Fredagen den 24 november (Riksdagens protokoll 1961:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 32

ANDRA KAMMAREN

1961

24—29 november

Debatter m. m.

Fredagen den 24 november

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Kellgren ang. Storstockholms arbetsmarknad, m. m........ 3

herr Wiklund i Stockholm ang. personalrekryteringen inom den statliga
sektorn av arbetsmarknaden.......................... 6

Svar på fråga av herr Elmwall ang. traktortransporter inom skogsbruket
...................................................

Svar på interpellation av herr Carlsson i Huskvarna ang. rabatterade

järnvägsresor för folkpensionärer m. fl....................... 16

Interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot tobaksrökningen---- 19

herr Elmwall ang. underlättande av bostadsanskaffningen för skogsarbetare
............................................. 1^

Tisdagen den 28 november

Svar på interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. utlandssvenskarnas
rösträtt ......................................... 22

Interpellationer av:

herr Grebäck ang. medel för vissa vägprojekt i skärgården....... 24

herr Eriksson i Bäckmora ang. ytterligare medel till fiskerilånefonden 25
fröken Elmén ang. skärpning av straffpåföljden för olaga rusdrycksförsäljning.
........................................... 26

Onsdagen den 29 november

Ändring i kommunala vallagen m. m.......................... 27

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa............. 29

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning......... 35

Rätt för hemvärnsbefäl att i visst fall använda militär nedsättnings biljett.

................................................

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna av enhetssko lans

klass 9 ............................................ 4g

Ändringar i hushållningssällskapens organisation, m. m........... 52

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 29 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, om ändring i kommunala vallagen
m. m............................................ 27

Statsutskottets utlåtande nr 164, ang. bestridande av vissa kostnader
för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa................... 29

— nr 165, om statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforsk ning.

................................................ 35

— nr 166, om rätt för hem värnsbefäl att i visst fall använda militär

nedsättningsbiljett...................................... 46

— nr 167, om utredning rörande internatskolorna............... 48

— nr 168, om kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna

av enhetsskolans klass 9................................. 48

— nr 169, om möjlighet för lärare på lågstadiet att få sin utbildning

förlagd till lärarhögskolan i Stockholm...................... 51

— nr 170, ang. avvägningen mellan vatten- och värmekraft samt om

behandlingen av större frågor om utbyggnad av vattenkraft .... 51

— nr 171, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
............................................ 54

— nr 172, ang. nedsättning av viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m........................... 54

— nr 173, om statsanslag till flyttningsersättning åt folk- och små skollärare

m. 11........................................ 54

— nr 174, om en allmän översyn av statsförvaltningen i syfte att ernå
förenklingar och kostnadsbesparingar, m. m............... 51

— nr 175, om tillsättande av en parlamentarisk kommitté för kontroll
av den statliga verksamhetens effektivitet............... 51

Bevillningsutskottets betänkande nr 75, ang. ändring i förordningen om

skatt å vissa pälsvaror.................................. 54

— nr 76, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Thailand för

undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst 51
och förmögenhet...........................

Lagutskottens memorial nr 1, ang. av lagutskotten vidtagen ändring

i de allmänna grunderna för ärendenas fördelning mellan lagutskotten 5 2

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan samt om lagstiftning ang.
luftföroreningar........................................ 52

— nr 67, om höjning av maximihastigheten för vissa tunga fordon 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. upprustning av forskningen

och den högre utbildningen på skogsbrukets område........... 52

■—'' nr 39, ang. vissa ändringar i hushållningssällskapens organisation,

m. m................................................ 52

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

Fredagen den 24 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. Storstockholms
arbetsmarknad, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Kellgren frågat mig

1. om jag är av uppfattningen att en
utredning som belyser de speciella förhållanden
som påverkar Storstockholms
arbetsmarknad kan vara av intresse och
om jag är villig att ta initiativ till en
sådan och

2. om det redan i dag finns exempel
på hur staten för sina anställdas del i
Storstockholm i fråga om löne- och arbetsvillkoren
tar speciella hänsyn till
storstadsmarknaden och den där rådande
starka konkurrensen om arbetskraften.

I och för sig skulle det väl kunna vara
av intresse att få olika förhållanden på
arbetsmarknaden inom Storstockholm
närmare belysta, särskilt i nu rådande
läge av full eller kanske på vissa områden
överfull sysselsättning. Om jag
läser interpellationen rätt är det emellertid
inte en allmän kartläggning av
förhållandena herr Kellgren önskar
utan en undersökning, som på ett eller
annat sätt — hur framgår inte klart av
interpellationen — tar sikte på lönesättningsfrågorna.
Med eu sådan målsättning
anser jag mig mot bakgrunden
av regeringens vid skilda tillfällen
gjorda uttalanden om arbetsmarknads -

parternas frihet i lönesättningsfrågor ej
böra ta initiativ till en utredning som
den av herr Kellgren åsyftade.

Med anledning av interpellantens
andra fråga får jag endast framhålla
att vi numera på den statliga sidan
kommit fram till ett förhandlingsförfarande,
som i allt väsentligt ansluter
till förhandlingsordningen på den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden. Vid
dessa förhandlingar prövas givetvis på
arbetsgivarsidan olika åtgärder, som
kan vara ägnade att främja en god personalrekrytering
till statstjänsten.

Vidare anförde:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att på övligt
sätt få framföra mitt tack till civilministern
för svaret på min interpellation.

Svaret är mycket kort. Detta är ofta
en fördel, särskilt när det gäller att
uttrycka någonting klart och koncist.
Men i många fall kan ett kort svar vara
en nackdel, i synnerhet om det har
råkat komma med missuppfattningar
och felaktigheter i detsamma. På min
första fråga, huruvida civilministern
är beredd att ta initiativ till en utredning,
som belyser de speciella förhållanden
som påverkar Storstockholms
arbetsmarknad, har jag fått det svaret
att civilministern i och för sig är intresserad
av att få olika förhållanden
på Storstockholms arbetsmarknad närmare
belysta, men statsrådet vill ändå
inte medverka till en dylik utredning,
därför att detta skulle kunna påverka
arbetsmarknadsparternas frihet i lönesättningsfrågor.

Som jag ser saken måste denna stats -

Nr 32

Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. Storstockholms arbetsmarknad, m. m.

rådets motivering vara ganska befängd
—• om uttrycket tillätes. Vad har en
objektiv utredning om Storstockholms
arbetsmarknad för inverkan på arbetsmarknadsparternas
frihet i det fallet?
Finns det över huvud taget något samband
där? Kan en sådan utredning upphäva
parternas rätt att träffa avtal eller
att diskutera sina frågor för att komma
fram till de beslut man önskar?
Eller är det bara detta faktum att det
utbetalas lön till arbetstagare i Storstockholm
som hindrar att man utreder
dessa frågor?

Enligt min mening är det i Storstockholm
framför allt tre grupper, som har
mycket stort intresse av en utredning
om dessa ting. Den första är de anställda,
dels de som redan är bosatta
i Storstockholm och dels de som överväger
att flytta hit. Och det är stora
grupper. De som framför allt påverkas
av arbetsmarknadsförhållandena i Storstockholm
är de tjänstemän hos stat
och kommun som finns här samt de
arbetare som har staten som arbetsgivare.
Den gruppen uppgår till ett par
hundra tusen personer. Det är givet att
dessa människor vill veta hur det ligger
till på bostadsmarknaden, hur höga levnadskostnaderna
är, hurudana karriärmöjligheterna
kan bedömas vara och
hur det över huvud taget ser ut på arbetsmarknaden
här i staden. Och de
som vill flytta hit har givetvis ännu
större intresse av att få klarhet i dessa
frågor. En utredning därom är därför
redan ur informationssynpunkt mycket
befogad.

Den andra stora gruppen är företagarna-arbetsgivarna,
dit jag även räknar
stat ocli kommun. Även de har ett
mycket stort intresse av att veta hurudana
löne- och arbetsvillkoren är i
Storstockholm jämfört med förhållandena
på andra orter, hur det är med
frånvarofrekvensen och stabiliteten i de
anställdas arbetsinsatser, hur höga
tomtkostnaderna är och hurudant kostnadsläget
är i Storstockholm.

Allt detta hör till en storstads arbetsmarknadsproblematik.
Och allmänheten
har som servicetagare intresse av att
dessa frågor blir utredda, särskilt när
det gäller servicen från televerket, posten,
SJ etc. Om jag är bosatt i Storstockholm,
kan jag också önska att ta
hit mina föräldrar. Men då är problemet,
om de kan beredas den sjukhusoch
annan vård, som eventuellt kan
bli nödvändig. Finns det sådana möjligheter
i Storstockholm? Kan man anta
att samhällets service räcker till i sådana
fall? Det är sådana frågor allmänheten
vill ha svar på och har god anledning
att vara intresserad av.

Nu kanske civilministern säger att
dessa frågor är av en sådan räckvidd
att de inte ligger inom hans område.
Men förhåller det sig egentligen så?
Enligt grundlagen skall ämbetsverken
samarbeta med varandra, och det kan
ju inte vara obefogat att önska att departementen
här skall samarbeta med
varandra och att civilministern tar initiativ
till en sådan utredning. Dyrortsfrågorna
ligger ju inom civilministerns
arbetsområde, och det vore av stor betydelse
om man redan nu försökte undersöka
kostnadsutvecklingen i Storstockholmsområdet.

Den andra frågan jag har ställt gäller
huruvida det redan i dag finns
exempel på hur staten för sina anställdas
del i fråga om löne- och arbetsvillkoren
tar speciell hänsyn till storstadsmarknaden
och den där rådande starka
konkurrensen om arbetskraften. Jag
vet egentligen inte riktigt hur jag skall
tolka det svar jag erhållit på den frågan.
Antingen kan jag tolka det som en
självklarhet intill banalitet eller också
som en kanske inte helt korrekt upplysning.
Här säger nämligen herr statsrådet
som svar, att man »numera på
den statliga sidan kommit fram till ett
förhandlingsförfarande, som i allt väsentligt
ansluter till förhandlingsordningen
på den enskilda sektorn av arbetsmarknaden».
Är det inte så att av -

Fredagen den 24 november 19G1

Nr 32

Svar på interpellation ang. Storstockholms arbetsmarknad, m. m.

talet för statens anställda är ett riksavtal
med fixerade normallöner och att
man har mycket små möjligheter — om
några möjligheter alls — att göra lokala
avvikelser? Men på den privata
sidan är det vanligaste systemet, om
jag är väl underrättad, minimilöneavtal
av rikskaraktär, där man med hänsyn
till de lokala arbetsmarknadsförhållandena
just kan åstadkomma olika lokala
justeringar.

I svaret sägs att man givetvis på arbetsgivarsidan
prövar »olika åtgärder,
som kan vara ägnade att främja en god
personalrekrytering till statstjänsten»,
och jag får väl i och för sig vara nöjd
med detta fromma uttalande. Men jag
är ändå inte helt tillfredsställd. Vad jag
och den stora allmänheten önskar veta
är just vad staten gör i fråga om löneoch
anställningsvillkoren för sina anställda
för att kunna hävda sig på storstadsmarknaden.
Finns det eller finns
det inte exempel på den saken? Det
måste givetvis finnas en rad olika exempel
därpå.

Nu kanske civilministern invänder
att det är förhandlingsparternas sak att
lämna upplysningar om detta. I och
för sig kan det vara riktigt, men avtalsparternas
uppgift är just att träffa
avtal. Allmänheten och allmänhetens
valda ombud i denna kammare har också
rätt att kräva och erhålla information
om dessa ting.

Jag skall bara ta ett exempel som
jag tycker är ganska belysande och intressant.
I ett radioprogram den 3 november,
som hette »Rent ut sagt» var
det en kvinnlig anställd i televerket
som frågaue huruvida man kunde ha
13 dagars arbetsvecka i statlig tjänst
i telestyrelsen. Det visade sig att det
fanns 13 dagars arbetsvecka, och i svaret
upplyste personalbyråchefen att
man tyvärr har trampat vid sidan av
arbetarskyddslagens bestämmelser, och
det är naturligtvis inte bra. Lagens föreskrifter
måste följas. Men, fortsatte
byråchefen, när vi har fått uppmärk -

samheten på hur tjänstgöringen varit
ordnad i det här fallet har vi sett till
att det blivit en ändring så att arbetarskyddslagens
föreskrifter verkligen
blir uppfyllda.

Man kan ställa frågan: Finns det fler
exempel av detta slag, som kan hindra
en lämplig rekrytering till statens olika
serviceföretag? Det är ett konsumentintresse
att å denna fråga besvarad,
ty detta är inte bara arbetsmarknadsparternas
sak utan det är också allmänhetens
sak. Det finns här konsumentintressen
inom sjukvården, posten, statens
järnvägar, telestyrelsen och givetvis
också inom förvaltningen. Vi måste
såsom samhällsmedborgare ha garanti
för att all den service som skall lämnas
oss blir tillräckligt väl utförd, så
att vi blir tillfredsställda.

Herr talman! Det kanske har framgått
av vad jag sagt att jag inte är särskilt
belåten med svaret — dels med
detta att civilministern undervärderar
behovet och önskvärdheten av en utredning
som belyser just storstadens arbetsmarknadsförhållanden,
dels med att
herr statsrådet inte passar på tillfället
att informera allmänheten och riksdagen
om hur staten nu söker på olika
sätt lösa de många svåra uppgifter som
staten såsom arbetsgivare och företagare
här har. Jag hoppas ändå att interpellationen
skall ha medverkat till
att uppmärksamheten riktas på de svåra
uppgifter staten såsom arbetsgivare
har sig förelagda.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Kellgren var inte
nöjd med det svar jag givit honom. Han
begynte med en karakteristik av svaret,
där han sade att det byggde på missuppfattningar
och felaktigheter. Ja, det
är ju möjligt ■— jag vill inte förneka
att så kan vara fallet. Men om detta
är förhållandet har det ett oskiljaktigt
samband med interpellationens utformning,
ty såsom herr Kellgren skrivit

6 Nr 32 Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

sin interpellation har jag ur densamma
inte kunnat utläsa annat än det som
återkommit i svaret. Om herr Kellgren
med sin interpellation åsyftar en utredning
angående arbetsmarknadsförhållanden,
bostadsförhållanden, kommunikationsfrågor
m. m. sådant inom Storstockholm,
borde han klarare ha markerat
att det var just dessa frågor han
var intresserad av. Den omständigheten
att han i så fall riktat interpellationen
till fel statsråd kunde ha rättats till —■
dessa ting sorterar ju helt under socialdepartementet,
som har arbetsmarknadsfrågorna
om hand.

Jag har faktiskt uppfattat interpellationen
så, att herr Kellgren avsåg andra
spörsmål i detta sammanhang, vilka sorterar
under mig, och i det avseendet
tycker jag att jag givit ett tillfredsställande
svar, då jag hänvisar till att vi
tillsammans med organisationerna diskuterar
dessa speciella lönefrågor. Det
är alldeles uppenbart att marknadslöneutvecklingen
och sådant inte är något
som ligger helt vid sidan av våra diskussioner,
utan detta kommer givetvis
också med i blickfånget — lika naturligt
som det är att jag ur statens synpunkt
bedömer de lönefrågor vi har
för att på den vägen kunna få en hygglig
rekrytering. I nästa interpellationssvar
som jag skall ge, kommer jag att
närmare utveckla den delen av frågeställningen.

Alltså, herr talman! Herr Kellgren har
väl sig själv att skylla. Han borde ha
utformat interpellationen så, att det
varit lättare för mig att ur densamma
utläsa vad han avsåg att fråga mig om.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det påpekande som civilministern
nu gör är väl av den art,
att jag kan säga att vi befinner oss i
samma fördömelse, ty jag kan inte
tänka mig att två frågor kan vara klarare
uttryckta än dem jag ställt till civilministern.
Den första frågan var hu -

ruvida han är beredd att ta initiativ
till en utredning som belyser de speciella
förhållanden, som påverkar Storstockholms
arbetsmarknad. Givetvis
vände jag mig då till civilministern, ty
det är just för Storstockholms arbetsmarknad
som det på en rad olika områden
har aktualiserats frågor som fordrar
en utredning. Jag tänker på posten,
televerket, sjukhusväsendet.

Den andra frågan är väl ändå klarare:
Finns det redan i dag exempel
på hur staten för sina anställdas del
i Storstockholm i fråga om löne- och
arbetsvillkoren tar speciella hänsyn till
storstadsmarknaden och den där rådande
starka konkurrensen om arbetskraften? Vad

jag begärde var bara några exempel,
men inte ens några sådana har
jag erhållit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen
inom den statliga sektorn
av arbetsmarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Wiklund i Stockholm
frågat mig om jag ämnar vidtaga åtgärder
— genom ändring eller ändrad
tillämpning av i interpellationen berörd
eller andra delar av Saar eller på annat
sätt — för att minska stelheten i
det statliga lönesystemet i syfte att
åstadkomma en kvantitativt och kvalitativt
förbättrad rekrytering av befattningar
på olika områden av den statliga
sektorn på arbetsmarknaden.

I motiveringen till sin fråga framhåller
herr Wiklund, att rekryteringen av
personal till statliga företag, myndigheter
och institutioner under senare år
har — särskilt på vissa områden — vi -

Fredagen den 24 november 1961 Nr 32

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

sat sig förbunden med betydande svårigheter
med efter hand besvärande
personalbrist som följd. Ej minst har
detta gällt vårdpersonal av olika slag.
Även inom vissa andra delar av den
statliga sektorn på arbetsmarknaden är
personalrekryteringen emellertid enligt
herr Wiklunds mening i hög grad otillfredsställande.
Detta gäller bl. a. skrivpersonal
av olika slag.

Herr Wiklund framhåller att orsakerna
till dessa rekryteringssvårigheter
självfallet är många, en av dem bristen
på tillräcklig stimulans av intresset
hos den redan anställda personalen
för de med olika befattningar förenade
arbetsuppgifterna. Vidare är enligt herr
Wiklund stelheten i de statliga avlöningsbestämmelserna
ett allt påtagligare
och allt oftare påtalat hinder för en
bättre personalrekrytering i den hårdnande
konkurrensen om arbetskraften.
Stelheten i det statliga lönesystemet
över huvud taget, t. ex. då det gäller
meritvärdering av utbildning eller
tjänst utomlands, försvårar enligt herr
Wiklunds uppfattning rekryteringen av
statlig personal och är ett problem, som
med nuvarande rörlighet på arbetsmarknaden
uppenbarligen måste ägnas
ökad uppmärksamhet från statsmakternas
sida.

För egen del vill jag till en början
erinra herr Wiklund om att jag i våras
inom civildepartementet tillkallade
en särskild beredning, i vilken bl. a.
ingår företrädare för statstjänstemännens
huvudorganisationer, med uppdrag
att verkställa en översyn av den av staten
bedrivna personalutbildningen m. m.
I direktiven för denna beredning har
jag särskilt framhållit, att de sociala
förmånerna vid anställning i statstjänst,
å ena sidan, och i annan anställning,
å den andra, numera utjämnats i sådan
grad, att för den enskilde arbetstagaren
lönens höjd mera markerat än
tidigare är utslagsgivande när möjlighet
till val föreligger mellan anställning

hos staten eller hos annan arbetsgivare.
Till följd härav måste framgent ökad
vikt fästas vid att staten ej erbjuder
sämre möjligheter än andra arbetsgivare
för personalen till sådan vidareutbildning
eller specialutbildning, som
utgör förutsättning för befordran till
mer kvalificerade poster. Jag har vidare
i direktiven framhållit, att det under
de senare åren även på andra områden
än inom den egentliga utbildningsverksamheten
väckts åtskilliga förslag
till personalpolitiska åtgärder, avsedda
att underlätta och förbättra den
statliga personalrekryteringen, att göra
personalen bättre skickad för sina
tjänståligganden samt att öka personalens
trivsel i arbetet. Med hänsyn till
omfattningen av beredningens uppdrag
har det ej varit möjligt att på sist angivna
område ålägga beredningen särskilda
utredningsuppgifter. Beredningen
har emellertid anmodats att under arbetets
gång i möjlig utsträckning ha sin
uppmärksamhet fäst vid hithörande frågeställningar
samt att i förekommande
fall anmäla föreliggande behov av försöksverksamhet,
specialundersökningar
eller dylikt.

Vad vårdpersonalen beträffar är det
ju så, att denna personal till övervägande
del än anställd inom kommunal
eller statlig verksamhet. På detta område
har under senare år, i flera fall
så sent som 1961, bestämmelser meddelats,
som i lönehiinseende underlättar
en övergång från kommunal till statlig
tjänst. Generella bestämmelser om
tillgodoräkning av kommunal anställning
i samma karriär har sålunda utfärdats
för sjukhusläkare inom kroppsoch
mentalsjukvård samt vissa läkare
vid laboratorier, för sjuksköterskor,
översköterskor, överskötare, instruktionssköterskor
och barnmorskor inom
den statliga verksamheten över lag samt
för sjukvårdsbiträden, undersköterskor,
barnsköterskor, kokerskor, ekonomibiträden
in. fl. liknande grupper likale -

8 Nr 32 Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

des inom den statliga verksamheten
över lag. Härjämte finns bestämmelser
om motsvarande tillgodoräkning inom
vissa reglerade befordringsgångar, såsom
för laboratoriebiträden, institutionsbiträden,
fotobiträden och sjukgymnaster.

Vad angår skriv- och kontorspersonal
i reglerad befordringsgång vill jag
endast erinra om att så sent som 1960
ändring skedde av bestämmelserna om
tillgodoräkning av utomstatlig anställning
i syfte att motverka rekryteringssvårigheterna,
där sådana föreligger.

Såsom ytterligare åtgärder i rekryteringsfrämjande
syfte vill jag erinra
herr Wiklund om de möjligheter till
kontraktsanställning, särskilt av teknikerpersonal,
som numera föreligger,
samt att efter förhandlingarna i våras
för tekniker av olika kategorier övergång
skett till ett högstlönegradssystem
i fråga om rekryteringspersonalen för
att möjliggöra för myndigheterna att'' i
de individuella fallen beakta tidigare
anställningar, särskilt utbildning och
marknadslöneläget på orten.

Åtskilliga enskilda beslut om tillgodoräkning
av utomstatlig anställning o. s.v.
i löneklasshänseende har också under
de senare åren fattats av regeringen
med stöd av 24 och 25 §§ Saar. Herr
Wiklund är hjärtligt välkommen att ta
del av dessa beslut.

Vad angår tillgodoräkning i olika
hänseenden av tjänstgöring utomlands
får jag erinra om att administrationsutredningen
för biståndet till utvecklingsländerna
i juni i år avgivit betänkande
om expertrekrytering och stipendiatmottagning
(SOU 1961:50). I
detta betänkande har beredningen framlagt
förslag beträffande löne-, pensionsskatte-
och tjänstledighetsvillkor för
svenska experter i utlandet. I proposition
174, som av riksdagen behandlades
i onsdags, har föredragande statsrådet
anmält att dessa frågor kommer
att upptagas till behandling i annan

ordning. Jag är inte beredd att nu diskutera
om och på vilket sätt på området
redan gällande föreskrifter skall
ändras.

Jag vill självklart inte säga att vi
med de åtgärder jag nu nämnt har gjort
allt som kan och bör göras för att underlätta
rekryteringen till statstjänst på
sådana områden, där reella rekryteringssvårigheter
föreligger. Jag vill
emellertid erinra herr Wiklund om att
vi numera på den statliga sektorn av
arbetsmarknaden kommit fram till ett
förhandlingsförfarande, som i allt väsentligt
ansluter till förhandlingsordningen
inom den enskilda sektorn. Vid
dessa förhandlingar prövas givetvis, såsom
jag nyss sade till herr Kellgren,
på arbetsgivarsidan olika åtgärder, som
kan vara ägnade att främja en god personalrekrytering
till statstjänsten.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört
vill jag svara herr Wiklund, att jag
i den mån på mig ankommer med uppmärksamhet
avser att följa rekryteringsläget
inom statsförvaltningen och verka
för åtgärder, som kan genomföras
för en tillfredsställande rekrytering.

Herr talman! Med detta anser jag
mig ha besvarat herr Wiklunds interpellation.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Också jag skall be att
till civilministern få framföra mitt tack
för interpellationssvaret. Interpellationen
rör en fråga, som kanske inte är
av samma format som den herr Kellgren
tagit upp och inte heller lika
komplicerad men enligt min mening är
den likväl viktig.

Jag hade inte avsett, herr talman, att
ta upp hela frågan om rekryteringen av
den statligt anställda personalen. Eftersom
emellertid herr statsrådet i sitt
svar rätt utförligt berört personalutbildningsberedningens
tillsättande i våras

Fredagen den 24 november 1961 Nr 32

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

och dess uppgifter, vill jag gärna —
som jag gjort redan i interpellationen
— säga att en utveckling i och med
denna berednings tillkomst har påbörjats,
vars väntade positiva effekt på rekryteringen
vi alla avvaktar med största
intresse.

Det är med så mycket större tillfredsställelse
jag konstaterar att detta initiativ
tagits, som jag tillhörde dem som
här i kammaren före beredningens tillkomst
klart uttalade sig till förmån för
en genomgång genom utredning av utbildningsproblemet
vad gäller den lägre
vårdpersonalen på olika vårdområden.
Jag har också under årens lopp
ägnat mycken tid och intresse åt att i
min tjänsteutövning och genom uppdrag
i olika statliga utredningar söka
befrämja tillkomsten av en ordnad utbildningsverksamhet
för anställda och
frivilliga medarbetare inom olika avsnitt
av den offentliga sociala människovärden
liksom åt medverkan i
kursverksamhet för vårdpersonal av olika
kategorier. Jag tror att personalutbildningsberedningen
kan komma att
verka i hög grad befruktande på verksamheten
inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden över huvud taget och
också i fråga om rekryteringen.

Personalutbildningsberedningen har
dock i sina direktiv uttryckligen anvisats
att inte ta upp egentliga lönefrågor.
Min interpellation rörde inte heller
personalutbildningen, personalens
vidareutbildning eller lönefrågorna i
egentlig mening utan ett förhållande i
det statliga lönesystemet, som gör att
folk som skulle vilja gå över från den
enskilda eller den kommunala sektorn
till den statliga åtminstone inte utan
vidare kan räkna med att för löneklassplacering
få tillgodoräkna sig yrkeserfarenhet
inom icke-statlig verksamhet.
Inte ens om dessa erfarenheter är långa
och väl vitsordade, kan de räkna med
att få göra detta annat än i efterhand,
alltså sedan de tillträtt ifrågavarande

tjänst. Så ligger det ju åtminstone i
princip till. Även många speciellt lönesakkunniga
har bestämt hävdat, att
detta vållar hinder för rekryteringen,
särskilt när det, som statsrådet i direktiven
till personalutbildningsberedningen
också uttalat, nu råder brist på
yrkesutbildad personal. Det kan vara
fråga om högst legitima och respektabla
skäl för en övergång från utomstatlig
till statlig tjänst, en kvinnas flyttning
från en del av landet till en annan
t. ex. på grund av äktenskap, genomgång
av utbildning, som ger anledning
till att flytta över från ett yrkesområde
till ett annat, direkt lämnade
råd och anvisningar i samband
med omskolning eller arbetsförmedling,
bättre möjligheter till fritidsstudier på
grund av flyttning från en mindre stad
till en större o. s. v.

Som arbetsledare i statlig tjänst med
en hel del personal att ta ansvar för
har jag många gånger kunnat konstatera
att duktig, kvalificerad och lämplig
personal, som man vid vakanser velat
dra till sig, t. ex. kontorsfolk eller
vårdpersonal på andra områden än
sjukvård, inte kunnat intresseras för
en övergång till statstjänst. I allmänhet
har de nämligen måst konstatera
— det har vitsordats också av löneexpertisen
— att begynnelselönen i den
lönegrad, som är bestämd för den aktuella
statliga tjänsten, är lägre än den
lön vederbörande uppbär i den enskilda
tjänsten och att det är alltför ovisst
att först i efterhand, sedan alltså övergång
skett till den statliga tjänsten, få
frågan om inplacering i högre löneklass
än den som gäller för nytillträdande
i den statliga tjänsten prövad
med hänsyn till yrkeserfarenheter och
meriter i övrigt.

Här gör man jämförelser med många
kommuners smidighet att individuellt
för löneklassplacering tillgodoräkna yrkeserfarenheter
och tjänsteår, t. ex. i
statstjänst, vid anställningen. Det liar

10 Nr 32 Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

ingått så i medvetandet på kommunalt
håll att man måste räkna med detta,
*tt man redan i sina annonser om lediga
befattningar begär besked om sökandens
status för att kunna bilda sig
en uppfattning om de faktiska lönekostnaderna
efter tillgodoräknande i löneklasshänseende
av tidigare tjänstetid
av en eller annan sort.

I det läge som nu råder, med en utjämning
vad gäller med tjänst förbundna
sociala förmåner mellan statlig
tjänst och kommunal och enskild,
är den statliga tjänsten inte längre i och
för sig lika attraktiv som förr. Den som
med något längre tids yrkeserfarenhet
skulle önska övergå till statstjänst och
på grund av storleken av den lön han
har i utomstatlig tjänst av begripliga
skäl inte kan tänkas nöja sig med bottenlönen
i den statstjänst han är intresserad
av, tycker för det första inte
att han först i efterhand bör få besked
om hur löneklassfrågan bedöms
och för det andra att en prövning av
denna fråga i normalfallet ter sig komplicerad
och en smula avskräckande. Den
skall ju i princip ske genom beslut av
Kungl. Maj:t. Slutligen sägs det — och
med rätta — att prövningen av dylika
ärenden sker med ganska stor återhållsamhet,
vilket inte kan vara ägnat
att attrahera den oftast välutbildade och
erfarna arbetskraft, som jag här främst
tänker på.

Civilministern redovisar nu vissa
uppmjukningar av den restriktivitet i
praxis vid tillämpningen av 24 § Saar,
som jag åsyftar i min interpellation.
Uppmjukningen avser i första hand
sjukvårdspersonalen. Det förefaller som
om en sådan anpassning till ett nytt läge
inte skulle kunna ske, förrän brist
på personal på ett visst område, t. ex.
som i detta fall inom sjukvården, uppkommer.
Ser man denna fråga från
rättvisesynpunkt, alltså med hänsyn till
vad väl utbildad och erfaren personal
bör ha i lön —- den må ha meriter från

det statliga eller det icke-statliga området
— kan väl endast det som får
anses vara den rimliga lönen i nuläget
för det arbete det gäller få vara vägledande
för ett mera generellt tillgodoräknande
i löneklasshänseende av tidigare
erfarenheter. Detta bör vara det
avgörande, inte om tjänsten råkar tillhöra
ett område med knapphet på arbetskraft,
såsom t. ex. den statliga sjukvården
eller den statliga skriv- och kontorsverksamheten.

Vad den sistnämnda verksamheten
beträffar, herr talman, är den 1960 införda
ändringen av bestämmelserna om
tillgodoräknande av utomstatlig tjänstetid
tyvärr av mycket begränsad räckvidd.
Den gäller endast den lägsta ickeordinarie
skriv- och kontorspersonalen,
som — enligt medgivande från vederbörande
myndighet — får tillgodoräkna
sig högst hälften av tiden för fullgörande
av icke-statlig tjänst, om denna
pågått minst ett år. Tillgodoräkningen
gäller också såvitt jag förstår bara
inplacering i befordringsgång och icke
inplacering i löneklass.

Som jag sagt gäller denna ändring av
bestämmelserna bara den lägsta skrivoch
kontorspersonalen. Rekryteringen
av t. ex. amanuens-, assistent- och kuratorstjänster
eller av högre skrivtjänster
eller av högre vårdpersonal inom
andra områden än sjukvården är ofta
enligt min uppfattning svår i de fall,
där staten skulle vilja dra till sig folk
med erfarenheter av sådana tjänster
från den enskilda eller kommunala sektorn,
folk som alltså varit med en tid
och fått ett eller flera ålderstillägg. De
vill redan under det första resonemanget
om anställningen ha reda på den faktiska
lönen, alltså inte bara lönegrad
utan också löneklass, men kan inte få
detta.

Vad man skulle önska är en viss förenkling
av prövningen av löneklassärendena
och en prövning i förväg, så att
en aspirant till en sådan tjänst åtmin -

Fredagen den 24 november 1961 Nr 32

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

stone kan få ett snabbt preliminärt besked,
och att det visades en viss generositet
i bedömningen i stil med den
många, kanske de flesta kommuner tilllämpar,
då sådana ärenden handläggs.
Därigenom skulle enligt min uppfattning
rekryteringsläget för statstjänst
kunna bli betydligt bättre.

Kunde det inte, herr statsråd, vara
möjligt att åtminstone finna en smidigare
form än den nuvarande vid prövning
av löneklassplaceringsärendcn i
individuella fall, såsom här avses? Jag
inser nämligen att man alltjämt vid sidan
om generella regler för vissa grupper,
som inom den statliga och den icke-statliga
sektorn har identiska arbetsförhållanden,
t. ex. sjukvårdspersonalen,
också måste lita till en individuell
prövning, eftersom fallen kan vara så
olika. En viss förenkling vore kanske
likväl möjlig.

Jag tar fasta på herr statsrådets villighet
att verka för att främja en tillfredsställande
rekrytering av statliga
befattningar. Jag uttalar, herr talman,
den förhoppningen att det inte skall
dröja länge, innan detta intresse från
civildepartementets sida tar sig konkreta
uttryck i den riktning jag antytt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tycks ha en mycket
olycklig dag i dag. När jag läste herr
Wiklunds interpellation fick jag faktiskt
ett intryck av att han avsåg något mera
än löneklassreglerna, nämligen vissa stimulerande
åtgärder i syfte att öka intresset
hos den redan anställda personalen.
Han tar nämligen också upp dessa
saker i interpcllationen. Han erinrar
dessutom om att man på den övriga arbetsmarknaden
genom olika åtgärder
starkt stimulerar personalens intresse
ocli att staten inte i samma takt vidtar
lika omfattande åtgärder i detta syfte.
Eftersom han i sin interpellation pekar
på dessa förhållanden, må kammarens

ledamöter förlåta mig om jag uppfattar
interpcllationen såsom avseende något
mer än frågan om löneklassreglernas
tillämpning.

Det finns, såsom jag i interpellationssvaret
har redovisat, vissa områden där
vi ger hel tillgodoräkning i löneklasshänseende.
På andra områden tillämpar
vi av personalrekryterande skäl i enskilda
fall paragraferna 24 och 25 i
Saar genom användande av extra löneklasser.
Om jag fattade herr Wiklund
rätt, avsåg inte heller han ett generellt
tillämpande av dessa principer, utan
han använde formuleringen »i enstaka
fall» — och om herr Wiklund är nöjd
härmed, kan jag bara konstatera att
detta redan sker. Skulle man i alltför
stor utsträckning genomföra systemet
att redan från begynnelsen tillämpa
slutlöneklassen, har man dock tagit bort
den stimulans som löneklassreglerna
otvivelaktigt utgör. Dessa är på sitt sätt
en motsvarighet till de inom den enskilda
sektorn tillämpade kollektivavtalsbestämmelser,
som säger att den anställde
efter förtjänst och skicklighet
kan få något större inkomst än enligt
det egentliga avtalet. Man brukar göra
vissa justeringar i timlön m. m. för att
på så sätt premiera dem som varit anställda
en tid. Om nu herr Wiklund
vill ha ett statligt lönesystem, som något
så när anknyter till förhållandena på
den enskilda sektorn, är det inte då att
gå en galen väg, om man tar bort löneklassystemet
genom att omedelbart placera
nyanställda i slutlöneklassen? Om
däremot herr Wiklund avser — och jag
fattade honom så — att i ett begränsat
antal fall medge sådana lönevillkor kan
jag nämna att detta redan sker. Jag förstår
därför inte herr Wiklunds kritik på
denna punkt.

Beträffande det statliga lönesystemet
måste jag säga, att det är ganska lätt
att tala om dess stelhet. Det är så populärt
att göra det, och ju mindre man
känner till det statliga lönesystemet,

12 Nr 32 Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

dess mera tvärsäker är man i sina omdömen
beträffande detta systems stelhet.
Om man emellertid kostar på sig
något studium av de olika arbetsavtal,
som gäller inte bara för statens anställda
utan jämväl för dem på den enskilda
sektorn, kanske bilden blir en annan.
Vi får en liten motsvarighet till
Saar, om vi till exempel buntar samman
alla de kollektivavtal, som finns
på den enskilda sektorn, ty Saar innehåller
bestämmelser för praktiskt taget
samtliga dessa grupper och därutöver
för de tjänster, för vilka staten är ensam
arbetsgivare. Om herr Wiklund sätter
sig ner och tittar på bestämmelserna
i samtliga dessa kollektivavtal och gör
en jämförelse med Saar skall han finna,
att Saar ingalunda är mera stelbent än
de bestämmelser han kan finna i avtalen,
om de fogas samman till en enhet.
Jag tror därför att talet om det statliga
lönesystemets stelhet egentligen bygger
antingen på en strävan till överdrifter
eller på okunnighet i sakfrågan.

Nu är det så att vi på olika områden
med hänsyn till utvecklingen har sökt
att göra bestämmelserna så elastiska
som möjligt. Vi har också, såsom jag
meddelade i interpellationssvaret, sökt
att genom olika åtgärder stimulera den
anställda personalen. Vi har även strävat
efter att animera verksstvrelserna
till att genom olika åtgärder vidga personalrekryteringen
till områden, där
man inte tidigare har visat samma intresse
för statstjänst.

Jag vill erinra om det speciella cirkulär
som utfärdats om de partiellt arbetsföra
och deras problem. Jag vill
vidare erinra om att civildepartementet
har en särskild nämnd, inom vilken
man undersöker möjligheterna att bereda
anställning åt partiellt arbetsföra genom
omflyttningar, omskolning m. m.

Jag vill också erinra om det cirkulär,
som jag lät sända ut, angående
möjligheten att via deltidsanställningar
något lätta på trycket när det gäller per -

sonalrekryteringen samtidigt som man
därmed skulle kunna tillgodose ett faktiskt
behov hos åtskillig, framför allt
kvinnlig arbetskraft, som önskar få deltidstjänst
och på grund av hemförhållanden
etc. inte kan ta heltidstjänst.

Jag vill därutöver erinra om det cirkulär
som utfärdades angående den
äldre arbetskraften, enligt vilket förekomsten
av åldersspärrar inom statsförvaltningen
undersöktes. Jag tror inte,
efter den genomgång som vi därefter
hade, att det finns några åldersspärrar
kvar i statsförvaltningen.

Detta är tre avsnitt, som har varit
livligt diskuterade i den arbetsmarknadspolitiska
debatten och där man har
förväntat sig åtgärder. Åtgärder har
också vidtagits för att efter måttet av
vår förmåga tillgodose berättigade behov
och önskningar hos dem, som söker
tjänst hos staten.

Sedan några år tillbaka pågår en betydande
aktivisering av företagsnämndernas
verksamhet. Vi anordnar varje år
flera centrala kurser ute i landet, där vi
behandlar olika frågor rörande hur en
företagsnämnds verksamhet bör bedrivas
och så vidare. Det har förekommit
en god aktivitet på det avsnittet. Jag
tror att staten även i det hänseendet
har medverkat till att på ett föredömligt
sätt stimulera verksamheten.

Vi koncentrerar oss nu på vad vi kallar
personalhushållning, d. v. s. man
skall inte utnyttja mer kvalificerad personal
än som verkligen behövs för de
olika arbetsuppgifterna. Det är vidare
den reella ej den formella kompetensen
som skall vara avgörande. Medlet
för denna personalhushållning är utbildning.

Jag vill erinra om att vi för närvarande
håller en tredje kanslistkurs. Det
betyder att vi snart gett bortåt ett
hundratal befattningshavare mera kvalificerade
och för dem själva säkerligen
också mera stimulerande arbetsuppgifter.
Vi har redan på förslag av utbild -

Fredagen den 24 november 1961 Nr 32

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

ningsberedningen haft den första bitriideskursen.
Det gäller introduktion i
statstjänst, så att dessa biträden skall
få en annan och bättre kontakt med den
nya arbetsplatsen än man förr fick, när
man började sin anställning. Det föreligger
förslag beträffande amanuenserna,
och det arbetas också för högre
chefers vidareutbildning. Dessutom har
man en speciell delegation, som sysslar
med viss del av vårdpersonalens utbildningsfrågor.

Jag har med detta bara velat peka på
att det rör sig på ett ganska vitt fält,
och jag knyter själv stora förhoppningar
till den verksamhet som utbildningsberedningen
bedriver. Jag tror att vi
dels genom dylika åtgärder och dels vid
kontakt med organisationerna genom
förhandlingar etc. skall kunna skapa sådana
förhållanden, att det verkar stimulerande
att inneha statstjänst. Men ärligt
talat har jag också sett, att man på
vissa håll speciellt har intresserat sig
för statstjänstemannens lönefrågor. Jag
har läst vissa cirkulärledare och frågat
mig: Är det statstjänstemännen eller är
det 1962 års val som ligger i blickfånget? Herr

KELLGREN (s):

Herr talman! I dessa utbildningsfrågor
har jag några synpunkter, eftersom
jag har en viss erfarenhet från ett stort
ämbetsverk med underlydande länsorganisation
och i någon män medverkat
i utbildningsverksamheten. Först
skulle jag då vilja ge civilministern en
eloge för att han har tagit upp dessa
personalutbildningsfrågor och för att
vi har fått cn personalutbildningsbcredning.
Det är något nvtt som håller
på att ske på detta område och man vill
önska att här verkligen skall hända
mycket och hända snabbt.

Om man närmare studerar uppgiftens
storlek, visar det sig att den i själva
verket är gigantisk. Man kan räkna
med att utbildningsbehovet ungefär

motsvarar 10—20 procent av tjänstemännens
sammanlagda arbetstid. Det
innebär att man på ett helt annat sätt
måste angripa dessa problem. Statsrådet
omnämner utbildningen av 100
kanslister, utbildningen av biträdespersonal,
amanuenser och vårdpersonal,
men i själva verket gäller det här att
få stora och tillräckliga anslag till de
olika ämbetsverken och förvaltningarna,,
så att dessa själva kan ge denna utbildning
i stor och tillräcklig skala. Denna
personalutbildningsberedning skall enligt
mitt sätt att se i första hand koncentrera
sig på att få fram utbildare,
vilka skall kunna tjänstgöra inom de
olika ämbetsverken och förvaltningarna.
Man kan då räkna med att snabbare
uppnå resultat. Om personalutbildningsberedningen
själv skall organisera
och meddela utbildningen för hela
statsförvaltningen, kommer det att ta
inte decennier utan sekler innan utbildningsprogrammet
blivit fullföljt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Till min vän herr Kellgren
vill jag bara säga att det i denna
fråga finns ett både och. För de större
verken utgår ju anslag till utbildningen.
De små verkens personal har vi tagit
hand om, men jag förutsätter att man
även i framtiden skall ha ett både och
när det gäller utbildningen. Jag räknar
givetvis också med att riksdagen skall
vara vänlig att bevilja de medel som
behövs för en rationell utbildningsverksamhet.
I anslutning till vad herr Kellgren
sade angående utbildningen av lärare
för denna verksamhet kan jag nämna
att utbildningsberedningen bland
alla andra problem som man där sysslar
med även har sin uppmärksamhet
fäst på denna fråga.

Herr WIKI.UND i Stockholm (fp):

Herr talman! Om en interpellant får
upplysningar och redovisningar för

Nr 32

Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. personalrekryteringen inom den statliga sektorn av
arbetsmarknaden

spörsmål, som han berört i motiveringen
för en interpellation, har han ju
ingen anledning att vara ledsen för det
utan hör väl endast uttrycka sin uppskattning,
vilket jag också har gjort i
mitt första anförande. Jag vill gärna
utvidga min tillfredställelse till att omfatta
den lista på rekryteringsbefrämjande
åtgärder, som civilministern föredrog
i sitt andra inlägg i denna debatt.
Allt detta är i och för sig mycket lovvärt.

Som herr Kellgren sade är bland de
åtgärder, som sålunda vidtagits, tillsättandet
av personalutbildningsberedningen
den kanske allra viktigaste. Statsrådet,
säger att det verkligen sker en
individuell prövning av det spörsmål,
som jag berörde i min fråga. Det går
väl knappast att missta sig om vad jag
beträffande denna prövning önskade få
svar på, ty frågan står ju tydligt angiven
i slutet av min interpellation. Jag medger
givetvis, att en sådan prövning sker
i många idividuella fall. Det är bara
det, att denna prövning enligt min mening
borde kunna ske enklare, med större
generositet och dessutom på något
sätt på förhand — jag menar inte att
med nödvändighet en bindande utfästelse
beträffande löneklass skulle kunna
lämnas i förväg men att den som
är intresserad av att övergå från enskild
eller kommunal tjänst till statstjänst
dock skulle kunna få ett slags
preliminärt och snabbt besked. Att detta
är ett inte oviktigt problem har jag
många konkreta exempel på.

Det vore alltså angeläget att få till
stånd en mjukare och smidigare ordning
i detta hänseende.

Man kan naturligtvis som statsrådet
gjorde göra en jämförelse mellan kollektivavtalssystemet
och det statliga lönesystemet.
Skillnaden är bara den att
det statliga lönesystemet är relativt stabilt
år från år, under det att kollektivavtalssystemet
blir föremål för omprövning
från tid till annan, varvid det till

sitt innehåll ändras och anpassas med
hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden.
Jag har inte heller enbart gjort
jämförelser mellan det statliga lönesystemet
och löneförhållandena på den
enskilda sektorn av arbetsmarknaden
utan jag har också hänvisat till motsvarande
förhållanden i kommunal
tjänst. T. o. m. de stora kommunerna
visar här en större smidighet vid bedömningen
av de fall jag tänker på,
nämligen inplaceringen i löneklass. Det
är enligt min mening föredömligt, och
jag tycker att man skulle kunna få till
stånd en likartad ordning på det statliga
området.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag är ledsen om jag
trots allt har litet svårt att förstå herr
Wiklunds kritik beträffande tillämpningen
av löneklassreglerna. Jag nödgas
konstatera att den utvidgning som
han gjort av sin önskelista om förhandsprövning
redan tillämpas i vissa fall.
Det har nämligen förekommit fall då
förfrågan i förväg gjorts, om man på
grund av särskilt angivna omständigheter
är beredd att tillämpa generösare
löneklassregler. I vissa fall har vi gått
med på det, i andra fall har vi naturligt
nog sagt nej. Det måste ske en prövning,
om ifrågavarande tjänsteman har
sådan betydelse att det är motiverat
med särskilda åtgärder eller ej, alltså
även på detta avsnitt.

Emellertid tror jag att herr Wiklund
bör ta ställning till vad han verkligen
åsyftar. Om han avser en tillämpning
av de särskilda löneklassreglerna i viss
begränsad omfattning, förekommer den
redan. Vill han däremot att detta skall
ske generellt, måste jag säga att vi
inte kan gå med på det.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

§ 4

Svar på fråga ang. traktortransporter
inom skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig, om jag är beredd att medverka
till allmän dispens från bestämmelserna
om tillstånd till yrkesmässig
trafik i fråga om traktortransporter i
skogsbruket under den förestående
skogsdrivningssäsongen.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

I sitt av 1960 års höstriksdag godkända
utlåtande nr 55 behandlade andra
lagutskottet bl. a. två motioner, i vilka
yrkades att från 1940 års yrkestrafikförordnings
bestämmelser skulle undantas
transporter inom skogsbruket,
som av jordbrukare eller maskinhållare
utförs med jordbrukstraktorer eller
dragbilar. Utskottet fann, att frågan om
ett dylikt undantag borde kunna ges
en positiv lösning, men sade sig vara
medvetet om att en omprövning av
bl. a. gällande regler för fordonsbeskattning
kunde visa sig nödvändig i detta
sammanhang. 1953 års trafikutredning
väntades i sitt då förebådande betänkande
komma att behandla det förevarande
spörsmålet.

Två motioner till 1961 års vårriksdag,
i vilka enahanda yrkanden som
tidigare framställdes, föranledde — sedan
andra lagutskottet hänvisat till sitt
nyssnämnda utlåtande — inte någon
riksdagens åtgärd.

Trafikutredningen har också i sitt i
våras avgivna betänkande, vars remissbehandling
i dagarna har avslutats, behandlat
frågan om de yrkesmässiga
skogstransporterna med traktortåg. Utredningen
har föreslagit att dessa transporter
skall helt friges, under förutsättning
att en — tillsvidare provisorisk
-— beskattning av traktorer i yrkesmässig
trafik införs och att besiktning av

traktorsläpvagnar, som används i sådan
trafik, blir obligatorisk. Den fråga
det här gäller är av sådan art, att
den bör underställas riksdagen. 2 § yrkestrafikförordningen
inrymmer visserligen
befogenhet för Kungl. Maj:t
att, därest beträffande viss yrkesmässig
trafik undantag i särskilt hänseende
från yrkestrafikförordningen visas
vara påkallat, meddela bestämmelser
därom. Men jag anser mig inte enbart
med stöd härav och sålunda utan att
riksdagen hörts kunna förorda att
Kungl. Maj:ts beslut träffas i en så väsentlig
fråga på yrkestrafikregleringens
område som den förevarande.

Som jag nyss nämnde bär remissbehandlingen
av trafikutredningens betänkande
nyligen avslutats. Bearbetningen
av det mycket omfattande remissmaterialet
tar sedan sin tid, och
jag är inte nu beredd att göra några
uttalanden om de åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida, som trafikutredningens betänkande
kan föranleda.

Jag vill emellertid till slut som en
upplysning meddela, att sedan Kungl.
Maj:t genoin ett beslut i september 1957
till trafiktillståndsmyndigheterna för
kännedom överlämnat ett yttrande,
vari trafikutredningen såsom ett provisorium
förordat att en mera liberal
praxis skulle tillämpas vid utfärdande
av trafiktillstånd för traktortransporter
i skogsbruket, så kan i regel en jordbrukare
utan andra formaliteter än en
ansökan till länsstyrelsen snabbt få s. k.
sexmånaderstillstånd att utföra sådana
traktortransporter i skogsbruket, som
inte lämpligen kan utföras med lastbil.
Något remissförfarande sker då inte,
och krav på att traktorföraren skall ha
trafikkort uppställs inte heller.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för svaret
på min fråga. Jag hade kanske
hoppats, att statsrådet som den prak -

Nr 32

Fredagen den 24 november 1961

Svar på interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer m. fl.

fiske och resolute man han visat sig
vara skulle ha kunnat finna någon väg
att lätta på bestämmelserna i denna fråga,
innan den behandlades av regering
och riksdag. Nu säger statsrådet att detta
inte är möjligt, riksdagen måste höras,
och då får man naturligtvis böja
sig härför och tacka för ett klart och
rejält besked.

I och med att hästarna försvinner
från jordbruket, måste traktorerna ersätta
dem även när det gäller skogskörningar.
Traktorerna kommer således
mer och mer att användas för skogskörslor.
Av vägtrafikutredningen framgår,
att det för närvarande finns ungefär
180 000 med gummihjul utrustade
traktorer, som användes i jordbruket
och som givetvis är användbara även
i skogsbruket. Men antalet begärda trafiktillstånd
uppgår endast till cirka 800.
Det förhåller sig nog så, att många inte
är medvetna om att tillstånd erfordras.
Även om länsstyrelserna i allmänhet
meddelar bestämmelser utan restriktioner
-—- jag vet att detta är fallet
— tänker t. ex. en arrendator som
skall utföra skogskörslor åt jordägarna
inte på att det erfordras tillstånd.

Nu är det bara att hoppas att statsrådet
kan få fram förslag så skyndsamt
som möjligt i denna fråga och att bestämmelserna
blir ändrade så att vi
kanske kan slippa de visserligen få
men doek onödiga fall av trassel, som
den nuvarande ordningen medför.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. rabatterade
järnvägsresor för folkpensionärer m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Hus -

kvarna har frågat mig dels när de av
järnvägsstyrelsen i början av 1961 aviserade
permanenta bestämmelserna om
folkpensionärsrabatt på SJ kommer att
föreligga, dels om jag är beredd att
överväga en utvidgning av rabatterna
till vanföra, invalider och blinda.

På den första frågan kan jag svara, att
järnvägsstyrelsen inom kort kommer att
presentera en permanent form av rabatterade
resor för personer i åldersgruppen
67 år och äldre. Den nya rabattformen,
som avses att tillämpas från
början av 1962, bygger på de gynnsamma
erfarenheterna av liknande rabatter,
som på försök medgivits under olika
perioder de senaste åren.

Vad beträffar den andra frågan vill
jag erinra om att järnvägsstyrelsen sedan
1958 års taxereform har vittgående
befogenheter att själv bestämma
taxor och rabatter. Styrelsen måste dock
rätta sig efter de allmäna riktlinjer,
som fastslogs av statsmakterna i samband
med reformen. Enligt dessa riktlinjer
får rabatt beviljas endast om
den är företagsekonomiskt motiverad.
De rabatter, som medgivits folkpensionärerna,
har således grundats på kommersiella
kalkyler och haft till enda
syfte att förbättra SJ:s lönsamhet. Anledningen
till att just folkpensionärerna
medgivits rabatter är att de utgör
en klart avgränsad grupp, som antagits
ha ett stort uppdämt resebehov. Genom
lämpligt avvägda rabatter har man
velat fånga in detta behov och därigenom
utnyttja ledig kapacitet under tider
av året, då järnvägarna har låg belastning.

Järnvägsstyrelsen har måst bedöma
frågan om en utvidgning av rabattsystemet
till andra grupper efter liknande,
rent företagsekonomiska principer. Styrelsen
har därvid funnit, att rabatter
till förmån för de av interpellanten
åsyftade grupperna inte skulle leda till
en i motsvarande grad ökad resebenägenhet
hos dessa grupper och följaktligen
inte heller till en åsyftad förbätt -

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

Svar på interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer m. fl.

ring av lönsamheten för SJ. En sådan
utvidgning på enbart sociala grunder av
rabattsystemet skulle måhända också
framkalla krav från andra kategorier,
som med kanske samma rätt kan åberopa
en låg levnadsstandard. Det kan
befaras att en rad gränsdragningsproblem
skulle uppstå härvid och även att
expediering och kontroll skulle kompliceras.
Av dessa skäl avser järnvägsstyrelsen
för närvarande inte att utsträcka
den planerade rabatten till andra
kategorier än gruppen 67 år och äldre.

Till slut, herr talman, vill jag endast
framhålla att de riktlinjer, som SJ
enligt statsmakternas beslut år 1958
har att tillämpa vid rabattering, kan sägas
ingå som ett led i de samlade strävandena
att söka förbättra SJ:s ekonomi
och minska behovet av driftbidrag.
I enlighet härmed har man avvecklat
en rad rabatter av huvudsakligen social
natur, som inte ansetts böra belasta
statsbaneföretaget eftersom detta
skall drivas efter affärsmässiga principer.

Utvecklingen efter år 1958 ger enligt
min mening icke anledning att nu
gå i författning om en ändring av statsmakternas
då fattade principbeslut.

Vidare anförde:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation. Den sak
som jag där tagit upp är ju inte någon
nyhet för min del, utan jag har
vid flera tidigare tillfällen varit inne
därpå.

Jag konstaterar nu att statsrådet lämnat
ett positivt svar på den första frågan
i intcrpellationen. Det kommer att
bli permanenta bestämmelser för folkpensionärernas
resor. Jag tror att det
innebär ett stort framsteg för folkpensionärernas
del. Får jag bara tillägga
att det vore angeläget att tiden för ra -

battresorna utsträcktes. Nu får folkpensionärerna
inte göra sådana resor under
senare delen av våren, under sommaren
och under första delen av hösten.
För de gamla vore det tacknämligt,
om tiden utsträcktes så att rabattpriset
gällde åtminstone längre fram
på våren och tidigare på hösten. Jag
vågar inte ifrågasätta en utsträckning
till hela året, men även om de stora
helgerna är litet besvärliga undrar jag
om det inte vore möjligt att låta rabattpriset
gälla också under en viss tid vid
helgerna.

Järnvägsstyrelsen har ju på senare
tid prövat åtminstone tre olika typer
av rabattresor. Man började år 1954 med
»De gamlas tågresa», som första året hade
22 846 deltagare. Detta rabattsystem
tillämpades fram till årsskiftet 1958/59,
och under det närmast föregående året
hade då antalet resande varit 17 774 —■
det hade alltså under årens lopp sjunkit
något. Sedan hittade järnvägsstyrelsen
på systemet med »nyårskort». Det
var en god idé, men den vann inte så
stor tillslutning. Däremot har »tågtian»
slagit väl ut. Under tiden 1/9—15/12
1960 såldes icke mindre än 53 211 »tågtior»
och under tiden 8/4—8/6 1961
38 928 »vårtior». Det innebär totalt sett
en ganska god inkomst för SJ redan
innan några resor företagits. Jag förstår
att järnvägsstyrelsen räknat med
att tågtian skulle ge SJ ett gott tillskott
samtidigt som den utgör en tillgång för
folkpensionärerna.

När de gäller den andra delen av interpellationen
vill jag erinra om ett uttalande
som jag gjort i interpellationen:
»Det borde också övervägas, om
inte samma rabatt kunde gälla för vanföra,
invalider och blinda samt som i
Norge för bägge makarna, om de följs
åt, även om endast en uppfyller åldersbestämmelserna.
»

Det är klart att detta skulle innebära
en utvidgning av rabattsystemet, men
enligt gällande bestämmelser för SJ
har inte järnvägsstyrelsen rätt att gö -

2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 32

Nr 32

Fredagen den 24 november 1961

Svar pa interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer m. fl.

ra en sådan utvidgning, samtidigt som
man givetvis måste anlägga ekonomiska
synpunkter på det hela. Men det är en
rätt stor grupp det här gäller, och enligt
min mening skulle det inte bli fråga
om någon reducerad inkomst för SJ,
utan tvärtom. Det finns inte heller så
stor anledning för andra grupper att
begära samma rabatter.

Jag tänker t. ex. på äkta makar, av
vilka den ena har fyllt 67 år men inte
den andra. Det finns här i landet 30 000
—40 000 som har hustrubidrag. Jag vet
inte hur många av dem som brukar
göra tågresor, men många äldre vill
gärna ha sin hustru med på en resa,
dels kanske för att hon skall få komma
ut litet, dels för att hon skall vara
mannen behjälplig under resan.

Jag tycker att det är ett rimligt krav
att även folkpensionärernas hustrur,
med hustrubidrag, får åtnjuta rabatt
för tågresan, och jag tar mig friheten
hemställa till statsrådet att ytterligare
undersöka möjligheterna härvidlag.

Jag har inte någon gång tänkt, att
statens järnvägar skulle frånhändas intäkter,
men enligt min mening har denna
fråga två sidor. Den ena sidan är
att statens järnvägar i det stora hela
får större inkomster och den andra sidan
är naturligtvis — som jag yttrat
en gång tidigare här i kammaren — att
det är förenligt med en god åldringsvård
att låta de gamla få komma ut och
röra på sig någon gång.

Det är ju inte lönt att anlägga några
känslosynpunkter i detta sammanhang,
men jag kan väl få nämna att jag träffat
konduktörer, som har berättat hur
tacksamma och glada folkpensionärerna
visar sig vara över att få vara ute
och resa, när konduktörerna kommer
och klipper deras biljetter och de får
visa sina pensionärsbrev. Många andra
som man träffar vittnar också om den
tacksamhet, med vilka dessa förmåner
mottages.

Utan att vara för känslosam kan man
väl säga, att våra gamla, av vilka många

i dag har mycket begränsade inkomster,
har varit med om att dana det samhälle,
som vi nu lever i, men gjort sina
insatser utan att få njuta samma förmåner
som vi numera kan göra i vårt
samhälle. Jag anser nog, att man också
kan anlägga en sådan synpunkt på
denna fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Jag kan, herr talman, mycket väl
förstå, att herr Carlsson i Huskvarna
anser att mitt svar i det senare avsnittet
var alltför avvisande gentemot de
propåer, som han hade framställt i sin
interpellation. Men vi har ju, herr Carlsson,
att i varje fall tills vidare hålla
oss till den taxereform, som genomfördes
år 1958. Över den reformen hördes
även riksdagen, och både herr Carlsson
och jag bejakade det förslag till
taxereform, som då presenterades riksdagen
och som innebar att man skulle
avveckla rabatter av social natur.

Det är möjligt — jag vill inte utesluta
det — att vi vid en senare tidpunkt
i det rabattsystem, som gäller för folkpensionärer,
måhända även kan fånga
in den eller de grupper, som herr Carlsson
omnämnde i sin interpellation, utan
att man därför behöver ge avkall i egentlig
mening på de s. k. kommersiella
synpunkterna. Därvid uppstår dock frågan
om riksdagen är beredd att kompensera
statens järnvägar för den minskning
i intäkterna, som möjligen kan bli
en följd av att man utvidgar rabattsystemet
på detta sätt.

Jag skall, herr Carlsson, lägga denna
sak på minnet.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för vad
herr statsrådet avslutningsvis anförde.
Det innebär väl att statsrådet har
ett visst intresse även för de grupper,
som jag pekade på. Det står ju också
i interpellationssvaret, att det inte kom -

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

Interpellation ang. åtgärder mot tobaksrökningen — Interpellation ang. under
lättande av bostadsanskaffningen för skogsarbetare

mer att ske några ytterligare överväganden
»för närvarande», men det ordet
kan ju vara litet tänjbart.

Jag kanske nu går något utanför ämnet,
men jag skulle väl tro att om utvidgade
rabattmöjligheter för folkpensionärerna
skulle betyda en liten minskning
av SJ :s inkomster, så skulle riksdagen
ändå inte ställa sig avvisande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder mot
tobaksrökningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Det har från olika håll
bekräftats, att vanerökningen under senare
år utbrett sig till allt yngre åldrar.
Denna företeelse blir desto allvarligare
som man medicinskt sett vunnit
klarhet över att tobaksrökningen kan
innebära en mycket stor fara för hälsa
och liv. Fn fruktansvärd sjukdom, som
i vårt land liksom i andra länder fått
starkt ökad utbredning, är lungkräftan.
Dess samband med framför allt cigarrettrökningen
torde inte längre kunna
bestridas, även om vanerökningen inte
alltid leder till sådana konsekvenser.

Det måste ur folkhälsans synpunkt
framstå som synnerligen angeläget att
tobaksrökningen motverkas. Naturligtvis
kan man inte tänka sig att införa
några generella förbud annat än i vissa
fall. Sådant förbud borde enligt min
mening gälla för eleverna i grundskolan,
i varje fall då de vistas inom skolans
område eller på offentlig plats.
Vidare kan det ifrågasättas om det inte
borde vara förbjudet för ungdom under
16 år att inköpa tobaksvaror i allmänna
handeln.

Men framför allt gäller det att genom
opinionsbildning motverka i varje fall
vanerökningen eller storkonsumtionen

av tobak. Det bör vara en angelägen
uppgift för samhället att medverka
härtill, exempelvis genom en upplysningskampanj.
I det sammanhanget kan
radion och televisionen ha en stor uppgift.
Det kan f. ö. vara på sin plats att
framhålla, att televisionen f. n. torde stimulera
till ökad tobaksrökning genom
att tobaksrökning ofta förekommer
bland de agerande i bildrutan. Även
om man kanske inte vill ifrågasätta direkt
förbud mot sådana TV-bilder, borde
det dock vara möjligt för TV-ledningen
att få de agerande att så långt
möjligt avstå från rökning under programmen.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att sprida ökad
upplysning om den ur hälsosynpunkt
farliga vanerökningen och särskilt i syfte
att motverka tobaksrökning bland
skolungdomen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. underlättande av bostadsanskaffningen
för skogsarbetare

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! En skogsägarorganisation
i mellersta delen av landet avser
vidtaga vissa åtgärder för att ge skogsarbetarna
bättre bostadsförhållanden
och säkra och regelbundna sysselsättningsmöjligheter.
Enligt planerna skall
organisationen, som är en ekonomisk
förening, anställa skogsarbetarna. Arbetarna
skall sedan utföra arbete på skogar,
som äges av organisationens medlemmar.
För de skogsarbetare som så
önskar skall organisationen tillhanda -

Nr 32

Fredagen den 24 november 1961

Interpellation ang. underlättande av bostadsanskaffningen för skogsarbetare

hålla lämpligt belägen familjebostad.
För detta ändamål har organisationen
avsikten att bilda en stiftelse.

Enligt planerna skall stiftelsen i viss
utsträckning ombesörja uppförandet av
och stå som ägare till lämpligt belägna
egnahem. På vissa håll finns emellertid
av organisationens medlemmar ägda,
lämpligt belägna bostäder, mestadels
lantarbetarbostäder som ej längre nyttjas
för sitt ursprungliga ändamål. Avsikten
är att ägarna genom avtal och
mot ersättning skall överlåta dispositionsrätten
till dessa bostäder till den
nämnda stiftelsen, som i sin tur skall
hyra ut bostäderna till ifrågavarande
skogsarbetare. Åtskilliga av dessa bostäder
är emellertid i behov av upprustning
genom förbättringsåtgärder
eller ombyggnad. Det är angeläget, även
ur samhällsekonomisk synpunkt, att en
sådan upprustning kommer till stånd,
så att ett befintligt, lämpligt beläget bostadsbestånd
kan utnyttjas. Det har
emellertid visat sig att gällande författningar
beträffande egnahemslån och
förbättringslån är så utformade att hinder
föreligger att med utnyttjande av
dessa lån tillämpa det förfarande jag
här beskrivit. Jag skall återge i vilka
avseenden sådana hinder synes föreligga.

En första fråga gäller bestämmelserna
rörande s. k. lantarbetarbostad. Enligt
dessa kan egnahems- eller förbättringslån
erhållas av ägare till jordbruksfastighet
för iordningställande av bostad
avsedd för vid fastigheten anställd lantarbetare.
Med en välvillig tolkning av
bestämmelserna kan i begreppet lantarbetare
inkluderas även skogsarbetare.
En klarare formulering är dock önskvärd.

En andra fråga gäller om egnahemseller
förbättringslån kan erhållas av ägare
till jordbruksfastighet för iordningställande
av bostad för skogsarbetare,
som i detta fall ej är anställd vid fastigheten
utan vid skogsägarorganisationen.
Här synes gällande författning

lägga hinder i vägen. En författningsändring
är således önskvärd.

En tredje fråga gäller bestämmelserna
om att egnahemslån kan lämnas endast
till en- och tvåfamiljshus. På vissa
jordbruksfastigheter finns hus omfattande
mer än två lägenheter. Sådana lägenheter
är ofta jämförbara med radhus
men kan inte egnahemsbelånas till
följd av att de ej utgör skilda fastigheter.
Denna fråga får aktualitet i här
berörda sammanhang. Den är dock av
betydelse även mera allmänt sett, emedan
det är angeläget att cttt befintligt
bostadsbestånd så långt möjligt utnyttjas
och i förekommande fall upprustas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

År statsrådet villig att i de avseenden
som berörts i interpellationen genom
initiativ till författningsändring
eller på annat sätt medverka till underlättande
av bostadsanskaffning för
skogsarbetare m. in.?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;
statsutskottets utlåtanden:
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader för bärgning m. m. av
regalskeppet Wasa jämte i ämnet väckt
motion,

nr 165, i anledning av väckta motioner
om statlig konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning,

nr 166, i anledning av väckta motioner
om rätt för hemvärnsbefäl att i
visst fall använda militär nedsättningsbiljett,

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

nr 167, i anledning av väckt motion
om utredning rörande internatskolorna,
nr 168, i anledning av väckta motioner
om kristendomsundervisning vid de
yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans
klass 9,

nr 169, i anledning av väckt motion
om möjlighet för lärare på lågstadiet att
få sin utbildning förlagd till lärarhögskolan
i Stockholm,

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående avvägning mellan vattenoch
värmekraft samt om behandlingen
av större frågor om utbyggnad av vattenkraft,

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m.,

nr 173, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till flyttningsersättning
åt folk- och småskollärare m. fl.,
nr 174, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av statsförvaltningen
i syfte att ernå förenklingar
och kostnadsbesparingar, m. m., samt
nr 175, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
kommitté för kontroll av den statliga
verksamhetens effektivitet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Thailand för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; lagutskottens

memorial nr 1, angående
av lagutskotten vidtagen ändring i de
allmänna grunderna för ärendenas fördelning
mellan lagutskotten;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan
samt om lagstiftning angående luftföroreningar,
och

nr 67, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten
för vissa tunga fordon; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskningen och den högre utbildningen
på skogsbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner, samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Tisdagen den 28 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21
och den 22 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Talman Oskar Malmborg, Skövde, är
på grund av sjukdom oförmögen till
tjänstgöring fr. 27/11 t. o. m. 9/12 1961,
vilket härmed intygas.

Skövde 27/11 1961

H. Hellström

Herr förste vice talmannen Malmborg
beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan.

Till riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
30 nov.—11 dec. 1961 på grund av
utrikes resa.

Stockholm den 28 nov. 1961

Joh. Blidfors

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Svar på interpellation ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Svensson i Stenkyrka
frågat mig, om jag anser mig kunna räkna
med att 1955 års valutredning framlägger
betänkande rörande utlandssvenskarnas
rösträttsfråga i så god tid,

att förslag till en tillfredsställande lösning
av frågan kan föreläggas 1962 års
riksdag.

Som svar på en enkel fråga meddelade
jag förra hösten i första kammaren,
att valutredningen enligt vad jag hade
inhämtat hade inriktat sitt arbete på
att proposition med förslag till nya bestämmelser
om utlandssvenskars rösträtt
skulle kunna framläggas vid 1961
års höstsession. En förskjutning har nu
emellertid inträtt i utredningens arbetsplan.
I det betänkande som utredningen
i maj i år överlämnade till mig uppges
anledningen härtill vara, att man inom
utredningen, som är parlamentariskt
sammansatt, enhälligt har kommit till
den uppfattningen, att det inte bör införas
rätt att deltaga i kommunala val
för utlandssvensk, som ej är mantalsskriven
här i riket. På grund härav
skulle en lösning av frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt få betydelse först
för det allmänna val, som skall hållas
år 1964. Utredningen har därför ansett
den kunna utbrytas till behandling i ett
senare sammanhang.

Enligt vad jag inhämtat har .utredningens
arbete med denna såsom interpellanten
själv framhåller komplicerade
fråga nu fortskridit så långt, att ett
förslag från utredningen är att vänta
i början av nästa år.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min interpellation.

Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
är som sagt komplicerad, och det
får väl anses vara anledningen till att
det dragit så långt ut på tiden innan man

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Svar på interpellation ang. utlandssvenskarnas rösträtt

kunnat komma fram till en lösning. Nu
kan man alltså räkna med att 1955 års
valutredning skall lägga fram förslag
i början av nästa år och att beslut i
frågan skall kunna fattas i god tid före
1964 års riksdagsval. Därmed skall utlandssvenskarna,
hoppas jag, få den
rösträtt som grundlagen måste sägas
åsyfta för varje man och kvinna, som
är svensk undersåte och som uppnått
den för valrätten stadgade åldern.

Det är naturligtvis inte anledning att
i detta sammanhang närmare gå in på
de materiella bestämmelserna. Det får
ske när förslaget framlagts. Såsom jag
framhöll i min interpellation torde vissa
gränsdragningar vara erforderliga.
Riktpunkten bör vara att utlandssvenskar,
som vill upprätthålla sitt svenska
medborgarskap med avsikt att så småningom
återvända till vårt land, skall
ha möjligheter att utöva sin rösträtt.

De kommunala valen kan naturligtvis
bereda särskilda svårigheter. Såsom
framgår av interpellationssvaret har utredningen
enhälligt kommit till den
uppfattningen, att det inte bör införas
rätt att deltaga i kommunala val för utlandssvensk
som ej är mantalsskriven
här i riket. Man får väl förutsätta att
utredningen funnit starka skäl för en
sådan begränsning. Då de kommunala
valen är avgörande för första kammarens
sammansättning, skulle det naturligtvis
i och för sig vara önskvärt, att
de utlandssvenskar som det här är
fråga om finge utöva sitt inflytande
även i detta avseende. Den frågan liksom
andra i sammanhanget får emellertid
diskuteras närmare när utredningsförslaget
frandagts.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Som interpellanten
framhöll finns det ingen anledning att
nu ta upp frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt i hela dess vidd; vi får
diskutera frågan i detalj när valutredningens
resultat föreligger. Men det är

en speciell fråga jag vill fästa justitieministerns
uppmärksamhet på i detta
sammanhang. Det gäller den grupp utlandssvenskar
som arbetar i internationella
organisationer av Förenta Nationernas
och Europarådets typ eller i
stora internationella allmänt erkända
sociala, kristna eller humanitära organisationer
— jag kan som ett par exempel
nämna Internationella röda korset
och KFUM:s världsförbund.

Gemensamt för dessa utlandssvenskar
är att de inte i verklig mening emigrerat,
inte på något sätt kan sägas ha vänt
Sverige ryggen. De är i stället Sveriges
bidrag till det internationella samarbetet.

Det är klart att dessa tjänstemän
måste ta särskilda hänsyn till sin ställning
i en internationell organisation,
men jag vet att de som regel i sina anställningskontrakt
har tillförsäkrat sig
lätt att rösta vid politiska val i hemlandet.
När de nu har denna rätt i sina
anställningskontrakt men finner att de
på grund av bestämmelser i Sverige är
förhindrade att utöva sin rösträtt, därför
att de inte lyder under de speciella
bestämmelser som gäller för diplomater
och likställda i svensk utrikestjänst,
känns det ganska bittert för dem.
Jag har träffat en del av dem och hört
deras berättigade reaktion.

Jag hoppas att man nu när man tar
upp frågan i hela dess vidd skall finna
en möjlighet, oavsett vilket resultat
man kommer til! beträffande utlandssvenskarnas
rösträtt i allmänhet — jag
är positiv till en allmän förbättring av
denna rätt — att erkänna att det finns
alldeles speciella skäl att tillförsäkra
denna lilla grupp svenskar rösträtt i
hemlandet.

Jag vet inte huruvida justitieministern
är beredd att på stående fot ge en
kommentar till detta, men jag vågar
förutsätta att justitieministern under
alla förhållanden skall beakta dessa
svenskars speciella ställning.

Härmed var överläggningen slutad.

24 Nr 32 Tisdagen den 28 november 1961

Interpellation ang. medel för vissa vägprojekt i skärgården

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18,
statsutskottets utlåtanden nr 164—175,
bevillningsutskottets betänkanden nr 75
och 76, lagutskottens memorial nr 1,
andra lagutskottets utlåtanden nr 66 och
67 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 38 och 39.

§ 5

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående
åtgärder mot tobaksrökningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående underlättande
av bostadsanskaffningen för
skogsarbetare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. medel för vissa vägprojekt
i skärgården

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Den 5 december 1958
bemyndigade Kungl. Maj:t länsstyrelsen
i Stockholms län att utreda och genom
praktiska åtgärder söka förbättra försörjnings-
och därmed sammanhängande
förhållanden för den bofasta befolkningen
i länets skärgård.

Av länsstyrelsens utredning framgår,
att huvudparten av de medel, som under
åren 1944—1960 använts för att utföra
väg-, bro- eller färjföretag i skärgården
nedlagts på större förbindelseleder,
framför allt med hänsyn till den
intensiva trafik, som föranletts av en
talrik sommarbefolkning. Däremot har
det visat sig mycket svårt att tillgodose
skärgårdsbefolkningens egna behov av
vägar och vägförbindelser inom den
medelsram som anvisats för vägarbeten
inom det allmänna vägnätet.

övägarna och vissa kustvägar är ofta
inte motiverade av ortsbefolkningens
egen tillgång på motorfordon. Men även
om så icke är fallet, måste dock möjlighet
finnas att komma fram med den
nyttotrafik som är nödvändig för att
föra produkter till och från de av reguljära
båtbolag trafikerade bryggorna
eller fram till mera trafikerad väg.
Dessutom måste det med skärpa framhållas,
att skärgårdsvägarna i allra
högsta grad får karaktären av allmänna
vägar under den tid på året, då fritidsfolket
tio- till tjugudubblar befolkningen.

Då det emellertid visat sig omöjligt
att inom begreppet länsväg inrymma en
medelsanvisning, som tillgodoser en
aldrig så angelägen upprustning av för
skärgårdsbefolkningen nödvändiga lokala
vägar och förbindelsevägar, måste
andra möjligheter prövas. Antingen
skulle begreppet ödebygdsväg kunna
tillämpas för att tillgodose behovet av
allmän väg eller skulle särskilda vägmedel
ställas till förfogande under förslagsvis
en ny rubrik, t. ex. »skärgårdsvägar».

Finligt 1919 års lag om ödebygdsvägar
förstås därmed en väg, som bland
annat till avsevärd längd sträcker sig
genom glesbefolkade trakter men likväl
är till gagn för det allmänna. Medelsanvändningen
finge givetvis föregås av
en sådan prövning, att anslaget kunde
komma till användning endast i de fall,

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

då andra normala möjligheter att tillgodose
vägbehovet inte finnes.

Därest av olika skäl begreppet ödebygdsväg
icke befinnes tillämpligt på
skärgårdsförhållanden återstår, så vitt
jag kan finna, endast den möjligheten
att under en ny rubrik, förslagsvis
»skärgårdsvägar», tilldela erforderliga
medel för en nödvändig upprustning
av det lokala vägnätet i skärgården.

Vad möjligheterna beträffar att genom
anslag till anläggande av enskilda
vägar söka åstadkomma en tillräckligt
omfattande upprustning av skärgårdens
vägnät förtjänar påpekas, att kostnaderna
inom en sådan glesbygd som skärgården
oftast blir mycket kännbara för
de få intressenterna och för den med
dåligt skatteunderlag kämpande kommunen.
Härav följer, att i och för sig
önskvärda vägprojekt av ekonomiska
skäl icke kan komma till utförande. Ytterligare
kan anföras, att den bofasta
befolkningen i många fall reagerar mot
att anlägga enskild väg, vilken med
hänsyn till sommargästernas intensiva
utnyttjande ofta får karaktären av allmän
väg under en avsevärd del av året.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Avser herr statsrådet att utöver de
medel som enligt gällande flerårsplan
för åren 1961—1965 skall utgå till länsvägar
begära särskilda vägmedel för
ifrågavarande ändamål i skärgården
att användas för perioden i fråga?

2. Anser herr statsrådet att efter
framställning av länsstyrelserna i varje
särskilt fall anslaget för anläggande av
ödebygdsvägar bör kunna tas i anspråk
för vissa vägprojekt i skärgården?

3. Finner herr statsrådet det motiverat
att statsbidraget till anläggande respektive
underhåll av enskilda vägar
bör utgå med ett till förslagsvis 90 procent
förhöjt bidragsbelopp för de speciella
fall, varom här är fråga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. ytterligare medel
till fiskerilånefonden

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! I skrivelse den 21 oktober
1960 hemställde fiskeristyrelsen,
att åtgärder skulle vidtagas i syfte att
det belopp, som årligen ställes till förfogande
för utlåning ur fiskerilånefonden,
från och med budgetåret 1961/62
skulle fastställas till 7,5 miljoner kronor.
Departementschefen ansåg sig
emellertid inte böra tillmötesgå denna
framställning utan föreslog vid statsverkspropositionens
avlämnande, att låneramen
skulle bibehållas oförändrad
och således fastställas till 3,8 miljoner
kronor.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande
föreslog jordbruksutskottet att låneramen
skulle fastställas till 3,8 miljoner
kronor men förutsatte med anledning
av i frågan väckta motioner, i vilka
yrkats på en låneram om 7,5 miljoner
kronor, att Kungl. Maj:t därest ett växande
lånebehov skulle motivera detta,
skulle pröva frågan om ramvidgning
och kapitalförstärkning till fonden under
löpande budgetår.

Det har nu visat sig, att den fastställda
låneramen inte tillnärmelsevis motsvarar
det aktuella lånebehovet. Skall
rationaliseringsverksamheten inom fiskerinäringen
ej vållas ett onödigt avbräck
till men för näringens utövare,
fordras enligt min mening att ytterligare
medel snarast ställes till förfogande.
Man bör i likhet med vad som skett
tidigare år utnyttja möjligheterna att
genom anslag på tilläggsstat tillföra
fonden ytterligare medel. För kommande
budgetår bör man vid upprättande
av förslag till riksstat företa en kraftig
vidgning av låneramen, så att medelsbehovet
täckes redan från början.

Med hänvisning till ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruks -

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Interpellation ang. skärpning av straffpåföljden för olaga rusdrycksförsäljning

departementet få framställa följande
frågor:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för den aktuella medelssituationen i
fiskerilånefonden?

Avser statsrådet att genom anslagsäskande
på tilläggsstat medverka till att
fiskerilånefonden får för innevarande
budgetår erforderliga medel?

Avser statsrådet att vid upprättande
av förslag till riksstat för nästkommande
budgetår uppta en kraftigt vidgad
låneram för fiskerilånefonden och äska
härför erforderliga medel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. skärpning av straffpåföljden
för olaga rusdrycksförsäljning

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Trots de förändringar i
rusdrycksförsäljningsförordningen, som
genomförts genom beslut av årets riksdag,
har det visat sig att myndigheterna
fortfarande saknar effektiva lagtekniska
medel att bekämpa olaga försäljning
av rusdrycker. Såsom ett aktuellt
fall i Göteborg visar, kan en person
under vissa betingelser utan egentlig
straffpåföljd bedriva sådan försäljning.
Orsaken härtill synes bl. a. vara
viss oklarhet om hur den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
skall
tolkas. Utan att närmare vilja gå in på
hur de uppkomna svårigheterna lagtekniskt
skall kunna rättas till eller huruvida
de uppstått som konsekvenser av
de ändringar som nyligen gjorts i förordningen
förefaller det som om flera
problem skulle kunna undanröjas, om
påföljden för dylika brott skärptes till
straffarbete. Då skulle bl. a. det nuvarande
hindret att häkta den som åtalats
för olaga försäljning och som på
goda grunder kan förväntas fortsätta
med sin olaga hantering försvinna. Även
andra skäl — framför allt behovet av

att med alla medel bekämpa det tilltagande
ungdomsfylleriet — talar enligt
min mening för att myndigheterna ges
effektivast möjliga medel i arbetet på
att komma till rätta med langningen.

Med stöd av vad jag ovan framhållit
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
samhällets möjligheter att bekämpa olaga
rusdrycksförsäljning förbättras genom
införandet av straffarbete såsom
påföljd i de fall, då brottet är att betrakta
som grovt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 366, i anledning av väckt motion
rörande principerna för intagning vid
lärarutbildningsanstalterna;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer
för organisationen av vården och undervisningen
av barn och ungdom med
cerebral pares m. m.; och

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk;
samt

från andra lagutskottet:

nr 370, i anledning av väckta motioner
om utredning angående lagstiftning
om mäklarverksamhet.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 199, angående verksamheten
vid Svenska skifferoljeaktiebolaget och
därmed sammanhängande spörsmål, mo -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

tionen nr 887, av herr Johansson i
Stockholm m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, angående en kampanj för
allmänt lönsparande, motionerna:
nr 888, av herr Antonsson m. fl.,
nr 889, av herr Franzén, och
nr 890, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 november

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 887;

till bevillningsutskottet motionen nr
888; samt

till statsutskottet motionerna nr 889
och 890.

§ 2

Föredrogs den av herr Grebäck vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående medel för
vissa vägprojekt i skärgården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
ytterligare medel till fiskerilåncfondcn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående skärpning av straffpåföljden
för olaga rusdrycksförsäljning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Ändring i kommunala vallagen m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunala vallagen m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Det konstitutionsutskottsutlåtande,
som här föreligger till
kammarens avgörande, gäller den
kungl. propositionen nr 175 med förslag
om bl. a. ändring i den nuvarande
kommunala vallagen, ändrad lydelse
av eu paragraf i landstingslagen samt
lag med vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1963—1966. Ut -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ändring i kommunala vallagen m. m.

skottet har för sin del tillstyrkt propositionen
i dess helhet. Ett par reservationer
är emellertid fogade till utlåtandet.
Mitt inlägg gäller reservationen
nr 2, och den går ut på att utskottet
borde ha tillstyrkt propositionen med
den ändring, som föreslagits i motionen
11:838 av herr Nyberg. Där föreslås
en sådan ändring av det i propositionen
framlagda förslaget, att poströstningen
vid allmänna municipaloch
kyrkofullmäktigval samt vid andra
än allmänna kommunalval i regel
skall äga rum de båda närmaste helgfria
dagarna före valdagen.

I den kungl. propositionen föreslås
som bekant, att den kommunala vallagens
bestämmelser om poströstningen
ändras så, att den nu på valdagen förekommande
poströstningen vid vissa
mindre omfattande kommunalval i stället
skall äga rum närmast helgfria dag
före valdagen.

Om denna förändring av tiden för
poströstningen vid ifrågavarande val
är i och för sig ingenting annat än gott
att säga. Det kan emellertid med skäl
ifrågasättas —- som också herr Nyberg
i sin motion påpekat — om det är tillräckligt
med denna utvidgning av möjligheterna
att deltaga i nämnda val.
I denna sin uppfattning har han stöd
av några remissinstanser. De anser,
att den ifrågasatta poströstningsanordningen
bör tillämpas i större utsträckning
än vad här föreslagits. Fria lördagar
kan vara ett faktum inom en
icke alltför avlägsen framtid, menar
de. Tiden för poströstning bör därför
utsträckas till två vardagar närmast
före valdagen.

För en sådan utvidgning av röstmöjligheten
— i regel är det då fråga
om fredag och lördag — talar vidare
det förhållandet, att postanstalterna ofta
stänges klockan 15 och ibland ännu
tidigare dag före sön- och helgdag.
Man bör icke heller förbise, att s. k.
extra val kan komma att företas i sådan
omfattning — t. ex. vid kommun -

sammanslagningar — att valmöjlighetens
inskränkande till endast en dag
före valdagen kan visa sig vara otillräcklig.

Departementschefen har också uppmärksammat
vederbörande remissinstansers
yttranden om möjlighet till
utsträckt poströstning. Han avvisar
emellertid förslaget om två dagar under
hänvisning till »att det för närvarande
ej är aktuellt med lördagsstängning
på posten». Med förlov sagt är
jag litet misstänksam mot formuleringen
»för närvarande». Det uttrycket innebär
ju ingen som helst garanti för
att lördagsstängning även längre fram
kommer att undvikas. Tiden rider —
det har vi nog alla erfarenhet av —-mycket fort i fråga om den hittillsvarande
utvecklingen mot fria lördagar.
Den allt tidigare lördagsstängningen
vid våra olika postanstalter
varslar mycket starkt, synes det mig,
om att frågan om postens hellördagsstängning
redan står vid porten och
när som helst klappar på.

Herr talman! Stödda på den motivering
som här givits har vi som satt
våra namn under reservationen nr 2
velat ge uttryck för vår anslutning till
herr Nybergs motion.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! När man läser den motion
som avgivits i detta ärende och
när man lyssnar till herr Hammar, kan
man få den uppfattningen att det här
gäller en fråga av betydande propotioner.
Så är emellertid ingalunda fallet.
Här är det inte fråga om de stora
allmänna valen, då antalet poströster
är betydande, utan här gäller det poströstningen
vid de små extra kommunalvalen
samt kyrkofullmäktigvalen.

Alla är ju överens om att vi för dessa
småval skall slopa poströstningen på
söndagarna. Tidigare har vi vid dessa
val haft ett begränsat antal postanstalter
öppna. Den möjligheten att prak -

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

tiskt ordna röstningen försvinner nu,
om man i enlighet med det tillstyrkta
förslaget avskaffar röstlängdsutdragen
och ersätter dem med obligatoriska
röstkort.

Låt mig med några siffror visa denna
frågas verkliga proportioner! År 1952
hölls nio s. k. särskilda kommunalval,
vid vilka avlämnades sammanlagt 20
poströster. År 1953 hölls tre särskilda
kommunalval, som samlade endast fyra
poströster. Nu föreslås att poströstningen
vid kyrkofullmäktigval skall ske på
närmast helgfria dag före valdagen.
Den poströstning vid kyrkofullmäktigval
som tidigare ägde rum på valdagen
samlade inte särskilt många röster.
Alla känner ju till det ringa intresse
med vilket kyrkofullmäktigvalen omfattas.
Antalet poströster har vid dessa
val inte ens uppgått till i genomsnitt
en röst per postanstalt i hela landet.
Man kan därför lugnt påstå att det
här endast gäller ett mycket begränsat
antal ströröster. Det bör därför vara
tillräckligt om möjligheter finns för
den, som på valdagen är förhindrad
att avlämna sin röst i vallokalen, att gå
till postkontoret eller postanstalten dagen
före valdagen.

När det är tillräckligt med en poströstningsdag
vid de stora allmänna valen,
som samlar ungefär 100 000 poströster,
så förefaller det ganska underligt
om det, som herr Hammar säger,
skulle vara otillräckligt med en poströstningsdag
för dessa småval, som
knappast samlar en röst per postanstalt
och val.

Konstitutionsutskottet har godtagit
vad valutredningen i detta fall föreslagit,
och jag vill erinra om att det
i valutredningen sitter prominenta personer
från olika partiers kanslier.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag, som helt överensstämmer
med valutredningens förslag och
departementschefens proposition.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet
Wasa

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader för bärgning m. m. av
regalskeppet Wasa jämte i ämnet väckt
motion.

I propositionen nr 176 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 6 oktober 1961,
föreslagit riksdagen att till Bärgning
in. m. av regalskeppet Wasa å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1961/62 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 700 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Lundberg väckt motion
(II: 820) hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 176
om ett reservationsanslag av 2,7 miljoner
kronor för bärgning av regalskeppet
Wasa.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 820,
till Bärgning m. m. av regalskeppet Wasa
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1961/62 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 700 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I den nationella regalskeppet-Wasa-yra,
som gripit omkring
sig i det ledande skiktet av vardagsmänniskor,
där temat »du tronar på
minnen från fornstora dar» upplever
en renässans, kan det synas meningslöst
att ta till orda i denna fråga. Men
då jag hyser den uppfattningen att
fetisehdyrkan är farlig, i all synnerhet
om den anknytes till ett fclkonstruerat

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa

regalskepp, anser jag det nödvändigt,
när jag nu trots ett enigt statsutskott
yrkar bifall till min motion om avslag
på både proposition och utskottsutlåtande,
att något motivera motionen.

Jag sade 1958 att flottan hade en
museal uppgift i ett modernt svenskt
försvar. Men att försvarsministern ytterligare
skulle understryka detta genom
att göra Wasa till svenska flottans
regalskepp hade jag knappast väntat.
Regalskeppet Wasa kan inte ges sken
av namnet kultur och liar aldrig sjömilitärt
fyllt någon historisk eller
praktisk uppgift. Dess historia visar
endast vad makt- och storhetsvansinne
kan åstadkomma. Wasas uppgift var
och blev att sjunka* och ta många
svenskar med i djupet.

Förutsättningen för att en lillbåt, en
skötbåt, ett skepp eller fartyg skall äras
har varit och är att båten i fråga kan
flyta på vattnet och är sjöduglig. Något
annat har aldrig gällt för svensk
skeppsbyggnadskonst — i varje fall
har det inte gällt vid kusten. Man har
därför ingen anledning att rosa Wasa
för egenskaper som skeppet aldrig har
haft.

Wasas historia skildras kortfattat i ett
reportage 1960: »Vid tretiden på eftermiddagen
den 10 augusti 1628 kastade
regalskeppet Wasa loss från kajen nedanför
slottet Tre Kronor i Stockholm.
Det var den svenska stormaktsflottans
nybyggda stolthet.» Några minuter därefter
meddelades, att vid Beckholmen
ökade slagsidan och »plötsligt hördes ett
förtvivlat skrik och dån: vattnet forsade
in genom de öppna styckeportarna».
Katastrofen var ett faktum — Wasa gick
till botten med 50 man.

Gustav II Adolf själv ansåg att ingen
svensk konung före honom pressat sina
undersåtar med tyngre pålagor, och efter
hans död heter det i rådsprotokollet
av den 11 januari 1634: »discurrerades,
om någre främmande potentater och
herrar skulle inviteras till salig Kungl.
Maj:ts begravning. Mentes nej. Kommer

deras gesomter hit, så se de vårt armod».

Kring regalskeppet Wasas förlisning,
som krävde så mycket blod, svett och
tårar, får vi nu bevittna en patriotisk
dans, som för många troligen verkar
helt omotiverad.

Längst i larvighet synes KF:s tidning
Vi ha sträckt sig. Som gammal kooperatör
måste jag fråga mig, om man tjänar
medlemmar och hushåll genom
att KF börjar sälja hötorgskonst med
en bild av ett felkonstruerat regalskepp.
Att ett annat företag en gång i tiden,
när det började och måste ha pengar,
sålde oljetryck av kungliga familjen,
fick ju motiveras av alt företaget behövde
en ekonomisk grund. Men att ett
liknande förfarande skall tillämpas av
en tidning, som om det behövs alltid
kan räkna med subventioner, måste jag
beklaga. Att man med reklam och affärspsykologi
kan sälja en hel del är tyvärr
sant, men i längden brukar sådana
metoder hämma sig. Tidningen kan dock
stolt i reklamen förkunna, alt nu har
man spårat upp orsakerna till Wasas
förbryllande undergång: »Hon byggdes
så väl och stabilt att hon sjönk.» Och
med en suck konstaterar tidningen:
»Wasa fick inte gå sitt naturliga öde
till mötes, sänkas i strid eller ärrig efter
många sjöslag huggas upp som ett gammalmodigt,
av nya generationer utdömt
skepp.»

Men 1961 får Wasaskeppet sin upprättelse
i en historisk saga. Statsutskottet
anför i sitt utlåtande statsrådets uttalande:
»Det år 1628 sjunkna regalskeppet
Wasa---utgör det enda

bevarade exemplet på sextonhundratalets
skeppsbyggnadskonst.» Att använda
ordet skeppsbyggnadskonst i detta
sammanhang är inom parentes sagt
orimligt — det är en förolämpning mot
alla dem som har byggt fartyg i detta
land. I fortsättningen heter det: »Ur
denna synpunkt är skeppet i dag en nationell
tillgång, som också har tilldragit
sig uppmärksamhet utomlands. Härtill

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa

kommer att fartyget även ur konsthistoriska
och allmänt kulturhistoriska synpunkter
är en givande fyndkälla för
forskningen.»

Utskottsutlåtandet slutar med uttalandet
att anslaget för bärgning m. m. av
regalskeppet Wasa självfallet inte fär
medföra, att anslaget inkräktar på den
totala kostnadsramen för försvaret -—
detta trots att kostnadsramen är på mellan
tre och fyra miljarder. Men om nu
försvarsministern anser att svenska flottan
skall förstärkas genom att den får
ett regalskepp, måste väl anslaget inräknas
i kostnadsramen för försvarsuppgörelsen
av 1958.

Jag vill erinra om att det var ett
oherrans och berättigat ståhej kring
Operakällarbygget och felkalkylerna i
samband med det. Nu ger sig statsrådet
och statsutskottet in på en miljonrullning,
som ingen för närvarande kan
överblicka, till ett regalskepp som endast
kunde sjunka. Är detta vettigt och
försvarligt ur ekonomisk synpunkt men
framför allt med tanke på tidslägets
allvar och vad man måste kräva av ett
föremål som skall bli nationalsymbol?
Regalskeppet Wasa fyller inga av de
krav man kan ställa på ett nationalmonument
i form av ett fartyg, ty Wasa
måste för att kunna flyta vila på en ponton
och ha ett plåthölje kring sig.

Jag tycker att Wasa mest för tanken
till rospiggen som låg och gnällde i sin
säng, förvärkt som en martall på ålderns
dar, men som krävde att gumman skulle
spruta vatten ur en pytsspruta på kammarfönstret,
så att han skulle få en
förnimmelse av sjö. Eftersom blicken
var skum, tron god och åldern tagit
ut sin rätt på rospiggen accepterades
surrogatet, ty det gav en vision av hav,
som storbåten ändock kunde befara,
och den kunde även vaka i sjöarna.

När det gäller Wasa finns inte någon
förnimmelse av svensk skeppsbyggnadskonst,
och jag skulle önska att vi
kunnat få rospiggens kommentar till

förslaget att göra Wasa till ett nationalmonument.

Vad tror herrarna att vi skulle göra
med ett rederi av i dag som skulle felkonstruera
och leverera ett fartyg på
samma sätt som man gjorde med Wasa?
Tänk om varven i Göteborg eller andra
varv skulle begå en sådan dödssynd!
Inte skulle det bli något nationalmonument
över ett sådant rederi och ett sådant
fartyg. Det är en förolämpning
mot alla våra goda tekniker och konstruktörer
att upphöja detta monstrum
till ett monument.

I min motion pekar jag inte bara på
denna fråga ur historiska och andra
synpunkter, utan jag påpekar även ati
vi för närvarande brottas med arbetskraftsbrist
på bl. a. sjukvårdens område.
Vi behöver bygga vårdhem och sjukhus.
Vi behöver pengar till vetenskap och
forskning samt utbildning på olika områden.
Jag har vid åtskilliga tillfällen
motionerat i dessa frågor, men om det
så har gällt några tusenlappar har jag
ofta mött avslag på grund av ekonomiska
skäl. Utskottet har självfallet inte
ens uppmärksammat denna del av min
motion.

Rapporter från Lund och andra platser
i vårt land gav i blixtljus en bild av
läget vid våra sjukhus, där man dagligdags
får uppleva att dödssjuka människor,
av vilka många skulle kunna räddas
till liv och hälsa, avvisas på grund
av brist på plats och personal. Våra underläkare
skulle kunna ge interiörer som
är skakande och mycket mörka. Det är
nog ingen överdrift att säga att fler
människor dör på grund av att de måste
avvisas från sjukhus än alla de som dödas
i trafiken. Vi vet även att kravet på
beredskapssjukhus och beredskapssjukvård
vid ett krigstillstånd ytterligare
kommer att förvärra sjukvårdsläget för
civilbefolkningen. Denna kommer att
lämnas nästan helt utan sjukvård vid ett
sådant tillstånd.

•lag vill också påpeka, att i ett framtida
krig kommer brännskadorna att do -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa

minera. Att brännas eller kvävas till
döds i ett skyddsrum är ett hårt öde.
Men när förslag väcktes att försvaret
skulle öka utbildningen av läkare för
behandling av sådana skador, sade man
att man inte hade pengar och möjligheter
härtill. Borde inte försvarsmakten
och statsutskottet ha gjort något åt
dessa frågor först? Tror någon att Wasa
i ett skärpt läge kan ge hjälp och tröst
åt svenska folket? Visserligen sägs det
att fetischer hos en del folk gör underverk
— men knappast för verkligt sjuka
människor.

Här borde vi, inte minst ur försvarssynpunkt,
genom krafttag inom sjukvården
verkligen stärka vår beredskap.
Men sjukvården och vad vetenskap och
forskning har ställt till mänsklighetens
hjälp och tjänst får skötas av andra departement
och huvudmän — försvaret
rustar Wasa.

Jag kan förstå att man vill locka utländska
turister med ett gammalt, aldrig
använt regalskepp. Wasa påminner om
och har en viss likhet med det utländska
billiga krams vilket säljes som svensk
hemslöjd. Det synes mig vara snudd
på skandal, att vi i dag anser att vi har
råd att avdela folk och ekonomi för att
bygga ett monument kring ett regalskepp,
som var odugligt, men inte har
råd att lösa sjukvårdsfrågan för dödssjuka
människor. Samtidigt faller det
ledande skiktet på knä i nationell hänförelse
inför ett felkonstruerat regalskepp.
Asparna i Gamla Uppsalas offerlund
månde darra inför vad som kan
hända i framtiden, om vi skall fortsätta
att leta upp allt felkonstruerat i
detta land.

Men, säger man, regalskeppet kommer
att kosta bara några tiotal miljoner
kronor, och det är riktigt. Ingen vet hur
många det blir, men det blir i alla fall
en begränsad kostnad, det vill jag inte
förneka. En utbyggnad av den civila
och den militära sjukvården kostar
hundratals, ja kanske tusentals miljoner
kronor — det är också riktigt. Men

här gäller det inte beloppets storlek
utan kontrasterna i fråga om att vilja,
känna och handla; att skapa opinion i
två frågor i svenskt samhällsliv. Regalskeppet
Wasa och trafikolyckorna kan
påräkna publicitet, intresse och opinion
i olika variationer. Jag skulle önska
att tidningar, intresse och opinion kunde
riktas bl. a. mot läget inom sjukvården,
mot alla dem som står utan
hjälp på grund av att vi har brist på
vårdplatser och personal. Regalskeppet
Wasa får nödhjälp på två sidor i ett
frasreferat, men när Folksam, som gett
och ger hjälp till sjuka och invalider,
skulle beredas utrymme i samma tidning
— hur stort blev detta?

Tror de som har ansvaret för vårt
svenska försvar, att de som i ett krig
behöver sjukvård och hjälp — militär
eller civil — kan uppskatta att man avvisar
dem och hänvisar dem till att
åka till ett aluminiumhöljt regalskepp
som sjönk, lyftes upp och placerades på
en flotte av flottans mannar och en
del civila, blev ett museum och den nationella
symbol åt vilken män i stat
och stadsfullmäktige ägnade intresse,
pengar, underbetald arbetskraft, mannamod
och punschpatriotism ur sina
svenska hjärtans djup, medan de glömde
praktiskt vett och måtta och att ta
krafttag för att bl. a. hjälpa sjuka och
åldringar som ville ha sjukhus, sjukhem,
vårdpersonal och hjälp i stället för ett
plåtskjul som inneslöt ett ynkligt skepp
som hade sjunkit en gång? Man måste
ha oerhört ont om nationella stordåd,
händelser och skaparkraft, om man så
förfar för att få utlopp åt en patriotism
som tronar på minnen från fornstora
dar.

Man kan fråga vem som har upphovsmannarätten
till detta spektakel, som väl
nu kommer att fullföljas, ty ingen vill
väl erkänna att kejsaren — regalskeppet
-— saknar kläder och innehåll. Wasa är
tekniskt, historiskt och ekonomiskt naket
och sorgligt i åminnelse.

Herr talman! Även om jag skulle bli

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa

ensam om mitt avslagsyrkande i kammaren,
anser jag det dock nödvändigt
att för nutid och framtid ta ett blodprov
i denna fråga. .lag kan erkänna att
jag medvetet har nyttjat kontrasterna
i denna fråga. Det har varit nödvändigt
för att nå de syften jag siktar till.

Ingen kan övertyga mig om att det
kan vara vettigt och försvarbart att avdela
intresse och miljoner till en nationell
symbol som aldrig kan symbolisera
något annat än ett fåtal storhetsgalna
män som år 1628 hade makt att
pina och suga blod, svett och tårar ur
ett utarmat folk för att skapa ett regalskepp
som sjönk. 1961 års svenska män
och kvinnor i riksdagen borde aldrig
i vårt demokratiska land resa ett sådant
minnesmärke, även om vi gärna vill
spegla oss i och yva oss åt sagoomhöljda
händelser. Som nationell symbol för
skeppsbyggnadskonsten kan Wasa aldrig
bli annat än eu nationell bluff. Att tjäna
pengar på turister må vara dem förbehållet
som vill syssla med detta som en
hobbyverksamhet i privat regi. De får
väl betala kalaset.

I Folkhems-Svcrige, med dess tekniska
och konstruktiva arbete inom teknik
och forskning och med dess syn på människors
kulturella, sociala och ekonomiska
livsföring, borde vi kunna samlas
till värdigare symboler för nu- och
framtid.

Innan jag slutar, herr talman, är jag
angelägen påpeka att mitt anförande
inte får fattas som en kritik mot skeppsbyggmästaren
Henrik Ilybertsson som
lär ha byggt Wasa. Han var troligen eu
god skeppsbyggmästare, men han
tvingades av de s. k. stormännen att
bygga ett sjöodugligt fartyg. Det skulle
vara både grymt och hänsynslöst om
detta monstrum för framtiden skulle
stå som ett minnesmärke över eu hederlig
skeppsbyggare och konstruktör.

Man kan tvingas till mycket. Man kan
tvingas till att upphöja något till skyarna
som iindå saknar ett värde. Det har
man gjort med Wasa.

3 — Andra kammarens protokoll 11)01. A’

Herr talman! Jag yrkar alltså avslag
på propositionen angående bestridande
av kostnaderna för detta nationella
samlingsteckcn. Jag tror inte att svenska
folket har begärt det och har intresse
av att betala det med så höga kostnader
både personellt och ekonomiskt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Innan herr Lundberg
övergår till att ta »blodprovet» på oss
här i kammaren må det vara mig tilllätet
att säga några ord som kommentar
till den säregna tankegång som ligger
bakom herr Lundbergs avslagsyrkande.
Beträffande den mera allvarliga delen
mot slutet av herr Lundbergs anförande,
nämligen frågan om att i stället använda
dessa pengar till sjukvård och andra
mera produktiva uppgifter, borde herr
Lundberg veta, att vi praktiskt taget
inte hade fått någon krona mera till
sådana utgifter, även om inte ödet hade
skickat det så att Wasa-skcppet hade
väckts ur sin 300-åriga slummer och så
att vi nu tagit upp det. Den delen av
herr Lundbergs anförande tror jag därför
vi kan avföra från resonemanget.

I den förra delen av sitt anförande
avslöjar herr Lundberg verkligen hjärtpunkten
i sin tankegång och i sina ambitioner.
I motionen säger herr Lundberg
att det är genant för svenska folket
att la upp och konservera ett felkonstruerat
1600-talsskepp. I sitt anförande
tillägger han, att det är en skam,
en förolämpning att upphöja detta
monstrum till ett monument över 1600-talcts skeppsbyggnadskonst. .lag tror att
herr Lundberg lyckligtvis är ganska ensam
om denna enastående storsvenska,
nästan chauvinistiska ambition att det
inte får finnas någon fläck på Sveriges
flotta ens under 1600-talet. Det är visserligen,
herr talman, klarlagt att det
rör sig om ett skepp som gick under
på sin första resa — och orsaken till
detta kommer också att klarläggas —
r 32

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Kostnader för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa

men dessutom vet man med ledning av
alla de fynd som gjorts att detta är en
enastående upptäckt. Det är mig veterligt
och enligt de upplysningar som lämnats
mig det enda skepp i världen av
denna typ och ålder som hämtats upp ur
djupet.

På detta skepp har också hittats de
mest intressanta föremål av skiftande
slag, exempel på den tidens hantverk
och handaslöjd. Dessa fynd är av utomordentlig
betydelse för att belysa den
tidens seder och bruk i vårt land. Under
sådana förhållanden tycker jag man
kan lägga bort sådana hyperambitiösa
storhetstankar som herr Lundberg har
givit uttryck för. Han var också så mån
om denne arme skeppsbyggare, som
lian tagit heder och ära av i början av
sitt anförande, att han måste göra en
lång parentes på slutet för att upprätta
honom.

Herr talman! Vi har inom utskottet
faktiskt inte anlagt några dylika synpunkter
på detta projekt. Vi har bedömt
det enkelt och rättframt på samma sätt
som statsrådet, som alla de människor
vilka köpt Wasatior eller på annat vis
intresserat sig för det, som Kooperativa
förbundets nu av herr Lundberg hudflängda
tidning och andra har gjort
när de tagit initiativ för att intressera
en bredare allmänhet för detta enastående
fynd från svenskt 1600-tal. Vi har
menat att detta är av stor betydelse för
forskningen och för turistintresset, ett
verkligt legitimt och värdefullt turistintresse.
Därför bör även staten stödja
detta företag.

.lag hoppas därför, herr talman, att
det inte bara är inom statsutskottets
första avdelning och inom utskottet in
pleno som vi är eniga. Svenska folket
har förstått att detta företag bör stödjas.
Jag hoppas att herr Lundbergs
»blodprov» skall utvisa att även kammaren
är i varje fall praktiskt taget enhällig
i fråga om att ge det sitt stöd.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill ge åt herr Ståhl
»en penning även». Han har under senare
år blivit chauvinismens och Storhets-Sveriges
specielle försvarare. Herr
Ståhl borde ha lyssnat något bättre: jag
har aldrig talar om flottan, och jag har
inte någon större högaktning för den.
Minns inte herr Ståhl att jag 1958 sade
att Sveriges flotta hade ett muscalt intresse?
Vad som intresserar mig är att
man här upphöjer till monument ett
fartyg som skeppsbyggaren av storhetsvansinniga
män hade tvingats att bvgga
felaktigt. Det finns något — jag vill inte
påstå att herr Ståhl har sinne för det
— som heter svensk yrkesstolthet, vilja
att förfärdiga kvalitetsvaror. Det här
kan inte få vara något uttryck för
skeppsbyggnadskonsten i Sverige.

Jag tror alldeles säkert att herr Ståhl
segrar stort i kammaren — jag har
aldrig tänkt mig något annat. Men när
han menar att »ur svenska folkets
djup eu gång» skall man samlas kring
detta märkvärdiga historiska skepp, så
tror jag tvärtom att riksdagen hänger
ganska lös i förhållande till svenska folkets
opinion. Res upp till Norrland eller
till de värmländska skogarna och
fråga vad folk vill ha! Tror herr Ståhl
att de vill ge miljoner till detta Wasaskepp
eller att de vill gc dem till något
annat?

Jag förstår mer än väl att herr Ståhl
inte vill ge sig in på dessa sociala aspekter.
Det är honom förlätet, ty dessa
problem kanske inte berör honom, men
jag tror att svenska folket ändå tänker
pa dem. Jag förstår också mer än väl
att när en tidning innehåller cn artikel
med rubriken »Wasa, vårt nationella
monument», så måste herr Ståhls värmländska
hjärta klappa hårt och svenskt
för det som varit en gång. Men varför
kan inte herr Ståhls hjärta klappa
svenskt för det som den nuvarande
forskningen, vetenskapen och tekniken
kan åstadkomma? Det är det som jag
tycker är så orimligt. Men som sagt,

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

herr Ståhl är ju numera försvarets tennsoldat:
inget får rubbas!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 164, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 826.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
181 ja och 4 nej, varjämte 24 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
165, i anledning av väckta motioner om
statlig konsumentupplysning och konsument
varuforskn ing.

I två likalvdande motioner, värktu

den ena inom första kammaren av herr
Virgin (I: 194) och den andra inom
andra kammaren av herr Bohman m. fl.
(II: 277), hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning om omfattningen av och formerna
för statens insatser i fråga om
konsumentupplysning och konsumentvaruforskning.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 194 och II: 277 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar B agnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:194 och 11:277, hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning om omfattningen
av och formerna för statens
insatser i fråga om konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag tror inte att jag blir
motsagd om jag påstår, att den statliga
konsumentupplysning, som vi drog upp
riktlinjerna för år 1956, ännu inte har
funnit sin form och att den i dag inte
motsvarar de förväntningar som man på
många håll ställer på en sådan konsumentupplysning.
Det är många som menar,
att det beror på att den statliga konsumentupplysningens
resurser är alltför
begränsade. Det finns andra som
tycker, att de former, som upplysningen
arbetar med, inte är lämpliga och att de
resurser, som står till förfogande, inte
användes på rätt siitt. Redan då organisationen
tillkom år 1956 var tveksamheten
rätt stor.

Som framhålles i den motion som
jag och några andra kammarledamöter
har väckt ansåg kommerskollegium, att
frågan om omfattningen och siittet för
statens stöd hade bort övervägas mera
grundligt än som varit möjligt på grund -

36 Nr 32 Onsdagen den 29 november 1961

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

val av den utredning som då skett och
med den korta remisstid som stått till
förfogande.

.Statens sakrevision anförde att det
behövdes eu konkret kartläggning inte
blott av den forskningsverksamhet som
då bedrevs och hur denna eventuellt
skulle kunna effektiveras, utan även
inom vilka sektorer behovet av ökade resurser
faktiskt hade framträtt. Sakrevisionen
ansåg att intet av de i promemorian
framlagda förslagen vid dåvarande
tidpunkt kunde eller borde förverkligas.

Statskontoret hade kommit till den
bestämda uppfattningen, att några på
utredningens promemoria grundade förslag
inte borde föreläggas riksdagen och
avvisade därför utredningens samtliga
förslag. Statens organisationsniimnd förordade
att verksamheten vid dåvarande
Hemmens forskningsinstitut tills vidare
skulle fortgå i oförändrade former.

Sveriges industriförbund konstaterade,
att man inte gjort några undersökningar
om hur det närmast aktuella konsumentvaruområdet
skulle bestämmas
eller om den lämpligaste arbetsfördelningen
mellan å ena sidan statliga eller
statsunderstödda institutioner och å
andra sidan producenterna och deras
organ. Sveriges grossistförbund hävdade,
att utredningen vore alltför bristfällig
för att kunna läggas till grund
för de föreslagna åtgärderna.

Kooperativa förbundet — för att fortsätta
uppräkningen — ifrågasatte, om
inte den dåvarande halvstatliga organisationen
från flera synpunkter vore ändamålsenligare.
Förbundet ansåg, att
det nya institutets verksamhet borde
inriktas på hushållens rationaliseringsfrågor
i högre grad än vad utredningen
tänkt sig. Institutet skulle vara ett hemarbetets
rationaliseringsorgan, inte en
allmän provningsanstalt för alla konsumtionsvaror.

Det var åtskilliga andra kritiska röster
som liit sig höra, men det får nu vara
nog med citat. Det hade i varje fall inte
skadat om man, innan man antog det

förslag som lades fram, först hade analyserat
inte minst de principiella och
praktiska problem som är förenade med
en sådan konsumentupplysning. Man
borde ha försökt klarlägga hur man
skulle kunna nå största möjliga effektivitet
med de resurser som ställdes till
förfogande.

Herr talman! Denna fråga fick enligt
min mening eu rätt drastisk belysning
här i höstas, då man lade fram resultatet
av en undersökning inom Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund rörande
effektiviteten av den statliga konsumentupplysningen.
Denna utredning visade
nämligen, att det förelåg en mycket
stor okunnighet även om elementära
fakta på konsumentupplysningens
område, och ändå baserades utredningen
på ett mycket kvalificerat klientel av
aktiva föreningskvinnor. När det resultatet
presenterades, följde en livlig debatt
i pressen. Oavsett partifärg hos de
olika tidningarna kunde konstateras att
de var ense om att det inte var bra
som det var. Konsumentupplysningens
principiella problem är inte, skrev
t. ex. Dagens Nyheter i en ledare, tillräckligt
genomdiskuterade, än mindre
lösta. Stockholms-Tidningen förklarade,
att det fanns all anledning att angripa
den nuvarande konsumentupplysningen
— eller snarare bristen på upplysning.
I LO:s strukturutredning, som också redovisades
i höstas, skrevs följande:
»Aktiviteten inom konsumentupplysningsområdet
är mycket splittrad. Fn
mängd olika institutioner sysslar med
konsumentproblem, och delvis kommer
de härvid in på varandras områden.
Det finns ingen strikt uppdelning mellan
institutionerna i sådana som sysslar
med forskning och sådana som sysslar
med spridandet av de vid forskningen
framkomna resultaten. Fn del av institutionerna
har konsumentupplysning
som sin huvuduppgift och för en del ingår
det mer perifert i verksamheten.»

Nu tycker jag inte, att man skall lasta
konsumentinstitutet för det här. Kon -

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

sumentinstitutet gör i mänga hänseenden
ett värdefullt och på många håll
mycket uppskattat arbete. Men institutet
är bundet av de principiella riktlinjer,
som en gång drogs upp för verksamheten.
Vi motionärer, liksom reservanterna
i statsutskottet, tycker alltsa,
att det finns goda skäl för den förutsättningslösa
utredning av det här komplexet,
som vi har begärt.

Nu har statsutskottets majoritet avvisat
utredningskravet. Majoriteten har
framför allt åberopat den utredning,
som gjordes av 1960 års prisövervakningskommitté
och som ju ledde till
vissa anslags- och personalförstärkningar
på pris- och konkurrensområdet så
sent som i våras. Men, och det är det
väsentliga, den utredningen sysslade
inte med de problem, som vi tagit upp
i vår motion. Det primära för den utredningen
var pris- och konkurrensfrågan.
Konsumentupplysningen berördes,
men den berördes blott som ett led i den
stora frågan. Själva grunderna för konsumentrådets
och konsumentinstitutets
verksamhet berördes inte. Enligt direktiven
för utredningen skulle, som det
beter, hittillsvarande administration
och kompetensfördelning inte prövas av
utredningen. Betecknande är också att
konsumentinstitutet inte fick några nya
anslag, eller några nya tjänster, och
man gick över huvud taget inte in på
institutets sätt att arbeta. Vad det gällde
för den utredningen var att få till stånd
en samordning av upplysningen på
prisområdet med övrig konsumentupplysning.

Statsutskottets majoritet hänvisar sedan
också till ett utlåtande från utskottet
av år 1959 över ett antal motioner,
som då väcktes och vilka, som det nu
heter i utskottets utlåtande, »hade i huvudsak
samma innehåll». De motionerna
hade i huvudsak inte samma innehåll —
det föreligger eu rätt stor skillnad. 1959
års motioner syftade nämligen till eu
väsentlig begränsning av anslagen, vilket
var motiverat av det statsfinansiella

läge som då rådde, .lag vill understryka
att den motion vi nu väckt har ett
direkt konstruktivt syfte. Den syftar till
att åstadkomma ett bättre utnyttjande
av de resurser som finns. Genom samarbete
ocli genom en god arbetsfördelning
mellan stat och näringsliv hoppas vi
att man skall kunna skapa en högre effektivitet
i upplysningsverksamheten.

De bortåt 2 miljoner kronor, som årligen
utgår till detta ändamål, är naturligtvis
ett försvinnande litet belopp
i relation till det som näringslivet satsar
på forskning och på reklam. Men 2
miljoner kronor är ändå pengar, och
med ett fördjupat samarbete tror vi att
man även med begränsade resurser
skulle kunna åstadkomma ett avsevärt
bättre resultat.

Jag tror för egen del att vi behöver
ett impulsgivande statligt konsumentinstitut
med bred insyn över hela konsumentvaruområdet,
som kan ge uppmuntran
och ta initiativ till åtgärder
på olika håll men som själv inte skall
behöva utföra det konkreta och praktiska
arbetet. De statliga uppgifterna
bör med andra ord koncentreras till institutet.
Institutet bör göra beställningarna,
men arbetet ute på fältet skall
kunna ske inom textilforskningsinstitutet,
djupfrysningsbyrån, folkhälsoinstitutet,
konservforskningsinstitutet, skoforskningsinstitutet
och andra liknande
nya eller tidigare branschvis uppbyggda
institutioner, till vilka konsumentinstitutet
kan ta initiativ och ge impulser.

Den utredning som vi har begärt bör
vara förutsättningslös. Andra lösningar
än de jag här har skisserat är naturligtvis
tänkbara. Det är utredningen som
skall klarlägga vilken väg man bör gå.

Utskottsmajoriteten har också i sitt
utlåtande gjort väsen av att varudeklarationsniimnden
behandlats i motionen.
.lag tycker det är självklart att man inte
kan låta bli att se på varudeklarationsniimnden,
om man skall utreda konsumentupplysningen.
Vad vi har sagt
i motionen är bara, att även varudekla -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

rationsnämndens verksamhet i detta
sammanhang bör upptas till behandling,
varvid bör klarläggas, om dess
uppgifter — därest de alltjämt anses
motsvara ett behov — inte skulle kunna
överföras till konsumentinstitutet. Något
annat har vi inte sagt.

Men jag skall ändå gärna erkänna att
det finns de som hyser en viss tveksamhet
beträffande vissa yttringar av varudeklarationsnämndens
verksamhet. Å
andra sidan finns det emellertid många
— och det gäller kanske flertalet — som
är mycket positivt inställda till de insatser
varudeklarationsnämnden gör.
.lag skall inte väga det positiva mot det
negativa i detta sammanhang. På en
punkt råder det inga som helst delade
meningar, nämligen i fråga om samarbetet
mellan varudeklarationsnämnden
och näringslivet. Detta .samarbete är alldeles
utmärkt. Det gäller arbetet i de
kommittéer som arbetar inom varudeklarationsnämnden.
Personligen skulle
jag gärna vilja säga att det vore önskvärt,
att varudeklarationsnämndens arbetsformer
också finge utgöra ett mönster
för hur arbetet i konsumentinstitutet
skall bedrivas i framtiden. Ingen har
såvitt jag vet hittills ifrågasatt varudeklarationsnämndens
objekitivitet, trots
att mycket av det arbete som där sker
taktiskt delegeras till näringslivet.

Sedan vill jag, herr talman, till sist
rikta uppmärksamheten på en annan
punkt, nämligen .skolans roll. Vi säger
i motionen: »Särskild vikt bör tillmätas
den upplysningsverksamhet som kan bedrivas
som ett led i skolutbildningen
främst inom ramen för enhetsskolan.
Genom statlig upplysningsverksamhet
på hemhushållningens område bör
grundskolans elever bibringas tillfredsställande
kunskaper i ämnet. Med rätta
har kritik riktats mot den hittills bedrivna
skolundervisningen på detta område.
»

Vi är faktiskt inte ensamma om den
kritiska inställningen till skolundervisningen.
Även 1960 års prisövervaknings -

kommitté strök särskilt under skolundervisningens
betydelse i detta sammanhang.
Jag vill också hänvisa till en
bok som konsumentrådet självt givit ut
1959, en bok som heter Konsumentfrågor,
vari docenten Lisa Stenberg särskilt
tagit upp skolundervisningens roll till
kritisk granskning.

Herr talman! Enligt min mening talar
alla skäl för att dessa frågekomplex bör
utredas förutsättningslöst, och jag ber
därför att få yrka bifall till den reservation,
vilken som första namn har
fröken Andersson.

I detta anförande instämde herr
t/ren <h).

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Herr Bohman sade i anslutning
till sin motion och reservationen
till detta utskottsutlåtande, att utredningskravet
framställts i konstruktivt
syfte. Emellertid kan man väl, om
man läser både motionen och reservationen,
ha anledning att sätta ett litet
frågetecken inför den uppgiften. Allt
beror naturligtvis på från vilken utgångspunkt
man ser dessa frågor. Om
man ser det hela från renodlat näringslivshåll
eller om man ser det ur konsumentsynpunkt
eller om man försöker
se det objektivt ur samhällets synpunkt,
kan man kanske ha olika uppfattning
om huruvida motionen är väckt i konstruktivt
syfte eller inte.

Fn sak är emellertid klar, nämligen
att motionärerna tänkt sig en begränsning.
Det talas om att man tagit upp ett
alltför stort varusortiment, det påtalas
att man givit sig på ting som man
inte borde ha tagit upp. Det talas om
besparingar, koncentration och dylikt.
Allt detta ger väl ändå ett intryck av
att vara mindre konstruktivt.

Vidare vill jag påstå att själva motionens
uppläggning och de referat som
där lämnas av behandlingen vid 1956
års riksdag inte är alldeles riktig. Man
åberopar exempelvis remissorganens
yttranden mycket ensidigt. Det stora

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

övervägande antalet remissorgan uttalade
sig vid den tidpunkten mycket positivt
om den promemoria som låg till
grund för själva organisationen, och de
var mycket angelägna om att konsumentupplysningen
och konsumentforskningen
skulle få bättre betingelser och
kunna utvecklas på ett bättre sätt. I motionens
referat av remissorganens yttranden
har man till och med stympat
dessa på ett sätt så att de ger ett felaktigt
intryck. Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund hade också
i sina remissvar vändningar av en
annan karaktär än som framgår av motionen,
och om dessa fått komma med
i motionen, hade man fått en riktigare
bild av deras uppfattning.

Emellertid tycker jag att utvecklingen
och det som hänt under de fem åren
sedan 1956 är viktigare. .lag vill för
min del påstå, och det är även utskottets
mening, att de former som man
funnit med ett helstatligt institut för
konsumentfrågor och med statens konsumentråd
innebär en organisation,
som man hör arbeta vidare med. Den
behöver i och för sig inte ifrågasättas.
Det är alldeles nödvändigt att ha en
forskning på detta område. Det finns
också ytterligt många bevis för att även
näringslivet anser att staten här bör
göra eu insats och göra den på det sätt
som sker. Stora anspråk ställs på de
statsmedel som nu står till förfogande
och som lämnas ut av statens konsumentråd
till de olika branschorganisationerna
eller som på annat sätt kommer
näringslivets forskning till godo.
Det är verkligen inte så, att man från
näringslivets sida anser, att detta iir
obehövligt eller ointressant. Man anser
tvärtom att man inte har egna resurser
och är både tacksam och tillfredsställd
med det stöd som man får. Skoforskningen
är väl ett mycket aktuellt exempel
på hur saken ligger till.

Det talas också om att man behöver
fa en överblick över forskningsområdet.
Statens konsumentråd har nu gått

igenom och fått fram ett register över
vilka forskningsuppgifter som är igång
och vilka som är avslutade. Detta register
är helt klart för Sveriges del. Vi
vet att det arbetas med att få fram ett
liknande register även i de övriga nordiska
länderna. På det sättet får vi alltså
eu samordning av de olika forskningsuppgifter
— statsunderstödda eller
icke statsunderstödda — som är igång
över hela Norden, vilket måste anses
vara synnerligen angeläget.

I motionen talas också om att stor
uppmärksamhet bör ägnas skolans arbete
på detta område. Nu råkar det vara
så, att just en sådan forskning pågår i
Göteborg. Den har kommit till genom
medel från statens konsumentråd. Likaså
pågår en motsvarande forskning
när det gäller folkbildningens insatser
i fråga om konsumentupplysning, även
den stimulerad av statliga pengar och
efter en propå från ABF. På det sättet
kan vi få en bättre föreställning om bur
vi från grunden skall bygga upp den
undervisning, som skall göra människorna
skickade att tillgodogöra sig
den upplysning, som de skall få när de
blir vuxna.

Herr Bohman talade om upplysningen
och dess dilemma och sade, att man nog
i detta fall hade misslyckats. Jag vill
gärna bestyrka, att de uppgifter som
herr Bohman lämnade från det socialdemokratiska
kvinnoförbundets undersökning
var riktiga. Undersökningen visade
alltså att de tillfrågade var okunniga
om väsentliga ting. Det iir angeläget
att ta reda på anledningen härtill.
Konsumenternas okunnighet skall kanske
inte helt skyllas på de statliga institutionerna.
Många andra omständigheter
kan ha bidragit härtill. Och bara
eu sådan sak som att det socialdemokratiska
kvinnoförbundet fått göra denna
undersökning och bidraga med eu
kartläggning av vad konsumenterna kan
och inte kan, kan vi tacka statens konsumentråd
för. Undersökningen iir väsentligen
gjord med pengar från detta

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

organ. Det är många flera sådana undersökningar
som vi behöver för att få
fram fakta om både vad vi kan och vad
vi inte kan. Samtidigt behöver vi en
medveten forskning beträffande hur vi
skall kunna lära oss mera.

Det har talats mycket om samarbetet
emellan branschorganisationerna, näringslivet
och konsumentupplysningen.
Statsutskottet har fått klara besked om
att detta samarbete är mycket gott. 1
ledningen för såväl konsumentinstitutet
som konsumentrådet sitter representanter
från näringslivet. Från ömse häll
anser man, att den ordning som för närvarande
råder är riktig. Institutet samarbetar
med de olika branschorganisationerna
och med halvstatliga organ exempelvis
vid sina provningar, och näringslivets
representanter får tillfälle
att framföra sina synpunkter.

Nu kan man naturligtvis ändå komma
till den slutsatsen — och jag skulle möjligen
kunna instämma däri — att här
förekommer så många frågetecken, att
en utredning och en omprövning kan
behövas. Med hänsyn till att utvecklingen
ändå har gått framåt och med
hänsyn till att det samarbete, som vi sä
sent som i våras ansåg böra komma till
stånd även mellan de organ som sysslar
med prisfrågorna, nu är under uppbyggnad,
förefaller det utskottet mera
angeläget, att de olika institutionerna
själva får diskutera sitt arbete. Så småningom
kan det nog finnas anledning
att göra den stora allmänna översikten
av utredningen. För närvarande kan
den dock inte anses aktuell.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

1 detta anförande instämde herr Curbell
(s) och fru Ekendahl (s).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Att en vaken konsumentopinion,
grundad på en saklig konsumentupplysning,
är av största betydelse
både för den enskilde och för samhället
är vi väl alla överens om. Men att

tiden redan nu skulle vara mogen för eu
utredning om konsumentforskningen
och upplysningen anser jag för min del
inte vara fallet. De två organisationer,
statens pris- och kartellnämnd och konsumentinstitutet,
som tillkom 1957, hade
att från början taga hand om en rest av
uppgifter, som kvarstod från de krisorgan
på olika områden, som vi liadc
haft tidigare och som hade tillkommit
under krigsåren. Kanske detta i viss
mån var en anledning till att de inte
hann träda fram i offentlighetens ljus
så snabbt, som man från många håll
hade tänkt och önskat.

Jag har den uppfattningen att man
steg för steg har växt in i uppgifterna.
Jag vet att ramen för verksamheten från
början har varit så pass snäv när det
gäller den personella uppsättningen, att
detta har lagt hinder i vägen för en hel
del projekt. Som ett exempel kan jag
nämna att tjänsterna på laboratoriet vid
konsumentinstitutet inte förrän under
innevarande är besatts med ordinarie
personal. Det har medfört svårigheter
att skaffa arbetskraft, inte minst därigenom
att det är mycket ont om kemister.

Enligt min uppfattning kan institutet
redovisa en i förhållande till resurserna
icke föraktlig undersöknings-, provnings-
och upplysningsverksamhet.

Institutet har också haft ett mycket
gott och nära samarbete med näringslivet,
varudeklarationsnämnden och en
del andra organ. Man har fått provningsuppdrag
från näringslivet och olika
organisationer, som inte själva ansett
sig ha möjlighet att utföra dessa
provningar. Institutet har också haft ett
intimt samarbete med statens institut
för folkhälsan, statens provningsanstalt,
textilforskningsinstitutet, hantverksinstitutet,
statens nämnd för byggnadsforskning
och olika institutioner vid
universitet och högskolor. Jag tror att
man därvidlag har skaffat sig de kontakter
och det samarbete som resurserna
medgivit.

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

Vidare bär konsumentinstitutet haft
en icke oväsentlig kontakt med sjukhusens
centrala förvaltning, och man har
samarbetat med socialstyrelsen när det
gäller att pröva och utforma t. ex. lämpliga
kläder för åldringar.

Jag hävdar att den upplysningsverksamhet
på konsumentområdet, som bedrivits
av det statliga organet inte alls
har varit misslyckad.

Även när det gäller undervisningen
har man upprätthållit betydelsefulla
kontakter. Institutets personal liar vid
olika tillfällen medverkat vid statens
skolköksseminarium, vid konferenser
med hemkonsulenterna och vid olika
konferenser som anordnats av organisationer
ute i landet, allt så långt resurserna
har medgivit.

Vad sedan beträffar spridningen av
material, såsom mönster, upplysningsskrifter
och sådant, kan jag nämna att
under föregående år inlevererades till
statsverket nära 260 000 kronor för försålt
material. Det är ingen föraktlig
summa, bakom vilken ligger en avsevärd
distribution av material.

Vid den undersökning som gjordes
av socialdemokratiska kvinnoförbundet
visade det sig att de yngre husmödrarna
hade bättre kännedom om hjälpmedel
och material som konsumentinstitutet
utvalt. Det tyder på att det här
finns en viss generationsmotsättning,
som väl så småningom kommer att försvinna.

Såsom jag nämnde i början av mitt
anförande kan jag absolut inte finna att
tiden är mogen för en ny utredning. Vi
måste samla erfarenheter på området
för att veta på vilka punkter det brister
— erfarenheten är som bekant många
gånger den bästa läromästaren. Först
därefter är det möjligt att bygga ut en
verksamhet som motsvarar de krav
konsumenterna ställer på upplysningsorganet.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson ansåg
att man bedömer dessa frågor olika,
beroende på om man ser dem från näringslivets,
konsumenternas eller samhällets
sida. Jag tycker personligen att
det är felaktigt att göra en sådan uppdelning.
Vi har alla ett intresse av att
se till att den statliga konsumentupplysningen
får full effektivitet. I det avseendet
skär sig inte våra intressen.

Vidare framhöll fru Lewén-Eliasson
att jag vid mitt återgivande av händelserna
1956 endast hade citerat de negativa
remissyttrandena. Jag vill inte på
något sätt bestrida att det också fanns
positiva remissyttranden, men jag var
givetvis närmast intresserad av de negativa
yttrandena när jag ville påvisa att
det den gången höjdes kritiska röster.
Jag tycker att de yttranden av myndigheter
och näringsorganisationer, som
jag inom en blygsam motions ram återgav,
var fullt representativa för hur
man såg på saken från både myndigheternas
och näringslivets sida.

Det är givet att man frågar sig vad
som har hänt efter 1956, ty det gäller
ju framför allt att ta hänsyn till erfarenheterna
av den nya organisationen.
Ja, visst har det blivit bättre; man har
tydligen lärt sig en del av den svåra
konsten att bedriva konsumentupplysning.
Men fortfarande är själva uppläggningen
av verksamheten, själva systemet
till sin natur mycket tvivelaktigt.
Jag förstod att fru Lewén-Eliasson var
fullt medveten härom och jag vill i
detta sammanhang gärna citera vad hon
själv sade när hon blev intervjuad av
Dagens Nyheter med anledning av den
undersökning som gjorts av det socialdemokratiska
kvinnoförbundet: »Siff rorna

visar klart att konsumentupplysningen
inte går hem.---Allt är

inte gott och väl som det är, och de
konsumentupplysande instanserna når
inte dem de vill nå.»

Nu uppträder som bekant fru LewénEliasson
i olika skepnader. Dels är hon
32

42 Nr 32 Onsdagen den 29 november 1961

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

ordförande i det socialdemokratiska
kvinnoförbundets konsumentråd, och
dels var hon medlem av 1960 års prisövervakningskommitté.
Dessutom är
bon ledamot av statsutskottets första
avdelning, som nu har avstyrkt vår
motion. När fru Lewén-Eliasson kritiserar
konsumentupplysningen gillas det
tydligen, men när vi vågar oss på
att göra det uppskattas det inte lika
mycket.

Jag tror att det var fru Lewén-Eliasson
som sade att en utredning kanske
kan bli behövlig »så småningom». Jag
frågar mig: När är så småningom? Är
det när det kommer en motion från Ert
håll? Det räcker tydligen inte när vi
påvisar den — som vi tycker — felaktiga
uppläggningen av arbetet.

Jag har en känsla av att det vore ytterligt
värdefullt om man satte sig ned
i en kommitté, som skulle vara allsidigt
sammansatt, med representanter för olika
intressegrupper, och diskuterade igenoin
om konsumentupplysningen skall
läggas upp på det sätt som nu har skett
eller om andra former skall väljas. Med
säkerhet har en sådan kommitté nytta
av det arbete som bedrivits hittills och
av den utredning beträffande skolundervisningens
insats i detta sammanhang
som pågår i Göteborg och som jag
inte alls svävar i okunnighet om.

Fru Lindskog påvisade att en del
provningar som skall göras inte kan
komma till utförande därför att man
inte har tillräckligt med personal. Det
är ytterligare ett skäl för att sträva
efter den delegering av arbetsuppgifterna
som enligt min mening är riktig. Då
kan man utnyttja de resurser som finns
och verkligen få ett resultat som är
av värde för både konsumenter, näringsliv
och samhälle.

Jag vill gärna vitsorda, fru LewénEliasson,
att samarbetet mellan konsumentrådet
och näringslivet har blivit
bättre, särskilt under de senaste dagarna
då överläggningar har tagits upp
med näringslivet om hur man skall ut -

byta erfarenheter och lägga upp arbetet
så att alla drar nytta av det. Det är ett
mycket värdefullt inslag i bilden, men
tyvärr ett relativt nytt sådant.

Jag vill, herr talman, ånyo betona att
jag faktiskt inte bär klandat konsumentinstitutet.
Jag anser att institutet gör
goda insatser inom ramen för de resurser
det har och med den uppläggning
av arbetet som hittills betraktats som
riktig, men jag skall också erkänna alt
jag hyser en viss tvekan beträffande
konsumentrådets verksamhet. Jag har
nämligen den uppfattningen —- den må
vara riktig eller inte; jag sitter inte i
rådet — att om man har begränsade
ekonomiska resurser, skall man också
se till att de nyttjas så att de ger
största möjliga utdelning. Man skall
verkligen sovra forskningsuppdragen,
så att pengarna används på dem som
är viktiga. Jag är t. ex. inte övertygad
om att konsumentrådet gjorde rätt när
det satte i gång sin stora undersökning
rörande 1 000 hushåll. Det är visserligen
intressant att utreda arbetsförhållandena
inom svenska hushåll, och
har man arbetskraft och tillräckligt med
pengar till det kan man säkert göra
mycket nyttiga rön genom en sådan undersökning,
men har man ont om resurser
i båda hänseendena -— i fråga om
såväl personal som pengar — skulle jag
gärna vilja veta vilka slutsatser man
kan dra av att få reda på att nära 60
procent av alla husmödrar tvättar trikåunderkläder
minst varje vecka, att
17,5 procent tvättar varannan vecka, 2
procent var tredje vecka och 12 procent
varje månad, medan 5 procent tvättar
trikåunderkläder varannan månad.
Visst är det intressant att få statistiskt
belyst att husmödrarna tycker att det
är roligt att laga mat och sy, att de finner
det mindre trevligt att diska och
stryka och att de tycker sämst om att
piska mattor, men det trodde jag att
jag visste förut. Man kan också fråga
sig, om den undersökning som nyligen
igångsatts om köp- och säljbeteendet

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

samt lagerhållningen i leksaksaffärer
kan ge så intresseväckande resultat att
den är värd de 35 000 kronor som Unga
örnar fått för att göra denna utredningen.

Herr talman! Jag vill uttryckligen
framhålla att sådana undersökningar
visst kan ha ett värde och alt man säkert
kan dra nyttiga slutsatser av dem,
men om man klagar över brist på medel
— och det gör man allmänt just nu
— frågar jag mig som konsument, om
man inte skulle kunna få bättre användning
för pengarna.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Herr Bohman har genom
sina senaste exempel på sätt och
vis själv bekräftat att man ser på dessa
ting något olika, beroende på var man
har sin rot.

Om man plockar ut enstaka frågor ur
en enkät sådan som den som ligger
till grund för denna undersökning av
1 000 hushåll, så blir ju varje enskild
fråga smått löjlig. Men frågorna måste
ses i sitt sammanhang. Frågan om tvätt
av trikåkläder har kommit till för att
man vill belysa hushållens tvättförhållanden.
Det är ett led i arbetet att planera
våra bostäder med tanke på husmödrarnas
arbete, om husmödrarna
tvättar i badrummet, i köket eller i
tvättstugan, i en stor eller liten tvättstuga
osv. Vi måste genom att få veta
alla dessa detaljer söka få en föreställning
om husmödrarnas arbetsvanor.
Jag vill för min del påstå att vi har anledning
att vara utomordentligt tacksamma
för att konsumentinstitutet har
resurser att sakligt och objektivt ge oss
eu bild av hemarbetet så att vi kan
veta hur bostäderna bör konstrueras.
Allt det här tyckandet och tänkandet,
som tar sig uttryck i t. ex. insändare i
tidningar, är väl av mindre värde för
arkitekter ocli andra bostadskonstruktörer
än verkliga studier av hem- och
hushållsarbete. Sådana undersökningar
är nödvändiga inte minst nu när

kvinnorna tvingas att rationalisera hemarbetet
i så stor utsträckning.

Inte heller anslaget till leksaksforskning
är, tycker jag, så obehövligt. Herr
Bohman har sådana resurser att han
kan köpa de leksaker han önskar till
egna barn och andras utan att bli ledsen
när de går sönder, men för människor
som har mindre gott ställt är det
ledsamt att gång på gång kasta ut pengar
alldeles i onödan på dåliga leksaker.
Undersökningen om leksakerna är återigen
en sak som verkar litet fånig om
man inte tänker på i vilket sammanhang
den bör sättas in.

Sedan är det en fråga när man skall
kritisera och vems kritik som skall tas
för gott. Både herr Bohmans och min
kritik gör säkert nytta i detta sammanhang.
Jag menar bara att det i dagens
läge inte är angeläget att få en kommitté
som sitter några år framåt runt
ett bord och resonerar om dessa saker.
Vi har nog som fru Lindskog menade
större nytta av att arbeta vidare praktiskt
och låta de ansvariga institutionerna
med ledning av den erfarenhet de
får själva göra erforderliga omprövningar
och omläggningar.

Till sist, herr talman, kan jag inte
låta bli att nämna för herr Bohman
som var mycket glad över varudeklarationsnämndens
arbete — och det är
även jag — att vår lilla undersökning i
Kvinnoförbundet visade att bara 38
procent hade hört talas om nämndens
broschyrserie och att bara 18 procent
någonsin hade läst någonting av det
materialet. Det var betydligt sämre siffror
än de som giiller det material som
kommer från konsumentinstitutet. Så
där alldeles tillfredsställande vill jag
därför inte påstå att den nämnden arbetar.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Herr Bohman sade att
konsumentinstitutet borde delegera
uppgifter till andra när de egna resurserna
är så små. Det gör institutet oek -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

så i vissa fall, men vart skulle man ha
delegerat en så omfattande undersökning
som t. ex. tvättundersökningen,
som var mycket komplicerad och tog
mycket lång tid? Den hade nog inte
kunnat placeras någon annanstans. Det
skulle också kunna anföras flera exempel
där fabrikanterna och näringslivets
företrädare i övrigt inte visat intresse
av att ta upp en undersökning av varorna.

Herr Bohman undrade vad det kan
tjäna till att ta reda på hur ofta husmödrarna
tvättar, om de tvättar varje
vecka, var fjortonde dag eller en gång
om året. Jag har den uppfattningen att
den undersökningen kan vara vägledande
även för fabrikanterna, därför
att utformningen av tvättmaskiner och
övrig attiralj som hör samman med
detta arbete är beroende av tvättmängden.
Den undersökningen var inte så
löjeväckande som man velat göra den
till.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag förstår herr Bohmans
inlägg så, att han menar att det
är angeläget att bättre samordna näringslivets
forskning med samhällets.
Jag tror att vi har ungefär samma uppfattning
om behovet av mera upplysning
och mera forskning. Men helt naturligt
har vi skilda uppfattningar om
vart den forskningen skall leda och
vem som skall få de statliga anslagen.
Därav herr Bohmans invändningar mot
några av de anslag som konsumentrådet
utdelat.

Herr Bohman snuddade vid det samarbete
som i dagarna inletts, och jag
tycker att det finns skäl att något uppehålla
sig vid den saken. Så sent som
i går var det ett sammanträde mellan
Industriförbundet och konsumentrådet,
där vi diskuterade i stort sett samma
frågor som herr Bohman berört: varuforskning,
varuupplysning och varuutformning.
Man kan ha olika uppfattningar
om huruvida konsumentupplys -

ning är detsamma som varuupplysning:
vi behöver både upplysning om varorna
och upplysning till konsumenterna.
Därför tror jag att det är en riktig
linje som konsumentrådet arbetar efter:
att söka ge anslag till varuforskning på
sådana områden som direkt berör konsumenterna.

Herr Bohman ville förlöjliga den undersökning
som gjorts om husmödrarnas
arbetsvanor. Den undersökningen
har emellertid en mycket stor betydelse
för den grupp, som jag representerar
och som har begränsad tid till sitt förfogande
för att sköta hemmet. Jag syftar
på de dubbelarbetande husmödrarna,
vilkas problem jag vet att herr
Bohman känner. Denna fråga är alltså
viktig för oss, och vi försöker intressera
arbetsmarknadens parter för dessa frågor.
Vi har bl. a. ordnat en vandringsutställning
för att de industrianställda
skall kunna ta del av konsumentinstitutets
forskning, och vi har bett industrien
om hjälp att placera denna utställning
på arbetsplatserna.

Det är alltså ett arbete i gång både
inom konsumentrådet, konsumentinstitutet
och varudeklarationsnämnden, och
jag tycker därför att man borde vänta
litet och se. Vi håller på att söka finna
formerna för denna verksamhet, och det
tar alltid tid när det är fråga om en ny
verksamhet; åtminstone konsumentrådet
är ju förhållandevis nytt.

Jag tror liksom fru Eliasson att vi
behöver en utredning där vi tar upp
frågor som dessa: är konsumentupplysning
detsamma som varuupplysning,
var kan vi hjälpa industrien och var
kan industrien hjälpa oss? Vi har lagt
grunden till ett samarbete vid det sammanträde
vi hade i går, där fröken
Elmén och jag var med och i någon
mån även deltog i diskussionen.

Jag tror att herr Bohman och vi tycker
ungefär detsamma. Det är bara den
skillnaden att vi i detta sammanhang
vill skynda långsamt, medan vi vill
skynda snabbare på andra områden,

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning

där herr Bohman vill skynda långsammare
av andra skäl.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill bara bekräfta
att vi tycker på samma sätt i dessa
frågor. Skillnaden är bara den att jag
anser att det hade varit värdefullt att
sätta i gång en utredning för att klarlägga
principerna för det fortsatta arbetet.
Fru Ekendahl vill vänta med den
utredningen. Men i övrigt är vi tydligen
fullständigt ense.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i
vad som här sagts av fru Eliasson, fru
Lindskog och fru Ekendahl.

Man borde nu försöka se till att konsumentinstitutet
får litet arbetsro. Från
första början har man varit framme
och ryckt i den här organisationen, och
den har inte fått någon ro att arbeta.
Det behöver den faktiskt ha i fortsättningen.

Jag kan inte alls instämma i herr
Bohmans kritik av konsumentrådets anslagsutdelning.
Jag tycker t. ex. att undersökningen
om hushållens vanor var
utomordentligt intressant, och den bör,
som fru Eliasson sade, kunna bli grundläggande
för bostadsplaneringen. Besultatet
av utredningen var mycket överraskande,
t. ex. att husmödrarna sköter
fvättarbetet på det sätt som de gör och
att även de förvärvsarbetande husmödrarna
använder så mycket tid för matlagning.
Utredningsresultatet måste
som sagt bli grundläggande för planering
och utformning av bostäder för olika
typer av familjer. Det är en betydelsefull
fråga för hela vårt samhälle.

Leksaksutredningcn har blivit kolossalt
förlöjligad. Innan utredningen sattes
i gång diskuterades den vid flera
tillfällen inom konsumentrådet. Det
första förslaget refuserades, därför att
man inte ansåg att den föreslagna upp -

läggningen av utredningen var riktig.
Förslagsställarna återkom med ett nytt
förslag som accepterades. Det visar sig
också att leksaksinköpen tar en alltför
stor del av hushållens budget. Köper
föräldrarna verkligen leksaker som är
av värde för barnens utveckling? Blir
det inte många gånger leksaker som
roar pappa och kanske i någon män
mamma men som ur pedagogisk synpunkt
är utan värde för barnet? Jag
tror alltså att denna utredning har större
betydelse än man kan få intryck av
när man läser kåserier om den.

Jag vill också understryka vad fru
Ekendahl sade om samarbetet med Industriförbundet.
Det hoppas vi mycket
på från konsumentrådets sida, och vi
är angelägna om att detta arbete skall
byggas ut.

Vad beträffar konsumentinstitutets
styrelse delar jag uppfattningen att företagsamheten
borde vara bättre representerad
än vad den för närvarande är.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes ocli godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 165, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
fröken Andersson in. fl.

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Rätt för hemvärnsbefäl att i visst fall använda militär nedsättningsbiljett

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 170 ja och 36 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Rätt för hemvärnsbefäl att i visst fall

använda militär nedsättningsbiljett

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
166, i anledning av väckta motioner om
rätt för hemvärnsbefäl att i visst fall
använda militär nedsättningsbiljett.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Mattsson m. fl. (I: 16) och den
andra inom andra kammaren av herr
Elmwall m. fl. (II: 27), hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om vidtagande av sådana
åtgärder att hemvärnsbefälet medgåves
rätt att resa till och från sin huvudorganisations
årsmöten på s. k. militärbiljett,
att kostnaderna härför måtte
bestridas från hemvärnets övningsanslag
samt att det uppdroges åt militär myndighet
att ombesörja i motionerna angiven
kontroll.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:16 och 11:27 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! I den motion som statsutskottet
här yrkar avslag på hemställer
motionärerna om en skrivelse till

Kungl. Maj :t med anhållan om vidtagande
av åtgärder för att hemvärnsbefälet
skall få resa till årsmöten på militärbiljett.
Avstyrkandet motiveras ju
med att detta är en personalorganisation,
och en sådan bör inte få dylika
favörer — det skulle kunna föranleda
att även andra personalorganisationer
kommer med en liknande hemställan.
Chefen för armén tillstyrker, likaså
rikshemvärnschefen. Det är civilförvaltningen
inom försvaret som i sitt
yttrande fört fram dessa synpunkter på
favörer till en personalorganisation.
Järnvägsstyrelsen har intet att erinra
mot att förslaget bifalles.

Beträffande ändamålet med denna
organisation angives i organisationens
stadgar bl. a., att förbundet avser att
stödja hemvärnet och dess syftemål.
Samarbete skall sökas och upprätthållas
med militära och andra myndigheter
som har med hemvärnet och hemvärnets
uppgifter att skaffa. Förbundet söker
också åstadkomma och vidmakthålla
ett samarbete mellan hemvärnsbefälet
i syfte att befrämja och eftersträva
likformighet i handläggning av frågor
rörande hemvärnet i dess helhet och
också befrämja ett gott kamratskap.

Ser man efter vad Hemvärnsbefälets
riksförbund har sysslat med, kommer
man snart fram till att det i många fall
är rena hemvärnsfrågor, som syftar till
att föra hemvärnet och dess arbete
framåt. HBR har bl. a. arbetat på att
komplettera de organ som författningsenligt
skall finnas — ting och förtroendenämnder
i olika instanser. I frågor
av betydelse för hemvärnet och
dess befäl, där ting och förtroendenämnder
saknar möjlighet att behandla
frågorna, har HBR trätt in och fört
fram frågorna till diskussion. Det är
således inte rena personalfrågor HBR
sysslat med, det är i de allra flesta fall
frågor som mycket nära berör hemvärnet
och dess arbete.

Om denna framställning skulle bifallas,
innebär det i realiteten ingen ut -

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Rätt för hemvärnsbefäl att i visst fall använda militär nedsättningsbiljett

gift. Tågen rullar ju mer eller mindre
glest besatta med passagerare, och det
belopp som eventuellt skulle betalas
tillföres ju järnvägsstyrelsen.

Vid årsmötet 1960 kom rikshemvärnschefen
direkt från fälttjänstövningarna
i Västergötland och lämnade en redogörelse
för hemvärnets deltagande i dessa
fälttjänstövningar. Varje hemvärnsbefäl
skulle ha haft nytta av att höra
denna redogörelse och givetvis kunna
utnyttja den i sitt vidare arbete. Jag
tycker nog att enbart en sådan direkt
delgivning av erfarenheter inför en
samling hemvärnsbefäl skulle motivera
att samhället visade sin uppskattning
av ett frivilligt arbete för försvaret. De
erfarenheter som hemvärnsbefälet får
del av omsättes ju i det praktiska arbetet.

Man har beräknat att kostnaden för
ett bifall till framställningen skulle bli
cirka 8 000 kronor. Hemvärnet är uppdelat
i 25 sektioner, och varje sektion
utser två representanter till årsmötet.
Ungefär hälften brukar komma. Givetvis
deltar i första hand de som bor nära
den ort där årsmötet hålles — de har
ju inte några större resekostnader.

Jag tycker nog inte det är någon hållbar
motivering för avslag när man säger,
att ett bifall till förslaget skulle
medföra ett prejudikat, så att liknande
framställningar från andra personalorganisationer
måste bifallas. Hemvärnet
är ju en del av armén, och tiden användes
för hemvärnets angelägenheter
i stort.

Herr talman! Jag skulle kunna utveckla
många synpunkter, som talar för
bifall till denna framställning. Om den
nu avslås, får vi väl återkomma och
kanske bearbeta den på annat sätt. Men
jag måste ändå, herr talman, hemställa
om bifall till motionen.

Herr VIGELSBO (ep):

Ilerr talman! I fredags reste jag med
snälltåg från Sala till Stockholm. Då
träffade jag en man, som tillhör spet -

sarna i det svenska hemvärnet, nämligen
den inte okände f. d. riksdagsmannen
Carl Lindberg från Stockholm. Han
hade åkt i den andraklasskupé där han
satt hela natten från ett hemvärnsmöte
i övre Norrland. Jag kan inte förstå att
det kan vara riktigt att hemvärnsmännen
skall behandlas på det sättet. Jag
anser att man från det allmännas sida
bör visa dem större förståelse än vad
som nu sker.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Elmwall här anfört, och jag
kommer att biträda hans förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Vigelsbo, att om det i långtgående ekonomiska
förpliktelser skulle få vara avgörande
för riksdagens ställningstagande,
vilka bekanta vi råkar träffar på
tåget i första eller andra klass, så kunde
det få allvarliga konsekvenser. Det
händer inte så sällan att jag själv träffar
generaler och andra högtstående
ämbetsmän, som privat åker andra klass
på tåg. Om det kan anses anmärkningsvärt
får väl bedömas från fall till fall.

Jag vågar påstå att vi inom statsutskottet
värderar både hemvärnsmännen
och hemvärnets insatser lika högt som
någon motionär kan göra, men vi måste
ta hänsyn till ekonomiska realiteter.
Hemvärnsmännen har ersättning för
alla tjänsteresor. De åker då fritt, på
tjänstebiljett.

Däremot kan vi inte lämna fältet öppet
för medlemmar i ideella eller ekonomiska
organisationer av olika slag
att resa kostnadsfritt till sina möten. Vi
måste inom utskottet tänka på konsekvenserna
av vad vi föreslår, och vi har
ansett att det här går en principiell
gräns, som vi inte kan överskrida, även
om från fall till fall kan åberopas många
behjärtansvärda omständigheter. Detta
har också bestyrkts av de till utskottets
utlåtande fogade remissutlåtandena, som
innehåller liknande synpunkter. Vi har
verkligen nedlagt ett stort intresse på

48 Nr 32 Onsdagen den 29 november 1961

Kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans klass 9

herr Elmwalls motion i det fallet. Det
går inte bara att se sig omkring och hitta
behjärtansvärda och ömmande skäl för
utgifter — man måste också tänka på
innebörden i och konsekvensen av vad
man föreslår. Det är den omtanken, herr
talman, som gjort att statsutskottet enhälligt
yrkat avslag på motionerna.

Med all respekt för de intressen det
här gäller och om vilka herr Elmwall
talat vill jag därför, under de omständigheter
som föreligger, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Vi är naturligtvis glada
åt att statsutskottet uttrycker sin uppskattning
av hemvärnets arbete, men vi
skulle vara ännu gladare om uppskattningen
visade sig i praktisk handling.

Det är riktigt att hemvärnsbefälet utför
ett ideellt arbete, men det är ett
ideellt arbete som hela samhället drar
nytta av. Kostnaderna för uppehället under
årsmötet får vederbörande själva bestrida,
såvida inte pengar kan samlas in.
Det vore då en enkel gärd av uppskattning
att det ordnades så, att hemvärnsbefälet
finge resa till och från sin huvudorganisations
årsmöte på militärbiljett.
Detta skulle i realiteten inte medföra
någon kostnad för staten och samhället.
Tågen rullar och på tågen finns
det plats — de som besöker årsmötena
har mer än väl fått plats på de ordinarie
tågen. Det behövs alltså inga extra anordningar,
utan utgifterna blir endast
förda från den ena kassan till den andra
inom statsverket.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Elmwall
begärde emellertid votering, i an -

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 166, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 16
och II: 27.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Elmwall begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 177 ja och 19 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

167, i anledning av väckt motion om
utredning rörande internatskolorna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade
linjerna av enhetsskolans
klass 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

168, i anledning av väckta motioner om
kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade
linjerna av enhetsskolans
klass 9.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans klass 9

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! När det gäller kristendomsämnets
ställning på de yrkesinriktade
linjerna i den nya skolans klass 9
kan jag i viss mån förstå andra avdelningens
tankegångar. Dess yttrande har
också blivit hela statsutskottets.

Utskottet framhåller, att eftersom frågan
behandlas av 1957 års skolberedning
i dess betänkande »Grundskolan»
har utskottet inte nu funnit anledning
att i sak ta ställning till de föreliggande
motionsyrkandena. Betänkandet är för
närvarande föremål för remissbehandling,
och under vårriksdagen får vi ett
på betänkandet grundat förslag.

Jag har anmält en blank reservation
och vill anföra några synpunkter på
spörsmålet. Yrkanden av samma innebörd
som i de nu utskottsbehandlade
motionerna har gång på gång förts
fram av medlemmar i riksdagens kristna
grupp.

Enligt skolberedningens förslag får
kristendomsämnet i den nya grundskolan
två timmar i veckan i klasserna
1—8, vilket man med tacksamhet noterar.
Även klass 8 skulle alltså där få
tvä veckotimmar. I klass 9 blir det för
detta ämne en timma i avdelningarna
9 g, h, t, m och s —-de gymnasieförberedande,
humanistiska, tekniska, merkantila
och social-ekonomiska linjerna.
Däremot har ämnet inte medtagits i 9
mek., ha, ht och p, d. v. s. de mekaniska,
handelsbetonade, hushållstekniska
och allmänpraktiska linjerna. Dessa senare
motsvarar närmast 9 y i den nuvarande
enhetsskolan på försöksstadiet,
där det alltså inte heller har förekommit
någon kristendomsundervisning.

Enligt min och många andras mening
är det av synnerlig vikt att också
dessa praktiskt inriktade linjer i 9:an
får eu timmes kristendomsundervisning,
så mycket mer som enligt förslaget
i den nya läroplanen just i 9:an
skall meddelas en sammanfattning av
den kristna tros- och livsuppfattning -

en. Givetvis är det betydelsefullt att de
många elever som från skolan går ut i
det praktiska livet får en verklig orientering
i livsåskådningsfrågorna. Vid
denna ålder har de väl också nått en
mognad som gör det möjligt för dem
att väga olika livsuppfattningar mot
varandra. I stället föreslår beredningen
att för dessa avdelningar av 9:an undervisningen
i livsåskådningsfrågor
splittras upp på tre andra ämnen, vilket
inte kan vara bra.

Nu har emellertid också skolöverstyrelsens
remissyttrande över beredningens
betänkande avlämnats. Däri förekommer
ett par väsentliga ändringsförslag
i här berörda avseende. Skolöverstyrelsen
har nämligen i sitt förslag
dragit in en timme för kristendomsämnet
i 7:e klassen för att bereda ytterligare
utrymme för hemkunskap, och
i stället givit de fem förstnämnda linjerna
i 9:an — g, h, t, m och s — två
veckotimmar i stället för en och de
fyra övriga mera yrkesbetonade linjerna
av 9:an en timme mot beredningens
noll timme.

Det är givetvis inte nu rätta tidpunkten
att ta definitiv ställning i denna
fråga. Men trots att jag i princip är
motståndare till entimmesämnen och
trots att vi inom Kristna gruppen helst
önskar en utökning av kristendomsundervisningen
i klass 9 utan inskränkning
på annat håll, tycker jag att skolöverstyrelsens
förslag har åtskilligt fog
för sig. I varje fall tillgodoser denna
ändring just de synpunkter beträffande
livsåskådningsfrågorna, som jag har
försökt anlägga, fastän detta tyvärr
sker på bekostnad av en timme i
klass 7.

Inte minst i denna tid, då vi har så
många ungdomsvårdsproblcm att brottas
med, är det väsentligt att de unga
får ta del av de etiskt bärande och vägledande
principer som ryms i den
kristna tros- och livsåskådningen. En
mycket stor del av vårt folk hoppas
förvisso att det skall bli möjligt att på

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans klass 9

något sätt förstärka ämnet kristendomskunskap
och då också att bereda detsamma
plats i de nämnda avdelningarna
av 9:an.

Herr talman! Jag har i dag intet särskilt
yrkande, men jag har velat framföra
dessa synpunkter i den förhoppningen,
att de skall beaktas av ecklesiastikministern
vid utformandet av det
slutliga förslaget för den nya folkskolan.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Zetterberg (s), Keijer
(fp), Hamrin i Jönköping (fp), Nilsson
i Lönsboda (fp), Källstad (fp), Svensson
i Kungälv (s), Gustafsson i Borås
(fp) och Westberg (fp).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag kan också instämma
helt i vad herr Nelander sagt, men som
huvudmotionär skulle jag vilja knyta
några reflexioner till denna fråga. Kristendomsundervisningen
i våra skolor
har alltid intresserat en mycket stor del
av vårt folk liksom också många ledamöter
här i riksdagen från alla demokratiska
partier. Därom vittnar petitioner,
uppvaktningar, motioner och
riksdagsprotokoll från år som gått.

Bakgrunden är självfallet omtanke
om det dyrbaraste vi äger: det uppväxande
släktet. Jag tänker inte ge mig
in på någon beskrivning av läget på
ungdomsfronten just nu. Dels skulle
detta föra alldeles för långt, dels känner
de flesta till frågeställningarna från
tidigare debatter både inom och utom
riksdagen.

Alla är säkerligen överens om att dagens
ungdom befinner sig i en svårare situation
än tidigare generationers, främst
därför att frestelserna är så mycket
större och så många fler nu än förr. Mot
denna bakgrund borde det för alla vara
en angelägenhet av mycket hög rang
att se till att kristendomsundervisningen
blir väl tillgodosedd både beträffande
utrymme på schemat och beträffande
innehållet.

När denna fråga diskuterades ungefär
vid samma tidpunkt förra året här i
riksdagen vädjade många talare till skolberedningen,
som då ännu inte avgivit
sitt betänkande, om en förstärkning av
kristendomsundervisningen. Statsutskottet
hade då för sin del utan vidare kommentarer
hänvisat mångfalden av motioner
till den sittande skolberedningen.
Sedan skolberedningen nu har avgivit
sitt betänkande vill jag gärna uttala min
tillfredsställelse över att kristendomsämnet
i stort sett har fått en välvillig
behandling både kvantitativt och kvalitativt.
Speciellt har jag fäst mig vid att
bibelkunskapen har fått en framträdande
plats och att skolberedningen också
räknar med att en framställning av kristendomens
huvudstycken kommer med i
undervisningen.

Den positiva bilden förmörkas dock
avsevärt av att skolberedningen tydligen
inte har ansett det möjligt att föreslå
kristendomsundervisning i de yrkesbetonade
linjerna av klass 9. Den nu
föreliggande fyrpartimotionen, som jag
har burit fram, yrkar på att kristendomsundervisning
skall meddelas också
i dessa klasser.

Jag förstår att det är många ämnen
som trängs i undervisningsplanerna,
men är det inte just för de elever som
får sin första kontakt med ett blivande
yrke av alldeles särskild vikt att få en
god kristendomsundervisning? Den objektivt
meddelade kunskapen om de
kristna grundvärdena, om kristen trosoch
livsåskådning är ju en av förutsättningarna
för att den unge vid sin första
kontakt med arbetslivet skall kunna få
moralisk och andlig vägledning och
hjälp på livets ofta ganska svåra väg.
Genom att utesluta 9 y-eleverna från
kristendomsundervisning avstår man
från att ge ungefär hälften av vår ungdom
den fördjupade kunskap i trosläran
som inte behandlas förrän just under
det nionde skolåret.

Det är nu för sent att vädja till skolberedningen.
Statsutskottet engagerar

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans klass 9

sig inte alls i frågan utan hänvisar till
att Kungl. Maj:t kommer att framlägga
förslag om grundskolans utformning efter
remissbehandling av skolberedningens
förslag. Jag hade hoppats på att få
ett positivt ord i denna fråga med på
vägen av statsutskottet, men jag får
nöja mig med att konstatera att det ännu
inte är för sent. Jag vädjar alltså
närmast till ecklesiastikministern att
beakta att det finns en stark opinion
både här i riksdagen och ute i landet,
som med största tillfredsställelse skulle
hälsa ett positivt ställningstagande vår
ungdom till fromma i denna viktiga
fråga.

Ecklesiastikministern har, om han
skulle fundera på att vidtaga en ändring
härvidlag, ett gott stöd för detta genom
det remissyttrande som nyligen har avgivits
av skolöverstyrelsen och som herr
Nelander nyss berört. Jag vill också uttala
min mycket stora glädje över att
skolöverstyrelsen tydligen har tänkt om
i denna fråga.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille (h) och Staxiing (h).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag erkänner gärna att
statsutskottet har skrivit mycket knapphändigt
om de föreliggande motionerna,
men utskottet har på intet sätt därmed
tagit ställning till de krav som här framförts
på ett större utrymme för kristendomsundervisningen
i klass 9 y. Ingen
av de båda talarna har ju heller ställt
något yrkande. Jag föreställer mig att
de återkommer då frågan under vårsessionen
skall slutligt avgöras. Då får
även utskottet ta ställning till de i motionerna
framförda kraven, som utskottet
med sin korta skrivning alltså inte
på något sätt visat någon kallsinnighet
mot.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 169, i anledning av väckt motion
om möjlighet för lärare på lågstadiet att
få sin utbildning förlagd till lärarhögskolan
i Stockholm,

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående avvägningen mellan vatten-
och värmekraft samt om behandlingen
av större frågor om utbyggnad
av vattenkraft,

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m.,

nr 173, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till flyttningsersättning
åt folk- och småskollärare m. fl.,
nr 174, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av statsförvaltningen
i syfte att ernå förenklingar
och kostnadsbesparingar, m. m., och
nr 175, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
kommitté för kontroll av den statliga
verksamhetens effektivitet; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Thailand för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkanden
hemställt.

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ändringar i hushållningssällskapens organisation, m. m.

§ 12

Föredrogs och lades till handlingarna
lagutskottens memorial nr 1, angående
av lagutskotten vidtagen ändring i de
allmänna grunderna för ärendenas fördelning
mellan lagutskotten.

§ 13

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 66, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan samt
om lagstiftning angående luftföroreningar,
och

nr 67, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten för
vissa tunga fordon; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upprustning av forskningen
och den högre utbildningen på skogsbrukets
område jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 14

Ändringar i hushållningssällskapens organisation,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! För de ledamöter av
kammaren som haft tillfälle att läsa
propositionen och motionerna i detta
ämne torde det stå klart att hela utskottsförslaget
är frukten av en kompromiss.
Jag vill genast deklarera att jag
inte har för avsikt att gå ifrån denna
kompromiss. Det är bara några saker jag
vill stryka under.

Departementschefen har godtagit
trädgårdsnäringsutredningens enhälliga
förslag om inrättande av ett antal specialkonsulenttjänster,
avsedda för rådgivning
på trädgårdsområdet. Detta hälsar
jag med mycket stor tillfredsställelse,
liksom naturligtvis också att utskottet
i sin helhet har gått med på detta
förslag.

Vad som glatt mig alldeles särskilt
denna vår och höst är att numera avgångne
jordbruksministern Netzén visat
så mycken god vilja i fråga om dessa
ting, vilket jag anser honom vara värd
ett ärligt tack för. Vi som i många år
kämpat för att få till stånd förbättringar
på detta område har ofta kämpat förgäves,
men tack vara god förståelse från
statsrådet Netzén har vi nu kommit ett
stycke på väg.

Jag tror att det enhälliga förslag som
framlagts i fråga om specialkonsulenter
får stor betydelse i framtiden. Jag
hälsar naturligtvis detta förslag med ännu
större tillfredsställelse därför att
man nu skall ändra om ett antal trädgårdskonsulentbefattningar
till specialkonsulentbefattningar.

Vi som själva sysslar med yrkesmässig
trädgårdsodling har hittills på egen
bekostnad fått anställa specialkonsulenter,
som vi givetvis haft stor nytta av.
Nu torde det bli möjligt att få tillgång
till dessa statliga specialkonsulenter i
de län, där de bäst behövs. Man kan i
det fallet uttala förhoppningen, att den
ändring som nu skall göras naturligtvis
inte bör dröja alltför länge. I mitt eget
län, Kristianstads län, avgår nuvarande
trädgårdskonsulenten med pension nästa
år. I ett sådant läge skulle jag vilja
lägga nuvarande jordbruksministern på
hjärtat att han ser till, att vi så snart
omständigheterna tillåter får en specialkonsulentbefattning
i detta län.

Fn annan sida av saken är frågan om
den rådgivande nämnd, som är enhälligt
föreslagen av trädgårdsnäringsutredningen.
Det finns inte angivet i propositionen,
men däremot i utskottets motive -

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Ändringar i hushållningssällskapens organisation, m. m.

ring, att man anser att denna nämnd
bör vara till stor nytta i framtiden. Vi
har redan en sådan anordning i fråga
om bensinskatterestitutionen, där man
bär möjlighet att ta kontakt med olika
näringsutövare och komma överens om
bästa sättet att lösa problemen. Även
denna rådgivande nämnd, som vi har
hemställt om, skulle vara till utomordentligt
stor nytta för kontakterna mellan
odlingens företrädare och statsmakterna.
Med en sådan nämnd skulle man
kunna göra det bästa möjliga av situationen
både när det gäller ekonomiska
och andra faktorer.

Jag nöjer mig, herr talman, med att
efter de erinringar jag här gjort yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I motion nr 843 har jag
tillsammans med herrar Elmwall och
Jönsson i Ingemarsgården yrkat på att
den nuvarande mjölkboskapskontrollen
i enlighet med förslag från SMR skulle
få tillgodogöra sig fyra kronor per kontrollansluten
ko av de interna regleringsmedel,
som nu ställs till förfogande,
för sin verksamhet under övergångstiden
innan det nya systemet kommer
i full funktion.

Motivet för framställningen är att
man därigenom skulle hindra en befarad
katastrofal avgång från den nuvarande
kontrollformen till följd av att
den blivit så pass dyrbar. Detta i sin
tur är också en av anledningarna till
att man skapat ett nytt system, som
bl. a. beräknas bli betydligt billigare än
det gamla. För att övergången till det
nya systemet skall bli smidig är det givetvis
angeläget att avgången från det
nuvarande systemet hindras så långt
det är möjligt. Därigenom blir det lättare
att rekrytera till den nya kontrollformen,
som annars möjligen kan avskräcka
en del genom att djurägarens
egen arbetsinsats blir större än vad
den nu är. Den månatliga provtagning -

en skall nämligen utföras av djurägarna
själva med en särskild apparatur,
som ställs till deras förfogande. Assistenten
kommer endast att ge råd och
anvisningar och samla in proven, som
analyseras centralt vid mejerier.

Det är glädjande att Kungl. Maj:t har
föreslagit och utskottet tillstyrkt att
för detta nya system får användas
150 000 kronor för försöksverksamhet
och under fyra år framåt varje år tre
miljoner kronor för kostnaderna i övrigt
av sådana interna regleringsmedel,
som kollektivt erlagts av mjölkproducenterna.
Det visar dels att statsmakterna
värdesätter kontrollverksamheten
—• som också utan tvivel har ett allmänt
intresse —• dels att mjölkproducenterna
är beredda att kollektivt satsa
på kontrollverksamheten. De medel som
det här är fråga om betraktas i varje
fall av jordbrukarna som jordbrukets
egna. Det är naturligtvis också riktigt
att de som inte själva är med i kontrollverksamheten
ändå på den vägen
indirekt ger sitt stöd. Alla djurägare
har otvivelaktigt nytta av kontrollen,
som främst syftar till att få fram bästa
möjliga djurmaterial.

Motionen är avslagen av utskottet,
och jag skulle kanske haft anledning
att reservera mig mot utskottets beslut.
Att jag inte gjort det, trots att jag inte
heller vunnit gehör i utskottet för en
något annorlunda skrivning, beror på
att jag under frågans behandling har
fått klart för mig att man kan räkna
med att SMR får frihet att disponera de
tre miljonerna på det sätt, som bäst
gagnar kontrollverksamheten vid övergången
till det nya systemet.

Jag bär, herr talman, inget annat yrkande
än utskottets.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Nilsson i Bästekille här yttrade
beträffande den rådgivande nämnden
och specialkonsulenter på träd -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ändringar i hushållningssällskapens organisation, m. m.

gårdsodlingens område, och noterar
med tillfredsställelse att utskottet tagit
hänsyn till vår motion.

Sedan är det bara ett par avsnitt i
utskottets utlåtande som jag skulle vilja
kommentera något. Det är klart att vad
som här har föreslagits beträffande hushållningssällskapen
i vissa fall innebär
ganska ingripande förändringar i sällskapens
konstitution och verksamhet.
Jag syftar då närmast på tjänstetillsättningen,
och man har naturligtvis här
känt en viss tveksamhet inför en förändring
innebärande att tjänstetillsättningen
hädanefter i stor utsträckning
skall ske centralt.

Under behandlingen i utskottet har vi
emellertid kommit fram till att man i
nuvarande läge bäst tjänar saken genom
att följa propositionens förslag. Vi förutsätter
givetvis då att man ändock tar
största möjliga hänsyn till de synpunkter,
vilka kommer att framföras från
sällskapens sida.

Det är också en annan sak som vi
har fört fram i en motion, nämligen
frågan om konsulenternas verksamhetsområde.
Vi saknade i propositionen anvisning
i ett avseende där utredningen,
eller i varje fall en reservant inom utredningen,
hade föreslagit att konsulenter
skulle få möjlighet att inrikta
sig på mer än ett specialområde. Nu
har utskottet med anledning av motion
från vårt håll sagt att enligt dess mening
»utgör Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet intet hinder för att, där särskilda
skäl talar härför, låta viss eller vissa
av ett hushållningssällskaps konsulenter
inrikta sig på mer än ett ämnesområde».

För att inget missförstånd på denna
punkt skall behöva råda har jag till protokollet
här velat anteckna detta utskottets
uttalande. Till sist vill jag understryka
att utskottet har sagt att man
är angelägen om att det i fortsättningen
skall skapas »förutsättningar för en god
och smidig samverkan mellan å ena sidan
enskilda personella resurser, som

av staten ställs till sällskapens förfogande,
samt å andra sidan de resurser,
som sällskapen själva disponerar eller
som tillskjutes av landsting, av jordbrukets
olika organisationer och från
andra håll».

Jag vill sluta med att säga att jag
finner det angeläget att man för framtiden
har i minnet att hushållningssällskapen
i mycket stor utsträckning
haft och har någonting av en folkrörelses
karaktär.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill endast ytterligare
understryka vad som här tidigare
har sagts, nämligen att detta utlåtande är
frukten av en kompromiss. Jag vill för
min del uttala tillfredsställelse över att
denna viktiga fråga har kunnat lösas
i enighet och samförstånd.

Utan tvivel innebär det föreliggande
förslaget en betydelsefull upprustning
av hushållningssällskapen och deras gagnande
verksamhet för jordbruket. Sannolikt
kommer framtiden att nödvändiggöra
en ökad rådgivnings- och försöksverksamhet
för jordbruket, om
detta skall kunna hävda sig framöver
i en hårdnande marknad. Det förslag
som nu föreligger torde kunna ge jordbruket
och hushållningssällskapen en
sådan förstärkt möjlighet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om brandfarliga varor; samt
från jordbruksutskottet:
nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

proposition angående upprustning av
forskningen och den högre utbildningen
på skogsbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 373, till Konungen i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av vissa kostnader för bärgning
m. m. av regalskeppet Wasa.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.43.

In fidem

Sune K. Johansson