Fredagen den 24 Mars 1871 (Riksdagens protokoll 1871:324)

IMNRI

Deri 24 Mars.

Fredagen den 24 Mars 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

I anseende till Hei’r (Trefven och Talmannens frånvaro, fördes
ordet af Herr vice Talmannen.

justerades 5 protokollsutdrag för den 22 och protokollet för den
13 dennes.

Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 6, angående omarbetning af Kong!,
förordningen om mantals- och skattskrifningars förrättande den 20
Juli 1861.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag, dels till
Riksdagens underdåniga skrifvelser:

N:o 7, angående val af Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 8, angående val af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret;
dels ock till Riksdagens förordnande:

K:o 9, för Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 10, för Suppleanter till Fullmäktige i Riksbanken;

N:o 11, för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 12, för Suppleanter till Fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 13, för Styrelseledamöter vid Lånekontoren i Göteborg, Malmö
och Wisby;

N:o 14, för Suppleanter till Styrelseledamöter vid Lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby.

Den 24 Mars.

Friherre von Otter: Jag får vördsamt anhålla om ledighet från
Riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknade från nästa Måndag den
27 dennes.

Denna anhållan bifölls.

Företogs val af två Suppleanter i Lag-Utskottet; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Thyselius med 67 röster.

„ von Ehrenheim „ 67 „

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 18 och 20 dennes bordlagda.
Utlåtande N:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af 30 Kap.
10 § Rättegångs-balken.

Herr von Gegerfelt: Jag vill visserligen icke förneka, att den
nu föreslagna lagförändringen kan i ett eller annat förekommande
fall medföra något gagn, men att något verkligt behof deraf icke
förefinnes, tror jag mig likväl kunna sluta deraf, att under den långa
tid, som förflutit, sedan 1734 års lag blef gällande, någon framställning
om afhjelpande af ett sådant behof icke framkommit från KongL
Maj:t. Det kan väl icke annat än medgifvas, att i en fråga, sådan
som denna, bör initiativet i händelse af behof tagas af Regeringen,,
och att en enskild motionär svårligen kan anses såsom målsman
för ett inom landet kändt behof. Det nu väckta förslaget afser
dessutom blott revisionssaker, då likväl fullt ut lika goda, om icke
bättre, skäl tala för enahanda förändring i afseende på besvärsmål,
icke blott hos Kongl. Maj:t, utan äfven i Hofrätterna och de administrativa
verken. Skall en lagförändring i detta hänseende således
vidtagas, så anser jag det vara ytterst olämpligt, att vidtaga den i
en så inskränkt omfattning, som nu blifvit föreslaget.

Jag vågar derföre yrka afslag å Utskottets förslag.

Herr Rydqvist: I motsats mot de af den förste talaren utta lade

åsigter anser jag det af Lag-Utskottet nu föreslagna stadgande
vara både nyttigt och behöfligt, helst erfarenheten mer än en gång
visat, att deduktionen med dertill hörande bilagor, sedan deafvederparten
emottagits, blifvit i mer eller mindre mån förstörda. I sak
vill jag således bifalla Lag-Utskottets förslag, men deremot ber jag
att få fästa uppmärksamheten på de nya ordalag, som Utskottet föreslagit
att begagna. Det heter nemligen: “å den dag nu föresatt är
gifve den sökande sina påminnelser, med de bilagor, som dit höra,
tvefaldt hos Konungen in". Tolkar man nu detta efter ordalydelsen,
skulle den sökande härigenom åläggas, att hos Konungen in duplo
aflemna alla handlingar och således äfven den öfverklagade domen,

Den 24 Mars.

hvilken är den första bilagan. Detta bär sannolikt icke varit LagUtskottets
mening, emedan något sådant icke är behöfligt vid det
förhållande, att svaranden har ett exemplar af domen förut. På det
att icke tvetydighet måtte kunna ega rum, anser jäg för min del således,
att antingen detta lagstadgande borde få samma lydelse som
förut finnes beträffande till Hofrätt vädjade eller instämda saker i
XXVII: 6 Rättegångs-balken, hvadan det skulle heta: “å den dag
nu föresatt är, gifve den sökande sina påminnelser, med de bevis, som
dertill höra, tvefaldt hos Konungen in11 i och detta har väl efter mitt
förmenande varit Lag-Utskottets mening), eller också, om man vill
bibehålla det nu föreslagna stadgandet, att deri, efter orden “med de
bilagor, som dit höra" bör tilläggas “med undantag af domen“.

På dessa skäl anhåller jag vördsamt om återremiss.

Grefve Mörner, Oscar: På det hela kan det vara temligen

likgiltigt, huruvida denna förändring blir antagen eller icke, .men då
förslaget framkommit från Lag-Utskottet och jag icke kan vidgå, att
det skett utan skäl, så anser jag mig böra med några ord bemöta
de invändningar, som deremot blifvit gjorda.

Den förste talaren uppställde den satsen, att denna förändring
skulle vara onödig till följd deraf, att under den långa tid, som förflutit,
sedan 1734 års lag antogs, någon framställning icke förut blifvit
gjord från Kong!. Maj:t i detta hänseende, samt att det icke., läge
inom enskild motionärs befogenhet att framkomma med ett sådant
förslag. Skulle jag antaga den första delen af denna sats, så skulle
1734 års lag nu hafva nått sin fullkomlighet, och mot vidare förändring
i densamma behöfde man då icke anföra annat skäl än lagens
ålder. Jag tror likväl icke, att vi alla skulle vara så belåtna att
för alltid stadna vid 1734 års lag; den må vara hur förträfflig som
helst, så erfara vi likväl, att vi ibland behöfva förändringar deri..

Hvad angår den omständigheten, att en enskild motionär icke
skulle vara befogad att framkomma med ett sådant förslag som detta,
så är det likväl en ganska vanlig sak, att enskild motionär framställer
ändringsförslag, äfven i lagfrågor, och det har icke alltid af
den ärade talaren blifvit så ogunstigt upptaget. Hvarföre det denna
gång skulle anses så betänkligt, kan jag för min del icke begripa.

En annan talare yttrade, att det skulle vara oriktigt, att det i
förslaget heter “påminnelser med de bilagor, som dertill höra11, emedan
man bland dessa bilagor skulle kunna inberäkna domen, hvilket vore
oegentlig! eller oformligt (jag hörde icke rätt huru den ärade talaren
uttryckte sig, emedan hans röst icke alltid är så hög). Nu är det
väl så, att, då man granskar och bedömer en lagparagraf, så bör man
väl äfven gifva något akt på hvad som i lagen förut är stadgadt och
deraf draga sina slutsatser. Nu står det i XXV11 Kap. 6.§ Rättegångs-balken
“— — alla inlagor med de bevis, som dertill höra14.
Att hänföra domen till bilagorna lär väl vara något splitter nytt;
åtminstone har det väl icke fallit någon jurist in, helst då man vet,
att vederparten nästan alltid löser domen och således på detta sätt
erhåller kännedom om dess innehåll. Domen lär väl således icke
kunna anses såsom bilaga till klagandens besvärsskrift.

Den 24 Mars.

_ Man må nu ändtligen anse nödigt eller icke att alla bilagor eller
bevis skola in dupplo ingifvas, så lärer väl ingen kunna bestrida det
rigtiga deruti att deduktionen ovilkorligen tvefald ingifves, ty den
skall vederparten emottaga, och det kan mycket väl hända, att handringen
fortares. Jag vet icke huru man i en sådan casus nu förhåller
sig, då det är längesedan jag tjenstgjorde i Justitie-revisionen och
bortglömt dylika saker, men hvad som är säkert är, att något sådant
kan inträffa. Härtill kommer dessutom, att på sätt är antydt beträffande
Hofrätt, den lägre instansen, är stadgadt, att alla handlingar
skola ingifvas tvefaldt.

Vidare har här blifvit anmärkt, att genom detta förslag någon
ändring icke åstadkommes i andra fall, der ändring kunde vara behöflig.
Det må nu så vara; men då det icke är bättre tillstäldt i
denna del, hvarför skall man icke här få göra en rättelse, då sådant
är billigt och rätt, om äfven brister på många andra ställen icke derigenom
blifva afhulpna, och då denna förändring icke kan skada, utan
tvärtom måste verka godt, så kan jag icke inse, hvarför det skulle
vara..olämpligt att vidtaga förändringen.

Ännu ett skäl för förändringen har Lag-Utskottet sett deri, att
i lagparagrafen, sådan den nu befinnes, heter det: “å den dag nu
föresatt är, gifve den sökande sina påminnelse]1 i saken hos Konungen
in, med de afskrifter lian i Hofrätten undfått". Detta stadgande
om afskrifterna är antiqveradt, sedan numera inga afskrifter i Hofrätten
behöfva lösas. Man kan val således säga, att paragrafen
kunde tåla vid en förändring äfven för att få bort denna oformlighet.

När förändringen således i alla hänseenden är gagnelig, så anser
jag att Lag-Utskottet rätt förfarit och yrkar bifall till dess förslag.

Herr Rydqvist: Den talare, som sist hade ordet, har drifvit

den satsen, att man icke kan anse den öfverklagade domen såsom en
bilaga. Mig förefaller det i högsta grad besynnerligt, att man kan
hysa en sådan åsigt. Jag skulle tro att det stora flertalet af underdåniga
deduktioner, om icke alla, börja ungefärligen sålunda: “hos
Eders Kongl. Maj:t får undertecknad anhålla om ändring i N. N. Hofrätts
bilagda dorn11, eller “under åberopande af bilagorna N:o 1, 2,
3, 4 etc. får undertecknad etc.“, och i begge fallen är den öfverklagade
domen bilagan _N:o 1. Vi äro ju alla ense om, att en afskrift
af domen är fullkomligt obehöflig, men då bör man väl icke heller i
lag stadga något, som kan tolkas så, att denna afskrift ändock måste
åtfölja de underdåniga påminnelserna. Jag yrkar således ingenting
annat, än att. alla tvetydigheter må försvinna och jag kan icke inse,
hvarför man icke här kan begagna samma ordalag som förut i 27: 6
Rättegångs-balken. I analogie dermed skulle det heta, att sökanden
skall till Konungen tvefaldt ingifva sina påminnelser med de bevis,
som dertill höra. Dessa ord skulle icke kunna missförstås. Domen
kan naturligtvis icke betraktas såsom ett bevis, ty dermed förstås de
nya handlingar, som man hos Konungen ingifver. Jag har velat begära,
att dessa ordalag måtte inryckas i lagen, på det att all tvetydighet
måtte försvinna.

Jag vidhåller mitt förra yrkande om återremiss.

Ben 24 Mars.

Herr Nordström: För min del kommer jag att, förena mig med
dem, som yrka på, att detta lagförslag måtte af slås, emedan det
hvarken i sak eller stil kan godkännas och dessutom skulle såsom
lag komma i strid med den grundtanke, som genomgår processen för
revisions sökande, sådan den nu i BO kap. Rättegångs-balken är ordnad.
Enligt förslaget borde revisionssöltanden “gifva sina påminnelser
med de bilagor, som dit höra tvefaldt hos Konungen in“. Uti nu
gällande lag deremot läses: “gifve den sökande sina påminnelser i
saken hos Konungen in, med de afskrifter, han i hofrätten undfått".
Hvilka dessa “afskrifter" äro, derom får man fullständig upplysning
i 3 och 7 §§ af BO kap. samt Kong!, förordningen den 27 November
1854, och finner deraf, att det är Hofrätten, som inom behörig tid
till Konungen insänder samtliga till saken hörande handlingar i målet,
sedan sökanden derför inbetalt stadgad lösen; och då härtill enligt
11 § kommer, att hos Konungen ej andra handlingar eller bevis
må inläggas, än de, som hos Hofrätten eller underdomaren framtedde
varit, utan så är att de ej kunnat förr vid handen vara, så frågar
man med skäl, hvilka de bilagor rätteligen skulle vara, som sökanden
enligt förslaget borde tvefaldt ingifva? Och dessutom, då det af
Utskottet för den föreslagna lagförändringen uppgifna hufvudmotiv
skulle vara att förekomma, att svaranden ej måtte få tillfälle att
förstöra de, för sakens utredning måhända oersättliga, handlingar,
han fått emottaga, hvarför redigerar då Utskottet sitt förslag sålunda,
att tillämpningen deraf skulle leda derhän, att svaranden
skulle få emottaga både hufvudskrifterna och duplicaten? ty att detta

blefve följden, är uppenbart af orden:-----“och vederparten tage

då dem emot" etc. emedan ordet “dem“ här ovilkorligen måste hänföras
till de i förslagets första hälft omnämnda “påminnelser med
bilagor" etc., som skulle tvefaldt ingifvas. För öfrigt, om vid revisionsprocessen
det befunnes nödigt föreskrifva, att handlingar och
bilagor skola tvefaldt ingifvas, hvarför då ej äfven vid resningsansökningar,
och särskildt i fråga om sådana mål, som i besvärsväg
få dragas under Konungens pröfning, ehuru, hvad isynnerhet dessa
sistnämnda angår, förhållandena ofta kunna vara sådana, att en långt
sträckt kommunikation af handlingarne finnes erforderlig, innan saken
kan till slutlig pröfning företagas? I betraktande.af allt detta,
och då förslaget sålunda befinnes kunna komma i kollision med sitt
eget hufvudmotiv, samt andra oförändrade föreskrifter i BO kap.
Rättegångs-balken, och dessutom förbiser, huruledes andra proeessuela.
rättsvägar, på hvilka rättsfrågor kunna dragas under Konungens
pröfning, med jemnförelsevis ännu större skäl kunde påkalla föreskrift
om handlingars inlemnande tvefaldt, hvartill kommer att redan
nu något hinder för rättssökande hos Konungen ej finnes att
tvefaldt inlemna sina handlingar, om han så vill, kan jag ej annat,
än att med min röst afslå detsamma.

Herr Fröman: Jag afstår från ordet under anhållan att få

förena mig med den siste ärade talaren uti hans yrkande om afslag
å Lag-Utskottets förslag.

Den 24 Mars.

Grefve Mörner: Åtskilliga anmärkningar hafva blifvit fram ställda

mot förslaget, sedan jag sist hade ordet och jag her med anledning
deraf få yttra några ord.

Hvad först beträffar den anmärkningen, att ordet “dem“ skulle
innebära en otydlighet, så har jag svårt att tro, att detta ord skall
kunna tolkas på annat sätt, än att dermed afses ett exemplar af
samtliga handlingarna, och jag är för min del öfvertygad, att ingen
enda tjensteman i Justitie-revisionen skall blifva tveksam, huru han
skall förklara denna sak.

Vidare har här blifvit taladt om resning och andra mål, beträffande
hvilka nu icke blifvit föreslaget, att handlingarne skola ingifvas
in duplo. Jag är visserligen icke någon praktisk jurist och
jag beklagar, att icke den af Lag-Utskottets praktiska jurister, som
egentligen formulerat förändringen är här närvarande, men om man
laser BO kap. 9 § Rättegångs-balken, så heter det der: “I de saker,
som af Svea Hofrätt dömde äro, skola parterna ställa sig hos Konungen
in före klockan tolf, två månader derefter. Från Göta Hofrätt"
etc. samt vidare i 10 §: “A den dag nu föresatt är“ etc. Dessa
sistnämnda ord.måtte väl syfta på de i 9 § omnämnda mål, men icke
några andra. År så förhållandet (och jag tror det ligger för öppen
dag) så måste alla dessa fel, hvilka den ärade talaren gunstbenäget
behagat påbörda Lag-Utskottet, inskränka sig till att vara ett förbiseende
af den ärade talaren sjelf af hvad Lag-Utskottet skrifvit.
Jag för min del kan åtminstone icke begripa annat, då jag läser
dessa begge paragrafer, än att de syfta på hvarandra. Då jag således
icke af de skäl, som här blifvit anförda kan öfvertygas om
nödvändigheten att afstå förslaget, så anhåller jag om bifall till detsamma.
Hvad för öfrigt beträffar den framställda anmärkningen att
förslaget vore af för inskränkt omfattning, enär icke alla öfverklagade
fel derigenom afhjelpas, så rår Lag-Utskottet icke derför och
har icke kunnat gå längre än motionen.

Vi hafva i Lag-Utskottet gjort hvad vi kunnat, och afslås nu
detta lilla förslag, så blifva icke vi ansvarige derför, utan de, som
motsätta sig en förändring, som endast kan gagna.

Att en återremiss skulle behöfvas med anledning af de här framställda
anmärkningarna mot orden “dem“ och “bilagor", vågar jag
bestrida, isynnerhet som Lag-Utskottet förut har tillräckligt att göra;
och anser jag, att man lika så gerna kan helt och hållet afstå som
återremittera förslaget, då jag betviflar att Lag-Utskottet kan få tid
att dermed vidare sysselsätta sig.

Herr von Gegerfelt: Jag ber att i anledning af en föregående
talares yttrande få anmärka, att jag icke tillvitat Lag-Utskottet att
hafva begått något fel med afseende på redaktionen, ehuru jag nu
instämmer i de deremot gjorda anmärkningar, men jag trodde mig
icke behöfva framställa anmärkningar i sådant hänseende, då jag
hade andra grunder för att afstyrka förslaget. Dessa grunder voro
hufvudsakligen de, att denna förändring är af alldeles för inskränkt
omfång för att kunna försvaras. Den afhjelper ett fel i ett speciel!
fall, men då dylika fel finnas i andra fail, eller såsom anmärktes i

Deri 24 Mars.

besvärsmål, så anser jag icke lämpligt att företaga en så partiel reform,
och fråga har icke blifvit väckt om dess utsträckning. Det
kan icke vara lämpligt, att antaga en mängd småförfattningar, af
hvilka den första handlar om ändring beträffande revisionssaker, den
andra om besvärsmål hos Kongl. Maj:t, den tredje om besvärsmål i
Hofrätt o. s. v. En förordning bör väl utfärdas angående alla dessa
slags mål.

Hvad särskildt besvärsmålen beträffar, så ber jag få anmärka,
att det är af större vigt, att handlingarne i dessa ingifvas in duplo,
emedan de ofta skickas till aflägsna landsorter för kommunikation,
då deremot handlingarne i revisionssaker oftast stadna hos någon
kommissionär inom Stockholm.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
vice Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Lag-Utskottets förevarande Utlåtande, dels återremiss
deraf och dels afslag derå; framställde Herr vice Talmannen först
proposition på bifall till Utlåtandet, hvarvid svarades många nej
jemte några ja, sedermera proposition på återremiss af samma, då
svaren likaledes utföllo med många, ne] jemte några ja, och slutligen
proposition på afslag å merberörda Utlåtande, hvilken proposition
besvarades med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.

Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 18 och 20 dennes
bordlagda Utlåtanden:

N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 5 Kap. 2 §
Utsöknings-balken och 3 Kap. 35 § Konkurslagen;

N:o 13, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigheten
att hembjuda frälseskattehemman åt ränteegaren;

N:o 14, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den genom
Kongl. Förordningen den 13 September 1864 medgifna frihet i
ränteaftal; och

N:o 15, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen
den 14 April 1866, angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 18 och 20 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 2 Kap.
5 och 6 §§ Gfiftermåls-balken.

Herr von K och: Ifrågavarande förslag till lagförändring torde
väl i sig sjelf vara godt, då man derigenom skall slippa att begära
något, som aldrig nekas, hvilket jag erkänner vara en onödig om -

Den 24 Mars.

gång, men jag har deremot att anmärka, att Lag-Utskottet icke har
värdigats fästa någon uppmärksamhet på de skäl, som föranledt
Kong!. Maj:t att förut afstå Riksdagens beslut i samma ämne. Jag
tror nemligen att, om Utskottet närmare eftersinnat dessa, så hade
det ock funnit skäl att undantaga det stadgande i strafflagen, som
innehåller ansvar för otukt mellan besvågrade personer, liksom det
undantagit en del andra lagrum. Jag önskar derföre att förslaget
måtte blifva återremitteradt till Lag-Utskottet, på det att denna
fråga, som så länge stått på dagordningen, slutligen måtte få sin
lösning. Hindern deremot vore mycket lätt undanröjdt genom en
omredaktion af den § i strafflagen, som dermed står i sammanhang,
hvilket det förundrar mig, att man ej uppmärksammat, då en anvisning
derom kommit från Kongl. Maj:t.

Jag anhåller om återremiss af Lag-Utskottets förevarande Betänkande.

Friherre De G-eer: I likhet med den föregående talaren hyser
jag för min del ingen betänklighet emot upphäfvandet af det förbud,
som nu finnes i 2 kap. 5 och 6 §§ (1 iftermålsbalkeu för besvågrade
att utan Kongl. Makts tillstånd ingå äktenskap. Min betänklighet,
mot den ifrågavarande lagförändringen, afser uteslutande, att i sammanhang
med upphäfvandet af nämnde lagrum är föreslaget borttagandet
af det i 18 kap. 5 § strafflagen stadgade ansvar för sedlighetsbrott
mellan besvågrade. Vid de öfverläggningar, som föregingo
antagandet af den nya strafflagen, var en af de anmärkningar, som
med största eftertryck anfördes, att denna lag skulle visa allt för
stor slapphet vid bestraffande af sedlighetsbrott; men i fall detta
förslag nu skulle blifva antaget, så blefve den första ändringen, i
samma strafflag, ett ytterligare utsträckande af denna strafflöshet
eller så kallade slapphet. Jag ber att härvid få fästa Kammarens
uppmärksamhet derpå, att den straffpåföljd för otukt mellan besvågrade,
som i 18 kap. 5 § strafflagen finnes stadgad, omfattar, icke
allenast de ogifta besvågrade personer, för hvilka fråga om äktenskap
kan uppstå, utan äfven sådana, af hvilka den ena eller båda
äro gifta. 1 fråga om vanligt äktenskapsbrott stadgar nemligen lagen,
att åtal icke må ega rum, så vida ej den oskyldiga makan sådant
yrkar, hvilket, då man vet huru sällan sådant åtal sker, kan sägas
vara nästan detsamma sam obegränsad straffrihet, men enligt nu
ifrågavarande § i strafflagen kan dylikt brott föröfvadt af besvågrade
åtalas af allmän åklagare. Då vi veta, huru vanligt det är i vårt
land att ogifta svågrar och svägerskor äro intagna i familjen, synes
det välbetänkt, att lagen stämplar såsom brott en kränkning af familjens
helgd i detta fall. Lag-Utskottet “har icke kunnat finna
nämnda ansvarspåföljd, hvilken är bestämd till böter, vara af den
vigt såsom skydd för sedligheten inom familjerna, att densamma icke
utan våda skulle kunna upphäfvas". År det Utskottets mening att
en ansvarspåföljd kan borttagas derföre, att den endast består af
böter, så skulle vi kunna stryka bort en stor del af vår strafflag.
Det, som verkar afhållande från brotts begående, i många fall och
kanske företrädesvis i detta, är likväl icke så mycket straffets mate -

Den 24 Mars.

riela storlek eller ringhet utan farhågan att blifva dragen inför
rätta och utsatt för offentlig skam.

Jag kan för min del icke heller inse, att borttagandet af denna
straffbestämmelse är behöflig för vinnandet af det ändamål, som utgör
närmaste föremålet för Utskottets betänkande, ty med lika mycken
konseqvens, som Utskottet ansett att svågerskap äfven framdeles
skulle utgöra anledning till laga jäf, hade ock svägerskapet fortfarande
kunnat utgöra grund för en straffpåföljd.

Lika med den föregående talaren önskar jag derföre, att Kammaren
ville återremittera detta betänkande i syfte att få det ornredigeradt
så, att den ifrågavarande straffbestämmelsen blefve bibehållen,
i hvilket fall jag ock tror, att Riksdagen med större säkerhet
kunde påräkna Kongl. Maj:ts bifall till denna lagförändring, som
två gånger förut blifvit utslagen endast derföre att upphäfvandet af"
oftanämnde § i Strafflagen blifvit satt i sammanhang dermed.

Grefve Mörner, Oscar: Jag befinner mig i denna fråga i den
ställningen, att mina sympatier nästan gå i motsatt riktning mot
Utskottets åsigt, men jag har dock icke velat motsätta mig dess förslag,
emedan jag tror, att det är en temligen allmän önskan att
vinna en förändring af ifrågavarande lagstadganden och att en sådan
icke kan medföra någon svår olägenhet. Om lagens stadgande
angående vilkorliga äktenskapsförbud blir upphäfdt eller icke, är eu
fråga, som sålunda är för mig temligen likgiltig, men hvad som för
mig icke är likgiltigt är en föregående talares påstående, att, om ock
Utskottet ansett sig böra föreslå en förändring af 2 kap. 5 och 6 §§
Giftermåls-balken, Utskottet dock saknat anledning att föreslå upphäfvande
af stadgandet i 18 kap. 5§ Strafflagen. Jag kan icke förstå,
huru man skulle kunna föreslå upphäfvande af lagens förbud mot äktenskap,
utan Konungens tillstånd, i vissa slägtskapsleder, utan att på
samma gång kasta en blick på det lagrum, som med straff belägger
otukt mellan de personer, som befinna sig i ett sådant skyldskapsförhållande.
Utskottet har ansett, att, om man vill en förändring i
ena afseendet, man nödvändigt måste låta lagens stadgande äfven i
det andra komma under granskning och pröfning. 18 kap. 5 § Strafflagen
stadgar straff för “otukt emellan personer, som i det svågerlag
äro, att de icke, utan Konungens tillstånd, må äktenskap med
hvarandra ingå11, och derest man upphäfver de §§ i 2:a kap. Giftermålsbalken,
som innebära vilkorligt förbud mot äktenskap i sådant svågerlag,
så frågar jag, hvad som står qvar af detta straffstadgande? Jo
intet, ty, om Konungens tillstånd för äktenskap i dessa slägtskapsleder
icke vidare behöfves, lärer väl äfven i och med detsamma hela
verkan af stadgandet om straff för otukt mellan så beslägtade personer
hafva bortfallit. Om Utskottet förbisett detta, synes mig, att
Utskottet gjort sig skyldigt till en skarp tillrättavisning för bristande
tillsyn i afseende å vidden och verkan af de lagförslag, Utskottet
framställer, men, då nu Utskottet föreslagit upphäfvande af
18 kap. 5 § Strafflagen samtidigt med upphäfvandet af 2 kap. 5 och
6 §§ Giftermåls-balken, ha,r Utskottet, enligt min tanke, handlat konseqvent
och gjort hvad Utskottets pligt varit. Det må icke lemnas

Den 24 Mars

a 2

obemärkt att, angående Utskottets befogenhet att af sig sjelf göra
lagförändringar, finnas i grundlagen ganska olika bestämmelser. Sålunda
innehåller § 53 Regeringsformen, att Lag-Utskottet skall utarbeta
de från Kamrarne remitterade förslag till civil-, kriminal- och
kyrkolagarnes förbättring, under det att enligt § 42 Riksdags-ordningen
Lag-Utskottet skall “meddela utlåtande öfver de från Kamrarne dit
hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag". Huru långt Utskottet kan
utsträcka sin befogenhet, är sålunda en mycket ömtålig fråga, och
jag tror, att Utskottet bör förfara med så mycken försigtighet som
möjligt, men att Utskottet dock icke bör underlåta att taga i betraktande,
när konseqvensen fordrar, att ett lagstadgande, om hvilket
fråga icke egentligen är, dock måste uppkäfvas eller ändras i
följd af en annan lagförändring. Jag vågar tro, att min åsigt i detta
afseende delades af flertalet inom Utskottet, och har velat anföra
detta såsom försvar för Utskottets förfarande.

Såsom jag förut sagt, är det för mig nära nog likgiltigt, om Utskottets
förslag antages eller icke, och om detta sednare inträffar,
skall jag taga det mycket lugnt, men jag kan icke underlåta att fästa
uppmärksamheten på det förhållande, att en lagförändring i samma
syfte som den förevarande mött mycket motstånd i England, der
den förra året väl antogs af underhuset, men förkastades af öfverhuset.
Så står frågan der ännu, men den återkommer der liksom
hos oss litet emellanåt och detta synes bevisa, att frågan icke befinner
sig på fullt klar botten.

Friherre De Ge er: Jag gifver den siste värde talaren rätt deri.
att Utskottet i sammanhang med upphäfvandet af de i 2 kap. 5 och
6 §§ Giftermåls-balken stadgade vilkorliga äktenskapsförbud alltid
bort taga i betraktande och omnämna stadgandet i 18 kap. 5 §
Strafflagen, emedan, såsom den värde talaren ganska riktigt anmärkt,
detta stadgande eljest skulle blifva utan all betydelse, men deremot
kan jag icke finna något skäl, hvarföre Utskottet icke föreslagit
samma reservation i afseende å detta stadgande i Strafflagen, som
Utskottet ansett sig böra göra i afseende å Rättegångsbalkens stadgande
om jäf mot domare. 13 kap. Rättegångs-balken stadgar såsom
jäf mot domare, bland annat, “om domaren är med endera i den
skyldskap eller svågerlag, deri äktenskap efter 2 kap. Giftermålsbalken
ej byggas må“ och 18 kap. 5 § Strafflagen belägger med
straff “otukt emellan personer, som i det svågerlag äro. att de icke,
utan Konungens tillstånd, må äktenskap med hvarandra ingå", hvadan
sålunda alldeles samma förhållande eger rum med dessa båda
stadganden. Den motion, som legat till grund för Utskottets utlåtande,
afser endast upphäfvandet af 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermålsbalken,
och Utskottet har således icke i motionen haft mera anledning
att göra förbehåll i afseende å Rättegångs-balken än i afseende
å Strafflagen. Då samma grund förefinnes att göra förbehåll i båda
dessa afseenden, tror jag icke, att något hinder för Utskottets befogenhet
att föreslå sådant äfven i afseende å Strafflagen kan uppstå, i

händelse

Den 24 Mars.

händelse Kammaren skulle besluta en återremiss af frågan. Om
Kammaren emellertid liksom den ledamot af Lag-Utskottet, som
yttrat sig, heldre skulle vilja afslå än återremittera frågan, hvilket
jag icke önskar, emedan jag anser reformen i hufvudsak vara riktig,
får jag upplysa, att, om skyldigheten att söka befrielse från de ifrågavarande
vilkorliga äktenskapsförbuden komme att qvarstå, den icke
innebär något synnerligen stort onus, emedan Kongl. Maj:t genom
särskilt beslut förklarat, att ansökningar af ifrågavarande slag icke
behöfva beläggas med stämpladt papper, hvilket är detsamma som
frihet från all afgift, emedan någon annan lösen för dem ej heller
ifrågakommer.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition på
bifall till utlåtandet, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på återremiss deraf, som med ja besvarades.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 130, med
delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 18, rörande föreslagen ändring af de i Kongl. Stadgan
angående folkundervisningen i riket deu 18 Juni 1842 bestämda grunder
för bidrag till folkskolelärares aflöning.

Friherre af Ugglas: Jag får hemställa, att Kammaren måtte
remittera Andra Kammarens nu föredragna beslut till Tillfälligt Utskott,
emedan jag tror att det är nödvändigt, att detta ärende närmare
utredes, innan Kammaren deri fattar sitt beslut.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå särskilda propositioner,
beslöt Kammaren att hänvisa det ifrågavarande ärendet för
vidare utredning till ett tillfälligt Utskott och att Kammarens förut
tillsatta Tillfälliga Utskott skulle ärendet behandla.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 22 dennes bordlagda Utlåtande N:o 39, i anledning
af väckta motioner om grundskatternas aflösning m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes: Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40 i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om upphörande af
Statsverkets magasins-, spanmåls- och brödbakningsrörelse i landsRiksd.
Prof. 1871. 1 Afd. 2 Band. 3

Den 29 Mars.

orten; och Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 147, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver dess tillfälliga Utskottets Utlåtande
N:o 20, angående framställda yrkanden om förändrade föreskrifter
rörande skyldighet att deltaga i kostnaderna för nybyggnad
och underhåll af lokaler för folkskolan.

Kammaren åtskiljdes kl. ^ 3 e. in.

In fidem
0. Brakel.

Onsdagen den 29 Mars 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

1 anseende till Herr Grefvens och Talmannens frånvaro fördes
ordet af Herr vice Talmannen,

Justerades fyra protokolisutdrag för den 24 och protokollet för
den 15 dennes för- och eftermiddagen.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o 16, i anledning af Kong! Maj:ts nådiga proposition medförslag
till författning angående förändradt stämningssätt i vissa fall; och

N:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande
af en författning angående förändrad lydelse af 10 Kap.
1 § Rättegångsbalken.