Fredagen den 26 april (Riksdagens protokoll 1963:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN

1963

26 april

Debatter ni. m.

Fredagen den 26 april

Sid.

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. hjälp till enskilda väghållare i södra

Skåne med anledning av den svåra snövintern............... 3

herr Hyltander ang. retroaktiv utbetalning av folkpension i vissa

fall........................................................... 5

Utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde:

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar................... 7

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar.......................... 9

Arbetsförmedlingen: Avlöningar............... 14

Yissa sysselsättningspolitiska åtgärder. ....................... — 16

Omskolning m. m......... 46

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten.......... 47

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m................. 49

Stat för försvarets fastighetsfond................ 50

Anslag till studiesoeiala ändamål m. m.:

Studiebidrag och stipendier............................... 54

Brevskolestipendier.................................... 59

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 60
Kostnader för avskrivning av vissa studielån med statlig kreditgaranti
......................................... 64

Anslag till högre utbildning och forskning:

Uppsala universitet: Avlöningar............................... 65

Lunds universitet: Avlöningar................................ 74

Göteborgs universitet: Avlöningar............ 76

Stockholms universitet: Avlöningar............... 76

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar............. 85

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader........... 91

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg..................... 91

1—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Anslag till bidrag till viss busstrafik m. m........................ 94

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.......................... 95

Successiv avveckling av pantlånerörelsen............... 102

Utredning rörande verkskyddets finansiering..................... 103

Interpellationer av:

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. pensionärernas ställning inom

sjukförsäkringen........ 105

fröken Karlsson ang. principerna för intagning till laborantkurser i

Göteborg, m. m........................................... 105

herr Wiklund ang. ytterligare åtgärder av nykterhetspolitisk natur 106

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 26 april

Statsutskottets utlåtande nr 11, rörande utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde............................... 7

— nr 56, ang. stat för försvarets fastighetsfond................... 50

— nr 57, ang. vissa anslag till hemvärnet och vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. m......... 54

— nr 58, ang. fortsatt bemyndigande att meddela statliga exportkreditgarantier
............................................... 54

— nr 59, rörande utgifterna å kapitalbudgeten inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.......................... 54

— nr 60, ang. anslag till studiesociala ändamål m. m.............. 54

— nr 61, om anslag till högre utbildning och forskning............ 65

— nr 62, ang. anslag till bidrag till viss busstrafik m. m............ 94

— nr 63, ang. anslag till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande...................................... 95

— nr 64, ang. upplåtelse av mark för ett internationellt studenthem,

m. m...................................................... 95

— nr 65, ang. anslag för en dyrortsundersökning m. m.......... 95

— nr 66, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus
m. m.............................................. 102

— nr 67, ang. fortsatt drift av skandinaviska undervisningssjukhuset

i Korea, m. m.............................................. 102

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring av viss bestämmelse om

Svenska skeppshypotekskassans verksamhet, m. m............... 102

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, om successiv avveckling av

p antlånerörelsen........................................... 102

— nr 46, om utredning rörande verkskyddets finansiering......... 103

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. försäljning av viss kronan

tillhörig mark.............................................. 104

-— nr 12, ang. allmän beredskapsstat (jordbruksärenden).......... 104

— nr 13, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) 105

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Fredagen den 26 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs en från herr Bengtsson i
Halmstad, som den 18 maj 1962 valdes
till suppleant i riksbanken för herr K. E.
Ahlkvist för valperioden 1962—1965, inkommen
skrivelse, vari denne avsagt sig
uppdraget att vara suppleant i nämnda
bank.

Kammaren beslöt att med anledning
av denna avsägelse val av en suppleant
i riksbanken i stället för den sålunda
avgångne skulle i föreskriven ordning
anställas.

§ 3

Svar på fråga ang. hjälp till enskilda
väghållare i södra Skåne med anledning
av den svåra snövintern

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag — med
hänsyn till de besvärligheter snövintern
förorsakat för de enskilda väghållarna
i södre Skåne — vill ge dessa
någon hjälp, ekonomisk eller av annan
art.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt gällande statsbidragsbestämmelser
utgår bidrag bl. a. till vinterväghållning
med normalt 65 procent
och i särskilda fall med 80 procent
av den beräknade kostnaden. Till grund
för bidragets storlek ligger en uppskat -

tad kostnad. Uppskattning av kostnaderna
sker vart femte år, varvid hänsyn
tages till de verkliga kostnaderna
under närmast föregående femårsperiod.
Genom att bidragets storlek hålles
oförändrat under femårsperioden
sker normalt en utjämning av kostnaderna
mellan olika år.

På grundval av förslag i årets statsverksproposition
har riksdagen nyligen
ändrat reglerna för statsbidragsgivningen
till enskild väghållning. Underhållsbidraget
höjes för normalfallen
från 65 till 70 och för särskilda fall
från 80 till 85 procent. Vidare kommer
bidrag till snöskärmar att kunna utgå
i sådana fall, då uppsättandet av skärmar
underlättar vinterväghållningen.
Viss försöksverksamhet kommer också
att bedrivas för att senare möjliggöra
en förenkling av omuppskattningförfarandet.

De nya procentsatserna för underhållskostnaderna
skall tillämpas för underhållskostnad,
»om hänför sig till kalenderåret
1963.

Genom de förändrade bidragsbestämmelserna
kommer statsbidraget till enskild
väghållning att väsentligt förbättras
redan från och med innevarande
kalenderår. Några ytterligare åtgärder
torde därför inte erfordras.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för detta svar.

När jag framställde min fråga, hade
vi mycket svåra vinterförhållanden i
Skåne med flera meter höga snövallar
och mycket dåliga framkomstmöjligheter.
Statsrådet meddelar nu att regler -

4 Nr 18 Fredagen den 26 april 1963

Svar på fråga ang. hjälp till enskilda väghållare i södra Skåne med anledning av den
svåra snövintern

na för statsbidragsgivningen i dagarna
bär ändrats och att bidragsprocenten
har höjts, och statsrådet ställer också i
utsikt att vi framdeles skall kunna få
bidrag till uppsättande av snöskärmar.
Det sistnämnda hälsar jag med mycket
stor tillfredsställelse.

De som har upplevt vintern i Skåne,
med de stora fria vidder vi där har,
vet vad snöskärmarna betyder. Den som
aldrig har upplevt den skånska vintern
rycker kanske på axlarna och säger,
att riktig vinter hav vi bara i Norrland.
De norrlänningar som bl. a. under
beredskapsåren kom ned till Skåne,
förklarade dock alla att något värre
än den skånska vintern hade de aldrig
varit med om.

På grund av de öppna vidderna blir
snöstormarna i Skåne mycket värre än
längre norr ut i landet. Det bildas fruktansvärda,
meterhöga drivor. Det fick
jag själv känna av i vintras, när jag
skulle resa till den 3 km bort belägna
kyrkbyn. Jag hade tänkt att vara hemma
igen inom någon timme, men det
gick inte alls. Det blåste nämligen upp
en snöstorm, och de öppna vidderna
förorsakade snöhinder, som min son
under en timmes tid förgäves sökte forcera
med bilen.

Den gången var det inte så allvarligt,
men människor är ofta ute i mycket
angelägna ärenden, t. ex. transporter
till sjukhus o. d. Då har man verkligen
rätt att frukta den skånska vintern.
Därför är det nödvändigt att snöskärmar
blir uppsatta, och det är mycket
tacknämligt att bidrag kan komma
att utgå för ändamålet.

Även i dag vill jag ställa en fråga
till kommunikationsministern. För närvarande
gäller att statsbidrag utgår till
vägunderhåll i sådana områden där
man har vägsamfällighet. Jag vill nu
fråga, om det inte vore möjligt att sådana
bidrag kunde utgå även i områden,
där man inte har kommit överens
om sådan vägsamfällighet.

Jag tänker bär på ett aktuellt fall,
där man inte har någon vägsamfällighet.
Det är en utfartsväg inte överstigande
1 200 meter. Innan vintern var
slut hade man för den vägstumpen haft
utgifter för vägunderhåll på 5 000 kronor,
och det är givetvis en stor kostnad
för de människor som är bosatta längs
vägen. Där skulle det vara mycket tacknämligt
med bidrag av staten, trots att
man som sagt inte bär vägsamfällighet.

Vägförvaltningarna går oss även till
mötes på det sättet att vi kan få vissa arbeten
utförda till självkostnadspris när
tiden så medger. Det verkar emellertid
som om man inte skulle ha något intresse
för den saken i vissa vägområden.
Därför vore det mycket fara, om
det uppifrån utfärdades anvisningar av
något slag om när sådan maskinhjälp
kan utgå. Det säger sig självt att i det
vägdistrikt där den väg ligger som jag
förut erinrade om skulle vägförvaltningens
maskiner kommit till god användning
och de skulle där ha varit människorna
till mycket stor nytta.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet Skoglund för svaret
på min fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av det
sista som herr Nilsson i Bästekille var
inne på, nämligen huruvida man skulle
kunna påräkna hjälp och medverkan
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida när det gäller underhåll av de enskilda
vägarna, så vill jag framhålla att
det redan nu i åtskilliga fall förekommer
sådan medverkan. Men detta kan
givetvis bara ske i begränsad omfattning;
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste i första hand använda sin materiel
för det allmänna vägnätet. Jag bär
emellertid nyligen i departementet haft
ett par exempel som visar att det
råder gott samarbete mellan de enskilda

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Svar på fråga ang. retroaktiv utbetalning av folkpension i vissa fall

väghållarna och vågförvaltningarna och
jag tror att man genom samverkan skulle
kunna komma ett stycke i den riktning
som herr Nilsson i Bästekille ville
rekommendera.

I frågan om bidrag till de väghållare,
vilka inte tillhör en vägsamfällighet,
vågar jag inte på rak arm göra något
uttalande, men jag lovar herr Nilsson
i Bästekille att jag skall undersöka saken.
Sedan kan vi måhända vid något
tillfälle under hand resonera därom.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber ätt än en gång
få tacka statsrådet. Det är mycket glädjande
att statsrådet vill tillmötesgå ■önskemålen
om utlåning av vägmaskiner
och lovat att vi under hand skall få tillfälle
att resonera om bidrag till dem
som inte tillhör vägsamfällighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. retroaktiv utbetalning
av folkpension i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hyltander har
ställt följande fråga till mig: »Vill herr
statsrådet medverka till sådan ändring
av gällande lagstiftning att folkpension
skall kunna retroaktivt utbetalas för
längre tid än tre månader före ansökan,
därest det visas att pensionens uteblivande
beror på onödigt lång tldsutdräkt
vid handläggning hos offentlig myndighet
av ärende, som är av betydelse för
vederbörandes pensionsrätt?»

Folkpension utgår fr. o. m. den månad
då pensionsrätten uppkommit,
d. v. s. i ålderspensionsfallen i regel
fr. o. m. den månad då pensionären fyller
67 år. Om någon dröjer med sin ansökan,
gäller den begränsningen att pension
utges retroaktivt för högst 3 månader
före ansökningsmånadén.

Det är alltså den månad då ansökan
ges in som är avgörande för retroaktivtidens
längd. Hur lång tid behandlingen
av en pensionsansökan tar hos de
pensionsbeviljande organen saknar däremot
betydelse när det gäller att avgöra
från vilken tidpunkt pension skall beviljas.

I allmänhet är det lätt att fastställa
tidpunkten då en pensionsansökan blivit
ingiven. Det kan dock uppstå tveksamhet,
då ansökan föregåtts av samtal
med företrädare för ett pensionsbeviljande
organ. När det i sådana fall gäller
att bestämma tidpunkten för ansökans
ingivande, fäster man i praxis avseende
vid de lokala pensionsorganens handlande.
Dessa organ — tidigare pensionsnämnderna
och nu de allmänna försäkringskassorna
— är skyldiga att bistå
allmänheten i frågor rörande ansökan
om pension. Om en pensionsberättigad
sätter sig i förbindelse med pensionsorganet
och det framgår att hans ärende
är att göra sig underrättad om sina möjligheter
att få pension, anses det vara
pensionsorganets skyldighet att hjälpa
honom med att fylla i en ansökningsblankett
och lämna in den. Skulle det p£
grund av fel eller försummelse från pensionsorganets
sida dröja med ansökan,
kan ansökan anses ingiven vid den tidigare
tidpunkt då pensionsorganet
hade bort so till att den blivit ingiven.

I övrigt medges inte något avsteg från
regeln om att pensionen utgår tidigast
fr. o. m. tredje månaden före ansökningsmånaden.
Bakgrunden till denna
regel är bl. a., att pensionen bär till
syfte att fortlöpande tillförsäkra pensionstagaren
medel för hans uppehälle.
Detta syfte motiverar inte en utbetalning
av stora retroaktivbelopp på eu
gång.

För den händelse herr Hyltander med
sin fråga avser det fallet, att en person
vet om att han är äldre än som framgått
av kyrkoböckerna och den felaktiga anteckningen
om födelsetid har rättats genom
beslut av folkbokföringsmyndighet,

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Svar på fråga ang. retroaktiv utbetalning

vill jag nämna följande. Om pensionssökanden
i anslutning till sin verkliga
67-årsdag har vänt sig till ett pensionsorgan,
kan det enligt vad jag nyss sagt
finnas förutsättningar för att anse ansökan
ingiven tidigare än den faktiskt
lämnats in. Att i andra fall låta ett beslut
om ändrad födelsetid leda till längre
retroaktivtid för pension än som följer
av vanliga regler tror jag inte vore
lämpligt. Jag vill påpeka att enligt numera
gällande bestämmelser stiger pensionens
belopp till en viss gräns med
0,6 procent för varje månad som pensionsuttaget
uppskjutes efter den månad
då 67-årsåldern uppnås.

Vidare anförde

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min fråga.

Den sak det här gäller kan anses
obetydlig i det stora sammanhanget
men är av stor betydelse för den enskilde
medborgaren som berörs — så
mycket mer som han med fog kan anse
att det är en fråga om rättvisa, och rättvisefrågor
är ju alltid betydelsefulla.
Man kommer osökt in på ett stort frågekomplex
rörande den enskilde medborgarens
rätt, om han genom myndighets
felaktiga åtgärd lidit skada eller
obehag samt på vad sätt detta skall
rättas till. Jag skall emellertid, herr talman,
inte gå in på denna principfråga,
då det skulle spränga ramen för den
enkla fråga jag ställt.

I det fall som ligger bakom min fråga
har en person, lantbrukaren Oscar William
Johansson, Riset, Härja, Tidaholm,
genom felaktig datering i kyrkobok antecknats
såsom född ett år senare än
han verkligen är född. Försäkringsdomstolens
dom av den 8 april 1963
bygger på bestämmelsen att pension utges
retroaktivt för högst tre månader
före ansökningsmånaden och är formellt
oantastlig.

av folkpension i vissa fall

Av handlingar och skriftväxling framgår
att Johansson inte ansett sig kunna
söka folkpension förrän han hade prästbetyg
som visade att han var berättigad
till sådan pension. Huruvida han
av någon lokal myndighet blivit rådd
att förfara på detta sätt i pensionshänseende
framgår inte klart av handlingarna.
Alltnog: för att kunna söka pension
att utgå i april 1960, då Johansson
i verkligheten blev 67 år, inger
Johansson en ansökan till statistiska
centralbyrån den 25 september 1959
och yrkar med stöd av anteckningar
på fosterbarnskontrakt och avgångsbetyg
från folkskolan att få bli bokförd
som född den 4 april 1893 i stället för
1894. Innan denna ansökan efter avslag
den 4 maj 1960, förnyad ansökan den
7 oktober 1960 och ytterligare skriftväxling
slutligen bifölls den 25 oktober
1961 — alltså mer än två år efter
det att Johansson första gången lagt in
ansökan -— hade ju Johansson även
enligt kyrkoboken blivit pensionsberättigad,
varför han den 22 mars 1960
sökt pension och fått sådan.

Om Johansson redan i mars 1960,
utan att då ha stöd av prästbevis, sökt
pension, skulle han tydligen efter utslaget
från statistiska centralbyrån kunnat
få pension retroaktivt från april
1960. Då han nu i stället avvaktade
resultatet av sin ansökan om ändring
av födelsedag kan han formellt inte få
pension från denna tid. Jag vill fråga:
Är inte Johanssons ansökan om ändrad
födelsedag att anse som ett led i
hans ansökan om pension och bör inte
reellt och rätteligen den 25 september
1959 kunna anses som det datum från
vilket man skall utgå när man bedömer
hans pensionsrätt? Jag hänvisar
härvidlag till den senare delen av statsrådets
svar. Jag förutsätter också att
Johansson, i enlighet med statsrådets
påpekande i slutet av svaret att »enligt
numera gällande bestämmelser stiger
pensionens belopp till en viss gräns
med 0,6 procent för varje månad som

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

pensionsuttaget uppskjutes efter den
månad, då 67-årsåldern uppnås», automatiskt
— alltså utan ansökan — fått
den högre pensionen.

Jag vädjar till statsrådet och chefen
för socialdepartementet att söka finna
en utväg att ge Oscar William Johansson
den pension han borde ha erhållit
från april 1960 samt att vidtaga sådana
åtgärder att liknande fall förebyggs.
— Och hur vore det, alldenstund folkpensioneringen
är allmän och alla som
fyllt 67 år har rätt att få den, att slopa
hela besväret med ansökan, så att
grundpensionen automatiskt utginge
till alla som fyllt 67 år?

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 161, angående
godkännande av vissa ändringar i 1954
års internationella konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening
genom olja m. m.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 907;

till behandling av lagutskott motionen
nr 908; och

till utrikesutskottet motionen nr 909.

§ 7

Föredrogs den av herr Persson i Heden
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående statsgaranterade
vårbrukslån.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 13, punkt 3, s. 11) föreslagit
riksdagen att till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
47 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Åkerlund (1:471) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Cassel och Björkman (11:570),
hade hemställts att riksdagen måtte till
beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 82 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 471
och II: 570 till Beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
47 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin och Per Petersson, fröken Karlsson
samt herr Turesson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:471 och 11:570 till Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar för bud -

Nr 1*

Fredagen den 26 april 1963

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

getåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 82 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill framföra några
synpunkter i anslutning till reservation
nr 1, som är knuten till denna
punkt.

Vikten av en hög psykologisk beredskap
under såväl krigs- som fredstid
är odiskutabel. För att redan i fredstid
från realististiska utgångspunkter
kunna öka den psykologiska beredskapen
och därigenom ge ett bidrag till
försvarsviljans upprätthållande även i
sådana utrikespolitiska lägen som icke
direkt inger allmänheten oro, bör de
för denna verksamhet ansvariga — närmast
beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar — ha bästa tänkbara möjligheter
att skapa sig en föreställning
om potentiella motståndares propagandauppläggning
och propagandaavsikt.
Ett synnerligen värdefullt hjälpmedel
härvidlag är kontinuerliga analyser av
det kalla krigets propaganda. Sådana
behövs både för planläggning i stort av
motåtgärderna vid plötsliga tillspetsningar
i läget och som underlag för
verksamheten under krig.

Då det för försvarsviljans upprätthållande
är synnerligen angeläget att praktiska
metoder för effektiv propagandaanalys
utarbetas, är det också synnerligen
angeläget att beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar får möjligheter
att bedriva forskningsverksamhet
på detta område. I fredstid torde
ett fortlöpande studium och en fortlöpande
analys av det kalla krigets propaganda
kräva endast begränsad personalstyrka.
Vad som främst torde behövas
är resurser för insamling och
bearbetning av uppgifter om använda
massmedia, om propagandans omfattning,
inriktning och spridning samt
om den verkan denna kan beräknas
ha. Den slutgiltiga bedömningen av det -

ta material förutsätter expertis, som
dock icke torde behöva heltidsanställas
för uppgiften.

Jag har med dessa ord velat ge en
motivering till det yrkande som reservanterna
framfört. Med detta, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 1.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Högern framförde även
föregående år samma yrkande om en
höjning av anslaget till psykologiskt
försvar, som då avslogs av riksdagen.
Något skäl till ändrad inställning finns
inte i dagens läge.

Jag ber därför, herr talman, helt kort
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
161 ja och 32 nej, varjämte 5 av

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 23, s. 56—•
66) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för arbetsmarknadsstyrelsen,
som föranleddes av
vad föredragande statsrådet förordat,
dels godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64, dels
ock till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 10 516 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Yngve Nilsson och Sveningsson
(I: 497) och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 504),
i vilka — såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna framlagd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 10 196 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström in. fl. (1:348) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 406), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för personalförstärkning
på arbetsmarknadsstyrelsens
1* — Andra kammarens protokoll 1963.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

arbetsvårdsbyrå inrätta åtta nya tjänster
i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag, med de ändringar
i fråga om lönegradsplacering som i
motionerna angåves, i stället för fem,
som Kungl. Maj :t föresloge, samt att härför
anslå 125 000 kr. utöver Kungl.
Maj :ts förslag och således till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1963/64 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 10 641 000
kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:348 och 11:406
samt I: 497 och II: 504, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 10 516 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin och Per Petersson,
fröken Karlsson samt herr Turesson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 497 och II: 504 ävensom
med avslag å motionerna I: 348 och
II: 406, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlö Nr

Nr 18

Fredagen den 20 april 1963

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

ningar för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 10 196 000 kr.;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Rönnberc/ och Harry Carlsson, fröken
Elmén, samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 348 och II: 406 ävensom
med avslag å motionerna I: 497 och
II: 504, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga,

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 10 641 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Med talmannens tillåtelse
skall jag i detta anförande behandla
punkterna 21—24 men sedan ställa yrkandena
under respektive punkter.

Under en följd av år har arbetsmarknadsverket
tillförts betydande personalförstärkningar,
och kostnaderna har
självfallet stigit i motsvarande grad. På
fyra år har arbetsmarknadsstyrelsens
löneanslag ökat med mer än 3,3 miljoner
kronor, under det att omkostnaderna
ökat med över en miljon kronor,
och under samma tid bär arbetsförmedlingens
löneanslag ökat med i
runt tal 25 miljoner kronor, under det
att omkostnaderna ökat med över 6
miljoner kronor, detta därest de yrkanden
som utskottet nu framställer bifalles.

Under innevarande budgetår har verket
tillförts betydande personalförstärkningar.
Sålunda beslutade 1962 års riksdag
om inrättande av ett stort antal
nya tjänster, som bl. a. tillförde arbetsförmedlingen
205 extra ordinarie
befattningshavare. I år föreslår departementschefen
ytterligare personalförstärkningar
med 101 tjänster med lönegradsbeteckningen
Ae samt ytterligare
10 tjänster under delposten Avlöningar
till tillfällig personal. Av de Ae-betecknade
tjänsterna föreslås 16 vid arbetsmarknadsstyrelsen
och 85 vid arbetsförmedlingen.

Redan tidigare har från vårt håll föreslagits,
att arbetsmarknadsverket skulle
underkastas en organisatorisk undersökning,
och i sitt yttrande över inrättandet
av vissa av de föreslagna tjänsterna
har statskontoret i år också framhållit,
att tiden syntes vara mogen för
en ny organisationsundersökning på arbetsförmedlingsområdet.
Vi reservanter
finner en sådan undersökning befogad
och föreslår också att riksdagen beslutar
härom. Vi är nämligen inte övertygade
om att tillsättande av 101 tjänster
ger en organisation som är lämplig
och ändamålsenlig, lika litet som vi anser
det säkert att nuvarande organisation
till alla delar är den mest rationella.

Det sagda innebär inte att vi underkänner
den stora betydelse som t. ex.
arbetsvärd och yrkesrådgivning har.
Vi vill emellertid erinra om att antalet
tjänstemän vid arbetsförmedlingen,
verksamma inom arbetsvärden, var inte
mindre än 180 stycken den 1 juli
1962 och antalet tjänstemän, sysselsatta
med yrkesvägledning, 101 stycken vid
samma tidpunkt.

I avvaktan på organisationsundersökningcns
resultat bör därför enligt vår
mening inrättande av nya tjänster vid
arbetsmarknadsverket strängt begränsas.
För vår del är vi icke beredda
att för närvarande tillstyrka större ökning
än dels 10 tjänster avseende till -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

fällig personal och dels en byrådirektör
i Ae 25, en byråinspektör i Ae 19,
en kontorist i Ae 9 och ett kanslibiträde
i Ae 7 såsom förstärkning av försvarssektionen.

Vi föreslår därför att anslaget till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
vid arbetsmarknadsstyrelsen reduceras
med 320 000 kronor och att arbetsmarknadsstyrelsens
omkostnader till
följd härav nedsättes med 200 000 kronor,
vidare att avlöningar till övrig ickeordinarie
personal vid arbetsförmedlingen
reduceras med 2 100 000 kronor
och att arbetsförmedlingens omkostnader
som en följd härav beräknas till
ett med 1 miljon kronor reducerat belopp.

Jag ber nu att på denna första punkt,
herr talman, få yrka bifall till reservationen
2 a) av herr Virgin m. fl.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! lag har en annan uppfattning
i detta fall in herr Staxäng, en
rakt motsatt uppfattning. Jag anser att
när riksdagen ålägger ett verk en hel
mängd arbetsuppgifter, måste vi också
företaga ordentliga personalförstärkningar.
Vi beslutar reformer som är alldeles
utmärkta och som vi är överens om,
men när det kommer till personalorganisationen
är riksdagen många gånger
färdig att knappa in på ett sådant sätt
att verket inte kan sköta de arbetsuppgifter
som vi har ålagt det. I vissa fall
gäller det saker som måste fullföljas,
och beklagligt nog kan man ibland se
att tjänstemännen blir överansträngda.
De slutar på dessa avdelningar, och det
finns inte folk att få i stället. På några
håll står verken underförsörjda med
personal.

Vad nu beträffar just arbetsmarknadsverket
och arbetsförmedlingarna, är det
arbetsvärden som inte förfogar över tillräckligt
med personal. Olika former av
institutionsvård kostar vårt samhälle kolossala
summor, men samhällets intresse
slutar i och med att dessa människor

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

lämnar institutionerna. Detta gäller dem
som kommit under behandling inom
ungdomsvården, fångvården, alkoholistvården
m. fl. och det gäller även personer
som fått behandling inom mentalsjukvården.
Vi försöker ge alla dessa
personer den bästa vård inom institutionerna,
men en nödvändig förutsättning
för att de skall kunna återanpassas
i samhället är att de får lämpligt arbete,
så att de känner sig delaktiga av en arbetsgemenskap
där de blir accepterade,
och kommer till en inkomst för sin existens
och självkänsla och — inte minst
viktigt — att de får bostad.

Arbetsanskaffningen kommer att åvila
främst arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingarna.
Arbetsmarknadsverkets
personal har varit mycket öppen
för problemet på denna del av arbetsmarknaden
och försökt med nya
grepp placera ut dessa människor i arbete.
Möjligheten att hjälpa dem till
återanpassning i samhället avhänger ju
av att man bär tillräcklig personal som
kan ägna dem personligt intresse. Vad
som främst varit hindret för att följa
upp dessa människors inpassning i arbetslivet
har varit just bristen på personal.

Riksdagens beslut om en försäkringsreform
som ger ökade möjligheter till
invalidpension bär också lett till ökad
arbetsbörda för arbetsförmedlingarna.
Det måste göras arbetsprövning i ett
stort antal fall och man .måste försöka
anpassa dessa människor ute i arbetslivet.
Köerna bär under 1963 förlängts
på ett katastrofalt sätt. De tjänstemän
jag bär talat med i arbetsvärden säger
att de tyvärr inte kan ägna dessa människor
det personliga intresse som skulle
behövas utan är tvungna att behandla
ärendena på löpande band. Det är inte
en engångsuppgift att placera ut dessa
människor i arbete. Man kan få dem
tillbaka, inte en eller ett par gånger
utan fem, sex eller kanske -sju gånger.
Skall arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingarna
kunna fullfölja det ar -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

bete va här ålägger dem, så måste vi ge
dem den personal som de begär.

Vi talar alla gärna om rehabilitering
och återanpassning, men vi måste tänka
på att detta är utomordentligt personalkrävande
uppgifter.

Det är därför vi från folkpartihåll i
en reservation som vi även bär fått centerpartiet
med på bär yrkat att man
skall öka arbetsförmedlingarnas personal
med 105 tjänster såsom arbetsmarknadsstyrelsen
begär och vidare att man
förstärker den byrå som bär hand om
detta arbete uppe i arbetsmarknadsverket
med åtta tjänster. Jag upprepar att
vi har ett stort ansvar när vi fattar beslut
om hur samhället skall kunna ta
hand om de i olika avseenden handikappade
människorna och söka anpassa
dem till samhället på ett eller annat
sätt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
nr 2 b) vid punkt 21 och
reservationen nr 4 b) vid punkt 23.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Arbetsförmedlingsorganisationen
har under de senaste åren
genomgått en kraftig utbyggnad. Särskilt
bär utvecklingen av den arbetsmarknadspolitiska
delen kommit att dominera,
och då inte minst de rörlighetsbefrämjande
åtgärderna. Självfallet har
denna utbyggnad av organisationen ute
på fältet ställt ökade krav på verkets
centrala ledning. Utskottet tillstyrker
därför Kungl. Maj ds förslag om en förstärkning
av arbetsmarknadsstyrelsens
personalorganisation.

Motivet för högerns yrkande om en
begränsning av arbetsförmedlingsorganisationens
utbyggnad är att man vill
ha en organisationsundersökning av
verket. Utskottsmajoriteten ställer sig
inte avvisande till en sådan, utan har
t. o. m. framhållit, att de organisatoriska
frågorna bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Vi utgår emellertid ifrån att
Kungl. Maj d och arbetsmarknadsstyrel -

sen bär uppmärksamheten riktad på
dessa frågor utan att riksdagen särskilt
skriver om detta. Organisationsundersökningar,
herr Staxäng, kan dock ta
ganska lång tid, och verksamheten måste
fortgå och även vara effektiv också
under denna tid.

Den utbyggnad det här gäller kan enligt
vår mening inte heller föregripa en
eventuell organisationsundersökning.

Arbetskraften är den viktigaste produktionsfaktorn
i det nuvarande läget
med knappa arbetskraftsresurser inom
många viktiga områden. Angeläget är
att den tillvaratas effektivt. Här bär arbetsförmedlingen
en stor uppgift att fylla,
och det är därför väl använda pengar
att satsa på en effektiv arbetsförmedlingsorganisation.
Inte minst viktigt är
det att ge de handikappade ökade möjligheter
till sysselsättning. Utbyggnaden
av arbetsförmedlingen bär därför till
betydande del avsett just arbetsvårdsavdelningarna.
Utskottet bär också intagit
en starkt positiv hållning till dessa
frågor. När det gäller näringshjälpen
till de handikappade, som vi behandlar
under en punkt längre fram, bär utskottet
till och med gått längre än Kungl.
Maj:t och föreslagit en höjning av näringshjälpens
maximibelopp från 5 000
till 10 000 kronor.

Folkpartiets reservation föreslår en
något längre gående utbyggnad av personalorganisationen.
Man vill här helt
följa arbetsmarknadsstyrelsens förslag.
Utskottsmajoriteten är, som jag sagt
förut, mycket positivt inställd till en
upprustning av arbetsvärden. Vi har
följt Kungl. Maj ds förslag, som innebär
en förstärkning med 50 tjänster. Tillsammans
med ökningen innevarande år
innebär detta, fröken Elmén, att arbetsvårdsavdelningarna
i år och nästa år
får inte mindre än 90 nya tjänster. Det
förtjänar även påpekas, att en förstärkning
inom de andra avdelningarna i arbetsförmedlingen
också gagnar arbetsvårdsavdelningarnas
arbete.

Herr talman! Jag ber att med det

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

sagda få yrka bifall till utskottets förslag
under punkten 21.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
rätta till ett fel i mitt föregående anförande.
Jag hade för mig att vi hade centerpartiet
med oss i denna fråga, men
så är inte fallet utan folkpartisterna står
ensamma som reservanter i denna fråga.

Ökade anslag till näringshjälp m. m.
minskar ju inte kravet på personal på
något sätt.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Vi upplever ju detta, att
högern vill pruta på personalen och att
folkpartiet vill öka på den kraftigt. Under
sådana förhållanden förefaller det
förslag som Kungl. Maj:t bär framlagt
och som utskottet har förordat såsom
varande väl avvägt, och därför tror jag
också att det är klokt att riksdagen fattar
detta beslut.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 a) av
herr Virgin m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 2 b) av herr Per Jacobsson
in. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen begärde
dock fröken Elmén votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 21 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 11 antager reservationen
2 a) av herr Virgin m. fl., röstar

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 33 ja och 42 nej,
varjämte 131 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 35 nej,
varjämte 38 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 25, s. 68—-75) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad
föredragande statsrådet föreslagit, dels
godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64, dels ock till
Arbetsförmedlingen: Avlöningar för

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 52 005 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 21 nämnda
likalydande motionerna I: 497 och
II: 504, i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna intagen avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 49 905 000 kr.;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt låta
verkställa en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

dels de likaledes under punkten 21
nämnda likalydande motionerna I: 348
och II: 406, i vilka —- såvitt nu var i fråga
— hemställts att riksdagen måtte besluta
att för personalförstärkning av arbetsvårdsexpeditionerna
inom arbetsförmedlingen
inrätta 105 nya tjänster i
överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag i stället för 50, som
Kungl. Maj :t föreslagit, samt att för det -

ta ändamål anslå 1 812 000 kr. utöver
Kungl. Maj :ts förslag och således till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret
1963/64 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 53 817 000
kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Tage Johansson in. fl. (1:346)
och den andra inom andra kammaren av
herr Eskel m. fl. (II: 398).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:348 och 11:406,
I: 497 och II: 504 samt I: 346 och II: 398,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu var
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1963 föreslagit;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1963/64;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 52 005 000 kr.;

II. att motionerna 1:497 och 11:504,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin och Per Petersson,
fröken Karlsson samt herr Turesson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:497 och 11:504 ävensom
med avslag å motionerna 1:348 och
11:406 samt 1:346 och 11:398, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsförmedlingen,

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 49 905 000 kr.;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 497 och II: 504, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt
låta verkställa en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Rönnberg och Harry Carlsson, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under I. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 348 och II: 406 ävensom
med avslag å motionerna 1:497 och
11:504 samt 1:346 och 11:398, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsförmedlingen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 och dessa reservanter
föreslagit;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 53 817 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4 a av herr Virgin
m. fl.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4 b av herr Per Jacobsson
m. fl.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4 a) av herr
Virgin m. fl. i motsvarande del; samt
3:o) bifall till reservationen 4 b) av herr
Per Jacobsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock fröken
Elmén votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 23:o) mom. I) i statsutskottets
utlåtande nr 11 antager reservationen
4 a) av herr Virgin m. fl.
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 35 ja och 39 nej, var -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

jämte 133 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 34 nej,
varjämte 34 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten
23:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Virgin m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 31 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Kungl. Maj:t hade (punkt 27, s. 77—
91) föreslagit riksdagen att till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 000 kr., därav förslagsvis
170 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m. fl. (1:137) och den
andra inom andra kammaren av fru
Eriksson i Ängelholm m. fl. (II: 158),
i vilka hemställts att arbetsmarknadssty -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

relsen skulle övertaga liela administrationen
av näringshjälpen, att det statliga
näringshjälpsbidragets maximibelopp
för startande av rörelse eller anskaffande
av invalidbil höjdes till 10 000
kr., att anslaget uppräknades med erforderligt
belopp, samt att prövning av
ärenden om förnyat näringshjälpsbidrag
i fall där fullt bidrag tidigare utgått
skulle ske av arbetsmarknadsstyrelsen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg in. fl. (1:226) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
in. fl. (11:283), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att i motionerna
anförda synpunkter måtte beaktas
vid utformningen av de sysselsättningspolitiska
åtgärderna i övre Norrland;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hjalmar Nilsson och Näsström
(I: 234) och den andra inom andra kammaren
av herr Lassinantti m. fl.
(11:277), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att Kungl. Maj :t bemyndigades
att inom ramen för anslaget
till Rörlighetsstimulerande åtgärder
medel finge tagas i anspråk för att underlätta
rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft till regioner med betydande
sysselsättningssvårigheter i sådana fall
då tillgången på kvalificerad arbetskraft
skulle bidraga till att öka sysselsättningsmöjligheterna; dels

de under punkten 21 nämnda
likalydande motionerna 1:348 och
II: 406, i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts att riksdagen måtte besluta,
att maximibidraget för den statliga
näringshjälpen fr. o. m. den 1 juli 1963
skulle höjas från 5 000 kr. till 10 000 kr.
och för detta ändamål inom ramen för
reservationsanslaget till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder under femte
huvudtiteln för budgetåret 1963/64 anslå
2 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

den ena inom första kammaren av herrar
Sundin och Nils-Eric Gustafsson
(I: 352) och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (11:403), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte med hänsyn till angelägenheten
av att främja näringslivets
utveckling i Norrland uttala, att beredskapsarbeten,
som behövdes för sysselsättning
åt friställd norrländsk arbetskraft,
så långt möjligt är måtte anordnas
inom respektive län;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson (I: 413)
och den andra inom andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (II: 500),
i vilka hemställts att riksdagen vid sin
behandling av förevarande punkt måtte

1. besluta dels att bidrag till näringshjälp
till handikappade från och med
den 1 juli 1963 finge utgå med högst
10 000 kr., dels att näringshjälp från
nämnda tidpunkt finge utgå även till
hjälpmedel i hushållsarbete åt handikappade
husmödrar, samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att frågan om inrättande av lånestöd
på förmånliga villkor med uppgift att
utgöra stöd till de handikappade i deras
näringsutövning samt komplettering till
nuvarande bidrag till näringshjälp
skyndsamt måtte utredas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (1:417) och den andra
inom andra kammaren av herr Fälldin
m. fl. (II: 497), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av nu ifrågavarande
punkt måtte

A. besluta a) att s. k. utrustningsbidrag
skulle upphöra utgå från och med
budgetåret 1963/64 samt b) att startlijälpsbidraget
även i fortsättningen
skulle utgöra 300 kr.;

B. hemställa hos Kungl. Maj:t om att
frågan om användningen av de rörlighetsstimulerande
medlen även för underlättande
av flyttning av kvalificerad

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

arbetskraft till de sysselsättningssvaga
områdena måtte prövas särskilt i överensstämmelse
med vad 1962 års riksdag
förordade;

C. bemyndiga Kungl. Maj:t att skyndsamt
vidtaga erforderliga åtgärder till
förstärkning av länsarbetsnämnderna
med lokaliseringspolitiska befattningshavare
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (I: 418)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bohman in. fl. (II: 495);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Carlsson i Huskvarna och Nilsson
i Lönsboda väckt motion (II: 397).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom motionerna
I: 226 och II: 283 samt I: 352 och
II: 403 godkänna vad utskottet anfört rörande
inriktningen av beredskapsarbetena; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 417 och II: 497, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört
angående rörlighetsfrämjande åtgärder; III.

att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:234 och 11:277 samt
I: 417 och II: 497, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört angående rekrytering av
kvalificerad arbetskraft till regioner
med betydande sysselsättningssvårigheter; IV.

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 348 och II: 406, I: 137 och II: 158
samt I: 413 och II: 500, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört angående näringshjälpen;

V. att motionen II: 397 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag jämte motionerna
1:348 och 11:406, 1:137 och 11:158
samt I: 413 och II: 500, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom med
avslag å motionerna 1:418 och 11:495
till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 000 kr., därav
förslagsvis 170 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Edström, Rönnberg, Per Petersson,
Nils-Eric Gustafsson, Lassinantti,
Larsson i Hedenäset, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i Knäred
samt fru Holmberg, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 226 och II: 283 samt I: 352 och
11:403 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att beredskapsarbeten som behövdes
för sysselsättning av friställd norrländsk
arbetskraft så långt möjligt måtte
anordnas inom resp. norrländska län,
samt i övrigt godkänna vad reservanterna
anfört rörande inriktningen av beredskapsarbetena; b)

av herrar Ivar Johansson, Nils-Eric
Gustafsson, Larsson i Hedenäset och
Andersson i Knäred, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:417 och 11:497, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i denna reservation
anförts angående rörlighetsfrämjande
åtgärder;

c) av herrar Virgin, Rikard Svensson,
Mårtensson, Hjorth, Karlsson i Olofström,
Blidfors och Almgren, fröken Elmén,
fröken Karlsson samt herrar Fagerlund
och Turesson, vilka ansett att
utskottet under III. bort hemställa, att

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ris förslag ävensom motionerna
I: 234 och II: 277 samt I: 417 och II: 497,
sistnämnda båda motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört angående rekrytering av kvalificerad
arbetskraft till regioner med
betydande sysselsättningssvårigheter;

d) av herr Svensson i Ljungskile, utan
angivet yrkande;

e) av herr Gustafsson i Skellefteå, likaledes
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Under denna punkt föreslås
riksdagen göra vissa uttalanden i
sysselsättningspolitiska frågor.

Låt mig ge uttryck för uppfattningen,
att målsättningen för de sysselsättningspolitiska
insatserna bör vara dubbel:
den bör dels gå ut på att ge hjälp för
stunden och arbete åt dem som blivit
utan jobb, men dels bör i målsättningen
även inrymmas att på längre sikt förstärka
försörjningsunderlaget i de berörda
bygderna.

Vägbyggen är arbetsobjekt som i sig
inrymmer denna dubbla målsättning:
utöver de direkta arbetstillfällena ges
även tillskott till det framtida försörjningsunderlaget.
Det synes mig därför
naturligt och följdriktigt att vägar byggs
i sysselsättningssvaga områden, detta
även om därmed centralt upprättade
flerårsplaner för vägbyggandet skulle bli
rubbade. En förstärkning av vägnätet i
de sysselsättningssvaga områdena betyder
på lång sikt en förstärkning av försörjningsunderlaget.

Det är mot denna bakgrund som jag
och några medmotionärer har kommit
med en gensaga mot ett departementschefsuttalande,
som synes innebära att
arbetslösa från Norrland i större utsträckning
än vad tidigare varit fallet
skulle hänvisas till vägbyggnadsarbeten
i de södra delarna av landet. Denna

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

fråga får ses inte blott ur samhällets
synpunkt utan även ur den enskildes.
Det är för många av dem som drabbas
av arbetslöshet ganska svårt att lämna
hem, familj och bostad för att ta arbete
i andra delar av landet. Syftemålet bör
ur samhällets och de friställdas synpunkt
vara att så långt som möjligt ge
sysselsättning i närheten av hemmet.
Det är med hänsyn härtill som vi fogat
en reservation, nr 6 a, till det föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Jag vill även yrka bifall till reservation
nr 6 b, som väl andra talare kommer
att närmare motivera.

Under moment III ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag. Utskottet
har ju där kraftigt understrukit riksdagens
uttalande 1 fjol, att de rörlighetsstimulerande
åtgärderna skulle sättas in
i båda riktningarna. Folk bör inte enbart
stimuleras att flytta från de sysselsättningssvaga
områdena, utan det
borde ges en stimulans också för att
rekrytera olika nyckelposter i de sysselsättningssvaga
områdena, så att försörjningsunderlaget
där förstärkes.
Glädjande nog har flertalet av utskottets
ledamöter biträtt denna uppfattning, och
jag hoppas att kammaren bär följer utskottsmajoritetens
förslag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Rubriken i den punkt
som vi nu diskuterar lyder »Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder». Den är
väl egentligen litet missvisande. Det
rör sig ju totalt om ett belopp på nära
en kvarts miljard kronor, och det handlar
om en råd olika åtgärder. Men i
ett avseende är rubriken riktig. Vissa
av dessa åtgärder har nämligen under
senare år givits ett allt större utrymme.
Det gäller insatserna för att flytta folk,
eller, som det heter, »de rörlighetsstimulerande
medlen». För det budgetår
som vi nu diskuterar har upptagits en

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

kostnad på 14 miljoner kronor härför.
Budgetåret 1961/62 är det sista för vilket
de slutliga kostnaderna är kända.
De uppgick då till 6 miljoner kronor.
Den relativa utgiftsökningen är på detta
område större än på något annat
som jag kunnat hitta: en ökning på två
år med inte mindre än 133 procent.

Det är huvudsakligen de rörlighetsstimulerande
åtgärderna jag skall be
att få beröra i detta anförande. Jag
har undertecknat en motion i detta
ärende. Motiveringen för de rörlighetsstimulerande
åtgärderna är att underlätta
den enskildes förflyttning. Det
finns olika bidragsformer, starthjälp,
familjebidrag, respenning och i vissa
fall s. k. utrustningsbidrag. Respenningen
är avsedd att täcka kostnaderna
för arbetstagarens resa till den ort
där han är anvisad anställning, och
den är också avsedd att täcka kostnaderna
för flyttningen för honom och
hans familj och hans bohag. Under den
tid då familjen lever på två håll utgår
familjebidrag, och när familjen är delad
kan respenning utgå en gång i månaden
antingen till försörj aren för resa
till sin gamla hemort eller till familjemedlemmarna
för att de skall kunna
resa till den nya orten och bli i tillfälle
att stifta bekantskap med den.
Starthjälpen slutligen, som för närvarande
utgår med 300 kronor, är avsedd
att täcka den arbetslöses eller nyanställdes
ekonomiska behov intill dess han
får sin första avlöning.

Här har man alltså tagit sikte på situationen
för den enskilde som måste
bryta upp från sin bygd för att skaffa
sig utkomst på något annat håll i landet.
Men när man agerar med dessa
medel har man enligt min mening ägnat
allt för litet intresse åt deras situation,
som blir kvar i bygden. Det är väl
ingen tvekan om att i samma takt som
man flyttar bort människor från en
region, blir förutsättningarna för att
upprätthålla service i skilda avseenden
åt de kvarvarande allt mindre. Ju akti -

vare samhället är när det gäller de
rörlighetsstimulerande medlen, desto
påtagligare blir problemen för dem som
är kvar i bygden.

Jag har sagt att man i denna argumentering
för de rörlighetsstimulerande
medlen alltid pekat på den enskildes
situation — och det är naturligtvis
en sida av saken som måste uppmärksammas.
Men det finns en annan
sida som sällan blir berörd i den offentliga
debatten, nämligen den betydelse
dessa åtgärder har för företagarna.
Tillgången på arbetskraft utgör inte
längre någon lokaliseringsfaktor av betydelse,
ty dessa åtgärder måste av företagaren
uppfattas på det sättet att
samhället har sagt: Slå dig ned var
du vill med ditt företag. Om det finns
arbetskraft eller ej, det skall du inte
bry dig om, ty det ansvaret tar samhället.
Vi är beredda att se till att du
får arbetskraft.

Låt mig visa vad jag menar med ett
exempel, som jag hämtat från min egen
bygd, Ådalen, där vi haft undersysselsättning
rätt länge. I Kramfors hade
arbetskraft friställts på grund av rationalisering
inom massaindustrien,
men skickliga kommunalmän lyckades
intressera en del företagare att slå sig
ner i staden. Man hoppas härigenom
kunna skapa sysselsättning för 100 man
i inledningsskedet och 200 när etableringen
blir helt genomförd.

Om en av dessa företagare hade valt
att slå sig ned i något av de expansiva
områdena, Göteborgs-, Stockliolmseller
Malmöregionen, där det är brist
på arbetskraft, hade samhället åtagit
sig att flytta 100 eller 200 arbetare
från t. ex. Ådalen, med utnyttjande av
alla till buds stående rörlighetsstimulerande
åtgärder. Då hade också det s. k.
utrustningsbidraget på 2 000 kronor
kommit till användning. Kostnaden per
enskild arbetare, med resor och familjebidrag
m. m., skulle ha blivit 5 000
•—6 000 kronor. Detta hade blivit samhällets
insats till förmån för den före -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

tagare som ville etablera sig i ett expansivt
område.

När vederbörande nu i stället valde
att slå sig ned i en bygd, där det fanns
arbetskraft, vad gjorde samhället då?
Egentligen fick han inga som helst bidrag
från samhällets sida. Jag bortser
nu från kommunen, ty jag vet inte vilka
ekonomiska insatser den har gjort
i det nämnda fallet.

Den produktion det rörde sig om hade
inte tradition i våra bygder. Företagaren
ville därför ta upp de kvalificerade
arbetsledarna, de som skulle
ansvara för olika sektorer inom produktionen,
och lian ville att bestämmelserna
om rörlighetsstimulerande åtgärder
skulle tillämpas för detta fåtal,
ty de utgjorde en garanti för att produktionen
skulle ge önskat resultat.
Men bestämmelserna är sådana att detta
inte går för sig — trots att riksdagen
i fjol enhälligt uttalade att detta
snarast skulle ordnas.

I ett avseende kan naturligtvis genmälas
att vederbörande fick hjälp, nämligen
genom att samhället sett till att
befintlig arbetskraft blivit omskolad för
att kunna möta de nya arbetsuppgifterna.
Men i fråga om utbildning skall
väl ändå samhällsinsatserna vara lika,
oavsett var ett företag etableras.

Det är mot denna bakgrund som vi
funnit anledning komma tillbaka med
kravet om att de rörlighetsstimulerande
medlen skall få användas för att
flytta kvalificerade befattningshavare
även i den andra riktningen, alltså till
områden där man har undersysselsättning
men där för utvidgning av produktionen
krävs nyckelmän.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
att utskottsmajoriteten efter att
ha refererat fjolårets beslut, gör följande
uttalande: »Föredragande statsrådet
bär i statsverkspropositionen avvisat
tanken på en sådan användning
under hänvisning till de pågående övervägandena
inom kommittén för näringslivets
lokalisering. I anledning härav

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

vill utskottet med skärpa framhålla, att
det icke bör komma i fråga att under
sådan hänvisning avvisa att inom arbetsmarknadspolitiken
i övrigt godkända
åtgärder användes på sätt som skulle
gagna utvecklingen och förbättra
sysselsättningsmöjligheterna i de sysselsättningssvaga
områdena. De medel
som nu står till buds bör så långt det
är möjligt användas i nämnda syfte
oavsett pågående utredningsarbete.»

Detta utlåtande är i den del det berör
punkten 25 mycket egendomligt. Att
göra sig skyldig till tvetalan anses ju
inte särdeles hedersamt. Men här kommer
tvetalan till uttryck i tryck och
det t. o. m. i ett och samma utlåtande.

På sidan 18 säger utskottsmajoriteten
efter att ha redovisat de rörlighetsstimulerande
åtgärderna följande: »Föredragande
statsrådet bär efter förslag
av arbetsmarknadsstyrelsen förordat en
höjning av starthjälpens belopp samt
föreslagit att sådan hjälp skall kunna
utgå även vid tillfälligt arbete på annan
ort.» Efter några ord om detta säger
utskottsmajoriteten vidare: »Med
hänsyn härtill och då de hittillsvarande
erfarenheterna av starthjälpen m. m.
synes ha varit goda, kan utskottet biträda
den föreslagna utvidgningen av
denna hjälpform.» Utskottet biträder
alltså på sidan 18 departementschefens
mening.

Om man sedan läser överst på sidan
19 finner man att utskottsmajoriteten
säger: »Enligt utskottets mening inger
det även starka betänkligheter att intensifiera
de rörlighetsstimulerande åtgärderna
på sätt som föredragande
statsrådet avsett, emedan detta uppenbarligen
skulle motverka det syfte, som
lokaliseringsutredningens uppdrag innefattar,
och försvåra genomförandet
av de förslag utredningen kan förväntas
framlägga.»

Det är möjligt att detta också är ett
utslag av valfrihetens samhälle, och
jag ber att få anmäla att jag i detta fall
helt ansluter mig till den motivering

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

som är angiven på sidan 19 i utskottsutlåtandet.

I vår motion har vi ställt oss avvisande
till förslaget om en uppräkning
av starthjälpen från 300 till 500 kronor.
Vi finner det egendomligt att så
snart det är fråga om åtgärder i syfte
att åstadkomma sysselsättningsmöjligheter
inom områden där det är överskott
på arbetskraft, får v-i veta att vi
måste vänta på lokaliseringsutredningen,
så att vi inte vidtar åtgärder som
är ägnade att slå sönder dess arbete.
Bl. a. har departementschefen anfört
den motiveringen för att avvisa förslag
om att rörlighetsstimulerande medel
skall användas för att underlätta kvalificerad
arbetskrafts flyttning till sysselsättningssvaga
områden.

Vad beträffar ökningen av starthjälpen
från 300 till 500 kronor liksom
beträffande familjepenningen finns det
ingen som helst utredning. I varje fall
finns det ingen utredning som ger stöd
för att man skulle höja starthjälpen från
300 till 500 kronor.

Om man vill ge lokaliseringsutredningen
en rejäl chans att med sina
förslag verkligen kunna uträtta något,
skall man inte öka aktiviteten när det
gäller att flytta folk. Utredningens huvudsyfte
är ju att avge förslag till åtgärder
som så att säga skulle jämna ut
de missförhållanden som råder i dag.
Vi måste väl vara ense om att vi inte
ökar förutsättningarna för att en gång
uppnå jämvikt genom att ständigt lägga
vikter bara i den ena vågskålen.

Likadant är det med utrustningsbidraget.
Det infördes ju i fjol, och i
statsutskottets utlåtande nr 80 till 1962
års riksdag sades att det skulle bli en
försöksverksamhet i områden med exceptionellt
hög och varaktig arbetslöshet
samt att denna försöksverksamhet
skulle redovisas för riksdagen. Det har
statsrådet gjort, och han säger i statsverkspropositionen
att detta kommit
till användning endast i ett fåtal fall.
Det är nog alldeles riktigt.

Av uttalanden i tidningarna hemma
framgår att arbetare som går arbetslösa
tackar nej, när de blir erbjudna
att med hela serien bidrag resa söderöver
för att få arbete. När de då blir
underrättade om att ifall de inte tar
chansen, mister de rätten till ersättning
från arbetslöshetskassan, så svarar
de: Ja, det kan inte hjälpas, här
trivs vi.

Det måste enligt min mening vara en
uppgift för samhället att se till att de
kan få arbete inom rimligt avstånd från
deras bostad. De som säger detta är
inte människor som bor i ödebygden
utan i själva Industri-Ådalen.

Jag är personligen litet förvånad över
att denna försöksverksamhet nu utan
vidare har utvidgats till den grad som
framgår av kartskissen i denna annons.
Förut gällde försöksverksamheten
bara ett par områden, nämligen Ådalen
och Tornedalen, men nu skall försöksverksamheten
utsträckas till hela det
område som är markerat med grått på
kartskissen. Jag vet inte vilka erfarenheter
man är på jakt efter. Vi har
i motionen yrkat och det har tagits
upp i reservationen, att utrustningsbidraget
skulle upphöra att utgå. Motiveringen
är densamma som när vi reagerat
mot ökningen av starthjälpen. Ju
mer man tynger ned den ena vågskålen,
desto svårare blir det för lokaliseringsutredningen
att föreslå åtgärder
i syfte att åstadkomma en utjämning.

I vår motion har vi begärt tillsättandet
av en befattningshavare vid länsarbetsnämnderna,
som i samarbete med
företagarföreningen och andra länsorgan
skall verka för att till de sysselsättningssvaga
regionerna lokalisera företag.
Den tanken avvisar utskottsmajoriteten.
Jag tror att det är viktigt att
vi får ett besked från utskottsinajoritetens
sida i denna fråga. I arbetsmarknadsstyrelsens
petitaskrivelse för nästa
budgetår finns detta krav upptaget
i en reservation. Det som denna reservation
gav uttryck åt avvisades eller

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

berördes inte alls av departementschefen
när statsverkspropositionen lädes
fram. Mot den bakgrunden motionerade
vi. Nu har utskottet avstyrkt
detta förslag. Efter det att vi hade motionerat
tillsattes på ett flertal platser
inom områden som har dessa problem
just sådana tjänster som vi hade
ansett borde ordnas i dessa län. Arbetsmarknadsstyrelsen
har alltså nu vidtagit
den åtgärden. Vad anser utskottsmajoriteten
om detta? Godkänner man
den åtgärden — vilket jag hoppas •—
eller skall avstyrkandet av samma krav
uttryckt i en motion, i vilket avstyrkande
man inte med ett ord berör arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärd, uppfattas
som en reaktion mot de åtgärder arbetsmarknadsstyrelsen
vidtagit?

Herr talman! Låt mig framhålla att
detta inte är en norrlandsfråga. Samma
problem möter inom många regioner
i andra delar av vårt land. Det
har gått en radioserie beträffande olika
norrlandsfrågor; Frågetecken i norr
heter den. Därvid blev jag liksom några
andra ledamöter här i kammaren i
tillfälle att ge uttryck för min syn på
dessa problem. På en fråga om jag
trodde att vi norrlänningar skulle kunna
enas om en lösning svarade jag, att
det betraktade jag som alldeles självklart.
Men jag framhöll att detta inte
är det viktigaste. Viktigare är att vi
får våra kamrater i respektive grupper
i hela landet att sluta upp kring
denna tanke. Det är inte här fråga om
ett landsdelsintresse utan om ett samhällsintresse.
Hur man är beredd att
lösa dessa frågor beror enligt min uppfattning
på hur man vill se morgondagens
samhälle utformat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 6 a och 6 b och
bifall till utskottets utlåtande i det stycke
som hänger samman med uttalandet
på s. 19 i utskottsutlåtandet. För att få
en rak linje genom hela motiveringen
rekommenderar jag kammarens ärade
ledamöter att sluta upp bakom reser -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

vationerna 6 a och 6 b och i övrigt bifalla
utskottets hemställan. Då blir uttalandet
från utskottets sida inte på något
sätt motsägelsefullt.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta, Nilsson i Tvärålund
och Larsson i Norderön (samtliga
ep).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i vad herr Larsson i Hedenäset
sade. Även jag ställer mig tveksam
beträffande tanken att flytta arbetskraft
från Norrland till Sydsverige när
det är fråga om tillfälligt beredskapsarbete,
då det alltså inte gäller någon
definitiv förflyttning. I de fallen är det
bättre att så långt det är möjligt hålla
de arbetslösa sysselsatta i hemorten och
gärna med andra arbeten än vägarbeten,
t. ex. skogsvård. För övrigt kan
ingen som känner till vilka vägarbeten
som utförts i Norrland som beredskapsarbete
påstå att det är fråga om felinvesteringar.

Jag anser också att det är rimligt
att resebidrag och andra flyttningsbidrag
får utgå till de specialarbetare som
ett företag, som lokaliserar en tillverkning
till avfolkningsområdena, behöver
hämta från annat håll. Det kanske kostnadsmässigt
inte spelar så stor roll för
företagen att det blir en avgörande
faktor vid beslut om lokalisering, men
det är enligt min mening en rättvisefråga.
Om samhället bekostar förflyttning
för större delen av den arbetskraft
ett företag, som lokaliserats till
ett område med brist på arbetskraft,
behöver är det väl rimligt att samhället
också bekostar förflyttning av en
mindre del av den arbetskraft som behövs
till ett företag som lokaliserats till
ett industrifattigt område. Som det nu
är blir dessa flyttningsbidrag ett ensidigt
stöd för företagslokalisering till
områden som utan denna lokalisering
har mer än nog av arbetstillfällen.

Riksdagen föreslog i fjol särskild

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

prövning av denna fråga. Statsrådet har
i statsverkspropositionen avvisat denna
tanke. Han säger att frågan om vilka
geografiska områden som åtgärderna
skall avse inte kan avgöras utan allmänna
lokaliseringspolitiska överväganden.
Givetvis måste vissa överväganden
göras när det gäller att bestämma
vilka områden som skall komma
i fråga. Men det är inte märkvärdigare
än att arbetsmarknadsstyrelsen mycket
väl kan klara det.

Jag har också avgivit en blank reservation
på denna punkt. Den gäller
skrivningen i den del av utskottsutlåtandet
som icke ersättes av reservation
6 a.

I statsutskottsmajoritetens yttrande
finns nämligen ett uttalande angående
de rörlighetsstimulerande åtgärderna
som jag tycker är i överkant entusiastiskt.
Man fastslår bland annat utan
att tveka att de hittillsvarande erfarenheterna
av starthjälpen m. m. synes
ha varit goda. Herr Fälldin bör inte
göra någon stor process av att statsutskottet
säger något annat på sidan
19 i utlåtandet; det är nämligen inte
samma människor som utgör majoriteten
på sidan 18 och på sidan 19. Det
blir så ibland när man i utlåtandet infogar
en reservation som fått majoritet
vid statsutskottets plenum. Jag polemiserar
alltså mot den majoritet som finns
på sidan 18 när jag för detta resonemang.

Jag vill understryka att jag inte menar
att de rörlighetsstimulerande åtgärderna
kan undvaras, men jag anser
att statsutskottets skrivning kunde ha
varit litet mera nyanserad på denna
punkt. Sanningen är väl att de vunna
erfarenheterna visserligen inte kan sägas
visa att åtgärderna bör upphöra
men att de som arbetsmarknadspolitiskt
medel också har betydande svagheter.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utfört
en undersökning rörande de personer
som på grund av arbetsbrist lämnat

hemorten och i samband därmed erhållit
starthjälp eller familjebidrag. Undersökningen
har givit en hel del värdefullt
material. Inte minst gäller detta
i fråga om uppgifterna angående hur
länge de förflyttade arbetarna stannade
på den nya arbetsplatsen. Av dem
som fick bidrag i oktober 1959 slutade
nämligen 28 procent inom tre månader
och 68 procent inom ett år. Motsvarande
siffror för oktober 1960 var
27 respektive 64 procent. Av dem som
slutade återvände 47 procent till hemlänet,
medan 27 procent stannade i anställningslänet.

Detta resultat är knappast överraskande.
Det var inte svårt att förutse
att de som en gång flyttat från hemorten
skulle ha lätt att bli rörliga även
i fortsättningen. Ibland trivs man inte
med arbetet, ibland inte med den nya
bostadsorten, och eftersom det är lätt
att få nytt arbete flyttar man i förhoppning
att man skall trivas bättre på det
nya stället och försöker inte övervinna
anpassningssvårigheterna i början. Att
så många återvänder till hemlänet tyder
dessutom på att de inte haft för
avsikt att lämna hemorten definitivt
utan att det endast varit fråga om en
mera kortvarig utflykt.

Att rörligheten bland dem som förflyttats
med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulerande medel
är så stor kan emellertid enligt min
mening inte sägas utgöra något skäl
för att upphöra med verksamheten. I
valet mellan att låta dem gå arbetslösa
på hemorten och att ge dem möjlighet
till arbete på annat håll måste
man välja det sistnämnda.

I den med b betecknade reservationen
antydde man, att de till buds
stående medlen, alltså de rörlighetsstimulerande
medlen, i stället borde användas
för att förbättra arbetsmöjligheterna
i de sysselsättningssvaga områdena
och på detta sätt lösa frågan.
Tyvärr är det väl inte så enkelt. Det
fordras mycket mer kapital för att ska -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

pa ett arbetstillfälle genom att bygga
en industri än genom att bidra till förflyttningen.
Dessutom är det en process
som tar tid. Man kan nog inte
lösa en aktuell arbetslöshetssituation
genom att flytta över pengar från de
rörlighetsstimulerande åtgärderna till
stöd för industri. Jag tror att vi får
lov att acceptera de rörlighetsstimulerande
åtgärderna, trots att de i själva
verket innebär en statsunderstödd avfolkning
av Norrland, så länge industrialiseringen
inte går tillräckligt
snabbt för att suga upp den arbetskraft
som blir ledig inom jordbruk och skogsbruk.

Herr Fälldin sade, att man genom
de rörlighetsstimulerande åtgärderna
berövar Norrland en lokaliseringsfaktor
av betydelse. Det ligger mycket i
detta, och jag har själv använt samma
formulering. Det råder väl inget tvivel
om att när arbetskraftstillgången spelar
en så stor roll i fråga om lokaliseringen
som den nu gör resultatet blir detta.
Visar det sig emellertid, att de som
förflyttas med dessa medel blir mer
rörliga än vad som gäller för genomsnittet
och ofantligt rörligare än arbetskraften
i industrier som förläggs
till industrifattiga områden, tycker jag
nog att vi fortfarande har en lokaliseringsfaktor
i vår goda tillgång på arbetskraft.
Därför anser jag att denna
undersökning har mycket att säga företagen
när dessa skall besluta om lokaliseringsfrågor.
När det gäller att
träffa ett val mellan att utbygga en
industri i ett område med arbetskraftsbrist,
där de anställda måste rekryteras
från olika håll med arbetsmarknadsstyrelsens
hjälp, eller att förlägga
tillverkningen till ett område med överskott
på arbetskraft, tycker jag att den
undersökning som arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort har rätt mycket att
säga. Det är ytterst angeläget, att de
kostnader för företagen som arbetskraftens
rörlighet medför värderas till
sitt fulla värde. De kan i många fall

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

väga tyngre än högre fraktkostnader
eller något högre direkta lönekostnader.

Vi är också eniga om att de rörlighetsstimulerande
åtgärderna är för ensidiga
och att de bör kompletteras med
åtgärder för att underlätta industrialiseringen
på därför lämpade orter i områden
med god arbetskraftstillgång. Jag
tycker emellertid att den diskussionen
med större utbyte kan föras när lokaliseringsutredningens
förslag framlagts.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag är medansvarig för
ett par motioner under denna punkt och
vill med anledning av detta ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk en kort
stund för att motivera mina och mina
medmotionärers synpunkter. Vi bär tillsammans
med herr Nilsson i Kramfors
och herr Näsström, som fört fram motionen
i första kammaren, motionerat
om de rörlighetsstimulerande åtgärderna.
Såväl herr Fälldin som herr Gustafsson
i Skellefteå har varit inne på detta
problem tidigare och framfört de synpunkter
som ligger till grund för utskottsmajoritetens
ståndpunkt i detta avsnitt
av frågan.

När vi motionerade om att de rörlighetsstimulerande
åtgärderna också skulle
få utnyttjas för överflyttning av arbetskraft
till sysselsättningssvaga områden
i avsikt att där stimulera en verksamhet
som kunde bredda näringslivet
innebar detta ingenting annat än ett
godtagande av den ståndpunkt som riksdagen
gjorde sig till tolk för i fjol. Jag
vill erinra om att statsutskottet förra
året föreslog riksdagen att de rörlighetsstimulerande
åtgärderna också skulle få
användas för sådana syften som vi anför
i vår motion. Statsutskottet å sin
sida byggde sin ståndpunkt främst på
ett yttrande av lokaliseringsutredningen.
Vi menade att det kanske inte i
nuvarande läge är till fyllest att man
byter ståndpunkt från ett år till ett annat.
Arbetslöshetsproblemet är ju myc -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

ket svårbemästrat i vissa regioner, och
om riksdagen gör ett uttalande i år och
ett annat nästa år måste det skapa villrådighet
hos myndigheterna och osäkerhet
hos kommunerna om vad statsmakterna
ytterst vill med sin arbetsmarknadspolitik.
Vi får inte bortse från
det väsentliga i att bevara kontinuiteten
i riksdagens bedömning av dessa frågor.

Vår motion har alltså tagit fasta på
den ståndpunkt som riksdagen omfattade
i fjol. Departementschefen säger sig
inte ha kunnat lägga fram några förslag
i enlighet med riksdagens förra året uttalade
önskemål av den anledningen att
han först ville avvakta lokaliseringsutredningens
förslag. Det är nog försiktigt
i överkant att inta denna ståndpunkt.
Man har genomfört de rörlighetsstimulerande
åtgärderna i den ena riktningen.
Lokaliseringsutredningen beräknas visserligen
avge sitt betänkande innevarande
år, men vi vet att det sedan följer
ett vidlyftigt remissförfarande och ytterligare
beredning i departementet innan
riksdagen får uttala sig i frågan. Det
torde vara en realistisk bedömning att
det tar minst två år innan lokaliseringsutredningens
förslag kan upphöjas till
praktisk politik.

Eftersom lokaliseringsutredningen redan
i fjol så helhjärtat tillstyrkte de
åtgärder som det nu är fråga om, tycker
vi att varken Kungl. Maj:ts kansli eller
riksdagen har anledning att på lokaliseringsutredningens
vägnar anföra betänkligheter.
Här gäller ju ingenting annat
än att utrusta Kungl. Maj :t med fullmakt
att inom ramen för anslag som
riksdagen beviljar också stödja de rörlighetsstimulerande
åtgärderna för sysselsättningssvaga
områden. Ofta är det
nu så, att de sysselsättningssvaga områdena
saknar industriell tradition. En
framgångsrik företagare i dessa bygder
anser jag vara värd sin vikt i guld. Likaså
är den yrkesskicklige specialarbetaren
utomordentligt värdefull. Vi menar
att om man genom att underlätta
flyttningen av yrkesskickliga arbetare

till dessa områden kan stimulera sysselsättningen,
är detta ur alla synpunkter
en välbetänkt åtgärd.

Vi skall inte uppfatta detta som någon
kritik mot arbetsmarknadsmyndigheterna.
Jag tror att alla vi som på nära håll
har fått stifta bekantskap med arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder är beredda
att ge det vitsordet, att styrelsen i varje
situation bär försökt göra det bästa
möjliga. Vi förstår också att människorna
flyttar på sig — nu mer än kanske
någonsin tidigare. Särskilt unga människor
känner kanske lust att flytta från
en landsända till en annan. Den arbetssökande
allmänheten i vårt land är ju
av hävd van att söka sin utkomst till
och med på andra sidan av den stora
oceanen.

Jag vill livligt instämma med herr
Fälldin i att detta inte är någon speciell
norrlandsfråga, utan de åtgärder som
vi förordar avser att förbättra sysselsättningen
överallt i de sysselsättningssvaga
områdena. Vi har härvidlag haft
ett ganska realistiskt material att stödja
oss på, vi har nämligen i ganska stor
utsträckning litat på de informationer
man fått från Norge, där dessa åtgärder
har prövats under mycket lång tid och
befunnits vara ändamålsenliga. Under
de senaste 30 åren bär 170 000 människor
lämnat Norrland, och ännu är det
ungefär 2 000 per år och län som söker
sig söderut. Jag läste i en tidningsartikel
i dag, att arbetsmarknadsstyrelsens
chef hade framhållit att av de 150 000
skogsarbetare, som i dag är sysselsatta i
området mellan Norrbotten och Värmland,
torde 50 procent komma att rationaliseras
bort till följd av rationaliseringen
inom skogsbruket. Det betyder
ju oerhört mycket. Hur skall dessa människor
få en rimlig bärgning?

Vi vet också att man i domänstyrelsen
håller på att genomföra rationaliseringar,
som medför att arbetskraften i
skogen friställes i mycket betydande
omfattning. Även i vattenfallsstyrelsen
räknar man med att i år friställa 500

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

å 600 arbetare i Norrbottens och Västerbottens
län. Härtill kommer sedan
effekten av den rationalisering som pågår
inom jordbruket.

Vi motionärer är på det klara med att
man måste acceptera den utvecklingen,
men vi menar att man inte får sitta med
armarna i kors och vänta på det som
kommer att ske. Man måste vidta åtgärder
som lindrar övergångssvårigheterna
och försöka starta något nytt i de områden
där arbetskraft friställes. Vi vet
också att kommuner, landsting och företagarföreningar
ute i länen söker med
ljus ocli lykta efter lämpliga objekt härför.
Även riksdagen har i olika sammanhang
ställt sig positiv till dessa strävanden,
och vi menar att det finns all anledning
för riksdagen att i det fallet bibehålla
sin uppfattning från i fjol.

.lag är angelägen om att här vitsorda
den objektiva hållning som statsutskottets
majoritet har intagit i denna punkt,
och som herr Gustafsson i Skellefteå
sade finns det ingen anledning att nu
dra upp en stor lokaliseringsdebatt. Vårt
förslag kan också betraktas som ett
rnodus vivendi i avvaktan på de åtgärder
som kan bli följden av den nuvarande
lokaliseringsutredningen. Men vi
vill att skadeverkningarna av den pågående
utvecklingen skall bli så lindriga
som möjligt och att motåtgärder skall
sättas in så snabbt det går. Vi tror också
att det redan nu är hög tid att vidta åtgärder
på detta område.

I motioner både här och i första kammaren
har vi också vänt oss mot vissa
uttalanden under denna punkt i elfte
huvudtiteln, som rör vägbyggandet, och
jag vill säga några ord även om den saken.

Utbyggnaden av kommunikationslederna
är en angelägen uppgift i samtliga
län, och vägbyggandet är såvitt jag
förstår beroende av framför allt två faktorer,
nämligen tillgången på kapital
och arbetskraft. Om man i ett län har
båda dessa ting, så kan man givetvis
där göra åtgärderna effektivare och me -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

ra vittomfattande än i det län där man
saknar det ena av dessa element eller
båda delarna.

I norrlandslänen bär man haft överskott
på arbetskraft, och att denna har
sysselsatts med vägarbete har ur såväl
samhällsekonomisk som social synpunkt
varit mycket klokt. Ibland får man den
uppfattningen att det vägbyggande som
sker i Norrland anses vara något slags
självändamål. Jag är dock övertygad om
att alla som på ort och ställe studerat
dessa frågor blivit övertygade om att
det vägbyggande som bedrivits med anslag
från arbetsmarknadsstyrelsen har
varit ekonomiskt likvärdigt med det
vägbyggande som skett inom ramen för
de ordinarie väganslagen.

Professor Ulf Sundberg höll i vintras
ett anförande vid en arbetsmarknadskonferens
i Arvidsjaur. Han talade då
om tillgången på skogsbilvägar och sade
att norrlandslänen var underdimensionerade
när det gällde sådana vägar, vilket
innebär mycket betydande nationalekonomiska
förluster årligen. Det har
därvidlag blivit en eftersläpning i vissa
län, och jag tycker att motiveringarna
härför är ganska bristfälliga. Framför
allt har jag reagerat mot propositionens
påstående att det ur vägpolitiska synpunkter
skulle vara eftersträvansvärt
med en omläggning.

Jag förstår dock att det i dagens läge
inte kan bli fråga om att flytta alltför
många människor från norrlandslänen
till vägbyggen i Mellansverige. Jag bär
här en uppgift om att endast 45 av 3 600
beredskapsarbetare i Norrbotten var
placerade utanför länet den 15 april i
år. Detta antal skall vi dock inte förväxla
med de 2 000 arbetare vi årligen
skickar till de mellansvenska industrierna.
Det torde vara uppenbart att vägbyggandet
i de syd- och mellansvenska
länen inte har kunnat konkurrera om
arbetskraften. Och då är frågan, om det
är rätt medicin att genomföra en ny arbetsmarknadspolitik
för norrlandslänens
vidkommande. Jag tror inte det.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Jag liar tidigare här antytt vad rationaliseringen
i skogen och vattenfallsstyrelsens
friställande av arbetskraft etc.
innebär. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
får enligt min mening inte
dämmas upp. Det behövs tvärtom en anspänning.

Det talas om att vägplanerna har
överskridits på vissa håll, men det sägs
inte hur de har tillkommit. Är det inte
så att medelstillgången varit knapp, varför
de ordinarie flerårsplanerna blivit
underdimensionerade, men att man sedan
fått tillskott av beredskapsmedel
och kunnat bygga ut vägar i en utsträckning
som man hela tiden ansett
vara motiverad?

Jag nämner som ett exempel från
Norrbottens län, att Kungl. Maj :t för
något år sedan hänvisade Graddisvägens
byggande inom ramen för de allmänna
väganslagen. Det är en mellanriksväg,
och riksdagen har understrukit
angelägenheten av denna vägbyggnad.
När flerårsplanerna gjordes upp,
kände man inte till någonting om att
riksdagen skulle komma att göra ett
sådant uttalande. Vidare har riksdagen
så sent som i slutet av november 1962
uttalat sig för en förstärkning av vägbyggandet
i Tornedalen.

Det byggs en väg från Jokkmokk till
Kvikkjokk, och denna väg är helt och
hållet motiverad av vattenfallsstyrelsens
möjligheter att exploatera vattenkraft.
Vägföretaget kostar 13 miljoner kronor,
och 9,5 miljoner tas av anslaget
från vägförvaltningen. Skogsföretagen
har också under senare år alltmer övergått
till bilburna transporter. Man har
då upptäckt att vägarna och broarna
är alldeles för svaga.

Skulle vi dämpa vägbyggandet i övre
Norrland och Norrland över huvud taget,
skulle detta betyda ett avsevärt avbräck
för den sysselsättningsstimulerande
politik som arbetsmarknadsmyndigheterna
söker föra. Vi måste få ett
sådant vägnät att vi till fullo kan utnyttja
naturtillgångarna — skogen, vattenkraften
och malmen.

Jag har varit frestad att göra en liten
jämförelse. Vi har brist på läroverkslärare
i Norrland, men det har ännu
aldrig fallit någon in att här i riksdagen
föreslå att man skulle lägga ned
ett läroverk i Stockholm eller på annat
håll för att frigöra arbetskraft för Norrlands
behov. Herr talman! Jag medger
att parallellen inte är fullständig, men
den är fullständig så till vida att man
vid en tidpunkt, när allt större påfrestningar
på arbetsmarknaden väntas, inte
skall dämpa de åtgärder som vidtas
utan i stället söka få än större effekt
av dessa åtgärder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 6 a. Den står
också enligt min mening i bästa samklang
med de uttalanden, som statsutskottets
majoritet har gjort i fråga om
de rörlighetsstimulerande åtgärderna.
I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Jag kan inte dela herr Fälldins uppfattning
beträffande startbidraget och
utrustningsbidraget. Jag tror att de som
tvingas att lämna sina hemorter för att
söka arbete på annat håll är förtjänta
av den hjälp som dessa åtgärder otvivelaktigt
innebär. De är motiverade ur
individens synpunkt och därmed också
ur samhällets. Gör vi ingenting för att
hjälpa dessa människor, konserverar vi
en slum som i fortsättningen blir ännu
svårare att bemästra.

I detta anförade instämde herrar Löfroth
(fp), Lindström (s) och Lundmark
(s).

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Låt mig först beröra
ett avsnitt av utskottets utlåtande i
punkten 25 som ingen tidigare har varit
inne på. Det gäller anslaget till näringslijälpen.
Näringshjälpen har tidigare
utgått med högst 5 000 kronor. Det
återstående belopp som man behövt för
ett fordon eller för att hjälpa en handikappad
till en rörelse som ett bidrag
till hans försörjning, bär fått skaffas

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

från annat håll — från kommuner,
landsting, ideella organisationer, släktingar
etc.

Under tidigare år har det väckts motioner,
vari begärts en höjning av statsbidraget
på denna punkt, men det har
då inte gått att samla majoritet i utskottet
och kammaren kring denna begäran.
Jag konstaterar nu med tillfredsställelse
att utskottet enhälligt har gjort
avsteg från propositionen och följt motionsyrkandet
om näringshjälpens uppräkning
från 5 000 till 10 000 kronor.
Det innebär en reform, som jag tror
kommer att visa sig vara till mycket
stort gagn. De som närmast har att
handlägga dessa ärenden — det är väl
länsarbetsnämndernas kuratorer -—- behöver
nu inte längre lägga ned så mycken
möda på att samla in pengar, utan
man har ett statsbidrag, vilket täcker
större delen av det belopp som erfordras,
även om det inte täcker allt.

När det gäller de stora frågor som
här tagits upp skall jag fatta mig kort.
Jag kan helt ansluta mig till vad herr
Fälldin anfört och vill bara starkt betona
att lokaliseringsproblemen, såsom
både herr Fälldin och herr Lassinantti
framhållit, inte är någon speciell norrlandsfråga.
Det finns också i Sydsverige
och i Mellansverige betydande områden,
där bristen på arbetstillfällen
inom rimligt avstånd är mycket påtaglig.
Härvidlag behövs aktiva insatser
— aktiva insatser av ett annat slag än
dem som hittills gjorts och vilka huvudsakligen
inriktats på att flytta bort
människor. Det har skapat problem
både för de orter dit människorna
kommit och för de orter som människorna
måst lämna. I förra fallet
har det blivit en befolkningskoncentration
som givit upphov till samhällsproblem
av olika slag, i senare fallet
har det skett en uttunning som gör att
de människor som blir kvar inte kan
hålla en standard som är i klass med
den de i vår tid har rätt att kräva.

Det är väl inte meningen att vi i dag

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

skall ha en stor lokaliseringspolitisk
debatt, utan vi avvaktar naturligtvis
lokaliseringsutredningens förslag. I dagens
tidningar redogörs för en proposition
från finansministern som skulle
ligga på riksdagens bord. Såvitt jag
kan finna har den emellertid ännu inte
kommit — jag förmodar att den kommer
under dagens lopp. Enligt tidningsuppgifterna
framläggs i denna proposition
förslag till skattepolitiska åtgärder
i syfte att främja sysselsättningen
och påverka lokaliseringen. Jag vågar
säga att vi med stort intresse kommer
att ta del av denna proposition.

Jag framhöll att de lokaliseringspolitiska
problemen inte är någon speciell
norrlandsfråga. Men låt mig betona
att de ändå får en alldeles speciell
karaktär därigenom att norrlandslänen,
som geografiskt sett tillsammans
utgör två tredjedelar av landet, hotas
av en befolkningsminskning som på sikt
måste verka helt ödeläggande. Det är
inte att undra på att norrlänningarna
stegrar sig inför propåer som innebär
att ytterligare åtgärder skall vidtagas
för att rycka undan det underlag —
alltså den arbetskraft som ännu finns
kvar — vilket jämte de direkta naturtillgångarna
bildar utgångspunkten för
en positiv lokaliseringspolitik.

Herr talman! Jag anser i likhet med
herr Fälldin att det mest konsekventa
ställningstagandet till utlåtandet i detta
avsnitt är att biträda reservationerna
6 a och 6 b. I övrigt ber även jag att
få ansluta mig till utskottets förslag.

Herr ST AXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill inledningsvis
meddela att jag kommer att föra utskottets
talan rörande samtliga moment
utom mom. III, där jag ämnar yrka bifall
till reservationen 6 c.

Innan jag går in på de avsnitt, där
skiljaktiga meningar redovisats, vill jag
framhålla att utskottet enhälligt föreslagit
en utvidgning av möjligheterna
till s. k. näringshjälp. De arbetsmark -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

nadspolitiska åtgärderna har under senare
tid i hög grad inriktats på att
främja arbetskraftens geografiska och
yrkesmässiga rörlighet. Därigenom har
beredskapsarbetena kunnat ges en
mindre omfattning än som eljest skulle
varit nödvändigt samtidigt som det
blivit möjligt att utnyttja arbetskraften
mer effektivt. Beredskapsarbetena har
också i stor utsträckning använts som
skyddad sysselsättning för handikappade,
så att de handikappade lättare
skall kunna anpassa sig till förhållandena
på den öppna marknaden.

Vad beträffar medelsanvisningen till
sysselsättningspolitiska åtgärder för
nästa budgetår råder inga delade meningar
inom utskottet. Men självfallet
är det för närvarande inte möjligt att
annat än högst summariskt uppskatta
behovet av beredskapsarbeten och andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
under nästa budgetår.

Som jag framhöll i början av anförandet
råder allmän enighet i utskottet
också om näringshjälpen. I en del
fall är det ju inte möjligt att bereda
den handikappade arbete i öppna marknaden.
Han eller hon kan måhända på
grund av sitt handikapp inte anpassa
sig till rytmen på en arbetsplats, varför
det är svårt att bereda vederbörande
lämplig anställning. Då utgör näringshjälpen
ett verkligt värdefullt komplement
till övriga sysselsättningspolitiska
åtgärder.

Ett annat viktigt ändamål för näringshjälpen
är att bereda en handikappad
möjlighet att skaffa sig en bil,
så att han eller hon lättare kan ta sig
till och från arbetet. I båda dessa fall
har den statliga näringshjälpen hittills
ofta måst kompletteras genom bidrag
från kommuner, landsting och enskilda
organisationer. Det har därför ibland
varit svårt att tillräckligt snabbt få fram
beslut i sådana ärenden. Jag vill också
påpeka att det inte är rationellt att
ha en stödform uppsplittrad på flera
organ, såsom här är fallet.

Detta har varit de väsentliga motiven
för att utskottet i detta fall gått längre
än Kungl. Maj:ts proposition och —
som också nämnts i föregående anföranden
— föreslagit en höjning av näringshjälpens
maximibelopp från 5 000
kronor till 10 000 kronor.

På de punkter som nu berörts har
utskottet varit enigt. Däremot bär det
framkommit delade meningar på ett par
andra punkter, som jag nu vill stanna
vid.

Reservation 6 a berör frågan om
överflyttning av friställd arbetskraft i
Norrland till beredskapsarbeten i andra
delar av landet. Departementschefen
erinrar i detta sammanhang om den redovisning
som vi nyligen under sjätte
huvudtiteln fick över omfattningen av
det vägbyggande vilket sedan 1958 bär
ägt rum genom beredskapsbyggen. Därav
framgår att huvudparten av beredskapsarbetena
har anordnats i norrlandslänen.
En följd härav bär blivit
att det totala vägbyggandet inom dessa
län ligger avsevärt före gällande flerårsplaner
för väginvesteringarna. Vägbyggnadsverksamheten
i vissa län i övriga
delar av landet släpar däremot efter
i motsvarande flerårsplaner. Från
vägpolitisk synpunkt, säger departementschefen,
är det därför önskvärt
att friställd arbetskraft som -— märk väl
— tillfälligt behöver beredas sysselsättning
genom arbetsmarknadsmyndigheternas
försorg, i vidare omfattning än
hittills erhåller sådan sysselsättning i
andra delar av landet.

På denna punkt framhåller reservanterna
»att väginvesteringarna allestädes
måste anses produktiva oavsett förhållandet
till flerårsplanerna och att ... de
aktuella beredskapsarbetena i Norrland
måste ses jämväl som ett ekonomiskt utvecklingsarbete
för näringslivet». Reservanterna
hemställer också därför »att
beredskapsarbeten som behövs för sysselsättning
av friställd norrländsk arbetskraft
så långt möjligt må anordnas
inom resp. norrländska län».

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Personligen bär jag stor förståelse för
reservanternas uppfattning att väginvesteringarna
-ingår i ett ekonomiskt utvecklingsarbete.
Jag bär själv vid ett tillfälle
myntat uttrycket »vägar från näringspolitisk
synpunkt», men jag kan
inte som reservanterna gör driva synpunkten
så långt att jag bortser från
vägplanerna. I vägplanerna finns en avvägning
av behovsgraden av olika vägar,
och vid denna avvägning tages väl
numera viss hänsyn till de näringspolitiska
synpunkterna.

Utskottet bär på denna punkt anfört:
»Avgörande vid valet av arbetsobjekt
får därvid vara både den prioritering
som kan ges åt den ifrågavarande investeringen
och den sysselsättningspolitiska
effekt som projektet medför.» Utskottet
tillägger emellertid också — och
det är ett ganska viktigt tillägg: »Självfallet
bör vid hänvisning till beredskapsarbete
hänsyn tagas till den enskilde
arbetssökandens personliga förhållanden,
varvid möjligheterna att bereda
honom en mera stadigvarande sysselsättning
särskilt måste beaktas.»

Jag vill på den senast berörda punkten
yrka bifall till utskottets hemställan.

Reservation 6 b berör de rörlighetsstimulerande
medlen — resebidr-ag,
starthjälp etc. Reservanterna yrkar här
att under senare tid förekommande utrustningsbidrag
skall upphöra att utgå.
Vidare motsätter de sig den utvidgning
av start-hjälpen som departementschefen
föreslår. Jag skall inte bär redovisa reservanternas
motivering — den har på
ett ganska utförligt sätt också framförts
av föregående talare, som yrkade bifall
till denna reservation.

Vad arbetsmarknadspolitiken beträffar
är det för den enskilde arbetstagaren
av vitalt intresse att kunna beredas
anställning på en ort och inom ett yrkesområde,
där han kan få en så långt
möjligt jämn och stadig sysselsättning.
Det är därför viktigt att det finns en
rik tillgång på åtgärder som kan -bidra -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

ga härtill. De rörlighetsfrämjande medlen
med resebidrag, starthjälp och familjebidrag
är ett verksamt inslag i
denna verksamhet. Dessa arbetsmarknadspolitiska
medel är inte dyrbara,
men de kan i många fall ge stor effekt.
Självfallet får man alltid vara beredd
på att en arbetssökande, som bereds
hjälp med flyttning till annan ort, av
olika skäl kan komma att flytta därifrån
igen. Hjälpen behöver emellertid
därför inte ha haft enbart en negativ
effekt. Den som förflyttats kanske har
fått sysselsättning under en tid då han
annars måst gå arbetslös, och han har
också fått erfarenhet från en annan arbetsplats
och kanske från ett annat arbetsområde.

Det är i dessa avseenden av stor betydelse
att arbetsmarknadsmyndigheterna
fortlöpande följer upp effekten av
olika åtgärder inom sysselsättningspolitiken,
så -att dessa åtgärder alltid kan
ges den mest ändamålsenliga inriktningen.
Då det också bär kunnat konstateras
att dessa åtgärder lett till goda -resultat,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Jag övergår därefter till att tala för
bifall till reservation nr 6 c. Det är riktigt
att när frågan förra året behandlades
gällde det om de rörelsestimulerande
medlen skulle få tas i -anspråk
även för underlättande av rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft till regioner
med betydande sysselsättningssvårighete-r
och för att därigenom öka sysselsättningsmöjligheterna.
Statsutskottet
ställde sig positivt till förslaget men
förordade en särskild prövning av frågan.

Föredragande statsråd har emellertid
inte v-arit beredd att ta ställning n-u. Jag
anser det nödvändigt -att redovisa vad
Kungl. Maj:t verkligen hav sagt, -detta
därför att utskottet använder ett enligt
min mening för hårt skrivsätt och orättvist
bedömer Kungl. Maj:ts ståndpunkt.
Jag vill emellertid säga till herr Fälldin
att han bär rätt i att utskottet har

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

gjort sig skyldigt till tvetalan. Men han
bar förbisett den omkastning som bär
skett vid utskottsbehandlingen då avdelningens
förslag blev reservation i utskottet,
medan reservationen i avdelningen
blev utskottets utlåtande. Det
hela gick därvid kanske litet för fort,
och vill man ha logik i skrivsättet och
undvika tvetalan skall man följa reservation
nr 6 c.

Jag vill alltså citera departementschefens
yttrande: »Om de rörlighetsstimulerande
medlen skall användas som lokaliseringspolitiska
hjälpmedel och sålunda
kunna lämnas vid flyttning till
sysselsättningssvaga områden, måste
bidrag därvid rimligen kunna lämnas
såväl till arbetslösa som till icke arbetslösa.
Enda förutsättningen skulle vara,
att det är fråga om kvalificerad arbetskraft,
som kan bidra till att öka sysselsättningsmöjligheterna.
Därvid aktualiseras
vissa avgränsningsproblem, exempelvis
om bidrag skall lämnas till tjänstemän
inom den allmänna förvaltningen,
ingenjörer inom storindustrien o. s. v.
Frågan om vilka geografiska områden
som åtgärderna skall avse kan inte avgöras
utan allmänna lokaliseningspolitiska
överväganden.» Statsrådet säger
vidare: »Jag är inte beredd att föreslå,
att bidrag utgår på detta sätt. Inom den
närmaste tiden torde lokaliseringsutredningen
komma att avge sitt betänkande.
Frågan bör bli föremål för avgörande
i samband med att utredningens
förslag behandlas.»

Statsrådet som är närvarande i kammaren
kan givetvis bäst tolka innehållet
i denna sin skrivning. Vi reservanter
har i korthet fattat den på följande sätt:
Frågan är komplicerad, bär kan uppstå
avgränsningsproblem och det krävs allmänna
lokaliseringspolitiska överväganden.

Vi reservanter bär på denna punkt
inte velat motsäga statsrådet. Vi bär
alltså inte tagit ställning, och det bar
inte heller den avdelning i utskottet
gjort som ursprungligen stod bakom

förslaget. Vad vi bär funnit avgörande
är att statsrådet icke direkt har tagit
avstånd från tanken utan vill avvakta
lokaliseringsutredmingens betänkande.
Vi bär inte velat motsätta oss detta utan
funnit att det kan vara befogat att så
sker.

Jag skall inte citera statsutskottets
skrivning på denna punkt. Utskottet och
reservanterna står varandra mycket
närmare än majoriteten i sin skrivning
gör gällande. Jag anser emellertid att
det vore sakligt oriktigt om denna skrivning
skulle vinna riksdagens bifall. Reservanterna
står kvar — det vill jag understryka
med anledning av herr Lassinanttis
påstående om att vi bär ändrat
mening — på den positiva ståndpunkt
i denna fråga som utskottet i sin
helhet intog i fjol. Då lokaliseringsutredningen
snart kan förväntas framlägga
sitt förslag, kan man emellertid räkna
med att dessa frågor under den närmaste
tiden kommer under prövning.

Jag vill, hem talman, i detta avseende
yrka bifall till reservation nr 6 c.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det är ganska viktigt
att i denna debatt först och främst slå
fast att det råder en mycket stor enighet
mellan alla politiska partier i fråga
om den aktiva arbetsmarknadspolitiken
och insättandet av kompletterande
sysselsättningspolitiska åtgärder
där sådana behövs. Men enligt vad jag
kan finna börjar det komma fram ett
par principfrågor som jag tror det är
utomordentligt väsentligt att diskutera,
om man i fortsättningen skall kunna
vinna enighet kring arbetsmarknadspolitiken.

Den första principfrågan berör det
som herr Fälldin var inne på, när han
talade om sysselsättningspolitiken i Västernorrland
och arbetsmarknadsläget i
Kramfors stad. Herr Fälldin citerade en

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

anställd som förklarat att han inte var
beredd att ta arbete på någon annan
ort trots att han därmed löpte risken
att förlora sitt arbetslöshetsunderstöd:
»Här trivs jag och här vill jag stanna.»

Då anmäler sig emellertid frågan:
Hur långt skall egentligen samhället
engagera sig för att säkerställa arbetsmöjligheter
inom vissa bestämda geografiska
områden? Menar herr Fälldin
att man skall garantera sysselsättningen
på varenda plats i vårt land och
att samhället, så fort det uppstår arbetslöshet
någonstans, skall skapa arbetstillfällen
just på den plats där de
arbetslösa är bosatta?

Vi som är anhängare av den fulla
sysselsättningen har alltid tolkat detta
begrepp på det sättet, att samhället
skall garantera att det totalt sett finns
arbetstillfällen som motsvarar tillgången
på arbetskraft men att arbetskraften
sedan i stor utsträckning måste anpassa
sig efter det ekonomiska livets
förändringar.

Jag kan ta ett exempel. På 1930-talet
var det en mycket besvärande kris i
Bohuslän. I stora distrikt med många
stenhuggerier satte sig arbetslösheten
fast, och samhället måste ingripa, bland
annat med statsbeställningar på sten.
Men man vidtog också andra åtgärder.
Den viktigaste var att man på olika
sätt försökte främja yrkesutbildningen
och utflyttningen från Bohuslän. I dag
har stenarbetarna inte några sysselsättningsproblem.
Behovet av stenarbetare
är tvärtom större än tillgången.

Ett annat exempel är textilföretagen

1 Norrköping. Skulle samhället ha gripit
in och garderat textilarbetarna sysselsättning
där för all framtid? Textilproduktionen
är i dag ungefär lika
stor som för fyra, fem år sedan, men
antalet sysselsatta inom textilindustrien
har gått ned med ungefär 30 procent.
Den arbetskraft som blivit friställd har
tvingats att söka sig till andra orter;
många gånger långt bort från sin tidigare
bosättningsort.

2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Om t. ex. fåraveln slår fel i Västernorrland,
skall samhället då gripa in
och överta ansvaret för sysselsättningen
av de jordbrukare som blivit friställda? Det

är klart att man inte kan göra
ingripanden av detta slag.

Den andra principfrågan gäller insättandet
av rörelsestimulerande medel.
Statsutskottets majoritet har ansett att
de rörelsestimulerande medlen skall
användas också i motsatt riktning. Det
kan jag i och för sig acceptera, men jag
kan inte acceptera den tanke som ligger
bakom utskottsmajoritetens skrivning
att en intensifiering av de rörelsestimulerande
åtgärderna »uppenbarligen
skulle motverka det syfte, som lokaliseringsutredningens
uppdrag innefattar,
och försvåra genomförandet av de förslag
utredningen kan förväntas framlägga».
Jag tolkar detta uttalande så
att man är beredd att acceptera att det
skall finnas depåer av arbetslösa och
undersysselsatta litet varstans i landet
som en reserv, om ett företag händelsevis
skulle intressera sig för en sådan
depå och vilja förlägga en industri på
en ort där det finns arbetskraft. Så
kan man inte resonera. Det innebure
ju att man inte kunde utnyttja alla produktiva
arbetskraftsresurser; de arbetslösa
och undersysselsatta tillför ju inte
samhället de tillgångar som de skulle
kunna göra.

Det finns två sätt att angripa detta
problem. Det ena är att ge arbetskraften
arbete där den finns. Det andra
är att de arbetslösa får utbildning så
att de därefter kan göra sin insats i
produktionen.

En sak som jag tror att norrlandsrepresentanterna
ofta glömmer bort är
att den flyttning av arbetskraft från
norr till söder och i viss utsträckning
även från söder till norr som äger rum
i vårt land — arbetskraftens rörlighet
i vårt land torde vara rekordartat stor,
jämförd med andra länder — är en del
av utbildningsverksamheten. En stor

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

del av den arbetskraft som flyttar norrut
och söderut återvänder sedan efter
en del år och ger just det väsentliga
bidrag till produktionslivets förstärkning
och näringslivets utbyggnad som
kunnat konstateras i norrlandslänen.
Denna utbildningsverksamhet främjas
bl. a. genom de stimulansbidrag till
flyttning, som ingår i den rörlighetsstimulerande
politiken.

Det förefaller vidare egendomligt att
man diskuterar dessa rörlighetsstimulerande
åtgärder som om de på något
sätt skulle vara negativa i förhållande
till norrlandsintressena. I stor utsträckning
användes de inom Norrland, i
Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland
etc., och de utgör väl också medel
för omflyttning av norrlänningarna
inom hela Norrland och inom respektive
län. När det gäller den statistik
som herr Gustafsson i Skellefteå
åberopade och varur han hämtade uppgifter
för att använda som negativa
argument, så kan man också ur den
statistiken få fram att av dem som
erhöll olika bidrag 1959 omkring 50
procent gällde bidrag för flyttning
inom Norrland. Motsvarande siffra under
1960 var 40 procent.

Menar verkligen reservanterna att
norrlänningar, som flyttar inom Norrland,
skall avstå från den ökning på
200 kronor som är föreslagen när det
gäller starthjälp? Varför skall norrlänningarna
mista denna, om de flyttar
exempelvis från Härnösand och upp till
Umeå? De behöver kanske denna hjälp
för att kunna etablera sig där uppe.
Varför skall de behöva avstå från alla
dessa stimulansbidrag som lämnas för
omflyttningar? Här säger norrlandsrepresentanterna
själva till sina egna invånare:
»Ni begriper inte ert eget bästa,
om ni försöker flytta från dessa
platser där det råder arbetslöshet och
undersysselsättning. Ni skall inte ta
vara på dessa möjligheter, utan ni skall
stanna kvar för vi behöver er en gång
i framtiden.»

Men är det så säkert att det blir någon
framtid? Herr Lassinantti har just
påpekat hur rationaliseringen går fram
t. ex. inom skogsbruket, och man måste
kanske inom en 4—5-årsperiod avstå
från hälften av arbetskraften som inte
längre behövs där. Detsamma gäller
gruvorna, som kan bryta flera miljoner
ton malm ytterligare utan att öka arbetsstyrkan,
och vidare pappers- och
massaindustrien, järn- och stålindustrien.
De basindustrier, som i dag
finns i Norrland, kräver inte mera folk,
utan det kommer i stället att bli färre
och färre anställda.

Norrlandsrepresentanterna här i riksdagen
säger emellertid: »När det erbjuds
arbetstillfällen på annat håll,
skall ni likväl stanna.» Men arbetstagarna
måste givetvis tänka på sin framtid
och på sina familjer, på barnen och
deras möjligheter att i sin tur kunna
få en lämplig utkomst.

Här gäller det alltså två principfrågor:
Skall samhället garantera arbete
på varje geografisk plats i vårt land?
Och skall man sätta sig till doms över
människorna och säga: »Ni får inte lov
att utnyttja de olika stimulansbidrag,
varigenom man försöker göra det lättare
för människorna att välja.» Det
är inte någon som förbjuder människorna
att stanna kvar, men man skall heller
inte beröva dem den hjälp och stimulans
som visar sig behövlig för att
åstadkomma en rationell fördelning av
arbetskraften i vårt land.

Jag vill gärna instämma i vad bl. a.
statsutskottets högt värderade ordförande
har sagt beträffande näringshjälpen,
och jag vill också hänvisa till de
vägande synpunkter som herr Andersson
i Knäred anförde på den punkten.
Det är glädjande att man får denna
förstärkning av näringshjälpen.

Jag vill också hänvisa till vad statsutskottets
ordförande sade beträffande
de väsentliga synpunkter som finns i
reservation 6 c. Jag skulle gärna, som
jag nyss framhöll, ansluta mig till för -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

slaget om de rörlighetsstimulerande åtgärderna
i motsatt riktning, under förutsättning
att motiveringen hade varit
en annan och den riktiga; jag stödde
ju förslaget därom i kammaren i fjol.

Jag vill också säga ett par ord om
beredskapsarbetena, som herr Larsson
i Hedenäset och herr Lassinantti var
inne på. Det gäller frågan om i vilken
utsträckning man skall ha beredskapsarbeten
i gång och vilken avvägning
som därvidlag skall göras. Jag instämmer
gärna med dem som anser att väganslagen
är otillräckliga med hänsyn
till att expansionen av motorismen har
ökat trafikvolymen, men det måste vara
någon angelägenhetsgradering i fråga
om arbetsuppgifterna. Då kommer
man in på den väsentliga frågan, om
det föreligger mer angelägna arbeten
bland vägföretagen i mellersta och södra
Sverige —• där det inte finns tillräckligt
med arbetskraft — än på någon
plats i Norrland. Skall vi då avstå
från utförandet av dessa angelägna vägarbeten
i mellersta Sverige trots att det
därigenom kan finnas risk både för
människoliv och mycket annat och
trots att de besparingar, som skulle göras
genom igångsättande av dessa arbeten,
uppenbart är mycket stora? Skall
vi ändå dra oss för att sätta i gång
dessa arbeten därför att de arbetslösa
skall kunna stanna kvar i Norrland och
där beredas arbete genom igångsättande
av ytterligare beredskapsarbeten?
Men vem har sagt att administrationen
räcker till och att planer är utarbetade
i sådan utsträckning att dessa arbeten
kan igångsättas? Även inom Norrland
förekommer stora omflyttningar av arbetskraft.
Norrlands yta motsvarar, som
herr Andersson i Knäred påpekade, två
tredjedelar av vårt land. De olika vägföretagen
kan inte ordnas precis intill
stugknuten, utan även norrlänningarna
får flytta i ganska stor utsträckning.
Skillnaden i omflyttning blir inte
särskilt stor, om man i visa fall flyttar
folk till mellersta Sveriges vägföre -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

tag i stället för till företag inom Norrland.

Jag vill alltså rikta uppmärksamheten
på denna angelägenhetsprövning liksom
på att man tvingas göra omflyttningar
även inom Norrland. Därför är
det mycket väsentligt att beredskapsarbetarna
bereds möjlighet att oftare besöka
sina hem och träffa sina anhöriga
liksom att de ges tillfälle att från
beredskapsarbetena komma över till
andra arbeten.

Herr talman! Det är ytterligare en
synpunkt som jag tror bör tillfogas
denna debatt. När olika talare här beskriver
arbetsmarknadspolitiken sker
det i sådana ordalag att man får intrycket
att det gäller att utsätta människor
för något slags tvång. Men så
är ju inte alls fallet. Vad som sker är
att arbetsmarknadsmyndigheterna ställer
till förfogande olika hjälpmedel vilka
individen får lov att ta i anspråk
om han så önskar för att därigenom
lösa sina egna problem. Det är väl så
det demokratiska samhället skall fungera.
Medborgarna skall ges just en sådan
service att de kan träffa ett mera
rationellt val än vad som är möjligt
utan denna service. Bland annat de
rörlighetsstimulerande bidragen är ju
till för att människorna i stor utsträckning
skall få möjlighet att pröva sig
fram. Det är inte alls säkert att man
med en gång finner den rätta arbetsplatsen
eller det rätta yrket. Men just
genom att söka sig runt på arbetsmarknaden
kan människorna få möjlighet
att göra det i längden förnuftigaste valet.

Därför skall inte denna rörlighetsstimulerande
politik betraktas perfektionistiskt
i den meningen att varenda
flyttning måste resultera i att människorna
stannar kvar dit de en gång
flyttat. Många kommer att återvända
till den gamla hemorten och på nytt
pröva förhållandena där för att sedan
söka sig till andra orter och kanske
där så småningom finna det efterläng -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

tade, varaktiga arbetet. Det är så jag
tror att man bör se på den rörlighetsstimulerande
politiken.

Med det anförda, herr talman, vill
jag yrka bifall till utskottets förslag i
alla delar utom beträffande mom. VI,
där jag yrkar bifall till reservationen
6 c.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Att herr Kellgren är
förlorad för tanken på att vi skall flytta
folk var bekant förut — både i denna
kammare och annorstädes. Låt mig
emellertid ta upp ''den saken, eftersom
herr Kellgren vill göra den till föremål
för en principdebatt. Jag accepterar
gärna en sådan, även om jag är litet
illa ställd, eftersom jag bara bär tre
minuter till förfogande.

Herr Kellgren frågar: Vill herr Fälldin
att man skall garantera sysselsättning
på alla platser i vårt land? Ja, det
är det klassiska argumentet från flyttnings
i v rar nas sida. Låt mig då bara erinra
om — och jag har gjort det förut
—• att vi bär lämnat hästskjutsepoken
och kommit över i bilepoken. I synnerhet
vi som bor i Norrland räknar inte
avstånd i kilometer utan ii minuter. Om
man jämför en person i Storstockholm,
som skall bege sig till sitt arbete, med
en som är bosatt uppe i Norrland, så
kan den senare hinna mycket långt på
samma tid som det tar för den som är
bosatt i Stockholm att komma till sitt
arbete. Det är inte tal om att sprida ut
företag till varje by, utan det är fråga
om att upprätthålla sysselsättningen så,
att människor i ett regioncentrums omland
bär möjlighet att nå sin arbetsplats
på rimlig tid. Med den motivering, som
herr Kellgren använder, är emellertid
till och med Kramfors inte längre en
ort på vilken man skulle satsa för att
upprätthålla sysselsättningen.

Det är inte något tvivel om att vi alla
bejakar rationaliseringen på olika områden,
i jordbruket, i skogen, inom trämasseindustrien
och sågverksindustrien

etc. Men vad vi inte bejakar är att människorna
som friställs nödvändigtvis
måste söka sig till eu annan del av landet
för att få möjlighet till ny sysselsättning.

Sedan är det ett egendomligt argument
herr Kellgren anför då han hänvisar
till sid. 19 i utskottsutlåtandet
och säger att den som skriver fast sig
på detta sätt accepterar arbetslöshetsöar
och en situation där arbetskraften
får stå och vänta på arbetstillfällen. Med
det resonemang som herr Kellgren bedriver
borde utrustningsbidrag utgå
även i södra Sverige, i de sysselsättningssvaga
områdena där, ty eljest skulle
dessa obehagliga arbetslöshetsöar
uppstå.

Det finns en annan princip än den
herr Kellgren ständigt hänvisar till för
att på sikt lösa dessa frågor, nämligen
att verkligen gå in för att människorna
får valfrihet även när det gäller att ta
anställning.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Tiden medger inte att
alltför utförligt ta upp de olika debattörernas
synpunkter, utan jag får inskränka
mig till att beröra några frågor.

Jag har redan i mitt första anförande
klargjort att vi inte kan godta uppfattningen
att starthjälpen och utrustningsbidraget
skulle rationaliseras bort ur arbetsmarknadspolitikens
arsenal. Vi anser
att om en människa av omständigheterna
tvingas söka sig arbete på en
annan plats, så är det socialt och samhällsekonomiskt
motiverat att vederbörandes
utgifter blir så små som möjligt.

Att statsutskottets ärade ordförande
yttrade sig så försiktigt som han gjorde,
kan jag mycket väl förstå. Han representerar
ju ett område, där man också
bär sysselsättningsproblem eller i varje
fall har haft det tidigare. Men jag tyckte
att vår värderade och blide ordförande
var en smula »advokatyrisk», när han
försökte tänja på utskottsmajoritetens
formuleringar. När man i ett utskott

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

röstar mellan olika alternativ, finns det
inte möjlighet att i efterhand omformulera
argumenteringen. För oss socialdemokrater,
som stöd i den situationen att
vi kunde ansluta oss till andra meningsriktningar,
var det angeläget att se i
vilken män yrkandena överensstämde
med våra. I det avsnitt som behandlar
frågan om rörelsestimulerande åtgärder
i omvänd ordning, gick utskottets skrivning
ut på att motionsyrkandena skulle
bifallas, och i själva klämmen hemställer
utskottet om skrivelse till Kungl.
Maj :t. Även om man hade kunnat önska
att eu och annan formulering varit något
annorlunda, tyckte vi inte att denna
skönhetsfläck utgjorde en så allvarlig
belastning, att vi skulle frångå våra
krav i själva sakfrågan, ty det är ju
den som är det väsentliga.

Herr Kellgren berörde mångt och
mycket, men han glömde en sak. Han
räknade upp flyttningen och utbildningen
men gick helt och hållet förbi
de strävanden som kommit till uttryck
även här i riksdagen i olika sammanhang,
nämligen att också försöka se till
att nya företag startas. Det gamla talet
om att norrlänningen vill stanna där
han är född håller inte streck. Vi bär
lång erfarenhet av motsatsen, och i mitt
tidigare anförande bär jag levererat
siffror som utgör ett otvetydigt bevis för
den saken.

Jag måste säga att det var överraskande
att herr Kellgren på denna punkt
kom med dessa insinuationer.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Såväl herr Staxäng som
herr Kellgren bär huvudsakligen lagt
upp sin argumentering mot formuleringen
i reservationerna och inte mot
reservanternas ståndpunkter. Jag tycker
inte att formuleringen av den punkt i
utlåtandet som herr Staxäng anmärkte
på, nämligen att väginvesteringarna allestädes
måste anses produktiva oavsett
förhållandet till flerårsplanerna, är sär -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

skild lyckad. Jag skulle nog inte själv
ha skrivit på det sättet. Men om man
går med på en reservation, är det med
hänsyn till det konkreta förslag som
den innehåller, och i detta fall håller
jag helt med de övriga reservanterna.

Herr Kellgren riktar största delen av
sin argumentering mot formuleringen
av en mening som gäller frågan om att
få använda de rörelsestimulerande medlen
för att flytta yrkesutbildad arbetskraft
till områden med svag sysselsättning,
medan han däremot tycks vara
färdig att ansluta sig till statsutskottet
i fråga om det konkreta förslaget.

Herr Kellgren anförde vidare att för
50 procent av de norrlänningar, som
kom i åtnjutande av sådana rörelsestimulerande
medel, gällde det flyttning
inom Norrland. Jag tycker att en sådan
uträkning tjänar bra litet till. Herr Kellgren
bär ju upplyst oss om att Norrland
utgör ungefär halva Sverige. Det
är nog till föga glädje för exempelvis
norrbottningarna, om de som flyttar
stannar i Gävleborgs län i stället för att
fortsätta till Uppsala län. Herr Kellgren
skulle i stället ta reda på hur många
som flyttar inom länen. I varje fall i
Västerbotten är det ytterst få, i de flesta
fall rör det sig om bidrag för förflyttning
till annat län. Jag bär tidigare sagt
att jag inte anser att de siffror, som arbetsmarknadsstyrelsen
fått fram i sin
undersökning, talar för att vi skall upphöra
med de rörelsestimulerande åtgärderna.
Men de har nog en hel del att
säga företagen, när dessa skall besluta
om sin lokaliseringspolitik. Det är därför
jag tycker att siffrorna bör dras
fram vid så många tillfällen som möjligt.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I motsats till mig och
åtskilliga andra pläderade herr Kellgren
för att arbetslösa i Norrland i ökad
utsträckning skulle engageras för vägbyggande
i andra delar av landet. Låt

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

mig i det sammanhanget först konstatera,
att det icke blott är fråga om vägbyggande,
utan även om att höja standarden
på vägarna. Därvidlag finns
mycket att göra i de nordliga landsdelarna.
Inte minst därför att lokaliseringsutredningen
har nämnts, syns
det mig vara lämpligt att för herr Kellgren
läsa upp ett kort uttalande av
landshövdingen i Norrbottens län, vilken
tillika är ordförande i lokaliseringsutredningen: »Vi

bär under de senaste åren avstått
årligen omkring 2 000 arbetsföra personer,
varav ca 90 procent är under
35 år, för att hålla produktionen i gång
i andra län. Samtidigt som vi yrkesutbildar
ungdom 1 stor utsträckning för
samma ändamål. Det bär vi gjort utan
knot. Men att vi i avsevärd omfattning
skall avstå arbetskraft för att i södra
och mellersta Sverige bygga vägar, soin
vi själva har ett stort och väldokumenterat
behov av, det är att gå för långt
och motverkar de små ansatser till en
aktiv lokaliseringspolitik, som gjorts på
sistone och som vi hoppas skall komma
i gång i ökad omfattning i likhet med
vad förhållandet är i våra grannländer
och många andra stater.»

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Fälldin vill
jag säga att jag aldrig bär påstått att
Kramfors är en av de orter som inte
skulle kunna expandera. Jag tror bestämt
att Kramfors blir den expansiva
orten just i Ådalsbygden och kommer att
kunna dra till sig mycket folk.

Det fanns emellertid i herr Fälldins
sätt att resonera en sak som man bör
fästa kammarens särskilda uppmärksamhet
på. Det är tanken att vi skulle
tycka det och det om vad som är bäst
för människorna, i stället för att låta
dem själva välja, och föreställningen
att alla som flyttar skulle få det sämre.
Den flyttning som äger rum i vårt land
går ofta till de områden där man bär

bättre betalt och bättre förhållanden
över huvud taget.

Herr Fälldin kommer då med argumentet
att man får lika långa resvägar i
Storstockholm som om man tar anställning
i en tätort i Västernorrland. Men
det finns ju så mycket annat än just
resvägen att ta hänsyn till: den bättre
service som ges i tätorterna, barnens
ökade utbildningsmöjligheter, familjens
större möjligheter att få försörjning,
t. ex. om hustrun vill ha ett kompletterande
arbete etc. Alla dessa synpunkter
är väl kända från den stora lokaliseringsdebatten,
och jag tycker inte att
herr Fälldin bör alldeles glömma bort
dem.

Till herr Lassinantti vill jag säga att
det inte är meningen -att vi skall ha en
lokaliseringsdehatt bär. Jag är lika övertygad
som herr Lassinantti om nödvändigheten
av att driva en aktiv lokaliseringspolitik,
men den saken skall vi
inte diskutera i dag.

Herr Gustafsson i Skellefteå trodde
att det bara var mot formuleringarna i
reservation 6 c som jag hade invändningar.
Men det är mot själva tankegången
jag reagerar, själva föreställningen
att man skulle tillåta arbetslöshet
och undersysselsättning i avvaktan
på att företag skall lokaliseras till en
viss ort. Jag vänder mig mot hela tanken
att man skulle acceptera arbetslöshet
och reagerar starkt inför det faktum
att det i denna kammare kan finnas
någon som är anhängare av den
tanken.

För övrigt visar statistiken att västerbottningarna
inte alls i så ringa utsträckning
får starthjälp och andra
bidrag för flyttning inom länet. Det var
14 av 86 och 13 av 81 som åren 1959
respektive 1960 fick sådana bidrag.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Med tanke på de uttalanden
jag hänvisade till i ortspressen
av människor som bor i omedelbar

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

närhet av Kramfors måste jag dra den
slutsats jag drog beträffande herr Kellgrens
resonemang om denna tätort. Det
fanns också ett annat anmärkningsvärt
uttalande i herr Kellgrens huvudanförande.
När herr Kellgren resonerade
om vad vårt förslag skulle leda till frågade
han, uppenbarligen på fullt allvar,
om det är säkert att det finns
någon framtid för dessa bygder. Nej
risken är ju, herr Kellgren, att det inte
finns någon framtid, om det får fortsätta
på samma vis som nu.

Herr Kellgren räknade upp alla de
fördelar tätorterna har i servicehänseende.
Som jag tidigare sade hjälper
man dem som flyttar med starthjälp,
familjebidrag o. s. v. Men vad ger man
de människor som blir kvar? Deras
krav på service skall man alltså ta ännu
mindre hänsyn till, och de skall vara
belåtna med denna nya situation, som
förvärras ytterligare genom denna aktivitet
från samhällets sida. Det får
också en annan verkan på företagarsidan
som jag gärna vill få kommenterad.
Man fyller ett företag med 200,
500 eller 700 personer och befriar företaget
från kostnader på 5 000—6 000
kronor per anställd. Dessa kostnader
får företagen själva bära i icke expansiva
regioner. Vad fick herr Winemar
för samhälleligt stöd när han slog sig
ned i Kramfors, där det finns överskott
på arbetskraft?

Detta är ingen konstruktion som jag
funnit på medan jag gått här i kammaren
och i korridorerna. Jag vill citera
en ledare i Nya Norrland, socialdemokratisk
tidning, som jag förutsätter
har daglig kontakt med arbetare
däruppe. Rubriken lyder »Utmanande
flyttningsreklam». I ledaren heter det
bl. a.: »Arbetsmarknadsstyrelsens förmedlingsverksamhet
har med denna
långsiktiga omflyttningspolitik fått ett
lokaiiseringspolitiskt drag, som går
stick i stäv mot de positiva tongångar
som då och då hörts av från det hållet.
Denna form av subvention till före -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

tag söderut bör upphöra. De som behöver
arbetskraften bör betala vad det
kostar att erhålla den.»

Man kan inte klara balansen här genom
att ensidigt subventionera företag
som slår sig ned i expansiva regioner.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart, herr
Kellgren, att vi inte skall föra en allmän
lokaliseringsdebatt här i kammaren
i dag. Vår motion går emellertid
ut på att man skall få vidta dessa rörlighetsstimulerande
åtgärder för att få
arbetskraft till regioner med betydande
sysselsättningssvårigheter. Detta innebär
onekligen ett lokaiiseringspolitiskt
inslag, inbakat i den allmänna
arbetsmarknadspolitiken. Vad vi reservanter
vill framhålla är att om man
inte vidtar motåtgärder nu utan de
rörlighetsstimulerande åtgärderna får
verka ensidigt kanske man snedbelastar
arbetsmarknaden i onödan så att,
när man skall börja förverkliga lokaliseringsutredningens
förslag, detta blir
förenat med mycket stora svårigheter.
Vi vill alltså undvika onödig skada.
Jag tror att herr Kellgren håller med
oss om att vi inte föreslår några större
äventyrligheter, när vi vill lägga prövningen
i Kungl. Maj:ts hand. Det innebär
väl att arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att få det avgörande inflytandet
över de konkreta problemställningarna.

Det finns ett ordspråk som säger att
den gödda grisen förstår inte den svultnas
situation. Attributen kan kanske
hamna på fel person, men herr Kellgren
lever i ett samhälle, i Stockholm,
där det inte finns några lokaliseringspolitiska
bekymmer. Den som i sin
ungdom har drivits ut i AK-arbete och
fått lämna sin hembygd tycker det är
litet malplacerat när han 30 år senare
får höra hur den arbetslöse skall reagera.
Han bär ur sin egen erfarenhetsvärld
element som aldrig utplånas från
sinnet.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Vi kan naturligtvis inte rida spärr
mot en naturlig utveckling, men vi har
skyldighet att se till att de negativa
dragen inte göres onödigt markanta.
Det är detta som ligger bakom vår
framställning, och jag tycker att även
herr Kellgren som arbetsmarlcnadsman
borde kunna sluta upp bakom denna.
Efter herr Kellgrens senaste anförande
är jag emellertid övertygad om att det
är nödvändigt att rösta mot honom i
denna fråga i dag.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan bara upprepa
att jag gärna liksom i fjol skulle ha
stött förslag om att använda de rörlighetsstimulerande
åtgärderna i motsatt
riktning, om inte utskottsmajoriteten
hade skrivit på ett sådant sätt
att man helt enkelt inte kan rösta
på det förslaget. Själva innebörden i
vad utskottet föreslår är att man skall
acceptera arbetslöshet eller undersysselsättning
intill dess att lokaliseringsutredningen
blir färdig med sina förslag
och dessa förslag bringas i verkställighet.

Jag är fullt medveten om alla de besvärligheter
som finns i de sysselsättningssvaga
bygderna, och dessa besvärligheter
kommer att öka alltmer. Vad
jag menar med mitt uttalande om framtiden
är att den tekniska utvecklingen
går så snabbt och rationaliseringen och
besparingen av arbetskraft är så stor
att man måste vidta genomgripande åtgärder.
Men jag vill inte att de åtgärderna
skall vara så beskaffade att de
är auktoritära och medför att människorna
förlorar sin valfrihet. Avsikten
med dessa rörlighetsstimulerande åtgärder
är just att öka valmöjligheten
för arbetslösa och undersysselsatta.
Jag kan inte få in i min hjärna att
herr Fälldin menar allvar med att t. ex.
den kramforsbo som flyttar till Umeå
eller Luleå för att arbeta där skall avstå
från bidragen därför att man från
ett politiskt partis sida anser att man

skall slå vakt om just de människor
som vill ha sysselsättningsmöjligheter
på vissa bestämda geografiska orter,
när det inte finns möjlighet härför.

Denna stora lokaliseringsdebatt får
vi emellertid ta i annat sammanhang.
Jag är inte så säker på att alla de som
är kritiska mot den rörlighetsstimulerande
politiken är beredda att acceptera
de ganska långtgående förslag man
då kan bli tvingad att genomföra.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara helt kort
beröra uttalandena av ett par talare
om att jag alltför mycket fäst mig vid
den formella utformningen av motiveringen
i skrivningen beträffande de rörlighetsstimulerande
medlen som vi nu
diskuterat ganska länge. Jag skall inte
ingå på en hel del av de övriga argument
som i dag framförts från norrlandsbänken.
Jag bär alltid med mycket
stor respekt åhört norrlänningarnas
argumentation i dylika frågor, och
jag skall inte gå in på något bemötande
av de synpunkter de har framfört.

Jag vill emellertid bara ännu en gång
understryka att ståndpunktstagandet
från de reservanter som står bakom
reservation 6 c gäller inte bara den
rent formella utformningen av utskottets
utlåtande på denna punkt, hur
allvarligt det än är. Det är inte bara
som sagts här fråga om tvetalan utan
det är också enligt min mening tillika
ett alldeles för skarpt uttalande. Jag
tror inte vi gagnar saken med en sådan
skrivning, om riksdagen skulle besluta
i enlighet med förslaget. Som jag förut
sade står vi varandra så nära, att jag
tror att vi hade kunnat skriva ihop
oss, om vi haft mera tid till förfogande.

I själva sakfrågan vill jag ännu en
gång framhålla att det yttrande av avdelningen
som blivit reservation på
denna punkt innebär att man vill fasthålla
vid fjolårets positiva ståndpunkt.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Vi har bara i anslutning till statsrådets
uttalande framhållit att man skall avvakta
lokaliseringsutredningens betänkande,
vilket snart är att vänta. Jag
tror att det är just detta som har föranlett
första kammaren att på denna
punkt bifalla reservationen.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Efter denna stora debatt
skall jag koppla in på ett mindre
spår. I motionen II: 397 har vi tagit
upp arkivarbetarnas löneförhållanden.
Den 15 januari i år var antalet personer
som sysselsattes med arkivarbete
eller musikerhjälp 1 960. Av dessa avlönades
181 gemensamt av staten och
vederbörande kommun. Antalet personer
med musikerhjälp var 46.

Det är således inte fråga om någon
större grupp av människor. Men det
bär under en följd av år varit en eftersatt
grupp med sämre löner, sämre
sjukförmåner och sämre anställningstrygghet
än löntagare i övrigt. Från
den 1 juni 1962 har lönerna något förbättrats
samtidigt som möjligheter har
skapats till en individuell lönesättning.
De arkivarbetare, som på detta sätt har
fått en individuell lön som är högre än
ordinarie löner, är emellertid endast
ett fåtal. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar
detta antal till 225 eller 12 procent
av hela antalet arkivarbetare.

I dagens läge är det dock inte arkivarbetarnas
löner som är det största
problemet för denna löntagargrupp.
Av betydligt större intresse är att de
får sjukförmånerna förbättrade och anställningstryggheten
större. Antalet fria
sjukdagar är bara 12 per år, fördelade
med 6 på vartdera halvåret. Sjukledighet
med oavkortad lön erhålles först
efter sex månaders anställning. Den begränsningen
beträffande sjukförmånerna
existerar också, att sådan förmån
inte utgår samtidigt med sjukpenning.

Anställningstryggheten, vilken närmast
avhandlas i de motioner som nu
är föremål för behandling, är inte till2*
— Andra kammarens protokoll 1963.

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

fredsställande ordnad. På grund av att
beredskapsarbetets karaktär fått ligga
till grund för arkivarbetena är anställningstiden
alltför begränsad. Men likväl
händer det att en arkivarbetare får
stanna i sitt arbete år ut och år in. I
motionen har vi framhållit det olämpliga
i att dessa arkivarbetare ständigt
blir beroende av riksdagens goda vilja
när det gäller att få höjda löner. Det
borde enligt motionärernas uppfattning
finnas möjlighet för löneuppflyttning
för dessa löntagare efter i princip samma
linjer som i det statliga lönegradssystemet.
Detta är enligt vår mening en
angelägen trygghetsfråga för arkivarbetarna.

Utskottet har å sin sida menat att
erfarenheterna av de nyligen företagna
ändringarna i arkivarbetarnas anställningsförhållanden
först bör avvaktas
innan ytterligare ändringar överväges.
Jag vill inte motsätta mig att så
sker och yrkar därför inte bifall till
motionen. Men jag förutsätter att de
frågor som behandlas i motionen kommer
att bli föremål för allvarliga överväganden,
så snart omständigheterna
påkallar detta.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Anledningen till att jag
har begärt ordet i denna debatt utan att
ens vara motionär är helt enkelt att jag
i likhet med herr Fälldin gärna vill
framhålla att detta inte är något utpräglat
norrlandsproblem som nu diskuteras.
Herr Kellgrens tankegångar och
uppfattning bär också gjort mig orolig
för mitt eget hemläns framtid och dess
möjlighet till expansion.

Jag vill erinra om att det även i de
sydligare delarna av landet finns län
som bär en synnerligen ogynnsam befolkningsutveckling,
vilken också på ett
mycket markant sätt avviker från vad
som gäller för riket i övrigt. Enligt uppgifter
som sammanställts av länsarbetsNr
IS

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

nämnden i Kalmar län är befolkningsökningen
under tidsperioden 1930—
1962 i detta län endast 1,2 procent mot
23,4 procent för riket i övrigt. Med tanke
på den lokaliseringsdebatt som kommer
att äga rum, behöver vi naturligtvis
inte nu spekulera över detta förhållande
och inte heller föra någon mera
ingående diskussion med anledning därav,
men i principfrågan vill jag ändock
framföra de lokala insatserna i exempelvis
Kalmar län.

På det primärkommunala planet
vidtas en del åtgärder för att ändra
på den befolkningsutveckling som
nu äger rum. Sålunda söker man stimulera
tillskapandet av nya arbetsmöjligheter
i den egna bygden genom exempelvis
ökad yrkesutbildning som skapar
kvalificerad arbetskraft och genom inrättande
av befattningar som näringskonsulenter
i landstingskommunal regi,
i syfte att påskynda lokaliseringen av
arbetstillfällen. Jag menar, herr talman,
att det under sådana förhållanden är
angeläget att den verksamhet som bedrives
på det kommunala planet inte omöjliggöres
genom statliga motåtgärder på
detta område. Jag vill endast framhålla
önskvärdheten av en nödvändig synkronisering
mellan de statliga och kommunala
åtgärderna i de sysselsättningssvaga
områdena.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
6 a och 6 b.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den grupp jag tillhör
har biträtt förslagen både i fjol och i
år om förstärkning av arbetsmarknadsmyndigheternas
personalresurser, bl. a.
av den anledningen iatt en sådan förstärkning
har betecknats som en viktig
del i strävandena att befrämja den fulla
sysselsättningen. Jag vill emellertid också
betona att dessa resurser inte blir
rätt använda, om man utnyttjar den väsentliga
delen av förstärkningen till att
flytta folk från Norrland men däremot
gör ganska litet för att åstadkomma sys -

selsättning i de områden där det finns
arbetslösa. Det felaktiga i denna politik
kan exemplifieras på det sätt som herr
Lassinantti gjort här och som anges i
reservation nr 6 a. Det är orimligt att
man exempelvis från ett område i Norrbotten,
där det finns dels tusentals arbetslösa,
dels en oerhörd brist på vägar,
skickar arbetslösa till vägarbeten i andra
delar av landet.

Jag skulle också vilja göra en erinran
med anledning av herr Lassinanttis förklaring
att i huvudsak två faktorer påverkar
möjligheten till vägbyggande,
nämligen pengar och arbetskraft. Att
tillgången på arbetskraft i Norrland och
framför allt i Norrbotten inte kan utgöra
ett hinder är alldeles klart. För
min del anser jag att det inte heller kan
anföras något försvar för en så snål medelstilldelning
att såväl vägbristen som
arbetslösheten i Norrland bibehålls.

Från den synpunkten vill jag också
understryka vad som redan sagts om
behovet av flera skogsbilvägar. De är,
såsom framhållits i tidigare debatter
här i riksdagen, en viktig förutsättning
för att skapa bättre förhållanden i
skogsdistrikten. För några dagar sedan
behandlade riksdagen en kommunistisk
motion med förslag om ökade anslag till
skogsbilvägar, men då förelåg ett enhälligt
avslagsyrkande från statsutskottet,
inklusive vissa talare som i dag har
påtalat behovet av ökat vägbyggande!
Enligt min mening är det ringa konsekvens
i ett sådant uppträdande.

Det finns emellertid ytterligare en
faktor utöver dem, som herr Lassinantti
anfört, som påverkar vägbyggandet,
nämligen det militära vetot mot vägbyggen.
Jag påstår inte att man kan
bortse från försvarspolitiska synpunkter
när det gäller att avgöra kommunikationsfrågor.
Även sådana synpunkter
måste naturligtvis beaktas, men de får
inte bli så avgörande för viktiga kommunikationsprojekt
som de hittills efta
har varit. Det är alldeles tydligt att de
militära myndigheterna inte har någon

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

benägenhet att ta rimliga hänsyn till
näringspolitiska och andra intressen
som står på spel och som måste vägas
mot de militära önskemålen. Framför
allt i Norrbotten bär vi massor av exempel
på hur näringslivets utveckling bär
hindrats av sådana skäl och hur därmed
också möjligheterna att sysselsätta
folk vid vägbyggen och andra kommunikationsprojekt
har minskats. Eftersom
herr Lassinantti i detta sammanhang
erinrade om vad som borde ske i Tornedalen
vill jag gärna understryka att det
förhåller sig så som han säger. Just i
Tornedalen har emellertid militärt veto
bl. a. mot kommunikationsplaner varit
ett allvarligt hinder för utvecklingen av
näringslivet. Om överbefälhavaren nu
får ytterligare en hel infanteribrigad till
svensk-finska gränsen, lär dessa svårigheter
komma att accentueras ytterligare.

Vidare vill jag erinra om en annan
faktor som försätter näringslivet i Norrbotten
i ett ogynnsamt läge. Det är den
dåliga planeringen. Under många år genomfördes
tidskrävande och säkert mycket
kostsamma förberedelser för omfattande
nya kraftverksbyggen i Norrbotten.
Mellan 30 och 40 nya kraftverksföretag
skulle byggas. I fjol meddelade
regeringen efter det besked, som hade
lämnats av vattenfallsstyrelsen, att det
inte skulle bli något av med allt detta.
Man hade räknat fel, framhölls det, och
överskattat behovet av elektrisk energi.
Nu skulle man alltså begränsa kraftverksbyggan
det mycket väsentligt. Hur
avsevärt detta har påverkat arbetslöshetssiffrorna
i Norrbotten framgår av
att redan i första omgången inemot
1 000 kraftverksarbetare blev arbetslösa.
Senare har länsstyrelsen i sina prognoser
för de närmaste åren som bekant
påpekat att man kan räkna med att
inemot 800 personer tidvis kommer att
tillföras arbetslöshetsarmén i Norrbotten
på grund av det minskade kraftverksbyggandet.

I dag meddelar tidningarna plötsligt

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

att man tydligen har räknat fel igen —
denna gång lyckligtvis i andra riktningen.
Vid Svenska vattenkraftföreningens
årsmöte i torsdags tillkännagavs
att man nu hade gjort beräkningar
av kraftkonsumtion under åren 1965—
1980 och kommit till det resultatet att
enbart den enskilda och kommunala
kraftindustrien successivt måste färdigställa
vattenkraftsanläggningar som innebär
en ökning av den årliga kraftproduktionen
med nära 10 miljarder
kWh. En genomförd inventering visar,
att detta kan ske genom ett utbyggande
av ett 80-tal projekt, som de olika kraftföretagen
räknar med skall komma i
fråga under denna tid. Men vad som
härvidlag gäller privata och kommunala
företag borde väl också gälla för de statliga
företagen. Är det så att staten skall
avstå från kraftverksutbyggandet i Norrland
bara av det skälet att privata företag
i stället skall få bygga ut på andra
håll? Resultatet blir att arbetslösheten
ökar i Norrland. Jag tycker det är dålig
planering och en mycket betydande orsak
till de svårigheter vi dras med i de
norra landsdelarna.

Sedan vill jag göra några repliker till
herr Kellgren. Han säger sig ha tolkat
den fulla sysselsättningen så, att statens
åtgärder skall avse att maximalt utnyttja
tillgänglig arbetskraft. Denna allmänna
formulering kan vi väl allihop instämma
i. Den måste emellertid kompletteras
med att man inte bara kan
flytta folk hur som helst, oberoende av
var tillgången till arbetstillfällen finns.
Herr Kellgren anser tydligen att man
skall flytta de arbetslösa oberoende
även av vilka verkningar det får både
för de enskilda och de bygder det handlar
om. .lag kan för min del inte acceptera
en sådan ståndpunkt, och ännu
mindre kan jag acceptera herr Kellgrens
resonemang när lian säger, att det
inte är säkert att det blir något nytt företag,
som man sitter och väntar på i
dessa arbetslöshetsbygder. Detta hör
onekligen till de i näringspolitiskt hän -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

seende avgörande principer som herr
Kellgren ville ha diskuterade, men innan
jag går in på detta skall jag säga
några ord om den alldeles påtagliga karikatyr
som han gav av norrlänningarnas
ståndpunkter i detta fall.

Ingen har sagt, att det skall ordnas
med arbete i varenda by där det finns
arbetslösa. Men vi måste i alla fall kräva,
att man inte skall tillämpa en politik
som medför att t. ex. större delen av
Norrbotten, som utgör en fjärdedel av
landets yta, i hög grad blir avfolkad.
Skulle vi bara nöja oss med vad privatföretagare
vill göra i Norrbotten, skulle
det praktiskt taget inte bli någonting
alls, och det är väl det herr Kellgren
litar på. Detta är en process isom inte
gäller enbart de personliga intressen,
som herr Kellgren så nonchalant avfärdar.
Det gäller också, som jag tidigare
sagt, kommunernas ekonomi, glesbygdernas
kulturliv och möjlighet för
massor av människor att få en viss valfrihet
även i fråga om bostadsort. Som
sagt, jag har aldrig krävt att staten eller
andra skall anlägga industrier eller
andra näringspolitiska företag på varenda
ort, där det över huvud taget finns
arbetslösa. Man måste emellertid kunna
kräva att det med statens, eller om det
går med privatas, ingripande skall skapas
vissa storindustriella stödjepunkter
kring vilka näringslivet i övrigt kan
växa fram i dessa landsdelar.

Så var det principerna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i ett yttrande som
också finns i årets riksdagstryck angivit
två avgörande programpunkter, som
tydligen också herr Kellgren vill betrakta
som riktningsgivande. För det första
måste man enligt arbetsmarknadsstyrelsen
utgå ifrån att det svenska näringslivet
även i fortsättningen skall ha den
typ som det för närvarande bär, d. v. s.
den privatkapitalistiska typen, möjligen
uppblandad med ett och annat statligt
företag. För det andra skall man ha som
huvudprincip i fråga om lokaliseringspolitiken
att flytta folk ifrån arbetslös -

hetsområdena till områden där det redan
finns arbetstilfällen. Den avgörande
skillnaden mellan oss och herr Kellgren
är tydligen, att han kapitulerar
inför kapitalisternas oförmåga och ovilja
att lösa problemen i Norrland, medan
vi menar att staten har tillräckliga
medel att klara saken. Detta är inte
att »acceptera arbetslösheten» när man
som vi vidhåller att staten skall fortsätta
på den väg som den så framgångsrikt
slagit in på när den skapade statens
järnverk, skogsindustrierna och de
statliga gruvorna. Va menar att man
borde fortsätta också med mekaniska
verkstäder och ytterligare förädling avskogsprodukter.

Låt mig ställa en liten fråga till herr
Kellgren i vad gäller flyttningen. Han
resonerar som om vem som helst av
de arbetslösa kunde flytta. Det blir
bättre för dem, säger han, i andra delar
av landet; de får bättre betalt och
drägligare förhållanden över huvud taget.
Jag kan i detta sammanhang bortse
från de rent personliga intressen
många människor har av att bo där
de för närvarande bor. Men det finns
en mycket betydande kategori arbetslösa,
som inte kan flytta, nämligen de
gifta kvinnorna i Norrland. De är kanske
gifta med gruvarbetare som har anställning,
skogsarbetare, arbetare vid
Norrbottens Järnverk eller andra industrier.
De är alltså av familjeskäl bundna
vid sin nuvarande bostadsort. Tänker
herr Kellgren flytta dem också?
Herr Kellgrens egen partitidning i Boden
skrev häromdagen, att man kan
räkna med att minst 5 000 kvinnor i
Norrbotten är arbetslösa i den meningen
att de vill ha arbete men inte kan
få det —- och de kan inte flyttas. På
den punkten måste väl herr Kellgren
medge att det inte finns någon annan
lösning än att flytta industrier eller
vidtaga andra åtgärder som gör att arbetskraften
kan utnyttjas maximalt!

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 6 a).

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja
och 84 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 b); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr An -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

dersson i Knäred begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 169 ja
och 31 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 c); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25 :o) mom. III) i utskottets utlåtande nr
It röstar

Ja;

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Omskolning m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 c) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Staxäng begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 86 ja och 110 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
6 c) av herr Virgin in. fl.

Mom. IV—VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27

Omskolning m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Rehabilitering innebär
alltid en förmån för dem som kommer
i åtnjutande av densamma. Men den
kan också vara förenad med åtskilliga
olägenheter, som stundom kan bli
mycket betungande. Jag vill emellertid
understryka att rehabiliteringsverksamheten
är en avgjord tillgång för samhället.
Den har först och främst en humanitär
motivering, men den är också
lönande, kanske mest lönande av våra
sociala stödformer. Därför bör samhället
givetvis animera så många som
möjligt av dem som behöver omskolning,
att låta omskola sig, samt underlätta
vägen härför.

Fru Eriksson i Stockholm och jag har
i en motion yrkat på en förstärkning
och förbättring av det familjetillägg
som nu utgår under omskolningstiden,
och jag ber att här få aktualisera den
frågan. Även om det inte går att i dag
vinna kammarens bifall, tror jag att
frågan har framtiden för sig, och det
är närmast ur den synpunkten som
jag här vill försöka hålla den levande.

För närvarande utgår barnbidrag i
samband med utbildningen med 45 kronor
per månad och barn. Kungl. Maj:t
har inte ansett sig kunna förorda en
ökning av detta bidrag. Följden härav
torde bli att barntillägget från folkpensionen
inte bara reducerar det barnbidrag
som ingår i utbildningsbidraget
utan det leder också till en minskning
av grundbidraget. Och detta är det allvarliga.
En pensionsförmån som är avsedd
att utgå för barnens försörjning
kommer med andra ord att få bestrida
en del av kostnaderna för faderns
eller moderns omskolning, och det kan
inte vara riktigt.

Nu har arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit
detsamma som vi har yrkat i
vår motion, nämligen en fördubbling
av barnbidraget från 45 till 90 kronor.
Meningen har varit att bidragen därigenom
skall komma i paritet med
barntillägget i folkpensioneringen. Och
det intressanta är att socialstyrelsen
och försvarets civilförvaltning samt
riksförsäkringsverket i princip bär tillstyrkt
höjningar av utbildningsbidraget
och familjeförmånerna i samma riktning.

Eftersom utskottet nu har ansett sig
böra avstyrka motionen, lär någon ändring
inte vara möjlig att åstadkomma i
år. Jag vill emellertid understryka det
rättvisa i vår framställning för att därmed
bädda för ett beslut senare i den
riktning vi föreslagit. Och motiveringen
härför är värdet av att ge de rehabiliteringssökande
en stimulans, som
kan hjälpa dem att bli omskolade, att
komma in i produktionen och att bli

Fredagen den 26 april 1963 Nr 18

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten

vanliga skattebetalare och människor
med ett mera fullvärdigt liv. Varje sådan
stimulans är tillrådlig.

Herr talman! Jag har för dagen inte
något yrkande utan har här endast velat
understryka sakens betydelse.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 28—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till
polisdistrikten

Kungl. Maj :t hade (punkt 51, s. 145—
149) föreslagit riksdagen att till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 32 512 000 kr.,
därav 21 690 000 kr. att avräknas mot
automobilskatteme dlen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringabg (1:501)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (11:592), hade
— såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte bevilja statspolisintendentens
äskande om 15 tjänster utöver
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
därav till statspolisorganisationen
i gottgörelse till polisdistrikten för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 32 732 000 kr. därav 21 910 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 501 och II: 592, såvitt nu var i fråga,
till Statspolisorganisationen: Gottgörelse
till polisdistrikten för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
32 512 000 kr., därav 21 690 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Edström och Per Petersson, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt herr
Turesson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 501 och II: 592,
såvitt nu var i fråga, till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 32 732 000 kr., därav
21 910 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Den nuvarande kommunikationsministern
har under senare
år visat ett påtagligt intresse för trafiksäkerhetsfrågorna.
Det arbete han
nedlagt på dessa har tillvunnit sig uppskattning
bland trafikanterna runt om
i vårt land. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med några siffror
rörande trafikskadornas omfattning —■
vi vet alla att deras storleksordning
är enorm. De åtgärder, som trafikanterna
mest lagt märke till av dem som
vidtagits under senare år, är för det
första hastighetsbegränsningarna under
vissa tidsperioder, då trafiken bedömts
bli särskilt livlig, och för det andra
den utökade trafikövervakningen.

Hastighetsbegränsningarna har självfallet
varit omtvistade. Det finns människor
som inte tycker om dem på
grund av att de utgör ett ingrepp i den
frihet som vi är vana vid att ha på
våra vägar. Jag tror emellertid att det
övervägande omdömet har varit, att
hastighetsbegränsningarna varit till nytta
inte bara för att nedbringa trafikolycksfallsfrekvensen
under de tider
de gällt, utan också därför att de har
haft en viss uppfostrande inverkan på
motorförarna. Självfallet kan det finnas
människor som anser sig ha så
bråttom, att de blir irriterade över att
inte få hålla den hastighet som de är

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till

vana vid. Vi har emellertid så utomordentligt
snabba och bekväma förbindelser
på statens järnvägar, att hastighetsbegränsningarna
inte behöver vara
till någon större nackdel för denna
kategori.

Trafikövervakningen kostar i motsats
till hastighetsbegränsningarna
pengar för statsverket. Den är emellertid
nödvändig både för att man skall
kunna hålla uppsikt över att bestämmelserna
om hastighetsbegränsning efterlevs
och för att man skall kunna
komma till rätta med oskick, vårdslöshet
och drullighet på vägarna. Jag tror
att en effektiv trafikövervakning är det
bästa sättet att komma åt den alltmer
utbredda nonchalans som förekommer
i landsvägstrafiken.

Men även om trafikövervakningen
under senare år har utökats, måste vi
alla ha klart för oss att detta bara är
början. Det återstår ännu oerhört mycket
innan vi har en organisation med
så stor personal och så stora tekniska
resurser att den räcker till för behovet.
Under sådana förhållanden har vi tyckt
att det är beklagligt att Kungl. Maj:t
inte har kunnat biträda statspolisintendentens
mycket måttliga begäran
om en utökning av antalet tjänster med
55 nya. Kungl. Maj:t har i stället föreslagit
att endast 40 nya tjänster skall
inrättas.

Jag förstår mycket väl att detta är
en avvägningsfråga. Det ena önskemålet
måste vägas mot det andra. Men
jag tror inte att detta är en riktig
form av sparsamhet. Jag tror att man
på detta område får lov att satsa betydligt
mera än man hittills gjort och
att det därför hade varit klokt att ge
statspolisintendenten de 55 tjänster som
han begärt, så mycket mer som det för
närvarande finns lämplig rekryteringspersonal.
Vi vet inte om sådan kommer
att stå till buds i ett annat läge. Av
detta skäl har vi vid denna punkt fogat
en reservation, i vilken vi yrkar
bifall till den motionsledes framförda

polisdistrikten

hemställan om 55 nya tjänster enligt
statspolisintendentens anhållan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Turesson framhöll, att genom den kraftiga
ökningen av motortrafiken allt
större krav ställs på de trafikövervakande
organen. En förstärkning av
statspolisen är därför nödvändig.

När nu Kungl. Maj :t föreslår en utökning
med 40 man vill utskottet tillstyrka
detta förslag. Räknar man in
de 40 tjänster som ordningsstatspolisen
förstärkts med innevarande budgetår
innebär det att den trafikövervakande
polisen under innevarande och nästa
budgetår kommer att utökas med 80
man.

Reservanterna föreslår ytterligare 15
tjänster. Men med hänsyn till den kraftiga
förstärkning som föreslagits i propositionen
är det svårt att motivera
ett frångående av Kungl. Maj :ts förslag.

Det föreligger alltså en viss differens
i åsikterna om takten i utbyggnaden.
Att en förstärkning behövs är majoriteten
och reservanterna ense om.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Turesson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41: o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar Ja; -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren ibifallit reservationen
7) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
iatt han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 47 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 42—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 73 s. 197—
202) föreslagit riksdagen att till Vissa
kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 7 252 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström (I: 232) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås (11:280), hade hemställts, att
riksdagen till Vissa kostnader för civilförsvarsulbildning
m. m. för budgetåret
1963/64 måtte anvisa ett anslag av
7 382 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:232 och 11:280 till Vissa kostnader
för civilförsvarsutbildning m. om. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 7 252 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Per Petersson, fröken Karlsson och herr
Turesson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1:232 och 11:280
till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 7 382 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TURESSON (h):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet uttalat sig mycket positivt om
värdet av de insatser i civilförsvaret
som görs av de frivilliga flyggrupper
som finns organiserade. Enligt motionärernas
mening bör dessa flyggrupper
även få ekonomiska möjligheter till övningar
länsvis, så att den erforderliga
beredskapen kan upprätthållas. Utskottsmajoriteten
antyder att vid fördelningen
av ifrågavarande utbildningsanslag
bör även motionärernas önskemål
kunna beaktas. Reservanterna anser
emellertid att för att verksamheten
skall säkras bör anslaget för ändamålet
uppräknas med 130 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 8 av herr Per
Petersson m. fl.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det sker ju en avvägning
av de totala kostnaderna för civilförsvaret.
Därför är det svårt att göra
avvikelser på enstaka punkter utan att
också vidtaga justeringar i andra avsnitt.
Utskottsmajoriteten har för den
skull inte velat frångå Kungl. Maj:ts
förslag utan har uttalat sig för att de
olika delkostnaderna för civilförsvarsutbildningen
skall bedömas i ett sammanhang.

Den verksamhet som reservationen
gäller anser vi vara viktig, och redan

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Stat för försvarets fastighetsfond

i majoritetsförslaget är 70 000 kronor
inräknade för denna utbildningsverksamhet.
Utskottet förutsätter även att
vid den årliga avvägningen av anslaget
för utbildningsverksamheten behovet
av stöd för den nu avsedda verksamheten
i skälig utsträckning beaktas.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan; dels ock på bifall till reservationen
8) av herr Per Petersson in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 64—87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna SS och S9

Lades till handlingarna.

§ 9

Stat för försvarets fastighetsfond

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1963/64
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
(bilaga 6, punkterna 188 och 189) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln beräkna till Ersättning
till försvarets fastighetsfond: Kasernbyggnaders
delfond ett förslagsanslag
av 121 282 000 kr. samt till Ersättning
till försvarets fastighetsfond: Befäst ningars

delfond ett förslagsanslag av
38 700 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 44, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 15 februari
1963, föreslagit riksdagen att dels godkänna
vid berörda statsrådsprotokoll

såsom bilaga fogat förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1963/64, dels ock för nämnda budgetår
under fjärde huvudtiteln anvisa följande
förslagsanslag, nämligen Ersättning
till försvarets fastighetsfond: Kasernbyggnaders
delfond 124 751 000 kr. och
Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Befästningars delfond 38 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson in. fl. (I: 2) och den andra
inom andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping in. fl. (II: 2),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Erik Filip Petersson och Nyman
(I: 591) och den andra inom andra kammaren
av herrar Carlsson i Huskvarna
och Hamrin i Jönköping (11:725),
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (1:592) och
den andra inom andra kammaren av
herr Dahlgren m. fl. (II: 726), i vilka
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 44 måtte medge
att för budgetåret 1963/64 av förslagsanslaget
till Kasernbyggnaders delfond
4 990 000 kr. användes till Mindre iståndsättningsarbeten,
för vilka kostnaderna i
varje särskilt fall ej beräknades överstiga
100 000 kr., samt för täckande av prisstegringar,
i enlighet med vad som anförts
i motionerna, samt att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den enligt motionerna nödvändiga
jämkningen mellan de särskilda delposterna
inom ramen av det i propositionen
föreslagna slutbeloppet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:591 och 11:725
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:592 och 11:726
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna vid statsrådsprotokollet

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

över försvarsärenden för den 15 februari
1963 såsom bilaga fogat förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1963/64;

b) för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa
följande förslagsanslag, nämligen

Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Kasernbyggnaders delfond

124 751 000 kr.,

Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Befästningars delfond 38 700 000
kr.;

IV. att motionerna I: 2 och II: 2 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Förra året interpellerade
jag försvarsministern angående kasernbeståndet
i landet. Han erkände att
det var dåligt. Jag motionerade också
förra året särskilt beträffande I. 12 kaserner
i Eksjö som befinner sig i
mycket dåligt skick — jag hoppas verkligen
att ingen annan förläggning är
sämre. I år har herr Hamrin i Jönköping
och jag motionerat om en ökning
av anslaget till reparation av kasernerna
i Eksjö. Fortifikationsförvaltningen
liar erkänt att kasernerna är dåliga,
nerslitna och ohygieniska och behöver
renoveras. Fortifikationsförvaltningen
hade föreslagit en delrenovering av tre
kaserner, men förvarsministern föreslår
i stället en helrenovering av två kaserner.
Fortifikationsförvaltningen hade begärt
950 000 kronor för ändamålet och
försvarsministern föreslår i stället 2
miljoner, en god och välbehövlig ökning.
Med det utseende kasernerna har är
ett stort anslag välbetänkt och vi har
föreslagit anslag för renovering av ytterligare
en kasern.

Det kan naturligtvis ha sina svårigheter
att renovera tre kaserner på en
gång vid en förläggning, men med de
möjligheter som finns på platsen bör

Stat för försvarets fastighetsfond

det gå att börja med reparationen av
den tredje kasernen den 1 april nästa
år.

Vi bär i motionen skildrat hur kasernerna
ser ut. Det har också förut påtalats
här i kammaren. Kasernerna är i bedrövligt
skick. Ingen ordentlig renovering
har gjorts sedan 1920, och allting
är hårt nerslitet. Logementen är mörka
och trånga. Toalettanordningarna är
under all kritik. Tvättställen är gamla
och bristfälliga. Dagens värnpliktiga är
inte från hemmen och skolan vana vid
att sitta i rad på fyra toalettstolar utan
väggar emellan. Det berättas att det skulle
hållas ryttartävlingar vid ett regemente
här i landet och att det skulle
komma deltagare från något land i söder
där de har Koranen som riktmärke.
Detta fick till följd att man vid regementet
måste bygga upp väggar mellan
toalettstolarna därför att gästerna från
söder annars inte skulle kunna komma.
Nu är ju Koranen inte riktmärket för
oss, men år 1963 är det bekymmersamt
med förläggningar av så låg standard
som man t. ex. har i Eksjö. Det är 88
man plus befälet som skall använda dessa
toalettstolar.

Vägglössen trivs där det är skumt, och
även Eksjö har haft besvär med dem.
Det är ytterligare en anledning till att
något måste göras och göras snabbt.

Det är egentligen svårt att fatta hur
man har kunnat låta förslitningen gå
så långt som här. Reparationerna blir
naturligtvis dyrbara på detta sätt. I en
lid som är så försvarsvänlig som vår
och man satsar tusentals miljoner på
försvaret, bör man också kunna hålla
förläggningarna i någorlunda gott skick
för de värnpliktiga.

Eksjö är ju en liten stad och de
värnpliktiga är i stor utsträckning hänvisade
till förläggningen. Man kan inte
fordra att staden skall tillhandahålla
fritidsanordningar utan det faller på
regementet att ordna en hygglig tillvaro
för den värnpliktige. Man får väl hoppas
att den försvarsuppgörelse som är

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Stat för försvarets fastighetsfond

gjord ger pengar till större möjligheter
att hålla de militära förläggningarna i
stånd.

Utskottet har avstyrkt motionen men
ändå skrivit positivt. Jag citerar: »Den
erforderliga utbildningsstandarden torde
icke kunna uppnås utan en positiv
försvarsvilja bland de värnpliktiga. Det
är uppenbart att förläggningsförhåUandena
spela en icke oviktig roll i detta
sammanhang. Förläggningar som, bland
annat i hygieniskt avseende, icke fylla
de standardkrav som i samhället i övrigt
anses självklara måste inverka menligt
på de värnpliktigas vilja att medverka
till ett gott utbildningsresultat.»
Detta är riktigt, och jag vill kraftigt
understryka att reparationerna i Eksjö
bör försiggå utan uppehåll så att det
inte tar tio år innan de sex stora kasernerna
blir färdigrenoverade utan arbetet
kan genomföras inom en tidrymd
av i varje fall två år.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag bär varit med om
att underteckna motion nr 2 i denna
hammare, som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 56, och det må därför
tillåtas mig att jag gör några få kommentarer
till utskottets utlåtande i vad
det gäller de värnpliktigas förläggningar.

Jag vill gärna, herr talman, uttrycka
min tillfredsställelse och glädje över
att man ökat anslagen för iståndsättning
av kasernerna, även om departementschefen
på vissa avsnitt icke tillmötesgått
fortifikationsförvaltningens
äskande. Jag ser ändå utskottets positiva
skrivning som ett uttryck för att
man vill ge kasernfrågorna en central
plats och tillmäter dem stor be lydelse
för vårt försvar.

Det är inte min avsikt att bär närmare
beröra kasernförhållandena, som
på många håll är otillfredsställande. De
värnpliktigas förläggningar saknar sålunda
på vissa håll godtagbar standard
enligt nutida värderingar; de sanitära

förhållandena är ofta direkt undermåliga
till förfång för en god hygien vid
trupperna. Det finns anledning att kraftigt
understryka behovet av en kraftig
upprustning av kasernerna och att denna
upprustning sker i någorlunda snabb
takt.

Jag vill också, herr talman, uttrycka
min tillfredsställelse över att man påbörjat
en inventering inom försvarsdepartementet
angående behoven av kasernrenoveringar
och att denna inventering
skall bilda underlag för upprättande
av långtidsplaner för iståndsättningsarbeten
inom försvaret.

Herr talman! Jag anser mig nöjd med
behandlingen av motion nr 2 i denna
kammare och bär inget yrkande.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna nöja mig med att instämma i herr
Garlssons i Huskvarna anförande.

Jag har varit med om att underteckna
motion nr 726 i denna kammare, vari
yrkas att förslagsanslaget till Kasernbyggnaders
delfond ökas till det av fortifikationsförvaltningen
begärda beloppet,
4 990 000 kronor. Anslaget skulle
användas till Mindre iståndsättningsarbeten,
för vilka kostnaderna i varje ''särskilt
fall ej beräknas överstiga 100 000
kronor, samt för täckande av prisstegringar.
Vi hemställer att riksdagen bemyndigar
Kungl. Maj it att vidtaga nödvändiga
jämkningar mellan de särskilda
delposterna inom ramen av det i propositionen
föreslagna slutbeloppet; vi
bär alltså inte begärt någon ökning av
slutbeloppet.

Orsaken till vårt förslag är vad som
här tidigare framhållits, nämligen att
många av våra kaserner i dag är synnerligen
otidsenliga. Det måste vara något
av en chock för de värnpliktiga som
rycker in att komma från våra nutida
moderna bostäder till en kasern som är
dåligt underhållen och där de sanitära
förhållandena är undermåliga. Det var

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

annorlunda för 25, 30 eller 40 år sedan
då bostadsstandarden ute i bygderna
var betydligt sämre än nu. Men hos dagens
värnpliktiga som kommer från
moderna bostäder kan det inte skapa
någon större entusiasm för militärlivet
att komma till regementet och veta att
de skall tillbringa en stor del av ett år
i dessa dåliga kaserner.

Utskottet bär vid behandling av motionen
varit mycket positivt. Utskottet
håller med oss motionärer om att man
med denna kasernstandard inte kan nå
det utbildningsresultat man syftar till.
Men jag tycker inte att utskottet dragit
ut konsekvenserna av sin skrivning.
Man skulle med relativt begränsade medel
kunna göra rätt mycket ur trivselsynpunkt.
Departementschefen har skurit
ner fortifikationsförvaltningens äskande
angående anslaget till delfonden
med 25 procent, d. v. s. med nästan
1 250 000 kronor. Det är en mycket
kraftig nedskärning, och den bär skett
utan att departementschefen givit någon
som helst motivering.

Det är det som utskottet borde ha reagerat
för på ett annat sätt än man gjort,
när nu utskottet ändå var så positivt
inställt till de synpunkter vi framfört
i motionen. Jag vet hurudana förhållandena
är i Eksjö och Jönköping. Det är
förvånansvärt att man skurit ned anslaget
för just denna sak, där man för
ganska små kostnader skulle kunna
åstadkomma rätt mycket ur trivselsynpunkt.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till motionen nr II: 726 av
herr Dahlgren m. fl.

I detta anförande instämde herr Dahlgren
(ep).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
citerade i sitt anförande vad utskottet
bär framfört rörande angelägenheten
av att man åstadkommer en
upprustning av utrustningsstandarden
vid våra kaserner. Jag är tacksam för

Stat för försvarets fastighetsfond

detta citat ty det ger verkligen uttryck
för den starkt positiva syn på dessa
frågor som finns representerad inom
statsutskottet. Jag vill också påminna
om att utskottet vid flera tillfällen under
tidigare år har understrukit vilken
stor vikt upprustningen och renoveringen
av kasernbeståndet bör tillmätas.

Nu bär det faktiskt under senare år
skett en successiv upprustning och vi
har kommit rätt långt i detta avseende.
Men det är klart att det tar sin tid att
åstadkomma de förbättringar vi behöver
med hänsyn till att vi bär ett kasernbestånd
som till inte ringa del härstammar
från 1800-talet. Det kanske ändå
är värdefullt att bär påminna om att
det anslag vi bär diskuterar under de
senaste sex budgetåren bär ökat från i
runt tal 7,5 miljoner till 27 miljoner
kronor och att vi för nästa budgetår
kommer att förbruka i runt tal 30 miljoner
kronor för detta syfte.

Vi har i år renoverat tre förläggningskaserner.
Därutöver har vi i arbetslöshetsbekämpande
syfte anvisat medel för
att renovera ytterligare sex kaserner.
Under nästa budgetår blir det ännu tre
kaserner som genomgås fullständigt.
Kungl. Maj:t bär dessutom uppdragit åt
fortifikationsförvaltningen att förbereda
en ytterligare renovering med medel
som ställts till förfogande ur arbetslöshetsanslaget.

Herr Magnusson i Nennesholm talade
om reduceringen av vissa anslag. Det
kan kanske därför vara på sin plats att
påminna om att i förslaget ÖB 62 togs
upp en rätt försvarlig post för kasernmodernisering,
vilken sedan i alternativet
3 600 fick skäras ned en del. Försvarskommittén
ansåg sig senare tvungen,
för att nå en uppgörelse, att ytterligare
begränsa bl. a. detta anslag med,
om jag inte minns fel, 20 miljoner kronor
om året. Jag tycker det är rätt väsentligt
att framhålla att försvarskommittén
var överens om att man, därest
det ur arbetslöshetssynpunkt är lämpligt
och möjligt, bör använda arbetslös -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Studiebidrag och stipendier

hetsmedel för att höja denna anslagspost.

Det är här som på alla andra områden
så att man måste göra en angelägenhetsgradering.
Man tar de arbeten först som
man bedömer viktigast. Vi i statsutskottet
har försökt bilda oss en uppfattning
om hur denna gradering skett och
bär tyckt att Kungl. Maj:ts förslag är
lämpligt och ändamålsenligt. Det är därför
som vi inte har velat ansluta oss till
motionens yrkande.

Herr Börjesson underströk med tillfredsställelse
att vi nu också får eu
inventering av vårt kasernbestånd som
kan ligga till grund för de långtidsplaner
vi utarbetar för att bedriva en fortsatt
upprustning av kasernerna.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande på denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 592 och II: 726; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. III och IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till hemvärnet och
vissa frivilliga försvarsorganisationer
m. in., samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
att meddela statliga exportkreditgarantier
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

59, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

§ 12

Anslag till studiesociala ändamål

m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

60, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till studiesociala ändamål m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 314, s. 631—633) föreslagit
riksdagen att till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 141 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 6) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 5), i vilka hemställts bl. a. att
riksdagen måtte besluta, att den övre

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

åldersgränsen för rätt till allmänt studiebidrag
höjdes så att det skulle utgå
till och med den termin, varunder eleven
fyllde 20 år, att tillämpas från och
med den 1 januari 1964, och att Kungl.
Maj:t bemyndigades utfärda härför erforderliga
författningsändringar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Johansson in. fl. (1:207) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. (II: 264);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström (I: 220) och den andra inom
andra kammaren av herrar Dahlgren
och Wahrendorff (II: 238);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 537) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 658);

dels ock en inom andra kammaren
av fru Ryding m. fl. väckt motion
(II: 392), i vilken hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam utredning och
förslag syftande till att bereda studerande
vid tekniska aftonskolor stipendier
och räntefria studielån samt att i
lag fastsloges rätt för anställd att erhålla
erforderlig ledighet för fullföljandet
av studier varom i motionen var fråga.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 6 och II: 5, i vad
de avsåge övre åldersgränsen för allmänt
studiebidrag, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 6 och II: 5 samt
1:537 och 11:658, samtliga motioner
i vad de avsåge medelstilldelningen, till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
141 000 000 kr.;

III. att motionerna I: 6 och II: 5, i vad
de avsåge elever vid enskilda skolor,

Studiebidrag och stipendier

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna I: 207 och II: 264
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionerna 1:220 och 11:238
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionen II: 392 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Källqvist, Thorsten Larsson,
Widén, Nils-Eric Gustafsson och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Kållstad, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 6 och II: 5, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :t för riksdagen framlade förslag om
höjning av den övre åldersgränsen för
rätt till allmänt studiebidrag från 18
till 20 år i så god tid att denna reform
kunde träda i kraft den 1 januari 1964.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
har tyvärr avslagit en motion av herr
Ohlin m. fl. i andra kammaren och en
likalydande av herr Lundström m. fl.
i första kammaren, som enligt min mening
är ytterst angelägna med tanke på
situationen i vårt utbildningssamhälle.
I motionerna hemställdes att riksdagen
måtte besluta att den övre åldersgränsen
för rätt till allmänt studiebidrag
skulle höjas så att det skulle utgå till
och med den termin, under vilken en
elev fyller 20 år och tillämpas från och
med den 1 januari 1964, att som en
följd därav Kungl. Maj:t bemyndigas
utfärda erforderliga författningsändringar
och att i anledning av detta under
åttonde huvudtiteln till studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1963/64
anvisas ett med 8,5 miljoner kronor för -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Studiebidrag och stipendier

höjt förslagsanslag om sammanlagt
149,5 miljoner kronor och slutligen att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådana tilläggsdirektiv för utredningen
rörande studiehjälpen vid gymnasier,
yrkesskolor m. fl. läroanstalter
att frågan om allmänna studiebidrag och
annan studiehjälp till elever vid enskilda
skolor tas upp till prövning i utredningen.

Vad höjandet av åldersgränsen beträffar
hänvisar utskottet till den tillsatta
studiehjälpsutredningen, och när
det gäller önskemålet om tilläggsdirektiv
för utredningen att också ta upp
frågan om studiebidrag och annan studiehjälp
till elever vid enskilda skolor,
säger utskottsmajoriteten att den fått
veta av studiehjälpsutredningen att den
kommer att behandla det här problemet
med redan givna direktiv.

flerr talman! När det gäller det allmänna
studiebidraget är det tre saker
som jag anser vara otillfredsställande
med nuvarande ordning.

För det första gäller det själva året,
alltså åldersgränsen, inom vilken man
får bidraget. Det är nu 16—18 år. Jag
menar, att åldersgränsen satts för lågt.
I dagens samhälle med expanderande
utbildningsväsen är denna ålder inte
alls någon realistisk gräns mellan utbildning
å ena sidan och förvärvsarbete
å den andra för ett växande antal
familjer och ungdomar. 20-årsåldern är
för närvarande genomsnittsåldern för
studentexamen och den passar därför
bättre än 18-årsåldern med nuvarande
utbildningsförhållanden. Gränsen bör
alltså höjas till 20 år, och det skulle
också innebära att försörjningsbördan
för många familjer med studerande
barn skulle lättas och att rekryteringen
till högre studier skulle stimuleras inte
minst bland barn till föräldrar med
lägre inkomster.

Nu hänvisar statsutskottet till studiehjälpsutredningen.
Ja, det må vara,
men såvitt jag kan förstå finns det
ingenting som hindrar att en reform av

detta angelägna slag genomföres omedelbart.
Jag kan inte förstå att en omedelbar
höjning av åldersgränsen skulle
binda den sittande utredningen.

Den andra saken som är otillfredsställande
gäller den nuvarande anordningen
att gränsen knytes till det kvartal
under vilket eleven passerar den
övre åldersgränsen. Det bör inte vara
en kvartalsgräns utan en terminsgräns.
Studiebidraget bör utgå till och med den
termin under vilken eleven fyller 20
år, en ordning som bör träda i kraft
från och med den 1 januari 1964.

En tredje sak som är otillfredsställande
är att studiebidraget inte omfattar
elever vid enskilda skolor. Jag menar
då de privatskolor som har statsbidrag
och alltså bedriver en undervisning
som är likartad med den som sker
vid de offentliga skolorna. Varför skulle
inte elever också vid dessa skolor få
studiebidrag? Här kan man med skäl
tala om att det är fråga om en orättvisa,
inte minst därför att det ofta rör
sig om elever vid skolor som genom
kommunala beslut har fria skolmåltider
och fria läroböcker. Studiehjälpsutredningen
bör därför få sådana tilläggsdirektiv
att frågan om allmänna studiebidrag
och övrig studiehjälp tas upp
till prövning vad gäller elever vid sådana
enskilda skolor som jag här
nämnt om.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till reservationen av herr Edström
in. fl. vid punkten 5 i statsutskottets utlåtande
nr 60 som går ut på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
att Kungl. Maj:t för riksdagen
framlägger förslag om höjning av den
övre åldersgränsen för rätt till allmänt
studiebidrag från 18 år till 20 år i så
god tid att denna reform kan träda i
kraft den 1 januari 1964.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Vid genomläsningen av
utskottets utlåtande om den av undertecknad
jämte två medmotionärer väck -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

ta motionen, som syftar till att bereda
studerande vid tekniska aftonskolor
möjligheter till stipendier och annan
studiehjälp, får man det intrycket att
vi har varit ute i ogjort väder. Det heter
nämligen i utlåtandet, att gällande
bestämmelser medger rätt till sådan
studiehjälp.

Den snällaste förklaringen härtill
måste väl vara, att man inom utskottet
på grund av alltför stor arbetsbelastning
har läst den väckta motionen, nr
392 i denna kammare, på ett slarvigt
sätt. I motionen talas uttryckligen om
svårigheterna att förena ett pressande
förvärvsarbete med de studier det här
är fråga om, d. v. s. studier vid de tekniska
aftonskolorna. Det är således fråga
om människor, som står i hårt arbete
hela dagen och som på kvällen
bevistar tekniska aftonskolor för att utbilda
sig ytterligare.

Också utskottets efterlysning av vilka
tekniska aftonskolor som avses i motionen,
är svår att förstå, ty jag förutsätter
att utskottet vet vad en teknisk
aftonskola är.

Vid förfrågan hos kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning lämnade man
beskedet att stipendier endast kan beviljas
heltidsstuderande och att sålunda
den kategori av studerande som vår
motion talar om, inte kommer i fråga
för sådan studiehjälp.

För att få bekräftelse på riktigheten
av de i vår motion lämnade uppgifterna
har jag också hört mig för om förhållandena
i Stockholms stad och i förortskommunerna.
Jag erhöll där samma
besked. De som lämnade uppgifterna
stöder sig på Allmänna studiereglementet
i SFS nr 326/1958. Jag vet inte,
varpå utskottet stöder sin skrivning, eftersom
det inte går att utläsa av handlingen.
överlag bekräftas också av rektorer
och lärare vid dylika skolor att
vårt syftemål är riktigt och att här föreligger
ett stort behov, som man på
det hållet alltför ofta kommer i kontakt
med. Mot denna bakgrund ter sig

Studiebidrag och stipendier

sålunda utskottets utlåtande minst sagt
märkligt.

Den del av vår motion, som avser att
i lag trygga rätt för anställd att erhålla
erforderlig ledighet för fullföljandet
av studierna, går utskottet över huvud
taget inte in på. Jag kan endast beklaga
detta.

Jag vill ogärna förutsätta, att utskottets
utlåtande skulle vara uttryck för
bristande intresse för saken. I stället
måste väl en annan förklaring sökas —
det må vara att ett misstag begåtts eller
vilken annan förklaring som helst.
Jag förutsätter därför, att utskottets talesman
inte står fast vid det gjorda utlåtandet
på denna punkt ■— det är felaktigt.
Även ett utskott kan fela lika
väl som solen har fläckar.

Lämpligt vore väl att låta den nu pågående
studiehjälpsutredningen också
ta hand om de viktiga frågor som vi
tagit upp i vår motion. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka återförvisning
av motionen till utskottet för förnyad
behandling.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord i anledning av det anförande
som herr Källstad höll för några minuter
sedan.

Som framgår av utskottsutlåtandet har
vi i anslutning till Kungl. Maj :ts förslag
haft en råd motioner att behandla beträffande
studiebidrag och stipendier.
Jag skall gärna medge att flera av dessa
motioner är både välskrivna och
väl motiverade. Men nu förhåller det
sig ju så — och det vet i varje fall herr
Källstad mycket väl, eftersom han deltog
i avdelningens behandling av dessa
frågor — att det pågår tvenne utredningar
på detta område, dels studiehjälpsutredningen,
dels studiesociala utredningen.
Enligt vad Som bär upplysts
oss i utskottet anser man inom båda
dessa utredningar att man skall kunna
framlägga sina förslag under sommarens
lopp. Sedan återstår att se vilken

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Studiebidrag och stipendier

ståndpunkt som regering och riksdag
kommer att ta. Det är inte vanligt att
utan särskilt tvingande skäl bryta ut
vissa detaljer av en fråga och gå utredningar
i förväg. När vi vet vid vilken
tid dessa utredningar kommer att
redovisas, har vi inom utskottet ansett
oss böra avvakta deras betänkanden.

Beträffande de synpunkter som fru
Ryding anförde vill jag säga att ifrågavarande
motion sönderfaller i två delar.
Dels gäller den frågan om studiehjälp
till den som går i aftonskola, dels gäller
den frågan om införande av en laglig
rätt för vederbörande att erhålla
deltidsarbete under den tid han går i
skolan. I statsutskottet sysslar vi emellertid
inte med några lagfrågor av hithörande
slag. Det är väl närmast en
andralagutskottsfråga. Fru Ryding får
väl komma tillbaka ett annat år med
motionen, så att andra lagutskottet får
pröva frågan. Statsutskottet har inte haft
anledning att göra det. De upplysningar
vi på avdelningen fått beträffande
studiehjälpsmöjligheterna har vi redovisat
i utlåtandet.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Vad gäller frågan om
lagstiftningen hade det varit riktigt om
statsutskottet hade remitterat denna del
av motionen till andra lagutskottet för
att få den behandlad där. Beträffande
den andra delen av motionen säger utskottets
talesman, att han fått vissa upplysningar.
Det betvivlar jag inte. Men
det måste ju finnas några bestämmelser
som han stöder sina påståenden med.
Jag har också fått upplysningar. Jag
stöder mig på Svensk författningssamling,
och enligt vad som framgår där
är utskottets utlåtande felaktigt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
mom. I) i utskottets utlåtande nr 60, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
124 ja och 71 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Mom. II—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

dels ock på bifall till det av fru Ryding
under överläggningen framställda återremissyrkandet;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Ryding
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
mom. VI) i utskottets utlåtande nr 60,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat
frågan till utskottet för ny behandling.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Punkten (i

Brevskolestipendier

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Utskottets skrivning beträffande
motionerna I: 110 och II: 150
är visserligen välvillig, men utskottet
har i alla fall avstyrkt bifall till motionerna.
Utskottet hänvisar till ett uttalande
av departementschefen i ett svar
på en interpellation, där han framhöll,
att det betydelsefulla frågekomplexet
rörande studiestöd till brevskolestuderande
torde i mera slutgiltiga former
kunna tas upp till behandling först sedan
klarhet vunnits om utformningen
av studiehjälpen till eleverna vid gymnasier,
yrkesskolor och liknande skol -

Brevskolestipendier

former och riktlinjerna för vuxenundervisningens
organisation i utbildningsväsendet
fastare uppdragits.

Jag är redo att instämma i det uttalandet,
och jag noterar med tacksamhet
att det här talas om en fastare organisation
av vuxenundervisningen. Men
jag kan inte hålla med, när utskottet
tar detta uttalande till intäkt för att avstyrka
motionerna. Utskottet säger att
man skall avvakta studiehjälpsutredningens
och gymnasieutredningens förslag,
innan man tar ställning till de frågor
som aktualiseras i motionerna. Jag
kan inte finna detta dröjsmål påkallat.
Motionärernas förslag innebär en etapp
på vägen för att skapa rättvisa mellan
eleverna vid korrespondensinstituten
och eleverna vid t. ex. vuxenläroverken.

Det är inte heller fråga om att införa
något nytt och det är inte fråga om att
ta slutgiltig ställning till hela frågekomplexet
rörande studiestöd till brevskolestuderande.
Dessa elever har redan
stipendier. Det är endast fråga om
att utvidga den studiehjälp som redan
finns för att skapa rättvisa mellan olika
studerande. Ställningstagandet till
detta studiesociala problem bör enligt
min mening icke uppskjutas.

Korrespondensmetoden har i vårt
land tilldragit sig stort intresse och visat
sig vara en effektiv studieväg. Ett
betydande antal studerande avlägger årligen
offentliga examina vid våra korrespondensinstitut.

Erfarenheten har visat att korrespondensundervisning
kompletterad med
korta muntliga preparandkurser är en
i hög grad effektiv studieform. Men tyvärr
är denna form av studier missgynnad,
när det gäller möjligheterna
att erhålla stipendier. För närvarande
utgår stipendium med 300 kronor per
läsår för elev som studerar per korrespondens
för real- eller studentexamen.
Stipendium kan utgå under fyra år vid
studier för realexamen och fem år vid
studier för student-, handelsgymnasie -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

eller ingenjörsexamen. För sista året
kan stipendiet ökas till 600 kronor för
elev, som deltagit i preparandkurs anordnad
vid korrespondensinstitut. Dessa
stipendier täcker inte ens kostnaderna
för själva kurserna och ännu mindre
vistelsen på kursorten under genomgång
av preparandkursen.

Det är därför ofrånkomligt, att vissa
korrespondensstuderande måste avstå
från den muntliga avslutande undervisning,
som preparandkurserna ger. Det
förekommer t. o. m. att elever av ekonomiska
skäl måste avstå från att examineras
vid den egna skolan, eftersom
de inte kan finansiera tjänstledighet
och uppehälle på annan ort än hemorten.

Det måste enligt min mening anses
skäligt, att korrespondensstuderande
får åtnjuta preparandkursundervisning
kostnadsfritt och att därutöver stipendier
får utgå till denna kategori av studerande
enligt de principer, som gäller
för studerande vid skolor för vuxna i
Norrköping och Härnösand.

Det måste vara ett socialt rättvisekrav,
att de studerande, vilka på grund
av familjeförhållanden, försörjningsplikter,
arbetsförhållanden eller bostadsort
saknar möjlighet att under längre perioder
vara borta från sin hemort eller
arbetsplats och sålunda dra nytta av
den gymnasieundervisning, som kostnadsfritt
meddelas av statliga skolor,
skall beredas tillfälle att med minsta
möjliga ekonomiska uppoffring bedriva
gymnasiestudier i annan ordning.

Bifall till motionärernas förslag om
stöd åt examensstuderande brevskoleelever
skulle göra det möjligt att tillgodose
de starka rättvisekrav jäg här
talat om och som studiesociala utredningen
också gjort sig till tolk för. Vi
har i motionen skisserat ett program
för detta stöd, men jag skall inte uppta
tiden med att återge det. Jag har
bara velat föra det på tal. Visserligen
är jag medveten om, att vi inte i år kan
åstadkomma vad vi önskar på detta om -

råde, men jag anser att det är angeläget
att man skapar den rättvisa jag här
talat om, och jag hoppas, att frågan
fallit framåt. Jag avstår dock från att
yrka bifall till motionen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! De problem som herr
Westberg har tagit upp i en motion och
vidare här diskuterat är ju i hela sin
vidd föremål för utredning. Såväl studiehjälpsutredningen
som gymnasieutredningen
har sysslat med dessa problem
rätt ingående. Utskottet har enhälligt
ansett att man, innan slutgiltiga förslag
framlagts, inte kan bryta ut dessa
problem till särskild behandling. Vad
beträffar statsbidrag till kvällsgymnasierna
har ifrågavarande krav i stort
sett tillgodosetts i en framlagd proposition.

Jag skall, herr talman, inte längre
uppta tiden utan med hänvisning till
vad utskottet bär bär sagt om att det
anser sig böra avvakta dessa utredningars
förslag och med hänsyn till ovannämnda
proposition ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan på denna
punkt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 7

Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter

Kungl. Maj:t hade (punkt 316, s. 634
—644) föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av
26 270 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wirmark och Åke Larsson (1:130)
och den andra inom andra kammaren av
herr Allard och fru Renström-Ingenäs
(11:123);

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Isacson och Sveningsson
(I: 408) och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås
(II: 489), i vilka hemställts

att riksdagen måtte besluta

a) att studerande som avlagt primärexamen
skulle erhålla examenspremium
i enlighet med vad i motionerna anförts
med 2 500 kr. för varje år vartill
normalstudietiden enligt kursplanen beräknades,
dock att följande övergångsoch
dispensbestämmelser skulle gälla:

Under en övergångstid innan full normalstudietid
förlupit, räknat fr. o. m.
1 juli 1963 och för varje examen för sig,
utgår premie efter förhållandet mellan
den efter den 1 juli 1963 förflutna studietiden
och normalstudietiden. För
denna beräkning uppdelas läsåret i fyra
delperioder, omfattande respektive augusti-oktober,
november-december, januari-mars
samt april-juni. Påbörjad
delperiod räknas som hel sådan.

Från regeln att examen skall ha avlagts
för erhållande av premie kan, efter
prövning, dispens erhållas, där studieavbrottet
är beroende av långvarig
sjukdom och eljest skäl anses föreligga;

b) att till Examenspremier för studerande
som avlagt primärexamen vid universitet,
högskolor eller därmed jämförliga
läroanstalter anvisa för budgetåret
1963/64 ett förslagsanslag av 15 000 000
kr.;

c) att avslå Kungl. Maj:ts förslag under
åttonde huvudtiteln angående Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 408 och II: 489, i
vad de avsåge införande av examenspremier,
icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna 1:130 och 11:123
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag

å motionerna 1:408 och 11:489, såvitt
nu var i fråga, till Naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 26 270 000 kr.;

IV. att motionerna I: 408 och II: 489,
i vad de avsåge anslag till examenspremier,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr Virgin,
fröken Ljungberg, herr Nilsson i
Göingegården och fröken Karlsson, vilka
ansett

dels att visst stycke i utskottets yttrande
bort ersättas med annan, i reservationen
angiven text,

dels ock att utskottet under I., III. och
IV. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 408 och II: 489, såvitt nu
var i fråga,

a) besluta att studerande, som avlagt
akademisk och därmed jämförlig primärexamen,
skulle — med bibehållande
av rätt till statlig kreditgaranti —
fr. o. in. den 1 januari 1964 erhålla examenspremium
i enlighet med vad reservanterna
förordat;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i de avseenden, som av
reservanterna angivits;

III. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 408 och II: 489, såvitt nu var i fråga,
till Naturastipendier åt studerande vid
universiteten in. fl. läroanstalter för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kr.;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 408 och II: 489, såvitt nu
var i fråga, till Examenspremier åt studerande,
som avlagt primärexamen vid
universitet, högskola eller därmed jämförlig
läroanstalt för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Med talmannens till -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

låtelse skall jag beröra både punkt 7
och punkt 8.

Dessa båda punkter behandlar ett mycket
viktigt område. Det är allmänt känt
att vi alla hyser ett starkt intresse för
att varje ung människa skall få den utbildning
som vederbörande har intresse
och fallenhet för antingen det gäller ett
praktiskt område -— som vi oftast uttrycker
det — eller ett mera teoretiskt
betonat område. Vi vet att antalet ungdomar
som söker sig till studiebanan
ökar år för år. Detta är enbart glädjande.
Samhället investerar också mycket
pengar i skolbyggnader av olika slag,
lärarutbildning in. m. för att göra det
möjligt för ungdomen att verkligen få
skol- och yrkesutbildning.

Det finns emellertid ett område som
nära sammanhänger härmed som har
försummats, nämligen studiefinansieringen.
Detta är en stor och väsentlig
fråga. För ett litet land som vårt är det
av vikt att vi tar vara på varje intresserad
begåvad människa som vill och
har möjlighet att skaffa sig utbildning.
Man hänvisar ofta till att utredning pågår
och man kan kanske med föregående
talare säga att så länge utredning
pågår skall man inte framlägga något
nytt förslag. Jag anser det emellertid
inte riktigt att alltid bara hänvisa till
pågående utredningar. I varje fall när
det rör sig om en så väsentlig fråga som
denna kan man våga sig på att framlägga
förslag som kan genomföras utan
att man avvaktar vilka resultat en utredning
kommer till.

Ett direkt statligt studiestöd åt ungdomen
bör enligt min mening vara så
utformat att det dels göres oberoende
av föräldrarnas ekonomiska ställning,
dels såvitt möjligt inte medför att staten
gör felinvesteringar. Vidare bör sådana
studiefinansieringsåtgärder vidtas
som kan leda till en förhållandevis
hög examinationsfrekvens.

Vi har i högermotioner föreslagit införande
av examenspremier, vilket i
korthet innebär att de studerande efter

att ha avlagt akademisk primärexamen
tilldelas en premie, som motsvarar kostnader
för kost och logi under normal
studietid enligt kursplan för respektive
examen. Denna premie anser vi bör utgå
oavsett hur finansieringen ägt rum,
om den skett genom lån, föräldrabidrag
eller eget arbete. En sådan utformning
av studiehjälpen anser vi skulle vara
fördelaktig för de studerande och i
varje fall mycket fördelaktigare än naturastipendierna,
som helt och hållet är
beroende av föräldrarnas ekonomiska
ställning.

Det kan kanske sägas att vårt förslag
inte innebär den mest ändamålsenliga
lösningen. Det gör vi inte heller anspråk
på. Men vi menar att det under
alla förhållanden är bättre än det system
som nu tillämpas.

I samband med studiefinansieringen
kommer man också in på den skattemässiga
behandlingen av studiekostnaderna.
Den frågan har varit uppe i
riksdagen år efter år. 1952 års riksdag
beslöt efter hemställan av bevillningsutskottet
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till ändrade bestämmelser
rörande studiekostnadernas behandling
i beskattningshänseende. Under
de mer än 10 år som gått sedan
dess har dessa krav på en lösning av
frågan ständigt förnyats. År 1960 framlade
särskilda sakkunniga ett förslag
om avdragsrätt vid beskattning, och detta
de sakkunnigas förslag tillstyrktes av
en överväldigande majoritet av remissinstanserna.
Det har emellertid inte realiserats.

I motioner från vårt håll som remitterats
till bevillningsutskottet, föreslår
vi att avdragsrätt för studiekostnader
skall få en utformning som är annorlunda
än den avskrivning på 25 procent
som kammarens ledamöter väl känner
igen från den proposition som riksdagen
biföll för något år sedan. Motiveringen
för vårt förslag i fråga om avdrag
för studiekostnader bygger på studiekostnader
och icke på studieskulder

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

som den 25-procentiga avskrivningen
gör. Jag skall tillåta mig att återge vad
TCO:s tidning i andra numret i år
skriver i sin ledare. Där säger man kort
och koncist, efter att ha kommit med
flera motiveringar, »den 25-procentiga
avskrivningen är mogen att utgå». Det
är en hård dom, men jag tror att den är
alldeles riktig. Vi har i den reservation
som är knuten till punkt 8 föreslagit,
att man helt enkelt skall upphäva de
regler eller grunder för generell avskrivning
som gäller för studielån från
och med den 1 juli 1963. Vid samma
punkt yrkar vi bifall till de 200 000 kronor,
som bör utgå för att täcka en del
kostnader för avskrivning av vissa studielån
med statlig garanti.

Sammanfattningsvis kan jag säga att
vad vi yrkar i punkterna 7 och 8 är dels
examenspremier, dels avslag på bestämmelserna
om den 25-procentiga avskrivningsrätten
och dels 200 000 kronor
för kostnader för avskrivning av
vissa studielån.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
vid punkt 7 och reservation nr 3 vid
punkt 8.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! I de motioner och reservationer
som fröken Karlsson här berört
är det ju ingalunda några nya frågor
och problem som aktualiserats. Jag
vill erinra om att riksdagen hade att
behandla analoga motionsyrkanden under
såväl år 1961 som 1962. Vid båda
tillfällena har emellertid riksdagen avvisat
dem. Vi har ifrån majoritetens
sida inte funnit anledning att tillstyrka
dem i år heller. De reservationer som
föreligger här är mera omfattande än
övertygande.

Om även jag, herr talman, får beröra
punkterna 7 och 8 vill jag säga, att reservationsyrkandet
under punkt nr 7
innebär en prutning på över 5 miljoner
kronor och under punkten 8 på 6 miljoner.
Jag är inte alls övertygad om att

man hjälper den ungdom det här är fråga
om genom att bifalla dessa reservationer.
Det är väl ändå på det sättet,
att inte alla ungdomar bär varit förutseende
nog att välja välsituerade föräldrar.
Jag tror att dessa ungdomar skulle
komma i ett betydligt sämre läge, om
man skulle följa de högermotioner som
vi nu närmast berört. Vi bär under tidigare
år argumenterat ©mot dem, och vi
anser att studiesociala utredningens resultat
bör avvaktas.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Herr Karlssons motivering
att man med hänsyn till sittande
utredning skulle vänta kan jag väl förstå,
ty den formuleringen använder vi
i tid och otid.

Att vårt förslag på något sätt skulle
gynna ungdomar från ekonomiskt bättre
situerade hem måste emellertid vara
ett missförstånd. Jag uttryckte mig kanske
otydligt, men det framgår klart av
både motionerna och reservationen att
hänsyn icke skall tas till föräldrarnas
ekonomiska ställning och inte heller till
hur ungdomarna får pengarna — genom
lån, genom eget arbete eller på annat
sätt. Herr Karlssons uppfattning
måste alltså bero på något missförstånd.

Herr talman! Jag vidhåller yrkandet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I, III och IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Kostnader för avskrivning av vissa studielån med statlig kreditgaranti

7:o) mom. I), III) och IV) i utskottets
betänkande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 33 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Kostnader för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti

Kungl. Maj:t hade (punkt 317, s. 644)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 6 200 000 kr., vilket innebure
en anslagshöjning med 1 200 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling iförehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Isacson och Sveningsson
(1:409) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl. (II: 491), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte 1) upphäva gällande
grunder för generell avskrivning
av vissa studielån fr. o. m. den 1 juli
1963 samt 2) till Kostnader för avskriv -

ning av vissa studielån med statlig kreditgaranti
för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 409 och II: 491, i
vad de avsåge upphävande av gällande
grunder för avskrivning av vissa studielån,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:409 och 11:491, såvitt
nu var i fråga, till Kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig
kreditgaranti för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 6 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Virgin, fröken Ljungberg, herr Nilsson
i Göingegården och fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 409 och II: 491, såvitt nu
var i fråga, upphäva gällande grunder
för generell avskrivning av vissa studielån
fr. o. m. den 1 juli 1963;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 409 och II: 491, såvitt
nu var i fråga, till Kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig
kreditgaranti för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! lag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3 vid punkt 8.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8:o) i utskottets utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 164 ja och 32 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Anslag till högre utbildning och
forskning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
61, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1963/64
till högre utbildning och forskning jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Uppsala universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 167, s. 311—332)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för Uppsala universitet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1963/64, dels ock till Uppsala universitet:
Avlöningar för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 34 107 000
kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 319) och den
andra inom andra kammaren av herr
Anners in. fl. (11:374), i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte besluta om
dels införande vid de teologiska fakulteterna
av ett system med s. k. organisationsplaner,
att läggas till grund för
dimensioneringen av dessa fakulteters
undervisningsresurser, dels tilldelning
till de teologiska fakulteterna av assistent-
och skrivbiträdespersonal i en utsträckning,
som motsvarade vad som
vore fallet vid de humanistiska fakulteterna,
dels ock att för täckande av de
därigenom föranledda kostnadsökningarna
berörda anslag måtte höjas med
erforderligt belopp;

dels två likalydande motioner, väckta
de ena inom första kammaren -av
herr Hilding (1:326) och den andra
inom andra kammaren av herr Tobé
m. fl. (11:493);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg m. fl. (1:328) och
den andra inom andra kammaren av
herr Anners m. fl. (II: 373), i vilka
hemställts att den år 1938 beslutade professuren
i internationell rätt vid Upp -

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Uppsala universitet: Avlöningar

sala universitet måtte uppföras på stat
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Lundberg m. fl. väckt motion
(11:87).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:326 och 11:493,
i vad de avsåge inrättande av en tjänst
som idrottslärare vid universitetet i
Uppsala, icke måtte av riksdagen bifallas
;

II. att motionerna 1:328 och 11:373
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 87, i vad den avsåge
inrättande av en professur i anestesiologi
med docenten M. Holmdahl som
förste innehavare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:319 och 11:374,
1:326 och 11:493 samt 11:87, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; b)

godkänna i utskottets ''hemställan
intagen avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 34 107 000 kr.;

V. att riksdagen måtte, i anledning
av vad i motionerna I: 319 och II: 374
yrkats i fråga om automatiskt verkande
regler för tilldelning av lärarkrafter
m. m. åt de teologiska fakulteterna, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

VI. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna att riksdagen
icke funnit något att erinra mot att
det finge ankomma på Kungl. Maj:t att
framdeles besluta rörande benämningen
av vakant professur i historia.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Edström och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile och Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt
herr Källstad, vilka ansett, att utskottet
under II. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 328
och 11:373, besluta att professuren i
internationell rätt vid universitetet i
Uppsala, varom principbeslut fattades
vid 1938 års riksdag, skulle uppföras
på universitetets stat fr. o. m. budgetåret
1964/65;

b) av herrar Virgin, Edström och
Källqvist, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile och Larsson
i Hedenäset, fröken Karlsson samt herr
Källstad, vilka ansett

dels att visst stycke i utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse,

dels ock att utskottet under VI. bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Vi talar ofta om att vi
skall rädda liv i trafiken och vid olyckor
i andra sammanhang. Vi vet även
att sedan en olycka har inträffat är samhället
berett att offra mycket stora summor
för att utreda orsaken. Det förefaller
mig som om det hade varit riktigare
att söka förebygga olyckor och sjukdomar.

När det gäller trafiken är man enligt
propositionen beredd att satsa mellan 30
och 100 miljoner kronor för att rädda
en handfull människor, men då det är

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

fråga om att inrätta en professur åt en
narkosläkare och laborator — där det
skiljer två lönegrader — säger man nej.
Den läkare det här gäller har med säkerhet
återuppväckt tolv människor
som varit döda i vanlig mening. Om vi
över huvud taget skall kunna göra de
ingrepp i bröstkorg och hjärta som är
nödvändiga, så måste kirurgerna ha
hjälp av narkosläkare i den utsträckning
isom utvecklingen på sjukvårdsområdet
kräver.

Utvecklingen inom läkarvetenskapen
har gått mot en allt starkare specialisering,
men när det gäller narkosområdet
bär vi ännu inte en enda professur. Här
har nu föreslagits inrättandet av en dylik
professur vid karolinska institutet,
och det hälsar vi med stor tillfredsställelse.
Men det borde ha varit naturligt
att man då tillvaratagit den främsta läkarkraft
vi har på detta område, nämligen
laborator Martin Holmdahl vid
Uppsala universitet. Han är för närvarande
vårt lands främste på sitt område
och bär internationellt rykte.

Jag beklagar att statsutskottet inte bär
beaktat de krav, som den moderna sjukvården
ställer för att kunna fungera riktigt.
Tidigare gav läkarna upp inför
vissa sjukdomar, bland annat i hjärta
och lungor, som vi nu med narkosläkaren
vid kirurgen-specialistens sida bär
möjlighet att bota. Därmed kan vi rädda
människor till livet, som förr skulle
ha ansetts dödsdömda.

Om man nu med narkosläkarnas hjälp
kan bota några hundra eller några tusen
människor vid våra lasarett och
sjukhus, så räddas ju därmed oersättliga
värden. Och ingen av oss vet, när vi kan
hamna i den situationen att behöva anlita
dessa läkare. Utskottet skriver också:
»Enligt utskottets mening föreligger
utan tvivel goda skäl för att professurer
i anestesiologi successivt kommer till
stånd vid våra medicinska högskolor.»
Men med det menar utskottet tydligen
att vi skall avvakta att Kungl. Maj:t
lägger fram förslag härom, och det före -

Uppsala universitet: Avlöningar

faller som om utskottet inte beaktar
kraven från alla de tusentals människor
som behöver dessa läkares hjälp. Jag
beklagar djupt att utskottet inte bär ansett
sig kunna tillstyrka förslaget om inrättandet
av en professur för docent
Martin Holmdahl vid Uppsala universitet.

Nu vet jag dock att det är meningslöst
att här ställa något yrkande om bifall
till min motion, eftersom ingen reservation
i detta stycke bär avgivits till
utskottets utlåtande. Men jag vill tolka
utskottets skrivning som en beställning
på en professur för docent Holmdahl
till nästa år, och jag vill också understryka
vikten av att liknande professurer
inrättas i Göteborg, Lund och Umeå.
Det är ett villkor för att vi skall kunna
klara utbildningen av läkare inte minst
för landsortssjukhusens och sjukstugornas
behov. Det är nödvändigt att vi får
en riktigt organiserad utbildning på detta
område, och det skulle vi ha fått i
Uppsala genom att ändra den nuvarande
laboratortjänsten till en professur.

Om jag får tolka utskottets skrivning
som en sådan beställning, så får jag väl
nöja mig med det. Men då hoppas jag
att det är en beställning på professurer
inte bara i Uppsala utan också i Göteborg,
Lund och Umeå. Om vi får en
sådan uppsättning professurer vid våra
universitet, så kan vi därigenom ge
sjukvården det stöd som den moderna
kirurgien nödvändigtvis behöver.

Herr talman! Jag beklagar att utskottet
på denna punkt inte har vågat ta
detta initiativ. Det skulle ha varit ett
mycket kärkommet och betydelsefullt
steg för den svenska sjukvården av i
dag.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Först måste jag be att
få göra herr Lundberg ledsen. I den
män han fattat statsutskottets uttalande
så att det bär skulle föreligga en direkt

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Uppsala universitet: Avlöningar

beställning i skrivningen, är det inte
riktigt.

Men jag vill gärna glädja herr Lundberg
med att säga, att jag hör till dem
som varmt hoppas att ecklesiastikministern
skall finna det möjligt att kommande
år undan för undan inrätta professurer
på detta viktiga område — ty
att det är ett viktigt område är jag den
första att vilja ge herr Lundberg rätt i.
Vid denna punkt är fogad en reservation
av ett stort antal ledamöter i statsutskottet
—• samtliga borgerliga ledamöter
som röstade vid voteringen. Det gäller
en professur i internationell rätt.
Redan år 1938 beslöt riksdagen i princip
att en professur i internationell rätt
skulle inrättas vid Uppsala universitet.
Det synes oss reservanter att det verkligen
nu är på tiden, då det förflutit
hela 25 år sedan beslutet fattades av
riksdagen, att det också effektueras.
Statsutskottet framhöll även i sin skrivning
i fjol, att starka skäl anförts för en
förstärkning av ämnesområdet, men
trots detta av riksdagen godkända, markerat
positiva uttalande har inte Kungl.
Maj:t behagat framlägga förslag :i ärendet
till årets riksdag.

Utskottet har nu i sitt utlåtande sagt,
att man förutsätter att Kungl. Maj :t
upptar denna fråga till förnyat, allvarligt
övervägande. Vi reservanter bär
emellertid lika allvarligt börjat tvivla
på att Kungl. Maj:t tar någon hänsyn
till vad utskott och riksdag efter noggrant
övervägande uttalat, då år efter
år ingenting händer trots att utskottet
och riksdagens uppfattning redovisats
mycket klart.

Behovet av den ifrågavarande professuren
har år för år också ytterligare
markerats med hänsyn till den internationella
utvecklingen på så många
områden. Samma skäl som 1938 förestavade
riksdagens beslut föreligger
alltjämt och i ännu högre grad.

1945 års universitetsutredning, som
räknade med att beslutet 1938 skulle
verkställas, föreslog ännu en liknande

professur i Lund och anförde som motivering:
»De internationella frågorna
ha under senare år alltmer ökat i betydelse.
För ett litet land som Sverige
skulle det vara av utomordentlig vikt
att äga tillgång till ett mindre antal
välkvalificerade jurister på den internationella
rättens område, vilka kunde
sändas till de internationella organisationerna.
Härför är det emellertid nödvändigt
att tillräckliga resurser skapas
för forskning och kvalificerad undervisning
inom detta rättsområde genom
att samtliga tre juridiska fakulteter få
en egen professur i internationell rätt.
Sedan detta skett bör det finnas väsentligt
större möjligheter att väcka och
stimulera yngre vetenskapsidkare till
vetenskapliga insatser på den internationella
rättens område.»

I en skrivelse till Kungl. Maj:t i oktober
1961 bär universitetskanslern antytt
möjligheten av att professuren i internationell
rätt vid Uppsala universitet
skulle bära Dag Hammarskjölds
namn. Hur därmed än kan bli synes
ett realiserande av 1938 års principbeslut
vara ett lämpligt sätt att hedra
Dag Hammarskjölds minne då han såsom
FN:s generalsekreterare alltid sökte
hävda den internationella rättens
grundsatser i samlevnaden mellan jordens
folk.

Det är för oss reservanter närmast
obegripligt att denna professur ännu
inte bär blivit verklighet, då den står
främst sedan flera år på fakultetens och
universitetskanslerns förslag. Vi hemställer
nu i vår reservation att riksdagen
må besluta att denna professur
skall uppföras på Uppsala universitets
stat från och med budgetåret 1964/65.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 a av herr Virgin
m. fl.

Herr talman, under punkt b föreligger
det också en reservation, som även
den företräds av samtliga borgerliga ledamöter
i statsutskottet. Den har tillkommit
med anledning av följande hem -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

ställan från Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
beträffande vakanta
professurer i historia: »Därest riksdagen
ej riktat någon erinran häremot,
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t
att framdeles besluta rörande ifrågavarande
professurers benämning.»

Någon motion föreligger inte i denna
fråga, men vid behandlingen av statsverkspropositionen
har utskottsreservanterna
ansett att det däri gjorda förslaget
kan komma att innebära en
kränkning av forskarnas rättssäkerhet.
Det kan bereda möjligheter till ett visst
godtycke från departementets sida liksom
också till en dirigering av professurernas
återbesättande med av departementet
önskade krafter.

En avgränsning av en historieprofessur
så att den avses skola gälla särskilt
t. ex. modern historia eller social historia
innebär enligt min mening en allvarlig
nackdel för sådana forskare, som
kanske under många år har utbildat sig,
forskat och förberett sig för en professur
med den gamla beteckningen
och som vid en dylik avgränsning inte
har möjlighet att hävda sig i samma
mån som tidigare.

Den rätta vägen är inte att avgränsa
ämnesområdet eller den bestående professuren
utan i stället enligt min uppfattning
i sådana fall att inrätta nya
professurer med den önskade inriktningen.

Reservanterna har ansett att riksdagen
som hittills bör få göra bedömningen
av så viktiga tjänster som professurer.
Riksdagsbehandlingen ger därtill
större möjligheter till en allsidig prövning
av frågan och är redan från denna
synpunkt att föredra framför enbart
en handläggning inom departementet.

Jag såg i en tidning i dag att Svenska
historiska föreningen hade uppvaktat
ecklesiastikministern — jag tror det
var i går ■— och vädjat till statsrådet
att vid nybesättning av befintliga professurer
i historia inte göra någon avgränsning
av professurernas ämnesområde.

Uppsala universitet: Avlöningar

Herr talman! Det är de förhållanden
jag nu redovisat som gjort oss reservanter
betänksamma mot att bevilja den
fullmakt som Kungl. Maj:t begär. Jag
ber mot denna bakgrund att få yrka
bifall till reservation nr 1 b av herr
Virgin m. fl.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag var inte riktigt nöjd
med den tolkning av skrivningen som
utskottets talesman gjorde, men jag noterar
med tillfredsställelse att han ställer
sig mycket positiv till inrättande
av en professur i anestesiologi, och jag
förutsätter att det gäller en sådan professur
vid Uppsala universitet.

Då nu ecklesiastikministern är här
och då allt tyder på att utskottet väntar
på en proposition vill jag kraftigt
vädja till ecklesiastikministern att söka
tillmötesgå kravet på en professur vid
Uppsala universitet men att också, med
tanke på den ökade läkarutbildning som
behövs och som måste omfatta även
narkosproblemet, se till att professurer
i ämnet inrättas även vid läroanstalterna
i Göteborg, Lund och Umeå. Detta
är någonting som vi inom sjukvården
behöver för att vi skall kunna ge den
ökade hjälp som kirurgien möjliggör.

Herr talman! Jag förväntar alltså att
vi nästa år i varje fall för Uppsala
universitets vidkommande får en professur
i detta ämne.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Under punkt 10 i statsutskottets
utlåtande nr 61 föreslås, »att
riksdagen må, i anledning av vad i motionerna
I: 319 och II: 374 yrkats i fråga
om automatiskt verkande regler för tilldelning
av lärarkrafter m. m. åt de
teologiska fakulteterna, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört». Utskottet har uttalat önskemålet,
att Kungl. Maj :t »snarast möjligt»
måtte upptaga till förnyat bedömande
förslaget att låta de automatiskt
verkande reglerna för tilldelning av lä -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Uppsala universitet: Avlöningar

rarkrafter gälla även för de teologiska
fakulteterna.

Man kan tycka, att motionärerna, även
om de yrkat på omedelbart beslut i
saken, dock borde vara nöjda med den
halva framgång, som en positiv skrivning
till Kungl. Maj :t anses innebära,
och därför kunde låta bli att kommentera
frågan i kammaren. Fullt så enkelt
är det dock icke. Det rör sig om en
förnyad skrivelse till Kungl. Maj:t. En
tidigare skrivelse har alltså inte burit
frukt. Man måste fråga sig, vilka orsakerna
därtill kan vara, och försöka bedöma
utsikterna för den förnyade framställningen.

Under diskussionen om kristendomsundervisningen
i det framtida gymnasiet
har också de teologiska fakulteterna
och de akademiskt utbildade kristendomslärarnas
ställning kommit i
rampljuset. Man har på sina håll i dagens
läge tyckt sig kunna skönja en
linje, som syftar till inte bara en nedskärning
av kristendomsundervisningen
på gymnasiet utan också av de teologiska
fakulteterna och därmed av antalet
akademiskt utbildade kristendomslärare,
inte minst teologie lektorer. Speciell
näring åt dylika oroliga och dystra
förmodanden har givits av ecklesiastikministerns
behandling av de båda
teologiska fakulteternas anslagsyrkanden.
Det synes vara uppenbart och ovedersägligt,
att de teologiska fakulteterna
allt sedan slutet av 1950-talet bär
ställts i en —■ kan man väl säga —
strykklass av ecklesiastikdepartementet,
under det att universitetsupprustningen,
möjligen med undantag för
även de juridiska fakulteterna, i övrigt
pågått och pågår för fullt.

År 1955 genomfördes eu ny studieordning
för de teologiska fakulteterna i
syfte att få en för kristendomslärare på
adjunktsnivå avpassad utbildning, den
s. k. översiktskursen på tre terminer.
Denna nyordning fick till följd bl. a.,
att antalet studerande vid exempelvis
fakulteten i Uppsala tredubblades på

fem år. På grund av den hårda press,
som fakultetens utbildningsresurser härigenom
utsattes för, anhöll universitetet
i sina petita om ökade ekonomiska och
personella resurser. Detta skedde i slutet
av 1950-talet och har sedan år för
år upprepats, utan att några nämnvärda
åtgärder vidtagits av statsmakterna
eller några acceptabla motiveringar
lämnats för avslaget. Universitetskanslern
framhåller i sitt förslag till anslag
för 1963/64, att lärarstaben icke är
dimensionerad för det nuvarande antalet
studerande.

Samtliga universitetsmyndigheter finner
det riktigt, att de teologiska fakulteterna
behandlas på samma sätt som
övriga fakulteter, vilket skulle innebära,
att gällande regler för automatisk
tilldelning av lärarkrafter till de
filosofiska fakulteterna bör komma till
användning även för de teologiska. Det
är desto märkligare, att en sådan automatik
icke har tillämpats på de teologiska
fakulteterna, som statsutskottet år

1961 i anledning av motioner i ärendet
uttalade följande:

»Utskottet får med hänsyn till nu förefintligt
antal studerande och förväntad
ökning av studerandeantalet vid de
juridiska och teologiska fakulteterna
ifrågasätta, huruvida icke även för dessa
fakulteters vidkommande någon form
av automatik, lämpligt avpassad till tillströmningen
av studerande, bör komma
till stånd. Det synes utskottet angeläget,
att Kungl. Maj:t överväger frågan
härom och för riksdagen snarast möjligt
framlägger de förslag till åtgärder
i angivet syfte, som bedömes lämpliga
och möjliga. Utskottet förordar, att riksdagen
i anledning av de ifrågavarande
motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t
giver till känna vad utskottet sålunda
anfört.»

Detta tillkännagivande från år 1961
tycks icke ha berört ecklesiastikdepartementet
nämnvärt. Något förslag i ämnet
har av Kungl. Maj:t icke förelagts

1962 års riksdag, och i årets statsverks -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

proposition har ecklesiastikministern
torrt konstaterat, att han icke funnit
anledning ta några initiativ eller framlägga
några förslag — detta trots att
universitetskanslern i sina anslagsframställningar
till 1963 års riksdag tagit
upp frågan om ett genomförande
vid de teologiska — och även vid de
juridiska -— fakulteterna av samma system
för tilldelning av lärarkrafter, som
för närvarande tillämpas vid de filosofiska
fakulteterna. I avvaktan på en dylik
reform föreslås en höjning av de
teologiska och juridiska fakulteternas
kursanslag.

Vilka överväganden som ligger till
grund för ecklesiastikministerns njugghet
inför de teologiska fakulteternas anslagsäskanden
undandrar sig mitt bedömande,
men inte kan det vara en
brist på behov av teologiskt utbildad
arbetskraft. Efterfrågan på präster motsvaras
av en önskvärd nyinskrivning
av 240—250 studerande per år under
den närmaste tioårsperioden. Motsvarande
siffra för att täcka behovet av
kristendomslärare är en årlig inskrivning
av 185—190 studerande. Våra skolors
behov av fler lärare i kristendomskunskap
är relativt sett lika stort som
behovet av lärare i ämnena matematik,
fysik och kemi. Den sammanlagda siffran
blir 425—440 nyinskrivna teologie
studerande per år, och i detta antal har
då icke medtagits den rekrytering, som
krävs för att tillgodose den efterfrågan
på akademiskt utbildade teologer, som
härrör från frikyrkligt håll, bibliotek
och ungdomsvård.

Detta är prognoser. Den faktiska årliga
nyinskrivningen av teologie studerande
vid de båda fakulteterna sammanlagt
har under de senare åren hållit
sig kring 180 — alltså inte hälften
av det som är önskvärt. Och ändå måste
redan nu lärarna vid de teologiska fakulteterna
bedriva sitt undervisningsoch
forskningsarbete under andra villkor
än vad som är fallet i övriga fakulteter.
Även ur studenternas synpunkt

Uppsala universitet: Avlöningar

måste det framstå som svårförståeligt,
att en filosofie studerande vid sina studier
i klassiska eller moderna språk,
historia eller filosofi får grupp- och
lektionsundervisning i relativt små avdelningar,
men att han sedan, när han
kommer till en teologisk fakultet för att
skaffa sig betyg i kristendomskunskap,
placeras i betydligt större grupper —
avseende bl. a., har det sagts mig, bibelns
grundspråk eller kyrkohistoria.

För de allt talrikare studerande, som
med tanke på lärarkompetens vill följa
det i gällande studieplaner upptagna alternativet
utan grekiska och hebreiska
inom den teologiska översiktskursen,
kan inte ens den i planerna upptagna
undervisningen meddelas på grund av
bristande tilldelning av erforderliga medel.
Detta senare beklagliga förhållande
påtalade ett antal studerande inom
den teologiska översiktskursens ickespråkliga
linje vid Uppsala universitet
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 januari
1963.

I detta läge tillkom motionerna I: 319
och II: 374 med förslag om att automatiken
för tilldelning av lärarkrafter
skulle tillämpas även för de teologiska
fakulteternas del. Vid sin behandling
av motionerna har statsutskottet vidhållit
den mening utskottet givit uttryck
åt i sitt utlåtande år 1961, som jag nyss
citerat och som gick ut på att det syntes
utskottet angeläget, att Kungl. Maj :t
övervägde frågan om automatiken för
de teologiska fakulteternas del och snarast
—• observera snarast! — framlade
förslag till åtgärder i angivet syfte. Utskottet,
som tydligen fortfarande tror
på en Kungl. Maj:ts handlingsvilja trots
den tvååriga passiviteten och likgiltigheten
för utskottets uttalade önskan,
nöjer sig dock med att förutsätta, att
Kungl. Maj:t snarast möjligt —• här
kommer tidsadverbet snarast åter till
användning — upptager frågan till förnyat
bedömande, och utskottet förordar,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger till känna vad utskottet anfört.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Uppsala universitet: Avlöningar

Trots att jag liar svårt för att dela
utskottets optimistiska tro på en sinnesändring
hos ecklesiastikministern inför
en ytterligare riksdagsskrivelse utan
hellre skulle ha önskat ett riksdagens
eget ja till denna i sig själv givetvis relativt
obetydliga men på längre sikt
och i större sammanhang dock utomordentligt
viktiga fråga, skall jag avstå
från att yrka bifall till motionen.
De teologiska fakulteterna torde trots
allt kunna klara sig igenom ytterligare
ett knapphetens budgetår.

En annan fråga är intressantare: I
hur många skrivelser till Kungl. Maj:t
skall riksdagen behöva ge sin mening
till känna, innan den blir respekterad?
Jag vädjar, liksom herr Lundberg i sitt
ärende, till ecklesiastikministern att beakta
vad som i saken anförts.

I detta anförande instämde herrar
Källstad (fp), Dickson (h), Gustafsson
i Borås (fp) och Nordgren (h).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Om vi ser på de anslag
som här föreslås till den högre utbildningen
och forskningen, så måste vi väl
vara överens om att det på det hela
taget sker en avsevärd upprustning.
Årets förslag innebär sålunda inte mindre
än 52 nya professurer och även i
övrigt en väsentlig personalförstärkning
och en kraftig förbättring av anslagen
till utrustning. Det är tydligt
att ecklesiastikministern inte bär fått
utrymme för alla önskemål. Sedan vi
nu bär hört herr Lundberg med flera
förstår vi att det kommer att ta åtskillig
tid ännu innan motionsfloden sinar på
detta område.

Vad beträffar professuren i internationell
rätt är den historieskrivning som
herr Nilsson i Göingegården har gjort
riktig. Men det står inte alldeles stilla.
Det försiggår forskning på området och
man bygger upp en organisation. 1947
inrättades det en professur vid Stockholms
universitet. Utskottsmajoriteten
har liksom tidigare ställt sig positiv till

förslaget om en professur, men ingenting
kan byggas upp på en gång.

Vad sedan beträffar en professur i
historia bär ecklesiastikministern uttalat
att om riksdagen inte gör någon
erinran skulle Kungl. Maj:t få bestämma
ämnesområdets avgränsning. Reservanterna
motsatte sig detta, och herr
Nilsson i Göingegården sade att han
befarade att det skulle leda till godtycke.
Jag tror att man här lägger i
dagen överdriven rädsla. Vederbörande
universitetsmyndighet bär ju att pröva
vilket ämnesområde professuren skall
omfatta och framföra sina förslag till
Kungl. Maj :t. Jag tror inte man behöver
befara något maktmissbruk från
Kungl. Maj :ts sida. Skulle man göra det
kommer med all sannolikhet att slås
larm. Vi anser det vara en praktisk
fråga. Det är inte en fråga om att Kungl.
Maj :t skall få bestämma ett helt nytt
ämnesområde. Vi anser att Kungl. Maj :t
bör ha denna fullmakt.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag vill gärna ge herr
Karlsson i Olofström rätt i att utskottet
skrivit positivt och vänligt. Det bär utskottet
gjort i många år, men det har
inte gett något resultat. Vi reservanter
bär ledsnat på detta nu och i stället
föreslagit att riksdagen skall göra en
direkt beställning till budgetåret
1964/65.

I fråga om professuren i internationell
rätt tycker jag att det nu kan vara
på tiden att effektuera den beställning
riksdagen gjorde för 25 år sedan. Förre
utrikesministern Undén har i dag i första
kammaren talat för nödvändigheten
av att man inrättar en professur i internationell
rätt. Jag föreställer mig att
han om någon borde känna till behovet
och vad det betyder att vi bär tillgång
till en sådan professur.

Herr Karlsson i Olofström var också

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

inne på reservationen under punkt b.
Han sade att han räknade med att
Kungl. Maj:t kommer att ta all nödig
hänsyn vid tillsättandet av professur
som blir vakant. Herr Karlsson fäste
emellertid också uppmärksamheten på
propositionens formulering: »i den mån
riksdagen inte gör någon erinran häremot.
» Jag tycker att det är en tillräckligt
allvarlig erinran att samtliga
borgerliga ledamöter i utskottet varit
ense om att Kungl. Maj :t inte bör ha den
begärda fullmakten. Riksdagen och
statsutskottet kommer ju att finnas kvar
även i fortsättningen och då bär Kungl.
Maj :t möjlighet att i vanlig ordning
komma med sina förslag. Jag tror att det
lugnaste och klokaste är att i fortsättningen
göra på samma sätt som vi gjort
under alla föregående år.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
sade att det lönar sig dåligt att
skriva vänligt till Kungl. Maj:t. Det är
nog inte riktigt. Jag vill erinra om vad
jag tidigare sade, nämligen att departementschefen
i år föreslår 52 nya professurer;
sämre ecklesiastikministrar
har vi sannerligen haft.

Vad Uppsala universitet beträffar innebär
åttonde huvudtitelns förslag en
anslagsökning för nästa budgetår på cirka
4,7 miljoner kronor. Så alldeles hopplöst
är det inte att skriva till Kungl.
Maj :t.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Uppsala universitet: Avlöningar

besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, iatt kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10: o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja och
95 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10: o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr 61, röstar

Ja;

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Lunds universitet: Avlöningar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 95 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11—14-

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Lunds universitet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Under punkten 15 behandlas
tre av mig väckta motioner,
som jag skulle vilja tala för. Jag skall
göra det mycket kortfattat, då vi tidigare
har debatterat dessa frågor.

Vad gäller det av mig föreslagna
idrottsanslaget till Lunds universitet
hoppas jag att jag inte bär feltolkat
statsutskottets yttrande, vari det bl. a.
heter att det finns anledning att återkomma
till denna sak. Det behöver i
denna församling inte spillas många ord
på idrottens betydelse. Den svenska
riksdagen är ganska idrottsvänlig, trots
alla påståenden om motsatsen ute bland
folk. Man behöver inte heller särskilt
fördjupa sig i frågan om idrotten för
att förstå, att det finns all anledning
att ge studenterna med deras stillasit -

tande arbete möjligheter till fysisk fostran.

Jag vill erinra om att den kraftfulla,
framgångsrika amerikanska idrotten när
det gäller grenen allmän idrott, i hög
grad bygger på studenternas insatser.
Utan dessa skulle Amerika inte kunna
tävla med Sovjetunionen om rangen
som världens starkaste nation i fråga
om fri idrott. Det är inget tvivel om att
studenternas insats bär betytt mycket.
Det är även ett uppmärksammat förhållande,
att vi med några få undantag,
t. ex. olympiasilvermedaljören Bylén
på 800 meter, en stavhoppare och några
andra idrottsmän, haft mycket få akademiker
av världsklass inom den fria
idrotten. Det är uppenbart att idrotten
i universitetsstäderna inte motsvarar
de krav man borde kunna ställa. Där
finns dock många tiotusentals ungdomar.
Med hänsyn till utskotts majoritetens
skrivning torde man kunna vänta
sig en mera positiv behandling av frågan
vid ett senare tillfälle. På denna
punkt föreligger tyvärr inte någon reservation.

Herr talman! När det gäller den internationella
rätten lyssnade jag i ''dag till
förre utrikesministern östen Undéns
inlägg i första kammaren. Denne bär
fått många förebråelser för all han,
som det sagts, gått ifrån sin motion
1938. Han gav, tyckte jag, vissa plausibla
skäl till att man efter kriget förläde
den första professuren i folkrätt till
Stockholms universitet och inte till
Uppsala universitet, som han själv hade
föreslagit. Herr Undéns inlägg är en
mycket betydelsefull sak i denna frågas
behandling, ty därigenom har den såvitt
jag kan se förts framåt. Även om
inte östen Undén varit professor i folkrätt
utan i ett annat juridiskt ämne måste
hans ord väga mycket tungt, inte
minst med hänsyn till det anseende han
åtnjuter när det gäller folkrättsliga problem.

Nu bär kammaren, låt vara med knapp
majoritet, avslagit reservationen med

Fredagen den 2G april 1963

Nr 18

förslag om att inrätta en professur i
internationell rätt vid Uppsala universitet.
Det kan kanske inte förnekas att
Uppsala universitet väl behöver en professur
i ämnet, men det hindrar helt
visst inte att Lunds universitet också
borde ha en professur i internationell
rätt.

Det skulle ha stor betydelse, också
för statsorganen, att ha tillgång till
flera sådana professurer, icke minst
om vi tänker på alla de tvister som uppkommer
om territorialgränser, sjörätt
o. s. v. och vidare på hur svårt det är
att få verkligt kvalificerade deltagare i
den folkrättsliga debatten. Vi kan också
erinra om de svårigheter som föreligger
att bedöma exempelvis Förenta Nationernas
aktion ;i Kongo från strikt folkrättsliga
grundsatser.

Det kan naturligtvis vara svårt för
en ecklesiastikminister att ta ställning
när de! gäller en råd krav beträffande
professurer. Jag tror att man gör orätt
när man säger att hr Edenman är likgiltig
för dessa problem. Man kan naturligtvis
diskutera och ha olika uppfattning
om frågor i samband med den
upprustning av den högre utbildningen
som vi nu står inför, men man kan inte
bortse ifrån att det bär tillkommit
många nya professurer.

Men folkrätten är av utomordentligt
central betydelse. Jag tycker att vi mycket
illa har hävdat den svenska rättsvetenskapens
traditioner genom att ha
bara en professur i internationell rätt.
Jag utgår ifrån att ecklesiastikministern
inte kan undgå att ta intryck av Östen
Undéns argumentering i dag i första
kammaren beträffande behovet av ytterligare
professurer i internationell rätt
och att nästa års riksdag får förslag i
detta ämne.

Herr talman! lag bär en tredje motion,
som gäller ett nytt ämne. Jag hade
inte väntat att statsutskottet första gången
skulle tillstyrka bifall av en sådan
motion. Jag vill erinra om — och på så
vis kan jag ge herr Karlsson i Olof -

Lunds universitet: Avlöningar

ström rätt —• att vi behövde motionera
flera gånger innan vi fick en professur
i sociologi. Vi motionerade tre år om
jag icke minns fel innan vi fick en professur
i ekonomisk historia. Första
gången sade statsutskottet att man i
detta fall fick vänta och se tiden an,
men det dröjde bara ett par år till dess
man fick en professur.

Min motion avser en professur i ett
ämne, som jag tror är av central betydelse.
Det gäller idéhistoria. I en tid
då materialismen, jäktet och hetsen i
hög grad har gjort sig märkbar inom
vår civilisation och man med skäl efterlyser
en verkligt djupgående debatt om
vetenskap och kultur över huvud taget
är det påfallande i hur ringa grad den
rena idéhistorien är representerad vid
våra universitet. Nog är det gott och
väl alt man utbildar alltfler naturvetenskapsmän,
men det är också viktigt att
vi får forskare, vilka kan belysa idéernas
betydelse, inte minst bland annat de
politiska idéernas betydelse för — som
jag också bär understrukit i min motion
—• utvecklingen på det kulturella
området. Det är uppenbart, att om vi
hade fått en vidare forskning på idéhistoriens
område, där vi faktiskt inte
har en enda professur, skulle vi ha haft
större möjlighet att bedöma centrala
frågor för den mänskliga odlingen.

Herr talman! Anledningen till att jag
så starkt har velat betona detta är att
det gäller en professur på ett område,
vars värde svenska filosofer och kunskapsteoretiker
kraftigt har understrukit.
Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till någon felaktig spådom, om jag
hävdar att inom några få år kommer
statsutskottet att ha tillstyrkt förslag
om en sådan professur.

Herr talman. Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Göteborgs universitet: Avlöningar — Stockholms universitet: Avlöningar

Punkten 20

Göteborgs universitet: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av en illa behandlad och avstyrkt
motion. Den gäller statsbidrag till
psykotekniska institutet i Göteborg. Jag
har återigen måst ställa mig frågan, varför
man skickar motioner på remiss.
Man måste säga att remissinstanserna
har behandlat motionen mycket väl. De
har alla varit positivt inställda och ansett
att det blygsamma bidrag som
motionen föreslår till psykotekniska institutet
borde utgå. Remissinstanserna
har alltså tillstyrkt, men utskottet har
inte kunnat göra det.

Vad rör det sig om? Jo, det gäller psykotekniska
institutet i Göteborg. I Stockholm
har vi ett liknande institut, som
under många år åtnjutit statsbidrag för
lokaler, utrustning och för viss handledningstjänst.

Vad innebär då utbildningen vid psykotekniska
institutet? Det är en fristående
institution, som organisatoriskt är
knuten till universitetet och där man utbildar
i praktisk psykologi. För tvåbetygskursen
i psykologi i fil. kand.-examen
får vederbörande ofta handledning
och undervisning vid detta psykotekniska
institut. Vidare får licentiander
och doktorander använda lokaler, utrustning,
apparatur och sådant för sina
avhandlingar. För detta får institutionen
inget bidrag från staten. Institutet
utför vidare anlagstest för olika institutioner
ute i vårt samhälle: för skolor
av olika slag, för fångvården, för arbetsförmedlingen
och för industrien. För
detta tillämpar man vissa taxor, men
beträffande skolorna är taxorna så låga,
att de inte på något sätt täcker kostnaderna.
Vad som får bära upp det hela
är de avgifter man tar ut från industrien.

Det förefaller mig, som sagt, egendomligt
att denna institution skall behöva

driva sin verksamhet på detta sätt utan
att få något statsbidrag. Den har haft en
svår ekonomisk situation, som kanske
dock blivit något bättre under de senaste
åren.

Utskottet pekar på att en utredning
tillsattes under sista delen av 1962 för
att utreda de psykotekniska institutens
framtida ställning. Både universitetskanslern
och rektorn för Göteborgs universitet
har framhållit, att man mycket
väl skulle kunna anslå medel utan att
detta på något sätt skulle föregripa den
kommande utredningen. Det förefaller
mig kolossalt egendomligt iatt en institution
för utbildning och undervisning
på akademisk nivå får arbeta på
detta sätt utan att erhålla statsbidrag.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Som fröken Elmén framhöll
har utskottet inte velat föregripa
den i höstas tillsatta utredningen på detta
område. Det är inte så lätt för ett utskott
att bara på grundval av en motion
anslå en viss summa ■— låt vara att den
inte är så överväldigande stor — då en
utredning samtidigt har tillsatts för att
undersöka hur den ifrågavarande organisationen
i fortsättningen bör arbeta.
I detta som i många andra fall har utskottet
därför nödgats vila på hanen,
hur önskvärt det än kunde vara att detta
psykotekniska institut finge det stöd av
statsmedel som föreslagits i motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 21—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Stockholms universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 183, s. 377
—387) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

ändringar d personalförteckningen för
Stockholms universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64, dels ock
till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 20 075 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandler in. fl. (1:72) och den andra
inom andra kammaren av herr Lassinantti
in. fl. (11:85);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (1:120) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 146);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Billman och Nordenson (1:195)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hammar och Berglund (II:
245);

dels de under punkten 10 redovisade
likalydande motionerna 1:326 och II:
493;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg in. fl. (I: 329) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wiklund (II: 395), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta om inrättande
av en professur i kriminologi med tillhörande
institution vid Stockholms universitet
fr. o. m. budgetåret 1963/64 samt
ställa härför erforderliga medel till förfogande; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hernelius (1:405) och den andra inom
andra kammaren av herr Wahlund.
in. fl. (II: 588);

dels ock en inom andra kammaren av

Stockholms universitet: Avlöningar

herr Bengtson i Solna m. fl. väckt motion
(11:479).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 72 och II: 85, i
vad de avsåge inrättande fr. o. m. den
1 juli 1963 av en laboratur i naturgeografi
med docenten V. Schytt som
förste innehavare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:120 och 11:146,
i vad de avsåge inrättande av en preceptur
i socialekologi, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:195 och II: 245,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i romanska språk, särskilt iberoromanska
språk, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att motionerna I: 326 och II: 493,
i vad de avsåge inrättande av två tjänster
som idrottslärare vid universitetet i
Stockholm, icke måtte iav riksdagen bifallas; V.

att motionerna 1: 329 och II: 395,
i vad de avsåge inrättande fr. o. m.
den 1 juli 1963 av en professur i kriminologi
jämte tillhörande institution,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:405 och 11:588,
i vad de avsåge inrättande fr. o. m. den
1 juli 1963 av en professur i sinologi,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionen II: 479, i vad den
avsåge inrättande fr. o. m. den 1 juli
1963 av en laboratur i matematisk statistik,
särskilt försäkringsmatematik,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 72 och II: 85,1:120
och 11:146, 1:195 och 11:245, 1:326
och II: 493, 1: 329 och II: 395,1: 405 och
II: 588 samt II: 479, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Stockholms universitet: Avlöningar

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Stockholms
universitet, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 20 075 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Virgin, fru Wallentheim,
herrar Edström och Källqvist, fröken
Ljungberg, herrar Thorsten Larsson,
Widén, Nils-Eric Gustafsson och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile och Larsson i Hedenäset, fröken
Karlsson samt herr Källstad, vilka
ansett att utskottet under V. och VIII.
bort hemställa,

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 329 och II: 395, såvitt nu
var i fråga, besluta inrättande vid Stockholms
universitet av en professur i kriminologi
från och med budgetåret 1963/
64 med till professuren knutna hjälpkrafter; VIII.

att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 329 och II: 395 ävensom
med avslag å motionerna I: 72 och
11:85, 1:120 och 11:146, 1:195 och
11:245, 1:326 och 11:493, 1:405 och
11:588 samt 11:479, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som föranleddes
av vad reservanterna föreslagit; b)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Stockholms universitet,
iatt tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1963/64;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 20 159 000 kr.;

b) av herr Lassinantti, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även vid denna punkt
finns en reservation, i vilken hälften av
statsutskottets ledamöter har reserverat
sig för bifall till förslaget om inrättande
av en professur i kriminologi. Liksom
i fråga om professuren i internationel
rätt är det ett gammalt krav som här
återkommer. 1949 påpekade den då sittande
kommittén för juridisk och samhällsvetenskaplig
utbildning i sitt betänkande,
att behov förelåg av en professur
i kriminologi, lämpligen förlagd
till Stockholms högskola. Den kriminologiska
forskningen vore enligt utredningens
mening av den största betydelse
för att kartlägga förutsättningarna och
medlen för brottslighetens bekämpande.
1954 tillfrågades justitieministern i en
interpellation, om han för sin del avsåg
att skapa bättre förutsättningar för denna
forskning och därigenom få säkrare
utgångspunkter för det fortsatta kriminalpolitiska
reformarbetet. Justitieministern
ställde sig i sitt svar i princip
mycket positiv till kravet på att bättre
villkor skulle skapas just för den kriminologiska
forskningen.

Vid 1955 och 1956 års riksdagar gav
allmänna beredningsutskottet uttryck
för en hög uppskattning av den kriminologiska
forskningens stora betydelse
för klarläggande av brottslighetens orsaker,
och frågan berördes också i proposition
nr 86 till 1957 års riksdag, avseende
en omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen.
Såväl särskilt tillkallade utredningsmän
som vissa remissinstanser tillstyrkte anslag
till en kriminologisk professur med
därtill knuten institution vid Stockholms
högskola. Varje år sedan 1957 har utskottet
klart uttryckt önskemål om inrättande
av en dylik professur vid
Stockholms universitet.

Vi är alla väl medvetna om att den
stigande brottsligheten i vårt land, inte
minst ungdomsbrottsligheten, är ett av
våra svårare inrikespolitiska problem.
Vi vet alldeles för litet om orsakerna till

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

det som sker. Vad tidigare riksdagar
liksom också sakkunniga har uttalat visar
att det finns ett mycket stort behov
av en ledning av forskningsarbetet i
form av en professur. Trots de klara
ställningstaganden som gjorts av sakkunniga
under årens lopp och trots att
både utskott och riksdag under flera år
ställt sig mer än positiva, vilar Kungl.
Maj:t alltjämt på hanen.

Det borde, herr talman, vara på tiden
att riksdagen nu gör en direkt beställning
på eu dylik professur. I reservationen
vid punkt 26 av herr Virgin m. fl.
hemställes också, att Kungl. Maj :t måtte
gå i författning om inrättande av en
professur i kriminologi. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Som —- mera av en tillfällighet
— ensam motionär i år i denna
kammare angående inrättande av en
professur i kriminologi vid Stockholms
universitet skall jag be att få säga några
ord.

Som i min motion framhållits fortsätter
kriminaliteten att öka. Räknat på en
tioårsperiod från 1950 till 1960 har
strafflagsbrott — alltså antalet brott
(bortsett från fylleri och förargelseväckande
beteende) — nästan fördubblats.
Räknar man på antalet personer, som
begått s. k. straffregisterbrott, kan man
också där iaktta en fördubbling under
samma tioårsperiod. Utmärkande för
denna utveckling är vidare som bekant,
att lagöverträdarna blir allt yngre.

Visst görs det mycket för att komma
till rätta med brottsligheten, inte bara
genom de rättsvårdande instanserna —
genom polis- och åklagarmyndigheter,
domstolar, kriminalvård — utan även
mera profylaktiskt genom olika socialpolitiska
åtgärder, barna- och ungdomsvård
och frivilligt ungdomsarbete, för
att nämna några verksamheter. Men en
samlad och djup kunskap om mekanismerna
vid social och kriminell urspåring

Stockholms universitet: Avlöningar

saknas i stor utsträckning; det rör sig
ofta om åtgärder — byggda på hypoteser,
sådana som man mycket väl kan tro
är välgrundade men dock är just hypoteser
-—- vid sidan om de alltid angelägna
skyddsåtgärderna mot brottslighet
och mot lagöverträdare, i svårare
fall genom frihetsberövande åtgärder av
olika typer.

Som jag har utvecklat i annat sammanhang
i denna kammare torde man
väl kunna fastslå som ett empiriskt faktum,
att en utökad och fullt tillräcklig
polisverksamhet och därmed starkt ökad
upptäcktsrisk för lagöverträdare eller
potentiella lagöverträdare verkar starkt
brottsprofylaktiskt. Denna risk är nu
mycket låg. Jag skall självfallet inte nu
uppehålla mig vidare vid denna viktiga
aspekt på samhällets försvar gentemot
brottsligheten. Bl. a. kommer denna sida
av saken, alltså brottsbekämpningen genom
polisens förstärkning, att ingående
prövas av den s. k. Kjellinkommittén
angående försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten,
där vi just nu håller
på att projektera denna verksamhet.
Men bortsett från effektivare polis återstår
nog egentligen inte något annat på
det allmänna kriminalitetsbekämpandets
område såsom aktuellt behov än just
kriminologisk forskning. Både på kriminallagstiftningens
och på kriminalvårdens
område har ju nämligen som
bekant omfattande och betydelsefulla
reformer nyligen beslutats av riksdagen.
Jag tänker på kriminalvårdens stora
upprustning och på brottsbalkens tillkomst.

Men dessa reformer är väl mera att
betrakta som hjälpmedel. De kan användas
mer eller mindre effektivt allteftersom
vår kunskap om kausalitetssammanhanget
vidgas och fördjupas och får
säker mark under fotterna. Det behövs
en på tillförlitliga forskningsresultat
grundad, orsaksinriktad kriminalpolitik,
som kan ta de beslutade instrumenten
— brottsbalken och den apparat för
verkställande av påföljderna, som nu är

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Stockholms universitet: Avlöningar

under fortlöpande utbyggnad —■ i sin
tjänst.

Det är märkligt hur svårt det varit att
få till stånd en ordnad kriminologisk
forskning i vårt land. Själv har jag
motionerat i denna kammare om stöd
till sådan forskning redan 1952, och
herr Nilsson i Göingegården har nyss
skildrat förhistoriens olika skeden alltsedan
1949.

Min motion i år har alltså en rad
riksdagsframstötar som föregångare,
men nu tycks saken ha fastnat på ett
nytt sätt, så att säga. Den har fastnat i
en i egentligaste mening akademisk diskussion
om en sådan professurs hemvist
i den akademiska världen.

Som i motionen anföres synes det numera
naturligt att den knytes till den
juridiska fakulteten, eftersom det inom
den medicinska fakulteten finns både en
professur i rättspsykiatri och en i socialmedicin.
Kriminologien hör till beteendevetenskaperna
och professuren
bör väl ■— så ser i varje fall en praktiskt
verksam kriminalvårdare på saken —
inriktas på orsaks- och behandlingsforskning
som den mest naturliga och
viktiga forskningen just nu rörande kriminaliteten.
Givetvis får man väl sedan
se till att erforderligt och angeläget samarbete
sker med innehavare av akademiska
lärostolar i de andra fakulteterna,
t. ex. i psykiatri och psykologi. I en promemoria
den 8 februari 1957 uttrycker
universitetskanslerns utredningsmän saken
så, att den viktigaste forskningsuppgiften
för den blivande professorn i
kriminologi bör avse brottslighetens orsaker.
Jämsides härmed torde hans
forskning böra inriktas på olika behandlingsmetoder
och deras effekt samt på
frågan om brottets utbredning i samhället
och dess utvecklingstendenser.

En forskning med sådan inriktning
är uppenbarligen av mycket stor praktisk
betydelse också för en fullgod orientering
och vidareutbildning i kriminologi
av personal inom olika samhällsorgan,
som har med brottsprofylax och

brottsterapi att göra, och den personalen
är ju under stark tillväxt.

Såsom verksam, herr talman, inom
kriminalvårdens centralorgan med speciell
uppgift att ta emot utländska kriminalvårdsmän
och kriminologer, som
med kännedom om vår reformvänliga
kriminalpolitik i stor omfattning och
från hela världen söker sig till Sverige
för att studera våra kriminalpolitiska
projekt vet jag, hur nästan genant det
är att inte kunna hänvisa dem till en
fast forskningsinstitution på det kriminologiska
området här i Sverige. Detta
förhållande omöjliggör också att vi
på förutsatt sätt deltar i det nordiska
kriminologiska samarbetet.

Då uppskov med en kriminologiprofessurs
inrättande nu förekommit under
en lång följd av år, finner jag inte möjligt
att inta en annan ståndpunkt än jag
gjort i motionen. Jag yrkar därför, herr
talman, bifall till reservationen av herr
Virgin m. fl. under denna punkt.

Herr LASSIN ANTTI (s):

Herr talman! Under denna punkt bär
jag låtit anteckna en blank reservation
för att få säga några ord i första hand
med anledning av en motion, som jag
varit med om att väcka och som behandlas
under denna punkt i utskottets
utlåtande. Den gäller en tjänst som laborator
i naturgeografi vid Stockholms
universitet. Den frågan diskuterades bär
redan i fjol.

Jag finner att utskottet nu bär redovisat
en välvillig inställning till det förslag,
som vi framfört i motionen och
som för övrigt överensstämmer med
universitetsmyndigheternas framställning
i petitan för nästa budgetår. Utskottet
anser att det finns goda skäl
för denna framställning och förutsätter
att frågan blir föremål för ytterligare
överväganden i samband med prövningen
av universitetets anslagsframställningar
för budgetåret 1964/65. Jag hoppas
alltså, herr talman, att denna fråga
skall kunna bringas till sin lösning ge -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

nom ett positivt beslut vid nästa års
riksdag.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
med anledning av den reservation, som
bär betecknats 4 a) och som gäller professuren
i kriminologi. Jag bär mycket
stora sympatier för det förslag som
framförts där. Under de senaste åren
bär man diskuterat orsakerna till brottsligheten.
När polisverksamhetsutredningen
hade sina överläggningar med
den parlamentariska kommittén för
brottslighetens bekämpande var ju frågan
om undersökningen av brottslighetens
orsaker en mycket väsentlig fråga.

Som yrkesman har jag reagerat många
gånger, när man här i kammaren pläderat
för en skärpning av de straffrättsliga
påföljderna, när man i alla fall vet
så litet om brottslighetens orsaker. Även
i anslutning till den aktuella diskussionen
om ändringar i barnavårdslagen
kommer man in på dessa förhållanden.
Jag anser för min personliga del att det
är i hög grad olustigt att exempelvis
rösta för straffskärpningar, om man inte
genom en upprustning av den kriminologiska
forskningen bär erhållit ökad
kännedom om varför människor blir
brottslingar.

Emellertid tycker jag att vad departementschefen
här bär anfört om ämnets
inriktning och fakultetstillhörighet
är av den art, att det är mycket svårt
att här i riksdagen gå emot hans förslag.
Det är med understrykande av vad som
här bär skrivits om att frågan blir föremål
för en närmare prövning som jag
har anslutit mig till utskottsmajoriteten,
men jag vill livligt instämma med dem
som talat om angelägenheten av att denna
professur inrättas.

lag bär inget annat yrkande än utskottets.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det råder ingalunda
några principiella meningsmotsättningar
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
i fråga om angelägenheten av
4 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

Stockholms universitet: Avlöningar

att komma till rätta med brottsligheten.
Emellertid är detta inte någon lätt uppgift.
Det är ett synnerligen svårbemästrat
problem, och det är helt naturligt
att här finns åtskilliga okända faktorer.
Emellertid tycker jag att man inte är
riktigt rättvis när man försöker göra
gällande, att det inte sker någonting
alls på detta område. Vad beträffar
forskningen är det ju ändå så, att det
finns en forskarstab som på kriminologiska
institutionen sysslar med dessa
problem, och man håller på att undan
för undan bygga upp en stab för att vi
verkligen skall kunna få till stånd en
effektiv forskning på detta område, vilket
väl vi alla hoppas skall bli möjligt.

Jag vill också framhålla att utskottet
varit synnerligen positivt i sin skrivning.
Utskottet uttalar en förhoppning
om att Kungl. Maj:t skall bli i tillfälle
att framlägga förslag i denna fråga till
nästa års riksdag.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om de bägge professurer som bar
diskuterats bär, professuren i internationell
rätt och professuren i kriminologi.
Det är en viss skillnad mellan dessa
båda frågor. Vad beträffar professuren
i internationell rätt är det, som jag
sade i niedkammaren för en stund sedan,
en fråga om utrymme och ingenting
annat.

Frågan om den önskade professuren
i kriminologi är betydligt mera invecklad.
Jag har inte kunnat förstå att frågan
är så enkel som herrar Nilsson i
Göingegården och Wiklund säger. Herr
Nilsson säger att trots klara uttalanden
av sakkunniga bär man ingenting gjort
från departementets sida. Herr Wiklund
säger att numera är det väl klart iatt
en professur i kriminologi bör ha sin
hemortsrätt inom en juridisk fakultet.

Ja, herr talman, det är sådana klara

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Stockholms universitet: Avlöningar

påståenden, som dessa ärade ledamöter
av denna kammare här bär gjort, som
jag vid flera tillfällen bär efterlyst från
universitetsmyndigheterna. Jag har tidigare
sagt och skriver på nytt i årets
huvudtitel, att frågan om en professur
i kriminologi bör övervägas. Det är den
juridiska fakulteten vid Stockholms universitet
som år efter år framför detta
förslag utan någon motivering utöver
den som vi alla är överens om, nämligen
önskvärdheten av forskning på detta
område. Men detta bör sammanställas
med ett annat -obestridligt faktum,
nämligen att den forskning i kriminologi
som i dag pågår i detta land har
initierats av två forskningsråd, nämligen
det medicinska och det samhällsvetenskapliga.
Det är -alltså icke inom
de juridiska fakulteternas ram som den
kriminologiska forskningen nu i första
hand bedrives utan det är som medicinsk
eller socialvetenskaplig forskning.

Jag vill ingalunda bestrida herr Wiklunds
kompetens på detta område. Det
är möjligt att han bär alldeles rätt i att
professuren så småningom bör få hemortsrätt
Inom den juridiska fakulteten.
Men när vi vet att det inom vida kretsar
på juridiskt håll råder en annan
uppfattning och när departementschefen
flera gånger har begärt -att man
skall samla sig till en uppfattning om
vilken karaktär en professur i ''kriminologi
bör få, så måste man väl ändå vänta
på denn-a meningsyttring från den akademiska
sidan.

Eftersom jag bär begärt ordet i dessa
båda frågor vill jag även säga till herr
Nilsson i Göingegården, att om han någon
gång i januari eller februari går
igenom alla de ''riksdagsskrivelser som
regeringen har tagit ad notam skall han
märka, att de är ganska många. Men
riksdagen har också oerhört många
önskemål varje år. Som utskottets ärade
talesman sagt tvingas det -alltid fram
en angelägenhetsgradering. När det gäller
professuren i kriminologi -bär jag

framfört en enligt min mening rent saklig
uppfattning om varför den i år inte
kan genomföras. Beträffande professuren
i internationell rätt •— voteringen
i den frågan har ju redan ägt rum, men
jag tar tillfället i akt för -att visa metodiken
— förhåller det sig helt annorlunda.
Där har departementschefen ingen
annan försvarslinje än att inför kammaren
påstå — och det gör jag — att
den gradering han gjort beträffande tillskapandet
-av nya professurer i stort sett
är riktig. Detta har inte utskottet eller
reservanterna eller någon i kammaren
bestritt. För Uppsala universitet gällde
det t. ex. att fortsätta att bygga upp
nationalekonomien inom den juridiska
fakulteten. Det betraktade jag som viktigt.
Vidare gällde det en professur i
barnpsykiatri. Det fanns då inte utrymme
för ytterligare en professur, i internationell
rätt, och så föll den frågan
även i -år.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vilket hemvist denn-a
professur skall ges är givetvis -inte ett
så alldeles enkelt problem, de-t skall jag
gärna medge. Det är bara märkligt att
det går att lös-a den frågan på andra håll
i världen. I motionen redovisas -att man
i en råd länder, även länder som inte
alls är så avancerade i kriminal-politiskt
hänseende som vårt land är, har
inte en utan i vissa f-all flera professurer
i kriminologi.

Beträffande frågan om var professuren
-skall placeras bär vi nu av ecklesiastikministern
fått ett nytt inlägg i
den mycket akademiska diskussionen
härom. Professuren måste väl dock till
sist placeras någonstans. Frågan aktualiserades,
som herr Nilsson i Göingegården
sade, redan någon gång 1949. Sedan
dess har diskussionen fortgått.

Om inte universitetsmyndigheterna
kan bestämma sig, vädjar jag till ecklesiastikministern
-att själv ta ställning i
frågan. Jag ser detta som ett praktiskt
problem. Jag anser mig inte behöva

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

uttala mig bestämt om vilken fakultet
en sådan professur skall tillhöra. Jag
bär visserligen uttalat mig i viss män
till förmån för den juridiska fakulteten,
men jag skall gärna nu avstå från
någon bestämd mening på den punkten.
Huvudsaken för mig är att professuren
kommer till stånd.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket väl medveten
om svårigheterna att effektuera
alla de önskemål som riksdagen varje
år framför genom motioner och annorledes.
Men nog måste det väl ändå för
ett statsråd kännas litet besvärande att
riksdagen år efter år framställer önskemål
i en fråga som, vilket även herr
Wiklund framhållit, kunnat lösas på
andra håll. Reservanterna bär också i
sin reservation uttalat: »Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter beträffande professurens
fakultetstillhörighet och kompetenskrav
samt fastställa sådana riktlinjer
för den till professuren knutna
kriminologiska institutionens verksamhet
att behovet av samarbete mellan de
olika forskningsgrenar, vilka ingår i
professurens allmänna arbetsområde,
blir tillgodosett.» Det vore väl märkvärdigt
om inte herr statsrådet från universitetsmyndigheterna
skulle kunna framtvinga
ett klart besked, så att det går att
lösa denna fråga här lika väl som t. ex.
i Norge. Jag erinrar också om att inom
det nordiska samarbetet bär det på speciellt
detta område tillkommit ett samarbete
just på initiativ från svensk sida.

Jag skulle därför vilja vädja till statsrådet
att både när det gäller denna professur
i kriminologi och professuren i
internationell rätt beakta de önskemål
som framkommit i de man- och kvinnostarka
reservationerna.

Jag är verkligen förvånad över att
herr Lassinantti — efter de uttalanden
som han här gjorde och efter att under
tidigare år ha undertecknat motioner

Stockholms universitet: Avlöningar

med precis samma krav som det här
gäller — slutade sitt anförande med att
instämma i utskottets yrkande. Det hade
varit naturligare, jag skulle rent av vilja
säga hederligare, om herr Lassinantti
hade instämt i reservanternas hemställan.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna medge
att jag tidigare haft en mer ytlig kunskap
om dessa ting, men jag har lärt
mig en hel del när jag inom statsutskottet
sysslat med dem. Och jag kan
inte komma ifrån att ämnesinriktning
och fakultetstillhörighet är så besvärliga
frågor, att slutsatsen måste bli den
jag bär tidigare redovisat.

Om herr Nilsson i Göingegården ägnade
litet tankeverksamhet åt det här
problemet, skulle han säkert komma
ganska nära mina slutord.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gör inte anspråk
på att vare sig jag eller herr Lassinantti
skall kunna klara frågan om ämnesinriktning
och fakultetstillhörighet. Men
såsom jag tidigare tillät mig säga kan
nog statsrådet med hjälp av universitetsmyndigheterna
lösa problemet, bara
den goda viljan finns.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr statsrådet åberopade
ett argument som gör att jag vill
ställa en fråga till honom. Han hänvisade
till den forskning som här i landet
bedrives på det kriminologiska området
och konstaterade, att denna forskning
sker både inom de medicinska
och samhällsvetenskapliga områdena,
initierad av forskningsråden själva.

Man har redan tidigare från regeringens
sida åberopat detta förhållande.
Ett år använde statsministern det
direkt som ett argument mot hela tanken
på en professur i ämnet. Vid en
överläggning för någon vecka sedan

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Stockholms universitet: Avlöningar

under statsministerns ledning lämnade
den högste tjänstinnehavaren i ecklesisatikdepartementet
den uppgiften, att
alla initiativ som från departementets
sida tagits för att via samhällsvetenskapliga
forskningsrådet åstadkomma en
forskning inom det kriminologiska området
hade misslyckats.

Nu skulle jag vilja veta, om ecklesiastikministern
i detta avseende har
en annan uppfattning än sin egen medarbetare,
vilka exempel på resultatet av
samhällsvetenskapliga forskningsrådets
verksamhet som han i detta sammanhang
kan ge samt om han avser att även
i fortsättningen använda denna kriminologiska
forskning som argument mot
tanken på en professur i ämnet.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna punkt i statsutskottets utlåtande
nr 61 har det också förelegat en motion
av herr Berglund och mig, i vilken vi
hemställt att riksdagen måtte besluta
om en professur vid Stockholms universitet
i romanska språk, särskilt
ibero-romanska språk, och att det nuvarande
ämnets benämning ändras till
romanska språk, särskilt franska och
italienska språken.

Motionen har erhållit en välvillig behandling
av utskottet, ehuru detta har
stannat vid ett avstyrkande. Jag tillåter
mig ändå att säga några ord i denna
fråga.

Stockholms universitet har vidtagit
en hel del åtgärder för att ge spanska
och portugisiska språken en mera självständig
ställning såsom universitetsämne.
Dessa åtgärder har också visat
sig mycket fruktbärande. Samtidigt kan
man inte undgå att lägga märke till att
de varit helt otillräckliga, inte minst
med tanke på den alltmer ökande tillströmningen
av studenter till detta ämne.
Antalet studenter i spanska språket
under höstterminen 1960 var 84 och
höstterminen 1961 116 för att höstterminen
1962 uppgå till 154.

Överväldigande skäl talar för att professuren
i romanska språk vid Stockholms
universitet uppdelas i två och att
ledningen av forskning och undervisning
inom de ibero-romanska språken
anförtros åt en person i professors ställning.
Den nuvarande professorn i romanska
språk kan då helt ägna sig åt
den för var dag allt angelägnare uppgiften
att intensifiera forsknings- och
utvecklingsarbetet inom franska och
italienska språken.

Herr talman! Kanske jag bör tillägga
att universitetets institution för romanska
språk tillhör de allra största
universitetsinstitutionerna i landet med
nära 600 närvarande studenter höstterminen
1962.

Yi hade en liknande motion uppe till
behandling i fjol. Statsutskottet uttalade
sig då mycket välvilligt. Sedan utskottet
avstyrkt motionen fortsatte det
med dessa ord: »Utskottet utgår från
att utvecklingen på detta område kommer
att i fortsättningen ytterligare beaktas
av Kungl. Maj:t.»

Årets slutmening lyder på följande
sätt. Utskottet understryker »att förevarande
fråga synes utskottet vara av
den betydelse att den bör av Kungl.
Maj:t ägnas särskild uppmärksamhet».

Herr talman! Förlitande mig på att
det blir tredje gången gillt yrkar jag i
dag inte bifall till denna motion, men
jag uttalar samtidigt förhoppningen att
förslag om en dylik professur ett kommande
år skall möta oss i statsverkspropositionen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På herr Heléns fråga
vill jag bara svara, att det såvitt jag vet
finns en forskargrupp, initierad och understödd
av statens råd för samhällsforskning
och medicinska forskningsrådet.
Till denna grupp är också — likaså
efter vad jag har mig bekant — knuten
en särskild forskartjänst, inrättad
av riksdagen och förd på samhällsve -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

tenskapliga forskningsrådets stat. Om
minnet fortfarande inte sviker mig är
innehavaren av tjänsten en norrman
som heter Sveri. Någon svensk stöd inte
att uppbringa.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ook på bifall till reservationen 4 a)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
26:o) mom. V) i utskottets utlåtande
nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Virgin m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 92 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 27—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 187, s. 389
—398) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1963/64, dels ock till Karolinska
mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 14 195 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förebaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Ivar Johansson (I: 230)
och den andra inom andra kammaren
av herr Petterson i Degerfors m. fl.
(11:281), i vilka hemställts att riksdagen
till ett elektroakustiskt laboratorium
vid karolinska institutet och förlagt till
tekniska högskolan i enlighet med vad
medicinalstyrelsen föreslagit måtte bevilja
för lönekostnader 180 000 kr. och
för omkostnader 116 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson m. fl. (I: 478)
och den andra inom andra kammaren
av herr Helén m. fl. (II: 482).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:230 och 11:281,
i vad de avs&ge inrättande av ett elektroakustiskt
laboratorium, icke måtte av
riksdagen bifallas;

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

II. iatt motionerna 1:478 och 11:482
angående inrättande fr. o. m. budgetåret
1964/65 av en personlig professur i
mikrobiologisk genetik för professorn
G. Bertani icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:230 och 11:281, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, som föranleddes av vad departementschefen
föreslagit;

b) godkänna i utskottets hemställan
antagen avlöningsstat för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
14 195 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Petterson i
Degerfors, fröken Elmén samt herrar
Lassinantti och Blomkvist, vilka ansett
att utskottet under I. och III. bort hemställa I.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 230 och II: 281, såvitt nu
var i fråga, besluta inrättande av
ett eiektro-akustiskt laboratorium vid
karolinska institutet;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:230 och 11:281,
såvitt nu var ifråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, som föranleddes av vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar för budgetåret

1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
14 375 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Det kanske kan anses
som kitslighet att gräla för att man får
en motion avslagen, ty det är i och för
sig ingen sensation. Sådant bär hänt
förut.

Problemet är emellertid, att om riksdagen
följer utskottsmajoriteten uppstår
vissa svårigheter att fullfölja den lovande
start som riksdagen förra året gav
hörselvårdens organisation. Jag vill erinra
om att riksdagen då beslutade att
höja bidraget till hörselskadade från
150 kronor till 400 kronor per hörapparat.
Man räknade med ett anslag på 3
miljoner kronor för budgetåret 1962/63,
vilket belopp för nästa budgetår -föreslås
höjt till 5 miljoner kronor. Det betyder
att de hörselskadade får sina hörapparater
praktiskt taget kostnadsfritt,
utom kanske de allra dyraste hörglasögonen.
Det var ett generöst beslut av
riksdagen, och det var också ett bra
handtag till de hörselskadade.

Men det finns, herr talman, en hake
här. Förutsättningen för -att de hörselskadade
skall få statsbidraget på 400 kr.
är att apparaterna är prövade och godkända
ur teknisk, hållbarhets- och läkarvetenskaplig
synpunkt. Där har vi
flaskhalsen i uppbyggnaden av denna organisation.

I årets petita har medicinalstyrelsen
på förslag av hörselvårdsnämnden begärt
att vid karolinska institutet få inrätta
ett litet elektro-akustiskt laboratorium
för utprovning, forskning och allt
som rör villkoren för godkännande av
hörapparaterna. Den arbetsgrupp som
sysslar med detta är ett serviceorgan för
hela landet och i första hand för våra
omkring 40 hörse-lvårdscentrialer. Den
skall utbilda — eller vara med om att
utbilda -— hörselvårdskonsulenter och
hörselvårdsassistenter. Den skall vara

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

ett centralt organ, dit hörselcentraler
och andra skall kunna vända sig med
förfrågningar, som gäller dessa många
gånger mycket besvärliga avvägningsproblem.

Det anses bland de sakkunniga som
ett villkor för att uppgifterna skall kunna
klaras, att arbetsgruppen får detta
laboratorium, som medicinalstyrelsen
har hemställt om. Inom parentes kan
jag nämna, att denna framställning från
medicinalstyrelsen är tillstyrkt av alla
myndigheter som yttrat sig. Skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning,
forskningsområdet m. fl. —• alla
har ansett detta laboratorium vara nödvändigt
för att man skall kunna klara
uppbyggnaden.

Departementschefen har emellertid
sagt att han inte nu vill tillstyrka framställningen.
Han avfärdar den på tre
och en halv rader med motiveringen att
denna grupp får stöd av forskningsrådsmedel.
Det är ju i och för sig bra
att den får detta stöd, men jag tvivlar
på att det är ett riktigt tillvägagångssätt
att de som håller på med denna
uppbyggnad skall hänvisas till det stöd
de kan få på detta sätt. Jag vill till kammarens
ledamöter säga, att stöd lämnas
inte bara från forskningsråden utan
även från Stockholms Lucia och ifrån
Majblommekommittén. När man söker
få en fast organisation som kostar så
pass mycket pengar, borde man också
ha råd med de några tiotusental kronor
som det kostar för att denna arbetsgrupp
skall få en fast punkt för sitt
arbete.

Det är detta uttalande av departementschefen
som utskottsmajoriteten
haft som stöd för sitt avslagsyrkande.
.Tåg förstår statsutskottets andra avdelning,
som handlagt ärendet. Tiden räckte
inte till för noggrannare undersökningar
i alla frågor. Hade alla fakta
legat på avdelningens bord, hade man
möjligen kommit till ett annat resultat.

Redan 1954 föreslog kommittén för
dövhetens bekämpande att ett centralt

elektro-akustiskt laboratorium skulle inrättas.
Fanns behovet redan då, borde
vi för de hörselskadades skull inte nu
tveka att ge dem som skall sköta detta
arbete bättre utrustning.

Men det är bättre sent än aldrig, och
jag yrkar därför, herr talman, bifall till
reservation nr 5 av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Anderson i Sundsvall (fp) och Lassinantti
(s).

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! lag brukar inte ofta ta
kammarens tid i anspråk, men i denna
fråga, som faktiskt är en hjärtesak för
mig, ber jag att få säga några ord.

I vår motion bär vi ingående motiverat
behovet av ett centralt akustiskt
laboratorium, och genom mitt mångåriga
arbete inom ett landstings förvaltningsutskott
har jag haft tillfälle att bilda
mig en klar uppfattning om betydelsen
av en effektivt bedriven hörselvård.
Det kan här erinras om att 6 procent
av landets befolkning eller drygt
450 000 människor lider av hörselsvårigheter
av sådan art att de utgör ett verkligt
socialt handikapp. Visserligen kan
modern operationsteknik i viss omfattning
restaurera hörseln och eliminera
deras sociala handikapp, men det är
ändå bara uppskattningsvis cirka 10
procent som kan få sin hörsel förbättrad
på det sättet. De, som inte genom
operation kan få sin hörsel förbättrad,
kan dock som bekant i stigande omfattning
rehabiliteras med tekniska hjälpmedel,
d. v. s. med hörapparater och
annan akustisk förstärkningsapparatur.

Den forskning som nu bedrives på
detta område bildar en effektiv triangel
av medicinsk, pedagogisk och teknisk
vetenskap. Herr Petterson i Degerfors
har här utförligt behandlat föregående
års riksdagsbeslut, som betydde utomordentligt
mycket för de hörselskadade,
och det är precis så som han sade, att
vi på grund av den flakshals som finns

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Karolinska raediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

inte kan till fullo använda dessa tekniska
hjälpmedel.

De som lider av hörselhandikapp kan
nu få sin hörsel förbättrad medelst hörapparater,
som de kan erhålla utan någon
belastning av den enskilda ekonomien.
De senaste årens elektrotekniska
forskning har också alltmer fulländat
hörapparaterna, som nu presterar en
utomordentligt fin återgivning och förstärkning,
samtidigt som de har gjorts
små och lätthanterliga. Det har också
blivit en invasion av hörselskadade till
våra hörcentraler, men trots en genom
landstingens försorg ökad personell utrustning
finns det vid centralerna nu
betydande kölistor. Detta vittnar om
allmänhetens värdesättning och uppskattning
av denna för såväl den enskilde
som för hans närmaste omgivning
och ytterst för samhället så värdefulla
verksamhet. Inom den moderna
hörselvården arbetar nu också utomordentligt
väl utbildade öronläkare, som
till sitt förfogande har bland annat elektronisk
och pedagogisk expertis.

Den tekniska sidan av hörselvården i
vårt land är dock inte fullgod, överläkaren
vid den landstingets hörselskola
där jag något känner till förhållandena
säger till och med att vi närmast är
underutvecklade på detta område. Det
kanske är ett alltför starkt ord. Men han
säger att exempelvis Danmarks tre stora
hörcentraler var för sig bär en teknisk
sektion, som närmast motsvarar
den hos oss föreslagna enda, som nu är
under uppbyggnad. Han tillägger också
att man i Danmark utöver dessa tre redan
befintliga och väl utvecklade tekniska
avdelningar har beslutat om och i
det närmaste färdigställt en stor teknisk
forskningsinstitution på detta område,
förlagd till Odense.

Detta ger mig anledning framhålla
att det torde vara höjt över all diskussion
att frånvaron av en teknisk
centralinstitution i Sverige måste innebära
att en fullödig hörselvård inte
kunnat erbjudas bär i landet. Efter

den hausseartade efterfrågan av hörselvård
i form av hörapparatutprovning
och -anpassning, som föregående års
riksdagsbeslut medfört, är situationen
mycket svår, och det finns de som
anser att hela verksamheten hotar att
bryta samman. Jag tror dock att även
detta är ett för starkt uttryck.

Vår läkare säger vidare att medicinalstyrelsens
hörselvårdsnämnd, som
närmast effektuerar riksdagens beslut
på detta område och ''bär ansvaret för
att verksamheten bedrives på ett acceptabelt
sätt, bär sagt klart ifrån att det
inte längre är möjligt att på ett godtagbart
sätt svara för den viktiga del av
hörselvården, vilken replierar på en
liten frivillig och organisatoriskt i luften
hängande arbetsgrupp av ingenjörer,
som hittills under mycket pressande
förhållanden svarat för de tekniska utredningar
som nämnden måste ha till
sitt förfogande för att kunna utvälja
det rätta sortimentet av hörapparater
åt landets befolkning.

Det är alltså vår överläkare doktor
Flodgren som säger detta, och han är
ju ändå expert i hörselnämnden. Jag
tror också att han är ledamot av nämnden,
men det vågar jag inte yttra mig
bestämt om.

Det rör sig inte här om några små
penningbelopp. När riksdagsbeslutet bär
slagit igenom helt och fullt och den
vårdbeihövande allmänheten bär fått sina
hörapparater och övrig hörselvård,
torde kostnaderna enbart för hörapparatanskaffningar
uppgå till 4 å 5 miljoner
kronor. Det ligger därför i
öppen dag att utväljandet av hörapparater
måste ske med ytterlig omsorg och
efter noggrann teknisk prövning på en
institution i statlig regi, som är kapabel
att på ett godtagbart sätt svara för
denna viktiga och växande arbetsuppgift.

Även skolöverstyrelsen har anmält att
dess behov av samarbete med en teknisk
centralinstitution för att tillgodose döva
och svårt hörselskadade barns undervis -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Karolinska

ning numera är av så stor omfattning,
att tillskapandet av en akustisk centralinstitution
även för dövpedagogikens
vidkommande är en nödvändighet. Vid
alla landets skolor för döva, vid alla landets
förskolor för döva småbarn, vid alla
landets hörselklasser och vid specialskolan
för hörsel- och talskadade barn i
Örebro är man beroende av dels individuella
hörselförstärkande apparater,
dels mer eller mindre komplicerade
akustiska förstärkaranläggningar, som
för sin framställning och behöriga drift
kräver teknisk medverkan på hög nivå,
för att de resultat som man kan utvinna
inom dövpedagogiken skall infinna
sig.

Det behövs en hel rad institutioner
knutna till en akustisk centralinstitution.
Laboratoriet skall kunna användas
för bullermätningar och för hörselkontroller
inom starklarmsindustrien m. m.
Det är alltså utomordentligt angeläget
att detta akustiska centrallaboratorium
skapas.

Jag skall sluta med att yrka bifall till
den reservation vid punkten 30, som avser
denna fråga. Jag vågar vädja till
kammarens ledamöter att stödja denna
motion till båtnad för de döva i vårt
land, vilka är i behov av denna reform.

Det var någon i denna kammare som
sade att det var skönt att kvacksalveriet
har kommit bort från detta område. Jag
skulle vilja säga detsamma. Jag minns
den tid då man resonerade som så att
den dyraste apparaten måste vara den
bästa. Så tänker man inte längre. Det
kan i stället vara den billigaste apparaten
som gör största nyttan för den hörselskadade.
För att verksamheten skall
kunna fungera ordentligt till de dövas
bästa är det emellertid nödvändigt att
detta laboratorium kommer till stånd.

Första kammaren har haft omröstning
på denna punkt. Där blev siffrorna 61
röster för utskottets hemställan mot 55
för reservationen. Jag hoppas att förhållandet
här blir omvänt, så att detta
laboratorium kan byggas.

4* — Andra kammarens protokoll 1963.

mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Johansson i Dockered, Larsson
i Luttra och Börjesson i Falköping
(samtliga ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När vi beslöt att låta de
döva kostnadsfritt få dessa hörapparater
grundläde vi en stor och kostnadskrävande
social reform. Yi godkände inte
bara principen att dessa apparater skall
betalas av statsmedel till stora pengar
utan även att de skall vara av högsta
möjliga kvalitet. Vi har alltså givit en
garanti för att de vetenskapligt sett skall
hållas å jour med det bästa som kan
erbjudas på området. Kontrollen av
detta utföres nu på tekniska högskolan
av en arbetsgrupp. En förutsättning för
att statsmedel skall utgå är att en sådan
kontroll göres.

Det är ingen som ifrågasätter annat än
att denna arbetsgrupp på tekniska högskolan
är den mest kompetenta att ta
hand om denna kontroll. Ingen ifrågasätter
heller annat än att man i denna
grupp har de rätta instrumenten för undersökningarna,
och att dessa bör kunna
användas även i fortsättningen.

Det är nu 10 år sedan man utredde
denna fråga. Vid denna tidpunkt förutsatte
man att en central kontrollinstitution
successivt skulle utbyggas. Men någon
sådan successiv utbyggnad har inte
påbörjats under dessa 10 år.

Det står väl klart för var och en att en
grupp med så utomordentliga vetenskapliga
kvalifikationer som det här är fråga
om — den man som leder verksamheten
är känd långt utanför vårt lands
gränser för sin kunnighet på området
och har gjort stora insatser för hörapparaternas
utveckling — inte hur länge
som helst kan leva på majblommepengar,
lucianålsmedel o. d. Det krävs
att hörapparaterna skall kontrolleras,
och vi har alltså en grupp som kan klara
det. Lokalerna vid tekniska högskolan

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

får disponeras bara ett par år till, och
de lokaler som slutgiltigt behövs för institutionen
finns inte. Då bör väl det förslag
bifallas som föreligger och som
inte medför större utgiftsökning än
180 000 kronor för innevarande budgetår.
Det gäller att få arbetet utfört i fortsättningen
och att få en förräntning av
de pengar vi ändå tänker ge ut för hörapparater.

Jag tror att man dröjer i onödan om
man inte genom att rösta för reservationen
bestämmer sig för att ge denna
institution en säkrare och fastare grund.
Det är inte bara humanitära skäl som talar
för att kammaren bör stödja reservationen,
utan det är klokt även med tanke
på framtiden att rösta på detta sätt. Jag
hoppas alltså att kammaren följer reservationen
nr 5 av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Herr Petterson i Degerfors
sade att andra avdelningen givetvis
inte haft tillgång till alla informationer
i ärendet —■ i så fall skulle, menade herr
Petterson, utskottsmajoritetens ställningstagande
ha blivit ett annat. Och
visst kan man önska att det funnes möjligheter
till en djuplodning av de flesta
motioner och propositioner som avdelningen
har att behandla. Jag föreställer
mig emellertid att kammarens ärade
ledamöter är medvetna om att det är
svårt att få tiden att räcka till då vi
har 300 ärenden •— ja, räknar man med
även propositionerna blir antalet mer
än 300. Det fordras längre tid om vi,
som herr Petterson i Degerfors rekommenderar,
skulle ännu mer tränga in i
alla de problem som hänvisas till statsutskottets
andra avdelning.

Jag är medveten om att talesmännen
för reservationen framför riktiga synpunkter
när de så varmhjärtat talar för
ökade möjligheter att hjälpa de handikappade
människor det här är fråga om.
Över lag har väl landstingen fått träda
in då det gäller sådan här verksamhet,

även om reglerna även på detta område
ändrats under senare tid.

Vid den avvägning av de olika anslagen
som avdelningen tvingats göra har
vi ansett det nödvändigt att vila på hanen
härvidlag, och till denna uppfattning
har utskottets majoritet anslutit sig.
Jag tror dock att varken avdelningen
eller utskottsmajoriteten har något emot
att frågan tas upp på nytt efter en mer
ingående utredning. Jag föreställer mig
också att behandlingen här i kammaren
har gjort att frågan fallit framåt. För
dagen anser jag mig dock inte ha någon
annan möjlighet än att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
5); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petterson i Degerfors
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 5) av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Fredagen den 26 april 1963 Nr 18

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Omkostnader — Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg

Herr Petterson i Degerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 83 ja och 102 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med i reservationen 5)
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. föreslagen
ändring.

Punkten 31

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 188, s. 398
och 399) föreslagit riksdagen att till Karolinska
mediko-kirurgiska institutet:
Omkostnader för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 936 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de under punkten
30 redovisade likalydande motionerna
I: 230 och II: 281 angående inrättande
av ett elektroakustiskt laboratorium, såvitt
här var i fråga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 230 och II: 281, såvitt nu var i fråga,
till Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Omkostnader för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
936 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Petterson i
Degerfors, fröken Elmén samt herrar
Lassinantti och Blomkvist, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 230 och II: 281, såvitt nu var i fråga,
till Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Omkostnader för budgetåret 1963/
64 anvisa ett förslagsanslag av 1 052 000
kr.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 6 av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Vidare yttrades ej.

Kammaren biföll reservationen 6) av
herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.

Punkterna 32—91

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92

Bidrag till musikkonservatoriet i
Göteborg

Kungl. Maj:t hade (punkt 255, s. 531)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
musikkonservatoriet i Göteborg för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
205 000 kr., vilket innebure en anslagshöjning
med 20 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Adolfsson (I: 43) och den andra inom
andr a kammaren av fru Ryding (11:52),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret 1963/
64 anvisa ett anslag av 306 750 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergman m. fl. (1:106) och den
andra inom andra kammaren av fru
Gunne m. fl. (II: 126), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta dels att till
musikkonservatoriet i Göteborg för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
306 750 kr., dels ock att frågan om Göteborgs
musikkonservatoriums förstatligande
fr. o. m. budgetåret 1964/65 toges
upp till prövning.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 106 och II: 126, i
vad de avsåge förstatligande av konser -

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Bidrag till mnsikkonservatoriet i Göteborg

vatoriet i Göteborg, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:43 och 11:52 ävensom
1:106 och 11:126, sistnämnda två motioner
såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till musikkonservatoriet i Göteborg för
budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag av
205 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Elmén.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

GUNNE (h):

Herr talman! Debatten, främst kring
tre viktiga statsutskottsutlåtanden, bar
dragit långt ut på tiden och kammarens
ledamöter håller mig säkert räkning
för att jag avstår från att hålla det anförande
jag ursprungligen hade tänkt
med en omsorgsfull motivering av min
ståndpunkt.

Det finns ett annat skäl till att jag
inte behöver vara så mångordig. Den
fråga det gäller är nämligen ingen ny
bekantskap för kammarens ledamöter.
Riksdagen har alltid med förståelse,
ibland med påtaglig välvilja, uppmärksammat
frågan om Göteborgs musikkonservatorium
alltsedan det anmärkningsvärda
tillfälle då riksdagen tog initiativ
till det statsanslag som sedermera
har utgått till konservatoriet under årens
lopp. Detta riksdagens ställningstagande
vittnade om en framsynt insikt om
statens ansvar för den högre utbildningen.

Den ökning av anslaget som Göteborgs
orkesterförening i år har begärt uppgår
till omkring 120 000 kronor. Departementschefen
och statsutskottet har nöjt
sig med att föreslå 20 000 kronor. Jag
vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på att av dessa 20 000 kronor
kommer omedelbart 15 000 kronor
att förbrukas för de nya åtaganden
i samband med ATP som konser -

vatoriet måste ikläda sig. Det återstår
alltså för att konservatoriet skall
få erforderliga resurser e*t belopp av
omkring 100 000 kronor. Detta är nödvändigt,
om man skall kunna bygga ut
konservatoriet till att omfatta elever till
ett antal av 75. Ni tycker kanske, ärade
kammarledamöter, att vi behandlar talet
75 med egendomlig respekt som om det
vore ett magiskt tal. Men det är faktiskt
detta elevantal som redan musikutredningen
angav som ett lämpligt underlag
för en allsidig och rikhaltig musikalisk
och musikpedagogisk undervisning. När
musikhögskolans rektor en gång hade
att yttra sig över frågan om Göteborgs
konservatorium underströk han att detta
elevantal har sin betydelse som underlag
för körsång, för ensemblespel och
över huvud taget för utvecklingen av
konservatoriet, inte minst dess musikpedagogiska
sida.

Det är, herr talman, inte några alltför
överraskande stora utgifter som Göteborgs
musikkonservatorium åsamkar
statsverket jämfört med liknande institutioner.
Undervisningen har per elev
kostat ungefär hälften så mycket som
därmed jämförlig undervisning inom
andra institutioner. Om det äskade anslaget,
sammanlagt 306 750 kronor, skulle
beviljas skulle kostnaden per elev
fortfarande vara avsevärt lägre än vid
jämförliga institutioner.

Jag skulle också kunna påminna kammarens
ledamöter om de omdömen som
från bl. a. Musikaliska akademiens sida
har fällts om undervisningen. Jag bebehöver
kanske inte göra det, därför att
de av kammarens ledamöter som kunnat
följa frågan såväl i utskottet som i kammaren
säkert har observerat vilka utomordentliga
vitsord angående undervisningen
och elevernas kvalifikationer
som har givits i olika sammanhang.

Nu har statsutskottet i sin behandling
av denna motion tagit in ett yttrande
som ser ut som om det vore ett försök
till en principdeklaration, men jag förmodar
att utskottets majoritet inte har

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg

avsett detta. Det heter i utskottets utlåtande
att »förekomsten av ett musikkonservatorium
torde vara ett så värdefullt
tillskott till en orts kulturliv, att det
kan förutsättas att även kommunalt bidrag
bör lämnas till verksamheten». Jag
skall inte dra in i sammanhanget vilka
spekulationer som kan ligga bakom ett
sådant uttalande från statsutskottets
sida. Jag vill bara påpeka att det rimmar
illa med tankegångarna bakom uppbyggnaden
av hela vårt högre undervisningsväsende.
Staten har i princip hand
om all högre undervisning. Eleverna vid
Göteborgs musikkonservatorium har fått
tillgång till naturastipendier och statliga
studielån på samma sätt som elever
vid andra högre utbildningsanstalter.
Jag vill också erinra om att jämförliga
institutioner — bl. a. lärarhögskolorna
— drives av staten. Statsutskottet har
inte heller haft några som helst funderingar
om vad kommunerna »bör» göra
vad beträffar de frågor som behandlas
under punkterna 89 till 91 i föreliggande
utlåtande, de som rör Musikaliska akademien
med musikhögskolan.

Herr talman! Jag skall med hänsyn till
den framskridna tiden inte yttra mig
mera i denna fråga. Jag skall emellertid
be att få framställa ett yrkande. Det
sammanfaller med motionsyrkandet så
när som på en formell ändring. Jag
hemställer att kammaren måtte besluta
dels att till musikkonservatoriet i Göteborg
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 306 750 kronor, dels ock att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om Göteborgs musikkonservatoriums
förstatligande fr. o. m. budgetåret
1964/65 tages upp till prövning.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Johansson i Dockered
(ep), Nordstrandh (h), Johansson i
öckerö (fp) och Hyllander (fp).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag bär vid denna punkt
fogat en blank reservation. Jag inskränker
mig till >att instämma i vad

fru Gunne anfört och yrkar bifall till
motionen med den ändring däri som
innefattas i det av fru Gunne under
överläggningen framställda yrkandet.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Då yrkandet i vår motion
nr 52 helt sammanfaller med yrkandet
i motion nr 126 i denna kammare
— utom vad det gäller en utredning
av frågan om Göteborgs musikkonservatoriums
förstatligande, något
som vi inte bär någonting att erinra
mot — ber jag att få ansluta mig till
fru Gunnes yrkande.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! I likhet med fru Gunne
hoppas jag att kammaren håller mig
räkning för att jag fattar mig kort.

Jag hänvisar till utskottets skrivning
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av fru Gunne
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Gunne begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
92 :o) i utskottets utlåtande nr 61, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fru Gunne under överläggningen
framställda yrkandet, innebärande bifall
till den i motionerna 1:106 och
11:126 gjorda hemställan med en formell
ändring.

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag till bidrag till viss busstrafik m m

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gunne begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
117 ja och 50 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 93—US

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119

Lades till handlingarna.

§ 14

Anslag till bidrag till viss busstrafik
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
62, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1963/64
till bidrag till viss busstrafik m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 8, punkt 99, s. 268—276) föreslagit
riksdagen att till Bidrag till viss
busstrafik m. in. för budgetåret 1963/64
å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 3 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:355) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:417), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att till

Bidrag till viss busstrafik in. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
3 700 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Ringciby
(I: 505) och den andra inomandrakammaren
av herr Nordgren (II: 514).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 355 och II: 417 samt I: 505 och II: 514,
till Bidrag till viss busstrafik m. m. för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 3 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 355 och II: 417
samt med avslag å motionerna I: 505
och II: 514, till Bidrag till viss busstrafik
m. m. för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 3 700 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Sedan några år lämnar
vi ett visst stöd till busstrafiken inom
områden där det ekonomiska resultatet
av verksamheten är mycket svagt. I år
föreslås vissa ändringar i denna stödgivning,
och de förslag som är framförda
är enligt min mening mycket bra. I en
motion från centerpartiet hävdas att
man skall öka stödet, som för närvarande
är 2 kronor per vagnmil, till 3
kronor per vagnmil. Den myndighet
som handlägger dessa ting, biltrafiknämnden,
bär hemställt om denna höjning.
Den motion som vi väckt tillgodoser
dessa önskemål.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

Utskottet har inte kunnat följa detta
förslag, och vi har till utskottets utlåtande
fogat en reservation, till vilken
jag yrkar bifall. Den innebär att man
skulle kunna genomföra höjningen till
3 kronor per vagnmil, om det av utskottet
föreslagna beloppet 3 miljoner kronor
höjs till 3,7 miljoner kronor.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Kårby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 29 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.

§ 15

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande,
och

nr 64, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående upplåtelse av
mark för ett internationellt studenthem,
m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
65, i anledning av Kungl. Majtts proposition
angående anslag för en dyrortsundersökning
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 54 hade Kungl.
Maj tt, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 1 mars 1963, föreslagit
riksdagen att till Kostnader för dyrortsundersökning
å riksstaten för budgetåret
1963/64 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kr.

I anledning av propositionen hade
inom andra kammaren väckts en motion
av herr Boo (11:754), i vilken
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 54 måtte a) avslå
Kungl. Majtts förslag rörande prisgeografisk
undersökning samt b) i skrivelse
till Kungl. Maj tt anhålla om prövning
och förslag rörande undersökning av
kallorts- och avståndskostnader i de
norra delarna av landet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
vidare till behandling upptagit
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Widén och Per Jacobsson (1:153)

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.

samt den andra inom andra kammaren
av herr Nelander och fru Nettelbrandt
(II: 179), i vilka yrkats att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, 1. att den av utredningen
angående grunderna för en prisgeografisk
undersökning föreslagna undersökningen
måtte omedelbart igångsättas
och bedrivas med sådan skyndsamhet
att förslag om möjligt kunde framläggas
under år 1964, 2. att i motionerna
anförda synpunkter på den prisgeografiska
undersökningen måtte i möjligaste
mån beaktas, och 3. att under mellantiden
uppkommande frågor om berättigade
uppflyttningar till högre ortsgrupp
icke uppskötes med hänvisning
till pågående utredning utan prövades
på grundval av anförda omständigheter; dels

ock en inom första kammaren
väckt motion av herrar Sundin och Jonasson
(1:362), i vilken hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning samt förslag
till riksdagen om avveckling av dyrortsgraderingen
av statsanställdas löner
samt övergång till en friare lönesättning
inom den statliga sektorn enligt vad som
i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 754 såvitt nu var i fråga,
till Kostnader för dyrortsundersökning
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kr.;

B. att motionen 11:754, såvitt däri
yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
undersökning av vissa kallorts- och
avståndskostnader, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:153 och 11:179
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen I: 362 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Stenkyrka och
Eliasson i Sundborn, vilka ansett

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under B.—D.
bort hemställa,

B. att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 754 såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

G. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:153 och II: 179, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

D. att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 1:362, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herr Nelander, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vi bär sedan några årtionden
här i landet ett dyrortssystem,
som väckt åtskillig kritik och vållat
mycken politisk strid. Från centerpartiets
sida har vi hävdat att man bör
genomföra en successiv avveckling av
systemet, och vi kan konstatera att vi
under senare år fått reformer i denna
riktning. De tidigare lägsta ortsgrupperna
I och II har successivt flyttats upp i
närmast högre grupp. Vi har tre ortsgrupper
kvar när det gäller löneområdet,
och vi har kunnat glädja oss åt att
de dyrortsgrupperade skatteavdragen
numera avvecklats så att vi har enhetliga
och väsentligt högre ortsavdrag,

När vi nu har att behandla den proposition,
som gäller frågan om en ny
prisgeografisk undersökning, vilken
skall ligga till grund för en revision av
lönegrupperingen, har vi som i utskottet
företräder centerpartiet velat mar -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

kera att vi anser att eu fortsatt avveckling
av denna dyrortsgruppering bör
ske. Jag vill tillfoga att lönetillägg självfallet
måste utgå till befattningshavare,
som är stationerade i de delar av landet
där man har särskilt stora kostnader
på grund av klimat och avstånd.

Den proposition som nu framlagts
om underlaget för denna revision har
baserats på en utredning, som i vissa
hänseenden har blivit föremål för kritisk
granskning både vid remissbehandlingen
och i vissa motioner. Vi som
företräder centerpartiet i utskottet har
inte velat motsätta oss denna undersökning,
men vi har velat understryka att
den kan få endast ett begränsat värde
med hänsyn till svårigheterna att exakt
mäta de faktiska levnadskostnaderna på
skilda orter och i skilda landsdelar vid
lika standard. Vår tveksamhet har naturligtvis
också berott på att man kan
befara att mycket viktiga icke-prisstatistiskt
mätbara faktorer inte kommer
att vinna tillräckligt beaktande. Vi har
ändå velat vara med om undersökningen
därför att den kan ge vissa faktiska
upplysningar av värde. Dessutom
har 1958 års riksdag begärt en utredning.

De principer som ligger till grund för
undersökningen har, som jag sade, kritiserats.
Undersökningen skall inriktas
på de prisstatistiskt mätbara faktorerna,
men departementschefen har uttalat
att man sedan utredningsmaterialet
blivit färdigt skall göra en allmän bedömning.
Därvidlag skall man ta hänsyn
till de icke-prisstatistiskt mätbara
kostnaderna.

Med hänsyn till den kritik som riktats
mot utredningsmetoderna har vi reservanter
velat understryka vikten av
att man när det gäller s. k. mätbara
faktorer verkligen baserar undersökningen
på en lika standard. Detta gäller
inte minst bostadsposten och posten
för arbets-, inköps- och skolresor.

Resekostnaden är inte bara beroende
på hur långt människorna har till ar -

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.

betet och inköpsorten utan är också i
hög grad beroende på vederbörandes
egen inkomst, krav på bekvämlighet
och standard i övrigt. Undersökningens
resultat kan bli fullständigt missvisande,
om man inte här utgår från en likvärdig
standard. En statistik som —
för att spetsa till saken — skulle visa
att man hade de lägsta kostnaderna i de
delar av landet, där resekostnaderna i
själva verket på grund av långa avstånd
är så stora att många personer
inte har råd att resa för att göra inköp
eller besöka någon biograf eller teater,
skulle vara fullständigt missvisande. Vi
reservanter har velat understryka att
det är angeläget att basera undersökningen
på lika standard och att man
också när det gäller resekostnaden tar
hänsyn till den standardsänkning som
består däri att stora tidsförluster uppkommer
på grund av långa avstånd till
arbetet etc.

Departementschefen har inte varit
beredd att föreslå några särskilda åtgärder
när det gäller att ge siffermässigt
uttryck för skillnader i kommunal standard
på olika orter. Han har nöjt sig
med att förklara, att man får ta hänsyn
till de icke direkt mätbara faktorerna
när undersökningsmaterialet föreligger,
och framhållit att det bör ankomma på
statistiska centralbyrån att på grundval
av de informationer, som kunnat komma
fram under undersökningen, i sin
slutrapport ange sina synpunkter på
vilka faktorer, som man bör ta hänsyn
till i särskild ordning.

Herr talman! Detta visar svagheten i
undersökningens uppläggning. Jag är
helt medveten om svårigheten att bär
verkligen få fram ett siffermässigt underlag
för bedömning av vad variationerna
i kommunal standard betyder.
Men det är obestridligen så att standarden
varierar mera efter skatteunderlaget
per invånare i kommunerna än efter
kommunernas utdebitering, eftersom
: vi ännu inte har en effektiv skatteut jämning.

Om två kommuner har samma

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.

utdebitering men kostnaderna för den
obligatoriska skolan i den ena kommunen
är exempelvis 1 krona per beskattningsbar
hundralapp, medan de är
5 å 6 kronor i den andra kommunen,
är det lätt att inse att en redovisning
av skatteposten utan angivande av skillnaderna
i kommunal standard kommer
att visa att man har vad konjunkturinstitutet
kallar dyrortsundersökningarnas
Akilleshäl just på detta område.

En betydande del av människors inkomster
går till statlig och kommunal
skatt, och det är en oerhörd brist att
man inte kan mäta vilken standard
människor på olika orter får för de
skattemedel de erlägger. Det är en stor
svaghet, särskilt som den offentliga sektorns
betydelse växer i vårt .samhälle.
Det skulle naturligtvis ha varit värdefullt
om man kunnat gå så långt att
man undersökt vilken skattesats respektive
kommuner skulle ha behövt tilllämpa
för att erbjuda de skattskyldiga
samma kommunala standard i fråga
om t. ex. undervisning, bostadstillägg,
åldringsvård, bibliotek, daghem, ungdomsgårdar
och mycket annat.

Konjunkturinstitutet har även framhållit
det otillfredsställande i att man
inte här har velat föreslå metoder för
undersökningens uppläggning, vilka
kunde ge ett bättre mått på skillnaderna
i kommunal standard och vad de betyder.
Institutet har förordat att man
utarbetat nya riktlinjer för hänsynstagandet
till den offentliga sektorns betydelse.

TCO har också varit kritisk på denna
punkt och ansett att man borde ytterligare
studera denna fråga. Det är en
uppfattning som delas av oss reservanter.
Vi vill understryka angelägenheten
av att alla ansträngningar görs för att
rättvist ta hänsyn till de prisstatistiskt
icke direkt mätbara skillnaderna i levnadskostnader.
Vi förutsätter också att
kallorts- och avståndskostnaderna,
främst i de norra delarna av landet,
kommer att uppmärksammas.

Slutligen, herr talman, bär vi i reservationen
understrukit angelägenheten
av att resultaten av denna undersökning
snarast presenteras för riksdagen
så att vi utan dröjsmål kan ta ställning
till en fullständig avveckling av dyrortssystemet.
Jag upprepar att vi på
vårt håll har den uppfattningen att man
vid en sådan avveckling självfallet måste
vara beredd att kompensera de befattningshavare
som bor i orter där man
på grund av klimat och stora avstånd
har särskilt höga kostnader.

Tyvärr ser det av propositionen ut
som om det dröjer ända till 1966 innan
vi kan få denna redovisning på
riksdagens bord. Det är väl tekniska
omständigheter som gör att det tar så
lång tid. Vi reservanter har då velat
understryka angelägenheten av att man
under de närmaste åren i avvaktan på
detta materials framläggande vidtar åtgärder
för att minska spännvidden mellan
de statsanställdas löner i olika ortsgrupper
i linje med de hittillsvarande
strävandena att successivt avveckla dyrortssystemet
genom en uppflyttning av
den lägsta gruppen till den närmast
högre. Man bör vid löneförhandlingarna
under kommande år söka få till
stånd en justering i denna riktning. Vi
reservanter förutsätter att Kungl. Maj :t
skall ägna frågan särskild uppmärksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om ursäkt för att jag tar till
orda vid denna sena timme på dagen.
Jag gör det av den anledningen att herr
Eliasson tydligen har missuppfattat hela
den problematik som ligger i den prisgeografiska
undersökning som skall
verkställas. Vad herr Eliasson begär är
nämligen samma sak som jag förordar i
propositionen. Avsikten är att vi först
och främst skall ta ut de ting vilkas

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18

priser är direkt mätbara. Bostäderna
skall brytas ut och tas upp i eu särskild
undersökning, där man jämväl, i motsats
till vad herr Eliasson påstod, kommer
att undersöka ''bostadskostnaderna
vid lika standard. Även skatterna kommer
att bli föremål för en specialundersökning.
Detta är de tre avsnitt där
man kan röra sig med direkt mätbara
faktorer.

Det finns vissa andra, icke mätbara
faktorer, som inte kommer att ingå i
denna prisgeografiska undersökning.
Dessa icke mätbara faktorer kommer
i stället efteråt att kartläggas av statistiska
centralbyrån. Man skall så långt
möjligt sätta ett rimligt värde på dessa.
Detta kommer givetvis också att återverka
på den slutliga bild som framkommer
sedan iden prisgeografiska utredningens
olika aspekter bär sammanställts.

Jag ber alltså, herr talman, att få
konstatera att reservationen i detta avseende
inte inrymmer någon avvikelse
från vad jag förordar i propositionen.
Därför har jag svårt att förstå denna
reservation, om den inte är en reservation
för reservationens egen skull.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Den omständigheten att
civilministern inte förstår vår reservation
är inget skäl för oss att frångå den.
.lag har aldrig bestritt att man skall utgå
från lika standard. Men vi har erfarenheter
av tidigare sådana här undersökningar,
och det finns därför anledning
understryka att både när det gäller bostadskostnaderna
— jag hänvisar där
till den kritik som riktats mot uppläggningen
— och när det gäller resekostnaderna
skall man utgå från lika standard.
Vi är glada att civilministern har velat
göra en enkät, och vi hoppas att statsrådet
inte har något att invända mot
vår ståndpunkt om han delar vår uppfattning.

Jag skall inte ta upp till ytterligare

Anslag för en dyrortsundersökning in. m.

diskussion frågan om hela den offentliga
sektorn. Vi är alla medvetna om svårigheterna.
Vi vill att man skall driva
studiet på detta område längre. Jag tror
inte att vi kommer att ångra att vi avgivit
denna reservation för att motivera
vår uppfattning. Den dag när materialet
ligger på riksdagens bord är jag övertygad
om att det kommer att visa sig att
det funnits skäl för vårt ställningstagande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är ett ganska underligt
yrkande som herr Eliasson ställer.
Han vill att man skall gå längre
när det gäller att pröva de icke mätbara
faktorernas inverkan, och detta yrkande
ställer han innan det är klart vilka
de faktorer är som skall återspeglas i
det slutliga resultatet.

Bostadsundersökningen kommer att
bli mera omfattande än någon tidigare
undersökning.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Redan i ortsgrupperingsutredningen,
som arbetade under
1957 och i vilken jag deltog, var vi
överens om att dyrortsindelningen praktiskt
taget förlorat sitt berättigande
och borde slopas. Möjligen skulle man
behöva ha vissa tillägg för Norrlandsregionen
och eventuellt för något ytterligare
område.

Tiden tycktes emellertid inte då vara
mogen för så radikala förslag. Remissinstanserna
för ortsgrupperingsutredningens
betänkande— det var då främst
de stora löntagarorganisationerna — var
i många fall betänksamma eller avvisande,
varför ingen proposition lades
fram för riksdagen. Med anledning av
väckta motioner behandlades ifrågan
ånyo av riksdagen 1958, som då begärde
en prisgeografisk undersökning.

För min egen del bär jag inte haft

100 Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Anslag för en dyrorteundersökning m. in

anledning att överge min ståndpunkt, att
dyrortsgrupperingen överlevt sig själv.
Mycket tyder på att det i praktiken i
många fall kan vara dyrare att bo i
landsorten än i en storstad — om man
nämligen skall försöka hålla samma
levnadsstandard. Kontakter på olika
håll och många brevskrivare ute i landet
bär stärkt mig i denna uppfattning.

Genom olika riksdagsbeslut bär vi
kommit ganska långt i fråga om enhetlighet.
När det gäller dyrortsindelningen
för statstjänstemännens och andras
löner har antalet ortsgrupper, som en
tid var uppe i inte mindre än nio, nu
bringats ned till tre. Och från och med
den 1 januari 1962 har ortsgrupperingen
i fråga om ortsavdrag vid beskattning
helt slopats — just vad vi i
utredningen föreslog 1957.

När nu riksdagen 1958 beslöt att begära
en ny prisgeografisk undersökning,
så bär jag — trots min deklarerade
uppfattning i frågan •— inte velat
gå emot densamma. En förberedande
enmansutredning för att få fram grunderna
för en prisundersökning tillsattes
i början av 1959 och framlade sitt betänkande
under fjolårssommaren.

I en motion vid denna riksdags början
har fru Nettelbrandt och jag bl. a.
yrkat på att den begärda prisgeografiska
undersökningen omedelbart skulle
tillsättas samt att förslag om möjligt
borde framläggas under 1964. Nu bär
proposition framlagts av civildepartementet
om grunderna för en dyrortsundersökning,
som skall kosta två och
en halv miljon kronor och beräknas
bli färdigställd först under 1965. Vid
behandlingen av denna proposition bär
jag velat aktualisera några synpunkter
som bl. a. framlagts i vår motion. Flera
av dessa synpunkter bär för övrigt
också kommit fram i departementschefens
förslag och även understrukits av
statsutskottet i dess utlåtande. Detta gäller
t. ex. förfaringssättet att man — sedan
sammanställnnigar för den prisgeografiska
undersökningen lagts fram

— skall göra en allmänbedömning, som
också civilministern talade om, vid vilken
man även måste ta hänsyn till de
icke prisstatistiskt mätbara skillnader
som kan påvisas mellan orter och landsdelar.
Man kan enligt min mening inte
komma ifrån en viss skälighetsbedömning
vid slutavgörandet.

Dessa synpunkter bär också understrukits
i den vid utlåtandet fogade reservationen,
med vilken jag för övrigt
har åtskilligt gemensamt.

Jag tror, herr talman, att det kan vara
av värde att bär citera ett avsnitt ur
konjunkturinstitutets yttrande, återgivet
på sid. 6 i propositionen, där det bl. a.
heter:

»Enligt institutets mening talar vissa
skäl för att inslaget av problem vid
dyrortsundersökningarnn på vilka endast
grova lösningar kan erhållas bär
vuxit i betydelse under senare tid. Riskerna
för att rent fiktiva dyrortsskillnader
konstrueras, då man — såsom utredningen
mer eller mindre direkt föreslår
— blundar för svårmätbara faktorer,
bär i så fall ökat. Tillspetsat uttryckt
kan man säga, att grova meningsfulla
mått är bättre än exakta meningslösa.
Det är givetvis inget som hindrar
att de skönsmässaga elementen hålls
klart isär vid redovisningen från de
exakta beräkningarna.»

Jag delar, herr talman, denna konjunkturinstitutets
uppfattning och hoppas
att den skall komma till synes vid
den slutliga bedömningen.

En faktor som fått allt större betydelse
är kostnaden för resor — det må sedan
gälla inköps-, arbets-, nöjes- eller
skolresor. Tidsförlusten vid sådana resor
måste man säkert också ta hänsyn
till. Och man bör inte heller glömma
bort glesbygdsbefolkningens kostnader
och tidsspillan för sina resor i dessa
avseenden. Jag tror det är klokt av civilministern
att låta statistiska centralbyrån
fundera litet mera på detta, innan
denna detalj undersökes.

I utskottet hade jag velat understryka

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18 101

betydelsen av att man vid den slutliga
bedömningen inriktar sig på stora geografiskt
sammanhängande områden. Departementschefen
bär fått längre än utredaren
och förordat prisbedömning för
samtliga de nya föreslagna kommunblocken.
Jag syftar emellertid i princip
än längre. Man må observera, att sedan
ortsgrupp 2 slopats och vi fått ortsgrupp
3 i hela södra och mellersta Sverige
så har två tredjedelar av befolkningen
kommit i samma ortsgrupp och
55 procent av statstjänstemannen bor
på sådana orter. Härigenom har kritiken
mot systemet något dämpats. Denna
synpunkt har särskilt poängterats av LO
i dess yttrande. Jag är viss om att en
eventuell ytterligare uppspaltning skulle
väcka mycket motstånd.

Jag har, herr talman, inför den nya
dyrortsundersökningen och i anledning
av min blanka reservation velat framföra
dessa synpunkter. Jag är av den
uppfattningen, att man i möjligaste mån
bör söka bedöma kostnaderna för en
något så när lika levnadsstandard på
olika orter, och då torde man nog, frånsett
norrlandsregionen, komma fram till
en mycket stor enhetlighet, som kanske
i sinom tid kan bana väg för ortsgrupperingens
slutliga slopande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om jag får hörja med
att säga bara ett enda ord till herr Nelander,
när han nu redovisar att han
och fru Nettelbrandt har motionerat i
detta ärende, så är det att det signalerades
redan i propositionsförteckningen
i januari månad, att det skulle komma
ett förslag till en prisgeografisk undersökning.
Det var alltså inte någonting
som var bortglömt på något sätt eller
som inte var känt vid den tidpunkten.

Sedan vill jag säga, att jag tycker att
90 procent av vad såväl herr Eliasson
i Sundborn som herr Nelander har sagt
är sådant som lämpligen borde ha kunnat
sparas till dess att resultaten av
denna undersökning bär framlagts.

Anslag för en dyrortsundersökning m. m.

Detta resonemang om att man inte
skall ta hänsyn till bara de prisstatistiskt
mätbara faktorerna utan även till
de icke prisstatistiskt mätbara har också
förts i propositionen. Det bär även
understrukits i utskottets utlåtande i
detta ärende, och det är väl då lämpligt
att man vid den tidpunkt, när man
får se resultatet av detta och det förslag
som då skall framläggas, får ta upp en
diskussion om vilken värdering man
skall ge de icke prisstatistiskt mätbara
faktorerna, där man då givetvis kan ha
en råd olika uppfattningar om hur den
ena eller andra saken bör värderas.

Jag har litet svårt att förstå herr
Eliassons reservation. Han utgår ju ifrån
att dyrortssystemet skall avskaffas. Eftersom
har inte är beredd att sätta någonting
annat i stället utom möjligen
några speciella tillägg för kyla och avstånd,
förutsätter jag, att han menar att
de statsanställdas löner skall bli lika
över hela landet.

Jag tror inte att man kan genomföra
ett sådant system. Jag bär tidigare sagt
att om man skall avskaffa dyrortssystemet,
vilket jag också tycker att man kan
göra, har dock behovet av denna undersökning
enligt min mening minskat avsevärt
genom att man avskaffat skattegrupperingen
och tagit hort lägsta dyrorten.
Men å la bonne heure det kan
ändå finnas motiv för undersökningen.

Men om man gör denna undersökning,
är det väl ändå meningen att man
skall ha den som bas för någon form
av lönesättning. I det långa loppet tror
jag det ändå kommer att visa sig att
man inte kan ha detta. Jag återkommer
till vad jag sagt, nämligen att jag tidigare
varit inne på detta problem och att
man förr eller senare måste komma
fram till någon form av marknadsanknytning
i fråga om de statsanställdas
löner. Jag vill vidare erinra om att riksdagen
gjort en beställning på att få denna
undersökning. I departementschefens
uttalande bär också understrukits
hänsynstagande till prisstatistiskt icke

102

Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Successiv avveckling av pantlånerörelsen

mätbara skillnader. Vad beträffar frågan
om att flytta upp dyrorter under
tiden bär utskottet särskilt påpekat att
den möjligheten redan nu finns.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill till civilministern
säga att anledningen till reservationen
är att vi velat understryka vissa
punkter starkare än vad utskottet föreslagit.
Vidare har vi — vilket jag i hastigheten
glömde att nämna i min replik
till civilministern, och han berörde det
inte heller i sitt svar till mig — velat ge
uttryck åt åsikten att man vid de närmaste
årens löneförhandlingar bör uppmärksamma
behovet av att minska
spännvidden i lönerna i riktning mot
vad vi betraktar som en successiv avveckling.

Till herr Gustafsson i Stockholm vill
jag säga att jag är mycket väl medveten
om att det rått delade meningar om huruvida
man skulle avveckla dyrortssystemet
till förmån för ett mera fritt
lönesystem. Av skäl som finns redovisade
i åtskilliga sammanhang har en sådan
avveckling avböjts från organisationernas
sida. Vad jag velat framhålla
är, att om man skall ha ett lönesystem
som bygger på principen om att man
i samma lönegrad skall ha samma standard
oavsett var man bor måste man
ha samma lön i respektive löneklass landet
över — bortsett från tillägg för orter
där man har särskilt hårt klimat och
särskilt stora avstånd.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B—D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)

av herr Bengtson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.,
och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt drift av
skandinaviska undervisningssjukhuset i
Korea, m. m.; samt

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående ändring av viss bestämmelse
om Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Successiv avveckling av pantlånerörelsen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 41 i anledning av väckta motioner
om successiv avveckling av pantlånerörelsen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 32 i första kammaren av herrar
Bengtson och Sandin samt nr 38 i andra
kammaren av herr Börjesson i Falköping
in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majd måtte hemställa
om utredning syftande till pantlånerörelsens
successiva avveckling i enlighet
med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:32 och 11:38, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18 103

Utredning rörande verkskyddets finansiering

Reservation hade avgivits av herr
Gomér, som ansett att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:32 och 11:38, i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av möjligheterna att successivt
avveckla pantlånerörelsen, samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanten
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! På grund av den sena
timmen skall jag inskränka mig till att
yrka bifall till reservationen.

Hem WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Gomér; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19

Utredning rörande verkskyddets finansiering Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande verkskyddets
finansiering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
450 i första kammaren av herrar Bengtson
och Harald Pettersson samt nr 547
i andra kammaren av herrar Magnusson
i Nennesholm och Wahrendorff.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa

om en skyndsam utredning av frågan
om verkskyddets finansiering i enlighet
med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 450 och II: 547, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Wahrendorff, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande motioner, 1:450 och
II: 547, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
av frågan rörande verkskyddets finansiering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Motionerna nr I: 450 och
II: 547 som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 46, gäller verkskyddet,
alltså en del av civilförsvaret. Enligt
47 § civilförsvarslagen är företag av viss
storlek skyldiga att upprätthålla verkskydd
och bestrida kostnaderna för
detta.

I motionerna har vi framhållit att
försvarskostnaderna enligt vedertagna
principer skall åvila staten. Något undantag
för den del av totalförsvaret som
heter civilförsvar skall inte göras. Följaktligen
borde kostnaderna för verkskyddet
ej åvila företagarna utan staten.
Vi har hemställt om utredning av
frågan.

Utskottet har instämt i vårt principiella
resonemang och framhåller att
civilförsvaret i princip får anses vara
en statlig angelägenhet, men längre
sträcker sig inte utskottet. Man söker
inte fullfölja den princip man ger uttryck
för.

Utskottets motivering för avslagsyrkandet
har två huvudpunkter. Man framhåller
att företagen även i fredstid kan
använda en del av verkskyddsmaterielen
och att den delen inte medför så stora
extra kostnader. Man framhåller också
att civilförsvarsmyndigheterna inte har

104 Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Utredning rörande verkskyddets finansiering

sådana resurser att de kan överta administrationen
och ledningen av verkskydden.

I fråga om den första punkten har jag
inga erinringar mot utskottets inställning.
Är det så att företagen både kan
och får utnyttja en del materiel under
fredstid, t. ex. brandredskap, verktyg
och sjukvårdsmateriel, bör de också bekosta
detta. De skulle ju behöva anskaffa
sådan materiel även om det inte funnes
något verkskydd.

Men företagen kan långtifrån använda
alla utrustning för verkskyddet under
fredstid. Större delen av den utrustning
som överslagsvis beräknats dra 55 miljoner
kronor i anskaffningskostnad kan
inte användas av företagen. På motsvarande
sätt förhåller det sig beträffande
de löpande utgifterna, som vid fullt
utbyggd organisation beräknats till ca 6
miljoner kronor årligen. Som exempel
på dessa kostnadsdelar kan jag nämna
att enbart radiakskyddet för ett medelstort
industriföretag drar en anskaffningskostnad
på ca 20 000 kronor. Man
får nog också räkna med betydande s. k.
tekniska fördyringar på dessa områden.

Det är alltså dessa kostnader, som är
verkliga extrakostnader, som frågan gäller.

Utskottet säger att civilförsvarsmyndigheterna
inte kan överta administration
och ledning av verkskydden. Det
kan jag instämma i. Men man kan ju få
fram en annan kostnadsfördelning mellan
stat och företag utan att ändra på
administration och ledning av verkskydden.
Det är den fördelningsfrågan som
bör utredas.

Mig förefaller det som om två lika alternativ
kan komma i fråga vid en ändrad
kostnadsfördelning. Det ena är ekonomisk
gottgörelse för verkskyddskostnader.
En sådan gottgörelse finge väl i
så fall beräknas schablonmässigt. Det
andra alternativet är att företagen erhåller
en skälig del av materielen kostnadsfritt
eller prisnedsättning på all
materiel och att myndigheterna i övrigt

medverkar på sådant sätt att kostnaderna
hålls nere inom företagen. Det är också
möjligt att dessa alternativ kan kombineras.
Någon bestämd klarhet i hur
man bör gå till väga kan självfallet inte
uppnås utan närmare utredning.

Det finns inget som talar för att en
skälig kostnadsfördelning mellan staten
och företagen skulle vara omöjlig av
administrativa eller organisatoriska
skäl. Civilförsvarsmyndigheterna har
ju som sin uppgift att ha en viss uppsikt
över verkskyddet, och ett samarbete
mellan verkskydden och civilförsvarsorganisationen
i övrigt måste äga rum —
alldeles oavsett kostnadsfördelningsfrågan.
Någon principiell ändring skulle
det inte behöva bli om man löser kostnadsfördelningen
enligt den princip,
som utskottet anslutit sig till, nämligen
att försvarskostnaderna skall åvila staten.
Såsom framhållits i reservationen
torde i stället samarbetet mellan civilförsvarsmyndigheterna
och företagen
komma att främjas om den principen
fullföljes.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Med hänvisning till andra
lagutskottets skriftliga motivering ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Wahrendorff; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss kronan tillhörig mark,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18 105

Interpellation ang. pensionärernas ställning inom sjukförsäkringen — Interpellation
ang. principerna för intagning till laborantkurser i Göteborg, m. m.

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, såvitt
angår jordbrulcsärenden, och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Interpellation ang. pensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Med de nya principer
för samordning mellan sjukförsäkring
och allmän pensionering som föregående
års riksdag fattade beslut om
har särskilda regler om sjukhjälpstid ansetts
erforderliga endast för dem som
åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension.
Dessa regler återfinns i 4 kap.
3 § lagen om allmän försäkring. Reglerna
innebär att pensionärer med ålderspension
eller förtidspension inte har rätt
till sjukhjälp under längre tid än 180
dagar sammanlagt. Utöver dessa sjukdagar
kan pensionären inte få sjukhjälp
ens vid en helt ny sjukdom.

Tidigare bestämmelser i förevarande
fråga innebar att pensionären kunde
åtnjuta sjukhjälp under 90 dagar för
varje sjukdom för sig. Dessa bestämmelser
var således mera generösa än de nuvarande,
även om de kunde medföra
svårigheter vid tillämpningen, när det
gällde att konstatera om en sjukdom
var ny eller inte.

Den nya lagstiftningen har vållat oro
bland pensionärerna, vilka anser att de
fått sin sjukvårdsersättning försämrad.
De nya reglerna synes därför inte ha
blivit helt tillfredsställande utformade,
utan anledning finns att på nytt överse

dem i syfte att skapa en bättre ställning
för folkpensionärerna inom ramen för
sjukförsäkring. I första rummet gäller
detta sjukvårdsförsäkringen, där försäkringens
upphörande efter 180 dagar
sammanlagt väckt förklarlig oro.

Med hänvisning till den angivna motiveringen
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet åtgärder påkallade
i syfte att åstadkomma en sådan
ändring i 4 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring att pensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen förbättras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. principerna för intagning
till laborantkurser i Göteborg,
in. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Från vårt håll bär alltid
hävdats principen att samhällets studiestöd
bör vara lika för alla studerande
vid lika utbildning. Detta krav är enligt
min mening lika angeläget vid yrkesutbildningen
som vid den teoretiska
undervisningen.

Om oenhetliga regler för samhällets
stöd i form av studiebidrag, bidrag för
bostadskostnader m. m. tillämpas bär
detta uppenbara olägenheter. Några fall
bär emellertid förekommit där samhället
avvikit från en likabehandling av de
studerande.

Från Göteborg bär nyligen i pressen
relaterats ett sådant exempel. Det gäller
bär utbildningen av viss laboratoriepersonal.
Enligt pressuppgifterna bär undervisningen
uppdelats mellan yrkesskolan
och arbetsmarknadsmyndigheterna.
I det senare fallet har eleverna
tilldelats utbildningslön, medan yrkesskolans
elever får nöja sig med gene -

106 Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

Interpellation ang. ytterligare åtgärder av nykterhetspolitisk natur

rella studiebidrag. Utbildningslönen ligger
flera hundra kronor i månaden över
de vanliga studiebidragen.

Den irritation som detta förhållande
medfört bland eleverna ter sig desto
mer förståelig som eleverna synes vara
i viss utsträckning rekryterade från
samma underlag. Elever, som inte kunnat
beredas plats i den ordinarie yrkesundervisningen,
där vissa inträdeskrav
tillämpats, bär beretts möjlighet att
delta i den av arbetsmarknadsmyndigheterna
anordnade undervisningen och
därmed fått del av den generösare utbildningslönen.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande frågor:

Vill statsrådet för kammaren lämna
en redogörelse för de principer som tilllämpats
vid intagningen till laborantkurserna
i Göteborg?

År statsrådet villig medverka till att
i framtiden enhetliga regler tillämpas
för såväl intagning som ekonomiskt stöd
åt de studerande för samma utbildning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. ytterligare åtgärder
av nykterhetspolitisk natur

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! Även i kretsar långt
utanför nykterhetsrörelsen och de stora,
med denna sympatiserande medborgargrupperna
bär de gynnsamma verkningarna
av den genom strejken vid Vinoch
Spritcentralen påtvingade nedgången
av alkoholkonsumtionen väckt berättigad
uppmärksamhet. Detta gäller särskilt
företrädare för en råd myndigheter
och för pressen.

Trots att konsumtionsminskningens
närmare effekter, som bekräftar nykterhetsrörelsens
övertygelse om den stora
roll även alkoholfaktorn själv spelar

för uppkomsten av alkoholskadorna,
f. n. endast är delvis kända, finner man
sålunda i vida kretsar dessa effekter förvånande
och uppseendeväckande.

Till närmare klarläggande av spritstrejkens
verkningar ställde undertecknad
den 11 mars 1963 en hittills obesvarad,
enkel fråga till socialministern om
säkerställande av data och andra iakttagelser
till bedömning av den förändring
inom olika avsnitt av samhällsverksamheten,
som den partiella »torrläggningen»
av det svenska samhället åstadkom.
En råd undersökningar har visserligen
tidigare visat alkoholkonsumtionens
samband med alkoholskadorna
—- bl. a. 1944 års stora alkoholvaneundersökning
— men den helt unika situation,
som spritstrejken skapade, borde
rimligen utnyttjas från socialstatistisk
synpunkt till ytterligare belysning av
detta samband och alkoholproblemets
orsaksfaktorer.

Av allt att döma bär de olika alkoholskadornas
påtagliga minskning under
strejken gjort ett starkt intryck inte bara
på dem som ägnar samhällsfrågorna
speciellt intresse —■ och detta alldeles
bortsett från om detta intresse är parat
med nykterhetsintresse eller inte —■
utan även på den allmänna opinionen
i stort. Att så är fallet märks tydligt på
den offentliga debattens intensitet och
starka inriktning på att samhälleliga åtgärder
skall vidtagas för att ernå en
verklig konsumtionsbegränsning. På något
håll nämner man t. o. m. totalförbud
som ett alternativ, medan på andra
håll aktualiserats tanken på en återgång
till ransoneringspolitiken före den 1
oktober 1955.

Det kan av antydda skäl antagas, att
det f. n. finns starkt opinionsunderlag
för en nykterhetspolitik som mera markant
inriktas på en konsumtionsminskning.

I detta läge vore det av största intresse
att veta, på vilka punkter åtgärder
till en begränsning av alkoholkonsumtionen
enligt opinionens mening

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18 107

Interpellation ang. ytterligare åtgärder av nykterhetspolitisk natur

borde sättas in. Det finns uppenbarligen
i det nutida samhället områden och
sammanhang, där en fullständig »torrläggning»
i fråga om alkoholdrycker särskilt
mot bakgrunden av erfarenheterna
från spritstrejken på ett helt annat sätt
än före denna strejk inses som riktig
och rimlig och därför har starkt opinionsmässigt
stöd. Ett avskaffande
punktuellt av alkoholbruket borde kunna
leda till vissa gynnsamma resultat,
om icke i samma skala som under spritstrejken
så dock av liknande art som
under denna strejk.

Ett område, där åtgärder till ett dylikt,
punktuellt avskaffande av all alkoholkonsumtion
nu borde kunna få en
bred opinions stöd, är trafiken till
lands, till sjöss och i luften och omfattande
icke endast personal utan även
passagerare. Ett annat exempel på en
ordning, som mycket stora medborgargrupper
nu torde vilja enigt stödja, är
att arbetsdagen och arbetsplatsen skall
vara spritfria. Detsamma gäller kravet
på att ungdomstiden skall hållas alkoholfri
liksom att den alkoholskadade
skall visas sådan hänsyn, att han inte
bjuds eller trugas att förtära alkohol.
Ett ytterligare exempel är det av stora
grupper understödda kravet på spritfrihet
vid representationstillfällen, särskilt
om dessa är förbundna med arbete
i nämnder eller styrelser.

Det finns säkerligen just nu också en
stark opinion, som fordrar långt kraftigare
åtgärder från samhällets sida för
upplysning i alkoholfrågan på bred
front och väsentligt bättre resurser för
alkoholforskningen samt för vården av
alkoholskadade.

För att skapa klarhet om var punktuellt
insättande åtgärder för att helt avskaffa
alkoholbruket inom vissa sektorer
av samhället respektive åtgärder i
övrigt i syfte att förbättra folknykterheten
har utsikt att vinna starkast möjliga
stöd av den breda allmänheten torde
en snabb opinionsmätning genom intervjuer
vara den bästa metoden. Vid en

sådan mätning borde ovan antydda frågeställningar
medtagas liksom om möjligt
även frågan om hur medborgarna
använt de pengar, som före strejken
nedlades på sprit.

Med stöd av vad ovan anförts får jag
hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

År herr statsrådet villig att låta verkställa
en snabb opinionsundersökning
till klarläggande av vilka ytterligare åtgärder
av nykterhetspolitisk natur, som
i dagens läge kan förväntas få största
möjliga stöd av allmänheten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner angående
ytterkuvert till äktamakeförsändelse
vid allmänna val;
statsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till verkstäder för handikappade
jämte i ämnet väckta motioner,

108 Nr 18

Fredagen den 26 april 1963

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1963/64, och

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående vattenfallsstyrelsen högspänningstaxor; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad förmögenhetsbeskattning,
och

nr 31, i anledning av väckta motioner
om upphävande av energiskatten på
elektrisk kraft;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för åklagare att i
brottmål föra talan för försäkringsgivare
m. fl., och

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i utsökningslagen, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om semester, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 45, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd till handikappade,
nr 47, i anledning av väckt motion
angående preskriptionstiden för återbetalning
av socialhjälp,

nr 49, i anledning av väckta motioner
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhåll av
viss civilförsvarsmateriel, och

nr 51, i anledning av väckt motion
angående rätt att passera riksgränsen
annorstädes än vid passkontrollställe;

jordbruksutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om utredning huruvida den kollektiva
bespisningen uppfyller berättigade
näringsfysiologiska krav.

§ 25

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från bankoutskottet:
nr 153, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksbanken angående
återbetalning till statsverket av till iavbetialningslånef
onden anvisade medel;
från andra lagutskottet:
nr 156, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för kostnader för viss
psykologisk samtalsbehandling och rådgivning;
och

nr 157, i anledning av väckt motion
om förbud mot försäljning -av vissa
livsmedelsimitationer;

från tredje lagutskottet:
nr 154, i anledning av väckt motion
angående älgjakten; samt
från jordbruksutskottet:
nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om utvidgning av Gotska
Sandöns nationalpark; och
nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 163, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämelserna angående
inregistrering av fartyg m. m.;
och

nr 164, i anledning av väckt motion
om översyn av kyrkomusikerstadgan.

§ 26

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 159, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, in. in.,
och

nr 164, med förslag till allmänna riktlinjer
för en malminventering i Norr -

Fredagen den 26 april 1963

Nr 18 109

bottens län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens
län.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 27

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionerna: nr

910, av herr Bengtson i Solna
in. fl.,

nr 911, av herr Franzén, och

nr 912, av fru Gunne m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, angående reseersättning
åt församlingspräster m. m., motionen
nr 913, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, angående riktlinjer för
utformningen av skolväsendets centrala
ledning m. m., motionerna:

nr 914, av herr Eskel m. fl., och

nr 915, av herr Lassinantti m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97),
motionen nr 916, av herr Martinsson
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680), motionen
nr 917, av herrar Hedin och
Nordgren; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 149, med förslag till lag om
upplåtande av kyrkorum i vissa fall,
motionen nr 918, av herr Hedin in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.35.

In fidem

Sune K. Johansson