Fredagen den 26 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1950:23)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 23

26—27 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 26 maj. Sid.

Riktlinjer för skolväsendets utveckling .......................... 3

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Fredagen den 26 maj.

Statsutskottets memorial nr 190, ang. bemyndigande för Kungl. Maj :t
att igångsätta vissa beredskapsarbeten........................ 3

— utlåtande nr 191, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.................................................. 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, om ändring i förordningen
ang. stämpelavgiften ........................................ 3

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. engångsunderstöd åt tapetseraren
E. Haglunds änka ...................................... 3

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling .................................... 3

Lördagen den 27 maj.

Bankoutskottets memorial nr 22, ang. uppskov med behandlingen av
framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket om vissa ändringar
av bibliotekets stadgar................................ 74

1 Första kammarens jirotolioll 1950. Nr 23.

.it -tilr -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 20 innevarande
månad.

Föredrogs och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 22.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 190, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1950/
51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om engångsunderstöd
åt tapetseraren E. Haglunds
änka, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. riktlinjer för skolväsendets
utveckling.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 70, angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling, vilken proposition hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att godkänna
följande riktlinjer för skolväsendets utveckling: 1.

Åtgärder skola vidtagas för genomförande
inom tid, som framdeles bestämmes,
av en på nioårig allmän skolplikt
grundad enhetsskola, avsedd att
ersätta folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan samt, till
viss del, den kommunala flickskolan
och den praktiska mellanskolan.

2. Enhetsskolan skall uppdelas i tre
stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen
på lågstadiet skall i regel
bestridas av småskollärare, som utbildats
för tjänstgöring i klasserna 1—4,
på mellanstadiet i regel av mellanskollärare,
som utbildats för tjänstgöring i
klasserna 3—6, och på högstadiet, klasserna
7—9, i regel av ämneslärare.

3. Undervisning i engelska skall anordnas
från och med enhetsskolans
femte klass.

4. Förberedande yrkesutbildning skall
anordnas i den nionde klassen, varvid
den praktiska yrkesutbildningen alltefter
omständigheterna må kunna förläggas
till skolor för yrkesundervisning,
till inom enhetsskolan anordnade yrkesavdelningar,
till näringslivet eller till

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

andra lämpliga praktikplatser. Den förberedande
yrkesutbildningen må, där
omständigheterna så påfordra, kunna
ersättas med en allmänpraktisk utbildning.

5. För lärjungar i nionde klassen, som
icke deltaga i förberedande yrkesutbildning
eller allmänpraktisk utbildning,
skall anordnas teoretisk undervisning
med eller utan anknytning till fortsatt
utbildning på gymnasium.

6. Försök skola anställas angående de
för enhetsskolan ändamålsenliga arbetsformerna,
angående lärokursens differentiering
med hänsyn till lärjungarnas
anlagsdifferentiering och angående lärjungars
intagning i enhetsskolan på
grundval av skolmognadsprov.

7. Försök skola vidare anställas med
former av praktiska realskolor och högre
flickskolor anknytande till enhetsskolans
näst högsta klass.

8. Från tidpunkt, som senare bestämmes,
skall vid de högre allmänna läroverken
kunna anordnas en allmän gymnasielinje,
varvid i avseende på linjens
organisation och villkoren för dess upprättande
vid de särskilda läroverken i
huvudsak skall gälla vad av departementschefen
anförts. I samband därmed
skall en revision av differentieringssystemet
på gymnasiets högstadium
företagas, syftande till att genomföra
en fastare studiegång inom varje
linje.

9. Från tidpunkt, som senare bestämmes,
skall försöksvis anordnas ett eller
flera gymnasier för vuxna.

10. Försök skola anställas med särskilda
till enhetsskolan anknytande
gymnasieformer.

11. Terminsavgiftssystemet vid de allmänna
läroverken och därmed jämförliga
högre kommunala läroanstalter
skall avvecklas i ordning, som framdeles
bestämmes.

12. Erforderliga ekonomiska stödåtgärder
skola genomföras för att giva
varje lärjunge tillgång till en utbildning,
som svarar mot hans personliga
förutsättningar och samhällets behov.

13. För den försöksverksamhet, som
förut nämnts eller i övrigt befinnes på -

kallad, skola erforderliga betingelser
skapas genom utbyggnad av statens psykologisk-pedagogiska
institut och skolöverstyrelsen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal till utskottet
remitterade motioner.

I de likalydande motionerna I: 369 av
herr Wistrand m. fl. och II: 456 av fru
Ewerlöf m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att under försökstidcn
och vid den definitiva kursplanens
fastställande åtgärder måtte vidtagas
för skapande av en starkare ställning
för franska språket än som framginge
av det principbetänkande,, som
låge till grund för propositionen.

I motionen I: 379 av herr Holmbäck
hade hemställts, att riksdagen ville uttala
sig för en ställning för franska språket
i enhetsskolan och gymnasiet i enlighet
med den uppfattning, som i motionen
framförts.

I motionen II: 470 av herrar Kollberg
och Ståhl hade hemställts, att i samband
med beslut om den nioåriga enhetsskolan
riksdagen måtte föreläggas
ungefärliga uppgifter om det kunskapsmått,
som den nya enhetsskolan skulle
meddela t. o. m. de avslutande klasserna
9 a, 9 y och 9 g.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt de i ämnet
väckta motionerna —- godkänna följande
riktlinjer för skolväsendets utveckling: 1.

Åtgärder skola vidtagas för genomförande
inom tid, som —• med beaktande
av vad utskottet härom framhållit
— framdeles bestämmes, av en på nioårig
allmän skolplikt grundad enhetsskola
avsedd att, i den mån den tillämnade
försöksverksamheten ådagalägger
lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan och realskolan.

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

2. Allsidiga försök skola anställas angående
de för enhetsskolan ändamålsenliga
organisations- och arbetsformerna,
såsom angående elevmaterialets och
lärokursens differentiering med hänsyn
till lärjungarnas anlag, angående skolans
inre arbete och angående lärjungars
intagning i enhetsskolan på grundval av
skolmognadsprov.

Försök skola jämväl anställas med olika
former av praktiska realskolor.

3. Enhetsskolan är avsedd att uppdelas
i tre stadier, vart och ett i regel omfattande
tre år. Undervisningen på vart
och ett av dessa stadier skall i första
hand bestridas av lärare, som särskilt
utbildats för undervisning huvudsakligen
på stadiet i fråga.

4. Undervisning i engelska är avsedd
att anordnas från och med enhetsskolans
femte klass.

5. Utöver handledning i praktiska ämnen
på enhetsskolans olika stadier är
det avsett att i klasserna 7 ocli 8 inrymma
yrkesorientering och att senast i
klass 9 anordna, i nära kontakt med yrkeslivet,
en förberedande yrkesutbildning
eller, där förhållandena motivera
detta, en allmänpraktisk utbildning.

Den lämpliga anknytningen till enhetsskolan
av skolor för yrkesundervisning
och praktiska realskolor bör övervägas
och under försökstiden prövas.

6. För lärjungar i nionde klassen, som
icke deltaga i förberedande yrkesutbildning
eller allmänpraktisk utbildning, är
det avsett att anordna teoretisk undervisning
med eller utan anknytning till fortsatt
utbildning på gymnasium.

7. Från tidpunkt, som senare bestämmes,
skall vid de högre allmänna läroverken
kunna anordnas en allmän gymnasielinje,
varvid i avseende på linjens
organisation och villkoren för dess upprättande
vid de särskilda läroverken i
huvudsak skall gälla vad av utskottet i
det föregående anförts. I samband därmed
skall en revision av differentieringssystemet
på gymnasiets högstadium
företagas, syftande till att genomföra en
fastare studiegång inom varje linje.

8. Från tidpunkt, som senare bestämmes,
skall försöksvis anordnas ett eller
flera gymnasier för vuxna.

9. Försök skola anställas med särskilda
till enhetsskolan anknytande gymnasieformer.

10. Terminsavgiftssystemet vid de allmänna
läroverken och därmed jämförliga
högre kommunala läroanstalter skall
snarast möjligt avvecklas i ordning, som
framdeles bestämmes.

11. Erforderliga ekonomiska stödåtgärder
skola genomföras för att giva varje
lärjunge tillgång till en utbildning, som
svarar mot hans personliga förutsättningar
och samhällets behov.

12. Ledning och redovisning av försöksverksamheten
i dess helhet skall
handhavas av skolöverstyrelsen med för
ändamålet behövlig förstärkt organisation
och erforderliga betingelser i övrigt
skapas genom utbyggnad av statens psykologisk-pedagogiska
institut och andra
lämpliga åtgärder.

B. att

1. motionerna I: 369 och II: 456,

2. motionerna I: 376 och II: 463,

3. motionen I: 377,

4. motionen I: 379,

5. motionerna I: 380 och II: 468,

6. motionerna I: 381 och II: 462,

7. motionen 1:382,

8. motionen I: 383,

9. motionen II: 455,

10. motionen II: 461,

11. motionen 11:464,

12. motionen 11:465,

13. motionen 11:467 samt

14. motionen 11:469

— i den mån de berörde propositionen
nr 70 och icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och hemställt — icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att

1. motionen 1:373,

2. motionerna I: 374 och II: 460,

3. motionen I: 378,

4. motionen 11:466 samt

5. motionen 11: 470, i den män den berörde
propositionen nr 70,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

I motiveringen hade utskottet under
rubriken »Stadier, lärarkategorier och
centralisering» anfört bland annat följande: »Enligt

propositionen skall enhetsskolan
indelas i tre stadier: lågstadiet, mellanstadiet
och högstadiet, vartdera omfattande
tre år. Denna stadieindelning
ligger till grund för de studieplaner, som
äro under utarbetande, och måste nödvändigtvis
även avspegla sig i lärarnas
utbildning.

I jämförelse med nuvarande förhållanden
innebär departementschefens förslag
en utsträckning av lågstadiet från
två till tre år. Tidigare utvecklade lärjungar
skulle dock kunna få genomgå
småskolestadiet på två år. I samband
med övergången till den nya stadieindelningen
böra bestämmelserna om lärjungarnas
fördelning på läraravdelningar revideras,
varvid klass 3 i skolor av Aform
bör hänföras till småskolestadiet.

Undervisningen på högstadiet, klasserna
7—9, bör i regel bestridas av ämneslärare
och undervisningen i klasserna
1—6 av klasslärare, men departementschefen
angiver åtskilliga fall, där undantag
från denna regel synas honom befogade.
Liksom nu böra två slag av klasslärare
utbildas: folkskollärare, i propositionen
benämnda mellanskollärare, och
småskollärare.

Lärarnas utbildning kan enligt departementschefens
mening icke alltför snävt
bindas till det treårsstadium, där de beräknas
komma att vanligen tjänstgöra.
Förskjutningar i den ena eller andra
riktningen hava redan under vissa perioder
visat sig nödvändiga med hänsyn
till lärartillgången, tillgängliga lärares
kompetens och det varierande barnantalet.
I en följande proposition, nr 219, angående
riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande ha vissa åtgärder föreslagits
för att giva elasticitet åt lärarnas tjänstgöringsförhållanden;
bland annat utpekas
där olika möjligheter, varigenom
mellanskollärare kunna sättas i tillfälle
att förvärva kompetens för undervisning
i klasserna 7—9. Behandlingen av
nämnda proposition har genom riksda -

gens beslut uppskjutits till höstsessionen.

Utskottet, som vid sitt ställningstagande
till departementschefens förslag nödgats
taga hänsyn till det samband, som
föreligger mellan stadieindelningen och
lärarutbildningen, har utan att föregripa
prövningen av nyssnämnda proposition
ansett sig kunna uttala, att enhetsskolan
lämpligen bör indelas i tre stadier, vart
och ett i regel omfattande tre år, och att
i överensstämmelse därmed tre lärarkategorier
böra finnas. Utskottet har däremot
icke ansett lämpligt att nu i exakta
termer fastslå, vilka klasser av enhetsskolan
de olika lärarkategoriernas utbildning
bör avse, men finner det angeläget
att betona, att samtliga kategorier
böra erhålla en för sina uppgifter väl
kvalificerad utbildning. Utskottet anser
också, att ett visst mått av elasticitet bör
finnas i fråga om lärarkategoriernas utnyttjande
och att hänsyn härtill bör tagas
vid lärarutbildningen. Redan av denna
anledning finner utskottet det önskvärt,
att småskollärarna skola kunna undervisa
högre upp än i klass 2, men har
i sin hemställan icke upptagit departementschefens
mera bindande formulering
rörande denna lärarkategori. I vad
departementschefen anfört om gränsdragningen
mellan klasslärarnas och ämneslärarnas
arbetsfält kan utskottet instämma.
»

Under rubriken »Det inre arbetet; särskilda
läroämnen» hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet har slutligen övervägt franskans
ställning och de förslag, som i denna
fråga motionsvis framförts. Det praktiska
och kulturella värdet av en icke
för knappt tilltagen undervisning i detta
språk synes utskottet uppenbart, men
utskottet har icke funnit sig kunna anvisa
någon möjlighet att förstärka franskans
ställning inom enhetsskolan. Liksom
departementschefen anser emellertid
utskottet, att vissa möjligheter finnas
att giva franskan en bättre ställning
på det linjedelade gymnasiet. Utskottet
uttalar sin förväntan, att under den fortsatta
beredningen av gymnasialorganisa -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

tionen de utvägar, som stå till buds för
att i gymnasiet bereda franskan en starkare
ställning, bliva till fullo övervägda.
Härmed har utskottet besvarat de motioner
— I: 369 och II: 456 samt I: 379 —
vari en gynnsammare ställning för franskan
påyrkas.»

Beträffande frågan om stadieindelning
och lärarkategorier hade reservationer
avgivits

a) av herrar Andrén, Malmborg i Skövde,
Kyling, Widén, Bergh och Johan Eric
Ericson, vilka ansett, att utskottet nu ej
bort uttala sig om de olika stadiernas
omfattning och att därför

dels det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet, som»
och slutade med orden »utskottet instämma»,
bort hava följande lydelse:

»Utskottet, som vid sitt ställningstagande
till departementschefens förslag
nödgats taga hänsyn till det oavvisliga
samband, som föreligger mellan stadieindelningen
och lärarutbildningen, har
utan att föregripa prövningen av nyssnämnda
proposition ansett sig kunna ansluta
sig till departementschefens riktlinjer,
i vad avser antalet stadier. Utskottet
är sålunda ense med departementschefen
om att enhetsskolan bör indelas
i tre stadier och att i överensstämmelse
därmed tre lärarkategorier böra finnas.
Däremot har utskottet icke ansett lämpligt
att nu fastslå stadiernas omfattning
liksom icke heller vilka klasser av enhetsskolan
de olika lärarkategoriernas
utbildning bör avse. Dessa frågor synas
utskottet böra upptagas till slutgiltig
prövning först i samband med behandlingen
av propositionen nr 219. Utskottet
finner dock angeläget betona, att
samtliga lärarkategorier böra erhålla en
för sina uppgifter väl kvalificerad utbildning.
Utskottet anser också, att ett
visst mått av elasticitet bör finnas i fråga
om lärarkategoriernas utnyttjande och
att hänsyn härtill bör tagas vid lärarutbildningen.
Av denna anledning kan utskottet
finna det motiverat, att småskollärare
skola kunna undervisa högre upp
än i klass 2, men liar i sin hemställan
icke upptagit departementschefens bin -

dande formulering rörande denna lärarkategori.
I vad departementschefen anfört
om gränsdragningen mellan klasslärarnas
och ämneslärarnas arbetsfält
kan utskottet instämma.»

dels ock punkten 3. av utskottets hemställan
bort hava följande lydelse:

»3. Enhetsskolan är avsedd att uppdelas
i tre stadier. Undervisningen på
vart och ett av dessa stadier skall i första
hand bestridas av lärare, som särskilt
utbildats för undervisning huvudsakligen
på stadiet i fråga.»

b) av herr Englund, som ansett, att det
i motionen 11:470 åsyftade spörsmålet
om kursplanerna, den i propositionen nr
70 berörda frågan om stadieindelningen
och den i propositionen nr 219 behandlade
frågan om lärarutbildningen ägde
ett sådant nära samband med varandra,
att de borde gemensamt behandlas, och
att därför utskottet bort hos riksdagen
hemställa om uppskov till höstsessionen
med behandlingen av ifrågavarande motion
samt punkten 2. av hemställan i propositionen
nr 70.

Beträffande franska språket hade reservation
anförts av herrar Englund och
Widén, som ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden
»Utskottet har» och slutade med orden
»franskan påyrkas», bort hava följande
lydelse:

»Jämväl i fråga om franskans ställning
ansluter sig utskottet till vad departementschefen
anfört. I motionerna I:
369 och II: 456 samt I: 379 har visserligen
påyrkats en förstärkt ställning för
franskan på de kommande kursplanerna,
men utskottet har icke funnit, att motionärerna
förebragt tillräckliga skäl för ett
sådant företräde för detta ämne vid avvägningen
mellan de olika ämnen, vilka
tävla om utrymmet på enhetsskolans och
gymnasiets kursplaner.»

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Severin, Wallentheim,
Karl Andersson och Lindahl
samt fru Sjöström-Benglsson, vilka gjort
vissa uttalanden rörande kristendomsundervisningen.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

Herr WAHLUND: Herr talman! De
flesta av kammarens ärade ledamöter
påminna sig säkert de hårda politiska
striderna i samband med 1920-taleis
skolreform. När vi i dag inom riksdagen
ha att fastställa grundritningen till
en ny framtidens skola, kan det med
tillfredsställelse konstateras, att detta
betydelsefulla spörsmål kunnat i huvudsak
lyftas över partipolitiken. Jag
vill här ge ett erkännande åt statsrådet
Weijnes återhållsamma och väl avvägda
proposition i ämnet. Jag vill ge uttryck
för min uppskattning av den samarbetsvilja,
som från alla partiers sida
manifesterats inom utskottet, och jag
vill inte minst ge ett erkännande till
utskottets ordförande för hans prestation
att sammanjämka ståndpunktstaganden,
som ibland i förstone tedde sig
som oförenliga.

Vi ha inom utskottet kunnat komma
överens om det väsentliga. Ingen röst
har höjts mot den nioåriga skolplikten.
Vi ha i princip uttalat oss för den enhetsskola,
som genom försöksverksamhet
nu skall allsidigt prövas under 1950-talet.

Vi vilja skapa en i verklig mening
demokratisk skola, där de unga erhålla
en utbildning, som svarar mot deras
personliga förutsättningar och intressen,
och det oberoende av föräldrarnas
plånbok och mantalsskrivningsort.

Vi vilja sätta personlighetsdaningen
som en av skolans främsta uppgifter. Vi
vilja söka göra de unga till självständiga
samarbetsmänniskor, beredda till
offervillig samhällsanda i respekt för
lag och rätt, i respekt för människovärde
och kulturvärde.

Vi vilja i skolan fostra barnen till
harmoniska människor och goda medborgare.
Samma paroll hade man också
i 1930-talets Tyskland, men där menade
man, att ungdomen skulle bibringas
en standardiserad och statsstyrd
ideologi. Det skulle kunna finnas
farhågor för vissa tendenser i den riktningen
också i demokratiens Sverige
av år 1950.

Men när vi tala om att fostra barnen
till goda medborgare, avse vi någonting

helt annat. Vi mena att skolan bör ge
de unga förmågan att självständigt kunna
bilda sig ett omdöme om de ting och
företeelser, som senare i livet komma i
deras väg. Vi vilja hos de unga ingjuta
respekt för sanningen, lära dem att
kritiskt söka sanningen och på så
sätt immunisera dem mot andliga farsoter.

Enhetsskolan, allas skola, bör naturligtvis
först och främst ge eleverna solida
elementära färdigheter i läsning,
skrivning och räkning. På så sätt få de
unga de instrument, som de behöva för
att själva förkovra sitt vetande. Det är
enligt min mening en utomordentligt
viktig sak, att skolan övar de ungas
själv verksamhet och ger dem studiefostran.
Eleverna böra lära sig konsten att
vid behov leta reda på de fakta, som
bilda grundvalen för en framtida arbetsuppgift.

Den hävdvunna klassundervisningen
måste delvis ersättas med individuellt
elevarbete och grupparbete. Läraren
bör ha större frihet än förr att lägga
undervisningen så som han finner mest
praktiskt.

Bland annat på det sättet hoppas departementschefen
att åtminstone i någon
mån lindra skolbarnens arbetsbörda.
Vi föräldrar — och jag vet att jag
här kan göra mig till tolk för Sveriges
föräldrar — glädja oss över detta. Jag
har vid upprepade tillfällen i denna
kammare påtalat den orimliga arbetsbelastningen
i skolorna.

Jag vill i dag endast framlägga några
kalla siffror rörande barnens egentliga
fritid, d. v. s. den fritid barnen få över
till självvalda sysselsättningar. För
gymnasisterna utgör den egentliga fritiden
i runt tal två timmar per dygn,
något högre i det fyraåriga gymnasiet,
något lägre i det treåriga, något högre
för gossar än för flickor. I realskolan
utgör den egentliga fritiden knappt tre
limmar för gossar och ungefär två och
en halv timme för flickor. För folkskolan
i de första tonåren ligga siffrorna
en obetydlighet högre. Folkskolebarn
upp till 1 O-årsåldern ha en egentlig fritid
på i runt tal tre och en halv tim -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

me, även här något mera för gossar än
för flickor.

Om man till vad jag här sagt lägger
det faktum, att socialmedicinska forskare
konstaterat, att den verkliga sovtiden
för ett barn understiger den erforderliga
med i genomsnitt mer än en
timme per natt för åldrar upp till 12
år, borde envar inse det berättigade i
slutsatsen, att den nuvarande arbetsbelastningen
i skolorna ger barnen otillräcklig
tid för sömn och självvalda sysselsättningar.

Det är likaledes ett faktum, om det
också inte kan siffermässigt bevisas, att
skolbarnen numera äro långt hårdare
pressade än förr i tiden. Skolschemat
har blivit överbelastat. Framstegen inom
vetenskap och kultur ha ständigt
skapat nytt kunskapsstoff, som har måst
införas i skolundervisningen. Härom
är ingenting att säga.

Men det fel man begått, det är att
när nytt kunskapsstoff tillkommit inom
kurserna, har man ej lagt sig vinn
om att i motsvarande omfattning utmönstra
gammalt stoff.

Innan någon annan hinner säga det,
skyndar jag mig att tillägga, att de förhållanden
jag nu påtalat ligga sämst
till på universitetsstadiet och häst till
på småskolestadiet.

Rationalisering är ju tidens lösen.
Varför skall man då inte kunna rationalisera
det, som intrumfas i våra läroanstalters
alumner? Det vare mig långt
fjärran att i detta sammanhang anlägga
några renodlade nyttosynpunkter.
Men jag vill, herr talman, som ett obestridligt
faktum framhålla, att det i läroböckerna
finnes åtskilligt dött gods,
som saklöst kan utrensas. Det gläder
mig, att utskottet också haft denna uppfattning,
och jag vet att departementschefen
har ett positivt intresse för dessa
ting. Jag vill, herr talman, begagna
detta tillfälle för att kraftigt understryka
utskottets önskemål om att en
revision av läroboksbeståndet företages
i syfte att utmönstra föråldrat eller
eljest umbärligt lärostoff.

Jag har sagt, att inom utskottet fullständig
enighet har rått beträffande

skolans mål och skolpliktstidens längd,
men i vissa andra hänseenden ha meningsskiljaktigheter
funnits dels inom
utskottet och dels mellan utskottet och
departementschefen. Skiljaktigheterna
inom utskottet ha dock som nämnts i
stort sett kunnat överbryggas.

En sak som givetvis diskuterats har
varit skolreformens kostnader. Ha vi råd
med skolreformen? För ett par år sedan
ansågs man som obotligt reaktionär, om
man ens vågade ställa den frågan. I år
ha vi inom utskottet allvarligt övervägt
skolreformens ekonomiska konsekvenser,
och det utan större meningsmotsättningar.

Utskottet har i första punkten av sin
hemställan hänvisat till skrivningen,
och där talas det bland annat just om
att det statsfinansiella läget bör beaktas
vid bedömandet av tidpunkten för
skolreformens genomförande.

Ha vi råd med skolreformen? Den
frågan skulle besvaras med ett klart
nej, om det skulle gälla att genomföra
reformen omedelbart eller under de
närmaste åren. Härvidlag får man inte
bara tänka på kostnaderna i och för
sig, utan också på den bristande tillgången
på lärare och lokaler.

Men lyckligtvis ha vi att i dag ställa
frågan så här: Ha vi råd med 1960-talets skolreform? Ja, vad veta vi om
1960-talets statsfinanser? Och vad som
är än viktigare: vad veta vi om 1960-talets samhällsekonomi?

Det heter i det föreliggande utlåtantet,
att utskottet föranstaltat om en
muntlig föredragning rörande reformens
nationalekonomiska bakgrund. Den nationalekonom
och finansexpert, som
tillkallades, vågade icke fälla några
preciserade omdömen om 1960-talets
ekonomiska situation. Och det skulle inte
heller jag ha gjort, om jag hade varit
i hans kläder.

Men vi riksdagsledamöter, som här
ha att fatta ett beslut, äro helt enkelt
tvungna att spekulera över detta vanskliga
problem. Vi kunna då först konstarera,
att under 1950-talet befolkningen
inom arbetsåldrarna stagnerar eller något
avtar och att antalet åldringar sam -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

tidigt tillväxer. Jag har räknat ut att
härigenom försörjningsbalansen försämras
med 10 procent under perioden 1947
—1960. Detta innebär — och jag ber
nu kammarens ärade ledamöter att lägga
märke till formuleringen — att vi år
1960 komma att ha 10 procent lägre levnadsstandard
än vi skulle haft vid oförändrad
åldersstruktur inom befolkningen.
Det är emellertid av intresse att
konstatera, att försämringen av försörjningsbalansen
upphör på 1960-talet, då
1940-talets stora födelsekullar komma
upp i arbetsåldern. Och om man härtill
lägger, att under 1960-talet barnantalet
i skolorna kommer att minska, är
det tydligt att förhållandena rent befolkningsmässigt
ligga väl till för en
skolreform, genomförd just under 1960-talet.

Låt mig nu, herr talman, försöka angripa
problemet på ett annat sätt. De
kostnader, som staten, kommunerna eller
enskilda lägga ned på barnens skolgång,
utgöra naturligtvis en investering
för ett produktivt ändamål. Vad vi i
dag lägga ned på skolväsendet och skolbarnen,
få vi senare igen i form av en
mera kvalificerad befolkning. De investeringar,
som komma på skolväsendet,
måste anses vara relativt obetydliga i
jämförelse med folkhushållets övriga investeringar.
Inom industrien och samfärdseln
ökades investeringsvolymen i
fråga om maskiner och byggnader under
mellankrigstiden med 8 procent per
år. Jag behöver bara nämna denna siffra
för att illustrera att den investering
i människomaterialet, som en förbättrad
skolunderbyggnad innebär, rimligen
borde försvara sin plats bland samhällets
övriga affärer.

Men har man ont om pengar, då får
man avstå även från de mest fördelaktiga
investeringar. Låt oss därför direkt
se på vad skolreformen kostar. Det är
klart, att man härvid inte bara tänker
på de i propositionen redovisade årliga
merkostnaderna av för staten 250 och
för kommunerna 70 miljoner kronor.
Kostnaderna för samhället i sin helhet
bli långt högre.

Jag skulle tro, att man kommer san -

ningen ganska nära, om man säger att
ett genomförande av skolreformen betyder,
att vi offra ett par procent av
nationalinkomsten.

Nationalinkomstens ökning utgjorde
under mellankrigstiden 3 procent per
år, och just nu ha vi, efter stagnationen
under kriget, åter kommit upp till
sådana siffror, ja till och med ännu högre.
Ökningen av nationalinkomsten från
år 1939 och till nu har i genomsnitt utgjort
1,5 procent per år, men då får
man komma ihåg att krigstiden har kommit
emellan.

Vill man vara optimist, skulle man
resonera så här: nationalinkomsten har
ökat under lång tid, och det är rimligt
att antaga att den ökningen kommer
att fortsätta och bli av ungefär samma
storleksordning som den ökning vi varit
vana vid. Slutsatsen av ett sådant resonemang
blir, att nog borde vi väl ha
råd med att reservera säg ett års ökning
i nationalinkomsten för att ge våra barn
en god start i livet och för att säkerställa
en mera kvalificerad befolkning.

Men är man mera pessimistiskt lagd,
kan man säga: Vad veta vi om den framtida
ökningen av nationalinkomsten?
Och jag menar nog, att vi på denna
punkt böra vara ytterligt försiktiga i
våra bedömanden. Vi vilja från bondeförbundets
sida kraftigt understryka utskottets
uttalande, att den föreslagna
skolreformen endast kan genomföras,
om den pågående stegringen i samhällets
produktivitet fortfar även under de
närmaste årtiondena. Vi vilja också med
utskottet betona, att tidpunkten för skolreformens
genomförande måste bestämmas
efter en allvarlig bedömning icke
bara av det ekonomiska läget utan också
av tillgången på kvalificerade lärare och
tillgången på lokaler.

När jag nu talar om skolreformens
kostnader, vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att departementschefen
— för första gången i svensk skolhistoria
—- uppmärksammat att en utökad
skolplikt ej blott medför statliga och
kommunala utgifter, utan också innebär
avsevärda kostnader för barnens föräldrar.

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

Man skall inte underskatta de svårigheter
av ekonomisk och annan art, som
den förlängda skolplikten kommer att
innebära för vidsträckta kategorier av
svenska barnfamiljer. Särskilt för landsbygdens
del innebära åttonde och nionde
skolåren, att från hemmen dragés
arbetskraft, för vilken ersättning icke
står att få. Över huvud taget gäller att
den ekonomiska belastningen vid en utökad
skolplikt hårdast drabbar de sämst
ställda i samhället.

Jag har tidigare i denna kammare utvecklat
detta och skall därför inte gå i
detalj. Inom utskottet har jag hävdat,
att barnbidragen och stipendierna i samband
med skolreformen böra tillmätas
efter de faktiska levnadskostnaderna för
ett barn vid en levnadsstandard närmast
över fattigvårdsklientelets. Vi bondeförbundare
önska ej att skolpliktstidens
förlängning skall orsaka, att familjer
inom låga inkomstskikt tvingas söka
fattigvård.

Om man till äventyrs inte skulle vara
med på vad jag nu har sagt, betyder det
att man av statsfinansiella skäl vill lasta
över kostnaderna för skolreformen på
barnfamiljerna, även de allra fattigaste.
Då hithörande frågor snart skola komma
under utredning, äro vi från bondeförbundet
för dagen tillfredsställda med
utskottsutlåtandets elfte punkt, där det
heter, att »erforderliga ekonomiska stödåtgärder
skola genomföras för att giva
varje lärjunge tillgång till en utbildning,
som svarar mot hans personliga förutsättningar
och samhällets behov».

I detta sammanhang vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att utskottet
biträtt vår önskan, att terminsavgifterna
vid läroverken snarast möjligt skola
försvinna.

Jag övergår nu, herr talman, till den
närmare utformningen av den här föreslagna
reformen. Ur landsbygdssynpunkt
intresserar man sig alldeles särskilt
för enhetsskolans nionde klass, för
den allmänpraktiska utbildningen i 9 a
och för den förberedande yrkesutbildningen,
som i 9 v anordnas i kontakt
med näringslivet.

Departementschefen har velat upp -

ställa ett praktiskt utbildningsmål, som
är konkurrensdugligt med det teoretiska
utbildningsmålet. Den saken tillmäta vi
från landsbygdshåll mycket stor betydelse.

Manschettarbetet övervärderas otvivelaktigt
i våra dagars Sverige, och
kroppsarbetet undervärderas. Visst finns
det fortfarande tendenser hos folk att
tala nedsättande om de intellektuella,
och det gäller väl inte minst i riksdagen.
Är man professor, då anses man
ju mer eller mindre förlorad för världen!

Men går man bakom de yttre attityderna,
är det nog i alla fall så att det
intellektuella arbetet överskattas i våra
dagars Sverige. Det har inte alltid varit
fallet. En tid var det mycket fint att
vara adelsman. Under andra tider var
det särskilt fint att vara officer. I en
rulla från Karl XII:s dagar stodo ett regementes
officerare upptagna i långa
förteckningar. Ett namn var struket, och
i marginalen stod följande anmärkning
på gammalsvenska: »av sig kommen,

slagit sig på studier». Det var den tidens
värdering av intellektuell verksamhet,
men numera har situationen som vi veta
förändrats. Det intellektuella arbetet
övervärderas nu, och på skolans område
har det blivit en klar överrepresentation
av den teoretiskt inriktade utbildningen.

Vid 1943 års beredskapsmönstring visade
det sig, att bland ungdomen i 15—
18-årsåldern blott 1 procent erhållit utbildning
i jordbruk och skogsbruk, 5 procent
inom industri och hantverk samt 13
procent inom handel och kontorsarbete.
Särskilt jordbrukets yrkesutbildning,
men även industriens äro ytterligt underförsörjda.

De högre skolorna äro övervägande
teoretiskt inriktade. Inemot en tredjedel
av ungdomen söker sig nu till dessa skolor,
och tillströmningen ökar stadigt med
1,5 procent om året.

På visst sätt ha vi från landsbygdshåll
följt denna utveckling med oro, och det
inte bara därför att landsbygdsungdomen
bär kommit i efterhand. Vi följa
med sympati departementschefens försök
att vrida det hela rätt och låta den

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

praktiska utbildningen komma till heders.

Vi hälsa i och för sig med tillfredsställelse
uppslaget att under nionde skolåret
införa en förberedande yrkesundervisning,
ett 9 y, men det är ändå här vi
från vårt håll i första hand sätta in vår
kritik.

Den tillämnade förberedande yrkesutbildningen
i klass 9 y har i skolkommissionens
betänkande icke fått den
grundliga utformning, som kräves om de
praktiska yrkenas män och kvinnor skola
bli jämställda med de teoretiska yrkenas.
Särskilt svårt bör det vara att
åstadkomma en fullgod yrkesutbildning
inom de rena jordbruksbygderna.

Vi ha från bondeförbundets sida framkastat
tanken, att lärjungar som valt
jordbrukarens yrke — även vissa andra
yrken — skulle kunna få sluta skolan
efter åtta och i vissa fall efter sju år för
att senare — säg vid 18-årsåldern —
komplettera sin utbildning med kurser
vid lantmanna- eller lantbruksskola eller,
för flickor, vid lanthushållsskola,
men vår önskan har icke vunnit gehör.
Att vi inte reserverat oss på denna punkt
måste ses mot bakgrunden av den kompromiss
som åstadkommits.

När vi komma med sådana där propåer,
beror det på en önskan att få en bra
nioårig skola. Kraven på undervisning i
9 y måste ställas höga, på grund av att
denna klass ofta kommer att ge den enda
yrkesutbildningen för stora grupper
av ungdom. Det är helt enkelt nödvändigt,
att denna yrkesutbildning organiseras
på ett fullt tillfredsställande sätt.
I annat fall skulle, som utskottet också
framhåller, skolpliktstidens förlängning
icke möta förståelse från målsmännens
och näringslivets sida. Det får absolut
inte gå så som man på folkskollärarliåll
befarar, att 9 y-linjerna bli lika impopulära
som vår nuvarande fortsättningsskola.

Inom bondeförbundet anse vi, med
utskottet, att särskilt den utformning
som 9 y skall få på landsbygden förtjänar
allvarlig och ingående uppmärksamhet
under de närmaste tio årens försöksverksamhet.

Från vårt håll kunna vi över huvud
taget icke anmäla samma kolartro på
skolkommissionens förslag som man på
sina håll har. Trots att departementschefens
proposition representerar en fördelaktig
uppmjukning av skolkommissiones
förslag, ha vi velat i första punkten
av utskottsutlåtandets kläm inskjuta, att
enhetsskolans genomförande och utformning
är beroende av i vad mån den tillämnade
försöksverksamheten ådagalägger
lämpligheten, och utskottet har ju
enat sig i det avseendet.

På tal om landsbygdens skolförhållanden
vill jag gärna säga några ord i eentraliseringsfrågan.
Jag måste erkänna, att
jag blev ganska oroad, när jag i skolkommissionens
betänkande läste, att
kommissionen ansåg en centralisering av
klasserna 5 och 6 som ofta önskvärd och
att centralisering av dessa klasser borde
ske i så stor utsträckning som förhållandena
göra det lämpligt. Nu visade
det sig emellertid, att departementschefen
var långt mera positiv till bygdeskolorna.
Och vi från bondeförbundet äro
fullt tillfredsställda, när utskottet konstaterar,
att bygdeskolorna normalt och
så långt det är genomförbart böra omfatta
klasserna 1—6 och att bygdeskolor,
som endast omfatta de fyra lägsta klasserna,
böra bli undantagsföreteelser.

I detta sammanhang vill jag säga några
ord om de särskilt i övre Norrland
och i skärgårdsdistrikten förekommande
skolhemmen. Det är önskvärt, att sådana
arrangemang som skolhem inte vidtagas
i större utsträckning än det är
oundgängligen nödvändigt. Det finns
risk för att man i dessa skolhem ej alltid
kan erhålla den kunniga och lämpliga
personal, som där skall sättas i föräldrarnas
ställe. Risk föreligger också, när
en mängd ungdomar föras samman, att
de sämre elementen taga ledningen över
de bättre. Föräldrarna vilja — och detta
är kanske det viktigaste — helst ha sina
barn hemma för att kunna påverka och
leda dem, detta särskilt under barnens
förpubertet och pubertet, då de alldeles
speciellt äro i behov av det stöd, som
blott en hemmiljö kan ge.

Nu vore det, herr talman, orättvist att

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

säga någonting annat än att såväl departementschefen
som utskottet varit
synnerligen positivt inställda till landsbygden
och dess skolväsen. Enighet råder
om att landsbygdens skolförliållanden
nu skola förbättras och att samma
mål skall uppställas för medborgarskolan
såväl på landsbygden som i stad.

Det har varit dåligt ställt med den
saken hittills. 91 procent av städernas
skolbarn gå i A-skola, men bara 17 procent
av barnen på den glesbebyggda
landsbygden, den icke agglomererade
landsbygden, alltså ungefär »bondlandet»,
som man ibland oegentligt säger. I
B2 och lägre skolformer gå ungefär en
halv procent av städernas barn, men 15
procent av barnen på den glesbebyggda
landsbygden.

I städerna har redan nu nära nog vartannat
skolbarn åttaårig skolplikt. På den
glesbebyggda landsbygden har blott vart
500 :de barn åttaårig skolplikt.

Ingen skall förvåna sig över om vi
inom bondeförbundet inför dessa siffror
till en början resonerade som så: Låt
oss först införa åttaårig skolplikt, så
att landsbygden hinner i kapp stadsbvgden,
först därefter kan det bli tal om
nioårig skolplikt. Efter åtskilliga överväganden
ha vi emellertid i vår partimotion
som riktlinje för det framtida skolväsendet
accepterat det nionde skolåret,
och vi vidhålla detta i dag inför de försäkringar,
som avgivits i utskottsutlåtandet,
ej blott om att framtidens skolväsen
skall vara likvärdigt på landsbygd och
i stad utan också att såväl i försöksverksamheten
som vid reformens successiva
genomförande all nödig hänsyn skall tagas
till landsbygdens intressen. Det får
inte gå så, att välbelägna skoldistrikt dra
till sig lärarna och på det viset snabbt
kunna genomföra reformen samtidigt
som avlägsnare bygder komma i efterhand
och kanske inte ens kunna skaffa
lärare till sin nuvarande skola. Utskottet
förväntar, att Kungl. Maj:t från fall
till fall kontrollerar sådana saker. Det
förvänta också vi från bondeförbundet.

Naturligtvis skulle det ännu vara mycket
att säga om den föreliggande propositionen
och om utskottsutlåtandct, och

jag återkommer eventuellt senare i debatten.
En av de talare, som får ordet i
fortsättningen, sade mig i går, att vad
han hade att anföra kunde beräknas taga
tre timmar, och han var mycket bekymrad
för hur han skulle kunna skära
ned sitt anförande.

Jag har för min del valt den metoden
att i huvudsak uppehålla mig vid de
ting, där vi från vårt parti ha haft eller
anse oss ha ett ärende. Jag har emellertid
försökt att inte i onödan draga fram
vad som skiljer, och jag fullföljer här
det tillvägagångssätt som vi från början
tillämpat i utskottet. Jag har gärna velat
uppehålla mig vid vad som förenar, och
det är i själva verket inte så litet, herr
talman!

Vi äro överens om färdmålet, och det
betyder att vi också äro överens om den
allmänna färdriktningen.

Häri instämde herrar Näsgård, Bror
Nilsson och Lars Andersson.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag kan
långa stycken instämma med den föregående
ärade talaren, framför allt när
det gällde hans fixering av skolans bildningsmål.
Han framhöll bland annat, att
ett av skolans bildningsmål var att
fostra självständiga samarbetsmänniskor.
Det ligger ett stort stycke problematik
redan i denna formel, en problematik,
som vi mött i den gamla skolan och som
vi komma att möta i den nya. Det är
självklart, att man kan driva självständigheten
därhän, att ett samarbete är
omöjligt, men man kan också vara så
samarbetsvillig, att man kan förlora
självständigheten, förlora sitt ansikte.
Om jag får döma efter de erfarenheter,
som jag har gjort i utskottet, får jag
säga att redan den gamla skolan i mycket
stor utsträckning har kunnat fostra
självständiga samarbetsmänniskor! Det
bär i utskottet varit ett idealiskt samarbete
— ett samarbete, vars egentliga risk
har varit, att vi understundom kunnat
förlora vår självständighet.

Redan departementschefen liar emellertid
velat lägga upp eu samarbetslinje.
Jag vill erinra om att när den nu före -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

liggande skolpropositionen remitterades
utspann sig här i kammaren en liten debatt,
och i denna debatt förklarade statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han ville åstadkomma en
samlande lösning, inte en lösning där
olika partier skulle stå emot varandra i
stridsställning. Jag instämde den gången
i denna förhoppning, och jag tilläde, att
denna samlande lösning skulle kunna
komma till stånd under ömsesidiga sakliga
hänsyn. Det är detta som nu har
skett, och jag konstaterar med tillfredsställelse
att det har skett.

Jag kan också instämma med herr
Wahlund, när han till utskottets ordförande
framförde ett tack för den stora
insats han har gjort, med sill av alla erkända
skicklighet, för att få till stånd
ett gott samarbete och så långt det varit
möjligt en god lösning. Jag tror inte jag
träder någon för när, om jag i detta sammanhang
också framhåller de ovärderliga
tjänster, som utskottets högst värderade
och utomordentligt sakkunnige
sekreterare bär gjort.

Över huvud taget bär utskottets arbete
präglats av en samarbetsvilja, som har
varit en av de vackraste erfarenheter,
som jag har gjort under min parlamentariska
verksamhet. Jag har vissa minnen
från 1927 års skolutskott. Statsrådet
Weijne, herr Sandler och jag deltogo
den gången i detta arbete. Det var ett
arbete, som präglades av ofta mycket
häftiga kontroverser, strid och splittring,
och jag tror att minnena från det
arbetet hos oss, som voro med den gången,
lett fram till en önskan att nu undvika
de upprörda strider, som då präglade
arbetet. För mig har det alltid tett
sig som en värdefull tillgång, om vi kunna
hålla samman i de stora kulturfrågorna.
Efter fattig förmåga har jag också
sökt bidraga till att de kulturpolitiska
frågorna, frågorna under åttonde
huvudtiteln, icke ha blivit partipolitiskt
betonade. Jag bär därvidlag, jag tror jag
kan säga med utomordentlig lojalitet,
stött både den nuvarande ecklesiastikministern
och hans företrädare.

Så ha vi alltså till sist fått en samförståndslösning,
en kompromiss. Det be -

tyder ju inte, att alla äro belåtna med
allt. Det betyder inte heller, att alla äro
missbelåtna med allt. Jag tror att den
kompromiss, som denna gång föreligger,
närmast innebär att de flesta äro
tämligen tillfredsställda med det mesta,
och mer än så kan man knappast vänta
sig av en kompromiss. Jag vill tillägga,
att denna tillfredsställelse i vissa fall är
mera helhjärtad, i andra fall mindre helhjärtad.

Vad är då den sakliga innebörden av
denna kompromiss? Ja, den saken skulle
naturligtvis bäst kunna belysas i ett
historiskt perspektiv, men jag vill inte
gärna förnya gamla kontroverser och
öppna gamla sår, och jag har därför bestämt
mig för att tala så litet som möjligt
om skolkommissionen. Jag har ju
sagt en hel del om denna kommission
redan tidigare. Det enda jag nu vill säga
är att skolkommissionens förslag i själva
verket innebar fyrtiotalets försök att
formulera delvis ganska gamla, radikala
reformtendenser, en pedagogisk dogmatik
av ett delvis föråldrat slag. Men fyrtiotalisterna
voro denna gång inte alls
ångestpräglade, utan de voro fyllda av
optimism och framtidstro.

Vägen från skolkommissionen över
skolpropositionen fram till skolutskottet
har varit en fortskridande glidflykt från
en dogmatisk utopi till erfarenheten. Jag
tror man kan säga, att denna utveckling
har varit en utveckling i den anda,
som präglade redan skolpropositionen.
Bäst kommer denna tendens kanske till
uttryck i den ökade vikt och betydelse,
som försöksverksamheten tillerkännes i
skolutskottets förslag. Uppslaget är inte
nytt. Dess värde har understrukits i olika
sammanhang, men tanken på en försöksverksamhet
har aldrig fått en sådan
plats i högsätet tidigare som den har fått
i skolutskottets förslag. Den har där behandlats
i klämmen nr 2. I propositionen
var den placerad i klämmen nr 6, och
redan denna uppflyttning innebär ett erkännande
av den vikt och betydelse som
utskottet vill tillerkänna denna försöksverksamhet.

Utskottet säger i klämmen nr 2, att
»allsidiga försök skola anställas angåen -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

de de för enhetsskolan ändamålsenliga
organisations- och arbetsformerna, såsom
angående elevmaterialets och lärokursens
differentiering med hänsyn till
lärjungarnas anlag, angående skolans inre
arbete och angående lärjungars intagning
i enhetsskolan på grundval av skolmognadsprov».
— Sedan sägs det vidare,
att dylika försök jämväl skola anställas
med olika former av praktiska realskolor.
Försöksverksamheten nämns även i
klämmarna nr 9 och 12.

Det är alltså inte längre fråga om en
av vår tids åskådningar och osorterade
erfarenheter fjärrstyrd reform. Vi vilja
bygga den framtida skolan på en omfattande
försöksverksamhet med vanliga
svenska barn och vanliga svenska lärare
och sålunda få en empirisk grund för
den framtida skolreformen, så långt som
erfarenheten nu kan giva en säker anvisning.
Vi önska vidare få en objektiv ledning
och en objektiv prövning och redovisning
av försöksverksamhetens resultat.
Detta framhålles alldeles särskilt i
punkten nr 12 av särskilda utskottets
kläm.

Erfarenhet och forskning skola alltså
i framtiden, i varje fall mycket mera än
förut, bli våra egentliga skolreformatorer,
och verkligheten själv, de statsfinansiella
förhållandena, möjligheterna att
skaffa fram nya lärare och nya skollokaler,
skola väsentligen bestämma takten
i reformarbetet. Det blir, fruktar jag, ett
arbete på lång sikt. Och vad vi nu än
besluta, så misstänker jag att framtida
generationer på grundvalen av sina egna
förutsättningar, sina egna erfarenheter
och sina egna ideal vilja ta hand om sin
egen skola — och det är riktigt så.

Jag skulle kunna tillägga, att 50-talet
kommer att ha nog av sina egna svårigheter,
när det gäller vårt skolväsende.
Vi ha snävt begränsade finansiella resurser,
vi ha ont om lärare, vi ha ont om
skollokaler, och vi ha ständigt växande
kullar just i de åldrar, som skola besöka
skolorna. Man skulle inför dessa fakta
kunna säga, att vi gå att reformera framtidens
skola med ett principbeslut utan
att egentligen ha råd och förmåga att så
snabbt som liiget i själva verket skulle

kräva förbättra och reformera vår egen.
Det kan ju synas alltför högmodigt och
alltför ambitiöst, särskilt när vi veta så
litet om framtiden.

Jag tror emellertid att försöket måste
göras, därför att man måste, så långt det
nu är möjligt — och möjligheterna härvidlag
äro begränsade, det vill jag kraftigt
understryka — försöka planlägga för
uppbyggandet av den framtida skolan.
Jag är fullt medveten om att alla sådana
försök en gång kunna komma att inregistreras
såsom misslyckanden, såsom
försök over evne. Ty vad veta vi i själva
verket om den framtid, som skall hysa
den nya skolan? Vi måste ha vissa riktpunkter
att sträva efter och vissa riktlinjer
att följa, men det vore misslyckat
ifall vi försökte att binda denna långfristiga
utveckling för hårt, om vi gjorde
alltför snäva målsättningar, alltför fasta
utvecklingslinjer och ett alltför stelt tidsschema.
Utskottet har också försökt att
i alla dessa olika avseenden uppluckra
det tidigare föreliggande förslaget.

En mycket väsentlig punkt i den kompromiss,
som träffats, är naturligtvis
punkten nr 1. Jag hade tänkt att redan
den föregående ärade talaren, som på
ett väsentligt sätt har medverkat vid tillkomsten
av denna kompromiss, skulle ha
yttrat sig om denna punkt. Då han inte
gjort det, skall jag tillåta mig att med
några ord beröra denna del av kompromissen.

I punkten 1 sägs det, att »åtgärder skola
vidtagas för genomförande inom tid,
som — med beaktande av vad utskottet
härom framhållit — framdeles bestämmes,
av en på nioårig skolplikt grundad
enhetsskola avsedd att, i den mån den
tillämnade försöksverksamheten ådagalägger
lämpligheten, ersätta folkskolan,
fortsättningsskolan, den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan och
realskolan».

Vi se av denna formulering, att utskottet
utan vidare — och det blir väl också
riksdagens beslut — accepterar den nioåriga
skolplikten. Men enhetsskolans förmåga
att ersätta de nu bestående skolformerna
iir knuten till ett förbehåll, nämligen
att det skall ske endast i den mån

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

som den kommande försöksverksamheten
visar lämpligheten. Det innebär
bland annat att genomförandet kanske
bara kommer att ske successivt, och det
innebär måhända också, att genomförandet
endast blir partiellt, att alltså vissa
av de gamla skolformerna komma att få
bestå vid sidan om den s. k. enhetsskolan.

Det är min övertygelse, att så kommer
att bli fallet. Jag konstaterar med stor
tillfredsställelse, att det beslut, som riksdagen
nu går att fatta, icke kommer att
innebära, att de nu bestående skolformerna
utan vidare skola vara dödsdömda.
De skola alltjämt vara levande skolor,
stadda i en ständig utveckling. De
skola ha en chans alt visa sin livskraft
och sitt värde. Även de skola vara föremål
för försök, och även de skola vara
föremål för en fortskridande reform.

Det är ganska rimligt att denna kammare
efter fyra dagars debatter är ganska
uttröttad på långa anföranden. Det
återstår många viktiga frågor i detta
ärende, men med hänsyn till den naturliga
debattrötthet, som måste prägla kammaren,
skall jag endast flyktigt beröra
dessa viktiga frågor.

Redan den föregående ärade talaren
berörde frågan om landsbygdens skola.
Jag anser denna fråga vara en av de
mest betydelsefulla, och jag måste konstatera,
att vi inom utskottet nog ganska
allmänt ha varit ense om att erkänna
betydelsen av de svåra problem, som
landsbygdens skola ställer. Jag tänker
då framför allt på de mera avlägsna och
glesbebyggda landsändarna. Målet måste
vara att försöka få upp landsbygdens
skola i full paritet, så långt det är möjligt,
med tätorternas skola. De långa vägarnas,
den glesa bebyggelsens och de små
skatteunderlagens försummade bygder
böra kunna få en skola, som ger dessa
bygders barn samma förutsättningar
som barnen från tätorterna att göra sig
gällande i det svenska samhällslivet.

Här yppa sig emellertid många svårigheter.
Jag skall nöja mig med att peka
på ett problem, som i korthet kan kallas
för lärarfrågan.

Detta problem, lärarfrågan, bär jag re -

dan vid olika tillfällen behandlat här
i kammaren, nämligen vid remissen av
statsverkspropositionen och vid remissen
av denna skolproposition. Jag kan
därför inskränka mig till att knapphändigt
hänvisa till vad utskottet på denna
punkt skriver på s. 23 i utlåtandet. Jag
skall tillåta mig att uppläsa ett par partier
i utskottets motivering för att understryka
hur oerhört svårt det problem
är, som här föreligger för våra svenska
skolor.

Det heter på följande sätt i skolutskottets
recit: »Det totala behovet av nya
ämneslärare skulle sålunda kunna uppskattas
till 4 800 eller i genomsnitt per
år under tiden 1948—60 omkring 370.
Om denna mängd nya lärare skulle anskaffas
på samma sätt som hittills, måste
den årliga examinationen av filosofie
magistrar, eftersom endast cirka 70 procent
av dessa välja lärarbanan, pressas
upp från i medeltal 214 för åren 1947
och 1948 till omkring 530. Tänker man
sig dessutom en nioårig enhetsskola allmänt
genomförd så tidigt som år 1960,
skulle enligt kommissionens uppskattning
ytterligare 4 600 lärare i läsämnen
bliva erforderliga, motsvarande en årsproduktion
av 355 per år under de 13
åren 1948—60. En lärarproduktion av
denna storleksordning ligger säkerligen
utom räckhåll under 1950-talet. Fördelas
produktionen på de 18 åren till och med
år 1965 eller på de 23 åren till och med
1970, sjunker givetvis den erforderliga
årsexaminationen. I stället för nyss angivna
355 lärare per år erfordras då 255
respektive 200.»

Jag har velat nämna detta problem i
detta sammanhang, därför att det torde
vara klart för oss alla att i den bristhushållning
beträffande lärare, som vi
måste räkna med i den framtida skolan,
komina de avlägsna landsbygderna icke
att få en tillbörlig del av de ämneslärare,
som så väl behövas för enhetsskolans
högre stadium. Och jag förstår inte vilka
anordningar departementschefen skall
kunna tänka sig för att råda bot på dessa
missförhållanden. De måste få sina allvarliga
konsekvenser. Fn av de konsekvenser,
som jag tänker mig, är att real -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

skolan måste bibehållas som en statlig
realskola bland annat för att kunna mottaga
de barn från avlägset belägna skoldistrikt,
som inte kunna få den utbildning
i enhetsskolans högre stadier, som
är nödvändig för fortsatta studier. Jag
tror inte heller att lärarbristens problem
kan få en tillfredsställande lösning,
om inte statsmakterna ta itu med den
utomordentligt viktiga lönefråga, som
under de sista åren gång efter annan
har aktualiserats för läroverkslärarnas
och andra lärarkategoriers vidkommande.

Jag skulle också vara frestad att säga
något om klassen 9 g, den del av enhetsskolan
som skall föra eleverna vidare
till gymnasiet. Jag vill endast i korthet
erinra om att antalet utexaminerade
studenter för närvarande är något över
4 000 per år. Det innebär att vi ännu
icke ha en student per tusen invånare.
Tro kammarens ärade ledamöter, att det
i våra mindre skoldistrikt, som kanske
ofta bara ha 2 500 upp till 4 000 invånare,
eller i centralskolor, som omfatta
ett fåtal skoldistrikt, skall vara möjligt
att skapa självständiga klasser 9 g, som
kunna ge lärjungarna den utbildning,
som krävs för fortsatta studier på
gymnasium? Det blir alltför små klasser
och en alltför dyrbar utbildning, och
det kommer framför allt att möta utomordentliga
svårigheter att få lärare till
dessa klasser.

Jag skulle också vilja säga någonting
om yrkesundervisningen. Vad den saken
beträffar kan jag på väsentliga punkter
instämma i vad den föregående talaren
anförde. Jag tror att yrkesundervisningen
är en av de viktigaste, men också
en av de vanskligaste och svagaste punkterna
i det reformförslag, som här föreligger.
Jag tror att bedömningen av den
framtida nioåriga skolan till icke ringa
del kommer att bli beroende av hur
man lyckas ordna denna yrkesundervisning.
För mig framstår det såsom nödvändigt
att man därvidlag lagar efter
lägligheten, att man anpassar sig till de
lokala behoven och de lokala möjligheterna,
i nära anknytning till yrkeslivet

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 23.

självt och dess organisationer. Lyckas
man inte att göra detta, kommer man att
misslyckas med yrkesundervisningen.

Differentieringsproblemet är också ett
problem, som jag gärna skulle vilja tala
om, men jag skall fatta mig kort även
här.

Vi ha som kammarens ledamöter ha
sig väl bekant ett rikt differentierat
samhälle. Vi ha i detta samhälle också
begåvningar av de mest skilda slag. Vi
ha en stark differentiering av anlagen.
År det då verkligen billigt och rimligt
att ha en skäligen odifferentierad skola?
Jag skall tillägga en enda sak. De medelmåttigt
begåvades måttfulla takt i arbetet
kommer att visa sig alltför ansträngande
för de obegåvade och alltför trist
för de mera begåvade.

Jag tror att det blir nödvändigt •— och
det bör också vara möjligt, i varje fall
i de större orterna — att få en differentiering
av skolan, som ger alla barn en
skola som tillfredsställer dem, som gör
rättvisa åt deras anlag och som gör att
de snarast möjligt kunna komma ut i
det produktiva arbetet och kulturarbetet
som fria och självständiga människor.

Jag hade tänkt att säga något också om
språkens ställning i den nya skolan. Jag
konstaterar med tillfredsställelse, att den
svenska ungdomen genom att engelska
kommit med på schemat skall kunna få
nya utblickar öppnade för sig in i den
anglosaxiska världen, i varje fall på ett
lättare och bättre sätt än vad tidigare
varit fallet. Det är ju så, att en verklig
inblick i en kulturvärld får man icke,
om man inte något så när behärskar det
språk som finns där inom. Emellertid är
jag övertygad om att det engelska språket,
som många tro är ett så lätt språk,
kommer att bereda många av våra ungdomar
stora svårigheter, och utskottet
har också tänkt sig att för de ungdomar,
för vilka svårigheterna bli övermäktiga,
skall befrielse kunna ges på det sättet,
att de skola få läsa någonting annat
i stället. Jag skulle då i främsta rummet
tänka mig svenska som alternativet.
Nu har jag visserligen hört sägas, att
det kan vara till nytta för att lära sig

Nr 23.

Fredagen den 26 mai 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

svenska att man lär sig att läsa en smula
engelska. Jag skulle vilja replikera, att
det bästa sättet att lära sig svenska ändock
är — att lära sig svenska.

De andra språken få måhända en
mindre gynnad ställning, men även de
öppna ju vägen till viktiga kulturområden,
och jag skulle gärna ha sett att
språkundervisningen över huvud taget
blivit bättre tillgodosedd. Det är med oro
som man frågar sig, om de framtida studenterna
möjligtvis i denna tid av rika
internationella förbindelser skola komma
sämre rustade ut i detta samarbete
än vad äldre generationer ha gjort. Jag
vill emellertid hoppas att den framtida
försöksverksamheten skall ge skolan en
sådan utformning, att de främmande
språken i varje fall på de högre stadierna
få den plats, som tillkomma dem i ett
kultursamhälle som vårt.

Det väsentliga i det förslag till riktlinjer
för det svenska skolväsendet, som
nu föreligger, är emellertid principbeslutet
om den nioåriga skolplikten. Utskottet
har på s. 8 och följande sidor givit
något av den internationella bakgrunden
för detta beslut. Utskottet har redovisat,
hur lång skolpliktstiden är i andra, med
oss jämförliga kulturländer. Sverige har
under 1800-talets senare hälft varit i täten
när det gällt den allmänna folkskolan.
Det är uppenbart att vi inte äro det
längre. Jag tror därför att det är riktigt
att vi nu fatta beslut om en nioårig
skolplikt, låt vara att jag är väl medveten
om att det kommer att dröja innan
detta beslut till fullo kan genomföras.
Vi äro väl alla ense om bildningens
egenvärde. Vi äro ense om det moderna
samhällets stora krav på medborgaren.
Vi äro också medvetna om att redan de
kvalitativa insatser i produktionen, som
vi ha rätt att kräva av vårt folk, tarva
en mera djupgående bildning än den som
den nuvarande skolan kan ge.

Vad blir då resultatet?

Ja, herr talman, på den frågan vågar
jag inte ge något bestämt svar. Jag läste
för inte länge sedan en liten essay av en
engelsk intellektualist, som dessutom är
mycket intelligent, som heter Huxley.
Han skrev år 1937 en liten essay om upp -

fostran, som gav en ganska pessimistisk
bild av de resultat, som hade vunnits i
de stora kulturländerna i och med den
allmänna skolpliktens genomförande.
Han menar, att en allt dummare press,
en allt dummare film, böcker utan intellektuell
eller litterär förtjänst i växande
utsträckning slukats av halvt obildade
människor, som dock lärt sig läsa.
Han anser också, att samma människor
hyllat makten mer än vad någonsin förut
varit fallet.

Ja, detta är den pessimistiska bilden!
Och självklart blir aldrig en skola så
god, som reformatorerna tro och hoppas.
Jag vill emellertid icke ansluta mig till
den pessimistiska bild, som Huxley här
givit. Jag vill i varje fall hoppas, att nya
vägar skola öppna sig för en bildningssökande
ungdom, och jag vill hoppas att
denna bildningssökande ungdom inte
skall vara alltför liten i det svenska samhället.

Jag hoppas vidare, att den framtida
svenska skolan skall bli en skola för
fria medborgare i ett fritt samhälle -—
gärna de samarbetsmänniskor, som herr
Wahlund här talade om — och att de
skola vara beredda att göra nya och värdefulla
insatser i svenskt kulturarbete
och svensk produktion.

Det är med dessa förhoppningar, herr
talman — förhoppningar som äro begränsade
— som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Tillåt mig
att börja med en personlig deklaration.
Den som under de sista tre decennierna
har deltagit i den pedagogiska debatten,
där samma gamla argument ha motionerats
åter och åter igen, har inte kunnat
annat än känna en viss leda vid det
hela. Tack vare den nu föreliggande
skolpropositionen, och jag kan tillägga
även den sista skolkommissionen, ha våra
pedagogiska problem fått en ny aspekt
och en ny och intressant belysning. I övrigt
skall jag i fortsättningen inte så
mycket uppehålla mig vid de olika
punkterna i utskottets kläm utan mera
göra ett antal uttalanden i anslutning till

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

utskottets skrivning och programmet för
den nyordning av det inre arbetet, som
åsyftas med denna reform.

Man kan ställa sig den frågan, vad det
är som utgjort grunden för de sista femtio
årens utveckling i västerlandet, framför
allt på det materiella området. Svaret
blir, att för omkring 300 år sedan
några särlingar kommo att definitivt
bryta med den från senantiken ärvda
uppfattningen, att man skulle kunna
komma till rätta med tillvaron och dess
svårigheter genom ingivelse och spekulation.
I stället sade man sig, att man för
att lösa tillvarons problem måste gå till
erfarenheten och göra målmedvetna experiment.
Sedan vi fått ett visst erfarenhetsmaterial,
sade man sig, få vi
spinna vidare i diskussionen.

Inom skolpolitiken har denna sanning
inte alltid stått levande. För omkring
30 år sedan utgav professor Hans
Larsson en essaysamling, betitlad »Skolformer
och skolkurser». Han gisslar där
på sitt stilla sätt det i Sverige och andra
länder tillämpade förfarandet, att man
alltför mycket gömmer på förändringar
i skolorganisationen, tills man kan göra
en större ombyggnad på en gång. Detta
medför två olägenheter, dels att sådant
som alla människor äro ense om att ändra
blir kvar tio, tjugo år för att vänta på
nästa skolkommitté, dels att när den
stora omläggningen kommer, man anser
sig skyldig att röra i allting och liksom
reformera på förlag, så att det kan stå
sig i en tid. Och därvid begår man vanligen
någon ny dumhet, som i sig bär
uppslaget till nästa skolkommission.

Det har också visat sig, att den stora
allmänheten inom kort blir led vid varje
ny reform. Kanske det är en överdrift
att tala om den stora allmänheten i detta
sammanhang. Dess intresse för skolfrågor
är nog ganska minimalt. Det inriktar
sig alltför ofta på att barnen fortast
möjligt få gå igenom en skola med den
största möjliga formella kompetens och
med minsta möjliga hinder. Den allmänhet,
som intresserar sig för skolfrågor,
utgöres till sin kärna av skolfolk. Men
allmänheten reagerar i alla fall sporadiskt
samt utgjuter sitt missnöje. Och

överheten, eller kanske rättare sagt den
relativa överheten, lyssnar och frågar
sig: Vad skall göras? Bör något göras?
Och så sätts utredningsmaskineriet i
gång.

Professor Hans Larsson underströk i
det nyssnämnda arbetet den moderna,
nästan vidskepliga uppfattningen om
skolformens betydelse och vidare hurusom,
när man söker sig fram till nya lösningar,
detta nästan alltid skall ske genom
ändlösa debatter, som ofta få en
världsfrämmande karaktär. Bättre vore
det att genom försök på olika orter pröva
sig fram till sådana skolformer, som
tillgodose både de sociala och pedagogiska
kraven och våra anspråk på att
vara en kulturnation.

Skolkommissionen har nu delvis, men
blott delvis, gått den vägen. Den vill visserligen
anordna försök, men samtidigt
deklarerar den alltför starkt själva målsättningen.
Om skolkommissionens program
genomföres, skulle tillvägagångssättet
ha påmint om bagarens, då denne
kastade jästen efter brödet i ugnen. Departementschefen
har i sin proposition
hyfsat kommissionens uppslag och mera
understrukit försöksverksamheten. Och
skolutskottet har gått ett stycke vidare
och ställt denna verksamhet i förgrunden.
Utskottet har med andra ord anvisat
den moderna vetenskapens, enkannerligen
naturvetenskapens, metod. Det
är nog ingen tillfällighet att utskottet
kommit till sin ståndpunkt, då det haft
förmånen att i sin spets se en i vetenskaplig
metod så förfaren man som
landshövding Sandler. Att resultatet av
utskottets verksamhet på denna punkt
blivit så lyckosamt, är icke minst hans
förtjänst, varvid man dock icke må förglömma
den vidsynta inställning som
kännetecknar statsrådets Weijnes proposition.
Den har underlättat utskottets
samling omkring det väsentliga. Man hör
i detta sammanhang inte heller glömma
statsrådets Bagges skolutredning eller nu
sittande skolkommission. De ha dock
kommit med de grundläggande uppslagen.

Det är också med tillfrcdställelse som
jag konstaterar, att skolkommissionens

Nr 23.

Fredagen den 26 mai 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

djärvaste eskapader i den pedagogiska
norrskensatmosfären undvikits i propositionen.
Skulle de ha fullföljts där och
i riksdagens beslut, fruktar jag för att
slutet skulle ha blivit en ganska förfärande
buklandning på verklighetens
mark. Och svenska folket skulle ha fått
betala haverikostnaderna.

Med tillfredsställelse må ävenledes anföras,
att målsättningen för .skolans verksamhet
nedskurits till rimliga proportioner.
Jag tänker då inte så mycket på
vad som i kommissionens betänkande säges
om modersmålsundervisningen, där
det heter, att »eleverna böra lära sig skillnaden
mellan skriftspråk och talspråk,
lära sig att disponera ett anförande och
ett diskussionsinlägg, att tala med ledning
av ''stolpar’ och att bemästra talorganen
i olika situationer och inför
åhörargrupper av växlande storlek». När
dessa krav ställas redan på ungdomar i
16-årsåldern, förstår man, vilka vältalare
svenskarna skulle bli vid mera mogen
ålder! Framtidens svenska riksdag skulle
inte som i dag behöva uppvisa några
tomma bänkar inför denna vältalighet.

Nej, jag tänker, herr talman, när jag
här citerar skolkommissionens betänkande,
på vad som där skrives om den
allmänbildning, som skolan skall ge och
varom det heter: »Dit hör kännedom
om världsalltets byggnad och utveckling,
om materiens struktur, om det organiska
livets uppkomst, utveckling och lagar,
om människans väg från stenyxan till
atomkraftens frigörande, om livsbetingelser
och kultur i vårt eget land och i
främmande länder, om språkets värld,
om den mänskliga kunskapsförmågan,
om människan som samhällsvarelse, om
kristendomen och de övriga världsreligionerna,
om olika livsuppfattningar, om
diktens och konstens liv och villkor, om
talens värld, om verktyg och maskiner,
om kroppens ans och vård, om ett hems
skötsel och ekonomi.»

På tal om den obligatoriska skolan heter
det, att den bör »sträva efter att ge
eleverna en sammanhängande vetenskaplig
världsbild, varvid de olika ämnena
måste samverka». Skolan skulle alltså ge
flickorna och pojkarna i den övre puber -

tetsåldern lösning på problem, som
världens skarpsinnigaste matematici och
tänkare hittills förgäves brottats med.
För att nu ej tala om det organiska livets
uppkomst. Tidigare trodde man det
vara ett för alltid olösligt problem. Men
kommissionens sekreterare vet besked.
Han kan tydligen ge biokemister ocli
virusforskare upplysning angående de
mest intrikata spörsmålen på gränsområdet
mellan levande och död materia.

Kammarens ledamöter kunna fråga sig,
varför jag har dragit fram dessa exempel
från skolkommissionens betänkande,
då de ej upptagits eller berörts i föreliggande
proposition. Jag har, herr talman,
gjort det för att belysa de krav,
som kunna ställas på nutidens skola.
När sådana fordringar som dessa kunna
formuleras i en så upplyst församling
som Kungl. Maj:ts skolkommission, kan
man kanske gissa sig till de anspråk på
skolan, som resas vid de mera tivolimässiga
pedagogiska föreställningarna.

Det har uttalats förvåning över att debatten
inför den nu planerade skolreformen
förts i mycket lugnare former
än vad som kännetecknat föregående
skoldebatter, särskilt då den hetsiga diskussion
som fördes under 1920-talet. Någon
motsättning mellan folkskolans och
läroverkens representanter är i dag svår
att spåra. Blixtrar det till någon gång, så
är det från de gamla nummerhästarna.

Lugnet på skolfronten i dag torde bero
på två ting. Läroverkens folk motsatte
sig på 1920-talet envetet de bottenskolesträvanden,
som då gjorde sig gällande,
därför att dessas förverkligande skulle ha
inneburit en förlängning av studietiden
med ett år fram till real- och studentexamen
för stora skaror studerande. Läroverkslärarna
äro genom sin långa utbildning
starkt medvetna om vilken ekonomisk
belastning en lång studietid medför.
Varje ytterligare studieår utgör en
tung börda för de intellektuellt arbetande
i samhället. Den reform, som nu planeras,
siktar mot en förkortning av studietiden
för alla dem som ej åtnjuta den
femåriga realskolans fördelar. Detta utgör
den ena anledningen till avspänningen
i dagens skoldebatt. Den andra an -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

ledningen är att man inte nu, såsom
nyss framhölls, sätter i gång med en reform
blott på grund av mer eller mindre
teoretiska överväganden, utan att man i
stället vill systematiskt pröva sig fram
och att man sedan låter prövningens utgång
få fälla avgörandet.

Den åsyftade reformens innebörd är
kort och gott, att den fyraåriga realskolan
ovanpå sexklassig folkskola försvinner
och att man i stället skapar en ordning,
där den nuvarande femåriga realskolans
studietid dominerar. Man kan ju
också uttrycka saken så, att den femåriga
realskolans två lägsta klasser inbakas
i folkskolan, den framtida s. k.
mellanskolan, som skall sträcka sig upp
t. o. in. klass 6, räknat från skolpliktens
begynnande. Det är nog åtskilliga som
i dagens situation fråga sig, varför man
inte kom med det förslaget redan år
1927. Svaret blir, att man nu anser sig
kunna inlägga ett begynnelsespråk, engelska,
redan i folkskolans femte och sjätte
klasser, motsvarande den femåriga
realskolans två lägsta klasser, vilket på
grund av otillräckligheten av kompetenta
lärarkrafter näppeligen var möjligt
för tjugu år sedan. Vidare avser man
att få till stånd en samordning mellan
den egentliga folkskolans — i framtiden
mellanskolans — kursplaner och kursplanerna
på överstadiet, vilket senare
jag helst vill kalla realskolan.

Mycket beror nu på hur mellanskolan,
folkskolan, förmår klara engelskundervisningen,
och jag skulle vilja tillägga
undervisningen i andra ämnen, där en
svag grund försvårar en fortsatt rationell
utbildning, lag tänker då närmast
på ämnena modersmålet och matematik.
Det blir inte lätt att i odifferentierade
klasser uppnå motsvarande standard för
dessa ämnen som den femåriga realskolans
två första klasser uppvisa. Så långt
tillgången räcker strävar man efter att
för undervisningen i engelska få akademiskt
utbildade lärarkrafter, men dessa
torde inte förslå, utan man måste i stor
utsträckning åtnöja sig med behörighetsförklarade
folkskollärare för engelskan i
dessa begynnelseklasser. Därutöver säger
man, att den framtida språkunder -

visningen, åtminstone i sin begynnelse,
skall bedrivas på ett helt annat sätt än
förut: mindre grammatik och i stället
imitativ språkundervisning, biittre korresponderande
mot elevernas späda ålder.
Jag har i många år såsom provårsföreståndare,
ehuru naturvetare underligt
nog företrädesvis i humanistiska ämnesgrupper,
haft tillfälle att konstatera
de kval, för vilka lärarkandidaterna ofta
utsättas, då de av energiska handledare
sätlas att bedriva imitativ språkundervisning
på det främmande språket. Här
gäller det att utnyttja alla tillgängliga
konster och knep för att komma till vettiga
resultat. Den imitativa språkundervisningen
ställer mycket större krav på
lärarens språkkunskaper än den mera
hävdvunna undervisningen. Här möta
stora uppgifter för försöksverksamheten.

Och så en sak till: folkskolans heterogena,
odifferentierade klasser! Här säger
man, att det ju inte är meningen, att
de barn, som gå eller borde gå i hjälpoch
extraklasser, om sådana funnes överallt,
skola deltaga i engelskundervisningning;
de få i stället sysselsättas på annat
sätt med träning i modersmålet eller något
dylikt.

Vid Göteborgs folkskolor har sedan åtskilliga
år tillbaka förekommit försöksundervisning
i engelska. Denna undervisning
har i tidningen Folkskolan—•
Svensk Lärartidning nr 3 för i år underkastats
en ingående analys av två framstående
skolman, fil. dr Olov Dahlgren,
förutvarande folkskollärare och nu seminarielektor,
samt överläraren fil. lic.
Ragnar Dahlkvist. De ha grundat sina
omdömen på både testning och betygsstatistik
och kommit till det resultatet,
att utöver barnen i hjälp- och extraklasser
ett med dem lika stort antal ej kunna
på ett tillfredsställande sätt tillägna sig
en språkundervisning, som det är något
värde med. De summera sina överväganden
därhän, att mellan en tredjedel och
en fjärdedel av ett ogallrat elevmaterial
ej förmår följa språkundervisningen.

Men de nämnda författarna ha också
kommit till ett annat resultat. Försöksundervisningen
i engelska i Göteborg har
omfattat dels differentierade, dels odif -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

ferentierade klasser, hjälp- och extraklassklientelet
då ej medräknat. Medan
eleverna i de differentierade, mera läsbegåvade
klasserna så gott som samtliga
kunnat tillägna sig undervisningen i engelska,
har antalet elever som ej lyckats
därmed i de odifferentierade klasserna
uppgått till 25 å 30 procent. För dessa
25 å 30 procent har engelskundervisningen
varit ganska meningslös. De två
skolmannen sammanfatta sina erfarenheter
med följande ord:

»Problemet om deltagandet i folkskolans
engelskundervisning är av flera skäl
både ömtåligt och besvärligt och kan,
kanske främst på landsbygden, medföra
vissa sociala komplikationer. Man får
inte heller bortse från svårigheter av
rent pedagogisk art, som inte kan avfärdas
ens med en hänvisning till individuellt
betonad undervisning. Naturligtvis
kan även mycket svagt begåvade elever
rent mekaniskt snappa upp ett och
annat. Man ställer sig ganska tvivlande
till den praktiska nytta detta kan tänkas
medföra. De språkliga skrankor, som
man vill söka rasera genom att låta praktiskt
taget alla elever deltaga i folkskolans
engelskundervisning, står ju ändock
kvar i t. ex. modersmålets muntliga och
skriftliga behandling.»

»Det föreligger vidare», skriva de två
skolmannen i Göteborg, »i den aktuella
skoldebatten en farlig tendens att ensidigt
tillgodose medelmåttornas och de
sämstas behov av undervisning. Vi ha i
vårt land sannolikt inte råd att försumma
de bästa elevernas utbildningsmöjligheter.
En mycket viktig del av deras
utrustning måste säkra kunskaper i engelska
språket anses vara. Detta är ytterligare
en anledning, varför man inte i
onödan bör sänka den allmäna standarden
i engelskläsande klasser genom att
låta även intellektuellt obegåvade elever
deltaga.»

Så långt de två skolmannen i Göteborg.
Till yttermera visso hänvisa de till en
omfattande skotsk undersökning rörande
övergången till högre skolor. Det skotska
undervisningsväsendet är ju mycket
avancerat. Den skotska undersökningen
anser, att det är grymt att sätta

sådana ungdomar till teoretiska studier,
för vilka de sakna alla förutsättningar,
för att ej tala om vilken plåga de studieolustiga
i pubertetsåldern ofta äro för
lärarna. Demokratien företer också, säga
skottarna, en för den själv farlig tendens
att nonchalera de mera begåvade
barnen, som äro förutbestämda att bli
framtidens fackelbärare vid den kulturella,
sociala och industriella utvecklingen.

Försöksverksamheten kommer tydligen
inte att sakna arbetsupgifter. En av
de mera vanskliga blir att skaffa lärare
i engelska i folkskolan med sådan kompetens,
att deras undervisning blir en
bärkraftig grund för fortsatta studier. Vi
få väl hoppas att den redan igångsatta
kombinerade korrespondens- och radioundervisningen
i engelska, för vilken
riksdagen de sista åren beviljat betydande
anslag, skall ge ett värdefullt bidrag
till frågans lösning. Ännu så länge torde
erfarenheten från denna undervisning
vara för ringa för att man skall kunna
fälla något definitivt omdöme om dess
bärkraft.

Det förslag i skolkommissionens betänkande,
som vållat den hårdaste kritiken
vid remissbehandlingen, har gällt
undervisningen på enhetsskolans överstadium,
realskolestadiet. Och det är ju
också kring denna punkt som diskussionen
inom det särskilda utskottet varit
som mest animerad. Kommissionen hade
nämligen förutsatt, att som regel någon
verklig differentiering med klassuppdelning
efter begåvning och intresseinriktning
ej skulle ske förrän i nionde
klassen. I sjunde och åttonde klasserna
skulle alla begåvningskategorier vara
blandade. Visserligen skulle det finnas
möjligheter för klassuppdelning alltefter
elevernas anlag redan tidigare, men detta
skulle kunna komma i fråga endast
undantagsvis. I stället för differentiering
av eleverna i olika avdelningar skulle en
differentiering ske inom klasserna medels
individuell undervisning.

Vid sin föredragning inför skolutskottet
framhöll skolkommissionens generalsekreterare,
att detta var det svåraste
problem som kommissionen haft att

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

bemästra. Men ville man verkligen föra
ut realskolan till alla landets kommuner,
var det nödvändigt att i stor
utsträckning hålla ihop årskullarna i
gemensamma klasser. Kommissionen
hade emellertid funnit en lösning. Den
hade kommit med en kopernikansk idé,
sades det, och idén var individuell undervisning
och gruppläsning inom de
olikformade klassavdelningarna.

Till detta må sägas, att Kopernikus i
alla fall tillhörde medeltiden och att
efter den polske domprosten uppträtt
sådana stormän som Kepler, Newton och
Albert Einstein. När kommissionssekreteraren
i fortsättningen utvecklade
sin tes om den individuella undervisningen,
fick jag det intrycket, att hans
tankegång rörde sig efter två skilda linjer.
Ena gången talades det om en individuell
undervisning, där alla klassens
elever skulle befinna sig på samma
front, men där de duktigare skulle
gå mera på djupet med sina studier.
Andra gången var det fråga om en individualiserad
hastighetslöpning, där
klassen släpptes fritt och vart och ett
av barnen fick läsa i den takt som passade
det bäst.

Det må nu vara hur som helst med
detta. Den individualiserade undervisningen
förutsätter, om den skall komma
till sin rätt, något så när homogena
klasser och små klasser. På grund av
lärar- och lokalbrist få vi avskriva de
små klasserna, åtminstone på högstadiet,
som en önskedröm för åtskilliga
decennier framåt. En individualiserad
undervisning i heterogena, stora klassavdelningar
på pubertetsstadiet ställer
så stora anspråk på lärarnas psykiska
och fysiska konstitution, att det inte är
många som en längre tid gå i land därmed.
Om inte kammarens ledamöter veta
det förut, så kan jag upplysa om det
här i dag, att en av anledningarna till
flykten från lärarbanan utgöra vissa
protagonisters utopiska skönmålningar
om framtidens skola. Ungdomarna värja
sig instinktivt för det alltför vackra
framtidsperspektivet.

Inte heller skolkommissionen tycks
vara fullt bergsäker, när den behand -

lar detta problem. För att få till stånd
intellektuellt mera homogena klasser
förutsätta både den och propositionen,
att lärjungarnas intagning i enhetsskolan
skall ske på grundval av skolmognadsprov.
I småskolans första klass
skulle sålunda samtidigt kunna sitta både
6-, 7- och 8-åringar, alla på ungefär
samma utvecklingsgrad. På ett annat
ställe i betänkandet heter det: »Och
visserligen lyckas kanske skolan genom
sin sociala fostran ge de flesta normalbegåvade
elever en positiv och hjälpsam
inställning gentemot svagt begåvade
kamrater. Men från början intar
många normalt begåvade en överlägsen
och avvisande hållning, och de svagt
begåvade kan därför hinna lida mycket
av vistelsen i en kamratmiljö, där
de ständigt känner sig underlägsna. Underbegåvade
barn, som vistas i normalklass,
förlorar ofta självförtroendet och
anser, att de ingenting kan uträtta. Men
flyttas de till hjälpklass, kommer de
bland kamrater, som de är jämspelta
med, och de får sin självkänsla åter.
Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen
ofta blommar upp och får
ökad arbetsglädje.»

Det är kloka ord, som alla torde kunna
instämma i. Men detta resonemang
är allmängiltigt och gäller inte bara eleverna
i hjälp- eller extraklasser. Nog
blir trivseln bättre, om det är något så
när samma begåvningsnivå i klassen.
Hur vi än organisera klassuppdelningen,
måste vi ändå alltid räkna med
en större eller mindre begåvningsspridning
i klassavdelningarna. Men denna
begåvningsspridning får icke bli hur
stor som helst, om icke undervisningens
och uppfostrans effektivitet skall
bli lidande. I all synnerhet liar detta
sin giltighet på den blivande enhetsskolans
överstadium, realskolestadiet, som
omfattar den ömtåliga övergångsåldern.

Jag har min verksamhet vid ett gossliiroverk
med genomgående femårig realskola,
omfattande över tusentalet elever.
Det är inte ofta jag möter några
uppfostringssvårigheter där. Men när de
inträffa, gälla de så gott som alltid pojkar
på pubertetsstadiet, i skalömsnings -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

åldern, och nästan alltid sådana som
ha svårt att följa med vid undervisningen
och alltså inte passa in i miljön.
Lärarna vilja gärna ha sin tjänstgöring
i klasserna l5 och 23 eller i
gymnasiets tre övre ringar, medan undervisningen
i 35 och framför allt i 43
samt också i 53 anses vara betungande.
När vi behandla dessa spörsmål, få vi
inte helt glömma bort trivseln för lärarna
och den därav beroende lärarrekryteringen.
Människans mest harmoniska
ålder, bortsett från ålderdomen,
torde vara 7—11-årsåldern, och vad
pojkarna beträffar torde inga disharmoniska
böjelser förekomma förrän efter
13-årsåldern. Men där sätta de så
småningom in, kulminera och tona sedan
bort omkring 17-årsåldern.

Det blir inte lätt att uteslutande vara
lärare i framtidens treåriga realskola,
om eleverna där skola vara sammanrörda
utan hänsyn till den skiftande begåvningen
och intresseriktningen. Här
skall göras försök, men jag tror inte
att jag felaktigt föregriper försöksverksamhetens
utgång, om jag påstår, att en
objektiv prövning kommer att visa, att
enhetsskolans överstadium på alla de
orter, där det på grund av elevernas
antal är möjligt, bör organiseras i parallella
linjer, den ena teoretiskt betonad,
den andra mera praktiskt inriktad.
Jag skulle vilja kalla dessa linjer
realskola och praktisk realskola. I övrigt
kan jag instämma i det resonemang
som herr Andrén nyss förde.

För den mera glest befolkade landsbygden,
där elevantalet ej räcker till för
en uppspaltning av elevmaterialet, får
man antagligen nöja sig med vissa undantagsformer.
Men om landsbygden i
framtiden ej skall bli missgynnad, liksom
den hittills otvivelaktigt varit, måste
man där inrikta sig på små klassavdelningar.
Man bör vidare tillse, att goda
lärarkrafter ställas till landsbygdens förfogande,
lärarkrafter som äro speciellt
lämpade att kunna bemästra en individualiserad
undervisning i klasser med
skiftande begåvningsanlag. Försök med
individualiserad undervisning böra sålunda
utföras, inte minst med hänsyn

till landsbygdens behov av lärare vid de
små centralskolorna. Att de prov på dylik
undervisning, som hittills förebragts,
ej alltid visat sig vara lyckosamma, bör
ej avskräcka oss från att angripa problemet
med nya hjälpmedel.

När vi gå till behandling av dessa
spörsmål, böra vi akta oss för att dogmatisera
i vare sig den ena eller den
andra riktningen. Lärarpersonligheterna
variera liksom lärjungarna, de olika ämnena
kräva olika behandling, ja, till och
med de olika kursmomenten i ett och
samma ämne kunna icke alltid angripas
på samma sätt. Låt oss för all del inte
generalisera och föreskriva några patenterade
pedagogiska frälsningsmetoder.
Under diskussionen omkring skolkommissionens
betänkande har den gamla
fråge- och svarsmetoden vid undervisningen
underkastats en frän kritik,
berättigad i de fall där denna metod utnyttjats
till överdrift. Det är för övrigt
lustigt att iakttaga, hurusom även den
pedagogiska utstyrseln har sina modeväxlingar.
I § 47 av 1905 års läroverksstadga
fanns en bestämmelse av innehåll,
att den i frågor och svar fortgående
muntliga undervisningen vore det
viktigaste medlet att utvidga och befästa
lärjungarnas insikter. Och för att ge eftertryck
åt denna bestämmelse rekommenderades
lärarkandidaterna under
provåret att omsorgsfullt studera en avhandling
om »Frågan och dess besvarande»,
som en ledande man inom skolväsendet
författat. Vid inspektioner ägnades
frågan och dess besvarande en
noggrann uppmärksamhet.

Den där bestämmelsen i läroverksstadgan
— jag tror att den hade sin motsvarighet
i folkskolestadgan — fanns kvar
till slutet av 1920-talet, då den slopades
och ersattes med mera allmänt hållna
föreskrifter, som avsiktligt gåvo ett stort
mått av frihet åt undervisningen. Nu var
det inte längre fråga om »frågan och
dess besvarande», utan nu gällde det i
stället att väcka elevernas arbetshåg och
vänja dem att arbeta på egen hand. Det
lustiga är emellertid, att dessa två diametralt
motsatta stadgeföreskrifter torde
ha författats av samme man.

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

Inför en del utslag av dagens pedagogiska
debatt skulle jag vilja uttala det
önskemålet, att den ej bör urarta till en
mannekänguppvisning på de pedagogiska
nykreationernas marknad. Ibland
kan det vara nödvändigt med fråge- och
svarsmetoden, inte för att läraren skall
kontrollera eleven utan för att läraren
och eleven själv skola ha förvissat sig
om att den senare riktigt har förstått
sammanhanget. Om man vill ha en bättre
benämning på förfarandet, kan man
ju tala om en intervju i stället, varvid
även den intervjuade bör ställa frågor.
Metoden användes ju också här i riksdagen
— men där bli frågorna mera
sällan besvarade!

Alla undervisningsmetoder äro bra
utom de tråkiga. Låt oss inte fördjupa
oss så mycket i metodiken! Erfarenheten
visar, att under de tider, då denna
ställts i förgrunden, har det varit något
fel med skolväsendet. Viktigare än all
denna snustorra metodik är att vi få
fram lärare som behärska sina ämnen
och som med entusiasm gå in för sin
gärning. Sedan blir det alltid någon råd
med metoderna. För närvarande ser det
emellertid illa ut med den högre undervisningen.
Nutidens ungdom är så underligt
beskaffad, att den vägrar att välja
ett yrke sådant som läroverkslärarens,
trots att det benämnes ett kall och alltså
är sämre avlönat än alla andra jämförbara
yrken i folkhemmet. Underligt,
men sant!

Vi skola inte inbilla oss, att vi ensamma
brottas med dessa problem. De äro
aktuella i England, i Frankrike och även
i Amerika, trots att många stater däröver
redan anammat de nya idéerna vid
utformandet av sitt skolväsen. Det oaktat
tycks man vara långt ifrån nöjd med
resultatet där ute. Nyligen förkunnade
Chicagouniversitetets rektor — kansler
kallas han visst — vid ett föredrag här
i Stockholm, att Amerika nått sin nuvarande
materiella standard inte på grund
av sitt undervisningsväsen, utan i trots
av detta och på grund av sina stora ekonomiska
resurser. .lag skulle vilja tilllägga
också på grund av den generositet,
varmed USA tagit emot Europas bäs -

ta och på den gamla kontinenten tränade
hjärnor. Svenskarna däremot, har det
sagts av en engelsk iakttagare, som nyligen
besökt landet, äro ett folk som är
hänvisat till att leva av sitt förstånd,
och vi böra göra det bästa för att odla
detsamma.

För att återgå till Frankrike, så har
det också nyligen haft sin skolkommission,
som år 1945 överlämnade sitt betänkande
till den franske undervisningsministern.
Ordförande var den berömde,
numera avlidne professorn i fysik vid
College de France, Paul Langevin. »Le
plan Langevin» var på 47 sidor, medan
den svenska skolkommissionens betänkande
upptog 560 sidor, föregånget av
skolutredningens många delar på jag vet
inte hur många sidor. Jag nämner den
franska utredningen därför att den utgör
grunden för en rikt facetterad försöksverksamhet
i de s. k. »les classes
nouvelles», som nu pågår och som vi nog
borde närmare studera. Det är att hoppas,
att den frihet från doktrinarism,
den i bästa mening förutsättningslösa inställning,
med vilken försöken i de nya
franska klasserna tycks bedrivas, skall
vara föredömlig även för oss.

Jag har, herr talman, så länge uppehållit
mig vid differentieringsfrågan, att
det inte blir mycken tid över för ett
kanske ännu värre problem, som det tillkommer
försöksverksamheten att bemästra,
nämligen den praktiska utbildningen.
Folkpartiet har ju i sill motion
föreslagit, att en förberedande yrkesutbildning
skulle sätta in för de yrkesmogna
och för praktisk verksamhet lämpade
eleverna redan i åttonde klassen, givetvis
vid sidan av teoretiska studier. Propositionen
förutsätter yrkesorientering
i sjunde och åttonde klasserna samt yrkesutbildning
först i avslutningsklassen,
som är den nionde. Utskottet har här avkunnat
ett domslut, mera salomoniskt än
vad Salomo själv i all sin härlighet skulle
vara mäktig, i det all det i utskottets utlåtande
heter, att den förberedande yrkesutbildningen
skall börja »senast i
klass 9». Folkpartiets motion stödjer sig
på uttalanden av de närmast sakkunniga
myndigheterna, skolöverstyrelsen och

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

överstyrelsen för yrkesutbildning. Utskottets
tveksamhet i formuleringen till
förmån för motionen grundar sig mera
på den förutsedda svårigheten att organisera
en yrkesutbildning i flertalet
kommuner än på principiella skäl.

Skolkommissionen och skolpropositionen,
liksom nu även det särskilda utskottet,
ha kritiserats för att de ej gett några
större bidrag till uppklarandet av yrkesundervisningens
dilemma. Men hur skulle
det kunna vara annat? I fråga om yrkesundervisningen
ha vi haft att stödja
oss på de sista tre decenniernas trevande
försök, under det att vi beträffande den
teoretiska undervisningen kunnat falla
tillbaka på århundradens erfarenheter.
Den nya skolan skall ej heller förverkligas
vare sig i år eller nästa år utan
först om ett par decennier. Yrkesundervisningen
kommer att erbjuda så svåra
problem, att det inte minst fördenskull
är meningslöst att föreskriva någon tidtabell
för reformens fullbordan.

Här finns plats för initiativ. Redan ha
nya uppslag prövats. För ett par månader
sedan läste jag i Stockholms-Tidningen
en redogörelse för experiment
med praktisk linje inom åttonde klass
vid Lidingö folkskolor, som synbarligen
slagit väl ut. Medan skolbarnen i åttonde
klassen landet runt plugga teori i sina
klassrum, arbeta elever i Lidingö folkskolor
inom industri och hantverk två
och en halv dag i veckan och ha sin
övriga utbildning i teoretiska ämnen förlagd
till skolan. De göra på så sätt en
tidsvinst i sin kommande yrkesträning,
vilket livligt uppskattas av föräldrarna.
Statens folkskolinspektör har vitsordat,
att denna i Lidingö prövade anordning
visat god effektivitet. Samtidigt omvittnades
det, att de praktiskt begåvade eleverna,
som i åttonde klassen ofta äro utledsna
på att sitta på skolbänken, blivit
gladare och lättare att tas med, sedan de
i sitt specialintresse fått utlopp för sin
verksamhetslust. Även de teoretiska studierna
tyckas ha varit lättare att acceptera
än tidigare.

Det synes alltså inte vara omöjligt att
organisera en förberedande yrkesutbildning
redan i åttonde klass. Det är inte

bara skolöverstyrelsen, som påyrkat en
tidigare inlagd förberedande yrkesutbildning
än vad skolkommissionen och därmed
också propositionen begära. Praktiskt
taget alla remissinstanser, som yttrat
sig i frågan, äro ense om detta.

Nu kan det invändas, att en svala gör
ingen sommar. De försök, som hittills
gjorts på vissa håll med en tidigare yrkesutbildning,
äro alltför sporadiska för
att man av dem skall kunna dra några
vidlyftiga slutsatser angående deras tilllämpning
på hela årskullar om kanske
70 000 elever. Och det kan ju vara sant.
Men jag tror att enhetsskolans popularitet
i hög grad kommer att bero på möjligheten
för ungdomarna att tidigare
övergå till två- eller fleråriga yrkesskolor
än vad propositionen räknar med.

Men hur går det då med de allmänbildande
ämnena, som varje medborgare
har behov av: modersmålet, räkning,
samhälls- och hälsolära? De böra givetvis
inte försummas. Någon helig regel
bör det väl ändå inte vara, att dessa
ämnen skola erbjudas uteslutande inom
den trånga ram som enhetsskolan erbjuder.
De kunna lika väl förläggas till
en anstalt med övervägande yrkespraktik
och yrkesteori, utan att denna anstalts
karaktär av yrkesskola förvanskas.
Vi få inte i den schematiserade enhetsskolans
namn bortse från psykologiska
synpunkter, som säga att ungdomarna
fullgöra sin skolplikt med desto större
flit och intresse, ju meningsfullare undervisningen
ter sig för dem. Jag skulle,
herr talman, alldeles särskilt vilja understryka
i utskottets kläm om yrkesundervisningen
ordet senast — att denna
yrkesundervisning bör sättas in senast
i nionde klassen.

Ett annat för utskottet kontroversiellt
spörsmål har nionde klassen varit. Den
skall utgöra på en gång enhetsskolans
avslutningsklass och begynnelseklassen
för det fyraåriga gymnasiet. Här skall
även enligt propositionen differentiering
av elevmaterialet, alltefter studieinriktning,
ske. Inom 9 y skall det förekomma
yrkesutbildning; inom 9 a teoretisk undervisning
såsom för närvarande inom
realskolans avslutningsklass, och 9 g

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

skall motsvara nuvarande första gymnasieringen.

Diskussionen bär närmast gällt förläggningen
av klass 9 g. Enligt departementschefen
bör den kunna förläggas
antingen till enhetsskolan eller till gymnasiet
alltefter omständigheterna. Utskottet
svävar på målet och tar ingen
bestämd ståndpunkt men anser att klass
9 g icke i princip bör utbrytas ur enhetsskolans
ram, vad det nu skall betyda.
Om icke klass 9 g inordnas i gymnasieorganisationen,
blir tesen om det fyraåriga
gymnasiet blott en lek med ord.
Grunden för det framtida gymnasiet blir
säkerligen kvantitativt, men sannolikt
också kvalitativt svagare än nu. Om så
även den klass, som motsvarar dess nuvarande
första ring, fråntages gymnasiet
och placeras på annat håll, föreligger
risk för att studenternas standard
sjunker.

På minst den för närvarande gällande
standarden bos studenterna baserar sig
fackhögskolornas studiegång. Fackhögskolornas
tidsmarginal vid utbildningen
är så knapp, att den minsta sänkning av
studentexamens nivå kommer att leda till
en ökning av studietiden. Universitetsberedningens
förslag om sänkta studietider
för de filosofiska examina grundar
sig likaledes på att studenterna lia minst
samma studieförutsättningar som nu och
tål ingen sänkning av fordringarna i studentexamen.
Fn försvagning av det framtida
gymnasiet kan leda till att den genomsnittliga
förkortning av studietiden
fram till studentexamen, som åsyftas
med reformen, måste kompenseras genom
längre studietid vid universitet och
fackhögskolor. Sådan är den verkliga
problemställningen.

Till gymnasiets organisation får riksdagen
taga ställning längre fram, sedan
särskild utredning härom gjorts. Det är
av vikt, att den nya linje, som här föreslås
vid sidan av de gamla latin- och
reallinjerna, får en sådan konstruktion,
att den ej blir en utkläckningsanstalt för
epastudenter. Utskottet framhäver detta
genom sitt uttalande, att de tre gymnasielinjcrna
böra framstå såsom likvärdiga
bildningsvägar. Risk föreligger för

att den nya allmänna gymnasielinjen kan
få en förödande verkan för latinlinjen på
de mindre läroverksorterna. Utskottet
bar ju också understrukit detta.

Herr talman! Jag har hållit på ganska
länge men ändå blott lyckats få fram en
bråkdel av vad jag i dag hade velat säga.
Nu måste jag sluta.

I det socialdemokratiska första-majmanifestet
för i år uttalas, att vägen måste
öppnas för var och en till den utbildning
och ställning som passar hans förmåga.
Jag ber afl få instämma och hoppas
att manifestet också förutsätter att
icke några konstlade barriärer i en missriktad
jämlikhets namn skola försvåra
för de verkligt studiebegåvade att snabbt
komma till de ställningar i samhället,
där de kunna utveckla sina möjligheter.
När allt kommer omkring är det på deras
insats, vårt folks kultur och materiella
standard främst bero.

Den framtida skolans skissritning föreligger.
Nu hänger det på den arkitektoniska
detaljutformningen, skolväsendets
innehåll och de slutliga kostnadsberäkningarna,
ej förglömmandes det
viktigaste av allt vid sidan av lärjungematerialet,
nämligen lärarrekryteringen.
Den sistnämnda visar för närvarande
olycksbådande aspekter. På regeringen
faller ansvaret för att den snabbt förbättras.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det är
möjligt, att en kommande generations
ledamöter av denna kammare, som ha
den ambitionen att, när de börja ett
anförande här, söka sig ett lyriskt utgångsspråk,
komma att med iver bläddra
i de kanske på den tiden klassiska
skrifterna av en Karl Vennberg eller harald
forss. Det har ju emellertid på sista
tiden blivit på modet, att man skall använda
Tegnér, när det gäller att lyriskt
förgylla anförandena i kammaren. Om
jag också försöker gripa till Tegnér i
detta sammanhang, kommer jag att göra
det på ett tämligen negativt sätt. Jag
konstaterar nämligen, att det i dagens
situation knappast är möjligt att använda
de ord, som Tegnér yttrade till Åt -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

terbom vid dennes inval i Svenska akademien,
att »den nya skolan flyttar i
den gamla». Det framgår både av propositionen
och av utskottsutlåtandet, att
vi ha mycket långt kvar till den tidpunkt,
då ett dylikt citat blir verkligt berättigat.

Ändå förhåller det sig alldeles otvivelaktigt
på det sättet, att denna dag kommer
att uppmärksammas av framtiden.
Det är någonting nytt som sker i och
med att Sveriges riksdag i dag godtar
särskilda utskottets utlåtande nr 1. Vad
riksdagen därmed har velat säga är, att
den är övertygad om att den unga generationens
fostran i våra skolor verkligen
är av grundläggande betydelse för vårt
folks framtida liv och utveckling.

Skolutredningen -— vars ordförande,
professor Bagge, vi i dag ha nöjet att se
som gäst i denna kammare -— tillsattes
för tio år sedan. Det kan icke nog understrykas,
vilket viktigt arbete som skolutredningen
på sin tid utförde. Vi, som
äro yrkesmän, ha den saken fullt klar
för oss, och vi anse, att det fundament,
på vilket även den framtida diskussionen
på skolans område kommer att vila,
blir skolutredningens 20 betänkanden
och 4 000 sidor. Här skulle man verkligen
ha anledning att citera Tegnér och
säga: »Var stodo vi, om den ej varit
till?»

I det allra första av skolutredningens
betänkanden, som bär den betecknande
titeln »Skolan i samhällets tjänst», har
utredningen funnit mycket lyckliga formuleringar
för vissa allmänna synpunkter,
som man kan anlägga på de frågor
vi nu diskutera, och jag skall här ge
några citat, endast med det syftet att få
dem samlade i kammarens protokoll.

Det heter bland annat så här: »Ett
folks inre styrka beror till icke ringa del
på den utbildning, som de enskilda medborgarna
erhålla. I ett litet land som
vårt måste det som brister i kvantitet ersättas
med kvalitet... Vi måste redan
nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta
oss på att tillvarataga och utveckla vårt
folks andliga resurser. Det är till dessa
vi främst måste lita för framtiden. Och
då ligger närmast till hands att förbätt -

ra ungdomens andliga och fysiska fostran
och utbildning genom att främja undervisningsväsendet.
Det gäller här att
icke försitta någon tid.»

Skolutredningen yttrade sig också om
vad den ansåg, att skolan borde ge. Det
heter därom: »De unga måste fostras till
sanningskärlek och självständighet, till
fasthet i karaktären, till självdisciplin
och social ansvarskänsla, till en medveten
och offervillig samhällsanda, till trohet
mot vårt folks traditioner och andliga
arv .. . Skolans hela verksamhet. . .
bör ställas i karaktärsutvecklingens
tjänst.»

Vad är till sist målet för skolans arbete?
Det heter härom: »Skolan kan
icke lära alla allt, den kan icke heller
föra alla lika långt, men den kan ge en
var en grund att bygga vidare på och
den kan sträva att ge en var vördnad
för sanningen, last att söka den, vilja
att efter bästa förmåga pröva, förrän
han dömer.»

Utredningen fortsätter: »Vad som nu
med allmän enighet begäres av svensk
skola, det är att den skall lära den uppväxande
ungdomen vad det innebär att
vara svensk, medborgare i ett fritt land,
medarbetare i ett folkstyrt samhälle,
medansvarig för sitt folks framtid.»

De citat, vilka jag här lämnat och som
jag, som sagt, önskat på detta sätt få
med i referatet från dagens meningsutbyte,
ha tämligen stora utsikter att bli
klassiska. I forna dagar hade man den
älskvärda vanan, att man skickade ut ett
lämpligt urval av vad som hade sagts
vid den tidens riksdagar att anslås inför
allmänheten. Yttrandena blevo uppsatta
i härför lämpade lokaler i kommunerna,
i kyrkorna o. s. v. Det förefaller
mig, som om åtminstone ett par av
de här citaten skulle vara mycket lämpliga
att uppsättas i våra svenska skolor.
I sina allmänna formuleringar tala de
om de förhoppningar, som voro bestämmande
för den generation, som präglade
dem. Det är, tycker jag, mycket
glädjande att finna, att även 1946 års
skolkommission — jag citerar här direkt
— »i stort sett delar den grunduppfattning,
som 1940 års skolutredning

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

gjort till sin». Därmed har också denna
politiska utredningsinstans i princip anslutit
sig till skolutredningens målsättning.

Skolutredningen underströk alltså, att
»i ett litet land som vårt måste det som
brister i kvantitet ersättas med kvalitet».
Det ligger en erkännansvärd vilja
dold i de orden, ehuru det naturligtvis
är mycket svårt att realisera dem. Men
skolutredningen har utan tvivel rätt däruti,
att kvalitet går före kvantitet. Kvaliteten
har ett högre värde. Skolutredningen
har vidare för sin del med skärpa
betonat vikten av, att skolan gåve
lärjungarna »säkra kunskaper och färdigheter»
och betonat vikten av att fostra
eleverna »till goda arbetsvanor» och
mycket annat. Det gäller över huvud
taget att här höja och inte sänka den
standard, som vi för närvarande ha i
våra skolor.

Denna synpunkt är, herr talman, av
utomordentlig betydelse i dessa sammanhang.
I ett avseende ligger naturligtvis
saken tämligen klart till. Den nioåriga
enhetsskola, som vi här alla i princip
ansluta oss till, kommer att höja standarden
på den skola, som vi nu äro vana
att möta under benämningen folkskola.
Men eftersom det förhåller sig på det
sättet, att den nya enhetsskolan även
skall i sig uppta den tidigare realskolan,
vilken skall ge grunden för en fortsatt
högre utbildning, uppställer sig självfallet
den frågan, om vi, vad detta elevklientel
angår, ha att förvänta en standardförbättring
eller en försämring. Det är
om den saken vi i dag ingenting veta
med bestämdhet.

Emellertid har själva frågeställningen
uppväckt oro i de vidaste kretsar inom
vårt folk. Som exempel kan jag återge
några ord, som stå i cn av Studieförbundet
Näringsliv och samhälle i förrgår
utgiven bok med titeln »Skolreformen och
näringslivet». Där heter det: »En sänkning
av kunskapsstandarden i enhetsskolan
skulle, då denna utgör grundskola
för all vidare utbildning, medföra för
vår allmänna kunskaps- och kulturstandard
katastrofala verkningar». Det är
här endast min avsikt att apostrofera

själva problemet, vilket givetvis också
uppmärksammats av skolkommissionen
i dess betänkande och där fått vissa lösningar,
som jag inte här har tillfälle att
polemisera emot. Jag finner det emellertid
lyckligt, att utskottsutlåtandet understrukit,
att försöksverksamheten under
1950-talet får ge det definitiva svaret på
själva spörsmålet. Det är nämligen av
mycket stor vikt för den nya enhetsskolan,
vilket tidigare talare här betonat,
att den göres funktionsduglig ur
olika aspekter. För den del av enhetsskolan,
som ser sin topp i 9 a och 9 y,
uppställer sig kravet att ge de två extra
skolåren innehåll och mening. Här möta
vi bl. a. utformningen av yrkesutbildningen,
om vars detaljer inte heller utskottet
kunnat prestera några mera förtroendeingivande
upplysningar. Om man
ej i dessa avseenden lyckas få fram acceptabla
resultat, kan följden bli, att föräldraopinionen
— vi kunna ju också kalla
den med det vackra ordet föräldrademokratien
— slår larm.

Vad begära egentligen, herr talman,
föräldrarna av ett skolsystem? Jo, efter
vad jag kan föreställa mig begära
de, att ett skolsystem skall med minsta
möjliga kostnad och med minsta möjliga
uppoffring av tid ge barnen, utan
att överanstränga dem, det mått av kunskap
som de ha behov av såsom medborgare
i ett civiliserat samhälle och
såsom ett underlag för antingen omedelbar
yrkesutövning eller fortsatt yrkesutbildning
på olika banor. Det är
min uppfattning — och jag har även
haft möjlighet att hävda den under utskottsarbetet
— att varje skolsystem,
som icke fyller dessa krav och som icke
bygges upp efter dylika generella principer
kommer att bli föremål för opposition.
Om det alltså visar sig, att den
skolkonstruktion, som vi här göra, icke
svarar mot det praktiska livets fordringar,
blir det oro i lägret. Om t. ex.
enhetsskolans kunskapsmeddelande på
den teoretiska linjen inte räcker till
för att utan gnissel slussa eleverna från
enhetsskolans teoretiska linje upp i
gymnasiet, vad händer då? Det har
sagts, att man samtidigt vill slå vakt

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

om gymnasiets bildningsstandard. Måste
inte i ett dylikt fall »kompletteringsraseriet»
flyttas ned till gymnasiets portar?
Och om man säger, att detta antagande
är felaktigt, måste inte då den
naturliga, den axiomatiska följden bli,
att gymnasiets bildningsstandard försämras?
Om så sker, få vi »kompletteringseländet»
placerat på samma plats som
nu, om man så vill, nämligen framför
universitetens och högskolornas portar.
Man har då att förutse tillkomsten
av ett eller två college-år av den typ,
som vi möta i Amerika och som för
övrigt inte heller är så främmande för
svenskt skolväsende. Det skulle för oss
betyda en återgång till den inträdesexamen
vid universitet och högskolor,
som vi hade bär i landet före 1862.
En dylik verkan av ett oförsiktigt knäsatt
system skulle alltså betyda för föräldrarna
förlust i pengar och för eleverna
förlust i tid, i trots av att alla,
i utlåtandet, kommissionsbetänkandet
och i alla möjliga andra sammanhang,
säga sig eftersträva ungefär motsatsen.

Herr Ohlon erinrade i sitt anförande
om, att vi nyligen haft besök i
Stockholm av den kände rektorn för
universitetet i Chicago, Robert Hutchins.
Han hade, såsom framgick av
tidningarna, många intressanta saker
att berätta om de amerikanska uppfostringsmetoderna,
som det kan vara
lämpligt att erinra om, eftersom det
sagts, att det amerikanska systemet utgjort
modellen för många av dem, som
hos oss på sistone deltagit i förarbetet
för en ny skolreform i detta land. Vad
Mr Hutchins i sina öppenhjärtiga anföranden
betonade var ur deras synpunkt
tämligen uppseendeväckande
ting. Han ville understryka vikten av
att man hade fasta normer i den elementära
undervisningen och att man
iakttog allvar inför de uppgifter, som
mötte i en skola. Grundprincipen för
den amerikanska undervisningen — lika
möjlighet åt alla — är, sade han,
värd att efterbilda, men den praktiska
utformningen av denna princip i Förenta
staterna lämnar ännu mycket övrigt
att önska. I många länder tror

man, sade han vidare, att eftersom
USA är rikt och mäktigt, så måste detta
bero på dess undervisningsväsende
och att detta därför bör tagas som
mönster. Troligare är dock, tilläde han,
att just därför att Amerika är rikt ocli
mäktigt, ha vi kunnat överleva ett undervisningssystem
som vårt.

Det förefaller mig, herr talman, som
om dessa ord av den frispråkige chicagoprofessorn
hade någonting att både
säga och lära oss. Vi få inte göra oss
skyldiga till samma misstag, och framför
allt få vi inte i vårt folkfattiga land
kopiera metoder, som möjligen kunna
tillämpas i Amerika, som med sina rikare
möjligheter kan ha råd att slösa.
Hur hette det i skolutredningens första
betänkande, som jag nyss citerade? Där
stod, att i ett litet land som vårt måste
det som brister i kvantitet ersättas med
kvalitet. Möjligheten att få fram kvaliteten,
vilken ju alltid grundar sig på
ett urval, är hos oss ett betydligt ömtåligare
problem, eftersom vår befolkning
är mindre.

Det ligger också säkerligen — jag
återför då mitt resonemang till den mera
trista svenska vardagen — ett bekymrat
allvar bakom Målsmännens riksförbunds
vädjan till särskilda utskottet,
däri det heter, att »särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt problemet, hur den
lägre skolan skall kunna bibringa blivande
gymnasieelever tillräckligt goda
grunder i modersmålet, främmande
språk och matematik». Denna vädjan
ligger, menar jag, i linje med vad jag
tidigare har sagt angående föräldrademokratiens
önskan beträffande barnens
skolgång.

Slutligen är det, herr talman, ännu
en synpunkt som jag vid detta tillfälle
vill bringa i erinran. Utan pengar, lokaler
och lärare få vi ingen ny skola.
Pengar kunna vi tänkas få, och med
pengarna följa väl indirekt lokalerna.
Men det är värre med lärarna. De kanske
inte ens komma för pengar, d. v. s.
de lockas inte av möjligheten att få en
aning högre lön än för närvarande. Därvidlag
äro väl statens resurser och möjligheter,
föreställer jag mig, tämligen

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

begränsade. Yad lärarna och de blivande
lärarna emellertid begära •— utöver
en skälig lönereglering •— är rimliga
arbetsförhållanden. Herr Ohlon var också
han inne på detta problem, men jag
skulle kanske vilja med några ord komplettera
hans synpunkter.

Det är ju klart, att inför en elevtillströmning
till läroverken av ett omfång, som
aldrig tidigare skådats, måste mödorna
för den i katedern undervisande ha
ökats på ett enastående sätt. Det finns
nu klasser på 35 och ofta 37 elever, som
det här gäller att ta hand om. Jag har
för min del låtit göra en undersökning
vid det läroverk, där jag har förmånen
att utöva pedagogisk verksamhet vissa tider
av året, och jag har fått fram vissa
intressanta resultat.

En lärare i modersmålet i realskolan
kunde sålunda per år redovisa 2 371 av
honom rättade skrivningar — uppsatser
eller rättskrivningar. Om varje bok, herr
talman, beräknas vara två mm tjock och
böckerna travas på varandra, blir det
en stapel på fem och en halv meter,
d. v. s. ungefär som från golvet upp till
pressläktaren där borta, föreställer jag
mig. Arbetet för att genomgå dessa gigantiska
skrivbokshögar beräknas av
vederbörande ta 47 arbetsdagar å 8 timmar
per läsår. Därmed får talet om lärarnas
långa ferier en något annan bakgrund,
ty om man slår ut dessa 47 läsdagar
på ferierna och därtill lägger allt
det extra arbete, som en lärare har för
att förbereda sina lektioner, då blir det
inte så mycket kvar av de där omdebatterade
ferierna, en synpunkt, som särskilt
i vissa kretsar ältas med en tanklöshet
som är imponerande. Det här
exemplet ger en realistisk bild av lärarnas
vardag. Man nalkas nu helt enkelt
bristningsgränsen för en vanlig
människas förmåga, bon må vara än så
arbetsvillig.

Att tillämpa från vissa håll föreslagna
arbetsmetoder under en elevtillströmning
av den storleksordning, som jag
bär antytt, är otänkbart. Till och med
i den utredning av Näringsliv och samhälle,
som jag nyss nämnde om, har
man mycket starkt understrukit denna

synpunkt. Man har sagt, att det icke är
troligt, att det skulle vara möjligt att
tillämpa dylika arbetsmetoder.

Herr talman! Det vill sannerligen i
nuvarande läge till att i ofta undermåliga
eller splittrade lokaler med otillräcklig
eller överårig undervisningsmateriel bära
vad yrket har att ge av arbete och
möda. Det är verkligen nödvändigt, att
statsmakterna på detta område gå fram
med största förståelse och försiktighet
med hänsyn till det aktuella läget, på
det att ej yrket må på ett ännu mera katastrofalt
sätt än nu avfolkas. Hur går
det då med den nya skolan och dess
möjligheter?

Mot bakgrunden av de synpunkter,
som jag här anlagt på dagens stora överläggningsämne,
vill därför även jag understryka
betydelsen av 1950-talets försöksverksamhet
på detta område. Vi passera
i dag verkligen en milstolpe. Diskussionen
har nu under ett årtionde
kretsat kring det resultat, vartill skolutredningen
och senare, på basis av dess
arbete, skolkommissionen kommit. Alla
måste erkänna, att båda dessa utredningsinstanser
ha utfört ett jättearbete.
Om dess detaljer äro vi inte eniga, men
vi kunna alla erkänna, att arbetet bär
kännetecknats av en strävan att hela tiden
få fram någonting nytt och någonting
bättre.

Många kritiker av särskilt skolkommissionens
mödor ha velat hävda — och här
kan jag återigen använda mig av ett
Tegnércitat — att hos skolkommissionen
det nya icke varit sant och det sanna
icke varit nytt. Det är emellertid i dagens
läge oklokt att hårdraga de olika
ståndpunkterna. Jag tror att det är klokare
att just nu lägga de stridsyxor, som
använts under de senaste årtiondena, på
hyllorna. Låt oss vänta och se! Vi ha
genom försöksverksamheten en möjlighet
att få fram sanningen, att få idéer
och teorier konfronterade med verkligheten.
För den stora sakens skull är det
en verklig lättnad att så kan ske. Det är
enligt min mening det viktigaste praktiska
resultatet av utlåtandet från det
särskilda utskottet.

Herr talman! Vad är det slutligen som

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

vi begära av dem, som skola leda arbetet
med försöksverksamheten under 1950-talet? Jag citerade i början av mitt anförande
några ord ur skolutredningens
första principbetänkande, som försökte
precisera uppfostrans mål. Skolan sades
böra »ge en var vördnad för sanningen,
lust att söka den, vilja att efter bästa förmåga
pröva, förrän han dömer». Ledningen
för försöksverksamheten skall —-det är min förhoppning — taga andan
i de orden till sitt rättesnöre. Gör man
det, och jag har ingen anledning att tro
motsatsen, då är jag för min del förvissad
om att allt blir bättre än vi någonsin
vågat hoppas.

Herr SANDLER: Herr talman! Jag börjar,
där man i regel brukar sluta, nämligen
med ett bifallsyrkande till utskottsförslaget
i dess helhet.

Detta utskottsutlåtande är i den nya
skolans anda ett typiskt uttryck för
grupparbete. Alla olika riktningar inom
utskottet ha haft möjlighet, och begagnat
den, att sätta sin prägel på detta
utlåtande. Herr Andrén antydde för
en stund sedan, att detta samarbete kunde
ha medfört vissa risker för självständigheten.
Kammaren har nog funnit av
herr Andréns och övriga talares tidigare
framträdande, att något sådant menligt
resultat icke framkommit ur utskottets
samarbete.

Då jag säger, att det har kommit bidrag
från olika riktningar, har jag avsiktligt
inte använt uttrycket »olika partier»,
ty visserligen ha vi haft att behandla
partimotioner, men handläggningen
inom utskottet har varit i hög
grad karakteriserad av individualisering.
Vi ha jämkat oss samman. Det kan
kanske här frågas, vem som har jämkat
mest. Den diskussionen överlåter jag åt
andra, som kunna ha något speciellt intresse
för den saken. Vi ha sökt en gemensam
mötespunkt, och vi ha funnit
den, vilket ju kan framkalla den frågan,
huruvida det är en punkt i den gamla
klassiska meningen, att en punkt är ett
ställe, där ingenting finns.

Det har talats om att vi ha gjort en

kompromiss i utskottet. Ja, det kan kanske
kallas för en kompromiss emellan
tro och tvekan. Men om vi verkligen vilja
göra det här till en gemensam angelägenhet,
måste det faktiskt beredas utrymme
för både det ena och det andra.

Inom utskottet har under handläggningen
mer och mer framkommit en
önskan att uppnå samling kring en gemensam
ståndpunkt och mer och mer
också klarnat, att det borde vara möjligt
att uppnå detta. Då är frågan, om den
formel, som här bär uppnåtts, kan betyda
ungefär vad som helst och är till för
att camouflera helt motsatta syften. Svaret
på den frågan får man, om man läser
utskottets kläm och den därtill hörande
motiveringen. Därur framgår
ingen tvekan om behovet av den nioåriga
skolan. Det framskymtar däremot,
att det har funnits olika uppfattningar om
hur man bäst skall utnyttja dessa nio år.
Därur framgår heller icke någon tvekan
om lämpligheten av att fatta ett
principbeslut nu, med hänsyn till den
betydelse det har för planeringen ute i
kommunerna och för lärarutbildningsfrågan.
Det föreligger ingen tvekan om
allvaret i den avsikt, som är tillkännagiven
i den första punkten av utskottets
hemställan, att söka genomföra en enhetsskola,
men heller icke någon tvekan
om att man bör ta ledning av försöksverksamheten.

I de ordalag, som utskottet har valt i
sin kläm, ligga inrymda både tanken att
enhetsskolan skall vara föremål för ett
successivt utbyggande och det mått av
villkorlighet i fråga om framtida avgöranden
såväl i kommunala som i statliga
instanser, som måste vara inneslutet, om
man menar allvar med försöket.

Det är ett ord, som bär glider mycket
lätt över läpparna, och det är ordet »resultat».
Man skall avvakta resultatet av
försöksverksamheten. Det ligger nog en
viss tanklöshet bakom det ordet, och det
är med avsikt icke använt i utskottets
förslag. Vad vi ha att räkna med är ju
att intill den tidpunkt, då statsmakterna
fatta ett definitivt beslut om den nioåriga
skolplikten, skall uppbyggandet
ske på grundval av den nuvarande skol -

Fredagen den 2G maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

stadgans bestämmelser, vilka möjliggöra
för Kungl. Maj d att på framställning
från skoldistrikt fastställa en längre
skolplikt än den nu i allmänhet rådande.
Den nioåriga skolplikten kommer på
det sättet att bli genomförd kommun efter
kommun, allteftersom önskemål anmäla
sig och med hänsyn till den planering,
som skall ske genom skolöverstyrelsen.

Under detta successiva utbyggande av
enhetsskolan kommer man självfallet att
kontinuerligt göra erfarenheter och tillgodogöra
sig dem, och det är endast i
vissa speciella hänseenden man kan tänka
sig, att man vid en viss tidpunkt gör
en summering av alla dessa erfarenheter
och får fram ur additionen vad man kallar
för ett resultat. Resultatet av den fortskridande
skolreformen kommer alltid
att ligga någonstans i framtiden.

Under det att detta successiva utbyggande
sker, äro statsmakterna givetvis
icke bundna i fråga om jämkningar i den
nu skisserade utformningen av enhetsskolan.
Vid den tidpunkt, då beslut skall
fattas definitivt om den nioåriga skolplikten,
har man ju ett tillfälle att göra
en översyn över de erfarenheter man
dittills har gjort. Men om inga olägenheter
framträda, utan framkomligheten av
den skisserade enhetsskolan bekräftas,
kommer givetvis också den avsikt, som
är uttryckt i utskottets första punkt, att
bliva genomförd.

Det finns två hållhakar beträffande
statsmakternas senare ställningstagande.
Den ena är, att det allmänna genomförandet
självfallet måste föregås av det
definitiva beslutet om nioårig skolplikt,
och den andra är, att enligt utskottets
uttalande försöksverksamheten skall från
Kungl. Maj :ts sida år efter år i samband
med anslagsäskanden redovisas inför
riksdagen.

För alla dem, som tro på saken, kan
den formel, som har uppnåtts i kompromissen,
icke innebära någon som helst
olägenhet. Ett misslyckande kan nämligen
icke förebyggas, vare sig genom en
stark skrivning eller genom en klämmigare
kläm.

Naturligtvis finns det bakom den eni 3

Första kammarens protokoll 1950. Nr 211.

ga ståndpunkt, som utskottet nu har intagit,
divergenser i olika hänseenden —
jag säger: dess bättre. Tv om vi komma
därhän, att alla tänka lika i fråga om
skolan, då kunna vi dödförklara den
fortskridande skolreformen. Det är nog
också i verkligheten så, att de divergenser,
som inte äro synliga i utskottets utlåtande,
äro större än de, som äro synliga
däri. De ha redan delvis varit berörda.
Dit hör differentieringsproblemet,
som är ställt under framtidens dom, dit
hör flickskolans öde, som utskottet har
funnit lämpligast att uppskjuta avgörandet
om, dit hör lvur det kommer att gå
med förläggningen av klass 9 g, där utskottet
bär uttalat den åsikten, att den
icke bör i princip utbrytas ur enhetsskolans
ram, men i övrigt anslutit sig
till departementschefens uttalande om
att försöksverksamheten här får avvaktas.
Det kommer också att gälla den gymnasiala
organisationen, då vi komma så
långt, att vi ha en proposition på bordet
beträffande den. Under det att utskottet
har kunnat helt ansluta sig till
departementschefens hemställan i alla de
punkter, som gälla gymnasiet, har utskottet
avstått från detaljuttalanden.

De avvikande meningar, som bli synliga
i utlåtandet, äro ju skäligen obetydande.
Karakteristiskt nog är huvudreservationen
icke heller en partireservation,
utan den inrymmer representanter
för tre olika partier. Den gäller frågan
huruvida det är lämpligt att nu, respektive
i höst, göra ett uttalande beträffande
stadiernas längd. Då det veterligt inte
finns några delade meningar om att högstadiet
bör omfatta tre år, kommer den
frågan att begränsas till frågan, huruvida
i enhetsskolan det skall finnas ett
lågstadium på två eller tre år samt ett
mellanstadium på tre eller fyra år. Den
punkt, där den lilla reservantgruppen
har skilt sig från majoriteten, gäller
egentligen: är det lämpligt att nu uttala
någon mening i denna fråga? Sedan utskottet
har gjort den modifikationen i
departementschefens hemställan, att det
inte längre står, att utbildningen av småbarnslärarna
skall avse klasserna 1—4,
utan man har inskränkt sig till att skri -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

va, att det är önskvärt, att dessa lärare
bli så utbildade, att de kunna tjänstgöra
högre upp än i klass 2, och sedan
även reservanterna, ehuru med en något
mjukare formulering, anslutit sig till
samma uppfattning, kan jag inte finna
att detta är någon tvistefråga av betydande
räckvidd. Det blir tillräckligt utrymme
kvar för diskussionerna under
hösten, då lärarutbildningspropositionen
skall behandlas, för att ytterligare
ventilera denna sak. Men det har synts
utskottsmajoriteten vara av vikt att åtminstone
så långt som utskottet nu har
gått söka att ange en ståndpunkt, detta
därför att lärarhögskoledelegationens arbete
då kommer att kunna utföras på basis
av en tillkännagiven allmän ståndpunkt.
Det kommer därför att till hösten
föreligga, har det synts oss, ett bättre
material för den fortsatta diskussionen
i detta ämne.

Beträffande den reservation, som sysselsätter
sig med det franska språket,
inskränker jag mig till att säga, att om
man över huvud taget anser det angeläget,
att franskans ställning inte alltför
mycket försvagas i vårt skolväsen, är
nog vad utskottet här har sagt det minsta
som kan ifrågakomma att säga.

Inom utskottet har man ju mycket
mindre sysselsatt sig med de fördelar,
som kunna uppnås genom ett införande
av en enhetsskola, än med de svårigheter,
som komma att uppträda på olika
områden. Den synpunkt, som har synts
utskottet vara den viktigaste inför dessa
svårigheter, är det tidsperspektiv, som
man här hela tiden måste hålla i tankarna.
Om svårigheterna betraktas på det
sättet, att det program man vill genomföra
jämföres med de möjligheter, som
stå till buds detta eller de närmast kommande
åren, då kunna svårigheterna te
sig i vissa hänseenden hart när oöverkomliga,
under det att, om man tänker
sig in i att dessa svårigheter skola övervinnas
under loppet av ett par decennier,
uppgiften ter sig såsom praktiskt genomförbar.

Det är särskilt på ett område, som dessa
svårigheter mycket ingående ha ventilerats
av utskottet. Det är i fråga om

den praktiska utbildningen. I det hänseendet
har här redan från talarstolen berörts
den dokumentation, som har framlagts
för riksdagens ledamöter under rubriken
Skolreformen och näringslivet.
Då denna publikation säkerligen kommer
att spela en betydande roll i den fortsatta
offentliga debatten, har jag ansett
det vara lämpligt att säga någonting om
vad däri framhålles.

Det grundar sig på de psykologiska
forskningar, som man numera har startat
i vårt land liksom i andra länder
för att kunna pröva intelligensnivån och
uppmäta vad man kallar för begåvningsreserver.
Den forskningsgren det här är
fråga om är lovande. Den har gett vissa
intressanta resultat, men den är mycket
ung, och den torde själv vara i behov av
åtskilliga års försöksverksamhet, innan
den är mäktig att ge direktiv för försöksverksamheten
på skolans område.
De, som komma att företräda denna vetenskap
om hundra år, komma måhända
att betrakta vad som nu produceras
ungefär på samma sätt som den moderna
kemiens representanter betrakta sina
alkemistiska förelöpare, som voro vägröjare
på sin tid utan att finna det
sökta guldet.

Det torde nog vara så, att möjligheterna
att kvantitativt bestämma en människoindivids
andliga specifika vikt äro
mindre än möjligheterna att bestämma
grundämnenas atomvikter.

Om man vid sidan av varandra lägger
de resultat och uttalanden, som föreligga
från några av denna unga forskningsgrens
representanter, herrar Anderberg,
Husen, Sjöstrand, Elmgren och
Agrell, skall man finna, att i ett stycke
motsvarar forskningsgrenens nuvarande
ståndpunkt fullt det gamla kravet på
professorlighet, som återfinns i det kända
uttrycket, att en professor är »ein
Mann anderer Meinung». Det föreligger
nämligen mycket motsatta uttalanden på
dessa områden. Men om man nu skulle
tro, att det är ett vetenskapligt riktigt
forskningsresultat, som har framkommit
i den publikation, vilken kammarens
ledamöter ha tillgänglig för sig — att
ungefär 30 procent av våra värnplik -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

tiga ha den intelligensnivå som erfordras
för realexamen — vilken slutsats
är att draga därav? Jag drar den slutsatsen,
att det finns så mycket större
anledning att bygga upp en enhetsskola
så beskaffad, att den sörjer för de återstående
70 procentens vederbörliga utbildning.
Därmed framträder alltså behovet
av att finna nya former för den
praktiska utbildningen blott så mycket
starkare.

Man har också anledning att fråga sig
inför dessa forskningsresultat, huruvida
intelligensens kvantitet är given en gång
för alla och förblir konstant under decennier.
Det är förbluffande att konstatera,
att de 30 procent, som ha kommit
fram ur testningarna såsom måttet på
den grupp, som har begåvning tillräcklig
för realexamen, är samma siffra som
för närvarande utgör tillströmningen till
våra realskolor. Någon kanske föreställer
sig, att däri ligger en bekräftelse på
siffrans och metodens riktighet. Men
man behöver ju bara gå något tiotal år
tillbaka i tiden, då en mycket lägre procent
strömmade till våra realskolor, för
att förstå, att så icke kan vara fallet.

Den automatiska tillströmning, som nu
sker till våra realskolor, har faktiskt av
utskottet betraktats med en viss farhåga,
därför att redan den kan medföra en
snedvridning av begåvningsurvalet till
förfång för de praktiska yrkena.

Det har framgått av dessa forskningar,
att utöver de 30 procenten skulle det finnas
en begåvningsreserv, passande för
realexamen, som kan uppskattas till någonting
mellan 12 och 19 procent. Jag
har förstått, att man har på många håll
uppfattat denna siffra så, att det alltså
inte är så värst mycket att göra med
vår ungdom, därför att begåvningsreserven
förefaller att vara så liten. Om vi
liigga bara 12 procent till de 30, komma
vi upp till 42 procent. Dessutom är ju
inte alls meningen med enhetsskolan, att
alla skola släppas fram till realexamen.
Vad man avser är, att man skall ge alla
en, som det heter, medborgerligt likvärdig
utbildning. Om man ser efter, hur
man har kunnat tänka sig fördelningen
inom enhetsskolan av en årskull, finner

man, att av de 120 000 barnen är det ungefär
70 000, om vilka man antar, att de
skola komma att gå till de praktiska yrkena.
Det är 60 procent av antalet,
och då skulle det bli 40 kvar för 9 a
och 9 g.

Det är kanske skäl i att framhålla detta
inför den föreställningen, att en begåvningsreserv
av, låt oss säga 12 procent är
någonting så obetydligt. För min del
föreställer jag mig, att man därmed har
kommit över det procenttal, som man
rimligen bör föreställa sig kommer att i
enhetsskolan begagna sig av undervisningen
i 9 a eller 9 g. Vad jag har velat
framhålla med detta är felaktigheten i
det föreställningssätt, som innebär, att
enhetsskolan skall försöka att draga alla
våra barn fram till den nuvarande realexamen.
Det är en av de allra angelägnaste
uppgifterna för reformen att på ett
oprövat fält skapa nya former för en sådan
undervisning, som kan grundlägga
den praktiska utbildningen.

Här har redan talats åtskilligt om kostnadssynpunkterna.
Det är givet, att vill
man bedöma denna fråga ur kostnadssynpunkt,
skall man mäta två saker: inte
bara vad det kostar att genomföra en
förbättrad skolundervisning utan också
den effekt, som i det långa loppet uppnås
därmed. Tyvärr ha vi ju icke något
mätinstrument, med vilket man med någon
som helst säkerhet kan avgöra kvantitativt,
vilken ökad produktionseffekt
som åstadkommes genom ett bättre folkmaterial.
Jag tror, att vi i dag befinna
oss på samma punkt som den svenska
folkskolans fäder 1842. Man kan ha den
övertygelsen, att med ett kvalitativt bättre
befolkningsmaterial skola följa möjligheter
att höja produktionen, men ingen
kan komina med en mätsticka och säga,
hur stor den blir.

För dem, som äro bekymrade ur kostnadssynpunkt,
kan det för övrigt räcka
med att veta, att den frågan kommer ju
den svenska riksdagen att få bedöma år
efter år, då anslagsäskandena framläggas.
Av den föredragning vi hade inom
skolutskottet framgick det på detta område
närmast, att övergångstidens ökning
i skolkostnadcrna kommer att lig -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

ga inom felmarginalen för en feminiljardersbudget.

Yad som har bekymrat mig mera an
kostnadsfrågan — den har ju inte avskräckt
utskottet — är lärartillgången.
Då jag läste skolkommissionens betänkande,
var en av de reflexioner jag gjorde
den, att det är att spänna anspråken
mycket högt, om man på samma gång
begär en kvantitativt mycket stor ökning
av lärarkåren och en kvalitativ höjning
av dess standard. Det kan inte nog ofta
sägas, och det har redan sagts i denna
debatt, att vi i vår blivande skola ha att
räkna med vanliga lärare för vanliga
barn och inte med några pedagogiska
snillen. Det kan möjligen vara en tröst
för de lärare, som äro bekymrade inför
anspråken, om Tegnér får tala en gång
till — han har redan haft ordet ett par
gånger i denna debatt. Tegnér tillropade
på sin tid läraryrkets utövare följande:
»Förebären ej, att härtill fordras snillegåvor,
som äro givna åt få! Ack, snillets
gåva är ofta blott ett fladdrande sken,
som svävar oroligt över vulkanen i ett
förbränt, i ett aldrig lugnat hjärta.» Man
förstår, att Tegnér har tänkt på sig själv
där. »Tacken Gud, om han skonat er för
den olyckliga skänken! Men förståndets
ljus brinner stilla och klart och med
jämn låga i Nordens panna, och det är
tillräckligt för att vägleda er i ert yrke,
om I ej självmant blunden för dess sken.»

Om man nu vill översätta detta till
normalprosa, får det väl betyda ungefär
att vi ha att skaffa våra lärare en god
utbildning och sedan begära, att den
skall nyttjas med vanligt medelmåttigt
förstånd.

Det är ingalunda här fråga om att allting
skall varda nytt. Skolkommissionen,
skolöverstyrelsen och departementschefen
ha inte i sin hand någon trollstav.
Vi ha att bygga på den samlade pedagogiska
erfarenheten men få inte väja för
att beträda nya vägar, där nya erfarenheter
komma att göras. Vi ha nog anledning
att tro, att på lång sikt skall denna
skolreform medföra en genomgripande
omvälvning, men någon plötslig revolution
kommer den icke åstad. Det gamla
och det nya komma att ett långt stycke

vandra sida vid sida — jag hoppas som
bröder —- och stimulera varandra, men
det är bara enligt naturens ordning, att
den äldre av bröderna kommer att gå
bort före den yngre.

Om vi se tillbaka på utvecklingen, ha
naturligtvis under det sekel, som den
svenska folkskolan har levat, skett mycket
stora förändringar. Helt andra materiella,
pedagogiska och individuella förutsättningar
föreligga i dag, och dessutom
är uppfattningen om vad skolan
bör och kan ge en annan än tidigare.
Vill man ha ett mått på hur långt vi ha
vandrat i det hänseendet, kan man ju
läsa ett remissyttrande från 1842, då
folkskolan kom till livet. Det är alltjämt
Tegnér, men nu den åldrande Tegnér,
som dikterar Växjö domkapitels remissutlåtande
i skolfrågan. Där heter det:
»Skriva och räkna är väl en nyttig färdighet
och efter tidens nuvarande skick,
då så mycket som förr avgjordes muntligen
nu måste skrivas, oumbärlig. Tillfälle
till undervisning häri bör också alltid
finnas i folkskolan men att föreskriva
det som ett nödvändigt villkor
för alla anser konsistorium av flera skäl
för betänkligt.»

Huruvida i en framtid den skolreform,
varom riksdagen i dag går att fatta principbeslut,
kommer att betecknas som
den stora skolreformen, därom kan endast
framtiden själv döma. Det beror
helt på hur dagens avsikter förmå omsätta
sig i en morgondags verklighet.
Knappast någon av oss, som i dag delta
i detta avgörande, kommer att tillhöra
de bedömare, som skola sätta betyget
över vad vi i dag åstadkomma.

Till den bättre halvan av sin kluvna
natur är människan så funtad, att hon,
utöver det hon kan själv dra nytta av
omedelbart, gärna också vill se något
överleva henne. Så sätter hon en trädplanta
i jorden, fast hon väl vet, att dess
krona skall välva sig över en annan generation
och hon inte med någon säkerhet
kan förutse, hurudan kronan blir,
då trädet vuxit ut till sin fulla höjd.

En sådan planterare är den svenska
riksdagen i dag, då den i tilltro till att
de, som komma efter oss, skola ansa och

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

om nödigt beskära, och i tilltro till plantans
egen inre växtkraft nu lägger grund
för våra barnbarns skola.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Med
risk för att göra intrång på vad som blivit
professor Andréns specialitet i denna
kammare — citat ur Englands politiska
historia — skulle jag ändå vilja
börja med ett litet citat från den erfarne
statsmannen lord Macaulay. »Ingen som
står i spetsen för någon angelägenhet
önskar att alltid uttala sig tydligt», yttrade
denne, och det påståendet har nog
sin tillämpning även på den skicklige
ordföranden i skolutskottet, som vi nyss
ha hört tala här, och på det utskottsutlåtande,
som bär hans signum.

Om detta utlåtande har det ganska
samstämmigt och berömmande sagts i
presskommentarerna denna vecka, att utskottets
mjuka skrivningar ge god plats
för kompromisser och en bred samling.
Men — har man tillagt litet kritiskt —
å andra sidan medföra dessa mjuka, allmänna
skrivningar en viss osäkerhet om
avsikterna bakom. Ja, det är sant, att
formuleringarna inte alltid äro så stringenta,
så tydliga och genomskådliga, som
vi skulle önska. Kompromissen, som det
har talats så mycket om här i dag, är en
rymlig rock — rymlig för att kunna omsluta
olika uppfattningar — och den ger
just därför inte någon smidig passform
åt en uppfattning. Men i valet mellan
kompromiss och konflikt väljer man ju
ofta kompromissen och räknar med att
den skall löna sig i längden genom den
samordning av alla goda krafter, som
enighet innebär.

Såsom en av de menige, som deltagit
i utskottsarbetet, kan jag — liksom utskottsordföranden
här nyss — vitsorda,
att enigheten i skolutskottet kring principen
om den nioåriga framtidsskolan
har varit klar och otvetydig. Även i frågan,
huruvida denna framtidsskola skall
bli en enhetskola, som i sig inkorporerar
och sammansmälter de nuvarande högre
skolorna — realskolan, den kommunala
mellanskolan, den högre folkskolan elc.
— bär enighet uppnåtts, nämligen enig -

het om avsikten att så skall ske framdeles.
Så långt finns det alltså ingen osäkerhetsmarginal
för uttolkare av utskottstexten.

Att sedan, enligt utskottets skrivning,
avsikten att ersätta nuvarande högre
skolor med en enhetsskola kommer att
förverkligas först sedan erfarenheterna
av försöksverksamheten börjat framträda,
är visserligen en de trosvissas eftergift
åt de mera tvivelsjuka i utskottet
och inrymmer naturligtvis ett osäkerhetsmoment.
Men är man övertygad —■
såsom utskottets flertal är — att försöksverksamheten
skall slå väl ut, så blir
denna villkorlighet inte så farlig, som
den kan förefalla av ordalydelsen i utskottets
huvudkläm, där den uttrycks
med orden »i den mån den tillämnade
försöksverksamheten ådagalägger lämpligheten».
En förutsättning är emellertid,
att de som i sinom tid få hand om uttolkningen
av försöksresultaten — d. v. s.
Kungl. Maj:t och riksdagen om så där en
tio år framåt i tiden — göra denna uttolkning
i skolkommissionens anda och
inte från facklärarnas och den bestående
realskolans utgångspunkter.

Genom att markera denna skillnad har
jag velat säga ifrån, att vi inte få acceptera
ämneslärarexpertisens benägenhet
att kräva samma kunskapsstandard i den
blivande enhetsskolan som i den nuvarande
realskolan. Mottot »ingen sänkning
av bildningsstandarden» har blivit ett
varnande pekfinger, som man på sina
håll sätter upp mot enhetskolans tillskyndare
och mot vad man menar kan
bli en något sämre underbyggnad för
gymnasie- och universitetsstudier än den
nuvarande. Men det skola vi ha klart för
oss, att om det betraktelsesättet får bli
måttstocken, varmed man framdeles tänker
avgöra, om erfarenheterna av försöksverksamheten
äro gynnsamma eller
ej, så kommer enhetsskolan med sin
mindre differentiering av elevmaterialet
inte att kunna hävda sig mot den nuvarande
realskolan, och vi riskera att realskolan
försöker hålla sig kvar som en
parallellskola till enhetsskolan, med påföljd
att det aldrig blir någon verklig
enhetsskola.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skelväsendets utveckling.

Annorlunda blir det givetvis, om vi i
stället följa skolkommissionens uppfattning,
att man måste anlägga en helt annan
värdemätare vid jämförelse av kunskapsresultaten,
att man i den blivande
summeringen av försöksverksamhetens
resultat visserligen måste hålla på att
de centrala kunskaperna få samma bärighet
som förut men samtidigt vara beredd
att ge avkall på åtskilligt kunskapsgods
av mera periferisk karaktär och
att man medräknar på den nya skolans
pluskonto den ökning i ungdomens förmåga
till självständigt arbete och kritiska
värderingar, som de nya undervisningsmetoderna
— hoppas vi — skola

ge.

I Kungl. Maj:ts proposition förekommer
på ett ställe det friska och målande
uttrycket »gammal dammig kunskapsklenod».
Sådana kunskapsklenoder finns
det många i den nuvarande realskolans
kurser, och även om vi inte gå så långt
i kritik av dessa kurser, som det berömda
läraroriginalet lektor Åkerman,
som upplyste sina elever: »Orsaken till
att vi läser denna besynnerliga bok är
att den ingår i kursen», så äro vi här
angelägna att med adress till skolkommissionens
kursplanedelegation och inför
framtiden understryka — såsom utskottet
skriver —• »vikten av att en revision
av läroboksbeståndet företages,
bl. a. i syfte att utmönstra föråldrat eller
eljest umbärligt lärostoff». Hur
många av kammarens ledamöter, som
gått i realskola som barn, minnas ännu
eller ha någonsin senare i livet haft anledning
att minnas vad t. ex. Ludvig
XIV:s mångårige finansminister hette eller
vem som slog vem i slaget vid Malengo
1801 eller att den gröna vårtbitaren
har en tuggmage med kitinväggar,
att rundmunnarna ha sugmun utan käkar
men sakna fjäll och pariga fenor
och att toffeldjurens små hårliknande
utskott kallas cilier — för att nu ta några
plock ur dagens realskolekurser. Ja,
i den nya skolans läroplaner måste det
gallras och sovras en hel del, även ur
synpunkten att man måste få marginal
för en minskning av skoldagens längd
och hemarbetets omfattning — ett be -

hov som läkarna kunna motivera med
hygieniska skäl och vi föräldrar med
humanitära.

En annan kärnpunkt i det föreliggande
förslaget till skolreform är enhetsskolans
anknytning till yrkeslivet och
utformningen av den praktiska linjen
9 y. Den saken ha redan samtliga talare
före mig berört i känslan av att en lycklig
lösning av de problemen blir avgörande
för hur föräldramajoriteten i landet
kommer att betygsätta den skolan
— om med A-, B- eller C-betyg. Vi ha
här, som herr Sandler redan sagt, att
räkna med att bortåt 60 procent av varje
årskull, som lämnar skolan, komma
att ägna sig åt praktiska, manuella yrken.
Att öka denna ungdoms förutsättningar
att utföra ett skickligt yrkesarbete
efter vars och ens egenart — kort
sagt att finna rätt plats åt rätt man —
är inte bara ett nationalekonomiskt intresse
för vårt lilla folk, vars enda
chans att kila in sig mellan de stora industriländerna
på världsmarknaden är
förmågan att konkurrera med kvaliteten
hos sina produkter. I längden är det
också ett livsvillkor för de praktiska
verksamheternas hela rekrytering med
ungdom, som har huvudets och/eller
händernas intelligens att satsa i ett praktiskt
arbete.

Det har ivrigt betonats inför denna
skolreform, att den praktiska studiegången
måste göras likvärdig med den
teoretiska, så att inte den praktiska linjen
blir en avstjälpningsplats för dem,
som inte kunna klara sig på den teoretiska,
och så att inte den nuvarande sociala
värderingen — nej, jag skulle hellre
vilja säga asociala värderingen —•
av finyrken och kroppsarbetaryrken befästes
ytterligare. Just därför är det som
skolkommissionen och Kungl. Maj :t ha
menat att man bör ge den ungdom, som
går ut i det praktiska förvärvslivet, en
skolgång som till längden överensstämmer
med och vad beträffar den rent
medborgerliga undervisningen är likvärdig
med den som deras kamrater få,
som traska den teoretiska vägen fram
till gymnasiets tröskel.

Utskottet har delat skolkommissionens

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

och Kungl. Maj:ts uppfattning härvidlag.
De motionärer, som med stöd av
vissa remissyttranden — inte alla, herr
Ohlon; den tongivande Svenska yrkesskolföreningen
är emot —• ha velat få
utskottet att rekommendera en övergång
i frikostigare skala till förberedande yrkesutbildning
i verkstadsskola eller i näringslivet
redan efter klass 7, ha mötts
av utskottets många betänkligheter mot
en sådan tidigare övergång. Visserligen
har utskottet i sin kläm nr A 5 talat om
en förberedande yrkesutbildning »senast
i klass 9» — herr Ohlon var mycket
angelägen om att betona detta »senast»
— men mot bakgrund av den utförliga
motiveringen i utlåtandet med
dess uppräkning av alla nackdelar med
en tidigare övergång hänger det där lilla
ordet »senast» bra mycket i luften,
och det får nog betraktas, så som Dagens
Nyheter karakteriserade det häromdagen,
som »en knepig formulering»,
åstadkommen under kompromiss mellan
olika åsiktsnyanser.

Vad som kan slås fast i denna debatt
och vad alla äro ense om i utskottet är
emellertid att den egentliga yrkesundervisningen
måste kraftigt byggas ut och
inte får halka efter under den period av
skolreformerande som nu förestår. Departementschefen
hoppas att de närmaste
årtiondena måtte bli en verklig
uppsvingsperiod i yrkeskolväsendets
historia, och utskottet understryker värdet
av den skolmässigt ordnade yrkesundervisningen
och angelägenheten av
att en dylik undervisning tillhandahålles
största möjliga antal lärjungar från
enhetsskolans yrkeslinjer.

Från några av de oomstridda och samlande
ståndpunkterna i utskottet övergår
jag nu till ett par punkter, där särmeningarna
inte ha kunnat skrivas bort
med aldrig så mjuk penna, utan träda i
dagen i reservationer och ett särskilt
yttrande till utskottsutlåtandet.

Beträffande den nioåriga skolans stadieindelning
föreligga två reservationer.
.Tåg skulle gladeligen kunna ansluta mig
till dem båda men föredrar kanske något
den utförligare reservationen, som
är undertecknad av herr Andrén in. fl.

I båda reservationerna anmärkes det ju
på att utskottet har varit färdigt att förorda
en nioårig skola med tre treåriga
stadier — (3x3 = 9) — innan utskottet
fått tillfälle att behandla propositionen
om lärarutbildningen, som uppskjutits
till höstsessionen.

Lärarutbildning och stadieindelning
äro ju intimt förbundna med varandra;
det har även utskottsmajoriteten ansett,
och redan utskottet har, som dess ordförande
påpekat, luckrat upp Kungl.
Maj :ts förslag och i sin hemställan icke
upptagit departementschefens mera bindande
formulering rörande småskolestadiets
omfattning. Jag vill säga att
detta är tacknämligt, men ännu bättre
hade varit om utskottet, såsom reservanterna
velat, lämnat öppet över sommaren,
hur låg- och mellanstadierna i den
nya skolan skola avgränsas gentemot
varandra, tills småskollärarinnornas utbildning
behandlats i höst och man fått
klart för sig vad samhället anser sig ha
råd att kosta på våra småbarnslärare i
utbildningshänseende.

Detta med stadieindelningen är ju
dels en ekonomisk och dels en pedagogisk
fråga. Fast de ekonomiska och lönepolitiska
synpunkterna på en förlängning
av småskolestadiet uppåt dominera
i propositionen, bli dessa ekonomiska
faktorer skäligen betydelselösa, när de
radas upp bredvid varandra och det
visar sig att uträkningen av räknetalet
ger plus minus noll. Merkostnaden för
den lönekompensation, som småskollärarinnorna
komma att kräva för en utökning
av sitt arbetsområde, jämte kostnaden
för en minskning av barnantalet
i klass 3 till nivå med småskolans barnantal
kommer nämligen att ganska
jämnt uppväga de besparingar som kunna
göras genom att man ersätter dyrare
folkskollärare men billigare småskollärarinnor
i klass 3. Då har det ändå inte
räknats med samhällets kostnader för
en eventuellt förbättrad lärarutbildning
åt småskollärarinnorna.

Återstår sedan den pedagogiska sidan
av saken. Ligger det några pedagogiska
fördelar förborgade i den magiska
multipeln tre gånger tre? Ja, psy -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1960.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

kologerna tvista visserligen om huruvida
barnets utveckling tar något markerat
skutt framåt just i nio—tioårsåldern,
men, som skolöverstyrelsen
frankt och ärligt säger, ur utvecklingspsykologisk
synpunkt kunna icke några
bestämda skäl anföras för vare sig ett
tvåårigt eller ett treårigt småskoleseminarium,
möjligen för ett fyraårigt. Ur
omvårdnadssynpunkt kan det vara bra
med småskollärarinnor de första fre
åren, säger överstyrelsen — litet beskäftigt,
tycker jag. Att småskollärarinnor
skulle vara mera moderligt omvårdande
än folkskollärarinnor, är väl ett
löst antagande, och i varje fall är det
ett svagt skäl för ändring i nuvarande
stadieindelning. Några psykologisk-pedagogiska
skäl för ett treårigt lågstadium
redovisas inte i propositionen,
bortsett från departementschefens påpekande
att man kan erhålla ett mindre
barnantal i klass 3, om man hänför den
klassen till småskolestadiet. Men vi skola
väl ändå sikta till ett mindre barnantal
i klasserna över hela linjen i den
framtida skolan, och varje lärare kan
intyga att det är lika viktigt med ett
lågt barnantal ''i klasserna 4, 5, 6, 7, 8
och 9. Men ingen föreslår ändå, att vi
skola lösa den frågan genom att låta
småskollärarinnor undervisa hela skolpliktstiden
igenom.

Även utanför lärarkretsar förefaller
det nog litet avigt att, när man skall genomföra
en skolreform med förstärkning
av skolans pedagogiska kapacitet,
överlåta undervisningen på en lärarkategori
som har en lägre utbildning —
även sedan denna har blivit reformerad
— än som hittills varit brukligt på vederbörande
skolstadium. Åtminstone under
en lång övergångstid innebär den
linjen en sänkt kompetens hos lärarna
för tredje klassen och således för alla
våra nioåringar. Såsom jag och många
med mig se saken, borde därför en sådan
tvivelaktig omläggning av stadierna
inte beslutas definitivt förrän lärarutbildningen
blivit bättre genomlyst och
man i försöksverksamheten provat, hur
arrangemanget utfaller.

Vidare vill jag säga några ord om det

särskilda yttrandet i kristendomsfrågan,
vilket jag skulle ha givit min anslutning
till, i brist på bättre, om jag suttit vid
bordet i utskottet och haft tillfälle därtill.

Man har från de båda åsiktslägren,
kristna och ateister inom detta hus, uttryckt
en önskan, att vi i dag måtte undvika
en lång livsåskådningsdebatt, som
skulle kunna skjuta de centrala skolfrågorna
ut i periferien och ge oss en upprepning,
i större eller mindre utsträckning,
av den djupsinniga och intressanta
statskyrkodiskussion, som tidigare i
vår sysselsatte denna kammare en hel
dag och dito kväll. Man har nämligen
inom utskottet menat, att den debatten
ändå måste komma igen i en intensifierad
form nästa år, då dissenterlagkommitténs
förslag kommer att föreläggas
riksdagen. Ja, jag skall försöka respektera
denna önskan och inte genom att
polemisera mot den ståndpunkt, som
Kungl. Maj:t och utskottet intagit till
kristendomsundervisningen och morgonbönerna,
inleda de aktiva kyrkomännen
i denna kammare i frestelsen att
gripa till orda. Jag har redan inför eif
annat forum kritiserat den obligatoriska
morgonbönen, som å ena sidan utgör
ett tvång på de unga tvivlare, som puberteten
har så gott om, och å andra
sidan ofta genom en olustig hopkoppling
med ordningsregler, rädsla för lärare,
morgonsömnighet m. m. verkar
nedbrytande på all gryende religiös
känsla hos dem, som ha vad jag skulle
vilja kalla religiösa anlag. Det är min
fasta övertygelse att de kristna göra sin
tro en verklig otjänst genom att slå
vakt om den obligatoriska morgonbönen
i skolorna. Jag skall emellertid här
nöja mig med att uttala min sympati för
herrar Lindströms och Andrées motion
i ämnet, fast det tyvärr måste bli en
platonisk sympatiförklaring.

Till sist några få ord om kostnaderna
för barnens skolgång. De många
unga, som inte varit så försiktiga i valet
av föräldrar, att de kunna ha det
materiellt bekymmerfritt under en skoltid,
som sträcker sig ända upp i sextonårsåldern,
behöva få ett handtag i form

Fredagen den 26 maj 1956.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

av stipendier eller ännu hellre utsträckta
barnbidrag, så att inte de sista skolåren
komma att förbittras av försakelser;
jag håller med herr Wahlund om
detta. När man hör, hur ungdomar i
yrkesskolor ofta frestas att avbryta sin
utbildning för att ta okvalificerade jobb
som busspojkar eller dylikt bara för att
få råd att köpa sig en ny svid och inte
verka tarvligare klädda än sina jämnåriga,
så förstår man vad det betyder
med en förlängd skolplikt för ungdomar
av den kategori, som i ett fattigt
hem få skrinlägga alla egna behov och
för vilka den första arbetsanställningen
vinkar som en välkommen inträdesbiljett
till de vuxnas värld. Vår skolreform
måste accepteras inte bara av oss, som
ha skoltiden långt bakom oss — av riksdagsmän,
föräldrar och lärare alltså —
utan även och främst av ungdomen
själv.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som har herr Andrén såsom
undertecknare.

Herr BERGH: Herr talman! Jag förmodar,
att de ärade ledamöterna av kammaren
inte ha någonting att invända mot
att anförandena från och med det, jag
skall hålla, bli något kortare än de föregående.
Det har ju redan sagts så pass
mycket, att det inte finns så värst mycket
att tillägga. De föregående talarna
ha mer eller mindre grundligt plöjt igenom
den del av fältet som man nu kan
överblicka, och de ha betraktat det här
problemet både från kulturpolitiska och
från rent yrkesmässiga synpunkter.

Jag skall i mitt korta anförande knyta
an till en antydan som fru Ulla Lindström
gjorde. Jag skall då förutskicka,
att jag inte skall låta mig provoceras av
henne därhän, att jag upptar till diskussion
den gengångare från en pedagogisk
sagovärld, som skolkommissionen otvivelaktigt
är, utan jag skall knyta an till
vad hon sade i början av sitt anförande,
där hon i någon mån klandrade den vaga
utformningen såväl av utskottets skrivning
som av dess klämmar.

Jag skall inskränka mig till att lämna

en förklaring till att så måste ha blivit
fallet. Kort och gott är förklaringen den,
att det material, som för ögonblicket
står till riksdagens och som har stått till:
utskottets förfogande, icke har tillåtit
mera preciserade formuleringar. Jag
skall söka visa att så är fallet genom att
anföra några exempel.

Jag börjar redan vid kardinalpunkten
om den nioåriga skolplikten. Jag ber
kammarens ärade ledamöter observera att
riksdagen inte ens inbjudes till att fatta
ett definitivt beslut om en nioårig skolplikt.
Propositionen innehåller i det stycket
ett förslag, att åtgärder skola vidtagas
för genomförande på tid, som sedan bestämmes,
av en nioårig skolplikt. Man
skulle kunna karakterisera vad som riksdagen
nu inbjudes till att besluta så, att
vi skola inrikta våra ansträngningar på
detta mål, men när det blir möjligt -—
måhända även om det blir möjligt —
därom veta vi för ögonblicket mycket
litet. Vi veta, att det inte är möjligt i dagens
ekonomiska läge. Vi veta mycket
litet om den ekonomiska utvecklingen
under de närmaste åren. Vi veta alltså
inte om och när de ekonomiska förutsättningarna
göra det möjligt att genomföra
planerna, men vi hoppas att det
skall bli möjligt. Vi veta inte heller, när
de övriga förutsättningarna för en förlängning
av skolplikten kunna ernås, de
förutsättningar som ha att göra med
åstadkommande av skollokaler, utbildning
av lärare o. s. v. Den verkliga innebörden
i riksdagens ställningstagande i
dag kan i denna del således inte bli annat
än detta, att vi äro så att säga överens
om att vi skola inrikta våra framtida
ansträngningar på att genomföra en
nioårig skola och att vi skola försöka
skapa de organisatoriska förutsättningarna
för denna.

Samma otillräckliga förutsättningar
föreligga även, niir det gäller vad denna
nya skola egentligen skall syssla med.
I fråga om den teoretiska sidan av dess
uppgifter föreslås i utskottets kläm, att
den skall ersätta vissa existerande skolformer,
bland andra realskolan, i den
mån så under försöksverksamheten visar
sig lämpligt.

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

Vi kunna i detta ögonblick inte gå
längre. Det finns just nu inte förutsättningar
att bedöma, i vilken mån det är
lämpligt. Två givna förutsättningar för
att man här skulle ha kunnat framföra
förslag av mera konkret innebörd saknas.
Den första av dessa förutsättningar
är tillgång på läroplaner. Vi ha icke haft
tillgång till annat än mycket ofullständiga
utkast, som inte ens omfatta samtliga
ämnen på den ifrågasatta enhelsskolans
högstadium. Den andra förutsättningen
är givetvis den, att differentieringsproblemet
och centraliseringsproblemet
lösas på sådant sätt, att det visar
sig möjligt att på den blivande enhetsskolans
högstadium meddela ett kunskapsmått,
som gör det möjligt att detta
högstadium ersätter de nämnda existerande
skolformerna. Man har sålunda,
när det gäller enhetsskolans teoretiska
uppgifter, på grund av otillräckligheten
hos det föreliggande materialet inte kunnat
gå längre än man har gjort.

Samma är förhållandet när det gäller
den praktiska utbildningen på enhetsskolans
högstadium. Man tänker sig, att
det nionde året skall användas till bl. a.
en förberedande yrkesutbildning, men
om hur denna skall organiseras saknas
ju på det hela taget all erfarenhet i landet,
och jag skulle tro, att en försöksverksamhet
på denna punkt är särskilt
av nöden. Föräldrar, som vilja ge sina
barn en förbättrad teoretisk utbildning,
finna sig gärna i en förlängd skoltid,
men för de målsmän, som inte ha det
syftemålet, är det helt enkelt nödvändigt
att det tillskapas sådana anordningar,
att både målsmän och lärjungar få
klart för sig, att den tvååriga förlängningen
av skolplikten har nytta med sig.
Annars lär det hela nog rinna ut i sanden.
Med denna förutsättning för ett konkretare
innehåll i det beslut, som riksdagen
här inbjudes att fatta, föreligger
ej f. n.

Jag skulle kunna anföra ett exempel
till. Man har tidigare här i dag diskuterat,
hur 9 g skall organiseras. Frågan
gäller, om det skall bli samläsning med
9 a eller om 9 g i stället skall förläggas
till gymnasium. Utskottet lämnar frågan

öppen. Det anför visserligen en principiell
invändning, som innebär att ett utbrytande
av 9 g inte skulle passa riktigt
väl in i den systematik man tänker sig.
Emellertid har man inom utskottet accepterat
tanken på en övergång till yrkesskolor,
praktiska realskolor o. s. v.,
innan den nionde klassen är genomgången,
och de principiella hindren kunna
icke i och för sig vara avgörande, utan
här få i stället lämplighetsskäl fälla utslaget.
På denna punkt har det förekommit
olika uppfattningar. Det finns sådana
som mena, att det är ett starkt intresse
för föräldrar att ha sina barn hemma
så länge som möjligt. Man har också
menat att genom att 9 g får vara kvar i
de olika centralskolorna på landsbygden
flera elever skulle lockas till gymnasier
o. s. v. Från den andra sidan påpekas,
att det dock gäller att se till, att den
undervisning, som de blivande gymnasisterna
skola få, är sådan, att de på normal
tid kunna nå det blivande gymnasiets
studiemål. Inte heller på den punkten
finns det erfarenheter, som äro tillräckliga
för ett fixerat ståndpunktstagande.

Jag nämner dessa exempel som förklaring
till att det på grund av materialets
knapphet, erfarenheternas otillräcklighet
o. s. v. är nödvändigt att det beslut,
som riksdagen nu går att fatta, mera
kommer att avse en försöksverksamhet,
en avsikt att draga slutsatser av denna
försöksverksamhet och en inriktning
på ett livligt pedagogiskt forskningsarbete
o. s. v. än ett definitivt ställningstagande
till konkreta organisationsdetaljer.

Det är naturligt att så måste ha blivit
fallet. Denna situation hade möjligen
kunnat undvikas, om det grundläggande
arbete, som skolkommissionen hade anbefallts
att utföra, hade drivits något
längre och hållits mera på verklighetens
mark än som har blivit fallet.

Men även om det beslut, som riksdagen
inbjudes att fatta, är vagt, är förvisso
denna dag ändå en bemärkelsedag
i vår svenska skolhistoria. Huruvida den,
såsom jag hörde någon säga i andra kammaren,
skall komma att jämföras med

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

1842 eller kommer att jämföras med andra
data i vår skolhistoria, få vi väl förtroendefullt
överlämna till våra barnbarn
att döma om.

Vad som nu är det väsentliga är, att
den försöksverksamhet, varom vi enas,
blir allsidig och objektiv, att den står
fjärran från doktrinära inställningar till
skolpolitiska ting och att den redovisas
så, att offentlig insyn blir möjlig. Sker
detta, torde vi, när denna försöksperiod
är över, kunna göra, vad vi inte kunnat
göra i dag, nämligen fatta verkligt definitiva
och konkreta beslut.

Detta är, herr talman, vad jag väsentligen
har att säga. Beträffande stadieindelningen
bär jag anslutit mig till reservationen
nr 1, och jag kan i det väsentliga
instämma i vad fru Ulla Lindström
sagt på den punkten.

Jag kan alltså inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som påkallas av reservationen
nr 1.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! De
anföranden, som hittills ha hållits, ha
berört skolfrågan i hela dess vidd, och
det är många synpunkter som därvid
ha gjorts gällande. Jag tror man kan
sammanfatta dem så, att vad det här gäller
att besluta om är en försöksverksamhet
för åstadkommande av en enhetsskola,
som i vissa hänseenden är
differentierad.

Jag vill bara såsom en reflexion
säga, att jag tror det är av särskild vikt
att dessa försök göras i stor skala, men
inte i större skala än att man har tillräckligt
med utbildade lärare för att
göra försöket, med andra ord så, att
försöken inte komprometteras genom
att man gör dem i för stor skala utan att
ha de nödvändiga förutsättningarna.

Jag har begärt ordet, herr talman, för
att yttra mig i en speciell fråga, nämligen
frågan angående språken i den nya
skolan och i det nya gymnasiet. I det
hänseendet har jag väckt en motion om
en förstärkt ställning för det franska
språket.

Enligt de planer, som ligga framför
oss skall engelska språket bli det första
av de främmande språk som skola studeras
i de nya skolorna. Detta är också
fullständigt riktigt. Engelska språkets
vikt för oss ökas med varje dag — vi
behöva bara tänka på att engelska språket
talas inom det brittiska imperiet
och inom Förenta staterna. För att belysa
denna vikt just för oss kanske
jag kan få citera ett par siffror som äro
alldeles nya. Vid Uppsala universitet
har det under innevarande läsår publicerats
35 akademiska avhandlingar. 23
av dessa äro skrivna på främmande
språk, och av dessa 23 äro 17 skrivna på
engelska.

Det är vidare meningen, att som andra
språk skall tyskan inträda och som
tredje språket det franska språket, men
med den förändringen i förhållande
till vad som nu gäller, att det franska
språkets studium skall uppskjutas ett
år. Härigenom kommer alltså det franska
språket att före studentexamen studeras
endast fyra år mot fem år enligt
de nu gällande reglerna. Denna ändring
har för övrigt redan ecklesiastikministern
genomfört inom ramen för
den nuvarande skolan, i det att från
skolåret 1952/53 franska språkets studium
skall uppskjutas ett år och man
under de närmaste åren skall beskära
dess timantal med en timme i veckan.

Såsom motiv för denna förändrade
ställning för det franska språket har
det anförts, att det icke är möjligt att
inrymma franska språket inom ramen
för den klass, där studiet i franska
språket börjar i de nuvarande skolorna.
Det motivet har accepterats av skolutskottet,
ehuru — som vi nyss hörde
av herr Bergh — skolutskottet inte har
haft tillgång till utarbetade timplaner
som grundval för sitt arbete.

Såsom ersättning för den beskärning,
som man alltså vill göra beträffande
franska språket, har man emellertid
ställt i utsikt, att dess ställning på gymnasiet
skall bliva relativt tillfredsställande.
Ecklesiastikministern har uttalat
sig i denna riktning, och även skolutskottet
har strukit under att möjlighe -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

terna att bereda franska språket en bättre
ställning skola till fullo undersökas.
Häremot är det endast två som reserverat
sig, och den ene av dem är herr
Englund. Han och jag äro vänner sedan
många år, och han kanske tillåter mig att
säga, att jag var något förvånad över
hans reservation. Herr Englund har nämligen
skrivit en doktorsavhandling på
franska och har alltså tidigare gått in
för det språket.

Jag skall be att få understryka de uttalanden,
som ecklesiastikministern och
utskottet ha gjort beträffande en starkare
ställning på gymnasiet för franska
språket. Det gäller att inte fjärma oss från
en kultur, som i så många hänseenden
under flera århundraden har varit den
kanske förnämsta i Europa, och från ett
språk, vars bildningsvärde är utomordentligt
stort. Det har ju tidigare förts
diskussioner här i riksdagen angående
franska språkets ställning. Jag läste i
går igenom referaten från dem, och jag
fann ett uttalande av Adolf Hedin, där
han sade, att franskan är ett språk, som
har den mest korrekta syntax, som något
språk äger, och har den klaraste,
genomskinligaste och mest flytande stil,
som något språk har att uppvisa.

Den praktiska betydelsen av franska
språket är fortfarande utomordentligt
stor. Dess betydelse i vetenskapligt hänseende
torde de flesta vid universiteten
erkänna, och i min motion har jag haft
tillfälle att åberopa ett uttalande av en
av våra Nobelpristagare.

Det gäller, herr talman, att beträffande
franska språket inte göra om samma
fel nu som man gjorde 1904. Det var under
en av de perioder, då det tyska
inflytandet var som starkast i Sverige.
När man 1904 fattade beslut om den
skolorganisation, som året därpå fördes
ut i livet, beskar man undervisningen i
det franska språket i mycket hög grad,
men det dröjde inte många år, förrän
man insåg felet och på nytt förstärkte
det franska språkets ställning.

När jag stryker under det uttalande,
som har gjorts av ecklesiastikministern
och utskottet, måste jag emellertid tilllägga,
att man måste ha klart för sig att

ett femårigt studium av det franska
språket måste medföra bättre resultat än
ett fyraårigt studium. Redan resultatet
av ett språks inläsning blir bättre, om
inläsningen äger rum under en längre
period, varigenom det blir möjligt att
nöta in språket mera än under en kortare
studietid. Om det nu är riktigt, som
det göres gällande, att det är omöjligt
att inrymma det franska språket inom
den klass, där det hittills har börjat studeras,
så måste man fråga sig, varför
inte utskottet med ett enda ord tar upp
den tanke, som ligger så nära och som
jag har framfört i min motion, nämligen
att man skulle låta inom enhetsskolan,
som enligt vad jag nyss har sagt skall
bli differentierad, införa två linjer, där
man i den ena linjen låter franska språket
bli tillvalsämne från enhetsskolans
sjunde klass, och i den andra linjen låter
tyska språket bli tillvalsämne från
samma klass.

Jag tror, att om man gick den vägen
skulle man nå stora fördelar. Det finns ett
mycket stort intresse inom åtskilliga lager
för studiet i det franska språket. Det
intresset framgår av, låt mig säga folkuniversitetets
siffror och av antalet kursdeltagare
inom Arbetarnas bildningsförbund
och inom Borgarskolan i Stockholm,
där för närvarande ett tusen personer
studera franska. Jag skulle tänka
mig, att i varje fall på större orter finns
det tillräckligt intresse för att man skulle
kunna upprätthålla en parallellinje i
franska språket vid sidan om linjen med
undervisning i tyska språket. Därigenom
skulle man skänka vår kultur den
fördel, som det innebär, att ett betydligt
större antal personer ha goda kunskaper
i franska språket.

Herr talman! Vid sidan av att jag
understrukit det uttalande, som har
gjorts av ecklesiastikministern och utskottet,
har jag med mitt anförande velat
framhålla önskvärdheten av att man
vid de stora försök, som komma att göras,
på allvar också tar upp frågan om
det franska språkets ställning och gör
ett försök att införa det såsom andra
språk vid ett antal läroanstalter, medan
tyska språket där blir tredje språk.

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad herr
Sandler har anfört här, men därutöver
vill jag säga några ord.

Enligt det betänkande, som vi nu ha
framför oss, komma de flesta ställningstagandena
att uppskjutas genom anordnandet
av försöksverksamhet. I stället
för den obligatoriska nioåriga skolan
blir försöksverksamheten vårt närmaste
bekymmer. Många ställa sig därför den
frågan, hur det skall bli möjligt att få till
stånd en försöksverksamhet, som kan ge
ett rättvist utslag på detta område.

När skolkommissionens betänkande
avlämnades, var det många, både i tidningspressen
och eljest, som voro mest
bekymrade över den s. k. yrkesutbildningen.
När det gäller den teoretiska undervisningen,
är det uppenbart att vi ha
en hundraårig erfarenhet att falla tillbaka
på, men i fråga om yrkesutbildningen
få vi försöka treva oss fram.

I en del remissvar fingo vi veta att
kapitlet om yrkesutbildningen var det
svagaste i hela skolkommissionens betänkande
medan det i andra remissyttranden
sades, att just det kapitlet var det
mest värdefulla och det nya och det som
föräldrar och målsmän väntat på i många
år. Det är kanske svårt att ge ett rättvist
omdöme om vad som är det bästa och
vad som är det sämsta i skolkommissionens
betänkande. När det gäller detta kapitel
om yrkesutbildningen kanske man
som så många gånger eljest får säga, att
man kommer sanningen närmast, om
man ställer sig mitt emellan.

Det kommer att bli rätt stora svårigheter
att få till stånd försöksverksamhet
på detta område framför allt med hänsyn
till att skolledningarna i kommunerna
inte riktigt veta hur det kommer att
bli i fortsättningen. Det {gör, att man är
något betänksam över att praktiskt taget
allt överflyttas till denna försöksverksamhet.

Vilja vi stå på marken med båda fotterna,
är det nog klokast att vi försöka
tänka igenom, vilka resurser vi ha för
att genomföra denna yrkesutbildning. Då
skola vi finna, att vi ovillkorligen måste
träda i kontakt med näringslivet. Hur vi

än bära oss åt, måste det bli på det sättet,
att om vi inte få näringslivets stöd
på detta område, kommer den förberedande
yrkesutbildningen att förlora sitt
värde. Av de remissvar, som vi ha fått
från näringslivets företrädare, veta vi
emellertid redan, att man ser positivt på
denna sak och att var och en i sin stad
vill vara med och försöka göra det bästa
möjliga av de förutsättningar, som vi
kunna ha. Men detta till trots kan man
ha olika jneningar om hur det bör ske.

Riksdagens ledamöter ha fått sig tillsända
en liten bok, som heter »Skolreformen
och näringslivet» och vari näringslivets
företrädare framföra sina synpunkter.
Jag för min del vill erkänna, att
det är en mycket värdefull bok i många
stycken. Det är bara på ett par punkter,
som i varje fall vi, som varit med i skolkommissionen,
måste ställa oss mycket
betänksamma.

Man frågar t. ex. på ett ställe i boken,
varför inte det nionde skolåret göres frivilligt.
Man anser att det skulle ha varit
den rätta lösningen, i vad det gäller den
förberedande yrkesutbildningen. Då måste
vi säga, att vi mycket noga ha undersökt
den saken och kommit till det resultatet,
att om man gör den nionde klassen
frivillig, spolierar man hela enhetsskolan.
Då har man inte möjlighet att
få den fasta organisation, som behövs för
såväl den teoretiska som den praktiska
undervisningen. Det blir omöjligt för
skolledningarna att ordna undervisningen
på det mest praktiska sättet, emedan
man inte tillnärmelsevis vet huru många
elever som år från år komma att fortsätta
i den nionde klassen. Det kan bli
rätt stora fluktuationer. Vi ha många
gånger mött den invändningen, att man
på prov borde göra det nionde året frivilligt.
Jag vill här deklarera, att vi samfällt
i skolkommissionen mycket noga
ha undersökt den saken och kommit till
den bestämda uppfattningen, att det inte
låter sig göra.

På andra håll har man invänt, att två
årsklasser komma att undandragas näringslivet.
Det är ganska intressant att
se, att näringslivets egna företrädare inte
ha den uppfattningen. De säga att det på

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

sin höjd blir en årsklass, och de tro att
den utbildning, som dessa ungdomar få,
skall kompensera förlusten av arbetskraften.
För detta yttrande äro vi naturligtvis
mycket tacksamma.

Skolkommissionen har försökt att i de
kommuner, som redan nu ha försöksverksamhet,
undersöka hur det skall vara
möjligt att få till stånd den yrkesutbildning,
som vi plädera för och som också
utskottet nu har tänkt sig. Dess bättre
har det visat sig att det finns ett mycket
stort intresse i kommunerna, såväl bland
föräldrar och målsmän som bland näringslivets
företrädare, och vi tro att det
skall vara möjligt att ge denna förberedande
yrkesutbildning i praktiskt taget
alla delar av landet. Vi vilja påpeka att
på de ställen, där man inte har möjlighet
att direkt ute i näringslivet och inom
de yrken, som vederbörande ungdomar
valt, kunna ge denna yrkespraktik, har
man möjlighet att ordna den inom enhetsskolans
ram. Denna undervisning
har i några fall förväxlats med 9 a, och
såvitt jag förstår har det även skett i
detta häfte, som näringslivets företrädare
skickat ut. 9 a motsvarar ju närmast
vår nuvarande realskola och får inte förväxlas
med den praktiska yrkesutbildningen,
9 y, som är en helt annan sak.
Men såväl i tidningarna som i tidskrifter
har det ofta skett förväxlingar på
detta område.

Det är just den praktiska verksamheten,
som kommer att avgöra huruvida
målsmännen framför allt skola få det
förtroende till den nya skolan, som vi
hoppas på, och därför är det nödvändigt
att man under försökstiden kan ge de
kommuner, som fått förtroendet att
handha försöksverksamheten, de medel
som behövas för att nå det mål som vi
åsyfta. Det erfordras ju lokaler och lärare
och dessutom olika möjligheter att
sysselsätta ungdomarna i de praktiska
yrkena. Det är framför allt för att betona
detta som jag tagit till orda. Jag
tror att vår nya enhetsskola kommer att
stå och falla med våra möjligheter att
ordna den praktiska undervisningen.
Kunna vi påräkna intresse från alla goda
krafter ute i kommunerna, tror jag att

vi skola lyckas med uppgiften. Kunna vi
inte få detta intresse, kan det tänkas att
försöksverksamheten inte kommer att ge
det resultat som vi tänkt oss.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
uttrycka den förhoppningen att det ytterst
viktiga beslut, som vi skola fatta i
dag, skall bli till fromma för landets ungdom
för framtiden, och jag tror att vi
skola lyckas under förutsättning att vi
alla hjälpas åt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Trots att den skolreform, som vi här gå
att fatta beslut om, inte kan på ganska
lång tid genomföras annat än försöksvis,
vill jag för min del begagna tillfället
att uttala min tillfredsställelse med att
detta förslag verkligen nu föreligger. Om
behovet av denna skolreform skall jag
inte yttra mig, då bär redan tidigare i
debatten har sagts tillräckligt många
vackra ord om nyttan och nödvändigheten
av ökade kunskaper. Jag anser för
min del också att detta förslag är väl utformat,
åtminstone i sina huvudsakliga
linjer. Att jag redan på ett tidigt stadium
— jag har ju haft förmånen att
vara med i skolkommissionen och behandla
detta ärende — har kunnat ansluta
mig till en så vittsyftande reformverksamhet
är beroende på huvudsakligen
två skäl.

För det första innebär förslaget ett allvarligt
försök att ge landsbygdens barn
i deras respektive hemorter en skola, likvärdig
med tätbebyggelsens. För det andra
innebär det ett likaledes allvarligt försök
att åstadkomma likvärdighet mellan
teoretisk och praktisk undervisning. När
det varit fråga om att ge ungdomen utbildning
utöver den vanliga folkskolan,
bär det åtminstone på landsbygden förut
varit så att de fått genomgå en teoretisk
skola, en realskola eller ett läroverk.
Nu skall emellertid en praktisk utbildning,
helst inriktad på det yrke som vederbörande
tänker ägna sig åt, ställas till
förfogande för barnen, och detta också
i glesbebyggda trakter. Detta är enligt

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

min mening synnerligen värdefullt, och
jag vill erinra om att det också i bondeförbundets
gruppmotion i detta ärende
har pekats på att frågan nu gäller ej om
utan hur likvärdiga praktiska och teoretiska
utbildningsmöjligheter skola kunna
erhållas. Det är ju, såsom en föregående
ärad talare sade, inte så lätt att
utforma en med den teoretiska linjen
likvärdig praktisk dylik, i synnerhet som
vi här ställas inför nya och svårbemästrade
problem av både ekonomisk och
teknisk art. Särskilda utskottets yttrande
går emellertid ut på att det måste
kunna ordnas, och det är givetvis fullständigt
på sin plats. Till detta lägger
jag också att det kan behövas en viss interkommunal
samverkan, och detta inte
bara som hittills, då det gäller teoretisk
utbildning, utan i framtiden böra även
ungdomar, som skola ha praktisk utbildning,
på det allmännas bekostnad få bevista
en skola på annan ort än där de
ha växt upp.

Det förutsättes att den förberedande
yrkesutbildningen i många fall skall
kompletteras med en mera fullständig
yrkesutbildning, och jag är den första
att erkänna vad fru Lindström också här
i dag varit inne på, nämligen att vi måste
öka våra möjligheter att lämna en
fullständig yrkesutbildning jämsides med
den till enhetsskolan förlagda förberedande
yrkesutbildningen.

Såväl när det gäller den praktiska utbildningen
som den mera teoretiskt betonade
— även om det för den teoretiska
utbildningens del inte är fråga om så
många nyheter som för den praktiska
— kräves en omfattande försöksverksamhet.
Det har ju också gång på gång
betonats i denna debatt, att försöksverksamheten
är av utomordentligt värde och
att den är en av de allra betydelsefullaste
punkterna i förslaget. Genom att denna
försöksverksamhet, som i mindre skala
redan är igångsatt, kan successivt utbyggas,
räknar jag med att åtskilligt som
nu är oklart skall vinna eu tillfredsställande
lösning. .lag tänker exempelvis på
differcnticringsproblemet, som ju varit
föremål för åtskilliga utläggningar här i
dag. Jag skall inte gå in närmare på den

saken. Försöksverksamheten skall säkert
ådagalägga vad som är det bästa och
lämpligaste för olika förhållanden.

När vi nu lägga så stor vikt vid försöksverksamheten,
tycker jag bara att
det är bra att vi få så relativt god tid
på oss för denna verksamhet; hela 1950-talet kommer ju att stå till vårt förfogande.
Jag måste emellertid understryka
nödvändigheten av att skolöverstyrelsen,
som skall leda försöksverksamheten, får
tillräckliga resurser härför. Den konsulentverksamhet,
som börjat uppbyggas,
har visat sig synnerligen värdefull och
måste givetvis med försöksverksamhetens
utbyggnad också utökas. Jag vill
även understryka att försökskommunerna
måste beredas möjligheter till lokaler
och undervisningsmaterial i tillräcklig
omfattning.

Genom att olika linjer och olika ämneskombinationer
komma att stå till förfogande
i varje centralskola, kunna barnens
val av ämnen och linjer ske efter
anlag och fallenhet i större utsträckning,
än om vi hade fortsatt med det parallellskolesystem
som vi nu ha. När barnen
själva få se vad kamraterna syssla med i
de olika avdelningarna i skolan, komma
säkert mindre välgrundade föräldaambitioner
inte att spela den roll, som de i
många fall ha gjort på senare tid. Vad
barnen själva tycka och tänka, naturligtvis
på grundval av de råd av olika
slag som de kunna få, kommer att bli utslagsgivande,
när det gäller ämnes- och
linjevalet. Jag räknar med att de praktiska
yrkena på det sättet skola tillföras
ett större antal av de allsidigt begåvade
barnen, än om vi bara hade fortsatt med
att, såsom skett på senare tid, bygga ut
realskolorna i tätorterna ocli eventuellt
några få yrkesskolor.

I fråga om möjligheterna att ordna den
nva skolan, särskilt på landsbygden, tror
jag att ett gott arbetande näringsliv även
på landsbygden och en ökad produktivitet
och därmed ökat skatteunderlag är
en nödvändig förutsättning. Till de ekonomiska
förutsättningarna räknar jag
också stipendier eller ökade barnbidrag
i minst den omfattning som skolkommissionen
bär beräknat. Eljest blir det barn -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

familjerna, som komma att få betala en
oproportionerligt stor del av reformen,
och det kan jag för min del inte vara
med om. Jag tolkar också utskottets förslag
om att erforderliga resurser skola
ställas till förfogande som ett instämmande
i de synpunkter som jag här har
anfört. Det talas ju i p. 11 i utskottets
hemställan om »erforderliga ekonomiska
stödåtgärder».

Det har också i utskottets yttrande pekats
på att man önskar att staten skall
övertaga större delen av kostnaderna för
skolväsendet — skolkommissionen och
departementschefen ha också varit inne
på detta — även om man i utskottet
inte ville, helt naturligt för övrigt, ta
någon bestämd ställning till på vilket
sätt detta bör ske och hur långt man
skall gå.

I samband med detta vill jag även peka
på ett annat yttrande av utskottet.
Under rubriken Byggnader, utrustning
och skolsociala åtgärder framhålles, att
likställdhet mellan städerna och landsbygden
bör åstadkommas och att förutsättningar
därför böra skapas genom en
skyndsamt genomförd översyn över
statsbidragsbestämmelserna. Den senare
frågan ha vi ju behandlat här i riksdagen
tidigare i år, och det är ur min
synpunkt bara tacknämligt att även särskilda
utskottet har velat understryka
denna sak.

Till de mera tekniska förutsättningarna
för genomförandet av den nya skolan
räknar jag inrättandet av storkommuner
i samband med den nya kommunindelningen.
Utan de nya större
skoldistrikten skulle landsbygden inte
kunna organisera den nioåriga enlietsskolan.
Det är just med hänsyn till kommunindelningen,
som jag tidigare hävdat
att det principbeslut, som vi nu gå
att fatta, borde komma så tidigt som
möjligt. Naturligtvis behövs detta beslut
också för planläggningen i de centrala
skolmyndigheterna och ej minst för lärarutbildningen.

När det gäller genomförandet av detta
förslag måste det naturligtvis ordnas så,
vilket har framkommit i både propositionen
och utskottsförslaget, att lands -

bygden icke kommer i efterhand. Hänvisningen
till att beslut i varje särskilt
fall om utbyggnad skall vara beroende
av Kungl. Maj:t tolkar jag så, att det
blir de intentioner, som jag vet att den
nuvarande departementschefen hyser på
detta område, som verkligen komma att
följas, både när det gäller försöksverksamhetens
utbyggnad och sedermera när
en övergång i större skala sker.

Av detaljerna i detta utskottsbetänkande
skall jag inte uppehålla mig vid
många. Jag vill emellertid understryka
vad både departementschefen och utskottet
ha sagt om kristendomsundervisningen,
detta med tanke på att det i
den frågan ju finns ett särskilt yttrande
fogat till utlåtandet; det avgavs ju också
under utredningsarbetet en reservation
på denna punkt. Icke minst på
landsbygden skulle det ansetts såsom
mycket olyckligt, om åtgärder nu hade
vidtagits för att, i likhet med vad som
föreslås i reservationen till skolkommissionens
betänkande, mer eller mindre
sätta skolans kristendomsundervisning
på avskrivning. Med detta har jag också
velat ge min anslutning till vad som
är sagt om morgonbönerna i departementschefens
yttrande. Jag hoppas för
min del verkligen att lärarutbildningen
i kristendomskunskap skall bli sådan, att
det stora flertalet av våra lärare skall
kunna ■— naturligtvis med iakttagande
av de principer om tolerans och objektivitet,
som äro starkt framhävda i detta
förslag — ge en undervisning i detta
ämne som, vilket skolkommissionen också
understrukit, låter ämnet med dess
personligt betydelsefulla och i bästa mening
fostrande innehåll fullt ut komma
till sin rätt. Det säger sig självt att en
god undervisning i detta ämne icke kan
undgå att utöva ett visst inflytande på
barnen, men det är ju inte meningen att
någon form av påtryckning skall ifrågakomma
härvidlag.

I likhet med vad departementschefen
också antyder vill jag för min del uttala
den förhoppningen, att den förlängda
skolplikten icke kommer att försvåra
konfirmationsundervisningen. Det
hade enligt min mening varit önskvärt,

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

att det redan i utskottets betänkande
hade kunnat anges mera bestämda linjer
för hur man härvidlag skall förfara.
Då detta emellertid inte tycks ha varit
möjligt, får jag nöja mig med det sagda.

Det är en detalj till, herr talman, som
jag skall be att få säga ett par ord om.
Både utskottets ärade ordförande och senast
herr Holmbäck ha varit inne på
frågan om franska språkets ställning.
.lag har anslutit mig till utskottet på
denna punkt. Men när utskottets ordförande
säger att vad utskottet sagt är
det minsta som kan sägas — han menar
förmodligen i fråga om tillmötesgående
av motionen — vill jag för min del säga
att vad utskottet skrivit är det mesta,
som jag kan vara med om. Jag hade kanske
kunnat överväga till och med att
ställa mig ännu närmare den reservation,
som är avgiven i denna fråga.

.lag skall, herr talman, inte förlänga
debatten här i kammaren. Jag vill bara
som avslutning uttala att jag för min del
hoppas, att det träd som vi här plantera,
såsom utskottets ordförande uttryckte
sig, verkligen måtte både finna välberedd
jord och få tillräcklig näring för
sin växt för att i sinom tid bli stort och
kraftigt.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Bror.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

förste vice talman! Jag vill först i likhet
med vad som skett från denna talarstol
förut i dag uttrycka inin tillfredsställelse
över att det beslut, som riksdagen
i dag går att fatta, i princip fastställer
den nioåriga enhetsskolan såsom
den enda grunden för all svensk ungdoms
vidare utbildning, vare sig denna
i fortsättningen kommer att bli av praktisk
eller teoretisk art.

Det allmänna genomförandet av den
nioåriga skolan kan, såsom flera gånger
påpekats här i dag, inte ske på lång tid
ännu, och vi ha god tid för den försöksverksamhet,
som skall ge vid handen,
huruvida enhetsskolan förmått fylla de
krav, som departementschefen angett för
densamma. Dessa krav överensstämma

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 23.

inte helt på någon linje med vad som nu
fordras för en realexamen. En del ganska
dött kunskapsstoff bör enligt utskottet
skäras bort, men annat kommer till, och
utskottet framhåller att hävdandet av
effektiviteten icke bör knytas endast till
kraven på uppehållandet av en formell
kunskapsnivå, utan att hänsyn också
måste tagas till möjligheterna att genom
skolan uppodla förmågan till självständigt
bedömande av omvärlden och ge
träning till arbete på egen hand. Därför
kan, enligt min mening, en jämförelse av
resultatet mellan nu existerande motsvarande
skolformer och enhetsskolan icke
ge utslag för ett rättvist bedömande. En
del av de ting, om vilka meningarna varit
delade, ha av utskottet hänvisats att
besiutas först sedan resultatet av försöksverksamheten
visat vad som i olika
avseenden kan vara mest ändamålsenligt.
Så har skett med exempelvis flickskolefrågan.

Departementschefen liksom skolkommittén
erinrar om den betydelse flickskolan
hade under 1800-talet, då den var
den enda skolform, som stod den kvinnliga
ungdomen till buds, om den ville
erhålla en högre bildning än den folkskolan
då gav. Men tiderna ha förändrats.
I dag'' äro såväl realskolor som gymnasier
öppna för flickor. Departementschefen
framhåller också i propositionen,
att det numera år svårt att finna en motivering
för separatskolor för flickor, och
konstaterar att särskilda flickskolor i
princip inte ha någon plats i den obligatoriska
enhetsskolan. Detta till trots
föreslår Kungl. Maj:t, i likhet med skolkommitténs
majoritet, att försöksverksamheten
med enhetsskola även skall innefatta
en särskild flickskolelinje. Jag
liar litet svårt att förstå den synpunkten.
Den jämnare och lugnare studiegång,
som anses så utmärkande för flickskolan,
vilja vi tro och hoppas även skall
tillämpas i den framtida enhetsskolan.
Det torde därjämte näppeligen kunna
hävdas, att flickskolan skulle kunna fylla
någon uppgift, som icke kan tillgodoses
av enhetsskolan. De praktiskt begåvade
flickorna kunna genom 9 y finna en
lämplig väg till fortsatt utbildning vid

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets ntveckling.

yrkesskola, och för dem, som tänka sig
att fortsätta studierna vid gymnasier,
torde 9 g vara den lämpligaste övergångsformen.
För dem som inte åsyfta
vare sig gymnasiestudier eller fortsatta
studier vid yrkesskola, torde 9 a vara en
lämplig avslutningsklass. Denna sista
linje är förutsatt att ge tillträde till de
yrken eller till den fortsatta utbildning,
vartill nu fordras realexamen eller normalskolekompetens.

Detta var mina personliga reflexioner
i denna sak.

Utskottet framhåller att skoltypens
framtid på längre sikt är svårbedömlig
och anser att beslut om flickskola inte
bör fattas nu utan uppskjutas tills erfarenheter
vunnits av försöksverksamheten,
och utskottet framhåller även att hänsyn
i framtiden bör tagas till de utbildningsalternativ,
som eventuellt kunna erbjuda
sig, då ett förslag till gymnasieorganisation
byggd på enhetsskolan kommer
att se dagens ljus. Jag bär anslutit
mig till denna synpunkt.

I avsnittet om studieindelning framhåller
utskottet liksom departementschefen,
att tidigt utvecklade barn kunna få
tillfälle att genomgå det treåriga lågstadiet
på två år. Enligt min mening bör
detta ske endast i alldeles särskilda undantagsfall.
Även om ett barns intelligens
är så hög, att det lätt kan följa undervisningen
i en klass som ligger över
dess ålder, så händer det inte sällan att
åldersskillnaden längre fram gör sig gällande
i lekar och i umgänget med kamraterna
och kan förorsaka att barnet i
fråga vantrivs och får en avog inställning
till skolan.

Herr förste vice talman! Det skulle
vara frestande att ämne för ämne föra
fram sina mer eller mindre kloka funderingar
och önskemål. Jag skall emellertid
inte göra det. Jag vill bara uttala
min tillfredsställelse över att de praktiska
ämnena få en annan och bättre
ställning i den planerade enhetsskolan,
än vad de nu ha. Detta gäller i synnerhet
högstadiet. Däri ligger, enligt min
mening, en allvarlig strävan att nå ett
av de mål, som angavs redan i årets trontal,
nämligen en bättre avvägning mel -

lan teoretiska och praktiska studier. Detta
ger oss också anledning hoppas att en
gång i framtiden dessa båda grenar skola
värdesättas lika, tv de äro lika nödvändiga
både i samhällsarbetet och i näringslivet.

Ett nytt obligatoriskt ämne i enhetsskolan
är engelska, vars införande har
behandlats i flera avsnitt här. I denna
fråga bär Flick- och samskolelärarnas
riksförbund i sitt remissvar framhållit,
att minst 20 procent av lärjungarna efter
en kort tid måste överföras till för
dem nyttigare övningar. Herr Ohlon har
i dag också refererat ett uttalande av ett
par lärare i Göteborg, som vid en undersökning
kommit till ungefär samma
resultat. Sveriges folkskollärarförbund
har en generösare syn på saken. Det anser
att även svagt begåvade barn skola
ha rätt att delta i undervisningen och att
endast elever med mycket stora svårigheter
för ämnet böra befrias från undervisningen.
Jag tror att detta senare är
en riktig inställning. Jag skulle bara i
detta sammanhang vilja poängtera vikten
av att man inte alltför snabbt befriar
en lärjunge från denna undervisning.
Det har hänt, och händer ganska
ofta, att en elev som i början har de
allra största svårigheter att övervinna
vid sina språkstudier, när han väl övervunnit
begynnelsestadiet, kan göra
ganska goda framsteg och sedermera ha
stort utbyte av den fortsatta undervisningen.

I fråga om ämnet kristendom har jag
jämte några andra av utskottets ledamöter
givit min mening till känna i ett särskilt
yttrande, och jag skall inte här närmare
ingå på den frågan. Jag vill bara
förutom vad som har sagts i vårt yttrande
tillägga, att när minoriteten inom
skolkommissionen önskar skydda trosfriheten
genom att ta bort de obligatoriska
morgonandakterna, så gäller det
här ingalunda endast att ta hänsyn till
de barn som komma från konfessionslösa
hem. Det gäller dessutom att skydda
morgonandakten själv för vanhelgande,
ty det måste vara fördärvande för
innerligheten i en personlig tro att
slentrianmässigt deltaga i bön, som dock

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

enligt kristen uppfattning skall vara uttryck
för ett personligt gudsförhållande.

Departementschefens intresse för skolkurators-
och skolpsykologverksamheten,
som väl ännu kan anses befinna sig
på försöksstadiet, kan utläsas därav, att
han tänker genom en utredning söka
komma till klarhet om den erforderliga
utbildningen för dessa kategorier, en
fråga varom man ännu inte är på det
klara. Utskottet tar fasta på det löftet och
framhåller vikten av att utredningen
skyndsamt genomföres.

I detta sammanhang vill jag göra några
reflexioner. Skolpsykologernas och
skolkuratorernas uppgifter skifta ganska
väsentligt i olika skolor och skoldistrikt.
Hur det än är med den saken,
anser jag, att det icke får vara så, att
varje förseelse från en lärjunges sida
skall hänskjutas till en skolkurator eller
skolpsykolog för att handläggas av denne.
Jag anser att det är endast de verkligt
betydande beteenderubbningarna
som skola hänskjutas till dem. Det bör
enligt min mening icke vara så, att
exempelvis varje skolkning eller varje
litet snatteri skall betraktas som en beteenderubbning,
vilken skall hänskjutas
till skolpsykologen för att utredas av
denne, ofta med hjälp av hans assistenter.
Läraren bör själv klara upp sådana
ting. Med den förbättrade utbildning i
psykologi och pedagogik, som den nya
lärarutbilddningen är avsedd att ge, bör
läraren också ha stora möjligheter att
komma till rätta även med ganska svåra
uppfostringsproblem, åtminstone dem
som förekomma i hans egen klass.

Mot bakgrunden av dessa funderingar
ber jag att få understryka, vad utskottet
säger på tal om denna sak, nämligen att
bandet mellan lärare och elever icke får
försvagas genom att den personliga omvårdnaden
om barnen i alltför hög grad
skjutes iiver på skolpsykologen.

Departementschefen framhåller på tal
om samarbetet mellan skola och hem, att
läraren i sin undervisning inte får glömma
den hänsyn som han iir skyldig hemmen.
Men det är också nödvändigt att
hemmen känna en viss solidaritet med
skolan.

Hur detta samarbete skall ske, ges det
inga anvisningar om, och det tror jag
också är riktigt. Problemet skiftar under
olika tider och på olika platser. Svårast
ter sig kanske problemet i städer
och tätorter. Där ha helt säkert föräldraföreningarna
sin betydelse, särskilt i
den mån de i större utsträckning än hittills
även innefatta folkskolebarnens föräldrar.
Föräldramöten, i synnerhet om
de endast omfatta vederbörande klass,
anser jag också ha sin stora betydelse i
detta sammanhang. Jag skulle vilja framhålla
att sådana möten böra försiggå
utan närvaro av barnen och utan något
särskilt program.

På landsbygden är detta samarbete,
där det är som bäst, inget problem. Där
träffas lärare och föräldrar i olika sammanhang,
på bröllop och begravningar,
bjudningar av olika slag, sammanträden
och andra sammankomster, och det är då
bara naturligt att tankeutbyte om barnen
sker mellan skolans båda parter, lärare
och föräldrar. Det mest fruktbringande
samarbetet är dock den personliga
kontakten mellan lärarna och de enskilda
föräldrarna. Detta samarbete bör om
möjligt fortgå genom hela skolan. Jag
tror att ett sådant samarbete skall visa,
att både föräldrar och lärare med allvar
anamma den gemensamma uppgiften att
fostra barnen.

Innan jag slutar, herr talman, måste
jag få säga en sak som ligger mig varmt
om hjärtat. I den skola, som vi nu planera,
liksom i den nuvarande, måste
också den fostrande undervisningen peka
hän på att freden iir ett livsvillkor
för alla folk. Historieundervisningen
måste i första hand ge de unga en bild
av folkens fredliga utveckling genom tiderna
och få de unga att förstå, att krigen
alltid därvid varit en bakåtsträvande
faktor som medfört namnlösa lidanden
i både materiellt och kulturellt hänseende,
för alla folk, även för de segrande.
De unga måste bibringas kunskap
om fredens organ, om det gamla NF, som
misslyckades, och det nya FN, som vi
hoppas och vilja tro skall lyckas, och
om de övriga organisationer av internationell
art som äro om än svaga red -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

skap för förverkligandet av freden i
världen.

Departementschefen är införstådd
med den tanken. Detta framgår av några
rader i propositionen på s. 13, där han
säger: »Någon gång bör samhällsundervisningen
låta blicken löpa vidare ut
över våra nationella gränser för att tangera
internationella problem och ge de
unga en aning om världsmedborgarskapets
innebörd och förpliktelser.» Skolkommissionen
har i sitt betänkande i
avsnittet om socialfostran givit dessa
synpunkter en fylligare utformning, och
jag tillåter mig att citera vad kommissionen
på denna punkt uttalat: »Ytterst
skall den vilja och vana vid samarbete
som skolan uppodlar åsyfta något djupare:
känsla för folk och land, kärlek
till frihet och fred, förståelse för andra
folk och raser, andra seder och åsikter,
respekt för människovärdet, vördnad för
mänsklighetens gemensamma strävan,
internationellt sinnelag, vilja att göra en
ödmjuk insats i kulturarbetet.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill börja med att uttala min
tillfredsställelse över att denna stora
skolfråga har kunnat lösas ovanför partigränserna,
vilket ju är att sätta högt
värde på när det gäller något för vår
ungdom så viktigt som just skolundervisningen.

Denna fråga har vid flera olika tillfällen
varit under riksdagens prövning.
Om man går tillbaka och ser i de gamla
handlingarna, finner man att det
många gånger har uppstått strid, när
man har velat öka utbildningstidens
längd i folkskolan. Denna gång har man
ju tagit ett ganska stort steg i fråga om
förlängning av skoltiden. Alla äro vi
väl dock överens om att man har stor
nytta hela livet igenom av den undervisning
man kan få såsom barn och
ung. Det kan dock, herr talman, inte
hjälpas att jag känner mig litet frågande,
när jag ser på de kostnader som
den nya skolreformen kommer att
kräva.

Det hade naturligtvis i och för sig
varit önskvärt, att vi i dag hade kunnat
besluta att genomföra denna skolreform
provisoriskt under några år på
försök för att vi under denna tid skulle
få se, hur den verkar. Ett dylikt tillvägagångssätt
har dock ansetts möta så
stora svårigheter att man inte kunnat
reflektera därpå. Bland annat skulle
lärarutbildningen försvåras, och även
en hel del andra omständigheter omöjliggöra
för oss att fatta ett dylikt beslut.
Jag böjer mig för dessa svårigheter,
ty man måste ju på längre sikt
kunna ordna både med lärarutbildningen
och med erforderliga skollokaler.
Jag kan dock, herr talman, icke
underlåta att vid detta tillfälle uttala
vissa farhågor.

Det finns alltjämt i vårt land åtskilliga
kommuner som ännu inte ha helt
kunnat genomföra det sjunde skolåret.
Man har mycket svårt att få tillstånd
att bygga nya skollokaler. Det kommer
att erfordras stora kapitalinsatser, innan
de nya skolbyggnaderna kommit
till stånd överallt ute i våra kommuner.

Vad beträffar den försöksverksamhet,
som enligt det föreliggande förslaget
skall anordnas inom vissa kommuner
och städer, vill jag uttala den förhoppningen,
att man medan denna pågår
försöker göra alla nödvändiga förberedelser
för att man, när de ekonomiska
förhållandena i vårt land bli sådana att
man till fullo kan genomföra denna reform,
då kan införa det nionde skolårej
på en gång över hela landet. Det
brukar annars alltid vara så, att dp
kommuner, som ha haft möjlighet att
skaffa sig erforderliga lokaler, kunna
anamma en sådan reform som denna
ganska snabbt, under det att andra
kommuner, där förhållandena i fråga
om skollokaler etc. äro sämre, komma
på efterkälken. Jag vill därför fästa
ecklesiastikministerns uppmärksamhet
på angelägenheten av att man i görligaste
mån försöker bereda kommunerna
möjlighet att genomföra denna reform
samtidigt, då tidpunkten därför
anses vara inne för hela vårt land.

Det kan emellertid också uppstå andra

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

svårigheter. Jag tänker då närmast på
alla barn, som inte ha lätt att tillgodogöra
sig undervisningen. I utskottsutlåtandet
talas om att det bredvid den nioåriga
enhetsskolan också skall finnas en
yrkesskola, till vilken lärjungarna kunna
övergå, om de inte ha lust att fortsätta
upp till realexamen. Det omtalas
dock inte, vilken form av yrkesskola
som här åsyftas. Både den manliga och
kvinnliga ungdom, som i framtiden ämnar
ägna sig åt lantbruksgöromål, borde
enligt min mening få utbyta det
sista skolåret mot undervisning vid en
lantmannaskola eller lanthushållsskola.
Man kanske gör den invändningen, att
dessa pojkar och flickor äro alltför
unga för att efter sitt åttonde skolår
kunna övergå till en dylik yrkesskola.
Det skulle väl emellertid inte möta något
större hinder att ordna det på så
sätt, att dessa ungdomar finge så att
säga stå över ett eller två år, till dess
att de uppnådde den ålder som erfordras
för att de skola kunna tillgodogöra
sig undervisningen vid en lantmannaskola
eller lanthushållsskola. I så fall
borde de emellertid kunna befrias från
det sista året i enhetsskolan. Jag tror
att det skulle vara mycket värdefullt,
om man kunde ordna det på detta sätt.
Under den försöksverksamhet, som nu
närmast blir aktuell, kommer man nämligen
säkerligen att finna att många
pojkar och flickor i vårt land icke ha
den läggning och de anlag som behövas
för att de skola kunna tillgodogöra sig
undervisningen i realskolan.

Även de ekonomiska spörsmålen förtjäna
stort beaktande. När jag läste skolkommissionens
förslag, kände jag mig
mycket orolig över huruvida vårt ekonomiska
läge verkligen kommer att
medge, att vi kunna genomföra den föreslagna
skolreformen. Sedan jag tagit del
av den kungl. propositionen och av vad
utskottet bär skrivit i sitt sammanjämkningsförslag,
har min oro på denna
punkt i ganska stor utsträckning eliminerats.
1 utskottsutlåtandet framhåiles
att hänsyn skall tas till alla omständigheter,
så att den föreslagna omorganisationen
på skolans område icke ge -

nomföres tidigare än att man också kan
finansiera skolreformen.

Jag skall, herr talman, inte ingå på
någon granskning av utlåtandet i övrigt.
Jag kan därvid helt och hållet instämma
i vad herr Wahlund anförde i början
av dagens debatt. Jag slutar med att
konstatera, att det är av största vikt att
våra barn och vår ungdom få en så
grundlig uppfostran som möjligt. Guld
och rikedomar kunna barnen förlora,
men den lärdom, som vi kunna ge dem,
få de behålla hela livet igenom.

Jag vill allra sist bara vädja, att kristendomsämnet
måtte få en så stor plats
som möjligt i skolan. Med den utveckling,
som för närvarande försiggår inte
endast i vårt land utan över hela världen,
är det av största betydelse att vår
skola bygges på kristen grund. Den tror
jag kommer att hålla i framtiden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Det har sagts här att utskottets
utlåtande är vagt och hållet i en mycket
allmän och kanske intetsägande
form. Men å andra sidan har det ju också
erinrats om att utlåtandet är praktiskt
taget enhälligt. För att vinna enhälligliet
måste man ju som regel offra
något, och i detta fall har man kanske
för att uppnå den av alla inom utskottet
eftertraktade enigheten offrat något i
fråga om klarheten.

När jag har anslutit mig till formuleringen
av utskottets utlåtande, har jag
gjort det därför att jag anser, att enhetsskoletanken,
d. v. s. tanken på en för
hela folket gemensam och enhetlig folkskola,
är så berättigad och bärande, att
denna idé nu hör realiseras och i första
hand, såsopi här föreslagits, omsättas i
försöksverksamhet.

Jag sätter vidare stort värde på att
denna fråga har kunnat få en så enhällig
lösning som hör på det hela taget
varit möjligt. Den reform, som här föreslås,
gäller ju inte bara en viss grupp
eller klass eller ens en begränsad tids -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

period, utan den kommer att beröra hela
det svenska folket för generationer
framåt. Det torde vara uppenbart för
alla, att det är ytterst värdefullt att en
sådan fråga kan lösas under enhällig
anslutning från hela nationen. En skolstrid
här i riksdagen kunde vi kanske
komma över på en eller ett par dagar,
men en skolstrid som fortplantade sig
ut till de många hundra kommunerna i
landet skulle vara något mycket värre
och skulle lägga oerhörda svårigheter i
vägen för denna reform. Det är därför
som jag i detta fall värdesätter enigheten
högre än den kanske något striktare
formulering som ur andra synpunkter
kunde ha varit önskvärd. Om den
försöksverksamhet, som nu skall igångsättas,
kommer att omhänderhas på
tänkt sätt och bli objektivt bedömd, håller
jag för min del för sannolikt, att
enhetsskolan kommer att hävda sig och
väl tåla alla jämförelser med de äldre
skolformer, som den är avsedd att ersätta.

Jag har således, lierr talman, låtit mina
betänkligheter i fråga om formuleringarna
fara, då jag anser att enigheten
är mera värd än en än så klar formulering.

Jag har i utskottet tillhört de kanske
mest betänksamma i fråga om denna
reform. Min betänksamhet har inte
gällt enhetsskolan som sådan, hur
många år den skall omfatta o. s. v., utan
har mera grundat sig på ekonomiska
funderingar. Jag säger, lierr talman,
funderingar, ty det är ju inte möjligt
att i detta nu bilda sig någon uppfattning
om vårt lands ekonomiska resurser
under slutet av 1950-talet eller låt
mig säga 1960-talet. Jag har emellertid
icke kunnat komma ifrån att man även
måste lägga vissa ekonomiska perspektiv
på skolfrågan.

Om vi se problemet med utgångspunkt
från dagens läge, må^te vi nog
säga oss, att tidpunkten för denna reform
kanske inte är så väl vald med
hänsyn till de ekonomiska förutsättningarna.
Vi ha redan beslutat flera viktiga
reformer som ännu efter många år inte
ha kunnat helt genomföras. Jag tänker

då t. ex. på sjukvårdsreformen, vars
förverkligande tills vidare måst skrinläggas.
Vi ha kanske stundom varit benägna
att överskatta våra ekonomiska
resurser. Det är därför som jag gärna
har velat ställa in den reform, som vi
här gå att besluta, i sitt ekonomiska
sammanhang. Herr Wahlund nämnde i
sitt anförande under förmiddagen, att
den nya skolan sedan den blivit genomförd
endast kommer att kräva två procent
av den samlade nationalinkomsten.
Det är möjligt, att den beräkningen håller,
men vi få icke förbise, att det ,:ir
mycket mer än skolan som skall betalas
av den del av den samlade nationalinkomsten
som kan avses för förverkligandet
av olika reformer, för sociala
ändamål och för investeringar på
olika områden. Jag hoppas emellertid,
att om vi ha förmåga att inom det närmaste
årtiondet förverkliga vissa aktuella
och redan beslutade reformer,
skall det också bli möjligt för oss att
successivt genomföra skolreformen. Det
finns emellertid angelägenheter, som
äro så näraliggande, att man kanske
rent av måste peka på dessa uppgifter
såsom väsentligare än den fråga som
vi i dag behandla. Jag tänker då framför
allt på svenska folkets bostadsfråga,
som väl ändå är ett av våra allra
viktigaste problem för närvarande. Vi
måste helt enkelt ordna så, att folk får
bostäder. Om vi inom de närmaste tio
åren kunna lösa bostadsfrågan, skulle
vi ha övervunnit en av de stora svårigheterna,
och då skulle vi kunna göra de
investeringar som bli nödvändiga för
de nya skolbyggnader som komma att
erfordras, därest denna reform skall genomföras.

Vi hade i utskottet en föredragning
rörande den finansiella sidan av skolreformen.
Föredraganden ville för sin
del göra troligt, att om vi under de närmaste
15 å 20 åren vågade räkna med
en produktionsökning av samma storleksordning
som den vi haft under de
senaste 15 åren, d. v. s. tre eller kanske
fyra procent årligen, skulle det i varje
fall inte möta några större svårigheter
att inpassa skolreformen i det ekono -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

miska sammanhanget. Huruvida man
vågar vara så optimistisk, att man kan
räkna med en sådan fortsatt ekonomisk
utveckling utan störningar, varken vill
eller kan jag profetera om, men en av
förutsättningarna för att denna skolreform
skall kunna realiseras, sådan den
nu är tänkt, synes mig vara en ostörd
ekonomisk utveckling och en ökad produktion.
Men det är uppenbart att även
om vi få denna ökade produktion kan
inte ett ökat produktionsresultat samtidigt
användas för mer än ett ändamål.
Om skolreformen skall realiseras, får
nog svenska folket finna sig i att i stället
avstå från någonting annat, från någonting
av den direkta konsumtionen
eller från andra reformer, som i och
för sig kunna vara önskvärda men som
inte gå att realisera samtidigt som vi
vilja utbygga ett bättre skolväsende.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter, ty i allmänhet talas
det så litet om den ekonomiska sidan av
skolreformen. Jag tror därför att det är
nödvändigt, att någon fäster uppmärksamheten
på att vad vi här vilja och
vad vi önska endast kan realiseras i den
mån vi ha de ekonomiska resurserna och
förutsättningarna härtill.

Jag skall härefter övergå till ett par
detaljfrågor. En talare har yrkat bifall
till en reservation rörande stadieindelningen.
Det var ganska betecknande, att
det inte var någon av reservanterna som
ställde detta yrkande, utan en annan av
kammarens ledamöter. Jag vill med anledning
av detta yrkande säga ett par
ord.

Det har erkänts av alla, av utskottet
såväl som av reservanterna, att det är
nödvändigt att göra en stadieindelning
för att på det hela taget kunna bedöma
och behandla frågan om lärarutbildningen.
Stadieindelningen i och för sig kan
man alltså inte komma ifrån, och den saken
måste vara avgjord, innan utskottet
på allvar kan ta upp frågan om lärarutbildningen.
Vad reservationen vänder
sig mot iir själva grupperingen beträffande
stadierna. Reservanterna önska inte
vara bundna på det sätt som utskottet
har föreslagit.

För egen del hade jag velat gå
längre än utskottet på denna punkt. Jag
hade närmast velat ha en formulering
mera i överensstämmelse med propositionen,
en något fastare formulering. Jag
har emellertid nöjt mig med den formulering,
som har gjorts av utskottet, men
det är uppenbart att denna formulering
medger en del undantag. Det heter således,
att i regel skall det vara så och
så och i den män den och den förutsättningen
föreligger blir det på det och
det sättet. Beträffande själva undervisningen
sägs det, att lärarna i huvudsak
skola utbildas för det och det stadiet.
Jag hade som sagt önskat en något fastare
formulering på denna punkt, men
jag nöjer mig med utskottets förslag även
här, då jag finner det vara absolut nödvändigt
att få en stadieindelning fastställd
för att vi över huvud taget skola
komma till rätta med frågan om lärarutbildningen.
Även om kammaren i dag inte
skulle vilja ta den av utskottet föreslagna
stadieindelningen, utan skulle gå
på reservationen, innebär det ingenting
annat än att utskottet, innan det tar
upp fråga om lärarutbildningen, måste
ta ställning till stadieindelningen. Den
utgör nämligen förutsättningen för att
frågan om lärarutbildningen skall kunna
lösas. Det förefaller mig som om det
vore ett mera gruppbetonat iärarintresse
som fruktade, att det skulle vara något
farligt i detta. Jag tror att alla måste
medge, att det i den nioåriga enhetsskolan
måste finnas olika stadier och lärare
med olika utbildning för de olika
stadierna. Vad beträffar det högsta stadiet,
klasserna 7—9, har jag inte hört
någon som ansett annat än att det måste
finnas högt utbildade lärare för dessa
stadier, men även för de därunder liggande
sex klasserna måste det givetvis
också vara en skillnad. Vi kunna ju inte
rimligen utbilda lärare med kompetens
för att undervisa i vilken som helst av
dessa klasser. Utbildningen måste ta sikte
på den uppgift läraren får i den skola,
som han skall undervisa i.

Till sist endast ett par ord om yrkesundervisningen.
Denna fråga har berörts
bär i debatten tidigare, och jag har inte

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer for skolväsendets utveckling.

mycket att tillägga. Jag betraktar yrkesutbildningen
i den nioåriga enhetsskolan
såsom mycket väsentlig, men jag betraktar
den såsom en av de punkter, som
det kanske blir svårast att realisera. Det
tarvar mycket arbete och säkerligen också
stora kostnader att kunna genomföra
en sådan förberedande yrkesutbildning
i anslutning till den nioåriga skolan, som
kan vara önskvärd. Här har ju framkastats
tanken — den återfinns även i
propositionen — att denna yrkesundervisning
även skulle förläggas till hemmen.
.lag vill säga att jag inte tror på
möjligheten att göra en sådan anordning.
Denna väg kan visserligen prövas.
Under försökstiden kan man pröva alla
uppslag, men jag har ingen tro på att det
blir något egentligt resultat av en sådan
yrkesundervisning förlagd till hemmen.
Hemmen bereda ju alltid de uppväxande
en viss yrkesfärdighet. Vad vi på
många områden kunna, ha vi lärt från
våra föräldrar. Det har gått från fäder
till barn, från generation till generation.
Denna undervisning i hemmen kommer
ju alltid att finnas, men det är ju inteden
som här avses. Här avses en obligatorisk
undervisning, och den måste enligt
mitt sätt att se vara förenad med
den egentliga skolan.

Jag ber till slut endast att få understryka
vad utskottet i sitt utlåtande sagt beträffande
denna punkt. Utskottet säger:
»Den lämpliga anknytningen till enhetsskolan
av skolor för yrkesundervisning
och praktiska realskolor bör övervägas
och under försökstiden prövas.» Det är
enligt min mening nödvändigt att pröva
möjligheterna att förlägga yrkesskolorna
ävensom försöksundervisningen till skolorna,
om vi skola få en verkligt effektiv
yrkesundervisning.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag har tidigare i dag i ett längre anförande
i andra kammaren lagt fram
några synpunkter på den fråga, som här
föreligger till behandling. I det skede,
som debatten nu befinner sig i och då

så mycket har sagts, tror jag mig inte
kunna komma med några nya synpunkter,
men jag har ändå velat begära ordet,
närmast för att uttala ett tack till
utskottet för det arbete i enighetens tecken,
som utskottet har lagt ned vid behandlingen
av denna fråga.

Det är säkerligen åtskilliga mer än
jag, som voro med redan år 1927 och
som minnas skoldebatten då. Vi minnas
motsättningarna i det särskilda utskottet,
och vi minnas debatter från kamrarna,
som i fråga om bitterhet och motsättningar
haft få motstycken. Vi minnas
också att det sedan långt tillbaka
bär förefunnits en stark motsättning
mellan läroverkslärare och folkskollärare.
Man kan då inte undgå att
känna en stark glädje, och låt mig
även säga tacksamhet, över den enighet
vi kommit till. Först har en enhällig
skolkommission avgivit ett betänkande,
där man sökt överbrygga motsättningarna.
På det följde ett enhälligt yttrande
av skolöverstyrelsen, ett yttrande som
kommer att få stor betydelse för frågans
slutliga lösning. Och slutligen har även
skolutskottet kommit med ett enhälligt
utlåtande, som väl kommer att omfattas
av riksdagens ledamöter åtminstone
till 90 procent. Denna enighet gör att
när frågorna komma ut i kommunerna,
där avgörandena skola träffas, kunna
inga partier säga, att detta är de andra
partiernas skolreform, det är deras påfund
och det ha vi ingenting att göra
med, utan alla partier måste såsom partier
känna ett solidariskt ansvar för vad
som här i dag beslutas.

Kanske bör jag också understryka ytterligare
en sak. Man talar ibland om
blåögda reformatorer och kanske också
om klåfingriga reformatorer. Att vi här
stå inför en skolreform beror inte på
några enskilda människor eller grupper
av människor och deras större eller
mindre styrka, när det gäller att driva
arbetet i en viss riktning. Det som har
gjort en skolreform nödvändig är helt enkelt,
att vår nuvarande realskola håller
på att sprängas. Jag tänker då inte i första
hand på att den får så många elever,
att byggnader och lärare inte räcka till,

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

utan på att den börjar att få ett så omfattande
klientel, en sfi stor del av en årsklass,
att skolan och barnen inte passa
ihop — och det böra de ju under alla
förhållanden göra, om det skall bli en
bra skola.

Jag skall åskådliggöra detta förhållande
med ett par siffror. Omkring år 1930
gingo 13 procent av barnen i en årsklass
över till utbildning vid realskolan eller
liknande utbildningsanstalt. Även om de
13 procenten fördelade sig rätt ojämnt
är det ganska troligt att flertalet av dem,
som gingo över, hörde till den tredjedel
ungefär av en årsklass barn, för vilken
realskolan är lämplig. Nu ha vi kommit
upp till denna tredjedel, fördelad
över hela landet, vilket betyder att procenttalen
nu på många platser äro 50
och 60, och det innebär, att vi kommit
till den punkt, där realskolan inte längre
passar för den vidgade uppgift, som
föräldrarna vilja anförtro den. Vi ha
kommit fram till den fråga, som skolutskottets
ordförande så vältaligt utvecklade
i dag, nämligen frågan om undervisningen
för de andra 70 procenten, för
vilka teoretisk realskola inte är den
lämpliga undervisningsformen. Inte kunna
vi gå ut till föräldrarna — jag ställde
denna fråga i andra kammaren, och
jag upprepar den här -— och säga: Edra
barn passa inte för den teoretiska realskolan,
alltså bry vi oss inte om att ge
dem någon mera omfattande teoretisk
utbildning. I stället måste väl här som
på alla områden skolan anpassas efter
behovet. Finns inte skolan, måste den
helt skapas. Det är detta som ytterst
framtvingar en skolreform, och det är
därför som man med skäl kan såsom
motto över denna reform sätta, inte ett
ord av Tegnér, som citerats så mycket
i detta sammanhang och som med sitt
förakt för halvbildning kanske inte här
bör åberopas, utan ett ofta citerat ord
av Erik Gustaf Geijer, som säger, att för
honom är den skolordning den bästa,
som utsträcker uppfostrans fördelar till
största antalet människor. Det är det som
man här vill göra. Reformen avser att
höja allmänbildningen. Det är den ena
sidan av saken. Den andra är att åstad -

komma en bättre avvägning mellan teoretiska
och praktiska utbildningsvägar.
Jag tror dessa saker höra ihop, tv jag
tror att samtidigt som man även på de
praktiska utbildningsvägarna får en god
allmänbildning blir det lättare att rekrytera
dessa banor.

Men varför skall man besluta denna
reform nu? Det är en fråga, som upprepas
och upprepas ständigt. Ja, jag tilllät
mig redan i remissdebatten påpeka,
att det tar lång tid att genomföra en skolreform.
När vi genomförde det sjunde
skolåret — det var år 1936 — satte vi en
tolvårig övergångstid. På den tiden var
det brist på barn och överflöd på skollokaler.
Vi hade en uppåtgående konjunktur.
Över huvud taget föreföll det vara
ganska lätt att genomföra den reformen.
Ändå behövde vi tolv år till det. Jag
skulle tro att en av anledningarna var
att man liksom ville låta människorna
vänja sig så småningom vid den längre
skoltiden. Här gäller det att utsträcka
skoltiden med två år. Rent matematiskt
skulle vi således nu komma fram till en
erforderlig övergångstid av tjugufyra år.
Det gäller dessutom här mycket annat,
och det är därför inte så underligt, om
man måste räkna med en lång övergångstid.
Även om vi i dag inte hade nuvarande
svårigheter i fråga om lokaler och
dylikt skulle vi i alla fall få lov att inrikta
oss på en lång övergångstid av
det enkla skälet, att det är så mycket som
måste ordnas. Biand annat krävs det en
försöksverksamhet. Försöksverksamheten
är i detta fall icke något påfund för att
dölja eventuella klyftor mellan uppfattningar,
utan försöksverksamheten är
nödvändig, i varje fall på vissa områden.
Jag skall tillåta mig att nämna ett, nämligen
när det gäller klass 9 y, som vi
fullständigt sakna erfarenhet om. Här
måste vi, kan man säga, skapa en skola
från botten utan den grund som man eljest
har att bygga på.

Men då kanske det är någon som säger,
att det blir litet underligt det här;
i dag besluta vi en skolreform och sedan
— för att använda en gammal kvickhet
— kommer ingenting, sedan kommer
ingenting, sedan kommer ingenting

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

och så småningom kommer genomförandet.
Men ligger det till så? Nej det gör
det visst inte. Om riksdagen i dag beslutar
en skolreform, kommer genomförandet
med partiella reformer att kunna
börja omedelbart, och det har för övrigt
redan börjat. Vi ha under de två
senaste åren genomfört ett par reformer
när det gäller studentexamen, nämligen
den partiella studentexamen och efterprövning
i studentexamen. I februari utfärdades
bestämmelser om en minskning
av timantalet i realskolan, man kan säga
i viss mån i anslutning till den skolreform,
som nu ligger på riksdagens bord.
Jag skulle våga det paradoxala påståendet,
att för att slutgiltigt genomreformera
den gamla skolan med partiella reformer
måste vi besluta om den nya skolan,
ty därigenom ha vi riktlinjerna givna
och kunna anpassa den gamla skolan
successivt efter den nya, och sedan, för
att anknyta till skolutskottets ordförande,
inrikta oss på att den måste do tidigare
än den nya som vi skapa till.

Bland det, som utskottet här har tillstyrkt,
är också en partiell reform när
det gäller gymnasiet. Det är alldeles uppenbart
att denna reform, som inte direkt
behöver kosta några pengar, skulle
kunna genomföras redan nästa år, alltså
från och med höstterminen 1951, om
man hann att göra erforderlig utredning
innan dess. Jag tror inte att det kommer
att gå, utan jag tror att vi få dröja ytterligare
ett år, men från och med höstterminen
1952 kan säkerligen denna reform
genomföras. Det finns ingen anledning
att vi skola dröja med att införa
engelska såsom obligatoriskt ämne från
femte klassen till dess hela skolreformen
är genomförd. Även det kunna vi i viss
utsträckning göra i den gamla skolan,
där förutsättningar finnas. Detsamma
gäller om en mera levande undervisning
i medborgarkunskap, för att ta ännu ett
exempel.

Det som emellertid närmast föranlett
mig att begära ordet var de till grundtanken
helt sammanfallande anföranden,
som höllos av de två sista talarna,
som ju ändå höra till de mera betänksamma.
Det var framför allt när den

siste talaren anförde kostnadsfrågan som
jag ansåg mig böra göra ett tillrättaläggande.
Det ligger nämligen rätt underligt
till med kostnaderna. Vilka kostnader
är det vi ha att vänta? Jo, vi ha
närmast att vänta de kostnader, som
uppstå på grund av den starka nativiteten
i slutet av 1930-talet och början
av 1940-talet. Den svenska obligatoriska
skolan skall under de närmaste sju åren
ta emot 200 000 barn mera än den har
för närvarande. Det kostar pengar. Man
kan säga, att det kostar oerhörda summor.
Det erfordras nya lärare och skollokaler,
och allt det skall ordnas under
en relativt kort tidsperiod. Jag skulle
vilja säga till de betänksamma, att för
mig är det ett mycket mindre ekonomiskt
problem, när man kommer dithän,
att genomföra skolreformen till fullo, än
att klara de närmaste årens uppgifter.
Redan barnantalet är ett helt annat. Vi
skola komma ihåg att för närvarande går
en mycket stor del av de svenska barnen
både i åttonde och nionde klasserna,
och de som inte gå i nionde klassen
eller i realskola eller på andra håll gå
ofta i den åttonde klassen. Det sker en
ständig utveckling i denna riktning, och
jag är för min del säker på att när man
kommer fram till den punkt, då de verkligt
stora kostnaderna göra sig gällande,
blir det inte fråga om 200 000 barn, som
nativiteten har givit oss såsom ett särskilt
problem, utan det blir på sin höjd
fråga om hälften eftersom vi ha att räkna
med att nativitetssiffrorna befinna sig i
sjunkande, med påföljd att det totala
barnantalet i de olika årsklasserna blir
mindre än det är för närvarande. Jag
skulle därför, utan att hemfalla åt någon
ljusblå optimism — jag brukar inte
göra det — vilja säga, att det är de närmaste
årens uppgifter, vilka skola lösas
på kort tid, som äro de besvärligaste.
Därvidlag kanske vi få lov att räkna med
utgiftsökningar för varje år på låt mig
säga 25—30 miljoner kronor — siffran
gör inte anspråk på någon exakthet. När
vi sedan komma dithän, att vi ha ordnat
det för dessa stora barnkullar, och
komma fram till reformens fulla genomförande,
ha vi ett mindre barnantal. Ha

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

vi kunnat lösa det nu akuta problemet,
kommer det förmodligen, vid normal
utveckling, att visa sig tämligen lätt att
klara de svårigheter som uppstå när reformen
slutligt skall genomföras.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre. Jag vill sluta med att säga,
att man under diskussionen i denna fråga
ofta nämnt år 1842, då den svenska
folkskolan infördes såsom obligatorisk
institution. Ibland har man kritiserat
detta och förmenat, att det är att ge vad
som sker nu litet för stor ära. Jag tror
inte det, vare sig det är ära eller ej. Jag
tror att parallellen ändå är ganska given.
År 1842 fattades beslut om den
svenska folkskolan. Resurserna voro
mycket små, och under det första årtiondet
skedde egentligen inte så mycket.
Ja, man kan nog säga att 1842 års
folkskolestadga var till fullo förverkligad
kanske först femtio år senare, eller
ännu mera. I dag inbjuds riksdagen att
förena realskolan och folkskolan till en
obligatorisk enlietsskola. Vi veta att det
kommer att ta lång tid. Det är mera fråga
om en målsättning än att ange en
tidtabell, men denna målsättning är nog
i förhållande till nuet lika genomgripande
och betydelsefull som den målsättning
man hade år 1842.

Jag ber att än en gång få uttala min
glädje över den enighet som har präglat
det förberedande arbetet och som också
har präglat dagens debatt och som gör
att en departementschef egentligen inte
har någon att polemisera mot, eftersom
alla äro i det närmaste eniga. .lag hoppas
för min del, ooli är för övrigt övertygad
om den saken, att det beslut, som
i dag fattas, skall visa sig vara ett lyckligt
beslut och att vi också skola visa oss
mäktiga att undan för undan fylla beslutet
med innehåll. Fn förutsättning
härför är dock, att statsmakterna i framtiden
skola tillmäta de ungas uppfostran
och undervisning samma betydelse som
årets riksdag är benägen att göra.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.80 eftermiddagen.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det är
inte utan en viss grad av självövervinnelse
jag anslutit mig till särskilda utskottets
förslag.

Ur en synpunkt har detta förslag varit
mycket eggande. Vi ha gett vårt folk
en rad sociala förmåner av materiell natur,
och för en människa med mina personliga
värderingar har kontrasten i detta
fall varit välgörande, eftersom det
här gäller att för breda folklager lämna
nycklar till nya andliga värden.

Men utredningen har i vissa väsentliga
hänseenden varit påfallande bristfällig.
Vårt kulturmönster bjuder på en rad olika
värden, och en av de allra viktigaste
uppgifter en människa nu har — individuellt
och i den mån hon företräder
en folkgrupp — är att välja mellan de
olika kulturvärdena. Det är inte möjligt
att i skolan rymma in alla dessa värden,
utan ett val måste göras. Skolkominissionen
har på den punkten inte gett oss
något väsentligt bidrag.

Herr Arrhén var förtjust över skolutredningens
grundläggande betänkande
»Skolan i samhällets tjänst». Det är inte
möjligt för mig att känna samma entusiasm
inför den utredningen. För mitt
sätt att se är det frapperande, att den
inte på något vis i fråga om sin grundläggande
värdeanalys och vid sin undersökning
av de grundläggande orsakssammanhangen
på detta område har utnyttjat
modern värdeanalys eller modern
psykologisk och sociologisk orsaksforskning.
Jag skulle vilja säga, att skolutredningens
principbetänkande lika väl
kunde ha skrivits för 30 eller 40 år
sedan.

Man kan inte undgå att hos skolkommissionen
finna samma brist på undersökning
av grundläggande orsaksförhållanden.
Kommissionens uttalanden präglas
på vissa punkter av en utopi, som är
betingad av ett bristfälligt inträngande i
sådana orsakssammanhang. När skolkommissionen
uppställer sådana mål som
examensfrihet och frihet från grammatik
i språkundervisningen, är detta visserligen
någonting högst lustbetonat, men
dessa primärmål äro dömda att falla, när
de ställas i relation till ett sådant grund -

Nr 23.

Fredagen den 26 mai 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

läggande och dominerande mål, som livsdugligheten.

Tidigare i debatten har omnämnts, att
man för närvarande också i England är
sysselsatt med en skolreform. För att få
en allmännare rundsyn över dessa problem
har jag funnit det angeläget att parallelläsa
de svenska och några av de
engelska utredningarna. Detta har skänkt
mig en upprepad och ny respekt för det
engelska verklighetssinnet. De svenska
skolutredningarna hade i det hänseendet
haft mycket alt lära av de engelska.

Såsom starkt intresserad av en breddad
svensk folkbildning har jag också
gjort mig en annan fråga: Är det ändamålsenligt
att det uppställda målet nås
på en enda bildningsväg? Den ytterst
av universitetslärare och deras värden
behärskade enhetsskolan kommer för
framtiden att bli den enda bildningsvägen.
Det nuvarande samhället har som
vi veta ett långt rikare fasetterat mönster
av bildningsvägar. Vid sidan av den
lärda skolan ha vi folkskoleseminariet,
som på ett senare stadium i den individuella
utvecklingen än den lärda skolan
förmått ur det folkliga begåvningsmaterialet
fånga upp några ofta utomordentliga
begåvningar, som före skolan stått i
nära kontakt med den ena eller den andra
av landets olika folkrörelser och som
från dessa utgångspunkter efter utbildningen
kommit att göra en mycket betydande
insats och spelat en ledande roll
inom ett stort antal av dessa svenska
folkrörelser. Vi ha för inte länge sedan
i socialinstituten fått en ny sådan bildningsväg,
som i stor utsträckning rekryteras
på samma sätt som tidigare och
alltjämt folkskoleseminarierna. Vi ha vidare
den för svensk demokrati ytterst
betydelsefulla bildningsvägen över folkhögskolan,
och vi ha slutligen en bildningsväg
för sådana som inte haft förmånen
av några skolformer; gärningen
inom folkrörelserna.

Då jag ser den här utformade planen
för inslussning av all svensk begåvning
i en enda utbildningsväg — den nuvarande
lärda skolan med dess från universiteten
utgångna värderingar, som i
rätt hög grad avvika från de folkliga —

frågar jag mig, om framtida svensk demokrati
kommer att genom den få ett
gynnsammare utseende än den nuvarande.
Vi kunna tänka på en av oss alla så
väl känd man som A. J. Bärg. Under ett
mångårigt samarbete, huvudsakligen
utanför riksdagen, hade jag tillfälle att
lära känna honom och hans finslipade
intellekt. Skulle svensk demokrati ha fått
en värdefullare användning av denne
man, om han redan i pojkåren slussats
in i en enhetlig skola sådan som den här
föreslagna och fått sin stöpning av den
och aldrig kommit i kontakt med de två
folkrörelser, di''.i'' han blev en så betydelsefull
ledare? Hade det varit bättre för
svensk demokrati, att den mannen med
sin begåvning hade blivit en från ämbetsverken
hämtad sekreterare i bevillningsutskottet
i stället för dess ordförande? Det

är frågeställningar av detta slag
som gjort att jag är tveksam om den restlösa
schematiska lösning, som denna
skolreform ifrågasätter. Jag har därför,
herr talman, varit frestad att följa de
motionärer som ifrågasätta en fortsatt
utredning före beslutet. Om jag ändå till
slut har accepterat utskottslinjen, beror
det på att reformens syfte — vidgade
bildningsmöjligheter för de breda folklagren
— haft min lidelsefulla anslutning.
.lag har också trott att ett principbeslut
i dagens läge kan främja —
det överensstämmer i någon mån med
vad statsrådet nyss sade — sådan experimentell
forskning, som snabbare än om
vi nu skulle nöja oss med ett utredningsbeslut
kommer att skapa en ny bättre
skola.

Från dessa utgångspunkter har jag
kunnat följa utskottet långa stycken, men
på ett par punkter har jag likväl känt
behov att uttala en avvikande mening.

Fn svensk skolreform bör inte komma
till stånd som en rent teknisk anordning,
användbar för vilket bildningssyfte
som helst. Det är därför angeläget
att riksdagen får möjlighet att, innan
denna fråga är slutdiskuterad, dryfta vilket
biidningsmål den nya skolan skall
inriktas på. Därför har det för mig varit
angeläget att i utskottet ansluta mig till

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

en av herr Bergh starkt hävdad mening,
att vi skulle få tillfälle att dryfta kursplanen.
Och det är den centrala skillnaden
mellan den av mig avgivna reservationen
och en annan, likartad, att jag
hemställer att riksdagen skulle i anslutning
till en i andra kammaren av herrar
Ståhl och Kollberg väckt motion rörande
kursplanen fatta ett sådant beslut,
att riksdagen får möjlighet att i höst,
när vi återvända till frågan om lärarutbildningen,
också i dess väsentliga drag
pröva kursplanen för den nya skolan.

Jag är livlig anhängare av utskottsutlåtandet,
när det förordar en ny allmän
linje. Jag är emellertid angelägen om att
man skall tillse, att fordringarna på denna
nya linje inte få en sådan utformning,
exempelvis i matematik, att linjen
blir en avstjälpningsplats för det minst
begåvade elevmaterialet i våra gymnasier.
Den allmänna sociala linjens utformning
i detaljer bör betingas av önsskemålet
att få tillgång till inte de sämsta
utan de yppersta begåvningarna. Våra
socialfunktionärer och vår sociologiska
vetenskap skola ju i framtiden rekryteras
från denna linje.

Jag är också livlig anhängare av den
nya, framskjutna ställning som engelskan
får i utskottets förslag.

Mindre tillfredsställd är jag med utskottets
ståndpunkt beträffande franskan,
och jag har i fråga om motiveringen
avgivit en specialreservation på
den punkten. I de motioner, som väckts
rörande franskan, har mer eller mindre
tydligt framhållits att man här i själva
verket väljer mellan två, främmande suggestionscentra.
Frågan gäller, i vilken
omfattning vi skola imitera engelskt respektive
franskt. Den motion, som väckts
av herr Wistrand som huvudmotionär,
bär klari och tydligt preciserat syftena
i det hänseendet. Herr Wistrand är ängslig
för att det anglosaxiska inflytandet
i vårt land skall bli alltför dominant på
grund av den ställning, som engelskan
kommer all få i det framtida svenska undervisningsväsendet.
.lag fruktar inte det.
Den anglosaxiska kulturen är så rik, att
den inrymmer alla verkliga, väsentliga
värden. Jag tror att den anglosaxiska

kulturen i sin mångsidiga utformning tillfredsställer
alla rimliga anspråk utanför
trånga kretsar av specialister. Detta är av
betydelse i en situation, där en begränsning
är nödvändig.

Valet mellan engelska och franska är
också ett val mellan två väsentligt olika
kulturmönster. De nämnda motionärerna
ha hävdat, att undervisningen i franska
haft stor betydelse för tillgången till
olika kulturvärden. Jag skall då börja
med det enklaste, nämligen möjligheterna
att inom skilda vetenskapsgrenar läsa
läroböcker eller vetenskapliga framställningar.

Herr Holmbäck, min gamle gode vän
från ungdomsåren -— han och jag gjorde
för övrigt vår första resa till Frankrike
gemensamt — fann det anmärkningsvärt,
att jag kritiserat den ökade bredd, som
utskottet vill ge undervisningen i franska.
Han hänvisade då till att jag skrivit
en doktorsavhandling på franska.
Just mina erfarenheter i det sammanhanget
utgöra en del av bakgrunden till
att jag inte finner ett ökat utrymme för
undervisningen i franska nödvändigt.
Jag läste i skolan franska under fyra
år, vill jag minnas, och med ett ganska
begränsat antal veckotimmar. Jag skrev
sedermera min avhandling själv på franska.
Någon expert på franska läste den
därefter, men han var mindre säker i
fråga om det tekniska ordförrådet inom
den speciella disciplin avhandlingen
gällde, nämligen matematik, och jag måste
därför avböja några av de ändringar
han föreslog. Det var således möjligt att,
även efter en mycket begränsad .skolundervisning
i franska, skriva denna avhandling.
Det visar, att det tekniska språket
i denna disciplin är så avgränsat
och föga omfattande, att det utan svårighet
kan behärskas även av den, som
har ganska små kunskaper i franska.

Jag tror att förhållandet i stor utsträckning
är likartat när det gäller en
rad andra discipliner, i varje fall inom
det naturvetenskapliga området. När det
säges, att studenterna vid Chalmers inte
kunna läsa enkla matematiska och fysikaliska
läroböcker på franska, är det
uttalandet alldeles ofattbart för mig. En

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

förklaring skulle kunna vara, att den
grammatiska delen av undervisningen i
franska varit så bristfällig, att studenterna
inte kunnat infoga det speciella, begränsade
tekniska termmaterialet i en
oundgänglig grammatisk struktur.

Jag har till och med den erfarenheten
när det gäller facklitteratur på ett annat
språk, att det är utomordentligt lätt
att reda sig till och med utan någon undervisning
alls. Italienskan är ett ganska
viktigt matematiskt språk, använt i en
värdefull tidskrift. Det var emellertid
mycket lätt för mig och mina kamrater
uppe på högskolan att klara läsningen av
de italienska uppsatserna. Vi skaffade
oss en elementär italiensk grammatik
och ett litet ficklexikon i italienska, och
med dessa tekniska hjälpmedel kunde
vi klara uppsatserna i den italienska tidskriften.

Jag tror med andra ord, att vad man
här säger om nödvändigheten att ur
specialstudiets synpunkt läsa mera franska
inte bygger på någon tillräckligt stark
saklig grundval.

Sedan kommer man emellertid till den
större frågan om det bredare inflytandet
av den anglosaxiska respektive den franska
kulturen. Herr Wistrand har i sin motion
vågat det uttalandet, att Frankrikes
främsta exportvara alltifrån medeltiden
och till de yttersta av dessa dagar har
varit idéer. Jag skulle vilja säga till
herr Wistrand, att mera påtagliga och
karakteristiska exportvaror från Frankrike
just nu tyckas vara sprit och vin,
smink och puder, parfymer och andra
kvinnliga lyxartiklar.

Jag har försökt skaffa mig en föreställning
om anglosaxiskt och franskt inflytande
på den allmänna kulturutvecklingen.
Jag har i det sammanhanget erinrat
mig en anekdot, som jag under mina matematiska
studier vid Stockholms högskola
hörde min lärare, professor Mittag-Leffler,
berätta. När han blivit docent
i Uppsala år 1872, fick han ett förnämligt
stipendium — det s. k. byzantinska
resestipendiet —- för att resa ut
i Europa och studera matematik. Med
föreställningen om Paris som ett dominerande
matematiskt centrum reste Mit -

tag-Leffler till den franske matematikern
Hermite. Denne sade omedelbart — och
det visar en fransk generositet, som man
i och för sig kan uppskatta — till MittagLeffler:
»Min herre har rest fel. Min
herre skall resa till Tyskland, där lever
nutidens främste matematiker Weierstrass.
» Detta var första gången MittagLeffler,
ryktbar docent i Uppsala, hörde
det namnet.

Den föreställning, som herr Wistrand
har hävdat i sin motion, synes mig, i
varje fall när det gäller det mera rent
vetenskapliga området, inte vara så
värst mycket bättre grundad än MittagLefflers
ursprungliga föreställning.

Det finns för övrigt en liten poäng i
herr Holmbäcks motion. Han talar om
Frankrikes bidrag till filosofien och
nämner då Cartesius. Det hör emellertid
till saken att den, som till äventyrs
skulle vilja studera Cartesius på originalspråket,
inte har mycken glädje av
att lära sig franska, eftersom Cartesius
skrev alla sina väsentliga arbeten på latin.
Jag skulle vilja tillfoga, att med
Cartesius slutar det mera ryktbara
franska inslaget i den filosofiska spekulationen.
En ordinär filosofihistoria presenterar
nämligen ingen annan fransk
filosof än Cartesius.

För att belysa frågan om de stora
idéernas ursprung och därmed också
den anglosaxiska kulturens bidrag till
vetenskapernas utveckling skulle jag
här kunna nämna fem engelsmän, som
alla obestridligen varit banbrytare inom
skilda discipliner: Isaac Newton —
sprungen direkt ur puritanismen -—,
upptäckaren av gravitationen och skaparen
av den högre matematiken, John
Locke, den demokratiska teoriens portalfigur,
Adam Smith, grundläggaren av
nationalekonomien, Darwin, grundläggaren
av den moderna biologiska utvecklingsläran,
och Bertrand Russell,
som man med fog kan nämna i denna
serie såsom den störste nydanaren inom
logiken efter Aristoteles. Jag skulle
vilja ställa den frågan till herr Wistrand:
Vilka idégivare inom det franska
kulturområdet kunna sättas i bredd
med de fem stora engelsmän jag nu har

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

namngivit''? Jag skall inle fortsätta denna
diskussion, herr talman, men jag
tror för min del att England i mycket
större utsträckning än Frankrike har
varit skaparen av de nya idéerna.

När vi välja mellan England och
Frankrike, gäller det emellertid inte Fara
de vetenskapliga idéerna, utan vi
välja också mellan två beteendemönster.
Svensk demokrati har i allmänhet när
det gällt beteendemönster valt för England
och mot Frankrike. Alla våra religiösa
och ideella folkrörelser komma
från den puritanska anglosaxiska världen.
Svensk fackföreningsrörelse hade
ursprungligen ett relativt starkt inslag
av franskt och tyskt, men vid kontakten
med andra svenska folkrörelser har
även den blivit utpräglat anglosaxiskt
inriktad. Det skulle förvåna mig, om
svensk arbetarrörelse i dag vore mera
benägen att hämta sina kulturmönster
från Frankrike än från England och
engelsk arbetarrörelse.

Jag betraktar det som en förtjänst
hos herr Wistrand, att han har klart
för sig att det här gäller ett val mellan
två kulturmönster, men jag hyser ingen
tvekan om att det för oss i Sverige är
angeläget att välja det anglosaxiska
framför det franska. Det faller mig inte
in att bestrida, att i det franska kulturmönstret
finns en ränning av andliga
värden. Liksom England har Frankrike
en gång i tiden haft en stark puritansk
ådra. Hugenotternas insats i den franska
kulturen har mycken frändskap med
det engelska mönstret. Men om ett stort
antal svenskar i dessa dagar äro angelägna
att lära sig det franska språket,
något som herr Holmbäck framhöll i
sitt anförande och ville ta som ett belägg
för att också skolundervisningen
borde ägna större uppmärksamhet åt
det franska språket, så rör det sig väl
ändå ytterst inte om ett intresse att träda
i kontakt med ett lios ett begränsat
skikt förefintligt franskt kulturmönster,
utan om ett intresse för Turist-Frankrike.
Och vilka kulturmönster som äro
karakteristiska för detta Frankrike behöver
jag siikerligen inte, herr talman,
försöka att från denna talarstol skildra.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! Endast några ord som replik! Herr

Englund sade, att det gäller om
vi skola imitera engelsk kultur eller
fransk. Det rör sig inte alls om imitation
av den ena eller andra kulturvärlden,
utan det gäller om vi skola
tillgodogöra oss den ena eller andra
kulturvärldens resultat, och det är någonting
helt annat.

Jag ser inte heller frågan så, att den
skulle gälla ett val mellan engelskt och
franskt. Det gäller i stället, om vi skola
stanna vid att tillgodogöra oss den engelska
kulturen eller om vi dessutom skola
tillgodogöra oss den franska kulturen.
För min del har jag i motionen
fullt klart — jag citerar ordagrant — uttalat
den uppfattningen, att det icke
främjar »en mångsidig allmänt kulturell
orientering», om »ett främmande
språk får en helt härskande ställning».
»Våra tidigare erfarenheter vittna därom
på ett otvetydigt sätt. Man brister
ej i uppskattning för de anglosaxiska
folken, vilka mänskligheten har så utomordentligt
mycket att tacka för, om
man konstaterar detta. Vårt kulturella
liv blir rikare, om även ett andra främmande
språk erhåller en stark ställning».
Och tillåt mig, herr talman, att
därtill lägga att vår nationella kultur
utvecklas mera självständigt, om inflytelser
utifrån komma inte från ett enda
håll utan från flera.

Herr ENGLUND (kort genmäle): Den
förenlighet mellan det anglosaxiska och
det franska kulturmönstret, som herr
Holmbäck här gör sig till tolk för, är
möjlig bara i viss omfattning. I stor
utsträckning äro dessa kulturmönster
kontradiktoriska. Man måste i sådana
fall välja det ena eller det andra.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! Tillåt mig att säga, att detta
inte är riktigt.

Herr WISTRAND: Herr talman! När
jag jämte en del andra ledamöter av
denna kammare väckte en motion till

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

förmån för det franska språkets ställning
i vår skolundervisning, var det i
hög grad i känsla av nödvändigheten av
att vi här i landet hålla dörrarna öppna
åt olika håll och äro mottagliga för och
bevara möjligheter att mottaga inflytelser
från skilda kulturvärldar. Faran av
en alltför ensidig kulturinriktning har
för mig stått uppenbar. Jag måste säga,
att herr Englund gav ett lysande exempel
på var man hamnar, om man låter
sin kulturuppfattning bestämmas uteslutande
av en trångbröstad och ensidig
inriktning. Det ena inflytandet är i
själva verket inte möjligt utan att det
andra samtidigt får göra sig gällande.

När vi nu gå till en skolreform, herr
talman, förefaller det mig vara en av de
viktigaste uppgifterna att tillse, att vår
högre utbildade ungdom får så stora
språkkunskaper som möjligt. Betydelsen
härav har blivit allt större, ju mer det
internationella samarbetet vidgats. Det
är en mycket glädjande företeelse, att
man har uppställt ett program som ger
även folket i gemen möjlighet att lära
ett främmande språk och det på det sättet
kan få del av ett direkt kulturutbyte,
som sträcker sig utanför landets gränser.
Det är naturligt, att detta språk blir
engelskan. Detta språk är ju lättast att
lära, och man kan med dess hjälp göra
sig förstådd på mycket stora områden
av jordklotet. Men ett främmande språk
är inte nog vid den högre utbildningen.
Det internationella samarbetet på alla
områden ställer krav även på mångsidiga
språkkunskaper.

Jag är väl medveten om att det råder
trängsel på skolans schema. Jag anser
dock, att man inte bör inskränka studiet
av franska till gymnasiet. Jag tror
att man under försöksverksamheten åtminstone
vid vissa läroanstalter borde
låta undervisningen i franska börja tidigare
för att möjliggöra att en effektivare
kunskap i detta språk uppnås på
gymnasiet. Skulle man inte, för att minska
trängseln på skolans schema, kunna
vid försöksarbetet ägna uppmärksamhet
åt möjligheterna att skära ned kurserna
i vissa andra ämnen? I våra högre skolor
förekommer, herr Englund, en myc -

ket omfattande kurs i matematik. Jag
undrar hur många av de ledamöter i
denna kammare, som tagit studentexamen,
men inte som herr Englund äro
filosofie doktorer i matematik, nu skulle
våga en tentamen, som går avsevärt utöver
de fyra enkla räknesätten? Jag
tror, att det inte skulle vara många. Likadant
är det med sådana ämnen som
fysik och kemi. Om vissa humanistiska
studier brukar det sägas, att bildning är
vad som står kvar sedan man glömt vad
man läst. Men vad man fått lära sig,
framför allt i matematik, är nästan fullkomligt
förlorad kunskap, om man inte
sedermera i sitt yrke fått direkt användning
för vad man inhämtat. Språkkunskaperna
återigen kunna alltid omsättas
i praktisk gärning och få omedelbar
betydelse. Det är inte nog med att språkkunskaperna
ha denna praktiska betydelse,
de öppna också vägarna till den
fördjupade personliga kultur, som vi så
väl behöva, till möjligheten att tränga in
i främmande litteratur och att bli delaktiga
av det kulturarbete och kulturutbyte,
varförutan livet alltid måste bli så
fattigt och, tyvärr, så avhumaniserat.

Det är ur dessa synpunkter en källa
till stor glädje, att svenska folket i dess
breda lager får tillfälle att lära ett främmande
språk, men det är inte så som
herr Englund gör gällande, att engelskt
och franskt äro kontradiktoriska motsatser
och att man inte kan odla bådadera.
Tvärtom ha dessa bägge kulturer haft
oändligt mycket gemensamt och betytt
så mycket för varandra, att man i grund
och botten inte kan tränga in i engelsk
kultur utan att också äga kännedom om
och förstå den franska kulturen. Låt oss
inte bedriva språkundervisningen så, att
den blir ensidig. Glöm inte franskan!

Herr Englund föreföll mig ha en nästan
patologisk ovilja mot franskt väsen.
Han ville underkänna den export av
idéer, som har utgått från Frankrike,
och han ville reducera vår nuvarande
import från detta land till sprit och vin,
puder och andra kvinnliga lyxartiklar.
Nu har jag för min del ett bestämt intryck
av — det kan ju hända att jag
tar fel — att både läppstift och nagel -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

lack äro av anglosaxiskt ursprung ocli
en gång lanserats i Amerika men icke i
Frankrike. När jag hörde herr Englund
tala på detta sätt om Frankrike, erinrade
jag mig från min studenttid en tysk
gosses aftonbön i Simplicissimus. Han
tackade Gud för kaisern och allt möjligt
annat tyskt, och till sist — och nu ber
jag att få citera på originalspråkets vers,
varpå jag inte i en hast kan finna en
tillräckligt bra översättning — tackade
han Gud för att

»Meine Mutter ist nicht liderlich
Wie die Pariserinnen».

Det förefaller mig, som om herr Englund
vore i någon mån besjälad av samma
känsla gentemot den franska kulturen,
som han inte kan se på annat sätt
än i karikatyrspegeln.

Herr Englund nämnde fem stora engelska
kulturnamn och frågade, om man
kunde nämna motsvarande antal likvärdiga
franska. Ja, naturligtvis kan man
det — minst lika många. Jag antecknade
på en kort stund några namn — min
lista skulle kanske kunna förbättras —
och jag skall ta dein i tur och ordning.
Tänk bara på vad Pascal har betytt! Mer
än någon engelsk frikyrkostiftare har
han bidragit till det religiösa livets fördjupande.
Vad har inte Montesquieu betytt
som en samhällslivets analytiker,
som står över alla tider? Och det behöver
inte utvecklas vad en Voltaire eller
en Rousseau betytt — den senare var visserligen
inte fransman, men tillhörde
den franska kulturkretsen och hade franskan
till sitt modersmål. Och kan man
inte som fullt jämbördig med de engelska
vetenskapsmännen nämna till
exempel en Pasleur?

Men vad tjänar det till att söka konstruera
fram dessa jämförelser och motsättningar?
Här är det ju inte ett ögonblick
fråga om att driva tillbaka engelskan.
Här är fråga om att ge tillfälle för
så många kulturströmningar som möjligt
att göra sig gällande inom vårt folk.
Vi behöva den anglosaxiska kulturen —
den äro vi niira i släkt med — men vi
behöva lika mycket den franska. Den
äro vi inte lika nära släkt med, och just

5 Första kammarens protokoll 1950. Nr 23

därför kan den tillföra oss någonting
nytt, soin är av värde. Detta långvariga
undanskjutande av franskan och av -kunskapen
i franska och den växande obekantskapen
med franskt kulturliv, som
givit sig till känna i ett par generationer,
står i strid emot våra bästa svenska traditioner.

Det var med Frankrike som vi hade
våra äldsta kulturförbindelser. De första
svenskarna som kommo ut och gjorde
sina erfarenheter på kulturlivets område,
som sökte den första kontakten med
vad som försiggick i andens värld, voro
de svenska studerande, som under medeltiden
kommo till parisuniversitetet.
Här fanns alltid en stor grupp svenskar,
och de förde sina intryck med sig hem.
Och sedermera växte detta utbyte för att
slå ut i blom under samarbetet mellan
Oxenstierna och Richelieu, var i sin ort
Europas största statsmän. Under bortemot
ett sekel bildade Sverige och
Frankrike gemensamt det fundament,
varpå europeisk politik vilade. Det var
en tid, då v-åra förbindelser voro mycket
nära, och de förblevo mycket nära
också i kulturellt avseende även sedan
det politiska samarbetet mist i betydelse.
Kunskapen i franska var en naturlig
förutsättning för varje kännedom om
europeiskt väsen.

På senare tid ha tyvärr dessa traditioner
blivit en smula bleknade. För 300
år sedan dog här i Stockholm Descartes
—- som ett av filosofiens största namn,
som av drottning Kristina kallats till
hennes hov och vars gravmonument ännu
kan beskådas i Adolf Fredriks kyrka.
Minnet av hans död gick genom hela
världspressen, både den engelska och
den franska. Jag var utomlands vid den
tidpunkten, och överallt såg man tidningsartiklar
om detta minne, medan de
svenska tidningarna som bort äga särskild
anledning att ägna uppmärksamhet
åt detta vårt lands första möte med
en världsbekant kulturpersonlighet lät
det i det närmaste gå spårlöst förbi, sånär
som, såvitt jag minns, på ett undantag.
Detta berörde mig illa, emedan det
var så symptomatiskt. Det visade, hur

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

mycket vi hålla på att komma ifrån det
som har varit en så stark och livgivande
faktor i vårt andliga liv och har haft en
så stor inverkan på vårt svenska kulturarbete.

Jag vill inte än en gång räkna upp
namn som ha inverkat på Sveriges kultur
ifrån fransk sida. Varje uppräkning
blir godtycklig, och jag har redan nämnt
några. Men det är en rad av namn, som
burits över världen, namn, som förbundits
med idéer, vilka väl fött revolutionen
men också skapat ordning i tankegång
och system i tänkesätt. Det är sådana
namn, som ha varit och alltjämt äro
den franska odlingens representanter
för den svenska allmänheten.

Skola vi nu under inflytande av en
ensidig kulturinriktning, som klart riktar
sin udd emot det franska inflytandet,
medvetet försvåra kontakten med
den franska kulturen genom att ställa
undervisningen i franska på svältkost?
Vi behöva ett franskt inflytande i vårt
kulturliv. Det är fransk klarhet och
fransk logik, som ha skapat allt det värdefulla,
som vi ha tagit emot från Frankrike,
och förbinda vi dem med vår egen
germanska folkkaraktärs djup och innerlighet,
så kan därav uppstå en legering
av valör som trotsar tiden.

Stäng inte för oss källorna för den
franska kulturen!

Vi skola inte heller tro, att Frankrikes
och franskans dominerande ställning så
helt och hållet tillhöra det förgångna, att
vi kunna betrakta den uteslutande som
en historisk företeelse, som något slags
kuriosum. Ännu är franskan i stora delar
av världen det huvudsakliga internationella
hjälpspråket. Så är fallet i hela
den romanska världen, och så är fallet
i Levanten, i Turkiet och i viss mån
på Balkan. Ännu i dag möter man ofta

— det tror jag kan bekräftas av dem
som deltagit i internationellt samarbete

— kretsar, där antalet medlemmar som
icke förstår engelska är större än det som
icke förstår franska och där franskan
därför blir det naturliga språket. Jag får
tro herr Englund på hans ord, när han
säger att man kan skriva matematiska
avhandlingar på franska med ett mini -

mum av kunskaper i språket — jag har
aldrig försökt det — men vad som är
alldeles säkert är, att om man kommer
ut över det primitiva formelväsendets
enkelriktning, så håller det inte streck.
Den, som vill i ett humanistiskt ämne
tillgodogöra sig någonting av vad som
har publicerats i Frankrike, behöver betydligt
större kunskaper. Det är en svårighet
— det skall jag villigt medge —
att franskan av oss kräver en gedignare
utbildning än andra språk, och därför
är det — med all tacksamhet mot utskottet,
som har uttalat sig för en bättre
plats på schemat för franskan på gymnasiet
— mycket starkt fråga huruvida det
räcker med gymnasiet. Jag skulle vilja
rikta en varm vädjan till den tyvärr
frånvarande ecklesiastikministern, att
han, när man nu går till försöksarbetet,
verkligen försöker att åtminstone i viss
omfattning och på vissa platser låta undervisningen
i franska komma in tidigare,
vare sig det nu sker genom att den
i parallellavdelningen utbytes mot tyskan
eller på annat sätt.

I en del av våra tidningar förekom i
dagarna en patetisk vädjan från en
känd fransk politiker, f. d. undervisningsministern
och inrikesministern
Depreux, där han bevekande bad sina
svenska vänner —- han riktade sig närmast
till sina partivänner socialdemokraterna,
men även till andra — att se
till att franskan gavs en sådan ställning
i vårt undervisningsväsen, att broarna
icke revos mellan Sverige och
Frankrike. Sverige har för närvarande
i Frankrike en ställning som få andra
länder. Det är påfallande, med vilket
intresse man där lyssnar till vad som
kommer från Skandinavien, vilken vilja
man har att förstå skandinaviska synpunkter
och att hålla alla förbindelser
öppna åt det hållet. Där finns ett starkt
intresse för att vidga kontakterna. Skall
vårt svar endast giva uttryck för en
kortsynt benägenhet för att stänga oss
inne och för en uppfattning att vi
gjort nog med att öppna portarna till
de anglosaxiska kulturerna, därför att
där skulle, som herr Englund så betecknande
uttryckte sig, alla värden redan

Fredagen den 26 mai 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

finnas, därför att vi ingenting annat
skulle behöva veta, då där funnes tillgängligt
allt vad vi behöva veta?

Här har citerats Tegnér i olika sammanhang
under de senaste dagarna icke
minst i denna debatt. Jag vill komma
med ännu ett citat:

»För mycket vett har ingen, hur vis

han het,

Men litet nog vet mången som intet

vet.»

Jag slutar mitt anförande med uttryckandet
av en önskan och en förhoppning,
att det inte skall göras svårare
för den uppväxande ungdomen att
tillägna sig de kunskaper som möjliggöra
inträngandet i fransk kultur, denna
franska kultur som alla politiska omkastningar
till trots dock i så mycket
utgör kärnan av hela den europeiska
kulturen. Ge oss inte minskade, utan
ökade möjligheter att mötas, nu när vägen
går bredare och mera banad än
någonsin förut till internationellt samarbete
på olika områden!

I herr Wistrands yttrande instämde
herrar Branting, Ewerlöf, Nerman, Gjöres,
Cassel, Hjalmar Nilsson och Lindström.

Fru SVENSON: Herr talman! Det är
djärvt att ta till orda en dag som denna,
när så mycken sakkunskap har tillkännagivit
sina åsikter. Vi ha helt nyligen
lyssnat till ett mycket intressant anförande
av ecklesiastikministern, och nu
sist ha vi tjusats av herr Wistrands
varma bön för det franska språket i den
kommande skolundervisningen. Vi ha
dessutom under hela dagen fått lyssna
till alla ledamöter av skolutskottet, när
de ha delgivit oss sin uppfattning i
ämnet, en uppfattning som efter vad
jag kan förstå vittnar om enighet åtminstone
i de stora, väsentliga tingen,
nämligen att man skall skapa samma
möjligheter i skolorna för alla svenska
barn. Men, herr talman, det må tillåtas
iiven en enkel ledamot av denna kammare
att framföra ett par synpunkter i
denna senare fråga. Det är inte några
speciellt nya synpunkter, jag kommer

med — de ha berörts av tidigare talare
— men de ligga mig mycket varmt om
hjärtat.

I denna för vårt folk och för vårt
lands framtid så viktiga fråga synes
det mig vara av största vikt, att man
inte bara tar sikte på så och så många
skolår, utan att man lägger huvudvikten
på att man med skolan och den här
meddelade undervisningen bereder barnen
till praktiska människor för livets
vardag. Det är därför önskvärt, att man
under hela skoltiden genom de olika
stadierna utnyttjar barnens egen inneboende
vilja till egen skapande verksamhet,
så att de genom skolundervisningen
se något påtagligt i denna riktning
växa fram, som praktiskt, redan på
ett tidigt stadium ger någonting. Detta
det praktiska i undervisningen ger barnen
en god vardagskunskap, som i sin
tur ger förmåga att reda sig på egen
hand i det dagliga livet — i hem- och
arbetsproblem. En god orientering, särskilt
i kunskapen om ett hems skötsel,
bidrager till en rättvis fördelning av arbetsuppgifterna
inom hem och familj
och stärker även känslan av ett gemensamt
ansvar för hemmets vård och bestånd.

Vi måste inrikta skolan och dess undervisning
så att det praktiska livets
realiteter särskilt beaktas. Vi kunna inte,
vilket ju också utskottet framhållit, gå
in för i huvudsak att utbilda vetenskapsmän
och för att lära upp folket för
manschettyrken.

I skolkommissionens betänkande har
det kraftigt understrukits, att den kommande
enhetsskolan skulle ge en god
växelverkan mellan teoretiska och praktiska
studieämnen, något som man med
fullt skiil anser fattas i vår nuvarande
undervisning i realskolor och gymnasier.
Och häri vill jag instämma. Det
är ytterligt viktigt, att denna praktiska
undervisning i färdighet att sköta ett
hem, t. ex. i slöjd av olika slag, i materialkännedom,
i ekonomisk fostran, ej
skjutes åt sidan och blott blir fyllnadsiimnen
eller frivilliga ämnen, som kunna
väljas bort om eleven så önskar, detta
därför att de allra flesta av skolans ele -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

ver förr eller senare komma att bilda
eget hem. För många är skolans undervisning
grundläggande i hem- och familjekunskap,
ja för de flesta den enda
utbildningen de kunna få i dessa ämnen.

Den praktiska yrkesundervisningen
eller yrkesorienteringen bör därför noga
prövas inom försöksskolorna, innan den
slutgiltigt utformas. Den bör ge eleven
kunskaper om de olika yrkena, men
även vägledning och möjlighet till jämförelse
mellan skilda yrken sett ur olika
synpunkter, inte minst sett ur trivseloch
miljösynpunkt. Här bör ingå information
om arbeten, såsom dem som ha
med jordbruk, djurvård, industri och
handel att göra, om hemmens arbete,
hantverk och hemslöjd, så att de ungas
intresse fångas i tid för praktiska yrken
och verksamhet inom produktionen.
Det är av stor betydelse att undervisningen
lägges så, att ungdomen tidigt
kan välja sitt framtida yrke och sin
livsuppgift. I detta syfte är det även
viktigt att samhällenas barn få inblick
i landsbygdens arbetsfrågor och yrken,
likaväl som det är av betydelse att
landsbygdens barn informeras om de arbetsformer
och livsbetingelser som finnas
i städer och samhällen, om vad som
på de olika arbetsområdena är av betydelse
för samhället och den enskilde
och om vad som inom de olika yrkena
ger värde, livsuppgift och försörjning.
Huvudvikten vid yrkesorienteringen
måste läggas vid att få fram en bättre
och rättvisare värdering av det praktiska
arbetets värde jämfört med de
mera teoretiska arbetsvägarna.

En annan betydelsefull fråga är kristendomsundervisningen
i enhetsskolan,
I detta ämne har upprepade gånger
framförts önskemålet, att undervisningen
måste vara mera objektiv. Det står
väl numera klart, att ingen bör påtvingas
en färdig livsåskådning, men en ung
människa bör genom kristendomsundervisningen
få klarhet i kristendomens
stora livsfostrande betydelse. Talet om
att eleven själv skall bilda sig en åskådning
är nog så vackert, men det är väl
mycket begärt att de unga redan i ål -

dern 7—15 år skola kunna bilda sig en
självständig uppfattning i dessa frågor.
Man överskattar sannolikt elevernas
förmåga att ta ställning i en mycket
viktig livsfråga. Kristendomsundervisningen
bör klart och tydligt ge eleverna
en bild av kristendomens livsvärde genom
tiderna och om huru den varit
vägledande för vår etiska och sociala
åskådning, varpå vår västerländska kultur
ytterst är byggd. Jag anser det särskilt
värdefullt, att det finns utsikter
för fördjupat studium i dessa livets
största frågor, när eleverna kommit till
en mera mogen ålder, genom att konfirmationsundervisningen
beredes plats
och utrymme i enhetsskolans högstadium.

I detta sammanhang vill jag, i motsats
till vad fru Lindström och fru Sjöström-Bengtsson
ha anfört, framhålla
värdet av att dagens skolarbete börjar
med en morgonbön. Så var det på min
skoltid, och då var det en högtidsstund,
som jag anser kan ge lyftning även åt
vår tids barn. Och jag är ganska övertygad
om att en omröstning bland målsmännen
skulle visa, att man vill ha morgonbönen
kvar. Jag vill också tillägga,
att landsbygdens folk med all kraft vill
värna om kristendomen. Vi vilja att våra
barn skola få lära att hämta kraft
därur i livets många gånger hårda
kamp och prövningar.

Herr KARLSSON, FRITIOF: Herr talman!
När jag begärt ordet i denna
skoldebatt, är det endast för att föra
fram några synpunkter i en speciell
fråga av synnerlig vikt, nämligen yrkesundervisningen,
i anledning av utskottets
yttrande i vad det gäller utformandet
av 9 y. Det har från olika
håll sagts, att utformandet och realiserandet
av denna linje komma att vålla
mycket stora svårigheter, och hur den
yrkesbetonade linjen slutligen skall utformas,
är fortfarande mycket oklart.
Sålunda ansluter sig utskottet till departementschefens
tanke om olika slags
typer för yrkesundervisningen inom enhetsskolan,
såsom anordnande av sär -

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

skilda yrkesavdelningar, skolverkstäder,
skolkök, praktik i näringslivet, i kommunala
företag och i hemmen, och så
utmynnar förslaget i att senast i klass 9
anordna i nära kontakt med yrkeslivet
en förberedande yrkesutbildning eller,
där förhållandena motivera detta, en
allmän praktisk utbildning. Det blir
sålunda försöksverksamheten, som i
denna fråga liksom i övriga kommer att
bliva utslagsgivande.

Nu kan man ju ha ett visst hopp om
att det i städer och folkrika samhällen
genom anordnande av skolverkstäder
och dylikt kan ordnas en tillräckligt
differentierad yrkesundervisning. Helt
annorlunda kommer det att ställa sig
i de glest befolkade jordbruks- och
landsbygdskommunerna. Där torde möjligheterna
att bereda en tillfredsställande
yrkesutbildning bli mycket begränsade.
Om den tanke som kommit till uttryck
i bondeförbundets partimotion,
att en nioårig skola ingalunda skulle behöva
innebära en för alla elever nioårig
skolgång i en följd, mera hade vunnit
utskottets beaktande, så skulle yrkesundervisningen
för dessa jordbruksbygder
med stor säkerhet lättare ha
kunnat ordnas. Det är ju dock så, att
trots den stora flykten av ungdom från
jordbrukskommunerna, är det dock en
ganska stor procent av pojkarna, som
fortfarande vill ägna sig åt jordbruksyrket.
Och se vi på landsbygdens flickor,
så torde även bland dessa finnas
en mycket stor procent, som inte direkt
vill utbilda sig i något annat yrke än
det husliga arbetet. Det är ju allmänt
erkänt, att ungdomen i övergångsåren
mer har lust och fallenhet för praktiska
sysselsättningar än för att sitta på
skolbänken, under det att de vid något
iildre år ha mera intresse för att inhämta
teoretiska och bokliga kunskaper.

Den kategori ungdom, som jag här
närmast talar om, har det ju också i regel
så ställt, att den kan få hjälpa till i
arbetet på föräldrarnas gård och där
skaffa sig praktiska färdigheter i yrket.
Varför skulle man inte, som herr Elofsson
tidigare här föreslagit, kunna bere -

da möjlighet för dessa jordbrukets ungdomar,
som frivilligt begära det, att
efter åttonde skolåret få avbryta skolgången
för att deltaga i det praktiska
arbetet i hemmet eller vid jordbruket,
för att senare vid 17—18-årsåldern gc
dem tillfälle att genomgå någon yrkesskola
i form av lantmanna- eller lanthushållsskola
eller dylikt?

Det har framhållits, att det föreliggande
skolförslaget särskilt skulle tillgodose
landsbygdens krav på jämställdhet i skolavseende
med städer och tätorter, och
man får väl hoppas, att i och med denna
skolreforms genomförande detta skall bli
verklighet, men när det gäller yrkesundervisningen
måste man fråga sig: Hur
skall en jämställdhet i detta avseende
mellan landsbygden och tätorterna kunna
ske? Kravet från landsbygden i skolfrågan
och i frågan om yrkesundervisningen
är ju likvärdig undervisning, men
därmed är inte sagt att undervisningen
också måste organiseras på precis samma
sätt på landsbygden som i tätorterna.
Det som är lämpligt i tätorterna passar
inte alltid för de glest befolkade bygderna.
För att man skall få en tillräcklig
differentiering måste nog de skolungdomar
från de glesa landsbygdskommunerna,
som vilja orientera sig åt skilda
yrken, sändas till olika internatskolor,
men varför inte för det stora flertalet,
som vill ägna sig åt det produktiva jordbruksyrket,
ordna undervisningen på det
sätt som nu sker —- fast det sker i alltför
liten utsträckning i praktiken — nämligen
genom att de få utbildning i någon
lantmannaskola eller dylikt?

Jag vet att stora delar av landsbygdsbefolkningen
skulle önska en sådan anordning.
Den skulle bland dessa befolkningsgrupper,
som — det skall inte här
förnekas — se med en viss skepsis på det
nya skolförslaget, vara ägnad att i viss
utsträckning popularisera den nya skolan.

.lag vet visserligen att invändningar
kunna göras mot ett ordnande av klass
9 y på det sätt som jag här har skisserat
och att man kan draga fram vissa moment
av svårigheter i detta avseende,

Nr 23.

Fredagen den 26 ina.j 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

men då hela förslaget bygger på en försöksverksamhet
som endast skall förverkligas
i den mån denna försöksverksamhet
ådagalägger dess lämplighet, synes
det mig som om detta uppslag hade
bort få prövas för att, i den mån det visar
sig lämpligt, kunna tillämpas i den
framtida cnhetsskolan.

Jag har i denna debatt velat föra fram
dessa synpunkter med ett beklagande av
att de inte ha blivit mera beaktade av utskottet.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag kan
inte underlåta att säga, att det icke är
med någon utpräglad glädje jag går att
deltaga i det beslut som i dag skall fattas.
Orsakerna äro, kan jag säga, tre.

Den första är att jag känner med mig
att det på de få dagar, som ha stått till
huds, inte har varit mig möjligt att penetrera
detta utskottsutlåtande. Jag vet
att bakom detsamma ligga stora formuleringsmödor
ifrån utskottets sida, som jag
högt uppskattar, och jag har klart för
mig att det ligger många djupa tankar
bakom det, men omständigheterna ha varit
sådana att tid icke har beretts för
andra än för dem som ha varit ledamöter
i utskottet att rätt fatta vad som ligger
i det ena och det andra.

Mitt andra skäl är det som på ett så utmärkt
sätt utvecklades för en stund sedan
av herr Andersson i Rixö, då han
särskilt gav uttryck åt den meningen, att
det var högeligen ovisst huruvida ekonomiska
möjligheter skola bjudas oss att
verkligen genomföra vad det nu är fråga
om.

Min tredje betänklighet är av rent saklig
innebörd, om jag så får uttrycka mig,
och den hyser jag med mina utgångspunkter
såsom universitetsman. Jag är
orolig för vad denna skolreform kan
komma att betyda för den högre bildningen.
Men jag skall i denna sena timma
inskränka mig till att hänvisa till vad
som i det hänseendet redan har sagts av
herrar Ohlon och Arrlién.

Det skulle i själva verket varit mig
omöjligt att i dag deltaga i ett beslut,
som skulle så att säga inneburit en realitet,
ett beslut som verkligen vore av -

sett att förverkligas, men det som vi nu
ha framför oss är ju egentligen någonting
rent platoniskt. Det uttalas varjehanda
önskemål, men med avseende på
sättet att förverkliga dem lämnar utskottet
alla möjligheter öppna, och i den
mån utskottet mer eller mindre bestämt
uttalar sig på den ena eller den andra
punkten, står det ju fast att allting ändå
beror på framtida beslut, allting ha vi
möjlighet att sedermera ändra. Och
dess värre känner jag mig rätt övertygad
om att hårda villkor komma att omsider
tvinga oss bort ifrån den ljusa
tro på möjligheten att uppnå vilka mål
som helst, som präglar dagens politik i
vårt land.

Till dessa allmänna reflexioner vill
jag bara lägga en sak, herr talman, och
det är en sak som inte har berörts förut
i debatten. Den realitet vi nu ta
ståndpunkt till är ju framför allt anordnandet
av en omfattande försöksverksamhet.
Programmet för denna försöksverksamhet
har undan för undan svällt;
man har fått syn på ständigt nya frågor
som tarva övervägande och som
tarva experimentell behandling. Det
blir sålunda fråga om försök i såvitt
jag förstår väldig skala, och det betyder
att ett mycket stort antal ungdomar
i vårt land skola utsättas för experiment,
av vilka kanske somliga lyckas,
men — det får man ju räkna med —
andra komma att misslyckas, och det
såvitt jag förstår under hela sin skoltid,
ty denna försöksverksamhet måste
väl gå ut på att se hur ett barn utvecklas
under olika skolformer från begynnelsen
och ända upp till slutet av skolgången.
Jag vill stryka under att det är
ganska stora risker, och eventuellt ganska
stora offer, som de föräldrar och
de barn få underkasta sig, som här skola
stå till förfogande för den experimentella
verksamheten, och jag är därför
angelägen att, till den verkan det kan
ha, understryka vikten av en såvitt möjligt
försiktig planläggning av försöksverksamheten
och en mycket noggrann
eftertanke, innan man ger sig in på experimenterande
på det ena eller det
andra området.

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Under hela denna dags diskussion har
det ju rått en i stort sett fullkomlig
enighet om huvudlinjerna, en enighet
så stor, att ecklesiastikministern har
funnit sig föranlåten att konstatera den.
Jag är emellertid inte riktigt säker på
att enigheten är lika stor ute i landets
olika delar. Om man skulle ställa till
med ett referendum, tror jag inte att
bilden bleve riktigt densamma som här
i kammaren i dag. Ett skäl till detta är
väl att man ute i landet kanske inte i
samma grad tror på att införandet av
den nioåriga enhetsskolan, så som den
är skisserad här, är det slutgiltiga och
det lämpliga sättet att lösa våra skolfrågor
på.

Herr talman! Jag är inte benägen att
påstå att så är fallet, men man kan å
andra sidan inte vara säker på den
punkten, och det kan ju andragas åtskilliga
skäl för den uppfattning som
jag bär har antytt.

Ett av skälen till att jag anser att
man icke redan nu på detta sätt bör
binda sig — ty det är ju dock det man
gör — är att man inte kan vara alldeles
säker på att enhetsskolan kommer att
bli ett tillräckligt bra substitut för realskolan,
kanske inte ens för de kommunala
mellanskolorna. Att den kan ersätta
folkskolan, fortsättningsskolan
och måhända även den högre folkskolan
tror jag på, men kanske den blir
ett alltför dåligt substitut för i varje
fall realskolan, måhända också för den
kommunala mellanskolan. I så fall har
man fått en alltför dålig bas för de fortsatta
studierna på gymnasiet o. s. v.

En sak som har förefallit mig dunkel
är hur man skall kunna undvika att
det blir skandal av yrkesutbildningsåret
i klass 9 y. Skulle man tänka sig
att för den jordbrukande befolkningens
barn det året skulle upptagas av studier
i jordbruk, som skulle gå till så, att lärarna
skulle undervisa lantbrukarnas
och lantarbetarnas söner i jordbruk, då
vore ju skandalen ett faktum.

Jag tycker att det i denna fråga iir
för många osäkra moment, som göra
att man borde få känna sig alldeles

obunden av de allmänna riktlinjer,
som angivas i utskottsutlåtandet, och
inskränka sig till att noga och länge
pröva det nya systemet, så att man sedan
verkligen i sitt hjärta kunde bli
övertygad om att man är på rätt väg.

Nu ha utskottets ärade ordförande
och flera andra här sagt, att systemet
kommer att bli utprovat genom det experimenterande
som skall företagas. Jag
har dock varit med så pass många år
här i riksdagen, att jag har funnit att
det ligger något av den självövervinnelse,
som mäniskor alltid ha svårt att
prestera, i att gå ifrån något som man
har bundit sig för i princip, och det är
det som gör att jag tycker att det vore
bättre att man här i dag hade aktat sig
för att säga att man har godtagit principen.
Jag har ingenting emot att man
ordnar alla slags försöksverksamhet,
som ju redan, utan att vi ha något principbeslut,
enligt utskottsordförandens
och ecklesiastikministerns utsago och
enligt vad vi alla veta redan sker, men
om man inte hade bundit sig i princip,
skulle man inte bli fullt så besvärad
när man sedan eventuellt finner att
man måste göra ändringar som äro av
rent principiell natur.

Jag tror att sådana ändringar komma
att behöva göras, och det är därför,
herr talman, som jag i enlighet med
den motion, som jag har väckt, vill yrka
att punkten A 1 skall utgå ur förslaget,
vilket innebär avslag på principen cm
den 9-åriga enhetsskolan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2ro), av fru Lindström,
alt utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändrade lydelse av
punkten A 3, som förordats i den av
herr Andrén in. it. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Mannerskantz, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att
punkten A 1 utelämnades.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; ocli förklarades pro -

Nr 23.

Fredagen den 26 maj 1950.

Ang. riktlinjer för skolväsendets utveckling.

positionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde samt att de
anslag, som utfärdats till det pågående
sammanträdets fortsättande på aftonen,
måtte få nedtagas.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bankoutskottets memorial nr
22 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 193, angående statsregleringen
för budgetåret 1950/51.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 251,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 252, för herr Olof Andersson i Malmö
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 253, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 254, för herr Sven Patrik Svensson
i Alingsås att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 255, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken; och
nr 256, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson i Osby att vara suppleant
för en av riksdagens fullmäktige i riksbanken.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 257,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 258, för herr Gustav Valdemar Nilsson
i Kristinehamn att vara fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 259, för herr Waldemar Svensson i
Ljungskile att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

260, för herr Birger Andersson att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret;
och

nr 261, för herr Bror Edvard Folke
Petrén att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till avlöningsbestämmelser
för övningslärare och kyrkomusiker
m. m.;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
statsbidrag till avlönande av övningslärare
m. m.;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/51
till inskrivningskostnader;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av medel
för skjutbana för Södra skånska infanteriregementet
i Ystad;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studentsociala
stödåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar vid blindoch
dövstumsskolorna m. m.;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1950/

Fredagen den 26 maj 1950.

Nr 23.

51 till vissa skyddsarbeten å Uppsala
domkyrka;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut, såvitt propositionen
angår rekommendation nr 87
angående yrkesvägledning;

nr 319, i anledning av riksdagens år
1949 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning jämte
vissa motioner m. m.;

nr 320, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna för
disposition av fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna (3-miljonersfonden); nr

321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i den statliga affärsbanken in. in., såvitt
propositionen avser anslagsfrågan;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och
pensionsreglementen in. in.;

nr 323, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionering
för statsråd;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928, nr 370, m. in., i vad propositionen
avser grunder för utbetalande
av statsbidrag;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete in. in. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
in. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

nr 338, i anledning av väckta motioner
angående sättet för utbetalning av
de allmänna barnbidragen m. m.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna för
folktandvården; och
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. in.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 353, till Konungen i anledning av
väckta motioner om framläggande för
riksdagen av en plan för övergången till
en friare ekonomi efter ingången av år
1951, m. in.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 354, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1950/51, m. in.;
och

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.03 eftermiddagen.

Tn fidem
G. II. Berggren.

0 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 113.

Nr 23.

Lördagen den 27 maj 1950.

Lördagen den 27 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 193.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 22, angående
uppskov med behandlingen av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
om vissa ändringar av bib -

liotekets stadgar, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av de båda
återstående ärendena på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.02 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

502109