Fredagen den 26 maj Sid (Riksdagens protokoll 1961:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

SOI

Nr 24

FÖRSTA KAMMAREN

1961

25—26 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 26 maj Sid.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet ...................... 6

Utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund---- 50

Den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem.......... 77

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 86

Åtgärder för avskrivning av vissa studielån ....................

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd, m. m.
Kapitaltillskott till SAS ......................................

102

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 26 maj

Gemensam omröstning, ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket 5
Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet .................................... 6

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. kungörelse med särskilda
bestämmelser om utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund......................................

Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................... ''*

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. anslag till statens blindskolor

och dövskolor m. ........................................ ''''

_ nr 130, ang. ökad utbildning av läkare och tandläkare in. in. 86

— nr 131, ang. dels anslag till naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter m. m., dels ock åtgärder för
avskrivning av vissa .studielån .............................. 86

l Första kammarens protokoll 1961. Nr 24

2 Jfr 24

Innehåll

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt för amortering av studieskuld,

Statsutskottets utlåtande nr 132, om statsanslag till forskning om
medicinska medel för familjeplanering................

an^* kaPitaltiHskott till Scandinavian Airlines System
(SAS), m. m......................

.it: .b*iTibrnnibnte iol n

liii» t

iiöl)

4 >jil

Torsdagen den 25 maj 1961

Nr 24

Torsdagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering,
m. m., såvitt propositionen avser anslag
till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning av
Svea artilleriregemente m. m.;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor m. m.;
m. m.;

nr 285, i anledning av riksdagens år
1960 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet m. m.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m.;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln
till stöd åt konstnärlig, litterär och
musikalisk verksamhet samt till högre
konstnärlig utbildning;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående försäljning av viss
kronoegendom;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1961/62 till
överståthållarämbetet och landsstaten,
m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; samt

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till Bidrag
till vissa internatläroverk och
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 310, till Konungen i anledning
av väckt motion om tillskapande
av en ny svensk edition av bibeln.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 128—135, memorial
nr 136 och 139 samt utlåtanden
nr 140 och 141, bevillningsutskottets betänkanden
nr 57 och 59, första lagutskottets
utlåtanden nr 41—44, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 26 och 27 samt
memorial nr 28 ävensom jordbruksutskottets
memorial nr 33.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att statsutskottets utlåtande
nr 128 och bevillningsutskottets
betänkande nr 65 skulle i nu angiven
ordning uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde,

Nr 24

Torsdagen den 25 maj 1961

att bevillningsutskottets betänkande nr
57 skulle upptagas näst efter statsutskottets
utlåtande nr 131 ävensom att statsutskottets
utlåtande nr 141 skulle sättas
sist å samma lista.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 60, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1961/62, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 62, i anledning av väckta motioner
om höjning av ortsavdragen vid beskattningen,
m. m.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 3 mom. och 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 66, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden;

bankoutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning i syfte att möjliggöra utnyttjande
av byggnad på annans mark
såsom säkerhet för kredit;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; ävensom

andra lagutskottets memorial nr 52,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Fredagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 34
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, såvitt nu är
i fråga,

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:378 och II:
440, samtliga motioner såvitt nu är i
fråga, besluta att förmögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg skall som
hittills vara 50 000 kronor;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:378 och II:
440 samt I: 518 och II: 625, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, besluta att
för utbetalande av arealtillägg skall gälla
nuvarande skala;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 103, såvitt nu är i fråga, besluta
att beträffande arealtillägg till nytillträdande
jordbrukare skall hittillsvarande
bestämmelser gälla;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:58 och II:
74 samt 1:529, förstnämnda båda motionspar
såvitt nu är i fråga, besluta att
leveranstillägget för mjölk skall utgå efter
nu gällande regler;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:85 och 11:103, såvitt nu är i fråga,
besluta att det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige, skall utgå med nu gällande
belopp;

F. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och med avslag å motionerna

den 26 maj

1:85 och 11:103, 1:58 och 11:74, 1:378
och II: 440 samt I: 518 och II: 625, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1961/62 under nionde
huvudtiteln till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, såvitt nu är i
fråga, beslutat att

A. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och II: 103 ävensom 1: 378 och
II: 440, samtliga motioner såvitt nu är i
fråga, besluta att förmögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg höjes från
50 000 kronor till 80 000 kronor;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 ävensom med avslag
å motionerna I: 378 och II: 440 samt
I: 518 och II : 625, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, besluta att arealtillägg
skall utgå enligt följande skala:

Areal, ha 9 0- 3 0	Arealtillägg kronor/år .......... 250
34—4^0 ......	.......... 375
4,l—7,0 ......	.......... 500
74—8,0 ......	.......... 375
8,0—10,0 ......	.......... 250;

C. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 85 och It: 103, såvitt nu är i fråga,
besluta att arealtillägg skall utgå även
till nytillträdande jordbrukare i enlighet
med vad utskottet anfört i det föregående; D.

i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 ävensom 1:58 och II:

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

74, samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
liksom ock med avslag å motionen
1:529 besluta, att leveranstillägg för
mjölk skall utgå med 5 öre per kilogram
för leveranskvantiteterna 1 001—■
9 000 kilogram per år och med 400 kronor
per år för leveranskvantiteterna
9 000—15 000 kilogram, varefter för leveranser
överstigande 15 000 kilogram
per år en minskning skall ske med 4 öre
per kilogram;

E. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 85 och II: 103, såvitt nu är i fråga,
besluta att det extra mjölkpristillägget i
norra Sverige skall utgå med följande

belopp i öre	per kilogram mjölkfett:
Område	öre/kg
I .....
II .....
III .....
IV.....
V.....

F. i anledning av Kungl. Maj ds framställning
och motionerna 1:378 och II:
440 ävensom med bifall till motionerna
1:85 och 11:103 samt 1:58 och 11:74
liksom ock med avslag å motionerna I:
518 och 11:625, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
110 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 71.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 474, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 111 ja och 115
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 187 ja

och 186 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Talmannen har berett
mig tillfälle att få meddela att jag vid
omröstningen om stödet till det mindre
jordbruket av misstag kom att trycka
på fel knapp. Det var alltså min avsikt
att rösta för det högre beloppet i likhet
med mitt ställningstagande i denna fråga
vid den föregående voteringen. För
undvikande av missförstånd om min
röstning är jag tacksam för att ha beretts
tillfälle att framföra denna förklaring
och få den intagen i dagens protokoll.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 60, 62
och 63 samt memorial nr 66, bankoutskottets
utlåtande nr 29, första lagutskottets
utlåtanden nr 45—47 ävensom
andra lagutskottets memorial nr 52.

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/
62 till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under tredje huvudtiteln föreslagit riksdagen
att till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
34 600 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t förordade anslaget
skulle fördelas enligt följande:

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

I. Multilateral verksamhet
för tekniskt
bistånd . .

II. Bilateral verksamhet
för tekniskt
bistånd . .

III. övrig internatio nell

hjälpverksamhet
........

IV. Bidrag till insam lingen

»Sverige
Hjälper» ......

Av anslaget till multilateral verksamhet
för tekniskt bistånd hade 5 200 000
kronor avsetts till Förenta Nationernas
utvidgade verksamhet för tekniskt bistånd
(EPTA), 10 880 000 kronor till
Förenta Nationernas särskilda fond
(Specialfonden) samt 1 520 000 kronor
till Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF).

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (I: 18)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (11:28), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte hemställa om skyndsam
utredning och förslag med syfte att
ställa ett räntefritt lån å en miljard kronor
till förfogande för att bygga upp näringslivet
i ett lämpligt antal utvecklingsländer,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 67) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:80), i vilka anhållits
att riksdagen måtte besluta att

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,

1. att Sverige inom FN och eljest i
det internationella samarbetet måtte
verka för att regeln om att bistånd till
utvecklingsländerna skulle motsvara 1
procent av nationalinkomsten snarast
möjligt bleve allmänt vedertagen,

2. att en plan för den samlade svenska
biståndsinsatsens höjning inom rim -

svenska missionens biståndsinsatser i
utvecklingsländerna skyndsamt måtte
utredas, varvid frågan om anslag på tillläggsstat
särskilt måtte prövas;

B. till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 51 000 000
kronor att fördelas på sätt som i motionerna
anförts; samt

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell (I: 113) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
(II: 143), i vilka föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om utredning av frågan
huruvida och under vilka former
vapenfria värnpliktiga kunde beredas
möjlighet att användas i svenska tekniska
och humanitära biståndsprogram,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 180) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (II: 279), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande problemen om
forskningsinsatser för utvecklingsländerna
samt

att Kungl. Maj :t för 1962 års riksdag
måtte framlägga de förslag, som härav
kunde föranledas,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 181) och den
andra inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (11:278), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa, att åtgärder måtte vidtagas

1) för att samordna biståndsverksamheten
till utvecklingsländerna i dess helhet; 2)

för att underlätta en ökad och förbättrad
rekrytering av experter till biståndsverksamheten
;

3) för att förbättra möjligheterna för

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet
lig tid till 1 procent av nationalinkomsten
måtte upprättas,

kronor 19 000 000 3. att frågan om statligt stöd till den

» 10 575 000

» 2 025 000

» 3 000 000

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverks

svenska företag att etablera verksamhet
i utvecklingsländerna;

4) för att underlätta importen från
utvecklingsländerna,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:184) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. (11:288), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala sig för

att ett intimare samarbete mellan
Centralkommittén och Svenska missionsrådet
borde komma till stånd,
att en viss spridning av den svenska
hjälpverksamheten borde åstadkommas
i syfte att knvta kontakter med de nya
staterna i Afrika och att dessa insatser
kunde förmedlas även genom svenska
missioner samt

att likaledes de i dessa länder arbetande
svenska missionerna finge möjlighet
att medverka vid urvalet av stipendiater,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengt Gustavsson och Tage Johansson
(I:189) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Lindahl och Lundkvist
(II: 280), i vilka anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att frågan om inrättande av
ett Afrika-institut skulle bliva föremål
för skyndsam utredning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Schött (I: 304) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Källenius och fröken Karlsson (11:366),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla, att åtgärder
måtte vidtagas för att

1. få till stånd en allmän samordning
av statens bistånd till u-länderna med
näringslivets ekonomiska och tekniska
insatser i fråga om exporten;

2. underlätta skapandet av ett särskilt
institut för finansiering av exporten till
u-länderna;

3. genomföra ett system med statliga
garantier vid investeringar i u-länderna; 4.

främja utlandspersonalens intres -

sen och behov av utbildning liksom utbildningen
i Sverige av lämplig personal
från u-länderna;

5. undersöka möjligheterna till en vidgad
nordisk samverkan för ökad export,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:306) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:363), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

A. besluta bifalla de föreslagna anslagen,
dock att a) tillskott av statsmedel
skulle utgå till insamlingen »Sverige
hjälper» med samma belopp som den enskilda
bidragsgivningen gåve utan maximering,
b) ytterligare 10 miljoner kronor
borde ställas till förfogande för förstärkning
av EPTA och Särskilda fonden
inom FN samt c) bidraget till FN:s
barnfond borde höjas från föreslagna
1 520 000 kronor till 1 800 000 kronor;

B. besluta ställa 5 miljoner kronor till
förfogande för vederbörliga organ för
vidgat hälsovårdsprogram i Etiopien
med särskild inriktning på spetälskebekämpningen; C.

besluta bemyndiga Kungl. Maj:t att
ställa upp till 2,5 miljoner kronor till
förfogande för de svenska missionernas
i f. d. Belgiska Kongo skolor och sjukvård
för den händelse hittills utgående
statsbidrag helt eller delvis skulle utebliva; D.

besluta anvisa 1,5 miljon kronor
för utsändande av biträdande experter
för FN:s multilaterala bistånd;

E. besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam och kvalificerad
utredning rörande

a) åtgärder för en sådan utformning
av det svenska kreditgarantisystemet,
att detta bättre anpassades till det särskilda
krav som ställdes vid export till
utvecklingsländerna,

b) skapande av möjligheter för svenska
investeringar och verksamhet utomlands
att uppnå garantier mot förluster
på grund av politiska risker,

c) åtgärder för att undanröja sådana
inslag i den svenska respektive inom
med Sverige i internationella organisationer
samarbetande länders handelspo -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang.

litik, som kunde vara ägnade att motverka
en konstruktiv utvecklingspolitik
i fråga om utvecklingsländerna;

F. besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning rörande möjligheterna
att skapa ett beredskapslager
av livsmedel för snabbhjälp i katastrofsituationer; G.

med hänsyn till kravet på en snabb
ökning av de svenska biståndsinsatserna
hemställa, att en delegation med parlamentarisk
förankring och med företrädare
för folkrörelser, näringsliv och
Svenska missionsrådet måtte tillsättas
med uppgift att fortlöpande och i kontakt
med Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd åt mindre utvecklade
områden följa den svenska biståndsverksamheten,
verka för önskvärd samordning
samt förbereda och framlägga
förslag till vidgade insatser;

H. hemställa, att Kungl. Maj :t även i
övrigt måtte beakta vad i motionerna
anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött (I: 325) och den andra inom andra
kammaren av fru Lidman-Frostenson
(II: 364),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (I: 395) och den andra
inom andra kammaren av fru Johansson
m. fl. (11:453), i vilka anhållits att
riksdagen måtte räkna upp bidraget till
UNICEF för budgetåret 1961/62 från
föreslagna 1 520 000 kronor till 1 800 000
kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherrar
Wirmark och Hellebladh (I: 199)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Lindskog in. fl. (11:454), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
uppräkna anslaget för bilateralt bistånd
med ytterligare två miljoner kronor,
varav en miljon kronor för yngre biträdande
experter att anställas av centralkommittén
i anslutning till multilaterala
experters arbete ocli en miljon att ställas
lill centralkommitténs förfogande
för mera brådskande biståndsinsatser efter
kommitténs prövning,

bidrag till internationell hjälpverksamhet
dels ock en inom andra kammaren av
herrar Nilsson i Gävle och Johansson i
Stockholm väckt motion (11:456).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, i anledning avmotionerna
I: 67 och II: 80, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande biståndsverksamhetens
storlek i förhållande till nationalinkomsten
och utformningen av en plan
för verksamheten;

2. att riksdagen måtte, i anledning avmotionerna
I: 304 och II: 366, i vad de
avsåge åtgärder för att underlätta skapandet
av ett särskilt institut för finansiering
av exporten till utvecklingsländerna,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört; 3.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 306 och II: 363, i vad de
avsåge åtgärder för utformningen av
det svenska kreditgarantisystemet med
tanke på export till utvecklingsländerna,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

4. att riksdagen måtte, i anledning avmotionerna
1:304 och 11:366, i vad de
avsåge åtgärder för att undersöka möjligheterna
till vidgad nordisk samverkan
för export till utvecklingsländerna,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

5. att riksdagen måtte, i anledning avmotionerna
1:181 och 11:278, i vad de
avsåge åtgärder för att underlätta importen
från utvecklingsländerna, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

6. att riksdagen måtte, i anledning avmotionerna
1:18 och 11:28, 1:181 och
11:278, 1:304 och 11:366 samt 1:306
och 11:363, sistnämnda sex motioner i
vad de avsåge åtgärder för att underlätta
för svenska företag att etablera verksamhet
och investera kapital i utvecklingsländerna,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

7. att riksdagen måtte, i anledning av

Nr 24

I* redagen den 26 maj 1961
Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

motionerna I: 113 och II: 143, I: 181 och
II: 278 samt I: 304 och II: 366, sistnämnda
fyra motioner i vad de avsåge åtgärder
för rekrytering och utbildning av
personal för biståndsverksamheten, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

8. att motionen 11:456 icke måtte av
riksdagen bifallas;

9. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 180 och II: 279, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

10. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:306 och 11:363, i vad
de avsåge åtgärder på det handelspolitiska
området, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

11. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:306 och 11:363, i vad de
avsåge utredning rörande möjligheterna
att upprätta beredskapslager av livsmedel
för snabbhjälp i katastrofsituationer,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
-känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

12. att motionerna 1:181 och 11:278,
1:184 och 11:288, 1:304 och 11:366
samt 1:306 och 11:363, samtliga motioner
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande samordning av biståndsverksamheten,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

13. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 189 och II: 280, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

14. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 67 och II: 80, i vad de
avsåge utredning av frågan om statligt
stöd till den svenska missionens biståndsinsatser
i utvecklingsländerna, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

15. att motionerna 1:184 och 11:288,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande missionernas möjligheter
att medverka vid valet av stipendiater,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

16. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:184 och 11:288, i vad
de avsåge svenska missionärers medver -

kan i hjälpverksamheten för kontakter
med de nya staterna i Afrika, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

17. att motionerna 1:67 och 11:80
samt 1:306 och 11:363, samtliga motioner
i vad de avsåge ytterligare medel till
EPTA och Specialfonden, icke måtte av
riksdagen bifallas;

18. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:306 och 11:363 samt I:
395 och 11:453, förstnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, utöver av
Kungl. Maj :t föreslaget bidrag till Förenta
Nationernas barnfond (UNICEF)
anvisa ytterligare 280 000 kronor;

19. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:67 och 11:80 samt I:
306 och II: 363, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, utöver av Kungl.
Maj:t föreslaget tillskott av statsmedel
till insamlingen »Sverige Hjälper» anvisa
ytterligare 5 000 000 kronor;

20. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:67 och 11:80 samt 1:306
och II: 363, i vad de avsåge att tillskottet
av statsmedel till insamlingen »Sverige
Hjälper» icke skulle maximeras, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

21. att motionerna 1:306 och 11:363
samt 1:399 och 11:454, samtliga motioner
i vad de avsåge ytterligare medel
till experter, icke måtte av riksdagen bifallas; 22.

att motionerna 1:325 och 11:364,
i vad de avsåge ytterligare medel till stipendiefonder,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

23. att motionerna 1:67 och 11:80
samt 1:306 och 11:363, samtliga motioner
i vad de avsåge medel till vidgat
hälsovårdsprogram i Etiopien främst
för spetälskebekämpningen, icke måtte
av riksdagen bifallas;

24. att motionerna 1:67 och 11:80, I:
306 och 11:363 samt 1:399 och 11:454,
samtliga motioner i vad de avsåge medel
till de svenska missionärernas i f. d.
Belgiska Kongo skolor och sjukvård,
icke måtte av riksdagen bifallas;

25. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motio -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang.

nerna I: 67 och II: 80 samt I: 306 och
11:363 och med avslag å motionerna I:
325 och 11:364 samt 1:399 och 11:454,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med bifall till motionerna 1:
395 och 11:453, till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet för budgetåret
1961/62 under tredje huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 39 880 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:67
och II: 80, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att en
plan för den svenska biståndsverksamhetens
utbyggnad måtte upprättas;

2) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helen,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3, 6, 10—12 hemställa,

3. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 306 och II: 363, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande åtgärder
för en sådan utformning av det svenska
kreditgarantisystemet, att detta bättre
anpassades för export till utvecklingsländerna; 6.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:306 och 11:363, såvitt nu
vore i fråga, ävensom i anledning av
motionerna 1:18 och 11:28, 1:181 och
II: 278 samt I: 304 och II: 366, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning i syfte att bereda möjligheter
för svenska investeringar och svensk
verksamhet i utvecklingsländerna;

10. att riksdagen måtte, med bifall till

bidrag till internationell hjälpverksamhet

motionerna 1:306 och 11:363, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande åtgärder
för att undanröja sådana inslag i
den svenska och i de med Sverige i internationella
organisationer samarbetande
ländernas handelspolitik, som kunde
vara ägnade att motverka en konstruktiv
utvecklingspolitik i fråga om utvecklingsländerna; 11.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 306 och II: 363, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning rörande möjligheterna
att upprätta beredskapslager av
livsmedel för snabbhjälp i katastrofsituationer; 12.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 181 och II: 278, I: 184 och
11:288, 1:304 och 11:366 samt 1:306
och II: 363, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att en kommitté med parlamentarisk
förankring och med företrädare
för folkrörelser, näringsliv och
Svenska missionsrådet måtte tillsättas
med uppgift att utreda och framlägga
förslag i de hänseenden, som av reservanterna
angivits;

3) av herrar Boman, Ivar Johansson.
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den avfattning, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 17 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:67 och 11:80 samt 1:306 och 11:363,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
utöver av Kungl. Maj:t föreslaget belopp
till EPTA och Specialfonden anvisa ytterligare
11 400 000 kronor;

4) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under 21 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:306

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

och II: 363 samt i anledning av motio- getåret 1961/62 under tredje huvudtiteln
nerna I: 399 och II: 454, samtliga motio- anvisa ett reservationsanslag av
ner såvitt nu vore i fråga, utöver av 60 280 000 kronor; samt
Kungl. Maj:t föreslaget belopp till experter
anvisa ytterligare 1 500 000 kro- av llerr Heckscher, som dock ej annor;
tytt sin mening.

5) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 23
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:306 och 11:363
samt i anledning av motionerna 1:67
och 11:80, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till vidgat hälsovårdsprogram
i Etiopien anvisa 5 000 000 kronor; 6)

av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helén,
vilka, ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 24 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:306 och 11:363 ävensom i anledning
av motionerna 1:67 och 11:80 samt I:
399 och 11:454, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till de svenska missionärernas
i f. d. Belgiska Kongo skolor
och sjukvård anvisa 2 500 000 kronor; 7)

av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Lundström,
Sundin, Svensson i Stenkyrka, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén och Helén,
vilka, under förutsättning av bifall till
reservationerna 3—6. ansett, att utskottet
bort under 25 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna I: 67 och II:
80, I: 306 och II: 363 samt I: 399 och II:
454 och med avslag å motionerna I: 325
och 11:364. samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, och med bifall till motionerna
1:395 och 11:453, till Bidrag till
internationell hjälpverksamhet för bud -

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! En harmonisk kör av
röster från alla folkgrupper och alla delar
i vårt land ger till känna sitt stora
intresse för hjälpen till de underutvecklade
länderna. Och jag tror att det inte
bara är röster som talar. Behovet av
stöd till dessa länder har trängt djupt
in i den svenska folksjälen och lett till
den mest intensiva offervilja som väl
någonsin i fredstid kommit till uttryck.
Parollen att världens nöd är vår har i
detta hänseende fått ett fullödigt och
handgripligt uttryck.

Det förslag till en ytterligare förstärkning
av den svenska statsinsatsen i utvecklingsarbetet
i de berörda länderna
som har väckts från folkpartiet har samma
bakgrund. Vi är väl medvetna om
att regeringens förslag om anslag till
detta ändamål över utrikestiteln innebär
en förbättring i förhållande till fjolåret.
Eftersom en icke oväsentlig del av
denna anslagsökning i realiteten utgör
ett tillgodoseende av förslag som från
folkpartiets sida framfördes i fjol, kan
jag här bara konstatera att regeringen
ligger ett år efter vad som har varit ur
vår synpunkt önskvärt och som dessutom
hade varit möjligt. Förslag till
dessa åtgärder förelåg redan i fjol i
den utredning om hjälpen till u-länderna
som då framlades av centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd till
mindre utvecklade områden.

Även i år måste vi beklaga att regeringen
ligger efter i planläggningen av
den svenska hjälpens uppbyggnad och
utformning. Jag tvivlar naturligtvis inte
på regeringens och regeringspartiets
goda vilja att positivt medverka till en
fullödig insats. I det avseendet tror jag
på de uttalanden som från våra ledande
socialdemokratiska politiker gjorts vid
årets förstamajmöten.

Det måste också konstateras att i och

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

med den s. k. administrationsutredningens
arbete för ett nytt centralt organ
för biståndsverksamheten har ett viktigt
steg tagits för att på det praktiska planet
effektivisera planläggning och genomförande
av hjälpen. Även administrationsutredningens
fortsatta arbete med
vissa specialuppgifter är ett framsteg.
Detsamma kan i och för sig sägas om
regeringsbeslutet att tillkalla den s. k.
u-beredningen, till vilken jag skall be
att få återkomma litet senare.

Den vilja att hjälpa som på dessa sätt
kommit till uttryck återfinnes även i
den principiella inställning till u-landshjälpen
som framgår av utskottets här
föreliggande utlåtande. Där ges klart besked
att förverkligandet av ett program
för en väsentlig ökning av Sveriges bidrag
till den internationella biståndsverksamheten
bör ingå som ett betydelsefullt
inslag i de kommande årens politik,
även om härmed vår egen standardstegring
skulle i någon mån komma
att fördröjas. I viss mån kan man här
notera en frejdigare ton i utskottets
ställningstagande än vad som var fallet
i fjolårets utskottsutlåtande i denna
fråga.

Med tillfredsställelse konstateras att
den anda som talar i detta avsnitt av
statsutskottets utlåtande i år är gemensam
för alla i utskottet representerade
partier. Även om vissa andra avsnitt i
utskottsutlåtandet har enighet kunnat
vinnas i utskottet. Det är först när man
kommer till de konkreta åtgärderna under
kommande budgetår som den friska
viljan och de positiva synpunkterna förvandlas
till tveksamhet och ovisshet hos
utskottets majoritet, huruvida man ändå
inte bör vänta med de olika anslagshöjningarna
till ett annat år eller låta
dem betalas från andra håll än av direkta
statsmedel. Sedan följer de bestämda
avslagsyrkandena på motionen.

När jag läste igenom utskottsutlåtandet
fick jag ibland det intrycket att det
liksom känts nödvändigt för utskottsmajoriteten
att till varje pris finna en
avslagsmotivering — även där det haft
sina besvärligheter — för att inte motionärerna
skulle vinna några framgångar.

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet
I detta avseende har socialdemokraterna
och högermännen funnit varandra,
fastän man har på känn att det kanske
skett av skilda bevekelsegrunder.

Nu kommer man med säkerhet från
utskottsmajoritetens sida att genmäla
att utskottet sannerligen inte enbart bifallit
propositionen. Man har tvärtom
märkbart ökat propositionens anslagsbelopp,
nämligen med drygt fem miljoner
kronor. Jag vill då påpeka att denna
höjning av anslagssumman till största
delen är endast formell och hänför
sig till statens utfästelser att till insamlingen
»Sverige hjälper» ge ett lika stort
bidrag som det belopp som insamlas på
frivillig väg. Det statliga bidragsbeloppet
var i motionen upptaget till högst
tre miljoner kronor. Sedan emellertid
denna maximering utsatts för kritik
från folkpartiets sida meddelade regeringen
— det var visst i remissdebatten
— att om det skulle visa sig erforderligt
att överskrida tremiljonersgränsen,
så vore regeringen beredd att återkomma
med begäran om högre anslag. Tremiljonersgränsen
hade regeringen därmed
uppgivit, och utskottets ökning av
anslaget från tre till åtta miljoner kronor
är därför endast en uppräkning av
beloppet utifrån en av regeringen i förväg
godtagen förutsättning, föranledd
främst av allmänhetens generositet.

Den enda reella höjningen av hjälpen
till u-länderna utöver regeringsförslaget
gäller därför 280 000 kronor i ökat anslag
till FN :s barnfond, vilket noteras
med tillfredsställelse.

De generella skäl som statsutskottet
anfört för avstyrkandena av de i folkpartiets
motion föreslagna anslagshöjningarna
är tre. För det första anser
man att ytterligare prövning behövs av
olika anslagsposter. För det andra är
tillgången på experter för liten, menar
man, för att man skall effektivt kunna
tillgodogöra sig de föreslagna anslagen.
För det tredje säger utskottet att det
finns medel på andra håll, d. v. s. genom
att man angriper de tillgångar som
de frivilliga insamlingarna har åstadkommit.

Reservanterna har icke kunnat god -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverks;
känna något av dessa skäl. Naturligtvis
innebär detta ingalunda att vi vill eftersätta
en noggrann prövning av behovet
av ökade anslag. En sådan prövning kan
lätt ske när det gäller anslag till bilateral
verksamhet. Men i fråga om FN:s
stora fonder EPTA och specialfonden,
till vilka den största anslagsökningen enligt
reservanternas förslag skall gå —
drygt It miljoner kronor — föreligger
ett av FN :s generalförsamling år 1960
fattat beslut att utan dröjsmål öka dessa
fonder till 150 miljoner dollar från
nuvarande 89 miljoner. För detta ändamål
finns färdigställda projekt, och veterligen
har Sverige biträtt beslutet och
godkänt den grundval för fondernas ökning
varpå beslutet vilar. Vad menar nu
utskottet att man skall göra, när utskottet
anser att en ännu noggrannare prövning
behövs innan dessa anslag lämnas?
När det gäller sådana anslag till multilateral
verksamhet kan ju inte varje givande
land för sig föreskriva särskilda
villkor för sina bidrag, utan bidragsbesluten
måste naturligtvis grundas på de
bestämmelser som gäller.

Det har i pressen meddelats, att Specialfondens
chef, Paul Hoffman, så sent
som i tisdags i en rapport till fondens
styrelse omtalat att det — utöver 42
projekt som nu rekommenderas till genomförande
— finns 49 projekt som
skjutits på framtiden på grund av brist
på pengar.

I fråga om prövning av anslagsbehovet
skulle jag vilja säga att det vore önskvärt
om det anslagsgivande organet —
i detta fall riksdagen — hade större möjlighet
att se vart de internationella fondernas
pengar går, d. v. s. att redovisning
delgavs åtminstone i stora drag de
anslagsbeviljande myndigheterna. Det
sker för närvarande ytterst bristfälligt,
om ens i någon mån. Det är önskvärt att
ändring sker därvidlag, vilket jag förutsätter
att också regeringen bör vara
intresserad av.

Även när det är fråga om spetälskebekämpandet
i Etiopien — vilket skulle
vara en speciell svensk insats — föreligger
såsom bakgrund till folkpartiets
motion vetskapen om en fullt utarbetad

plan för bekämpandet av spetälskan i
detta land. Här har nu utskottet hänvisat
till att pengar för ändamålet kan tas
från frivilliga insamlingar. Naturligtvis
kan detta sägas, och naturligtvis kan så
med tiden ske, i den mån de frivilligt
insamlade medlen räcker och blir över
sedan förut bestämda förstahandsuppgifter
tillgodosetts. Men syftemålet med
motionärernas begäran om särskilt statligt
anslag var ju att utöka resurserna,
inte att få omdisponera pengar som insamlats
på frivillighetens väg. Hjälpbehovet
är ju så väldigt att man mer än
väl behöver både de insamlade medlen
och betydande belopp därutöver. Samma
resonemang skulle jag vilja tillämpa
i fråga om anslaget till missionen i f. d.
Belgiska Kongo. Även här förutsätter utskottet
efter en mycket välvillig skrivning
att de frivilliga insamlingarna skall
träda emellan, vilket innebär att den
hjälp man annars kunde lämna för dessa
insamlingsmedel måste beskäras.

Vad slutligen angår tillgången på experter,
varav den effektiva användningen
av de svenska penninganslagen skulle
vara beroende, är tillgången på intresserade
krafter, enligt uppgifter som
stått oss motionärer till buds, i Sverige
långt större än vad man i utskottets utlåtande
gör gällande. Från håll där man
har speciellt intresse för dessa saker
har man försäkrat oss att man lätt kan
presentera en ko av intresserade och
lämpliga krafter som är villiga att ställa
sig till förfogande.

När det i övrigt gäller anslag till multilateral
verksamhet, alltså bl. a. genom
FN:s fonder, så är ju expertproblemet
inte längre svenskt utan internationellt.
Man får väl förutsätta att FN:s generalförsamling
hade klart för sig möjligheterna
att ordna denna fråga, innan den
fattade sitt beslut att fonderna omedelbart
skulle ökas för nya stora uppgifter.

Hjälpen till u-länderna är emellertid
inte bara en fråga om anslag. Många problem
är olösta, mången planläggning ännu
ofullständig, även i vad gäller den
svenska hjälpinsatsen i skilda avseenden.
Av dessa skäl hade folkpartiet i sin

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

partimotion föreslagit en rad undersökningar
och utredningar. Det gällde bl. a.
kreditgarantisystemets anpassning för
exporten till u-länderna, det gällde möjligheten
att skapa någon sorts riskförsäkring
även mot politiska risker vid investering
i u-länderna. Det gällde möjligheten
att få till stånd ett svenskt beredskapslager
av livsmedel för snabbhjälp
vid katastrof- och nödsituationer o. s. v.

I samtliga dessa fall hänvisar utskottet
till att dessa frågor genom den visa regeringens
försorg ändå kommer att prövas
av befintliga utredningsorgan. Det är
framför allt den s. k. u-beredningen
som därvid skall komma i fråga. U-beredningen
är ett organ som regeringen
tillsatte i början av året, för övrigt sedan
folkpartiet i sin motion och man i
den allmänna debatten pekat på önskvärdheten
av en kommitté med parlamentarisk
förankring för utredning av
vissa uppgifter. U-beredningen är emellertid
inte vad vi åsyftade i vår motion.
Den är ett organ som står till regeringens
förfogande för att ge denna
råd och förrätta vissa undersökningar.
Men den är inget permanent organ utan
avsedd, efter vad som blivit bekant, att
avvecklas inom viss tid.

Även om här inom u-beredningen särskilda
arbetsgrupper bildats för att penetrera
olika avsnitt av hjälpverksamheten,
är det fullständigt omöjligt, såvitt
jag förstår, att detta organ kan utföra
de grundliga utredningar som behövs
och av vilka vi i motionen pekat
på några. Tag t. ex. frågan om garanti
mot politiska risker vid investeringar
i u-länderna, en fråga som naturligtvis
är omöjlig att lösa utan internationell
samverkan och där en utredning måste
bli mycket omfattande och troligen även
långvarig samt drivas i samarbete med
internationella organ. Det är vidare enligt
min mening orimligt att u-beredningen
—• inte minst såsom ett tillfälligt
organ — skall vara avstjälpningsplats
för de olika uppslag och idéer som kan
framkomma även i riksdagen rörande
det stora frågekomplex som biståndshjälpen
utgör. Att riksdagen i medvetande
om u-beredningens tillvaro skulle av -

stå från att direkt kräva specialutredning
i vissa frågor som den betraktar
som viktiga tycker jag är oformligt.
Därför vidhåller vi att särskilda beslut
fattas om de av oss väckta utredningskraven.

Låt mig sammanfattningsvis konstatera
att trots en i många avseenden likartad
uppfattning om önskvärdheten av ett
ökat stöd åt u-länderna föreligger en betydande
skillnad mellan å ena sidan socialdemokraterna
och högern och å den
andra folkpartiet och centerpartiet när
det gäller vilja och möjlighet att redan
under kommande budgetår öka den
svenska hjälpinsatsen. Jag vill tillägga
att det är djupt beklagligt att ställningstagandena
i denna fråga kommit att se
ut som om de följde partilinjerna, ty
jag är övertygad om att så i själva verket
inte är fallet. En överväldigande
mängd bevis har under de gångna månaderna
kommit fram, tycker jag, för att
folk ur alla politiska läger, inte minst
ur regeringspartiets led, delar de uppfattningar
om möjligheten och önskvärdheten
av ökat bistånd från statens sida
redan nu enligt de linjer som framförts
i vår motion. Förslaget har också av
många ansetts vara otillräckligt men
dock som ett betydligt bättre steg på
vägen än vad regeringen föreslagit.

Det vore minst sagt säreget om denna
stämning över partierna inte skulle slå
igenom även i riksdagens ställningstagande
till denna fråga.

Det är dessutom alltmer klart att det
inte bara är fråga om en investering för
att hjälpa länderna att utrota svält och
sjukdomar, utan det är fråga om en investering
i demokrati. Skall dessa nya
länder — och många av de underutvecklade
länderna är ju »nya» — verkligen
kunna omfatta demokratien som
styrelseskick krävs det att de stora problem
som det här gäller — svält, umbäranden,
sjukdom, nöd — skall lösas
i och genom demokratierna. Det är också
min förhoppning att så skall ske.

När vi i folkpartiet väckte vår motion
ansåg vi att vårt samhälle hade råd med
den extra upprustning av biståndsverksamheten
som vi förordade. För att den

Nr 21

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

av regeringen uppgjorda budgetbalansen
inte skulle rubbas bär vi under riksdagens
gång föreslagit vissa inskränkningar,
besparingar och inkomstförstärkningar,
avsedda att bereda utrymme
bl. a. för de extra utgiftsökningar som
vi förordat. Sedan motionen inlämnades
i januari i år har den ekonomiska utvecklingen
här i landet fortskridit i sådan
riktning att vi fått ytterligare belägg
för vår uppfattning att det finns
utrymme ej blott för den ökning av
hjälpinsatsen som regeringen föreslagit
utan även för det tillägg som vi motionärer
förordat. Hjälpbehovets storlek är
av ingen bestridd, och behovet växer
oavbrutet. Det är ingen överdrift att påstå
att betydelsen av snabbt igångsättande
av hjälpåtgärderna står klarare och
klarare för var dag som går. Det är ett
arbete på lång sikt att i dessa ekonomiskt
sett mindre utvecklade länder
skapa förutsättningar för ett näringsliv
som ger dem möjlighet att stå på egna
ben och därtill en sådan utbildning åt
befolkningen som är förutsättningen för
ett jämställt samarbete med världen i
övrigt. Vi har inte ansett skäl föreligga
att pruta av något på de svenska resurserna,
och därför har vi i folkpartiet
tillsammans med centerpartiets representanter
i utskottet framlagt de reservationer
som är fogade till utskottets utlåtande
och till vilka jag här yrkar bifall
i alla berörda punkter.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Efter herr Lundströms
anförande kan jag fatta mig tämligen
kort. Och jag skall lägga mitt yttrande
så att det mera utgår från utskottets horisont.
.lag vill bara påpeka att de problemkomplex
som denna punkt i tredje
huvudtiteln och därtill anslutna motioner
innehåller är mycket stora, vidlyftiga
och svåröverskådliga, och det har
därför medfört ett ganska avsevärt arbete
inom statsutskottets första avdelning
att få fram detta utlåtande.

Vi har haft inte mindre än ett tjugo -

femtal motioner på denna punkt. Dessa
motioner har kommit från samtliga partier,
och alla har de det gemensamt att
de har en mycket positiv syftning. Man
har i motionerna krävt avsevärda höjningar
av anslagen på åtskilliga punkter
och i övrigt framställt utredningsyrkanden
som — i den mån dessa kan förverkligas
— kommer att ställa stora
krav på statskassan. Det kan således
konstateras att en kraftig opinion från
riksdagshåll för ökade insatser i fråga
om den s. k. u-hjälpen har varit och är
för handen. Denna uppfattning tycks
också ha fått ett vidsträckt stöd i den
allmänna opinionen ute i landet. Jag
kan ju peka på det osedvanliga och stora
intresse för insamlingen »Sverige
hjälper», som faktiskt råder, och årets
förstamajdemonstrationer har också
manifesterat ett storartat intresse för
svenskt bistånd till denna verksamhet.

På den punkt vi nu behandlar har
regeringen för budgetåret 1961/62 äskat
anslag till internationell hjälpverksamhet
med 34 miljoner kronor — således
en ökning med 13 miljoner kronor. Detta
är ett avsevärt belopp, och det är
tacknämligt att en så stor summa föreslagits.
Frågan är dock om anslagsäskandena
i propositionen på denna punkt
i alla avseenden är i nivå med det aktuella
skeendet på detta område. Tiden
rider fort, och mycket hinner hända under
den tid från det propositionen
skrevs fram till dess budgetåret är till
ända i mitten av år 1962. Ett exempel
därpå är väl statens bidrag till insamlingen
»Sverige hjälper». I princip är
vi ju samtliga — regeringen inräknad •—
ense om att staten skall betala lika mycket
till denna insamling som på privat
väg insamlats. Av budgettekniska skäl
måste dock en summa redovisas i budgeten.
Den är i propositionen upptagen
till tre miljoner kronor, men den summan
är nu av avdelning och utskott enhälligt
föreslagen till åtta miljoner kronor
för att staten skall kunna stå för
sina utfästelser. Jag vill blott tillägga
att det inte råder några meningsskiljaktigheter
på den punkten mellan propositionen
och utskottsutlåtandet, tv

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

man har ju även i propositionen sagt
ifrån att den principen bör följas.

Enighet föreligger också inom utskottet
om målsättningen för hjälpen till de
underutvecklade länderna, såsom den
bär formulerats av FN. Utskottet har
också — som herr Lundström tidigare
framhållit — varit enigt om att höja
stödet till Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF) med 280 000 kronor enligt
yrkanden i motioner som förelegat.
Men i övrigt har utskottet och reservanterna
på åtskilliga punkter hamnat på
tvenne linjer. Jag tror för min del att
skillnaderna i princip inte är så stora,
utan det är — som tidigare påvisats —
fråga om skillnader i beloppens storlek
eller rättare sagt i tidpunkten för anslagens
utgående.

Jag vill också rikta uppmärksamheten
på att utskottet och reservanterna i princip
är ense om att stödja missionens
skol- och sjukvårdande verksamhet i
f. d. Belgiska Kongo. Behov av dylikt
stöd kommer sannolikt att föreligga, beroende
på att cirka 2,5 miljoner kronor
— som tidigare utgått från belgiska staten
— inte längre står till förfogande
för ändamålet. Och då Kongo väl knappast
i nuvarande läge har möjligheter
att klara upp den saken är det ju önskvärt
att undervisningen kan pågå så
länge det finns möjligheter därtill med
stöd utifrån. Utskottet är således ense
med reservanterna om att det anslag
som erfordras skall utgå, men utskottet
anser att beloppet bör anvisas av centralkommittén
med hjälp av insamlade
medel, medan vi reservanter föreslår
att anslag på 2,5 miljoner kronor i stället
skall anvisas i riksstaten.

Erkännas måste vidare att utskottet
varit positivt till åtskilliga av motionärernas
önskemål. Detta gäller bl. a. höjningen
av anslaget till EPTA och Specialfonden.
I detta fall har ju utskottet
en mycket positiv skrivning där man
begär i skrivelse till Kungl. Maj:t att erforderliga
belopp för kommande budgetår
skall ställas till förfogande. Men
som herr Lundström tidigare påpekat
anser vi reservanter att det belopp som
erfordras bör anvisas nu, då det finns

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet
många planerade objekt som är lämpliga
att komma till utförande.

Skillnaden är således den att reservanterna
föreslår att till EPTA ur Specialfonden
utöver av Kungl. Maj :t föreslagna
medel anslaget skall ökas med
ytterligare 11,4 miljoner kronor.

Kungl. Maj :t har också i propositionen
upptagit anslag för bl. a. experter.
För detta ändamål har vi reservanter
hemställt om ett ökat anslag av 1,5 miljon
kronor, under det att utskottet menar
att ytterligare medelsanvisning för
detta syfte bör ske först efter närmare
prövning.

Reservanterna föreslår vidare i enlighet
med föreliggande motioner att anslag
beviljas med fem miljoner kronor
till genomförande av ett vidgat hälsovårdsprogram
i Etiopien. Särskilt kommer
därvid i blickpunkten kampen mot
spetälskan.

Skillnaden mellan reservanternas förslag
och utskottsförslaget blir därigenom
cirka 20 miljoner kronor för det
kommande budgetåret. Jag skall gärna
erkänna att det är mycket pengar och
att dessa pengar kanske inte heller ger
någon direkt utdelning för stunden.
Men frågan är om man inte med en förståndig
planering främst genom en
hjälp till självhjälp ger dessa underutvecklade
länder möjlighet till utveckling
på undervisningens, teknikens, näringslivets
och handelns områden, så att dessa
länder i det långa loppet kan bringas
att bli självförsörjande, något som väl
alla är överens om, om man ser det ur
en vidare synvinkel, kan bli till gagn
för alla parter i en framtid.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få hemställa om bifall till de reservationer,
som föreligger i detta ärende.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Om det till äventyrs är
någon som i dag tycker sig märka en
högre färg på mina kinder än vanligt,
skall han veta att det inte är någon
skammens rodnad av det slag som tidningen
Expressen efterlyste när statsverkspropositionen
framlagts i januari

18 Nr 24 Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverks,
med de förslag till anslag för internationell
hjälpverksamhet som riksdagen
behandlar i dag. Det heror i stället på
den värme jag känner när jag lyssnar
till den enhälliga opinionen till förmån
för större svensk solidaritet med sämre
lottade folk i underutvecklade länder. I
själva verket har det varit en märkligt
rask metamorfos som den politiska opinionen
i vårt land genomgått under bara
något år. Kanske kan man rent av
kalla det en väckelse. Från vänster till
höger sträcker sig den nymornade insikten
om att vi i Välfärdssverige inte
kan isolera oss i självtillräcklighet och
skattesurhet utan måste göra oss beredda
att bistå de behövande folken omkring
oss i mycket större skala än tidigare.
Detta är det glädjande att nu ta
fasta på. Viljan att hjälpa har lyfts över
partierna. Inte heller har några partipolitiska
meningsskiljaktigheter uppstått
om målet för vårt bistånd eller metoderna.
för dess utformning. Vi är eniga
om att folk, som ännu är ofria genom
hunger eller diktatur, skall ha stöd i sin
ekonomiska och politiska frigörelsekamp.
Vi är också överens om att främst
inrikta vårt bistånd på de kunskapsområden
där de underutvecklade länderna
är underförsörjda. Yrkesskolor, läkare
för familjeplanering och allmän hälsovård,
tekniska experter är bl. a. de instrument
vi därvid vill begagna oss av.

De meningsskiljaktigheter som redovisas
i statsutskottets utlåtande nr 128
gäller så gott som uteslutande, som herr
Johansson i Mysinge framhöll, takten i
vår medverkan. Somliga tror på chockmediciner
för att bota fattigsjukan i de
undernärda delarna av vår jord. Andra
tror mer på en medicinering, där man
ökar doserna av stimulantia efter hand
som patienten kan tillgodogöra sig dem.
De förra kritiserar argt och förtrytsamt
de senare. Fastän skillnaden i åsikt och
budgivning är betydligt mindre inom
riksdagen än ute i den allmänna debatten
— i dag inskränker sig skillnaden
till cirka 20 miljoner kronor — har skillnaden
tagits till utgångspunkt för en del
kritiska omdömen om regeringspartiets
och regeringens goda vilja, som jag

måste inlägga en bestämd gensaga mot
innan jag går in på själva sakbehandlingen.

Jag tycker t. ex. att herr Lundström
med fördel hade kunnat avstå från att
upprepa ett tidigare framfört missvisande
påstående om att regeringen i år
har tagit fasta på det förslag från folkpartihåll
som regeringen avvisade i fjol
— alltså att socialdemokratien traskar i
händerna på folkpartiets initiativ. I
själva verket bestod ju folkpartiets fjolårsmotion
av en knippa förslag, som
hade utbrutits på måfå ur en utredning,
som regeringen vid den aktuella tidpunkten
hade under remissbehandling,
och den knippan dög varken då eller nu
till annat än som ungefärligt handlingsunderlag.
Folkpartisterna ville göra en
sn>''gg gest redan förra våren, och det
skall ingen förmena dem. Men mer än
sd var det inte.

Jag tycker också att man skall kunna
erkänna från mellanpartiernas sida, att
det finns andra och rent av sakliga skäl
varför riksdagsmajoriteten nu vill stanna
för det lägre beloppet för nästa budgetår
än den senfärdighet hos majoriteten
som har antytts. Det skäl jag närmast
syftar på är starkt, nämligen att
en planläggning rimligen bör föregå alla
större medelsanvisningar. Det är ju inte
fråga om att stoppa våra pengar i
munnen på nödlidande folk. Det är fråga
om att omsätta dem i hjälpåtgärder
som kan avkasta maximal nytta i mottagarländerna
och välkomnas, emedan
de är välplanerade från första början.
Detta är så mycket angelägnare som
hjälpprojekten binder oss vid utgifter
5—10 år framöver och utgör inteckningar
i våra framtida både personella och
ekonomiska resurser. Kostnaderna kommer
att växa, och de som i dag är obekymrade
om detta och tycker att de kan
plundra ett tillfälligt budgetöverskott
måste ett kommande år vara beredda att
ganska kännbart betala u-landshjälpen
via skatter.

En noggrann planläggning är därför
av nöden, och den pågår. Här har nu
reservanterna begärt ett antal utredningar
som de menar skall bidra till plan -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang.

läggningen, samtidigt som de vill lyfta
upp olika anslagsposter som de förmodar
kan fungera utan nämnvärda förberedelser.
Jag tillåter mig att säga, att
det utredningsarbete som pågår täcker
de utredningskrav som reservanterna
framställt. Vi har en administrationsutredning,
vars förslag till ett nytt och effektiviserat
organ för u-landshjälpen just
befinner sig på remiss, och det är regeringens
avsikt att lägga detta till
grund för en proposition till höstriksdagen.
Samma kommitté har lovat ett
betänkande nummer två före sommaren
om hur Sverige i övrigt skall inrätta sig
för att plocka fram goda experter för
u-landshjälpen och ta emot stipendiater
från u-folken, så att de får valuta
av studier och praktik i vårt land. En
stor u-landsberedning arbetar som bekant
under statsministerns ledning. Särskilda
delegationer har tillsatts för specialproblem
såsom den humanitära
hjälpens avgränsnings- och samordningsfrågor
och utbildningshjälpens
praktiska utformning. Avsikten är, som
statsutskottet påpekar, att låta en tredje
delegation penetrera tänkbara åtgärder
på den företags- och handelspolitiska
sidan. Flera utredningar är inte av nöden
för närvarande. De skulle bara försinka
och splittra bedömningarna.

Program för en successiv ökning av
u-landshjälpens volym kan nu sittande
utredningar ge material för — så långt
det nu låter sig göra att fastlägga dylika
program. Vi skall inte överskatta möjligheterna
att göra upp tidtabeller som
håller. På det utrikespolitiska området
är det även andra än vi som bestämmer.
Vi representerar bara en sjuttiondeis
stämma i organ som världsbanken, internationella
utvecklingsfonden och valutafonden,
och vi är mindre än så i FN
bland de hundra där. Uttaxeringar för
olika ändamål, juridiskt eller moraliskt
bindande, kan komma på tidpunkter
som vi inte kan förutse. Det gäller den
multilaterala hjälpen genom internationella
kanaler, men det gäller också den
svenska direkthjälpen, den bilaterala.
Det finns alltid en mottagarpart som
bestämmer takten från sina utgångs -

bidrag till internationell hjälpverksamhet
punkter. Vad vi kan och bör göra är en
planläggning i detalj av biståndsprojekt,
som vi kommer överens om, och
därtill ett flexibelt program för den allmänna
biståndspolitiken med riktmärket
i den enprocentiga andel av nationalinkomsten
som FN har rekommenderat
och som vi har röstat för.

Vi får låta penninganslagen växa i
takt med övriga resurser och med tillgången
på människor som kan bygga
och leda institutioner i behövande länder.
Vi har själva knapphet på sådana
människor. Jag skall illustrera vad jag
menar. Sverige har nu cirka 7 000 läkare
— en för varje 1 130 invånare. Men
14 procent av våra läkartjänster står
för närvarande vakanta. I Pakistan, en
målmedveten ung nation som jag hade
glädjen att uppleva under ett besök i
början av detta år, bär man en läkare
på 11000 invånare. Där behöver man
följaktligen låna läkare liksom i andra
u-länder, och Sverige har förstås möjlighet
att öka sina egna vakanser ett
stycke för att låna ut ett antal doktorer
till land, som bättre behöver deras
sakkunskap. Men det är uppenbart
att våra möjligheter är tänjbara endast
till en viss gräns. Vår sjuksköterskebrist
kan i sin tur uppskattas till 5 procent
av behovet. Vi har underskott på lärare,
särskilt på de naturvetenskapliga områdena;
vi har ett underskott totalt på mellan
3 och 4 procent när det gäller ingenjörer
på olika nivåer, överallt uppvisar
våra personella resurser besvärliga
flaskhalsar för dem som vill skynda
på expertrekryteringen för u-ländernas
räkning. Utomstående kan nog inte
helt fatta hur mycket förberedelsearbete
och detaljjobb som krävs för att rekrytera
lämpliga personer för ett visst
biståndsprojekt, vilket ser helt startklart
ut på papperet, för att bygga upp dessa
institutioner och få dem att fungera.

Nu närmast skall vi bistå Pakistan
med medicinsk personal för familjeplanering.
Det blir bara eu handfull till att
börja med, och det rår vi med. Men om
vi skulle verkligen vilja bygga ut den
insatsen till en regulationsfaktor av betydelse
för Pakistans befolkningsfråga,

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

finns det plats för en hart när obegränsad
medverkan, där vi snart skulle stoppas
av vår knapphet på läkare. I ett nötskal
är situationen i Pakistan den, att
befolkningen numerärt enligt senaste
folkräkning ökat med hela 24 procent
under 1950-talet, från 76 till 93 miljoner,
medan samtidigt nationalinkomsten
per capita sjunkit från 242 till 238 rupier
årligen — det blir obetydligt högre
tal om vi räknar om till svenska kronor.
Detta ger oss en kuslig illustration
till hur levnadsstandarden pressas tillbaka
av hög nativitet, medan den utländska
hjälpen förgäves koncentreras
på att höja samma levnadsstandard med
industriella insatser.

Anslaget till bilateral hjälp har regeringen
föreslagit riksdagen att fyrdubbla
till nästa budgetår. Jag vågar påstå
att beloppet räcker även till att rekrytera
juniorexperter på, vilket inte är
alldeles så lätt som det låter. Herr Lundström
talade om en ko av ungdomar, intresserade
för junioruppdrag. Jag betvivlar
inte att en sådan ko kan finnas,
men det krävs mycket mer än intresse.
Det krävs goda språkkunskaper, fackkunskap
på ett begärligt område, viss erfarenhet,
en smula mognad, och först
och främst krävs intresserade mottagarländer
som med FN:s bistånd ordnar
inlemmandet av den unge biträdande
experten på platsen för hans arbete. Om
juniorexperten skall ha svensk statsrådslön,
som reservanterna tycks förutsatta
när de äskar 1 1/2 miljon kronor
för 20 å 25 juniorer, bör man också
kunna ställa vissa krav på vederbörande!
Annars blir de knappast i stånd att
konkurrera med den amerikanska s. k.
fredskår som närmast skall rekryteras
bland yngre akademiker och alls inte
bjuder så fina villkor.

Hittills har vårt lands insatser i det
tekniska biståndet för u-folken till övervägande
delen — till 4/5 — kanaliserats
genom FN och dess specialorgan. Vi har
tyckt att detta varit principiellt riktigt
och praktiskt klokt. Mottagarländerna
har uppskattat FN-hjälpen därför att
den har lämnats anonymt, och man har
sluppit bocka för den ena eller andra

välgörarstaten. FN:s egen goodwill har
stärkts genom att FN förfogat över materiella
hjälpresurser och inte bara över
teoretiska maktmedel. Praktiskt har det
för övrigt inneburit att hjälpen kunnat
distribueras mera rättvist och med bättre
överblick över behov och resurser
än vad ett enskilt land besitter. Någon
ändring i den inställningen tänker sig
inte regeringen, och såvitt jag förstår
inte oppositionen heller.

Men nu kommer anslagen till EPTA,
specialfonden, UNICEF och andra FNorgan
in i bilden. Reservanterna har
försiktigtvis avstått från överbud beträffande
den svenska direkthjälpen,
vars flaskhalsar varit väl kända, men i
stället yrkat på en nära fördubbling av
anslagen till FN:s expertprogram,
EPTA och FN:s särskilda fond. När regeringen
har menat att det kan räcka
med en uppräkning med 10 procent av
anslaget till EPTA under 1961/62 är det
emedan EPTA fått starkt ökade resurser
under de båda senaste åren och
stabiliserat sin ekonomi därhän att man
för första gången kunnat lägga upp en
tvåårsbudget. Verksamheten under åren
1961 och 1962 är alltså redan dimensionerad
med hänsyn till de bidrag som
ställdes i utsikt på senhösten 1960. Verksamheten
uppvisar en kraftig ökning av
experthjälpen: från 1 850 experter år
1959 till cirka 2 650 som skall vara i arbete
under vartdera året 1961 och 1962.
En större ökning av det svenska bidraget
för 1961/62 kommer alltså inte att
påverka verksamhetsvolymen nästa år,
öven om medlen naturligtvis kan fonderas
av EPTA för efterföljande år.
»Det tekniska biståndet har aldrig haft
så lovande utsikter förr», heter det i den
rapport av den 17 maj från TAB, överstyrelsen
för all FN-hjälp, som herr
Lundström citerade litet annorlunda.
»Huvudproblemet är nu», fortsätter rapporten,
»att kunna rekrytera tillräckligt
kvalificerade experter till det växande
antalet poster.»

Detta gäller även specialfonden. Hälften
av de anslagsmedel, som fonden disponerar
över i år, är avsedda att täcka
kostnaderna för experter, som det allt -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

så gäller att handplocka även här. Till
förmån för den omedelbara kraftiga ökning
som reservanterna yrkar på åberopar
de att det finns många välplanerade
projekt som nu inte kan sättas i
verket på grund av medelsbrist. Att det
redan nästa år skulle finnas — för att
citera reservationen —- »färdigställda
planerade projekt», vad man nu menar
med detta, till en total kostnad av
150 miljoner dollar tillåter jag mig på
mycket goda grunder att betvivla. Som
jag nyss påpekat är formatet på EPTA:s
verksamhet under 1962 redan bestämt
genom en tvåårsplan. Enbart för specialfonden
kan det omöjligen finnas
startklara projekt för bortåt 60 miljoner
dollar. För varje projekt skall det mottagande
u-landet betala av egna medel
mellan en fjärdedel och hälften — i regel
hälften — av utgifterna. Detta är i
och för sig en broms och ger en viss
tröghet i starten. Just i dagarna sammanträder
som nämnts Specialfondens
styrelse. Den kommer att ge startsignalen
för 1961 års nya projekt, 42 stycken,
och ändå ha 5—6 miljoner dollar outnyttjade
inom den tillgängliga anslagsramen
i år utöver den fondering med en
tredjedel av alla anslag, som enligt statuterna
skall äga rum. Specialfonden har
faktiskt inte några omedelbara kapitalbehov.
Det innebär naturligtvis inte att
den inte skulle kunna ladda upp för
flera projekt framöver, om man inom
fonden visste att det skulle bli mer pengar
att röra sig med under kommande
budgetår. Det blir som vanligt i oktober—november,
som vi preliminärt
meddelar fondens styrelse vad svenska
regeringen tror att riksdagen kan komma
att gå med på i anslag för 1962/63.
Eftersom Sverige befinner sig i tätgruppen
av bidragsgivarna — som nr 4 uppifrån
bland 86 länder — tyckte vi inte
förra hösten att vi skulle ställa i utsikt
någon höjning för 1961/62 för just Specialfonden.

Det finns skäl — andra skäl också —
att avvakta litet för att se hur den nya
regimen Kennedy kommer att reagera i
u-hjälpsfrågorna. Skall Amerika nu medverka
till att det blir allvar av den sto -

ra kapitalfond i FN-regi som under namnet
Sunfed beställts av otåliga u-länder
sedan ett halvt dussin år tillbaka? Sverige
har sagt att om stormakterna går
med på inrättande av Sunfed skall vi
också bidra till den fonden. Eller skall
USA driva nya OECD och Västeuropa
som basen för nya åtaganden för u-länderna?
Ett litet land som Sverige bör
inte splittra sina resurser alltför mycket.
Vi behöver se för vilka ändamål
och i vilken pott som de stora slantarna
krävs i fortsättningen. Förmodligen
klarnar sikten ganska snart. Riksdagen
kan därför, menar jag, med bästa samvete
vila på hanen något år, när det
gäller Specialfonden.

Om det tekniska biståndet, utbildningshjälpen
till u-folken, alltså har initialsvårigheter
vid rekrytering av experter
och instruktörer, så är det något
lättare att omsätta penninggåvor i rent
humanitär hjälp, t. ex. i mediciner för
sjukdomsbekämpande. Men även mediciner
måste hanteras av kompetent folk.
Det är föga troligt att Rädda barnen
kommer att kunna placera i omedelbara
nvttigheter de 12 miljoner i insamlingsmedel
för spetälskebekämpandet som
organisationen förfogar över. Ytterligare
fem miljoner kronor för nästa budgetår,
som reservanterna hemställer om,
skulle ha alla utsikter att bli fonderade
medel.

Inom den humanitära hjälpens område
finns även en stor del av missionens
insatser, särskilt på sjukvårdens område.
Missionsskolorna är i sin tur en utbildningshjälp
som kan inräknas bland
tekniska biståndsåtgärder till den del,
som gäller undervisning och icke förkunnelse.
En talesman för missionen
yttrade i radions Tidsspegel i början av
detta år — hur representativ han är vet
jag inte — att ungefär 40 procent är
undervisning och 60 procent förkunnelse
i missionsskolorna i Afrika och ungefär
tvärtom i Asien. Det är kanske inte
så lätt att åtskilja dessa två ting. Både i
det multilaterala och det bilaterala tekniska
biståndet gäller den principen att
biståndet skall vara politiskt och religiöst
neutralt. Mottagarländerna vill

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverbs:
nämligen ha det så. I den svenska statens
biståndspolitik förekommer dock
intet principiellt hinder för statsbidrag
till en skola eller annan kunskapsmeddelelse
i missionens regi, förutsatt att
den står öppen för både kristna och icke
kristna elever och att de senare inte utsätts
för några påtryckningar i form av
religionsövning vid sidan av skolarbetet.
Självklart förekommer det inte heller
någon diskriminering av sökande till
expertuppdrag eller av experter som har
sin förankring i något missionssällskap.
Om en kyrklig samfällighet eller profan
organisation, t. ex. missionen eller LO,
skulle övertyga oss om att vederbörande
som anordnad av en viss utbildningshjälp
utan ideologiska biavsikter är bättre
skickad än staten, som är den naturliga
huvudmannen för projekt som
finansieras med skattebetalarnas medel,
skall den ha möjlighet att konkurrera
om statsbidrag på lika villkor.

Jag talar nu om nya projekt och principerna
för deras anordnande, eftersom
debatten också rör sig om missionen
som en kanal i största allmänhet för
tekniskt bistånd. Vad vi diskuterar i dag
är i första hand den utvidgade tekniska
hjälpen, alltså framtida nya insatser.

Beträffande de skolor i Kongo som
missionen nu driver och som man säger
befinner sig i farozonen på grund av
kända orosförhållanden begär reservanterna
en fullmakt för regeringen att hålla
2,5 miljoner kronor i beredskap för
dessa skolors behov. Ännu bär vi inte
fått några uppgifter som bekräftar att
missionsskolorna i Kongo riskerar att
behöva läggas ner. I Kongo har skolverksamheten
alltid fått sina subsidier i
efterskott, ibland årsvis i efterskott. Den
belgiska statens budgetår slutade den 1
januari 1961. Från baptistmissionens
verksamhetsfält i Léopoldvilledistriktet
har jag inhämtat att bidragen har utbetalats
normalt. De övriga missionssällskapen
väntar dock ännu på bidrag för
år 1961. Detta behöver inte betyda någonting
alarmerande. Inga missionsskolor
har stängts — de kongolesiska myndigheterna
har intresse av att hålla dem
i gång. FN som betalar Kongos civila ut -

gifter likaså. Förmodligen betalar vi redan
via FN till skolväsendet i Kongo.
Men om de kongolesiska myndigheternas
stöd av missionens skolor skulle utebli,
står den möjlighet öppen som statsutskottet
har anvisat, nämligen att med
insamlingsmedel från »Sverige hjälper»-aktionen ingripa i nödsituationer som
kan dokumenteras. I så fall med motiveringen
att man vill hindra bortfallet
av en insats, som utgör en värdefull del
av den nuvarande undervisningspotentialen
i det underutvecklade Kongo.

Till sist bara några ord om den kapitalhjälp
som u-länderna behöver vid
sidan om kunskapshjälpen genom olika
program för tekniskt bistånd. Både i
folkpartiets gruppmotion och i en av
reservationerna uppehåller man sig ingående
vid reformer i handelspolitiken,
liberalare exportkreditgarantier och
möjligheter att underlätta kapitalrörelser
över gränserna. Det är ju frågor som
gång efter annan har ventilerats i stora
debatter i riksdagen och som i och för
sig är av en storleksordning som kan
motivera fylliga och långvariga debatter.
Men ingetdera av dessa problem berör
ju dagens anslagsyrkanden. Man begär
särskilda utredningar kring den ekonomiska
hjälpens problematik, och på
detta svarar statsutskottets majoritet
med att hänvisa till det faktum att nu
pågående u-landsberedning kommer att
penetrera även dessa frågor och — jag
kan tillägga både delegationsvis och i
plenum. Några särskilda utredningar om
de här tingen är därför inte påfordrade.
Det betyder inte att regeringen på något
sätt skjuter åt sidan den finansiella
hjälpen till u-länderna såsom mindre
viktig, men Sveriges möjligheter att uträtta
något på området är i hög grad
knutna till vårt medlemskap i internationella
organisationer och den politik
som vårt land där kan driva. Självt
är Sverige ett typiskt lågtulland även för
varor från u-länder. Sverige torde också
ha flera dubbelbeskattningsavtal än
något annat land. Våra möjligheter att
påverka den internationella handelspolitiken
till u-ländernas fromma får vi
inventera och försöka utnyttja. Vi är ju

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang.

alla klart medvetna om att det internationella
ekonomiska biståndet måste få
en ansiktslyftning, att kapitalhjälpen
måste bana sig nya vägar ut till u-folk
som nu törstar efter kapital. Genomsnittligt
ökar per-capita-inkomsten i uländerna
med tröga 1—2 procent årligen
och i industriländer som våra egna med

3_4 procent. Om vi skulle unna u-län derna

samma stegring som vi uppvisar
själva, skulle de behöva ett totalt kapitaltillflöde
från utlandet av 14 miljarder
dollar per år, d. v. s. en fördubbling av
det belopp som nu slussas in i dessa
länder. Ett friare och generösare kapitalflöde
till u-länderna är en central
fråga men samtidigt en dyrbar fråga.
Den bör diskuteras utan att det sneglas
på något tillfälligt budgetöverskott och
sedan alla partier har fått rusa av sig
sina skattesänkningsförslag. Den skulle
nämligen — som statsutskottet skriver

_ komma att avsevärt fördröja takten i

vår egen standardstegring.

Dessa kommentarer till statsutskottets
utlåtande nr 128 ber jag att få avsluta
med en hemställan om bifall till utskottets
förslag, som i alla avseenden
till anda och bokstav täcker de intentioner
som också är regeringens.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord!

Jag vill först korrigera statsrådets uppgift
att jag skulle ha betvivlat regeringens
goda vilja. Det har jag inte gjort.
Jag har tvärtom uttryckligen sagt att jag
inte alls betvivlar regeringens goda vilja,
i varje fall inte viljan på längre sikt,
men däremot beklagar att regeringen inte
har ansett sig kunna i år prestera ett
anslag av den storleksordning som reservanterna
och motionärerna begär.

Vad jag har kritiserat är alltså regeringens
takt i planläggningen. Där har
jag gott sällskap med flera av dem som
på den senaste tiden har skrivit om de
här biståndsfrågorna. Bland annat har
jag framför mig en av de mycket intressanta
artiklar som professor Myrdal har
skrivit där han beträffande kritiken an -

jidrag till internationell hjälpverksamhet
för: »Min egen kritik är egentligen bara
att regeringen hittills inte lagt fram ett
principprogram, fastän det är så trängande
nödvändigt för att diskussionen i
landet skall kunna lyftas ur sin nuvarande
förvirring.» Detta program ingår
som ett led i den planläggning som jag
tycker att regeringen har försummat,
och följden av den eftersläpande planläggningen
är alltså att förslag ställts av
oss och andra om ökningar utöver vad
regeringen föreslagit.

I det sammanhanget har jag även påpekat
att regeringens förslag till årets
riksdag i vissa avseenden upptar spörsmål
som i fjol fördes fram av folkpartiet.
Detta bestrider nu statsrådet, men
jag tror att det bestridandet mera tar
sikte på detaljer än på det samlade anslagsprogram
regeringen har förordat.
Jag läser nämligen i statsverkspropositionen
att de anslag, som departementschefen
förordar när det gäller bilaterala
biståndsinsatser, grundar sig på de förslag
centralkommitténs utredning i fjol
framlade. Det var ju precis de förslagen
som utgjorde grunden för folkpartiets
motion förra året; vi har alltså utgått
från samma utredning. Regeringen begär
nu ett något större anslag än vi förordade
i fjol, men grunden är densamma. Det
var detta jag avsåg med yttrandet att regeringen
ligger efter.

När det gäller de stora FN-fonderna
vill jag liksom i mitt första anförande erinra
om att särskilda fondens chef Paul
Hoffman förklarat, att det finns väl planerade
projekt som för sitt förverkligande
skulle kräva en fördubbling av det
nuvarande anslaget. Det nuvarande anslaget
uppgår till 88 miljoner dollar, och
en fördubbling skulle alltså bli åtskilligt
mer än de 150 miljoner som man i
första hand satt som mål.

Till slut vill jag säga att statsrådet
naturligtvis har rätt i att man kan diskutera
sättet att bota en sjuk, men jag tror
att den sjuke det här gäller mycket väl
tål den chockverkan som ytterligare 20
miljoner svenska kronor skulle innebära.

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är nog riktigt som
herr Lundström säger, att ungefär samma
program som i folkpartiets fjolårsprogram
presenterades av centralkommittén
i dess riksdagspetita några månader
senare. Men vid budgetberedningarna
i höstas kunde det konstateras —
vilket f. ö. stod klart redan på våren —
att det var mycket osäkert om de förordade
projekten går att förverkliga såsom
den första utbvggnadsetapp de avsåg
att vara, liksom om de tilltänkta mottagarländerna
över huvud taget ville ha
dem utförda efter de svenska skisserna.
Ty det var ingenting annat än skisser,
som vi nu håller på att fylla ut till ordentliga
ritningar och avtal. Det är anledningen
till att skrivningarna i tredje
huvudtiteln gjordes så elastiska att man
skulle kunna ge pengar åt de projekt,
som först blir färdiga, vare sig de av
centralkommittén föreslagna eller andra,
som tillkommit senare och på annat sätt.

För att återgå till Specialfonden och
dess direktör, som åberopas för att styrka
påståendet att här finns en rad projekt
på lut som man saknar pengar till,
så vill jag säga att herr Lundström förmodligen
citerat halva meningar i olika
rapporter. Vid Specialfondens styrelsemöte
i december förra året uttryckte direktören
visserligen bekymmer över att
han sannolikt inte skulle disponera mer
än 21 miljoner dollar men skulle behöva
38 miljoner för att sätta alla bra förberedda
projekt i verket, men nu i maj vet
vi att hans program för 1961 omfattar
34 miljoner dollar och att han har 5 å 6
miljoner i reserver; han skulle alltså
kunna komma upp till det som var hans
målsättning i december. Jag har framför
mig ett telegram från vår representant
i specialfondens styrelse — den
sammanträder just i dessa dagar — där
det mycket klart säges, att de finansiella
skälen inte varit huvudanledningen till
att en del av projekten måst hållas tillbaka
utan det förhållandet att ett stort
antal ansökningar inkommit för sent
föi att kunna beredas till innevarande
session — därtill också en viss stramhet
i ekonomien. Vi kan utgå ifrån att

en bra direktör för en fond inte underlåter
att säga ifrån att han behöver mera
pengar för att bädda för fondens
framtida verksamhet. Men vad jag har
bär sagt är att Specialfonden inte liar
några omedelbara kapitalbehov.

Jag kommer så till herr Lundströms
yttrande om vår senfärdighet i planhiggningsarbetet.
Naturligtvis kan det ligga
någonting i den kritiken — jag vill inte
alls säga att den är helt oberättigad. Kanske
borde jag haft en mera visionär förmåga
att förutse den opinion, som växte
upp i och med Kongokrisen förra sommaren,
och rått regeringen att påbörja
den upprustning av de personella resurserna
som är förutsättningen för högre
anslag. Men jag kan bara hänvisa till
att Norge och Danmark har kommit en
bit efter oss, att i Storbritannien just i
dagarna har framlagts ett förslag till
samordnad och rationaliserad administration
av u-landshjälpen, att Västtyskland
just nu är sysselsatt med detsamma
och att Kennedyregimen som första
uppgift inte gripit sig an med att höja
anslagen till u-landshjälpen utan med
att skapa reda och ordning i den amerikanska
u-landshjälpens splittrade och
oändamålsenliga organisation. Det är
egentligen bara Holland som visat större
förutseende och som ligger före andra
länder både i administrations- och i
anslagshänseende.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp);

Herr talman! Efter den belåtenhet
som talat från statsrådet Lindström när
det gäller regeringens planeringsarbete
var det en överraskning — jag skulle
vilja säga en glädjande överraskning —
att få höra detta lilla uttryck för självkritik.
Särskilt långt sträckte den sig ju
lnte — det är dock notoriskt och kan
svårligen bestridas att framsyntheten och
'' djan att ta ordentliga tag har brustit
när det gäller organisations- och planeringsfrågor
som har så oändligt stor betydelse
i detta sammanhang, ålan skall
inte tro att det på längre sikt går att
hänga upp biståndsarbetet på någon våg
av hjälpvilja av mera tillfällig natur. In -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

te heller skall man förlita sig på den att i tid sörja för att man har ordentliga

organ till sitt förfogande.

Vi har från vårt håll velat skynda på

raska metamorfos i folkopinionen, som
statsrådet Lindström talade om, utan
vad det här gäller är ett hårt och långt
arbete för att så småningom stegra biståndsinsatserna.
Då måste man ta fram
pengar — det är kanske trots allt det
mindre bekymret — och personal ur våra
knappa resurser för att komma någonstans.
Vi vet alla vilka problem det i
stort sett gäller, och jag behöver inte
erinra om dem. Vi skall inte dölja att
det finns många och mycket svåra problem
i dessa sammanhang. Det är nästan
ett banalt konstaterande, att vi ännu
vet ganska litet om hur man egentligen
skall bära sig åt för att få en expansiv
ekonomisk utveckling till stånd i länder,
vilkas näringsliv i många fall har legat
still under århundraden. Det är klart att
problemen därför hopar sig.

Det har talats om materiella och personella
resurser från vår sida, men vi
har ju också det så att säga ideologiska
problemet hur man skall bära sig åt för
att omplantera västerländsk teknik och
organisation i en helt annan kultursfär.
Hur skapar man företagaranda där det
inte finns någon o. s. v.? Man bygger på
en rad förutsättningar, som vi har men
som inte finns i dessa länder och som
man måste försöka skapa från grunden.
Vidare har vi allt som sammanhänger
med misstänksamheten mot gammal kolonialism
i ny kapprock o. s. v., men jag
skall inte, herr talman, fördjupa mig i
dessa saker, då det skulle föra alltför
långt. Det måste bli en samordning av
multilaterala, bilaterala och inte minst
kommersiella insatser om man skall få
till stånd en varaktig förbättring av förhållandena
inom utvecklingsländerna.

.lag skall medge att man från svenskt
håll hittills någorlunda har fullgjort förpliktelserna
i FN:s skilda organ när det
gäller anslag m. m., men jag kan inte gå
med på att årets budgetförslag innebär
vad vi borde göra när det gäller FN:s
fonder. Att vårt bilaterala hjälpprogram
gott kan karakteriseras som underutvecklat
tror jag är ganska lätt att visa,
och detta sammanhänger med den bristande
planeringen och underlåtenheten

utvecklingen i detta avseende, och även
om det kan irritera en och annan vill
jag erinra om att vi i en omfattande motion
förra året och en i år försökt att
driva på med konkreta förslag och för
all del också med allmänna synpunkter
på verksamhetens utformning och planläggning.
Det är klart att man kan klaga
över att vi begär orimligt många utredningar,
men när det är så mycket som
behöver utredas och så mycket som regeringen
inte har brytt sig om att utreda,
får man ändå lov att gå den vägen.

Jag tror att det är alldeles malplacerat
att i dagens diskussion dra in något
tal om chockmetoder och liknande saker.
Det finns verkligen ingenting som
förtjänar att karakteriseras så i de föreliggande
förslagen. Att det sedan i pressen
förekommer ett och annat vilt förslag,
som ligger helt utanför de realistiska
möjligheterna för dagen, behöver
vi ju inte resonera om här. Den saken
är vi väl alla klara över. Jag skall emellertid
ta upp ett par andra spörsmål.

Jag skall något beröra frågan om våra
ekonomiska resurser och det svenska
näringslivets möjligheter att på detta
område göra insatser. Från vårt håll behandlade
vi den frågan rätt utförligt förra
året, därför att vi anser att den spelar
en stor roll, och vi pekade då på en del
brister när det gäller kreditgarantisystemets
utformning. Och vi tog upp frågan
om behovet av friare kapitalrörelser samt
behovet av att finna vägar för att reducera
de politiska riskerna med utlandsinvesteringar,
som sammanhänger
med t. ex. konfiskationsmöjligheter och
transfereringssvårigheter, frågor rörande
valuta- och straffskatt, regleringar
och lagstiftningsåtgärder m. m. Vi behöver
kort sagt ett rättsskydd och något
slags garanti för att komma till rätta
med dessa politiska risker. Jag tror att
det är väsentligt. Om vi ser på utlandsinvesteringarnas
inriktning, iir det en
mycket liten del som går till u-länderna.
Enligt vad vi har uppgivit i vår motion
gick år 1959 av .150 miljoner ungefär

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

200 miljoner till Europa och något över
100 miljoner till Amerika. Förklaringen
till att så liten del går till u-länderna är
naturligtvis åtminstone delvis, att de politiska
riskerna bedöms så stora att de
verkar avskräckande. Kan man komma
därhän att man på nationell bog eller på
internationell väg —• vilket säkerligen
vore ändamålsenligare — kan reducera
dessa risker, tror jag att intresset skulle
öka, därför att sådana investeringar ur
rent kommersiella synpunkter, om man
kan undvika de politiska riskerna, ingalunda
behöver vara någon dålig affär.
Tvärtom bör det vara ganska lönande
att göra investeringar i sådana länder.

^ • begärde förra året att regeringen
skulle skyndsamt låta utreda den här
saken, men ingenting har hänt. Den försiktiga
skrivning som man hittar i förra
årets utskottsutlåtande, där statsutskottet
förklarade att det inte fanns någon
anledning att begära en utredning
därför att utskottet förutsatte att vederbörande,
vilka det nu skulle vara, hade
sin uppmärksamhet riktad på det här,
ledde till ingenting, och vi står i dag i
samma läge.

Så till vida har det skett en liten tillnvktring
att utskottet har låtit sig meddelas
att en särskild arbetsgrupp inom
u-beredningen skall tillsättas för denna
uppgift, men den är ännu inte tillsatt.
Jag förstår inte varför regeringen långrotar
med denna sak. Det är ju ändå en
klar utredningsuppgift, som har legat
mitt framför näsan på oss så pass länge
att det inte finns någon anledning att
dröja. Det är konkreta saker, som man
bör kunna ta i tu med, och jag har litet
svårt att instämma i förhoppningen från
utskottsmajoriteten att det skall finnas
personella resurser inom den nu tillsatta
u-beredningen för att klara den utredningen,
ty den blir med nödvändighet
ganska komplicerad och säkerligen
tidskrävande. Och i den mån det handlar
om överenskommelser och agerande
i internationella sammanhang, t. ex.
OEEC eller OECD, så är det klart att uberedningen
inte är rätta utredningsorganet.

Kan man då våga hoppas att regering -

en tar i tu med den här saken? Jag vet
att man stundom från socialdemokratiskt
håll har visat en tendens att nedvärdera
de kommersiella insatsernas betydelse,
men jag har också till min glädje
kunnat konstatera, att man på senare
tid på det hållet har visat större förståelse
för de kommersiella insatsernas betydelse
i detta sammanhang. Det kan naturligtvis
inte vara fråga om att dessa
insatser ensamma skulle kunna åstadkomma
allt, utan de måste ingå som ett
led i annan verksamhet för u-länderna.
Jag tror att det uttalande som återfinns
i folkpartiets motion från 1960 angående
möjligheten att öka de privata industriella
och kommersiella investeringarna
står sig. Det heter där att »sannolikt
ligger just här de bästa möjligheterna
att få till stånd en kapitalexport till utvecklingsländerna
av tillräckliga dimensioner
för att bilda underlag för ett industriellt
genombrott inom dessa länder».

Jag skall be att få säga några ord om
FN:s fonder. Vad man kan konstatera
efter statsrådet Lindströms anförande är
att det uppenbarligen föreligger ganska
stor skillnad mellan regeringens syn på
saken och t. ex. vad framstående företrädare
för dessa fonder säger. Jag gissar
vari den skillnaden ligger. Fru Lindström
talar ständigt om att det föreligger
inga omedelbara kapitalbehov utan
att det finns överskott då och då och att
det fanns en reservation som inte var
förbrukad på det eller det budgetåret.
Men skall man arbeta med långtidsplanering,
så är ju detta inte överraskande
på något sätt. Att man får fondera ganska
kraftiga belopp och får reservationer
både här och där i dessa fonder är
ju något som ideligen inträffar. Fondering
är ofta alldeles nödvändig för att
man skall kunna upprätthålla en god
långtidsplanering, och jag tror att det
är närmast detta statsrådet Lindström
förbiser.

Jag har noterat med tillfredsställelse
den mycket uppskattande och vänliga
skrivning som utskottsmajoriteten presterat
om FN:s fonder. Man talar om
att fonderna har fyllt sitt syfte och har

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

gjort ett bra arbete. Ändå kommer utskottsmajoriteten
fram till att i år går
det inte att bara ge dem mera pengar.
Man tycks vilja antyda att pengarna inte
kan användas på ett förnuftigt sätt. Jag
tror inte att det förhåller sig så. Under
1960 ingavs till särskilda fonden i runt
tal 250 ansökningar på sammanlagt 256
miljoner dollar, men för det året hade
fonden inte tillnärmelsevis så stort belopp
till sitt förfogande. Det är klart att
man fick sålla bort en del av ansökningarna,
men det belopp som stod till förfogande
var ändå inte tillräckligt. Jag
anser att det finns mycket starka skäl
att satsa på den särskilda fonden. Den
har kommit att alltmer framstå som en
samordnande kraft för FN:s fackorgan.
Den ser ut att kunna mer och mer tjänstgöra
som en centraliserande och samordnande
instans i en i många avseenden
— det får vi nog medge — alltför
splittrad verksamhet. Om nu särskilda
fonden har dessa speciella förutsättningar,
så bör man ge den de allra bästa möjligheter
att arbeta. Jag tror därför att
det finns alla skäl för oss att följa motionärerna
och reservanterna i det här
avseendet.

Låt mig också säga ett par ord om de
biträdande experterna. Utskottsutlåtandet
prisar tanken att begagna sig av metoden
att anlita sådana och erkänner det
stora behovet. Utskottet erinrar med full
rätt om att »Sverige hjälpen-utredningen
tillerkände just den hjälpformen en
hög prioritet. Och så avslår utskottet motionsyrkandena
i den riktningen med,
som jag tycker, ett ganska krystat resonemang.
Utskottet kommer sedan visserligen
fram till att förutsätta, att det
inom ramen för disponibla medel och
det föreslagna beloppet till bilateral
verksamhet skall bli möjligt att rekrytera
experter. Jag tror uppriktigt sagt att det
inte blir mycket av med de experterna
om utskottet får som det vill. Utskottet
hänvisar också till att det råder stor
hrist på kvalificerad personal. Skulle
man stiilla experter till förfogande i betydande
omfattning — hur många man
menar vet inte jag — kommer man också
i svårigheter. Man hävdar också att

expertrekryteringen skulle kräva en utbyggnad
av de organ som sysslar med
detta.

Jag tror inte att detta resonemang
håller. Inte heller tror jag att man kan
lita på att något skall bli gjort under
kommande budgetår, eller att man kan
lita på vad det nya organ kan åstadkomma,
som föreslagits från administrationsutredningen.
Vi vet inte någonting om
detta. Organet existerar inte ännu. Vi vet
inte när det kommer att existera, utan
vi vet bara att utskottets majoritet tror
att det kommer att existera kring årsskiftet
på grund av ett regeringsförslag
som väntas under hösten. Jag är övertygad
om att det går att klara den blygsamma
ökning på detta område som vi
här föreslår. Jag kanske kan få erinra
om ett glädjande faktum, att det i statsverkspropositionen
i år ändå föreslås
ett väsentligt ökat administrationsbidrag
till centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd. Nog klarar man administrationen
då det gäller att skaffa fram
dessa experter. Ja nog finns det personer
som är villiga att gå in för de uppgifterna.

Jag vet inte vart fru Lindström vill
komma med sitt varningstal om förkunnelsen
i missionens skolor och sådant.
Med anledning av vad fru Lindström här
sade vill jag dock på den punkten säga
att vi här i landet väl inte bör vara mera
rädda för detta än man är i mottagarländerna.
Där är man tydligen inte så
dödsförskräckt för den saken utan tvärtom
mycket tacksam för den insats som
här görs.

Det är riktigt, såsom fru Lindström
sade, att det inte finns något som för
dagen tyder på att missionens skolor och
sjukhus skulle behöva slå igen. Därmed
faller också en av motiveringarna för att
utskottet har skrivit så skruvat om detta.
Man säger att man inte vet hur det blir
med verksamheten där. Läget för dagen
är emellertid att man i viss utsträckning
har ökat den sjukvårdande verksamheten,
och skolorna arbetar ju precis som
förut. Det är riktigt att de förutvarande
belgiska statsbidragen kommer, men de
kommer med stora förseningar. Enligt

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

en person som känner till förhållandena
kommer det »en slant då och då». Det
är rätt bekymmersamt i Léopoldvilleprovinsen,
och t. ex. i Kivuprovinsen,
där pingströrelsen är verksam, har man
såsom statsrådet antydde inte fått några
pengar under innevarande år. Den ekonomiska
situationen är prekär, så prekär
att det bland annat råder stor brist på
skolmateriel. Skolskrivningarna har på
sistone fått ske på omslagspapper, har
det berättats mig, och det är inte en tillfredsställande
standard, även om vi inte
håller på svensk standard där. Jag
tycker att det vore hederliga tag att ställa
dessa 2,5 miljoner kronor till förfogande,
som har begärts för att kunna
klara en sådan här sak. Det är väl troligt
att inte hela det beloppet skall behövas,
men situationen är ganska allvarlig Jag

har sagt åtskilligt förut om planläggningen,
och utskottets skrivning utgör
ju i och för sig i hela sin omfattning
ett exempel på hur det ligger till
med den saken. Jag kan heller inte medge
att de vägar som hittills har beträtts
har varit tillräckliga för att komma till
rätta med förhållandena.

Sedan delar jag helt den uppfattningen,
att när kostnaderna för denna verksamhet
stiger, måste vi också ställa höga
krav på att planeringen, samordningen
och kostnadskontrollen blir så goda,
att vi kan vara övertygade om att pengarna
används på ett riktigt sätt. Vi får
inte tolerera att medlen används på ett
dåligt sätt. Då kan de göra mera skada
än nytta. Så till vida delar jag statsrådets
uppfattning, men däremot kan jag
inte dela hennes uppfattning, när hon
plötsligt talar om att vi är ute för att
plundra ett tillfälligt budgetöverskott. Vi
plundrar ingenting. Vi gör omdispositioner
inom budgetens ram, och några äventyr
av plundringskaraktär är det här
verkligen inte fråga om. Det kanske vore
anledning för statsrådet att välja sina
ord litet bättre.

Det talas många förpliktande ord från
utskottsmajoriteten om det framtida
svenska biståndet. Jag tycker att denna
vilja redan i år skulle kunna ta sig mera

konkreta uttryck. Inte minst mot bakgrunden
av vad vi fick höra i januari
månad — ännu större och ännu mera
förpliktande ord från LO •— känner man
sig litet desorienterad om inställningen
på vissa håll. De tal som hölls första
maj har ju omnämnts här tidigare.

Jag tror att i allt väsentligt var dessa
uttalanden, så allmänna de nu var, ärligt
menade. Mot denna bakgrund gör
det dock ett besynnerligt intryck att i
föreliggande utskottsutlåtande se en samverkan
mellan två partier — socialdemokraterna
och högern — av så pass restriktiv
för att inte säga negativ karaktär.
Motsvarar den verkligen opinionsläget
inom t. ex. den socialdemokratiska
gruppen här? Jag tror säkert att den inte
motsvarar opinionsläget inom folket.

Jag skall erkänna att jag talar med en
viss iver om denna sak. Jag gör det därför
att jag är övertygad om att tiden
inte arbetar för oss i dessa sammanhang
utan mot oss. Vi befinner oss i de demokratiska
välställda länderna i kapplöpning
med tiden. Det gäller att skynda
på medan vi har tillfälle att göra någonting»
ty tiden är verkligen kort. Det gäller
att handla snabbt, energiskt och med
alla de medel vi har i en situation, där
förändringens vind — för att låna ett uttryck
av Macmillan — ju inom många
områden har stigit till full storm.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till samtliga vid utskottsutlåtandet
fogade reservationer med undantag
av herr Heckschers blanka reservation.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Här finns vissa meningsskiljaktigheter
om hjälpen till u-länderna
— det gäller både omfattningen och utformningen
av hjälpen — men det är
anledning att i mitt anförande liksom i
andra anföranden med största tillfredsställelse
konstatera att det är ett allmänt
intresse att man kan hjälpa på olika sätt.
Det är glädjande att svenskarna inte bara
tänker på sin egen höga levnadsstandard,
utan också i större utsträckning
än tidigare tänker på nödlidande med -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. I

människor och är villiga att avstå något
av sin levnadsstandard. Jag skall återkomma
litet längre fram till vad det betyder
att hjälpa andra länder.

Intresset för att ge hjälp har accelererat
under senare tid. Det har funnits
tidigare men har nu blivit allt större.
Under den tid som gått sedan regeringen
lade fram sitt förslag har intresset stegrats
så mycket, att man vinner ännu mera
gehör för ökad hjälp. Därför kan jag
inte värja mig för att det ligger något av
prestige i att man tvunget skall hålla
fast vid samma anslag som man lade
fram förslag om i början av året. Skulle
det inte ha varit anledning, när intresset
att hjälpa är så starkt, att låta generositeten
ta sig det uttrycket, att man redan
nu justerar det anslag som föreslogs i
början av året? I stället har man anfört
en rad skäl för att det inte är genomförbart
att ge större hjälp än som föreslagits
i statsverkspropositionen.

Jag förvånar mig inte alls över att regeringen
i detta fall fått stöd av högern,
ty det är självfallet att högern följer sin
vanliga linje att spara vid alla tillfällen,
oavsett om det gäller hjälp till u-länderna
eller något annat, men koalitionen
har kommit till av olika skäl. Socialdemokraterna
har inte sett saken på samma
sätt som högern, .lag skulle vilja citera
litet av vad LO-organet StockholmsTidningen,
som behandlat frågan på sitt
sätt, har skrivit: »Utskottsmajoriteten säger
nej med motiveringen att en anslagshöjning
till EPTA och specialfonden
måste föregås av en noggrann prövning
och ingående diskussioner med FN:s berörda
organ.» Men tidningen fortsätter:
»Det är en genomskinlig ursäkt. Vårt bidrag
till specialfonden, som det främst
gäller, är för tredje budgetåret oförändrat,
och har vi velat höja det har god tid
funnits för samråd med FN. Behovet kan
inte bortresoneras. FN rekommenderade
för ett halvår sedan en ökning av medlemsbidragen
till 150 milj. dollar, nära
en fördubbling av de utgående. Enligt
reservanterna har också chefen för specialfonden
förklarat att det redan nu
finns så många välplanerade projekt att
medlemsländernas bidrag borde för -

edrag till internationell hjälpverksamhet
dubblas för att möta behovet. — Efter
utskottets ställningstagande är emellertid
vägen utstakad i riksdagen. Socialdemokraterna
och högern kommer i skön
förening att hålla tillbaka hjälpen till
utvecklingsländerna.»

Utskottsutlåtandet är på sitt sätt märkligt,
tv i mycket som är skrivet där finner
man en motivering som egentligen
borde utmynna i ett bifall till motionärernas
förslag, men utskottsmajoriteten
kommer fram till en kläm, som är mycket
vag och där utskottet inte kan biträda
motionärernas förslag.

Man frågar sig, om Sverige har resurser
att hjälpa. Svaret blir ja. Frågan om
det finns vilja att hjälpa kan också besvaras
med ja. På frågan om det finns
behov av hjälp blir svaret likaledes ja.
Då kommer frågan: Kan hjälpen genomföras
praktiskt?

När det gäller den multilaterala hjälpen
vill ingen bestrida, att vårt lilla
lands möjligheter att hjälpa kan utnyttjas
helt och fullt. Man har knappast hört
i FN, att det nu är så besvärligt att man
inte kan få tillräckligt med experter, att
man inte har några projekt etc., utan
det sägs snarare tvärt om. Man vädjar
till oss att ge mera.

Beträffande den bilaterala hjälpen vill
jag anföra, att vi i Sverige måste avstå
inte bara av ett överflöd, utan vi måste
verkligen avstå någonting kännbart. Det
är inte bara detta budgetöverskott som
vi har nu, som vi måste avstå ifrån. Jag
vill helt och hållet instämma i att det
kan bli nödvändigt att avstå mera pengar
ett annat år. Men jag vill gå vidare
och säga att det gäller samma sak beträffande
experter och annan personal. Om
vi bara skall vänta på att vi skall få överskott
på experter, som vi kan skicka ut,
kommer det aldrig att bli någon sådan
hjälp. Skall vi driva produktionen i vårt
land så som vi önskar, skall vi nämligen
driva den med full sysselsättning och
med utnyttjande av alla de tekniker och
andra som finns tillgängliga. Då blir det
ingen personal över att skicka ut till
andra länder. Vi måste alltså ta personer
som är fullt sysselsatta i den svenska
produktionen och som en hjälpåtgärd

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverks
avstå dem till dessa länder. Det är också
ett avstående, som jag vill starkt betona.

I reservationen har man i olika sammanhang
sagt ifrån att det finns resurser,
att man skall kunna sända folk. Det
finns ett livligt intresse för sådana uppdrag,
inte bara hos de yngre och otränade,
utan också hos de mera kvalificerade.
Vi får avstå från dem på bekostnad
av våra egna uppgifter. Speciellt för
jordbrukets del finns det stora resurser
att skicka ut folk, ty det svenska jordbruket
sysselsätter inte så mycket människor
som förr. På jordbrukets område
skulle man alltså sannolikt kunna vidta
större åtgärder.

Vad jag särskilt vill betona är målsättningen
för detta arbete. I centerpartimotionen
— som var den första som väcktes
i denna fråga -— har vi starkt tagit
fasta på att Sverige skall komma upp
till den en-procentiga bidragsgivning,
som framgår av en resolution i Förenta
Nationerna, för vilken också Sverige röstade.
Nu har utskottet genom sin skrivning
i viss mån anslutit sig till detta mål,
men jag tycker inte att man preciserat
tillräckligt. I reservationen fastslås denna
sak mera bestämt i ungefär samma
ordalag som i centerpartimotionen. Jag
önskar att denna reservation måtte bifallas.

I övrigt har jag redan förklarat att jag
inte tror att det endast gäller frågan om
takten, utan det finns i utskottets utlåtande
en differens mellan majoriteten
och reservationen beträffande uppnåendet
av denna en procent till hjälpåtgärderna.

Ja, herr talman, jag har ingen anledning
att fortsätta ytterligare med denna
argumentering, men jag vill ännu en
gång beteckna det som mycket glädjande
att vi allesammans har en så positiv
inställning. Jag beklagar att det inte kan
göras mera för dagen, och jag hade önskat
att man närmare hade preciserat, att
vi syftar till att komma upp till denna
en procent i bidrag och att detta kommer
att ske, även om vi inte har överflöd
på resurser utan måste avstå från
något av vad vi har i vårt eget land.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Efter statsrådet Lindströms
anförande finns det kanske inte
så mycket att tillägga från min sida. Jag
skall försöka göra mitt inlägg kort och
hoppas på det sättet kunna medverka
till att befria kammaren från ett sent
nattplenum. Jag vill endast säga några
ord om de kontroversiella delarna av
utskottets utlåtande.

Innan jag går in på dem, tycker jag
att det bör sägas ifrån att något mera
ohöljt politiskt demagogiskt anförande
än det som herr Lundström höll knappast
kan tänkas. Vill man ha ett bevis
för hur man på det hållet vill göra politisk
sak av en fråga av denna karaktär,
så tror jag man kan läsa ut det ur
det protokoll, som föreligger av hans
anförande.

Jag fäste mig bl. a. vid att han citerade
en artikel av professor Myrdal. Jag
vet inte varför han valde ut just de raderna,
som kanske har mindre med dagens
speciella problem att göra. Varför
läste han inte upp för kammaren även
vad professor Myrdal sade i samma artikel
om de problem, som egentligen
diskuteras här just nu? Jag skall, herr
talman, tillåta mig att läsa upp dessa
rader till protokollet. Herr Myrdal säger
att det allra minst finns någon plats för
lättsinne och illa övervägd medelsanvändning,
när det gäller hjälpen till den
stora majoriteten av utfattiga nationer,
som för övrigt på grund av befolkningsutvecklingen
oavbrutet blir en allt större
del av mänskligheten. Professor Myrdal
tilläde: »Vi behöver vända på varje
öre, noga väga varje förslag och fråga
oss om det är den allra bästa användningen,
och göra vårt yttersta att noga
följa och kontrollera hur våra pengar
används. Jag är tillfredsställd att finna
att regeringen stått emot frestelsen att
av billiga opportunitetsskäl hastigt och
lustigt ge sig in på alla möjliga illa övervägda
nationella projekt.»

Fredagen den 26 maj 1961 24 dl

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

Professor Myrdal sade även så här:
»Den goda viljan får inte ursäkta lösliga,
illa övervägda förslag och sentimental
beskäftighet.»

Jag tror att vad han där säger om beskäftighet
och lösliga projekt, eftersom
han har citerats av herr Lundström,
bör uppmärksammas både av herr Lundström
och av andra talare i denna debatt.

Jag vill också säga att det inte är
sant som herr Lundström påstår, att utskottsmajoriteten
från början varit inställd
på att det som regeringen bjudit
skall vi ta och ingenting annat. Det
gjordes faktiskt trevare i utskottet från
utskottsmajoritetens sida, om det inte
fanns möjlighet att skapa en gemensam
linje i denna fråga. Dessa trevare avvisades
med kallsinnighet av representanterna
för herr Lundströms eget parti.
Beträffande maximeringen av statens bidrag
till insamlingen »Sverige hjälper»
vill jag påpeka att det inte var som
herr Lundström säger, att det först var
i remissdebatten, som man från regeringsbänken
gav besked om att man
skulle släppa efter på maximeringen.
Det står i propositionen, att man i princip
var med på ett statligt bidrag krona
för krona i förhållande till insamlingens
resultat. Vad utskottet gjort är
alltså bara att man har höjt siffran till
en högre nivå i budgeten med hänsyn
till insamlingens resultat hittills. På den
punkten — det kanske också får avslöjas
— fanns det ursprungligen en reservation,
där man ville rikta sig emot
utskottsmajoritetens förslag. Den föll
emellertid bort, sedan man upptäckt att
majoriteten hade satt in siffran 8 i stället
för siffran 6, medan minoriteten bjöd
en budgetpost på (i miljoner kronor.

Beträffande de punkter som är kontroversiella
tycker jag nog för min del,
att den första reservationen är tämligen
onödig. Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
konstaterat, att det måste finnas
ett konkret program och att hjälpen
bör bli ett betydelsefullt inslag i hela
vår allmänna svenska politik för de
närmaste åren, och utskottsmajoriteten

vill skriva till Kungl. Maj :t för att tala
om, att det är utskottets mening att ett
konkret program skall utarbetas. Beservationen
säger att man hos Kungl. Maj :t
skall begära en plan för verksamheten.
Jag vet inte om ordet »plan» bättre uttrycker
vad vi menar än uttrycket »ett
konkret program», men jag håller före
att i det fallet låter i mina öron i varje
fall utskottsmajoritetens uttryck bestämdare
än detta med en plan, som man
begär.

Beträffande det multilaterala bidraget
till EPTA och specialfonden har inget
betvivlat att FN har möjligheter att förbruka
betydligt större summor än de
som nu står till förfogande och som
vi kan bidraga med. Det är en missuppfattning
att tro att vi inom utskottet av
det skälet, att det inte skulle kunna användas
ytterligare pengar av FN, vägrat
att i detta skede gå längre. Det har
varit andra skäl som varit avgörande.
Jag kan nämna ett par, tre av dem.

Först och främst ligger vårt land, som
statsrådet redan sagt, mycket högt i
fråga om bidragsgivningen till det ändamål
det här gäller. Vi ligger som nummer
4 bland de bidragsgivande 86 nationerna.
Före oss ligger Amerika, England
och Holland, av vilka de två första
länderna inte gärna bör jämföras med
Sverige, och Holland har ju sina speciella
intressen att bevaka på grund av
sitt tidigare koloniinnehav. Vi ligger alltså
långt före de flesta andra länder, och
nog tycker vi inom utskottsmajoriteten
att man i varje fall först bör avvakta
och se, om inte de övriga länderna kan
komma upp på samma nivå i fråga om
bidragsgivningen som vi befinner oss
på genom den för två år sedan väsentligt
höjda bidragssumman till dessa ändamål.

Det andra skälet är att i varje fall
EPTA kan tänkas begära även experter
i samma mån som bidraget höjes, och
vi har knapast råd att leverera dylik
experthjälp. Jag skulle tro att det även
är ett svenskt intresse att de medel, som
på denna väg strös ut över de fattiga
länderna, blir kontrollerade från svensk

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

sida genom medverkan av svenska experter
i FN:s verksamhet. Dessutom förutsätter
utskottet att frågan om en väsentligare
höjning av bidragen till den
multilaterala verksamheten skall föregås
av en ordentlig prövning. Utskottet hoppas
att detta skall kunna ske så snart
som möjligt så att vi redan till nästa
år har ett förslag därom. Såvitt jag förstår,
har reservanterna mera godtyckligt
avvägt sitt bidrag. Får jag avslöja
att det inom utskottet till en början rörde
sig om en höjning med 13 miljoner
kronor, men sedan prutades av någon
anledning detta belopp ned till 11,4 miljoner
kronor. Jag vet inte, varför dessa
1,6 miljon kronor togs bort, men jag
antar att man vid kompromissen mellan
folkpartiet och centerpartiet kommit
över det högsta bud man tänkt sig i
motionerna, och att man ville korrigera
det. Jag vet inte om det var denna
anledning, men andra kan ju upplysa
om detta.

En annan punkt, som är kontroversiell
gäller frågan om missionen. Det är här
fråga om en mycket oklar avvägning
mellan vad som är tekniskt bistånd och
humanitärt bistånd och vad som avser
kristendomens utbredande i Afrika och
allt annat som kostar pengar på missionens
fält. Det finns ingen riktig uppdelning
av dessa ändamål, och eftersom
här avses bidragsgivning till den tekniska
biståndsverksamheten i dessa länder,
tycker jag nog att det är litet för
tidigt att anvisa medel i varje fall i den
omfattning som föreslås i reservationen.
Att man har tagit siffran 2,5 miljoner
kronor, hänger väl samman med att det
uppges att Belgien, som understött den
svenska missionsverksamheten i f. d. Belgiska
Kongo, hittills lämnat 2,5 miljonor
kronor — alltså till skolor, hälsovård
eller vad det är. Vi vet inte hur
mycket av detta understöd som lokalt
kan komma att utgå nästa år, men ännu
är det inte helt indraget. Vi vet inte
någonting om omfattningen av den verksamhet,
som på det sättet skall understödjas.
Reservanterna vet inte heller hur
många skolor och sjukvårdsanläggning•ar
som missionen kommer att bedriva i

f. d. Belgiska Kongo under det budgetår
vi nu diskuterar. Vi vet strängt taget ingenting
alls om det ändamål, till vilket
reservanterna här yrkar bidrag. I varje
fall i klämmen yrkas det, att det skall
anvisas 2,5 miljoner kronor till missionens
verksamhet i f. d. Belgiska Kongo.
Vi vet så litet om detta, att jag nog
måste betrakta det som att lättsinnigt
handskas med statens och skattebetalarnas
pengar, om man på det sättet skulle
ställa ett så pass stort belopp till förfogande
utan närmare kännedom om behovet
och möjligheterna att använda
dem och om ändamålet vartill de skall
användas.

Däremot är utskottet ense med reservanterna
om att missisonsverksamheten
— i den mån den tar sig uttryck i vad
som kan kallas tekniskt bistånd, skolor,
undervisning i elementa, sjukhus och
sådant -— skall understödjas. Hur stor
verksamheten är under nästa budgetår
vet man heller ingenting om, men utkottet
tror och vet att det av de ökade
anslag för den bilaterala verksamheten,
som nu kommer i fråga och framför
allt med hänsyn till de stora belopp som
insamlingen »Sverige hjälper» synes
komma att ge, finns pengar att användas
i all den utsträckning som kan
komma i fråga efter den prövning, som
väl måste ske också på detta område.
Av det skälet har utskottet menat att
det inte här skall tas upp något bestämt
belopp, utan det skall ingå i den allmänt
prövade biståndsverksamheten.

Vad juniorexperterna beträffar har
utskottet påpekat att de tillhör ett av de
prioriterade ändamålen och därför bör
ha alla möjligheter att — i den mån
verksamheten kan utvecklas — komma
i fråga vid fördelningen av de tillgängliga
ekonomiska resurserna. Juniorexperterna
bör så att säga stå först i kön.
Det är därför ingen risk för att man
inte kommer att få vad som behöves
för ändamålet efter den prövning som
även på denna punkt måste ifrågakomma.

Vad sedan beträffar alla olika krav på
utredningar som föreligger så bär utskottet
knippat ihop alltsammans i en

Fredagen den 26 maj 1961 Nr 24 33

Ane. bidrag till internationell hjälpverksamhet

punkt och uttalat att önskemålen härom
bör tillgodoses inom ramen för det utredningsarbete
som redan börjat bedrivas.
Regeringen håller ju på att sätta
upp en välorganiserad utredningskvarn
för ändamålet, och vi tycker att det är
bättre att de framförda utredningsfrågorna
tas om hand av dem som sysslar
med dessa ting än av särskilda utredningar.

Reservanterna föreslår att en parlamentarisk
utredning tillsättes för att ta
hand om fyra speciella frågor, nämligen
bättre anpassning av kreditgarantisystemet,
möjligheterna att underlätta svenska
investeringar i de underutvecklade
länderna, undanröjande av handelspolitiska
hinder samt möjligheterna att
upprätta beredskapslager för katastrofhjälp.
Utskottet har en ganska stor erfarenhet
av arbetstakten inom parlamentariska
utredningar och vill därför bestämt
avråda från att den vägen penetrera
dessa frågor. Utskottet rekommenderar
i stället att frågorna behandlas
av de speciellt tillskapade utredningsorganen.
Utskottet antar att man på det
sättet snabbare når fram till det resultat
reservanterna vill uppnå.

Slutligen, herr talman, bara några reflexioner
av allmän art. Jag tycker nog
att det är orimligt att — som någon talare
här gjort gällande — det skulle föreligga
brist på vilja att bistå utvecklingsländerna
på en del håll och överflödande
vilja att bistå på andra håll. Jag tror
nog att vi alla känner den opinion som
finns hos folket. Jag är medveten om att
den existerar och betraktar det som en
glädjande företeelse att den finns. Men
jag är inte övertygad om att den kommer
att hålla den dag när vi kommit ett
stycke uppåt på den stege av ökade utgifter
som i varje fall utskottet räknar
med. Då kanske vinden vänder sig. Råde
herr Lundström och herr Per-Olof
Hanson har öppet talat om att de följer
folkvinden. Jag undrar om de kommer
att följa folkvinden även den dag,
när vi får anstränga oss att övertyga
opinionen om att vi måste hjälpa mer
och mer på detta område. Den (lagen kan
komma ganska snart.

;{ Första kammarens protokoll l’J61. Nr 24

Vad utskottet framför allt vill understryka
är att vi behöver ett konkret
program och en förbättrad organisation
för denna verksamhet. För Sveriges
del behöver vi större personella resurser.
Det tar tid att utbilda lämpliga
personer. Framför allt behöver vi bygga
upp de organ som skall svara för verksamheten.
Om det kan ske redan till
nästa budgetår, så att vi då kan behandla
frågan om en väsentlig utvidgning av
anslagen för dessa olika ändamål, tror
jag för min del att vi har tagit ett betydligt
större steg än om man nu splittrar
sönder det hela genom att — tydligen
avsiktligt — gå fram i full oenighet.

Jag yrkar bifall, herr talman, till utskottets
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom väsentliga delar
av vad herr Gillström berörde i sitt
anförande har behandlats i mitt första
anförande i denna fråga, skall jag inte
gå in på något längre bemötande.

Låt mig bara säga att jag helt delar
den uppfattning som professor Myrdal
gett uttryck för även i det citat som herr
Gillström läste upp. Jag kan emellertid
inte läsa upp allt vad herr Myrdal skrivit,
utan jag tog bara med ett citat som
rörde den fråga, i vilken jag polemiserade
med statsrådet Lindström. Jag tycker
liksom herr Myrdal och herr Gillström
att man inte skall ge efter för något
lättsinne utan så långt möjligt undersöka
behoven av anslag och användningen
av anslagen. Jag uttalade det redan
i mitt första anförande, och jag har
också beklagat att man inte i större utsträckning
redovisat för riksdagen användningen
av anslagen till multilaterala
ändamål än hittills skett. Vi är väl ense
om att det är önskvärt att, när man har
att ta ställning till nya anslag — det gäller
även de anslag som föreslås av regeringen
— man kan se tillbaka på hur
tidigare anslag använts och för vilka ändamål
de utgått.

Låt mig också säga att när det gäller
statsbidrag till insamlingen »Sverige
hjälper» står det faktiskt ordagrant i

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverks;
propositionen: »Av tidigare erfarenheter
att döma torde det vara tillräckligt, om
staten för det närmaste budgetåret reserverar
ett mot insamlingsresultatet svarande
belopp av högst 3 miljoner kronor.
» Det var bara detta jag påpekade.
Jag kan i propositionen inte finna något
meddelande om att regeringen skulle
återkomma med tilläggsanslag, därest
det skulle visa sig att de 3 miljonerna
inte räckte till. Man förutsatte att de
skulle räcka till.

Så några ord om missionen. Såväl av
motionen som av det resonemang som
förekommit i utskottet har jag fått den
uppfattningen, att det var fullständigt
klart även för utskottets ärade talesman
att anslaget till missionen i f. d. Belgiska
Kongo avsåg åtgärder för undervisning
samt sjuk- och hälsovårdande verksamhet.
Det var ju detta som låg under framstöten
från vår sida.

Till sist vill jag beklaga om mitt första
anförande uppfattades som politiskt demagogiskt.
Jag kan inte förstå varför,
eftersom jag var angelägen understryka
3tf jag tror att den goda viljan finns på
alla hall, inte minst på det håll regeringspartiet
representerar, ehuru vissa skiljaktiga
åsikter föreligger när det gäller
snabbheten och takten i utformningen.
Men jag talade om vad folkpartiet föreslagit,
vad vi har sagt och hur vi har verkat.
Om det är politisk demagogi att tala
om vad ett oppositionsparti anser,
men sakdebatt att tala för regeringens
ståndpunkt, då måste jag beteckna detta
som ett mindre önskvärt utslag av ett
alltför långt maktinnehav, där man lärt
sig att vad pappa säger är rätt, och vad
andra säger är fel.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gillström angav
varför det var olämpligt att gå något
längre än regeringen när det gäller anslaget
till FN:s fonder. Jag måste säga
att de skäl han därvid framförde nog var
ganska knäsvaga. Tydligen förutsätter
man från utskottets sida att nästa år
skall det vara dags att öka anslagen till

fonderna, bara inte i år. Varför inte i år?

Låt mig erinra om bakgrunden till
detta inom FN. Andra kommittén beslöt
i december 1960 att man skulle rekommendera
en höjning av fonderna till 150
miljoner dollar. I det sammanhanget
framkom förslag om att man skulle ta
höjningen ett år senare, så att man skulle
höja till 100 miljoner första året och
söka nå hela summan 150 miljoner först
1962. Detta förslag voterades uttryckligen
ned, vilket gör att andra kommittén,
som behandlat saken mycket noga, sade
ifrån att det var under 1961 som man
skulle försöka nå denna högre nivå. Nu
har vi ett återfall i denna onödigt restriktiva
linje genom det ståndpunktstagande
utskottet har gjort. Jag kan inte
so att det är välmotiverat.

Det andra skälet var att vi skulle ha
ont om experter. Jag frågar: Har vi mera
experter nästa år än i är? Jag kan inte
se det. Detta är den obotfärdiges förhinder.

Man talar om en ordentlig prövning,
och visst skall vi pröva ordentligt. Men
vilken ny karaktär av prövning utöver
den vi har nu skall man uppfinna till
nästa år för att kunna acceptera en höjning? På

tal om vad herr Gillström sade om
de här ifrågasatta 2,5 miljonerna vill jag
säga, att det ändå är av ganska litet intresse
i detta fall med distinktionen mellan
tekniskt bistånd och humanitär
hjälp. Jag medger att den skillnaden i
andra sammanhang kan ha betydelse,
men i detta sammanhang vet vi alla vad
det handlar om och att det är ett begränsat
område det gäller. Det gäller att
ställa till förfogande ett belopp som skulle
ersätta belgiska statens bidrag till missionens
skolor och sjukhus i f. d. Belgiska
Kongo, ingenting annat. Vi vet
mycket väl, herr Gillström, vad det är
fråga om för ändamål, så man kan inte
tala om att vi inte vet vad det handlar
om.

Man kan verkligen fråga: Kan vi hitta
något billigare och mer effektivt sätt
att administrera tekniskt bistånd — eller
kalla det gärna humanitärt bistånd
om man vill det — än genom att ge bi -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

stånd till en redan väl utbyggd och effektiv
verksamhet, som bedrivs av missionen
på sjukvårdsområdet och på skolområdet?
Jag tror inte det. Jag tror det
blir mycket dyrare administrativt sett,
om vi skulle ge motsvarande bidrag på
andra vägar.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till det allra sista herr
Hanson sade skulle jag vilja säga, att på
den punkten har utskottet ingen annan
uppfattning. I den mån missionen bedriver
verksamhet som uppfyller kriterierna
på tekniskt bistånd, skall stöd
kunna utgå av de medel som finns. I
den mån missionen kan utvidga verksamheten,
skall missionen ha samma
chans som varje annat projekt att få vara
med och dela de pengar som står till
förfogande. Detta är också utskottets
mening.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gillström sade ber jag att få påpeka
att det finns en intressant krumelur
i utskottets utlåtande. Man talar där
om att uppfylla »kriterierna på tekniskt
bistånd»! Nu lär det emellertid vara så

_ enligt den ryktesflora som går kring

distinktionsfabricerandet i u-beredningen
— att sjukvård ska räknas till det
humanitära biståndet och skolor till det
tekniska. Innebär detta då, herr Gillström,
att man med denna förtäckta
skrivning utesluter missionens sjukhus
från hjälp.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Jag har ingen rätt att tolka de bestämmelser
som kan bli utfärdade i detta
avseende, men jag antar att u-beredningen,
som kommer att få fram sådana
uppgifter och där missionen själv sitter
med, kommer att klara dessa spörsmål
på ett för missionen tillfredsställande
sätt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Givetvis känner jag som
motionär tacksamhet över att utskottet
föreslagit en höjning av bidraget till
UNICEF med 280 000 kronor. Därigenom
kommer vårt bidrag att motsvara
rimliga krav. Det arbete som UNICEF
utför är av den art, att jag tror vi alla
tveklöst kan uttala vår beundran, särskilt
som verksamheten till stor del utföres
av frivilliga krafter.

Många av dessa frivilliga är unga
människor eller barn. Det var också
barn som genom helhjärtat stöd åt »Sverige
hjälper»-insamlingen gjorde att en
skola i Göteborg kunde redovisa ett strålande
resultat och landets bästa i sitt
slag. Förra gången insamlingen arbetade
kunde Göteborg också ståta med ett synnerligen
gott resultat, vilket sammanhänger
med att vi i Västsverige har landets
starkaste FN-rörelse. Den bygger
på enskilda och på organisationer omfattande
såväl skolbarn som ideella föreningar
och ett stort antal fackföreningar.

För alla dessa har det framstått som
något självklart att vårt land skall medverka
i FN-arbetet. Intresset har samlats
inte så mycket kring de politiska
striderna i generalförsamlingen som
kring arbetet på fältet. Man har inte
sällan dragit jämförelser mellan de små
bidragen till det positiva fredsarbetet
och de enorma anslagen till det negativa
upprustningsarbetet. De flesta har
inte tvekat att ta på sig utgifterna för
vårt försvar, men man har samtidigt
genom att stödja FN-arbetet önskat ge
uttryck för en förhoppning om en värld,
där relationen mellan dessa båda utgifter
skall bli annorlunda.

Av detta skäl kommer många att bli
mycket besvikna och med stor undran
ta del av statsutskottets utlåtande nr
128. Många av dem, som hört statsrådet
tala med entusiasm om FN:s möjligheter
— inte med den kranka blekhet som
i dag prydde hennes kinder utan med
röda rosor tack vare en stor entusiasm
—• kominer att känna besvikelsen ännu
bittrare. Nymornad är inte viljan att
hjälpa. Det var ganska länge sedan

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

statsrådet i Göteborg genom sina ordalag
medverkade till att skapa känslan
av hjälpen som nödvändig och kravet
på att större belopp borde ställas till
hjälpens förfogande, så att den kom i
paritet med behovet.

Framför allt är det svårt att förstå
den restriktiva inställningen till EPTA
och Specialfonden. Vid läsning av utskottets
yttrande får man intrycket att
nu gäller främst att noggrant pröva vad
man ger sig in på och att ingående diskutera
med FN:s berörda organ själva
programmet. Utskottet säger också att
när det gäller EPTA kan ett förhöjt anslag
betyda ökade krav på personella
insatser från Sveriges sida. Statsrådet
är bättre underrättad och säger följaktligen
i propositionen, att när det gäller
den multilaterala hjälpen, alltså hjälpen
via FN, så innebär den för svenskt vidkommande
endast anslagsutbetalning till
vederbörande internationella organ.

Man skulle förstå tveksamheten att
öka dessa anslag, om dessa organ eller
deras representanter förklarat att de inte
kan ta emot mera pengar utan att
först bygga ut sina personella resurser,
men detta är ingalunda fallet. Tvärtom
har man i dagarna åter förklarat att om
EPTA och specialfonden hade mera
pengar, så skulle de bättre kunna motsvara
de krav som nu ställs på dem från
utvecklingsländerna. Det är alltså inte,
såsom statsrådet tycktes vilja påstå, tal
om plundring av ett tillfälligt budgetöverskott
för att stoppa pengar i munnen
på nödlidande. Det har aldrig varit
tal om något sådant.

Här har nämnts rapporten av den 17
maj om EPTA. Däri sägs mycket riktigt
att man för 1961 hade löfte om ett
bidrag på 42 miljoner dollar, men däri
sägs vidare att det krävs ytterligare 8
miljoner dollar för att nå det mål man
har föresatt sig. Man säger i rapporten
att det har konstaterats att den hjälp
man kunnat ge har blivit av stor nytta
och särskilt för utvecklingen i de nya
länderna i Afrika. Jag kan dock inte
finna att statsrådet drog fram hela sanningen
om rapporten, när hon endast
talade om dess optimism. Samtidigt vill

jag påminna om att om FN klandrats
för något så är det för att dess rapporter
alltid hålles i alltför optimistiska tonarter.

Statsrådet nämnde också att vi skall
hjälpa Pakistan, som har brist på läkare,
men att detta inte är möjligt eftersom
vi inte kan avstå från läkare. Detta
som exempel på de svårigheter vi stöter
på så snart det blir tal om de personella
resurserna. I anslutning därtill vill jag
påminna om att man enligt uppgifter
lämnade nyligen i Israel beträffande
hjälpen till utvecklingsländerna gärna
önskade samarbeta med Sverige och att
man där trodde sig kunna göra vissa
insatser, som Sverige inte kunde svara
för. Som bekant finns det gott om läkare
i Israel, så där finns alltså en möjlighet,
om man nu skall gå in på detta
enstaka exempel.

Vad angår Specialfonden så har dess
ledare Paul Hoffman, som redan nämnts
flera gånger, framhållit att man på
grund av bristande resurser inte kan
motsvara förväntningarna och inte kan
genomföra väl planerade projekt. Han
framhöll i december förra året att han
var bekymrad för fondens framtid. Han
sade vidare, att endast om mera medel
ställs till förfogande kan utvecklingsländerna
nå den nivå som är förutsättningen
för att de verkligen skall kunna tillgodogöra
sig fondens hjälp på ett förnuftigt
sätt. Av hans anförande i december
framgår med all tydlighet, att om inte
ytterligare medel ställs till förfogande
måste man räkna med att minska i
stället för att öka verksamheten.

Så sent som den 4 maj talade direktör
Hoffman om det pressande behovet
av ytterligare resurser för att under år
1961 kunna tillmötesgå legitima önskemål
om bistånd. Under 1960 fick man
125 ansökningar om bidrag och beviljade
medel till 71 projekt. För närvarande
har man ungefär 48 miljoner dollar
— det finns även andra siffror, men
denna siffra torde vara den riktiga •—
medan det för fondens räkning behövs
100 miljoner dollar.

Det finns, herr talman, hos svenska
folket en stark önskan att lämna bidrag.

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang.

Det finns, som alla vet, på mottagarsidan
ett stort behov av denna hjälp. Under
sådana förhållanden förefaller mig
det resonemang som statsutskottet för i
sitt utlåtande att vara byggt på ett missförstånd.
Jag hoppas att detta missförstånd
inte skall hindra kammaren från
att fatta ett beslut som motsvarar kraven
och förväntningarna. Jag är också
övertygad om att regeringen kan åstadkomma
erforderliga organisatoriska förutsättningar.

Vad gäller framtiden tror jag att löften
redan har givits som binder oss.
Utvecklingen går dessutom säkerligen
därhän att vi under alla förhållanden
tvingas att öka vårt bidrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna.

bidrag till internationell hjälpverksamhet
fru Segerstedt Wibergs mening att Sverige
över lag skall ha som måttstock
att våra bidrag skall motsvara behovet.
Behovet är ju omätligt! Men vi
har väl ändå gjort så mycket i fråga om
bidrag till speciella fonden, att det motsvarar
de förhoppningar och förväntningar
man skäligen kan ställa på Sverige.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag kan inte i excellensens
yttrande finna annat än att vi här
har en förpliktande tradition. Även om
den är kort — den började 1958 — bör
vi fortsätta på samma väg. Det fanns
inget i excellensens inlägg som motsade
mina yrkanden eller som sade att vi har
överskridit vår förmåga. Jag tror att

vår förmåga räcker ännu ett gott stycke!

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Bara några få ord i anledning
av fru Segerstedt Wibergs inlägg.

Hon koncentrerade sig särskilt på
hjälpen till speciella fonden och uttalade
förhoppningen, att vi skulle komma
upp till ett sådant belopp som kunde
motsvara förväntningarna och förhoppningarna
när det gäller Sverige.

Fru Segerstedt Wiberg har tydligen
glömt bort eller förbisett, att när första
gången anslag till speciella fonden utlovades
på hösten 1958 erbjöd Sverige
omedelbart 10 miljoner kronor under
förutsättning av riksdagens medgivande.
Vi var nr 3 uppifrån i fråga om bidrag
till speciella fonden. Endast Förenta
staterna och Holland hade då utlovat
högre bidrag, medan t. ex. England kom
åtskilligt under det belopp som Sverige
lämnade. Sedan bär Sverige under varje
påföljande höst då löften givits angående
bidrag till speciella fonden fortsatt
med att årligen lämna 10 miljoner kronor.
Inte bara medlemmar i delegationerna
utan även direktör Hoffman som
chef för speciella fonden bär vid olika
tillfällen uttalat sin stora uppskattning
just av Sveriges bidrag till speciella fonden.
Det är klart att Sveriges bidrag inte
motsvarar behovet, men det är väl inte

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Då fru Segerstedt Wiberg
så koncentrerade sig på speciella
fonden och påstod att vårt bidrag till
denna fond inte skulle motsvara de förhoppningar
och förväntningar, som man
kan ställa på Sverige, ville jag med mitt
förra anförande söka klargöra att så
dock är fallet.

Det innebär naturligtvis inte att vi
inte i framtiden skulle kunna höja vårt
bidrag ytterligare. Faktum är dock att
vi har gjort en rejäl insats för speciella
fonden. Redan från första början då
denna fond inrättades erbjöd vi ett bidrag
av 10 miljoner kronor, och vi har
fortsatt med att lämna det beloppet under
varje år som gått sedan dess.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte närmare
ingå på de olika synpunkter som utvecklas
i statsutskottets föreliggande utlåtande
och i reservationerna, då de redan
utförligt belysts av de föregående
ärade talarna. Jag skulle bara vilja framföra
en mera allmän synpunkt i detta
sammanhang på det föreliggande stora
problemet.

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverks
Som allmän målsättning för utlandshjälpen
har från olika håll uppställts,
att de länder som tillhör den industrialiserade
kretsen skall avstå upp till en
procent av sin nationalinkomst för den
hjälp, som de underutvecklade länderna
otvivelaktigt behöver i olika avseenden.
Det problemet är inte något som man löser
med statsanslag eller insamlingar,
utan det innebär ett försök att länka kapitalinvesteringarna
i stor utsträckning
i riktning mot de underutvecklade länderna.
Det är också ett utomordentligt
svårt och komplicerat problem, som säkerligen
kommer att sysselsätta denna
kammare liksom parlamenten i övrigt i
de industrialiserade länderna under
många år framåt.

För Sveriges vidkommande är det inte
bara en fråga om anslag på statsbudgeten.
En procent av nationalinkomsten
kanske vi kan åstadkomma genom anslag
och genom besparingar på andra håll.
Men vi kan inte transferera en summa
av den storleksordningen i form av gåvor
och bidrag.

Det gäller alltså på längre sikt såvitt
jag förstår framför allt att söka åstadkomma
möjligheter för investeringar i
de underutvecklade länderna. Det syftet
kan man enligt mitt förmenande inte
nå på annat sätt än att man genom internationellt
samarbete söker åstadkomma
en försäkringsinstitution, som åvägabringar
att de politiska riskerna för sådana
investeringar fördelas på ett klokt
och riktigt sätt. Därför skall jag vid detta
tillfälle egentligen bara inskränka mig
till att understryka de synpunkter, som
i det avseendet har anförts framför allt
i en av reservationerna, och framhålla
önskvärdheten av att regeringen har en
stor del av sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga.

Det är mycket möjligt att den nya institutionen
OECD kommer att bli rätt
forum för ett internationellt samarbete
om en sådan riskförsäkring. Man måste
åstadkomma ett sådant samarbete mellan
de högt industrialiserade, givande länderna
dels för att de medel, som ställs
till de underutvecklade ländernas förfogande,
skall användas på bästa möjliga

sätt, dels för att det skall bli en någorlunda
riktig och rättvis geografisk fördelning,
dels slutligen för att inte vissa
länder skall utöva utpressning mot andra
länder.

Om man inom denna krets skulle kunna
åstadkomma ett internationellt försäkringsinstitut,
varigenom de politiska
risker som är förenade med investeringar
i de underutvecklade länderna fördelades
och minskades, så skulle detta enligt
min uppfattning mer än något annat
befordra de underutvecklade ländernas
utveckling. Vi har väl alla klart för oss
att vi i den värld vi lever i kommer att
ställas inför oerhörda problem i förhållande
till de underutvecklade länderna
med de konvulsioner inom desamma,
som vi kan förvänta och på vilka vi redan
har sett så många exempel.

För att inte förlänga debatten skulle
jag vid detta tillfälle vilja inskränka mig
till att varmt rekommendera regeringen

— jag vet att den redan har sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande

— att på det internationella planet söka
verka för att vad jag vill kalla en försäkringsinstitution
så snart som möjligt kan
komma till stånd. Jag tror det skulle innebära
ett verksamt bidrag till hjälpen
åt de underutvecklade länderna — ett
bidrag som också inom vårt land skulle
mobilisera medel, som verkligen på det
rätta sättet skulle komma de underutvecklade
länderna till godo.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag bär fattat diskussionen
här så, att den gäller otåligheten å
den ena sidan hos dem, som vill att de
som skall verkställa åtgärderna skall öka
takten, och försiktigheten å den andra
sidan hos de verkställande, som med
sakkunskap handhar de här frågorna
och vet att den goda viljan inte är nog
för att åstadkomma denna ökade takt.

Herr Gillström var inne på en synpunkt
som jag inte tycker är oväsentlig.
Jag tillåter mig hävda den uppfattningen,
att de insatser som vi gör måste inte
bara bli mycket uthålliga, utan att de
också formerar sig. En insats som vi gör

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. 1

i år kräver nästa år mera pengar och
året därpå ännu mera. Vi måste därför
i vår planläggning söka göra klart för
oss, vilka kostnader de samlade åtgärderna
inom en viss tidrymd kommer att
föra med sig. Det är nämligen inte fråga
om engångsinsatser, som man slutför och
kan lämna, utan vi måste ständigt tänka
på vilka nya krav på åtgärder, som varje
insats i sin tur leder till.

Jag skall ta ett praktiskt exempel från
Etiopien. Vi har där ett barnsjukhus
och en byggnadsskola. I barnsjukhuset
tar man hand om barn som på olika sätt
behöver vård och måste återställas till
hälsa. Man har kommit underfund med
att en del av barnen lider av bristsjukdomar,
i en del fall på grund av fördomar
om att man inte skall låta barnen
vara i solen — varför de blir rachitiska

_ i andra fall på grund av att de inte

fått den rätta sammansättningen av födan.
Följden är att centralkommittén nu
i dagarna har lämnat sitt bidrag till en
av svenska professorer yrkad undersökning.
Högtstående fackmän skall här göra
en nutritionsundersökning för att se
vad som fattas i kosten. Det skall med
andra ord utreda möjligheterna att vidta
preventiva åtgärder för att inte flera
barn skall komma att lida av bristsjukdomar.

Om man nu konstaterar att det finns
behov av något tillskott utifrån, är det
naturligt att Sverige, som så att säga har
satt i gång den här utvecklingen, måste
känna sig i viss mån förpliktat att fullfölja
uppgiften.

Jag har med detta velat visa, hur våra
insatser inte kan inskränka sig till en
enda uppgift, som kan förefalla nog så
begränsad i dag, utan måste fullföljas till
båtnad för dem vi vill hjälpa. I överensstämmelse
med våra intentioner att
åstadkomma resultat, som blir bestående,
krävs det inte bara fortsatta insatser,
utan ökade insatser.

När man sedan kommer över till
spörsmålet om hur denna fråga skall
handläggas och skötas skall jag gärna
säga, att allting väl inte har varit bra.
Men har vi inte här hemma tidigare allmänt
varit mycket försiktiga i vårt

bidrag till internationell hjälpverksamhet

liandskande med dessa frågor men nu
befinner oss, skall vi säga, på toppen av
en opinionsvåg i detta avseende? Vi vet
alla att det beror på oroligheterna i
Kongo. Jag har emellertid frågat mig
själv: Var står den svenska opinionen i
det ögonblick då vi får ett lugnt och avspänt
internationellt läge?

På den punkten vill jag ge uttryck för
samma rädsla som herr Gillström, att
man i ett sådant läge kanske får lov att
ta i och tvingas säga till opinionen, att
vi måste öka insatserna därför att de insatser
som vi redan gjort leder till ytterligare
och vidgade insatser.

Vi måste ha detta perspektiv i sikte
när vi diskuterar dessa frågor, ty annars
kanske vi inte bara lurar oss själva utan

_vad värre är — också lurar dem som

vi skall hjälpa till att tro, att vi är i färd
med att träda in med rejäla hjälpåtgärder,
som vi sedan i en viss situation
uppger.

Jag har ingenting emot att vi ställer
hur mycket pengar som helst till förfogande
för dessa ändamål. Det är emellertid
inte så enkelt heller när det gäller
de multilaterala organen, att man
bara skyfflar ut pengarna, ty dessa
pengar skall ju också nyttiggöras i mottagarländerna.
Alla som verkat på detta
område — svenska och utländska experter
i FN :s tjänst — vet att man med förhastade
åtgärder kan få ha tekniker gående
i åratal utan att kunna göra någonting
på grund av bristande förberedelser.
Jag vill erinra om att norrmännen
först nu efter åtta års utomordentligt intensivt
arbete har fått ett av sina internationella
projekt — ett mycket välkänt
sådant i Indien — att lyckas. Det är
emellertid bara de tre sista åren av de
åtta, som har givit klart positivt resultat,
och ännu är inte verksamheten från deras
sida slutförd. Detta är bara ett exempel
på att det tempo, i vilket vi önskar
att en verksamhet skall fortgå, inte motsvarar
det tempo, som man i mottagarländerna
kan uppbringa för att absorbera
hjälpåtgärderna och sätta dem i
verkställighet.

Jag tror också att det skulle vara fel
om man forcerar utan hänsyn till mot -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

tagarna. Vad det gäller missionsverk- Jag har, herr talman, velat framföra

ar aei nog ingen tvekan om att
de som tjänar i vår missionsverksamhet
i utlandet är folk som gör verkliga uppoffringar
och som gör det för sitt samvetes
och sin tros skull. I fråga om denna
verksamhet är det självklart att man
skall vara lyhörd.

Man har här klandrat regeringen för
saktfärdighet, men jag tycker att det är
fel att klandra den ensam, ty det har funnits
många andra organ, som skulle ha
påkallat expansion av sin egen verksamhet
för länge sedan, om man hade planerat
en ordentlig räckvidd för sina åtgärder
och trott sig ha opinion härför.
Om man nu klandrar regeringen för att
den inte har planlagt saker och ting,
skall man då samtidigt klandra den för
att den nu går i författning om ett nytt
centralorgan, där man tänker samordna
så mycket som går att samordna? Regeringen
har satt i gång en särskild beredning
för att förbereda det som kan förberedas
när det gäller dess planläggning
av sina stora åtgärder. Skall man då säga
att den samordning, som vi siktar till och
vi i dag faktiskt har möjlighet att åstadkomma
i centralkommittén, skall splittras
upp genom att ge så och så mycket
i förslagsanslag till missionen och så och
så mycket till andra?

Vi får ju här ändå sammanlagt, om
allting går efter beräkningarna, omkring
16 miljoner kronor, varav hälften faller
på insamlingsmedel och hälften på statsmedel.
Dessa pengar finns ju tillgängliga,
men de kommer inte att omedelbart
kunna sättas i rörelse eller nyttiggöras.
Varför då inte se tiden an och
vänta till dess att man från missionsverksamhetens
sida ger en verklig alarmsignal,
för att då säga att vi får bedöma
dess behov i centralkommittén, liksom
man bedömer alla andra frågor. Att ge
anslag, som skall ligga i beredskap, kan
få till följd att man från andra håll kan
komma med liknande anspråk, där man
också har vissa ting i gång och frågar
varför man inte får pengar reserverade
för ett speciellt område, även om det i
dag inte föreligger något aktuellt behov.

dessa allmänna synpunkter, som går ut
på att vi inte skall splittra de åtgärder,
som man nu vidtar för att få till stånd
den effekt, som statsrådet Lundström här
talat om, för ett ordentligt nyttiggörande
av hjälpverksamheten, så att vi inte när
det gäller t. ex. de etiopiska hjälpåtgärderna,
samtidigt som vi håller på att
bygga ut vårt byggnadsinstitut och samtidigt
som vi siktar till att få en födoämnesundersökning,
vid sidan av centralkommittén
slänger in ett tredje icke
närmare planerat projekt.

Enligt mitt förmenande är det skäl i
att hålla ihop dessa saker. Och när man
väl har sett över behoven och om möjligt
gjort upp en prioritetslista, är jag
övertygad om att vi här i riksdagen
varken från det ena eller från det andra
hållet behöver vara rädda för att ställa
förslag om åtgärder. Men vi måste först
ha klarhet i var våra pengar kan göra
den största nyttan, bilateralt eller multilateralt,
och försöka samordna åtgärderna
så att vi sätter in hjälpen där den
bäst behövs och där våra projekt lovar
att ge de bästa resultaten. Den klarheten
har vi ännu inte vunnit, och jag anser
att man då inte plötsligt skall kasta in
nya projekt, som inte prövats av vare
sig det ena eller det andra nu befintliga
samordningsorganet, utan som kastas in
rätt löst. Låt vara att syftet är gott, så
verkar detta i alla fall splittrande på de
åtgärder vi är i färd att vidta.

Jag vill sluta med att återupprepa,
herr talman, att det kommer att behövas
mycket pengar under lång tid och
i ständigt ökad utsträckning för att
hjälpa dessa länder — men låt oss då
också hela tiden hålla herr Gillströms
lilla maning i tankarna: att vi för varje
steg inte skall sträcka oss längre än att
vi kan vara säkra om att även vid en
konjunktursvacka här i landet ha folket
med oss. Våra internationella åtaganden
kan inte utan fog komma att åberopas av
vissa eftersatta folkgrupper i Sverige till
stöd för deras speciella behov — jag tänker
på grupper av sjuka och deras anspråk
att bli omhändertagna på ett an -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

nät och bättre sätt. Vi skall inte från
början ställa ut större växlar än vi är
säkra om att i längden kunna svara för.

Utrikesministern har framhållit att behoven
ute i världen är omätliga. Undernäringsproblem
och speciella bristproblem
finns i en rad länder både i östern
och i Afrika. Där kan vi göra stora insatser
på olika områden, men dessa insatser
kräver läkare och sjuksköterskor
förutom de livsmedel, lokaler o. s. v.
som måste ställas till förfogande för att
vår hjälp skall kunna bil till verklig
nytta.

När olika åtgärder och projekt samordnats
och när kraven på de stora
pengarna kommer — det blir väl ganska
snart — hoppas jag att den svenska riksdagen
skall vara beredd till ett positivt
ställningstagande, med aktgivande på att
dagens insats för med sig nödvändigheten
av ökade insatser i morgon, till dess
utvecklingen har nått därhän att man kan
tala om att det hela förvandlats från
hjälp till självhjälp i så hög grad, att
självhjälpen utesluter behovet av ytterligare
hjälp utifrån.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Mot bakgrunden av det
mycket stora hjälpbehovet i de fattiga,
underutvecklade länderna och det utomordentligt
stora intresse för att hjälpa,
som allmänheten i vårt land har visat,
måste jag säga att det nu föreliggande
utlåtandet från statsutskottet icke är tillfredsställande.

Det intresse för ett vidgat hjälparbete,
som svenska folket nu visat, har ju
tagit sig uttryck i en rad olika förslag.
Det är naturligtvis riktigt att man försöker
göra vissa utredningar för att skapa
klarhet i var hjälpen främst bör sättas
in, men såvitt jag kan förstå borde
en sådan utredning ha kunnat göras i
betydligt snabbare takt än den regeringen
presterat.

Låt mig här inskjuta, att om man ställer
det krav på utredningsarbetet som
herr Åman nyss gjorde, att vi skall vara
fullt på det klara med att våra insatser

ger bättre resultat än om de sattes in
på något annat område, då skulle vi
tvingas att bedriva detta utredningsarbete
mycket länge. Vi kan väl aldrig få
full klarhet i var effekten i längden
skulle bli den bästa när det gäller åtgärder
t. ex. i länder med spetälska,
malaria, blodmasksjukdomar och andra
svåra sjukdomar.

I departementschefens yttrande liksom
i utskottets utlåtande sägs, att hjälpen
främst bör inriktas på praktisk yrkesutbildning,
teknisk skolning, förbättrad
hälsovård och ökad upplysning om
familjeplanering. Det är alldeles riktigt,
men här har man enligt min mening
glömt en mycket viktig sak, nämligen
livsmedelsförsörjningen. Det är ett allmänt
känt förhållande att mellan hälften
och två tredjedelar av jordens befolkning
inte har tillräckligt att äta.

Vid den internationella konferens, som
förra hösten hölls i Rehovot i Israel om
vetenskapens roll i de nya staternas utveckling,
med bl. a. ledande politiker
från drygt ett 20-tal nya stater i Asien
och Afrika som deltagare, rådde allmän
enighet om att de tre viktiga behoven
för närvarande är mera och bättre föda,
hälsovård och utbildning. Från
många håll betonades också, att eftersom
jordbrukarna är den ojämförligt
största delen av befolkningen i dessa
länder, så är det en av de allra viktigaste
uppgifterna att öka jordbrukets effektivitet
och därmed förbättra livsmedelsförsörjningen.

Jag är väl medveten om att regeringen
hyser utomordentligt stort intresse
för de problem, vi nu behandlar,
men jag tror i alla fall att man borde
ha kunnat åstadkomma mer än det, som
nu blivit gjort. Jag vill därför uttrycka
den förhoppningen, att det fortsatta utredningsarbete,
som statsrådet Lindström
nyss talade om och som det också
talas om i utskottsutlåtandet, kommer
att bedrivas med den allra största .skyndsamhet,
liksom också att de rekommendationer,
som Nordiska rådet beslöt vid
sitt februarisammanträde, om ett utbildningscentrum
och ett jordbruksprojekt
i något av dessa länder kommer att

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

behandlas i positiv anda och med största
möjliga skyndsamhet.

Det är min bestämda uppfattning, som
också delades av många av deltagarna i
konferensen i Rehovot, att det ligger
fara i dröjsmål.

Det finns i själva verket många väl
planerade projekt. Visserligen sade statsrådet
Lindström nyss, att den speciella
fonden inte för närvarande bär något
behov av kapital, men för det första är
detta eu situation, som mycket snabbt
kan förändras, och för det andra vill
jag i likhet med hans excellens utrikesministern
säga, att i själva verket är behovet
omätligt. Dessutom tillkommer en
sak, nämligen att det behövs mycket
pengar även för projekteringen av olika
åtgärder. Det framhölls bland annat av
chefen för den speciella fonden i ett föredrag
i augusti förra året, att man borde
sätta sig det målet före att under 60-talet höja inkomsten per person i de
fattiga underutvecklade länderna med
25 procent. För att nå det målet måste,
ansåg han, de utvecklade länderna göra
en kapitalinsats på 10 miljarder kronor
årligen under 10 år för så kallade oräntabla
företag, d. v. s. skolor, sjukhus, vägar
m. m., utöver vad som kan behöva
investeras i räntebärande företag. Men
han framhöll också mycket bestämt, att
det är viktigt, att man sätter in betydande
belopp på projekteringen eller
vad han kallade »pre-investment»-åtgärder.
^ Han framhöll också, att många av
de åtgärder, som vidtagits, t. ex. vissa
stora projekt, har blivit mindre lyckade,
därför att de inte varit tillräckligt väl
planlagda. Han ansåg därför att det behövs
mer pengar för sådana åtgärder,
och därvidlag skulle även svenska insatser
kunna vara av största värde.

Då han hade nämnt siffran 10 miljarder
kronor årligen under 10 år, ställde
han i slutet av sitt anförande frågan
om man i de rika länderna kunde anse
det vara riktigt att investera dessa väldiga
belopp för de fattiga ländernas
framtid. Han svarade själv, att svaret
på frågan måste bli ett rungande ja, och
det av flera skäl — främst moraliska.
Vi har chansen, sade han, att våga och

vinna ett krig av alldeles ny typ, ett
krig mot nöden, svälten och lidandet,
mot analfabetismen och mot förhärjande
sjukdomar.

Det ligger också i vårt intresse att
vinna det kriget mot dessa mänsklighetens
verkliga fiender, och det ligger i
vårt intresse att vinna det kriget snabbt.
Därför behövs det ökade insatser för att
snabbt nå goda resultat i arbetet på att
höja levnadsstandarden i de fattiga länderna.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna vid detta
utlåtande.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Den snart avslutade
kammardebatten har ju varit oändligt
mycket mera modererad än pressdebatten.
Jag skall inte förlänga den många
minuter.

Vi svenskar har många gånger med
fog beskyllts för att vara för självupptagna
och för att isolera oss för mycket.
Mot bakgrunden av detta kan stundens
situation, som präglas av överbjudande
iver att hjälpa människor i främmande
länder, te sig unik. Detta är dock skenbart.
Det är alltid så att när en idé har
fått genomslagskraft, kan detta i och för
sig utlösa viss tillfredsställelse men också
— och detta är mera regelmässigt -—
förebråelser för att inte mera sker och
för att det inte går fortare. Den sistnämnda
reaktionen kan ibland vara hållbar,
men är det inte alltid.

Vi får hoppas i detta fall att viljan
att ta ett djupt tag i börsen kommer att
bli bestående, så att entusiasmen på alla
håll fördjupas och så småningom utmynnar
i insatser både inom den humanitära
nödhjälpen och — vilket på sikt betyder
mera — i en hjälp till självhjälp
som kan få de i dag underutvecklade
länderna att stå på egna ben.

Därvid skjuts personliga insatser av
utsända svenskar i förgrunden. Dessvärre
är det krafter, som vi inte har överflöd
av, som främst behövs. Att — såsom
välmenande föreslagits — sända ut samvetsömma
värnpliktiga eller outbildade

Fredagen den 2G maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

arbetsgrupper är naturligtvis meningslöst.
Det är, som sagt, experter av olika
slag vi behöver sända ut. Deras tid på
arbetsfältet blir naturligtvis ofta begränsad,
varför det är angeläget att de kommer
dit inte bara med sin fackkunskap
utan också med så goda kunskaper som
möjligt om arbetsfältets förutsättningar
samt levnadsbetingelser och seder i det
land dit de kommer.

Eftersom Afrika av kända anledningar
alltmer har kommit in i vårt synfält
har i båda kamrarna väckts en motion,
som syftar mot tillkomsten av ett Afrikainstitut,
där personer som skall göra en
insats på de nya ländernas kontinent
skall kunna få erforderliga informationer
och följaktligen komma så väl förberedda
som möjligt. Såvida jag tolkar utskottets
skrivning rätt har utskottet ställt
sig välvilligt till tanken, varför den med
dess välsignelser nu går till utredande
och samordnande organ.

I förvissning om att tanken där kommer
i goda händer ber jag, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har ett intryck av
att denna överläggning har varat länge
nog och sannolikt har den också varit
tillräckligt uttömmande.

Därför, herr talman, vill jag begränsa
mig till att biträda yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

Herr PALME (s):

Herr talman! Herr Berghs anförande
var ju förpliktande för en kommande
talare! Jag skall begränsa mig till några
reflexioner med anledning av några av
de anföranden vi har lyssnat till i dag.

Först vill jag vända mig till herr Bolieman.
Jag tror liksom han att det iir
mycket viktigt att försöka skapa någon
form av skydd för enskilda investeringar
i utvecklingsländerna. Striivandena
på denna punkt är inte nya. Försök har
skett på internationell väg. Huvudsakligen
har man då försökt skapa interna -

tionella konventioner till skydd för utländsk
egendom i utvecklingsländerna.
FN har en särskild kommitté, där för
övrigt Sverige är representerat. Frågan
har diskuterats inom OEEC, inom Europarådet,
inom internationella liandelskamrarna
o. s. v.

Jag har en känsla av att dessa försök
är ganska fruktlösa av det skälet, att
utvecklingsländerna ogärna vill påtaga
sig förpliktelser gentemot utländsk egendom.
De har — i många fall med rätta
— påpekat att dessa konventioner ålägger
utvecklingsländerna en rad förpliktelser
och skyldigheter, medan de föga
intresserar sig för investerarnas förpliktelser
och skyldigheter mot det land där
de investerar. Dessutom tillkommer väl
den saken, att sådana här konventioner
blir ganska bräckliga till följd av den
bristande politiska stabiliteten i utvecklingsländerna,
där en ny regim lätt kan
modifiera de förpliktelser som en tidigare
åtagit sig.

Då finns den andra vägen, nämligen
att skapa försäkringsinstitutioner eller
fonder av olika slag. Där har man delvis
gått den nationella vägen. Amerikanarna
ha sitt system, tyskarna sitt och
japanerna sitt. Även andra länder diskuterar
att skapa sådana försäkringar. Det
tråkiga med dem ur studiesynpunkt tror
jag är, att ännu har inte något försäkringsfall
utfallit i de länder, som tillämpar
ett sådant här system. Därför finns
ingen praktisk erfarenhet av hur systemet
fungerar om det utlöses.

Jag delar nog herr Bohemans mening,
att man bör försöka att internationalisera
denna försäkringsverksamhet. Förvisso
vore det bra för ett land som Sverige,
ty skulle vi skapa vårt eget system,
talar väl många skäl för att riskfördelningen
skulle bli så bräcklig, att
systemet vid påfrestning skulle ramla
samman. Om man vill skapa ett internationellt
system kan man naturligtvis,
som herr Boheman antydde, rikta blickarna
mot OECD. Jag skulle bara vilja
tillfoga, att det kanske vore bättre att
söka ett ännu bredare internationellt forum,
och därmed kommer naturligt nog
världsbanken in i blickfältet. Där har

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

man också såvitt jag vet fört vissa diskussioner
om en internationell garantifond
i världsbankens regi.

Det är min första kommentar.

Den andra gäller herr Hanson, som
talade om de s. k. biträdande experterna;
det finns en särskild reservation på
1,5 miljon till sådana. Jag var med i
utredningen »Sverige hjälper», som ju
i hög grad ligger till grund för propositionen
rörande det bilaterala biståndet.
I den utredningen förde vi fram de
biträdande experterna som en angelägenhet
av hög prioritet inom ramen för
det bilaterala biståndsprogrammet. Statsverkspropositionen
innebär en kraftig
ökning av det bilaterala biståndet utan
att man i detalj bestämmer hur pengarna
skall fördelas.

Det finns alltså gott utrymme, om det
skulle vara praktiskt möjligt att utsända
sådana här biträdande experter. Jag
tror att det är ganska meningslöst att
bryta ut enskilda punkter i det bilaterala
programmet och göra särskilda anslagspunkter
av dem. Det är mycket bättre
att ha en summa där man just har en
hög grad av flexibilitet och kan sätta in
pengarna där man verkligen kan göra
av med dem på bästa sätt.

När jag nu har ordet kan jag inte
underlåta att referera till ett anförande
beträffande utvecklingsländernas problematik,
som hölls av världsbankens
direktör, R. Black, för några veckor sedan
vid ett möte inom Ecosoc. Han kom
efter en redogörelse för världsbankens
verksamhet in på befolkningsfrågan och
konstaterar att för varje fyra personer
1950 finns det fem 1960, och det kommer
förmodligen att finnas tio om 40 år.
Under den just nu gångna halvminuten
föddes det 90 barn. Under samma halvminut
avled 60 personer, vilket betyder
en nettoökning av världens befolkning
med 1 per sekund, vilket på ett år gör
ungefär motsvarigheten av Italiens befolkning.
Det betyder att världens befolkning
under 1961 sannolikt kommer
att passera tremiljardersstrecket.

Den aspekt på befolkningstillväxten
som Black tog upp var det krav på investeringar,
som den drar med sig. Han

tog upp exempelvis Indiens problem. Indien
har oerhört svårt att med sina begränsade
resurser skapa tillräckligt med
investeringskapital för att få till stånd
en rationalisering av jordbruket och en
industrialisering av landet. Nu kommer
Indien snabbt också att drabbas av följderna
av befolkningstillväxten. Man har
beräknat att under de närmaste 30 åren
— eller vad det var — måste Indien
skapa utrymme för 200 miljoner fler
människor bara i städerna. Då räknar
man inte med någon som helst förbättring
av de nuvarande bostadsförhållandena.
Man räknar inte heller med några
som helst kostnader för att härbärgera
den väldiga befolkningsökningen
på den egentliga landsbygden. Men bara
detta bostadsprogram för städerna
skulle kosta lågt räknat 125 miljarder
kronor. Det skulle vara fyra gånger mera
än världsbankens alla insatser i underutvecklade
länder under de gångna
15 åren.

Man möter precis samma situation
när det gäller skolområdet, där man
bara för att ge alla barn grundläggande
utbildning måste öka investeringarna
fyra gånger under en period på 10—
15 år.

Vad Black åsyftade var att ge en mycket
uppriktig varning till sitt auditorium
om att befolkningsökningen tenderar
att helt nullifiera alla strävanden
att öka levnadsstandarden i de fattiga
länderna. Han tilläde att vi har kommit
i en situation, där optimisten är den
som hoppas på att levnadsstandarden
skall kunna bevaras oförändrad. Om befolkningsökningen
icke kan hejdas kan
vi i vår generation inte ha några som
helst förhoppningar om ekonomiskt
framåtskridande i de överbefolkade länderna
i Asien och Mellersta östern. Hans
slutsats var att om man icke kan få regeringarna,
de ansvariga myndigheterna
och den ansvariga opinionen i de
underutvecklade länderna med på en
beslutsam politik för att åstadkomma en
något modererad folkökning, kommer
alla de olika internationella ansträngningarna
att bli relativt verkningslösa.
Därför tror jag det är oerhört väsent -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. !

ligt att befolkningsfrågan förs upp som
en huvudpunkt även inom ramen för de
begränsade insatser vi skall göra.

Slutligen, herr talman, föreligger det
vissa reservationer med begäran om
ökade anslag. Den som är bäst motiverad
av dem — de andra innebär egentligen
bara omfördelningar — gäller ökade
anslag till FN:s specialfond. Det är
som utrikesministern påpekade inte så,
att vi ger obetydligt till specialfonden.
Men skulle man följa reservationen, så
innebär det otvivelaktigt att man skulle
slå in på en ny princip. Vi skulle inte
längre ge det som motsvarar våra förpliktelser
i internationella sammanhang,
vi skulle ge icke obetydligt därutöver.

Jag vill inte bestrida att det kan finnas
starka skäl för att vi skall göra så,
men det finns också starka skäl för den
mening som säger, att innan vi ger oss
in på en sådan politik måste man noga
pröva konsekvenserna i olika avseenden,
både beträffande de andra medlemsstaternas
reaktion och beträffande
fördelningen på olika FN-organ och
världsbankens organ samt inte minst beträffande
det ökade ansvar vid utformningen
av FN :s politik, som vi därmed
drar på oss.

Om det finns en bred opinion för att
vi bör öka de multilaterala insatserna,
kan det inte spela någon avgörande roll
när denna ökning rent tidsmässigt sätter
in, och det finns utrymme att tänka
sig för här.

På sätt och vis är det ju fördelaktigt
på längre sikt att det föreligger ett överbud
från centern och folkpartiet. Det
kan inte göra ett så starkt intryck då
man begär pengar för det här, när vi
i dag på morgonen har haft förslag om
en kraftigare anslagsökning på en annan
punkt med 27 miljoner kronor och
när vi på måndag kommer att behandla
folkpartiets skattesänkningsförslag. Skall
man kunna skapa förståelse hos en bred
opinion för nödvändigheten av ett långsiktigt
engagemang för de fattiga länderna,
måste man också tala om för
denna opinion att det kostar någonting
och att man inte samtidigt kan glädja
sig åt ökad internationell solidaritet och

bidrag till internationell hjälpverksamhet

genom skattesänkningar begära större
utrymme för konsumtion i det egna landet.

Men om vi, vilket man hoppas, under
de närmaste åren kommer att få uppleva
en kraftig ökning av anslagen till
de fattiga länderna, borde väl centern
och folkpartiet genom sina varmhjärtade
inlägg i dag ha dragit på sig en förpliktelse
att inte drabbas av tveksamhet
och skälva när det verkligen börjar
kosta någonting och vi obönhörligen
kommer i den situationen att vi får väga
anslagen till internationell verksamhet
mot den samtidiga ambitionen att vilja
sänka skatterna. Ur den synpunkten tycker
jag att centern och folkpartiet i dag
bör ha bundit sig rätt hårt för att följa
med när det verkligen gäller att ta ganska
djupa tag för den internationella solidaritet
som jag hoppas vi alla bekänner
oss till.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har i stort sett inte
någon anledning att polemisera mot herr
Palme. Låt mig emellertid göra några
kommentarer.

Bland annat vill jag understryka det
alldeles riktiga i herr Palmes reflexion
att man bör söka reducera de politiska
riskerna för kommersiella investeringar
på ett så brett område som möjligt. Jag
tror att effekten ökas på det sättet. Ju
bredare plan man söker lösa det på,
desto större utsikter är det att man inte
behöver använda garantierna, ty har
man ett brett underlag, försöker ingen
att hoppa förbi de internationella regler
som man kommer överens om.

Vidare vill jag understryka den reflexion
som herr Palme gjorde rörande
befolkningsexplosionen. Den kraftiga befolkningsökningen
utgör på längre sikt
det allvarligaste hotet mot en fredlig utveckling
i framtiden.

Så vill jag sägra några ord om Specialfonden.
När Sverige vid fondens start
tog på sig ett relativt stort ansvar, hade
detta eu stimulerande effekt som säkert
var mycket lycklig, och jag tror att ett
nytt tag skulle få en liknande effekt. Fn

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

sådan sak ger också ökad tyngd åt vad
man säger när man diskuterar om hur
fondmedlen skall användas.

Herr Palme var slutligen, herr talman,
orolig för förpliktelserna för framtiden.
Jag kan inte se att det finns något
skäl att vara det. Man får väga det
ena mot det andra. Vad vi nu verkligen
har anledning att ta hänsyn till vid avgörandet
av denna fråga är den internationella
situationen, som ju onekligen
kräver mycket. Att den kräver insatser
av svenskt kapital och svensk personal,
som vi har brist på, är uppenbart. Detta
måste påverka vår situation här hemma
och reducera hastigheten i den svenska
standardstegringen. Någon annan innebörd
kan det inte ha.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan, varvid dock vissa
punkter komme att sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med överägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 4 och 5 hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten 6 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtande
anförda, med 2 betecknade reservationen
i motsvarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 7—9
hemställt.

Härefter gjordes enligt de rörande
punkten 10 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innehölles i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 11, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som

innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å punkten 12 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse den -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

na proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna 13—16
hemställt.

Rörande punkten 17, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 18—20 hemställt.

Med avseende å punkten 21, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Fredagen den 26 maj 1961 Nr 24 49

Ang. bidrag till internationell hjälpverksamhet

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkten 22 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 23 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 24

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 49.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 24 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fart

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 51.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 25 hemställt.

Ang. utförsel av obeskattade varor
i fartygstrafiken över Öresund

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 65, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om
utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 21 april 1961 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 157, hade Kungl. Maj :t anhållit
om riksdagens yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om utförsel
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund.

I propositionen hade framlagts förslag
om inskränkningar i rätten till försäljning
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund. Förslaget innebar
en avsevärd begränsning i de kvantiteter
spritdrycker som nu utskänktes ombord.
Servering av sprit före klockan 12
på dagen och till ungdomar under 18
år skulle förbjudas. Rederiet skulle bliva
ansvarigt för att god ordning och nykterhet
upprätthölles. På varje enkel resa
skulle vuxna passagerare få inköpa
högst ett paket cigarretter var. Brott
mot bestämmelserna skulle medföra att
rätten till utförsel av obeskattade varor
indroges för längre eller kortare tid.

?strafiken över Öresund

För s. k. restaurangturer skulle möjligheterna
att medföra och tillhandahålla
obeskattade varor upphöra.

De föreslagna bestämmelserna skulle
gälla oavsett fartygets nationalitet.

Förslaget hade baserats på riktlinjer
varom enighet nåtts vid överläggningar
mellan de svenska och danska regeringarna.
De nya bestämmelserna voro avsedda
att träda i kraft den 1 juni 1961.

Till utskottet hade hänvisats följande,
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 671,
av fru Carlqvist, och 11:806, av herr
Bengtsson i Landskrona m. fl., vari hemställts,

a) att åldersgränsen för rätt till inköp
av skattefri tobak måtte ändras från
föreslagna 18 år till den lägre åldersgräns
som nu tillämpades avseende biljettpris
såsom vuxen,

b) att den kvantitet tobaksvaror, som
skattefritt finge försäljas till varje därtill
berättigad passagerare, måtte sammanfalla
med den kvantitet man tulloch
skattefritt finge till riket införa,
samt

c) att ifrågavarande kungörelse måtte
träda i kraft den 1 januari 1962;

2) de likalydande motionerna 1:672,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:805,
av herr Kollberg m. fl., vari anhållits,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 157 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
Sveriges representanter vid de fortsatta
förhandlingarna med vederbörande
danska myndigheter borde eftersträva
genomförandet av sådana åtgärder, att
den skattefria försäljningen av skattepliktiga
varor i öresundstrafiken successivt
bringades att upphöra;

3) motionen I: 668, av herr Gösta Jacobsson,
vari föreslagits, att riksdagen
icke skulle godkänna de i kungörelseförslaget
upptagna bestämmelserna rörande
förbudet mot försäljning av tobak
till passagerare under 18 år, rörande
förbudet mot spritutskänkning före kl.

Fredagen den 26 maj 1961 Nr 24 51

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

12 på dagen och rörande det absoluta
förbudet mot försäljningen å vissa fartyg,
samt att tidpunkten för ikraftträdandet
skulle sättas till tidigast den 1
juli 1961;

4) motionen II: 793, av herr Palm
m. fl.; och

5) motionen II: 807, av herr Christenson
i Malmö.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 157, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad utskottet
i betänkandet anfört;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:671,
av fru Carlqvist, och II: 806, av herr
Bengtsson i Landskrona m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:672,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 805,
av herr Kollberg m. fl.,

3) motionen 1:668, av herr Gösta Jacobsson,

4) motionen II: 793, av herr Palm
in. fl., samt

5) motionen II: 807, av herr Christenson
i Malmö,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Utskottet hade rörande motionerna I:
672 och II: 805 gjort följande uttalande:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning
att en fullständig avveckling av
försäljningen av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund på längre sikt
bör eftersträvas. De förslag, som framlagts
i propositionen, torde kunna betraktas
som ett första steg i denna riktning.
Utskottet vill framhålla önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t, när förutsättningar
därför föreligger, upptar fortsatta
förhandlingar i syfte att successivt
söka gå vidare på den inslagna vägen.
Med det anförda anser sig utskottet ha

besvarat motionerna I: 672 och II: 805.»
Reservationer hade anförts
I) av herr Gösta Jacobsson och herr
Nilsson i Svalöv, vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 157 och de likalydande motionerna I:
671, av fru Carlqvist, och II: 806, av herr
Bengtsson i Landskrona m. fl., samt motionen
1:668, av herr Gösta Jacobsson,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) giva till känna, att utskottet i princip
icke funnit anledning till erinran
mot att inskränkningar gjordes i rätten
till proviantering och försäljning av
obeskattade varor i fartygstrafiken över
Öresund; samt

2) hemställa, att Kungl. Maj:t, med beaktande
av vad i reservationen anförts,
måtte upptaga förhandlingar med danska
regeringen i syfte att uppnå en ändrad
överenskommelse rörande provianteringen
med och försäljningen av obeskattade
varor i fartygstrafiken över
Öresund med tillämpning fr. o. m. den
1 januari 1962; ävensom

II) av herr Gösta Jacobsson och herr
Nilsson i Svalöv, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Efter den stora debatt
på det ideella planet som vi nyss avslutat
kan det tyckas förmätet att ta kammarens
tid i anspråk för det något
mindre problem som öresundstrafiken
utgör, men jag är i alla fall nödsakad
därtill. Det har för mig inte varit så lätt
att ta ståndpunkt till förevarande fråga,
särskilt som den nuvarande ordningen
har en stark förankring i den allmänna
opinionen i vår södra landsända.
Allting har minst två sidor, och Öresund
har det också i särskilt hög grad.

Den ena sidan av saken är den enorma
utveckling som öresundstrafiken undergått
det senaste årtiondet och hur
det inverkat på livsföringen hos oss som
bor vid Öresund. För tio—tolv år sedan
fanns där utom de statliga färjorna endast
några små omoderna fartyg med re -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

lativt obetydlig kapacitet. Trafiken hade
ingen större omfattning. I dag ombesörjes
trafiken av närmare ett 50-tal
fartyg, därav flera moderna, eleganta
med en högst betydande kapacitet. Enbart
Rederi AB Öresund, som ägs gemensamt
av de danska och svenska
statsjärnvägarna, har på leden Malmö—
Köpenhamn tre stora, förnämliga fartyg
med en sammanlagd kapacitet av 5 000
passagerare. Ytterligare ett är under
byggnad.

15 miljoner människor reste i fjol
över Öresund. Att trafiken vunnit sådan
omfattning vittnar väl så gott som något
om allmänhetens intresse och uppskattning.
Resorna över Sundet har stor popularitet.

Bortsett från den intensivaste semestertiden
bär trafiken sin alldeles speciella
och trivsamma atmosfär. »Den
danske Hygge» har satt sin prägel redan
på båtarna. Folk är glada och vänliga
och gemytliga mot varandra. Det beror
väl på att man känner sig komma till
en miljö som något skiljer sig från den
alldagliga. Enbart den omständigheten
att man kan köpa tobak och choklad
skattefritt och att mat och dryck är billiga
är glädjeämnen som bidrar till att
göra alla på gott humör. Den skattefria
försäljningen ombord har varit den
bästa tänkbara introduktionsreklamen
för öresundsresorna.

Men därutöver har denna skattefria
försäljning på tobaksvaror och choklad
— spritförsäljningen spelar inte den roll
man vanligen tror — också varit den
faktor utan vilken de omfattande investeringarna
i fartyg över huvud taget inte
skulle ha kunnat komma till stånd. Jag
tror inte det är för mycket att säga att
denna skattefria försäljning väsentligen
har betalat och möjliggjort tillkomsten
av den flytande öresundsbro som i dag
existerar mellan Sverige och Danmark.
Denna flytande bro har i sin tur skapat
förutsättningarna för det livliga handelsutbyte
och det kulturutbyte som här utvecklat
sig och tagit sådan fart, och för
den förbrödring som ägt rum. Kulturlivet
har berikats, gränserna har suddats

ut. Vi har lärt känna varandra och varandras
mentalitet. Det måste väl vara
aktiva poster på öresundstrafikens kreditsida.
Och språket vållar oss inga svårigheter.
Alla far, familjerna far, vi far
alla med barn och blomma. Vi kan här
tala om en vardagslivets skandinavism.
Det är nordisk kontakt på det praktiska
planet.

Vad som verkligen hänt är nämligen
varken mer eller mindre än att för en
mycket stor del av invånarna utmed
den svenska öresundskusten det kulturella
livet och nöjeslivet i trevliga och
trivsamma former överflyttats till den
danska sidan och framför allt till Köpenhamn.
Som symbol härför kan jag
nämna några namn: Glyptoteket, Det
Kongelige, Zoologisk Have, Tivoli, Louisiana
och Kronborgs slott. Jag skall
inte heller förglömma Dyrehavsbakken,
danskt smörrebröd, Tuborg och Carlsberg.
För fullständighetens skull bör
kanske vid denna uppräkning även medtagas
det mindre välkända Nyhavn.

Trafiken har inte bara gått i en riktning.
Även många danskar reser över
och passar på att gå på biografer och
teatrar och göra inköp i skånestäderna.
Det är många affärer på den skånska sidan
som därigenom fått goda tillskott
till dagskassorna. Den stad som kanske
haft störst glädje av denna trafik är
Landskrona, som också själv har satsat
mycket pengar på detta.

I detta sammanhang vill jag ge ett erkännande
åt de privata rederier som
deltagit i uppbyggnaden av denna bro
över Sundet vid sidan av statsjärnvägarna.
De har lämnat mycket värdefulla
bidrag. För Landskronas del exempelvis
är det uteslutande privata rederier som
skapat trafiken.

Herr talman! Jag har med det anförda
endast velat ge en liten bakgrund till
det ämne som vi har att behandla. Många
frågar sig säkert nu om inte min kanske
lyriska skildring borde ha utmynnat
i ett avslagsyrkande på propositionen.
När jag trots allt inte ansett mig
böra gå emot de i propositionen föreslagna
begränsningarna i den skattefria

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskatt
försäljningen på dessa farleder i utrikes
fart har detta berott därpå att jag på
grund av den omfattning trafiken fått
inte kunnat blunda för det icke oväsentliga
skattebortfall som härigenom
uppstår. Man kan förstås fråga om vad
som vunnits inte har varit värt priset,
men till skattebortfallet kommer ytterligare
det avbräck som den skattefria
försäljningen ombord vållar för vissa
branscher av detaljhandeln i framför
allt öresundsstäderna men även på
landsbygden. De är ju hänvisade att sälja
samma varor belagda med skatt. Det
är framför allt tobakshandeln som drabbats
mycket kraftigt. Även livsmedelshandeln
lider avbräck till följd av den
lockelse som de låga biljettpriserna och
den skattefria försäljningen ombord utövar.
Man menar att det här ligger en
subvention av inköpsresorna. Irritationen
kan vara förklarlig.

Jag har till följd av min borgerliga
gärning inte kunnat undgå att ta intryck
härav, trots att jag nu för min
personliga del tror att livsmedelshandelns
företrädare betydligt överskattar
den skattefria försäljningens negativa
inverkan för denna handels vidkommande.

Vad som här spelar den största rollen
är utan någon som helst tvekan de
lägre livsmedelspriserna på den danska
sidan. Dessa är den stora magneten för
de flesta. Konsumtionsskatterna i Sverige
utgör ytterligare ett besvärande handikapp
för den svenska detaljhandeln.
Att märka är att man på en inköpsresa
kan förtjäna cirka 40 kronor, och det
är då inte att undra på om de svenska
husmödrarna framför allt i Hälsingborg
gärna provianterar i Danmark. Från Hälsingborg
tar resan endast 18 minuter.

Till följd av denna handel över gränserna
är det många miljoner årligen som
detaljhandeln på den svenska sidan i
fråga om tobak och livsmedel går förlustig,
men det är nog en annan historia.
Det har andra huvudorsaker. Det
bör ihågkommas att de fiskaliska vinsterna
av de föreslagna begränsningarna
inte är ett nettotillskott till statskassan;

ide varor i fartygstrafiken över Öresund
därifrån måste subtraheras inkomstminskningen
för statens järnvägar.

Bevillningsutskottet liksom departementschefen
har åberopat att förhållandena
ombord på fartygen inte är tillfredsställande
ur ordnings- och nykterhetssynpunkt.
Detta omdöme är enligt
min mening alltför kategoriskt och alltför
onyanserat. Det ger enligt mina personliga
erfarenheter ingen rättvisande
bild av förhållandena. Det sades på sin
tid om den danska skådespelerskan Dagmar
Hansen, att hon var »yndig men
syndig». Jag föreställer mig att åtskilliga
här i kammaren tycker något liknande
om öresundstrafiken. Det har emellertid
inget stöd i de lokala myndigheternas
uppfattning.

Det skall gärna medges att förhållandena
inte alltid varit tillfredsställande
och att ej heller nu nykterheten är hundraprocentig.
Skönhetsfläckar finns givetvis,
men i många fall kan onykterheten
ombord, där sådan förekommit, ha berott
på spritförtäring i land. I Danmark
är spriten billigare och dessutom lätt
tillgänglig. Det förekommer bl. a. på
sena lördagsturer att berusade personer
stör trevnaden och ofredar medresenärerna,
men det lär det även göra på
sista lördagståget från Stockholm till Södertälje.

Dessa företeelser ombord skall inte
överdrivas. De flesta passagerarna dricker
ingen sprit alls — jag gör det inte
själv. För det mesta går det hyggligt,
städat och trivsamt till. Hade motsatsen
varit förhållandet, hade väl hyggliga
människor hållit sig därifrån.

Myndigheterna har tillsammans med
rederierna och befälhavarna lagt ned ett
erkännansvärt arbete för att skapa en
bättre ordning. Ordningen kan säkerligen
bli ännu bättre. Begränsningen i
provianteringsmöjligheterna för spritdrycker
skapar ju en viss grundval härför.

När jag i min motion inte gick emot
tanken på begränsningar i den hävdvunna
skattefria försäljningen såsom sådan
fastän det rör sig om fartyg i utrikes
fart, var det emellertid under en be -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

stämd förutsättning, nämligen att de åt- från UD medgav uttryckligen att dessa

som aet ar traga om jnte står i
strid med internationella överenskommelser,
med folkrätten eller med internationell
sedvänja.

Av den föredragning som vi fick i bevillningsutskottet
har jag, trots att föredragningen
kanske inte var alldeles uttömmande,
i huvudsak kommit till samma
slutsats som departementschefen och
utskottet, nämligen att hinder inte torde
förekomma i gällande internationella
traktater eller i folkrättsliga grundsatser
mot den av Sverige och Danmark
tillsammans genomförda regleringen av
förhållandena på området oavsett farlygens
nationalitet. Härvid måste jag emellertid
göra en icke oviktig reservation,
som jag strax skall återkomma till.

Föredragningen gav vid banden att
ingenting hindrar att Sverige och Danmark
tillsammans utfärdar föreskrifter
som reglerar förhållandena på svenska
och danska fartyg och inte heller på
främmande fartyg, så länge de håller sig
inom svenskt och danskt territorialvatten.
Hinder föreligger inte heller för att
motsvarande föreskrifter också tillämpas
på internationellt farvatten gentemot
sådana utländska fartyg som provianterar
i svensk eller dansk hamn.
En sådan reglering är, även om den
kanske går på skruvar, möjlig genom att
man gått den i och för sig principiellt
olustiga omvägen via provianteringsföreskrifter.

En svårighet inställer sig, och den
sammanhänger med att det finns ett par
enklaver av internationellt vatten i mellersta
Öresund vilka faller utanför gränserna
för svensk och dansk jurisdiktion.
Det är fråga om en triangel söder om
Ven, cirka 8 distansminuter lång och
med en största bredd av 3,5 distansminuter.
Det förbigår utskottet märkligt
nog med tystnad, fastän det utgör en
springande punkt i detta sammanhang.

Jag utgår från att meningen inte är
att Danmark och Sverige skall på denna
väg tyst och stilla utsträcka sina respektive
sjöterritorier och inkorporera
de internationella enklaverna. Den av utskottet
anlitade folkrättslige experten

internationella enklaver kan vålla komplikationer
när det gäller utländska fartyg
som provianterar i utländsk hamn.
Det är här som jag måste göra en viss
reservation beträffande det nyss citerade
uttalandets riktighet.

Jag tror alltså inte att svensk eller
dansk myndighet kan hindra att ett tyskt
fartyg, för att ta ett exempel, som provianterat
i Travemiinde bryter plomberingen
av proviantförråden när fartyget
på väg från skånsk hamn till Köpenhamn
passerat den svenska territorialgränsen
och kommit ut på internationellt
vatten och där börjar serveringen
och försäljningen för att fortsätta i varje
fall så länge det är på internationellt
vatten och troligen även när det kommer
över den danska territorialgränsen.

Jag har svårt att tro att generallullstyrrelsen,
trots att 2 § i kungörelselörslaget
uttryckligen tagit sikte på varor
som medförs från tullområdet, i ett sådant
fall kan tillgripa några sanktioner
mot fartyget.

Detta kan som sagt medföra komplikationer,
och det är inte uteslutet att
utländska fartyg kan begagna sig härav.
Det kan dock tänkas att dessa invändningar
närmast är av teoretisk natur.
Det kan vara tveksamt nämligen om det
verkligen i praktiken kan komma att
löna sig för utländska fartyg i regelbunden
trafik att använda denna »lucka»,
i varje fall så länge förbudet mot försäljning
av obeskattade varor inte är
totalt. Härom vet man ingenting bebestämt.
Troligt är att sporadiska resor
av typen månskensturer kan komma att
anordnas, för vilka den skattefria försäljningen
används som dragplåster. Den
blir då obegränsad. Sådana turer har
redan nu förekommit på den skånska
sydkusten. Dessa konsekvenser av regleringen
får vi tydligen ta. Vi får se tiden
an och avvakta vad som händer. Sedan
får vi kanske ändra på bestämmelserna,
om de leder till alltför vådliga
konsekvenser.

Det är inte så enkelt att ingripa reglerande
på internationellt vatten. Detta
har inte minst framgått därav att man

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskatt

såvitt jag vet hittills inte lyckats stoppa
Radio Mercur, som från ett i Panama
skrivet fartyg opererar i Sundet med radioutsändningar.

Jag vill i detta sammanhang uttala
den förhoppningen att om de föreslagna
restriktionerna går igenom eventuellt
höjda biljettpriser inte skall få alltför
menlig verkan för trafiken, utan att trafikvolymen
i huvudsak skall bli densamma
och att det nordiska reselivet i alla
fall skall fortsätta att blomstra. Det är
inte uteslutet att det kan komma att gå
tillbaka. Man vet nämligen inte vilken
roll som det indragna ena cigarrettpaketet
kommer att spela. Opinionen är
oberäknelig även för vad man kan tycka
vara bagateller.

Min motion i ärendet, liksom även
den av mig och herr Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen, bottnar däri att
vi menar att den föreslagna regleringen
i vissa punkter borde ha kunnat genomföras
på ett smidigare sätt. Man borde
ha kunnat undvika alla moment som av
allmänheten uppfattas mer eller mindre
som trakasserier och som skapar praktiska
svårigheter. Vi har velat undvika
allt som har karaktären av krångel. Detta
gäller framför allt förbudet mot försäljning
av tobak till personer under 18
år, vilket också utskottet har fäst sig
vid.

Jag har vidare ansett att man borde
kunna uppmjuka bestämmelsen om det
ominösa 12-slaget för spritserveringen
på så sätt att fartyg som framkommer
efter klockan 12 borde få börja serveringen
redan tidigare. Det förefaller mig
vara onödigt att båtarnas tidtabell skall
behöva uppgöras med serveringsföreskrifterna
som rättesnöre, vilket nu sannolikt
ibland blir fallet.

Ytterligare har reservanterna menat
att bestämmelsen i 4 § om s. k. restaurangturer
kan verka diskriminerande på
vissa fartyg och därför borde omformuleras.
Vi har ingenting emot att man
reglerar rena nöjeskryssningar i Sundet,
men däremot bör man inte ge sig på
tidtabellssatta turer, endast därför att
dans anordnas ombord. Det är att märka
att de flesta fartyg är byggda som fly -

ade varor i fartygstrafiken över Öresund
tande restauranger. Alla resor är mer
eller mindre restaurangturer. Så t. ex.
brukar statsfärjan »Malmöhus» uttryckligen
annonsera för förläggning av styrelsemiddagar
och föreningsfester ombord.
Passagerarna lämnar därvid inte
fartyget vid uppehåll i hamn. Gränsen
mellan den ena och den andra kategorien
blir svår att rättvist draga.

Slutligen har reservanterna funnit det
direkt upprörande att bestämmelserna
skall träda i kraft redan den 1 juni. Det
är mindre än en vecka dit. När jag i
motionen hemställde att ikraftträdandet
skulle sättas till tidigast den 1 juli var
det i den något naiva tron att bevillningsutskottet
skulle visa någon hänsyn
till de av redarna, de ombordanställda
och andra i förväg träffade dispositionerna.
Jag vädjar till finansministern
att tala med danskarna om inte en ändring
i detta hänseende kunde göras. Då
reservanterna i utskottet inte fått någon
som helst förståelse har vi till sist reserverat
oss för den tidpunkt som föreslagits
av andra motionärer, nämligen
den 1 januari 1962.

Den blanka reservationen avser motiveringen
och innebär bl. a. att reservanterna
inte har kunnat vara med om
det i sista stycket av utskottets utlåtande
gjorda uttalandet till förmån för en
fullständig avveckling av försäljningen
av obeskattade varor på längre sikt. Jag
vill understryka reservanternas inställning
på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig och herr Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen nr I. Vidare yrkar
jag beträffande motiveringen att det
stycke i bevillningsutskottets yttrande
på s. 12 som börjar med orden »Utskottet
delar» skall utgå.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Sedan herr Jacobsson
hållit sitt inlägg och därvid förekommit
mig på åtskilliga punkter kan jag begränsa
mitt eget inlägg till en del frågor
som han inte närmare berörde.

Frågan om skattefri försäljning av
vissa varor i fartygstrafiken över öre -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

sund har varit föremål för mångåriga
diskussioner och undersökningar såväl i
kommittéer som i riksdagen, och därför
kunde man ju ha anledning att vänta att
när nu Kungl. Maj:t har framlagt en proposition
i ämnet skulle Kungl. Maj:t ha
kommit till ett väl genomtänkt och genomarbetat
resultat. Det finns emellertid
enligt min mening i det framlagda
förslaget åtskilliga punkter som är intressanta
ur både juridiska och andra
synpunkter och vilka är så pass diskutabla
att det kan vara anledning att göra
en del randanmärkningar till vad
som där föreslagits. Jag vill också passa
på tillfället att beklaga den sena tidpunkt
vid vilken propositionen har
framlagts, vilket i utskottet medförde att
föredragning och beslut ägde rum samma
dag, delvis innan motionerna kommit
utskottet till handa och i varje fall
innan de fanns tillgängliga i tryck.

Det är kanske så mycket viktigare att
man vet vad man gör när det gäller denna
fråga som det nu — vilket herr Jacobsson
redogjorde för — finns en ganska
stark opinion i Skåne, som oavsett
partigränser men kanske inte helt oavsett
näringsfång är kritiskt inställd till
bestämmelser av denna natur. Om trafiken,
vilket också herr Jacobsson tänkte
sig möjligheten av, skulle minska i
väsentlig grad får man ju också räkna
med att ifrågavarande rederier kommer
att visa föga samarbetsvilja, och då är
det så mycket viktigare att dessa bestämmelser
är väl utformade och inte
medger några kryphål.

Departementschefen har här inte gått
den vägen att förbjuda spritkonsumtion
eller inköp av sprit annat än i viss begränsad
omfattning, utan han har gått
den något längre vägen att reglera inköp
och proviantering i svensk hamn.
Den vägen är naturligtvis en smula tvivelaktig.
Det är ingen tvekan om att
man kan införa bestämmelser som reglerar
i vilken utsträckning fartyg, vare
sig svenska eller utländska, får köpa
skattefria varor i Sverige, och sådana
bestämmelser kan givetvis också upprätthållas.
En reglering på denna väg
har också skett genom en tidigare kun -

görelse, som är åberopad i propositionen,
från år 1957. Den tillkom för att
förhindra smuggling. När departementschefen
betraktar den nya kungörelsen
som närmast ett slags utsträckning av
dessa bestämmelser finns det kanske anledning
att inlägga en viss gensaga. 1957
års kungörelse, som i sin tur stöder sig
på den s. k. Brysselöverenskommelsen,
stadgar att om myndigheterna bedömer
att den proviant, som redan finns ombord
på ett fartyg och som tagits ombord
utomlands, tillsammans med den
begärda kvantiteten i Sverige inte skulle
stå i rimlig proportion till vad som kan
tänkas konsumeras av besättningen och
passagerarna under en viss resa, har
myndigheterna möjlighet att vägra skattefri
leverans. Denna bestämmelse är
tillkommen för att förhindra smuggling.
Man vill alltså förhindra att ett fartyg
genom att ta in en mycket stor kvantitet
varor i Sverige får möjlighet till
smuggling. Det finns emellertid ingenting
alls sagt om att man på något sätt
skall kunna förhindra fartyget att ta
med sig de varor som redan finns ombord
på fartyget. Det är således en bestämmelse
som endast reglerar leveranser
av varor i Sverige.

I den nya kungörelsen föreslås emellertid
helt eller allmänt att myndigheterna
skall kunna förhindra fartyg att
medföra mer än en viss kvantitet sprit.
För de flesta linjerna är kvantiteten satt
till 25 liter per 1 000 passagerare och resa.
Detta är en bestämmelse som naturligtvis
går att genomföra när det gäller
leverans från svensk hamn. Men hur
ställer det sig om ett fartyg — såsom
herr Jacobsson nämnde — varit utomlands
och där provianterat eller provianterat
på internationellt vatten? Då finns
det tre vägar att gå. Man kan tvinga fartyget
att förtulla den kvantitet som finns
ombord. Det är inte förutsett i svensk
tullagstiftning, där det sägs att proviant
som medförs av fartyg inte skall förtullas.
Det förefaller mig vara en väg som
man inte utan ytterligare lagstiftning
skulle kunna gå. Den andra vägen vore
att man skulle kunna tvinga fartyget att
lämna den överskjutande kvantiteten

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskatt;
kvar i land. Det förefaller mig också
vara en åtgärd som står i mindre god
överensstämmelse med allmänna rättsprinciper,
och under alla förhållanden
skulle den kräva en särskild lagstiftning.
Den tredje vägen skulle vara att
lämna den fysiska betydelsen av ordet
»medföra» och säga att om man plomberar
lasten skulle detta ur juridisk synpunkt
kunna anses innebära att provianten
inte medfördes. Här kommer
emellertid det problemet in att fartyget
i viss utsträckning konkurrerar på internationellt
vatten, vilket dessa linjer
gör eller kan göra om det skulle vara
förenligt med deras intressen att företa
en viss omläggning av turerna. Det
finns såvitt jag förstår inga lagliga möjligheter
att förhindra att man bryter
plomberingen när man kommer ut på
internationellt vatten, och eftersom hela
systemet är upplagt på proviantering
och inte på förbud att utskänka sprit är
det omöjligt att förhindra att man fortsätter
att utnyttja förråden tills man
kommer in till dansk hamn, försåvitt inte
dansk tullpersonal vid ankomsten till
danskt vatten placerar en ny plombering.
Då skulle det återstå för myndigheterna
att nästa gång fartyget kommer
in konstatera att en överkonsumtion har
ägt rum och på denna grund t. ex. vägra
utklarering av fartyget. Men det är
mycket tveksamt om man verkligen kan
använda utklareringsförfarandet på det
sättet.

Över huvud taget tycker jag att den
allmänna invändningen kan riktas mot
denna kungörelse, att man häri infört
flera bestämmelser som är av så allvarlig
natur att de endast borde kunna
införas genom beslut av Kungl. Maj:t
och riksdagen i förening. Det är ju en
ren straffbestämmelse att vederbörande
skall vägras tillstånd att i fortsättningen
inköpa skattefria varor i Sverige, och
den bestämmelsen införes utan riksdagens
beslut. Ty märk väl att det inte är
alldeles korrekt när herr Jacobsson säger
att han övervägt ett yrkande om avslag
på propositionen — Kungl. Maj:t
har inte begärt riksdagens godkännande
av kungörelsen utan endast dess yttran -

ide varor i fartygstrafiken över Öresund
de. Man gör detta med stöd av § 89 regeringsformen.
Vare sig riksdagen uttrycker
sitt gillande av kungörelsen eller
inte har Kungl. Maj:t möjlighet att
utfärda kungörelsen enligt den uppläggning
som här förekommit. Men det synes
mig betänkligt att införa sådana straffstämmelser
via Kungl. Maj :ts ekonomiska
lagstiftningsrätt. Straffbestämmelserna
är av så allvarlig natur att gemensamt
beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen
absolut borde krävas. Den invändningen
gäller också flera andra specialbestämmelser
som jag med hänsyn till
den begränsade tiden inte skall gå närmare
in på, t. ex. förbudet mot utskänkning
av spritdrycker före kl. 12, förbudet
att servera passagerare under viss
ålder och kravet att fartygsbefälet skall
upprätthålla god ordning och nykterhet.
Allt detta är bestämmelser som väsentligen
inskränker enskildas frihet, inskränkningar
som traditionellt beslutas
gemensamt av Kungl. Maj:t och riksdagen;
det gäller ju också hela rusdryckslagstiftningen.
Det förefaller mig betänkligt
att införa dessa bestämmelser genom
en enkel kungörelse, som riksdagen
visserligen får uttala sig om men som
Kungl. Maj :t dels kan utfärda vad riksdagen
än säger och dels kan ändra utan
att över huvud taget höra riksdagen.
Den sedvanan uppkom under kriget,
men det vore kanske anledning att frångå
den i frågor av denna vikt.

Nu är det mycket tveksamt om vissa
av bestämmelserna över huvud taget kan
genomföras. Herr Jacobsson berörde föreskriften
angående nykterheten ombord.
Man uppställer kravet att fartygsbefälhavaren
skall garantera god ordning
och nykterhet och hotar med indragning
av rätten att köpa skattefria
varor om kravet inte tillgodoses. Men
vad gör då eu fartygsbefälhavare om en
onykter person går ombord på hans fartyg
exempelvis i Köpenhamn? Danska
polisen har ju vid olika tillfällen klart
markerat att man inte är särskilt trakterad
av att ha sådana personer kvar i
Danmark vare sig kortare eller längre
tid, och praxis har varit att ta ombord
sådana personer på de svenska farty -

Nr 21

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

gen. Vederbörande är i dessa fall onykter
redan när lian kommer ombord. Det
är omöjligt för befälhavaren att garantera
att han är nykter. Enda möjligheten
är att avvisa passageraren, en åtgärd
som i varje fall ur dansk synpunkt torde
vara tveksam. Hade man i stället för
provianteringslinjen sökt utvidga rusdryckslagstiftningen
att tillämpas även
på denna trafik skulle man kunnat utfärda
mera rimliga bestämmelser. Man
kunde t. ex. ha stadgat förbud att servera
sprit under de och de betingelserna.

Nu är detta kanske inte så allvarligt
i praktiken — avgörande blir ju hur det
hela kommer att tillämpas. Jag inskränker
mig till att uttrycka förhoppningen
att de myndigheter som skall tillämpa
bestämmelserna har klart för sig vilka
risker som finns för att inte rederier och
passagerare kommer att lojalt acceptera
detta försök till en reglering, som
man i och för sig kan ha delade meningar
om, och att myndigheterna därför
söker tillämpa bestämmelserna så
smidigt som möjligt och så att de tjänar
det syfte man vill uppnå. Jag skulle också
vilja uttrycka en liten förhoppning
att bestämmelserna överses och att man
ändrar sådana orimliga krav som att
tullmyndigheterna exempelvis skulle ha
rätt att tilldela tobak endast i proportion
till antalet passagerare över 18 år som
varit ombord på fartyget. En någorlunda
exakt tillämpning av den bestämmelsen
skulle ju kräva att fartygsbefälet
gjorde upp statistik och utfrågade passagerarna
om deras ålder; men på den
punkten måste väl meningen vara att
man skall nöja sig med en mycket grov
uppskattning av åldern på de passagerare
man har med sig.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat uttrycka otillfredsställdhet
med den något lättsinniga rättsliga
praxis som utbildat sig på vissa områden
och mina farhågor för att vtterligare
problem beträffande den skattefria
spriten i Öresund kan uppstå om man
inte iakttar stor försiktighet i tillämpningen
av bestämmelserna.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i detaljerna i de förslag som propositionen
innehåller, därför att det är
för mig av fullkomligt underordnad betydelse
huruvida man får skattefritt köpa
ett paket cigarretter eller två eller om
man får köpa en halv centiliter sprit
eller om man får köpa fem centiliter.
Vad som är avgörande för mig är huruvida
Kungl. Maj :t har rätt att vidtaga de
föreslagna åtgärderna, och jag vill ha
ett besked på den punkten.

Propositionens förslag grundar sig på
att riksdagen år 1957 godkände en rekommendation,
som utskottet nu har refererat
till på följande sätt: »Utskottet
vill även framhålla, att de i propositionen
förordade inskränkningarna i rätten
till skattefri proviantering och försäljning
av obeskattade varor står i
överensstämmelse med den av Rådet för
samarbete på tullområdet år 1954 antagna
rekommendationen avseende vissa
åtgärder för att förhindra smuggling
av sprit- och tobaksvaror, vilken rekommendation
riksdagen godkänt år 1957.»
Detta riksdagens beslut innebär att
Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdar
bestämmelser av det slag som nu
finns i propositionen.

Som framgår både av vad herr Siegbahn
har anfört och av vad jag har citerat
ur bevillningsutskottets utlåtande,
har denna rekommendation antagits för
att förhindra smuggling. Jag har inte
hört någon gång att smuggling har förekommit
i samband med resor mellan
Köpenhamn och Malmö eller mellan andra
hamnar på den skånska kusten. Om
det hade kunnat ledas i bevis att smuggling
förekommit, hade vi haft ett annat
utgångsläge för en diskussion, om Kungl.
Maj:t kommit med förslag till åtgärder
i syfte att förhindra smuggling.

Rekommendationen antogs, som sagt,
1957. Med åberopande av denna rekommendation
har nu danska och svenska
regeringarna föreslagit att man gemensamt
skall införa de bestämmelser som
framgår av propositionen. Sedan 1957
har det emellertid hänt något annat i
denna fråga, och det är det jag vill

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

komma till nu. I mars 1958 —■=> alltså en
kort tid efter rekommendationens antagande
1957 — avlämnade bevillningsutskottet
ett betänkande rörande samma
sak som behandlas här i dag. Det gällde
då en motion av herr Axel Jansson i
denna kammare och herr Brandt i andra
kammaren, vari begärdes åtgärder
mot den skattefria försäljningen av
sprit- och tobaksvaror i öresundstrafiken.
Efter att ha behandlat motionen
sade bevillningsutskottet den gången
följande: »Den folkrättsliga regeln om
havets frihet innebär, att havet utanför
ett lands territorialvatten inte är underkastat
någon stats herravälde, och de
fartyg, som befar det fria havet, endast
är underordnade den stats lagar och författningar,
vars nationalitet de äger. I de
delar som här är av intresse utgöres
Öresund av svenskt och danskt territorialvatten.
Genom deklarationen den 30
januari 1932 angående vissa gransförhållanden
i Öresund har fastställts en
linje som utgör gräns mellan de båda
ländernas territorialvatten. Endast svenska
och danska hamnar och hamninlopp
betraktas emellertid som inre territorialvatten,
vilket är underkastat vederbörande
stats oinskränkta territorialhöghet.
» Början av vad jag har citerat återfinns
i bevillningsutskottets betänkande
i år, men den sista meningen om hamnar
och hamninlopp har tappats bort
_av skäl som man kan fundera över.

Det citerade betänkandet avgavs således
några månader efter rekommendationens
antagande. Vad har hänt sedan?
Jo, i april 1958 — alltså samma
år — sammanträdde en havsrättskonferens
i Geneve i anledning av den ensidigt
proklamerade tolvmilsgränsen till
havs. Vid denna konferens var såväl
Sverige som Danmark representerade,
och Danmarks delegat förde fram uppfattningen
att Öresund icke skulle betraktas
som internationellt vatten utan
som nationellt, liksom att liknande sund
skulle betraktas som nationella vatten.
Gränsen skulle flyttas från tre till sex
sjömil från land. Detta yrkande åstadkom
givetvis överläggningar, som inte
blev så kortvariga. Bland annat höll Is -

raels delegat ett anförande, i vilket han
framhöll att det icke funnes skäl till att
stater skulle kunna tillägna sig internationellt
vatten under förevändning att
detta vore omgivet av nationellt sjöterritorium.
Konferensen beslöt också i enlighet
härmed, vilket innebär att 1857
års konvention om havets frihet gäller
på samma sätt som den har gällt från
detta årtal. Det har således inte hänt
någonting, och framför allt har inte det
hänt som Danmark önskade vid denna
konferens, nämligen skapande av en
möjlighet att vidga gränserna till havs
mellan Danmark och Sverige.

Det är dessa två ting, herr talman,
som jag står tveksam inför. Om jag hade
fått ett nöjaktigt svar i propositionen
eller genom utskottet, skulle jag allvarligt
ha kunnat pröva och i en allvarlig
diskussion också kunnat taga ställning
till det förslag som här har framlagts.
Men här har man glidit förbi mycket
viktiga och vitala ting. Ett sådant är
frågan om Öresund skall betraktas som
enbart svenskt och danskt nationalvatten.
Det har aldrig tidigare ifrågasatts
någon sådan ordning. Jag vet inte huruvida
skäl föreligger som är så starka,
att enbart det faktum att resandeströmmen
mellan Malmö och Köpenhamn
samt Hälsingborg och Helsingör
har utvecklat sig så starkt under det senaste
årtiondet skulle utgöra ett motiv
för att vi skulle ytterligare beskära den
rätt som 15 miljoner medborgare har
haft under dessa resor. De har skött sig
på ett sådant sätt både när det gäller
uppträdande och i andra sammanhang,
att anmärkning inte har kunnat riktas
mot dem.

Jag vill också bara i all korthet erinra
om att det aldrig kan vara en nykterhetsfråga.
Det kan inte heller vara en
kvantitetsfråga beträffande cigarretterna,
utan det är uteslutande en skattefråga.
Om den är störst för Danmark eller
för vårt land kan jag inte besvara.
Det primära i förslaget måste dock vara
att det finns personer som tycker att
det är fråga om en försäljning med sådana
dimensioner, att de matematiskt
tror sig kunna räkna ut hur mycket en

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

stat förlorar i skatt på de varor det här
gäller.

Personligen vill jag göra den kommentaren:
Är det någon av kammarens
ledamöter som har funderat på hur den
ökade resandefrekvensen har åstadkommits?
Ni tror väl inte att dessa 15 miljoner
människor reser till Köpenhamn bara
för att köpa cigarretter och för att få
5 cl sprit skattefritt och därmed få supen
en krona billigare. Motivet är att
söka på annat håll. Det är prispolitiken
i fråga om de svenska livsmedlen som
här slår igenom. Skillnaden i pris på
livsmedel i Danmark och i vårt land är
nu sådan att den lockar svenska husmödrar
— inte bara skånska utan även
svenska husmödrar långväga ifrån — att
ta en tur över till Danmark för att kunna
köpa dessa billigare livsmedel. Det
är här vi finner motivet, och den dag
vi får till stånd en utjämning av livsmedelspriserna
är jag övertygad om att
miljontals av dessa resande kommer att
försvinna. Då försvinner även de nya
skatteintäkter som man här drömmer om
att man skulle få till respektive statskassor.

Herr talman! Det har sagts så mycket
i denna fråga här i dag, och jag vill
inte upprepa något av det som tidigare
sagts. Min ståndpunkt grundar sig på
att jag, så länge jag inte har fått nöjaktigt
svar på frågorna huruvida rekommendationen
av år 1957 för att förhindra
smuggling kan åberopas för dessa inskränkningar
samt om vi bryter mot
den internationella rätten på havet, inte
kan överväga att ta annan ställning än
den jag nu tar.

Jag tillåter mig således, herr talman,
med hänsyn till vad herr Siegbahn tidigare
berörde, nämligen att man inte
kan ställa något avslagsyrkande, att i
stället hemställa att riksdagen ger Kungl.
Maj:t till känna att de föreslagna bestämmelserna
inte bör genomföras.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det är klart, att mången
anser att det här föreligger en spricka
i den annars så gedigna och perfekta

svenska paragrafrustningen. Det är också
klart att i en sådan situation »vän av
ordning» omedelbart uppträder på scenen
krävande sprickans ifyllande och
paragrafernas sättande i funktion.

För undvikande av varje missförstånd
viU jag genast påpeka, att jag med »vän
av ordning» inte alls avser vår aktade
finansminister. Jag kommer till den sidan
av saken litet längre fram, och jag
säger detta utan varje ironisk undermening.
Nej, ärade kammarledamöter,
»vän av ordning» i ett sådant här sammanhang
är ibland ett kollektiv, ofta ett
flertal smärre från varandra avskilda
kollektiv, som opererar utifrån motsatta,
starkt stridiga motiv men kuriöst nog
samverkande mot ett gemensamt mål
som nu i detta fall. »Yän av ordning»
har tidigare vid åtskilliga tillfällen låtit
höra av sig i denna fråga, och nu har
vi honom alltså här igen. Men, mina damer
och herrar, skulle vi i alla fall inte
— jag riktar den frågan till er fullständigt
uppriktigt — numera ha hunnit så
pass långt här i landet, att vi skulle
kunna ha råd med en dylik liten oregelmässighet
i vårt annars så väl upplinjerade
liv? Skulle vi inte, och jag
upprepar denna fråga till er, kunna kosta
på oss ett litet, litet andningshål mitt
ibland paragraferna och reglementena?

Jag vet naturligtvis mycket väl, att
det finns här i kammaren mer än en ledamot,
som, måhända med indignation,
vänder sig mot ett dylikt tal och stämplar
det som olämpligt och lättsinnigt.
Jag kan respektera en dylik ärligt avvisande
uppfattning, men jag delar den
inte. Men om man nu inte vill lyssna
till sådana här kätterska synpunkter på
denna angelägenhet finns det kanske
andra, om jag så får säga mera riksdagsmässiga
aspekter på problemet, som
möjligen skulle kunna tänkas påkalla något
litet intresse.

Någon av de föregående talarna påpekade,
att denna sak ingalunda är så enkel
som den måhända vid ett flyktigt
påseende kan förmodas vara. Jag skall
be att få anföra ett par omständigheter
i sådant hänseende.

Det finns i propositionen ett uttalan -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskatt;
de som lyder på följande sätt: »Denna
försäljning» — man syftar på försäljningen
av obeskattade varor som vi nu
diskuterar —■ »har stor omfattning och
innebär för båda länderna ett betydande
skattebortfall.» Jag upprepar: ». .. innebär
för båda länderna ett betydande
skattebortfall.»

Hur vet man detta? Jag riktar den
frågan direkt till herr statsrådet. Hur
vet man, att här föreligger ett betydande
skattebortfall, och är det i så fall
större för Sverige eller för Danmark?
Det är möjligt, att man i finansdepartementet
vet något om detta, men vad som
är alldeles påtagligt är att det varken i
propositionen eller i bevillningsutskottets
betänkande förekommer ett enda
ord, icke en enda siffra, som kan belysa
detta kategoriska påstående i propositionen.
Jag frågar än en gång: Var
finns några uppgifter om omfattningen
av detta skattebortfall, och hur fördelar
det sig på Sverige och Danmark? Jag
tycker att kammaren har rätt att fordra
besked på denna punkt. Det är möjligt,
att en utredning gjorts, men det finns
ingenting i propositionen om den saken.
Där står ett naket påstående utan
dokumentation.

Personligen vill jag gärna säga, att
jag har den uppfattningen — och jag
har under årens lopp haft anledning
syssla med dessa saker en liten smula
_att detta mycket omtalade skattebortfall
inte på långa vägar är av de dimensioner,
som man på visst håll vill göra
gällande. Och nu kommer jag till en sak
som jag skulle vilja fästa särskilt mina
uppsvenska kollegers uppmärksamhet
på. När man talar om »skattebortfall»,
låt mig säga på tobaksvaror, utgår man
från den förutsättningen att, om folk
inte får köpa dessa obeskattade tobaksvaror
på båtarna, när de går ombord i
Malmö eller Hälsingborg eller Landskrona
eller var det kan vara, sa köper
de dem i land i Sverige, innan de går
ombord på båtarna. Detta är en fullständigt
orealistisk uppfattning. Det går
inte alls till på det sättet. Får de inte
köpa varorna på båtarna, så köper de
dem naturligtvis när de kommer i land

ide varor i fartygstrafiken över Öresund
i Danmark. Och varför gör de det? Jo,
för att dessa varor är billigare i Danmark
än i Sverige. Danmark har inget
tobaksmonopol. Landet har ett avsevärt
antal oberoende tobaksfabriker som arbetar
var för sig och under stark inbördes
konkurrens pressar ner priserna
samt skapar ett stort urval. Jag vill erinra
om att piptobaken är mycket billigare
i Danmark än i Sverige, cigarrer
och cigarriller likaså, och även cigarretterna
är på grund av kursskillnaden
billigare. För 100 svenska kronor får
man ju 132 danska kronor. Inte ett ord
därom finns i propositionen!

Vill man inte köpa dessa varor i Danmark
_ jag tänker då närmast på de
hundratusentals bilisterna — så köper
man dem på färjan mellan Gedser och
Grossenbrode, där försäljningen av obeskattade
varor är fullständigt obeskuren.
Varför har man inte påkallat några
ingrepp där? Den stora strömmen av
bilister från Sverige till kontinenten går
den vägen. Där kan de köpa så mycket
de vill och mycket mer än tobak och
choklad. Det drivs en fullständig affärsverksamhet
på de danska och tyska fartygen
på rutten.

Här har herr Jacobsson påpekat de
betydande statliga engagemangen i trafikapparaten.
Det är ganska kuriöst att
iaktta att när man talar om »rederierna»,
tycks man utgå ifrån att rederiverksamheten
här bedrives av uteslutande
enskilda företag, att det är s. k. enskilda
profitintressen, som det i första
rummet är fråga om. Visst finns det åtskilliga
enskilda rederier som trafikerar
sundshamnarna. Ingen bestrider detta.
Men en av de största redarna är svenska
staten. Jag har här en fullständig lista
över svenska statens engagemang i trafikförbindelserna
över Öresund. Den
äger ensam tågfärjan »Malmöhus». Den
äger ensam Rederiaktiebolaget Öresund
och Aktiebolaget Trafikrestauranger
o. s. v. Här har svenska staten gjort
högst betydande investeringar. Varför
säger man ingenting om detta i propositionen?
Det är alldeles klart, att en
väsentlig nedgång i trafiken skulle medföra
minskade intäkter för svenska stats -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

verket, d. v. s. i detta fal! statens järnvägar,
en minskning som — och det är
ju väsentligt många gånger om — skulle
uppväga de eventuellt, mycket eventuellt,
ökade skatteinkomster som man skulle
få vid en vidare vandring på restriktionernas
väg. Jag återkommer om ett
ögonblick till den sidan av saken.

Jag upprepar min fråga: Varför saknas
såväl i propositionen som i utskottets
betänkande varje som helst dokumentation
på denna betydelsefulla
punkt?

Jag vill vidare påpeka, att det existerar
en rad andra förbindelser mellan
Sverige och Danmark. Vi har leden Göteborg—Fredrikshavn,
vi har de nyöppnade
lederna Varberg—Grenå och Halmstad—Århus,
försedda med hypermodernt
tonnage. På samtliga dessa leder
förekommer obeskuren försäljning av
obeskattade varor. Varför omnämns inte
detta i propositionen? Om nu öresundslinjerna
skulle bli mindre attraktiva på
grund av att de blir restriktionsbelagda
är det givet, att exempelvis den stora
svenska och norska biltrafiken söker sig
till göteborgsleden och hallandslederna.
Jag missunnar inte dessa leder, där delvis
kommunal och delvis enskild investering
satts in, att få en ökad trafik,
men jag vill påpeka, att detta måste lända
till avsevärt förfång för det svenska
statsverket.

Att det här kan bli fråga om mycket
stora tal är uppenbart. Jag vill bara,
mina damer och herrar, erinra om att
förra året överskeppades enbart på leden
Hälsingborg—Helsingör 412 740 motorfordon.
Nära en halv miljon motorfordon
bara på den leden! Man kan ju
förstå vad det skulle betyda om denna
väldiga trafik i större eller mindre utsträckning
togs ifrån de linjer, där svenska
staten direkt eller indirekt har ekonomiska
intressen att bevaka.

Nu kommer jag till vad som kanske är
en kärnpunkt i hela problemet. Jag vill
konkretisera den i en fråga till statsrådet:
Har järnvägsstyrelsen åtsports i
denna väsentliga angelägenhet? Det är
järnvägsstyrelsen, som är ansvarig gentemot
statsverket för lönsamheten av des -

sa investeringar. Har Kungl. Maj:t varit
i förbindelse med järnvägsstyrelsen, innan
Kungl. Maj:t avlämnade denna proposition?
Jag beklagar, att jag måste
ställa denna fråga, men att jag frågar
beror på att i propositionen finns ingenting,
som utsäger att den ansvariga
svenska myndigheten blivit tillfrågad,
innan propositionen lämnades. Det är
möjligt, att en sådan förfrågan gjorts
från finansdepartementet. Jag vet ingenting
om det, och jag antar, att inte heller
någon annan av kammarens ledamöter
vet det, ty de handlingar ur vilka vi
skall hämta vårt vetande omnämner ingenting
i detta hänseende.

Såsom har påpekats behandlade vi
detta ärende här i riksdagen senast för
tre år sedan. Det skedde då på basis av
enskilda motioner. Utskottet tillskrev då
järnvägsstyrelsen för att höra styrelsens
uppfattning i saken och fick ett mycket
utförligt svar, som finns återgivet i bevillningsutskottets
betänkande nr 36 år
1958. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med att läsa upp det intressanta
och utförliga utlåtandet från SJ.
Jag skall inskränka mig till att föredra
de konklusioner, som SJ gjort av sina
egna uttalanden. Järnvägsstyrelsen skriver:
»Av det ovan anförda framgår sammanfattningsvis,
att ett genomförande av
motionärernas förslag om förbud mot
skattefri försäljning av skattebelagda varor
i öresundstrafiken skulle innebära
att SJ-koncernens intäktsbortfall skulle
bli väsentligt större än statens intäktsökning
genom skattemerintäkter,
--- —•» Varför har man inte i propositionen
sagt ett enda ord om den
saken? Vidare säger järnvägsstyrelsen
»att samma resultat relativt sett skulle
bli följden för icke statsägda företag, att
anordningen sålunda icke skulle bli lönsam
ur statsfinansiell synpunkt, alt
svenska och andra nationers flyglinjer
skulle gynnas på bekostnad av tåg—båt
—färjetrafiken, att risk föreligger att
främmande nationers fartyg eller svenska
fartyg under främmande flagg komme
att sättas in i öresundstrafiken och
försälja obeskattade varor, att dessa
fartyg skulle draga till sig den större

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

delen av resandeströnnnen och därmed
överflytta en inkomstkälla från svenska
staten till utländska intressen, att inköp
av skattefria varor i stor utsträckning
komme att förläggas till leden Grossenbrode—Gedser,
att eventuellt spritmissbruk
icke skulle förhindras, att i
enstaka fall förekommande otrevnad
ombord på färjor och båtar icke skulle
elimineras, att gränshandelns omfattning
icke nämnvärt skulle påverkas och
att den eftersträvade nordiska gemenskapen
ej skulle främjas. —• Under åberopande
av vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen
därför bestämt avstyrka
ett genomförande av ett förbud mot skattefri
försäljning av skattebelagda varor
i öresundstrafiken och i stället föreslå
att nuvarande ordning får bestå i allt
fall intill dess nordisk tullunion blivit
en verklighet.»

Detta var järnvägsstyrelsens uppfattning
år 1958. Jag känner inte järnvägsstyrelsens
uppfattning i dag. Det finns
inga papper på den saken. Det är möjligt
att styrelsen har ändrat sig, och i
så fall kanske man kan få ett svar på
den frågan från statsrådsbänken.

Här har sagts i propositionen: »Förhållandena
ombord på fartygen har heller
inte varit tillfredsställande ur ordnings-
och nykterhetssynpunkt.» Var
finns dokumentationen? Har man tillfrågat
de ansvariga myndigheterna i
Skåne? Har man tillfrågat länsstyrelsen,
har man tillfrågat stadsfullmäktige och
drätselkammare?

Har man tillfrågat polismyndigheterna?
Har man tillfrågat de nykterhetsvårdande
organen? Det är möjligt, att
man gjort det, men därom nämns ingenting
i propositionen.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i detta ämne, utan jag skall be att
få i några korta satser konkludera min
uppfattning i denna angelägenhet.

Den folkrättsliga frågan är icke utredd,
i varje fall icke redovisad i propositionen.
Där göres som bekant bara
det uttalandet, att folkrättsligt »torde»
icke några hinder föreligga mot ett arrangemang
av detta slag. Vad man stöder
detta på, vet jag inte — det står

ingenting om detta i propositionen. Man
kunde väl i varje fall ha lämnat kammarens
ledamöter upplysning om vilka
experter man anlitat. Inte ens detta
får vi veta.

Enligt den nu föreliggande propositionen
men ännu mera mot bakgrunden
av de ytterligare restriktioner, som framskymtar
i utskottsbetänkandet, utgör ett
beslut i dag om godkännande av propositionen
en diskriminering, mina damer
och herrar, av fartygstrafiken över
Öresund i förhållande till övriga fartygsleder
mellan Sverige och Danmark
och givetvis också mellan Sverige och
Finland resp. Sverige och England.

Någon utredning föreligger icke om
storleken för Sveriges del av det eventuella
skattebortfallet — jag har redan
efterlyst siffror på den punkten. Någon
utredning föreligger icke heller om
omfattningen av det eventuella inkomstbortfall,
som träffar statens järnvägar
vid ett delvis eller helt upphörande av
försäljningen av obeskattade varor på
det öresundstonnage, i vilket svenska
staten är ekonomiskt intresserad. Detta
inkomstbortfall måste — något som var
och en i kammaren förstår — givetvis
vägas mot den eventuella skattevinsten.
Vad blir nettot? Jag kan kanske få den
frågan besvarad av finansministern.

Vidare har den kulturella betydelsen
av det intensifierade resesamkvämet
över Sundet icke beaktats i propositionen.
I detta hänseende kan jag inskränka
mig till att hänvisa till den
praktiskt taget enhälliga danska pressopinionen
i dessa ting.

Jag vill till sist säga, att jag icke saknar
förståelse för finansministerns ställning
i denna sak. Statsrådet har varit
utsatt för en slark press från vissa
grupper på ömse sidor om Sundet. Dessa
påtryckningar har utövats av särdeles
heterogena intressen. Man har —
enligt vad det förspörjes — kuriöst nog
åberopat konträrt motsatta och helt
motstridiga motiv för ingreppen, beroende
på från vilken grupp påtryckningarna
kommit. Jag är också övertygad
om att man kan räkna finansministern
till förtjänst att propositionen

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund
inte fått en ännu vidare utformning än

den bär. Anledningen till att jag kritiserar
propositionen är alltså inte att
finna i de omständigheter, jag här senast
har redovisat, utan ligger på ett
annat plan.

Mina erinringar gäller främst det anmärkningsvärt
ofullständiga skick, i vilket
detta ärende förelägges riksdagen.

I propositionen anhåller Kungl. Maj:t
om »riksdagens yttrande över ett vid
propositionen fogat förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om utförsel
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund». Jag konstaterar,
att riksdagens ledamöter varken genom
propositionen eller utskottsbetänkande!
erhållit någon som helst redovisning
av berörda svenska myndigheters
och institutioners uppfattningar i
denna angelägenhet. Kamrarnas ledamöter
har sålunda icke haft tillfälle att ta
del av sådant remissmaterial, som i alla
andra sammanhang anses ofrånkomligt
i propositionerna och som är erforderligt
för dem, då de går att fatta ståndpunkt
i en angelägenhet som underställts
riksdagens prövning. Om kammarens ledamöter
skulle vilja läsa propositionen,
skall de finna rikliga belägg för riktigheten
av vad jag här anfört.

Jag slutar, herr talman, med att ställa
samma yrkande som herr Axel E.
Svensson gjorde. Jag hemställer att riksdagen
ger Kungl. Maj:t till känna, att
de föreslagna bestämmelserna icke bör
genomföras.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i vad herr Axel Svensson och
herr Erik Hagberg här yttrade. Jag vill
bara tillägga ett par ord.

När man läser propositionen, frågar
man sig varför det skall vara tillåtet att
tillhandla sig sprit och tobak skattefritt
på ett mindre restriktivt sätt, om man
far på 55 minuter med ett jetplan från
Stockholm till Köpenhamn än om man
gör samma färd på 1 timme 25 minuter
med båt från Malmö till Köpenhamn ■—-färden går i båda fallen över samma

internationella vatten. Är nykterhetsstatistiken
i Stockholm så mycket bättre,
att man därför anser sig ha större förtroende
för resande från huvudstaden i
nykterhetshänseende ?

Jag frågar mig liksom de föregående
talarna, vilka internationella rättsregler
de föreslagna bestämmelserna skall följa.
Med rätta reagerar vi svenskar allmänt,
när andra länders regeringar syndar
mot den internationella rätten genom
ett ensidigt utvidgande av sina territorialvatten
och genom inblandning i
sjöfarten på internationellt vatten. Skall
vi nu själva bära oss åt på samma sätt
— ett sätt som vi fördömer då det gäller
andra? Vi talar så mycket om att
förbättra det nordiska samarbetet och
skapa bättre kontakt mellan de nordiska
folken. Är det på detta sätt man
önskar göra det?

Jag instämmer i det förslag, som herr
Axel Svensson och herr Hagberg har
framfört, nämligen att riksdagen i sitt
yttrande till Kungl. Maj:t måtte framhålla
att man icke önskar att de föreslagna
bestämmelserna genomföres.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Många av de synpunkter
som jag har på denna fråga har redan
framförts av andra skåningar i denna
kammare, och jag skall inte upprepa
dem. Det är emellertid några rent
ekonomiska synpunkter, som jag icke
kan underlåta att föra till torgs.

Det står i propositionen att försäljningen
av obeskattade varor bär medfört
ett betydande skattebortfall och vidare
att enskilda köpmän även har lidit
av öresundstrafiken. Det är givetvis
alldeles riktigt, att statens fiskaliska
intressen har trätts för när, vilket man
nu söker avhjälpa genom att införa bestämmelser
för att ökade skatteintäkter
skall tillflyta den svenska statskassan.

Liksom reservanterna har jag personligen
ingen principiell erinran mot de
inskränkningar som föreslagits. Jag skulle
dock ha velat känna mig övertygad
om att de pengar det här gäller verkligen
kommer vårt eget land till godo.

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskatt
Enligt förslaget skall med obeskattade
varor icke avses varor, som beskattas i
Danmark. Vad innebär det med hänsyn
till den proviant, som säljes till de
fartyg som trafikerar Öresund? Jo, det
innebär helt enkelt, att vi är tillbaka
till de förhållanden, som rådde i slutet
av år 1956, då det svenska företaget
Linjebuss började sin trafik mellan Hälsingborg
och Helsingör. Företaget kunde
då inte köpa varor avsedda för utförsel
tullfritt — från tullager som det
heter. De svenska köpmännen kom snart
underfund med att över huvud taget ingenting
köptes i Sverige, och detta av
helt naturliga skäl. Varorna köptes i
Danmark, emedan den danska politiken
är smidigare utformad och möjliggör
att beskattade varor kan köpas betydligt
billigare än i Sverige. Räddningen
kom sedan genom att vi kunde få köpa
varorna tullfritt i Sverige, vilket innebar
att man i Sverige kunde leverera varorna
lika billigt som danskarna.

Jag har faktiskt gjort en liten undersökning,
och jag har då frågat mig hur
det kan vara möjligt, att svenskt renat
brännvin kan trots beskattning säljas
2 kronor billigare per butelj i Danmark
än i Sverige — för att inte tala om
utländska beskattade viner och spritsorter,
som säljs 25—30 procent billigare
i Danmark än i Sverige, och slutligen
det danska brännvinet, som säljs
till priser motsvarande ungefär 45 procent
av de priser man får erlägga i Sverige.
Är det någon som här tror, att de
företag som trafikerar Öresund kommer
att köpa skattebelagda varor i Sverige?
Nej, varorna kommer att köpas i Danmark.
Hur de svenska fiskaliska intressena
under sådana förhållanden skall
tillgodoses, överstiger min förmåga att
förstå.

Jag vill tillägga, att skattebelagda tobaksvaror
kan köpas betydligt billigare
i Danmark än i Sverige. Hur är det
möjligt? Jo, i Danmark har man ett
dollar pr emieringssys tem, som innebär att
om man erlägger betalning i dollar, så
kan man köpa beskattade varor (amerikanska
cigaretter) betydligt billigare än
i Sverige. Det är också ett förhållande,

."> Första kuninuireiw protokoll 1961. Nr 24

ide varor i fartygstrafiken över Öresund
som menligt inverkar på möjligheten att
tillgodose svenska fiskaliska intressen
och som dessutom kommer att medföra
att svenska köpmannaintressen — icke
blott när det gäller grossister utan även
när det gäller detaljister — kommer att
skadas i ännu högre grad än tidigare
i vad avser den proviantering, som äger
rum i svenska hamnar.

Vi har slutligen en synpunkt, som jag
som redare inte kan undgå att nämna.
Det gäller här ett hastverk, om vi i dag
fattar ett beslut, som skall gälla från
och med den 1 juni. Man kan inte hyra
eller befrakta en båt på några timmar,
utan det får träffas överenskommelse
därom långt i förväg. Alla engagemang
för sommartrafiken är givetvis uppgjorda
i god tid, och man baserar sina
engagemang på vissa förutsättningar,
nämligen de som varit gällande föregående
år. Det är klart att man kan nonchalera
denna synpunkt och mena att
den är någonting ovidkommande, men
det är nog ganska många som ordnat
för sommaren och som kommer att bli
lidande på ett så hastigt fattat beslut
som här är ifrågasatt. Jag anser därför
i likhet med herr Siegbahn, att vi i någorlunda
lugn och ro bör överväga konsekvenserna
och uppta nya förhandlingar,
så att vi åtminstone någorlunda
vet vad beslutet kommer att innebära.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få uttala min anslutning till föreliggande
reservation.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vi har varit medvetna
om att detta förslag på sina håll följts
med betydande intresse. Herr Hagberg
i Malmö yttrade att han hade förståelse
för det svåra läge finansministern befinner
sig i. Jag skall inte beröra detta
omdöme, men jag frestas också att säga,
att kammarens ledamöter också har full
förståelse, när vi hör så många representanter
för skånestädcrna tala i detta
ärende om sina bekymmer.

Man framför här å ena sidan frågans
folkrättsliga karaktär och tar å andra
sidan upp de ekonomiska konsekven -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fart
ser, som den föreslagna ändringen skulle
medföra. Jag är därför kanske berättigad
att nämna, att vid behandlingen
av ärendet i bevillningsutskottet kom
från flera håll krav på att vi skulle få
den folkrättsliga sidan belyst. Vi gick
detta önskemål till mötes även om flertalet
av oss inte tvekade om det berättigade
i att genomföra en sådan åtgärd.
Vi hade en föredragning i utskottet av
en man som tillhör de framstående på
detta område, och han i sin tur hade
haft kontakt med utrikesdepartementets
rättsexperter. Efter den föredragningen
meddelade de som begärt den, att de
inte hade någonting att fråga om. De
hade känt sig övertygade om att den
ställning som intagits i propositionen
var den riktiga. Jag är inte kapabel att
diskutera rättsfrågor. Det överlåter jag
åt andra, men jag utgår ifrån att den
kungl. propositionen är granskad även
i det avseendet.

När det sedan gäller de rent materiella
tingen har det sagts här, att denna
trafik har en oerhörd betydelse för bl. a.
det nordiska samarbetet, och att den
har en kulturell betydelse. Ja, jag hoppas
väl att trafiken har dessa goda egenskaper,
men jag har också en förhoppning
om att den skall kunna bibehållas
i sin nuvarande omfattning.

Trafiken har ökats med 50 procent
sedan 1955, och det är ju glädjande i
och för sig. Man kan ju diskutera vad
motivet är bakom denna våldsamma
ökning. Det ligger naturligtvis till en
del i skattefriheten. Herr Hagberg sade
här att han tror att skattefriheten på
sprit spelar en roll, men herr Axel
Svensson trodde att den inte spelade
så stor roll, eftersom resorna i stället
gällde livsmedelsköpen. Är livsmedelsköpen
avgörande, kommer man väl
att fortsätta att resa, även om biljettpriserna
är något högre. För Hälsingborgsleden
är det för övrigt ingen ändring
i tobaksförsäljningen, så där kan
ju inte argumenteras emot förslaget med
hänvisning till tobaken, och tobaken är
väl den viktigaste varan i fråga om
skattebortfallet.

Min gode vän herr Hagberg i Malmö

Kgstrafiken över Öresund
sade att det finns inga uppgifter i propositionen
om vad detta skattebortfall
kan uppgå till. Men i utskottets betänkande
har vi tagit in uppgifter både på
spritkvantiteter och på antalet cigarretter,
och det är väl relativt enkelt att
räkna ut vad skatten blir på 350 miljoner
cigarretter. Det är ju 12 eller 13 öre
per cigarrett som är skatt, eftersom varuvärdet
är 20 procent och skatten 80
procent av våra priser hemma.

För dem som har trafikmedlen blir
det givetvis ett betydande inkomstbortfall,
när de inte längre kan köpa cigarrettpaket
för 40 öre och sälja dem för
1:35 —- det bestrider jag inte — men
om man finner det vara omotiverat att
ha detta skatteprivilegium när det gäller
denna trafik, då skall man väl ändra
på detta förhållande. Själva trafiken
kommer väl att fortgå. Det kanske blir
någon dämpning i den våldsamma ökningen,
men vi får hoppas att den kommer
att bibehållas i stor omfattning av
helt naturliga skäl.

Här har sagts, att propositionen har
sina brister, varför riksdagen inte borde
godkänna den. Ja, om man inte vill en
sak, bär man gärna kritiska omdömen.
Jag skulle väl tro att det har förelegat
propositioner, som varit skrivna på
ungefär samma sätt men med förslag av
annan karaktär, förslag som man velat
ta och som man tyckt vara utmärkta. Då
har det hela accepterats. Även där kunde
man begärt att få än det ena och än
det andra belyst, men det bär man inte
gjort.

Herr Jacobsson, som var förste talaren
i detta ärende, erkände att skattefriheten
medför olägenheter för olika kategorier
av medborgare, och det kan ju
vara riktigt. Men han sade också en annan
sak. Han tyckte att det var alldeles
för kategoriskt skrivet, när utskottet tilllåtit
sig säga att det inte varit tillfredsställande
med ordning och nykterhet.
Jag tycker inte det är så särskilt hårt
skrivet. Vi har ju åtskilliga gånger fått
bekräftelse på att förhållandena inte är
tillfredsställande.

Herr Hagberg anmärkte på att inte
myndigheterna hörts, och naturligtvis

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

kan man göra ett sådant påstående och ett privilegium bara för att det har
beklaga det. Å andra sidan är detta ett kommit till en gång, utan man gjorde
avtalsförhållande mellan två parter, och kanske klokt i att hyfsa ekvationen på
vi vet att vid sådana förhandlingar mås- det sätt, som Kungl. Majits proposition
te man sträva efter att få ett resultat. innebär.

Herr Axel Svensson sade, att man be- Jag hemställer om bifall till utskott t
rövar 15 miljoner medborgare rätten till hemställan,
dessa förmåner, och de får ingenting an -

nat än krångel i stället. Det var väl inte
herr Axel Svenssons mening att säga 15
miljoner medborgare; det är ju 15 miljoner
resor det är fråga om, och åt

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Det har sagts mycket
vid detta ärendes behandling, och jag

1 Ull er 1 CSUi Utl dl 1‘dga >_»***, —- . . . , o .

skilliga medborgare åker kanske mer än måste tillstå att jag inte har någ

en gång. Det går väl inte att räkna dub- nytt att komma med. Jag hoppas att
belt på det sättet. Kanske de som åker kammarens ledamöter skall hålla mig
flera gånger är mest angelägna om att räkning för om jag förkortar mitt anfå
behålla förmånerna. Det är ju mänsk- förande och helt kort och gott yrkar biligt
och jag begriper till fullo detta, men fall till den av herr Jacobsson avgivna
därför finns ingen anledning att säga reservationen,
att man går särskilt hårt fram när det
gäller (jgssa förslag.

Att Hallandsfärjorna och andra skulle Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

överta denna trafik är väl överdrivet, Herr talman! När jag har suttit och

ty för dem är det fråga om trafik av åhört denna debatt om hur förnämlig
helt annan karaktär än Sundstrafiken. ordningen är på öresundstrafiken nar
Det sår inte att använda detta som ar- det gäller användandet av sprit m. m.,

sument tror )aS n08 att man har ®ort det mera

Jag tycker för min del att det mte förgyllt än det i verkligheten är. Bolagen

finns några oklara punkter i proposi- som äger båtarna kommer nog inte att
tionen Herr Axel Svensson sade att se detta med blida ögon, ty enligt min
Kungl. Maj :t här skulle lägga fram en uppfattning kommer resorna att betydproposition
och få en förordning i stäl- ligt minskas. Det hander ofta att de som
let för att begära yttrande från riksda- reser till Köpenhamn inte går av båten
sen. Herr Axel Svensson! Med handen utan vänder åter for att kunna kopa bil på

hjärtat _ om regeringen kommit lig tobak och billig sprit under tiden och

med ett sådant förslag i den formen — förtära så mycket de orkar. Det kan val
tv det är ju formella ting som herr Axel ändå inte vara meningen att man skall
Svensson hakar upp sitt resonemang på ha det på det sattet. Det har talats såväl
— hade väl propositionen blivit god- i denna kammare som i medkammaren
känd. Det är ju saken det gäller. Jag om alt man vill ha ordning och reda,
tveker att den där rent formella rädd- man vill ha nykterhet och man offrar
ningsplankan inte bär i någon storm. oändligt mycket pengar på att man vill

Till slut, herr talman, vill jag säga att ha det nyktert och ordentligt i var
den energi som har lagts ned på argu- land. Om man nu ifrån två regeringar
menteringen för att bibehålla den nu- i två liinder har kommit overens om att
varande ordningen kanhända varit man skall försöka begränsa denna kanske
värd en bättre sak. Min tro är att denna många gånger rätt otrevliga förtäring
trafik i stort sett kommer att bli mycket särskilt av sprit och dessa skattefria inlitet
berörd av det här ändringsförsla- köp av varor, som är hogt uppskattade
get men det kommer att bli en mera till- i vårt land, tycker jag nog att vi inte bor
fredsställande ordning än det är nu. ställa oss avvisande utan bor medverka
Det går nog inte för en viss grupp av till att få en bättre ordning,
befolkningen att kämpa för att bevara De svenska köpmännen ar ingalunda

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

belåtna med den ordning som är rådande,
utan de har beklagat sig över de inköp
som sker över Sundet tack vare att
där är lägre priser. Den danska regeringen
har sänkt priserna på sprit vid
ett par tillfällen, under det att vårt land
ju haft en mycket hög beskattning på
spritvarorna. Detta gör att man söker
sig till Danmark. Där köper man en
flaska, där tar man ett par snapsar och
så tar man den med sig genom tullen, tv
vad man skall ha på en resa beskattas
inte på något sätt. Detta måste vi, som är
tillverkare av spriten här i vårt land,
reagera emot. Visserligen sade herr
Gortlion att det är ju det svenska brännvinet
som säljs. Nej, herr Gorthon, det
säljs inte så mycket nu, utan det som
säljs är faktiskt det danska därför att det
är så mycket billigare.

Jag skulle vilja säga till herr Sträng
att försöka samarbeta med Danmark och
få priserna lika höga där som i Sverige.
Sedan kanske det inte är så stor risk
med båtturer, och låt dem betala skatten
på båten som de får göra om de går in
på en restaurang i Sverige om de vill ha
en snaps eller vad de vill ha.

Jag tror att man borde kunna nå en
bättre tingens ordning, och därför kommer
jag, herr talman, att rösta på utskottets
förslag. Jag anser att vi intet har att
vinna med att låta trafiken pågå på det
sätt den gör, utan där bör bli en översyn
över hur det tillgår.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig först göra en
personlig deklaration. Jag kan hålla med
herr Hagberg i Malmö om att människorna
böra ha sina friheter, även
om dessa tar sig sådana uttryck som att
man köper en ask cigarretter litet billigt
i Sundet eller svingar en bägare litet billigare
på resan mellan Danmark och
Sverige. Jag är inte alls så där ambitiös
att jag eftersträvar att alla de gamla rättigheterna
skall strykas. Min strävan har
varit att uppnå en uppgörelse som kodifierar
den gamla traditionella trafikens
friheter och rättigheter men kommer till
rätta med de oarter som framför allt

under de senaste åren har yppat sig på
området.

Med denna rent personliga deklaration
om hur jag ser de här problemen
skall jag, om jag skall vara riktigt ärlig,
erkänna att jag inte är särdeles
entusiastisk över den skärpning i förhållande
till Kungl. Maj:ts proposition
som utskottet har föreslagit. Jag tyckte
att den uppgörelse som jag och min
danska kollega hade kommit fram till
var så fint avvägd, att den rimligtvis
borde stå sig i åtskilliga år framöver. Det
är min rent personliga syn på saken.

Jag nämnde här att vi har velat åstadkomma
en uppgörelse, som inte direkt
attackerar de gamla rättigheterna, vilka
har blivit något av en tradition, men
som kommer till rätta med oarterna. Ser
man på uppgörelsens innehåll finner
man att det egentligen inte är fråga om
någonting annat än en anpassning till
de utskänknings- och försäljningsrättigheter
som hittills har tillämpats på de
danska statsbanornas linjer, på de svenska
statsbanornas linjer och på de linjer
som de svenska och danska statsbanorna
driver gemensamt. Jag kan verifiera det
med ytterligare några uppgifter utöver
dem som är angivna i propositionen och
i utskottets utlåtande.

Den skattefria spritutskänkningen på
leden Helsingör—Hälsingborg har rört
sig om genomsnittligt i runt tal 5 liter
på 1 000 passagerare, medan motsvarande
siffra för de båda andra, privata rederierna
— ett svenskt och ett norskt —
på samma linje har varit 18 respektive
19,5 liter per 1 000 passagerare. Man har
med andra ord serverat grovt räknat
fyra gånger mera sprit på de båda privata
linjerna än på de danska statsbanefärjor
som trafikerar linjen Hälsingborg
—Helsingör. Jag tycker det finns rätt
starka skäl för uppfattningen att det
kan vara lämpligt att nöja sig med den
spritutskänkning som förekommer på de
danska statsfärjorna, vilka ju ändå har
en väsentlig del av trafiken mellan Hälsingborg
och Helsingör, och att de privata
rederierna helt enkelt får anpassa
sig till den utskänkningen.

Motsvarande siffra för de längre rut -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

terna Malmö—Köpenhamn, Landskrona
—Köpenhamn och Hälsingborg—Köpenhamn
är för de svenska statsbanornas
färja och för båtarna på de linjer som
drivs i samförstånd mellan de svenska
och danska statsbanorna drygt 28 liter
per 1 000 passagerare, då däremot utskänkningen
på de privata linjerna håller
sig vid 45—50 liter per 1 000 passagerare.
Utskänkningen är alltså i runt
tal dubbelt så stor på de privata linjerna
i södra delen av Sundet.

Det finns som jag ser saken inte några
egentliga skäl för att man skall konsumera
mer sprit på de privata linjerna, som
har blommat upp de senare åren i allt
väsentligt på grund av den skattefria försäljningen
av tobak och sprit, än vad
man konsumerar på de gamla linjerna
som har gammal tradition, nämligen de
danska och de svenska statsbanornas
linjer.

På de norra linjerna över Sundet har
de danska statsbanorna en försäljning av
skattefri tobak — jag talar nu bara om
cigarretter, eftersom det egentligen är
det försäljningen gäller — av ungefär 12
cigarretter per passagerare på varje enkel
tur. De privata linjerna har sålt mer,
men det är ingen fyrdubbling som beträffande
spriten, utan en ökning med
50 procent i stället för 400 procent. Försäljningen
har varit 16 cigarretter för
det svenska företaget och 16 cigarretter
för det norska företaget per passagerare
och tur. Denna .statistiska siffra har slagits
ut på alla passagerare, både äldre
och barn. Enligt den framlagda uppgörelsen
blir det möjligt att inköpa 20
cigarretter per enkel tur för vuxen passagerare
— barn får ingenting köpa.

Vad gäller turerna Hälsingborg—Helsingör
är det i fråga om tobak knappast
riktigt att tala om någon reduktion. I
fråga om sprit iir det en kraftig reduktion
för de privata linjerna men inte
för statsbanorna.

Ser jag på tobaksförsäljningen på linjerna
i södra Sundet har man på den
stora färjan från Malmö till Köpenhamn
kunnat köpa 40 cigarretter per person.
Nu kommer man att få köpa 20. På öresundsbåtarna
har man hittills kunnat

köpa 20 cigarretter. Nu får man också
köpa 20. Skillnaden är dock att tidigare
har även passagerare under 18
år kunnat köpa cigarretter. Någon gräns
har man väl alltid tillämpat. Jag föreställer
mig att 7- och 8-åringar inte fått
köpa cigarretter, och kanske inte heller
10—12-åringar, men möjligen 15-, 16-och 17-åringar. Under resa från Köpenhamn
till Sverige har tilldelningen varit
större, och man har då kunnat köpa 50—
60 cigarretter. Nu är kvantiteten reducerad
till 20 cigarretter. Huruvida man
utnyttjat möjligheterna att köpa de större
tobakskvantiteterna har jag faktiskt
ingen statistik på. Detta är de rent statistiska
siffrorna, som jag tyckte att
herr Hagberg i viss mån efterlyste.

Hur vet man nu, säger herr Hagberg,
att den skattefria försäljningen över huvud
taget betytt ett skattebortfall? Ja,
det är alltid svårt att dra några absolut
bestämda slutsatser av ett material som
är behäftat med så många osäkra bedömningar
som detta. Personligen har
jag nog den uppfattningen, att den skattefria
sprit som man drack på båtarna
i Sundstrafiken i stor utsträckning var
en extra konsumtion hos vederbörande
passagerare, som endast i mindre utsträckning
avspeglade sig i en minskad
försäljning i Malmö, Köpenhamn, Hälsingborg
och Helsingör. Någon inverkan
har naturligtvis konsumtionen på båtarna
haft även i det avseendet, men jag
tror inte att man skall överdriva den
saken. Däremot tror jag nog att de skattefria
cigarretter som tillhandahålles
på båtarna haft en annan betydelse. I
varje fall har det varit så för mig själv,
när jag rest över, att jag inte under resan
konsumerat de cigarrettpaket som
jag inköpt, utan det mesta har varit kvar
niir jag kommit i land och följaktligen
fyllt en funktion i mitt konsumtionsbehov
till förfång för cigarrett- och cigarrhandlarna
på landbacken. Situationen
har nog varit densamma även för andra
resenärer. Det är nog denna skillnad i
fråga om spriten och tobaken — närmare
kan jag inte presentera frågeställningen.

Med alla de reservationer som bör gö -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fart
ras med hänsyn till vad jag nyss anfört
vill jag nämna, att det finns en mycket
noggrann statistik på provianteringsskattefriheten
både i Danmark och Sverige
och försäljningen i Öresundstrafiken.
Den statistiken kan jag stå till tjänst
med.

I fråga om sprit och viner provianteras
det skattefritt i Danmark och Sverige
under ett års trafik och försäljs så
mycket skattefritt på båtarna, att skatteoch
tullbortfallet, om jag bara gör en
rent matematisk beräkning, uppgår till
ungefär 10,5 miljoner för spriten. På
cigarretter är motsvarande skatte- och
tullbortfall 48 miljoner kronor. För samtliga
tobaksslag är skatte- och tullbortfallet
54 miljoner kronor — allt här räknat
i svensk valuta. För chokladvaror uppgår
skatte- och tullbortfallet till 7,5 miljoner.
Totalt blir det ett skatte- och tullbortfall
av 72 miljoner kronor för både
Sverige och Danmark, alltså med denna
rent matematiska och kanske inte
helt realistiska beräkning. Om man inte
hade möjligheter att inköpa dessa varor
skattefritt under sina färder över Öresund,
skulle alltså dessa pengar omsättas
på landbacken.

Herr Hagberg frågade vidare om finansdepartementet
vid träffandet av
denna uppgörelse varit i förbindelse med
statens järnvägar. Man kan utveckla frågan
vidare och säga: Har danska finansdepartementet
varit i förbindelse med
sina statsbanor? Jag kan då meddela, att
under den första förhandlingsomgången
i Köpenhamn, när dessa huvudlinjer
drogs upp, deltog generaldirektören och
chefen för de svenska järnvägarna liksom
också generaldirektören och chefen
för de danska statsbanorna. De var helt
överens om en öppgörelse, som faktiskt
var en grad hårdare i fråga om inskränkningarna
än vad som sedermera
blev resultatet av förhandlingarna.

Herr Hagberg frågade vidare, om vi
har talat med myndigheterna i Skåne —
länsstyrelsen och andra — och inhämtat
deras synpunkter. Jag kan svara att
jag i varje fall är mycket väl informerad
om den lokala opinionen, eftersom
jag har tagit emot deputationer, som

gstrafiken över Öresund
mycket energiskt och på alla sätt har
tillkännagivit den lokala opinionens synpunkter.
Jag har också diskuterat med
landshövdingen i Malmöhus län innan
uppgörelsen träffades, och jag har inte
kunnat uraktlåta att läsa alla de tidningar,
som givit uttryck för den lokala opinionen
och som välvilligt har ställts till
finansministerns förfogande, även om
de bara har varit ett litet inlägg på insändarspalten.
Ingenting har således behövt
undgå mig i fråga om den lokala
opinionens inställning.

Jag kan nog säga att den mera officiella
lokala opinionen har diskuterat denna
fråga närmast utifrån det perspektiv,
som var aktuellt år 1955 och även vid
senare tillfällen i den allmänna debatten,
nämligen ett totalförbud och inte
den kompromiss som sedermera kom
till stånd. Utifrån den utgångspunkten
— således ett totalförbud för skattefri
försäljning i öresundstrafiken — har
den officiella lokala opinionen varit
mycket kritisk. I fråga om uppgörelsen,
som ju långt ifrån innebär något totalförbud
utan egentligen bara är en anpassning
till ett system som de svenska
och danska statsbanorna har tillämpat
har jag inte hört någon kritik från den
officiella opinionen, även om kritiken
fortfarande har varit mycket energisk
från den skrivaropinion och den lokala
opinion, som tar sig uttryck i tidningsartiklar
och mötesresolutioner.

Tillåt mig säga, herr talman, att det
har varit min strävan — även om det
kan vara litet förmätet att jag säger det
själv, eftersom jag signerat förslaget och
förhandlat om det — att när det gäller
denna fråga få till stånd en kompromiss,
som icke skall läderna några förhållanden,
vilka med eller utan orsak — det
låter jag vara osagt — betraktats som
gamla rättigheter, men som ändå innebär
att man kommer till rätta med oarterna.

Jag skulle kanske också vilja säga
några ord till herr Axel Svensson. Herr
Svensson och väl även herr Siegbahn var
ängsliga för de internationella komplikationer,
som vi kan dra på oss genom
den uppgörelse som nu presenteras riks -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

_ i /vi J__„lr\ Un rt -rrv n/I fnr ‘1

dagen. I det avseendet har stora ord
använts i debatten. Man har talat om
»havens frihet». Personligen har jag nog
en annan uppfattning om vad som skall
läggas in i begreppet »havens frihet».
För mig betyder det inte att man skall
få svänga tillräckligt många glas starksprit
i Sundet eller få köpa tillräckligt
många askar cigarretter under en 20 minuters
eller en och en halv timmes resa.
Jag har oerhört svårt att sätta likhetstecken
mellan denna ytterst prosaiska
bagatellhistoria och det begrepp
med helt andra »vingslag» som »havens
frihet» innebär. Detta begrepp har väl
egentligen inneburit, att man inte i na -

från svensk (eller dansk) hamn medföra
obeskattad proviant, avsedd för försäljning
ombord. Han fortsätter: »Visar det
sig, att ett fartyg trots förbudet innehaft
och försålt skattefria varor bör den, som
bär ansvaret härför, kunna åläggas straff
av svensk (eller dansk) domstol. Jag
kan inte finna, att straffbudet måste
begränsas till innehav och försäljning
på svenskt vatten. Folkrätten hindrar oss
icke att här i riket utdöma straff för det
som hänt utomlands eller t. o. m. på
främmande fartyg i internationellt vatten.
Men straffbudet kan ju, för att
undvika kontroverser på denna punkt,
riktas mot det faktum, att fartyget ge -

pfTpntligen inneburit, att man inte i na- riKiai» lllul ''-lcl 9 . , A

tionellt*protektionistiskt intresse får för- nom försäljningen visar sig i strid med
tioneiu pioit___ förbudet ha vid avgången medfört skat -

vägra en reguljär trafik, och när »havens
frihet» diskuterats i samband med
Öresundsresorna, har det varit från utgångspunkten,
om Sverige och Danmark
såsom landstater kan blockera Öresund
för internationell trafik. I det avseendet
är jag överens med alla som säger att
begreppet »havens frihet» skall åberopas,
men det har ingenting med en viss

11 vy 1 Ii 1 v/i -/ v»i j .i i.. j-, v/

förbudet ha vid avgången medfört skattefria
varor. Om ett främmande fartyg
provianterar i utlandet och därefter sättes
in i trafik mellan nordiska hamnar

____torde den nyssnämnda förbuds regeln

kunna tillämpas, d. v. s. fartyget

får icke vid sin avgång---medföra

varor, som icke skattebelagts — •

och som äro avsedda för försäljning om -

mpn det har ingenting meu eu viss »vu ---------- .. * . .

ransoTering av sprit- och cigarrettför- bord. Om fartyget i stallet provianterar
säljning att göra.PJag tycker nästan att från provianteringsfartyg å internatio„
lini pttnrk mot ett fint ord, nellt vatten i östersjon,» - aven de.

3CUJI11115 VI 11 -----o v det

är en ohemul attack mot ett fint ord,
när man använder det i ett sådant sammanhang.

Vi har emellertid velat vara fullständiga,
eftersom denna fråga har spelat en
viss roll under utskottsdebatten. Detta
spörsmål finns refererat i propositionen,
och vi har vid de undersökningar,
som vi har gjort, kommit till den slutsatsen
att man i detta fall icke kan åberopa
begreppen »havens frihet» och »internationellt
vatten», om vi och Dan -

nellt vatten i Östersjön,» — även den
frågan har Eek funderat över; jag tror
inte att detta kommer att kunna tillämpas
i praktiken, utan det rör sig väl om
ett mera teoretiskt intresse — »synes det
enligt folkrätten icke möta hinder att i
svensk lag införa förbud mot sådan proviantering
i och för försäljning ombord.
Förbudet skulle då gälla främmande
och svenska fartyg som gå i internordisk
trafik. Att förbudet avser att viss
handling icke får företagas på öppna ha -

tprnationellt vatten», om vi oen uan- n*uumig -------,°0, .. , - n

mark kommer överens om att så och så vet gör icke lagstiftningsåtgärden folk____1.
.. fZr. I-Snac skattefritt och så rättsstridig; åtal för brott mot forbudet

mycket sprit får köpas skattefritt och så
och så många cigarretter.

Vi har emellertid i denna fråga inhämtat
ett utlåtande av professor Hilding
Eek, som är professor i internationell
rätt vid Stockholms universitet. Jag kan
för herr Hagberg något utförligare citera
vad professor Eek säger när det gäller
denna fråga.

Eek anser att svårigheter knappast
kan föreligga att föreskriva förhud för
fartyg, oavsett flaggen, att vid avgång

rättsstridig; åtal för brott mot förbudet
bör också oaktat folkrätten kunna vidtagas
i Sverige. Emellertid är det ju
tveksamt — — — om inspektionsåtgärder
kunna företagas å öppna havet, och
förbudets effektivitet bleve därför möjligen
ringa.» Det kan jag hålla med om.
»Att förbjuda främmande fartyg i internordisk
trafik», fortsätter Eek, »helt enkelt
att innehava skattefria varor, synes
svårgenomförbart. Själva innehavet efter
proviantering i hemlandet eller på

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

internationellt vatten kan ju vara fullt
lojalt. —--- Det är förvärv eller med förande

för försäljning mot vilket ett
förbud måste rikta sig.» Och ett sådant
förbud är inte folkrättsstridigt.

Med denna redovisning har jag kanske
i någon mån kunnat lugna ned den
oro som tagit sig uttryck i ett par av inläggen
i denna debatt.

Jag vill också säga till herr Axel
Svensson, att rättigheten att sälja sprit
och tobak skattefritt är av ganska färskt
datum när det gäller linjerna i norra
Öresund. Där finns inte någon gammal
tradition att falla tillbaka på, utan det
var år 1956 som den rätten medgavs.
Utan att vilja vara elak mot min gode
vän Axel Svensson skulle jag kunna säga,
att det framgår av riksdagskatalogen
att han varit ledamot av riksdagen
under nio år och följaktligen under åtminstone
fyra år inte haft någon som
helst chans att på resan mellan Hälsingborg
och Helsingör köpa sprit eller tobak
skattefritt, men herr Axel Svens -

goda och fina förbindelser mellan medborgarna
i Sverige och Danmark, men
det kommer inte att här bli några attacker
mot dessa förbindelser. Däremot är
det kanske inte enbart kulturintressen
som har inspirerat »månskensturerna»
och »restaurangturerna», som görs attraktiva
genom annonser av t. ex. följande
typ: Frederiks showboat — Europas
elegantaste show-orkester uppträder
på de och de båtarna; av hänsyn till
läktaren skall jag inte namnge de privata
linjerna. Här kan man få se Frederik
med sina »yndige piger» och »glade
drenger», och här ingår dans och supé
i biljettpriset. Visst skall man låta folk

ha roligt — det vill ingen neka dem _

men man kan ju sätta frågetecken för
om de skall ha så här roligt på danska
och svenska skattebetalares bekostnad;
detta har ju ingenting med trafikfrågorna
att göra.

son i Malmö kom aldrig på tanken att
protestera mot detta och talade i det
sammanhanget aldrig om havens frihet.
Nu bor herr Axel Svensson i Malmö, men
jag vill inte vara så elak att jag insinuerar
att den omständigheten skulle vara
avgörande för hur han ser på havens
frihet när det gäller linjen Hälsingborg
—Helsingör.

I flera av inläggen har det också sagts
en del om det internordiska samarbetet
och folkumgänget — t. o. in. begreppet
kultur, med all den respekt vi bör hysa
för det, har förekommit i debatten. Jag
tror nu för min del att den gamla och
traditionella trafiken, som de svenska
och danska statsbanorna sedan länge
uppehållit och som de är beredda att
fortsätta och utöka precis i den omfattning
det behövs, är så pass tillfredsställande,
att alla rimliga anspråk när det
gäller mellanfolkliga kontakter och samlevnad
är tillgodosedda. Det betyder inte
att jag förmenar privata rederier att
hjälpa till med trafiken, men jag tveker
att de kan lämna sin hjälp under samma
premisser i fråga om skattefriheten.
Också jag är mycket angelägen om

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag kan konstatera, att finansministern
delar min uppfattning, som jag uttryckte
ungefär på det sättet, att »vi har
råd att hålla oss med ett litet andningshål
här och var». Han tilläde, att det
inte var med någon särskild glädje, han
hade varit med om att framlägga denna
proposition, men den var nu en gång en
förhandlingsprodukt, och såsom sådan
fick han stå för den, vilket är självklart.

Jag tror, att det är rätt värdefullt att
på detta sätt ha fått en indikation på
hur finansministern i grund och botten
ser på en sådan här sak. Det råder nog
inte så stora meningsskiljaktigheter mellan
herr Sträng och mig i detta speciella
hänseende.

Jag ställde sedan ett antal frågor, varför
inte de och de myndigheter hade
tillfrågats och varför inte deras svar hade
redovisats i propositionen, där det
som bekant inte finns en enda rad som
antyder några som helst kommunikationer
mellan finansdepartementet och berörda
myndigheter. Nu har finansministern
delvis svarat på mina frågor, men

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

tyvärr är en del frågetecken alltjämt
kvar.

Man har talat om det mindre tillfredsställande
nykterhetstillståndet. Varför
redovisas då inte några yttranden från
de nykterhetsvårdande organen i Öresundsstäderna?
Det finns ingenting om
detta i propositionen. Varför förekommer
i propositionen inte heller några
yttranden från polismyndigheterna i
öresundsstäderna? Jag upprepar vad jag
tidigare har sagt, och mina förmodannen
har nog vunnit i styrka genom finansministerns
uppträdande. Statsrådet
har varit utsatt för en stark press, som
han helt enkelt inte har kunnat stå emot.

Ett uttalande av bevillningsutskottets
värderade ordförande var ganska anmärkningsvärt.
Herr John Ericsson sade,
att det här var fråga om ett »skatteprivilegium»
för en viss del av befolkningen.
Men, herr Ericsson, skall man
använda den terminologien, får vi vara
på det klara med att, oavsett denna proposition,
består ju detta skatteprivilegium
för alla de svenska medborgare
som far på linjerna Frederikshavn—Göteborg,
Varberg—Grenå och Halmstad
—Århus. Där sker inga ingrepp. Där pågår
en obeskuren försäljning av obeskattade
varor. Samma skatteprivilegium,
herr John Ericsson, föreligger exempelvis
för alla i denna stad eller denna
del av landet, som vill använda de
förträffliga förbindelserna till Åland och
Åbo. Där går ju ett stort tonnage. Jag vet
inte, om kammarens ledamöter känner
till förhållandena ombord på dessa trafikmedel,
men jag tror nog jag kan säga
att förhållandena ombord på dessa fartyg
är varken bättre eller sämre än motsvarande
förhållanden på Sundsbåtarna.
1 dagarna har startats en linje med hypermodernt
tonnage mellan Norrtälje
och Åbo. Det finns en linje mellan Umeå
och Vasa. Hur är det med dessa rutter?
Så, herr John Ericssson, skall vi tala
om »skatteprivilegier», är det nog ganska
vidsträckta delar av befolkningen
som kommer i åtnjutande av dem. Denna
fråga gäller inte bara skåningar och
sydsvenskar.

Det har redan omnämnts att antalet

resor över Sundet senaste år uppgick till
15 miljoner. Jag vill gärna medge, att
vi är rätt många, som bor där nere, men
hur ofta vi än reser till Köpenhamn,
kan vi inte ensamma åstadkomma 15
miljoner resor. Vi får nog stor hjälp från
vänner i det s. k. Uppsverige, alltså från
landet norr om Hässleholm. En annan
sak är att ungefär en halv miljon bilar
förs över om året. Biltätheten i Skåne
är stor, det medger jag gärna, men i denna
siffra ingår många uppsvenska och
utländska bilar. Att försöka göra detta
problem till ett lokalt avgränsat skåneproblem,
tror jag är helt orimligt.

Det märkligaste i finansministerns anförande
tycker jag nog var hans uppriktiga
uttalande — jag vet inte om alla
kammarens ledamöter lade märke till
detta — rörande det sista stycket i bevillningsutskottets
betänkande. Han var,
såsom han sade, inte särskilt glad åt
detta uttalande, som gick utanför vad
han hade skrivit i propositionen. Jag
kan väl förstå statsrådets deklaration på
denna punkt. Jag vill säga, att, om kammaren
mot bakgrunden av vad finansministern
här har anfört skulle vilja förena
sig om att ta bort detta sista stycke
i bevillningsutskottets betänkande, skulle
jag för min del kunna överväga att ta
tillbaka mitt avslagsyrkande, tv det är
på den punkten som jag företrädesvis
har inriktat min kritik. Det stycket går
långt utanför propositionen och ställer
perspektiv, som inte alls föreligger i
den. För egen del är jag inte särskilt
orolig för det förslag, som här i dag
föreligger, ehuru jag finner det onödigt
och olämpligt, men det är just dessa utskottets
uttalanden med sikte på framtiden,
mot vilka finansministern reagerat,
som även jag reagerar mot.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga att det
som bekymrar mig mest är en omläggning
av inköpen från Sverige till Danmark.
Det har talats om att varor för
sammanlagt 72 miljoner iir obeskattade.
Jag skulle vilja veta hur stor del av dessa
varor som införs till Sverige och hur
mycket som går till Danmark.

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

Det vore väl något av en tragedi, om
bevillningsutskottets värderade ordförande
mer eller mindre blev tvungen att
såga av den gren han sitter på i sin
borgerliga gärning — nåja, jag skall inte
överdriva — i varje fall knäcka en
liten kvist — kammarens ledamöter förstår
vad jag menar — varigenom hans
utomordentliga företag icke blev i stånd
att förse en del av denna trafiks resenärer
med skattebelagda —• märk väl
skattebelagda — varor.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det är klart att man kan.
som finansministern gör, skämta litet
med dessa allvarliga ting. Jag tycker
dock inte att man skall skämta om havens
frihet och vad det innebär. Jag har
kanske inte följt med eller kommer ihåg
allt som har skett i svensk riksdag under
de år jag har varit här, men jag kan
trösta finansministern med att jag utöver
de knapphändiga upplysningar som
propositionen har givit mig har försökt
skaffa mig sådana på eget initiativ.

Jag reser inte till Köpenhamn mer än
högst en gång om året, och jag är inte
beroende av huruvida man får köpa en
packe cigarretter eller ej. Det enda jag
njuter av är en obeskattad Carlsberg
— det kan jag tala om — ifall det kan
intressera någon. Jag har således inget
intresse av vare sig inskränkningar eller
om det blir som det är. Det är inte det
jag vill diskutera här, utan jag vill veta
huruvida riksdagens beslut 1957 ligger
som grund för det förslag som nu behandlas.
Beslutet 1957 fattades med hänvisning
till att man ville förhindra smuggling.
Det står uttryckligen att den då
antagna rekommendationen har det syftet.
Jag har nu frågat om någon kan leda
i bevis att det smugglas sprit och cigarretter
mellan Malmö och Köpenhamn.
Om detta varit bevisat, hade jag kunnat
diskutera ett förslag om inskränkning
med utgångspunkt från den rekommendation
som antagits, men eftersom jag
icke kan finna något belägg för att
smuggling försiggår har jag heller inte
kunnat acceptera den föreslagna kungörelsen.

Jag har fortfarande bevillningsutskottets
betänkande nr 36 från år 1958 i min
hand, och vad beträffar de internationella
reglerna om havens frihet, som finansministern
talade om, vill jag bara
citera några enkla rader. Utskottet sade
den gången — det gäller icke-nordiska
fartyg: »Ett ingripande mot sådana fartyg
skulle visserligen inte stå i strid
med de folkrättsliga reglerna men skulle
få karaktären av flaggdiskriminering,
företagen i avsikt att skydda nordiska
fartyg från utländsk konkurrens.» Jag
har tidigare citerat vad utskottet i samma
betänkande skrev om havens frihet
och hur utskottet den gången tolkade
detta begrepp. Man skrev detta vid den
tidpunkt då den rekommendation som
jag har erinrat om antogs av riksdagen.
Observera att det inte sedan dess har
hänt någonting, som 1961 kan tagas till
intäkt för inskränkningar i en rätt som
sedan århundraden har gällt i Öresund
och som grundar sig på en internationell
regel. Det är därför jag inte kan
följa med i det resonemang som förs i
propositionen.

Sedan vill jag säga till herr Elofsson,
att jag för det första tackar honom för
att jag fått höra att en centerpartist erkänner
att vi har höga livsmedelspriser
i det här landet. Jag noterar detta med
tillfredsställelse. För det andra vill jag
bara erinra om, eftersom herr Elofsson
säger att man åker från Malmö till Köpenhamn
och äter och dricker så mycket
man orkar, att alla skåningar inte är
lika herr Elofsson. Vi orkar inte heller
alla lika mycket som herr Elofsson. Jag
kan personligen hålla med herr Elofsson,
när han säger att sprit är en dålig
förtäring, men jag begriper inte hur herr
Elofsson kan föra ett sådant resonemang
med tanke på det näringsfång han bedriver
och den uppgift herr Elofsson
har som företrädare för detta näringsfång.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Svensson säga, att jag unnar gärna män -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. utförsel av obeskattade varor i fartygstrafiken över Öresund

niskor både att äta sig mätta och att Det är en skillnad mellan utskottets

skrivning och motionärernas yrkande.

ta en sup, men jag tycker inte att man
behöver åka båt mellan Köpenhamn och
Malmö för att undgå den skatt som herr
Svensson också anser vara så hög. Jag
vill sänka spritskatten, och vill herr
Svensson vara med om det, så kan vi
konkurrera med danskarna. I så fall
blir det inte så förfärligt många resor.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag skulle med anledning
av herr Elofssons yttrande kunna
säga att jag inte vill vara med om att
sänka spritskatten. Han säger att han
inte kan förstå att jag inte är intresserad
för dessa ting utan riskerar att såga
av den gren jag sitter på. Jag satt i
bänken, och jag tror inte att den grenen
går av. Jag tycker att han inte behöver
bekymra sig för den saken.

Det är enligt min uppfattning inte
lämpligt att börja på att sänka spritskatten
för att få avsättning för svenskt
brännvin. Vi har ett annat problem: Vi
avsätter ju alltför mycket av den varan,
och den där handeln med sprit mellan
olika länder, det är en hantering som
jag inte sätter särskilt stort värde på,
när det gäller det handelspolitiska utbytet.
Vi har en total export på 2 miljoner
kronor av alla slag av spritdrycker,
och det är kanske lagom.

Men det var inte, herr talman, för att
säga detta, som jag begärde ordet. Det
var i första hand för att beröra vad
finansministern sade beträffande utskottets
skrivning. Det var tydligen mycket
värdefullt, eftersom herr Hagberg erbjöd
sig att avstå från sitt yrkande om
vi strök den delen av motiveringen. Saken
ligger så till, att det inte hade varit
minsta svårighet att få en stor majoritet
i utskottet för den motion som
väckts av herr Kollberg m. fl. Jag vill
erinra om att utskottet i sin skrivning
säger att Kungl. Maj :t får bedöma när
förutsättningarna för nya förhandlingar
föreligger, medan det i motionen föreslås
att vi skall uppmana Kungl. Maj:t
att omedelbart inleda nya förhandlingar
med danskarna för att skärpa reglerna.

Jag tycker att utskottets motivering ar
väl befogad och att den klarar upp en
del problem i detta sammanhang. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda hemställan,
utom under punkten B 2, samt
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i punkten B 2.

I fråga om utskottets hemställan utom
under punkten B 2, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att densamma
skulle bifallas; 2:o), av herr Jacobsson,
Gösta, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av godkännande av det förslag, som
innefattades i den av honom och herr
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen:
samt 3:o), av herr Svensson, Axel, att
riksdagen skulle giva Kungl. Maj:t till
känna, att de föreslagna bestämmelserna
icke borde genomföras.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Gösta Jacobssons
yrkande.

Herr Svensson, Axel, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav upp -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. utförsel av obeskattade varor i far
sattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 65, utom punkten
B 2, antager bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag godkännes, som innefattas
i den av herr Gösta Jacobsson
och herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det av herr
Axel Svensson under överläggningen
ställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 65,
utom under punkten B 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

\ inner Nej, bifalles det av herr Axel
Svensson under överläggningen ställda
yrkandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Kerr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axel, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

ygstrafiken över Öresund

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten B 2, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas
med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med uteslutande av motiveringen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 65
punkten B 2 med godkännande av utskottets
motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 20.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

Herr TALMANNEN yttrade:

För att söka tillmötesgå till mig framförda
önskemål från ett stort antal kammarledamöter
att undvika ett sent
kvällsplenum har jag beslutat mig för
att inte bryta plenum för middagspaus.
Jag vill också meddela, att önskemål
framförts om att de å föredragningslistan
upptagna ärendena till och med
statsutskottets utlåtande nr 133 berörande
kapitaltillskott till SAS blir slutbehandlade
vid dagens sammanträde.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 17, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1961/62 till statens blindskolor och
dövskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. den fortsatta verksamheten vid
Charlottendals skolhem

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1
under åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen
att dels besluta, att en teoretisk
fortsättningsskollinje för döva barn från
och med budgetåret 1961/62 skulle vara
organisatoriskt knuten till skolan i
Manilla, dels besluta, att skolhemmet å
Mogård skulle från och med budgetåret
1961/62 överflyttas till Charlottendals
skolhem i Gnesta, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för statens dövskolor
in. m., som föranleddes av vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3
januari 1961 anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlönings -

stat för statens dövskolor m. m., att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62, dels ock till Statens dövskolor
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
5 629 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengt Gustavsson m. fl. (I: 92) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedin m. fl. (II: 117), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

a) godkänna det mellan byggnadsstyrelsen
och Föreningen Sävstaholmsskolorna
träffade avtalet angående statens
övertagande av Charlottendals skolhem
i Gnesta;

b) hos Kungl. Maj:t hemställa om
uppdrag åt skolöverstyrelsen att tills vidare
låta driva Charlottendals skolhem
med nuvarande vårdform;

c) hos Kungl. Maj :t hemställa om
uppdrag åt skolöverstyrelsen att i samråd
med medicinalstyrelsen utreda frågan
om framtida huvudmannaskap och
form för vård av svårare barnafasier
samt kartläggning av förekomsten av
barnafasier,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (1:227) samt den
andra inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm och herr Brandt
i Sätila (II: 307),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Axel Johannes Andersson och
Kaijser (1:400) samt den andra inom
andra kammaren av fröken Olsson och
fru Lewén-Eliasson (11:487).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte besluta, att en
teoretisk fortsättningsskollinje för döva
barn från och med budgetåret 1961/
62 skulle vara organisatoriskt knuten
till .skolan å Manilla;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

å motionerna I: 92 och II: 117, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att skolhemmet å
Mogård skulle från och med budgetåret
1961/62 överflyttas till Charlottendals
skolhem i Gnesta;

III. att motionerna I: 92 och II: 117, i
vad de avsåge uppdrag åt skolöverstyrelsen
att tills vidare låta driva Charlottendals
skolhem med nuvarande vårdform,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:92 och 11:117 samt I:
227 och II: 307, förstnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens dövskolor m. m., som föranleddes
av vad departementschefen anfört; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens dövskolor
m. m. att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1961/62;

c) till Statens dövskolor m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 629 000 kronor;

V. att motionerna 1:92 och 11:117, i
vad de avsåge utredning av vissa frågor
rörande barnafasier, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 400 och II: 487, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört rörande
föreståndarbefattningen vid dövlärarseminariet.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Birke, Thorsten
Larsson, Kaijser, Staxcing, Svensson
i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården,
Wedén, Larsson i Hedenäset, Helén och
Nelander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II, III, IV b och
IV c hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:92 och 11:117, såvitt nu

vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag,
att skolhemmet å Mogård skulle från och
med budgetåret 1961/62 överflyttas till
Charlottendals skolhem i Gnesta;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:92 och 11:117, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
om uppdrag åt skolöverstyrelsen
att tills vidare låta driva Charlottendals
skolhem med nuvarande vårdform;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:92 och 11:117, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 227 och II: 307,

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens dövskolor
m. m., att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1961/62;

c) till Statens dövskolor m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 729 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Efter den överutvecklade
och kanske överdimensionerade talekonsten
rörande övergången till en något
nyktrare överfart till vårt södra
grannland lär väl vi, som sysslar med
de ting som det nu föredragna utlåtandet
gäller få lov att ålägga oss en betydligt
större återhållsamhet. Jag skall därför
fatta mig mycket kort, trots att den
fråga som det gäller faktiskt har vållat
stora bekymmer inom statsutskottets
andra avdelning. Ja, jag vågar påstå att
inte något ärende under vårsessionen
har föranlett så många och så långa
överläggningar som den.

Det är också en mycket svår och onekligen
mycket känslig sak. Det gäller om
vi skall slopa den skola som finns på
Charlottendal för ett antal barn med
svåra talfel. Skolöverstyrelsen har föreslagit
att denna verksamhet skall upphöra
och att barnen skall överföras till
särskolor och det har också nämnts vilka
särskolor som skulle komma i fråga i
första hand.

Det vore kanske inte någonting att
säga om detta, om vi hade särskolor av

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

den art att de kunde ta emot de elever
som det bär är fråga om. Men nu säger
alla som har yttrat sig och känner till
denna sak, att vi tyvärr — i varje fall
ännu så länge — inte har den nödvändiga
expertisen till förfogande på särskolorna.
Det finns endast ett fåtal experter,
och det kommer att dröja åtskilliga
år, innan vi får fram erforderlig
expertis. Praktiskt taget alla remissinstanser
har därför slagit fast, att en
skola av det slag det här gäller behövs.
Man har emellertid pekat på att Charlottendal
inte är den lämpliga platsen,
utan man har ansett att en institution
bör ligga i närheten av ett universitet
eller ett större sjukhus, där man kan få
tillgång till den expertis som kan visa
sig nödvändigt.

Om den vårdmöjlighet vi här diskuterar
behövs också i fortsättningen, förefaller
det ju orimligt att slå sönder
den organisation som nu finns, innan
man har fått någonting nytt i stället. Nu
vet jag att man kommer att invända, att
det här bara är fråga om tretton barn
och att fem av dem kommit upp i den
åldern att de under alla omständigheter
skall lämna skolan och tas om hand på
andra håll, där de kan få yrkesutbildning,
vilket innebär att det bara blir
åtta barn kvar. Det skulle till följd härav
uppstå orimliga kostnader per elev,
om man skulle följa den linje som reservanterna
har föreslagit. Men det redovisas
på flera håll, att det barnantal
det här gäller kan beräknas till omkring
200 — några anser att de är ändå
fler. Hittills har bara, som sagt, 13 barn
vårdats på skolhemmet Charlottendal,
trots att man dör har plats för ett 30-tal elever.

Jag skall inte gå in på vad det kan
bero på att man inte har kunnat utnyttja
skolhemmet, trots att det har funnits
så många barn, som bär behövt den
hjälp som man kan ge på en institution
av nu ifrågavarande art. Men det är väl
nu inte meningen att man bara skall ha
kvar dessa åtta barn på anstalten. Även
om det naturligtvis är fråga om ett provisorium,
finns det ju så många som behöver
hjälp, att skolöverstyrelsen borde

kunna föranstalta om att på Charlottendal
tas in betydligt fler elever och att
man sedan håller ihop klientelet, till dess
man fått fram den nya institution som
anses vara ofrånkomlig.

Det gäller, som sagt, här en känslig
fråga. Man kan naturligtvis resonera
kallt och göra gällande, att det blir för
dyrbart att bibehålla driften vid Charlottendal
i nuvarande form. När det
emellertid gäller förevarande klientel
får man enligt min mening inte räkna
på annat vis än att samhället är skyldigt
att ta hand om klientelet på bästa
möjliga sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Gustavsson, Bengt,
(s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Andersson yttrade, att vi haft en mycket
ingående överläggning inom statsutskottets
andra avdelning om dessa problem.
Vi har haft en föredragning av skolöverstyrelsens
representant på detta område.
Det var en mycket ingående och saklig
föredragning, som vi alla satte mycket
stort värde på.

De två statliga myndigheter, som närmast
har att göra med denna institution,
är ju skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Vad gäller skolöverstyrelsens
deklaration på denna punkt menar jag
nog, att vi sällan eller aldrig haft tillgång
till en så klar och ingående redovisning
i något ärende från skolöverstyrelsen
som just i detta spörsmål. Jag
skall här bara återge några rader ur
överstyrelsens utlåtande: överstyrelsen
anför: »Vid sin utredning har överstyrelsen
efter noggrant övervägande icke
funnit det lämpligt att Charlottendalshemmet
övertages av staten för nuvarande
ändamål med hänsyn dels till att
ett sådant övertagande icke skulle innebära
någon förbättring av talfelsundervisningen
för särskoleelever, dels till att
klientelet är svåravgränsat, dels ock till
att kostnadsökningen skulle bli orimligt
stor. Ej heller anser sig överstyrelsen

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

med hänsyn till hemmets läge, de administrativa
svårigheterna m. m. kunna
förorda att hemmet ändras till behandlingshem
för barn med barnafasier. Däremot
finner överstyrelsen det ur såväl
pedagogisk som ekonomisk synpunkt
lämpligt, att Mogårdsbarnen placeras på
hemmet. Enär i motionerna icke framförts
något som kan ge skolöverstyrelsen
anledning att frånträda denna sin redan
tidigare intagna ståndpunkt, får
överstyrelsen avstyrka bifall till motionen.
»

Jag får kanske även läsa upp några
rader ur medicinalstyrelsens utlåtande.
Styrelsen yttrar: »Med hänsyn till vad
ovan anförts, anser medicinalstyrelsen
ej rationellt att i fortsättningen driva
Charlottendal som riksanstalt för psykiskt
efterblivna barn med talfel. Ej heller
anser styrelsen hemmet lämpligt som
central för undersökning och observationsbehandling
av psykiskt efterblivna
barn med talrubningar främst på grund
av de olägenheter, som dess geografiska
läge visat sig medföra.»

Den uppfattning dessa två ansvariga
myndigheter har om problemet är ju
ganska klar. Bland annat i anledning
härav har utskottet gjort en ganska fyllig
skrivning, men jag skall inte heller trötta
kammaren med många rader ur utlåtandet.
Jag vill endast anföra följande:
»Enligt vad utskottet har inhämtat skulle
av ifrågavarande tretton elever fem under
alla förhållanden ha utskrivits från
skolan i och med detta läsårs slut, bland
dem två av de tre elever, som ej synes
vara psykiskt efterblivna. Av övriga åtta
elever kommer en, som ej heller synes
vara psykiskt efterbliven, att erbjudas
plats på specialskolan för tal- och hörselskadade
i Örebro och sju elever att
beredas plats på två särskolor i Stockholms
närhet, där tillgång finnes till medicinsk
expertis och till talpedagoger.
Även för de fem elever som skall utskrivas
har skolöverstyrelsen förberett lämplig
placering.»

Jag tycker, herr talman, att här före1
iö’ger så klara uttalanden, att jag för
min del inte kan finna det rimligt att
man, som reservationen här åsyftar,

skulle ytterligare räkna upp anslaget
med 175 000 kronor för det lilla klientel
som det här är fråga om. Skolöverstyrelsen
har sörjt för att barnen kan placeras
i goda hem, och då kan vi också tryggt
utgå från att skolöverstyrelsen kommer
att fullfölja vad man här åtagit sig att
göra. Det innebär alltså, herr talman, att
barnen får minst lika god vård på annat
håll och detta för en kostnad, som inte
ens är tillnärmelsevis så stor som den
som här har beräknats.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är väl medveten om
kammarens pressade arbetsförhållanden.
Hade detta varit en politisk fråga, där
den enskilde kunde krypa bakom ett
parti, skulle jag inte ha deltagit i denna
debatt, men detta är en fråga, där mitt
samvete säger mig att jag i varje fall
bör deklarera mitt ståndpunktstagande.
Det är också att beklaga att inte fler avkammarens
ledamöter åhör denna diskussion,
ty det gäller här en fråga, där
var och en har stora förutsättningar att
ta ståndpunkt för och emot. Det är
desto egendomligare att i denna fråga
uppdelningen i utskottet helt har följt
partilinjer — det är för mig en mycket
egendomlig upplevelse.

Debatten har också varit mycket intensiv
i pressen, men hela tiden sysslar
den — något som också framgår av reservationen
-— egentligen med någonting
som inte är aktuellt i sakfrågan i dag.
Jag skall nöja mig med att endast tala
om reservationen.

Reservanterna säger att man måste
också ta hänsyn till de särskilda problem
som föreligger beträffande normalbegåvade
barn med svåra talfel — d. v s.
barn med afasier. Ja, det är självklart
att man måste göra det, men det är inte
det som det är fråga om i detta fall. Det
är tre barn av de tretton barnen i Charlottendal
som kan karakteriseras under
rubriken »normalbgeåvade barn med
svåra talfel».

Sedan önskar reservanterna en an -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

stalt, där intensivbehandling av elever
med såväl afasier som andra svåra talrubbningar
kan äga rum. Det är bara
det att Charlottendal inte under några
förhållanden kan i någon organisationsform
användas som denna centralanstalt;
det har också expertisen varit helt
enig om.

Slutligen lever reservanterna i den
föreställningen, att om man här vann
tid skulle man kunna överflytta elevgruppen
i sammanhållet skick till en annan
och lämpligare ort. Det är samma
felsyn här; det är inte någon enhetlig
grupp på Charlottendal, utan en grupp
på tretton barn, av vilka tio utan tvekan
måste hänföras till ett kvalificerat särskoleklientel
och de övriga tre kan betecknas
som normalbegåvade barn med
svåra talfel.

Detta är hela tiden en argumentation
som skjuter över målet.

Får jag bara, herr talman, försöka
svara på frågan vad som hiinder om
Charlottendal bibehålies. Då händer
nämligen ingenting. Man bibehåller i så
fall en särskola för svårt talskadade särskolan],
men det blir ingalunda någon
specialanstalt för barn med afasier.
För dessa barn — alltså i stort sett normalbegåvade
elever med svåra talrubbningar,
vilka gör dem stumma och
språklösa fastän de är hörande — bibehålls
ingenting. Det nyskapas för dessa
barn inte heller någon lämplig institution,
om de sammanföres på Charlottendal,
eftersom denna anstalts läge ur
barnens behandlingssynpunkt — som
jag tidigare sade — är olämplig. För
närvarande har vi bara en enda anstalt,
som möjligen skulle kunna rekommenderas,
och det är örebroskolan, där
först och främst den del av barnens
handicap, som består i avsaknaden av
språk, motverkas genom den moderna
dövpedagogikens språkuppbyggande åtgärder.

Om vi nu över huvud taget skall diskutera
ekonomien i denna fråga — vilket
för mig är en helt oviisentlig synpunkt
— blir landstingets kostnader för särskolebarn
med talfel ingalunda minskade,
om Charlottendal bibchålles. Skol (>

Första kammarens protokoll 1961. Nr 24

överstyrelsens förslag, att särskoleelever
med svåra talfel skall vårdas och undervisas
vid landstingets egna institutioner,
innebär nämligen i princip ingen förändring
beträffande kostnadsfördelningen
mellan staten och landstinget. De totala
kostnaderna torde i själva verket
minska vid ett genomförande av överstyrelsens
förslag till följd av en mera
ekonomisk driftform, minskade resekostnader
o. s. v. Eftersom statsbidragen
per elev förblir oförändrade, kan
landstinget tillgodogöra sig denna kostnadsminskning.

Tidpunkten för att nedlägga Charlottendalsverksamheten
är just nu lämplig.
Det har då och då i pressdebatten antytts
att det här skulle vara en prestigefråga
för myndigheterna. Ingenting kan
faktiskt vara felaktigare.

Jag vill därför, herr talman, på några
punkter påpeka varför tidpunkten nu
är lämplig. För det första har den nuvarande
huvudmannen — Föreningen
Sävstaholmsskolorna — beslutat att inte
driva verksamheten längre än t. o. m.
utgången av innevarande budgetår,
d. v. s. den 30 juni 1961. Det är onekligen
ett skäl.

För det andra kan varje enskilt barn,
som nu vistas på Charlottendal, erhålla
en lika lämplig eller i vissa fall t. o. m.
lämpligare placering än på Charlottendal.
Jag har låtit kontrollera samtliga
dessa tretton fall, och om jag inte är fel
underrättad har även utskottets andra
avdelning fått dessa fall föredragna för
sig.

Om däremot Charlottendal enligt vad
som föreslås i reservationen skulle bibehållas
under en kort tid — ett år eller
två — kommer de totalskadade särskolebarnen
i ett betydligt sämre läge än
om förändringen sker den 1 juli. Som
herr Axel Johannes Andersson nämnde
får nämligen under alla förhållanden
minst fyra eller kanske fem av barnen
lämna skolan vid utgången av detta läsår.
Då skulle på Charlottendalsinstitutct
vara kvar sju å åtta elever. Det är alldeles
uppenbart att en sådan beläggning
inte kan tolereras, ocli därför måste
man under en kort tid, under ett år,

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

ta in andra särskolebarn, som sedan
eventuellt skulle omplaceras, vilket inte
kan vara särskilt lämpligt för de barn
det då gäller.

Det bör vidare observeras att man ute
i särskolorna ingalunda står så handfallen
som det har velat göras gällande.
Jag kan kort och gott peka på den verksamhet
som bedrives ute på Slagsta med
de bästa erfarenheter.

De två lärarna på Charlottendal — om
man lägger in rent mänskliga aspekter
på problemet — eu rektor och en lärare,
högt kvalificerade, kommer bägge att
ohändertagas på bästa sätt och får dessutom
ett mycket större arbetsområde ute
i särskolorna än vad de någonsin kan
få och någonsin har haft på Charlottendal.

Vad slutligen beträffar det sista skälet
att göra denna omläggning nu vill jag
säga, att om man utan en genomtänkt
plan för afasivården bibehåller Charlottendal
med syfte att eventuellt på lång
sikt stå till dessa barns förfogande, måste
man omedelbart i stället göra investeringar
för att få fram en lämplig institution
för de döva barnen på Mogård, och
det är alldeles uppenbart att det inte går
så snabbt.

Här är jag framme vid den synpunkt
som för mig har varit avgörande, och
det är nämligen Mogårdsbarnens situation.
Det finns cirka 25 barn på Mogård,
döva och allvarligt hörselskadade
barn med komplicerade handikapp —
psykisk efterblivenhet, hjärnskador,
spasticitet eller dylikt. Man skall inte
när det gäller mänskliga olyckor göra
jämförelser mellan den ena eller den
andra kategorien av handikapp, men att
Mogårdsbarnen är i minst samma svåra
belägenhet som barnen på Charlottendal
är väl ändå obestridligt.

Att inom Mogårdsanstalten, där alltså
denna barnavdelning är insprängd, driva
undervisning samtidigt som man har
ett vuxenklientel där är omöjligt. Skolöverstyrelsen
framhåller att dessa barn,
som ofta är i skolpliktig ålder, har fått
en ytterligt ogynnsam miljö. De vuxna
på anstalten har tydligen varit mycket
besvärande. Endast genom största vak -

samhet, säger överstyrelsen på ett ställe,
har barnen kunnat skyddas för direkt
påverkan. Det är en situation för Mogårdsbarnen,
som man inte kan gå förbi
utan att verkligen känna sig upprörd.

Att under sina barnaår, ärade kammarledamöter,
dessutom med det handikapp
jag nyss skildrade, tvingas att växa
upp tillsammans med vuxna döva, som
lider av grava komplikationer utöver
dövheten, intelligensdefekter, ofta psykiska
och nevrotiska rubbningar etc.,
det är en avgörande synpunkt vid behandlingen
av hela Charlottendalsärendet.
De allvarliga tillbud som då och dä
inrapporteras har blivit sådana, att
myndigheterna över huvud taget inte
längre anser sig kunna ta ansvaret för
att ha Mogårdsbarnen kvar. Nu finns det
en möjlighet att flytta över hela gruppen
till Charlottendal, samtidigt som
Charlottendalsgruppen väl kan omhändertas
ute i särskolorna.

Det är, herr talman, och därmed skall
jag sluta, egendomligt att inte reservanterna
med ett enda ord berör Mogårdsbarnens
belägenhet. Det har för mig varit
det avgörande när jag efter ytterligt
långa överläggningar med skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen stannat
för att göra hela den omläggning av
Charlottendalshemmet, som det nu är
fråga om.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För mig har det varit
mycket svårt att ta ställning till denna
fråga, ty jag har såsom ledamot av barnanstaltsutredningen
tittat på Mogård, och
jag är fullt på det klara med att man
måste tänka sig att inom en rimlig tid
få till stånd ändrade förhållanden på
Mogård.

Ju längre jag har varit i kontakt med
ärendet, desto klarare har det dock blivit
för mig att den verksamhet, som
man har på Charlottendal, bör vara kvar
och att man inte bör bryta sönder den
innan man lyckats skaffa en bättre ordning
för dem som vårdas där. När jag
hörde ecklesiastikministern säga, att det
inte finns någonting som pekar på att
en sådan ny organisation skall komma

Fredagen den 26 inaj 1961

Nr 24

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

till stånd på ett annat ställe, erinrar jag
mig att när jag vid ett tidigare tillfälle
talat här i kammaren om en annan minoritet
som var illa utsatt, nämligen paraplektikerna,
sade inrikesministern efter
debatten till mig att han inte hade känt
till denna minoritet, men när vi har
ordnat med en del andra saker skall vi
taga hand om den också. Nästa dr hade
han också ordnat för denna minoritet.

Det är här fråga om en alldeles särskild
typ av barn. I motionen har dr
Bratt på ett mycket bra sätt beskrivit
vad det gäller för typ. Han skriver nederst
på s. 7, att språket utgör en viktig
del av vår intelligens och fortsätter:
»Fall med barnafasi blir därför i vissa
hänseenden intellektuellt efterblivna,
nämligen i de som har med språket att

göra.---Dessa barn kan dock ej

jämföras med imbecilla barn, där intelligensnedsättningen
— — — drabbar
alla livsområden. De kan på andra områden
än just sin språkdefekt vara normal-,
ja, överintelligenta.»

Den prövning av efterblivenheten som
bär ägt rum beträffande dessa barn har
skett genom en undersökning där man
gick fram efter vanliga test. Man kan
förstå att vanliga test är otillräckliga när
det gäller barn som inte har möjlighet
att uttrycka sig på vanligt sätt. Det finns
inte några tillräckligt säkra tester utarbetade
för denna sorts barn. Man behöver
observera barnen en längre tid
innan man kan ta ställning i fråga om
deras efterblivenhet. Den undersökningen
kan man inte göra snabbt.

Efter de resonemang som jag haft
med en rad olika barnpsykiater anser
jag mig ha rätt att ställa mig skeptisk
till den klassificering av dessa barn på
Charlottendal, som utförts av medicinalstyrelsens
expert. Det finns exempel på
att ett barn, en flicka, har vistats i tolv
år på en särskola bland psykiskt efterblivna,
men sedan kommit till Churlottendal,
och efter att ha fått en speciell
språkundervisning där har hon visat sig
vara mycket intelligent eller i varje fall
väl begåvad. Hon har sedan hon lärt sig
tala berättat om sina intryck ifrån
den tid då hon fick vara på särskola.

(;•)■ Första kammarens protokoll 196/. Nr

De barn som skall flyttas över till
Slagsta kommer till en särskola, där
det bara finns psykiskt efterblivna elever.
De får en foniatrisk eller logopedisk
undervisning där av en expert,
som har ett halvt års auskultationsutbildning
utomlands. Det är en helt annan
sak än den erfarenhet och de kunskaper
som de haft som skött arbetet på
Charlottendal. Dessutom måste barnen,
som jag sade, vistas tillsammans med
enbart psykiskt efterblivna barn.

Ett av barnen skall placeras i Örebro.
Skolöverstyrelsen skriver härom: »Fall
av barnafasier skall som nämnts enligt
gällande bestämmelser---behand las

inom dövorganisationen och hänvisas
för närvarande till specialskolan i Örebro
för tal- och hörselskadade. Anordningen
är enligt överstyrelsens mening
icke helt lämplig och resurserna otillräckliga.
Som anges i motionen är emellertid
frågan om behandlingen av barn
med talsvårigheter under utredning.»

Där säger alltså överstyrelsen själv,
att anordningen inte är helt lämplig och
resurserna otillräckliga.

Det är också så att det saknas logopeder
och foniatriker, som kan sköta
denna undervisning regionalt ute på
särskolorna i länet. Detta skall medicinalstyrelsen
ordna. Medicinalstyrelsen
bär en subkommitté med representanter
för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen, som arbetat alltsedan
1956. Experterna i denna kommitté
bär i januari 1961 inför medicinalstyrelsens
huvudmannaråd och representanter
för Sveriges läkarförbund
framlagt en utredning rörande frågan
om anskaffande och utbildning av talterapeuter.
Men när kan dessa bli färdiga?
Hur länge skall barnen få vänta?

Herr talman! Jag skall nu inte fortsätta
mycket längre. För mig har det,
som sagt, blivit ganska naturligt att
jag sällat mig till reservanterna. .lag har
fäst mig vid den medicinska expertisens
samstämmiga uttryck. Jag har talat
med flera barnpsykiater, som alla säger
att denna typ av barn som inte är
psykiskt efterblivna i vanlig mening,
inte bör placeras på särskolor. Jag tiin 24 -

84 Nr 24 Fredagen den 26 maj 1961

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

ker bl. a. på nuvarande professor Hans
Forssman, som var på Charlottendal
och inspekterade bara ett par månader
iöre skolöverstyrelsens första inspektion
och som därvid uttryckte sig mycket
positivt. Jag har därför inte kunnat
annat än hamna bland reservanterna,
trots att jag haft en mycket stark
känsla lör Mogårdsbarnen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Kaijsers anförande
är i och för sig mycket typiskt för hela
denna debatt. Han diskuterar det ytterligt
komplicerade problemet om de tio
barn på Charlottendal, som medicinalstyrelsens
experter har klassificerat
som särskoleklientel. Om de är det eller
inte, därom är experterna oense, herr
Ivaijser!

Men problemet för myndigheterna och
för riksdagen är följande.

Hen 1 juli i år kommer det att finnas
sju å åtta barn i Charlottendal. Det
är alltså ytterligt tveksamt om något av
dem kan hänföras till kategorien normalbegåvade
barn. På den andra sidan har
vi 25 döva barn med olika handikapp i
en anstalt, som är i hög grad olämplig
att låta barn växa upp i. De sju å åtta
barnen på Charlottendal kan väl placeras
och omhändertas. Under tiden kommer
den vetenskapliga debatten att fortsätta
om hur de skall karakteriseras,
men de blir väl omhändertagna — vartenda
barn är placerat och alla föräldrar
är tillfrågade.

De 25 Mogårdsbarnen bryr man sig
däremot inte om; man hoppas bara att
det skall kunna ordnas för dem på ett
eller annat sätt.

Det skulle kunna finnas ett argument
som jag kunde acceptera, nämligen att
Charlottendal skulle kunna byggas ut
till vårt stora upptagningshem för barn
med afasi; då kunde man säga att vi
borde vänta och inte riva ned embryot
till en organisation, som vi alla önskar
få. Emellertid är ju alla överens om,
herr Kaijser, att Charlottendal inte kan
bli den anstalten. Den kan helt enkelt
inte ligga där den ligger; alla är över -

ens om att den måste ligga i närheten
av någon av våra stora medicinska utbildningsanstalter.

Nu vill reservanterna vinna ett år. Inte
kommer den vetenskapliga debatten
att klarna under detta år! Vad det här
är fråga om är å den ena sidan de 25
Mogårdsbarnen, åt vilka vi inte kan göra
annat än att låta dem vara kvar i sin
miljö, och de sju å åtta barnen på Charlottendal,
om vilka vi vet att de kommer
att kunna placeras ut på andra
skolor.

Det är det problemet, som statsmakterna
skall ta ställning till, och inte det
problem som förts fram i debatten här
och även i pressen, vad afasi är och om
ett afasibarn är ett särskolebarn eller
inte. Den diskussionen löser vi inte i
detta hus — det får andra göra åt oss
— men vi måste ta ställning till det
rent mänskliga problemet och på bästa
sätt använda Charlottendal för utbildning
av handikappade. Ett tillfälle erbjuder
sig den 1 juli, när den enskilda
stiftelsen avträder. Den kan inte längre
fortsätta med sin verksamhet och vill
att staten skall överta denna — i annat
fall skulle det här läget aldrig ha uppstått.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag begärde genast ordet
när statsrådet sade att det gäller sju
barn. Vi vet att det finns ungefär 200
barn, som hör till den här kategorien,
men de tas in genom skolöverstyrelsens
försorg, och det är ingen som tagits in
under de senaste åren. Skolöverstyrelsen
har bara samlat ansökningarna på hög
eller lämnat dem till Slagsta i stället.

Statsrådet sade vidare, att alla föräldrar
är tillfrågade. Enligt vad jag har
hört sägas har föräldrarna endast fått
ett meddelande om att barnen skulle
flyttas.

Slutligen säger herr statsrådet att vi
också måste tänka på de mänskliga problemen.
Skall vi sätta sådana barn, som
inte är psykiskt efterblivna i vanlig mening,
tillsammans med psykiskt efterblivna
barn? Ja, det är naturligtvis ett

Fredagen den 26 mai 1661

Nr 24

Ang. den fortsatta verksamheten vid Charlottendals skolhem

problem, liksom även att barn som hör
till denna typ men inte nu får vård vid
Charlottendal får sitta bland psykiskt
efterblivna på andra särskolor. Jag håller
med herr statsrådet om att man naturligtvis
måste väga dessa fakta mot
problemen vid Mogård. Vad vi vänder
oss emot är att vi har en institution
med en verksamhet av hög klass, som
man nu vill bryta sönder men som man
skulle kunna utnyttja mer. Jag är inte
alldeles övertygad om riktigheten i uppgiften,
att alla barnen kan placeras på
andra anstalter, där de kommer att få
bättre vård än vad de tidigare erhållit.
Det är snarare tvärtom, tror jag.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
frågade varför reservanterna inte med
ett enda ord berört Mogårdsbarnens
problem.

Under behandlingen i andra avdelningen
fick vi en del uppgifter om problemen
för barnen på skolhemmet i
Mogård. Enligt dessa uppgifter skulle
förhållandena, såsom statsrådet sade,
vara besvärliga. Det har emellertid även
kommit uppgifter från andra håll, bl. a.
från en framstående partivän till statsrådet
i andra kammaren som lär ha varit
ordförande på Mogård i rätt många
år. Han förklarade att förhållandena där
inte är så besvärliga, som det sagts från
annat håll, och att man mycket väl kan
ha kvar barnen ytterligare något år utan
att det skulle vålla större bekymmer.

Statsrådet sade vidare att det skulle
vara obarmhärtigt att nu ta in fler barn
på Charlottendal, ty de skulle få stanna
där bara något år, och sedan måste de
omplaceras. Men även de barn som nu
finns på Charlottendal skall ju nu omplaceras.
En del av dem skall sändas
till Slagsta, några till Upplands Väsby
och andra till någon annan plats. Även
det blir en omplacering som kan vara
rätt besvärlig för barnen.

Vad sedan gäller förhållandet till föräldrarna
fäste vi i avdelningen ganska

stort avseende vid den synpunkten, att
man inte gärna vidtar en sådan här åtgärd
utan att först ha haft kontakt med
föräldrarna. Under den föredragning
som vi hade från skolöverstyrelsen ställdes
en direkt fråga om man hade haft
någon kontakt med föräldrarna. Beskedet
blev i varje fall den gången, att man
inte hade haft någon kontakt med föräldrarna.

Jag vill också till slut nämna att en
remissinstans, nämligen Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ansluter sig
till önskemålet att Charlottendals skolhem
måtte få fortsätta att drivas. Förbundet
tillägger: »En annan och mera
ändamålsenlig geografisk förläggning i
enlighet med de tankegångar, som ovan
framgått, bör snarast komma till stånd,
men kontinuiteten i den nuvarande undervisningen
får inte riskeras.»

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. IT, III, IV b
och IV c av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. II, III, IV b
och IV c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129 punkten
3 mom. II, III, IV b och IV c, röstar
Ja,

Nr 24

Fredagen den 26 mai 1961

Ang. naturastipendier åt studerande vid

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 63;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Stefanson anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits att han avstode
från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Punkterna 4—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 130, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
ökad utbildning av läkare och tandläkare
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anslag för
budgetåret 1961/62 till naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter m. m., dels ock åtgärder

universiteten m. fl. läroanstalter

för avskrivning av vissa studielån jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att till Naturastipendier
åt studerande vid universiteten m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 22 615 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Sveningsson (I:
402) samt den andra inom andra kammaren
av herr Palm m. fl. (11:488), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,

a) att avslå Kungl. Maj :ts förslag under
åttonde huvudtiteln angående Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter;

b) att statlig kreditgaranti skulle medgivas
åt studerande som vore inskriven
vid universitet, högskola eller därmed
jämförlig läroanstalt och där bedreve
studier;

c) att studerande, som avlagt primärexamen,
skulle erhålla examenspremium
i enlighet med vad i motionerna anförts,
nämligen att examenspremie skulle utgå
med 2 000 kronor för varje år, vartill
normalstudietiden enligt kursplanen
beräknades, dock att under övergångstiden
skulle gälla, att den som avlagt
examen innan normalstudietiden förlupit,
räknat från och med den 1 juli 1961,
skulle erhålla premie i förhållande till
den förflutna studietiden med uppdelning
av läsåret i fyra delperioder, omfattande
respektive augusti—oktober,
november—december, januari—mars
samt april-—juni och med varje påbörjad
delperiod räknad som hel sådan; från

Fredagen den 26 mai 1961

Nr 24

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

regeln att examen skulle hava avlagts
för erhållande av premie kunde efter
prövning dispens erhållas, där studieavbrottet
vore beroende av långvarig sjukdom
och eljest skäl ansåges föreligga;

d) att till Examenspremier för studerande,
som avlagt primärexamen vid
universitet, högskolor eller därmed jämförliga
läroanstalter, anvisa för budgetåret
1961/62 ett förslagsanslag av
7 500 000 kronor;

dels ock två likalydandc motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hilding m. fl. (1:411) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (11:492), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta hemställa
hos Kungl. Maj :t om utfärdande av övergångsbestämmelser
för 1961/62 i stipendiereglementet,
vilka berättigade utländska
studerande att söka och erhålla naturastipendium
utan hinder av vad som
föreskreves beträffande längsta närvarotid
vid läroanstalten.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

T. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:411 och 11:492, besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
för läsåret 1961/62 av sådana

övergångsbestämmelser till stipendiereglementet,
som berättigade utländska studerande
att söka och erhålla naturastipendium
utan hinder av vad som föreskreves
beträffande längsta närvarotid
vid läroanstalten;

IT. att motionerna 1:402 och IT: 488,
i vad de avsåge statlig kreditgaranti och
införande av examenspremier, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 402 och IT: 488, såvitt liar
vore i fråga, till Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 22 615 000 kronor;

TV. att motionerna 1:402 och IT: 188,
i vad de avsåge anslag till examenspremier,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid punkten hade reservationer avgi
vits

a) av herrar Birke, Kaijser, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II—IV hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 402 och IT: 488, såvitt här
vore i fråga,

a) besluta, att studerande, som avlagt
akademisk och därmed jämförlig primärexamen,
skulle — med bibehållande
av rätt till statlig kreditgaranti — från
och med den 1 januari 1962 erhålla examenspremium
i enlighet med vad reservanterna
förordat;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning i de avseenden, som
av reservanterna angivits;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 402 och II: 488, såvitt
här vore i fråga, till Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1961/
62 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 12 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 402 och IT: 488, såvitt här
vore i fråga, till Examenspremier åt studerande,
som avlagt primärexamen vid
universitet, högskola eller därmed jämförlig
läroanstalt för budgetåret 1961/62
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor; samt

b) av herr Larsson i Hedenäset, utan
angiven mening.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi återkommer i år med
förslag om naturastipendiernas slopande
efter den 1 januari 1962. När vi i år
gör detta, är vårt förslag ett led i ett program
för den studiesociala verksamheten
vilket utformats på ett sätt som principiellt
skiljer sig från vad som föreslås
i statsverkspropositionen och propositionen
55, vilken skall behandlas under en
senare punkt i detta utlåtande. Viss del
av vårt program — den som gäller rätt

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

till avdrag vid beskattningen av studiekonstnader
enligt ett särskilt schablonmässigt
utarbetat system — kommer till
behandling i bevillningsutskottets betänkande
nr 57. Den delen skall sos i
samband med det som nu diskuteras.

Vi anser att naturastipendierna bör
ersättas med examenspremier, vilka skall
utgå med 2 000 kronor för varje år vartill
normalstudietiden enligt kursplanen
uppgår för avläggande av examen vid
vissa akademiska och därmed jämförliga
läroanstalter.

Enligt var mening kan en väsentlig
kritik riktas mot det nuvarande systemet
med naturastipendier. Sådana stipendier
utgår nu till cirka 47 procent av de
studerande. Avvägningen sker därvid
främst med hänsyn till föräldrarnas inkomster.
Den gräns för föräldrainkomsten,
där med nuvarande anslagsgivning
rätten till naturastipendium upphör, ligger
vid omkring 20 000 kronor. Jag vet
att man vid stipendiegivningen tar en
viss hänsyn till föräldrarnas övriga försörjningsplikter,
enligt vad herr Palme
meddelade mig förra året. Enligt min
mening har också i den hets och det
jakt, som karakteriserat de senaste veckornas
riksdagsarbete, den mening i reservationen
som behandlar just denna
sak fått en alltför kategorisk formuler^nS
— det gäller näst sista meningen i
andra stycket, strax nedom mitten på
s. 14 i utlåtandet. Jag skulle vilja ha
denna mening formulerad på följande
sätt: »Vid bedömningen av föräldrainkomstens
storlek synes vid stipendiegivningen
tillräcklig skillnad icke göras
med hänsyn till föräldrarnas försörjningsplikt
i övrigt eller till om de har
flera barn som studerar vid universitet
eller högskola.» Naturastipendiesystemet
i sin nuvarande utformning för trots
denna uppmjukning med sig vissa tröskelproblem,
vilka inte kan vara tillfredsställande.

Det kunde ju ligga nära till hands att
förorda en utvidgning av systemet, så
att alla studerande finge naturastipendier,
men detta skulle föra med sig vissa
icke önskvärda konsekvenser. Dels
skulle ju kostnaderna stiga, och det högst

avsevärt, dels skulle det mycket oftare
än nu bli direkta felinvesteringar, nämligen
då den .studerande avbryter sina
studier innan examen avlagts. Man kan
inte heller blunda för det faktum, att de
höga kostnaderna lätt skulle kunna föranleda
krav på en studiekontroll, som
kanske t. o. m. kunde komma att utvidgas
till viss studiedirigering bl. a. med
avseende på ämnesval i syfte att tillfredsställa
efterfrågan på utbildade personer
av olika slag. En sådan utveckling
är inte förenlig med den frihet för vetenskaplig
verksamhet även på utbildningsplanet,
som varit och är en bärande
princip i svenskt kulturliv.

Just i dessa avseenden har examenspremierna
fördelar. Genom att premierna
avses utgå först sedan examen avlagts
kan man få en garanti för att den
investering som gjorts av staten blir ekomiskt
sett effektiv. Examen som sådan
innebär en tillräcklig garanti, och några
ingripanden från statens sida i kontrollerande
syfte skulle alltså inte vara motiverade.
En av studietidens längd och
sättet för dess finansiering oberoende
examenspremiering skulle verka stimulerande
på studieintensiteten utan att
framtvinga examensliets.

I reservationen förutsättes att här
ifrågavarande studerande skall få statlig
kreditgaranti, och viss dispensmöjlighet
föreslås då den studerande på
grund av långvarig .sjukdom nödgas avbryta
studierna innan axamen avlagts.

I reservationen uppräknas vissa examina
som är avsedda att medföra denna
rätt till premier, men kretsen av dessa
examina kan vidgas, och i reservationen
begäres en utredning härom samt
kompletterande förslag till nästa riksdag.
I reservationen föreslås även vissa
övergångsbestämmelser samt att denna
form av understöd skall tillämpas från
och med ingången av år 1962.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a) vid denna punkt.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber nu att kort
och gott få yrka bifall till utskottets
förslag. Då herr Kaijser såvitt jag för -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

står måste återkomma till resten av
sitt program vid behandlingen av punkten
6 i utlåtandet, skall jag för att
spara kammarens tid göra mina kommentarar
till det programmet vid behandlingen
av punkten 6. Jag vill nu
bara uttrycka min glädje över att herr
Kaijser rättade till den uppenbara felaktigheten
i reservation a).

Jag yrkar med dessa ord bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komine att framställas
särskilt beträffande mom. I av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan och särskilt angående mom.
II—IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. II—IV framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Birke in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten <j

Ang. åtgärder för avskrivning av
vissa studielån

I propositionen nr 55 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 februari 1961,
föreslagit riksdagen att

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för avskrivning av
kapitalskuld å lån med statlig kreditgaranti
ät den som avlagt akademisk eller
därmed jämförlig examen, å garantilån
till studerande, å garantilån åt flyktingstudenter,
å lån med statlig kreditgaranti
åt den som genomgått polisskola

samt å lån från statens lånefond för universitetsstudier
och allmänna studielånefonden
ävensom å lån för studier från
värnpliktslånefonden;

b) till Kostnader för avskrivning av
vissa studielån med statlig kreditgaranti
för budgetåret 1961/62 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
22 000 000 kronor;

c) medgiva, att den under förslagsanslaget
Garantilånenämnden: Avlöningar
upptagna anslagsposten Avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal finge budgetåren
1960/61 och 1961/62 överskridas
i den utsträckning, som fordrades
i anledning av avskrivningssystemets införande.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att stöd från och med den 1 juli
1961 skulle lämnas åt de studieskuldsatta
genom avskrivning av 25 % av kapitalskulden
å studielån med statlig kreditgaranti
samt å lån från statens lånefond
för universitetsstudier och allmänna
studielånefonden ävensom å lån för
studier från värnpliktslånefonden.

I samband med behandlingen av propositionen
nr 55 hade utskottet förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Nils-Eric Gustafsson
(1:566) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Larsson i Hedenäset
och Fälldin (II: 673);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ernst Olsson (1:567) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Stenkyrka in. fl. (11:672), i vilka anhållits,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 55 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa,

I. att äldre studieskuld måtte kunna
överföras i s. k. akademikerlån och berättiga
till avskrivning på de villkor
som skulle ha gällt om överföring begärts
på sedvanligt sätt efter studiernas
avslutande,

II. om prövning och förslag till nästa
års riksdag rörande frågan om en sådan
fördelning av avskrivningarna, att
dessa i större utsträckning komme lån -

Nr 24

Fredagen den 2G maj 1961

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

tagarna till del under tiden närmast efter
studiernas avslutande, samt

111. att frågan om ett studiefinansieringssystem,
som i enlighet med motionerna
baserats på lån samt avskrivning
av i propositionen nämnd art, måtte utredas; dels

tvä likalydande motioner, väckta
den ena inom törsta kammaren av herr
Soeninysson (I:5G8) samt den andra
inom andra kammaren av herr Björkmun
och fröken Wetterström (It: 676),
i vilka hemställts, att riksdagen mätte

1) avslå de i propositionen nr 55 förordade
grunderna för generell avskrivning
av vissa studielån samt 2) till Kostnader
för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti för budgetåret
1901/G2 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av ISO 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hedblom m. fl. (I: 569) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén in. fl. (11: G74), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle i samband
med behandlingen av Kungl. Maj ds
proposition nr 55 uttala, att det föreslagna
systemet för avskrivning av viss
del av vissa slag av studieskulder borde
antagas såsom ett provisorium, i avvaktan
på de förslag som kunde väntas bliva
framlagda med anledning av pågående
utredning rörande de studiesociala
åtgärderna ävensom i avvaktan på i motionerna
angiven överarbetning av 1950
ars skattelagssakkunnigas förslag till avdragsrätt
för studiekostnader, samt i övrigt
beakta vad som anförts i fråga om
det i propositionen föreslagna avskrivningsförfarandet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna I:5G8 och 11:676
samt 1:569 och 11:674, förstnämnda
bägge motioner såvitt bär vore i fråga,
godkänna av departementschefen förordade
grunder för avskrivning av kapi -

talskuld å lån med statlig kreditgaranti
åt den som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen, å garantilån till
studerande, å garantilån åt flyktingstudenter,
å lån med statlig kreditgaranti
åt den som genomgått polisskola samt å
län från statens lånefond för universitetsstudier
och allmänna studielånelonden
ävensom å lån för studier från värnpliktslånefonden; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I:56S och 11:676, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Kostnader
för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 22 000 000 kronor; III.

att riksdagen måtte, med bifail till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
ä motionerna 1:568 och 11:676, såvitt
här vore i fråga, medgiva, att den under
förslagsanslaget Garantilånenämnden:
Avlöningar upptagna anslagsposten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
finge budgetåren 1960/61 och 1961/
62 överskridas i den utsträckning, som
fordrades i anledning av avskrivningssystemets
införande;

IV. att motionerna 1:566 och 11:678
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

V. att motionerna 1:567 och 11:672
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Birke, Kurser, Staxäny
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:568 och 11:676,
såvitt här vore i fråga, avslå ej mindre
Kungl. Maj :ts förslag beträffande grunder
för avskrivning av vissa studielån
än även motionerna 1:569 och 11:674;

b) av herrar Boman, Axel Johannnes
Andersson, Per Jacobsson, Wedén, Helén
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna 1:569 och 11:674
samt med avslag å motionerna I: 568 och
11:676, sistnämnda bägge motioner såvitt
här vore i fråga, besluta, att de av
departementschefen förordade grunderna
för avskrivning av kapitalskuld å lån
med statlig kreditgaranti åt den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig
examen, å garantilån till studerande, å
garantilån åt flyktingstudenter, å lån
med statlig kreditgaranti åt den som genomgått
polisskola samt å lån från statens
lånefond för universitetsstudier och
allmänna studielånefonden ävensom å
lån för studier från värnpliktslånefonden
skulle antagas såsom ett provisorium
i avvaktan på statsmakternas ställningstagande
till dels förslag från studiesociala
utredningen, dels ock överarbetat
förslag från 1950 års skattelagssakkunniga
rörande avdragsrätt för studiekostnader; c)

av herrar Birke, Kaijser, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka, under
förutsättning av bifall till den med
a) betecknade reservationen, ansett, att
utskottet bort under II och III hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:568 och 11:676, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Kostnader
för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 150 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 568 och It: 676, såvitt här
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om överskridande av anslagsposten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
under förslagsanslaget Garantilånenämnden:
Avlöningar; samt

d) av herrar Nils Theodor Larsson,
Thorsten I.arsson, Svensson i Stenkyrka
och Larsson i Hedcnäset, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under V hem -

ställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 567 och II: 672, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta frågor, som behandlades i bevillningsutskottets
betänkande nr 57.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Genom ett avsevärt större
antal naturastipendier har det beretts
möjlighet för ungdomar från mindre
bärkraftiga skikt i vårt samhälle att
bedriva högre studier. Den ökade möjligheten
till studielån efter förmånliga
grunder hjälper andra grupper med i
viss mån något bättre ekonomiska förutsättningar
att till viss del nedbringa
de alltmer ökade studiekostnaderna. Det
är med stor tillfredsställelse vi konstaterar
detta från folkpartiets sida.

Utan tvekan är det berättigat att även
sådana studerande, som måste skaffa
sig hjälp och lån utanför de nu nämnda
möjligheterna, beredes lättnader i den
belastning, som naturligtvis även för
dem stora studieskulder utgör. De föräldrar
med något så när goda ekonomiska
möjligheter, som känt ansvaret
att hjälpa sina barn till en god utbildning,
bör enligt vårt förmenande också
på något sätt kunna få ett bidrag till
sina barns studier, och det bör ske genom
avdrag i form av periodiskt understöd
och för amortering av studieskulder.

Inom folkpartiet håller vi fast vid dessa
tidigare och i olika sammanhang
framförda krav. Vi anser alltjämt att
dessa former är de rätta för stöd till
ungdomarna under studietiden. Vi inbegriper
i dessa krav även rätt till avdrag
för amortering av studieskulder i
enlighet med vad jag nyss nämnde.

Riksdagen har vid olika tillfällen haft
denna fråga uppe till behandling, och
vid några tillfällen vill jag erinra mig
att riksdagen har uttalat sig i den riktning
jag nu angivit.

Till årets riksdag har regeringen framlagt
förslag om avskrivning med 25

Nr 21

Fredagen den 26 mai 1961

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

procent på studieskulden. Vi kan acceptera
denna åtgärd men liar i en reservation,
som fogats vid denna punkt,
framhållit att man måste anse detta såsom
ett provisorium. Vi erkänner villigt
att detta är en åtgärd i rätt riktning
och en åtgärd som kan betyda mycket
för stora grupper av dem, som satt sig
i skuld för studier, men vi anser också
ad det förslag, som vi tidigare har godkänt,
bör tagas upp och att man bör
genom att studera detta och göra ytterligare
utredningar kunna komma fram
till ett bättre resultat.

Vi anser det synnerligen angeläget att
i detta sammanhang framhålla, att självfallet
avskrivningsrätten måste gälla för
enskilda lån även den dag, då riksdagen
kanske beslutar om andra stödformer
då det gäller den studerande ungdomen.
Den enskilde låntagtaren skall väl ändå
inte komma i ett svårt läge därför att vi
i riksdagen ändrar formerna för bidrag
till studierna.

I motionen nr 674 i andra kammaren
har vi utförligt motiverat vår ställning
och niirmare skisserat våra förut säkert
val kända lösningar, .lag skall inte gå
närmare in på motionen, men jag vill
säga att vi i alltså i avvaktan på möjligheter
att bättre överblicka hela denna
fråga och finna godtagbara lösningar
av mera bestående art accepterat det nu
framlagda förslaget om avdragsrätt.

1 vår reservation till denna punkt har
vi närmare utformat denna vår inställning.
Vi vill avvakta statsmakternas ställningstagande,
som ju måste ta hänsyn
till den studiesociala utredningen och
likaså till skattelagssakkunnigas förslag
rörande avdragsrätt för studiekostnaderna.
Beträffande sistnämnda förslag
anser vi att en överarbetr.ing bör ske.

.lag vill till sist, herr taltman, endast
göra ett påpekande av de risker, som
det nu framlagda regeringsförslaget
onekligen innebär. Redan nu synes klara
tecken på att studenter, som tidigare
klarat sina studier utan statsgaranterade
lan, har försökt att samla sina utgifter
i nya lån. Dessa lån har ökat till antalet,
men de har också ökat avsevärt i
storlek. Även av den anledningen är

det angeläget att det här framförda
systemet måste betraktas såsom ett provisorium
och att det finnes vägande
skäl för riksdagen att snarast möjligt
bestämma sig för att övergå till det
sundare system som vi tidigare föreslagit
och som vi nu aktualiserat och fortfarande
anser som det allra bästa.

Herr talman! Jag begränsar mig till
dessa reflexioner och ber att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 131, punkten C, fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Efter herr Källqvists anförande
som — det har jag noterat med
tacksamhet — berörde även de problem
som behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 57 kan jag begränsa mitt
inlägg i debatten till några få ord.

Jag instämmer livligt i herr Källqvists
utalande och yrkande och vill därutöver
endast understryka vad som har sagts
om angelägenheten av att snarast få
till stånd åtgärder för att ordna de studieskuldsattas
ekonomiska problem. Liksom
herr Källqvist rekommenderar jag
och mina medreservanter den väg som
nämndes i reservation nr III vid bevillningsutskottets
betänkande, till vilken
jag alltså yrkar bifall.

Jag ber vidare, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr I vid bevillningsutskottets
nämnda betänkande.

Herr LARSSON, TIIORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill först i korthet
konstatera att vi anser det föreliggande
förslaget till studiehjälp genom avskrivning
av lån vara ett ganska gott förslag.
Yi har inom centerpartiet i både motion
och reservation i princip godtagit
detta.

Jag vill även i detta sammanhang säga
att vi följdenligt har kunnat ansluta oss
till utskottsmajoriteten i bevillningsutskottets
betänkande nr 57, som sedan behandlas.
Vi anser att avskrivning på
skuld är rättvisare än skatteavdrag. Vi
kan även godta utskottets uppfattning att
åtgärder i syfte att underlätta de studieskuldsattas
problem icke längre bör upp -

Fredagen den 26 maj 1961 24 93

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

skjutas. Vi vill emellertid understryka
angelägenheten av att de som nu och
i framtiden ådrager sig studieskulder inte
får försämrade villkor utan även i
framtiden kan förlita sig på den lättnad
i skuldbördan som avskrivningen innebär.
Vi kan därför anta detta förslag inte
endast som ett provisorium utan som
en i det framtida studiestödet viktig del.

I våra likalydande motioner I: 567 och
II: 672 har vi framhållit nödvändigheten
av att alla de nuvarande olika stödåtgärderna
för dessa studerande kommer att
samordnas. Föreliggande reservation
framhåller därför att det vore önskvärt
att vi finge blott en form av lånestöd och
en form av direkt stöd. Kombinationen
lån plus avskrivning bör, sägs det, eftersträvas
i det nu pågående utredningsarbetet.

Vi hade vid fjolårets riksdag även en
motion, i vilken vi framhöll nödvändigheten
av att de räntefria studielånen gavs
större utrymme än som för närvarande
är fallet. Emellertid är dessa frågor som
bekant föremål för utredning, och därför
kommer hela detta frågekomplex väl så
småningom upp till förnyad överläggning.
Jag tar mig dock, herr talman, friheten
att i detta sammanhang uttala förhoppningen
att de nuvarande ekonomiska
restriktionerna för erhållande av studiestöd
blir lättade. Vi anser det knappast
vara riktigt att föräldrarnas ekonomi
avgör stödet för en akademisk eller
motsvarande studerande ungdom.
Det är vuxen ungdom, kan man väl säga,
och i en del fall har de t. o. m. gift
sig och skaffat eget hushåll, och det är
väl knappast rimligt att föräldrars ekonomi
skall vara avgörande för om den
ungdomen skall få studiestöd eller ej. Det
är väl, tror jag, också på det sättet att
det enda studiestöd de i så fall får blir
eu borgenshjälp av föräldrarna.

Ja, herr talman, jag skall inskränka
mig så mycket jag kan och vill egentligen
sluta med att säga att jag med detta
i korthet har velat understryka vad vår
reservation och motion innehåller i detta
ärende. Motionen har i utskottets
skrivning fått visst instämmande, inte
minst i de samordningskrav som jag här

7 Första kammarens protokoll 1961. Nr 24

har påpekat, där utskottet nästan helt
instämmer med oss. Men utskottet slutar
ändå med att blankt avstyrka motionen,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
undertecknad av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Herr PALME (s):

Herr talman! Det är en stor och betydelsefull
reform som riksdagen nu står
i begrepp att besluta. Den rika floran av
reservationer kunde möjligen ge en föreställning
om att vi var mycket oeniga
på den här punkten, men i själva verket
råder ju en vidsträckt enighet om att
man så snabbt det går bör vidta åtgärder
för att lindra bördan för den mycket
stora grupp av akademiker och likställda
som nu är ute i förvärvslivet
med stora studieskulder.

De förslag som nu behandlas innefattar
en mycket betydande lättnad för
dem. Den icke obetydliga grupp som har
40 000 kronor i skulder kommer att få
dessa minskade med 10 000 kronor, och
den mycket stora grupp som har en
skuldbörda på 20 000 kronor kommer att
få den minskad med 5 000. Det är självklart
att detta utgör en påtaglig lättnad.

Vad jag också skulle vilja kommentera
något är den allmänt positiva stämning
i vilken vi nu i kammaren diskuterar de
studerandes villkor. Förra året förekom
betydligt skarpare utfall och betydligt
hårdare förslag, framför allt från högerns
sida. Kanske är det ofint att uttrycka
en förmodan att denna förändrade
atmosfär har något med händelserna
den 19 september 1960 att göra.
Man utvecklar nu i själva verket på alla
håll en mycket betydande påhittighet
när det gäller att föreslå lämpliga former
för att effektivt stödja den studerande
ungdomen, och det är självfallet en
mycket glädjande företeelse.

När man tittar närmare på de olika
förslagen kan det inte hjälpas att man
tycker att de gör ett något förvirrande
intryck. Centerpartiet går nu helhjärtat

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

med på en avskrivning och vill på läng- leker med, skulle man komma upp i
re sikt avskaffa naturastipendierna och 100-miljonersklassen.
bygga upp en kombination av räntefria Det är i och för sig glädjande för den
lån å ena sidan och avskrivning av stu- studiesociala utredning som pågår att
dieskulder efter studietidens slut å and- veta att de två partier som har varit
ra sidan. Folkpartiet håller, såvitt jag mest negativa i sina uttalanden och siförstår,
styvt på naturastipendierna och na förslag i fråga om stödet till den stuanser
över huvud taget att stipendier derande ungdomen tydligen redan nu
under studietiden är en vettig form av med jämnmod ser att statens utgifter i
hjälp — men har ändå en klockarekär- det här avseendet stiger till 100-miljolek
kvar till avdragsrätten för skuld- nersstrecket.

amorteringar, som man gärna vill kom- Sedan kan vi alltid diskutera formerma
tillbaka till efter ett antal år. Till na för hur stödet skall sättas in. Det kan
slut har vi högern som vill avskaffa sti- finnas oändligt många synpunkter på
pendierna och som inte vill vara med det. Jag skall inte gå in på den saken
om något amorteringsavdrag för studie- alltför mycket, de är delvis rent tekniska
skulder utan tvärtom argumenterar myc- ting, men jag vill uttrycka en förhoppket
hårt mot folkpartiet på den punkten ning om att när man nu för fram för i

sin reservation i bevillningsutskottet, slag till vissa tekniska lösningar _ och

Ingetdera vill högern ha, utan i stället detta gäller framför allt de nyligen omönskar
den examenspremier efter studie- vända — skall man inte så hårt låsa
tidens slut och avdragsrätt för studie- sig vid tekniken att man gör en huvudkostnader,
likaledes efter studietidens linje av den och sedan omöjligt kan täns^u^''
ka sig att gå med på förslag som är nå Skillnaden

mellan förslagen är i stort got annorlunda utformade. Då får vi en
sett den att folkpartiet vill sätta in det strid om påvens skägg på det här ommesta
stödet under studietiden och något rådet i framtiden, vilket jag inte tror är
efter denna, centerpartiet vill sätta in särskilt bra.

något under studietiden och det mesta Högerns förslag om examenspremier
efteråt, och högern vill egentligen inte skall jag inte alls gå in på i detalj. Jag
ge någonting under studietiden utan allt- vet inte om man har tänkt så noga igeihop
efteråt. Det är dock ganska väsent- nom konsekvenserna av ett sådant syligt
att slå fast att vad både centerpar- stem. Man säger att det är bra med exa tiet

och högern är ute efter är faktiskt menspremier, ty då blir det inga fel något

slags form av studielönesystem, en investeringar, eftersom de som inte klagenerell
stipendiering med inte obetvd- rar studierna inte får någon premie, och
ligt belopp. Den tanken från högerns därtill sparar man pengar. Men hur blir

och centerpartiets sida att det skulle va- det med dem som inte tänker ta någon

ra billiga förslag man för fram kan möj- examen, de som går vid ett universitet
ligen vara riktig med ett mycket kort- för att läsa vissa ämnen i syfte att sesiktigt
synsätt. Med en grov uppskatt- dan fortsätta ut i förvärvslivet? De kan
ning — jag skall inte gå in på detaljer alltså inte få någon premie. Och hur
— förefaller det mig uppenbart att skul- skall det bli med dem som ivrigt försöle
högerns system genomföras skulle ker ta en examen men misslyckas? I reman
efter inte alltför lång tid komma servationen är man inne på att man i
upp till kostnader för statskassan på om- särskilda fall skall kunna medge provning
100 miljoner kronor årligen. Det ning, om de varit sjuka. Det må ju vara,
är uppenbart att centerpartiets förslag även om det blir eu grannlaga prövning
skulle til] en början innebära en våldsam av ur mänskliga synpunkter föga tillbelastning
på statsbudgeten genom de talande natur. Men hur skall det gå med
räntefria lånen. Sedan skulle belastning- dem som inte klarar examen därför att
en mildras, men också enligt centerpar- de inte är tillräckligt begåvade? Det
Hets förslag, med de stödformer man där finns inte något annat skäl än att de

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

inte räcker till. Skall man ha en särskild
prövning för dem, där kriteriet är bristande
begåvning, eller hur skall man
göra med dem? Annars skulle man komma
i en ganska besvärlig situation. Vi
får en grupp som tagit examen och som
inte har några studieskulder, eftersom
dessa betalats genom examenspremier,
och så får vi en annan grupp som inte
lyckats med examen och därigenom har
en mycket sämre start i livet både när
det gäller att få arbete och rent psykiskt
och dessutom har stora studieskulder.
Sedan kan man rent allmänt fråga: Om
man vill stödja ungdomen, är det inte
då litet opraktiskt att sätta in stödet
först efter studietiden? Är det inte betydligt
mera praktiskt att sätta in stödet
redan under studietiden?

Det är inte min mening att ta upp någon
mera ingående debatt om eller någon
polemik mot högerns förslag — det
kom mycket plötsligt detta förslag —
men jag vill ändå framföra några observationer
som det kan vara värt att fundera
på innan man binder sig för hårt
vid detta system.

Att det är besvärligt framgår också av
att man, när man räknat upp de examina
som berättigar till premier, har haft litet
bråttom och glömt en del. Man har
glömt bort dem som blir pol. mag., socionomer
och hortonomer och dem som
examineras från de konstnärliga skolorna.
Men det är kanske bara ett olycksfall
i arbetet. Jag hoppas att det inte innebär
en värdering av de samhälleliga
studierna.

För mig är det alltså en stark stimulans
att känna denna positiva vilja från
alla riksdagspartier att satsa stora pengar
på stödet till den studerande ungdomen.
Det är min livliga förhoppning att
denna positiva vilja skall bestå, när det
en gång blir tillfälle att i kammaren debattera
en mera definitiv utformning av
de studiesociala åtgärderna.

Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhand -

lingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Den fråga som jag tänkte
beröra med några ord gäller en annan
sak.

I fråga om avdragsrätt vid beskattning
för periodiskt understöd till studerande
har riksdagen vid flera tillfällen
— såsom framgår av motion nr 146
i denna kammare — uttalat sig för en
lösning. Det är främst rättvisesynpunkten
som därvid kommit i förgrunden.
Då det inte heller vid årets riksdag föreligger
något förslag härom, finns det
skäl att i allt korthet understryka att
denna fråga inte har förlorat något av
sin betydelse därför att riksdagen nu
har att ta ställning till ett annat förslag,
som gäller studieskulder. Rättvisesynpunkten
kvarstår nämligen oförändrad.
Avdrag för periodiskt understöd är alltjämt
medgivet när det gäller understöd
till personer som kan vara sysslolösa,
men om föräldrar gör ekonomiska uppoffringar
för att hjälpa sina barn till utbildning
kan inte motsvarande avdrag
göras.

Skattelagssakkunniga har som bekant
föreslagit ganska genomgripande förändringar
av skattereglerna för periodiskt
understöd. Bland annat har de anfört att
understöd från föräldrar till barn under
barnens studietid bör i viss omfattning
vara avdragsgilla. Även om avdragsrätten
härigenom enligt min mening skulle
få en ganska snäv karaktär innebär ju
de sakkunnigas förslag att man godtagit
själva principen.

Jag vill alltså, herr talman, i likhet
med herr Söderquist yrka bifall till reservation
I vid bevillningsutskottets betänkande
nr 57.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Med hänsyn till tidsnöden
skall jag begränsa mig till några få
ord.

Det råder delade meningar om de studiebidrag
som vi nu diskuterar. Men
meningsskiljaktighet er na gäller inte an -

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

gelägenheten att hjälpa utan det sätt på
vilket hjälpen skall lämnas. Det råder
delade meningar när det gäller skattesidan
av dessa stödåtgärder. Hur beskattningen
i sista hand skall utformas är en
bedömningsfråga.

Med anledning av vad den siste ärade
talaren här framhöll vill jag framhålla
att det kan finnas visst fog för att kritisera
de nuvarande avdragsreglerna,
men det är att märka att skattelagssakkunniga
nu har föreslagit en betydande
begränsning av avdragsrätten för periodiska
understöd, vilket man kommit
fram till efter en noggrann prövning.
Det är klart att den kritiserade diskrimineringen
i fråga om avdragsrätten
skulle kunna tas bort genom att vi höjer
ortsavdragen, och i det sammanhanget
tror jag man får se hela detta spörsmål.

Jag hänvisar i övrigt till vad bevillningsutskottet
anfört i sin motivering
och hemställer om bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med
att säga några ord om herr Palmes anmärkningar
i denna fråga. Jag vill då erinra
om att skillnaden mellan i fjol och i
år är den att både det allmänna ekonomiska
läget och framför allt statens ekonomiska
situation är en helt annan än
förut. Man skall därför kanske inte precis
binda sig för alltför stora utgifter
i framtiden, men det gör det lättare att
komma fram med ett förslag.

Herr Palme undrade också hur det
skall gå för dem som inte är tillräckligt
begåvade och som inte kan ta examen
och få examenspremier. Såvitt jag förstår
får de inte något stöd nu heller. De
måste ha minst Ba-f- i medelbetyg för att
få naturastipendier. De som är dåligt
begåvade når väl inte dit och får redan
nu inte någonting. Det nu framlagda förslaget,
om vars remissbehandling och
vars redovisning man möjligen kan ha
en del att anmärka, har ju många olägenheter
i samband med den 25-procentiga
avskrivningen av vissa studieskulder.
Bland remissinstanserna understry -

ker statskontoret hur föga tillfredsställande
det är att anpassa ett studiestöd
till storleken av de studieskulder vederbörande
ådragit sig. Detta ämbetsverk
framhåller också att det inte är tillfredställande
att lån beviljas till visst belopp,
varav samtidigt en viss del efterskänkes
utan att villkor ens ställs för studiernas
fullföljande. Ämbetsverket anför också
att en stipendiering i efterskott lämpligen
synes på ett eller annat sätt böra
anknytas till uppnådda studieresultat.
Statskontoret kommer alltså i viss mån
in på samma linje som vi i vår motion.

Jag vill också peka på några direkta
orättvisor som blir följden av det framlagda
förslaget. De som under tidigare
år finansierat sina studiekostnader med
eget arbete går helt miste om statliga bidrag.
För framtiden blir det obestridligen
förlustbringande att arbeta ihop
pengar till sina studier. De studerande
som under sin studietid fört ett sparsamt
leverne för att hålla skuldsättningen
nere missgynnas till förmån för dem
som varit förutseende nog att maximalt
utnyttja de kreditramar som stått till
buds.

Departementschefen säger överst på
s. 27 i propositionen att stödets omfattning
inte kommer att bero av låntagarens
inkomst utan i stället att stå i direkt
proportion till den utbildning han
genomgått och för vilkens genomförande
han skuldsatt sig. Jag tycker det är
förvånande att departementschefen uttrycker
sig på detta sätt. Det är väl riktigt
i teorien, men hur ofta blir det så i
praktiken? Det är uppenbart att inläsningstiden
för en och samma examen
med lika många betyg har varit och
kommer att förbli mycket olika. Att levnadsnivån
dessutom är mycket olika för
olika låntagare är ett känt förhållande.
Under de närmaste åren kommer den
föreslagna anordningen därjämte att diskriminera
dem som snabbare än andra
återbetalar sina lån.

Det är inte bara statskontoret och vi
som kritiserat det framlagda förslaget.
Den socialdemokratiska tidningen Sydöstra
Sveriges Dagblad skriver att den
25-procentiga avskrivningen inte är nä -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Ang. å

gon bra lösning av studiestödsproblemet.
»Systemet kan leda till missbruk,
och det kan befordra lättsinne», framhåller
tidningen som fortsätter: »Och
hur skall man fastställa vad som är rimlig
skuldsättning? Möjligen kan det ske
genom individuell prövning. Vem eller
vilka skall göra den och efter vilka normer,
uppgjorda och fastställda av vilka?»
Så skriver tidningen.

Vi tror mycket mer på vårt förslag
med kreditgaranterade lån, examenspremier
och rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för ett belopp av 3 000 kronor
för varje studieår av en på normaltid
avlagd examen. Det förslaget kommer
att i långt högre grad än departementsförslaget
stimulera de studerande att
fullfölja sina studier fram till examen,
och det gynnar framför allt studerande
som är arbetsamma och sparsamma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
a och c, som är fogade
till denna punkt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Palme vände sig
mot vissa delar av vår reservation. Jag
vill ännu en gång påpeka att utskottet i
stort sett varit inne på samma skrivning
i fråga om samordning av studiestödet.
Man säger att det bör samordnas. Sedan
sade herr Palme att vi i centerpartiet
ville ta bort naturastipendierna. Det har
vi aldrig sagt så där reservationslöst. Vi
har sagt att vi vill försöka åstadkomma
ett studiestöd av en rättvis karaktär.
Alltså vill vi inte ta bort naturastipendierna
utan att sätta något annat i stället.
Det är alldeles givet att vi, såsom
jag nämnde i mitt anförande, har mycket
svårt att acceptera dessa naturastipendier
i systemets nuvarande orättvisa
utformning med betygsgränser och övre
föräldrainkomst. Men dessa saker skall
väl herr Palmes utredning så att säga
knäcka, och jag skulle förmoda att herr
Palme sitter inne med mycket detaljupplysningar
och ett visst siffermaterial
som visar hur det hela ligger till för närvarande.
Sådana siffror liar ju inte jag
tillgängliga. Men vi kommer som sagt att

gärder för avskrivning av vissa studielån
ta definitiv ställning i detta fall när siffrorna
blir tillgängliga.

Jag har med hela detta anförande velat
understryka vad vi anser vara riktigt,
nämligen att det blir en samordning
dels av den direkta hjälpen och dels av
lånemöjligheterna, och då en lite rättvisare
ordning på det hela än vad det
är för närvarande.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag skall inte alls polemisera
mot herr Larsson. Jag är tvärt
om helt ense med honom om att det
är mycket värdefullt om det framtida
studiesociala systemet kunde samordnas,
förenklas och rationaliseras. Sedan
får vi diskutera hur denna samordning
bör ske.

Herr Kaijser tog upp tre punkter i
sitt anförande. Jag skall ta dem bakifrån.

Visst kan man kritisera detta avskrivningsförslag,
men man kan inte
kritisera det ur den väsentliga synpunkten,
nämligen att det lättar bördan för
den stora gruppen nu yrkesverksamma
tidigare studerande. Däremot kan man
naturligtvis anföra kritik när det gäller
att på längre sikt bibehålla detta
system även för dem som nu studerar.
Men på den punkten har såväl departementschefen
som utskottet klart skrivit
att man får pröva detta när man tar
ställning till hela det studiesociala systemet.
Jag tror att när herr Kaijser sedan
försökte försvara sitt förslag, befann
han sig mycket långt från verkligheten
på en mycket viktig punkt, i det
han förbisåg att ett av de viktigaste syftena
med studiesociala reformer — kanske
det viktigaste — är att bredda rekryteringen
till högre utbildning. Om
hans förslag genomfördes skulle det samtidigt
direkt motverka en breddad rekrytering.

När herr Kaijser vidare säger att den
som har under Ba i betyg redan nu inte
får något stipendium och att det alltså
inte gör någonting om han inte får
examenspremier, vill jag framhålla att
skillnaden är att det är ganska många

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. åtgärder för avskrivning av vissa studielån

på Ba-nivån i studentexamen som kommer
i en olikartad miljö vid universitetet
och som kanske saknar förutsättningar
för akademiska studier och inte
fullföljer dessa. Det är bl. a. dem, som
på grundval av sitt studentbetyg kanske
har glada förhoppningar om hur det
skall gå, som med ett examenspremiesvstem
skulle drabbas av dels högre
studieskuldsättning, dels bristande examen.
Detta är absolut inte rätt.

Till att börja med tog herr Kaijser
upp att skälet till att högern hade gjort
denna omvändelse när det gäller stödet
till de studerande var att det statsfinansiella
läget i år var så utomordentligt
gynnsamt jämfört med hur det tidigare
tedde sig. Det var, herr talman,
glädjande att från en representant för
högern få höra denna varma hyllning
till omsättningsskatten.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill bara för herr
Palme påpeka att man med våra förslag
också hjälper dem som sedan gammalt
har stora studieskulder, tack vare
att de slipper betala skatt för den del av
inkomsten som svarar mot amorteringarna.

Jag kan nog inte dela herr Palmes
uppfattning att det är omsättningsskatten
som medfört att vårt allmänna ekonomiska
liv blivit så mycket bättre än
det var tidigare. Det är väl situationen
på världsmarknaden som bidrar till att
det just nu flyter in mer pengar till staten
än någonsin.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill i anslutning till
vad herr Kaijser sist anförde bara säga
att det är kanske något långsökt att dra
in världsmarknaden i sammanhanget.
Faktum är ju att ett avskaffande av naturastipendierna
ingick i högerns alternativ
till omsättningsskatten. Nu ingår
det icke längre. Nu godtar man höga
utgifter till förmån för den studerande
ungdomen. Alltså måste omvändelsen
bero på omsättningsskatten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående varje
moment av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan, varvid
dock mom. II och III komme att
sammanföras.

I fråga om mom. I, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna den av herr Birke m.
fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Kållqvist, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kållqvist begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131, punkten
6, mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 26.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls därefter
vad utskottet dels i mom. II och
III, dels i mom. IV hemställt.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. V framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131, punkten
6 mom. V, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för

studieunderstöd, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av väckta
motioner angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt
för amortering av studieskuld, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de vid riksdagens början väckta,
likalydande motionerna 1:146, av herrar
Hedblom och Hilding, samt 11:169,
av herrar Helén och Gustafson i Göteborg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om proposition rörande avdragsrätt
vid beskattningen för studieunderstöd
senast till 1961 års riksdags höstsession; 2)

de vid riksdagens början väckta,
likalydande motionerna 1:464, av herr
Ragnar Bergh m. fl., och II: 538, av herr
Björkman m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle för sin del besluta sådana
ändringar i kommunalskattelagen,
att avdragsrätt medgåves för studiekostnader
enligt i motionerna uppdragna
riktlinjer; samt

3) de i anledning av propositionen
nr 55, vilken proposition hänvisats till
behandling av statsutskottet, väckta likalydande
motionerna 1:570, av herr
Hedblom m. fl., och II: 675, av herr Helén
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 55 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla

1. att förslag om avdragsrätt för amortering
av studieskuld måtte föreläggas
riksdagen efter i motionerna 1:569 och
11:674 angiven överarbetning av 1950
års skattelagssakkunnigas utredning
(SOU 1960: 6) samt

2. att förslag till skattefrihet för studerandes
ferieinkomster måtte föreläggas
riksdagen i enlighet med 1950 års
skattelagssakkunnigas förenämnda utredning.

100

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd, m. m

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:146
av herrar Hedblom och Hilding, samt
II: 169, av herrar Helén och Gustafson
i Göteborg,

2) de likalydande motionerna I: 464,
av herr Ragnar Bergh m. fl., och II: 538,
av herr Björkman m. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna I: 570,
av herr Hedblom m. fl., och 11:675, av
herr Helén m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kronstrand, Nilsson i
Svalöv, Gustafson i Göteborg, Christenson
i Malmö och Björkman, vilka ansett,
att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 146, av herrar Hedblom
och Hilding, samt II: 169, av herrar
Helén och Gustafson i Göteborg, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att proposition rörande avdragsrätt vid
beskattningen för periodiskt studieunderstöd
snarast måtte föreläggas riksdagen
;

II) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Björkman, vilka
ansett, att utskottet i anledning av de
likalydande motionerna I: 464, av herr
Ragnar Bergh m. fl., och II: 538, av herr
Björkman m. fl., bort under 2 hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
förelägga innevarande års höstriksdag
förslag till sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdragsrätt medgåves
för studiekostnader enligt i motionerna
uppdragna riktlinjer;

III) av herrar Söderquist, Kronstrand,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
570, av herr Hedblom m. fl., och II: 675,
av herr Helén m. fl., måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t begära

dels att förslag om avdragsrätt för
amortering av studieskuld måtte föreläggas
riksdagen efter i ovannämnda
motioner angiven överarbetning av 1950
års skattelagssakkunnigas utredning,
dels att förslag till skattefrihet för
studerandes ferieinkomster måtte föreläggas
riksdagen i enlighet med 1950
års skattelagssakkunnigas utredning;

IV), beträffande skattefrihet för studerandes
ferieinkomster, av herrar Hagberg,

och Björkman, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
I och III.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
II.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av
utskottets i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Fredagen den 26 mai 1961

Nr 24

101

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd, m. m.

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57, punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 15.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 3, anförde vidare
herr förste vice talmannen, komme
propositioner att framställas först särskilt
beträffande utskottets hemställan i
vad gällde avdragsrätt för amortering av
studieskuld och därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i vad avsåge skattefrihet
för studerandes ferieinkomster.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
gällde avdragsrätt för amortering av
studieskuld, yttrade nu herr förste vice
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet härutinnan hemställt, dels
ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr
Söderquist m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen
i motsvarande del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

102

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. kapitaltillskott till SAS

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57 punkten 3 i vad gäller avdragsrätt
för amortering av studieskuld, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 24.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å utskottets hemställan
i punkten 3 i vad avsåge skattefrihet för
studerandes ferieinkomster, anförde herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan i denna del
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

57, punkten 3 i vad avser skattefrihet för
studerandes ferieinkomster, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 132, i anledning av
väckta motioner om statsanslag till forskning
om medicinska medel för familjeplanering,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. kapitaltillskott till SAS

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl.
Maj.ts proposition angående kapitaltillskott
till Scandinavian Airlines System
(SAS), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 159 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 28 april
1961, föreslagit riksdagen att för Sveriges
del godkänna i statsrådsprotokollet
föreslagna grunder för en ekonomisk rekonstruktion
av SAS, att till Teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport å
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 33 750 000 kronor,
att till Lån till Aktiebolaget Aerotransport
å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd å tilläggstat II till riksstaten
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 22 500 000 kronor

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

103

samt att till Stämpelavgift å aktierna i
Svensk interkontinental lufttrafik aktiebolag
och Aktiebolaget Aerotransport under
sjätte huvudtiteln å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1969/61 anvisa
ett reservationsanslag å 1 012 500
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Birke och Ebbe Ohlsson (1:665)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Cassel och Magnusson i Borås
(II: 798),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Per-Olof Hanson och Hilding (I:
666) samt den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl (II: 800),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:667) och den andra inom
andra kammaren av herr Fålldin (II:
797),

dels en inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. väckt motion (11:796),
dels ock en inom andra kammaren
av herr Eliasson i Sundborn väckt motion
(11:799).

I motionen II: 796 hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsamt förslag i syfte att till staten
överföra hela den svenska delen av SAS.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom i anledning
av motionerna 1:665 och 11:798,
1:666 och 11:800 samt 11:799 och med
avslag å motionen 11:796,

a) för Sveriges del godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
28 april 1961 föreslagna grunderna för
en ekonomisk rekonstruktion av SAS.

b) till Teckning av aktier i Aktiebolaget
Aerotransport å tilläggsstat II till
rikstaten för budgetåret 1960/61 under

Ang. kapitaltillskott till SAS
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 33 750 000 kronor,

c) till Lån till Aktiebolaget Aerotransport
å tilläggstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 22 500 000 kronor,

d) till Stämpelavgift å aktierna i
Svensk interkontinental lufttrafik aktiebolag
och Aktiebolaget Aerotransport
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1 012 500
kronor;

II. att motionerna 1:667 och 11:797
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! För den som tidigare
varken haft anledning eller tillfälle att
närmare följa SAS:s angelägenheter kom
propositionen nr 159 som något av en
chock. Man hade vant sig vid att betrakta
SAS som ett föredöme bland flygföretag,
inte bara tekniskt och servicemässigt,
utan också — trodde man —
ekonomiskt. Nu visar det sig att det av
moderföretagen tillskjutna kapitalet
måste anses vara helt förbrukat och att
mycket stora nytillskott är omedelbart
erforderliga. Förklaringar till detta
ogynnsamma sakernas tillstånd finns
naturligtvis, och jag vill ingalunda bestrida
att dessa förklaringar i mångt
och mycket är godtagbara.

Flera faktorer i den internationella
utvecklingen på den civila luftfartens
område, i form av svåra tekniska avvägningsproblem,
i form av protektionism
och subventioner och i form av annat,
har gjort det utomordentligt vanskligt
för ledningen av SAS att överblicka och
rätt bedöma framtiden.

Sådana riktiga bedömanden framstår
dock som nödvändiga i fortsättningen
för att vi skall slippa att på nytt hamna
i en situation som dagens, d. v. s. en
situation som inte bjuder andra alternativ
än att satsa stora belopp för att slippa
förlora ännu större. Ett sådant läge
är aldrig acceptabelt för eu ekonomisk

104

Nr 24

Fredagen den 26 maj 1961

Ang. kapitaltillskott till SAS
förlagsgivare. Han har rätt att kräva att
i så god tid informeras om den väntade
utvecklingen att han har en verklig möjlighet
att välja även andra utvägar än
att bara plocka fram det erforderliga
antalet miljoner. Ett villkor för beviljande
av det begärda kapitaltillskottet
måste alltså vara att man med skäl skall
kunna räkna med att inte i framtiden
ännu en gång behöva riskera att komma
i ett liknande tvångsläge.

Jag sade nyss att goda förklaringar i
flera avseenden fanns till den uppkomna
situationen. Dock inte i alla. Vid
studium av handlingarna kan man inte
frigöra sig från den uppfattningen att
allvarliga brister förekommit, främst i
fråga om ekonomisk planläggning och
i form av för stort risktagande och för
litet motstånd mot alltför snabbt stigande
kostnader. Hänsynstagandet till
de speciella förhållanden som följer
med konsortiets konstruktion och underlag
har sannolikt också verkat ogynnsamt.
Ett ytterligare villkor för kapitaltillskottet
blir därför att företagets skötsel
i fortsättningen skall och får ske efter
strängt företagsekonomiska principer
i alla avseenden, även sådana där
avsteg hittills kan ha gjorts med hänsyn
till en eftersträvad interskandinavisk
likställighet. Den nu nödvändiga
organisatoriska och ekonomiska rekonstruktionen
måste göras med blicken
riktad mot klar affärsmässighet och effektiv
kostnadskontroll och vidare med
undvikande av allt sådant som kan
minska ledningens fulla handlingsfrihet
och därmed dess fulla ansvar. Den aviserade
kommittén, som skall undersöka
vissa förhållanden i fråga om SAS och
dess linjenät, får alltså endast bli rådgivande.
Som sådan kan den måhända
tillföra ledningen synpunkter av värde,
även om man skulle kunna tycka, och
jag personligen tycker, att den särskilda
sakkunskap och den allmänna överblick
som måste tillföras kommittén om den
skall kunna fylla någon funktion sannolikt
skulle utnyttjas bättre om den i
stället mera direkt och mera permanent
knöts till konsortiets ledning. Företagets
betydelse och det ekonomiska en -

gagemangets storlek skulle göra ett sådant
förfaringssätt naturligt.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat understryka de uttalanden i utskottets
enhälliga betänkande som vi
från vår sida vill ge det starkaste eftertrycket
åt, och vill i övrigt endast yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Ewerlöf (h), Birke (h) och Schött (h).

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Av hänsyn till den tysta
överenskommelsen att vi skall sluta plenum
klockan 19.30 och med hänvisning
till den debatt som förts i andra kammaren
i dag, där mina synpunkter framförts
av herr Hagberg i Stockholm, ber
jag endast att få yrka bifall till motion
II: 796.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som förekommit hittills i debatten finns
knappast någon anledning att tillägga
något utöver vad utskottet framfört i
sitt utlåtande, och jag nöjer mig med att
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående vardera
punkten av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionen II: 796; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredrag -

Fredagen den 26 maj 1961

Nr 24

105

ningslistan skulle uppskjutas till kammarens
sammanträde måndagen den 29
maj.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å
motorfordon.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 319, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om återföring
av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648); och

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 323, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om utförsel
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 65 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes följande till kammaren
överlämnade kungl. propositioner:

nr 118, angående upprustning av
forskningen och den högre utbildningen
på skogsbrukets område; samt

nr 170, med förslag till riktlinjer för
organisationen av vården och undervisningen
av barn och ungdom med cerebral
pares m. m.

De kungl. propositionerna hänvisades,
nr 118 till jordbruksutskottet och nr 170
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 142, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1960/61; och
nr 143, angående statsregleringen för
budgetåret 1961/62;

andra lagutskottets memorial nr 53,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckt
motion om viss komplettering av barnmorskereglementet;
samt

jordbruksutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen av
visst utskottet tilldelat ärende.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde
bankoutskottets utlåtande nr 29, bevillningsutskottets
betänkanden nr 63, 62
och 60 samt statsutskottets utlåtande nr
141 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden ävensom att statsutskottets memorial
nr 142 och 143 skulle sättas sist.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 19.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw