Fredagen den 24 november Sid (Riksdagens protokoll 1961:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 32

FÖRSTA KAMMA REN

1961

24—29 november

Debatter m. m.

Fredagen den 24 november Sid.

Interpellationer:

av herr Virgin ang. samordnad handläggning av frågor, vilka
aktualiseras genom Sveriges ansökan om association med EEG 4
av herr Carlsson, Eric, ang. arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare,
m. .......................................... 4

Tisdagen den 28 november

Svar på interpellationer:

av fru Svenson ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket 6
av herr Sveningsson om utredning angående verkningarna från
nykterhetssynpunkt av nuvarande fria tillgång till sprit, m. m. 6

Interpellationer:

av herr Elofsson, Gustaf, om ersättning för skador å 1961 års

skörd av tobak .......................................... 24

av herr Jonasson om rätt till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar ........................ 24

Onsdagen den 29 november

Vissa ändringar i kommunala vallagen ........................ 26

Statlig konsumentupplysning och konsumentvaruforskning ...... 29

Om utredning rörande internatskolorna ...................... 31

Avvägningen mellan vatten- och värmekraft .................... 32

Om tillsättande av en parlamentarisk kommitté för kontroll av den
statliga verksamhetens effektivitet .......................... 33

Luftföroreningarnas inverkan på person och egendom .......... 35

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Sid.

Upprustning av forskningen och den högre utbildningen på skogsbrukets
område ............................................ 36

Vissa ändringar i hushållningssällskapens organisation .......... 42

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i kommunala
vallagen m. m........................................... 26

Statsutskottets utlåtande nr 164, ang. bestridande av vissa kostnader
för bärgning m. m. av regalskeppet Wasa................ 29

— nr 165, om statlig konsumentupplysning och konsumentvaru forskning

................................................ 29

— nr 166, om rätt för hemvärnsbefäl att i visst fall använda militär

nedsättningsbiljett ........................................ 30

— nr 167, om utredning rörande internatskolorna.............. 31

— nr 168, om kristendomsundervisning vid de yrkesinriktade linjerna
av enhetsskolans klass 9 ............................ 32

— nr 169, om möjlighet för lärare på lågstadiet att få sin utbildning
förlagd till lärarhögskolan i Stockholm ................ 32

— nr 170, ang. avvägningen mellan vatten- och värmekraft, m. m. 32

— nr 171, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter .............................................. 33

— nr 172, ang. nedsättning av viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m..................................... 33

— nr 173, om statsanslag till flyttningsersättning åt folk- och små skollärare

m. fl........................................... 33

— nr 174, om en allmän översyn av statsförvaltningen i syfte att

ernå förenklingar och kostnadsbesparingar, m. m............. 33

— nr 175, om tillsättande av en parlamentarisk kommitté för kontroll
av den statliga verksamhetens effektivitet .............. 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 75, ang. ändring i förordningen
om skatt å vissa pälsvaror ................................ 34

— nr 76, ang. avtal med Thailand för undvikande av dubbelbeskattning
................................................ 35

Lagutskottens memorial nr 1, ang. av lagutskotten vidtagen ändring
i de allmänna grunderna för ärendenas fördelning mellan lagutskotten
................................................ 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, ang. luftföroreningarnas inverkan
på människan, m. m............................... 35

— nr 67, om höjning av maximihastigheten för vissa tunga fordon 35

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. upprustning av forskningen
och den högre utbildningen på skogsbrukets område .. 36

— nr 39, ang. vissa ändringar i hushållningssällskapens organisation,
m. m............................................... 42

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

Fredagen den 24 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunala vallagen m. m. ävensom en i
ämnet väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader för bärgning m. m. av
regalskeppet Wasa jämte i ämnet väckt
motion;

nr 165, i anledning av väckta motioner
om statlig konsumentupplysning och
konsumentvaruforskning;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om rätt för hemvärnsbefäl att i visst
fall använda militär nedsättningsbiljett;

nr 167, i anledning av väckt motion
om utredning rörande internatskolorna;

nr 168, i anledning av väckta motioner
om kristendomsundervisning vid de
yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans
klass 9;

nr 169, i anledning av väckt motion
om möjlighet för lärare på lågstadiet att
få sin utbildning förlagd till lärarhögskolan
i Stockholm;

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående avvägningen mellan vatten-
och värmekraft samt om behandlingen
av större frågor om utbyggnad av
vattenkraft;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, in. in.;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till flyttningsersättning
åt folk- och småskollärare m. fl.;

nr 174, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av statsförvaltningen
i syfte att ernå förenklingar
och kostnadsbesparingar, m. m.; samt
nr 175, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
kommitté för kontroll av den statliga
verksamhetens effektivitet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Thailand för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; lagutskottens

memorial nr 1, angående
av lagutskotten vidtagen ändring i de
allmänna grunderna för ärendenas fördelning
mellan lagutskotten;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 66, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan
samt om lagstiftning angående luftföroreningar;
samt

nr 67, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten
för vissa tunga fordon; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskningen och den högre utbildningen
på skogsbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar

Nr 32

Fredagen den 24 november 1961

Interpellation ang. samordnad handläggning av frågor, vilka aktualiseras genom
Sveriges ansökan om association med EEC — Interpellation ang. arbetsbetingelserna
för vissa skogsarbetare, m. m.

i hushållningssällskapens organisation,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Interpellation ang. samordnad handläggning
av frågor, vilka aktualiseras genom
Sveriges ansökan om association med
EEC

Herr VIRGIN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Regeringen har meddelat,
att den har för avsikt att omkring
den 15 december inge ansökan till EEC
i Bryssel om Sveriges associering med
gemenskapen. Därigenom kommer att
bekräftas vårt lands redan tidigare uttryckta
önskan att få medverka till ett
fördjupat samarbete i Västeuropa. Vilken
utformning ett sådant samarbete än
kommer att få, så är det dock redan nu
uppenbart att det kommer att spänna
över långt vidare fält än hittills.

I de överväganden, som de senaste
månaderna gjorts rörande Sveriges anslutning
till den gemensamma marknaden,
har vid sidan av utrikesdepartementet
främst handelsdepartementet varit
inkopplat, och där har även tullfrågorna
i realiteten avgjorts, trots att de
formellt tillhör finansdepartementets
kompetensområde. Ett flertal andra departement
har emellertid också varit eller
kan förväntas bli berörda. Detta gäller
exempelvis jordbruksdepartementet,
socialdepartementet, ecklesiastikdepartementet
och justitiedepartementet.

Den mångfald frågor av ofta helt olikartad
karaktär, som aktualiseras inför
och under de förestående förhandlingarna
med EEC, kommer självfallet att ställa
utomordentliga krav på samordning i
den administrativa handläggningen. Det
måste därför vara angeläget, att handläggningen
av europafrågorna på regeringsplanet
redan från början samordnas,
och det förefaller naturligt om en
sådan samordning skedde genom en särskild
medlem av regeringen. Riksdagens
självklara önskan att kontinuerligt kunna
följa utvecklingen på de olika delom -

rådena och samtidigt erhålla en samlad
överblick skulle därigenom lättare kunna
tillgodoses.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till hans excellens
statsministern få ställa följande
frågor:

Ämnar Ers Excellens uppdraga åt en
särskild medlem av regeringen att samordna
de vitt skilda frågor som aktualiseras
i och med vår begäran om anslutning
till den europeiska gemenskapen?

Om så icke är fallet vilka andra åtgärder
avser Ers Excellens vidtaga för uppnående
av samma syfte?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. arbetsbetingelserna
för vissa skogsarbetare, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
CARLSSON, ERIC, (ep), som yttrade:

Herr talman! Arbetskraften i de svenska
skogarna fullgör en insats av synnerligen
stor betydelse. Arbetet måste
betecknas som en basinsats, som mycket
stora delar av vår exportindustri och
näringslivet i övrigt är helt beroende
av. Det är därför ett mycket starkt intresse
att skogsarbetarna får sådana betingelser
i sitt arbete att skogsbruket tillförsäkras
en kunnig och väl skickad yrkeskår.
Medvetandet härom synes bli
alltmera allmänt. Organisationer, enskilda
och även samhället gör betydande
insatser i nämnda syfte.

Det har emellertid inträffat fall som
inger betänkligheter ur här nämnda synpunkter.
Jag åsyftar vissa händelser i
Drevdagen i Idre kommun i norra Dalarna,
där domänverket inställt avverkningen
vid en större utstämpling på
grund av att ortens skogsarbetare ej ansett
sig kunna acceptera de arbetsvillkor,
som domänverket krävde.

Enligt de uppgifter som funnits att
tillgå har skogsarbetarna i Drevdagen

Fredagen den 24 november 1961

Nr 32

Interpellation ang. arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare, m. m.

sedan ett 20-tal år tillbaka gjort upp lokala
avtal angående skogsarbetena. Inför
innevarande avverkningssäsong ställde
domänverket kravet att huggarna
skulle utföra s. k. brossling även under
snösäsong. Arbetarna ansåg sig inte kunna
acceptera brossling under snösäsong
utan endast under barsäsong. Detta är
bakgrunden till inställandet av avverkningen
vid den aktuella utstämplingen i
Drevdagen.

Då avverkningen inställts, har de berörda
skogsarbetarna, inte endast huggarna
utan också körarna, varit tvungna
att söka arbete på annat håll. En del har
erhållit skogsarbete i Ängesildret, 6 mil
från Drevdagen, och en del i Malung, ett
20-tal mil från Drevdagen. En del har av
olika skäl ej kunnat få lämpligt arbete
utan blivit arbetslösa.

Det bör uppmärksammas att en del av
de berörda är arrendatorer vid domänverket.
Genom arrendeavtalen är de förpliktigade
att hålla djur på de arrenderade
gårdarna. I avtalen finns också vissa
bestämmelser angående dagsverksskyldighet.
Dessa kan t. ex. innebära att
arrendatorn är skyldig att utföra upp till
200 dagsverken per år åt domänverket,
medan domänverket å sin sida är skyl -

digt att hålla honom med endast 75 dagsverken.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor.

År statsrådet villig att i fall som det
ovan relaterade medverka till tillvaratagandet
av förefintliga möjligheter till
en sådan uppgörelse, som tillgodoser
skogsarbetarnas och bygdens rättmätiga
intressen?

Anser statsrådet att sådana bestämmelser
i domänverkets arrendeavtal, som
t. ex. innebär att arrendatorn är skyldig
att utföra 200 dagsverken per år men
har rätt endast till 75, står i överensstämmelse
med skäliga krav på tryggade
sysselsättningsmöjligheter ?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 366, i anledning av väckt motion
rörande principerna för intagning vid
lärarutbildningsanstalterna;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer för
organisationen av vården och undervisningen
av barn och ungdom med cerebral
pares m. m.; samt

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utredning angående
lagstiftning om mäklarverksamhet.

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket,
m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara dels fru Svensons
interpellation angående åtgärder
mot det ökade alkoholmissbruket, dels
ock herr Sveningssons interpellation om
utredning angående verkningarna från
nykterhetssynpunkt av nuvarande fria
tillgång till sprit, m. m., erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Fru Gärda Svenson och
herr Sveningsson har i olika interpellationer
tagit upp frågor om ytterligare

28 november

åtgärder mot alkoholmissbruket och om
nya utredningar av hithörande spörsmål.
Med anledning härav vill jag —
sedan inrikesministern till mig överlämnat
fru Svensons interpellation — svara
följande.

Under de år som gått sedan 1954 års
reformer inom rusdryckslagstiftningen
har utvecklingen på det nykterhetspolitiska
området kontinuerligt varit föremål
för uppmärksamhet från såväl regeringens
som myndigheternas sida. Vid
skilda tillfällen har den också redovisats
för riksdagen i samband med de
olika lagstiftningsförslag som tid efter
annan framlagts.

När det gäller själva konsumtionsutvecklingen
kan man rent allmänt konstatera
att spritkonsumtionen .— efter
en oroväckande stegring under den första
tiden efter motbokens avskaffande —
visat en nedåtgående tendens. Utvecklingen
hade vid årsskiftet nått därhän
att spritkonsumtionen låg lägre än före
motbokens avskaffande. Även den totala
alkoholkonsumtionen, mätt i ren alkohol,
var i sjunkande trots en uppåtgående
tendens i bl. a. vinförsäljningen.
Under innevarande år har spritkonsumtionen
visserligen ökat. ökningen har
emellertid inte varit lika påtaglig under
hösten, och tendensen är inte så klar
att man ännu kan dra några mera bestämda
slutsatser om den fortsatta utvecklingen.
Mätt i ren alkohol ligger
konsumtionen av spritdrycker fortfarande
lägre än under motbokstiden.

De allvarligaste inslagen i bilden har
varit och är den ökade fyllerifrekvensen
och det stigande missbruket bland
ungdomen samt langningen av rusdrycker.
Dessa företeelser, som otvivelaktigt
står i ett nära samband med varandra,
har också föranlett olika åtgärder. Jag
vill erinra om att anordningar för avstängning
av missbrukare och för legitimationskontroll
vid systembolagets
butiker infördes år 1957, samtidigt som

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

skärpta bestämmelser mot langning genomfördes.
Ytterligare åtgärder mot
langningen har, efter beslut av årets
riksdag, blivit genomförda.

Jag vill här också erinra om att regeringen
den 13 oktober beslöt tillkalla
särskilda sakkunniga för närmare utredning
av alkoholreklamens omfattning
och verkningar samt av möjligheterna
att motverka spritmissbruk genom en
registrering av rusdrycksinköpen. Beträffande
det sistnämnda spörsmålet vill
jag särskilt påpeka att jag i direktiven
uttalat att utredningen bör bedrivas
skyndsamt.

Jag är självfallet beredd att även
framdeles medverka till de åtgärder som
kan visa sig erforderliga i kampen mot
alkoholmissbruket. Huruvida en höjning
av åldersgränsen för utskänkningen
på restaurangerna kan vara påkallad
får bedömas vid ställningstagandet till
utskänkningsutredningens nyligen avlämnade
betänkande, som nu är föremål
för remissbehandling.

Fru Gärda Svenson har särskilt frågat
mig om forskningen kring alkoholfrågorna.
Denna forskning har starkt
intensifierats under senare år. Såsom
exempel kan jag nämna att det medicinska
forskningsrådets årliga medelsanvisning
för ändamålet nära nog tiodubblats
under de senaste tio åren. Stora insatser
har också gjorts på andra hithörande
forskningsfält. Den nya statliga
institutionen för teoretisk alkoholforskning
med anslutande klinik står nu färdig
att tas i bruk. Påpekas bör emellertid
helt allmänt att bestämmandet av
forskningens närmare inriktning i första
hand är en uppgift för de organ som
arbetar på detta fält.

Med det anförda, herr talman, får interpellationerna
anses besvarade.

Ilerr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ber jag att
få uttala mitt tack för svaret på min interpellation.

Med hänsyn till att det är så ytterst
svårt alt komma till rätta med spritpro -

blemen kan jag också ganska långt vara
belåten med svarets innehåll, åtminstone
med den del som visar att regeringen
noga följer utvecklingen och att
statsrådet Sträng är beredd att medverka
till de åtgärder som kan visa sig erforderliga
i kampen mot alkoholmissbruket.

Vad som hittills blivit resultatet av
den fria spriten får enligt min uppfattning
inte avläsas bara av siffrorna på
den totala konsumtionen åren efter 1955,
utan mera på hur missbruket och skadeverkningarna
av spriten har ökat.
Man får här mer bedöma alkoholisternas
antal, de många fylleriförseelserna
och det stora missbruket av sprit i åldersgrupper
under 21 år, ja ned i åldersgrupper
som tyvärr ligger mycket
nära barnaåren.

Med det ändå höga spritpris som tilllämpas
är det säkert många måttlighetsförbrukare
som minskat sin konsumtion.
Friheten är alltför stor för dem
som missbrukar spriten att komma över
de kvantiteter sprit som de själva önskar,
och statsrådet framhåller också att
detta är de mörka inslagen i situationen.
Jag vill tillägga att denna bild är
mörk och har varit mörk under den
fria spritens hela tid.

Man måste anse det vara fullständigt
ohyggligt att vi här har en lagstiftning
som inte ger någon inköpsrätt i systembolagets
affärer före 21 års ålder men
att trots detta de ungdomar som så önsr
kar har tillgång till sprit i mycket stor
omfattning. Detta gäller som sagt ner till
mycket unga årsklasser, och vad blir
det av dessa ungdomar som vid sina
unga år brukar och missbrukar sprit?
De blir säkert i stor omfattning förstörda
individer för bcla livet.

Det torde inte finnas något område i
vårt samhälle där det förekommer så
mycken olaglighet och brottslighet som
när det giiller överlåtelse av sprit till
ungdom. Jag betecknar denna brottslighet
såsom mycket svåra brott, och man
kan ifrågasätta om inte straffsatserna
för sprit langning bör skärpas ytterligare.

Det är riktigt som statsrådet framhål -

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

ler i svaret, att det från samhällets sida
har vidtagits en del åtgärder, senast vid
årets riksdag, i syfte att minska spritmissbruket,
men vad som här har uträttats
har varit alltför svaga och till synes
verkningslösa åtgärder. Kraftigare
tag måste tas. De många krav som
från olika håll framförs på att hejda
och minska ett tilltagande spritmissbruk
är berättigade. En stor allmänhet väntar
för närvarande att kraftiga tag skall
tas i kampen mot alkoholmissbruket.

Från den organiserade nykterhetsvärlden
ropas mycket högljutt om ett
betydligt höjt pris på spriten, och även
socialstyrelsen har stämt in i den kören.
Jag delar inte den uppfattningen
att den vägen är den rätta. Det verkar
som om man från det hållet alltför mycket
ser på den totala konsumtionen och
alltför litet på missbruket. Frågan gäller
inte bara, som man säger, att den totala
konsumtionskurvan skall böjas nedåt
igen.

Visst kan man genom ett mycket högt
spritpris minska totalkonsumtionen,
men en sådan åtgärd kommer, som det
har sagts många gånger förr, att särskilt
hårt träffa oskyldiga familjemedlemmar
i familjer där spriten missbrukas.

Man kan nog säga att även om det var
en vacker tanke som låg bakom beslutet
om fri inköpsrätt för sprit, så blev detta
ändå icke någon lyckad anordning. Säkerligen
är det många som efteråt i tysthet
har ångrat det beslutet.

Även om det har fällts och alltjämt
fälls hårda domar över motboken och
motbokstiden, hör jag till dem som inte
liar och aldrig har haft några stora sympatier
för motbokens avskaffande. Om
motbokssystemet inte var någon lyckad
anordning från nvkterhetssynpunkt, blev
införandet av den fria inköpsrätten ett
ännu mindre lyckat system.

Statsrådet Sträng omtalar att en utredning
har tillsatts med uppdrag att
framlägga förslag om någon form av inköpsregistrering.
Jag är särskilt tacksam
för att denna utredning har fått direktiv
att på detta avsnitt utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt. Jag tror för

min del mycket mer på en åtgärd av detta
slag än på ett väsentligt höjt spritpris.

Utan att på nytt införa det av många
så hatade motbokssystemet tycker man
att det skulle vara ganska lätt att här
ordna en inköpskontroll, och en effektiv
sådan. Ett legitimationskort t. ex.
med fotografi av innehavaren, så att det
inte kan lånas ut, och med möjlighet och
skyldighet för systemaffärerna att varje
gång inköp sker göra anteckning om inköpets
storlek på detta inköpsbevis
skulle mycket underlätta kontrollen och
ge stora möjligheter att komma en stor
del av de många skumma langarna på
spåren. Goda vänner och bekanta till
ungdomar under 21 år skulle, tror jag,
genom ett enkelt kontrollsystem även de
bli mycket mer försiktiga och betydligt
minska sin felinriktade hjälpsamhet. Att
en effektiv inköpsregistrering kommer
att tillämpas är nog det minsta som man
kan begära, sådan utvecklingen nu har
blivit med den fria spriten.

Med den energi och de egenskaper finansministern
besitter tror jag att han
har goda förutsättningar att klara sin
uppgift även på sprithanteringens område.
Det kan icke i ett väl organiserat
samhälle som vårt vara nödvändigt att
spriten missbrukas i en sådan omfattning
som nu sker. Den strida, starka
och olagliga spritflod som väller ut över
landet måste på något sätt hejdas och
minskas.

Med detta ber jag än en gång att få
tacka statsrådet Sträng för svaret.

Fru SVENSON (ep):

Herr förste vice talman! Jag ber att
få tacka herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet för den redogörelse
i svaret på min interpellation för vidtagna
och planerade åtgärder för att
minska onykterheten, som vi nyss fått
höra. Av redogörelsen framgår att statsrådet
ej planerar någon utredning av
frågekomplex i dess helhet, vilket jag
anser påkallat, då tillgängligt material
visar stora luckor. En samordning och
kartläggning av samtliga faktorer skul -

Tisdagen den 28 november 19G1

Nr 32

Ang. åtgärder
le, på bättre sätt än tillgängliga uppgifter,
kunna bringa klarhet i vilka åtgärder
samhället behöver vidta för att
spritkonsumtionen skall minska.

I synnerhet gäller det att få gehör för
den propaganda som sätts in mot ungdomsfylleriet,
som sedan år 1955 ökat
med 154 procent i riket, om man inte
inräknar Stockholm och Göteborg. Av
den utredningen som Samarbetsnämnden
i alkoholfrågan lät göra år 1958 om
fyllerister under 25 år framgår att en
stor del av ungdomsfylleristerna erhållit
sprit genom någon kamrat eller bekant.

I detta sammanhang vill jag erinra om
den interpellation, som jag ställde till
ecklesiastikministern på hösten 1959 angående
utredning av kamratkretsens betydelse
för de ungas framtid. Jag anser
att det material, som redovisas av Samarbetsnämnden
i alkoholfrågan, styrker
att en allsidig undersökning av kamratlivets
betydelse är synnerligen angelägen,
inte minst från nykterhetssynpunkt.

Beträffande åldersgränsen för utskänkning
av alkohol på restaurang anser
jag, såsom redan framhållits i min
interpellation, att denna bör sättas till 21
år, inte minst från den synpunkten att
det i många fall är svårt att bedöma om
en person är 18 år eller yngre. Jag tror
också att man kan misstänka att en generös
bedömning av åldern sker på restaurangerna,
även om man naturligtvis
inte medvetet bryter mot gällande bestämmelser.
Jag förutsätter att frågan
om en höjning av åldersgränsen tas under
allvarligt övervägande vid den fortsatta
behandlingen av utskänkningsutredningens
betänkande.

Som herr statsrådet nämnde har en
sakkunnigutredning nyligen tillsatts för
att utreda frågan om alkoholreklamen
och eventuellt införande av spritregistrering,
och jag vill passa på tillfället
att uttala min tillfredsställelse med att
dessa frågor blir utredda och att utredningen
kommer att bedrivas skyndsamt.

Om nykterhetsläget försämras ytterligare,
anser jag att någon form av inköpskontroll
bör införas och att denna
kontroll bör ske genom en registrering
av spritinköpen.

mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

Vad gäller alkoholreklamen har jag i
en insändare sett att man från Vin- &
Spritcentralens sida avvsisar påståendet
att alkoholreklam bedrivs. Man gör inte
reklam utan bedriver propaganda för
konsumtion av vin i stället för starksprit.
Jag skulle vilja veta vilken skillnad
det är mellan att bedriva propaganda
och göra reklam i detta avseende.
Om man propagerar för vin i stället för
starksprit, gör man såvitt jag förstår
samtidigt reklam för vin. Under det senaste
året har jag tyckt mig märka, att
annonserna för vin blivit större och oftare
förekommande, och det vore förvånansvärt
om inte dessa annonser skulle
resultera i ökad vinkonsumtion, vilket
är synnerligen betänkligt bl. a. med hänsyn
till ungdomens alkoholvanor. Vin är
ju för många inkörsporten till alkoholmissbruk.

Beträffande forskning kring alkoholfrågan
är jag medveten om de ansträngningar
som gjorts för att intensifiera
och effektivisera forskningen och åstadkomma
bättre vårdmöjligheter för alkoholskadade,
men ännu finns det mycket
att göra för att förbättra vårdmöjligheterna
och inte minst för att förebygga
alkoholmissbruk.

Till sist, herr förste vice talman, ber
jag att än en gång till finansministern få
framföra mitt tack för svaret och för
hans löfte att även framdeles medverka
till åtgärder mot alkoholmissbruket.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De båda interpellanterna
bär ju i stort sett uttalat sin tillfredsställelse
med mitt svar på interpellationerna,
och därmed skulle jag väl
kunna låta mig nöja. De båda inläggen
ger mig emellertid anledning att göra
några kommentarer.

Jag lade märke till att herr Sveningsson
inte trodde på möjligheten att medelst
en chockprishöjning på spriten
komma till riitta med de oarter som vi
för närvarande kan avläsa. Jag kan vid
säga att jag på det hela taget delar hans
uppfattning på den punkten, även om
jag därmed naturligtvis inte sagt, att

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

spritpriset skall vara något slags sakrosankt
pris för allt vad prishöjningar
heter. Det finns ju en gammal regel som
säger att man bör låta priset på spriten
ha en viss följsamhet till inkomstlagets
förändringar. Jag skall inte ge mig in
på någon närmare djuplodning i den filosofien,
men det finns nog ett skäl från
nykterhetssynpunkt att säga, att man
inte hur länge som helst kan låta spriten
bli relativt billigare än alla andra varor
i en utveckling som kännetecknas av en
generell prisstegring.

Jag delar emellertid inte den uppfattningen,
att man medelst några chockprishöjningar
kommer till rätta med alkoholproblemet.
Jag tycker att den statistik
vi har på området — med all reservation
för statistik över huvud taget
— också ger en klar dokumentation för
denna min uppfattning.

Alkoholkonsumtionen från det sista
motboksåret och fram till år 1960 visar
per capita glädjande nog en klar nedgång.
Det har skett en förändring under år
1961, och det är naturligtvis den förändringen
som är en av anledningarna
till den nu mycket intensiva debatt om
detta problem, som pågår i tidningar
och annorstädes. Spritkonsumtionen låg
under första halvåret 1961, om jag minns
rätt, 8 å 9 procent högre än under första
halvåret 1960, men den allra senaste utvecklingen
— jag tänker på tredje kvartalet
1961 — verkar mera hoppingivande;
där har faktiskt en nedgång skett,
innebärande att konsumtionsökningen i
förhållande till tredje kvartalet 1960 är
ungefär 5 procent.

Nu är det nog så att spritinköpen har
en viss benägenhet att öka under perioder
med hög konjunktur, god sysselsättning
och stigande inkomster. För åtskilliga
är spriten tyvärr en nödvändighetsvara,
men för många är den en mer exklusiv
lyxvara; och i den mån detta senare
är riktigt, förefaller det ju inte
överraskande att konsumtionen av sprit
stiger när förtjänsterna ökar.

Ser vi på alkoholförbrukningens mer
elakartade följder, jag tänker närmast
på fylleriförseelserna, finner vi en ganska
intressant kurva för totala antalet

sådana förseelser efter det senaste motboksåret,
som var 1955. År 1956 ökade
fylleriförseelserna i förhållande till senaste
motboksåret med totalt 111 procent;
det var frihetseffekten som slog
över på detta olustiga sätt. År 1957 var
procentsiffran densamma, men år 1958
sjönk den till 97 procent, år 1959 till
93 procent och år 1960 till 90 procent.
Innevarande år torde inte heller någon
större förändring av tendensen vara att
vänta.

Däremot ter sig motsvarande sifferserier
för kvinnor och för ungdom under
21 år helt annorlunda — detta är ju
det skrämmande och olustiga inslaget i
utvecklingen. Under första fria året ökades
antalet fylleriförseelser av kvinnor
med 73 procent, år 1957 var siffran 105,
år 1958 var den 124, år 1959 var den
122 och förra året 126 procent. Även
under 1961 kommer säkerligen den senast
nämnda siffran att uppnås. Fylleriförseelserna
av ungdom under 21 år
ökade det första fria året med 93 procent
och var året därefter 91 procent
för att 1958 sjunka med ytterligare några
procentenheter. Men under åren 1959
och 1960 steg procentsiffran till 154 och
har hittills under 1961 ökat med ytterligare
några procentenheter.

Frågan är naturligtvis hur man skall
komma till rätta med ungdomsfylleriet.
Detta är enligt min mening hela vårt alkoholproblem
— jag skall inte öda några
ord på den olustiga utvecklingskurvan
för det kvinnliga fylleriet; procentuellt
förefaller ökningen avskräckande,
men i absoluta tal rör det sig om försvinnande
små siffror. Inte heller när
det gäller ungdomen ter sig kanske de
absoluta talen direkt chockerande: 1 på
40 ungdomar omhändertas på grund av
fylleriförseelser. Man kan å andra sidan
säga att också det är mycket, men det
mest otäcka är den i förhållande till
motbokstiden mycket starka uppgången,
med över 150 procent. Denna uppgång
måste sammanhänga med den större
lättheten att komma över sprit jämfört
med ransoneringstiden.

Jag tror inte att konsumtionen på restaurangerna
spelar någon avgörande

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

roll. Sedan motbokstiden har ju spritutskänkningen
på restaurangerna gått
ned radikalt, på ett alldeles överraskande
sätt, men det ligger naturligtvis så till
att många under ransoneringstiden använde
restaurangerna för en kompletteringskonsumtion,
som i dag knappast
förekommer när man köper spriten fritt
i utminuteringen.

Fru Gärda Svenson hade ifrågasatt,
om man inte skulle undersöka möjligheterna
att höja åldersgränsen för servering
av vin och sprit på restauranger
från 18 till 21 år och därmed även uppnå
samstämmighet med den åldersgräns
som gäller för inköp i utminuteringen.
Vi kommer ju så småningom att presentera
ett förslag rörande utskänkningsfrågorna,
och jag skall därför inte föregripa
den diskussion, som då kommer att
hållas. Jag vill dock säga, att jag fortfarande
har den uppfattningen att den
konsumtion som sker på restauranger
under uppsikt —■ restauranginnehavaren
är ju skyldig att hålla ordning inom
sina lokaler — är ett litet problem i förhållande
till den konsumtion, som sker
på de mest underliga ställen där »halvpannan
och falukorven» är ingredienserna
i den fylla som folk skaffar sig.

Vi har haft 18 år som åldersgräns för
servering på restauranger sedan 1917
till dags dato. Man diskuterade mycket
allvarligt, om man skulle höja gränsen
till 21 år år 1955 i samband med den
stora spritreformen. Men man ansåg inte
tillräckligt starka skäl föreligga härför.
Man kan nog göra gällande, att utvecklingen
i fråga om alkoholförtäringen
på restauranterna har varit sådan, att
man egentligen inte behöver se frågan
annorlunda i dag än vad man gjorde
1955.

Den andra fråga, som de båda interpellanterna
har ultalat sin tillfredsställelse
över, gäller en eventuell registrering
av inköpen på utminuteringsställena.
Som framgått av interpellationssvaret
har regeringen tillsatt en expertutredning,
som har att skyndsamt gripa
sig an med problemet. En försöksverksamhet
på området gjordes för några

dagar sedan vid 8—10 stockholmsbuti*
ker — vilket tidningarna observerade —
närmast för att få material för en bedömning
av den administrativa belastning,
som en registrering skulle innebära,
och för att få kännedom om kundernas
reaktion inför en obligatorisk
registrering.

Frågan om en inköpsregistrering har
ju återkommit då och då motionsledes.
Senast i våras hade bevillningsutskottet
frågan till behandling. Utskottet stannade
då för ett uttalande, som innebar
att den obligatoriska registreringen
egentligen har motbokens alla nackdelar
utan att ha motbokens fördelar. Motboken
var ju med sin ransonering ett
begränsningsinstrument när det gällde
inköpen, vilket naturligtvis registreringen
i princip inte skall vara.

Man har på något håll i världen försökt
sig på en obligatorisk registrering;
man har sålunda ett registreringssystem
i Finland. Vid kontakter med finska representanter,
som studerat frågan, har
från deras sida uttalats, att man nog anser
att registreringen är fördelaktig —■
det skall jag villigt erkänna. Men man
har inte något liknande system i Norge,
Danmark, England, Tyskland, Belgien
eller Amerika eller i några andra länder.
I Finland är man således ganska
ensam om att pröva ett registreringssystem.

För min egen del har jag nog ansett,
att systemet kan vara värt att undersöka.
Men den förhoppningsfulla entusiasm,
som de båda interpellanterna visade i
sina kommentarer till tanken på en registrering,
föranleder mig dock att redan
nu framhålla, att man väl icke bör
hysa alltför överdrivna förväntningar
om detta vapens effektivitet. Man kan
naturligtvis ställa den som tillhandlar
sig omåttligt stora kvantiteter under
uppsikt och undersöka om han är langare
och om han vidarebefordrar sprit
till ungdomar. Man kan också med hjälp
av den obligatoriska registreringen kollationera
åldern hos inköparna. Men
man kan aldrig komma till rätta med de
relativt vardagliga inköpare, som tar så

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

pass samvetslöst på spritfrågan, att de
finner med sin heder förenligt att sälja
sprit vidare till ungdomar.

Det är kloka och erfarna karlar, som
nu funderar på frågan. Jag hade en överläggning
med dem sistlidna veckan. De
kommer, som sagt, så småningom att
presentera sina förslag, och dessa förslag
skall allvarligen prövas. Läget är ju
sådant att ingenting bör underlåtas med
hänsyn till den utveckling som ungdomsfylleriet
för närvarande undergår.

Sedan är hela denna fråga naturligtvis
inte en exklusiv alkoholfråga. Frågan
gäller snarare ungdomsproblemen i
stort. Därmed kommer man ju in på
problem, som inte konkret hör så mycket
samman med spritregistrering och
utskänkningsregler utan som har att göra
med frågorna om ungdomens fostran,
ungdomsvård, idrott, fritidssysselsättningar
och många andra problem, som
samhället måste angripa för att kunna
komma till rätta med de nu aktuella avarter,
som vi finner bland ungdomen.

Det är ganska intressant att studera
undersökningar, som har gjorts på olika
håll. Jag håller här i handen en undersökning
som gjorts av Sifo. Undersökningen
gäller ungdomar, som har gripits
för fylleri. Man har frågat dem:
»Vad är det för fel på dig egentligen?
Varför har du börjat dricka alkohol i
sådan utsträckning att polisen tar dig?»
Man får då följande svar: — Det är lättare
att ha roligt tillsammans med andra,
om man har konsumerat en viss
kvantitet alkohol. — Det är naturligt att
man dricker vid festliga tillfällen. —
Jag drack därför att det är så ont om
andra nöjen. -—- Jag drack därför att jag
inte trivs i staden. — Jag drack därför
att jag inte har något att göra på kvällarna.
— Jag drack därför att det är
trist att ligga i militärtjänst. — Jag
drack därför att allting verkar vara så
trist. — Jag drack därför att det är lättare
att få kontakt med jämnåriga flickor,
eller jämnåriga pojkar — det är väl
det första som är det mest intressanta.

Det är klart att för dessa ungdomar
som växer upp i dag — och de blir
vuxna snabbare än vad ungdomen blev

för några decennier sedan — skapas
det rader av psykologiska problem, som
tillsammans med de naturliga pubertetsåldersproblemen
ställer ungdomarna inför
svårigheter. De försöker sedan lösa
problemen på ett olustigt och oriktigt
sätt.

Man kanske ändå kan se en strimma
av hopp däri att dessa ungdomar med
åren i stor utsträckning växer ifrån osäkerheten,
tristessen, sysslolösheten och
nervositeten. Dessa psykologiska eller
psykiska besvärligheter brukar i regel
gå över när de har vuxit upp. Man behöver
inte utan vidare se så mörkt på
situationen att man transfererar ungdomsfylleriet
över på de vuxna. Det
finns mycket som talar för att ungdomsfylleriet
i dag kan vara ett övergående
problem i dess mest utrerade former,
men icke förty är problemet tillräckligt
allvarligt, det vill jag ytterligare understryka.
Man har all anledning att följa
det med all uppmärksamhet och se efter
över hela det väldiga fältet vad som kan
göras för att få en ändring till stånd.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vårt folk hör ju dessvärre
till de folk i världen, som har
mest bekymmer med alkoholen. Den
som har följt vad som under sekler har
gjorts bland annat i svensk riksdag för
att komma till rätta med detta problem
kommer underfund med att man egentligen
bara har gått omkring problemet.
Man har aldrig på verkligt allvar gripit
sig an med att försöka tränga tillbaka
konsumtionen från det kvantum som
man haft vid ett visst tillfälle.

De mest allvarliga försöken var när
man gjorde slut på husbehovsbränningen
och när man genomförde motboken.
Men motbokssystemet, sådant som Bratt
utformade det, var ju aldrig avsett att
göra slut på spritkonsumtionen i det här
landet, utan det var ett försök att lära
folk supa på ett hyfsat sätt. Efter hand
ökade tilldelningen på motboken så att
till och med nykterhetsfolket ansåg att
systemet var misslyckat. Så blev så gott
som alla här i landet överens om att

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder

spriten i stället skulle släppas fri och
att man skulle lära svenska folket att
använda spriten under ansvar.

Det dröjde inte så värst länge, innan
vi allesammans var på det klara med att
svenska folket i stor utsträckning inte
kan använda spriten under ansvar, och
alla som sitter här i kammaren är väl
tämligen övertygade om att den procent
av det svenska folket, som inte kan det,
inte bara är för stor i dag utan är i växande.
Missbrukarnas antal växer, inte
bara i de åldersklasser som har vuxit
upp med motboken utan mest bland
dem som befinner sig i utvecklingsåldrarna.
Jag håller med finansministern
om att detta är ett verkligt allvarligt
problem, men jag kan däremot inte dela
hans rosenröda förhoppningar om att
den tillvänjning vid sprit, som dessa
ungdomar nu får, inte skulle sätta några
spår sedan de har kommit upp i mogen
ålder. En sådan förhoppning stämmer
inte alls med de erfarenheter vi har
gjort tidigare i fråga om svenska folkets
användning av sprit.

Avsikten var ju att försöka vänja svenska
folket av med att supa genom att
vänja det vid att dricka vin -— man skulle
försöka få svensken att ersätta starkspriten
med vin, och därigenom skulle
det åstadkommas ett mera hyfsat umgänge
med alkoholen. All erfarenhet har
dock visat att vinet inte är någonting
annat än en inköpsport till ett bruk av
starkare drycker. När ungdomen börjar
dricka vin i hemmen, på tillställningar
eller på restauranger, dröjer det inte så
länge förrän den vill ha starkare varor.
Sedan finns det också många unga som
inte går omvägen över vinet utan börjar
med spriten direkt.

Vad skall man då göra? Det har man
frågat sig, och så börjar man att gå omkring
problemet igen, precis som man
har gjort hela tiden förut. Nykterhetsfolket
vänder sig emot spritreklamen.
Som om den spelade en sådan roll att
den över huvud taget är värd att nämna
i sammanhanget! Är det någon som
tror att det skulle drickas så värst mycket
mindre vin och sprit, om det inte
gjordes reklam? Det skulle inte bli

mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

många liters minskning av konsumtionen,
om man slopade alkoholreklamen.

Jag delar också finansministerns uppfattning
beträffande registrering av inköp.
Vi har aldrig någonsin i detta land
haft ett restriktionssystem — ty ett sådant
blir det ju i viss utsträckning —
som man inte har gjort sitt bästa för att
försöka kringgå. Det gjorde man, när
man slopade husbehovsbränningen, det
gjorde man, när man genomförde mötbokssystemet,
och det har man gjort
även efteråt. Ingen av oss väntade att vi
efter det att spriten släppts lös skulle
få en langning av sprit av den omfattning
som vi har för närvarande. Langningen
är av oerhört mycket större omfattning
än under motbokstiden. Och
vad gör vi mot den?

Vi skall ha strängare lagar, säger man.
Men ingen vill vara med om att genomföra
strängare lagar. Ingen vill vara med
om att hålla efter brottslingarna på ett
sådant sätt eller ta hand om och uppfostra
dem på ett sådant sätt att man
kan få ett slut på detta. I realiteten härskar
ett låt gå-system, och under tiden
inte bara växer brottsligheten, utan alkoholismen
sprider sig mer och mer.

Jag har precis samma uppfattning nu
som när vi släppte motboken, nämligen
att vi aldrig kommer till rätta med detta
problem, om vi inte inriktar oss på
att krympa den alkoholvolym, som det
svenska folket får i sig. Det kan vi göra
på många sätt. Om man skall ha ett motbokssystem,
skall man ha ett som pekar
i den riktningen, och inte i samma riktning
som det brattska systemet.

Jag är på det klara med att det inte
finns någon möjlighet att vinna gehör
för en sådan tanke för närvarande, och
det är inte heller därför som jag har
tagit till orda här i dag. Jag har gjort
det för att förklara, att vi inte skall tro
att vad interpellanterna här talat om och
vad finansministern pekar på skulle
kunna rädda oss ur de bekymmer som
vi nu har. Så är nämligen inte förhållandet.

Ä andra sidan är jag på det klara med
att vi måste gå mycket, mycket längre
i fråga om alkoholisering av svenska

14 Nr 32 Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

folket, innan man inser hur allvarlig
denna fråga i verkligheten är. Eftersom
det tar mycket lång tid att utreda denna
sak, vilket framgick av den förra utredningen,
kunde man mycket väl börja
nu. Om vi talar med läkare om de alkoholskador
som visat sig redan under
denna korta tid och eftersom vi inte kan
räkna med någon minskning, står det
klart att alkoholskadorna måste bli betydligt
större under de närmaste 10—15
åren. Så lång tid tar det kanske, innan vi
blir färdiga med en ny utredning. Då
är vi kanske framme vid en tidpunkt,
då majoriteten av svenska folket säger,
att eländet med spriten inte kan fortsätta
längre utan att vi måste göra någonting.
Då skulle man kunna ha en utredning
färdig.

Men det blir naturligtvis ingen utredning!
Och när vi kommer till det stadiet,
att allt fler och fler tar sig för
huvudet och undrar hur det hela skall
sluta, när den ena familjen efter den
andra splittras, när vi får ett alltmer
ökat antal skilsmässobarn och ökad beläggning
på alkoholistanstalter och sinnessjukhus,
en utveckling som redan har
börjat -— vad skall vi svara då?

Jag slipper förstås att svara, men en
del av er andra får kanske göra det!

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vill knyta några
randanmärkningar till den hittills förda
debatten, men jag vill inte ge mig in på
någon längre utläggning av den karaktär
som den senaste talaren förde.

Låt mig först med en viss tillfredsställelse
konstatera, att tanken på att pröva
ett system med registrering förefaller
vinna terräng. Från vårt håll motionerade
vi om den saken i våras men mötte
en mycket kylig riksdag, även bland
företrädare för de partier som i dag talar
mycket varmt för en sådan tankegång.
Vi kan också notera, att finansministern
efter några månaders betänketid också
kommit till slutsatsen att man nog kan
pröva detta.

Sedan till frågan om prisernas möjliga
samband med konsumtionen! Socialsty -

relsen är bland dem som ansett att man
borde försöka sig på en chockhöjning,
och den frågan kan man väl diskutera.
Låt mig här bara konstatera att finansministern
ansåg det rimligt och riktigt,
att man ser till att spritpriserna i varje
fall inte bleve lägre i förhållande till
arbetsinkomsten. Får jag då be finansministern
att dra ut den logiska konsekvensen
av detta resonemang. Detta
skulle väl innebära att man säger, att
då borde rimligen relativt högre alkoholpriser
få en fortsatt inverkan i samma
konsumtionsåterhållande riktning.
Jag skall eljest inte försöka mig på att
presentera några konkreta förslag på
detta område, men jag tycker det ligger
logik i ett sådant resonemang.

I den samling statistik som finansministern
gav en god exkurs i här finns
det också en tabell mot slutet, några
staplar som på ett ganska klart sätt belyser
sambandet mellan konsumtion av
spritdrycker per invånare och det pris
man får betala per arbetstimme. Det är
alldeles uppenbart att konsumtionsvolymen
och det pris man får betala per arbetstimme
står i ett bestämt förhållande
till varandra. Ingenting kan stämma i
detalj, eftersom så många andra omständigheter
inverkar, men att det finns ett
klart samband här är alldeles uppenbart.

Från vårt håll begärde vi i våras en
samlad översyn över hela problemkomplexet
mot bakgrund av de erfarenheter
man kan väntas ha fått sedan motboken
avskaffades 1955. Det blev ju bara
ett mycket, mycket partiellt bifall till
den tankegången. Jag tror att den i hög
grad har aktualitet fortfarande och att
det vore på tiden att göra en sådan samlad
översyn. Det är klart att man kan
säga att man kontinuerligt följer utvecklingen
och på förekommen anledning
vidtar åtgärder då och då, men det vore
nog ändå idé att tänka sig en sådan
samlad översyn och detta ganska snart.

Sedan lade jag märke till att finansministern
hade litet svårt att bestämma
sig, huruvida han skulle beteckna ungdomsfylleriets
ökning som en mycket
allvarlig sak eller som en sak som väl

Tisdagen den 28 november 19G1

Nr 32

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

får karakteriseras närmast som ungdomligt
oförstånd. Att en på fyrtio ungdomar
omhändertas för fylleri fann finansministern
inte chockerande. Jag
kan inte dela den uppfattningen. Uppgiften
innebär, att nära en ungdom från
varje skolklass efter några år är omhändertagen
för fylleri, och det är ändå ett
ganska avancerat förfallssymtom när
sådant sker. Att någon redan i den åldern
kan komma därhän är olustigt och
ger en ganska mörk prognos för utvecklingen.

Vi vet så förtvivlat litet på detta område,
och det är därför från alla synpunkter
glädjande, att forskningen ökar
och ökar mycket starkt. Just när det gäller
forskningen har vi en av de stora
försummelserna. Vi måste försöka grunda
våra åtgärder på vetenskapligt belagda
fakta i stället för på den uppsjö på
spekulationer hit och spekulationer dit
som ännu i hög grad dominerar debatten
här. Med all respekt för finansministern
kan jag inte tycka annat än att
han i sitt senaste anförande hängav sig
väl mycket åt sådana spekulationer,
kanske dock inte i samma grad som herr
Elowsson. Jag tror att en ökad forskning
när det gäller de sociala och medicinska
sammanhangen måste vara grundläggande
för att vi skall komma framåt med
detta mycket stora och svåra problem,
som vi kämpar med under mycket växlande
framgång.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för att
säga ett par ord med anledning av finansministerns
senaste anförande.

Finansministern tror inte på att en
chockhöjning är det rätta när det gäller
spritpriset, och därvidlag har vi tydligen
samma uppfattning. Men jag kan
också dela finansministerns uppfattning,
att spritpriset inte skall vara fastlåst,
utan bör följa med prisutvecklingen på
andra områden. Det finns emellertid anledning
att fråga: Hur var det 1956, när
det skedde en betydande höjning av
spritpriset? Då talade man inte så mycket
om prisutvecklingen, utan då var or -

saken till höjningen att spritkonsumtionen,
som ökat så väsentligt, skulle minskas.
Kanske var det också ett intresse
att få mera pengar till statskassan. Ingen
kan väl påstå att spritpriserna i detta
land är låga — de är i själva verket
höga.

Jag skall inte plocka fram något av
den statistik som i denna fråga har tillställts
riksdagens ledamöter på senaste
tiden. Jag vill bara peka på att i åldersgruppen
15—17 år — den lägsta åldersgrupp
som det finns någon statistik för
— har fylleriförseelsernas antal stigit
hela tiden alltifrån 1954. I denna åldersgrupp
visar statistiken år 1954 813 fylleriförseelser,
och år 1960 hade antalet
stigit till 3 100. Är inte just denna stora
konsumtion i de allra lägsta åldrarna det
allra värsta av allt?

Finansministern tyckte att interpellanterna
var väl entusiastiska för en inköpsregistrering
och en kontroll i det
avseendet. Ja, nog måste en inköpsregistrering
betyda en hel del, och vi får
väl inte glömma bort att all spritförsäljning
till ungdomar under 21 år är
en olaglig hantering.

Sedan vill jag också ge uttryck för
samma uppfattning som herr Hanson i
den delen, att jag inte är så optimistisk
som finansministern, att jag tror att ett
spritmissbruk i unga år växer bort av
sig självt och att ungdomarna blir bra
i alla fall. Det ligger i stället nära till
hands att hysa den uppfattningen att de,
som jag redan har sagt, tar skada för
hela livet. Även jag tycker att en fylleriförseelse
på var fyrtionde ungdom är en
hög siffra.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Då jag tillhörde 1944 års
nykterhetskommitté och, så vitt jag just
erinrar mig, är den ende här i kammaren,
som är kvar ifrån den kommittén
— vars betänkande så småningom lade
grunden för den lagstiftning, som vi nu
har — må det tillåtas mig att säga några
ord.

Jag vill till att börja med gärna ansluta
mig till huvudlinjen i finansministerns

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

anförande. Jag tror, att jag skulle kunna
våga karakterisera den såsom realistisk
och såsom balanserad.

Man har här i debatten fört in det
gamla begreppet motboken. Jag skulle
vilja fråga kammarens ledamöter: Varför
avskaffade vi motbokssystemet på
sin tid? Anledningen var helt enkelt
den, att vi varje år hade gjort allt mer
dystra och nedstämmande erfarenheter
av detta system, så att riksdagen till
slut inte ansåg sig kunna stå till svars
med att vidmakthålla systemet. Under
en ganska lång följd av år före motbokens
avskaffande steg ju alkoholkonsumtionen
oavlåtligt — trots motboken. Man
forskade och försökte komma fram till
orsaken till denna företeelse. Vi inom
kommittén ansåg, att i varje fall en anledning
till den starka stegringen låg i
den suggestiva effekten av motbokssystemet.
Den meningen har, så vitt jag har
kunnat finna, sedermera inte kunnat vederläggas.

Det fanns emellertid ytterligare en anledning,
som spelade in och som även
tidigare har berörts i debatten. Det var
langningen eller — som det då ofta hette
— motboksöverlåtelserna. Det var en
otäck företeelse. Systemet att överlåta
motböcker florerade i vårt land i en utsträckning,
som vi inte hade någon kännedom
om, när vi startade vårt utredningsarbete.
Det visade sig i ett relativt
tidigt skede av utredningen, att tusentals
oförvitliga medborgare här i landet,
som aldrig skulle tänka på att själva
konsumera sprit eller att göra någonting
ohederligt, mycket väl ansåg sig kunna
ställa sina motböcker, som de själva
alltså inte använde, till förfogande för
andra människor. Det var en uppluckring
av rättsbegreppen, som i varje fall
föreföll oss avskräckande och som medverkade
till att kommittén intog sin
ståndpunkt praktiskt taget enhälligt.

Jag vill ingalunda bestrida, att den
fylleristatistik, som man här visar upp,
är nedstämmande. Men man måste behandla
denna statistik med en viss urskiljning
och nyansering. Vi bör då tänka
på att denna statistik till en betydande
del avser ett klientel, som så att säga

springer ut och in i domstolslokalerna.
Det är rätt ofta samma människor, som
om och om igen blir gripna för fylleri.
Detta utesluter självfallet inte, att statistiken
kan ge anledning till mångahanda
allvarliga bekymmer, men man måste,
som sagt, använda den på ett realistiskt
sätt.

Finansministern och flera andra talare,
som deltagit i denna överläggning,
har tagit upp ungdomsfylleriet. Som jag
ser på dessa ting, är ungdomsfylleriet
det mest beklämmande inslaget i den
aktuella situationen. Vad kan man göra
för att få en bättring till stånd? Man hänvisar
till åtgärder mot langarna. Visst
är det riktigt, att det förekommer langning.
På den punkten har 1944 års nykterhetskommitté
tyvärr blivit desavuerad
av utvecklingen. Vi trodde, att vi
skulle göra slut på langningen, men vi
har misslyckats därmed. Det är ett bekymmersamt
faktum.

Men är langningen den enda förklaringen?
Finansministern yttrade ett ord
om spritkonsumtionen och dess förhållande
till konjunkturerna. Jag ber de
närvarande beakta detta yttrande. Här
föreligger en alldeles klar relation mellan
dessa två ting. Vi lever i utomordentligt
goda tider. Vi har en högkonjunktur,
vars make vi aldrig tidigare
skådat i detta land. Inom vilka skikt
har man nu de största fördelarna av
denna högkonjunktur? Jo, det har man
bland ungdomen. Vi vet alla, hur inkomstläget
för ungdomen har skjutit i
höjden. Ungdomarna har ju i vissa fall
så mycket pengar att röra sig med att
de aldrig i sina djärvaste drömmar skulle
ha kunnat tänka sig något dylikt. Det
är ju alldeles klart, att förefintligheten
av sådana ekonomiska resurser medför
ett ständigt tryck på ungdomarna att använda
sina pengar. Och det finns naturligtvis
alltid människor, som kan påverka
dem.

Det finns i detta sammanhang ett ansvar,
som inte har berörts i den förda
debatten. Det är hemmens ansvar. Vi får
komma ihåg, att en stor del av de ungdomar,
som har så avsevärda inkomster,
bor i sina föräldrahem. Tyvärr be -

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

höver ju ungdomarna i regel — det vet
vi alla i denna kammare — betala bara
en bråkdel av sin inkomst till far och
mor som ersättning för husrum och mat.
Föräldrarna ser enligt min mening på
dessa spörsmål på ett ofta oriktigt sätt.
De menar, att det är synd om barnen,
att barnen skall få ha »roligt för pengarna».
Det är en felaktig inställning
från föräldrarnas sida. Om föräldrarna
höll hårdare på barnens skyldighet att
göra rätt för sig hemma, skulle en betydande
del av barnens inkomster komma
till användning på ett mer förnuftigt
sätt än nu är fallet utan att barnens
nöjesliv eller fria disposition över de
pengar, de själva tjänat, behöver bli lidande.

Under debatten har vidare yttrats
några ord om den ökade vinkonsumtionen.
Jag ifrågasätter, om inte de, som
tagit upp frågan, är inne på fel väg. En
huvudlinje i nykterhetskommitténs stora
förslag på sin tid var ju att man genom
den föreslagna reformen skulle försöka
främja en övergång — som det hette —
från starkare sprit till svagare alkoholvaror.
Den linjen gick genom hela betänkandet,
och man har sedermera också
sökt följa den.

Jag vill i detta sammanhang ge ett erkännande
åt det sätt, på vilket Nya systemaktiebolaget
har försökt göra vad
bolaget kan inom ramen för sina möjligheter
för att befrämja denna bärande
princip i nykterhetskommitténs förslag
och i det beslut, som riksdagen sedermera
fattade. Det är enligt min mening
på intet sätt påkallat, att direkt eller
indirekt vända sig mot Nya systemaktiebolaget
för dess propaganda för
en övergång från starkare till svagare
alkoholdrycker, för övergång till ökad
konsumtion av lättare alkoholsorter,
d. v. s. vin.

Vi hörde för en stund sedan någon
säga: »Ja, men vinkonsumtionen är ju
inkörsporten till ökad spritkonsumtion.»
Jag bestrider ingalunda, herr talman,
att det ligger en del i ett sådant resonemang.
Det är klart, att ungdomar kan
via vinet bli intresserade av spritkonsumtion.
Men den nackdelen får man ta;

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr 32

man får väga den mot den stora fördelen
av att den överväldigande majoriteten
av konsumenterna reagerar på det
sättet, att den går över från spritkonsumtion
till vinkonsumtion. Jag tror att
erfarenheterna i det hänseendet är vägledande
för Nya systemaktiebolaget och
att de föranlett bolaget att alltjämt fortsätta
denna verksamhet. Jag tror inte,
att det gagnar nykterhetssträvandena,
om vi vältrar stenar i vägen för en sådan
verksamhet från bolagets sida som
jag här sökt att helt kort teckna.

Finansministern har själv för ett par
år sedan — det kan kanske vara på sin
plats att erinra om detta — varit inne
på en annan åtgärd för att främja huvudlinjen
i riksdagsbeslutet, som alltså
innebär en övergång från konsumtion
av starkare drycker till svagare drycker,
genom sitt bekanta förslag om det
s. k. mellanölet. Jag beklagar, att riksdagen
sade nej till finansministerns förslag
den gången. Det var ett realistiskt
förslag, och jag menar, att det skulle ha
verkat i nykterhetsfrämjande syfte, men
på många håll var man fången i gamla
föreställningar och sade nej. Men kanske
blir det så att förslaget kan komma
tillbaka och att riksdagen i den situationen
ändrar sin inställning.

Jag återkommer till frågan om ungdomsfylleriet.
Det är ett svårt problem.
Jag anser inte, att vi kan komma till
rätta med detta genom registrering eller
chockpriser eller vad man kan hitta på
i fråga om — om jag så må säga —
mekaniska anordningar. Man når knappast
något resultat på den vägen. Man
når det kanske i någon mån via hemmen,
om föräldrarna kräver, att barnen
avstår större del av sina inkomster åt
far eller mor än de nu gör, »betalar
mera för sig hemma», som det heter. I
övrigt får man lita på en intensifierad
forskning och eu intensifierad upplysningsverksamhet.
Här ligger enligt min
mening ett utomordentligt stort ansvar
på den organiserade nykterhetsrörelsen.
Jag är säker på att man där är besjälad
av en stark vilja att göra vad som
göras kan och att man i detta sitt arbete
bortser från tidigare ståndspunkts -

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

taganden och accepterar den tid, i vilken
vi nu lever. Men riksdagen kan å
sin sida också bidra rätt mycket härvidlag.
Jag tänker på de möjligheter, som
riksdagen har att ställa medel till förfogande
för ökad forskning och för den
organiserade nykterhetsrörelsen. Jag
tror, att det är på den vägen vi måste
gå, och jag tror att det är orealistiskt
att här alltför mycket gräva sig ned i
gamla meningar, som tiden har gått
förbi.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ett par av debattörerna
här, som jag inte tycker har
haft riktigt sinne för ordens valör. De
har anklagat mig för att vara »rosenrött
förhoppningsfull» när jag talade om
motiven till att ungdomarna missbrukade
alkohol och drog den slutsatsen, att
väsentliga ting av dessa motiv skulle försvinna
när de blev äldre. Jag sade att
det fanns »en strimma av hopp», att dessa
vanor icke utan vidare skulle transfereras
över när de blev äldre. Detta
är kanske en annan valör än uttrycket
att »vara rosenrött förhoppningsfull»
— som herr Elowsson ville göra gällande
att jag hade sagt.

Jag vill för herr Hanson gärna redogöra
för min uppfattning rörande chockprishöjningar
och vore mycket tacksam,
om han också delgav kammaren sin uppfattning.
Jag tror inte på chockprishöjningar.
Det är nämligen på det sättet,
att konsumtionen av alkohol är en godtagen,
legaliserad och accepterad konsumtion
hos svenska folket. Det är avarterna
på detta område vi vill komma
åt.

Jag redovisade i mitt första anförande
vad vi i dag diskuterar. Det är den
oroväckande utvecklingen bland ungdomarna,
i någon mån bland kvinnorna,
som utgör det stora problemet. Jag redovisade
också en sifferserie som visade
att konsumtionen totalt ökade det första
fria året i jämförelse med det sista
motboksåret med 111 procent. Det förelåg
alltså motiv, herr Sveningsson, för
den höjning av spritpriset med 5 kro -

nor per liter, som då av nykterhetspolitiska
skäl föreslogs i riksdagen och som
riksdagen utan större betänkligheter inför
denna utveckling också accepterade.

Men därefter har totalkonsumtionen
sjunkit per capita. Ökningen under de
två första fria åren med 111 procent är
numera reducerad till 90 procent, och
man har efter den första »frihetstidens
berusning» — sagt utan att försöka vara
kvick — faktiskt gradvis sänkt konsumtionen
per capita.

Det betyder med andra ord att det är
vuxna människor, de som kan använda
alkohol utan att någon därför har den
minsta anledning att bli upprörd, som
har minskat sin konsumtion. När den
utvecklingen fortsätter, finner jag för
min del det inte vara riktigt att diskutera
chockprishöjningar, och jag finner
detta vara felaktigt helt enkelt därför
att det för denna stora grupp av skötsamma
alkoholbrukare inte finns anledning
att i dag vara speciellt orolig.
Man är orolig för utvecklingen på ungdomsområdet,
men den stoppar man,
som herr Hagberg i Malmö nyss sade,
inte nämnvärt med en chockprishöjning,
ty ungdomen tillhör det relativt sett köpkraftigaste
klientelet. Den är den köpkraftigaste
gruppen när det gäller denna
vara. Det skall andra medel till, som
jag som allra hastigast utvecklade i mitt
första anförande. Detta är således min
uppfattning om chockprishöjningen. Det
kan under sådana förhållanden vara riktigt
att också herr Hanson talar om hur
han ser på denna fråga, när han ställer
frågan till mig.

Jag tror nog att kammarens ledamöter
av mitt första anförande fick ett både
bestämt och klart intryck av hur oroad
jag själv och regeringen i övrigt är över
den utveckling, som ägt rum på ungdomsfvlleriets
område. Troligen var herr
Hanson ensam om att få den uppfattningen,
att jag inte tar tillräckligt allvarligt
på det problemet, och det kan
förklaras på två sätt. Antingen hörde
herr Hanson inte vad jag sade, eller också
är herr Hanson ute i andra ärenden.
Jag vet inte om jag skall behöva upp -

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

repa vad jag sagt vid flera tillfällen och
vad jag avslutade mitt första anförande
med, nämligen att vi ser på denna fråga
som en av de allvarligaste frågorna just
i dag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) :

Herr talman! Av den långa debatt som
följt på interpellationssvaret skulle man
kunna få den uppfattningen, att spritkonsumtionen
har ökat oerhört den sista
tiden. Så är emellertid inte förhållandet.
Det har ju finansministern också redogjort
för. Jag kan tala om att det här i
Sverige 1914 tillverkades 25 miljoner liter
sprit, och då hade vi 5 miljoner människor.
År 1961 tillverkades 25 miljoner
liter sprit, och nu har vi 7 miljoner människor.
Jag menar därför att vi bör hålla
oss inom rimlighetens gränser, ökningen
har inte varit så oroväckande
som man här velat göra gällande.

Det bedrövligaste är ju ungdomens
missbruk av sprit. Jag kan hålla med
finansministern om att det säkert inte
hjälper med en chockprishöjning på
spritpriserna för att hejda ungdomen att
köpa med de inkomster den har. Jag
skulle i stället vilja rekommendera att
man går in för inköpsbevis, inte precis
en motbok, där man skall behöva kontrollera
namnteckningen m. in., utan ett
bevis, på vilket köparen skall ha sitt foto
så att man lätt kan se att vederbörande
har rätt att köpa.

Vidare tycker jag att åldersstrecket
bör vara lika för den som skall få förtära
sprit på restaurang och för den som
skall få köpa sprit i systembutikerna. Det
bör inte därvidlag vara någon skillnad
beträffande åldersgränserna.

Vad reklamen beträffar skulle jag vilja
påpeka, att vi ifrån Sveriges bränneriidkarförenings
sida har ingått ett
avtal med systembolaget och Vin- och
spritcentralen, att vi inte på något sätt
skall reklamera för varan, och det bär
inte heller gjorts under de senaste sju
åren. Hur förhåller det sig däremot
beträffande de privata grossisterna som
säljer sprit? De bär stora vinannonser
i alla tidningar. Om tidningarna ville

hjälpa till att återställa ordningen något,
kunde det ske genom att vägra att ta
in dessa annonser om vin och vermouth
och allt vad det heter i stället för att
avbilda den ena vackra flaskan efter
den andra i tidningarna. Vi behöver bara
se i stockholmstidningarna på de
hel- och halvsidesannonser som finns
där.

Vill man hjälpa till att förbättra förhållandena
kan det ske på många olika
sätt. Jag tror inte heller att det är någon
hjälp för ungdomen att den genom reklam
uppmanas att dricka vin i stället
för starksprit, ty då börjar man kanske
med ett glas vin och övergår sedan till
starksprit.

Man bör också ta itu ordentligt med
langningen och dessa tablettförsäljare.
Hur ofta ser vi inte i tidningarna, då
personer har varit berusade och blivit
anhållna, att det visat sig att de ätit
tabletter för att få en viss berusning.
Här behöver alla krafter sättas in för att
få ordning och reda på detta, men det
tror jag inte att man får om man så höjer
priset till det dubbla. Prishöjningen
skulle inte få någon inverkan på situationen,
utan det måste bli en registrering
så att man kan hålla efter alla dem
som missbrukar denna vara.

Jag skulle också vilja säga en annan
sak, nämligen att det inte kan vara så
värst nyttigt att i pressen återge allt om
spritmissbruk. Det kanske kan väcka
många till bättre tankar, men jag tror
också att det kan bära i väg på det andra
hållet. Den utredning som finansministern
utlovat får väl visa hur det verkar,
men jag tror att det vore lyckligast
om vi kunde stoppa all reklamering för
både vin och sprit i tidningarna. De som
vill ha dessa varor hittar dem ändå.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det skulle vara intressant
att få läsa upp några valda anföranden
från det tillfälle då vi slopade motboken,
men jag skall inte göra det. Jag
vill bara erinra om att en viktig detalj
som då framfördes var att vi skulle få
ökad upplysning. Såvitt jag kan förstå»

Nr 32

Tisdagen den 28 november 19C1

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

var detta det enda som sattes i stället
för motboken. Vi får väl ändå medge att
det har skett upplysning under dessa år
ifrån olika håli, och man har gjort sitt
allra bästa på detta område. Det tycks
dock inte alls ha hjälpt. Denna upplysning
har kommit inte minst från skolorna
på olika stadier. För några veckor
sedan fick vi läsa om hur man vid en
studentfest här i Stockholm tillämpade
den upplysningen —- det var ytterst beklämmande.

En talare här nämnde att det är hemmets
uppgift att se till att ungdomens
spritmissbruk hindras. Om jag fattade
honom rätt menade han att ungdomarna
betalar för litet för kost och logi och får
för mycket pengar över till sprit. Det är
möjligt att så är, men jag undrar om
inte många ungdomar just i hemmen får
lära sig att använda sprit. Jag skulle
tro att det är på det sättet.

Samme talare nämnde att nykterhetsorganisationerna
har ett stort ansvar. Ja,
deras medlemmar, som jag känner mycket
väl, har alltid burit sitt dubbla ansvar,
både när det gäller att hjälpa till
med upplysning och när det gäller att
samla pengar för att den upplysningen
över huvud taget skall kunna lämnas.
Jag tror att man inte rimligen kan begära
mer från det hållet.

Vi har komit i ett svårt läge — jag
tänker närmast på ungdomsfylleriet —
och man klarar det inte med aldrig så
vackra tal. Problemet är en realitet.
Hur skulle det vara, herr talman, om vi
öppet och ödmjukt erkände att vi gjorde
ett misstag när vi slopade motboken?

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall inte tvista med
herr finansministern om nyanserna i
hans morgonrodnad. Det var närmast
herr Hagberg som uppkallade mig till
replik.

Herr Hagberg erinrade om hurusom
nykterhetskommittén hade rekommenderat
att man skulle försöka få folk att
dricka vin i stället för brännvin, och
han menade att det var en princip som
man alltjämt borde följa. Det har dock

visat sig i de länder där den principen
har tilläpats att man inte alls har lyckats.
Redan för femton år sedan gjorde
Förenta Nationernas världshälsoorganisation
en undersökning beträffande hälsotillståndet
bland de värnpliktiga i
Frankrike. Det visade sig i åtskilliga departement
att upp till 40 procent av de
värnpliktiga måste underkännas därför
att de var fysiskt svaga, beroende på
det missbruk av vin som deras fäder och
förfäder gjort sig skyldiga till. När man
ser sådana siffror förstår man att vinet
inte heller är räddningen.

Det har talats här om chockprishöjningar.
En sådan försökte sig danskarna
på år 1917. Det visade sig att den var
effektiv i början, men inte i det långa
loppet. En dansk docent gjorde förra
året en undersökning — den redovisades
bl. a. i »Alkoholfrågan» här i vårt
land — som gav vid handen att starkspritkonsumtionen
i Danmark från 1917
till 1961 ökade med 29 procent, varjämte
vin- och ölkonsumtionen ökat i sådan
omfattning att danska folket är det
mest alkoholiserade av de nordiska folken
för närvarande, d. v. s. får den
största mängden alkohol i sig.

Följaktligen erbjuder varken vinet eller
chockprishöjningen någon räddning.
De exempel jag har anfört visar att alla
de försök som hittills har gjorts och
alla de försök som nu rekommenderas
inte kommer att leda till något resultat.
Detta är en uppfattning som många hade
här när nykterhetskommittén framlade
sitt betänkande.

Vi bekymrar oss i dag främst för ungdomsfylleriet
och säger att vi inte behöver
ha så stora bekymmer för de medelålders
och äldre spritkonsumenterna,
eftersom stegringen av antalet omhändertagna
fyllerifall bland dem inte är
lika hög som för ungdomarna. Men glöm
inte att de som är unga i dag blir äldre
och om några är är uppe i medelåldern!

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Finansministern var inte
riktigt belåten med min tolkning av vad
han hade sagt om hur allvarligt ung -

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

domsfylleriet är. Bakgrunden till att jag
sade att finansministern tydligen hade
litet svårt att bestämma sig för om detta
var ett allvarligt problem eller mindre
allvarligt var att finansministern föreföll
vilja göra det närmast till en pubertetsfråga.
När denna ungdomsegenhet
går över — tänkte sig finansministern
— skulle man ha goda förhoppningar
om att den spritkonsumtion som då hade
börjat skulle upphöra.

Med förlov sagt, herr finansminister,
är det enligt min mening litet för optimistiskt
att tro att en konsumtionsvana
som man av ett eller anant motiv lägger
sig till med på ett så tidigt stadium av
sitt liv, skulle upphöra därför att det ursprungliga
motivet, pubertetsmotivet,
försvinner. Jag tror det finns mycket
större sannolikhet för att vanan kommer
att sitta kvar, även om det senare
hlir helt andra motiv för spritförbrukningen.

I samband med talet om en chockprishöjning
och andra åtgärder som skulle
kunna vidtas sade finansministern att
alkoholkonsumtionen ändå är en godtagen
och legaliserad konsumtion. Ja, jag
vill inte bestrida att finansministern där
har rätt ■— jag skulle bara vilja tillägga
att den är alltför godtagen och i inånga
avseenden alltför legaliserad. Nog skulle
man kunna tycka exempelvis att de äldre
både hemma i familjerna och ute i
det offentliga livet skulle kunna föregå
med litet bättre exempel i de här avseendena.

Nu ville finansministern ha ett svar
på frågan, vad jag egentligen tycker om
chockpriser. Ja, vad är en chockprishöjning?
Det är väl en kraftig höjning
på en enda gång. Jag hoppas att finansministern
inte tycker att jag glider ur
hans välkopplade grepp, om jag förklarar
att vad jag menar med mitt resonemang
är att det finns ett obestridligt
samband mellan priset på alkohol, totalkonsumtion
av alkohol och frekvensen
av missbruk. Jag tror att all statistik
visar att det förhåller sig på det
sättet. Det var ju nästan också så att
finansministern ramlade in i det resonemanget.
Det var i alla fall ett halvt

medgivande när finansministern utvecklade
den tanken, att det nog inte var bra
om vi fick relativt lägre spritpriser i
förhållande till arbetsinkomsterna, utan
att man kanske fick tänka sig att spritpriserna
borde följa med ökningen av
arbetsinkomsterna. Vad jag sade i mitt
tidigare anförande var, att om man fullföljer
den tankegången, borde man rimligen
komma till att relativt höga spritpriser
i förhållande till arbetsinkomsterna
borde ha en konsumtionshämmande
inverkan.

Jag hoppas att jag med detta har någorlunda
förklarat vad jag menar med
att det finns ett samband mellan missbruk
och alkoholpriser, som jag verkligen
tycker att det är mycket svårt att
komma ifrån.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa frågan
litet enklare och klarare.

Jag har ju med regeringen bakom mig
ett förstahandsansvar, när det gäller frågorna
om spriten. Här finns nu en uppfattning
som tror att man skulle komma
till rätta med oarterna i spritkonsumtionen
genom en omedelbar chockprishöjning.
Jag föreställer mig att om en chockprishöjning
skall motsvara vad man menar
med begreppet, måste det väl bli fråga
om en höjning med minst tio kronor
per liter. Det finns som sagt en skola
som gör gällande att en dylik chockprishöjning
vore den enda rätta medicinen
just nu. Jag tror icke att det är en riktig
metod. Vi skulle visserligen med en dylig
chockprishöjning kanske kunna glädja
oss åt att rent allmänt pressa ned konsumtionen,
men det blev konsumtionen
hos de medborgare, hos vilka spriten
inte är något problem. De ungdomar, hos
vilka spriten är ett problem, är nämligen
ett så köpkraftigt klientel, att de
kommer över chocktröskeln.

Därmed har jag deklarerat mitt svar
till den opinion som i dag kräver chockprisstegringar.
Då vore det väl rimligt
att herr Hanson gav sitt svar på hur
han ser på det dagsaktuella läget.

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Ang. åtgärder mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Man borde inte förlänga
denna debatt ytterligare, men jag vill understryka
en synpunkt som herr Hanson
snuddade vid och som jag tycker inte
kan framhållas tillräckligt kraftigt.

Faktum är nog att vuxna personer, representanter
för olika myndigheter och
samhället, företagsledare och organisationsledare
av olika slag ofta går före
med dåligt exempel när det gäller spriten.
Det hjälper inte att bara prata om
spritbrukets faror, utan de äldre måste
här gå före med gott exempel. Som det
nu är tror många människor, inte minst
ungdomar, att då dessa äldre personer i
ansvarig ställning brukar sprit vid s. k.
högtidliga tillfällen, så är spritbruket
därmed också accepterat, och då kan
alla dricka sprit. Det talas så mycket om
att samhället, hemmen och organisationerna
har ansvar då det gäller att komma
till rätta med spritmissbruket, men vi
får inte glömma bort att också vi som
enskilda människor här har ett stort ansvar
och bör föregå med gott exempel.
Vi har hört talas om dessa studenthippor
och realexamensfester. I de fallen
borde väl huvudmannen kunna säga
ifrån. För att komma till rätta med spritproblemet
är det nödvändigt att de äldre
och framför allt alla de som representerar
samhället försöker gå före med
gott exempel. Gärningar är bättre än
tomma ord.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara ytterligare några
få ord.

Jag tror över huvud taget inte på patentlösningar
när det gäller att komma
till rätta med alkoholproblemet, därför
att det är alldeles för komplicerat. Vad
jag hävdar är att prissättningen på alkoholhaltiga
drycker är en av de faktorer
som spelar en väsentlig roll i detta sammanhang.
Man kan aldrig komma ifrån

— såvitt jag förstår har finansministern
inte heller försökt göra det — att det
föreligger ett samband mellan pris, totalkonsumtion
och missbruk. Jag hävdar

— och där kanske vi skiljer oss åt —

att det är ett fullständigt godtyckligt
påstående att säga, att en prishöjning
bara skulle drabba dem som så att säga
kan sköta spriten. En prishöjning slår
på ett mycket bredare område, och den
slår även mot missbruket.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall naturligtvis inte
hålla på med att försöka få herr Hanson
att säga ja eller nej, när herr Hanson
nu inte vill göra det. Jag beklagar
detta, eftersom det finns en riktning
som gör gällande att i dagens läge är en
chockprisstegring den medicin som skall
tas. Då herr Hanson har visat en så stor
ambition och ett så stort intresse i denna
debatt, är det helt naturligt att jag
har velat veta var han står. Jag bara beklagar
att han inte vill tala om det.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr finansminister! Det är kanske
inte nödvändigt att sortera oss här i
kammaren i den ena eller andra riktningen
och sätta på oss den ena eller
andra etiketten. Jag är, det måste jag
säga, mycket tveksam om åtskilliga av
dessa problem, men det finns dock vissa
uppenbara sammanhang i alkoholfrågan,
som man inte skall försöka resonera
bort. Därför har jag talat rätt mycket
och eftertryckligt om sambandet
mellan pris, totalkonsumtion och missbruk.

Till de riktningar som finansministern
har talat om här i dag hör socialstyrelsen,
vilken väl inte är en myndighet
som helt saknar kontakt med dessa problem.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! En del talare här har
yttrat sig som om de vore beredda att
kasta yxan i sjön, sedan vi nu prövat
den nya nykterhetslagstiftningen i sex
år. Det har anytts att riksdagen egentligen
borde be om ursäkt för 1954 års
beslut, och en talare hejdade sig just
innan han skulle dra den logiska kon -

Tisdagen den 28 november 1961

Nr 32

Ang. åtgärder

sekvens som hans anförande tydde på,
nämligen att vi borde införa spritförbud.

Det finns väl egentligen ingenting i
den allmänna folknykterhetens utveckling
som motiverar en sådan ytterst pessimistisk
inställning. Problemet är, såsom
här starkt har understrukits av finansministern,
väsentligen lokaliserat
till ungdomskullarna, och det är så allvarligt
som alla känner till, men när det
gäller den allmänna folknykterheten,
kan man väl hävda att åtskilliga positiva
drag kan skönjas i utvecklingen.
Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på den ytterst starka upprustning av
nykterhetsvården som skett i praktiskt
taget alla kommuner — det är ett positivt
värde som har skapat en ny realistisk
utgångspunkt för det praktiska
nykterhetsarbetet.

Jag vill också peka på den avromantisering
av spriten som har skett. För
några år sedan, under motbokens tid,
var det knappast möjligt att komma in
på en varieté eller kabaré utan att få
bevittna ett kelande med spriten. Detta
romantiserande, som stod vanligt folk
upp i halsen, är borta nu. Vi har fått en
hel annan, mer realistisk debatt om alkoholproblemen
i samhället, och vi har
fått en säkrare utgångspunkt för det
praktiska arbetet.

Om man vill främja nykterhetsarbetet
och folknykterhetens utveckling,
måste man ha tålamod. Det är en utveckling
på mycket lång sikt, det är en
fråga — för att ta till ett högtidligt ord

— om kulturutveckling, om folks sinne
för förnuft, vett och ett värdigt levnadssätt.

Jag vågar säga att man på lång sikt
inte har anledning till den pessimism
som man kan gripas av när man ser uteslutande
på ungdomsfylleriets aktuella
läge. Folknykterheten i Sverige har årtionde
för årtionde förbättrats, och det
finns många faktorer i vårt moderna
samhälle som tyder på att förbättringen
kommer att fortsätta. Arbetslivets
mekanisering, kravet på större noggrannhet
och skicklighet, motorismen

— alla dessa faktorer iir vänner i kam -

mot det ökade alkoholmissbruket, m. m.
pen mot alkoholmissbruket, befrämjare
av en nyktrare utveckling. Jag vill gärna
att dessa faktorer skall ha sitt utrymme
i dagens debatt, så att vi inte överväldigas
av stundens till pessimism inbjudande
element.

Låt mig också säga, att jag inte tror
att reklamen och annonseringen är någon
faktor av betydelse. Tidningsfolk
skulle nog avböja att vara censorer när
det gäller alkoholreklam. Annonsspalternas
frihet är hävdvunnen sedan decennier
i vårt land, och jag kan inte tänka
mig att här skulle göras ett undantag.
Vad som annonseras i tidningarna är väsentligen
billiga viner plus mycket exklusiva
spritdrycker, särskilt konjak,
som egentligen inte är något nykterhetsproblem.
Därför tror jag inte man behöver
fästa någon större uppmärksamhet
vid reklamfrågan, ty det är utanverk
i den stora allvarliga samhällsfråga
det här gäller.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill ta till orda framför
allt därför att det många gånger verkar
som om detta enbart skulle vara en
ungdomsfråga. Avarterna finns emellertid
inte bara hos ungdomen, utan även
hos de äldre.

Jag delar uppfattningen att statistiken
över fylleriförseelserna inte alltid är
att lita på. Att den klart visar att förhållandena
bland ungdomen är allvarliga
är jag medveten om, men jag tror
inte man kan läsa den alltför strikt. Det
finns exempel på att man har sagt att
det på en festplats alltid går fint och
trevligt till och aldrig är någon som behöver
tas om hand, medan på en annan
festplats ordningsmakten varje gång får
ta hand om många besökare. Jämför
man förhållandena finner man kanske,
att det strängt taget är värre på den
första platsen, ehuru ordningsmakten
där inte ingriper.

Vad jag framför allt vill påpeka är att
detta inte enbart är ett ungdomsproblem.
I min verksamhet ser jag gång på
gång bland olycksfallsklicntelet och på
annat siilt, hur spritmissbruket även hos

Nr 32

Tisdagen den 28 november 1961

Interpellation om ersättning för skador å 1961 års skörd av tobak — Interpellation
om rätt till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

vuxna är ett allvarligt problem. Jag är
därför, såsom jag har sagt vid olika tillfällen,
angelägen om att det företas en
utredning som omfattar hela fältet. Jag
har talat om att det t. ex. skulle vara
värdefullt att få veta hur många människor
som dör, inte bara av alkoholskador
utan till följd av olycksfall, där
de själva eller den som vållat olyckan
varit alkoholpåverkade. Det finns såvitt
jag vet ingen statistik om den saken.

Jag tror att en sådan utredning skulle
vara av stort värde, eftersom — såsom
redan tidigare har påpekats —- många
av de uppfattningar som framfördes i
utredningen om motbokens avskaffande
visat sig inte vara riktiga. Jag tänker
exempelvis på förhoppningen att langningen
skulle försvinna, och jag tänker
på den uppfattning man hade, att motboken
i och för sig stimulerade till större
spritmissbruk, vilket med all sannolikhet
inte var fallet. Om vi kunde få en
registrering av inköpen, tror jag vi skulle
ta ett bra steg på vägen.

Jag tror som sagt att en utredning
skulle vara av stort värde, särskilt om
den kunde få fortsätta under så lång tid
som herr Elowsson talade om. Ur en sådan
utredning skulle man kanske kunna
få material till en bedömning av vilken
väg som skulle vara den rätta i framtiden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18,
statsutskottets utlåtanden nr 164—175,
bevillningsutskottets betänkanden nr 75
och 76, lagutskottens memorial nr 1,
andra lagutskottets utlåtanden nr 66 och
67 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 38 och 39.

Interpellation om ersättning för skador
å 1961 års skörd av tobak

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Tobaksbladmögelangreppen
på vårt lands tobaksodling förstör -

de till cirka 75 % årets skörd. Sålunda
har i år endast levererats cirka 85 ton
mot normalt 350 ton tobak till Svenska
tobaks aktiebolaget. 199 odlare har icke
levererat någon tobak och de övriga 506
odlarna har alla erhållit väsentligt lägre
skörd än normalt. Man räknar med att
odlarna i likvid endast erhåller cirka
400 000 kronor mot normalt 1 600 000
kronor. Förlusterna drabbar icke endast
odlarna utan även ett stort antal arbetare,
som erhåller ersättning för utfört
arbete på grundval av viss procent å
bruttoskördevärdet.

Tobaken, som är en specialodling, är
icke medtagen i skördeskaderegleringen,
varför ersättning från skördeskadefonden
icke kan påräknas.

Med stöd av vad ovan anförts får jag
anhålla om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att
framlägga förslag om ersättning för den
stora förlust, som tobaksodlarna drabbats
av under innevarande år?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om rätt till värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar

Ordet lämnades på begäran till herr
JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Frågan om införande av
rätt för jordbrukare till avdrag för värdeminskning
å tillgångar av grundförbättrings
natur, såsom täckdikningar
och skogsvägar, har vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling.
Riksdagen har härvid framhållit, att enligt
dess åsikt starka skäl talar för införande
av rätt till successiv avskrivning
i beskattningshänseende av kostnader
för vissa jordbrukets anläggningar, vilka
har en begränsad varaktighetstid.

Inom skattelagssakkunniga har en sär -

Tisdagen den 28 november 1961 Nr 32

Interpellation om rätt till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar och

skogsvägar

skild sektion utarbetat förslag till bestämmelser
om värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggning och skogsvägar
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.
Kostnaderna för anläggning
av täckdikning och skogsväg skall
enligt promemorian få avskrivas genom
årliga värdeminskningsavdrag, varvid
avdraget skall bestämmas enligt avskrivningsplan.
Enligt promemorian skulle
vidare de nya bestämmelserna träda i
kraft den 1 januari 1962 och tillämpas
första gången vid 1963 års taxering.

Då sådana grundförbättrande åtgärder
som anläggningar av täckdikning och
skogsvägar är av mycket stor betydelse
för jord- och skogsbruket, framstår det
som synnerligen angeläget, att frågan
om införande av rätt till värdeminskningsavdrag
i dessa avseenden snarast
bringas till sin lösning.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att förelägga
riksdagen proposition om rätt till
värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar i så god

tid, att de nya bestämmelserna kan tilllämpas
vid 1963 års taxering?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 738, av herr Augustsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
200, angående en kampanj för allmänt
lönsparande;

nr 739, av herr Mattsson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, angående en kampanj
för allmänt lönsparande; och

nr 740, av herr Schmidt m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
200, angående en kampanj för allmänt
lönsparande.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Onsdagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 738 till statsutskottet,
motionen nr 739 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 740 till statsutskottet.

Ang. vissa ändringar i kommunala
vallagen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunala vallagen m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 1 november 1961 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 175, vari Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga i
propositionen intagna förslag till

1) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253);

2) lag om ändrad lydelse av 22 §
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319); samt

3) lag med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1963—1966
m. m.

I propositionen hade föreslagits, att
kommunala vallagens bestämmelser om
poströstning skulle ändras så, att den nu
på valdagen förekommande poströstningen
vid vissa mindre omfattande
kommunalval i stället skulle äga rum närmaste
helgfria dag före valdagen. Vidare
hade föreslagits, att kravet på röstlängdsutdrag
vid röstning inför särskilda
röstmottagare skulle slopas och ersättas
med röstkort vid kommunala val
liksom tidigare skett för andrakammarvalens
del. Propositionen innehöll även
förslag, att ny sammanräkning för utseende
av suppleant för landstingsman

skulle äga rum för att hindra att plats
i landsting komme att stå tom vid landstingsmans
avgång samt att skyldigheten
för länsstyrelse att kungöra utgången av
kommunalval skulle upphävas. Slutligen
hade föreslagits, att nuvarande provisoriska
valsystem vid kommunalval skulle
gälla även med avseende å kommunalval
för perioden 1963—1966.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft den i
anledning av densamma i andra kammaren
väckta, till utskottet hänvisade
motionen nr 838, av herr Nyberg. I motionen
hade föreslagits sådan ändring av
det i propositionen framlagda förslaget,
att poströstningen vid allmänna municipal-
och kyrkofullmäktigval samt vid
andra än allmänna kommunalval i regel
skulle äga rum de båda närmaste helgfria
dagarna före valdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med bifall till förevarande
proposition nr 175 samt med avslag å
motionen II: 838, måtte antaga i utlåtandet
införda förslag till

1) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253);

2) lag om ändrad lydelse av 22 §
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr
319); och

3) lag med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1963—1966
m. m.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Sveningsson, som likväl ej
antytt sin åsikt; samt

2) av herrar Hedblom, Källqvist,
Spångberg, Hammar och Enskog, vilka
inom utskottet yrkat, att utskottet
skulle tillstyrka förevarande proposition
med den ändring, som föreslagits
i motionen II: 838, av herr Nyberg.

Onsdagen den 29 november 19C1

Nr 32

Ang. vissa ändringar i kommunala vallagen

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Till föreliggande utlåtande
har jag tillsammans med några andra
ledamöter i konstitutionsutskottet fogat
en reservation, som jag med några ord
vill motivera. Det gäller en detalj i det
framlagda förslaget om ändringar i kommunala
vallagen m. in. Mot förslaget i
övrigt har jag inget att invända.

Herr Nyberg i andra kammaren har i
en motion tagit upp frågan om poströstningen
vid allmänna municipal- och kyrkofullmäktigeval
liksom vid extra kommunalval.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle sådan röstning i stället för på valdagen
— söndagen —• nu kunna äga rum
på närmaste helgfria dag före valdagen.
Motiveringen är att öppethållandet av
postanstalter över hela landet vid de
nämnda relativt begränsade valförrättningarna
drar med sig en orimligt hög
kostnad i förhållande till antalet vid
poströstningen avgivna röster. Däri kan
jag helt instämma, men jag ifrågasätter
— i enlighet med vad herr Nyberg säger
i sin motion — om det är tillräckligt
med den utvidgning av möjligheterna
att delta i de här valen, som föreslås.
Det vore enligt min mening motiverat
att utsträcka poströstningen till två vardagar
före valdagen.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande
sagt, att det med hänsyn till att
de fria lördagarna kan vara ett faktum
inom en inte allt för avlägsen framtid
inte kan vara riktigt att begränsa poströstningsmöjligheten
till endast en dag
före valdagen. För poströstning två vardagar
före valet talar också den begränsade
tid som postanstalterna i många
fall är öppna på lördagarna. De stängs
på sina håll klockan 15.00, ibland ännu
tidigare.

Inrikesministern har som ett skäl mot
detta förslag åberopat att det för närvarande
inte är aktuellt med lördagsstängning
på postanstalterna, men det finns
naturligtvis inga garantier för att lördagsstiingning
inte längre fram i tiden
kan komma att införas.

I samband med de sammanslagningar
av kommuner som man kan räkna med
framöver kommer det att bli s. k. extra -

val i en mycket större omfattning än
som för närvarande varit fallet. En möjlighet
till poströstning endast en dag före
valdagen kan därför visa sig helt otillräcklig.
Goda skäl talar för, anser vi reservanter,
att poströstning vid de ifrågavarande
valen får ske på två helgfria
dagar närmast före valdagen, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
också låtit anteckna en
reservation, och jag vill med anledning
av den säga ett par ord. Jag skall dock
inte ta upp och på något sätt bemöta det
uttalande som herr Hedblom nyss har
gjort, även om jag inte kan rösta för
hans förslag.

I fråga om de föreslagna ändringarna
i den kommunala vallagen är det bara
förslaget att nu avskaffa röstlängdsutdragen
och införa systemet med röstkort
även vid de kommunala valen som jag
alltjämt är något betänksam emot. De
övriga förslagen i den kungl. propositionen
nr 175 och utskottets tillstyrkan
har jag inget att erinra mot, och jag har
inte heller för avsikt att vad beträffar
röstkorten denna gång ställa något yrkande.
I motsats till vad som var fallet
när frågan om röstkorten behandlades
förra gången — det gällde då om de
skulle få användas vid riksdagsmannavulet
på hösten 1900 — har något avslagsyrkande
denna gång inte heller
ställts i utskottet. Man kan hålla med om
vad som nu framhålles, nämligen att när
man införde röstkorten vid det senaste
riksdagsmannavalet, så bör de användas
även vid de kommunala valen. Det måste
vara riktigt att de anordningar och de
bestämmelser som tillämpas bör vara så
lika som möjligt vid val till riksdagen
och vid kommunala val.

Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framhåller, att det vid valet
1960 blev ett väsentligt ökat röstetal,
men det är nog en felbedömning, om någon
tror att detta berodde på röstkorten.
Det ökade valdeltagandet den gång -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. vissa ändringar i kommunala vallagen
en hade säkert helt andra orsaker. Man
måste uppmärksamma att antalet poströster
ökade betydligt redan första
gången väljarna så att säga blev inbjudna
till att i mycket större omfattning än
tidigare rösta på postanstalt i stället för
i vallokaler. År kanske tanken att nästa
steg skall bli att man slopar den lokala
röstmottagningen i vallokalen och flyttar
valet i sin helhet till postverket? Jag
för min del tror att det närmaste framtida
resultatet blir att väljarna upptäcker
och blir vana vid att det går lika bra

— kanske ännu bättre och utan något
extra besvär — alt rösta på postanstalten
i en grannsocken som i den egna
vallokalen. Vid val efter val kommer
därigenom poströsternas antal att öka,
och låt oss säga om tio år har mycket av
traditionen att rösta i vallokalen försvunnit.
Detta kommer i sin tur att innebära
—- vilket jag också framhöll förra
året — att den preliminära röstsammanräkningen
på valnatten blir omöjlig
eller meningslös. Det kan också på längre
sikt leda till ett minskat intresse från
väljarna att delta. Även om det i propositionen
redovisas att förfarandet med
röstkort fungerade bra 1960, blev som
vanligt ett stort antal poströster kasserade
vid den slutliga sammanräkningen.
Betydande svårigheter uppstod vid uppgifternas
överförande från röstkorten
till ytterkuverten, och det har även varit
betydande svårigheter vid sammanräkningen
på länsstyrelserna.

De svenska valen har alltid varit omgärdade
av stor noggrannhet och stränga
säkerhetsbestämmelser. Genom att man
möjliggjort för en betydande del av väljarna
att rösta på posten offrar man en
del — det skall alla vara medvetna om

— av den trygga säkerhet som man tidigare
så effektivt slagit vakt om.

Det var, herr talman, bara dessa synpunkter
jag ville redovisa utan att som
sagt framställa något yrkande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Man kan säga att den föreliggande
propositionen, nr 175, innehåller
förslag om fem förändringar i anslutning
till valförrättningarna.

I propositionen föreslås för det första,
att kommunala vallagens bestämmelser
om poströstning skall ändras så, att den
nu på valdagen förekommande poströstningen
vid vissa mindre omfattande
kommunalval i stället skall äga rum
närmaste helgfria dag före valdagen.
Vidare innebär förslaget, att man skall
slopa kravet på röstlängdsutdrag vid
röstning inför särskilda röstmottagare
och ersätta dem med röstkort vid de
kommunala valen liksom tidigare har
skett vid andrakammarvalen. För det
tredje innehåller propositionen förslag
om att ny sammanräkning för utseende
av suppleant för landstingsman skall
äga rum för att hindra att plats i landsting
kommer att stå tom vid landstingsmans
avgång. För det fjärde föreslås, att
det nuvarande provisoriska valsystemet
vid kommunalval skall gälla även för
perioden 1963—1966 i avvaktan på det
slutliga förslaget och till sist att skyldigheten
för länsstyrelse att kungöra utgången
av kommunalval i länskungörelserna
upphävs och i stället föreskrivs
skyldighet att underrätta landsting och
församlingar om valutgången. Konstitutionsutskottet
har funnit förslagen väl
motiverade och väl avvägda, och dess
majoritet har accepterat propositionens
förslag.

1 en föreliggande reservation begärs,
som här har framhållits, att valet skall
kunna förrättas de närmaste två dagarna
före valdagen. En av motiveringarna
till detta är att man inte vet,
om de fria lördagarna så småningom
kommer att medföra, att det inte blir
möjligt att poströsta på lördagen. Utskottet
har inte funnit reservanternas motiveringar
bärande på denna punkt. Det
är nämligen uppenbart att om man nu
skulle öka möjligheterna att vid små val
förrätta poströstningen på två dagar före
valdagen, skulle det innebära en favorisering
gentemot de stora ordinarie kommunalvalen,
som man väl inte är beredd
att utan vidare biträda. Man måste även
där ta med i bilden möjligheterna att
kunna bereda de röstande tillfälle att
rösta på posten före valdagen. Det är
uppenbart att reservationen skulle i hög

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

grad leda till motsägelser. Jag tror över
huvud taget inte på skälet att de fria
lördagarna skulle inom en snar framtid
omöjliggöra röstning på lördagarna. Innan
frågan om fria lördagar är löst, är
det för tidigt att ta upp problemet om
det utökade dagantalet.

Jag har ingen anledning att närmare
gå in på herr Sveningssons resonemang.
Jag har full förståelse för det, ty det är
ytterligt angeläget att röstningsproceduren
omgärdas på ett sådant sätt att inga
missbruk kan förekomma. Det råder ingen
tvekan om att konstitutionsutskottet
på den punkten är enigt, men man har
funnit att de försök som gjordes vid
andrakammarvalet har slagit väl ut. Några
mera allvarliga missförhållanden har
inte kunnat påvisas, och därför vill man
här ta steget fullt ut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Det är givetvis en begränsad
fråga som vi behandlat i vår
reservation. Om saken, som genom motionen
dock förts på tal, kan av den sittande
valutredningen eller kanske av författningsutredningen
tas upp i ett större
sammanhang och gälla även andra val,
är, föreställer jag mig, vi som fört fram
denna reservation tacksamma för det.

Jag har nu fått upplysning om att jag
inte kan yrka bifall till reservationen,
eftersom det inte föreligger någon lagtext,
och jag tar därför tillbaka mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 164, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader för bärgning
m. m. av regalskeppet Wasa jämte i
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. statlig konsumentupplysning och
konsumentvaruforskning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 165, i anledning av väckta motioner
om statlig konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin (I: 194) och den andra inom
andra kammaren av herr Bohman m. fl.
(11:277), hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående omfattningen av och
formerna för statens insatser i fråga om
konsumentupplysning och konsumentvaruforskning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 194 och II: 277
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 194 och II: 277, hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående
omfattningen av och formerna för statens
insatser i fråga om konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Till detta utlåtande finns
fogad en reservation, som jag ber att få
kommentera med några få ord.

I reservationen föreslås, att riksdagen
skulle hemställa om en utredning om
omfattningen av och formerna för statens
insatser i fråga om konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning. Denna
hemställan sammanfaller med ett yrkande
i en motion, som i denna kammare
har framburits av herr Virgin. Utskottets
majoritet avstyrker en sådan
utredning. I korthet skulle man kunna
säga att det är två skäl som majoriteten
åberopar: man tycker att det i stort sett

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. statlig konsumentupplysning och

är bra som det är, och man hänvisar till
att 1959 års riksdag har avslagit motioner
av i huvudsak samma innehåll.

Det senare argumentet finns det inte
möjlighet att bestrida. Däremot kan man
vara tveksam, huruvida resonemanget
att det är bra som det är verkligen är
hållbart. I varje fall finns det auktoritativa
vittnesbörd som pekar i motsatt
riktning.

I höstas kunde man i pressen läsa resultatet
av en enkät som Sveriges socialdemokratiska
husmorsförbund hade
gjort. Därav kunde man dra den slutsatsen,
att konsumentupplysningen inte var
vad den borde vara. Detta uttalande föranledde
debatt i pressen. StoekholmsTidningen
skrev, att det fanns all anledning
att angripa den nuvarande konsumentupplysningen,
och Dagens Nyheter
anförde att de principiella problemen
inte var tillräckligt genomdiskuterade,
än mindre lösta.

Vidare är det intressant att se vad
Landsorganisationens strukturutredning
har sagt. Där heter det, att aktiviteten
inom konsumentupplysningsområdet är
mycket splittrad. En mängd olika institutioner
sysslar med konsumentproblem,
och delvis kommer de härvid in på varandras
områden. Det finns ingen strikt
uppdelning mellan institutionerna på sådana
som sysslar med forskning och på
sådana som sysslar med spridandet av
de vid forskningen framkomna resultaten.

Detta är alltså vittnesbörd som talar
emot det resonemang som utskottets majoritet
för. Dessa vittnesbörd är närmast
ett stöd för såväl motionen som reservationen.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Det förslag som aktualiserats
i dessa motioner, nämligen om en
ny utredning på konsumentvarukontrol -

konsumentvaruforskning

lens område, är ingenting nytt för vare
sig utskottet eller kammaren. Så sent
som 1956 fick denna institution sin huvudsakliga
utformning, och sedan dess
har denna fråga berörts också i proposition
nr 86 vid årets riksdag. Denna
proposition rörde effektivisering av
verksamheten på pris- och konkurrensområdet,
och därmed har även de frågor
det rör sig om på detta speciella område
varit föremål för riksdagens prövning
i år.

Denna fråga har också motionsledes
framförts för riksdagen så sent som
1959, utan att föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag vill också hänvisa till
vad utskottet i sak anfört och anser mig
därmed ha klarlagt skälen för utskottets
ställningstagande även denna gång. Vi
anser nämligen att skälen för en ny utredning
på detta område saknar tillräcklig
tyngd. Detta innebär dock inte att
vi vill förneka att det kan finnas anledning
att i detaljer genomföra ändringar,
som kan visa sig erforderliga till följd
av genom åren vunna erfarenheter. Utskottet
har ju ej heller förbisett detta
utan sagt, att Kungl. Maj:t alltjämt med
uppmärksamhet bör följa utvecklingen
på detta område. Med dessa ord, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 166, i anledning av
väckta motioner om rätt för hemvärnsbefäl
att i visst fall använda militär nedsättningsbiljett,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Om utredning rörande internatskolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av väckt motion
om utredning rörande internatskolorna.

I en inom första kammaren av herr
Boheman väckt motion (I: 405) hade
hemställts, att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj :t att skyndsamt låta utreda
frågan om internatskolornas ställning
och omfattning i enlighet med de
riktlinjer för utredningen som förordats
i motionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:405 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
den tumregel som gäller här och som
innebär att en enhälligt avstyrkt motion
bör ligga ogill, men jag tycker att liket
tittar i detta sammanhang så klart med
sina ögon, att jag inte kan underlåta att
be att få säga några ord.

Jag beklagar att man är så pass kyligt
inställd gentemot detta förslag, ty det
gäller ändå ett ganska betydande och
snabbt växande problem. Jag beklagar
att skolberedningens majoritet inte ville
skriva mera positivt än att tala tämligen
allmänt om statsbidrag till sådana här
skolor som redan åtnjuter statsbidrag
samt att man nu vill slänga in det hela i
den vanliga remisskvarnen och hoppas
på en behandling, om vars riktning utskottet
inte uttrycker någon åsikt.

Det förhåller sig ju ändå så — vilket
också framhålles i motionen — att platsbristen
i våra internatskolor är mycket
påtaglig och att den växer snabbt. Detta
gäller särskilt de skolor, där en stor
del av elevantalet kommer från familjer,
där familjefadern har utlandstjänst.
Platsbristen är särskilt stor för flickor.
Vi har ju eu del pojkinternat, t. ex. Solbacka,
som har en god kapacitet på detta
område.

Men det gäller inte bara utlandstjänst,
även om den spelar en stor roll i sammanhanget,
utan också bl. a. miljöbyte

för barn från splittrade familjer. Det är
i själva verket påfallande, om man går
igenom elevsammansättningen i dessa
skolor, i vilken omfattning eleverna
kommer just från splittrade hem, där
det inte funnits någon annan möjlighet
än att placera barnen i dessa skolor.

Det är uppenbart att man både från
vår officiella utrikesförvaltnings, från
näringslivets och från de internationella
organisationernas sida känner ett stigande
behov av platser i internatskolor. Näringslivet
och över huvud taget vår expanderande
exportindustri har mycket
stora bekymmer för rekryteringen till
utlandstjänst, bl. a. beroende på att det
är så svårt att ordna skolgång för barnen
på ett tillfredsställande sätt. Det är
uppenbart att om statsmakterna ville ta
ett ordentligt tag härvidlag, skulle näringslivet
från sin sida vara berett att
bidra ganska generöst.

Som utskottet framhåller har skolöverstyrelsen
redan i början av 1960 begärt
en speciell utredning om detta problemkomplex,
men någon sådan har inte
kommit till stånd. Skolberedningen
avvisar en specialutredning, men nu har
skolöverstyrelsen kommit igen i sitt remissutlåtande
till skolberedningens betänkande.
Det konstateras där att beredningen
i huvudsak avstyrkt tanken på
en utredning, och skolöverstyrelsen
kommer till det resultatet, att den måste
starkt beklaga detta ställningstagande
samt framhåller att det inte enbart är en
pedagogisk eller skolpolitisk fråga, utan
att den kanske i än högre grad har aspekter
från familje-, barn-, ungdomsvårds-
och utlandshjälpssynpunkt samt i
socialt och handelspolitiskt avseende.
•lag tror att skolöverstyrelsen liar gjort
en alldeles riktig bedömning, när den
framför dessa tankegångar. Detta är ett
stort problem, och det är nog också alldeles
riktigt bedömt av skolöverstyrelsen,
att detta ämbetsverk inte kan påta
sig uppgiften att inom verket utreda
denna fråga, tv det är så många intressen
som borde beaktas i denna utredning
— inte minst på näringslivets område
och när det gäller utrikesrepresentationen.
Skolöverstyrelsen vidhåller

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. avvägningen mellan vatten- och värmekraft

därför i sitt remissyttrande över skolberedningens
betänkande sin ursprungliga
hemställan om en speciell utredning.

Nu kan jag inte ställa något yrkande
här, utan jag vill, herr talman, konstatera
att ett energiskt och stort grepp över
det hela är nödvändigt, om inte rekryteringen
till bl. a. alla de växande utlandsuppgifterna
skall allvarligt försvåras
framöver. Jag hoppas då att Kungl.
Maj:t mot denna bakgrund låter verkställa
en utredning av denna fråga, trots
den egendomligt negativa hållning som
skolberedningens majoritet har intagit
och som enligt min mening slår igenom
i den relativt slappa skrivningen från
statsutskottets sida.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Under nästa års vårriksdag
får vi anledning att återkomma bl. a.
till detta ärende. Jag anser därför att det
inte finns någon anledning för mig att
här i dag fördjupa mig i någon diskussion
på denna punkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

168, i anledning av väckta motioner
om kristendomsundervisning vid de
yrkesinriktade linjerna av enhetsskolans
klass 9; och

nr 169, i anledning av väckt motion
om möjlighet för lärare på lågstadiet att
få sin utbildning förlagd till lärarhögskolan
i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. avvägningen mellan vatten- och
värmekraft

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av väckta motioner
angående avvägningen mellan

vatten- och värmekraft samt om behandlingen
av större frågor om utbyggnad av
vattenkraft.

Utskottet hade till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (1:244) och den andra
inom andra kammaren av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl. (II: 272),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Börjesson i Falköping och Elmwall
väckt motion (11:270).

I motionerna 1:244 och 11:272 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande
av en parlamentarisk utredning för
prövning av avvägningen mellan vattenoch
ångkraftverk, senare atomkraftverk,
med speciellt hänsynstagande till vad
som från olika synpunkter kunde vara
fördelaktigast på längre sikt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:244 och 11:272
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionen II: 270 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Under detta statsutskottsutlåtande
har behandlats en motion som
jag tillsammans med några andra centerpartister
har väckt under vårriksdagen.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
det intresse, som visats från skilda
håll för de viktiga problem, som sammanhänger
med Sveriges kraftförsörjning.
Det är också glädjande att konstatera
att förberedelser har vidtagits för
en mera översiktlig planering, som i
princip skall omfatta hela landet, genom
den överenskommelse som träffats
av representanter för vattenfallsstyrelsen
och naturvårdsdelegationen och som
syftar till en god avvägning mellan naturvårds-
och vattenkraftsintressena.

Jag är dock angelägen att understryka
att min motion, som — vilket jag redan
sagt —- väcktes under vårriksdagen, hu -

Onsdagen den 29 november 1961 Nr 32

Om tillsättande av en parlamentarisk kommitté för kontroll av den statliga verk

samhetens effektivitet

vudsakligen rör frågan om avvägningen
mellan vattenkraft och olika slags värmekraft.
Vattenkraften torde inte vara
tillräcklig för att svara för den framtida
kraftförsörjningen i landet, även om den
utbyggs så långt det är möjligt, allra
helst som man måste vänta en ökad efterfrågan
på kraft. Det är därför nödvändigt
att med stor uppmärksamhet
följa frågan om avvägningen vid utbyggnaden
av olika kraftkällor. Att bygga ut
vattenkraften i ökad skala, om denna
under alla förhållanden och i inte alltför
avlägsen framtid kommer att förlora
en stor del av sin nuvarande betydelse
på grund av framstegen på teknikens
område, förefaller mig inte ekonomiskt
motiverat. Dessutom spolierar man
genom exploateringen av vattenkraften
stora områden, som bl. a. från bygdeoch
naturvårdssynpunkt helst borde bevaras.

Vad man skulle vilja ha klart besked
om är hur långt vattenkraften förslår
i det långa loppet och om det är teknisktekonomiskt
att fortsätta att bygga ut
denna kraftkälla eller om det i en relativt
snar framtid kan väntas att vattenkraften
kommer att ha en underordnad
betydelse från kraftförsörjningssynpunkt.
Om det sistnämnda är fallet,
skulle stora värden kunna skyddas för
framtiden genom en omprövning av avvägningsfrågan,
och i det långa loppet
skulle detta kanske visa sig ekonomiskt
fördelaktigt.

Utskottet har med hänsyn till överenskommelsen
mellan vattenfallsstyrelsen
och naturvårdsdelegationen samt i
avvaktan på statsmakternas slutliga ställningstagande
till denna överenskommelse
bedömt, att i vår motion framförda
önskemål härigenom i väsentliga avseenden
tillgodosetts. I stort sett är jag till
freds med vad som framkommit i remisssvaren
av positivitet och strävan att nå
en god lösning på problemet, och, herr
talman, jag förutsätter att frågekomplexet
från statsmakternas sida ägnas en sådan
uppmärksamhet, att en från alla synpunkter
nöjaktig avvägning sker mel 3

Förslå kammarens protokoll i961. Nr 32

lan olika kraftkällor vid planeringen av
den framtida kraftförsörjningen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m.;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till flyttningsersättning
åt folk- och småskollärare m. fl.;
samt

nr 174, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av statsförvaltningen
i syfte att ernå förenklingar
och kostnadsbesparingar, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tillsättande av en parlamentarisk
kommitté för kontroll av den statliga
verksamhetens effektivitet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 175, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
kommitté för kontroll av den statliga
verksamhetens effektivitet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sundin och Torsten Andersson (I:
457) samt den andra inom andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping
(11:528), hade hemställts, att riksdagen

34 Nr 32 Onsdagen den 29 november 1961

Om tillsättande av en parlamentarisk kommitté för kontroll av den statliga verksamhetens
effektivitet

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att en särskild parlamentarisk
kommitté måtte tillsättas för kontroll av
den statliga verksamhetens effektivitet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:457 och 11:528
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det finns kanske anledning
att med några ord beröra detta
utskottsutlåtande. Anledningen är att
jag och några andra ledamöter är motionärer
i den fråga som nu skall behandlas.

Motiven för motionerna behöver väl
inte på något sätt understrykas. Det är
—- låt mig uttrycka det så — den rent
märkliga historiska utveckling på detta
område när det gäller särskilda verk inom
den statliga förvaltningen, som föranlett
oss att mot bakgrunden av kravet
på renlärighet även i fråga om den statliga
förvaltningsverksamheten medelst
motionerna inte bara göra vår egen röst
hörd utan även låta den inställning, som
folk i gemen ute i landet har, komma till
uttryck. Nu gör det mäktiga statsutskottet
gällande, att med den omorganisation
inom förvaltningen, som ägt rum
fr. o. m. den 1 juli 1961 — d. v. s. efter
tidpunkten för motionernas avlämnande
— finns det ingen anledning att tillsätta
den parlamentariska kontrollkommitté,
som vi ifrågasatt i motionerna. Vidare
gör utskottet det uttalandet, vars
riktighet jag inte betvivlar, att frågan
har en konstitutionell karaktär och att
man av det skälet inte finner sig ha anledning
att tillstyrka motionerna.

För att erinra om frågans allvar vill
jag bara, herr talman, helt summariskt
påminna om vad som skett under de
senaste åren. Låt mig börja med vattenfallsstyrelsens
byggnad i Råcksta och
vad som hänt inom byggnadsstyrelsen.
Låt oss förlänga förteckningen med att
även nämna ordet »konstfackskolan»,
och varför inte även tala om operetten

»Operaskandalen»? Till det som timat
kan allra sist nämnas SAS, vari även
staten är intressent. Vi motionärer tror
att även om den omorganisation inom
förvaltningen som skett kan leda till
vissa resultat, så kommer vi så småningom
ändå därhän, att det måste vidtas
åtgärder av mer ingripande art än
som hittills skett för att inte en framtida
utveckling på detta område skall
bli likartad med den, som vi nu hoppas
att vi skall ha bakom oss.

Herr talman! När det föreligger ett
statsutskottsutlåtande, till vilket inte fogats
någon reservation, finns det ju ingen
anledning att yrka bifall till en motion.
Jag böjer mig för verkligheten och
vill sluta, herr talman, med att uttala,
att jag inte har något yrkande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Eftersom motionären inte
har något yrkande, behöver jag inte
gå in på själva problemet, jag vill bara
säga att utskottet i sak håller med motionärerna.
Emellertid hänvisar vi till de
två nya ämbetsverk som nyligen tillkommit.
Vi utgår från att det är klokt
att vänta på de erfarenheter som kan
vinnas av dessa. De tillsattes så sent som
den 1 juli 1961, så vederbörande verk
har självfallet inte hunnit visa något resultat
ännu.

Jag har vid upprepade tillfällen på
denna plats talat för effektivisering,
sparsamhet, rationalisering och allt vad
det heter i den statliga verksamheten,
så det är, som sagt, ingen skillnad i sak
mellan oss.

Jag ber, herr talman, att helt kort få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Ang. luftföroreningarnas inverkan på person och egendom

angående ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Thailand för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
lagutskottens memorial nr 1,
angående av lagutskotten vidtagen ändring
i de allmänna grunderna för ärendenas
fördelning mellan lagutskotten.

Ang. luftföroreningarnas inverkan på
person och egendom

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 66, i anledning av väckta
motioner om utredning av frågan om
luftföroreningarnas inverkan på människan
samt om lagstiftning angående luftföroreningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 162
i första kammaren av herr Mårtensson
m. fl. och nr 188 i andra kammaren av
herr Svenning m. fl., om lagstiftning
angående luftföroreningar, samt

2) motionen nr 22 i andra kammaren
av herr Svenungsson och fru Eriksson i
Stockholm, om utredning av frågan om
luftföroreningarnas inverkan på människan.

I motionerna 1:162 och 11:188 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning för införande i vårt land av
lagstiftning mot luftföroreningar.

I motionen 11:22 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

8f Första kammarens protokoll 1061. Nr 32

måtte anhålla, att frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan måtte
göras till föremål för en skyndsam
utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:162 och II 188,
samt med bifall till förevarande motion,
11:22, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att frågan om luftföroreningarnas
inverkan på person och egendom
måtte utredas, samt

B. att motionerna I: 162 och II: 188,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är bara en liten detalj
jag skulle vilja anmärka på med anledning
av utskottsutlåtandet. Det är att
man delvis skriver bort möjligheten av
att ta upp denna fråga på ett internationellt
plan. Emellertid sysslar Europarådet
sedan ganska lång tid med denna
fråga, och i en resolution nyligen begärdes
att man skulle sammankalla en
europeisk expertkonferens för att gå igenom
detta problem. Jag skulle gärna ha
sett — ehuru jag vet att det nu är för
sent — att utskottet i skrivelse påmint
Kungl. Maj:t om att Sverige borde vara
med i denna konferens.

Visserligen har varje land sina egna
problem, men delvis, t. ex. när det gäller
de stora städerna, är problemen
ganska likartade.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 67, i anledning
av väckta motioner om höjning av
maximihastigheten för vissa tunga fordon,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. upprustning av forskningen och den

högre utbildningen på skogsbrukets om råde Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående upprustning
av forskningen och den högre utbildningen
på skogsbrukets område jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 19 maj 1961 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 118, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
godkänna, att skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut från och
med den 1 juli 1962 finge sammanföras
till en enhet, benämnd skogshögskolan,
samt godkänna av Kungl. Maj:t i övrigt
framlagda förslag och riktlinjer för upprustning
av forskningen och den högre
utbildningen på skogsbrukets område.

Kungl. Maj:t hade bland annat förordat
en uppdelning av den nuvarande arbetsläreavdelningens
forsknings- och undervisningsuppgifter
i två delar, varav
den ena skulle omfatta en teknologisk-maskinteknisk
sektor och den andra
delen en driftsorganisatorisk-driftsekonomisk
sektor. Enligt departementschefens
mening borde de båda delarna
med hänsyn till uppgifternas vikt var
för sig förestås av en professor. De båda
professurerna hade föreslagits skola benämnas
skogsteknik I och II och ansåges
böra ingå i en och samma institution,
benämnd institutionen för skogsteknik.
Den tekniska undervisningen,
skogsteknik I, hade föreslagits förlagd
till Garpenberg i Dalarna.

I samband med handläggningen av
denna proposition hade utskottet behandlat
härefter avgivna, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:684,
av hem Hansson, Nils, och 11:815, av
herr Wachtmeister, vari hemställts, att
riksdagen måtte bifalla propositionen
med de ändringarna, att skogsteknik I
benämndes praktisk skogsteknik, att
skogsteknik II benämndes ekonomisk
skogsteknik, att frågan om det första
studieårets (garpenbergsårets) förlägg -

ning och organisation återremitterades
till 1956 års skogshögskole- och skogsforskningskommitté
för vidare utredning
i samband med den prövning av
byggnadsfrågorna, som kommittén själv
aviserat, varvid samråd om möjligt borde
äga rum med den av skogsstyrelsen
tillsatta utredningen och med skogsarbetsstudieorganisationernas
centralråd;

2) de likalydande motionerna I: 685,
av herr Mattsson, Torsten, och 11:816,
av herr Johansson i Dockered;

3) de likalydande motionerna 1:686,
av herr Mattsson, Torsten, samt 11:817,
av herrar Larsson i Norderön och Fälldin;
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:687,
av herr Sandin, och II: 818, av herr Gustavsson
i Alvesta.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna, att skogshögskolan
och statens skogsforskningsinstitut från
och med den 1 juli 1962 finge sammanföras
till en enhet, benämnd skogshögskolan
;

2. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:687 och 11:818 godkänna, att undervisningen
och forskningen inom ämnesområdet
skogsteknik i enlighet med vad
i utlåtandet angivits skulle ombesörjas
inom en institution;

3. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:684 och 11:815, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att de i institutionen för
skogsteknik ingående sektorerna tills vidare
skulle benämnas skogsteknik I och
skogsteknik II;

4. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 685 och II: 816, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att obligatorisk förpraktik
och kompletteringskurs för inträde till
skogsskola ej längre skulle uppställas såsom
inträdeskrav för sökande till skogshögskolan; 5.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motio -

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Ang. upprustning av forskningen och den högre utbildningen på skogsbrukets

område

nerna I: 684 och II: 815 samt I: 685 och
II: 816, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna, att undervisningen
vid skogshögskolan under såväl det första
studieåret i Garpenberg som därefter
skulle anordnas i enlighet med vad i utlåtandet
föreslagits;

6. lämna utan åtgärd motionerna I: 686
och 11:817 om inrättande av en laboratur
i skoglig företagsekonomi vid skogshögskolan; 7.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna av utskottet i utlåtandet
i övrigt framlagda förslag och
riktlinjer för upprustning av forskningen
och den högre utbildningen på skogsbrukets
område.

Reservation hade anmälts av herr Jonasson,
som dock ej antytt sin mening.

Vid utlåtandet hade jämväl fogats ett
särskilt yttrande av herrar Nils Hansson,
Antbij, Östlund, Uno Olofsson, Nilsson
i Lönsboda och Ringaby, rörande
frågan om Garpenbergs lämplighet såsom
förläggningsort för en vetenskaplig
forskningsinstitution.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! När man under några år
har följt och i någon mån också deltagit
i den livliga diskussionen om riktlinjerna
för upprustning och reformering
av forskningen och den högre undervisningen
på skogsbrukets område,
känns det onekligen skönt när ärendet
nu ligger på riksdagens bord för ett
slutligt avgörande. Det finns också mycket
positivt såväl i propositionen som i
utskottets utlåtande, som jag tror skogsbrukets
företrädare har anledning alt vara
tacksamma för. Men som vanligt, när
det är delade meningar och man måste
jämka samman, är väl ingen av dem som
är helt tillfredsställd med det slutliga
förslag som jordbruksutskottet lagt fram
för riksdagens godkännande. Utskottet
är också i några punkter tveksamt
om man har funnit den bästa lösningen,
men någon direkt erinran har
inte riktats mot propositionens uttalanden
och förslag.

Personligen hade jag nog önskat ytterligare
ett eller annat förtydligande i utskottets
skrivning utöver de yrkanden
jag framställde vid justeringen och som
utskottet har godtagit, men då man tycks
vara enig om själva tolkningen av texten,
har jag på ett undantag när inte anfört
någon reservation, utan godtagit
texten i föreliggande skick. Av det till
utlåtandet fogade särskilda yttrandet
framgår i vilket avseende den minoritet
av utskottet som jag tillhör inte har kunnat
dela majoritetens uppfattning. Det
gäller frågan om Garpenberg såsom given
förläggningsort för en skogsteknisk
forskningsinstitution.

Det av 1956 års skogshögskole- och
skogsforskningskommitté framlagda betänkande,
på vilket propositionen grundar
sig, rönte kritik speciellt i ett avseende,
nämligen därför att det inte ansågs
tillfredsställa behovet av ökade resurser
för forskning och undervisning i
de tekniska och driftekonomiska ämnena.
Härvidlag har departementschefen i
propositionen tillmötesgått kritikerna i
så måtto att statsrådet ökat antalet professurer
i ämnet skogsteknik till två, av
vilka den ena skall placeras vid skogshögskolan
i Stockholm och den andra
föreslås placerad vid Garpenberg i Dalarna,
dit skogshögskolans inledande undervisningsskede
också avses bli förlagt.

Denna förstärkning av ämnet skogsteknik
— det hette tidigare arbetslära
— har givetvis rönt en allmän uppskattning.
Viss kritik har dock riktats mot
själva organisationen — en institution
med två professorer placerade på 20
mils avstånd från varandra — men framför
allt har Garpenbergs lämplighet såsom
förläggningsort för ett skogstekniskt
forskningscentrum ifrågasatts.

Denna förläggningsfråga har inte kunnat
bli föremål för remissförfarande, inte
heller har man vid propositionens utarbetande
inom departementet kunnat
förutse att det senare skulle tillkomma
omständigheter, som i hög grad inverkar
på frågans bedömning. .lag syftar
då speciellt på att Kungl. Maj:t efter
framställning av skogsstyrelsen och sty -

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. upprustning av forskningen och den

område

relsen för Skinnskattebergs skogsmästarskola
den 15 september i år har uppdragit
åt skogsstyrelsen att verkställa utredning
bland annat beträffande anordnande
av teknisk utbildning i fråga om
skogsbrukets maskiner för att tillgodose
behovet av en sådan utbildning vid
skogsmästarskolan, våra skogsskolor och
skogsbruksskolor. Vidare har en framställning
gjorts från de landsomfattande
arbetsstudieorganisationernas centralråd.
Det har meddelats därifrån, att
man planerar en central försöksstation
och utbildningscentral av betydande
storlek, vilket givetvis också får viss inverkan
på frågan om skogshögskolans
organisation i detta avseende. Denna
central, som arbetsstudieorganisationerna
tänker bygga ut, är ännu inte bestämd
till platsen. Det förefaller mycket
sannolikt att en samordning av de
nu nämnda utbyggnadsplanerna skulle
kunna innebära en rationalisering och
medföra avsevärda kostnadsbesparingar.
Likaså förefaller det som om betydande
vinster kunde göras i fråga om forsknings-
och utbildningsbetingelser. I berörda
kretsar förefaller man helt ense
härom.

När så Garpenbergs förutsättningar
som förläggningsort skall bedömas, kan
det visserligen vara riktigt att, som utskottet
säger, platsen har tillfredsställande
övningsområden och att i viss
mån redan gjorda investeringar talar
för att Garpenberg även i fortsättningen
bör utnyttjas för skogshögskolans behov.
Dessa förutsättningar synes mig
dock näppeligen väga så tungt, att det
kan anses försvarligt att bygga ut just
Garpenberg. Byggnaderna där är såväl
otillräckliga som till större delen otidsenliga.
Deras värde i det framtida byggnadskomplexet
— det rör sig om miljonbelopp
— bör därför icke överskattas.

När utskottet sedan påstår att Garpenberg
ligger väl till ur kommunikationssynpunkt,
måste det betecknas som
ett oförsiktigt uttalande. Garpenbergs
läge är tyvärr ogynnsamt —• jag säger
tyvärr, ty jag är känslomässigt djupt

högre utbildningen på skogsbrukets

fäst vid platsen — isolerat, avlägset från
tätort och med dåliga kommunikationer.
Det säger sig självt att en institution för
såväl forskning som undervisning är
mycket beroende av goda kommunikationer
och tillgång till de olika servicemöjligheter
som en närbelägen tätort
kan bjuda, för att nu inte tala om hur
mycket lättare bostadsfrågor, skolgång
etc. kan lösas.

Detta är, herr talman, i korthet några
av de skäl som föranlett herr Wachtmeister
och mig att i en motion hemställa
om återremiss av ärendet Garpenberg
till skogshögskole- och skogsforskningskommittén.
Vi visste inte när motionen
skrevs att denna kommitté redan
var upplöst. Prövningen torde väl därför
nu få komma till stånd i annan ordning.

Det är i första hand för att informera
kammaren och givetvis för att bringa
min och mina meningsfränders uppfattning
i detta ärende till jordbruksministerns
kännedom, som jag tagit till orda.
Själv är jag snarast förvånad över den
allmänna uppslutning kring herr Wachtmeisters
och min motion, som tyvärr
alltför sent kommit till uttryck, i dag
synes snart sagt alla den skogstekniska
forskningens utövare och intressenter
liksom det praktiska skogsbrukets företrädare
vara ense om att Garpenberg
kan visa sig bli en allvarlig felinvestering,
och för en sådan vill inte vi undertecknare
av det särskilda yttrandet dela
något ansvar.

Herr talman! Jag har givetvis inget
yrkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte ingå i något
svaromål på herr Hanssons inlägg,
utan det får väl någon annan representant
för utskottet göra. Jag har begärt
ordet eftersom jag antecknat en blank
reservation under jordbruksutskottets
utlåtande.

Min reservation är föranledd av att
det i propositionen föreslås att nuvarande
fordran på obligatorisk förpraktik för

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Ang. upprustning av forskningen och

inträde vid skogshögskolan skall slopas
och att den förberedande skogskursen
skall avskaffas. Enligt propositionen
skall dock hänsyn tas till sökandes eventuella
skogspraktik, förvärvad på frivillig
väg, som skall åsättas ett visst poängvärde.
Detta sistnämnda kan i och för
sig vara bra, men jag anser att den föreslagna
ändringen innebär en försämring.
Blivande jägmästare bör för sin
framtida gärning ha praktisk insikt i
skogsarbetarnas arbetsförhållanden. Jag
tror att denna praktiska del är en skola
som är lika nödvändig som någon annan
utbildning. Härtill kommer att man
enligt min uppfattning begår en viss
mannamån mot de inträdessökande som
nu är ute och praktiserar i avsikt att
söka inträde vid skogshögskolan enligt
hittills tillämpade bestämmelser.

Då jag emellertid tycks vara ganska
ensam i utskottet om denna uppfattning
har jag inte ansett det vara någon idé att
reservera mig mot förslaget. Jag har
med dessa ord endast velat klargöra min
inställning i denna del.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Eftersom ingen av de föregående
talarna har haft något yrkande
skall jag fatta mig synnerligen kort och
endast i någon män bemöta herr Hansson
och det särskilda yttrandet vari man
uttalar en viss oro för förläggningen till
Garpenberg, som man betraktar som en
felinvestering.

Förslaget har ju föregåtts av en utredning,
som har varit ute på remiss till
alla myndigheter. Ingen har därvid, enligt
de uppgifter vi fått, anfört sådana
farhågor och betänkligheter som nu
kommit till uttryck i det särskilda yttrandet.
Propositionen lades på riksdagens
bord i slutet av maj innevarande
år, och den har behandlats av utskottet
under hösten. Man har alltså haft synnerligen
god tid på sig att ta ställning till
propositionen, men ingenting har avhörts
förrän i slutskedet, när utskottets

den högre utbildningen på skogsbrukets

område

utlåtande skulle justeras. Då kom skrivelser
på denna punkt.

Jag har velat anföra detta och vill bara
som slutsats säga, att de herrar som
här skickat skrivelser till riksdagens
jordbruksutskott är litet väl sent ute,
och inte nog med det, utan också har
vaknat synnerligen sent.

Dessutom kan jag nämna att majoriteten
av utskottet vid ärendets behandling
blivit fullt och fast övertygad om
att det här inte kommer att bli en felinvestering.
En sådan här institution måste
väl ändå förläggas i närheten av skogen,
där eleverna skall praktisera och skolas
för sina blivande uppgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! I anledning av vad herr
Hjalmar Nilsson sade vill jag bara påpeka,
att 1956 års utredning inte har
kommit med förslaget att förlägga en institution
till Garpenberg. Det förslaget
kom i samband med att departementschefen
beslöt inrätta två professurer i
ämnet skogsteknik. Förslaget till placering
har utarbetats inom departementet
och, som jag antar, i visst samråd med
den tekniska professorn vid skogshögskolan.
Något remissförfarande har detta
förslag inte blivit utsatt för.

Däremot är herr Hjalmar Nilssons anmärkning
att kritikerna vaknat för sent
riktig. Propositionen har legat på riksdagens
bord sedan i maj, och först i sista
stadiet, alltså när det var för sent,
kom den kritik av Garpenberg som jag
här redogjort för. Jag beklagar detta,
och jag är lika förvånad som herr Nilsson
över att man inte tidigare har givit
uttryck för denna motsatta uppfattning
om Garpenbergs lämplighet, men vi behöver
inte vidare diskutera den saken.
Om institutionen skall förläggas till någon
annan ort, måste det givetvis vara
en ort i närheten av skog och liimpliga
övningsområden, alldeles som Garpenberg.

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. upprustning av forskningen och den högre utbildningen på skogsbrukets

område

Jag skall nu inte upprepa alla de andra
skäl som jag anförde. Jag tycker emellertid
att det med hänsyn till både det
allmännas och skogsbrukets och skogshögskolans
intresse är angeläget att
statsrådet omprövar ärendet. När jag
do senaste veckorna haft tillfälle diskutera
denna sak med åtskilliga skogsbrukets
och skogshögskolans företrädare,
har jag blivit förvånad över hur enstämmig
kritiken av Garpenberg är. Jag vill
inte utesluta att Garpenberg trots allt
kan visa sig vara den bästa lösningen,
men det finns så mycket som talar för
att en annan lösning vore bättre, att jag
anser att man bör göra en noggrann undersökning
av alternativa möjligheter
för att finna den bästa. Det är alltså inte
direkt i polemik mot herr Nilsson jag
yttrar detta. Den kritik som lian har anfört
måste jag i viss mån instämma i.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill hänvisa herr
Hansson till den motivering som utskottet
anför på s. 7. Där åberopas departementschefens
yttrande i propositionen,
vilket utskottet stryker under, och sedan
tilläggs: »Skulle utvecklingen visa
att ett särskilt övningsrevir längre fram
är en bättre lösning, bör enligt departementschefens
mening beslut därom kunna
fattas när så visar sig påkallat.»

Sedan vill jag ställa en fråga: Kan
man betrakta Garpenberg som eu ocentralt
belägen plats för den undervisning
och forskning som skogshögskolan skall
bedriva? Om jag inte erinrar mig fel
ligger Garpenberg bara ett par mil från
Hedemora stad. Man kan väl inte beräkna
att kunna finna ett övningsfält på
ett domänstyrelsens revir, som ligger
närmare en stad än ett par mil — man
skulle möjligen kunna finna någon sådan
ort på något håll, men nog torde
det vara ganska svårt. Vidare är det ju
meningen att man även skall hålla kontakt
med de enskilda skogsbolagen för
att få tillfredsställande kännedom om
förhållandena inom en modernt arbe -

tande skogsförvaltning. Det är väl också
ett plusvärde i detta sammanhang.

Jag ber att få instämma i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Bara ett par ord!

Frågan om ett övningsrevir, som skall
tas upp senare, har inget samband med
Garpenberg. Jag har bott på Garpenberg
ett helt år och återkommit dit i andra
sammanhang, senast för ett par år sedan,
så jag tror jag vågar bedöma Garpenbergs
lämplighet. Jag vill bara tilllägga,
att övningsförhållandena, som är
Garpenbergs plus, givetvis skall vara
likvärdiga på alternativa platser, men
andra önskvärda förutsättningar, som
inte står att finna på Garpenberg, måste
man söka på annat håll.

Herr Svedberg nämnde sambandet
med de större skogsbolagen. Jag vet
inte om han har läst den framställning
som kom från de stora skogsbolagen genom
arbetsstudieorganisationernas centralråd
till jordbruksutskottet — skrivelsen
har tyvärr inte föredragits i utskottet
— men jag skulle vilja rekommendera
herr Svedberg att ta del av denna
skrivelse. Den stöder helt de åsikter som
jag i dag har framfört här i kammaren
och bolagens liksom domänstyrelsens
stora intresse för den skogstekniska
forskningen och utbildningen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att delta i den här debatten, men jag
måste bekänna att jag har blivit alltmer
förvånad över de starka betänkligheter
som herr Hansson har anfört mot Garpenberg.
När man läser det särskilda
yttrandet och hör herr Hansson här, får
man nästan ett intryck av att Garpenberg
skulle vara en ren förvisningsort
för lärare och andra. Det är inte på det
sättet. Säger man någonting sådant, måste
det bero på att man bedömer det
strikt från Stockholms horisont och inte
ser till vad det verkligen rör sig om.

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Ang. upprustning av forskningen och

Avståndet mellan Krylbo och Garpenberg
är drygt två mil, och restiden från
Stockholm till Krylbo är drygt en och
en halv timme. Också från Stockholm
sett ligger alltså Garpenberg ganska väl
till.

Det har skymtat fram i förbigående,
att det skulle vara svårt att få lärare till
Garpenberg. Hedemora ligger emellertid
två mil därifrån och Avesta två mil därifrån,
och det finns gymnasium på båda
orterna. Garpenberg har i dag personal
som varit där hela livet och trivts utomordentligt
gott. Det har aldrig varit svårt
att få revirförvaltare till Garpenberg,
utan det har varit en ort som man gärna
har sökt sig till. Jag tror att om det inrättas
en professur vid institutionen i
Garpenberg, blir det inte svårt att få intresserad
personal att söka en sådan
tjänst. Skogshögskoleeleverna trivs också
väl det året de är i Garpenberg. Det
intrycket får man i varje fall om man
bor i bygden och känner till förhållandena
där. Det finns skog där. Statens
skogsindustrier har en anläggning, som
inte ligger mer än en och en halv mil
därifrån, och eleverna kan alltså på nära
håll följa olika delar av skogsvården,
skogens förädling och även förvaltningen
av ett revir. I Garpenberg finns således
alla möjligheter som man kan önska
i det avseendet.

Herr Hansson sade att han hade sitt
hjärta i Garpenberg, och jag tror också
att förnuftet talar för Garpenberg. Jag
tror diirför inte att det finns någon anledning
för statsrådet att fundera om
alltför mycket när det gäller detta problem.
Statsrådet kan nog med starka skäl
vidhålla den uppfattningen att Garpenberg
alltjämt är en lämplig förläggningsort
för skogshögskolans elever.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag hade nästan väntat
mig detta inlägg från Dalahåll. Herr
Carlsson skall komma ihåg att det är
fråga om att förlägga en professur och
en forskningsinstitution till Garpenberg.
— Förläggningen på Garpenberg kom -

den högre utbildningen på skogsbrukets

område

mer sannolikt alltid att utnyttjas för något
skogligt ändamål.

Herr Carlsson sade att jag var ensam
om min uppfattning. Jag ber att få överlämna
en skrivelse, som herr Carlsson
kan läsa privat efteråt och som bevisar
att jag bara är en av många, många som
hyser den uppfattning som jag här förfäktat.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara ge uttryck
åt den uppfattningen att det är förvånande
att vi så enigt kunnat samla oss bakom
den proposition som avlämnats angående
skogshögskolans omorganisation.
Jag vill betrakta detta som ett gott omen
för att vi verkligen alla är intresserade
av och förstår skogens värde men också
förstår betydelsen av att denna nationaltillgång
verkligen också får del av
den forskning, den undervisning och det
kunskapsspridande som är nödvändigt.

Den som följt utvecklingen av denna
fråga blir litet förvånad. När kommittén
lade fram sitt betänkande kastade sig
skogsfolket över kommittéutlåtandet, och
det blev nästan någonting av en »stormfällning»
i angreppet mot betänkandet.
Sedan remissyttrandena avgivits lades
så propositionen någon av de sista dagarna
i maj månad. Den har sedan legat hela
sommaren, och motionstiden utgjordes
av några dagar sedan vi samlats den
16 oktober. Det var först sedan motionstiden
utgått och sedan utskottet fattat
sitt beslut som man kom med sina erinringar,
och jag håller med herr Hansson,
herr Hjalmar Nilsson och herr Svedberg
om att man var väl sent ute.

Jag vill tillägga att det är för mycket
begärt att vi skall gå ifrån Garpenbergsförslaget
när man inte från något håll,
t. ex. inom Svenska skogsvårdsförbundet
som är intresserat för saken, har gjort
någon undersökning för att få fram ett
annat alternativ. Man kan väl inte här
bara säga att vi skall avstå från Garpenberg
och ta någonting annat i stället när
vi inte vet vad detta någonting annat
är. Såsom herr Svedberg mycket riktigt

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. vissa ändringar i hushållningssällskapens organisation

påpekat har utskottet sagt att det ligger
i Kungl. Maj :ts hand att ta andra revir
och att kanske också få övningsskogar
på annat håll. Jag vill till kammarens
protokoll göra det uttalandet att om
skogsbolagen i landet är så intresserade
av denna sak som det sägs skall det
väl också vara möjligt att förmå dem att
på bolagsskogarna upplåta den mark
som kräves för forskning och försöksverksamhet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. vissa ändringar i hushållningssällskapens
organisation

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 6 oktober 1961 dagtecknad
proposition, nr 183, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att med verkan
från och med den 1 januari 1962 vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för hushållningssällskapsorganisationen,
vilka angivits i propositionen, dels godkänna
de Övriga förslag i fråga om hushållningssällskapsorganisationen,
som i
propositionen framlagts, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av förslagen
föranledda ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente ävensom utfärda
de övergångsbestämmelser, som bleve
erforderliga i anslutning till dessa
ändringar, dels ock godkänna vad i propositionen
förordats rörande bidrag av
utjämningsavgifter å mjölk, grädde och
ost till vissa kostnader för mjölkavkastningskontroll,
m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 694,
av herrar Johansson, Anders, och Olofsson,
Uno, samt II: 834, av herrar Antby
och Jönsson i Ingemarsgården,

2) de likalvdande motionerna I: 695,
av herr Schött m. fl., och II: 836, av herr
Börjesson i Glömminge m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 696,
av herr Åkesson, samt II: 835, av herrar
Nilsson i Lönsboda och Antby,

4) de likalydande motionerna I: 703,
av herr Hermansson m. fl., och II: 844,
av herr Grebäck in. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 704,
av herr Svanström m. fl., och II: 845, av
herr Dahlgren m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 705,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 842,
av herr Hseggblom m. fl.,

7) motionen II: 841, av herr Johanson
i Västervik, samt

8) motionen 11:843, av herr Hedin
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:703 och 11:844, såvitt nu
vore i fråga, ävensom motionerna I: 695
och 11:836 samt 1:704 och 11:845, bemyndiga
Kungl. Maj :t att med verkan
från den 1 januari 1962 vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för hushållningssällskapsorganisationen,
vilka
angivits i utlåtandet;

II. att motionerna 1:705 och 11:842,
såvitt de avsåge frågan om lönegradsplacering
av hemkonsulent- och kamrerartjänster
i hushållningssällskapsorganisationen,
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 703 och II: 844, såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente ävensom utfärda de
övergångsbestämmelser, som bleve er -

Onsdagen den 29 november 1961

Nr 32

Ang. vissa ändringar i hushållningssällskapens organisation

forderliga i anledning av vad i utlåtandet
föreslagits;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:696 och 11:835 samt
1:703 och 11:844, sistnämnda motionspar
såvitt nu vore i fråga, godtaga vad i
utlåtandet anförts rörande kontakter
mellan lantbruksstyrelsen och representanter
för trädgårdsnäringen;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
703 och 11:844, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna I: 694
och 11:834 samt 1:705 och 11:842, båda
motionsparen såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits rörande
förfarandet vid tillsättande av
chefstjänster vid hushållningssällskapen
ävensom angående sällskapens bokföring.

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning och med avslag
å motionerna II: 841 ävensom I: 694
och II: 834, I: 703 och II: 844, I: 705 och
II: 842, sistnämnda tre motionspar såvitt
nu vore i fråga, godkänna de övriga förslag
i fråga om hushållningssällskapsorganisationen
som framlagts i utlåtandet;
samt

VII. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 843 samt I: 705 och II:
842, sistnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i utlåtandet
förordats rörande bidrag av utjämningsavgifter
å mjölk, grädde och ost till vissa
kostnader för nytt system för mjölkavkastningskontroll
m. in.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I motionerna I: 704 och
It: 845 har bl. a. jag hemställt att å personalförteckningen
för hushållningssällskapen
skulle uppföras 26 befattningshavare
i lönegrad Bo 1, vilket är
en mera än departementet har föreslagit.

Avsikten med detta förslag är att den
ytterligare befattningen skulle tilläggas
den av de två sekreterarna i Kalmar lön
som blir övertalig genom sammanslagningen
av de bägge hushållningssällskapen
därstädes, intill den tidpunkt då

befattningshavaren avgår ur tjänsten eller
eventuellt blir förordnad till chefstjänsteman
hos annat hushållningssällskap.
Jag vill motivera förslaget, herr
talman, med en hänvisning till de besvärliga
förhållanden som uppstår genom
sammanslagningen av de båda
sällskapen i Kalmar län; vi har ju två
befattningshavare som självfallet anser
sig i lika hög grad berättigade att erhålla
den efter sammanslagningen enda
kvarvarande tjänsten.

Jag vill alltså framhålla att det hade
varit tacknämligt om utskottet funnit
anledning att gå med på det förslag som
framförts i denna motion.

Vad sedan gäller yrkandet i motionerna
1:695 och 11:836, som avser ytterligare
tre assistenttjänster i lönegrad
17 för att fylla de vakanser som eventuellt
uppstår i norra delen av Kalmar
län, vill jag säga att det även där skulle
ha varit ytterst tacknämligt, herr talman,
om utskottet kunnat tillstyrka förslaget.
Det råder kanske speciellt i norra
delen av Kalmar län en ganska stark
irritation på grund av den mot befolkningens
vilja beslutade sammanslagningen
av hushållningssällskapen. Genom ett
bifall till yrkandet i motionerna hade
man kunnat mildra övergångssvårigheterna.

Till sist vill jag endast uttrycka förhoppningen
att det skall bli möjligt för
här berörda myndigheter att åstadkomma
goda övergångsförhållanden. Jag erinrar
om jordbruksminister Netzéns uttalande
här i kammaren i samband med
beslutet angående hushållningssällskapens
organisation, att han för sin del
räknade med att servicen till jordbrukarna
i Kalmar län skulle bli lika bra
efter sammanslagningen som den varit
tidigare, om inte ännu bättre. Nu har
vi fått en ny jordbruksminister, och jag
skulle gärna se att han vid något tillfälle
vore villig att upprepa den förklaringen.
I Kalmar län hoppas vi mycket
av den förre jordbruksministerns uttalande
— det är ju kungsord, som jag vid
ett tillfälle har sagt, alltså någonting att
lita på.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Nr 32

Onsdagen den 29 november 1961

Ang. vissa ändringar i hushållningssällskapens organisation

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill endast framhålla
att jordbruksutskottet i flera omgångar
har rätt ingående diskuterat de problem
som gäller Kalmar län. Därvid har vi
kommit till den uppfattningen att det
förslag som återfinns i propositionen
och jämväl i utskottets utlåtande tillgodoser
de krav som bör ställas. Skulle det
visa sig att någonting fattas eller är
skevt kommer nog den nye jordbruksministern,
därom är vi övertygade, att
vidtaga de åtgärder och framlägga de
förslag som kan anses motiverade.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag ber endast att få
meddela kammaren att det förekommer
ett tryckfel i utskottets hemställan under
I. Där står att riksdagen må bemyndiga
Kungl. Maj:t »att med verkan från
den 1 januari 1962 vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för hushållningssällskapsorganisationen,
vilka angivits
i det föregående». Det skall vara
»från och med den 1 januari 1962».

Den ändringen måste alltså, herr talman,
göras vid beslutet i denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, beslöt kammaren bifalla utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
med rättande av det utav herr
Nilsson, Hjalmar, omnämnda tryckfelet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 369, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om brandfarliga varor.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprustning av
forskningen och den högre utbildningen
på skogsbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i hushållningssällskapens organisation,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
373, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bestridan
de av vissa kostnader för bärgning m. m.
av regalskeppet Wasa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

»11297