Fredagen den 25 maj lin (Riksdagens protokoll 1962:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24

ANDRA KAMMAREN

1962

25—26 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 25 maj lin.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m....................... 5

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring
å vissa livräntor, m. m........................... 80

Fredagen den 25 maj em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m. (forts.)................ 82

Likalönsprincipen, m. m......................................... 127

Yrkesutbildningen på jordbrukets område......................... 138

Lördagen den 26 maj

Svar på fråga av herr Eliasson i Sundborn ang. elektrifiering av ban delen

Borlänge—Rättvik—Mora............................... 147

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder.......................... 148

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala.................... 152

Svenskt utvecklingsbistånd:

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet, tillika svar på fråga
av herr Lindkvist ang. en aktion för frivillig humanitär hjälp åt

civilbefolkningen i Algeriet..................................,153

Fältprojekt.................................................. I88

Nomadskolväsendets organisation................................ 191

Studiebidrag och stipendier................................... • • • 199

ökad utbildning av tandläkare m. m.............................. 201

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 maj fin.

Särskilda utskottets memorial nr 5, ang. anslag till Vidareutbildning av

lärare m. m. (gemensam omröstning)...........................

— nr 6, i fråga om anslag till Folkskoleseminarierna: Utrustning (gemensam
omröstning)........................................

1 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Särskilda utskottets memorial nr 7, i fråga om anslag till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m. (gemensam omröstning)......... 4

Fredagen den 25 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till statlig inkomstskatt gällande skatteskalorna
................................................... 5

nr 55, ang. höjning av vissa postavgifter m. m................... 5

-— nr 50, ang. beräkning av bevillningarna m. m................... 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, rörande ratifikation av Internationella
arbetsorganisationens konvention angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde m. m...................... 127

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, dels om ändring i vägtrafikförordningen,
m. m., dels ock ang. höjning av maximihastigheten för

tyngre lastbilar och bussar................................... 138

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. yrkesutbildningen på jordbrukets
område....................................... 138

— nr 26, ang. besiktningsveterinärernas vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m............. 146

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.................................. 146

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. redogörelse för Nordiska rådets

tionde session............................................... 146

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden............................................ 146

Lördagen den 26 maj

Statsutskottets utlåtande nr 80, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II
(socialdepartementet)........................................ 148

— nr 134, ang. vissa anslag till universitet och högskolor m. m...... 152

— nr 135, ang. svenskt utvecklingsbistånd, i vad avser allmänna riktlinjer
och utrikesdepartementets verksamhetsområde............ 153

— nr 136, ang. svenskt utvecklingsbistånd, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.................................. 190

— nr 137, ang. svenskt utvecklingsbistånd, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde.................................. 190

— nr 138, ang. svenskt utvecklingsbistånd, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.................................. 190

— nr 139, om anslag till bidrag till handelshamnar och farleder...... 190

— nr 140, om anslag till byggande av fiskehamnar................. 190

— nr 141, ang. nomadskolväsendets organisation............... 191

— nr 142, om anslag till nybyggnad för lärarhögskolan i Malmö..... 198

— nr 143, ang. anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m............. 198

— nr 144, ang. ökad utbildning av läkare, tandläkare m. m.......... 201

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Fredagen den 25 maj

Kl. 11.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstningar över följande av
särskilda utskottet i dess memorial nr
5—7 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen

(enligt särskilda utskottets memorial
nr 5)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med avslag på
motionerna I: 582 och II: 702, I: 585 och
II: 718 samt I: 602 och II: 729, samtliga
såvitt de avser medelsanvisningcn och
förslag om vidareutbildningskurser för
folkskollärare i ämnet kristendomskunskap,
till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, med
bifall till motionerna 1:582 och II: 702
samt i anledning av motionerna 1:585
och II: 718 samt I: 602 och II: 729, samtliga
såvitt de avser medelsanvisningen
och förslag om vidareutbildningskurser
för folkskollärare i ämnet kristendomskunskap,
till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 840 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 103 Ja och 116 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med. ... 74 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ......... 103 Ja och 116 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 177 Ja och 184 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt särskilda utskottets memorial
nr 6)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:697 och 11:839
samt II: 814, samtliga såvitt här är i fråga,
till Folkskoleseminarierna: Utrustning
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 660 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionen 11:814 samt med bifall till
motionerna 1:697 och 11:839, samtliga
såvitt här är i fråga, till Folkskoleseminarierna:
Utrustning för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 950 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 95 Ja och 125 Nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med.... 77 Ja och 65 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 95 Ja och 125 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 172 Ja och 190 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt särskilda utskottets memorial
nr 7)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 814, såvitt här är i
fråga, till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 465 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet

med andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen 11:814, såvitt här är i fråga,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. för budgetåret 1962/63 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 695 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
94 Ja och 126 Nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . 78 Ja och 64 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 94 Ja och 126 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 172 Ja och 190 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollet för den 19 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagde
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående frågan
hur konsumentpriserna påverkats av de
inom EFTA hittills genomförda tullsänkningarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

§ 4

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar,
m. m., tillika svar på interpellation ang.
kompensation för levnadskostnadsfördyring
å vissa livräntor, m. m.

Föredrogs i ett sammanhang bevillningsutskottets
betänkanden nr 45, i anledning
av väckta motioner angående
ortsavdragen vid beskattningen samt de
vid taxering till statlig inkomstskatt gällande
skatteskalorna, nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter
m. m., och nr 50, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1962/63,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit sin
avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr Ohlins interpellation
angående kompensation för
Ievnadskostnadsfördyring å vissa livräntor,
m. m.

Bevillningsutskottet» betänkande nr 45

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 62 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 100
av herr Larsson i Borrby m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i kommunalskattelagen
resp. förordningen om statlig inkomstskatt,
att ålders- och invalidpensionärer
medges ett extra skatteavdrag motsvarande
det i varje särskilt fall utgående
årliga pensionsbeloppet samt att vederbörande
utskott måtte upprätta förslag
till ändring av berörd lagtext»;

2) de likalydande motionerna 1:151
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 190
av fröken Elmcn m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i gällande skattelagstiftning att
ensamstående skattskyldig skall erhålla
rätt till det högre ortsavdraget samt beskattas
enligt den för gift gällande skatteskalan,
så länge vederbörande har
hemmavarande barn under 19 år»;

3) de likalydande motionerna 1:155
av fröken Mattson m. fl. samt II: 192 av
fru Gunne och herr Antonsson, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att uttrycket grundavdrag skall införas
i skatteförfattningarna såsom beteckning
för det avdrag som nu benämnes
ortsavdrag, samt att utskottet måtte föreslå
de författningsändringar som med
anledning härav kan anses omedelbart
påkallade»;

4) de likalydande motionerna I: 158
av herr Eric Peterson m. fl. samt II: 187
av herrar Carlsson i Huskvarna och
Carlsson i Tibro, vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag till särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer, så att smärre inkomster
vid sidan av folkpensionen blir
i ökad utsträckning skattefria»;

5) de likalydande motionerna 1:229 av
herr Schött m. fl. och II: 276 av herr
Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte, efter företagen utredning, för
riksdagen framlägga förslag om en indexreglering
av ortsavdragen och av
inkomstskatteskalornas skiktintervaller»; 6)

de likalydande motionerna I: 230
av herr Sehött m. fl. och II: 275 av fru
Gunne m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte

dels besluta att ensam barnförsörjare
skulle, även sedan yngsta barnet fyllt
16 år, beskattas enligt den för gifta gällande
skatteskalan intill dess barnet
fyllt 19 år, såvitt barnet ej hade egen
inkomst för vilken det finge betala
skatt,

dels ock hemställa om utredning avseende
en höjning av den åldersgräns
för ensam barnförsörjares barn intill
vilken dubbelt ortsavdrag medgåves,
samt på grund härav

a) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning om höjning av gränsen
för barnets ålder för bibehållande
av det högre ortsavdraget vad gällde
ensam barnförsörjares inkomstbeskattning; 7)

de likalydande motionerna I: 277
av herrar Jonasson och Harald Pettersson
samt 11:345 av herr Gustavsson i
Alvesta m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam prövning av
möjligheterna att undanta från deklarationsskyldighet
folkpensionärer, som i
huvudsak inte har andra inkomster än
folkpension, samt därmed i inkomstavseende
likställda»;

8) de likalydande motionerna I: 341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte

dels i huvudsakligt syfte att undanröja
den höjning av skatten som höstriksdagens
skattebeslut i fjol medfört
för stora grupper av skattskyldiga med
låga och medelstora inkomster besluta
höja den skattefria inkomsten (ortsavdragen)
med 200 kronor för gift och
för ensamstående skattskyldig med minderårigt
barn och med 100 kronor för
övriga skattskyldiga, avseende såväl
statlig som kommunal inkomstskatt och
att gälla fr. o. m. 1963 års inkomster,

dels ock fastställa ändrad skatteskala
för statlig inkomstskatt i enlighet med i
motionerna angivna förslag, att gälla
fr. o. m. 1963 års inkomster;

9) de likalydande motionerna I: 455
av herr Bengtson m. fl. och II: 543 av
herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan
om särskild kompensation till främst
övre Norrland för dess speciella avstånds-
och klimatkostnader måtte utredas
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

10) de likalydande motionerna I: 460
av herr Hagberg m. fl. och II: 539 av

herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

A) besluta, att ortsavdragen skulle
höjas med 200 kronor för äkta makar
och 100 kronor för ensamstående, samt
på grund härav antaga av motionärerna
framlagt förslag till lag angående ändring
av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B) besluta, att för ålders- och invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer, samt på grund härav
antaga följande

a) Förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives samt att i nämnda
lag skall införas en ny paragraf, benämnd
48 a §, av nedan angiven lydelse.

48 a §.

Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke
gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret
och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om
folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan pensionär.
Denne äger att å den i hemortskommunen
taxerade inkomsten åtnjuta
kommunalt ortsavdrag på sätt nedan
sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter, därest endast
en av makarna är pensionär som i
första stycket sagts, kommunalt ortsavdrag
med 6 000 kronor.

Därest sammanlevande makar båda
äro pensionärer enligt ovan, åtnjutes

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

kommunalt ortsavdrag med 7 200 kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft
hemmavarande barn under 16 år, likaledes
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
7 200 kronor.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 3 600 kronor.

Bestämmelser om ortsavdrag enligt
48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar
avse jämväl avdrag enligt 48 a §.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig är ålders-
eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke,
liksom ock frågan om barns ålder skall
bedömas efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn.

I fråga------ följande beskattnings året.

De för---make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för---haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

b) Förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 8 §
och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 19b7 (nr 576) om statlig inkomstskatt Härigenom

förordnas, att 8 § och
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §.

Skattskyldig fysisk -»--— 1 mom.

kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 mom. 48 a §
samt 49 § kommunalskattelagen stadgas
angående kommunalt ortsavdrag skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt —--

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra
eller tredje stycket kommunalskattelagen
eller 48 a § andra, tredje eller fjärde
stycket samma lag och som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när

den — —- — beskattningsbara
inkomsten;

när den---65 % av återstoden.

För annan — — — 65 % av återstoden.

Ändå att — — — denna inkomstdel.

Med familjestiftelse —--ekono miska

intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1963, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1963 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1963 eller tidigare
år.

G) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
19b7 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om stat -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

lig inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig---utgör grund beloppet: när

den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 12 000 kronor: 10 % av
den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten
överstiger

12 000	men	icke	18 000 kr.:	1 200	kr.	för	12 000 kr. och	18 %	av	återstoden
18 000			24 000	» :	2 280			18 000			25 %	»
24 000		3>	30 000	» :	3 780	»		24 000			30 %
30 000	>		40 000	:» :	5 580			30 000			38 %
40 000			60 000	» :	9 380			40 000			46 %
60 000	3>		100 000	» :	18 580		2>	60 000	T>		54 %	>	3»
100 000			150 000	» :	40 180	2>	3>	100 000		3>	59 %		2>
150 000	kr.				69 680			150 000	3>		65 %	»

För annan--— utgör grundbe loppet

när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 6 000 kronor: 10 pro -

6 000	men	icke	9 000	kr	.: 600 kr.
9 000		»	12 000		: 1 140
12 000	:»	3>	16 000		: 1 890	»
16 000			20 000	>	: 3 090	3>
20 000			30 000		: 4 530
30 000	2>		40 000		: 8 630
40 000	3>	>	60 000		: 13 130
60 000		3>	100 000		: 22 930	2>
100 000		2>	150 000	:»	: 44 530
150 000	kr.				: 74 030	3»
Ändå att —	. -	— denna	inkomstdel.
Med	familjestiftelse -—		- — ekono-

miska intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1963, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om
1963 års taxering samt i ifråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

11) de likalydande motionerna I: 517
av herr Mattsson m. fl. och II: 627 av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående möjligheterna
att underlätta de ensamstående barnförsörjarnas
situation genom särskild

cent av den beskattningsbara inkomsten; när

den beskattningsbara inkomsten
överstiger

för	6 000 kr. och	18 %	av	återstoden
T>	9 000	3>	»	25 %	>	2>
	12 000			30 %		3»
	16 000			36 %		»
	20 000			41 %		3>
	30 000			45 %		>
	40 000	>		49 %
	60 000		»	54 %		3>
	100 000	>		59 %		»
	150 000	>		65 %	>

höjning av barnbidragen, vidgning av
rätten till ortsavdrag och införande av
rätt till förvärvsavdrag i enlighet med
vad i motionerna anförts; ävensom

12) motionen II: 45 av herr Westberg,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte ändra reglerna för avdraget enligt
kommunalskattelagen 46 § 2 mom.
punkt 4 i enlighet med vad i motionen
anförts, så att en efter ortsavdragshöjningen
avpassad uppräkning sker av
avdraget för underhåll till eget barn för
vilket vederbörande icke är vårdnadshavare
och så att sådant avdrag skall
kunna medges även efter det att barnet
fyllt 16 år».

Motionerna I: 517 och II: 627 hade
såvitt anginge frågan om höjning av

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

barnbidragen hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bevillningsutskottet,
som i förevarande betänkande behandlade
motionerna endast i vad de avsåge
vidgning av rätten till ortsavdrag.
Även motionerna I: 455 och II: 543 hade
i visst hänseende hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bevillningsutskottet,
som i annat sammanhang behandlade
motionerna såvitt avsåge frågan
om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna.

Övriga ovannämnda motioner hade i
sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet.
I motionerna I: 230 och II: 275
samt motionerna I: 341 och II: 417 hade
jämväl framställts i detta betänkande
ej upptagna yrkanden. Dessa yrkanden
behandlade utskottet i andra sammanhang.

Utskottet hemställde,

A) beträffande generell höjning av
ortsavdragen

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:460
av herr Hagberg m. fl. och II: 539 av
herr Heckscher m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande skatteskalorna för
statlig inkomstskatt

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna I: 460
av herr Hagberg m. fl. och II: 539 av
herr Heckscher m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande ortsavdrag för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 151
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 190
av fröken Elmén m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:230
av herr Schött m. fl. och II: 275 av fru
Gunne m. fl., samt

3) de likalydande motionerna I: 517
av herr Mattsson m. fl. och II: 627 av
herr Antonsson m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande skatteskala för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 151
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 190
av fröken Elmén m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:230
av herr Schött m. fl. och II: 275 av fru
Gunne m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn

att motionen II: 45 av herr Westberg
om höjning av ensamstående barnförsörjare
tillkommande avdrag för underhåll
av icke hemmavarande barn
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F) beträffande ortsavdrag för åldersoch
invalidpensionärer

I) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:460
av herr Hagberg m. fl. och II: 539 av
herr Heckscher m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna I: 62
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 100 av herr Larsson i Borrby m. fl.,

1* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 2i

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

samtliga motioner i vad de ävsåge
omedelbara lagstiftningsåtgärder i förevarande
hänseende,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) att de likalydande motionerna
I: 158 av herr Eric Peterson m. fl. samt
II: 187 av herrar Carlsson i Huskvarna
och Carlsson i Tibro rörande utredning
om särskilt bottenavdrag för folkpensionärer
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

III) att de likalydande motionerna
I: 277 av herrar Jonasson och Harald
Pettersson samt II: 345 av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl. rörande utredning
om deklarationsplikten för folkpensionärer
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G) beträffande utredning rörande indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalornas
skiktintervaller

att de likalydande motionerna I: 229
av herr Schött m. fl. och II: 276 av herr
Magnusson i Borås m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H) om införande av beteckningen
grundavdrag i stället för ortsavdrag i
skattcförfattningarna

att de likalydande motionerna I: 155
av fröken Mattson m. fl. samt II: 192 av
fru Gunne och herr Antonsson icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; I)

beträffande utredning rörande särskild
kompensation till främst övre
Norrland

att de likalydande motionerna I: 455
av herr Bengtson m. fl. och II: 543 av
herr Hedlund m. fl., i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet och avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande generell höjning av ortsavdragen I)

av herrar Hagberg, Söderkvist,

Yngve Nilsson, Lundström, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Rgdén och
Larsson i Umeå, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 341 av herr Lundström
m. fl. och II: 417 av herr Ohlin m. fl.
ävensom de likalydande motionerna
I: 460 av herr Hagberg m. fl. och II: 539
av herr Heckscher m. fl. — ansett, att
utskottet bort tillstyrka den av motionärerna
föreslagna höjningen av ortsavdragen
med 200 kronor för gift skattskyldig
ävensom för ensamstående
skattskyldig med minderårigt barn samt
med 100 kronor för övriga ensamstående,
och att utskottet således under A)
bort hemställa,

att riksdagen —- med bifall till de
likalydande motionerna I: 341 av herr
Lundström m. fl. och 11:417 av herr
Ohlin m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:460 av herr Hagberg
m. fl. och 11:539 av herr Heckscher
m. fl., samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga — måtte antaga
följande

Förslag

till

lag angående ändring av 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2
inom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---

nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med 4 700 kronor.

Gift skattskyldig, — -— -— stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller
tredje stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
2 350 kronor.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. in.

Har skattskyldig---tiotal kro nor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

beträffande skatteskalorna för statlig
inkomstskatt

II) av herrar Söderquist, Lundström,
Rydén och Larsson i Umeå, vilka —
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 341 av herr
Lundström m. fl. och 11:417 av herr
Ohlin m. fl. i vad motionerna avser
skatteskalorna — ansett, att utskottet
bort tillstyrka de av motionärerna föreslagna
ändringarna av skatteskalorna,
och att utskottet således under B 1) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall i denna del

till de likalydande motionerna I: 341
av herr Lundström m. fl. och II: 417 av
herr Ohlin m. fl. måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § t mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

10 §.

1 inom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, — — — utgör
grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 12 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten; när

den beskattningsbara inkomsten
överstiger

12 000 men icke 16 000 kr.: 1 200 kr. för 12 000 kr. och 18 % av återstoden

16 000	P	» 20 000 »	1 920	»	»	16 000	P	» 26 %	P	p
20 000	P	» 25 000 »	2 960	P	P	20 000	P	» 33 %	P	p
25 000	P	» 30 000 »	4 610	P	P	25 000	P	» 38 %	P	»
30 000	P	» 40 000 j.	6 510	P	P	30 000	P	» 43 %	P	p
40 000	P	» 60 000 »	10 810	P	P	40 000	P	» 48 %	»	»
60 000	P	» 100 000 » :	20 410	P	»	60 000	P	» 54 %	P	»
100 000	P	» 150 000 » :	42 010	P	P	100 000	P	» 59 %	»	»
150 000	kr.		71 510	»	P	150 000	P	> 65 %	P	p
För annan	— — — utgör	grundbe-	cent av den beskattningsbara inkoms-
loppet:					ten;
när den beskattningsbara inkomsten		när den	beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 6 000 kronor	10 pro-	överstiger
6 000	men icke 9 000 kr.:	600 kr.	för	6 000 kr. och 18 %	av	återstoden;
9 000	P	» 12 000 » :	1 140	P	P	9 000	P 3	24 %	p	p ;
12 000	P	» 16 000 » :	1 860	P	P	12 000	P »	30 %	p	p ;
16 000	P	» 20 000 » :	3 060	P	P	16 000	P 3	36 %	p	p ;
20 000	P	» 30 000 » :	4 500	P	P	20 000	P 2>	41 %	p	p ;
30 000	P	» 40 000 » :	8 600	P	P	30 000	P 3	45 %	p	p ;
40 000	P	» 60 000 » :	13 100	P	P	40 000	P »	49 %	p	» ;
60 000	P	» 100 000 > :	22 900	P	P	60 000	P 3	54 %	p	p ;
100 000	P	s> 150 000 » :	44 500	P	P	100 000	3 P	59 %	p	p ;
150 000	kr.	:	74 000	P	P	150 000	P P	65 %	p	p

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

Ändå att ■—--denna inkomstdel.

Med familjestiftelse — — — ekonomiska
intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1963, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om
1963 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

III) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 460 av herr Hagberg m. fl. och II: 539
av herr Hecksc.her m. fl., i vad motionerna
avsåge skatteskalorna — ansett,
att utskottet under B 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att för
äkta makar fastställa en skatteskala
med en mjukare övergång från det proportionella
bottenskiktet och med en
väsentligt högre tudelningsgräns än vad
som beslöts vid 1961 års höstriksdag,
samt på grund härav antaga det i
motionerna under C) upptagna förslaget
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

beträffande ortsavdragen för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

IV) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Sundin,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås,
Rydén, Nilsson i Tvärålund och Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottet
under C) bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna I: 151 av fru
Hamrin-Thorell m. fl. och II: 190 av fröken
Elmén m. fl., de likalydande motionerna
1:230 av herr Schött m. fl. och
II: 275 av fru Gunnc m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:517 av herr
Mattsson m. fl. och 11:627 av herr Antonsson
m. fl., samtliga motioner i vad

de avsåge förevarande fråga — måtte
besluta

dels att i 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
infördes ett nytt fjärde stycke av följande
lydelse:

Har skattskyldig som i nästföregående
stycke sägs haft hemmavarande barn,
vilket fyllt 16 år men ej 19 år och vilket
icke för beskattningsåret påföres
skatt på grund av taxering till statlig
eller kommunal inkomstskatt, äger han
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
3 375 kronor.

dels att lagrummets nuvarande fjärde
och femte stycken på grund härav med
bibehållen ordningsföljd placerades såsom
stycke fem respektive sex;

dels ock att orden »Annan skattskyldig
än i andra eller tredje stycket sägs»
i det nya femte stycket till följd av nu
berörda ändringar utbyttes mot orden:
»Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs».

beträffande skatteskala för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

V) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén och
Larsson i Umeå, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 151 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och II: 190 av fröken Elmén
m. fl. samt 1:230 av herr Schött m. fl.
och II: 275 av fru Gunne m. fl. — ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionärernas
förslag att ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn skulle beskattas
enligt den för gift skattskyldig
gällande skalan intill dess barnet fyllt
19 år och icke påförts inkomstskatt, och
att utskottet således under D) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 151 av fru
Hamrin-Thorell m. fl. och II: 190 av
fröken Elmén m. fl. samt 1: 230 av herr

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Schött m. fl. och 11:275 av fru Gunne
m. fl. — måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att i 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1917 om
statlig inkomstskatt skall omedelbart efter
andra stycket infogas ett nytt stycke
av följande lydelse.

Vad i nästföregående stycke sägs skall
jämväl gälla för gift skattskyldig, som
under beskattningsåret icke levt tillsammans
med andra maken, och för ogift
skattskyldig (varmed jämställes änka,
änkling eller frånskild), under förutsättning
att han haft hemmavarande barn,
vilket fyllt 16 år men ej 19 år och vilket
icke för beskattningsåret påföres skatt
på grund av taxering till statlig eller
kommunal inkomstskatt.

beträffande avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag till
icke hemmavarande barn

VI) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottet
i anledning av motionen 11:45 av
herr Westberg bort föreslå en mot ortsavdragshöjningen
svarande uppräkning
av ifrågavarande avdrag, som för närvarande
uppginge till 1 000 kronor, med
avrundat 200 kronor och att utskottet
således under E) bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 46 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade
lydelse.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---

njuta avdrag:

1) för periodiskt —----eller upp fostran; 2)

för dels---omyndiga barn;

3) för dels---sjukförsäkring;

samt

4) för belopp som den skattskyldige
under beskattningsåret utgivit för underhåll
av sådant hans barn under 16 år
som icke varit hemmavarande, dock
sammanlagt högst för 1 200 kronor.

Har skattskyldig — —- — eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig---nämnda

tid.

Avdrag, som-----16 år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1963
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1963 eller tidigare år.

beträffande ortsavdrag för ålders- och
invalid pensionärer

VII) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 460 av herr Hagberg m. fl. och II: 539
av herr Heckscher m. fl. i förevarande
del samt 1:62 av herr Gustaf Elofsson
m. fl. och II: 100 av herr Larsson i Borrby
m. fl. — ansett, att utskottet bort
föreslå att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för ensam
pensionär, med 6 000 kronor för makar

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

av vilka en vore pensionär och med
7 200 kronor för makar som båda vore
pensionärer, samt att utskottet på grund
härav under F I) bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) antaga det i motionerna I: 460 av
herr Hagberg m. fl. och II: 539 av herr
Heckscher m. fl. under B) upptagna förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); ävensom

b) besluta följande ändringar i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt att träda i kraft den

1 januari 1963 (fr. o. m. 1964 års taxering),
nämligen

dels att 8 § skulle erhålla följande lydelse: Skattskyldig

fysisk person, som varit
här i riket bosatt under beskattningsåret,
äger att å den taxerade inkomsten
åtnjuta statligt ortsavdrag. Vad i 48 §

2 och 3 mom., 48 a § samt 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående kommunalt
ortsavdrag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

dels ock att 10 § 1 mom. andra stycket
första ledet skulle erhålla följande
lydelse:

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra eller
tredje stycket kommunalskattelagen eller
48 a § andra, tredje eller fjärde stycket
samma lag och som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

VIII) av herrar Söderquist, Lundström,
Rydén och Larsson i Umeå, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 158 av herr
Eric Peterson m. fl. samt II: 187 av herrar
Carlsson i Huskvarna och Carlsson
i Tibro — ansett, att utskottet bort tillstyrka
den av motionärerna föreslagna
skyndsamma utredningen med uppdrag
att framlägga förslag till en särskild förhöjning
av de skattefria bottenavdragen
för folkpensionärer så att smärre in -

ni.

komster vid sidan av folkpensionen bleve
i ökad utsträckning skattefria, och att
utskottet således under F II) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 158 av herr
Eric Peterson m. fl. samt II: 187 av herrar
Carlsson i Huskvarna och Carlsson i
Tibro — i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag till en särskild förhöjning av de
skattefria bottenavdragen för folkpensionärer
så att smärre inkomster vid sidan
av folkpensionen bleve i ökad utsträckning
skattefria.

IX) av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottet
under F III) bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 277 av herrar
Jonasson och Harald Pettersson samt
II: 345 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. ■— i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam prövning av
möjligheterna att undantaga från deklarationsskyldighet
folkpensionärer, som
i huvudsak inte hade andra inkomster
än folkpensionen, samt därmed i inkomstavseende
likställda i enlighet med
vad reservanterna anfört.

beträffande utredning rörande indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalornas
skiktintervaller

X) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Sundin, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén,
Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Umeå, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:229 av herr Schött m. fl. och 11:276
av herr Magnusson i Borås m. fl. ansett,
att utskottet under G) bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. M.aj: t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte giva allmänna skatteberedningen i
uppdrag att framlägga förslag om en indexreglering
av ortsavdragen och av inkomstskatteskalornas
skiktintervaller.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

beträffande utredning rörande särskild
kompensation till främst övre
Norrland

XI) iav herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Sundin, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén,
Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottet under
I) hort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:455 av herr
Bengtson m. fl. och II: 543 av herr Hedlund
m. fl., såvitt här var i fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om särskild kompensation till
främst övre Norrland för dess speciella
avstånds- och klimatkostnader måtte
utredas i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Bevillningsutskottets betänkande nr 55

I en den 27 april 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 172, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunrkationsärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att besluta, att avgifterna
för inrikes brev, postkort, korsband,
postanvisningar, postförskott, paket,
assurans och rekommendation skulle
från och med den 1 juli 1962 utgå
med de belopp, som av departementschefen
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj:t förordats.

Till utskottet hade hänvksats den i anledning
av propositionen väckta motionen
11:891 av herrar Nordgren och
Harlin.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 172;
samt

2) att motionen 11:891 av herrar
Nordgren och Dårlin icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1962/63 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grun der.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1962 (Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1962: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen
för finansdepartementet nämnda dag
underställt Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster
å driftbudgeten för budgetåret 1962/63
jämte därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen hade därvid anmält
riksrevisionsverket* skrivelse den
12 december 1961 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 27 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1962/63, m. m., hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen att besluta att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå
i preliminär skatt för budgetåret 1962/63
med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:725
av herr Bengtson m. fl. och II: 880 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 150 i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag, i erforderlig omfattning
till innevarande års höstriksdag,
rörande skattelättnad och omfördelning

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

av skattetrycket i enlighet med vad i
motionerna anförts»;

2) de likalydande motionerna I: 726
av herr Hagberg m. fl. och II: 879 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen — under uttalande att
en utgifts- och inkomstpolitik enligt de
i motionerna anförda riktlinjerna bort
och bör föras — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att enligt
dess mening allmänna skatteberedningen
bör, vid utformningen av sina förslag
till statliga skatteskalor, arbeta med
den utgångspunkten att det proportionella
inkomstskiktet skall breddas högst
väsentligt och att progressiviteten skall
i betydande grad lindras»;

3) de likalydande motionerna I: 727
av herr Lundström m. fl. och II: 881 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen

a) med ändring av vad Kung!. Maj:t
hemställt i proposition nr 150 måtte vid
fastställande av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 upptaga
inkomsterna från riksbanksfonden till
100 000 000 kronor,

b) i övrigt måtte beakta vad som i
motionerna anförts i fråga om utformningen
av statens skattepolitik samt en
mera rättvisande redovisning av de
statsfinansiella förutsättningarna;

4) de likalydande motionerna I: 728
av herrar Ringabg och Kaijser samt
11: 878 av herrar Fröding och Hedin,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1962
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1963
med 90 procent av grundbeloppet; ävensom 5)

de likalydande motionerna 1:729
av herr öhman m. fl. och II: 877 av herr
Hagberg m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen bifölle Kungl. Maj:ts
proposition nr 150 i fråga om att pre -

liminär skatt för budgetåret 1962/63
skulle utgå med 100 procent av grundbeloppet,

b) att riksdagen hemställde till Kung],
Maj it att uppdraga åt den allmänna
skatteberedningen att skyndsamt framlägga
utredning och förslag beträffande
den omfördelning av skattebördan som
förordades i motionerna.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 150, i vad propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, och med bifall
till de likalydande motionerna I: 729 av
herr öhman m. fl. och II: 877 av herr
Hagberg m. fl., såvitt motionerna avsåge
skatteprocenten, ävensom med avslag å
de likalydande motionerna 1:728 av
herrar Ringaby och Kaijser samt II: 878
av herrar Fröding och Hedin — måtte
besluta att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1962/63 med 100 procent av grundbeloppet; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:725
av herr Bengtson m. fl. och 11:880 av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 726
av herr Hagberg m. fl. och 11:879 av
herr Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 727
av herr Lundström m. fl. och II: 881 av
herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:728
av herrar Ringaby och Kaijser samt
11:878 av herrar Fröding och Hedin,
ävensom

5) de likalydande motionerna 1:729
av herr öhman m. fl. och II: 877 av herr
Hagberg m. fl.,

måtte, i den mån de inte kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

1962/63 måtte beräknas enligt en ii utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och von Sydow, vilka
— under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 726 av herr
Hagberg m. fl. och II: 879 av herr Heckscher
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 728 av herrar Ringaby och Kaijser
samt II: 878 av herrar Fröding och
Hedin — ansett, att utskottet under A)
bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av Kungl.
Maj:ts i proposition nr 150 framlagda
förslag angående skatteprocenten samt
med bifall till de likalydande motionerna
1:726 och 11:879 samt 1:728 och
II: 878, förstnämnda motionspar såvitt
här var i fråga, ävensom i anledning av
de likalydande motionerna 1:729 och
II: 877, sistnämnda motioner såvitt här
var i fråga — måtte — under uttalande
att en utgifts- och inkomstpolitik enligt
de i motionerna 1:726 och 11:879 anförda
riktlinjerna bort och borde föras
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1962
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1963
med 90 procent av grundbeloppet;

II) av herrar Sandin och Vige Isbo,
vilka ansett, att utskottet under B 1)
bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna 1:725 av herr
Bengtson m. fl. och II: 880 av hen- Hedlund
m. fl. — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag, i erforderlig omfattning
till innevarande års höstriksdag,
rörande skattelättnad och omfördelning
av skattetrycket i enlighet med vad reservanterna
anfört;

III) av herrar Hagberg, Söderquist,

Yngve Nilsson, Lundström och Nilsson
i Svalöv, fru Nettelbrandt samt herrar
Larsson i Umeå och von Sydow, vilka
ansett, att utskottet under B 2) bort
hemställa,

att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 726 och II: 879, såvitt här var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna, att enligt dess mening
allmänna skatteberedningen borde,
vid utformningen av sina förslag till
statliga skatteskalor, arbeta med utgångspunkt
från att väsentligt bredda
det proportionella inkomstskiktet och
lindra progressiviteten;

IV) av herrar Söderquisl och Lundström,
fru Nettelbrandt samt herr Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottet under
B 3) bort hemställa,

att riksdagen —- med bifall till de likalydande
motionerna I: 727 av herr
Lundström m. fl. och 11:881 av herr
Ohlin m. fl. och med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i proposition nr
150 — måtte vad avser inkomsterna å
driftbudgeten för budgetåret 1962/63
upptaga inkomsterna från riksbanksfonden
till 100 000 000 kronor.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Riksdagen har här att
föra en diskussion och fatta beslut rörande
frågor som behandlas i tre olika
betänkanden från bevillningsutskottet,
nämligen nr 45, 50 och 55. De båda betänkandena
nr 45 och 50 upptar två
olika frågekomplex, kring vilka diskussionen
troligen mest kommer att röra
sig. Det ena — nr 45 — behandlar tekniska
problem inom vårt skattesystem,
nämligen skatteskalornas utformning
och ortsavdragens storlek, och det andra
— nr 50 —- budgetläget m. m. såsom
det presenteras i kompletteringspropositionen
och i oppositionspartiernas
partimotioner i anslutning till
nämnda proposition.

I anslutning till budgetläget kommer

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

skatteuttagets storlek in i bilden. Detta
anges bl. a. genom den skatteuttagningsprocent
som skall tillämpas för kommande
budgetår, d. v. s. med vilken
procentsats skatten skall utgå då de av
riksdagen fastställda skatteskalorna
ligger till grund för den enskilda personens
grundbelopp. Först måste man
sålunda ha bestämt vilka skatteskalor
som skall tillämpas innan uttagningsprocenten
kan diskuteras i och för slutlig
fastställelse. För dagen är situationen
den, att regeringen bygger sitt
skatteuttag på de skatteskalor som fastställdes
av 1961 års höstriksdag, medan
vi i högerpartiet har resonerat
med utgångspunkt från de skatteskalor
som högerpartiet föreslog i en motion
vid årets början.

Utgår man från 1961 års skatteskalor,
anser vi från högerpartiet i likhet
med motionärerna Ringaby och Kaijser
i första kammaren samt herrar Fröding
och Hedin i andra kammaren, att
uttagningsprocenten kan sättas till 90
medan, om de skatteskalor skall itilllämpas
som högerpartiet vid riksdagens
början föreslog, uttagningsprocenten
skall vara 100. Å andra sidan tänker
jag mig att regeringen skulle ha varit
tvungen att föreslå en uttagningsprocent
av 110, om högerpartiets skatteskalor
— som innebär ett lägre skatteuttag
— skulle ha tillämpats och om
regeringen hållit fast vid sin utgiftsoch
högskattepolitik. Detta visar hur
dagens debatt måste i vissa hänseenden
bli svävande och förryckt genom
att riksdagen inte fattat beslut om vilka
skatteskalor och vilka ortsavdrag
som skall gälla för kommande budgetår.

Jag vill passa på att framhålla, att
varken bevillningsutskottets ledning,
dess ledamöter eller sekretariat bär
ansvaret för att riksdagen inte fått ta
ställning till skatteskalorna och ortsavdragen
före den dag då uttagningsprocenten
skall diskuteras och fastställas.
Bevillningsutskottets betänkande nr
45, som behandlar skatteskalorna och

ortsavdragen, ligger på riksdagens bord
sedan veckor tillbaka.

Sa som situationen nu blivit måste
jag beröra båda utskottsbetänkandena,
d. v. s. både nr 45 och 50. Först tar
jag då upp nr 45, som tidigare borde
ha behandlats.

I detta betänkande är motionsyrkandena
om ändring av skatteskalorna det
väsentligaste. Högerpartiet har vid
riksdagens början framlagt förslag om
nya skatteskalor som bl. a. skulle minska
skärpningen av progressionen beträffande
beskattningsbara inkomster
närmast över 6 000 kronor för ensamstående
och 12 000 kronor för gifta,
ökningen av skattesatsen i de båda
skikt för gifta som ligger närmast ovanför
det proportionella skiktet är i nuvarande
skalor 10 procentenheter. Vi
finner en sådan progressionsskärpning
vara orimligt stor och föreslår därför
en viss reducering. Det synes oss i
högerpartiet inte råda någon tvekan
om att progressionen har mycket skadliga
verkningar.

Det blir allt vanligare att de skattskyldiga
såsom sin verkliga inkomst
räknar det som återstår sedan skatterna
betalats. Vill man exempelvis ha
100 kronor per månad i löneökning
netto, måste därför lönen ökas med
200 kronor per månad om marginalskatten
är 50 procent. Arbetsgivaren
ökar då sina kostnader med 200 kronor
per månad, som han måste ta in
genom högre priser på sina producerade
varor. Vem betalar då skatten?
Jo, det blir konsumenten som i sin tur
begär högre lön för förhöjda levnadskostnader.
Kostnadskraven går därigenom
ständigt uppåt. Det är detta vi
upplevt och upplever under högskattepolitikens
epok.

Som jag redan sagt blir det alltmer
vanligt att de skattskyldiga såsom sin
verkliga inkomst räknar vad som återstår
sedan skatterna betalats. Marginalskatten
kommer in som en levande
realitet vid varje extra insats för att

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

öka inkomsten. Ju högre marginalskatten
är, desto mindre benägna blir de
skattskyldiga att genom extra ansträngningar
öka sin inkomst. Inom det enskilda
näringslivet har lönesättningen
i allt större utsträckning kommit att
ske med hänsyn till den progressiva
inkomstskatten. Under senare år har
staten för att kunna konkurrera om
den billigaste arbetskraften måst följa
med i denna lönepolitik. Resultatet har
i stor utsträckning blivit att den inkomstutjämning,
vartill progressiviteten
kan sägas ha strävat, av det ekonomiska
livet självt satts ur spel. De som
i verkligheten kommit att drabbas har
blivit de s. k. mellanskikten. Vi har
inom högerpartiet tagit hänsyn till detta
då vi för skikten närmast ovanför
det proportionella bottenskiktet förordat
en väsentligt mjukare övergång än
den som nu gäller.

Denna av oss förordade reformering
av skatteskalorna betraktar vi dock såsom
blott ett första steg i riktning mot
ett förnuftigare skattesystem för fysiska
personers del. Den bör så snart
som möjligt åtföljas av en väsentlig
breddning av de proportionella skikten
i skalorna samt av en högst betydande
lindring av progressiviteten. Vi finner
sådana förbättringar så angelägna att
vi ansett oss böra föreslå riksdagen
att göra ett uttalande i denna riktning.
Det senare förslaget återfinnes i vår
motion i anslutning till kompletteringspropositionen,
men jag har ansett mig
böra nämna det redan vid detta tillfälle.

I bevillningsutskottets betänkande nr
45 behandlas utöver skatteskalorna även
frågan om ortsavdragens storlek. Tillsammans
med folkpartiet har vi nu
liksom hösten 1961 yrkat, att de skulle
ökas med 200 kronor för gift skattskyldig
ävensom för ensamstående skattskyldig
med minderårigt barn samt
med 100 kronor för övriga ensamstående.
Den höjning av ortsavdragen som
genomfördes i anslutning till det s. k.

skattepaketet, som socialdemokraterna
och centerpartiet enade sig om, anser
vi inte tillräcklig.

Denna höjning innebar nämligen
blott att ortsavdragat återfick en del
av sitt realvärde enligt 1957 års beslut,
då ortsavdragen senast fastställdes. Den
sedan i höstas inträdda levnadskostnadsfördyringen
har dessutom fortsatt
att urholka ortsavdragets värde. Den
höjning vi och folkpartiet förordar är
alltså väl motiverad redan härigenom.
Därtill kommer att skattepaketet som
utarbetats och genomfördes av socialdemokraterna
och centerpartiet såväl
i Stockholm som i stora delar av Norrland
innebar en skärpning av skatten
i och med att omsättningsskatten höjdes
och att dessa inte fick ökade ortsavdrag.

Från högerpartiets sida har vi också
lagt fram förslag om höjning av
ortsavdragen för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn, om
ändring beträffande skatteskala för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn, om höjning av ortsavdragen
för ålders- och invalidpensionär
samt om indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalornas skiktintervaller.
Allt detta behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 45, och jag
hänvisar dels till detta och dels till vad
andra talare från högerpartiets sida
kommer att anföra i dessa frågor. Beträffande
bevillningsutskottets betänkande
nr 45 vill jag med hänsyn till
vad jag här anfört hemställa om bifall
till reservationerna I, III, IV, V, VI,
VII, X och XI av herr Hagberg i Malmö
m. fl.

Jag övergår så till bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

Av proposition nr 150 — kompletteringspropositionen
— kan man utläsa,
att en våldsam stegring av statsutgifterna
ägt ruin under de senaste åren.
Regeringens politik leder därmed till
ett ständigt ökat behov av statsinkomster
i form av högre skatter och högre

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1862 fn».

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

avgifter samt till ökade svårigheter att
bibehålla ett fast penningvärde. Härigenom
försvåras också möjligheterna
i framtiden att hålla takten i produktionsökningen
och i välståndsökningen
med åtföljande risker för den fulla sysselsättningen.

Särskilt förvånande är som jag ser
saken att finansministern nästan helt
förbigår den för vårt land så enormt
viktiga frågan om den ekonomiska integrationen
i Europa i allmänhet och
frågan om vår anslutning i någon form
till EEC i synnerhet. Vi har visserligen
trott oss förstå, att finansministern
hyser ett ganska svalt intresse för en
svensk anslutning till EEC. Men även
om så är fallet, borde enligt min mening
herr Sträng ha fört ett resonemang
i frågan med utgångspunkt från
olika alternativ. Den europeiska gemenskapen
ställer oss — vare sig vi
kommer med eller inte —■ inför nya
och svåra uppgifter. Om vi i detta
läge skall kunna upprätthålla full sysselsättning
och öka välståndet, måste
vår ekonomiska politik bestämt och
målmedvetet inriktas på att underlätta
näringslivets anpassning till den europeiska
stormarknaden.

För näringslivet innebär den nya situationen
främst skärpt och hårdnande
konkurrens. Utvecklingen av företagens
kostnader blir därför mer betydelsefull
än tidigare. Kostnadsnivån
i förhållande till utlandet blir avgörande
för vårt lands konkurrensförmåga
på den större marknaden. I hög
grad är denna nivå beroende av den
allmänna löneutvecklingen, som i sin
tur i hög grad påverkas av skattepolitikens
utformning.

Rationaliseringar för att sänka produktionskostnaderna
och över huvud
taget för att tillgodogöra sig de tekniska
framstegen kräver ökade kapitalinsatser.
Vi måste därför dels hushålla
med våra kapitalresurser, dels göra vad
som är möjligt för att öka sparandet
och kapitalbildningen. Härför kräves

enligt vår uppfattning en ny utformning
av den ekonomiska politiken. Dels
bör staten avstå från att privilegiera
samhälleliga och statsdirigerade investeringar,
dels bör det enskilda frivilliga
sparandet stimuleras genom skattelättnader.
I sistnämnda avseende är
det särskilt viktigt att penningvärdeförsämringen
hejdas.

Hela den föreliggande kompletteringspropositionen
innebär såsom alla
de föregående herr Sträng lagt fram
ett nej till skattelättnader. Som vi från
högerpartiet så många gånger haft anledning
framhålla, ser finansministern
i en högkonjunktur en anledning att,
som det heter, dra in köpkraft genom
att hålla högre skatter än som statsfinansiellt
erfordras. I lågkonjunktur
finner han också en anledning att hålla
skattetrycket högt. Då behöver han
höga eller till och med höjda skatteinkomster
för att finansiera sysselsättningsbefrämjande
åtgärder. Frivilligt
går inte herr Sträng med på någon
skattesänkning, möjligen på en omfördelning
och då med hjälp av centerpartiet.

För min del vill jag uttrycka den förhoppningen
att det i framtiden skall visa
sig möjligt att få en samling inom
oppositionen bakom förslag till angelägna
skattelättnader. I oppositionen
räknar jag då med att få medtaga även
centerpartiet och inte bara högern och
folkpartiet.

Jag övergår härefter till högerpartiets
alternativ till regeringens budgetpolitik.
Vi har i år liksom tidigare —
låt vara med vissa modifikationer —
velat underbygga våra skatteförslag med
utgiftsminskningar. I vår partimotion i
anslutning till proposition nr 150 har
vi på vanligt sätt sammanfattat de statsfinansiella
verkningarna av våra under
denna riksdag väckta förslag. Vad
budgetåret 1962/63 angår visar vår sammanställning,
att våra olika förslag —
bortsett från skattesänkningarna —
skulle ha inneburit en budgetförstärk -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillmngar, m. m.

ning på 351 miljoner. Häremot står de
inkomstminskningar för staten som våra
skatteförslag skulle ha medfört på
342 miljoner. Utöver vad som redovisats
i utskottets betänkande nr 45 avser
dessa skatteförslag en höjning av
förvärvsavdraget, sänkning av rätt till
avskrivning på maskiner efter återanskaffningsvärdet
samt rätt till en varulagervärdering
å lägst 30 i stället för
nu 40 procent av anskaffningsvärdet.

Någon försämring statsfinansiellt sett
skulle som synes inte uppkomma genom
vårt alternativ för detta budgetår. Skillnaden
ligger närmast i att inkomster
och utgifter ligger på en lägre nivå enligt
vårt alternativ. I motsvarande grad
ökas härigenom skattebetalarnas egen
bestämmanderätt.

Går vi därefter över till budgetåret
1963/64, finner vi, att mot budgetförstärkningar
på cirka 420 miljoner svarar
konkret föreslagna skattesänkningar
på 620 miljoner. En minskning av driftbudgetöverskottet
på 200 miljoner skulle
därmed uppkomma. I motionen har
vi emellertid gått så långt att vi även
räknat med effekten av ett borttagande
av omsen å s. k. förbrukningsvaror inom
näringslivet, för det fall att regeringen
redan 1963 skulle tillmötesgå vår hemställan
om utredning och förslag i detta
avseende. Härigenom skulle minskningen
i driftbudgetöverskottet bli cirka 300
miljoner. Frågan blir då, vilka de samhällsekonomiska
effekterna skulle bli.
I stort blir de följande.

De angivna beloppen för inkomstminskningar
på grund av våra skatteförslag
är framräknade rent statistiskt.
Hänsyn har icke tagits till den stimulerande
effekt på arbetsvilja, sparande
och företagsamhet som en sänkning av
de direkta skatterna otvivelaktigt medför.
Redan häri ligger en gynnsam samhällsekonomisk
effekt, som får även
statsfinansiell betydelse och som på
längre sikt snarare leder till en ökning
i stället för en minskning av statsinkomsterna.
Ser man speciellt till de av

våra skattesänkningsförslag som direkt
gynnar sparandet liksom dem som rör
företagsamheten såsom sådan, förstärkes
den gynnsamma skattesänkningseffekten.
Vad sänkningen av företagsbeskattningen
angår leder denna till den
minskning av företagens omkostnader
som är angelägen för att stärka företagens
konkurrenskraft gentemot utlandet.
Samtidigt ökas likviditeten hos
företagen, vilket minskar deras lånebehov.
Den nyss nämnda minskningen
av driftbudgetöverskottet för 1963/64 på
300 miljoner kronor är till beloppet ungefär
detsamma som det skattelättnaderna
för företagsamheten uppgår till.
Därmed är också sagt att minskningen
av driftbudgetöverskottet inte i någon
mån innebär ökade krav på kreditmarknaden,
totalt sett.

Jag har här inte berört konjunkturutsikterna.
Utan att närmare ingå härpå
vill jag framhålla, att de i varje fall
inte tyder på en uppgång. Snarast torde
man ha att räkna med en utveckling
som skulle motivera en ganska
långt gående skattesänkning.

Det anförda torde visa, att det alternativ
högerpartiets samlade förslag under
denna riksdag innebär icke blott
från skattebetalarnas synpunkt utan
även samhällsekonomiskt — på längre
sikt även statsfinansiellt — är hållbarare
än regeringens budgetalternativ,
samtidigt som det bildar underlag för
en snabbare och säkrare välståndsökning
i vårt samhälle och för ett vidgande
av den enskildes självbestämmanderätt.

Vi-från högerpartiet har i partimotioner
angivit vilken utgifts- och inkomstpolitik
som bort och bör föras.
Beslutar riksdagen att följa denna politik,
har vi möjligheter att antaga de
skatteskalor som högerpartiet föreslagit
eller också att med nu gällande skatteskalor
gå på en uttagningsprocent av
90, d. v. s. en generell sänkning av skatten
med 10 procent.

Till sist, herr talman, vill jag bara

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

med tillfredsställelse konstatera att i
föreliggande betänkanden nr 45 och 50
går högerpartiet och folkpartiet fram
med icke mindre än sju gemensamma
reservationer.

Däremot måste jag med beklagande
konstatera att centerpartiet endast
anslutit sig till tre av dessa reservationer.
Detta tyder jag så att centerpartiet
i detta nu har en större dragning
åt de socialdemokratiska linjerna
än till de linjer som företrädes av
högerpartiet och folkpartiet. Centerpartiets
reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 50 tolkar jag också
som en invit till socialdemokraterna om
ett nytt gemensamt skattepaket, vilket
liksom hösten 1961 väl inte kommer
att innebära någon egentlig, direkt skattelättnad
med mindre än att omsättningsskatten
åter höjes. När denna skatt
infördes sades från vårt håll att risken
med densamma var att den i socialdemokratisk
regi snart skulle komma
upp till 10 procent. Är centerpartiet
berett att trots denna risk stödja
regeringens ekonomiska politik?

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr I och III som är knutna till bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Hedin och Fröding
(samtliga h).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 45 behandlar en rad motioner
gällande förslag till ändring av
ortsavdragen samt justering av skatteskalorna.
Utskottets majoritet har avvisat
samtliga förslag under olika motiveringar.
Jag är medveten om att de
frågor som här har upptagits ej utgör
någon större, genomgripande förändring
inom vårt beskattningsväsen och
skulle ha till följd endast mindre justeringar
av de skatteintäkter staten er -

håller från skattebetalarna. De jämkningar
och lättnader som oppositionen
här föreslagit har dock en synnerligen
stor betydelse för den enskilda skattebetalaren.

Vad det gäller höjningen av ortsavdragen
har vi i reservation I till betänkandet
föreslagit att dessa skulle
höjas med 200 kronor för gift och 100
kronor för ensamstående skattskyldig.
Detta skulle innebära ett inkomstbortfall
för statskassan på 135 miljoner kronor
för en tolvmånadersperiod. Om man
ser till budgetåret 1962/63, skulle inkomstbortfallet
bli 55 miljoner kronor.
Då förutsattes att kommunerna erhåller
full kompensation.

Vi har tidigare påpekat att den skattelindring
som erhölls i samband med
det s. k. skattepaketet för stora grupper
i verkligheten ej var någon skattelindring.
Det är främst de människor
som bor i ortsgrupp 5 som i vissa fall
fått en höjning i stället för en minskning
av sin skatt. Tidigare var för denna
ortsgrupp avdraget för gifta 4 000
kronor, varför höjningen stannade vid
500 kronor. För ensamstående blev höjningen
hälften eller 250 kronor. Då
i samband med de höjda ortsavdragen
omsättningsskatten och bensinskatten
höjdes, blev det i realiteten ingen förbättring
för dessa skattskyldiga, utan i
stället blev det samlade skattetrycket
skärpt för många. Eftersom ett gemensamt
ortsavdrag för hela landet naturligt
verkar så att de som tidigare legat
i lägsta ortsgrupp fått en skattelindring
genom de förhöjda ortsavdragen, borde
en höjning av ortsavdragen åstadkommas
så att även de övriga grupperna
erhåller en lättnad.

Vårt förslag till en ytterligare höjning
av ortsavdraget med 200 kronor
respektive 100 kronor avser att ortsavdragsreformen
skall få effekt även
för de grupper som bor inom ortsgrupp
5, till vilken hör bl. a. Stockholm och
delar av Norrland. Den förbättring som
de högre ortsavdragen var avsedd att

Fredagen den 25 inaj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

utgöra skulle därigenom inte verka som
en höjning för vissa områden, utan alla
kan få en sänkning, även om denna
är ytterst liten. Trots att skatteberedningen
kan väntas upptaga dessa saker
till bedömning, >anser vi att skälen
är så starka för att nu göra en justering
av ortsavdragen att det ej finns
anledning till ett uppskjutande av frågan,
då det nuvarande förhållandet är
otillfredsställande.

Det kan inte vara riktigt att utlova
skattelättnad genom förhöjda ortsavdrag
och genom omdisponeringar av
skatteuttaget låta vissa få högre skatt
genom åtgärden. Om det nu var ett
olycksfall i arbetet att stockholmare
och norrlänningar fick en skärpning
i stället för en lindring, bör detta enligt
mitt förmenande rättas till snarast.
Att vänta på skatteberedningen, som utskottsmajoriteten
vill, tycker jag är ett
svagt försvar för en dålig sak. Det är
beklagligt att utskottets centerpartister
ej kunnat ansluta sig till den av folkpartiet
och högern avlämnade reservationen.
Jag trodde att de åtminstone
hade känsla för norrlänningarna och
skulle vilja medverka till en rättelse.

I reservationen nr II till betänkandet
står folkpartisterna ensamma som reservanter.
Högern har här föreslagit en
annan konstruktion av skatteskalorna.
Den skiljer sig från den av oss föreslagna
huvudsakligast i att vi beträffande
beskattningsbara inkomster för
gifta föreslår ett något högre procenttal
än högern, när det gäller de högre
inkomsterna, och därigenom ett större
skatteuttag. Vi har alltid hävdat inom
folkpartiet att skatt skall uttagas efter
förmåga.

Vårt förslag till ändrade skatteskalor
innebär ett inkomstbortfall för statsverket
av 145 miljoner kronor för helt
år och skulle belasta första budgetåret
med 45 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten
går emot förslaget, då den anser
att skattebortfallet blir för stort.
Utskottet säger dock att de av oss fö -

reslagna skatteskalorna från teknisk
synpunkt har vissa företräden. Det är
— anser jag — ett direkt medgivande
av att vårt förslag är gott. Enligt vår
uppfattning har det synnerligen stor
betydelse hur skatteskalorna är konstruerade.
Det kan inte vara riktigt att
i skiktet mellan 12 000 och 16 000 kronors
inkomst progressiviteten skall öka
från 10 till 30 procent. En mjukare
övergång måste vara att föredraga.

Vårt förslag utgör en jämkning i skiktet
12 000 till 25 000 kronors beskattningsbar
inkomst för gifta och 9 000 till
12 000 kronors beskattningsbar inkomst
för ogifta. Genom den löneförbättring
som erhållits i år kommer allt fler och
fler skattskyldiga i de inkomstlagen
där progressiviteten sätter in. Det kan
ju i och för sig inte vara något fel att
en ökad inkomst belastas med ett stigande
skattetryck på höjningen. Stegringen
i progressiviteten är dock för
hög och drabbar på ett onödigt hårt
sätt. De som nu erhåller ökade inkomster
får se en stor del av dessa försvinna
genom den prishöjning som inträtt
för de flesta av våra förbrukningsvaror.
Detta tillsammans med en för brant
progressivitet i statsskatten kommer
att få till följd att de i realiteten inte
får det utrymme till standardförbättring
som åsyftas med lönelyften. En
rättelse av skatteskalorna skulle ej vara
någon katastrof för statsfinanserna,
men de skulle innebära en påtaglig lättnad
för de inkomsttagare som beröres.
Enligt vår uppfattning kan och bör en
rättelse nu göras i avbidan på att skatteutredningen
framlägger sina förslag.
Årets lönerörelser motiverar att man redan
försöker få till stånd en sådan.

När det gäller reservationerna IV och
V kommer andra talare senare under
debatten att utveckla våra synpunkter
och jag övergår därför till reservation
VI. I denna tar vi upp frågan om utvidgning
av avdragsrätten för underhåll
till eget barn i sådana fall då vederbörande
icke är vårdnadshavare. Enligt

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

utskottsmajoritetens mening bör det tills
vidare kunna anstå med en höjning av
detta avdrag. Man anser att det föreligger
för liten erfarenhet av denna speciella
avdragsrätt och att en höjning av
avdraget inte skulle få någon större inverkan.
Det kan i och för sig vara riktigt
att den begärda höjningen är relativt
obetydlig. Avdraget infördes av
rättviseskäl såsom en ersättning för tidigare
förmåner då det gäller ortsavdragen.
I och med att ortsavdragen höjts
borde även en justering av ifrågavarande
avdrag kunna företas.

Vårt förslag innebär en höjning av
det avdragsgilla beloppet från 1 000 till
1 200 kronor eller med 200 kronor. Det
finns inte något skäl som talar för att
inte denna grupp skulle få del av den
förbättring i fråga om grundavdraget
som kommit andra skattskyldiga till del.
Enligt förslaget skulle avdragsrätten endast
få tillämpas i sådana fall då underhåll
utgivits och även maximerats. En
utvidgning av avdragsrätten skulle även
medföra en lättnad när det gäller att
åstadkomma en förbättring av underhållsbidragen.
De ensamma mödrarna
är en grupp i samhället som har det
mycket knappt, och en skattelättnad i
berörda avseende skulle kunna bidra
till att avtalen om underhåll blev förmånligare
för den som har vårdnaden
av barnet.

I reservation VIII har vi begärt skyndsam
utredning och förslag till en särskild
höjning av bottenavdragen för
pensionärer, så att smärre inkomster
vid sidan av folkpensionen skulle i ökad
utsträckning bli skattefria. Vi kan inte
dela utskottsmajoritetens uppfattning
att nuvarande regler är tillfredsställande
för folkpensionärernas del. Redan
förhållandevis små inkomster utöver
folkpensionen kan i vissa fall medföra
en onormalt hög beskattning. En mera
generös tillämpning av beskattningen
beträffande inkomster utöver folkpensionen
är önskvärd, och denna fråga
bör på grund av sin avgränsade natur

kunna utredas oberoende av skatteberedningens
arbete.

Då det gäller indexreglering av ortsavdragen
har vi i reservation X begärt
att Kungl. Maj:t måtte ge allmänna skatteberedningen
i uppdrag att framlägga
förslag om en indexreglering av ortsavdragen
och inkomstskatteskalornas
skiktintervaller. Vi anser det vara av
stor betydelse att skatteberedningen utformar
förslag om en anpassning av
både ortsavdrag och skatteskalornas
skiktintervaller efter penningvärdets
förändringar.

Vad beträffar det spörsmål som berörs
i reservation XI hänvisar utskottet
för sin del till skatteutjämningskommittén.
Frågan gäller kompensation för de
särskilda högre kostnader som föranledes
av de speciella förhållandena i
övre Norrland. Reservanterna har begärt
en utredning och vi anser att en
dylik är befogad. Såsom varande norrlänning
vill jag inte tala i egen sak utan
finner det bäst att en utredning får belysa
problemet.

Herr talman! Efter denna genomgång
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
I, II, IV, V, VI, VIII, X och XI då
det gäller bevillningsutskottets betänkande
nr 45.

De förslag som framförts i dessa reservationer
innebär ett inkomstbortfall
för statskassan på tillhopa 280 miljoner
kronor för en tolvmånadersperiod; för
budgetåret 1962/63 skulle inkomstminskningen
utgöra 100 miljoner kronor. Det
är sålunda fråga om rätt liten inkomstminskning
och jag vill understryka att
förslagen inte innebär några överbud
utan har begränsad räckvidd. De justeringar
som vi föreslagit beträffande
ortsavdragen och skatteskalorna är enligt
vår mening synnerligen välmotiverade
och framför allt rättvisa. Progressiviteten
i nuvarande skatteskalor anser
vi vara direkt skadlig, då den i många
fall får sådana verkningar att folk undrar
om det lönar sig att arbeta. Man anser
att progressiviteten äter upp en allt -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

för stor del av eventuella extrainkomster.

Det råder inga delade meningar om
att skatt måste uttagas i den omfattning
som är erforderlig för att täcka statsverkets
utgifter. Däremot skiljer sig
uppfattningarna när det gäller frågan
om var och hur skatten skall uttagas. I
våra förslag har vi försökt att göra en
bedömning av detta spörsmål i syfte att
finna en lösning, som inte alltför mycket
hindrar den utveckling som är önskvärd.
Fullständig rättvisa torde knappast
kunna åstadkommas, men när uppenbara
missförhållanden föreligger
borde det vara möjligt att enas om rättelser.
Utskottsmajoriteten, bestående av
socialdemokraternas och centerpartiets
representanter, har i fråga om skatteskalorna
avvisat vårt förslag, trots att
man medgivit att förslaget har tekniska
fördelar jämfört med gällande bestämmelser.
Avslaget motiveras med det inkomstbortfall
som skulle äga rum. Att
det blir fråga om ett inkomstbortfall
vill jag inte bestrida, men jag anser en
bättre avvägd skatteskala än den nuvarande
vara av sådant värde att det måttliga
inkomstbortfallet är väl motiverat.

Beräkningen av bevillningarna för
budgetåret 1962/63, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 50,
har när det gäller skatteinkomsterna
delvis behandlats även i utskottets betänkande
nr 45. I den reservation III
som bifogats betänkande nr 50 har vi
hemställt att riksdagen »måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna, att
enligt dess mening allmänna skatteberedningen
bör, vid utformningen av
sina förslag till statliga skatteskalor, arbeta
med utgångspunkt från att väsentligt
bredda det proportionella inkomstskiktet
och lindra progressiviteten».

Vidare har vi i reservation IV hemställt
om att i inkomsterna för budgetåret
1962/63 skall inkomsterna från
riksbanksfonden upptagas till 100 miljoner
kronor, vilket innebär en ökning
med 50 miljoner kronor.

Med några ord vill jag beröra frågan
om inkomsterna från riksbanksfonden.
Det belopp som i kompletteringspropositionen
upptagits från fonden anser jag
vara alltför lågt. Normalt skall visserligen
riksbanken ej lämna överskott i
sådan omfattning som skett de senaste
åren, men här gäller det speciella förhållanden
som inverkar på riksbanksvinsten.
Dessa förhållanden kan beräknas
bestå under kommande budgetår,
och det är inget som talar för att det ej
skulle vara fullt betryggande om vinsten
uppräknades till 100 miljoner kronor.
Utskottsmajoriteten säger, att det
tillkommer bankoutskottet att vid 1963
års riksdag avge förslag om statens andel
i riksbanksvin&ten. Mot detta vill jag anföra
att det belopp vi föreslagit är en
uppskattning av den vinst som kan beräknas
uppstå. Detta gäller även det i
propositionen upptagna beloppet. Det
är beloppets storlek man kan tvista om,
huruvida det i propositionen upptagna
beloppet av 50 miljoner är riktigt eller
det i folkpartimotionen upptagna beloppet
av 100 miljoner. Utskottets uttalande
i denna fråga är rätt förbryllande.
Utskottsmajoriteten har tydligen gjort
en mera formell än reell bedömning.

Till reservationen I i betänkandet har
vi ej kunnat ansluta oss, eftersom våra
förslag till skattesänkningar i första
hand gäller förhöjda ortsavdrag och
justerade skatteskalor. En sänkning av
skatten genom en lägre uttagningsprocent
är i och för sig inget att anmärka
mot. När det gäller att välja skattesänkning
mellan å ena sidan förbättrade
ortsavdrag och justerade skatteskalor
och å andra sidan sänkning av uttagningsprocenten,
har vi för vår del funnit
att en justering av skatteskalorna
och ortsavdragen i dagens läge ger en
större skatterättvisa.

I reservation II föreslår centerpartiet,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär skyndsamt framläggande av
förslag för bl. a. en höjning av ortsavdragen.
Jag delar helt deras uppfattning

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

häri, men jag undrar hur allvarligt centerpartiet
menar detta, när det ej kunde
ansluta sig till vårt och högerns förslag
att höja ortsavdragen med 200 kronor
för gifta. Målsättningen är tydligen nu
att inom en relativt nära framtid få till
stånd en höjning med 500 kronor. Det
är litet svårt att få detta att gå ihop och
jag har svårt att förstå centerpartiet i
denna sak. Vill man verkligen ha en
skattesänkning genom höjda ortsavdrag
bör man väl rimligen ej motsätta sig
förslag härom.

I folkpartiets partimotion 11:881 utvecklas
synpunkterna på beräkningen
av inkomster och utgifter. Våra beräkningar
överensstämmer ej med finansministerns,
utan vi får ett överskott på
driftbudgeten med 800 miljoner kronor
mot av finansministern beräknade 451
miljoner kronor. Beräkningsgrunderna
utvecklar vi närmare i reservationen IV
till utskottets betänkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna III och IV, som
är fogade till bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! När vi i dag behandlar
den s. k. regleringspropositionen kommer
man givetvis också osökt in på frågan
om skattetrycket samt hur detta
eventuellt skall regleras under kommande
budgetår. Skattetrycket är hårt, det
har det varit i alla tider och det kommer
det säkert också att förbli för all
framtid, oavsett vilken finansminister
vi har. Det är klart att här måste om
möjligt en skattesänkning eftersträvas;
därom är vi nog alla oavsett partitillhörighet
överens.

När man emellertid söker att bedöma
möjligheterna därtill blir man omedelbart
mera pessimistisk. Vi behöver endast
rikta uppmärksamheten mot tre
stora utgiftsgrupper för att kanske i
någon mån mer ingående kunna bedöma
möjligheterna. Försvaret, socialvården
och den nya skolan, samtliga

utgiftsområden varom stor enighet förelegat,
innebär alla var för sig kostnadsstegringar
som kommer att både nu och
i framtiden kraftigt binda vår handlingsfrihet
i skattepolitiskt avseende.

Vi är således medvetna om att våra
möjligheter till skattesänkningar är
starkt begränsade. Vad som emellertid
framstår som ett oeftergivligt krav är
anspråken på att skatterna och den belastning
de utgör blir mera rättvist avvägda
än vad nu är fallet. Den största
delen av skattebelastningen är alltjämt
att hänföra till det kommunala området.
Många kommuner, man torde kunna
säga de flesta, dras alltjämt med utdebiteringar,
som man med skäl torde
kunna påstå knappast står i proportion
till medborgarnas bärkraft. Kommunsammanslagningarna
ändrar säkert
inte detta förhållande.

Det av riksdagen i höstas godtagna
skattepaketet innebar givetvis en förbättring,
men som herr Nilsson i Svalöv
också sade torde det ändå vara
nödvändigt att även framdeles vidta ytterligare
förbättringar. Genom den senaste
tidens löneökningar och inflationstendenser
har nämligen den förbättring
som skett urholkats. Sålunda
har ortsavdraget urholkats värdemässigt.
På den punkten kan vi säkert alla
vara överens.

I centerpartimotionerna I: 725 och
II: 880 har vi föreslagit, att ortsavdragen
skall höjas ytterligare. De 300 miljoner
kronor vi fick när skattepaketet
antogs i fjol — vilket självfallet underkändes
av både folkpartiet och högern
— har gjort en del, men enligt vår mening
är de skattelättnader som då genomfördes
inte tillräckliga.

I kompletteringspropositionen har
driftbudgetöverskottet beräknats till
451 miljoner kronor, men finansministern
anser att utrymme för skattesänkningar
och utgiftsökningar utöver vad
som inrymmes i propositionens kalkyler
saknas. Från vårt håll vill vi givetvis
understryka vikten av en för -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

siktig beräkning, och vi respekterar
finansministerns försiktighet därvidlag.
Man bör alltid eftersträva att kalkylmässigt
vara under tak, när man
gör upp statförslag. Men med tanke på
tidigare års förhandsberäkningar är
det troligt, att finansministern även
i år har räknat väl försiktigt. Vi har
också tidigare påtalat finansministerns
överdrivet försiktiga beräkningar i förhandskalkylerna.

Årets lönehöjningar och de därav
föranledda ökade inkomstskatterna bör
leda till kraftiga statliga inkomstökningar,
troligen större än vad som beräknats.
Jag tänker därvid inte bara
på ökade skattebelopp, ökade löneinkomster
medför stigande priser, vilka
naturligtvis slår igenom i ökade inkomster
även av omsättnings- och varuskatterna.
Då vi sålunda har ansett
att finansministern bedömt läget väl
pessimistiskt, har vi räknat upp det
kommande driftbudgetöverskottet ganska
väsentligt. Enligt våra bedömningar
är sålunda ett driftbudgetöverskott på
800 ä 900 miljoner kronor inte orealistiskt.

Men även med dessa beräkningar
måste det samhällsekonomiska utrymmet
för omedelbara skattelättnader anses
vara förhållandevis begränsat. Den
reform som i första hand bör komma
till stånd är därför skattefinansiering
av socialförsäkringarna. Som jag tidigare
påpekat är det också nödvändigt
att en mera rättvis fördelning av skattebördorna
mellan stat och kommun
åstadkommes, att ytterligare höjning
av ortsavdragen genomföres samt att
åtgärder vidtages för ensamstående
barnförsörjare och småföretagare m. fl.

I de centerpartimotioner, som väckts
både vid riksdagens början och i samband
med regleringspropositionens avlämnande,
har vi framhållit nödvändigheten
av en målsättning som går
ut på skattefinansiering av de grundläggande
socialförsäkringsförmånerna,
alltså en total avveckling av social -

försäkringsavgifterna. Då emellertid effekten
och omfattningen av en sådan
reform för dagen icke kan helt överblickas,
är det vår uppfattning att dessa
frågor med det snaraste måste övervägas
av den sittande skatteberedningen.

Den föregående ärade talaren trodde
inte att vi menade allvar med vårt tal
om att hos skatteberedningen kräva
att få detta krav tillgodosett med det
snaraste, men med hänsyn till den respekt
man bör ha för den skyndsamhet
varmed skattepaketet kom till tycker
vi inte att man ännu en gång skall
utmana ödet. Det kan ju komma fler
förslag.

Beträffande ortsavdragen bör målet
vara ett rimligt skattefritt existensminimum.
En höjning av ortsavdragen
upp till 5 000 kronor för gifta och 2 500
kronor för ogifta utan barn bör kunna
genomföras inom en relativt nära framtid.
En höjning av avdragen till av oss
angivet belopp synes vara än mer påkallat
efter de lönehöjningar som nu
skett. Med hänsyn till de oundvikliga
prisstegringar som följt med dessa lönehöjningar
framstår detta krav som
mycket välgrundat.

Som en första etapp på den av oss
förordade vägen har vi föreslagit en
omläggning av folkpensionsavgiften, så
att den uttages efter den för statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten
i stället för efter den taxerade inkomsten
men i övrigt efter nu gällande regler,
d. v. s. med 4 procent och högst
600 kronor. Denna omläggning bör kunna
ske fr. o. m. den 1 januari 1963.

Första beskattningsåret kommer en
sådan omläggning att medföra en skattelättnad
på cirka 340 miljoner kronor,
för innevarande budgetår dock endast
110 miljoner kronor på grund av tidpunkten
för ikraftträdandet. Effekten
av en sådan reform blir, att de som inte
uppnår en beskattningsbar inkomst helt
befrias från avgift och att alla de som
har en beskattningsbar inkomst som
inte överstiger 15 000 kronor helt kan

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

tillgodogöra sig lättnaden. I högre inkomstlagen
minskas lättnaden sedan
successivt ocli upphör för gifta vid en
inkomst på cirka 20 000 kronor och
för ogifta vid en taxerad inkomst på
cirka 17 500 kronor.

Den lönehöjning som uppkommit vid
Arets uppgörelser torde vara rekordartat
stor. Den produktionsökning varmed
finansministern räknat torde knappast
stå i proportion till lönehöjningarna.
Av denna anledning borde rent
lekmannamässigt sett en ny inflationsvåg
vara att emotse. På grund av tvåårsuppgörelsens
innehåll får man räkna
med att nästa år en ytterligare påspädning
kommer att ske. Lägger man
därtill den löneglidning vi har att
emotse på den s. k. fria arbetsmarknaden
accentueras inflationsfaran ytterligare.
Den omständigheten att investeringsfonderna
frikopplas innebär givetvis
ett ytterligare hot, åtminstone
vad gäller byggnadsområdet. Den stabiliseringseffekt
som på andra områden
och med andra åtgärder — t. ex. högräntan
-— eftersträvats synes följaktligen
komma att bli helt verkningslös i
föreliggande situation.

När man å andra sidan bedömer lönestegringarnas
penningpolitiska effekt
bör kanske i rättvisans namn medges
att riskerna härvidlag i någon mån
minskas, därför att de största löneökningarna
fallit på dem som förut hade
det ganska väl förspänt. Ur penningpolitisk
synpunkt är det naturligtvis
farligare att höja lönen för dem som
har låt mig säga 10 000 å 12 000 kronors
årsinkomst än för dem som har 30 000,
40 000, 50 000 eller 60 000 kronors årsinkomst.
De som kommit upp i de
sistnämnda inkomsterna har ju redan
möjlighet att tillgodose alla rimliga behov,
under det att den som har låg lön
alltjämt har ett stort antal behov som
han skulle vilja tillfredsställa under
förutsättning att pengarna räckte till.
Vi kan emellertid från vårt håll inte
betrakta en sådan lönepolitik som rätt -

vis. Genom vad som härutinnan hänt
är det dock många som hamnat på
den s. k. solidariska lönepolitikens bakgård.

Räntepolitiken verkar på precis samma
sätt. De låntagare, som har stona
behov att tillgodose, behöver köpa varor,
maskiner och produkter av allehanda
slag, men de kan inte göra det
på grund av att pengarna har gått åt
till ränteutgifter. Deras lönehöjningar
utgör följaktligen ingen fara för penningvärdet.
Vi förväntar därför att regeringen
tar både sin löne- och räntepolitik
under förnyad prövning. Varken
lån- eller löntagare torde ha funnit
någon rättvisa i den utveckling som
nu äger rum.

Herr Nilsson i Svalöv talade för en
stund sedan om att många inte ville ha
större inkomster på grund av att marginalskatterna
tar bort ökningarna. Jag
utgår från att herr Nilsson i Svalöv
kommer att följa upp denna önskan
när lönepropositionen kommer upp till
behandling. Det kanske skulle tillfredsställa
både den som får en löneökning
och den som inte får någon sådan, under
förutsättning att båda dessa parter
har en sådan motvilja mot lönehöjningar.
Jag skulle tro att herr Nilsson
i Svalöv, om han kan lyckas åstadkomma
åtgärder i den riktningen som
hans yttrande antydde, skulle tillfredsställa
en mycket utbredd opinion.

Herr Nilsson i Svalöv undrade också
om centerpartiet skulle vara berett
att tillsammans med socialdemokraterna
komma med en ny giv beträffande
omsättningsskatten. Skulle det visa sig
att detta skulle vara motiverat med hänsyn
till sådana förhållanden som förelåg
när omsättningsskatten höjdes förra
gången, uttalar jag den förhoppningen,
att det skall kunna gå lika bra som
förra gången, så att vi kan påräkna
högerns och folkpartiets medverkan på
denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II betecknade reser -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

vationen av herr Sundin och undertecknad
till bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Herr BRANDT i Aspahruk (s):

Herr talman! Som tidigare har sagts
har riksdagen nu att behandla två betänkanden
samtidigt från bevillningsutskottet,
som avser dels motionsyrkanden
om skattepolitikens utformning,
dels kompletteringspropositionen med
bevillningarna. För att få en utgångspunkt
för diskussionen är det nödvändigt
att först beröra budgetsituationen.
Jag skall därför något uppehålla mig
vid denna, fastän de stora kanonerna
senare kommer att särskilt beröra den.

Jag konstaterar först att kompletteringspropositionen
inte var någon överraskning.
Den innehöll vad alla kunde
förutse, nämligen att totalbalanseringen
på ett tiotal miljoner har förbytts i ett
ganska stort underskott, med resultat
att staten så småningom måste ut och
konkurrera på kapitalmarknaden. För
innevarande budgetår noteras ett överskott
på i runt tal 200 miljoner kronor,
trots tilläggsstaten med höjda löner och
pensioner åt statstjänstemannen. Såvitt
jag kan se är det ingen större glädje
med detta, eftersom det endast är en
rent bokföringsmässig produkt: anledningen
till överskottet är att reservationsanslagen
inte har tagits i bruk i
tidigare beräknad omfattning.

Situationen håller emellertid på att
stramas till. Redan budgetåret 1962/63
blir det som sagt ett ganska stort underskott
i totalbudgeten. Driftutgifterna
beräknas stiga med något över en miljard
kronor, närmare bestämt med 1 031
miljoner, medan inkomsterna beräknas
stiga med endast 349 miljoner kronor.
Det överskott som angavs i statsverkspropositionen
på 1 500 miljoner kronor
har sjunkit till 850 miljoner kronor.
Därtill kommer ett medelsbehov på kapitalbudgeten
med 1 500 miljoner kronor.
Slutresultatet blir att totalbudgeten

för nästa budgetår får ett underskott på
700 miljoner kronor mot ett i statsverkspropositionen
beräknat överskott på 21
miljoner kronor. Detta betyder en omsvängning
på cirka 900 miljoner kronor
(från plus 200 till minus 700 miljoner
kronor) jämfört med innevarande budgetår.
Denna jämförelse bör göras om
man vill bedöma statsfinanserna ur
samhällsekonomisk synpunkt, och det
är nödvändigt.

Man kan då ställa frågan: Är så stort
underskott tolerabelt? Departementschefen
anser att denna underbalansering
är försvarbar med hänsyn till den
konjunkturavmattning som synes ha inträtt.
Utskottet delar uppfattningen att
en viss budgetförsvagning kan godtas i
en nedgående konjunktur. Utskottet understryker
»att förändringen i budgetläget
till stor del har sin förklaring i
ökade statliga utgifter» — förutom
statstjänstemännens lönehöjningar och
de förbättringar av folkpensionerna och
socialförsäkringen, som alla varit med
om, även de beslutade ökningarna av de
statliga investeringarna på bl. a. utbildningens
och sjukvårdens områden. Det
är investeringar som är synnerligen angelägna
och som pockar på utförande.
De har hittills fått stå tillbaka av brist
på samhällsekonomiskt utrymme. 1 den
högkonjunktur vi haft under många år
har de totala investeringarna måst begränsas
och en avvägning tvingats fram.
I en lugnare konjunktur blir det möjlligt
att forcera dessa investeringar, vilket
får hälsas med tillfredsställelse.

Därmed ställs naturligtvis också ökade
krav på reservationsanslagen. Detta
vill jag redan nu förutskicka med hänsyn
till de andra partiernas manipulationer
med dessa i budgeträkningen.

Nuvarande konjunkturläget är emellertid
enligt experterna osäkert. Det är
fullt tänkbart, att det faktiska underskottet
kan bli vida större. Vi har tidigare
i dag varit med om voteringar här
i kammaren, där man inte dragit sig
för att besluta ökade utgifter utöver

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1902 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

vad regeringen anser vara möjligt inom
ramen för de beräknade inkomsterna.

Men det verkligt oroande är situationen
under de närmaste budgetåren, då
budgetläget blir ännu mera ansträngt.
Särskilt gäller det budgetåret 1963/64.
Gjorda beräkningar visar klart, som departementschefen
framhåller, att en ytterligare
försvagning av finanspolitiken
kan medföra svårreparabla konsekvenser.
Det finns inget utrymme för skattesänkningar
och utgiftsökningar utöver
dem som ryms i kalkylerna, om nämligen
nuvarande åtaganden skall kunna
infrias och en rimlig konjunkturpolitisk
rörelsefrihet bevaras. Syftar man
till reformstopp och alltså vill bromsa
upp på det området blir läget naturligtvis
ett annat.

Det är emellertid många väsentliga
reformer som väntar på genomförande.
Skall vi rusta upp skolor och sjukhus så
som planerats, skall vi inom rimlig tid
kunna tillgodose en mängd eftersatta
behov på olika områden — behov som
oppositionen aldrig brukar försitta tillfället
att peka på — så kräver klokheten
att det finns resurser och att utbyggnaden
kan ske inom ramen för
statsfinansiell och samhällsekonomisk
balans. Departementschefen varnar och
säger att det inte endast erfordras en
fast hushållning utan också en omdisposition
av nu utgående utgifter eller anvisning
på nya finansieringskällor. Detta
är väl odiskutabelt, liksom att alla
har samma ansvar, enär de utgiftsökningar
vi lätt kan förutse beror på,
som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
skrivit, »fattade beslut under
allas välsignelse».

Att som högerreservanterna gör yrka
på en uttagningsprocent av 90 första
halvåret 1963 är inte särskilt välbetänkt
— det är inte praktisk politik. Nu säger
man — åtminstone i folkpartiets motioner
och reservation — att statsinkomsterna
är för lågt räknade och bör justeras
uppåt med hänsyn till företagna
transaktioner rörande kommunalskatte -

medel. Man plockar ulan vidare bort de
420 miljonerna till kommunerna och säger
därjämte att detta belopp för kompensation
till kommunerna för ortsavdragsreformen
hänför sig till ett och
ett halvt år. På det sättet får man bort
140 miljoner kronor i 1963/64 års stat.

Denna invecklade fråga får väl närmare
utredas i den kommande diskussionen.
Jag vill för min del endast understryka
vad utskottet framhållit, nämligen
att kalkylen avser den kassamässiga
utvecklingen av statsinkomsterna
vid olika redovisade antaganden om
skatteunderlagets stegring. Det för budgetens
utformning avgörande är emellertid
statens lånebehov och inte de
bokföringsmässiga minnesposter som
motionärerna berör.

En annan sak, som man pekar på i
såväl folkpartiets som centerpartiets motioner,
är att den av riksrevisionsverket
antagna stegringen av skatteunderlaget
under nästa budgetår är för låg
jämfört med beräkningarna i nationalbudgeten.
I propositionen räknas med
en stegring av skatteunderlaget med 8 å
9 procent, under det att det i nationalbudgeten
skulle ha räknats med 10 procent.
Att ökningen kan bli något större
har även departementschefen varit inne
på, och det är möjligt att skatteinkomsterna
för nästa budgetår är för
snävt räknade. Jag vill ingalunda bestrida
detta. Men det är ovisst — så ovisst
att folkpartiet inte vågar räkna därmed
utan nöjer sig med att säga att det bör
hållas i minnet, att man i nationalbudgeten
kalkylerat med 10 procents stegring
av skatteunderlaget mot 8 å 9 procent
i propositionen. Men om det skulle
vara så, vad har det för betydelse?
Merinkomsten räcker inte ens till att
täcka de med säkerhet kommande anslagen
på tilläggsstat, som under de senaste
sex åren i genomsnitt uppgått till
260 miljoner kronor. Det är utgifter som
av naturliga skäl inte kan tas med i budgetförslaget.
Därtill kommer kanske
andra oförutsedda utgifter.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Men för övrigt — om underskattningen
skulle vara av någon mer betydande
storlek, så är detta inget bevis för att
det finns ett ökat utrymme för skattesänkningar.
En snabbare takt i inkomstökningen
kan utgöra en allvarlig varning
för inflationsfara, för att vi står
inför en rubbning av ekonomien som
kräver skärpt budgetbalans. Med stigande
inkomster av den anledningen
ökar även utgifterna mer än beräknat
och därtill kommer att det då blir nödvändigt
med köpkrafts- och kreditåtstramande
åtgärder i stället för skattelättnader,
som ger nytt bränsle till inflationen.

Man ser ju även i den s. k. opolitiska
borgerliga ekonomiskt insiktsfulla pressen,
om jag så får uttrycka mig, att man
anser att det tillskott av köpkraft, som
årets skattelättnader och budgetbalansering
på olika vägar tillför ekonomien,
cirka en miljard kronor, kan visa sig
vara i högsta laget med hänsyn till konjunkturutsikterna.
Dessutom har man
ju sänkt räntan, har signalerat ett kraftigt
bostadsbyggande och har släppt
investeringsfonderna fria. Allt detta betyder
naturligtvis en ökad expansion
och en ökad köpkraft på olika håll. Jag
vill också betona, att en enhällig stabiliseringsutredning
har ansett, att ett
starkt budgetöverskott är nödvändigt
för att bevara ett fast penningvärde,
och även om man kan diskutera i vilken
situation detta skall gälla bör man
nog ha det som riktpunkt. Nog är försiktighet
att rekommendera i detta fall.

Det är nu mot denna bakgrund med
underbalanserad budget och osäkerhet
i konjunkturutvecklingen samt med betydande
behov, även många latenta,
som vi måste bedöma oppositionens
krav på skattelättnad. Det är visserligen
så, att endast högern yrkar på sänkning
av uttagningsprocenten till 90 procent
under första halvåret 1963, men alla
partier har yrkanden om ganska stora
inkomstminskningar för staten. Högerns
krav uppgår enligt dess egen motion till

inte mindre än 400 miljoner för ett halvt
budgetår och 624 miljoner kronor för
ett helt budgetår. Samtidigt pekar högern
på yrkanden om besparingar och
inkomstförstärkningar, men dessa har
redan avslagits av riksdagen varför de
endast har teoretiskt intresse. Jag kan
förstå att högern vill framföra alternativ
men i dagens läge är det ju inte
någon praktisk möjlighet att besluta på
det sättet.

Folkpartiets yrkanden innebär väl
netto cirka 350 miljoner kronor och
centerpartiet vill ha skrivelse om förslag
redan till årets höstriksdag rörande
skattelättnad och omfördelning av
skattetrycket i olika avseenden. Om jag
förstod herr Nilsson i Svalöv rätt var
han ganska rädd för detta. Det är väl
tydligt, att skattelättnader för honom
inte i och för sig var det väsentligaste,
om de inte tillkom på ett riktigt sätt.

I själva verket är det fråga om betydligt
högre inkomstminskningar för staten
om högerns och folkpartiets olika
krav genomfördes. Även centerpartiets
yrkanden skulle betyda, såvitt jag förstår,
bortåt en miljard kronor i minskad
statsinkomst. Härtill kommer ju högerns
och folkpartiets yrkanden om att omsättningsskatten
skall bort på bensin
och olja, att omsättningsskatten på företagens
förbruknings- och investeringsvaror
skall slopas och att man skall införa
rätt till lagervärdering ned till 30
procent, vilket allt tillsammans kostar
bortåt 1 miljard. Hur skall detta finansieras?
Högern vill främst göra en kraftig
sänkning av bostadsstödet. Hyresgästerna
och egnahemsägarna skall betala
vad högern anser dess skattesänkning
innebär. Folkpartiet vill också
skära ned bostadsstödet, men inte så
hårt som högern. Folkpartiet höjer i
stället underskottet i budgeten och, om
man förstår motionen rätt, har man
faktiskt med ljus och lykta och kolossal
energi gjort förtvivlade försök att leta
fram några hundratal miljoner kronor
för sina skattelättnader. Detta måste

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

bero på att man indirekt erkänner, att
man inte kan bortse från de samhällsekonomiska
aspekterna, och att man är
medveten om att riksdagen redan har
fattat så många beslut, att det helt enkelt
inte blir något utrymme för skattelättnader
om dessa beslut skall genomföras.
Det hjälper emellertid inte. Underskottet
ökas och samhällets möjligheter
att tillfredsställa alla latenta behov
minskar. Det kan dock inte vara
fråga om att teoretiskt eller formellt
söka plocka fram några miljoner för
sina förslag. Det väsentligaste är att det
finns så många behov som jag redan
pekat på, som vi redan beslutat att tillgodose,
och flera latenta som även oppositionen
kräver skall tillfredsställas.
På längre sikt måste det vara svårt att
få resurser härtill. Men man tröstar sig
både inom högern och folkpartiet med
att om man sänker skatterna, även om
det blir ett budgetunderskott o. s. v. på
längre sikt, kommer det att bli en sådan
stimulans för näringslivet i form av
ökat arbetsintresse, att vi i längden
skulle tjäna på det. Detta är ju ett obevisat
påstående, som jag inte tror mycket
på. Det är mera en tom kliché att
tala om att skatterna är så höga att det
inte lönar sig att arbeta.

Jag har här professor Carsten Welinders
utredning, som är mycket intressant.
I denna visar han att inkomsten
1949 var 17 936 miljoner kronor och att
den 1960 var 39 715 miljoner kronor.
Under den tiden har penningvärdet försämrats,
men när han räknar ut det indexmä&sigt
kommer han fram till att
det ändå blir en realökning — en höjning
av disponibla inkomster efter skatt
och utgifter — från 1949 till 1960 på
39 procent. Man behöver inte säga mer
om den saken. Man bör knappast erinra
om vad dessa skattepengar har använts
till. Den skatt som uttas utgör ju
inte endast pengar som tas ifrån människorna
utan människorna kan få igen
dem, i vissa fall flera gånger om.

Herr talman! Om jag nu får tillfälle

skall jag säga några ord om de olika
detaljförslagen. Jag behöver inte säga
så mycket eftersom vi senast förra året
har diskuterat samtliga dessa förslag.

Högern och folkpartiet återkommer
med sitt förslag om en höjning av ortsavdragen.
Decemberbeslutet innebar en
kraftig förbättring för över två tredjedelar
av landets medborgare genom att
skattegrupperingen slopades. Även då
ställde högerns och folkpartiets talesmän
samma yrkande. Utskottet understryker
också, nu liksom det gjorde då,
att vissa skäl kan anföras för ytterligare
höjning av ortsavdragen men anser att
man bör vidhålla höstriksdagens uttalande
om att ytterligare höjning av ortsavdragen
bör anstå i avbidan på allmänna
skatteberedningens arbete, och
utskottet avstyrker därför motionerna i
denna del.

Vad beträffar skatteskalorna kommer
folkpartiet med samma förslag till skalor
som i fjol. Högern har däremot om
jag förstår högern rätt modifierat sina
skalor. Bifall till folkpartimotionen
skulle innebära en minskning av statsinkomsterna
med 145 miljoner kronor,
och högerns förslag skulle minska statsinkomsterna
med 265 miljoner kronor.
Vilka skulle få dessa pengar? Jo, främst
gifta skattskyldiga med inkomster i
mellanläget eller högre upp. Inkomsttagarna
i de lägre skikten skulle inte få
någon skattelättnad. Enligt högerns förslag
skulle därjämte nuvarande skillnader
i skatteuttag mellan gifta och ogifta
skärpas i hög grad. Gifta med en årsinkomst
av cirka 75 000 kronor eller
mera skulle i gynnsammaste fall få en
skattesänkning med 2 320 kronor, medan
den maximala skattesänkningen för
ogifta stannar vid 60 kronor och inträffar
från och med årsinkomster om cirka
13 000 kronor.

Jag medger, som jag också sade i höstas,
att visst finns det skönhetsfel i
skatteskalorna, visst kan man göra tekniskt
och estetiskt mera tilldragande
skalor än de nu gällande. Anser man att

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

man har gott om pengar att röra sig
med kan skalorna naturligtvis förbättras
enligt motionärernas önskemål, men
jag vill att kammarens ledamöter skall
observera, att även om skalorna »hoppar»
vid gränsen 10—20 procent så får
ändå de som har mellan 20 000 och
30 000 kronors inkomst den största
lättnaden, såväl i kronor som i procent
räknat. Och över 20 000 kronors inkomst
hade vid 1961 års taxering endast
14,8 procent, och över 30 000 kronor
hade endast 4,4 procent; då är de
samtaxerade räknade som en inkomsttagare.

Det är dessa konsekvenser som gör
att utskottet inte kan tillstyrka motionerna.

Beträffande ortsavdrag och skatteskalor
för ensamstående med hemmavarande
barn har oppositionen samma
reservation — det är en enda reservation
— som tidigare år. I år nöjer man
sig dock med ett 50 procent förhöjt
ortsavdrag som skall utgå sedan barnet
har fyllt 16 år till dess att det har fyllt
19 år. Det blir alltså 3 375 kronor. Detta
gäller under förutsättning, kanske jag
skall tillägga, att barnet är hemmavarande
och inte betalar skatt till stat och
kommun. Man föreslår samma skatteskala
för en sådan ensamstående som i
fjol, d. v. s. att vederbörande skall åtnjuta
förmånen av att få följa samma
skala som gifta ända till dess att barnet
fyller 19 år och icke självt har påförts
skatt.

Denna fråga liar varit föremål för
mycken diskussion, senast när riksdagen
behandlade förvärvsavdragen i
mars—april. Jag vill betona att utskottet
även nu understryker den betydande
förbättring som 1960 års reform innebar
för denna kategori, som då fick
samma ortsavdrag och rätt att beskattas
efter samma skatteskala som gifta.
Detta skulle vara en kompensation för
förvärvsavdraget, och denna förmån
lämnas till dess att barnen har fyllt
16 år.

Utskottet är fullt införstått med konsekvenserna
för vederbörande när barnet
fyller 16 år. Då upphör inte bara
skatteförmånen utan också barnbidraget
på 550 kronor, även om detta i vissa
fall kompenseras av det s. k. förlängda
barnbidraget eller studiebidraget. Förlusten
av dessa förmåner på en gång
måste bli kännbar. Det finns också sådana
ensamstående som har andra sociala
förmåner vilka upphör då barnet
fyller 16 år. Till övervägande delen är
det fråga om ensamstående mödrar med
ofta pressade förhållanden. Jag nämner
detta för att kammarens ledamöter skall
förstå, att utskottet ingalunda varit eller
är främmande för problemets vikt. Utskottet
anför också, att starka skäl talar
för en utsträckt rätt till högre ortsavdrag
och att en förlängd skolplikt utgör
ett ytterligare motiv härtill.

Det är en så pass stark och positiv
skrivning, alt kanske många undrar,
varför inte utskottsmajoriteten då slutar
med att helt enkelt yrka bifall till
motionerna. Men det är inte ofta, som
det går till på det siittet. Jag liar tilllåtit
mig att säga det förut och då anklagades
jag för att jag skulle vilja förneka
riksdagen rätten att besluta i fråga
om skattesänkningar. Nej, det brukar
vara så, att man först utreder frågan och
att regeringen överväger alla problem
för att sedan framlägga förslag för riksdagen.

Om man studerar motionerna, finner
man också att motionärerna hyser delade
meningar. Man måste ställa frågor
som dessa: Skall förmånerna utsträckas
att gälla tills barnet fyllt 19 år utan
hänsyn till om barnet har egna inkomster
eller ej? Skall man begränsa förmånerna
beträffande skatteskalorna till endast
sådana fall, där barnet varit utan
egen inkomst eller endast haft en mindre
inkomst? Skall höjningen av ortsavdragen
utgöra 50 procent eller 100 procent?
Utskottet anser att det råder så
olika meningar om dessa saker, att en
utredning först bör få se på dessa frå -

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 2A

Nr 24

Fredagen den 25 maj 4962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

gor och att dess förslag ytterligare bör
prövas på högre ort innan riksdagen beslutar.
Utskottet har därför inte velat
ta ställning till frågan på basis av det
material, som har stått oss till buds.

När det gäller särskilda ortsavdrag
för pensionärer återkommer högern
med samma yrkande i år som i fjol, och
folkpartiet vill nu ha en skyndsam utredning.
I fjol ville folkpartiet, att skatteberedningen,
som det hette, måtte utarbeta
förslag till särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer, så att smärre
arbetsinkomster vid sidan av folkpension
i ökad utsträckning skulle bli skattefria.
Nu vill man, som sagt, från folkpartiets
sida ha en skyndsam utredning
och förslag till en särskild förhöjning
av de skattefria bottenavdragen etc.

Centerpartisterna begär också en
skyndsam prövning av möjligheterna att
från deklarationsskyldighet undanta
folkpensionärer, som i huvudsak inte
har andra inkomster än folkpensionen,
och andra i inkomstavseende likställda,
d. v. s. sådana som har inkomster som
inte överstiger existensminimum.

Yad först beträffar särskilda ortsavdrag
för folkpensionärer innebär högerns
förslag en höjning, oavsett vederbörandes
förmögenhet och inkomst. Jag
har tidigare klarlagt denna sak och tycker
det är genant att upprepa det, men
det är nödvändigt att göra det, så att
man får allt i ett sammanhang. Om förmögenheten
är 100 000 eller 10 000 kronor
spelar ingen roll för högern. Om
inkomsten är 50 000 eller 100 000 kronor
eller om den endast är 8 000 eller
10 000 kronor har heller ingen betydelse
för högern. Det innebär alltså, att
en löntagare med stor arbetsbörda, stor
familj, men med endast 8 000—10 000
kronor i inkomst och ingen förmögenhet
blir hårdare beskattad än en folkpensionär
med aldrig så stor förmögenhet
och inkomst vid sidan om folkpensionen.

Låt mig anföra ett exempel från föregående
debatt i denna fråga. Vi an -

tar att en inkomsttagare har t. ex.
15 000 kronor i årsinkomst. Han skulle,
om förhållandena i övrigt vore lika
med pensionärens, få omkring 900 kronor
mera att erlägga i skatt än pensionären
med samma inkomst. Det kan inte
vara någon skatterättvisa. Herr Andersson
i Essvik anförde ett annat exempel
i förra årets debatt, vilket jag gärna
vill citera. Han sade att det i det
taxeringsdistrikt, där han är ordförande,
finns en direktör, som har en pension
på mellan 35 000 och 40 000 kronor.
Om högerns yrkande bifalles, kommer
denne direktör i en gynnsammare
ställning än alla jordbrukare, industriarbetare
och övriga tjänsteinnehavare
med väsentligt lägre inkomster. Det blir
konsekvensen av högerns förslag. Med
det extra avdrag som nu gäller kan
man nå bättre rättvisa mellan folkpensionärerna
och övriga inkomsttagare.
Lagstiftning kan inte vara motiverad,
anser utskottet, liksom inte heller någon
utredning.

Vad sedan beträffar deklarationsplikten
höjdes gränsen för skyldighet
att deklarera i fjol höst från 1 200 till
2 400 kronor. Utskottet har tidigare uttalat
sig för att socialförsäkringsavgifter
inte skulle uttas, då vederbörande
inte påförts beskattningsbar inkomst.
Det kan ju inte vara praktiskt eller ens
förnuftigt att ha olika deklarationsgränser
för olika kategorier av medborgare.
Sådana gränser brukar vi inte gärna
införa i skattelagstiftningen. Jag vill
också erinra om att utskottet påpekar,
när det gäller socialförsäkringarnas finansiering,
som herr Vigelsbo var inne
på, att den frågan är föremål för allmänna
skatteberedningens översyn.

Jag skulle vilja beröra ytterligare ett
par saker. När det gäller höjning av avdragsbeloppet
för ensamstående barnförsörjares
underhållsbidrag från 1 000
till 1 200 kronor, bestrider inte utskottet
att yrkandet i det fallet kan vara berättigat
ur vissa synpunkter. Utskottet
anser emellertid att detta knappast läng -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

re har något direkt samband med ortsavdragen.
Om man bifaller denna höjning
till 1 200 kronor, skulle det i kronor
räknat leda till en förhållandevis
liten förbättring. Med hänsyn till avdragets
speciella karaktär — mottagaren
skattar inte för det — och till att
praktisk erfarenhet saknas p<* detta
område, anser utskottet att en höjning
av avdraget bör anstå åtminstone tills
vidare.

I en trepartimotion föreligger också
yrkanden om indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalor samt skikttabeller.
Motionärerna önskar att allmänna
skatteberedningen skall få i uppdrag att
framlägga förslag på denna punkt. Det
är, som utskottet tidigare har anfört
och nu understryker, uppenbart att det
måste stöta på störa praktiska svårigheter
att tillmötesgå detta krav, främst
med hänsyn till källskattesystemet. Utformningen
av dessa källskattetabeller
sker tidigt året före användningen av
dem. De skall färdigställas och distribueras
året före. Skall man då utgå
ifrån den tidpunkt då man gör upp skattetabellernas
index och sedan göra om
dem, om index stiger, eller hur skall
man förfara? Det är uppenbart att det
inte kan vara rationellt att införa något
sådant i vårt källskattesystem.

Jag kommer så till kravet på utredning
om särskild kompensation främst
till övre Norrland, .lag vill erinra om att
riksdagen nyligen har beslutat om avsevärt
större skattelindringsbidrag än
tidigare till just norrlandskommunerna.
För kommunerna i Norrbottens län betyder
denna hjälp lika mycket som en
sänkning av kommunalskatten med i
genomsnitt 4 kronor per skattekrona.
Statens kostnader för detta har ökat
från cirka 15 miljoner till cirka 60 miljoner
kronor. Vidare är frågan om skatteutjämning
mellan kommunerna föremål
för fortsatt utredning, och man
räknar med att riksdagen skall kunna
fatta beslut i frågan 1964. Om man tillsätter
en särskild utredning, tror jag

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

s- sannerligen inte att vi får ett snabbare
ij- resultat än det som kan komma fram

0- från den utredning som nu arbetar.

is Herr talman! Till slut vill jag bara
v" säga några ord om kompletteringsproa~
positionen. Högern och folkpartiet yr11
kar där bifall till respektive partiers

ta motioner och även till den kommunis <g

tiska motionen i denna del, som innels
bär att riksdagen i vissa hänseenden
skall uttala sig närmare om inriktning;å
en av allmänna skatteberedningens ut r-

redningsarbete. Samma yrkande före 1-

låg i fjol. Skatteberedningens direktiv

ia är ganska frikostiga så till vida, att uttt
redningen kan ta upp praktiskt taget

;t alla skatteproblem och — höll jag på

-t att säga — manipulera fritt med di jt

rekt eller indirekt skatt. Det står i di j-

rektiven att utredningen skall ta upp

it allt som förekommit under senare år i

t- den allmänna skattediskussionen och

r penetrera detta. Utredningen kan oek v

så lägga fram delförslag på centrala

i- punkter, där ett snabbt genomförande

å av reformer visar sig önskvärt. Men det

t- är en sak som skatteberedningen inte

n skall syssla med, nämligen frågan om

11 skattens storlek i framtiden. Den 1ig t

ger helt utanför utredningens kompe t

tensområde enligt direktiven. Skattebe redningen

har också fått ett klart besked
om att den inte skall syssla med

(. politiskt ställningstagande beträffande

t skattens framtida storlek. Den skall in te

göra några politiska värderingar,

1 men detta är vad reservanterna vill att
riksdagen skall besluta om att skatteberedningen
skall få göra.

i Man har talat om att utredningen tar
i tid. Så fort vi hänvisar till att vi har
en allmän skatteberedning som sysslar
t med den eller den frågan, kommer alltid
någon från oppositionen och säger
att det dröjer 5 å 6 år innan den är
klar med sitt arbete. Man får nog föri
dubbla tiden, om skatteberedningen utt
över den tekniska prövning av våra
skattereformer som den har i uppdrag
'' att syssla med, också skall börja med

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

att göra politiska värderingar. Då lär
det dröja ganska länge innan man kan
få fram något rationellt skatteförslag
som är praktiskt möjligt att genomföra.
Nej, den bör i lugn och ro få väga
alla möjliga framkomliga initiativ till
teknisk omläggning av skattesystemet.
Detta arbete skulle allvarligt försvåras,
om reservanternas yrkanden skulle bifallas.

Herr talman! Med detta anförande
anser jag mig ha gått igenom båda dessa
betänkanden och ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
nr 45, 50 och 55 i deras helhet.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt i Aspabruk
säger, att den ortsavdragsreform som
skedde hösten 1961 ändå gynnade två
tredjedelar av befolkningen. Ja, det är
nog riktigt, men hur blir det med den
återstående tredjedelen? Den blev alldeles
bortglömd. Det är just den saken
som vi påpekat och där vi har ansett
att en rättelse bör komma till stånd, så
att man inte låter en tredjedel av landets
befolkning få ett ökat skattetryck
och ger två tredjedelar en förmån. Nu
vill jag reservera mig beträffande dessa
siffrors riktighet; på den punkten
har jag bara citerat vad herr Brandt
sade.

Herr Brandt belyste skatteskalorna
och sade att det som folkpartiet här har
föreslagit inte alls är bra. Herr Brandt
står tydligen inte bakom utskottsbetänkandet,
där det sägs att vårt förslag
har vissa tekniska fördelar. Dessa tekniska
fördelar kan väl inte enbart avse
avrundningen av beloppen. Vårt förslag
innebär att justeringar sker beträffande
den grupp av gifta som har en
beskattningsbar inkomst mellan 12 000
kronor och 25 000 kronor. Här kan man
inte tala om speciellt störa inkomsttagare.
Denna grupp består av arbetare,
tjänstemän och hantverkare i medelinkomstläget.

Herr Brandt tog upp en annan fråga.
Jag hoppas att jag inte missuppfattade
honom men jag tyckte att han sade,
att det skulle framläggas förslag från
högre ort när det gäller vissa reformer
på ortsavdragsområdet. Jag är förvånad
över detta, eftersom jag trodde
att Sveriges riksdag var högsta ort när
det gäller våra skatter. Men om jag inte
missuppfattat herr Brandt anser han
tydligen att det finns en högre ort än
Sveriges riksdag.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den föregående talaren
slutade med att saga att riksdagen är
högsta ort. Ja, förvisso! Riksdagen är
suverän att besluta vad som helst som
ligger inom grundlagens råmärken. Men
det är ju en annan sak, om bevillningsutskottets
majoritet yrkar att riksdagen
inte skall bifalla ett förslag innan
frågan vederbörligen utretts, och det
är mycket sällsynt att riksdagen beslutat
i sådana fall. Det är det som är skillnaden,
Vi som står bakom majoriteten
inom utskottet anser att frågan måste
mera ingående prövas och att vi inte
kan tillstyrka bifall till i hast framkastade
motioner, motioner som för övrigt
inte är samstämmande utan innehåller
olika uppfattningar de också.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter det anförande som
herr Larsson i Umeå har hållit kan jag
fatta mig kort på åtskilliga punkter och
hänvisa till vad han har anfört. Får jag
emellertid understryka den synpunkt
som herr Larsson också framhävde,
nämligen att det naturligtvis är synnerligen
orättvist att genomföra en skattereform
— t. ex. den som beslutades
före jul — av sådan art att stora medborgargrupper
får en skattehöjning. Jag
skall inte uttala mig om hur stor del av
folket det rör sig om, men det är icke
oväsentliga kategorier inom ortsgrupp
V och en hel del inom ortsgrupp IV.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Jag tycker att finansministern kunde
kosta på sig det erkännandet, att det
beslut som fattades för ett halvt år sedan
medfört sådana olägenheter och
att regeringspartiet — även centerpartiet
naturligtvis — borde intressera sig
för att åtminstone se till att ingen får
en försämring.

Beträffande skalorna för inkomstskatten
erkänner utskottet ännu en gång
att det förslag som framlagts från folkpartihåll
har mycket stora förtjänster.
Det skulle innebära sänkning av marginalskatten
för ensamstående med inkomster
mellan 9 000 och 17 000 kronor
och för äkta makar med inkomster
mellan 15 000 och 35 000 kronor. Varför
kan utskottet då inte dra någon
praktisk slutsats av detta konstaterande?

Före jul kunde riksdagen besluta en
radikal ändring av skatteskalorna utan
att avvakta skatteutredningens resultat.
Varför skulle den inte kunna gå
ett steg vidare när ingen kan bestrida
att den avvägning, som därmed skulle
uppnås, i och för sig vore rationellare
och rättvisare? Jag kan inte underlåta
att än en gång upprepa att en tredubbling
av den statliga marginalskatten
för en inkomsttagare, som höjer sin
inkomst från omkring 20 000 kronor
till något över 25 000 kronor, är och
förblir en orimlig skatteskärpning vid
en relativt blygsam inkomsthöjning.

Beträffande ensamstående med barn
under 19 år gör utskottet också sådana
medgivanden, att man inte kunnat
undgå att vänta en positiv slutsats. Jag
hänvisar till att utskottet på sid. 20 i
sitt betänkande nr 45 skriver att barnförsörjaren,
när barnet passerar 16-årsgränsen,
förlorar »inte blott det högre
ortsavdraget och den förmånligare
skatteberäkningen i fråga om skatteskala
utan går dessutom förlustig det
allmänna barnbidraget». Hur kan man
fortsätta med en ordning som innebär
ett sådant dråpslag för ensamstående
med barn, när de är i den situationen
att barnen ofta drar större utgifter ef -

ter 16 år än tidigare? Utskottet tillägger:
»Det bör beaktas att också rätten
till ett flertal socialförmåner är beroende
av förekomsten av hemmavarande
barn under 16 år.» Det är ytterligare
ett skäl att göra något åt saken.

Visserligen finns det — som herr
Brandt i Aspabruk framhållit — tekniska
problem att lösa, men detta gäller
väl praktiskt taget alla skattereformer.
Varför skulle den omständigheten
just i detta fall medföra att man konserverar
ett uppenbarligen i hög grad
orättvist system? Det är den obotfärdiges
förhinder och ingenting annat
när man här inte vill göra något utan
skjuter det på en oviss framtid. Det kan
kanske sägas, herr talman, att vi inom
oppositionen inte nog kraftigt har understrukit
detta tidigare. Men det finns
sannerligen inte något som helst försvar
för regeringen och dess anhängare
att fortsätta med en ordning, som utskottet
självt i tydliga ordalag underkänner.

Beträffande folkpensionärernas beskattning
har reformer påyrkats från
flera håll, reformer som i varje fall
skulle eliminera en del av den orättvisa
som ligger i en hög marginalskatt
för de folkpensionärer som skaffar sig
en relativt måttlig inkomst. Vi vet alla
att det för närvarande är på det sättet,
att om den huvudsakliga inkomsten
är folkpensionen kan vederbörande
pensionär erhålla skattelindring eller
befrielse från skatt. Därvidlag är emellertid
praxis — och det är väl inte onaturligt
— något skiftande på olika håll.

Men låt oss betrakta marginalbeskattningen
för dessa folkpensionärer, som
till gagn för landet och till nytta för
sig själva fortsätter att arbeta för att
skaffa sig en extrainkomst efter pensionsåldern.
Jag tar ett exempel, en ensamstående
person som har 3 200 kronor
i folkpension och skaffar sig en
extrainkomst på 2 000 kronor •— jag
utgår ifrån att han lever i en kommun
där det kommunala bostadstillägget är

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

1 200 kronor; det finns ju kommuner
där det är högre också. Om den inkomst
hare då skaffar sig ligger mellan 1 000
och 1 400 kronor, minskas det kommunala
bostadstillägget med en tredjedel
av denna inkomst, och om hans arbetsinkomst
överstiger 1 400 kronor, reduceras
bostadstillägget med två tredjedelar
av det överskjutande beloppet.
Den som har en extrainkomst på 2 000
kronor kommer alltså, såvitt jag förstår,
att få räkna med en minskning av det
kommunala bostadstillägget med 733
kronor. — Om kalkylen inte skulle vara
riktig, kan ju finansministern korrigera
den, men att det blir en väsentlig
minskning av det kommunala bostadstillägget
är uppenbart.

Dessutom måste vederbörande betala
skatt på sin inkomst, och skatten är i
detta läge cirka 600 kronor. Genom att
han skaffar sig extrainkomst på 2 000
kronor utöver folkpensionen får han
alltså en skatt på ungefär 600 kronor
samtidigt som det kommunala bostadstillägget
minskas, vilket betyder att det
allmänna tar tillbaka bortåt två tredjedelar
av hans arbetsinkomst.

Är det rimligt med en total »marginalbeskattning»
i sådan omfattning? Jag
erinrar om att när man har en så pass
stor sidoinkomst som 2 000 kronor, får
man i regel inte någon skattelindring.

Enligt mitt förmenande föreligger här
ett problem som det allmänna måste
göra någonting åt för att lösa; därom
råder bland oppositionspartierna principiellt
inte mer än en mening.

Är det att uppmuntra folk till arbete,
herr talman, att ha en marginalbeskattning
på cirka två tredjedelar av inkomsten
för människor som lever på denna
mycket blygsamma nivå?

Det talas ibland om arbetsterapi för
gamla människor och det sägs att de
håller sig vid god hälsa, om de har någon
sysselsättning. Ja, därom råder väl
knappast mer än en mening, både bland
läkare och lekmän. Är det då rimligt att
det allmänna decouragerar folk som

skaffar sig en arbetsinkomst? Jag tycker
att regeringen borde ta upp denna
mycket allvarliga fråga, en fråga som
mycket väl kan handläggas utan att man
avvaktar resultatet av skatteutredningens
arbete.

Herr talman! Får jag göra ett uttalande
rörande högerförslagct om en sänkning
av uttagsprocenten. Jag kommer
för min del inte att stödja det förslaget.
Orsaken till detta är att jag menar,
att man inte kan sänka uttagningsprocenten
rent tillfälligt — i praktiken
går det inte att höja den igen efter tolv
månader. Om man sänker uttagningsprocenten,
betyder det nämligen att man
lägger hinder i vägen för andra skattereformer
som vi finner mera angelägna.

Om dessa våra förslag skulle förkastas
i vår, vill vi komma tillbaka med
förslag av samma typ — till hösten om
det går, men annars nästa år -—- och
då vill vi inte försvåra ett sådant reformarbete
genom att gå med på att
tillgängliga medel får förbrukas för en
sänkning av uttagningsprocenten. Det
gäller att välja vilken skattereform man
finner vara mest angelägen.

Herr talman! Jag hade tänkt att denna
gång få litet diskutera de statsfinansiella
frågorna, inte bara med herr
Sträng — det har vi gjort så många
gånger — utan även med herr Hedlund.
Jag har en känsla av — och jag är inte
ensam om den — att centerpartiets
skatteförslag ibland inte blir tillräckligt
uppmärksammade, och jag tycker
det är oriktigt och ovänligt att inte ägna
dem den uppmärksamhet de förtjänar.
Varför regeringspartiet ägnar dem
ett så blygsamt intresse i riksdagen vet
jag inte, men det kan möjligen bero på
att man liar andra kontakter med centerpariet
när det gäller skatteproblem.

Herr talman! Får jag därför lov att
säga, att när jag läste centerpartiets
motion i våras och därvid fann att man
rekommenderade stor försiktighet i fråga
om skattesänkningar och utgiftsre -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

duktioner, ställde jag mig den frågan:
Hur kommer nu detta att ta sig ut i
praktiken? Centerpartiet berömmer sig
ju av att alltid låta sin budgetpolitik
präglas av återhållsamhet i fråga om
lättnader och utgiftsökningar. Nu skall
jag inte gå tillbaka till 1960 års förslag
— det har vi nämligen diskuterat
en gång tidigare — utan jag håller mig
till de förslag som är aktuella för budgetåret
1962/63 och särskilt det följande
budgetåret 1963/64.

Då man ser på det fulla genomslaget
av de aktuella förslagen, så är centerpartiets
finanspolitiska ställning så
vitt jag kan se följande. Partiet yrkar
anslagshöjningar av olika slag som vad
de fixerade posterna beträffar ligger
något över 40 miljoner kronor men
som, ifall man tar hänsyn till icke fixerade
utgiftsposter, kan beräknas till en
flera tiotal miljoner kronor högre siffra.
Jag räknar i alla fall här med den
lägre. Sedan föreslår man förbättring
för kommunerna genom att avlyfta vissa
utgifter från kommunerna och lägga
dem på staten, men å andra sidan vill
man försämra för kommunerna genom
tolagsersättningens indragande. Det
betyder en belastning på statskassan
av sammanlagt ungefär 190 miljoner
kronor. Vidare önskar centerpartiet redan
nu beslut om folkpensionshöjning
nästa år. övriga partier har inte på
något sätt tagit ställning till vad som
skall ske i fråga om folkpensionerna
nästa år. Vi brukar inte bestämma sådant
i förväg. Centerpartiets förslag
på denna punkt innebär en nyhet. Den
posten intar alltså en särställning genom
att övriga partier inte nu tar ställning
till utgiftspostens behandling nästa
år. För centerpartiets del betyder
det emellertid en kostnad för budgetåret
1963/64 av cirka 350 miljoner kronor.

Centerpartiet har även framställt vissa
skattesänkningsförslag, nämligen att
förvärvsavdragen skall höjas, bensinskatten
och brännoljeskatten skall sän -

kas, sockerskatten skall slopas och
folkpensionsavgifterna skall tas ut på
beskattningsbar i stället för på taxerad
inkomst. Allt detta kostar någonting
mellan 470 och 480 miljoner kröner
per helår. Den sammanlagda belastningen
på statskassan blir därmed
gott och väl 1 050 miljoner kronor.
Emellertid föreslår man även en anslagsminskning,
nämligen beträffande
bostadssubventionerna på 150 miljoner
kronor. Nettobelastningen på statskassan
blir därigenom något över 900
miljoner kronor. Vidare har man yrkat
på avskaffande av fastighetsskatten
och begär beslut härom vid höstriksdagen
1962. Det är väl därför meningen
att det skall få giltighet under
finansåret 1963/64. Det kostar statskassan
ungefär 90 miljoner kronor.

Vidare har vi en mycket stor post:
man vill från omsättningsskatt undanta
betydelsefulla investeringsvaror. Jag
hade det intrycket att man tänkte sig
praktiskt taget samtliga investeringsvaror,
men nu finns den lilla reservationen
»betydelsefulla» investeringsvaror.
Det är svårt att säga vad det betyder,
men det måste väl medföra en belastning
för statskassan på mellan 100 och
600 miljoner kronor per helår. Cirka
600 miljoner kronor blir det nämligen,
om man undantar alla investeringsvaror.
Jag beklagar att jag måste röra
mig med en så vid marginal. Jag skulle
önska att det fanns mer preciserade
uppgifter från centerpartiets sida, men
jag kan inte åstadkomma dem. Kanske
herr Hedlund kan tala om vad som
menas med »betydelsefulla».

Den samlade belastningen vid genomförande
av ovanstående förslag blir
per helår någonting mellan 1 100 och
1 600 miljoner kronor. Men det slutar
inte härmed. Vidare föreslås nämligen
en höjning av ortsavdraget till 5 000
kronor för gifta och 2 500 kronor för
ensamstående. Det skall genomföras
»inom en nära framtid». Den som studerat
herr Hedlunds TT-referat och

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

hört herr Vigelsbos anförande i dag,
kan inte klaga på oklarhet om vad som
menas med uttrycket »inom en nära
framtid», ty där har lämnats upplysning
om att med nära framtid menar
man verkligen en mycket nära framtid,
så att den posten måste också
belasta statskassan 1963/64. Det kostar
cirka 350 miljoner kronor. Allt detta
betyder alltså en sammanlagd belastning
för statskassan på 1 450—1 950
miljoner kronor. Av detta belopp utgör
netto cirka 190 miljoner kronor lättnader
för kommunerna. Det är alltså
en ganska ringa del av det hela.

Nu undrar jag, herr talman, om man
kan säga, att detta innebär en försiktig
politik. Jag tycker att den bryter
sig helt och hållet ut ur den finanspolitik
som övriga oppositionspartier
för, och jag avvaktar med stort intresse
vad man på regeringskanten skall
säga om detta. Om den återhållsamhet,
som man vanligen iakttar när det gäller
att kommentera centerpartiets förslag,
inte skall vara fullständig, blir
det verkligen mycket intressant för
kammaren att få höra vad herr Sträng
säger om detta, särskilt om han erinrar
sig vilka omdömen han fällt om
andra oppositionspartiers mycket mera
blygsamma förslag. Herr Sträng får
väl använda ungefär samma skalor när
han bedömer det ena partiet och det
andra, oberoende av värmen i de känslor
han kan hysa av annan anledning.

Herr talman! Får jag till sist ta upp
frågan om budgetbalansen sådan den
diskuteras av finansministern och även
av utskottsmajoriteten. Jag vill då endast
konstatera att totalbudgeten
1961/62 har beräknats ge ett överskott
på ett par hundra miljoner kronor.
Därmed är osakligheten i den kritik,
som från regeringspartiets sida riktades
mot folkpartiet under valkampanjen
1960 just vad detta år beträffar,
till fullo bevisad. Ingen kan bestrida
att vi under detta år haft en konjunkturförsvagning,
där ett förverkligande

av de av oss framförda förslagen ingalunda
skulle ha haft någon inflationsbefrämjande
effekt.

Beträffande budgetåret 1962/63 påpekar
socialdemokraterna i bevillningsutskottet
i likhet med statsrådet, att en
försvagning skett sedan januari med
cirka 700 miljoner. En utomstående
kanske med visst intresse avvaktat vad
bevillningsutskottets socialdemokrater
skulle säga om denna »försvagning».
Men precis detsamma som vi fått uppleva
så många gånger förr inträffade:
utskottet finner att den förändring av
budgeten som redovisats i tihäggspropositionen
är precis lagom — den är
precis vad som behövs. Alla avvikelser
härifrån är omotiverade. Det är väl
ingen som tvivlar på att om försvagningen
av budgeten i stället varit 500
miljoner kronor och någon från oppositionen
skulle ha föreslagit en skattereducering
med 200 miljoner kronor
skulle bevillningsutskottets socialdemokratiska
majoritet ha sagt: Nej, det
måste vara 500 miljoner. Jag har inte
kunnat finna någonting i resonemangen
som förklarar, varför det måste vara
precis 700 miljoner annat än att finansministerns
förslag innebär att man
kan acceptera en försvagning av januariberäkningen
med 700 miljoner.

Om man härvidlag hänvisar till att
konjunkturen har försvagats måste jag
säga att det är ett underbart förbund
som ägt rum mellan finansminister
Sträng och de krafter som bestämmer
världskonjunkturen. Därmed syftar jag
inte på att herr Sträng skulle ha någon
särskild förbindelse med de herrar
som för någon tid sedan träffades i
Saltsjöbaden, där ju inte herr Sträng
utan statsministern var kontaktman.
Men nog är det egendomligt att konjunkturen
uppför sig precis så att vad
herr Sträng föreslår blir riktigt. Trots
all ovisshet om konjunkturernas utveckling
och framtid, trots alla beräkningars
vaghet, blir det precis så, att
vad regeringen föreslår blir det rikti -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

ga. Avviker vi andra i någon mån härifrån
är det fel.

Får jag här göra en parentes, herr
talman? Vi hade i denna kammare en
debatt där ett annat statsråd, nämligen
handelsminister Lange, påstod att regeringen
för sin del räknade med ett
överskott på driftbudgeten med 2 000
miljoner kronor. Det var samma dag
som finansministern i statsrådsberedningen
föredragit tilläggspropositionen,
enligt vilken överskottet skulle bli 450
miljoner kronor. Jag bara konstaterar
diskrepansen i siffrorna. Även om herr
Langes siffror gällde en något tidigare
tidpunkt var han väl ändå medveten
om att finansministern samma dag lagt
fram ett budgetförslag med överskott på
driftbudgeten på 450 miljoner kronor.
Om man underlåter att nämna en sådan
sak blir den finanspolitiska debatten
åtskilligt snedvriden. Jag vill konstatera
detta därför att herr Lange riktat
alltigenom grundlösa beskyllningar
mot folkpartiets finanspolitik. Det är
angeläget att slå fast hur föga sakligt
grundat hans anförande var.

Beträffande budgetbalansen i övrigt
använder finansministern följande metoder:
Han hänvisar — och det gör
även utskottet, såvitt jag kan se — till
att tilläggsstater är vanliga och medför
vissa utgifter. Därför är det -— anser
han — inte orimligt att man när det
gäller inkomstberäkningarna räknar
försiktigt. När finansministern sedan
skall bedöma de siffror som föreligger
för budgetöverskottet på driftbudgeten,
poängterar han än en gång att
man måste räkna med en tilläggsstat.
Han måste emellertid välja om han vill
använda sannolikheten av tilläggsstat
vid det första eller vid det andra tillfället.
Han kan inte använda den två
gånger.

Finansministern använder även andra
liknande metoder. Först beräknar
han skattebehovet för det kommande
året med hänvisning till uppskattade
utgifter. När det sedan visar sig att ut -

gifterna blivit mindre och att det uppkommit
reservationer, som han möjligen
kan tänka kommer att minska ett
följande år, tar han denna beräknade
minskning av reservationerna till intäkt
för att skattebetalarna även det
följande året skall punga ut med medel
till att täcka reservationsmedelsförbrukningen.
Först skall alltså skattebetalarna
betala när herr Sträng föreslår
utgifterna, och sedan skall de
betala en gång till när utgifterna verkligen
blir effektuerade.

Är det så att man gärna vill motivera
höga skatter kan man mycket väl
förstå användandet av den metoden,
men knappast annars. Därtill kommer
att finansministerns beräkningar av reservationsmedlens
minskning har visat
sig vara föga framgångsrika. Det har
flera gånger förekommit att det inte
blivit någon minskning i reservationerna.
Vore det inte riktigare, herr
talman, att avstå från att ta upp reservationernas
minskning i budgetresonemangen
och endast nämna eventuella
förväntningar om reservationernas
minskning, när man gör upp en likviditetsbalans,
en uppställning över hur
mycket staten kan behöva låna? Då
undveke man att låta samma post ingå
i finansministerns -— alltså inte i riksrevisionsverkets
-— budgetberäkningar
två gånger.

Jag vill konstatera, att folkpartiets
förslag skulle leda till ett mycket väsentligt
överskott på driftbudgeten, och
jag hänvisar därvid bl. a. till vad herr
Larsson i Umeå har sagt och till våra
reservationer.

I fråga om utvecklingen av statsfinanserna
på litet längre sikt, för budgetåret
1963/64 och följande år, har både
finansministern och utskottet lämnat en
redogörelse som jag inte kan finna rättvisande
för en bedömning av statsfinanserna.
Man utgår ifrån ett rent likviditetsresonemang
och säger att det
enda som har betydelse i sammanhanget
är att staten behöver låna så och så

2* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 24

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

mycket pengar; däremot finns det inte
någon anledning att fästa sig vid den
vanliga redovisningen av statens löpande
utgifter och inkomster, alltså budgetbalanseringen
i gammal hederlig mening.
Får jag be finansministern lägga
märke till följande sak, som jag både
väntat att han och utskottet skulle ha
berört.

Om statens lånebehov varierar, inte bara
på grund av olikheten i statens egna
utgifter och inkomster utan också därför
att staten ett år tar in kommunalskattepengar
och skaffar sig en skuld till kommunerna
för att sedan ett följande år
minska sin skuld till kommunerna genom
att utbetala en mängd pengar till
dem, då kan man inte studera variationen
av det statliga lånebehovet och dess
betydelse för konjunkturutvecklingen
utan att även ta hänsyn till kommunernas
upplåning.

Detta är, herr talman, en så viktig
sak, som inte förut diskuterats här i
kammaren, att jag gärna skulle vilja ha
ett besked från finansministern. Men
han hade tydligen inte tillfälle att lyssna
till mitt resonemang och jag vill därför
upprepa detta.

Om man diskuterar upplåningen mot
bakgrund av konjunkturpolitiken, kan
man inte bara ta hänsyn till den statliga
upplåningen och anse att under ett år
då staten skaffar sig en stor skuld till
kommunerna och därför har mindre
vanligt upplåningsbehov, får staten stor
rörelsefrihet i fråga om utgifter; medan
däremot statens position blir synnerligen
ansträngd under ett annat år när
staten återbetalar sin skuld till kommunerna.
Det är nödvändigt att undersöka
hur kommunernas upplåning påverkas i
detta sammanhang. Om kommunerna ett
år finner att deras skatteinkomster inte
ökar i takt med stigande priser och utgifter,
beroende på att staten redovisar
skattepengarna med två års försening,
och om kommunerna ett annat år med relativt
stabila förhållanden får en mängd
pengar som är resultatet av två år gam -

la skattebetalningar, då måste detta påverka
kommunernas lånebehov. Kommunerna
kan väl inte som ett dragspel
dra in och ut på sina utgifter, allteftersom
staten ökar eller minskar sin
skuld till kommunerna genom den försenade
redovisningen av kommunalskattemedel.

Om man alltså studerar både den
statliga och den kommunala upplåningen,
kan resultatet bli ett annat än
när man enbart tar hänsyn till den
statliga upplåningen. Därför måste det
också, herr talman, vara oriktigt när
bevillningsutskottets socialdemokratiska
majoritet gör det uttalande att den
statliga upplåningen är det enda väsentliga
när det gäller att bedöma finanspolitiken
i dess konjunkturpolitiska
sammanhang. Och det är inte heller befogat
att säga att frågan om hur staten
sköter sina löpande affärer, alltså sina
inkomster och utgifter, är utan intresse
i detta sammanhang. Nej, driftbudgeten
behåller sin centrala plats vid en bedömning
av statsfinansernas utveckling,
och varje försök att skjuta den åt sidan
genom att bara tala om det statliga, alltså
inte ens det offentliga lånebehovet
måste vara missvisande.

För övrigt har både finansministern
och utskottet en skrivning, där det talas
om att budgetåret 1963/64 kan beräknas
en ökning av statens inkomster med ett
par hundra miljoner kronor. Ja, men om
det gäller att bedöma statens affärer i
gammal sund mening, blir det fråga om
en ökning av inkomsterna med något
sådant som 875 miljoner kronor i stället
för 200 miljoner kronor. Att staten
just det året återbetalar en skuld till
kommunerna är inte ungefär detsamma
som att staten ökar sina utgifter
med 675 miljoner kronor. Den saken
måste ordentligt klarläggas, men det göres
varken i propositionen eller i utskottsmajoritetens
utlåtande.

Såvitt jag förstår, herr talman, är
det alltså nödvändigt att framhålla driftbudgetens
utomordentligt centrala be -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

lydelse för varje bedömning av statsfinanserna
både på kort och lång sikt.

Innan jag slutar vill jag, herr talman,
göra en liten utvikning med tanke på
den diskussion som förts om budgetöverskottet
i dess relation till konjunkturerna
och bekämpandet av inflationen.
.lag vill fråga finansministern, om
han delar den uppfattning som hans
egen statssekreterare, Krister Wickman,
framförde i ett föredrag och en diskussion
vid Bankföreningens sammanträde
i höstas, nämligen att den faktiska löneutveckling
som ägt rum under åren
1960—1961 kunde anses motivera en mera
restriktiv finanspolitik än den som
förts. Delar finansministern den meningen
att han borde ha varit mera
restriktiv vid någon tidpunkt åren 1960
—1961 eller strax dessförinnan för att
därigenom ha bromsat lönestegringen?
Jag utgår från att det i så fall måste
vara fråga om en mycket betydande
skärpning av restriktiviteten; annars
kan den väl inte påverka löneutvecklingen.
Vilka verkningar en sådan restriktiv
finanspolitik skulle ha på sysselsättningen
kan man bara spekulera
över, men att de skulle vara allvarliga
är ganska tydligt.

Finansministern talar, som vi vet,
ständigt om totalbudget och därför också
om underskott på budgeten. Jag har
redan förut, herr talman, anfört många
skäl varför denna terminologi, såvitt jag
förstår, är vilseledande och olycklig.
Det är den bl. a. därför att den icke ansluter
till vanliga ekonomiskt tänkande
människors föreställningar. De betraktar
det inte som underskott i sin
budget att de har lånat pengar ett år
för att bygga en villa. De säger inte:
»Jag hade ett underskott i min budget
i fjol», utan de säger: »Jag sparade
10 000 kronor till huset, även om jag
måste låna resten.»

Nåväl, finansministern är envis. Han
vill hela tiden tala om totalbudget. Han
kan dock inte, som han tidigare ibland
gjorde, hävda att det normala skulle

vara att totalbudgeten balanseras. Vad
är då kvar? Det är att han i regel redovisar
skiftande grader av underbalansering
av totalbudgeten. Detta går sedan
igen i tidningspressen och på andra
håll.

I anslutning till förut anförda synpunkter
vill jag rikta en fråga till finansministern.
Under en tid när vi mer
och mer dras in i ett internationellt
ekonomiskt sammanhang och har större
och större behov av att utlandet hyser
förtroende för Sveriges ekonomi, bl. a.
för att få inströmning av utländskt kapital
och goda svenska lånemöjligheter
i utlandet, är det under en sådan period
verkligen vettigt att ha en terminologi
som innebär att utlandet år efter år får
höra att budgeten hade ett stort underskott
i Sverige?

Finansministern skall inte svara att
man i utlandet använder totalbudget på
samma sätt som han. Han vet väl att
t. ex. Förenta staterna har så små statliga
investeringar att deras kapitalutgifter
relativt sett spelar vida mindre
roll än våra. — Vore det inte bättre
att hålla på den princip som den svenska
riksdagen en gång har godkänt, när
vi diskuterade de finanspolitiska riktlinjerna,
och som utskottet visserligen
gjort avsteg från men som mig veterligt
aldrig ändrats, nämligen att tala om
överskott eller underskott i förhållande
till driftbudgeten, d. v. s. de faktiska
löpande utgifterna och inkomsterna?

När det gäller inströmning av utländskt
kapital och sådant som kan vara
väsentligt — det kommer också att finnas
ett utflöde av svenskt kapital —
kan det å andra sidan sägas att en socialdemokratisk
regering redan i och
för sig är till nackdel för landet. Det är
knappast tillrådligt att öka denna nackdel
genom att ge ett oriktigt intryck avvåra
statsfinansers läge.

Herr talman! Med hänsyn till den
långa talarlistan skall jag nöja mig med
detta.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h):

Ilerr talman! Jag kanske får börja
med att lyckönska statsrådet och chefen
för finansdepartementet till att han
ser litet mera tillfredsställd ut i dag än
han gjorde i förrgår kväll, när vi begravde
Kungl. Maj:ts bekanta »nådiga
proposition angående med mera». Jag
förstår att statsrådet nu är mera belåten;
det är ju sannolikt att riksdagens
beslut i dag inte kommer att innebära
några skattesänkningar, och det
tillfredsställer honom givetvis. Riktigt
glad blir han väl ändå inte, eftersom
han inte har förhoppningar om att få
igenom några skattehöjningar med dagens
beslut.

Om man laser propositionen, finner
man dock att han kanske också på den
punkten kan se en stråle av hopp. Han
uttalar där på sidan 17 att det ganska
snart kan bli fråga om att söka »anvisning
på nya finansieringskällor». Det
torde vara ett varsel om kommande
förslag om skattehöjning. För övrigt har
både herr Nilsson i Svalöv och andra
talare i dag berört denna möjlighet.
Herr Vigelsbo uttalar den förhoppningen
att man skulle kunna få allmän anslutning
till en ytterligare höjning av
omsättningsskatten. Tydligen hyser flera
än statsrådet Sträng hopp i denna
riktning.

För min del ser jag inte saken från
riktigt samma utgångspunkt som statsrådet.
I likhet med ganska många andra
inom högerpartiet tycker jag inte
att skattehöjningar är något att glädja
sig åt, liksom inte heller frånvaro av
skattesänkningar. Vi försöker bedriva
vår politik såsom en följdriktig strävan
att komma fram till sänkningar av beskattningen.
Vi är medvetna om att detta
särskilt på kort sikt kräver utgiftsminskningar
och återhållsamhet med
utgifter — man får inte något gratis —•
men vi tror att skattesänkningar i läng -

den ger ökat utrymme och nya möjligheter
och inom en ganska kort tid
t. o. m. ett ökat skatteunderlag.

Det är också mot denna bakgrund
som vi inom högerpartiet vid behandlingen
av detta ärende har varit angelägna
att söka alla möjligheter till skattesänkningar.
Herr Ohlin talade om
våra subsidiära förslag om en sänkning
av uttagningsprocenten. Han ansåg att
han inte kunde stödja dessa förslag därför
att han i första hand önskade en
förändring av själva skattesystemet. Jag
delar, som herr Ohlin vet, hans önskan
att få en ändring i skattesystemet.
De olägenheter som möjligen skulle
kunna följa med att variera uttagningsprocenten
är enligt min uppfattning inte
av sådan betydelse att de skulle behöva
utgöra ett hinder för en omedelbar
skattesänkning även om av olika
skäl man just nu inte kan ändra själva
det grundläggande systemet. Jag skall
ändå i huvudsak uppehålla mig vid vad
som både ur vår synpunkt och herr
Ohlins är huvudalternativet, nämligen
en förändring av systemet i syfte att
åstadkomma en skattesänkning.

De förslag som här framställts från
högerpartiets sida och som i stort sett
överensstämmer med de förslag som
fördes fram redan i höstas, innebär krav
på skattesänkning över lag. Men det är
riktigt att vi försöker koncentrera uppmärksamheten
på de mellanskikt av
inkomsttagare där man finner ett mycket
stort antal tjänstemän, småföretagare
och yrkeskunniga arbetare. Vi är
medvetna om att det progressiva skattesystemet
inte bara är nödvändigt och
ofrånkomligt utan också fortfarande
motiverat ur allmän synpunkt. Men samtidigt
har skatteprogressiviteten mycket
påtagliga olägenheter när den kommer
att verka just i detta mellanskikt.
Begreppet marginalskatt har nu trängt
igenom hos svenska folket i sådan grad
att så gott som alla människor räknar
med den, d. v. s. räknar med att en
ökning av deras inkomster inte betyder

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

bara en ökning av skatterna absolut
sett utan också en ökning av skatteuttaget.
Detta leder till att de skattskyldiga
börjar räkna sina inkomster efter
skatten. Detta hänger naturligtvis
ihop med källskattesystemet. När de talar
om vad de får, tänker de inte på
hur stor den fastställda lönen är på papperet,
utan de tänker på vad de får i
lönekuvertet sedan skatterna dragits.
Detta har nog också sin inverkan både
på deras vilja att t. ex. ta övertidsarbete
då sådant erfordras och på deras
vilja att ta extrainkomster i den
mån de inte kan finna sådana som inte
beskattas. Jag tror inte att det är
särskilt många, i varje fall inte i detta
mellanskikt, som skulle avvisa en löneförhöjning
på grund av att de får betala
en så stor del av den i skatt, men
däremot gör de anspråk på så mycket
större löneförhöjning för att genom den
få kompensation också för det ökade
skatteuttag som följer. Jag tror att den
utveckling på lönemarknaden, som bl. a.
herr Vigelsbo tidigare i dag berört inte
så litet sammanhänger just med att
det hårda marginalskatteuttaget i mellangrupperna
driver fram krav på lönehöjningar,
som är större än de som
skulle uppkomma vid ett annat skattesystem.

Årets avtalsuppgörelser är faktiskt i
detta sammanhang belysande. Lönehöjningen
för det första året i löneuppgörelsen
har ju rört sig om ganska varierande
belopp. Man skulle kunna säga
att de på det hela taget på papperet
legat mellan sex och tjugo procent
och att de genomsnittliga lönehöjningarna
av allt att döma kommer att bli
ungefär nio procent.

Störst är lönehöjningen inom handeln
ocli för kvinnliga anställda även
på andra områden. Detta är i och för
sig mycket tillfredsställande. Det är väldigt
glädjande att folk får större inkomster,
men hur mycket får de kvar?
Man har ju ingen glädje av en löneförhöjning
bara för att det ser ut som

om man tjänade mera. Huvudsaken är
att man får en däremot svarande förbättring
av standarden, och där kommer
progressiviteten att verka mycket
kraftigt. Om man här inte räknar med
den enskilde löntagarens inkomster
utan med familjeinkomsten, därför att
det i detta skikt är oerhört vanligt att
både man och kvinna har yrkesarbete
utanför hemmet, kommer man till delvis
ganska överraskande resultat. Vi
har gjort några små beräkningar, och
jag skall anföra dem med all reservation,
även om erfarenheten från högerpartiets
kansli har lärt mig, att deras
siffror brukar vara pålitliga.

Det första exemplet gäller en familj
där mannen har en månadsinkomst på
1 000 kronor och hustrun är affärsanställd
med en månadslön på 700 kronor.
För mannen blir lönehöjningen 6
procent, för hustrun 15 procent. Det betyder
att familjeinkomsten totalt ökas
med 1 980 kronor om året. Av detta
belopp tar skatteökningen till följd av
marginalskatten 545 kronor, som genast
avgår. Den levnadskostnadsökning
med 3—4 procent, som kommit i detta
sammanhang, tar ungefär 650 kronor;
alltså, i ökade kostnader för denna
familj tas då om året 1 195 kronor.
Av denna löneökning på 1 980 kronor
kvarstår 800 kronor om året, och det
är alltså 40 procent. Skillnaden mellan
1 980 och 800 är betydande. Enligt våra
förslag rörande inkomstskatterna
skulle det bli en förbättring för denna
familj med 150 kronor. De skulle
då få behålla drygt hälften av sin löneökning.

Låt oss ta en annan familj, där situationen
är något annorlunda. Där har
mannen 1 500 kronor i månaden, hustrun
1 000 kronor i månaden. Familjen
har ett barn. Då får båda i detta fall
en löneökning på 6,5 procent. Det blir
inte fråga om så stora lönehöjningar i
detta sammanhang, och familjens inkomstökning
är i stort sett densamma
som i föregående fall. Den ligger på

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

1 950 kronor per år. Men sedan blir det
helt andra siffror. Skatteökningen tar
här 883 kronor, och om man räknar
med att familjen förut gjort av med
sin inkomst — den gentemot den andra
familjen något större inkomsten —
verkar levnadskostnadsökningen hårdare
på dem än på den förstnämnda familjen.
Den tar 950 kronor i stället för
650 kronor. I detta fall återstår alltså
av en ökning i familjens inkomster på
1950 kronor ungefär 100 kronor om
året — d. v. s. i verkligheten faller löneökningarna
helt bort för denna familj
och den står kvar på plus minus
noll. Om vårt förslag skulle gå igenom,
kommer denna familj däremot att få
behålla ungefär hälften av löneökningen.

Jag vet inte hur man på regeringssidan
ser på dessa frågor, om man tycker
att familjer med dessa inkomster
— 1 500 kronor respektive 1 000 kronor
— är ointressanta och att man inte
behöver ta någon hänsyn till dem.
Men vad som i detta sammanhang är
inte minst betydelsefullt är det förhållandet
att man i dessa inkomstgrupper
mycket snabbt kommer att räkna ut
hurudan situationen är och dra sina
slutsatser därav, när nästa löneförhandling
blir aktuell. Då kommer man att
försöka arbeta sig fram till lönehöjningar,
som verkligen ger någonting
trots det ökade skatteuttag som är en
följd av marginalskatten och även av
den direkta skatten.

Men det finns också andra skatteutgifter.
Någon av dessa familjer har kanske
bil. Det är ju inte alldeles osannolikt.
Då tillkommer fordons- och bensinskatt.
Vidare skall vi komma ihåg
att beskattningens roll i det sammanhanget
inte begränsar sig till bara den
direkta skatten. Även de skatteuttag som
träffar näringslivet får indirekt en verkan
på den enskilde genom att de höjer
priserna på de varor som han måste
köpa.

Om vi sedan vänder på frågeställningen
och inte ser detta ur den en -

skildes utan ur företagets synpunkt, så
är ju målsättningen för den ekonomiska
politiken — som många gånger framhållits
— att man å ena sidan skall ha
en hög och jämn sysselsättning och å
den andra sidan att vi skall undvika
inflationstendenser. Framgången i dessa
strävanden beror i framtiden liksom
under de senast förflutna åren väsentligen
på exportindustriens utveckling.
Om vår exportindustri kan fortsätta den
utveckling den haft under efterkrigsåren,
så har vi vissa chanser att kunna
genomföra denna målsättning.

Jag skall här inte gå in på marknadsfrågorna.
Det har även tidigare talare
undvikit. Jag erinrar bara om att vi befinner
oss i ett bekymmersamt läge, så
till vida att det är tvivelaktigt vad det
blir för resultat av de förhandlingar
som pågår. Utgången är utan tvekan av
stor betydelse just för exportindustrien,
och därmed givetvis också för våra sysselsättningsmöjligheter,
ty om exportindustrien
av någon anledning förlorar
sin konkurrenskraft, så kommer det att
tämligen direkt återverka på sysselsättningsmöjligheterna.
För närvarande beror
våra sysselsättningsmöjligheter här
i landet mer än vad fallet var för 30 år
sedan på exportindustriens produktion
och därigenom också på dess konkurrenskraft.
Där är det uppenbart att vare
sig vi lyckas med att nå en tillfredsställande
lösning av marknadsfrågorna eller
inte — men alldeles särskilt om vi inte
lyckas med det — så är frågan om exportindustriens
produktionskostnader
av alldeles grundläggande betydelse för
våra konkurrensmöjligheter.

Vi står nu inför en europeisk konkurrens
av helt annan omfattning och styrka
än tidigare, en konkurrens där vi får
räkna med hårda tag. Redan nu har en
del länder funnit att en alltför hög produktionskostnadsnivå
innebär mycket
allvarliga risker för exportmöjligheterna.

Vilken roll spelar skatterna i det sammanhanget?
Ja, statsrådet Sträng kom -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

mer antagligen att säga att de stora företagen
genom sin uppläggning av verksamheten
är litet mera okänsliga; men
småföretagen är i allra högsta grad skattekänsliga.
Småföretagen rör sig i stort
sett med en ekonomi, som bygger på
resultatberäkningar från år till år, och
de kan inte göra någon riktig resultatutjämning.
Därför är de oerhört skattekänsliga.
Detta gäller både hemmamarknadsföretagen
och exportföretagen, och
det gäller såväl industri och handel som
jordbruk. Jag vill i det sammanhanget
erinra om de förslag vi framställt om
att ta bort omsättningsskatten på vissa
förbrukningsvaror och åtminstone undersöka
möjligheterna att ta bort omsättningsskatten
på produktionens investeringsvaror.

Vidare skall vi komma ihåg, att när
det gäller såväl små som stora företag
påverkas kostnadsnivån också av den
direkta beskattningen av fysiska personer,
nämligen i den mån som beskattningen
återverkar på lönsättningen. En
skattepolitik som medför ökad press i
löneförhandlingarna innebär därmed
också en skärpning av företagens kostnader.

Låt oss också se på andra sidan av
saken, alltså inte bara sysselsättningen
utan också inflationsrisken. När vi diskuterar
denna fråga i dag, tror jag vi
har all anledning att se på inflationsspörsmålet
ur litet andra synpunkter än
vad som varit vanligt under tiden fram
till de allra senaste åren. Den inflationsfara
som vi för närvarande framför allt
har att räkna med är risken för kostnadsinflation,
d. v. s. för en sådan ökning
av produktionskostnaderna att följden
utan vidare blir en höjning av priserna.
Efterfrågeinflationen, som innebär
att efterfrågan höjs, är inte utan
sina risker, men kostnadsinflationen är
i dag den verkligt allvarliga faran. Vi
har att räkna med prishöjningar inom
de flesta konsumtionsvaruområden. Redan
nu ligger prishöjningarna t. ex. på
PUB i Stockholm, KF :s stora varuhus,

mellan 3 och 5 procent, och det är väl
till stor del ett resultat av detaljhandelslöneökningarna.
De statliga verken höjer
sina avgifter; de höjningar som väntas
under den närmaste tiden ligger i genomsnitt
vid 5 procent. Där har man
alltså en klar tendens till kostnadsökningar,
som inte heller saknar sitt sammanhang
med skattepolitiken. Samtidigt
är det på andra håll i världen en tendens
till sjunkande priser, i varje fall
när det gäller råvarumarknaden.

Detta är allvarligt, och vi bör komma
ihåg, när vi diskuterar skattefrågorna
mot bakgrunden av detta slags inflationstendens,
att kostnadsinflation möter
man sannerligen inte genom att hålla
skattenivån uppe — tvärtom ökas kostnadsinflationen
genom högskattepolitiken.

De förslag vi från högerpartiets sida
framställt i detta sammanhang är ytterst
måttliga. Egentligen har vi en känsla av
att vad vi behöver försvara oss för är
att vi inte föreslagit längre gående skattesänkningar
än vi faktiskt gjort, alltså
att vi stannat vid så måttliga krav. Det
har vi gjort inte med tanke på den budgetsituation
finansministern redovisar i
den nu aktuella budgeten utan med tanke
på sannolikheten av automatiska ökningar
av statsutgifterna under de närmaste
åren. Till betydande del är det
nämligen här, som också framhålles i
kompletteringspropositionen, fråga om
ökningar som med hänsyn till av riksdagen
redan fattade beslut svårligen kan
undvikas. Delvis skulle man väl kunna
göra någonting åt saken, men på många
punkter lär det inte gå. Det är alltså av
den anledningen som vi för närvarande
inte aniser oss kunna yrka på mera långtgående
skattesänkningar än vi gjort.

Hur långt kan man då gå? Ja, vi har
tidigare konstaterat att statsrådet och
chefen för finansdepartementet vet precis
hur det är och precis hur det kommer
att gå, medan jag på den punkten är
mera osäker. Jag kan naturligtvis lyckönska
statsrådet till hans profetiska för -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

inåga, även om det är uppenbart att vid
en bedömning »ex post», som det heter
i finare ekonomiska sammanhang, framstår
inte förmågan såsom lika stor som
den tycks göra »ex ante». Ty det är tydligt
att finansministerns tidigare profetior
inte slagit riktigt väl ut, vilket för
övrigt framgår av hans egna uttalanden

1 kompletteringspropositionen — även
om det överskott på driftbudgeten som
finansministern tidigare talade om aldrig
någonsin var så stort som statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för några veckor sedan här i kammaren
gjorde gällande att det var, nämligen

2 000 miljoner. Herr Ohlin har i dag
framhållit att handelsministern gjorde
sitt påstående samma dag som kompletteringspropositionen
avgavs, vilket gör
förvirringen ännu större. Men det är ju
ändå en påtaglig skillnad mellan de
1 503 miljoner man räknade med i statsverkspropositionen
och de 851 miljoner
i överskott på driftbudgeten som man
efter utrensning av denna bokföringspost
får fram, om man läser kompletteringspropositionen
för i år. Här finns
alltså en marginal på 750 miljoner. Men
nu vet finansministern precis hur det
kommer att bli: det blir 851 miljoner —
varken 852 eller 850 miljoner utan 851
miljoner, och det är detta man skall rätta
sig efter.

Mot denna bakgrund skall alltså de
förslag ses som framlagts av högerpartiet
och oppositionen i övrigt. När det
gäller det nu aktuella budgetåret går ju
högerpartiets förslag ut på i stort sett
samma balans som regeringens förslag
innebär — om man tar hänsyn till å
ena sidan våra besparingsförslag och
å andra sidan våra skattesänkningsförslag
är det väl för budgetåret 1962/63 i
stort sett samma balans. För budgetåret
1963/64 skulle balansen enligt våra
förslag bli 300 miljoner kronor sämre
än enligt regeringens förslag.

Det är klart att detta är en skillnad.
Men det kan noteras att den skillnad
som föreligger i avseende på budget -

ni.

året 1963/64 — ett budgetår där det
för övrigt ännu finns möjligheter att påverka
utfallet genom senare åtgärder —
är bara hälften så stor som den felräkning
statsrådet Sträng redovisar mellan
januari och maj månader 1962. Den
skillnad det här rör sig om är alltså
närmast ett belägg för att — som jag
tidigare sade — våra förslag till skattesänkning
i själva verket är så måttliga,
att vi i den delen har anledning att
känna bekymmer över att vi inte kunnat
gå längre än vi gjort.

Då säger emellertid herr Brandt i
Aspabruk: »Men dessa förslag om besparingar
är redan avvisade — dem kan
man alltså inte plocka in i resonemanget.
» Ja, det är ju en följd av det
besynnerliga sätt på vilket vi handlägger
budgetfrågor över huvud taget
i den svenska riksdagen: riksdagen får
fatta beslut om utgifter på de väsentliga
punkterna innan kompletteringspropositionen
är avgiven. Man skall alltså ta
ställning till utgifterna innan man känner
inkomsternas storlek. Det är omöjligt
att föra en budgetdiskussion utan
att ta hänsyn till dessa förslag som en
helhet, oberoende av om vissa av dem
redan har behandlats av riksdagen eller
inte.

Vi har vid olika tillfällen från högern
framhållit att det riktiga vore att
vi fick ett sådant förfarande, att de definitiva
besluten om inkomster och utgifter
kunde fattas i ett sammanhang
och därmed också samtidigt kunde väga
dem mot varandra. Man får hoppas att
författningsutredningen så småningom
kommer fram till ett resultat som gör
detta möjligt.

Herr talman! Jag vill till sist rädda
en pärla från utskottsmajoritetens uttalanden
i bevillningsutskottets betänkande
nr 50 på sid. 31 f. till kammarens
protokoll. Även herr Brandt var inne
på detta i sitt anförande tidigare i dag.
»Utskottet har vidare att ta ställning
till yrkandena i motionerna 1:726 av
herr Hagberg m. fl. och II: 879 av herr

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Heckscher m. fl. samt I: 729 av herr
Öhman m. fl. och 11:877 av herr Hagberg
m. fl. om att riksdagen skall i
vissa hänseenden uttala sig närmare om
inriktningen av allmänna skatteberedningens
utredningsarbete. Såsom föregående
års bevillningsutskott uttalat i
betänkande nr 60 vid behandlingen av
liknande motionsyrkande kan dylika
uttalanden inte anses lämpliga. Enligt
givna direktiv bär skatteberedningen
möjlighet att överväga mycket långtgående
reformer, och hinder möter ej enligt
direktiven för utredningen att framlägga
delförslag rörande centrala punkter,
där ett snabbt genomförande av reformer
visar sig önskvärt. Enligt utskottets
mening bör eventuella framtida
förändringar i den totala skattebördan
ligga utanför utredningens arbetsområde,
då de betingas av politiska värderingar
och beslut. Uttalanden av den
art motionärerna önskat skulle innebära
att utredningens möjligheter till
ur olika synpunkter lämpliga lösningar
allvarligt försvåras. Utskottet avstyrker
därför de föreliggande motionsyrkandena.
»

Detta är verkligen ett sensationellt
uttalande. Politiska värderingar och beslut
är alltså frågor som skall ligga
utanför ramen för vad en parlamentariskt
tillsatt kommitté har att syssla
med. Det fick vi inte höra talas något
om när vi härom dagen diskuterade
skolberedningens arbete. Det talades då
om att de politiska värderingarna en
gång för alla var gjorda i skolberedningen
och över huvud taget inte fick
diskuteras. Och riksdagsmajoritcten har
varit utomordentligt angelägen om att
begagna författningsutredningen som en
allmän begravningsplats för olika förslag
till konstitutionella reformer. När
det gäller dessa beredningar och kommittéer
är man verkligen inte rädd för
att syssla med »politiska värderingar
och beslut», men i skatteberedningen
skall man inte få gara det. Detta är något
av en kurragömmalek. Riksdagen

skall inte få fatta beslut i skattefrågorna,
därför att de utreds av skatteberedningen,
och inte heller få begära att
skatteberedningen skall ta ställning till
dessa frågor, därför att det gäller politiska
värderingar och beslut. Det vore
verkligen egendomligt om det skulle
gå till på det viset. Jag utgår från att
bevillningsutskottets uttalande på denna
punkt är ett resultat av att man har
haft litet bråttom, men jag tycker att
det borde få vara måtta med brådskan,
även när kompletteringspropositionen
kommit så sent som den har gjort i år.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i de yrkanden som tidigare ställts av
herr Nilsson i Svalöv.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma med herr Heckscher på en
punkt, nämligen så till vida att varje
politiskt parti naturligtvis har ett behov
av att här i riksdagen redovisa
hur det vill att budgeten skall se ut,
på både inkomst- och utgiftssidan. Det
finns knappast något annat tillfälle att
göra detta än vid en sådan här debatt.
Det kan därför inte hjälpas att man i
förteckningen över inkomster och utgifter
får med även sådana förslag
som i dag saknar aktualitet, eftersom
riksdagen redan har tagit ställning till
dem. Inte desto mindre ger emellertid
en sådan här sammanställning en bild
av hur varje parti hade velat ha budgeten
utformad. Det är detta man vill
försöka få fram och ingenting annat.
Det får man hålla i minnet.

Ingen kan väl bestrida att skattetrycket
i vårt land är högt och att vi bör
försöka åstadkomma skattelättnader.
Det gäller emellertid att vara realistisk.
Jag återkommer till kapitlet herr
Ohlin i detta avseende om en liten
stund.

Vi får komma ihåg att det ställs stora
krav på samhället. Detta gäller t. ex.
för den förbättrade utbildningen -— vi

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

har nyss fattat ett mycket kostnadskrävande
beslut i detta avseende — bättre
sjukvård, större trygghet vid pensioneringen,
upprustning av vägar, utbyggande
av kraftförsörjningen o. s. v. Det
finns emellertid också vissa, ehuru begränsade,
möjligheter till besparingar.
Centerpartiet har lagt fram förslag som
för helt år skulle innebära ungefär 200
miljoner kronor i skattelättnader. De
generella bostadssubventionerna väger
härvid tyngst.

Naturligtvis är det inte bara de statsfinansiella
frågorna som är avgörande
för hur man skall bedöma möjligheterna
till skattereduktion. De konjunkturpolitiska
synpunkterna är i lika hög
grad bestämmande i sammanhanget.
Enligt vår mening måste finanspolitiska
medel ingå i en aktiv konjunkturpolitik,
som vi under ganska många år
har fört i vårt land. Man får inte ensidigt
utnyttja sådana medel som t. ex.
kreditåtstramningen utan man skall
spela på samtliga instrument.

I höstas genomförde vi en skattereform.
Ortsavdragen höjdes från 4 000
till 4 500 kronor för gifta och i motsvarande
mån för ogifta. Vi vidgade det
proportionella bottenskiktet och sänkte
skatteskalorna närmast ovanför det
proportionella skiktet och avskaffade
dyrortsgrupperingen. Dessa åtgärder
ledde i sin tur till en lindring av sambeskattningen,
det skall vi hålla i minnet,
och det hela var en reform, som i
allt väsentligt överensstämmer med centerpartiets
önskemål. Den kostar nu
300 miljoner kronor. Vi trodde nog att
man skulle våga sträcka sig till 400
miljoner kronor. Rent finansiellt var
ju skattesänkningsutrymmet större än
så, men det konjunkturpolitiska läget
manade till försiktighet. Det väsentliga
i skattesänkningssträvandena är
emellertid förutom det belopp man
kommer fram till självfallet också hur
man fördelar dessa skattesänkningspengar,
d. v. s. hur man fördelar skattebördan.
Förslagen från högern och

folkpartiet i det avseendet kan inte vi
gå med på.

Man har i dag från högerhåll klagat
över att centerpartiet inte kunnat ansluta
sig till gemensamma reservationer
i tillräckligt hög grad. .lag tror det
var någon som nämnde att högern och
folkpartiet har sju reservationer tillsammans
och att vi bara är med på
tre. Ja, kom över till våra linjer så blir
det större enighet. Vi tänker inte föra
någon högerskattepolitik bara för att
vi skall bli ense.

Riktpunkten för skattepolitiken måste
enligt vår mening vara att försöka åstadkomma
visserligen lättnader för alla,
men en förhållandevis större sänkning
för låg- och mellaninkomstgruppcrna.
Höjningen av de skattefria ortsavdragen,
herr Ohlin, är i det avseendet av
stor betydelse, och det beslut som fattades
i höstas är inget slutmål. Vi har
angivit målet som 5 000 respektive
2 500 kronor. Nu förstår jag att herr
Ohlin kommer att säga: Varför rättar
ni inte till skönhetsfläcken från i fjol
genom att gå med på vår lilla höjning
av ortsavdragen. Vi har ett annat förslag,
herr Ohlin, som vi menar är bättre
lämpat för att få bort denna skönhetsfläck.
Skönhetsfläcken drabbar ju
vissa inkomstgrupper och kompensationen
som folkpartiet nu vill ge gäller
alla skattebetalare; visserligen är det
ett mycket litet belopp men det gäller
dock alla skattebetalare. Vårt förslag
gäller främst de mindre och medelstora
skattebetalarna: ett beskattningsfri-tt
avdrag vid pensionsavgiftens betalande,
som vi tycker skall sättas vid
4 500 kronor så småningom. Naturligtvis
kan man ta detta i etapper, ta hälften
i taget om man så vill. Genom en
sådan förändring i fråga om pensionsavgiften
försvinner skönhetsfläcken och
detta redan vid en första etapp.

Ett område där bärkraftsprincipen
är sämst förverkligad i dag är det kommunala
beskattningsområdet. Kommunerna
har fått ta på sig en hel del kost -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

nader under senare år. Jag vet att finansministern
troligen kommer att säga
att det har gått i motsatt riktning
också. Men ett faktum är likväl, att
kommunernas bördor har ökat och att
skillnaderna i kommunalskatt olika
kommuner emellan är högst betydande,
och dess värre är det så, att vi har
den högsta kommunalskatten i de kommuner
som har de sämsta möjligheterna
att skaffa invånarna god service på
olika områden, därför att skatteunderlaget
där är så lågt.

Detta är enligt vår mening en av de
viktigaste frågorna att klara upp. Det
har aviserats att 1964 års riksdag kanske
får fatta beslut i denna fråga i anledning
av förslag från skatteberedningen.
Jag vill bara hoppas att så blir
fallet.

I avvaktan på detta har vi kommit
med en del separata förslag. En del
av dem har avvisats, t. ex. vårt krav
om återställandet av realvärdet för skolmåltidsbidragen.
Andra beslut har vi
kunnat hälsa med tillfredsställelse,
t. ex. höjningen av skattelindringsbidragen,
maximeringen av kommunernas
kostnader för folkpensioneringen, bostadstilläggen
undantagna, till en krona
per skattekrona.

En fråga av särskild betydelse är den
om socialförsäkringarnas finansiering.
Vi har närmast den uppfattningen att
de bör kunna finansieras skattevägen.
Tills vidare önskar vi emellertid att
det införs ett beskattningsfritt belopp
även i det sammanhanget.

Principen om rättvis beskattning kräver
också andra reformer. Det gäller
lättnader för ensamstående barnförsörjare,
höjning av förvärvsavdrag, särskilt
för företagarhustrur som är missgynnade
av nuvarande bestämmelser.
Det gäller även att skapa möjligheter
till resultatutjämning vid beskattningen.

Som vi framhållit flera gånger menar
vi i centerpartiet att man skall
kunna utnyttja skattepolitiken som ett
instrument för lokalisering av företag.

Man bör kunna lämna skattelättnader
eller rent av skattebefrielse under vissa
inledningsår för företag som anläggs
just där man vill ha dem ur befolkningspolitisk
synpunkt. Man bör kunna
använda beskattningen som ett instrument
i vad vi kallat en aktiv lokaliseringspolitik.
över huvud taget är det
viktigt att beskattningen utformas på
sådant sätt att företagsamheten främjas.
Detta är frågor som skatteberedningen
har att överväga och även här
hoppas jag att den skall komma med
något värdefullt.

Resultatutjämning och bättre förvärvsavdrag
är som jag sade för detta
syfte av stor betydelse. Men över huvud
taget borde vi ha en politik som
lättar på företagens bördor när konjunkturerna
blir vikande och gör det
svårt för företagen att få debet och
kredit att gå ihop. Jag tänker i detta
sammanhang på sådana ting som energiskatten.
Det är anledning att överväga
om den bör tas ut i en åtstramande
konjunktur; att den skall utgå
under andra perioder tycker jag är
riktigt. Man kan naturligtvis också ställa
sig frågan huruvida procentsatsen
skall vara fast eller variera med konjunkturen.

Jag har liksom herr Heckscher den
uppfattningen att det finns vissa risker
för en kostnadsinflation här i landet.
De flesta människor har ju fått inkomstförbättringar
— dock icke alla.
En stor del av inkomstförbättringarna
för dem som har fått dem äts upp av
kostnadsstegringar. Men varmed skall
de som inte har fått några inkomstförbättringar
kompensera sina ökade utgifter?
Det råder ganska stor enighet
om att inkomstförbättringar som till
en väsentlig del är luft inte är önskvärda.
Jag tror inte att de som får
dem känner sig särskilt tacksamma för
den där luften. Men det är lätt att stå
här och säga att det ena eller andra
inte är önskvärt. Jag har inget recept
i dag emot sådana »inkomstförbättring -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

ar». Men det är en mycket angelägen
uPPf?ift för statsmakterna att söka minska
detta luftutrymme. Sannolikt kan
man inte helt eliminera luften men
man kan kanske reducera luftmängden
till ett minimum.

Jag tycker det är samhällets uppgift
att här sätta i gång en undersökning
av vad man egentligen kan uppnå. Jag
stryker än en gång under att man säkert
får många med sig i dessa strävanden.
Det skulle förvåna mig om
man inte finge en ganska stark majoritet
för sådana åtgärder, om man kunde
hitta på några som medförde att de
reella inkomstförbättringar som står
att få också verkligen kommer att gå
ut —• detta är en grundförutsättning
för att över huvud taget kunna börja
resonera om ett sådant projekt som
håller prisstegringarna tillbaka.

Jag talade om aktiv konjunkturpolitik.
I det sammanhanget har vi ju att
beakta räntepolitiken. Vi vet ju att en
hård kredit- och räntepolitik drabbar
näringslivet, framför allt de mindre
företagen. Det är glädjande att vi fick
en halv procents räntesänkning häromsistens.
Men det var bara en halv räntesänkning
— vi väntar på den andra
halvan.

Det finns alltså enligt vår mening
väsentliga reformkrav på skattepolitikens
område. Alla kan inte genomföras
nu. Vad jag har redogjort för är
målsättningen på någon längre sikt.
Man får ta ett steg i taget allt efter råd
och lägenhet. Det måste enskilda personer
göra, och det allmänna måste
handla på samma sätt. Vi har anledning
att vara försiktiga med aiit försvaga
statens ekonomiska ställning. Men
jag undrar om inte finansministerns
försiktighet i dag är litet väl stor.

I kompletteringspropositionen ställer
sig finansministern pessimistisk till
ytterligare skattesänkningar och utgiftsökningar
utöver dem som just nu
ingår i kalkylerna. Finansministern har
räknat med ett budgetöverskott för näst -

kommande budgetår på 451 miljoner
kronor — till detta belopp har det
smält samman. Jag håller mig fortfarande
till termen driftbudget och stryker
under vad herr Ohlin har sagt.
Jag gör det inte därför att riksdagen
en gång har godkänt den termen —
kommer man på andra och bättre tankar,
kan man väl fatta nya beslut —
och inte heller därför att det är en
gammal princip utan därför att jag
tror att det är denna vi har störst nytta
av att röra oss med. Diskussionen
ger oss mest utbyte om vi håller fast
vid den gamla terminologien och talar
om driftbudget och framför allt inte
när vi behandlar balanseringsproblemen
räknar in utlåningsmedlen. En
permanent ordning innebärande att de
pengar vi skall låna ut skall tillhandahållas
av skattebetalarna bygger på en
oriktig princip.

Därmed är inte sagt att inte överbalansering
av driftbudgeten i vissa situationer
kan vara berättigad upp till totalbudgetnivå
och kanske litet högre
också. Det får bli de ekonomiska omständigheterna
och behovet av åtgärder
som avgör detta. Åtgärderna kan
vara så välbehövliga att man får gå
mycket högt i överbalansering av driftbudgeten,
men konjunkturläget kan
också vara sådant att det är befogat
med underbalansering inte bara av totalbudgeten
utan också av driftbudgeten.
Sådana situationer har vi haft och
de kan komma tillbaka.

För egen del tror jag på möjligheten
av skattelättnader framöver. Det kan
inte vara tal om att det statsfinansiella
läget i dag lägger hinder i vägen härför,
utan frågetecknen hänför sig till
den samhällsekonomiska situationen. I
det fallet kan man naturligtvis bedöma
den framtida utvecklingen på olika
sätt. Det gjorde man också vid denna
tid i fjol. Då sade vi från centerpartiets
sida, att vi tror att konjunkturutvecklingen
kommer att gå i dämpande
riktning, så att det ganska snart —

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

inom ett år eller kanske inom ett halvår
— kan visa sig försvarligt med en
skattelättnad. Den kortare tidrymden
visade sig tillräcklig. Efter ett halvt
år konstaterade både finansministern
och centerpartiet, att konjunkturutvecklingen
hade varit sådan, att man vågade
sig på att åderlåta statskassan
med omkring 300 miljoner kronor. Jag
tycker för egen del att konjunkturen
utvecklas ungefär i den riktningen också
nu. Vi får väl se litet längre fram
vilka möjligheter vi kan ha för skattelättnader.

Med den målsättning, som vi har angett
för skattepolitiken, är det i första
hand angeläget att få till stånd reformer,
har jag sagt, som ger lättnader åt
låg- och mellaninkomstgrupperna. Vi
har i det avseendet visst förord när det
gäller folkpensionsavgiften. Den belöper
sig till 340 miljoner per år, men
för stundande budgetår stannar det vid
110 miljoner kr. Också här rör det sig
om ett stort belopp. Vi har inte något
yrkande för dagen om att riksdagen
skall fatta beslut i den saken men väl att
det skall framläggas ett förslag.

När jag hörde herr Ohlin tala om
centerpartiets förslag, undrar jag om
inte herr Ohlin gjort några anteckningar
från den tidigare debatten i dag,
då en talare gjorde i ordning ungefär
samma tablå •—• inte för centerpartiet
utan för ett annat parti, nämligen för
folkpartiet. Jag vill minnas att slutsumman
var högre.

Vad jag framför allt vill tala om,
därest herr Ohlin inte observerat det,
är att vi för det budgetår som stundar
har konkreta förslag till innevarande
vårriksdag på belopp, som stannar vid
cirka en kvarts miljard kronor i försvagning
av budgeten. Mot det har vi
dock att ställa vissa förstärkningar genom
besparingar. Det gäller förslagen
beträffande bostäderna och tolagen.
Gapet mellan budgeten och vårt förslag
blir inte så stort, herr Ohlin, kanske
drygt 100 miljoner kr.

Det var lustigt att höra herr Ohlin
förfasa sig över en del av posterna i
vår tabell. Särskilt erinrar jag mig den
om bensinen, som skulle vara så särskilt
kostsam för staten. Vi har i det
fallet yrkat på en sänkning av nuvarande
bensinskatt med 2 öre per liter,
medan folkpartiets yrkande innebär en
sänkning med 5 öre per liter. Att vårt
förslag skulle medföra en större belastning
för staten har jag svårt att förstå.

En ståndpunkt, som från vår utgångspunkt
sett också förefaller dubiös, är
den herr Ohlin intagit beträffande vårt
förslag om att vissa investeringsvaror
borde undantas från omsättningsskatt.
Vi har bara sagt »vissa», medan jag tror
att herr Ohlin har sagt »alla». Ett undantagande
av alla investeringsvaror
skulle betyda 600 miljoner kronor i
minskade skatteintäkter för staten.
Vad »vissa» betyder får man se när
man har övervägt hur många investeringsvaror
som lämpligen skall tas
med i detta sammanhang. Inkomstminskningen
för staten kan kanske bli
100 eller 200 miljoner, men den blir
ingalunda 600 miljoner kronor, herr
Ohlin.

Herr Ohlin har bytt roll här i riksdagen.
Förr har han talat för skattelättnader
och angripit dem, som inte
ville ha sådana. Nu fann han anledning
att använda en inte oväsentlig
del av sitt anförande till att kritisera
dem, som han tyckte ville ha för mycket
skattelättnader. Det är en förändring
av roll och den kan alltid vara
intressant. Huruvida rollbytet passar
herr Ohlin, får väl kammarens ledamöter
avgöra.

Jag fäste mig vid ytterligare en sak
i herr Ohlins anförande. Herr Ohlin
tycker inte om att herr Sträng far hovsamt
fram mot centerpartiet. Det skulle
aldrig falla mig in att tycka illa om
herr Sträng, om han far hovsamt fram
mot herr Ohlins parti.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, det nöjet kommer
nog aldrig lierr Hedlund att få uppleva,
att herr Sträng behandlar folkpartiets
förslag på samma sätt som centerpartiets.
Det begär vi inte heller;
det får ju vara någon inåtta i anspråken.
Däremot väntar vi med spänning
på vad herr Sträng skall säga, när centerpartiet
föreslår försvagningar av
budgeten, som är flerdubbelt större
än de som föreslås av något annat
parti.

Folkpartiet vill ge kompensation åt
alla för den orättvisa skattesänkningen,
anmärker herr Hedlund. Ja, det skulle
alltså vara ett fel att alla får del av
ett med 100 respektive 200 miljoner
kronor höjt ortsavdrag. Den kritiken
kan vi ta med jämnmod. Centerpartiet
vill ju höja ortsavdragen ännu mer.
Om sålunda vårt förslag är felaktigt, är
centerpartiets det ännu mera.

Herr Hedlund sade att han inte hade
några anteckningar till hands om folkpartiets
förslag. Han kan ju läsa i vår
reservation och i vår motion. Jag har
anfört siffror för centerpartiets del och
diskuterat dem. Herr Hedlund har inte
kunnat invända någonting väsentligt
mot beräkningarna. Han har sagt, att
beträffande investeringsvarorna kan
det kosta 100—200 miljoner. Det får
man se. Jag har i min uppräkning sagt
att det möjligen kostar bara 100 miljoner
men att det kan kosta upp till 600
miljoner. Man vet inte hur stort beloppet
blir. Nu har herr Hedlund gjort en
liten precisering, som ligger helt inom
ramen för mitt yttrande. Då står det
alltså fast, att centerpartiets förslag
skulle innebära en belastning på
1963/64 års budget på cirka 1 500 miljoner
kronor. Det behövs inga detaljerade
jämförelser för att se att den siffran
är en helt annan än den som kan
ifrågakomma för folkpartiets del.

Jag konstaterade att herr Hedlund
inte kommenterade hur det skulle gå
med budgetbalansen, om man genomför -

de det förslaget. Han talar nu om att han
inte vill ha totalbalansering. Ja, 1956
spikade centerpartiet totalbalanseringsprincipen
för högkonjunkturlägen, men
jag hälsar herr Hedlund välkommen
till den nya insikten om att staten i regel
inte skall eftersträva totalbalansering.
Det visar att det går att uppnå
enighet med centerpartiet utan att använda
den metod som herr Hedlund
rekommenderade, nämligen att vi går
till centerpartiet. Det finns andra metoder
vilka tydligen varit väl motiverade
i detta fall.

Herr Hedlund kommenterade inte heller
att han både i år och i fjol hade
krävt en räntesänkning; han vill iakttaga
finanspolitisk återhållsamhet och
på så sätt skaffa utrymme för en räntesänkning.
I dag vill han fortsätta på
den linjen. Men är det i konsekvens
med den ståndpunkten att här föreslå
någonting som sannerligen inte är en
finanspolitisk återhållsamhet?

Herr Hedlund talade om att man
kan få räkna med en situation, i vilken
till och med driftbudgeten blir
underbalanserad. Ja, det är naturligtvis
tänkbart. Vi skall hoppas att det
inte går så, men det kan tänkas. Om
herr Sträng föreslår en balanserad totalbudget,
skulle i varje fall centerpartiets
förslag vara tillräckliga att förvandla
en balanserad totalbudget till
en underbalanserad driftbudget. Eftersom
herr Hedlund inte önskar en sådan,
får vi väl hoppas att han inte
heller önskar genomförandet av hela
sitt program, såvida inte några nya
alldeles oväntade inkomstkällor skulle
kunna påvisas.

Jag har varit så återhållsam att jag
inte ens har tagit med herr Hedlunds
förslag om reduktion av energiskatten,
eftersom han har knutit detta till en
klart vikande konjunktur. Eljest skulle
siffrorna ha blivit ännu högre.

År 1960 hade herr Hedlund ett förslag
som påvisades gå mycket långt i
försvagning av budgeten. 1961 var cen -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

terpartiet enligt min mening något
mera återhållsamt, bl. a. med hänsyn
till önskvärdheten av en räntesänkning.
Nu har man återgått till 1960 års attityd.
Skulle man kanske våga säga att
centerpartiet lider av finanspolitisk
vartannatårsfrossa? Att denna angriper
partiet just under valår är naturligtvis
en ren tillfällighet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda sagt
att den omständigheten att en höjning
av ortsavdragen kommer alla till del
skulle vara någon olägenhet. Jag sade
att det fanns bättre vägar att ta bort
just den skönhetsfläck som drabbat
vissa skattebetalare. Det är en helt annan
sak, herr Ohlin.

I centerpartiet har vi sagt att vi vill
ha en höjning av ortsavdragen. Det ingår
i vårt program för skattesänkningar.
I fråga om tidpunkten har jag använt
uttrycket »en relativt nära framtid».
Men eftersom jag inte har tagit ställning
till tidpunkten, betyder det, herr Ohlin,
att jag menar att man får avvakta och
se hur utvecklingen blir och gå in för
denna sak den dag vi har råd till det
och inte tidigare, men man får heller
inte dröja längre än vad som är nödvändigt.

Vi har angivit vissa skattesänkningar
som önskvärda. Det betyder att vi
har uppställt en prioritetsordning dem
emellan. Somliga förslag har vi gått in
för redan i år, men det rör sig om de
belopp som jag nämnde här för en
stund sedan.

Herr Ohlin frågade mig om jag inte
kunde anteckna folkpartiets skattesänkningsförslag
från deras motioner.
Visst kan jag göra det. Det var emellertid
inte detta jag talade om utan
om den beskrivning av skattesänkningsförslagen
som herr Brandt i Aspabruk
lämnat kammaren. Eftersom det gällde
just folkpartiets förslag, trodde jag att
herr Ohlin hade gjort anteckningar
samt bad honom jämföra den förteck -

ningen med den han behagade upprätta
rörande centerpartiet.

Centerpartiet har spikat totalbalanseringsprincipen
då och då, säger herr
Ohlin. När skulle det ha skett? Jag har
sagt att vi kan vara med om en överbalansering
för ett visst år, som når
upp till totalbalansering, och att vi kan
gå längre också om det kniper. Men
därmed har vi inte sagt att vi godkänner
totalbalanseringsprincipen. Tvärtom,
jag har vid flera tillfällen talat med
herr Ohlin om att det är bättre att man
rör sig med den gamla budgettermen.

I fjol begärde jag räntesänkning, påstår
herr Ohlin. Var har det skett, har
det skett här eller någon annanstans?
Det är mycket som herr Ohlin frossar
i — om detta beror på att det är valår
eller på något annat, vet jag inte.

Jag skulle vilja ställa en konkret fråga
till herr Ohlin: Vill herr Ohlin motsätta
sig en ytterligare räntesänkning
i år?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
är naturligtvis en utmärkt person men
som källa för redovisning för folkpartiets
skatteförslag vet jag bättre, bl. a.
folkpartiets egna motioner och reservationer.

Beträffande totalbalanseringen hänvisar
jag, herr Hedlund, till det uttalande
som gjordes när koalitionen befästes,
och till de diskussioner som finansminister
Sträng och jag hade om totalbalanseringen,
då herr Hedlund ingalunda
stödde mig. Jag är glad över att
han nu gått över till en annan hållning.

Beträffande höjningen av ortsavdragen
har herr Hedlund menat att de skall
komma inom en relativt nära framtid.
Nu visar det sig att den skall genomföras
vid någon obestämd tidpunkt. Får
jag med anledning av detta nämna att
herr Hedlund höll ett föredrag den 25
april i år, av vilket han skickade ut
TT-referat. Då han nu talar om prioritetsordning
kan jag omtala att han först

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

av allt nämnde höjningen av ortsavdragen.
I nyssnämnda TT-referat skrev
han bl. a.:

»Vid 1961 års vårriksdag framförde
centerpartiet den meningen att de skattefria
avdragen måste höjas, så att 5 000
kronor blir helt skattefritt för gifta och
ett häremot svarande belopp för ensamstående.
Detta skulle innebära en väsentlig
skattelättnad. Riksdagen uttalade
sin förståelse för kravet, men något
beslut om höjning blev det inte.» Detta
var alltså 1961. Vidare sade herr Hedlund,
att vid framläggandet av det s. k.
skattepaketet i höstas då centerpartiet
och socialdemokraterna träffade en
uppgörelse i skattefrågan, »blev det resultat
men bara halvt».

Vem kan läsa detta utan att tro att
herr Hedlund redan då ville ha helt
resultat? När herr Hedlund nu mot den
bakgrunden talar om en nära framtid,
måste det betyda att ortsavdragshöjningen
skall kunna genomföras åtminstone
till året 1963/64. .lag hänvisar också
till vad herr Vigelsbo yttrade för en
stund sedan.

Beträffande räntesänkningen har herr
Hedlund både här i kammaren och i
TT-referat talat om vikten av finanspolitisk
återhållsamhet, så att man kunde
använda även räntesänkningen som
ett konjunkturpolitiskt medel. Det är
det jag har syftat på när jag har talat
om herr Hedlunds inställning till räntesänkningen.
Däremot har jag inte syftat
på att centerpartiets förtroenderåd
i våras gav instruktioner åt en ledamot
av riksbanksfullmäktige.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall hjälpa herrarna
med att åter referera vad det står
i folkpartiets motion. Det är inte något
annat jag har talat om.

I folkpartiets motion föreslås inte bara
omedelbara skattelättnader, det skall
också vara höjning av ortsavdragen,
det skall vara sänkning av skatteskalan

—i högermotionerna redovisas vad detta
kostar, om det nu inte finns specificerat
i folkpartimotionen. Vidare föreslår
folkpartiet lättnad för ensamstående
— som vi bär talat om här — höjning
av förvärvsavdragen, sänkning av skatten
på bensin och brännolja, sänkning
till 30 procent av varulagervärderingen.
Vidare vill man ha en utredning för att
få bort varuskatten på företagens förbrukningsvaror
och investeringsvaror.
Omsättningsskatten uppgår till 2 700
miljoner kronor. En tredjedel, alltså
900 miljoner, av detta belopp berör investeringsvarorna.

Om vi räknar ihop dessa inkomstbortfall
för staten — vilket folkpartiet inte
gjort i sin motion —• finner vi att det
faktiskt rör sig om en inkomstminskning
för staten av i runt tal 1 miljard.

Att folkpartiet nu söker med ljus
och lykta, som jag framhöll förut, och
visar en kolossal energi för att åtminstone
delvis få täckning för de manipulationer
man gjort i budgetberäkningarna,
det är en annan sak.

Herr talman! Medan jag har ordet
vill jag också anföra något av vad herr
Ohlin alltid framhåller, nämligen att
om finansminister Sträng säger att nu
bär vi en underbalansering på 700
miljoner, så är det ett absolut heligt

tal. Längre kan man inte gå, och det
svär alltid socialdemokraterna på.

Men det är väl ändå på det sättet
att regeringen representerar och bäi
ansvaret för företaget Sverige och riksdagen
fattar beslut. Så gjorde riksdagen
också i dag, när ledamöterna rusade
hit klockan 11 och tryckte på knapparna
och beviljade åtskilliga utgifter
utöver vad regeringen ansett försvarligt.
Men regeringen skall ju ändå bära
ansvaret för de utgifter som beslutas nu
och i framtiden.

Men beslut skall fattas på sådant sätt,
att det finns täckning för dem och inom
samhällsekonomisk balans. Det är ungeför
detta en enskild företagare måste
göra. Tänk om arbetarna skulle komma

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

och saga till företagaren —- precis som
oppositionen säger till regeringen, att
så här mycket erfordras det, men det
spelar ingen roll, vi kan ta litet mera
betalt! Då kanske arbetarna säger: Varför
kan ni inte betala ut högre löner?
Arbetarna kan ju inte känna till företagets
ekonomiska förhållanden, utan
det är företagaren som behärskar företaget
och har ansvaret för det. Det ligger
inte någonting märkvärdigt i detta,
att regeringen kommit till en faktisk
siffra och säger, att längre kan vi inte
gå, om vi skall kunna klara finanserna.
I själva verket är väl läget så ansträngt
med hänsyn till alla de beslut som vi
har fattat, att vi även med den skattelättnad
vi redan har beslutat kan få
svårt att klara framtida utgifter.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte alltid man
i debatterna här i kammaren kommer
realiteterna närmare, men i ett fall har
vi gjort det.

För en stund sedan sade herr Ohlin,
att under 1961 hade herr Hedlund begärt
en räntesänkning. Men, herr Ohlin,
konjunkturläget var inte sådant att det
lämpade sig för någon räntesänkning,
och jag kan inte påminna mig att jag då
begärde någon.

I sitt senaste anförande ändrade herr
Ohlin sitt påstående till, att jag har förordat
en finanspolitik som skulle göra
det möjligt att sänka räntan. Ja, det gör
jag i dag och det gör jag nästa år också,
herr Ohlin! Jag tror herr Ohlin borde
instämma med mig.

Så ett par ord om ortsavdragshöjningen,
som folkpartiet och högern går
in för. Vi säger så här: Låt oss först ta
folkpensionsavgiftssänkningen! Den slår
bättre ut. Låt oss därefter som ett senare
moment ta ortsavdragshöjningén!
Det blir en annan ordningsföljd bara.
Vi tycker det mest angelägna för skattebetalarna
skall tas först och därefter tar
vi det som kommer därnäst i angelägenhetsgrad.

När herr Ohlin påstår att jag skulle
ha stärkt finansministern i hans uppfattning,
att man bör ha totalbalansering,
vill jag peka på det argument som
herr Ohlin lyckades uppbringa. Jo, säger
herr Ohlin, han och finansministern
hade diskuterat principen om totalbalansering
vid något tillfälle, och då hade
jag varit tyst. Är jag emot herr Ohlin
varje gång jag inte yttrar mig?

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt i Aspabruk
beskyller oss i folkpartiet för att
med ljus och lykta söka olika alternativ
för att förklara våra olika förslag till
skattesänkningar.

Ja, man får lov att söka med ljus och
lykta ibland för att kunna föreslå skattesänkningar,
om man inte vill gå fram
med berått mod och försämra budgetläget.
Jag'' tycker inte detta är någon
anmärkning som vi behöver vara rädda
för.

Herr Brandt säger också att folkpartiet
vill ta bort omsättningsskatten på
investeringsvarorna, .lag vill upplysa
herr Brandt om att så inte är förhållandet.
Det är beträffande förbrukningsvaror
som vi har föreslagit att omsättningsskatten
skulle försvinna, och det
är en väsentlig skillnad, och i penningbelopp
gör det mycket.

Det är egentligen bara bedömningen
av vilka utrymmen för skattesänkningar
som finns som skiljer oss åt. Det utrymme
vi anser finnas i dag har inte kunnat
jävas. Vi har påpekat, att det förslag vi
för fram bevisar att budgetens konstruktion
är missvisande och att vi med en
annan beräkning kan få fram en skattesänkning
utan att därmed äventyra budgeten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag betecknar det som
ett framsteg och en framgång, att oppositionen
i sina diskussionsinlägg i dag

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

har fort fram uppfattningar om den
ekonomiska utvecklingen såsom motiv
för sina från regeringen avvikande förslag.

Däremot är jag inte ense med oppositionen
om slutsatserna. Jag är inte
överens med oppositionen om konjunkturbedömningen.
Oppositionens förslag
går alla i en riktning: den ser mera pessimistiskt
på vår ekonomiska framtid
än regeringen och föreslår från den utgångspunkten
i regel en lättare finanspolitik
— eller låt mig kalla den en
svagare budgetpolitik.

Man kan naturligtvis ställa frågan:
Föreligger det verkligen underbyggda
skäl för en sådan mera sangvinisk och
lättsinnig ståndpunkt? I jämförelse med
de två senaste årens exceptionella högkonjunktur
har vi naturligtvis att avläsa
en viss avmattning nu. Konsekvensen
därav har, såsom det påpekats, tagits
i regeringens kompletteringsproposition,
som reperesenterar en försvagning
av finanspolitiken med 900 miljoner
i förhållande till det budgetår
som nu sjunger på sista versen.

Internationellt präglas den ekonomiska
situationen fortfarande av -— det
vågar jag säga — både progressivitet
och framsteg, visserligen i en lugnare
takt, som jag nyss tillät mig erinra om,
men det är inga egentliga tecken som
tyder på någon stagnation eller tillbakagång.
Möjligen är det bara en dämpning,
som jag tror är övergående. Jag
finner inte heller i vår omvärld några
objektiva skäl för en tillbakagång i
världsekonomien. Världens ledande industrinationer
har i OECD fastlagt ett
produktionsökningsprogram som innebär
en 50-procentig expansion på tio
år. Raserandet av handelshindren länderna
emellan måste för den ekonomiska
expansionen innebära en stimulans.
Utvecklingsländernas ekonomiska
och sociala uppvaknande bör i världshandeln
skapa underlag för en efterfrågan
i positiv riktning. Vissa av Europas
nationer befinner sig just i dag

i brydsam! ekonomiskt läge. Jag erinrar
om förhållandena i England, Västtyskland,
Danmark och Finland, där
sannerligen inte åtgärderna präglas av
deflation utan i stället av dess motsats,
risken för inflation.

Den politiska maktkamp som präglar
världen av i dag ger, ärade kammarledamöter,
inte något utrymme för
en längre tid av ekonomisk stagnation
eller tillbakagång. Man hade möjligen
råd med detta förr, men i dag är situationen
helt annorlunda. Maktkampen
mellan världens stora länder är inte
längre en fråga om enbart militär
styrka. Man är på sina håll redan tillräckligt
stark för att ödelägga varandra.
I ett sådant läge flyttar maktkampen
delvis över på det ekonomiska området.
Det är produktionens ökningstakt
och investeringskvoternas omfattning
som blir vapen i den kampen av
ungefär samma valör som den militära
kraftsamlingen.

Har man det perspektivet klart för
sig kan man logiskt dra ett par slutsatser.
För det första kommer vår framtid
att kräva aktivitet och intensitet av
alla utvecklade industriländer. För det
andra måste den aktiviteten planeras
och balanseras med samhällsintresset
som ledstjärna. Och i samhällsintresset
lägger jag då in snabbast möjliga produktionsstegring
och standardhöjning
under bibehållande av yttre och inre
balans. Långtidsutredningen har givit
oss ett program som är progressivt och
stimulerande. Det löser sig emellertid
inte av sig självt utan kräver medvetna
samhälleliga åtgärder på det ekonomiska
livets skilda områden. Regeringen
har velat lägga grunden för den samhällsinriktade
ekonomiska planering,
som kontinuerligt bör fortsätta, genom
tillsättande av det ekonomiska expertråd,
varom riksdagen i kompletteringspropositionen
informeras.

Vår interna ekonomiska situation
präglas nu av en ganska hög aktivitet.
Sysselsättningen är hög, arbetslösheten

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

är låg. Det är ett par tiondelar högre
arbetslöshet i dag än vid motsvarande
tid i fjol — och fjolåret var väl den
tid under den senaste femårsperioden
då vi hade pressat arbetslöshetssiffrorna
mest i botten.

Problemet i fråga om sysselsättningen,
som ju är en av de störa frågorna
när man diskuterar konjunkturpolitiken,
ser vi för närvarande som ett problem
lokaliserat till den kommande vintern
och lokaliserat i första hand till
byggnadsfackets område. Nu är emellertid
byggnadsverksamheten en strategisk
faktor i vår sysselsättningspolitik
och har influensverkan på många andra
områden. Våra dispositioner är därför
vidtagna med hänsyn till det ökade
bostadsbyggande som alla har hört talas
om. Vi skall under den närmaste tiden
vidta åtgärder för att klara vintersysselsättningen
så att den icke hindras
av några begränsningar.

Skolbyggandet som ju räknats upp
kraftigt i årets statsverksproposition
från 225 till 350 miljoner kronor, kommer
att ytterligare stimuleras med hänsyn
till vårt intresse att hålla vintersysselsättningen
uppe. övrigt statligt
byggande kommer även att tillåtas expandera.

Kommunerna präglas för närvarande
av investeringsexpansioner. De av kammarens
ledamöter som studerat nationalbudgetens
tabeller har kunnat konstatera
att vi i år har kommunerna som
den utan konkurrens mest expansiva
sektorn i vår ekonomi. Vi frisläpper investeringsfonderna,
men under vissa
mycket bestämda förutsättningar. Man
får disponera dem med den skattefavorisering
detta innebär, om man sätter
i gång husbyggande under tiden 1
maj—1 oktober. Man får vidare disponera
så mycket av investeringsfonden
— detta gäller för de enskilda företagen
— isoin man hinner bygga för under
den kommande vintern och fram
till 1 maj nästa år. Det är således ett
investeringsfondssläpp med vissa myc -

ket bestämda förutsättningar. Bakom de
åtgärderna ligger tanken på att vi sannerligen
inte räknat med att konjunkturen
skall behöva bli permanent och
ytterligare nedåtgående.

Det har visats ett glädjande intresse
för investeringsfonderna. I och för
sig är detta inte så överraskande, eftersom
de är starkt skattefavoriserade.
För dagen finns anspråk på att få
lösgöra 400 miljoner kronor från investeringsfonderna
enligt de förutsättningar
jag här beskrivit.

Nu kanske någon frågar: Kan vi göra
allt detta samtidigt som vi har hög
sysselsättning och samtidigt som finansministern
står i talarstolen och inledningsvis
präglar sitt anförande på basis
av en konjunkturbild, som dock är
betydligt mera optimistisk än vad oppositionens
talesmän vågar ge. Ja, det
är som jag säde en planering för sysselsättningen
under den kommande vintern
och vi har som bakgrund för den
offentliga expansion, som jag här har
redovisat, den balansfaktor som ligger
i moderationen på den privata sektorns
anspråk. I två på varandra följande investeringsenkäter
bland de privata företagarna
har vi fått belägg för att man
inte har för avsikt att under 1962 och
den tid man överblickar därefter öka
sina investeringar.

Jag använde uttrycket »moderat» efterfrågan
från den privata sidan, och
det bör kanske ha en närmare förklaring.
Man håller sig nämligen i sina
investeringsanspråk på samma rekordhöga
nivå som kännetecknade 1961. Det
är endast ökningstakten som har avstannat,
jag hoppas tillfälligt. Det är
detta som ger utrymme för en snabbare
ökningstakt på den offentliga sidan,
så länge denna relativa dämpning föreligger
på den privata. Moderationen
på den privata sidan kan ha sin förklaring.
1960 och 1961 var i fråga om
investeringsvolym ett rekordår för
svensk privat företagsamhet. Under de
två åren gjorde man undan hälften av

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, nt. m.

det femårxprogram för privat investeringsexpansion
som långtidsutredningen
optimistiskt hade räknat med.

Om jag skulle försöka avge ett personligt
omdöme om graden av den stimulans
i avseende på konjunkturdämpningen
som här redovisats, tror jag att
vi tar vissa risker med den försvagning
av finanspolitiken isom årets budget innebär.
Jag är beredd att försvara den
bland annat därför att vårt sparande
är relativt gott och tenderar att bli allt
bättre. Lönesparandet, som riksdagen
fattat beslut om tidigare, har visat sig
i varje fall initialmässigt bli något av
en succé. Kapitalmarknaden är relativt
bättre välförsedd än tidigare, och en
statlig upplåning av modest omfattning
bör vara möjlig utan att andra låneintressen
blir förfördelade.

Jag understryker än en gång att vi
i vår ambition att driva den högsta möjliga
fina sysselsättningspolitik tar vissa
risker. En ytterligare försvagning av
budgeten betraktar jag som att man går
över den riskgräns som ändå föreligger.
Detta ser jag framför allt emot det
perspektiv som flerårsbudgetens prognoser
visar och som kulminerar så uppenbart
negativt under budgetåret 1963/
64.

Jag måste understryka att i den allt
mer integrerade ekonomi som vi går in
i är det sämsta möjliga utgångsläget klena
statsfinanser och inflationsfeber i
samhällskroppen. Vi behöver en lugn
och stabil utveckling och god valutaställning.
Vi har det i dag, då valutareserven
passerat 4 miljarder. Men vi
kommer att behöva dem inför de påfrestningar
vi ställs inför. Man behöver
inte ha varit med så många gånger
i de internationella ekonomiska överläggningarna
förrän man vet, att det
internationella ekonomiska anseendet är
direkt knutet till vederbörande lands
förmåga att sköta sin ekonomi.

Vi är från regeringens sida vana vid
att oppositionen — i varje fall1 två tredjedelar
av den — gärna vill framstå

som intensiva européer i de integrationsdiskussioner
som vi för, mer aktiva
ekonomiska internationalister än
vad regeringen är. Det vore onekligen
konsekvent om man från de utgångspunkterna
också tänkte på att en svensk
aktiv insats kommer att kräva just starka
statsfinanser och goda valutareserver.
Därom är vi alla ense, säger förmodligen
oppositionens företrädare med
stor iver. Om denna iver också omsattes
i omtanke om bevarandet av budgetens
styrka skulle enigheten vara fullständig.
Tyvärr är så inte fallet.

De försök som gjorts att blicka framåt
i tiden i form av prognoser om statsverkets
inkomster och utgifter är naturligtvis
behäftade med rader av reservationer.
Jag skall således inskränka
mig till de båda närmaste budgetåren
för att inte behöva ge mig ut i
alltför mycket gungflybetonad mark. I
den prognosen kan avläsas att upplåningen
för nu kommande budgetår beräknas
till 700 miljoner och tenderar
att öka vid en beräkning om 4-procentig
ökning av löne- och skatteinkomster
till 1 250 miljoner och vid en beräkning
om 7-procentig ökning av löne-
och skatteinkomster till 1 170 miljoner
i statlig upplåning för budgetåret
1963/64. Jag säger försiktigt räknat,
ärade kammarledamöter, eftersom
jag här har kalkylerat med kända automatiska
och ofrånkomliga utgiftsökningar,
konsekvenser av redan fattade riksdagsbeslut
och vidare med lönehöjningar
i takt med en god produktionsökning,
låt mig säga 4 procent, men som
sagt har beräkningen även gjorts efter
7 procent när det gäller löne- och inkomstökningarna.
Tendensen till en
stegrad statlig upplåning framstår ändå
mycket klart och tydligt, och jag
kan gärna bekänna att i denna framtidsprognos
ligger en presumtiv årlig
ökningsandel av 2 procent när det gäller
försvarskostnaderna under de närmaste
två åren.

Varför har jag då varit så försiktig

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

och räknat med utgifterna två år framåt
i tiden? Jo, helt enkelt därför att det
finns en utomordentligt stark automatik
i fråga om utvecklingen av statens
utgifter och inkomster. Jag måste vända
mig mot den argumentering som
förts från denna talarstol, när man från
oppositionens sida varit så angelägen
om att framhålla att de förslag som
man framställt bara betyder så och så
stora utgifter för nästa budgetår. Det
är som sagt fråga om förslag av isbergskaraktär;
följande budgetår flyter de
andra delarna upp. Det råder en ofrånkomlig
automatik härvidlag. Har man
en gång beslutat om vissa utgifter, får
man helt och fullt dra konsekvenserna
därav. Det är därför rimligt att bedöma
problemet på längre sikt.

Jag är beredd på motargumentet: men
finansministern får ju mera i skatteinkomster
än han räknat med. Han har
för nästa budgetår utgått från en uppräkning
av löne- och skatteinkomster
med 8 å 9 procent, och det är inte så
dåligt.

Ja, jag har räknat med stigande skatteinkomster
inte bara i takt med produktionsutvecklingen
utan litet därutöver,
och om man säger att detta är väl
försiktigt räknat och att inkomsterna
blir högre, rör man sig med det slag
av skatteinkomster som jag vill kalla inflationspengar.
Och en inflationsutveckling
utlöser i sin tur en utgiftsökning
för staten både på löne-, materiel- och
omkostnadssidan utöver vad som är beräknat
i flerårsbudgeten. Därtill kommer
— jag vill minnas att herr Brandt
tidigare framhållit detta — att inflationspengar
enligt en obestridlig nationalekonomisk
grundregel aldrig utgör
motiv till statlig expansivitet, utan rimligen
bör föranleda försök att ytterligare
skärpa finanspolitiken och hela
den ekonomiska politiken, om man inte
med öppna ögon skall ge sig in på
en utveckling som innebär en samhällsekonomisk
olycka.

Det är inför detta perspektiv vi bör
bedöma oppositionens budgetförslag.

Den debatt som här förts och där man
ganska grundligt avbetat hela fältet har
framför allt kännetecknats av inre träta
och diskussion mellan oppositionspartierna
om vad det ena och andra
förslaget innebär. Vi som avlyssnat debatten
har fått det intrycket att det
knappast finns fysiska möjligheter att
ena parterna om dessa mycket viktiga
saker. Eftersom jag brukar beskyllas för
att vara rätt framfusig, får jag kanske
trots allt försöka etablera mig som något
slags opartisk förlikningsman och
tala om vad oppositionspartiernas olika
budgetförslag enligt min uppfattning
innebär.

Jag vill då först erkänna att det är
med en känsla av olust som jag tar
riksdagens tid i anspråk för en diskussion
om abstrakta och hypotetiska ting
så här i slutskedet av riksdagens vårsession,
när alla givetvis är mindre roade
av allt det myckna teoretiserandet.

Under den gångna riksdagstiden har
kamrarna med betryggande majoritet
fattat många viktiga och kostnadskrävande
beslut. Dessa beslut är politiska
fakta och riksdagen har säkerligen inte
minsta tanke på att riva upp dem. Enligt
min erfarenhet har detta inte heller
tidigare skett på någon punkt vid riksstatens
revidering, och jag förmodar att
läget är detsamma denna gång. Man kan
som herr Ileckscher säga att det är en
orimlig ordning som sålunda för närvarande
tillämpas. Riksdagen inbjuds
att under vårmånaderna fatta olika beslut
och att binda sig på ett sätt som är
så konkret och absolut som det kan vara
för att sedan stå inför ett fait accompli
när staten skall slutregleras. I år är
emellertid kanske inte denna kritik så
befogad som tidigare. Skillnaden mellan
den budget som framlades den 11 januari
och den budget som riksdagen fick
de sista dagarna i april är egentligen
inte någon annan än att statstjänarnas
löneökningar inflyter på utgiftssidan.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 19G2 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

Dessa löneökningar varslades redan i
januari månad och man kan inte under
riksdagsarbetets gång ha varit omedveten
om vad det hela skulle komma att
innebära. Jag har till leda under många
år talat om för riksdagens ledamöter vad
det rent materiellt är fråga om. En procent
ökning av statstjänarlönerna, utslagen
även på pensionerna, innebär en
ökning av statsutgifterna med 55—60
miljoner kronor.

Vad är det då fråga om för resultat,
om man går till oppositionspartiernas
olika budgetalternativ? Jag vill därvid
dela upp diskussionen i två delar och
först presentera budgetförslagen utifrån
de praktiska och konkreta möjligheter
som i dag föreligger. De förslag, som
riksdagen skulle vara oförhindrad att
ta itu med, är ju preciserade i de utskottsutlåtanden
som ligger på kammarens
bord.

Det gäller i huvudsak förslag om ortsavdragen,
om skatteskalorna och om
skatteuttagningsprocenten liksom beställningar
om slopad oms på investeringsvaror
och på industriens produktionsvaror
samt om olika former av
skatteeftergifter till folkpensionärerna.
Jag envisas att tala om helår, ty vi kommer
inte ifrån att alla dessa utgifter,
för den händelse oppositionen skulle få
riksdagens gehör för dem, inte är ettårsutgifter
utan blir permanenta. Eftersom
alla krav har långtidsverkan blir
resultatet därest de bifalls en budgetförsämring
enligt högerförslaget på 1 000
miljoner kronor, enligt folkpartiförslaget
på G80 miljoner kronor och enligt
centerpartiförslaget på 675 miljoner.

Kanske skulle jag dessutom räkna in
höger- och folkpartiförslagens krav på
slopandet av oms på investeringsvaror.
Jag har inte gjort det, ty jag vet faktiskt
inte om deras rekommendation till den
sittande skatteberedningen att arbeta
med målsättningen att slopa omsen på
investeringsvarorna är allvarligt menad.
Jag har knappast vågat tro att den är
det. Snarare är det fråga om ett »skylt -

fönsterbud». Jag är följaktligen intresserad
av att i den kommande debatten
få ett besked på den punkten. Är det
emellertid allvar, får man lägga på högerns
och folkpartiets skattesänkningsbud
— såsom det sagts här i dag —
ytterligare cirka 700 miljoner kronor.
Jag rör mig alltså med 700 miljoner kronor.
Det är således vad vi har kunnat
komma fram till när vi har räknat igenom
förslagen med utgångspunkt i vad
som kan ske i dag, om man angriper de
frågor som riksdagen inte redan har
avgjort.

Jag skall gå oppositionen till mötes
ytterligare ett steg — det är faktiskt
första året jag gör det — och delta i
den skuggboxning på det budgetpolitiska
planet som den roar sig med.
Kanske riksdagen med bortseende från
alla realiteter är teoretiskt och akademiskt
intresserad av hur det hela skulle
te sig. Om kamrarna inte hade beslutat
som de har gjort utan i stället genomgående
under hela vårsessionen följt
herr Heckscher, respektive herr Ohlin,
respektive herr Hedlund i deras planer
icke allenast i avseende på skatterna
utan också i fråga om folkpensionerna,
de sparfrämjande åtgärderna, bostadspolitiken,
vägarna, skolmåltiderna, civilförsvaret,
hantverks- och industrilånefonderna,
tolagsersättningen, naturastipendierna
och mycket annat, skulle
slutresultatet enligt högerpartiet bli 640
miljoner kronor, enligt folkpartiet 680
miljoner kronor och enligt centerpartiet
1 150 miljoner kronor i ökade utgifter
för statskassan. Herr Hedlund leder
följaktligen den fina tävlingen. Tar jag
med högerns och folkpartiets beställningar
om slopad oms på investeringsvaror
utan prut i något avseende, löper
centerpartiet risk att förvisas till en
mera blygsam sista plats. Då skulle siffrorna
för högern bli 1 340 miljoner kronor,
för folkpartiet 1 380 miljoner kronor
och för centerpartiet — om nu herr
Hedlund väljer det blygsamma sortiment
bland investeringsvarorna som skulle

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

kosta 100 miljoner kronor — 1 250 miljoner
kronor i försvagad budgetbalans.

Man får se detta mot bakgrunden av
att vi med en försiktig bedömning tenderar
till en statlig upplåning som året
efter nästa kommer att stiga kraftigt.
Den beräknas nå upp till 700 miljoner
kronor för budgetåret 1962/63. Ni kan
utläsa av de prognoser som finns med i
kompletteringspropositionen och som
baseras på så långt som möjligt vederhäftigt
material, insamlat från verken,
behandlat av departementen och sammanställt
av finansdepartementet, att
den statliga upplåningen året därefter
ökar till 1 000 miljoner kronor. Budgetåret
1963/64 blir alltså det verkligt svåra
året. Varför skall man diskutera detta
nu? Jag gör det och har rättighet att
göra det, eftersom allt ni föreslår inte
är någon ettårshistoria utan har permanenta
verkningar. Resultatet av förslagen
skulle bli att upplåningen fördubblas.
Då framstår enligt min mening
— jag skall försöka vara så objektiv som
herr Ohlin kan begära •— alla tre oppositionspartiernas
överbud som helt horribla.
Men en sak är säker: om oppositionspartierna
från den bekväma ställning
de har i dag i stället kom i majoritets-
och regeringsställning med ansvar
för framtid och samhällsekonomi, så
skulle de allra flesta av oppositionens
förslag sannolikt aldrig ha sett dagens
ljus.

Nå, har vi nu med regeringens förslag
möjligheter att klara en god tillväxt av
produktionen under stabila ekonomiska
förhållanden? Jag erkänner att vissa inslag
i dagens bild ter sig oroande. Då är
det i första hand prisstegringstendenserna
jag tänker på. Vi har ett par år
med stabil ekonomi bakom oss. Om jag
exkluderar omsättningsskattens prismässiga
verkningar — och jag anser att
det finns skäl för det, eftersom de kompenseras
genom direkta skattesänkningar
samt höjda barnbidrag och folkpensioner
— så steg konsumentprisindex
under 1960 med 1,3 procent och

under 1961 med 2,2 procent, vilket vid
en internationell jämförelse är låga
siffror.

Sedan årsskiftet har index stigit med
3,2 procent, varav höjningen av omsättningsskatten
representerar 1,7 procent.
Kvar står sålunda en ökning på 1,5 procent
från december månad i fjol till
april månad i år. Jag vill emellertid understryka
att prisstegringsprocessen
med all sannolikhet inte är avslutad i
och med april månads utgång. Hittills
har stabiliteten inte rubbats, sett ur samhällets
synpunkt. Vid nästa redovisningstillfälle
får vi dock räkna med att
jordbrukets prisjusteringar och lönerörelsens
konsekvenser kommer att ta sig
uttryck i en höjning vilket i och för sig
inte är överraskande.

Som tidigare framhållits i dag har
huvudvikten i avtalsrörelsen lagts vid
förbättringar för de lägst betalda grupperna,
d. v. s. de grupper där rationaliseringsmöjligheterna
av kända skäl är
starkt begränsade, t. ex. inom den mindre
handeln samt restaurang- och andra
servicenäringar. Det är väl också samma
förhållande med kontors- och tjänstemannayrkena
samt på sjukvårdens och
trafikpersonalens områden. En droskchaufför
kan ju inte — för att här ta ett
enkelt exempel — köra fortare därför
att han får löneförhöjning. Och är vi
överens om att förbättra lönerna i dessa
yrken, som varit utpräglade låglöneyrken,
får vi också ta konsekvenserna
härav.

Jag läste med intresse ett uttalande av
LO:s ordförande, där han tveklöst erkände
dessa ofrånkomliga konsekvenser
av lönerörelsen. Och med samma intresse
läste jag ett uttalande av Svenska arbetsgivareföreningens
verkställande direktör
Kugelberg, som på ett mycket
lugnande sätt konstaterade att man inte
kan tala om någon orimlig löneutveckling
av inflationsdrivande natur. Han
ansåg vidare att lönehöjningarna generellt
sett inte har gått över den ram som
produktionshöjningen anger. Självfallet

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

talade han då endast för SAF-området,
men han gjorde samtidigt gällande —
vilket har sitt störa intresse — att industrien
bör kunna klara de nya lönehöjningarna
utan genomslag i priserna.

Inom handeln, distributionen och
servicenäringarna är emellertid läget
annorlunda. Svenska folket frågar sig
naturligtvis inför den starkt uppdrivna
publicitet prisstegringarna fått, om vi
är utsatta för en hänsynslös utpressning
från i första hand servicenäringarnas
och handelns sida, och om det är orsaken
till att vi nu har kommit in i en
finflationsbetonad utveckling. Här är
det dock som på andra håll klokt att
vänta med omdömena till dess materialet
ligger på bordet.

Jag minns att när omsättningsskatten
genomfördes 1960, så uppbyggdes vi
dagligen av vissa tidningar med nya
bulletiner om våldsamma prisstegringar
av olika slag omedelbart efter omsättningsskattens
ikraftträdande. Man fick
onekligen det intrycket — och möjligen
låg det något av avsikt i det — att omsättningsskatten
inte var 4 utan 4x4
procent.

I den undersökning som det ansvariga
verket sedan genomförde, visade det sig
att priserna generellt på någon tiondels
procent när låg precis där omsättningsskatten
motiverade. Den gången spikades
handeln för tidigt vid skampålen av
sensationslystna tidningar. Nu rullar
åter samma debatt genom pressen. Det
kan naturligtvis tänkas att man har fel
även denna gång, men det är också möjligt
att det nu finns större fog för påståendena
än 1960. Konsumenternas
prismedvetande är inte vad det borde
vara, och bland vissa grupper är det
nästan obefintligt.

Det statliga kontrollorganet är nu på
samma sätt som tidigare i färd med —
och har varit det sedan ganska lång tid
tillbaka — att analysera och objektivt
undersöka prissättningen. Även fackföreningsrörelsen
medverkar i det arbetet
genom sin speciella undersökning. Det

statliga organet kommer att koncentrera
sina ansträngningar på de mest känsliga
områdena. Det blir ingen engångsundersökning,
utan prisutvecklingen kommer
att följas upp kontinuerligt. Visar resultatet
en korrekt prissättning, så är ett
erkännande på sin plats, och är det här
fråga om ett försök att skära pipor i
vassen, så skall det brännmärkas och
utlösa åtgärder som leder till korrigering.

Att vi får acceptera prisstegringar i
år är ofrånkomligt, men att se prisstegringarna
som ett slags rullande ångvält
utan kontroll, som äter upp inkomstförbättringarna,
det är en falsk och felaktig
presentation. Vi har vågat ställa prognosen
så, att även 1962 blir ett år med
stigande materiell standard för det
svenska folket.

Naturligtvis kommer i en diskussion
om priser och löner frågan om vår internationella
konkurrenskraft i första
rummet. Hittills föreliggande data om
pris- och löneutvecklingen i våra europeiska
konkurrentländer talar inte för
någon relativ försämring av det svenska
konkurrensläget. Både priser och löner
har i vissa av våra konkurrentländer
gått snabbare uppåt än hos oss. Jag
läser internationellt jämförande statistiska
översikter med stor skepsis och
reservation, men de finns där. De görs
under ledning av OECD, och de sista
siffrorna som föreligger i fråga om konsumentpriserna
visar för Sverige under
tiden 1960—1961 en prisstegring, som
var lägre än praktiskt taget alla andra
länder i OECD. Av alla dessa länder
var det bara Belgien och Förenta staterna
som hade lägre prisstegring, men
Förenta staterna hade under den tiden
inte heller en progressiv utan en negativ
ekonomisk utveckling.

Ser jag på förhållandena från december
1961 till den senaste månaden och
samtidigt gör undantag för den givna
prisstegring, som omsättningsskatten
medförde hos oss och som kompenserades
till sina priseffekter, då finner jag

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

att något mer än hälften av de uppräknade
länderna under den tiden haft en
prisstegring som varit lika snabb och
snabbare än den varit hos oss. Jag menar
således, att om man studerar de
internationella siffcrserierna kan man
konstatera att priserna såväl som lönerna
i detta läge följt med i våra stora
konkurrentländer. Jag kan göra ett undantag
för England, där det påbjudna
prisstoppet för statstjänstemän och försöken
att stoppa upp löneutvecklingen
för de privatanställda hade en viss verkan.

Detta har vi provat några gånger också
i vårt land, närmare bestämt i slutet
av 1940-talet och början på 1950-talet.
Yi vet att det kan lyckas till en tid, men
slutet blir ändå ett i en demokrati som
fungerar via sina stora, kraftiga intresseorganisationer.
Det blir som att
försöka stämma bäckar om våren eller
sätta kork i en flaska med högt ångtryck
i —• resultatet blir en explosion.

Även engelsmännen bar fått uppleva
detta under de senaste månaderna, då
hamnarbetarna fått en löneökning på
9^-10 procent och eftergifter gjorts gentemot
vissa statsanställda. Det är klart,
att har det lossat på ett ställe på lönefronten
är det ytterst diskutabelt om
det skall lyckas att hålla lönestoppet.
Man kan således, som jag ser det hela,
inte behöva bli så uppskakad över att vi
skulle kunna slås ut av konkurrensen
genom — om det var herr Heckscher
som uttryckte det så — vissa inflationstendenser
ifrån kostnadssidan. Jag tror
inte att vi är sämre ställda än våra konkurrentländer
i det avseendet, men kvar
står alltid det tråkiga faktum att penningvärdet
försämras år från år, under
de bästa åren med 1 å 2 procent och
under sämre år med 4 å 5 procent. Det
är, menar man, regeringens sak att se
till att denna utveckling stoppas, men
så länge vi delar denna situation med
praktiskt taget alla andra länder så har
det — som jag sett det — samhällsekonomiskt
en reducerad betydelse.

3 — Andra kammarens protokoll W6.

För individen är däremot problemet
av annan valör. Det är emellertid ytterst
få människor som i dag räknas som
rentierer, d. v. s. sådana som enbart
lever på avkastningen av kapital, placerat
i obligationer eller bank. I regel
är individen löntagare eller företagare,
där andra faktorer än avkastningen på
sparkapitalet är avgörande för livsföringen
och individens levnadsstandard.
I regel är många människor -—■ både
låntagare och sparare :— egnahemsägare
med obetalda lån samtidigt som de kanhända
har en slant på banken. Där slår
denna utveckling från två motsatta utgångspunkter,
och ser men det som ett
penningvärdeförsämringsproblem blir
problemet mera nyanserat än vad det i
allmänhet presenteras, när man ondgör
sig över att regeringen här inte gör
något för att stoppa en olycklig utveckling.

På samma sätt är det när det gäller
ålderdomsförsörjningen, där värdebeständigheten
numera är ett faktum. Några
så långtgående ambitioner som ett absolut
prisstopp och ett helt oförändrat
penningvärde förmodar jag att ingen av
oss vågar sia om eller hoppas på. Sådana
ambitioner kan det möjligen finnas
en chans att tillämpa inom helt andra
samhällssystem än det vi lever i — system
som vi inte ens önskar pröva. Därför
är det ju rätt ofruktbart att ge sig
in på en beskrivning därav. Detta är,
menar jag, inte ett uttryck för resignation
utan ett försök att se verkligheten
i ögonen.

Vad vi har att göra är att med de
medel demokratien ger oss attackera
pris- och kostnadsproblemen med all
den energi vi kan mobilisera. Upplysning
om ekonomiska fakta är en väg —
strävanden att få människorna att inse
att kollektivet-samhället har intressen
som tar över enskild vinst och enskild
egoism, i vissa fall kanske också gruppegoism.

Det är en enorm uppgift, där vi ännu
bara står i början. Men jag föreställer
''. Nr 24

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

mig att tidsutvecklingen kommer att
tvinga fram åtgärder — tidsutvecklingen
vänder ju på många gamla invanda
problemställningar. Vem skulle för tio
år sedan ha kunnat tro att en borgerlig
president, sprungen ur en privat penningdynasti,
skulle ta en strid med big
business och tvinga vederbörande till
reträtt i fråga om deras tidigare självtagna
och självskrivna rätt att bestämma
priserna på sina stålprodukter? Han
tvingade dem till reträtt därför att han
ansåg att de fria företagarnas beslut inte
var förenliga med kollektivet-samhällets
intressen. Vem skulle vidare för ett par
år sedan ha trott att en borgerlig ekonomiminister,
stödd av en regering i Västtyskland,
skulle, därför att storföretagen
inom bilindustrien visat ohörsamhet när
regeringen ville ta dem i örat för prishöjningar
på produkterna, straffa dem
för oförsynheten via tullvapnet?

Enbart dessa två exempel visar att
utvecklingen har sin gång och leder mot
ett bestämt och lätt skönjbart mål. De
politiska partier som vägrar att se den
utvecklingen och dra konsekvenserna
därav får finna sig i att representera
en svunnen tid — kanske en idyllisk
tid, en tid med visst behag för en mindre
grupp av samhällets medborgare men
en tid som definitivt hör historien till.

Herr talman! Jag har i detta anförande
hittills sökt lägga litet mera allmänna
synpunkter på diskussionen med
hänsyn till att de konkreta specialfrågorna
under den tidigare debatten ventilerats
av utskottets talesmän och oppositionens
talesmän. Jag skall nu ägna
mig åt endast en fråga ytterligare och
gör det därför att jag har behov av att
avge något som kan anses vara en regeringsdeklaration
på ifrågavarande
punkt. Jag avser frågan om ortsavdraget
eller beskattningen av de ensamstående
vårdnadshavarna. Utskottsmajoriteten
och reservanterna har härvidlag i princip
varit ense om att en förbättring av
denna grupps skatteförhållanden är av
nöden. Det heter: »Starka skäl talar så -

ledes även enligt utskottets mening för
en utsträckning av rätten till det högre
ortsavdraget och den gynnsammare

skatteskalan---.»

Utskottets skrivning är alltså ytterst
positiv. Reservanterna vill att åtgärder
skall vidtagas omedelbart och har, såsom
anförts tidigare i debatten, enat sig om
att föreslå ett och ett halvt ortsavdrag
ytterligare i tre år för ensamstående
vårdnadshavare. Reservanterna ånger
emellertid ett par ganska bestämda förutsättningar
— dels naturligtvis att barnet
skall bo hemma bos modern, dels att
barnet inte har egen inkomst som föranleder
stats- eller kommunalbeskattning.

Förslaget är emellertid, sådant det
presenteras i reservationen, inte tillräckligt
genomtänkt. Ingen skall kritisera
reservanterna för det; förslaget har
utformats i riksdagens bråda slutskede
•— även bevillningsutskottet har ju fått
arbeta under brådska. Men sätter man
som villkor att barnet inte skall ha beskattningsbar
inkomst, om modern över
huvud taget skall få räkna med ett förhöjt
ortsavdrag, möter speciella problem.
Bland annat kan under sådana förhållanden
det nya skattemedgivandet
för modern icke tas i beaktande vid
källskatteavdraget. Vidare har man inte
tänkt på vilka komplikationer som kan
uppstå med hänsyn till att det finns en
särskild skatt, sjömansskatten, för vilken
ett parallellförslag alltid måste redovisas,
om man vill ställa ett yrkande som
inkluderar även ensamstående vårdnadshavare
med inkomst av tjänst som
sjöman, som kvinnlig betjäning, såsom
städerska, restauratris eller någonting
annat på våra båtar.

En annan sådan omständighet är
att modern, om barnet genom någon
händelse skulle få en fastighet och genom
fastighetsskatten blir taxerat för
inkomst, skulle förlora sin favör i form
av ett och ett halvt ortsavdrag. Det
finns alltså en rad tekniska ofullkomligheter
i reservationen, och dessutom

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

tror jag att förslaget, såsom det är
framfört i reservationen, inte är den
riktiga lösningen på ett problem, som
jag föreställer mig att båda kamrarna
anser behöver lösas. Jag menar därför
att frågan om de ensamstående barnförsörjarnas
beskattning för närvarande
inte är tillfredsställande ordnad.
Regeringen vill gärna göra denna deklaration.

Ej heller den provisoriska lösning
som reservation IV rekommenderar kan
ur våra synpunkter anses godtagbar.
Det är därför vår avsikt att till höstriksdagen
lägga fram förslag om en
mera tillfredsställande lösning, och de
nya reglerna skall under sådana förhållanden
få sin tillämpning redan vid
taxeringen 1963 och gälla för inkomståret
1962.

Jag ber till sist, herr talman, att få
bemöta några av de inlägg, som de tre
oppositionsledarna har presterat. Jag
gör det i den ordning som herrarna
har exponerat sig från talarstolen och
börjar med herr Ohlin.

Herr Ohlin säger när han försvarar
förslaget om en förändring i skatteskalorna
att den nuvarande progressiviteten
som erhållits genom skattepaketet
inte i något avseende är godtagbar.
En del av oppositionens talare har kanske
gjort mer än vad som är nödvändigt
av bevillningsutskottets uttalande,
i vilket utskottet erkänner att den rent
estetiska utformningen av skalan inte
är exemplarisk. Vore vi emellertid i
den lyckliga belägenheten att vi slapp
ta hänsyn till tråkiga ekonomiska fakta,
är jag övertygad om att det även
bland mina partivänner i bevillningsutskottet
finns tillräckligt många skickliga
skatteexperter att kunna upprätta
en skatteskala, som väl kan tävla estetiskt
med de som presterats av högern
och folkpartiet.

Det blir en tredubbling av marginalskatten
och en orimlig skatteskärpning,
uttalade sig herr Ohlin. Detta måste
väl ändå kombineras med det oveder -

sägliga faktum att just grupperna i inkomstläget
mellan 20 000 och 30 000
kronor har fått den största skattesänkningen
i pengar räknat. De har fått
en större skattesänkning än de stora
grupper som ligger på en inkomst av
10 000 till 15 000 kronor, och de har
fått en större skattesänkning än de
verkligt höga inkomsttagarna. Hela
konstruktionen har utformats så att
dessa grupper visserligen fått en procentuellt
kraftig stegring av marginalskatten
men i själva verket fått de
största skattesänkningarna i pengar
räknat.

Det »dråpslag» — herr Ohlin älskar
att ibland använda mycket kraftiga uttryck
— mot de ensamstående vårdnadshavarna,
som han ansåg att utskottsutlåtandet
innehöll hoppas jag
kunna gå förbi efter den deklaration
som jag nu har gjort. Det kommer inte
att bli något dråpslag mot dessa vårdnadshavare.
Det kominer att bli ett bättre
förslag än reservanternas och det
startar vid samma tidpunkt.

Det lät nog så beaktansvärt, när herr
Ohlin utvecklade de sinas reservationer
om skatteeftergifter för folkpensionärerna.
Men frågan är inte så enkel.
Man kan naturligtvis klara av detta
problem, om man är beredd att kraftigt
höja folkpensionärernas grundbelopp
och indexbelopp, men reduktionen
av det kommunala bostadstillägget
får ses från andra principiella utgångspunkter.

Pensionerna har nämligen i dag ett
behovsprövat tillägg. Man kan hävda att
beliovsprövningen tillämpas för hårt
och att den därför bör lättas. Herr Ohlin
gjorde i hastigheten ett räkneexempel,
som det naturligtvis är svårt att
sitta i bänken och korrigera lika snabbt
som herr Ohlin talar, men så mycket
kan jag ändå säga som att herr Ohlin
räknade fel. Herr Ohlin beräknade reduktionen
ungefär 50 procent större än
vad den i själva verket blir. När man
talar om att lindra avdragen på de be -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

hovsprövade delarna av folkpensioneringen
får man emellertid komma ihåg
att detta också har följder för kommunerna.

För närvarande kostar bostadstilläggen
i runt tal 250 miljoner från statens
kassa och omkring 250 miljoner från
kommunernas kassa. Om man skulle
försöka dra några slutsatser av herr
Ohlins mycket starka fördömande av
de nuvarande avdragsreglernas effekt,
skulle det vara att en liberalisering
som gjorde dem åtminstone bara hälften
så stora skulle ligga ganska nära
herr Ohlins egna tankegångar. Det kan
naturligtvis ur folkpensionärernas synpunkt
finnas skäl för detta. Det skulle
i så fall betyda att man får ta ytterligare
125 miljoner kronor från statsbudgeten,
och det har kanske herr Ohlin
inte heller några större betänkligheter
niOit. Man kan emellertid också
ta de 125 miljonerna från kommunerna
för den händelse man inte anser
att finansministern skall kompensera
kommunerna för det inkomstbortfall
de råkar ut för genom reduceringen av
de behovsprövade tilläggen.

Nu är det klart att inte alla folkpensionärer
har arbete, men herr Ohlin
talade ju så vackert om nödvändigheten
av att samhället bereder alla arbete.
Jag är överens med honom om att
samhällets ansträngningar måste inriktas
på detta och under sådana förhållanden
bör det bli en ganska väsentlig
summa. Jag kan inte precisera den.
Jag skulle kunna göra det om jag antar
att alla folkpensionärer arbetar, men
det är inte realistiskt. Jag vill bara påpeka
att det får en effekt både för stat
och kommun och därmed är problemet
så pass komplicerat, att man i varje
fall bör göra ordentliga utredningar
och veta vad det kan bli för ekonomiska
konsekvenser.

Jag har inte väntat mig någonting
annat än att från folkpartihåll få höra
den gamla visan när jag försvarar min
budget: »När Strängs budget läggs på

riksdagens bord är det precis det objektiva
riktiga resultatet av vad konjunkturen
medger och inte medger.»
Det är så där precis lagom som herr
Ohlin uttryckte det. Jag skall göra det
erkännandet, att jag inte gör anspråk
på att det skall vara precis lagom, men
jag tror att det i stort sett är lagom,
i varje fall så lagom att jag inte vill
vara med om några försämringar. Skulle
utskottet mirabile dictu vilja reducera
den statliga upplåningen ytterligare
och skulle herrarna på oppositionssidan
i stället för att bjuda ytterligare
skattesänkningar vilja skärpa finanspolitiken,
så skulle mitt motstånd
varit mycket försiktigt. Jag har redan
i inledningen till mitt anförande sagt
att jag tror vi tar risker med den försvagning
av finanspolitiken som Kungl.
Maj :ts proposition innebär.

»Har herr Sträng något förbund med
konjunkturkrafterna?» frågar herr Ohlin
och lyckas på något underligt sätt
få in den fina församlingen i Saltsjöbaden
i det sammanhanget. Ja, om de
som var med där representerar konjunkturutvecklingen
exklusivt eller om
deras tyckande gör det eller inte vet
jag inte ett dugg om. Det är möjligt att
herr Ohlin vet det bättre, eftersom han
hade äran och nöjet att vara med, vilket
jag inte hade.

Jag kan naturligtvis i replikerna
komma tillbaka med en diskussion om
reservationsmedelsförbrukningen och
kommunalskattemedelsavsättningen och
mycket annat. Huruvida riksdagen är
så särdeles begeistrad över den mera
budgettekniska diskussionen mellan
herr Ohlin och mig vet jag inte, men
insisterar herr Ohlin på det skall jag
i ett senare anförande komma tillbaka.

När herr Ohlin vidare förklarar, att
vårt anseende i utlandet är beroende
av om vi har driftbudgeten eller totalbudgeten
som rättesnöre för budgetpolitiken,
har jag utomordentligt svårt
att följa honom. Det är inte den tekniska
uppläggningen av den svenska

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

budgeten som avgör om vi betraktas
som solid och pålitlig partner i det
internationella arbetet utan det är det
realpolitiska och realekonomiska skeendet.
liar vi en god balans i samhällsekonomien,
hävdar vi oss på exportmarknaderna,
har vi en hygglig utveckling
av valutareserven — det är
frågor man begriper, men man kommer
aldrig att begripa den definition
som enligt herr Ohlin är det avgörande.

Så kommer jag tillbaka till den ändlösa
diskussionen om driftbudgeten och
kapitalbudgeten och totalbudgeten.
Herr Ohlin ställde en direkt fråga till
mig, om statssekreterare Wickmans deklaration
om graden av finanspolitisk
restriktivitet delas av finansministern
eller inte. Jag har läst den frågan i en
del borgerliga pressurklipp som regelbundet
varje dag sänds till mig. Jag
vet inte om herr Ohlin har konstruerat
frågan från början eller om någon annan
har gjort det och herr Olilin vidarebefordrat
den, men jag skall försöka
svara på den så gott det går.

Det är klart att om man driver en
hårdare ekonomisk politik, både inom
finanspolitiken och inom penningpolitiken,
blir det mindre utrymme för löneglidning
vid sidan av avtalen, och
under sådana förhållanden är dét möjligt
att det på den fackliga fronten inte
laddas upp så mycket av relativitetstänkande
och revanschkänslor som eljest
när man på vissa områden betraktar
sig som mycket eftersatt därför att
det har förekommit löneglidning på
andra områden. Jag föreställer mig att
sett från rent vetenskaplig-ekonomisk
synpunkt är det resonemanget otadligt.
Jag läste det resonemanget första gången
i början på 50-talet i ett betänkande
som hade skrivits av LO:s ekonomer,
varvid Meidner och Helin till väsentlig
del hade hållit i pennan. Jag
måste tyvärr desavuera min närmaste
medarbetare och säga att han inte var
ute på jungfrulig mark när han talade

om detta utan lade fram en tankegång,
som hade presenterats för allmänheten
för tio år sedan.

Huruvida det sedan i den praktiska
hanteringen finns möjlighet att driva
en så ambitiös ekonomisk politik som
så att säga dämpar förutsättningarna
för löneglidning, därom kan vi ju tvista.
Svårigheterna är uppenbara, framför
allt så länge oppositionen är så
angelägen — av skäl som för mig, herr
talman, är alldeles »obegripliga» — att
bjuda över i frågan om skattesänkningar
och i andra avseenden — »i varje
fall vartannat år», som det har sagts
tidigare i dag från denna talarstol.

Jag vill svara även herr Heckscher.
Låt mig först buga mig för herr Heckscher
och tacka för den artighet han
visade när han just äntrat talarstolen.
Jag är naturligtvis mycket smickrad
över den uppmärksamhet han ägnar
min ringa person när han sitter i bänken
och försöker i min mina avläsa
mina sinnesstämningar. Ett sådant personligt
intresse gör mig rörd. Jag måste
bekänna att ännu har jag inte kommit
dithän visavi herr Heckscher, men
det är möjligt att jag så småningom
kommer dit och då blir vi jämspelta på
detta område.

Herr Heckscher gjorde en analys av
progression sskattens verkningar. Han
tog några siffermässiga exempel, vilket
han har lärt sig av sin företrädare i
ämbetet Jarl Hjalmarson, som ju alltid
berättade om den och den med den
och den inkomsten och beskrev hur
skatten slår i olika fall. Det är klart
att herr Heckscher har rättighet att
göra det. Jag får väl se på också herr
Heckschers uträkningar senare litet i
lugn och ro. Jag uppfattade emellertid,
att han nog gjort ett par felräkningar.
Jag tror att han i prishöjningen
räknade in den prishöjningseffekt
som omsättningsskatten har inneburit.
Den bör han anständigtvis räkna ifrån.
Nej, stanna kvar herr Heckscher! Gå
inte ut och fråga! Det blir tillfälle att

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

tala om det här senare i en replik. —
Den fördyringen kompenseras ju genom
skattesänkningar, höjda barnbidrag
och annat. Jag var heller inte alldeles
säker på om inte herr Heckscher räknade
med prishöjningen även på det
belopp som vederbörande betalar i
skatt. Herr Heckscher skakar på huvudet,
och var det inte så, att han hade
räknat med även den prishöjningen,
var det ändå litet bättre än vad jag
trodde. Låt mig emellertid senare få
titta på de där beräkningarna. Nog
fick jag ett allmänt intryck av att en
del punkter förtjänar att korrigeras.

Herr Heckschers synpunkter på riskerna
för en kostnadsinflation har jag
beskrivit i inledningen av mitt anförande
och jag behöver inte ge mig in
på dem.

Även herr Heckscher mobiliseras på
enhetsfronten i diskussionen om driftbudgetens
filosofi. Det är litet av dekadans
i högerns argument i budgetpolitiska
sammanhang, tycker jag, om
jag jämför med tidigare år. Driftbudgeten
spelade inte för herr Heckschers
företrädare samma roll som den gör
för herr Heckscher. Jag vet inte vad
orsaken kan vara. Jag vet att herr Heckschers
företrädare hade som personliga
rådgivare i ekonomiska ting skickliga
karlar. Jag tror nog herr Heckscher
är en duktig karl även i sådana här
frågor, men en och annan rådgivare
liar man alltid nytta av.

Man kan när man talar öm driftbudgeten
onekligen komma till rätt överraskande
resultat — och här vill jag ge
ett svar också till herr Hedlund, som
visserligen i sin deklaration var driftbudgetsinställd
men i sitt resonemang
hamnade i en totalbalansering. Vi har
ju budgetsystemet tekniskt upplagt så,
att vi skiljer mellan driftbudgeten och
kapitalbudgeten, och det var säkerligen
riktigt på 30-talet och kanske också på
40-talet, men jag har personligen en
känsla av att det blir mer exklusivt bokföringsmässigt
för varje år som går.

Herr Hedlund sade att han begriper
att det ibland är nödvändigt med totalbalansering
och ibland är nödvändigt
med överskott på totalbudgeten, att det
ibland kan vara riktigt med en driftbudgetsbalansering
men att det också kan
hända att det fordras ett överskott på
driftbudgeten och ibland kan vara riktigt
med ett underskott även på driftbudgeten
—- var har man det sakrosankta
hos driftbudgeten, om man är beredd till
alla dessa kompromisser? Det avgörande
är om statens budgetpolitik och den
statliga ekonomiska politiken i allmänhet
verkar positivt eller negativt på den
ekonomiska verksamheten i samhället i
övrigt. Om staten lånar pengar för ett
visst ändamål eller använder skattepengar
för samma ändamål spelar ur den
synpunkten ingen roll. Pengarna går ut
i samhällsekonomien och gör exakt samma
effekt varifrån de än enligt bokföringen
är hämtade, om de är bokade på
kapitalbudgeten eller på driftbudgeten.

Om man således har kommit så långt
från oppositionens sida — och det har
jag fattat att man har gjort — att man
anser att budgeten har en strategisk
betydelse för att hålla den inre och även
den yttre balansen och styra samhällsekonomien
över huvud taget, måste man
konsekvent betrakta budgetpolitiken
från dessa utgångspunkter. Har vi en
konjunktur där det står och slår mot en
inflation, får staten inte aktivt stimulera
inflationstendensen, och det gör man
om man släpper ut pengar, vare sig de
bokas på den ena eller andra sidan av
budgeten. Har vi däremot en konjunktur,
som behöver en kraftig stimulans
från statens sida, skall vi släppa ut
pengar, till och med så att vi underbalanserar
driftbudgeten, och då faller
det sakrosankta bort.

Det skulle leda till en bättre och riktigare
samhällsekonomisk debatt, om
herrarna ville följa med mig i diskussionen
om huruvida budgeten skall vara
aktiv eller passiv med hänsyn till ekonomien
och under sådana förhållanden

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

inte ensidigt och envetet diskutera driftbudgetens
filosofi.

Herr talman! Med detta skall jag för
denna gång sluta mitt lilla anförande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt »lilla anförande»,
som statsrådet kallade denna dubbelföreläsning,
gjorde statsrådet Sträng en
hel del uttalanden. Jag hinner nog inte
gå in på dem alla. Han talade bl. a. om
oppositionens bekväma ställning. För att
kompensera detta ville han tydligen göra
det bekvämt också för sig själv när han
började att tala om vad oppositionspartiernas
budgetförslag innebar. Detta är
för högerpartiets del punkt för punkt
redovisat i vår motion. Om nu herr
Sträng kommer till helt andra siffror än
de som finns i vår motion — t. ex. 1 000
miljoner i stället för 624 miljoner som
vi beräknat skattesänkningarna till ■—
tycker jag nog att statsrådet skulle vara
vänlig, i synnerhet som han i motsats
till mig har obegränsad tid till sitt förfogande,
att tala om hur han kommit
fram till sina siffror. I brist på sådana
förklaringar kan vi inte diskutera dem.
Det är ännu svårare att diskutera dem
än att diskutera den beräkning som jag
gjorde, vilken åtminstone hade några
element åtskilda från varandra och inte
bara utgjorde en ren klumppresentation.

Vad sedan gäller den »skuggboxning»,
som herr statsrådet bad om ursäkt för
att han deltog i, om »abstrakta och hypotetiska
ting» som kan kallade dem,
förhåller det sig kanske inte riktigt på
ett så enkelt sätt som han ville göra gällande.
Det är inte bara det, att den enda
förändring som inträffat är att statstjänstemännens
löneökning blev väsentligt
större än vad man i statsverkspropositionen
tycktes förutse, utan det är
också på det sättet, att vi aldrig någonsin
får tillfälle att föra hela budgetresonemanget
i ett sammanhang. Det rim -

liga och naturliga vore väl, att man i
samband med det slutliga förslaget om
statsreglering skulle kunna ställa yrkanden
beträffande både inkomstsidan och
utgiftssidan på en gång, så att sambandet
mellan dessa båda saker blev klart.
Men det är tydligt — och det får vi gång
på gång påminnelse om — att det framför
allt är detta som man från socialdemokratisk
sida vill undvika. Man vill
framför allt undvika att få ett ståndpunktstagande
som i ett sammanhang
avser båda statens inkomster och utgifter.
Man finner det så oändligt bekvämt,
i sin strävan att bedriva högskattepolitik,
att ha utgiftsfrågorna aktuella vid en
tidpunkt, då man inte behöver diskutera
vad det kostar att gå med på den ena
eller den andra utgiften.

Naturligtvis kan också vi diskutera
denna fråga om budgetbalansen med
herr Strängs terminologi, under förutsättning
att vi får diskutera den i en så
sluten krets, att bara så utomordentligt
sakkunniga personer som statsrådet och
hans utmärkta medarbetare är närvarande.
Då skulle vi mycket väl kunna
acceptera uttrycket totalbalans; men
eftersom detta uttryck vållar en sådan
mängd av missförstånd, drar man sig
för att begagna det i ett mera offentligt
resonemang. Arten av sådana missförstånd
framgår allra tydligast, om borr
Sträng går tillbaka till den diskussion
som fördes för ett par år sedan om statsskuldens
utveckling. Herr Sträng var då
utomordentligt angelägen att betona, att
mot en ökning av statsskulden också
svarade en ökning av statens tillgångar.
Det är mot den bakgrunden som det ur
samhällsekonomisk synpunkt är oriktigt
att föra resonemanget uteslutande
från totalbalanseringens synpunkt, men
-— det vill jag gärna understryka —-varken herr Ohlin eller jag har yrkat på
— att herr Hedlund inte gjorde det talade
statsrådet omsorgsfullt om med en
vänlighet som alltid utmärker honom
i de sammanhangen — en ständigt balanserad
driftbudget. Vi har klart marke -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

rat, att vi anser att en överbalansering
av driftbudgeten i nuvarande läge är
påkallad. Frågan gäller bara hur stor
överbalanseringen nu bör vara.

Men om statsrådet på den punkten tar
upp ett mycket allvarligt resonemang,
är det i stället karakteristiskt hur oerhört
lätt han tar på frågan om kostnadsinflationen.
Den går han förbi som allra
hastigast och säger bara, att man får
ta konsekvenserna av de lönehöjningar,
som man önskar få genomförda för vissa
illa ställda löntagargrupper. Javisst får
man ta dessa konsekvenser, men de består
bland annat i att man bör föra en
sådan statlig skattepolitik, att man på
det skattepolitiska området får fram en
kompensation för de kostnadsökningar
som följer med de lönehöjningar, vilka
statsrådet anser vara riktiga och rimliga.
Ifans resonemang går emellertid
hela liden ut på att »man» visst skall
ta konsekvenserna, men han skall inte
göra det utan de får klaras av på andra
vägar. Den ståndpunkt, som vi har velat
fora fram i detta sammanhang, går däremot
ut på att just därför att man måste
ta konsekvenserna av dessa lönehöjningar,
är det desto mera angeläget att
staten för en skattepolitik som håller
kostnaderna nere.

Statsrådet kommer därefter in på det
vanliga mullrandet, som man brukar
höra i det sammanhanget, mot den enskilda
handeln. Utan att komma med
direkta beskyllningar gör han ändå antydningar
och insinuationer om att ansvaret
för kostnadshöjningarna skulle
ligga hos den enskilda handeln. Uppriktigt
sagt tycker jag att herr statsrådet,
så länge som han talade, kunde ha
nyanserat sina uttalanden betydligt
bättre.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Hefr talman! Det var den viktiga
regeringsdeklaration, som finansministern
läste upp, som gjorde att jag redan
nu begärde ordet.

Det beräknas att ensamma mödrar

har en medelinkomst av 6 000 kronor.
De skall alltså vid en försäkringspliktig
inkomst av exempelvis 4 800 kronor betala
nära 300 kronor i socialavgifter.
Hela beskattningen av dem är så orättfärdig,
att det har föranlett även den socialdemokratiska
delen av utskottsledamöterna
att kräva en förändring.

Vi har för vår del i vår motion förordat,
att: man skulle använda siffran
4 000 kronor när det gäller förvärvsavdrag
för alla ensamstående barnförsörjare.
Utskottets borgerliga del har enat
sig om siffran 3 375 kronor.

Jag ar naturligtvis mycket glad över
att regeringens deklaration inte bara
lovar mer utan också visar den framkomliga
vägen för att äntligen utplåna
eller i varje fall minska den grymma
orättvisan mot de ensamstående barnförsörjarna.
Därför gillar jag regeringens
förklaring. Den befriar oss också
från varje eventuell frestelse att som
en demonstration understödja den borgerliga
reservationen. Nu skulle vi naturligtvis
i alla fall ha tänkt oss för i
det fallet, ty även om denna reservation
teoretiskt sett skulle kunna få majoritet
i denna kammare, är regeringens majoritet
i första kammaren tillräcklig för
att omöjliggöra ett antagande av reservationen.

Herr talman! När jag ändå har ordet,
skall jag be att få säga något om en
annan sida av regeringens skattepolitik.

Jag vill erinra herr finansministern
om vad som har skett sedan 1951. Då utgjorde
de direkta skatterna 69 procent
av statens samtliga skatteinkomster. I
den nu föreliggande budgeten utgör de
37 procent. Då har jag naturligtvis från
den direkta skatteposten frånräknat de
sociala avgifterna, eftersom jag anser
att dessa till sin karaktär är fullt jämförliga
med andra indirekta skatter. Den
indirekta skatteandelen har sålunda på
denna relativt korta tid, under vilken
herr Sträng i huvudsak innehaft finansministerposten,
stigit från 31 procent till
63 procent. Det innebär en mycket all -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

varlig kritik mot finanspolitiken. Därtill
kan läggas vad herr finansministern
sade i riksdagen för någon vecka sedan,
nämligen att bolagsskatterna stod stilla
under 1950-talet, medan de övriga skattebetalarnas
insatser tredubblades. Det
borde ytterligare föranleda en allvarlig
omprövning från regeringens sida av
skattepolitiken.

Låt mig säga några ord om ännu en
sak. Förmögenhetsskatterna håller på att
upphöra att vara en viktig del av statens
inkomster. De är upptagna till 215
miljoner kronor. Räknar jag med 6 procent
förräntning, handlar det här om
förmögenheter på nära 35 miljarder kronor.
Innehavarna av förmögenheter över
80 000 kronor skall alltså betala bara en
tvåhundradedel i skatt. Om vi då jämför
skatten på en 10 000-kronorsandel i
en sådan förmögenhet med den skatt
som en familj med 10 000 kronor i inkomst
får betala, finner vi att man i det
första fallet betalar 50 kronor i skatt
för 10 000 kronors förmögenhet och i det
andra fallet 3 500 kronor i skatt för
10 000 kronors inkomst. Är det inte anledning,
herr finansminister, att verkligen
ompröva, huruvida skattepolitiken
och finansministern nu är inne på
riktiga och rcsonliga vägar sett från de
arbetande folkmassornas synpunkt? Det
finns i varje fall, herr finansminister,
inte någon anledning att få svindel av
de framgångar, som den nu presenterade
budgeten kanske frammanar intrycket
av hos regeringen själv.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande folkpensionärernas
marginalbelastning vill jag
framhålla att jag påpekade för finansministern,
att jag reserverade mig för
att den av mig nämnda siffran i det
sammanhanget möjligen inte var exakt
riktig. Men finansministern vill väl i
varje fall inte bestrida, att en pensionär
genom den vanliga skatten, plus
minskning av kommunalt bostadsbidrag

och förlust av extraordinär skattelättnad
kommer upp i en förlust, som i
många fall uppgår till långt mer än hälften
av inkomstökningen och kan närma
sig hela inkomstökningen. Vill finansministern
bestrida riktigheten av
detta uttalande?

Tillåt mig att anföra ännu ett exempel.
Om en pensionär höjer inkomsten
från 1 400 kronor till 2 000 kronor,
d. v. s. med 600 kronor, blir minskningen
av det kommunala bostadstillägget,
såvida inga särskilda omständigheter
föreligger, cirka 400 kronor och skatteökningen
blir cirka 150 kronor. Till
dessa 550 kronor kommer sedan en
eventuell förlust av extraordinär skattelättnad.
Det rör sig här alltså om en
marginalbelastning som är sådan, att
jag tycker finansministern verkligen
borde göra någonting åt det. Han säger
att frågan är komplicerad och måste
utredas. Men sätt i gång en utredning,
så att vi får resultat, om herr finansministern
erkänner att det faktiskt
är ett upprörande tillstånd! Eller bestrid
att det är någonting orimligt!

Sedan vill jag säga till finansministern,
att objektiv lyckades han då inte
vara när han bedömde oppositionspartierna.
Vi har i folkpartiet gjort klart,
att vi inte kräver att investeringsvarorna
nu fritas från omsättningsskatt, utan
vi har hänvisat till skatteutredningens
allmänna skatteövervägande på denna
punkt. Finansministern har inte alls
behövt hysa något tvivel om den saken.

Nu tillåter inte tiden någon närmare
diskussion av siffrorna, och finansministern
har inte specificerat sina beräkningar
för folkpartiets del. Men låt
mig fastslå en sak, som framgår också
av finansministerns beräkningar. Enligt
hans siffror skulle centerpartiet
föreslå en nettoförsvagning av budgeten,
som är dubbelt så kraftig som den
som enligt herr Sträng föreslås av något
av de bägge andra oppositionspartierna.
Det är ju i alla fall ett resultat
av dagens debatt! Det är inte utan in -

3* — Andra kammarens protokoll J962. Nr

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

tresse om centern samtidigt kräver en
någorlunda försiktig finanspolitik.

Beträffande frågan om ensamstående
med barn i åldern 16—19 år har vi nu
föreslagit — jag säger det till herr Hagberg
■— ett första steg för att mildra
deras bördor. Finansministern säger
att nuvarande ordning inte är något
dråpslag mot dem som har barn som
passerar 16-årsgränsen. Uttrycket kan
ju möjligen diskuteras, men en sak är
tydlig: det innebär en oerhörd försämring
av läget för vederbörande när
gränsen passeras. Om jag får fortsätta
parallellen, verkar det i alla fall som
om finansministern till någon del har
»tagit räkning» när han nu ställde i
utsikt att det redan till hösten skall
komma förslag som avhjälper dessa olägenheter,
åtminstone till en del. Det
lönar sig alltså med opposition.

Jag vill då fråga, om finansministern
tänker avhjälpa bristerna både i fråga
om skatteskalorna och i fråga om ortsavdragen,
eller om han tänker avhjälpa
bara den ena delen?

Vidare vill jag säga i anslutning till
den tidigare debatten: att skapa förutsättningar
för en räntesänkning anser
jag för min del vara ett angeläget mål.
Men då är det viktigt att man kan undvika
en väsentlig inflation, ty räntesänkningens
värsta fiende är just inflation.

Beträffande penningvärdeförsämringen
ägnade sig herr Sträng som väntat
åt en del bortförklaringar och sade
att den inte var så farlig för de flesta
människor. Man får inte förbise orättvisan,
herr finansminister, som drabbar
ett icke ringa antal människor
mycket hårt. Att det finns andra som
drabbas mindre hårt är inte tillräcklig
motivering för bortförklaringar. Att
inflationen minskar sparandet är olyckligt.

Vad utlandet beträffar kan jag hänvisa
till att det försiktiga OECD varnade
oss för att vi t. ex. inte har en tillräckligt
stark valutareserv.

Får jag bara säga en sak till, herr
finansminister. Det är en väsentlig sak.
Om man diskuterar verkan av skatteförslag
och utgiftsförslag från oppositionen,
t. ex. ändrade regler för varulagervärdering
och borttagande av omsättningsskatten
på produktionens förbrukningsvaror,
så får man inte låtsas
som om det försvagade den samhällsekonomiska
balansen med hela det belopp
som statskassan går miste om.
Man måste också ta hänsyn till att det
inte i annat än i ganska ringa utsträckning
leder till en ökning av de totala
utgifterna i vårt land. Man får ju en
ökning av det enskilda sparandet i företagen.
Att här bara diskutera den
statliga upplåningen och inte tala om
den kommunala upplåningen och inte
heller diskutera verkningarna på det
personliga sparandet och företagssparandet
är verkligen — för att använda
finansministerns eget ord — horribelt.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks inte vara så,
att det bara är när vi läser vad som
är skrivet som herr Ohlin och jag
kommer till olika resultat. Vi kommer
till olika slutsatser även när vi hör
andra tala.

Jag har en anteckning här om vad
finansministern sade rörande de olika
budgetalternativen, om jag får kalla
dem så. Centerpartiet stannar på 1 250
miljoner, högern är uppe i 1 340 miljoner
och folkpartiet i 1 380 miljoner.

Herr Ohlin vill inte godta siffrorna
för sitt eget partis vidkommande, men
när det gäller centerpartiet är naturligtvis
siffrorna alldeles riktiga. Då
finns det ingen anledning att ta hänsyn
till att vi ,t. ex. beträffande den
största av våra poster, den på något
över 300 miljoner kronor, inte har
framlagt något direkt yrkande utan
bara begär att förslag framlägges senare.
Sådana bagateller bekymrar sig
herr Ohlin inte om i sammanhanget.

Men sällan har jag sett att herr Oh -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

lin varit så ängslig för att vidkännas
sina skattesänkningsförslag som i dag.
Jag vet inte hur det kommer sig.

Till finansministern vill jag säga,
att vårt parti i mer än 30 år har medverkat
till en aktiv konjunkturpolitik.
Vi har varit med om att överbalansera
budgeten när vi har funnit att behov
därav har förelegat, och vi kommer
att fortsätta med den saken. Mot den
bakgrunden får finansministern bedöma
våra förslag till framtida beslut.
Om de kan fullföljas eller inte kommer
att bli beroende av utvecklingen av
konjunkturerna.

Det är ingen som räknar med att vi
skall kunna uppnå ett alldeles fast penningvärde.
Penningvärdet har praktiskt
taget aldrig varit fast. Jag minns
en redogörelse som jag läste från den
s. k. gamla goda itiden — sekelskiftet
och fram till första världskriget. Även
under den perioden hade penningvärdet
minskat med inemot ett par procent
om året. Detta är en sak att det är
svårt att helt stoppa penningvärdeförsämringen.
En annan sak är att vi måste
försöka se till att hålla försvagningen
av penningvärdet så långt ned som
möjligt, och det skall vi hjälpas åt med
allihop. Vi vill använda de vanliga medel
som står till buds -—- kan man hitta
på nya medel vill vi överväga dem också
— men vi vill inte tänka oss en metodik
av det slag som finansministern
antydde när han talade om hur man
gick till väga i de länder där man inte
hade några bekymmer med penningvärdeförsämringen.

Jag tackar för beskedet beträffande
de ensamstående vårdnadshavarna. De
blir säkert glada när de får kännedom
om detta.

Vad är det för sakrosankt i resonemanget
om driftbudgeten, undrar finansministern.
Varför skall man ovillkorligen
röra sig med den termen, när
man samtidigt medger att driftbudgeten
kan överskridas eller underskridas?
Ja, jag ser saken på det sättet, att det

är mera sällan som man — i det långa
loppet i varje fall — kan räkna med
att hålla sig vid totalbalanseringsstrecket,
utan merendels kommer man att
ligga under detta. Då får svenska folket
lätt intrycket att det måste vara
illa ställt: det fattas ju alltid pengar.
Det kan inte vara en bra metodik.

Jag skulle tro att svenska folket också
har ett visst intresse av att få veta
i vad mån de löpande utgifterna täcks
av vad man kan kalla för löpande inkomster.
I varje fall brukar ju folk i
allmänhet önska veta det när det gäller
deras egen ekonomi. Ilur det än
är, så flyttar man gärna över betraktelsesättet
från den egna ekonomien
till det statsfinansiella området. Med
hänsyn därtill tror jag också att det
är en vinst att röra sig med driftbudgetsterminologien.

Herr Heckscher talade om finansministern
såsom mycket älskvärd. Det var
visst mot mig han var det. Herr Ileckscher
var också mycket älskvärd mot
mig. Så älskvärd t. o. m. att han tydligen
inte alls uppmärksammade, att finansministern
när det gällde budgetterminologien
vände sig mot mig.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Nej, herr Hedlund, finansministern
kan bekräfta att han sade att folkpartiets
förslag slutar på 680 miljoner,
men att det blir mer om man lägger
till borttagandet av omsättningsskatt på
investeringsvaror. Men beträffande investeringsvarorna
har vi röstat emot
centerpartiets förslag — detta har jag
avlägsnat varje tvivel om tidigare. Vi
begär icke någonting på den punkten
som påverkar budgeten 1963/64.

Den siffra som herr finansministern
nämnde var alltså 680 miljoner, medan
centerpartiets siffra, som herr Hedlund
riktigt uppfattade, var cirka dubbelt så
stor.

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet STRÄNG:

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr talman! Jag utgick ifrån att
både herr talmannen och kammaren
höll mig räkning för att jag inte invecklade
mig i alla detaljerna utan
tillät mig att bara meddela slutresultatet
av herrar oppositionsledares
skuggbudgeter. Men nu har herr Heckscher
direkt påkallat en närmare redovisning.

Om herr Heckschers förslag går igenom
— om han inte tar tillbaka det
förstås — kommer resultatet att för helt
år bli följande.

Miljoner

kr.

Ortsavdragshöjningen ........ 135

Sänkning av skatteskalorna . . 300

90 procents skatteuttag ...... 520

Slopandet av skatt på bensin

och brännoljor ............ 145

Slopandet av omsättningsskatt
på industriens förbruknings varor

.................... 100

Avskrivning på maskiner efter

återanskaffningsvärdet .... 50

Höjning av förvärvsavdraget . . 12

Skattelättnad för folkpensionär 40

Sparfrämjande åtgärder ...... 200

Övriga skattesänkningar ...... 56

En snabb hopsummering av detta
ger till resultat .......... 1 558

Herr Heckscher föreslår emellertid
också vissa besparingar och vissa utgiftsökningar
i den budget som här
behandlas. Utgiftsökningarna uppgår
till 342 miljoner och utgiftsminskningarna
till 615. Om skillnaden 273 miljoner
dras ifrån 1 558 återstår 1 285 miljoner.

Jag vill till herr Ohlin upprepa den
fråga jag ställde i mitt tidigare inlägg.
Skall jag ta herrarna på allvar
när ni yrkar att omsättningsskatten på
investeringsvaror skall slopas? Herr
Ohlin säger att folkpartiet i varje fall
inte yrkar det för 1962/63 och inte
heller för 1963/64.

(Här inföll herr Ohlin: Vi har röstat
emot.)

Varför motionerar man då och begör
att skatteutredningen skall framlägga
förslag om att — i den mån jag
har fattat rätt — omsättningsskatten
på investeringsvaror skall slopas. Eller
menar man i själva verket att skatteutredningen
icke skall framlägga förslag
härom. Man kanske anser att man
vid varje tillfälle när man talar inför
industrikretsar eller andra församlingar
ändå bör ha möjlighet att hänvisa
till någon formulering i en motion vid
detta års riksdag. Vi är inte alldeles
ovana vid det från folkpartiets sida,
och det är kanske den rimliga förklaringen.

Jag vill vidare säga, att den regeringsdeklaration
som jag gjort i fråga
om de ensamstående vårdnadshavarna
inte är någon hastigt påkommen ståndpunkt
på regeringsplanet. Redan i februari
månad i år skrev jag en artikel
till Kuriren i Uddevalla, som publicerade
den, där jag klart och tydligt sade
ifrån, att vi på socialdemokratiskt håll
och inom regeringen inte är nöjda med
den utformning som beskattningen har
för de ensamstående vårdnadshavarna.
Vi ämnar komma tillbaka till denna
fråga och justera nu gällande beskattningsregler
i fråga om dem. Inom regeringen
och inom riksdagsgruppen har
diskuterats olika former för en sådan
justering, vilken diskussion jag kanske
inte har skyldighet att redogöra för
närmare och det har kommit till uttryck
i utskottets skrivning som jag
nyss citerade. När vi fick se reservationen,
som vi tycker är otillfredsställande
när det gäller att ge de ensamstående
vårdnadshavarna ett handtag,
hade vi ett behov av att offentligt deklarera
detta på nytt.

Herr Hedlund gjorde en reservation
i sitt inlägg som jag är ganska tacksam
för. Han säger, att frågan om huruvida
de långtgående förslag, som centerpartiet
framställer i sin skuggbudget skall
genomföras, självfallet blir beroende
av konjunkturutvecklingen. Gör man

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

den reservationen, så är förslagen inte
så farliga. Då kan man vänta med att
genomföra dem ett år eller kanske två
eller tre år. Jag fick faktiskt, då jag
läste en del mera kostsamma förslag,
den uppfattningen, att man avsåg en
beställning redan till höstriksdagen och
att ändringarna skulle genomföras den
1 januari nästa år oavsett det aktuella
konjunkturpolitiska läget.

Herr Hedlund sade vidare, att svenska
folket har ett behov av att få en
redovisning över de löpande utgifterna
såsom de bokas på driftbudgeten. Det
får emellertid svenska folket så länge
vi har en redovisning på drift- och
kapitalbudgeten, och det kommer vi väl
att ha ytterligare en tid framöver föreställer
jag mig. Men när man för in
diskussionen på det konjunkturpolitiska
fältet och de samhällsekonomiska motiven,
så menar jag att herr Hedlunds
eget resonemang blir ett resonemang
om totalbudgeten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var verkligen tur
att finansministern talade om hur han
räknat, ty det framgick genast var felet
ligger i statsrådets räkning. De förslag
vi framlagt om nya skatteskalor
och om en uttagningsprocent av 90 är
alternativa. Det framhöll redan herr
Nilsson i Svalöv i sitt anförande. Om
riksdagen bifaller våra förslag beträffande
skatteskalorna, så kommer vi att
biträda förslaget om en uttagningsprocent
av 100. Om riksdagen däremot avslår
förslaget beträffande skatteskalorna,
yrkar vi på en uttagningsprocent av
90. Nu har statsrådet räknat ihop båda
sakerna och utgår ifrån, att vi skulle
yrka på en uttagningsprocent av 90 vid
genomförande av de nya skatteskalorna.
Det skulle vara intressant att veta
hur hans beräkning skett. Det skulle
ha vetenskapligt intresse. Det viktiga
är emellertid att statsrådets beräkningar
vad beträffar högerpartiets förslag
bygger på rent missförstånd, ett miss -

förstånd som — det skall jag gärna
medge ■— är utsäktligt på grund av
det sätt på vilket detta ärende föredragits.
Hade vi fått behandla bevillningsutskottets
betänkande nr 45 först
och nr 50 efteråt, så skulle detta missförstånd
aldrig ha uppkommit.

Jag skall gärna erkänna, att det har
varit intressant att lyssna på den heta
och bittra debatten mellan opposionsledaren
Hedlund å ena sidan och statsrådet
Sträng å den andra. Jag har
en känsla av att centerpartiets ställning
som oppositionsparti i denna debatt
legat uteslutande på det terminologiska
planet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Ohlin. Jag börjar förstå honom
litet bättre nu och kan litet bättre följa
hans beräkningar. Han säger att vi
skall inte räkna med kostnaderna för
minskad omsättningsskatt på investeringsvaror,
och jag förstår ju att han i
varje fall i det sammanhanget avser
budgetåret 1962/63. Emellertid är det ju
inte så mycket det budgetåret som vi
nu talar om utan det nästföljande. Nu
har vi fått höra att ifrågavarande skatteminskning
inte skall träda i kraft då
heller. Herr Ohlin, på en del lådor som
fraktas med bil eller järnväg brukar det
finnas en etikett där det står »Varsamt,
får ej vändas». Jag undrar om inte på
ifrågavarande motioner borde ha stått:
»Får inte under några förhållanden
träda i kraft så att det berör budgetåret
1963/64».

Till herr Heckscher vill jag säga, att
jag ber att få tacka för hans vänlighet
och hoppas att även han kommer att
vara hänsynsfull mot centerpartiet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har hänvisat till att
frågan om omsättningsskatten på investeringsvarorna
skulle tas upp av
skatteberedningen i samband med dess
allmänna översyn av skattesystemet. Vi

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

liar också hänvisat till att man skall
överväga även andra former av indirekt
beskattning. Vi har dessutom röstat
mot centerpartiets förslag, som jag tolkade
så, att det ville driva fram borttagande
av omsättningsskatt på en väsentlig
del av investeringsvarorna ungefär
vid tidpunkten 1963/64. Det har
därför varit fullständigt klart hela tiden,
att vi inte har föreslagit något
borttagande av omsättningsskatten på
investeringsvaror de närmaste åren
men däremot på produktionens förbrukningsvaror,
herr Hedlund. Beträffande
dessa har vi velat ha ett snabbt
borttagande av omsättningsskatten.

När detta alltså är fullständigt klart
och när det är så uppenbart vilken
ställning vi intagit inte bara i motioner
och reservationer utan även vid röstning
i denna kammare, kan man fråga
sig: Vad är förklaringen till att herr
Brandt i Aspabruk och herr Sträng till
varje pris har velat ge det intrycket, att
man till folkpartiets krav måste lägga
en post på 600 å 700 miljoner kronor?
Det kan inte finnas mer än en förklaring
härpå: man har svårt att finna
tillräckligt vägande angreppspunkter
på våra verkliga förslag, och därför
försöker man sig på denna operation.
När den avsikten nu är avslöjad är det
fullständigt klart, t. o. m. om man skulle
acceptera herr Strängs siffror, som
jag för folkpartiets del skall diskutera
då jag får dem i detalj redovisade och
har tid till diskussion — att centerpartiets
budgetförslag visar en belastning
av budgeten som är ungefär dubbelt så
hög som folkpartiets. Jag undrar om
inte finansministern skulle vilja ta detta
till intäkt för en kommentar om vilket
förslag han med sitt talessätt anser
vara »mest horribelt»?

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det heter ju att den
som tiger samtycker, och kanske jag
kan tolka finansministerns tystnad beträffande
de fakta jag pekade på som

ett erkännande, att så illa ställt är det.
Kanske jag t. o. m. vågar gå ytterligare
ett steg och anta, att denna tystnad är
ett uttryck för dåligt samvete. Det vore
i så fall inte så illa.

Till herr Ohlin vill jag säga, att det
är möjligt att både folkpartiet och andra
partier uppfattade reservationen som
ett litet steg framåt. I jämförelse med
den deklaration, som nu angivits från
regeringsbänken i denna fråga, är den
emellertid inget steg alls. Deklarationen
visar dock på ett steg som är möjligt
att ta nu. Jag tycker det skulle vara
klokt om folkpartiet och andra, som
verkligen ivrar för en lösning av denna
fråga, tog regeringen på orden i stället
för att utgå från att ingenting har förändrats
genom denna deklaration. Jag
skulle bli högst förvånad, om folkpartiet
och de övriga borgerliga partierna
i den votering som kanske kommer till
stånd — om någon begär votering på
vederbörande reservationer — skulle
föredra sitt demonstrationsförslag framför
den praktiska lösning som har angetts
av regeringen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag får använda ett
älsklingsuttryck av herr Ohlin vill jag
säga, att jag finner denna inställning
från folkpartiets sida i dag förbluffande
märklig. I bevillningsutskottet har vi
fått kämpa, diskutera och med alla möjliga
argument försöka tillbakavisa kravet
från folkpartiet att omsättningsskatten
på investeringsvaror skall bort.
Man har t. o. m. begärt en skrivning till
allmänna skatteberedningen. Menar herr
Ohlin att vi nu kan gå ut till representanter
för det svenska näringslivet och
säga, att allt detta tal och alla dessa
aktioner från folkpartiet beträffande
omsättningsskatten på investeringsvaror
var rena skenfäkteriet och att det inte
legat något allvar bakom? Kan vi säga
detta till herr von Sydow och hans
kamrater inom näringslivet?

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar fasta på vad herr
Ohlin sagt här flera gånger, att förslaget
om att ta bort omsättningsskatten
på investeringsvaror under inga förhållanden
får träda i kraft budgetåret
1963/64. Jag förmodar att förslaget då
blir ganska ointressant för dem det
gäller.

Herr Ohlin fällde vidare ett uttryck
som var litet märkligt. Han ville att
finansministern skulle gradera folkpartiets
och centerpartiets förslag och avgöra
vilket som var »mest horribelt». Det
betyder att herr Ohlin känner med sig
att hans förslag är horribelt. Jag måste
säga att mycket har jag varit med om
här i kammaren, men att få höra herr
Ohlin stå här och gång efter annan säga
till centerpartiet »ni vill sänka skatten
mer än vi, ni vill sänka skatten mer än
vi», det hade jag inte väntat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall gärna korrigera
mig beträffande högerns alternativ. Men
antingen jag vid den korrigeringen räknar
med det ena eller med det andra
alternativet blir det ändå än budgetförsämring
enligt herr Heckschers förslag,
i det ena fallet med närmare 700 miljoner,
i det andra med närmare 900 miljoner.
Om nu inte herr Heckscher i den
allmänna lösligheten springer från sitt
partis uppfattning att omsättningsskatten
på investeringsvarorna bör slopas
— som jag fann att herr Ohlin nu
gör —- bör jag rimligtvis lägga till de
700 miljoner som ett slopande av omsättningsskatten
på investeringsvarorna
innebär, och då står herr Heckscher
fortfarande som suverän ledare i den
skattesänkningsaktion som här etablerats.

Herr Heckscher är påtagligt irriterad
över att herr Hedlund och jag inte blir
mera osams än som illustrerats här. Jag
kan tala om för herr Heckscher, att det
hände ofta i regeringen att herr Hed -

lund och jag blev ordentligt osams, och
det kan vi säkert bli i fortsättningen
också. Om jag vågar tala inte bara å
egna utan även å herr Hedlunds vägnar,
tror jag dock att ingen av oss är inställd
på att bli osams med den andre på order
av herr Heckscher, hur enträget han
än kommer tillbaka med sitt önskemål.

Herr Ohlin vill som sagt inte höra
talas om slopande av omsättningsskatten
på investeringsvaror under de närmaste
åren. Hur det blir sedan vet vi inte, och
vi skall inte vara så närgångna att vi
försöker pressa ut av herr Ohlin vad
han har för uppfattning på denna punkt
om två år. Det räcker mycket bra med
att vi i dag vet att herr Ohlin inte gör
anspråk på att slopa omsättningsskatten
på investeringsvaror under de närmaste
tre budgetåren.

Herr Hagberg, tro inte att min tystnad
innebär något slags accept på herr Hagbergs
utläggningar om skattepolitiken.
Jag har en stark känsla av att kammaren
redan har börjat bli trött på denna
långa debatt, och jag tyckte därför att
det var rätt onödigt att ta upp en polemik,
eftersom jag så många gånger i
denna talarstol har företrätt en skattepolitik
som innebär att vi har en förhållandevis
hög generell varubeskattning.
På den punkten behöver inte herr
Hagberg ett ögonblick tveka om var
lian har mig.

Nu har Sovjetunionens finansminister
varit vänlig nog att bjuda in mig till
Moskva för att studera ekonomiska frågor
och skattefrågor. Jag skall fråga honom
hur man där ser på varubeskattning
och omsättningsskatt. Det kan ha sitt
intresse, ifall herr Hagberg och jag
kommer i nya diskussioner längre fram.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vår ståndpunkt i fråga
om investeringsvarorna är uttalad i en
reservation till bevillningsutskottets betänkande
nr 39, där det hemställs »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att det synes riksdagen an -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m., tillika svar på interpellation av herr
Ohlin ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring å vissa livräntor, m. m.

geläget att allmänna skatteberedningen
upptar till ingående prövning frågan
om investeringarnas behandling inom
ramen för den indirekta beskattningen».

Det är en ståndpunkt som varken jag
eller veterligen någon annan högerman
har för avsikt att gå ifrån. Däremot skulle
det vara en synnerligen optimistisk
uppfattning om allmänna skatteberedningens
verksamhet, i fall man skulle tro
att ett yrkande av denna art kunde påverka
budgeten för 1963/64. Sådan hastighet
har inte allmänna skatteberedningen
hittills ådagalagt.

Slutligen är jag inte alls ledsen över
att herr Sträng och herr Hedlund är
goda vänner; tvärtom. Om någon skall
vara ledsen, är det snarare herr Hedlund,
i varje fall om han gör anspråk
på att tillhöra oppositionen.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag får väl önska finansministern
lycklig resa. Kanske jag vågar
uttala den förhoppningen att han, när
han studerar det skattesystem man har
i Sovjetunionen, kommer underfund
med att han är inne på fullständigt tokiga
vägar här i Sverige. I Sovjetunionen
är nämligen den enda väsentliga
skattekällan företagen själva. Om finansministern
skulle komma in på den tanken,
skulle vi mycket snart finna en
gemensam nämnare för vår bedömning
av skattepolitiken.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! 1 en interpellation till
statsministern har herr Ohlin ställt vissa
frågor om regeringens inställning till
kompensationsanordningar mot penningvärdeförsämring.
Till svar på interpellationen,
vilken av statsministern
överlämnats till mig för besvarande, får
jag anföra följande.

I likhet med interpellanten skall jag
i detta sammanhang inte gå in på de
allmänna frågor som gäller utformning -

en av en ekonomisk politik som har till
mål att upprätthålla den fulla sysselsättningen,
bevara penningvärdet och
främja en snabb expansionstakt i ekonomien.

Av de tre konkreta frågor som interpellanten
ställt, gäller den första värdesäkring
av livräntor från den obligatoriska
trafikförsäkringen. Denna fråga
behandlades senast av fjolårets riksdag
i anledning av väckt motion (motion
II: 191, IAU 26/1961). Utskottet uttalade
därvid enhälligt att det vore ett angeläget
önskemål att trafiklivräntor icke
förlorar i realvärde till följd av förändringar
i penningvärdet men att starka
skäl talade för att frågan inte löstes
separat för trafiklivräntorna utan i ett
sammanhang för alla skadeståndsersättningar
av livräntekaraktär, vilka avser
förlorad inkomst eller försörjning. Utskottet
ansåg att problemet i första hand
borde angripas inom skadeståndsrättens
område. Utskottet avslog motionen.
Någon riksdagsskrivelse i frågan finns
alltså icke. Frågan är uppmärksammad
inom regeringen, och det torde vara
överflödigt att här erinra om den vikt
som regeringen tillmäter frågan om ett
värdebeständigt skydd mot inkomstbortfall.
Jag vill vidare erinra om att de senaste
årens största reform, den allmänna
tjänstepensioneringen, numera ger ett
sådant skydd. Det värdebeständiga
skyddet har vid årets riksdag ytterligare
utbyggts genom riksdagens nyligen
fattade beslut om stora förbättringar
inom ålders- och invalidpensioneringen.
Samtidigt har yrkesskadelivräntornas
realvärde återställts. Härigenom
har frånvaron av värdegaranti på de av
interpellanten åsyftade livräntorna för
framtiden visserligen blivit socialt ett
något mindre allvarligt problem samtidigt
som denna brist emellertid nu
framstår som än mer markerad än tidigare.
Med hänvisning till vad tidigare
anförts är jag dock för dagen inte
beredd att ta ställning till om det är

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m., tillika svar på interpellation av herr
Ohlin ang. kompensation för levnadskostnadsfördyring å vissa livräntor, m. m.

lämpligt att lösa trafiklivräntornas problem
separat från övriga livräntor. En
värdesäkring reser vidare frågan om
formerna för dess finansiering. Det nu
pågående utredningsarbetet inom värdesäkringskommittén
torde komma att
lämna ett väsentligt bidrag till frågans
närmare belysning. Som bekant är regeringen
inte heller främmande för olika
former av fördelningssystem för att
lösa värdegarantiproblemet.

Interpellantens två övriga frågor har
jag med det anförda redan delvis besvarat.
Dessa frågor avser dels värdesäkring
av privata livräntor utan samband
med statlig lagstiftning, dels penningvärdegaranti
åt långsiktigt sparande
som inte sker i realvärden. Utan tillgång
till värdesäkringskommitténs utredningsresultat,
vilket beräknas föreligga
inom loppet av detta år, kan dock
dessa problem inte diskuteras på ett
fruktbart sätt. Att avge allmänna deklarationer
i de av intcrpellanten upptagna
frågorna utan redovisning av de
medel med vilka dessa deklarationer
skall infrias, finner jag föga meningsfullt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern framhåller
att frågan om livräntors värdefasthet
skall enligt riksdagens mening
lösas i större sammanhang, men samtidigt
tvingas han omtala att yrkesskadelivräntornas
värde har, åtminstone i
viss mån, återställts genom beslut vid
årets riksdag. Man måste fråga: Varför
kan inte regeringen också ta upp spörsmålet
om trafiklivräntornas värde? Såvitt
jag förstår är den saken synnerligen
ömmande, eftersom nedgången av
dessa räntors värde mycket hårt drabbar
många människor som i alla fall
är ogynnsamt ställda.

Jag vill därför uppmana finansministern
att se till att någonting göres i det -

ta avseende. Lika väl som man tar upp
frågan om det ena slaget av livräntor
bör man kunna ta upp frågan om det
andra slaget. Att detta kommer att resa
finansieringsproblem är ganska självklart,
men den sidan av problemet bör
kunna skyndsamt utredas.

Vad den allmänna frågan beträffar
hänvisar finansministern till värdesäkringskommittén
och säger att resultatet
av dess arbete kan beräknas föreligga
under årets lopp. Är finansministern
säker på att denna kommitté, som
enligt vad jag tror mig veta under de
gångna tre åren har arbetat rätt långsamt,
blir färdig före årets slut? För
min del ställer jag mig tills vidare en
smula undrande till uppgiften om att
resultatet av utredningen skulle kunna
förväntas så snabbt.

För övrigt är inte direktiven för värdesäkringskommitténs
utredning tillräckligt
positiva och motsvarar inte
den attityd som jag för min del anser
motiverad i detta sammanhang, nämligen
att en av det svenska samhällets
stora orättvisor är att en mängd människor
genom inflationen berövas en
skälig inkomststandard. Jag har inte
den inställning som finansministern här
tidigare beskrivit, att eftersom det hela
inte betyder så mycket för de flesta
människor, så får man lov att bortse
från de andra, när det gäller en så svår
fråga som denna.

Det är en orättvisa och en dumhet
att inte göra något åt dessa ting. Enligt
min mening hade det därför varit
angeläget att finansministern sörjt
för att utredningen hade fått sådana arbetsmöjligheter
att den kunde varit färdig
tidigare. Erfarenheten visar att regeringen,
om den så vill, kan få utredningar
att arbeta skyndsamt, men att
en utredning också kan dra ut på tiden
därest regeringen inte är intresserad
av saken. Detta kan bl. a. bli fallet,
om man för uppgifterna anlitar personer
som är så arbetsbelastade att ut -

82 Nr 24 Fredagen den

redningens verksamhet inte kan forceras.

Finansministern har själv erkänt att
det föreligger risk för fortsatt inflation,
och detta ger ökad styrka åt kravet på
att man tar allvarligare på föreliggande
problem än regeringen på många år
gjort. Jag kan inte, herr talman, dölja
att jag finner finansministerns interpellationssvar
och hans tidigare yttranden
i dag vittna om ett otillräckligt intresse
för både det begränsade, konkreta
spörsmålet och det mera omfattande.
Enligt min mening är regeringens attityd
nedslående.

25 maj 1962 em.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fådem

Sune K. Johansson

Fredagen den 25 maj

KL 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar,
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkanden nr 45, i anledning
av väckta motioner angående
ortsavdragen vid beskattningen samt de
vid taxering till statlig inkomstskatt
gällande skatteskalorna, nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter
m. m., och nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1962/
63, m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, jämlikt förut gjord
anteckning, till

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s),
som yttrade:

Herr talman! Till den hittills förda
debatten skall jag inte tillägga så särskilt
mycket. Dels har vi ju haft en stor ekonomisk
debatt för ungefär en vecka sedan,
och dels har det i dag upprepats
alla de argument som vi här i kammaren
känner igen sedan åratal tillbaka.
Att tillföra den delen av debatten
något nytt tror jag mig därför inte om
att kunna göra. Jag skall här bara ta upp
ett avsnitt av vad som hittills diskuterats
och, även med risk att upprepa vad
finansministern redan framhållit, knyta
några synpunkter till detsamma.

Låt mig då först gratulera mitt eget
parti till att man på den borgerliga sidan
tydligen avser att även i årets valrörelse
föra upp skattefrågan till en av de stora
frågorna i valet. Vi har för vår del
ingen anledning att beklaga detta. Tvärtom
hälsar vi med tillfredsställelse att
oppositionen fortsätter med den taktik

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

man har använt under en lång följd av
år och, som jag tror, med skäligen magert
utbyte.

Det är nu en gång så att människor
inte är så okunniga om dessa ting som
oppositionen tror. Det intensiva upplysningsarbete,
som vi socialdemokrater
har bedrivit, har inte varit alldeles utan
resultat. Folk har numera ganska klart
för sig sambandet mellan skatter och social
standard och även i fråga om statsbudgetens
och finanspolitikens roll i
konjunktursammanhang. Det går därför
inte längre att inbilla folk att man kan
uppnå hög social standard utan att behöva
betala för den. Det går inte heller
särskilt bra att få folk att tro att man
kan fora en aktiv konjunkturpolitik utan
att göra de finanspolitiska ingripanden
som är nödvändiga.

Nu menar oppositionen att såväl det
statsfinansiella läget som konjunkturerna
motiverar långt gående skattesänkningar.
Man tar konjunkturnedgången
inom vissa delar av näringslivet till intäkt
för kravet på sänkta skatter. Detta
resonemang kan låta bestickande mot
bakgrunden av den konjunkturteori, som
främst Wigforss introducerade i början
på 1930-talet och som innebar, att
statens inkomster minskas vid en nedgång
och ökas vid en uppgång i konjunkturerna,
utöver vad som rent siffermässigt
behövs för att täcka statens
utgifter.

Men är nu dagens läge jämförbart med
det konjunkturläge på vilket 1930-talets
teori passade in? Det var om detta jag
närmast ville säga några ord, herr talman.

Bortsett från det betydligt mer komplicerade
maskineri som såväl samhälle
som näringsliv i dag utgör, är
ändå hela bilden nu en helt annan än
den som födde tanken på att med statens
budget som instrument påverka
konjunkturförloppet. Vi liar i dag en
totalt sett hög, närmast stigande, efterfrågan
på konsumtionsvaror. Vi har fortfarande
en hög, om än i förhållande till

den närmast bakåt i tiden liggande något
lägre investeringstakt. Jag frågar
mig då, om man verkligen kan på allvar
mena att det finns anledning att genom
skattesänkningar ytterligare späda på
konsumtionsefterfrågan. Inte förbättrar
man därigenom läget för de näringsgrenar
och företag som i dag kämpar
med svårigheter. En allmän ökning av
konsumtionsefterfrågan riktar sig väl
knappast mot malm, trävaror, massa
eller järnbruksprodukter. Det blir i stället
de vanliga konsumtionsvarorna som
kommer att efterfrågas i ökad utsträckning,
kanske främst importerade sådana,
exempelvis bilar och dylikt. Med
en sådan politik kan vi råka i samhällsekonomiska
besvärligheter genom att vi
med minskade exportintäkter skall betala
en ökad import. Försämrad betalningsbalans
och likviditetssvårigheter
blir följden, utan att de av konjunkturnedgången
drabbade näringarna har någon
som helst fördel av åtgärden. Man
kan därför inte, menar jag, med generellt
verkande medel av typen skattesänkningar
angripa den konjunkturnedgång
som drabbat vissa begränsade delar
av näringslivet. Det får, som finansministern
redan framhållit, ske på andra
vägar och med andra medel.

Herr talman! Det var egentligen inte
för att säga detta som jag begärde ordet,
utan det var för att ta upp en annan
sida av den ekonomiska utvecklingen,
vilken på sistone orsakat mycken oro,
främst bland löntagarna. Inom den fackliga
men också inom den politiska delen
av arbetarrörelsen har resultatet av årets
lönerörelser hälsats med tillfredsställelse.
Det har i år varit möjligt att få
gehör för det gamla kravet om likaberättigande
för den kvinnliga arbetskraften,
även om den framgång som i
år nåtts endast är ett första steg på
vägen mot full likställighet för kvinnorna
på arbetsmarknaden. Vidare har
det varit möjligt att i viss utsträckning
förbättra läget för de lågavlönade —
eller kanske riktigare uttryckt underbe -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

talda ■— grupperna. Allt detta är glädjande
och ett praktiskt uttryck för den
solidariska lönepolitik fackföreningsrörelsen
sedan länge drivit. Vi har väl
också alla varit medvetna om att den
solidariska lönepolitiken innebär att de
högt betalda grupperna får finna sig i
en mindre snabb reallöneökning för att
de eftersatta grupperna skall få en starkare
ökning. Vi har inte heller — med
hänsyn till lokaliseringen inom näringslivet
av de lågavlönade grupperna •—
förbisett att en kraftigare löneökning
för dessa grupper kunde komma att
tvinga fram vissa prisstegringar. Vad
man i dag ställer sig frågande inför är,
om de i anslutning till lönerörelsen vidtagna
prisstegringarna har varit befogade.
Det har i pressen redovisats prisstegringar
på vissa enskilda varor,
som — om uppgifterna är riktiga —
knappast kan motiveras med den kostnadsökning
för handeln som löneökning
har fört med sig. Det är mot dylika,
som man tycker, helt obefogade
prisstegringar som löntagarna kraftigt
reagerat. Man har tyckt sig vara utsatt
för en oskälig uppskörtning från handelns
sida, och man anser att affärsmännen
med löneökningen som förevändning
passat på att höja priserna
långt över vad lönestegringarnas kostnadsfördyrande
effekt kunde ge anledning
till.

Hur det förhåller sig med den saken
skall jag för dagen låta vara osagt. Den
kostnadsjämförelse, som pris- och kartellnämnden
för närvarande håller på
med, är ännu inte tillräckligt långt
kommen för att man skall kunna ha någon
klar bild av vad som egentligen
skett på prisområdet. Det dröjer ännu
minst två veckor, kanske mera, innan
nämndens undersökningar kan presenteras.
Till dess kanske det kan vara
klokt att vänta med ett slutomdöme.

Vad man däremot redan nu vet är i
hur hög grad lönerörelsernas effekt påverkat
detaljhandelns kostnader. Enligt
utredning som pris- och kartell -

nämnden gjort kan denna effekt beräkräknas
vara högst 2,4 procent. Om man
förutsätter, att riktprisföljsamheten nu
är lika stor som den visat sig vara vid
tidigare av nämnden gjorda undersökningar,
och samtidigt tar med i bilden
att i siffran 2,4 procent inte ingår någon
del av kostnadsökningen i partihandelsledet,
kanske man kan utgå från
att siffran rent statistiskt sett tämligen
väl korresponderar med den av köpmannaföreningarna
och de kooperativa
lagercentralerna genomförda höjningen
av riktpriserna.

Jag vill emellertid understryka att
man i pris- och kartellnämndens undersökning
och i det siffermässiga utfallet
på 2,4 procents kostnadsökning icke
tagit med de möjligheter till kostnadsbesparing
genom rationalisering som
borde finnas även inom varudistributionen.
Att hävda att man inom handeln,
oberoende av vad som sker inom andra
områden av näringslivet, vid varje kostnadsfördyring
skall ha rätt att kompensera
sig helt genom höjda varupriser är
enligt mitt sätt att se en orimlig ståndpunkt.

Låt mig, herr talman, erinra om att
enligt ett tidningsuttalandc av arbetsgivargeneralen
Kugelberg, som finansministern
redan förut varit inne på, räknar
han med att industrien skall klaraårets
avtalsenliga lönehöjningar utan
genomslag i priserna. »De nya lönerna»
— alltså inom industrien — »håller sig
i regel inom ramen för produktivitetsutvecklingen»,
framhöll direktör Kugelberg.
Man borde då också, menar jag,
ha rätt att fordra att även en del, kanske
en större del, av löneökningen inom
handeln skall kunna täckas in genom
rationalisering och förbättrad produktivitet.
Det sker förmodligen också i
vissa fall, och i de fallen föranleder
prishöjningarna en direkt ökning av
vinstmarginalerna. Där kostnadsökningen
inte alls eller endast till en mindre
del kan täckas in genom produktivitetsförbättringar
— jag erkänner villigt att

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

det på en del områden är svårt — får
väl ändå handelns företrädare på samma
sätt som industriens se till att rationaliseringsarbetet
inom varudistributionen
intensifieras. Konsumenternalöntagarna
har ingen anledning att acceptera
alla prisstegringar som täckning
för en kostnadsökning, vilken rimligen
— helt eller delvis — kan elimineras på
annat sätt.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter på ett område av den
ekonomiska utvecklingen som förorsakat,
som jag sade, mycken oro på löntagarhåll.
Jag tror också att den aktivitet
och påpasslighet, som pris- och kartellnämnden
visar då det gäller att följa
den utveckling vi nu är inne i, av de
flesta hälsas med stor tillfredsställelse.
En prisövervakning av det slag vi nu
har fyller en betydande uppgift. Att
allmänheten snabbt får en objektiv belysning
av vad som sker bidrar till
skärpt vaksamhet från konsumenternas
sida och minskar riskerna för obefogade
prisstegringar.

Jag skall för närvarande inte säga
mer i denna fråga utan vill avvakta resultatet
av de utredningar som pågår
och av de kontakter näringsfrihetsombudsmannen
redan tagit med de närmast
berörda parterna.

Därefter anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi anser inte för vår
del att den överbalansering av driftbudgeten,
som har skett under en rad
år och som fortsätter, är försvarlig med
tanke på det sätt varpå statens finanser
klaras. Jag nämnde i min replik
tidigare hur allvarlig tendensen för
närvarande är: att de indirekta skatterna
redan representerar två tredjedelar
av statens skatteinkomster, att alltså
proportionerna på ett årtionde har
direkt vänt. Samtidigt är det uppenbart
att de direkta skatterna har nått en sådan
höjd att möjligheten att något

nämnvärt lösa finansieringsproblemet
genom höjningar av de direkta skatterna
är mycket liten.

Kvar finns ett par områden, där man
enligt vår mening kan pressa hårdare.
Bolagsskatterna anser vi kan återföras
åtminstone till de 50 procent som gällde
för två år sedan. Vi anser också att
förmögenheterna kan beskattas hårdare.
Alldeles oavsett att vi för närvarande
inte anser oss kunna resa frågan om
konfiskation, tycker vi att det ringa
bidrag förmögenhetsskatten nu ger till
finansieringen av statens kostnader borde
motivera en höjning av denna skatt.
Men jag medger samtidigt, att även om
en sådan höjning sker kommer finansieringsproblemen
inte att lösas på
längre sikt. Det är uppenbart att vi närmar
oss ett läge, där helt nya åtgärder
för att klara de växande finansieringsbehoven
måste övervägas.

I den utredning som nu arbetar leker
man — det framgår ganska klart
av olika uttalanden som gjorts — med
tanken att kunna skruva upp omsättningsskatten
ytterligare några procent.
Och det är möjligt att folket tål ännu
en viss pressning därvidlag. Men även
om omsättningsskatten fördubblas och
man tar in låt mig säga bortåt 6 miljarder
genom omsättningsskatten, så
tror jag inte att man, med den snabba
expansion av utgifterna som för närvarande
sker, på längre sikt löser frågorna
ens därigenom.

Därför är det min övertygelse att
den nuvarande majoriteten i den svenska
riksdagen kommer att ställas inför
frågan om helt nya åtgärder. Dessa åtgärder
kan naturligtvis bara innebära
att en större andel läggs på produktionen.
Det nuvarande systemet att pressa
de fattigaste människorna, att lägga
hela beskattningsprincipen så att den
riktar stöten mot dem som har det svårast
i ekonomiskt avseende, blir ohållbart
i längden, och det kommer även
att visa sig att tiden för fullföljande av
denna linje är begränsad.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

Det sorgliga är ju att regeringspartiet
saknar ett program för en socialistisk
omgestaltning. Socialdemokratien
har genomfört en rad programrevisioner,
och den gemensamma nämnaren
för dessa har varit att man ur programmet
försökt avlägsna just de punkter,
där friktionen med de borgerliga
åskådningarna har varit starkast. 1944
åkte klasskampen ur programmet. Naturligtvis
kan olika meningar råda om
önskvärdheten av klasskamp — det förstår
vi — men det är en realitet som
man inte kan önska sig ifrån. För vår
del anser vi att klasskampen fyller en
mycket positiv funktion, alldeles oavsett
att den är det enda medlet för de
arbetande människorna här i landet att
hävda sig. Den senaste revisionen av
det socialdemokratiska programmet attackerade
socialiseringskravet, och det
är nu inte mycket kvar därav i partiprogrammet.
Man talar om blandsamhälle,
om att samhälleliga åtgärder skall
vidtagas endast i den mån produktionen
inte visar sig vara effektiv o. s. v.
Men vilket mått man har på effektiviteten
anges naturligtvis inte.

Nå, jag menar därför inte att regeringspartiet
skulle ha förkastat tanken
på en socialistisk omgestaltning av Sverige.
Åtminstone lever väl idén kvar
hos de stora massorna inom partiet.

Men går jag så över till dagspolitiken
får jag konstatera, att mellan det
kommunistiska partiet och regeringspartiet
är motsättningarna i de flesta
frågor teoretiska. Jag nämner utrikespolitiken,
där målsättningen är gemensam.
Det är ju alltid nyanser i politiken,
men själva målsättningen är klar,
även om regeringspartiet på sistone velat
söka en lösning av vissa frågor genom
associering med EEC. Vad som
förespeglar vederbörande torde vara
att vi skall komma innanför tullmurarna,
så att exporten till EEC-länderna
inte skall få höga sådana barriärer att
klättra över. Vid ståndpunktstagandet
sneglar man väl också på de inre för -

in.

hållandena och vill hindra en skärpning
av motsättningarna mellan regeringen
och de kapitalistiska krafterna,
företrädda även här i riksdagen. Men
i fråga om själva målsättningen råder
som sagt inga meningsskiljaktigheter
mellan oss och regeringen.

Detsamma kan jag säga om socialpolitiken,
där regeringen under de senaste
åren mycket kraftfullt hävdat en
linje som vi för vår del kunnat helhjärtat
understödja och som i huvudsak
motsvarat våra uppfattningar om
vad som varit realistiskt möjligt under
rådande förhållanden.

Detta gäller också kulturpolitiken och
särskilt skolpolitiken. Icke minst det
beslut om den nya skolan, som nyss
har fattats av riksdagen, motsvarar
mycket högt ställda anspråk, och vi
har också helhjärtat kunnat biträda
denna stora reform. Vi har väl i huvudsak
också samma uppfattning om
nödvändigheten av att slå vakt om de
demokratiska fri- och rättigheterna,
och beträffande regeringsfrågan anser
vi, rent parlamentariskt, att varje nu
tänkbar regeringskombination vore
sämre än det nuvarande tillståndet.

I två frågor, nämligen militärfrågan
och den ekonomiska politiken, intar vi
däremot en mycket kritisk attityd mot
regeringen. I militärfrågan rör sig inte
diskussionen om huruvida vi skall ha
ett försvar eller inte. Det är självklart
att Sverige skall ha ett försvar. Detta
hänger bland annat samman med vår
neutralitetsmålsättning. Däremot anser
vi att man för närvarande inte vill ta
hänsyn till den revolution som har ägt
rum i den militärpolitiska och militärtekniska
utvecklingen. I dessa hänseenden
är allt som göres i detta land
konventionellt och konservativt. Även
om man har visst sinne för tekniska
nyheter, har man i det väsentliga inte
velat ändra någonting. Något som är
typiskt för försvar sväsen det är oviljan
att lära av de störa erfarenheter och
lärdomar som dock gavs under försvå -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

ret av den nationella friheten i Europa
i kampen mot nazismen.

Det tycks bara finnas en linje: att
ösa ut pengar. För detta år kan man
räkna med att den budget som riksdagen
hittills har biträtt kommer att sluta
på 3,7 miljarder kronor. Då räknar jag
med 125 miljoner för de militära pensionerna
och även med civilförsvar
och under andra huvudtitlar undanstuckna
utgifter som har klart militära
syften. Det kan fortfarande komma
tilläggsstater, men 3,7 miljarder kronor
är i och för sig mycket pengar.

överbefälhavaren påpekade för kort
tid sedan att enbart inom industrien
är 100 000 människor ständigt sysselsatta
för försvarets räkning. Självfallet
är detta en väldig belastning på
ekonomien, inte bara genom skatterna
utan också genom att så mycken
mänsklig energi avdelas för denna uppgift,
även bortsett från den som är bunden
i den militära organisationen. Detta
måste desorganisera ekonomien och
grusa alla förhoppningar om ett någorlunda
stabilt penningvärde.

Jag vill peka på hur man i den föreliggande
propositionen — nr 150, om
inte mitt minne sviker mig —- räknar
med att det fram till 1965, alltså under
de närmaste tre åren, skall ske en automatisk
stegring av militärutgifterna
med 645 miljoner kronor. I denna summa
är inte prisstegringarna medräknade,
vilka hittills har uppgått till i genomsnitt
åtminstone 100 miljoner kronor
om året. Man förstår att vi redan
om tre år kommer att vara uppe i över
4 miljarder kronor till försvarsändamål.

Det kan förstås sägas att detta kommer
att vara beroende av politiska beslut.
Vi är emellertid inte vidare optimistiska
beträffande viljan här i riksdagen
att hålla emot i detta avseende.
Detta skulle komma att betyda att vi
under detta decennium kommer att få
en militärbudget på bortåt 6 å 6,5 miljarder
kronor. Man kan mot bakgrun -

den av dessa förhållanden göra sig en
föreställning om vilka möjligheter som
finns att i längden fortsätta att finansiera
militärutgifterna.

När det gäller den ekonomiska poliken
är det naturligtvis beträffande
skattepolitiken som motsättningarna är
alldeles särskilt skarpa. Jag har redan
tagit upp denna fråga och skall inte
närmare uppehålla mig vid densamma.
Man har under senare år talat så
mycket om kampen mot inflationen att
man kan undra hur mycket som egentligen
är kvar av den svenska kronans
värde. Om jag ser tillbaka på ett dussin
år och gör en jämförelse, finner jag
att det inte är mycket kvar av det ursprungliga
värdet. När finansministern
i dag på förmiddagen berörde inflationsproblemet,
verkade det på honom
som om det egentligen inte var någon
större fara; på sin höjd skulle rentiererna,
som bara lever av räntor, vara
i någon högre grad hotade. 1 själva
verket har miljarder och åter miljarder
på detta sätt bytt ägare, och det är därvid
de små spararna som har blivit lidande.
Det finns väl knappast en arbetare
i landet som inte har en livförsäkring
eller någon annan form av
sparkapital. Hur mycket har denne
emellertid kvar i reell köpkraft av det
han satte in för ett dussin år sedan?

Denna process fortsätter oavbrutet.
Under senare år har i genomsnitt 5
procent av de sparade medlen årligen
ätits upp av inflationen.

Det skulle verkligen vara intressant
att få den frågan utredd, hur många
miljarder som har bytt ägare på grund
av denna systematiska för att inte säga
planmässiga inflation.

Vi har i vår motion skjutit fram några
frågor. Vi anser det inte realistiskt
att begära en sänkning av uttagningsprocenten.
Vi böjer oss för fakta därvidlag.
Men vi har velat att frågan om
ökad beskattning av bolag och förmögenheter
skall tas upp till prövning.
Vi har vidare velat höja förvärvsavdra -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

gen för ensamstående försörjare till
4 000 kronor. Detta krav kommer väl
nu att realiseras, om jag riktigt uppfattat
den deklaration som regeringen
har givit i dag. Det är ett gammalt rättvisekrav
som därmed äntligen blir tillgodosett.
Vi har dessutom rekommenderat
att man skall ha som riktpunkt
att till staten överföra det ekonomiska
ansvaret för polisen och folkpensioneringen
och vidare de viktigaste skolkostnaderna.
Man har sökt komma ifrån
detta problem genom att skapa större
kommuner, men jag tror inte att man
genom storkommunerna någon gång
kommer att kunna lösa de finansieringsuppgifter
som kommunerna har på
grund av omkostnaderna för folkpensionerna,
skolan och polisen.

Nu har regeringen lagt fram en proposition,
som när den har genomförts
innebär att poliskostnaderna överförs
till staten. Det beslut vi fattade häromdagen
avlägsnade ju det hårdaste
trycket på de svårt ställda kommunerna
vad beträffar folkpensionsavgifterna,
men detta beslut hindrar inte att
det finns skäl att dessa utgifter helt
och hållet överförs till staten. Däremot
vilar skolutgifterna med väldig tyngd
på kommunerna. Och vi anser att det
är en riktig linje att även de överförs
till staten.

Vi har ju i verkligheten endast en
skattsedel. Kommunens skatter tas ut
samtidigt med statsskatten, och skillnaden
mellan det nuvarande systemet och
en sådan ordning som vi förordat är ju,
inte att skattetrycket skulle bli större,
utan att man finge bort två orättvisor:
för det första att kommunala skatten
är proportionell, alltså förhållandevis
kännbarare för människor med små inkomster
och lättare för människor med
stora inkomster, för det andra att det
nuvarande skattesystemet är orättvist
mot många kommuner; det finns landskommuner
som har relativt väl ställt
men det finns många flera kommuner

där kommunalskatten är en oerhörd
börda.

Om man skulle lägga om beskattningen
så att finansieringen av sådana kostnader,
som måste sägas avse egentligen
statliga uppgifter, skedde genom statlig
skatt, så skulle följden bli, inte någon
påverkan på skattetrycket som helhet,
men en omläggning som bättre tillgodosåge
rättvisekravet och inte minst
de svagare kommunernas intressen. Jag
tror att om en sådan reform genomfördes
skulle kommunernas bekymmer för
lång tid framåt vara ur världen. I varje
fall skulle trycket inte vara så stort som
det för närvarande är mot ytterligare
centralisering. Centraliseringen framstår
för närvarande som oundviklig.
Utskottet säger om dessa önskemål att
det skulle kunna försvåra lämpliga lösningar
om dessa förslag nu överfördes
till skatteutredningen och bearbetades
i samband med att hela skatteproblemet
behandlades. Vilken den lämpliga lösningen
är kan man inte ge något svar
på. Man kan tänka sig att höga vederbörande
själv bär på ett svar men inte
vill redovisa det därför att vederbörande
har helt annan uppfattning om hur
denna utredning skall arbeta och vilka
resultat den skall komma till.

I föreliggande ärende finns en rad
reservationer. Utifrån de synpunkter
som vi företräder kommer vi i valet
mellan dessa reservationer och utskottets
ståndpunkt att tvingas välja utskottets
ståndpunkt, inte därför att vi anser
den tillfredsställande — dess motivering
anser vi allra minst tillfredsställande.
Men vad beträffar själva klämmen
kommer vi i nuvarande läge i allmänhet
att i valet mellan reservationerna
och utskottet stödja utskottet.

I en reservation har begärts en utredning
om de särskilda kostnaderna i övre
Norrland. Vi har väckt en motion som
visar att den mycket omdiskuterade
dyrortsgrupperingen bör så småningom
avskaffas helt. Den är inte bara orättfärdig.
Tiden själv har passerat den.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Men även på denna punkt anser vi oss
nödsakade att peka på att just de särskilda
förhållandena i övre Norrland
gör det motiverat med särskild hänsyn-.
Därför kommer vi att stödja den reservation
som centerpartiet avgivit i denna
fråga. Vi anser dess krav sakligt berättigat.

I övrigt, herr talman, ber jag få yrka
bifall till motionen nr 877 i denna kammaren.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har i olika inlägg
här i dag även i den senaste tidens
allmänna debatt — taläts om verkningarna
av årets lönehöjningar. Jag skall
inte närmare gå in på det spörsmålet,
men jag vill framhålla att lönehöjningarna
inom detaljhandeln har varit mycket
störa — de håller sig omkring 20
procent. Man blir därför ganska förvånad
när man hör denna irritation
över att priserna i den svenska detaljhandeln
kanske i någon mån har stigit.
De har alldeles säkert inte stigit mera
än vad som motsvaras av den kostnadsstegring
man haft. Man blir än mer förvånad
över dessa protester i betraktande
av förslaget om en höjning av postavgifterna,
som framlagts i proposition
nr 172 och som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 55. Vi i högerpartiet
har gått med på den föreslagna
höjningen av postavgifterna, eftersom
man naturligtvis inte kan finansiera
postverket med skattepengar; postverket
måste genom sin verksamhet få in
de pengar som fordras för att det skall
gå ihop. Även vid postverket har det
varit lönehöjningar, och därför måste
man ha ökadé inkomster. Det är emellertid
alldeles uppenbart att vissa postavgifter
kommer att höjas mycket kraftigt,
en del med inte mindre än 40 procent.
Det ger en talande bild av det
verkliga läget.

Inom oppositionen vet vi att den socialdemokratiska
regeringen alltid haft

en mycket stor hunger på skattepengar.
Denna hunger har också i mycket stor
utsträckning kunnat mättas på grund av
de löneinflationer som vi i olika sammanhang
haft. Jag skulle i detta sammanhang
vilja hänvisa till motion
II: 276, som jag och några andra kammarledamöter
väckt. Motionen behandlar
ett problem som har ett mycket nära
samband med frågan om löneinflationen.
Motionens syfte är att få till stånd
en utredning för att vi skall komma
fram till ett system för indexreglering
av ortsavdragen och skatteskalorna. Anledningen
till att vi begär denna utredning
är det förhållandet, att i den mån
inflationen ökar får ortsavdragen mindre
effekt. På grund av att vi har ett
progressivt skattesystem kommer också
skatterna att ta en allt större del av de
nya inkomster människorna skaffar sig.
Vi menar därför att man genom en utredning
borde försöka finna ett system
för att komina till rätta med detta problem.

I vår motion har vi en tabell som visar
vilken effekt inflationen får i ökade
skatter. Jag skall med några exempel
visa att det är speciellt de mindre inkomsttagarna
som fått känning av detta.

För en person med en inkomst på
6 000 kronor blir den beskattningsbara
inkomsten 1 500 kronor. Med gällande
skattesatser blir hans statsskatt 150 kronor.
Om den taxerade inkomsten stiger
med 10 procent, d. v. s. 600 kronor, stiger
den beskattningsbara inkomsten
med samma belopp eller till 2 100 kronor.
Skatten härpå blir 210 kronor,
d. v. s. 40 procent högre än innan inflationen
satte in. Inkomstökningen har
endast varit avsedd att täcka den kostnadsfördyring
vi haft.

Om inkomsten ligger vid 16 000 kronor
stiger vid en tioprocentig inkomstökning
skatten från 1 150 kronor till
1 420 kronor, vilket motsvarar en skatteskärpning
med 23,4 procent.

För en person däremot med en taxerad
inkomst på 100 000 kronor stannar

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

i motsvarande fall skattehöjningen vid
14,2 procent.

Utskottet framhåller i yttrande att det
skulle vara av stort värde om sådana
här penningvärdeförsämringar automatiskt
kunde beaktas vid beskattningen.
Men samtidigt säger man också, såsom
utskottets ärade talesman här gjorde,
att man med hänsyn till praktiska
svårigheter inte nu kan göra något åt
saken. Ja, vad är det egentligen för
praktiska svårigheter, som skulle lägga
hinder i vägen för att åstadkomma en
sådan här ändring? Bevillningsutskottets
majoritet torde ingalunda veta, vilka
svårigheter som här föreligger, alldenstund
det problemet inte utretts. Vi
begär endast en utredning. Vi har i vår
motion samtidigt också klart redovisat
vår uppfattning, att man naturligtvis
inte kan göra några förändringar i
skattetabellerna under ett löpande år
för att anpassa tabellerna till de förändringar,
som sker i penningvärdet, utan
att detta finge ske en gång om året. Därvid
kunde det konsumtionsindex, som
gäller den 1 juli året innan beskattningsåret,
ligga till grund för efterföljande
års tabeller. Vi har pekat på en
möjlighet till att åstadkomma en sådan
lösning av problemet. Vi vidhåller därför
fortfarande det krav, som vi ställt i
denna motion. Vi inom högerpartiet är
glada för att vi i år fått anslutning till
denna motion från de två andra oppositionspartierna.

Jag skulle också vilja säga några ord
om det extra avdraget för folkpensionärerna,
som högerpartiet föreslagit.
Herr Brandt i Aspabruk berörde denna
fråga i sitt anförande och sade att han
var närmast generad för att ta upp denna
fråga till debatt. Jag förstår att han
kan vara det, ty det är ett mycket befogat
krav som vi ifrån högerpartiets sida
här har framställt. Det är nämligen så,
som det har sagts tidigare i denna debatt,
att marginalbeskattningen är mycket
bård för våra folkpensionärer.

Nu invändes att det finns exempel på

personer, som skulle få en skattelättnad
som inte kunde anses vara befogad. Javisst
kan det finnas sådana personer.
Men det är typiskt för den nuvarande
majoriteten i riksdagen att man då också
ögonblickligen, bara för att man tycker
det är onödigt att dessa personer
skall få en skattelättnad, är beredd att
säga nej till de hundratusentals berättigade
fallen i vårt avlånga land. Vi menar
att det här borde ske en rättelse. Är
det så att damerna och herrarna har
några andra förslag till frågans lösning
att lägga fram, är vi villiga att diskutera
dem. Men jag tror inte att det går att
lösa detta problem på annat sätt än det
vi föreslagit från högerpartiets sida.

I den debatt som förekom här före
middagspausen diskuterades en del av
de förslag, som har framställts ifrån
oppositionspartiernas sida, särskilt med
hänsyn till deras verkningar på budgetutfallet.
Herr Sträng hade en del olika
bud när det gällde högerpartiets siffror.
Jag hade litet svårt att riktigt förstå
vilka siffror han egentligen utgick ifrån.
Vi begärde att få ta del av den tabell,
som han hade till sitt förfogande, men
fick den först för en liten stund sedan.
Det dröjde tydligen rätt länge innan
han kunde bestämma sig för vilka siffror
han skulle använda sig av.

Jag har helt flyktigt tagit del av denna
tabell, och det visar sig, att den väsentliga
siffran där hänför sig till ett
skattebortfall på 200 miljoner kronor,
som skulle uppstå på grund av de olika
förslag vi från högerpartiets sida har
framställt i sparfrämjande syfte vid
årets riksdag. Vi har inte räknat med
att dessa förslag skulle kunna få några
verkningar på statsbudgeten vare sig
för budgetåret 1962/63 eller 1963/64,
men vi är oerhört smickrade över att
dessa förslag i sparfrämjande syfte
skulle få den mycket betydelsefulla effekten,
att skattebortfallet skulle bli 200
miljoner kronor. Det skulle nämligen
betyda att vi fick ett nvsparande per år
på ungefär en miljard kronor. Det vore

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

i så fall ett utomordentligt bra resultat
av de förslag, som vi lagt fram. Men
ingalunda får detta några statsfinansiella
återverkningar på de två närmaste
budgetåren.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga
till finansministern beträffande den regeringsdeklaration,
som han lämnade
här före middagspausen. Han sade därvid
att regeringen under hösten skulle
lägga fram ett förslag, avsett att få till
stånd bättre beskattningsbestämmelser
för ensamstående barnförsörjare. Han
nämnde då också ortsavdragen. Men vi
har även ett krav på att skatteskalorna
för gifta skall komma till användning
vid beskattningen av dessa ensamstående
barnförsörjare. Därför är jag angelägen
att ställa den frågan till regeringsbänken,
om denna deklaration får tolkas
så, att regeringen avser att lägga
fram ett förslag, som gäller såväl ortsavdragen
som skatteskalorna. Det har
en viss betydelse att få svar på den frågan
med hänsyn till de voteringar, som
vi om en liten stund går att företa.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i de yrkanden, som tidigare
under dagen har ställts av herr
Nilsson i Svalöv.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! På detta stadium av debatten
skall jag begränsa mig till några
reflexioner med anledning av vad som
har sagts tidigare under dagen.

Vi har nu genom den deklaration,
som finansministern avgav på regeringens
vägnar, på nytt fatt en bekräftelse
på att oppositionspolitik lönar sig.
Det är särskilt glädjande för mig, som
under åratal har motionerat i dessa frågor,
att finna hur man så småningom på
regeringshåll inte kan motsätta sig reformer
på detta område. Det är en sinnesändring
som har kommit mycket
hastigt. Herr Sträng meddelade visserligen
att han i februari månad i tidningen
Kuriren i Uddevalla hade skrivit
en artikel som berör dessa problem. Nu

vet jag inte om jag är ensam om att inte
läsa precis varje nummer av Kuriren i
Uddevalla. Det finns därför kanske en
och annan ytterligare i denna kammare,
som inte tidigare haft kännedom om
denna sinnesändring från regeringens
sida.

Man tycker att det hade varit ett alldeles
utomordentligt tillfälle för lierr
Brandt i Aspabruk att i utskottet, när vi
diskuterade motionerna från högern och
folkpartiet, delge oss finansministerns
avsikt, så att vi hade kunnat få en gemensam
skrivning inom utskottet, där
vi noterat att regeringen ämnade lägga
fram en proposition till höstriksdagen.
Men det var tydligen inte alls känt för
majoritetens representanter i utskottet.
I december förra året avslog majoriteten
här i kammaren, som bestod av socialdemokrater
och centerpartister, ett
förslag om att ensamstående barnförsörjare
skulle få beskattas efter den gynnsammare
skatteskala som gäller för gifta.
Det var ett direkt författningsförslag
som vi kom med. Dessutom hade vi en
reservation från folkpartiet och högern,
vari vi begärde en utredning om huruvida
inte åldersgränsen för barn till ensamstående
barnförsörjare kunde höjas.
Detta krav på en utredning avslogs och
motiveringen var följande: »Enligt utskottets
mening bör detta spörsmål närmare
övervägas i samband med den omprövning
av förvärvsavdraget som torde
ankomma på allmäna skatteberedningen.
Med det anförda hemställer utskottet
att motionerna lämnas utan åtgärd.
»

Motionerna lämnades alltså utan åtgärd.
Inställningen från isocialdemokrater
och centerpartister var alltså i december
förra året att visst kunde det
finnas skäl som talade för att man toge
upp dessa frågor, men det vore därför
inte säkert att man skulle lösa dem
skattevägen, och att frågan gott kunde
få anstå tills allmänna skatteberedningen
prövar frågan om förvärvsavdragen.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Har har alltså skett en mycket glädjande
sinnesändring. När vi i höstas
kom med ett konkret förslag, sade representanter
för regeringspartiet att det
skulle prövas i samband med förvärvsavdragen.
Med hänsyn härtill var finansministerns
deklaration kanske mera
sensationell än vi anade. Han kommer
kanske också med ett förslag oni förbättring
av förvärvsavdragen, vilket
sannerligen vore på tiden. Detta är säkerligen
en alltför optimistisk tolkning,
men enligt den förklaring som socialdemokraterna
och centerpartisterna gemensamt
gjorde så sent som i december
förra året skulle det vara på det sättet.

I debatten i december månad om
dessa förslag om de ensamstående barnförsörjarna
uttalade sig en representant
för utskottsmajoriteten i denna kammare
och sade att man, när det gäller
beskattningen av ensamstående bamförsörjare,
måste se till att man inte
hindrar äktenskapsbildning. Vederbörande
sade: »För ensamma ogifta eller
frånskilda föräldrar går livet vidare. I
sinom tid och ganska snart finner de
en ny partner.» Den tröst som då lämnades
var att de skulle kunna gifta sig
senare. Men när det gällde folkpartiets
förslag sade man: »I sin iver att fånga
in alla skatteobjekt med löfte om skattesänkningar
måste antingen motionärerna
ha nonchalerat den mänskliga samlevnadens
problem eller också lever
man i folkpartiet med skygglappar för
ögonen.»

Herr talman! Det visade sig att det var
inom socialdemokratien och centerpartiet
som man levde med skygglappar för
ögonen. Jag måste säga att vi med stor
tillfredsställelse hälsar den sinnesändring
som har ägt rum. Jag hoppas att vi
i höst skall kunna fatta ett enhälligt
beslut. Men liksom herr Ohlin tidigare i
dag och liksom herr Magnusson i Borås
nu har påpekat har vi inte fått veta så
särskilt mycket av herr Sträng mer än
att det kommer ett förslag till hösten.
Om dess innehåll vet vi inte något.

På frågan hur man kommer att förfara
med skatteskalorna har inte något svar
givits trots upprepade frågor. För min
del tycker jag nog att vi ska hålla fast
vid våra förslag vid den kommande voteringen.
Vi har som jag tidigare sagt
lågt fram detta förslag om en höjning av
ortsavdragen som en provisorisk åtgärd
i avvaktan på att man kan gå ett steg
längre. Vi vågade inte ta till för mycket.
När det förra året blev blankt avslag,
tänkte vi nu försöka med en mycket
moderat höjning och se om vi inte med
hjälp av det socialdemokratiska kvinnoförbundet,
som vi visste har sympatier
för vårt förslag, skulle kunna få igenom
detta begränsade yrkande.

Så kommer jag till några reflexioner
med anledning av vad herr Hedlund sagt
här tidigare i dag. Han tyckte att det var
egendomligt att herr Ohlin var så angelägen
att tala om hur många fina förslag
som centerpartiet hade. Han menar väl
att det i själva verket skulle vara att
göra reklam för centerpartiet — och det
skulle det ju ha varit, för den händelse
det funnits täckning för förslagen. Men
nu har herr Hedlund gjort den mycket
intressanta inskränkningen, att de här
förslagen kommer att genomföras bara
om konjunkturen tillåter. Höjningen av
ortsavdragen, och tydligen också den
höjning av folkpensionerna som skall
komma nästa år, kan ske éndast om konjunkturläget
enligt herr Hedlunds uppfattning
tillåter detta.

Jag får säga, att när det gäller ortsavdragen
vore det väl i alla fall motiverat
att centerpartiet nu anslöt sig till
vårt förslag om den generella höjning
av ortsavdragen som vi här kommer med
i avsikt att ta bort den skattehöjning
för stora grupper som blev resultatet
av skattepaketet.

När det gäller räntefrågan är det självklart
att vi skall tillvarata de möjligheter
som finns för att sänka räntan.
Finansministern hade i dag ett intressant
uttalande, där lian sade: Vem hade
för några år sedan kunnat tro att en

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

borgerlig president i USA skulle ta en
strid med big business beträffande stålpriserna?
Jag skulle vilja fråga: Vem
skulle i början på 1950-talet ha kunnat
ana att socialdemokraterna skulle lämna
den fastlåsta räntans politik? Nu har
man gjort detta och alltså tillmötesgått
det krav vi i många år ställt på en rörlig
räntepolitik. Men vi måste framhålla,
att en rörlig räntepolitik skall kunna
röra sig även nedåt. Det gjorde den nyligen,
men herr Hedlund säger att detta
bara var en halv räntesänkning och att
han väntar på den andra halvan.

Det är mycket egendomligt detta, ty
enligt vad centerpartiet låtit oss förstå
går räntesänkningar till på det sättet,
att centerpartiets förtroenderåd ger herr
Bengtson, som är dess representant i
riksbanksfullmäktige, order om att räntan
skall sänkas, och så blir den sänkt.
Men varför blev det bara en halv procent
förra gången? Sade man inte till
herr Bengtson, att det skulle vara en
procent? Eller vilken var anledningen?
Vi har nu inte hört någonting om någon
ny order från centerpartiets förtroenderåd.
Vi kanske får avvakta en sådan,
innan någon ytterligare räntesänkning
äger rum. Herr talman! Skämt åsido. Får
jag säga att jag tror nog att räntepolitiken
far bäst av att lösas inom riksbanksfullmäktige
utan sådana här propagandamanövrer
som saknar täckning,
men jag vill betona, att vi måste lägga
vår ekonomiska politik till rätta så att
den kan möjliggöra en räntesänkning
så fort denna kan vara befogad.

När det sedan, herr talman, gäller omsättningsskatten
på investeringsvaror,
förhöll det sig så att när denna skatt
infördes och vi yrkade avslag på förslaget,
så hade vi ett subsidiärt yrkande
om att den inte skulle drabba investeringsvaror.
Det var ett mycket väl motiverat
yrkande, ty det var ju fråga om
en konsumtionsbeskattning, och omsen
på investeringsvaror är ju ingenting
annat än en investeringsavgift. Jag har
förut sagt att jag kan tänka mig en

investeringsavgift i vissa extrema situationer,
men omsen på investeringsvaror
är ju en permanent investeringsavgift.
Därmed fyller den inte de funktioner
som en investeringsavgift skall fylla.

Men sedan detta förslag avslogs har vi
konsekvent år efter år återkommit med
krav på att man i den allmänna skatteberedningen
skall ta upp frågan om
oms på investeringsvaror. Vi har pekat
på de nackdelar som är förbundna med
denna och att man därför i prövningen
av ett nytt skattesystem skall ta hänsyn
till dessa nackdelar. I det yrkande som
folkpartiet och högern har framställt
fullföljer vi alltså den linje som vi följt
hela tiden.

Herr talman! Några ord om budgetbalansering.
Det var mycket intressant
att höra herr Gustafsson i Stockholm,
ty jag har aldrig tidigare i denna kammare
hört en så klar desavouering av
Ernst Wigforss’ politik. Jag kan hålla
med herr Gustafsson i Stockholm om att
mycket har hänt sedan 1930-talet, att
det tillkommit en hel del problem som
man måste ta hänsyn till, men inte visste
jag att man på socialdemokratiskt håll
var färdig att så kategoriskt avfärda de
Wigforsska konjunkturteorierna. Nu
fick herr Gustafsson i Stockholm det
dithän, att man inte kan sänka skatterna
när tiderna blir sämre — och man
kan inte heller sänka skatterna när tiderna
blir bättre, det vet vi förut. Man
kan inte sänka skatter någon gång egentligen,
men höja dem går bra, både i goda
och dåliga tider.

Herr finansministern sade tidigare i
dag att det är bra att ha rådgivare, och
jag skulle nog vilja rekommendera honom
att ta några samtal med sina rådgivare
när det gäller totalbudgetbalanseringsprincipen.
Jag upprepar vad jag
har sagt vid tidigare tillfällen, att totalbalanseringen
som ett instrument i konjunkturpolitiken
är ett ovetenskapligt
medel, som av finansminister Sträng används
på ett vidskepligt sätt. Det är
olämpligt därför att det är vilseledande,

Nr 24

Fredagen den 25 maj 19G2 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

då det ger intryck av att man bär stora
underskott i statsfinanserna, medan det
i själva verket finns betydande överskott.
Budgeten för det löpande året visar
ju ett överskott på driftbudgeten på,
om jag minns rätt, 1 276 miljoner kronor.
Det är ju inte någon föraktlig summa.
Men i den redovisning som finansministern
ger här talar han om att det
blivit en försvagning av budgeten i jämförelse
med tidigare år.

I den diskussion som nu äger rum i
progressiva kretsar både i USA och i
England kritiseras de totalbudgetprinciper
som man har där och som av herr
Sträng framställts som ett föredöme.
Jag har framför mig en artikel i den
mycket ansedda engelska tidningen
Observer, där tidningens ekonomiske
redaktör skriver, att det finns de som
säger att man i England under en råd
av år haft underskott i budgeten, under
det att i själva verket enligt alla accepterade
normer de engelska budgeterna
har visat överskott. Han skriver vidare
att det är helt orimligt att påstå att kapitalinvesteringar
i kraftverk t. ex.
skulle tvärtemot vanlig kommersiell
praxis finansieras utan någon upplåning
alls bara därför att industrien råkar
vara nationaliserad. Skulle man
dessutom i England liksom vi i Sverige
i totalbudgetresonemanget ta med bostadslånegivningen
— i Sverige ca 700
miljoner — hade kommentarerna säkerligen
blivit ännu beskare.

Nu gör finansministern gällande att
den väsentliga frågan är om budgeten
är positiv eller negativ. Herr finansministern
kommer vid samtal med sina
rådgivare också att finna att summorna
på budgeten, storleken av budgetöverskottet
inte på långt när säger allt när
det gäller dess verkan i konjunkturpolitiskt
avseende. Graden av inverkan
på samhällsekonomien är helt beroende
på varifrån inkomsterna kommer. Jag
menar, herr talman, att den mest praktiska
arbetsmetoden är att fasthålla vid
driftbudgeten som en utgångspunkt och

bedöma frågorna om överbalansering
eller underbalansering med hänsyn till
konjunkturläget.

Herr talman! Den politik som folkpartiet
gör sig till talesman för är en
politik som gör att det skall löna sig
att arbeta och spara. Naturligtvis tycker
många att detta är en slogan som
inte har så förfärligt stort sakligt innehåll.
Men det har den faktiskt. Det
var mycket intressant att höra finansministern
i dag konstatera att det allmänna
lönsparandet blivit något av en
succé. Det var intressant därför att finansministern
tidigare här i kammaren
när vi har diskuterat sparfrämjande
åtgärder har varit oerhört pessimistisk
och menat att det egentligen inte
går att åstadkomma någon betydande
ökning av det frivilliga sparandet.

Denna fråga är viktig därför att när
det frivilliga sparandet ökar, minskas
behovet av överbalansering av driftbudgeten.
Detta har i alltför stor utsträckning
förbisetts i den aktuella finanspolitiska
situationen. Därtill kommer
att övcrbalanseringen kan minskas med
större belopp än vad som motsvaras
av ökningen i det frivilliga sparandet.
Här går i själva verket, såsom jag ser
det, en vattendelare mellan liberal och
socialistisk politik.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
uppfattade mitt tidigare inlägg i
denna debatt som en desavouering av
Ernst Wigforss och av den Wigforsska
budgetteorien. Herr Gustafson har tydligen
inte fattat ett ord av vad jag sade
tidigare. Men man skall kanske inte
begära för mycket. Missförståndet
beror måhända på min oförmåga att
uttrycka mig tillräckligt klart i detta
sammanhang. Men, herr Gustafson, den
Wigforsska budgetteorien -— om vi nu
skall använda det uttrycket — gick väl
ändå ut på att man under en allmän

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

konjunkturnedgång med minskad konsumtionsefterfrågan
skulle kunna använda
statsbudgeten som ett instrument
för att öka rörligheten i det ekonomiska
livet och driva upp konsumtionsefterfrågan.

Jag har sagt att det läge vi har i dag
icke i något avseende är sådant att man
utan vidare kan applicera nyssnämnda
budgetteori på det. Hur är då läget
i dag? Har vi någon mera påtaglig nedgång
i konsumtionsefterfrågan? Nej, jag
tror att man kan göra gällande att
konsumtionsefterfrågan är på uppåtgående,
och därför har jag sagt — och
det vidhåller jag — att vi i sådant läge
inte kan med generellt verkande medel,
t. ex. genom att stimulera konsumtionen
genom skattesänkningar, bidra
till att åstadkomma en uppgång i konjunkturerna
för de områden som nu
har drabbats av konjunkturnedgång. Jag
pekade speciellt på malmen, trävarorna,
massan och järnbruksprodukterna.
Menar verkligen herr Gustafson att man
genom en skattesänkning, som generellt
skulle ta sig uttryck i ökad konsumtionsefterfrågan,
skulle hjälpa de industrigrenar
som nu drabbats av en
nedgång till större aktivitet än de för
närvarande är i stånd till? Denna konsumtionsefterfrågan
kommer, som jag
sagt förut, inte att rikta sig mot de
produkter som denna grupp av företagare
har att sälja, utan den kommer
att rikta sig mot de allmänna konsumtionsvarorna
och inte alls beröra ifrågavarande
områden.

Det är därför jag menar att man med
det läge vi har i dag inte kan säga att
en skattesänkning skulle på ett förmånligt
sätt påverka konjunkturutvecklingen.

Vidare anförde herr Gustafson att socialdemokraterna
inte kan tänka sig att
någon gång sänka skatterna. Jo, herr
Gustafson, det kan vi mycket väl tänka
oss, men jag tror inte vi kan tänka
oss det i ett konjunkturläge sådant som
det vi för närvarande har.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av den deklaration som finansministern
gjorde beträffande de ensamstående
med barn. Herr Gustafson i
Göteborg frågade varför inte utskottsmajoriteten
kunde ha förenat sig med
oppositionen om en skrivning.

Jag vill beträffande den saken framhålla
vad jag sagt här tidigare — jag
talade om de besvärligheter som ifrågavarande
ensamstående har — och sade
att utskottet inte står främmande
för problemets vikt. Utskottet sade i det
sammanhanget: »Starka skäl talar således
även enligt utskottets mening för
en utsträckning av rätten till det högre
ortsavdraget och den gynnsammare
skatteskalan att gälla något eller några
år efter det den skattskyldiges hemmavarande
barn fyllt 16 år. Åtgärden
ter sig än mer naturlig därest beslut
fattas om förlängd skolplikt.»

Jag sade att många tycker att detta
är en så positiv skrivning, att vi borde
ha tillstyrkt motionerna, men jag
förklarade, att motionernas yrkanden
var så skrivna att vi inte kunde göra
det. Motionärerna var inte heller ense
om hur de ville ha det. Finansministern
deklarerade också att han ansåg
att yrkandet i reservationen inte var
bra. Vi skrev alltså så positivt att det
nära nog innebar en beställning till regeringen
att göra något, och jag föreställer
mig att regeringen haft samma
uppfattning som vi. Vi har alltså skrivit
positivt men inte ansett att vi kunde
fatta ett beslut som ställde den ansvariga
regeringen inför något som den
bör överväga i lugn och ro med hänsyn
till alla aspekter på frågan.

Jag kanske kan tillägga att här tycks
herr Gustafson i Göteborg medge en sak
som herr Ohlin inte ville medge, nämligen
att folkpartiet har den uppfattningen
att omsättningsskatten på investeringsvaror
bör tas bort. Det framgår
också av den reservation som högern

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

och folkpartiet fogat till bevillningsutskottets
betänkande nr 79 förra året.
Ett likadant yrkande framställdes av
dessa partier för några veckor sedan.
Där säger man detsamma som sagts i
en motion, nämligen att man anser att
skatteberedningen bör se till att ifrågavarande
skatt tas bort. Herr Christenson
i Malmö sade att reservanterna säger
klart ifrån, att detta är en viktig
fråga som bör ha förhandsrätt. Han talade
alltså på folkpartiets vägnar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande frågan om
ensamstående barnförsörjare håller jag
med herr Brandt i Aspabruk om att
man inte gärna kan svara något annat
än vad han gjorde. Vi hade eljest
här kunnat gå den väg som vi använde
vid ett annat tillfälle, nämligen när
vi tog bort höjningen av bolagsskatten.
Det förelåg motioner från folkpartiet
och högern, men då meddelade socialdemokraterna
att regeringen tänkte lägga
fram en proposition. Vi gjorde en
gemensam skrivning, där vi framhöll
att vi med anledning härav inte ställde
något yrkande just då. Men denna
gång var saken aldrig aktuell i bevillningsutskottet.

När det gäller skatten på investeringsvaror
har vi ingen som helst anledning
att ändra det yrkande som vi ställde
dels förra året, dels för några veckor
secjan. Vi påpekar där nackdelarna
av att ha omsättningsskatt på investeringsvaror,
men av statsfinansiella
skäl har vi inte yrkat ett omedelbart
borttagande. Vi har sagt att skatteberedningen
får ta den frågan.

Jag kanske lade in litet mer i herr
Gustafssons i Stockholm ord än vad
lian avsett. I så fall var det en missuppfattning.
Jag uppfattade det faktiskt
som att man gjorde rent bord med de
Wigforsska budgetteorierna. Man talar
väl i alla fall nu mycket om en rörlig
skattepolitik? Men herr Gustafsson sä -

ger att får vi en avmattning kan vi inte
använda den rörliga skattepolitiken.
När skall man då kunna använda den?
Depressioner av 1930-talstyp ämnar man
väl i alla fall inte tolerera? Då frågar
man sig vad allt detta tal om rörlig
skattepolitik egentligen innebär, när
man inte kan sänka skatterna för den
händelse det blir sämre tider för näringslivet.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall svara herr
Gustafson i Göteborg med att säga att
jag mycket väl kan tänka mig vad han
kallar en rörlig skattepolitik, alltså att
det även skulle kunna bli en sänkning
av skatterna, nämligen om man får en
allmän nedgång av konjunkturerna. Det
behöver inte bli en nedgång av den omfattning
som vi hade på 1930-talet, men
jag tror att nedgången behöver bli mera
allmän än i dagens läge för att en
skattesänkning skall kunna med framgång
användas som ett instrument för
att angripa konjunkturnedgången.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Ett betydande inslag i
vår skattesänkningspolitik är höjning
av ortsavdraget i syfte att ta bort de
skattehöjningar, som blev ett resultat
i Stockholm och i stora delar av Norrland
för inkomsttagare upp emot 14 000
kronor. Menar herr Gustafsson i Stockholm
verkligen att konjunkturläget nu
är så inflätionsbetonat på efterfrågesidan
att man inte kan genomföra ens en
sådan rättvis åtgärd?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Tidigare i dag har här
förts en ganska livlig debatt, kanske
främst mellan de »stora kanonerna»,
som någon sagt tidigare. Det livligaste
avsnittet berörde väl de s. k. budgetalternativen,
och jag hoppas att det
må vara tillåtet för en som inte tillhör

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

den fina kretsen av »stora kanoner»
att få göra en kommentar till den diskussionen.

Herr Sträng nämnde en del siffror
beträffande budgetalternativen, som
ingen av partiledarna ville godkänna
som riktiga. Ingen av partiledarna försökte
emellertid sätta in dessa siffror
i deras rätta sammanhang och inte heller
försökte de, efter vad jag kunde
höra, sätta in dem i deras tidsmässiga
sammanhang. Herr Hedlund gjorde
dock ett försök i slutet av debatten beträffande
det tidsmässiga momentet och
den konjunkturmässiga sidan av frågan.

Bakgrunden till den diskussion som
fördes i förmiddags är väl att oppositionspartierna
var för sig presenterat
riktlinjer och principer för skatte- och
budgetpolitikens utformning i olika avseenden,
inom den tidrymd man anser
sig ha möjlighet att överblicka. De
skiljer sig fråga om skatteprogrammens
utformning och avvägning, men gemensamt
för oppositionspartierna är
väl att de har helt andra behov av att
redovisa framtidsprogram än regeringspartiet.
Det gäller för oppositionen att
påverka politikens utformning och bilda
opinion för sina program. För regeringspartiet,
som har det budgetpolitiska
utspelet och som har tillgång till
hela utredningsapparaten och kontroll
över den, är uppenbarligen inte motsvarande
behov lika påtagligt.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
är jag något förvånad över herr
Ohlins uppträdande i debatten, då han
uppenbarligen inte gjort något allvarligt
försök att sätta sig in i varken
centerpartiets eller sina egna siffror
i detta sammanhang. Enligt vad jag kan
förstå har oppositionen i dag försökt
presentera sin politik på en sikt som
den kan överblicka. Centerpartiet för
sin del har sagt att partiet vill skattefinansiera
de utgifter som är att hänföra
till grundtryggheten. Partiet har
också framfört den åsikten att grundavdraget
vid beskattningen bör vara så

stort, att det når upp till ett rimligt
existensminium. Partiet har dessutom
uttalat att den angelägnaste reformen är
en rättvis kommunal skattereform. Det
är väl det sistnämnda som, kanske inte
minst mot bakgrunden av onsdagens
stora beslut, är särdeles angeläget.

Högerns och folkpartiets förslag har
jag inte närmare granskat och kan därför
inte yttra mig om dem. Men jag
tror att jag kan utgå från att det även
från er sida nu ställs yrkanden som
ingår i ett program på längre sikt. Ni
vill självfallet förverkliga edra program
och måste därför ställa yrkanden
för att påbörja det förverkligandet. Förhåller
det sig så, och kan vi vara överens
härom, ja, då skall vi väl inte behöva
bråka mer om den saken, även
om det ibland kan vara välgörande och
uppfriskande med meningsutbyten.

Detta var min lilla kommentar till
den diskussion som fördes i förmiddags.

När jag för ett par dagar sedan anmälde
mig till debatten avsåg jag att
tala om frågor som beröres i bevillningsutskottets
betänkande nr 45. Detta
tar först upp frågan om de höjda ortsavdragen,
som herr Gustafson i Göteborg
var inne på. När den frågan i fjol
vid denna tiden på året var föremål
för riksdagens behandling kom folkpartiet,
högern och centerpartiet så småningom
på samma linje, nämligen att
ortsavdragen skulle höjas till 4 500 kronor
för gifta och 2 500 kronor för ogifta
i den dåvarande V-dyrorten.

Folkpartiet hade 1961 inte någon motion
om höjning av ortsavdragen men
kom så småningom med på samma
linje som vårt parti efter förhandlingar
i bevillningsutskottet. När skattepaketet
ett halvår därefter presenterades
höjde högern och folkpartiet budet med
ytterligare 200 kronor för gifta och
100 kronor för ogifta. Samma förslag
har även framlagts i år. Av vad som
tidigare framkommit i debatten, kan
man säga, att ambitionen i och för sig

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 2\

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

är mycket lovvärd och stämmer bra
med centerpartiets strävanden på
längre sikt. I fjol liksom i år har från
vårt parti framförts att den aktuella
målsättningen för oss är ortsavdrag på
respektive 5 000 kronor för gifta och
2 500 kronor för ensamstående. Av ekonomiska
skäl och stora och till och med
angelägnare behov på vissa andra av
samhällslivets områden har centerpartiet
ansett att nyssnämnda målsättning
måste genomföras i två etapper. Den
första etappen är nu uppnådd, och vi
hoppas att det inte skall dröja alltför
länge, innan den andra etappen skall
kunna genomföras. Det är klart att de
förslag som vi framfört i motioner i år,
av vilka motioner och därtill anknutna
reservationer framgår att avsikten icke
är att genomföra åtgärderna nu i ett
sammanhang, så småningom kommer
att medföra påfrestningar för statskassan.

Detta gäller också vårt förslag att
grundbidragen skall skattefinansieras.
Vårt parti har begynt i år genom att
föreslå en förändring av uttaget av
folkpensionsavgifter, och om folkpartiet
och högern vill vara med om att
sänka skatter och avgifter för de inkomstgrupper
som de velat åberopa i
fråga om de s. k. orättvisor som skattepaketet
skulle orsakat, vill jag rekommendera
högern och folkpartiet att ansluta
sig till vårt förslag i fråga om
ändring av pensionsavgifterna. Detta
ger verkligen en skattelättnad för de
grupper det här är fråga om, en skattelättnad
som enligt vad jag kan finna är
större än enligt högerns och folkpartiets
förslag. Folkpartiets förslag skulle
kosta staten 135 miljoner kronor. Om
man därtill lägger högerns och folkpartiets
förslag om ändrade skatteskalor,
kommer deras förslag att vara i stort
sett jämförbart med vårt i fråga om de
kostnader som kommer att åvila samhället.

Vad beträffar en höjning av ortsavdragen
enligt reservanternas förslag

motiveras det i föreliggande utlåtande
med den skattehöjning som vissa grupper
i tidigare femte dyrorten skulle få
vidkännas —- det gäller Norrland och
vissa större städer -— på grund av skattepaketet.
Man säger att denna orättvisa
uppkommer genom att dyrortsgrupperingen
inom skattesystemet är avskaffad.
Jag vill påpeka att orättvisan kvarstår
— fastän på något lägre skattenivå
— oförändrad med högerns och folkpartiets
förslag om ytterligare något
höjda ortsavdrag i förhållande till övriga
inkomstgrupper och i förhållande
till vad som gällde vid den tidigare
dyrortsgrupperingen. Saken kan också
uttryckas på det sättet att högerns och
folkpartiets förslag bättre döljer den
olikhet som man har velat eliminera
genom att avskaffa dyrortsgrupperingen
inom skattesystemet.

I detta sammanhang vill jag också
erinra om att vi inom de borgerliga
partierna har en gemensam reservation
när det gäller de speciella förhållanden
som uppstår i Norrland på grund av
klimat, avstånd m. m.

Man får väl förutsätta att övriga partier
verkligen är av den uppfattningen
att avskaffandet av dyrortsgrupperingen
inom skattesystemet var en välmotiverad,
riktig och rättvis reform. Annars
hade det väl inte varit möjligt att i full
enighet genomföra detta beslut. Jag vill
i detta sammanhang notera att beslutet
utgjorde en stor framgång för centerpartiet,
som länge arbetat för att avskaffa
dyrortsgrupperingen.

Ute på fältet, såsom det brukar heta,
möter det vissa svårigheter att få klarhet
om rätta sammanhanget med det
sätt varpå höjningen av ortsavdragen
framställes särskilt av representanter
för folkpartiet. .lag har på många håll
ute i landet mött den uppfattningen att
vissa inkomsttagare i de lägre inkomstgrupperna
med upp till 14 000 kronors
inkomst, i tidigare dyrortsgrupp 5, har
blivit orättvist behandlade genom den
skattereform som beslutades för knappt

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

ett halvår sedan och att högerns och
folkpartiets förslag om ytterligare höjda
ortsavdrag nu skulle tillrättalägga
detta förhållande. Så är inte alls fallet
utan orättvisorna trycks bara ned under
ytan, så att de inte märks på samma
sätt.

Om högern och folkpartiet fasthåller
vid sitt påstående om att orättvisorna
härigenom skulle utjämnas, måste det
betyda att man anser dyrortsgrupperingen
vara rättvisare än den ordning
som råder sedan den avskaffats inom
skattesystemet. Det skulle vara intressant
att få höra folkpartiets mening på
den punkten.

Folkpartiets förslag beträffande skatteskalorna
innebär vissa skattesänkningar
i inkomstgrupperna 15 000—
35 000 kronor med en högsta skattelättnad
både vad beträffar gifta och ogifta
i de högre inkomstskikten. Detsamma
gäller i ännu högre grad enligt högerns
förslag; skattelättnaden blir betydligt
större i de högre inkomstskikten. I detta
avseende känner man ju igen högern
från tidigare.

Utskottet säger att skatteskalorna
otvivelaktigt stiger jämnare och får en
från teknisk synpunkt fördelaktigare
utformning. Enligt vår mening kommer
man ändå inte ifrån att högerns
och folkpartiets förslag i detta avseende
i alltför hög grad gynnar de högre
inkomsttagarna. De tillgodoser således
inte de mindre inkomsttagarnas behov
av ytterligare skattelättnader. Särskilt
gäller det högerpartiets förslag. Förslagen
innebär i stället att dessa kommer
i ett förhållandevis sämre läge än
tidigare. Båda förslagen medför betydande
skattebortfall.

Centerpartiet anser för sin del att de
mindre inkomsttagarna i första hand
måste ihågkommas. Om högerns och
folkpartiets skatteskalor skulle genomföras,
skulle det kräva betydande förstärkningar
på olika områden för låglönegrupperna
och sannolikt nödvän -

diggöra en ytterligare omdisposition såväl
inom skattesystemet som inom socialpolitiken
till de mindre inkomsttagarnas
förmån utöver vad centerpartiet
av olika skäl redan har föreslagit.
I detta sammanhang måste man också
i de mindre inkomsttagarnas intresse
peka på att en reform av den kommunala
beskattningen är mycket angelägen.

En annan fråga som bevillningsutskottets
betänkande nr 45 tar upp är
den om kompensation till övre Norrland
för de särpräglade förhållanden
som där förhöjer levnadskostnaderna.
I motionerna nr 445 i första kammaren
och 543 i andra kammaren föreslås att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller att denna fråga snarast utredes.
Det framstår som allt mer uppenbart
att man i Norrland får betala ett
relativt högre pris för en standard som
är lägre än i andra delar av landet på
grund av klimat, avstånd, tidsspillan

o. s. v.

Utskottet erinrar om att de särskilt
skattetyngda kommunerna kommer att
erhålla avsevärt högre skattelindringsbidrag
sedan Kungl. Maj :ts proposition
nr 111 har bifallits. Det skulle speciellt
gälla kommuner i övre Norrland. Jag
kan inte finna att detta skattelindringsbidrag
bör sammankopplas med de särskilda
förhållanden som råder i Norrland
på grund av klimat, avstånd o. s. v.
Det utgår enbart för att eliminera ett
för lågt skatteunderlag i vissa kommuner
över hela landet. Tyvärr finns
sådana kommuner i alltför stor utsträckning
just i övre Norrland.

Eftersom det ännu är många talare
anmälda och tiden är framskriden skall
jag med dessa ord be att få yrka bifall
till reservationerna IV, IX, X och XI
samt i övriga delar till bevillningsutskottets
betänkande nr 45. I fråga om
bevillningsutskottets betänkande nr 50
ber jag att få yrka bifall till reservationen
II.

100 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman: Herr Nilsson i Tvärålund
framhöll att vid de överläggningar
som förra våren fördes inom bevillningsutskottets
oppositionsgrupp, så att
säga — och som för övrigt kom till
stånd efter initiativ från folkpartiets
sida — stannade man för siffrorna 500
och 250 kronor när det gäller höjning
av ortsavdragen. När sedan skattepaketet
visade sig innehålla samma förslag,
höjde folkpartiet och högern ytterligare
sitt bud. Ja, förklaringen därtill är mycket
enkel, herr Nilsson i Tvärålund.
När vi förde dessa överläggningar, från
vilka centerpartiet sedermera hoppade
av, förelåg det inte något förslag om
höjning av omsättningsskatten. Den
kombinerade höjning av ortsavdragen
och omsättningsskatten som skattepaketet
innehöll innebar emellertid att vissa
inkomsttagare i ortsgrupp 5 med upp till
14 000 kronors inkomst fick en skattehöjning.

Vi var ju överens om att avskaffa dyrortsgrupperingen
inom skattesystemet.
Det förelåg ett enhälligt utskottsutlåtande
och det var inte fråga om några rättvise-
och orättviseresonemang av det
slag som herr Nilsson i Tvärålund tog
upp. Men faktum kvarstår att skattepaketet
medförde en skattehöjning för
vissa grupper. Och av vad herr Vigelsbo
tidigare i dag anfört liksom även av yttranden
från annat håll tycks framgå
att det i höst kommer ett nytt skattepaket.
Man talar ju om att de krav, som
centerpartiet har, skall kunna förverkligas
i höst. Jag vill fråga: Tänker ni då
göra på samma sätt, så att den skattesänkning
som ni föreslår kommer att för
vissa skattepliktiga förbytas i en skattehöjning? Herr

Nilsson i Tvärålund säger att
man också inom centerpartiet vill höja
ortsavdragen men att det inte är möjligt
att göra det just nu. Ja, det finns som
bekant ett spanskt ord manana som betyder
i morgon och som brukar använ -

das när man vill skjuta på saker och
ting. Den orättvisa det här gäller finns
redan i dag. Då bör den också avhjälpas
i dag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
måtte inte ha satt sig in i hur de
förslag, som fanns i skattepaketet, verkar.
Jag kan inte se att vi har fått några
belägg för att omsen hårdare träffar
dem som bor i den tidigare ortsgrupp 5
än dem som bor i ortsgrupp 3 eller 4.

Att det inom en mycket smal sektor
under vissa särskilda förutsättningar
kan uppkomma en liten skattehöjning
beror därpå att dyrortsgrupperingen
slopats, och om herr Gustafson i Göteborg
framhärdar i det resonemang han
för, så vill jag fråga honom: Anser herr
Gustafson att dyrortsgrupperingen medförde
större rättvisa än den ordning
som nu råder? Vill man avskaffa orättvisorna,
bör man enligt vår mening följa
centerpartiets förslag och sänka folkpensionsavgifterna,
som särskilt kraftigt
drabbar just berörda inkomstgrupper.

Herr Gustafsson i Göteborg säger att
centerpartiet utlovar vissa förbättringar
men samtidigt vill skjuta på dem till
morgondagen. Jag tror inte att centerpartiet
är känt för att underskatta de
möjligheter, som konjunkturerna och
produktionsstegringen möjliggör när det
gäller att genomföra reformer av det
slag det här gäller.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har haft anledning
att sätta mig in i centerpartiets och socialdemokraternas
skattepaket i min
egenskap av ledamot av bevillningsutskottet.
Vid behandlingen där i höstas
presenterades i vår motion nr 884 på sidan
18 tabeller som visar den skattehöjning
som för vissa inkomsttagare
blir ett resultat av skattepaketet. Ingen
i utskottet bestred dem. Tvärtom sade

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 101

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

utskottet i sitt betänkande att vissa skäl
talar för en höjning av ortsavdragen.

Herr Nilsson i Tvärålund säger sedan
att omsen inte är större i Norrland
än här. Den höjda omsen skulle emellertid
kompenseras genom ett höjt ortsavdrag,
och detta räcker inte till som
kompensation för dessa inkomsttagare
i Norrland och i Stockholm. Det blev
alltså en skattehöjning för dem. Det är
det som herr Nilsson i Tvärålund har
så svårt att erkänna. Det är emellertid
ett faktum som de som betalar dessa
skatter mycket väl känner till.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara konstatera
ett mycket intressant uttalande av herr
Nilsson i Tvärålund från denna talarstol
för en stund sedan. Han gjorde gällande
att skattelindringsbidragen inte var avsedda
att kompensera de klimatiska förhållandena
eller de långa avstånden i
Norrland. Låt mig erinra om att vid den
tidpunkt då skattelindringsbidragen behandlades
här i kammaren hade de fyra
centerpartisterna i statsutskottet en reservation
där de föreslog en förmånligare
procentsats för Gotlands vidkommande
och just hänvisade till öns isolerade
läge och de långa avstånden som
motiv för att den skulle placeras i en
särskilt förmånlig grupp. Jag vill fråga
herr Nilsson, hur hans uttalande här
går ihop med denna reservation.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Gustafsson
i Stockholm, talat om skattelindringsbidrag
till Norrland. Det finns kanske
också anledning att erinra om att när
skattepaketet var aktuellt motionerade
centerpartiet om en ytterligare höjning
på 20 miljoner kronor utöver vad herr
Sträng föreslog. Detta förslag har ju i
och med vårens riksdagsbeslut i stort
sett kunnat infrias, så på den punkten
har vi också nått en viss framgång.

De grupper som herr Gustafson i Göteborg
talar om skulle ha bilar och köra
en viss sträcka. I det inkomstläge som
det här är fråga om tror jag inte att
man har så stora möjligheter att hålla
sig med bil.

Sedan frågade jag herr Gustafson i
Göteborg om han ansåg att dyrortsgrupperingen
var rättvis. Herr Gustafson vill
ju göra gällande att den s. k. orättvisan
beror på dyrortsgrupperingen, inte på
omsättningsskatten, som tvärtom möjliggjort
direkta skattesänkningar för en
mycket representativ del av skatteskalan,
om man tänker på i vilka inkomstgrupper
huvudparten av svenska folket
ligger. Barnbidragen höjdes, folkpensionärerna
fick kompensation, dyrortsgrupperingen
avskaffades och ortsavdragen
höjdes — för att här bara nämna
några exempel.

Jag inbjöd herr Gustafson i Göteborg
att beträffande pensionsavgifterna komma
med på vår linje, som för gifta med
8 000 kronors inkomst ger en avgiftslindring
på 180 kronor. Enligt vad jag
funnit ger folkpartiets förslag en skattelindring
på omkring 50 kronor. Även
när det gäller löntagare med 20 000
kronors inkomst betyder vårt förslag en
större skattesänkning än vad folkpartiet
kunnat prestera.

Om man alltså vill hjälpa de grupper
det här är fråga om, 6 000—14 000 kronor,
så gör man det häst genom att ansluta
sig till vårt förslag.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det kan kanske starkt
ifrågasättas om dagens debattämne skall
kunna kramas på ytterligare några droppar
till fägnad för de tappre som återfunnit
sina platser här i kammaren.

Då jag likväl underlåtit att stryka
mig på talarlistan, beror det därpå att
i hela denna sak finns en så att säga internationell
förankring, som inte blivit
berörd ehuruväl finansministern snuddade
vid den i de första orden i sitt

102 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

långa inlägg och även skriftligen något
berört den i kompletteringspropositionen.
Jag syftar på den internationella
organisationen OECD, som förutom Sverige
har 19 andra medlemsstater och
som sammanlagt representerar inte
mindre än två tredjedelar av världshandeln
och en långt större del av den internationella
kapitalrörelsen. De beslut
som fattas inom denna organisation och
de budskap dess ledande män avger
måste därför tillmätas en betydelse, som
i högsta grad angår även oss.

I proposition nr 150 har departementschefen
också omnämnt, att Sverige
för sin del anslutit sig till den kollektiva
målsättning, som uppställts för
OECD-ländernas expansion under 60-talet och som innebär en 50-procentig
ökning av dessa länders samlade nationalprodukt
under det decennium vi är
inne i. Vad innebär då denna målsättning?
Finansministern besvarar frågan
endast i tämligen vaga ordalag. Enligt
honom skulle det gälla endast »en anvisning
av den stegringstakt, som det
förefaller realistiskt att söka uppnå».
Enligt min mening måste vi emellertid
uppfatta målsättningen, som Sveriges
regering alltså anslutit sig till, vida allvarligare
än så. Låt oss t. ex. höra vad
OECD:s generalsekreterare Thorkil
Kristensen i ett föredrag här i Stockholm
för inte länge sedan inlade i denna
målsättning. Han yttrade bl. a.:

»När OECD uppställt ett mål, som det
nämnda, innebär det naturligtvis att
man ställt vissa krav på de enskilda
ländernas politik. Men om över huvud
taget målet skall ha någon betydelse,
måste länderna också ikläda sig den
moraliska förpliktelsen att fora en politik,
som möjliggör förverkligande av
de proklamerade avsikterna.»

De villkor, som i detta hänseende
måste uppfyllas, angav Kristensen i några
punkter, av vilka jag här skall nämna
två, som i debatter av det slag som nu
pågår i vår riksdag aldrig kan nog understrykas.
För det första sade han:

»Det krävs en avsevärd stegring av produktiviteten,
vilket i sin tur förutsätter
mycket betydande investeringar.» För
det andra framhöll han: »Det måste föras
en politik, som ger incitament till
och avlägsnar hinder för näringslivets
investeringar, varvid naturligtvis främst
skattepolitiken anmäler sig.»

Jag vill betona att det rakt inte var
endast ett platoniskt uttalande av herr
Kristensen utan ett starkt framhållande
av hur verkligt nödvändigt det är att
dessa villkor uppfylles om den angivna
ökningen av nationalprodukten under
60-talet skall ha någon utsikt att förverkligas.

Gör vi nu här i landet tillräckligt för
uppfyllande av de villkor jag nyss
nämnde? Läser man vidare i proposition
nr 150, skulle man kanske få vissa
förhoppningar om att finansministern
åtminstone har för avsikt att underlätta
den målsättning inom OECD-länderna,
som vi anslutit oss till. Han säger på
sidan 18 att långsiktsplaneringens innebörd
är att »ge möjlighet att i god tid
vidtaga de åtgärder som krävs för att
möta de anpassningsproblem, som utvecklingen
aktualiserar».

Ingen svävar i okunnighet om att det
inom näringslivet väntar oss anpassningsproblem
inför den kommande europautvecklingen,
vilken riktning denna
än kan komma att följa. Men vad gör vi
för att möta dessa problem? Handlar vi
rätt och riktigt i fråga om vår skattepolitik,
som enligt OECD är den pivot
kring vilken möjligheterna till nationalproduktökningen
är upphängda?

År efter år har från politiskt oppositionshåll
liksom från näringslivets sida
yrkats på förändringar på olika sätt i
skattepolitiken, allt mot bakgrunden av
vår övertygelse att vi eljest inte till fullo
kan svara upp mot de krav på produktionsökningar
som ställs på oss. Vår
framgång har varit ringa och på intet
sätt svarande mot vad vi anser vara
både nödvändigt och möjligt. Dagens
regeringsdeklaration hälsas naturligtvis

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 103

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

med tillfredsställelse, men den ändrar
ingenting väsentligt i denna bild. Det
gäller härvid utformningen av beskattningen
både på fysiska personer och på
företag. I vilka avseenden det har begärts
ändring i fråga om denna beskattning
är onödigt att upprepa. Låt mig
bara säga, att beträffande företagen
får inte beskattningen bidra till den ökade
kostnadsinflation, som inom sig bär
en växande risk för att vi kan bli bortspelade
på världsmarknaden.

Man hör så ofta i utskott och här i
kammaren, att vi i åtskilliga hänseenden
har gynnsammare skatteformer för
näringslivet än man har på flera håll i
utlandet. Jag sade för inte så länge sedan
här i kammaren, att jag inte alls
nekar till att vårt skattesystem har inslag,
som i jämförelse med förhållandena
i vissa andra länder är till vår
fördel. Sådana jämförelser kan dock
inte få bli avgörande. Det som är av
intresse och det som näringslivet måste
känna sig allvarligt oroat av är att förändringen
i skattebelastningen här i landet
mer och mer går i en för företagen
negativ riktning.

Herr talman! Jag har i denna skattedebatt
ett ögonblick velat koncentrera
mig till vad som är målet bakom alla de
detaljförslag till skattesänkningar som
undan för undan, år efter år, avslås i
denna kammare. Det målet är att hos de
enskilda människorna ingjuta känslan
av att det lönar sig att ge fullt spelrum
åt inneboende arbetslust, samt att åt företagarna
skapa förbättrade möjligheter
till den ökning av produktiviteten som
är nödvändig om vi inte skall bli borta
med vinden.

Ärade kammarledamöter! Det är faktiskt
hög tid att reva skatteseglen. Det
är den viktigaste åtgärden just nu för att
vi — som finansministern säger i sin
proposition — i god tid skall kunna
möta de anpassningsproblem, som utvecklingen
utan all tvekan aktualiserar.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som här har framställts av

herrar Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Jag skall här endast beröra
ett enda avsnitt av de många frågor
som diskuterats i dag.

Till bevillningsutskottets betänkande
nr 45 är fogat en reservation VIII av
herr Söderquist m. fl„ i vilken yrkas
bifall till motion II: 187. I den motionen,
som undertecknats av herr Carlsson i
Huskvarna och mig, yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning och förslag
till särskilda bottenavdrag för folkpensionärer,
så att smärre inkomster vid
sidan om folkpensionen blir i ökad utsträckning
skattefria. Vi motionärer är
väl medvetna om att detta problem tidigare
har varit föremål för behandling i
riksdagen, men vi ansåg att frågan aktualiserats
på nytt genom vad som förekom
vid inkomsttaxeringen förra året.
Genom brev och samtal med folkpensionärer
och även på annat sätt har jag
anmodats att om möjligt göra något för
dessa gamla människor, vilka enligt vår
mening är orättvist behandlade. I korthet
har följde inträffat.

Vid 1961 års taxering anmodades
många pensionärer genom rekommenderade
brev att deklarera. Detta vållade
oro och bekymmer hos många gamla
människor. De kunde inte deklarera
själva utan fick anlita sakkunniga eller
besvära anförvanter.

I november och december förra året
fick många av dessa gamla sedan en
fullkomlig chock. Det var 70- och 80-åringar, som inte på åratal hade sett en
skattsedel, men som nu fick en för dem
lång och obegriplig restskattsedel att
studera. De blev verkligen bekymrade,
ledsna och upprörda, när de kom underfund
med att de hade att inbetala restskatt
med belopp, som för en gammal

104 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

sparsam människa tedde sig hisnande
störa.

Vad berodde detta på? Ja, det frågade
många, och det var inte lätt att lämna
en godtagbar förklaring. Såvitt det gått
att utröna har taxeringsordförandena
och andra uppmanats att skärpa villkoren
för avdrag för pensionärerna.
Skärpningen skulle i första hand gälla i
de fall, då inkomsten utöver folkpensionen
bestod av ränteavkastning. Vilken
kapitalbehållning en pensionär skulle
få ha, innan man minskade den extra
avdragsrätten, har varit svårt att få
fram. Beloppet angives emellertid till
5 000 kronor, och i vissa fall har 3 000
kronor nämnts.

Denna lagtolkningsregel liar tillämpats
olika av skilda taxeringsnämnder,
men exempel finnes på hur pensionärer
med en deklarerad förmögenlietsavkastning
på 200—300 kronor under året
har fått en restskatt, som i stort sett
uppgått till samma belopp. Det finns
även exempel på att en folkpensionär,
som enbart har sin folkpension att leva
på men som bor i eget hus, har fått så
stor restskatt att han varit tvingad att
söka socialhjälp för att kunna betala
skatten.

Jag tycker det är beklämmande att
man vill handla på detta sätt mot de
gamla, som under stora uppoffringar
slitit och släpat och lagt grunden till det
välfärdssamhälle vi nu lever i.

När de gamla under en lång följd av
år genom tungt arbete och en sparsamhet,
som för oss ter sig ofattbar, lyckats
skrapa ihop några tusen kronor på banken
för att, som gammalt folk säger,
»komma hederligt i graven», bör man
väl visa något större hänsyn och förståelse
än man nu gör. De slantar de
lyckats spara har tidigare varit föremål
för inkomstbeskattning och likt alla
andra sparpengar drabbats av penningvärdeförsämringen.
Dessutom får varje
folkpensionär betala sin tribut genom
den indirekta beskattningen.

Genom 1962 års högre ortsavdrag och

genom det högre avdragsbeloppet på
kapitalavkastningen blir väl situationen
något ljusare under innevarande år. Jag
anser dock att man borde vara något
hänsynsfullare mot våra gamla och i
varje fall klart ge till känna för taxeringsmyndigheterna
ute i landet vad
man avser med de anvisningar som skall
ligga till grund för taxering. Det heter
där: »Har skattskyldig åtnjutit även
annan inkomst än folkpensionen, men
pensionen utgjort den huvudsakliga delen
av hans inkomst, bör den skattskyldige
regelmässigt medgivas ett med hänsyn
till omständigheterna jämkat avdrag
för nedsatt skatteförmåga.»

Herr talman! Det borde vara möjligt
att finna en tillfredsställande teknisk
lösning på dessa beskattningsproblem.
Men hänsyn till sin avgränsade natur
borde de kunna utredas oberoende av
att skatteberedningen ännu ej framlagt
sitt betänkande. Med anledning av vad
som tidigare i dag sagts i denna fråga
och för att inget missförstånd skall uppstå
vill jag än en gång understryka att vi
motionärer givetvis inte avser pensionärer
med betydande inkomster vid sidan
av folkpensionen, utan den grupp
av folkpensionärer vilkas huvudsakliga
inkomst är folkpensionen. Jag skulle
kunna ge många exempel på hur olika
denna grupp beskattas ute i landet, men
jag skall inkränka mig till ett.

Jag fick för någon tid sedan en avskrift
av en självdeklaration, avgiven
av en änka, jämte en skattsedel. Hon är
inte i folkpensionsåldern — hon är 62—
63 år gammal — men får ett litet pensionsbelopp
på grund av att hon är
änka efter en statstjänsteman i låg löneställning.
Hennes sammanlagda taxerade
inkomst — inkl. änkepensionen plus
111 kronor i ränta på ett litet sparkapital
— är enligt skattsedeln 4 500 kronor
för statlig och 4 470 för kom. skatt. På
denna inkomst fick hon en skatt av
809 kronor. Taxeringsmyndigheterna
tog ingen hänsyn till hennes yrkande
om skattelättnad trots att hon framhöll

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 105

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, ro. m.

att den pension hon uppbär är ett
existensminimum och hon också har
utgifter för medicin. Hon måste alltså
betala 809 kronor i skatt.

Det är med sådana här fall som bakgrund
vi har väckt vår motion och jag
yrkar, herr talman, bifall till reservation
VIII i bevillningsutskottets betänkande
nr 45.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att beröra endast två avsnitt i den
ekonomiska debatt som förts i dag, nämligen
löneförhandlingarna och varuprisförhöjningarna.
Jag tar upp detta inte
minst i anledning av ett uttalande som
tidigare i dag har gjorts av finansministern,
vilket jag anser inte bör få stå helt
utan kommentar.

Jag vill emellertid först säga att det i
de översikter som görs i proposition nr
150 angående vårt ekonomiska läge och
utsikterna framöver finns många synnerligen
läsvärda tankar. Man återfinner
t. ex. i den reviderade nationalbudgeten
det obestridliga påståendet att
»summan av alla köp är lika med summan
av alla försäljningar». Ja, i dessa
visdomsord ligger det onekligen en stor
nationalekonomisk upptäckt!

Om alltså detta påstående står höjt
över all diskussion, kan man däremot
beträffande andra uttalanden våga ha
en avvikande mening eller i varje fall
ifrågasätta det fullt riktiga i vissa påståenden.

På en punkt skärper man uttalandena
i konjunkturöversikten, nämligen när
man betecknar årets lönehöjningar såsom
»ovanligt stora». Huruvida anspråken
på lönemarknaden har sträckt sig
längre än det finns utrymme för inom
produktionsökningen, skall jag inte uttala
någon mening om. De parter som
gjort upp avtalen har förmodligen prövat
denna fråga och får ta ansvaret
därför. Man kan bara konstatera att
parterna kommit överens om en lönenivå
som båda ansett sig kunna accep4*
-— Andra kammarens

tera. Att det sedan finns en avsevärd
skillnad i förmågan att bära kostnadsstegringarna
är en annan sak. Blir det
möjligt att inom näringslivet genom rationaliseringar
och effektiviseringar
neutralisera kostnadsökningarna, bör
dessa inte innebära någon risk för penningvärdeförsämring.

Man ställer sig emellertid en fråga i
detta sammanhang: På vad sätt eliminerar
man inom statsverket de ökade lönekostnaderna?
Sker även där en neutraliserande
effektivisering och rationalisering?
På vad sätt mäter man denna
rationalisering och är det möjligt att få
en klarläggande redogörelse över resultatet? Detta

är intressanta frågor, eftersom
lönefrågorna inom statsverket nära nog
automatiskt kopplas ihop med lönerörelserna
inom näringslivet, där man emellertid
måste kompensera kostnadsfördyringarna
genom minskning av den
manuella arbetsinsatsen och andra
effektiviseringar.

Inom näringslivet förekommer en
ständig press på produktionsförmågan,
och den resulterar bl. a. i investeringar
i byggnader och maskiner och i en
effektivare organisation och arbetsledning.
Likaså pressas arbetsinsatserna
genom alltmera vidgad ackordsbetalning,
vilket bl. a. fått till resultat att den
äldre arbetskraften på vissa områden
har svårt att följa med.

Men denna utveckling måste ses som
en följd av stegrade lönekrav, och det
är sålunda rationaliseringsåtgärder som
leder till ökad produktivitet och därmed
ger utrymme för ytterligare förbättring
av löneinkomsterna, åtminstone för de
yngre. När man nu inom statsförvaltningen
anser att dessa effektiviseringsåtgärder
inom näringslivet också skall
vara normgivande för löneutvecklingen
inom statsverket, hoppas jag att en motsvarande
effektivisering av arbetsinsatserna
genomföres också på det statliga
planet. Om så inte sker är det oriktigt
att ta löneutvecklingen inom närings -

protokoll 1962. Nr 2i

106 Nr 24

Fredagen den 26 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

livet som rättesnöre för löneutvecklingen
inom statsförvaltningen.

Nu är emellertid utgängsläget på lönesidan
klart, och det finns ingen anledning
att diskutera den saken. Däremot
kan det vara på sin plats att framhålla,
att läget rymmer så många ovissa faktorer
att vi har all anledning förvänta att
regeringen vaksamt skall följa utvecklingen
och ingripa med åtgärder för
penningvärdets bevarande, så snart tendenser
till inflation visar sig. Enligt min
mening gav finansministern på den
punkten ett lugnande besked i dag. Det
förefaller emellertid som om man söker
en syndabock för lönerörelsernas andel
i de pågående prisstegringarna. Det må
vara riktigt att redan nu ganska illavarslande
prissitegringstendenser kommit till
synes, men det finns ingen anledning att
påtala dessa prisökningar, då de är klart
berättigade genom kostnadsstegringarna.
Innan en opartisk undersökning har
gjorts kan prisstegringarna endast påvisas
men inte bedömas.

Den opposition som riktats mot prisstegringarna
i detaljhandelsledet är
emellertid vad gäller livsmedelsområdet
intressant så till vida att den bidrar till
att, om jag så får säga, »ställa kyrkan på
rätt plats mitt i byn». Vanligtvis riktas
oppositionen mot högre matpriser ensidigt
mot jordbruksavtalets automatik,
och det är på denna punkt jag vill ta
upp till bemötande ett uttalande som
gjordes av finansministern. Han varnade
för den prisstegringspsykos som -— för
att använda hans egna ord •—• rullar
fram likt en ångvält, därför att man anser
dessa prishöjningar ofrånkomliga.
Finansministern varnade även för förhastade
uttalanden, och så långt håller
jag med honom. Men sedan gjorde sig
finansministern skyldig till en inkonsekvens
då han säde att jordbruksavtalets
prisjusteringar och lönerörelserna
kommer att höja priserna. Hur kan han
veta det? Var inte det också ett förhastat
uttalande? Åtminstone vad beträffar
jordbruksavtalets prisjustering

menar jag att det var ett förhastat uttalande,
och det skall jag be att här få
försöka bevisa.

I pris- och kartellnämndens tidskrift
för en av de senaste månaderna publicerades
vissa uppgifter som är värda
att ta fram i det sammanhanget, och
inte minst är de prisstegringar som inträffat
på ett tidigare stadium värda att
observera. Dessa kastar nämligen ett
visst ljus över frågan, huruvida den just
pågående prisstegringspsykosen är beträttigad
eller inte. Det hade enligt mitt
sätt att se funnits precis lika stor anledning
att påtala prisstegringarna under
förra året som nu. Men det skedde inte
då, och därför verkar anmärkningarna
något nymornade och tendentiösa.

Vi vet alla att världsmarknadsprisindex
är riktmärket för jordbrukets gränsskydd.
Enligt en uppgift i nämnda tidskrift
sjönk detta från december 1960
till oktober 1961 med icke mindre än
17,6 procent. Om importavgifterna kontinuerligt
och omedelbart kunnat anpassas
till denna sänkning av världsmarknadsprisindex,
skulle det ha betytt
en ökning av producentpriserna med
ungefär 9,2 procent. Den verkliga effekten
av 3-procentregelns utlösning blev
emellertid endast 3,4 procent utöver de
2,3 procent som föranleddes av inkomstregelns
utlösning i början av 1961.

De inhemska producentpriserna föll
under nämnda tid med 2,9 procent. Den
obetydliga höjningen i slutet av 1961
skulle enligt uppgift ha resulterat i en
höjning av livsmedelsposten i konsumentprisindex
med endast 0,1 procent.
I verkligheten steg denna post med 3
procent. Skulden för denna höjning får
sökas på annat håll än i jordbruksavtalet.

Prisutvecklingen för år 1961 har därför
varit den, att trots praktiskt taget
stillastående jordbrukspriser har konsumentpriserna
stigit. Vill man utvälja
en bestämd varugrupp, t. ex. bröd och
konditorivaror, finner man att dessa
under denna tid steg med i medeltal 3,1

Fredagen den 25 maj 1962 erm

Nr 24 107

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

procent. Höjningen var i de privata
bagerierna 2,5 procent, och i de kooperativa
bagerierna 4,3 procent. Vetepriset
steg under samma tid med 1,3
procent. Men denna prisstegring hänförde
sig helt till den beräknade lagringskostnaden
i samband med inlösningsförfarandet.
Den höjning av importavgiften
på vete som företogs i
december 1961 med 2 kronor 5 öre föranledde
ingen höjning av producentpriset
på vete, men brödpriserna steg
som sagt ändå.

Innan vi vet huruvida det blir möjligt
att ta ut prisjusteringen inom jordbruksavtalet
bör vi därför inte, som finansministern
sade, anse detta som en självklar
sak.

I den nu pågående debatten om varuprishöjningarna
har chefen för prisoch
kartellnämnden gjort ett uttalande
som är i hög grad befogat. Han beklagar
just att det i den allmänna debatten görs
så många oreserverade uttalanden om
ofrånkomligheten av prishöjningar. Jag
ställer därför frågan: Kan den höjning
av livsmedelsprisindex med 3 procent i
stället för med 0,1 procent, som jag nyss
pekade på, möjligen bero på en sådan
missriktad opinion? Omöjligt är det
inte!

När jordbruksavtalets 3-procentregel
utlöstes i september och december 1961
slogs det upp jätterubriker i tidningarna
om ökade matpriser. Så sker för övrigt
varje gång dessa regler utlöses. Men
blev det några motsvarande prishöjningar
i jordbruksledet? Nej, det blev
det inte. Rubrikerna var alltså oberättigade
den gången. Visserligen höjdes
importavgifterna på praktiskt taget alla
produkter vid båda dessa tillfällen, men
jordbrukspriserna föll i stället över hela
linjen, i många fall med dubbelt så stort
belopp som höjningen av importpriserna.
Dessa sänkningar av producentpriserna
slog åtminstone delvis igenom i
detaljhandelspriserna, dock icke överallt
och inte heller helt. Men för att få
en samlad bild av prisutvecklingen un -

der förra året kan man säga att stegringen
av konsumentpriserna dämpades
genom prisfallet i producentledet. Om
jordbrukarna hade erhållit de prisförbättringar
som ansågs berättigade genom
prisavtalets régelutlösningar skulle
matpriserna ha varit högre vid ingången
av år 1962 än de nu blev.

I den prisstegringsdiskussion som nu
pågår kan man inte bortse från detta,
och framför allt bör man inte betrakta
det som en självklar sak att det skall bli
en prishöjning varje gång dessa regler
utlöses.

Genom dessa régelutlösningar steg
emellertid jordbrukets gränsskydd åtskilliga
procent i förhållande till världsmarknadspriserna
— men producentpriserna
sjönk i alla fall. Detta visar
att talet om att jordbruket har ett 60-procentigt gränsskydd inte har i en
saklig debatt att göra. Den procentuella
höjningen av jordbrukets gränsskydd
avspeglar i stället den kostnadsfördyring
som löner, förnödenheter, penningvärdeförsämring
m. m. åstadkommer
för jordbruksproduktionen därest
denna skall ge avsedd inkomstnivå.

Men de braskande rubrikerna om
högre matpriser kan måhända ha haft
en psykologisk inverkan i prishöjande
riktning. När allmänheten genom felaktig
upplysning bibringas den uppfattningen
att matpriserna måste bli
högre, har ju också ett psykologiskt
underlag skapats för prishöjningar. Det
är mänskligt och förståeligt om det
finns de som utnyttjar en sådan opinionsbildning
för höjning av varupriserna.
Kunderna har ju i tidningarna
meddelats att matpriserna blir högre
och reagerar inte mot dessa.

Detta gäller det påpassliga men felaktiga
påståendet att matpriserna måste
stiga vid varje regelutlösning inom
jordbruksavtalet. Någon liknande opinion
har inte setts till i samband med
de nu inträffade varuprisfördyringarna
i detaljhandelsledet. Men så kan ju
heller inte dessa skyllas på jordbruket.

108 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr talman! Jag har velat peka på
dessa prissammanhang därför att vi
alla har samma intresse av att förhindra
att priskurvan får en brantare stigning
än de verkliga omkostnadsstegringarna.
Men det är anmärkningsvärt
att priserna på livsmedel har stigit så
starkt i dctaljhandelsledet som de gjort
trots att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
har egna affärer, som
inte drives i syfte att ge största möjliga
vinst utan huvudsakligen är känselspröt
som skall hålla kontroll över
oberättigade prisstegringar. Dessa företag
drabbas emellertid lika hårt som
andra av höjda lönekostnader, höjda
fraktkostnader, skattehöjningar m. m.
Marginalerna mellan producentpris och
konsumentpris i dessa affärer bör därför
ge besked om vad förädling och
distribution verkligen kostar — även
när denna sker i företag där vinstsyftet
inte är det väsentliga.

Jag tror att när man nu väntar sig
så störa matprishöjningar i livsmedelsaffärerna
på grund av regelutlösningarna,
så bortser man ifrån att dessa
affärer i mycket stor utsträckning har
kvinnliga anställda. Kvinnorna fick i
år en speciell lönehöjning. Dessutom
var dessa anställda en låglönegrupp,
och även låglönegrupperna har i år
fått en speciell lönelyftning. Alltså har
man här en dubbelverkan på grund av
löneavtalets konstruktion, och denna
måste slå igenom just på livsmedelsområdet
hårdare än på andra områden.
Det är kanhända för att dölja denna
möjligen förbisedda verkan av avtalet
som man nu har sökt en syndabock
för varuprishöjningen.

Huruvida sedan även dolda faktorer
såsom ökade pensions- och andra socialvårdskostnader
bidrar till en kontinuerlig
prisstegring skall jag inte yttra
mig om — men jag tror att vi gör
klokt i att vänja oss vid att sådana
pålagor på företagen i fortsättningen
kommer att få betalas i sista hand genom
varupriserna.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Sedan riksdagen så
sent som den 13 december i fjol beslutade
i skattefrågan har de tre borgerliga
partierna enats om ett nytt förslag
i fråga om särskilt ortsavdrag för
ensamstående barnförsörjare med hemmavarande
barn över 16 år. Detta förslag
innebär enligt mitt sätt att se ett
steg tillbaka mot tidigare principer.

Att en skatteskärpning inträder för
denna grupp familjeförsörjare året efter
det att det yngsta barnet den 1 november
har uppnått 16 års ålder är
riktigt. Men dessutom bortfaller vid
samma tidpunkt flera sociala förmåner,
som för många med små inkomster
har större ekonomisk betydelse än en
skattelättnad. Det är familjebostadsbidraget
och bidragsförskottet i de fall
där den underhållsskyldige underlåter
att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser
mot barnet.

Reservanternas förslag innebar inte
någon lösning av det s. k. tröskelproblemet
utan skapar endast nya problem.
Det avgörande blir i stället barnets
inkomstförhållanden.

Eftersom reservation IV till bevillningsutskottets
betänkande nr 75 innebär,
att barnet självt inte får påföras
egen inkomstskatt, är detta ortsavdrag,
efter vad jag kan förstå, tänkt
att tillfalla ensamma föräldrar, vilkas
barn studerar.

Då anser jag att ett särskilt studiebidrag
till denna grupp barn hade varit
rättvisare, och ett sådant förslag
skulle odelat ha fått mitt stöd. Det föreliggande
förslaget blir i realiteten
ett dolt studieavdrag med allt vad det
innebär i fråga om olika effekter i lägre
och högre inkomstskikt.

När det gäller barnets inkomstförhållanden
innebär förslaget att ett barn
som har inkomst av kapital i närheten
av 3 000 kronor kan undgå att påföras
egen skatt, men om ett annat barn har
haft förvärvsarbete och haft någon
hundralapp mer i inkomst och blir be -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 109

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

skattat — det behöver inte vara med
mer än en skattekrona — faller moderns
eller faderns rätt till det föreslagna
1 >/2 ortsavdraget. Det kan faktiskt
utfalla så att barn som studerar
och förvärvsarbetar t. ex. under loven
för att lätta den ensamma moderns
trängda ekonomi bidrar till att höja
hennes skatt. Detta är en ny orättvisa
som vidlåder reservationen, vilken verkar
vara en i hast hopkommen kompromiss.

Jag utgår ifrån att regeringen vid
sin prövning av denna fråga, som omfattar
en liten grupp, tar bevillningsutskottets
mening på sidan 21 i utskottets
betänkande nr 45 ad notam, där
det heter: »I detta sammanhang vill
utskottet understryka angelägenheten
av att man även på annat sätt än genom
skattereformer söker underlätta
försörjningsbördan för ensamstående
skattskyldiga med hemmavarande
barn.»

1 reservation IV är den sociala sidan
helt bortglömd. Den är inte den
minst viktiga för dem som har små inkomster,
där förslag på skattesidan innebär
ingen eller ringa hjälp.

I reservation V i samma betänkande
av högerns och folkpartiets ledamöter
i utskottet föreslås att ensamstående
med hemmavarande barn mellan
16 och 19 år skall beskattas som
gifta efter någon av de skatteskalor
som föreslagits av respektive partier.

Det vill till, skulle jag vilja säga, eftersom
både högern och folkpartiet
slänger till dessa omkring 1,7 miljoner,
som beskattas såsom ensamstående, ett
magert fläskben: skattesänkningen för
ogifta med beskattningsbar inkomst
över 12 000 kronor blir enligt högerns
förslag maximum 90 kronor och enligt
folkpartiets förslag maximum 60 kronor.
Men för gifta i inkomstläget över
25 000 kronor kan folkpartiet spendera
490 kronor i skattesänkning. Högern
är här än mera gentil. I det inkomstläget
innebär dess förslag att ett gift

par skall få över 1 000 kronor i skattesänkning.
Om ett par makar har en
sammanlagd beskattningsbar inkomst
över 60 000 kronor, sänks skatten med
inte mindre än 2 320 kronor oberoende
av om de har barn eller inte. Det
är således inte bara de lägre inkomsttagarna
i allmänhet utan hela gruppen
ensamstående som har anledning att
opponera sig mot högerns och folkpartiets
s. k. skattesiinkningsförslag.

Herr Gustafson i Göteborg var vänlig
nog att citera mig, men genom citatets
korthet blev meningen i vad jag
sade i mitt yttrande missvisande. Jag
hade sagt på följande sätt:

»Äktenskapet och familjen utgör fundamentet
för samhället. Beskattningen
måste vara så utformad att äktenskapsbildning
inte hindras. För ensamma
ogifta eller frånskilda föräldrar går
livet vidare som väl är. I sinom tid
och ibland ganska snart finner dessa
en ny partner. I sin iver att fånga in
alla skatteobjekt med löfte om skattesänkningar
måste antingen motionärerna
ha nonchalerat den mänskliga samlevnadens
realiteter eller också lever
man i folkpartiet med skygglappar för
ögonen. Det stora antalet skilsmässor
i värt land leder till att allt fler ingår
ett andra äktenskap.

Den lagstiftning som föreslås i reservation
av folkpartiet när det gäller beskattning
av ensamstående med barn,
betyder att två människor med vardera
15 000 kronor i årsinkomst, som var
för sig har barn under 16 år och lever
i samvetsäktenskap, får vardera ortsavdrag
såsom gifta och förvärvsavdrag
med vardera 4 000 kronor.

Om detta par ingår äktenskap eller
får ett gemensamt barn betyder detta
enligt nuvarande lagstiftning att de
först förlorar ett dubbelt ortsavdrag
samt 4 000 kronor i förvärvsavdrag,
vilket innebär en ökad beskattningsbar
inkomst med 8 700 kronor. Här har
man anledning att tala om straffskatt
på äktenskap. Det är ju i dessa in -

110 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

komstlägen man räknar särskilt noga
på skatten, sägs det. Vore jag elak —
det är jag inte — skulle jag kunna säga
att folkpartiets förslag frestar t. ex.
frånskilda sjuksköterskor eller lärarinnor
med barn att av skatteskal ej ingå
ett nytt äktenskap. Det ger också ytterligare
en anledning till dragkamp mellan
föräldrarna om vårdnaden av barnen.
»

Jag vill bara tillägga att jag inte blev
emotsagd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde fröken
Rergegren (s) och fröken Andersson
i Strängnäs (s).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är alltid intressant
att lyssna till finansministerns anföranden
här i kammaren. Han talar väl,
och länge — ja, alltför länge, skulle
jag vilja säga. I det senare avseendet
kan herr Sträng framgångsrikt konkurrera
med brittiske finansministern, när
denne i april månad håller sitt årligen
återkommande stora budgettal. Skillnaden
är dock den, att innehållet i brittiske
finansministerns budgettal är en
in i det sista strängt bevarad hemlighet,
vars röjande man väntar på som
en. första rangens nyhet — av glädjande
eller nedslående art, allt efter vars
och ens sinnelag och omständigheterna
för året.

Finansministern har inte socialministerns
yviga gester, men när det gäller
att jonglera med siffror och bolla
med miljoner har han en förmåga, som
i yvighet kan tävla med socialministerns.
Vi inom högerpartiet blev inte
litet förvånade, när herr Sträng radade
upp alla de miljoner, varmed enligt
hans mening vår alternativa budget
borde belastas. Herr Strängs redovisning
i en senare replik gav emellertid
förklaringen till en del. Vi har även
senare i kväll fått ta del av de mycket

omfattande tablåer, som utarbetats i
finansdepartementet. Det är givetvis
med en viss glädje vi konstaterar, att
man uppenbarligen lusläser våra förslag
för att hitta någonting, varmed
man skulle kunna perforera vår budget.
Räknar man nämligen, såsom finansministern
gjorde, in bägge våra
alternativ — lindrigare skatteskalor respektive
sänkt uttagningsprocent —
kan man självfallet få fram höga siffror.
Finansministern korrigerade sedan
i en replik denna dubbla bokföring,
som blivit resultatet av att bevillningsutskottets
betänkande nr 45
släpat med på föredragningslistorna —
under rubriken PM — sedan förra veckan.

Lika överraskande var att finansminister
Sträng ur reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 39
om skatteberedningens prövning av omsättningsskatten
på investeringar kunde
krama ut ett skattebortfall på 700
miljoner kronor i vår budget för budgetåret
1963/64. Om jag inte hörde fel,
räknade herr Brandt i Aspabruk med
900 miljoner kronor. Det är en nätt
differens på 200 miljoner kronor. Det
undandrar sig givetvis mitt bedömande,
om herr Brandt möjligen räknat in
den utgiftsminskning för staten, landstingen
och kommunerna, som skulle bli
följden, om omsättningsskatten på investeringarna
togs bort.

Jag begärde närmast ordet för att
säga några ord om skatteskalorna. Sällan
har väl löneförbättringar framkallat
så ringa entusiasm som i år. Samtidigt
aviserade prishöjningar, inte bara
inom den enskilda sektorn utan även
inom den offentliga, blev malört i bägaren.
Men väsentligare är att marginalskattetänkandet
har etsats så djupt
in i människornas sinnen, att avbränningarna
för skatterna nästan är den
första tanke, som inställer sig hos löntagarna,
när det är fråga om löneförbättringar.

Det är inte mer än något över fem

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 111

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

månader sedan riksdagen fattade beslut
om justering av skatteskalorna. Det
var ett steg i rätt riktning, men det
gick enligt vårt förmenande inte tillräckligt
långt. Genom årets lönehöjningar
via procentuella förbättringar
—- och lönegradsjusteringar för statsoch
kommunalanställda tjänstemän —
har allt fler klättrat upp i inkomstskikt,
där marginalskatten drabbar toppinkoinsten,
eller en eventuell extra förtjänst,
med 20, 30, 38 procent eller mer
enbart vid den statliga inkomstbeskattningen.
Därtill kommer kommunalskatter
och obligatoriska avgifter. Man räknar
inte längre i bruttolön utan i nettolön
efter skatteavdrag. Och lönerna bestäms
med hänsyn till den progressiva
beskattningen. Sprången i skatteskalornas
procentsatser är enligt min mening
för höga.

Vi har funnit det angeläget, att riksdagen
gör ett uttalande om att allmänna
skatteberedningen skall arbeta med
utgångspunkt från att väsentligt bredda
det proportionella inkomstskiktet och
att lindra progressiviteten. Då det s. k.
skattepaketet kunde framläggas i höstas
och riksdagen fatta beslut om ändringar,
trots den sittande skatteberedningen,
kan det väl inte anses opassande,
att riksdagen gör ett uttalande
om i vilken riktning en ändring bör
ske och till och med säger, att den är
ytterst angelägen.

Ingen vet i dag hur lång tid skatteberedningens
arbete kommer att ta. Det
kan nog inte betraktas som uteslutet
att — även om riksdagens majoritet
inte i dag är beredd att ens göra ett uttalande
—• en stark opinion mot marginalskattetrycket
snart pressar majoriteten
till nya justeringar i skatteskalorna,
och detta utan att avvakta resultatet
av skatteberedningens arbete,
helt enkelt därför att allt fler kommer
till insikt om att en radikal justering
av progressiviteten i skatteskalorna är
nödvändig.

Jag ber, herr talman, att få instämma

i det yrkande, som ställts av herr Nilsson
i Svalöv.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Till det mera väsentliga
som har hänt denna vår hör de ekonomiska
åtgärder, som på sistone har
vidtagits för att möta en nedgång i
byggnads- och anläggningsverksamheten
under kommande vinterhalvår. Att
bostadsbyggandet nu i praktiken är
fritt genom att regeringen ställt i utsikt
tillräckligt med kapital, vars summa
höstriksdagen har att ta ställning
till, är att betrakta som någonting mycket
väsentligt. Det är en helt ny princip
som tillämpas. Bostadsbyggandet
skall tillåtas expandera så mycket som
de reella resurserna medger, och den
enda begränsning som nu kommer att
finnas är i praktiken tillgången på arbetskraft
av alla kategorier. Kapitalfrågan
kan med andra ord nu betraktas
som löst. Sparandet i vårt land har
nått en sådan omfattning att det i dag
kan tillgodose hela den samlade byggnadsverksamhetens
behov, och detta är
någonting nytt, någonting väsentligt.

Kanske bör man då bringa i erinran
att denna lyckliga utveckling främst
har åstadkommits genom att ATP-fonderna
under senare år har kunnat öka
kraftigt och i betydande omfattning
kommit just bostadsbyggandet till del.

Det andra väsentliga som skett under
denna vår är att investeringsfonderna
i dag kan tas i anspråk för ett
ökat industri- och annat byggande inom
näringslivet. Vinsten är inte bara den
att aktiviteten med kraft kan inriktas
på att förhindra en ökning av arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna under
vinterhalvåret, utan framför allt
ligger kanske vinsten däri att vi fått
ett positivt konjunkturutjämnande medel
i dessa investeringsfonder. I dem
finns nu ungefär 2 500 miljoner, och
av dessa kommer måhända ungefär
500 miljoner att tas i anspråk i vinter
och nästa vår. Detta är ett väsentligt

112 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

tillskott till byggnads- och anläggningsverksamheten.
Men lika viktigt är i
själva verket att näringslivet fått ett
ökat förtroende för detta medel. Våra
företagare ser att investeringsfonderna
används på ett praktiskt sätt. Om finansministern
i ett annat konjunkturläge
kommer att vädja till företagarna
att öka avsättningarna till investeringsfonderna
-— för att undvika en överhettning
av samhällsekonomien — kan
han säkert räkna med att företagarna
i stor utsträckning kommer att tillmötesgå
honom. Detta innebär att instrumentet
kommer att förbättras undan
för undan och sålunda bli ett väsentligt
komplement till andra finanspolitiska
åtgärder.

Men, herr talman, riskerna för ett
överslag i ekonomien är betydande. De
måste alltid vara betydande i en fullsysselsättningsekonomi,
där marginalerna
är mycket små. Och vi vill ju att
dessa marginaler skall vara små, helt
enkelt därför att vi vill utnyttja våra
reala resurser så maximalt som möjligt.
Ty om vi inte utnyttjar dem maximalt,
innebär det att vi inte tar i anspråk
alla de möjligheter vi har för
att öka produktionen och därmed också
konsumtionen.

Riskerna skulle emellertid kunna bli
något mindre, om man utnyttjade möjligheterna
att öka kunskaperna när det
gäller prognosverksamhet och information
rörande det ekonomiska livets utveckling.
Här innebär kompletteringspropositionen
i visst avseende en väsentlig
nyhet därigenom att det ställs
i utsikt att ett särskilt råd skall upprättas
som skall ha till uppgift att fullfölja
långtidsutredningens arbete och
klargöra hur man skall få kontinuerlig
långtidsprognos; hur man skall kunna
göra avstämning år från år; hur långtidsperspektivet
egentligen utvecklas
samt hur uppsatta målsättningar kan
förverkligas. Det är nog hög tid att
sätta i gång sådan verksamhet. Vi arbetar
i dag alltför mycket i blindo.

Detta märks framför allt på två områden
och båda gäller våra knappa tillgångar
på arbetskraft.

Det ena området är utbildningsväsendet,
där bristen på arbetskraft ser
ut att öka år från år och där vi i dag
inte har en tillräckligt elastisk utbildningsorganisation
och rekryteringsorganisation
för att möta de olika behov
av lärare som uppträder på alla nivåer
när det gäller utbildning, fortbildning
och vidareutveckling av arbetskraften,
såväl ungdomen som den vuxna. Här
måste vi sålunda i prognoserna också
bygga in ett element där vi försöker
ita sikte på just denna utbildningsverksamhet
såsom en del av det progressiva,
som nu kännetecknar näringslivet.
Men i så fall behöver vi förfinade arbetskraftskalkyler
på detta område.

Det andra området jag vill peka på
och dör riskerna i dag är utomordentligt
stora att vi över huvud taget inte
kommer att gå i land med uppgiften,
är ett område som åtminstone herr talmannen
känner väl till, nämligen hälsovårds-
och sjukvårdsområdet. Där kan
vi i dag se att resurserna visserligen
har ökat men att behoven också ökat
i sådan takt, att vi faktiskt inte vet om
vi skall kunna tillgodose dem. Långtidsutredningen
har beräknat att av
alla de nytillskott av arbetskraft som
kan väntas under 1960-talet skulle icke
mindre än en tredjedel komma att gå
till hälsovården och sjukvården. Det
torde knappast bli möjligt att åstadkomma
en sä snabb ökning.

Detta leder fram till önskemålet att
vi parallellt med finansplanen och nationalbudgeten
skulle få en arbetskraftsbudget,
där man verkligen ser
hur arbetskraften används. Vidare skulle
givetvis varje finansiellt anslag också
vara kombinerat med uppgifter om
hur mycket arbetskraft som sysselsätts
genom den finansiella åtgärden eller —
om det är en åtgärd i retarderande
riktning — hur mycket arbetskraft som
kan inbesparas. Vi behöver nämligen

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 113

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

en realekonomisk insyn i vad de olika
ekonomiska och finansiella transaktionerna
innebär och hur arbetet och annat
arbete borde läggas upp med hänsyn
just till frågorna: Vad är det för
arbetskraft som tas i anspråk? Hur
mycket arbetskraft tas i anspråk? Hur
mycket arbetskraft skulle kunna sparas?
Om detta ger kompletteringspropositionen
vissa antydningar, och jag
hoppas sålunda att det arbetet skall
kunna fullföljas med stor kraft.

Till det nya som har hänt denna vår
får vi väl också räkna de överläggningar
som ägt rum i Saltsjöbaden, där
den s. k. Bilderbergsgruppen haft sina
diskussioner. Dessa överläggningar har
väckt en icke ringa uppmärksamhet,
vilket är ganska förklarligt. Den i dagstidningarna
publicerade deltagarlistan
upptar en rad betydande personer inom
Europas och USA:s finansiella liv. Åtskilliga
framträdande politiker i officiell
ställning eller personer som förut
innehaft officiell ställning deltog, och
även flera ekonomer med erkänd internationell
kapacitet bevistade dessa överläggningar.
Diskussionerna synes enligt
förljudande i pressen ha gällt sådana
för oss alla viktiga frågor som Europas
ekonomiska och politiska enande samt
USA:s ställning till ett sådant enat
Europa. I överläggningarna har också
deltagit åtskilliga svenskar, bl. a. statsoch
utrikesministern, handelsministern,
ledarna för högern och folkpartiet, sekreteraren
i det socialdemokratiska partiet
och LO:s ordförande.

Med iakttagande av all den hänsyn ett
värdfolk bör visa sina utländska gäster,
samlade till konferens i vårt land, och
dessa deltagares önskan att hålla konferensens
överläggningsämnen och diskussioner
hemliga skulle det ändå vara av
intresse om herr stats- och utrikesministern
ville säga någonting om själva konferensen,
t. ex. upplysa om huruvida
överläggningarna i Saltsjöbaden har
rört en sådan väsentlig fråga som Sveriges
framtida ställning i förhållande till

EEC eller om de i överläggningarna deltagande
politikerna framträtt såsom privatpersoner
eller som officiella representanter
för respektive länder. Jag tror
det finns behov i denna kammare av
några upplysningar om dessa överläggningar.
De har ju en central betydelse,
och det är också väsentligt att man får
veta någonting om dem, ty allt hemlighetsmakeri
är av ondo när det gäller så
viktiga frågor.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan
i de olika betiinkandena.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr finansministern
uppmanade oss i sitt anförande på förmiddagen
att »attackera pris- och kostnadsutecklingen».
Med stöd av den uppmaningen
ber jag, herr talman, att fä erinra
om den förhöjning av olika postavgifter
som föreslås i proposition nr
172. Den medför en avsevärd belastning
på olika avnämare och påverkar utan
tvivel pris- och kostnadsutvecklingen i
stigande riktning.

Jag har dristat mig att väcka en motion
i detta ärende och jag har där pekat
på ett par exempel. Jag nämnde korrespondensinstituten
och deras studerande
samt företagare i olika branscher,
såväl större som mindre. Det finns flera
exempel.

Portohöjningarna berör ju även lokala
försändelser. Kostnaderna för lokala
brevförsändelser utgör, om jag är riktigt
underrättad, en ganska betydande utgiftspost,
särskilt för detaljhandeln men
givetvis också för andra grupper inom
samhället. Jag kan inte hjälpa att jag
har en känsla av att portohöjningen innebär
en orättvisa speciellt för dem som
har mycket lokal post i sin rörelse. .lag
håller det inte heller för uteslutet att höjningen
av korsbandsportot kommer att
i särskilt hög grad drabba det lokala
affärslivet och dessutom medföra en betydande
kostnadsökning för exempelvis
ideella organisationer. Det kan starkt

114 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

ifrågasättas om detta inte bör undvikas.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på
detta faktum, och även om man vid utskottsbehandlingen
ansett sig böra avstå
från att framställa något särskilt yrkande,
vill jag ha dessa synpunkter antecknade
till kammarens protokoll.

Det finns i detta sammanhang anledning
att konstatera att man tydligen anser
en lönehöjning vid ett statligt företag
vara en naturlig anledning till att
priset på de tjänster som ifrågavarande
statliga företag lämnar höjes. Det kan
vara så mycket större skäl att uppmärksamma
det förhållandet som det i dessa
dagar framförs en stark kritik mot det
enskilda näringslivet för att det räknar
på samma sätt. Den störa skillnaden är
väl blott den, att posttaxorna höjs med
mellan 17 och 40 procent under det att
t. ex. prishöjningarna inom detaljhandeln
håller sig åtskilligt lägre, det har
nämnts här i dag 3—5 procent. Exakt
kan jag för dagen inte säga hur mycket
höjningen är, men LO skall ju tillhandahålla
en utredning om saken, så vi får
väl vänta och se. Jag har mig inte bekant,
huruvida man inom LO planerar
en liknande undersökning för de statliga
affärsverkens del, men enligt min
uppfattning borde man väl, när man
kastar ett getöga på den ene även göra
det på den andre.

Konsekvenserna av avtalet mellan
SAF och LO blev för handeln en kostnadsstegring
med 2,3 procent. Därtill
kommer en ökning för emballage och
fraktkostnader, ATP o. s. v., varför väl
3 procent och drygt det måste betecknas
som ett minimum. Det har invänts
att marginalerna för handeln borde ha
kunnat bära mer av kostnadsökningen
som således inte i sin helhet skulle ha
slagits ut på priserna. Men läget för
handeln är präglat av stark konkurrens
och prismedvetenhet hos konsumenterna,
varför marginalerna redan pressats
i mycket stor utsträckning. Konkurrens
och prismedvetenhet hos konsumenterna
finns dock inte i samma grad när det

gäller tjänster från ett statligt affärsdrivande
verk. Därför tar jag med ett
visst allvar fasta på vad utskottet skriver,
nämligen att det »förutsätter självfallet
att postverket även i fortsättningen
genom olika rationaliseringsåtgärder
söker i möjligaste mån förbilliga
driften utan att servicen försämras».

Till slut vill jag anföra, att jag inte
ifrågasätter generalpoststyrelsens beräkningar,
en tolkning som min motion tydligen
givit upphov till. Ingen betvivlar
att styrelsen räknat rätt. Men det kunde
ändå ha varit både intressant och värdefullt,
om kommunikationsdepartementet
hade tillhandahållit en utförligare redovisning
av alla fakta i målet. Det har
upplysts mig att en av de uppgifter jag
efterlyste finns att få i kompletteringspropositionen.
Jag tackar för det och
skall komma ihåg det till nästa gång.
Jag kan ändå inte undgå att fråga vad
den beslutande instansen i ett privat företag
av postverkets storlek skulle fordra
i form av underlag, innan så drastiska
prishöjningar vidtogs som det nu
är fråga om.

Herr talman! Jag är medveten om att
min sista önskan är opraktisk. Förslag
om höjda skatter och ökade statliga inkomster
brukar ju gå igenom och det är
därför onödigt att vid denna sena timme
vara för utförlig i motiveringarna. Men
eftersom det gäller mellan 60 ooh 70 miljoner
i ökade pålagor vill jag härmed
ha sagt, att jag för min del inte anser
mig ha tillräckligt underlag för att gå
med på förslaget i propositionen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottet är
ju, soin kammarens ledamöter kan se,
enhälligt i fråga om höjning av postavgifterna.
Kostnaderna är faktiska och
det finns därför bara ett alternativ, nämligen
att man skulle skattesubventionera
verket, men det har ingen på allvar reflekterat
på.

Jag har här en promemoria angående

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 115

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

postverkets kostnader och intäkter. Med
hänsyn till att här har talats om rationalisering
av verket vill jag citera följande: »I

fråga om verkets kostnadssida har
lönekostnaderna uppgivits uppgå till
omkring 70 % av verkets totala kostnader.
Sedan 1957 har de generella löneökningarna
uppgått till 3 % 1958, 2 %
1959, 5 % 1960, 5 % 1961 och 6,5 %
1962. Härutöver kommer betydande löneökningar
till följd av B-listeförhandlingarna
och arbetstidsförkortningen.
Totalt beräknas verkets lönekostnader
ha ökat med ca 150 mkr per år sedan
år 1957.

Det är således uppenbart att avgiftsökningarna
— inklusive den nu föreslagna
— ej tillnärmelsevis varit av samma
storlek som ökningen av lönekostnaderna
och övriga kostnadsökningar.
Att avgiftsökningarna kunnat begränsas
till nämnda procenttal» -— det var vill
jag minnas 15,5 % — »torde i huvudsak
få tillskrivas genomförda rationaliseringsåtgärder,
effektivisering och ökning
av verksamhetens omslutning.

Till belysning av kostnadsutvecklingen
i stort i samhället sedan år 1957
kan upplysas om att konsumentprisindex
har ökat från 157 enheter år 1957
till 188 enheter i februari 1962 eller
med ca 20 %.»

Man kan alltså konstatera, att det rör
sig om ganska stor lönekostnadsökning.
Den omständigheten att verket ändå går
så pass bra vittnar om att kraftiga rationaliseringsåtgärder
vidtagits. Man får
hoppas, som utskottet skriver, att verket
kan fortsätta härmed.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Trots den sena timmen
vill jag till bevillningsutskottets betänkande
nr 45 knyta några reflexioner.

Förslag till familjepolitiska åtgärder
av olika slag och med olika verkan har
framförts från samtliga partier och i
flera sammanhang. Barnfamiljerna i allmänhet
och de ofullständiga barnfamil -

jernas svåra situation i synnerhet har
föranlett berättigade krav på samhällsingripanden.
Krav på statskassan som i
vissa avseenden skulle avhjälpa en del
av svårigheterna har framförts i motioner
och reservationer, såväl i anslutning
till skattepaketet i höstas som socialförsäkringspropositionen
i våras
och i de enskilda motioner, som nu behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 45.

Herr talman! Om jag rätt har kunnat
tolka alla uttalanden som gällt barnfamiljernas
— och speciellt de ofullständiga
barnfamiljernas — ekonomiska
ställning, tycks alla vara rörande eniga
om att barn kostar pengar och mycket
pengar. Av allt att döma är vi väl också
överens om att barnen inte alltför länge
får vara föräldrarnas privat? egendom.
Vid produktionsduglig ålder skall barnet,
den unge, betjäna samhället, och
dess insatser i samhället betjäna oss alla.
Och det är väl just därför som vi är
eniga om att viss del av barnkostnaderna
skall bäras av oss alla gemensamt.
Men på vilket sätt och till vilken del vi
gemensamt skall bidraga till barn- och
utbildningskostnader är vi långt ifrån
eniga om.

Herr talman! I reservation IV i utlåtande
nr 45 visar reservanterna själva,
hur stora vanskligheterna är och hur
känsligt det över huvud taget är att laborera
med ett system att via skattelättnader
bidraga till barnkostnaderna.
Därtill kan skattelättnadssystemet inte
medföra den rättvisa barnfamiljerna
emellan som vi syftar till. Eftersom
statsrådet deklarerat regeringens avsikt
att återkomma med bättre förslag på
just den punkten, skall jag inte nu orda
mycket mera om den.

Däremot, herr talman, vill jag påpeka
att det också finns andra och betydligt
större grupper av barnfamiljer, som inte
får några lättnader i sin försörjningsbörda
via skattelättnader, därför att de
saknar vad som är det väsentligaste för
en skattelättnad — nämligen en inkomst

116 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

som är så pass stor, att den räcker till
skatteavdrag över huvud taget.

Är nu alla överens om att barnfamiljerna
skall få del av den standardökning
som tillkommer andra familjetyper
bör det väl inte vara svårt att få gehör
från alla håll för en hemställan, att tillräckliga
medel ställes till socialdepartementets
förfogande för att höja standarden
för barnfamiljerna. En uppräkning
av andra grupper och minoriteter, som
väntar på sin andel av standardstegringen,
skall jag givetvis inte göra i detta
sammanhang, även om det kunde vara
frestande.

Men, herr talman, när jag under förmiddagen
lyssnade till en replik av
herr Larsson i Umeå och hörde honom
konstatera, att man ibland måste söka
efter objekt för skattelättnader, frågade
jag mig: Har vi över huvud taget
råd med några skattelättnader förrän
de mest eftersatta minoriteterna fått
del av den standardökning som övriga
njuter av?

Jag hävdar därför att vad som är
väsentligt viktigare än skattelättnad är
att ha tillräckliga resurser tillgängliga
för att avhjälpa brister på olika områden
och utjämna den klyfta som måste
uppstå mellan olika familjetyper och
därmed bidraga till en fullvärdig försörjning
för de minoriteter, vilkas försörjningsproblem
vi ännu ej löst. Den
uppfattningen är jag inte ensam om.
Den undersökning som socialdemokratiska
kvinnoförbundet gjorde bland
klubbarna under första kvartalet i år
ger en mycket god bild av det allmänna
tänkesätt som råder bland klubbarnas
medlemmar. Det visar sig nämligen,
att en mycket liten del av medlemmarna
ansåg att generella skattelättnader
för barnfamiljerna var ett
angeläget önskemål. Däremot ansåg 94
procent att samhället borde göra mer
för att förbättra barnfamiljernas ekonomiska
villkor. Framför allt framhåller
de att detta bör ske genom ökad
allmän ekonomisk hjälp.

Herr talman! Med detta ber jag få
instämma i utskottets utlåtande och
understryka vad utskottet säger i första
stycket på s. 21 där det heter: »1
detta sammanhang vill utskottet understryka
angelägenheten av att man även
på annat sätt än genom skattereformer
söker underlätta försörjningsbördan för
de ensamstående skattskyldiga med
hemmavarande barn.» Jag hoppas att
regeringen beaktar detta önskemål.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast påpeka
att jag aldrig sagt att man behöver söka
efter argument för skattelättnader. Jag
sade att det förelåg svårigheter att kunna
göra besparingar. Detta är en avsevärd
skillnad, och jag vill få det rättat.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Även om jag inte använde
de rätta orden är ändå andemeningen
ungefär densamma. Möjligheterna
till skattelättnader utan att samtidigt
anstränga statskassan på ett eller
annat sätt finns inte. Det var detta jag
ville ha konstaterat.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Detta är inte första
gången vi har försökt hjälpa de ensamstående
föräldrarna genom ortsavdragen.
Under kriget infördes något
som populärt kallades ungkarlsskatt.
Det var ingen direkt skatt utan bestod
i att ortsavdragen minskades för ogifta
över en viss inkomstgräns för att så
småningom helt försvinna. Man lät
emellertid ensamstående med barn behålla
ortsavdraget oavsett inkomsten.
De slapp med andra ord ungkarlsskatten.
Jag befann mig just då i denna
kategori. Jag hade precis så hög inkomst
att jag skulle ha mist hela ortsavdraget,
om jag hade varit ensam,
men jag hade ett barn och fick alltså
behålla hela ortsavdraget. Det är klart
att jag tyckte att det var förträffligt

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 117

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

— det gjorde ett par hundra kronor

— men glädjen grumlades väsentligt
av en omständighet. Min lilla dotter
hade en lekkamrat, som hon dagligen
var tillsammans med och vars mor
också var ensamstående men de flesta
år inte förtjänade mer än existensminimum
och därför inte heller hade nå*
got intresse av ortsavdrag och skatteskalor.
Jag hade tillfälle att se hur hon
slet och hur bekymmersamt hon hade
det under dessa svära år. Staten ansåg
sig alltså, trots det mycket pressade
ekonomiska läge vi befann oss i, ha
råd att ge några miljoner åt de ensamstående
barnförsörjarna, men dessa
pengar gavs åt dem som klarade sig
någorlunda ändå, medan den mycket
stora grupp ensamma mödrar som på
den tiden hade det ännu svårare än nu
blev helt utan.

När vi år 1947 fick de allmänna
barnbidragen gjorde vi också jämförelser.
För mig betydde det ekonomiskt
ingenting denna gång. Jag befann mig
just vid den gräns där skattehöjningen
och barnbidraget gick jämnt ut. Min
ekonomiska situation förändrades inte
genom införandet av barnbidragen,
men för min väninna, som fortfarande
hade lika låg inkomst, betydde det
ett direkt nettotillskott. Med tanke på
de mycket små summor, som hon var
van att röra sig med, innebar det ett
verkligt handtag att få dessa 260 kronor
om året.

Ända sedan dess har jag varit en
varm anhängare av tanken att utjämna
barnkostnaderna genom direkta bidrag
och inte genom att laborera med
skatterna. Jag har varit det så mycket
mer som jag alltid varit en vän av enkla
och rejäla skatteregler.

Även när det gäller den kategori,
som vi nu särskilt sysslar med, alltså
ensamstående föräldrar med barn över
16 år, har jag haft tillfälle att göra jämförelse.
Trots att jag har A7arit ensam
familjeförsörjare har jag kunnat ge
mitt enda barn en lång och dyrbar ut -

bildning utan att detta har det ringaste
inkräktat på min egen bekvämlighet.
Men jag har i flera fall på nära håll
med stor beundran sett hur äkta makar
med låga inkomster har underkastat
sig inskränkningar och gjort uppoffringar
för att kunna hjälpa sina barn
till utbildning. De möjligheter som man
har att ge sina barn utbildning är inte
beroende av ens civilstånd utan av den
faktiska inkomsten och den sammanlagda
försörjningsbördan.

Herr Brandt i Aspabruk framhöll,
att det förhållandet att flertalet pensionärer
har låga inkomster inte utgör
någon anledning att även sänka skatten
för de mycket välbärgade pensionärer
som finns. Herr Magnusson i
Borås ansåg däremot, att man inte bör
underlåta att hjälpa de hundratusentals
pensionärerna med låga inkomster
bara därför att det finns några få pensionärer
med höga inkomster, som
skulle få otillbörlig hjälp, och han efterlyste
vad man i annat fall skulle
göra. Ja, när det gäller just studerande
ungdomar i åldern 16—19 år är saken
rätt enkel. Låt oss säga att vi är beredda
att understödja denna kategori
med ett visst sammanlagt belopp. Vi
kan då gå till väga på tre sätt. För det
första kan vi använda pengarna för en
skattesänkning. Därigenom hjälper vi
dem som har det bäst ställt, medan de
sämst ställda inte alls får någon hjälp.
Den andra utvägen är att använda beloppet
till en höjning av det allmänna
studiebidraget. Då får alla lika mycket
och det skipas därigenom litet större
rättvisa. Den tredje utvägen, som absolut
är att rekommendera, innebär
att beloppet användes för en höjning
av de behovsprövade stipendierna. Då
går alla pengar till dem som bäst behöver
hjälp.

Herr Gustafson i Göteborg gladde sig
åt att det på socialdemokratiskt håll
hade skett en sinnesändring. Det är
med anledning av att jag också har
tyckt mig skönja en sådan sinnesänd -

118 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

ring som jag har — fastän det är sent
på kvällen — velat få till protokollet
antecknat, att det i alla fall finns en
ståndaktig tennsoldat som anser att
när det gäller att utjämna barnkostnaderna
är den enda rätta vägen den,
som vi så löftesrikt slog in på år 1947,
då skatteavdragen ersattes med kontanta
bidrag. När jag i dag lyssnade
till fru Holmqvists inlägg fick jag en
viss känsla av att jag kanske inte är så
ensam om denna åsikt som jag ett tag
trodde.

I detta anförande instämde fru Torbrink
(s) och fru Jåderberg (s).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Kellgren har under
debattens slutskede riktat en fråga
till mig som jag gärna vill besvara.
Han har frågat mig, om de överläggningar
som den s. k. Bilderberggruppen
hade i Saltsjöbaden berörde någon
väsentlig fråga om Sveriges framtida
ställning till EEC och om de som deltog
i överläggningarna gjorde det som
privatpersoner eller som officiella representanter
för respektive länder.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att den kolossala publiciteten kring de
sekretessbelagda överläggningarna ute
i Saltsjöbaden har gjort att dessa har
tillmätts en alldeles speciell betydelse,
särskilt som det har uppgivits att vi
resonerade om frågor som för närvarande
i hög grad sysselsätter allas sinnen,
nämligen det ekonomiska samarbetet
i Europa och de neutrala staternas
möjligheter att komma i så nära
samverkan som möjligt med EEC. Jag
kan bekräfta att samtalen rörde sej
kring dessa problem. Det är svaret på
den första frågan.

Svaret på den andra frågan är att vi
var där som privatpersoner. Ingen representerade
något land eller någon
grupp. Det fördes inga förhandlingar.

Det är självfallet att man får respektera
de regler som gäller för sådana

överläggningar, när man mottagit inbjudan
att delta i dem. Det skulle därför
inte falla mig in att ge mig in på
ett resonemang om eller en bedömning
eller ett referat av vad som förekommit.
Jag tror dock att det skulle ha varit
mycket oklokt, om den svenska regeringen
inte hade begagnat detta tillfälle
att få lyssna till framskjutna representanter
för amerikansk och västeuropeisk
politik — inte minst socialdemokraterna
var väl företrädda —
och till representanter för amerikanskt
och västeuropeiskt näringsliv.

Vi själva hade naturligtvis, även om
vi uppträdde som privatpersoner, möjlighet
att lägga fram vår syn på Sveriges
förhållande till dessa ting. Jag
kan försäkra talmannen och kammarens
ledamöter, att allt som yttrades
från vår sida överensstämde med det
som vi offentligen brukar säga. Inte
en nyans skilde sig från de uttalanden
som herr Lange och jag har gjort inför
denna kammare.

Jag kan förstå interpellanten, men
inte de krav som vissa tidningar har
rest på att det skulle lämnas en redogörelse
inför riksdagen för vad vi haft
för oss. Vi kan lugnt säga att vi har
givit en sådan de många gånger som
vi för både andra och första kammaren
har uttalat oss i denna angelägenhet.
Självfallet förde vi inte på tal något
annat än det som flera gånger redovisats
här.

Jag kanske får tillägga, herr talman,
att ingen som helst ändring i vår bedömning
av hithörande frågor har föranletts
av samtalen i Saltsjöbaden.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara uttala mitt
tack till statsministern för det besked
han här lämnat. Det är tillfredsställande
att erfara att företrädarna för den
svenska regeringen har vid ifrågavarande
överläggningar redovisat samma
ståndpunkt och lämnat samma uppgifter
som kammaren och riksdagen i öv -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 119

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

rigt tidigare fått ta del av. Något annat
har inte heller varit att vänta.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Eftersom jag har en viss
inblick i pris- och kostnadsförhållandena
inom företag som representerar en
betydande anpart av den svenska handeln
har jag ansett mig böra i korthet
göra några kommentarer med anledning
av herr Gustafssons i Stockholm yttrande
angående handelns möjligheter att
i dagens situation undvika prishöjningar.
Jag skall emellertid, herr talman,
endast uppta kammarens tid i några
minuter för att ange några fakta.

De väsentliga lönehöjningar som genom
den senaste löneuppgörelsen tillförts
de anställda inom handeln är enligt
min mening fullt berättigade, och
jag delar herr Gustafssons tillfredsställelse
över att denna lågavlönade grupp
nu har blivit bättre tillgodosedd. Men
som bekant är vårt ekonomiska system
så beskaffat, att ökade kostnader av olika
slag måste slå igenom i höjda priser.
Givetvis har den rationaliseringsprocess
och konkurrens, som pågår inom
handelns olika led, verkat och kommer
att verka prisnedpressande, men i
dagens läge kan framför allt butikshandeln
icke stå emot den våg av kostnadsstegringar
som väller fram utan en
mot kostnadsökningen svarande marginaljustering.

När man bedömer den aktuella kostnadsutvecklingen
inom handeln, bör
man ta hänsyn inte endast till de ökade
lönekostnaderna inom de olika verksamhetsgrenarna
utan även till de allmänna
kostnadshöjningar som kommer
att drabba företagen genom exempelvis
de tjänster, som företagen måste
köpa från annat håll och som i kostnadsavseende
ligger utanför företagens
kontroll. Vi inom riksdagen vet att de
statliga kommunikationsverken, järnväg
och post, kommer att genomföra bety -

dande prishöjningar. Jag har förståelse
för att även de statliga verken måste
beakta den kostnadsökande effekten
vid fastställandet av sina taxor, men
jag vill framhålla, att dessa betydande
ökningar av taxorna även påverkar handelns
kostnader och alltså bidrar till
de konsekvensprishöjningar som nu
måste vidtagas.

Detaljhandeln genomgår för närvarande
en ytterst hård strukturrationalisering
med övergång till större butiksenheter.
Detta medför att de mindre
företagen inom detta område av vårt
näringsliv befinner sig i en ytterligt prekär
situation. Jag skall inte nu gå närmare
in på deras problem. Jag konstaterar
endast att det inom detaljhandeln
i dag finns tusentals småföretagare
som för egen del inte kan i likhet
med sina anställda räkna med inkomsthöjning
eftersom deras rörelser inte är
lönsamma.

Det är inte rimligt — som sker i den
allmänna debatten — att försöka ge det
intrycket, att detaljhandeln försöker
tillskansa sig en oskäligt stor del av
den gemensamma kakan. Liknande angrepp
har gjorts tidigare, t. ex. vid omsättningsskattens
genomförande, innan
pris- och kartellnämnden genom sina
utredningar visade att prishöjningar utöver
vad som var motiverat med hänsyn
till pålägget för omsättningsskatten
icke förekom.

Personligen har jag förtroende för
den objektivitet, med vilken pris- och
kartellnämnden förutsättes komma att
genomföra de nu påbörjade undersökningarna.
Jag vill tillråda, att man i den
offentliga debatten avvaktar nämndens
utredningar, innan man tar ställning till
dessa mycket komplicerade problem.

Jag delar herr Gustafssons i Stockaolm
uppfattning att prisövervakningen
''yller en stor uppgift, och vill tillägga,
att den gör det inte minst därför att
övervakningen kan ge konsumenterna
en riktig bild av handelns pris- och
kostnadsproblem.

120 Nr 24

Fredagen den 25 inaj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

När herr Kollberg talar om de taxehöjningar
som nu är aktuella i de statliga
verken SJ och posten, så tror jag
man skall ha med i bilden, att båda
dessa verk under en följd av år har
genomfört hårda rationaliseringar som
drivit ner kostnaderna.

Sedan vet jag inte om jag fattade herr
Kollberg rätt när han talade om försök
att misstänkliggöra handeln. Mitt tidigare
inlägg här var inte alls utformat
som något misstänkliggörande av den
enskilda handeln för de prisstegringar
som nu skett. Jag framhöll tvärtom att
det finns anledning avvakta den utredning
som pris- och kartellnämnden håller
på med, innan man avger något slutgiltigt
omdöme om storleken av prishöjningarna.
Vad jag ville säga var att
jag inte kan acceptera det statiska resonemang
som förs, när man menar att
därför att kostnaderna på grund av lönehöjningarna
har stigit med en viss
procentsats, så skall handeln ta ut exakt
samma summa i form av höjda priser.
Ett sådant renodlat statiskt tänkande
kan jag inte acceptera. Det måste, menar
jag, även inom denna näringsgren
finnas möjligheter att rationalisera —
men jag tilläde att jag är klart medveten
om att de möjligheterna är mindre
inom handeln än exempelvis inom
industrien.

Sedan skall jag gärna ge herr Kollberg
rätt i att handeln vid tidigare tillfällen,
såväl när vi införde omsättningsskatten
som när vi höjde den vid det
senaste årsskiftet, har iakttagit all den
försiktighet vi haft anledning kräva.
Vid båda tillfällena blev den totala
prisstegringen, i varje fall inom livsmedelshandeln,
obetydligt högre än vad
omsättningsskatten motiverade.

När pågående utredningar är klara,
hoppas jag att också de skall visa att
det är samma förhållande nu beträffande
det genomslag i kostnaderna som

de senaste lönerörelserna kan ha förorsakat.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag har ju sagt att jag
har förståelse för att de statliga kommunikationsverken
måste ta hänsyn till
kostnadsfördyringarna. Eftersom herr
Gustafsson i Stockholm ville framhålla
järnvägens rationalisering, kan jag intyga
att jag är väl medveten om det omfattande
arbete som statens järnvägar
genomför i rationaliseringssyfte; trots
detta genomförs emellertid betydande
taxehöjningar. Jag har i detta sammanhang
endast velat påpeka de konsekvensprishöjningar
som förekommer,
och därvidlag är faktiskt dessa taxor
en av de faktorer som påverkar handelns
kostnadshöjningar.

I mitt anförande har jag inte heller
beskyllt herr Gustafsson för att söka
misstänkliggöra handeln.

Herr Gustafsson säger att handeln
bör kunna ta en del av kostnadshöjningen
genom rationalisering. Nu pågår,
som jag förut sagt, inom handeln
en mycket stark rationalisering och sedan
ett par år tillbaka en strukturförändring
som aldrig tidigare i vårt land.
Det är en förändring från de mindre
enheterna till större enheter. Varuhus
växer upp, som vem som helst kan iaktta.
För närvarande räknar man med
att två å tre mindre detaljhandelsföretag
per dag måste läggas ned. Jag har
förut sagt, att det finns tusentals affärer
som i dagens läge inte längre är
lönsamma.

Rationaliseringsprocessen pågår, och
den har redan verkat och kommer i fortsättningen
att verka prispressande. Men
herr Gustafsson får lov att förstå, att i
det ögonblick det sköljer en sådan kostnadshöjande
våg över handeln är enda
möjligheten att rätta marginalerna därefter
för att sedan i det långa loppet
fortsätta rationaliseringsprocessen. Man
kan inte lika enkelt som genom att vända
en hand från den ena dagen till den

Nr 24 121

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

andra genomföra sådana rationaliseringar
inom detaljhandeln, som kan
motstå ens en mindre del av de kostnadshöjningar
som nu genomföres.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45

Mom. A) beträffande generell höjning
av ortsavdragen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets betänkande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 73 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B) beträffande skatteskalorna
för statlig inkomstskatt, utom såvitt avser
10 § 1 mom. andra stycket första
ledet förordningen om statlig inkomstskatt.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen II)
av herr Söderquist m. fl.; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till reservationen III) av herr Hagberg
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Nilsson i Svalöv votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. B) i bevillningsutskottets
betänkande nr 45 antager utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranledes av bifall till reservationen
II) av herr Söderquist m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
III) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 43 ja

122 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m.

och 36 nej, varjämte 139 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets betänkande nr 45, utom
såvitt avser 10 § 1 mom. andra stycket
första ledet förordningen om statlig inkomstskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen II) av herr Söderquist
ni. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja och
72 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C) beträffande ortsavdrag för
ensamstående skattskyldig med hemmavarande
barn

svarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets betänkande nr 45, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 105 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D) beträffande skatteskala för
ensamstående skattskyldig med hemmavarande
barn

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

D) i utskottets betänkande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 123

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
V) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 130 ja och 81 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E) beträffande avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
VI) av herr Hagberg m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. F I) beträffande omedelbara
lagstiftningsåtgärder avseende ortsavdrag
för ålders- och invalidpensionärer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen VII);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
F I) i utskottets betänkande nr 45, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
VII) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 45 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F 11) beträffande utredning om
särskilt bottenavdrag för folkpensionärer Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
VIII); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
F II) i utskottets betänkande nr 45, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VIII) av herr Söderquist
m. fl.

124 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. in.

omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 76 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F III) beträffande utredning om
deklarationsplikten för folkpensionärer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IX);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
F III) i utskottets betänkande nr 45, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IX) av herrar Sundin och
Nilsson i Tvärålund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 37 nej, varjämte
69 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G) beträffande utredning rörande
indexreglering av ortsavdrag och
skatteskalornas skiktintervaller

Herr italmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen X);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
G) i utskottets betänkande nr 45, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen X) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 104 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H) om införande av beteckningen
grundavdrag i stället för ortsavdrag
i skatteförfattningarna

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I) beträffande utredning rörande
särskild kompensation till främst
övre Norrland

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen XI);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 125

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
I) i utskottets betänkande nr 45, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
XI) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 106 ja och 110 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
XI) av herr Hagberg m. fl.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 36 nej, varjämte 26 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B 1) i utskottets betänkande nr 50, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herrar Sundin och
Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

126 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ortsavdrag, skatteskalor, bevillningar, m. m.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
119 ja och 33 nej, varjämte 66 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B 2) i utskottets betänkande nr 50, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 144 ja och 71 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan ii mom.
B 3) i utskottets betänkande nr 50, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
IV) av herr Söderquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 38 nej, varjämte 38
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 729
och II: 877; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 127

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Likalönsprincipen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtade
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition rörande ratifikation
av Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 16 mars 1962 dagtecknad
proposition, nr 70, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att godkänna,
att Sverige anslöte sig till den
vid Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid
dess trettiofjärde sammanträde antagna
konventionen (nr 100) angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde samt den vid konferensen år
1958 vid fyrtioandra sammanträdet antagna
konventionen (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande, vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 28 av
herr Lundström m. fl. och II: 54 av herr
Ohlin m. fl., såvitt anginge frågan om
likalönsprincipen,

2) de likalydande motionerna I: 29 av
herr Lundström m. fl. och 11:55 av
herr Ohlin m. fl., angående likalönsprincipens
genomförande inom statsförvaltningen,
samt

3) de likalydande motionerna I: 368
av herr Thorsten Larsson och fru
Svensson samt II: 450 av herrar Wah -

Likalönsprincipen, m. m.

rendorff och Wahlund, angående likalönsprincipen.

I motionerna 1: 28 och II: 54 hade
hemställts [yrkandena under 1. a) och
b)], att riksdagen måtte besluta att uttala
sig för att Sverige ratificerade Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 100 med ansluten rekommendation
nr 90 angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde,
och Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 111 med ansluten
rekommendation nr 111 angående diskriminering
i fråga om anställning och
yrkesutövning.

I motionerna 1:29 och II: 55 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
med uppgift att undersöka under vilka
former och under vilken tid ett genomförande
av likalönsprincipen inom den
statliga förvaltningen kunde ske så att
en plan härom så snart som möjligt
kunde föreläggas riksdagen.

I motionerna I: 368 och II: 450 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla »att initiativ
måtte tagas till överläggningar mellan å
ena sidan företrädare för staten i dess
egenskap av arbetsgivare och å andra
sidan företrädare för vederbörliga arbetstagarorganisationer
i syfte att få till
stånd systematisk, objektiv arbetsvärdering
och förhandlingar för förverkligande,
såvitt avser det statliga lönesystemet,
av i ILO:s konvention nr 100 angivna
likalönsprincip;

att härav föranledda förslag måtte
föreläggas riksdagen så snart ske kan;
samt

att i samband därmed riksdagen förelägges
förslag i frågan rörande ratificering
av ILO:s konvention nr 100 angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde».

Motionerna I: 28 och II: 54 behandlades
i detta utlåtande endast såvitt de avsåge
likalönsprincipen. Övriga i dessa
motioner ställda yrkanden hade behandlats
i andra utskottets utlåtanden.

128 Nr 24

Fredagen den 25 inaj 1962 em.

Likalönsprincipen, m. m.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till
motionerna I: 28 och II: 54 såvitt de
avsåge likalönskonventionen och diskrimineringskonventionen
samt med
bifall till motionerna I: 368 och II: 450
såvitt de avsåge likalönskonventionen
— måtte bifalla förevarande proposition,
nr 70; samt

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:28 och 11:54 såvitt
de avsåge likalönsrekommendationen
och diskrimineringsrekommendationen,
samt

2) motionerna I: 29 och II: 55 samt
motionerna I: 368 och II: 450, såvitt de
avsåge arbetsvärdering,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bl. a. följande:

»Utskottet ansluter sig till vad departementschefen
anfört och vill framhålla
att frågan om olika tjänsters inplacering
i lönegrad, såsom andra lagutskottet
vid tidigare behandling av motioner
med samma syfte anfört, är av
sådan art att den, liksom sker på den
enskilda arbetsmarknaden, bör lösas genom
förhandlingar mellan parterna. Utskottet
kan därför icke biträda motionerna.
»

Reservation till utskottets hemställan
under B. 2) hade avgivits av fru Hamrin-Thorell,
fru Gärda Svenson, fröken
Nordström, herrar Enarsson, Anderson
i Sundsvall och ftimmerfors, fröken
Wetterström samt herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett

a) att ovan intagna stycke i utskottets
utlåtande bort ersättas med text
av följande lydelse:

enskilda arbetsmarknaden, bör lösas genom
förhandlingar mellan parterna.
Staten bör dock som förhandlingspart
taga initiativ till förhandlingar om arbetsvärdering
som grundval för lönesättning
i överensstämmelse med artikel
3 i likalönskonventionen. Denna
utskottets mening synes böra bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.»

b) att utskottet under B. 2) bort hemställa,

I. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 29 och II: 55 samt motionerna
I: 368 och II: 450, såvitt de avsåge
arbetsvärdering, i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört angående arbetsvärdering,
samt

II. att motionerna I: 29 och II: 55
samt motionerna I: 368 och II: 450, såvitt
de avsåge arbetsvärdering, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna under I. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det finns inga skäl att
här dra upp en debatt, i all synnerhet
som många av oss i denna kammare,
som under en följd av år yrkat på en
ratificering av likalönskonventionen, nu
äntligen kan glädja sig åt att ett regeringsförslag
härom föreligger, vilket
också tillstyrkts av ett enhälligt utskott.

På en punkt kan emellertid inte jag
och mina medreservanter dela utskottsmajoritetens
uppfattning. Det gäller utskottets
negativa inställning till arbetsvärderingssystemet
inom den statliga
sektorn.

Frågan om arbetsvärdering har i detta
sammanhang tagits upp i två motioner i
januari i år, varav den ena var en partimotion
från folkpartiet och den andra
en motion från framstående företrädare
för centerpartiet. Jag vill skjuta in här

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 129

att vi i kammaren så sent som den 27
april i år, eller snarare den 28 april —
eftersom ärendet kom upp först frampå
småtimmarna — behandlade frågan om
arbetsvärdering, efter en motion från
högerhåll. Denna motion gick till allmänna
beredningsutskottet och behandlingen
redovisades i utskottsutlåtandet
nr 33. Vid den sena timmen ansåg jag
det då vara olämpligt att ta till orda, och
det beslut om avslag som då fattades
skedde alltså utan föregående debatt.
Eftersom det iråkat bli så att vi nästan
varje gång kommer fram till denna fråga
först under de nattliga timmarna måste
jag trots det nu be att få säga några
ord.

Andra lagutskottet avstyrker alltså nu
motionsyrkandena i samma fråga från
två andra borgerliga partier. Skälen
för avslag är de gamla vanliga, bl. a. att
lönejusteringar uteslutande är förhandlingsfrågor,
och därmed menar man alltså
att en arbetsvärdering inte behövs.
Visst är både lönesättningar och lönejusteringar
och storleken av lönedifferenser
förhandlingsfrågor, det har väl
aldrig någon förnekat. Frågan gäller ju
bara om inte en arbetsvärdering som
grund för de förhandlande parterna
skulle vara värdefull och till hjälp för
dem att få till stånd den mera rättvisande
lönesättning som vi alla eftersträvar.
I detta sammanhang skulle jag,
herr talman, vilja citera två uttalanden.
Det ena är hämtat ur en artikel i tidskriften
Arbetsmarknaden, nr 4, april
1961. En företrädare för LO säger där
följande: »Arbetsvärderingsresultatet är
nu ett hjälpmedel för att genom fria
förhandlingar åstadkomma en rättvis
eller i varje fall konsekvent och riktig
lönedifferentiering.» Det andra citatet är
taget i stabiliseringsutredningens betänkande
som avgavs förra året och där
man tog upp frågan om arbetsvärderingen.
Det heter där att »det skulle
främja önskemålen om en lugn löneutveckling
ifall arbetsvärderingssyn -

Likalönsprincipen, m. m.

punkten gåves en mera framträdande
plats».

I den konvention som kammaren nu
torde besluta att ratificera från svensk
sida står följande att läsa i artikel 3:
»Åtgärder skola vidtagas för att främja
en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av den arbetsinsats, som
uppgiften förutsätter, såframt genomförandet
av konventionens bestämmelser
därigenom underlättas.»

När Kungl. Maj:t nu föreslår ratificeringen,
inklusive artikel 3, måste det väl
ändå innebära en positiv inställning —-ett accepterande av den metod som anbefalles
i denna artikel. Det är naturligtvis
i och för sig logiskt att, som utskottsmajoriteten
föreslår, avslå motionerna,
om man anser sig vara hundraprocentigt
säker på att arbetsvärderingen
ej är ett användbart instrument.
Men jag skulle vilja fråga: Hur vet man
det när man inte har prövat metoden?
Vi reservanter har som kammarledamöterna
väl vet från tidigare diskussioner
en motsatt uppfattning. Vi har därför
ansett att de motioner som nu behandlas
hade bort tillstyrkas av utskottet.
Då nu samtliga borgerliga utskottsrepresentanter
står för reservationen, vågar
jag hoppas på ett bättre resultat vid den
omröstning, som jag ämnar begära, än
vad förhållandet var i dag för jämnt
fyra veckor sedan, då vi röstade i denna
fråga. Då inträffade nämligen det mycket
märkliga att endast en av centerpartiets
ledamöter röstade för reservationen,
en avstod och de övriga närvarande
röstade mot det förslag som framlagts
från deras eget håll redan i januari månad.
Resultatet i första kammaren visade
att även där endast en ledamot från
samma parti röstade för förslaget. Med
en välvillig tolkning kan sägas, att det
mycket väl kan inträffa olycksfall i
arbetet med den febrila arbetstakt som
råder under riksdagens slutskede, men
jag hoppas, som sagt, på ett bättre resultat
denna gång.

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 24

130 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Likalönsprincipen, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Det är ju inte första
gången frågan om ratificering av likalönskonventionen
behandlas av kammaren.
Vid de tidigare behandlingar jag
varit med om har jag hävdat att själva
ratificerandet inte är det väsentligaste
spörsmålet. Det väsentligaste är givetvis
att man verkligen fullföljer de förpliktelser,
som ratificeringen innebär. För
min del har jag ansett, att man borde
ha en klar och konkret plan för fullföljandet
av ratificeringsförpliktelserna.

På den privata sektorn av arbetsmarknaden
har detta sedan några år tillbaka
inte varit något problem. 1960 förband
sig de stora organisationerna på arbetsmarknaden
att ha genomfört likalönsprincipen
såsom den får tillämpas inom
marknadslönesystemet.

Där den statliga löneplanen eller ett
liknande lönesystem tillämpas, alltså
inom den offentliga sektorn, gäller inte
marknadslöneprincipen på samma sätt.
På den delen av arbetsmarknaden får
man därför vara beredd att gå till väga
på annat sätt för att kunna uppfylla
konventionens förpliktelser. Enligt min
mening bör detta ske genom en systematisk,
objektiv arbetsvärdering. Staten
borde uppta överläggningar med vederbörliga
arbetstagarorganisationer i detta
syfte.

Jag har ansett att dessa åtgärder borde
komma före den formella ratificeringen.
Jag anser alltjämt, att det tillvägagångssättet
borde ha varit det naturligaste,
och har också givit uttryck för
den uppfattningen i en motion, som behandlas
i detta sammanhang. Nu föreligger
emellertid en proposition med förslag
om ratificering av likalönskonventionen.
Däremot tages inte frågan om
fullföljandet av konventionsförpliktel -

serna inom det statliga lönesystemet upp
till behandling.

Principen om lika lön för män och
kvinnor är för mig odiskutabel. Att
ratificeringen nu kommer till stånd kan
anses glädjande, men jag tillåter mig
påpeka att ratificeringen, med utskottsmajoritetens
ställningstagande, blir rent
formell, så till vida att den inte påverkar
likalönsfrågans läge i vårt land. På den
privata sektorn av arbetsmarknaden är
de erforderliga åtgärderna för förpliktelsernas
fullföljande redan vidtagna.
Inom det statliga lönesystemet är detta
tyvärr icke fallet.

I reservationen till utskottets utlåtande
framhålles dock angelägenheten av
att staten tar initiativ till förhandlingar
i syfte att få till stånd arbetsvärdering
och lönesättning i överensstämmelse
med konventionen. Detta sammanfaller
med den uppfattning jag både nu och
tidigare gjort mig till tolk för och också
med yrkande i den motion jag väckt i
frågan. Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Även jag vill i detta
sammanhang uttrycka min tillfredsställelse
över att regeringen nu bedömt situationen
på avtalsfronten i vårt land
vara sådan, att vi utan olägenheter kan
ratificera de två konventioner, som
proposition nr 70 och andra lagutskottets
utlåtande nr 26 handlar om. Det är
inte för tidigt, eftersom likalönskonventionen
antogs redan år 1951 av Internationella
arbetsorganisationen och konventionen
angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning
år 1958.

Beträffande den del av utskottsutlåtandet
och propositionen, som handlar
om ratificering av konventionerna, råder
inga delade meningar inom utskottet.
Den reservation, som är fogad till
utskottsutlåtandet, berör i stället den
praktiska tillämpningen av likalönskonventionen.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 131

Jag kan ansluta mig till de synpunkter,
som redan har anförts av fröken
Wetterström och herr Wahrendorff som
argument för bifall till reservationen,
och vill därutöver endast säga, att reservationens
syfte står i full överensstämmelse
med artikel 3 i likalönskonventionen.
Jag vill dessutom stryka under,
att man självfallet också bör verkställa
en revidering och översyn av
kompetensbestämmelser och instruktioner
i samband med en allmän arbetsvärdering,
i syfte att få fram rättvisa
normer för lönesättningen.

Vi reservanter är naturligtvis medvetna
om att allt som har med lönesättning
och arbetsprestationer att göra hör hemma
på förhandlingsplanet. Det har vi
också klart framhållit i reservationen.
Vi har vidare klart för oss, att betydelsefulla
justeringar till det bättre har åstadkommits
under senare år — kanske inte
minst vid årets förhandlingar. Detta
hindrar emellertid inte, att man någon
gång i den statliga förvaltningen bör
göra en samlad översyn av hela fältet.
»Staten bör», som reservanterna uttrycker
saken, »såsom förhandlingspart taga
initiativ till förhandlingar om arbetsvärdering
som grundval för lönesättning
i överensstämmelse med artikel 3
i likalönskonventionen.»

Reservationen utmynnar i yrkandet,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
såsom sin mening måtte giva till känna
vad reservanterna anfört.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp) och herr Rimmerfors (fp).

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det är naturligtvis motiverat
att den kommunistiska gruppen uttalar
sin tillfredsställelse, när vi nu
går att ratificera denna konvention. Den
har varit föremål för många och långa
diskussioner tidigare. Jag anser mig
ha full rätt att vid detta tillfälle poängtera
den kommunistiska gruppens in -

Likalönsprincipen, m. m.

tresse och alla de initiativ som vi har
tagit för att försöka komma fram till lika
lön för lika arbete.

Redan 1948 väckte den kommunistiska
gruppen här i kammaren en motion angående
lagstiftning om lika lön för lika
arbete, men då vann den inte kammarens
gehör. Vi upprepade motionen
1953. Vid 1955 års riksdag aktualiserade
vi frågan på nytt i anslutning till
debatten om FN:s stadga »Allmän förklaring
om de mänskliga rättigheterna».
Vid 1958 års B-riksdag föreslog vi i en
motion anslutning till likalönskonventionen
och ratificering av denna.

Vi har vid de flesta tillfällen stått
ensamma. Det har t. o. m. hänt att folkpartiet
— som mycket sent kom underfund
med betydelsen av principen lika
lön för lika arbete —- vid en riksdag
inte ens yrkade bifall till sin egen motion
i frågan, utan vi kommunister fick
ordna den saken, ty folkpartiet var då
splittrat.

Departementschefen anför: »Likalönsprincipen
är på det statliga området
genomförd sedan flera år tillbaka. Lönerna
i de olika tjänsterna är desamma,
vare sig tjänstens innehavare är en man
eller en kvinna.» Man kan kanske säga
att detta i och för sig kan vara rätt,
men ändå är det en sanning med stor
modifikation. Jag har roat mig med
att se på de statliga lönegraderna. Lönegraderna
1—7 upptar 43 000 kvinnor.
Av dessa anställda är 31 000 placerade
i lönegrad 1—6, d. v. s. under de
manliga bottenlönegraderna. I lönegrad
5 återfinnes cirka 19 000 kvinnor.

Jag vågar påstå att dessa siffror ger
uttryck för det förhållandet, att kvinnorna
i stor utsträckning placeras i låglönegrader.
Det har uppstått någonting
som jag vill kalla för könslönegrader.
Vi vänder oss mot detta. Jag har en
statistik från Göteborg, som för övrigt
bekräftar att det är likadant på det
kommunala området och på landstingsområdet.
Av de 7 514 tjänstemän som
finns där är 3 939 kvinnor. 32 procent

132 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Likalönsprincipen, m. m.

av dem är placerade i lönegraderna 1—
5. Detta säger en hel del. över huvud taget
återfinns kvinnorna i de lägre lönegraderna,
vilket bekräftar vad jag sagt.

Jag tror därför det är nödvändigt
att fullfölja denna strävan att få kvinnorna
uppflyttade i högre lönegrader.

Det inträffar ibland en rad märkliga
saker i landet när det gäller lönegraderna.
I en mellansvensk stad finns det
på den kamerala avdelningen tolv kvinnor
anställda. Sju av dem är placerade
i lönegrad 3—5, två i lönegrad 5—7 och
de övriga tre i högre lönegrader. Där
finns också åtta manliga tjänstemän,
men ingen av dem har lägre lönegradsplacering
än i sjuan, och det är endast
en av dem, en ung nyanställd, som har
placerats där.

Herr talman! Jag anser att det finns
anledning att fullfölja dessa strävanden
att höja kvinnornas lönegrader så att de
kommer i nivå med männens. Vi kan
inte fortsätta att ha speciella låglönegrader,
där kvinnorna skall placeras.

Jag vill ha detta sagt i det här sammanhanget.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Det är en kär gammal
bekant som vi nu behandlar —• jag hoppas
för sista gången, när nu förhållandena
på arbetsmarknaden är sådana
att vi kan ratificera konventionen nr
100 ävensom nr 111 med Parternas tillstyrkan.
För mig är det viktigaste i det
som har skett inte att vi kan ratificera
konventionen nr 100. Jag anser i dag
liksom vid de tidigare tillfällen då vi
har behandlat denna konvention, att den
betyder ingenting i och för sig på arbetsmarknaden,
utan vad som betyder
något är det som hänt på den svenska
arbetsmarknaden genom den kollektiva
uppgörelse som träffades 1960, men
framför allt avtalsförhandlingarna 1962
som genom en rad kollektiva uppgörelser
har tagit steg som leder fram till
en formell likalön — ett borttagande av
diskrimineringen i avtalet.

Jag hälsar med tillfredsställelse att vi
i fortsättningen slipper diskussionen
här i riksdagen om vem som bär skulden
till att vi inte har ratificerat tidigare.

Jag skulle vilja anföra något om lönesättningen
på det statliga området. Det
är riktigt, som det har sagts här i kammaren,
att vi har likalönen genomförd
på det statliga området. Vi tog det sista
steget 1958 när vi höjde lönerna för
sköterskorna och vaktfruarna men kvar
står låglöneproblemen som herr Nilsson
i Gävle berörde som jag tycker är
mycket väsentliga och som vi har framfört
här flerfaldiga gånger, nämligen att
hela kvinnolönefrågan inte lösts i och
med att »likalönsfrågan» är löst. Det är,
som vi vid flera tillfällen påpekat ett
låglöne- och bottenlöneproblem som nu
måste finna sin lösning. Den uppgörelse
som är träffad mellan LO och SAF och
som kommer att leda fram till att de
diskriminerande bestämmelserna kommer
att vara borta 1965, innebär inte att
vi kan slå oss till ro och säga att nu är
allt riktigt och bra. Vi måste fortsätta
med att försöka höja kvinnornas löner,
höja låglönerna så att vi så småningom
får en arbetsmarknad som är uppdelad
efter andra linjer än dem vi för närvarande
har. Inom utskottet råder inga delade
meningar om att vi bör ratificera
båda de ifrågavarande konventionerna.

De borgerliga inom andra lagutskottet
har i en reservation yrkat att staten
som förhandlingspart skall ta initiativ
till förhandlingar om arbetsvärdering
som grundval för lönesättningen. Vi har,
som fröken Wetterström och flera andra
talare påpekat, i diskussion om denna
fråga sagt att vi inte gärna vill ta upp
saken mot arbetstagarorganisationernas
tveksamma för att inte säga avrådande
inställning. När det — jag tror det var
1960 —• väcktes motioner om arbetsvärdering
och dessa sändes ut på remiss
till alla berörda organisationer, gav
dessa till känna tveksamhet i fråga om
ett arbetsvärderingssystem som man

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 133

egentligen inte vet så mycket om och
beträffande vars metoder man inte vet
om de kan bli objektiva eller inte.

Då undrar jag som fackföreningsmedlem
och i viss mån även som förhandlare.
Det är ju de anställda som fröken
Wetterström talar för, det är de anställda
som herr Nilsson i Gävle och alla de
andra talarna tror sig hjälpa med en
arbetsvärdering. Om det vore så att de
anställdas organisationer: TCO, LO
m. fl., som yttrat sig, verkligen trodde
på att ett arbetsvärderingssystem skulle
leda fram till en rättvisare lönesättning
än den man för närvarande har och
den man kan komma fram till genom
intensiva förhandlingar, är det då inte
skäl att anta att organisationerna för
länge sedan hade aktualiserat frågan?
Det finns ändå initiativrätt på båda
hållen. Är det klokt av riksdagen som
arbetsgivare — vi får väl betraktas som
arbetsgivare —- att begära att staten
som arbetsgivare skall ta upp förhandlingar
om ett arbetsvärderingssystem,
vilket organisationerna, när de haft tillfälle
att ge sin mening till känna, har
ställt sig tveksamma till och — för att
tala med TCO — känt oro inför.

Herr talman! Utskottsmajoriteten delar
departementschefens uppfattning om
att staten liksom den privata arbetsmarknaden
bör förhandla om dessa frågor.
Jag deklarerar gärna att jag visst
inte tycker att det är väl beställt med
lönesättningen, i all synnerhet inte för
de grupper som vi kallar låglönegrupper.

Jag tillhörde likalönkommittén som
på sin tid förordade att staten borde gå
före när det gällde att höja de låga
kvinnolönerna. Vi skall väl inte i kväll
ta upp debatt om huruvida staten i det
avseendet ligger före eller efter den privata
arbetsmarknaden.

Jag och utskottsmajoriteten har lagt
stor vikt vid synpunkten om det är välbetänkt
att begära förhandlingar om
arbetsvärderingssystem, när man vet att
organisationerna är tveksamma. Vi har

Likalönsprincipen, m. m.

också — om jag minns rätt — alltid
sagt nej till förslag om beställning till de
förhandlande parterna. Vi har ju alltid
tillfälle att diskutera förhandlingsresultatet
och kan då ge vår mening till
känna.

Herr talman! När jag yrkar bifall till
andra lagutskottets hemställan, uttalar
jag samtidigt — liksom utskottet också
gör —- tillfredsställelse med att förhållandena
på arbetsmarknaden blivit
sådana att vi nu kan ratificera konventionerna
100 och 111. Däri inkluderas
också konventionens artikel 3, vilken
reservanterna gärna vill ta som utgångspunkt
för att staten skall göra
framställning till parterna om förhandlingar
rörande arbetsvärdering.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
fru Ekendahl när bon hänvisar till de
anställdas organisationer. Hennes argument
är naturligtvis starkt, det nämligen
att organisationerna i sina remisssvar
har visat sig tveksamma. Men vi
bör inte glömma bort att det gäller två
förhandlingsparter och att staten är den
ena förhandlingsparten. Därför kan jag
inte inse att det skulle vara oriktigt
att arbetsgivaren — staten — i samråd
med arbetstagarorganisationerna åtminstone
lät undersöka om arbetsvärderingsmetoderna
är lämpliga och vilka
av dem som skulle kunna användas i ett
eventuellt system, undersöka olika arbetsvärderingsmetoder.
I vår motion,
som behandlades under april, syftade
vi bara till en utredning härom. Om i
en sådan utredning ingår representanter
för både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan
kan det väl inte betecknas
som en beställning. Fru Ekendahl
och jag har olika uppfattningar, men
jag tillåter mig att framhärda i min,
därför att jag tror den är riktig.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, vi har olika uppfatt -

134 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Likalönsprincipen, m. m.

ningar, fröken Wetterström, men jag
tror vi vill detsamma, nämligen bättre
löneförhållanden för de lågt avlönade
på det statliga området. Men det är väl
ett faktum, att ni enligt ert förslag begär,
att staten, i detta fall riksdagen,
skall begära förhandlingar om ett arbetsvärderingssystem
som motparten är
tveksam inför. Skall vi inte i stället
säga att om det är så som jag tror, nämligen
att de anställdas organisationer
företräder de anställdas intressen i högre
grad än vad staten, arbetsgivaren,
gör, så är det väl att vänta, som jag
sade i mitt första anförande, att organisationerna
kommer att ta initiativ till
ett arbetsvärderingssystem. Jag tror mig
kunna dra den slutsatsen, men eftersom
man ännu inte gjort det, betyder
det, att man tycker att det sätt på vilket
arbetsvärderingarna nu sker vid förhandlingarna
—- ty avtalsförhandlingar
innebär naturligtvis också arbetsvärderingar
— är ett säkrare sätt än ett arbetsvärderingssystem,
om vilket man inte
vet något. Jag tycker att det är stor
skillnad i ert förslag nu, när ni säger,
att staten skall begära förhandlingar
för att få till stånd ett arbetsvärderingssystem.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag undrar om det inte
föreligger ett litet missförstånd i dessa
frågor ifrån löntagarorganisationernas
sida. Jag hade tillfälle att ta del av
deras remissyttranden i detta ärende,
och enligt dessa var man ense om att
man inte ville ha någon lagstiftning i
denna fråga. Men vi har inte med förslaget
om arbetsvärdering åsyftat någon
lagstiftning. Vi har här i riksdagen varit
vana vid att betrakta förhandlingsverksamheten
som någonting som vi inte
skall lägga oss i, och den uppfattningen
vidhåller jag fortfarande. Men
jag vill framhålla att vad beträffar frågan
om arbetsvärdering m. m. har väl
riksdagen en viss funktion att fylla
visavi staten som arbetsgivarpart. Där -

för tycker jag inte att det är orimligt,
om riksdagen gör ett uttalande om att
den anser att staten som arbetsgivare
också bör pröva dessa arbetsvärderingsmetoder.
Det är en rekommendation
från oss till staten i dess egenskap av
förhandlingspart, att vi anser att staten,
på samma sätt som andra parter
på arbetsmarknaden gjort, också bör
pröva frågan om arbetsvärdering. Jag
delar fru Ekendahls mening att de överenskommelser
på arbetsmarknaden som
träffats har berört mycket störa och
viktiga problem, men när dessa frågor
är lösta, tror jag, att det kommer
att framstå än klarare, att just frågan
om arbetsvärdering kommer att bli den
väsentligaste frågan under åren framöver.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Eftersom det nu ser ut
som om vi skulle vara färdiga att slutgiltigt
begrava ett gammalt kärt debattämne,
skulle jag vilja komma med en
liten blomma. Jag vill gärna deklarera
min tillfredsställelse över att en enhällig
riksdag nu är beredd att ratificera
den så länge debatterade konventionen
om likalönsprincipen liksom den
konvention som bl. a. handlar om förbud
mot diskriminering av kvinnorna
på arbetsmarknaden och deras yrkesval.
Jag vill också bekänna att jag nog
tidigare tyckt att de av LO och SAF
deklarerare samvetsskälen mot ratifikation
av konventionerna kanske varit
samvetsömma i överkant. Ordalagen i
konvention nr 100 tycktes mig ändock
ta hänsyn till de förhållanden som råder
bl. a. i vårt land, där statsmakterna
inte blandat sig i avtalen mellan
arbetsmarknadens parter. Den respekt
man enligt min mening dock bör tillmäta
uppfattningen hos tvenne så betydande
parter på arbetsmarknaden
som de nämnda har emellertid gjort, att
jag hållit mig lojal mot de synpunkterna
och ansett det riktigast att avvakta
att utvecklingen skulle leda fram till

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 135

att vi med verkligt gott samvete skulle
kunna ratificera konventionerna.

I dag måste jag också säga, att jag
nu kommit fram till en betydligt större
förståelse för de betänkligheter som anförts
av arbetsmarknadsparterna än tidigare,
därför att den offentliga debatt,
som den senaste tiden förts rörande
vårt ansvar för konventioners efterlevnad,
sedan de en gång ratificerats,
tycks ge vid handen att man just
på de håll, där man som ivrigast velat
förorda ratificeringen, varit benägen
att ta ganska lätt på de förpliktelser
— rättsliga eller av mera moralisk
art — som måste anses följa därav.
Med ett visst intresse noterade jag, när
vi häromkvällen behandlade ett annat
ärende, nämligen det angående förklaring
rörande den europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna, att
första lagutskottets ärade ordförande
instämde i ett yttrande där det varmt
talades om vår plikt att ta konsekvenserna
av anslutningen till internationella
överenskommelser. Gäller det i
alla fall eller bara i vissa?

För min del börjar jag som sagt litet
bättre förstå varför LO och SAF
dröjt med att förorda ratificeringen av
konventionen om likalönen, tills man
mot bakgrunden av 1960 och 1962 års
avtalsrörelser kommit fram till resultat
av den betydelse, att man utan att
tveka kan säga, att när man nu ratificerar
konventionen, så innebär detta
en bekräftelse på att vårt land är berett
att verkligen se till att det inte bara
blir fråga om en vacker gest. Jag
tror att det är betydelsefullt att vi icke
genom alltför lättvindigt underskrivna
överenskommelser äventyrar det anseende
vi har för att vara ett land, som till
punkt och pricka vill uppfylla de förpliktelser
det åtagit sig; det må vara
inom Förenta Nationerna eller inom
andra internationella organ, där vi valt
att samarbeta med andra länder.

Jag tror visserligen inte att vare sig
1960 eller 1962 års avtalsrörelser inne -

Likalönsprincipen, m. m.

bär, att vi nu har till 100 procent förverkligat
principen om likalön, men jag
tror att verkningarna av dessa avtal
inom kort kommer att ganska grundligt
ta bort kvardröjande fördomar och
gammalt vanetänkande när det gäller
manligt-kvinnligt på arbetsmarknaden
och att morgondagens människor med
överseende löje kommer att erinra sig
den gamla tidens syn på hithörande
problem.

Jag ser alltså det som nu skett på
arbetsmarknaden som en garanti för
att vi genom ratificeringen av dessa
konventioner inför världen kan försvara
vårt anseende som en internationellt
laglydig och solidarisk nation. Arbetsmarknadens
parter förtjänar allt erkännande
för sin insats, men samtidigt är
det också en uppfordran till dem —
och det gäller här inte minst på den
privata arbetssektorn -—• att se till att
det svenska anseendet utåt i fråga om
lojal efterlevnad av internationella åtaganden
inte kommer på skam.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag måste begära ordet,
när jag hörde fru Kristensson säga,
att löntagarnas organisationer måste
ha missförstått de yrkanden som här
upprepade gånger ställts i fråga om
arbetsvärdering inom den offentliga sektorn.
Jag skulle till fru Kristensson vilja
säga, att det i stället är på det sättet,
att motionärerna missförstått vad
som egentligen menas med arbetsvärdering
och hur man skall kunna åstadkomma
ett arbetsvärderingssystem. Man
har från motionärernas sida resonerat
som om det fanns ett färdigt system att
ta på hyllan, till vilket man skulle kunna
anpassa den offentliga sektorns förhållanden.
Så är inte fallet. Det är det
som gör löntagarorganisationerna tvek -

136 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Likalönsprincipen, m. m.

samma. Arbetsvärderingen av den karaktär
motionärerna talar om förekommer
i begränsad omfattning inom LO:s
område, för omkring 4 procent av de
anställda, där det i huvudsak gäller anställda
med manuellt arbete. Men man
har från olika löntagarorganisationers
sida påvisat svårigheten att åstadkomma
ett arbetsvärderingssystem inte
minst när det gäller intellektuellt arbete.
Man har från Statstjänstemännens
riksförbunds sida helt enkelt sagt, att
man över huvud taget ifrågasätter lämpligheten
av att tillmötesgå motionärernas
önskemål, så länge man inte har
något arbetsvärderingssystem som är
lämpat för sådant arbete som den organisationens
medlemmar utför.

Från SACO:s sida har förts in en
annan synpunkt i bilden, som kanske
också kan vara värd att tänka på. Var
hamnar den ståtlige arbetsgivaren, som
inför ett eget arbetsvärderingssystem,
om han skulle placera in de olika löntagarna
efter detta system och låsa löneplaceringen
vid ett system som bara
skulle omfatta den statliga sektorn
men inte motsvarande uppgifter på den
enskilda sektorn? Blir det inte då på
det sättet att man med hänsyn tagen
till önskvärdheten att anpassa löneförhållandena
även mellan den statliga och
den enskilda sektorn ganska snabbt
skulle få bryta sönder hela systemet
igen?

Det är alla sådana frågor som har
gjort att organisationerna verkligen,
som fru Ekendahl påstått, är mycket
tveksamma. Det är sålunda inte organisationerna
som har missförstått vad motionärerna
menar, utan jag tror snarare
att det är motionärerna som inte har
tänkt sig in i vad detta skulle innebära
för hela den statliga sektorns vidkommande,
när det gäller förhandlingsarbetet
och vad därtill hör.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag nödgas vidhålla min
uppfattning, herr Lundkvist, att arbets -

tagarsidan tycks ha missuppfattat motionen.
Ett faktum är ju — det har herr
Lundkvist inte heller bestridit — att
i de remissyttranden som avgivits av
LO och TCO, och jag tror också från
SACO, har man sagt att man inte vill
veta om några lagstiftningsåtgärder. Men
lagstiftning har inte motionärerna åsyftat.
Det var detta jag menade när jag
sade att man måste ha missuppfattat
motionen.

Vi motionärer anser oss dock inte så
helt och fullt behärska denna metodik
att vi skulle kunna komma med konkreta
förslag till arbetsvärdering. Jag
vill erinra herr Lundkvist om hur motionsyrkandet
var ställt. Det hemställde
om att man skulle utreda huruvida
och på vilket sätt arbetsvärderingsmetoden
kunde tillämpas på den statliga
sektorn. Det var således en mycket försiktigt
hållen motion. Jag tycker inte
det är fel att undersöka möjligheterna
härutinnan. Staten bör inte sätta sig i
efterhand på detta område. Det förhåller
sig nämligen så, som herr Lundkvist
mycket väl vet, att man på den
privata sektorn i stigande utsträckning
börjat använda sig av arbetsvärderingsmetodiken.
Jag vill åberopa stabiliseringsutredningen,
i vilken suttit
prominenta företrädare för både riksdagen
och arbetsmarknadsorganisationerna
och där man varmt rekommenderat
arbetsvärderingsmetoden som
grund för löneförhandlingar.

Jag anser fortfarande att vi måste
betrakta staten också som arbetsgivarepart,
och vi skall inte frånkänna riksdagen
möjlighet att lämna rekommendationer
i denna riktning.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Kristensson fortsätter
att tala om arbetsvärderingssystemet
som om det skulle finnas att ta på
hyllan. Det är ett system som man inte
kan förhandla sig fram till utan det
är en metodik som man forskar sig
fram till. Det finns forskning på om -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 137

rådet, och det kan möjligen hända att
vi kan få fram ett bättre system. Om
jag inte minns fel har bland annat
statskontoret uttalat att man på olika
områden inom statsförvaltningen prövar
de arbetsvärderingssystem man
hittills forskat fram. Men det behövs
betydligt mera forskning på det här
området, innan det finns några system
färdiga, system som kan användas inom
hela den statliga sektorn på ett så enkelt
sätt som motionärerna tycks förutsätta.

Fröken W ETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Lundkvist
säger att vi motionärer tror att det
finns färdiga system att ta på hyllan,
vill jag liksom fru Kristensson erinra
herr Lundkvist om att det är just därför
att så inte är förhållandet som vi
motionärer har ansett att hela frågan
bör utredas och olika system prövas.

Vidare återkom herr Lundkvist till
samma sak som tidigare, nämligen att
man inte vet var man skulle hamna,
om det inte inom den enskilda sektorn
tillämpades samma arbetsvärderingssystem
som inom den statliga sektorn.
Men om två förhandlingsparter
på det statliga området, eller på det
enskilda, enats om ett visst system, så
är väl inte det systemet avsett att bestå
oförändrat för all tid. På de håll,
där man tillämpar systematisk arbetsvärdering,
har det också visat sig
att när vissa justeringar måst göras, har
det varit relativt lätt att åstadkomma
dessa när man en gång fått till stånd
det grundläggande materialet.

Likalönsprincipen, m. m.

terström begriper av den här frågans
svårighetsgrad.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt förlänga
debatten, men jag fäste mig vid
att när fru Ekendahl yrkade bifall till
utskottets hemställan beträffande likalönskonventionen,
framhöll fru Ekendahl
särskilt att bifallsyrkandet även
avsåg ett tillstyrkande av artikel 3. Det
är just i artikel 3 som det talas om
att åtgärder skall vidtagas för att främja
en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av de insatser som
är förenade med arbetet. I konventionen
är alltså fastslaget att en objektiv
arbetsvärdering skall såvitt möjligt
verkställas.

Under den här förda debatten har
dessutom från flera håll understrukits
angelägenheten av att låglönegrupperna,
där kvinnor i allmänhet är placerade,
successivt lyftes upp. Så har i
någon mån skett vid de senaste årens
förhandlingar, och man har även gjort
upp en plan för fortsatta åtgärder härvidlag.
Men samtidigt framhålles att
det säkert återstår åtskilligt att göra i
detta avseende. Jag tror inte att låglönegrupperna
skulle förlora någonting
på att det företas en objektiv värdering
av deras arbetsinsatser och det
ansvar som är förenat med deras arbetsuppgifter
på olika områden samt
att dessa insatser och detta ansvar
ställes i relation till de prestationer
som utföres av andra arbetstagargrupper.

Det är sådana tankegångar som legat
till grund för den reservation, som
knutits till utskottets utlåtande.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle: överläggningen var härmed slutad.

Herr talman! När fröken Wetter ström

börjar tala om att man genom Herr talmannen gav propositioner
överenskommelser mellan de förhand- dels på bifall till utskottets hemställande
parterna skulle kunna pröva oli- lan, dels ock på bifall till utskottets
ka sorters system för arbetsvärdering, berörda hemställan med den ändring
så begriper jag hur litet fröken Wet- däri, som föranleddes av bifall till re5*
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 24

138 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

servationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 114 ja och 94 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 3

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
m. m., jämte i anledning av propositionen
väckta motioner, dels ock motioner
angående höjning av maximihastigheten
för tyngre lastbilar och bussar.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Yrkesutbildningen på jordbrukets område Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 9 mars 1962
avlåten proposition, nr 103, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

1) godkänna grunder m. m. för utformningen
och organisationen av yrkesutbildningen
på jordbruksområdet i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
som föreslagits i propositionen,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter i fråga om övergångsanordningar,
som kunde bli erforderliga
i samband med genomförandet
av de i propositionen framlagda
förslagen,

3) bemyndiga Kungl. Maj.-t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksstyrelsen, som föranleddes
av vad i propositionen föreslagits.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 626 av herr Jonasson likalydande
med II: 755 av herr Magnusson i
Nennesholm, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 103 måtte godkänna en sådan
utformning av organisationen av yrkesutbildningen
på jordbruksområdet,
att huvudman för lantbrukets yrkesskola,
som samverkade i regional styrelse,
jämväl skulle ha lokal styrelse i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2) I: 634 av herr Thorsten Larsson
m. fl., likalydande med II: 763 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.;

3) I: 666 av herrar Eric Carlsson och

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 139

Jonasson, likalydande med II: 799 av
herr Johansson i Dockered;

4) I: 667 av herr Lindahl m. fl., likalydande
med II: 798 av herrar Allard
och Brandt i Aspabruk, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103 måtte besluta,

att länsskolnämnden närmast under
vederbörande centrala myndighet skulle
ha inseende över lantbrukets yrkesskolor,

att styrelse för lantbrukets yrkesskola
med landstingskommun som huvudman
skulle bestå av skolans tjänstgörande
rektor samt minst fyra av landstinget
valda ledamöter, varvid styrelsen
inom sig utsåge ordförande och
vice ordförande, samt

att landstingskommun, som vore huvudman
för flera skolor, skulle äga
rätt att utse en för dessa skolor gemensam
styrelse,

5) I: 668 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl.;

6) I: 669 av herr Harald Pettersson
m. fl., likalydande med 11:800 av herr
Svensson i Vä m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 103 måtte till grund för utformningen
och organisationen av yrkesutbildningen
på jordbruksområdet
godkänna, att rektor för lantbruksskola
finge tillsättas av den regionala skolstyrelsen
enligt hittillsvarande förfaringssätt; 7)

II: 801 av herrar Svensson i Stenkyrka
och Dahlgren.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 667
och II: 798 såvitt nu var i fråga besluta

1) att inom varje län en regional skolstyrelse
inrättades för samtliga lantbrukets
yrkesskolor,

2) att den regionala skolstyrelsen
normalt skulle bestå av sju ledamöter,
varav fyra borde utses av skolornas
huvudmän, en av hushållningssällska -

Yrkesutbildningen på jordbrukets område

pets förvaltningsutskott, en av skogsvårdsstyrelsen
och en av länsskolnämnden,

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:669 och 11:800 ävensom med avslag
å motionen II: 801, sistnämnda motion
såvitt nu var i fråga, besluta att rektor
för lantbrukets yrkesskola finge tillsättas
av den regionala skolstyrelsen enligt
hittillsvarande förfaringssätt,

III. avslå motionerna 1:626 och
11:755 om att huvudman för lantbrukets
yrkesskola, som samverkade i regional
skolstyrelse, jämväl skulle ha
lokal styrelse för skolan,

IV. avslå motionen II: 801, såvitt avsåge
förening av rektorstjänst med
föreståndarskap för till vederbörande
skola knutet skoljordbruk,

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt godkänna grunder m. m. för
utformningen och organisationen av
yrkesutbildningen på jordbruksområdet
i huvudsaklig överensstämelse med vad
i utlåtandet föreslagits,

VI. bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter i fråga om övergångsanordningar,
som kunde bli erforderliga
i samband med genomförandet
av de i utlåtandet framlagda förslagen,

VII. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksstyrelsen, som föranleddes
av vad i utlåtandet föreslagits,

VIII. lämna utan åtgärd motionerna
1:634 och 11:763 om att ersättning av
statsmedel skulle kunna utgå med 100
kr. per månad till sådan jordbrukare,
som åtoge sig att vara praktikantvärd
för yngre elever, och om att till detta
ändamål skulle anvisas särskilda medel,

IX. lämna utan åtgärd motionerna
I: 666 och II: 799 om att vid upprättande
av normalplaner för kurser inom
den lägre lantbruksundervisningen
ökat utrymme för samhällslära och
samhällsorientering måtte medges,

X. lämna motionen I: 668 utan åtgärd,

140 Nr 24

Fredagen don 25 maj 1962 em.

Yrkesutbildningen på jordbrukets område

XI. lämna motionerna 1:667 och
II: 798, såvitt de ej berörts i det föregående,
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Svedberg, Carl Eskilsson,
Östlund, Eliasson i Moholm och Franzén,
vilka ansett, att utskottet under I.
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 667 och II: 798, såvitt nu
var i fråga, besluta

a) att inom varje län landstingskommun,
stiftelse eller förening, som vore
huvudman för mer än en skola, skulle
äga rätt att utse en för dessa skolor
gemensam styrelse,

b) att styrelse för lantbrukets yrkesskola
skulle bestå av skolans rektor
samt minst fyra av vederbörande huvudman
valda ledamöter, varvid styrelsen
inom sig skulle utse ordförande och
vice ordförande;

2. av herrar Jonsson och Mossberger,
fru Lindskog samt herrar Franzén,
Eskilsson i Likenäs och Persson i Appuna,
vilka ansett, att utskottet under II.
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:669 och
II: 800 ävensom med avslag å motionen
II: 801, sistnämnda motion såvitt nu var
i fråga, besluta att rektor för lantbrukets
yrkesskola finge tillsättas av tillsynsmyndigheten; 3.

av herr Jonasson, vilken ansett, att
utskottet under III. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 626 och II: 755 besluta att huvudman
för lantbrukets yrkesskola, som
samverkade i regional styrelse, jämväl
skulle ha lokal styrelse för skolan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Ett ogunstigt öde tycks
göra att jordbruksutskottets utlåtanden,
hur de än placeras på föredrag -

ningslistan, alltid kommer upp till behandling
så sent på natten att man
inte kan begära att kammarens ledamöter
skall visa annat än ett förstrött
intresse för de frågor det gäller.

I förevarande ärende, som avser ordnandet
av undervisningen vid jordbrukets
yrkesskolor, råder i stort sett enighet.
Jag skall strax beröra ett par punkter,
där det i viss mån föreligger avvikande
meningar, men först vill jag
säga några ord om lantmästarutbildningen
vid Alnarp.

Både departementschefen och utskottet
konstaterar att ansökningarna till
dessa kurser ökat år från år och att det
numera råder stor efterfrågan på de
lantmästare som utexamineras från kurserna.

Det är en väsentlig skillnad mot för
20 år sedan, när endast en ringa del
av dem som lämnade institutet kunde
få någon anställning. I dag kan man
konstatera att situationen helt har förbytts.
Det är ont om lantmästare, och
det beror på att de har fått nya verksamhetsområden.
De är inte bara arbetsledare
vid större gårdar. De anställs
inom hushållningssällskapens och
lantbruksnämndernas rådgivnings- och
upplysningsverksamhet. De ägnar sig
åt merkantila uppgifter inom jordbrukets
föreningsrörelse och även inom
industrien. Man kan kort och gott slå
fast att deras utbildning gör dem användbara
i samhället i allt större utsträckning.
Det har även statsrådet understrukit.

Statsrådet har också sagt att han skall
följa utvecklingen och undersöka möjligheterna
att öka antalet elevplatser.
Om det är riktigt, förutsätter vi att han
sedan lägger fram förslag som ger möjligheter
till flera elevplatser. Det torde
inte bereda några svårigheter att ordna
sådana på Alnarp.

Utskottet har föreslagit att det skall
finnas en regional styrelse för jordbrukets
yrkesskolor inom varje landstingsområde.
Man säger att det också finns

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 141

möjlighet att ha lokala styrelser, vilka
skall ha till uppgift att vara organ för
kontakt med vederbörande skola.

Vi reservanter har en annan uppfattning.
Vi vill ha en lokal styrelse
med möjlighet till en gemensam styrelse
för de skolor som har samma huvudman.
Huvudmän för dessa lantbrukets
skolor är som regel landstingen,
men det finns också andra huvudmän.
Vi menar att de andra har ett berättigat
intresse av att det vid varje skola
finns en lokal styrelse. Dessutom bör
man ta hänsyn till värdet av en stark
lokalstyrelses anknytning till bygden.

Jag nämnde tidigare att landstingen
som regel är huvudmän. Jag tror att de
också i framtiden bör ges förtroendet
att liksom nu utse den styrelse som
skall finnas vid skolorna. Såvitt jag
vet är erfarenheterna härav hittills goda.
Skolan och givetvis också eleverna
torde tjäna på att ha en lokal styrelse.

Man har sagt att det måste finnas en
regional styrelse för att samordningen
skall bli effektiv. Jag tror att denna
samordning kan åstadkommas utan en
sådan regional styrelse.

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservation
nr 1.

I reservation nr 3 diskuteras sättet
för tillsättande av rektor. Man vill att
denne skall utses av tillsynsmyndigheten,
medan utskottet har gått emot
statsrådet och föreslår att rektor skall
utses av skolstyrelsen. En rektor vid
en sådan skola är inte enbart chef för
skolan och dess undervisning. Han är
många gånger också driftchef för skolans
jordbruk. Skolstyrelsen torde ha
den största lokalkännedomen. Den har
säkerligen större möjligheter att mot
varandra väga båda dessa synpunkter
på rektorn som chef för jordbruket
och som chef för skolan. Vi kan vara
övertygade om att den försöker få tag
på en man som visat samarbetsanda
och ledaregenskaper men som också är
en skicklig driftledare, så att det jord -

Yrkesutbildningen på jardbrukets område

bruk som finns vid skolan kan bli ett
gott föredöme för bygden. Så är förhållandet
nu. Jag vet inte om att det
har några olägenheter.

Herr talman! På denna punkt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! I propositionen angående
yrkesutbildning på jordbrukets
område föreslås att rektor vid lantbrukets
yrkesskolor i likhet med vad
som tillämpas för motsvarande tjänster
inom andra skolformer skall tillsättas
av tillsynsmyndigheten. Förord
skall i detta avseende alltid avges av
den regionala skolstyrelsen. Ett sådant
tillsättningsförfarande rekommenderas
också av lantbruksundervisningskommittén.

I motionsparet I: 669 och II: 800 har
yrkats att rektor för lantbruksskolan
måtte tillsättas av den regionala skolstyrelsen.
Jordbruksutskottet har tillstyrkt
detta motionärernas yrkande.

I reservation nr 2 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 har jag tillsammans
med bl. a. herr Persson i Appuna
föreslagit att rektor för lantbrukets
yrkesskolor skall tillsättas av tillsynsmyndigheten.
Som motivering för
yrkandet ber jag, herr talman, att få
anföra följande synpunkter.

Inom så gott som samtliga övriga
skolformer med undantag av folkhögskolorna
tillsättes rektor av tillsynsmyndigheten
eller av Kungl. Maj :t. Vid
de högre allmänna läroverken tillsätter
Kungl. Maj:t rektor, medan skolöverstyrelsen
eller överstyrelsen för yrkesutbildning
tillsätter rektor vid flertalet
övriga skolor som lyder under dessa
överstyrelser. Detta gäller sålunda
även för de centrala verkstadsskolorna,
som väl närmast är jämförbara med
lantbrukets yrkesskolor.

Vid bedömningen av frågan vilket
organ som skall tillsätta rektorer vid
lantbrukets yrkesskolor, tillsynsmyndigheten
eller den regionala skolstyrel -

142 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Yrkesutbildningen på jordbrukets område

sen, får det väl anses vara av väsentlig
betydelse vilket av dessa organ
som har de största förutsättningarna
att bäst fullgöra denna viktiga uppgift.
Bland annat följande skäl talar enligt
min mening för att tillsynsmyndigheten
skall tillsätta rektorerna.

1. Det säger sig självt att de grunder
efter vilka rektor skall tillsättas inte
gärna kan bli enhetliga, om tillsättningen
skall ske av 24 olika skolstyrelser.
Det kan inte anses vara tillfredsställande
att man inom ett län
kan bli rektor enligt sådana normer
eller bedömningar som man förkastar
inom andra län. Om tillsynsmyndigheten
däremot tillsätter rektor, uppnås
att denna tillsättning sker efter för hela
landet enhetliga grunder.

2. Urvalet av rektor bland ett stort
antal sökande är knappast en sak som
handlägges på bästa sätt enbart genom
en omröstning i en styrelse, där kanske
ett flertal ledamöter av olika skäl känner
sig påverkade. Vill man ha den
lämpligaste vald ur en grupp sökande
från hela landet, måste detta ske efter
ingående granskning av sökandenas
examina, betyg, tjänstgöring och —
framför allt — lämplighet som rektor.

3. Erfarenheterna från den nuvarande
ordningen, där rektor tillsättes av
skolstyrelsen, tyder på att rektorstillsättningen
ofta blir en befordran inom
den egna skolan. Under den senaste
fyraårsperioden 1958—1961 har vid
lantmannaskolorna tillsatts 15 nya rektorer.
Av dessa har inte mindre än 11
kommit från det egna länet. Denna omständighet
får väl förklaras med att
den lokala skolstyrelsen i allmänhet
känner väl till de lärare som är sysselsatta
vid den egna skolan men har
ringa eller ingen kännedom om lärare
från andra län som söker rektorstjänsten.
Härigenom begränsas emellertid
möjligheterna att få den bäst lämpade
till rektor.

4. Staten betalar huvuddelen av kostnaderna
för lantbrukets yrkesskolor —

bland annat 90 procent av lärarlönerna
och enligt uppgift cirka två tredjedelar
av övriga kostnader —- och är därmed
främst ansvarig för effektiviteten i undervisningen
och skolarbetet. Detta innebär
att staten har det främsta ansvaret
för att den dugligaste och lämpligaste
sökanden utses till rektor.

Vid ställningstagandet till frågan huruvida
en arbetsuppgift kan handhas av
en central tillsynsmyndighet eller ett
regionalt organ bör enligt min mening
enbart frågan om vem som på bästa sätt
kan handlägga uppgiften bli avgörande.

Som torde ha framgått av vad jag här
anfört är tillsättningen av rektor vid
lantbrukets yrkesskolor en arbetsuppgift
som bäst kan handläggas av tillsynsmyndigheten.
Därtill kommer att man
tillämpar detta tillsättningsförfarande
inom så gott som samtliga övriga skolformer.
De skäl som varit avgörande för
att låta tillsynsmyndigheterna tillsätta
rektorer inom andra skolformer är utan
tvekan giltiga även för lantbrukets yrkesskolor.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
och avslag på motionerna 1:669 och
II: 800 och 801.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag begränsa mig till att bemöta
herrar reservanter. Först vill jag emellertid
säga att jag finner jordbruksministerns
förslag till lösning av denna
skolfråga synnerligen tillfredsställande.
Det präglas av gott omdöme och sunt
förnuft, och de många praktiska detaljerna
har handlagts på ett utomordentligt
sätt.

Vad reservation nr 1 om den regionala
styrelsen beträffar har utskottet följt
propositionen, där den frågan har lösts
på ett bra sätt. Lösningen ger visserligen
landstingen ett dominerande inflytande,
eftersom de skall utse fyra ledamöter
av sju, men det tycker jag att man kan
acceptera, eftersom ju landstingen ändå

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 143

lämnar stora ekonomiska bidrag till
dessa skolor. Det är dock värdefullt att
jordbruksministern föreslagit att den
regionala styrelsen skall kompletteras
med en representant för vardera hushållningssällskapet,
skogsvårdsstyrelsen
och länsskolnämnden.

Reservanterna, här företrädda av herr
Eliasson i Moholm, har där en annan
mening, men jag undrar om inte herrar
reservanter har råkat spåra ur en smula,
.lag har nämligen svårt att förstå hur
reservanterna skall kunna lösa alla
praktiska frågor. De föreslår sålunda, att
om landstinget äger flera skolor, så skall
för dessa utses en gemensam styrelse.
Då skall det inte finnas någon regional
styrelse. Om man sålunda i ett landstingsområde
har sex skolor, av vilka
fyra äges av landstinget, en av hushållningssällskapet
och den sista av en
stiftelse, så skall de fyra landstingsägda
skolorna enligt reservanterna ha rätt
att utse egen styrelse. Men vem skall
utgöra styrelse för de andra två skolorna
som inte äges av landstinget? Reservanterna
i reservation 1 har också gått
med på att den regionala styrelsen skall
utse rektor, men vem skall utse rektor
för de båda andra skolorna?

Nej, herrar reservanter, ni har här
kommit på sidan om, när ni bifallit hälften
av en motion, som enligt min mening
inte går att dela på.

Däremot är som sagt det förslag om
inrättande av regional skolstyrelse som
framlagts i propositionen och tillstyrkts
av utskottet en god lösning.

Beträffande den andra reservationen
har utskottets majoritet föreslagit att
den regionala styrelsen skall utse rektor.
Emellertid har sex av utskottets ledamöter
anfört en reservation. Det enda
argument reservanterna egentligen har
är att dessa skolor skall likna andra
skoltyper i det avseendet. Man kan emellertid
inte sätta likhetstecken här, det
går inte att jämföra jordbrukets yrkesskolor
i detta avseende med andra. Man
lär ett yrke i övrigt i yrkesskolorna

Yrkesutbildningen på jordbrukets område

ungefär på samma sätt i norr som i
söder, men det går inte att leda undervisningen
i en lantbruksskola på samma
sätt i norr som i söder. Det finns här en
klar skillnad, som man inte kan bortse
från.

Det nuvarande systemet, att de lokala
styrelserna skall utse rektor, har såvitt
jag vet tillämpats sedan 1940, och jag
tror att ingen vågar säga att de nuvarande
skolstyrelserna har misslyckats
med sin uppgift att själva välja rektor.
Det övervägande antalet remissinstanser
föreslår också denna anordning. T. o. m.
det organ, lantbruksstyrelsen, som skulle
utgöra tillsynsorganet och enligt reservanterna
tillsätta rektor, säger att det är
bättre att låta denna uppgift stanna
kvar ute hos skolstyrelserna.

Jag tycker därför att det inte är riktigt
konsekvent att vi först tillsätter en
styrelse där landstingen skall vara synnerligen
dominerande men att vi förvägrar
dessa av landstingen valda styrelser
att utöva en av de allra viktigaste
funktionerna, nämligen att tillsätta rektor
vid sin skola. För min del anser jag
att det är litet inkonsekvent att beröva
dessa lekmän denna uppgift och i stället
ge den till ett centralt organ, som självt
inte vill ha den uppgiften.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.

I detta anförande instämde herrar
Svensson i Vä (ep), llceggblom (h),
Gomér (ep) och Elmwall (ep).

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi har föreslagit att vid
varje skola skall finnas en lokal skolstyrelse.
Endast i den mån huvudmännen
har flera skolor, får de, om de vill,
ha en regional styrelse. Finns lokal styrelse,
har den också möjlighet att tillsätta
rektor.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

144 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Yrkesutbildningen på jordbrukets område

Herr talman! Herr Eliasson sade i sitt
första anförande att det inte behövs
någon regional styrelse. Följaktligen är
det riktigt vad jag sade i mitt förra anförande
beträffande de två skolorna
som hänger i luften.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade här, att reservanterna som enda
skal för att tillsynsmyndigheten skulle
utse rektor hade anfört att detta skedde
på andra områden. Då vill jag råda herr
Hansson i Skegrie att läsa den kungl.
propositionen och den utredning, som
ligger till grund för propositionen. Reservanterna
har nämligen anslutit sig
till propositionen, och där finns alla de
andra skälen redovisade. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte bestritt
detta som herr Persson i Appuna säger,
men jag har lagt rent praktiska synpunkter
på frågan, och jag kan tala om
att reservationen avslogs i första kammaren
med en mycket stor övervikt för
utskottet.

Jag vill understryka att jag i huvudsak
fäst mig vid argumentet att vi inte skall
beröva lekmännen inflytandet att få tillsätta
sin egen rektor. Det är i alla fall
de som bäst förstår den saken.

Herr Eskilsson sade att av 15 tillsatta
rektorstjänster hade 11 tillsatts från det
egna länet. Det är ju ett mycket starkt
argument just för att den lokala styrelsen
har ansett att man bör ha en rektor
som känner till förhållandena just inom
området och kan knyta samman den
praktiska undervisningen med den teoretiska.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag har tillsammans med
en partikamrat i första kammaren väckt

en motion, vari vi har hemställt att lokal
styrelse vid lantbrukets yrkesskolor
obligatoriskt skall tillsättas. Samtidigt
som vi är på det klara med att samordningen
kräver att en regional styrelse
för lantbrukets yrkesskolor finnes, anser
vi att det är lika väsentligt att det
finns en lokal styrelse, som kan upprätthålla
kontakten med bygden. Man skulle
också kunna tänka sig att denna lokala
styrelse i många avseenden kunde fungera
som ett förberedande organ till
den regionala styrelsen, innan denna
skall fatta sina beslut.

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig
utan ber endast att få yrka bifall
till den reservation nr 3 av herr Jonasson
som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande nr 20.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Låt mig först deklarera
att jag tillhörde dem som i utskottet
anslöt sig till reservation 2 av herr Jonsson
m. fl., vilken gäller rektorstillsättningen.
Mitt namn kom emellertid så
alt säga bort i hanteringen.

I sakfrågan är väl det mesta sagt av
herr Eskilsson, som talat för den ordning
Kungl. Maj:t föreslagit, alltså att
tillsynsmyndigheten skall tillsätta rektor.
Den omständigheten att den regionala
myndigheten skall höras torde vara
garanti nog för det lokala inflytandet,
samtidigt som det har den fördelen, att
den regionala myndigheten slipper ta
ansvaret för tillsättningen. Vi skall ha
klart för oss hur systemet verkar i praktiken.
Det är inte alls ovanligt att en
lärare inom det län där skolan är belägen,
vilken har långvarig tjänstgöring,
är plikttrogen och sköter sitt arbete på
ett tillfredsställande sätt men saknar de
ledaregenskaper och den organisationsförmåga,
som en rektor bör ha, söker
rektorstjänsten vid skolan. Då är det
mycket svårt för den regionala styrelsen,
som känner denne man personligen,
att gå förbi vederbörande. Jag är alldeles
övertygad om att i sådana fall

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 145

den regionala styrelsen är tacksam att få
lämna ansvaret för tillsättningen till
den centrala myndigheten.

Vidare måste det för lärarkårens vidkommande
anses vara ett riktigare förfarande
att utnämningen sker centralt.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till utskottets hemställan, med
undantag för det avsnitt som avser rektorstiilsättningen,
där jag yrkar bifall
till reservation 2.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Svedberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 149 ja och 50 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Yrkesutbildningen på jordbrukets område

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen igav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Appuna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
II) i utskottets utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Jonsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunde råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 99 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herr Jonasson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. IV—XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

146 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

§ 5

Föredrogs vart för sig
jordbruksutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse för Nordiska rådets
tionde session, dels motioner väckta i
anslutning härtill; och

konstitutionsutskottets memorial nr
19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1962/63,

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1962/63
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken,

nr 31, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående

ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för vissa riksdagens verk,
m. m., och

nr 32, angående regleringen för budgetåret
1962/63 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, och
nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden;

tredje lagutskottets utlåtande och memorial: nr

35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län, dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 36, angående uppskov med behandling
av vissa utskottet tilldelade
ärenden;

jordbruksutskottets memorial och utlåtande: nr

24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.; samt

särskilda utskottets memorial nr 8,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande särskilda utskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skollag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grun -

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 147

der för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott;
och

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m,, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott; samt
från särskilda utskottet:
nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av
den obligatoriska skolan m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på till -

läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till förberedelseåtgärder för
skolreformen m. m.; och

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.14 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 26 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. elektrifiering av bandelen
Borlänge—Rättvik—Mora

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig om järnvägsstyrelsens
undersökning av förutsättningarna
för elektrifiering av bandelen Borlänge—Rättvik—Mora
beräknas bli
slutförd i sådan tid att förslag i ärendet
kan föreläggas nästa års riksdag.

Den av herr Eliasson berörda undersökningen
rörande bandelen Borlänge
—Rättvik—Mora har ännu inte slutförts,
men enligt vad chefen för statens
järnvägar under hand meddelat mig,
avser järnvägsstyrelsen att i höstens
anslagsframställning redovisa sin bedömning
av frågan.

Innan denna redovisning föreligger

är det således inte möjligt att uttala
sig om ärendets fortsatta handläggning.

Vidare anförde

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min fråga.

När vi i mitten av december 1959
i denna kammare hade en interpellationsdebatt,
meddelade herr statsrådet
mig att man inom järnvägsstyrelsen
hade påbörjat en undersökning av de
ekonomiska förutsättningarna för en
elektrifiering av bandelen Borlänge—
Rättvik—Mora. Herr statsrådet tilläde
att om en elektrifiering skulle visa sig
fördelaktigare än dieseldrift, hade järnvägsstyrelsen
för avsikt att återkomma
i sina anslagsäskanden på hösten 1960.
Det hände emellertid ingenting, hösten

1960 och inte heller någonting hösten

1961 i denna fråga i styrelsens petita

148 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

för det kommande budgetåret, och det
är anledningen till att jag tagit mig
friheten att ställa några frågor.

Kommunikationsministern säger i
sitt svar att järnvägsstyrelsens undersökning
skall bli färdig i sådan tid, att
den kan redovisas i höstens anslagsframställning.
Jag måste bekänna att
jag — samtidigt som jag tar fasta på
detta besked med en viss tillfredsställelse
— är en smula förvånad över att
denna undersökning tagit så lång tid.
Järnvägsstyrelsen har ju ändå mångårig
erfarenhet av elektrifieringsarbeten,
och det borde inte ha varit så svårt
att bedöma de ekonomiska förutsättningarna
för en investering av detta
slag och att träffa ett val mellan elektrisk
drift och dieseldrift. Jag beklagar
dröjsmålet, men jag tar som sagt fasta
på herr statsrådets uttalande, att utredningen
kommer att vara slutförd om
några månader och kommer att redovisas
i nästa års statsverksproposition.

Får jag tillägga, herr talman, att i
samband med övergången till den nya
tågtidtabellen kommer en hel del förbättringar
av Dalarnas järnvägskommunikationer
att genomföras. Bl. a. blir
det bättre förbindelser till Gävle och
olika delar av Norrland. Det blir snabbare
och bekvämare förbindelser i anslutning
till snabbtåget »Siljan» mot såväl
Mora—Orsa som Malung. Man avser
också — såvida de uppgifter som
återgivits i pressen är riktiga — att
ersätta ångloken på linjen Borlänge—
Mora med diesellok.

Eftersom jag här i kammaren haft
anledning att rikta kritik mot SJ vid
ett par tillfällen för bristerna i Dalarnas
kommunikationer, tycker jag att
det är på sin plats att jag också ger SJ
ett erkännande för de förbättringar,
som nu kommer. Jag vill betrakta dem
som uttryck för att järnvägsstyrelsen
nu söker genomföra successiva förbättringar,
och jag hoppas att det förslag,
som skall redovisas i höst, skall bli
mycket positivt. En elektrifiering av

linjen Borlänge—Mora skulle betyda en
förbättring av kommunikationerna och
skulle bl. a. möjliggöra — vilket jag
fäster stort avseende vid — att man
kunde få snabba direktförbindelser
mellan stora delar av Dalarna och
Stockholm utan att man — som nu är
fallet — måste företa tågbyte i Borlänge.

Jag ber, herr talman, ännu en gång
att få framföra mitt tack till herr statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 150—153, bankoutskottets
utlåtanden nr 30—32, första
lagutskottets utlåtande och memorial nr
40 och 41, tredje lagutskottets utlåtande
och memorial nr 35 och 36, jordbruksutskottets
memorial och utlåtande nr 24
och 27 samt särskilda utskottets memorial
nr 8.

§ 3

Ytterligare utgifter å tilläggsstat II
(socialdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i anslutning härtill väckta
motioner.

Punkten i

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
105 (bilaga 2, punkt 1, s. 9—15 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 9 mars 1962) föreslagit
riksdagen att till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 000
kr.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 149

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (1:681) och den andra
inom andra kammaren av herr Fälldin
m. fl. (11:824), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 105 måtte 1) i skrivelse till
Kungl, Maj :t anhålla om utfärdande av
sådana riktlinjer för arbetsmarknadsorganen,
att arbetsmarknadspolitiken i
första hand inriktades på främjande av
sysselsättningen inom de regioner, som
nu hade sysselsättningssvårigheter, och
2) anvisa till Statens hantverks- och industrilånefond
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin m. fl. (1:682) och den
andra inom andra kammaren av herr
Fulldin m. fl. (11:823), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 105, Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder, måtte medge
att de rörlighetsstimulerande medlen
finge tagas i anspråk även för underlättande
i regioner med betydande sysselsättningssvårigheter
av företags rekrytering
av kvalificerad arbetskraft, som ej
funnes att tillgå inom den egna bygden,
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande föreslagna stödåtgärder
åt egnahemsägare m. fl. som
drabbats av arbetslöshet;

II. att riksdagen måtte godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 9 mars
1962 föreslagit rörande respenning och
särskilt bidrag till vissa arbetslösa;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 682 och II: 823 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande utnyttjan -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

det av de rörlighetsfrämjande medlen
för att underlätta rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft;

IV. att riksdagen måtte till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 000 kr.;

V. att riksdagen måtte avslå i motionerna
1:681 och 11:824 framställt yrkande
om anvisande av anslag å tillläggsstat
II till Statens hantverks- och
industrilånefond;

VI. att motionerna I: 681 och II: 824
till den del de icke behandlats under
V. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Andersson i Knäred och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet
under V. bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 681
och II: 824, såvitt nu var i fråga, till
Statens hantverks- och industrilånefond
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62 å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.;

b) av herr Per Jacobsson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! I den proposition som
ligger till grund för detta utskottsutlåtande
begärs i första hand ett reservationsanslag
på 50 miljoner kronor på
tilläggsstat för vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder. Emot denna begäran
har utskottet inget att erinra.

Men i propositionen har det även
upptagits frågor om ytterligare åtgärder
för att främja arbetskraftens rörlighet.
Vi har för närvarande ett system
med bidrag, som omfattar respenning,

150 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

familjebidrag och starthjälp. I propositionen
föreslås att respenning i ökad
utsträckning skall kunna lämnas och
även få omfatta familjemedlemmars
resor. Vidare föreslås att en försöksverksamhet
skall startas, varvid ett
särskilt bidrag av högst 2 000 kronor
skall kunna medges för att täcka vissa
kostnader i samband med en omflyttning.
Slutligen föreslås att en försöksverksamhet
skall sättas i gång, där
hjälp skall lämnas från statsmakterna
vid försäljning och eventuell inlösen av
egnahem och bostadsrätter för att underlätta
omflyttning av arbetslösa.

Vad gäller det senaste avsnittet vill
utskottet i nuläget inte acceptera detta,
utan begär att Kungl. Maj :t närmare
skall redovisa på vad sätt man tänker
bedriva denna verksamhet, innan riksdagen
fattar beslut. Utskottet hemställer
därför att förslag med närmare riktlinjer
skall presenteras riksdagen vid
ett senare tillfälle, helst vid höstriksdagen.

I övrigt godtar utskottet vad Kungl.
Maj:t begär i fråga om rörlighetsstimulerande
åtgärder men trycker på en
punkt, nämligen att dessa åtgärder enligt
vad lokaliseringsutredningen har
föreslagit skall användas även i omvänd
riktning så att bidrag skulle kunna
lämnas, om kvalificerad arbetskraft
behöver stimuleras till att ta anställning
på orter, där företagsamheten är
svag. Det erfordras kvalificerad befattningshavare
för att företag skall komma
i gång med sin verksamhet i tillräcklig
omfattning, varigenom erforderliga
sysselsättningstillfällen skulle
kunna beredas.

Departementschefen säger att uppslaget
i och för sig är intressant men
vill vänta med åtgärder i denna riktning
tills lokaliseringsutredningen är
klar med sina förslag i sin helhet.

Med anledning av ett motionsyrkande
på denna punkt föreslår utskottet att
med det snaraste skall vidtas åtgärder
i denna riktning. Utskottet hemstäl -

ler om ett direkt förslag i ärendet till
Kungl. Maj :t. Så långt är utskottet enigt.

På en punkt har jag och övriga ledamöter
från centerpartiet reserverat oss.
Det har i anslutning till denna proposition
väckts en motion, vari begäres
anslag på tilläggsstat till statens hantverks-
och industrilånefond med 10 miljoner
kronor för att ge ökade sysselsättningstillfällen
i orter, där sysselsättningen
är svag. Motionärerna menar
att detta är sysselsättningspolitiska
åtgärder, som kan ha minst samma
värde som bortflyttning av arbetskraft
från dessa områden. Motionärerna pekar
vidare på att de möjligheter som
företagarföreningarna har att hämta ut
lån i hög grad är begränsade på grund
av brist på medel. Jag kanske inte skall
gå så långt in på argumenteringen härvidlag.

I torsdags hade vi nämligen här i
kammaren en debatt om dessa frågor,
en debatt som pågick ganska länge.
Den belyste problemen rätt ingående
särskilt sett ur Norrlands synpunkt. Vid
det tillfället anfördes exempel på län,
där lånemöjligheterna i högsta grad
var begränsade. Jag kan peka på Västerbottens
län, där företagarföreningen
själv hade redovisat ett lånebehov på
över 12 miljoner kronor som inte kunnat
tillfredsställas. Liknande är förhållandena
i vissa andra norrlandslän,
och även söder ut är problemen enahanda.

Jag har gjort undersökningar hur
det ställer sig med medelstillgången i
företagarföreningen i mitt eget län och
har fått dagsfärska siffror, som visar
att man inte ens har kunnat tillfredsställa
hälften av inneliggande låneansökningar.

Utskottsmajoriteten pekar på att nya
pengar står till förfogande redan 1 juli
för företagarföreningarna genom de anslag
som redan är beslutade för kommande
budgetår. Det är i och för sig
formellt riktigt, men med det system
man tidigare har använt har aldrig me -

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 151

del ställts till förfogande förrän ganska
långt in på det nya budgetåret. Ställes
de till förfogande redan den 1 juli, är
det i och för sig tacknämligt. I stället
kommer det emellertid att under
det nya budgetåret på nytt visa sig att
det föreligger brist. Vi har därför menat
att man redan på tilläggsstat skall
anvisa 10 miljoner kronor. Det räcker
visserligen inte till för att tillfredsställa
lånebehovet i full utsträckning,
men det skulle dock innebära ett icke
oväsentligt tillskott.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till den vid detta
utskottsutlåtande fogade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den fråga som vi nu
debatterar är en mycket viktig fråga,
och utskottet har även när det gäller de
motionsyrkanden, som här har framställts,
sökt att gå dem till mötes så
långt som möjligt. Det har också lett
till, som föregående ärade talare nämnde,
att vi i rätt långa stycken har kunnat
ena oss om en gemensam skrivning.
Det är endast på en punkt, nämligen
när det gäller anslaget till vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder, som
en reservation har fogats till utskottets
utlåtande.

Denna reservation gäller egentligen
närmast anslaget till den till handelsdepartementets
område hörande statens
hantverks- och industrilånefond. Motivet
till reservanternas ståndpunkt är
att en förstärkning av fonden skulle
medföra ökade sysselsättningsmöjligheter.
När utskottet har behandlat motionen
i denna fråga, har det också skett
med utgångspunkt i de sysselsättningspolitiska
aspekterna.

Statens hantverks- och industrilånefond
uppgår för närvarande till cirka
100 miljoner kronor, såsom utskottet
också har framhållit i sitt utlåtande. Genom
riksdagens beslut nu i vår kommer
fonden att tillföras ytterligare 15 mil -

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

joner kronor, vilka blir disponibla den
1 juli 1962. Den föregående ärade talaren
påpekade, att dessa medel tyvärr
brukar bli utbetalade ganska sent. Jag
vill gärna i anledning av hans yttrande
uttala den önskan, att ett utbetalande
av detta anslag måtte kunna ske i raskare
takt än vad som varit fallet under
senaste tiden.

Som det också har påpekats i utlåtandet
har för innevarande kalenderår 7,9
miljoner kronor ställts till förfogande
för företagarföreningarna, varav 5,3
miljoner kronor så sent som den 4 maj
i år genom beslut av Kungl. Maj:t. Jag
vill också i detta sammanhang nämna,
att enligt vad som har upplysts har vid
denna medelstilldelning även tagits i
anspråk 2,6 miljoner kronor av ett reserverat
belopp på 3 miljoner kronor,
avsett att stå till förfogande för speciella
behov. Därvid har särskilt Norrlandslänen
kommit i fråga. Av nämnda
2,6 miljoner kronor har Västerbotten
erhållit 1 miljon kronor. Det kan också
nämnas, att någon ytterligare förstärkning
inte begärts av Norrbottens län.

Mot bakgrunden av dessa uppgifter
har utskottet inte ansett det erforderligt
att föreslå att medel på tilläggsstat skulle
anvisas till statens hantverks- och
industrilånefond för detta budgetår.
När det gäller behovet av medel från
andra utgångspunkter än de sysselsättningspolitiska
får denna fråga givetvis
prövas i vanlig ordning i samband med
anslagsäskandena inom handelsdepartementets
område.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred be -

152 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets utlåtande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 38 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anslag till universitet och högskolor
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till universitet och högskolor
m. m.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Byggnadsarbeten vid universitetet i
Uppsala

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har tagit till orda
vid denna punkt för att uttala mitt
beklagande av att det fullträffsäkra
skyddsrummet vid Carolina Rediviva, i
enlighet med 1959 års riksdags beslut,
ännu inte har påbörjats och att statsrådet
ansett det av olika skäl vara nödvändigt
att skära ned skyddsrummets
storlek med ungefär 6 900 hyllmeter.

Oron i världen stiger. Antalet studerande
vid Uppsala universitet har även
ökat mycket kraftigt. Jag skulle därför
vilja uttala den förhoppningen att statsrådet
efter ett beslut omedelbart ser till
dels att denna byggenskap kommer i
gång, dels också att den göres på ett
sådant sätt att möjligheter finns till en
tillbyggnad av detta skyddsrum. Jag
tror nämligen att behov av ökade utrymmen
ganska snart kommer att föreligga.

Det är också angeläget att man söker
lägga detta skyddsrum så nära universitetet
som möjligt, ty studierna måste
fortgå även under orostid, och det kan
inte vara lämpligt att genom provisorier
bl. a. ute på landsbygden skapa en felaktig
organisation.

Jag skulle här vilja vädja till statsrådet
att i fortsättningen anlita sådan
sakkunskap på byggnadsområdet, som
gör det möjligt att vi nu kan påbörja
detta bygge och att statsrådet samtidigt
ser till att möjligheter föreligger för en
framtida utbyggnad. Jag har den uppfattningen
att det såväl ur skyddssynpunkt
som ur studiesynpunkt är angeläget
att vad jag anfört beaktas.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 153

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

§ 5

Svenskt utvecklingsbistånd

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser allmänna
riktlinjer och utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Hans excellens herr statsministern Erlander
hade tillkännagivit, att han hade
för avsikt att i samband med behandlingen
av detta ärende besvara herr
Lindkvists fråga angående en aktion för
frivillig humanitär hjälp åt civilbefolkningen
i Algeriet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen i anslutning till punkten
1 i det nu föredragna utlåtandet nr
135 inå omfatta samtliga punkter i detta
utlåtande samt statsutskottets utlåtanden
nr 136—138. Under den gemensamma
överläggningen framställdes dock
yrkanden endast beträffande punkten 1
i utlåtandet nr 135. Övriga yrkanden
ställes först sedan respektive punkter
och utlåtanden föredragits.

Punkten 1

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet,
tillika svar på fråga ang. en
aktion för frivillig humanitär hjälp åt
civilbefolkningen i Algeriet

I propositionen nr 100 hade Kungl.
Maj :t (s. 3—24 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 23 februari 1962)
föreslagit riksdagen att godkänna av
statsministern framlagda riktlinjer för
det svenska utvecklingsbiståndet.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijser m. fl. (1:641) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Stockholm m. fl. (II: 793), i vilka

hemställts bl. a., att riksdagen måtte a)
i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka
vad i motionerna anföres rörande önskvärdheten
av en samordning mellan
kommersiella och offentliga insatser i
u-länderna samt anhålla om en kartläggning
av olika former för sådan samordning,
b) uttala dels att bilateral biståndsverksamhet
skulle anses fullt likvärdig
med multilateral verksamhet, dels
ock att Sverige snarast borde fullt ut
deltaga i OECD:s verksamhet på här
ifrågavarande område,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 642) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 794), i vilka hemställts bl. a.,
att riksdagen måtte a) uttala att Sverige
borde inträda som medlemsland i det
till OECD knutna organet för bistånd till
u-länderna, Development Assistance
Gommittee (DAC), samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära genomförandet av
Sveriges anslutning, b) i övrigt beakta
i motionerna anförda synpunkter beträffande
utformningen och inriktningen
av det svenska utvecklingsbiståndet,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Wahlund och Nilsson i Tvärålund
väckt motion (II: 797), vari hemställts
bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna att
som allmänt mål för ökningen av den
svenska biståndsverksamheten måtte
gälla att den årliga ökningen ej borde
underskrida 0,1 procent av bruttonationalprodukten.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 641 och II: 793, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört rörande
samordning mellan kommersiella
och offentliga insatser i utvecklingsländerna
samt kartläggning av olika former
för sådan samordning;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 642 och II: 794, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t

154 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

giva till känna vad utskottet anfört rörande
utformningen och inriktningen
av det svenska utvecklingsbiståndet;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 797, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört rörande allmänt
mål för ökningen av den svenska
biståndsgivningen;

d) att motionerna 1:641 och 11:793,
i vad de avsåge uttalande av innebörd
att bilateral biståndsverksamhet skulle
anses fullt likvärdig med multilateral
verksamhet, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

e) att motionerna 1:641 och 11:793
samt I: 642 och II: 794, i vad de avsåge
Sveriges inträde i den av vissa OECDländer
bildade kommittén för utvecklingsbistånd,
DAC, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

f) att riksdagen måtte godkänna de
av statsministern i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 23 februari 1962 framlagda riktlinjerna
för det svenska utvecklingsbiståndet.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Per Jacobsson, Bengtson
och Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Andersson i Knäred, Bohman, Gustafsson
i Kårby och Nelander, vilka ansett
att utskottet under e) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:641 och 11:793 samt 1:642
och II: 794, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
angående Sveriges medverkan i OECD:s
särskilda kommitté för utvecklingsbistånd
(DAC).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Lindkvist har till

mig riktat frågan om regeringen är beredd
att medverka till åtgärder för att
frammana en landsomfattande aktion
för frivillig humanitär hjälp åt civilbefolkningen
i Algeriet.

Jag vill först erinra om att regeringens
syn på den principiella sidan av
hithörande spörsmål utvecklats i den
proposition om svenskt utvecklingsbistånd,
som kammaren i dag har att ta
ställning till. Regeringen har där sökt
dra en gräns mellan den offentliga biståndsverksamheten,
som i princip bör
finansieras med skattemedel och de frivilliga
organisationernas insamlingar
för skilda ändamål. Organisationerna
har i många år utfört ett värdefullt och
framgångsrikt arbete för att engagera
människornas intresse och offervilja i
syfte att lindra nöden i världen och att
snabbt bispringa vid akuta katastrofsituationer.
Vi har ansett att sådana insamlingar
bör överlåtas åt organisationerna.
Vissa medel har därjämte reserverats
för statsbidrag till humanitärt
bistånd. Vidare har Kungl. Maj:t vid
konseljen den 11 maj i år beslutat om
ett extra stöd till FN:s flyktingkommissarie
på 250 000 kronor till hjälp åt
flyktingar från Algeriet i samband med
dessas repatriering från Marocko och
Tunisien. Denna hjälp går sålunda utöver
det årliga stödet till FN:s flyktingkommissarie
på 600 000 kronor.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om de betydelsefulla insatser i Algeriet,
som genomförts och som planeras av de
svenska organisationerna. Svenska röda
korset har sedan 1957 bedrivit en omfattande
verksamhet huvudsakligen för
algeriska flyktingar. Enbart under februari—mars
1962 avsändes 275 ton socker
till Franska röda korset i Algeriet,
och hittills har i år 42 ton kläder sänts
till Algeriet. I övrigt pågår såväl klädsöm
penninginsamlingar. Sedan 1960
har Rädda barnen en hjälpaktion i gång
i Algeriet i form av fortlöpande utdelningar
av livsmedel och kläder. Kostnaden
för denna aktion har uppgått till

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 155

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

nära en miljon kronor. För algeriska
flyktingbarn i Marocko har Rädda barnen
alltsedan 1958 bedrivit en omfattande
verksamhet, bestående av bespisningar,
medicinsk verksamhet m. m.
Kostnaden härför har t. o. m. april månad
i år uppgått till ca 5,4 miljoner kronor.
Lutherhjälpen har sedan den 1
januari 1961 insamlat icke mindre än
4 miljoner kronor för algeriernas räkning.
Bl. a. har därigenom finansierats
driften av 180 mjölkstationer med daglig
bespisning för de nära 100 000 algeriska
flyktingbarnen i Tunisien och
Marocko.

Jag har självfallet med dessa exempel
inte kunnat ge en fullständig redovisning
av den verksamhet de frivilliga
organisationerna bedriver i Algeriet
utan begränsat mig till att ge en antydan
om deras värdefulla arbete.

Jag vill begagna detta tillfälle att uttrycka
en livlig förhoppning om att de
svenska frivilligorganisationernas insatser
till hjälp för civilbefolkningen i Algeriet
kommer att mötas av ett starkt
gensvar hos det svenska folket.

Om jag, herr talman, eftersom jag genom
denna fråga fick anledning att inleda
denna debatt, får tillfälle att framlägga
några allmänna synpunkter på
den proposition som vi om några timmar
går att ta ställning till, skulle jag
vilja börja dessa allmänna synpunkter
med att konstatera att denna proposition
genom omständigheternas makt
kommit att behandlas i nära anslutning
till de väldiga reformbeslut, som den
svenska riksdagen har fattat under sin
hektiska slutspurt. Vi har varit med om
att genomföra en socialbalk, som utan
tvivel innebär en milstolpe i det svenska
trygghetsverkets fullbordande. Vi
har nyss fattat ett beslut med vittutseende
verkningar på den svenska utvecklingen,
både kulturellt och materiellt,
nämligen beslutet om den nioåriga
grundskolan.

Men, herr talman, den proposition
som vi nu har att behandla demonstre -

rar att det för mycket stora delar av
världen inte gäller att fullborda ett socialt
eller kulturellt välfärdssystem.
Medan vi beslutar om den sociala tryggheten,
vet vi från propositionen att det
finns en mängd länder, där medellivslängden
ligger mellan 30 och 35 år; en
rad länder där medelinkomsten inte ens
uppgår till 500 kronor per år. Vi vet
också av propositionen att, om man ser
på kaloriförbrukningen, en stor del av
världens befolkning måste lida av direkt
svält. Medan vi planerar för den nioåriga
grundskolan och t. o. in. efter uttalanden
i debatten drömmer om den
elvaåriga skolan, vet vi av propositionen
att det i många länder bara är 10
procent av befolkningen som över huvud
taget kan läsa eller skriva sitt
namn.

Det allra mest glädjande som hänt i
vårt land är att det har uppstått en
växande förståelse för dessa spänningar,
som har illustrerats för den svenska
riksdagen under de senaste veckorna.
Det är ett dilemma, som på ett eller annat
sätt måste bringas till sin lösning.
Vi har kunnat glädja oss åt att insikten
om detta dilemmas existens och insikten
om att även de små nationerna har en
plikt att försöka finna vägar till dess
lösning har växt i vårt land, växt till en
sådan omfattning att vi numer inte behöver
diskutera om vi skall hjälpa utan
hur vi skall hjälpa. När diskussionen
överflyttas till den frågan, upptäcker vi
att här finns en problematik. När vi nalkas
den reella utformningen av välståndsprogrammet
finner vi en problematik
som rymmer utomordentligt svåra
tekniska och praktiska problem.

Jag vågar säga att propositionen innehåller
en redovisning av denna problematik,
där vi har kunnat bygga på de
erfarenheter som vi har, som Förenta
nationerna har och som andra länder
har. Jag vill understryka att jag tror att
statsrådet Lindström vid utarbetandet
av redogörelsen för denna problematik
haft stor nytta av den beredning, sam -

156 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

mansatt av representanter för de politiska
demokratiska partierna, för de
religiösa sammanslutningarna och andra
ideella organisationer och för stora
delar av organisations-Sverige, som under
namn av u-beredningen har arbetat
under de senaste åren.

De erfarenheter som från den frivilliga
verksamheten, från missionen och
från andra håll tillföres regeringen på
detta sätt har otvivelaktigt varit i hög
grad stimulerande.

Något av den problematiken skall jag
be att få beröra. Det är klart att även
en utförlig redovisning inte innebär att
vi kan säga att vi kommit fram till definitiva
lösningar; det tror jag inte att
någon av oss och inte heller någon av
u-beredningens ledamöter skulle göra
anspråk på. Men det är bra att problemen
och svårigheterna har framställts
på ett klarare och mer inträngande sätt
än som har skett, jag tror jag vågar säga
i något land. I varje fall är det uppenbart
att det är den första stora redovisningen
i vårt eget land av de problem
som u-landshjälpen föranleder.

Jag skall tillåta mig att beröra ett par
av problemen. Det är kanske naturligt
att jag då i första hand tar upp den politiska
sidan av frågan. Vi har ju under
efterkrigsåren upplevat att en stor del
av världens befolkning blivit fri. Omkring
900 miljoner människor har vunnit
nationellt oberoende under efterkrigstiden.

Gamla kolonialvälden har upplösts
och ett femtiotal nya stater, med för
oss främmande och exotiska namn, har
uppstått. Denna process är, trots väldigheten
i dess hittills utförda skede,
ännu icke avslutad.

De forna kolonierna har nu vunnit
frihet. De har tillkämpat sig den ibland,
de har fått den ibland av vidsynta regeringar.
Men vad händer sedan? Blir
fattigdomen mindre därigenom? Nej,
i många fall blir det t. o. m. tvärtom.
Det utländska kapitalet flyr från dessa
länder. Administratörer, tekniker och

affärsmän lämnar i stor utsträckning
sina gamla arbetsplatser, och det finns
inga väl utbildade kadrer som kan ersätta
dem.

När trycket från den gamla kolonialmakten
försvinner, uppstår lätt inre
motsättningar. Dessa hade inte kommit
till uttryck under det utländska maktinnehavets
tid, men nu framträder de.
Oroligheter utbryter mellan olika stammar
och olika religiösa sekter. För de
medborgare, som fått nationell frigörelse,
betyder kanske den oerhört starka
befolkningstillväxt som sätter in
fördjupad fattigdom, försvagning av
administration och näringsliv och en
upplösning av den nationella samhörigheten.

Dessa människor har haft högt spända
förväntningar. Många av dem har
trott, att så fort de förhatliga utlänningarna
försvinner, då inträder snabbt
en förbättring i de materiella villkoren.
Men när det inte gick så utan det
kanske t. o. m. blev en försämring, kan
det lätt uppstå besvikelse som kan skapa
oro och, som vi har sett ibland, leda
till öppen revolt.

Jag vet inte om vi gjort klart för oss
vilka oerhört svåra uppgifter statsledningarna
i dessa nya länder står inför.
De måste för dessa svältande massor,
som ofta inte kan läsa, klargöra
att välstånd är en sak som långsamt
byggs upp och som kräver en gemensam
nationell anspänning. Många av
dessa statsledningar utför och har utfört
ett beundransvärt arbete. Jag har
personligen haft tillfälle att se något
av detta arbete i Indien, Pakistan och
Tunisien. Där utförs verkligen ett mycket
gott arbete, det kan man lugnt säga.

Statsledningarna i dessa länder har
å andra sidan klart för sig att de egna
resurserna inte räcker till. De kommer
att bli beroende av utländsk hjälp
både för att lösa mer eller mindre tillfälliga
krissituationer och för att möjliggöra
en mera långsiktig planering
av den typ som t. ex. den indiska re -

Nr 24 157

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

geringen har ägnat sig åt i sina femårsplaner,
men här uppstår en politisk
problematik för dem. De vill inte att
hjälpen skall innebära bindningar, de
vill inte att det gamla oberoendet skall
ersättas av ett nytt av ekonomiska skäl
framkallat oberoende.

Under sådana förhållanden är det
naturligt att många länder kastar sina
blickar på exempelvis vårt land som
har ett gott anseende. Vi har ju inte
under modern tid drömt om att bli
en kolonialmakt. De vet att vi har det
bra i vårt land, och de kontakter de
haft med svenskt affärsliv och svensk
mission har också ofta bidragit till aitt
skapa en ökad goodwill för oss. Det
är i och för sig glädjande att många
har förväntningar och förhoppningar
på vad vi kan göra.

Kammarens ledamöter vet emellertid
precis lika bra som varenda svensk,
att när det ställs sådana förväntningar
har vi inte möjlighet att motsvara dessa
förväntningar. Sverige är ett litet
land och vi har inte möjligheter att
göra insatser som skulle motsvara vad
dessa fria länder tycker vore rimligt.
Det betyder naturligtvis inte att vi
skall avstå från att handla.

De bilaterala projekt vi arbetat med
har i alla fall haft den betydelsen att
de hjälpt ett begränsat antal människor.
De har tillfört oss och därmed
hela världsopinionen erfarenheter, och
det finns bestämda uppgifter, där vi
har plikt att handla t. ex. på familjeplaneringens
område. Men å andra sidan
kan den politiska problematik jag
här antytt göra det naturligt, att vi säger
att de små länderna får gå samman
och i de internationella organisationerna
utföra sitt arbete. Det är därför
som man i propositionen vid sidan av
de bilaterala hjälpåtgärderna — vilkas
värde vi på intet sätt underskattar —
föreslår bidrag till ökning av hjälpen
genom FN och genom de övriga internationella
organisationerna. Jag tror
att vi kan göra det på det sättet och

därför kanske inte behöver fördjupa
oss så mycket i en teoretisk diskussion
om vad som är bäst, den multilaterala
eller bilaterala hjälpen.

Emellertid finns det ett utrikespolitiskt
motiv till att vi med sådan styrka
vill gå in för den multilaterala hjälpen.
Vi har i FN, framför allt efter
Dag Hammarskjölds historiska insats,
funnit ett instrument där även de små
nationerna har ett ansvar för utvecklingen,
men också en chans att göra
en insats. Om vi menar allvar med deklarationen
om de små nationernas
uppgift att stödja FN kanske det inte
finns mycket som skulle betyda ett effektivare
stöd åt denna synnerligen
viktiga del av den svenska utrikespolitiken
än att göra FN till ett effektivt
organ för hjälpen till utvecklingsländerna.
Jag är övertygad om att var och
en av kammarens ledamöter skulle ha
lätt att samla material, som talar om,
hur dåligt FN skött sig på detta område
och hur många exempel på byråkrati
och oförstånd man skulle kunna leta
fram där. Det är en ny uppgift man
här står inför och det är väl därför
inte så konstigt att det går att leta upp
sådana exempel. Men jag tror vi bör
arbeta för den uppgiften och försöka
få bort felen och rätta till missförhållandena
och inte låta leda oss till att
icke agera inom FN:s ram.

Det andra problem som jag skulle
vilja säga några ord om är vad som
egentligen förstås med utvecklingshjälp.
Man kan tycka att det är ett
terminologiskt problem som inte spelar
så stor roll. Men i detta fall skapar
begreppet onekligen stor förvirring.
Varje land har sina egna värderingar.
Den internationella statistiken på detta
område är därför ofta utomordentligt
vilseledande. Man kan väl säga att
propositionen går ut från den tanken,
att med bistånd menas någonting som
verkligen innefattar en uppoffring för
givarlandet men att det samtidigt skall
vara ett stöd för det land som tar emot

158 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

det. Vi är emellertid inom regeringen
inte blinda för att det här finns många
ting där båda länderna, både det land
som säger sig ge och det som tar emot,
har fördel av åtgärder som på andra
håll räknas in i hjälpprogrammet.

Vi driver en frihandelsvänlig politik,
och vi tror att det är riktigt att
man i handelspolitiken tar hänsyn till
dessa ting. Vi tror att det är till fördel
för båda parter. En råd av de kommersiella
bidrag som lämnas är naturligtvis
av mycket stort värde för svensk
industri, både den rena kapitalexporten
och den export som sker med stöd
för exportkreditgarantier. Det är möjligt
att de har rätt som säger att för
välståndsutvecklingen betyder dessa insatser
mera än andra. Jag vill inte värdera
det, men det är uppenbart att Sverige
också har ett direkt intresse härav
inte bara ideellt utan även materiellt
sett. I vissa länder räknas detta
som sagt direkt in i hjälpverksamheten,
och man får på det sättet fram
mycket höga siffror för den hjälp som
lämnas till utvecklingsländerna.

Denna oklarhet gör att det blir svårt
att föra en diskussion om vad de svenska
insatserna betyder. Det spelar också
mindre roll. Det väsentliga är att
vi är beredda att öka dem. Ett biståndsprogram
spänner över stora delar
av ett lands politik. Detta gäller
också ett litet land som Sverige. Våra
företrädare i Förenta nationerna, i
GATT, vid internationella konferenser
och handelsförhandlingar kommer med
nödvändighet i kontakt med väsentliga
delar av biståndspolitiken. Vår ekonomiska
politik blir på samma gång
av nästan avgörande betydelse, ty i
botten på biståndspolitiken och våra
möjligheter att göra en insats måste
ligga — i synnerhet när vi nu står inför
en ökning —- en valutareserv som
tål påfrestningar. Utan en hygglig valutareserv
lär vi inte kunna göra mycket
för att realisera våra vackra tankar.

Inom utbildningsväsendet möter vi
bristsituationer på praktiskt taget alla
områden — yrkeslärare, lärare, tekniker,
statistiker, läkare o. s. v. Vi har
brister här hemma, tycker vi. Här har
vi kanske den viktigaste flaskhalsen
när det gäller effektivt stöd till utvecklingsländerna.
Därför kommer det, om
det skall bli någonting av denna del
av utvecklingshjälpen, att hli nödvändigt
att vi vid planeringen tar hänsyn
till våra uppgifter även på detta område.

Vår dröm hade varit att alla dessa
delvis ganska disparata och olika delar
skulle kunna vävas samman i ett
samlat program. Propositionen är ett
första försök i den riktningen. Men vi
är fullt medvetna om att mycket återstår
att göra innan vi kommit fram till
något som kan anses vara en definitiv
lösning. Men jag tror att en sådan ram
för en målmedveten inriktning av instanserna,
som propositionen syftar till,
är förutsättningen för ett långsiktigt
svenskt engagemang i strävandena att
bistå de fattiga länderna.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Vi pinas alla av de
tunga och meningslösa offer som Algeriet
måste göra på sin väg mot nationell
självständighet. Aldrig förr har
brutaliteten fått så stort spelrum som
i dagens Algeriet. Tusentals människor,
de flesta kvinnor och barn, lever i ständig
skräck och under hot från ligor
vilkas självpåtagna uppgift är att mörda,
att vanära och att skymfa. Det är
ett fruktansvärt drama. Det finns inte
ord starka nog att uttrycka avskyn inför
dessa skakande händelser.

Men Algeriet får inte bara betala
sin kamp för nationell självständighet
med alla dessa många för tidigt döda.
Det har också skett till priset av 300 000
flyktingar i Tunisien och Marocko och
över 2 miljoner algerier innestängda i
omgrupperingsläger, vilkas fysiska och

Nr 24 159

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

psykiska belägenhet är skrämmande.
När fredsklockorna i reell mening ljuder
över den nya nationen — när
skräck, hat och förtvivlan ersatts med
försoning och generösare livsbetingelser
— skall dessa flyktingar återvända
till ett mera normaliserat liv. Hälften
av dessa flyktingar är barn. Vi kan
— liksom så många gånger förr —
göra en kraftfull insats för dessa olyckliga
och vinddrivna människor.

Jag har ställt min fråga till statsministern
för att i riksdagen belysa detta
enorma hjälpproblem. Regeringen har
redan på FN:s anmodan medverkat i
hjälparbetet. Statsministern påminde
om att det redan pågår en stor insamlingsverksamhet
i vårt land åt de flyktingar
som företrädesvis vistas i Tunisien
och Marocko. Röda korset är
mycket verksamt, Rädda barnen och
svenska Lutherhjälpen uträttar storverk
med sina aktiva hjälpinsatser.
Också bland andra organisationer och
enskilda pågår ett stort arbete med insamling
av kläder, livsmedel, läkemedel
och pengar. Men det räcker inte
till. Hjälpbehovet är oändligt. Vi får
inte lämna dessa människor åt sitt öde.

Den redan pågående hjälpverksamheten
måste förstärkas ordentligt. I den
bör alla kunna medverka och göra en
insats. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen
och Ungdomens fredsförbund
har i brev till Sveriges Radio
hemställt om en landsomfattande insamling
åt dessa flyktingar och har fått
ett hoppfullt svar på denna begäran.
Problemet är att få denna hjälpverksamhet
att fungera i ett land där anarkien
är så förhärskande. Men vi måste
börja vårt arbete nu, så att resurserna
är mobiliserade, när hjälpinsatsen
kan sättas in mera effektivt.

Jag är tacksam för statsministerns
svar. Denna fråga ligger ju behagligt
ovanför de partiskiljande frågorna. Jag
vågar därför uttala den förhoppningen
att denna hjälpverksamhet får en mycket
stark förankring hos betydande

folkgrupper i vårt land som är beredda
att göra en insats.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den proposition om
svenskt utvecklingsbistånd som statsministern
framlagt betecknar förvisso
en ny och frikostigare giv för vårt lands
vidkommande, och den utgör, såsom
statsministern nyss sade, ett försök att
åstadkomma ett samlat program. Från
vårt håll har vi all anledning att uttala
glädje däröver liksom över det förhållandet,
att det blivit en ökande förståelse
i hela landet just för dessa spörsmål.

Det totala biståndet via statsbudgeten
föreslås nu höjt från cirka 52 miljoner
kronor under innevarande budgetår till
ungefär 130 miljoner kronor för budgetåret
1962/63. Jag vill erinra om att från
vårt håll har gång på gång under de senaste
åren yrkats på en kraftig höjning
av dessa anslag, senast i fjol med cirka
20 miljoner kronor utöver regeringsförslaget.
Det finns emellertid inte någon
anledning att nu mera utförligt dröja
vid vad som har varit.

Låt mig i stället, herr talman, få uttrycka
min tillfredsställelse över att vi
i statsutskottet, enkannerligen i dess
första avdelning, har kunnat bli eniga
om det väsentliga i hela utlåtandet. Det
är endast på några få punkter som det
från vårt håll anförts skiljaktiga meningar.
Det gäller bl. a. en ökning med
5 miljoner kronor av anslaget till Fältprojekt
—-• jag skall strax återkomma till
den saken. Jag ber emellertid redan nu
få uttala en förhoppning om att vi inte
skall behöva höra det gamla talet om
överbud bara därför att vi i några speciella
fall ansett det motiverat med
något högre anslag.

Motiven för Sveriges hjälp till utvecklingsländerna
kan sägas vara av väsentligen
tre slag: ideella, utrikespolitiska
och ekonomiska.

Vad de ideella motiven beträffar får
inte vår solidaritet med medmänniskorna
stanna vid nationsgränser och inte

160 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

heller begränsas av skillnader i hudfärg.
Vår nästa är i själva verket den som behöver
vår hjälp. Därför skall vi, så långt
vår förmåga räcker, bistå de fattiga folken
och lindra den nöd som råder i
vissa u-länder.

Denna ideellt och religiöst betingade
medkänsla för människor i nöd har i
det gångna drivit tusen och åter tusen
svenska medborgare att offra, inte bara
en slant då och då, utan praktiskt taget
sina liv för att andligen och lekamligen
bistå och hjälpa dessa folk. Jag
tänker då inte minst på svensk missions
insatser, och jag konstaterar med tacksamhet
den ökade förståelse som missionen
under senare år kunnat glädja
sig åt. Utan något slag av självförhävelse
tycker vi som på ett eller annat sätt
är knutna till missionsverksamheten, att
det är på sin plats med ett erkännande
från samhällets sida av missionens stora
insatser i utvecklingsländerna. Riksdagens
kristna grupp har också i motioner
vid några av de senaste sessionerna
framför just denna tanke.

De tongångar om betydelsen och önskvärdheten
av ett samarbete, vilka förnummits
inte minst vid överläggningar
under det senaste året, noterar vi med
tillfredsställelse. Jag tror att ett sådant
samarbete skall bli till båtnad för
båda parter.

I detta sammanhang vill jag citera
statsministerns ord på sid. 9 i propositionen
— ord som väl korresponderar
med statsutskottets och riksdagens uttalande
i fjol: »Staten bör tillgodogöra sig
de erfarenheter som näringslivet, fackföreningsrörelsen,
kooperationen, missionen,
de humanitära hjälporganisationerna
m. fl. vunnit genom sina insatser
i u-länderna. När biståndets syften därigenom
kan nås med större effektivitet
bör staten stödja sådana insatser.»

Det är, herr talman, glädjande att
detta nu utsagts från högsta ort. Vi tror
också att det efter hand kommer att följas
av handling.

De två andra slagen av skäl för hjälp

till u-länderna är de utrikespolitiska
och ekonomiska. Bidrag till u-ländernas
utveckling måste på längre sikt vara
ekonomiskt gynnsamma, eftersom de
skapar nya marknader för industristaternas
produktion. Och de är politiskt
nödvändiga för att möta kommunismens
expansion i Afrika och Asien. Om
länderna där skall kunna utvecklas till
demokratier, måste levnadsförhållandena
förbättras och bildningsnivån höjas.

Hur mycket har vi nu råd till i detta
avseende? På sid. 5 och 6 i utlåtandet
refereras en av FN antagen resolution,
för vilken också Sverige röstade och
vari göres ett uttalande till förmån för
en väsentlig ökning av medlemsstaternas
biståndsbelopp, så att dessa snarast
möjligt kan uppgå till 1 procent av den
sammanlagda nationalinkomsten i vederbörande
land. Nu beror det på hur
mycket man räknar in i biståndssumman,
men även med den vidare tolkningen
som förekommit har inte Sverige
någon särskilt förnämlig position
bland industriländerna.

Vi på vårt håll har accepterat utskottets
gemensamma skrivning, som innebär
att man — utan att precisera tidpunkten
— bör sträva efter att snarast
möjligt uppnå en biståndsnivå som motsvarar
1 procent av nationalprodukten.
Jag tycker att utskottsutlåtandet är väl
avvägt på denna punkt. Vi i vårt land
kan inte dra oss undan. Som den benådade
nation Sverige är bör vi vara angelägna
om att göra en verkligt god insats
i biståndsverksamheten. Beträffande
hur stor del av den som skall gå
på multilateral respektive bilateral väg
tror jag inte att man skall binda sig
vid någon exakt fördelning. En väl avvägd
kombination finner jag i likhet med
utskottet riktig.

I vår motion nr 794 i denna kammare
har — i likhet med i andra motioner
— yrkats att vi skulle delta i samarbetet
i fråga om u-hjälp i OECD:s
organ DAC. Jag anser det riktigt att vi
vid lämplig tidpunkt tar upp frågan om

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 161

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

medlemskap i detta organ. Då emellertid
andra talare — bl. a. herr Gustafson
i Göteborg — kommer att beröra detta
ämne, nöjer jag mig här med att yrka
bifall till den gemensamma reservationen
nr 1.

I motionerna nr 106 i första kammaren
och 162 i andra kammaren har det
hemställts om ett litet anslag på 9 800
kronor för av Inomeuropeisk mission
erlagda tullkostnader för under fjolåret
införda flyktingarbeten, tillverkade vid
dess hjälpstationer i utlandet. Det är
kanske en ringa sak i detta sammanhang,
men jag vill gärna understryka
att vi i utskottet ansett att bidrag för ett
sådant ändamål bör kunna utgå av anslag
till humanitärt bistånd. Den storartade
hjälpverksamhet som Inomeuropeisk
mission bedriver är helt visst värd
en sådan liten uppmuntran som ett
bidrag skulle innebära.

Herr talman! I vår motion nr 794 i
andra kammaren liksom i våra reservationer
2 a, b och c har yrkats på en
anslagsökning på tre punkter.

Den första gäller hantverks- och småindustriinstitutet
med yrkesskola i Indien,
för vilket projekt upptagits 1 miljon
kronor. Centralkommittén har begärt
2,5 miljoner, och vi har yrkat på
samma summa. Om inte mottagarlandet
skulle stå för själva byggnadskostnaderna,
bör enligt vår mening inte projektet
uppskjutas utan Sverige förklara
sig villigt att ta även denna del. Nu
säger man att det i så fall finns pengar
som man kan ta utav, och likadant heter
det beträffande de andra projekten.
Vi vet emellertid att det alltid fordras
vissa reserver. Jag anser det riktigast
att det av centralkommittén äskade beloppet
upptages.

Den andra punkten gäller de biträdande
experterna. Vi hade yrkat på 1,5
miljoner kronor till detta ändamål, utöver
det av regeringen föreslagna beloppet
av 1 miljon. Regeringen motiverar
sitt förslag med att årets anslag inte blivit
utyttjat. Jag är tveksam om huruvida

några större ansträngningar gjorts för
att skaffa sådana experter varom önskemål
framställts bl. a. av FAO. U-länderna
själva har ju också i olika sammanhang
begärt biträdande experter som lärare,
ingenjörer, agronomer, veterinärer
och medicinare. Jag biträder utskottets
yrkande att nu »verkliga ansträngningar
göres för att öka antalet biträdande
experter». Jag yrkar bifall till vår
reservation om ett med 1,5 miljon kronor
ökat anslag.

Sist har vi hemställt om ett anslag
på 2 miljoner kronor att i samarbete
med Röda korset, Rädda barnen och
liknande organisationer användas för
bekämpande av spetälska. Utskottet menar
att det blivit så mycket pengar i
insamlingarna för Rädda barnen och
Sverige Hjälper, att ytterligare behov
inte skulle förefinnas beträffande detta
ändamål. Talar man med de ansvariga
för exempelvis Rädda barnens verksamhet,
får man emellertid en helt annan
uppfattning om det oerhörda hjälpbehovet.

Jag vill erinra om att det lär finnas
cirka 15 miljoner spetälska, av vilka
för närvarande 2 å 3 miljoner är barn
som ännu inte erhållit någon som helst
vård. De sulfapreparat som nu framkommit
har visat sig vara ett verksamt
botemedel mot den hemska sjukdomen.
Priset för läkemedlet för en patient per
år uppgår till ungefär 15 svenska kronor.
Enbart läkemedelskostnaderna för
de 15 miljonerna sjuka skulle sålunda
uppgå till 225 miljoner kronor under ett
år. Det bör också uppmärksammas, att
sjukdomen är mest spridd i de överbefolkade
länderna, där man kanske har
en läkare per 30 000—60 000 invånare.

Rädda barnens spetälskeaktioner har
särskilt satts in i Tanganyika, Nigeria,
Ghana och Etiopien. Samtliga dessa
projekt torde röra sig om en summa av
cirka 10 miljoner kronor.

Kampen mot spetiilskan har härutöver
intensifierats av missionsorganisationerna,
av Världshälsoorganisationen och

6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 2i

162 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

av FN:s barnhjälpsfond. Men överallt
säger man att tillgängliga medel inte
förslår. Från UNICEF har för övrigt
Rädda barnen nyligen fått en förfrågan
om möjligheterna att igångsätta en kampanj
mot spetälskan i Kongo. Vi vet att
spetälskan förutom i de nämnda länderna
härjar fruktansvärt i bl. a. Tunisien
och Korea.

Åtskilligt mera kunde förvisso anföras
om hjälpbehovet på detta område,
men det sagda må vara nog. Anslaget på
2 miljoner kronor till kampanjen mot
spetälska torde vara synnerligen välmotiverat.
I utskottet har det biträtts
av bl. a. ordföranden herr Staxäng.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag med de ändringar
som föranledes av reservationerna
1 och 2 a—d.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping (fp), Keijer (fp),
Berglund (fp), Westberg (fp) och Staxäng
(h).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I likhet med herr Nelander
tycker jag det finns all anledning
att med både glädje och tillfredsställelse
konstatera, att det i stort sett
råder enighet både om principerna för
det svenska utvecklingsstödet och om
dess konkreta innehåll i form av insatser
i pengar och personal.

Med hänsyn till frågans betydelse vore
det i och för sig naturligt att i anslutning
till statsutskottets utlåtande
särskilt understryka eller allmänt utveckla
olika sidor av den biståndsverksamhet
som vi nu dragit upp programlinjerna
för. Det beslut vi nu går
att fatta utgör i själva verket en solidaritetsförklaring
från svensk sida med
de västerländska nationerna i deras
tveklösa strävan att hjälpa mindre lyckligt
lottade nationer att lägga grunden
för en fredlig demokratisk utveckling
till allmänt välstånd. Sedan både statsministern
och herr Nelander här lämnat
en bredare skildring av u-landspro -

blemen skall jag emellertid begränsa
mig till det allmänna konstaterande jag
nyss gjorde och därutöver som reservant
i statsutskottet bara uppehålla
mig vid de punkter där meningarna har
brutit sig. Men jag vill betona, att meningsskiljaktigheterna
beträffande vissa
anslagsposter och rörande ett enda
avsnitt i de allmänna riktlinjerna enligt
min mening bara är ägnade att ytterligare
understryka samstämmigheten
i allt väsentligt.

Det är mig därför särskilt angeläget
att slå fast, att även om högerledamöterna
i statsutskottet — och jag tror
även statsutskottets majoritet — inte har
anslutit sig till folkpartireservanterna
i de av herr Nelander angivna punkterna,
så beror detta inte på att vi har
en annan uppfattning i själva sakfrågan,
d. v. s. beträffande angelägenheten
av att de berörda åtgärderna kommer
till stånd.

Även vi anser att ett särskilt institut
för småindustri och hantverk bör komma
till stånd i Indien på svenskt initiativ.
Förhandlingar därom har redan
pågått under lång tid men är ännu inte
avslutade. Även om man inte nu beviljar
ytterligare medel för ett sådant institut,
behöver dess inrättande inte fördenskull
fördröjas. Och skulle förhandlingarna
mot förmodan leda till snabbare
resultat än vi bär räknat med, så
har Kungl. Maj :t redan erforderliga medel
till sitt förfogande. Någon ytterligare
medelsanvisning för ändamålet behövs
därför inte såvitt jag förstår.

Detsamma gäller beträffande begärda
medel för ytterligare biträdande experter.
Den verksamhet som sådana experter
kan bedriva är både angelägen
och värdefull. Det har emellertid varit
svårt att placera ett tillräckligt antal
experter, och de medel som förra årets
riksdag anvisade för ändamålet har, som
herr Nelander erinrade om, inte gått åt.

Om det nu mot förmodan skulle visa
sig, att det går att placera flera experter
än det antal departementschefen

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 163

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

räknat med — något som i och för sig
vore i hög grad önskvärt — finns det
alltså inom ramen för de anslag som
nu står till förfogande tillräckligt med
pengar därför. Inte heller på den punkten
behövs sålunda någon medelsuppräkning
för att det i och för sig angelägna
syftet skall kunna uppnås.

Samma resonemang tror jag kan föras
beträffande det begärda anslaget för
bekämpande av spetälska. Inte heller
där råder någon som helst tvekan om
behovet av insatser och stöd från svensk
sida och om viljan att lämna sådan
hjälp, men såvitt jag förstår behövs
ingen särskild medelsanvisning härför.
Redan nu finns pengar så att det räcker
till.

Vad sedan gäller de allmänna riktlinjerna
för den svenska biståndsverksamheten
har som bekant ett antal motionärer
representerande alla demokratiska
partier här i riksdagen begärt preciseringar
i olika hänseenden i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. Och på
andra punkter har motionärerna ansett
att en nyansering — om jag får använda
det uttrycket -— av propositionens
ordalydelse var påkallad. Propositionen
kunde nämligen synas kritiska läsare
väl ensidigt betona värdet av vissa former
av hjälpverksamhet och skjuta andra
i bakgrunden.

Jag tycker att statsutskottet har lyckats
att väl sammansmälta motionärernas
önskemål med propositionens synpunkter,
och det utskottsutlåtande som
nu ligger på kammarens bord borde, då
det gäller de allmänna riktlinjerna för
biståndsverksamheten, kunna vinna allmän
anslutning — utom på en punkt.
Den fråga där meningarna har brutit
sig rör vår medverkan inom OECD:s
biståndsverksamhet, och i det avsnittet
tror jag det är nödvändigt att jag tar
kammarens tid i anspråk några minuter.

Redan inom OEEG bedrevs en viss
hjälpverksamhet på utvecklingsländer,
och vissa OEEC-länder hade dessutom
redan 1960 tillsammans med Förenta

staterna och Kanada bildat en särskild
kommitté — DAG, Development Assistance
Group — för att koordinera
hjälpen till de mindre utvecklade områdena.

Då OEEC sedan ombildades till OECD
och därmed upphörde att vara ett rent
europeiskt organ för vår egen världsdels
återuppbyggnad — delvis med amerikanska
pengar — och i stället blev
något av en världsorganisation, kom
tyngdpunkten i den nya organisationen
att i allt större utsträckning läggas på
utvecklingshjälpen. Man kan naturligtvis
— och det är förmodligen det som
ligger bakom den socialdemokratiska
uppfattningen i denna del — fråga sig,
varför en institution som OECD över huvud
skall bedriva aktivitet på utvecklingsområdet
och om inte detta borde
överlämnas till världsorganisationen
Förenta Nationerna och dess olika för
ändamålet särskilt skapade organ. Svaret
måste bli — och det har även utskottsmajoriteten
erkänt -—- att även om
en samordning av biståndsinsatserna
bör ske inom FN och dess fackorgan,
även andra möjligheter bör prövas i den
mån de höjer biståndsgivningens effektivitet.
Jag citerar här statsutskottets
majoritet.

Jag vill särskilt understryka de två
sista orden: »biståndsgivningens effektivitet».
Det är det som är det väsentliga
och inte formella organisatoriska
överväganden. Det förhåller sig som bekant
så, att av den kapitalström som under
senare år gått från industriländerna
till utvecklingsländerna ungefär 93 procent
lämnats på bilateral bas och bara
7 procent genom FN, Världsbanken och
liknande multilaterala organ. Och det är
de 20 stater som är medlemmar i OECD
som svarar för den alldeles övervägande
delen av kapitaltillförseln till utvecklingsländerna.
Väsentligt mer än 90
procent av kapitalet till dessa länder
kommer alltså från de 20 OECD-staterna.

Det är väl därför ganska naturligt, att

6* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 2i

164 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

man inom OECD ■— och framför allt
inom den del därav som representerar
de mest kapitalexporterande länderna
— har särskilt stort intresse att diskutera
hur den gemensamma politiken på
det här området skall utformas.

Som ytterligare argument härför talar
det förhållandet, att den övervägande
delen av den know-how som utvecklingsländerna
får från industriländerna
också kommer från OECD:s 20 medlemsstater.
Och OECD-staterna är slutligen
även de största avnämarna av
utvecklingsländernas egna produkter.

Vi får inte heller bortse ifrån, att
OECD-staterna trots vissa markanta undantag
är en relativt ensartad grupp,
mer eller mindre industrialiserad och
med i stort sett samma ekonomiskt-politiiska
system. Uppfattningen om hur
ekonomisk politik skall bedrivas är i
stort sett gemensam. Att OECD-staterna
i sina gemensamma arbetsuppgifter särskilt
tagit upp utvecklingsländernas problem
framstår alltså som självklart.

Det har i överensstämmelse härmed
fastslagits i OECD-konventionen, att organisationen
skall bidraga till ekonomisk
utveckling i utvecklingsländerna
genom att för det första åstadkomma
bästa möjliga kapitaltillförsel, för det
andra ge tekniskt bistånd och för det
tredje bidraga till att utvecklingsländerna
får bästa möjliga exportmöjligheter.

En väsentlig del av verksamheten i
det hänseendet sker inom den för ändamålet
bildade kommittén för utvecklingsbistånd,
nämligen DAC, Development
Assistance Committee, en kommitté
som ersatt DAG. Även om kommittén
inte är organisatoriskt helt inlemmad i
OECD, är det inom kommittén som planeringsarbetet
bedrivs, det är där samordningen
kommer till stånd och rekommendationer
rörande storleken och
arten av de olika medlemmarnas bilaterala
bistånd utarbetas och det är där det
tekniska samarbetet för att möjliggöra

gemensamt utbyte av erfarenheter äger

rum.

Eftersom Sverige godkänt OECD-konventionen
och eftersom just biståndet
till utvecklingsländerna måste komma
att spela en alltmer framträdande roll
inom OECD, hade det varit naturligt om
Sverige visat större intresse för den
kommittén än vad Sverige hittills gjort.

Sverige har ju tidigare energiskt stött
OEEC. Ett konsekvent fullföljande av
den politiken borde — tycker man —-leda till motsvarande intresse för OECD
och för dess aktiva och praktiskt arbetande
organ på utvecklingshjälpens område.
Ju mer omfattningen av den svenska
bilaterala biståndsverksamheten
ökar, desto större borde väl intresset
vara för Sverige att deltaga i kommitténs
överläggningar, att få möjligheter
att utnyttja det material som kommittémedlemmarna
har tillgång till och att
självt bidraga till koordineringen av de
rika ländernas insatser.

Det förefaller dessutom som om
Världsbanken, som redan från början
intresserat sig för DAC:s arbete, alltmer
strävar efter att söka närmare anknytning
till DAC. För Sverige, som ju engagerat
sig för Världsbanken och för dess
verksamhet, måste det vara värdefullt
att inte stå utanför det kontaktorgan
som kommittén kan komma att utgöra
mellan OECD och banken.

Alla sex-statsländer och Brysselkommissionen
är i dag medlemmar i DAC.
I våra strävanden att komma in i EEC
och åstadkomma ett fördjupat samarbete
med EEC-staterna förefaller det
i varje fall mig naturligt och riktigt,
att vi så snart som möjligt samordnar
vår biståndspolitik med de sex. Det är
långt ifrån osannolikt, att en sådan
samordning inom ramen för DAC skulle
underlätta våra förhandlingar med
EEC. I varje fall psykologiskt vore det
obestridligen värdefullt, om vi ville
markera vår anslutning till de gemensamma
strävanden som DAC gjort till

Nr 24 165

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

sina genom att söka medlemskap i kommittén.

På detta liksom på många andra områden
— vi diskuterade ju häromdagen
Sveriges inställning till Europadomstolen
— kan det i längden inte vara nyttigt
för oss att i olika sammanhang ställa
oss avvisande inför sådant samarbete.
Vi borde inte alltid framstå som nödbedda
och inte alltid ställa oss, om icke
sist så dock näst sist i kön.

Sådana synpunkter har statsutskottets
socialdemokratiska majoritet uppenbarligen
inte haft förståelse för. Frågan om
Sveriges inträde i kommittén vore —
hävdar utskottsmajoriteten — inte av så
brådskande natur, att något riksdagsuttalande
nu vore påkallat. Kommitténs
verksamhet kunde — säger majoriteten
vidare -— givetvis icke underlåta att
präglas av »medlemskretsens begränsning
till givarländer», och några mer
betydande resultat både kommitténs
arbete icke avsatt.

Jag måste erkänna, att jag inte förstår
det slaget av argumentering. Det måste
väl ändå anses som en stor fördel att
just de givarländer, som representerar
den alldeles övervägande delen av hjälpinsatserna,
får möjlighet att samråda
och koordinera sina insatser och att
därigenom se till att den mest värdefulla
hjälpen ges och att hjälp över
huvud ges där den bäst behövs. Man
kan därigenom förhindra att olika intressen
spelas ut mot varandra och att
det går, om jag får använda uttrycket,
alltför mycket politik i biståndsverksamheten.
Erfarenheterna från FN visar,
att utvecklingsländerna är långt ifrån
främmande för att spela ut olika givarländer
mot varandra och att det därför
många gånger kan vara svårt att åstadkomma
den samordning som leder till
det mest effektiva resultatet.

Att det är just givarländerna som
sammanslagit sig för att intensifiera
biståndsverksamheten framstår alltså
tvärtom för mig som ett klart positivt

argument för att även vi skall gå med i
arbetet.

Den omständigheten, att några mer
betydande resultat ännu icke avsatts, är
inte heller något argument. Kommittén
är ny liksom OECD, och det borde vara
ett intresse för Sverige att gå med på ett
så tidigt stadium som möjligt för att
delta i arbetet med att dra upp riktlinjerna
för verksamheten. Jag frågar på
nytt: Varför skall vi alltid komma med
på sladden?

Nu har emellertid vi reservanter i
statsutskottet trots allt inte velat framställa
några kategoriska krav. Vi har
tvärtom uttryckt oss med all den försiktighet
som rimligen kan krävas av
oss. Vi har i anslutning till majoritetens
eget uttalande om att även andra möjligheter
än FN bör prövas då det gäller
att höja den svenska biståndsgivningens
effektivitet sagt, att det måste vara naturligt
att Kungl. Maj :t därvid har sin
uppmärksamhet särskilt riktad mot
OECD:s verksamhet. Vi har också vågat
förutsätta, att Kungl. Maj:t aktualiserar
frågan om vår medverkan i DAC »så
snart ske kan». Att riksdagen ger detta
till känna för Kungl. Maj:t borde —
tycker man — inte behöva väcka betänkligheter
hos någon här i kammaren.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 1 av herr Boman m. fl. och på
övriga punkter till utskottets yrkanden.

I detta anförande instämde herr
Heckscher (h).

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Låt oss inte dröja vid
vad som varit, sade herr Nelander och
påminde i nästan samma andedrag om
folkpartiets motion förra året. Även
centerpartiet hade då en partimotion,
och vi var också fullständigt överens
med folkpartiet vid utskottsbehandlingen.
Förra året företrädde socialdemokrater
och högermän å ena sidan
vissa ståndpunkter medan folkpartister
och centerpartister å andra sidan hade

166 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

avvikande ståndpunkter. Jag sade redan
då, att de ställningstagandena säkerligen
representerade en tillfällighet, och
utvecklingen har visat att jag hade rätt
därvidlag.

Herr Nelander sade att folkpartiet i
riksdagen hade drivit på denna fråga
under många år. Ja, så värst många år
har de väl inte gjort det. Under min
snart tjugoåriga riksdagstid har mitt bestående
intryck från de tillfällen när
dessa frågor debatterats varit, att alla
partier har ställt sig kallsinniga gentemot
utvecklingsländerna och utvecklingshjälpen.
Vi kan emellertid nu
gemensamt konstatera, att det inom alla
partier har skett en islossning i dessa
frågor, och det skall vi alla vara glada
över.

Det har äskats en så kraftig ökning
av anslaget till dessa ändamål i propositionen
som från 52 miljoner till 130
miljoner kronor, och statsutskottet säger
litet förnumstigt: »Genom denna höjning
skapas ökade möjligheter för
Sverige att aktivt medverka i strävandena
att bistå de fattiga länderna.» Det
är så sant som det är sagt. ökar vi anslagen
får vi bättre möjligheter.

Jag vet inte om det är behövligt, men
jag skulle vilja understryka att denna
uppräkning av anslaget till utlandshjälpen
för detta år med 150 procent visserligen
är stor, men att den bara får betraktas
som en början till något ännu
större. Vi har ännu långt kvar till det
mål som har uppställts: att vår hjälp
skall uppgå till 1 procent av bruttonationalprodukten.

Statsministern var inne på detta ämne
och sade att begreppet »bistånd», som
används i detta sammanhang, är ganska
diffust. Eftersom det var vi i centerpartiet
som lanserade enprocentregeln i den
svenska riksdagen, skulle jag vilja säga
några ord om detta, även om jag inte
tror att statsministerns uttalande innebar
någon avsiktlig anmärkning mot oss.

Vi var inte de första som förde fram
denna regel. Den hade, såsom framgår

av utskottsutlåtandet, presenterats i
Förenta Nationernas generalförsamling
strax innan. Det var Indien som stod i
spetsen för den resolution som då föreslogs
och antogs. Den indiske delegaten
sade att olika länder självfallet kan inlägga
olika meningar i ordet »bistånd».
Han sade emellertid att han var ute efter
en helt allmän målsättning, och som
en sådan får vår enprocentregel ses.

Vi har nu i propositionen fått veta,
att man från regeringens sida har velat
precisera vad som kan menas med »bistånd»
i detta sammanhang. Det skall
vara, stod det i propositionen, statligt
bistånd i form av gåvor, lån på minst
fem år och bidrag via internationella
organisationer.

Jag har ingenting alls att invända
mot denna avgränsning. Jag menar att
vi gott kan arbeta med den. Det går inga
skiljelinjer mellan min — och jag kan

säga även centerpartiets--uppfattning

och den som framförs i propositionen
på denna punkt. Det var uteslutande på
grund av tekniska omständigheter som
den nu föreliggande motionen inte blev
en partimotion.

Det föreligger dock en skillnad i inställningen
mellan regeringen och oss,
nämligen att vi har önskat att man som
regel skulle ställa upp att ökningen av
utlandshjälpen skulle uppgå till 0,1 procent,
alltså en promille, per år. Nu
säger statsministern och även utskottet
att det inte är lämpligt att låsa fast en
sådan ökningsprocent på förhand. Man
hör vid varje tillfälle ta hänsyn till det
samhällsekonomiska läget och till förändringarna
i den internationella konjunkturen.
För mig ligger det något stötande
i att man på så sätt använder utlandshjälpen
som något slags buffert
mot hemmamarknads- eller världskonjunkturerna,
men jag skall ändå tills vidare
låta mig nöja härvidlag, ty utskottet
säger ju att vi snarast möjligt skall
söka uppnå denna biståndsnivå om 1
procent av bruttonationalprodukten, och
i år — alltså för denna gång — är det

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 167

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

önskemål vi framfört klart tillgodosett.
Jag kan alltså lämna den saken.

Ett annat spörsmål som inrymdes i
statsministerns anförande var frågan
om multilateral contra bilateral hjälp.
Statsministern sade att vi skall inte
fördjupa oss för mycket i ämnet. Jag
vill bara påpeka, att den inställning
vi i centerpartiet har inte skiljer sig
mycket från utskottsmajoritetens. Det
heter i utskottsutlåtandet att i vår motion
»uttalas en viss preferens för det
multilaterala biståndet». Jag tror man
kan uttrycka saken så. Vi är naturligtvis
inte alls motståndare till bilateral
verksamhet, men vi anser att det finns
vissa värden att ta fasta på i den multilaterala
verksamheten.

Statsministern konstaterade att utvecklingsländerna
som regel tidigare
har varit under kolonialt beroende och
nu är rädda för att komma i beroende
via de hjälpinsatser som görs. Jag har
förut i denna kammare visat, hur biståndsgivningen
från Förenta staterna å
ena sidan och från Sovjet och Koimministkina
å andra sidan påtagligt styrts
till vissa delar av världen, till vissa låt
mig kalla det intressezoner. Det är under
sådana förhållanden klart att utvecklingsländerna
själva helst vill få
hjälpen multilateralt under den »anonymitet»
som på så sätt uppkommer.

Det finns ytterligare några synpunkter
i sammanhanget. En påtaglig erfarenhet
är att multilateral hjälp blir lättare
att kontrollera -— den drar härvidlag
mindre kostnader. Men det finns naturligtvis
områden där bilateral hjälp just
från Sveriges sida är särskilt på sin
plats, exempelvis i fråga om familjeplaneringen.
Vi vet alla att Förenta
Nationerna på detta område inte kan
göra några betydelsefulla insatser, därför
att det i Förenta Nationernas generalförsamling
och i varje Förenta Nationernas
specialorgan finns en majoritet
av katoliker eller katolskinfluerade länder
samt öststater som inte önskar att

Förenta Nationerna skall engagera sig i
familjeplaneringsfrågan.

Det finns flera andra områden där vi
från Sverige är särskilt kvalificerade att
göra insatser. Vi har vissa möjligheter
att skicka ut experter när det gäller
yrkesutbildning, när det gäller kooperation
— ja, listan skulle kunna göras lång.

Vad jag menar är helt enkelt, att det
måste finnas vissa bestämda skäl när vi
engagerar oss i bilateral hjälp, skäl som
säger oss: »Detta kan vi klara bättre än
om det sker multilateralt.»

Vad jag sagt betyder att jag mycket
väl kan gå med på utskottets uttalande
att det icke kan bli fråga om »ett ensidigt
ställningstagande till förmån för
den ena eller den andra biståndstypen».
Nej, det vill inte jag heller, och att en
betydande del av hjälpen skall lämnas
bilateralt anser jag självklart.

Sverige inställer sig alltså på att ge
ett efter våra resurser kraftigt handtag
i kampen mot världssvälten. Detta
representerar i och för sig inte något
anmärkningsvärt nytt. I själva verket
har sedan länge betydelsefulla svenska
internationella hjälpinsatser gjorts genom
Röda korset, Rädda barnen, missionen
o. s. v. Listan över enskilda organisationer,
vilka har u-hjälp på sitt
program, skulle sålunda också den kunna
göras mycket lång.

Nej, det nya och det verkligt betydelsefulla
i vad som nu håller på att
ske är den manifesterade insikten om
att utlandshjälpen ej blott är en fråga
för enskilda organisationer utan också
en fråga för regering och riksdag. Den
svenska u-hjälpens grogrund har varit
enskilda människors och organisationers
offervilja, deras medkänsla för
världsmedborgare i nöd. Det rör sig om
självklar människokärlek, säger man
inom missionen. Det rör sig om självklar
solidaritet, säger man inom fackföreningsrörelsen.
Men innerst inne menar
man precis samma sak.

Det är först under de senaste åren
som man mera allmänt börjat förstå, att

168 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

u-hjälpen ej blott får vara ett föremål
för enskildas välgörenhet utan är en
allmän medborgerlig plikt och alltså
till avsevärd del bör finansieras genom
statliga medel.

När nu anslagen till den internationella
biståndsverksamheten kommer att
utgöra en avsevärd post i statsbudgeten
och där kommer att konkurrera med
andra budgetposter, har vi naturligtvis
all anledning att på ett helt annat sätt
än förr tänka oss in i varför vi önskar
utvidga u-hjälpen. Jag förstår att man
här inte kan fördjupa sig i ämnet alltför
mycket, men jag vill helt kort säga att
naturligtvis dominerar fortfarande de
humanitära skälen i vår motivbild. Vi
vill inte acceptera att två tredjedelar
av världsbefolkningen lider av svält,
av svält i den meningen att den inte
får tillräckligt med mat för att upprätthålla
en rimlig hälsostandard och en
normal arbetsförmåga. Vi tillåter inte
att en fattig lider nöd i vårt eget land,
och det är för oss självklart att vi bör
göra vad vi kan för att lindra världsnöden.

Det är ju också så, att dessa utvecklingsländer
i detta kommunikationernas
tidevarv har blivit våra grannar. Detta
innebär förpliktelser, naturligtvis förpliktelser
mot de fattiga länderna men
även förpliktelser mot oss själva, ty vi
bör göra klart för oss att vi svenskar i
det långa loppet inte får sitta i fred
med vår höga levnadsstandard, när den
övervägande delen av världsbefolkningen
svälter. Vi bör självmant avstå från
vårt överflöd till svältande världsmedborgare.
Men gör vi inte detta — var så
säker på att vi då så småningom kommer
att tvingas till det!

Befolkningen i dessa underutvecklade
länder har vaknat till insikt om sin
svåra situation — statsministern kom
ju också in på detta ämne. Dessa folk
har från västerlandet lärt, att hungern
icke representerar något ödesbestämt.
Statsministern talade om dessa underutvecklade
folks frihet — frihet från

kolonialism. Det finns också en annan
frihet, nämligen frihet från hunger, och
de anser denna frihet vara en grundläggande
mänsklig rättighet. Vi bör
komma ihåg, att man där nere inte betraktar
utlandshjälpen som några nådegåvor
från oss utan att man anser,
att när det i västerlandet är så självklart
att den rike skall avstå till den
fattige, bör också rika stater avstå till
fattiga stater. Man säger att känslan för
medmänniskor icke bör göra halt vid
staternas gränser. På detta sätt resonerar
man, och det gör att representanter
för dessa utvecklingsländer vill vara
med i rådslagen då det gäller utlandshjälpen,
trots att de får pengar och
inte skjuter till pengar.

Från den aspekten kommer jag över
till den med 1 betecknade reservationen.
Herr Bohman har ju här talat
mycket om detta utskott inom OECD,
nämligen DAC, och hans redogörelse
för förhållandena var, såvitt jag kunnat
finna, fullt riktig. Jag är inte alls motståndare
till att vi skall gå in i DAC;
jag avvisar inte den tanken men jag
ställer mig avvaktande. Här kommer
det skälet in i bilden, att det bland
dessa stater som är med i kommittén
inte finns några representanter för utvecklingsländerna.
Jag läser hastigt
upp staterna, som är medlemmar i denna
kommitté. De är följande: Belgien,
Kanada, Frankrike, Förenta staterna,
Italien, Japan, Nederländerna, Portugal,
Storbritannien och Tyskland. Vi lägger
märke till att varken Österrike eller
Schweiz är med. Vi har väl alla som
på något sätt varit engagerade i FN-arbetet
gjort den erfarenheten, att det
varit mycket värdefullt att man vid de
rådslag, som man har inom Förenta
Nationerna — både inom generalförsamlingen
och inom dess specialorgan
— har med representanter för de mottagande
länderna. Min tveksamhet bottnar
i den ensidiga sammansättning,
som DAC har, och min tveksamhet bottnar
också i att vi ännu vet så litet om

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 169

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

vad som kommer att ske med DAC. Jag
tycker inte att vi bör forcera denna
fråga, utan vi bör tänka oss noga för.
Detta är några av skälen till att jag i
sammanhanget vill ansluta mig till utskottsmaj
oriteten.

Beträffande de andra reservationerna
vill jag säga, att jag varit med i Centralkommittén
för Svenskt tekniskt bistånd
och äskat just de belopp, som reservanterna
kräver i reservationerna 2 a) och
2 b). Då kanske man tycker att jag
också borde ha biträtt reservationerna,
men det är så, herr talman, att det har
hänt en hel del saker sedan dessa äskanden
gjorts från Centralkommittén.

Om jag tar upp den första frågan om
ett hantverks- och smäindustriinstitut
i Indien ligger saken till på det sättet,
att det varit väldigt trögt med förhandlingarna
med indiska regeringen och
man ännu den dag som är icke kommit
till några definitiva resultat. Det är detta
som gjort att det blivit försening av
denna fråga, och såvitt jag kan förstå
representerar 1 miljon kronor ett maximum
av vad som kan användas för
ändamålet under nästa budgetår, men

— som också framhålles i utlåtandet

— om det är så, att det skulle behövas
mera pengar, så finns det möjligheter
därtill inom anslagsramen.

Samma sak gäller om reservation 2 b).
Jag vill minnas att det var herr Nelander
som sade att nu gäller det att skaffa
fram experter. Det är kanske inte det
som är problemet, utan det gäller att
få en förnuftig avsättning av experterna,
och det tror jag kommer att bli den
trånga sektorn i detta sammanhang.
Man bedömer saken så, att man under
budgetåret kan klara av 15 experter.
Om det emellertid trots allt går att
skicka ut fler experter, finns det emellertid
möjligheter därtill inom anslagets
ram.

Beträffande reservation 2 c) anser jag
det självklart, att de organisationer det
här gäller skall få sina 2 miljoner kronor.
Det finns medel att söka i vanlig

ordning från fonden för humanitärt bistånd
och jag skulle tro även bidrag
från insamlingen »Sverige Hjälper».
När jag inte biträder ifrågavarande reservation
betyder det inte att jag inte
önskar att dessa organisationer skall få
de pengar som här äskas.

Ja, herr talman, jag har hållit på alldeles
för länge, men jag skall sluta här.
Det är ledsamt att det vid ett sådant
här tillfälle inte finns tid att gå djupare
in i de problemställningar som
här föreligger. Jag nöjer mig med det
sagda och yrkar, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Den proposition som
kammaren nu behandlar innehåller ett
inspirerat handlingsprogram för Sverige
i dess förhållande till u-länderna.
Statsministern skisserade det också i
stora drag i sitt anförande. Programmets
både format och innehåll har
präglats av dess ursprung. Jag syftar
då inte på den s. k. u-beredningen, som
i endräkt och stimulerande, som statsministern
framhöll, diskuterade igenom
de problemställningar, som förekommer
i propositionen, utan jag syftar
på själva landet Sverige med dess
speciella egenskaper och förutsättningar.

Sverige är en av FN:s 104 medlemsstater,
en av de många i kategorien
småstater och en av de 47 nationer,
som har förklarat att de för en neutral
utrikespolitik. Sverige är vidare ett
välståndsland inom tätgruppen för jordens
ekonomiskt mest välställda länder.
Enbart den löneutveckling, som
vi har beviljat oss själva denna vår,
är för genomsnittssvensken lika stor
som medelinkomsten per helt år i kronor
räknat för en indier, pakistanare
eller tanganyikare. Med denna sin ställning
och dessa förutsättningar har Sverige
visat en allt större attraktion på
u-länderna, som söker partners till stöd

170 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

för sitt uppbyggnadsarbete men som
fruktar vad de kallar neokolonialism —
d. v. s. förstuckna koloniala biavsikter
inpackade i hjälpen -—• och som söker
förebilder för en egen oavhängig utrikespolitik.

För Sverige gäller det i sin tur att
bland de erbjudna kontakterna välja
sådana u-landsprojekt, som passar vår
sakkunskap och våra resurser. I proposition
nr 100 har skisserats upp en
svensk u-landspolitik med avgränsningar
och prioriteringar, som underlättar
dess praktiserande. I allt som kallas
tekniskt bistånd är flaskhalsen de människor
som skall utforma biståndet.
Även finansiellt bistånd medför direkt
eller indirekt anspråk på mänskliga resurser,
anspråk på experthjälp. Det är
dessa resurser som i stort sett bestämmer
den ram inom vilken biståndet kan
röra sig.

Årets riksdag har fått en hemställan
från regeringen om beviljande av 130
miljoner kronor till u-hjälp. Det är tre
gånger så mycket som fjolårets anslagsäskande
över tredje huvudtiteln och
dubbelt så mycket som de anslag folkpartiet
och centerpartiet i fjol motionerade
om. Därtill kommer, att av de
anslag som riksdagen anslog i fjol till
direkta svenska insatser för u-länderna
torde mellan 6 och 7 miljoner kronor
vara oförbrukade ännu vid detta budgetårs
utgång den 30 juni. Om folkpartiet
och centerpartiet — herr Wahlund
har ju också erinrat om sitt parti ■—
fått igenom sitt överbud i fjol, skulle
reservationen blivit ännu större. Antydningarna
av herr Nelander om att
folkpartiet »gång på gång» har velat ha
större anslag och i folkpartiets gruppmotion
att det är oppositionen, som
har drivit fram detta relativt hyggliga
regeringsbud, är nog litet övermaga.
Regeringen har hela tiden dimensionerat
sina anslagsbud efter den administrativa
kapacitet, som finns för att
förvandla anslagen till nyttigheter. Sedan
årsskiftet fungerar ett organ för

detta ändamål i nämnden för internationellt
bistånd.

Folkpartiet fortsätter även i år med
sin överbudstaktik — jag måste, herr
Nelander, använda det ordet, kan inte
tillmötesgå anhållan om att avstå från
det, det är faktiskt ett adekvat ord i
detta sammanhang. I folkpartiets reservationer
yrkas 5 miljoner kronor mer
för olika bilaterala ändamål. Jag menar
att detta är onödigt. Om riksdagen
följer Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
kommer det att finnas tillräckligt
med pengar för både Indieninstitut och
biträdande experter.

Reservanterna har fått en något felaktig
uppfattning, att det skulle vara
svenska villkor, som sinkade projektet
i Indien. Det är möjligt att den numera
upplösta Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd utgick ifrån, att indierna
själva skulle bekosta uppförandet
av byggnaderna för ett blivande
svensk-indiskt hantverksinstitut i analogi
med vad som skedde med yrkesskolan
i Västpakistan. Det har varit och
är en internationell kutym, att mottagarlandet
skall göra en motprestation i
varje hjälpprojekt för att känna sig
medansvarigt för detta och inte tappa
intresset för det. Men det har ingalunda
varit någon fördelningsprincip från
svensk sida att låta alla byggkostnader
åvila mottagarlandet och alla driftoch
utrustningskostnader oss själva. Vi
har från svensk sida inte halsstarrigt
hållit fast vid någon fifty fifty-princip.
Det kunde reservanterna ha förvissat
sig om genom ett telefonsamtal till
nämnden för internationellt bistånd,
som kunnat upplysa om att såväl det
avtal, som utarbetats beträffande yrkesskolan
i östpakistan, som det avtalsförslag
beträffande hantverks- och
småindustriinstitut i Indien, som den
indiska regeringen fick i fjol och alltjämt
överväger, inkluderar åtagandet att
Sverige skall svara även för byggkostnaderna
upp till 50 procent. Att jag
ändå tror, att 1 miljon kronor räcker

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 171

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

för detta ändamål under nästa budgetår,
beror på erfarenheten att det alltid
uppstår eftersläpningar vid starten av
ett projekt — räkningarna kommer oftast
efteråt. Men om mot förmodan
pengarna inte skulle räcka itill, behöver
nämnden för internationellt bistånd
bara anmäla detta för Kungl.
Maj:t för att få disponera mer pengar
ur ramanslaget för nya fältprojekt.

Det är inte heller riktigt vad reservanterna
säger om biträdande experter.
Herr Nelander itycks ha fått den
uppfattningen, att man inte från statsmakternas
sida har visat något nämnvärt
intresse för rekryteringen av dylika
biträdande experter. Det finns
emellertid för närvarande inte någon
stark efterfrågan på biträdande experter
från u-hindernas sida och inte heller
från de internationella organen.
Däremot är vår egen svenska ungdoms
efterfrågan på internationella uppdrag
så mycket starkare. Jag har personligen
underhandlat med chefen för FN:s tekniska
biståndsprogram, EPTA, om att
försöka få fram största möjliga antal
placeringstillfällen för yngre svenska
experter inom EPTA-programmet. Han
erbjud ett tiotal möjligheter. Även FAO
har helt nyligen, i mars månad, i en
rundskrivelse till olika länder riktat
en förfrågan, huruvida inte yrkeskunniga
experter kan ställas till förfogande
för u-länder, där seniorexperter är villiga
att ta emot dem. Men FAO har ännu
inte, i likhet med EPTA, undersökt
u-ländernas eget intresse för att ta
emot sådana biträdande experter, av
vilka FAO önskar att tre fjärdedelar
skall vara veterinärer. För u-länderna
är en biträdande expert inte någon särskild
ackvisition. Han eller hon kan
ännu för litet, har för liten auktoritet
som läromästare och betraktas inte sällan
som konkurrent av u-landets egna
unga intellektuella. Dessutom måste
myndigheterna, med åtskilligt besvär
i knapphetslägen, ordna bostad och arbetsrum
för junioren liksom för en

fullvärdig expert. Så nog finns det svårigheter
att placera vad reservanterna
kallar »ett betydligt ökat antal biträdande
experter».

Men det råder inte någon som helst
meningsskiljaktighet mellan reservanterna
och regeringen om att flera biträdande
experter är önskvärda, inte
minst för att vi skall kunna bredda rekryteringsunderlaget
för vår framtida,
alltmer krävande biståndsverksamhet.
Jag vågar säga, att NIB inte kommer
att lämna några möjligheter oförsökta
att få fram fler placeringsmöjligheter
för juniorer på expertområdet. Pengar
finns i så fall inom ramen för tillgängliga
anslag.

Till yrkandena om högre anslag hör
också reservationen till förmån för ett
spetälskcanslag om 2 miljoner kronor.
Det finns väl knappast något ändamål
som har vädjat till vår givmildhet med
sådan framgång som denna fruktansvärda
sjukdom som vi läst om och ryst
över sedan vi gick i småskolan. Men så
har också Rädda barnens insamling i
kampen mot spetälska haft en stormande
framgång. Rädda barnen har insamlat
drygt 15 miljoner kronor. 9 miljoner
av dessa medel är »öronmärkta»
för aktioner i sex länder, av vilka 4 afrikanska
och 2 asiatiska, under en period
och enligt ett program som täcker mellan
3 och 5 år framöver. En stor outnyttjad
marginal finns alltså.

Enligt ett uttalande i proposition nr
100, som utskottet har tillstyrkt, skall
tekniskt bistånd till u-länder i fortsättningen
i princip finansieras med skattemedel.
Staten skall inte trängas på insamlingsmarknaden,
som är de frivilliga
organisationernas bidragskälla. I
gengäld bör inte de frivilliga organisationerna
anropa staten om bidrag, när
de själva med sådan framgång kan för
ett visst skakande ändamål få frivilliga
gåvor till belopp som är lika stora som
det totala anslaget över budgeten till
allt tekniskt och humanitärt bilateralt
bistånd. Så har inte heller skett i detta

172 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

sammanhang. Rädda barnen har inte
gjort någon framställning om statsbidrag.
Motionärerna har bara tyckt att
litet mer pengar nog inte skulle skada.
Det gör det naturligtvis inte, men det
skulle inte heller omedelbart öka verksamheten
bland de spetälska, ty här liksom
tidigare är det främst fråga om
personella resurser.

Jag skulle sedan vilja saga några ord
även om Sverige, OECD och utvecklingshjälpen.
Reservationen av herr Roman
m. fl. är ju mycket försiktigare
skriven än den folkpartimotion, varpå
den i första hand fotar sig, och den
skiljer sig närmast från utskottets skrivning
genom att den utmynnar i en beställning
hos regeringen att »så snart
ske kan aktualisera frågan om Sveriges
medverkan i OECD:s särskilda kommitté
för utvecklingsbistånd». Jag finner
denna iver lite flåsig. Jag tycker
att vi har all anledning att tänka oss
för, innan vi här beslutar det ena eller
det andra, all anledning att stå avvaktande
som herr Wahlund sade. När
OECD alltmer kommit att intressera sig
för underutvecklade länder utanför den
egna medlemskretsen har det varit på
tillskyndan av USA, som söker en avlastning
på Västeuropa av sina betungande
hjälpengagemang. En Development
Assistance Group (DAG),
som herr Bohman talade om här, avlöstes
i höstas av en Development Assistance
Conunittee (DAC). I denna deltar
just de länder som herr Wahlund
räknade upp, »en ensartad grupp», som
herr Bohman sade, med i stort sett gemensamma
politiska bedömningar. Det
framgick av herr Wahlunds anförande
att inga av Europas neutrala länder är
medlemmar, icke Schweiz, icke Österrike,
icke Sverige, inte heller de båda
skandinaviska länderna Norge och
Danmark liksom inte heller ett enda
u-land. Å andra sidan är alla med i FN,
och mottagarländerna får där tillfälle
att diskutera sina egna problem och
framföra sina egna önskningar. De tyc -

ker faktiskt att detta är viktigt och
skulle kanske inte ha gillat att få höra,
som herr Bohman här uttryckte det,
att det kan vara besvärande med påtryckningar
i det sammanhanget. De
har rätt att vara med när deras egna
angelägenheter diskuteras. Sverige har
alltid stöttat FN som koordinerande organ
i dessa frågor. FN har också byggt
upp en central apparat för koordination
som OECD och DAC nu saknar
motsvarighet till. OECD:s avsikt att
upprätta ett eget Development Center
innebär risk för dubbelarbete och splittring
av krafterna, om inte en förnuftig
arbetsfördelning kan genomföras,
t. ex. så att OECD begränsar sig till frågor
om viss utlandsforskning — som
för närvarande diskuteras — eller frågor
som rör det privata kapitalflödet
till u-länder, frågor som inte FN redan
har en bättre överblick över. Uländerna
själva föredrar FN:s biståndsmaskineri,
som försäkrar dem mot politiska
och ekonomiska biavsikter från
givarländernas sida. Till herr Bohman,
som varnade för att vi skulle »stå sist
i kön», vill jag säga att vi alltså inte
har någon anledning att ställa oss först
i kön när det gäller ett eventuellt medlemskap
i DAC:s eller OECD:s blivande
institutioner för u-Iandshjälp. Vi har
ingen anledning att för närvarande bryta
vår hittillsvarande politik som anknyter
till FN och dess universalitet.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
vad jag här har sagt. Det kanske ändå
blir nödvändigt för mig att senare återkomma
i debatten.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles klart att
det lätt uppstår eftersläpningar i budgeten
då det gäller frågor av detta slag.
Statsrådet fru Lindström yttrade, att om
kraven bl. a. från centerpartiet bifallits
förra året, hade det blivit budgetära
eftersläpningar. Jag vet inte riktigt vilken
punkt statsrådet fru Lindström avser.
Det kan i varje fall inte vara den

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 173

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

multilaterala hjälpen, som har fått vårt
kraftigaste stöd.

Visst tar vi från vårt håll hänsyn till
de praktiska svårigheter, som föreligger.
Typiskt är att sedan jag förra året
deltog i samma krav som folkpartiet
framfört i dag, har jag modifierat min
inställning, sedan nya omständigheter
tillkommit som visar att de då aktuella
kraven inte går att praktiskt realisera.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
betecknar det som en flåsig iver
när reservanterna föreslår att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj :t och begära
att Kungl. Maj:t så snart ske kan
måtte pröva om inte Sverige skall gå med
i denna verksamhet. Den beteckningen
måste rubriceras som ett ganska kraftigt
överord. Skall vi i sådana sammanhang
alltid förhålla oss avvaktande, alltid
vänta till sist eller näst sist? Det är ju
inte fråga om något antingen eller, utan
det är fråga om ett både och. Det är fråga,
inte om att byta ut våra insatser
inom FN mot insatser inom OECD, utan
om att kombinera dessa åtgärder så att
största möjliga effektivitet i biståndsgivningen
till u-länderna kan nås. På
den punkten är vi väl ense. Det ligger
helt i linje med våra strävanden att
åstadkomma sådan effektivitet.

Statsrådet fru Lindström gjorde gällande
att det skulle innebära splittring
av krafterna om vi sysslar med detta
spörsmål även inom OECD. Det är tvärtom
för att koordinera givarländernas insatser
som denna verksamhet bedrivs
inom givarländerna, och där skulle Sverige
vara med och bidra. Vi kan inte
komma ifrån att den alldeles övervägande
delen — betydligt mer än 90 procent
— av hjälpen från givarländerna till utvecklingsländerna
kommer just från de
stater som är med i OECD.

•lag vill här erinra om ett uttalande
som utrikesministern gjorde förra hösten,
1961 alltså, då proposition 127 lades
fram i samband med att vi anslöt oss
7 — Andra kammarens

till OECD-konventionen. Han påpekade
då, att visserligen var varken Sverige eller
något annat nordiskt land med i
DAC, men detta vore naturligt bl. a. med
hänsyn till att de skandinaviska ländernas
bilaterala finansiella biståndsprogram
varit av tämligen ringa omfattning.
Men vi syftar ju nu till att åstadkomma
ett program av stor omfattning, och vi
är på väg i den riktningen. Då borde
Sverige ta denna fråga under övervägande.

Det har tidigare framhållits såsom ett
argument att Norge och Danmark inte
är med. Men om några länder skall delta
i givarländernas verksamhet, ligger det
väl närmast till hands att först och
främst de rika och de högst industrialiserade
länderna, t. ex. Sverige och
Schweiz, kommer i fråga och först därefter
Norge och Danmark, som inte ligger
på samma nivå i detta hänseende.
Om jag inte är fel underrättad •— det
vet väl för övrigt statsrådet Lindström
bättre än jag — har dock både Norge
och Danmark anmält sitt deltagande i
denna medverkan. Men frågan om dessa
länders anslutning lär, såvitt jag förstår,
ha kopplats ihop med graden av vårt
eget intresse för sådan samverkan.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
kunde trots min anhållan inte avhålla
sig från att tala om överbudstaktik
från vår sida, därför att vi på tre
punkter tycker att ett något högre anslag
vore välbefogat. Det skulle vara
övermaga — som uttrycket föll — att
antydningar gjorts om våra motioner
och andra insatser i det förflutna. Helt
en passant nämnde jag om att vi i fjol
hade yrkat på ett anslag som var 20 miljoner
högre än regeringsförslaget. Jag
ber förresten herr Wahlund om ursäkt
för att jag inte i det sammanhanget
nämnde centerpartiet.

Statsrådet fru Lindström — då skulle
det alltså vara överbud när regeringspressen
gång efter annan yrkar på kraf -

protokoll 1962. Nr 2i

174 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

tigare höjning av anslaget till u-hjälpen?
Då skulle det också vara överbud när
enskilda socialdemokrater står upp och
begär något liknande. Då skulle det
likaledes vara överbud när man i första
maj-tal gång efter annan för fram mycket
kraftiga argument just för samma
sak.

Beträffande de tre speciella punkter
som det nu rör sig om vill jag bara säga
— när statsrådet talar om att det finns
pengar kvar — att jag särskilt poängterade
att jag nog tror att det går att
skaffa pengar. Men är det inte så, statsrådet,
att det alltid har talats om att det
behövs reservationer? Det kan framkomma
opåräknade anspråk i både det ena
och andra avseendet, och därför behövs
reservationer. Det är med anledning
härav vi tyckt det vara riktigare att
framföra vår uppfattning om dessa tre
speciella behov. Jag skall inte uppehålla
mig mera vid detta, men jag fick det
intrycket av statsrådet fru Lindströms
anförande att intresset för de biträdande
experterna inte är så stort. Jag har fått
motsägande uppgifter. FAO har begärt
biträdande experter. Jag vet att u-länderna
själva har begärt sådan hjälp,
när det gäller lärare, veterinärer, medicinare
etc. Därför skadar det inte att
det finns anslag för att kunna effektuera
bistånd om det under det kommande
året skulle visa sig behövligt.

Spetälskan anser jag inte att vi behöver
orda så mycket om. Visserligen har
de frivilliga insamlingarna gett mycket,
ty svenska folket är givmilt. Men jag
har vid samtal med exempelvis Rädda
barnens ledning fått den uppfattningen
att det på olika håll har yppat sig så
stora behov av hjälpinsatser, att tillgängliga
medel inte är tillräckliga. Jag
tror att både statsmakternas och de enskildas
samverkan behövs.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Först ett ord till herr
Wahlund. Han missförstod mitt yttrande
om han uppfattade det så, att om cen -

terpartiets motion i fjol hade bifallits,
hade eftersläpningarna i verksamheten
blivit större. Jag sade i stället, att vi
hade fått större reservationer. Det är väl
riksdagens liksom Kungl. Maj:ts politik,
att vi först skall försöka äta upp de reservationer
vi har innan vi anlitar nya
anslag. Det finns så stora marginaler
inom de anslagsramar, som regeringen
här har begärt och som jag hoppas riksdagen
beviljar om en stund, att vi nog
skulle kunna få plats även för — låt
säga — de 40 biträdande experter som
reservanterna siktar på i sin reservation.

Jag vet inte hur jag skall yttra mig
för att kunna övertyga herr Nelander
om att jag verkligen har ett äkta och
varmt intresse för att få fram flera biträdande
experter. Men den som sysslar
med dessa frågor vet vilka praktiska
svårigheter det kan finnas. Om jag säger
till herr Nelander, att vad FAO begärt
är 77 veterinärer, så kanske herr Nelander
känner till vår tillgång på veterinärer
och kan sammanställa detta till
en slutsats om att det inte alltid är så
lätt att praktiskt uppfylla sådana önskemål.
Jag vill också säga till herr Nelander,
att jag inte menade att speciellt
han var »övermaga» när han kom med
en begäran om 5 miljoner kronor ytterligare.
Men både hans parti och den
stora partimotion, som folkpartiet har
lagt fram, har så starkt betonat att det är
folkpartiet som har drivit på regeringen
här, att jag ansåg mig ha rätt att lägga
in en reservation. I motionen talas det
om »regeringens långvariga försummelser»
i fråga om planeringen, om dess
»bristande förmåga att planera i tid»,
och det sägs att regeringen sent omsider
tillmötesgått vad folkpartiet tidigare har
begärt. Men vi skall visst inte gräla om
detta. Jag tillåter mig i alla fall att använda
ordet »överbud» när jag tycker
att det är adekvat.

Så en liten replik till herr Bohman.
Han tyckte att det var hårt att säga att
ivern var flåsig, när han uttryckte sina

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 175

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

önskemål att vi skulle — inte sist i kön
och inte näst sist i kön, utan snart —
anmäla vårt inträde i DAC. Han gjorde
gällande att det i effektivitetens och
samordningens intresse inte vore fråga
om något antingen/eller, inte fråga om
DAC och OECD å ena sidan och FN å
den andra, utan fråga om både-och. Han
sade dessutom, att det måste vara fel
av mig att tala om splittring av krafterna»
Ja, när jag talar om splittring av
krafterna är det under förutsättning att
OECD tänker ta upp verksamhet som
FN nu sköter och sköter bra. Vad jag
efterlyser är en arbetsfördelning. Kommer
en sådan arbetsfördelning till stånd,
blir det ingen splittring av krafterna,
utan en koordination, och då kan vi avgöra,
om vi vill gå in i ett samarbete.
Det är helt enkelt en fråga om frihet för
regeringen att välja den ståndpunkt den
finner lämpligast vid det rätta tillfället
och då göra detta i samråd med övriga
nordiska länder jämte Schweiz och Österrike,
som befinner sig i samma predikament.
Jag tycker inte att riksdagen
bör forcera ett ställningstagande av regeringen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det vore frestande att
kommentera de uttalanden från regeringsbänken
som gjorts när det gäller
frågan i stort, men jag skall med hänsyn
till den långa talarlistan avstå från detta
och i stället ta upp ett enda delområde,
som jag emellertid anser vara synnerligen
viktigt. Det gäller vårt samarbete
inom OECD.

Först några ord om DAC, den speciella
kommittén för utvecklingsbistånd
inom OECD. Jag tycker liksom herr Bohman
att det finns all anledning för Sverige
att så snart som möjligt gå med i
denna kommitté. Vi har ju redan när
OEEC tillkom velat visa vårt intresse
för samarbetet inom Europa genom att
delta ii dess arbete. När sedan OEEC förvandlades
till OECD, fick den som en
av sina tre huvuduppgifter hjälpen till

utvecklingsländerna. Det arbetet drivs
och planeras i mycket stor utsträckning
i denna särskilda kommitté, DAC.

Som jag ser det är det en nackdel för
oss att inte vara med i denna kommitté
oeh få tillgång till det material som där
kommer fram. Det är visserligen sant,
att kommittén har att i vanlig ordning
avge rapporter till OECD, och dessa kan
även vi få ta del av, men såvitt jag vet
har Sverige icke tillgång till det interna
utredningsmaterial som samlats inom
DAC. Det skulle vara värdefullt om vi
hade det.

Jag blev glad när jag hörde statsrådet
fru Lindström säga i sin replik, att
den egentliga orsaken till att man tvekar
är att man befarar att DAC skall leda
till splittring och dubbelarbete. Det håller
jag helt med om att man bör försöka
undvika, ty vi har haft tillräckligt
med dubbelarbete och splittring när det
gäller det här arbetet förut, men jag har
inte fått den uppfattningen, att arbetet
i DAC kan drabbas av denna kritik. Jag
har haft tillfälle att höra vad biträdande
generalsekreteraren i OECD, som direkt
sysslar med dessa saker, anser om
dessa frågor. Han har för det första
varit angelägen om att säga att det här
visst inte är fråga om någon konkurrens
med FN. Han betonade dessutom att
när DAC kom till var dess första åtgärd
att ordföranden sammankallade representanter
för alla u-länder som var medlemmar
i FN och förklarade för dem, att
här icke var fråga om att denna grupp
skulle vara någon opererande grupp,
utan den skulle vara en grupp för stimulans
och planering. Han försäkrade
också dessa representanter för u-länderna
att inga beslut skulle fattas beträffande
hjälpen till dessa länder i ländernas
frånvaro utan att där skulle ske
ett samråd.

Men, herr talman, en fråga som jag
anser vara mycket viktigare är frågan
om möjligheten att stabilisera råvarupriserna.
Vi har fått uppleva att klyftan
mellan rika och fattiga länder trots den

176 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

hjälp vi ger u-länderna vidgats under de
senaste åren. Det beror till stor del på
den utveckling som råvarupriserna tagit.
Det fall i råvarupriserna som vi upplevt
har såsom konstaterats medfört, att
trots all den hjälp som gått från de högre
utvecklade länderna till u-länderna
har den inte förslagit för att uppväga
de förluster u-länderna gjort på grund
av råvaruprisernas fall. Det måste därför
vara en angelägenhet av första rang
att på allt sätt medverka till en stabilisering
av råvarupriserna.

FN har i det avseendet gjort stora ansträngningar
och där har Sverige givetvis
deltagit. Och FN kan göra upp utomordentliga
förslag, det har vi sett. Men
när det gäller att få till stånd verkliga,
fungerande avtal visar det sig att det,
eftersom det finns så stora motsättningar
inom FN, är svårt att där få till stånd
ett arrangemang som verkligen håller.

Bland de förslag som kommit fram är
det, som jag tycker är intressantast, förslaget
om Development Insurance Fund
eller utvecklingsförsäkringsfonden. Det
har gjorts upp av FN:s experter och innebär
att u-länderna skulle så att säga
försäkringsvägen kunna få en viss kompensation
för förluster på grund av
fall i råvarupriserna. I Europarådets
politiska kommitté hade vi tillfälle att
höra en av de experter som arbetat för
FN:s räkning, den engelske professorn
Arthur Brown. Han framhöll att en av
de stora fördelarna med detta projekt
om en utvecklingsförsäkringsfond var
att det på intet sätt förutsatte en universell
anslutning för att det skulle fungera.
Det skulle mycket väl kunna fungera,
om en grupp av länder ville sammansluta
sig för detta ändamål. Då frågar
man sig om det inte skall vara möjligt,
ifall vi nu inte omedelbart kan få
till stånd ett universellt arrangemang
som omsluter hela FN, att överväga ett
arrangemang som täcker exempelvis
OECD-området. Europarådet har enhälligt
fastställt en rekommendation nr 288
beträffande utvecklingsländerna, vilken

alltså samtliga svenska representanter i
Europarådet står bakom och där man
rekommenderar ministerkommittén att
i OECD:s råd föreslå inledande av förhandlingar
rörande medel att avhjälpa
det osäkra läget på råvarumarknaden.

Den fråga jag skulle vilja ställa till
statsrådet fru Lindström är: Skulle
inte regeringen kunna överväga möjligheten
att inom OECD:s ram söka komma
fram på vägar för att lösa detta
utomordentligt svåra men också för
hjälpen till utvecklingsländerna så viktiga
problem?

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara en kort replik, eftersom
det ställdes en direkt fråga till
mig av herr Gustafson i Göteborg.

Det är mycket möjligt att OECD kan
bidraga till en institution för försäkring
av investeringsrisker — närmast väl då
medlemsstaternas, industriländernas,
risker vid investeringar i utvecklingsländerna.
Vid första påseendet förefaller det
däremot tveksamt, om utvecklingsländerna,
som står utanför OECD, skulle föredra
att använda OECD framför FN som
instrument för försäkring mot hotande
prisfall på de egna råvarorna. FN självt
har, som herr Gustafson i Göteborg
nämnde, en råvarukommission, som nyligen
sammanställt en rapport med rekommendationer
för en förutsättningslös
diskussion av hur frågan om råvarupriserna
skall lösas. Det är en synnerligen
angelägen uppgift. Det är alarmerande
att, såsom herr Gustafson berörde, utvecklingsländernas
inkomstförluster på
råvaruhandeln under 1950-talet varit så
stora, att de sammanlagt överstiger vad
den internationella hjälpen totalt uppgått
till. Frågan hör till de mest centrala
i utvecklingshjälpen. I vad mån OECD
kommer in i bilden är ännu en öppen
fråga.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 177

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

llerr talman! Jag tackar för det svar
jag fick av statsrådet fru Lindström.
Jag berörde inte i mitt anförande garantierna
mot förlust på investeringar,
men det är ett oerhört viktigt problem,
och jag är glad över att statsrådet fru
Lindström säger att Sverige är intresserat
för att OECD behandlar den saken.

Jag förstår att statsrådet fru Lindström
inte kan ge något omedelbart besked
beträffande OECD:s roll när det
gäller stabilisering av råvarupriserna,
men jag tolkar statsrådets uttalande så,
att man inom regeringen kommer att
överväga, huruvida man kan medverka
i en framställning i detta syfte.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det fanns en tid då uttrycket
»Vad angår oss Polens affärer»
var typiskt för vårt lands inställning till
omvärlden. I dag angår oss inte bara
Polens utan praktiskt taget hela världens
affärer. Insikten härom avspeglas
bl. a. i den starka opinionen för vidgade
insatser i il-länderna, och den kan utläsas
ur Kungl. Maj:ts proposition nr 100,
ur statsutskottets utlåtande med anledning
av denna proposition och ur de till
utlåtandet fogade reservationerna. Att
i detta sammanhang dra upp en polemik
om vem som varit ivrigast att hjälpa
u-länderna är skäligen ofruktbart.
Den förefaller vara ett självändamål
som föga gagnar den sak vi alla vill
främja.

Det vore verklighetsfrämmande att se
bort ifrån att det här inte gäller en
renodlat humanitär fråga. Nöd och elände
på andra håll i världen hotar vår
egen trygghet, och det är ett klart egenintresse
för de högtutvecklade länderna
att hindra en katastrofal utveckling i vår
värld. Hans excellens statsministern
framhöll ju också att utvecklingsbiståndet
kan vara till gagn för både den
som ger och den som är mottagande
part. I detta ligger väl något av inne -

börden i orden i Predikaren, där det
heter »Sänd ditt bröd över vattnet, ty
i tidens längd får du det tillbaka».

Det räcker emellertid inte att folken
i de industriellt avancerade länderna är
villiga att satsa på u-ländernas expansion.
Det måste skapas möjligheter att
kanalisera dessa insatser i de råtta fårorna.
Lika viktigt som det är att skapa
resonans för behovet av u-landshjälp,
lika viktigt är det att finna de rätta formerna
för hjälpinsatserna. Statsministern
har redan talat om den problematik
som sammanhänger med hela detta
komplex av frågor och även belyst de
politiska aspekterna, som jag här inte
skall gå in på.

Man måste emellertid göra u-ländernas
utgångsläge klart för sig i alla avseenden,
när frågan om deras ekonomiska
utveckling diskuteras. När det under
1930-talet var fråga om att lyfta västerlandet
ur det domningstillstånd den dåvarande
depressionen försatt näringslivet
i, var lösenordet: konsumtionsökning!
Produktionsapparaten fanns tillgänglig
och det gällde bara att se till så
att folk på nytt ville och sattes i stånd
att konsumera varor och efterfråga
tjänster. Den metoden kan inte tillämpas
i u-länderna. Där saknas produktionsresurserna
och det är dessa som behöver
skapas, innan det kan bli tal om
att öka konsumtionen och att effektivt
bekämpa svält och umbäranden.

I vår del av världen har vi klart för
oss hur möjligheterna att investera för
att öka produktionsresurserna skall
åstadkommas. Det sker via sparandet,
som är liktydigt med att vi avstår från
att konsumera och i stället sparar, så
att erforderligt kapital bildas. När konsumtionen
emellertid ligger i botten och
folket lever på och under svältgränsen
kan ingå inskränkningar i konsumtionen
göras. Kapitalresurserna måste under
sådana förhållanden komma utifrån.

Det är nödvändigt att det erforderliga
kapitaltillskottet sker på ett sådant sätt
att det blir fruktbringande med hänsyn

178 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

till den produktionsfrämjande effekten.
En brittisk ekonom, Raymond Frost, som
är en av Världsbankens u-landsexperter,
bar nyligen i boken »The backward society»
givit talrika och delvis groteska
exempel på hur kapitaltillskott till industriellt
och administrativt underutvecklade
länder runnit bort antingen
genom en plötslig stegring av en viss
konsumtion eller därigenom att det investerats
i onyttiga anläggningar av rent
prestigebetonad karaktär. Ett av de bästa
exemplen härpå utgör det välbekanta
utslaget av den tidigare persiske schahens
förbättrariver, som tog sig uttrycket
att Teheran fick en oerhört påkostad
och efter den tidens förhållanden hypermodern
järnvägsstation, som bara
hade det felet att det ännu inte fanns någon
järnväg till den persiska huvudstaden.
I Frosts bok ges många exempel
på att liknande investeringar sker i våra
dagar i de länder vi är angelägna att
hjälpa till bättre levnadsbetingelser.

Med detta har jag, herr talman, velat
understryka att u-landshjälpen i första
hand är en fråga om riktig planering,
d. v. s. en affärsmässig planering på
längre sikt soin kan ge ökad produktivitet.
För en sådan behöver de kapitalmottagande
länderna hjälp och, som
statsministern framhållit, vägledning.
Kapitaltillskotten utifrån kan inte avlägsna
nöden och svälten i dag men de
kan i rätta former bidra till igångsättandet
av industriell verksamhet eller skapa
förutsättningar för rationellare jordbruksdrift,
som resulterar i en fortlöpande
lyftning av standarden.

Hjälpprogrammet till u-länderna måste
samtidigt bedömas mot bakgrunden
av de verkningar växlingarna i råvarupriserna
har för deras avsättningsmöjligheter,
som statsrådet fru Lindström
och herr Gustafson i Göteborg påpekade.
Även jordbruksproduktionens betingelser
och de stödåtgärder den högindustrialiserade
världen vidtar för sin
inhemska jordbruksproduktion kommer
här in i bilden. De har en avsevärd be -

tydelse för u-Uindernas möjlighet att få
avsättning för sina produkter.

Det skulle föra för långt att närmare
utveckla detta speciella problem, och
tiden medger inte heller en belysning av
den starka folkökningens roll för uländernas
standard. Med det sagda har
jag velat understryka inte bara problemets
räckvidd utan i första hand dess
enorma betydelse med hänsyn till möjligheterna
för en fredlig utveckling —
och då inte minst med hänsyn till den
västerländska, högtutvecklade världens
möjligheter att hindra en av världsnöden
uppladdad explosiv utveckling. Vi
kan i det avseendet inte undandra oss
att göra en solidarisk insats som av naturliga
skäl inte kan bli av samma omfattning
som de störa ländernas men
som inte desto mindre bar väsentlig
betydelse.

Med hänvisning till vad jag anfört om
nödvändigheten av att ge biståndet sådana
former att det bidrar till en varaktik
standardlyftning, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
nr 1 vid punkten 1 av herr Boman
m. fl. samt vill redan nu framhålla att
jag kommer att biträda ett bifallsyrkande
till reservation 2 b vid punkten
13 av herr Boman m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter håller mig räkning för att
jag nu endast framför några kortfattade
kommentarer från utskottets sida till
den diskussion som här förts. Både
statsministern och statsrådet fru Lindström
har ju utförligt redogjort för den
proposition som här föreligger och där
det också lämnas en uttömmande beskrivning
av biståndsarbetet, samtidigt
som problemen analyseras, olika typer
av bistånd, avvägningsproblem etc. diskuteras.
Jag vill emellertid understryka
en sak som kanske inte har framgått av
vad som hittills sagts, nämligen att propositionen
har utomordentligt stort pe -

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 179

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

dagogiskt värde vid det upplysningsarbete
som ständigt måste föras när det
gäller dessa biståndsfrågor. Det är viktigt
att den starka opinion, som finns
inom det svenska folket för att hjälpa de
arma ute i världen, underbygges med
faktiska kunskaper om hur ett sådant arbete
skall kunna bedrivas och om de
problem och svårigheter som möter.
Först om klara insikter härom skapas,
kan man räkna med att den nuvarande
opinionen på lång sikt bibehålies och
att det finns vilja att ställa till förfogande
nödvändiga resurser för arbetet.

Det väsentliga i propositionen är emellertid
de konkreta förslagen och då
framför allt ökningen av medelsanvisningen
med inte mindre än 80 miljoner
kronor. Herr Wahlund gjorde sig här
en aning lustig över skillnaden mellan
inställningen i år och föregående år till
anslagsfrågan och talade om en islossning.
Men man kan ju inte bara gå en
stark opinion till mötes — låt vara att
man därigenom också tillfredsställer sin
egen inneboende längtan att göra rejäla
insatser på det här området — om det
inte har utförts ett ordentligt förberedande
arbete och skapats göda administrativa
möjligheter att grundligt och i
kontakt med de hjälpmottagande planera
aktioner av olika slag. Det är sådana
anordningar som vi måst skaffa oss, innan
begäran kunde framställas om de
många pengarna.

Jag tycker att man borde kunna vara
helt tillfredsställd med att vi nu har
kommit så långt som vi gjort. De stora
linjerna i propositionen har ju också
vunnit allmän anslutning.

Jag har knappast anledning att närmare
beröra de olika punkter där reservanternas
och motionärernas uppfattningar
skiljer sig från utskottsmajoriteten;
detta har ju redan kommenterats
och bemötts. Jag vill endast uppehålla
mig vid ett par saker.

När utskottsmajoriteten beträffande
samarbetet inom OECD stannat för den
skrivning som den gjort och som så

obetydligt skiljer sig från reservanternas
skrivning, så har det inte skett därför
att utskottsmajoriteten har tagit definitiv
ställning till Sveriges förhållande
till DAC. Frågan om Sveriges anslutning
till DAC får så småningom tas upp, men
utskottsmajoriteten har inte funnit skäl
att nu komma med någon pekpinne till
regeringen härvidlag. DAC är en organisation
i vardande, och vi vet inte mycket
om hur den kommer att arbeta. Uppenbart
är emellertid att denna organisation
kommer att utgöra en viktig faktor
i diskussionen om OECD liksom över
huvud taget med europamarknaden och
dess problem. Vi har därför inte ansett
tidpunkten vara den rätta för den skrivelse
som reservanterna har önskat.

Herr Nelander fruktade att folkpartiet
skulle mötas av beskyllningar för
att komma med överbud. Ja, en sådan
fruktan kan man ju endast eliminera genom
att inte komma med några överbud.
För min del vill jag påstå att det
i detta fall finns ett visst fog för anklagelsen.
Inom avdelningen lämnades
mycket utförliga redogörelser för de tre
störa fältprojekten, hjälpen i Indien,
experthjälpen och bekämpandet av
spetälskan, och vi kunde förvissa oss
om att i samtliga tre fall hade inte bara
medel avsatts för projekten, utan det
fanns också störa reserver, som man
kunde anlita därest de särskilda anslagen
till äventyrs inte skulle visa sig tillräckliga.

Jag vill sluta dessa konmmentarer
med att säga att vi i utskottet självfallet
är mycket glada över att vi har med
hjälp av de olika beredningsorganen och
administrativa organ, varom höstriksdagen
fattade beslut, kunnat framlägga förslag
om den kraftigt utökade biståndsverksamhet
som riksdagen här har att ta
ställning till. Det är min personliga förhoppning
att vi skall ha möjlighet att
ytterligare utvidga hjälpverksamheten
på ett sådant sätt, att vi snabbt närmar
oss det mål som angivits eller 1 procent
av nationalprodukten.

180 Nr 24

Lördagen den 2C maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

I detta anförande instämde herr Mellqvist
(s).

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att internationella
hjälpinsatser måste föregås av
noggranna förberedelser och att man
måste skaffa sig arbetsdugliga organ som
kan sköta det hela. Men fru LewénEliasson
behagar lägga märke till att
dessa argument framför allt gäller den
bilaterala hjälpen. Just därför att det
inte tidigare funnits administrativa organ
och andra resurser här hemma för
att kunna utföra ett heleffektivt biståndsarbete
har vi från vårt håll ivrat
för att hjälpen skulle sättas in multilateralt
och att man alltså skulle slussa
ut pengarna genom FN, där det redan
finns de organ som behövs för ändamålet.

Jag skulle inte ha begärt ordet, herr
talman, om inte fru Lewén-Eliasson med
adress till mig hade sagt att man
»springer en växande opinion till mötes».
Fru Lewén-Eliasson har tydligen
inte varit inne i kamrarna då jag gång
på gång vid varje tillfälle som erbjudits
under de senaste 20 åren har yttrat mig
i dessa frågor. Det är minsann inte
någon nymornad frälsning som kommit
till uttryck hos mig, fru Lewén-Eliasson.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan tala om för herr
Wahlund att jag har gjort en anteckning
på mitt papper om att jag skulle
överräcka en stor röd blomma till honom
för hans kamp för att få denna
islossning till stånd. Eftersom jag inte
såg herr Wahlund i kammaren, tänkte
jag att jag skulle få tillfälle att överlämna
den personligen, men jag gör det
gärna nu. Jag vet att han har varit en
av pionjärerna på detta område.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill först uttrycka
min tacksamhet över att utskottet kla -

rare än vad som framgår av propositionen
framhållit värdet av de kommersiella
insatserna när det gäller u-hjälpen.
Tidigare i år har jag tillsammans med
Hans Gustafsson i en motion försökt att
med siffermaterial något belysa hur
handelspolitiska och jordbrukspolitiska
åtgärder kan bli av diskriminerande natur
och neutralisera eller helt upphäva
effekten av direkt u-hjälp i olika former.
På lång sikt kan antagligen dessa
och liknande problem inte lösas annat
än genom ökade kommersiella insatser,
vilka ju i sak innebär ett inlemmande av
u-länderna i industriländernas normala
samarbete och utveckling.

Jag vill endast med några få ord beröra
vårt framtida deltagande i OECD
och DAC. Jag återfinns också bland motionärerna
i denna fråga och har här
som tidigare tillsammans med mina kolleger
försökt ta som uppgift att bidra
till att komplettera bilden av u-ländernas
problematik och även att bidra till
diskussionen om i vilka former vi skall
välja att bedriva svenskt, utländskt och
internationellt hjälparbete.

Motionärerna har också velat understryka
att alla vägar bör hållas öppna.
Härvidlag har möjligheterna inom
OECD tappats bort i propositionen.
OECD och DAC är inte nämnda i någon
större omfattning.

Reservation nr 1 skiljer sig från motionsyrkandet,
men man begär nu i sak
bara ett mera aktivt intresse för hela
problemet. Jag vill här ansluta mig till
de tidigare talarna. Jag förstår inte
heller statsrådet fru Lindströms reservation
på denna punkt, eftersom det uttryckligen
är fråga om en komplettering
av våra insatser och vi närmast anser
att man skall hålla denna väg öppen och
även hålla redan på vad som händer
inom OECD. Jag tycker självfallet också
att vi skall ta del i allt OECD:s
arbete. Därför kommer jag att yrka bifall
till reservation nr 1 under punkt 1.

Jag har emellertid velat delta i diskussionen
främst av andra skäl. Jag har

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 181

Riktlinjer

då tänkt på de forskningsfrågor som
kan vara knutna till u-lijälpen. Bland
dessa finns ett svenskt särproblem,
nämligen vårt intresse för familjeplanering.
Denna är av statsmakterna satt i
prioritet, vilket har skett med tanke
på vårt specifikt neutrala utgångsläge.

När vi i en annan motion berörde
möjligheterna till stöd åt forskningen,
valde vi därför att exemplifiera denna
som ett forskningsproblem på familjeplaneringsområdet,
nämligen de biologiska
födelsekontrollmedlen. Vi tog närmast
upp en rad frågeställningar som
måste komma in i blickfånget, när man
så småningom skall ta ställning till huruvida
Sverige även skall ge sig på att
använda biologiska medel, både hemma
och inte minst i u-länderna.

Jag hyser mycket stor tveksamhet inför
frågeställningen och inte alls entusiasm,
som utskottet säger; det måste
vara ett missförstånd. Min tveksamhet
bottnar i vårt otroligt bristande kunnande
om vad det här gäller. Jag har i motionen
försökt redogöra för problemställningarna.
Därför vill jag bara i
korthet hänvisa till motionen och säga
att vi fortfarande icke har någon kännedom
om huruvida dessa biologiska
medel påverkar fruktsamheten hos de
kvinnor som använder dem. Vi har heller
ingen kännedom om huruvida de
kan åstadkomma fosterskador, ge upphov
till mutation eller eventuellt vara
cancerogena eller på annat sätt alstra
sjukdomar hos kvinnorna.

Detta är särproblem om man vill
använda piller, ifall jag får använda
detta ord. Det är icke längre ett internt
medicinskt problem, icke ens för de läkare
som propagerar för denna metod.
I samma ögonblick som vi behöver nyttja
piller -— användningen av dem ökar
med ganska hög hastighet och det är
därför vi har dragit upp denna frågeställning
— agerar både läkaren och
politikern politiskt. Det gäller nämligen
något som skall användas av helt
friska människor.

7*—Andra kammarens

för det svenska utvecklingsbiståndet

Jag tror att man skall se problemet
ur den synpunkten och att man bör vara
på det klara med att det rymmer så
många frågeställningar som vi måste angripa
med hjälp av forskning. Det finns
ingenting annat att likna detta problemkomplex
vid än det sätt på vilket man
angripit frågeställningarna kring den joniserande
strålningen. I båda fallen
drabbas normala individer och inte
sjuka människor — det är ett av särprobleinen.
Innan vi kan svara på frågor
om piller på samma sätt som forskarna
gjort beträffande den joniserande
strålningen, anser jag att vi icke har
rätt att använda dessa piller.

Det var just därför att det inte går
att skilja mellan grundforskning, målforskning
och tillämpad forskning som
vi tog upp detta mycket störa och invecklade
problemkomplex till belysning.
Olyckligtvis är nog inte utskottet
på det klara med skillnaden mellan dessa
tre väsentliga områden inom forskningen,
och utskottsutlåtandet är därför
tämligen oklart. Jag hoppas att utskottets
skrivning håller och att man, om
man vill stödja u-landsforskning — visst
inte enbart beträffande biologiska medel
— kommer att kunna läsa in i utskottets
skrivning att den kommer att gälla alla
sorter av forskning.

Jag är också tacksam för att utskottet
understrukit att denna forskning
självfallet skall prövas enligt traditionella
regler och att forskningsråden i
första eller andra instans i samband
därmed skall bli inblandade för att avgöra
det vetenskapliga värdet hos föreslagna
forskningsprojekt.

Slutligen är jag givetvis tacksam för
att den tolkning jag föreslagit, att uhjälpen
skall få nyttjas på detta sätt,
har understötts av utskottet. På denna
punkt, herr talman, har jag intet yrkande.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då jag undertecknat
den motion som fru Sjövall här kom -

protokoll 1962. Nr 2i

182 Nr 24

Lördagen den 20 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

monterade, vill jag knyta an några reflexioner
till densamma och utgår då
från andra utgångspunkter än fru Sjövall,
nämligen frågan sedd ur jordbruksforskningens
synpunkter.

Det finns otvivelaktigt ett samband
mellan jordbruksforskningen och den
forskning som bedrives på bcfolkningsplaneringens
område. Jag har här i
min hand ett urklipp ur en stockholmstidning
för i går, i vilket en redogörelse
lämnas för en tvådagarskurs på
handelshögskolan i Stockholm med
Ibero-Amerikanska institutet som arrangör.
Ett 60-tal ekonomer deltog därvid
i en estraddiskussion om de problem
som möter i Latinamerika.

Vid kursen lämnades en redogörelse
för den amerikanska hjälpen, och det
uppgavs att USA planerar att under 10
år pumpa in 20 miljarder dollar i Latinamerika.
Målsättningen är att höja
levnadsstandarden med 2,5 procent per
år. I det sammanhanget påpekades emellertid
de stora svårigheter som möter,
när det gäller att nå påtagliga resultat
i försöken alt höja standarden, och man
framhöll på kursen, att befolkningstillväxten
i Latinamerika också är 2,5 procent.
Om det skall vara någon mening
med att sätta in resurserna och höja
jordbruksproduktionen såsom man planerar,
måste försöken därför följas upp
av en befolkningsplanering, som förhindrar
att befolkningsökningen undan
för undan åter upp den ökning i jordbruksproduktionen
man syftar till.

Såsom ett exempel framhölls, att
man i östra Brasilien trots omfattande
hungersnöd har en mycket stark befolkningstillväxt.
När det gäller att öka
effektiviteten i jordbruket, tror jag att
svensk jordbruksforskning har mycket
stora möjligheter att hjälpa till och nå
goda praktiska resultat. Jag anser också,
att det är mycket viktigt, att forskningen
på olika områden samordnas,
och att man skaffar sig en plan för arbetet
samt sätter in åtgärderna i första
hand, där snabba resultat kan nås. Och

skall man nå snabba resultat, gäller det
att kombinera de olika forskningsuppgifterna
och att förmå forskarna på
olika områden att samarbeta.

Jag vill i detta sammanhang ta ett
praktiskt exempel, som jag känner till
genom mina kontakter med Weibullsholms
växtförädlingsanstalt, en av världens
ledande växtförädlingsinstitutioner.
Anstalten har en filial i södra Brasilien,
där man nu har arbetat i nära
10 år och nått mycket intressanta resultat.
Man brukar t. ex. där nere räkna
med att det tar ungefär fyra år att
föda upp ett slaktdjur. I vårt land går
det på två år eller ännu mindre. Att det
tar så lång tid i Brasilien beror på
ojämnheten i foderproduktionen och
betestillgången, vilket i sin tur beror
på de mycket extrema torkperioder som
där avlöser regnperioderna. Tidvis är
det mycket god tillgång på bete, och
vid andra tider på året svälter djuren.
Detta gör att det tar så lång tid att
föda upp ett djur till slaktvikt.

Jag nämner detta som ett exempel på
hur man mycket snabbt skulle kunna
öka köttproduktionen där nere.

Bland andra problem man där brottats
med är erosionen. Även det problemet
kan man emellertid lära sig bemästra
med relativt enkla medel.

Vidare kan man genom lämpligt urval
av torkaresistenta foderväxter öka
foderproduktionen högst väsentligt.

Om man sålunda sätter in forskningsresurserna
på de rätta områdena,
blir det möjligt att med relativt små
insatser snabbt vinna påtagliga resultat.
Jordbruket i Brasilien är så att
säga den nyckel som skall öppna dörren
till framtiden och åstadkomma den
växelverkan inom näringslivet som är
nödvändig för att kunna höja levnadsstandarden.
Om man kan öka kaloritillgången
och höja köpkraften, så får
industrien möjligheter att successivt
bygga ut.

Samarbete mellan forskarna på andra
håll i världen och här hemma är

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 183

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

oerhört värdefullt. Jag kan bara nämna
att på den institution jag talade om
har man tagit markprover nere i Brasilien
och skickat hem dem till lantbrukshögskolan.
Vid analyserna av
jordproven har man sedan konstaterat,
vilka brister som föreligger, när det
gäller växtnäringsämnen o. d. På det
sättet fick man klarlagt, vad det fattades
för ämnen i jorden och kunde tillsätta
dem. Även på många andra områden,
t. ex. när det gäller analys av
foderväxter har samarbetet mellan fältarbetarna
och högskolan här hemma
gett goda praktiska resultat. Jag skall
begränsa mig till dessa exempel.

Det synes uppenbart, att om vi sätter
in resurserna klokt och på ett väl avvägt
sätt, så finns det möjligheter att
göra insatser, som kan leda till relativt
snabba resultat. Enligt min mening
skriver statsutskottet litet underligt, när
utskottet talar om målforskning för
praktiska syften i biståndsverksamheten.
Det verkar som om det skulle finnas
målforskning för teoretiska syften,
men all forskning har väl ytterst praktiska
syften som framtidsmål.

Jag skall emellertid inte här tvista
om ord. Huvudsaken är att vi får till
stånd forskning och att grundforskning
är en förutsättning för den målforskning
för praktiska syften som utskottet
talar om.

I utskottets utlåtande säges bl. a.: »I
sammanhanget understrykes dock, att
för mera djuplodande forskning de internationella
organen och fonderna givetvis
ha större resurser än Sverige.»
Ja, det är alldeles uppenbart att så är
fallet, när det gäller de ekonomiska resurserna.
Men rent kvalitativt tror jag,
att vi har mycket stora resurser på
forskningens område, vilka skulle kunna
utnyttjas på ett effektivt sätt i u-landshjälpen.
Inte minst angeläget är också
att man redan från början gör klart för
sig hur vår forskning på effektivaste
sätt skall kunna hjälpa till i det arbetet,
hur forskningen skall samordnas och

på vilka områden man kan vänta sig
nå de snabbaste resultaten och var resurserna
i första hand bör sättas in.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att i denna punkt få yrka bifall till reservationen
nr 1. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har med levande intresse
följt denna debatt. De små skiljaktigheterna
mellan utskottsutlåtandet
och reservationerna kan inte och får
inte skymma bort det faktum att vi är
eniga, så eniga som vi över huvud taget
kan bli om huvudlinjerna i vår u-landshjälp.
Man måste, herr talman, även om
det är banalt att påpeka det, vara oerhört
tacksam för den positiva anda som
präglar den svenska u-landsdebatten.
Det måste vara något av givandets salighet,
som redan kommit oss till del.
»Det är saligare att giva än att taga»,
som det står i den Heliga skrift.

Låt mig sedan understryka — det
har framhållits av såväl statsrådet som
de övriga deltagarna i denna debatt —
att vi bara befinner oss vid begynnelsen
av detta arbete.

Både i den allmänna debatten och i
NIB:s styrelse har jag fått det intrycket
att början har varit god. Styrelsen
har fått sig förelagda många och noga
utarbetade planer för arbetets uppläggning.
För några minuter sedan fick jag
hit till kammaren den sista luntan, omfattande
ungefär 80 sidor. Vidare har
några av våra tjänstemän och ledare
gjort resor till länder där vi skall utföra
vår uppgift för att på ort och ställe
få en verkligt klar överblick över problematiken.
Slutligen har värdefulla
kontakter tagits med exempelvis de
svenska folkrörelserna.

Jag vill gärna understryka värdet av
en konferens som jag hade förmånen
delta i den 8 maj, då statsrådet Lindström,
representanter för nämndens styrelse
och ett 25-tal missionsledare möttes
för att diskutera igenom vissa ge -

184 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

mensamma verksamhetsfrågor och kontaktproblem.
Yissa principiella riktlinjer
uppdrogs, och man beslöt att i fortsättningen
mötas för kontinuerliga kontakter.
Jag har en känsla av att detta
sammanträde var synnerligen värdefullt
och att det lade grunden till ett ännu
mera förtroendefullt samarbete i dagar
som kommer.

Det måste vara av värde att knyta sådana
kontakter också med den kristna
missionen som — det har ofta sagts tidigare
— under många år utfört sitt arbete
på samma fält, ett arbete som inte
enbart har syftat till evangeliserande
uppgifter utan också i stor utsträckning
avsett humanitär hjälp och tekniskt bistånd.

Statsministern tog i sitt anförande
upp bristsituationen på det personella
området. Jag vill understryka detta och
även knyta en reflexion till denna erinran.
Just de yrkesgrupper som bäst
behövs i vår utlandshjälp behövs också
bäst här hemma, där de är för fåtaliga.
Detta gäller tekniker, sjukvårdspersonal
och lärare samt naturligtvis
också socialarbetare och sociala planeringsexperter.

Vi har planerat en expertutbildning
som lovar gott. Vi har gått in för att
använda inte bara högt kvalificerade
toppexperter utan också »junior experts»
och andra medhjälpare. Jag kan
på denna punkt verifiera statsrådet fru
Lindströms uppgifter.

Jag noterar i detta sammanhang med
tillfredsställelse statsrådets antydan, att
man skulle kunna tänka sig att inom
de anslagsramar som dragits upp skaffa
ett så pass högt antal som ett 40-tal
biträdande experter, under förutsättning
att behov förefinnes och personal
kan anskaffas.

Inom de omsorgsfullt utbildade kadrer
av arbetare som de svenska missionssällskapen
har finns det naturligtvis
tillgång till en ovanligt rik sakkunskap.
Dessa personer har kännedom om länder
och folk, bland vilka de har arbe -

tat kanske i många årtionden. De är
språkkunniga och har förtroende bland
folket. NIB:s ordförande, landshövding
Åman, uttalade vid konferensen med
missionsledare den 8 maj att man givetvis
gärna önskade utnyttja denna sakkunskap.
Svårigheten är emellertid den,
att inte heller missionen kan undvara
hur många som helst av sina experter.
Det är emellertid tillfredsställande att
en förtroendefull kontakt knutits på detta
område. Att missionen är villig att
släppa till folk i den utsträckning som
är möjlig framgick också vid denna
överläggning.

Slutligen har jag, herr talman, både
motionsledes och i u-landsberedningen
fört fram en tanke, som kanske tills vidare
får betraktas som en utopi, nämligen
att vi i det tekniska biståndet skulle
kunna använda som medhjälpare, biträdande
experter eller för andra uppgifter
en del av våra värnpliktiga akademiker.
I motionen inriktade jag mig särskilt
på de vapenfria värnpliktiga, men
jag skulle tro att frågan kan vidgas till
att omfatta även andra kategorier. Jag
menar inte att något särskilt stort antal
skulle kunna erhållas på denna väg,
men jag skulle önska att vi vore principiellt
obundna att skicka ut några få
högt kvalificerade tekniker, lärare eller
läkare som tillhör denna grupp. Det förekommer
konkreta fall, där ett sådant
medgivande skulle kunna tillföra utlandshjälpen
utmärkt arbetskraft. De vapenfria
värnpliktiga används här hemma
i uppgifter, som ofta är av mindre
angelägenhetsgrad än de här avsedda.

Jag har rådgjort med såväl statsministern
som försvarsministern i denna
fråga, och jag har en känsla av att frågan
bör kunna prövas i ett större sammanhang.
Jag vet att herr statsministern
när vi en gång tidigare tog upp detta
som sin principiella ståndpunkt angav,
att värnpliktiga i regel är för unga för
en sådan här uppgift. Jag kan medge
detta, samtidigt som jag måste invända
dels att det kan komma att finnas med -

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 185

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

hjälparuppgifter, som kan anförtros relativt
unga människor av hög kvalitet
under förutsättning att vi har förmän
och ledare som vill och kan använda
dem, dels att det finns akademiker och
därmed jämställda som på grund av studier
eller viktiga uppdrag haft uppskov
med sin värnpliktstjänstgöring och därigenom
nått en högre ålder och en större
mognad.

USA har som bekant skickat ut ett
ganska stort antal vapenfria värnpliktiga
i olika u-landsuppgifter och efterkrigsuppgifler.
Jag har själv mött en
del av dem utomlands och funnit att de
i utomordentligt många fall har representerat
kväkarna. Jag tänker då inte
enbart på Kennedys fredskår. Frågan
behöver utredas, och jag skulle gärna se
att förslaget kunde förverkligas, till
gagn för detta vårt arbete. Jag anknyter
där till vad statsrådet fru Lindström
sade, att det är av värde att vi inom expertgruppen
får nybörjare för att ur
den gruppen kunna fostra och utbilda de
verkliga experterna.

Till allra sist vill jag med ett par ord
beröra en motion som jag väckt men
som jag väl inte har några större utsikter
att få igenom. När det gäller NIB:s
administrativa organisation är ju en viss
ram uppdragen för personalanställningar,
vilken godkänts av riksdagen. Den
är återhållsam — med all rätt. Jag instämmer
med fru Lindström när hon
menar, att man skall lära av erfarenheten
och låta behovet avgöra den eventuella
vidgningen av ramen. Anledningen
till att jag ändå kastade in en motion
var min kännedom om att vi redan börjar
få erfarenhet av en bristsituation,
nämligen i fråga om biträdespersonalen
på NIB. Det finns inom den fastställda
tjänsteförteckningen inte utrymme för
nya tjänster, och då återstod bara den
av statsrådet anvisade vägen, att de erforderliga
personalförstärkningarna tills
vidare får tillgodoses genom anställande
av extra personal.

Nu visar det sig emellertid att det

praktiskt taget är omöjligt att få kvalificerat
folk — språkkunnigt och i övrigt
administrativt dugligt folk — att ta
extratjänster, och därför tänkte jag mig
att vi för att kunna rädda ett arbetsår
skulle kunna få komplettera med ett par
tjänster sådana som dem som upptagits
i motionen. Utskottet har nu skrivit på
ett sätt som något stillar min oro. Utskottet
skriver att det torde ligga inom
Kungl. Maj:ts befogenhetsområde att redan
under budgetåret 1962/63 inrätta
dessa ordinarie tjänster. Är det så har
jag vunnit mitt syfte med motionen. Huvudsaken
är att NIB kan arbeta effektivt.
Jag yrkar bifall till folkpartireservationerna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! När jag lyssnade till
statsministern fick jag ett starkt intryck
av hur realistiskt han ser på svårigheterna
i hithörande hänseende. Jag antar
att hans kamrater i regeringen anlägger
samma realistiska synsätt.

Statsministern talade om de nya nationernas
förhoppningar, deras missräkningar
och deras besvikelser. Det är mot
den bakgrunden hela problemet måste
ses. Att de behöver hjälp är uppenbart,
men hjälpen skall ges på det riktiga
sättet. Jag har tidigare från denna talarstol
talat med statsrådet Ulla Lindström
om detta, och jag vet att hon har
samma uppfattning, att det är så viktigt
vilka människor som får uppdraget att
förmedla hjälpen.

Det är lätt att anslå pengar och jag
tror också det är lätt att få pengar till
dessa ändamål. Men det är inte bara att
resa ned till Afrika med en säck pengar
och tro att de kommer till den rätta nyt tan.

Vi måste räkna med en svårighet,
nämligen den ytterst allvarliga korruption
som finns i andra ledet, bland de
mottagande. Jag har sett exempel på hur
hjälp, som lämnats med varmt hjärta,

186 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

inte kommit till nytta mer än kanske till
50 procent, därför att resten gått bort
»i slitage» på vägen.

Rörande de stipendiater som kommer
hit vill jag säga, att det är förnämligt
att vi kan ta emot dem, men vi får se
till hur vi tar emot dem. Jag vet att det
är många stipendiater som går omkring
här i Stockholm och känner sig utfrusna.
Det är en angelägenhet för hela svenska
folket att känna, att detta är gäster från
en annan del av världen, människor
som kommer att hli ledare inom sina
folk och som kommer att förmedla till
sina folk den uppfattning de får av oss.
Och inte bara av oss, utan de generaliserar
uppfattningen till att omfatta hela
den vita världen, och känsliga skärningar
pågår hela tiden.

Det sades här att det inte är någon
stark efterfrågan på biträdande experter
men att det är många sökande. Jag har
ett intryck av, när det gäller en del av
de pengar som går till dessa ting, vare
sig det nu är i den bilaterala eller i den
multilaterala verksamheten, att det laboreras
med mycket höga löner. Jag
skulle bara vilja ställa den frågan till
statsrådet Ulla Lindström, om en justering
i löneläget skulle kunna skapa bättre
balans mellan möjligheten att anställa
folk och efterfrågan på sådana här biträdande
experter.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid detta. Jag understryker
vad jag här har sagt och yrkar med
samma motivering som fru Sjövalls bifall
till reservation nr 1 och i övrigt till
utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Missionen kom inte för
att hjälpa människor ekonomiskt utan
för att sprida evangeliet enligt missionsbefallningen.
I själva verket var det något
fantastiskt som skedde för omkring
100 år sedan då det inte fanns några jetplan
och de (tropiska sjukdomarna inte
behärskades med modern medicin.
Många fick också sin för tidiga grav i

främmande kontinenter, men egendomligt
nog gick nya människor ut. Vad
man själv hade fått av Ansgar och Olaus
Petri ville man nu ge vidare till andra
människor. Det var alltså med en klar
evangelisk motivering som man gick ut.
Där ute fann man emellertid människor
som inte kunde läsa, och därför ordnade
man med skolor. Man mötte sjukdom
och medicinmän och man uppförde
sjukhus. Det skedde som alla vet imponerande
ting.

Missionen var länge ensam, men nu
har vi upplevt att FN:s organ börjar ta
ansvar på allvar och här hemma, i vår
avkrok av världen, har en allmän opinion
blivit väckt. Det är när dessa olika
strömmar möts, som vattnet blivit något
upprört. De nya intressena har väl inte
helt förstått missionen och missionen
har känt sig förbigången. Man förstod ju
ganska snart, att det som FN och Sverige
ville göra var vad missionen gjort
i årtionden. Men för min del vill jag
hävda, att om världsproblemen skall
kunna lösas, måste FN ta på sig det
främsta ansvaret. Yår bilaterala hjälp
bör vare sig den sker över staten eller
frivilliga organisationer vara ett komplement;
från Sveriges sida bör emellertid
allt göras för att stärka Förenta Nationerna.

Vad vi behöver är nu helt enkelt en
planekonomi på världsplanet. Nu har
vi överskott på t. ex. livsmedel i vissa
länder enligt beräkningar som FAO
har gjort, medan miljoner av människor
svälter och detta är, det kan vi väl alla
vara överens om, ett brott mot mänskligheten
som vi inte bör tolerera. Än så
länge har vår och andra staters hjälp ett
starkt drag av allmosegivande, som vi
därför inte bör underskatta, men låt oss
använda den beteckning som är mest
adekvat. Vår socialvård i Sverige var
också en gång allmosegivande. Vi hoppas
att vi nu är på väg att skapa ett
rättfärdigt samhälle. Låt oss hoppas att
vi skall få uppleva samma utveckling i
världen i stort.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 187

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Men tillbaka till missionen kontra
staten. Jag tror, att man nu är på väg
att skapa en bas för samarbete. Missionen
kan naturligtvis inte avstå från det
som är dess innersta syfte, nämligen att
sprida evangeliet, men detta hindrar
inte att man från statens sida stöder
skol- och sjukhusprojekt. Om man vill
hjälpa, kan ju detta ofta ske genom dessa
kanaler. Det kan ju rimligtvis inte vara
diskriminerande om operationer sker
på ett missionssjlikhus eller om barnen
inhämtar kunskaper i en skola, som
ägs av svenska kyrkan i Tanganyika.

Men att en gränsdragning mellan religiös
och teknisk och humanitär verksamhet
skall ske råder ingen oenighet
om. Hela propositionen nr 100 andas ju
förståelse för en lösning av denna problematik,
och jag tycker att man i propositionen
kommit fram till förståelse
för problemen. Jag vill, herr talman, citera
några rader på s. 64:

»Där det kan övertygande göras gällande,
att en enskild organisation genom
tidigare erfarenhet, goda kontakter med
mottagarlandets myndigheter och genom
effektivare och billigare administration
kan bättre än vad staten genom egna insatser
skulle kunna göra, initiera, driva
eller fullfölja ett humanitärt biståndsrprojekt
och särskilda skäl föreligger att
begära statsmakternas stöd, bör bidrag
kunna ges ur här ifrågavarande anslag.
I fall där gränsdragningen mellan humanitärt
och tekniskt bistånd är svår att
göra kan det bli en omdömesfråga under
vilken anslagspost ett bidrag utgår.
Detta är för övrigt av mindre betydelse,
då det får förutsättas att mottagarlandets
behov av hjälpinsatsen är detsamma,
oberoende av hur den betecknas.
Viktigare är gränsdragningen mellan humanitärt
bistånd och evangelisations^
verksamhet. Politisk eller religiös påverkan
bör som regel icke förknippas med
humanitära biståndsprojekt. Analogt
gäller givetvis detsamma beträffande
tekniskt bistånd på utbildningsområdet.
Emellertid finns det exempel på att

svenska missionssällskap är positivt accepterade
av ett lands regering som värdefullt
stöd i regeringens arbete för social
utveckling, bättre undervisning etc.,
och under sådana omständigheter blir
betänkligheterna vid en mindre klar avgränsning
av föga praktisk betydelse.
Statsbidrag bör då kunna sökas och beviljas
under de allmänna förutsättningar
som jag nyss uppställt.»

Vi inom broderskapsrörelsen, som
med intresse följt hela detta problemkomplex
— inte bara frågan om staten
kontra missionen utan hela frågan om
utvecklingshjälpen — hälsar detta med
tillfredsställelse. Jag tror att man här
skall kunna över bordet resonera sig
fram till lyckliga lösningar.

Herr talman! Jag vill till sist tacka
utskottet för att det ställt sig välvilligt
till vår motion om ekonomiskt stöd till
Inomeuropeisk mission. Det kan ju inte
rimligen vara riktigt att staten skall ta
in inkomster genom tullar på deras varor.
Man har tidigare sökt få tullbefrielse,
men det har främst på grund av
praktiska svårigheter inte lyckats. Då
kan det i stället vara rimligt att Inomeuropeisk
mission får tillbaka dessa
pengar, och jag hoppas att det över
nämnden för internationellt bistånd
skall vara möjligt att ordna detta.

Jag känner, herr talman, ingen önskan
att yrka bifall till några reservationer.
Jag menar att regeringen och de organ
som sköter dessa frågor får försöka
komma fram till bästa möjliga resultat.
Jag vill understryka den förhoppning
som jag flera gånger tidigare uttalat från
denna talarstol, att det inte skall dröja
alltför många år innan vi kommer upp
till den 1 procent som vi satt som mål.
Jag hoppas att man kan tolka skrivningen
i propositionen så, att detta
kommer att ske under 1960-talet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a—d

Vad utskottet hemställt bifölls.

188 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Fältprojekt

Mom. e

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. e) i utskottets utlåtande nr 135,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 93 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. f

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Fältprojekt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 11, s. 49—61) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1962/

63 anvisa ett reservationsanslag av
11 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:642 av herr Lundström
m. fl. och II: 794 av herr Ohlin m. fl.,
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta a) att i stället
för av Kungl. Maj :t föreslagna 1 milj.
kr. — i enlighet med Centralkommitténs
äskande -— 2,5 milj. kr. ansloges till
uppförandet av ett hantverks- och småindustriinstitut
i Indien, b) att till utsändande
av svenska biträdande experter
anslå ytterligare 1,5 milj. kr. så att
sammanlagt 2,5 milj. kr. ställdes till förfogande
för ändamålet samt c) att till
en vidgad svensk insats för bekämpande
av spetälskan anslå 2 milj. kr., att
administreras av nämnden för internationellt
bistånd, vilket sammanlagt innebure
att i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag anslaget till Fältprojekt
uppräknades med 5 milj. kr.,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall m. fl. väckt motion (II: 796).

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge ytterligare medel till
uppförande av ett hantverks- och småindustriinstitut
i Indien, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge ytterligare medel till
biträdande experter, icke måtte av riksdagen
bifallas;

c) att motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge anvisande av 2 milj.
kr. för bekämpande av spetälska, icke
måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Majds förslag samt med avslag
å motionerna I: 642 och II: 794, såvitt
nu var i fråga, till Fältprojekt för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kr.;

e) att motionen II: 796 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 189

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Per Jacobsson samt fröken
Elmén och herr Neländer, vilka ansett
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 642 och II: 794, såvitt nu
var i fråga, utöver av Kungl. Maj :t föreslaget
belopp till uppförande av ett
hantverks- och småindustriinstitut i Indien
anvisa ytterligare 1 500 000 kr.;

b) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Per Jacobsson samt fröken
Elmén och herr Nelander, vilka
ansett att utskottet under b) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 642 och II: 794, såvitt
nu var i fråga, utöver av Kungl. Maj:t
föreslaget belopp till svenska biträdande
experter anvisa ytterligare 1 500 000
kr.;

c) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson och Staxäng
samt fröken Elmén och herr Nelander,
vilka ansett att utskottet under c) bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:642 och 11:794,
såvitt nu var i fråga, till bekämpande av
spetälska anvisa 2 000 000 kr.;

d) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Per Jacobsson samt fröken
Elmén och herr Nelander, vilka under
förutsättning av bifall till reservationerna
a)—c) ansett att utskottet under
d) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 642 och II: 794, såvitt nu var i fråga,
till Fältprojekt för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av
16 000 000 kr.;

e) av herr Staxäng, som under förutsättning
av bifall till reservationen c)
ansett att utskottet under d) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge bekämpande av spetälska,
till Fältprojekt för budgetåret 1962/

Fältprojekt

63 anvisa ett reservationsanslag av
13 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid punkten fogade reservationerna
av herr Boman i Kieryd m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

190 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Fältprojekt

dels ock på bifall till reservationen 2 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13 :o)
mom. b) i utskottets utlåtande nr 135,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositione-n
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13 :o)
mom. c) i utskottets utlåtande nr 135,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 c) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 65 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. d och e

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 1b—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till bidrag till handelshamnar och
farleder jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 191

63 till byggande av fiskehamnar jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Nomadskolväsendets organisation

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nomadskolväsendets
organisation jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 1 både Kungl. Maj :t
(bilaga 10, punkt 116) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för hudgetåret 1962/63
beräkna till Nomadskolor: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 500 000 kr., till
Nomadskolor: Omkostnader ett förslagsanslag
av 686 000 kr. och till Nomadskolor
: Fortsättningsskolundervisning
för nomadbarn ett förslagsanslag av
81 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 51, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 23 februari
1962, föreslagit riksdagen att

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för nomadskolväsendets
organisation;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder,
som fordrades för genomförandet av den
förordade omorganisationen av nomadskolväsendet; c)

godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

d) till Nomadskolor: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 490 000 kr.;

e) till Nomadskolor: Omkostnader för
budgetåret 1962/63 under åttonde hu -

Nomadskolväsendets organisation

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
696 000 kr.;

f) till Nomadskolor: Fortsättningsskolundervisning
för nomadbarn för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
81 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
väckt motion (11:695), vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 måtte,
med bifall i övrigt till propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Maj: t att genomföra
en sådan omorganisation av nomadskolväsendet,
att de särskilda nomadskolorna
underställdes vederbörande
kommuns skolstyrelse och i regionalt
hänseende respektive länsskolnämnd
samt att samerna därvid medgåves rätt
att bli företrädda i vederbörande skolstyrelse,
allt enligt nomadskolutredningens
förslag, dels ock beakta vad i motionen
anförts beträffande särskild högstadieundervisning.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 695, i vad den avsåge
nomadskolväsendets ledning, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

att motionen II: 695, i vad den avsåge
särskild högstadieundervisning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för nomadskolväsendets
organisation;

b) bemyndiga Kungl. Majd att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder,
som fordrades för genomförandet av
den förordade omorganisationen av nomadskolväsendet; c)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

192 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Nomadskolväsendets organisation

d) till Nomadskolor: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 490 000 kr.;

e) till Nomadskolor: Omkostnader för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 696 000 kr.;

f) till Nomadskolor: Fortsättningsskolundervisning
för nomadbarn för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 81 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Bengtson,
Källqvist, Staxäng, Nilsson i
Göingegården, Larsson i Hedenäset, Andersson
i Knäred och Nelander, vilka
ansett att utskottet under I. samt III. a)
och b) bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:695 i vad den avsåge nomadskolväsendets
ledning, besluta, att
i enlighet med nomadskolutredningens
förslag de särskilda nomadskolorna underställdes
vederbörande kommuns
skolstyrelse och i regionalt hänseende
respektive länsskolnämnd;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för nomadskolväsendets
organisation med den ändring, som
innefattades i moment I.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av reservanterna
angivna riktlinjer fatta de
beslut och vidtaga de åtgärder, som
fordrades för genomförandet av den förordade
omorganisationen av nomadskolväsendet; 2)

av herr Lassinantti, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Tillåt mig först att beklaga
att frågan om nomadskolan och

hur den skall organiseras skall behöva
behandlas på det hektiska sätt som nu
kommer att ske. Jag vill sedan notera
att det enbart är en detaljfråga som berörs
i den till utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
råder i rätt väsentliga hänseenden
inga motsättningar. Det råder
enighet om att samebarnen skall bli delaktiga
i samma skola som beslöts i onsdags
och att följaktligen samma regler
skall gälla i fråga om läsårets längd och
antalet läsår. Enighet råder om frihet
att välja samundervisning eller särundervisning
— samundervisning i den
mening att det är fråga om samundervisning
med den reguljära skolan och
särundervisning i den mening att samebarnen
har en särskild skola. Enighet
råder också om att därest denna valmöjlighet
skall vara en realitet, måste samhället
svara för att nomadskoleverksamheten
kan fortsätta.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna är en detalj, som väl
närmast är av praktisk natur men som
kanske ändå har en ideellt betonad bakgrund.

Det förslag, som utskottet biträder,
innebär att den tidigare organisationen
att nomadskolorna skall sortera under
nomadskolinspektören och sedan under
skolöverstyrelsen skall gälla. Reservationen
tar upp nomadskoleutredningens
förslag, som aktualiserat att nomadskolorna
i administrativt hänseende skall
sortera under vederbörande skolstyrelse
och sedan under länsskolnämnderna.
Jag vill här konstatera att strävandena
i fråga om skolorganisationen den senaste
tiden har gått ut ifrån den förutsättningen
att det är angeläget och
lämpligt att organisera olika skolor men
få dem under en skolstyrelse.

Låt mig bara konstatera att det beslut,
som vi fattade här i onsdags, innebär
att de tekniska gymnasierna skall föras
under de lokala skolstyrelserna. Det kan
då ifrågasättas om det är lämpligt att

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 193

undanta de skolor det här är fråga om.
Är det lämpligt att tvenne skolor i Jämtland
med låg- och mellanstadium, en i
Västerbotten och ett halvt dussin i Norrbotten,
inte skall sortera under vederbörande
skolstyrelse utan direkt under
skolöverstyrelsen och att medan nomadskolan
i Karesuando har ett par
hundra meter till skolexpeditionen den
nu skall lia 1 635 kilometer till den beslutande
instansen, skolöverstyrelsen i
Stockholm?

Jag tror inte att det är en praktisk
anordning som här föreslås. Men därutöver
tror jag att samerna inte är betjänta
av en fullständig isolering. Jag
har den uppfattningen att om nomadskolan
liksom andra skolor hörde under
skolstyrelsen och härigenom samerna
blev direkt engagerade i skolstyrelsens
arbete och i det kommunala arbetet,
skulle därmed skapas en kontakt
som skulle kunna utgöra underlag för
en alltmer vidgad förståelse mellan de
olika befolkningskategorier det här är
fråga om. Det gäller inte ett utraderande
av samekulturen utan i stället att ge den
möjlighet att hävda sig. Jag tror att det
finns större möjligheter att få förståelse
och hjälp i det arbetet genom att
gå till grannar och kommunalmän än att
gå till Kungl. skolöverstyrelsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag har till utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation för
att få motivera min ståndpunkt i all
korthet här i kammaren.

Om man ser på de båda förslagen, utskottsmajoritetens
och reservanternas,
kan skillnaden dem emellan vid första
påseendet förefalla ganska obetydlig.
Jag kan också säga, för att inte skärpa
förhållandet till reservanterna, att jag
från början hade en viss förståelse för
utredningens förslag att lägga nomadskolorna
under de kommunala skolstyrelserna
och länsskolnämnderna.

Nomadskolväsendets organisation

Man kan kanske godta reservanternas
mening om man ser frågan renodlat
från praktiskt kommunala och pedagogiska
utgångspunkter. Frågan är emellertid
mer komplicerad än så. När jag
läste departementschefens uttalande i
propositionen, blev jag övertygad om
att han på ett lidelsefritt sätt resonerat
sig fram till en ståndpunkt, som jag
måste ge avgjort företräde framför reservanternas
linje.

Kanske kunde man utan att vara ofin
på något sätt säga, att om man skall
följa departementschefen och utskottsmajoriteten
eller reservanterna är helt
avhängigt av hur långt man tänker, eller
rättare sagt var man slutar att tänka.
Jag vill gärna vitsorda att reservanterna
tänkt ganska långt, men om de fortsatt
en bit till, hade de kanske anslutit sig
till majoritetens linje.

Den fråga som vi behandlar här i dag
är förvisso en betydelsefull utbildningsoch
skolfråga, men den berör väsentliga
ting därutöver. Den kungl. propositionen
är ett historiskt aktstycke som om
femtio år, hundra år eller två hundra
år kan spela en betydande roll när man
söker ge svar på frågan varför den
gamla samekulturen inte orkade överleva.
Skulle reservanternas linje i dag
godtas av riksdagen, så kommer framtida
forskare att kunna säga, att när
sameskolorna tvingades under majoritetsbefolkningens
skolstyrelser inleddes
en avrustning på det kulturella planet,
och samerna orkade inte längre slå vakt
om sin egenart utan slöks upp av majoritetsbefolkningen.

Följer man däremot Kungl. Maj :ts förslag,
så får samerna all frihet att utveckla
sin kulturella särart i former
som samerna själva önskar. Ingen kan
sia om framtiden — vad vet vi om samernas
situation om hundra år? Men
skulle utvecklingen bli sådan att den
samiska egenarten har svårt att hävda
sig, då måste det vara angeläget för
riksdagen i dag att inte själv placera

194 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Nomadskolväsendets organisation

sig på de anklagades bänk inför historiens
domstol.

Ur den synpunkten är dagens beslut
mycket vittgående. Statsrådet Edenman
har i denna fråga enligt min mening
anlagt verkliga statsmannasynpunkter
på ett ömtåligt problem.

Samernas talan fördes många gånger
i denna kammare av borgmästare Carl
Lindhagen. Han lär inte ha varit alltför
frikostig med beröm till medlemmar
av Kungl. Maj:ts regering, men enligt
min mening skulle ecklesiastikministerns
uppträdande i dag ha tilltalat
Lindhagen.

Samerna lever i en besvärlig brytningstid.
Naturahushållningen har ersatts
med penninghushållning. En familj
behöver nu ungefär dubbelt så
många renar som under naturahushållningens
tid för att klara sig. Betesmarkerna
kan inte utvidgas, och därigenom
kan inte heller hjordarna ökas.
Språket — samiskan — är i dag själva
livsnerven i den samiska egenarten. Samerna
säger, att språket lever så länge
renskötseln lever. Renskötselns nomenklatur
har man i lapska språket.

Enligt min mening är det viktigt att
den samiska kulturkretsen inte omgärdas
av en social barriär, som i de överbefolkade
fjällregionerna skapar en
jätteslum. Samerna själva önskar ingen
isolering yrkesmässigt eller kulturellt,
även om de har en stark känsla för sin
egenart.

Vi har ingen samisk nationalstat. Därför
är det angeläget för vårt land att i
samarbete med Finland och Norge skapa
förutsättningar för den samiska kulturen
att leva och fortleva. Samekulturen
måste bedömas bli mer och mer
påverkad av huvudbefolkningen, som
samerna dagligen frotteras med.

Allting utvecklas på det här området
så snabbt. För sexton år sedan satt jag
som gäst hos nomadskolfullmäktigen i
Saarivuoma lappby i hans vinterkåta i
Kiruna stads och Karesuando sockens
gränsmarker. Jag kunde meddela min

värd, att en stor vän till samefolket
hade avlidit — det var borgmästare
Lindhagen. Min värd visste genast, att
Lindhagen gjort fjällfolket mycket gott.
Närmare kunde han emellertid inte precisera
Lindhagens insatser på det samiska
området, varför jag nämnde att
Lindhagen försökt få en same till riksdagen.
Min värd ansåg att samerna
redan hade många riksdagsmän — han
tänkte på de s. k. lappriksdagarna. Jag
nämnde att Lindhagen tänkt få samerna
representerade på Helgeandsholmen.
»Finns det en riksdag där också?» frågade
han, och jag såg att han var tveksam
om denna riksdags betydelse.

Herr talman! Jag omnämner denna
episod just för att framhäva utvecklingens
snabba gång. I dag torde det inte
finnas många samefamiljer i vårt land
som är främmande för det beslut som
Sveriges riksdag nu kommer att fatta.

Jag tror att samerna i många fall har
en sundare uppfattning om samekulturens
förutsättningar att berika livet än
vad många romantiska s. k. samevänner
har i huvudstaden och annorstädes. Samerna
själva talar om en aktiv anpassning
till det svenska samhället. Samerna
är som vi andra — de tycker det
är bekvämare att åka bil än att ta sig
fram på skidor, och de tycker liksom vi
mer om en varm bostad än om en dragig
tältkåta.

Det finns naturligtvis inte heller någon
för alla tider given samekultur. När
kristendomen började påverka samerna
på 1300-talet, fick den gamla samekulturen
ett grundskott. Järnvägens framdragande,
malmfältens exploatering och
vattenfalls ingrepp i fjällnaturen är andra
saker som har påverkat samekulturens
utveckling.

Det gäller enligt min mening att på
det här området se sanningen och låta
samerna utveckla sin egenart och göra
det bästa möjliga av situationen. De
måste leva vidare i en stark känsla av
ansvar för sin egen framtid. Det är möjligt
att vi en dag kommer dit reservan -

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 195

terna vill att vi redan nu skall komma
—• men detta är såsom jag sade, herr
talman, ett mycket ömtåligt problem.
Vi skall i så fall ledas dit av utvecklingen,
och vi skall inte i dag börja leda utvecklingen
dit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Dickson
(h) och fru Jäderberg (s).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt
är frågan om nomadskolornas lokala
ledning. Jag tror att riksdagen gör klokt
i att här följa vad propositionen föreslår
och majoriteten inom statsutskottet
har tillstyrkt. Jag tycker att vi kan kosta
på oss att frångå principen om att
detta slag av skolor skall sortera under
de kommunala skolstyrelserna. Det är
ju det reservanterna föreslår.

Vi skall hålla i minnet att samerna
utgör en mycket liten folkgrupp och att
de själva vill ha det på det sätt som departementschefen
har föreslagit. Därför
kan vi väl vara generösa mot denna
minoritet och göra dem till viljes. Enligt
propositionens förslag får samerna frihet
att själva bestämma i vilken skola
deras barn skall gå — om de skall gå i
nomadskola eller om de skall gå i den
reguljära skola, som vi fattade beslut
om för ett par dagar sedan.

Om propositionen bifalles — vilket
jag förutsätter — inträffar dock den
ändringen att läsåret för nomadskolan,
som nu är 34Va veckor, kommer att utökas
till 39 veckor eller samma antal
som gäller för grundskolan.

Nomadskolorna kommer troligen att
successivt avveckla sig själva, ty eleverna
kommer i många fall att få mycket
längre avstånd till sin nomadskola än
till den reguljära skolan. Det rör sig
också om ett mycket ringa antal elever,
cirka 400 fördelade på nio skolor inom
tre län. Och i dag är det endast fråga

Nomadskolväsendets organisation

om låg- och mellanstadierna av nomadskolan,
ty högstadiet avses bli centraliserat
till en ort. Detta kommer att bli
föremål för ytterligare prövning av skolöverstyrelsen,
innan vi tar slutlig ståndpunkt
till den detaljen.

Jag tror som sagt att nomadskolorna
ur dessa synpunkter kommer att så
småningom försvinna av sig själva. Men
härom skall vi inte besluta i riksdagen.
Så länge samerna vill ha sin särpräglade
skolform anser jag att vi har råd att
behålla den och låta själva utvecklingen
bli avgörande.

Till herr Larsson i Hedenäset vill jag
säga att jag inte kan frigöra mig från
intrycket att frågan om skolans lokala
ledning, som ju är en detaljfråga, för
herr Larsson har blivit en prestigefråga.
Om jag inte minns fel, satt herr
Larsson med i den utredning som framlade
sitt betänkande 1960, betitlat Samernas
skolgång. I propositionen har
denna utredning fått åtskilligt med rosor
av departementschefen. En liten
motgång i en detaljfråga tycker jag därför
att man kan ta med jämnmod.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag hade faktiskt inte
tänkt delta i denna debatt, även om jag
hör till reservanterna, men jag kan inte
underlåta att till herr Lassinantti säga
att hans anförande var väl starkt känslobetonat,
inte minst då han framhöll
att det är ett historiskt dokument som
redovisas i och med denna proposition
och som efter 100 eller 200 år skulle
komma att utgöra ett belägg för en vilja
att bevara ifrågavarande minoritet i de
nordliga länen i vårt land.

Vad vi reservanter velat föreslå är
egentligen en detalj som helt sammanfaller
med utredningens förslag. Man
måste ju förutsätta att nomadskolutredningen
ganska ingående hade penetrerat
samtliga de problem som rör nomadbefolkningens
skolor och undervisning.

196 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Nomadskolväsendets organisation.

Vad vi reservanter föreslagit nu är
bara en praktisk åtgärd för att hjälpa
nomadbefolkningen vad beträffar utformningen
av skolväsendet. Varje kommunalman
måste ju ändå förstå, att det
är betydligt lättare att på hemorten
komma i kontakt med den lokala skolledningen
än att i ganska många fall
behöva vända sig till myndigheterna i
Stockholm. Man har hänvisat till den
specielle nomadskoleinspektören som
handhar ärenden rörande nomadundervisningen,
men han bor ju i Uppsala.
Inte ens han befinner sig sålunda inom
ifrågavarande område.

Vi reservanter motsätter oss på intet
sätt bevarandet på alla områden av egenarter
som man kan spåra även vad beträffar
undervisningen. Vi säger att samerna
givetvis skall ha sina speciella
nomadskolor och att de frivilligt skall få
välja de inom orten befintliga reguljära
skolorna. Detta visar att vi på intet sätt
är negativa mot samernas strävanden på
olika områden. Vi tycker bara att vad
vi föreslagit är en enkel och naturligt
praktisk åtgärd för att hjälpa de fåtal
barn som det nu gäller; utredningen har
räknat med 35 ä 40 nyinskrivna barn
per år, när man kommer fram till 1965—
1970.

Jag har med dessa ord bara velat redovisa
varför jag givit min anslutning
till den vid utlåtandet fogade reservationen
och ber att få yrka bifall till den.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr Lassinantti sade:
Låt samerna utveckla sin egenart. Låt
oss slå fast att på den punkten är vi
överens. Men frågan är: Får de inte
möjligheter att utveckla sin egenart,
även om skolan administreras av den
lokala skolstyrelsen? Finns det möjlighet
att hos de lokala skolstyrelserna
vinna förståelse för samernas egenart?
Jag tror att så är fallet. Jag vill inte skriva
under den förolämpningen mot de
lokala skolstyrelserna som det innebär
att ifrågasätta detta.

Herr Lassinantti sade vidare att behandlingen
av denna fråga i dag i riksdagen
skulle bli ett historiskt aktstycke
om 50, 100 eller 200 år. Jag är inte säker
på att vi skall ha så störa aspirationer,
men vi kan för all del se 50 år
tillbaka i tiden, om man tror att detta är
ett så historiskt aktstycke. För nära 50
år sedan, nämligen den 12 april 1913,
förelåg en proposition som gick ut på
att nomadskolebarnen inte skulle få undervisas
i fasta skolor och inte få inackorderas,
ty då skulle de bli bortskämda.
De skulle få finna sig i inkvarteringsförhållanden
som motsvarade hur
de nomadiserande samerna då hade det.
Då säde en talare i andra kammaren
följande:

»Nu är det också så, att under vintertiden,
när det är som mest med snö
och renarna inte kunna få bete tillräckligt
i fjällen, komma renhjordarna ner
i skogsbygden, och då komma också lapparna
ned och leva bland den bofasta
befolkningen. Det brukar då vara så,
att lapparna hyra in sig i någon bondgård,
och sedan valla de sina renar runtomkring
i trakten och kunna bo där
kanske sex veckor i taget. Med dem följer
då alltid en lappskolelärare, som
ger undervisning åt deras barn uti en
gård, och lapparna ha själva förklarat,
att de finna denna undervisning vara
den för dem mest lämpliga.»

Jag vet inte om jag för tillfället behöver
framföra någon annan kommentar
än konstaterandet att herr Lassinantti
sade, att han från början hade förståelse
för utredningens förslag men hade ändrat
mening på grund av ett remissyttrande.
Låt mig här slå fast att länsskolnämnderna
i de tre länen, Jämtlands
län, Västerbottens län och Norrbottens
län har tillstyrkt utredningens förslag
och att även lappfogdarna och länsstyrelserna
där gjort det. Men så kom det
ett remissyttrande som torpederade alla
de andra.

Det är väl så att snön nu är slut där
uppe, så att vi inte har möjlighet, herr

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 197

Lassinantti och jag, att i morgon fara
ut och åka ackja, men mot hösten kanske
det blir möjlighet därtill. Om vi
då får vara med om en utfärd i ackja,
förbehåller jag mig att hålla i tömmen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har inte ansett mig
kunna sitta tyst under hela denna debatt,
eftersom denna fråga onekligen
har stor principiell vikt. Det går inte att
diskutera den som en praktisk, teknisk
fråga som herr Nilsson i Göingcgården
ville göra. Det går inte att som herr
Larsson i Hedenäset dra paralleller med
riksdagens inställning till de lokala skolstyrelserna
vis å vis styrelserna för tekniska
läroverk. Detta är något helt annat.

•lag vill ingalunda kritisera nomadskolutredningen.
För mig har funnits en
enda synpunkt och det är den jag vill
vädja till kammarens ledamöter att ha
förståelse för. När samerna själva så
bestämt önskar en viss lösning av sitt
skolproblem bör man gå dem till mötes,
även om en och annan princip i skollagstiftningen
därvid skulle »trampas på
tårna».

Eftersom samerna inte är representerade
i denna kammare eller riksdag vill
jag läsa upp några meningar ur deras
tidskrift Samefolket, som är ett organ
för Svenska samernas riksförbund. Där
säges — och det är alltså före riksdagsbehandlingen
-— följande:

»Samerna har väl vid det här laget
sagt sitt i nomadskolefrågan, och samefolket
har för sin del utförligt kommenterat
nomadskoleutredningens förslag.
Utredningens förslag om ovan citerade
punkter» — det är just dem vi
diskuterat här i dag — »tog Svenska
Samernas Riksförbund bestämt avstånd
ifrån vid 1961 års landsmöte i Vilhelmina.
Beträffande samernas inflytande
över nomadskolan föreslog SSR upprättandet
av verkliga samiska skolsty -

Nomadskolväsendets organisation

relser med rätt att besluta, inte endast
att med nomadskolinspektören överlägga.
Kungl. Maj:ts förslag innebär en
kompromiss mellan utredningen och
SSR. Att nu genomdriva utredningsförslaget
vore att helt ignorera samernas
egen mening — den som de framfört genom
det enda samlande forum för samerna
som finns i vårt land — Svenska
Samernas Riksförbund.»

Dessa synpunkter kände jag till vid
propositionens utarbetande och de var
det enda men mycket tungt vägande skälet
till att jag i denna fråga gick ifrån
nomadskolutredningens förslag.

Jag har velat säga detta eftersom det
är en mycket stark reservation till utskottsutlåtandet.
Det är egendomligt att
utskottet delat upp sig — på några undantag
när —- efter partilinjer i en fråga
av denna art.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ingå i en utförlig polemik mot
vare sig herr Nilsson i Göingegården
eller herr Larsson i Hedenäset. De har
inte på någon punkt kunnat gendriva
den redovisning jag lämnade i mitt första
anförande. Det är alltså fråga om en
skiljaktighet i bedömningen.

Bedömer man denna fråga som en
praktisk kommunal angelägenhet kan
man komma till den slutsats som de har
kommit till, men har man återigen sinnet
Öppet för de ömtåliga psykologiska
faktorer som har samband med samernas
förankring i det svenska samhället,
tror jag att man måste ge ett avgjort företräde
åt den mening som statsrådet
här har intagit. Vi skall dessutom komma
ihåg att staten även i fortsättningen
skall svara för kostnaderna, även enligt
reservanternas linje. Jag tycker att
det då är ganska följdriktigt att man
låter den gamla styrelseformen över skolorna
vara kvar tills man vunnit ökad
erfarenhet av hur den valfrihet som man
nu ger samerna utfaller i praktiken. Om

198 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Nomadskolväsendets organisation

reservanterna återkommer om något år
kanske de har ett bättre underlag för
sin ståndpunkt.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag fäste mig vid att
statsrådet sade att det är underligt att
reservanterna och utskottsmajoriteten
delat upp sig partivis i denna fråga. Eftersom
majoriteten tillhör socialdemokraterna
är väl orsaken i detta fall som
i så många andra att det är lojalt att
vara »kungatrogen».

Jag tycker att denna fråga framför
allt av lierr Lassinantti liar blåsts upp
onödigt mycket. Det är precis som om
reservanterna på något sätt skulle vilja
ta död på denna minoritet av befolkningen.
Det vill vi inte alls. Här gäller
det, som vi sett det, ett hälftenbruk liksom
i handhavandet av de vanliga skolärendena.
De som frivilligt väljer att gå
kvar i de lokala skolorna kommer automatiskt
i administrativt hänseende att
sortera under den lokala och länsregionala
skolstyrelsen, under det att de som
— frivilligt givetvis — stannar kvar i
nomadskolorna skall sortera direkt under
skolöverstyrelsen i Stockholm och
en nomadinspektör i Uppsala. Detta är
enda anledningen till att vi smidigt och
praktiskt försökt föreslå en hjälp även i
administrativt hänseende åt nomaderna
på detta område. Jag försäkrar att samtliga
reservanter givetvis önskar att denna
minoritet av befolkningen alltjämt
skall få leva kvar och bestämma över sig
och sitt liv i de norländska länen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig slå fast
att ingen ännu kunnat ifrågasätta att ett
arrangemang, där nomadskolorna sorterar
under den kommunala skolstyrelsen,
inte skulle ge möjlighet för nomaderna
att hävda sin egenart. Jag tillåter mig
att göra det i frågans form. Finns det
någon som vill påstå att kommunalmännen
i dessa kommuner icke skulle ha

förståelse för inbyggarnas önskemål och
problem?

Statsrådet konstaterade att reservationen
har kommit att gå efter partilinjer.
Jag beklagar att så är förhållandet, ty
jag finner icke detta vara en partipolitisk
fråga. Jag kanske får göra en antydan
om att situationen i viss utsträckning
beror på att ledamöter av andra
avdelningen — bl. a. dess ordförande —
var bundna av arbete i särskilda utskottet,
vilket gjorde att icke alla kunde delta
i beslutet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
142, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/63 till
nybyggnad för lärarhögskolan i Malmö.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslag till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 199

Punkten 2

Studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 309, s. 579—581)
föreslagit riksdagen att till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
129 000 000 kr., vilket innebure en anslagshöjning
med 24 000 000 kr.

I samband därmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren av
herr Kaijser m. fl. (1:204) och den
andra inom andra kammaren av fru
Gunne m. fl. (11:253);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 332) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 405), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att den övre åldersgränsen
för rätt till allmänt studiebidrag
skulle höjas så att det skulle utgå till och
med den termin, varunder eleven fyllde
20 år, att tillämpas från och med den 1
januari 1963, att Kungl. Maj:t bemyndigades
utfärda härför erforderliga författningsändringar
och att i anledning
därav under åttonde huvudtiteln till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1962/63 anvisades ett förslagsanslag
av 137 milj. kr. eller 8 milj. kr. mer än
vad departementschefen föreslagit;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:408) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
ni. fl. (11:493), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam översyn av
formerna för studiestöd till elever inom
det lägre undervisningsväsendet i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Holmberg
(1:422) och den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström och
herr Björkman (11:502), i vilka hem -

ställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
översyn av det nuvarande studiehjälpssystemet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:332 och 11:405,
i vad de avsåge övre åldersgräns för
rätt till allmänt studiebidrag, icke måtte
av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:204 och 11:253
samt I: 332 och II: 405, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
129 000 000 kr.;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:408 och 11:493 samt
I: 422 och II: 502, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande en översyn av nuvarande
studiehjälpssystem.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist samt
fröken Elmén och herr Nelander, vilka
ansett att utskottet under I. och II.
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 332 och II: 405, såvitt nu
var i fråga, besluta, att den övre åldersgränsen
för rätt till allmänt studiebidrag
höjdes så att det skulle utgå till
och med den termin, varunder eleven
fyllde 20 år, att tillämpas från och
med den 1 januari 1963, samt att Kungl.
Maj:t bemyndigades utfärda härför erforderliga
författningsändringar;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1: 332 och II: 405 ävensom
med avslag å motionerna 1:204
och II: 253, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 137 000 000 kr.;

b) av herr Ragnar Bergh, utan angivet
yrkande;

c) av herr Larsson i Hedenäset, likaledes
utan angivet yrkande.

200 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

Studiebidrag och stipendier

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Den reservation nr 2 a
som vi har anmält till detta utlåtande
avser åldersgränsen för de allmänna studiebidragen.
Hela utvecklingen talar för
en höjning av denna gräns till 20 år.
Allt större årskullar fortsätter nu studierna
fram till studentexamen eller genomgår
annan jämförlig utbildning.
Barnfamiljernas ekonomiska ställning
har också efter hand relativt sett försämrats,
varför det även för dem är
fråga om en rättviseåtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 a vid punkt 2.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Avdelningen och utskottet
har haft att behandla ett flertal
motioner i samband med detta avsnitt
av Kungl. Maj:ts förslag. I samtliga fall
som rör stipendier och studiesociala
stödåtgärder har vi hänvisat de olika
framställningarna till den pågående studiesociala
utredningen.

I den motion som herr Nelander nyss
redovisade för föreslår man ett nytt
system, som givetvis kommer att kosta
åtskilligt i den mån studiebidraget skall
utsträckas två år ytterligare. Vi har därför
inte velat tillstyrka motionsyrkandet.
Det kommer liksom andra förslag
att underställas studiesociala utredningen.

Förhållandet har varit detsamma med
den motion som i fjol väcktes från högerhåll.
I denna tänkte man sig vissa
premier som skulle ersätta andra former
av det nu utgående stödet vid studier.
Även om jag har biträtt hänvisningen
av detta krav till den studiesociala
utredningen, vill jag för min del
betona att vi inte har frångått förslaget
om nya former för det utgående studiestödet.
Vi har endast i detta fall liksom
när det gäller de andra framställningarna
velat avvakta utredningen.

Jag itillåter mig, herr talman, att i detta
sammanhang uttala den förhoppningen,
att den studiesociala utredningen
snarast kommer att avlämna sitt betänkande
med hänsyn till att det för den
studerande ungdomen finns så många
problem som denna utredning har att
handlägga och som behöver en snar redovisning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
2 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets utlåtande nr 143, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 2 a) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 26 maj 1962

Nr 24 201

§ 10

Ökad utbildning av läkare, tandläkare
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökad utbildning av
läkare, tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Ökad utbildning av tandläkare m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag beklagar att en så
viktig fråga som den om ökad utbildning
av läkare och tandläkare skulle
komma upp vid en tidpunkt när vi alla
vill resa hem. Jag tror dock att det finns
anledning för oss att uttala vår tacksamhet
över alla åtgärder som vidtas
för att få fram flera läkare och tandläkare.
På den punkten är vi alla eniga
om att man skall göra vad man kan.

Vi vet emellertid att det också gäller
att försöka anpassa tandläkarnas utbildning
så att de av huvudmännen kan
nyttjas vid både enmans- och flenmanskliniker.
Härvidlag har vi motionärer
en avvikande mening på en del punkter
gentemot oppositionen.

Vi har uppvaktat herr statsrådet, och
jag skall medge att åtskilligt har beaktats
av de synpunkter som huvudmännen,
bl. a. landstingen, har framfört. En
del frågor rörande undervisningsplaner,
ämnesfördelning m. m. har dock inte
lösts i detta sammanhang. Vi strävar ju
efter att försöka förebygga tandsjukdomarna,
men det gäller även att när dessa
kommer, kunna angripa dem med
bästa möjliga resultat.

När det nu i propositionen föreslås en
utbyggnad av tandläkarhögskolan i
Umeå anser vi att det inte i och för sig

Ökad utbildning av tandläkare m. m.

är så mycket att göra i fråga om byggenskapen.
Den behöver komma i gång.
Innan man fortsätter utbyggnaden av
tandläkarundervisningen vid högskolorna
i Stockholm och Malmö och den planerade
högskolan i Göteborg, anser vi
motionärer emellertid att det vore önskvärt
med en utredning eller en överläggning,
där medicinalstyrelsen och
folktandvårdens huvudmän samt de som
har ansvar för undervisningen skulle
få vara med och diskutera frågorna. Därigenom
skulle planeringen kunna bli
den allra bästa.

Vi vill därför gärna se att det beslut
som fattas i fråga om tandläkarhögskolan
i Umeå inte betraktas som ett principbeslut
som skall gälla jämväl för de
andra högskolorna.

Eftersom riksdagen snart står inför
sin avslutning finns det väl ingen anledning
att yrka bifall till motionerna,
utan jag kan nöja mig med att 4 detta
sammanhang be statsrådet Edenman att
beakta hur viktig denina fråga är för huvudmännen,
om vi över huvud taget
skall kunna komma till rätta med de
problem som folktandvården brottas
med. Om herr statsrådet inte vill ha någon
utredning, föreställer jag mig att
man skulle kunna tillkalla en sakkunniggrupp
för rådplägning vari bl. a. medicinalstyrelsen
och lärare men även huvudmännen
skulle kunna ingå. Jag förutsätter
att en sådan åtgärd inte behöver
fördröja utbyggnaden i något avseende.

Herr talman! Jag vet att talmannen
såsom ordförande i Landstingsförbundet
är mycket intresserad av denna fråga
och har framfört sina synpunkter. I nuvarande
situation tror jag trots allt att
vi måste nöja oss med en vädjan till
herr statsrådet, och om jag inte tar miste
kommer statsrådet att med uppmärksamhet
följa denna fråga och beakta de
synpunkter vi i olika sammanhang har
framfört.

Herr talman! Jag ställer inte något yrkande,
men jag framför en vädjan som

202 Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

ökad utbildning ar tandläkare m. m.

jag hoppas skall kunna få samma verkan
som den vi avsett med motionen.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
måndagen den 28 innevarande
maj.

§ 11

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att första lagutskottets utlåtande
nr 40 skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på kammarens
föredragningslista för måndagen
den 28 innevarande maj.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i anslutning härtill
väckta motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitet och
högskolor m. m.;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
allmänna riktlinjer och utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till bidrag till handelshamnar och
farleder jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till byggande av fiskehamnar.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.48.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI» ESSELTE. STHLM St

203114