Fredagen den 26 februari (Riksdagens protokoll 1960:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6

ANDRA KAMMAREN

1960

26 februari—2 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 26 februari

Sid.

Svar på fråga av herr Johansson i Norrköping om åtgärder mot trafikolyckor
i samband med sparkåkning........................ 5

Svar på interpellationer av herr Lindahl ang. prisövervakningen och
av herr Johansson i Stockholm i anledning av prishöjningar i samband
med införandet av den allmänna varuskatten............ 6

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Stockholm ang. en omläggning av omsättningsskatten
på bilar ...................................... 16

herr Larsson i Stockholm ang. en omprövning av arkivarbetet som
social hjälpform ...................................... 17

Tisdagen den 1 mars

Svar på frågor av:

herr Johansson i Stockholm i anledning av befarad försening av

beslutade åtgärder mot skattefusk........................ 20

herr Svenning ang. skärpta kontroll- och lagstiftningsåtgärder i
fråga om bildandet av samhällsnyttiga privata bostadsrättsföreningar
.......................................... 23

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. kompensation
till folkpensionärerna för den allmänna omsättningsskattens lev nadskostnadsfördyrande

verkningar ........................ 24

Svar på fråga av fröken Karlsson ang. taxorna för överförande av

motorfordon å färjeleden Hälsingborg—Helsingör.............. 27

Svar på interpellation av herr Nelander ang. åtgärder mot störande

trafikbuller ............................................ 28

Interpellationer av:

herr Lassinantti ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun m. m. 33

herr Vigelsbo ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detalj handelspriserna

på livsmedel ............................ 34

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 2 mars

Svar på interpellationer av herr Almgren ang. verkställda undersökningar
beträffande THX-preparatet och av herr Elmwall ang. undersökning
av medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna 35

Ändrad sista dag för val av justitie- och militieombudsmän........ 58

Utredning rörande ny kommunindelning ...................... 61

Anslag å kapitalbudgeten för försvarsdepartementet.............. 63

Beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg................ 71

Tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning................ 75

Avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader ........ 77

Förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens dag.. 78

Rätt för småföretagare till vissa avdrag vid inkomsttaxering m. m. 79
Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling

i samhällsekonomien .................................... 80

Skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar å juldagen, långfredagen
och påskdagen.................................. 86

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete...... 89

Ändring i jordförvärvslagen m. m............................. 96

Användningen av benämningen glass.......................... 98

Åtgärder mot pornografiska tidskrifter........................ 101

Interpellationer av:

herr Senander i anledning av militär övning vid Ravlunda skjutfält 105
herr Stiernstedt ang. tolkningen av bestämmelserna rörande ersättning
för verksamhet vid skogsbrandsläckning .............. 106

herr Gustavsson i Alvesta ang. återställande av vägmark å indragna
vägar ............................................ 107

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 1 mars

Val av justitie- och militieombudsmän med ställföreträdare........ 31

Onsdagen den 2 mars

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om handels- och betalningsavtal med

Rumänska Folkrepubliken m. m........................... 58

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad sista dag för val av
justitie- och militieombudsmän............................ 58

— nr 2, om ändring i 52 § 2 mom. kommunala vallagen.......... 61

— nr 3, om utredning rörande ny kommunindelning ............ 61

Statsutskottets utlåtande nr 24, ang. anslag å kapitalbudgeten för

ecklesiastikdepartementet................................ 63

— nr 25, ang. anslag å kapitalbudgeten för försvarsdepartementet.. 63

Innehåll

Nr 6

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 26, ang. fortsatt disposition av vissa äldre
reservationsanslag, avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 70

— nr 27, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan 70

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, om rätt till värdeminsknings avdrag

beträffande flisugnar och flishuggningsmaskiner........ 70

— nr 11, rörande beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg.. 71

— nr 12, om tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning .... 75

— nr 13, ang. avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader 7 7

— nr 15, om förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens
dag............................................ 78

— nr 16, om rätt för småföretagare till vissa avdrag vid inkomsttaxeringen
m. m....................................... 79

— nr 18, om skattefrihet för premier i samband med företagsnämndernas
förslagsverksamhet................................ 79

Bankoulskottets utlåtande nr 5, om samverkan på arbetsmarknaden

i syfte att säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien ...... 80

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelser från länstyrelse
till domstol............................................ 86

— nr 8, om anslag för upprättande av register till justitieombudsmannens
ämbetsberättelser för åren 1911—1960 .............. 86

— nr 9, om skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar å juldagen,
långfredagen och påskdagen........................ 86

— nr 10, ang. befogenheten att besluta om åtal mot svensk medborgare
för utom riket förövat brott.......................... 88

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om upphävande av lagen om till ståndstvång

för byggnadsarbete .......................... 89

— nr 4, om ändring i jordförvärvslagen m. m................... 96

— nr 5, rörande användningen av benämningen glass............ 98

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. pornografiska

tidskrifter ............................................ 101

•• /''■»y.- if> / . i

Try Vinff!''■''!/>{ fl-?f v.. • ; :• ;v . ;•••

??•!*";l*7?iv i-T l!S-> ,

. . „.. . . . . •vuu.v v!: tvrjct f ii i i.; V.u;;• t ?{j < ? sx. •.i1 r**<*
1? . *#/ 8li:" ‘ > Hf!hl,* :» i '' letti

■•ju ::-y*Usr ''i .
/‘/liv-- : ■•’H />;?:i: !U; .jvvr - v

"It ; «<fva

•jv.V‘>•>; f.: : IjL /

'' v jäv r;v/i >*;n V:» • • , - ;

• •

i? ''1''*;/!.1 ii. 1:1^ ?;•] ■:...- f// ..1 -»;* ^*ij;: ■ . , - ■

«w: v

. t ; si*'' f Vy. ■ ''

i. u

Fredagen den 26 februari 1960

Nr 6

Fredagen den 26 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga om åtgärder mot trafikolyckor
i samband med sparkåkning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har frågat mig, om jag överväger
ändrad lagstiftning eller andra åtgärder
för att förebygga ett upprepande av
de svåra trafikolyckor, som i vinter inträffat
i samband med sparkåkning.

En inom NTF verkställd sammanställning
av sådana trafikolyckor i samband
med sparkåkning, där en eller flera
personer förolyckats, visar, att sedan
den 1 januari 1958 inträffat 38 dylika
trafikolyckor. Därvid har förolyckats
tillhopa 40 personer, nämligen 10 under
år 1958, 21 under år 1959 och 9 under
januari 1960. Av antalet trafikolyckor
synes 25 ha inträffat under mörker.
Vid åtminstone 27 av olyckorna befann
sig sparkstöttingåkaren på vänster sida
av vägen. Av de förolyckade var 16 barn
under 15 år.

Under det arbete med partiella reformer
av vägtrafikförfattningarna, som bedrives
inom kommunikationsdepartementet,
har uppmärksamheten varit riktad
på ifrågavarande slags trafikolyckor.

Den typ av olyckor, som består i att
ett motorfordon kolliderar med en
sparkstöttning, vilken plötsligt kommer

in på vägen från sidan, hör att döma av
föreliggande uppgifter inte till den vanligaste.
Sådana olyckor torde oftast vållas
av barn i samband med lek. Det effektivaste
medlet mot dessa olyckor har
bedömts vara fortsatt, intensifierad upplysningsverksamhet.

Den vanligaste olyckstypen är emellertid
sammanstötning mellan motorfordon
och sparkstötting, som färdas på
samma väg. Särskilt påfallande är frekvensen
av sådana olyckor under mörker.
Det förhållandevis stora antalet
mörkerolyckor hänger säkerligen samman
med att sparkstöttingarna i allmänhet
inte är försedda med lyktor eller
reflexanordningar. Ehuru vissa svårigheter
möter att anbringa lyktor eller
reflexer så, att de får avsedd verkan,
torde åtskilligt vara vunnet ur trafiksäkerhetssynpunkt,
om sådana anordningar
kommer i mera allmänt bruk. — En
annan åtgärd, som kan övervägas, är att
genomföra en ändring av reglerna i vägtrafikförordningen
av innebörd att
sparkstötting skall föras på den högra
och inte, såsom nu, på den vänstra delen
av vägbanan. Om lämpligheten av
en sådan åtgärd är emellertid meningarna
delade.

Jag är inte beredd att utan närmare
utredning taga definitiv ställning till
dessa frågor. Det är emellertid min avsikt
att inom kort föreslå Kungl. Maj:t
att ge statens trafiksäkerhetsråd i uppdrag
att låta utreda vilka åtgärder, som
kan vara ägnade att minska risken för
olycksfall vid förande av sparkstötting
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Johanssons fråga.

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

Härpå anförde

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för det
mycket positiva svar jag fått på min
enkla fråga.

Många människor tycker väl att frågan
om sparkolyckorna i förhållande
till andra trafikolyckor i landet är en
liten sak. Men då 40 personer under cirka
två år förolyckats genom sparkåkning,
fordrar det enligt min mening att
denna speciella art av olyckor blir föremål
för särskild uppmärksamhet. Det
gläder mig att statsrådet delar denna
uppfattning.

Kan man genom upplysning och andra
mindre säkerhetsåtgärder förebygga och
minska olyckorna på detta område är
det bra, men visar det sig nödvändigt
med en ändring i vägtrafikförordningen
av den innebörd, att sparkstötting skall
föras på den högra och inte som nu på
den vänstra delen av vägbanan, då får
man inte dra sig för en sådan ändring,
om den kan förebygga olyckor och därmed
rädda människoliv.

För dagen har jag i likhet med statsrådet
och andra experter ingen bestämd
mening om lämpligheten av en sådan
ändring, men resultatet av den utredning,
som trafiksäkerhetsrådet skall
göra, kanske skapar större säkerhet för
en bedömning av denna fråga.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen
och i anledning av prishöjningar
i samband med införandet av den
allmänna varuskatten

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har i en
interpellation frågat mig vilka åtgärder
för en skärpt prisövervakning som hittills
vidtagits och om jag är i tillfälle att
redan nu redovisa några resultat av denna
verksamhet.

Vidare har herr Johansson i Stockholm
i en till finansministern ställd interpellation,
som överlämnats till mig
för besvarande, dels efterlyst åtgärder i
syfte att stävja försöken att utnyttja omsättningsskatten
som anledning att genomföra
extra prishöjningar, dels frågat
om förslag till riksdagen kan förväntas
om sådana utvidgade befogenheter
för pris- och kartellnämnden, som möjliggör
självständiga och snabba ingripanden
från dess sida för att hindra
prisstegringar och beordra ekonomiskt
rimliga prissänkningar.

Med anledning av dessa frågor får jag
anföra följande.

Redan på ett tidigt stadium under hösten
1959 stod det klart, att en viss skärpning
av samhällets prisövervakning vore
erforderlig i anledning av den allmänna
varuskattens införande. I den
proposition med förslag till personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd
som i anledning härav avläts
till riksdagen, uttalade jag, att denna
skärpning borde åstadkommas genom
utbyggnad av resurserna inom ramen
för gällande lagstiftning och de befogenheter,
som enligt denna lagstiftning
tillkommer de prisövervakande organen.
Den prisutveckling som därefter
ägt rum ger mig ingen anledning ändra
denna min grundsyn i frågan.

Genom riksdagens beslut i december
förra året gavs som bekant möjligheter
att förstärka särskilt de personella resurserna
hos pris- och kartellnämnden
och i viss mån även hos priskontoren,
varigenom prisövervakningen väl till sin
omfattning och intensitet men däremot
icke till sin allmänna karaktär kom att
skilja sig från den verksamhet nämnden
tidigare bedrivit. Jag vill erinra om att

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

pris- och kartellnämnden enligt sin instruktion
bl. a. skall insamla och registrera
uppgifter om priser för olika
förnödenheter och tjänster inom landet,
klarlägga prisutvecklingen genom bearbetning
och sammanställning av dylika
uppgifter ävensom av prisuppgifter
från utlandet samt, där omständigheterna
ger anledning därtill, utföra undersökningar
rörande prisbildningen inom
visst område av näringslivet.

Den inom nämnden intensifierade
prisövervakningen tog sig i förstone det
uttrycket, att ett omfattande prismaterial
insamlades, avsett att belysa prisläget
i slutet av år 1959, alltså omedelbart före
omsättningsskattens införande. I mitten
av januari i år igångsattes en andra
etapp av prisundersökningen genom en
ny lika omfattande prisinsamling inom
detaljhandeln. Därvid fästes största avseende
vid att söka erhålla fullständig
jämförbarhet med det tidigare insamlade
prismaterialet.

Delresultat av dessa prisjämförelser
har som bekant publicerats av pris- och
kartellnämnden, senast den 25 februari.
Uppgifterna torde vara väl bekanta för
kammarens ledamöter och jag skall här
inte trötta med att återge dem. Som väntat
har prisutvecklingen inte visat sig
vara helt enhetlig. Stor försiktighet måste
emellertid iakttagas vid tolkningen
av de framlagda siffrorna. Genom att ta
hänsyn till de olika undersökta varornas
betydelse för hushållen kan man
emellertid konstatera, att prishöjningen
inom livsmedelsdetaljliandeln efter omsättningsskattens
införande i genomsnitt
uppgått till cirka 4,3 procent, d. v. s.
bara en tiondels procent mera än det
»matematiska» omstillägget, 4,2 procent.

Jag vill i detta sammanhang rätta ett
misstag i herr Johanssons interpellation.
Herr Johansson påstår nämligen
att nämndens undersökning skulle visa
att 56 procent av butikerna höjt priserna
med mera än 4,2 procent, att en fjärdedel
skulle ha företagit höjningar med

mera än 5 procent och en tjugondei med
mera än 8,5 procent. Påståendet beror
på en feltolkning av de siffror, som prisoch
kartellnämnden lagt fram. Nämnden
har icke gjort något uttalande av
denna innebörd. Vad nämnden har redovisat
är hur stegringen procentuellt
fördelat sig inom det totala antalet prisobservationer
som nämnden gjort, vilket
uppenbarligen är något helt annat än
vad herr Johansson talar om. Enligt
nämndens senaste sammanställning utvisar
27 procent av nu verkställda cirka
19 000 prisjämförelser en prishöjning
med mindre än 4,2 procent, 18 procent
en prishöjning med exakt 4,2 procent,
30 procent en höjning med 4,3—4,9 procent
och 25 procent av prisjämförelserna
en höjning med 5 procent eller däröver.

I fråga om textilvaror har direkta
prisjämförelser kunnat göras endast för
ett begränsat antal varor som ej berörts
av realisationerna i början på året. För
det stora flertalet av dessa varor varierar
prishöjningarna mellan 3,9 och 4,5
procent. Beträffande bosättningsartiklar
har pris- och kartellnämnden funnit
att tre fjärdedelar av de registrerade
prisändringarna överensstämmer med
skattesatsen. Särskilda undersökningar
pågår bl. a. rörande kött, fläsk och charkuterivaror,
varjämte visst material från
restaurangnäringen är under bearbetning.
Så snart de färdigställts kommer
nämnden att i vanlig ordning offentliggöra
resultaten av dessa undersökningar.

Vad jag nu nämnt innebär inte, att jag
velat bestrida, att det förekommit sådana
prisstegringar, vilkas lämplighet
eller ofrånkomlighet skulle kunna ifrågasättas
ur samhällsekonomiska synpunkter.
Under alla omständigheter torde
det föreligga behov av en aktiv prisövervakning.
Det torde dock ännu vara
för tidigt att avgöra om ytterligare prisövervakande
åtgärder måste vidtagas.
De erfarenheter, som pågående under -

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

sökningar kan lämna, torde i första
hand böra avvaktas.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
med särskild adress till herr Johansson
erinra om de villkor, som skall vara uppfyllda
för att den allmänna prisregleringslagen
skall sättas i kraft. Bortsett
från det fall att landet indrages i krig eller
att riket befinner sig i krigsfara skall
enligt lagens bestämmelser faran för
prisstegring vara betydande, den befarade
prisstegringen skall vara allvarlig
och densamma skall avse det allmänna
prisläget i riket, alltså inte endast
någon eller några enskilda varor eller
varugrupper. Det ankommer på prisoch
kartellnämnden att ofördröjligen
göra anmälan till Kungl. Maj :t om nämnden
finner sådant förhållande vara för
handen och därmed prisregleringslagen
bör sättas i kraft. Någon sådan framställning
har nämnden icke gjort, och
något förslag i den riktningen har, enligt
vad jag inhämtat, ej heller framförts
inom nämnden. Jag tolkar detta på det
sättet att den myndighet som har ansvaret
för den prisövervakande verksamheten
av vad som hittills framkommit
vid nämndens prisundersökningar
icke funnit en sådan åtgärd påkallad.

Härutöver vill jag tillägga, att om det
vid pris- och kartellnämndens undersökningar
av ett visst varuområde framkommer
förhållanden som tyder på förekomsten
av konkurrensbegränsande
åtgärder frågan kan tas upp för närmare
utredning. Finns det skäl till antagande
att skadlig verkan föreligger har ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor
att ta upp saken till behandling och i
förekommande fall också bringa den inför
näringsfrihetsrådet. Som ett exempel
härpå vill jag nämna att med anledning
av förekomsten av vissa riktprislistor
inom konditoribranschen överläggningar
upptagits med den för listorna
ansvariga organisationen för att
utröna om riktprissättningen kunde antagas
medföra skadlig verkan i konkur -

rensbegränsningslagens mening. Dessa
överläggningar ledde till att man från
vederbörandes sida förklarade sig icke
vidare ämna utfärda sådana listor.

Och därmed, herr talman, anser jag
mig ha besvarat de båda interpellationerna.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
När denna den 26 januari framställdes
framhöll jag att man med rätt
eller orätt på många håll misstänker att
priserna avrundas uppåt och att det på
en del varor blivit prisstegringar som
vida överträffar dem som föranletts av
omsättningsskatten. Jag underströk vidare
att prisutvecklingen varit oenhetlig
och att vissa varor t. o. m. bibehållit
de gamla priserna.

Denna bland allmänheten redan i januari
livligt diskuterade fråga hade av
naturliga skäl vid denna tidpunkt inte
kunnat bli föremål för någon kommentar
från pris- och kartellnämnden. Intressanta
delredovisningar som sedermera
publicerats har också i pressen
kommenterats utförligt. Mot denna bakgrund
har det knappast varit möjligt för
statsrådet att i sitt nu lämnade svar
komma med några mera sensationella
nyheter. Detta till trots vill jag beteckna
den här lämnade sammanfattande redogörelsen
som mycket nyttig.

Statsrådet kan räkna med att dessa
frågor omfattas med ett livligt intresse
bland den prismedvetna allmänheten.
Att prisövervakningen i enlighet med regeringens
förslag och riksdagens beslut
intensifieras hälsas med tillfredsställelse.
Att prishöjningen inom livsmedelsdetaljhandeln
efter omsens införande
i genomsnitt uppgår till 4,3 procent,
d. v. s. bara 0,1 procent mera än det
»matematiska» omstillägget på 4,2 pro -

Fredagen den 26 februari 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

cent, var likaså en värdefull och välkommen
upplysning. När statsrådet framhåller
att det under alla omständigheter
torde föreligga behov av en aktiv prisövervakning,
torde han knappast riskera
att bli motsagd.

Till den vaksamma pressen vill jag
också i detta sammanhang överräcka en
blomma. Den liksom radions och televisionens
engagemang skärper allmänhetens
uppmärksamhet. Konsumenterna,
inte minst husmödrarna, har organisationer
som även framdeles torde komma
att spela en aktiv roll i den prisövervakande
verksamheten.

I kravet på en effektiv prisövervakning
borde enligt min mening konsumenter
och affärsmän kunna förenas.
För den lojale affärsmannen måste det
te sig olustigt om allmänheten tror att
han personligen skor sig på omsättningsskatten.
Han borde i lika hög grad som
konsumenterna gilla den verksamhet
som pris- och kartellnämnden bedriver.

Vad som skapat förvirring är ju att
detaljhandeln haft rätt att lägga en större
del av omsen på vissa varugrupper
och en mindre del på andra. Man har
exempelvis i tidningarnas insändarspalter
ofta framhållit att exempelvis bullar
och wienerbröd ökat kraftigt, men
man har ej tänkt på att bakelser och
andra bakverk har ökat mindre.

Att en del fabrikanter genomfört prisstegringar
strax före årsskiftet har inte
heller uppmärksammats. Ofta är naturligtvis
dessa en följd av växlande råvarupriser.
Allmänheten har emellertid
bibringats den uppfattningen att dessa
prisstegringar hörde ihop med omsens
införande.

Den affärsman som lojalt gör sitt bästa
men likväl möts av påståendet att han
tjänat på omsen kan — det bör vi konsumenter
förstå — inte bli glad. Mitt
resonemang leder fram till att också affärsmännen
borde vara tacksamma för
att pris- ocli kartellnämnden genom sin
verksamhet lägger fakta på bordet. Den

affärsman som vill se nöjda kunder omkring
sig bör i sitt eget intresse medverka
till att pris- och kartellnämnden får
erforderliga resurser. Eftersom affärsmännen
och konsumenterna borde ha ett
och samma intresse, är det beklagligt att
tidningar som står näringslivet nära
bakom konsumenternas framstötar ofta
spårar onda avsikter.

Jag är för dagen nöjd med det svar
som lämnats på min interpellation. Om
utvecklingen ger anledning härtill, »hotar»
jag emellertid med att återkomma.
Men uppriktigt sagt: mina råd förutan
tror jag att regeringen även fortsättningsvis
kommer att visa fasthet och
på detta känsliga område vidta erforderliga
åtgärder. Även den prismedvetna
allmänheten kommer säkert genom sina
organisationer också i fortsättningen att
göra sig påminda.

Jag skall avslutningsvis använda ett
i riksdagssammanhang ovanligt språk,
men ett språk som vår idrottsintresserade
handelsminister väl känner till: Om
och när nya initiativ i prisövervakande
syfte behövs, känns det för oss konsumenter
tryggt att veta att det är statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
»som har bollen».

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret.

Det innebar, som vi hörde, att ökade
befogenheter för pris- och kartellnämnden
varken begärts eller förberedes och
att det ännu är för tidigt att avgöra, om
det behövs någon skärpt prisövervakning.
Handelsministern fann att allt var
bra som det var. Nämnden övervakar
noga, att prisstegringen fortskrider enligt
fastställda normer.

Vi tycker tvärtom att det finns all anledning
att skärpa övervakningen och
att förvandla nämnden från ett registrerande
organ till ett organ, som har rätt

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

att ingripa mot prishöjningar och speciellt
mot monopolpriserna. Vi kritiserade
med skärpa, att regeringen för tre
år sedan föll undan för de borgerliga
partierna och avskaffade priskontrollen,
som visserligen kunde kritiseras för
ineffektivitet och många brister men
dock hade möjlighet att ingripa mot
prisuppskörtning. Då förespeglades konsumenterna,
att den fria konkurrensen
skulle hindra prisstegringar och t. o. m.
leda till prissänkningar. Det finns dock
som bekant inte mycket kvar av fri konkurrens
i monopolismens tidevarv.

När den grupp jag tillhör i fjol motionerade
om ökade befogenheter för
pris- och kartellnämnden, kunde vi visa
att konsumentprisindex under de två senaste
åren gått upp med 11 enheter. Detta
skedde i en tid av sjunkande importoch
partipriser. Från priskontrollens
slopande till januari i år har index stigit
med 18 enheter, från 141 till 159
eller med 12,8 procent. Av detta utgör
stegringen från december till januari,
då omsen infördes, 5 enheter eller 3,2
procent. Livsmedelsposten har stegrats
med 5 procent.

Den sistnämnda stegringen har regeringen
själv åstadkommit genom omsen.
Inflationen skall bekämpas med
prisstegringar efter den bekanta regeln,
att djävulen skall drivas ut med Belsebub,
detta trots att regeringens egna sakkunniga
fastslår, att inflationstrycket
kommer från investeringssektorn och
inte från konsumtionen.

Handelsministern fäste sig särskilt vid
att i de av pris- och kartellnämnden undersökta
fallen livsmedlen stigit med
bara en tiondels procent mer än omshöjningen
och att totalhöjningen i de
undersökta fallen blivit lägre än omsen,
trots att inte mindre än 55 procent
av prisjämförelserna visar, att man
tagit ut mer än omsen samt att 25 procent
tagit ut 5 procent och mera. Handelsministerns
detaljanmärkning mot ett
par siffror i interpellationen är riktig

men får adresseras vidare till Stockholms-Tidningen,
ur vars förhandsmeddelande
siffrorna hämtats.

Vi tycker att det är allvarligt nog att
55 procent av de undersökta fallen tagit
ut mer än omsen. Man måste nämligen
förutsätta, att januarisiffrorna var särskilt
låga och att avsevärda höjningar
kan väntas. Efter den våldsamma hamstringen
och förhandsbetalningsruschen
i december, när många som hade gott
om pengar köpte sig fria från en stor
del av första årets oms, var det tomt i
butikerna i januari och man sökte stimulera
omsättningen med s. k. lockvaror
och realisationer. Vi kan vänta en
helt annan utveckling under de månader
som kommer. De fall jag anfört i interpellationen,
särskilt beträffande priserna
i kaféer, barer och restauranger,
är redan skrämmande. Men det mest anmärkningsvärda
är dock inte att dessa
priser höjts utan att möjliga, väntade
och länge reklamerade prissänkningar
uteblivit. Vi minns de stora rubrikerna
under oms-debatten om en sänkning av
priserna på livsmedel med 200 miljoner
kronor, som skulle följa av sänkningen
på jordbrukspriserna. Nu meddelar
LO:s expert dr Meidner att denna
prissänkning torkat in och att mellanhänderna
lagt beslag på de 200 miljonerna.

Bönderna har fått mindre betalt, men
affärsmännen har ökat sina marginaler
lika mycket. Konsumenterna fick ingenting
av dessa 200 miljoner, som kom
bort på vägen mellan bönderna och konsumenterna.
Var har de hamnat?

I dagens nummer av Stockholms-Tidningen
konstaterar licentiat Sven Holmström
från Jordbrukets utredningsinstitut,
att jordbrukets producentindex under
de senaste 10 åren stigit med 44
procent, medan livsmedelsprisindex gått
upp 69 procent och totala konsumentprisindex
med 54 procent. Chefen för
KF:s livsmedelsavdelning uttalar i samma
tidning att produktionsindex och

Fredagen den 26 februari 1960 Nr 6

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar
i samband med införandet av den allmänna varuskatten

konsumtionsindex allt mer avlägsnar sig
från varandra. Argumenten för den uteblivna
prissänkningen, som säges bero
på stegrade priser på importvarorna i
livsmedelshandeln, håller knappast, ty
dessa priser kan näppeligen ha slagit
igenom ännu och väger inte så mycket
vid en jämförelse. Det är närmast mycket
billiga importvaror, exempelvis nyzeeländskt
och isländskt fårkött, som
utgjort lockvaror i butikskedjornas annonser.
Nu väntar man sig, att de stegrade
livsmedelspriserna i utlandet efter
årsskiftet 1959/60 skall medföra, att
3-procentsregeln sättes i kraft.

Det har också klargjorts, att den stora
rationaliseringsvinst, som snabbköpen
medfört för de stora livsmedelskedjorna,
alls icke kommit konsumenterna till
godo. De har betjänat sig själva i butikerna
utan att få någon betalning i form
av andel i rationaliseringsvinsten.

Frågan blir alltmera allvarlig då de
eftersläpande avtalslönerna icke kompenserar
pris-, skatte- och hyresstegringarna
och då mycket stora arbetargrupper
får sänkta realinkomster i en tid av
snabb produktionsstegring.

Till vår fråga om åtgärder mot monopolpriser
talar handelsministern om de
undersökningar som gjorts om konkurrensbegränsande
åtgärder och nämner
några fall som dragits inför näringsfrihetsrådet,
exempelvis riktprislistorna
inom konditoribranschen. Allt detta noteras.
Alla vet att monopolpriser och
bundna priser dominerar på marknaden
utan att något göres för att bryta dem.
Den konkurrens som nu pågår inom livsmedelsbranschen,
särskilt inom Stockholm,
är en konkurrens mellan kooperationen
och de privata kedjeföretagen,
men det är också en aktion som avser
att strypa småföretagare och småbutiker,
så att de stora butikskedjorna blir
helt dominerande. Sedan kan man nog
vänta en helt annan prissättning om
ingenting åtgöres. Lockvarusystemet
och veckonedsättningarna rör ju bara en

liten del av varusortimentet, främst
konserver och dylikt. Med höjda priser
på färskvaror och annat tar man igen
det på gungorna om vinsterna minskar
på karusellen.

Glädjande nog kan man, som herr Lindahl
nyss anfört, konstatera en växande
konsumentopinion och ökad vaksamhet
när det gäller prisbildningen, och denna
vaksamhet har också fått stöd i en
del av pressen. Jag tror att vi i denna
konsumentopinion har en pådrivande
faktor, som kanske också kan få regeringen
att inse att allt inte är bra som
det är. Det räcker inte att vi skapar ett
nytt och växande ämbetsverk, som registrerar
att prisstegringen fortskrider
normalt. Det krävs inte bara ökad kontroll.
Detta samhällets organ måste få
vidgade uppgifter och befogenheter till
kännbara ingripanden mot monopolpriser
och prisuppskörtning.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan till fullo dela
herr Johanssons tillfredsställelse över
att det finns en aktiv och vaken konsumentopinion
här i landet. Den är ett
nödvändigt komplement till all prisövervakning,
om den skall bli effektiv.
Men jag förstår inte alls, hur herr Johansson
kunde läsa ut ur mitt anförande
att jag fann allting bra som det var. Vad
jag har sagt i mitt interpellationssvar är
ju, att vi, innan vi drar slutsatser beträffande
den allra sista tidens prisutveckling
på detta område, bör avvakta
de slutliga resultaten av de utredningar
som för närvarande pågår — och inte
är avslutade, herr Johansson! — inom
pris- och kartcllnämnden. Det är behövligt
att så sker. Dessförinnan har vi inte
något säkert underlag för en bedömning
av vad som verkligen har inträffat.

Det förhåller sig vidare så, att även en
regering måste följa lag och förordning
här i landet, och den lagstiftning som

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

finns på detta område anger också, vilka
möjligheter till ingripanden som kan
föreligga. Jag har aldrig sagt — och jag
kommer heller inte att säga det — att
den lagstiftning, som dock antogs av en
överväldigande riksdagsmajoritet 1956,
är helt tillfredsställande sådan den nu
ser ut. Jag är medveten om att även här
ändringar och kanske skärpningar i
framtiden kan visa sig erforderliga. Detta
beror till sist på erfarenheterna av
denna lagstiftning och på en bedömning
om vi på andra vägar bättre kan komma
till rätta med skadlig konkurrensbegränsning.
Därför angavs uttryckligen
i den proposition, som jag hade ansvaret
för att lägga fram 1956, att även denna
lagstiftning i viss bemärkelse kunde
betraktas som provisorisk. Visade det
sig nämligen att man inte denna väg
kunde nå maximal effekt, fick man överväga
att ändra lagstiftningen. Och framtiden
får alltjämt utvisa, huruvida ett
sådant behov kommer att föreligga eller
ej.

Sedan vill jag beröra några av de faktiska
uppgifter, som herr Johansson i
sitt sista anförande lämnade. Han nämnde
att inga som helst prissänkningar har
ägt rum. De har helt uteblivit. Vi har
t. o. m. fått — om han inte sade det var
det väl ändå underförstått i hans anförande
— prisgenomslag som vida överskrider
vad omsättningsskatten i och för
sig kunnat föranleda. Nu är detta emellertid
inte förhållandet. Konsumentprisindex,
som omfattar allt som köpes av
konsumenterna i detta land, har sedan
det föregående tillfället och tills nu höjts
inte med 4 procent, inte med 4,2 procent,
utan genomsnittligt med 2,7 procent.
När förslaget om omsättningsskatt
presenterades för riksdagen, uttrycktes
från flera av dem som deltog i debatten
förhoppningen, att prisgenomslaget
skulle stanna vid en lägre procent än
fyra. Den uppgift som jag nu lämnat tyder
också på att så blir fallet. I själva
verket räknade vi inom regeringen med

— det kanske jag kan avslöja nu, om
det inte sagts förut — att detta prisgenomslag
kanske skulle komma att gå upp
till 3 procent. Så långt har vi alltså
blivit ganska väl besannade i våra förutsägelser.

Herr Johansson tog även upp frågan
om livsmedelspriserna, närmare bestämt
jordbrukspriserna — ty det är ingalunda
alla livsmedelspriser som den debatt,
som nu återfinns i tidningarna, rör utan
debatten gäller uteslutande jordbrukspriserna.
Jag är underrättad om att även
i det avseendet pågår en närmare utredning
inom pris- och kartellnämnden,
som jag föreställer mig ganska snart
kommer att kunna offentliggöras. Man
kan därav avläsa att producentprisindex
på jordbruksprodukter i december sänktes
med 2,9 procent. Livsmedelsindex i
konsumentledet steg i januari med 4,8
procent. Detta är givetvis i och för sig
ett anmärkningsvärt förhållande, som
är värt att närmare undersökas. Varpå
beror denna skillnad i prisutveckling?
En sådan undersökning håller också
pris- och kartellnämnden på med. Man
undersöker post för post vad anledningen
till denna skiljaktighet kan vara. En
sak är dock klar, nämligen att man inte
utan vidare av de uppgifter som här föreligger
kan dra den slutsatsen, att detaljhandeln
otillbörligt skott sig på livsmedelsområdet.
I dessa priser ingår
nämligen i detaljledet priser på andra
varor än dem som kommer till uttryck
genom producentindex. Förhållandet
måste därför utredas närmare, och jag
kan försäkra herr Johansson och kammarens
övriga ledamöter, att därest det
visar sig att här föreligger ett missförhållande
skall jag göra allt vad lagstiftningen
ger mig möjlighet att göra för
att rätta till det missförhållandet. Men
jag vill inte på nuvarande stadium draga
några bestämda slutsatser. Vi får också
på detta område avvakta utredningarnas
resultat.

Slutligen en sak till, herr talman!

Fredagen den 26 februari 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

När regeringen framlagt sitt förslag i
höstas om en komplettering av pris- och
kartellnämndens personal, gjordes såväl
i utskottet som i varje fall i första
kammaren, där en längre debatt än i
denna kammare ägde rum, gällande, att
den åtgärden var alldeles överflödig.
Det fanns inget område, sade man, där
konkurrensen ändå var så omfattande,
varför några särskilda ingripanden eller
åtgärder för att stärka personalen inte
skulle erfordras. Enligt min uppfattning
är emellertid konkurrensen i detta
avseende inom detaljhandeln sannerligen
inte så tillfredsställande, som man
då gjorde gällande. Jag tror tvärtom, att
utvecklingen redan har visat, att den
förstärkning, som ändå en majoritet i
riksdagen var enig om att ge pris- och
kartellnämnden, var väl behövlig.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i debatten mellan handelsministern och
interpellanterna. Då jag har en stark
anknytning till den enskilda handeln,
skulle jag emellertid vilja ha sagt, att
det ligger i den enskilda handelns intresse
att det i detta läge finns en objektiv
prisövervakning. Ifrån många håll
har man ju sökt sprida misstro mot den
enskilda handeln och kanske handeln
över huvud taget, i det man gjort gällande,
att handeln skulle sko sig vid införandet
av omsättningsskatten. Något
sådant har ju inte ägt rum. Därför måste
man med tillfredsställelse se, att dessa
förhållanden blir konstaterade genom
ett objektivt organ.

Med anledning av handelsministerns
slutord rörande konkurrensen skulle jag
dock vilja tillägga, att konkurrensen
faktiskt är mycket stark mellan olika
grupper inom handeln. Vi har den enskilda
handelns olika grupper samt konsumentkooperationen,
varuhusen, kedjorna
o. s. v. Mellan dem råder en mycket
stark konkurrens. Jag tror därför

att konsumenterna kan hysa fullt förtroende
för att konkurrensen är tillräcklig.

Får jag bara, herr talman, till slut
säga, att om man, när siffrorna läggs
fram rörande prishöjningarna, finner,
att vissa varor ökat mer och andra
mindre, så bör man tänka på att detta
beror på att man spritt ut omsättningsskattebeloppet
på olika varor. Man har
ansett att vissa varor kan bära en större
prishöjning än andra. En del varor
har man ansett sig böra höja med
mindre belopp än som svarar mot omsättningsskatten.
Jag har ingenting att
erinra mot den redovisning som handelsministern
inledningsvis lämnade.
Det är riktigt att man söker få fram den
genomsnittliga prishöjningen för de olika
varorna. Då blir det en rättvisande
bild av utvecklingen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Kollberg sade alldeles
nyss att han hade stark anknytning
till den enskilda handeln. Jag får
väl säga att jag har en stark anknytning
till den kooperativa handeln. Vi
har därför anledning att se på detta
problem ur olika utgångspunkter.

Jag vill understryka vikten av en aktiv
prispolitik. Men det är självklart att
man kan ha olika uppfattning om vägarna
dit. Jag har nog den meningen att
en konkurrerande verksamhet är i nuvarande
situation det effektivaste medlet,
därför att vi nu har en köparens
marknad.

Vi skall emellertid inte av den anledningen
blunda för att på grund av den
strukturförändring som vårt samhälle
undergår exempelvis lanthandeln står
inför mycket stora svårigheter. Det är
självklart att priserna där av olika skäl
kan variera mycket starkt. När det gäller
att bedöma vad som har skett under
senare tid på detta område, har jag nog
en känsla av att Konsum åtminstone i

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

den stad, där jag har äran att bo, har
bedrivit en mycket aktiv prispolitik.
Det är ingenting nytt, utan det har vi
hållit på med under lång tid, och det
har visat sig, att vi har kunnat åstadkomma
för konsumenterna mycket viktiga
resultat.

Herr Lindahl sade att han ville ge
den vaksamma pressen en blomma. Det
är självklart att vi vill ge blommor åt
pressen, men jag måste i rättvisans
namn säga något om den prisbomb som
man den 1 februari sade skulle slå ned.
Jag jämförde de priser som refererades
i tidningarna och de som angavs i skyltfönstret
hos en viss firma med ett mycket
begränsat sortiment, en firma med
en sortering som varken den enskilda
eller den kooperativa handeln i allmänhet
skulle kunna föra. Den är alldeles
för ensidig och är koncentrerad till de
områden där marginalerna är stora. När
jag sedan såg på de priser som tillämpas
i den förening jag tillhör så visade
det sig sedan prisbomben hade slagit
ned att vi under det sista året aldrig
haft så höga priser inom föreningen
som dessa priser som skulle innebära en
prisbomb. På en viss vara, kaffe, har vi
legat ända till 75 eller 85 öre under detta
pris.

Det är önskvärt att tidningarna när
de försöker göra aktioner och väcka
opinionen inte skapar falska förväntningar,
ty då åsamkar de konsumenterna
förluster. Vad vi behöver i dag är i stället
en målmedveten prisaktivitet, så att
man verkligen blir medveten om priser,
kvaliteter m. m. Jag har en känsla av att
folk håller på att bli mer och mer prisoch
kvalitetsmedvetna. Därom vittnar
utvecklingen inom den förening jag tillhör.

När man skall göra jämförelser beträffande
livsmedelspriserna är det ju
självklart att man skall gå ut ifrån de
marginaler som gällde före den 1 januari.
Ty om man bedrivit en aktiv prispolitik
är ju möjligheterna att kunna ta

omsättningsskatten utan att lägga på en
del på varorna ganska små. I den förening
jag tillhör har vi inte tagit ut någon
omsättningsskatt på varor som vi
haft i inneliggande lager. Det är också
ganska stort, alldenstund omsättningen
inom Konsum i Uppsala är 49 miljoner.
Efter den 1 januari har vi inte heller
vad gäller livsmedlen tagit ut den höjning
som omsättningsskatten skulle ha
motiverat, utan höjningen är betydligt
under 4,2 procent.

Vi skall ha klart för oss att det är angeläget
att konsumenterna mera aktivt
följer utvecklingen. Jag gjorde förra
året och har även i år gjort en prisundersökning
som gäller företag inom
Uppsala. Där har jag kunnat se att priserna
på samma vara har kunnat skilja
på så mycket som 14 procent. Det finns
också de som har en prismarginal som
ligger 7 å 8 procent över de priser vi
tillämpar. Generellt sett kan man säga
att den marginalen är alltför hög. Men
den har icke kommit till efter den 1
januari, ty när jag såg på de siffror som
kom fram ett år tidigare fann jag att
man lagt på 3 å 4 procent utöver denna
marginal. Men det kan man motivera
med omsättningsskatten.

Vad vi har anledning understryka här
är att konsumenterna själva måste delta
i detta arbete. Jag har den uppfattningen
att för närvarande skulle inte en utbyggd
priskontroll kunna göra så mycket.
Det är bra att den priskontroll vi
har är effektiv, så att man kan följa
med det hela. Priskontrollen bör emellertid
vara mycket aktsam när den redovisar
resultaten. Ibland kan det vara
ganska stora fel. Dessa fel kan naturligtvis
skapa uppfattningar som inte direkt
överensstämmer med verkligheten.

Från konsumenthåll har vi en känsla
av att handeln bör rationaliseras och göras
effektivare. Vi har också ganska
stora möjligheter på det området.

Inom vår förening ligger vi 9 eller 10
enheter under socialstyrelsens prisin -

Fredagen den 26 februari 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. prisövervakningen och i anledning av prishöjningar

i samband med införandet av den allmänna varuskatten

dex. Då måste ju jämförelserna bli litet
konstiga. Jag hälsar med tillfredsställelse
alla åtgärder som kan vidtas för
att inte konsumenterna skall behöva
betala högre priser än vad som kan anses
skäligt och rimligt. Men vi skall också
komma ihåg att det är angeläget att
handelns folk, som är en mycket stor
grupp, ges möjligheter att få en höjd
reallön. De tillhör nämligen låglönegrupperna.
En reallönehöjning behöver
inte innebära höjda priser, men det är
givet att handeln måste visa intresse
även för denna sak.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! En höjning av konsumentprisindex
från 154 till 159 innebär
i procent 3,2. Det skiljer naturligtvis alltid
på någon tiondel om man räknar på
det urval av priser som ligger till grund
för index. Det har ingen större betydelse,
ty det är tendensen jag velat antyda.
Jag har fäst mera avseende vid att
de på grund av sänkta import- och partipriser
och sänkta jordbrukspriser utlovade
och väntade prissänkningarna totalt
har uteblivit.

Statsrådet säger vidare att en regering
måste följa gällande lagar. Men han sade
i samma veva att han själv hade föreslagit
och regeringen hade varit med om
att förorda de lagar som man nu följer.
Vad vi framför allt har kritiserat är att
regeringen gick med de borgerliga partierna
den gången. Men om prisstegringarna
fortsätter kommer nog en vaknande
konsumentopinion att se till att
även dessa lagar ändras. Lyckligtvis är
ju förhållandet det att det går att ändra
dem.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig bara att med
några korta ord svara herr Johansson på
hans sista anförande.

När förslaget om eu ändrad lagstiftning
på detta område lades fram, sked -

de det mot bakgrunden av att vi ansåg
att den tidigare lagstiftningen hade överlevt
sig själv, och vi kände att den var
i behov av en reformering. Däremot var
ingen av dem som stod bakom förslaget,
varken regeringen, som var ansvarig för
att förslaget lades fram, eller de av riksdagens
ledamöter, som stödde det i riksdagen,
vilket var den överväldigande
majoriteten -— jag vill minnas att det
endast var kommunisterna som hade någon
erinran mot det i sak — fullständigt
övertygad om att man hade träffat den
rätta metoden för all framtid. Vad jag
velat säga är att även denna lagstiftning
om så anses erforderligt kan komma att
reformeras ännu en gång. Jag påstår inte
att vi har skäl att göra det mot bakgrunden
av de erfarenheter vi hittills har
haft, men jag vill ingalunda utesluta att
motiv för en sådan ändring kan komma
att finnas i framtiden.

Sedan något om siffrorna. Man kan
inte bara räkna här de hela talen, herr
Johansson. Skillnaden mellan den uppgift
som Ni lämnade på 3,2 procent och
den jag angav på 2,7 procent beror
på att jag tar hänsyn till att index i
själva verket inte stannade vid 159,0
utan vid 158,7, om jag minns rätt, och
inte började vid 154,0.

Med Ert tillstånd, herr talman, skall
jag sluta med en liten historia, som påminner
rätt mycket om den argumentering
som herr Johansson här för. Under
1930-talet inträffade också vissa prisstegringar
som en följd bl. a. av den jordbrukspolitik,
som man bestämt sig för
att föra efter den omfattande kris, i vilken
jordbruksnäringen fram till 1932
befunnit sig. På ett folkmöte då var man
inte alltid så noga med argumenteringen.
En talare som tyckte att det var
mycket beklagansvärt med dessa prishöjningar
började läsa upp en lista på
olika priser som hade stigit. Sillen hade
stigit så och så mycket, smöret så och
så mycket, mjölken med det och det beloppet,
det hårda brödet så och så myc -

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

ket o. s. v. Han avbröts så småningom
av en mera kritiskt inställd åhörare,
som vände sig till talaren och sade: »Ja,
men index har ju inte gått upp.» Svaret
blev: »Ja, det vore ju förskräckligt, om
index också skulle stiga!»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr
54, med förslag till kungörelse om ändring
i livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824).

§ 5

Föredrogs den av herr Johnsson i
Skoglösa vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet i anledning av
vissa skördeskador i nordöstra Skåne.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Johnssons i Skoglösa
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vissa folkhögskoleelevers
tillträde till sjuksköterskeskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående minsvepning av farvattnen
i Kattegatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Omläggning av omsättningsskatten
på bilar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s),
som yttrade:

Herr talman! I den till bevillningsutskottets
betänkande nr 60 år 1959 av
riksdagen godkända reservationen nr I
av herr Ericsson i Kinna m. fl. anföres
följande.

»I skrivelse till utskottet framhåller
Sveriges automobilhandlareförbund att
eu allmän varuskatt, omfattande jämväl
begagnade varor, kan befaras medföra
en väsentlig strukturändring för den reguljära
bilhandelns vidkommande. Begagnade
bilar lämnas i stor utsträckning
i utbyte vid inköp av nya bilar. Bytesfrekvensen
anges för ett av de ledande
märkena vara 1,7 begagnade bilar för
varje ny bil.

Förbundet påpekar vidare att privatförsäljning
av bilar inte blir beskattad
enligt förslaget och att beskattningen i
den föreslagna formen innebär en stimulans
för den irreguljära bilhandeln.
Bilhandelns strävanden till sanering av
marknaden skulle därigenom äventyras.

Nu nämnda olägenheter finner förbundet
möjliga att eliminera om nya och
begagnade bilar undantages från den
allmänna varuskatten och i stället den
särskilda omsättningsskatten på nya
motorfordon uppräknas med vad som
motsvarar intäkten av en allmän varuskatt
på såväl begagnade som nya bilar.
Därvid bör den särskilda omsättningsskatten
utvidgas till att omfatta
alla lastbilar.

Utskottet vill i anledning av vad sålunda
anförts från förbundets sida framhålla
såsom angeläget att en närmare
undersökning snarast göres rörande de
tekniska förutsättningarna för en omläggning
av motorfordonbeskattningen
i antydd riktning.»

Med anledning av detta bevillningsutskottets
— av riksdagen godkända —

Fredagen den 26 februari 1960

Nr 6

Omprövning av arkivarbetet som social hjälpform

uttalande, vilket väl får anses utgöra en
beställning till Kungl. Maj :t om förslag
till en omläggning av omsättningsskatten
på bilar, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till finansministern framföra
följande interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att förelägga
riksdagen förslag om ett slopande
av varuskatten på begagnade bilar med
motsvarande uppräkning av den särskilda
omsättningsskatten på nya bilar i enlighet
med vad som påyrkats av Sveriges
automobilhandlareförbund?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Omprövning av arkivarbetet som social
hjälpform

Herr LARSSON i Stockholm (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om arkivarbetet
har flera gånger diskuterats i riksdagen
men diskussionen har ännu ej lett fram
till någon slutgiltig lösning. Efter en
framställning från arbetsmarknadsstyrelsen
har dock Kungl. Maj:t i årets
statsverksproposition föreslagit en viss
differentiering av arkivarbetarnas löner,
som i och för sig kan anses vara ett
steg framåt, då den enhetslön som för
närvarande utbetalas oavsett arbetets
art därigenom försvinner. Någon fullständig
arbetsvärdering som tar hänsyn
till såväl kvalifikation som arbetsprestation
har däremot inte åstadkommits.

Arkivarbetet är en kvarleva av den
form av nödhjälpsarbete, som förekom
under den tidigare delen av 1930-talet
och då benämndes reservarbetc. Vad
som i våra dagar ter sig mest stötande
är, att statliga och kommunala institutioner
därigenom får arbete utfört till
ett pris som icke oväsentligt understiger
vad arbetsmarknaden i övrigt betalar.
Det har beträffande andra allmänna
arbeten, som anordnats för arbetslöshetens
bekämpande, sedan länge betrak -

tats som orätt att på så sätt utnyttja
människor som råkat i arbetslöshet. Det
måste dock samtidigt nämnas att i en
del fall till arkivarbete hänvisats personer,
som lämpligen borde erhålla samhällets
stöd i annan form.

Av departementschefens yttrande i socialhuvudtiteln
får man närmast det intrycket,
att han betraktar den ovan
nämnda differentieringen av lönerna
som en tillfällig åtgärd i avvaktan på en
omprövning av hela arkivarbetarproblemet.

Med anledning av det här anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att, om
riksdagen nu bifaller hans förslag, upptaga
hela frågan om arkivarbetet som
social hjälpform till omprövning vid en
senare tidpunkt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen om godkännande av handels-
och betalningsavtal mellan Sverige
och Rumänska Folkrepubliken in. m.;
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för val av
justitie- och militieombudsmän,

nr 2, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 52 § 2 mom. kommunala
vallagen, och

nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ny kommunindelning; statsutskottets

utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 6

Nr 6

Fredagen den 26 februari 1960

statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om rätt till värdeminskningsavdrag beträffande
flisugnar och flishuggningsmaskiner,

nr 11, i anledning av väckta motioner
rörande beskattningen av vinst vid försäljning
av fartyg,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till direktiven för
1953 års trafikutredning,

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
fördyrade levnadskostnader,

nr 15, i anledning av väckt motion
om förbud mot utskänkning av rusdrycker
på Folknykterhetens dag,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för småföretagare till vissa
avdrag vid inkomsttaxeringen m. m.,
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om skattefrihet för premier i samband
med företagsnämndernas förslagsverksamhet; bankoutskottets

utlåtande nr 5, i
anledning av väckta motioner om åtgärder
för samverkan på arbetsmarknaden
i syfte att säkra en lugn utveckling
i samhällsekonomien;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelser
från länsstyrelse till domstol,
nr 8, i anledning av en av justitieom -

budsmannen till riksdagen gjord framställning
om anslag för upprättande av
register till justitieombudsmannens ämbetsberättelser
för åren 1911—1960,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen
och påskdagen, samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående befogenheten att besluta
om åtal mot svensk medborgare för
utom riket förövat brott;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om
upphävande av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete,

nr 4, i anledning av motioner om ändring
i jordförvärvslagen m. in., och
nr 5, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen glass;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående pornografiska tidskrifter.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:
från statsutskottet:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; -

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde; nr

74, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1960/
61; samt

från första lagutskottet:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kriminalstatistiken.

nr 53, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling, och

nr 56, med förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.

Nämnda skrivelse och proposition
bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 653, av fru Kristensson och herr
Björkman, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 46, angående anslag för
budgetåret 1960/61 till universitetet i
Stockholm.

Denna motion bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts skrivelse och proposition överlämnats
till kammaren, nämligen

Kammarens ledamöter
efter kl. 15.02.

åtskildes härin
fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 1 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Riksdagens andra kammare

Med stöd av närslutna läkarintyg anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 1 mars 1960 t. o. m. 31 mars
1960.

Nyadal den 27 februari 1960

Erik Norén

Herr riksdagsman Erik Verner Norén,
f. d. 1.8—99, är på grund av leversjukdom
intagen på härvarande lasaretts kir.
avd. och är fr. o. m. den 1.3 —60 och åtminstone
till månadens utgång förhindrad
att deltaga vid riksdagsarbetet, vilket
härmed på begäran intygas.

Länslasarettet i Härnösand den 27.2
1900

Werner Sagmeistcr
t. f. underläkare, kir. avd.

Disponent Sven Mauritz Wedén, f. d.
23/7 1913, Fristadstorget 3, Eskilstuna,
vårdas sedan den 21/2 1960 å Eskilstuna

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Svar på fråga i anledning av befarad

lasaretts kirurgiska avdelning där han
undergått operation för ljumskbråck.
Till följd härav är disponent Wedén
förhindrad att närvara i riksdagen förrän
den 9 mars 1960, vilket härmed intygas.

Eskilstuna den 26 februari 1960

Olof Flodquist
Bitr. överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Norén under innevarande
månad och herr Wedén under tiden den
21 februari—den 8 mars.

§ 3

Svar på fråga i anledning av befarad försening
av beslutade åtgärder mot
skattefusk

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
har till mig ställt följande fråga:
»Vilka åtgärder förberedes för att motverka
en försening av åtgärderna mot
skattefusk?»

Till svar vill jag meddela, att någon
försening avseende åtgärder mot skattefusk
inte föreligger. Tvärtom fortgår
arbetet för skärpt skattekontroll i den
takt som möjligheterna medgiver.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för det snabba och korta svaret,
där dock finansministern råkar
komma i uppenbar motsättning till sin
egen press. Denna press har nämligen
liksom den kommunistiska och även
andra meningsriktningars tidningar påtalat
att den kammarrättsassessor, som
i sex och ett halvt år har tjänstgjort
som sekreterare i skatteflyktsutredningen
och som nu skulle sammanfatta re -

försening av beslutade åtgärder mot skattefusk

sultatet i ett slutbetänkande, av finansministern
anförtrotts en annan uppgift,
nämligen att vara sekreterare för
den utredning som skall undersöka finansieringen
av folkpensionerna. Stockholms-Tidningen,
som ju står finansministern
nära, beräknar att detta kommer
att medföra en försening på ett
halvt å ett år och en förpuppning av
skatteflyktsutredningen. Samtidigt meddelas
att ordföranden i utredningen har
protesterat hos finansministern, men att
han har protesterat för döva öron.

Ju längre dessa åtgärder dröjer desto
fler miljoner kan bolagen, de förmögna
och skattesvindlarna i allmänhet lasta
över på löntagarna. Arbetarna och
tjänstemännen dignar under direkta och
indirekta skatter och har nu fått omsen
som en extra pålaga. De möter hårt
motstånd när de söker få dessa bördor
kompenserade på lönefronten. Redan
för ett tiotal år sedan, när herr Strängs
departement sköttes av herr Wigforss,
talade denne om att flera miljarder årligen
undandrogs från beskattning.
Trots detta har ingenting annat gjorts
än en viss utbyggnad av taxeringsorganisationen
samt tillsättandet av den utredning,
som redan arbetat i sex och
ett halvt år och vars resultat nu ytterligare
har fördröjts. Den utbyggda taxeringskontrollen
har i första hand riktats
mot småskolkarna, medan storföretagarna
i branschen kan fortsätta som
förut.

Utöver de fakta jag har anfört i tidigare
debatter i denna kammare om
skatteflykt med maximalt utnyttjande
av avskrivningsreglerna, av de frikostiga
reglerna för representationsavdrag
och omkostnadsavdrag och brist
på kontroll över dessa avdrag vill jag
nu peka på att en ny skatteflyktsdebatt
på sistone har flammat upp. Bland dem
som här framträtt nämner jag stadsfiskal
Glas, som är taxeringsnämndsordförande
i ett av Stockholms största bolagsdistrikt.
Han har berikat exempelsamlingen
med en hel rad nya: syste -

Tisdagen den 1 niars 1960 Nr 6

Svar på fråga i anledning av befarad försening av beslutade åtgärder mot skattefusk

met med dotterbolag i utlandet och
dubbla fakturor, utgifter som inte finns,
fingerade intyg, lån från eget företag
för att undandra sig progressiviteten,
okontrollerade lageruppgifter, obehövliga
inkuransavdrag, fiktiva organisationskostnader,
uraktlåtenhet att deklarera,
ogenomträngliga räkenskapsutdrag
o. s. v. Han påtalar även orimligheten i
att två taxeringstjänstemän skall granska
2 000 bolagsdeklarationer och påvisar
att det ju inte kan vara fråga om
någon egentlig kontroll av de uppgifter
som ges.

Vad skatteflyktsutredningen skulle föreslå
har också skymtat i pressen ...

Herr talmannen avbröt härvid talaren
med klubbslag och yttrade: Det här gäller
en enkel fråga, varför herr Johansson
bör begränsa sitt anförande.

Jag tänkte bara ange ett exempel på
vad utredningen har förebådat.

Jag slutar i stället med att säga, att
vi vet att finanskoncernerna i mycket
tydligt syfte lockar till sig statens skatteflyktsexperter
med avsevärt högre löner.
Men nog borde det finnas en del
kvar att välja emellan. Här gäller det
i första hand finansieringen av folkpensionerna.
Det skulle gå så mycket
lättare att finansiera folkpensionerna,
om finansministern klämde åt skatteskolkarna
och tog in dessa två miljarder
som nu i stället liigges över på löntagarna.
Tänk om herr Sträng vid sitt tillträde
av finansministerposten hade använt
åtminstone hälften av den tid till
åtgärder mot skattesvindlarna, som han
nu har använt för att övertyga sina egna
väljare om omsens nödvändighet. Då
hade omsättningsskatten inte behövts.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara lägga till
rätta ett par begrepp som herr Johansson
i Stockholm talade om i sitt något
röriga inlägg. Herr Johansson har frågat
om skattefusket, och jag har svarat att
någon försening av åtgärder mot skattefusk
absolut inte har förekommit. Härvidlag
gör vi vad som kan göras och
gör det i den takt som möjligheterna
medger.

Jag har haft tillfälle att diskutera den
här saken i många sammanhang, till och
med i ett icke tidsbegränsat anförande
i svensk radio, så jag har ingen anledning
att ta upp en diskussion med herr
Johansson i Stockholm om den just nu.

Men herr Johansson i Stockholm
blandade in begreppet skatteflykt, trots
att han frågat om skattefusk, och han
ställde inledningsvis frågan, om det var
riktigt att ta en medarbetare i skatteflyktskommittén
från hans arbete och
sätta honom på ett annat arbete. Den senare
saken har emellertid herr Johansson
i Stockholm icke frågat om. Han
har fått ett svar på den fråga han
ställde.

När herr Johansson nu också tar upp
skatteflyktskommitténs sekreterares
ställning, som bl. a. Stockholms-Tidningen
har gjort vissa kommentarer om
så vill jag säga att de kommentarerna
får stå för Stockholms-Tidningens egen
räkning.

Jag vill tillägga att sekreteraren när
han lämnade arbetet i skatteflyktskommittén
presenterade ledamöterna ganska
omfattande promemorior, som de
skulle läsa. Tre veckor efteråt gick han
in i en annan tjänst, som den här kammaren
vill att han skall ha — han är nämligen
sekreterare i bevillningsutskottet.
Han kommer nu att fullgöra sitt arbete
där på precis samma sätt som tidigare
om åren intill dess riksdagen
har avslutats och han åter kan stå skatteflyktskommittén
till tjänst med sina
värdefulla insatser.

Frågan gäller följaktligen, om skatteflyktskommitténs
arbete har försenats

22 Nr 6 Tisdagen den 1 mars 1960

Svar på fråga i anledning av befarad försening av beslutade åtgärder mot skattefusk

eller inte. Det är fråga om en tid av tre
veckor, men enligt vad jag har fått besked
om lämnade sekreteraren innan
han slutade där ifrån sig ett omfattande
material för ledamöterna att läsa och
studera, och jag föreställer mig att de
övriga ledamöterna, som tyvärr också
är strängt upptagna män, har haft att
göra de här tre veckorna med att läsa
det material sekreteraren hade presterat.
Sedan har ju såsom jag sade riksdagen
tagit hans tid i anspråk till dess
riksdagsarbetet slutar, då han blir ledig
för fortsatt arbete i kommittén.

Vi får här skilja mellan skattefusk
och skatteflykt. Skatteflyktskommittén
har i uppdrag att se efter, i vilken mån
lagstiftningen ger möjlighet att fly ifrån
beskattning — det är en annan sak än
skattefusk. Kommittén har utfört ett
värdefullt arbete -— den har presterat
ett par förslag och kommer att lägga
fram ett slutförslag — men jag bestrider
påståendet, att arbetet har blivit
fördröjt av att jag har bett sekreteraren
att vid sidan om sitt arbete här i riksdagen
även medverka till att lösa det
enligt min mening ytterst angelägna och
viktiga problemet, hur vi skall få en
rättvisare uppläggning av systemet för
betalning av premier till folkpensioneringen.

Jag har velat klara ut de här båda
begreppen, eftersom herr Johansson i
Stockholm nu inte tog upp det problem
som han officiellt frågade om, utan det
problem som han kanske innerst inne
tänkte på.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Om min fråga inte blev
så konkret, beror det inte på mig. Från
början var den nämligen i högsta grad
konkret: jag frågade varför kammarrättsassessor
Gösta Ekman flyttades
från skatteflyktsutredningen till utredningen
om finansieringen av folkpensionerna
och vad som kunde åtgöras

för att motverka den därav föranledda
förseningen. Kammarens sekreterare
förklarade då, att man inte fick ställa
så direkta frågor om förflyttning av en
av statens anställda, och därför fick
frågan detta något friserade utseende.
För att inte finansministern skulle behöva
vara i tvivelsmål om vad jag avsåg
underrättade jag emellertid hans
sekreterare om vilken förflyttning jag
menade. Så ligger saken till.

Vad det gäller skatteflykt och skattefusk
vill jag bara säga, att vi bekämpar
bådadera. Jag skulle just när talmannen
avbröt mig räkna upp det jag visste
att skatteflyktsutredningen skulle komma
att föreslå.

Efter finansministerns anförande kan
jag konstatera, att det här föreligger två
rakt motstridiga uppgifter: från finansministern
och från hans eget centralorgan
Stockholms-Tidningen. En av dem
måste vara felaktig. Vilken det är kommer
att utrönas när vi ser hur fort
kommitténs fortsatta arbete går.

Det förelåg också, även enligt Stockholms-Tidningen,
en protest från utredningens
ordförande, förra regeringsrådet
Strömberg. Han förutsåg att just
denna förflyttning av sekreteraren, som
behärskade hela det väldiga materialet,
skulle innebära en lång försening, men
han hade icke vunnit gehör hos finansministern
när det gällt att få en ändring
till stånd.

Jag och flera med mig kommer kort
sagt att noga följa snabbheten eller långsamheten
i denna utrednings fortsatta
arbete. Jag medger att den inte berör
mer än en del av möjligheterna att lagligt
undgå beskattning, men den bör ju
ändå ge en del av den kapitalförstärkning,
som finansministern ofta säger sig
eftersträva. Här har man en mycket rik
källa, och jag tycker att finansministern
icke haft någon brådska att låta den
flöda.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

§ 4

Svar på fråga ang. skärpta kontroll- och
lagstiftningsåtgärder i fråga om bildandet
av samhällsnyttiga privata bostadsrättsföreningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat,
om jag har för avsikt att föreslå
skärpta kontroll- och lagstiftningsåtgärder
i fråga om bildandet av samhällsnyttiga
privata bostadsrättsföreningar.

Under senare tid har från olika håll
framförts klagomål beträffande av enskilda
personer bildade bostadsrättsföreningar.
Det har gjorts gällande att bostadssökande,
som tecknat sig för bostadsrätt
i dylik förening, i vissa fall
har gjort ekonomiska förluster eller löper
risken att göra sådana förluster.
Hyresgästernas riksförbund har i en
förra året gjord framställning hemställt,
att Kungl. Maj:t ville i samråd med bostadsstyrelsen
medverka till att de s. k.
byggmästareföreningarna icke medgives
statliga lån efter andra och gynnsammare
grunder än som gäller för privata
byggmästare.

Riksförbundets framställning har remitterats
till bostadsstyrelsen. Enligt
vad jag erfarit torde styrelsen inom
kort komma att avge utlåtande över
framställningen och därvid redovisa de
åtgärder beträffande kontroll av bostadsrättsföreningar,
som styrelsen finner
motiverade.

Att bostadssökande, som önskar lösa
sin bostadsfråga genom förvärv av en
bostadsrättslägenhet, i görligaste mån
skyddas mot ekonomiska förluster i
samband med bostadsförvärvet finner
jag självklart, ökad kontroll över bostadsrättsföreningar
synes därför önskvärd.
Jag har för avsikt att sedan bostadsstyrelsen
avgivit sitt utlåtande ta
upp denna fråga till övervägande.

Härpå anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min enkla fråga.

Både jag och andra representanter
för hyresgäströrelsen har med stigande
oro kunnat konstatera, att en rad enskilda
och grupper av ekonomiskt spekulativa
element har börjat starta privata
bostadsrättsföreningar. Marknaden
har varit synnerligen gynnsam för en
sådan verksamhet i städer eller orter
med stor bostadsbrist, och intressenterna
har väl utnyttjat den efterfrågan
på bostäder som finns och begagnat sig
av de fördelar som ligger i att man kan
få ut förskott på insatserna i byggnadsprojekten
efter framställning hos hyresnämnderna.

Hyresgästföreningarna över hela landet
har uppmärksammat dessa byggmästare
och deras affärer på olika orter i
landet, och de har slagit larm dels genom
artiklar i tidningspressen och dels
genom hemställan till såväl hyresnämnder
som bostadsstyrelsen att kontrollera
utvecklingen på detta område, vilken
tagit särskild fart åren 1958 och 1959.

I berörda företags kalkyler kan man
iaktta mycket uppskruvade markpriser
och oskäliga byggnadskostnader. Det
mest uppseendeväckande är dock att
man tagit ut förskott på insatserna utan
att redovisa täckning eller lämna borgen.
I ett saneringsbygge vid Roslagsgatan
i Stockholm har ett tiotal bostadsspekulanter
helt eller delvis fått betala
in kraftiga insatser. Det kan nämnas,
att byggmästaren krävt 23 250 kronor i
insats för en tvårumslägenhet om 49
kvadratmeter. Reloppen inbetalades
1958 mot löfte att lägenheterna skulle
vara färdigställda 1959. Saneringsfastigheten
står fortfarande kvar. Någon
rivning har inte skett. I huset bor nämligen
flera äldre hyresgäster kvar.

De pengar som byggmästaren inkasserat
har han alltså fått disponera räntefritt
under dessa år, och ingen vet hur
det går med insatserna i fortsättningen.

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Svar på interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för den allmänna

omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande verkningar

Samme byggmästare har bildat en bostadsrättsförening,
örbyhem, i vilken
han bland annat krävt en insats på 6 250
kronor för en enrumslägenhet, och han
har av hyresnämnden fått medgivande
att ta upp förskottsinsatser. Sedan han
på nytt gjort en framställning om att
få höja insatsbeloppen till mer än det
dubbla, har hyresnämnden vägrat att
lämna tillstånd att ta upp nya förskott
och dessutom återkallat det tidigare
lämnade medgivandet om sådana förskott.
Hur det efter denna ändrade
ståndpunkt från hyresnämnden skall gå
med insatserna ligger i vida fältet. Det
rör sig i detta senare byggnadsprojekt
om cirka en miljon kronor, som nu skall
återbetalas till de tilltänkta hyresgästerna,
och då det dessutom har lånats
upp ungefär lika mycket på privat väg
till hög ränta, framstår hela projektets
äventyrlighet i sin rätta belysning.

Liknande exempel skulle här kunna
lämnas från andra städer, bland annat
från Eskilstuna och, just nu i dagarna,
från Uppsala. Det är därför alldeles
nödvändigt att det från socialdepartementets
sida vidtages kraftiga kontrolloch
lagstiftningsåtgärder som förhindrar
sådana spekulationer med hyresgästernas
pengar. Något förskott bör under
inga förhållanden utlämnas till privata
byggmästare. Hela frågan om statliga
lån till privata bostadsrättsföreningar
bör enligt min mening tagas under
omprövning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. kompensation
till folkpensionärerna för den allmänna
omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande
verkningar

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag vill medverka

till att folkpensionärerna, exempelvis
genom ett särskilt tillägg, kompenseras
för omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande
verkningar redan från
årets början, och för riksdagen framlägga
förslag i detta syfte.

Inom folkpensioneringen har vi en
indexreglering, som verkar automatiskt.
Prisstegringar medför alltså höjning
av pensionerna utan att statsmakterna
behöver fatta något särskilt beslut
därom. Prisutvecklingen registreras
i det s. k. pensionspristalet på
grundval av de beräkningar av konsumentprisindex,
som socialstyrelsen utför
varje månad. Pensionspristalet har
för var och en av månaderna januari,
februari och mars i år fastställts till
125. Varje stegring av pensionspristalet
med 3 hela enheter utöver talet 100 utlöser
automatiskt ett indextillägg med
40 eller 50 kronor. F. n. utgår 8 indextillägg.
För april blir pensionspristalet
129. Alla våra folkpensionärer kommer
därför att få pensionen ökad med ett
indextillägg fr. o. m. april.

Man kan naturligtvis inte betala ut
ett nytt indextillägg innan det har blivit
klart hur mycket priserna har stigit.
När prisberäkningarna föreligger och
ger vid handen, att ett nytt tillägg skall
utgå, måste ca 900 000 folkpensioner
ändras, anvisningar med det nya pensionsbeloppet
tryckas o. s. v. Det hela
tar en tid av tre månader, vilket är resultatet
av ett snabbt och smidigt handlande
från myndigheternas sida.

Det kan påpekas, att om priserna
sjunker och pensionspristalet går ned
med en eller ett par enheter, så medför
detta inte att folkpensionärerna går
miste om ett indextillägg, vare sig retroaktivt
eller under den månad för vilken
det lägre pensionspristalet gäller. Från
mitten av 1958 har sålunda 8 indextilllägg
utgått, trots att pensionspristalet
har legat under 124 i sammanlagt nio
månader.

Det nuvarande systemet har tilläm -

Tisdagen den 1 mars 19G0

Nr 6

Svar på interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för den allmänna

omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande verkningar

pats i huvudsak under hela 1950-talet.
Herr Gustafsson menar, att den höjning
av prisnivån, som delvis har samband
med omsättningsskattens införande, bör
motivera att man gör ett avsteg från
de fastställda reglerna. För min del anser
jag, att då man nu på ett enda område
har en automatisk indexreglering,
så bör denna fungera som vanligt oavsett
vilka orsaker prisstegringen har.

Herr Gustafssons förslag innebär, att
pensionärer med högsta tillägg skulle
få ytterligare 4 kronor i månaden för
januari—mars och övriga 3 kronor. Som
jag redan framhållit, får folkpensionärerna
ytterligare ett indextillägg
fr. o. m. april. Skulle pensionspristalet
stiga från 129 till 130, utgår ännu ett
tillägg. En verklig förbättring av folkpensionerna
skall äga rum den 1 juli
i år, om regeringens förslag går igenom.
Då kommer en ensam ålderspensionär
att få 250 kronor per år i höjning
och ett gift pensionärspar 350 kronor.
Änkepensionen höjs med 750 kronor
per år. Dessutom kommer pensioner
att utgå till närmare 35 000 änkor och
50 000 barn som hittills har saknat pension.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Gustafssons frågor.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att att på övligt
sätt få tacka statsrådet och chefen för
socialdepartementet för svaret på min
interpellation. Jag kan emellertid inte
säga att jag är tillfredsställd med svaret,
ty som jag fattat det innebär det
ett nej på min fråga och min framställning.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 102 förra
året behandlades vissa följdverkningar
av införandet av indirekta skatter.
Man sade då, att den indirekta skattens
proportionella karaktär bryter mot de
principer om en rättvisare inkomstfördelning,
som ligger bakom den direkta

skattens progressivitet, där ledmotivet ju
har varit skatt efter bärkraft. Finansministern
tillmätte denna invändning väsentlig
betydelse och pekade på olika
vägar att komma fram till en någorlunda
rättvis lösning. Han ville inte gå den
vägen att från beskattningen undanta
vissa nödvändighetsvaror, som spelar
speciellt stor roll i de lägre inkomsttagarnas
budget. Finansministern motiverade
denna sin uppfattning med administrativa
svårigheter och rekommenderade
i stället direkta bidrag till de
grupper man önskar helt eller delvis
befria från omsättningsskattens verkningar,
främst då barnfamiljerna och
folkpensionärerna. Barnfamiljerna får
enligt särskilt beslut en höjning av bidragen
med 50 kronor per barn och
år från den 1 januari i år, och för folkpensionärernas
del sades, att kompensation
lämnas automatiskt inom nu gällande
indexreglering på utgående pensionsförmåner.

I vanliga fall är detta riktigt. Men i
den nya situation, som inträdde i och
med omsättningsskattens införande och
därav föranledda kostnadsfördyringar
för folkpensionärerna, blir kompensationen
verklighet först tre månader senare.
För det första kvartalet får folkpensionärerna
sålunda ingen kompensation.

Enligt min mening är denna ordning,
hur man än resonerar, icke tillfredsställande.
Det stora flertalet av pensionärerna
är helt beroende av sin pension.
Även om den uteblivna kompensationen
för första kvartalet inte rör sig om
så många kronor så synes det mig oriktigt
att pensionärerna frånhänts dessa.
Full ersättning för omsättningsskattens
fördyrande verkan på nödvändighetsvarorna
får väl varken barnfamiljerna
eller folkpensionärerna, men det hör då
vara så mycket mera angeläget att inte
en grupp utesluts från ersättning för
de höjda priserna under det första kvartalet.

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Svar på interpellation ang. kompensation till folkpensionärerna för den allmänna

omsättningsskattens levnadskostnadsfördyrande verkningar

Socialministern säger, att man naturligtvis
inte kan betala ett nytt indextillägg
innan det blivit klart hur mycket
priserna stigit. Detta är givetvis så
sant som det är sagt, och jag har heller
inte vare sig sagt eller menat något
sådant, men jag frågar socialministern
om det inte vore tänkbart att ordna
kompensationen genom ett särskilt tilllägg,
som motsvarar den faktiskt inträdda
fördyringen under årets första
kvartal. Jag har personligen den uppfattning
som socialministern redovisar
i svaret, att omsättningsskattens införande
motiverar att man gör ett avsteg
från de nu tillämpade reglerna.

Socialministerns negativa inställning
till min önskan, att folkpensionärerna
i likhet med barnfamiljerna kompenseras
för de höjda priserna från den 1
januari, synes — om jag fattat saken
rätt — mest eller kanske helt bero på
administrativa svårigheter. Jag kan inte
tänka mig att dessa svårigheter är så
stora. Hårdare nötter än denna har nog
socialministern både knäckt och har
möjligheter att knäcka. Det bör väl ligga
inom rimlighetens gräns att låta den
summa som skulle ha kommit folkpensionärerna
till del under det första kvartalet
ingå i en kommande utbetalning
i april eller maj till exempel.

Socialministern påpekar i sitt svar,
att om priserna sjunker så går pensionspristalet
ned med en eller ett par enheter.
Jag gör väl då inte alldeles orätt
i att undra, om detta tal är en liten
svala som kanske rent av varslar om
den ljuva sommar när omsättningsskatten
kan tänkas bli avskaffad. Det vore
ju något att se fram emot.

Jag är övertygad om att socialministern
principiellt har samma syn som
jag på att folkpensionärernas önskemål
om att bli kompenserade för varufördyringen
även under det första kvartalet
är berättigat. Då måste det som jag
ser saken föreligga utomordentligt stora
svårigheter när det gäller effektue -

ringen, om man skall beröva pensionärerna
den summa de sakligt är berättigade
till. Jag tror för min del att dessa
svårigheter inte är omöjliga att bemästra,
om man nämligen vill själva saken.

Med detta har jag sagt ungefär vad
jag ville säga om det svar jag fått på
min interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag förmodar att skälet
till att herr Gustafsson i Borås interpellerat
är, att han när han bedömt
frågan om barnbidragen och tilläggen
på pensionerna har sagt sig, att om
barnbidragsfamiljerna får kompensation
redan från nyår, så skall folkpensionärerna
också ha det. Därför anser
han att man skall frångå den ordning
som råder, nämligen att folkpensionärerna
rent automatiskt får tillägg på
grund av prisstegringar. Men saken beror
ju helt enkelt därpå, herr Gustafsson,
att när det gäller barnbidragsfamiljerna
måste riksdagen fatta ett särskilt
beslut för att de skall erhålla sådant
tillägg. Och när ett sådant beslut
fattas är det naturligt, att det träder
i kraft från årets början.

Men låt oss nu säga, herr Gustafsson,
att pensionspristalet kommer att stiga
så, att folkpensionärerna från t. ex. 1
maj får ett tillägg på ytterligare 50
kronor. Skall då herr Gustafsson med
utgångspunkt därifrån och under hänvisning
till att rättvisa skall vederfaras
alla kräva att barnfamiljerna också
skall ha ett tillägg på ytterligare 50
kronor? Var skall vi i så fall ta dessa
pengar från?

För mig är det viktigt och riktigt, att
folkpensionärerna vid prisstegringar
automatiskt får de tillägg som gör att
de såvitt möjligt blir skadeslösa. Om
sedan, som jag sade i mitt interpellationssvar,
dessa prisstegringar tillkommer
på grund av omsättningsskatten el -

Tisdagen den 1 mars 1960
Svar på fråga ang. taxorna för överförande

Nr 6

—Helsingör

ler på grund av andra omständigheter
kan spela en underordnad roll. Det viktiga
tycker jag är att allting tyder på
att folkpensionärerna såvitt möjligt blir
soulagerade för de prisstegringar som
ägt rum. Därtill kommer, att de just i
år får mycket väsentliga standardförbättringar
av sina pensioner, om vilka
vi inom de demokratiska partierna väl
i huvudsak varit eniga.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den standardförbättring
som skall komma folkpensionärerna till
del är väl inte så mycket att tala om i
detta sammanhang. Det är sagt en gång
för alla, att den skall genomföras.

Jag har fattat saken så, att barnfamiljerna
och folkpensionärerna principiellt
skall ha kompensation för den levnadskostnadsfördyring
som sker genom
omsen. Det har man också räknat med
ute i landet, men nu blir det inte så för
folkpensionärernas del under det första
kvartalet. Det är detta som jag tycker
är oriktigt. Det rör sig visserligen inte
om mer än 12 kronor, men för folkpensionärerna
kan dessa 12 kronor betyda
ganska mycket. Det är orsaken till
att jag framställt min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. taxorna för överförande
av motorfordon å färjeleden
Hälsingborg—Helsingör

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat mig, om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för vilka möjligheter
statens järnvägar har att påverka
de taxor, som fastställs för överförande

av motorfordon å färjeleden Hälsingborg—Helsingör.

Som svar vill jag meddela följande.

Färjetrafiken på sträckan Hälsingborg
—Helsingör bedrives dels gemensamt av
SJ och de danska statsbanorna med
danska tåg- och bilfärjor, dels av AB
Linjebuss International.

Avgifterna för befordring av personer,
motorcyklar, personbilar och bussar
fastställes genom gemensamt beslut
av de tre i trafiken deltagande parterna.
När det gäller lastbilar har Linjebuss
egna taxor, som icke överensstämmer
med de av de svenska och danska
statsbanorna tillämpade priserna.

Vidare anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det korta men ändå innehållsrika svaret.
Jag fick således av svaret veta, att
chefen för kommunikationsdepartementet
är medansvarig för de nya taxor,
som från och med i dag tillämpas på
linjerna Köpenhamn—Malmö och Helsingör—Hälsingborg.

Jag anser mig då ha anledning att göra
några korta reflexioner.

Det är mycket anmärkningsvärt, att
man nu börjat tillämpa en enhetsprincip
vid taxesättningen. Vi har varit vana
vid att biljetterna blir dyrare när
man reser längre, men nu kostar det
lika mycket att föra över en bil den 5
km långa vägen från Hälsingborg till
Helsingör som den 22 km långa vägen
från Malmö till Köpenhamn.

Ännu mer anmärkningsvärt finner jag
det vara, att man kommer att tillämpa
högre biljettpriser under sommarmånaderna,
d. v. s. under tiden maj—augusti.
Jag undrar vad det svenska folket
skulle säga, om vi under den tid
då de flesta har semester höjde biljettpriserna.
Det är väl snarare så, att man
genom taxesättningen bör försöka upp -

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

muntra människorna att använda våra
kommunikationsmedel.

Av en tidningsartikel har jag fått den
uppfattningen, att drivkraften bakom
detta enhetspris skulle vara, att man
måste konkurrera med linjen Landskrona—Tuborg.
Men det låter sig väl
inte så lätt göra, eftersom det är ett enskilt
företag som följaktligen kan driva
det bra mycket enklare.

Slutligen skulle jag vilja framföra det
önskemålet, att statsrådet visar intresse
för denna fråga, ty denna prissättning
kan inte vara rimlig.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Svaret var kort, men
det var tydligen för långt för att fröken
Karlsson skulle förstå dess innebörd.
Jag förklarade nämligen, att taxorna
fastställdes av statens järnvägar och
de danska statsbanorna. Det är alltså
fråga om ett avtal mellan dessa kommunikationsverk,
i vilket kommunikationsdepartementet
i Sverige inte är inblandat.
Det trodde jag framgick tydligt,
men jag är tacksam för att fröken Karlsson
gav mig detta tillfälle att ge den
här lilla lektionen i statskunskap.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar pa interpellation ang. åtgärder mot
störande trafikbuller

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har i en
interpellation frågat, om jag vill lämna
en redogörelse för hur långt vissa
bullerutredningar fortskridit och, i de
fall de slutförts, vilka åtgärder som vidtagits
i syfte att minska olägenheterna
av störande trafikbuller.

Till svar på herr Nelanders fråga får
jag, efter samråd med cheferna för för -

störande trafikbuller

svars- och inrikesdepartementen, anföra
följande.

Kungl. Maj :t uppdrog i november 195b
åt statens institut för folkhälsan att i
samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skyndsamt utreda frågan om
den högsta motorljudstyrka från motordrivna
fordon, som kunde anses tillrådlig
ur hälsovårdssynpunkt. Man skulle
med andra ord söka sig fram till vissa
bullergränser, som skulle tjäna till
ledning vid bedömandet av hithörande
spörsmål.

På ett tidigt stadium visade det sig,
att institutet måste utföra omfattande
undersökningar, innan förslag om fastställande
av bullergränser kunde avgivas.
För ändamålet krävdes en teknisk
undersökning, som syftade till att klarlägga
trafikbullrets nivå och karaktär,
samt dessutom en medicinsk-sociologisk
undersökning för att utröna olika personers
reaktioner ur störningssynpunkt
gentemot ljud från olika slag av fordon.
Den tekniska undersökningen, som avser
en kartläggning av bullret från ett
representativt urval av fordon, har numera
i stort sett genomförts. För den
medicinsk-sociologiska undersökningen,
som omfattar cirka 300 försökspersoner,
har vissa anslagsmedel anvisats
från statsmakternas sida. Genom denna
del av undersökningsarbetet torde det
bli möjligt att få en klarare uppfattning
i den viktiga frågan, hur ljud från
olika fordonstyper uppfattas ur störningssynpunkt
i förhållande till varandra.
Kännedomen härom är en nödvändig
förutsättning för att man på ett
tillförlitligt sätt skall kunna uppställa
bullergränser för olika typer av fordon.

Enligt vad jag inhämtat torde — såvitt
för närvarande kan bedömas — institutets
bullerundersökning kunna slutföras
och dess resultat redovisas under
hösten 1960.

Det är naturligtvis angeläget, att de
trafikövervakande myndigheterna fortsätter
sina redan inledda ansträngningar

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

Svar pa interpellation ang. åtgärder mot störande trafikbuller

för att i möjligaste mån stävja bullerolägenheterna
av fordonstrafiken. Frågan
ägnas stor uppmärksamhet från
bilinspektionens och polisens sida. Också
från fabrikanthåll visar man stor
förståelse för dessa problem.

Frågan om begränsning av trafikbullret
ägnas också uppmärksamhet vid det
arbete med partiella reformer av vägtrafiklagstiftningen,
som bedrives inom
kommunikationsdepartementet. Jag avser
bl. a. att under den närmaste tiden
föreslå framläggande för riksdagen av
ett förslag till nya bestämmelser om
mopeder, innebärande att ljuddämpare
blir obligatorisk på dessa fordon.

Frågan om effektiva åtgärder mot
flygbuller är föremål för övervägande
inom 1956 års flygbullerutredning, som
räknar med att kunna framlägga sitt betänkande
under juni månad i år. I enlighet
med sina direktiv har utredningen
därvid att — vid sidan av olika flygtekniska,
sanitära och rättsliga spörsmål
— även behandla de åtgärder, som
kan vidtagas för att vid planeringen av
flygplatser och kringliggande bebyggelse
eliminera bullerstörningar. Utredningen
torde i detta sammanhang även
komma att upptaga den av interpellanten
berörda frågan om ett närmare klarläggande
av samarbetet mellan å ena
sidan anläggare av militära och civila
flygplatser samt å andra sidan vederbörande
stadsplanemyndigheter.

Härefter anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag har anledning att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
säga ett tack
för svaret på min interpellation angående
trafikbullret. Jag finner svaret vara
positivt i flera avseenden och hoppas,
att de tidsutfästelser som gjorts däri
om utredningarnas slutförande också
skall hålla. Det har ju nämligen förflutit
en avsevärd tid sedan dåvarande
kommunikationsministern statsrådet

Andersson på min fråga i samma ärende
den 9 november 1955 bl. a. meddelade
beslutet om uppdraget till statens
institut för folkhälsan att göra vissa
undersökningar på hithörande område.
Med anledning av redan förut
gjorda utredningar antydde statsrådet
Andersson möjligheten av att en proposition
i ärendet skulle kunna lämnas
redan till 1956 års riksdag.

På tal om statens institut för folkhälsan
har det ryktats, att undersökningar
där inte kunnat bedrivas i så
snabb takt som önskvärt vore, bl. a. på
grund av att erforderliga medel inte
stått till förfogande. Jag efterlyser statsrådet
Skoglunds uppfattning om denna
sak. Kan emellertid resultatet av institutets
bullerundersökning framläggas
till hösten, tycker jag detta är glädjande.
Behövliga åtgärder skulle väl då
kunna vidtagas redan nästa år.

Åtskilliga undersökningar på detta
område har emellertid gjorts tidigare.
Jag erinrar om de trafikbullermätningar
som utfördes i Malmö 1955 med kontroll
av över 6 000 motorfordon. Hälsovårdsnämnderna
i rikets tolv största
städer hade dessförinnan genom en
samarbetskommitté företagit vissa utredningar,
som bestyrkte att det störande
bullret från trafik av olika slag blivit
ett liälsovårdsproblem av allvarlig
karaktär. Efter remisser granskades dessa
redogörelser redan i december 1955
i kommunikationsdepartementet, enligt
statsrådet Anderssons uppgift vid denna
tid.

Jag vill också erinra om de omfattande
undersökningar som gjorts i exempelvis
Schweiz och Västtyskland. I det
senare landet har man sedan länge en
lagstiftning på detta område, där fordringarna
efter hand skärps. Man har
emellertid också en viss differentiering,
som tar hänsyn till den direkta nyttotrafiken.
Det synes mig vara en klok
avvägning, att man inte ställer lika höga
krav på tunga fordon sådana som
lastbilar och bussar, vilka utgör en re -

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot störande trafikbuller

lativt ringa del av motortrafiken och
så gott som uteslutande används i nyttotrafik,
som på lättare fordon sådana
som motorcyklar och mopeder. Undersökningar
har ju också visat, att det
främst är motorcyklar och mopeder som
uppfattats såsom bullerstörande. Flygande
inspektioner har också tidigare bestyrkt,
att man exempelvis genom vissa
ingrepp på motorcykeln kunnat få en
ljudförstärkande i stället för en ljuddämpande
effekt. Och det finns tydligen
gäng som bedömer motorcykelns
värde efter det mått av oljud den kan
åstadkomma. — Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådets löfte att enligt
det förslag, som statsrådet avser
att inom den närmaste tiden framlägga
för riksdagen, ljuddämpare blir obligatorisk
också för mopeder.

Jag vill knyta några reflexioner till
statsrådets yttrande om angelägenheten
av »att de trafikövervakande myndigheterna
fortsätter sina redan inledda
ansträngningar för att i möjligaste mån
stävja bullerolägenheterna av fordonstrafiken».
Det är helt visst riktigt, att
denna fråga ägnas stor uppmärksamhet
från bilinspektionens och polisens sida
och att man även från fabrikanthåll
visar stor förståelse för dessa problem.
Men, herr statsråd, vi är väl överens om
att gällande trafiklagstiftning inte ger
tillräckliga befogenheter för ingripande
vid störande trafikbuller, bl. a. av den
orsaken att fasta normer för högsta tilllåtna
ljudstyrka saknas. Det är sålunda
av vikt att bestämmelser härom snarast
utfärdas.

Jag anknyter än en gång till svaret
som jag fick i december 1955, då departementschefen
också erinrade om alt
de lokala myndigheterna bland annat i
Lund förbjudit nöjeskörning'' med motorcykel
och moped kvälls- och nattetid
— eller mellan kl. 22 och 6 — i de
centrala stadsdelarna. Från poliskammaren
i Lund har jag fått bestyrkt, att
dessa särbestämmelser gav god effekt.
Okynnesåkningen med alla dess olägen -

heter upphörde inom förhudsområdet,
medan nyttotrafiken kunde fortgå. Jag
kan nämna att färd till eller från arbetet
eller annan oundgängligen nödvändig
trafik var undantagen från förbudet.
Ett överklagande av det lokala förbudet
lämnade länsstyrelsen i Malmöhus’
län utan åtgärd.

Justitieombudsmannen gjorde emellertid
ett ingripande, då han ansåg det
»icke lagligen möjligt att genom förbud
i lokala trafikföreskrifter — och således
genom förbud som skulle sträcka
sig utöver vad som gäller enligt vägtrafikförordningen
— förhindra störande
buller från motorfordon». Förbudet
måste i nu ifrågavarande hänseende anses
sakna laga stöd — säger JO — som
dock lät vid i saken gjorda uttalanden
bero. Polismästaren menade sig emellertid
ha tillräckligt stöd i vägtrafikförordningens
§ 61 mom. 1, där det talas
om förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande fordon av
visst slag eller andra särskilda åtgärder
för att reglera trafiken. Ärendet är
redovisat i justitieombudsmannens berättelse
till 1958 års riksdag.

I det betänkande, som 1953 års trafiksäkerhetsutredning
avgav (SOU 1957:18),
har förevarande spörsmål berörts. Utredningen
fann det väl motiverat att ge
länsstyrelse och statsmyndighet befogenhet
att stävja okynneskörning, som
medför olägenheter för kringboende,
och föreslog därför att i nämnda 61 §
skulle medges lokala trafikreglerande
föreskrifter jämväl för att undanröja
mera betydelsefulla störningar eller
olägenheter från trafiken.

I proposition nr 69 till 1958 års riksdag
har statsrådet gått in på denna fråga
men säger sig före slutgiltigt ställningstagande
vilja avvakta resultatet av
institutets för folkhälsan utredning.

Polismyndigheten i Lund bestyrker
att efter JO:s ingripande och pressens
informerande av allmänheten om dessa
synpunkter samt då åklagaren inte längre
ansåg sig kunna väcka åtal eller an -

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot störande trafikbuller

vända sig av strafföreläggande i dylika
mål har en påtaglig försämring återigen
kunnat förmärkas.

Jag har anfört detta exempel för att
visa, att de trafikövervakande myndigheterna
behöver stöd i förordningar och
föreskrifter för att kunna komma till
rätta med trafikbullret. Det skulle vara
intressant att få höra herr statsrådets
mening om denna sak.

Vad slutligen flygbullret beträffar säger
statsrådet, att 1956 års flygbullerutredning
räknar med att kunna lägga
fram sitt betänkande i juni i år. Under
sådana förhållanden är det väl inte så
mycket att tillägga på nuvarande stadium.
På Bromma t. ex. har man ju
sökt komma fram till en kompromiss
angående kvälls- och nattflygning. Caravellestarter
skulle sålunda inte behöva
ske efter kl. 22 och provflygningar om
möjligt inte äga rum efter kl. 18. Huruvida
någon överenskommelse härom
träffats, känner jag inte till. Det gäller
naturligtvis en ganska svår avvägning,
och jag förmodar att det kommande utredningsbetänkandet
har åtskilligt att
säga härom.

.lag vill än en gång tacka för svaret
och skall gärna höra statsrådets inställning
till de av mig särskilt berörda två
spörsmålen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
lierr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till vad herr Nelander
hade att säga angående frågan om
skärpt övervakning bör kanske fogas
påpekandet, att för att övervakningen
skall kunna göras tillräckligt effektiv
behövs ett grundläggande material, och
det är detta den pågående undersökningen
avser att åstadkomma. .Tåg kan
dela interpellantens uppfattning, alt
utredningsarbetet kunde ha gått fortare.
Men sjukdom och svårigheter att
skaffa tillräckligt med personal torde
utgöra den huvudsakliga förklaringen
till att arbetet inte gått med önskvärd
snabbhet. Anslag för de i interpellatio -

nen omnämnda speciella undersökningarna
hemställde utredningen om i en
skrivelse den 19 oktober 1959, då 30 000
kronor begärdes, och den 11 december
samma år fick utredningen också detta
belopp till sitt förfogande.

Jag har, herr talman, velat lämna
dessa kompletterande upplysningar
med anledning av den kommentar som
interpellanten gjorde till mitt svar.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Statsrådet och jag är
nog inte oense om att ett grundläggande
material från denna undersökning
behövs för att man skall kunna fastställa
de normer beträffande buller
som blir nödvändiga, om man skall
kunna beivra överträdelser härvidlag.

Utredningen har tagit mycket lång
tid, men när nu statsrådet nämner det
senaste anslaget, i slutet av 1959, tyder
väl detta på att de tidigare anslagen till
institutet för folkhälsan har varit otillräckliga
och att det är av denna anledning
som arbetet tagit så lång tid.

Det hade varit intressant att höra
statsrådets mening även om det aktuella
fallet i Lund och om särbestämmelser
av lokal karaktär såsom hjälp
åt polisen, men detta problem kanske
herr statsrådet inte vill yttra sig om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens justitieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit
utsedd:

herr f. d. lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 47 röster.

Dessutom avgavs en blank valsedel.

G. Granting K. G. Ewerlöf

,/. Onsjö B. von Friesen

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens justieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik med 46 röster.

Dessutom avgavs en blank valsedel.

G. Branting K. G. Ewerlöf

J. Onsjö B. von Friesen

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill hava blivit
utsedd:

herr f. d. rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
med 33 röster.

Dessutom avgåvos tretton blanka valsedlar.
Ytterligare en valsedel kasserades.

G. Branting K. G. Ewerlöf

J. Onsjö B. von Friesen

År 1960 den 1 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 68
riksdagsordningen utse en ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr häradshövdingen Karl Hugo Henkow
med 44 röster.

Dessutom avgåvos två blanka valsedlar.

G. Branting K. G. Ewerlöf

J. Onsjö B. von Friesen

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna
ävensom att kanslideputerade skulle underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelser
till Konungen med anmälan om
de verkställda valen.

§ 9

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj ds på bordet liggande
skrivelse nr 53, angående val av ombud
jämte suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 16 innevarande mars utse tre
ombud och tre suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

§ 10

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 56, med
förslag till förordning angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 653.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 24—27, bevillningsutskottets
betänkanden nr 7, 11—
13, 15, 16 och 18, bankoutskottets utlåtande
nr 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 7—10, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 2, 4 och 5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2.

§ 13

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående en
omläggning av omsättningsskatten på
bilar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 6

Interpellation ang.

§ 14

Föredrogs herr Larssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en omprövning
av arkivarbetet som social hjälpform.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Interpellation ang. arbetsmarknaden
inom Töre kommun, m. m.

Herr LASSINANTTI (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den 26 februari i år
blev Nilsson Träförädling AB i Morjärv
i Töre kommun försatt i konkurs.
Verksamheten vid detta företag har
tillmätts avgörande social betydelse
mot bakgrunden av de ytterst otillfredsställande
sysselsättningsförhållandena
i Töre kommun. När verksamheten
vid företaget i Morjärv nu blir inställd,
innebär detta för Töre kommun,
att det redan förut ohållbara läget på
arbetsmarknaden undergår en katastrofal
försämring. För många av de
anställda i företaget medför driftinställelsen
inte bara arbetslöshet med alla
dess sociala följdverkningar utan också
direkt ekonomisk ruin till följd av
borgensåtaganden, som de anställda
iklätt sig av omsorg om det företag, hos
vilket de arbetat och genom vilket de
hoppats få den framtida utkomsten för
sig och sina familjer.

Att de anställda utöver iråkad arbetslöshet
och förlust av intjänade löneförmåner
skall behöva vidkännas ekonomiska
förluster måste betecknas som
mycket tragiskt. De anställdas åtgärd
att ikläda sig borgensåtaganden får ses
mot bakgrunden av att de i industriföretagets
fortbestånd sett den enda existerande
grundvalen för sin bärgning.
I en bygd, där det finns god tillgång på
arbete, skulle arbetstagare självfallet

arbetsmarknaden inom Töre kommun, m. m.

aldrig reflektera att uppträda som borgensmän
för företagen.

Arbetsmarknadsfrågorna i Töre kommun
har under många år varit föremål
för utredning från statsmakternas
sida. När den enskilde företagaren på
sin tid upphörde med verksamheten i
Törefors, så ansågs det — som en gång
i Kalixområdet — att staten av sociala
skäl måste svara för sysselsättningens
livaktighet i fortsättningen. Kungl.
Maj :t tillsatte den s. k. Töreutredningen,
som bl. a. stimulerat statsmakterna
att lämna stöd till det företag i Morjärv
som nu inställt driften. När riksdagen
1953 besökte Töre och med intresse tog
del av kommunens sociala problem,
uppfattades detta av kommunens befolkning
som ett löfte om varaktiga sysselsättningar
för de arbetslösa i kommunen.
Några långsiktiga lösningar på arbetsmarknaden
har för Töres vidkommande
ännu inte kunnat skönjas.

Situationen i Töre kommun är i dag
sådan, att statsmakterna redan av sociala
skäl måste känna sig skyldiga att
vidtaga åtgärder utöver beredskapsarbetenas
ram. Händelserna i Morjärv understryker
denna skyldighet med påtaglig
skärpa. En ganska betydande opinion,
som dock är lokaliserad helt utanför
Norrbotten, kräver en avveckling av
det statliga engagemanget i bl. a. det
norrbottniska näringslivet. Om denna
mening upphöjdes till praktisk politik,
skulle statsmakternas roll huvudsakligen
inskränka sig till administration av
beredskapsarbeten på arbetsmarknaden,
medan långsiktiga lösningar av sysselsättningsproblemen
skulle vara statsmakterna
likgiltiga. Ett sådant tillvägagångssätt
måste betecknas som oförenligt
med en modern social syn på arbetsmarknaden
och medmänniskornas
moraliska rätt till arbete.

Med stöd av vad jag ovan anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 6

Nr 6

Tisdagen den 1 mars 1960

Interpellation ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

1. Vilka möjligheter har statsmakterna
att bereda arbete åt de vid ovannämnda
träförädlingsindustri i Morjärv
tidigare anställda arbetarna och
tjänstemännen, och finns det några möjligheter
att undvika eller lindra den
ekonomiska ruin de exceptionella borgensåtagandena
hotar vålla de anställda? 2.

Finns det i övrigt några grundade
förhoppningar om en ljusning på arbetsmarknaden
för Töre kommun?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. förhållandet mellan
jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som anförde:

Herr talman! Livsmedelspriserna, såsom
de avspeglas i konsumentprisindex,
steg med 5 procent mellan december och
januari. Stegringen har givetvis i huvudsak
sin förklaring i den allmänna
omsättningsskatten, som nu upptages
från årsskiftet. Men från december till
januari har samtidigt nominella produktionsindex
för jordbruksprodukter
fallit med 2,9 procent i följd av att 3-procentregeln utlöstes.

Det kan givetvis synas förvånande, att
livsmedelspriserna stigit så kraftigt, när
samtidigt prissänkningar skett i producentledet.
På vissa håll i pressen har
denna sak givits mycket stora proportioner,
och särskilt har handelsledet blivit
föremål för uppmärksamhet. Man har
frågat sig vart prissänkningarna har tagit
vägen. Helt naturligt är det ur jordbruksavtalets
synpunkt angeläget, att
prisförändringar i producentledet får
slå igenom i konsumentpriserna.

Hur det i verkligheten ligger till med
den företagna sänkningen av producentpriserna
i förhållande till konsumentpriserna
kan inte anses klargjort, över

huvud taget torde det kunna ifrågasättas,
om förändringar i produktionsindex
för jordbruksvaror direkt kan jämföras
med förändringar i konsumentprisindex
för livsmedel. Med den lagerhållning,
som handeln helt naturligt måste ha i
följd av ökad efterfrågan inför julen,
kan det vara helt naturligt med någon
månads eftersläpning, innan en produktionsprissänkning
definitivt slår igenom
i detaljhandelspriserna. I detaljhandelsledet
förekommer för närvarande en så
hård konkurrens, att det inte förefaller
sannolikt, att produktionsprissänkningen
kunnat stanna kvar i ledet i form av
ökad handelsmarginal.

Det har framkommit, att statens prisoch
kartellnämnd avser att uppta dessa
frågor till undersökning. Mot bakgrunden
av den debatt som förekommit i
pressen är det enligt min mening önskvärt,
att kammaren i nämnda sammanhang
får en redogörelse för den företagna
sänkningen av jordbrukspriserna
i förhållande till konsumentpriserna.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att lämna
kammaren en redogörelse för den i december
företagna sänkningen av jordbrukspriserna
i förhållande till detaljhandelspriserna
å livsmedel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 77, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående ändrad
lydelse av 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.

§ 18

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

nr 52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m.,

nr 57, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
och

nr 58, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse, motionen nr
654, av herr von Seth m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 46, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm,
motionen nr 655, av herr Wachtmeister;
samt

i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 50, med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m., motionerna:

nr 656, av herr Agerberg in. fl.,

nr 657, av herr Hamilton,

nr 658, av herr Svensson i Krokstorp
m. fl.,

nr 659, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., och

nr 660, av herr Grebäck m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 2 mars

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagens andra kammare

Härmed intygas på heder och samvete
att fru Valborg Elisabeth Johansson,
boende Vasagatan 14, Skövde, som
jag denna dag undersökt, lider av influensa
med hög feber och rekommenderats
en veckas sängläge i hemmet.

Skövde den 28 febr. 1960

Ulf Zakrisson,
leg. läk.

Fru Johansson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 28 februari tills vidare.

§ 2

Svar på interpellationer ang. undersökningar
beträffande THX-preparatet samt
av medel och metoder i kampen mot
cancersjukdomarna

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang besvara
herr Almgrens interpellation angående
verkställda undersökningar beträffande
THX-preparatet och herr Elmwalls
interpellation angående undersökning
av medel och metoder i kampen
mot cancersjukdomarna.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens leda -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

möter, och herr statsrådet Johansson
gav nu en kort sammanfattning av dess
innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Almgren liar anhållit
om en redogörelse för de undersökningar
och ståndpunktstaganden som
gjorts av vetenskapliga och administrativa
instanser beträffande THX-preparatet.

Vidare har ledamoten herr Elmwall
frågat mig, om jag är beredd att medverka
till att en objektiv undersökning
kommer till stånd i syfte att klarlägga
vilka medel och metoder som bör användas
i kampen mot cancersjukdomarna.

Då de båda intepellationerna har
samband med varandra, skall jag här
besvara dem i ett sammanhang och börjar
då med den av herr Almgren begärda
redogörelsen.

THX-preparatet är ett extrakt av
brässkörtlar från kalv, vilket sedan ett
drygt tiotal år tillbaka framställts av
veterinärmedicine doktorn Elis Sandberg
i Aneby. Det tillhandahålles av
Sandberg för behandling av cancerpatienter
och har enligt vad Sandberg
uppgivit använts av olika läkare i mer
än 2 000 fall.

I februari 1953 anhöll lasarettsläkaren
N. Liedberg på lasarettet i Borås
hos medicinalstyrelsen om direktiv,
hur han borde förhålla sig vid anhållan
eller krav från patient eller patients
anhöriga om att läkaren skulle införskaffa
eller igångsätta behandling med
THX. Till Liedbergs skrivelse hade fogats
ett brev från doktor Sandberg.
Med förmälan att preparatet prövats
av professorn M. Strandqvist, som icke
kunnat finna, att detsamma medfört någon
förbättring, överlämnade medicinalstyrelsen
den 3 september 1953 Liedbergs
skrivelse jämte avskrift av brevet

från Sandberg för kännedom och eventuell
åtgärd till veterinärstyrelsen. Den
9 oktober 1953 beslöt veterinärstyrelsen,
att skrivelsen icke skulle föranleda någon
veterinärstyrelsens åtgärd.

I skrivelse till medicinalstyrelsen
den 9 februari 1954 meddelade Sandberg,
att han i ett brev från överläkaren
vid S:t Eriks sjukhus, docent Erik
Sköld, upplysts om att en del läkare
varit synnerligen kritiska mot det sätt,
varpå THX-behandlingen skett och hotat
att anmäla Sandberg för medicinalstyrelsen.
Sandberg ansåg sig därför
böra meddela medicinalstyrelsen, att
det av honom framställda thymusextraktet
THX vid djurförsök visat sig ha
en tumörhämmande effekt utan att vara
toxiskt. Han meddelade vidare, att försök
utförts på människor med olika
former av neoplasier. Enligt Sandberg
skulle THX ha visat sig ha en betydande
allmänt stimulerande effekt, som
i många fall fört till fullständig besvärsfrihet
för patienterna jämte en påtaglig
tumörhämmande effekt.

Ärendet remitterades av medicinalstyrelsen
till medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd, professorn Strandqvist,
som i yttrande den 16 februari
1954 anförde bl. a. följande.

Hösten 1949 hade vid Jubileumskliniken
på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg
vårdats en patient med en malign
cancertumör med generella metastaser.
I det stadium patienten befann
sig vid sista vistelsen på kliniken fanns
intet vidare för läkare att göra. Patientens
anhöriga, som var släkt med doktor
Sandberg, begärde, att THX-preparatet
skulle få prövas på patienten.
Sandberg infann sig i Göteborg och tillverkade
sitt preparat där, då det skulle
beredas färskt varje morgon. Han informerade
om alla detaljer, varefter
preparatet injicerades i föreslagen dos.
Samtidigt prövades exakt samma preparat
och dosering i två andra fall,
som var i god kondition men med meta -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

staser och i vilka fall man objektivt
skulle kunna registrera eventuella förändringar.
Den ifrågavarande patienten
visade ingen som helst förbättring och
avled inom fyra dygn. De två övriga
patienterna hade inga obehag av injektionerna.
De följdes noggrant under
de följande månaderna. Någon förbättring
i sjukdomens utveckling inträdde
icke. Så småningom ökade lungmetastaserna
i samma takt som man brukar se
i icke behandlade fall, och patienterna
avled.

På Standqvists förslag hade Sandberg
våren 1953 infunnit sig i Göteborg
medförande ett kortregister över
ett 100-tal patienter, behandlade med
THX. Strandqvist fann vid granskning
av kortregistret, att detta var synnerligen
ofullständigt fört. Han ansåg sig
icke kunna bilda sig en klar bild om
sjukdomsförloppet och fann, att det i
regel saknades högst väsentliga medicinska
detaljer. I flera av de fall, där
Sandberg tillskrivit preparatet en mycket
gynnsam effekt, hade patienterna
kort tid innan givits t. ex. röntgenbehandling
eller hormonbehandling.
Strandqvist kunde i kortregistret icke
finna något enda rent fall, där man
kunde säga, att gynnsam effekt berott
på THX. Strandqvist fann det dock väl
motiverat, att medicinalstyrelsen vidtog
åtgärder för granskning av det tumörmaterial,
som enligt Sandbergs
uppgit fanns under behandling med
THX. Han betonade bl. a., att undersökningen
borde uppläggas strikt vetenskapligt
från början, varvid det vore
oundgängligen nödvändigt att behandla
fall, observera dem på sjulius,
gärna större kliniker med möjlighet
till vetenskaplig analys av resultaten.
Detta hade enligt Strandqvists mening
icke skett vid Sandbergs undersökningar.

Den 25 februari 1954 remitterades
ärendet av medicinalstyrelsen till do -

centen Sköld. I sitt svar den 3 juni
1954 meddelade denne bl. a.

I början av 1953 hade en undersökning
beträffande THX planlagts av
Sandberg, Sköld och professorn E. Jorpes
i samarbete med docenten Klein vid
karolinska institutet och professorn G.
Dahlberg vid rasbiologiska institutet i
Uppsala. Vid undersökningen, som
Sandberg själv fick taga viss del i, prövades
preparatets terapeutiska verkan.
Efter sammanställning av 17 fall, som
behandlats med THX på S:t Eriks sjukhus
och av olika kolleger ute i landet,
och sedan statistisk bearbetning utförts
av professor Dahlberg, kom Sköld fram
till den åsikten, att THX icke syntes ha
någon cancerhämmande effekt och att
preparatet icke i något enda fall tydligt
påverkat det vanliga förloppet av cancerfallen.
Icke heller vid malign lymfogranulomatos
eller leukemi ansåg Sköld,
att någon verkan kunde fastställas. Sköld
framhöll för Sandberg, att de resultat,
som denne ansåg sig ha fått, icke höll
stånd mot vetenskaplig kritik. Enligt
Sköld skulle preparatet även ha prövats
på en amerikansk klinik vid malign
lymfogranulomatos med fullständigt negativt
resultat.

Sköld föreslog, att medicinalstyrelsen
skulle försöka förmå Sandberg att inkomma
med en redogörelse för sina dittills
gjorda undersökningar och därvid
lämna uppgift om de institutioner och
sjukhus i Sverige och Amerika, vid vilka
undersökningar företagits. Avslutningsvis
framhölls, att om Sandberg
kunde framlägga vetenskapligt hållbara
resultat av THX-behandling på djur,
eventuella vidare terapiförsök på människor
borde förläggas till anstalter med
riklig tillgång på cancerfall, förslagsvis
jubileumskliniken i Göteborg och radiumhemmet
i Stockholm.

Den 28 juni 1954 återremitterades
ärendet till Sandberg, vilken ombads
på lämpligt sätt verifiera sina resultat.

Den 31 juli 1954 inkom skrivelse från

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

Sandberg, till vilken fogats bland annat
kommentarer till Skölds och Strandqvists
yttranden. För att ge en bild av
kliniska försök på människor insände
Sandberg avskrifter av journaler vid
behandlingsförsök rörande 11 patienter.
Enligt Sandberg hade de medsända
journalavskrifterna utvalts »dels därför
att de är tillräckligt fullständiga för att
ge eu bild av sjukdom och sjukdomsförlopp
och dels därför att de enligt
min uppfattning representerar de genomsnittliga
försöksresultaten». Vid
skrivelsen fanns också fogade bl. a. redogörelser
för vissa djurförsök med
THX, som utförts vid farmakologiska
institutionerna i Lund och Göteborg
samt vid universitet i Förenta staterna.

Den 20 november 1954 översände medicinalstyrelsen
Sandbergs utredning
till professor Strandqvist för yttrande,
varefter styrelsen vid upprepade tillfällen
förhörde sig om undersökningens
fortskridande.

Den 24 september 1956 inkom meddelande
från Strandqvist, att preparatet
prövats i ett par fall utan att någon effekt
med säkerhet kunnat registreras.
Kompletterande uppgifter från Sandberg
inväntades. Samma dag ingav
Sandberg avskrifter av sin skriftväxling
med Strandqvist, varav framgick, att
Strandqvist den 20 september 1956 hos
Sandberg anhållit om ytterligare informationer
om 6 av de 11 patienter, på
vilka Sandberg insänt journalkort till
styrelsen. Som svar härå hade Sandberg
den 21 september 1956 meddelat, att en
förutsättningslös bedömning endast kunde
göras genom att granska hela primärmaterialet,
varför han ansåg sig förhindrad
att lämna de begärda uppgifterna.

Den 11 oktober 1956 framhöll styrelsen
i skrivelse till Sandberg nödvändigheten
av att Sandberg ställde det material
till förfogande, som erfordrades för
ett fullföljande av undersökningen.

Den 22 oktober 1956 inkom skrivelse

från Sandberg, vilken ansåg, att undersökningen
måste bli missvisande, då den
grundade sig på ofullständigt material.
De aktuella uppgifterna borde Strandqvist
kunna erhålla från de behandlande
läkarna.

Med skrivelse den 30 januari 1957 avgav
Strandqvist utredning angående
THX till medicinalstyrelsen. Han anförde
därvid bl. a.

»För att objektivt kunna bedöma effekten
av cancerterapeutiska åtgärder
måste man starta med försök, som äro
entydiga. Det grundläggande arbetet
måste då utföras med rena försöksobjekt,
där eventuella förändringar kunna
objektivt registreras, t. ex. mätas i cm.
En lekman eller t. o. m. en oerfaren läkare
inser sällan det fundamentala i
denna regel. Detta är i regel förklaringen
till, att så många metoder och preparat
florera som uppges vara verksamma
mot cancer. Viss subjektiv förbättring
kanske erhålles, men en objektiv prövning
visar, att effekten på cancern är
lika med noll. Likväl kunna dylika preparat
länge leva kvar. Ty den svårt cancersjuke
är lättsuggestibel. Ger läkaren
honom något att tro på, helst något
''mystiskt’, tänds en gnista av hopp,
suggestion och psykisk påverkan sätter
in, och en subjektiv temporär förbättring
kan konstateras. Denna effekt är en
alldaglig iakttagelse på en cancerklinik.
Bara detta att man sysslar med den
hopplöst sjuke ger lindring. Kommer
därtill en blodtransfusion, en injektion
för ospecifik äggviteterapi, ja t. o. m. en
spruta koksaltlösning, kan en palliativ
effekt uppnås, som kan vara förbluffande.
Att injektioner med THX skulle
ha mindre gynnsam effekt än detta är
ju otroligt. Att patienten bör bli något
förbättrad under injektionerna är alltså
förklarligt, men frågan är, om det finns
någon annan registrerbar effekt. Ett
grundläggande bevis för en tumörhämmande
effekt av THX på människa har
icke framlagts, ett entydigt försök med

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

objektivt registrerbar förändring har
icke redovisats. Preparatet lever på subjektiva
och indirekta bevis och materialet
av observerade fall är bristfälligt.

Vad beträffar de av Sandberg åberopade
11 cancerfallen hade Strandqvist
i 4 av de 6 fall, där kännedom om utgången
saknats, efter egna efterforskningar
kunnat fastställa dödsdatum och
dödsorsak, medan återstående 2 fall ej
kunnat uppspåras. Strandqvist konstaterade,
att ingen patient blivit symtomfri
och varit vid liv i tre år. överlevnadstiden
kunde icke anses vara
längre än för obehandlade fall. I de fall
förbättring i form av regress av körtlar
och minskning av ascites resp. pleuraexudat
förelåg, voro fallen icke rena. I 2
fall hade endast förbättring i form av
smärtlindring angivits. Strandqvist
framhöll, att om man saknade kunskap
om vilka effekter behandling med röntgen,
radium, radioguld, kväve-senapsgas
och hormoner hade, så var det absolut
uteslutet, att man kunde separat
bedöma effekten av THX i de icke rena
fallen.

Strandqvist hade prövat THX ytterligare
i några fall av cancer vid jubileumskliniken
i Göteborg. I ett fall kunde
varken subjektiv lindring, primär
tumörregress, förhindrande av kakexi
och förlängning av livet påvisas. I ett
fall med prostatacancer inträffade en
temporär förbättring från dåligt, smärtfyllt
tillstånd till att patienten kunde
sköta sig själv. Denna patient hade
emellertid fått både Stilbol och röntgen,
och då dessa läkemedel gavs utan
THX, inträffade lika påtaglig förbättring.

Sammanfattningsvis uttalade Strandqvist,
att han icke kunnat få fram någon
bevisad primär effekt av THX på
en tumörsjukdom och att han måste lämna
frågan om en palliativ effekt, t. ex.
smärtlindring, öppen. Likaså förelåg enligt
Strandqvists mening för det dåvarande
icke någon möjlighet att bedöma

preparatets inverkan på tumörsjukdomen
på lång sikt, då observationstiderna
icke tillåtit detta.»

Sedan Strandqvist vid överläggningar
i medicinalstyrelsen muntligen kommenterat
den av honom gjorda utredningen,
beslöt medicinalstyrelsen att införskaffa
uppgifter rörande preparatet från
vissa andra läkare och vetenskapsmän,
nämligen professorn i farmakologi vidGöteborgs
universitet N.-O. Abdon, professorn
i farmakologi vid Lunds universitet
J. G. Ahlgren, professorn i medicinsk
cellforskning och genetik vid karolinska
institutet T. O. Caspersson, biträdande
lasarettsläkaren vid lasarettet i
Lund N. G. Gorton, professorn i radioterapi
vid karolinska institutet, överläkaren
vid karolinska sjukhuset S. V.
Hultberg, dåvarande docenten, nuvarande
professorn i medicinsk cellforskning
vid karolinska institutet G. Klein, docenten
i obstetrik och gynekologi vid
karolinska institutet, överläkaren vid
karolinska sjukhuset H.-L. Kottmeier
samt den förutnämnde docenten Sköld.

Professor Ahdon meddelade i skrivelse
den 6 februari 1957, att doktor Sandberg
i samarbete med sjukhusläkarna utfört
vissa kliniska försök med THX hos
honom år 1951. Preparatet hade icke
haft någon som helst effekt i de 6 fall
som behandlades. Sandberg hade även
utfört vissa försök på möss, men ingen
som helst effekt hade erhållits.

Professor Ahlgren upplyste i skrivelse
den 12 februari 1957, att THX prövats
i åtskilliga försöksserier på möss vid
farmakologiska institutionen i Lund
men att resultaten varit genomgående
negativa. Enligt Alilgrens mening hade
de av Sandberg utförda försöken saknat
vetenskapligt värde.

Professorerna Caspersson och Klein
redovisade i skrivelser den 7 februari
och den 11 juni 1957 vissa av dem gemensamt
utförda djurförsök med THX.
Båda uppgav, att preparatet inte visat
någon påvisbar tillväxthämmande ef -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

fekt på tumörerna. Försöksdjurens överlevnadstid
hade varit densamma i kontrollgrupperna
och i de behandlade
grupperna.

Doktor Gorton omnämnde i skrivelse
den 18 februari 1957 fyra långt framskridna
cancerfall, som behandlats med
THX. Enligt Gortons uppfattning hade
THX icke visat sig ha någon inverkan
på tumören. Däremot ansåg han, »att
man utan tvekan klart kan säga ifrån,
att THX har ett egendomligt inflytande
på allmäntillståndet».

Professor Hultberg meddelade i skrivelse
den 3 maj 1957, att såväl vid behandling
av patienter på radiumhemmet
med THX som vid efterundersökningar
av sjuka som utanför radiumhemmet
behandlats med THX, man icke
kunnat konstatera någon gynnsam effekt.
Av 4 fall som behandlats vid radiumhemmet
ansågs i ett fall smärtlindring
ha uppstått under ett dygn efter
injektionen men eljest ingen effekt konstaterats.
I övriga tre fall hade varken
subjektiv eller objektiv förbättring
inträtt.

Docent Kottmeier (skrivelse den 26
februari 1957), omnämnde fyra cancerfall
som behandlats med THX på radiumhemmets
gynekologiska klinik. Enligt
Kottmeier rådde det ingen som helst
tvekan om att hos en av patienterna en
anmärkningsvärd subjektiv förbättring
inträdde under några veckor i anslutning
till behandlingen med THX, vitaminer
och järnpreparat. Kottmeier ville
icke förneka, att förbättringen i patientens
allmänna status kunde tillskrivas
behandlingen med THX men påpekade,
att han av och till sett liknande förbättringar
utan att patienten fått någon dylik
behandling.

Docent Sköld anförde i skrivelse den
15 mars 1957 bl. a.

Han hade 1957 gjort en rundfråga
bland de läkare, som 1953 behandlat
ett antal patienter med THX. Uppgifter
hade härigenom erhållits om 92 behand -

lade patienter. I tre fall var diagnosen
cancer icke fastställd. Av de övriga 89
med cancerdiagnos hade 88 avlidit, de
flesta under samma år, som behandlingen
insattes. Den ende kvarlevande
befann sig i dåligt skick med utbredda
metastaser. I fråga om de döda patienterna
svarades i 75 fall nej på frågan om
THX inverkat på sjukdomsförloppet. I
två fall lämnades frågan obesvarad och
i 11 fall kunde frågan ej avgöras.

Som svar på Sandbergs framställning
av den 31 juli 1954 avlät medicinalstyrelsen
en skrivelse den 20 juni 1957,
vari styrelsen först framhöll, att det
givetvis redan från början stått Sandberg
fritt att anmäla preparatet såsom
farmaceutisk specialitet för klinisk och
farmaceutisk prövning i den ordning
som gäller för farmaceutiska specialiteter,
vilken utväg Sandberg icke begagnat
sig av. Vad angick den verkställda
utredningen meddelade styrelsen, att
av de tillfrågade läkarna och vetenskapsmännen
sex redovisade negativt
resultat vid behandling av patienter
med ifrågavarande preparat eller vid
djurförsök. I vissa fall kunde även preparatet
befaras ha medverkat till en
försämring, vari behandlingen avbrutits.
Endast två av de tillfrågade läkarna
hade kunnat i ett par fall redovisa
en viss, oftast övergående förbättring
av de subjektiva symtomen samt av
allmäntillståndet; däremot hade icke
heller av dessa tvenne läkare kunnat
konstateras någon inverkan av preparatet
på själva tumören. Medicinalstyrelsen
uttalade, att styrelsen fann det
föreliggande utredningsmaterialet entydigt
visa, att preparatet icke hade någon
botande effekt på cancer och därmed
jämförliga blodsjukdomar. De enstaka
subjektiva förbättringar, som redovisats,
kunde enligt styrelsens mening
icke tillmätas bevisvärde för hävdande
av symtomatisk effekt. Styrelsen kunde
emellertid på föreliggande material
ej helt utesluta att medlet stundom kun -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

de ha viss övergående sådan effekt.
Därest Sandberg önskade ytterligare utredning
beträffande denna verkan, hänvisade
styrelsen honom till intresserade
forskare vid vetenskapliga institutioner,
varvid Sandberg givetvis vore
oförhindrad att för sådant ändamål taga
del av det hos medicinalstyrelsen befintliga
materialet. Medicinalstyrelsen
ansåg sig därmed för sin del ha slutfört
utredningen i ärendet.

Därefter ingav Sandberg till riksdagens
justitieombudsman en den 5 augusti
1957 dagtecknad skrivelse, vari Sandberg
framförde, att medicinalstyrelsen
skulle ha misstolkat och missförstått
syftet med Sandbergs skrivelse den 9
februari 1954, och jämväl påtalade, att
intet åtgjorts i ärendet från styrelsens
sida förrän efter två år d. v. s. förrän
år 1956, vid vilken tidpunkt styrelsen
skulle »av någon anledning funnit sig
böra granska vederhäftigheten hos undersökningarna».
Sandberg framställde
vidare klagomål mot medicinalstyrelsen
för det sätt, på vilket styrelsen verkställt
utredningen angående värdet av
hans forskning rörande cancersjukdomarna
och möjligheten av att gynnsamt
påverka dessa med THX.

Med bifogande av den förebragta utredningen
avgav styrelsen den 3 oktober
1957 av justitieombudsmannen infordrat
yttrande och lämnade därvid en
utförlig redogörelse för ärendets handläggning
och utredningens bedrivande.
I anledning av vad Sandberg framfört
beträffande styrelsens uraktlåtenhet att
föranstalta om granskning av hela det
primärmaterial, över vilket Sandberg
sade sig förfoga, framhöll styrelsen som
sin bestämda åsikt att den av styrelsen
införskaffade utredningen vore utförd
på sådant sätt att den lämnade ett vetenskapligt
och fullt objektivt stöd för
styrelsens uttalande i ämnet i skrivelsen
den 20 juni 1957. I detta sammanhang
påpekade styrelsen, att det icke
inginge i styrelsens allmänna ämbets -

åligganden att öva tillsyn över vetenskaplig
verksamhet. Styrelsen hade det
oaktat och med utnyttjande av de resurser,
som stode till styrelsens förfogande,
ansett sig i sin mån böra medverka till
ett klarläggande av det av Sandberg
väckta spörsmålet.

Den 17 december 1957 uttalade justitieombudsmannen,
att den förebragta
utredningen icke lämnade stöd för antagande,
att tjänstefel låg befattningshavare
till last med avseende å ärendets
behandling i medicinalstyrelsen. På
grund härav lämnade justitieombudsmannen
— som sade sig icke kunna ingå
på någon vetenskaplig bedömning
av de olika i ärendet framkomna uppfattningarna
och undersökningsmetoderna
— klagomålen utan vidare åtgärd.

I anledning av att styrelsen för fortsatt
utredning hänvisat Sandberg till
intresserade forskare vid vetenskapliga
institutioner, anhöll Sandberg i skrivelse
till medicinalstyrelsen den 23 januari
1958 om ett förtydligande av styrelsens
skrivelse i denna del. Styrelsen
meddelade i anledning härav Sandberg
i skrivelse den 13 februari 1958, att
detta styrelsens uttalande vore att betrakta
som ett råd. I den mån extraktet
icke användes i forskningssyfte, ankom
det på vederbörande behandlande läkare
själv att liksom vid all läkarbehandling
avgöra, om medlet borde komma
till användning eller ej.

Sandberg ingav därefter till Kungl.
Maj:t en den 8 februari 1959 dagtecknad
framställning, vari han påtalade,
att hans fortsatta verksamhet med framställande
av THX samt hans möjligheter
att publicera hittillsvarande forskningsresultat
i aktuella facktidskrifter genom
ingripande från medicinalstyrelsen allvarligt
äventyrats. Sandberg ansåg det
därför synnerligen angeläget att anhålla
om Kungl. Maj:ts ingripande för
föranstaltande om lämpliga åtgärder,
syftande till att underlätta ifrågavarande
forsknings slutförande.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

Efter remiss avgav medicinalstyrelsen
yttrande häröver den 2 april 1959
och uttalade, att vad från Sandbergs sida
anförts icke givit medicinalstyrelsen
anledning till ändrat ståndpunktstagande
till förevarande spörsmål. Styrelsen,
som för sin del redan hänvisat Sandberg
att taga kontakt med intresserade
forskare, föreslog för sin del, att yttrande
i ärendet skulle inhämtas av karolinska
institutets lärarkollegium.

Den 17 april 1959 remitterades ärendet
till lärarkollegiet för yttrande.

Av en promemoria, som upprättats
inom lärarkollegiet, framgår, att docenten
Kottmeier den 26 november 1959
lämnat en rapport rörande fortsatta undersökningar
med THX vid radiumhemmets
gynekologiska avdelning. Enligt
rapporten har i 18 patientjournaler
beträffande cancerfall antecknats,
att THX använts. Injektionerna har givits
dagligen, ibland endast kort tid,
i några fall under flera månader. Någon
objektiv förbättring har icke iakttagits
i något fall, men i tre av fallen har en
förbättring av allmäntillståndet och en
lindring av smärtorna iakttagits i anslutning
till THX-injektionerna. Trots
detta har emellertid två av dessa tre patienter
avlidit inom sju månader efter
diagnosen av recidivet, som föranlett
THX-behandlingen.

Professor Hultberg har i nämnda promemoria
sammanfattat erfarenheterna
från radiumhemmet på följande sätt.

Vid undersökning av THX-behandlade
patienter har ej kunnat registreras
någon som helst objektiv förbättring av
sjukdomen. Detta gäller såväl allmänna
som gynekologiska avdelningarna med
sammanlagt ett 25-tal patienter. I ett
par enstaka fall hade en viss tillfällig
subjektiv lättnad i patientens besvär angivits,
men med kännedom om det »vågformiga»
förlopp en kräftsjukdom ofta
har med omväxlande smärtsamma och
besvärsfria perioder, kan man ej med
säkerhet tillskriva THX den iakttagna

verkan. Den var över huvud taget ej av
annan typ än den man ofta ser efter injektioner
av olika vitaminer eller till
och med fysiologisk koksaltlösning i
kombination med lämplig psykoterapi.
Det väsentliga är att ej i något enda fall
en objektivt registrerbar tillbakagång
av tumörsjukdomen kunde konstateras.

Vidare är att märka, att på radiumhemmet
även undersöktes många patienter,
som av andra läkare behandlats
med THX, och där man tillskrivit
en iakttagen förbättring eller läkning av
tumörsjukdomen de givna THX-injektionerna.
Emellertid hade i samtliga
dessa fall patienterna samtidigt eller
något tidigare erhållit adekvat strålterapi
eller hormonmedicinering, som tillfullo
kunde förklara det gynnsamma
förloppet. Detta avvek ej från vad man
sett hos andra på samma sätt behandlade
patienter, där THX ej administrerats.
Det är självfallet omöjligt att under
sådana förhållanden tillmäta THX
någon som helst betydelse.

Så tillkommer ytterligare en grupp
patienter, nämligen de där någon läkare
ställt diagnosen cancer och dessutom
upplyst anhöriga om att någon kurativ
terapi ej vore möjlig. Efter THX-behandling
har patienten så småningom
tillfrisknat, och patienten själv och hans
närmaste — och kanske också läkaren
— anser att THX gjort underverk. Emellertid
har i dylika fall en eftergranskning
klargjort, att en feldiagnos förelegat.
Mikroskopisk verifikation har i
regel saknats, och även den histologiska
diagnosen kan någon enstaka gång ha
varit missvisande och gett upphov till
felbedömningen. Det har framför allt
varit fråga om pancreatiter, hepatiter
och ventrikelsvulster, som felaktigt ansetts
vara antingen primära kräfttumörer
eller metastaser från någon tidigare
cancersjukdom. Det är kanske företrädesvis
fall av denna senare typ,
som gett upphov till det rykte, som THX

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

tycks ha som medel mot cancersjukdomar.

I skrivelse den 17 december 1959 har
karolinska institutets lärarkollegium
avgivit följande utlåtande.

1. Någon hämmande verkan av THX
på cancer och andra maligna tumörer
har icke genom djurförsök kunnat påvisas.

2. Den kliniska prövningen har klart
visat, att medlet icke har någon kurativ
eller objektivt visad tillväxthämmande
effekt på verifierad cancersjukdom
och att i de verifierade cancerfall,
där patienterna visat förbättring efter
behandling med preparatet, förbättringen
varit av sådan art, att den till fullo
kan förklaras genom samtidigt eller
förut given annan behandling eller i
vissa fall som en rent psykisk effekt.

3. Det synes lärarkollegiet, att ett preparat,
vars tillverkningssätt icke redovisats
och där ej heller tillförlitlig sterilitetskontroll
angives, icke är lämpligt
att användas som injektionspreparat å
patienter.

4. Lärarkollegiet kan ej finna, att den
av medicinalstyrelsen företagna utredningen
och styrelsens slutliga yttrande
av den 20 juni 1957 kan utgöra något
hinder för att veterinärmedicine doktor
Sandberg skall få sina iakttagelser på
vedertaget sätt publicerade i medicinska
tidskrifter, därest framläggningen fyller
de vetenskapliga krav, som vederbörande
medicinska tidskrift ställer.

Sammanfattningsvis anser lärarkollegiet
Sandbergs underdåniga skrivelse ej
böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter det lärarkollegiets utlåtande avgivits
har Sandberg i skrivelse till inrikesdepartementet
den 12 januari 1960
återkallat sin framställning av den 8
februari 1959.

Slutligen vill jag nämna, att efter förfrågan
från medicinalstyrelsen doktor
Gorton i Lund i januari 1960 upplyst,
att han i sex fall kunnat följa sjukdoms -

förloppet hos patienter, som behandlats
med THX. Av dessa uppges fem vara
döda i sin sjukdom. Hos den sjätte växte
tumören och patienten hade vid undersökning
i november 1959 värk och en
grapefruitstor resistens. Enligt Gorton
har ytterligare ett 10-tal fall på de anhörigas
begäran hänvisats till Sandberg.
Dessa är samtliga avlidna i sin tumörsjukdom
med undantag av två nyligen
behandlade.

Av den tämligen utförliga redogörelse
jag här lämnat torde framgå, att doktor
Sandbergs THX-preparat under en
följd av år blivit föremål för klinisk
prövning och att det kliniska material
som stått till buds ingående granskats
av en rad framstående experter och
vetenskapsmän.

Att ett läkemedel utan att först ha
framlagts inför vetenskapligt forum blir
föremål för en så kvalificerad prövning
torde vara ett undantag. Att ett sådant
undantag här gjorts torde bero på de
medicinska instansernas självklara intresse
av att varje användbart uppslag
tillvaratages, när det gäller att finna ett
botemedel mot cancer.

Den företagna granskningen har emellertid
resulterat i att experterna förklarat
sig inte i ett enda fall ha kunnat
notera en cancerhämmande eller läkande
effekt hos THX. Å andra sidan
har läkarna i vissa fall konstaterat en
åtminstone tillfällig förbättring av allmäntillståndet
och lindring av smärtorna
hos cancerpatienter, som behandlats
med THX. Det har emellertid samtidigt
framhållits att sådan effekt nås
också med andra medel, som brukar
ges åt cancerpatienter, exempelvis hormonpreparat
och vissa kemoterapeutika.
Även den psykologiska effekten av
att svårt sjuka människor över huvud
taget blir föremål för aktiva åtgärder
har understrukits från läkarhåll. Sandberg
å sin sida har klandrat de hittills
utförda prövningarna. Han har förklarat
sig förfoga över ytterligare behand -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

lade fall och krävt, att även detta material
skulle omfattas av granskningen.

För att visa värdet hos vunna forskningsresultat
måste varje forskare själv
systematisera och i lämplig form lägga
fram allt det material, varpå han stöder
sig, till prövning. I den mån Sandberg
har något ytterligare material beträffande
THX-preparatet anser jag det
angeläget, att så kan ske även i fråga
om detta material. I första hand
skulle ytterligare dokumentation härigenom
kunna frambringas för att belysa
frågan om preparatet, som Sandberg
gör gällande, kan ha en cancerhämmande
effekt. Vidare är det enligt
min mening önskvärt, att material erhålles
för att belysa, om den förbättring
av allmäntillståndet och lindring
av de subjektiva besvären, som i vissa
fall iakttagits efter behandling med
THX, kan tillskrivas preparatet som sådant.
För att Sandberg så snabbt som
möjligt skall bli i tillfälle att sammanställa
och framlägga det material, över
vilket han säger sig förfoga, är jag beredd
att medverka till att han erhåller
erforderlig ledighet från sin tjänst som
distriktsveterinär.

Vad härefter angår herr Elmwalls
fråga, så vill jag först erinra om att
cancersjukdomarna allt efter sin karaktär
och de terapeutiska förutsättningarna
i det särskilda fallet angrips
med en rad olika behandlingsmetoder.
Sålunda förekommer olika former av
strålbehandling med röntgen, radium
och andra radioaktiva ämnen, vidare
kirurgiska ingrepp samt behandling
med en rad olika kemoterapeutiska preparat
och hormonpreparat. Dessa olika
behandlingsformer för cancersjuka används
vid flertalet sjukvårdsinrättningar
i landet. Vid de särskilda centralanstalterna
för radioterapi lämnas
en avancerad vård för de svåraste fallen,
och här används förutom de nämnda
behandlingsformerna även s. k. miljonvoltsterapi
m. m.

Ett intensivt forskningsarbete bedrivs
som interpellanten själv framhållit
över hela världen för att finna nya
och effektivare botemedel mot cancern.
Även i vårt land har gjorts och göres
alltjämt betydande insatser i detta hänseende.
Våra centralanstalter har i
mycket varit föregångare, när det gällt
att finna nya vägar och nå förbättrade
metoder i kampen mot denna svåra
sjukdom. Våra möjligheter att här
nå fortsatta framsteg torde ytterligare
förbättras vid ett genomförande av regionvårdsutredningens
förslag till utbyggnad
av den högspeciaiiserade
kroppssjukvården regionvis. Jag räknar
med att för årets riksdag kunna
framlägga förslag i dessa frågor, innebärande
bl. a. att kvalificerade cancerkliniker
kommer att utbyggas inom
varje sjukvårdsregion.

Vad beträffar de svenska insatserna
på cancerforskningens område vill jag
också erinra om det lovande arbete,
som f. n. bedrives av vissa svenska vetenskapsmän,
vilkas insatser uppmärksammats
även utanför landets gränser.

Det är min bestämda övertygelse, att
forskningen på detta liksom på andra
områden måste få arbeta fritt och att
de resultat som nås bör förutsättningslöst
lämnas ut till läkarna för klinisk
prövning. På detta sätt torde de nya
läkemedel och behandlingsmetoder,
som visar sig framgångsrika, komma i
tillämpning och bli tagna i anspråk
just i de fall där de bedömes ha den
bästa sjukdomshämmande eller läkande
effekten. Valet av behandlingsmetod
måste med andra ord alltid lämnas till
läkarna att avgöra efter förutsättningarna
i varje särskilt fall. I synnerhet på
ett område som cancerterapiens, där
behandlingen bedrives med många olika
metoder, som långt ifrån alltid utesluter
varandra, tror jag det skulle vara
olyckligt om man försökte lägga
fast ett visst behandlingsschema, efter
vilket läkarnas arbete skulle bedrivas.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationerna.

Härefler anförde:

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Detta svar har motsetts
med stort och i många fall starkt personligt
engagerat intresse hos många
människor runt om i vårt land. Det är
därför mycket tillfredsställande att kunna
notera, att statsrådet finner det angeläget,
att dr Sandberg beredes tillfälle
att för prövning framlägga hela det material,
som han förfogar över.

Det önskvärda härav motiveras redan
av den villrådighet, som för närvarande
råder bland både läkare och allmänhet
beträffande THX-preparatet. Detta kan
erhållas blott efter en hänvändelse till
dr Sandberg. Denne håller med rätta
mycket konsekvent på att preparatet
skall utlämnas endast efter rekvisition
av läkare. Det nuvarande förhållandet,
att vissa läkare hos dr Sandberg rekvirerat
THX och behandlat sina patienter
med preparatet, medan andra läkare
trots önskemål från både patienter
och deras anhöriga vägrat göra detta,
bör inte få fortsätta. Vad som framför
allt fordras är — som jag också
framhållit i min interpellation — att
en större klarhet skapas omkring preparatet
och dess värde.

Samtidigt som dr Sandberg på läkares
rekvisition gratis levererar THX uttrycker
han en önskan om att han som
motprestation skall erhålla fotostatkopior
eller avskrifter av läkarjournaler,
för att han därigenom skall kunna följa
förloppet av sjukdomen under behandlingen.
Dr Sandberg förfogar på så sätt
över ett stort antal dylika journaler,
som han anser vara av väsentlig betydelse
för bedömningen av medlets verkan.

Det är enligt min mening av synnerligen
stor vikt att hela detta primärmaterial
blir föremål för bedömning, vilket
hittills inte varit fallet. Det är glädjande
att statsrådet i sitt svar ställer i
utsikt, att dr Sandberg skall få ledighet
från sin tjänst som distriktsveterinär
för att få tid att sammanställa och framlägga
sitt material. Statsrådets positiva
inställning i detta hänseende kommer
säkerligen att mottas med största tillfredsställelse
i vida kretsar. Detta ställningstagande
understryker också den
vikt statsrådet lägger vid att varje möjlighet
att bekämpa den svåra cancersjukdomen
prövas och tillvaratas.

Jag ber, herr talman, att ånyo få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret
på min interpellation.

Herr ELMWALL (ep) :

Herr talman! Jag är statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet uppriktigt
tacksam för att denna fråga har
fått en så grundlig och snabb behandling.

Cancern är ju den stora folksjukdomen
och det är självklart att mänskligheten
hoppas på ett effektivt botemedel
mot den. Det är under sådana förhållanden
lätt att förstå att diskussionen
kring ett nytt läkemedel, som man
ställer vissa förhoppningar på, kan bli
förvirrande för allmänheten. Detta måste
sägas ha varit fallet framför allt med
debatten och ställningstagandet i fråga
om THX-preparatet. På många håll hos
allmänheten har den uppfattningen
framkommit, att vår läkarkår av en eller
annan orsak skulle undvika att använda
läkemedel som i vissa fall visat sig
effektiva. På en människa, som drabbas
av sjukdom, kan sådana intryck
verka ytterligt nedbrytande. För våra
läkare och forskare, som ju ytterst är
ansvariga för att de sjuka får en riktig
behandling, kan givetvis misstankar av
detta slag verka irriterande. Genom det

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

utförliga svar, som inrikesministern nu
lämnat, har åtskilligt blivit klarlagt på
ett objektivt sätt. Detta anser jag vara
mycket värdefullt ur allmänhetens synpunkt.

Jag vill samtidigt säga att när ett nytt
läkemedel eller en ny behandlingsmetod
aktualiseras inför allmänheten, vore
det av stor vikt att från auktoritativt
håll, t. ex. av medicinalstyrelsens chef,
kunde snarast möjligt lämnas en redogörelse
för de rön som gjorts i fråga
om verkningsgraden av läkemedlet och
erfarenheterna från användningen av
medlet. Detta är nödvändigt, menar jag,
ur såväl läkarnas som allmänhetens
synpunkt.

Jag delar givetvis inrikesministerns
uppfattning att forskningen här — liksom
på andra områden — måste få arbeta
fritt. Det är också självklart, att
valet av behandlingsmetod alltid måste
lämnas till läkarna att avgöra efter
förutsättningarna i varje särskilt fall.
Det skulle, som statsrådet säger, vara
olyckligt om man försökte lägga fast ett
visst behandlingsschema, efter vilket läkarnas
arbete skulle bedrivas. Men det
är, såsom jag framhållit, angeläget att
från auktoritativt håll redogörelser lämnas
över rön i fråga om läkemedel -—
till hjälp för läkarna i deras ansvarsfulla
arbete.

Vad särskilt gäller frågan om THXpreparatet
är det särskilt värdefullt, att
statsrådet här lämnat en så grundlig redogörelse
för prövningen av detta läkemedel.
Expertisen har inte kunnat finna
att THX har någon cancerhämmande
effekt. Det är ett negativt besked för
dem som hoppats annorlunda. Men det
väsentliga är ju att vi får klarhet om
vad ett läkemedel är värt. Det är också
tillfredsställande, att inrikesministern
vill medverka till att doktor Sandberg
får tillfälle att sammanställa och framlägga
de erfarenheter, som han ytterligare
kan göra i fråga om THX. Skulle
det då visa sig att THX med framgång

kan användas i något avseende, måste
givetvis den möjligheten tillvaratas.

Det återstår inte mycket att tillägga
för en lekman på området. Jag framställde
min interpellation därför att jag
ansåg, att en objektiv redogörelse behövdes
i denna fråga. Både före och
efter interpellationens framställande har
jag diskuterat med läkare i denna sak.
Dessa läkare har förklarat, att de använder
alla läkemedel som visat sig
verksamma, oavsett vem som framställer
dem. Ingen av dem har kunnat tänka
sig, att läkarkolleger skulle kunna
ha en annan uppfattning eller handla
på annat sätt. Jag är övertygad om att
detta också är riktigt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att ännu en gång få tacka statsrådet för
svaret.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag tror att det var mycket
nyttigt att denna fråga drogs upp
till debatt här i riksdagen. Jag är också
tacksam för att inrikesministern nedlagt
så mycket arbete på att få en klar
bild av den.

Inledningsvis vill jag säga — för att
inte i fortsättningen bli missförstådd
— att jag i princip inte ställer mig avvisande
till vad man brukar kalla folkmediciner.
Ibland har århundradens
lekmannaerfarenhet så småningom bekräftats
av läkarvetenskapen. Som ett
exempel kan jag ta behandlingen med
digitalis. Ett annat exempel är mögelpreparaten.
Något sådant är det emellertid
inte alls fråga om här. Enligt min
mening borde en verksamhet som veterinär
Sandbergs helt enkelt inte få förekomma
i ett kulturland. En annan sak
är att han naturligtvis — som alla andra
— bör ha rätt att forska. Min uppfattning
att en sådan här verksamhet
helt enkelt inte borde få förekomma
skall jag i korthet försöka motivera.

Först vill jag säga, att den medicin -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

ska vetenskapen är helt ense om att vid
bedömningen av ett preparats värde vid
behandlingen av en sjukdom hänsyn måste
tas både till preparatets effekt på sjukdomsalstrande
faktorer — t. ex. bakterier
vid infektionssjukdomar eller gifter
vid förgiftningssjukdomar — och till
dess effekt på den sjukliga förändringens
fortskridande i kroppen, t. ex. vitaminernas
direkta effekt på vissa sjukdomar.
Dessutom måste man emellertid
också ta hänsyn till preparatets verkan
som stimulans för kroppens naturliga
försvarskrafter — vad den medicinska
vetenskapen kallar den allmänt
roborerande effekten. Man kan helt enkelt
inte på ett riktigt sätt bedöma ett
aktuellt medels — i detta fall THX —
medicinska värde innan man försökt
att fastställa till vilken av dessa kategorier
det hör. Att vetenskapligt utföra
denna klassificering är vad cancer beträffar
förenat med utomordentligt stora
svårigheter. Man vet för närvarande
ingenting säkert om de sjukdomsalstrande
faktorerna. Härav följer att en
bedömning i detta avseende är omöjlig
i dagens läge.

Beträffande sjukdomens fortskridande
liksom kroppens försvarsresurser
kan dessa i viss utsträckning bedömas
kliniskt genom röntgen, genom olika
laboratorieprover, genom fortlöpande
iakttagelser av patienternas allmäntillstånd
o. s. v. Men — och detta är mycket
viktigt — för en korrekt bedömning
av sistnämnda faktorer är förutsättningarna
dels att man har tillräckligt många
väl kontrollerade fall med säkert fastställd
sjukdom av ifrågavarande slag —
i detta fall cancer ■— dels även sådana
fall som inte befinner sig i ett så sent
stadium av sjukdomen, att kroppens naturliga
försvarskrafter inte hinner framträda.
Det är meningslöst att bedöma ett
preparats effekt med utgångspunkt från
sådana sjukdomsfall där den aktuella
sjukdomen har bringat patienten till
ett slutstadium, där inga som helst verk -

ningar av en sådan behandling kan eller
hinner göra sig gällande.

Ett läkemedels värde ur medicinsk
synpunkt är sålunda icke helt beroende
av dess eftersträvade eller eventuellt
påstådda direkta effekt på den eller
den sjukdomen, utan preparatet accepteras
många gånger såsom en värdefull
tillgång för läkaren om det visar sig ha
påtagliga, allmänt stärkande eller skyddande
verkningar på kroppen. Det väsentliga
är emellertid att man får en
korrekt klassificering av ett aktuellt
preparat, alltså i detta fall THX, med
hänsyn till arten av dess eventuella
verkningar och att bedömningen därav
sker från denna utgångspunkt och med
hänsyn till motsvarande verkningar av
andra, väl kända preparat.

Såvitt jag av svaret kan förstå och av
vad jag i övrigt inhämtat finnes inga
som helst bevis för att veterinär Sandbergs
preparat verkligen skulle på det
ena eller andra sättet göra någon nytta
eller på något sätt i positiv riktning påverka
det vanliga förloppet av cancerfall.
Det är ju påfallande att i de fall,
då en tillfällig lättnad inträffat, denna
lättnad lika väl kan tillskrivas samtida
eller föregående behandling av annat
slag. Det kan till och med en lekman
som jag förstå.

Men härtill kommer vad jag anser
vara ytterst egendomligt och som ställer
veterinär Sandbergs verksamhet allmänt
vetenskapligt sett i en mycket
egendomlig dager, nämligen att det är
mig bekant att experter på cancerforskning,
som besökt veterinär Sandberg,
ej givits tillträde till hans laboratorium
och alltså ej fått tillfälle att bilda sig en
uppfattning om tillverkningen. Det är
precis som om jag, för att nu dra en
parallell, skulle skriva en avhandling i
rättshistoria och vägrade andra intresserade
att so på det material som jag
använder. Likaså är det mycket märkligt
att icke herr Sandberg — vilket han
haft full rätt att göra — anmält prepa -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

ratet såsom farmaceutisk specialitet för
klinisk och farmaceutisk prövning i den
ordning som gäller för farmaceutiska
specialiteter. Lika märkligt är att herr
Sandberg aldrig har publicerat någonting
om sitt preparat, varvid särskilt
är att märka, att det är mycket lätt att
få artiklar i cancerfrågor publicerade,
ej minst i USA, där det finns en flora
av tidskrifter på området och där det
bokstavligen lagts ned och läggs ner
miljarder på cancerforskningen. Om nu
herr Sandberg är så övertygad om sitt
preparats goda effekt, varför har han
då icke begagnat sig av någon av dessa
så näraliggande vägar?

Jag vill även mycket starkt understryka
att när i enstaka fall visserligen
icke någon objektiv förbättring men
dock en förbättring av allmäntillståndet
och en lindring av smärtorna har
tyckts kunna iakttagas i anslutning till
THX-injektioner, så väger denna goda
verkan, som man alltså i dessa fall möjligen
kan iakttaga, fjäderlätt mot den
besvikelse över alla brustna förhoppningar
och den sorg över alla misslyckade
behandlingar som i så många fall
kan konstateras.

Det är för övrigt icke så egendomligt
att en dylik tillfällig förbättring i allmäntillståndet
då och då kan iakttagas.
Alla vet vi hur lättsuggestibla vi människor
ofta kan vara, och det är ett djupt
allvarligt och mycket beklagligt faktum
att såväl cancerpatienter som anhöriga
eller närstående till cancerpatienter
ofta är mycket lätta att suggerera. Ett
medels inverkan kan — det är allmänt
känt ■— därvid bero dels på sjukdomens
art, dels på hur lättsuggestibla människor
är och, vilket sammanhänger med
detta, på hur övertygad vederbörande
läkare är om medlets verkan och hur
starkt han kan påverka sina patienter.

Det finns en stor undersökning utförd
under lång tid med motsvarande
kontrollgrupp där man använt sig av
s. k. placebo-tabletter. Vanligtvis använ -

der vi väl här i Sverige i detta fall ordet
blindtabletter. I icke mindre än 30
procent av fallen visade sig blindtabletterna
ha en åtminstone övergående —
jag understryker ordet övergående —
verkan. I sådana fall är dessa tabletter
naturligtvis uteslutande av godo. Men
dylika tabletter har ingen som helst
verkan på verkligt svåra sjukdomar. Låt
mig för att konkretisera saken ta som
exempel å ena sidan en ofta inbillad
huvudvärk och å andra sidan en svår
tuberkulos.

Jag har här framför mig en artikel
ur Pharmacological Reviews, decembernumret
1959, där just denna fråga
behandlas på ett synnerligen objektivt
och vederhäftigt sätt. Jag kunde ta
många exempel därur, men jag vill endast
nämna ett enda, som jag tycker är
rätt belysande. Det finns ett fall av två
grupper av patienter som behandlades
för blödande magsår med placebo-tabletter.
Patienterna i den ena gruppen
meddelades av läkaren att de skulle få
en ny medicin som otvivelaktigt skulle
hjälpa dem. Personerna i den andra
gruppen fick av sjuksköterskorna veta
att det var frågan om ett medicinskt
experiment, vars effekt var mer eller
mindre okänd. I båda fallen användes
exakt samma medel, alltså placebo-tabletter.
I den första gruppen visade sig
utmärkta resultat i 70 procent av fallen,
medan detta i den andra gruppen
endast var fallet med 25 procent. Ett
bättre bevis på människors suggestibilitet
kan knappast givas.

Det förefaller mig ansvarslöst att använda
preparat som inte är utprovade,
preparat som — såsom också framgår
av inrikesministerns svar — i det övervägande
antalet fall icke har haft någon
som helst inverkan för att inge många
olyckliga människor meningslösa förhoppningar.
Det är ett ofta konstaterat
faktum att ju större patientens behov
av hjälp är, desto mera sannolikt är

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

det att en blindtablett skall ha ett övergående
inflytande.

Men, herr talman, måhända är ändå
den största faran med THX inte någon
av dem jag berört, utan det är när man
t. ex. behöver tillgripa en operation,
som ofta kan vara djupt ingripande —
det kan vara fråga om t. ex. en amputering
i samband med cancer — då
reagerar givetvis både patient och närstående
häremot. De har då i stället satt
sin tro och förhoppning till THX. När
sedan inget resultat har visat sig kanske
tiden för en framgångsrik operation
är förliden. Detta är inget konstruerat
fall, utan jag vet med bestämdhet att
sådana fall har inträffat.

Självfallet ansluter jag mig helt till
vad herr statsrådet avslutningsvis säger,
att forskningen på detta liksom på
andra områden måste få arbeta fritt
och att de resultat som uppnås förutsättningslöst
bör lämnas ut till läkarna
för klinisk prövning. Detta är helt enkelt
en förutsättning för att vi skall
komma längre i forskningen över huvud
taget och här särskilt i cancerforskningen.

Vill herr Sandberg följa allmänt vedertagna
hederliga metoder tror jag
att de första som är villiga att välkomna
honom är de som hårt och länge har
kämpat mot denna folksjukdom. Vill
han det inte, då är han ingen forskare.

Herr VON FRIESEN (fp):

Herr talman! Då jag hörde den ärade
interpellanten herr Almgren tacka
statsrådet för svaret, gjorde jag den
reflexionen att den mannen måtte vara
tacksam för litet. Då jag tackar
statsrådet för den utomordentliga dokumentation
som han bär presterat beträffande
de medicinska undersökningarna
av det här preparatet, som visat
sig vara långt mera omfattande än vad
jag själv hade någon aning om tidigare,
är det ett helhjärtat tack för hela
4—Andra kammarens protokoll 1900. N

svaret, ett tack för att han gör sitt för
att avblåsa en misstroendekampanj i
den här frågan som ter sig sällsynt
olustig och osmaklig.

I egenskap av läkare skall jag tilllåta
mig att säga ett par ord som uteslutande
avser att komplettera framställningen
liksom den väldokumenterade
framställning som herr Munktell
nyss gjorde inför kammaren. Det är
ju välbekant för alla att en alldeles
enastående utveckling har pågått under
de senaste decennierna på det medicinska
området. Under 1920-, 1930-och 1940-talen och alltfort har vi fått
bevittna framsteg som saknar motstycke
i medicinens historia. Under 1920-talet fick vi insulinet mot sockersjuka,
vi fick leverpreparaten mot farliga
blodsjukdomar, under 1930-talet började
sulfan användas, som i viss modifierad
form fortfarande har stor betydelse,
och på 1940-talet, under kriget,
kom penicillinet tätt följt av en lång
rad av andra antibiotika som varit till
stor hjälp för läkarna.

Så ett par ord om cancerforskningen
och cancerbehandlingen, vilka — såsom
statsrådet också berörde — särskilt
poängterades i den andra av interpellationerna.

Cancer eller — som det heter på
svenska — kräfta är en med rätta fruktad
sjukdom. Det lömska och otäcka
förlopp som denna sjukdom har när
dessa främmande celler så småningom
växer in i den friska vävnaden så att
de i många fall inte står att hejda gör
att folk fruktar denna sjukdom mer än
många andra. Det finns många människor
som genomlever sitt liv i skräck
för att få cancer. Till dessa och till
andra skulle det kunna sägas att vetenskapen
ingalunda står maktlös inför
cancersjukdomarna. Även här har
tack vare ett intensivt forskningsarbete
och en förbättrad metodik resultat
kunnat uppnås som ter sig utomordentligt
vackra.

Nr G

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

Jag tänker t. ex. på de speciella
kvinnliga formerna av cancer, kvinnlig
underlivscancer och kvinnlig bröstcancer,
som är mycket vanliga sjukdomar.
Det är utomordentligt viktigt
att patienten känner de tidiga
symtomen. Känner hon dem, kan
man ofta med stor framgång sätta in
kirurgisk behandling och olika former
av strålbehandling. Detsamma gäller
också om hudkräftan, denna ytliga form
av cancer som — om den får fortsätta
—- kan leda till mycket svåra förändringar
och som helt obehandlad kan
leda till döden. Om den upptäcks i någorlunda
rimlig tid, kan framför allt
strålbehandling göra ofantligt mycket.

Mera djupliggande cancerformer
kanske vi ännu i dag inte kan behandla
så rationellt och så effektivt som vi
skulle önska. Jag tänker särskilt på den
s. k. magkräftan. Här är diagnosen ofta
utomordentligt svår att ställa och
kan i många fall inte ställas förrän
sjukdomen har gått så långt, att den
kirurgiska behandling, som blir erforderlig,
inte kan åstadkomma annat än
en viss lättnad. Men den kirurgiska behandlingen
har kunnat rädda åratal av
liv även åt patienter som har lidit av
matsmältningsorganens cancersjukdomar.

Det finns ett gammalt medicinskt visdomsord
som säger, att läkaren kan någon
gång bota, ofta lindra men alltid
trösta — en god regel för det medicinska
handlandet, synes det mig. Det
är klart att vi i första hand försöker
bota, men det lyckas inte alltid, och
då måste vi försöka lindra. Såsom statsrådet
anförde i sitt interpellationssvar
finns det vissa hormonpreparat som
rätt använda kan hämma cancern i dess
utveckling —• jag tänker exempelvis på
den manliga blåshalskörtelns cancer,
vars tillväxt paradoxalt nog kan hämmas
av s. k. kvinnliga hormoner, vilka
kan ge patienten kanske till och
med flera år av liv i åtminstone rela -

tivt god hälsa, även om det kanske inte
kan sägas, att man på det sättet kan
bota sjukdomen. Självfallet har vi också
en arsenal av smärtlindrande och
liknande medel, som är oumbärliga om
ingenting annat står att vinna.

På olika håll pågår ett intensivt
forskningsarbete beträffande de här
sjukdomarna liksom beträffande alla
andra: på våra universitetskliniker, på
forskningslaboratorier och vid vissa lasarett
ute i landet. Jag vill särskilt
nämna, att nästan alla våra stora läkemedelsfabriker
till sitt förfogande
har forskningslaboratorier, som har
gjort ofantligt mycket för att skapa
lämpliga och goda läkemedel både mot
de sjukdomar som här är aktuella och
mot andra. Om vi läkare ibland har
någon kritik att framföra mot preparaten,
skulle den kanske gälla att en
hel del av dem lovar mer än de kan
hålla. Om så visar sig vara fallet, kan
vi inte använda dem längre, utan lägger
undan dem och avvaktar resultatet
av nya forskningsmödor.

På det sättet går det alltid till. Vi
prövar över huvud taget allt som går
att pröva, och det som inte är värdefullt
ratar vi. Det förefaller nästan genant
att behöva göra så enkla konstateranden
i det här sammanhanget, men
det har verkat under den här THXkampanjen
som om läkarna skulle ha
någon underlig inneboende lust att undanhålla
allmänheten läkemedel som i
själva verket skulle vara värdefulla.
Frånsett att detta skulle vara ur medicinsk
synpunkt oriktigt skulle det
vara — om jag får använda ett känt
citat — värre än ett brott; det skulle
vara en dumhet. Sanningen om dessa
preparats verkan — vilken den nu än
är — kommer ju alltid fram. Det är
nämligen inte bara vi här i landet som
bedriver forskning särskilt när det gäller
de här aktuella sjukdomarna, utan
forskning pågår över hela världen. Om
vi av någon besynnerlig anledning skul -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

le förkasta ett medel som vi i själva
verket trodde vara värdefullt, skulle vi
själva snart desavueras på ett allvarligt
och obehagligt sätt, och den alltför
konservativa attityden skulle hämna
sig.

Låt mig emellertid, herr talman, säga
ett par ord om ursprunget till den
ganska sällsamma kampanj som har bedrivits
för detta medel, om vilket vi
nu i statsrådets redogörelse har fått
höra, att det är så noga prövat som över
huvud taget något preparat och har befunnits
utan värde.

En av anledningarna till att preparatet
har kommit i blickfältet och att det
har ingivit allmänheten vissa förhoppningar
har ju varit historien om en liten
flicka som insjuknat i en cancerliknande
tumör och som sedan har figurerat
i en stor del av den svenska
pressen, vilken har lämnat nära nog
dagliga bulletiner om hennes tillstånd.

Jag tror inte att vi läkare är ensamma
om den inställningen, att mycket
av vad som här skrivits ter sig i sällsynt
grad osmakligt och ovärdigt, och
jag är glad att konstatera, att vi har
mera ansvarsmedvetna pressorgan, som
reagerar mot denna trafik, vilken sannerligen
inte har varit till någon nytta.
Man får hoppas att den form av
journalistik, som här bedrivits, skall
ha sett sina bästa dagar. Om tidningarna
sysslar med prinsessromantik, fotografer
o. dyl., kan de gärna få göra
det — det är ganska larvigt många
gånger, men det är i alla fall ofarligt.
Hur det än är, kan det vara en glädjekälla
för tusentals människor och en
ganska ofarlig sysselsättning. Men även
om den snyftpropaganda, som bedrivits
i detta fall, är larvig — och det
skall ingen bestrida — är den ingalunda
ofarlig utan tvärtom skadlig. Den
inger, som bl. a. herr Munktell poängterade,
människor fullständigt falska
förhoppningar. Den kanske många
gånger förorsakar att en effektiv me -

dicinsk behandling — i detta fall en
kirurgisk behandling — uppskjutes till
dess det blir för sent. Det är ett mycket
stort ansvar, som vilar på dem som
av inte alls altruistiska utan ganska
egoistiska motiv har bedrivit denna
kampanj.

Det står visserligen här i tidningarna,
att det i alla fall finns läkare som
använder detta preparat. Jag såg i en
stor bildtidning, som bl. a. exploaterat
detta fall, att läkarna skriver och vill
ha preparatet och ber vederbörande
fabrikant att strunta i vad professorerna
och doktorerna i Stockholm säger.
Jag bestrider inte att så är förhållandet.
Jag tror att det kan vara alldeles
riktigt att det särskilt när det
gäller cancersjukdomen kan finnas
människor, som befinner sig i ett sådant
läge att de, hur irrationellt de
kanske innerst inne tycker att det är,
ändå vill begagna denna möjlighet.
Tänk er själva, mina damer och herrar,
en människa, som drabbats av en sjukdom,
om vilken läkarna säger att den
är obotlig: cancer i ett stadium då slutet
är att vänta om en ganska kort tid.
Griper inte han eller hon efter även
det allra svagaste halmstrå? År det inte
en naturlig psykologisk reaktion om
han säger sig: »Jag skall kanske ändå
do. Men det kanske kan ligga någonting
i det här, och jag vill pröva det.»

Jag har velat säga detta, herr talman,
därför att jag tror att det är förklarligt
att det finns en viss efterfrågan
på sådana här preparat. Men för den
skull behöver vi ju inte inrangera detta
av den medicinska sakkunskapen
utdömda preparat i den medicinska arsenalen
i det skick, i vilket preparatet
befinner sig nu. Då skulle vi också
kunna ge offentlig sanktion åt alla möjliga
signerier, korstecken, rissmorning
och vad det nu kan vara — alla möjliga
medel, om vilka folkmedicinen
berättar att de använts tidigare och vilka
kanske i vissa landsdelar används

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

fortfarande. Det är alldeles klart, att
vetenskap och beprövad erfarenhet inte
kan godkänna någonting sådant.

Herr talman! Mina slutord i denna
debatt innefattar bara en uppmaning
till dem som förfogar över det tryckta
ordet och till dem som på ett eller annat
sätt medverkar i opinionsbildningen:
Sluta med denna kampanj kring ett
preparat, som så grundligt har blivit
prövat och därefter utdömts som värdelöst
i den medicinska användningen!
Sluta med att ta på ert ansvar att inge
sjuka och olyckliga människor förhoppningar,
som inte kan infrias!

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag undvek nogsamt i
mitt förra anförande att ge mig in på
några som helst bedömningar eller vetenskapliga
utläggningar när det gäller
att bedöma läkemedlet som sådant.
Det är jag inte kompetent till, och jag
vill inte ta upp en diskussion på den
punkten med vare sig professor Munktell
eller herr von Friesen.

Dr von Friesen frågar vad interpellanten
har för anledning att tacka. Jag
har väl lika stor anledning att tacka
som herr von Friesen för att jag fått
svar på min interpellation. Det hör väl
till god ton, eller hur, herr von Friesen? Vidare

tycker jag att jag fick så mycket
positivt som svar på min interpellation,
att jag har ytterligare anledning
att stryka under detta tack.
Dr Sandberg får nu tillfälle att framlägga
det rikhaltiga material han säger
sig förfoga över. Han får ledighet
från sin tjänst för att samla och bearbeta
detta material och lämna in det
till prövning, och detta anser jag vara
en vinst, som vunnits genom min
interpellation.

Professor Munktell tar munnen full;
jag tycker nästan det är kusligt att höra
honom, när han säger att dr Sandbergs
preparat inte skulle få existera,

att hans uppträdande är ansvarslöst
o. s. v. Dr Sandberg är inte någon
kvacksalvare, han är medicine doktor
och veterinär. Han opererar inte i utkanterna
i något slags skumrask med
sitt preparat. Endast på läkares rekvisition
lämnar han ut preparatet och
han vill ha det vetenskapligt bedömt.

Nu sägs det visserligen att denna
bedömning skett, men att statsrådet ger
dr Sandberg möjlighet att få primärmaterialet
prövat, betyder att en väsentlig
del ännu icke är undersökt,
nämligen det material som dr Sandberg
förfogar över. Jag anser att vi måste
kräva att det hela blir allsidigt bedömt
från grunden. Vi skall nog vara glada
över att vi har människor som dr Sandberg
och andra som kämpar, ty därav
kan dock en hd del vinnas. Det har
hänt förr att människor, som inte haft
utbildning och fina titlar, ändå hittat
på medel, som blivit revolutionerande
för framtiden.

Det är glädjande att ha fått ta del
av statsrådets svar, vilket går emot
nämnda båda herrars yttranden. Statsrådet
säger ju att han är villig att låta
pröva denna sak ytterligare. Vi lekmän,
som inte har möjligheter att bedöma
dessa ting på samma sätt som
experterna, vet ändå att många människor
ställer sitt hopp till de framsteg
som görs, och när det gäller THX-preparatet
har dock många läkare rekvirerat
och använt medlet och vunnit en
del framgångar med det.

Det är därför inte så säkert att herr
von Friesen står på den rätta sidan i
detta fall. Det får en ytterligare utredning
visa. Jag har med min interpellation
velat skapa ökad klarhet kring
preparatet, och med det svar jag fått av
statsrådet anser jag att så också kommer
att ske.

Herr VON FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tycker fortfarande

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

att herr Almgren är tacksam för väldigt
litet och att hans tacksamhet hänför
sig till något helt annat än vad
statsrådet sagt i sitt svar. Herr Almgren
är tacksam för att dr Sandberg får
tillfälle att fortsätta sina undersökningar
— men det är väl alldeles självklart
att han skall få göra det! Ur synpunkten
av kravet på en förnyad utredning
om dessa saker är statsrådets svar emellertid
fullständigt uttömmande och,
tycker jag, negativt.

Vi skall dock inte här tvista om herr
Almgrens större eller mindre grad av
tacksamhet i detta sammanhang. Hittills
har i alla fall ingenting inträffat,
som berättigar oss att hysa några förhoppningar
om detta preparat. Den saken
står alldeles klar efter statsrådets
anförande.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Almgren att jag inte på något sätt har
tagit munnen full. Om jag gjort det, så
skulle jag ha yttrat mig i bra mycket
kraftigare ordalag än jag använde.

Herr Sandberg är inte någon kvacksalvare,
säger herr Almgren. Nej, det
är möjligt att han inte är. Han är s. k.
veterinärmedicine doktor. Han är sålunda
veterinär. Det är givetvis också
bra att han får möjligheter att ytterligare
pröva sitt preparat, och inrikesministern
har ju ställt i utsikt att han
skall få ledigt från sin tjänst för att
göra ytterligare prövningar.

Men vad jag vill konstatera är, att
herr Sandberg har haft möjlighet att
få preparatet vetenskapligt bedömt men
att han inte har brytt sig om detta.
Varför har han inte använt sig av de
vägar som där stått till buds? Varför
har han inte, jag upprepar det, låtit
experter på cancerforskningen få tillträde
till sitt laboratorium? Varför har
han inte anmält preparatet som farmacevtisk
specialitet för klinisk och far -

macevtisk prövning? Varför har lian
inte publicerat någonting om sitt preparat?
Detta är mycket lätt att göra.
Jag skulle kunna åta mig att personligen
hjälpa både herr Almgren och
herr Sandberg med sådan publicering.

Jag understryker än en gång mycket
starkt, att man icke har kunnat iaktta
någon förbättring men i enstaka fall
väl en tillfällig lindring av smärtorna
efter behandling med preparatet i fråga,
men detta goda väger fjäderlätt mot
alla besvikelser över brustna förhoppningar
och all sorg på grund av misslyckade
behandlingar. Jag tänker här
bl. a. på det kända fallet med flickan
som enligt läkarnas uppfattning
borde ha fått benet amputerat. Hon
hade cancer i det och ville först pröva
med THX-preparatet, men sjukdomen
spred sig till lungorna och sedan
var det för sent att operera.

Jag vill också understryka vad jag
sade inledningsvis, nämligen att det
kan förekomma fall då en person utan
medicinsk utbildning kan framställa ett
värdefullt preparat; så är fallet t. ex.
med folkmedicinerna. Vi kan bara se
på den gamla medeltida vandringssägnen
om riddaren som sårad kom till
kvarnen, där mjölnarens hustru lade
spindelväv — d. v. s. mögel — på hans
sår och han därmed blev helad. Den
behandlingen var ju en motsvarighet
till penicillinbehandlingen.

Herr Sandberg har alltså haft möjlighet
att pröva sitt preparat — och
han skall pröva det, om han vill bli
trodd av vederhäftigt folk.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Huvudsaken är väl ändå
inte om vi står här och tackar eller
ej, utan det väsentliga är att allmänheten
får klarhet i hur det ligger
till med dessa frågor. Och så vitt jag
kan se har vi fått sådan klarhet efter
inrikesministerns redogörelse. Därför

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

tycker jag att all vidare sensationsbildning
i ämnet borde kunna vara slut.
Det håller jag med herr von Friesen
om. En saklig behandling är alltid välkommen.

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att denna
diskussion kunde anstå tills vi fått den
ytterligare prövning som statsrådet utlovat.
Då kunde vi återkomma på nytt
och diskutera THX-preparatet.

Herr von Friesen framhärdar och
menar att jag icke har någon anledning
att tacka för svaret. Till det vill jag
säga, att herr von Friesen tydligen inte
läst min interpellation. Jag har nämligen
i interpellationen frågat, om statsrådet
är villig att redogöra för de undersökningar
som gjorts och de ståndpunkter
som intagits beträffande THXpreparatet
av vetenskapliga och administrativa
instanser. Jag har inte haft
några förutfattade meningar. Jag vill
att större klarhet skall skapas och tycker
mig då ha anledning att tacka för
att statsrådet ställt en ytterligare prövning
av dr Sandbergs preparat i utsikt.

Herr Munktells betoning av dr Sandbergs
yrke var inte särdeles vacker,
när han sade att dr Sandberg var en
så kallad veterinär. Är Munktell i så
fall en så kallad professor?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det vore väl från flera
synpunkter önskvärt att debatten om
vem som skall tacka eller inte kunde
avbrytas och vi ägnade oss åt saken.

Det har för de inlägg som gjorts funnits
en gemensam nämnare: man har
inte haft något att erinra mot de tankegångar
vi fört fram i interpellationssvaret,
framför allt i dess konklusion. Där
säger vi: Låt oss bereda dr Sandberg
möjligheten att ställa sitt material till
förfogande, och vi skall garantera att
det blir en prövning!

De inlägg som gjorts representerar på
ett sätt opinionens två sidor. Den ena
kan man kanske enkelt uttrycka så:
Kanske ändå! Man vill alltså inte erkänna
att det förevarit en sådan noggrann
vetenskaplig prövning av preparatet
som har lett fram till ett för preparatet
negativt resultat. Man vill uppehålla
sig vid tanken att detta preparat
ändå kan ha någon positiv, gynnsam
verkan. Den andra sidan är den som
säger att man måste följa vedertagna
vetenskapliga regler för en prövning av
materialet.

Beträffande den första åsikten vill jag
säga att jag skulle ha varit tacksam om
herr Almgren inte hade sagt att primärmaterialet,
som nu kan komma att bli
föremål för en prövning, inte har prövats
tidigare. Jag har ju velat klart redovisa
hur man sedan ungefär 1949 eller
1950 följt detta preparat och hur man
vid de vetenskapliga institutionerna,
vilket ju herr von Friesen starkt understrukit,
har givit dr Sandberg tillfälle
att till och med själv medverka. Jag hänvisar
till vad jag sade i mitt svar. Dr
Sandberg hade våren 1953 infunnit sig
i Göteborg medförande ett kortregister
över ett hundratal patienter som behandlats
med THX. Professor Strandqvist
var den som ledde verksamheten
i Göteborg. Jag erinrar vidare om att
1953 hade en undersökning planlagts
beträffande THX av dr Sandberg, docent
Sköld och professor Jorpes i samarbete
med docent Klein vid karolinska
institutet och professor Dahlberg vid
rasbiologiska institutet i Uppsala. Då
uppställdes också villkoren för den vetenskapliga
metodiken. Prof. Dahlberg
gav anvisningar om tillvägagångssättet.
I interpellationssvaret har också framhållits
att denna behandling och de möjligheter
man ställt till förfogande för
en vetenskaplig granskning är säregna.

Herr Elmwall sade att han var tacksam
för den objektiva redogörelse som
lämnats och att det var en sådan han

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

efterfrågat. Jag hoppas att herr Elmwall
därmed har undanröjt ett missförstånd
som lätt skulle kunna uppstå. Att han i
sin interpellation framställt önskemålet
om en objektiv undersökning, skulle nämligen
kunna uppfattas så, att han underkänner
de vetenskapliga instanser som
hittills har prövat preparatet. Jag hoppas
alltså att herr Elmwall med sitt inlägg
gjort klart att han inte med interpellationen
avsåg att kritisera vad som
hittills förekommit. Jag tror att det också
skulle vara bra om herr Elmwall ville
verifiera vad jag här kommit fram till.

Jag behöver kanske inte ytterligare
uppehålla mig vid detta. Jag vill emellertid
ännu en gång framhålla att man
rimligtvis inte kan påstå att inte åt denna
fråga ägnats ett verkligt omfattande
intresse från myndigheternas och bakom
dem från forskarnas och läkarnas
sida.

Jag vill i likhet med herr von Friesen
säga att det självklart är ett medicinskt
intresse att söka pröva varje möjlighet
att åstadkomma bot och lindring mot
en sjukdom av en så fruktansvärd karaktär
som cancer. Vetenskapens och
forskningens försök världen över att
finna cancerns gåta vittnar ju ändå om
ansträngningarna liksom också om svårigheterna,
men därtill kan man väl
också säga att den kritiska prövningen
och granskningen av preparat, som under
hand kommer fram, är väl motiverad.

Vi utesluter alltså inte att detta preparat,
även om det inte har cancerhämmande
effekt, skulle kunna gynnsamt
påverka allmäntillståndet. Det är kanske
här den slutgiltiga frågan står kvar,
och det är här man ställer sig en smula
tveksam och kanske skulle vilja ha mera
kliniska belägg för de påståenden som
görs, också från läkarhåll, att det skulle
kunna ha en sådan gynnsam verkan.
Det är inte minst därför vi har ett intresse
av att ge dr Sandberg möjlighet
att få till stånd en prövning.

När herr Elmwall säger att här står
ett litet frågetecken kvar, så vill jag
svara att man skall förstå medicinalstyrelsens
ställning i detta sammanhang
och att den är litet tveksam om vilka
råd den skall ge läkarna landet över.
Skall man ge dem rådet att använda
preparatet eller skall man förbjuda dess
användande? Det har ju ändå visat sig
att preparatet i och för sig är ofarligt.
Om det inte är tillräckligt desinficerat
kan det medföra vissa risker, men i övrigt
är man väl ganska överens om att
det är ofarligt. Därför har medicinalstyrelsen
tills vidare intagit den positionen,
att det må vara läkarnas sak att bedöma
huruvida de vill medverka till
att preparatet, om det ställs till förfogande
av dr Sandberg, blir injicerat på
patienter. Å andra sidan skall man också
ha klart för sig, att de förhoppningar
sjuka människor ställer på ett medel
i vissa fall till och med kan vara
skadliga: de avstår från andra möjligheter,
som kanske skulle kunna vara
räddande. Det är det som gör att det
är nödvändigt att så skyndsamt som
möjligt och såvitt det över huvud taget
går söka skapa den slutgiltiga klarheten
kring detta preparat och dess användande.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara en mycket kort
replik till herr Almgren.

Jag sade inte »så kallad veterinär»,
utan jag vill minnas att jag sade »så
kallad veterinärmedicine doktor». Det
behövs väl bara en mycket obetydlig
grad av intelligens för att begripa att
jag därmed i detta sammanhang ville
sätta det uttrycket i motsats till medicine
doktor, och till och med herr Almgren
får väl medge att det är en viss
skillnad. För övrigt skulle jag gärna
kunna tänka mig att kalla mig så kallad
]>rofessor, ty jag hinner mycket litet
med min verksamhet som professor nu
när jag sysslar så mycket med politik.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

Slutligen vill jag bara ytterligare tacka
herr statsrådet. Det är alldeles riktigt
som statsrådet sade i sitt sista anförande,
att förhoppningar hos sjuka
människor kan leda till direkt skada.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag formulerat
min interpellation otydligt eller
om herr statsrådet läst den litet för
hastigt. I interpellationen framhåller
jag emellertid: »Av den diskussion, som
förekommit i pressen och i andra sammanhang
kring dessa ämnen, framgår
emellertid att det råder stor osäkerhet
i bedömningen av verkningarna av nya
läkemedel på detta område. Detta har
på vissa håll — säkert med orätt —- bedömts
som om läkarna inte vore villiga
att använda en del framkomna nya
rön.»

Av statsrådets svar har, såvitt jag kan
se, framgått att man så långt det är möjligt
försökt objektivt bedöma även detta
läkemedel, och med det, herr talman,
måste i varje fall jag som lekman känna
mig tillfredsställd.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tänker inte yttra
mig vare sig för eller mot THX-preparatet,
eftersom jag inte känner dess
verkningar. Jag vill inte heller säga något
illa om våra läkare eller om medicinalstyrelsen.
De gör säkert så gott de
kan. På vissa områden har vår läkarvetenskap
nått en mycket hög utveckling,
på andra områden har den mycket
att lära.

Jag skulle emellertid vilja göra en
principiell reflexion med anledning av
ett par inlägg i denna diskussion. Vad
jag säger riktar sig inte mot statsrådet;
jag tycker att den varsamhet, varmed
han behandlat frågan, är tilltalande.

Är det ändå inte så att en viss yrkesstolthet
— för att nu inte säga någonting
ännu allvarligare — får sätta sin

prägel både på läkarvetenskapen och
på andra områden.

Jag skall anföra ett exempel. I radion
har man varje vecka ett program för
att samla in pengar åt multipel-sklerossjuka.
Det är en ohygglig sjukdom, och
den svenska läkarvetenskapen — åtminstone
den officiella — är, såvitt jag
förstår, enig om att den är obotlig. Men
alla anser inte det. Jag vill erinra om
en kvinna som skrev till sovjetregeringen
med anledning av att forskare i Sovjet
belönats på grund av framgångar
med medicin mot denna sjukdom — jag
kommer inte ihåg detaljsiffrorna, men
man har beräknat att över 60 procent av
de behandlade blivit friska och att sjukdomens
vidare förlopp stoppats hos mellan
15 och 20 procent, d. v. s. de hopplösa
fallen har reducerats till mellan
10 och 20 procent. Kvinnan fick medicin
och behandlingen började, men efter
kort tid tar läkarna ifrån henne medicinen.
Hon säger själv att hon kände
sig bättre av medicinen, och när jag
frågat läkarna, varför de inte låter hela
kuren genomföras, svarar de: Vi har en
expert i Göteborg, en professor — i
detta fall inget ont om professorer för
det — som har utdömt medicinen och
säger, att det inte lönar sig att använda
den.

Jag har själv skaffat medicin åt sådana
här sjuka, men läkarna vågar inte
ge dem medicinen på grund av denna
experts utlåtande. Då och då ser jag i
tidningarna hur denna s. k. vetenskapsman
skriver om de multipel-sklerossjuka.
Vad han skriver är mycket gripande:
det är en svår sjukdom; och han
skildrar dess olika förlopp. Framför allt
är hans slutsats deprimerande: de sjuka
är dödsdömda. Den rekommendation
vederbörande ger är väl densamma som
professor Munktells, att här skall man
inte ge upphov till förhoppningar hos
människorna, det är bättre att sätta
kniven i dem på en gång, inte i bokstavlig
bemärkelse men psykiskt. Och

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Svar på interpellationer ang. undersökningar beträffande THX-preparatet samt av

medel och metoder i kampen mot cancersjukdomarna

han skriver så vackert om vilken betydelse
det bär att de sjuka håller sig glada
och så länge det går försöker arbeta
med vad de kan.

Kommer ni ihåg, mina damer och
herrar, vilken kamp en ungersk läkare
i slutet av förra seklet fick föra mot en
nästan enhällig vetenskap, när det gällde
barnsängsdödligheten? Till sist förde
han kampen till seger, och i dag är det
ju ingen som ifrågasätter riktigheten av
hans åsikter. Men hur var det då?

Och är det inte en fara, att litet för
mycket av självbelåtenhet och skråanda
tillåts sätta sin prägel på verksamheten
och hindrar sakliga undersökningar i
vissa fall? Jag upprepar att jag är lekman
och inte kan veta någonting om
detta THX-preparat, och jag vill inte
på något sätt nedsätta den svenska läkarkårens
anseende, ty läkarna gör nog
så mycket de kan. Men jag tror också
att statsrådet skall vara uppmärksam på
att överallt där människor verkar finns
det brister, som man får ge akt på. Det
gäller också om vår på många områden
mycket avancerade läkarvetenskap.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad inrikesministern och dr von Friesen
sagt i denna fråga, men jag skulle
vilja säga bara några få ord som sjuksköterska.
Det är nämligen så, att det
finns cancerpatienter som med sina anhöriga
vänt sig till en läkare eller ett
par läkare. De vill ha dessas råd och
vill inte veta av något utifrån kommande,
och jag hoppas att de skall få
vara i fred för THX-entusiasterna.

Det har i alla tider, såvitt jag kan
erinra mig, funnits olika »utomordentliga»
preparat mot cancer. Jag kommer
speciellt ihåg ett preparat från
1920- och 1930-talen, vari ingick Iljiirnes
testamente och som skulle vara absolut
botande för all cancer i vilket stadium
den än befann sig. Jag var med
om att anhöriga och patienter hade ta -

lats vid om detta preparat och att patienterna
sade: Vi vill inte veta av sådana
här preparat, vi vill inte försöka
dem. Det sades nämligen även på den tiden
från vissa håll: Varför kan man inte
försöka preparatet, när det eventuellt
är ofarligt och kan behöva prövas?
Många patienter sade: Jag vänder mig
till läkare — vill Ni pröva medlet så
får ni göra det. Men villkoret för oss
är att min läkare vill pröva det. Själv
vill jag inte avgöra frågan. Jag vill inte
ha folk springande omkring mig som
talar om detta.

Det går att skydda patienterna på
sjukhus. Det är svårare att skydda dem
när de kommer hem. För cancerpatienter
på ett visst stadium är det oerhört
tröttsamt att träffa personer som är så
envist övertygade om att deras preparat
leder till hälsa.

Alla dessa preparat, bl. a. det vari
Hjärnes testamente ingick, är nu ur
världen. Det som jag anfört om dem
borde vara en tankeställare för oss. Nu
skulle jag bara vilja be att de cancerpatienter
som inte vill veta av THXpreparatet
just nu, skall få slippa höra
dessa entusiaster tala direkt till dem
om det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kung].
Maj:ts på bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades

till behandling av lagutskott propositionerna
:

nr 52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m., och

nr 57, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § liandelsbalken;
samt

till bankoutskottet propositionen nr
58, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelserom
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ändrad sista dag för val av justitie- och militieombudsmän

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
å bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
654;

till statsutskottet motionen nr 655;
och

till behandling av lagutskott motionerna
nr 656—660.

§ 5

Föredrogs den av herr Lassinantti vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående arbetsmarknaden
inom Töre kommun, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Vigelsbos vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående förhållandet mellan
jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av handelsoch
betalningsavtal mellan Sverige och
Rumänska Folkrepubliken m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändrad sista dag för val av justitie- och
militieombudsmän

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för
val av justitie- och militieombudsmän.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 331
i första kammaren av herr Per-Olof
Hanson och nr 420 i andra kammaren
av herr Nihlfors hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta såsom vilande
för grundlagsenlig behandling antaga
den ändringen av 68 § riksdagsordningen,
att i andra stycket ordet ''tionde’ utbytes
mot ''tjugonde’».

Utskottet hemställde, att riksdagen, i
anledning av förevarande motioner, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling måtte antaga följande såsom
utskottets förslag betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av 68 § riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse)

§ 68.

Till följd — — — därefter försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman
verkställes genom fyrtioåtta
för tillfället nämnda valmän, av
vilka vardera kammaren inom sig utser
tjugufyra. Dessa valmän skola sammanträda
till valförrättningen senast
å tionde dagen efter den, då de blivit

(Utskottets förslag)

§ 68.

Till följd — — — därefter försiggått.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Ändrad sista dag för val av justitie- och militieombudsmän

(Nuvarande lydelse)
utsedda. Vid valet gälle enahanda bestämmelser
som för val av kamrarnas
talmän.

Valmännen böra---äger rum.

I händelse —----i riksgäldskon toret.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Pettersson i Norregård
och Sveningsson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! I den fråga som behandlas
i detta utlåtande motionerade man
även 1959, och då hemställde konstitutionsutskottet,
att ärendet skulle tas
upp av 1954 års författningsutredning.

I år kommer en motion igen om att frågan
rörande grundlagsändring på denna
punkt skall brytas ut och avgöras genast,
oavsett författningsutredningens
arbete. En annan reservant och jag har
menat att det inte är nödvändigt att
bryta ut denna fråga. Vi anser det bäst
att låta författningsutredningen, som för
närvarande utreder spörsmålet om folkrepresentationens
uppbyggnad och
funktionssätt, behandla och ta ställning
till den här frågan. Det är fler än reservanterna
i utskottet som har anfört
betänkligheter mot förslaget att bryta
ut frågan. Man har ansett att vi borde
ha vidhållit fjolårets hemställan, att författningsutredningen
finge behandla
frågan.

Från 1815 till 1941 skedde valen av
justitie- och militieombudsmännen samma
dag som kamrarna hade utsett valmännen.
Det förflöt alltså ingen tid från
det valmännen utsågs till dess ombudsmännen
valdes. Detta förhållande tycks
inte ha åstadkommit några större skador.

1940 beslutades och 1941 antogs slutligen
framlagt grundlagsändringsförslag,
enligt vilket det skulle förflyta tio

(Utskottets förslag)

utsedda. Vid valet gälle enahanda bestämmelser
som för val av kamrarnas
talmän.

Valmännen böra —---äger rum.

I händelse---i riksgäldskon toret.

dagar från det kamrarna utsåg valmännen
tills dessa valde ombudsmännen.
Jag tycker att tio dagar är tillräckligt
lång tid för att lämna rådrum för
dessa valmän att sammankomma och
försöka ena sig om detta val. Motionärerna
har hemställt att nämnda tid skall
utsträckas till tjugo dagar, men utskottet
har inte gått med på mer än femton
dagar. Denna ökning med fem dagar
utgör enligt min åsikt inte någon anledning
till ett särskilt beslut om grundlagsändring;
denna fråga kunde gott
vila till dess författningsutredningen
blir färdig med sitt arbete. När utskottet
i fjol förordade att författningsutredningen
skulle behandla denna fråga,
var det väl ingen som var naiv nog att
tro att författningsutredningen skulle
ha slutfört sitt arbete i år och att vi redan
vid 1960 års riksdag skulle kunna
besluta om grundlagsändring. Ändå har
nu majoriteten inom utskottet ansett
sig böra tillmötesgå motionärerna. Jag
tror inte det sker någon skada om riksdagen
dröjer med detta beslut. Det är
ju riksdagsmännen obetaget att långt
innan valmännen utses i kamrarna diskutera
denna fråga. Detta har ingen förbjudit
dem. Vi har för närvarande grupper
avdelade för att diskutera sådana
här frågor. Det hade man inte under
tiden från 1815 till 1941. Då arbetade
var och en så att säga för sig själv. Nu
däremot har vi ett organiserat grupparbete,
varigenom vi har mycket stora
möjligheter att på tio dagar resonera
om detta val.

Jag skall inte utsträcka debatten utan
ber med detta att få yrka avslag på motionerna
och på utskottets förslag.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ändrad sista dag för val av justitie- och

Herr VON FRIESEN (fp):

Herr talman! Som utskottets ärade
vice ordförande påpekat är utskottets
majoritetsutlåtande föranlett av en motion
i första kammaren av herr PerOlof
Hanson och i denna kammare av
herr Nihlfors, som yrkar att respittiden,
vilken, enligt vad som nyss påpekades,
sedan 1941 är tio dagar, skulle utsträckas
till 20 dagar.

När vi i utskottet dryftade denna fråga,
kom vi överens om en kompromiss.
Själva grundtanken hos motionärerna,
att det skulle behövas ett särskilt rådrum
för detta val, tillmötesgicks, men
det ansågs onödigt att denna tid skulle
utsträckas till 20 dagar. Jag finner det
alldeles riktigt att utskottet på sätt som
skett har understrukit betydelsen av att
de i grundlagen föreskrivna valmännen
får tillräckligt rådrum för att överlägga
om valet av dessa riksdagens båda
främsta ämbetsmän. Jag vill alldeles särskilt
citera en passus i utskottets motivering,
som är väl värd att lägga på minnet:
»Det måste vidare anses självklart,
att de av riksdagen utsedda valmännen
skola träffa ej blott det formella utan
även det faktiska avgörandet vid valet
av ombudsmän. En ordning som medför
att det verkliga avgörandet träffas
under hand i förväg — varigenom valmännens
och därmed riksdagens inflytande
i förevarande hänseende i betänklig
mån minskas — kan icke anses
tillfredsställande.»

Det är en ödets ironi, herr talman,
att en under riksdagen inträffad händelse,
som det heter på grundlagsspråket,
har aktualiserat betydelsen av just
denna formulering, som utskottet fann
sig föranlåten att för någon vecka sedan
godtaga. Vi har nämligen sedan dess,
inom sex dagar från det att valmännen
utsågs, på talmännens kallelse haft ett
sammanträde för utseende av JO och
MO. Det ägde rum i går. Som redan
framgått av tidningsreportagen avslogs
där en begäran att delegerade i enlighet
med denna utskottsmotivering skul -

militieombudsmän

le få rådrum att överlägga vidare i denna
fråga.

Jag anser att den kritik, som jag nu
kommer med, riktar sig mot riksdagen
själv som inte har begagnat sig ens av
den i nuvarande grundlag föreskrivna
tiden om tio dagar utan av olika skäl

— som jag inte närmare skall gå in på

— har funnit det tillräckligt att efter
endast någon halvtimmes förhandlingar
skrida till val, ett val som -— jag är
ledsen att behöva säga det — var uppgjort
i förväg av just sådana element
som utskottet anser inte skall öva inflytande
på valet. Det var naturligtvis
partiledarna, som kom springande, som
de alltid gör då man kallar på dem,
och ansåg sig mera befogade och ha
större kompetens att avgöra denna fråga
än riksdagens egna valda delegater..
Dessa fick i stället i går tjänstgöra som
en sorts Kroll-opera och fatta beslut i
enlighet med vad som redan förut hade
beslutats. En av de sällsamma anledningarna
till att vi hade så bråttom i
går var, att ett flertal av ledamöterna
skulle gå bort på middag och att det
var nödvändigt att bli färdig med detta
val, så att vederbörande kunde hyllas
till det nyss förrättade valet.

Jag har velat säga detta därför att
jag anser att vad som passerat inte är
tillfredsställande. Vid kommande tillfällen
bör de av riksdagen utsedda elektorerna,
så länge sådana existerar och
så länge grundlagarna föreskriver att
de skall fullfölja sitt uppdrag, få göra
detta på ett sådant sätt som utskottet
här har uttalat sig för, utan obehörigt
inflytande från partiledare, utskottsordförande
eller andra i detta sammanhang
irrelevanta personer.

Jag har självfallet, herr talman, inget
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag är angelägen betona
att konstitutionsutskottet i sitt yttrande
inte har tagit ställning till den fråga

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

som kan ha aktualiserats genom det i
går förrättade valet av JO och MO. Det
är ett rent sammanträffande, att man,
som herr von Friesen har gjort, kan
finna anledning att rikta kritik mot vad
som hände i går med utgångspunkt
från utskottets skrivning. Personligen
vill jag gärna ge uttryck för den meningen
att det är alldeles orimligt, att
tidningarna kan meddela allmänheten,
hur valet av JO och MO skall utfalla, ett
par veckor innan den delegation utsetts,
vars uppgift är att förrätta detta
val. Det är alldeles uppenbart att det
är önskvärt att något sådant inte upprepas.
Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka
den förhoppningen att det inte
kommer att gå till på det sättet, när
JO och MO nästa gång skall utses.

Utskottets vice ordförande anser, att
det förslag, som nu är aktuellt och som
behandlas i utlåtandet, nämligen att förlänga
valperioden från 10 till 15 dagar,
med hänsyn till författningsutredningens
arbete inte nu skall genomföras.
Han har otvivelaktigt rätt, när han säger,
att man i princip bör avvakta utredningsresultatet
och inte göra några
ändringar i grundlagens detaljer utan
se grundlagsändringar i deras stora
sammanhang.

Emellertid är detta en mycket liten
fråga. Jag vill erinra kammaren om att
konstitutionsutskottet i sitt utlåtande förra
året var överens med motionärerna
om betydelsen av att förlänga valperioden.
När nu författningsutredningen har
blivit försenad i sitt arbete, har vi betraktat
denna fråga som så liten, att den
utan allvarligt men kan lösas genom
separat lagstiftning. Det är skälet till
att vi bryter ut frågan och hemställer
om bifall till denna motion med av utskottet
företagen ändring.

Samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets
hemställan, vill jag än en gång
upprepa, att jag har den bestämda uppfattningen,
att det är nödvändigt med
hänsyn till grundlagen, att avgöranden
i sak inte fattas på annat sätt än som

Utredning rörande ny kommunindelning

är grundlagens mening i alla fall då
detta är praktiskt möjligt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag å densamma; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Norregård begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 52 § 2 mom.
kommunala vallagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Utredning rörande ny kommunindelning

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ny kommunindelning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Utredning rörande ny kommunindelning

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I sak tycks utskottets
mening helt överensstämma med den
som vi har framfört i motionen, nämligen
att det i många fall måste bli en
ytterligare kommunsammanslagning, om
den lokala förvaltningen skall kunna
fungera tillfredsställande. För oss motionärer
är det naturligtvis därvidlag
egalt om det sker på det ena eller andra
sättet. Huvudsaken är bara att det blir
något resultat mycket snart.

1 regeringens hållning har vi trott oss
se en benägenhet att dröja med denna
sak alltför länge och att i alltför hög
grad nöja sig med lokala initiativ. Det
är anledningen till att vi motionerat.

Eftersom det för närvarande finns
339 kommuner med mindre än 3 000 invånare,
är det alldeles klart, att det för
flertalet kommuner i vårt land finns
behov av ytterligare sammanslagning.
Då kan man inte slå sig till ro med att
det under fyra år i endast sex fall har
skett kommunsammanslagningar på lokala
initiativ. Man kan inte heller nöja
sig med de möjligheter till samarbete
som kan ske i form av kommunförbund.

När riksdagen tydligen nu kommer
att ställa sig bakom utskottets formulering
att det expertarbete, som pågår i
departementet, skall övergå i en parlamentarisk
utredning, måste det såvitt
jag förstår innebära, att regeringen kommer
att följa riksdagens anmodan. Därmed
är syftet med vår motion uppnått.
Det var det vi önskade, och jag har följaktligen
i den saken intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Jag vill dock, herr talman, tillfoga
några ord, först och främst att saken
brådskar. Behovet av betydligt större
kommuner har visat sig bl. a. i samband
med enhetsskolans genomförande.
Nu förestår inom ett par år ett riksdagsbeslut
om den nya skolformens genomförande
i hela landet. Enligt vår
mening borde parallellt därmed vidtas
en mycket genomgripande förändring i
fråga om kommunernas storlek. Jag vill

hoppas, att man då också drar lärdom
av den förra kommunreformen och inte
på nytt ger sig in på något plotter, som
möjligen kan hålla i några år men som
därefter måste göras om. Det är de erfarenheter
man har av den förra kommunsammanslagningen.

Det är också alldeles tydligt, att frågan
om bättre kommunala förvaltningsformer
— framför allt när det gäller
att ge begreppet lokal självstyrelse en
reell innebörd — fordrar en omprövning
av de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunen. Om den
saken har den kommunistiska gruppen
ingett en särskild motion, och den skall
vi återkomma till senare. Jag anser
dock, att det också i detta sammanhang
kan vara anledning att understryka, att
det är föga vunnet med en formell förbättring
av de lokala förvaltningsformerna,
om man samtidigt bibehåller ett
ekonomiskt system, som reducerar
mycket av de kommunala förtroendemännens
uppgifter till en sorts springpojksjobb
åt staten. Vi hoppas därför,
att det vid den utredning som skall
verkställas tas vederbörlig hänsyn till
denna mycket viktiga omständighet när
det gäller att förbättra kommunernas
rörelsefrihet och arbetsmöjligheter över
huvud taget.

För vår del vill vi också, att reformerna
på det kommunala området skall
sikta fram mot en tid, när kommunerna
kommer att utöva bestämmanderätt
även i fråga om vissa delar av näringslivet.
Hur otillfredsställande det förhåller
sig därvidlag får vi praktiskt taget
varje vecka bevis för, då man lägger
ned industrier eller företar andra
ingripanden inom näringslivet, som blir
mer eller mindre förödande för vederbörande
kommuner. Man kan inte heller
härvidlag bortse från betydelsen av
kommunstorleken. Det går nämligen
inte att genomföra industrilokalisering
och andra näringspolitiska åtgärder
med beaktande av särskilda intressen
i var och en av otaliga småkommuner.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Byggnadsåtgärder, erforderliga för

Helt annorlunda blir det om man har
med stora kommunala förvaltningsenheter
att göra. Detta är dock ett större
ämne, som vi också kommer att få anledning
att behandla senare. Det rör sig
bl. a. om att statsmakterna måste ordna
det så, att de får något att säga till om
gentemot privatintressen, som nu ofta
härskar fullständigt enväldigt i frågor
som gäller kommunernas väl och ve.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

24, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

§ 12

Anslag å kapitalbudgeten för försvarsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

effektivisering av värnpliktsutbildningen

Punkten 3

Byggnadsåtgärder, erforderliga för effektivisering
av värnpliktsutbildningen

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten (bilaga
26, punkt 4, s. 8 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 1 300 000 kronor.

Vidare hade i två liltalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Öhman och Helmer
Persson (I: 156) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(11:222) hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att förevarande anslag måtte uppföras
med 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Byggnadsåtgärder, erforderliga för
effektivisering av värnpliktsutbildningen
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 1 300 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Under förra året utgjorde
militärutgifterna, om jag fördelar
dem på jordens befolkning, 190 kronor
per invånare. I Sverige var motsvarande
utgift 450 kronor per invånare. De 515
miljarder kronor, som i fjol nedlades
för militära förberedelser, anses vara
tillräckliga för att förinta allt liv på
vår planet. I vårt land har ju upprustningen
inte bara hållit jämna steg med
den internationella upprustningen, utan
den har i vissa fall legat i täten. Jag
erinrar om att på 30 år har militärutgifterna
blivit 24 gånger större; bara på
de senaste tio åren har utgifterna ökat
fyra gånger om.

Kan man säga att människorna därige -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Byggnadsåtgärder, erforderliga för effektivisering av värnpliktsutbildningen

nom har vunnit ökad säkerhet? Nej, det
tror jag inte att någon vågar påstå.
Tvärtom har väl inte någon gång osäkerheten
och oron varit större än under
de senaste åren, och det är uppenbart
att om upprustningen fortsätter, kan den
bara leda till en sak, nämligen till en
katastrof. Vi har kommit in i ett läge,
där valet står mellan att fortsätta rustningarna
eller att förhindra en katastrof
genom att göra slut på kapprustandet
och i stället börja avrusta.

Sverige är ju ett rikt land, men trots
sina stora tillgångar befann sig i fjol
landet inför något av en finanskris på
grund av det upprustningsbeslut som
fattats året dessförinnan. Förändringen
i det internationella läget — förra året
var ju ett år av avspänning eller i varje
fall minskad spänning i världen och alla
medlemsländer i Förenta Nationerna,
inklusive Sverige, röstade enstämmigt
för en resolution om avrustning — gör
också att man även i vårt land måste
börja undersöka, om det inte finns möjlighet
att göra någonting i detta avseende.
Skall Sverige prompt behöva fortsätta
att hålla sig i täten när det gäller
de militära kostnaderna?

Från dessa utgångspunkter har vi inom
den kommunistiska gruppen föreslagit
en nedbantning av årets militärbudget
med 633 miljoner kronor. Hela detta
förslag behandlas inte i dag. Det gäller
här ett begränsat antal ärenden, 37
punkter med en direkt utgiftssumma på
156,4 miljoner kronor. Därvidlag har vi
emellertid i en motion, som av utskottet
behandlats under 15 olika punkter, föreslagit
prutningar på sammanlagt 33
miljoner kronor eller med 21 procent.

Det är betecknande att det enda av
här ifrågavarande 37 ärenden, där utskottet
bryr sig om att argumentera, gäller
frågan om en centraltvättstuga någonstans
på Västkusten. Då kostar man
verkligen på sig tre sidor; ärendets vikt
framgår av att anslaget utgör en procent
av de sammanlagda kostnader som utskottet
i enlighet med regeringens för -

slag vill att riksdagen nu skall godkänna.

Vad de kommunistiska prutningsyrkandena
beträffar har utskottet följt
maximen »Inte resonera, bara marschera!»
och utskottets beskrivningar av
respektive ärenden är därför så kortfattade
som någonsin kan tänkas. Jag
medger utan vidare att det på vissa
punkter kan på sakliga grunder diskuteras,
om en anslagsreduktion är riktigt
avvägd, men det finns också punkter
beträffande vilka man måste säga, att
det inte skadar, om utskottet och i ännu
högre grad riksdagen ett ögonblick funderar
över vad det hela egentligen innebär.
Ett anslag på exempelvis 28 miljoner
kronor för att nu i raketåldern bygga
nya flygfält, är inte detta att kasta
bort pengar? Men enligt gammal praxis
silar man mygg och sväljer kameler vid
behandlingen av försvarsfrågor här i
riksdagen, och så sker även nu.

Det snäva sätt, varpå utskottet behandlat
våra här föreliggande förslag,
ändrar inte det faktum att prutningar på
fjärde huvudtiteln måste framstå såsom
någonting högeligen önskvärt. Alldeles
lottlösa har inte heller vi motionärer
blivit, eftersom regeringen nio månader
efter det att den tillsammans med sitt
parti och de tre borgerliga partierna genomtrumfat
beslutet om den nya försvarsordningen
— som enligt överbefälhavarens
mening skulle ha räckt i tio
år — har tillsatt en besparingsutredning
och fjorton månader efter samma beslut
är beredd att börja med de medskyldiga
diskutera, om man inte kan finna vägar
för att minska utgifterna på fjärde huvudtiteln,
bl. a. med tanke på de förslag
till besparingar som den tillsatta besparingsutredningen
väntas komma med.

Detta, som väl är något ganska anmärkningsvärt
i den svenska parlamentarismens
historia, är inte bara resultat
av den kritik, som vi och ett fåtal socialdemokrater
i riksdagen har riktat mot
uppgörelsen i försvarsfrågan, och att
denna har mycket stark resonans ute hos

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

folket, utan det är också uttryck för ett
missnöje, som högst otillräckligt kommer
till synes i riksdagen beträffande
det sätt varpå försvarsfrågan har lagts
upp.

Varken kritiken från det parti jag
företräder eller den opinion utanför
riksdagen som riktar sig mot det nuvarande
militära slöseriet innebär någon
nihilistisk inställning till vårt försvar i
allmänhet. Det rör sig inte om försvarsovilja.
Man anser att miljarderna inte används
på ett rationellt sätt, som står i
överensstämmelse med de önskemål som
riksdagen och regeringen uttalat beträffande
hur en effektiv försvarsorganisation
bör utformas. De ekonomiska konsekvenserna
blir dessutom alltmer oroande
för var månad som går.

Det sätt varpå utskottet har behandlat
ärendet visar att detta är frågor som
bränns, som man inte vill resonera om,
inte vågar resonera om. Även om de
fyra andra partierna kominer att följa
utskottet i vått och torrt skall jag för
min del be att få yrka bifall till motion
nr 222 i denna kammare i den mån dess
förslag berörs i 15 olika punkter i detta
utlåtande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag tror att man kan
utgå ifrån, att departementschefen gått
fram med mycket stor försiktighet när
det gäller försvarets anslag på kapitalbudgeten.
När myndigheterna äskat 222
miljoner kronor, så kommer departementschefen
med ett förslag på 173 miljoner
— alltså en nedbantning med 49
miljoner.

I totalsumman ligger bl. a. ett belopp
för upprustning av kasernerna i Hälsingborg.
Dessa pengar kommer emellertid
inte försvaret till godo, eftersom
byggnaderna skall överlåtas till fångvården.
Det rör sig här i runt tal om 1,3
miljoner. Vidare är det fråga om värmeförsörjning
i det nya radiohuset i Stock -

Förråd för armén

holm samt ett centraltvätteri i södra
Sverige, som ingalunda tillkommit enbart
för försvarets räkning. Detta tvätteri
skall nämligen också betjäna mentalsjukvården
i denna del av landet.

Om man över huvud taget skall försöka
tillgodose de krav som man helt
enkelt måste uppfylla när det gäller försvaret,
så kommer man inte långt med
prutningar på de bär föreslagna anslagen.

Jag skall inte ta upp någon försvarspolitisk
debatt med herr Hagberg. Jag
erinrar endast om att han i sin motion
— som lian åberopar här i sitt anförande
— säger, att målsättningen för Sveriges
försvarspolitik bör vara neutralitet.
Det är gott och väl. Jag tror dock att
om en neutralitetsförklaring verkligen
skall vinna respekt, så måste man också
vara beredd att försvara sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på de 15 punkter
det här är fråga om.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Förråd för armén

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 5, s. 8 och 9) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av 7 000 000
kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och II: 222 av herr Hagberg
ni. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte
uppföras med 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för slag

samt med avslag å motionerna

5 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 0

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Vissa byggnadsarbeten för armén — Anordnande av lokaler för försvarets forsk
ningsanstalt — Anordnande av lokaler för flygtekniska försöksanstalten

I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Förråd för armén för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av

7 000 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 156 och
11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5

Vissa byggnadsarbeten för armén

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 6, s. 9 och 10) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av

8 500 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och II: 222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
uppföras med 7 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten för armén
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 8 500 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 156 och
II: 222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 6

Anordnande av lokaler för försvarets
forskningsanstalt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 7, s. 10 och 11) att till

ifrågavarande ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
7 036 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar Öhman och Helmer
Persson och II: 222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
uppföras med 6 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Anordnande av lokaler för försvarets
forskningsanstalt för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
7 036 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt,
dels ock på bifall till motionerna I: 156
och 11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anordnande av lokaler för flygtekniska
försöksanstalten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 10, s. 13) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av
1 500 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och 11:222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för slag

samt med avslag å motionerna

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet —

ningar för el- och teleutrustning

I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Anordnande av lokaler för flygtekniska
försöksanstalten för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av

I 500 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna 1:156 och
11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 10—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 21, s. 21—23) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av

II 100 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och 11:222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte
uppföras med 8 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 11 100 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarandc punkt,
dels ock på bifall till motionerna I: 156
och 11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Vissa flygfältsarbeten m. m. — Anlägg Punkten

Vissa flygfältsarbeten m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 22, s. 23—25) att dels medgiva,
att flygfältsarbeten m. m. vid flygvapnet
finge komma till utförande i
den av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 januari 1960 angivna omfattningen,
dels ock till Vissa flygfältsarbeten
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 28 000 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och II: 222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte
uppföras med 20 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,

a) medgiva att flygfältsarbeten m. m.
vid flygvapnet finge komma till utförande
i den av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960 angivna omfattningen; b)

till Vissa flygfältsarbeten m. in. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 28 000 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock på
bifall till motionerna I: 156 och II: 222
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 19

Anläggningar för el- och teleutrustning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 23, s. 25 och 26) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av
4 000 000 kronor.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anordnande av vissa drivmedelsförråd — Vissa ammunitionsförråd — Vissa fortifikatoriska
anordningar för kustartilleribatterier

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Anläggningar för el- och teleutrustning
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 156 och
11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 20 och 21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Anordnande av vissa drivmedelsförråd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 27, s. 28—30) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av
7 480 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och 11:222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
uppföras med 5 480 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Anordnande av vissa drivmedelsförråd
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 7 480 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de

i samband med behandlingen av punkten
3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 156 och
II: 222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 23

Vissa ammunitionsförråd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 28, s. 30 och 31) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
4 800 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson och 11:222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
uppföras med 2 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa ammunitionsförråd för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 4 800 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt,
dels ock på bifall till motionerna I: 156
och 11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 24 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Vissa fortifikatoriska anordningar för
kustartilleribatterier

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 31, s. 33 och 34) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet) — Övriga befästningsarbeten

anvisa ett investeringsanslag av
10 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa fortifikatoriska anordningar
för kustartilleribatterier för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 10 500 000 kronor.

Punkterna 27—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 36, s. 39 och 40) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
15 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I förenämnda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson samt II: 222 av herr Hagberg
m. fl. hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 13 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:156 och 11:222, såvitt
nu vore i fråga, till Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 15 500 000 kronor;

b) att motionerna I: 153 och II: 113
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Mom. a

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock på
bifall till motionerna 1:156 och 11:222
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32

övriga befästningsarbeten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 38, s. 41) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61 anvisa
ett investeringsanslag av 9 600 000
kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar Öhman och Helmer
Persson och II: 222 av herr Hagberg
in. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte
uppföras med 6 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till övriga befästningsarbeten för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 9 600 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Anskaffning av maskiner och utrustning m. m. för försvarets fabriksverk — Vissa
byggnadsarbeten för försvarets fabriksverk

hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 156 och
11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 33

Anskaffning av maskiner och utrustning
m. m. för försvarets fabriksverk

Kungl. Maj ;t hade föreslagit riksdagen
(punkt 40, s. 42 och 43) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Anskaffning av maskiner och utrustning
m. in. för försvarets fabriksverk
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

Punkten 34

Vissa byggnadsarbeten för försvarets
fabriksverk

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 41, s. 43 och 44) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
1 600 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar Öhman och Helmer

Persson och II: 222 av herr Hagberg
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte
uppföras med 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten för försvarets
fabriksverk för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av
1 600 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 3 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna 1:156 och
11:222 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 35—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr 7,
i anledning av väckta motioner om rätt
till värdeminskningsavdrag beträffande
flisugnar och flisliuggningsmaskiner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

§ 14

Beskattningen av vinst vid försäljning av
fartyg

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckta
motioner rörande beskattningen av
vinst vid försäljning av fartyg.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:205 av herr Spetz
m. fl. och 11:244 av herr Johansson i
öckerö m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att anvisningarna
till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen
skall erhålla den före 1959 gällande lydelsen
samt att ändringen skall gälla redan
i fråga om 1960 års taxering och i
fråga om eftertaxering för 1960 eller tidigare
år».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:205 av herr Spetz
m. fl. och II: 244 av herr Johansson i
öckerö m. fl. om viss ändring av anvisningarna
till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Torsten Mattsson, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Rydén och Antonsson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:205 av herr
Spetz m. fl. och II: 244 av herr Johansson
i öckerö in. fl. om viss ändring av
anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen,
för sin del antaga ett
i reservationen intaget förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Förra året beslöt riksdagen
en försämring av beskattningsreglerna
i samband med försäljning av
fartyg. Nu var det så, att den försäm -

ringen av beskattningsreglerna inte avsåg
de fartyg som ägs av de stora rederibolagen
eller av aktiebolag över huvud
taget eller av ekonomiska föreningar,
utan försämringen av skattereglerna
gällde endast fysiska personer som äger
fartyg, och det är i de flesta fall fråga
om fiskare och ägare av mindre fraktskutor.

Tidigare — intill förra året —- gällde
den bestämmelsen, att om man sålde
ett sådant fartyg sedan fem år hade förflutit
efter förvärvet och fick ett hyggligt
pris för det, fick man skatta för den
del av beloppet som avsåg gjorda avskrivningar,
men för övrigt utgick inte
någon skatt på beloppet. Enligt det förslag,
som riksdagen på regeringens hemställan
antog förra året, skall en sådan
person däremot vara skattskyldig för
hela försäljningssumman.

Det var med mycket knapp majoritet
som regeringen lyckades få igenom förslaget,
med den knappaste tänkbara majoritet
— bevillningsutskottets lottmajoritet
avstyrkte propositionen —- och i
denna kammare blev det lottning, som
utföll till regeringens förmån. Det är
därför ganska naturligt, att man nu har
kommit tillbaka med en motion, och
vi har på nytt fått uppleva att bevillningsutskottet
är delat i två hälfter. Den
här gången är det regeringspartiets representanter
som har dikterat utlåtandet,
men det finns lika många reservanter,
som menar att denna skärpning av
beskattningen av fiskare och ägare till
fraktskutor inte bör träda i kraft.

Vad är motivet för skatteskärpningen
för dessa fiskare och ägare av fraktskutor?
Jo, säger man, eftersom ett fartyg
i skattelagstiftningen betraktas som
ett inventarium, skall det gälla precis
samma regler för försäljningen av fartyg
som t. ex. för försäljning av maskiner
i en industri. Niir det gäller de stora
rederibolagen måste det betraktelsesättet
anses vara befogat och motiverat, eftersom
de för sina fartyg har s. k. riikenskapsenlig
avskrivning efter samma
principer som för maskiner.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

Skattemyndigheterna har emellertid
i praktiken visat, att de icke betraktar
fiske- och fraktfartyg som ägs av enskilda
personer eller partrederier, vilka
använder planenlig avskrivning, såsom
vanliga inventarier. Praxis innebär
nämligen åtminstone i det län där fiskefartygen
förekommer mest, att man för
själva fartyget medger en avskrivning
med 5 procent per år, under det att
man för maskiner medger en avskrivning
med 10 procent per år. Detta är
bara ett litet exempel på hur fiskefartygen
intar en särställning.

Vad finns det för motivering för att
försämra skattereglerna för fiskare och
för dem som ägnar sig åt mindre fraktfart?
Kan man säga, att fiskare och
fraktskuteägare på något sätt har fått
det bättre ställt och arbetar under mera
gynnsamma förhållanden nu än tidigare,
så att det av den anledningen skulle
vara motiverat att klämma åt dem
hårdare i beskattningshänseende? Nej,
snarare är motsatsen fallet. Vårt lands
fiskare kommer att få arbeta under besvärliga
förhållanden när den nya sjustatsmarknaden
införs med allt vad den
innebär, och om man skulle göra någon
ändring, borde den närmast gå åt det
motsatta hållet, så att man försökte
minska skattetrycket i stället för att som
man nu gör öka det.

Nu har riksdagen möjlighet att rätta
det misstag, som den enligt vår uppfattning
gjorde förra året. Den skärpning,
som riksdagen med så ytterligt knapp
majoritet beslöt förra året, skall träda i
kraft fr. o. m. 1960 års taxering. Motionen
och reservationen innebär, att man
skall göra en ändring tillbaka fr. o. m.
1960 års taxering. På det sättet behöver
denna skärpning aldrig träda i kraft,
och den omotiverade skatteskärpningen
kommer i så fall bara att bli ett sällsamt
mellanspel. Jag vill, herr talman,
uttrycka den förhoppningen, att riksdagens
andra kammare genom att rösta
på reservationen skall förpassa skärpningen
till historien och inte nu med -

verka till att fiskare och fraktskuteägare,
som arbetar under svåra förhållanden,
skall få uppleva en skärpning av
beskattningsreglerna i ett läge då det
sannerligen, om det skall göras någon
ändring, vore mera motiverat att gå den
motsatta vägen.

Herr talman! Jag ber att med stöd av
det jag här har sagt få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till utskottets
betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Johansson i öckerö
(fp).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall helt bortse
ifrån den inledande motiveringen i motionen,
där det göres gällande att ett
tillfälligt byte av talman var avgörande
för riksdagens ställningstagande. Att
fullfölja resonemanget på denna punkt
skulle innebära, att vi kommer in i en
diskussion om huruvida talmannen skall
rösta eller inte, och det vill jag undvika
vid detta tillfälle.

Det som har sagts här av herr Gustafson
i Göteborg och kanske även det
som kommer att sägas av mig är i stort
sett en upprepning av vad som förevar
vid förra årets riksdag. Jag har ett minne
av att vi då diskuterade frågan i åtminstone
ett par timmar, och såvitt jag
förstår kan varken herr Gustafson, jag
eller någon annan komma med några
nya argument.

Jag tycker dock att herr Gustafson
gick något gent, när han sade att man
är ute för att försämra läget för vårt
lands fiskare. Det kan vara rätt, om
man helt bortser ifrån motivet för tillkomsten
av bestämmelsen. Jag skall därför
helt kort redovisa vad som har förevarit.

År 1951 antogs en lag, som innebar
att rörelseidkares intäkt vid försäljning
av inventarier i princip skulle utgöra
skattepliktig intäkt av rörelsen. Bestämmelsen
skulle tillämpas fr. o. m. 1953
års taxering. År 1952 modifierades reg -

Onsdagen den 2 mars 19G0

Nr 6

Beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

lerna för försäljning av fartyg, så att endast
återvunna värdeminskningsavdrag
skulle upptas till beskattning. För
återstoden skulle bestämmelserna om
beskattning av realisationsvinst gälla.
I en proposition i fjol föreslogs, att dessa
specialregler skulle upphöra att gälla
fr. o. m. 1960 års taxering; de äldre bestämmelserna
skulle dock gälla för fartyg
som förvärvats före den 1 januari
1951.

Det är riktigt som herr Gustafson har
sagt, att utskottsmajoriteten avstyrkte
propositionen — lotten föll den gången
i de borgerligas favör. Riksdagen beslöt
dock i enlighet med reservationen.

Motionärerna önskar nu att vi skall
behålla de gamla reglerna, som gällde
före 1959 års beslut, för beskattning av
köpeskillingen. Som skäl anföres dels
vad herr Gustafson har sagt, och dels
vad man kan utläsa ur motionen: »I
princip borde sålunda eventuell vinst
efter utgången av tiden för beskattning
av realisationsvinst vara skattefri.»
Motionärerna finner det uppenbart att
»i den mån köpeskillingen för ett försålt
fartyg mer än fem år efter anskaffandet
överstiger anskaffningskostnaden,
övervärdet helt och hållet är en
fiktiv vinst, som icke rimligen bör beskattas».

Vi har inom utskottet ansett, att vi bör
stå fast vid vad riksdagen beslöt i fjol.
Det undantag som infördes 1953 syftade
till att underlätta återanskaffning av
fartyg i fiskerinäringen. Genom nya regler
om fartygsfonder och eldsvådefonder
och om tillämpning av nettometoden
är detta syfte enligt vår mening tillgodosett.
Därtill kommer att ingen del
av försäljningssumman behöver framtagas
till beskattning om beloppet används
för återanskaffning inom viss tid
efter det att fondavsättning har gjorts.

Ingenting tyder på att syftet med de
tidigare specialreglerna skulle vara att
vederbörande fiskare skulle få skattemässiga
förmåner när de drar sig tillbaka
från fisket utöver vad andra får.

Man kan för övrigt fråga, varför en
fiskare eller en redare skulle ha större
förmåner i den situationen än andra
rörelseidkare. Jag anser att det inte
finns någonting alls soin talar därför.
Genom de bestämmelser som jag nyss
har refererat sörjes för återanskaffning,
och jag anser att samma skäl bör gälla
för beskattning av fiskerinäringen och
fiskare som gäller beträffande övriga
rörelseidkare.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
tyckte inte riktigt om att jag sade,
att regeringsbeslutet förra året innebar
en försämring av skattereglerna
för fiskare och ägare till mindre fraktskutor,
men det framgick av herr Anderssons
i Essvik hela anförande att
det faktiskt innebär en försämring.

Nu säger herr Andersson i Essvik,
att det inte finns någon anledning att
ha speciella villkor för fiskerinäringen,
men när denna speciallagstiftning infördes
vid 1952 års riksdag, prövades
den grundligt av utskottet, och utskottet
tillstyrkte enhälligt lagstiftningen
med särskilt hänsynstagande till de
villkor, under vilka fiskerinäringen arbetar.

Herr Andersson i Essvik säger, att
nya faktorer har tillkommit, nämligen
att de särskilda fartygsfonderna infördes
1955. Men om tillkomsten av de särskilda
fartygsfonderna år 1955 skulle
ha gjort den bestämmelse som vi nu talar
om onödig, skulle man givetvis ha
ändrat den i samband med införandet
av dessa fonder. Bestämmelsen i fråga
var ingalunda bortglömd 1955. Tvärtom
sade departementschefen i sin proposition
ifrån, alt om en fysisk person
skriver av ett fartyg enligt en planenlig
avskrivning, skall han beskattas efter
de regler som beslöts 1952 med .särskild
hänsyn till fiskerinäringen. Och

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Beskattningen av vinst vid försäljning av fartyg

departementschefen lade till yttermera
visso till en sak. Han sade att det ju
kan tänkas, att fiskarna nu vill gå
över till räkenskapsenlig avskrivning,
och då bortfaller den möjlighet de
hade i skattehänseende. Därför, säger
han, bör fiskarna, innan de går över
till räkenskapsenlig avskrivning, informeras
om följderna av detta, d. v. s.
att de förlorar den möjlighet de har
att utnyttja den lagstiftning, som regeringen
nu vill ta bort.

Klart står alltså, att regeringens förslag
förra året, som kammaren tog med
lottens hjälp, var en försämring av de
villkor riksdagen hade givit fiskarna
tidigare efter en noggrann prövning.

Ytterligare en sak visar att man anser
att denna lagstiftning, som vi reservanter
nu vill ha tillbaka, är befogad,
nämligen att man förra året sade
att på fartyg, som anskaffats före 1951,
skulle tillämpas denna gynnsamma lagstiftning.
Den skärpning, som man beslöt
förra året, gällde endast fartyg, anskaffade
efter år 1950. Om det är befogat
att tillämpa de gynnsammare skattereglerna
för fartyg, anskaffade före
1951, vad är det då som gör det omotiverat
att tillämpa dem för fartyg, anskaffade
1952? Man säger att det var
penningvärdeförsämring år 1951. Vi vet
mycket väl att penningvärdeförsämringen
inte upphört sedan dess, och vi
har ingen som helst garanti för att den
kommer att helt upphöra i framtiden.
Redan det förhållandet, att man ansåg
sig nödsakad förra året, när man beslutade
en skärpning av skattereglerna,
att göra undantag för fartyg anskaffade
före 1951, visade ju att man i själva
verket anser att denna lagstiftning var
befogad.

Det är sant som herr Andersson i
Essvik säger, att om man anskaffar en
ny fiskebåt, har man vissa möjligheter
att placera försäljningssumman i
den nya båten utan att behöva skatta
för den. Men det innebär bara att man
skjuter hela skatteskulden framför sig,

och en vacker dag får man i alla fall
betala det hela.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är väl ändå ostridigt,
att de fartygsfonder som tillkommit
inte fanns när riksdagen första
gången beslutade dessa regler. Därigenom
blir det styrkt att förhållandena i
detta avseende måste ha ändrats till det
bättre.

Herr Gustafson säger, att det är ostridigt
att fiskarna har fått förhöjda skatter
genom att riksdagen antog detta
lagförslag i fjol, men det är inte helt
riktigt. YYkesfiskarna, som fortsätter
med näringen, får inte därigenom någon
förhöjd skatt. Den eventuella skattehöjningen
drabbar endast de fiskare,
som slutar med näringen. Jag menar att
i det hänseendet fiskare och andra näringsidkare
bör vara jämställda.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
säger, att fartygsfonderna inte
fanns till, när vi beslöt om 1952 års
bestämmelser. Det är alldeles riktigt.
De kom till efter riksdagsbeslut 1955.
Jag hade själv nöjet att vara med i
den utredning som utarbetade förslag
därom, och jag anser att de betydde
ett stort framsteg.

Vad jag ville fästa uppmärksamheten
på i mitt tidigare anförande var
dock, att det förhållandet, att riksdagen
fattade beslut om fartygsfonder
1955 icke ansågs onödiggöra denna för
fiskarna förmånligare lagstiftning.
Tvärtom sade departementschefen tydligt
ifrån, att för fiskare och ägare av
fraktskutor, vilka använder sig av planenlig
avskrivning och gör avskrivningar
med ca 5 procent per år på sina
fartyg, skall de år 1952 beslutade reglerna
gälla i fortsättningen. Ja, man
skulle t. o. m. nästan varna fiskarna
för att gå över till en annan avskrivningsmetod,
ty då skulle de förlora

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning

dessa bättre möjligheter. Först fyra år
efteråt, nämligen 1959, började finansministern
anse att man borde göra en
skärpning — och att det är en skärpning
av skattelagstiftningen för fiskare
och fraktskuteägare är vi väl i
alla fall överens om!

Nu säger herr Andersson i Essvik,
att de fiskare som säljer sin båt så
att säga för sista gången och slutar
med sin verksamhet skall man inte bry
sig om. Dem skall man liksom inte ha
något förbarmande med. Men jag har
inte den uppfattningen, att dessa fiskare
och fraktskuteägare haft det så
bra under sin verksamma tid, att det
föreligger anledning att klämma åt dem
i det ögonblick de säljer sina fartyg.

Vidare sade herr Andersson i Essvik,
att dessa fartygsägare skall behandlas
på samma sätt som alla andra näringsidkare,
och då jämställer han utan vidare
fartygen med de inventarier som
t. ex. en industriidkare har i sin rörelse.
Jag har emellertid tidigare givit
exempel på att inte ens skattemyndigheterna
själva jämställer dessa ting i
alla hänseenden. De medger inte samma
avskrivningsprocent på fartyg som
på inventarier. Fiskebåtar är sålunda
inte några inventarier vilka som helst.
När vi fastställer skatteregler för dem
och för de mindre fraktskutorna, kan
vi därför inte utan vidare säga, att de
är inventarier av samma slag som ett
skrivbord eller en maskin, utan vi måste
ta hänsyn till de speciella förhållanden
under vilka inventarierna användes.
Det var detta som föranledde riksdagen
att tidigare införa den skattelag,
som herr Andersson i Essvik nu vill ta
bort.

Jag vill upprepa, att om kammaren
röstar på reservationen i denna fråga,
så skapas därmed förutsättningar för
att undgå försämringar i de skatteregler
för fiskare och ägare av fraktskutor,
som riksdagen fattade beslut om
förra årel.

Herr talman! Detta är anledningen

till att jag nu vädjar till kammaren att
rösta för reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 99 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 15

Tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckta
motioner om visst tillägg till direktiven
för 1953 års trafikutredning.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Tillägg till direktiven för 1953 års trafikutredning

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 122 av herr Axel
Svensson m. fl. och 11:145 av herr
Blidfors m. fl., hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte —
i syfte att möjliggöra framläggade av
proposition för 1961 års riksdag om
särskild traktorskatt för gummiringförsedda
traktorer — ge 1953 års trafikutredning
sådana direktiv att denna fråga
upptages till skyndsam behandling».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:122 av herr Axel
Svensson m. fl. och II: 145 av herr Blidfors
m. fl. om visst tillägg till direktiven
för 1953 års trafikutredning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det finns vissa frågor,
som är särskilt segslitna, och till dem
hör spörsmålet om traktorskatten. Redan
1949 års skatteutredning skrev
bl. a.: »I detta sammanhang torde även
böra uppmärksammas den vägslitning,
som onekligen förorsakas av traktorer,
vilka f. n. icke äro föremål för någon
beskattning av ifrågavarande slag.»

Sedan kom 1951 års utredning om
beskattningen av motorfordonstrafiken
och föreslog en särskild traktorskatt
för brännolje- och fotogendrivna jordbrukstraktorer.
Och i proposition nr
112 till 1954 års riksdag uttalade departementschefen,
att traktorer som användes
på vägar och gator i princip borde
delta i kostnaderna för vägväsendet,
men med hänsyn till de outredda förhållandena
om traktorernas användning
på väg ansåg han utredningens antaganden
såsom alltför osäkra för att
kunna läggas till grund för en mera
definitivt utformad beskattning av traktortrafiken.
Frågan hänsköts därför till

1953 års trafikutredning, och där ligger
den fortfarande.

Frågan om en traktorskatt har också
tagits upp i motioner inte bara 1958 —
som framgår av utskottets förevarande
betänkande — utan också redan 1954.

Vi motionärer har denna gång inte
uttalat någon åsikt om hur stor denna
traktorskatt skall vara, men vi anser det
otillfredsställande att denna fråga inte
har kommit till någon som helst lösning.
Vi har därför velat få fram tillläggsdirektiv
till trafikutredningen, så
att frågan blir behandlad något skyndsammare.
Vi är naturligtvis inte blinda
för att trafikutredningen har många
stora, omfattande arbetsuppgifter, men
jag blev onekligen litet överraskad när
jag av riksdagsberättelsen fick veta, att
1953 års trafikutredning kommer att
fortsätta sitt arbete under 1960. Det ingav
alltså inga förhoppningar om att
ens till nästa års riksdag få fram ett
förslag. Och jag blev ännu mer överraskad,
herr talman, när jag tog del av
bevillningsutskottets betänkande, där
det heter att »slutförandet av utredningens
beskattningsundersökning eventuellt
kan ske först år 1961». Man undrar
verkligen när man kan vänta ett förslag
i denna fråga.

Det är mot bakgrund av bevillningsutskottets
jag höll på att säga verkligt
tama skrivning, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till motionerna
I: 122 och II: 145.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Som herr Blidfors
nämnde är denna fråga föremål för behandling
av 1953 års trafikutredning.
Utskottet anser, att den bör övervägas i
samband med övriga frågor som denna
utredning har att handlägga.

Motionärerna är mycket missbelåtna
med utskottets »tama skrivning» och
anser att utredningen arbetar saktfärdigt.
Jag kan gärna instämma i detta
och avslöja att det har knorrats åtskilligt
inom utskottet över att utredningen

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader

dragit så långt ut på tiden. Utskottet
understryker ju också starkt angelägenheten
av att utredningens arbete med
översynen av vägtrafikbeskattningen
bedrivs så skyndsamt som möjligt. Det
är uppenbart, att även om utredningen
har ett mycket omfattande arbete och
det är synnerligen komplicerade problem
som den har att brottas med, så
kan man inte med bästa vilja i världen
vara belåten med denna utdragning. Utredningen
har nu hållit på i sju år.
Man tycker ju att det borde ha varit
möjligt att åstadkomma resultat på kortare
tid än det nu slutligen blir. Jag
hoppas att kommunikationsministern
verkligen ställer expertis till förfogande
för utredningen, så att den inte blir
rena gästgivargården, där expertisen
stannat bara kort tid. Det har därför
inte blivit de resultat man kanske annars
skulle ha kunnat få inom utredningen.

Utskottet har under hand erhållit
uppgifter från utredningen om att slutförandet
av beskattningsundersökningen
eventuellt — det lovas fortfarande
ingenting bestämt — kan ske först 1961.
Det får vi väl nöja oss med. Inom utskottet
har det emellertid rått full enighet
om att man inte gärna kan bryta
ut denna detalj om traktorbeskattningen
ur utredningen. Den frågan bör som jag
sade tidigare lösas i samband med de
övriga beskattningsproblemen. Det är
skäl att avvakta den bedömning av de
trafikpolitiska frågorna som görs inom
1953 års utredning.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkande nr 12.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Denna fråga har ju diskuterats
många gånger förut i kammaren.
Framställningarna har alltid avvisats.
I år har frågan hänskjutits till
en sittande utredning för att tas upp
till behandling i samband med det slut -

giltiga förslag som utredningen beräknas
komma med.

Vi kan väl i varje fall säga, att det
måste vara ganska svårt att få en allmängiltig
regel för traktorbeståndets
beskattning med hänsyn till att dessa
fordon — eller om vi skall kalla dem
maskiner —• har så skiftande arbetsuppgifter.
Det kan inte vara enkelt att
åstadkomma en generell och rättvis beskattningsregel
för jordbrukstraktorerna.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan,
men jag vill påpeka de svårigheter
som kommer att möta utredningsmännen
när de skall försöka utforma ett
rättvist, allmängiltigt förslag i denna
fråga.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Avdrag vid beskattningen för fördyrade
levnadskostnader

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för fördyrade levnadskostnader.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Utskottet har tillmötesgått
oss motionärer till hälften genom
att hänvisa till de direktiv som givits
den nyligen tillsatta lönebeskattningsutredningen.
Denna utredning skall
nämligen pröva frågan om rätt till avdrag
för fördyrade levnadskostnader,
som föranleds av att gift skattskyldig
vid förflyttning till tjänst på annan ort
inte omedelbart kan skaffa sig familje -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Förbud mot utskänkning av rusdrycker på Folknykterhetens dag

bostad utan nödgas leva skild från familjen.

Detta är givetvis mycket viktigt, men
det löser enligt min uppfattning inte
hela problemet. På åtskilliga platser i
vårt land råder brist på arbetstillfällen.
Det gäller inte bara den rena landsbygden
utan även många tätorter, där näringslivet
av olika anledningar minskat
i omfattning och där det inte går att
få fram nya arbetstillfällen. Många av
invånarna i dessa samhällen har måhända
skaffat sig egnahem eller på annat
sätt blivit rotfasta i sin bygd. När till
exempel en industri lagt ned sin verksamhet
återstår för många löntagare
som enda möjlighet att söka anställning
på annan ort. Han kan då antingen
flytta till den nya arbetsorten ■— om det
går att skaffa bostad där — eller bo kvar
på den första platsen. Många gånger
väljer han det senare alternativet, och
det är ofta det mest fördelaktiga såväl
för den enskilde som för samhället. Vid
en förflyttning till arbetsorten måste
han i allmänhet avyttra sitt egnahem.
Värdet av egnahem sjunker starkt i avfolkningsorter,
varför en realisation
skulle innebära en icke oväsentlig förlust.
Har han barn i skolåldern, är en
förflyttning till annan skola och annan
miljö inte alltid så fördelaktig. För samhället
som helhet kan det näppeligen
vara till fördel att stimulera en ytterligare
koncentration till de stora städerna
och därmed öka belastningen på
de offentliga inrättningarna och öka
efterfrågan på bostäder, samtidigt som
skolor får läggas ned och bostäder står
tomma i avfolkningsorterna.

Om man utgår från att familjen stannar
kvar och mannen företar dagliga
resor mellan bostadsorten och arbetsorten,
så erhåller han avdrag för de
resekostnader han åsamkas. Om han
däremot hyr ett möblerat rum på arbetsorten,
så medges inte avdrag för denna
fördyrade levnadskostnad.

Vi motionärer är emellertid medvetna
om att en generell avdragsregel skul -

le kunna leda till missbruk i vissa fall.
Vad vi önskar är emellertid att taxeringsmyndigheterna
borde få vissa möjligheter
till jämkning och en friare bedömning
än vad nu är fallet.

Eftersom utskottet är enhälligt och
har hänvisat till pågående utredning då
det gäller en del av frågekomplexet, ställer
jag inget yrkande. Jag hoppas emellertid
att finansministern, när han så
småningom skall ta ställning till denna
utrednings betänkande, tar hänsyn till
de förhållanden jag här berört.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Motionärerna har framfört
ett mycket berättigat önskemål. Det
gäller frågan, huruvida gift skattskyldig,
som inte kan skaffa familjebostad
på arbetsorten, under längre eller kortare
tid skall ha rätt att göra avdrag för
fördyrade levnadskostnader. Som herr
Gustafsson i Uddevalla framhöll är det
rimligt att sådant avdrag får ske, och
frågan får ökad aktualitet allteftersom
automationen på arbetsplatserna fortskrider.

Att vi i utskottet inte velat tillstyrka
motionen beror främst på att den nyligen
tillsatta lönebeskattningsutredningen
skall syssla även med detta spörsmål.
Vi ansåg att motionens syfte därmed i
huvudsak var tillgodosett, och det är
väl närmaste anledningen till utskottets
till synes kallsinniga behandling av motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Förbud mot utskänkning av rusdrycker
på Folknykterhetens dag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckt motion
om förbud mot utskänkning av rusdrycker
på Folknykterhetens dag.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Rätt för småföretagare till vissa avdrag vid inkomsttaxeringen m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
i denna fråga än utskottets. Trots
detta ville jag gärna i korthet ha sagt
några ord i detta sammanhang. Motionärerna
har den uppfattningen — och
den förtjänar all respekt —- att vi borde
frilägga Folknykterhetens dag från utskänkning
av sprit ■— såsom en samhällets
honnör för de strävanden som tagit
sig uttryck i den dagens firande och i
den allt starkare uppslutningen kring
Folknykterhetens dag. Vi har under de
senare åren på den dagen fått en mycket
bred front, inte bara från nykterhetsrörelsen
och de kristna samfunden
utan också från fackföreningsrörelsen,
idrottsrörelsen och andra
folkrörelser. Personligen tillmäter jag
inte den föreslagna åtgärden så stort
värde som motionärerna har gjort, även
om jag i hög grad respekterar deras motiv.
Jag tror mera på positiva insatser,
exempelvis av den arten att alla Sveriges
restauranger ville hedra Folknykterhetens
dag genom att den dagen mer
än någonsin propagera för de alkoholfria
dryckerna. Måhända kan vi till ett
annat år rent av vänta en mera organiserad
framstöt i den vägen.

För dagen nöjer jag mig, herr talman,
med att understryka värdet av de
oförbehållsamma erkännanden som utskottet
har givit åt den svenska nykterhetsrörelsen
och dess betonande av betydelsen
av Folknykterhetens dag.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Rätt för småföretagare till vissa avdrag
vid inkomsttaxeringen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för småföretagare till vissa
avdrag vid inkomsttaxeringen m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ytterligare understryka vad som står
i motionen II: 14 och som utskottet refererar,
nämligen att de stora företagen
i regel har heltidsanställda befattningshavare
för fullgörandet av uppgifter i
samband med deklaration och taxering.
Kostnaderna härför blir då liksom andra
lönekostnader avdragsgilla. När motionärerna
för att uppnå likställighet
mellan stora och små företagare i detta
hänseende yrkat på utökad avdragsrätt
för småföretagare, säger utskottet: »Utskottet
vill med anledning härav framhålla
att det inte på förevarande område
bör komma i fråga att införa särskilda
bestämmelser för en viss grupp
skattskyldiga, då frågan om avdrag för
kostnader av hithörande slag är av betydelse
för alla skattskyldiga.»

Utskottets motivering förefaller svag.
Den princip som utskottet vill slå vakt
om är redan bruten. Motionärerna begär
bara att de små företagarna skall
komma i åtnjutande av de fördelar som
en annan grupp skattskyldiga redan
har.

Beträffande anstånd med skatteinbetalning
bör väl ett beslut härom utformas
så att den skattskyldige utan ansökan
erhåller anstånd för den del av
skatten varom tvist råder.

De av motionärerna anförda problemen
kommer enligt utskottet att uppmärksammas
av tidigare tillsatta utredningar,
och därför, herr talman, har jag
intet yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckt motion
om skattefrihet för premier i sam -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling i samhälls ekonomien -

band med företagsnämndernas förslagsverksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte
att säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner om
åtgärder för samverkan på arbetsmarknaden
i syfte att säkra en lugn utveckling
i samhällsekonomien.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att med några
få ord få klargöra varför jag tillsammans
med herr Torsten Mattsson har
fogat en blank reservation till detta utlåtande.
Vi anser att utskottets skrivning
är en smula snäv. Vi hade gärna
sett att utskottet hade strukit under
vikten av att denna fråga tas upp till
grundlig debatt. Alla inser vi väl fördelen
av att upprätthålla stabilitet i
samhällsekonomien utan att tillgripa
hårda regleringar eller hög ränta. Men
samtidigt vill vi också slå vakt om arbetsmarknadens
frihet. Det har exempelvis
sagts att i ett samhälle, där man
strävar efter att upprätthålla full sysselsättning,
är löntagarorganisationernas
ställning mycket stark och deras
möjligheter att genomdriva kompensationskrav
mycket stora. Om man vill
upprätthålla stabilitet i samhällsekonomien
och en hög framstegstakt utan
hårdhänta ekonomisk-politiska ingrepp
och samtidigt vill att staten inte skall
blanda sig i avtalsrörelser, lär det enligt
min uppfattning inte finnas någon
annan lösning än att representanter för
alla parter, både arbetare, tjänstemän,
jordbruket, industrien och företagsamheten
i övrigt, samlas kring ett runt

eller avlångt bord och gemensamt söker
resonera sig fram till lösningar vilka
inte innebär störningar i samhällsekonomien.
Jag tycker alltså att utskottet
i varje fall kunde ha berört denna
problematik och understrukit vikten av
att stabiliseringsutredningen tar upp
det här ämnet till belysning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
tyckte att motionen behandlats litet
snävt och sade att utskottet borde
ha kunnat ägna den litet mera uppmärksamhet.
Det tycker jag också.

Som motionär i denna fråga har jag
emellertid inte tänkt mig att detta skulle
bli någon stor succé. Jag har många
gånger från denna talarstol sagt, att
jag förstår inte detta resonemang, att
man ovillkorligen skall driva upp löner
och priser och att var och en skulle
tjäna på det. Det relevanta här är
väl i alla fall bytesvärdet mellan lönen
och de ting människorna behöver skaffa
sig, och jag kan inte tänka mig att
det blivit något ökat bytesvärde genom
att löner och priser drivits upp.

Efter att ha refererat vårt uttalande
i motionen, att det ur såväl samhällsekonomisk
som statsfinansiell synpunkt
framstår som nödvändigt att strävandena
i nuläget främst inriktas på åtgärder
i syfte att skapa erforderlig stabilitet
i priser och löner, säger utskottet:
»Några delade meningar om denna
målsättning torde icke råda, och utskottet
kan för sin del ansluta sig till
vad motionärerna i denna del anfört.»
Men några rader längre ned i utlåtandet
heter det, att motionärerna »icke
angivit vilka åtgärder som skulle kunna
ifrågakomma».

Det skall bli intressant att höra utskottets
vice ordförande närmare utveckla
detta, när han kommer upp. Jag
tycker nog att motionen i all sin kort -

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien -

het dock pekar på väsentliga ting. Vi
motionärer citerar visst avsnitt av den
preliminära nationalbudgeten, och vi
säger även att en aktivare insats från
statsmakternas sida vore berättigad för
att inte inflationstrycket skall tillåtas
bryta igenom. Det kan ju inte hjälpas,
herr Andersson i Ronneby, att man genom
att driva upp löner och priser skapar
en inflation av väldiga mått och
undan för undan späder på denna.

Herr Eliasson i Sundborn tyckte inte
att statsmakterna skall lägga sig i
lönerörelserna. Ja, skall de egentligen
inte det? Stockholms-Tidningen har varit
inne på denna fråga och sagt att
finansminister Sträng till skillnad från
sin företrädare inte tycks ha så svårt
att avhålla sig från att hytta med pekfingret.
Tidningen skriver därefter: »Vi
tror det är klokt. De ansvariga på arbetsarknaden
vet ändå så innerligt
väl att de måste ta vederbörlig hänsyn
till samhällsekonomien.»

Jag tycker det finns anledning citera
vad finansminister Sträng i finansplanen
säger om dessa ting: »De motiv
för en förstärkning av statsinkomsterna
som redovisades vid framläggandet
av förslaget till en allmän varuskatt,
har sedan dess endast fått ökad styrka.
» Längre fram i finansplanen heter
det: »Totalt ökar i det framlagda riksstatsförslaget
statens utgifter på driftoch
kapitalbudgeterna sammantagna
med i det närmaste 1 300 miljoner kronor
jämfört med riksstaten för innevarande
budgetår. 1 förhållande till de
nu beräknade utgifterna för budgetåret
1959/60 uppgår ökningen till 900
miljoner kronor. Hänsyn har vid dessa
jämförelser inte tagits till de kostnader
som kan komma att följa av löneförhöjningar
för de statsanställda 1960 och
1961, liksom ej heller (ill de övriga
tilläggsstatsanslag som kan komma att
belasta 1960/61 års budget. Till belysning
av storleksordningen av de kostnadsökningar
för statsverket som det
6 — Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr

här gäller må nämnas, att en lönehöjning
av en procent ökar statsutgifterna
för år räknat md ca 50 miljoner kronor.
»

Det rör sig alltså om stora pengar,
och jag vill citera ytterligare ett avsnitt
av finansplanen. Finansministern
säger att det enligt hans mening »kvarstår
vissa risker för en alltför högt
uppdriven konjunktur under innevarande
år. Dessa risker är betingade av
faktorer som ännu inte med någon säkerhet
låter sig bestämmas. Jag avser
härmed självfallet bland annat den förestående
lönerörelsen.»

Sådant är läget.

Förre finansministern Sköld varnade
en gång arbetsmarknadens parter
för att ha för stora anspråk. Jag tycker
det vore riktigt att statsmakterna —
åtminstone riksdagen — sade ifrån, att
uppdrivandet av löner och priser är
en karusell, som aldrig slutar att snurra,
och att det hela egentligen inte har
någon mening. Nästa onsdag kommer
riksdagen att debattera många förslag
till minskning av olika poster i statsbudgeten.
Man menar sig kunna göra
nedskärningar med flera hundra miljoner
(i många fall rör det sig bara
om en övervältring på kommunerna

o. d.). Men såvitt jag kunnat finna talar
man inte på något håll om, att den
egentliga orsaken till utgiftsökningarna,
underbalanseringen av budgeten
och det stora lånebehovet är dessa stegringar
av löner och priser.

Skulle inte riksdagen kunna erkänna
att denna karusell är ett oskick och
försöka stävja den? Jag är fullt medveten
om att man då också måste se
till att priserna hålls stilla. Man måste
försöka få som det heter pris- och lönestopp.
Detta är vad som egentligen
åsyftas, fastän det inte direkt har skrivits.
Jag vet att det finns en del låglönegrupper,
som inte kommit i takt
med de andra. Detta vill de givetvis
göra, och är inget alt säja därom så
6''

82 Nr 6 Onsdagen den 2 mars 1960

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien -

är löneskruven i gång och vi får en
ännu sämre samhällsekonomi.

Herr talman! Jag vet att det är lönlöst
att tala om detta och att det även
är lönlöst att yrka bifall till motionerna.
Jag skall därför inte heller göra det,
men jag kan inte underlåta att tala om
att detta är en dans kring guldkalven,
som är tämligen meningslös.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Både herr Eliasson i
Sundborn och herr Pettersson i Dahl
har ansett att bankoutskottet behandlat
denna motion alltför snävt. Om herr
Eliasson tycker att bankutskottets motiveringar
är alldeles för tunna, hade
herr Eliasson haft möjlighet att komma
med något annat än en blank reservation.
I och för sig tycker jag dock inte
det är så underligt med denna blanka
reservation. Herr Petterssons i Dahl anförande
visade nämligen att frågan rör
sig över ett vidare fält och över större
vatten än vad denna motion vill göra
gällande. Det är klart att, som vi också
sade i utskottet, om det skulle vara någon
mening med denna skrivning i motionen,
borde det röra sig om ett prisoch
lönestopp. Herr Pettersson i Dahl
har också nyss sagt att detta är vad
man åsyftar.

Detta är i så fall faktiskt en mycket
stor fråga, och den borde fått en helt
annan skrivning i den motion som har
lämnats. Jag tror att vi i vårt samhälle
är mycket betänksamma —• och med all
rätt — innan vi beträder en sådan väg
som att införa ett pris- och lönestopp.
Vi har vant oss vid att riksdag och regering,
genom konjunkturinstitutet och
genom finansplaner, för arbetsmarknaden
redovisar hur man ser på folkhushållet,
dess resurser och beräknade utveckling
och räknar med att den frihet,
som råder för arbetsmarknadens parter,
tar sig uttryck i rimliga uppgörelser vid
förhandlingarna. Men att riksdag och

regering under nuvarande förhållanden
skulle påtvinga arbetsmarknadens parter
ett pris- och lönestopp tror jag är
föga realistiskt. I varje fall tror jag inte
det går att uppbringa någon mera omfattande
anslutning till denna tanke.
Jag skulle vilja säga till herr Pettersson
i Dahl att han har haft tillfälle att medverka
till en förbättring i det avseendet
genom att stödja de långtgående finanspolitiska
och penningpolitiska förslag
som lagts fram av regeringen. Hans
medverkan där har inte varit av sådant
slag att den i och för sig berättigar till
att tala i de ordalag som herr Pettersson
i Dahl använder. Medvetna åtgärder
har vidtagits för att åvägabringa
samhällsekonomisk balans och därmed
åstadkomma förutsättningar för en lugn
avtalsrörelse och prisutveckling och
därmed följande lönerörelse.

Jag tror därför att det finns mycket
gott fog för den behandling som motionen
fått i utskottet. Det finns ingen anledning
att måla förhållandena i alltför
mörka färger. Vi hade förra året en produktionsökning
på mellan 4 och 5 procent.
Produktionshöjningen var i december
11 procent jämfört med föregående
år, och prognoserna för innevarande
år pekar i samma riktning. Det
skulle inte vara särskilt realistiskt att
nu hänvisa löntagarna till att hålla sig
stilla. Avtalsförhållandena kompliceras
givetvis i år av såväl arbetstidsförkortningen
som de begynnande pensionsavgifterna,
men det finns ingen anledning
att tro annat än att ett avtal skall kunna
skapas som även i år står i samklang
med den samhällsekonomiska utveckling
vi har. I varje fall tycker jag att
motionärerna borde ha nalkats detta
problem på ett bättre sätt än de gjort i
denna knapphändiga motion. Det är
dock tacknämligt att herr Pettersson i
Dahl har klargjort syftet med motionen,
till vad verkan det hava kan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling i samhälls ekonomien -

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Bankoutskottets vice
ordförande säger att motionen skulle ha
fått en annan behandling om den varit
annorlunda formulerad. Jag tycker att
även utskottet borde ha haft en annan
motivering. Hur kan utskottet skriva att
det är överens med motionärerna när
det gäller stabilitet i priser och löner
och sedan säga att motionärerna bör
tala om precis hur allt skall vara? Jag
kan inte förstå att det går ihop. Herr
Andersson i Ronneby säger vidare att
det skall råda frihet för arbetsmarknaden
och att det är föga realistiskt att
tänka sig att riksdagen skall ha en annan
mening härom. Det är självklart att
arbetsmarknaden skall ha frihet att
förhandla, men vice ordföranden i bankoutskottet
vet mycket väl att alla avtal
så småningom kommer hit, och vad
skall de då här att göra?

Jag tror i alla fall att det är tämligen
realistiskt att vi skall försöka hålla
igen så mycket vi kan. Det är riktigt
att vi har goda konjunkturer och nationalekonomer
har också beräknat hur
mycket vi har att dra på. Men det är
väl ändå så att vi tar ut en del av ökningen
i förskott. Man ökar lönerna
med så och så många procent med hänsyn
till vad man tror om produktionsutvecklingen,
men man vet inte säkert
hur stor produktionsökningen blir. Det
är mycket som kan inverka, men man
tar i alla fall ut i förskott. Det är vad
man egentligen gör.

Herr Andersson i Ronneby sade vidare,
att jag och andra inte har medverkat
till att få till stånd samhällsekonomisk
balans. Han utvecklade inte
vidare vad han menade med det. Kanske
han i sitt nästa anförande kan säga på
vad sätt vi medverkat till att förstöra
den samhällsekonomiska balansen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det torde väl vara på
det sättet, herr Pettersson i Dahl, att

det inte råder någon meningsskiljaktighet
i riksdagen om det angelägna i att
försöka åvägabringa balans i fråga om
priser och löner. Det skulle man väl
kunna säga är ett fromt önskemål, som
delas av alla och vilket man inte i och
för sig kan ha någon annan uppfattning
om. Därför är det inte märkvärdigt att
vi har skrivit på det sätt vi gjort.

•lag måste väl ha missuppfattat herr
Pettersson i Dahl, när jag tyckte, att
han sade, att vi får hit alla avtal. Det
enda avtal vi får ta ställning till i riksdagen
är satstjänstemännens löneavtal.
Den fria arbetsmarknaden gör upp
sina avtal utan riksdagens medverkan.

Herr Pettersson i Dahl sade också,
att vi tar ut i förskott. Jag tror att även
det är felaktigt. Förra året fick vi en
produktionsökning på 4—5 procent.
Den ökningen var inte känd när man
skrev 1959 års löneavtal. Självfallet beräknade
man hur stor produktionsökningen
skulle bli. Men att man tar ut
i förskott är väl inte riktig beskrivning
av det verkliga förhållandet.

I varje fall tror jag att statsmakterna
skall betänka sig mer än en gång, innan
man rekommenderar ett allmänt prisoch
lönestopp. Vi hade det under kriget.
Det var under exceptionella tider.
Då var det berättigat. Men det var nog
ingen som inte efter kriget drog en suck
av lättnad, när den tiden var över. Vårt
samhälle är nämligen inte ett statiskt
samhälle, utan lönerna måste följa med
utvecklingen. Annars skulle man i hög
grad konservera de orättvisor som kvarstår
på lönepolitikens område. Man behöver
bara erinra om den hårda strid
som i dag står om att höja kvinnornas
löner i paritet med männens. Varje lönestopp
innebär en konservering av
bestående orättvisor. Det är uppenbart
att det också skulle medföra en betydande
överflyttning av förmögenheter
till dem som skall betala lönerna, eftersom
det då inte blir en rimlig fördelning
av den produktionshöjning som

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling i samhälls ekonomien -

sker. Pris- och lönestopp tillhör alltså
de exceptionella åtgärderna under
krigstider men kan knappast vara rekommendabla
för något så när normala
tider. Jag tror inte vi skall beteckna
samhällssituationen i dag som sådan
att den innebär så stora faror, att de
inte bör kunna bemästras med rimliga
medel.

Herr Pettersson i Dahl sade, att jag
inte utvecklat, hur herr Pettersson medverkat
i fråga om samhällsekonomien.
Jag trodde inte det skulle behövas. Omsättningsskatten
innebär en så betydande
förstärkning av statsfinanserna
att det utan den skulle ha varit besvärligt
att åvägabringa balans. Alla här är
överens om att de kanske viktigaste åtgärderna
bör ligga på det finanspolitiska
planet. Vi får emellertid inte bortse
från att de penningpolitiska åtgärderna
också är av stor betydelse. Centern
står som motståndare till de åtgärder,
som vidtagits för att få den balans
herr Pettersson i Dahl anvisar som
så utomordentligt önskvärd i vårt samhälle
i dag. Det finns alltså klara motiveringar
i det sammanhanget, herr Pettersson
i Dahl må tänka på dem.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
säger att vi är fullständigt ense
om att vi skall försöka ha stabilitet i
fråga om priser och löner. I så fall
skulle jag vilja fråga: Vad är det då bankoutskottet
bråkar om? Om vi är överens,
skulle vi egentligen inte ha någonting
att invända. Vad som ligger bakom
är väl, att vi inte är överens.

Vidare är det klart att man får rätta
sig efter nationalekonomerna vad beträffar
den beräknade produktionsutvecklingen,
men jag hävdar i alla fall,
att vi inte säkert vet, hur det går. Herr
Andersson i Ronneby sade, att det förra
året blev en större ökning än vi hade
beräknat. Det kanske blir mindre än vi
beräknat detta år. Då hävdar jag i alla

fall att vi faktiskt tar ut i förskott. Vi
beräknar hur produktionsutvecklingen
eventuellt kan bli och avtalar om löner
med hänsyn därtill.

Jag vet mycket väl att det bara är
statstjänstemännens löner, som riksdagen
tar ställning till, men de brukar visa
vägen för lönemarknaden över huvud
taget.

Herr Andersson i Ronneby påstår, att
vi har det så bra. Gärna det. Men vi har
ett fantastiskt stort lånebehov, och vi
ligger i toppen vad beträffar höga skatter.
År det bra, så kan jag hålla med
herr Andersson i Ronneby om att då är
det fantastiskt bra.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Vi bör kanske, herr Pettersson
i Dahl, resonera en smula om
begreppet stabilitet. Enligt herr Petterssons
i Dahl mening tycks det avgörande
för den ekonomiska stabiliteten helt
och hållet vara att lönerna är oförändrade.
Men vem skall då få tillgodogöra
sig vinsterna av den produktionsstegring
som uppkommer här i samhället?
Alla vill vi ju ha till stånd en sådan ordning
att lönerna inte stiger mer än som
motsvarar produktionsstegringen och
att det därigenom åstadkommes den
stabilitet som vi eftersträvar.

Herr Pettersson i Dahl ansåg att om
standarden här i landet kan betecknas
som hög, gäller detta kanske framför
allt skatterna. Men skatternas höjd säger,
herr Pettersson i Dahl, egentligen
ingenting om människornas levnadsförhållanden.
Avgörande härvidlag är helt
enkelt hur samhället fungerar och vad
människorna får för de pengar samhället
tar ut i skatter. Om expansionen i
ett samhälle är stark, innebär det större
statsutgifter och följaktligen högre skatter.

Vi vill alla ha ett utvecklingsvänligt
samhälle med stark expansionstakt.
I det avseendet har vi blivit utomordentligt
väl tillgodosedda under de se -

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Samverkan på arbetsmarknaden i syfte att säkra en lugn utveckling i samhällsekonomien -

naste åren, då expansionen varit mycket
kraftig. Statsministern sade under
remissdebatten i första kammaren att
det väl inte är någon som beklagar den
ökning med 100 miljoner kronor årligen
som under de senaste tio åren skett beträffande
undervisningshuvudtiteln. Det
visar ju inte någonting annat än att samhällets
expansionskraft varit mycket
stor.

Att skatternas höjd däremot skulle vara
bestämmande för människornas standard,
innebär ett ganska underligt sätt
att se på ett progressivt samhälles utveckling.
Påståenden av detta slag utgör
en alltför enkel propaganda, som över
huvud taget inte borde föras till torgs
här i kammaren. Att det sker på andra
ställen kan kanske ha sin förklaring.
Men om vi här skulle diskutera ekonomiska
problem från denna utgångspunkt,
skulle vi komma långt vid sidan
om de verkliga frågeställningarna.

Jag hävdar att det har vidtagits mycket
kraftiga åtgärder för att åvägabringa
balans i statsfinanserna, men det är uppenbart
att detta inte helt har lyckats.
År 1960 kommer tydligen att bli ett ganska
besvärligt år i statsfinansiellt avseende,
och det kanske herr Pettersson i
Dahl bör tänka på, när vi litet senare
skall börja behandla frågan om den ytterligare
höjning av statsutgifterna på
ett betydelsefullt område, som han föreslagit
och som går vida över vad andra
meningsriktningar anser att vi har råd
till.

Tillståndet i vårt samhälle kan alltså
inte sägas vara sådant, att det finns anledning
rekommendera löntagarna ett
allmänt lönestopp. Däremot bör man
från samhällets sida göra allt för att
upprätthålla prisstabiliteten, så att löntagarna
för de löner, som de kan ta ut,
kan skaffa sig de varor och tjänster
som svarar mot löneökningen. Vid genomförandet
av omsättningsskatten har
vi därvid i hög grad vidgat den allmänna
prisövervakningen för att de åtgär -

der, som riksdagen härvidlag vidtagit,
skall ge det resultat som åsyftats. Herr
Petterssons i Dahl medverkan i detta
sammanhang var emellertid inte heller
av sådant slag, att jag kan ge honom
något beröm därför.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kanske får returnera
uttrycket om »beröm» till herr
Andersson i Ronneby, när han påstår,
att skattetrycket egentligen ingenting
betyder i fråga om stabiliteten i vårt
samhälle. Ställer man frågor på huvudet
på det viset tycker jag, att det är tämligen
lönlöst att resonera.

Jag har inte sagt, att vi borde ha lönestopp
utan att vi samtidigt skulle försöka
att också hålla prisstabiliteten. Det
är fråga om lönens bytesvärde, om vad
man får för den. Vad räcker den till
när det gäller byggnader, hyror, livsmedel,
skolutbildning etc.? Detta är det
relevanta och inte om lönen är tusen
kronor större eller mindre. Det är klart
att det hela sedan beror på vad möjligheterna
till produktionsökning är; det
är jag fullt medveten om.

Herr Andersson säger, att det längre
fram kommer en post, som kan vara av
viss storleksordning. Jag vet inte vad
han syftar på. Möjligtvis är det på jordbruket
— det verkar nästan så. Vi kommer
senare att debattera det också. Måhända
har herr Andersson samma mening
som nationalekonomen Bent Hansen.
Jag skall emellertid inte yttra något
om den saken här. Jag tror i alla
fall, att det finns anledning att ta litet
allvarligare på detta problem än herr
Andersson i Ronneby gör.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
yttra mig i detta ärende. Jag hade inte
trott att det skulle bli så mycket ordande
därom, ty saken föreföll så pass
enkel och klar vid bankoutskottets behandling
av ärendet.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar å juldagen, långfredagen och
påskdagen

Jag vill nu bara säga att jag har tagit
ställning till frågan i enlighet med vad
utskottet skrivit. Om sedan herr Andersson
i Ronneby i diskussionen med herr
Pettersson i Dahl kommer in på helt
andra bedömningsgrunder, får det stå
för hans egen räkning. I utskottet har
vi endast tagit ställning till motionen,
och då har utskottets skrivning blivit
just sådan den är.

Jag har bara velat understryka detta.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag har inte haft anledning
till annat än att följa utskottets
skrivning här, men när herr Pettersson
i Dahl utvecklar samhällsekonomiska
problem är det självklart, att denna debatt
måste föras. Det är just vad jag
har gjort.

Herr Pettersson i Dahl undrade, vad
jag syftade på. Jag tänkte närmast på
pensionsutgifterna och inte på jordbruket.
Om professor Hansen har en annan
uppfattning om det, finns det ingen orsak
för mig att lägga mig i den debatten.
Hans hugskott delas väl knappast
av någon, och därför tycker jag inte,
att man behöver ta vad han yttrat i
detta sammanhang så allvarligt.

Professor Hansen har emellertid också
talat för den linje som herr Pettersson
i Dahl företräder i fråga om prisoch
lönestopp. Det kanske herr Pettersson
kan räkna honom till godo i annat
sammanhang. Han kan behöva all den
goodwill han kan skaffa sig i den ställning,
som han i dag tycks ha bland det
svenska jordbrukets företrädare.

Jag tror alltså, herr talman, att det
inte finns någon anledning att i och
för sig vidga denna debatt till att omfatta
de problem, som herr Pettersson
berör. Å andra sidan var redovisningen
i motionen sådan, att vi måste ställa oss
frågande inför vad som menades. Det
är uppenbart, att centern i utskottet
hade haft möjlighet att ge sin åsikt till

känna i stället för att nöja sig med en
blank reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelser
från länsstyrelse till domstol, och

nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om anslag för upprättande av
register till justitieombudsmannens ämbetsberättelser
för åren 1911—1960.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen och
påskdagen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar
å juldagen, långfredagen
och påskdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då huvudmotionären
herr Hedin är förhindrad att här tala
för sin motion ber jag att såsom medmotionär
få framföra några synpunkter
i anledning av första lagutskottets föreliggande
utlåtande.

Enligt 1956 års ordningsstadga är det
förbjudet att anordna offentliga tillställningar
på juldagen, långfredagen och
påskdagen. Orsaken anges av utskottet:

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 6

Skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar å juldagen, långfredagen och
påskdagen

»för att skydda den kyrkliga helgfriden».
Det är verkligen ett minimum av
helgdagar som på detta sätt skyddats.
Man skulle önska att såsom före år
1943 även pingstdagen vore undantagen,
och enligt min mening borde det också
vara fallet med skärtorsdagen. De allt
vanligare danstillställningarna på skärtorsdagen
är i högsta grad tråkiga företeelser
under den kväll då allas tankar
i stället borde inriktas på Kristus’ sista
kamp och förberedelse för sin förutbestämda
död på korset, den kväll då Den
Heliga Nattvarden instiftades.

När det alltså bara är tre dagar som
är skyddade, tycker man att det finns
desto större anledning att verkligen förbudet
mot offentliga tillställningar under
dessa tre dagar respekteras. Tyvärr
förekommer det i alltför stor utsträckning
överträdelser, förbudsbestämmelseserna
i ordningsstadgan till trots. Jag är
på det klara med att det i många fall
sker i rent oförstånd och utan eftertanke,
men ofta kommer överträdelserna
till stånd trots att man är fullt medveten
om förbudet. Enligt ordningsstadgan
skall sådana överträdelser straffas
med dagsböter. Vidare kan vad som uppburits
i avgifter eller eljest i ersättning
för bevistande av tillställning förklaras
förverkat till kronan efter ty prövas skäligt,
såsom det heter.

Av pressuppgifter att döma förefaller
det som om man inte räknade med annat
än dagsböter, som inte nämnvärt påverkar
det ekonomiska utbytet av tillställningarna
i fråga.

Den utredning, som redovisas i betänkandet
och som tillsattes år 1942, avlämnade
sitt betänkande samma år. Däri
föreslogs bl. a. konfiskation av inkomster
från otillåten nöjestillställning. Jag
vill ur utskottsutlåtandet citera vad som
då framhölls: »De sakkunniga höllo före,
att dagsbotssystemet vore att föredraga
i likhet med vad fallet vore i andra
jämförliga författningar utom strafflagens
område. För att göra förbudet

fullt effektivt förordade de sakkunniga
vidare, att bötesstraffet kombinerades
med förverkande av inträdesavgifterna.
»

För att förebygga överträdelser tror
jag det vore lämpligt med en bestämmelse
i enlighet med sakkunnigförslaget
år 1942. Effekten kan givetvis bli densamma,
om gällande ordningsstadga tilllämpas
mera rigoröst, så att som regel
förverkande av avgifterna sker. Hur det
ligger till i det avseendet torde ingen
med säkerhet kunna avgöra utan en närmare
utredning. Det är alltså en anledning
till motionärernas utredningsyrkande.

Jag vill också citera vad som står i
ordningsstadgan. Det heter: »Såsom offentlig
skall anses jämväl tillställning,
till vilken tillträde är beroende av medlemskap
i viss förening eller av inbjudning,
därest tillställningen uppenbarligen
utgör del av rörelse, som föreningen
eller inbjudaren driver uteslutande
eller väsentligen för anordnande
av dylika tillställningar, eller vilken eljest,
såsom med avseende å omfattningen
av den krets som äger tillträde eller de
villkor under vilka tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning, till vilken
allmänheten har tillträde.»

Jag tycker nog att denna bestämmelse
är ganska oklar. Man skulle önska att
varje form av nöjestillställning, alltså
även internt anordnad inom en förening,
vore förbjuden om den anordnades
på en offentlig lokal. Det är svårt
att i det fallet sätta någon gräns, och
därför har vi motionärer stannat för
en utredning. Ofta tycks det vara så att
en tillställning avsetts vara intern men
sedan av olika skäl blivit av offentlig
karaktär med åtföljande tråkigheter i
form av fylleri etc. I julas anordnade
t. ex. en klubb en nöjestillställning för
sina 60 medlemmar. Denna tillställning
besöktes av mellan 500 och 600 personer.
Det förekom både fylleri och slagsmål
vid detta tillfälle.

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Skärpta bestämmelser rörande nöjestillställningar å juldagen, långfredagen och
påskdagen

I utskottets utlåtande står det på sid.
4 följande: »Enligt utskottets mening
synes de i ordningsstadgan upptagna
straff- och förverkandebestämmelserna
vara till fyllest för att motverka överträdelser
av rådande förbud. Det synes
därför icke föreligga skäl för den av
motionärerna påyrkade utredningen.
Skulle överträdelser av förbudet icke beivras
på det sätt, som lagstiftaren avsett,
torde frågan om en skärpning av
straff- och förverkandebestämmelserna
kunna upptagas till förnyat övervägande.
»

I anledning av detta vill jag nämna,
att det i pressen nyligen lämnades besked
om att ett åtal ogillats mot en
klubb, som anordnat en danstillställning
under långfredagen. Tillställningen
i fråga var, efter vad jag kan förstå, ett
typiskt exempel på vad lagstiftaren avsett
att förhindra under de förbjudna
dagarna. Enligt pressen ställdes inbjudan
ut till cirka 2 000 personer. Festen
besöktes av ungefär 250 personer, och
där förekom ganska tråkiga saker. Om
inte detta är åtalbart så är det sannerligen
befogat med en skärpning av bestämmelserna.

Jag vill understryka vad utskottet säger
i fortsättningen: »Under hänvisning
till det anförda finner utskottet skäl för
den av motionärerna begärda utredningen
för närvarande icke föreligga.» I anslutning
till denna skrivning vill jag
uttala den förhoppningen, att — måhända
genom riksåklagareämbetet -— en förbättring
kan komma till stånd. Om så
inte sker vore det önskvärt att utskottet
vid senare tillfälle vore berett att
ompröva sitt ställningstagande.

Även om jag hade hoppats att utskottet
skulle ha biträtt yrkandet i motionen
har jag, herr talman, med hänsyn till
att utskottet i viss mån gjort ett positivt
uttalande, inget yrkande. Må vi kunna
förvänta att detta utskottsutlåtande
skall leda till en förbättring av förhål -

landena på detta område. Skulle så icke
ske, finns det möjlighet att återkomma.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille (h), Svensson i
Krokstorp (h) och Neländer (fp).

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Motionärerna vill ha
en skärpning i bestämmelsen rörande
nöjestillställningar å juldagen, långfredagen
och påskdagen. Ordningsstadgan,
som trädde i kraft den 1 januari 1958
upptar straff- och förverkandebestämmelser.
Dessa förverkandebestämmelser
är ej tvingande. Det ligger nämligen i
domstolens hand att avgöra, huruvida
förverkande skall ifrågakomma.

Skulle förverkandet göras obligatoriskt,
såsom motionärerna vill, skulle
domstolen förlora möjligheten att låta
bli att döma avgifterna förverkade i särskilda
fall. Motionärerna har inte angivit
sådana fall som skulle tyda på att det
vore regel att ej fastställa förverkande.
Det synes därför icke föreligga skäl för
den påyrkade utredningen. Skulle överträdelser
av förbudet icke beivras på
det sätt lagstiftaren avsett, torde frågan
om en skärpning av straff- och förverkandebestämmelserna
kunna upptas till
förnyat övervägande.

Här har icke ställts något yrkande.
Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

§ 23

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående befogenheten att besluta om
åtal mot svensk medborgare för utom
riket förövat brott.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

§ 24

Upphävande av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner om
upphävande av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 306 i första kammaren
av herrar Spetz och Jacobsson
samt nr 261 i andra kammaren av herr
Ståhl m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete måtte
upphävas med giltighet fr. o. m. den 1
oktober 1960».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:306 och 11:261 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Alexanderson,
Munktell, Nyberg och Bengtsson i Göteborg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 306 och II: 261 måtte för sin
del antaga följande

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 30
april 1959 angående fortsatt giltighet av
lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete nr 132).

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 2 maj
1958 (nr 194) gäller till och med den
30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1960.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Som vi i vår reservation
har anfört betonade riksdagsmajoriteten,
då lagen förra året fick ut -

sträckt giltighetstid, att detta skedde
med hänsyn till att lagen numera uteslutande
erfordrades för att åstadkomma
säsongutjämning på byggnadsmarknaden.
För att en sådan säsongutjämning
skall komma till stånd måste man
givetvis söka uppnå största möjliga
byggande vintertid. Detta kan emellertid
otvivelaktigt ske utan stöd av någon
sådan tvångslag som denna. På de
fem orter i landet, där byggnadsregleringen
har slopats och samarbetsnämnder
mellan företrädare för arbetsmarknadens
parter tillsatts, har dessa
nämnder ur nyssnämnda synpunkt utövat
ett enligt allmän uppfattning mycket
gynnsamt inflytande. Det är ett faktum,
som också framhålles i reservationen,
att på dessa orter vinterbyggandet
inte har minskat i jämförelse med
vad som förekom under den tid då
igångsättningstillstånd erfordrades.

Vad utskottsmajoriteten sedan säger
om de omständigheter som motionärerna
åberopar till förmån för ett upphävande
av byggnadsregleringen, nämligen
att dessa alla tidigare skulle ha
beaktats, är ett klart felaktigt påstående.
Vad som har förekommit är just att
byggnadsregleringen slopats på dessa
fem orter men några olägenheter på
grund härav icke har visat sig. Såvitt
jag har kunnat förstå talar sannolikheten
för att man med framgång skulle
kunna försöksvis använda samma metoder
i hela landet som på dessa fem
orter och att alla skäl för att bibehålla
byggnadsregleringen därmed saknas.

Vi är, det är välbekant, inom mitt parti
motståndare till alla slag av fysiska
regleringar. Varför skall man behålla en
reglering, som med all sannolikhet inte
har den minsta betydelse? Detta är för
mig en obegriplig ståndpunkt. Det är
så mycket oriktigare att göra så som
byggnadsregleringen under tider av
dämpad konjunktur icke har medfört
de välsignelser som man på socialdemokratiskt,
kommunistiskt och centerpartistiskt
håll har velat tillskriva den.

För att endast ta ett exempel erinrar

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

jag om att vi endast för ett par år sedan
hade femtiotalets största arbetslöshet,
60 000 ungefär, varav icke mindre än en
tredjedel föll på byggnadsfacket. Det
är belysande för svårigheten, för att
inte säga omöjligheten att nå resultat
med denna typ av reglering, att arbetslösheten
hos oss varit störst just på de
områden där samhället har engagerat
sig hårdast och där det till skydd för
den fulla och jämna sysselsättningen
sedan halvtannat decennium har tillämpat
de strängaste regler.

Man kan inte heller hjälpa att man
får intrycket att anhängarna av byggnadsregleringen
visar mycket stor uppfinningsrikedom
då de försvarar den.
Vid lågkonjunktur talar man om solidariteten
med de arbetslösa, vid högkonjunktur
om att det är nödvändigt att
dämpa investeringarna, vid balanserad
konjunktur om att det är nödvändigt
att behålla regleringen för att konjunkturen
skall förbli balanserad o. s. v.

I det utlåtande förra året, till vars förslag
kamrarna anslöt sig, framhölls uttryckligen
att det i och för sig vore
önskvärt om tillståndstvånget för byggnadsarbetena
helt kunde avskaffas. Jag
kan inte inse annat än att detta riksdagsbeslut
närmast måste tolkas så, att
riksdagen numera icke anser att regleringen
som tidigare skett bör användas
vare sig i investeringsreglerande eller
lokaliseringspolitiskt syfte.

Jag har hört den synpunkten framhållas
att arbetskraftens trögrörlighet blir
allt större. Det sammanhänger med en
mängd olika omständigheter, varav jag
här endast skall nämna det ökade egnahemsbyggandet,
hänsynen till att barn
icke skall byta skolor m. fl. Det må i
och för sig vara riktigt, men vi måste
också komma ihåg att vi går mot en
period där det säkerligen blir stora omflyttningar
av arbetskraft vare sig vi
vill det eller inte. Det sammanhänger
bl. a. med den ökade automatiseringen,
övergången till kontinuerlig drift, den

tekniska utvecklingen över huvud, de
stora marknaderna o. s. v.

Jag vill inte förneka att vårt hårda
klimat försvårar byggande vintertid
men jag tror inte att ens den mäktige
socialministern kan göra något åt detta.
Vårt klimat och den arbetslöshet, som
blir en direkt följd av detta kommer vi
inte till rätta med genom någon byggnadsreglering.
Jag kan erinra om ett
tillfälle då den för övrigt ofta missvisande
arbetslöshetsstatistiken visade
särskilt höga siffror. Det var i februari
1956. Då hade vi som bekant också byggnadsreglering.
Detta tillfälle sammanföll
exakt med en ovanligt hård köldperiod.
Vi får inte heller glömma att
det är av utomordentlig betydelse för de
flesta byggare att hålla byggena kontinuerligt
i gång. Det är numera högst
betydande kapital som byggnadsindustriens
företagare investerat i byggnadsmaskiner
av olika slag. Detta kapital
kräver för sin förräntning en »kontinuerlig
drift» under så stor del av året
som möjligt. Ingen förnekar heller numera
att möjligheterna att bygga vintertid
är väsentligt mycket större än
tidigare. Man kan vidare konstatera att
alla parter har ett starkt ekonomiskt
intresse av att det inte uppstår arbetslöshet
inom byggnadsfacket, det må gälla
generellt eller beträffande s. k. »öar».

Sedan skulle jag vilja rikta en särskild
fråga till centerpartiet. Bondeförbundets
ansiktslyftning innebär inte bara ett
namnbyte utan också att man försöker
rikta sig till andra kategorier inom samhället
än förr, särskilt småföretagare.
Redan vid förra årets debatt om byggnadsregleringen
drog herr Nyberg upp
det faktum, att Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation yrkat på att
byggnadsregleringen skulle slopas. Herr
Jansson i Benestad svarade då på ett
sätt som verkligen innebär en häpnadsväckande
nedvärdering av denna organisation,
när han bl. a. inte aktade
för rov att säga: »Herre, förlåt dem,
ty de veta icke vad de göra!» Jag är all -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

deles säker på att medlemmarna av denna
organisation är mycket väl medvetna
om vad de gör.

Sammanfattningsvis, herr talman,
kan jag inte se något rimligt skäl för att
byggnadsregleringen bibehålies. Det synes
mig långt klokare att den metod, som
jag inledningsvis berörde, användes
över hela landet, och därför ber jag att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Trots att herr Munktell
har velat göra gällande att det har kommit
in en mängd nya argument i den här
debatten, vill jag säga att här förs ungefär
den diskussion som vi haft så många
gånger förr. Å ena sidan menar de som
hittills har segrat att vi måste ha en
reglering på detta område, om vi skall
kunna hålla full sysselsättning. Å andra
sidan finns det de som menar att läget
har förändrat sig och att bl. a. rationaliseringen
har medverkat till att byggmästarna
har helt andra möjligheter än
förr att hålla byggnadsverksamheten i
gång.

Jag skall inte nu ta upp alla argument
för eller emot men jag skall medge,
att det på en punkt har kommit någonting
nytt. Såsom herr Munktell säger har
man här i landet försökt lämna byggnadsverksamheten
fri på fem orter, där
det inte förekommer tillståndsgivning.
Parterna på arbetsmarknaden bär försökt
lösa de uppkommande problemen.
Jag skall gärna medge att man har lyckats
relativt väl, men jag vill understryka
att det gäller under en vinter, då
byggnadsverksamheten har varit alldeles
ovanligt stor. Jag tror inte att resultatet
skulle ha varit lika gott under
motsatta förhållanden.

Jag tycker också att vi borde begrunda
vad som har hänt i vårt södra grannland,
Danmark, i dessa dagar. Där har
man följt ungefär den linje som herr
Munktell rekommenderar, när han sä -

ger att denna lagstiftning är onödig.
Man har försökt omsätta denna uppfattning
i praktiken och vad har hänt? I
lördags fick regeringen i Danmark —
jag tror att den har oppositionen med
sig därvidlag — gripa till någonting så
drastiskt som ett byggstopp för all ny
igångsättning. Visserligen är det inte så
många orter som det berör, men om jag
säger att dessa orter i normala fall har
Va av hela byggnadsverksamheten i
Danmark, förstår man kanske hur drastiskt
detta ingripande är.

En omfattande pressdebatt har i dessa
dagar satts i gång i Danmark om denna
sak, och såvitt jag har kunnat förstå är
man i stort sett enig. Jag kan citera den
danska tidningen Information, som för
övrigt gör gällande att den är partipolitiskt
oberoende och står fri från ekonomiska
intressen och som därför kanske
är den i sammanhanget mest lämpliga
tidningen att citera. Där säger man
ungefär så här:

Så märkligt kan tingen forma sig att
staten nu måste genomföra ett byggnadsstopp
för att få verklig fart på
byggeriet. Utan statsingrepp skulle byggnadskostnaderna
gradvis ha skruvats
upp till sådan höjd att byggnadsverksamheten
av den anledningen skulle ha
stoppats. Men den utvecklingen önskar
varken regeringen eller oppositionen
därför att en sådan utveckling inte endast
skulle få skadliga sociala och bostadspolitiska
verkningar utan också få
katastrofala följder för hela det danska
näringslivet.

Vad väntar nu danskarna i framtiden
efter denna s. k. lyckliga frihetsperiod,
herr Munktell? Ingen vet i dag någonting
exakt om den saken, men av tidningsdiskussionen
att döma kan det bli
en nedskärning av den offentliga byggnadsverksamheten
till ungefär ''A, stopp
för alla sommarstugebyggen och alla
bostadsbyggen som beräknas ha för
högt kvadratmeterpris. Igångsättningstillstånd
kommer inte att medges för hus
där hyreskostnaderna kommer över 55

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

kronor per kvadratmeter. Ombyggnadsoch
reparationsarbeten begränsas och
det kommer att bli en ransonering av
byggnadsmaterial. Danskarna står med
andra ord inför en reglering som på alla
punkter kommer att vara krångligare,
hårdare och besvärligare än den vi har
i dag.

Den danska situationen är lärorik
också ur en annan synpunkt: trots att
man har en stor byggnadsverksamhet,
som har fått alla de olyckliga följder
jag här har relaterat, har man ändå
inte förmått att bemästra vinterarbetslösheten.
Danskarna säger i dag, att man
måste dra lärdom av misslyckandet med
att bygga på vintern. Man har trots den
stora rushen inte förmått sysselsätta
murarna. I Köpenhamn har var femte
murare gått arbetslös i vinter, och ändå
säger man att detta är en för Danmarks
vidkommande relativt låg siffra.

Jag vill fråga herr Munktell, motionärerna
och alla som pläderar för en
friare ordning, om inte vi måste dra lärdom
av det danska exemplet.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta för att ytterligare understryka,
att alla de skäl som utskottsmajoriteten
har anfört för ett bibehållande av vår
byggnadsreglering fortfarande äger giltighet.
Jag yrkar således, herr talman,
bifall till tredje lagutskottets hemställan
på denna punkt.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
upp i den här debatten, eftersom vi
har trätt om byggnadsregleringen de tre,
fyra senaste åren. Dessutom skall lagen
gälla till 1961, och däremellan har
vi ju ett riksdagsval där mycket kan
hända.

Jag vill emellertid säga, att den första
punkten i motiveringen för byggnadsregleringen,
nämligen dess investeringsbegränsande
verkan, har icke samma
verkan efter räntehöjningen. Den andra
punkten, som har samband med lokali -

seringspolitiken, har egentligen inte heller
samma aktualitet som förr, eftersom
här pågår en rådgivande verksamhet,
som väl fyller måttet. Kvar står alltså
den utjämnande verkan på sysselsättningen
under vinter- och sommarhalvåret,
men jag tycker det är vettigt att ha
en sådan utjämning. Är herr Munktell
så rädd för allt vad samhällelig organisation
innebär, då är han mer liberal
än vi kommer att ha råd att vara även
om vi får en borgerlig regering.

Sedan vill jag också framhålla, att jag
inte vill förfalla till ren trätgirighet när
det gäller en så liten sak som denna.
Jag vill försvara utlåtandet med att
säga, att även om lagen bara har till
syfte att verka sysselsättningsutjämnande
mellan vinter- och sommarhalvåret,
är det skäl nog att bibehålla den i varje
fall tills giltighetstiden löper ut 1961.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAHL (fp):

Herr talman! Det var med stort intresse
jag lyssnade till herr Jansson i
Benestad, som nu hade en helt annan
motivering för prolongering av denna
lag än han hade i fjol. Jag tycker dock
att han har rätt så långt att det som nu
är kvar av byggnadsregleringen, nämligen
igångsättningstillstånden, är en
ganska liten för att inte säga mycket
liten fråga.

Men jag tycker också, herr talman, att
herr Bengtsson i Halmstad överargumenterar
när ha drar upp en parallell
med förhållandena i Danmark. Han bor
närmare sydkusten; jag bor närmare vår
västra gräns och har haft anledning att
se på förhållandena i Norge, där det
också sitter en socialdemokratisk regering.
Där har man gått motsatt väg och
om jag fattat rätt, för några månader
sedan avskaffat det som var kvar av
byggnadsregleringen. Veterligen har
ingen olycka inträffat på byggnadsmarknaden
i Norge av det skälet.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

Jag skulle också vilja peka på att det
görs ett försök i fem medelstora och
större svenska städer som är fritagna
från det som är kvar av byggnadsregleringen,
och veterligen har därifrån inte
försports några menliga verkningar av
detta frisläppande. Det har visat sig att
man även där kunnat hålla full sysselsättning
permanent utan några tvångsingripanden
av det slag som här har
nämnts.

När det alltså inte finns några skäl
som i varje fall i nuvarande marknadsläge
talar för en permanentning av regleringen,
borde det väl ligga i allas
vårt intresse att ta bort det som finns
kvar av den gamla byggnadsregleringen.
Så länge vi har detta kvar finns ju
ändå möjlighet att ingripa på ett mera
drastiskt sätt. Alla är vi väl principiellt
vänner av frihet på detta område liksom
av medborgarnas rörelsefrihet i
övrigt.

Jag tycker nog, herr talman, att det
praktiskt taget inte finns några skäl för
att behålla regleringen nu, i varje fall
inte sedan de av mig nämnda försöken
har gjorts. Så länge man hade kvar
t. ex. lokaliseringssynpunkterna fanns
det ju något skäl, men sedan man släppt
även dem finns inget kvar. Däremot
finns det vissa olägenheter med regleringen.
Dessutom fanns skäl att principiellt
resa motstånd mot varje reglering
i en situation när den inte behövs.
Under sådana förhållanden ber också
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr MUNKTELL (h):

Efter vad herr Ståhl nu framhållit
har jag inte så mycket att tillägga beträffande
herr Janssons i Benestad anförande.
Jag kan helt instämma med herr
Ståhl i att herr Jansson i Benestad —
vilket inte är ovanligt beträffande centerpartister
— inte alls har samma värdering
nu som han haft tidigare. Herr
Jansson vidhåller emellertid sin upp -

fattning att regleringen bör vara kvar,
även om han inte i år som förra året
skyller på att det ligger känslotänkande
bakom det yttrande herr Nyberg då
citerade och som avgivits av Sveriges
hantverks- och småindustriorganisations
kongress.

Jag har alltså f. n. inte mycket att
säga till herr Jansson i Benestad, men
jag konstaterar liksom herr Ståhl att
herr Jansson hoppar över allt vad han
sade förra gången; jag har utskriften
av hans anförande förra året framför
mig.

Herr Bengtsson i Halmstad torde ha
missuppfattat mig, om han fann att jag
ansåg att det nu tillkommit en mängd
nya argument. Det sade jag absolut inte,
vilket också kommer att framgå av protokollet.
Vad jag sade var, att vi nu har
prövat friheten på fem orter och att
försöket där har lyckats mycket bra.

Vad beträffar förhållandena i Danmark
är det alltid så vid en frigörelse
från en tidigare sträng reglering att
det uppstår svårigheter. Att man då
får notera en del bakslag är i och för
sig inte frihetens skuld utan beror på
den tidigare stränga regleringen. Bakslaget
är inte alls särskilt anmärkningsvärt.
Jag skulle där vilja dra en parallell
och säga: Se på hur t. ex. engelsmännen
fick inregistrera ett misslyckande vid
det första försöket att göra pundet konvertibelt
mot dollarn. Då stötte man på
svårigheter och fick slå till reträtt. Men
i december 1958 gjorde man om försöket
och då lyckades det. Tillfälliga svårigheter
uppstår alltså ofta vid upphävandet
av en reglering, och det är inte alls
egendomligt.

Sedan vill jag helt allmänt säga till
herr Bengtsson i Halmstad: Det är underligt
med er socialdemokrater. När
det passar er jämför ni med utlandet,
men när det inte passar — t. ex. beträffande
skattepolitiken — så hör man från
ert håll inte ett ord om utlandet. Om ni
socialdemokrater vill lova att i alla avseenden,
diir paralleller är rimliga och

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

möjliga, ta lärdom av erfarenheterna i
utlandet, så lovar jag att vi på vår sida
skall göra detsamma. Och då är jag
tämligen säker på — med den trend
mot minskat socialistiskt herravälde
som vi nu bevittnar i Europa — att herr
Bengtsson kanske får kraftigt modifiera
många av sina ståndpunkter.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev förvånad, när herr Munktell sökte
stöd i hantverks- och småindustriorganisationens
uttalande förra året, när
denna fråga var uppe till debatt där.
Det vet vi ju alla hur det uttalandet
kom till. Men sedan dess har läget ändrats.
Faktum är att när det gäller verkningarna
av denna lagstiftning på investeringssidan,
spelar räntan en betydande
roll. Den är i dag så hög att den i
ganska stor utsträckning begränsar investeringarna.

Även beträffande lokaliseringen är läget
nu ett annat. Kvar står då igångsättningstillstånden,
som gäller för investeringar
över 500 000 kronor. Under den
gränsen får man investera utan vidare,
men för att bygga därutöver måste tillstånd
sökas hos länsarbetsnämnden. Detta
är sålunda en mycket liten sak och
egentligen ingenting att tvista om. Dessutom
utgår ju denna lag 1961, och då får
vi väl på allvar göra de ingrepp och
ändringar som är nödvändiga och möjliga.
Jag anser det inte påkallat att göra
dem redan i år.

Till slut vill jag säga till herr Munktell,
att om vi i år över huvud taget skall
satsa på något försök till borgerligt
samarbete, så får vi inte gräva ned oss
i sådana småkrig som man gjort här i
dag. Det är ingen nytta med att tvista om
detaljer. Då försämrar vi bara hela läget.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s)
kort genmäle:

Herr talman! Endast några ord till
herr Munktell, som säger att vi skall

dra lärdomar av utlandet. Men som jag
tidigare framhållit här i kammaren när
dessa frågor varit uppe till diskussion,
sätter utlandet oftast Sverige som ett
föredöme när det gäller att bekämpa
vinterarbetslösheten. Det har varit åtskilliga
delegationer från utlandet här
just för att studera den saken.

Jag tycker att vi framför allt borde
lära av erfarenheterna i Danmark. Det
lovar jag också att vi skall göra — men
jag tycker inte det verkar som om man
gör det från oppositionens håll. Exemplen
från Danmark tycker jag alldeles
tydligt visar att vi måste gå försiktigt
fram på denna väg.

Vi är inte, herr Munktell, motståndare
till tanken att släppa efter litet på
tömmarna på detta område, men vi
måste hela tiden ha i sikte vad vi satt
som huvudmål för byggnadsverksamheten
nämligen en jämn sysselsättning
året om. Det måste vara till gagn för
hela landet att vi försöker hålla en någorlunda
jämn sysselsättning inom det
svårbemästrade område det här gäller.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får tolka herr
Bengtssons anförande på det sättet, att
han är villig att gå med på att ta hänsyn
till utlandets erfarenheter på alla
områden där paralleller kan vara lämpliga
och möjliga, t. ex. på skatteområdet,
då är jag och herr Bengtsson alldeles
ense.

Vad herr Jansson i Benestad beträffar
vill jag instämma i att vi, om vi
skall satsa på borgerligt samarbete —
vilket jag hoppas — inte skall gräva
ned oss i just denna fråga. Men denna
fråga är å andra sidan så väsentlig för
det svenska näringslivet, att jag tycker
att den bör diskuteras. När herr Bengtsson
försöker nedvärdera frågan vill
jag bara erinra om hur resolutionen i
fråga tillkom. Hantverks- och småindustriorganisationen
har kongress vart
tredje år. Först var det ett förslag från
en lokalavdelning. Detta tillstyrktes,

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete

som det uttryckligen sägs, helhjärtat av
vederbörande länsförbund. Därefter
hemställde kongressens beredningsutskott,
att kongressen skulle ge överstyrelsen
i uppdrag att verka för ett avskaffande
av byggnadsregleringen. Som
nästa steg beslöt kongressen att ge överstyrelsen
detta uppdrag, och man avgav
då den resolution, som jag gärna skall
ställa till herr Bengtssons förfogande.

Det är sedan en sak som jag glömde
att påpeka, nämligen att det på sidan 7,
sista stycket, i utlåtandet står något som
kan förefalla bestickande: »Inhämtade
uppgifter ger vid handen att administrationskostnaden
för regleringen i dess
nuvarande omfattning kan beräknas utgöra
ej fullt 200 000 kronor om året, vilket
belopp alltså utgör vad som kan sparas
genom en avveckling.» I den motion,
som ligger till grund för reservationen,
angavs att det för några år sedan
var cirka 900 000 kronor. Jag vill
då säga, att dessa 200 000 kronor innefattar
så att säga de centrala kostnaderna.

Jag har tillåtit mig att göra en förfrågan
i ett par län. Från det ena länet
upplystes att den tjänsteman som kallas
byggnadsinspektör — förste assistent
officiellt —- ägnar halva sin tid åt
detta och dessutom har ett kvinnligt
biträde, som ägnar en tredjedel av sin
tid däråt. Länsarbetsdirektören och
hans närmaste män reser en hel del. På
samma sätt är det i det andra länet. Man
reser inte minst för att se till att det
antal arbetare av olika kategorier, som
vid igångsättningstillståndets meddelande
tilldelats för olika delar av byggnadstiden,
inte överstiges. Man ser också till
att det inte går för fort med byggandet
utan att tidsschemat hålls. Jag skulle
alltså tro att sanningen ligger någonstans
emellan — kanske mitt emellan
— de 900 000 kronor, som i motionen
angivits gälla för några år sedan, och de
200 000 kronor, som nu angivits.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Låt mig först rätta till
ett missförstånd i herr Munktells senaste
anförande. Utskottet har gjort en undersökning,
som visar att de 200 000 är inbesparingar
både centralt och lokalt. Att
herr Munktell inte kände till detta kan
bero på att han inte var närvarande då
uppgifterna lämnades. Det är reella
siffror, som gäller över hela fältet.

Den som har praktisk erfarenhet av
byggande över huvud taget är klart medveten
om att ett bibehållande av hyresregleringslagen
i dag är med betydelsefullt
än någonsin tidigare. Jag har själv
haft tillfälle att syssla med dessa frågor,
både i den fastighetsnämnd, där
jag är medlem, och i min kontakt med
länsarbetsnämnden.

Man säger i dag, att byggandet över
huvud taget är större än någonsin: industrien
är mycket angelägen att göra
investeringar, kommunerna likaså, och
bostadsbyggandet är på toppen. Vad inträffar
om vi tog bort regleringen? Det
finns inte lika god tillgång på arbetare
av alla kategorier. Vi har god eller någorlunda
god tillgång på murare och
grovarbetare men brist på träarbetare.
Om man inte som nu ser till att det blir
en någorlunda jämn fördelning, kan det
inträffa något som förekommit under
vissa perioder och som vi inte vill ha
tillbaka, nämligen fördyrade kostnader,
för litet arbetskraft och — vilket är
mycket angeläget att undvika -— utdragna
byggnadstider. Det betyder helt enkelt
högre kostnader för byggnaderna,
det skall vi inte glömma bort.

Vi skall också vara på det klara med
att kommunerna är mycket angelägna
om att från sina utgångspunkter planera
och lägga upp byggnadsverksamheten,
så att man kan säga ifrån när byggena
skall starta och även får ungefärlig
jämvikt under vinterhalvåret. Vi är angelägen
om att säga ifrån, att om denna
planering inte kan hållas på det sätt
som nu sker, kan det hela leda till kaos.
Då vill alla starta under våren och som -

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Ändring i jordförvärvslagen m. m.

maren och då blir det under vinterhalvåret
god tillgång på arbetskraft men inga
möjligheter att placera den.

Vi behöver inte gå till utlandet för
att ta exempel, även om det som herr
Bengtsson i Halmstad här sagt är riktigt.
Jag vill erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
i dagarna har givit besked
till länsarbetsnämnderna, att det för
närvarande planeras för mycket arbete,
vilket kan äventyra möjligheterna till
vinterarbete. Denna varning har nu signalerats
och det kan betyda att vi när
vi kommer fram till en period då vi vill
ha jämnhet, kan riskera arbetslöshet.

Min uppfattning delas också av byggmästarna,
vilka gjort uppvaktningar i
denna sak och framhållit, att en reglering
nu är mycket behövlig på grund av
den starka investeringslust som finns
på alla håll.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag avstår, det tjänar
ändå ingenting till.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Munktell begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Ändring i jordförvärvslagen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner om
ändring i jordförvärvslagen m. in.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få göra några kommentarer
till tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

Beträffande motionerna I: 455 och
II: 545 hänvisar utskottet till vad det
anförde i ärendet i fjol, då utskottet
ifrågasatte om några skadeverkningar
över huvud taget hade förekommit sedan
kommunerna fick frihet att förvärva
jord- och skogsbruksfastigheter.
Utskottet säger sig icke heller nu finna
anledning att inta någon annan ståndpunkt
än i fjol, men det gör enligt min
mening det betydelsefulla tillägget, att
»frågorna om, hur och när en ändring
av kommunernas ställning enligt jordförvärvslagen
skall ske, bör genom utredning
och sedvanligt remissförfarande
grundligt undersökas, innan de ånyo
underställes statsmakternas prövning».

Jag kan inte se annat än att detta är
en skärpning jämfört med utskottets
skrivning i fjol. För min del tycker
jag nog att man indirekt uppmanar
jordlagsutredningen att ta god tid på
sig i detta avseende. Jag vill gärna fråga
utskottets företrädare, om det inte skulle
räcka med ungefär samma grad av noggrannhet
och omfattning som remissförfarandet
hade när nuvarande bestämmelser
infördes efter förslag motionsvis.
Så långt jag kunnat se i skrifterna
gick det övervägande antalet remissinstanser
den gången på avslagsyrkande.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

Man hänvisade då i allmänhet till att
risk för spekulationsköp förelåg och att
lantbruksnämndernas möjligheter att
påverka den yttre rationaliseringen
skulle försvåras. Samtliga remissinstanser
i mitt eget hemlän, Västernorrlands,
var mycket kritiskt inställda. Den utveckling
man befarade har man också i
många avseenden fått uppleva.

Kommunförvärven efter den 1 juli
1958 uppgår i Västernorrlands län till
1 366 hektar. I flera fall har förvärven
avsett rena skogsfastigheter. Av den
totala arealen utgör endast 64 hektar
åker. Man känner dessutom till att förhandlingar
pågår om förvärv av fastigheter
på tillsammans 1 800 hektar. Såvitt
jag har mig bekant skulle åkerarealen
uppgå till endast 18 hektar av dessa.

När den nu gällande lagstiftningen
infördes var den huvudsakliga motiveringen,
att man ville ge kommunerna
vidgade möjligheter att skaffa mark
för bebyggelse o. s. v. Det kan utan
vidare fastslås att den hittillsvarande
utvecklingen visar, att vad man fruktade
i stor utsträckning har inträffat. Det
sägs också att det i ett grannlän förekommer
att städer köper jord- och
skogsbruksfastigheter långt utanför sin
egen gräns.

Det allvarligaste är enligt min mening
att möjligheterna att komplettera ofullständiga
jordbruk med skog blir mer
eller mindre obefintliga, om denna utveckling
får fortsätta, dels därför att den
bytesverksamhet som oftast är nödvändig
för att skogskomplettering skall
kunna äga rum försvåras genom att
dessa förvärv går helt vid sidan om
lantbruksnämnderna, dels därför att de
priser kommunerna betalar oftast ligger
högt över den prisbildning som
utvecklats vid överlåtelser privatpersoner
emellan.

Man frågar sig också om inte den
höga prisbildningen är ett villkor för
att kommunerna — ur ren kommunallagssynpunkt
•— skall fi förvärva fastigheter.
Ett kommunförvärv som över -

Åndring i jordförvärvslagen m. m.

klagats till regeringsrätten har förklarats
olagligt och upphävdes då det inte
hade åberopats omständigheter, som gav
skäl anta, att förvärvet vore att anse
som en kommunal angelägenhet.

Det framgår dels av motiveringen
i motionerna 1958 och dels av utskottets
skrivning vid införandet av nuvarande
lagbestämmelser, att bestämmelserna
tillkom för att underlätta för kommunerna
att skaffa mark för bebyggelse,
men inte för att underlätta spekulationsköp.
Då förtjänar det göras klart att
kommunala förvärv, som inte fyller de
krav som kommunallagen ställer, inte
står sig vid prövning. I upplysningsarbetet
för att klargöra detta borde alla
kunna delta, även de som slår vakt
om nuvarande lagstiftning. I varje fall
borde alla kunna delta däri om den motivering
som redovisades vid lagens tillkomst
fortfarande är den centrala.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Det skulle vara en demonstration, då
ingen reservation föreligger. Men jag
har genom att påvisa utvecklingen velat
reagera mot att jordlagsutredningen i
denna fråga skulle ges anledning att
göra sig god tid. Ty denna fråga är i
varje fall för vissa bygder mycket betydelsefull.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Detta utlåtande avser
dels två motioner, som väckts i båda
kamrarna, och dels en motion som endast
väckts i andra kammaren. I de
förstnämnda motionerna föreslås skärpning
av jordförvärvslagen och i den sistnämnda
en lättnad i lagens bestämmelser.

Utskottet har utan nämnvärda debatter
kunnat bli enigt om att det i dagens
läge inte är någon mening med att göra
annat än att hänvisa frågan till den sittande
jordlagsutredningen. Eftersom

7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr C>

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Användningen av benämningen glass

jordförvärvslagen utgår den 31 december
nästa år, bör man kunna räkna med
att jordlagsutredningen blir färdig med
sitt arbete senast i början av 1961.

Utskottet föreslår sålunda att frågan
hänskjutes till jordlagsutredningen, och
då något annat under sådana förhållanden
skulle vara meningslöst ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Användningen av benämningen glass

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen glass.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 314 i första
kammaren av herr Thorsten Larsson
m. fl. och nr 390 i andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl.

I motionerna hemställdes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av livsmedelsstadgan
att med tillämpning från
den dag då konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen
träder i kraft glass, vid
vars tillverkning använts annat fettämne
än mjölkfett eller som framställts
utan fettämne, icke må saluföras eller
utbjudas under annan benämning än att
förhållandet därav klart framgår, exempelvis
genom att beteckningen margarin
eller motsvarande skall fogas före ordet
''glass’ eller före ordet ''is'' eller också
så att ''glass'' resp. ''is'' icke får ingå i benämningen
för varan».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:314 och 11:390 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hansson i Skegrie och
Ferdinand Nilsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

med bifall till motionerna 1:314 och
II: 390 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring av livsmedelsstadgan
som dessa reservanter förordat; 2.

av herrar Stiernstedt och Turesson,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! I anledning av de motioner
som väckts i denna fråga skall
jag be att få anföra ytterligare några
synpunkter.

Glasskonsumtionen i vårt land har
kraftigt ökat under senare år. Under år
1959 torde den ha uppgått till 24 å 26
miljoner liter eller drygt tre och en
tredjedels liter per person. För framställning
av denna glass gick det åt bl. a.
1 500 ton smör eller till smör omräknad
grädde och mjölk, ungefär 400 ton andra
fetter och ungefär 1 500 . ton socker
eller glykos. I glasskatt erlades 23 å 24
miljoner kronor; cirka 70 procent av
den totala försäljningssumman utgjorde
skatt.

Glassen har alltså fått allt större betydelse
som livsmedel. Någon tillfredsställande
konsumentupplysning har man
emellertid inte kunnat komma fram till
på detta område. Konsumenten har i
regel inte möjlighet att vid inköp av
glass avgöra om varan tillverkats av
mjölkfett eller annat fett eller utan fettämne.
Smaken är naturligtvis starkt subjektiv,
men allmänt erkänt torde dock
vara, att grädde och smör smakar bättre
än t. ex. talg och palmolja — så stor
skillnad är det nämligen på olika slag
av glass vid nuvarande försäljningssystem.
Det bör konsumenten få veta
när han köper varan och inte först när
han konsumerar den. En glass gjord av
grädde eller smör får en helt annan
konsistens än annan glass — den får
något av vispgräddens konsistens.

Glass gjord på annat sätt blir oftast
närmast oljig. En konsekvens av detta

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

förhållande är att nästan all hushållsglass
tillverkas av grädde eller smör. Om
glassen sålunda råvarudeklarerades eller
fick en särskild benämning alltefter
fettinnehållet, skulle konsumenten få
möjlighet att vid köpet bättre välja den
kvalitet han önskar.

Utskottsmajoriteten har naturligtvis
rätt i att det som framför allt är av betydelse
är varans beskaffenhet. Nu liksom
1958 har utskottet uttalat att varudeklaration
i någon form är önskvärd.
Den under medverkan av statens jordbruksnämnd
bedrivna frivilliga kvalitetskontrollen
genom runmärkning är
— såsom utskottet säger — naturligtvis
ett steg i rätt riktning. Kan tillfredsställande
resultat vinnas på frivillighetens
väg är detta naturligtvis alltid att föredra.
I det här fallet har emellertid erfarenheterna
givit vid handen, att det
inte går att hos konsumenterna i avgörande
utsträckning sprida kännedom
om denna frivilliga kvalitetskontroll.
Då måste lagstiftning tillgripas. Naturligtvis
kan varudeklarationsskyldighet
införas, men det effektivaste resultatet
skulle säkerligen nås genom lagstiftning
om att all glass som ej innehåller mjölkfett
skall saluföras under benämning
som klart anger detta, t. ex. emulsionsglass.

Vi har i vår motion pekat på att vårt
lands anslutning till EFTA ytterligare
aktualiserar denna konsumentupplysningsfråga.
Andra EFTA-länder — Norge,
Danmark och England — har lagstiftat
om skyldighet för glasstillverkare
att klart ange varans beskaffenhet. 1
Danmark t. ex. skall glass gjord på annat
än smörfett kallas »Ermol».

Nu är ju glassen underställd jordbruksregleringen,
och införselavgiften
är för glass innehållande kakao — även
chokladöverdragen — 26 procent av införselvärdet
och för annan glass 20 procent.
Inom EFTA kommer glassen, såvitt
man nu kan bedöma, helt eller delvis
att betraktas som industriprodukt.
Följaktligen kommer glass att lättare

Användningen av benämningen glass

kunna importeras allteftersom införselavgifterna
bortfaller. Det torde därvid
vara klart att glasstillverkare i de andra
EFTA-länderna kommer att söka sig till
den svenska marknaden. De kommer här
att finna en marknad, där de kan sälja
glass under betydligt mindre stränga
föreskrifter vad benämningen beträffar.
De torde vara i stånd att tillverka och
sälja en glass gjord på mer eller mindre
undermåliga fettråvaror till förfång för
de svenska konsumenterna, som före
köpet saknar möjlighet att bedöma varans
kvalitet.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
det synes mig oriktigt att glasstillverkare
i andra länder skall få tillfälle att
konkurrera på den svenska marknaden
på andra villkor än i sitt eget land och
vidare att konsumenterna bör ha rätt
till en sådan konsumentupplysning, att
de vid köpet kan välja den kvalitet de
anser mest värdefull. Jag yrkar sålunda
bifall till reservationen nr 1.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Glassen har mer och mer
kommit att brukas som dessert. Riksdagen
har haft en ganska lång föredragningslista
i dag, och vi har nu så att
säga kommit fram till desserten. Men
när den skall serveras börjar man tvista
om kvaliteten.

Detta är ingen ny fråga utan en gammal
bekant. 1958 behandlade vi en motion
om kvalitetsbenämning på glass
och argumenten från debatten då står
kvar ungefär oförändrade. Då betraktades
det nästan som ett utgångsläge för
kravet på den här kvalitetsbenämningen
att vi hade ett mjölkfettöverskott,
som man borde tillverka glass av. Ingen
vill väl bestrida att gräddglassen har
god kvalitet. I dag har emellertid detta
mjölkfettöverskott nästan kommit att
bli ett underskott. Så alldeles samma argument
finns ju inte kvar.

Fn sak som utskottet har fäst uppmärksamheten
på i detta fall är att de

100 Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Användningen av benämningen glass

lärde faktiskt tvistar om huruvida glass,
som innehåller annat fett än mjölkfett,
ur kvalitativ synpunkt är underlägsen
glass gjord på mjölkfett. Detta är man
inte alldeles tvärsäker på. För övrigt
finns det också fruktglasser, vilka många
gånger kan tilltala kalorijägare.

Vad jag däremot kan hålla med dem
om som har motionerat i saken och som
jag även starkt vill understryka är, att
konsumenterna har rätt att fordra god
kvalitet på den vara som saluförs. Det
har förekommit glassprodukter som inte
varit bra ur hygienisk synpunkt men
dessa produkter har också klassats ut.
Den verksamhet som statens institut
för folkhälsan bedriver på detta område
gör att man med ganska stor säkerhet
kan påstå att den glass som nu saluförs
är av hygglig beskaffenhet. För övrigt
bryr man sig nog inte så mycket om huruvida
glassen innehåller grädde, utan
det är smaken som spelar roll.

Därutöver pekar också utskottet på
det förhållandet att för att man skall få
kalla glass för gräddglass fordras dock,
att den har mjölkfett som ingrediens.
Det finns således redan nu möjlighet att
konkurrera med andra glassprodukter
genom att klart och tydligt ange att här
är det fråga om gräddglass. Tillverkare
av annan sorts glass kan inte sätta detta
märke på sina varor.

Att säga att den andra glassen innehåller
mer eller mindre dåliga fettämnen
är emellertid att gå för långt i försöken
att klassa ut den. Tv så sträng
livsmedelskontroll har vi här i landet att
konsumenterna inte får i sig underhaltiga
ämnen.

Med den motivering som tredje lagutskottets
majoritet har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle: Herr

talman! Fru Torbrink kunde
kanske som representant för de svenska

husmödrarna inte riktigt instämma i vad
jag anförde.

Det är väl ändå litet skillnad, om man
i glassen har andra fettämnen än margarin
och smör, som jag i detta fall kan
så att säga sätta på samma sida. Dessa
andra fettämnen, som används vid glasstillverkningen,
har konsumenten ingen
som helst möjlighet att kontrollera —
märk väl detta. Då säger man, att den
som tillverkar gräddglass kan på paketet
ange, att innehållet är gräddglass.
Alltså: den som gör en högvärdig produkt
skall deklarera innehållet, men
den som i skydd av beteckningen glass
gör en mindervärdig produkt behöver
inte deklarera innehållet!

Man är mycket noga med att den som
tillverkar tyg skall till konsumenternas
skydd deklarera vad det är för slags
tyg — bomull, ylle o. s. v. Men när det
gäller glass går det inte att komma
ifrån att lagstiftningen är sådan, att den
ger tillverkaren av en dålig vara en
favör. Sedan EFTA-avtalet trätt i kraft
kan en person exempelvis stå i Oslo
och göra en glass som inte får säljas
där annat än under vissa beteckningar,
stoppa den i en påse och skicka den till
Sverige samt där sälja den utan vidare.
Kan detta vara riktigt? Ser vi på den
nya tyska lagstiftningen angående livsmedel
skall vi finna, att den är väsentligt
strängare än vår. Jag skall inte gå
in på den saken nu, men vi kan konstatera,
att även i detta fall finns det mycket
som måste göras för att skydda konsumenten.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad varudeklarationen
beträffar är det ju så att glass betyder
någonting som är fruset. Med det språkbruk
vi har går det alltså inte att förbjuda
tillverkarna på detta område att
kalla varan för glass. Om folk sedan
inte vill ha annan glass än gräddglass,
blir ju detta en konkurrensfråga.

Att tala om mindervärdiga varor in -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6 101

nebär att man går ganska långt, ty vi
har möjligheter att kontrollera glassen.
När vi importerar glass från utlandet,
gör det ju inte oss någonting, vad man
får kalla glassen i ursprungslandet —
huvudsakligen är att vi får in en vara
som är hygglig ur hygienisk synpunkt
och ur smaksynpunkt och som tilltalar
konsumenterna.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle: Fru

Torbrink! Glass är glass. En kappa
är en kappa, men man kan fråga,
om den är gjord av ylle eller av något
annat material.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag har vissa sympatier
för motionärernas synpunkter, men jag
kan inte ansluta mig helt till dem, och
därför har jag avgivit en blank reservation.

Jag förutsätter, att om benämningen
gräddglass införes för den glass, som är
tillverkad av mjölkfett, skall denna glass
när EFTA-avtalet trätt i kraft åtnjuta
ett sådant importskydd, att någon osund
konkurrens inte uppkommer.

Efter härmed slutad överläggning gaV
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 1); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahrendorff begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

Åtgärder mot pornografiska tidskrifter

1) av herrar Hansson i Skegrie och Ferdinand
Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Wahrendorff begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 29 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

Åtgärder mot pornografiska tidskrifter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner angående pornografiska tidskrifter.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Utskottet är enigt om
att de pornografiska skrifterna, varom
här är fråga, dels har betydligt större
spridning än tidigare, dels fått ett alltmer
utmanande innehåll och dels ökat
risken för skadliga verkningar hos barn
och ungdom genom den större spridningen
bland dessa kategorier.

När jag begärt en blank reservation,
är det inte för att yrka bifall till den i
motionen begärda utredningen, som jag
i likhet med utskottet inte anser skulle
vara till någon särskild nytta i detta
avseende, utah i stället för att få framhålla
ett par synpunkter. Men innan jag
kommer till dessa, vill jag göra en liten
återblick på riksdagsbehandlingen av
dessa frågor.

I juni 1944 besvarade dåvarande justitieministern
Bergquist en interpellation

102

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Åtgärder mot pornografiska tidskrifter

om huruvida en ändrad lagstiftning effektivt
skulle kunna hindra viss pornografisk
förlagsverksamhet. Justitieministern
meddelade därvid bl. a. att
1940—1944 hade i tio fall åtal väckts
för sådana tryckalster, men han erkände
också att de skedda ingripandena tydligen
inte varit tillräckliga för att hindra
den osunda trafikens fortsättande. Han
hänvisade till den blivande översynen
av tryckfrihetslagstiftningen och sade:
»Det kan inte råda någon tvekan att en
verksamhet av detta slag bör stoppas.»

På en interpellation av herr Axel Gustafsson
i maj 1954 svarade justitieministern
Zetterberg och erinrade om den
nyinförda bestämmelsen i 1949 års
tryckfrihetsförordning om åtalsmöjlighet
mot den som bland barn och ungdom
sprider tryckt skrift, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran. Han utlovade ett motsvarande
ändringsförslag i den nya brottsbalken,
som då — d. v. s. 1954 — förbereddes
i departementet.

I januari 1956 motionerade herr Axel
Gustafsson om att kompletterande bestämmelser
i strafflagen snarast skulle
läggas fram för riksdagen. Första lagutskottet
uttalade sitt fulla instämmande

1 motionens syfte men ansåg sig inte
kunna begära ett utbrytande av en dylik
särbestämmelse — det gällde därvid
särskilt seriemagasinen — ur brottsbalken
i övrigt.

När det heter i utlåtandet: »Det synes
utskottet vara av stort värde i detta sammanhang
om myndigheternas möjligheter
att ingripa vidgades genom kompletterande
straffbestämmelser till 6 kap.

2 § tryckfrihetsförordningen...» så
är jag naturligtvis helt med härpå.

Men jag vill erinra om att denna komplettering
till brottsbalken utlovades av
justitieministern redan 1954 och att
skolöverstyrelsen 1956 i sitt remissyttrande
ifrågasatte om inte »erforderliga
kompletterande straffbud borde komma
till stånd genom provisorisk lagstiftning

i avbidan på den pågående strafflagsrevisionen».

Nu, ärade kammarledamöter, skriver
vi 1960. Och nu aviseras denna lagändring
till nästa års riksdag. Jag ifrågasatte
i utskottet en begäran, att om ett
ytterligare fördröjande bleve nödvändigt,
ett utbrytande av dessa särbestämmelser
ändock borde ske. Det finns
verkligen anledning härtill. Och om inte
förslag till den nya brottsbalken kommer
nästa år, vädjar jag till justitieministern
att beakta denna sak.

Jag vill här också peka på att de utländska
alstren i denna flora ävenledes
bör observeras. Jag ifrågasätter, om inte
en noggrannare granskning från tullmyndigheternas
sida bör kunna ske. Om
vid stickprov på dessa alster påträffas
skrifter, som är tvivelaktiga, bör polisen
underrättas och befogade åtgärder vidtagas.

Jag kommer till sist fram till de medel
som nu står till myndigheternas förfogande.
De är, som utskottet säger, huvudsakligen
åtal, beslag och konfiskering.
Och jag vill härvid — liksom jag
gjorde i utskottet — uttala min förvåning
över att intet åtal väckts sedan 1956.
De närmaste fyra åren dessförinnan
hade sju sådana åtal väckts. Med hänsyn
till vad jag sagt om utbredningen
och den ytterligare försämringen av
dessa alster, måste det kraftigt understrykas,
att de möjligheter som finns
verkligen bör utnyttjas. En skärpt övervakning
är nödvändig och för statuerande
av exempel bör nog åtalsvägen oftare
anlitas.

Det är glädjande att Pressens rådgivande
nämnd intensifierat sin övervakande
verksamhet och vi hoppas att
åtskilligt skall kunna förbättras därigenom
— inte minst på det sättet att
Svenska Pressbyrån vägrar ta befattning
med de värsta av dessa smutsalster.
Alla goda krafter bör, herr talman, ena
sig när det gäller att rensa upp i detta
träsk.

Med anförande av dessa synpunkter

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6 103

vill jag i övrigt yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har blivit eniga i utskottet
om att avstyrka de krav motionen
ställer, nämligen på utredning. Vi
har blivit eniga så långt, att även de två
reservanterna endast vill uttrycka sig
litet annorlunda. Att vi har kunnat bli
eniga beror på den utveckling som har
skett. Ingen har velat ändra på tryckfrihetsförordningen,
och ingen har velat
införa nya lagbestämmelser utöver dem
som finns och är att vänta nästa år som
en komplettering till tryckfrihetsförordningen.
Vi har f. ö. större skäl att vänta
oss dessa bestämmelser nu, då vi fått
besked om att de ligger hos lagrådet.
Det finns ingen anledning att nu ge
upp hoppet, som vi levt på så länge.

Jag är emellertid inte säker på att en
komplettering av straffbestämmelserna
kommer att ge några nämnvärda resultat.
över huvud taget visar det sig över
hela världen att man inte med lagbestämmelser
kan utrota den pornografiska
pressen, lika litet som man
hundraprocentigt kan göra alla människor
till sexuallyckokast. Man vet inte
säkert varför efterfrågan på pornografiska
alster finns, men man vet att den
är mycket stor. Och vilka lagbestämmelser
man än har kan man inte helt
och hållet bringa den tillbaka. För två
år sedan var det i det engelska parlamentet
en diskussion om lagstiftningen
mot pornografisk litteratur. Därvid visade
det sig ytterligt svårt att definiera
ordet pornografi. Varje karakteristikum
måste förses med en rad reservationer.
Man kom bl. a. fram till att man inte
får döma en skrift som pornografi efter
vissa uttryck eller lösryckta sidor. Man
måste bedöma skriften i dess helhet.
Man får inte heller bedöma en skrift
såsom sedlighetssårande och särskilt farlig
för ungdom om den inte direkt riktar
sig till ungdom, även om den råkat

Åtgärder mot pornografiska tidskrifter

hamna i händerna på minderåriga. Man
skall se till avsikten med skriften, när
man skall bedöma om den skall kallas
pornografisk och farlig för ungdom.

Det pekades också i den engelska parlamentsdebatten
på att även om lagbestämmelserna
skärptes, komme man
inte åt de pornografiska skrifterna. Pornografien
söker sig underjordiska vägar
som man inte kan täppa till. Man
har i England också fått en lagstiftning
av ungefär samma räckvidd som vår.
Man kan troligen inte komma längre.

Den enda vägen att i någon mån
hindra spridningen av denna litteratur
vore, att man kunde vinna gehör hos
opinionen för att den inte sprids. Exempel
på detta har man nu, då det bland
försäljarna börjats en självsanering.
Man tar sålunda råd från en nämnd,
som kallar sig Pressens rådgivande
nämnd, i vilken finns företrädare för
pressen och människor som har juridisk
kompetens. Där finns även en representant
för Målsmännens riksförbund.
Sedan den nämnden uttalat sin
mening om de olika alstren, är det möjligt
för Pressbyrån, som har praktiskt
taget monopol på den legala spridningen
av tidskrifter, att vägra försälja sådant
som man anser särskilt anstötligt.
Man kan hindra både att enstaka nummer
sprids genom Pressbyrån, och att
helt nya tidskrifter antages till försäljning.
Denna nämnd har utvecklat en intensiv
verksamhet i höst, vilket gör att
man kan hoppas, att det blir ett bättre
sakernas tillstånd. Fastän det bär förefallit
vara hopplöst att utrota hela den
pornografiska pressen, har vi ändå varit
intresserade av att syssla med frågan,
ty två tendenser har framträtt på
senare år, dels en tendens till förgrovning,
till sadism, dels en tendens, som
jag tycker är verkligt upprörande, nämligen
att i de noveller och skildringar,
som förekommer i tidskrifterna, alltmer
dra in s. k. tonnisar, tonåringar. På
grund av dessa tendenser har vi varit
tacksamma för den ökade aktiviteten

104

Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Åtgärder mot pornografiska tidskrifter

hos den rådgivande nämnden och har
fäst en viss förhoppning vid dess fortsatta
verksamhet. Jag tror att man också
har en garanti för att tryckfriheten
inte kommer att kränkas vid en sådan
granskning i nämnden. Den sker fullkomligt
i överensstämmelse med den
frihets- och tryckfrihetssträvan, som
legat till grund för gällande tryckfrihetsförordning.
Strängt taget talades inte
alls om möjligheterna att hindra pornografiska
skrifter, när tryckfriheten debatterades
1948 vid lagens tillkomst.
Man hade helt andra ting i tankarna,
nämligen att förhindra sådan inskränkning
i tryckfriheten som av politiska
skäl rått under kriget. — Den väg som
nämnden har slagit in på är säkerligen
den bästa.

Med vad jag nu sagt vill jag yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har flera gånger
i denna fråga tagit till orda här i kammaren,
men jag har en känsla av att
det anförande, som jag hade tänkt hålla,
nu är ganska onödigt, och därför skall
det inte hållas. Jag kunde nöja mig med
att instämma i herr Nelanders yttrande
och i det allra mesta av vad fru Nancy
Eriksson sagt. Närmast vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över handläggningen
av ärendet i allmänna beredningsutskottet
och över det gemensamma uttalande,
som utskottets ordförande har
lyckats åstadkomma. Det har ganska
stor betydelse att utskottet står enigt
bakom ett sådant. Uttalandet verkar
nog ganska hovsamt, men läser man det
uppmärksamt, ser man, att det är
ganska skarpt. Jag sätter stort värde på
att utskottet tagit en positiv ställning
till de motioner, som framlämnats.

Nu har vissa nya moment tillkommit,
som jag finner ganska hoppingivande.
Pressens rådgivande nämnd säger sig
vilja med skärpt uppmärksamhet följa
utvecklingen på detta område. Jag tror,

att riksdagen har anledning att uppmärksamt
följa nämndens verksamhet.

Häri instämde herr Rimmerfors (fp).

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Efter de anföranden,
som hållits av herr Nelander och fru
Eriksson i Stockholm, har inte heller jag
mycket att tillägga. Jag tror att vi har
anledning att sätta stor lit till det intresse
som justitieministern har för att
råda bot på ifrågavarande förhållanden,
i den mån han kan inverka därpå. Vi
vet också att den nämnd, som det här
flera gånger talats om, har börjat visa
extra stark aktivitet i detta avseende.

Hela den företeelse det här gäller är
ovärdig ett kulturland, som Sverige ju
skall vara. Såsom fru Eriksson i Stockholm
framhöll kommer vi emellertid
inte på lagstiftningsvägen åt företeelsen.
Att det i cigarraffärernas skyltfönster
och på andra håll finns hängande sådana
här alster, är egentligen bara ett
symtom på hurudan fantasien och
smakriktningen är på sina håll här i
landet. Men det kan också utgöra ett
farligt incitament. Man ser hur folk av
olika slag står och tittar i dessa skyltfönster,
och det är nog inte särskilt uppbyggliga
tankar som de då tänker. Vem
vet vad som kan inträffa efter ett ingående
studium av alster av detta slag. Vi
får i tidningarna läsa om våldtäkter och
sådant, och jag är säker på att det finns
ett visst samband härvidlag.

Vad det gäller är att lyfta hela tänkandet
här i landet och se till att vi
blir av med denna företeelse. Det är
riktigt att den förekommer överallt i
Västerlandet. Men om jag skulle ge Sovjetunionen
en eloge, så vill jag säga att
förhållandena i detta avseende där nog
inte är så dåliga som på andra håll. Det
är här fråga om ett område, där vi andra
ligger efter — eller före, hur man
nu vill uppfatta saken. Vi måste därför
se till att vi tar itu med denna företeelse.

Riksdagen har ju till uppgift —- det

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6 105

Interpellation i anledning av militär övning vid Ravlunda skjutfalt

har jag sagt många gånger förut — att
vårda sig om folkets väl. Vi gör det
också i fysiskt avseende. Vi förbjuder
exempelvis narkotika, eftersom dessa
är fysiskt skadliga. Men den företeelse
det här gäller är nästan ännu värre, ty
den skadar själva livsnerven hos folket,
och därför bör vi se till att allting göres
för att få till stånd en bättre ordning.
Det är inte heller bara barn och
ungdom som tar skada därav. Även de
allra äldsta, som ofta står och begärligt
tittar på sådana här planscher i skyltfönstren
eller som kanske sitter i sin
kammare och smygläser litteratur av
detta slag, tar skada och det uppstår
kring dem en atmosfär som inte är så
trevlig.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, utan vill sluta med att instämma
med dem som yrkat bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Interpellation i anledning av militär
övning vid Ravlunda skjutfält

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SEN ANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Då förslag på sin tid
ställdes inför riksdagen om utvidgning
av Ravlunda skjutfält krävde en stark
opinion i trakten att förslaget skulle
avvisas. Ortsbefolkningen med kommunalmän,
konstnärer och hembygdsvårdare
i spetsen anförde inte enbart kulturhistoriska
skäl mot förslaget utan
påtalade även de risker den omkringboende
befolkningen kunde komma att
utsättas för vid skjutövningarna. Den
kommunistiska riksdagsgruppen framförde
liknande synpunkter och yrkade
avslag på framställningen.

Skjutfältet har nu åter kommit i blickpunkten
genom de händelser som in -

träffade där under förra veckans vintermanöver.
Dessa händelser bekräftade
de farhågor som opinionen mot skjutfältets
utvidgning hyste beträffande riskerna
för den omkringboende befolkningen.
De som bor på sluttningarna av
åsen vid Maglehem och Olseröd fick en
hårdhänt påminnelse därom vid det
bombardemang som skjutfältet utsattes
för torsdagen den 25 februari, varvid
stora reabombare tömde sina laster, enligt
uppgift bestående av 500-kilosbomber.

Effekten på den omkringliggande
trakten blev att husen i Maglehem och
Olseröd skakades och en del skador
uppstod genom de starka tryckvågorna.
Särskilt utsatt blev den lilla byn Brostorp
i Maglehem, där fönsterrutor trycktes
in, väggar och tak sprack sönder,
murbruk och färgflagor ramlade ner i
rummen, dörrar och fönster lossnade i
sina fogar, lampor gjordes obrukbara
och lösöret i rummen flyttades omkring.
I ett hus spräcktes väggen ända ned till
källarvåningen. Flera personer utrymde
sina bostäder och vågade sig inte in
på nytt förrän bombardemanget upphört.
Givetvis var befolkningen starkt
skakad.

Det kanske mest uppseendeväckande
i saken är att ingen förvarning getts till
ortsbefolkningen, så att denna kunnat
säkerställa sig mot alla eventualiteter.
Om denna brist i de militära säkerhetsåtgärderna
berott på dålig kännedom
om bombernas sprängverkan eller på
nonchalans, är icke känt. Det är emellertid
givet att dylika upprörande brister
i säkerhetsåtgärderna vid militära
övningar icke kan tolereras, då ju desamma
icke enbart kan leda till materiella
skador utan även sätter människoliv
i fara. Även ur statsekonomisk synpunkt
har frågan intresse, enär militärmyndigheterna
måste bli skadeståndsskyldiga
i förekommande fall.

Med hänvisning till vad jag anfört
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för

106 Nr 6 Onsdagen den 2 mars 1960

Interpellation ang. tolkningen av bestämmelserna rörande ersättning för verksamhet
vid skogsbrandsläckning

försvarsdepartementet ställa följande
frågor:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet påfordra
för att förhindra en återupprepning
av händelser av det slag som drabbat
civilbefolkningen kring Ravlunda
skjutfält?

Kan man förvänta en undersökning
av orsakerna till att de ansvariga militära
myndigheterna underlåtit att förvarna
befolkningen om bombardemanget? Hur

kommer eventuella skadeståndsanspråk
i anledning av det inträffade
att behandlas av militärmyndigheterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Interpellation ang. tolkningen av bestämmelserna
rörande ersättning för

verksamhet vid skogsbrandsläckning

Ordet lämnades på begäran till

Herr STIERNSTEDT (h), som anförde:

Herr talman! Med stöd av § 15 brandlagen
har bestämmelser rörande ersättning
för verksamhet vid skogsbrandsläckning
meddelats i kungörelse av
den 30 juni 1947 (SFS 343).

I kungörelsens § 5 är angivet att »ersättning
----må icke utgå till ägare

av eller nyttjanderättshavare till skogsmark,
vilken berörts eller hotats av
skogsbrand, eller till den som haft annat
dylikt omedelbart intresse av eldens
släckning, ej heller till sådan persons
familjemedlemmar, allt såvitt ej är
fråga om verksamhet efter det branden
härjat skogsmark eller annat sådant, av
vars skyddande han haft intresse».

Kungörelsens text utesluter sålunda
från ersättning i princip endast ägare
av eller nyttjanderättshavare till skogsmark
samt sådan persons familjemedlemmar.
Men i praktiken har under det
senaste året vissa länsstyrelser utvidgat
den krets som icke ansetts ersättnings -

berättigad av allmänna medel till att
även omfatta anställda vid företaget,
som deltagit i skogsbrandsläckning.

Även om det finns anledning att få
kungörelsens bestämmelser i övrigt diskuterade
är det i detta sammanhang
dess § 5 och tolkningen härav som för
min del närmast är av intresse. Genom
att kretsen av de av allmänna medel
icke ersättningsberättigade enligt mitt
förmenande på ett felaktigt sätt vidgats,
har det förhållandet uppstått att tredje
man, främst skogsarbetaren, blivit lidande.
Handläggningen av ett ersättningsärende
tar också ofta mycket lång
tid, och i ett aktuellt fall förflöt hela 7
månader innan ersättning utbetalades.

Handläggningen av ett ersättningsärende
tillgår på så sätt att brandbefälhavaren
upprättar en förteckning på i
släckningsarbetet deltagande och inom
en månad efter brandens släckning till
länsstyrelse avgiver förslag rörande
bl. a. ersättning. Brandbefälhavarens
införskaffande av förteckning går oftast
så till att företagsledningarna på
de eldhärjade fastigheterna anmodas
inkomma med primärmaterialet.

Före beslut inhämtar länsstyrelse
ofta yttrande från polismyndighet. I sak
finns intet att erinra mot angiven handläggning.
Men om nu de centrala myndigheterna
anser att hos skogsägare anställda
ej är berättigade till ersättning
av allmänna medel, synes det egendomligt
att dylikt förhållande icke klart bekantgöres.
Som jag tidigare framhållit
framgår det ej av kungörelsens text att
anställda hos skogsägare är uteslutna
från ersättning av allmänna medel, och
de lokala myndigheterna synes för sin
del icke känna till att så skulle vara förhållandet,
vilket sistnämnda understrykes
av att brandbefäl allt fort vänder
sig till företagsledning på eldhärjad
skogsfastighet med anhållan om förteckning
på samtliga i släckningsarbetet
deltagande.

Även om den enskilde skogsarbeta -

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 6

107

Interpellation ang. återställande av vägmark å indragna vägar

ren vid skogsbrandsläckning i stort icke
kommer att sysselsättas härmed mer än
någon eller några dagar, innebär det
hela både ett direkt och indirekt inkomstbortfall.
Direkt genom att han ofta
rycks från sitt ordinarie arbete, som
merendels utgöres av ackordsarbete,
och indirekt genom att han efter ett ansträngande
släckningsarbete icke omgående
är i sådan kondition att ordinarie
arbetsprestation kan uppnås.

En del skogsägare har gått in för den
principen att betala a conto till deltagare
i skogsbrandsläckning. Dessa initiativ
har dock visat sig vara administrativt
minde lyckade, då tydligen sådana
direktiv föreligger att ersättning
från myndighet icke må tillställas annan
än den som direkt deltagit i släckningsarbetet.
Detta medför att skogsägaren
för sin del senare tvingas återkräva
förskottsutbetalad ersättning.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
att förenämnda kungörelses bestämmelser
om ersättnings utgivande vid
skogsbrand tolkas olika av länsstyrelserna? 2.

Är herr statsrådet beredd att lämna
vederbörande myndigheter sådana direktiv
att en enhetlig tolkning sker av
ifrågavarande bestämmelser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Interpellation ang. återställande av vägmark
å indragna vägar

Ilerr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I skrivelse av den 30
juni 1959 överlämnade vägförvaltningen
i Kronobergs län till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till prövning en av
vägförvaltningen upprättad arbetsplan
för ombyggnad av väg 80 Blekinge läns -

gräns vid Ebbamåla—Ö. Torsås, delen
Väckelsång—Säljeryd. Sedan kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse
av den 26/11 1959 berett berörda markägare
tillfälle att yttra sig över förslaget
har markägarna inom föreskriven tid
framfört sina klagomål till Kungl. Maj :t
över det upprättade förslaget och begärt
att Kungl. Maj:t med undanröjande av
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
fastställande av arbetsplanen måtte
återförvisa densamma till vägförvaltningen
i Kronobergs län för komplettering
av frågan om återställande av vägmark
å indragna vägar, så långt detta är
möjligt och praktiskt genomförbart.

I sin framställning till Kungl. Maj:t
har markägarna bl. a. hävdat, att den
planerade vägen blir den tredje allmänna
vägen som korsar deras fastigheter,
varför de anser det vara fullt berättigat
att vägförvaltningen återställer den nu
använda vägen till åker, särskilt som
goda naturliga betingelser föreligger att
eliminera betydande brukningsintrång.
Såväl tidigare som i sitt avgivna utlåtande
till Kungl. Ma:jt har vägförvaltningen
i Kronobergs län framhållit att frågan
om den gamla vägens eventuella
återställande i sitt ursprungliga skick
skall prövas från fall till fall i samband
med den övriga markuppgörelsen. Därest
överenskommelse därvid icke kan
träffas skall frågan hänskjutas till ägodelningsrätt.

Med stöd av vad ovan har anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet föranstalta om
att kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fortsättningen, och i överensstämmelse
med sitt remissyttrande till
Konungen av den 12 oktober 1956 med
anledning av en skrivelse från Riksförbundet
Landsbygdens folk medverkar
till att det redan vid vägplaners upprättande
tillses att den gamla vägbanan
borttages och marken återställes i sitt

108 Nr 6

Onsdagen den 2 mars 1960

Interpellation ang. återställande av vägmark å indragna vägar

ursprungliga skick, då så anses vara
lämpligt ur jordbruks- och naturskyddssynpunkt? 2.

Anser herr statsrådet att det i det
nu aktuella fallet kan anses vara riktigt
att markägarna ersättes med den totala
kostnaden för den gamla vägens borttagande
med avdrag för vad vägförvaltningen
utbetalat i vägmarkslösen vid
tillfället för vägens byggande på 1930-talet?

3. Om överenskommelse härom icke
kan träffas, anser då herr statsrådet i
likhet med vägförvaltningen i Kronobergs
län att denna fråga kan lösas medelst
ägodelningsrätt?

Denna anhållan bordlädes.

''bil ,:''!f / ; • •

.tljjbcri,* Mil n-tyiKv »ttniir<r»

i i-v iit-xi • i ''ih‘

{a »* fi ^ t» ’ t! rti/».. ''?<>».* it i tu i f

§ 31

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 59, angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde, och

nr 61, angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.26.

In fidem

Sune K. Johansson

mil!,!'') rs-jis l-.ibiVvJet* iiii sfi. !<

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, SJHLM SO
002938