Fredagen den 24 april (Riksdagens protokoll 1959:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

24—29 april

Debatter m. m.

Fredagen den 24 april

Sid.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Ecklesiastikdepartementet: Omkostnader .................... 6

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 7

Skolöverstyrelsen: Avlöningar.............................. 8

Bidrag till skolbibliotek .................................. 9

Bidrag till anordnande av skolmåltider...................... 10

Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn m. m. 15

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor...................... 15

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m..... 20

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek 30
Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader .............. 35

Tisdagen den 28 april

Svar på fråga av herr Nelander ang. bestämmelser om viss ersättning

till läroverkslärare vid förändring av tjänstgöringsort .......... 41

Svar på interpellationer av:

herr Senander ang. förhandlingarna om statstjänstemännens löner 42

herr Antonsson ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning ...... 44

herr Nilsson i Göingegården ang. bestämmelserna om ersättning för
inkomstbortfall vid isolering på grund av epizooti............ 50

Onsdagen den 29 april fm.

Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 53

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag ...................... 86

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m......... 91

Ändring i kommunalskattelagen m. m......................... "99

Handeln med preventivmedel................................ 100

1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. utbyggnad av Hanö
fiskehamn.............................................. 128

Onsdagen den 29 april em.

Handeln med preventivmedel (Forts.) ........................ 129

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling ...................................... 140

Bemyndigande för Kungl. Maj: t att till Europarådet avgiva viss förklaring
rörande den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
................................................ 145

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag................ 148

Handelsdepartementet: Omkostnader........................ 161

Kommerskollegium: Avlöningar............................ 161

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar............................ 162

Näringsfrihetsrådet: Omkostnader.......................... 163

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar...... 164

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader.... 165

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar .................. 165

Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader ................ 166

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar.............. 167

Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader............ 169

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning............ 169

Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader............................ 170

Byggande av fiskehamnar ................................ 170

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 171

Avsättning till lotterimedelsfonden.......................... 184

Anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet:

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola ................ 185

Statens lånefond för universitetsstudier...................... 187

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren .................. 188

Skattebefrielse för vissa invalidfordon.......................... 201

Skärpta åtgärder mot skattefusk.............................. 204

Avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag .................. 207

Utskänkningsskatten å spritdrycker m. m....................... 210

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 april

Val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter
samt en suppleant i styrelsen för riksdagsbiblioteket...... 5

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet).......................... 6

Innehåll

Nr 14

Onsdagen den 29 april fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokoll.................................... 53

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II (utrikesdepartementet) .. .............................. 85

— nr 60, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.............................................. 85

— nr 61, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet) 85

— nr 62, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta

arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m................................... 86

— nr 63, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. .. 86

— nr 64, ang. pension åt A. Th. Dahl ........................ 86

— nr 65, ang. anställningsformen för vissa assistenter vid lantbruks-,

veterinär- och skogshögskolorna .......................... 86

— nr 66, om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag............ 86

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt amortering av studieskuld .... 91

— nr 36, om ändrad lydelse av rusdrycksförsäljningsförordningen,

mm................................................. 99

— nr 43, om ändring i kommunalskattelagen, m. m............. 99

Bankoutskottets utlåtande nr 21, om utgivande av en riksdagens författningssamling
......................... 100

Första lagutskottets utlåtande nr 22, om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge m. m..................... 100

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, om handeln med preventivmedel 100

Onsdagen den 29 april em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. dispens för sjukkassa att
utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling .... 140

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om bemyndigande för Kungl Maj:t
att till Europarådet avgiva viss förklaring rörande den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna.................... 145

— nr 3, om överenskommelse angående flyktingar som äro sjömän .. 148

— nr 4, ang. överförande till Finland av område i Muonio älv .... 148

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet).............................. 148

— nr 67, ang. anslag å kapitalbudgeten för handelsdepartementet.. 185

— nr 68, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m.....185

— nr 69, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet 185

— nr 70, om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren........ 188

— memorial nr 71, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om

anslag till Allmänna läroverken: Avlöningar ................ 201

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. ändrad lydelse av förordningen
om automobilskatt, m. m........................... 201

— nr 31, om skärpta åtgärder mot skattefusk.................. 204

— nr 33, ang. tillverkning och försäljning av ciderdrycker med viss

alkoholhalt............................................ 207

— nr 34, om avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag........ 207

— nr 38, ang. utskänkningsskatten å spritdrycker in. m.........210

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Fredagen den 24 april

Kl. 15.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1959 den 24 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1959—1962 efter herrar N. G.
Svärd och K. E. Ahlkvist, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1959—1962:
herr Svärd, Nils Gunnar,
ledamot av första

kammaren ...... med 46 röster,

herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första
kammaren ...... med 46 röster;

suppleant för herr Svärd, N. G.:
herr Sundén, Otto Ragnar,

f. d. statssekreterare med 46 röster;

suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:
herr Bengtsson, Gösta Tore Edvin,
ledamot av andra

kammaren ........ med 46 röster.

Olof Nilsson Gustaf Elofsson

E. A. Lindblom liirger Gezelius

År 1959 den 24 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1959—1962 efter herrar W.
Svensson och G. V. Nilsson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1959—1962:

herr Svensson, Waldemar,
ledamot av andra

kammaren ........ med 48 röster,

herr Andersson, Axel
Gustav Birger,
ledamot av första
kammaren ...... med 48 röster;

suppleant för herr Svensson,
Waldemar:

herr Widén, Lars Arthur,
f. d. ledamot av

andra kammaren . med 48 röster;

suppleant för herr Andersson,

A. G. B.:

herr Gustafsson, Hans Lennart,
ledamot av andra

kammaren ...... med 48 röster.

Olof Nilsson Gustaf Elofsson

E. A. Lindblom Birger Gezelius

År 1959 den 24 april sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en suppleant i styrelsen för
riksdagsbiblioteket under återstående
delen av valperioden 1957—1961 för

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ecklesiastikdepartementet: Omkostnader

herr S. J. E. Ohlon, vars förut av riksdagen
valde suppleant herr T. H: Wolgast
avlidit; och utsågs härvid till

suppleant:

herr Larsson, Sigfrid,
ledamot av riksdagens
första kammare . . med 47 röster.

Olof Nilsson Gustaf Elofsson

E. A. Lindblom Birger Gezelius

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda, dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

§ 4

Herr andre vice talmannen meddelade,
att de ärenden, som ej medhunnes
vid dagens plenum, komme att företagas
till avgörande vid plenum onsdagen
den 29 april.

§ 5

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ecklesiastikdepartementet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 2,
s. 2 och 3 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1959) föreslagit riksdagen
att till Ecklesiastikdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 100 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sundelin (I: 237)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. (II: 298), i vilka motioner
hemställts — såvitt nu vore i
fråga — att riksdagen under förevarande
punkt måtte anvisa ett förslagsanslag
av 90 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:237 och 11:298, såvitt nu vore i
fråga, till Ecklesiastikdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 100 500
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herr Nihlfors och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 237 och II: 298,
såvitt nu vore i fråga, till Ecklesiastikdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 90 500 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Med hänvisning till det
ansträngda budgetläget ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Vinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Vinge begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 119
ja och 59 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Jag vill göra några randanmärkningar
till denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 8 om naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter. Detta finner jag
vara desto mera berättigat, som en under
denna punkt behandlad motion bär
mitt namn.

Först vill jag då i korta drag erinra
kammaren om vad saken gäller. Sveriges
förenade studentkårer har i en
skrivelse till Kungl. Maj :t påpekat, att
läsåret vid många lärosäten är längre
än nio månader, t. ex. vid universiteten,
Stockholms högskola och karolinska
institutet. Naturastipendium kan utgå
under högst nio månader, och de
flesta studerande tillbringar förmodligen
inte längre tid vid lärosätet. Vissa
kategorier måste dock i enlighet med
de fastställda kursplanerna bedriva studier
i tio månader per läsår, och det
är rimligt, att stipendium utgår under
hela den verkliga studietiden. Den andel
studerande, för vilka läsåret uppgår
till tio månader, har av Sveriges förenade
studentkårer beräknats till femton
procent av samtliga studerande.
Detta innebär en kostnad av 177 440
kronor för budgetåret 1959/60. Därvid
fordras även en ändring av gällande
reglemente för utdelning av statsstipendier
vid universiteten m. fl. läroanstalter,
så att den sammanlagda tiden per
läsår, under vilken stipendium kan
uppbäras, maximeras till tio månader.

Vidare framhåller Sveriges förenade
studentkårer — och i motionen har samma
sak framhållits — att för stipendietidens
längd är den grundläggande
principen enligt studentsociala utredningen,
att stipendium skall utgå under
halva den genomsnittliga studietiden
för avsedd lägre akademisk examen.
Särskilt fackhögskolorna visar betydande
avvikelser mellan den fastställda
maximitiden för innehav av stipendium
och den verkliga studietiden. Den
största avvikelsen redovisar farma -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

ceutiska institutets apotekarlinje, för
vilken den fastställda maximitiden nu
är IV2 år. Institutets studentkår har
emellertid visat, att studietiden där
överstiger år, och farmaceututbildningskommittén
framhåller i sitt första
betänkande, att medianvärdet för studietiden
uppgår till 4 år och 7 månader.
Stipendietiden för de studerande
vid farmaceutiska institutets apotekarlinje
torde därför böra utsträckas till
två år. För läsåret 1959/60 beräknas 17
stipendiater vara berättigade att söka
dylikt förlängt stipendium. Kostnaden
beräknas till 17 x 1 200, d. v. s. 20 400
kronor.

Utskottet har i sak egentligen ingenting
att invända mot de synpunkter som
framförts i motionen. I motiveringen
erinrar utskottet bara om att »1957 års
riksdag — med godkännande av statsutskottets
utlåtande nr 180 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t (nr 398) anhållit,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning,
avseende en översyn av och en
avvägning mellan olika studiesociala
åtgärder — i första hand lån och stipendier
— för de grupper studerande,
som icke blivit föremål för bedömande
av 1954 års familjeutredning och
1956 års familjeberedning. Vidare pågår
inom farmacevtutbildningskommittén
en granskning av de vid farmacevtiska
institutet tillämpade studieplanerna
i syfte att nedbringa den reella studietiden,
vilken i förhållande till den
nominella visat sig vara alltför lång.»
Utskottet slutar med att förutsätta, att
»ovannämnda, av riksdagen begärda utredning
snarast kommer till stånd», och
i klämmen anser det sig icke kunna
tillstyrka bifall till motionerna.

Vad skall man nu säga om detta?
Skrivningen ger ju i viss mån motionärerna
rätt i och med att utskottet
hänvisar till tidigare riksdagsbeslut,
något som givetvis redan är känt för
kammaren. Vad man skulle kunna invända
är, att det ändå gått några år
sedan beslutet fattades i riksdagen, och

ännu har veterligen ingenting gjorts åt
saken. Under tiden blir utredningarnas
resultat allt ålderstignare och allt mindre
rättvisande. Till detta kommer att
orättvisan måste bli alltmera iögonenfallande
för de studerande, som just
nu lider under dessa förhållanden. Att
saken på detta sätt förhalas måste te
sig svårt för dem. Personligen vill jag
säga, att jag tycker att utskottet borde
ha skrivit hårdare genom att göra en
klar beställning.

Herr talman! Då jag inser det lönlösa
i att i dagens läge yrka bifall till
motionen har jag inget särskilt yrkande.
Jag har bara velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på de förhållanden som
råder.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 71—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 171, s. 352
—358) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 5 554 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (1:236) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl m. fl. (II: 297), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riks -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

dagen under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 5 527 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:236 och 11:297, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60 vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten framlagd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 554 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 236 och II: 297, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60 vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
och reservanterna anfört;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 527 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I reservationen under
denna punkt yrkas på indragning av en
byrådirektörsbefattning i skolöversty -

Bidrag till skolbibliotek

relsen. Reservationen grundar sig på
en motion, som tagit fasta på en framställning
från skolöverstyrelsen i dess
petita.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka biball
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 90—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Bidrag till skolbibliotek

Kungl. Maj:t hade (punkt 211, s.
486) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till skolbibliotek för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 4 091 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 73 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (I: 134) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edlund (II: 168),i vilkamotioner —
såvitt nu vore i fråga -— hemställts, att
riksdagen måtte dels besluta att ändra
grunderna för bidrag till skolbibliotek
i enlighet med vad i motionerna föreslagits,
dels ock till Bidrag till skolbibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 3 591 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 134 och II: 168, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till skolbibliotek för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 091 000 kronor.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Staxång samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:134 och 11:168, såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta att ändra grunderna för
bidrag till skolbibliotek i enlighet med
vad i motionerna föreslagits;

b) till Bidrag till skolbibliotek för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 591 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag vill gärna deklarera,
att beträffande det område det nu
gäller är det med mycket liten entusiasm
jag reserverat mig. Jag måste
emeilertid med motionärerna säga, att
det finansiella läget nödvändiggör att
den yttersta sparsamhet iakttages vid
beslutande av statsutgifter och att alla
tidigare beslut om utgifter och statsbidrag
noggrant omprövas. Detta anförde
motionärerna i januari i år, och det finansiella
läget har som vi vet långt ifrån
ljusnat sedan dess. Sålunda finns ingen
som helst anledning för mig att inte
ansluta mig till motionärernas önskemål.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen vid punkt
107.

Häri instämde herr Edlund (h).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
107:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
7) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 33
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten JOS

Bidrag till anordnande av skolmåltider

Kungl. Maj:t hade (punkt 212, s. 487
—490) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
förlängning av giltighetstiden för övergångsbestämmelserna
till gällande kungörelse
om statsbidrag till anordnande
av skolmåltider, dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för
utformningen av tillsynen vid skolmåltider,
dels ock till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 21 000 000
kronor, innebärande en anslagsminskning
med 5 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 125) och den andra
inom andra kammaren av herrar Bengtsson
i Göteborg och Darlin (11:163),
vari hemställts — såvitt nu vore i fråga
— att riksdagen vid behandling av förevarande
punkt måtte dels besluta att
från och med redovisningsåret 1959/60
statsbidrag till anordnande av skolmåltider
inte längre skulle utgå, dels uttala,
att kommun som tillhandahölle skolmåltid
måtte få för i måltid deltagande barn
uttaga avgift motsvarande kommunens
verkliga kostnader, dels ock till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Karlsson m. fl. väckt motion
(II: 184), vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att där så visade sig möjligt i första
hand annan personal än lärare skulle
engageras att utöva tillsyn vid skolmåltider.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: 184 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:125 och 11:163,
såvitt de avsåge avskaffande av statsbidrag
till skolmåltider och medgivande
för kommunerna att uttaga avgift för
skolmåltid, icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 125 och II: 163, såvitt
de avsåge medelsanvisning för budgetåret
1959/60,

a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
kungörelse om statsbidrag till anordnande
av skolmåltider;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för utformningen av
tillsynen vid skolmåltider;

c) till Bidrag till anordnande av skol -

Bidrag till anordnande av skolmåltider

måltider för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 21 000 000 kronor.

Beservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén och
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 184,
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
där så visade sig möjligt i första hand
annan personal än lärare skulle engageras
att utöva tillsyn vid skolmåltider;

b) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng samt fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet i nedan angivna
delar bort hemställa

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 125 och II: 163, såvitt de
avsåge statsbidrag till skolmåltider, besluta
att fr. o. m. redovisningsåret 1959/
60 statsbidrag till anordnande av skolmåltider
ej längre skulle utgå ävensom
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
kommun, som tillhandahölle skolmåltid,
måtte få för i måltid deltagande barn uttaga
avgift motsvarande högst kommunens
verkliga kostnader;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 125 och II: 163, såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! För att från början undanröja
varje missförstånd vill jag säga,
att den fråga jag tar upp under denna
punkt inte alls gäller den överenskommelse
beträffande vakthållningen som
träffats mellan berörda parter. Vad jag
vill säga gäller visserligen skolmåltiderna,
men på ett annat sätt.

I alla sammanhang där ungdomsfrågor
behandlas talar man mycket varmt
för att hem och skola måste samarbeta.
Personligen tror jag att den tanken är

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Bidrag till anordnande av skolmåltider

fullständigt riktig. Jag skulle emellertid
gärna se, att det inte bara blev en läpparnas
bekännelse, utan att man också
förde över detta tal till praktiskt handlande.

Jag tror att ett samarbete, där mor
och far samt skola möts, i högre grad än
vi förstår ger barnen en känsla av samhörighet
och trygghet. Det har uppbyggande
betydelse, och det kan förebygga
vissa trassligheter som annars skulle
uppstå.

Jag har i motionen 184 i denna kammare
anvisat ett område, där en föräldrainsats
av betydande värde skulle
kunna göras; jag har i motionen föreslagit,
att föräldrarna skulle kunna ges
möjlighet att medverka som vakter vid
måltiderna. Om andra än lärarna tjänstgjorde
vid måltiderna, vunne man bland
annat vad jag redan varit inne på, nämligen
att föräldrarna kanske skulle kunna
bli intresserade av skolans inre liv.
De skulle få se vilka svårigheter lärarna
har i dagens skola, och de skulle kanske
också därav kunna dra slutsatser, som
vore dem till hjälp vid barnens uppfostran
i hemmet. De skulle emellertid
inte bara få del av skolans svårigheter
utan också av de glädjeämnen där
möter.

Dessutom vunne man med en sådan
anordning, att lärarna fick den avkoppling
som är så ofrånkomligen nödvändig,
om de skall kunna återvända till eftermiddagens
arbete utan att vara uttröttade.
Vi skall komma ihåg, att det ytterst
är barnen som blir besvärade av
att lärarna återkommer trötta till lektionerna.
Den saken är det ingen tvekan
om. Att lärarna behöver en sådan
avkoppling som frukostrasten innebär
har man alltid haft klart för sig, och numera
är detta behov ändå mera påtagligt,
eftersom skolarbetet blivit så påfrestande
som det är.

Att den av oss föreslagna anordningen
inte kostar något bör göra den lättare
att acceptera, eftersom samma ersättning
bör utgå till vem som än vak -

tar. Vi reservanter föreslår, att riksdagen
skulle vilja uttala, att »i första hand
annan personal än lärare engageras att
utöva tillsyn vid skolmåltider». Och
därmed, herr talman, skall jag be att få
yrka bifall till reservationen a) vid
punkten 108. Jag skall också be att få
säga några ord om reservationen b) vid
samma punkt.

Frågan om statsbidrag till skolmåltider
har varit uppe så många gånger,
att jag inte behöver ytterligare fördjupa
mig i motiveringen till denna reservation.
Vår principiella syn på frågan är
liksom tidigare, att där skolmåltider
tillhandahålles barnen skall avgift uttagas
av hemmen, dock högst till självkostnadspris
i de fall icke särskilda skäl
talar för att de skall erhållas kostnadsfritt.
Sådana särskilda skäl kan vara
medicinska, sociala, långa skolvägar
och andra omständigheter, som kommunerna
själva bör få bedöma. Till den
rent principiella synpunkt, som jag här
deklarerat, kommer också de statsfinansiella
skäl som i år mer än någonsin
måste väga mycket tungt, när man tar
ställning till hithörande spörsmål.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen b)
vid punkten 108 av herr Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag kanske får börja där
fröken Karlsson slutade, med frågan om
anslaget till skolmåltidsverksamheten.
Det är alldeles riktigt, såsom fröken
Karlsson också påpekade, att det är
fullständigt onödigt att närmare motivera
vad högern härvidlag önskar, då
vi ju hållit på att debattera detta spörsmål
under flera år.

För min del har jag precis samma
uppfattning som i fjol i frågan, nämligen
att det inte kan vara riktigt att helt
övervältra dessa kostnader på målsmännen
och kommunerna. De kommuner
det här gäller har ett mycket svagt
skatteunderlag och det finns inga som
helst garantier för att de ekonomiskt

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

orkar med att svara för denna detalj.
För övrigt förhåller det sig utan tvekan
också så, att förslaget om möjlighet att
ta ut en avgift av målsmännen för varje
måltid, som deras barn intar i skolan,
naturligtvis skulle innebära väsentligt
ökade utgifter för målsmännen.

Beträffande måltidsvakterna har departementschefen
upplyst om att det
uppnåtts samförstånd med vederbörande
personalorganisationer och då finns
det inte någon anledning för riksdagen
att ventilera den frågan. Man säger att
det skulle vara så fördelaktigt, om elevernas
föräldrar tjänstgjorde som måltidsvakter.
Jag tycker emellertid inte,
att det på den punkten finns någon anledning
för riksdagen att komma med
någon pekpinne. Jag tror nog att de lokala
skolmyndigheterna mycket väl kan
ordna den saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag misstänkte nog att
utskottets talesman skulle säga någonting
om att det gäller ett förhandlingsresultat,
och därför förutskickade jag,
att det inte alls var detta jag skulle beröra.

Det är riktigt att vårt förslag om
skolmåltiderna medför en kostnad för
målsmännen. Men som det nu är får ju
målsmännen i de kommuner, där skolmåltider
inte anordnas, vara med och
betala en del av kostnaden för skolmåltiderna
i kommuner, som har sådana.
Det tycker jag nästan är mera anmärkningsvärt.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Karlsson i Olofström i att man inte
bör övervältra kostnaderna på kommunerna.
Men det är ju vad som sker redan
med den regerings- och riksdagspraxis
som nu har tillämpats i många
år. När det statsbidrag som utgår för
skolmåltiderna i propositionen föreslås

Bidrag till anordnande av skolmåltider

minskat med över 5 miljoner jämfört
med innevarande år, uppges det bero på
att kommunernas ekonomiska ställning
blivit förbättrad. Det är emellertid i hög
grad en fiktion. I verkligheten beror
den s. k. förbättringen på att penningvärdet
har försämrats. Ökningen av
kommunernas skattebelopp innebär inte
en motsvarande ökning av realvärdet,
vilket bl. a. framgår av att kostnaden
för en skolmåltid ökar från år till år.
Konstruktionen av bestämmelserna är
emellertid sådan, att kommunernas andel
av kostnaden stiger undan för undan,
medan statens andel i motsvarande
grad minskar. Det är vad som nu sker
också enligt regeringsförslaget. Minskningen
av statens andel blir, som jag
nämnde, 5 miljoner — ett belopp som
alltså kommunerna i realiteten får betala
i stället för att staten tidigare betalat
det. Det är den reella innebörden.

Den kommunistiska gruppen har vid
upprepade tillfällen försökt få en rättvisare
ordning till stånd i detta hänseende,
men utskottet och kamrarna har
då alltid hänvisat till att det pågår utredning.
Vi har i år inte gjort någon
ny framstöt i den riktningen, därför att
det nu äntligen föreligger ett utredningsförslag,
som väl så småningom
skall ge något resultat.

Högern vill emellertid i år pruta ytterligare
6 miljoner på det redan nedbantade
anslaget till kommunerna och
vill dessutom animera riksdagen att gå
på en linje som innebär, att vi inom
några år inte skall ge några statsanslag
alls till skolmåltiderna. Detta föreslår
man samtidigt som vi vet, att det enligt
riksdagsbeslut — som för övrigt bara
kommunisterna protesterat mot — inom
kort kommer att ske en väldig kostnadsökning
för kommunerna på grund av
att statsbidragen, som nu utgår till kommunerna
med anledning av ortsavdragsreformcns
genomförande kommer att
avvecklas. Det blir alltså med högerpolitiken
en större och större övervältring
av den andel av kostnaderna, som

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Bidrag till anordnande av skolmåltider

kommunerna får svara för, och en i
motsvarande grad minskad andel för
staten. Det är, som vi har sagt vid upprepade
tillfällen, en övervältring av den
samlade skattebördan från de rika, från
de stora inkomsttagarna, till folk med
sämre inkomster.

Trots att vi alltså inte är på långt när
nöjda med det regeringsförslag som föreligger,
kommer vi att rösta för utskottets
hemställan, för att åtminstone hindra
strävandena från högerns sida att
också i detta hänseende försämra situationen
ytterligare för kommunerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 8 a);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
108 :o) mom. I i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
8 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröst -

ningsapparat verkställdes. Därvid avgågos
141 ja och 39 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskoftets
hemställan i mom. I.

Mom. II och III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 8 b);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
108:o) mom. II och III i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
8 b) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Ohlin begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142 ja och
31 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i mom. II och III.

Punkterna 109—114

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn m. m.
— Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Punkten 115

Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande

av skolskjutsar för skolpliktiga barn
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 222, s. 509
—512) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 45 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh (1:125)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Bengtsson i Göteborg och Darlin
(II: 163), i vilka motioner hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av förevarande punkt
måtte dels besluta, att statsbidrag till
anordnande av skolskjutsar skulle utgå
med 70 procent av de verkliga kostnaderna
från och med budgetåret 1959/60,
dels ock att till Folkskolor m. m.: Bidrag
till anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
39 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 125 och II: 163, såvitt nu vore i fråga,
till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande
av skolskjutsar för skolpliktiga
barn m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 45 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 125 och II: 163, såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta att statsbidrag till anordnande
av skolskjutsar skulle utgå med
70 procent av de verkliga kostnaderna
från och med redovisningsåret 1959/60;

b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn in. m. för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 39 500 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Med hänvisning till de!
statsfinansiella läget skall jag be att få
yrka bifall till den reservation som är
knuten till denna punkt.

Vad beträffar voteringen beträffande
reservationen b) vid punkt 108 kunde
från min plats talmannens anmaning till
rösträkning icke höras, varför jag inte
kom att delta i röstningen, vilket även
gäller ett 15-tal andra av kammarens ledamöter.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkterna 116—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt 268, s. 607
—613) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 55 000 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
13 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Aastrup m. fl. (1:77) och den
andra inom andra kammaren av herr

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Ohlin m. fl. (11:110), i vilka motioner
— såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att från och med den 1 juli 1959
bevilja inbyggda skolor inom det husliga
arbetets område statsbidrag efter
samma grunder som gällde för inbyggda
skolor inom industri och hantverk;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:248) och den andra
inom andra kammaren av herrar Thapper
och Kärrlander (11:306), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta att statsbidrag skulle utgå såsom
till inbyggd skola för av yrkesskola
anordnade, i motionen avsedda kurser
för utbildning av vårdpersonal, samt
att statsbidraget måtte fastställas i enlighet
med av överstyrelsen för yrkesutbildning
framlagt förslag;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Lewén-Eliasson m. fl. väckt motion
(11:344), vari hemställts, att riksdagen
vid besvarande av Kungl. Maj :ts förslag
under förevarande anslagspunkt ville
beakta vad i motionen anförts angående
statsbidrag till utbildning av sjukvårdsbiträden.

Utskottet hemställde

a) att motionerna I: 77 och II: 110,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:248 och 11:306
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionen II: 344 icke måtte av
riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 55 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Sundelin, fru Wallentheim, herr Jacobsson,
fröken Elmén, herr Nihlfors, fru
Lewén-Eliasson, herr Lassinantti och
fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
i nedan angivna delar bort hemställa

a) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:77 och 11:110, såvitt

nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att från och med den 1 juli 1959 bevilja
statsbidrag till inbyggda skolor inom
det husliga arbetets område med av
överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagna
belopp per år och avdelning;

b) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 248 och II: 306, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:344, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till denna punkt är föranledd av
flera olika motioner, som med delvis
olika utgångspunkter har samma yrkande,
nämligen att statsbidrag skall kunna
utgå, om man i form av s. k. inbyggda
skolor ordnar utbildning för sjukvårdsbiträden,
annan vårdpersonal och
vissa kategorier av ekonomipersonal.

Med inbyggda skolor menar man, som
många av kammarens ledamöter känner
till, en utbildningsgång, där den praktiska
utbildningen är förlagd till ett företag
och den teoretiska till en yrkesskola.
Det hela är inordnat i den reguljära
yrkesutbildningen.

Till inbyggda skolor inom industri
och hantverk utgår statsbidrag. Varför
är det så mycket sämre ställt i fråga om
den husliga och vårdande utbildningen?
Man frågar sig verkligen, om anledningen
kan vara den, att inom industri och
hantverk den övervägande delen av eleverna
är pojkar, medan eleverna på det
husliga och vårdande området är praktiskt
taget uteslutande flickor.

Att sjukhus och andra anstalter behöver
kunnig personal vet var och en,
som legat på ett sjukhus, liksom alla de
som tillhör sitt landstings förvaltningsutskott
eller eljest har ansvar för en anstalt.
Det framhölls för övrigt i går med

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

eftertryck på yrkesöverstyrelsens konferens.
Jag har med stor tillfredsställelse
noterat inrikesminister Johanssons
uttalande i går om den stora betydelsen
av att vårdpersonal, som har hand om
patienterna på våra sjukhus och ålderdomshem,
får en utbildning som gör
dem bättre skickade att sköta denna betydelsefulla
uppgift.

Jag tror detta är någonting som står
klart för de flesta. En del anser kanske
det vara mindre klart, att också ekonomipersonalen
behöver utbildning.
Inom industrien har man emellertid sedan
länge insett, att det är dålig ekonomi
att sätta outbildad personal att ta
hand om dyrbara maskiner och råvaror.
Detsamma gäller på detta område.
Vi behöver bara tänka på den dyrbara
utrustningen inom våra bespisningskök
och lasarettskök och de stora kvantiteter
råvaror som passerar dessa människors
händer.

Åtskilliga har i sin hemorts skolstyrelse
eller i en vårdhemsdirektion haft
anledning att diskutera den stora kostnad
som städningen medför. Det har
gjorts många utredningar senast av konsumentinstitutet
och tidigare av andra
organ om hur man skall nedbringa städningskostnaderna.
Kortast kan man väl
uttrycka saken så, att de snabbaste metoderna,
som kräver de minsta insatserna
av arbetskraft, ofta är de minst
skonsamma mot material, målning, golvbeläggning
osv. Resultaten av de utredningar
som gjorts på detta område behöver
omsättas i praktiken. Då är det
viktigt, att den personal som har hand
om verksamheten har en viss utbildning.
Dessa olika institutioners behov
av utbildad arbetskraft är ena huvudmotivet
till reservationen; det andra
huvudmotivet är hänsynen till sysselsättningsläget.

I nästa debattpunkt kommer vi säkerligen
att syssla åtskilligt med frågan om
ungdomsarbetslösheten, varför jag inte
nu skall beröra den saken närmare. Jag
vill bara här framhålla, att sysselsätt -

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

ningsläget också är besvärligt för vissa
kategorier av kvinnlig arbetskraft, särskilt
den s. k. äldre arbetskraften, som
sannerligen inte behöver vara gammal
för att få den beteckningen. Det är t. ex.
de husmödrar, som behöver gå ut på arbetsmarknaden
därför att mannen har
fallit ifrån eller blivit arbetslös. Det kan
också vara kvinnor, som blivit friställda
vid en sysselsättningskris och behöver
omskolas. Det har ofta varit svårt för
dem att få annat lämpligt arbete. Just
arbete vid sjukhus, vårdhem och liknande
anstalter ligger ju ofta synnerligen
väl till för dem.

Man skulle kunna tala länge om behovet
av en utökad yrkesutbildning, och
det är inte svårt att motivera detta behov.
Vi vet alla, att mycket har gjorts
men också att mer behöver göras. Man
tar då gärna fasta på sådana förslag, enligt
vilka utbildningen kan ordnas till
relativt ringa kostnad. Den stora flaskhalsen
är här bristen på lokaler och lärare.
Därför har vi i folkpartiets partimotion
vid årets riksdag särskilt pekat
på två områden, där man kan utöka yrkesutbildningen
utan att det behöver
bli något väsentligt ökat behov av lokaler
och lärare. Det ena området är just
dessa inbyggda skolor, och det andra är
lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna,
som vi strax skall behandla.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har
räknat med att man kan behöva statsbidrag
med 10 800 kronor per kurs. Reservanterna
begär emellertid lika litet
som motionärerna någon ökning av anslaget
för nästa år. Vi räknar med att
denna utbildning, om bara statsbidragsbestämmelserna
blir ändrade, kan ordnas
inom ramen för det av departementschefen
begärda anslaget. Reservationen
gäller alltså inte alla moment i
klämmen utan endast momenten a, b
och c. Beträffande dessa moment, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen,
men i fråga om själva bidragsbeloppet
yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr f4

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I anslutning till motion
nr 344 i denna kammare, som särskilt
tar sikte på sjukvårdsbiträdesutbildningen,
vill jag säga några få ord.

Jag vill särskilt understryka vikten
av att denna utbildning i alla delar får
en riktig uppläggning och en fullt tillfredsställande
tillämpning. Jag vill då
hävda att det praktiska momentet, som
ingår i denna utbildning på nio månader,
kanske är den allra viktigaste delen.
Det är under denna tid som de nya
aspiranterna inom detta yrke skall få
goda arbetsvanor och praktiska yrkeskunskaper,
så att de kan både vårda
sjuka människor och sköta dyrbara inventarier
och annan utrustning. Detta
skall ske genom cirkulation mellan de
olika slagen av sjukavdelningar. Samtidigt
skall man inträna en samarbetsförmåga,
på vilken de för all framtid skall
bygga sitt arbete inom sjukhusets arbetsgrupp.

Detta kan omöjligen ske om inte eleven
följs av en handledare. Inom ett
sjukhus finns lika litet utrymme för sådant
instruktionsarbete som på en arbetsplats
av industri- eller hantverkskaraktär.
Det är därför rimligt, att samhället
lämnar hjälp till denna lika väl
som till annan utbildning.

Det har visserligen sagts, att denna
utbildningsform är ny och inte har fått
fasta former ännu och att man därför
kan dröja med att ge den fullt stöd från
staten. Jag vill hävda ungefär den motsatta
uppfattningen. Skall denna utbildning
få fullt förtroende både från de anställdas
och från huvudmännens sida
måste uppläggningen bli riktig från början.
Detta är ingen billig utbildning —
det skall understrykas — och landstingens
kostnader blir — även om de får
detta stöd från staten — mycket höga.
Dessa kostnader bör bäras med hänsyn
till det goda ändamålet, men det är ändå
rimligt att staten tar en större andel än
vad som nu är fallet. Jag noterar både
departementschefens och utskottets po -

sitiva ställning till saken, men just därför
att uppläggningen från början bör
få en riktig form och inte förfuskas vill
jag gå ännu längre och yrka bifall till
reservationen nr 10).

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s), fru Ekendahl (s),
fröken Sandell (s), herr Jacobsson i
Sala (s), fru Svensson (s), fru Torbrink
(s) och herr Johansson i Södertälje (s).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill först deklarera,
att det inte råder några principiella
meningsmotsättningar i denna fråga
mellan utskottsmajoriteten å ena sidan
samt motionärerna och reservanterna å
den andra. Detta framgår också av utskottsutlåtandet.
Det är sannerligen inte
varje dag som motionärer blir så väl behandlade
som vederbörande här har blivit.
Vi har emellertid från utskottets
sida sett saken på det sättet, att det här
är fråga om en avvägning. Denna utbildning
av sjukvårdsbiträden och ekonomipersonal
bedrives i ganska stor utsträckning
av landstingen. Nu har såväl
motionärerna som reservanterna yrkat
på att dessa kurser skulle få bli
statsbidragsberättigade i likhet med övrig
yrkesutbildning av liknande sort,
men vederbörande har inte yrkat på något
högre anslag än vad som Kungl.
Maj :t har föreslagit. Detta skulle i praktiken
innebära, att för varje kurs — som
här är beräknad till 10 800 kronor, och
jag har ingen anledning att göra någon
invändning mot denna bedömning —
skulle de lokala yrkesskolorna få så
mycket mindre, eller också skulle verksamheten
i motsvarande grad minskas.
Vi kan väl knappast resonera bort det
faktum, att landstingen utgör regionala
kommuner, som har bättre ekonomiska
resurser än många små primärkommuner.
Då menar vi, att saken bör anstå
intill dess att departementschefen anser
sig böra framföra förslag i frågan. Ett
sådant förslag har vi principiellt inte
något emot; vi har tvärtom förutsatt, att

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

han så snart som möjligt skall komma
fram med förslag i enlighet med motionärernas
och reservanternas yrkande.
Att vi nu skulle inkräkta på primärkommunernas
verksamhet i detta avseende
har vi emellertid inte velat vara med
om. Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det låter på utskottets
talesman som om vi skulle ha haft lättare
att få igenom vårt förslag om vi
hade yrkat på höjt anslag. Jag har
mycket svårt att tro, att statsutskottet
skulle ha ställt sig välvilligare i det
fallet.

Herr Karlsson i Olofström är rädd
för att om man går med på vad vi föreslagit
skulle färre kurser kunna komma
till stånd i de vanliga yrkesskolorna.
Som arrangör för de kurser vi här talar
om kan stå antingen landstinget eller
en lokal skolstyrelse. Vi känner litet
var till, att om vi sitter i en kommun
och skall planera yrkesutbildningen
vet vi inte nu hur det kan bli med denna
verksamhet till hösten, hur många kurser
av olika slag vi kan ordna o. s. v.
Vi är dels beroende av hur många
som söker till olika utbildningslinjer,
dels av möjligheterna att skaffa lärare
och lokaler. Det är mycket tänkbart att
en kommun skulle vilja anordna t. ex.
en påbyggnadskurs inom den husliga
utbildningen — en kurs som skulle innebära
en lämplig utbildning för anställningar
av det slag man här talat
om — men inte kan göra detta, eftersom
skolkökslokalerna inte räcker till.
Därtill kommer att för utbildning av
detta slag är inte alltid skolköken och
yrkesskolornas vanliga lokaler de lämpligaste.
Ibland är det fördelaktigare att
anordna kurserna inom ett storkök.
Situationen kan således vara sådan, att
en kurs bara kan komma till slånd, om
den anordnas såsom en inbyggd skola,
och varför skall man då inte få statsbidrag
till denna kurs?

Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Kan herr Karlsson i Olofström säga
mig, varför det skall utgå statsbidrag
till inbyggda skolor inom industri och
hantverk, men icke till inbyggda skolor
av det slag det här gäller?

Överläggningen förklarades härmed avslutad.
Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt, dels ock
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
161 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i reservationen
10) av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 95
ja och 79 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 162—167

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Punkten 168

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 275, s. 618
—621) föreslagit dels att det i gällande
riksstat uppförda anslaget till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
måtte för nästa budgetår uppföras
under rubriken Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m., dels att riksdagen måtte till sistnämnda
ändamål för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 690 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 290 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (1:77) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 110), i vilka — såvitt nu vore
i fråga — hemställts, att riksdagen måtte
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, efter
framställning härom från överstyrelsen
för yrkesutbildning, för varje budgetår
fastställa antalet bidragsrum vid lärlingsutbildning
hos hantverksmästare,
dels till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 730 000 kronor, vilket innebure en
höjning i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag av 40 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ebbe Ohlsson (1:137) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nordgren
och Magnusson i Borås (11:171),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
1) fastställa, att hantverksmästare, som
åtoge sig utbildning av lärlingar, skulle
erhålla ett statsbidrag å 2 000 kronor
för en fullständig utbildning om minst
tre år samt ett kurstillägg å 1 200 kronor,
därest lärlingen erhölle ledighet
för att å betald arbetstid genomgå teoretisk
utbildning, 2) besluta, med hänsyn
till den rådande arbetslösheten
bland ungdomarna, att antalet bidrags -

rum till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. fastställdes
till 2 000, samt 3) besluta, att de ökade
bidrag, som detta föranledde utöver det
redan anslagna beloppet å 1 690 000 kronor
till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m., måtte täckas
genom ianspråktagande av medel
under femte huvudtiteln: För arbetslöshetens
bekämpande;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:263), och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m.fl. (II: 326),
i vilka — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 900 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rydén väckt motion (11:1), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av anslaget till Bidrag till vissa
omskolningskurser m. m. å femte huvudtiteln
för budgetåret 1959/60 måtte för
avhjälpande av sysselsättningssvårigheterna
bland ungdomen hemställa, att
tillfälligtvis ett statsbidrag på 1 000 kronor
per år och lärling lämnades såsom
företagarbidrag, varvid sammanlagt
3 000 ungdomar skulle kunna beredas
sysselsättning och utbildning, samt att
kostnaderna härför, överslagsvis beräknade
till 3 000 000 kronor under budgetåret
1959/60, finge täckas under det härovan
angivna anslaget.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 77 och II: 110 samt
I: 263 och II: 326, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 690 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 77 och II: llO.ävensom
I: 263 och II: 326, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, 1:137 och II: 171

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

samt 11:1 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Sundelin, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Jacobsson, Kaijser,
Skoglund i Doverstorp, Rubbestad
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herr Nihlfors, fröken Vinge
och herr Gustafsson i Kårby, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 77 och II: 110 samt I: 263 och
II: 326, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 750 000 kronor;

II. att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 137
och 11:171, såvitt nu vore i fråga, besluta
att höja bidragsbeloppen för den
lärlingsutbildning, som påbörjades från
och med den 1 maj 1959, grundbidraget
till 2 000 kronor och kurstillägget till
1 200 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 77
och 11:110, 1:137 och 11:171 ävensom
I: 263 och II: 326, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt II: 1 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! I flera år har vi här i
kammaren tvistat om antalet bidragsrum
när det gäller lärlingsutbildning
hos hantverksmästare. Nu ser det ut
som om vi i fortsättningen skulle slippa
denna diskussion. Utskottet har ju
ställt sig mycket positivt till den i folkpartimotionen
framförda tanken, att antalet
bidragsrum i framtiden skall fastställas
av Kungl. Maj:t. Då kan detta
avgörande triiffas vid en tidpunkt när
behovet är lättare alt överblicka.

Den reservation, som är fogad till

denna punkt, gäller givetvis inte den
delen av utskottsutlåtandet. Tidigare har
det vanligen visat sig att antalet bidragsrum
varit för litet, och det har
sålunda i slutet av varje budgetår blivit
ett rätt långt uppehåll med bidragsgivningen,
eftersom bidragsrummen varit
förbrukade. I år förefaller det som om
antalet bidragsrum kommer att räcka
till. Men detta är allt annat än glädjande,
ty det innebär att hantverksmästarna
inte längre anser att det utgående
bidraget täcker deras omkostnader. De
anställer därför inte lärlingar i den utsträckning
som vore önskvärt med hänsyn
till det stora utbildningsbehovet.
Den höjning av bidraget till hantverksmästare,
som reservanterna förordar,
överensstämmer med det förslag som
avgivits av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Bakgrunden till reservationen är givetvis
oro över arbetslösheten, i all
synnerhet ungdomsarbetslösheten. I de
motioner, som ligger till grund för reservationen,
har anförts siffror som visar
hur allvarligt läget är. Eftersom
flera ytterligare talare är anmälda i
denna debatt och någon av dem säkerligen
kommer att beröra saken, skall
jag inte uppehålla mig vid dessa siffror,
utan jag vill bara understryka vad
som redan sagts i den föregående debatten,
att det är nödvändigt att öka
utbildningens kapacitet. Jag vill emellertid
upprepa vad jag då tillät mig
att säga, nämligen att flaskhalsen i
fråga om yrkesutbildningen är bristen
på lärare och lokaler. Om man ordnar
en utbildning hos hantverksmästare,
kommer ju, liksom när det var fråga
om de inbyggda skolorna, den praktiska
utbildningen alt helt förläggas till näringslivet
självt, och följden är att man
slipper investera pengar i lokaler och
maskiner. Utbildningen blir också mycket
realistisk, när den äger rum på
själva arbetsplatsen.

Jag har här talat om behovet av en
ökad utbildning kvantitativt sett. Jag

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

vill emellertid, herr talman, betona att
arbetslöshetsläget inte får medföra att
vi ger avkall på kvaliteten. Utbildningen
hos hantverksmästare vilar på gamla
traditioner. Hantverksorganisationerna
själva liksom överstyrelsen för yrkesutbildning
är mycket måna om att
upprätthålla kvaliteten på denna utbildning,
och den övervakas ju också
genom särskilda lärlingsombud.

Vi har i vår motion understrukit behovet
och önskvärdheten av att lärlingarna
får inte bara denna praktiska utbildning
utan även den teoriutbildning,
som man är överens om är mycket viktig.
Detta har varit svårt att hittills
ordna, men efter hand som man får
mera material för korrespondensundervisning,
kan säkerligen svårigheterna
att ordna denna utbildning i hög grad
minskas.

Ett annat problem, som har framhållits
av representanter för bland annat
hantverksmästarna, är följande. Mästarna
är ju skickliga i sitt yrke, men det
är inte alltid sagt att de är vana vid
att lära upp ungdomar. Det är på samma
sätt med en lärare inom det allmänna
skolväsendet. Det räcker inte
med att han har kunskaper i det ämne
han undervisar i, utan han måste också
ha pedagogisk utbildning.

Vi har därför i folkpartimotionen
kommit med förslag om att frivilliga utbildningskurser
i undervisningens metodik
skall anordnas för de mästare
som så önskar. Denna del av motionen
är remitterad och kommer inte att behandlas
förrän vid höstriksdagen, vilket
är anledningen till att den delen
av vår motion inte behandlas i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag skall på grund av
att flera talare är anmälda till debatten
inte säga mera om behovet av dessa bidragshöjningar.
Jag vill nöja mig med
att yrka bifall till reservationen.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Under denna punkt i

statsutskottets utlåtande behandlas
egentligen hur staten främjar lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare
m. in., alltså helt enkelt en utbildningsfråga
och kostnaderna i samband härmed.
Men i en motion i denna kammare
har jag anlagt andra synpunkter på
detta och dessutom velat använda bidrag
till hantverksmästarna såsom ett
vapen i kampen mot ungdomsarbetslösheten,
som ett sätt att driva effektiv
arbetslöshetspolitik. Tyvärr har statsutskottet
inte velat taga någon klar ståndpunkt
härvidlag utan nöjt sig med ett
allmänt talesätt, då utskottet bara »erinrar
därom, att riksdagen som ett led
i en effektiv arbetslöshetspolitik givit
Kungl. Maj:t vidsträckta möjligheter att
anpassa åtgärderna efter förhållandena
i varje särskilt fall. — Utskottet anser
med hänsyn härtill att motionärernas
förslag, som innefatta vissa enligt utskottets
mening ändamålsenliga åtgärder
för motverkande av ungdomsarbetslösheten,
i första hand böra prövas av
Kungl. Maj :t. I vidare mån än nu sagts
är utskottet icke berett att tillstyrka
motionärernas förslag.»

Samma statsutskott citerade i sitt utlåtande
nr 5 för en månad sedan socialministern:
»Såvitt nu kan bedömas synes
man få räkna med en kvarstående
avmattning i efterfrågan på arbetskraft
under de närmaste månaderna. Risk
föreligger för sysselsättningsstörningar
inom vissa branscher eller vid enstaka
företag. Särskilt för ungdomar
utan utbildning och för personer med
arbetshinder av något slag kan det bli
svårt att finna sysselsättning. De arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna måste
utformas med hänsynstagande till
dessa förhållanden.» Och i tisdags denna
vecka sade socialministern i ett interpellationssvar
att »utbudet av arbetskraft
kommer under innevarande
år att öka genom en naturlig befolkningstillväxt
i de arbetsföra åldrarna
med omkring 40 000 personer, till stor
del i de yngre åldersklasserna.»

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

Det är alldeles särskilt angeläget att
vi ägnar uppmärksamhet åt sysselsättningsfrågorna
för ungdomen nu. Därom
är alla ense. Men det tycks råda en del
tvehågsenhet att använda sig av konstruktiva
åtgärder, som tar hänsyn till
ungdomens behov av att vilja »göra
nytta för sig», om man samtidigt måste
stimulera näringslivet att ge denna sysselsättning.

Låt mig i korthet redogöra för ett
uppslag som emanerar från Örebro län
och dess hantverks- och industridistrikt.
Där har man gjort en undersökning
under november månad 1958 bland
sina medlemmar angående möjligheterna
att ta sig an ett större antal ungdomar
för utbildning inom olika yrken
utöver vad de normalt brukar åtaga
sig. Det visade sig vid den snabbt genomförda
enkäten att av cirka 150
tillfrågade företag 83 förklarade sig villiga
att anställa sammanlagt 106 ungdomar
under förutsättning att stat,
landsting eller kommun bidroge med
2 000 kronor per anställd och år. De
företag som förklarade sig beredda att
mottaga lärlingar representerade mer
än ett tjugutal yrken: målare, radiooch
TV-reparatörer, billackerare, verkstadsmekaniker,
körsnärer, fotografer,
gummireparatörer, svetsare, bilmekaniker,
optiker, trädgårdsmästare, guldsmeder,
herrfrisörer, blomsterbindare,
plåtslagare, urmakare, glasmästare
m. fl. Hantverksorganisationen i Örebro
län har dessutom uttalat, att man har
anledning förmoda att ytterligare ett
hundratal ungdomar skall kunna beredas
lärlingsplatser, om förfrågningar
göres hos företagare på samtliga orter
inom länet. Men hantverksmästarna behöver
ett bidrag på 2 000 kronor per år
och lärling för att täcka sina kostnader,
ty lärlingen skall ha ledning och undervisning,
varigenom dyrbar tid bindes
för den mindre företagaren eller
dennes fullgoda ställföreträdare. Utbildningen
skall vara så allsidig som möjligt
inom allt som hör till yrket. Lärling -

ens omedelbara arbetsprestation blir
naturligt nog av relativt ringa värde för
arbetsgivaren. Lärlingen skall dessutom
tillförsäkras en lön, som belöper sig
till 2 000 å 3 000 kronor per år.

I min motion bar jag föreslagit att
staten bör bidra med 1 000 kronor per
år och lärling och att landsting och
kommuner sedan efter eget skön må
bidraga till resten. — Om vi utgår ifrån
att örebroförslaget skulle vinna gehor
i hela landet, kan man räkna med att
minst 3 000 ungdomar, som annars skulle
gå sysslolösa, kunde beredas både
arbete och god yrkesutbildning. Och
statens kostnader härför efter 1 000
kronor per år och lärling skulle inskränka
sig till 3 miljoner kronor —-ett belopp som satt i relation till de
beydande lättnader på sysselsättningsfronten,
vilka härigenom kan åvägabringas,
ter sig synnerligen välmotiverat.

Det finns en mycket stor outnyttjad
yrkesutbildningsreserv inom det enskilda
näringslivet — inte minst inom
hantverket och småföretagen. I dagens
läge anser jag det vara synnerligen angeläget
att utnyttja denna utbildningskapacitet
genom bidrag som verkligen
stimulerar företagen att göra en insats.

Vi har inte råd att avstå från denna
form av aktiv sysselsättningspolitik,
som tar särskilt sikte på att lösa problemen
för ungdomen. Med de starkt
växande nya ungdomskullarna, som
vill inträda i arbetslivet redan nästa
år, måste något vidtagas utöver den yrkesutbildning
vi kan ge i skolor av
olika slag — ty vi vet att de inte alls
räcker till.

Eftersom den motion jag har väckt
inte har vunnit gehör hos statsutskottet
och i mycket ringa utsträckning tagits
upp i reservationen vid denna punkt,
vädjar jag till ecklesiastikministern att
han låter oss få höra om han är villig
att ta kontakt med socialministern och
om lian här vill lämna besked om att
han avser att pröva det s. k. örebroför -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

slaget, som jag har beskrivit i min
motion. Det förutsätter minsta möjliga
kostnader för samhället men skapar
stora möjligheter att lösa den under
nuvarande konjunkturer svåra sysselsättningsfrågan
för ungdomen.

Häri instämde herr Asp (s).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! När jag i dag för första
gången har äran att tala från denna
plats, är jag tacksam för att jag får tillfälle
att göra det i ett ärende, som från
ungdomen legat mig varmt om hjärtat,
nämligen möjligheten för den svenska
ungdomen att skaffa sig en god och gedigen
yrkesutbildning. Sedan den tiden
har onekligen mycket uträttats på detta
område. Yrkesskolor har inrättats och
stöd åt yrkesutbildningen har givits i
olika former. Den nya skolform som för
närvarande genomfördes är ett led i
strävandena att bereda våra ungdomar
möjlighet att redan i enhetsskolan inte
blott vinna ökat intresse för yrkesutbildning
utan även — för de elever som så
önskar — lägga grunden till yrkesutbildningen.

Inom näringslivet och alldeles speciellt
inom hantverket och den mindre
industrien frågade vi oss, hur detta skall
kunna realiseras med rimliga kostnader
för staten. Vi trodde på de försäkringar
som avgavs av kungl. skolöverstyrelsen,
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
samt herrar statsråd och
riksdagsledamöter när principbeslutet
om enhetsskolan fattades. Näringslivet,
hantverket och den svenska ungdomen
hoppas alltjämt — inte minst i dag •—
på den förståelse från såväl Eder, herr
ecklesiastikminister, som övriga regerings-
och riksdagsledamöter, som fordras
för att nå fram till ett gott resultat
med den del av enhetsskolan som vi
betecknar med 9 y-linjen, den som siktar
till en god yrkesutbildning, till
skickliga yrkesmänniskor och kvalificerad
arbetskraft. Den svenska industriens

och det svenska hantverkets produkter
är kända för sin höga kvalitet och är
tack vare detta konkurrenskraftiga.

Vid Sveriges hantverks- och småindustriorganisations
kongress i fjol underströk
också statsminister Erlander,
att det svenska näringslivets framtid
måste bygga på kvalitet och att hantverket
nu har en stor uppgift att fylla. Det
starkaste vapen som den svenska industrien
och hantverket har, är kvalitetsbegreppet,
sade statsministern. I debatten
här i kammaren onsdagen den 11
mars medgav statsministern, att regeringen
kände sig oroad av riskerna för
den besvärliga konkurrens, som det
svenska näringslivet kan komma att utsättas
för. I sitt interpellationssvar i
tisdags pekade socialministern på den
internationella konkurrensen och framhöll,
att yrkesutbildningen i olika former
måste bedömas som ytterst angelägen.
Den svenska industrien och hantverket
ropar på kvalificerad arbetskraft.
I arbetsmarknadsstyrelsens rapport i
morse i radio fick vi ytterligare bekräftelse
på detta, och som exempel kan
i detta sammanhang också nämnas, att
på en nyligen införd annons i vårt
största dagliga annonsorgan om en
skicklig yngre hantverkare i ett visst
yrke inkom ett enda svar — och det var
från en ungrare. Den svenska ungdomen
vill i dag ha en god yrkesutbildning,
och det är utan tvivel också förutsättningarna
för att vi skall kunna behålla
vårt starkaste vapen, vår höga kvalitet,
och därmed också vår konkurrenskraft.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
jag efterlyser förståelse från samtliga
regeringens och kammarens ledamöter
när jag i dag frågar om vi gjort
allt som står i vår makt för att skapa
förutsättningar för den svenska ungdomen
att få en god yrkesutbildning och
för industrien och hantverket att få den
kvalificerade arbetskraft, som så väl behövs.

Mycket har uträttats, men tyvärr måste
vi alltjämt konstatera att stora skaror

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

av ungdomar avvisas från yrkes- och
verkstadsskolorna på grund av platsbrist.
Vi kan lägga märke till de rapporter
som vi får från våra yrkes- och
verkstadsskolor. Jag förstår mycket väl
—- med tanke på det besvärliga ekonomiska
läge som vi befinner oss i — att
utbyggnaden av verkstads- och yrkesskolorna
icke kan ske i samma takt som
den, vari enhetsskolan genomföres, och
inte heller i samma takt som ungdomskullarna
växer. Vi vet, att vi nästa år
har cirka 600 000 ungdomar i åldern
15—19 år och att kurvan stiger ända
fram till 1965.

Vi vet vidare att från försöksundervisningen
i enhetsskolan cirka 50 procent
-—- 60 procent av pojkarna och 40
procent av flickorna -— väljer 9y-linjen.
Dessa ungdomar har sin fulla rätt att
få den yrkesutbildning de önskar.

Om vi skulle våga det tankeexperimentet,
herr talman, vilket redan detta
är ganska djärvt, att dessa ungdomar,
som år 1960 har valt 9y-linjen, kan beredas
plats under detta år, så räcker
det inte. På det år, 9y-året, som även
upptar viss teoretisk utbildning, hinner
ingen skaffa sig mer än en högst obetydlig
yrkesutbildning. Skall man nå ett
positivt resultat med 9y-linjen på det
skolåret, skall de ungdomar som väljer
den linjen också ha möjlighet att fortsätta
sin yrkesutbildning.

Då vi nu av kända ekonomiska skäl
inte kan i yrkesskolor placera alla de
ungdomar, som lämnar 9y-linjeavdelningarna,
måste vi söka andra vägar
för att klara deras utbildning, som inte
kan placeras där. Den enda beprövade
väg vi då har att ta till är, som redan
tidigare påpekats, utbildningen inom näringslivet,
inom företagen och hos hantverksmästarna.
Den är effektiv, den är
billig för samhället och den ger den
unge lärlingen ekonomisk hjälp till
uppehälle under lärotiden i form av kollekt
i va vtalscnlig lärlingslön.

Utredningar pågår för närvarande i
flera liantverksdistrikt — i örefaro -

distriktet är den redan slutförd. Dessa
utredningar ger vid handen att hantverksmästarna
är beredda att medverka
till att lösa dessa svåra men för oss
alla så viktiga problem under förutsättning
att de inte själva lider alltför stor
förlust på denna medverkan. Vi kan inte
i dagens hårda konkurrens begära, att
hantverksmästarna skall ta lärlingar,
hålla dem med arbetsplats och undervisningsmateriel
samt betala kollektivavtalsenlig
lön under tre å fyra år mot
en ersättning för hela tiden av 1 500 kronor.
Jag har, herr talman, själv två lärlingar,
jag vet vad det kostar. Sannolikt
vet också överstyrelsen för yrkesutbildning
vad det kostar, eftersom denna
liksom vi i vår motion föreslår en höjning
till 2 000 kronor.

Det är, herr talman, en mycket rimlig
begäran och en för staten i realiteten
billigare utbildning än den vid yrkesskolorna.
I motionen föreslås en höjning
till 2 000 kronor. Den normala
investeringen per lärlingsplats vid en
central verkstadsskola är cirka 25 000
kronor och den årliga utbildningskostnaden
cirka 5 000 kronor. Till detta bör
läggas ränta och amortering på de ovan
nämnda 25 000 kronorna. Vi är då uppe
i mellan 6 500 och 7 000 kronor per år
och lärling eller för hela lärotiden på
3—4 år över 20 000 kronor eller 10
gånger så mycket som vi föreslår.

Jämför man dessa siffror, 2 000 kronor
eller i vissa fall 2 000 plus 1 200
kronor, och 20 000 kronor, så förefaller
det åtminstone mig naturligt att vi skulle
välja den väg vi har föreslagit. I varje
fall bör vi välja den vägen för de ungdomar
som inte kan komma in på yrkesoch
verkstadsskolor, intill dess nämnda
skolor får en utbyggnad i den takt och
den omfattning som erfordras. Anslagsmässigt
synes det här gälla en ökning
av budgeten med cirka 60 000 kronor,
men enligt min uppfattning kan på detta
vis vida större besparingar än det beloppet
göras, bl. a. på anslagen till bekämpande
av ungdomsarbetslösheten.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

Ungdomsarbetslösheten har nyligen berörts
från talarstolen, och det är väl,
herr talman, ytterligare ett motiv för att
snarast möjligt öka möjligheterna till
ungdomens yrkesutbildning.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att statsutskottets majoritet inte tagit
ställning mot de i den av herr Magnusson
i Borås och mig avgivna motionen
framförda förslagen. Utskottsmajoriteten
konstaterar att denna och övriga
samtidigt behandlade motioner innefattar
ändamålsenliga åtgärder för ett motverkande
av ungdomsarbetslösheten. Den
vill emellertid hänskjuta bedömningen
av våra förslag till Kungl. Maj :t. Utskottets
reservanter har ansett sig böra ta
ställning till förmån för våra förslag.

Under år 1958 hade vi 6 000 registrerade
arbetslösa ungdomar under 18 år.
Skall vi inte redan i dag öppna dörren
till en god yrkesutbildning för dessa
ungdomar Jag är övertygad om att de,
om de hade haft en god yrkesutbildning,
inte hade gått arbetslösa. Kanske skulle
många av dem hitta vägen in och bli
duktiga yrkesarbetare i stället för att
gå sysslolösa, kanske till och med med
risk för att hamna i det ena eller andra
gänget.

Jag tror, herr talman, att det vore
en mycket klok och värdefull investering.
Det ligger alltså efter vad jag kan
förstå i landets intresse att så många
ungdomar som möjligt såväl från våra
9y-avdelningar som från de arbetslösas
skaror bereds tillfälle till en god och
fullständig yrkesutbildning så fort som
möjligt. Det ligger också i landets intresse
att föra en sparsam utgiftspolitik.
På yrkesutbildningens område kan denna
sparsamhetspolitik komma till uttryck
genom de åtgärder som här har
föreslagits.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservation 11) vid
punkt 168.

Häri instämde herrar Magnusson i
Borås (h), Edlund (h) och Darlin (h).

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Vid början av årets
riksdag lämnade jag tillsammans med
några medmotionärer en motion, i vilken
vi yrkade på stöd från statsmakterna
åt småindustri och hantverk. Ett avsnitt
i den motionen behandlade lärlingsutbildningen,
alltså det spörsmål
som nu debatteras och som utskottet
har tagit ställning till under punkt 168.
Efter de två rätt ingående anföranden
som här har hållits kan jag fatta mig
kort. Jag vill bara understryka, att det
är angeläget att de ungdomar som vi
nu diskuterar bereds sysselsättning och
yrkesutbildning.

Jag har inte för avsikt att här diskutera
de centrala yrkesskolorna respektive
lärlingsutbildning hos hantverkmästare,
men jag vill fästa uppmärksamheten
på innebörden i reservationen,
nämligen att man vill komplettera
utbildningen vid de centrala verkstadsskolorna
med lärlingsutbildning
hos hantverksmästare av det skälet, att
det för närvarande inte finns tillräckligt
med platser vid verkstadsskolorna.
Det förefaller också vara riktigt som
det sägs i motionerna, att detta är ett
billigare sätt för staten att bereda dessa
ungdomar utbildning. Jag tror det vore
klokt om riksdagen genom att biträda
reservationen gåve Kungl. Maj:t fullmakt
att använda arbetslöshetsmedel —
här är det strängt taget inte fråga om
någon kostnadsökning —- till att på ett
verksamt sätt medverka till dessa ungdomars
utbildning.

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till att säga detta, och yrkar bifall till
den av herr Ivar Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag tror inte att vi kan
se denna fråga isolerad, utan vi måste se
den i ett större sammanhang, mot bakgrund
av utbildningsfrågorna över huvud
taget.

Men om jag skall hålla mig till denna

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

del av utbildningsfrågorna, vill jag säga
att ingen väl kan göra gällande, att utvecklingen
på detta område har stått
stilla. Under 1950-talet har det skett
en snabb utbyggnad av utbildningsmöjligheterna.
Jag vill bara påpeka, att vi
för innevarande budgetår har cirka 900
bidragsrum för utbildning hos hantverksmästare
och därutöver cirka 300
bidragsrum för utbildning inom de olika
byggnadsyrkena. Nu föreslår departementschefen
för nästa budgetår att antalet
bidragsrum till hantverksmästare
preliminärt skall fastställas till 1 050
bidragsrum och till byggnadsyrkena cirka
150. Anledningen till att departementschefen
har föreslagit en minskning
i vad det gäller byggnadsyrkena
är att efterfrågan här har visat sig mindre,
och därför är det ganska logiskt att
bidragsrummen till hantverksmästarna
har ökat i motsvarande grad.

Beträffande de anslagsbelopp som
riksdagen i början av 1950-talet beviljade
för ifrågavarande ändamål vill jag
erinra om att dessa var cirka 300 000
kronor per år. Anslaget för innevarande
budgetår, som kammaren beslöt om i
fjol, hade då successivt stigit till
1 250 000 kronor, och för nästa budgetår
har departementschefen föreslagit ett
belopp på 1 090 000 kronor. Detta har
vi från utskottets sida tillstyrkt.

När det sedan gäller den fråga som
har blivit tvistefrågan i dag, nämligen
ersättningen till hantverksmästarna, vill
jag erinra om att riksdagen så sent
som 1955/56 höjde ersättningsbeloppen
från 900 kronor till 1 500 kronor per
bidragsrum och år. Därefter tillkom ytterligare
ett bidrag på 1 000 kronor, som
skulle utgå under förutsättningen av att
vederbörande lärling under utbildningstiden
vid sidan om den praktiska utbildningen
även erhöll en teoretisk utbildning.

Under våren bar, som redan framhållits
bär, avgivits en hel del motioner i
denna fråga, vilka varierat synnerligen
mycket. .lag vill erinra om att översty -

relsen för yrkesutbildning i sina äskanden
hade begärt 1 725 000 kronor för
nästa budgetår, och som jag redan
nämnt har departementschefen gått med
härpå, så när som på 35 000 kronor. Men
folkpartiet har i sin motion gått över
vad överstyrelsen yrkat genom att motionera
om att man inte skulle stanna
vid 1 725 000 kronor utan bevilja ett anslag
på 1 730 000 kronor, visserligen
inte mer än 5 000 kronor mera än vad
överstyrelsen yrkat, men man brukar ju
som regel inte gå över vad vederbörande
myndighet äskar. Vi har väl nämligen
alla den erfarenheten att myndigheterna
försöker komma upp till en
summa som de i många fall räknar med
kommer att bli nedprutad. Centerpartiet
har emellertid i denna fråga utan
tvekan vunnit plöjningstävlingen, ty det
klippte redan från början till med ett
anslagsbelopp för nästa budgetår med

1 900 000 kronor. Detta kanske det gjorde
för att vara på den säkra sidan, så
att ingen skulle bjuda över.

Resultatet av behandlingen av dessa
motioner framgår av den reservation
som återfinnes i slutet, av detta utlåtande.
Här har högern, folkpartiet och centerpartiet
enat sig om att man skulle
stanna vid att hantverksmästarna skulle
erhålla en ökning av grundbeloppet
med 500 kronor från 1 500 kronor till

2 000 kronor, och det särskilda kurstilllägget
skulle ökas från 1 000 kronor till
1 200 kronor. Med anledning därav begär
de ett anslag på 00 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Inte minst från denna talarstol har
anförts att hantverksmästarna inte är
nöjda med de belopp som nu utgår. Det
finns väl inte så värst många grupper
eller enskilda som är nöjda med den
ersättning de får för sina prestationer.
Jag tror det är fullständigt onödigt att
göra några gallupundersökningar eller
enkäter för att få vetskap om att exempelvis
de kollektivanställda inte är nöjda
med den avtalsuppgörelse som nyligen
slutits, och jag skulle tro att det

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

finns många statligt och kommunalt anställda
som ingalunda är nöjda med sin
lönegradsplacering. Men med hänsyn
till att beloppen ändrades för endast
några få år sedan har vi ansett, att vi
inte kan vara med om att nu höja ersättningsbeloppen.

De olika talarna har starkt understrukit
att det gäller att slå vakt om ungdomen.
Visst skall vi göra det. Från utskottets
sida har emellertid uttalats att
om det skulle visa sig erforderligt och
nödvändigt att ordna sysselsättning och
utbildning för de unga har utskottet ingenting
att erinra mot att Kungl. Maj:t
får fullmakt att för detta ändamål använda
en del av de medel som står till
Kungl. Maj:ts förfogande för bekämpande
av arbetslösheten. Men vi vill
inte vara med om att höja ersättningen
till hantverksmästarna, i varje fall inte
för närvarande. Jag är fullt övertygad
om att om riksdagen skulle ha följt den
ekonomiska politik som speciellt rekommenderats
från högerns och folkpartiets
sida, skulle det inte ha varit möjligt
att föra någon aktiv sysselsättningspolitik
i detta land, och det tror jag har
gått upp för stora delar av Sveriges folk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! I sak har jag egentligen
ingenting att tillägga utöver vad utskottets
ärade talesman nyss anförde, men
då denna fråga är av allra största betydelse
och då mitt intresse för yrkesutbildningen
över huvud taget är betydande,
kanske jag ändå skall säga något i
anslutning till den diskussion som här
föres.

Det är alldeles uppenbart att vi inte
har några delade meningar beträffande
värderingarna. De många allmänna, utmärkta
deklarationer som gjorts från
denna talarstol, behöver vi inte ha några
delade meningar om. Men det skadar
kanske ändå inte att erinra om att det

är få områden inom utbildningsväsendet
— om ens något — som har genomgått
en sådan expansion som yrkesutbildningsväsendet.
Så sent som år 1955
tog riksdagen ställning till ett tioårsprogram
för yrkesutbildningens utbyggande
— i vissa avseenden var det till och med
ett femtonårsprogram — och det programmet
har genomförts på tre år. När
det gäller de speciella ting vi diskuterar
under denna punkt, så är det fråga
om en tredubbling av anslagens storlek
och en fyrdubbling av antalet bidragsrum.
Det är verkligen en mycket
kraftig expansion! Och det är alldeles
uppenbart att den expansionen måste
fortsätta.

Nu har det här från denna talarstol
gjorts gällande, att framför allt ungdomsarbetslösheten
och en eventuellt ökad
ungdomsarbetslöshet skulle vara ett alldeles
särskilt motiv för att nu höja beloppen
och öka ut antalet bidragsrum.
Eftersom det tydligen inte har uppmärksammats,
vill jag understryka att regeringen
redan har av riksdagen fått praktiskt
taget obegränsade möjligheter att
med hjälp av de stora arbetslöshetsanslagen
göra kraftinsatser på detta område.
Så länge det sålunda är fråga om
motivet att göra en insats för bekämpande
av ungdomsarbetslöshet, så behöver
vi inte öka antalet bidragsrum.

Sedan har det från reservanternas
sida framhållits, att det här rör sig om
en kostnadsökning på 60 000 kronor.
Ja, det är för nästa år det. Beslutet
skulle efter treårsperiodens slut innebära
en ökning på 600 000 kronor bara
när det gäller höjningen av grundbeloppet.
Jag vill då, ärade kammarledamöter,
framhålla, att ur min synpunkt
finns det ingen anledning att hesitera
för en ökning på 600 000 kronor, om
man från reservanternas sida kunde
göra gällande att beloppets nuvarande
storlek inte har en tillräckligt rekryteringsfrämjande
effekt ■— men det kan
man inte. Antalet ansökningar är fortfarande
större än antalet bidragsrum,

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

och det är givetvis riktigt som utskottets
talesman nyss anförde, att här får man
i första hand anpassa storleken mot bakgrund
av rekryteringseffekten.

Till sist har jag, herr talman, fått
den upplysningen, att när det gäller
den speciella aktion som hantverksorganisationerna
gjort i Örebro län, så
har landstingets undervisningsnämnd
där bordlagt frågan i väntan på kompletterande
utredningar. Det är sålunda
litet för tidigt att nu yttra sig om huruvida
den aktionen är möjlig att fullfölja
på riksplanet eller inte.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Med anledning av statsrådet
Edenmans anförande vill jag först
säga, att jag och många med mig med
stor tillfredsställelse har konstaterat de
många förbättringar på yrkesutbildningens
område som skett under senare tid,
och vi har inte minst noterat att förslagen
från överstyrelsen för yrkesutbildning
har bifallits på många väsentliga
punkter. Men beträffande denna
punkt, om storleken av bidraget till
hantverksmästare, har överstyrelsen
emellertid inte fått igenom sitt förslag,
och jag är alltjämt av den uppfattningen
att detta är olyckligt.

Statsrådet meddelade att antalet ansökningar
fortfarande är större än antalet
bidragsrum. Jag hoppas därför att
bidragsrummen skall kunna ökas så
mycket, att det verkligen blir möjligt
att ge tillräckligt många ungdomar utbildning
— alltså sådana ungdomar som
siktar just till de yrken det här är fråga
om. Men härför fordras både möjligheter
till en smidigare anpassning av
antalet bidragsrum och att bidragen till
hantverksmästarna blir så stora, att de
lämpligaste och skickligaste hantverksmästarna
i tillräcklig utsträckning åtar
sig att utbilda lärlingar.

Det var egentligen herr Karlsson i
Olofström som gav mig anledning att begära
ordet. Jag vill nämligen framhålla
att vi är överens om att yrkesutbildning -

en behöver utökas på alla de områden,
där det finns möjligheter att göra detta.
Men vi vet att det är svårt på grund
av bristen på lokaler och lärare. Då är
det ju klokt att satsa mycket på denna
utbildning, där just detta problem inte
gör sig så starkt gällande. Vi har alltså
föreslagit att bidraget till hantverksmästarna
skall höjas för de lärlingar
som antas efter den 1 maj i år för att
på det viset stimulera flera hantverkare
att åtaga sig lärlingar. Jag vill stryka
under, att även efter denna höjning är
detta den billigaste utbildningsformen.

Herr Karlssons anförande var på slutet
mycket egendomligt, då han ville göra
gällande att folkpartiet inte vill bedriva
en aktiv sysselsättningspolitik. Jag
vill hänvisa till bland annat folkpartiordförandens
anförande i debatten i
tisdags och vill för övrigt säga att icke
minst en förbättrad yrkesutbildning är
ett mycket väsentligt led i en aktiv sysselsättningspolitik.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill i viss mån tacka
ecklesiastikministern, ty det framgick
av hans svar att regeringen har sina
blickar riktade på frågan om att använda
hantverksmästarnas hjälp i lärlingsutbildningen
som en sysselsättningsstödjande
åtgärd.

Beträffande den hemställan som hantverksföreningen
i Örebro län gjort till
landstinget, är det riktigt att den är
bordlagd med hänsyn till att man vill
ha reda på i vad mån man kan kontrollera
att det verkligen blir en kvalificerad
utbildning. Det är naturligvis möjligt
att göra det genom att överlåta kontrollen
på överstyrelsen för yrkesutbildningen.
Jag hoppas att statsrådet när
den saken är ordnad kommer att vara
positivt inställd till frågan. Är det så att
landstingets i Örebro ställningstagande
skall vara normgivande för statens åtgärder
får vi hoppas på det bästa även
därvidlag.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

Med detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen tagit ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
168 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 11)
av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 96
ja och 92 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 169—189

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 190

Ersättning åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek

Kungl. Maj :t hade (punkt 327, s. 674
—677) föreslagit riksdagen att till detta

ändamål för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 015 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
145 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman (I: 74) och den andra inom andra
kammaren av herr Arvidson (II: 108)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att ersättningen till författare för
utlåningen av deras verk genom biblioteken
skulle höjas från tre till fyra öre
per boklån och anslaget på grund härav
uppräknas med 300 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 74 och II: 108, till Ersättning
åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 015 000 kronor;

b) att motionerna I: 75 och II: 109
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén, fröken Olsson, herrar Nihlfors
och Arvidson samt fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet under a) bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 74 och II: 108, till
Ersättning åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 315 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: -

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I en svällande kulturbudget,
till vilken ecklesiastikministern
är att lyckönska, har utövarna av de
konstnärliga yrkena ställts åt sidan.
Dessa yrkesutövare brukar kallas »fria».
De är inte anställda, de är hänvisade till

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

den fria marknadens villkor, och de
önskar bevara denna frihet. Men den
friheten är dyrköpt. En författare, en
målare, en skulptör, en tonsättare har
inga garanterade inkomster. De är beroende
av sin skaparkraft, sin inspiration,
som i sin tur är beroende av tusen
och en omständigheter.

Men dessa yrkesutövare är också beroende
av skiftningarna i smaken, av
förläggarnas subjektiva omdömen, av
recensenternas växlande sätt att bedöma
och av allmänhetens reaktioner. Deras
yrkesutövning kännetecknas av
otrygghet och i regel av låga inkomster.

Dessa yrkesgrupper är numera organiserade.
De önskar förbättra sina villkor
av egen kraft. De vädjar inte om
nådegåvor vare sig från det allmännas
sida eller från enskildas sida. Men frågan
är om inte samhället ändå har ett
ansvar gentemot dessa yrkesutövare.
Kan inte skönlitteratur, konst och musik
göra anspråk på samhällets stöd?
Samhället, vi alla, står i skuld till dem.
Det är dock så, att litteraturen, konsten
och musiken ytterst är avgörande för
vår livsupplevelses rikedom, nyansering
och enhet. Vår upplevelse av tillvaron
skulle vara fattig, torftig och ensidig
utan de tolkningar som konsten ger.
Därför är det en samhällelig uppgift att
skapa goda villkor för den konstnärliga
verksamheten.

Har vi skapat sådana villkor? Svaret
på den frågan måste bli nej. Vi har funnit
vissa former för stöd åt det konstnärliga
skapandet. Vad staten i detta avseende
gör eller inte gör kan studeras
i slutet av åttonde huvudtiteln. Med statens
stöd upprätthålles en rad institutioner
på teaterlivets och musiklivets område.
Vissa, ganska knappt tillmätta stipendier
utgår, och vissa anslag ges till
konstinköp och konstnärlig utsmyckning.
Men är detta nog? Dessa frågor
kommer upp i ett större sammanhang,
då riksdagen i höst skall ta ställning till
förslag om en ny lagstiftning beträffan -

de upphovsmannarätt till litterära och
konstnärliga verk. Själv har jag i en motion
begärt utredning om möjligheterna
att skapa ekonomisk trygghet åt kvalificerade
konstnärliga yrkesutövare.
Också den frågan kommer upp i höst.

För dagen har jag endast att syssla
med en fråga, som utgör en detalj i detta
stora problemkomplex. Det gäller frågan
om ersättning till författarna för
utlåning av deras verk genom biblioteken.
En sådan ersättning har utgått sedan
1954; staten har erkänt författarnas
rätt till sådan ersättning. Det är
alltså inte fråga om någon nådegåva, det
är fråga om vederlag för utförd prestation.
Vi tycker numera att denna rätt
är självklar, men den har ännu inte
vunnit fullständigt erkännande. Det är
en grupp upphovsmän som ställs utanför,
nämligen översättarna. Ändå torde
det vara uppenbart, att översättarna har
samma rätt till sina översättningar som
författarna har till sina verk.

Vi får hoppas — jag räknar också
med det — att översättarnas upphovsmannarätt
kommer att fastslås i den
kommande lagstiftningen. Men jag vet
att mäktiga bokförläggarintressen gör
sig gällande för att hindra att den rätten
erkännes. Bokförläggarna betraktar
översättningen som ett engångsuppdrag,
och de vill själva behålla rätten att använda
ersättningen för nya upplagor av
boken, för dess publicering som följetong
och för dess användning i radio
och television. De vill också ha rätten
att ändra texten, att förkorta, göra sammandrag,
osv.

Att bokförläggarna alltjämt kan vägra
översättarna upphovsmannarätt beror
på att de är den starkare parten och
därför kan diktera villkoren. Samhället
har emellertid ingen anledning att godta
ett sådant övergrepp som princip.

Styrelsen för Sveriges författarfond
har begärt att översättarna skall tillerkännas
biblioteksersättning. Detta
borde helt enkelt vara en självklar rätt.
Statskontoret har avstyrkt under hän -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

visning till ett uttalande från förra året,
då statskontoret anslöt sig till bokförläggarnas
ståndpunkt att översättning
skall betraktas som ett engångsuppdrag.
Detta ståndpunktstagande finner jag
föga genomtänkt. Översättningsarbetet
är utomordentligt dåligt betalt trots att
det kräver djupgående språkkunskaper
och förmåga till konstnärlig språkutformning.
Dessutom kräver det ofta specialkunskaper.
Hälften av det vi läser
är översättningar. Ur språk- och smakvårdande
synpunkt är det därför betydelsefullt
att vi har en kår av kvalificerade
översättare. Ett villkor härför är
att översättningsarbetet honoreras på
ett rimligt sätt. Sveriges författarfond
har föreslagit en biblioteksavgift på 1
öre per boklån för översatta böcker.
Hela det sålunda inflytande beloppet
skulle gå till arbetsstipendier, resestipendier,
premier, understöd och pensioner
åt kvalificerade översättare.
Ecklesiastikministern har inte ansett sig
kunna äska detta belopp i årets stat.
Statsutskottets skrivning är emellertid
så positiv, att man bör kunna räkna
med ett kungligt förslag till nästa års
riksdag om biblioteksersättning också
till översättarna. Under dessa förhållanden,
herr talman, har jag inte funnit
anledning att yrka bifall till den motion
som framlagts i denna fråga.

Allvarligare är emellertid att ecklesiastikministern
inte anser sig kunna tillmötesgå
författarfondens framställning
om höjning från 3 till 4 öre per boklån
av den till författarna utgående biblioteksersättningen.
Under tiden 1954—
1959 har övriga inkomsttagare fått sina
inkomster höjda med cirka 30 procent
dels som ersättning för penningvärdesförsämringen,
dels som ett led i den allmänna
standardhöjningen. Detta motsvarar
en höjning av biblioteksersättningen
från 3 till 4 öre. Men Kungl.
Maj:t har sagt nej. Jag vet ingen annan
inkomsttagargrupp som utsatts för en
sådan behandling. Denna fråga har för
de svenska författarna inneburit den

ena besvikelsen efter den andra. Samhället
exproprierar helt enkelt författarnas
böcker för utlåning. Länge krävde
författarna förgäves ersättning för denna
utlåning. Den enklaste vägen vore
onekligen att den boklånande allmänheten
erlade en avgift för boklånen. För
författarna skulle detta förfaringssätt
ha erbjudit en viss säkerhet. Ersättningen
skulle då inte ha blivit beroende av
växlingarna i budgetläget. Det skulle
emellertid ha blivit betungande för biblioteken
att ta ut denna avgift. Dessutom
framhöll man från folkbildningshåll att
en låneavgift möjligen skulle hindra en
expansion av låneverksamheten. Därför
accepterade författarna bokutredningens
förslag om att staten skulle träda
emellan och betala 5 öre per boklån. Beslutet
blev 3 öre. Från ersättning uteslöts
både äldre böcker och översatta
böcker. Sedan dess har värdet av dessa
3 öre sjunkit. En uppjustering till 4 öre
vore en enkel gärd av rättvisa.

Statsutskottets majoritet har med
hänvisning till budgetläget avvisat min
motion om denna uppjustering. Då frågar
jag: Vem har de bästa förutsättningarna
att bära den ekonomiska börda
som det här är fråga om, staten eller de
fattigaste bland författarna? Det är
nämligen de fattigaste författarna det
här är fråga om. Den extra ettöringen
skulle gå till fonden för stipendier, premier
och understöd. Författarna själva
önskar använda pengarna på det sättet.
Det är ett uttryck för författarnas inbördes
solidaritet att de vill att pengarna
skall gå till dem som har det sämst
ställt. Inte minst detta borde väl vittna
om vilket stort behov som här finns att
täcka. Författarna utgör en grupp som
har mycket små inkomster. Även framstående
författare lever under existensminimum.
Ytterst beror väl detta på att
vårt språkområde är så litet och att så
föga har gjorts för att deras arbeten
skall bli översatta till främmande språk.
Det bör ligga i statens intresse att se
till att författarna, vilkas uppgift dock

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

inte är alldeles betydelselös, kan leva
under drägliga förhållanden.

Låt mig därefter rikta uppmärksamheten
på en egendomlig åtgärd som
statsutskottet vidtagit på förslag av en
enig andra avdelning! Det finns en viss
lägre gräns för utbetalning av biblioteksersättningen.
Den är för närvarande
satt vid 10 kronor. Kommer en författare
inte upp till 10 kronor — d. v. s.
han har mindre än 500 boklån i hela
landet •— går pengarna till fonden i
stället för till honom. Vi har på författarhåll
och i styrelsen för Sveriges författarfond
övervägt, om den gränsen
är den riktiga, och diskuterat, huruvida
man inte borde höja den till 15
kronor eller eventuellt 20 kronor. Jag
har inte hört någon högre siffra i det
sammanhanget än 25 kronor. Mot en
höjning har invänts, att det dock är ett
ideellt intresse för författaren att få
en ersättning, även om det bara blir
några tior. Erhåller han 20 kronor i
biblioteksersättning, betyder det att han
får reda på att hans böcker till ett antal
av 1 000 utlånats av biblioteken, och
det kan vara en stimulans för honom.

Vi har därför inte velat höja den undre
gränsen — varje förslag om det har
tillbakavisats.

Så kommer plötsligt andra avdelningen
och föreslår att beloppet skall
höjas till 100 kronor! Man har inte frågat
författarna, hur de ser på detta -—
det är dock författarnas pengar det är
fråga om — och man har inte underhandlat
med Sveriges författarfond,
som är den ansvariga institutionen i
detta fall. Nej, förslaget har väckts utan
eftertanke. Ett bifall innebär, att av de
1 500 författare som får biblioteksersättning
skulle 1 000 — d. v. s. två tredjedelar
— falla bort med en gång. Det
är rätt orimligt, och jag vädjar till ecklesiastikministern,
som har avgörandet
här, att vara mycket försiktig vid fastställandet
av gränsen.

I övrigt, herr talman, ber jag all få
g — Andra kammarens protokoll Nr

yrka bifall till den vid denna punkt
avgivna reservationen.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Som framgår av trycket
har även jag anslutit mig till den reservation,
vid vilken bl. a. herr Arvidson
står antecknad, och jag kan instämma
i mycket av vad herr Arvidson
här sade. Men jag blev litet betänksam,
när denna fråga om en låntagaravgift
nu dök upp igen i debatten likt en ny
galten Särimner. Jag trodde att vi stuckit
ihjäl den ordentligt i riksdagsdebatten
häromåret. Det är inte bara så att
en dylik avgift blir betungande för små
bibliotek, som inte har personal för
att uppbära avgiften. Det är inte heller
så att man bara förmodar att en låntagaravgift
får ett negativt inflytande
på lånefrekvensen — man har direkta
bevis för det. Jag skall be att få citera
några siffror som jag tillät mig anföra
i debatten den 8 maj 1954 och som jag
nu hämtat ur kammarens protokoll.

Ett amerikanskt bibliotek införde i
början av 30-talet en inskrivningsavgift
som var så låg som 25 cent per låntagare.
Antalet låntagare sjönk då från
42 000 till 18 000. I en stad i Rhenprovinsen
hade man låntagaravgift fram
till den 1 oktober 1951. När avgiften då
slopades, steg utlåningen till det dubbla
redan den första månaden, och att märka
är alt det framför allt var utlåningen
av facklitteratur som ökade — den
tredubblades. I en annan tysk stad —
som tydligen var mycket liten — hade
man 296 låntagare, när man höll sig
med avgift. Då avgiften slopades, steg
antalet låntagare till 1 340 och utlåningen
från 14 000 till 32 000 volymer.

Mot bakgrunden av sådana siffror kan
man inte reflektera på att införa låntagaravgift.
I övrigt, herr talman, instämmer
jag med herr Arvidson och
yrkar bifall till reservationen.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är för min del fullt
ense med fröken Vinge om det olämpliga
i att skaffa fram dessa pengar genom
att ålägga låntagarna att betala.
Jag har hela tiden varit på den linjen,
att detta skulle skada biblioteksverksamheten
både arbetstekniskt och i
fråga om möjligheterna att nå ut till
den stora allmänheten. Speciellt gäller
det väl den betydande skaran av ungdomar,
som ju utgör majoriteten bland
låntagarna.

Men jag vill understryka att tanken
på en sådan här avgift hela tiden varit
levande inom författarvärlden och alltid
kommer fram i hithörande sammanhang,
därför att man inte riktigt tror
på statens vilja att hålla anslaget på
den ursprungliga nivån. Missnöjet är
ju i viss mån berättigat, ty här har
faktiskt skett en sänkning. De 3 örena
har mist en del av sitt värde, och det
har varit en mycket stor besvikelse att
författarfondens framställning om en
höjning från 3 till 4 öre inte kunnat
biträdas av Kungl. Maj:t.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill understryka
för reservanterna, att det inte är på
grund av någon nonchalans som jag
kommer att fatta mig kort, men jag
tror att kammaren har ett visst intresse
av att denna huvudtitel nu blir slutbehandlad
så snabbt som möjligt.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag avser
ett belopp på 300 000 kronor. Man
framhåller i reservationen att biblioteksersättningen
bör höjas från 3 till
4 öre per boklån. Det skulle naturligtvis
vara önskvärt, men vi har ju begränsade
resurser att röra oss med.

Vad beträffar ersättningen till översättarna
så bör väl den frågan kunna
klaras upp under överläggningar mellan
de olika bokförlagen och översättarna
själva.

Herr Arvidson har tagit mycket illa

upp att vi i vårt utlåtande har understrukit
önskvärdheten av att den undre
gränsen för författarpenningen av praktiska
och administrativa skäl torde
justeras uppåt. När man ser på tabellen
nederst på sidan 106, har man svårt att
komma ifrån intrycket att man här
plottrar bort en del pengar, som väl
inte kan ha någon praktisk betydelse
för vederbörande som får dem, eftersom
beloppet varierar mellan exempelvis
10 och 24 kronor per år. Här är inte
fråga om att fatta beslut om att beloppet
skall fastställas till 100 kronor, utan
vi får helt överlåta åt ecklesiastikministern
att administrera den saken.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
har givetvis alldeles rätt i att
översättarna bör genom sin egen fackliga
organisation försöka åstadkomma
ett läge, där motparten, bokförläggarna,
erkänner deras upphovsmannarätt. Men
översättarna är en liten svag grupp.
Det finns så oändligt många, som är
beredda att träda i deras ställe, i fall
de t. ex. skulle komma på den olyckliga
idén att strejka eller gripa till andra
stridsmedel.

Vad jag emellertid framför allt vill
understryka är att, när bokförläggarna
förklarar, att de inte kan vara med om
att erkänna översättarnas upphovsmannarätt,
så hänvisar de till statsmakternas
åtgärder. De säger: »Statsmakterna
erkänner ju inte översättarnas upphovsmannarätt.
Varför skulle vi då göra
det?» Staten tar alltså ställning till förmån
för bokförläggarna, vilket ställningstagande
faktiskt blir avgörande
för den fackliga kamp, i vilken översättarna
från början är den svagare
parten.

För övrigt är jag tacksam för att från
utskottets sida inga andra skäl har
framförts än de rent statsfinansiella.
Med anledning därav frågar jag mig

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

ännu en gång: Är det de fattigaste författarna,
som skall bära bördan? Har
inte staten större förutsättningar att
göra det?

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a)

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Arvidson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
190 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
12) av fröken Elmén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Arvidson begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 39 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 191—193

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19 tf

Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 331, s. 678
och 679) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor eller samma
anslagsbelopp som för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 54) och den andra
inom andra kammaren av fru LewénEliasson
m. fl. (II: 74), hade hemställts
att riksdagen måtte besluta — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag att till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000
kronor — i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam prövning av
de åtgärder som kunde vara möjliga i
enlighet med motionernas syfte, avseende
stödåtgärder för att säkerställa en
sund och kulturbefrämjande utveckling
inom statens konstfrämjande verksamhet,
samt om framläggande av de förslag
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionen II: 315, till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor;

b) att motionerna 1:54 och 11:74
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Olsson, fru Lewén-FAiasson och herr
Lassinantti, vilka ansett att utskottet un -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

der b) bort hemställa att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:54 och
II: 74, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam prövning av de åtgärder
som kunde vara möjliga i enlighet
med motionernas syfte, avseende
stödåtgärder för att säkerställa en sund
och kulturbefrämjande utveckling inom
statens konstfrämjande verksamhet,
samt om framläggande av de förslag
vartill utredningen kunde föranleda.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Under denna punkt
finns en reservation, som i sin tur anknyter
till de likalydande motionerna
II: 74 och I: 54. I egenskap av såväl
motionär som reservant skall jag be
att få göra en del reflextioner omkring
frågan om konstnärernas uppgifter och
livsbetingelser och samhällets ansvar i
de sammanhangen.

Frågan är ingalunda ny — tvärtom
hör den till de eviga följetongerna i
detta hus. Problemet är ju kort uttryckt
en fortlöpande avvägning mellan å ena
sidan statens lust och förmåga att stödja
det konstnärliga utövandet och å andra
sidan graden och arten av det behov av
stöd som konstnären har.

Vi har med vår motion velat påvisa
att det inte nu är någon rimlig relation
mellan det stöd samhället presterar och
det föreliggande behovet.

Vi måste i vårt land med dess höga
levnadsstandard ha råd att hålla oss
med konstnärer som åtminstone befinner
sig på den säkra sidan av existensminimum.
Genom aktuella undersökningar
om t. ex. stockholmskonstnärernas
inkomstförhållanden vet man, att
för stora grupper är det ingalunda så.
Av KRO:s cirka 500 medlemmar i Stockholm
har för hälften redovisats en taxerad
inkomst på mindre än 5 000 kronor
och för ytterligare en fjärdedel ligger inkomsten
under 10 000 kronor. De äldre
konstnärerna torde med sina alldeles

obefintliga pensioner ha det särskilt
prekärt, men även bland de unga är förhållandena
ofta mycket svåra. Ett bevis
för detta är, att kuratorsarbetet bland de
studerande vid konsthögskolan och
konstfackskolan är mångdubbelt större
än bland studentkårerna i övrigt.

Vad skall man då kunna göra? Fn tid,
kanske inte minst i anslutning till 1948
års konstutredning tycks man på många
håll ha förlitat sig på att om man bara
kan förankra en konstförståelse i ett
aktivt folkbildningsarbete på detta område
jämsides med en utvidgad och fördjupad
estetisk fostran i skolan, då löser
sig problemet ganska automatiskt.

Riktigt så enkelt är det säkert inte.
Ingen vill bestrida, allra minst motionärerna,
att det alltid måste pågå något av
en konstpropaganda sammanlänkad med
folkbildarens och skolans ständiga kamp
för de kulturella värdena över huvud
taget.

Man kan med stor glädje konstatera
att på sina håll enhetsskolan gett utrymme
för en estetisk fostran och ett
konstnärligt skapande efter helt nya
linjer liksom också att det frivilliga
bildningsarbetet ägnat dessa frågor en
mycket stor uppmärksamhet inte minst
denna sista vinter. Här kan samhället
hjälpa till genom att ge dessa strävanden
ökade resurser, i fråga om både
medel och verktyg.

På lång sikt kommer detta naturligtvis
att bära frukt på så sätt att allt
flera människor uppfattar behovet att
själva skaffa sig konstnärernas alster
som något primärt. Men dit är vägen
mycket lång. Den marginal som vi har
då livets nödtorft blivit klarad, är olika
bred för olika människor; men gemensamt
för alla, när marginalen skall utnyttjas,
är den mångfald av behov som
anmäler sig. Och på önskelistan avgöres
turordningen inte så sällan av de olika
tingens reklamresurser eller vad det nu
kan vara för trollmedel som skapat ett
sådant behov av t. ex. bilar och televisionsapparater.
Säkert är att kvalitets -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

köp av skulptur och tavlor inte ingår
i de primära behoven.

För att ge konstnärerna en säkrare
grund att stå på tänkte sig 30-talets
store kulturminister Arthur Engberg, att
all statlig byggnadsverksamhet skulle
kombineras med en viss konstnärlig utsmyckning
för en kostnad icke understigande
en procent av byggnadskostnaden.
Det är intressant att notera att
departementschefen i sin proposition
nr 157 år 1937 kunde konstatera, att allmän
enighet syntes råda om »att staten
bör ingripa med åtgärder, som kunna
bli till verksamt och varaktigt stöd för
den bildande konsten och dess utövare»
och därutöver »i görligaste mån bereda
möjligheter till drägligare existensvillkor
för dess utövare».

Vi kan emellertid konstatera, att denna
regel tyvärr aldrig blivit tillämpad
trots den konstaterade enigheten 1937.
Men dagens konstnärer önskar ha den
satt i kraft. De anser att den ger dem
en fast grund att stå på och ger utrymme
för ett naturligt samarbete mellan
arkitekter och konstnärer. Jag tror
alla måste hålla med dem om att det är
otillbörligt att det anslag samhället vill
ge konstnärerna skall tjänstgöra som
något slags budgetregulator, varigenom
de kommer i ett dubbelt besvärligt läge
under dåliga tider.

Till detta skall väl läggas att en sådan
samhällelig insats har också utom
att ge konstnärerna en fast grund att
stå på ett annat lika viktigt motiv, nämligen
att bjuda god konst åt alla.

Ett surrogat för denna enprocentsregel
har vi i denna punkts anslagsförslag
på 200 000 kronor. Inom parentes kan
det noteras, att statsrådet i en debatt
den 11 februari i år i denna kammare
angav, att den aktuella siffran skulle
vara tre miljoner kronor, om regeln
hade tillämpats. Vi har emellertid inte
yrkat på höjning av anslaget, men vi
har begärt att Kungl. Maj:t skall få i
uppdrag att sc över denna stödform liksom
andra problem som sammanhänger

härmed. Vi har tillåtit oss att göra jämförelser
med de insatser, som våra nordiska
grannländer presterar i dessa
stycken och som går långt utöver vad
vårt land anser sig ha råd med. Vi riktar
uppmärksamheten på det förhållandet,
att en hjälpkälla som stått till buds
under senare år, nämligen Konung Gustaf
VI Adolfs minnesfond för svensk
kultur, snart försvinner. Vi har också
ifrågasatt om inte vägen att via t. ex.
biblioteken förmedla lån av konst vore
värd att prövas. Vi vet, att det finns en
mångfald förslag framförda i olika sammanhang
som en hjälp att rätta till förhållandena.
Vi tror icke, att det är nödvändigt
med en utredning i vanlig mening.
Inom Kungl. Maj:ts kansli bör
man kunna göra denna sammanställning
av alla framlagda förslag och en
avvägning dem emellan liksom till sist
förbereda ett ställningstagande till den
s. k. enprocentsregeln för att riksdagen
snarligen skall kunna vidta åtgärder,
som syftar till en rejäl lösning av hela
denna viktiga fråga.

Med stöd av detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr 13).

I detta anförande instämde fröken
Olsson (s), fru Jåderberg (s) och herr
Lassinantti (s).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! De anföranden som nyss
har hållits av herr Arvidson och fru
Lewén-Eliasson ger utmärkt goda motiveringar
inte bara för reservationen
utan också för min motion nr 315. Det
är alldeles riktigt, att när det stramar
åt i vårt ekonomiska liv och folk börjar
få se efter, vad de kan undvara, är det
just konstnärernas produkter som kommer
i fråga i första hand. Därför är de
som har konstnärlig begåvning och
konstnärliga ambitioner mer än andra
drabbade av växlingar i konjunkturerna.
Det väcktes för den skull — som fru
Lewén-Eliasson nyss har nämnt — stor
förhoppning år 1937, när Arthur Eng -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

berg kom med den utmärkta idén att
denna minimiprocent — en procent av
de statliga byggnadskostnaderna —
skulle anslås till konstnärlig utsmyckning,
men detta uppslag sattes aldrig i
verket.

Under en följd av år har bland annat
jag motionerat om att denna regel skulle
återinföras. Sedan blev vi mer blygsamma
och i år har vi nöjt oss med att föreslå
att statens konstråds yrkande om
150 000 kronor mer än vad ecklesiastikministern
föreslagit skulle godkännas.
Fru Lewén-Eliasson och övriga reservanter
är emellertid ännu mer blygsamma
än jag, ty de ifrågasätter att det med
hänsyn till det svåra statsfinansiella läget
måhända icke är möjligt att bifalla
statens konstråds anslagsäskande. När
jag läser detta måste jag le ett stilla leende.
Trots det svåra statsfinansiella läget
var det förra onsdagen möjligt för
riksdagen att på en enda gång votera
ett anslag som var 18 000 gånger större,
detta utan att mer än tre av kammarens
ledamöter ens ifrågasatte en liten prutning
av detta stora anslag. Är det någon
som låter inbilla sig att 150 000 kronor
är avgörande för budgetutjämningen?
Det är naturligtvis så att när statsrådet
Edenman presenterat sin önskelista för
statsrådet Sträng har detta anslag hört
till dem som åkt i väg. Det är inte här
fråga om något heligt tal som inte går
att ändra.

Jag erinrar ännu en gång om att för
de fria konstnärerna, som herr Arvidson
nyss talade om, består friheten under
hårda tider i frihet från inkomst, och
konstnärerna är sämre ställda än de
kretsar som ändå har sina organisationers
och institutioners stöd.

Jag vet att det är gagnlöst att motionera
såsom vi gjorde för några år sedan.
Jag vet också att om jag yrkar bifall
till min motion, blir vi några stycken
som röstar för denna. Jag vet likaledes
att reservanternas yrkande inte
innebär mer än knappt skuggan av en
chans för konstnärerna — inte mer än

en antydan till en skugga, för att tala
konstnärsspråk. Men om fru LewénEliasson
yrkar bifall till reservationen,
skall vi i sista hand stödja denna såsom
en opinionsyttring för att folk i alla fall
skall få uppmärksamheten riktad på hur
konstnärerna har det i dag.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b)

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Olsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
194 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 13)
av fröken Olsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Punkterna 195—209

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 210 och 211
Lades till handlingarna.

§ 6

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 96 om godkännande av
en överenskommelse angående flyktingar
som äro sjömän, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 109 angående överförande
till Finland av visst gränsområde i
Muonio älv;

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verk -

samhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 70, i anledning av väckta motioner
om ersättning till distriktsläkaren
Sigrid Nygren i anledning av obefogat
åtal, och

nr 71, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1959/60 till Allmänna läroverken:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, i anledning av Kungl Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 31, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot skattefusk,
nr 33, i anledning av väckta motioner
angående tillverkning och försäljning av
ciderdrycker med viss alkoholhalt,
nr 34, i anledning av väckta motioner
om upphävande av fjärde stycket punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
(avsättning till pensionsstiftelse
i familjebolag), och

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående utskänkningsskatten å
spritdrycker m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stödja den
mindre företagsamhetens kontakter med
den internationella marknaden, och
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående svensk anslutning till ett planerat
västeuropeiskt frihandelsområde;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 7 § lagen om
moderskapshjälp,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen,

nr 20, i anledning av väckt motion

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207), och
nr 23, i anledning av väckta motioner
om införande i körkort av uppgift om
innehavarens blodgrupp;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande anslag till Fiskerilånefonden,
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar, m. in.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

21, i anledning av väckta motioner
angående generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter,
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning angående näringsforskningen,
och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjer för ungdomens
etiska, moraliska och sociala fostran,
in. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm in. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m.; och

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 177, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om

riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta
sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut, dels ock i ämnet
väckt motion; och

nr 178, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare; samt
från tredje lagutskottet:
nr 174, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proportion med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 175, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 176, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren: nr

145, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 148, angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m.,

nr 151, angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda in. fl.,

nr 152, angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m., och

nr 153, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen, nämligen

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

nr 576, av herr Nelander in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken in. m., och

nr 577, av herr Munktell in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
146, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
om villkorlig dom.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 28 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 20, den
21 och den 22 innevarande april.

§ 2

Svar på fråga ang. bestämmelser om
viss ersättning till läroverkslärare vid
förändring av tjänstgöringsort

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
mig om jag är i tillfälle att redogöra
för när de tidigare av riksdagen utlovade
bestämmelserna om rätt till reseersättning,
tjänstgöringstraktamenten
och flyttningsersättning vid förändring
av tjänstgöringsort för ickc-ordinarie
läroverkslärare kan väntas bli utfärdade.

.lag kan meddela herr Nelander, att
frågan om de av honom berörda förmånerna
till lärare, inte bara vid läroverken
utan inom skolområdet (iver huvud
taget, behandlats vid de nyligen avslutade
förhandlingarna mellan civildepartementet
och statstjänstemännens huvudorganisationer
om 1959 års löner

m. m. Enligt den träffade överenskommelsen
skall civildepartementet i samråd
med ecklesiastikdepartementet överväga
frågan om en översyn av grunderna
för flyttningskostnadsersättning
in. m. inom skolområdet.

Härpå anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för civildepartementet för
svaret på min fråga.

Jag hade nog kännedom om den passus
i årets avtal som säger att civildepartementet
i samråd med ecklesiastikdepartementet
skall överväga denna
fråga om översyn av grunderna för
flyttningskostnadsersättning m. m. inom
skolområdet.

Men det var redan 1952 som Läroverkslärarnas
riksförbund i avtalet med
tjänsteförteckningskommittén och statsmakterna
fick inskrivet bl. a., att
samtliga under Saar inordnade läroanstalter
skall betraktas som en enhet
i tjänstgöringshänseende samt att ickeordinarie
lärares rätt till reseersättning
och tjänstgöringstraktamente resp.
flyttningsersättning vid förändring av
tjänstgöringsorten regleras närmare ge -

Nr 14

Tisdagen den 28 april 1959

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om statstjänstemannens löner

nom vederbörande myndigheters försorg
i enlighet med gällande avlöningsföreskrifter.

Att tjänsteförteckningskommittén godtog
förbundets yrkande i fråga om dessa
ersättningar berodde väl inte minst
på att bristen på sådana ersättningar
allvarligt försvårade spridningen av
icke-ordinarie lärare till avlägsna och
mindre eftersökta orter. Departementschefen
uttalade, att saken fordrade ytterligare
utredning, innan bestämmelser
i ämnet kunde utfärdas. Statsutskottet
gjorde inget särskilt uttalande
beträffande denna punkt, varför riksdagen
kan anses ha godtagit avtalet och
departementschefens kompletterande
uttalanden.

Under årens lopp har upprepade
gånger gjorts påstötningar i civildepartementet
angående utfärdande av bestämmelser.
Diskussioner har också ägt
rum.

Nämnas kan att lönenämnden i ett utlåtande
1956 erinrade om civilministerns
uttalande beträffande överenskommelsen.
Nämnden framhöll därvid
också det angelägna i att ifrågavarande
lärares anställningsförhållanden ytterligare
övervägdes.

Herr talman! Min avsikt bakom framställandet
av en fråga i riksdagen i
detta ämne var inte att söka sak med
civilministern. Jag tyckte emellertid att
eftersom så lång tid förflutit i väntan
på denna utredning en förklaring härtill
borde lämnas. Jag hoppas nu att denna
utredning, som tydligen kommer till
stånd, skall ge ett resultat som kan vara
acceptabelt för båda parter.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. förhandlingarna
om statstjänstemannens löner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har i en
interpellation den 25 februari i år frågat
mig om det kunde förväntas att jag
toge initiativ för att bringa förhandlingarna
om statstjänstemännens löner
till ett snabbt och för löntagarparten
godtagbart avgörande. Herr Senander
frågade vidare om jag var beredd att, så
långt det var möjligt, informera riksdagen
om förhandlingsläget.

Med anledning av interpellationen vill
jag bara erinra, att förhandlingarna mellan
civildepartementet och statstjänstemännens
huvudorganisationer om 1959
års löner m. in. avslutades den 9 april,
då uppgörelse träffades. Beträffande
uppgörelsens innehåll får jag hänvisa
till propositionerna nr 145 angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken
och nr 152 angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m., vilka
avlämnats i kamrarna.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! På sedvanligt sätt får
jag tacka statsrådet för svaret på min
interpellation. Mitt tack skulle ha kunnat
präglas av en mera uppriktig känsla,
om svaret levererats medan interpellationen
ännu var aktuell. Sedan
uppgörelse träffats med statstjänarnas
organisationer har givetvis interpellationen
förlorat i betydelse, och statsrådets
svar liknar därför närmast ett
»goddag — yxskaft». Ty statsrådet har
väl inte missförstått interpellationens
innehåll?

Den första av de frågor jag framställde
rörde sammankopplandet av
statstjänarförliandlingarna med förhandlingarna
på den privata arbetsmarknaden.
Vi anser nämligen att staten
inte bör göra sin lönepolitik beroende
av de privata arbetsgivarnas
uppgörelser med sina anställda. Staten
bör uppträda som mönsterarbetsgivare
i stället för att ta mönster efter de privata
arbetsgivarna.

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Svar på interpellation ang. förhandlingarna om statstjänstemannens löner

Svenska arbetsgivareföreningen borde
inte tillåtas att utöva något som helst
inflytande på lönesättningen för de
statsanställda. Detta är emellertid vad
som sker därest den allmänna löneuppgörelsen
på arbetsmarknaden blir normgivande
för de statsanställdas löner.

Då interpellationen avlämnades förelåg
ett alldeles särskilt skäl att markera
statsmakternas oberoende av Svenska
arbetsgivareföreningens inflytande. Förhandlingarna
mellan Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen
hade nämligen vid denna tidpunkt avbrutits.

I den situationen hade, tycker jag,
statsmakterna alla skäl att genom en
uppgörelse med sina anställda ange
normen för lönesättningen över huvud
taget. Men detta passade tydligen inte
regeringen och statsrådet Lindholm.
Mönstret skulle alltjämt hämtas från
uppgörelsen på den privata arbetsmarknaden.

Av denna anledning har vi på riksdagens
bord en uppgörelse med de statsanställda
som inte bara i stort sett ansluter
sig till den magra uppgörelse som
träffades på den privata arbetsmarknaden
utan också innebär att löftet till
statstjänarna om den s. k. nollställningen
inte infriats.

Det är därför inte svårt att förstå,
varför statsrådet Lindholm inte besvarade
min interpellation i tid utan väntade
till dess uppgörelsen med de statsanställdas
topporganisationer pressats
igenom. Det är ju alltid bekvämt att
kunna ställa parterna inför ett fullbordat
faktum.

Den andra frågan i min interpellation
rörde riksdagens rätt att få veta
något om vad som försiggick bakom de
fällda rullgardinerna i förhandlingssalen.
Riksdagen bör väl i alla fall i
egenskap av arbetsgivare för de statsanställda
få spela en roll av något annat
slag än att bara tjänstgöra som transportkompani
vid leveransen av de erforderliga
penningmedlen. Min fråga

därom var emellertid så försiktigt formulerad,
att det skulle ligga i statsrådets
händer att avgöra i vilken omfattning
riksdagen borde bli informerad
om förhandlingsläget. Jag vill emellertid
framhålla, att denna hänsyn inte
grundade sig på det förhållandet, att
vi godkänner den ogenomträngliga mur
kring förhandlingsväsendet som man
rest i sekretessens heliga namn. Tvärtom
finner vi det vara i hög grad odemokratiskt,
att uppgörelser med statstjänarna
träffas utan att vare sig riksdagen
eller det stora flertalet medlemmar
i statstjänarorganisationerna har kunnat
öva något inflytande. Varje år undanryckes
för dem möjligheten att påverka
förhandlingarnas gång och de
ställs sedan inför fullbordat faktum.

Till sist vill jag framhålla, att statsrådets
erinran om den träffade uppgörelsen
och de propositioner i saken,
som nu ligger på riksdagens bord, är
rörande i all sin förtvivlade enkelhet.
Denna erinran kunde statsrådet ha besparat
sig. För det första är den helt
obehövlig, och för det andra har den
ingenting med interpellationens frågor
att skaffa. Möjligen kan denna erinran
tjäna som ett dåligt camouflage för den
fullständiga brist på argument som uppstått
till följd av att »svaret» levererats
först sedan frågeställningarna i interpellationen
gjorts inaktuella.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Hur frestande det än
kunde vara att nu ge sig in på eu polemik
med herr Scnander om de synpunkter
han anförde, skall jag inte låta
mig provoceras därtill. Den debatten
sparar jag till dess utskottet har behandlat
den framlagda propositionen.
Jag kan emellertid inte underlåta att
säga, att herr Senanders inlägg innehåller
åtskilliga uttalanden, som statstjänarorganisationcrna
framför allt har
anledning att uppmärksamma.

Nr 14

Tisdagen den 28 april 1959

Svar på interpellation ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag tycker det skulle
vara synnerligen värdefullt om statstjänarorganisationerna
uppmärksammade
denna sak. Man kan inte sätta likhetstecken
mellan statstjänarorganisationerna
och den stora massan av medlemmar.
Medlemmarna är nämligen oerhört
förbittrade över att de ställts utan
medinflytande under förhandlingarnas
gång.

Jag är överens med statsrådet om att
vi skall spara debatten till dess propositionen
kommer från utskottet och vi
får tillfälle att behandla den här frågan
i dess helhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. hjälpklassklientelets
yrkesutbildning

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Antonsson till mig
riktat några frågor som avser, huruvida
jag, mot bakgrunden av hjälpklasselevernas
situation vid avslutad skolgång,
är beredd att medverka till åtgärder för
att förbättra möjligheterna till en för
dessa ungdomar lämpad yrkesutbildning.

Jag vill inledningsvis framhålla att
det vid reformarbetet inom vårt utbildningsväsende
ständigt måste vara en
målmedveten strävan att beakta också
de av olika skäl handikappade barnens
och ungdomarnas speciella situation och
söka lösa de många och i vissa fall svårlösta
problem, som är förknippade därmed.
Rätten att genom det allmännas
försorg erhålla en ändamålsenlig utbildning
såsom grundval för att aktivt kunna
deltaga i produktionen och samhällslivet
över huvud taget gäller naturligtvis
i särskilt hög grad de grupper, som
på grund av olika slags handikapp har
extra stora anpassningssvårigheter.

Vad beträffar hjälpklassutbildningen
— som ju är avsedd för sådana intellektuellt
utvecklingshämmade elever, som
är oförmögna att med framgång deltaga
i den vanliga skolundervisningen men
som inte är i behov av undervisning i
särskola — så har denna utbildning under
de senaste åren snabbt fått en ökad
omfattning; för närvarande undervisas
i hjälpklass närmare 2,5 procent av det
totala elevantalet i den obligatoriska
skolan. För hjälpklasserna, liksom för
övriga slag av specialklasser, har numera
också skapats betydligt gynnsammare
arbetsbetingelser än tidigare. Inom ramen
för den hjälpklassundervisning,
som meddelas i folkskolan och enhetsskolan,
försöker man steg för steg anpassa
dessa elever till yrkes- och samhällslivet.
Arbetet i hjälpklasserna har
en uttalat praktisk inriktning. Slöjd och
annat manuellt arbete har större utrymme
i hjälpklasserna än i vanlig klass.
Hjälpklasselevernas särart gör att extra
vikt lägges vid yrkesvägledningen. En
särskild svårighet för många av dessa
elever är, att de ofta ej förstår sin begränsning
inför yrkesvalet. Hjälpklasslärarens
uppgift blir då att i samarbete
med kurator, yrkesvalslärare och föräldrar
söka länka in elevens intresse på
sådant yrkesområde, som han med utsikt
till framgång kan ägna sig åt.

I gällande tim- och kursplaner för
hjälpklassernas högstadium i enhetsskolan
har också utbildningens praktiska
syfte starkt betonats. I åttonde årskursen
har hemkunskap och hushållsgöromål,
förberedande yrkesteori och praktisk
yrkeskunskap tilldelats 19 veckotimmar,
och eleverna har dessutom möjlighet
att såsom tillvalsämne med två
veckotimmar välja bl. a. praktisk yrkeskunskap
eller slöjd. Det reducerade veckotimtalet
i skolan medger vidare, att
de elever som så önskar kan delta i
lättare förvärvsarbete enligt särskilda
av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade bestämmelser.

I nionde årskursen undervisas hjälp -

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Svar på interpellation ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

klassernas elever i yrkesteori och yrkesarbete
sammanlagt 22 veckotimmar. I
skola med tillgång till allmänpraktisk
verkstad kan denna undervisning helt
förläggas till skolan och kompletteras
med 2 å 3 veckors yrkespraktik på lämpliga
arbetsplatser inom avsett yrkesområde.
Liksom i de fall, då yrkespraktiken
helt fullgöres inom näringslivet,
tillses att om möjligt endast sådana arbetsplatser
kommer i fråga, som är lämpade
för eleven och där han kan få personlig
handledning i yrkets grunder.
Kurator, klassföreståndare eller annan
lämplig lärare har att följa elevernas
yrkespraktik och föreslå de förändringar
som under yrkespraktikens gång kan
bli erforderliga.

Samtliga hjälpklasselever i årskurs 8
erhåller också medicinsk yrkesrådgivning.
Om hinder förefinnes för anställning
inom visst yrkesområde, göres elev
och målsman uppmärksamma på detta.
Det finns också möjlighet till psykoteknisk
anlagsprövning.

Av det nu anförda framgår att enhetsskolans
successiva genomförande också
för hjälpklassutbildningen är av utomordentlig
betydelse bl. a. genom de särskilda
åtgärder för yrkesanpassning,
som kan vidtagas på högstadiet. Detta
bör höra med till bilden av hjälpklasselevernas
situation vid avslutad skolgång.

Det är emellertid uppenbart att ännu
inte tillräckligt mycket har gjorts för
att lösa frågan om dessa elevers yrkesutbildning
efter den obligatoriska skolgången.
Jag delar helt interpellantens
mening att det är samhällets självklara
skyldighet att här sätta in de särskilda
stödåtgärder som kan fordras för att
också de från hjälpklasserna avgående
eleverna skall få tillfälle till en ändamålsenligt
fortsatt yrkesutbildning. Jag
kan försäkra att även den närmast berörda
centrala skolmyndigheten —
överstyrelsen för yrkesutbildning — är
mycket medveten om den hrist, som
för närvarande vidlåder yrkesutbild -

ningsväsendet i detta avseende. Att ännu
inte några mera omfattande speciella
åtgärder vidtagits från överstyrelsens
sida i syfte att avhjälpa denna brist beror
givetvis inte på felande intresse för
dessa ungdomars problem. Orsaken ligger
enbart däri, att yrkesutbildningsfrågorna
i allmänhet vuxit så rekordartat
i omfattning under senare år, att
överstyrelsen icke haft någon möjlighet
att ta upp dem alla på en gång. I januari
i år började man emellertid att
i överstyrelsen diskutera hjälpklasselevernas
speciella yrkesutbildningsproblem.
Enligt vad jag har inhämatt kommer
överstyrelsen att inom de närmaste
månaderna igångsätta en snabbutredning
om dessa problem. Denna utredning
kommer givetvis att ske i intim
kontakt med bl. a. skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Det synes
mig alltså finnas garantier för att de
viktiga frågor, som herr Antonsson tagitt
upp i sin interpellation, blir vederbörligen
beaktade inom en nära framtid.

Vidare anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för interpellationssvaret.
Jag vill också tacka för att svaret
i allt väsentligt avspeglar en positiv
inställning från statsrådets sida och i ett
viktigt avseende innehåller ett konkret
besked som svar på de frågor jag har
ställt.

Den här interpellationen syftar till
att på riksdagsplanet aktualisera en debatt
kring situationen för de många
ungdomar, som på grund av mer eller
mindre lindrigt intellektuellt handikapp
är hänvisade till hjälpklassundervisning
i folkskolan och den blivande enhetsskolan.
Det resonemang jag har försökt
föra i interpellationen kan sammanfattas
i frågeställningen: Vad kan
samhället göra för att via en utbild -

Nr 14

Tisdagen den 28 april 1959

Svar på interpellation ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

ning, avpassad efter dessa ungdomars
intellektuella förutsättningar, ge dem
en hygglig chans att utföra en normal
insats i arbetslivet och i produktionslivet? För

de flesta av oss som betraktar
skolfrågorna från lekmannens utgångspunkt
framstår måhända den här frågeställningen
icke som ett problem av särdeles
stora proportioner. Jag vill därför
stryka under här i debatten, att vi här
i landet redan i dag har över 20 000
ungdomar, som är hänvisade till att undervisas
i hjälpklass i den obligatoriska
folkskolan och på högstadiet i den nioåriga
försöksskolan. Det är, herr talman,
en siffra som mycket snabbt kommer
att springa i höjden allteftersom
hjälpklassorganisationen bygges ut. Siffran
20 000 eller väl därutöver ger alltså
i verkligheten bara en reducerad bild
av den situation som vi hade varit i,
om vi hade haft möjlighet att i landsortsdistrikten
bygga ut hjälpklassorganisationen
i full utsträckning. Det är
väl i många fall bristen på utbildade
hjälpklasslärare, lokalsvårigheter och
skolskjutsproblem som utgjort hinder
för en effektiv utbyggnad.

Om man nu försöker skaffa sig en
låt vara bristfällig lekmannauppfattning
av det allmänna läget på utbildningsfronten,
måste man ganska snart
ställas inför den reflexionen, att vi här
står mitt uppe i en expansiv utveckling
och utbyggnadsepok inom den reguljära
yrkesutbildningen, alltså en yrkesutbildning
som riktar sig till normalbegåvade
ungdomar. Samtidigt håller
vi på att bygga ut en så förnämlig
särskoleundervisning som möjligt, en
särskoleundervisning som riktar sig till
de ungdomar, som är mera intellektuellt
handikappade. Men mellan dessa två
grupper, de normalbegåvade och särskoleklientelet,
finns denna stora mellangrupp
— hjälpklasseleverna — och
för den gruppen — det vill jag faktiskt
påstå — har föga eller ingenting hittills
gjorts på yrkesutbildningsområdet.

Jag vill rikta uppmärksamheten på
några fakta För det första har helt naturligt
denna grupp mycket svårt att
hävda sig på den öppna arbetsmarknaden
— det gäller självfallet inte
minst i den nuvarande arbetsmarknadssituationen.
För det andra har staten
såvitt jag kan förstå genom sina verk
hittills icke varit någon mönsterarbetsgivare
visavi det här klientelet. För det
tredje är dessa ungdomar handikappade
i konkurrensen om elevplatserna vid
yrkesutbildningsväsendet, och för det
fjärde, delvis som en konklusion av
detta, vill jag säga, att när hjälpklasseleven
möter dessa attityder från sin
omgivning — han är den förste som
blir utkonkurrerad på den öppna arbetsmarknaden,
han har svårt för att
få anställning i statlig verksamhet och
han anvisas ingen utbildningschans på
yrkesområdet — är det väl ganska naturligt
att vederbörande från sina intellektuella
utgångspunkter får en defaitistisk
inställning till arbete och samhällsmiljö
och lätt kan bli ett offer för
den mycket omdebatterade ungdomsbrottslighet,
som nu är ett verkligt centralt
bekymmer för alla ansvariga samhällsinstanser.

Får jag så, herr talman, fälla några
allmänna reflexioner kring de gängse
värderingarna av det klientel som vi
här diskuterar.

Jag är för min del övertygad om att
vi i mycket långa stycken här rör oss
med förlegade normer och slentrian
dels vad gäller den rent personliga värderingen
av dessa människor, dels och
framför allt i fråga om vår inställning
till deras förmåga att i det praktiska
yrkeslivet utföra en fullgod arbetsinsats.
Det är nog ofta så, att dessa ungdomar
är mer eller mindre intellektuellt
hämmade inför renodlade teoretiska
uppgifter, men deras anlag är i stället
välutvecklade i fråga om rent praktiskt
handlag och arbetsförmåga. Jag vet inte
om kammarens ledamöter har observerat,
att det just i dagarna har publi -

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Svar på interpellation

cerats en vetenskaplig avhandling, som
ger stöd åt dessa lekmannasynpunkter.
Det är industripsykologen vid Götaverken
i Göteborg, Per-Gunnar Zackrisson,
som i vinter har skrivit en licentiatavhandling
som berör elevklientelet i
hjälpklasserna. Avhandlingens kontenta
är att hjälpklasselevernas förutsättningar
att tillägna sig praktiska kunskaper
är väsentligt större än man hittills har
trott. Dr Zackrisson förordar därför för
sin del, att deras undervisning i de
högre klasserna läggs om.

I en kommentar till avhandlingen
säger professor Elmgren vid Göteborgs
universitet, att för de högre klasserna
kan med fördel ordnas kvalificerad yrkesutbildning.
Den slöjd som nu förekommer,
säger professor Elmgren, bör
ersättas med undervisning i verkstadsmiljö.
Jag hoppas faktiskt och vill rikta
en vädjan till skolberedningen att den,
när den skall söka ge innehåll på lång
sikt åt enhetsskolan, tar detta spörsmål
under beaktande och söker inrikta enhetsskolans
specialundervisning på detta
område i enlighet med vetenskapligt
styrkta nya linjer.

Jag vill gärna, herr talman, som en
personlig åsikt framhålla, att vad vi
behöver på det här området är en yrkesutbildning
inom den reguljära yrkesutbildningens
ram, avpassad efter de
intellektuella och praktiska anlagsförutsättningar
som kännetecknar detta
hjälpklassklientel.

Får jag så ägna interpellationssvaret
en mycket kort kommentar. Jag har redan
sagt, att jag i princip är till freds
med det positiva i svaret. Kanske en
liten kritisk anmärkning kan tillåtas:
jag tycker nog att statsrådet Edenman
proportionsvis fäster väl stor vikt vid
vad som i enhetsskolan åtgöres på det
här området eftersom interpellationen
gällde hur man skall kunna ordna en
yrkesutbildning för detta klientel efter
avslutad obligatorisk skola. Det hade
självfallet från mina utgångspunkter varit
mera glädjande om statsrådet här

ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

velat ta upp en allmän debatt om hur
en sådan utbildning borde läggas upp.

Sedan vill jag tillfoga, att det ju är
helt naturligt att enhetsskolan försöker
lägga upp sin undervisning för dessa
elever liksom för alla andra så, att den
ligger i linje med varje grupps intresseinriktning
och förutsättningar. Det är ju
enhetsskolans allmänna uppgift och den
differentierade undervisningens mål
och syfte.

Statsrådet Edenman säger, att det
inte är bristande intresse hos överstyrelsen
för yrkesutbildning som har
gjort att man här har vilat på hanen
och inte kunnat komma i gång med en
penetrering av yrkesutbildningsfrågorna
för just det här klientelet. Jag förstår
den synpunkten, eftersom vi står
mitt uppe i en hektisk utveckling, men
jag måste stryka under att vi här rör
oss med ett så känsligt klientel, att utbildningen
på yrkesområdet för dem
åtminstone borde gått parallellt med
den reguljära utbyggnaden av yrkesutbildningen
för normalbegåvade.

Jag noterar emellertid med tillfredsställelse
det som kanske är mest väsentligt
i statsrådets svar, nämligen att
statsrådet utlovar att en snabbutredning
skall tillsättas genom överstyrelsens
försorg och i samarbete med intresserade
myndigheter. Jag tror väl
inte det är förmätet att tillägga, att den
aktivitet, som skolöverstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning här
har utvecklat de senaste månaderna, är
i någon mån inspirerad av denna interpellation.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
vi i dag har 1 500 hjälpklasser med över
20 000 elever. Enligt de uppgifter jag
fått räknar man emellertid med att
dessa siffror redan 1966 skall ha stigit
till 2 214 hjälpklasser och 30 000 å
35 000 elever. Detta visar storleksordningen
rent siffermässigt sett av detta
problem.

Siffrorna visar emellertid också en
annan sak, som jag här gärna vill un -

Nr 14

Tisdagen den 28 april 1959

Svar på interpellation ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

derstryka, nämligen att lärarutbildningen
till dessa hjälpklasser befinner sig
i ett mycket prekärt läge. Man räknar
sålunda med att även om vi fördubblar
denna lärarutbildning, så kan vi ändå
inte till mer än hälften täcka det behov
som kan förväntas uppstå under de närmaste
åren. Vidare har en undersökning
givit vid handen, att endast 50 procent
av hjälpklasslärarna har genomgått någon
form av specialutbildning, och att
knappa 30 procent har genomgått hjälpklassutbildning
i vanlig ordning. Jag
tror därför att det skulle vara riktigt
att inrätta ett specialpedagogiskt seminarium
för att ta hand om denna lärarutbildning.

Vad sedan statens uppträdande beträffar
vet jag mycket väl att det har
skett en revidering av de statliga verkens
tidigare inställning i så måtto att
man strukit § 47 a i folkskolestadgan,
vilket mjukar upp möjligheterna att
vinna anställning för dessa elever. Jag
ifrågasätter dock, om vi inte skulle
kunna gå ett steg längre och säga, att
det utifrån sociala utgångspunker är en
nödvändighet att vi bereder plats för
detta klientel ute i produktionen. Om
det därvid kan konstateras att dessa
ungdomar där kan fylla en praktisk
arbetsuppgift, så skall de även ha stöd
i form av en statlig anställningspolitik
som tar viss hänsyn till deras speciella
situation. I det fallet är väl riksdagen
och regeringen suveräna att inta den
attityden, därest den är praktiskt och
socialt motiverad.

Sedan vill jag bara, herr talman, tilllägga
ytterligare en synpunkt. Jag tror
att detta problem har en socialpsykologisk
aspekt, som hittills undervärderats.
På den korta tid jag varit ledamot
av denna kammare har jag haft förmånen
att lyssna till två mycket stora
debatter om ungdomsbrottsligheten. Jag
har då fäst mig vid att man i de debatterna
har fixerat sina ståndpunktstaganden
kring två huvudlinjer. För det
första har det varit fråga om huruvida

samhällets reaktionssystem vis å vis
brottet är riktigt utformad, och för det
andra har debatten gällt vårdformerna
och utbyggnaden av olika typer av ungdomsvårdssklor.
Jag skulle tro, att om
man kan få fram en yrkesutbildning
för detta klientel, så är denna utbildning
en av de bästa profylaktiska åtgärder
som finns, och den kommer att
verka så, att de unga tidigt känner sig
accepterade och omhändertagna i samhällets
praktiska yrkesliv. De känner då
alt de är medborgare, likvärdiga med
alla andra, och däri tror jag ligger ett
mycket stort psykologiskt värde.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka herr statsrådet för svaret och
för löftet om en snabb utredning av
dessa frågor.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Eftersom skoldebatten
under senare år i så hög grad har kommit
att präglas av omsorgen om att de
teoretiskt väl begåvade ungdomarna
skall tillvaratagas på effektivaste sätt för
att säkra vårt lands framtida välståndsutveckling,
finner jag det mycket tacknämligt
att herr Antonsson här i sin
principiellt hållna interpellation fäst
uppmärksamheten på en annan grupp
ungdomar, vars skol- och yrkesutbildningsproblem
nog har kommit väl mycket
i skymundan i den offentliga debatten.
Jag vill inte säga att samhället avsiktligt
har förbisett dessa ungdomars
svårigheter, men graden av det speciella
intresse som ägnats deras utbildningsfrågor
har varit mycket ringa.

Senast under vårriksdagen i fjol
väcktes en motion av fröken Elmén
m. fl., i vilken pekades på olika möjligheter
att lägga om utbildningen och
skapa förbättrade arbetsmöjligheter för
denna ungdom. Det något allmänt hållna
utlåtandet rörande denna motion,
som riksdagen sedan antog, tyder inte
på att vi varit så medvetna om svårigheterna
i detta hänseende som varit
önskvärt, och därför är det värdefullt

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Svar på interpellation ang. hjälpklassklientelets yrkesutbildning

att denna interpellationsdebatt nu kommit
till stånd.

Herr Antonsson har här pekat på
problemets storleksordning. Även om
det i dag bara är 2,5 procent av en årskull
som undervisas på detta sätt, får
man troligen vid fullt utbyggd nioårig
skola räkna med att 6 ä 7 procent av
en årskull måste undervisas i denna
särskilda ordning — och därmed är ju
hela frågan en mycket stor organisatorisk
angelägenhet.

Herr Antonsson tryckte huvudsakligen
på vad som kan ske efter avslutad
obligatorisk skola. Jag tror dock att det
grundläggande är vad som sker just
inom denna skolas ram samt att den
undervisning, som hittills meddelats
dessa ungdomar, i alltför hög grad har
varit inriktad på något slags allmän
sysselsättningsterapi i praktiska verkstäder
och slöjdverkstäder. I stället borde
vi ha varit måna om att bereda dessa
elever, vilkas praktiska mognad ofta
går före den intellektuella — som herr
Antonsson påpekade — möjligheter till
en typ av yrkesutbildning, som skall ta
vid omedelbart efter skolpliktens slut.

Beträffande planläggningsarbetet konstaterar
jag emellertid att denna fråga
icke är försummad. Skolberedningen
har uppdragit åt skolöverstyrelsen och
hjälpklasskonsulenten att verkställa en
särskild undersökning, som man räknar
med skall starta i sommar. Mycket pekar
också på att de två uppföljningsundersökningar
som beredningen gör
av två hela årskullar, nämligen de som
slutade skolan 1954 och 1957 — man
följer samtliga elever i dessa årskullar
fram till dags dato och ser vad som
har hänt dem efter avslutad skolgång —
skall kunna kartlägga hur före detta
hjälpklasselever klarat sin yrkesanpassning
och yrkesutbildning. På de grunderna
kan man sedan ge mera direkta
rekommendationer åt överstyrelsen för
yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen.
.lag skulle därför vilja re -

dersökningsverksamheten framdeles
och i det fortsatta utredningsarbete,
som ecklesiastikministern här talat om,
håller intim kontakt med skolberedningen,
som i det stycket har gjort en
hel del förberedelsearbete.

Eftersom herr Antonsson pekat på
effektivitetssynpunkten bör det väl även
framhållas att detta är en fråga, där
lyckligtvis humanitetsprincipen och
effektivitetsprincipen mycket väl kan
förenas. På sakliga grunder förefaller
denna typ av ungdomar komma bäst
till sin rätt i en trygg, stabil och ganska
rutinbetonad tillvaro.

Jag vet inte om det är ogrannlaga att
nämna en liten upplevelse, som beredningen
och dess ordförande hade i försöksdistriktet.
Den lärare som tog emot
statsrådet erbjöd sig att hålla en läsningslektion
med eleverna, och detta
skedde också på ett mycket trevligt
sätt, med det enda undantaget att en av
eleverna, som satt på sista bänken och
skrev, vägrade att deltaga. När beredningens
ordförande frågade honom,
varför han inte ville läsa för gästerna,
konstaterade han stillsamt: »Vi har

skrivning i dag.»

Detta är alltså en typ av ungdomar,
för vilken säkerheten och tryggheten i
omgivningen och vissheten att det inte
sker några överraskande ting betyder
så mycket, att vi uppenbarligen har
särskilda skyldigheter att se till, att de
i framtiden verkligen får denna möjlighet
till undervisning i en lugn ocli
trygg miljö, i relativt små klassavdelningar
och med en nära inriktning på
praktiskt arbete, som omedelbart efter
skoltidens slut kan övergå i en begränsad
yrkesutbildning, inriktad på deras
kommande yrkesverksamhet. Härvid
kan man inte, som man gör för stora
delar av ungdomen i övrigt, tänka på
att de skall få en bred och allsidig utbildning.
Syftet måste vara att ge dem
trygghet i ett kommande arbete.

Mot den bakgrunden är det naturligtvis
särskilt angeläget, att den lärar -

kommendera, att dessa båda verk i un4
— Andra kammarens protokoll 1959. Nr 44

Tisdagen den 28 april 1959

50 Nr 14

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall vid
isolering på grund av epizooti

utbildningsfråga, som herr Antonsson
tryckte på, beaktas, och här måste nog
samhället ta på sig en betydande skuldbörda.
Vi har inte sett till att utbildningen
av hjälpklasslärare för högstadiet
skett i den takt som nu fordras,
när en mängd distrikt snabbt vill övergå
till nioårig skola.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om ersättning för inkomstbortfall

vid isolering på grund av epizooti

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Göingegården
frågat mig om jag avser

1) att i enlighet med de önskemål
riksdagen uttryckt framlägga förslag
om nya bestämmelser angående ersättning
för inkomstbortfall vid isolering
på grund av epizooti samt

2) att i avbidan på sådana bestämmelser
vidtaga åtgärder för att reglera
de förluster, som på grund av import
år 1956 av infekterade fodermedel
uppstått för vissa lantmännens organisationer
och vissa lantbrukare.

I anledning av interpellantens första
fråga vill jag erinra om att veterinärstyrelsen
erhållit i uppdrag att överse
bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av
epizooti. Jag anser mig därför inte böra
ta ställning till frågan om ändringar i
nu förefintliga ersättningsregler på området,
innan veterinärstyrelsen redovisat
sitt uppdrag.

Interpellantens andra fråga avser den
import av köttmjöl och liknande animaliska
fodermedel under år 1956 som
orsakade en mjältbrandsepizooti, vilken

kunnat få mycket allvarliga följder för
vårt land. Genom ingripanden av vederbörande
myndigheter i form av överlåtelse-
och utfodringsförbud kunde
skadeverkningarna emellertid begränsas.
I december 1956 trädde en kungörelse
i kraft (SFS 1956: 609), varigenom
förbjöds införsel av kreatursfoder
av animaliskt avfall (utom valmjöl)
utan tillstånd av veterinärstyrelsen. Vid
beviljande av införseltillstånd äger veterinärstyrelsen
vidare föreskriva de
villkor för införseln, som styrelsen finner
påkallade. Vakthållningen mot en
upprepning av de av interpellanten anmärkta
händelserna har därigenom
skärpts.

Kungl. Maj:t har ej funnit skäl att på
grund av omständigheterna vid nämnda
import år 1956 vidtaga några extraordinära
åtgärder för att ersätta importörerna
de förluster dessa fick vidkännas
i samband med epizootien. Vad beträffar
de enskilda djurägare, som köpt
infekterat foder, har deras ersättningsanspråk
nu prövats av veterinärstyrelsen
och — i vissa fall — av Kungl.
Maj:t. Därvid har ersättningsbelopp
fastställts i enlighet med gällande bestämmelser.

Herr talman! Med dessa ord anser
jag mig ha besvarat herr Nilssons
frågor.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
interpellation. Tyvärr nödgas jag emellertid
säga att jag i svaret inte funnit
något positivt intresse för den fråga jag
här har dragit upp.

Redan 1952 hemställde riksdagen om
en översyn av bestämmelserna om ersättning
för inkomstbortfall vid isolering
på grund av epizooti, och veteri -

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall vid
isolering på grund av epizooti

närstyrelsen fick året därpå i uppdrag
att verkställa en utredning. Man kan
därför säga att det är på tiden, att resultatet
av utredningen nu snarast redovisas,
detta inte minst med hänsyn till
vad som har förekommit i samband
med det här påtalade fallet. Huruvida
ersättningsfrågor över huvud taget kommer
med i utredningen och vad direktivet
i det fallet innebar, känner jag
inte till, men jag förutsätter att så blir
fallet. Jag böjer mig givetvis för statsrådets
hänvisning på denna min fråga
till att en utredning skall komma.

Beträffande den andra frågan tycker
jag emellertid att svaret är direkt otillfredsställande.
Det enda jag får veta
är att enskilda djurägares ersättningsanspråk
har prövats av veterinärstyrelsen
och i vissa fall av Kungl. Maj:t.
Någon som helst redogörelse för i hur
många fall ersättning utgått lämnas
inte. Inte heller lämnas några uppgifter
om efter vilka grunder Kungl. Maj:t
medgivit ersättning och med hur stora
belopp. Såvitt jag har mig bekant är
det endast i ett par fall någon ersättning
har utgått. I förhållande till de
totala skadorna — det rör sig endast i
det län jag är från om 35 å 40 fall —
så är ju dessa ersättningar ytterst blygsamma.
Man förstår de enskilda djurägare
som frågar sig, varför några har
fått ersättning och inte de själva. Varför
skall de behandlas sämre än andra?
Är inte lagen lika för alla?

Jag skulle därför vilja ställa en direkt
fråga till statsrådet: Efter vilka
grunder har Kungl. Maj:t gått, då en del
ersättningsanspråk avvisats och en del
godkänts? Det gäller ju dock samma
slags skador.

Härmed vad överläggningen slutad.

§ 6

Herr talmannen meddelade, att bordläggningsplenum
komme att anordnas
måndagen den 4 maj kl. 10.00.

§ 7

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till statsutskottet propositionen nr
145, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken; till

jordbruksutskottet propositionen
nr 148, angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 151, angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl., och

nr 152, angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. in.; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 153, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

§ 8

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de
å kammarens bord liggande motionerna
nr 576 och 577.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 2—4, konstitutionsutskottets
memorial nr 17,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 10 och 67—71, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28, 31, 33, 34 och 38,
bankoutskottets utlåtanden nr 22, 24
och 25, andra lagutskottets utlåtanden
nr 15, 16, 20, 22 och 23, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 22 och 25 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 21—23.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att konstitutionsutskottets
memorial nr 17 måtte uppföras
främst hland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Nr 14

Tisdagen den 28 april 1959

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslagsbehovet
för budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna
m. m.,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet
m. m.,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
in. fl. å motorfartyget Ningpo jämte i
ämnet väckt motion,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av en
lärarhögskola i södra Sverige jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 78, i anledning av väckta motioner
angående uppräkning av den under Inkomster
av statens kapitalfonder upptagna
inkomsttiteln Statens bosättningslånefond,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående införlivande med
statens järnvägar av Stockholm-Roslagens
järnvägar, och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
det skandinaviska luftfartssamarbetet
inom SAS m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för
förlorade inventarier och lagertillgång -

ar, m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning av näringslivets betingelser
i Bohuslän, m. in.,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.,
nr 27, i anledning av väckta motioner
om sådana riktlinjer för finans- och
kreditpolitiken att småföretagsamhetens
intressen tillgodoses, och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående utredning om näringslivets
lokalisering; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att skydda
Djurgårdens mark från exploatering.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

§ 13

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 578, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
129, med förslag till lag om ändring i
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m., och

nr 579, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 135, med
förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 578;
och

till behandling av lagutskott motionen
nr 579.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 72—81, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37 och
44, bankoutskottets utlåtanden nr 23 och
26—28 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24.

§ 3

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 17, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets i avdelning A gjorda anmälan,
att utskottet ej funnit anledning
att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen, lades till
handlingarna.

Utskottets i avdelning B gjorda anmälan,
att granskningen ej givit utskottet
anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
ledamot av statsrådet, föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag skulle helt kort kunna
yrka, att konstitutionsutskottets memorial
angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll lades till
handlingarna. Men jag vill påpeka att
detta memorial i någon mån avviker
från föregående års. I vissa av de många
frågor vi haft att granska har det uppstått
delade meningar, och reservationer
har avgivits av en minoritet inom
utskottet. För åt! göra memorialet mera
lättillgängligt för kammarens ledamöter
har vi i år kommit överens om att majoriteten
skulle i memorialet avge en motivering
för sitt avslag på reservationsyrkandena.
Förutom att större klarhet
skapas härigenom kan diskussionerna
måhända förkortas. Jag vill för min del
å utskottets vägnar hänvisa till dessa
motiveringar och hemställa, att memorialet
i samtliga punkter — A, R och C —•
liigges till handlingarna.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I likhet med utskottets
ärade vice ordförande vill jag först säga
några ord om dechargememorialets nya
uppställning. Detta att majoriteten nu
redovisar sina skäl för att avslå under
överläggningen framställda anmärkningsyrkanden
måste ur många synpunkter
vara en fördel. Det bör kunna
bidra till att göm debatterna redigare
och möjligen även något kortare. Förfarandet
är ju inte någon nyhet när det
gäller anmärkningsanledningar, och då
jag, herr talman, för min del skall uppehålla
mig vid punkten B och den av herr
Hjalmarson framförda anmärkningsanledningen
vill jag säga, att det är klart
att utskottet härvidlag i allt väsentligt
följt tidigare praxis.

Tydligen följer också statsråden en
kanske något vacklande tidigare praxis
genom att inte infinna sig vid diskussionen
av reservationsvis framställda
anmärkningar. Den nuvarande statsministern
antydde ju en gång i tiden, att
det därvidlag skulle bli en ändring, men
uppenbarligen har denna hans inställning
inte varit bestående, och regeringen
tycks anse att den över huvud taget
inte behöver bry sig om de anmärkningar
som framförs reservationsvis —
statsrådsbänken står tom.

Vad jag alltså skall uppehålla mig vid
är den anmärkningsanledning som anförts
av herr Hjalmarson och som utskottsmajoriteten
avvisat. Den gäller det
förhållandet att i statsverkspropositionen
i år frågan om täckning av vissa
medelsbehov lämnats öppen. I § 59 regeringsformen
står: »I sammanhang med
uppvisandet av statsverkets tillstånd
och behov låte Konungen för riksdagen
framställa förslag rörande sättet att genom
bevillningar fylla vad staten kan
utöver de ordinarie inkomsterna erfordra.
» Statsrådet Sträng har i detta
fall tillstyrkt att Kungl. Maj :t skulle underlåta
att på sådant vis underrätta
riksdagen om sättet att genom bevill -

ningar fylla vad staten kan utöver de
ordinarie inkomsterna erfordra.

Detta förfarande kan enligt anmärkarens
och även enligt min uppfattning
kritiseras både i form och i sak. Det är
ett förfarande som inte överensstämmer
med grundlagens ordalydelse, men det
är också ett förfarande som ur saklig
synpunkt är otillfredsställande. .lag vill
understryka att den granskning som
konstitutionsutskottet har att utföra gäller
icke endast det formella utan även
det sakliga. Den paragraf som härvidlag
åberopas är ju § 107 regeringsformen.
Där står: »Skulle konstitutionsutskottet
anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt,
eller en eller flere av dem, uti deras
rådslag om allmänna mått och steg,
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
eller att någon föredragande icke med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete
utövat, äge då utskottet
att sådant tillkännagiva för riksdagen,
---.»

Det är uppenbart att denna paragraf
inte bara avser överträdelser av formerna
utan också sådant som utskottet kan
finna vara sakligt oriktigt. Men man kan
som sagt också åberopa § 107 när det
gäller formella ting. Det finns nämligen
en hänvisning dit i § 6 ansvarighetslagen
för statsrådets ledamöter som säger,
att i den mån inte ansvarighetslagen
innehåller några särskilda bestämmelser,
så kan man i stället tillämpa
§ 107 regeringsformen. Det finns sålunda
möjlighet och anledning att i detta
sammanhang diskutera statsrådets förfarande
ur både formell och saklig synpunkt.
Jag skall uppehålla mig vid de
bägge aspekterna i tur och ordning och
börjar med den mera formella aspekten.

I § 59 regeringsformen, som jag nyss
läste in i protokollet, står det alltså: »I
sammanhang med uppvisandet av statsverkets
tillstånd och behov låte Konungen
för riksdagen framställa förslag
rörande sättet att genom bevillningar
fylla vad staten kan utöver de
ordinarie inkomsterna erfordra.» Stats -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

rådet Sträng säger emellertid i årets
statsverksproposition: »Såsom jag redan
i det föregående uttalat, får ett slutligt
ställningstagande till den ekonomiska
politiken anstå till i vår, då en säkrare
bedömning kan göras .. .» Jag vill emellertid
redan nu förutskicka, att enligt
min uppfattning en inkomstförstärkning
av 7» till 1 miljard sannolikt kommer att
visa sig ofrånkomlig. När statsrådet sedan
diskuterar de olika alternativen för
att täcka medelsbehoven säger han:
»Jag är icke beredd att för dagen ta definitiv
ställning till något av dessa alternativ.
Slutlig ståndpunkt får tas i
samband med de förnyade överväganden
om den ekonomiska politiken som
jag förutsatt skola äga rum längre fram
under riksdagen.» Att detta innebär en
avvikelse från föreskriften i § 59 regeringsformen
är såvitt jag förstår mycket
svårt att förneka. När det gäller innebörden
av denna paragraf bör man
kanske också hålla i minnet den paragraf
i kommunallagen, som är åberopad
i anmärkningsanledningen och som föreskriver
att i kommunerna varje beslut
om utgifter skall kompletteras genom
en föreskrift om var pengarna skall tas.
Även om bestämmelsen i vår främsta
grundlag har en annan karaktär än i
kommunallagen, är det givet att samma
grundsats ingår i båda. När man bestämmer
om att ge ut pengar, måste man
också bestämma var pengarna skall tas.

Nu gör utskottsmajoriteten gällande
att man kanske inte behöver ta så förfärligt
hårt på denna bestämmelse, därför
att det har skett en viss avvikelse.
Utskottet är enigt om att i detta sammanhang
åberopa § 54 riksdagsordningen,
fastän det kanske råder en viss
oenighet om vad paragrafen innebär.
§ 54 riksdagsordningen talar bl. a. om
den s. k. kompletteringspropositionen
och säger, att den får avlämnas mot slutet
av riksdagen. Men det finns ingenting
som tyder på, att man, när denna
bestämmelse kom till, uppfattade detta
som någon förändring i jämförelse med

Granskning av statsrådsprotokollen

den grundläggande föreskriften i § 59
regeringsformen. Tvärtom tyder allt på
att man, vid den ändring som då gjordes
i riksdagsordningen, ansåg att den
kunde ske inom ramen för regeringsformens
föreskrift. Det hade annars varit
precis lika enkelt att samtidigt ändra
även regeringsformen. I och för sig har
regeringsformen högre giltighet än riksdagsordningen,
men det är precis lika
lätt att ändra den ena som den andra.
Riksdagen har i allmänhet inte varit
särskilt ängslig när det gällt att gå in på
ändringar av regeringsformen.

Det brukar ibland sägas att den omständigheten,
att budgeten stundom underbalanseras,
innebär att föreskriften
i § 59 regeringsformen redan frångåtts.
Detta beror emellertid på hur man läser
nämnda paragraf. Läser man den efter
ordalydelsen — vilket man skall göra —
står det att »låte Konungen för riksdagen
framställa förslag rörande sättet
att genom bevillningar fylla vad staten
kan utöver de ordinarie inkomsterna
erfordra». Däri ligger givetvis en möjlighet
att bedöma, om staten verkligen
erfordrar någon täckning för den skillnad
som föreligger mellan ordinarie inkomster
och utgifter. Också på denna
punkt måste vi komma ihåg, att den
praxis beträffande flerårsbalansering
och tidvis underbalansering som har
förekommit, har allvarligt prövats av
riksdagen, utan att den av detta skäl
har sagt att § 59 regeringsformen skulle
behöva ändras.

Jag skall gärna erkänna att det bland
vetenskapsmännen föreligger delade meningar
på denna punkt. En del vetenskapliga
författare gör gällande att till
och med en underbalansering skulle innebära
en avvikelse från § 59 regeringsformen.
Men enligt mitt sätt att so
finns det ingen anledning att göra en
alltför hårdragen tolkning, som dessutom
inte har grund i ordalydelsen och
gör bestämmelserna mera opraktiska,
eller atl bedöma praxis såsom mera
olaglig, än vad som är nödvändigt.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Utskottsmajoriteten har emellertid i
detta sammanhang aktualiserat hela frågan
om grundlagarnas karaktär bl. a.
genom åberopande av budgeträttskominitténs
betänkande av år 1954, där det
taias om att grundlagarnas tillämpning
i viss utsträckning har avvikit ifrån
ordalydelsen.

Det finns nu vissa meningsmotsättningar
om hur sträng man skall vara i
dylika sammanhang, men så mycket är
klart, att man i varje fall måste vara
försiktig när det gäller att frångå grundlagens
ordalydelse. Visserligen har vi i
många fall slagit in på en praxis i strid
mot grundlagen, men det har skett långsamt
och försiktigt. Man kan säga att
man ändrat praxis med samma omsorg
och grundlighet som krävs för att ändra
grundlagen. En från grundlagen avvikande
praxis måste därför, såvitt jag
förstår, tolkas med stor försiktighet.

Hur ligger det nu till i detta fall?
Budgeträttskommittén talar i sitt av utskottet
citerade utlåtande om att det
händer att grundlagsbud upprätthålles,
som förlorat all praktisk betydelse. Är
detta ett grundlagsbud som förlorat
all praktisk betydelse? Då vi söker ett
svar på den frågan, finner vi det glädjande
nog i utskottsmajoritetens egen
formulering, där det heter, att den tanke,
som ligger bakom stadgandet att
riksdagen skall få en så långt möjligt
samlad överblick över rikets finanser,
i allt väsentligt fortfarande är bärande.
Om man anser att den bakomliggande
tanken i allt väsentligt fortfarande är
bärande, kan man givetvis inte säga, att
detta är ett grundlagsbud, som förlorat
all praktisk betydelse. Det är, såvitt jag
förstår, en klar brist på logik i majoritetens
bedömning av denna fråga. Antingen
skall man säga, att paragrafen
över huvud taget inte har någon betydelse,
att den är vad som i teorien kallas
för obsolet, eller också skall man säga
att paragrafen skall iakttas. Utskottsutlåtandet
innebär, att man på något sätt
viftar bort bestämmelsen. Det kanske

kan tolkas ungefär på det sättet, att man
säger att paragrafen fortfarande är bärande
och skall tillämpas, men den behöver
inte tillämpas av den nuvarande
regeringen, därför att denna regering
är befriad från att tillämpa grundlagen,
även om grundlagens bestämmelser i
övrigt skulle kunna vara bärande.

Jag blev av en vän i denna kammare
tillhörande ett annat parti påmind om
en sak som skrevs för något över 100 år
sedan av en riksdagsman från Linköping,
när han befann sig i riksdagen.
Han skrev brev till hemorten. Dessa
publicerades i en tidning. De gällde
frågor om vad som hände i riksdagen.
Han berättar följande om en kväll då
han hade gått och lagt sig:

». . . I stället för att sova, roade jag
mig med att läsa grundlagen, och om
morgonen, när jag äntligen insomnat,
drömde jag om den.

Jag tyckte, att grundlagen, förvandlad
till människa i lillepyttformat, låg
på sina knän med sammanknäppta händer
och bad: Gud, som haver barnen
kär, se till mig, som liten är! men en
röst dundrade ur skyn och svarade:
Nej, det må hin göra! Näst moralen och
logiken skall ingen under hela riksdagen
bliva så illa medfaren som du, din
byting!» Författaren ansåg antagligen
att denna röst ur skyn verkligen kom
ovanifrån. Efter vad som på senare tid
inträffat frågar jag mig, om möjligen
någon av herr Strängs förfäder hade
förmågan att låta som om hans röst
kom ovanifrån. Den egenskapen har i
så fall i viss mån kommit att gå i arv.

Om man nu också säger, att man kan
hantera grundlagen hur som helst, tv
näst moralen och logiken är det ingenting
som man kan misshandla så mycket
som grundlagen, så frågar man sig,
hur det hela ligger till ur saklig synpunkt.
Riksdagen skall ju fatta beslut i
alla frågor som gäller statens inkomster
och utgifter. Dessa frågor får inte ses
isolerat, de utgör ett helt. Riksdagen
måste helt enkelt pröva och bedöma

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

statens finanser som helhet. Men när
riksdagen skall göra det, är naturligtvis
statsverkspropositionen det viktigaste
underlaget. Förslag om utgifter och förslag
om inkomster står i ett oupplösligt
sammanhang. Vi behöver bara se i själva
statsverkspropositionen, hur ofta
man där åberopar rådande statsfinansiella
läge som skäl mot anslagshöjningar
eller nya anslag. På samma sätt
är det när riksdagen tar ställning till
motioner. Mycket ofta säger man att
motionens syfte i och för sig kan vara
nog så beaktansvärt, men i nuvarande
statsfinansiella läge kan man inte besluta
i enlighet därmed. För riksdagsmän
är det genomgående mycket roligare
att besluta om utgifter än att besluta
om skatter. Det är alltid tilltalande
att besluta om nya utgifter, men att
täcka dem med inkomster är inte lika
behagligt. Hur det är med enskilda personer
i det sammanhanget kan vi lämna
därhän.

Vi har från oppositionen och särskilt
från det parti jag tillhör energiskt velat
göra gällande, att en bättre avvägning
mellan statens inkomster och utgifter
endast kan ske genom minskning av utgifterna.
Men hur skall man kunna bedöma
den frågan, om man inte vet vilka
inkomster som erfordras, om man inte
har klart för sig, hur regeringen bedömer
det statsfinansiella läget? Som motivering
till regeringens förfarande åberopas
i statsverkspropositionen och
även på annat håll det samhällsekonomiska
läget. Man säger att det är så
oklart och förvirrat, att man inte kan
ta ställning till inkomstproblemen. Ja,
nog är läget förvirrande, och det blir
inte mindre förvirrande i belysning av
vad som skett efter det att statsverkspropositionen
avlämnats. I den finare
teorien har man ju fått lära sig, att i
dåliga konjunkturer skall man inte ha
så hård beskattning utan i stället låna.
Om konjunkturerna förbättras, skall
man däremot akta sig för att låta staten
låna för mycket pengar. I januari, då

Granskning av statsrådsprotokollen

konjunkturen kanske var en aning svag,
var man inställd på att gå skattevägen.
Nu när konjunkturen har förbiittrats,
har man bestämt sig för lånevägen.

Jag vet inte vad som ligger i majoritetens
formulering att besluten skall
bygga på en aktuell och säker framtidsbedömning.
Men det förefaller inte som
om regeringens framtidsbedömning i
detta fall varit vare sig aktuell eller särskilt
säker.

I diskussionen talar man också ibland
om läget på arbetsmarknaden. Man säger
att det skulle vara farligt att lägga
fram förslag om exempelvis nya beskattningar
eller minskning av utgående
socialbidrag därför att det skulle
påverka arbetsavtalen och leda till krav
på lönehöjningar. Nu är läget sådant
att avgörande skall träffas mitt under
avtalsförhandlingarna vid detta årsskifte.
Uppenbarligen är nyssnämnda
resonemang inte heller någonting som
regeringen håller fast vid.

Är för övrigt inte den osäkerhet man
talar om beträffande arbetsmarknaden
och det samhällsekonomiska läget någonting
lika viktigt för utgiftsbesluten
som för inkomstbesluten? Om man skall
vänta till dess man har en aktuell och
säker framtidsbedömning, är jag rädd
att vi lika gärna kan stanna hemma, tv
då kan vi inte besluta om någonting.
Man måste alltid ta vissa risker och försöka
bestämma sig, trots möjligheten
att man kan göra fel.

Den avvikelse från grundlagens formulering
som har förekommit i detta
fall är alltså såvitt jag förstår inte motiverad
i sak. Regeringens förfarande
kan inte godtas, om man utgår från
riksdagens grundlagsbestämmande inflytande
över statens ekonomi. Det kan
inte godkännas om man tar hänsyn till
riksdagens ansvar för svenska folkets
pengar, ett ansvar som vi allesammans
har inför folkmeningen. Dessutom berövar
detta förfarande oppositionen de
möjligheter att framställa klara alterna -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

tiv, som man skulle kunna ha rätt att
begära.

Herr talman! .lag vill bara nämna ytterligare
en sak. Man kan naturligtvis
diskutera huruvida denna anmärkning
har rätt adress. Är det herr Sträng som
har det moraliska ansvaret för den situation
i vilken vi har kommit? Eller
är förklaringen till situationen helt enkelt
den, att sedan makten över statens
finanser först har flyttats över från
riksdagshuset till kanslihuset, har den
numera flyttats från kanslihuset till ett
annat hus, som ligger vid Norra Bantorget?
Är det i själva verket så att det
utomparlamentariska inflytandet från
rådgivare utan konstitutionellt ansvar
har varit bestämmande för regeringens
ståndpunktstagande i denna fråga?
Herr talman! Det är omöjligt för mig
att veta. Jag vill inte alls påstå att så är
förhållandet. Det är tänkbart, men det
är också möjligt att det inte är så. Men
för oss i riksdagen är det inte möjligt
att göra någonting åt den saken. Existensen
av utomparlamentariskt inflytande
från inkonstitutionella rådgivare
är någonting som vi kan beklaga men
som vi inte kan göra någonting åt. Inför
oss här i riksdagen måste det alltid vara
den föredragande departementschefen
som har ansvaret, även om han tar råd
från andra håll. Det är också på denna
grund, herr talman, som jag för min del
inom utskottet har yrkat anmärkning
mot statsrådet Sträng för hans förfarande.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag befinner mig efter
nära 20 års ledamotskap av konstitutionsutskottet
i den en smula ironiska
situationen att här uppträda som utskottets
talesman på en punkt där det
inte är fråga om en majoritetsanmärkning.
Jag säger detta inledningsvis för
att förebygga en del missförstånd om
min allmänna inställning till dechargefrågor
över huvud taget. Decharge be -

tyder väl ungefär att bevilja ansvarsfrihet.
Det är alldeles klart att om konstitutionsutskottet,
som ju beslutar i
dechargefrågor, fattar ett beslut i ena
eller andra riktningen, antingen ett beslut
för en anmärkning eller en presentation
av reservationsvis framförda anmärkningar,
så täcker ju inte denna
skrivning på något sätt uppfattningen
hos oppositionen om regeringens åtgärder
under granskningsåret, ett granskningsår
som är halverat, såsom kammarens
ledamöter torde erinra sig.

Det finns utan tvivel mot regeringen
i dess helhet och mot de enskilda statsråden
en hel del anmärkningar att rikta,
som inte kan bli föremål för konstitutionsutskottets
handläggning. I konstitutionsutskottet
är det ju övervägande
de formella synpunkterna som måste
göra sig gällande, och med den långvariga
erfarenhet den nuvarande regeringen
har och med den expertis den
har till sitt förfogande är det givetvis
mera undantagsvis — man kanske kan
säga av en olyckshändelse — den gör
sig skyldig till sådant som kan bli föremål
för bedömande, då framför allt enligt
§ 107 regeringsformen. § 106 saknar
ju egentligen numera aktualitet.

Innan jag kommer in på den fråga,
som nu skall debatteras, vill jag ansluta
mig till vad de båda föregående ärade
talarna, utskottets vice ordförande och
herr Heckscher, sade då de här presenterade
den nya uppställningen av dechargematerialet,
som kammarens ledamöter
helt säkert har observerat.

Det är alldeles riktigt som herr Heckscher
säger, att det har varit en skiftande
praxis, men jag vågar ändå påstå, att
det mera undantagsvis har förhållit sig
på det sättet att utskottsmajoriteten har
motiverat ett ställningstagande till ett
gjort anmärkningsyrkande eller — vilket
är vanligare — en anmärkningsanledning.
Sista gången jag kan erinra
mig var år 1951, då herr Lundquist i
Rotebro anförde anmärkningsanledning
mot utrikesministern för utnämningen

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

av lierr Arne Lundberg till kabinettssekreterare.
Utskottet ansåg frågan vara
av sådan vikt att det ville motivera
varför det inte hade tagit upp detta som
en anmärkning.

Praxis har alltså varit skiftande —
det är riktigt — men jag tror, att den
uppställning som utskottet i år har presenterat
— det räknar vi med inom utskottet
— skall bli normgivande för
framtiden. Det är en alldeles riktig anordning.
Vilken regering vi än har —
och den nuvarande kommer väl inte att
räknas till de eviga följeslagarna; kanhända
vi har en annan nästa år — och
om vi får andra problemställningar,
andra majoritetsförhållanden inom utskottet
och en annan inställning till konstitutionsutskottets
granskning kan det
vara bra att ha fastslaget, att det är
majoritetens skyldighet att redovisa varför
den inte är med på en anmärkning.
I det fallet är jag helt överens med de
föregående ärade talarna.

Om man frågar efter orsaken till att
utskottet i år har beslutat att engagera
sig för en ny ordning på detta område
vill jag säga: »Äras den som äras bör».
Det är högerns partiledare, herr Hjalmarson,
som ligger bakom. Jag skall inte
redovisa inför kammaren alla de överväganden
som har ägt rum inom och
utom utskottet sedan partiledaren herr
Hjalmarson någon gång i vintras framställde
sin anmärkningsanledning. Alltnog,
slutsatsen ser vi här, resultatet av
åtskillig tankemöda och åtskilliga överläggningar
mellan enskilda utskottsledamöter.
Det är alltså en direkt följd
av herr Hjalmarsons aktion i början av
denna riksdag.

•lag skall efter detta gå över till herr
Heckschers anmärkning; numera är det
nämligen inte herr Hjalmarsons anmärkning
utan herr Heckschers. Det är
herr Heckscher såsom ledamot i utskottet,
som inom detta närmare har motiverat
varför han har intagit sin ståndpunkt.
Herr Heckscher är ju företrädare
för en — förefaller det mig

Granskning av statsrådsprotokollen

mycket fascinerande vetenskap: statskunskap.
Jag är inte alldeles på det
klara med vad det är, men det är väl någon
sorts modern historia. Han undervisar
unga människor om det pågående
skedet, och eftersom han är en aktiv
och mycket framträdande politiker blir
hans elever också i tillfälle att följa hans
bana, göra sina reflexioner över hans
åtgärder och kanske så småningom skriva
uppsatser och avhandlingar om vad
deras lärare haft för sig. Men statskunskapen
är nog inte tillräcklig — som
den har utformats i vårt land — för bedömande
av grundlagsfrågor.

Jag är alldeles övertygad om, herr
talman, att det konstitutionella vetandet
när det gäller tolkningen av grundlagsparagraferna
måste förmälas med en
rättslig och rättshistorisk bildning,
d. v. s. en juridisk sakkunskap. Även de
statsrättslärda — som vi kallar dem —•
har som vi vet rätt stora svårigheter att
tyda våra grundlagar, av vilka ju en
hel del är ganska ålderdomliga och inte
kan tolkas direkt efter bokstaven. Jag
har inom konstitutionsutskottet påpekat,
att exempelvis 4 § regeringsformen,
som inledes med orden »Konungen
äger allena att styra riket», inte kan
uppfattas ordagrant, även om vi vet att
fortsättningen är »i överensstämmelse
med vad denna regeringsform föreskriver».
I 7 § regeringsformen talas det
om att Konungen — d. v. s. Hans Majestät
Konungen; inte Kungl. Maj:t —
äger ensam att besluta. Detta är inte i
överensstämmelse med den parlamentariska
praxis, som har utbildat sig i
vårt land och som — om jag inte är fel
underrättad — kommer att lagfästas av
den pågående författningsutredningen.

De ålderdomliga formuleringarna
som många gånger är utomordentligt väl
skrivna; jag tänker t. ex. på den klassiska
16 § regeringsformen, som fortfarande
är föredömlig när det gäller språkbehandlingen
och måste anses stå som
ett mönster även för modern lagskrivning
—■ gör att tolkningen av grundla -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

garna blir en vansklig historia. Den har
också uppenbarligen varit ganska besvärlig
först för herr Hjalmarson och
sedan för herr Heckscher. Jag erinrar
kammaren om att i herr Hjalmarsons
anmärkningsanledning, som finns redovisad
här, åberopar han regeringsformen
§ 107 och ansvarighetslagen för
statsrådets ledamöter § 6. Om man över
huvud taget skulle tolka detta som det
bör tolkas skulle den arme och — jag
förstår det så väl — frånvarande herr
Sträng ha släpats inför riksrätt och där
kanhända blivit frikänd i brist på bevis.

Emellertid har herr Heckscher, som
är ledamot av utskottet, inte tagit upp
detta anmärkningsyrkande utan nöjt sig
med att enbart åberopa 107 § regeringsformen.
Herr Heckscher är utan tvivel
i sin fulla rätt att göra detta. Jag måste
säga att jag inte har någonting att invända,
då han framhåller att man inte
bör vara så formell att man tolkar 107 §
precis efter bokstaven. Där har vi nog
litet var tagit oss friheter. Vi har sett
det på det sättet att då man framställt
ett anmärkningsyrkande, har inte detta
rört den formella tolkningen, utan lämpligheten
av den ena eller andra regeringsåtgärden.

•lag skulle vilja försöka att på vanlig
svenska — på ett språk som kanske både
högerpartiets söndagsbarn och vardagsmänniskor
förstår — redogöra för
den aktion det här gäller. Under vissa
trumpetstötar släppte herr Hjalmarson
upp en mycket vacker ballong under
den grå vinterhimlen. Så småningom
gick det med den som det brukar göra
med ballonger: den började sjunka.
Huruvida det skedde genom åverkan
utifrån eller på grund av det atmosfäriska
trycket, skall jag låta vara osagt.
Ballongen dalade emellertid ganska
snabbt ned, och så fångades den upp av
herr Heckscher, som inom konstitutionsutskottet
mycket skickligt och talangfullt
blåste upp den igen. Men någon
riktig förmåga att stiga upp till
stratosfären eller ens till närmare be -

lägna luftskikt fick inte ballongen. Om
kammarens ärade ledamöter jämför vad
utskottet i sin motivering skrivit med
vad som anförts av de tre reservanterna,
herrar Sveningsson, Braconier och
Heckscher, skall man finna att skillnaden
inte är så stor som man skulle ha
anledning förmoda med tanke på att
högerns partiledare — understödd av
den press som praktiskt taget alltid är
honom så tillgiven — gjorde ett mycket
stort nummer av saken.

Vad beträffar fullständigandet av det
citat, som utskottet anfört, vilket reservanterna
har kommit med, så förefaller
åtminstone mig innehållet däri gå en
smula vid sidan av ämnet, frånsett att
formuleringarna är så pass grumliga att
jag inte är övertygad om att alla människor,
som inte är vana vid den här
speciella formen av betänkandesvenska,
riktigt förstår innebörden. Jag kan över
huvud taget inte finna att denna del av
de budgeträttssakkunnigas yttrande hör
till ämnet. Det förhåller sig således
inte alls på det sättet, att utskottsmajoriteten
har velat undanhålla riksdagens
ledamöter någonting av väsentlig betydelse.

Skillnaden mellan vad utskottet har
skrivit på denna punkt, som man skulle
kunna kalla utskottets egentliga kläm,
och reservanternas kläm ter sig inte heller
alltför påfallande, åtminstone inte
sådan den kommit till uttryck i det
föreliggande memorialet. Reservanterna
har tagit upp en hel del resonemang,
där man i stort sett har samma uppfattning
som utskottsmajoriteten. Det rör
sig om nyansskillnader, låt vara rätt väsentliga.

Jag skall så gå över till frågan om
statsrådets eventuella ansvarighet i denna
sak. I likhet med herr Heckscher beklagar
jag att finansministern inte är i
tillfälle att här närvara. Jag kan omöjligen
tolka hans frånvaro såsom ett uttryck
för rädsla från hans sida, ty jag
har i livligt minne att finansministern
uppträdde mycket frejdigt, då det en

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

(il

gång tidigare gällde en minoritetsanmärkning
— det var jag som var anmärkningsframställaren.
Anmärkningen
avsåg försäljning och inköp avs. k. svartplåt,
och vi hade här en mycket animerad
debatt om saken. Jag tycker nog att
det hade varit klädsamt, om finansministern
även varit närvarande vid detta,
såsom det förefaller mig viktiga tillfälle,
då vi väl åtminstone får en antydan
till en statsfinansiell debatt.

Jag måste dock säga att jag har en
viss förståelse för finansministerns uraktlåtenhet
att till statsrådsprotokollet
göra en diktamen som klart och entydigt
ger vid handen hur han tänker sig
att något halvår senare täcka utgifterna.
Genom vad finansministern senare i
olika sammanhang yttrat har vi ju fått
veta att den tanke, som föresvävat honom
och regeringen, är införandet av en
ny form av indirekt beskattning, en omsättningsskatt.
Indirekt beskattning är
något som den svenska vänstern på den
tid den gick tillsammans och utgjorde
en viss enhet — här fritar jag naturligtvis
helt herr Hjalmarson och herr Heekscher
från sammanhanget — var mycket
bestämd motståndare till. Inom folkpartiet
är vi också alldeles på det klara med
att detta inte är lösningen på våra
problem.

Det var ganska naturligt att finansministern
inte direkt, i samband med
avtalsförhandlingarna vid årsskiftet
1958/59, kunde säga att han skulle införa
en omsättningsskatt. Det hade ju
omedelbart fått återverkningar på dessa
förhandlingar. Enligt min uppfattning
måste det också ha fått återverkningar
på vår samhällsekonomi i stort. När
man genomför sådana saker som punktskatter,
som vi gjort några gånger, har
det i regel varit en snabbehandling av
en proposition för att undvika sådana
här ur statsfinansiell synpunkt obehagliga
reaktioner från allmänhetens och
från arbetsmarknadsorganisationernas
sida. Jag hoppas att detta extremt ovanliga
läge inte skall behöva återkomma

Granskning av statsrådsprotokollen

— något som man dock inte kan vara
säker på, även om man iakttar försiktighet.
Om man alltså läser vad de 17
inom utskottet skrivit är det ju i alla
fall en varning — om ock beslöjad —
till kommande finansministrar att iaktta
sedvanliga regler när det gäller presentationen
av budgeten.

Detta är intet absolut undantagsfall,
herr Heckscher. Det har förekommit tidigare
— låt vara i en annan ekonomisk
situation, då herr Sköld var finansminister.
Alldeles ny är saken således inte.
Då vi återigen kommer in på grundlagstolkning
har utskottsmajoriteten klart
och tydligt hänvisat till en paragraf i
riksdagsordningen, den andra i ordningen
av våra grundlagar, vilken antogs
så sent som för tio år sedan. Där
medges Kungl. Maj:t en praktiskt taget
obegränsad rätt att under pågående
riksdag uppskjuta framläggandet av
kompletteringspropositioncr. Det är en
omdömesfråga hur länge Kungl. Maj :t
skall vänta. De 70 dagarna är redan förlidna.
Kungl. Maj :t har tydligen bedömt
det på så sätt att det skulle lända riket
till allvarligt men att framlägga förslag
efter de 70 dagarna. Ännu har vi
inte sett propositionen. Detta är emellertid
Kungl. Maj :ts egen sak. Riksdagen
har knappast någon möjlighet att
göra några invändningar mot de bedömanden,
som enbart skall försiggå i finansdepartement
och statsrådsberedning.

Herr talman! Även med en nyansering
som är min egen tror jag, att jag
har givit uttryck för den mening som de
17 inom konstitutionsutskottet har haft,
när de velat redovisa det här anmärkningsyrkandet.
Utskottet fattar ju beslut.
Det gör en anmälan. Kammarens ledamöter
kan inte göra annat än lyssna till
debatten, eventuellt delta i den. Jag har
därför inget annat yrkande än att den
föreliggande anmälan måtte läggas till
handlingarna.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr von Friesen började
med några vackra liknelser om
ballongen och stratosfären. Jag vet inte
vem som befann sig i stratosfären, men
såvitt jag förstod var det utskottsmajoriteten.
Dit har alltså inte ballongen
hunnit. Nu förstår jag att om man befinner
sig i stratosfären hör man inte
vad som sägs här nere på jorden. Det
är kanske förklaringen till att herr von
Friesen upprepade de saker jag redan
bemött i mitt anförande. Han talade om
att man skulle vara tvungen att ställa
till riksrätt om man tillämpade paragraferna
enligt bokstaven. Jag åberopade
ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter
§ 6: »Uraktlåter statsrådsledamot
eller Konungens rådgivare i kommandomål,
att de övrige dem i grundlagen
uttryckligen föreskrivne, men i
denna ansvarighetslag icke särskilt
uppräknade plikter och föreskrifter,
iakttaga och fullgöra, ankommer det på
Riksens Ständer, att hos Konungen göra
sådan anmälan, vartill 107 § av regeringsformen
dem berättigar---»

Det är exakt detta det är fråga om här.

Sedan sade herr von Friesen också
att det i själva verket inte var så stor
skillnad mellan reservanternas och
majoritetens skrivning. Nej, herr talman,
det är detta som är det intressanta
i detta sammanhang. Det beror
på att utskottsmajoriteten skrivit motiveringen
för en anmärkning mot hen
Sträng, men sedan underlåtit att dra
den naturliga slutsatsen av detta. Yi
reservanter kan därför i huvudsak använda
allt vad utskottsmajoriteten skrivit.
Det är nämligen en motivering för
en anmärkning. Vi fortsätter emellertid
rakt fram och yrkar på en anmärkning
i stället för att böja av i sista minuten
och visa — som herr von Friesen uttryckte
det — förståelse för finansministern.
Förståelse kan vi alla ha, det
kan inte vara något nöje att vara finansminister.
Men förståelsen måste
väl ändå bli mindre när man tänker

på vad som senare inträffat. Herr von
Friesen talade om att det var omöjligt
för statsrådet Sträng att vid tiden för
avtalsförhandlingarna lägga fram förslag
om omsättningsskatt. Men vad skall
finansministern göra vid tiden för
nästa avtalsförhandlingar? Det är just
vid den tidpunkten saken skall aktualiseras.

Herr talman! Utskottets utlåtande är
värdefullt som motivering för den anmärkning,
som reservanterna yrkar
på.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då jag tog upp ett resonemang
om riksrätten och ansvarighetslagen
syftade jag inte på herr
Heckscher utan på herr Hjalmarson.
Jag drog slutsatsen att herr Hjalmarson,
när han skrev sin anmärkningsanledning,
talade med herr Heckscher
och önskade få biträde från denne
framstående statskunskapare, men det
är möjligt att herr Hjalmarson inte
gjorde det. Jag påpekade emellertid
skillnaden mellan herr Hjalmarsons
anmärkningsanledning, som här är
redovisad i trycket och som alla kan läsa
utan att behöva se efter i Svenska
Dagbladet, och den ståndpunkt som herr
Heckscher har kommit till.

Herr Heckscher säger att vi egentligen
är i stort sett överens och att det beror
på majoriteten att man skrivit som man
gjort. Varför vidhåller då herr Heckscher
och hans medreservanter över huvud
taget det av herr Heckscher inom utskottet
ställda anmärkningsyrkandet?

Sedan säger herr Heckscher att det är
mycket tråkigt att regeringen uppskjutit
frågan om omsättningsskatten till hösten.
Ja, men det visste inte utskottet när
utskottet skrev utlåtandet. Vi befinner
oss i ett skede av ständigt fortlöpande
förändringar. När detta utlåtande skrevs
hade vi ingen kännedom om regeringens
åtgärder i det hänseendet. Dessa blir
sedermera föremål för den offentliga

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

debatten här i kammaren. Det hade varit
mycket intressant att just med den tyvärr
nu frånvarande finansministern ta
upp ett resonemang om den frågan.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om jag inte
fortfarande måste anmoda den ärade
talesmannen för utskottsmajoriteten att
komma ned från stratosfären. Han talar
här om herr Hjalmarsons anmärkningsanledning,
men den paragraf i ansvarighetslagen
som hänvisar till 107 :an har
ju åberopats i anmärkningsanledningen.
Även i stratosfären bör man väl kunna
läsa vad som står i anmärkningsanledningen.
Under sådana förhållanden kan
jag inte alls förstå vad herr von Friesen
hade för anledning att dra in detta med
riksrätt.

Vi är i stort sett överens, säger sedan
herr von Friesen, och han undrar varför
vi då vidhåller anmärkningen. Vi är
i stort sett överens om motiveringen,
herr von Friesen, men vi är definitivt
oense beträffande slutsatsen. Utskottet
presenterar en motivering för reservanternas
slutsats. Det är mycket vänligt av
utskottet. Vi har ingen anledning att anmärka
mot utskottets utlåtande i den delen,
men vad vi vill resa invändningar
mot är att utskottet inte har dragit den
logiska och naturliga, jag frestas säga
självklara slutsatsen av vad utskottet
självt har skrivit, nämligen att om en
bestämmelse i allt väsentligt fortfarande
är i kraft, så är det anmärkningsvärt
om man inte iakttar den.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det
nyttar något till, att herr Heckscher och
jag fortsätter våra meteorologiska diskussioner.
Hurudant lufttrycket är i
stratosfären och vem som befinner sig
där eller nedanför har kanske inte så
stort intresse för kammarens ledamöter.
Jag har inte (ien uppfattningen, som
jag sade i mitt första anförande, att del
just är utskottsmajoriteten som fått ner

Granskning av statsrådsprotokollen

högerledaren och hans drabant herr
Heckscher på jorden. Förhållandena i
stratosfären har jag aldrig gjort bekantskap
med och jag har ingen lust att lära
känna dem. Inte ens herr Hjalmarsons
ballong kom så långt som i närheten
av denna del av jordens omgivning.

Jag tycker inte det är en logisk slutsats
av utskottet att yrka anmärkning
enligt 107 :an. Det skulle innebära att vi
direkt kritiserar finansministern för
att han inte bestämt tog ställning. Enligt
min uppfattning — och den tror
jag delas av många bland de 17 — kunde
finansministern nog ha skrivit en
smula elegantare i statsrådsprotokollet
och ha uttryckt sig litet mera nyanserat.
Men att göra herr Strängs språkliga utsvävningar
och i mitt tycke ofullständiga
förmåga att behandla svenska språket
till föremål för en anmärkning enligt
§ 107, kan jag inte vara med om.

Herr HJALMARSON (h):

I motsats till herr von Friesen gillar
jag att alltid befinna mig på jorden.
Om jag får fatta herr von Friesens
sista inlägg så, att han även nu vill göra
mig sällskap där, kan jag endast uttrycka
min glädje och hoppas att det
skall vara möjligt för honom att göra
mig sällskap ett litet stycke längre på
vägen än han har gjort i sina tidigare
inlägg i dag.

Först, herr talman, ber jag emellertid
att få till konstitutionsutskottet framföra
ett tack för det sätt varpå utskottet
har behandlat anmärkningen och för
den ingående granskning som utskottet
har ägnat densamma. Att herr Strängs
förfaringssätt i årets finansplan, då han
underlåter att redovisa sättet för utgifternas
täckning, klart står i strid med
grundlagens ordalydelse, är så uppenbart
att inga ord behöver spillas på den
saken. Det gör inte heller konstitutionsutskottet.
Det frågar i stället i vilken
utsträckning en finansminister har rätt
att sätta sig över grundlagens föreskrif -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

ter därför att dessa är svåra eller olämpliga
att tillämpa i dagens samhälle. Mycket
skulle vara att säga om detta sätt
att föra argumentation. Godtar man en
långtgående subjektivism vid tolkningen
av grundlagarna är faran, att dessa i
ett avgörande läge helt enkelt upphör
att fungera som det skydd de är avsedda
att utgöra för medborgarnas frihet
och rättigheter och för de folkvalda
ombudens möjligheter att effektivt bevaka
dessa ting. I lugna tider har man
då raserat något av det mest väsentliga
vi har att falla tillbaka på i tillspetsade
situationer. Ett konstitutionsutskott
måste ha till uppgift att sätta en gräns
för godtycket genom att hålla fast vid
vissa objektiva handlingsnormer, som
i medborgarnas gemensamma intresse
inte får överträdas. Vad skall vi annars
ha ett konstitutionsutskott till, herr talman? Förvisso

är toleransmarginalerna vida
inom konstitutionsutskottet. Men inte
ens konstitutionsutskottets majoritet har
ansett sig kunna beröva regeringsformens
59 § allt reellt innehåll. Det är detta
som utskottet säger, när det — utan
att anmärka — anmärker att även om
det är »vanskligt att i nuvarande läge
fastställa den närmare innebörden av
59 § regeringsformen är dock den tanke
som ligger bakom stadgandet att riksdagen
skall få en så långt möjligt samlad
överblick över rikets finanser, i allt väsentligt
fortfarande bärande».

Det är verkligen det minsta man kan
säga, herr talman!

Vi ansluter oss alla till det parlamen
tariska styrelsesättet. Det skall ju t. o. m.
skrivas in i grundlagen. Regeringen håller
dessutom fast vid parlamentarismen
av klassiskt mönster — med ministär
och opposition som samlade motpoler.
Bara för ett par veckor sedan avvisade
regeringen kategoriskt varje tanke på en
förändring i detta mönster.

En av kungstankarna i den klassiska
parlamentarismen är att oppositionen
skall ha en ställning fullt likvärdig med

regeringens. Konstitutionen skall med
andra ord göra det möjligt för oppositionen
att i varje läge kunna lägga
fram bestämda alternativ till sådana regeringsförslag
som den inte gillar. Detta
är ett huvudvillkor för den jämställdhet
mellan regering och opposition,
som måste upprätthållas även i vårt nuvarande
komplicerade samhälle. Om
grundlagarna inte effektivt tillgodoser
detta villkor, är det fel på konstitutionen,
men det är också fel på den regering,
som utnyttjar en sådan brist i
konstitutionen för sina politiska syften.

Det är nämligen i första hand regeringen
— inte oppositionen som är i
minoritet — som skall sörja för att oppositionens
konstitutionella och faktiska
möjligheter att ställa alternativ fullt ut
bevaras. Regeringen skall följaktligen
presentera sin politik i sådana former,
att denna oppositionens rätt inte träds
för när. I den klassiska parlamentarismens
hemland är regeringen alltid utomordentligt
angelägen om att bevaka de
rättigheter oppositionen där har. Den
räknar ju med att själv bli opposition
en gång — en tanke som förefaller att
bli alltmer främmande för våra socialdemokrater.

Regeringen behärskar den väldiga administrativa
apparaten. Denna är emellertid
inte ett privatmonopol för de styrande.
Vi är alla med om att betala vad
det kostar, och det är regeringens skyldighet
att tillse att allt det material, som
behövs för frågornas behandling, kommer
fram i sådant skick och vid sådan
tidpunkt, att oppositionen kan uppträda
som en i förhållande till regeringen
helt likställd part. Särskilt viktigt är
detta eftersom riksdagsmännens allmänna
motionsrätt är begränsad till några
korta veckor i januari.

I en författning kan man inte förutse
allt, säger konstitutionsutskottet. Nej,
naturligtvis inte, och även för en regering
kan situationer inträffa, för vilka
de bestämmelser inte är anpassade, i
vilka vi ser en garanti för oppositio -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

nens rättigheter. Men en regering i ett
parlamentariskt styrelseskick sviker sin
självklara plikt, om den då inte tar de
nödvändiga initiativen för att skapa utvägar,
som tryggar dessa rättigheter.
Det är regeringen — inte oppositionen

— som har huvudansvaret härför. Att
oppositionen, om det är något krut i
den, under alla förhållanden låter höra
av sig, behöver man inte vara orolig för.

Herr Sträng har skjutit dessa för all
parlamentarism grundläggande synpunkter
helt åt sidan, trots att han
måste vara medveten om vilket orimligt
läge som härigenom uppkommer för
oppositionen. Detta ter sig desto anmärkningsvärdare
som herr Sträng själv
ofta understrukit oppositionens förpliktelse
att ställa konkreta alternativ.

Inte heller vill finansministern vara
med om att dra den ofrånkomliga konsekvensen
av att han lagt fram en budget,
där väl utgiftssidan men inte inkomstsidan
är bestämd, nämligen att
alla utgiftsbeslut skall betraktas som
preliminära tills de kan prövas i ett
sammanhang, när ett fullständigt förslag
till statsreglering föreligger mot
slutet av riksdagen. För ett sådant förfaringssätt
finns dock stöd i grundlagen,
vilket herr Sträng sannerligen inte
haft för sin metodik. Efter mycket om
och men träffades nu en kompromiss,
varigenom vissa större utgiftsfrågor —
dock inte alla som oppositionen önskat

— uppsköts, så att de skulle kunna behandlas
samtidigt med kompletteringspropositionen.
Denna ordning gjordes
upp, sedan det blivit klargjort att oppositionen
i varje fall inte kunde fråntagas
rätten att begära omröstning om
huruvida beslut i olika utgiftsfrågor
skulle betraktas som preliminära eller
inte. Att detta uppskov, som givetvis
inte varit till fördel för själva riksdagsarbetct,
kom till stånd, har berott på att
finansministern inte har iakttagit grundlagens
föreskrifter om hur han skall gå

Granskning av statsrådsprotokollen

Slutligen! Det måste utan vidare stå
klart, att riksdagens beskattningsmakt
blir inifrån urholkad, om inte riksdagen
erhåller den samlade överblick över
rikets finanser varom konstitutionsutskottet
talar. Det finns därför, herr talman,
allt fog för den mot finansministern
framställda anmärkningen.

Jag ber att få ansluta mig till högerreservanternas
uppfattning i denna
punkt, och jag beklagar att konstitutionen
inte gör det möjligt att i anslutning
härtill ställa ett formligt yrkande som
kan bli föremål för omröstning i vanlig
ordning.

Till herr Strängs nye vapendragare
herr von Friesen vill jag endast säga,
att han såsom grundlagsväktare förefaller
mig ha avlägsnat sig långt från de
stolta liberala parlamentariska traditionerna.
Det var bara en älskvärd suck
som pressades fram ur den von FYiesenska
ballongen.

Herr talman! Herr Sträng är inte en
man som vilar på lagrarna. Han tycker
inte om halvmesyrer. Regimer som suttit
länge vid makten brukar ofta uppträda
nonchalant mot konstitutionen,
visa likgiltighet för de parlamentariska
spelreglerna. Vår regim är inte något
undantag härifrån. Vad bryr herr Sträng
sig om konstitutionsutskottet? Kanske
tror han att lampan där också brinner
bara om oljan hämtas från kanslihuset
och brinner så dåligt, att ingen kan läsa
vid den. Borde inte konstitutionsutskottet
omedelbart upplysa honom om att
detta är ett misstag?

Knappt har grundlagsväktarna slutbehandlat
herr Strängs januariförsök
att gå vid sidan om lag och förordning
förrän han gör ett nytt försök. Åtalseftergiften
hade alltså inte någon individualpreventiv
verkan. Vi får bara
utan vidare besked om att finansministern
inte heller i sin kompletteringsproposition
tiinker presentera en fullständig
budget. Herr Striing meddelar,
att han någon gång i höst kommer att
föreslå eu allmän omsättningsskatt, men

till väga vid finansplanens framläggande.

5 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

vi får inte veta exakt från vilken tidpunkt
den skall gälla, inte vilka procentsiffror
som skall tillämpas och inte heller
om den skall bli kombinerad med
särskilda kompensationsåtgärder eller
ej. Om detta inte är en ofärdig budget,
vad är då en ofärdig budget?

Vi har för vår del bestämt sagt ifrån,
att vi inte är med på varken allmän omsättningsskatt
eller några andra nya eller
höjda skatter. Vi vill i stället ha beslut
om sådana begränsningar i statens
utgifter, att en skatteskärpning blir obehövlig.
Det är vårt alternativ till herr
Strängs planer. Men därför att vi är ett
oppositionsparti har vi bara möjlighet
att få detta alternativ på riksdagens
bord nu i vår, inte vid höstriksdagen —
det vet både finansministern och konstitutionsutskottet.

Tillåt mig fråga: Står det i överensstämmelse
med vad konstitutionsutskottet
nu sagt om den bärande tanken
bakom regeringsformens § 59, att finansministern
inte ens omedelbart före
statsregleringens fastställande ger riksdagen
den samlade överblicken över
rikets finanser? Vad säger regeringen,
och vad anser medlemmarna av konstitutionsutskottet?
Vilka anordningar har
regeringen tänkt vidtaga, och vilka anordningar
skulle man i konstitutionsutskottet
kunna överväga för att bereda
oppositionen tillfälle att också i höst
redovisa sitt samlade motförslag när
propositionen om omsättningsskatt
kommer? Bakom överenskommelsen att
dröja med de stora utgiftsfrågorna till
i maj månad har ju just legat önskemålet
att riksdagen skulle få väga utgifterna
och skatterna samtidigt mot varandra.
Hur vill man i det nya läget tillgodose
detta självklara önskemål?

Herr talman! Det är ett ansikte som
jag saknar här i kammaren, nämligen
Gunnar Strängs — inte därför att det är
jag som bär framställt grundlagsanmärkningen
mot honom, utan därför
att vi diskuterar väsentliga ting som
gäller förhållandet mellan regerings -

makt och riksdag och därför att det i
realiteten är ett av partierna i oppositionen,
vilket som sådant står bakom
anmärkningen. Då skall inte finansministern
sitta i kanslihuset för att förbereda
nya attentat mot grundlagarna
eller hålla sig undan i riksdagens korridorer
eller helt enkelt gå hem och lägga
sig, som statsråden gjorde vid ett
berömt tillfälle för inte så länge sedan,
när frågan om deras ansvar behandlades
i riksdagen. Herr Sträng skall vara
här och förklara sig. Även om nyhetsförmedling
är honom djupt motbjudande,
skall han inte bara gå omkring och
bära på hemligheter.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Min värderade vän herr Hjalmarson
har nu konstaterat, att vi båda befinner
oss på jorden. Jag kan försäkra herr
Hjalmarson, att jag i regel befinner mig
där — det passar rätt väl med mitt
yrke, eftersom jag har en ganska jordnära
sysselsättning. Jag erinrar mig en
debatt jag hade för ett par år sedan
med herr Heckschers föregångare som
statskunskapsprofessor, nämligen Herbert
Tingsten, då vi av någon anledning
också kom in på så här intressanta historier.
Den gången gällde det temperaturförhållandena
i helvetet, och herr
Tingsten, som ju har stort teologiskt intresse,
förklarade att några små differenser
i det avseendet inte spelade någon
roll. Jag svarade honom då att jag
som läkare också är ganska mycket sysselsatt
med temperaturmätningar, och
därvid är det de små differenserna som
spelar roll.

•lag har velat säga detta till min vän
herr Hjalmarson för att markera att jag
inte befinner mig i stratosfären, när jag
utövar mitt egentliga yrke, vilket jag
fortfarande gör.

Jag kan försäkra herr Hjalmarson att
jag inte alls är någon vapendragare åt
herr Sträng, sor herr Hjalmarson uttryckte
det. Det har bara blivit på det

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

sättet. Jag har sett som min plikt i konstitutionsutskottet
i år att ta ställning
till ett obefogat anmärkningsyrkande.
Om det skulle slumpa sig så att herr
Hjalmarson bleve finansminister, skall
jag behandla honom precis likadant
utan några partipolitiska biavsikter. Ty
några sådana tycker jag inte att vi som
sitter i konstitutionsutskottet skall ha.
Eftersom herr Hjalmarson representerar
en konservativ uppfattning, är han säkert
medveten om att traditionen inom
detta utskott åtminstone tidigare har varit,
att man där har handlat oberoende
av sin politiska partitillhörighet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar bara att
herr von Friesen i sin replik inte hade
ett enda ord att säga om den verkligt
grundväsentliga frågan i detta sammanhang,
nämligen hur ett parlamentariskt
styrelseskick, vilket också han bekänner
sig till, över huvud taget skall kunna
fungera effektivt och skapa de tillräckliga
möjligheterna för oppositionen,
om man accepterar herr Strängs
tillvägagångssätt. Att själva anmärkningen
som sådan är befogad, anser jag, herr
talman, vara fullt styrkt redan när man
läser konstitutionsutskottets utlåtande.

Men skulle ändå inte herr von Friesen
kunna sträcka sig så långt, att han
som den frie och oberoende företrädare
för konstitutionsutskottet han vill vara,
klart sade ifrån, att den linje som finansministern
har slagit in på får han under
inga förhållanden fortsätta med i framtiden?
Och kunde inte herr von Friesen
även medge att det redan nu finns anledning
att ta upp frågan, vad som kan
stå i överensstämmelse med vad herr
von Friesen och de berömda »sjutton»
sagt i konstitutionsutskottet, nämligen
att vi här i riksdagen bör få en samlad
överblick över rikets finanser, samt att
det omöjligen kan stå i överensstämmelse
med detta uttalande, att vi inte ens
i samband med kompletteringsproposi -

Granskning av statsrådsprotokollen

tionens framläggande och före statsregleringens
fastställande får en sådan
överblick?

Herr von Friesen talade om temperaturförhållandena
i helvetet. Jag får anmäla
att jag än så länge är obekant med
dessa. Men herr von Friesen känner väl
till det gamla engelska ordspråket som
säger att även i helvetet finns det grader?
Herr von Friesen tycks inte ha
observerat att även när man diskuterar
socialdemokratiska statsråds ansvarighet
måste man vara medveten om dessa
grader. Man kan inte hela tiden befinna
sig i de angenäma klimatiska graderna,
utan man måste tänka på vad konsekvenserna
blir i framtiden, om man
inte säger ifrån i ett läge då det behövs.
Detta, herr talman, är befogat i detta
sammanhang.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som en slutreplik till
herr Hjalmarson vill jag säga att ett
»hittills och inte vidare» sade jag redan
i mitt första anförande med adress till
kommande finansministrar. Meningen
bland dessa »sjutton», till vilka jag hör,
har varit att vi befinner oss i ett extremt
läge men att praxis inte får bli sådan i
fortsättningen.

Jag vill vidare säga till herr Hjalmarson
att eftersom vi båda befinner oss
så att säga på samma väg, vill jag gärna
erkänna att vi kan gå ett ganska långt
stycke tillsammans. Jag anser att vad
herr Hjalmarson föreslagit om uppskjutande
av utgiftsbesluten är alldeles riktigt,
och det har jag och mina meningsfränder
också varit med om. Men vi har
inte kunnat följa det för tillfället största
partiets ledare, när han kommit med
enligt vår uppfattning obefogade konstitutionella
anmärkningar.

Låt oss emellertid fortsätta att kritisera
finansministern och regeringen så
länge vi kan och orkar! Där tror jag
säkert att herr Hjalmarson och jag har
en gemensam och mycket viktig upp -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

gift. Men en sådan debatt i dag försvåras,
som herr Hjalmarson mycket riktigt
påpekade, av att finansministern
inte är närvarande. Han sitter kanske
och lyssnar på vad vi säger, men han
ingår inte i svaromål.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Får jag från socialdemokratiska
utgångspunkter foga några
synpunkter till den debatt, som hittills
endast förts av borgerliga kammarledamöter
och som givit ytterligare ett uttryck
för den enighet och samling, som
karakteriserar den borgerliga oppositionen
i dag.

För mig gäller det här två frågor,
nämligen dels den rent konstitutionella
frågan om möjligheterna att vid behandling
av de aktuella problemen följa
grundlagarna och tolka dem efter ordalydelsen,
dels en rent politisk fråga.
Från högerpartiets sida har frågan från
början gjorts till ett stort politiskt propagandanummer,
och herr Hjalmarsons
senaste uppvisning är utan tvekan ett
mästerstycke i politisk demagogi.

Det är framför allt en punkt som jag
med anledning av herr Hjalmarsons anförande
genast vill ta upp, nämligen
uppskjutandet till i höst av beslutet,
huruvida det skall bli någon ny skatt
eller inte. Såvitt jag vet föreligger det
en överenskommelse mellan partiledarna,
som vi övriga kammarledamöter har
varit beredda att följa. Om behandlingen
av frågan skulle vara konstitutionellt
oriktig, blir det ju tillfälle att avgöra
den frågan vid en kommande dechargegranskning.
Herr Hjalmarson bör
kunna inse att det inte är riktigt att i
dag föregripa vad som då kommer att
ske.

Vad är det egentligen som hänt på det
politiska planet? Redan i januari månad
utbasunerades anledningen till den
Hjalmarsonska anmärkningen. Att densamma
hade rent politiska avsikter blev
uppenbart genom det yttrande herr

Hjalmarson fällde i årets remissdebatt.
Han förklarade då, att han inte trodde
att konstitutionsutskottet skulle biträda
anmärkningen, ty den socialdemokratiska
änglavakten skulle säkert se till
att det inte bleve något anmärkningsbeslut.
Nu har den socialdemokratiska
änglavakten utökats med såväl centerpartistiska
som folkpartistiska änglar,
och kvar står tre ensamma högermän.
Det var förstås inte meningen från början.
Det har i annat sammanhang talats
om en ballong, men jag skulle vilja säga
att man här har skjutit upp en raket,
som skulle lysa länge, men efter känt
mönster har man missat utlösningen av
det andra raketsteget och raketen har
fallit till marken.

I sitt anförande här ifrågasatte sedan
herr Heckscher, om inte det nu aktuella
förhållandet orsakats av att riksdagens
finansmakt successivt hade överförts
till kanslihuset och därifrån så
småningom till ett hus vid Norra Bantorget.
Jag skall inte gå närmare in på
den saken; men eftersom herr Heckscher
talade om logik, så hade det kanske
varit logiskt att vi samtidigt fått veta,
från vilket hus de finanspolitiska signaler
kommer, som karakteriserar högerns
alternativ i budgetarbetet.

Om jag sedan får säga något också
om det rent sakliga problemet, så ansluter
jag mig gärna till vad herr von
Friesen bär anfört, nämligen att det i
dag inte är möjligt att på väsentliga
punkter följa grundlagens bud. Detta
gäller främst beträffande de principer
som är bärande i svenskt statsliv i dag,
de parlamentariska principerna, men
på väsentliga punkter gäller det också
frågan om riksdagens behandling av
budgeten. Jag beklagar att det inte i
grundlagarna finns en överensstämmelse
mellan det, som utvecklats till
sedvanerätt, och grundlagens ord. Jag
vill också uttrycka det önskemålet att
man förhållandevis snart kunde göra de
förändringar i grundlagarna, som därvidlag
är nödvändiga, och att dessa

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

göres redan innan man till övervägande
tar upp de stora författningsfrågorna,
alltså kammarsystemet, valmetoderna
o. s. v. Jag är sålunda helt ense
med dem, som tidigare uttryckt sitt
missnöje med att det inte råder överensstämmelse
mellan praxis och grundlagarnas
ord. Jag skulle mycket gärna
se att så vore fallet.

Jag tror att det är viktigt — och herr
von Friesen har redan tidigare framhållit
det — att tänka på, att så komplicerat
som det samhällsekonomiska
maskineriet i dag är, måste vi vid budgetbehandlingen
göra helt andra överväganden
än vad som fanns anledning
att göra vid den tidpunkt då grundlagen
utformades. Det är därför inte
möjligt att i praktiken följa och tolka
grundlagarna efter deras ordalydelse.
Då kommer man emellertid in på en
annan fråga, som är av allra största
betydelse, nämligen den, att om man
avviker från den ordagranna tillämpningen
av grundlagarna, så riskerar man
att icke iaktta »rikets sannskyldiga
nytta» — som grundlagen formulerar
det. Vi socialdemokrater har den bestämda
uppfattningen, att i det läge
som rått och råder i år var det med
hänsyn till rikets sannskyldiga nytta
riktigt att uppskjuta det definitiva beslutet
så långt som möjligt. För min
del vill jag dock beklaga att det inte
var möjligt att ta ett definitivt beslut
redan i vår. De statsfinansiella bedömningarna
har tydliga finanspolitiska
sammanhang, som gör att det kan vara
riktigt att så långt möjligt är bedöma
konjunkturutvecklingen och den samhällsekonomiska
utvecklingen, innan
man låser sig för definitiva utgiftsbeslut.
Jag tror därför att det är riktigt
handlat av konstitutionsutskottet att acceptera
regeringens sätt att behandla
budgetfrågorna i år.

Ett bärande argument från oppositionens
sida är emellertid, att oppositionens
möjligheter till en alternativ bnclgctbehandling
har blivit mindre med

Granskning av statsrådsprotokollen

den nu använda metoden. Jag vill ställa
frågan: Vad är det som man inte vetat
i detta sammanhang? Redan i januari
visste man vad utgifterna beräknades
till — så långt detta var möjligt att beräkna
— och man kände också till vilka
inkomster man kunde kalkylera med
och hur stor bristen skulle komma att
bli. Det enda man inte visste var, hur
bristen skulle täckas. Det medges att
det är en viktig fråga, men den kunde
inte på något sätt försvåra de borgerliga
partiernas alternativa budgetbehandling.
Det är väl också på det sättet
att de borgerliga partierna under vårens
lopp har lagt ned ett intensivt arbete
på att åstadkomma ett budgetalternativ,
och att man inte lyckats med det
kan givetvis inte socialdemokraterna
eller regeringen klandras för.

Herr talman! Jag anser att denna fråga
har fått betydligt större proportioner
än vad som är sakligt berättigat. Det är
olyckligt när riksdagens anmärkningsinstitut
och konstitutionsutskottet blir
ett forum för politisk propaganda, och
i detta fall måste man betrakta högerpartiets
framstöt som olycksfall i arbetet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har bara begärt ordet
för att rätta till ett missförstånd som
herr Alemyr gjort sig skyldig till. De
förhandlingar, som skall äga rum i höst,
har självfallet inte ett dugg att göra med
den fråga som vi nu diskuterar. Jag får
väl uppfatta det som ett olycksfall i
arbetet för herr Alemyr, att han råkat
ut för detta missförstånd. Vi har vid
överläggningarna med regeringen nyligen
klart angivit vår ståndpunkt. Vi har
begärt att riksdagen redan nu i vår
skall besluta om de erforderliga utgiftsbegränsningarna
för att förhindra varje
skattehöjning, och vi har samtidigt givit
uttryck åt vår oro över de proportioner
som den statliga upplåningen tagit.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Vi har inte något som helst behov av
att uppskjuta vårt ställningstagande till
omsättningsskatten till i höst. Vi är beredda
att redan i dag säga ett absolut
klart och definitivt nej till den saken.
Vi har vidare ansett det fullkomligt självklart
att regeringen, som konstitutionsutskottet
säger, skall vara skyldig att
presentera en samlad finansplan, innan
riksdagen åtskiljes. Vad är det som därutöver
inträffade vid dessa överläggningar?
Jo, från folkpartihåll uttalades
ett önskemål om att vi i höst skulle få
resonera om budgetens utformning för
nästa regleringsår, alltså för budgetåret
1960/61, i syfte att undersöka möjligheterna
att få fram en balanserad budget.
Det är ett initiativ som även vi anslutit
oss till. Det är alldeles självklart,
att om vi är intensivt intresserade av
att redan i år söka få en budget, som
har en balanserad driftssida, så är vi
i lika hög grad intresserade av att denna
princip skall kunna fullföljas även nästa
år. Del är vad som skett.

Det är naturligtvis något utomordentligt
oroväckande, om en representant
för konstitutionsutskottet är så lös i
köttet, att han har för sig att det skulle
vara möjligt att vid en överläggning
med de s. k. partiledarna sätta grundlagens
föreskrifter ur spel. Nej, herr
talman, så långt har det i alla fall ännu
inte gått här i landet.

På sistone — och jag vill sluta med
det — har regeringen och det socialdemokratiska
partiet gång på gång liksom
vi andra starkt strukit under nödvändigheten
av att respekten för lagar och
förordningar stärkes i vårt land. Men
detta krav, herr talman, skall inte bara
riktas mot undersåtarna. Regeringen
skall själv föregå med gott exempel och
visa att den är mån om att respektera
de lagar som bestämmer regeringens
verksamhet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Hjalmarsons
förklaring är det väl ingen anledning

att ödsla ytterligare ord på vad herr
Alemyr sagt om partiledarnas godkännande
av uppskovet. .lag skall i stället
be att få ta upp några andra saker.

Herr Alemyrs syn på grundlagarna
är mycket intressant. Herr Alemyr menar
tydligen, att regeringen, i och med
att den tillsatt en utredning om en eventuell
ändring av grundlagarna, är befriad
från skyldigheten att följa grundlagarna
i deras nuvarande skick. Det
är en mycket långtgående makt som regeringen
får, om den ges möjligheter
att upphäva grundlagarna bara genom
att tillsätta en utredning. Det kan väl
ändå inte vara meningen. Så länge
grundlagarna finns skall de tillämpas
så långt det är möjligt, och någon omöjlighet
har man i detta fall aldrig tidigare
kunnat konstatera.

Herr Alemyr säger, att detta är en propagandaaktion
— jag tror han sade det
fyra gånger i sitt anförande. Detta med
propaganda är mycket intressant. Man
skall över huvud taget mycket noga
akta sig för att säga någonting om folks
motiv. Men det är intressant att konstatera,
att regeringen hamrat mycket på
detta att högeralternativet över huvud
taget inte är någonting att diskutera;
det hamrandet pågick i crescendo just i
samband med statsverkspropositionens
framläggande. Vi kunde inte frigöra oss
från den misstanken att herr Strängs
sätt att lägga fram saken i statsverkspropositionen
just var ett led i hans propagandaaktion
för att försöka komma ifrån
tanken på ett alternativ till budgeten.

Vad beträffar »rikets sannskyldiga
nytta» undrar jag om det kan vara i
överensstämmelse med rikets sannskyldiga
nytta att inte låta riksdagen få ta
ställning till frågan om inkomster och
utgifter i ett sammanhang. Det är väl
här som den grundläggande meningsskiljaktigheten
finns. Regeringspartiet
menar, att utgifterna skall kunna bestämmas
fullkomligt oberoende av varifrån
inkomsterna skall hämtas. Vi för
vår del har den uppfattningen, att det

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

sakliga ställningstagandet till besluten
om utgifterna i väsentlig grad blir beroende
av vilka inkomstkällor som skall
behöva tas i anspråk för att täcka dessa
utgifter. Den osäkerhet som föreligger
vid bedömningen av läget är därför lika
väsentlig när det gäller utgiftsbesluten
som när det gäller inkomstbesluten.
Man kan icke skilja dessa båda saker
från varandra. Båda är i lika hög grad
bestämda av den ekonomiska konjunkturen,
och båda måste därför i samma
grad prövas med hänsyn till de framtidsförutsägelser
man kan göra. Om regeringen
genom sitt sätt att framlägga
saken berövar riksdagen möjligheten
till en samlad prövning, har den »icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta».

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heekscher frågar
om jag anser, att det förhållandet att
man tillsätter en utredning, som skall
se över grundlagarna och komma med
ett förslag till deras framtida utformning,
är detsamma som att vi nu inte
behöver följa grundlagarna. Jag hoppas
att kammarens ledamöter inte har fått
den uppfattningen av mitt anförande,
att jag menar det. Jag har sagt att man
skall följa grundlagarna så långt det är
möjligt, men att det finns punkter där
man inte kan följa dem på grund av
att de är föråldrade. På den punkten
torde vi vara överens. Jag har också
sagt att det parlamentariska statsskickets
bärande principer saknar stöd i
grundlagen. Detta styrelseskick har så
småningom utvecklats ur sedvänja. På
de punkter där grundlagarnas paragrafer
är så föråldrade att de inte ordagrant
kan följas, måste man ta hänsyn
till praktiska krav, om det över huvud
taget skall vara möjligt att föra en framstegspolitik
i riksdagen.

I mitt anförande tog jag upp frågan
om vad som skulle hända i höst; det var
med anledning av all herr Hjalmarson
log upp den i sitt anförande. Vad jag

Granskning av statsrådsprotokollen

ville säga var, att vad som händer i
höst är någonting som riksdagen får
ta ställning till vid en kommande granskning
av regeringens arbete. Jag beklagar
om jag gjort mig skyldig till en felaktig
tolkning av partiledarnas samtal.
Jag hade naturligtvis inga möjligheter
att lyssna på dem. Men avgörande är
dock icke vad partiledarnas överenskommelser
innehåller, utan det avgörande
är att herr Hjalmarson här tagit upp
eu fråga, som kommer att diskuteras
längre fram, d. v. s. nästa gång som frågan
om granskning av regeringens ämbetsutövning
ligger på riksdagens arbetsbord.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När herr Alemyr talade
om högerpropaganda, hade man väntat
sig att han skulle visa vad det var som
var felaktigt i herr Hjalmarsons anmärkning.
Det tycks som om herr Alemyr
menar att bara därför att det är tre
högermän som står bakom reservationen
är det fråga om propaganda. Men det är
ju så, herr talman, att i en rad frågor
stod en gång socialdemokraterna i
konstitutionsutskottet ensamma mot de
borgerliga om anmärkningar mot regeringen.
Menar herr Alemyr att det då
var fråga om socialdemokratisk propaganda,
bara därför att de var ensamma?
Och menar herr Alemyr att det beror
på om det är majoritet eller inte?

Vid debatten den 25 februari var herr
Sträng närvarande, och det är ganska
häpnadsväckande att finansministern
inte är här nu, då ju ändå statsministern
för några år sedan förklarade,
att regeringen skulle vara närvarande
vid behandlingen av stora konstitutionella
frågor.

Herr Alemyr kritiserar oppositionen
för att den påtalar att regeringen medvetet
låter bli att ändra grundlagarna,
trots att man icke anser sig böra följa
dem. Det är verkligen en ringaktning
av alla parlamentariska traditioner, som

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

jag trodde att vi skulle vara förskonade
från i svensk demokrati. Om regeringen
vet att den inte vill följa de existerande
grundlagarna, så är det regeringens
konstitutionella och parlamentariska
plikt att lägga fram ett ändringsförslag.
Det gäller ju riksdagens beskattningsrätt.
I fråga om beskattningsrätten, herr
Alemyr, är riksdagen enligt vår författning
suverän. Har regeringen målmedvetet
försökt försvåra oppositionens
möjligheter att utöva riksdagens beskattningsrätt,
så har inte regeringen
handlat efter parlamentariska principer.
Jag skulle vilja se vad som skulle
hända i det engelska underhuset, om en
regering så sökte fly från sitt ansvar.
Den 25 februari sade ju herr Sträng, att
paragraferna var så gamla, och den socialdemokratiska
pressen har använt
ordet »mossbelupna».

Jag får dock till konstitutionsutskottets
majoritets heder säga att den inte
följt herr Alemyrs tankegångar. Den har
sagt, att de bärande tankarna i herr
Hjalmarsons anmärkning är riktiga.
Därmed faller herr Alemyrs hela anklagelse.
Men vill herr Alemyr verkligen
på allvar göra gällande, att den socialdemokratiska
regeringen år efter år målmedvetet
har arbetat efter den metoden,
att regeringen inte behöver följa
de paragrafer vi har? Det är verkligen
att hävda den konstitutionella vanhävden
på ett sätt som inte står i överensstämmelse
med parlamentariska spelregler.

Det är märkligt att herr von Friesen,
som annars många gånger stått ensam
om anmärkningar, nu gör sig till tolk
för en uppfattning som står i strid mot
den som folkpartiledaren utvecklade
den 25 februari. Herr Ohlin sade då
klart ifrån, att herr Sträng krupit bakom
buskarna och frångått en god och
sund praxis. Herr Ohlin slutade med
att säga, att vi måste vara konservativa
i formerna. Ett före detta socialdemokratiskt
statsråd, professor Myrdal, har
också skrivit att vi måste vara konser -

vativa i formerna, inte minst när det
gäller budgeträtten. Myrdal, som är
rättsvetenskapsman och en gång var
handelsminister, skrev också i sitt
»Kontakt med Amerika», att rättssäkerheten
är i fara i vårt land, om den
svenska riksdagen inte slår vakt om sin
beskattningsrätt. Jag vill rekommendera
herr Alemyr att läsa det kapitlet, när
han på detta sätt bagatelliserar de
konstitutionella formerna. Jag förmodar
att herr Alemyr har någon respekt
för en rättsvetenskapsman som är socialdemokrat.

Det är, herr talman, uppenbart att det
är regeringen som har ansvaret för den
grundlag vi skall följa. Nu underlåter
regeringen att framlägga ändringsförslag,
trots att det är rätt många år
sedan budgetutredningen kom med
förslag på denna punkt. Det är väl
ändå inte oppositionen som skall lägga
fram förslag till paragrafer som regeringen
skall följa. Det har varit en sund
praxis, som också socialdemokraterna
har accepterat, att man skall följa 59 §,
och det är också den bärande tanken i
konstitutionsutskottets utlåtande. Herr
Ohlin sade att detta var god och sund
praxis. Jag skulle önska att herr von
Friesen, som nu uppträder som försvarare
av den konstitutionella vanhävden,
förklarar på vad sätt hans resonemang
är förenligt med vad folkpartiledaren
sade här i kammaren den 25 februari.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utskottets utlåtande innehåller
en mening, som jag finner vara
utomordentligt värdefull. Jag har ett
intryck av att man på vissa håll i kammaren
inte har ägnat den tillräcklig
uppmärksamhet eller därvid fäst tillräcklig
vikt. Meningen lyder: »Vid bedömningen
härav» — vilket syftar på
föregående mening — »måste, enligt vad
utskottet anser sig böra understryka,
beaktas betydelsen såväl av att riksdagen
i ett tidigt skede får en samlad över -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

blick av budgeten som av att framlagda
förslag grundas på en så aktuell och säker
framtidsbedömning som möjligt.»

Detta uttalande innebär ju i själva
verket att man — som jag ser det ■—
låser dörrarna för en praxis, som eljest
skulle kunnat följa av herr Strängs tidigare
förfaringssätt och hans planerade
förfaringssätt i höst. Hade jag varit i
högerpartiets kläder skulle jag ha inhöstat
detta som en framgång och sagt:
Se där, där har vårt initiativ burit frukt;
ty även om man uppenbarligen kan
diskutera det formellt riktiga eller oriktiga
handlingssättet, har det lett till ett
tydligen praktiskt-politiskt ytterst betydelsefullt
uttalande. Det bör få inflytande
på praxis på ett område, där det
uppenbarligen inte är möjligt att författa
några enkla paragrafer och säga,
att vi inte behöver göra annat än tolka
och tillämpa dem efter bokstaven.

Det gäller här ett område, där mycket
har skett sedan grundlagens paragrafer
skrevs. Det händer åtskilligt under
den tidsperiod över vilken statbehandlingen
sträcker sig — inkomstberäkningar
och konjunkturer växlar och
mycket annat. Vi kan inte komma fram
till en god parlamentarisk ordning bara
genom att sätta oss och tolka en grundlagsparagraf.
Vi måste här, såsom sker
på många andra områden, sträva efter
att skapa en praxis, som förefaller rimlig
och vettig och tillräckligt beaktar
oppositionspartiernas och hela riksdagens
krav på vägledning om regeringens
finansplan. Men vi får å andra sidan
inte förbise att man inte kan formellt
vidhålla allt som kanske för hundra år
sedan tedde sig naturligt. Då tänkte man
sig snarast att en statreglering kunde
ske inom loppet av några dagar.

Det framstår för mig såsom beklagligt
att man inom högerpartiet inte inhöstat
denna framgång utan tvärtom
något försvagat den genom att nu riva
upp en strid på det formella planet. .lag
skulle vilja uttrycka den meningen, att
de företrädare för oppositionen —

Granskning av statsrådsprotokollen

d. v. s. folkpartiet och centerpartiet —
som har åstadkommit att — trots meningar
av den art som herr Alemyr här
framförde -— konstitutionsutskottets
majoritet har ställt sig bakom detta yttrande,
har gjort den sak, för vilken
både högern och vi är intresserade, en
större tjänst än högern har gjort genom
att vidhålla en formell inställning.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag verkligen måste mycket
allvarligt reagera mot att man från högerhåll
talar om herr von Friesen såsom
herr Strängs vapendragare. Detta är ju
inte bara felaktigt utan någonting i
grunden orättvist, eftersom det inte kan
vara någon obekant, vilket intresse herr
von Friesen visat för att få fram ett uttalande
från utskottet av angivet slag.
Jag kan inte förstå att det kan vara ägnat
att bidraga till möjligheterna för oppositionen
att hävda sitt naturliga parlamentariska
krav på regeringen, om man
på grund av meningsskiljaktigheter,
huruvida den formella eller mera praxisbetonade
vägen är den bästa, försöker
stämpla dem som har en annan uppfattning
rörande metoderna såsom varande
vapendragare för regeringen, när sanningen
i själva verket är den motsatta.
Både herr von Friesen och vi andra i
folkpartiet har den uppfattningen, att
man effektivare kan bromsa en utveckling
av inte önskat slag genom att följa
den väg som utskottsmajoriteten här har
valt. Häremot kan möjligen invändas att
herr Sträng inte visat sig vidare mottaglig.
Det är väl ingen som tror att
herr Sträng är särskilt läraktig — alla
hans många andra beundransvärda
egenskaper till trots. Då är det väl bättre
om vi hjälps åt. När vi nu kan åberopa
även regeringspartiet bakom detta utskottsutlåtande,
är det väl bättre om vi
hjälps åt att få herr Sträng att ta konsekvenserna
av den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
här har intagit.

.lag skulle förmoda att det kan bli
anledning till en sådan där gemensam
aktion av regeringspartiets och opposi -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

tionspartiernas representanter i konstitutionsutskottet,
när det blir tillfälle att
diskutera vad som eventuellt kan komma
att presteras av herr Sträng längre
fram i år. Men därom lönar det sig ju
inte att spekulera nu — vi får hålla oss
till det som här föreligger.

Jag har med detta även svarat herr
Braconier. Den mening som jag tidigare
uttryckt och som jag står fast vid tror
jag att man har större utsikter att få i
väsentlig mån respekterad, om man inte
går en formalistisk paragraftolkningsväg
utan försöker gå den väg som utskottsmajoriteten
här glädjande nog har
ställt sig bakom.

Herr talman! Man behövde ju inte
mer än lyssna till herr Alemyr för att
förstå, vilken framgång det är för oppositionens
representanter i konstitutionsutskottet,
med undantag för högerrepresentanterna,
att ha fått igenom detta uttalande.
Ty herr Alemyrs argumentation
var ju egentligen den, att han för sin del
försökte springa ifrån innebörden i den
mening i utskottsmajoritetens yttrande
som jag nyss läste upp. Herr Alemyr ansåg
att oppositionen har ju fått alla naturliga
uppgifter av regeringen — som
om det inte fanns något problem alls.
Men varför skulle då konstitutionsutskottet
göra detta uttalande? Det är väl
alldeles uppenbart att här finns en problematik
— därvidlag instämmer jag
helt och hållet med herr Hjalmarson.
Men den behandlar man inte bäst genom
att försöka att i åldriga paragrafer,
bakom vilka låg helt andra tankar än de
som nu är aktuella, pressa in en formell
regel, som man icke kommer att kunna
kortfattat precisera. Därför menar jag,
att den mera praxisbetonade vägen att
lösa detta spörsmål alldeles avgjort är
att föredra, och herr Alemyr kommer
väl inte i längden att kunna avsvärja
sig sitt deltagande i det uttalande som
utskottet har gjort.

Herr Alemyr lämnade för övrigt —
som redan herr Hjalmarson påpekat —
en oriktig uppgift om att oppositions -

ledarna skulle ha varit med på herr
Strängs tanke att skjuta på förslaget om
omsättningsskatt till i höst. Herr Alemyr
har redan tagit herr Hjalmarsons
upplysning ad notam, och jag skall därför
bara konstatera att herr Alemyrs uttalande
saknar varje grund. Man kanske
är en aning förvånad över att en ung
ledamot av denna kammare inte drar
sig för att kasta ut påståenden om oppositionspartiernas
ställning, när han efteråt
måste erkänna, att han vet ingenting
om den. Litet mera noggrannhet
skulle väl vara klädsam, inte minst för
en ledamot av konstitutionsutskottet.

Det finns alltså ingen som helst grund
för herr Alemyrs yttrande. Tvärtom förhåller
det sig så, vilket emellertid herr
Alemyr inte kunde veta, att jag för min
del vid dessa slutna förhandlingar opponerat
mig alldeles bestämt mot herr
Strängs tanke att hålla hela denna fråga
om finansieringen öppen, säg ytterligare
ett halvår. Att vi begärt förslag och
resonemang redan i höst om hur budgeten
för 1960/61 skall te sig — d. v. s.
vissa grundläggande siffror, det kan ju
inte vara fråga om någon ordentlig genomgång
av alla poster — är ju inte någonting
som herr Alemyr kan åberopa
till stöd för sin uppfattning. Tv om man
redan i höst börjar överväga hur man
skall balansera budgeten för 1960/61, så
bör ju detta underlätta för den eljest
något senfärdige herr Sträng och hans
regeringskolleger att i god tid, i januari
1960, ge riksdagen och svenska folket
besked om hur man tänker sig 1960/61
års budget. Jag kan därför lugnt säga
att vi här tagit ett initiativ som skulle
öka utsikterna för riksdagen att i ett
tidigt skede få tillräckliga besked. Det
är alltså raka motsatsen till herr Alemyrs
påstående att vi skulle varit med
om uppskovslinjen.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag också påpeka, att jag vid överläggningarna
uttalade mig bestämt mot
herr Strängs tanke på införande av omsättningsskatt.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Herr talman! Jag instämmer med dem
som uttryckt ett beklagande av att finansministern
inte liedrar denna debatt
med sin närvaro. Statsminister Erlander
gav, som redan påpekats, en gång
ett bragelöfte, att statsråden när det
gällde ting av allmänt intresse inte skulle
krypa bakom någon formell gammal
regel att inte svara vid diskussionen om
minoritetsanmärkningar, utan de skulle
bedöma om det var en debatt av allmänt
intresse och då inte dra sig för att delta.

Det är väl svårt att bestrida, herr talman,
— på den punkten kan vi alla, i
varje fall inom oppositionen och jag
tycker även alla konstitutionsutskottsledamöter
som skrivit under utlåtandet,
vara överens — att det här i dag debatteras
en fråga av väsentlig betydelse
och att det därför är beklagligt — för
att inte använda några andra adjektiv —
att varken finansministern eller statsministern
har funnit anledning att delta
i debatten.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att diskutera propagandan med herr
Braconier. Men jag skall först säga några
ord med anledning av herr Ohlins
yttrande.

Jag förstår inte riktigt nyansskillnaden
mellan utskottet och mig. Jag står
bakom och accepterar orden i konstitutionsutskottets
uttalande, men jag har
som enskild ledamot av kammaren
framfört några synpunkter på frågan
om uppnående av överensstämmelse
mellan lag och praxis. Det föreligger
alltså ingen skiljaktighet mellan vad jag
sagt och vad konstitutionsutskottet skrivit.

Vidare vill jag alldeles bestämt säga
ifrån att jag icke här i dag har sagt att
någon överenskommelse skulle ha uppnåtts
mellan partierna om att det i höst
skall bli en omsättningsskatt.

Till herr Braconier vill jag säga några
ord om propagandan. Jag har aldrig

Granskning av statsrådsprotokollen

velat göra gällande, att propaganda i
och för sig skulle vara något otillbörligt
eller felaktigt. Om jag säger att det
i en politisk framstöt eller aktion i
riksdagen ligger en politisk propagandaavsikt,
är det inte alls i och för sig
ett negativt värdeomdöme, som herr
Braconier tycks tro. När jag här sade
att högern försökt göra ett stort politiskt
propagandanummer av denna anmärkningsanledning,
var det med tanke
på de omständigheter under vilka anmärkningen
framställts, nämligen det
stort upplagda försöket i januari att
skapa en verklig borgerlig samling
kring en kritik av de aktuella åtgörandena
från regeringens sida.

Det som är anmärkningsvärt i situationen
i dag till skillnad från de tidigare
fall som herr Braconier talade om,
är att det här i landet finns tre borgerliga
oppositionspartier men att endast
ett av dem går på anmärkningslinjen,
medan de båda andra stöder regeringspartiet.
Det förhållandet är inte alls parallellt
med de tidigare fall, som herr
Braconier hänvisade till.

Jag tror det är viktigt att vi bedriver
politisk propaganda, och det sker ju
ofta från kammarens talarstol. Men jag
tycker det var värt att notera att den
stora frågan i samband med den Hjalmarsonska
anmärkningsanledningen inte
varit eu sakligt grundad anledning
utan den möjlighet, som ansågs föreligga
att göra politisk propaganda kring
denna sak.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin framförde
ett resonemang om att man inte kunde
följa paragraferna i fråga om budgeten.
Jag tilliit mig i mitt förra anförande
direkt citera vad herr Ohlin sade den
25 februari i denna kammare, då han
använde uttrycket att herr Sträng kryper
bakom buskarna och tilläde, att det
iir en sund och god praxis som vi tidigare
följt. Så ställde han till finansmi -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

nistern en fråga som föranledde debatt,
nämligen: Hur kan det komma sig att
herr Sträng frångått denna sunda
praxis? Vad finns då, herr Ohlin, för
anledning att tala om andra sammanhang
i fråga om budgeten, när herr
Ohlin själv genom sitt anförande tidigare
har prickat finansminister Sträng
för detta och sagt att han har gått
emot en praxis, vilket var felaktigt?
Herr Ohlin kan ju läsa sitt anförande i
denna kammare.

Om herr von Friesen står bakom herr
Ohlin, noterar jag det med tillfredsställelse.
Det är väl ändå ganska djärvt,
herr Ohlin, att yttra sig om vad som
skett i konstitutionsutskottet. Jag har
suttit med vid vartenda sammanträde i
denna fråga. När han ger herr von Friesen
äran av att socialdemokraterna
skulle ha skrivit ihop sig med folkpartiet
och säger att det var folkpartiet
som skapade denna skrivning, får jag
verkligen ställa den frågan till socialdemokraterna:
Har ni skrivit detta av
propagandaskäl, eftersom ni från början,
enligt herr Ohlins tolkning, tydligen
inte tänkt vara med om denna anmärkning? Herr

Alemyr säger att propaganda är
en god sak, och det kan jag hålla med
om. Men när herr Alemyr skulle kritisera
herr Hjalmarson i en konstitutionell
fråga där högerpartiets ordförande
har följt de bestämmelser, som finns i
författningen för framläggande av anmärkning,
så använder inte herr Alemyr
sin intelligens till att visa att herr
Hjalmarson förfarit felaktigt, utan han
drar in en helt ovidkommande fråga.
Jag tillät mig i det sammanhanget att
erinra om ett uttalande av en av socialdemokraternas
främste rättsvetenskapsmän
— han är åtminstone en av dem
som skrivit mest i denna fråga. Han
sade nämligen att ingenting kunde vara
olyckligare för den svenska riksdagens
beskattningsrätt än ett sådant förfarande
som det här är fråga om. Riksdagen
är suverän när det gäller beskattning,

och vill inte finansministern tillämpa
grundlagens bestämmelser, så är det
hans inte bara konstitutionella utan
också parlamentariska plikt att lägga
fram ett annat förslag.

Nu säger herr Alemyr att han står
bakom utskottets skrivning. Men då var
det väl en bärande konstitutionell tanke
bakom högerordförandens anmärkning,
eftersom den föranledde konstitutionsutskottets
majoritet att skriva
som den gjort.

Det var väl inget utslag av propaganda
som gjorde, att konstitutionsutskottet
fann det lämpligt att erinra finansministern
om att vi har en grundlag,
icke en grundlag, som är så mossbelupen
som man sagt i de socialdemokratiska
tidningarna att den skulle vara,
därför att den är skriven 1809, ty den
har ju ändrats sedan dess. Konstitutionsutskottets
majoritet har, vilket jag
också underströk i mitt första anförande,
framhävt på nytt, att grundlagen är
till för att efterlevas. Vill herr Alemyr
hålla fast vid den tanken, tycker jag
inte han skall argumentera som han
gjorde i sitt första anförande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om herr von Friesen
hade uttalat sig ungefär på samma sätt
som herr Ohlin skulle jag inte ha använt
uttrycket herr Strängs vapendragare
om honom. Får jag fatta det så,
att herr von Friesen ansluter sig till
herr Ohlin, konstaterar jag, att herr von
Friesen inte längre är vapendragare till
herr Sträng.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! För att undvika alla
missförstånd vill jag säga herr Braconier,
att jag inte ett ögonblick velat
göra gällande, att herr Hjalmarson inte
skulle ha följt grundlagens bestämmelser,
då han framställde anmärkningen.
Den svenska grundlagen tillåter trots
alla sina brister och felaktigheter en

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

anmärkning av det slag herr Hjalmarson
ställt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr von Friesen och
jag har resonerat om dessa saker. Såvitt
jag har kunnat förstå har vi samma allmänna
inställning. Jag behöver inte göra
mer än att upprepa att jag tror att en
undersökning av vad som förekommit
vid konstitutionsutskottets handläggning
av detta ärende skulle visa just att
herr von Friesen med stöd av representanter
från centerpartiet har verkat på
det sätt jag angav, d. v. s. för att utskottsutlåtandet
skulle innehålla detta
mycket betydelsefulla uttalande om vikten
av att riksdagen får möjlighet att erhålla
en samlad överblick. Detta är en
mycket betydelsefull prestation. Att det
inte är herr Alemyr som verkat för att
detta uttalande skulle komma in i utlåtandet
har han gjort fullkomligt klart
för oss i dag. Det vill jag tacka honom
för.

Det har också blivit fullt klart för oss
alla, att det ingalunda förhåller sig på
det sätt som herr Alemyr säger, nämligen
att oppositionspartierna stöder regeringspartiet,
utan att det tvärtom i
verkligheten ligger till så, att regeringspartiet
gått med på ett uttalande, som
går mycket långt i riktning av att hävda
riksdagens och oppositionens krav på
tillräckliga upplysningar i tid. Jag tycker
det är mycket tacknämligt att regeringspartiet
har gått med på det. Vad
herr Alemyr beträffar måste det ha varit
efter mycket svåra själavåndor.

Jag vill säga ett ord till om herr Alemyr.
Han försökte ge det intrycket —
det var i en replik till mig — att han
aldrig har påstått, att oppositionsledarna
kommit överens om någon omsättningsskatt.
Vem har sagt det? Frågan
gäller uppskov med framläggande av en
finansieringsplan. Om den saken tillät
sig herr Alemyr påstå, att oppositionsledarna
skulle ha varit med om att skjuta
på den stora skattefrågan till i höst.

Granskning av statsrådsprotokollen

Detta är i grunden felaktigt. Inte kan
herr Alemyr smita undan ansvaret för
att här ha lämnat en hundraprocentigt
felaktig uppgift genom att tala om något
annat.

Om jag får lov att ge herr Alemyr ett
litet råd, eftersom jag har varit i denna
kammare så mycket längre än han, skulle
det vara, att i denna kammare observerar
man genast, när någon i en replik
försöker tala om något annat för att
därigenom krångla sig ifrån ett svar på
den fråga saken verkligen gäller. Det lönar
sig absolut inte att här försöka komma
ifrån att herr Alemyr — förmodligen
i god tro, det vill jag gärna utgå
ifrån — försökte vrida hela denna debatt
i skev riktning genom att påstå att
oppositionen hade varit med om detta
uppskov till i höst, som herr Sträng nu
vill erhålla i fråga om finansieringen.
Hade vi varit med om detta uppskov,
tycker jag, att vår ställning här, icke
bara högerns, skulle ha hängt fullständigt
i luften. Därför är det av stor betydelse,
att det i dag fastslås, att det inte
finns skuggan av en aning till stöd för
herr Alemyrs påstående.

Till herr Braconier skulle jag bara
vilja säga en sak. Han hänvisade till ett
påstående av mig. Jag frågade finansministern,
varför han inte ville hålla
fast vid en sund praxis. Just det, herr
Braconier, en sund praxis! Därvidlag
har enligt min mening utskottsutlåtandet
gått ett mycket långt steg i riktning
av att hävda just samma uppfattning,
nämligen att man skall verka för en
sund praxis. Ingen praxis kan vara
sund, som inte i görlig mån tillgodoser
riksdagens och särskilt oppositionens
krav på att i tid få tillräckliga upplysningar
om regeringens finansieringsplaner.
Genom detta utskottsutlåtande har
man enligt min mening väsentligen ökat
utsikterna att uppnå detta resultat, som
både herr Braconier ocli jag önskar.

Meningsskiljaktigheten består i att
herr Braconier och hans kollegor insisterar
på att riksdagen skall hävda

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

detta intresse genom formell tolkning
av en grundlagsparagraf, som från början
varit avsedd alt tolkas på ett helt
annat sätt. Man vill tolka den så att
den passar dagens situation. En sådan
metod användes ibland, det vill jag inte
bestrida. Men jag tror att man i den
här föreliggande frågan inte kommer
fram till ett gott resultat genom att gå
den formella vägen. Man har större utsikter
att nå det man vill om man försöker
verka för en sund praxis. Det har
våra representanter i utskottet gjort,
och det kommer vi att fortsätta med.
Jag skulle misstänka att när det gäller
arbetet i den riktningen, så kommer det
att visa sig, att vår verksamhet där i
långa stycken går parallellt med de
övriga oppositionspartiernas verksamhet.
Åtminstone är detta min förhoppning.

Herr BRACONIER (h) :

Herr talman! Vad som har förebråtts
högern, herr Ohlin, är — som man gjort
gällande från socialdemokratiskt håll
— att eftersom praxis inte följer paragraf
59 var det oriktigt av högern att
komma med en anmärkning. Nu säger
herr Ohlin, att praxis är klar på denna
punkt. Förhåller det sig så, har väl högern
fullkomligt följt grundlagen. Herr
Ohlin påstår, att vi har omtolkat paragrafen.
Jag satt i går och läste stencilerade
föreläsningar — som finns på riksdagsbiblioteket
— i statsrätt av en professor
vid Stockholms högskola, där han
tydligt säger ifrån, att meningen med
paragraferna 58 och 59 just var den som
högern har framhållit. Jag kan efter
herr Ohlins yttrande — särskilt som
han anser att praxis är sund — inte
finna annat än att högern har följt dessa
paragrafer och att det var riktigt att
komma med en anmärkning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Nej, herr Braconier, jag
har inte sagt att praxis är alldeles klar.
För herr Sträng är en sund praxis inte

klar, som jag sade redan tidigare i år,
men vi på vår kant verkar för att det
skall bli ökad klarhet om och respekt
för vad som är sund praxis. Utskottsutlåtandet
är ett steg i den riktningen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Ohlin har gjort ett
mycket stort nummer av en felaktig
tolkning från min sida av samtalet mellan
partiledarna. Att denna mycket obetydliga
sak som jag framfört i min ringhet
har givits så stora proportioner av
herr Ohlin ger mig ett mycket starkt
intryck av att herr Ohlin här har gjort
vad han varnat mig för att göra, nämligen
att han med avseende på vad som
är väsentligt i debatten talat om något
annat.

Överläggningen var härmed slutad.

Avdelning B lades till handlingarna.

Utskottets i avdelning C gjorda anmälan,
att utskottet ej uppmärksammat
något förhållande av beskaffenhet att
föranleda utskottet till någon anmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen,
föredrogs; och yttrade därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall nu söka uttrycka
mig mycket kort, men eftersom vi
har två reservationer till vill jag ändå
motivera varför det föreligger en reservation
i vad det gäller att författningar
har utfärdats för sent.

Jag måste erinra om att när denna
fråga behandlades i riksdagen år 1956
förklarade dåvarande ecklesiastikministern,
att riksdagen skulle få se stadgarna
innan de utfärdades. Jag skulle
gärna vilja fråga dem som står bakom
konstitutionsutskottets skrivning här
och som inte velat ansluta sig till reservationen,
om verkligen riksdagen har
fått se folkskolestadgan innan den utfärdades.
Ecklesiastikministern gav ett
löfte om att denna fråga skulle komma i
så god tid, att det inte var tal om någon

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

forcering. Nu säger utskottet i sin skrivning,
att på grund av tidsnöd och överhopning
av arbete har inte ecklesiastikdepartementet
blivit färdigt i tid med
att publicera denna författning. Det är
väl ändå rätt anmärkningsvärt. Jag vill
påminna om att högern år 1956 i denna
fråga framhöll, att allt talade för att
man inte skulle hinna bli färdig och att
det kunde behövas ett uppskov. Det var
då som ecklesiastikministern gav det
löfte jag nämnde. Jag erinrar mig hur
konstitutionsutskottets dåvarande ordförande
herr Hallén för övrigt en gång
hade en lång debatt med statsministern,
varvid han underströk betydelsen av att
författningar publicerades i tid. Detta
var hela konstitutionsutskottets uppfattning.
Det är ganska egendomligt att man
inte då, herr talman, står kvar vid denna
mening. Det har lett till många
tråkigheter att författningar inte varit
färdiga. Man hade skolkonferenser på
sommaren 1958, då man inte hade tillgång
till tryckta författningar, och även
flera socialdemokratiska tidningar uttryckte
sitt beklagande av att författningarna
inte var färdiga. Jag kan, herr
talman, inte godta den skrivning, som
utskottsmajoriteten här presterar.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag skall bara med
några ord förklara — vi har delvis skrivit
det i motiveringen — varför vi inte
kunnat biträda yrkandet om anmärkning
på grund av att författningar bär
utkommit försenade.

När vi har haft föredragning i detta
ärende har det påpekats, hur utomordentligt
svårt det varit att få fram dessa
författningar beträffande yrkesundervisningen
ifrån ecklesiastikdepartementet.
Vi böjde oss för detta och ansåg,
alt förhållandena har varit så svåra,
att det inte var tjänligt att nu göra en
anmärkning. Vi har vid många tillfällen
tidigare under åren påpekat, att författningarna
bör komma ut i god tid.

Granskning av statsrådsprotokollen

Man kan varje år ta upp till granskning
hur författningarna har utkommit, och
vi tyckte, att det inte var riktigt att göra
det i år, då vi var medvetna om att här
rådde så utomordentligt besvärliga förhållanden
när det gällde att få fram de
författningar, som är berörda i detta
memorial. Därför har vi avslagit anmärkningsyrkandet,
och jag anser det
vara riktigt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Man får det intrycket av
herr Petterssons i Norregård framställning,
att detta är en reform som beslöts
ungefär år 1958 och att ecklesiastikdepartementet
därför hade så bråttom. När
utskottets värderade talesman här försöker
försvara ecklesiastikdepartementet
får han ändå erinra sig, att ecklesiastikministern
år 1956 förklarade, att
riksdagen skulle få se stadgorna innan
de utfärdades. Menar herr Pettersson,
att vad en ecklesiastikminister säger
skall vi inte bry oss om, ifall man plötsligt
får så bråttom i ecklesiastikdepartementet
två år senare, att man inte kan
hålla utfästelserna? Vad är det som skulle
ha gjort att ecklesiastikdepartementet
och de två andra departement — i
viss mån även ett tredje departement —-som det här gäller skulle ha det så mycket
besvärligare än andra departement?
Hade inte alla departement lika bråttom?
Och när det här är fråga om en
stor grundläggande reform, som måste
förberedas i god tid, är det inte då,
herr talman, orimligt att vi i den svenska
riksdagen bara får det beskedet att
man har så bråttom att man inte har tid
eller ens folk att noga överväga författningarna
som sammanhänger med
denna reform, utan att man måste arbeta
för högtryck och att det kan bli ett
hastverk. Visste inte ecklesiastikministern
detta år 1956? Eller försökte han
vilseleda riksdagen?

Del är rätt anmärkningsvärt all en
företrädare för centerpartiet inte för -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

står, hur angeläget det är att riksdagen
får klart för sig att regeringen har för
avsikt att fullfölja de löften man givit
riksdagen. Det skall väl inte vara så att
man kommer med förslag om reformer
men sedan inte håller de utfästelser
som man i samband därmed gjort.

Jag måste, herr talman, säga att det
sätt, varpå man här gått till väga när
det gäller en betydelsefull reform, inte
är rekommenderande för det svenska
lagstiftningsarbetet. Det kan inte lieller
vara misskrediterande för högern att
man redan 1956 gav uttryck för farhågor
på denna punkt — det är alltså här
inte fråga om någon eftertankens klokhet.
Om man läser debatterna för tre
år sedan, finner man att högern framhöll
det orimliga i att komma med en
stor reform på det sätt som skedde i
fråga om dessa skolreformer.

Jag tycker verkligen att utskottets talesman
även i detta avseende skulle erkänna
att riksdagen inte skall behandlas
så som här varit fallet.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Tidigare under åren
har ju även vi för vår del — majoriteten
i utskottet — varit med om anmärningar
på grund av att tryckta författningar
inte kommit ut i tid — jag tror
att sådana anmärkningar framställts tre,
fyra gånger. Men i år ansåg vi starka
skäl tala för att inte göra någon anmärkning
— reservanterna föreslår visserligen
bara en omförmälan, men det
tolkas vanligen i alla fall som en anmärkning.
Herr Braconier som hörde
föredragningarna i utskottet, måste väl
erkänna att man inom departementet
hade så utomordentliga svårigheter att
få kunnigt folk för arbetet, att det inte
gick att i tid få ut författningarna. Då
får vi väl, även om vi till det yttersta
är formella, böja oss för sådana saker.

Inom utskottet sitter också många
skolmän, och de kunde omtala att de
blivit mycket väl informerade från de -

partementets sida i fråga om skolreformen.
Rent sakligt har det således inte
alls skett någon skada.

Jag håller därför fortfarande på att
utskottet i detta fall handlat riktigt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Norregård
svarade inte på min fråga: har
ecklesiastikministern fullgjort sitt löfte
till den svenska riksdagen år 1956?
Herr Pettersson i Norregård säger endast
att de skolmän, som sitter i utskottet,
blivit väl informerade trots att
författningarna inte kommit i tid. Det
är nog mycket tvivelaktigt hur det var
med informationen, åtminstone att döma
av den presskritik som år 1958 framfördes
också av regeringsorgan. I varje
fall kan ju inte en sak som denna vara
avgörande för hur riksdagen skall ställa
sig till löften som ges av en ansvarig
ecklesiastikminister.

Om man år 1956 var så säker på att
man skulle kunna genomföra reformen
1958, så visste man väl redan då, huruvida
det fanns folk för arbetet eller inte.
Då skall man väl inte år 1958 komma
och säga att man har måst arbeta
under sådant högtryck att man inte blivit
färdig med saken. Det är väl ett underligt
sött att bedriva lagstiftningsarbete
här i landet.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag har på denna punkt
fogat en blank reservation till utskottets
memorial, något som också är en nyhet,
så som utlåtandet är uppställt. Enligt
vanlig utskottspraxis innebär ju en
blank reservation att man kanske inte
helt kan godta motiveringen. I konstitutionsutskottet
stödde jag — det vill jag
erinra herr Braconier om — hans yrkande
angående en omförmälan. I sak
delar jag alltså hans uppfattning. Konstitutionsutskottet
har ju också mångfaldiga
gånger framhållit det felaktiga i
att författningarna kommer ut så sent.
Såsom utskottets ärade vice ordförande

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

bär påpekat, fanns det emellertid i detta
fall tekniska svårigheter som kunde
motivera en försening.

Varför fullföljde jag då för min del
inte yrkandet om en omförmälan? Ja,
herr Braconier och högern skall inte tro
att jag nu blivit ecklesiastikministerns
vapendragare. Det är ingalunda fallet.
Men det gäller här en reservation om
eu omförmälan, och vad innebär utskottsutlåtandet
på denna punkt annat
än en sorts omförmälan? Under sådana
förhållanden tyckte jag att det verkade
alltför invecklat och subtilt att komma
med en reservation. Frågan skulle kanske
intressera den statsvetenskapliga
expertisen, men mig intresserar den
uppriktigt sagt inte, och det är därför
som jag anfört enbart en blank reservation.

Jag har inte någon som helst anledning
att ändra min uppfattning att tillvägagångssättet
med de sena författningarna
inte är tillåtligt, och därför förväntar
jag mig i fortsättningen att Kungl.
Maj :t — det gäller här framför allt
ecklesiastikdepartementet, men även
några andra departement är ju berörda
— skall se till att det blir en rättelse härvidlag.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Det framgår av konstitutionsutskottets
här föreliggande memorial,
att utskottet vid sin granskning av
statsrådsprotokollen den 18 juni 1958—
9 januari 1959 ej funnit något förhållande
av beskaffenhet att föranleda utskottet
till någon anmälan under åberopande
av regeringsformens § 107.

Emellertid har utskottet redovisat
skiljaktiga meningar i en del spörsmål.
Bland dessa spörsmål tillåter jag mig
fästa uppmärksamheten på de handelsavtal
med främmande makter, som ingåtts
under granskningstiden. Några reservanter,
bland dem jag, har ansett,
att en anmälan här borde göras.

Enligt regeringsformen i § 12 skall

Granskning av statsrådsprotokollen

handelsavtal med främmande makter,
därest de är av större vikt, framläggas
för riksdagen till godkännande. Skulle
i något fall rikets intresse kräva, att sådan
överenskommelse avslutas utan riksdagens
godkännande, måste i allt fall
utrikesnämnden eller utrikesutskottet
erhålla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen
ingås.

Konstitutionsutskottet har vid flera
tillfällen uppmärksammat tillämpningen
av bestämmelserna rörande samverkan
i utrikesfrågor mellan regeringen
å ena sidan samt riksdagen eller eventuellt
utrikesnämnden—utrikesutskottet
å andra sidan. År 1949 anförde utskottet
bl. a., att det enligt dess mening
framstod som en angelägenhet av vikt,
att nära samverkan förefanns mellan
regering och riksdag i utrikesärenden.
Gällande bestämmelser och praxis i fråga
om desa ärenden vore i detta avseende,
anmärkte utskottet, icke fullt
tillfredsställande.

Senaste gången frågan upptogs i ett
konstitutionsmemorial var år 1950. I
avsikt att utröna, huruvida bestämmelser
och praxis — alltsedan 1946 har
propositioner och motioner angående
handelsavtal genomgående hänvisats
till utrikesutskottet — numera ändrats
i överensstämmelse med 1947 års konstitutionsutskottsutlåtande,
har utskottet
ånyo företagit en undersökning av
vilka handelsavtal som slutits, denna
gång avseende här föreliggande granskningstid,
nämligen juni 1958—januari
1959.

Under denna tid har femton handelsavtal
blivit ingångna. Endast ett av dem
har underställts riksdagens prövning.
Som reservanterna påpekat, är det icke
klarlagt, huruvida den av regeringsformen
§ 12 subsidiärt anvisade utvägen
blivit begagnad, den att lämna utrikesutskottet,
eventuellt utrikesnämnden,
tillfälle att yttra sig. På utrikesnämndens
föredragningslistor förekommer
över huvud taget inga frågor angående
särskilda handelsavtal. Går vi över till

6 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

utrikesutskottet, finner vi, att under
1958 ej lämnats några fristående muntliga
informationer berörande handelsavtal.
De skriftliga översikter som kommit
medlemmarna i utrikesutskottet till
handa, torde, såvitt de avser handelsavtalen
endast undantagsvis ha annat
än i efterhand orienterat om innehållet
i träffade överenskommelser.

Som en förklaring till och försvar av
det inträffade framhåller konstitutionsutskottsmajoriteten,
att de flesta av de
femton handelsöverenskommelserna i
stort sett betytt endast en förlängning
av gällande varuutbytesuppgörelser. I
intet av fallen har någon väsentlig förändring
i varuutbytets struktur ägt rum,
anmärker utskottsmajoriteten. Det låter
sig sägas. Något eller några av avtalen
torde dock vara av den vikt, att de bort
underställas riksdagens prövning. I
varje fall hade det varit önskvärt, att
utrikesutskottet beretts tillfälle att yttra
sig, innan avtalen ingåtts. Som exempel
på ett sådant avtal må nämnas överenskommelsen
med Sovjetunionen, där
handelsutbytet reglerats för en tid av
tre år framåt mot tidigare endast ett år
åt gången.

I alla utrikesärenden av större vikt
bör kontakt och överläggning med vederbörande
nämnd eller utskott äga
rum före avgörandet — det är en princip,
som i hithörande frågor bör vara
vägledande. Då skall självfallet alla tillgängliga
handlingar och upplysningar
meddelas vederbörande. Vid ett kommande
sammanträde delgives sedan utskottet
det beslut i ärendet, som Konungen
fattat. Det är givet att det
kan uppstå en situation, där ett snabbt
beslut måste fattas. Mot sådana fall riktar
reservanterna inte sin anmärkning.
Dock menar vi, att regeringen bort ta
större hänsyn till regeringsformens
§12, dess ordalydelse och framför allt
dess andemening. Det måste anses otillfredsställande,
när som regel redogörelse
för överenskommelser av olika
slag lämnas utrikesutskottet i efterhand.

Regeringsformens § 12 avser självklart,
att yttranden från utskott o. d. skall
ges, innan avgörandet träffas. Att som
här ofta sker ställa utrikesutskottet inför
ett fullbordat faktum, kan omöjligen
befrämja ett fruktbärande samråd
mellan regering och riksdag. Sättet kontrasterar
också skarpt mot de försäkringar
i motsatt riktning, som under
tidigare år hörts från statsrådsbänken,
bl. a. då främst från utrikesministern.

Herr talman! Med detta har jag sökt
motivera, varför några reservanter ansett,
att konstitutionsutskottet bort i
fråga om ingående av handelsavtal med
främmande makter för riksdagen göra
en anmälan under åberopande av § 107
regeringsformen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Hammar har sagt
det väsentliga. Jag skall bara komma
med ett litet tillägg.

Med nuvarande praxis är det nästan
omöjligt för den svenska riksdagen att
bedöma handelspolitiken, ty alla verkligt
betydelsefulla avtal är kontingentavtal
och dessa föredras inte ens för
utrikesutskottet eller utrikesnämnden
och riksdagen står därför helt utan möjlighet
att pröva dem. Särskilt när man
sluter ett nytt avtal såsom har skett
med Sovjetunionen, med vilken ingåtts
inte ett multilateralt utan ett bilateralt
avtal som medför ganska stora förändringar
i jämförelse med tidigare avtal,
är det anmärkningsvärt att såvitt man
kan se icke utrikesutskottet eller utrikesnämnden
underrättats. Jag vill inte
härmed säga att det skulle ha blivit
stark opposition i kammaren mot det
avtalet, men riksdagen skall ha rätt att
ta ställning till de konsekvenser ett sådant
avtal medför. Det är rimligt att
riksdagen såsom § 12 i regeringsformen
avser skall ha medinflytande när
det gäller handelspolitiken. När socialdemokratiska
statsråd och även andra
statsråd 1946 och någon gång senare har

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

försäkrat att man även i de fall där icke
grundlagen direkt förpliktar regeringen
att underställa riksdagen avtalet och
dessutom utrikesutskottet har framhållit
angelägenheten av detta, är väl förfarandet
anmärkningsvärt.

För övrigt har det förekommit ett
hemligstämplat avtal under fjolåret.
Detta avtal har man dock kunnat läsa
om i en svensk tidskrift. Det är rätt
underligt att avtalet skall vara hemligstämplat
för riksdagen men att man i
en svensk publikation kan finna åtskilligt
av detta avtal. Jag undrar om inte
svenska riksdagen i framtiden kommer
att finna det ytterst farligt att på detta
vis frånhända sig väsentliga möjligheter
att utöva kontroll över handelspolitiken.
Ramavtalen är nu ofta inte de
avgörande utan kontingentavtalen, och
nuvarande praxis har inte tillmötesgått
riksdagen då denna begärt intimare
samverkan med regeringen i dessa frågor.
Det är därför, herr talman, som
vi har velat understryka angelägenheten
av att vederbörande statsråd inför
riksdagens utrikesutskott och utrikesnämnd
i de fall där det klart framgår
av grundlagstexten att riksdagen skall
få ta del av avtalet verkligen diskuterar
saken med riksdagen, så att riksdagen
inte när det gäller dessa stora
ekonomiska förpliktelser helt ställs vid
sidan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag har vid punkt 3
fogat en reservation som jag främst har
grundat på regeringsformens § 16. I memorialet
lämnas en utförlig redogörelse
över innehållet i värnpliktslagen och
lagen om vapenfria värnpliktiga. Jag
har ingenting att invända mot den redogörelsen.
Min reservation är snarare
ett tillägg eller en utvidgning i all korthet
som anknyter till vad grundlagen
föreskriver.

Vad beträffar värnpliktslagen och lagen
om vapenfria värnpliktiga vill jag

Granskning av statsrådsprotokollen

i all korthet fästa uppmärksamheten på
att vapenfria värnpliktiga som anvisas
civilt arbete likväl inte är mera civila
än att de står under militärlagarna och
betraktas som krigsmän. Detta finner vi
också i majoritetens memorial, där det
heter att den vapenfria värnpliktige är
underkastad de straffbestämmelser som
gäller för övriga krigsmän. Det är ganska
viktigt att ha detta klart för sig
med tanke på den oklarhet som flera
debatter har medfört om dessa människors
civila arbete och den civila karaktär
som deras tjänstgöring har. Vägran
att utföra sådant arbete medför
straff för grovt tjänstefel. Då den värnpliktige
dömts, meddelas detta till försvarsdepartementet.
Försvarsdepartementet
i sin tur meddelar i regel att
anmälan inte leder till någon åtgärd.
Det är allt. Det är möjligt att den värnpliktige
när denna anmälan sker sitter
i fängelse. Efter det att meddelandet
om att ingen åtgärd vidtages har lämnats
är det redan klart för ny inkallelse,
vare sig han då ännu inte kommit
i fängelse, då avtjänar eller liar
avtjänat sitt fängelsestraff.

När meddelande har utgått i enlighet
med den praxis som användes, kan man
omedelbart inkalla honom på nytt, och
så cirkulerar detta med inkallelser, vägran
på grund av samvetsbetänkligheter,
ny dom och fängelse, så länge som helst.
Efter en viss sammanlagd fängelsetid
brukar departementet föreskriva, att
den värnpliktige inte vidare skall inkallas
i fredstid, men att detta beslut
inte skall meddelas honom. Nog är det
ett underligt tillstånd i den svenska
rättskipningen!

Detta hot följer ständigt den värnpliktige
under hela hans värnpliktsålder,
en tid av omkring 30 år. Jag kan
som exempel på hur det kan gå till anföra
ett enda fall ur den grupp som
konstitutionsutskottet haft till utredning.
Den äldste samvetsömme som
straffades i denna grupp förra året var
född 1914 och var alltså 44 år gammal.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Han hade tidigare gjort värnpliktstjänst
i 681 dagar, och nu var han färdig för
ett nytt fängelsestraff.

Det är nog riktigt som majoriteten
här säger — jag har ingen invändning
att göra emot det — att det inte finns
någon anledning till anmärkning enligt
107 §, eftersom lagen om de vapenfria
värnpliktiga bygger på för svenska förhållanden
så underliga förutsättningar,
att det skulle finnas möjligheter till ännu
brutalare behandling utan att någon
anmärkning mot statsrådet kan framföras
på grund av denna lag. Jag har tidigare
sagt men jag skall i korthet upprepa
det, att jag anser denna lag orimlig
till sina konsekvenser för den enskilde
med tanke på föreskriften i regeringsformens
16 § om samvetsfrihet och
religionsfrihet. Jag har stärkts i denna
uppfattning under de debatter som vi
har haft i detta ärende inom konstitutionsutskottet.

Paragraf 16 föreskriver dock alldeles
tydligt samvetsfrihet och religionsfrihet
och den säger att Konungen bör ingens
samvete tvinga eller tvinga låta — »Konungen»
betyder i detta fall regeringen
eller den myndighet som har att handlägga
dessa ärenden. Bestämmelserna
om ett flertal återkommande fängelsestraff
måste stå i direkt motsats till
grundlagens föreskrift, att ingens samvete
får tvingas. Till sin ordalydelse
innebär det i varje fall en klar motsättning,
och det har slagit illa ut i praktiken.

Jag ber att få nämna ett exempel.
Vi har varje år inemot ett hundratal
fredsfångar inburade i fängelserna, men
denna siffra är litet missvisande. När
man närmare undersöker dessa fredsfångar,
finner man att det bara är ett
fåtal nya bland dem; de flesta har suttit
inburade 2, 3 och ofta 4 gånger. Av
dessa omkring hundra som varje år buras
in är det väl bara ett 25-tal som är
nya — vi har inte undersökt det närmare.
Detta är en orimlighet, och man
ändrar inte vederbörandes uppfattning

på detta sätt, man lyckas inte få dem
att gå ifrån vad deras samvete bjuder
dem, och det är ganska väsentligt med
tanke på regeringsformens föreskrift i
detta fall. Det ligger en fara i att folk
får för sig att många av de hederligaste
och mest samvetstrogna medborgarna i
detta land upprepade gånger åker in i
fängelse.

Nu sägs det att det måste vara på
detta sätt, eftersom några efter upprepade
fängelsestraff under årens lopp
kanske böjer sig och fullgör sin värnpliktstjänstgöring
hellre än på nytt drabbas
av ett långt fängelsestraff — fängelsestraffet
ökas nämligen för varje
gång ett nytt straff utdömes.

Från sakkunnigt håll har jag inhämtat
den uppgiften, att det åtminstone
inte varje år förekommer att någon
böjer sig. I stället tar de sitt fängelsestraff
och anser att samhället nu är så
inrättat, att de måste ta sitt straff. De
gör inte något större väsen av detta —
det skall jag livligt erkänna — men de
böjer sig inte.

Det finns bara en och annan som
böjer sig. Jag har fått en uppgift att det
under årens lopp kanske rör sig om tio
personer som har valt friheten i stället
för att följa samvetet — i varje fall är
det fler än 99 på 100 som följer sitt
samvete trots upprepade fängelsestraff
och ständig osäkerhet. Nog måste man
väl säga, att det med tanke på den enskildes
frihet och mänskliga rättigheter
är samhället ovärdigt att behandla de
samvetsömma på sätt som nu sker.

Herr talman! Jag har med min reservation
och dessa korta randanmärkningar
önskat fästa uppmärksamheten
på skillnaden mellan värnpliktslagen
och grundlagen i detta fall. Jag vill uttala
en förhoppning, att det skall vara
möjligt att få till stånd en revision av
gällande lagstiftning, så att den till sin
lydelse kommer i bättre samklang med
den grundmening som bokstavligen föreskrivits
i 16 § regeringsformen. Jag
har inte föreslagit någon anmärkning

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

enligt 107 § regeringsformen, men jag
har reservationsvis velat framföra den
åsikten, att utskottet borde göra en omförmälan
i denna fråga.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Det är ingalunda min
avsikt att förlänga den debatt som herr
Spångberg har inlett genom denna vädjan
i fråga om samvetsömma värnpliktiga.
Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på att det i dag är liksom
en märkespunkt i konstitutionsutskottets
arbetsformer. Det är i dag
första gången man tillämpar den metod
som utskottet anbefallde 1952 och
som vi kanske kan förvänta att författningsutredningen
kommer att förorda,
nämligen att man inte bara bedriver en
jakt efter skyldiga statsråd, utan begagnar
konstitutionsutskottets dechargeutlåtande
till att över huvud taget framhålla
önskvärdheten av ändrad praxis
och ändrad lagtillämpning och efterlysa
behovet av andra och bättre lagar.
Det är denna möjlighet som herr Spångberg
nu har använt. Jag tror mig kunna
säga, att det inte dröjer många år förrän
konstitutionsutskottet har omlagt sitt
arbete till att inte bara söka sak med
statsråd utan ungefär som statsrevisorerna
söka påtala oegentligheter och
felaktigheter i den praktiska utövningen.

Jag har inget särskilt yrkande.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Yi har haft föredragningar
i utskottet angående behandlingen
av de samvetsömma värnpliktiga
som blivit vapenfria, och vi har kommit
till den slutsatsen, att man gör tillämpningen
av den lag som riksdagen här har
antagit så mjuk som möjligt för att inte
kränka dessas samvete alltför mycket.
Det är ju särskilt en sekt som menar
sig ha blivit hårt åtgången, men vi fick
i utskottet den uppfattningen, att alla
som vägrar att bära vapen behandlas
lika.

Vi ansåg det inte finnas skäl nu att

Granskning av statsrådsprotokollen

göra någon omförmälan, utan herr
Spångberg har blivit ensam om sitt yrkande.
Hans anmärkning borde inte
riktas mot myndigheternas tillämpning
av lagen, utan mot det beslut som riksdagen
fattat. Jag erkänner att det är
riktigt som herr Spångberg har sagt, att
behandlingen av vapenvägrarna i någon
mån strider mot grundlagens mening
när det gäller samvetsfriheten, men
riksdagen har dock fattat beslut angående
denna lag, och den tillämpas enligt
vår mening mycket försiktigt och
hänsynsfullt. Därför har vi inte kunnat
stödja herr Spångbergs yrkande.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning C till handlingarna.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Med ändring av tidigare lämnade uppgifter
får jag meddela att plenum icke
kommer att anordnas måndagen den 4
maj. Första plenum under maj månad
kommer alltså, i enlighet med de ursprungliga
planerna, att hållas tisdagen
den 5 maj kl. 16.00.

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

§ 5

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilliiggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

86 Nr 14

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m.,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckt motion,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående pension åt förre
tjänstemannen vid Shanghai Municipal
Council A. Th. Dahl, och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av väckta motioner
om enskildas aktieförvärv i statsägda
bolag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:124) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 143), hade hemställts, att
riksdagen måtte 1) besluta att aktierna i
AB Statens skogsindustrier skulle —•
med beaktande av önskemålet om största
möjliga spridning —- under budgetåret
1959/60 utbjudas till försäljning
till ett pris som fastställdes av en därtill
utsedd värderingsnämnd, 2) besluta
att de av staten från Trafik AB Grängesberg-Oxelösund
förvärvade aktierna i
Luossavaara-Kiirunavaara AB skulle —
jämväl med beaktande av önskemålet
om största möjliga spridning — under
budgetåret 1959/60 utbjudas till försälj -

ning till ett pris som fastställdes av en
därtill utsedd värderingsnämnd, 3) i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte utse ovannämnda
värderingsnämnder samt underställa
1959 års höstriksdag de av värderingsnämnderna
fastställda försäljningspriserna
för godkännande.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson (I: 235)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå (11:296), hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville
hemställa om en skyndsam utredning
rörande frågan i vilken utsträckning
och under vilka former det kunde vara
lämpligt att försälja aktier i statsägda
företag till enskilda köpare.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 124 och II: 143 samt I: 235 och II: 296
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Bohman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 124 och II: 143 samt med avslag
å motionerna 1:235 och 11:296,

1. besluta att aktierna i AB Statens
skogsindustrier skulle — med beaktande
av önskemålet om största möjliga
spridning — under budgetåret 1959/60
utbjudas till försäljning till ett pris, som
fastställdes av en därtill utsedd värderingsnämnd,

2. besluta att de av staten från Trafik
AB Grängesberg-Oxelösund förvärvade
aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
AB skulle — jämväl med beaktande
av önskemålet om största möjliga
spridning — under budgetåret 1959/60
utbjudas till försäljning till ett pris som
fastställdes av en därtill utsedd värderingsnämnd,

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte utse nämnda
värderingsnämnder samt underställa

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

1959 års höstriksdag de av värderingsnämnderna
fastställda försäljningspriserna
för godkännande;

2) av herrar Ivar Johansson, Sundelin,
Pålsson, Axel Johannes Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén, herr Nihlfors,
fröken Vinge och herr Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:235 och 11:296
samt med avslag å motionerna 1:124 och
II: 143, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av frågan om försäljning
till enskilda av aktier i statsägda
företag;

3) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Frågan om försäljning
av aktierna i vissa statsägda företag har
diskuterats här i kammaren både år
1957 och år 1958, och om vi inte når
resultat i år, kommer frågan säkert att
tas upp till debatt under kommande år.
Vi i högerpartiet återkommer nämligen
till frågan till dess den har fått den lösning
som vi anser vara den riktiga. Och
vi är övertygade om att vi så småningom
kommer därhän. Redan nu kan vi konstatera,
att intresset för försäljning av
statsaktier har vuxit under de gångna
åren och att förståelsen för det berättigade
i våra förslag blivit allt större.

Vi bär här i kammaren under de
gångna åren utförligt utvecklat våra
motiv för aktieförsäljningen, och våra
meningsmotståndare har å sin sida radat
upp alla de argument mot aktieförsäljning
som de varit mäktiga att leta
fram. Både argument och motargument
kommer säkerligen att upprepas, både i
dag och nästa gång. Jag skall därför försöka
undvika att gå alltför djupt in i de
många skäl, ekonomiska, praktiska och
ideologiska, som vi tidigare fört fram
som motiv för vår ståndpunkt. En kort

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

sammanfattning är kanske ändå nödvändig.

Vi är alla överens om att vi behöver
öka sparandet i vårt land. Om de siffror
rörande sparandet som man hittills utgått
ifrån är riktiga, nämligen genomsnittligt
omkring 3 miljarder kronor om
året, och om man kastar en blick på det
stora hålet i finansministerns budget,
så framstår i själva verket behovet av
ökat sparande som en nödvändighet.

En verkligt betydelsefull ökning av
det enskilda sparandet skulle naturligtvis
i första hand kräva en helt annan
ekonomisk politik, en politik som kan
inge förtroende för penningvärdet, en
politik som inte skattevägen lägger beslag
på en så stor del av de enskilda
människornas förtjänster att dessa inte
får möjlighet att avsätta tillräckligt
mycket för framtida behov. Men vad
som nu skall diskuteras är möjligheterna
att finna sådana sparformer, att
man även med den nuvarande politiken
kan förmå den enskilde att spara mera.
Man kan tänka sig olika åtgärder. Man
kan göra sparandet mer lockande genom
att så att säga konkretisera det, att
koppla ihop det med vissa särskilt eftersträvansvärda
sparmål. Och man kan
söka finna sådana sparformer som ger
säkerhet för att inte det sparade kapitalet
smälter samman i takt med penningvärdeförsämringen.
Och man måste söka
sådana sparformer, som inte bara innebär
en överflyttning av sparmedel från
en sparkälla till en annan, utan innebär
ett reellt nysparande.

Bland de olika sparmöjligheter som
då aktualiseras kommer, tror vi, aktiesparandet
att få allt större betydelse,
och det borde vara en betydelsefull uppgift
för samhället att hjälpa till att övervinna
det ideologiska motstånd som tydligen
finns inom vissa grupper och väl
delvis är politiskt och historiskt betingat
och har sin rot i helt andra samhällsförhållanden
iin dagens.

Som framhålles i den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen nr 1, av

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

herr Birke in. fl., kommer aktiesparande!
produktionen direkt tillgodo. Aktiesparande!
har den fördelen att det ökar
allmänhetens intresse för vårt lands näringsliv
och skapar förståelse för dess
behov och insatser. Aktieägaren känner
sig och blir på ett helt annat sätt delaktig
i företagsamheten än vad som
många gånger erkännes av dem som bekämpar
en spridning av aktieinnehaven.
Att det med hänsyn till sparandet och
även av allmänt demokratiska skäl är
önskvärt att skapa större förståelse hos
den svenska allmänheten för aktiesparandet,
har bekräftats i flertalet av de
remissyttranden som avgavs i denna
fråga både 1957 och 1958 — i år har
några sådana yttranden icke ansetts behövliga.
Även sådana organisationer,
som möjligen av vissa skäl skulle kunna
tänkas ställa sig tveksamma till aktieförvärv,
var i princip positiva till aktiesparande.
I stort sett föreligger väl
också enighet om att den svenska aktiemarknaden
har ett förhållandevis alltför
begränsat omfång för att möjliggöra
ett individuellt aktiesparande i önskvärd
omfattning. Inte minst ur den synpunkten
är en försäljning av de statsägda
företagens aktier motiverad. En
sådan försäljning skulle medföra en väsentlig
utvidgning av aktiemarknaden,
som ger förutsättningar för småsparare
att bli aktieägare.

Ett utbud av statsföretagens aktier
skulle vidare vara ägnat att minska statens
direkta anspråk på den redan nu
alltför trånga kapitalmarknaden. Särskilt
just nu — innan vi hunnit genomföra
den uppbromsning av statsutgifterna,
som vi inom högern räknar med
så småningom måste komma till stånd
— skulle en sådan försäljning medföra
fördelaktiga konsekvenser. Staten skulle
härigenom få loss behövligt kapital för
andra tvingande uppgifter.

.lag har redan snuddat vid en faktor,
som vi inom högern anser vara av alldeles
särskilt stor betydelse, nämligen
den demokratisering, den breddning av

själva ägandet, som aktieförvärv möjliggör.
Det låter sig naturligtvis sägas att
hela svenska folket redan nu är delägare
i exempelvis LKAB, men jag frågar:
hur många av oss är det som verkligen
känner sig som delägare? Staten, det
abstrakta begreppet för maktkoncentration,
betraktas inte av flertalet medborgare
här i landet som en förvaltare av
våra egna personliga tillgångar. Staten
är alltför mycket överhet för att kunna
spela den rollen. Jag är övertygad om,
trots allt vad jag förstår att våra motståndare
kommer att göra gällande i den
fortsatta debatten, att innehav av en
aktie i låt mig säga LKAB ger en helt
annan känsla av delägarskap, förståelse
och medansvar för företaget än då
staten äger aktierna. Eftersom just denna
ideologiska aspekt varit debatterad
så ingående vid tidigare riksdagar, skall
jag inte ytterligare fördjupa mig i den,
bara konstatera att vi inom högern betraktar
den som en alldeles särskilt betydelsefull
faktor vid bedömandet av
hela frågan om försäljning av de statsägda
företagens aktier.

Jag vill understryka, att vi anser den
föreslagna försäljningen av LKAB- och
ASSI-aktierna vara en inledning till ytterligare
åtgärder för att sprida aktieägandet
till allt vidare kretsar inom det
svenska folket. Vi är övertygade om att
en försäljning av statsaktierna i det hänseendet
skulle vara något psykologiskt
betydelsefullt. Bedan nu har åtskilligt
gjorts i den riktningen utomlands och
även här hemma. Investmentklubbar
har bildats, andelsbevis i s. k. unit trusts
har försålts och öppna aktiefonder har
kommit till stånd. En allmän förståelse
är på väg att bildas för behovet och
vikten av sådant utbrett aktieägande.
Det är under sådana förhållanden alldeles
klart att den av oss föreslagna försäljningen
skulle utgöra en ytterligare
stimulans för utvecklingen. Även för
den enskilda aktiemarknaden blir säkert
en sådan åtgärd av betydelse, och
även där hoppas jag att man skall kunna

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

emotse en minskad koncentration av
aktieförvärv och aktieinnehav.

Såväl i högermotionerna som i reservationen
i statsutskottet har vi pekat på
de utländska erfarenheterna av motsvarande
försäljningsåtgärder. De visar, att
hittills gjorda försäljningsförsök lett till
mycket tillfredsställande resultat och
att de farhågor, som på vissa håll framförts,
i stort sett kommit på skam. Jag
vill särskilt uppehålla mig vid Tyskland,
eftersom debatten om reprivatiseringen
av de statsägda företagen genom utgivande
bland annat av s. k. folkaktier varit
alldeles speciellt hård och kontroversiell.
Till grund för försäljningen har
legat den uppfattningen — som ju överensstämmer
med högerns — att det inte
är en statlig uppgift att syssla med affärer
och konkurrera med enskilda företag.
Ägandet av produktionsmedlen bör
i stället spridas i största möjliga utsträckning,
och den starka koncentration
av storföretag i statlig regi, som
spelade en så stor roll under Hitlerperioden,
bör snarast avskaffas. Även
i Tyskland har folkaktiemotståndarna
fört fram i stort sett samma argument
som socialdemokraterna här i Sverige.
Det finns — har man menat — inom
vida kretsar av folket inte något större
intresse för aktieförvärv. I allmänhet
hyser man misstro mot aktier över huvud
taget. Det finns ingen anledning —
säger man — att slå sönder välskötta
statsföretag och göra dem beroende av
privata spekulationer. Och skulle till
äventyrs ett visst intresse för aktieförvärv
ändå finnas hos småspararna, komme
de — har man sagt — omedelbart
efter sitt förvärv att sälja aktierna, som
därigenom så småningom skulle hamna
på ett fåtal händer. Decentraliseringen
skulle därmed resultera i sin motsats,
nämligen en maktkoncentration.

Inte minst i den senaste tyska valkampanjen
har den debatten spelat en
stor roll. Man kan ju inte påstå, att det
tyska folket genom sin i val uttryckta
mening tagit avstånd från tankarna på

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

att demokratisera aktieägandet. Tvärtom.
Som bekant var det ursprungligen
meningen att sälja Volkswagenaktierna,
men tvisten om den verkliga äganderätten
till Volkswagenverken ledde till att
den aktieförsäljningen fick skjutas på
framtiden. Det blev i stället det stora
statliga bolaget Preussag, vilket med
22 000 anställda driver järn- och stålverk,
gruvor och oljeutvinning, som
blev det första stora försöket. I samband
med att företaget ökade sitt aktiekapital
till 105 miljoner DM utbjöds 300 000
aktier ställda på innehavaren till försäljning
för en kurs av 145 DM. För att
garantera spridningen fick endast personer
med en lägre skattepliktig inkomst
än 16 000 DM teckna nya aktier, och
teckningsrätten begränsades till högst
5 aktier för varje år. Efter utbudet kommer
aktierna att börsnoteras, och det
finns inga hinder för en nybliven aktieägare
att, om han så vill, senare försälja
sina aktier.

Det visade sig redan vid den första
aktieteckningen, att alla förväntningar
överträffats. Intresset för aktieförvärv
var långt större än man tidigare trodde.
Över huvud taget har Preussagförsäljningen
visat, att något allmänt ideologiskt
motstånd mot aktieägande i varje
fall inte existerar i Tyskland.

Jag strök i början av detta anförande
under, att man även i vårt land alltmer
börjar få förståelse för de från
högerns sida framförda synpunkterna.
Vi kan med glädje konstatera, att både
folkpartiet och centerpartiet är villiga
att i så måtto stödja oss som de önskar
en särskild utredning rörande försäljning
av statsägda företags aktier. I och
för sig finns det naturligtvis ingen anledning
att från högerns sida motsätta
sig eu sådan utredning. Men vi anser,
att frågan om försäljning av vissa LKABaktier
och aktierna i ASSI nu har diskuterats
så länge, att vi även utan en sådan
utredning bör kunna fatta ett principbeslut
rörande aktieförsäljningen.
De erfarenheter som därvid kan vinnas

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

kan naturligtvis läggas till grund för
kommande beslut om försäljning av
aktierna även i andra statsägda företag.
Under sådana förhållanden kan, menar
vi, den föreslagna utredningen anstå i
varje fall till dess att resultatet av den
första försäljningen kan överblickas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1, av herr Birke m. fl.

Herrar Staxäng (h) och Magnusson i
Borås (h) instämde häri.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Bohman har i någon
mån apostroferat redan den andra
reservationen till detta utskottsutlåtande,
under vilken står herr Ivar Johansson
m. fl. Denna reservation siktar till
att övertyga riksdagen om att det behövs
en utredning för att klargöra om det
finns en positiv inställning till frågan
om försäljning av statsägda bolags aktier
för att därigenom bredda sparandet,
skapa nya möjligheter att öka sparandet
och nya former för det. Jag är
överens med herr Bohman om att just
dessa synpunkter är synnerligen viktiga
och bör beaktas.

Men det finns onekligen så många
frågetecken i samband med detta stora
projekt, vilket högern nu utan vidare
vill ha genomfört, att man, om man vill
hålla sig på jorden, kanske bör gå något
försiktigare fram. Riksdagen har faktiskt
en gång — det var 1956 — tagit
ställning för en utredning, på så sätt
att en av herr Helén i denna kammare
väckt motion överlämnades till 1953 års
utredning rörande de statliga företagsformerna.
Syftet var då att denna utredning
borde undersöka möjligheterna för
enskilda att köpa aktier i vissa av staten
ägda företag. Förra året när denna
fråga var aktuell hävdade vi från folkpartiets
sida, att detta borde utredas
och att man borde stöta på denna 1953
års utredning rörande de statliga företagsformerna
för att få fram något ma -

terial därifrån. Nu är det nog klart att
utredningen inte kommer att i sina
framtida betänkanden belysa de spörsmål
vi anser det vara nödvändigt att få
belysta. Då återstår inget annat för oss
än att hävda, att det behövs en allsidig
utredning, som tar ställning till olika
speciellt svårbedömbara faktorer som
är förknippade med tanken på försäljning
av statliga bolags aktier.

Också andra synpunkter kommer in i
bilden. Man kan exempelvis peka på att
det är viktigt att få klargjord sammansättningen
av det aktieägande klientelet
och lokaliseringen av företagens verksamhet.
Vi har särskilt velat betona
detta i reservationen.

Herr talman! Med dessa kortfattade
ord vill jag yrka bifall till reservation
nr 2, av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan i denna fråga
fatta mig mycket kort. Den har ju utförligt
behandlats vid såväl 1957 som
1958 års riksdagar, och jag tror att alla
argument redan är vädrade. När jag
lyssnade till herr Bohman kunde jag,
om jag blundade, se framför mig herr
Hjalmarson 1957 och herr Heckscher
1958, ty samma ord och samma vändningar
gick igen.

Herr talman! Jag vill bara med hänvisning
till vad som från vårt håll anförts
vid de två tidigare tillfällena yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Birke m. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av herr Ivar Johansson m. fl.;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropo -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

sitionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Helén votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr
66 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Birke m. fl. avgivna, med
1) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 95 ja och
64 nej, varjämte 54 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Birke m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Bohman
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 53
nej, varjämte 49 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Avdragsrätt vid beskattningen för
studieunderstöd m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta
motioner angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt
amortering av studieskuld.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 152 av herr Per-Olof
Hanson och II: 206 av herr Helén hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om proposition rörande avdragsrätt
vid beskattningen för studieunderstöd
och amorteringar av studieskulder
senast till 1960 års riksdag».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:152 och 11:206
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Stenberg och Stiernstedt, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 152 och II: 206 måtte be -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

sluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om proposition rörande avdragsrätt
vid beskattningen för studieunderstöd
och amorteringar av studieskulder
senast till 1960 års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu har att
behandla, gällande avdragsrätt vid beskattning
för studieunderstöd och amortering
av studieskulder, har vid flera
tillfällen under 1950-talet varit föremål
för behandling här i riksdagen, och därför
avser jag inte att gå in på någon
längre sakmotivering för motionen eller
för reservanternas ställningstagande.
Motiven är för alla kända och är till
och med av riksdagen i princip erkända.
Det har emellertid roat mig att, i
likhet med herr Björkman vid en interpellationsdebatt
i vintras, se litet på
frågans behandling och de ställningstaganden
som bevillningsutskottet enhälligt
föreslagit riksdagen. Jag skall inte
gå längre tillbaka än till 1950, då 1944
års allmänna skattekommitté avlämnade
ett betänkande, vari bland annat föreslogs
avdragsrätt för periodiskt understöd
till undervisning eller uppfostran,
som det hette, givetvis under vissa förutsättningar.

1951 kom samma kommitté med ännu
ett betänkande, nr 5, angående studiekostnaders
behandling i beskattningshänseende.
I detta betänkande hade de
sakkunniga preciserat sitt förslag och
föreslog rätt till avdrag för amortering
även av studieskulder.

Det kom ändå inget förslag från
Kungl. Maj :t, och därför blev det anledning
för 1952 års riksdag att behandla
flera motioner, vari yrkades på lagstiftningsåtgärder
just i detta hänsende.
I bevillningsutskottets betänkande över
motionerna hette det då bland annat,
att frågan om den skatterättsliga behandlingen
av studiekostnader ansåge
utskottet vara av den vikt, att en lösning

av densamma icke borde uppskjutas. Utskottet
föreslog därför riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag. Detta blev också riksdagens
beslut.

Det var alltså redan 1952. Något förslag
kom emellertid inte till 1953 års
riksdag. Även denna riksdag fick emellertid
behandla motioner i samma riktning
som tidigare. Bevillningsutskottet
fasthöll vid sitt förslag från 1952 och
ansåg, att det var önskvärt att riksdagen
så snart som möjligt finge ett förslag
för prövning.

Det kom dock inget förslag från
Kungl. Maj:t vare sig 1954 eller 1955,
och så var det åter dags för motioner
med begäran om ett förslag till 1956 års
riksdag. Bevillningsutskottet föreslog då
på nytt riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att om möjligt
till 1956 års riksdag få ett förslag om
ändrade regler för den skatterättsliga
behandlingen av studiekostnader. Riksdagen
anslöt sig till förslaget, och riksdagsskrivelsen
överlämnades sedermera
till skattelagssakkunniga. Det kom alltjämt
inte något förslag från Kungl.
Maj:t. 1956 års riksdag hade återigen
att behandla motioner i samma ärende.
Det är mig angeläget att säga att bevillningsutskottet
den gången faktiskt
skärpte sitt förslag till skrivelse från
riksdagen på det sättet, att utskottet
förklarade, att en omprövning var synnerligen
önskvärd och att det var angeläget
att få fram ett förslag till 1957
års riksdag. Detta skrev alltså bevillningsutskottet
1956.

Under 1958 och 1959 har vi sedan
haft tillfälle att avlyssna interpellationsdebatter
i detta ärende. Då hade vi kommit
fram till det läge i tiden, när finansministern
sade att ärendet var av
så stor ekonomisk betydelse, att det med
hänsyn till det statsfinansiella läget inte
kunde lösas just då. Det beskedet har vi
fått höra både 1958 och 1959. Det är
därför kanske naturligt att bevillningsutskottets
majoritet i sitt nu avlämnade

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Avdragsrätt vid

betänkande hänvisar till det statsfinansiella
läget och säger att utskottet av den
anledningen inte vet när det blir möjligt
att genomföra förslaget.

Jag har velat dra denna korta katalog
över frågans behandling under 1950-talet
för att därmed ifrågasätta, om det
verkligen kan få gå till på detta sätt i
fortsättningen. Ett utskott behandlar det
material som finns och föreslår riksdagen
åtgärder i anledning härav. Riksdagen
bifaller utskottets förslag om en
skrivelse till Kungl. Maj :t om att få en
proposition i ärendet. Men någon sådan
får inte riksdagen, utan ärendet
läggs bara åt sidan. Detta tycker jag inte
är riktigt. På detta sätt nonchalerar ju
faktiskt regeringen de beslut som riksdagen
fattat.

Jag skall avslutningsvis be att få säga
att en reform — rättare sagt en rättelse
— av rena oformligheter i skattelagstiftningen
får väl ändå inte uppskjutas på
grund av ett ansträngt statsfinansiellt
läge. I dag har riksdagen ånyo möjligheter
att säga sin mening i denna fråga,
att den verkligen vill få de önskemål
uppfyllda som den tidigare ställt. Jag
har biträtt den reservation som är fogad
till bevillningsutskottets betänkande.
Den går ut på att riksdagen till 1960
års riksdag skall få ett förslag i ämnet
från Kungl. Maj :t. Jag ber herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Hagberg
m. fl. avgivna reservationen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! I en interpellationsdebatt
här i kammaren för något över
två månader sedan hade vi en ganska
lång överläggning om avdragsrätt vid
beskattningen för studiekostnader. Det
torde därför inte vara nödvändigt att
i dag ha någon mera ingående debatt
i själva sakfrågan, men jag vill framföra
några synpunkter i anledning av
bevillningsutskottets betänkande nr 32.

Det torde inte råda några delade meningar
om att nuvarande bestämmelser

beskattningen för studieunderstöd m. m.

om avdrag för periodiska understöd är
otillfredsställande utformade, icke endast
för den som utger periodiskt understöd
utan även så till vida att reglerna
är inkonsekventa och ologiska.
Det kan inte bestridas att utgivandet av
periodiskt understöd minskar givarens
skatteförmåga, alldeles oavsett hur mottagaren
använder pengarna. I princip
bör då avdragsrätt föreligga. Det kan
under sådana förhållanden inte vara
riktigt, att just periodiska understöd
som utges för studier skall vara diskvalificerande
för erhållande av avdragsrätt.

Skattelagssakkunniga, som utrett denna
fråga, har framhållit att den stegrade
progressiviteten till följd av inkomstutvecklingen
drabbar allt vidare grupper
av skattskyldiga. De ojämnheter,
som föranleds av odifferentierade avdrag
för periodiskt understöd men utan
avdragsrätt för studiebidrag, blir på
grund därav så mycket större och mer
markerade. Även sambeskattningen gör
progressionen så mycket kännbarare.

De sakkunniga har vidare understrukit
att stor osäkerhet råder t. ex. om
avdragsrättens omfattning och om innebörden
av de nuvarande begränsningsreglerna.
Oklarheten i bestämmelserna,
säger de sakkunniga, vållar åtskilliga
olägenheter, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den ger upphov till
ett stort antal skattetvister med åtföljande
irritation mellan de skattskyldiga
och taxeringsmyndigheterna och icke
oväsentligt arbete med målens handläggning.

Men vi kan uppenbarligen inte komma
överens om hur och när ändringarna
i skattelagstiftningen skall genomföras.
Tidigare har såväl bevillningsutskottet
som riksdagen varit mycket bestämda
härvidlag. Tre gånger har utskottet
och riksdagen begärt förslag
från Kungl. Maj:t. Senast 1955 fann utskottet
»en omprövning av gällande bestämmelser
på dessa områden synnerligen
önskvärd», och riksdagen hade

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

intet att invända mot bevillningsutskottets
uppfattning. Förslag har 1956 framlagts
av skattelagssakkunniga i fråga om
de periodiska understöden, men utskottet
vill inte nu ta ställning till huruvida
förslaget bör genomföras eller ej.
Utskottet lovar alltså ingenting bestämt.
Även om jag inte helt utan reservationer
vill acceptera skattelagssakkunnigas
förslag i alla delar, anser jag dock förslaget
tillräckligt genomarbetat för att
det med smärre justeringar skulle kunna
läggas till grund för en proposition.
Men bevillningsutskottet har, synes det
mig, retirerat från sitt tidigare mycket
positiva ställningstagande. Jag vill
ogärna tro att detta beror på att utskottet
fått en ny ordförande sedan 1956,
en ordförande som tidigare tillhört
statsrådskretsen och därigenom kanske
dras med ärftlig belastning.

Skäl för att skynda långsamt har alltid
kunnat andragas. Tidigare var det
pågående utredningar. Nu är det de
oroväckande statsfinanserna som rullas
fram som stenar på vägen, vilka
man inte kan komma förbi. Självfallet
kommer förslagets genomförande att få
konsekvenser för statsfinansernas inkomstsida.
Utskottet har angivit skattebortfallet
till närmare 40 miljoner kronor
för stat och kommun. Det utgör en
senkommen bekräftelse på riktigheten
i vad jag hävdade i interpellationsdebatten
den 24 februari, nämligen att
det belopp, 57 miljoner kronor, som
finansminister Sträng då angav som
skattebortfall, var för högt. Även statsministern
använde kort därefter — vid
sin traditionella studentafton i Lund —-samma för höga siffror. Men 40 miljoner
är naturligtvis pengar det också.

Utskottet anser sig inte ännu kunna
bedöma, huruvida det ur statsfinansiell
synpunkt är möjligt att genomföra förslaget
vid nästa års riksdag. Det är
givet att det, med hänsyn till det bedrövliga
läge i vilket statsfinanserna
just nu befinner sig, inte torde vara lätt
eller knappast ens möjligt att bedöma,

hur läget är vid den tidpunkten eller
ännu mindre längre fram.

I interpellationsdebatten i februari
tillät jag mig framhålla, att jag inte kunde
finna dessa skäl tillräckliga för att
underlåta att vidtaga nödvändiga ändringar
i skattelagstiftningen, när dessa
ändringar syftar till att undanröja
orättvisor och orimligheter. En budget,
som inte tål ett inkomstbortfall av denna
storleksordning för en riktig reform,
är feldisponerad.

Den andra fråga, som tagits upp i
motionen -— frågan om avdragsrätt för
amortering av studieskulder — är mera
komplicerad. Här väntar vi på ett betänkande
från skattelagssakkunniga. Vi
avvaktar med stort intresse hur de sakkunniga
tänker lösa den knuten. Jag
vill endast framhålla att här insmugit
sig ett oriktigt ordval, som sannolikt
bidragit till onödiga missförstånd och
förvirrat begreppen. Skattelagstiftningen
medger nämligen inte avdrag för
amortering av skulder. Det är ett sparande,
vilket inte är avdragsgillt. Det
enda undantaget är försäkringssparande.
Jag tror att det för frågans behandling
vore nyttigt, om man mönstrade ut
detta felaktiga uttryck och i stället talade
om avdrag för studiekostnader i
överensstämmelse med grundtanken i
avskrivningsrätten eller om avdrag för
omkostnader för inkomstens förvärvande.
Därigenom skulle man också undgå
att skilja på dem som själva finansierar
sina studier och dem som studerar på
skuld. Det finns inga skäl för att ställa
dem som investerar egna medel i ett
sämre läge än dem som investerar lånade.

Till studiekostnader bör självfallet
räknas kostnader för kurser och litteratur
m. m. samt — för dem som studerar
på annan ort — fördyrade levnadskostnader.
Studerande har vidare
i allmänhet inte möjlighet att under sin
studietid utnyttja ortsavdragen, och det
förefaller mig rimligt, att de finge ackumulera
ett motsvarande belopp.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

95.

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

Jag skall inte utveckla denna fråga
ytterligare. Vi avvaktar 1950 års skattelagssakkunnigas
betänkande, som av
olika skäl blivit försenat, och förmodar
att det däri skall lämnas förslag till lösning
av frågan.

Jag är inte helt säker på hur man
skall tolka utskottets motivering för
avslag. Är den positiv eller är den till
intet förpliktande? Vill utskottsmajoriteten
hålla dörren öppen för en annan
lösning än den som skattelagssakkunniga
förordar i sitt förslag av 1956? Det
vore av mycket stort värde och intresse
för den fortsatta behandlingen av denna
fråga att härvidlag få ett klart uttalande
från utskottets talesman.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen, av herr Hagberg
m. fl.

Herr Nilsson i Svalöv (h) och fru
Kristensson (h) instämde häri.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det är riktigt som de
föregående ärade talarna sagt, att denna
fråga behandlats så många gånger
förut att det inte är nödvändigt att fördjupa
sig alltför mycket i den. Jag lade
emellertid märke till att både herr Stenberg
och herr Björkman, när de talade
om dels tidigare handläggning och beslut
i frågan, dels skattelagssakkunnigas
arbete på detta område, sorgfälligt
gick förbi vad jag tycker är rätt centralt
och vad som för övrigt framgår av
utskottsutlåtandet, nämligen skattelagssakkunnigas
betänkande av den 20 december
1956, där man föreslår betydande
inskränkning i avdragsrätten för
periodiskt understöd. Enligt detta förslag
skulle avdrag medges endast för
understöd på grund av bindande förpliktelse
eller till den som på grund av
ålderdom, sjukdom eller nedsatt skatteförmåga
är i behov av understöd. Beträffande
bidrag till studerande ansåg
de sakkunniga att särskilda regler skul -

le gälla, innebärande att den, som ger
ett barn ett understöd till studier, under
vissa förutsättningar skulle erhålla
avdrag för angivna belopp efter vissa
grunder. Det är riktigt som herr Björkman
säger, att detta inte är färdigutrett
ännu.

Beträffande kostnadssidan har ju utskottet
anfört dels nyssnämnda skäl,
dels flera andra skäl. De skäl som utskottet
anfört för avslag på denna motion
är vart för sig ett tillräckligt bärande
motiv. Jag tycker inte att man
som herr Björkman skall vifta bort en
utgift på 40 miljoner, allra minst om
man företräder högerpartiet, som vill
ha balans i statsfinanserna. Men herr
Björkman hade inga hämningar alls när
det gällde kostnaderna, utan han räknade
utöver dessa upp vad som kunde
innefattas som avdragsrätt i ackumulerade
ortsavdrag under kanske 8—10 års
studier. Då lär inte 40 miljoner räcka
långt, knappast heller finansministerns
57, som herr Björkman tyckte var tilltagna
i överkant. Detta går inte riktigt
ihop, herr Björkman, med den politik
som högern åtminstone påstår sig vilja
föra på det ekonomiska området. Det
statsfinansiella läget är en av anledningarna
till att bevillningsutskottet
sagt att det inte nu vill ta ställning.

Frågan om avdrag för studieskulder
är under utredning, och det skulle vara
oriktigt att ta ställning till denna fråga
redan nu. Beträffande de studentsociala
åtgärder som man kanske bör vidtaga,
skulle det dessutom vara olyckligt om
motionen bifölls på grund av den studentsociala
utredning som man väntar
skall tillsättas. Ett bifall till motionen
skulle i så fall ställa denna utredning
inför fullbordat faktum.

•lag skulle kunna tillägga att, med
den utformning som motionen nu har,
ett bifall till densamma skulle få mycket
oriittvisa följdverkningar och inte
vara någon riktig väg till bättre förhållanden
på detta område.

Till sist, herr talman, vill jag säga till

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

herr Björkman, att bevillningsutskottets
betänkande nr 32 1959 inte på något
sätt stänger dörren mer än förut. Med
detta ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Kärrlander om att det dock är två utredningar
som mycket ingående sysslat
med denna fråga. Det var först 1944 års
allmänna skattekommitté som kom med
två betänkanden 1950 och 1951, och sedan
1950 års skattelagssakkunniga, som
framlade sitt betänkande 1956. Om herr
Kärrlander inte anser att denna fråga
ännu är tillräckligt utredd, när skall
den då över huvud taget bli det?

Jag sade redan i mitt första anförande,
herr Kärrlander, att jag inte var
beredd att till alla delar acceptera skattelagssakkunnigas
förslag. Men jag tycker
det är ett utmärkt förslag och så genomarbetat
att det räcker väl till för
framläggande av en proposition, om
man verkligen vill saken.

Vidare säger herr Kärrlander, att man
inte kan göra som jag »vifta bort» de
40 miljonerna i skattebortfall. Jag har
inte viftat bort dessa 40 miljoner, men
om man nu skulle följa reservationens
yrkande om ett förslag till 1960 års
riksdag, när skulle det då träda i
kraft? Det skulle tillämpas första
gången vid 1962 års taxering. Jag tror
inte att bevillningsutskottets majoritet
eller någon annan kan avge något omdöme
om hur det statsfinansiella läget
ser ut så långt fram i tiden, när vi inte
kan överblicka statsfinanserna ens under
den allra närmaste.

Herr Kärrlander håller fast vid och
understryker att bevillningsutskottet nu
inte skall ta ställning. Det är enligt
hans mening oriktigt att göra det nu
med hänsyn till att vi väntar ännu ett
betänkande från 1950 års skattelagssakkunniga,
nämligen rörande frågan hur
man skall behandla studiekostnaderna.

Nej, herr Kärrlander, det ena är inte
beroende av det andra. Att klara av
utformningen av det periodiska understödet
respektive studiekostnaderna är
två vitt skilda frågor. Dessa frågor är
inte några siamesiska tvillingar så att
man om man, umgås med den ena, även
måste umgås med den andra. Man kan
klara ut det periodiska understödet utan
att samtidigt behandla studiekostnaderna.

Enligt herr Kärrlander är utskottets
skäl tillräckliga för att avvisa motionens
förslag, och han åberopar bl. a.
studentsociala utredningen. Detta är
just anledningen till min fråga. Jag har
tyckt mig skönja, att under utskottets
negativa ställningstagande döljer sig i
realiteten att utskottet har övergivit en
tidigare mycket positiv ståndpunkt och
är på glid över till den linje som finansminister
Sträng drog upp i interpellationsdebatten
för två månader sedan.
Då sade herr Sträng »att om vi kan
bygga ut stipendiegivningen ytterligare,
är det inte uteslutet, att det är en riktigare
väg att gå än avdragslinjen». Det
är visserligen ingen fix linje. Den är
elastisk och ger utrymme för olika tolkningar.

Men om det nu är utskottsmajoritetens
uppfattning och man alltså håller
på att maka sig över till finansministerns
ståndpunkt, vore det faktiskt bättre,
att man sade ut det, så att vi vet,
var vi har varandra. Då har nämligen
denna fråga om studiekostnadernas behandling
i skattehänseende kommit i
sämre läge än förut. I så fall vet vi, att
vi har ingenting att vänta i saken från
den nuvarande regeringen. Då får vi avvakta
ett mera gynnsamt politiskt klimat
eller pröva den nuvarande riksdagsmajoritetens
uppfattning på annat
sätt. Jag är nämligen helt överens med
bevillningsutskottets tidigare högt skattade
ordförande, herr Adolv Olsson i
Gävle, som för några år sedan framhöll,
att riksdagen kan göra vad den vill i
fråga om beskattningsrätten. Men rege -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

ringen tycker inte om att bli påmind
om det.

Herr KÅRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman säger
att det har varit två utredningar i frågan
och att saken då bör vara färdigutredd.
Jag har aldrig graderat frågorna
på det sättet att om det har varit två
utredningar, så är en fråga färdigutredd
ur alla synpunkter. Även herr Björkman
medger ju, att det finns vissa saker
som inte är fullt tillfredsställande i det
utredningsmaterial som presterats. Jag
har ingen anledning att ta ställning till
huruvida utredningsmaterialet bör kunna
ligga till grund för en proposition.
Den frågan får väl finansministern svara
på, om han vill. Jag har ingen anledning
att närmare diskutera det.

Herr Björkman går mycket lättvindigt
förbi utgifter och skjuter dem på framtiden.
Han menar att vi inte behöver
bekymra oss om utgifter på 40 miljoner
kronor, som blir aktuella först vid 1962
års taxering, alltså avseende 1961 års
inkomster. Då behöver man inte bry
sig om, huruvida man har någon balans
i budgeten eller inte. Det är alldeles
meningslöst att tänka på det nu. Det
kan hända att herr Björkman och högern
resonerar på det sättet, att vad
som händer så långt fram i tiden spelar
ingen roll för den politik man för i dag.

Nog förefaller det i varje fall mig
som om stipendier vore en rättvisare
väg än avdrag, som slår mycket olika
och ibland synnerligen orättvist. Till
sist: jag tycker inte att herr Björkman
behöver vara så pessimistisk beträffande
frågans lösning, att man måste
vänta tills det blir ett ur hans synpunkter
mera gynnsamt politiskt klimat.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång säga till herr Kiirrlander, att jag
ingalunda tar lättvindigt på 40 miljoner
i inkomstbortfall. Jag har bara anmärkt
att den föreslagna ordningen inte kan

tillämpas förrän vid 1962 års taxering
och att vi givetvis ingenting vet om
hurudant läget kommer att vara vid
den tidpunkten. Vi får väl hoppas att
det politiska klimatet är gynnsammare
då, att vi har en annan finansminister
och en annan regering, som kan sköta
politiken på ett sådant sätt, att vi får
utrymme även för detta inkomstbortfall
och därmed för en rättvis och rimlig
reform. Att den bör genomföras, därom
är vi väl i grund och botten, hoppas jag,
överens.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Finansministern tyckte
ju för några månader sedan att en debatt
i denna fråga var så tråkig att han
nätt och jämt ville ta del i den. Den var
så enahanda från år till år, sade han.
Den straffskatt på studier och den
orättvisa som för närvarande begås mot
den studerande ungdomen bekom honom
tydligen inte så värst mycket. För
att finansministern inte skall behöva
tycka, att det är lika tråkigt i dag, har
jag tagit fram några färska siffror som,
ifall finansministern har tid att lyssna
på dem, faktiskt säger något om hur
läget är bland den studerande ungdomen
och vilka konsekvenser som den
nuvarande regeringens skattepolitik på
detta område kommer att få under de
stora årskullarnas studietid på 1960-talet.

Det visar sig, enligt de färskaste uppgifter
som står att få, att studieskuldsättningen
för dem som år 1953 skrevs
in vid högre läroanstalter fördelar sig
på det sättet, att av de studenter som
bor hemma passerar 44,1 procent sin
examen utan att ha någon skuld alls.
medan 55,9 procent har en skuldsättning
som varierar upp till 40 000 kronor
och något mera. Av de icke hemmaboende
— detta bör vara av särskilt
intresse för dem som här i kammaren
representerar landsbygdsintressena —
är motsvarande siffror: 18,4 procent
som icke har någon skuld, när de tar

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

sin examen, medan 81,6 procent har en
större eller mindre skuldsättning.

Jag vill konstatera, att dessa siffror
även visar, att en studieskuld på mellan
30 000 och 40 000 kronor har inte
mindre än 5,5 procent av de icke hemmaboende.
Det innebär, att vi har att
räkna med att inom några år flera
hundra studerande från svensk landsbygd
årligen kommer att avlägga högre
examina med en skuldsättning på mellan
30 000 och 40 000 kronor. Vad detta
betyder i fråga om deras fortsatta möjligheter
att skaffa sig en hygglig ekonomi
och över huvud taget vad det gäller
möjligheterna att dra till sig studerande
för längre utbildning bland ungdom
från svensk landsbygd bör var och en
begripa. Det vore intressant att här i
kammaren få veta, om herr Onsjös negativa
inställning i denna fråga är representativ
för centerpartiet av i dag
eller om det inom detta parti finns någon
enda här i huset mer än herr Larsson
i Hammarby, som ser på denna
fråga ur rättvisesynpunkt.

Jag vill också passa tillfället att ta
fram några andra siffror, som visar hur
skuldsättningen fördelar sig på dem
som nu har s. k. akademikerlån. Även
därvidlag visar det sig, att skuldsättningen
för den del som är tvingad att
ta upp lån är så betydande, att det här
verkligen är fråga om en allvarlig orättvisa,
som samhället inte längre kan
blunda för. Den genomsnittliga skuldsättningen
för en studerande, som tagit
sina examina och fått placera om sina
lån, var i mars månad 1959 i Uppsala
15 385 kronor, i Lund 18 453 kronor, i
Stockholm 13 280 kronor och i Göteborg
14 520 kronor. När genomsnittssiffrorna
är så höga kan man inte längre
rimligen bara nöja sig med detta tal
om regeringens hemliga vapen, en eventuellt
någon gång kommande reform av
nuvarande stipendier. Det är såvitt jag
förstår ingalunda möjligt att därigenom
sudda bort de orättvisor som redan begås
mot nu aktuella studentårgångar.

Apropå herr Kärrlanders tal om att stipendierna
skulle vara en rättvisare väg
vill jag bara nämna vad Sveriges förenade
studentkårers organ skriver under
rubriken »Herr Strängs undanflykter»
och med en träffande bild av hur
herr Sträng brukar se ut under dessa
debatter:

»Nytt för året var hr Strängs uttalande
att en utbyggnad av stipendieväsendet
vore en riktigare väg till studiernas
demokratisering än avdragsrätt för studieunderstöd.
Felet med detta argument
är bara att lösningen av skattefrågorna
och lösningen av de studiesociala frågorna
icke kan ses som konkurrerande
åtgärder. Hur de studiesociala frågorna
än löses måste skatterättvisa skapas.»

I denna liksom i andra tidningar och
tidskrifter, vilka på ett mycket sakkunnigt
sätt belyst frågan, konstateras alltså
att regeringens attityd uppenbarligen
icke är hållbar. Man rör sig med dubbelt
tal. Statsminister Erlander säger
på studentaftnar i Lund så där allmänt
välvilligt att frågan skall lösas. Men så
fort den kommer fram i riksdagen,
skjuter man den hela tiden ifrån sig. I
själva verket består regeringens hela
hemliga vapen av direktiv till en utredning,
vilka sedan den 1 september i
fjol ligger inlåsta i en skrivbordslåda
i ecklesiastikdepartementet, eftersom
man inte kunnat enas om utformningen
av dessa direktiv.

Hur är det möjligt att mot bakgrunden
härav säga att vi skall lita på regeringen
och att den nog skall bereda de
studerande rättvisa? Nej, herr finansminister,
nu är det verkligen nödvändigt
att ersätta undanflykterna med ett
rejält ställningstagande. Är det så att ni
vill ha politisk strid på denna punkt
inför 1960 års val, säg då ut detta! Vi
skall gärna ta den striden.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr Helén har här efterlyst
centerpartiets ståndpunkt i denna
fråga, och med anledning därav

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

skall jag be att få redovisa de skäl som
legat till grund för mitt ställningstagande
i bevillningsutskottet.

Det är ingalunda, herr Helén, på det
sättet att centerpartiet skulle sakna intresse
för berättigade krav i det avseende
vi nu diskuterar. Orsakerna till
att jag i bevillningsutskottet inte har
kunnat biträda motionen är dels det
förhållandet att yrkandena i denna är
föremål för en utredning, som ännu inte
resulterat i något förslag, dtls den omständigheten
att ett bifall till motionen
skulle medföra ett väsentligt inkomstbortfall
för såväl staten som kommunerna.
Detta inkomstbortfall har beräknats
till cirka 40 miljoner kronor, och
jag anser att i nuvarande hårt ansträngda
finansiella läge kan man inte beröva
staten och kommunerna dessa inkomster.

Detta är skälen till att jag inte inom
bevillningsutskottet velat biträda motionen,
och i det fallet befinner jag mig
i gott sällskap med folkpartisten herr
Spetz i första kammaren, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tolkar herr Erikssons
i Bäckmora uttalande på det sättet,
att han fortfarande är övertygad om
det principiellt riktiga i den inställning,
som kommer till uttryck i motionen,
och är beredd att i framtiden verka
för dess genomförande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Stenberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Helén yrkade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 78 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr ONSJÖ (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

§ 8

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 4
mom. och 8C § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 521), m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

100 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I den fråga, som behandlats
i här föreliggande utskottsbetänkande,
har till mig framställts dels
en interpellation av herr Nilsson i
Tvärålund, dels en enkel fråga av herr
Eliasson i Sundborn. Ungefär en vecka
efter det att så skedde, avlämnades den
proposition som ligger till grund för
utskottsbetänkandet. Jag anser mig med
denna proposition ha besvarat såväl interpellationen
som den enkla frågan.

Med hänsyn till den ordning, som gäller
här i riksdagen, har jag till kammarens
protokoll velat anmäla detta.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogos vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner om utgivande
av en riksdagens författningssamling;
och

första lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Handeln med preventivmedel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om handel med preventivmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 februari 1959 dagtecknad
proposition, nr 76, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, inhämtat riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om handel med
preventivmedel.

I propositionen föreslogs, att preventivmedel
skulle få försäljas även från
automatapparat. Utomhus skulle dock
sådan försäljning få äga rum endast
från automat, vari samtidigt tillhandahölles
jämväl andra sjukvårds- eller
sanitetsartiklar.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

motionen 11:486 av herr Svenungsson
m. fl.;

motionen II: 487 av herr Neländer
m. fl.;

de likalydande motionerna I: 406 av
herr Lindblom och herr Andersson,
Axel Johannes, samt II: 495 av herr
Gustafsson i Borås m. fl.;

motionen 11:496 av herr Svensson i
Kungälv m. fl.;

de likalydande motionerna I: 409 av
fröken Mattson och fru Nilsson samt
11:497 av fru Sjövall m.fl.

I motionerna II: 486, II: 487 samt
1:406 och 11:495 hemställdes, att riksdagen
måtte »avslå» propositionen.

I motionen II: 496 hade hemställts,
»att riksdagen måtte, med tillstyrkande
av propositionen i övrigt, avslå att tillstånd
får lämnas till försäljning av
preventivmedel vid toalettanläggningar
och nöjesetablissemang, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtto
anhålla om sådan ändring i kungörelsen
den 18 oktober 1946 om tillhandahållande
av preventivmedel å apoteks -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

101

inrättning att, i den mån bärande skäl
för samvetsbetänkligheter föreligger,
vederbörande apoteksinneliavare måtte
kunna erhålla dispens från skyldigheten
att tillhandahålla preventivmedel».

I motionerna 1:409 och 11:497 hade
hemställts, »att riksdagen i sitt yttrande
över Kungl. Maj :ts proposition nr 76
måtte uttala, att därest apotek eller sjukvårdsaffär
ligger inom stationsområde
tillhörande tunnelbana, busscentral eller
järnväg enahanda bedömningsgrunder
bör gälla som för apotek eller
sjukvårdsaffär utanför sådant område».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 76, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört; B.

att motionerna II: 486 och II: 487,
1:406 och 11:495, 11:496 samt 1:409
och II: 497 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen yttrade utskottet bl. a.

Utskottet är emellertid benäget att
fästa något större vikt vid behovssynpunkten
än vad departementschefen
gjort. Detta får betydelse främst i
fråga om dansrestauranger, folkparker
och andra nöjesetablisseinang. Enligt
utskottets mening bör tillstånd att sätta
upp preventivmedelsautomater på toaletter
inom etablissemang av detta slag
beviljas inte endast i undantagsfall.

I likhet med departementschefen anser
utskottet, att återhållsamhet bör visas
beträffande tillstånd att sätta upp
preventivmedelsautomater på fristående
offentliga toaletter. Något ovillkorligt
förbud härvidlag vill utskottet dock inte
förorda.

Av vad nu anförts följer, att utskottet
inte kan tillstyrka det i motionen II: 496
intagna yrkandet om att riksdagen måtte
uttala sig mot tillstånd till automatförsäljning
vid fristående toaletter och
nöjesetablisseinang.

Utskottet instämmer också i departe -

Handeln med preventivmedel

mentschefens uttalanden om att preventivmedelsautomater
inte bör sättas upp
vid järnvägsstationer eller tunnelbanestationer
och i allmänhet inte heller vid
busstationer. Utskottet vill därför för
närvarande inte tillstyrka motionerna
I: 409 och II: 497.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel E. Svensson, Sunne, Thorsten
Larsson och Ringaby, fröken Wetterström
och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 76, ävensom
motionerna 11:486 och 11:487 samt
I: 406 och II: 495, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört;

B. att motionerna II: 496 samt I: 409
och 11:497 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I den ömtåliga fråga
som vi här har att ta ställning till är jag
fullt medveten om, att saken kan bedömas
från olika aspekter beroende på om
man lägger huvudvikten vid de medicinska
och socialmedicinska eller på
de etiska synpunkterna.

Jag vill emellertid erinra om att meningarna
beträffande automathandeln
över huvud taget sedan lång tid tillbaka
varit delade. Hittills har preventivmedelsförsäljning
från automat utomhus
varit förbjuden. När det gäller inomhusautomater
har man aldrig tagit ställning
till frågan. Så mycket är emellertid fastslaget
sedan Kungl. Maj:t 1956 meddelade
beslut i ett antal besvärsmål, att
hinder föreligger enligt gällande rätt att
meddela tillstånd till sådan försäljning
vid offentliga toaletter, även om dessa
beslut inte inneburit att tidigare tillstånd
indragits. Det lär förekomma illegal
handel i stor utsträckning med dessa
varor. Departementschefen och utskotts -

102

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

majoriteten menar nu, att de legala försäljningsformerna
inte är tillräckliga
och att en utvidgning av dessa skulle få
till följd, att den illegala handeln skulle
minska.

Vi reservanter ser inte någon garanti
för att så skulle bli fallet. Tänk på hur
det är på vissa andra områden, där
restriktioner upphävts! Inte har väl
den olagliga hanteringen upphört därmed.

Nu skall jag inte gå in på de många
detaljöverväganden som föregått denna
proposition. Jag skulle dock vilja omnämna
bara ett avsnitt. Det gäller automatförsäljning
av dessa artiklar vid
dansrestauranger, folkparker och andra
nöjesetablissemang.

Departementschefen motsätter sig inte
detta, men vill att man skall vara
restriktiv vid beviljandet av tillstånd.
Majoriteten inom utskottet däremot går
ett steg längre och är beredd att lämna
tillstånd inte bara i undantagsfall.

Kan detta, ärade kammarledamöter,
vara en ordning som är ägnad att inge
vår ungdom — ty som jag ser det är det
i första hand den det gäller i detta fall
— respekt för de etiska och moraliska
normer, som vi ändå är så måna om att
vilja skänka dem? Å ena sidan är vi
angelägna om att respekten för dessa
värden, jag skulle vilja säga respekten
för livet självt, skall grundläggas i hem
och skola genom lämplig fostran och undervisning.
Å andra sidan är samhället
berett att frikostigt stå till tjänst med
att undanröja vådorna och följderna av
ansvarslöst ingångna förbindelser. Man
må bedöma denna fråga hur realistiskt
som helst, och man må tro sig om —
som utskottsmajoriteten gör — att genom
generösare lagbestämmelser få till
stånd en nedgång i antalet ovälkomna
havandeskap och aborter — det måste
ändå vara fel att angripa problemet på
det sätt som här har föreslagits.

Borde inte i stället samhällets ansträngningar
i första hand inrikta sig
på att genom en lämplig fostran få unga

människor att inse sitt ansvar i stället
för att visa beredvillighet att förhindra
följderna av ett ansvarslöst beteende.
Även om avsikten med förslaget är den
allra bästa måste det säkerligen — om
riksdagen godtar detta förslag — av
många människor uppfattas så att samhället
ger sin sanktion till lösa förbindelser.
Detta har också utsagts i en del
avslagsmotioner. Jag tycker att det är
förklarligt och att det ligger nära till
hands med en sådan tolkning.

Vad är det för övrigt som inträffat,
som motiverar en utvidgning av automathandeln
på detta område? Ingenting,
enligt vad jag kan finna. Jag tror att
det är vådligt och att det för ungdomen,
som vi ändå vill skydda, kan innebära
ökade frestelser att släppa loss handeln
på det sätt majoriteten förordat.

Med dessa ord ber jag därför, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Häri instämde fru Lidman-Frostenson
(b).

Herr RIMMERFORS (fp):

Jag ber, herr talman, att med några
ord få motivera varför jag ämnar yrka
bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande fogade reservationen. Jag gör
det inte för att röra upp någon större
moraldebatt. Sådant läget nu är, kan
man inte åstadkomma den andliga och
moraliska väckelse som vårt folk behöver
enbart genom att sopa bort några
preventivmedelsautomater. Den förvandlingen
lagstiftar man inte fram.
Den måste som alla vet komma inifrån.

Å andra sidan kan även till synes obetydliga
åtgärder, insatta i ett större
sammanhang, få en utomordentlig betydelse.
Det sammanhänger med den
tendens, i vilken åtgärden ingår som ett
led. Då kan det som ytligt sett förefaller
att vara en förnuftig skyddsåtgärd komma
att betyda en eftergift för neddragande
krafter och en viss legitimering

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

103

av sedlig slapphet och moralupplösning,
ett resultat som förvisso varken inrikesministern
eller utskottet har velat.
Det skulle heller inte förvåna mig, om
kammaren i så hög grad delar min tvekan,
att den just av detta skäl tackar
nej till den föreslagna utvidgningen av
automathandeln med preventivmedel.
Långt utanför motionärernas och reservanternas
led torde man närmast känna
olust inför hela företaget.

Det råder ingen tvekan om att man
syftar till en kraftig ökning av preventivmedelsförsäljningen,
och då naturligtvis
speciellt bland den ogifta ungdomen.
Varken utredningsmannen eller
senare instanser gör någonting för att
dölja den målsättningen. Visserligen torde
man sällan ha läst en statlig utredning,
som i en sådan ständig omväxling
givit med ena handen och tagit tillbaka
med den andra som den utredning propositionen
grundar sig på. Ibland erinrar
den stackars utredningsmannen om
en katt på hett plåttak, som inte riktigt
vet på vilken fot han skall stå. Till sist
klämmer han i alla fall fram med sin
mening. Den innebär att det föreligger
ett behov av preventivmedel på tider
och platser, där apotek och sjukvårdsaffärer
inte står till buds. Man kan i
departementets redogörelse för utredningsmannens
förslag hitta en mening
av exempelvis följande innebörd:

»En nöjesplats kan nämligen ha en
sådan karaktär och vara belägen på så
stort avstånd från annan i orten efter
affärstid tillgänglig inköpskälla, att det
skulle leda till större skada än nytta om
man förbjöd automatförsäljning därstädes.
Utredningsmannen har härvid
särskilt i åtanke sådana avlägset belägna
nöjesplatser, där man av erfarenhet
vet att talrika sexuella förbindelser av
tillfällig natur inleds.»

Tillåt mig, herr talman, att uttrycka
min förvåning för alt inte säga häpnad
över en sådan argumentering. Jag har
varit ordförande i ett allmänt ungdomsråd
en gång i en av våra residensstä -

Handeln med preventivmedel

der. Ett av våra största bekymmer var
just det skumraskliv som levdes kring
ett s. k. danspalats, beläget inne i skogen
någon mil utanför staden. Tror någon
att tillståndet på en sådan plats plötsligt
blir så mycket bättre, när Nils Adamssons
sjukvårdsaffärer, som nu för övrigt
hedrats med att bli kunglig remissinstans,
får tillstånd att sätta upp en
preventivmedelsautomat där ute i skogen?
Ja, kammaren ler tvivlande, men
det ingår faktiskt i förslaget och utskottet
tycks ha tagit det med hull och hår.

I det här sammanhanget tycks utredningsmannen
också ha känt att det började
brännas på plåttaket. Jag citerar
ur propositionen:

»Av de inomhuslokaler, som det finns
anledning att ytterligare särskilt beakta,
återstår enligt utredningsmannen
främst bekvämlighetsinrättningarna vid
dansrestauranger, folkparksanläggningar
och andra nöjesetablissemang. Härmed
anser han sig vara inne på det
svåraste avvägningsproblemet. Å ena sidan
skulle automathandel med all sannolikhet
fylla ett särskilt behov just vid
nöjesinrättningarna, eftersom många
sexuella förbindelser av tillfällig natur
torde inledas där. Denna synpunkt har
säkerligen också varit en bidragande
orsak till att preventivmedelsautomater
i inte ringa utsträckning uppsatts i här
ifrågavarande bekvämlighetsinrättningar.
Å andra sidan kan starka betänkligheter
anföras mot att sanktionera
denna utveckling. Förekomst av automathandel
med preventivmedel på dessa
platser skulle nämligen kunna tydas
som om man på ansvarigt håll betraktar
sexuellt umgänge som normal avslutning
på den underhållning eller förströelse
som nöjesinrättningen bereder.»

Jag ber, herr talman, att få fästa uppmärksamheten
på att det är utredningsmannen
som säger de här allvarliga orden.
Han tar emellertid snart ett nytt
hopp och godkänner automaterna, om
också med stor tvekan. Utskottet synes
inte ens ha tvekat; det har kallt avstyrkt

104

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

den motion som har väckts av herr
Svensson i Kungälv och ett antal andra
socialdemokratiska ledamöter i denna
kammare, för att nu inte tala om motionerna
av herrar Nelander, Gustafsson i
Borås m. fl.

Jag fruktar, herr talman, att utredningsmannen
har rätt när han skriver
att preventivmedelsautomater på dessa
platser skulle kunna tydas som om man
på ansvarigt håll betraktar sexuellt umgänge
som en normal avslutning på den
underhållning eller förströelse som nöjesinrättningen
bereder. Ingen av oss
vill att dagens eventuella riksdagsbeslut
skall uppfattas på det sättet — därtill
känner vi alla alltför stort ansvar för vår
ungdom — men hur skall vi förhindra
att förekomsten av tusentals och åter
tusentals nya, fina, intressanta preventivmedelsautomater
på husknutarna, i
bekvämlighetsinrättningar och folkparker
kommer att locka ungdom som annars
inte skulle inlåta sig på lösaktiga
förbindelser?

Låt mig säga till sist, herr talman, att
jag respekterar de tre huvudskäl som
herr inrikesministern och utskottet anfört
som motivering för en lagstiftning
inom området: önskan att minska riskerna
för könssjukdomar, ovälkommen
graviditet och illegal handel inom det
här området. Tyvärr tror jag att de
verkligt ansvarslösa kommer att fortsätta
att vara ansvarslösa även efter det
att en sådan här lagstiftning kommit till
och att vi i stället bara inger de övriga
den föreställningen, att allt är tillåtet,
eftersom staten direkt visar vägen.

Är för övrigt inte, herr talman, den
här utvidgningen av preventivmedelsförsäljningen
ett ganska onödigt handtag
från riksdagens sida? Föreligger det
verkligen ett så allvarligt behov att utvidga
och underlätta en försäljning, som
i alla fall redan har alla Sveriges apotek,
sjukvårdsaffärerna och en mängd postorderfirmor
till sitt förfogande? Jag
delar där fullkomligt den uppfattning
som framföres i flera av remissvaren,

framför allt från länsstyrelserna i Upplands
län och Västerbottens län.

Jag har personligen, såsom jag antydde
nyss, en utomordentlig respekt inte
minst för inrikesministerns intentioner,
och jag misstänker inte ett ögonblick
att här föreligger något medvetet attentat
mot vår ungdom. Ändå måste jag ta
avstånd från förslaget, eftersom det synes
mig dels onödigt och dels riskfyllt.
Det är för mig en samvetsfråga att rösta
nej; jag vill inte ha någon del i ansvaret
för denna egendomliga ungdomsverksamhet.
Därför yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen av herr
Axel E. Svensson m. fl.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Vi tolv som har undertecknat
motion nr 486 har bakom oss
hundratusentals människor i detta land,
som är allvarligt bekymrade för att denna
proposition förelagts riksdagen. Vi
är bekymrade därför att den föreslagna
anordningen framstår som en samhällets
sanktion av lösa förbindelser och
därmed också kränkande för kristen
moral. Vi är bekymrade för de konsekvenser
som den nya lagen kommer att
få. Vi kan stifta nya lagar i detta hus,
men vi kan inte göra om intet de grundlagar
för livet som den högste Herren
har stiftat. Förvirringen och förvildningen
på det erotiska området har sin
grund i det förhållandet, att de grundlagarna
inte respekteras.

Därmed har jag, herr talman, sagt allt
väsentligt. Tillåt mig bara att få hänvisa
till ett par uttalanden som har
gjorts under remissbehandlingen. Länsstyrelsen
i Jönköpings län ansluter sig
till vad förste provinsialläkaren i länet
sagt i den här frågan: »Det kan inte
bortresoneras», säger han, »att en automat
för preventivmedel kan dels påverka
de ungas fantasi i icke önskvärd
riktning, dels eventuellt direkt inleda i
frestelse.»

Provinsialläkaren i Värmlands län är

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14 105

av samma uppfattning: »Förekomsten
av automater, tillgängliga kanske vid
dygnets alla tider, inbjuder till lösa
könsförbindelser med allt vad därmed
kan följa. — Man kan också, synes det
mig, ifrågasätta att för barn, vilkas
sexualliv ännu icke vaknat, rikta uppmärksamheten
därpå genom dylika automater.
»

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs
län framhåller, att automatförsäljning
har förekommit i Borlänge och
Stora Tuna sedan 1952, och han ger
belysande statistik på förekomsten av
fall av könssjukdomar fyra år före och
fyra år efter införandet av automater.
Man finner, att könssjukdomarna ökat
med 100 procent sedan man började
saluföra preventivmedel på det här sättet.

I andra sammanhang överväger statsmakterna
och ansvarskännande människor
i detta land åtgärder som skall
kunna hejda den moralupplösning och
förvildning som förekommer i ungdomsvärlden.
Förslaget i proposition nr 76
är enligt vår mening inte en åtgärd i
den riktningen. Därför yrkar jag och
mina medmotionärer avslag på Kungl.
Maj :ts proposition och bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Staxäng (h) instämde i detta
anförande.

Herr GANSMOE (h):

Herr talman! Det är med verklig sorg
och besvikelse som hundratusentals
människor i detta land har tagit del av
Kungl. Maj :ts proposition nr 76. I motiveringen
till densamma säges bland annat,
att det skulle ligga i samhällets intresse
att underlätta tillgången på preventivmedel,
precis som om det för
närvarande skulle vara så svårt med
tillgången och tillgängligheten i fråga
om dylika varor. Detta kan väl ändå
inte vara med sanningen överensstämmande
med den överväldigande tillgång
på sjukvårdsaffärer och apotek som
finnes i Sverige. Att under dessa för -

Handeln med preventivmedel

hållanden säga att det skulle ligga i samhällets
intresse att få en mera fri automathandel
på detta område kan utan
överdrift sägas vara en krystad motivering.
Vidare säger man sig därigenom
vilja hejda spridandet av veneriska
sjukdomar. Mot bakgrund av vad läkare
yttrat bland annat i Värmlands, Kopparbergs
och Jönköpings län ter sig
denna påstådda välvilja sökt.

Det är en sak som jag saknar i propositionen,
nämligen remissyttranden
från folkrörelserna. Det finns nämligen
stora mängder av folk i vårt land som
är ledda av ansvariga män och vilka har
en väl så god insyn i vad som händer i
folksjälen i Sverige som vilken myndighet
som helst.

Redan i den kursplan som skolöverstyrelsen
ställt till förfogande säges uttryckligen
ifrån att preventivmedel icke
medverkar till skydd mot könssjukdomar.
Det måste också fastslås att det
inte finns något preventivmedel som
ger hundraprocentig säkerhet mot befruktning.
Att inlåta sig på lösa och
tillfälliga könsförbindelser i förlitande
på preventivmedel måste således innebära
betydande risker. Detta är alltså
vad våra lärare skall lära barnen i skolan,
när de skall bibringa dem en riktig
syn på dessa saker.

När man läser proposition nr 76 och
skolöverstyrelsens skriftserie nr 26 kommer
man osökt att tänka på vad den store
mästaren Edvard Grieg en gång sade,
när han blev tillfrågad om vad han
tyckte om en viss hemmadotters pianospel:
»Jo», sade han till flickans mamma,
»Er dotter är ett mycket fromt
barn.» »Hur så?» sade mamma. »Förstår
Ni inte, hennes högra hand vet inte
vad den vänstra gör.» Man får onekligen
en känsla av att det är på det sättet
när skolöverstyrelsen å sin sida
försöker bibringa landets barn och ungdom
den uppfattningen att man är inne
på farliga vägar vid för tidigt sexuellt
umgänge och får sådana här intentioner
genom prop. 76.

106 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

När man sedan väl har kommit så
långt att man vill ge sitt samtycke till
uppsättande av sådana automater, då
undrar man ju verkligen vad man menar.
Kan man tänka sig en mera långt
driven inkonsekvens när det gäller barnens
och ungdomens fostran än att myndigheterna
i skolan säger, att man skall
avhålla sig från intimt umgänge för att
sedan i nästan samma andetag vara redo
med att vidtaga åtgärder, som otvivelaktigt
kommer att öka möjligheterna
till det som man säger sig vilja bevara
ungdomarna och barnen ifrån.

På sidan 15 i skolöverstyrelsens skriftserie
nr 26 heter det: »När i undervisningen
vissa normer för den enskildes
sexualliv i uppväxtåldern uppställes,
bör detta icke ske utan ingående motivering.
Man bör t. ex. inte utan kommentarer
framhålla, att avhållsamhet är
det enda skolan kan rekommendera.
Detta, som i och för sig är fullt riktigt,
bör givetvis sägas oförbehållsamt och
klart, men det bör sägas icke endast mot
bakgrunden av det positiva värdet i
avhållsamhet från sexuellt samliv utan
det bör även klargöras, hur situationen
kan utvecklas, om avhållsamhet icke
iakttages. Först då framstår nödvändigheten
av avhållsamhet från sexualumgänge
under uppväxtåren i sin rätta
dager. Med andra ord, det är nödvändigt,
att de unga lär sig förstå, icke endast
att de bör leva i avhållsamhet,
utan också varför de bör leva så under
uppväxtåren. Först då når undervisningen
sitt egentliga mål.» Att man genom
denna åtgärd skulle kunna förhindra
många för tidiga havandeskap är
ju en tänkbar motivering, men efter vad
skolöverstyrelsen skrivit i sin handledning
håller inte heller det skälet.
Vad man på den vägen eventuellt skulle
vinna, förlorar man naturligtvis genom
att en sålunda ökad försäljning också
ökar de tillfälliga sexuella förbindelserna
bland ungdom. Likaså kommer denna
åtgärd att framstå som en samhällets
sanktion av alla sådana intressen.

Jag vill här citera vad ett par läkare
här i landet uttalat om detta Kungl.
Maj :ts förslag. En läkare i Stockholm
säger: »Det är barockt helt enkelt, en
sådan åtgärd är inte ägnad att höja den
moraliska standarden hos det svenska
folket. Utlandet har inte haft så mycket
gott att säga om vår moral förut. Säkert
kommer det inte att bli bättre om
delta förslag går igenom. Jag anser absolut
att detta är ett steg nedåt i utvecklingen
som än mer kommer att försämra
det moraliska tillståndet i vårt land.»

En läkare från Göteborg säger: »Detta
är ohyggligt! Vårt land har slagit alla
rekord när det gäller botten i detta hänseende.
Man har nästan dagligen på sin
mottagning att göra med resultatet av
det arbete, som utföres framför allt av
organisationer för den sexuella upplösningen.
» Upplysning skulle det naturligtvis
vara, men det står faktiskt upplösning.
»T. o. m. barnen dras nu med
i eländet. Och när nu samhället ställer
sig positivt till en sådan lössläppthet,
då undrar man var det eventuellt kristna
ligger i sammanhanget.» Detta är
alltså två läkares reaktion inför detta
förslag. Jag anser att människor i de
stora folkrörelserna, som i sin verksamhet
har praktisk erfarenhet av vart sådana
här företeelser fört människor
borde fått tillfälle att yttra sig.

Herr talman! Med det här sagda vill
jag göra mig till tolk för hela den svenska
pingströrelsen med dess över
100 000 medlemmar. Jag citerar vad
Stockholms församlingsledare och föreståndare
sade när detta förslag blev
känt: »Går detta förslag igenom blir
det en statlig legalisering av oanständigheten.
Detta är på ett sätt ett bevis
för hur den sekulariserade staten utan
hänsyn till vanlig anständighet, moral,
etik och följder följer sin ogudaktiga
linje och befordrar lösaktighet. Det finns
ingen som helst varken klinisk eller
medicinsk anledning att på det sättet
tillhandahålla preventivmedel, utan det
är en absolut oanständighet. Det är på

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

107

tiden att alla kristna protesterar med så
stark stämma som möjligt mot sådant.
Det är ett svek mot det folk man är
satt att leda och hjälpa.» Det är många
med mig som har precis samma uppfattning.

Herr talman! Med det här sagda vill
jag såsom tolk för bl. a. tiotusentals
föräldrar i detta land yrka avslag på
proposition nr 76.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Automathandeln är ju
en tämligen modern företeelse, och så
sent som 1938, när de gällande bestämmelserna
om försäljning av preventivmedel
infördes, tycks man inte ha tänkt
på möjligheten att sälja preventivmedel
genom automater. Utomhus är emellertid
all handel med preventivmedel förbjuden,
och därför har inte heller några
automater satts upp utomhus. I fråga
om preventivmedelsautomater inomhus
har däremot praxis varit vacklande.
På en hel del platser har polismyndigheterna
lämnat tillstånd, och nu finns
det troligen cirka 150 automater på lokaler
som är tillgängliga för allmänheten.
Dessutom finns det åtskilliga
automater inom militärförband och
större civila arbetsplatser. Alla måste
ju hålla med om att det är otillfredsställande
med denna ojämnhet i tilllämpningen.
Utskottet har sett det som
ett av de viktigaste syftena med de nya
bestämmelserna att skapa klarhet för
framtiden. Efter vad jag kan förstå har
inrikesministern precis samma uppfattning.

När det nu har gällt att få klara linjer
för framtiden, har utskottet liksom
inrikesministern stannat för att tillåta
preventivmedelsförsäljning genom automater.
Det finns enligt vår mening
goda skäl härför.

Främst bär vi fäst oss vid uppgifterna
om den illegala handeln. Det har
sagts att det florerar en livlig smyghandel
med preventivmedel på dans -

Handeln med preventivmedel

banor och liknande ställen. Även på arbetsplatser
lär det vara vanligt med
illegal försäljning.

Under utskottsbehandlingen har jag
— och jag tror många med mig — blivit
övertygad om att det skulle vara
strutspolitik att bortse från att det
finns behov av preventivmedel. Trots
att vi väl alla tar avstånd från de tillfälliga
förbindelserna, måste vi inse att
de förekommer. På detta område liksom
på många andra tvingas vi att göra
det bästa möjliga av situationen. I stort
sett kan jag väl säga att vi har försökt
se på problemet med läkarens, kanske
framför allt socialläkarens, blick. Huvudfrågan
blir då: Vad är det för funktion
som preventivmedlen skall fylla?

De har två funktioner. För det första
skall de hindra spridandet av könssjukdomar.
Enligt den medicinska expertisen
är preventivmedlen av stor betydelse
i detta avseende. I det sammanhanget
kan jag nämna att medicinalstyrelsen
redan år 1946 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde att preventivmedel
skulle få säljas inomhus genom
automater. För det andra skall preventivmedel
kunna hindra ovälkomna havandeskap.
Jag förmodar att alla är
överens om att det är önskvärt att nedbringa
antalet aborter. Att detta är en
stor fråga är tydligt. Vad vi bär säker
kännedom om är att de legala aborterna
tycks hålla sig kring 3 000 å 4 000
per år. Men det är väl ingen tvekan om
att även de illegala aborterna är oerhört
vanliga. Vi har väl alla också sett
tillräckligt mycket av de sociala problem,
som brukar följa med utomäktenskapliga
barn, för att vi skall kunna
enas om att göra allt vi kan för att
minska antalet sådana barn i framtiden.

De nuvarande legala försäljningsformerna
är tydligen inte tillräckliga, och
för oss i utskottets majoritet har det
varit klart, att automathandeln skulle
ha stor betydelse för att göra preventivmedlen
tillgängliga just där de behövs

108 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

bäst. Man vinner härmed också att
kvalitetskontroll blir möjlig.

Givetvis finns det andra synpunkter
än behovssynpunkten att lägga på denna
fråga. Om automaterna placeras
olämpligt, kan de måhända av en eller
annan uppfattas som en samhällelig
sanktion av lösa förbindelser, men riskerna
för detta bör nog inte vara så
stora, om bestämmelserna handhas förnuftigt.

Vi i utskottsmajoriteten har tyckt att
departementschefen har gjort en tillfredsställande
avvägning mellan de olika
synpunkter, som är av intresse i
detta sammanhang. Han stöder sig ju
också på ett betänkande, som verkar
mycket vederhäftigt och som i mycket
stor utsträckning har godtagits under
remissbehandlingen. Utomhus skall preventivmedel
exempelvis få säljas endast
genom blandade automater, alltså
sådana som skall innehålla även andra
sjukvårds- och sanitetsartiklar. Apparaterna
skall kallas sanitetsautomater
och skall huvudsakligen få sättas upp
i anslutning till apotek och sjukvårdsaffärer,
vilket understryker preventivmedlens
medicinska funktion, och vi
tror att det är ett lämpligt arrangemang.

Även i fråga om inomhusautomaterna
instämmer vi i utskottets majoritet i
stort sett med inrikesministern. Det är
bara i ett avseende som vi tyckt en
justering vara lämplig, nämligen beträffande
nöjesetablissemangen. Utredningsmannen
och departementschefen
har där haft ungefär samma uppfattning,
nämligen att vi bör visa återhållsamhet
i fråga om tillstånd till automatförsäljning.
Här är man i ett dilemma,
vilket har illustrerats av utredningsmannen,
som på sidan 20 i
propositionen skriver:

»Å ena sidan skulle automathandeln
med all sannolikhet fylla ett särskilt
stort behov just vid nöjesinrättningarna,
eftersom många sexuella förbindelser
av tillfällig natur torde inledas där.

--- — Å andra sidan kan starka betänkligheter
anföras mot att sanktionera
denna utveckling. Förekomsten av automathandel
med preventivmedel på dessa
platser skulle nämligen kunna tydas
som om man på ansvarigt håll betraktar
sexuellt umgänge såsom normal avslutning
på den underhållning eller förströelse,
som nöjesinrättningarna bereder.
»

Vi har tyckt, att om man finner att
behovet av automathandel skulle vara
särskilt stort vid nöjesetablissemangen,
så finns det också starka skäl som talar
för att myndigheterna skall kunna lämna
tillstånd att sätta upp automater
där. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på att den automatförsäljning
som hittills förekommit till stor del
har försiggått just på sådana ställen,
och det har man inte haft några dåliga
erfarenheter av.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är främst i egenskap
av motionär i denna fråga som
jag vill framföra några synpunkter.

Jag tänker att ingen i denna kammare
är särskilt glad över att ta till
orda i detta ärende. Såväl utredningsmannen
som inrikesministern och andra
lagutskottet bygger sina slutsatser
och yrkanden på vad man kan kalla
humanitära motiveringar. Man vill förebygga
ofrivilliga havandeskap — särskilt
bland minderåriga — och förhindra
överförande av könssjukdom.
Men kan man nu bota detta onda med
att sätta upp fler utomhusautomater
och i dessa tillhandahålla preventivmedel?
Jag är alldeles övertygad om att
så inte är fallet. Då skulle man för en
gångs skull lyckas med konststycket att
utdriva Satan med Belsebub.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

109

Jag vet väl att ingen tror att man
löser de frågeställningar vi här diskuterar
och som hör samman med automatförsäljning
av preventivmedel genom
att sätta upp flera automater. Jag
har ganska noggrant läst igenom utredningsmannens
betänkande, och även
med den mest välvilliga tolkning i
världen måste jag ändå säga, att något
mer »å ena sidan» och »å andra sidan»
och från den synpunkten och den
synpunkten är svårt att finna. Utan att
på något sätt vilja klandra en utredningsman
tycker jag ändå att det skrivna
har mycket av ren karusell över sig.

Av de gjorda analyserna dras de
mest egendomliga slutsatser, och eftersom
inrikesministern så starkt har betonat
utredningen, vill jag här visa på
de skäl som åberopas av utredningsmannen
mot automatförsäljning. Man
kan nästan rada upp dem som glaspärlor
på ett snöre. Han börjar med att
säga:

1. De etiska skälen är väsentliga.

2. Härtill kommer även ordnings- och
estetiska synpunkter.

3. Automaterna riktar på ett olämpligt
sätt barnens uppmärksamhet på
sexuallivet.

4. Detta påverkar ofördelaktigt de
ungas fantasi.

5. Detta kan befordra promiskuitet
bland minderåriga och grundlägga icke
önskvärda samlagsvanor bland yngre
människor.

6. Lättåtkomligheten av preventivmedel
kan undergräva ungdomens ansvarskänsla
och självdisciplin.

7. Automaterna kan väcka anstöt på
många håll och föranleda nedskräpning
och förargelse.

Jag vill, som jag sade, inte klandra,
men nog är utredningsmannen synnerligen
illa ute när han sedan skall argumentera
för utomhusautomaterna
med preventivmedel. Det synes mig
som om lian bäst hade tjänat saken,
om han tillagt: »På grund av de skäl
jag här anfört kan jag inte tillråda en

Handeln med preventivmedel

utökad automathandel men väl att på
administrativ väg en kungörelse utfärdas
som klart ger vid handen hur nu
gällande lag skall tillämpas. Detta för
att inte missbruk skall ske.» Att bara
som sin mening hävda, att frågan nu
är av mer praktisk än principiell natur,
bara en försäljningsfråga, att barns
och ungdoms nyfikenhet är av underordnad
betydelse, verkar sakligt synnerligen
svagt.

Ärkestiftets domkapitel har i sitt remissvar
starka invändningar av både
principiell och praktisk natur mot förslaget
och motiveringarna, men det faller
undan för vad man skulle kunna
kalla tidens tryck. Ett klart nej till den
föreslagna preventivmedelshandeln säger
länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens
län, en minoritet i Uppsala
domkapitel, barnavårdsnämnden i Enköping
och Svenska sjukvårdsaffärernas
riksförbund. De flesta remissinstanserna
är för förslaget, men jag har velat
understryka att det även finns de som
klart säger nej till utomhusautomaterna.
När länsstyrelsen i Uppsala framhåller
att möjligheten att när som helst
skaffa preventivmedel kommer att bidraga
till att öka antalet tillfälliga könsförbindelser,
särskilt bland ungdomen,
tror jag att detta resonemang har förankring
i verkligheten. Det intressanta
är, att även utredningsmannen redovisar
sina farhågor för att en ökad automatförsäljning
skulle kunna leda till
ökning av de tillfälliga sexuella förbindelserna
bland ungdomen. Jag kan
inte inse, att den lösning av ett allvarligt
problem som utskottet här förordar
skulle hjälpa till att rädda människor
från det elände, som man vill rädda
dem ifrån, nämligen ofrivillig graviditet
och smitta. Jag tror att frågan ligger
djupare än så. Vi torde inte heller
betraktas som några kulturens budbärare
av våra tre nordiska grannländer,
där ingen ansett sig böra tillåta en
automatförsäljning av preventivmedel,
som är sanktionerad genom riksdags -

no Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

beslut och som just därigenom — med
rätta eller inte, det lämnar jag därhän
— kan komma att betraktas som en av
riksdagen utfälld körriktningsvisare.
.lag fruktar för att just den öppna försäljningen
genom automat kommer att
uppfattas som en samhällets sanktion
i en riktning, som vi långt ifrån önskar.

Jag hoppas att ingen misstycker att
jag tar ett exempel. Genom pressen har
nyss gått en skildring av den sorgliga
otuktshistorien i Skövde, där inte mindre
än 72 ynglingar och 26 flickor är inblandade.
Bland flickorna finns det 12-till 15-åringar som utnyttjats av pojkarna
sexuellt. Även av pojkarna är ett
20-tal under 15 år. Enstaka fall av dylikt
har väl alltid funnits, men när man
på en plats börjar räkna i hundratal,
då tycker jag att nationen borde vakna.
Fler utomhusautomater för preventivmedel
är inte den väg som bör beträdas,
när man vill bemästra problem
av den karaktären. Jag tror inte att ungdomen
är sämre i Skövde än i andra
städer, men det är i sanning en tröst
för ett tigerhjärta. Otuktshandlingarna
har bedrivits i »raggarbilar» efter äkta
storstadsmaner eller i källare. Även de
yngsta flickorna har fullt frivilligt varit
med om umgänge med det andra
könet.

Herr talman! Att det är är fråga
om långt allvarligare företeelser än de
lagöverträdelser och ofog som ungdom
på glid i andra fall låter komma sig till
last, tror jag att vi alla är överens om.
Allvaret gäller redan den rättsliga sidan
av saken: sexuellt umgänge med minderåriga
bedöms strängt och förskyller
enligt lagen frihetsstraff. Att de unga
männen varit fullt medvetna om att
flickorna varit minderåriga har utredningen
klarlagt. I mars föddes ett barn
av en flicka som vid havandeskapet
var 13 år. För att söka förhindra dylikt
vill nu utskottet ha utomhusautomater.
Jag tror inte på den vägen ens som ett
försök att komma till rätta med problemet.

Vad som här mest frapperar och samtidigt
oroar är ju själva förvildningen,
frigörelsen från anständighetens normer,
den totala bristen på ansvar och
den därav följande tragiken. Statistiken
visar på ett skrämmande sätt, att åldern
för barnaföderskor är i ständigt
sjunkande. Mödrar på endast 14 år är
inte sällsynta, och 15-årsmödrar är ganska
vanliga, säger man på det håll där
man väl känner till dessa saker. Orsakerna
till detta skall jag inte här diskutera
— det ligger utanför dagens debattämne
— men det är ganska klart att till
orsakerna hör den sedeslösa filmen och
den litteratur som snedvrider sexuallivet
men, framför allt, fjärmandet från
kristet-etiska synsätt på förhållandet
mellan man och kvinna.

Nu sätter man sitt hopp till sexualundervisningen
i skolan, att den kan bli
till hjälp för unga människor. Men blir
denna undervisning till största delen
biologi utan etisk bakgrund, där båda
parters ansvar tas med, bibringas sannerligen
inte ungdomen den helhetssyn
på sexuallivet, som Kungl. Maj ds proposition
talar om. Då tror jag att man
är ute på utomordentligt farliga vägar.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
jag för min del inte kan gå med på att
utformningen av automathandeln med
preventivmedel främst är en försäljningsfråga,
en fråga om placeringen av
automaterna i geografien om man så
vill. Att vilja förbinda försäljningen
med skyldighet att i automaterna tillhandahålla
andra sanitets- och sjukvårdsartiklar,
som skulle göra det litet
snyggare, är ett underligt resonemang.
Tror man på saken kan man väl säga:
Här är det, köp bara!

Här skiljs våra vägar. Andra får argumentera
för sitt synsätt, och var och
en får ta ansvaret för hur han handlar
i detta stycke. För mig framstår det
förslag som nu ligger på riksdagens
hord som ett samhällets bidrag till uppluckrandet
av moral-, ansvars- och anständighetsbegreppen.
Jag kan därför

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

111

inte ge ett finger åt en utvidgning i den
riktning som här föreslås. Det är för
mig ett steg nedåt, och det vill jag inte
vara med om. Jag vet inte vad det är
som just nu tvingat fram denna proposition.
Någon starkare opinionsbildning
i landet för förslaget tycks det ha varit
väldigt svårt att få tag i, och någon
sådan har i varje fall inte redovisats.

Hur är det då med preventivmedel
som skydd mot icke önskvärd befruktning
och mot venerisk smitta? Där tycks
ju kärnpunkten i motiveringen ligga.
Jag har liksom även herr Gansmoe tillskrivit
en del läkare, av vilka två
arbetar på stora polikliniker. En av
dem svarar: »Det finns i handeln inte
något bevisligt effektivt preventivmedel
medicinskt sett. Detta är väl känt inom
ansvariga medicinska kretsar. Riskerna
minskas, men de finns där under alla
förhållanden. Praktiserande gynekologer
vet detta och varnar för att beträda
den väg utskottet förordar. Det skulle,
säger de, medföra en ökning av de problem
man nu har inom medicinska och
sociala arbetsområden.» Till precis samma
slutsatser synes man ha kommit i det
svenska samhälle som herr Svenungsson
talade om och där man i sex år
haft automater uppsatta. Man har gjort
jämförelser mellan fyra år före automaternas
uppsättande och fyra år efteråt.
Det har då visat sig att under de
fyra första åren, sedan automaterna
uppsattes, ökade de veneriska sjukdomarna
med mer än 100 procent. Här
besannas alltså vad dessa två läkare
hävdar, att preventivmedlen icke ger
något säkert skydd mot veneriska sjukdomar
eller havandeskap. De ger delskydd,
det skall erkännas. Tämligen säkert
är däremot att de ökar frestelsen
till lösa förbindelser genom att parterna
tror sig vara skyddade från följderna
av sina handlingar.

I utredningen säger man försiktigtvis
att skydd kan ges mot vissa slag av
könssjukdom, men man tiger med att
den svenska läkarkåren under senare

Handeln med preventivmedel

år fört en mycket energisk kamp mot
det farligaste av de veneriska smittämnena,
nämligen syfilis. Mot denna sjukdom,
säger samma poliklinikläkare,
finns intet skydd ens genom det mest
perfekta preventivmedel. Det kan man
bli upplyst om i den elementarbok i
ämnet som läses vid de medicinska fakulteterna
här i landet. Kommer detta
att stå anslaget vid automaterna eller
tydligt angivet på förpackningarna när
de unga köper dessa varor? En annan
läkare jag tillskrivit frågar: Tänker

landets myndigheter bidra till en ökning
av frekvensen av luetiska infektioner? Jag

vill, herr talman, framhålla dessa
rent medicinska synpunkter. Jag är ju
lekman och har fått lita till vad läkare
haft att säga. Jag antar att läkarkåren
står delad i sin uppfattning, och det
blir väl klart i fortsättningen av debatten.
Jag vill då bara visa att det finns
en inte så liten grupp läkare som är
negativt inställd till den ifrågasatta
utomhusautomatförsäljning som nu diskuteras.

Herr talman! Jag finner det riktigast
att riksdagen inte företar någon ändring
i den riktning som utskottet föreslår.
Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Axel E. Svensson m. fl., som
jag tolkar som avslag på proposition
nr 76.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! När jag lyssnat till de
föregående talarna har det slagit mig
vilka starkt negativa värderingar av
sexualhandlingen som framskymtat hos
dem alla. Det kanske räcker att påminna
om att vi samtliga är resultatet av en
sexualhandling och att den uppfattas
såsom en av de största lyckofaktorer
människan äger.

Det är självfallet att det kring en
sådan handling finns mycket starka
moraliska värderingar. Vi har alla en
önskan atl sexualhandlingen skall ske
inom permanenta förbindelser, helst av

112 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

äktenskaplig karaktär, därför att vi tror
att människorna blir lyckligast på det
sättet. Vi vet mycket litet om hur ofta
förbindelserna är permanenta och hur
många gånger de är tillfälliga. En sak
är dock säker, och det är att en ster
del av de tillfälliga förbindelserna blir
permanenta. Det har gjorts mycket få
undersökningar på detta område, men
en engelsk läkare har tagit reda på hur
man och hustru träffats i en rad fall,
och det visade sig att när det gällde
större delen av undersökningsmaterialet
startade det hela som tillfällighetsförbindelse.
Jag tror att vi alla skulle
kunna bestyrka, att detta måste vara etf
normalt beteende.

Kvar står en rest av tillfälliga förbindelser.
Hur pass stor den är vet vi
inte. Vi vet däremot att de tillfälliga förbindelserna
förekommer både bland
vuxna och bland ungdomar. Det förslag
om handel med preventivmedel, som nu
är lagt på riksdagens bord, syftar ju i
första hand till att på något sätt lösa
problemen kring främst de tillfälliga
sexualförbindelserna.

Det har sagts att införandet av dessa
automater skulle innebära att samhället
sanktionerade fria förbindelser. Samhället
har redan sanktionerat fria förbindelser.
Vi har en utbyggd lagstiftning
och en utbyggd socialvård, exempelvis
avseende de utomäktenskapliga
barnen, och det finns en mängd andra
företeelser inom samhället som visar,
att vi sanktionerat dessa förbindelser.
De fria förbindelserna finns och kommer
att finnas oavsett om dessa automater
införes eller ej. Preventivmedelsautomaterna
kommer att vara uttryck
för att samhället önskar att det skall
finnas ett visst mått av ansvar i de tillfälliga
sexualförbindelserna genom att
man uppmanar människorna att använda
skyddsmedel i de tillfälliga sexualförbindelserna.
Detta är en tämligen ny
företeelse och för mig framstår det som
det värdefulla i förslaget, att man på
något sätt söker framhålla detta ansvar.

Vad vi vill hjälpa till att skydda mot
genom att underlätta försäljningen av
skyddsmedel är ju dels de icke önskade
graviditeterna, dels könssjukdomarna.
Det liar sagts här, att skyddsmedlen
inte är hundraprocentigt säkra i något
av dessa avseenden, och därför skall
man inte ha dem. Det är riktigt att de
inte är hundraprocentigt säkra, men
skulle vi ta sådana säkerhetskrav som
norm för vårt handlande funnes det ju
praktiskt taget, i varje fall inom den
medicinska vården, ingen medicin och
ingen förebyggande åtgärd som skulle
nyttjas, ty ingen av dem har en hundraprocentig
verkan. Som skydd mot ett
icke önskat havandeskap är kondomerna
ungefär nittioprocentigt säkra, och
för skyddet mot könssjukdomarna torde
samma siffra gälla. Det är alltså ett avsevärt
skydd som här uppnås.

Att referera till syfilis och säga att
kondomerna därvidlag icke erbjuder
något skydd är riktigt. Men det spelar
i detta sammanhang ingen roll eftersom
vi — av oklara skäl, möjligen på
grund av den penicillinbehandling vi
har vid gonorré — lyckats komma ned
till inte mer än 50 nya fall om året av
syfilis. Från att ha varit ett allvarligt
problem har syfilis sålunda blivit ett
mera bagatellartat sådant, och den omständigheten,
att kondomerna inte ger
något skydd mot syfilis, kan därför inte
åberopas som skäl mot automathandel
med preventivmedel.

Frågan har också ställts, varför vi
skall införa dessa automater just nu —
det finns väl inget skäl, har man sagt,
att göra detta i år, utan vi kan vänta.
Jo, det finns ett skäl som har oroat
läkarna länge, och det är den spridning
av könssjukdomarna som vi sett. Vi har
lyckats bemästra dessa sjukdomar någorlunda
när det gäller de äldre årgångarna,
och det visar sig att ökningen
i de nya fallen ligger framför
allt hos de unga människorna. Det finns
en klar tendens att allt yngre människor
får könssjukdomar, och just detta är

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

113

skäl nog att försöka komma åt problemet.
De senaste siffrorna över antalet
könssjukdomar visar, att det var ungefär
2 500 fall per år i åldersgruppen 15
—19 år och över 4 000 fall i åldersgruppen
20—24 år; sedan blir siffrorna lägre
för de övriga åldersgrupperna.

Det har också hävdats, att genom att
införa dessa automater skulle vi säga,
att unga människor äger rätt att ha
sexuella förbindelser. Men om vi vet att
ungdomarna har sexuella förbindelser,
att de alltid haft det och att det i stigande
utsträckning sker att unga människor
— och för övrigt även gamla människor
— bryter mot moralregler, som
vi önskar att de följde men som de alltså
inte följer, och vi vidare vet att åldersgränsen
förskjutes nedåt, bland annat
av det enkla skälet att puberteten inträder
drygt ett år tidigare nu än för en
generation sedan, så har vi ju ett ansvar
och måste försöka hjälpa ungdomarna,
så att de inte drabbas hårdare av de
handlingar de begår, till och med om
det bara är fråga om tillfälliga förbindelser.
En ung kvinna som blir gravid
och inte ens vågar söka laglig abort
utan skaffar sig illegal abort, får den
gången en ordentlig törn och skadas
kanske allvarligt. Måhända får hon
klara hela problemet ensam. En ung
pojke eller ung flicka som får gonorré
är visserligen lättbotad men de psykologiska
skador som drabbar en 43- eller
14-åring, som kommer i en sådan situation,
är kanske inte lättbotade. Dessa
människor skall sedan hitta en definitiv
partner och gifta sig. Ingen av oss vet,
vilka spår deras upplevelser sätter i det
kommande äktenskapet.

Nej, de psykologiska traumata, som
sådana här tillfälliga handlingar kan
dra med sig, skall mildras i största
möjliga utsträckning. Jag kan inte se
annat än att detta är en form av, kalla
det gärna familjerådgivning, som vi är
skyldiga att bedriva.

När det citeras siffror om alt det hade
varit eu hundraprocentig ökning av

Handeln med preventivmedel

könssjukdomar på en ort, där automater
uppsats, är det ett lättfärdigt sätt att
bolla med siffror. De säger ju ingenting
om det absoluta talet var 10 eller 20 eller
om antalet var 100 eller 1 000. Har
man över huvud taget tagit reda på om
dessa människor använt skyddsmedel
eller inte? Att bara dra sådana konklusioner
är ett logiskt felslut, som inte
borde tillåtas här.

Det har också talats mycket om att vi
inte skall sätta upp automater, eftersom
de skadar de unga. Men automaterna
kommer inte upp enbart för de ungas
skull utan även för de vuxnas. Vi vill
komma åt att även hjälpa dem. Vi har
alla de frånskilda människorna, vilkas
problem skall lösas och där vi ofta finner
tillfälliga förbindelser, som inte bör
kompliceras med könssjukdomar eller
graviditet, och vi har alla de otrohetsfall,
som äger rum och där det uppstår
trassligheter inom äktenskapet, om de
skulle uppenbaras. Vi får inte övervärdera
de unga, så att vi glömmer att även
de vuxna skall ha hjälp. Hela detta problem
avser ju egentligen en profylaktisk
medicinsk åtgärd.

Jag skall gärna erkänna att detta problem
fått en något löjlig form, eftersom
det gäller automater på husväggar. Det
beror på de fördomar vi har kring
sexuallivet, att problemet har fått denna
löjliga karaktär. I och för sig har
det inte det.

Vill vi skapa profylaktiska åtgärder,
får vi inrikta oss efter de betingelser
som föreligger. Vi får ta reda på vilka
behov människor har av tillfälliga
sexualförbindelser. När vi vet att frekvensen
av dessa är hög, får vi på något
sätt se till att ge hjälp i detta sammanhang.
Vår bästa åtgärd är att minska
de tragiska följder som blir resultatet
av enstaka av dessa tillfälliga förbindelser.

Det har även sagts att åsynen av dessa
automater skulle fresta till sexuella förbindelser.
Den som påstår något sådant
har över huvud taget inte gjort ett för -

8 — Andra kammarens protokoll 1059. Nr 14

114

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

sök att övertyga människor om att använda
skyddsmedel, ty det finns ingenting
som är så averotiserande som
skyddsmedel. Vi läkare kämpar ständigt
med problemet att förmå människor att
använda preventivmedel. De förstår att
de skall använda sådana, men de vill
inte. Att tro att man skulle stimulera
till ökat antal förbindelser genom automater
är totalt felaktigt.

Jag tror också — det är mera en sidoerfarenliet
— att det är viktigt att man
på detta sätt löser problemet med ökad
användning av kondomer kanske både
vid tillfälliga förbindelser och inom
äktenskapet. Det har nämligen visat sig
att det andra skyddsmedlet vi har, pessar,
inte används. Det har gjorts stora
undersökningar utomlands, och det
finns ett par i gång inom landet, som
visar, att pessar är det skyddsmedel
som folk minst använder. Skall vi komma
åt detta problem, blir — med de
erfarenheter vi har i dag men som vi
inte hade för 20 år sedan — kondomerna
betydligt viktigare som födelsekontrollmetod.
Ingen har här pekat på
— det står i propositionen och i lagutskottets
utlåtande —- den kvalitetskontroll
som vi härigenom har möjlighet
till. Det är också mycket viktigt, ty den
illegala handel som har funnits har lett
till många personliga olyckor.

För min del beklagar jag att man inte
har vågat ta steget fullt ut i detta sammanhang,
erkänt hur det ligger till och
tillåtit uppsättande av automater inom
både restauranger och nöjesetablissemang,
där tillfälliga förbindelser knyts
och där skyddsmedel behöver vara tillgängliga.
Jag kan dock förstå den tveksamhet,
som råder, då man vill införa
detta kanske något radikala medel och
att det därför kan vara riktigt att ta ett
steg först och ett andra efteråt.

I denna kammare har avlämnats en
motion, vari vi har föreslagit att apotek
och sjukvårdsaffärer, som råkar vara
belägna inom tunnelbanestation, busscentral
eller järnvägsstation, skall ha

samma rätt att erhålla tillstånd att sätta
upp automater som andra apotek och
sjukvårdsaffärer. Den rätten är inte
ovillkorlig. Det kanske kan hända att
det inte spelar någon roll i dag, därför
att det gäller ett fåtal inrättningar, men
om fem till tio år kan det med den utveckling
som sker kanske vara väsentligt.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
yrka bifall till utskottets hemställan
med ändring av den motivering utskottet
anför om automater vid järnvägs-,
buss- och tunnelbanestationer. Jag anser
att utskottets motivering på sid. 18
sista stycket bör ersättas med följande:

»Inom järnvägs-, buss- och tunnelbanestationer
har i vissa fall utvecklats
butikscentra. Det synes lämpligt att i
sådana butikscentra tillåta automathandel
med preventivmedel enligt i huvudsak
samma grunder som gäller utomhus.
Exempelvis bör, om ett apotek eller en
sjukvårdsaffär har inrymts på en sådan
plats, inte något hinder föreligga att
lämna tillstånd att sätta upp sanitetsautomat
i anslutning till apoteket eller
sjukvårdsaffären, om detta eljest är
lämpligt. — Vad utskottet nu anfört
innebär, att utskottet tillstyrker motionerna
I: 409 och II: 497.»

Som en allmän deklaration om denna
diskussion, som jag tycker berör ett
tämligen litet problem, måste jag säga
att det är ganska anmärkningsvärt att
vi här hemma kan föra en många timmar
lång diskussion om födelsekontroll
och att det reses förslag om avstyrkande
av Kungl. Maj:ts proposition, när
man vet att födelsekontrollproblemet är
brännande världen över. Mot bakgrunden
av de proportioner detta problem
har i världen över huvud taget är egentligen
denna diskussion både beklämmande
och onödig.

Herr talman! Till slut vill jag yrka
följande ändring av utskottets hemställan,
nämligen att kammaren måtte besluta,

A. att riksdagen i anledning av före -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

115

varande proposition, nr 76, samt motionerna
1:409 och 11:497, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

B. att motionerna 11:486, 11:487,

I: 406 och II: 495 samt II: 496 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Häri instämde fru Eriksson i Stockholm
samt herrar Lundberg, Johansson
i Norrköping, Lundqvist i Trollhättan,
Bark och Carlsson i Västerås (samtliga
s).

Herr GANSMOE (h) kort genmäle:

Herr talman! Det ligger inte i mitt
intresse att förlänga debatten men det
var ett par uttalanden som jag inte kan
låta stå oemotsagda.

Fru Sjövall sade alldeles nyss, att en
stor del av de tillfälliga förbindelserna
blivit permanenta och att man måste
konstatera, att detta är något fullkomligt
normalt. Är det verkligen sant, fru
Sjövall? För de flesta människor jag
känner gäller inte detta, även om jag
känner människor som haft det på det
sättet.

Dessutom kan jag inte dela den uppfattningen
att samhället har sanktionerat
de fria förbindelserna. Samhället
har blivit tvingat att utöva en räddningstjänst
hland dem som råkat illa ut, men
därför är det inte sant, att samhället har
sanktionerat de fria förbindelserna. Jag
kan inte tänka mig att det är på det
sättet. Om det skulle vara så, måste vi
pröva om denna sak ifrån en ännu
djupare aspekt än frågan om preventivmedelsautomater.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I motion nr 487 har
herrar Hamrin, Rimmerfors, Norup och
jag — liksom skett i flera andra motioner
— yrkat avslag på inrikesministerns
förslag om automatförsäljning av preventivmedel.
Utredningsmannen själv
erkänner, att skälen emot en sådan försäljning
väsentligen ligger på det etiska
planet men alt man vid sidan därav har

Handeln med preventivmedel

att beakta också ordningsfrågor och
estetiska synpunkter.

Vad angår de etiska synpunkterna,
som jag sätter främst, är jag övertygad
om att en mycket stor grupp medborgare
— inte minst inom de kristna och
ideella lägren — anser att en i princip
lössläppt automathandel med preventivmedel
kommer att öka antalet tillfälliga
könsförbindelser, främst hland ungdomen.

Det är helt visst så som länsstyrelsen
i Uppsala anfört, att en sådan
automathandel vid exempelvis nöjesinrättningar
skulle kunna te sig som en
samhällets legalisering av könsumgänget
såsom en naturlig avslutning på
samvaron. Jag vill i varje fall inte medverka
till en sådan legalisering. Inte
minst i denna tid, så rik på frestelser
för de unga, har föräldrar och ansvariga
målsmän och ungdomsledare rätt att
fordra samhällets bistånd emot och icke
dess sanktion av lösa förbindelser. Dr
Sjövall uttalade nyss den meningen, att
samhället redan har sanktionerat tillfälliga
förbindelser. Jag är av en annan
mening. Att samhället är redo att bisträcka
dem som också på detta område
råkat illa ut är en helt annan och humanitär
sida av saken.

När det gäller ordningssynpunkter
skulle jag kunna inskränka mig till att
citera vad gatukontoret i Stockholm
skriver om olämpligheten av att placera
sådana automater i offentliga bekvämlighetsinrättningar
— förslaget medger
ju sådant, åtminstone där dessa inrättningar
är bevakade. I stor utsträckning
drar dylika inrättningar till sig lösa element,
som ur ordnings- och trevnadssynpunkt
skapar mycket svårbemästrade
problem, säger kontoret bl. a.

En firma som själv säljer preventivmedel
men som också — jag skulle vilja
säga underligt nog — fått yttra sig påpekar,
att det är just ungdomen, som gör
sina inköp på dessa toaletter, och att
denna ungdom i stor utsträckning utgöres
av tonåringar, som utan skada

116

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

skulle avstå från inköpen, om de måste
besöka ett apotek eller en sjukvårdsaffär.

Beträffande dansrestauranger, folkparker
och andra nöjesetablissemang
går utskottet t. o. m. längre än departementschefen
och menar, att på toaletterna
där bör tillstånd beviljas inte
endast i undantagsfall — underförstått
tydligen så talrikt som möjligt! Man
förvånar sig verkligen över ett sådant
ställningstagande. Påpekas kan, vilket
också redan har skett i diskussionen,
att varken i Norge eller i Finland förekommer
automatförsäljning och i Danmark
sker den endast inomhus efter
tillstånd.

I en av våra större tidningar, som
ivrar för preventivmedelsautomaterna,
har jag sett invändningen, att vår motaktion
är väl sent påtänkt, eftersom en
råd tillstånd att försälja dessa varor
redan beviljats. Men, ärade kammarledamöter,
detta kan väl i varje fall inte
riksdagen lastas för. I propositionen
sägs nu att trots statsmakternas restriktiva
ståndpunkt i frågan har tillstånd i
icke ringa omfattning beviljats till sådan
försäljning inomhus. I slutet av
1956 skulle det sålunda ha funnits uppsatta
över 150 automater på olika orter.
Och en stockholmstidning angav nyligen
siffran 275 såsom relevant i dag.
Man förvånar sig verkligen över denna,
jag skulle vilja säga, nonchalans, i synnerhet
som regeringen 1956 avslog besvär
över nekade tillstånd till automater
inom offentliga toaletter.

Det länder huvudstadens myndigheter
till heder att de regelmässigt har avslagit
ansökningar om automatförsäljning
av preventivmedel. Men nu skall
tydligen hela fältet rivas upp.

Att preventivmedelsautomater skulle
motverka spridandet av veneriska sjukdomar
— såsom man på en del håll tror
— motsägs av flera läkare liksom av erfarenheten
från en undersökning som
företagits i ett svenskt samhälle med
omkring 20 000 invånare. Det exemplet

har ju redan refererats, bl. a. av herr
Svenungsson. Det visade sig att de veneriska
sjukdomarna fyra år efter automaternas
uppsättande hade ökat med
100 procent!

Det sagda må vara nog. Föreliggande
förslag verkar enligt min mening helt
enkelt utmanande för mycket stora
folkgrupper i vårt land — inte minst
ur kristet etiska synpunkter. Jag yrkar
därför avslag på propositionen och bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Vi rör oss här med en
fråga av grannlaga natur. Liknande debatter
både här hemma i Sverige och
utomlands rör också upp stämningarna.
Som alltid när en fråga blir affekterad
har man svårt att se nyanserna. Ytterligheterna
träder fram och tonen
skärps. Man har också lätt att missförstå
varandra och tillvita varandra åsikter,
som inte överensstämmer med verkligheten.
Jag skulle annars tro att vi
alla i denna kammare är besjälade av en
önskan att göra det bästa möjliga av situationen.

Några talare har här före mig talat
om den kristna opinionen. Jag skulle
bara vilja säga att den väl knappast är
så enhetlig som det kan tyckas då man
lyssnar till diskussionen här i riksdagen.
Jag vill bara påminna om att ärkebiskopen
bär gått på en linje, som i huvudsak
överensstämmer med propositionens
linje, och att studentprästen
Ludvig Jönsson varit med om utredningens
förslag. Vi har hört utskottets
talesman herr Jacobsson i Tobo här tala
för utskottets skrivning; han är missionsförbundare.
Vi som väckt den motion,
som jag kommer att rösta för, tillhör
broderskapsrörelsen och får väl
också anses vara ett uttryck för den
kristna opinionen. Det är inte så underligt
att denna opinion är splittrad. Vi
är väl inte annorlunda än andra män -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

117

niskor på denna jord, vi som tar denna
höga bekännelse i vår mun. Fru Sjövall
påminde om den situation som råder
ute i världen för närvarande. Ingen kan
ju komma ifrån att världen håller på att
överbefolkas och att något måste göras
på detta område. En bedömning från
moralisk synpunkt kan naturligtvis inte
bli mycket annorlunda om vi gör den
här på hemmaplan än om vi gör den i
ett världsperspektiv.

I viss mån kan jag nog förstå att den
kristna opinionen blivit en aning fundersam.
Det förekommer en del skriverier,
och jag vill citera vad som stått
i en samfundstidning där en av denna
kammares ledamöter presenterade propositionen
genom att skriva på följande
sätt: »I den kungl. propositionen föreslås
att preventivmedel härefter skall
säljas även från utomhusautomater,
uppsatta vid nöjesetablissemang, busshållplatser,
utanför apotek och sjukvårdsaffärer
samt vid offentliga bekvämlighetsinrättningar.
» Och i Jönköpings-Posten
för den 14 mars i år kan
man läsa en sådan redogörelse för sakfrågan,
att allmänheten måste få den
uppfattningen att det här är fråga om
en fri försäljning. Jag vill då säga, ärade
kammarledamöter, att den som läser
propositionen ganska snart får klart för
sig att det inte förhåller sig på det
sättet.

Vi, som står för motion nr 496 i denna
kammare, har velat se på denna fråga
så realistiskt som möjligt. Vi har sagt
oss, att man å ena sidan inte kan se bort
ifrån att vi nu i vårt land i vida kretsar
har accepterat vad man utomlands kallar
för familjeplaneringen som något
naturligt och riktigt. Därav måste följa
att det finns tillgång till preventivmedel.
Det gäller då bara att ordna denna
handel så diskret och estetiskt riktigt
som möjligt.

Vi kan inte heller komma ifrån —
även om vi inte accepterar det — att det
alltid finns lösa tillfälliga förbindelser.
Kan man i sådana fall förhindra oviil -

Handeln med preventivmedel

komna havandeskap och spridandet av
venerisk smitta, är mycket vunnet. Detta
är synpunkter som väger tungt, inte
minst för en socialarbetare.

Vi bör vidare ha klart för oss att det
på detta område förekommer en olaga
handel som ur olika synpunkter är farlig.
Om man på något sätt kan komma
åt den, är också mycket vunnet.

Om jag summerar dessa synpunkter
blir, herr talman, resultatet, att det för
oss motionärer är mycket svårt att gå
med på ett avslagsyrkande eller att rösta
med reservationen. Å andra sidan måste
man naturligtvis ta hänsyn till människornas
fordran av diskretion och de
barna- och ungdomsskyddande synpunkter,
som flera remissinstanser också
påmint om. Det går inte bara att litet
föraktfullt tala om en puritansk syn på
sexuallivet och om moralism. Vi behöver
en sexualmoral lika väl som annan moral,
t. ex. deklarationsmoral och politisk
moral. Ingen nation kan existera
utan fasta och klara linjer i sådana avseenden.
Såvitt jag förstår är detta ett
skydd för människorna, i detta avseende
inte minst för ungdomen. Jag tror
också att om det suttit unga människor
i andra lagutskottet, hade inte utskottets
skrivning blivit som den till sist
blev.

Det är från dessa utgångspunkter som
vi motionärer försökt ta ställning till
problemet. Vi har sagt oss att försäljningen
bör begränsas till sjukvårdsaffärer,
apotek och nattpolikliniker, alltså
sådana ställen där den hör hemma. Men
vi vänder oss mot att det skall kunna
ske en försäljning vid toalettanläggningar.
Enligt vår mening är det felaktigt
att förvisa denna handel till sådana
platser. Vi vill inte heller att man
skall idka försäljning av preventivmedel
vid nöjesetablissemang, och detta
motiverar vi främst med barna- och
ungdomsskyddande synpunkter, .lag
kan nämna att flera betydande remissinstanser
har varit inne på samma väg
som vi.

118

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

Vår motion ansluter sig egentligen
mycket nära till inrikesministerns proposition,
och vi har endast uttalat tveksamhet
på de punkter jag här redovisat.
Vi menar att man inte bör lämna möjlighet
till undantag från huvudregeln.
Frågan om sådana undantag skulle ju
avgöras av polismyndigheten, alltså polischefen,
och därvid skall i regel
barnavårdsnämnden höras. De flesta
här i kammaren känner väl till hur man
i barnavårdsnämnderna tar ställning till
frågor av detta slag, och vi vet att det
många gånger är andra än rent sakliga
synpunkter som därvid får göra sig gällande.
Man måste också, om man sitter
i en barnavårdsnämnd, ta hänsyn till
opinionen, och då kan det vara mycket
svårt att träffa ett riktigt avgörande i
frågor som dessa. Vidare skall som sagt
polismyndigheten fatta det slutliga avgörandet.
Vi menar att därigenom får
polischefens personliga inställning alltför
mycket göra sig gällande, och den
kan ju växla från ort till ort. Det blir
alltså inte någon enhetlig praxis landet
över.

Nu har ju det olyckliga hänt att utskottet
gått längre än inrikesministern
på denna punkt, och det gör att man
blir ytterligare betänksam. På s. 18 i utlåtandet
skriver utskottet: »Enligt utskottets
mening bör tillstånd att sätta
upp preventivmedelsautomater på toaletter
inom etablissemang av detta slag
beviljas inte endast i undantagsfall.»

Jag kommer, herr talman, att yrka
bifall till motion nr 496 med de ändringsförslag
i fråga om utskottets motivering
som därav föranledes. Skulle
detta yrkande falla bort vid den förberedande
voteringen och icke något annat
för mig acceptabelt yrkande framställas,
blir jag tyvärr tvungen att i slutvoteringen
avstå från att rösta. Men innan
jag framställer mitt konkreta yrkande,
skulle jag vilja beröra en annan sak
i motionen, som har väckt en viss uppmärksamhet.

Vi motionärer utgick från att apote -

ken skulle bli skyldiga att sätta upp
automater utanför sina lokaler. Sedan
det blivit klarlagt att någon sådan skyldighet
icke föreligger, utan att uppsättandet
av automater blir beroende av
särskild ansökan från apoteken, finns
de! inte för mig någon anledning att
yrka bifall till den del av motionen som
gäller denna sak.

Herr talman! Jag anser att utskottet
bort anföra följande:

Enligt nu gällande---(iika med

utskottet)---under remissbehand lingen.

Utskottet vill emellertid hålla före, att
departementschefen i någon mån underskattat
vikten av barna- och ungdomsskvddssynpunkterna.
Detta får betydelse
främst i fråga om dansrestauranger,
folkparker och andra nöjesetablissemang,
enär sådana etablissemang mest
besökes av ungdom. Med hänsyn därtill
kan det inte anses lämpligt, att preventivmedel
säljes där.

Vidare anser utskottet olämpligt, att
preventivmedelsautomater sätts upp i
offentliga fristående toaletter.

Utskottet tillstyrker alltså det i motionen
11:496 intagna yrkandet om att
riksdagen måtte uttala sig mot tillstånd
till automatförsäljning vid fristående
toaletter och nöjesetablissemang.

Utskottet instämmer i departementschefens
---(lika med utskottet) —

--att utfärdas.

Utskottet hemställer,

A. , att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 76, och motionen
II: 496, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört;

B. att motionerna II: 486 och II: 487,
I: 406 och II: 495 samt I: 409 och II: 497
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Utskottets ordförande
har här tidigare klart och utförligt redovisat
utskottets förslag, och ur denna

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

119

synpunkt har jag alltså inte mycket
att säga. Jag ansåg det emellertid lämpligt
att begära ordet för att inte ordföranden
skulle stå alldeles ensam på
utskottets sida mot det anfall, som ett
uppbåd av stormtrupper har levererat
mot departementschefens och utskottets
förslag.

Jag ämnar inte gå in på någon som
helst debatt om vad en del talare har
anfört före mig. Vissa resonemang är
behärskade av så vanvettiga överdrifter
i skildringen av hur denna detalj kommer
att verka i framtiden att det inte
är lönt att diskutera mera. De är enligt
mitt sätt att se ganska fjärran från
själva sakfrågan. Som vi påpekade i utskottet,
borde man kanske i detta spörsmål
tala litet mera lågmält och fåordigt
än vad man här har gjort. Det finns
inga proportioner mellan de angrepp,
som gjorts av motionärerna, och den
lilla ändring i lagen som här föreslås.
Utskottets utlåtande grundar sig på en
kompromiss. Vi hade å ena sidan att ta
hänsyn till motionerna om avslag och
å andra sidan hade vi motionen av fru
Sjövall, som innebar en utvidgning av
automatförsäljningen. Jag skall bekänna,
att jag från början var böjd att följa
fru Sjövalls förslag, men i enighetens
namn anslöt sig utskottet till propositionen
med tanke på att öka anslutningen
till departementschefens förslag och få
detta godtaget av riksdagen.

Jag tycker, att departementschefen
har ett starkt stöd för propositionen i
de remissutlåtanden, som han har att
bygga på. .lag skall bara be att få fästa
kammarens uppmärksamhet på två av
dessa, som för mig har betytt en hel del.
Det ena kommer från domkapitlet i
Uppsala ärkestift, som anser sig på
grund av de nuvarande allvarliga missförhållandena
i preventivmedelsdistributioncn
likväl inte kunna helt avstyrka en
automathandel på området. Den andra
remissinstansen är den, som man hiir
har talat så mycket om, nämligen Målsmännens
riksförbund. Jag förmodar, att

Handeln med preventivmedel

motionärerna och talarna har läst dess
yttrande. Har de gjort det borde de åtminstone
ha fastnat för ett av motiven
för departementschefens förslag, nämligen
där det säges, att åtgärder ägnade
att få bort det ovärdiga smussel och
hemlighetsmakeri, som ännu i alltför
stor utsträckning omger dessa medel,
måste därför hälsas med tillfredsställelse,
varvid ungdomsvårdande synpunkter
dock måste tillmätas en avgörande
betydelse.

Jag behöver för min egen del inte
anföra mera utöver vad som sagts i dessa
remissyttranden. Att utskottet har anslutit
sig till propositionen beror på
den stora försiktighet varmed departementschefen
menar att denna lagstiftning
skall föras ut i det levande livet.
Det är i detta sammanhang bara fråga
om sanitetsautomaterna vid apotek och
sjukvårdsaffärer. Det finns ingen skyldighet
för apotekarna att sätta upp sådana
automater. Den som vill sätta upp
en sådan automat får göra det om han
söker tillstånd att idka handel med
preventivmedel. Den tillståndsgivningen
skall enligt departementschefen omgivas
med så många skyddsbestämmelser,
att förslaget inte kommer att innebära
den utveckling som befarades av
de talare som attackerade propositionen
och utskottsförslaget. Man kommer helt
säkert inte att sätta ut sanitetsautomater
här och var på gatorna på samma
sätt som postverket sätter upp brevlådor.
Enligt departementschefens klara
uttalande kommer tillståndsgivningen
att bli ganska restriktiv.

Vi har varken förbisett de etiska eller
de religiösa synpunkter som kan anläggas
på dessa spörsmål. Men det finns
alltid en grupp av människor som man
aldrig kan vara till lags när man skriver
lagar på detta område. Det är människor
som är något av »sedlighetspuritaner»,
som hur man än förfar i detta
slag av lagstiftning finner sin anständighetskänsla
kränkt. Ingen departementschef,
inget utskott kan skriva en

120

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

lag som dessa människor skulle godkänna.

Nu har herr Svensson i Kungälv kommit
med ett kompromissförslag som efter
vad jag uppfattade skulle innebära
en ändring i utskottets utlåtande, fjärde
stycket nedifrån på sidan 18, det
stycke som börjar med »Utskottet är
emellertid benäget att fästa . ..». Där
har utskottet skrivit på ett sätt som
kanske går något utöver vad propositionen
innehåller. När vi inom utskottet
enades om skrivningen, observerades
kanske inte denna formulering, där utskottet
rekommenderar en mera generös
tillståndsgivning.

Jag har haft ett samtal med utskottets
ordförande om en ändring av skrivningen
av utskottsutlåtandet på sidan
18, fjärde stycket nerifrån. Eftersom
första kammaren har godkänt Kungl.
Maj:ts förslag med uteslutande av detta
stycke, finns det kanske anledning att
även andra kammaren i kompromissens
och enhetens intresse gör detsamma.

Därför, herr talman, ber jag att få yrkar
att det stycke på sidan 18 i utskottets
utlåtande som börjar med orden
»Utskottet är .. .» och slutar med »i
undantagsfall» skall utgå. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets förslag. Jag
hemställer till herr Svensson i Kungälv,
vars synpunkter är av den beskaffenheten
att han skulle kunna ansluta
sig till vad första kammaren har beslutat
och vad jag här har föreslagit, att
överväga en sådan ståndpunkt.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Innan vi går att träffa
ett avgörande i denna fråga — som ju
onekligen har vissa aspekter som vi
inte så ofta har anledning att syssla
med i denna församling — skall även
jag be att få göra några erinringar. Detta
sker mindre i polemiskt syfte, eftersom
jag förstår att det tyvärr föreligger
små möjligheter att övertala majoriteten.
Även om det skulle vara alldeles

särskilt frestande att säga ett ord till
exempelvis fru Sjövall, med hänsyn
till hennes ensidigt och extremt medicinskt-biologiska
resonemang, så skall
jag alltså avstå därifrån. Jag begärde
fastmer ordet för att, utöver den opinionsyttring
som ligger i själva rösthandlingen,
få markera mitt ställningstagande.

Det finns som bekant någonting som
heter tystnadsplikt och den må gälla vid
tillfällen, då detta är påbjudet. Just nu
känner jag det faktiskt som om ordet
talplikt vore mera på sin plats. I varje
fall har det för mig personligen en
mera reell och tvingande innebörd.

Jag skulle med allt eftertryck vilja
fästa hans excellens statsministerns
uppmärksamhet på — jag vänder mig
med avsikt till regeringens främste —
att det var mycket länge sedan någon
framstöt eller åtgärd från regeringens
sida så illa, så emotionellt och påtagligt
illa berört stora folkgrupper i detta
land. Detta förslag har ju också med
hull och hår tagits av en märkvärdigt
stor ntskottsmajoritet, även om nu till
sist en utskottsrepresentant aviserade
en liten reträtt på någon enda punkt.
Ingen aldrig så förskönande omskrivning
eller efterhandskonstruktion kan
förta intrycket av att det här är fråga
om ett reformnit som så råkat på avvägar,
att man känner den allra största
förvåning. Det är verkligen inte på detta
sätt samhället skall vårda sig om
oerfaren, många gånger omdömeslös,
nyfiken uppväxande ungdom.

Utan att göra mig några illusioner
om att få svar skulle jag vilja ställa en
fråga — och nu vänder jag mig till inrikesministern.
Vad är det egentligen
som pressat fram detta olyckliga förslag?
Vilken opinion är det som otåligt
står och väntar på att få sin heta önskan
stillad. Jag har verkligen sett något om
en opinionsundersökning, som på enskild
väg har gjorts och som gett ett
visst utslag, dock inte alls entydigt i
den riktning som möjligen inrikesmi -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

121

nistern tänkt sig. Undersökningen visade
tvärtom på en utpräglad skepsis.
Ändå var undersökningen, betecknande
nog, begränsad till rikets tre största
städer. Inte ens där var man alltså alldeles
övertygad. Men det finns nu en
värld även utanför Verona. Hur ser
man ute i de svenska bygderna på denna
fråga? Jag är för min del övertygad
om att det ute i landet skulle vara omöjligt
att mobilisera något folkflertal för
denna reform.

Det är, som vi vet, möjligt och tillåtet
att försälja tobak, film och allsköns
snask i varje gathörn via automater. Jag
frågar emellertid, om det verkligen kan
vara rimligt och ansvarsmedvetet att
göra den vara som vi nu talar om, till
en snabbköpsvara, till ett objekt för
impulsköp. Jag tänker då alldeles särskilt
på ungdomen. I otaliga svenska
hem tvekar man inte att ropa ut ett
kategoriskt nej på den fråga jag nyss
ställde. Man må också ha rätt att som
far själv personligen vittna.

Herr talman! Det finns för ett lands
regering och för en riksdag hart när
obegränsade uppgifter, när det gäller
att söka komma till rätta med den vilsenhet
och den problematik, som i dag
möter i ungdomsvärlden — alldeles särskilt
när det gäller att stödja de krafter
som bär helt frivilligt verkar för en
sanering och för en allmänt kulturellt
och kristet-etiskt betingad nivåhöjning.
Jag vill sluta med att säga, att med en
sådan strävan har den reform vi i dag
ställts inför, ingenting gemensamt.

Herr talman! Under uttalande av
den allra största förvåning över att detta
förslag över huvud taget lagts fram på
riksdagens bord, yrkar jag bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Axel E. Svensson in. fl., en
reservation som går ut på avslag på
Kungl. Maj:ts proposition.

Herrar Rubbestad (ep) och Löfgren
(fp) instämde i detta anförande.

Handeln med preventivmedel

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hamrin har ställt
en direkt fråga som jag omedelbart skall
ta upp. Han har ställt den i den formen,
att han vill veta vad som har pressat
fram detta olyckliga förslag. Beteckningen
olyckligt förslag får självfallet
stå för herr Hamrins egen räkning. Vi
ser det inte som ett sådant.

Jag vill erinra om att det var genom
1938 års lagstiftning som handeln med
preventivmedel ordnades. Den lagen hade
föregåtts av ett par decenniers debatt,
där meningarna givetvis brutit sig.
Men vid behandlingen 1938 var man
ganska överens om det förslag, som då
genomfördes.

Förordningen av år 1938 gäller alltjämt
och den har under de förflutna 20
åren inte ändrats annat än på ett par
punkter som i detta sammanhang är
utan större betydelse. Den innebär kortfattat
att tillhandahållande av tekniska
medel för förhindrande av konception
är av samhället godtaget.

När det första steget mot automathandelns
frigivning togs 1956 gjordes
undantag för försäljning av preventivmedel.
I övergångsbestämmelserna föreskrevs
nämligen att ändring i butiksstängningslagen
intill dess Kungl. Maj :t
annorlunda förordnade inte skulle medföra
ändrad tillämpning av dittills gällande
bestämmelser beträffande preventivmedelsförsäljningen.
Anledningen till
detta var att frågan huruvida automathandel
med preventivmedel kunde tilllåtas
enligt prcventivmedelsförordningen
var föremål för delade meningar. Vid
förordningens tillkomst saknade automatförsäljning
aktualitet, varför någon
reglering av denna handel inte innehålles
i förordningen. Det stadgas bara att
preventivmedel inte får försäljas utomhus
eller genom kringförande. Den omständigheten
alltså att frågan om lagligheten
av automathandel med preventivmedel
inomhus lämnades öppen av lagstiftaren
har medfört ett besvärande

122

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

osäkerhetstillstånd på området. En del
länsstyrelser har sålunda beviljat tillstånd
till sådan försäljning medan andra
har vägrat.

Regeringsrätten, som år 1956 fick yttra
sig med anledning av ett länsstyrelsebeslut
som överklagats, förklarade att
beviljande av tillstånd till automatförsäljning
av preventivmedel inte syntes
vara stridande mot förordningen. Jag
vill gärna ha sagt detta, därför att det
även i denna kammare talas om att de
polisiära myndigheterna på de orter där
automater förekommer inomhus skulle
ha begått en olaglighet genom att lämna
sådana tillstånd. I detta sitt uttalande
av 1956 har regeringsrätten förklarat —
jag upprepar det — att det inte syntes
vara stridande mot förordningen när sådant
tillstånd lämnats, men, tillägger
regeringsrätten, mot de faktiska förutsättningarna
vid förordningens tillkomst
samt på grund härav och med
anledning av denna lagstiftnings särskilda
karaktär borde rättspraxis inte
utvidga tillståndsgivning till automatförsäljning
utan att lagstiftaren tagit
ställning till frågan.

Här har vi alltså en påtagbar oklarhet.
Å ena sidan sägs det, att ingenting
i förordningen hindrar en myndighet att
lämna tillstånd, och å andra sidan uttalar
regeringsrätten med hänvisning
till vad som sades i riksdagen när förordningen
tillkom, att man inte bör låta
rättspraxis gå i den riktningen, att
automatförsäljning kommer till stånd i
ökad omfattning utan att lagstiftaren tar
ställning till frågan. Det är således en
ren uppmaning från regeringsrätten till
regeringen att på nytt underställa riksdagen
denna fråga.

Jag vill gärna fråga dem som nu har
yrkat avslag på utskottets förslag och
därmed också Kungl. Maj :ts proposition,
om de har tänkt på konsekvenserna
av detta avslagsyrkande, om riksdagen
bifaller det. Det betyder ju att vi
står kvar i exakt samma läge som innan
propositionen lades fram, med den

oklarhet i fråga om tillämpningen som
här är rådande. Det innebär ett försök
att komma undan det formella problem
som vi ändock har ställts inför.

När herr Nelander uttalar sin uppskattning
för gatukontoret i Stockholm,
som har vägrat att gå med på att automater
ställs upp inomhus, kan jag förstå
honom ur vissa synpunkter, men jag
vill säga att man inte har begått någon
olaglig handling på de platser där man
har medgivit uppsättande av automater
i toaletter och på andra ställen inomhus.

Det var således här nämnda oklarhet
— som vållade stora besvärligheter
— som föranledde att frågan
togs upp 1956 av den dåvarande regeringen
och att förre inrikesministern
Hedlund fick bemyndigande i konselj
att tillkalla en särskild utredning för att
få till stånd en översyn av det här spörsmålet.

I direktiven framhölls, att en särskild
utredning borde göras som närmare
skulle uppta och redovisa skälen för och
emot en försäljning av preventivmedel
genom automater och, om en sådan ansågs
böra i princip tillåtas, framlägga
förslag angående hur försäljningen borde
ske.

Jag understryker vad som står i direktiven
om att utredningen skall redovisa
skälen för och emot en försäljning
av preventivmedel genom automat. När
herr Gustafsson i Borås och någon ytterligare
som är motståndare till utskottets
förslag och propositionen ondgör
sig över att utredningsmannen klart
redovisar det material han har haft till
förfogande och när de talar om en karusell
där olika uppfattningar och meningar
kommer till uttryck, vill jag säga
att utredningsmannen har följt direktiven,
som innehåller en anvisning om
att han skall redovisa skälen både för
och emot. När det gäller skälen emot
har det framför allt varit myndigheters
och andras yttranden under hand som
utredningsmannen har redovisat. Sedan

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

123

drar utredningen konklusionerna av det
material som har samlats och intar den
ståndpunkt som kommit till uttryck i
betänkandet. — Jag kan således inte
förstå det, att man vill göra gällande,
att utredningsmannen inte vet vad han
vill och att de synpunkter han framför
egentligen borde föra honom till en annan
ståndpunkt än den som blivit den
slutgiltiga.

När det sedan talas om olika opinioner
som borde ha fått komma till uttryck
vill jag först säga att sammansättningen
av utredningen — utredningsmannen
med experter — var mycket
allsidig. Utredningsman var byråchef
Ryman i socialstyrelsen, experterna
var skolöverläkaren professor
Herlitz, sekreteraren i Målsmännens
riksförbund fru Hellström-Olsson, dåvarande
studentprästen, numera biträdande
föreståndaren vid Stadsmissionen
i Stockholm pastor Jönsson, föredraganden
i medicinalstyrelsen i ärenden
rörande könssjukvård doktor Tottie och
advokat Widlund i Riksförbundet för
sexuell upplysning. Det är en grannlaga
uppgift som förestår dem, säger statsrådet
Hedlund i direktiven, och utredningsmannen
bör därför samråda med
de olika intressen som här gör sig gällande.

Jag förmenar att utredningsmannen
och experterna representerar sakkunskapen
och olika meningsriktningar på
ett sätt som måste tillgodose långt gående
anspråk på att en så bred opinion
som möjligt kommer till uttryck.

De i utredningen deltagande blev så
småningom eniga om den uppfattningen,
att samhället inte rimligen bör ställa
sig avvisande till automathandel, om
det visar sig möjligt att utforma den så
att den inte medför allvarliga olägenheter
samt det låter sig göra att reglera
automathandeln på ett siitt som bör godtas
från de skilda synpunkter samhället
här har att beakta.

Så gick då betänkandet ut för yttrande
och övervägande till remissinstanserna

Handeln med preventivmedel

— det kan naturligtvis diskuteras hur
många och vilka remissinstanser som
man i detta sammanhang skulle tagit
med. Departementet har sökt att få ett
så brett urval som möjligt: länsstyrelserna,
skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och andra verk.
Man har också gått längre, till Målsmännens
riksförbund, ett par av domkapitlen
såsom representanter för den
kristna opinionen som man självfallet
också har anledning att ta hänsyn till.
Det är klart att man skulle kunna sträcka
sig längre. Här har sagts att man borde
efterhöra olika folkrörelsers uppfattning
i frågan. Ja, med folkrörelser
menas väl i detta sammanhang de religiösa
folkrörelserna, men självfallet
måste man i så fall gå vidare till folkrörelser
av annan karaktär, fackliga, politiska,
nykterhetsorganisationer, folketshusrörelsen,
folkparksrörelsen och
en rad andra som naturligtvis också
skulle kunna komma i fråga. Men vi
ansåg att den begränsning som här skett
var rimlig och urvalet tillräckligt för
att man skulle få ett uttryck för opinionen.

Låt mig så beträffande remissvaren
säga att de som haft att avge yttranden
har sökt att med utgångspunkt från sin
ansvarsfvllda ställning göra ett övervägande
och ta ställning i det här spörsmålet
under ansvar för den ungdom
som inte minst våra skolmyndigheter,
socialstyrelsen och andra har att vägleda
i den mån så är möjligt.

Innan jag tar upp Målsmännens riksförbunds
yttrande vill jag gärna säga
ett par ord till herr Gansmoe, som ur
skolöverstyrelsens anvisningar redovisade
ett material som kommit till användning
i samband med sexualundervisningen
i skolorna. Han ville göra
gällande att skolöverstyrelsen här hade
en mening som innebar att man egentligen
var emot en automathandel. Skolöverstyrelsen
har ju yttrat sig över betänkandet
och funnit förslaget beträffande
frågor i utredningen som berör

124

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

de områden överstyrelsen har att företräda
i huvudsak förenligt med överstyrelsens
synpunkter. Särskilt vill överstyrelsen
understryka vikten av att den
av kommittén i sjätte och sjunde kapitlet
redovisade uppfattningen beträffande
automaters placering beaktas.

Skolöverstyrelsen har alltså här tagit
ståndpunkt för betänkandet sådant som
det har förelegat. Det finns ingen motsättning
i egentlig mening mellan vad
överstyrelsen säger i sina anvisningar,
som gäller undervisningen i sexualkunskap,
och det som överstyrelsen sedan
säger i sitt yttrande, där den tar ställning
för automathandel.

Målsmännens riksförbunds styrelse
säger i sitt yttrande bl. a., »att det enligt
styrelsen är en väsentlig uppgift för
hemmen och skolorna att i samarbete
ge de unga en fördjupad sexualundervisning,
där de etiska synpunkterna får
eu tillfredsställande belysning. Först
härigenom kan en naturlig och ansvarsfull
syn på preventivmedlens användning
bibringas de unga». Jag menar att
med ett motsvarande betraktelsesätt är
skolöverstyrelsens uttalande i anvisningarna
och dess positiva ståndpunkt
till automathandeln följdriktiga.

Om jag nu får citera ytterligare ett
par avsnitt från Målsmännens riksförbunds
remissvar vill jag inledningsvis
påpeka att styrelsen anger att den självfallet
inte kan göra anspråk på att företräda
en något så när enhetlig föräldraopinion.
Men denna omständighet får
inte tolkas, säger styrelsen, som något
principiellt avståndstagande från användningen
av preventivmedel. Det är
styrelsens övertygelse, att majoriteten
av förbundets medlemmar anser att preventivmedel
har en viktig uppgift att
fylla inom ramen för ansvarsfyllt sexuellt
liv. Åtgärder som är ägnade att få
bort det ovärdiga smussel och hemlighetsmakeri
som ännu i alltför stor utsträckning
omger dessa medel måste
därför hälsas med tillfredsställelse.

Detta yttrande har tidigare redovi -

sats från denna talarstol men jag har
velat göra det på nytt för att påvisa
att de som nu yrkar avslag på propositionen
och därmed också utskottsutlåtandet
väl ändå inte är på det klara
med vad detta avslagsyrkande egentligen
innebär, nämligen ett bibehållande
av de förhållanden som vi för närvarande
har med oklarhet i den formella
regleringen av handeln med preventivmedel
och att vi därför inte kan förhindra
polisiära myndigheter att lämna
tillstånd till automaters uppsätttande
inomhus. Man ställer sig då osökt den
frågan: År det avsiktligt som reservanterna
gör detta? Anser de det vara mer
tillfredsställande att automaterna får
sättas upp på toaletter och bekvämlighetsinrättningar,
där automaterna inte
syns, där de smusslas undan. Jag tror
inte att det är på det sättet; det är
kanske snarare så att ståndpunkten inte
är tillräckligt genomtänkt.

När vi här har gått en annan väg,
så har vi tagit stor hänsyn till remissinstanserna,
inte minst till Målsmännens
riksförbunds yttrande, i vilket det
vidare heter bl. a. att blandade automater,
d. v. s. sanitetsautomater, synes
vara ägnade att inge allmänheten en
syn på preventivmedel som en sanitetsvara
bland andra. Riksförbundet vill
därför understryka vikten av att i den
planerade förordningen om handeln
med preventivmedel ges en tvingande
bestämmelse, som nödvändiggör att det
blir blandade automater.

Man har inte föreslagit detta för att
gömma undan varorna bland andra
sanitetsartiklar — som det här har
gjorts gällande — utan man har velat
ge preventivmedlen en medicinsk karaktär.
Vi ha följt den rekommendationen
i propositionen och föreslagit att
automaterna i huvudsak skall uppsättas
i anslutning till de medicinska institutioner
och inrättningar, som även angivits
i remissvaret från domkapitlet i
Uppsala och vilket ärkebiskopen står
bakom. I det yttrandet har domkapitlet

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

125

understrukit just den medicinska synen
på dessa tekniska artiklar och föreslagit
att automaterna borde sättas upp i anslutning
till sjukvårdsaffärer, apotek
och lcönspolikliniker. Domkapitlet i
Uppsala har sålunda tagit ställning för
automathandeln, och jag vill uttrycka
min uppskattning av att ärkebiskopen
■—• som väl ändå får anses representera
kristen opinion och livssyn — har intagit
en positiv ståndpunkt till denna
fråga. Domkapitlet skriver i det sammanhanget,
att »ehuru starka invändningar
både av principiell och praktisk
art måste göras mot det i betänkandet
framlagda förslaget och dess motivering,
är de rådande missförhållandena så allvarliga,
att domkapitlet icke anser sig
kunna helt avstyrka åtgärder i den av
utredningsmannen angivna riktningen.
För att i möjligaste män undvika skenet
av att medgivande av automathandel
med preventivmedel skulle innebära
ett sanktionerande från samhällets
sida av tillfälliga sexuella förbindelser
bör emellertid enligt domkapitlets mening
dylik handel endast få förekomma
i sådana sammanhang, att det medicinska
syftet tydligt framhäves.»

Vi har tagit intryck av de uttalanden
som gjorts framför allt från Målsmännens
riksförbund och motsvarande
delar i domkapitlets yttrande. Remissyttrandena
i övrigt har i princip varit
mycket positiva. Några myndigheter
har naturligtvis varit emot förslaget,
men en del myndigheter har också velat
gå längre än vad utredningsmannen
föreslagit. Låt mig i det sammanhanget
citera ett kort yttrande från en minoritet
inom socialstyrelsen, som skriver:
»Betänkligheterna mot en friare försäljning
måste enligt vår mening vika för
en vidare syn, som bringar i sikte de
olyckor som venerisk smitta, aborter
och ovälkomna havandeskap har i
följe».

Med det anförda har jag velat understryka
vad jag inledningsvis nämnde,
nämligen att det bakom föreliggande

Handeln med preventivmedel

proposition, utskottsutlåtande och positiva
remissyttranden ligger ansvarsfulla
och mogna överväganden samt
cn stark känsla för ungdomen och framtiden.
Jag vill också här gärna uttala
min uppskattning av det sakliga inlägg
som gjorts av fru Sjövall, i vilket inte
minst den medicinska sidan och de medicinska
aspekterna på problemet kom
till uttryck. Enligt fru Sjövalls uppfattning
borde vi ha gått längre än vi
gjort i propositionen. Jag kan förstå
hennes uppfattning därvidlag. Den är
logisk och följdriktig, och den är i
långa stycken mycket svår att bemöta.
Vi har emellertid gått en försiktigare
väg med hänsynstagande till de opinioner
som finns i vårt samhälle. Därför
har vi rekommenderat riksdagen att bär
ta det första avgörande steget, nämligen
att möjliggöra tillstånd till uppsättande
av automater, med de begränsningar
jag förut talat om som finns återgivna
i propositionen, och så nogsamt följa
utvecklingen.

Personligen skulle jag ha kunnat följa
utskottet, som ju gått längre än vad
vi gjort i propositionen, men jag vill
ändock här förorda bifall till propositionens
försiktigare linje, vilket innebär
en rekommendation till kammarens
ledamöter att biträda det yrkande som
ställts av herr Nilsson i Göteborg, och
som även överensstämmer med det beslut
som första kammaren redan fattat.

Vi kan väl alla konstatera att tillhandahållandet
av preventivmedel är avsamhället
godtaget. Nu gäller det formerna
för detta tillhandahållande —•
och de är självfallet lika viktiga. Jag
kan inte förstå motionärernas association
beträffande automaterna och lösa
sexuella förbindelser, promiskuitet
o. s. v. Jag tycker att dessa associationer
— som också kommit till uttryck
under debatten i anföranden från denna
talarstol — är stötande för alla dem,
som under ansvar för sig själva och sin
omgivning godtagit den legala förekomsten
av tekniska hjälpmedel i fa -

12G

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Handeln med preventivmedel

miljöplaneringen, om jag så får uttrycka
det.

Jag tror också det är riktigt när vi i
propositionen velat framhålla att möjligheterna
att åstadkomma en begränsning
i den illegala handeln, i postoderförsäljningen
och i den annonsering vi
dagligen ser i våra tidningar, ligger i
att man får en friare syn på detta problem
och att man därför godtar den
automathandel, som vi här har föreslagit Mot

förslaget vill man göra gällande
att vår nuvarande lagstiftning redan ger
utrymme härför genom att försäljning
får ske över apotek. Försäljningen över
apotek omfattar endast 10 å 12 procent
av de omkring 26 miljoner som årligen
försäljes av de mest förekommande preventivmedlen.
Huvudparten av försäljningen
förefaller att gå över postorderfirmor
och motsvarande, där man har
ett okontrollerat material.

Låt mig sluta med att säga att vi
självfallet har intresse av att söka kontrollera
denna utveckling. Det har visserligen
sagts här att stora firmor ligger
i startgroparna för att söka få ut
så många automater som möjligt. I departementschefsanförandet
till propositionen
har jag skrivit: ».lag vill emellertid
understryka betydelsen av att de
tillståndsgivande myndigheterna med
tillbörlig varsamhet prövar framställningar
om tillstånd till automatförsäljning.
Särskild hänsyn måste bär tagas,
förutom till barna- och ungdomsskyddande
synpunkter, även till pieteten,
så att intet tillstånd lämnas till sådan
försäljning på plats, där det av särskild
anledning kan befaras, att automaten
kommer att väcka anstöt.»

Låt mig påminna om att i propositionen
— och där är regeringen och utskottet
helt överens — föreskrives att
den lokala myndighet som har att lämna
tillstånd i varje fall då det gäller ansökan
om uppsättande av automat skall
efterhöra barnavårdsnämndens uppfattning.
Där finns också bestämmelser om

besvärsrätt, och i den mån tillstånd
inte lämnas blir det en prövning av
länsstyrelsen och i sista hand av Kungl.
Maj:t, närmast i inrikesdepartementet.

Det är klart att den styrning av utvecklingen,
som vi vill ge, kommer att
korrespondera med det uttalande jag
har gjort i det anförande som jag nyss
citerade. Jag vill också nämna att vi
överväger att ge ut anvisningar till de
polisiära tillståndsmyndigheterna i fråga
om handläggningen av ansökningar
om tillstånd.

Herr talman! Låt mig sluta med att än
en gång upprepa min rekommendation
till kammaren att biträda herr Nilssons
i Göteborg yrkande.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin ville inte
gå in på vad han kallade de ensidigt
och extremt biologiskt-medicinska synpunkter
jag hade gjort mig till tolk för.
Är herr Hamrin möjligen okunnig om
att läkaren i sitt arbete har en bärande
tanke, nämligen en djup vördnad för livet
och för människan? Det är detta och
de erfarenheter vi får i vårt yrke som
ligger bakom vår strävan att på vårt
sätt hjälpa och värna människor.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag fäste mig speciellt
vid ett av inrikesministerns yttranden.
Det är möjligt att jag lade in en annan
mening i det än han avsåg. Han gjorde
gällande att kombinationen av fria förbindelser
och preventivmedel var stötande
så som den hade framställts här
av motståndarna till lagstiftningen. I
den mån jag är skyldig härtill vill jag
bara säga att jag byggde på utredningsmannens
klara kombination av dessa
två företeelser. Det var ju just sådana,
som han uttryckte det, »avsides belägna
nöjesplatser, där man av erfarenhet vet
att talrika sexuella förbindelser av tillfällig
natur inleds», som särskilt borde
tillgodoses.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

127

Trots att jag fortfarande inte kan dela
den mening som inrikesministern så
skickligt har förfäktat, är jag dock tacksam
för hans uttalande om en sträng
prövning vid tillståndsgivningen. Yad
vi har fruktat är naturligtvis att denna
automatförsäljning kommersiellt skulle
utnyttjas inte minst av de här namngivna
firmorna — Adamssons, som varit
remissinstans, och därmed jämförliga
— för att få en så omfattande automathandel
som möjligt. Vi kan nämligen
inte se detta bara medicinskt och affärsmässigt.

Det som oroat oss — det vill jag än
en gång deklarera — är naturligtvis, att
man skulle underbygga en mening som
går ut på att allt är tillåtet. Vi skulle
önska, att man, samtidigt som det ges
så många sådana här tekniska anvisningar,
även från samhällets sida kunde
understryka vikten av att inte ta ut
allt i förväg, vikten av att ungdomen
konfronteras med någonting så gammalmodigt,
men samtidigt så betydelsefullt
som trohet, självtukt och ansvar.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Sjövall framhöll i
sitt huvudanförande, att hon hade funnit
att alla som talat före henne visat
en negativ värdering av sexualhandlingar
som sådana, .lag vet inte var fru Sjövall
fått det ifrån. Det är i varje fall
fullkomligt felaktigt. Vad vi vill är just
vad utredningsmannen säger, nämligen
bibringa ungdomen en helhetssyn på
det sexuella livet. Denna helhetssyn har
jag svårt att få in i den utökade automathandel,
som det här är fråga om.
Det skulle innebära att man bröte ut
sexuallivet ur den helhetssyn, som man
önskar att parterna skall ha och där var
och en tar ansvaret för sina handlingar.

Fru Sjövall ville gå ännu längre än
både inrikesministern och utskottet. Hon
nöjde sig emellertid med att säga, att
man får ta ett steg först ocli ett steg

Handeln med preventivmedel

sedan. Ja, herr talman, det är precis vad
man gör; man tar ett steg i sänder och
går längre och längre, till dess man
egentligen inte vet var man hamnar.
Det är detta som jag och många med
mig är ängsliga för. Det är samhällets
uppgift att hjälpa ungdomen till en sund
livsinställning och till en sund syn på
dessa frågor.

Jag tror inte att frågeställningen bör
vara antingen en utökad automathandel
med preventivmedel eller veneriska
sjukdomar och ovälkommen graviditet.
Det finns väl ändå, herr talman, också
en annan väg att gå när det gäller att
söka lösningen på dessa problem och
få fram just en helhetssyn på sexuallivet.
Vad länsstyrelsen i Uppsala län
skriver och som återgivits i Kungl.
Maj :ts proposition tror jag är riktigt.
Andra har kanske en annan åsikt. Jag
ber att få foga detta till protokollet:
»Det kan enligt länsstyrelsen icke bestridas,
att möjligheten att när som
helst skaffa preventivmedel kommer att
bidraga till att öka antalet tillfälliga
könsförbindelser, särskilt bland ungdomen.
En öppen försäljning genom
automat kommer att av många uppfattas
som en samhällets sanktion av lösa
förbindelser.» Detta tror jag som sagt
är riktigt. Andra har en annan uppfattning,
och de får stå för den.

Sedan tyckte inrikesministern att jag
inte hade rätt, när jag klandrade utredningsmannens
syntes av sin analys av
frågan. Herr talman! Jag kan inte hjälpa
att jag anser att han ger ett ganska
bra bevismaterial mot en utökad automatisering
av preventivmedelshandcln.
När han sedan skall skjuta sönder sina
egna skäl är han egentligen ganska illa
ute. På sid. 15 i propositionen står följande:
»De skiil som kan anföras mot
automatförsäljning av preventivmedel
ligger enligt utredningsmannen väsentligen
på det etiska planet, men vid sidan
härav har man att beakta även ordningssynpunkter
och estetiska synpunkter.
Bland de betänkligheter som har an -

128 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Interpellation ang. utbyggnad av Hanö fiskehamn

förts mot sådan handel, nämner utredningsmannen
främst, att automaterna
på ett olämpligt sätt skulle rikta barns
uppmärksamhet på sexuallivet, att de
ofördelaktigt skulle påverka de ungas
fantasi, att de skulle befordra promiskuitet
bland minderåriga eller grundlägga
inte önskvärda samlagsvanor
bland yngre.» Jag tror, herr talman, att
detta är riktigt, men utredningsmannen
förmår inte skjuta sönder sin egen argumentering
här.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 12

Interpellation ang. utbyggnad av Hanö
fiskehamn

Herr NILSSON i Bästekille (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! På Hanö utanför Listerlandets
kust lever befolkningen huvudsakligen
av fiske. Av öns bofasta befolkning
beräknas sålunda 80 stycken leva
av yrkesfiske. Öns fiskeflotta består för
närvarande av 45 båtar, som med utrustning
värderas till sammanlagt omkring
1 miljon kronor. Häri ingår 14
trålare, 7 vrakbåtar samt 25 mindre
s. k. sätterbåtar.

Till fiskarnas förfogande står en
fiskehamn, som ägs av staten. Denna
fyller numera inte de krav på en hamn
varifrån fisket kan utövas med användande
av moderna fångstmetoder. För
att bereda trålarna bättre in- och utfartsmöjligheter,
särskilt under lågvattensförhållanden,
erfordras att hamnen
fördjupas. Vidare krävs en utbyggnad

av innerhamnen för att bereda skyddat
utrymme för ett större antal båtar än
för närvarande. Slutligen erfordras en
pir västerut från den nuvarande hamnen
som skydd för sydliga och sydvästliga
stormar.

I eu inom sjöfartsstyrelsen företagen
översyn av 1944 års fiskehamnsutredning
har konstaterats att ett utbyggnadsbehov
föreligger även för Hanö fiskehamn.
Ifrågavarande utbyggnad är synnerligen
viktig.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om när utbyggnadsarbetena i Hanö
fiskehamn planmässigt kan tänkas bli
påbörjade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman
Bernhard Fredrik Sundelin, f. d. 20/8
1911 och boende i Bredbyn, vårdas å
härvarande kir. avd. från den 13/4-59
och tills vidare.

Örnsköldsvik den 23 april 1959

Knud E. Tronhjem
2:e underläkare
Kir. avd. Länslasarettet
Örnsköldsvik

Herr Sundelin beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 13 innevarande april och tills vidare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

129

Onsdagen den 29 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Handeln med preventivmedel (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen angående andra
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om handel
med preventivmedel, dels ock i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, enligt
förut gjord anteckning, till

Fru BOMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Det är mycket som sagts
i denna fråga i dag, och det är mycket
som jag skulle vilja ta upp och instämma
i, men då tiden är så långt framskriden
skall jag avstå från detta och gå direkt
på några saker som jag särskilt vill
framföra.

Jag kan inte komma ifrån, att det vi
här diskuterar är resultatet av en tendensutveckling,
som för många framstår
som både allvarlig och oroande. Det
har ju sagts i dag — det kommer att
framgå av protokollet — att vi går ett
steg i sänder. Denna utveckling har
svenska folket kunnat följa under
många år. Vi kan bara sörja över resultatet.

Det är tre ting i departementschefens
uttalanden i propositionen — och de
finns även framförda i utskottets utlåtande
— som jag skall kommentera.
Flera talare liar redan använt dem som
argument, men jag tar ändå upp dem.

ningsmannens uttalade tro, »att diskussionen
kring preventivmedelsfrågan i
i stort sett passerat det stadium, då denna
fråga var föremål för allvarliga meningsbrytningar
av principiell natur».
Jag tror att ingenting kan vara felaktigare
än en sådan tanke — jag är mer
övertygad om motsatsen i likhet med
länsstyrelsen i Uppsala, som just framhåller
att den folkopinion, som i dag
ställer sig bakom ett avslag på förslaget
om den nya lagstiftningen, är större än
den som vill ha lagen införd.

Det har refererats till många remissorgan
i dag, däribland Målsmännens
riksförbund. Flera av detta förbunds
uttalanden förvånar mig i allra högsta
grad. Både i propositionen och i utskottsutlåtandet
står det att förbundet
representerar 300 000 målsmän. Själva
är undertecknarna av remissutlåtandet
mera försiktiga och säger, »att inom en
grupp av denna storleksordning måste
nog meningarna om en så ömtålig fråga
som denna uppvisa stora differenser».
Det är nog välbetänkt av Målsmännens
riksförbund att göra denna reservation.
Jag är ganska säker på att om de enskilda
medlemmarna i Målsmännens
riksförbund haft tillfälle att yttra sig,
skulle undertecknarnas skara inte ha
blivit stor.

Det har sagts, att visst går det lätt att
skapa en opinion — man läser tidningarna
o. s. v. Jag har här, herr talman,
en skrivelse, där ledningen för en av
våra stora folkrörelser, nämligen Frälsningsarmén,
uttalar sin allvarliga protest
mot det beslut som riksdagen nu
på regeringens förslag håller på att fatta.
Denna skrivelse bygger inte på något
tidningsläsande eller informationer i
andra eller tredje hand, utan den bygger
på propositionen, som man läst. Det

Departementschefen instämmer i utred9
— Andra kammarens protokoll 1959. Nr 1b

130

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Handeln med preventivmedel

heter i skrivelsen, att man »kan försäkra
att Frälsningsarméns över 40 000
medlemmar står hundraprocentigt
bakom oss då det gäller att förkasta det
föreliggande lagändringsförslaget». Och
vidare: »Vi känner att det är ett slag i
ansiktet på vår intensiva strävan att
värna om och varna ungdomen. Det
kristna sedliga idealet utsättes i denna
proposition för ett oerhört allvarligt
angrepp.

Vi hoppas innerligt att propositionen
inte går igenom---.»

I dag har jag fått ytterligare en skrivelse,
som sänts till mig på uppdrag av
Frälsningsarméns högste ledare i Sverige,
kommendör Robert A. Hoggard,
där han vill understryka synpunkterna
i den försäkran, som givits i den nyssnämnda
skrivelsen, genom att påminna
om att man vid sammankomster ute i
distrikten antagit resolutioner och bestämt
sagt ifrån på denna punkt. Målsmännens
riksförbund gör eu reservation
och reducerar antalet medlemmar
bakom sitt remissuttalande, men Frälsningsarmén
poängterar, att den har sina
40 000 medlemmar, yngre och äldre,
hundraprocentigt bakom sig.

På andra håll, där man arbetar för
samma mål med samma medel — alltså
för en ren och stark ungdom på kristen
grund — måste man på samma sätt
känna sig slagen av vad som nu sker.
De som önskar få detta lagförslag antaget
har all anledning att ta sig en funderare
över om man har rätt att mot en
mycket utbredd opinion genomföra lagändringen.

Det andra jag vill kommentera är departementschefens
åberopande av hur
den princip det här gäller knäsattes genom
1948 års butiksstängningslag. Jag
var en av dem som vid det tillfället
hyste allvarliga betänkligheter mot en
vidgning av automathandeln, som också
skulle komma att innefatta rätt att
sätta upp tobaksautomater. Tanken på
vilka möjligheter detta skulle öppna för
barn och ungdomar att tidigt grund -

lägga en både skadlig och, som vi nu
vet, livsfarlig vana, förskräckte mig,
och jag ville inte medverka till någonting
sådant. Jag blev givetvis mångordigt
och starkt motbevisad om mina
»ogrundade farhågor» — inte skulle
detta hända! Precis samma tongångar
hör vi här i dag, när farhågorna sägs
vara så ofantligt överdrivna. Samma
resonemang fördes också vid motbokens
slopande: ingenting annat skulle hända
än att man lotsade allt i rätta banor.

Mina farhågor från 1948 har besannats
i alltför hög grad. Hur många av
oss är det som inte har sett småpojkar
och småflickor röka öppet på gatan?
Det är besvärligt att komma över lösa
cigarretter, men man lägger ihop sina
slantar, går till automaten, köper och
delar paketet. Det är en ur många synpunkter
bekväm väg. Automaten ställer
inga frågor om ålder eller andra spärrdetaljer,
den bara ger varan till dem
som har pengarna. Nikotinbruket bland
våra skolbarn är ett stort problem i
dag; är det någon som vill förneka det?
Måste inte också vi här i riksdagen ta
en del av ansvaret för vad som har
skett också på det området sedan 1948?

Den departementschef, som föreslog
införande av automathandel med tobak
och därigenom knäsatte principen, ville
i alla fall inte gå så långt, som man nu
föreslår att vi skall gå, utan avvisade
tanken på preventivmedelsautomater.
Nu är vi alltså åter färdiga att säga »var
så god» genom automaten på väggen
inom- eller utomhus och på allsköns
tillgängliga ställen. Målsmännens riksförbund,
som jag återkommer till, liesiterar
inför tanken att man skulle sätta
upp dessa automater på toaletterna.
Detta skulle komma att inverka menligt
på den allmänna inställningen, som vi
bör sträva efter att bringa upp på ett
högt plan. Det skulle liksom dra ner
tankarna kring detta ämne, om automaterna
sattes upp där. Men gentemot
principen hyser man inga betänkligheter! -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

131

Ändå är det ganska märkligt att man
praktiskt taget överallt i remissuttalandena
möter omsorgen om barnen och
de unga i form av betänkligheter av
skilda slag. Bästa sättet att skydda de
unga och barnen är att avstå från ett
vidgande av de möjligheter, som redan
finns och som säkert är till fyllest. Jag
är härvidlag ense med skolöverstyrelsen,
som uttalar sin bestämda mening
om avhållsamheten.

Så var det en tredje punkt jag ville
beröra. Den gäller själva principen och
är den allvarligaste. Departementschefen
uttalar: »En åtgärd i denna riktning
kan så till vida sägas vara ett samhälleligt
intresse, som det måste vara en
uppgift för samhället att underlätta tillgången
till preventivmedel i syfte att
motverka de olyckor, som ovälkomna
havandeskap har i följe, och den alltjämt
förhållandevis stora spridningen
av de veneriska sjukdomarna.»

Vi kan inte komma ifrån det faktum,
att därmed har samhället givit sin sanktion
åt de lösa förbindelserna. Det är
bara att påpeka att man skall skydda
sig mot sjukdomar, som kan bli en följd,
och för barn, som avslöjar sina föräldrar.
Det är här jag ser tendensutvecklingens
följder. Vi är där nu, där man
inte längre reagerar mot ett otuktigt
liv, det är så till den grad sanktionerat
att samhället anser det som sin plikt att
skapa ytterligare möjligheter.

Det är väl också symptomatiskt detta
— som någon talare tidigare har påpekat
— att man rådfrågat Adamssons
men försummat att inhämta något vägande
ord från alla de många organisationer,
som är ute i förebyggande och
uppbyggande syfte. På tal om de stora
folkrörelserna påminde inrikesministern
om att det finns andra än kristna
organisationer. Det finns det, men just
dessa är ute för att visa alt det finns
alternativ, vilket är viktigt när det gäller
detta område. De stora kristna organisationerna
har ju ett omfattande
ungdomsarbete på sitt program. Och de

Handeln med preventivmedel

har ett alternativ, som inte är ett »passerat
stadium» utan som alltjämt visar
sig vara starkt nog att bära unga människor
över liderlighet och andlig dekadans.

Det var en fruktansvärt mörk situationsbild
doktor Sjövall målade här i
dag, och jag tror att den är riktig. Vi
måste både sörja över och känna medlidande
med de människor, som hamnat
så djupt nere i träsket. Jag är inte
främmande för människors nöd och lidande.
Men, doktor Sjövall, vi är ute för
att visa att det finns en väg ut ur allt
detta. Och den finner vi inte genom att
sätta upp preventivmedelsautomater.
Det gäller att visa människorna en annan
livsprincip, en annan väg. Det går
att komma till rätta med detta.

Utöver vad jag har nämnt om det
kristna ungdomsarbetet, där man inte
har dessa problem, skulle jag vilja peka
på en annan företeelse i tiden, som ytterligare
bestyrker vad jag har sagt.
Det finns en världsomfattande ideologisk
rörelse, som är uppbyggd på absoluta
livsnormer, bland andra den absoluta
renheten. Denna ideologi frambäres
av människor av alla raser och hudfärger
och alla sociala skikt. Det märkliga
med denna rörelse är, att den har en
sådan dragningskraft på unga människor.
Se på dem som fylkar sig kring
ledarna för MRA. Det är inte gamla
gummor och gubbar, omodernt och
gammalt tänkande människor. Det är
modern, frisk, hurtig, strålande ungdom,
som lämnar sina akademiska studier
för att ansluta sig till denna rörelse
och göra dess livsprincip till sin. Måttstocken
är alltså inte satt för högt. Den
sporrar till kamp för höga mål.

Borde inte vi i Sveriges riksdag ta
reda på vad som sker och som kan ske,
där man har en måttstock och vågar
hålla den uppe? Det är att följa minsta
motståndets lag att placera den där man
tror sig finna de flesta sanktionerna.
Vårt ansvar för vad som sker med vårt
folk i all den utsträckning vi här har

132

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Handeln med preventivmedel

påskyndat utvecklingen, kan vi inte
komma undan. Underligt vore det, om
inte den dagen kommer, då just vår tids
ungdom ställer vår tids ledare till ansvar
för både vad de tog ifrån ungdomen
och vad de gav den i stället.

Herr talman! Jag ser för egen del
mycket allvarligt på denna fråga, och
med redovisning av dessa betänkligheter
yrkar jag avslag på propositionen
och bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Vidare anförde:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Inrikesministerns kommentar
till den föreslagna nya förordningen
om handel med preventivmedel
synes mig präglad av all den takt och
hänsyn som det ömtåliga ämnet kräver.
Han säger bland annat att man bör beakta
de barna- och ungdomsskyddande
synpunkter och de ordningssynpunkter,
som här kan göra sig gällande, varjämte
tillbörlig hänsyn bör tagas till
vad pieteten bjuder. Dessa synpunkter
fullföljer han sedan.

Det ömtåligaste spörsmålet är enligt
mitt sätt att se frågan om platsen, där
dessa automater skall få sättas upp. Det
naturliga vore ju, att automater utomhus
finge sättas upp i anslutning till
apotek och sjukvårdsaffärer. Vi kan väl
allesammans, hur skiftande uppfattningar
vi än har, instämma i följande
uttalande av statsrådet: »— — — det
synes önskvärt, att utvecklingen på detta
område går i den riktningen, att automathandeln
företrädesvis lokaliseras
till apotek och sjukvårdsaffärer.» Vi
måste väl säga, att det har vi egentligen
ingenting emot.

Det är förunderligt hur olika man
reagerar. Om vi ser, att det i en stad
vägg om vägg med ett apotek eller en
sjukvårdsaffär sitter en sådan automat,
upprör det oss inte så oerhört. Vi finner
det ganska praktiskt. Emellertid
kommer man då med den invändning -

en, att dessa lokaliteter kan vara så avlägsna,
att det blir opraktiskt att bara
få ha automater där. Man anser därför
på en del håll, att automater bör få uppsättas
utan samband med apotek och
sjukvårdsaffärer. Därmed är man inne
på ett oerhört ömtåligt område.

Statsrådet säger i samband med denna
viktiga fråga, att de tillståndsgivande
myndigheterna, d. v. s. i praktiken
hela den stora skaran av landsfiskaler
och i städer stadsfiskaler, bör ta hänsyn
till, förutom barna- och ungdomsskyddande
synpunkter, även till pieteten,
så att inte automater uppsättes på
sådan plats, att det kan väcka anstöt.
Detta uttalande har för övrigt citerats
tidigare i dag.

Jag skulle vilja säga att hur man än
ställer sig till frågan om preventivmedelsförsäljning
från automater vid toaletter
och nöjesetablissemang, alltså
dansbanor, folkparker, dansrestauranger
m. m., måste man finna, att detta problem
är synnerligen ömtåligt. Statsrådet
hävdar att återhållsamhet bör iakttagas
i fråga om tillstånd till automatförsäljning
av preventivmedel vid nöjesinrättningar.
Jag måste bekänna, ärade kammarledamöter,
att detta för mig är en
mycket central punkt. Jag reagerar inte
alls för automater som uppsättes i anknytning
till apotek och sjukvårdsaffärer.
Men det kan inte förnekas, att åsynen
av sådana automater vid en typisk
nöjesinrättning skapar vissa associationer
som är skäligen obehagliga. Tänk
oss att en spekulativ affärsman söker
tillstånd att t. ex. vid en dansbana, som
rätt och slätt är en dansbana, kanske
med överbyggt tak, få sätta upp en sådan
automat. Det tror jag skulle avslås
— jag vill hoppas det — men fullt säker
kan man ju inte vara, allra minst
om utskottets linje skulle följas.

Det är för övrigt förunderligt att
andra lagutskottet så litet tycks observera
och uppskatta de restriktiva synpunkter
som statsrådet framhåller. Utskottet
talar bara om de risker som

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

133

upprepade gånger framhållits i dag,
men man tycks inte erkänna att risker
av annat slag existerar. Att hänsyn bör
tas till barna- och ungdomsskyddande
synpunkter, finner utskottet inte skäl
understryka på något sätt och inte heller
vad statsrådet har sagt om hänsynen
till pietet och opinion.

Jag vill också instämma i det yrkande
som är ställt av herr Nilsson i Göteborg
m. fl. alt ur utskottets motivering
skall utgå det stycke, som begynner
med orden: »Utskottet är emellertid benäget».
Men förslaget om försäljning av
preventivmedel i omedelbar anslutning
till nöjesetablissemang reagerar jag
starkt emot, och det kommer jag inte att
biträda.

Herr talman! Statsrådet talade upprepade
gånger om de barna- och ungdomsskyddande
synpunkterna och hänsynen
till opinionen och pieteten. Jag
vill här vädja till herr statsrådet att i
den anvisning, som skall skickas ut till
de tillståndsgivande myndigheterna,
d. v. s. polismyndigheterna, klart och
tydligt måtte skrivas ut de direktiv och
riktlinjer som skall följas. Där borde
också tas in några rader om vikten av
att man står i samklang med opinionen
i den bygd som beröres av begärt tillstånd.
Barnavårdsnämnd och i de flesta
fall vilken kommunal myndighet som
helst, t. ex. fullmäktige och kommunalnämnd,
kan ju på eget initiativ göra en
framställning. Men det naturliga är ju
att det kommer en vädjan från t. ex.
respektive landsfiskaler om att få tillfälle
att framföra sina synpunkter på
den aktuella frågan.

Jag går så långt att jag säger, att det
inte bara är myndigheter, föräldrar och
barnavårdsnämnd som skall yttra sig
utan till och med ungdomsorganisationer.
Jag gör ingen åtskillnad på religiösa,
politiska och idrottsbetonade
ungdomsorganisationer, ty jag tror inte
det är någon generationsfråga som här
kommer till synes. Jag tycker det vore
alldeles på sin plats att även dessa or -

Handeln med preventivmedel

ganisationer finge säga sin mening, ty
jag är visst inte pessimistisk i fråga om
ungdomens votum i ett sådant fall. Det
finns mer av sund ungdom i vårt gamla
rike än vi tror. Under alla förhållanden
borde en sådan förberedande opinionsundersökning
vara utomordentligt upplysande
och vägledande för landsfiskalerna.
Det kan bli ett ganska krävande
arbete för vissa av dem, men viktigare
ting kan de enligt min mening näppeligen
syssla med.

Jag vill sluta mitt anförande med att
framhålla, att jag tycker att man inte
principiellt skall motsätta sig att automater
uppsättes, men jag anser att det
är en oerhörd skillnad på automater i
anknytning till apotek och sjukvårdsaffärer
och automater som uppsättes i
direkt anknytning till dansbanor, danssalonger
och andra nöjesetablissemang,
eftersom detta senare leder tankarna i
viss riktning och ger associationer som
är ganska obehagliga.

Jag vill alltså yrka bifall till propositionen
med det undantaget, att nöjesetablissemang
skall vara undantagna
från de lokaliteter, i anslutning till vilka
man kan sätta upp sådana automater.
Jag har biträtt den motion som herr
Evert Svensson framlagt, och den vill
jag i första hand tillstyrka. Därest den
skulle bli utslagen, förbehåller jag mig
att ställa yrkande, att sådana automater
ej får uppsättas vid nöjesetablissemang.

För övrigt vill jag säga, vilket väl
kammaren har väl reda på, att det här
är fråga om en administrativ författning.
Det är alltså inte någon lag, och
statsrådet har i sitt fria skön att bedöma
de uttalanden och kommentarer
som gjorts i utskottet och under debatten
här i riksdagen. Jag hyser stort förtroende
för att statsrådet skall beakta
de understrykanden av den barna- och
ungdomsskyddande synpunkten, som
han själv har anfört och som vi har tillmätt
etl synnerligen stort värde.

134 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Handeln med preventivmedel

Fri! JOHANSSON (s):

Herr talman! När man har avlyssnat
såväl utskottsmajoritetens som reservanternas
anföranden i denna fråga,
har man fått en känsla av att ytterligheterna
här mötts. Antingen vill man,
som utskottsmajoriteten föreslår, underlätta
inköp i väsentlig utsträckning, ja
rent av uppamma s. k. impulsköp, som
i andra sammanhang anses mindre rekommendabla
för konsumenterna, eller
också vill man som reservanterna säga
blankt nej till hela propositionen.

Ingendera av dessa linjer är enligt
min mening lyckad. Att avslå propositionen
helt och hållet är att blunda för
fakta. Handeln med preventivmedlen
försiggår ju dels på legal väg och dels,
enligt utskottsmajoritetens utlåtande, i
betydande utsträckning genom illegal
handel. Födelsekontroll har blivit accepterad
i vida kretsar och har ett berättigande.
Kravet på god service bör
väl även på detta område vara tillgodosett
så långt man i anständighetens
namn kan begära. Det är en sak, men
att sedan gå så långt som utskottet föreslår,
är enligt min mening att gå för
långt. Utskottet har ju inte nöjt sig med
departementschefens uppmjukningsförslag
utan framhåller att försäljning från
automater vid offentliga danstillställningar
bör ske inte endast i undantagsfall.
Nu har ju herr Nilsson, som tillhör
utskottsmajoriteten, lagt fram ett förslag
om att detta stycke skall utgå ur
utskottsutlåtandet. Det snyggar till utlåtandet
väsentligt. Jag anser närmast,
att detta utskottsutlåtande är ett slag i
ansiktet på de i stor utsträckning ordentliga
och sunda ungdomar, som frekventerar
danstillställningar i folkparker
och andra nöjesetablissemang. Det
stora flertalet ■— åtminstone bland flickorna
— går inte till dessa danstillställningar
för att få tillfälle till intimt umgänge
med en danspartner utan helt
enkelt för att roa sig en stund. Med
detta är de i regel nöjda. Det är, tycker
jag, ett ganska sunt behov som härmed

blir tillgodosett för de ungdomar, som
inte har fått en annan inriktning för
sin livsglädje. Sedan skall vi gamla och
— enligt vår egen mening — kloka människor
besluta om uppförande av preventivmedelsautomater
mitt för näsan
på dessa ungdomar. Om de inte förut
har tänkt på möjligheterna, ligger det
nära till hands att de skall göra det nu.
Jag har under den tid, som debatten i
denna fråga har pågått, träffat flera
ungdomar som ganska skarpt har reagerat
mot den uppfattning, som vi äldre
människor har om deras besök i folkparkerna
och på nöjestillställningar
över huvud taget. Man talar här om att
olika organisationer har blivit hörda.
Det skulle kanske inte ha skadat att man
också hade låtit någon av våra ungdomsorganisationer
bli remissinstans,
så att man kunde ha fått höra vad de
anser om den aktuella frågan, de vilkas
intressen vi i dag menar oss bevaka.
Det är inte alldeles säkert — som herr
Svensson också framhöll — att de ser
på denna sak på samma sätt som vi gör,
för vilka frågan inte är riktigt så aktuell.

I motion nr 496 föreslås, att propositionen
tillstyrkes i alla delar med undantag
av förslaget om försäljningsautomater
vid offentliga nöjesetablissemang
och toalettanläggningar. Den medelväg
som vi här har anvisat är verkligen
värd att prövas, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition med det ändringsförslag
som har framlagts av herr Svensson
i Kungälv.

Herr HEDIN (li):

Herr talman! Denna fråga berör ett
område, som jag anser vara av allra
största betydelse för samhället, och därför
skulle jag vilja bidra med några
kortfattade synpunkter.

Den alltför vanliga uppfattningen, att
sexuella förbindelser utanför äktenskapet
är både normala och riktiga, har
bland annat medfört en snedvridning

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

135

av synen på äktenskapet, vilken i sin
tur har bidragit till en mycket hög
skilsmässofrekvens. Den negativa inverkan
detta har i fråga om fostran av vår
ungdom är alldeles uppenbar och återspeglar
sig i det faktum, att en mycket
stor del av de ungdomar, som råkat på
sned i livet, kommer just från splittrade
hem. Det borde från samhällets sida
vara angeläget att medverka till åtgärder
som kan stärka familjebanden och
i ännu högre grad att inte bidra till att
försämra dessas hållfasthet.

Om riksdagen bifaller de av utskottsmajoriteten
föreslagna åtgärderna i fråga
om preventivmedelsautomater kommer
utan tvivel många ungdomar och
även äldre att uppfatta detta så, att
samhället legaliserar lösa förbindelser,
något som till varje pris borde undvikas.

Doktor Sjövall menar, att de som talade
för reservationen uttryckte förakt
för sexualliv över huvud taget. Det är
säkert en mycket grov missuppfattning.
Sexuallivet är ingalunda något orent enligt
kristen uppfattning, men för att det
skall vara rätt och riktigt krävs vissa
förutsättningar, bland annat en personlig
kärlek mellan kontrahenterna och
en trohet, som räcker inte bara för en
eller flera nätter utan för hela livet. En
man, som vill handla hederligt och ärligt,
utsätter inte den kvinna han säger
sig älska för att en dag stå som ensam
mor, inte ens med den nittioprocentiga
säkerhet som preventivmedlen ger enligt
doktor Sjövall. Den enda bindande
garanti för troheten som kan ges är
äktenskapets förpliktelser. Enligt kristen
uppfattning har det också av ålder
ansetts — och det bör också nu med
skärpa sägas ifrån — att sexuella förbindelser
bör begränsas till äktenskapet.
Även om inte samhället kan acceptera
en sådan syn, borde det med kraft
hävda, att tillfälliga förbindelser av
många skäl är förkastliga. Om samhället
stiiller sig bakom en sådan uppfattning
— vilket borde vara självklart — finns

Handeln med preventivmedel

det inga bärande motiv för att sätta upp
preventivmedelsautomater.

Renhetsidealet är ingenting förlegat,
även om alltför många har förpassat det
i skamvrån. Det finns gott om ungdom,
som av kristna, moraliska och etiska
skäl väljer återhållsamhet före äktenskapet.
De hissar renhetsflaggan högt i
topp. Ungdomen vill ha romantik men
kan gott avstå från erotik. Alla, inte
minst ungdomen, utsättes dock för frestelser.
Man eggas till osunda reaktioner
och beteendemönster av slipprig litteratur
och film, för att inte tala om den
renodlade pornografi som bjudes ut i
många tobaksaffärer och andra försäljningsställen.

I bibeln finns det mycket starka ord
av Jesus om vådan av att förföra en
medmänniska. Det vilar ett mycket tungt
ansvar på dem som på olika sätt inleder
ungdomen i frestelse, och det vilar i
dag ett sådant ansvar på andra kammaren.
Genom ett bifall till utskottets
förslag skulle kammaren kunna medverka
till att föra in unga människor på
oriktiga vägar.

Herr statsrådet menar att ett bifall
till reservationen skulle vara ett slag i
luften, eftersom vissa länsstyrelser redan
har tillåtit uppsättande av automater
inomhus. Men om kammarens majoritet
skulle gå på reservationen, innebär
det ett klart uttalande mot automathandeln
med preventivmedel, och regeringen
har ju all anledning att i fortsättningen
ta hänsyn till ett sådant uttalande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel E.
Svensson in. fl. och avslag på Kungl.
Maj :ts proposition.

Häri instämde herrar Stiernstedt (h)
och nickson (h).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag är medveten om att
det är ett mycket ömtåligt ärende som
kammaren nu inom kort skall avgöra.

136

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Handeln med preventivmedel

Det gäller visserligen bara en automathandel,
men det är något mycket väsentligt
med den försäljnings- respektive
inköpsangelägenhet som den berör. Det
är här fråga om samhällets attityd i ett
etiskt problem av hög valör.

När jag tog del av den framlagda
propositionen, såväl utredningsmannens
synpunkter som departementschefens
ställningstagande, var det bland annat
förslaget om att preventivmedelsautomater
skulle under vissa förutsättningar
kunna placeras vid dansrestauranger,
folkparker och andra nöjesetablissemang
som gjorde mig betänksam. Det är
därför som jag i denna fråga befinner
mig bland reservanterna.

Jag är villig erkänna att departementschefen
— det framgår vid ett närmare
studium av propositionen — försökt
balansera mellan olika intressen och
synpunkter i denna intrikata fråga.
Samtidigt har departementschefen förutsatt
en ganska restriktiv tillståndsgivning
i fråga om sådana offentliga
platser som jag här nämnt. När utskottsmajoriteten
emellertid sedan ville
vara betydligt mindre restriktiv än
departementschefen på denna punkt
och förvandlade frågan om tillståndsgivningen
till en fråga om god service,
då blev man mera betänksam. Det har
ju också visat sig omöjligt att få ett
enigt utskott, något som naturligtvis
varit lyckligast i ett ärende som detta.

Då utskottets talesmän senare under
debatten bär anslutit sig till ändringsyrkandena
på denna punkt, finns det
emellertid ingen anledning att nu diskutera
utskottets skrivning härvidlag.
Jag vill i stället med stor tillfredsställelse
notera förändringen i detta avseende.

Kvar står dock departementschefens
förslag om tillståndsgivning beträffande
automater vid nöjesetablissemang
av olika slag. Ett beslut i sådan riktning
skulle inte vara lyckat. Det yrkande,
som herr Svensson i Kungälv här framställt,
är enligt min mening betydligt

mer tilltalande än utskottets och departementschefens
förslag, och jag kommer
därför vid voteringen att i första hand
stödja reservationen och i andra hand
yrkandet av herr Svensson i Kungälv.

Herr talman! Jag är inte blind för
den smyghandel som florerar och för
att den föreslagna automathandeln skulle
leda till en viss sanering härvidlag,
något som i och för sig är ett plus. Men
jag är inte övertygad om att man härigenom
skulle komma till rätta med vare
sig denna illegala handel eller de samhällsproblem
som dyker upp i debatten
kring denna fråga. Jag kan inte heller
finna att den högst tvivelaktiga vinst,
som man i detta avseende skulle kunna
göra, står i rimlig proportion till de
vådor på det psykologiska planet, som
enligt min mening är förknippade med
tillstånd att sätta upp preventivmedelsautomater
vid olika nöjesetablissemang
med i huvudsak mycket unga besökare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av herr Axel E. Svensson
m. fl.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan i mycket hög
grad förkorta mitt anförande, eftersom
jag helt kan instämma i de synpunkter
som nyss framförts av herr Hedin. Det
är dock en sak som gör att jag vill säga
några ord.

Här har flera gånger nämnts årtalet
1938, alltså det år då lagstiftningen på
detta område kom till stånd. Eftersom
jag redan då befarade att en lagstiftning
i denna stil skulle dra med sig allvarliga
följder och att man skulle tvingas att
ytterligare uppmjuka bestämmelserna,
så yrkade jag vid detta tillfälle avslag
på förslaget.

Vid den tiden var oron för ungdomen
i detta avseende mycket större än den
nu är. Det var särskilt två mycket framträdande
socialdemokrater som gick på
avslag den gången just på grund av

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

137

oro för ungdomen. Det är just hänsynen
till ungdomen, som har medfört,
att från vårt håll denna gång till utskottets
utlåtande fogats en reservation
innebärande avslag på Kungl. Maj :ts förslag.

Jag vill, herr talman, ta upp detta
spörsmål i allra största korthet från en
annan utgångspunkt, som något snuddar
vid vad herr Hedin här har framfört.
Vi har enligt min uppfattning fått
en allvarligt försämrad, ja, ödesdigert
försämrad, inställning när det gäller
människornas trohetsförhållanden före
och i äktenskapet. Nu är det inte längre
för mannen något onaturligt, anses det,
eller orätt att han pockande driver igenom
sina önskningar före äktenskapet.
Det har i denna debatt från visst håll
ansetts såsom ganska naturligt. Den
gamla ridderligheten gentemot kvinnan
— och den fanns förr i alla klasser —
talar man nu med förakt om.

Ilar de fria förbindelserna fått fria
tyglar före äktenskapet, är i de flesta
fall också troheten skadskjuten i ett
kommande äktenskap. Ofta uppstår därigenom
de brutna äktenskapen, vilka
för med sig de hemlösa barnen, något
som nämnts tidigare av en talare. Vi är
då framme vid ett av samhällets allra
största och allvarligaste problem, nämligen
ungdomsbrottsligheten. De unga
brottslingarna rekryteras ofta bland de
hemlösa barnen.

Denna fråga får inte därför ses isolerad.
Enligt min uppfattning är det ett
mycket allvarligt samhällsintresse, att
den kristna synen åter får prägla livet
före och i äktenskapet. Allt som kan
medverka till en ökning av de fria förbindelserna
bör förhindras. Jag tror
därför, att en försäljning av preventivmedel
genom automater kan verka förödande,
icke minst på ungdomen.

Med denna deklaration, herr talman,
vill jag yrka bifall till den reservation
som har lämnats av herr Axel E. Svensson
m. fl.

Handeln med preventivmedel

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet sedan
en rad talare i förslaget angående
försäljning av preventivmedel inte velat
se en samhällets åtgärd att skydda individen
mot ohälsa. I stället verkar det
som om man har tagit dessa automater
som något slags lockfåglar, uppsatta för
att förföra landets ungdom. Det förefaller
vara så mycket egendomligare som
experter av alla slag är överens om att
ett sådant utbjudande av dessa varor
inte kan ha den effekten på svenska
folket. Varför kan man då inte läsa
vad som står i propositionen och i utskottets
utlåtande, nämligen att det är
fara på taket och att därför något behöver
göras för att förhindra att unga
kvinnor måste underkasta sig abortering,
på legal väg ett fåtal, på illegal
väg massor. Man behöver inte alls vara
expert på området. Man kan som riksdagsman
läsa abortkommitténs betänkande,
som upplyser om att det är
många tusentals människor som det
gäller. År det inte vår sak att hjälpa till
att skydda deras hälsa?

Även när det gäller att förebygga
könssjukdomar erbjudes ju här en viktig
möjlighet. Vi vet att vi på sjukhus
och polikliniker har att ta hand om
människor med könssjukdomar. Är det
inte bättre med en profylaktisk åtgärd,
som om den inte är hundraprocentigt
säker, dock erbjuder stor säkerhet? Jag
är fullständigt oförstående för att man
har kunnat så missförstå detta förslag,
som i många av dagens anföranden
skett.

Om vi nu inte tar hand om denna
handel, vad händer då? Vad händer nu?
Den illegala handeln med preventivmedel,
vilken med dess av allt att döma
mycket stora spridning har anstötliga
former, erbjuder underhaltiga varor
och uppskörtar priserna, skall vi inte
försöka göra något åt den? Det tycker
jag verkligen är egendomligt.

Vad sedan beträffar var dessa automater
skall sättas upp är det i § 1 ut -

138 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Handeln med preventivmedel

tryckligen utsagt att det skall sökas
tillstånd hos överståthållarämbetet respektive
hos polismyndigheten i den
ort där försäljningen skall bedrivas.
Försäljningen kommer alltså inte att ske
hur som helst, som man kunde tro av
debatten i dag, utan den skall försiggå
under ordentlig kontroll. Dessutom
skall medlen också vara kontrollerade
av medicinalstyrelsen, så att det finns
garanti för att det blir en bra vara. Om
de givna tillstånden bevisas bli olämpliga,
kan de också återkallas.

Är verkligen ungdomen av i dag så
okunnig att den inför sådana automater
skulle tycka sig stå inför något alldeles
märkvärdigt? Nej, det är den inte.
Det finns ordentlig sexualundervisning
i skolorna, och i samband med den understryks
de etiska principer med mera,
med mera som hör till den frågan. Men
här är det fråga om att skydda hälsan,
och det är också etik.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till det av herr Nilsson i Göteborg
framlagda förslaget, då jag anser att
det nog är klokt att tänka på varenda
detalj i denna fråga långt i förväg.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
3:o) bifall till det av herr Nilsson i Göteborg
under överläggningen gjorda yrkandet;
4:o) bifall till det yrkande, som
framställts av herr Svensson i Kungälv;
samt 5:o) bifall till fru Sjövalls under
överläggningen ställda yrkande; och
fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontraproposition
ånyo upptog de fyra återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under 2:o)
upptagna hava flertalets mening för sig.

I fråga om kontrapropositionen begärde
dock herr Nilsson i Göteborg votering,
vadan herr andre vice talmannen
för utseende av kontraproposition i
voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
nu upptog de tre övriga
propositionerna; och fann herr andre
vice talmannen därvid den med 3:o)
betecknade hava flertalets mening för
sig. I avseende å nu förevarande kontraproposition
yrkades dock votering av
herr Svensson i Kungälv, i anledning
varav herr andre vice talmannen för bestämmande
av kontraproposition i den
förberedande votering, som sålunda
skulle anställas för utseende av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen, upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 4:o) upptagna propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes;

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i en därpå följande
votering för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 14,
antager det förslag, som innefattas i det
av herr Svensson i Kungälv under överläggningen
framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 139

kännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 74
ja och 93 nej, varjämte 43 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den med 5:o) betecknade propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets utlåtande
nr 14, antager det förslag, som innefattas
i det av herr Nilsson i Göteborg under
överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
åter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) upptagna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 14

Handeln med preventivmedel

antager det förslag, som innefattas i den
vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Nilsson i Göteborg under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han ansåge
tvekan kunna råda angående omröstningens
utgång, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 71 ja och 126 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Nilsson i Göteborg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röslat
för nej-propositionen. Herr Johansson
i Norrköping begärde likväl röst -

Nr 14

140

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behand
ling

räkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
26 ja och 140 nej, varjämte 44 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förslag med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till det av herr
Nilsson i Göteborg under överläggningen
framställda yrkandet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela,
att jag råkade rösta fel. Min avsikt var
att avstå.

§ 2

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning
för kostnad för sjukgymnastisk behandling Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående dispens för sjukkassa
att utgiva ersättning för kostnad för
sjukgymnastisk behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
166 i första kammaren av herr Nestrup
m. fl. samt nr 217 i andra kammaren
av herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att
vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att
under vissa i motionerna angivna förutsättningar
utgiva ersättning för försäkrads
kostnad för sjukgymnastisk eller
därmed jämförlig behandling, även om
behandlingen inte utförts av legitimerad
sjukgymnast eller av person, som
vore upptagen i en av riksförsäkrings -

anstalten fastställd förteckning över
personer med sjukgymnastisk utbildning.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 166 och II: 217, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fru Eriksson i Ängelholm.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag har till andra lagutskottets
utlåtande nr 21 fogat en blank
reservation. Utskottet har gjort en delvis
vävillig skrivning. I slutklämmen
säger utskottet att bristsituationen vad
det gäller utbildade sjukgymnaster kommer
att bestå under flera år. Under sådana
förhållanden är det önskvärt att
dessa handikappade i största utsträckning
kan få ersättningsgrundande behandling
även hos andra än legitimerade
sjukgymnaster. Detta får dock icke
innebära, att betryggande kunnighet
hos den behandlande eftersättes.

De tre remissinstanser som har tillstyrkt
motionen vet vad de talar om.
Vad beträffar De vanföras riksförbund
har jag en hel del erfarenhet från dess
verksamhet. Varje sommar kan cirka
700 polioskadade, reumatiker, spastiker
och andra handikappade få ett par tre
veckors vila, rekreation och behandling
på Sommarsol vid Vejbyslätt. Bad och
behandling gör under denna tid underverk.
De flesta kommer från avlägset
liggande orter där tillgång till behandling
av legitimerad sjukgymnast eller
av på riksförsäkringsanstaltens förteckning
uppförd sjukgymnast saknas. Långa
regelbundna resor till och från platser
där sjukgymnaster finns kan på grund
av deras handikapp icke ske. De frågar
sig då: Varför skulle inte en sjuksköterska
eller någon annan som av läkare
förklarats vara lämplig kunna få ge oss
denna behandling och ersättas av sjuk -

141

Onsdagen den 29 april 1959 em. Nr 14

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik behandling -

kassa? I många fall innebär behandlingen
ett enkelt rörelseschema och många
gånger kan föräldrar och anförvanter
på läkares inrådan ge behandling. Det
gäller för dessa sjuka och handikappade
att kunna sköta ett dagligt arbete.

Den inställning som Sveriges föräldraföreningar
för cp-barn har i denna fråga
ter sig för mig litet underlig. De vanföras
riksförbund driver också där nere
i Vejbyslätt en barnkoloni, där ett par
hundra handikappade barn får avkoppling
och behandling under sommarmånaderna.
Förra hösten gjorde De vanföras
riksförbund ett djärvt försök. På
barnkolonien i Vejbyslätt samlades
mammor till spastiska barn från hela
landet. Man ville med bistånd av både
medicinsk, pedagogisk och psykologisk
expertis klargöra, att cp-barnen kunde
få en del hjälp och många gånger föras
ut från sin svåra isolering. Den kursen
blev vida omtalad. Det dröjde inte länge
förrän arrangörerna fick förfrågningar
om inte kursen kunde upprepas, så att
flera mödrar kunde få anvisning om
viktiga ting när det gällde vården av
deras barn. Nu pågår på barnkolonien
en andra kurs, och som ledare står läkare,
sjukgymnaster och talpedagoger,
som tillhör de främsta i vårt land på
detta område. Fn kurs är även planerad
i Norrland i höst. Ledarna för denna
kurs säger att den på intet sätt kan leda
till något slutligt resultat, men den vill
vara en ansats till något nytt och bygga
på övningar i hemmen för spastikerbarnen.
Jag undrar om läkare och experter
skulle vilja tillämpa behandlingsmetoder
— och iiven lära ut dem till en förälder
till ett spastikerbarn — vilka skulle
vara till skada för barnen! Med idelig
träning och uthållighet kan både spastikerbarn
och andra handikappade komma
över den ensamhet som annars alltför
ofta är deras lott.

Bristsituationen på legitimerade sjukgymnaster
kommer att bestå under
många år, men de handikappades antal

blir inte mindre. Åren 1957—1958 fanns
det 1 581 yrkesverksamma sjukgymnaster.
Av dem var 1 296 placerade i städerna
och 285 på landsbygden. SVCK —
Svenska vanförevårdens centralkommitté
— säger i sitt remissyttrande, att
»patienters resekostnader till behandling
hos sjukgymnast kan vara mycket
betungande. Här synes böra övervägas
ersättningsmöjligheter via sjukkasseorganen.
» Nu är det så, att om en patient
åker till sjukgymnasten, lämnar sjukkassan
ingen ersättning för resan, och denna
resa kan många gånger kosta mycket
mera än vad man erhåller i ersättning
från sjukkassan för behandling. Reser
däremot sjukgymnasten till patienten,
ersätter sjukkassan resan. Men de
285 legitimerade sjukgymnaster, som
finns på landsbygden, räcker givetvis
inte till för att de skall kunna företa
resor i större utsträckning, och man kan
heller inte begära att de skall offra sin
upptagna tid på långa resor.

Herr talman! Med vad jag nu har anfört
ber jag få yrka bifall till motion nr
217 i denna kammare.

Fru Svensson (s) instämde häri.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Av helt naturliga skäl
har jag aldrig tidigare yttrat mig i vanförefrågor.
Det är alldeles självfallet att
jag har velat undvika att tala i sådana
frågor, där det kunnat vara ens skymten
av en misstanke att jag kunde ha ett
personligt intresse. Så kan emellertid i
den föreliggande frågan under inga omständigheter
vara eller bli fallet.

Jag vill först helt instämma i vad fru
Eriksson i Ängelholm sagt. Inledningsvis
vill jag vidare betona vad som framhållits
i ett par av remissvaren, nämligen
den faktiska omöjligheten på många
håll i vårt land att erhålla behandling
av legitimerad sjukgymnast. Både
på grund härav och på grund av ekonomiska
skäl är det därför vanligt — som

142 Nr 14 Onsdagen den 29 april 1959 em.

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling -

De vanföras riksförbund säger i sitt
remissvar — att t. ex. föräldrar till invalidiserade
barn instrueras av läkare
eller sjukgymnast i viss behandling.
Denna fortlöper sedan under kontroll
av specialister o. s. v. Likaså kan jag
vitsorda riktigheten i förbundets yttrande,
att det för vanföra kan vara nödvändigt
att i de fall, där godkänd sjukgymnast
inte är tillgänglig på orten, erhålla
hjälp av annan för behandlingen lämplig
person. För mig framstår det därför
både ur rättvisesynpunkt och ur social
synpunkt såsom ytterst önskvärt att sådan
dispens, som föreslås i motionerna,
kan ges.

Jag skall därefter säga några ord om
de olika remissyttrandena. Det är därvid
påfallande att de remissinstanser,
som har den största direkta erfarenheten
av behovet av den föreslagna reformen,
med ett undantag — till vilket jag
strax återkommer — varmt tillstyrker
förslaget. .lag syftar alltså på De vanföras
riksförbund, Riksföreningen mot
polio och Riksföreningen mot reumatism.
Men även utan dessa instansers tillstyrkande
ligger det i öppen dag för var
och en som känner till förhållandena,
att något här måste göras.

Jag vill vidare i korthet anmärka att
det yttrande av SVCK, som fru Eriksson
berörde, knappast är fullt korrekt refererat
i utlåtandet — eller i varje fall
mycket knapphändigt. När man läser
utlåtandet verkar det som om SVCK
hade avstyrkt, men i själva verket säger
denna kommitté att den »med full uppskattning
av syftet dock uttalar sin
tveksamhet rörande det av motionärerna
framlagda förslaget». Det är alltså
något helt annat än ett avstyrkande.

Fru Eriksson i Ängelholm har redan
påpekat det inkonsekventa och obegripliga
i det yttrande som avgivits av föräldraföreningarna
för cp-barn. Jag saknar
alltså anledning att ingå härpå och
kan endast från min erfarenhet under
många år som styrelsemedlem i De van -

föras riksförbund helt bekräfta riktigheten
i fru Erikssons anförande och
helt instämma däri.

Om man närmare granskar medicinalstyrelsens
yttrande, synes också avstyrkandet
från styrelsens sida vara ganska
tveksamt. Styrelsen säger efter sitt resonemang
från och till att den för sin del
icke är »övertygad om lämpligheten» att
införa en dispensmöjlighet på sätt som
motionärerna föreslagit. Den väsentliga
invändningen från styrelsens sida tycks
vara, att den hyser allvarliga farhågor
för att den tillämnade kontrollen skulle
bli mycket svår att genomföra i praktiken.
Härtill vill jag för min del endast
påpeka, att man som bekant inom spastikervården
nu mer och mer talar om på
spastikerproblem specialiserade sjukgymnaster.
Det innebär att det inte finns
någon som helst garanti för att en person,
han eller hon må vara sjukgymnast
eller inte, alltid är lämplig för spastikerbehandling.

Sedan kommer jag till riksförsäkringsanstaltens
yttrande, som synes mig ganska
obegripligt. Riksförsäkringsanstalten
säger, att den av motionärerna avsedda
behandlingen närmast torde vara
att jämställa med sådan vård, som meddelas
bl. a. av sjuksköterskor, vårdare
eller vårdarinnor, och avstyrker med
hänsyn härtill den utredning varom motionärerna
hemställt. Jag vill då verkligen
fråga: Varför skulle inte den sjuke
kunna få gottgörelse för sina utgifter för
sådan fullt kompetent vård, i sådana fall
då utgifter för i motionen åsyftad behandling
kommer att uppstå? Det är väl
tämligen självfallet, att en kvalificerad
sjuksköterska — om legitimerad sjukgymnast
inte finnes inom räckhåll —-borde kunna få sådan dispens som föreslås
i motionen. Detta är så självklart,
ärade kammarledamöter, att riksförsäkringsanstalten
i sak i sitt yttrande givit
motionärerna sitt stöd.

Så några ord om det yttrande som avgivits
av Kvinnliga legitimerade sjuk -

143

Onsdagen den 29 april 1959 em. Nr 14

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behand
ling

gymnasters riksförbund. Om detta yttrande
måste tyvärr sägas, att det är en
underlig blandning av plattityder och
truismer — för att inte använda ännu
starkare ord. Jag skall bespara kammaren
att lyssna till dem med undantag
för ett par stycken. Förbundet omtalar
t. ex. högtidligt det för alla kända förhållandet,
att »under senare år sjukgymnastikens
betydelse som terapiform vunnit
allt större erkännande», samt det likaledes
av alla kända förhållandet, att
»sjukgymnastik är en medicinsk behandling
av sjuka». Jag skulle kunna ta
många sådana exempel. Verkligt häpen
blir man emellertid, när dessa sjukgymnaster
förklarar, att »motionärernas förslag
synes här vittna om en fullkomlig
okunnighet beträffande den sjukgymnastiska
behandlingen».

Ja, mycket skall man höra innan öronen
faller av! Jag erinrar bara om att
motionen bl. a. undertecknats av De
vanföras riksförbunds mångårige ordförande
och även av mig — som efter
en snart 50-årig rullstolsinvaliditet
knappast kan sägas ha fullständig okunnighet
om dessa förhållanden.

Dessutom talar remissyttrandet inte
sanning, när man i detsamma tycks vilja
göra gällande, att motionärerna önskar
»osakkunnig behandling». Jag kan
inte här upprepa hela motionen, men inte
på något ställe i densamma finns någonting,
som ens mycket avlägset skulle
kunna motivera ett dylikt yttrande. Tyvärr
måste jag rent ut säga, att hela
grundtonen i de kvinnliga sjukgymnasternas
förbunds framställning tyder
på tillvaratagande av sjukgymnasternas
egna gruppintressen. Yttrandet andas en
svårbegriplig självgodhet i förening
med oförståelse och kallsinnighet mot
den grupp av lidande människor det
här är fråga om. I samma remissvar
sägs också, att samhället under inga
förhållanden bör uppmuntra osakkunnig
verksamhet på detta område. Det
är naturligtvis självklart. Men lika själv -

klart är det, att samhället under inga
förhållanden bör uppmuntra trånga
gruppintressen.

Utskottet är i sak positivt till motionärernas
grundtanke, men enligt min
mening har utskottet alltför mycket låtit
sig ledas av de remissyttranden som
är avstyrkande eller tveksamma. Jag
kan inte heller ansluta mig till utskottets
uppfattning t. ex. beträffande påståendet
att läkarkontroll skulle vara så
svår att ordna. Däremot ansluter jag
mig helhjärtat till utskottets uttalande
på s. 6, där det säges att »många sjuka,
särskilt på landsbygden, har svårt att
få ersättningsgrundande sjukgymnastisk
behandling. Det är därför enligt utskottets
mening angeläget att förbättra de
sjukas möjligheter till en sådan behandling.
»

Likaså instämmer jag i utskottets yttrande
på s. 7, att det är »önskvärt att
allmänheten i största möjliga utsträckning
kan få ersättningsgrundande behandling
även hos andra än legitimerade
sjukgymnaster». Sedan tillägger utskottet
emellertid: »Detta får dock inte
innebära, att kraven på betryggande
kunnighet hos den behandlande eftersättes.
»

Ja, det är just vad motionärerna vill.
Vi har också starkt betonat, att den av
oss föreslagna dispensmöjligheten bör
omges med starka garantier, som jag
här för säkerhets skull vill upprepa.
Dispens av den i motionen föreslagna
typen anser vi skall kunna erhållas under
följande betingelser, nämligen

1) att det inte är möjligt att på orten
få behandling av legitimerad sjukgymnast
eller av person som på annat sätt
erhållit tillstånd att meddela sjukgymnastik,

2) att vederbörande av läkare skall ha
förklarats lämplig att ge ifrågavarande
behandling,

3) att dispensen endast bör omfatta
behandling av viss eller vissa personer,
samt

144 Nr 14 Onsdagen den 29 april 1959 em.

Dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk behandling -

4) att behandlingen fortlöpande bör
kontrolleras av läkare.

Slutligen ifrågasätter vi om inte dispensen
bör göras tidsbegränsad.

Ja, herr talman, det kunde finnas
mycket att säga i denna ur både principiella
och humanitära synpunkter viktiga
fråga. Med hänsyn till den digra
föredragningslistan skall jag emellertid
inskränka mig till att mycket starkt betona,
att om nuvarande förhållanden får
fortsätta att råda, kommer de välbärgade
alltid att kunna ordna vård både
åt sig själva och sina barn, medan de
ekonomiskt svagare i samhället ofta
inte kommer att kunna få vård. Detta
är socialt upprörande. Det kan inte accepteras
av en modern demokratisk
rättsstat.

Till slut vill jag påpeka, att det kommer
att ta mycket lång tid, innan t. ex.
den av medicinalstyrelsen föreslagna
organisationen blir färdig. Och här är
det fara i dröjsmål. Ett gammalt ordstäv,
som här blott är alltför sant, faller
mig osökt i minnet: medan gräset
växer dör kon. Jag hoppas varmt att
kammaren bifaller motionen. Därigenom
skulle betydligt större möjligheter till
nödvändig behandling beredas den som
är i behov därav — till skada för ingen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få instämma i fru Erikssons yrkande om
bifall till motionen i denna kammare nr
217.

Häri instämde herrar Bengtsson i
Varberg (s), Lothigius (h), Hamilton
(b) och Antonsson (ep).

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Herr Munktell har med
varmt socialt patos talat om dessa människor
som på ett eller annat sätt är
handikappade. I det vill jag för min del
instämma. Jag tror inte heller att det
inom utskottet rått någon annan mening
än den, att om vi skulle ha sett någon
möjlighet att komma fram på den av

motionärerna föreslagna vägen, så skulle
vi ha tillstyrkt en utredning. Vi skickade
ut denna motion till åtskilliga
myndigheter och organisationer för att
på grundval av deras yttranden kunna
göra en bedömning. Jag behöver inte gå
in på remissvaren, som redan rätt utförligt
har refererats av den föregående
ärade talaren, men vi ansåg oss efter
dessa remissyttranden inte kunna föreslå
en utredning om detta problem.

Vi är fullt medvetna om att bristen
på sjukgymnaster kommer att bestå under
lång tid framåt, och därför gjorde
vi det uttalande, som herr Munktell också
var inne på, nämligen att det är
önskvärt att allmänheten i största möjliga
utsträckning kan få ersättningsgrundande
behandling även hos andra
än legitimerade sjukgymnaster, men vi
har betonat vad vi funnit genom remissvaren,
nämligen att kraven på betryggande
kunskaper hos den behandlande
inte får eftersättas. Vi har inte
vågat gå längre, men vi har med vad vi
skrivit velat göra de myndigheter som
har att pröva detta uppmärksamma på
problemet, så att de gör vad på dem ankommer
för att förbättra situationen
så mycket som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MUNKTELL (li):

Herr talman! Jag betvivlar inte alls
utskottets goda vilja. Jag tror inte heller
att mitt anförande gav anledning till
att tro att jag skulle göra det. Jag har
läst dessa remissvar rätt ordentligt, och
jag kan inte komma ifrån att utskottet
har varit alltför försiktigt. Det har dock
bara gällt frågan om en utredning, och
den har inte kunnat göra någon sjuk någon
skada. Men den skulle eventuellt ha
kunnat hjälpa många.

Vad kravet på betryggande kunnighet
beträffar, har vi ju starkt understrukit
detta i motionen, men vi tror inte därför

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

145

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att till Europarådet avgiva viss förklaring rörande

den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

att en person som händelsevis har betyg
som legitimerad sjukgymnast ovillkorligen
alltid är bättre än t. ex. en
vårdare eller vårdarinna, som väl satt
sig in i saken och lärt sig de speciella
behandlingsscheman det kan vara fråga
om. Det är ofta ganska enkla rörelsescheman.

Jag har knappast någon förhoppning
om att motionen skall gå igenom detta
år, men det är alldeles självklart, att vi
motionärer med den grundinställning vi
har kommer att återkomma och återkomma,
ty här föreligger ett behov hos
många svårt sjuka och något måste göras.
Det kan inte få fortsätta som det är.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Eriksson i Ängelholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Jacobsson i
Tobo yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst oinröstningsapparat
10 — Andra kammarens protokoll 1959.

verkställdes. Därvid avgåvos 102 ja och
07 nej, varjämte 37 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag konstaterar att utskottet,
i anledning av den av mig med
flera väckta motionen om att Sverige
borde avge förklaring om erkännande
av den europeiska domstolens behörighet,
icke frångått den inställning som
intogs då Europakonventionen ratificerades.

Jag vill då först fastslå, att om även
de länder, som nu avgivit sådan förklaring
att domstolen kommit till stånd,
skulle haft samma inställning som utskottet,
skulle domstolen aldrig ha blivit
verklighet. Ty för att få verklig erfarenhet
för bedömande av domstolens
lämplighet finnes självfallet ingen annan
väg än att låta den komma till stånd
och låta den verka en tid. Utskottet har
icke ens velat vara med på den möjlighet
som finnes att erkänna domstolens
behörighet för viss tid.

Det är visserligen sant, att kommissionen
ännu icke överlämnat något mål till
ministerrådet och att såvitt kan bedömas
ännu icke något mål inom kommissionen
fortskridit så långt, att det
Nr lb

146 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att till Europarådet avgiva viss förklaring rörande

den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

varit färdigt att överlämnas till domstolen.
Under sin hittillsvarande existens
bär domstolen sålunda endast haft
att syssla med interna spörsmål angående
sin organisation och sina arbetsformer.
Emellertid kan kommissionens
fortsatta arbete väntas leda till att mål
kommer upp, för vilkas avgörande domstolen
blir den lämpliga instansen.

Redan för ett år sedan hade till kommissionen
inkommit cirka 300 enskilda
klagomål och ett par från medlemsländer,
av vilka klagomål dock endast något
tiotal tagits upp till behandling;
i allmänhet hade de inkommit för sent
eller också hade man ej uttömt nationella
rättsmedel. Efter hand som kommissionens
arbete blir mera känt kan
man emellertid påräkna, att kommissionen
i ökad utsträckning kommer att
begagnas som klagoinstans. Härigenom
kommer också underlaget för domstolens
blivande verksamhet att vidgas.

Nu säger utskottet, »att anordningar
träffats för en omsorgsfull prövning av
varje klagomål, som skulle kunna riktas
mot Sverige antingen av annan stat
eller av enskild person, och för att en
lösning av sådana frågor skall komma
till stånd. Såsom framgår av redogörelsen
här ovan, kan sådan lösning åstadkommas
antingen genom av kommissionen
föreslagen förlikning eller, om denna
ej accepteras av parterna, enligt föreskrifter
av ministerkommittén.»

Enligt detta resonemang skulle aldrig
den europeiska domstolen behövas. Men
föreskriften om att ministerkommittén
med två tredjedels majoritet skall kunna
fatta beslut synes mig ej kunna motsvara
en dom, lika litet som ministerkommittén
själv kan motsvara en domstol.
Och situationen har klart förändrats
genom att domstolen nu faktiskt
kommit till stånd. Det synes mig då
vara en naturlig sak, att Sverige bör
avge en sådan deklaration, så mycket
mera som två av de andra nordiska
länderna, Danmark och Island, redan

gjort det. Det synes mig som om vårt
land icke gärna kan undandra sig att
på detta sätt lämna sitt bidrag till det
allmänna arbete, som pågår för att stärka
rättssäkerheten inom det europeiska
statssystemets länder. Dessutom måste,
sedan domstolen nu blivit en verklighet,
ett undandragande uppfattas som om vi
icke vågade underkasta oss densamma.

En sådan tolkning förefaller desto
naturligare för en utomstående, som
den svenska riksdagen vid ett par tillfällen
satt i fråga, huruvida viss svensk
lagstiftning står i överensstämmelse med
konventionens krav. Riksdagen beslöt
sålunda 1956 att skriva till Kungl. Maj :t
med önskemål om en genomgång av vissa
lagregler i syfte att skapa full överensstämmelse
mellan konventionens regler
och vår interna rätt. Om nu riksdagen
vägrar att godtaga domstolen som
högsta kontrollorgan av efterlevnaden
av konventionens föreskrifter, kan ett
sådant ställningstagande knappast uppfattas
på annat sätt än som ett försök
att undgå ett opartiskt bedömande av
ifrågavarande spörsmål. Det skulle
onekligen se märkligt ut att Sverige,
som gör anspråk på att vara en rättsstat,
intresserad av internationellt samarbete,
icke liksom närliggande grannländer
skulle våga underkasta sina institutioner
ett internationellt bedömande
inför att forum, som representerar
i huvudsak samma rättsstatliga ideal
som vi själva.

Jag har hört det argumentet, att det
redan skulle finnas en mer än tillräcklig
flora av internationella organ och
att vi därför inte borde vara med om
att skapa ett nytt. Men ett erkännande
gör här faktiskt varken till eller ifrån,
ty domstolen finns ju redan. Jag vill
också ställa frågan: Finns det någon
motsvarighet till den europeiska domstolen?
Svaret är nej. Och har ej denna
domstol en alldeles speciell, ur rättssäkerhetssynpunkt
viktig uppgift? Svaret
är ja.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 147

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att till Europarådet avgiva viss förklaring rörande

den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

Det kan också synas inkonsekvent
-— ehuru jag medger att denna anmärkning
drabbar flera länder än Sverige —-att vi medverkat till att utse domare och
sålunda göra domstolen funktionsduglig
men samtidigt icke velat ge den jurisdiktion
i förhållande till vårt eget land.

Inte heller kan det sägas, att det är
klokare att Sverige är obundet, om
starkt politiskt infekterade frågor skulle
komma upp inför domstolen. Sådana
frågor kan ju lika gärna och lika lätt
komma inför ministerkommittén, av
vars beslut vi redan är bundna, ett faktum
som även utskottet självt framhåller.

Jag ser att hans excellens herr utrikesministern
inte är närvarande. Det
skulle ha intresserat mig mycket att
höra honom utveckla de skäl han kan
ha, ty jag kan inte finna att det finns
några särskilt vägande skäl, varför
Kungl. Maj :t inte skulle till Europarådet
avge den ifrågavarande förklaringen.
Jag kan emellertid i föreliggande situation
endast sluta med att beklaga, att
utskottets utlåtande inte varit mera positivt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom herr Munktell
inte ställde något yrkande skulle jag
egentligen kunna avstå från att säga någonting.
Men det kanske ändå kan vara
skäl i att med anledning av vad herr
Munktell anförde knyta några reflexioner
till denna fråga.

Det torde vara uppenbart för var och
en som läst utskottsutlåtandet, att detta
bär tydliga spår av en kompromiss. Det
har inom utskottet rått olika meningar,
huruvida man skulle gå så långt som utskottet
föreslagit, och även den uppfattningen
har förfäktats, att motionerna
borde bifallas.

Vad det här gäller är ju, huruvida
Sverige skall avge eu förklaring, att vi
erkänner denna domstols behörighet. Vi
har nog inom utskottet menat, att Sverige

bör ställa sig avvaktande. De regler, som
redan finns om att de tvistefrågor som
här avses kan underställas kommissionen
och ministerkommittén, menar vi
ändå bör prövas, liksom att också domstolens
verksamhet bör prövas, innan
Sverige avger en dylik förklaring.

Jag vill peka på utskottets uttalande
på s. 4, som enligt mitt förmenande
måste innebära ett mycket vidsträckt
tillmötesgående av motionärernas krav.
Det heter där:

»Någon erfarenhet för bedömande av
lämpligheten respektive behovet av att
domstolen i stället för ministerkommittén
upptager och avgör ett klagomål
finnes alltjämt icke. I avvaktan härpå
anser utskottet det böra ytterligare anstå
med ställningstagande till avgivande
av ovanberörda förklaring.»

Det är ju en välvillig skrivning. Och
vidare säger utskottet: »Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Maj :t
framdeles upptager frågan om proposition
i ärendet till övervägande.»

Herr talman! Med dessa kortfattade
reflexioner ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag är naturligtvis glad
över att skrivningen är vänlig, men det
är å andra sidan inte mycket att tacka
för — Sverige är ju en rättsstat och
även utrikesutskottets medlemmar hyllar
ju rättsstatens ideal, varför skrivningen
självfallet måste bli vänlig.

Jag har inte ställt något yrkande och
kommer inte att göra det, men jag kan
absolut inte få någon annan uppfattning
än den, att denna ministerkommitté icke
kan bli detsamma och är icke detsamma
som en domstol. Bakom ett beslut i ministerkommittén
måste det för övrigt
finnas två tredjedels majoritet för att beslutet
skall anses giltigt.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

148 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

§ 4

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 96, om godkännande av
en överenskommelse angående flyktingar
som äro sjömän, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 109, angående överförande
till Finland av visst gränsområde i
Muonio älv.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 5

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utbyggnad av Norrbottens järnverk
aktiebolag

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen (s. 15—20 och 22—24 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 3 januari 1959)
att godkänna i propositionen angivna
riktlinjer för utbyggnad av Norrbottens
järnverk aktiebolag.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
(1:142) och den andra inom andra
kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
(II: 188), i vilka hemställts, att riksda -

gen måtte vid behandlingen av tionde
huvudtiteln avslå departementschefens
hemställan om godkännande av planerad
utbyggnad av Norrbottens järnverk i
avvaktan på en grundligare analys av
de ekonomiska förutsättningarna för
ifrågavarande utbyggnad.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 142 och II: 188, godkänna de i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 3 januari 1959 angivna riktlinjerna
för utbyggnad av Norrbottens järnverk
aktiebolag.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:142
och II: 188, godkänna de i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den
3 januari 1959 och i reservationen angivna
riktlinjerna för utbyggnad av
Norrbottens järnverk aktiebolag.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Den första punkten gäller
frågan om utbyggnad av Norrbottens
järnverk. Detta har ju, som riksdagen
väl känner till, arbetat under delvis
osäkra förhållanden. Det har hänt vid
flera tillfällen, att riksdagen fått ingripa
under ganska egenartade omständigheter.
Det förefaller som om järnverkets
produktionsmöjligheter nu blivit
bättre och att företagets ledning lyckats
på ett bättre sätt än tidigare stabilisera
ekonomien.

Nu ifrågasätter styrelsen för Norrbottens
järnverk aktiebolag att få bygga
ett varm- och kallvalsverk för tillverkning
av tunnplåt. Tidigare hade man
uppe tanken på att bygga ut ett ytterligare
större plåtvalsverk, ett grovplåtvalsverk,
men de planerna har man nu

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

149

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

skrinlagt. Jag tror att det är riktigt
att man gjort på det sättet.

All industriell verksamhet har ju sina
risker, men det förefaller som om vad
styrelsen nu föreslår dock förtjänar att
allvarligt prövas. Man får nog säga, att
det utredningsmaterial och de upplysningar,
som återfinnes i den kungl.
propositionen, är i minsta laget för att
man skall kunna skaffa sig ett tillräckligt
underlag för ett ställningstagande.
Vi har dock vid utskottsbehandlingen
erhållit ytterligare föredragningar av
järnverkets ledning. Efter att ha tagit
del av de upplysningar av olika slag som
lämnats är utskottet färdigt att tillråda
den ifrågavarande utbyggnaden. Jag har
alltså ingen anledning att gå in närmare
på den saken.

Vad som inom utskottet föranlett meningsskiljaktighet
är frågan om själva
finansieringen. Man räknar med att det
för denna utbyggnad skulle behövas
omkring 68 å 70 miljoner kronor. Järnverkets
styrelse menar att den genom
att utnyttja tillgängliga medel och genom
inteckningslån m. m. själv kan
svara för omkring 40 miljoner kronor.
Däremot säger den sig inte vara färdig
med utredningarna om hur en ytterligare
finansiering skulle klaras. Den utredningen
måste anstå ytterligare en
tid.

Därför har handelsministern anmält
ärendet för riksdagen med begäran om
en fullmakt att, om så skulle behövas,
om något år äska ytterligare 28 å 30
miljoner kronor, som riksdagen då
eventuellt skulle svara för.

Vi reservanter har tillrått utbyggnaden
men sagt att den inte bör ske i annan
ordning än att bolagets ledning kan
svara för att verket självt kan finansiera
den. Vi har den uppfattningen att, då
bolaget har en rörlig kredit av staten på
75 miljoner kronor och självt talar om
att det kan avvara en del pengar, har
god likviditet och ser ganska ljust på
framtiden, måste det för företagets egen
del och även för självkänslan hos före -

tagets ledning vara det klokaste och riktigaste,
att bolaget arbetar på samma
sätt som likartade andra företag och tar
riskerna att själv klara denna finansiering.
Det är också mycket som talar
för att det skall lyckas. Endast under
dessa betingelser är vi villiga att tillstyrka
utbyggnaden.

Jag skall inte uppta någon längre tid i
detta sammanhang ulan ber kort och
gott att få yrka bifall till den reservation,
som av herr Kaijser m. fl. är fogad
till denna punkt.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det är, som herr förste
vice talmannen antydde, alldeles riktigt,
att Norrbottens järnverk nu har
kommit in i en lugnare atmosfär. Det
är också riktigt att utskottsbehandlingen
av föreliggande ärende har visat, att
de gamla motsättningarna har mildrats
i betydande utsträckning. Emellertid ser
man fortfarande på väsentliga punkter
olika på Norrbottens järnverk och dess
utvecklingsmöjligheter.

Det är kanske på sin plats att erinra
något om verkets förflutna, när man
försöker motivera den ståndpunkt som
utskottsmajoriteten har intagit. Norrbottens
järnverk kom till efter beslut
vid urtima riksdagen 1939. Det var två
skäl som låg bakom Kungl. Maj:ts framställning
om anläggande av detta järnverk.
För det första var det nationalekonomiska
synpunkter som anfördes.
Man hade ett stort behov av tackjärn i
vårt land. För det andra åberopades
sociala skäl. Det ansågs lämpligt att förädla
en liten del av de rika malmfyndigheterna
i Norrbotten uppe i denna nordliga
landsända. Arbetslösheten har ju
alltid varit mycket betydande där, så
ock vid det aktuella tillfället. Man hade
redan i årtionden diskuterat frågan om
en järnförädling i Norrbotten. Kungl.
Maj:ts förslag till riksdagen hösten
1939 kom sålunda inte förhastat. Flera
utredningar hade försökt konstatera att

150 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

det inte gick att förädla malm så långt
uppe i norr. När handelsminister Gustav
Möller lade fram propositionen, var det
många som betecknade den som ett utslag
av statsrådets bärsärkalynne. Jag
tror att detta lynne den gången hade en
mycket lyckosam inriktning.

Detta järnverk har kritiserats många
gånger, och man har skrivit böcker och
betecknat anläggningen som en misslyckad
kapitalplacering. Vid 1954 års riksdag
erinrade dåvarande handelsminister
Ericsson om att järnverket hade
spelat en betydande roll för vårt lands
försörjning med handelsjärn under de
sista krigsåren. Om man skulle göra ett
uttalande om huruvida det var förhastat
att bygga järnverket då det byggdes, så
tror jag att man vid avvägningen av de
olika faktorerna skulle komma till uppfattningen
att det var olyckligt att man
inte hade byggt järnverket tidigare. Hade
det kommit till 10—15 år tidigare,
hade riksdagen säkerligen många gånger
sluppit ta ställning till de finansieringsplaner,
som tid efter annan har
underställts riksdagen.

De nuvarande planerna baseras enligt
vad företagsledningen har räknat ut på
mycket välgrundade beräkningar. Det
är ju fråga om att producera ytterligare
90 000 ton produkter per år, och för
detta ändamål planlägger man nu att
bygga ett varmvalsverk och ett kallvalsverk.
Om man besinnar att vi för närvarande
importerar från utlandet ungefär
200 000 ton sådana produkter måste väl
den tilltänkta utbyggnaden ur nationalekonomisk
synpunkt anses fullt motiverad.
Vi har en hemmamarknadsindustri
för den produktion som här är ifrågasatt,
men sedan har ju också företagsledningen
räknat med att det finns möjligheter
att exportera en hel del av de
90 000 ton som produktionen skall omfatta.

Vad man än kan säga om ledningen
för Norrbottens järnverk så tror jag inte
att man kan säga att den har handlat
äventyrligt, knappast ens djärvt. De som

följt diskussionen på avstånd har fått
den uppfattningen, att företagsledningen
varit ytterst försiktig i sina åtgöranden,
och jag tror att det finns all anledning
för riksdagen att inta samma
ståndpunkt som departementschefen
och statsutskottets majoritet i denna fråga
redan intagit.

Det är klart att kapitalfrågan alltid
är brännande. Om man ser denna fråga
i ett större sammanhang, får man ta
hänsyn till att Norrlands malm och vattenkraft
ger åtskilligt och att det aldrig
rests några principiella invändningar
när det gällt att för hela rikets gemensamma
behov tillgodogöra sig de tillgångar
som finns i Norrland. Men vi vet
ju att Norrland är en kapitalfattig landsända
och att de varor, som ger kapital,
inte ger detta kapital åt Norrland och
Norrbotten. Det har talats, t. o. m. i dag
i första kammaren, om att vi skulle ha
fått en norrbottensprotektionism. Jag
vill då bara ställa frågan: Om ett län
svarar för ungefär 70 procent av landets
malmproduktion, har ungefär 33 procent
av den utbyggbara vattenkraften
inom sina råmärken, har 16—17 procent
av landets skogstillgångar men bara
3 å 4 procent av landets befolkning,
är det då förmätet och ett utslag av protektionism
att man försöker ge dessa
3 å 4 procent av befolkningen, som bor
i denna landsända, en utkomst som är
någorlunda jämförlig med den människorna
har i riket i övrigt?

Reservanterna talar bl. a. om principiella
skäl för sin ståndpunkt, och jag
tror det är alldeles riktigt att det är principiella
betänkligheter som här har varit
avgörande. Men vi skall komma ihåg
att vi har voterat åtskilliga hundra miljoner
kronor innevarande riksdag till
arbetslöshetens bekämpande. Man beräknar
att enbart i Norrbotten kanske
70—75 miljoner kronor på ett år tas i
anspråk för anordnande av beredskapsarbeten.
Det förefaller ibland som om
det skulle vara lättare att få en del av
riksdagen med på att anslå pengar till

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

151

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

snöskottning på de norrbottniska myrarna
än att få den med på investeringar,
som avser att ge människorna sysselsättning
på lång sikt. Det är dithän man
kommer, om man alltför blint låter sig
ledas av de principiella betänkligheterna.

En beredskapsarbetare vid ett vägbygge
kostar väl nu 175 kronor per dag.
Om vi skulle sysselsätta de 2 000 arbetare,
som nu finns vid Norrbottens
järnverk, i beredskapsarbeten skulle
detta kosta staten ungefär 100 miljoner
kronor om året. Jag tror, att det finns
alla skäl för riksdagen att även från
statsfinansiella synpunkter gå med på
det förslag, som här har framlagts av
Kungl. Maj :t och tillstyrkts av utskottsmajoriteten.
Det heter även i dag och
det har alltid hetat, att man är angelägen
om att den industriella utbyggnaden
av Norrland effektiviseras och att
expansionen får fortsätta, men när man
kommer till de praktiska detaljerna,
som skall möjliggöra denna utbyggnad,
anmäler man betänkligheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Låt mig i anledning av
herr Lassinanttis inlägg först konstatera,
att det inte föreligger några som
helst delade meningar mellan majoriteten
och minoriteten i statsutskottet om
det önskvärda i att bygga ut industrien
i Norrland över huvud taget och i Norrbotten
i synnerhet. Det är — det kan
vi slå fast här — ett angeläget nationellt
intresse att Norrland får ett differentierat
näringsliv och ges sådana sysselsättningsmöjligheter,
att utvandringen
kan begränsas. Det är också nödvändigt
att eftersträva en sådan inriktning
av näringslivet att vi får ett stabilt arbetsmarknadsläge
utan de kastningar i
sysselsättningen, som hittills delvis har
karakteriserat denna landsdel. Så långt
är alltså enigheten alldeles fullständig.

Sedan kan man naturligtvis diskutera
vilka åtgärder som på lång sikt är de
lämpligaste för att ge Norrland de impulser
och det stöd som behövs. Att det
inte är någon mening med investeringar
i näringslivet som inte blir räntabla är
väl alldeles klart. Det vore tvärtom en
dålig sysselsättningspolitik att sätta in
pengar i företag, som inte är företagsekonomiskt
bärkraftiga. Sådana pengar
blir i realiteten en subvention, som inte
har med affärsverksamhet att göra. En
dylik investeringspolitik tror jag inte
att någon på allvar vill förorda, och
den skulle för framtiden få inte bara
ödesdigra konsekvenser för näringslivet
i Norrland utan också allvarliga
följdverkningar för det svenska näringslivet
i dess helhet och för vår nationella
konkurrenskraft.

Departementschefen har visserligen i
propositionen understrukit, att statsägda
bolag i princip skall bedömas ur
affärsmässiga synpunkter, och han
framhåller, att det inte minst gäller
företag som driver sin rörelse i konkurrens
med andra företag inom näringslivet.
Men, säger statsrådet Lange,
då sysselsättningen inom näringslivet
sviktar, aktualiseras de sociala aspekterna
på de statliga bolagens verksamhet.
Om detta uttalande — vilket jag inte
tror — innebär att under en vikande
sysselsättning, då näringslivet kämpar
med svårigheter, just de statliga företagen
skall hållas under armarna framför
andra, är ett avståndstagande på sin
plats. Om innebörden däremot är att i
och för sig på lång sikt lämpliga och behövliga
investeringar med hänsyn till
den sysselsättningsskapande effekten
bör förberedas och vidtas just då konjunkturen
är dämpad, då bör ingen invändning
resas mot resonemanget. Det
finns för övrigt ingen anledning att göra
någon skillnad i detta avseende mellan
statliga och enskilda företag. Om investeringarna
är företagsekonomiskt motiverade,
skall de naturligtvis vidtas, såvida
medel slår till förfogande.

152 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

Den planerade utbyggnaden vid Norrbottens
järnverk är i princip riktig; det
har understrukits av utskottet. Att ett
företag som Norrbottens järnverk vill
inom verket vidarebearbeta framvunna
halvfabrikat är alltså naturligt, och det
är också med hänsyn till verkets belägenhet,
transportavstånd och transportkostnader
förnuftigt att i så hög grad
som möjligt förädla produktionen vid
verket. Transportkostnadernas andel av
priset för den färdiga produkten sjunker
ju i takt med förädlingsgraden. Så
långt är det inga delade meningar.

Vad som däremot är svårt att bedöma
på grundval av det föreliggande, delvis
rätt torftiga materialet är naturligtvis
om de marknadsmässiga förutsättningarna
är tillräckliga för att få en avsättning
till lönande priser av den framvunna
produktionen. Bolagsledningen
säger visserligen, att en kraftig ökning
av tunnplåtsförbrukningen är att motse,
och har gjort en marknadsanalys,
som är rätt optimistisk och som bland
annat visar, att importen av tunnplåt
för åren 1954—1957 utgjorde i medeltal
157 000 ton per år. Det är troligt att
denna siffra under det senaste året ■—
som herr Lassinantti sade — har stigit
ytterligare. Emellertid förefaller det
som om varken bolagsledningen eller
statsrådet Lange har tagit hänsyn till
den för närvarande pågående moderniseringen
och utbyggnaden av Domnarfvets
Jernverk, som lär leda till ungefär
en fördubbling av dess tunnplåtskapacitet.
Just nu diskuteras också en
utökning av tunnplåtsfabrikationen i
Finland. Vad som kanske är mest anmärkningsvärt
är att när denna fråga
debatteras i den svenska riksdagen, står
en liknande utbyggnad under diskussion
i det norska stortinget. Chefen för
industridepartementet i Norge har i vår
lagt fram förslag om utbyggnad av AS
Norsk Jernverk med anläggningar för
tunnplåtsfabrikation vid ett nytt kallvalsverk
i Bergen, som skulle få en årskapacitet
på 70 000 ton. Som särskilt

motiv för anläggningen i Bergen anför
den norske departementschefen, att den
förhållandevis svaga utbyggnaden av
tunnplåtsproduktionen i de andra nordiska
länderna ökar de norska utsikterna
för försäljning på dessa marknader.

Vi här i Sverige räknar alltså med
export till andra länder, och när norrmännen
bygger ut räknar de med export
bland annat till Sverige. Det förefaller
som om de prognoser, som ledningen
för Norrbottens järnverk gjort tidigare,
delvis har förändrats under det senaste
halvåret.

Dessutom är det givetvis svårt för oss
här i riksdagen att bedöma de rent tekniska
förutsättningar för den produktionsmetod
som verket har föreslagit.
Sålunda förekommer t. ex. den typ av
valsverk, s. k. sendzimirverk, som bolaget
anser vara den lämpligaste, veterligen
bara på fyra andra platser i världen.

Enligt reservanternas mening bör det
emellertid ankomma på bolagsledningen
själv att göra de marknadsmässiga
och tekniska utredningar och avvägningar
som skall ligga till grund för sådana
här utbyggnader. Bolagsledningen
vid ett statligt verk bör i princip inte
vara mer låst än ledningen för enskilda
liknande företag. Statliga företag måste,
om de en gång inrättats för att drivas
affärsmässigt, ges möjlighet att konkurrera
med andra och att anpassa sin
verksamhet efter förändrade produktions-
och avsättningsbetingelser. Bolagen
bör inte genom detaljerade direktiv
och riktlinjer vara bundna i sitt handlande.
En absolut förutsättning för detta
måste emellertid vara att de drivs affärsmässigt
och att de varken i fråga om finansieringen
eller i andra hänseenden
ges förmåner framför konkurrenterna.

Därmed har jag kommit in på den
fråga som är kontroversiell inom statsutskottet,
nämligen huruvida ytterligare
statsmedel skall pumpas in i järnverket.
Vi reservanter har sagt ifrån att så inte
bör ske. Om de statliga bolagen skall
kunna ges den rörelsefrihet, som vi an -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

153

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

ser riktig, får någon direkt eller indirekt
subvention från statens sida inte
äga rum. Skall företagsledningen bära
det fulla ansvaret för driften och dess
räntabilitet, måste företagsledningen
kunna basera sina kalkyler på en fullt
affärsmässig finansiering. Annars kommer
kalkylerna inte att hålla, och bara
vetskapen om att företagsledningen,
därest den skulle misslyckas, kan
springa till staten för att få hjälp måste
verka demoraliserande. Det är därför
enligt vår mening nödvändigt att det
står fullständigt klart för företagsledningen
vid Norrbottens järnverk, att
statsmedel inte kan påräknas, därest
den vid sina fortsatta företagsekonomiska
utredningar kommer till det resultatet
att den planerade utbyggnaden
bör komma till stånd.

Statsutskottets majoritet har uttryckt
en blygsam förhoppning om att detta
skall vara fallet. Den har sagt att en
förutsättning är att »bolaget noga överväger
vilka möjligheter det har att med
egna medel eller lånevägen självt klara
projektets genomförande». Såsom både
herr Lassinantti och herr förste vice talmannen
här sagt, förefaller det som om
bolaget skulle ha möjligheter att göra
detta. Men vi reservanter tycker inte,
att en sådan allmänt uttalad förhoppning
räcker, ty den förpliktar inte bolagsledningen
till någonting. Då reservanterna
ansett sig böra godkänna riktlinjerna
för utbyggnaden, har det sålunda
skett med det uttryckliga villkoret,
att utbyggnaden kan äga rum utan
att säkerheten för i verket redan investerat
statskapital skall behöva äventyras
och utan ytterligare tillskott av statsmedel.
Under dessa betingelser är det
sedan bolagsledningen som får handla
och ta ansvaret för sitt handlande.

När vi resonerar om denna fråga får
vi inte glömma, att staten för Norrbottens
järnverk redan har investerat
kapital och beviljat krediter för tillsammans
417 miljoner kronor. Det iir inte
möjligt att fortsätta på det siittet. Vi får

inte heller glömma bort det statsfinansiella
läge som för närvarande råder.
Den enda garantien för att sådana här
investeringar verkligen sker på ett affärsmässigt
sätt och blir lönande är att
utbyggnaden kan finansieras i den öppna
marknaden. Då måste hänsyn tas till
andra aktuella investeringsobjekt inom
näringslivet. Och ingen vill väl göra
gällande, att en utbyggnad av Norrbottens
järnverk bör ske på bekostnad av
andra lika angelägna investeringar. Industrien
och näringslivet i övrigt inom
Norrbotten skulle i varje fall inte vara
betjänta därav.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till herr förste vice talmannens yrkande
om bifall till reservation nr 1.

Häri instämde herr Magnusson i Borås
(h).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lassinantti framhöll
att Norrbottens järnverk vid flera
tillfällen tidigare varit utsatt för kritik.
Jag vill i anledning därav helt stillsamt
framhålla att om herr Lassinantti, som
nu tillhör statsutskottets första avdelning,
hade gjort detta tidigare och alltså
inom utskottet kunnat ta del av de
olika uppgifter, som vid skilda tidpunkter
lämnats beträffande Norrbottens
järnverk, och de skiftande krav som
framställts och som kanske växlat år
från år, så skulle han nog ha insett att
på det sättet får man ändå inte bära sig
åt när man skall skapa förtroende för
ett företag.

Det förefaller mig som om det under
ett visst skede fanns för mycket känslotänkande
och för liten vilja till praktiskt
handlande hos dem som svarade
för företaget. Jag tror att en förbättring
i det avseendet är på väg, något som
jag finner hälsosamt och nyttigt. Om
jag i detta sammanhang får vända mig
till handelsministern skulle jag vilja
siiga, att det är möjligt att han har för -

154 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

utsättningar att åstadkomma en ännu
större förbättring i fortsättningen.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
förste vice talmannens yttrande vill jag
säga att när jag talade om kritiken mot
Norrbottens järnverk avsåg jag inte alls
vad som kommit till uttryck på statsutskottsplanet.
Det torde emellertid vara
allmänt bekant att många kritiker aldrig
haft tillfälle att avlyssna meningsutbytena
i statsutskottets första avdelning
men ändå ansett sig kapabla att
utfärda en dödsdom över Norrbottens
järnverk. Vi som är bosatta uppe i denna
landsända hälsar med tillfredsställelse
den förbättrade atmosfären kring
Norrbottens järnverk, och vi har ingen
som helst lust att gräva i den snö som
föll i fjol.

Till herr Bohman skulle jag vilja säga
att när Norrbottens järnverk kalkylerar
med en årsproduktion av 90 000 ton, så
har det ju en hemmamarknad på omkring
200 000 ton att tillgå. Dessutom
räknar ledningen med att den norska
valsverksproduktionen i hög grad kommer
att nyttja produktionen vid Norrbottens
järnverk. Den aktuella produktionen
på upp till 00 000—70 000 ton är
ett led i det nordiska ekonomiska samarbetet.

Man kan naturligtvis resonera så, att
järnverket skall finansiera sig självt.
Jag tror att järnverkets ledning inte
kommer att besvära riksdagen eller
Kungl. Maj:t i onödan. Å andra sidan
tror jag att även riksdagen har anledning
att vara tillfredsställd med att ett
statsägt bolag öppet redovisar sina avsikter
för Kungl. Maj:t och att Kungl.
Maj:t i sin tur redovisar dessa informationer
för riksdagen. Debatterna kring
ASSI har ju visat att riksdagen inte alls
varit sinnad att ge företagen större frihet.
Jag tror emellertid att större frihet
kommer att gagna företaget. Jag hälsar
därför med tillfredsställelse de nya signalerna
från herr Bohman.

Bara en liten reflexion i anslutning
till talet om investeringarna! Det byggs
för närvarande ett annat stort järnverk
inte långt från Stockholm. Det har kostnadsberäknats
enligt uppgift till 500
miljoner kronor. Det uppförs med
pengar som kommer från de norrbottniska
naturrikedomarna. Det är staten
som möjliggör detta genom att det i
1907 års avtal infördes en sådan bestämmelse
om vinstutdelning och inlösen,
att ett privat företag nu kan få dessa
rikedomar. Enligt mitt sätt att se är det
inte något större fel om statsmakterna
ger ekonomiska möjligheter till att det
också finns ett järnverk i Norrbotten.

Jag skall i detta sammanhang citera
landshövding Hansén. Han var handelsminister
i den Ekmanska regeringen
1930—32. Han säger följande: »Äganderätten
förpliktar och den omständigheten,
att staten är ägare till de naturliga
rikedomar, som näst jordbruket måste
uppbära folkförsörjningen i Norrbotten,
bör vara skäl nog för staten att icke
undandraga sig sina skyldigheter härutinnan.
Hos det enskilda kapitalet ha
länets talesmän oavlåtligen tiggt och
bett om deras initiativ, om deras fullföljande
av tidigare bedriven verksamhet,
men tyvärr städse mötts av en avvisande
hållning. Det är under sådana
förhållanden som Norrbottens folk vänt
sig till statsmakterna och även i viss
mån lyckats, om också icke utan gnissel,
få kraftigt stöd såväl till den raserade
trävaruindustriens återupprättande
som till återställande av det nedlagda
järnverket.»

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det är värdefullt att
kunna konstatera att det råder enighet
om, som det också sägs i reservanternas
uttalande, önskvärdheten av att det
kommer industri till Norrland, inte
minst till Norrbotten, och att sysselsättningsmöjligheterna
på det sättet ökar.
Jag hoppas att detta inte bara är en läp -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 155

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

parnas bekännelse, utan att man också
vill lägga handling bakom orden.

Att investeringar av detta slag skall
vara företagsekonomiskt motiverade har
jag inget att invända mot. Men allt företagande
innebär visst risktagande. Så
måste det också vara på den statliga
sidan, om de statliga företagen skall
kunna bli jämbördiga med de enskilda.

Jag bar väl suttit litet längre i första
avdelningen i statsutskottet än vad herr
Lassinantti har gjort. Visst känner jag
till att det varit kritik mot Norrbottens
järnverk i avdelningen, såsom herr förste
vice talmannen påpekade — vilket
företag har för resten inte råkat ut för
det? Men man måste nog också säga att
kritiken beträffande detta företag såsom
så många gånger eljest är fallet
ibland bar skjutit över målet. Man skall
också föra in i bilden den omständigheten
att de statliga bolagen — och det
bar jag inget att invända emot i och för
sig — är särskilt påpassade i detta hänseende.

Vad som för mig och utskottsmajoriteten
bar varit särskilt värdefullt är att
det kan beredas ytterligare sysselsättningsmöjligheter
uppe i Norrbotten. Om
denna utbyggnad kommer till stånd kan
man bara vid de båda valsverken bereda
sysselsättning åt ytterligare 175 arbetare.
Om man även bygger ut förtenningsanläggningen
blir nyrekryteringsbehovet
cirka 235 man. Detta är naturligtvis
särdeles värdefullt i en landsända
som Norrbotten. Bolaget bar vidare
anfört att tillverkning av tunnplåt
vid Norrbottens järnverk skulle i mycket
högre grad än järnverkets nuvarande
produktion vara ägnad att stimulera
tillkomsten av småindustri i Norrbotten.
Även detta uppslag är värt att ta
vara på, enär vi alla — tydligen även
reservanterna — är angelägna om att
det skall bli ökade sysselsättningsmöjligheter
i Norrbotten.

■lag är medveten om att skillnaden
mellan ståndpunkterna, såsom herr förste
vice talmannen sade, i och för sig

inte är så stor. Vi inom majoriteten har
i likhet med departementschefen kommit
till den bestämda uppfattningen att
förslaget grundar sig på en realistisk
bedömning av marknadsläget och även
i övrigt är motiverat. Utbyggnaden bör
därför komma till stånd. Det finns
ingen anledning att vänta och låta projektet
anstå i avvaktan på en ytterligare
analys av de ekonomiska förutsättningarna.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, få yrka bifall till utskottsutlåtandet
under denna punkt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter de ganska utförliga
motiveringar till utskottets ställningstagande,
som här framförts från
olika håll, kan jag fatta mig kort. Jag
vill dock med några ord motivera, varför
vi inom folkpartiet även denna gång
har anslutit oss till det positiva ställningstagandet
i utskottsutlåtandet.

Självklart är att de politiska skälen
har spelat en roll, vilket redan har betonats
av både herr Thapper och herr
Lassinantti. Det är givet att vi inte kommer
ifrån statsmakternas skyldighet att,
då staten äger ett stort företag, göra en
investering, som av allt att döma är
välplanerad och kommer att bli räntabel.
Det finns för mig ingen anledning
att man av dogmatiska skäl skulle motsätta
sig en investering, som betyder en
förbättring i ett betryckt arbetsmarknadsläge.
Det har varit ett skäl, herr
talman, något som jag är den förste att
erkänna.

För min personliga del bar jag naturligtvis
också tagit intryck av vad herr
Lassinantti berörde i den utbyggnad som
pågår i Mellansverige av ett järnverk i
privat regi, som emellertid inte på något
siitt kommer att bromsa eller kollidera
med den utbyggnad av Norrbottens
järnverk som är planerad.

Sedan vill jag i anledning av reservationen
— kanske speciellt med hänsyn

156 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

till herr Bohmans anförande —- här
säga, att man givetvis kan föra det teoretiska
resonemang, som herr Bohman
gjorde. Det bör dock observeras att
herr Bohman inte på någon punkt kunde
sänka resonemanget ner på jorden
eller koncentrera det till det här föreliggande
konkreta fallet, kanske beroende
på att han inte deltagit i utskottets
behandling av denna fråga. Vi måste
därför konstatera, att hans teoretiska
resonemang rörde sig på ett principiellt
plan, vilket inte passar i detta sammanhang.

Ty om vi går till frågan om marknadsförutsättningarna
och produktionsbetingelserna
för det tunnplåtverk som
här är projekterat, är det, som jag tror
någon har påpekat tidigare, helt enkelt
så, herr Bohman, att vi för närvarande
i runt tal importerar 200 000 ton tunnplåt.
Efterfrågan på detta material är i
stigande, särskilt inom emballageindustrien.

Här föreligger nu ett förslag att Norrbottens
järnverk skall byggas ut med ett
valsverk för tunnplåt, avsett för en produktion
på 90 000 ton, till kostnader,
som i varje fall för dagen och för överskådlig
tid är räntabla.

Jag måste då säga, att kravet på ytterligare
klarläggande av de marknadsmässiga
förutsättningarna liksom av
produktionsbetingelserna på något sätt
hänger i luften. Vi vet att detta tunnplåtvalsverk
kommer att täcka en del
av den nuvarande importen. Herr Bohman
hänvisar då till de 70 000 ton som
är föreslagna att produceras vid norska
järnverk. Men om herr Bohman deltagit
i utskottets arbete, skulle han ha vetat,
att detta varit inne i bilden. Såväl bolagsledningens
vice ordförande som
dess verkställande direktör har lämnat
fylliga redogörelser för allt vad vi på
den punkten behövt veta och däri klart
redovisat även denna faktor.

Såvitt jag kan se finns det alltså inte
realistiska ekonomiska skäl att motsätta
sig den föreslagna utbyggnaden.

Däremot vet vi, att så länge verket befinner
sig i nuvarande läge och är
tvunget att leverera halvfabrikat, måste
vi ta förlusterna.

Övergår vi sedan till den andra synpunkten
och ser på finansieringen av
förslaget, är ju läget det, att Norrbottens
järnverk vid starten liksom alla
järnverk har krävt stora anläggningskostnader.
Järnverket har därefter så
småningom kommit i ett bättre läge och
lyckats åstadkomma hygglig avkastning
och en viss räntabilitet. För dagen är
järnverkets likviditet god.

Företagsledningen hade beräknat, att
den med egna medel skulle klara denna
investering, och sådan, herr Bohman,
torde fortfarande kalkylen vara. Företagsledningen
har dock resonerat som
så — och där fått stöd av departementet
— att eftersom vi lever i ett osäkert konjunkturläge,
kan man nu inte säga hur
likviditeten kommer att gestalta sig om
så och så många månader. För att då
vara på den säkra sidan har företaget
vidtagit denna reservåtgärd med statligt
stöd.

En garanti ligger i nödvändigheten
att återkomma till riksdagen. Jag ber
herrar reservanter observera, att utskottet
har tryckt ungefär lika hårt som
reservanterna på skyldigheten att återkomma
till riksdagen, för den händelse
det skulle erfordras något slags statligt
borgensåtagande för de sista 28—30
miljoner kronorna. Det torde emellertid
i varje fall för närvarande kunna kalkyleras
med att något sådant icke skall
bli erforderligt.

Jag skulle efter dessa praktiska skäl,
som gör att man knappast, då man bedömer
detta problem fördomsfritt, kan
ha vägande orsaker att säga nej, vilja
konstatera och resumera, att om riksdagen
det oaktat här nekar till detta anslag,
måste det bero på att den av principiella
skäl ställer sig mera restriktiv
till investeringar i statliga företag än i
enskilda.

Vi anser för vår del — och jag vill

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

157

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

deklarera detta för min egen del — att
när vi nu till stöd för näringslivet i
Norrbotten en gång har startat detta
stora företag, skall det behandlas med
fair play fullkomligt jämställt med vilket
annat företag som helst. Den maximen
har vi tillämpat tidigare, och jag
anser att den skall vara den ledande
principen, icke sociala synpunkter. I
det här fallet är det företagsekonomiska
bedömningar som är avgörande, och
vi har därför full anledning att säga ja.
Det är möjligt att vi i ett senare sammanhang
beträffande statsföretag i
Norrbotten kommer i en annan situation
och då måste säga nej från liknande
utgångspunkter. Men i dag föreligger
ingen sådan anledning. Här kan man
med gott samvete tillstyrka statsutskottets
hemställan.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets
hemställan i punkt 1.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen, men med anledning av
herr Ståhls inlägg vill jag påpeka, att
jag inte har gjort några som helst påståenden
beträffande de marknadsmässiga
förutsättningarna. Jag har frågat, om
inte prognoserna på den sidan delvis
kan ha ändrats under det halvår, som
har gått, eftersom de av mig påpekade
trenne fakta inte finns redovisade i
det material som vi har tagit del av,
nämligen utbyggnaden av Domnarfvets
Jernverk som väsentligt ökar verkets
kapacitet, diskussionerna om ökad
tunnplåtproduktion i Finland och utbyggnaden
av ett verk härför i Norge.

Det är riktigt att jag inte känner till
förhållandet mellan det blivande norska
bruket och Norrbottens järnverk, men
jag har tagit del av propositionen till
det norska stortinget, och där finns
ingenting sagt om något samarbete med
Norrbottens Järnverk. Däremot sägs det,
att den plåt, på vilken norrmännen skall
basera sin tunnplåttillverkning, skall

varmvalsas i Holland. Samarbetet mellan
Holland och Norge är utförligt redovisat;
däremot sägs ingenting om ett
samarbete mellan Norge och Sverige.

Jag har tagit avstånd från tanken, att
vi skall sitta här i riksdagen och i detalj
bedöma de marknadsmässiga och
tekniska förutsättningarna. Jag har sagt,
att det måste vara bolagsledningens
uppgift att göra de bedömandena. Om
bolagsledningen gör bedömandena från
den utgångspunkten, att verket skall finansiera
sig självt, är det ingen risk att
låta ledningen göra bedömningarna.
Men skall staten pumpa in kapital, är
det farligt att överlåta den uppgiften på
bolagsledningen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman säger att
han inte vill och kan åta sig att bedöma
de marknadsmässiga och produktionsmässiga
betingelserna för den här ifrågavarande
utbyggnaden. Det är intressant,
att han nu inte kan detta, ty när
jag nämnde det, berodde det på att det
i den reservation, till vilken herr Bohman
här har anmält sin fulla anslutning
och yrkat bifall, uttryckligen står, att
beslut om utbyggnad icke bör fattas
förrän marknadsförutsättningarna och
produktionsbetingelserna fullständigt
klarlagts och finansieringsfrågan i sin
helhet redovisats. I reservationen förutsättes
alltså det klarlagt som herr
Bohman anser sig icke kunna ha något
omdöme om.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag kanske får börja
med att ytterligare understryka vad
herr Ståhl sade om den fråga som herr
Bohman ställde sig tveksam inför, nämligen
hur det skall bli, därest det visar
sig att självfinansieringen inte kan förverkligas
på sätt som styrelsen har
förutsatt. Statsrådet har ju redan sagt
i propositionen, att han förutsätter att
han i så fall skall förelägga riksdagen
en proposition om tillskjutande av de

158 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

28 å 30 miljoner som då skulle kunna
bli aktuella. Riksdagen skall alltså inte
i dag fatta beslut om något tillskott på
28 å 30 miljoner till företaget utan endast
ta ställning i princip på det sätt
som herr Ståhl tidigare har redovisat i
sitt anförande.

Det är helt naturligt att de sociala
aspekterna framhävs i det här företagets
drift. Jag är ense med alla dem som
säger, att företaget givetvis skall baseras
på företagsekonomiska överväganden,
men å andra sidan kan vi inte komma
ifrån att man helt naturligt kräver
helt andra sociala åtaganden av ett
statligt företag, även om det är organiserat
efter affärsmässiga principer, än
av ett enskilt företag. Det innebär att
statliga företag måste ta större risker
än enskilda företag gör.

Vid bedömandet av den situation,
som nyligen uppstod på arbetsmarknaden
och som till en början skakade
även Norrbottens järnverk ganska
hårt, ställdes styrelsen inför frågan, om
de skulle avskeda folk i den utsträckning
som strängt företagsekonomiska
överväganden krävde eller om den
skulle ta förlusterna med att fortsätta
driften i full skala ytterligare någon
vecka för att se, om inte krisen var av
tillfällig natur, om det inte kunde uppträda
köpare på marknaden, så att man
kunde hålla företaget i gång i större utsträckning
än det föreföll vid krisens
början. Vi tog risken, och det visade sig
vara klokt för företaget.

Nå, varför vill vi då bygga ut företaget
i dag? Jo, det har visat sig att vissa
produkter är mer konjunkturkänsliga
än andra — dit hör halvfabrikaten billets
och slabs. Vi får nu antingen ligga
med 90 000 ton sådana produkter i lager
per år eller också sälja dem till
underpris. Det är dessa halvfabrikat
som nu i stället skulle valsas ut till
tunnplåt i ett kallvalsverk och ett varmvalsverk.
Vi skulle därigenom kunna differentiera
framställningen på sådant
sätt, att företaget inte bleve lika kon -

junkturkänsligt som det är i dag. Det
visar sig nu, att om vi hade haft detta
tunnplåtvalsverk hade vi haft full avsättning
för tunnplåten och säkerligen
fått räkna med en utbyggnad, inte till
90 000 utan till 180 000 ton. Den produktionen
hade säkerligen varit mera lönande
än den vi för närvarande har.
Tillverkningen av järnvägsräls har här
visat sig förmånlig, och järnverkets styrelse
har under det senaste året satsat
rätt mycket på den.

Jag vill rätta till vad herr Bohman
sade genom att påpeka att vi inte har
räknat med någon export av plåt. Vi
har räknat med att få ta i anspråk en
mindre del än 50 procent av den svenska
marknaden för plåt, och det tror
jag är realistiskt räknat. Vi skall alltså
inte ge oss ut på världsmarknaden
och sälja plåt, även om vi har gjort
noggranna marknadsundersökningar
som visar, att det där föreligger ett
underskott. Det finns ingenting som
säger att svensk plåt av den kvalitet,
som vi ämnar släppa ut, inte skulle
kunna finna avsättning på världsmarknaden,
men vi har ändå inte räknat
med detta, och vi har vägletts av de
företagsekonomiska synpunkterna. Vi
har därför hållit kalkylerna i underkant
och inte velat lägga fram vare sig
för regeringen eller för riksdagen kalkyler
som inte skulle visa sig bäriga.
Så sent som vid ett styrelsesammanträde
för en vecka sedan, då vi gick
igenom kalkylerna, visade de sig alltjämt
hålla. Styrelsen följer kontinuerligt
utvecklingen på världsmarknaden
och känner alla skiftningar som förekommer
där, och vi är helt naturligt
angelägna om att underrätta regeringen,
om sådana skiftningar skulle ske,
vilka skulle innebära att riksdagen finge
göra åtaganden som vi i dag inte förutsätter.

Herr förste vice talmannen har här
tidigare sagt att vi har en rörlig kredit
hos riksgäldskontoret på 75 miljoner
kronor som inte helt är tagen i anspråk.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

159

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

Låt oss säga att vi har 50 miljoner innestående
där. Å andra sidan är det
uppenbart för varje affärsman att vi
inte kan ta den rörliga krediten i anspråk
till sista öret för investeringar.
Den rörliga krediten skall ju balansera
vår likviditet, och därför har styrelsen
räknat med en säkerhetsmarginal, som
vi kan känna oss trygga med när vi
lägger upp våra planer eller träffar avtal
med kunderna.

I dag är det inga bekymmer för
likviditeten, och vi ser alltjämt optimistiskt
på möjligheterna för år 1959 att
klara de åtaganden som vi har gjort i
och med att vi har framlagt förslaget
om en ubyggnad av plåtverket.

Eftersom det här har talats om plåtverket
i Oxelösund vill jag påpeka att
det plåtverket inte konkurrerar med
oss när det gäller den plåt som vi skall
tillverka i Luleå, ty det är fråga om
helt olika dimensioner.

När styrelsen tog slutlig ställning till
förslaget om byggandet av ett plåtvalsverk
av den typ som det här talas om,
hade beslutet föregåtts av ingående utländska
studier inte bara av företagsekonomisk
karaktär, utan framför allt
av teknisk karaktär. Både tekniker och
företagsekonomer hade varit ute och
studerat var för sig och tillsammans
fått knyta ihop sina iakttagelser dels
vid överläggningar och dels i stränga
ekonomiska kalkyler inför styrelsen.
Jag tror därför att jag kan säga, att
styrelsen i det här fallet har nedlagt
stor möda på att inför regeringen
kunna presentera en hållbar kalkyl för
utbyggnad av järnverket i Norrbotten,
som kommer att skapa fler arbetstillfällen
och samtidigt göra företaget
mindre känsligt för konjunktursvängningarna
på marknaden.

.lag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BOHMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl citerade vår
reservation och ville göra gällande, att

vi inte ville vara med om en utbyggnad
utan ytterligare utredningar. Men herr
Ståhl citerade bara en del av reservationen.
Jag tycker att man bör komplettera
framställningen med ett citat
också från slutet av reservationen. Där
står nämligen: »Det bör emellertid enligt
utskottets mening i första hand
åvila företagets ledning att göra de erforderliga
företagsekonomiska bedömningarna.
Om ledningen vid de ytterligare
överväganden, som torde vara erforderliga
... alltjämt anser, att utbyggnadsplanerna
äro motiverade och att
de, utan att äventyra säkerheten för i
verket investerat kapital, kunna finansieras
utan ytterligare tillskott av statsmedel,
vill utskottet därför icke motsätta
sig en utbyggnad.»

Till slut vill jag säga till herr Jansson
i Kalix att jag inte har talat om
Oxelösunds järnverk, som jag vet skall
göra grovplåt; jag har talat om Domnarfvet,
som bygger ut ett tunnplåtverk
just nu.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det finns ringa anledning
för mig att nu ta till orda. Den
mening jag har i denna fråga finns redovisad
i propositionen. När jag ändå
och trots den sena timmen gör detta,
är det för att uttrycka min stora tillfredsställelse
med de resultat, vartill
utskottets behandling av den föreslagna
utbyggnaden av järnverket kommit.

Det finns ju alltjämt ett starkt behov
av investeringar och nyanläggningar,
bland annat för rationaliseringsändamål,
vid de statliga industriföretagen,
och det gäller i hög grad för järnverket.
Det föreliggande förslaget får naturligtvis
också, som herr Ståhl så vältaligt
utvecklat, ses som ett led i strävandena
att skapa nya arbetstillfällen
i övre Norrland. Det beräknas att arbetskraftsbehovet
bara för nyanläggningen
motsvarar ungefär 100 000 dagsverken,
och när valsverket sätter i gång

160 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utbyggnad av Norrbottens järnverk aktiebolag

bör det medföra en nyanställning av
175 man.

När planer på utvidgningar i enskilda
företag tillkännages, brukar de hälsas
med förståelig glädje, och de anses
vara uttryck för framsynta och kloka
dispositioner av företagsledningarna.
Detta gäller även de fall, då andra källor
för finansieringen fått anlitas än de
som finns tillgängliga inom företagen,
sålunda när för finansiering av dylika
nybyggnader bankkrediter eller i vissa
fall t. o. m. obligationslån fått tas i
anspråk. Det är mer än märkvärdigt,
det måste jag säga herr talman, att investeringsplanerna
för järnverket inte
mött motsvarande samstämmiga reaktion.
Om det är riktigt för det enskilda
näringslivet att i ett vikande konjunkturläge
utnyttja den friställda arbetskraften
och produktionskapaciteten för
utbyggnads- och rationaliseringsändamål,
som stärker produktionsförmågan
i framtiden, måste det i princip också
gälla för den offentliga sektorn av ekonomien.
Det är därför jag är mycket
tillfredsställd med utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

Men min belåtenhet sträcker sig längre.
När statsverkspropositionen framlades,
väckte förslaget på denna punkt
en mycket negativ reaktion i en högermotion.
Högerns ståndpunkt — det vill
jag nu erkänna — har emellertid förskjutits
i mera positiv riktning, och det
tycker jag också är mycket glädjande.
Man vill nu inte längre motsätta sig att
detta valsverk får anläggas. Men jag beklagar
att man inte drar konsekvenserna
av sitt ändrade ståndpunktstagande.
Man anser alltjämt att man bör förse
sin rekommendation med den reservationen,
att därest medlen inte finns
tillgängliga inom företaget, bör vi vänta
med denna nyanläggning. Det är i så
fall fara värt att valsverket kommer att
skjutas på en oviss framtid, och detta
är — vilket betonats i debatten — i
varje fall inte befolkningen i Norrbotten
betjänt av.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Får jag svara handelsministern
att vi i detta fall inte har det
ringaste emot en utvidgning av järnverket
med nya arbetstillfällen och med
nya produktionsmöjligheter som följd.
Men när det gäller finansieringen föreföll
det mig som om handelsministern
inte drog alldeles riktiga paralleller
mellan statliga och enskilda företag.
När enskilda företag på obligationsmarknaden
eller på likartat sätt skaffar
sig det kapital som behövs, är detta i
och för sig ingenting märkvärdigt. Precis
detsamma skulle vi vilja föreslå att
Norrbottens järnverk gör. Jag har nog
för mig —■ och jag tror det är riktigt
— att det på sätt och vis är besvärligare
att gå till herr Sträng och be om
ett stort antal miljoner. Herr Sträng lär
inte ha större resurser att tillgå än de
som f. n. finns på kapitalmarknaden.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr förste vice
talmannen Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

161

Handelsdepartementet: Omkostnader — Kommerskollegium: Avlöningar

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
167 ja och 41 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Handelsdepartementet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 2, s. 26) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 70 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:257) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(11:317), hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Handelsdepartementet:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 63 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 257 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Handelsdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 70 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:257 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Handelsdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
11—Andra kammarens protokoll 1959.

anvisa ett förslagsanslag av 63 500 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! På grund av den långt
framskridna tiden vill jag inskränka
mig till att säga, att den reservation av
herr Bohman m. fl. som är fogad till
denna punkt i statsutskottets utlåtande
■— liksom flertalet övriga reservationer
från folkpartihåll — är förestavad av
besparingsskäl och av hänsyn till rådande
budgetläge, och att jag därutöver
inte skall anföra några ytterligare argument.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till reservation nr 2).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber kort och gott
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Kommerskollegium: Avlöningar

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
foga en blank reservation till utskottets
utlåtande i denna punkt. Jag vill som
förklaring säga, att sedan vi väckte den
motion, som det här är fråga om, har
kommerskollegium och statens handelslicensnämnd
genom en omorganisation
villfarit vårt yrkande i motionen. Det
föreligger sålunda inte längre för vår
Nr H

162 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

del någon anledning att här ställa något
särskilt yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 6—JO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1J

Näringsfrihetsrådet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 10, s. 39 och 40) att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, dels ock till Näringsfrihetsrådet:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
108 600 kronor.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svärd (1:140) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl. (II: 189), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels för budgetåret
1959/60 anvisa under näringsfrihetsrådets,
ombudsmannaämbetets för näringsfrihetsfrågor
och statens pris- och
kartellnämnds avlöningsanslag tillhopa
1 444 200 kronor samt under samma
myndigheters omkostnadsanslag tillhopa
232 700 kronor, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte instundande höstriksdag framlägga
förslag om sådan organisation av
nämnda myndigheter, att verksamheten
under tiden 1 januari—30 juni 1960 kunde
enligt i motionerna angivna riktlinjer
bedrivas inom en kostnadsram av
omkring 838 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att för
nästa budgetår de tre i motionerna angivna
myndigheternas avlöningsanslag
skulle anvisas med tillhopa 2 034 200
kronor samt deras omkostnadsanslag
med tillhopa 302 700 kronor.

Under förevarande punkt hemställde
utskottet

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 140 och II: 189, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna under punkten intagen
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 108 600 kronor;

II. att motionerna 1:140 och 11:189,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:140 och 11:189, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 76 900 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 140 och II: 189, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte vid innevarande riksdags
höstsession framlägga förslag till sådan
organisation av näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och kartellnämnd,
att verksamheten inom dessa
under andra hälften av budgetåret
1959/60 kunde bedrivas inom en kostnadsram
av omkring 838 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! De punkter i utskottets

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 163

förevarande utlåtande som berör konsumentfrågor
och vid vilka bland andra
herr Kaijser och jag är reservanter
är sådana ärenden som tidigare år har
varit föremål för behandling. Jag skall
därför inte bli mångordig nu.

Orsaken till att vi reservanter har
förordat en översyn av näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrågor
samt statens pris- och kartellnämnd
är inte minst det rådande
statsfinansiella läget, vilket nödvändiggör
att vi ser efter på vilka områden
begränsningar och besparingar kan göras.
Dessutom tror jag att nämnda organ
i dagens läge inte är lika nödvändiga
som de varit tidigare. Det har nämligen
under senare år skett en ganska
stor självsanering, och många konkurrensbegränsande
överenskommelser är
nu upphävda. Ävenså har nya försäljningsformer
tillkommit inom distributionsledet,
vilka är hårt konkurrensbetonade
och kommer att kontrollera företagen
hårdare.

Vidare kommer den gemensamma
europeiska marknaden att skärpa priskonkurrensen,
och vad jag framför allt
tror kommer att inverka i detta fall är
de vikande priserna utifrån. De kommer
att medföra en hårdare konkurrens
på hemmamarknaden. Allt detta gör,
att vi i dagens läge har anledning att
ta dessa frågor under betydligt mera
noggrann prövning än tidigare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande i
denna punkt fogade reservationen nr
7).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser
att det fortfarande finns behov av
samhällelig kontroll på detta område.
Med hänsyn till konkurrensens betydelse
för den allmänna prisnivån anser
vi det vara angeläget att det finns möjligheter
att ingripa mot samhiillsskadliga
verkningar av konkurrensbegränsningar.
Det är också angeläget att kun -

Näringsfrihetsrådet: Omkostnader

na följa prisnivån. Jag tror därför att
tiden ännu inte är mogen att inskränka
på denna verksamhet. Många tecken
tyder på att den fortfarande behövs.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr förste
vice talmannen Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
7) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Bohman
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 158 ja och 44
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 12

Näringsfrihetsrådet: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 11, s. 40 och 41) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/60

164 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar

anvisa ett förslagsanslag av 11 200 kronor.

Utskottet, som i detta sammanhang
förehaft jämväl de under punkten 11
behandlade motionerna 1:140 och II:
189, hemställde, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:140
och II: 189, såvitt nu vore i fråga, till
Näringsfrihetsrådet: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 11 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:140 och 11:189, såvitt nu
vore i fråga, till Näringsfrihetsrådet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 8 500 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 13

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 12, s. 41) att dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor, att tillämpas tills

vidare från och med budgetåret 1959/60,
dels ock till Ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 276 100 kronor.

Utskottet, som i detta sammanhang
förehaft jämväl de under punkten 11
behandlade motionerna I: 140 och II:
189, hemställde, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 140
och II: 189, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1959/60;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 276 100 kronor.

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1959/60;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 196 100 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 165

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader — Statens pris- och
kartellnämnd: Avlöningar

ock på bifall till den vid punkten fogade ock på bifall till den vid punkten foreservationen;
och biföll kammaren ut- gade reservationen; och biföll kammaskottets
hemställan. ren utskottets hemställan.

Punkten l''f

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 13, s. 42) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 25 200 kronor.

Utskottet, som i detta sammanhang
förehaft jämväl de under punkten 11
behandlade motionerna I: 140 och
II: 189, hemställde, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 140
och II: 189, såvitt nu vore i fråga, till
Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader för budget året

1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 25 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 140 och II: 189, såvitt
nu vore i fråga, till Ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 19 100 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels

Punkten 15

Statens pris- och kartellnämnd:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 14, s. 42—44) att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60, dels ock
till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 1 649 500 kronor.

Utskottet, som i samband härmed
förehaft jämväl de under punkten 11
behandlade motionerna I: 140 och
II: 189, hemställde, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 140 och
II: 189, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 649 500 kronor.

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 171 200 kronor.

166 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
förste vice talmannen Skoglund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
11) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr förste
vice talmannen Skoglund begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 158 ja och 45 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 16

Statens pris- och kartellnämnd:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 15, s. 44 och 45) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
266 300 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat dels förberörda båda likalydande
motioner 1:257 och 11:317, i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Statens prisoch
kartellnämnd: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 239 700 kronor, dels ock de
under punkten 11 upptagna motionerna
1:140 och II: 189.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 140
och 11:189 samt 1:257 och 11:317,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 266 300 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 257 och II: 317 samt med
bifall till motionerna I: 140 och II: 189,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 205 100 kronor,

b) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Malmborg, Ståhl
och Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 140 och II: 189 samt med
bifall till motionerna I: 257 och II: 317,
samtliga motioner såvitt nu vore i frå -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 167

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

ga, till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 239 700 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 12 a) av herr
Kaijser m. fl.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Under sådana förhållanden
ber jag att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen nr 12 b)
av herr Boman m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Kaijser
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Boman m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr förste vice talmannen Skoglund
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 3:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
12 b) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
129 ja och 72 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 17—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Statens institut för konsumentfrågor:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 37, s. 83—86) att dels godkänna
av föredragande statsrådet förordad
ändring i personalförteckningen
för statens institut för konsumentfrågor,
dels godkänna av statsrådet förordad
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels ock till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
672 900 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh
(I: 262) och den andra inom andra
kammaren av herr Setterberg i VilskeKlcva
m. fl. (II: 325), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels för budgetåret
1959/60 anvisa till Statens institut för
konsumentfrågor: Avlöningar 504 000

kronor, till Statens institut för konsumentfrågor
och Statens konsumentråd:
Omkostnader 179 600 kronor samt till
Konsumentvaruforskning och konsu -

168 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

mentupplysning 400 000 kronor, dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
förslag till ny organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas
i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer att framläggas för höstriksdagen
1959.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 262 och II: 325, i vad de
avsåge medelsanvisningen,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statens institut för konsumentfrågor,
som angivits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3 januari
1959;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
672 900 kronor;

II. att motionerna 1:262 och 11:325,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett att utskottet i nedan angivna delar
bort hemställa

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:262 och 11:325, i
vad de avsåge medelsanvisningen,

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
504 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till

motionerna I: 262 och II: 325, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till ny organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas
i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer och föreläggas innevarande
riksdags höstsession.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr förste
vice talmannen Skoglund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
36 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 13) av herr Kaijser
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

169

Onsdagen den 29 april 1959 em. Nr 14

Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader — Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 37

Statens institut för konsumentfrågor:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 38, s. 86—88) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 202 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 262 av herr Ragnar
Bergh och II: 325 av herr Setterberg i
Vilske-Kleva m. fl. hemställts bl. a., att
riksdagen måtte för budgetåret 1959/60
anvisa 179 600 kronor till Statens institut
för konsumentfrågor och Statens
konsumentråd: Omkostnader.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 262 och II: 325, såvitt nu vore i fråga,
till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
202 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 262 och II: 325, såvitt nu vore i fråga,
till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
179 600 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 40, s. 89 och 90) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
1:262 av herr Ragnar Bergh och
II: 325 av herr Setterberg i Vilske-Kleva
m. fl. hade hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 262 och II: 325, såvitt nu vore i fråga,
till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett alt utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 262 och II: 325, såvitt nu vore
i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för budget -

170 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader — Byggande av fiskehamnar

året 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Punkterna 40—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader

Efter föredragning av punkten yttrade Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Som de ärade kammarledamöterna
finner har här vid ett antal
punkter reservationer avgivits gemensamt
av folkparti- och högerrepresentanter.
Om jag underlåter att ställa
något yrkande om bifall till dessa reservationer,
så betyder detta självfallet
inte att vi givit avkall på de yrkanden
som framställs i reservationerna, utan
anledningen är enbart den, att jag är
övertygad om att kammaren föredrar att
på detta sätt spara tid vid denna sena
timme.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 57—71

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Byggande av fiskehamnar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 76, s. 160 och 161) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Nihlfors och fru Eriksson i Stockholm
väckt motion (11:319) hade hemställts,
att riksdagen måtte till Byggande av
fiskehamnar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 319,
till Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Kaijser,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl och
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionen II: 319 till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
förste vice talmannen Skoglund begär -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 171

Avsättning till fonden för idrottens främjande

de emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
72 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
20) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Arweson
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 54
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 73—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 114, s. 209—212) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 11 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-OIof Hanson in. fl. (1:30) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin rn. fl. (II: 44), i vilka hemställts,
att riksdagen i anslutning till behandlingen
av anslaget till fonden för idrot -

tens främjande måtte besluta, att ingen
del av detta anslag finge disponeras för
stöd åt boxningssporten,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nils Hansson och Åke Larsson
(I: 259) och den andra inom andra kammaren
av herr Allard m. fl. (II: 321),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 12 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Nilsson
i Gävle väckt motion (11:75), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1959/60
anvisa ett belopp av 17 563 150 kronor
samt att därutöver ett belopp, som motsvarade
ett anslag av 10 kronor per år
och aktiv medlem, ställdes till de lokala
idrottsorganisationernas förfogande.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:259 och 11:321 samt
11:75, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av 11 000 000
kronor;

b) att motionerna I: 30 och II: 44 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Söderberg och Andreasson,
vilka ansett att utskottet under a)
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 75 samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 321, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
12 000 000 kronor;

b) av herrar Åkerström, Rubbestad
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett att
utskottet under b) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:30 och 11:44, besluta att icke
någon del av anslaget finge disponeras
för stöd åt boxningssporten.

172 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Vi har här i kammaren
på senaste tiden vid åtskilliga tillfällen
haft anledning att debattera ungdomsvården.
Vi reservanter som undertecknat
reservation a) vid denna punkt i utskottsutlåtandet
anser, att det finns allt
skäl att ägna denna verksamhet omtanke.
Vi har nämligen den uppfattningen
att det inte finns någon gren av fritidsverksamhet,
som omsluter ett så
stort antal ungdomar som idrottsrörelsen.
Åtskilliga exempel kan anföras på
att s. k. missanpassad ungdom genom
idrottsrörelsen fått sin verksamhetslusta
tillfredsställd. Med den fostrande
uppgift idrottsrörelsen har som målsättning
har dessa ungdomar så småningom
förvärvat idrottens adelsmärke, en sund
själ i en sund kropp.

För kommande budgetår föreslås en
höjning av avgiften för tippning med 5
öre per rad. Detta beräknas inbringa
omkring 12 miljoner kronor. Idrotten
som skapar förutsättningar för denna
inkomsthöjning för staten bör enligt vår
mening erhålla någon del av denna inkomstökning.

I reservationen föreslås denna del till
1 miljon kronor. Hälften av summan,
500 000 kronor, skulle avses för utbildning
av ungdomsledare. Vi tror att
idrotten härigenom ännu mera verksamt
än hittills skulle komma att bidra
till fostrande av ytterligare ungdomskadrar.

Herr talman! Den verksamhet, som
idrotten bedriver bland ungdomen, anser
vi så värdefull, att den höjning av
anslaget med 1 miljon kronor vi föreslår
är ytterligt välmotiverad.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr
25 a).

I detta anförande instämde herr Alemyr
(s).

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Trots den sena timmen
tar jag mig friheten att fresta tålamodet
några minuter för att i likhet med herr
Andreasson tala för bifall till reservation
a).

Enligt propositionen skall den föreslagna
höjningen av anslaget till idrottsrörelsen
avse att täcka kostnader i samband
med olympiska spelen och möjliggöra
ekonomiskt stöd för ledarutbildningen
och ungdomsidrotten. Det kan
då kanske synas egendomligt eller rent
av otacksamt, att motionärer och reservanter
inte är nöjda med den uppräkning
av idrottsanslaget med 700 000
kronor som propositionen innebär i
jämförelse med innevarande års anslag.

Om man något närmare studerar det
ekonomiska läget inom idrottsrörelsen
bör det inte vara svårt att förstå de
motiv som varit vägledande för motionärer
och reservanter.

Det är ett allmänt intresse att vi liksom
tidigare skall vara representerade
vid de olympiska spelen. Under nästkommande
budgetår äger de olympiska
vintertävlingarna i Squaw Valley rum.
Kostnaderna för svenskt deltagande där
blir stora framför allt på grund av resekostnaderna.
Dessutom kommer kostnaderna
för hela förberedelsearbetet för
deltagande i sommarolympiaden i Rom
att belasta nästa års anslag. Av höjningen
på 700 000 kronor kan i runt tal
500 000 kronor beräknas åtgå för den
olympiska representationen och förberedelser
till deltagande.

Då återstår av höjningen 200 000 kronor
till andra ändamål — bidrag till
anläggningar och stöd åt special- och
distriktsförbund samt organisationer
som ej är anslutna till Riksidrottsförbundet,
sammanlagt cirka 80 organisationer.
På grund av en vidgad omfattning
av verksamheten inom dessa organisationer
och därmed ökat behov av
stöd innebär anslagshöjningen ingen
förbättring av den ekonomiska situationen
för idrottsrörelsen.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 173

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Den uppräkning av anslaget med en
miljon kronor utöver propositionens
förslag som motion 321 i andra kammaren
och reservationen innebär är avsedd
att användas med 500 000 kronor
som bidrag till anläggningsändamål och
återstoden 500 000 kronor som stöd till
idrottsorganisationernas ledarutbildning
och instruktionsverksamhet samt ungdomsidrott.

Frågan om ungdomens fritidssysselsättning
har vid flera tillfällen varit
föremål för debatt här i riksdagen. Det
kan därför även av den anledningen vara
ett skäl för mig att här i dag något
erinra om idrottens omfattning bland
ungdomen. Enligt Riksidrottsförbundets
rapporter finns som medlemmar i idrottens
föreningar inom Riksidrottsförbundet
omkring 650 000 ungdomar i åldern
12—24 år. En del av dem tillhör skolidrottsföreningar.
Men om dessa räknas
bort så är det ändock närmare 400 000
som utgöres av icke skolpliktig ungdom.
Under de senaste tre åren har antalet
ungdomar inom idrottsrörelsen ökat
mycket kraftigt — främst väl beroende
på de stora ungdomskullarna. ökningen
har emellertid varit större än de aktuella
årgångarnas ökning.

Ett detaljstudium i några län och
några större städer avseende hur stor
del av all ungdom i åldern 12—24 år
som är medlemmar i idrottsföreningarna
har visat, att om alla föreningar räknas
— såväl vanliga idrottsföreningar
som skolföreningar — så tillhör hälften
av alla ungdomar idrottsrörelsen. Räknar
man bort skolföreningarna och endast
tar hänsyn till medlemskap i annan
idrottsförening så ligger siffran
mellan 23 och 28 procent, d. v. s. omkring
var fjärde ungdom.

Dessa siffror bör ge en klar uppfattning
om idrottens betydelse som ungdomsrörelse.
De bör också ge en uppfattning
om de möjligheter idrottsrörelsen
erbjuder — på grund av ungdomens
stora idrottsintressc — att få
ungdom samlad i föreningsliv till en bra

fritidssysselsättning. För ett så omfattande
ungdomsarbete, som jag här
nämnt något om, är det dels ledarutbildningen
och dels instruktionsverksamheten
som är särskilt väsentliga.

Riksidrottsförbundet håller just på
med en bearbetning av rapporter från
föreningarna beträffande aktivitet och
ledarverksamhet under 1958. Så mycket
kan jag redan säga, att de rapporterna
visar, att inom förbundet är över 100 000
frivilliga ledare verksamma. De gör
sammanlagt över 5 miljoner timmars
frivilligt ledararbete.

För att man skall lyckas som ungdomsledare
krävs först och främst att
man passar för uppgiften. Det krävs
även intresse. Men det krävs också alltid
en viss utbildning. Den måste också
vidmakthållas och förbättras med hänsyn
till nya och ökade krav. Likaså
måste självfallet också ledarkadern förnyas
och utökas. Sådant kostar emellertid
pengar, och idrottsrörelsens egna resurser
räcker inte till. Instruktionsverksamheten
är, som jag förut framhöll,
också en viktig och betydelsefull del
inom ungdomsidrotten. Den är också
kostnadskrävande, och ej heller här räcker
tillgängliga resurser till för att täcka
mycket angelägna behov. Ett bifall till
reservationen skulle här betyda en god
hjälp för det omfattande ungdomsarbete
som utförs inom idrottsrörelsen.

Den verksamhet jag här talat om måste
ur samhällelig synpunkt ha den största
betydelse, särskilt nu då ungdomsproblemen
blir alltmer brännande. Jag
har sökt att med hjälp av några siffror
belysa hur idrotten redan nu gör eu
betydande insats då det gäller att bemästra
dessa problem. Utan ett effektivare
stöd åt denna del av idrottens
verksamhet riskerar man att icke utnyttja
en framkomlig väg till god ungdomsuppfostran.

Andra skäl skulle här också kunna
anföras för bifall till reservationen,
exempelvis behovet av ökade bidrag till
anläggningar och idrottsrörelsens stora

174 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

omfattning på andra områden än dem
jag här har nämnt. Jag skall emellertid
inte ytterligare utveckla dessa motiv
utan nöjer mig med att som motivering
för ett bifall till reservationen peka på
de ungdomsproblem som nu är så aktuella
och för vilkas lösning idrottsrörelsen
med ökat stöd skulle kunna göra en
insats.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservation a).

Häri instämde herrar Fällditi (ep),
Gezelius (h) och Edlund (h).

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag skall be att till alla
delar få instämma i de anföranden, som
herrar Andreasson och Allard hållit,
och jag kan därför fatta mig mycket
kort.

Vi har många gånger här i riksdagen
och även utanför riksdagen haft tillfälle
att lyssna till erkännsamma ord från
alla meningsriktningar om idrottens betydelse
i samhället. Jag förutsätter därför
att vi är överens om att idrotten
skall ha ett verksamt stöd från statsmakternas
sida. Vad vi i dag diskuterar
är tydligen bara storleksgraden av det
stöd man är villig att lämna idrotten.

Vi är ett tjugotal motionärer i denna
kammare som tyckt det vara lämpligt
att yrka på en anslagsökning på en miljon
kronor från av Kungl. Maj :t föreslagna
11 miljoner till 12 miljoner. Anledningen
är framför allt den, att man
i år avser att föreslå Tipstjänst att
höja avgiften för tippning med fem öre
per rad. Detta betyder en merinkomst
för statskassan på 12 å 12 1I2 miljoner.
Då man redan tidigare redovisar över
100 miljoner i inkomster till statskassan
från tippningen, har vi ansett detta vara
ett lämpligt tillfälle att ge idrotten ett
förbättrat anslag på en miljon, och därför
har vi tagit oss friheten att motionera
härom.

Jag skulle också vilja framhålla en
omständighet som inte i detalj berördes
av herr Allard, nämligen den eftersläp -

ning som för närvarande råder beträffande
medel till idrottsanläggningar.
Det anslag som lämnas här från statsmakterna
är visserligen bara ett stimulansanslag,
eftersom de stora pengarna
måste komma från kommunerna, från
näringslivet och genom frivilliga insatser
från idrottsrörelsens eget folk, men
det är ändå ett mycket verkningsfullt
bidrag som man kan lämna från statens
sida. Under inte mindre än tre budgetår
har staten varit tvungen att ta medel i
anspråk av detta anslag för att upprusta
sin enda egna idrottsplats, Stockholms
stadion. Angelägna anslag till andra
idrottsplatser i landet har därför fått lov
att stå efter, och det är helt naturligt att
det nu finns ett mycket stort behov av
pengar för att åstadkomma förbättringar
vid idrottsplatser runt om i vårt land
och även vissa nyanläggningar. Jag tycker,
att det skulle vara lämpligt om man
kunde biträda reservationen för att därmed
en halv miljon kronor av det ökade
anslaget skulle få hjälpa till att klara
upp eftersläpningarna vad gäller medel
till idrottsplatserna. Vi vet att det alltjämt
finns anslagsansökningar sedan år
1956, som man över huvud taget inte
har kunnat lämna några bidrag till. Jag
tror, att man skulle kunna klara situationen,
om man finge detta ökade anslag.

Utskottsmajoriteten och Kungl. Maj :t
säger, att det är det svåra statsfinansiella
läget som gör, att man inte kan lämna
ytterligare medel. Jag vill då passa på
tillfället att påpeka, att herr Allard och
jag under denna riksdag har motionerat
om ett visst uppslag för att ytterligare
förstärka de medel, som idrotten tillför
statskassan, nämligen att utvidga tippningen
till att omfatta såväl bandy som
ishockey. Allmänna beredningsutskottet
har haft motionen till behandling och
funnit, att en sådan åtgärd skulle stöta
på vissa tekniska besvärligheter och inte
är så enkel som vi hade tänkt från början.
Utskottet anför emellertid i ett enhälligt
utlåtande: »I årets statsverksproposition
har chefen för handelsdeparte -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 175

Avsättning till fonden för idrottens främjande

mentet anmält, att han har för avsikt att
föreslå en höjning av priset per tipsrad
till 40 öre.

Då det sålunda synes som om förutsättningarna
för stödet till idrotten kan
förväntas bli bättre även på annat sätt
än genom de av motionärerna föreslagna
åtgärderna, vilka av praktiska skäl
synes vara svåra att genomföra, får utskottet
hemställa att motion II: 453 icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Man har här tydligen varit inne på
tanken att denna höjning av avgiften för
tippningen skulle kunna bli så verkningsfull,
att man därmed skulle kunna
bifalla de ökade anslagsanspråk, som vi
motionärer har ställt.

Herr talman! Med anledning av det
redan anförda skall jag i stället för att
argumentera längre för reservationen uttala
den förhoppningen, att riksdagen i
dag följer reservanterna, herrar Söderberg
och Andreasson.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det förvånar mig, att
varken utskottet, som förklarar den
blygsamma höjningen med att det är
svårt att i det aktuella budgetära läget
inom ramen för nuvarande statsinkomster
höja anslaget mer, eller reservanterna
påminner om att statsverket årligen
får en snabbt växande inkomst av
tipsmedel, som har tillkommit genom
idrotten och idrottsintresset, och att
staten redan från första början bröt sitt
högtidliga löfte att idrotten och friluftsverksamheten
varje år skulle få
70 procent av dessa medel. Jag skall anföra
några siffror för att visa tipsmedlens
del av de växande statsinkomsterna
och hur litet idrotten får tillbaka. Dess
procentuella andel av dessa inkomster
minskar med varje år. År 1948 fick
staten på tippningen in 35,2 miljoner
kronor. Av dessa fick idrotten 4 miljoner
kronor. År 1958 tog staten in 115
miljoner kronor på tipset. Nu föreslår
regeringen samtidigt med att radavgiften
höjes, att endast 11 miljoner kronor

skall gå till idrotten under kommande
budgetår. Idrottsrörelsens relativa andel
av medlen har således minskat trots
rörelsens snabba växt och trots det
starkt försämrade penningvärdet, vilket
har sjunkit med en tredjedel under
tiden. Den höjning, som handelsministern
föreslår, har proportionen 1 : 17 till
statens förmån.

Staten lägger således beslag på mer
än dubbelt så mycket som tipparna får
ut i högt beskattade vinster. I fjol fick
de knappa 53 miljoner kronor medan
staten erhöll 115 miljoner kronor. Staten
har inga utgifter, bara inkomster.
Därför är det rena utmaningen, när
man föreslår att radpriset skall höjas
på nytt med 5 öre. Staten får in 12
miljoner kronor och ger idrotten
700 000 kronor.

Jag tycker, att också reservanterna
är mycket blygsamma. Två av Riksidrottsförbundets
främsta ledare har
talat, nämligen herrar Allard och Stenberg,
och de föreslog i egenskap av ledamöter
av Riksidrottsförbundets förvaltningsutskott,
att anslaget i år skulle
höjas till 17 miljoner kronor, men redan
i riksdagsmotionen har herr Allard
och hans medmotionärer begränsat sig
till 12 miljoner kronor. De har alltså
en mening som idrottsledare och en
annan som riksdagsmän. Hur är det
Goethe säger: »Ack tvenne själar bor i
detta bröst.» Om de i egenskap av
idrottsledare anser att ett anslag på 17
miljoner kronor är nödvändigt, så tycker
jag att de borde hävda den meningen
också här i riksdagen. Nu har det
blivit vi som motionsvägen har fått
framföra dessa idrottsledares mening.
Det hindrar emellertid inte att när kammaren
med deras hjälp väl har tippat
vårt förslag, som ju också innebär att
man skulle ge ett bättre stöd åt de små
klubbarna, så kommer vi att rösta med
reservanterna, eftersom 12 miljoner är
mer än 11 miljoner. Jag betonar emellertid
ännu en gång att även en sådan
anslagsökning bara motsvarar hälften

176

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

av det som staten får in genom höjningen
av priset på tipsraderna.

Såsom här förut betonats har idrottsrörelsen
vuxit enormt, framför allt under
senare år, och den kommer att
växa ännu snabbare när de stora ungdomskullarna
nu kommer upp i den
aktiva idrottsåldern. Idrottsintresset
och idrottsutövningen är av utomordentlig
betydelse för ungdomens fostran
och inriktningen av dess intressen.
Jag vill i detta sammanhang citera vad
en gammal aktiv idrottsman, som inte
bara talar i denna egenskap utan också
som lärare och kommunalman — jag
tänker på storlöparen Edvin Wide —
yttrade med anledning av ett inför riksdagen
framlagt förslag till idrottsanslag.
Efter att först ha återgivit idrottsledarnas
mening om att detta förslag i verkligheten
innebar en försämring, därest
man tog i betraktande både kostnadsstegringarna
och de nya anspråken, så
ställde han frågan, huruvida idrotten
verkligen kunde sägas vara rätt uppskattad,
och besvarade den själv på följande
sätt: »Ja, kanske, om det vore så
att förhållandena vore normala. Men nu
är det så att årskullarna i tonåldrarna
är ofantligt mycket större än vad de
tidigare varit, och därtill kommer att
man utan överdrift kan tala om en kris
på ungdomsfronten. Mer än någonsin
behövdes att idrottsrörelsen kunde ta
krafttag.

För att upprepa tidigare framförda
exempel, så tilltar superiet, inte minst
ungdomssuperiet. Vad är det vi kan
hoppas på som botemedel i det sammanhanget?
Ja, finns det egentligen
någonting som kan mäta sig med idrotten
och motorismen?

Upplysning! utbrister kanske många.
Ja, alkoholister vandrar omkring som
avskräckande exempel. De är minsann
upplysning! Men bryr sig ungdomen
om den upplysningen? Det borde till
och med de mest blinda ha upptäckt
vid det här laget, hur det är med den
saken.

Folkhälsan behöver förbättras — kan
det ske utan idrott?

Eller kanske den gode doktor Westerlund
hade fel då han ordinerade arbete
och idrott mot nervösa rubbningar? Och
likaså hans många efterföljare som i
våra dagar blir allt flera och flera.»

Det är så sant som det är sagt. Det
behövs nya idrottsplatser, ökade anslag
till ledarutbildning och inte minst —-jag tror att de bägge idrottsledarna här
i kammaren kan instämma däri — till
anställande av tränare. Man måste visa
omsorg inte bara om toppidrotten, utan
framför allt om den stora mängd småklubbar,
vilkas verksamhet bildar basen
i det arbete som ligger bakom de
idrottsresultat som svenskarna uppnår.

I stället för att låta idrotten via tipsmedlen
bli en mjölkko till förmån för
de svindlande rustningsutgifterna borde
vi vara litet mer frikostiga med medel
till idrotten. Om vi är detta, begränsas
behovet av anslag för att hjälpa de ungdomar
som kommit på sned i livet. Varför
skall inte vårt land vara lika frikostigt
som en rad andra länder när det
gäller idrottsanslag? Vi för vår del har
ofta i detta sammanhang pekat på ett
av grannländerna, nämligen Finland,
som jämfört med Sverige är ett fattigt
land men som ändå ger så mycket mer
pengar till sin idrottsrörelse. Resultaten
kan avläsas på tävlingsbanorna, när
våra ungdomar tävlar med ungdomar
från länder, där statsmakterna inte är
så snåla mot idrotten som fallet är här
i Sverige.

Med denna motivering och med tacksamhet
för att vi i varje fall hittills inte
fått bevittna det anlopp mot en av
idrottsgrenarna, som förekommit tidigare
i debatten, yrkar jag bifall till
den motion som vår grupp väckt i båda
kamrarna.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Vi är väl alla här i riksdagen
— möjligen med undantag av
herr Johansson i Stockholm och hans

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

177

Avsättning till fonden för idrottens främjande

partivänner — medvetna om det besvärliga
statsfinansiella läget. Även jag
sätter idrottens önskemål mycket högt,
men jag vet att situationen är sådan,
att vi för närvarande måste avstå från
att tillgodose önskemål som kanske är
ännu angelägnare, detta helt enkelt därför
att vi saknar de ekonomiska resurserna.

Trots det besvärliga läget har emellertid
departementschefen funnit sig
kunna föreslå en ökning av idrottsanslaget
med 700 000 kronor och dessutom
en ökning av anslaget till fonden
för friluftslivets främjande med 150 000
kronor. Därtill kommer att till fritidsverksamheten,
som också omfattar
idrottsutövning, utgår på åttonde huvudtiteln
ett anslag på mellan 2 och 3
miljoner kronor. Såsom utskottsmajoriteten
konstaterar kan man inte i nuvarande
budgetära läge medverka till
större anslag än vad departementschefen
föreslagit, om man inte klart anger,
varifrån pengarna i så fall skall tas,
d, v. s. hur det hela ändå skall gå ihop.

När det gäller idrottsanslaget har för
övrigt handelsministern för ett par månader
sedan tillsatt en utredning, som
skall ta upp frågan om en riktigare fördelning
och även en bättre användning
av medlen. Det är väl att hoppas att
denna utredning skall leda till ett sådant
resultat, att de medel som nu beviljas
också kan utnyttjas på ett bättre
sätt.

När utskottsmajoriteten här således
för sparsamhetens talan, är det ingalunda
därför att vi icke skulle uppskatta
idrottsrörelsen och dess verksamhet,
utan därför att vi måste ta
hänsyn till de resurser som står till förfogande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Alla med undantag av

herr Thapper märkte nog att jag gav
anvisning om var pengarna till en anslagsökning
skulle tas. Genom höjningen
av tipsradspriset får ju staten in 12
miljoner kronor men ger idrotten bara
700 000 kronor. Även om man godtar
vad vi har föreslagit, skulle det bli åtskilliga
miljoner över. För resten, herr
Thapper, det har inte saknats förslag
från vår sida bl. a. när det gällde femte
huvudtiteln att spara hundradubbelt
det här beloppet, och vi har glädjen att
därvidlag ha mycket starkt understöd
från en bred opinion i herr Thappers
eget parti.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det undgår väl inte heller
kammarens ledamöter att vi i detta
avseende ser budgeten som en helhet.
Gör man det, har inte herr Johansson
några pengar att anvisa. Det är klart
att om man skall genomföra alla de besparingsförslag
som herr Johansson och
hans meningsfränder lagt fram, blir det
pengar över, men detta reflekterar ju
majoriteten i kammaren inte på. Jag
vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDREASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman herr
Thapper nämnde alldeles nyss att man
skulle undersöka hur man bättre kunde
använda de pengar som idrottsförbundet
skulle få till sitt förfogande. Till
detta vill jag endast anmärka att de
pengarna inte representerar ett sådant
belopp att man kan fara ovarsamt fram
med dem. Tvärtom är de så knappt tilltagna
att man på allt sätt måste se till
att man kan tillgodogöra sig på bästa
möjliga sätt vartenda öre. Jag kan intyga
att verksamheten är så upplagd att
detta är fallet.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag sade innebär
inte någon som helst kritik av medlens
nuvarande användning, men på detta
område liksom på alla andra är väl ing -

12 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

178 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

enting så bra att det inte kan göras
bättre. En sådan utredning kunde kanske
ge underlag för bedömning av fördelningen,
när det sedan finns möjlighet
till ökning av anslaget.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Under denna punkt förekommer
ett yrkande, som kammarens
ärade ledamöter väl torde känna till,
nämligen att ingen del av det s. k.
idrottsanslaget skall få disponeras för
stöd åt boxningen. Jag utgår även ifrån
att de argument, som här kan åberopas,
på samma sätt är tämligen väl bekanta.
Jag kan därför för dagen fatta mig
ganska kort. Jag är väl också tvungen
att göra det med hänsyn till den tidsmässigt
rätt olustiga belägenhet, som
jag vid denna sena timme befinner mig i.

Jag vill erinra om att själva huvudmotiveringen
för vår avvisande hållning
helt enkelt är, att man här inte har
att göra med sund och konstruktivt utövad
idrott utan med en avart av sportutövning.
Jag ber få fästa uppmärksamheten
på att skador och dödsfall i samband
med boxning är fullt logiska konsekvenser
av de regler, som kringgärdar
sporten, samt att någon motsvarighet
därtill inte kan uppletas inom någon
annan idrottsgren. I boxningen ingår
skadan som ett moment i ett förutsett
och förutbestämt skeende. Så ligger
det faktiskt till, ärade kammarledamöter.
Omtöckningen vid en knockout
skall vara mer än 10 sekunder för att
vara relevant. Sådant är verkligen ganska
skrämmande, och att kalla detta för
idrott kan inte vara riktigt.

Vi som ställt oss bakom avslagsyrkandet
anser att en verksamhet av detta
slag under inga förhållanden bör ekonomiskt
stödjas av det allmänna. Jag
ber kammarens ledamöter noga observera
detta. Någon annan innebörd har
vårt yrkande alltså inte.

Jag kan påminna om att det isländska
alltinget härom året gjorde rent hus
med boxningen och i lag förbjöd den.

.lag tycker faktiskt, att det är att bandia
i enlighet med gamla förnämliga kulturtraditioner.
I Belgien — även i Schweiz
och kanske på något annat håll — är
man inne på alldeles liknande tankegångar.
Jag ifrågasätter då, om inte den
svenska riksdagen i dag borde vara
mogen åtminstone för att säga nej till
en direkt subventionering av denna
sport.

Låt mig få säga att jag utgår ifrån
såsom något fullkomligt självfallet, att
den boxningshysteri — jag tvekar inte
att kalla det så — som av kända orsaker
just nu gripit omkring sig ute i landet,
aldrig skall tränga innanför draperierna
till denna kammare. Visserligen
tyckte jag mig för någon tid sedan uppleva
en släng därav i samband med en
något säregen interpellationsdebatt. Det
kan dock omöjligen ha varit annat än
en tillfällig, en något konjunkturbetonad
företeelse. Jag hoppas, att så skall
visa sig vara fallet här i dag, i trots av
utskottsmajoritetens ställningstagande.

Utskottet hänvisar nu till en av inrikesministern
sent omsider föranstaltad
utredning angående boxningssportens
skadeverkningar och anser tydligen,
att därmed är också gjort, vad göras
kan. Tillåt mig att på den punkten
ha en helt annan uppfattning. Jag anser
nämligen, att en sport, som är så ur
medicinsk och även andra synpunkter
svårt belastad, att den måste synas i
sömmarna av speciella granskningsmän,
självfallet inte bör komma i åtnjutande
av något statsbidrag. Som jag ser det, är
detta ett minimikrav, och jag anser det
vara en grov försummelse att låta boxningssporten
få utan vidare hållas.

Utöver detta, herr talman, skall jag
be att få ta upp ett enda av de argument
som boxningens anhängare brukar använda.
Det utnyttjades också för någon
tid sedan i en debatt i denna kammare.
Argumentet går ut på att boxningssporten
skulle ha speciell förmåga att liksom
suga åt sig ett visst klientel med utpräglade
anpassningssvårigheter, ge des -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

179

Avsättning till fonden för idrottens främjande

sa ungdomar idrottsliga impulser och
på det sättet göra folk av dem. Jag menar
bestämt, att detta är ett påstående,
som på intet sätt kan styrkas. Är det
för övrigt inte ett farligt tveeggat svärd
att tillgripa dylika argument? Det måste
ju ändå bibringa allmänheten ett intryck
av att boxningssporten har en benägenhet
att locka till sig de särskilt
aggressiva och obändiga elementen i
samhället. Är detta verkligen något för
boxningssporten rekommenderande?

Till sist skulle jag bara vilja säga, att
man — som jag ser det — på det kraftigaste
måste fördöma boxningssporten,
försåvitt man säger ja till sund och vackert
utövad idrott, och det gör jag i
allra högsta grad. Sådana idrottsliga alternativ
finns det dess bättre gott om.
Jag vill för övrigt påpeka, att ett nej
till boxningsanslaget innebär, att exempelvis
den granna, fria idrotten skulle
kunna få några tusenlappar extra. Är
inte det — frågar jag — någonting som
alla ändå skulle vilja vara med om att
bidraga till?

Jag skall, herr talman, i varje fall inte
för ögonblicket säga mera, utan ber
med detta att få yrka bifall till den med
25 b) betecknade reservationen av herr
Åkerström m. fl.

Herrar Carlsson i Huskvarna (fp),
Rubbestad (ep) och Åkerström (s) instämde
häri.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Innan jag yrkar bifall
till utskottets hemställan skall jag lämna
en motivering som helt får stå för
min egen räkning.

Anledningen till att jag biträder utskottets
förslag är, för det första, att
dessa anslag som går över fonden för
idrottens främjande lämnas till Riksidrottsförbundet,
som fördelar dem mellan
de olika idrottsgrenarna. Jag tror
att det skulle stöta på mycket stora svårigheter
om riksdagen ingriper och me -

ra detaljerat föreskriver hur den fördelningen
skulle tillgå. Om vi börjar
med detta, kommer säkerligen kammaren
att få uppleva hur de olika idrottsgrenarna
direkt till riksdagen gör sina
framstötar och söker påverka fördelningen
till förmån för just sin verksamhet.
Där har jag mina betänkligheter.

För det andra har Kungl. Maj :t genom
beslut av den 20 februari 1959 bemyndigat
chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla två sakkunniga med uppgift
att i samråd med Riksidrottsförbundet
och Svenska boxningsförbundet följa
frågan om boxningssportens skadeverkningar
samt, därest särskilda åtgärder
befinns påkallade för att klarlägga dylika
skadeverkningar eller eljest för
uppdragets fullgörande, till chefen för
inrikesdepartementet inkomma med härav
föranledda förslag. Vi har alltså att
invänta resultatet av denna tilltänkta
utredning.

Men, herr talman, låt mig säga ut som
det är, jag är ingen beundrare av boxning
som idrott. Jag ser personligen
gärna att Riksidrottsförbundet är försiktigt
när det delar ut pengar åt det
hållet. Bifall till utskottets utlåtande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag delar den uppfattning
som herr förste vice talmannen
här framfört, att det inte kan vara riksdagens
uppgift att fördela de anslag
som tillkommer Riksidrottsförbundet.
Det är min principiella inställning till
denna fråga. Det kanske inte tjänar så
mycket till att i nattens sena timme ta
upp en diskussion med herr Hamrin i
Jönköping. Man har ju sagt att herr
Hamrin är boxningssportens fiende nr
1, och jag vill inte här stå och säga att
jag är boxningssportens vän nr 1, men
jag tror bestämt att en hel del ungdomar
är så starkt engagerade inte bara
i själva boxningen utan också i träningen
och annat som hör till sporten,
att en stor del av deras fritid upptas av

180

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

detta arbete. Jag tycker att man skall ge
dem ett erkännande för det. Det finns så
många fina ungdomar även inom den
sporten, att jag tycker att det inte tjänar
mycket till att fortsätta en diskussion
kring detta problem. Låt oss också
vänta på den utredning som Kungl.
Maj:t har tillsatt!

Till sist vill jag tillägga att första
kammaren redan med 88 röster mot 40
har bifallit utskottets hemställan.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte särskilt
mycket förlänga debatten, men när utskottets
ärade talesman gör gällande,
att det icke skulle vara riksdagens sak
att avgöra vilka idrottsgrenar som bör
ifrågakomma för stöd, vill jag säga, att
detta innebär ett ganska märkligt avsteg
från allmänt vedertagna principer, enligt
vilka ju riksdagen suveränt tar ställning
till både arten och angelägenhetsgraden
hos varje enskilt anslagskrav.
Jag kan uppriktigt sagt inte förstå, varför
vi inte skulle kunna förfara på samma
sätt, när det gäller det här speciella
anslaget.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag tror att det är angeläget
att det någon gång i den här boxningsdebatten
talas om, hur stort belopp
det är fråga om och hur stor omfattning
boxningssporten har här i landet.

Vi har drygt 100 föreningar som har
boxning på sitt program, och vi kan
nog räkna med att det finns omkring
1 500 aktiva inom de föreningar som
sysslar med boxning. Av det anslag som
vi tidigare i dag har diskuterat får boxningen
endast en liten del. Det anslag
som lämnas till boxningen för innevarande
år går upp till den »stora» summan
av 34 000 kronor. Jag tycker att
man bör ställa det beloppet i relation

till de 11 å 12 miljoner som vi för en
stund sedan diskuterade.

Herr Hamrin betecknar boxningen
som en avart av idrotten, och av hans
anförande här kunde man få det intrycket,
att dödsfall inom boxningen inträffade
praktiskt taget varje dag. Låt mig
säga, att vi inom idrottsrörelsen inte betraktar
boxningssporten som en avart
av idrotten; skulle vi göra det, skulle
boxningsförbundet inte vara medlem av
Riksidrottsförbundet.

Herr Hamrin har ingen som helst
grund för sitt tal om skador som inträffar
i samband med boxningen. Vi har
inom Riksidrottsförbundet låtit göra en
undersökning av de skador som inträffar
vid idrottsutövning, och den undersökningen
visar, att det inom många
andra idrotter inträffar betydligt fler
skador än inom boxningssporten. Om
avsikten med boxningssporten skulle
vara den som herr Hamrin gör gällande,
nämligen att medvetet skada motståndaren,
skulle givetvis en sådan utredning
som vi har gjort ha givit ett
helt annat utslag.

Det anslag som boxningsförbundet nu
får på 34 000 kronor hjälper den ansvariga
boxningsledningen att försöka driva
sin idrott så, att man når bästa möjliga
resultat. Om vi skulle följa herr
Hamrin och ta bort detta anslag, innebär
det inte att boxningssporten försvinner;
resultatet blir i stället att de
som utövar boxningen och framför allt
boxningsledningen får det betydligt svårare
att sköta idrotten på det sätt som
vi alla önskar och som säkert herr Hamrin
också önskar. Ett bifall till herr
Hamrins förslag skulle säkert leda till
konsekvenser som framför allt herr
Hamrin inte vill se.

Vidare säger herr Hamrin, att om vi
tar bort anslaget till boxningen, kan det
bli några tusen kronor över till andra
idrottsgrenar. Inom idrottsrörelsen anser
vi att boxningssporten är en idrott
jämförbar med andra idrotter, och därför
är också boxningsförbundet medlem

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 181

Avsättning till fonden för idrottens främjande

av Riksidrottsförbundet. Andra idrottsgrenar
betackar sig säkert för att få ett
tillägg till sitt anslag, om det skall ske
på boxningssportens bekostnad på det
sätt som herr Hamrin här har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att i det här avseendet
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Stenberg
(fp), Edlund (h), Mellqvist (s),
Fredriksson (s), Andreasson (s) och
Carbell (s).

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! En passus i utskottsutlåtandet
på den här punkten — det har
redan berörts här i debatten — har föranlett
mig att begära ordet. Det gäller
uttalandet, att det inte är lämpligt att
riksdagen ger till känna sin mening om
vilka idrottsgrenar som borde få ifrågakomrna
för erhållande av bidrag från
idrottsanslaget.

Jag tycker nog i likhet med herr
Hamrin att det inte skulle vara på något
sätt olämpligt, att riksdagen sade sin
mening om hur de här pengarna skall
användas. Jag menar inte att man skulle
ge några detaljerade föreskrifter, men
man kunde ändå säga någonting om hur
man tycker att pengarna bör användas.
Jag kan för min del inte förstå att det
skulle vara på något sätt olämpligt om
man sade ifrån, att boxningen inte skall
få några pengar; jag anser tvärtom att
det skulle riksdagen ha heder av.

Jag skall inte gå in på de olika argument
som kan anföras för att boxningen
inte skall få några pengar, men jag vill
ändå säga att det förefaller mig orimligt,
oberoende av medicinska synpunkter
o. s. v., om eu sak, som omedelbart
blir föremål för polisingripande om den
förekommer utanför en boxningsring,
skall få statligt stöd därför att den försiggår
inom en boxningsring. Vad gäller
de medicinska synpunkterna måste
jag dock säga, att när herr Allard talar
om att boxningen inte har förorsakat

lika stora skador som andra idrottsgrenar,
avser det bara vad man skulle kunna
kalla inre skador — Riksidrottsförbundet
kan inte avgöra, om knockouten
åstadkommer några skador eller inte.

Jag kan inte se att det är orimligt
att riksdagen här drar upp vissa riktlinjer.
Jag anser att den bör klart säga
ifrån, att boxningssporten inte skall ha
några pengar. Dessutom menar jag att
riksdagen kunde ge vissa anvisningar
även i andra fall. Jag kan inte se att
det skulle vara olämpligt att riksdagen
sade ifrån, att man vid fördelningen av
de här pengarna — det gäller ändå ganska
stora belopp — ser till att gynna
sådana idrottsgrenar som är särskilt
folkfostrande. Jag tycker att riksdagen
gott kunde säga ifrån, att det inte skulle
betraktas som olämpligt om gymnastiken
gynnades särskilt eller att de mera
friluftsbetonade grenarna skulle inta en
gynnad ställning. Jag tycker för min
del att också Orienteringsförbundet borde
vara särskilt gynnat, och jag skulle
gärna vara med om att ge en miljon
extra åt Orienteringsförbundet för att
om möjligt göra orienteringssporten till
en folkrörelse; jag tror det skulle vara
en god investering för staten.

Jag vill givetvis inte göra någon jämförelse
mellan boxning och fotboll, men
jag skulle från en helt annan utgångspunkt
vilja ifrågasätta, om Fotbollförbundet
bör få några pengar. Så generösa
som de stora fotbollsldubbarna nu är
med segerpremier ocli ekonomisk gottgörelse
kan det ifrågasättas, om inte Fotbollförbundet
borde få klara sig självt.
De pengar som Fotbollförbundet och
Boxningsförbundet får skulle från folksynpunkt,
om jag får uttrycka det så, göra
bra mycket större nytta i t. ex. Gymnastik-
eller Orienteringsförbundet, .lag
har inget yrkande i det sammanhanget;
jag tycker bara att jag inte utan vidare
kan ansluta mig till vad utskottet här
har skrivit.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till båda de reservationer

182 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

som förekommer här. Jag tycker att
riksdagen bör lämna det högre anslaget
åt idrotten men samtidigt säga ifrån, att
boxningen inte skall få några pengar.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När man lyssnar till en
så framstående förespråkare för idrotten
som herr Allard, måste man göra
den reflexionen, att boxningen tydligen
har en förmåga, inte bara att förvandla
sina utövare till medicinska vårdfall,
utan också att förvända synen på eljest
omdömesgilla idrottsbedömare.

Herr Allard ville tydligen informera
mig om att det förekommer skador inom
all idrott. Jag vill säga att jag är
tillräckligt orienterad i idrottsfrågor för
att veta, att så är fallet, men låt mig
ändå eftertryckligt slå fast, att boxningen
är någonting i princip och till sin
karaktär helt skiljaktigt från all annan
idrottsutövning. En skada som uppstår
under en boxningsmatch, är helt legitim,
den är tillåten enligt reglerna; reglerna
förutsätter rent av att det skall
uppstå skador i denna idrottsutövning.
Jag vill fråga herr Allard, om herr
Allard kan visa på någon annan idrottsgren,
där motsvarande förhållanden kan
sägas råda.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrins kategoriska
uttalande, att boxningssporten orsakar
medicinska vårdfall, karakteriserar
kanske bättre än någonting annat
hans sätt att generalisera utan att ha någon
kännedom om sporten. Jag har i dag
haft ett samtal med Boxningsförbundets
ordförande, som meddelade mig,
att många personer sökt kontakt med
förbundet på grund av den debatt som
boxningen har åstadkommit i riksdagen,
för att få närmare bekantskap
med boxningssporten. Men tyvärr, säger
boxningsförbundets ordförande, har
herr Hamrin aldrig sökt kontakt med
oss för att diskutera boxningssporten.
Vi skulle annars gärna ha stått till

tjänst med upplysningar. Herr Hamrin
skaffar sig tydligen sina upplysningar
på annat sätt.

Sedan frågade herr Hamrin, om det
i någon annan idrott än boxningen förekommer
att man medvetet försöker skada
motståndaren. Som jag tidigare sagt
är inte syftet med boxningen att skada
motståndaren, vilket framgår av att skadorna
är så få som fallet är. Boxningen
är, uttryckt på idrottsspråk, en kamp
man mot man — precis som fäktningen.
Samma argumentering som herr Hamrin
använde mot boxningen skulle kunna
användas mot fäktningen. Skador inträffar
emellertid inte i den senare
sporten, ty man använder skyddsåtgärder
som förhindrar skador. Det är likadant
med boxningen. Även där skyddar
mar. sig, och avsikten är inte att skada
motståndaren, herr Hamrin.

De kontrollåtgärder som boxningsförbundet
i olika avseenden vidtagit är naturligtvis
inte hundraprocentigt betryggande,
men jag skulle vilja råda herr
Hamrin att kontakta Boxningsförbundet
och ta del av det arbete som den
ansvariga ledningen lägger ner. Herr
Hamrin skulle kanske inte då ändra
uppfattning, men han skulle i varje fall
inte bli så kategorisk sedan i sina påståenden
om medicinska vårdfall som
han är i dag.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Allard säga, att det väl är kammaren
ganska ovidkommande på vilka vägar
jag skaffat mig de informationer i denna
fråga, som jag anser mig sitta inne
med.

Vidare konstaterar jag, att herr Allard
inte kunnat bestrida att boxningsreglerna
är sådana, att sporten blir i alldeles
särskild grad skadebringande. Jag vill
fråga herr Allard, om han inte känner
till att boxare av den »rätta» sorten,
alltså sådana som vill göra karriär, gärna
siktar på de ställen på motståndarens
huvud, där denne redan förut är svårt

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

183

Avsättning till fonden för idrottens främjande

träffad, i avsikt att på det sättet ytterligare
vinna övertag. Och jag måste väl
ändå ha lov att konstatera, att en sport
som är kringgärdad med sådana regler
seglar under falsk flagg, när den utger
sig för att tjäna idrottens sak.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av talet från boxningssportens
motståndare om att sporten
skulle vara en avart inom idrotten.
En sådan uppfattning måste bottna i
den föreställningen, att de som utövar
denna sport gör det bara för att de har
något slags inneboende lust att slåss;
herr Königson förklarade ju att om man
slåss utanför boxningsringen, ingriper
polisen, men slåss man innanför den
händer ingenting i den vägen. Denna
uppfattning hos boxningssportens motståndare
förefaller mig vara lika primitiv
som rallarens som förklarade: »Inte
får man slåss på bröllop, inte får man
slåss på begravningar, inte får man slåss
på dansbanor. Kan man undra på att
det blir krig!»

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner på
1 ro) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Söderberg
och Andreasson avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen 11:75 av
herrar Johansson i Stockholm och Nilsson
i Gävle; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Allard
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
108:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 25 a)
av herrar Söderberg och Andreasson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Allard begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 149
ja och 48 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i mom. a.

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av
herr Åkerström m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hamrin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
108:o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
25 b) av herr Åkerström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes om -

184

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till lotterimedelsfonden

röstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hamrin
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja och
66 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i mom. b.

Punkten 109

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 110

Avsättning till lotterimedelsfonden

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Sedan herr Källqvist
och jag i en motion yrkat att riksdagen
måtte besluta att öka avsättningen till
lotterimedelsfonden, har frågan aktualiserats
av en interpellant i riksdagens
första kammare. Handelsministern avstyrkte
som bekant en framställning
från Malmö stadsteater om ett anslag på
40 000 kronor från lotterimedelsfonden
för ett gästspel i Paris.

Den svenska allmänheten har börjat
intressera sig för lotterimedelsfonden
och undrar om inte alltför små anslag
tilldelas teater- och orkesterverksamhet
och kulturell verksamhet över huvud
taget. Vad vi här i kammaren bör diskutera
— jag hoppas i natt i all korthet
— är av vilken anledning större delen
av lotterimedlen går till driftbudgeten.
Enligt Kungl. Maj :ts proposition
från år 1938 föreslog departementschefen,
att den ena hälften av lotterimedlen
skulle tillföras en kulturell fond,
den s. k. lotterimedelsfonden. Detta blev
också riksdagens beslut.

Stipulationen om fördelningen fiftyfifty
har följts endast år 1939. Sedan
kom kriget, och under krig är allt till -

lätet. Men trots efterkrigstidens penningöverskott
har teater, musik och
andra kulturella ändamål fått i genomsnitt
endast 15 å 16 procent, d. v. s.
mellan 170 och 180 miljoner kronor,
medan över 1 000 miljoner har gått till
driftbudgeten. I riksdagen uttalades i
samband med tillkomsten av Svenska
penninglotteriet aktiebolag — och det
har även sagts senare — att det är ovärdigt
att finansiera driftbudgeten med
lotterimedel. I motioner och på annat
sätt har också anmärkts, att landsbygden
får för litet anslag ur lotterimedelsfonden.
Därför är jag förvånad över utskottets
utlåtande, eftersom fyra femtedelar
av utskottsledamöterna är från
den egentliga landsbygden.

I motionen understrykes teatrarnas
svårigheter att få verksamheten att gå
ihop samt att bereda sina anställda skäliga
anställningsvillkor. Utskottet framhåller,
att motionsförslaget har karaktären
av en arbetsmarknadsfråga och måste
anses falla utanför riksdagens kompetensområde.
Men utskottet har samtidigt
tillstyrkt 250 000 kronor till Dramatens
pensionskostnader, och detta är
ju en direkt löne- och arbetsmarknadsfråga.

I motionen säges, att teateranställda
inte har mer än sju- å åttamånaderskontrakt.
De verkliga låglönegrupperna utgöres
av skådespelare, kör, musik och
balett. Man kan inte begära att de, som
man på sin tid sade om sjuksköterskorna,
skal! ta sitt arbete som ett kall. I
vårt land byggs idrottsplatser, skolor
och badhus för väldiga summor. Allt
.detta är bra och nödvändigt. Men vad
gör man för Thalia? Hon är inte så tilldragande
som ett fotbollslag på en tipskupong.
Men ack, hur mycket högre
står hon inte, och därför måste riksdagen
ingripa aktivt.

God och kultiverad konst liksom god
sång och musik kommer i längden att
besegra de nedbrytande och försumpande
krafter som förstör vår ungdoms
omdöme och smak. Teaterfolket bör ha

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 185

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

social trygghet i sitt hårda arbete i
Thalias tjänst. Dessa kvinnor och män
har under årtionden gjort verkliga kulturinsatser,
ty deras gärning är av oerhört
stor betydelse för hela vår uppväxande
generation. Men vad gör statsmakterna?
Teaterfolket har blivit satt
på svältkost. Av lotterimedlen får teatern
och annan kulturell verksamhet endast
en bråkdel av vad statsmakterna
lovat. En radikal löneförbättring för
teaterpersonalen beror i sista hand på
statsmakternas generositet. Denna generositet
har återspeglats i handelsministerns
proposition och i statsutskottets
utlåtande, men tyvärr i negativ riktning.

Häri instämde herr Kollberq (fp) och
fröken Höjer (fp).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Avsättningen till lotterimedelsfonden
är för kommande budgetår
uppräknad med 2 miljoner kronor.
Det torde vara den högsta möjliga
höjning vi under nuvarande förhållanden
kan tänka oss.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 111—113

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11 i

Lades till handlingarna.

Herr andre vice talmannen tog nu på
nytt ledningen av förhandlingarna.

§ G

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
67, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

69, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten (bilaga
29, punkt 10, s. 28—32) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Gustaf Henri/ Hansson
m. fl. (I: 244) och den andra inom
andra kammaren av herr Andreasson m.
fl. (II: 150), i vilka hemställts, alt riksdagen
måtte 1) besluta att i enlighet med
i motionerna angivna riktlinjer i Göteborg
uppföra en reaktoranläggning till

186 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

en beräknad kostnad av 6 500 000 kronor,
2) till uppförande av reaktoranläggning
i Göteborg anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte till Nybyggnader
för Chalmers tekniska högskola
för budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:244 och 11:150
icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! På denna punkt har
herr Gustaf Henry Hansson och jag motionerat
om uppförande av en reaktoranläggning
i Göteborg. I motiveringen
har vi nämnt, att vi anser att denna
reaktor är behövlig för både utbildningen,
industrien och den medicinska
forskningen. Utskottet har behandlat
motionerna och hänvisar i sitt utlåtande
till att man den 7 mars 1958 tillkallade
särskilda sakkunniga som skulle
utreda denna fråga. Eftersom frågan
således är under utredning kommer man
till den vanliga slutsatsen och yrkar avslag
på motionerna.

Utskottets utlåtande är dagtecknat
den 21 april, men de sakkunniga lämnade
sitt betänkande redan den 6 februari
i år, alltså två månader tidigare
än utskottet gör sin bedömning av frågan.
Det borde alltså vara känt för utskottet.
Jag finner det synnerligen anmärkningsvärt,
att utskottet inte bemödat
sig om att ta reda på att den utredning
det åberopar redan är färdig
och har lämnat sitt betänkande. I betänkandet
säger utredningen, att det
med hänsyn till de stora kostnader en
sådan reaktor drar inte kan vara motiverat
att anlägga en sådan enbart för utbildningsändamål.
Men man tillägger:
»Om det däremot befinnes motiverat
att med hänsyn till andra omständigheter
uppföra en reaktor för forskning
och exempelvis isotopproduktion i Gö -

teborg, är det enligt de sakkunnigas
mening uppenbart, att reaktorn även
skulle bli en utomordentligt värdefull
tillgång för, i första hand den högre utbildningen
i samband med examens-,
licentiat- och doktorsarbeten, i andra
hand direkt och indirekt för undervisningen
på civilingenjörsstadiet.» Till
detta kommer som jag nyss nämnde,
att man också kommer att få en betydande
användning för reaktorn både i
industrien och i Göteborgs universitets
medicinska fakultet.

Jag finner att utskottet inte har tagit
hänsyn till dessa omständigheter. Utlåtandet
kan enligt min mening inte tillmätas
någon större tillförlitlighet, eftersom
utskottet inte har prövat ärendet
efter alla de handlingar som är förebragta
i detta mål. Därför skulle jag naturligtvis
om det hade varit möjligt ha
yrkat återremiss av ärendet. Den möjligheten
finns väl emellertid inte, och
därför skall jag, herr talman, begränsa
mig till att yrka bifall till motion nr
I: 244.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I detta som i så väldigt
många andra fall då krav i dag ställes
på staten nödgas man med hänsyn till
det finansiella läget att avvisa dessa
krav. Jag är säker på att utskottets ledamöter
är eniga om att kravet på en
reaktoranläggning i Göteborg i många
hänseenden är mycket befogat. Jag vill
för egen del hoppas, att den dagen skall
komma då staten har de ekonomiska
resurserna att åstadkomma en dylik anläggning.
Nu finns de inte.

Herr Andreasson menar, att utskottet
inte tillräckligt noggrant har behandlat
motionerna i och med att det
hänvisar till en utredning som redan
avlämnat sitt betänkande. Men herr Andreasson
har själv tagit del av vad utredningen
har redovisat, och att resultatet
enligt herr Andreassons mening
inte är tillräckligt positivt får väl inte
utskottet lastas för. Då har väl också

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

187

herr Andreasson fått klart besked i
detta fall.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att jag inte har deltagit
i utskottets behandling av detta ärende.
Hade jag haft tillfälle att göra det, hade
jag självfallet i utskottet yrkat återremiss
till avdelningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 7—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Statens lånefond för universitetsstudier

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt, som gäller investeringsanslaget
till statens lånefond för universitetsstudier,
fogat en blank reservation. Anledningen
härtill är att jag tillsammans
med några kamrater i kammaren från
andra partier väckt en motion, vari vi
yrkar en höjning av investeringsanslaget
till räntefria studielån med 3 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit.
Vi har därvidlag följt de äskanden
som ursprungligen gjorts av garantilånenämnden,
som ansåg att man borde
återställa läget sådant det var 1950/
57; anslaget borde med andra ord

Statens lånefond för universitetsstudier

höjas till 11 miljoner kronor. I annat
fall blir följden den, att man inte kan
lämna så många nya lån som erfordras
med hänsyn till det ökade antalet studerande
som är i behov av dessa lån.

Dessutom påpekar vi i motionen
bl. a., att studieskulderna starkt ökat
på sista tiden. Därtill kommer att dessa
lån, som för närvarande normalt skall
uppgå till 2 500 kronor per låntagare,
bör höjas till 3 000 kronor, detta såsom
kompensation för de under senare år
ökade levnadskostnaderna och för penningvärdeförsämringen.

Herr talman! Vi motionärer har ju
funnit att statsutskottet, när det yrkat
avslag på motionen, dock erinrat om
vad utskottet tidigare år särskilt tryckt
på, nämligen att man skyndsamt borde
söka successivt nå fram till en förstärkning
av detta anslag, så att det
verkligen blir tillräckligt för sitt ändamål.
Utskottet har emellertid — förmodligen
mot bakgrunden av det statsfinansiella
läget — ansett att regeringens
förslag, som innebär en ökning med
1 miljon kronor jämfört med tidigare
år, bör bifallas. Jag kan förstå dessa
synpunkter och vill därför inte nu ställa
något direkt yrkande om bifall till
motionen. Med dessa ord vill jag bara
uttrycka en förhoppning, att den förstärkning
som skett i år — ehuru med
ett alltför blygsamt belopp — kommer
att fortsättas de närmaste åren och
kanske i något snabbare takt.

Herr NILSSON i Göingegården (li):

Herr talman! På detta område vore
det kanske mer än på något annat önskvärt
att det funnes möjligheter att avsevärt
öka statsanslaget. Tyvärr går inte
detta, men departementschefen har
dock förordat att anslaget liöjes med
1 miljon kronor.

Jag vill emellertid i sammanhanget
säga, att även om denna höjning är
tacknämlig måste den utredning, som
riksdagen begärde i skrivelse 1957, avseende
en översyn av och en avvägning

188

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

mellan olika studiesociala åtgärder, snarast
komma till stånd. Även om en höjning
nu sker råder en eftersläpning,
vilken det — som utskottet tidigare
framhållit — vore önskvärt att komma
ifrån. Något klarare linjer skulle behövas,
inte minst med hänsyn till de
undan för undan ökande köerna vid
läroanstalterna landet över.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna lb och 15

Lades till handlingarna.

§ 9

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid
Nygren

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av väckta motioner om
ersättning till distriktsläkaren Sigrid
Nygren i anledning av obefogat åtal.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström (I: 79) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Skellefteå (II: 102), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att 5 000
kronor skulle utbetalas till dr Sigrid
Nygren såsom en symbolisk ersättning
för vad hon fått utstå genom att hon på
myndigheternas tillskyndan blivit föremål
för ett i sak obefogat åtal för oriktig
självdeklaration.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:79 och 11:102 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Boman, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Malmborg, Staxäng, Ståhl, Nilsson
i Göingegården, Gustafsson i Skellefteå

och Bohman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:79 och II: 102,
till Ersättning åt distriktsläkaren Sigrid
Nygren i anledning av obefogat åtal
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 5 000 kronor.

2) av herrar Pålsson, Thorsten Larsson,
ltubbestad och Gustafsson i Kårby,
beträffande motiveringen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Detta ärende är redovisat
i JO:s ämbetsberättelse. Redogörelsen
omfattar inte mindre än 30 sidor,
men jag skall försöka göra en så
rättvisande koncentration av händelseförloppet
som möjligt. Omständigheterna
är följande.

År 1953 företog länsstyrelsen i Västerbottens
län kontroll av ett hundratal
läkares deklarationer för inkomståren
1950, 1951 och 1952. Vid kontrollen medverkade
sjukkassorna genom att sammanräkna
de arvoden läkarna mottagit
enligt befintliga sjukkassekvitton. Undersökningen
ledde till att åtal anställdes
i 18 fall och att taxeringarna höjdes
i 38 fall. Själva kontrollen av sjukkassekvittona
gjordes delvis hos taxeringsavdelningen
vid länsstyrelsen, men i
flertalet fall utfördes sammanräkningen
av flickor dels på centralsjukkassan och
dels på de lokala sjukkassorna. På centralsjukkassan
utfördes arbetet av två
tillfälligt tjänstgörande kvinnliga biträden.
Vid sammanräkningen gick man
till väga på så sätt, att beloppen på
sjukkassekvittona — som var ordnade
månadsvis i buntar och innehöll kvitton
från flera olika läkare — överfördes
på listor med kolumner för varje läkare.
Sådana arvoden som erlagts till
vederbörande läkare för ett tidigare år,
ehuru kvittona insänts till sjukkassan
först senare, skulle naturligtvis inte
medräknas.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

189

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

Någon kollationering av att rätt belopp
infördes för rätt år i rätt kolumn
förekom synbarligen inte. Sedan beloppen
införts på listorna nedsummerades
kolumnerna på räknemaskin. På taxeringsavdelningen
kontrollerades summeringarna.
På centralsjukkassan hade
enligt uppgift de anlitade skrivbiträdena
fått tillsägelse om att summeringen
skulle göras två gånger. För varje sjukkassa
gjordes därefter en sammanställning
av de slutsummor, som erhållits
för olika läkare olika år, varefter listorna
översändes till länsstyrelsen. Uppgifterna
var inte bestyrkta av dem som
utfört arbetet eller till riktigheten vitsordade
av vederbörande sjukkassa.

För dr Nygren visade de verkställda
sammanräkningarna en slutsumma för
inkomståret 1951 på 21 Gli kronor. Men
i sin deklaration för detta år från enskild
läkarpraktik hade hon upptagit
endast 18 822 kronor. Till sistnämnda
belopp skulle läggas inkomster från
icke sjukkasseanslutna patienter. Dr Nygren
ansågs därför ha undandragit inkomst
i sin deklaration till ett belopp av
i runt tal 7 800 kronor.

Dr Nygren åtalades och dömdes av
rådhusrätten i Skellefteå i september
1954 att för vårdslös deklaration böta
4 000 kronor. Sedan dr Nygren emellertid
fullföljt talan mot rådhusrättens dom
till hovrätten för övre Norrland lät hon
på eget initiativ företa kontrollräkning
av 1951 års sjukkassekvitton och fann
då att summeringen av dessa varit felaktig.
Kvittobeloppen hade inte utgjort
21 011 kronor utan bara 10 809 kronor.
Den 23 februari 1955 upphävde hovrätten
rådhusrättens dom och ogillade ansvarstalan
mot dr Nygren. Hovrätten
fann det inte vara styrkt, att hon i sin
deklaration undandragit någon del av
sill inkomst för år 1951.

Den felaktiga slutsumman, som föranlett
själva åtalet, hade hänfört sig
till sjukkassekvitton från elva sjukkassor.
För inte mindre än fem av dessa
sjukkassor hade felräkning förekommit.

För Skellefteå stad hade centralsjukkassan
fått en slutsumma på 14 098 kronor,
medan den rätta summan var
10 151 kronor, och för Skellefteå socken
hade kassan fått fram beloppet
6 015 kronor, medan det riktiga var
5 736 kronor. Vid nedsummeringen av
en kolumn, bestående av sju i bredd
upptagna sifferrader, hade som summa
erhållits beloppet 8 016 kronor i stället
för 4 214. Någon kontrollsummering
hade enligt uppgift av vederbörande
kvinnliga biträde tydligen inte gjorts.
Som en möjlig förklaring till felet uppgavs,
att två bredvid varandra i kolumnen
stående poster uppfattats som en
enda. Så t. ex. hade två poster på 45
kronor och 12 kronor inslagits i räknemaskinen
såsom en enda post om 4 512
kronor! Till yttermera visso hade felaktigheterna
ökat genom att i sammanräkningen
medtagits belopp, som utbetalats
av sjukkassan året efter det under
vilket arvodet erlagts till läkaren. Sammanställningarna
utgjordes av blyertsanteckningar.

Detta bristfälliga material godtogs
utan någon som helst kontroll av taxeringsmyndigheterna,
såväl av taxeringsinspektören
som taxeringsintendenten.
Och sedan vederbörande landsfogde
och biträdande landsfogde inkopplats
på ärendet för ifrågasatt åtal kontrollerade
inte heller någon av dessa primärmaterialet,
innan de beslöt om åtal.

Åtalet och den fällande domen ledde
till att dr Nygren, som intog en framträdande
ställning i sin hemstad och
var ledamot av såväl stadsfullmäktige
som landstinget, icke blev nominerad
på de officiella listorna till nästa val.
Det bör inte vara svårt för kammarens
ledamöter — kanske inte ens för majoriteten
i statsutskottet — att föreställa sig
vilka bekymmer, obehag och lidanden
Sigrid Nygren måste ha förorsakats genom
åtalet och domen och vilken uppmärksamhet
och uppståndelse en sådan
angelägenhet måste ha väckt i hemstaden.

190 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

En bidragande orsak till att kontroll
av redovisningsmaterialet inte gjordes
får antagas ha varit, att dr Nygren själv
saknade material för att bedöma riktigheten
av de siffror taxeringsmyndigheterna
uppgav. Just för år 1951 hade nämligen
dr Nygren på grund av brådskande
uppdrag och resa till annan ort anlitat
hjälp med summeringen av sina inkomster
och med deklarationen. Hon hade
uppdragit åt en förutvarande bankdirektör
att hjälpa henne med deklarationen
och till honom överlämnat den
almanacka, i vilken hon post för post
infört erhållna vårdavgifter. För både
1950 och 1952 fanns dessa anteckningar
alltjämt kvar, men för just det aktuella
året hade de förkommit. Den person
som hjälpt henne med deklarationen
tiodde, att almanackan blivit kvarliggande
hos honom och bränts upp i samband
med att han flyttade från sin lägenhet.
Då vederbörande taxeringsmyndigheter
begärde förklaring från dr Nygren
över den bristande överensstämmelsen
i hennes deklaration och på
sammanställningen över sjukkassekvittona,
hade hon alltså icke något stöd
för att bestrida sjukkassebeloppens riktighet.
Men hon uttryckte sin stora förvåning
över att inkomstökningen från
år 1950 till 1951 kunde ha varit så stor
och att en betydande nedgång i inkomsten
från 1951 till 1952 ägt rum. Detta
hopp i inkomsterna — som alltså berodde
på den felaktiga summeringen —
föranledde icke taxeringsmyndigheterna
att verkställa någon kontroll. På
grundval av de felaktiga uppgifterna
blev alltså dr Nygren dömd. Och först
då hon efter domen fattat misstankar
och på eget initiativ låtit företaga en
kontrollräkning, lät åklagaren göra en
ny genomräkning av materialet. Den
resulterade i att felet upptäcktes.

Efter sin utredning i ärendet har JO
konstaterat, att taxeringsmyndigheterna
handlagt frågan på ett sätt, som föranlett
erinringar av principiellt allvarlig
natur. JO har understrukit, att det måste

vara ett fundamentalt rättssäkerhetskrav,
att en myndighet — med den auktoritet
myndigheten äger och det ansvar
under vilket den handlar — inte i eget
namn får lämna en uppgift om ett sakförhållande
utan att själv ha prövat
detta och vars riktighet därför inte kan
dragas i tvivelsmål. Handläggningen av
ärendet har — menar JO — inte skett
med den objektiva bedömning av omständigheterna,
på vilken myndigheten
bör grunda sin ämbetsutövning. Men
JO fann ändå, att tjänstemännens handlingssätt
inte kunde rubriceras som direkt
tjänstefel. Flera samverkande omständigheter,
som inte enbart kunde
hänföras till felaktigheter eller förbiseende
från tjänstemännens sida, hade
bidragit till att Sigrid Nygren åtalats
och dömts. Men JO underströk, att det
med hänsyn till medborgarnas förtroende
för myndigheterna var av vikt, att
det allmänna inte undandrog sig att erkänna,
att ett fel blivit begånget. Och
JO ansåg det vara rimligt, att dr Nygren
skulle få en symbolisk ersättning. Men
Kungl. Maj :t tyckte inte, att tillräckliga
skäl förelåg för sådan ersättning. Det
är av den anledningen, som frågan motionsvägen
kommit under riksdagens
prövning.

Höger- och folkpartiets reservanter i
statsutskottet har ansett, att det inträffade
på ett slående sätt belyser vilka
risker en skattskyldig löper, om myndigheterna
grundar sina fiskaliska åtgärder
på uppgifter, som är oriktiga eller
okontrollerade. Reservanterna har
gjort gällande, att så ingripande åtgärder
som åtal för brott mot skattestrafflagen
helt enkelt inte får vidtagas utan
att de ansvariga myndigheterna verkligen
förvissat sig om att det material,
på vilket de grundar åtgärden, är riktigt.
Det finns ingen generell skyldighet
för svenska medborgare att bevisa, att
de inte förfarit felaktigt. Det är myndigheterna
som har hela bevisbördan. Och
det är myndigheterna som är ansvariga
för att de till bevis åberopat ett''riktigt

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

191

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

material. Det är — som JO sade — ett
fundamentalt rättssäkerhetskrav, att åtgärder
av det här slaget inte får förekomma.
Kravet på den enskildes noggrannhet
och hederlighet då det gäller
hans egna uppgifter i deklaration eller
eljest är rigorösa. Vårdslöshet tolereras
inte. Det är under sådana förhållanden
ännu mer angeläget, att myndigheterna
i beskattningsmål — även om de många
gånger kanske har anledning hysa en
förklarlig misstro mot vissa uppgifter
— utgår ifrån att den enskildes uppgifter
är riktiga och inte tvärtom.

Det allmänna förtroendet för myndigheternas
oväld förutsätter, att fel
som det här relaterade helt enkelt inte
får förekomma. Det är därför enligt
min mening en beklämmande fatalism,
som ligger i uttalandet av statsutskottets
majoritet, att det är angeläget, att ett
upprepande av liknande händelser »så
långt möjligt» undvikes. Sådana händelser
får inte upprepas.

Majoriteten har ansett sig kunna konstatera,
att något rättsligt grundat skadeståndsanspråk
icke kan göras gällande
från dr Nygrens sida vare sig mot
staten eller mot de berörda tjänstemännen.
Det är möjligt att så är fallet. Jag
har ingen anledning att gå in därpå.
Det är inte därför att det skulle kunna
tänkas föreligga någon rättslig skyldighet
för staten att betala skadestånd
som frågan om sådan ersättning väckts.
Det är väl snarare tvärtom just därför
att sådan ersättningsmöjlighet är tveksam
eller kanske helt saknas, som ursprungligen
JO och senare motionärerna
vänt sig till Kungl. Maj :t respektive
riksdagen för att förmå det allmänna
att gottgöra en oförrätt och ett lidande,
som annars inte skulle bli kompenserade.
Just den omständigheten, att den
vanliga riittsvägen tydligen inte står
öppen, iir alltså ett starkt argument för
att gottgörelse i den av motionärerna
angivna formen skall lämnas.

Gottgörelse måste ske på fullständigt
otvetydigt sätt. Även länsstyrelsen i

Västerbottens län — den i ärendet felande
länsstyrelsen — har insett detta.
Länsstyrelsen finner det naturligt, att
myndigheterna inte undandrager sig att
erkänna fel och att i fall av ekonomiska
förluster det allmänna träder emellan
för att lindra verkningarna därav. Även
om denna princip kanske inte bör gälla,
då ekonomisk förlust icke påvisats, är
det ändå med hänsyn till de speciella
förhållandena — säger länsstyrelsen —
rimligt, att dr Nygren tillerkännes en
skälig symbolisk ersättning. Och det är
enligt min mening alldeles obestridligt,
att om myndigheternas, det allmännas,
erkännande av den begångna oförrätten
verkligen skall uppfattas som en hjärtats
bekännelse, då skall det göras på
ett sådant sätt, att den stora allmänheten
får klart för sig, att man verkligen
menar allvar. Det är just därför som det
symboliska skadeståndet bör tillgripas
och man inte bör nöja sig med att bara
avvisa motionärerna och beklaga det
inträffade. Det vore, synes det mig, att
göra oförrätten mot dr Nygren ännu
större.

Herr talman! Jag har redan alltför
mycket tagit kammarens tid i anspråk
vid denna sena timme. Jag vill därför
till sist bara konstatera, att det är ytterst
sällan — om det ens någon gång
förekommit — att JO på eget initiativ
hemställt om att symboliskt skadestånd
skall utbetalas till en enskild person
som gottgörelse för en oförrätt, förorsakad
av myndigheternas handlingssätt.
JO har baserat detta sitt ståndpunktstagande
på en utomordentligt ingående
och grundläggande undersökning
av fallet och bedömt detta ur alla
synvinklar. Jag tycker inte, att riksdagen
nu bör desavouera sin egen ombudsman,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till motionen med den
motivering, som anges i reservationen
nr 1 till statsutskottets utlåtande.

i detta anförande instämde herrar
Hamrin (fp), Kelander (fp) och Kö nigson
(fp), fröken Elmcn (fp) samt her -

192 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

rar Rimås (fp), Gustafsson i Borås (fp),
Darlin (h), Stiernstedt (h) och Fröding
(h).

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Efter herr Bohmans redogörelse
för gången av detta ärende
finns det väl ingen anledning att här ta
upp någon tid med att närmare relatera
fallet.

Til! detta utlåtande är fogade två reservationer.
I den ena, som är undertecknad
av herr Pålsson m. fl., vill man
lämna en särskild motivering till att
man inte kan gå med på reservationen
nr 1 av herr Bohman m. fl. utan ansluter
sig till majoriteten vad beträffar
slutyrkandet.

I fråga om inställningen till det föreliggande
fallet och åsikten om det fördömliga
i handläggningen förefinns det
dock ingen skillnad mellan dessa reservanter
och de reservanter som står
under reservationen nr 1.

Vi anför, såsom man kan läsa i trycket,
i vår särskilda motivering, där vi
åberopar JO:s berättelse, att det är av
vikt för den enskildes förtroende för
myndigheterna, att det allmänna i ett
fall som detta erkänner, att ett fel blivit
begånget, vilket för den enskilde medfört
avsevärt personligt obehag. Man
kan ju skärpa uttalandet ytterligare och
säga, att så här får det inte gå till.

Men även om vi nu samfällt uttalar
vår förkastelsedom över handläggningen
— och jag tror inte att det föreligger
någon meningsskiljaktighet om det utan
att vi väl alla vill vara med om att säga,
att förfaringssättet varit felaktigt och
klandervärt — så gäller det att försöka
förhindra ett upprepande av det inträffade,
så långt det är möjligt. Därför har
JO uttalat sig för att man skulle utfärda
föreskrifter för att förhindra, att åtgärder
mot den skattskyldige grundas på
okontrollerat och otillförlitligt material
som han uttrycker det. Denna JO:s
framställning har överlämnats till riksskattenämnden.
Man vågar väl säga att

det är en allmän mening här i riksdagen,
att dessa överväganden bör ske snabbt
och att resultatet säkerligen här kommer
att studeras med mycket stor uppmärksamhet.

Vi, som står för reservation nr 2 av
herr Pålsson m. fl., vill alltså uttala våra
allvarliga erinringar mot myndigheternas
handläggning av denna fråga, och
vi uttalar vidare, att åtgärder, som kan
förhindra ett upprepande, snarast bör
vidtas.

Beträffande frågan om kontant ersättning
till dr Nygren vill vi med hänsyn
till de konsekvenser, som kan tänkas
uppstå, inte biträda motionärernas förslag.
Men då frågan ändå har sådan
räckvidd, som den under utskottsbehandlingen
visat sig ha, kanske det finns
anledning — även om jag här inte kan
ställa något yrkande — att ganska snart
låta pröva, huruvida inte statens skadeståndsansvar
borde preciseras också då
det gäller ideell skada, som medborgare
kan ha lidit genom statliga tjänstemäns
åtgärder.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen nr 2 av
herr Pålsson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan i stort sett
acceptera herr Bohmans redogörelse för
själva sakfrågan, även om jag kanhända
har anledning att komplettera med några
ytterligare fakta ur JO:s berättelse, inte
som något försvar för de åtgärder
myndigheterna vidtagit utan kanske mera
som en förklaring till denna beklagliga
händelse.

Det var ju ändå enligt JO:s egen redogörelse
så, att i den förnyade uträkning,
som förebragtes i hovrätten, befanns
det belopp, som inte hade upptagits
i deklarationen, vara av storleksordningen
388 kronor plus någon del
av 2 000 kronor för vissa intyg m. m. JO
säger beträffande detta: »Även om Sigrid
Nygren icke finge anses ha deklarerat
samtliga av henne uppburna inkomster

Onsdagen den 29 april 1959 em. Nr 14 193

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

gjorde åklagaren dock icke längre gällande
att den oaktsamhet som kunde
läggas henne till last vore grov samt
hemställde att hovrätten måtte frikänna
Sigrid Nygren från ansvar för vårdslös
deklaration.» Jag tror att detta är
något som bör med i bilden av hela detta
händelseförlopp.

Vi är alla överens om att det här är
fråga om en beklaglig händelse, som
har drabbat en oskyldig. Såsom herr
Bohman redan förut sagt har emellertid
JO vid sin prövning ändå kommit till
det resultatet, att vad som förekommit
inte är av den art, att det kan läggas
tjänstemännen till last såsom tjänstefel
av beskaffenhet att föranleda ansvar.
Trots det påpekande som JO alltså gjort
drar han den slutsatsen, att det här inte
kan vara fråga om något ansvar för
tjänstemännen.

JO säger vidare, att detta olyckliga
misstag enligt hans bedömning har tillkommit
mer av våda än av vållande från
någon enskild tjänstemans sida. I detta
sammanhang pekar JO på det förhållandet,
att Sigrid Nygren undertecknat sin
deklarationsblankett in blanco — något
som hon har full rätt att göra och
som inte i och för sig är olagligt — samt
att de anteckningar rörande inkomsterna,
som Sigrid Nygren överlämnat till
den person, vilken upprättade hennes
deklaration, hade förkommit. Detta var,
menar JO, ändå omständigheter som för
taxeringsmyndigheterna måste ha framstått
såsom i viss mån graverande för
Sigrid Nygren. Det är väl också uppenbart
att även om del hela nu kan förklaras,
måste det vid denna tidpunkt för
taxerings- och åklagarmyndigheterna
ha tett sig vara av den art, att det fanns
anledning misstänka att inte allt stod
rätt till. Såsom herr Bohman här tidigare
framhållit kontrollerades samtidigt
deklarationerna för ett antal läkare i
Västerbottens län. I 18 av dessa fall föranstaltades
om åtal, och vederbörande
läkare fick sammanlagt betala en halv
miljon kronor i ytterligare skatt. Jag
13 — Andra kammarens protokoll 1959.

säger inte detta som nagot försvar for
vad som i detta speciella fall inträffat,
men jag anser att det kan utgöra en
viss förklaringsgrund till vad som förekommit.

För att ytterligare belysa den oklarhet,
som till en början rådde, vill jag
erinra om att Sigrid Nygren i den första
omgången inför rådhusrätten vitsordade
att hon i deklarationen utelämnat det
belopp som påtalats. Det var först efter
ett vittnesmål som hon själv blev tveksam
om riktigheten av sjukkassans uppgifter
och föranstaltade om en ny genomgång
av grundmaterialet, varvid
hon kom till det resultatet, att uppgifterna
inte kunde vara riktiga.

Herr talman! Statsutskottet är enigt
beträffande det som enligt min uppfattning
är det väsentliga i denna fråga,
nämligen att allt bör göras för att undvika
en upprepning av sådana här beklagliga
misstag, som ju mycket hårt
drabbar den enskilde. Vad som skiljer
utskottets ledamöter är frågan om en
ekonomisk gottgörelse till Sigrid Nygren.
Hon har inte lidit någon ekonomisk
skada och har inte själv begärt någon
ersättning. Hon har inte använt den
vanliga domstolsvägen för att försöka få
ut något skadestånd för psykiskt lidande.
Kungl. Maj:t har vid sin prövning
av JO:s framställning om en ersättning
till Sigrid Nygren lämnat denna framställning
utan bifall. Det föreligger ju
inte, såsom här tidigare framhållits,
någon allmän skadeståndsskyldighet för
staten med anledning av felaktigt förfarande
från statliga befattningshavares
sida. Enligt statskontorets uttalande i
ärendet är också skadeståndsskyldiglieten
över huvud taget mycket begränsad
då det gäller s. k. ideell skada. För oss,
som står för utskottsmajoritetens yttrande,
har det därför tett sig tämligen orimligt,
att riksdagen utan någon närmare
utredning nu skulle införa en fullkomligt
ny rättspraxis. Vi har inte velat vara
med om alt riksdagen plötsligt ikläder
staten eu skadeståndsskyldighet för
Nr U

194 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

ideell skada, som enligt gällande rättspraxis
inte förekommer.

Det är, herr talman, detta som varit
anledningen till att utskottsmajoriteten
inte velat tillstyrka att riksdagen i detta
sammanhang utanordnar några pengar
till dr Nygren. Vi vet inte, om hon över
huvud taget gör anspråk på att få någon
ersättning. JO och motionärerna anser
att hon bör få en sådan. Jag kan inte
hålla med herr Bohman om att bara därför
att JO sagt att Sigrid Nygren skall
ha ett skadestånd, bör riksdagen vara
beredd att frångå gällande rättspraxis.

För mig framstår det såsom nödvändigt
att man har något fastare grund än som
föreligger i detta ärende, därest man
skulle ändra praxis i detta avseende.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i något meningsutbyte med herr
Hans Gustafsson. Bedan i mitt inledningsanförande
argumenterade jag mot
vad han framfört. Jag har medgivit, att
olika omständigheter har inverkat och
att dessa omständigheter kan åberopas
som en förklaring till att detta ärende
fick så stora proportioner, men det är
inte på något vis en ursäkt för det sätt
på vilket myndigheterna har handlat.

Bland de olika omständigheterna
drog herr Gustafsson i Stockholm fram
en, som jag nog måste närmare utveckla
och delvis vederlägga. Taxeringsmyndigheterna
räknade nämligen upp sjukkasseuppgifterna
med 12,5 procent för
att få med även andra praktikinkomster.

Det var alltså fråga om en ren uppskattning,
och det är alldeles klart att när
man gör en sådan kan det slå fel på
några hundra kronor. Dessa 388 kronor
som stod kvar som icke överensstämmande
med deklarationen kan man inte
lägga dr Nygren till last på något sätt.

Jag erinrar om att hovrätten förklarade
alt det icke var styrkt, att hon i något
hänseende hade förfarit felaktigt.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Herr Bohman har gett
en fyllig redogörelse i sak över hur denna
fråga har handlagts, varför det för
mig räcker att göra några reflexioner.

Herr Gustafsson i Stockholm börjar
med att säga, att JO i sitt utlåtande har
anfört, att även om Sigrid Nygren icke
finge anses ha deklarerat samtliga av
henne uppburna inkomster gjorde dock
åklagaren i hovrätten inte något yrkande
o. s. v. Jag har, när jag läst JO:s redogörelse,
tolkat denna passus som ett
citat från vad åklagaren skrev i sin inlaga
till hovrätten. Jag tror att det är
en riktig tolkning. Viktigare är ju ändå
vad hovrätten kom fram till, nämligen
att den icke fann styrkt, att Sigrid Nygren
underlåtit att i sin deklaration
uppta någon del av sin inkomst för år
1951. Vi får också ta hänsyn till att JO
i slutet av sin redogörelse säger, att det
måste slås fast, att dr Nygren på myndigheternas
tillskyndan blivit föremål
för ett i sak obefogat åtal. Det skulle han
väl icke ha framhållit, om han tidigare
hade gjort gällande, att hon icke hade
deklarerat en del av sin inkomst.

Herr Gustafsson i Stockholm påpekar,
att dr Nygren icke själv har begärt någon
ersättning eller försökt använda den
vanliga domstolsvägen. I nästa mening
ger han emellertid själv förklaringen
till detta: det finns ingen möjlighet att
gå den vägen. Då är det helt naturligt
att hon inte heller har försökt det. Jag
tycker, att just det förhållandet, att det
i detta fall icke finns någon möjlighet
till rättsligt grundade skadeståndsanspråk,
närmast är ett skäl för riksdagen
att fatta ett positivt beslut. Hade det
funnits möjligheter att gå den vanliga
domstolsvägen hade denna fråga aldrig
kommit fram till andra kammaren.

Det andra skälet, som åberopats både
här, i debatten i statsutskottet och i
statsutskottets utlåtande, är att Sigrid
Nygren icke själv upprättat eller kontrollerat
sin deklaration och att hon
skrivit under deklarationsblanketten in

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

195

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

blanco. Man kan ju för all del beklaga
detta, men hennes handlingssätt blir
mera förklarligt när man vet, att den
som gjorde hennes deklaration var en
gammal vän, som länge varit henne behjälplig
därmed och som hon helt litade
på. Det skedde inte heller något fel på
grund därav. Det enda som kan drabba
doktor Nygren för att hon handlade på
detta sätt är att hon naturligtvis får stå
till svars för vad medhjälparen skrev,
och detta har hon aldrig bestridit.

Sedan hämtade Sigrid Nygren inte
igen materialet från den som hjälpte
henne, påpekas det. Det må väl ursäktas
en jäktad läkare! När taxeringsmyndigheterna
ett och ett halvt år senare lät
höra av sig visade det sig, att vederbörande
inte hade kvar den anteckningsbok,
där hon gjort sina anteckningar.
Däremot fanns remsorna från räknemaskinen
bevarade, på vilka det hela
var sammanräknat. Dem medförde dr
Nygren vid ett besök hos taxeringsmyndigheterna
i Umeå, och enligt hennes
bestämda försäkran lämnade hon dem
där. Där kom de bort. Skall vi ursäkta
taxeringsmyndigheterna detta, bör vi
också ursäkta dr Nygren.

Det har här påståtts, att ett bifall till
detta förslag skulle medföra konsekvenser.
Det är en invändning som vi inte
sällan möter. Ibland är den berättigad
men ofta en undanflykt.

Det är på något sätt bekvämt att gömma
sig bakom detta, när det är någonting
som man säger nej till men innerst
inne känner att man borde säga ja till.
Om detta gäller i allmänhet tror jag det
gäller i synnerhet i detta fall. Sällan
liar varningarna för konsekvenserna varit
mindre befogade än just här. Jag
vägrar för min del att tro, att det ofta
förekommer, att enskilda människor
blir utsatta för så stora obehag genom
misstag av det slag det här varit fråga
om. Skulle det emellertid vara på det
siittet, funnes det verkligen anledning
för riksdagen att ordentligt säga ifrån,
att så här får inte en enskild människa

behandlas. Detta fall har emellertid
väckt mycket stor uppmärksamhet, vilket
väl ändå tyder på att det är ett undantag.
Det tycker jag att vi har anledning
att vara glada åt.

För det andra är risken för att ett
sådant här misstag kan upprepas ingen
anledning för oss att låta bli att rätta
till det så långt vi förmår. Om man begår
en oförrätt mot en människa, låter
man inte bli att be henne om ursäkt
bara av den anledningen, att man är
rädd att man kan komma att begå oförrätter
mot flera människor och som en
konsekvens därav vara tvungen att be
även dem om ursäkt. Jag tror att talet
om konsekvenser sällan har varit mindre
befogat än just i detta fall.

Det är givet att kontroll måste förekomma
för att skattesmitare skall upptäckas.
Det är vi alla eniga om. Jag har
inte lust att på något sätt ta dem i försvar,
som försöker komma undan sin
andel av våra gemensamma utgifter. Vi
måste alltså ha kontroll, men den måste
bedrivas med den yttersta noggrannhet,
så att inte samvetsgranna människor råkar
i samma situation som dr Nygren
har kommit i. Skulle det ändå trots all
noggrannhet — den mänskliga faktorn
kan inverka även i detta fall —- inträffa
sådana här händelser, finns det väl all
anledning att försöka ställa dem till
rätta så långt det är möjligt.

JO:s mening liksom motionärernas
är ju den, att det skedda kräver ett beklagande
och att detta bör understrykas
genom en symbolisk ersättning. Jag tror
att ett beklagande, som inte åtföljs av
en sådan ersättning och alltså bara går
halvvägs, verkar halvhjärtat och småskuret.
Jag tror att detta är ett tillfälle,
då litet generositet ifrån riksdagen skulle
betyda mycket och visa, att riksdagen
fäster stor vikt vid att enskilda människor
inte kommer i kläm genom det
allmännas åtgärder. Personliga obehag
av detta slag kan inte ersättas med
pengar. Det är inte meningen heller,
utan det belopp, som vi föreslår här,

19G Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

skulle endast fylla uppgiften att på det
enda sätt som står oss till buds understryka
det beklagliga i det inträffade.

Det händer en och annan gång att
denna kammare gör revolt mot en alltför
långt driven klokskap inom statsutskottet
och låter känslorna tala när
det gäller en fråga, som rör en enskild
människa. Jag tycker att detta är ett
hälsotecken.

Jag tror att det svenska folket har råd
att hålla sig med en riksdag som en
eller annan gång känslotänker. Det finns
tillfällen, då känslorna kanske rent av
leder riktigare än förståndet. Jag tror
att detta ärende är ett sådant tillfälle,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 1).

Herr Rimmerfors (fp) instämde häri.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt. Det var egentligen
det resonemang, som herr Gustafsson
i Skellefteå förde om konsekvenserna,
som uppkallade mig. Det är klart
att inte heller jag tror, att det förekommer
särskilt många skattemål, för vilka
detta kan få konsekvenser. Jag vill dock
understryka vad jag förut sade, att man
genom detta inför en fullkomligt ny
rättspraxis. Det införs en bestämmelse
om ideellt skadestånd, som det i varje
fall för närvarande inte finnes någon
skyldighet för staten att betala. Om det
går att få ut ett ideellt skadestånd kan
det —• som statskontoret säger — endast
ske i mycket begränsad omfattning.

Det, som utskottsmajoriteten anser
vara det betänkliga i detta sammanhang,
är, att vi utan vidare är beredda att införa
denna nya rättspraxis.

Jag skulle bara vilja tillägga, att den
ideella skada, som Sigrid Nygren har
lidit, även om den har sin grund i åtalet
och händelserna omkring detta, icke
enbart har orsakats av åtalet. Det vid -

togs ju åtgärder även från annat håll för
att avföra Sigrid Nygren från stadsfullmäktigelistan
och landstingslistan.
Staten har i varje fall ingen skuld i att

dessa åtgärder vidtogs.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad herr Gustafsson i Stockholm menar
då han säger, att vi genom detta förfarande
inför en ny rättstillämpning. Det
är väl inte fråga om att införa någonting
nytt, utan det gäller att ta ställning till
ett aktuellt fall, som vi väl lyckligtvis
får betrakta som ytterst sällsynt. Det
har vi gjort vid tidigare tillfällen också,
och det har inte fått några konsekvenser.

Jag blev något överraskad av herr
Gustafssons i Stockholm sista resonemang.
Vi vet hur det var, när den lokala
valorganisationen i Skellefteå beslöt att
Sigrid Nyström inte skulle kandidera
på den officiella listan. Hon dömdes ju
ungefär en vecka före valet av rådhusrätten
för vårdslöshet i deklarationen.
Den lokala valorganisationen ansåg, att
en människa, som försatts i den situationen
— antingen hon försatt sig själv
eller blivit försatt i den på något annat
sätt — inte skulle kandidera till en
sådan post. Nu verkar det som om herr
Gustafsson i Stockholm vore kritisk
mot valorganisationen, därför att den
intog den ställningen. Jag skulle därför
vilja fråga — och det tycker jag vi har
rätt att få svar på — om hr Gustafsson
anser att beslutet var felaktigt eller
inte?

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Denna debatt har gett
åtminstone mig den känslan att utskottets
talesman och majoriteten över huvud
taget har svårt att se denna fråga
ur den persons synpunkt som lidit skada.
Det är alldeles riktigt som här har
framhållits av herr Gustafsson i Stockholm,
att det kanske kan finnas vissa

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

197

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

ursäkter för tjänstemännens misstag. Det
finns alltid ursäkter för misstag som
människor begår. Alla kan vi begå misstag
då och då. Det väsentliga i detta
sammanhang är inte att ge uttryck åt
hämndlystnad mot de tjänstemän som
begått felet, utan vad det gäller är att
försöka reparera, så långt det över huvud
taget är möjligt, de konsekvenser
som detta medfört för dr Nygren personligen.

•lag har läst majoritetens motivering
och lyssnat till det sätt på vilket den
utvecklats. Jag har svårt att se att den
hänger ihop.

Som motiv för att inte ge skadestånd
har anförts att dr Nygren inte upprättade
sin deklaration själv utan överlät
åt en annan att göra detta. Det framgår
nu genom herr Bohmans redogörelse
alldeles tydligt att detta berodde på
att hon vid den speciella tidpunkten
var hårt belastad av arbete. Som herr
Gustafsson i Skellefteå förklarade, var
det en naturlig sak för henne att lita på
den som upprättade deklarationen, eftersom
det var långvarigt samarbete
dem emellan.

Sedan säger utskottet att dr Nygren
har underlåtit att, såsom bort ske, bevara
den anteckningsbok i vilken praktikinkomsterna
förtecknats. Nu har vi
fått klart för oss att hon i verkligheten
har bevarat anteckningsboken men
att hon sedan har lämnat den till den,
som gjorde deklarationen, och inte hämtat
tillbaks den, därför att hon naturligtvis
inte hade någon aning om att
hon skulle komma att bli anklagad för
deklarationsbrott. Sedan kom anteckningsboken
bort. Var det hennes fel?

Hon kan inte resa rättsligt grundade
skadeståndsanspråk, heter det vidare.
Det är väl just diirför som saken kommer
före: hade det funnits möjligheter
för henne att resa rättsligt grundade
skadeståndsanspråk, hade det inte funnits
någon anledning att taga upp saken
i riksdagen, .lag skulle mycket gärna ha
röstat för avslag om det hade varit så,

att hon inte uttömt de rättsliga möjligheter
som fanns. Men nu fanns det
inga rättsliga möjligheter att få någon
som helst ersättning.

Så kommer jag till synpunkten att ett
beslut om ersättning nu skulle kunna
bli ett farligt prejudikat. Den synpunkten
anfördes i statskontorets yttrande
och upprepades av herr Gustafsson i
Stockholm och herr Gustafsson i Kårby.
Jag har svårt att förstå hur detta resonemang
hänger ihop. Herr Gustafsson i
Stockholm talar om en alldeles ny rättstillämpning.
Det är inte fråga om rättstillämpning
här, det är fråga om att
rätta till, genom en åtgärd i det enskilda
fallet, ett fel som har begåtts mot en
person och åsamkat denna person lidanden.
Det är inte införande av en ny
princip utan helt enkelt en åtgärd i ett
speciellt fall. När statskontoret säger
att ämbetsverket ej kan »underlåta att
fästa uppmärksamheten på att ett bifall
till motionärernas yrkande torde komma
att medföra konsekvenser för behandlingen
av liknande fall», och detta
sedan åberopas av herr Gustafsson i
Kårhy, är det verkligen en ytterst pessimistisk
uppfattning som här lyser
fram. Man räknar tydligen med att det
inte kan undgås, att det inträffar fall
som detta så ofta, att det blir en allvarlig
belastning om man behöver lämna
ersättning i de fall denna sorts misstag
förekommit. Jag har svårt att förstå vad
som ligger bakom.

Hela statsutskottets och utskottsmajoritetens
resonemang går på något underligt
sätt ut på att det är dr Nygren
som skall bevisa sin oskuld och att, om
hon har försummat att göra allt det som
behövs för att bevisa att hon inte begått
något brott, så finns det ingen anledning
att tycka synd om henne eller
att besluta om ersättning åt henne. Det
är dock en gammal rättsprincip att det
inte är den åtalade som skall bevisa sin
oskuld, utan det är åklagaren som skall
bevisa den åtalades skuld. Den principen
har man i detta fall inte följt. När

198 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

man på myndigheternas sida, kanske
av förklarliga skäl, hård arbetsbelastning
eller vad det kan vara, begått så
uppenbar orimlighet som att lägga ihop
45 och 12 och få det till 4 512, är det
väl litet hårt att begära att dr Nygren
skall kunna, innan hon har gjort en detaijgranskning,
bevisa att hon har deklarerat
alldeles rätt på alla punkter.
Hur många av oss här i kammaren, herr
talman, är i stånd att bevisa att vi aldrig
begått något brott? Det är minsann
inte så lätt att göra.

Sedan sägs det att dr Nygren inte
skall ha ersättning genom riksdagens
beslut därför att hon inte har begärt något
skadestånd. Skall det nu också läggas
henne till last att hon inte själv har
ställt något yrkande om ersättning? Hon
har underlåtit detta, sannolikt helt enkelt
därför att hon inte är särskilt förtjust
att beräkna hur mycket denna
ideella förlust är värd i pengar.

Herr talman! Det förefaller mig finnas
starka skäl för kammaren att fatta
beslut om att göra någonting åt denna
sak, inte för att därigenom skrämma
myndigheterna, inte för att därigenom
kunna fästa på papperet hur mycket ett
landstingsmandat eller stadsfullmäktigemandat
är värt i pengar, utan helt enkelt
därför att här har begåtts ett allvarligt
fel, varigenom en människa tillfogats
allvarlig skada. Det minsta man
då kan göra är att visa att man är beredd
att lämna någon ersättning för
den skada som uppkommit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1) av herr Bohman m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet vid
denna sena tidpunkt, eftersom det motiv
som varit avgörande för mitt ställningstagande
till den första reservationen
kanske är något annorlunda än de
som har redovisats här.

Jag skulle först vilja inkassera — vilket
jag tycker inte tillräckligt har gjorts
av talarna för reservationen — att även

talesmännen för utskottet vidgår den
oförrätt som har drabbat doktor Nygren.
Det är ändå ganska väsentligt att detta
blir fastslaget i diskussionen. Vad som
skiljer utskottsmajoriteten från reservanterna
och reservanterna inbördes är
alltså frågan, hur hon skall få upprättelse.

Det som för mig har varit avgörande
är faktiskt inte de 5 000 kronorna i och
för sig, utan det är risken att hos allmänheten
den känslan kan insmyga sig,
att den drabbade hade haft möjlighet att
föra rekonventionstalan och få full upprättelse,
inte bara moraliskt utan även
ekonomiskt, om motparten varit ett enskilt
företag eller enskilda människor;
men nu gäller det statstjänstemän, och
då finns icke denna möjlighet. Det ligger
i sakens natur, herr talman, att risken
är överhängande att det hos dem, som
utsätts för detta, lätt kan insmyga sig
en känsla av att det på alla andra områden
går att få rätt men att den enskilde
är rättslös inför ett övergrepp
från statstjänstemäns sida. Vi är alla
av den uppfattningen, att detta vore en
verklig olycka, och både majoritetens
och reservanternas talesmän är överens
om att en sådan känsla icke bör eller
får insmyga sig.

Då är frågan, hur detta skall förebyggas
på effektivaste sätt. Jag tycker att
den tanke är bäst som justitieombudsmannen
har framfört, att, trots att det
icke föreligger någon skyldighet för staten
att ersätta i fall av ideell skada, den
ändå skulle lämna detta bidrag, icke såsom
skadeersättning, utan som en symbolisk
upprättelse åt doktor Nygren. Jag
tror att statens eget anseende, förtroendet
för staten som rättsinstitution och
förtroendet för statstjänstemännen skulle
i hög grad stärkas av den mycket blygsamma
utgift som det här är fråga om.
Därför undrar jag om det inte på lång
sikt och med hänsyn till förtroendet för
oväld och rättssäkerhet skulle vara klokt
av andra kammaren att i detta fall —
utan att skapa något nytt prejudikat —

Nr 14

199

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

dock lämna den symboliska gottgörelse
som är föreslagen i detta enstaka fall.

Jag ber att få hänvisa till sista meningen
i centerpartiets reservation, där
det klart sägs ifrån, att man räknar med
att, i den mån en effektivare kontroll
på förevarande område kan ernås, redan
denna medför en viss garanti mot
ett återupprepande av händelser, likartade
med den i motionerna påtalade.
Man litar alltså där på riksskattenämnden,
till vilken regeringen har överlämnat
ärendet. Jag tror att ännu större garanti
skulle ges om riksdagen här lämnade
denna gottgörelse. Det skulle verka
välgörande med hänsyn till allmänhetens
förtroende, och det skulle också
verka som en nyttig påminnelse till de
tjänstemän som har den svåra uppgiften
att utöva den statliga makten och
verka för att på olika sätt upprätthålla
förtroendet för staten som rättsinstitution.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Heckschers inlägg
här gav mig det intrycket, att herr
Heckscher något snedvred min framställning
och i varje fall försökte misstänkliggöra
motiven bakom vad jag här
har sagt.

Vad jag anfört tidigare har icke varit
något försvar för de åtgärder som myndigheterna
har vidtagit, men jag har
försökt förklara att en sådan här åtgärd
har vidtagits. Det är väl ändå alldeles
uppenbart att det gäller en grupp
människor och att den enskilde fått lida
för att gruppen har uppträtt på ett
sätt som inte är juste. Jag hänvisar till
vad JO säger om att en genomgång av
deklarationer för läkare i Västerbottens
län gav det resultatet, att anmärkningar
gjordes mot 38 läkare och att 18 åtalades.
I den aktionen har en enskild kommit
i kläm på ett sätt som är beklagansvärt
— det erkänner också vi som tillhör
utskottsmajoriteten. .lag fick det
intrycket, att herr Heckscher menade

att utskottsmajoritetens motiv inte skulle
vara de som jag försökt redovisa.

Jag fäste mig sedan vid ett yttrande
av herr Ståhl. Herr Ståhl sade att den
enskilde är rättslös gentemot staten.
Jag menar att det är ett allvarligt påstående.
Jag vet inte om herr Ståhl med
det avsåg att säga, att en enskild skulle
ha svårare att vid en domstol få rätt
om det är staten som är part på den
andra sidan än om det är en enskild.
Om detta var innebörden av herr Ståhls
anförande, menar jag att ett yttrande av
den arten inte kan få stå opåtalat.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
herr Gustafssons i Stockholm senaste
yttrande. Jag har inte gjort något försök
att misstänkliggöra hans motiv —
tvärtom var det kanske så att herr Gustafsson
i sitt yttrande här var betydligt
försiktigare än vad utskottsmajoriteten
har varit. Men när jag talade om att
man ville lägga ansvaret på den enskilde
att bevisa att han inte hade begått
något brott, då hänförde jag mig till
själva det resonemang som föres i utskottsmajoritetens
yttrande: skäl emot
att göra någonting är att doktor Nygren
har underlåtit att bevara sin anteckningsbok.
Varför skulle hon göra
det? Jo, just för att bevisa för all framtid
att hon inte har gjort något orätt.
Detta är väl ett felaktigt betraktelsesätt.
Det har över huvud taget ingenting med
saken att göra. Hon har inte haft någon
skyldighet att bevara de handlingar som
skulle visa att hon inte begått något
brott.

Sedan säger herr Gustafsson i Stockholm
nu senast att man kan förklara
myndigheternas förfarande. Javisst, de
har begått ett fel, och det kan begås fel,
men när det är så — som herr Gustafsson
själv säger — att en enskild person
har kommit i kläm till följd av detta,

200 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren

bör vi i vår bedömning inte tänka bara
på om myndigheternas förfarande är
förklarligt, utan på vad vi kan göra för
att klara upp saken eller åtminstone
visa vår vilja att klara upp saken i förhållande
till den enskilda person som
har kommit i kläm.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Gustafsson i Stockholm att jag inte
bara menade utan att jag uttryckligen
sade, inte att den enskilde är rättslös
gentemot staten, men att det är risk för
att han känner sig rättslös gentemot
staten. Detta är en risk som både majoriteten
och reservanterna gemensamt
borde söka avviirja.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! I ett tidigare inlägg ironiserade
herr Gustafsson i Stockholir
mot den lokala valorganisationen
Skellefteå för att den inte hade låtit
doktor Nygren kandidera. Jag ställde då
en fråga till herr Gustafsson om han ansåg
att den lokala valorganisationen i
den situation som då förelåg handlade
rätt eller inte. Herr Gustafsson har inte
svarat, men jag tycker att det är ganska
viktigt att få detta klarlagt. Menar vi
att den lokala valorganisationen handlade
fel, är det klart att en del av ansvaret
faller på denna, men handlade den
rätt, är det dessa olyckliga omständigheter
och den bristande kontrollen av
uppgifterna från sjukkassan som bär
skulden även till att doktor Nygren förlorade
sitt landstingsmandat.

Jag ber därför ännu en gång att få
upprepa frågan: Anser herr Gustafsson
att hon borde ha fått kandidera i det
läge som rådde?

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Gustafssons i
Skellefteå fråga skulle jag vilja besvara
på det sättet att folkpartiets valorganisation
i Skellefteå väl får bedöma huruvida
den har handlat rätt eller inte. Jag

har ingen anledning att uttala mig i det
fallet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bohman yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 85 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen beträffande motiveringen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
2); och fann herr andre vice

Onsdagen den 29 april 1959 ein.

Nr 14

201

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Kårby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 2) av herr Pålsson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Kårby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja
och 39 nej, varjämte 70 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 10

Föredrogs statsutskottets memorial nr
71, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1959/60 till Allmänna läroverken: Avlöningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att tidpunkt för anställande av denna
omröstning komme att meddelas senare.

§ 11

Skattebefrielse för vissa invalidfordon

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 27 februari 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 77, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall.

I propositionen framlades förslag om
viss utvidgning av möjligheterna till
skattebefrielse för invalidernas fordon.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 423 av herr Bengtson
in. fl. och 11:505 av herr Eliasson
i Sundborn m. fl, vari hemställts, »att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 77 måtte besluta

dels att envar, som företer invaliditet
av den art och den grad, som enligt propositionen
skall erfordras för skattebefrielse
avseende att bereda invalida personer
kombinerad närings- och förflyttningshjälp,
skall erhålla skattebefrielse
för s. k. minibil, vars tjänstevikt icke
överskrider 550 kg;

dels att vad som i propositionen anförts
beträffande skattebefrielse för med
skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustade lastbilar jämväl skall
gälla annan lastbil, vars totalvikt ej
överskrider 2 500 kg; samt

att vederbörande utskott måtte ut -

202 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Skattebefrielse för vissa invalidfordon

arbeta förslag till härför erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 77 samt med avslag
å de likalvdande motionerna I: 423
av herr Bengtson m. fl. och 11:505 av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Mattsson och Eriksson i
Bäckmora, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 77 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalvdande motionerna I: 423
och II: 505,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
med den ändring, som i reservationen
angivits;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 6 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall;

II) av herr Stiernstedt, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det sades nyss från
denna talarstol att man någon gång
skulle låta hjärtat tala, och det har man
kanske anledning göra beträffande den
fråga, som behandlas i förevarande utskottsutlåtande.
På grund av den sena

timmen skall jag emellertid fatta mig
kort och endast med några ord motivera
de synpunkter som ligger till
grund för den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Först konstaterar jag då, att den
proposition, som lagts fram på grundval
av invalidfordonsutredningens betänkande,
innebär vissa utvidgningar
när det gäller möjligheterna för invalider
att anskaffa motorfordon, vilka är
befriade från omsättningsskatt och fordonsskatt.
I motioner från centerpartihåll
har vi ansett att ytterligare förbättringar
bör genomföras på detta område,
och vi har därför föreslagit, att
envar som lider av invaliditet av den
art och grad, som uppställts som villkor
för att en invalid skall kunna erhålla
skattefrihet för en personbil eller en
mindre lastbil, som han behöver för sin
förvärvsverksamhet eller utbildning,
skall ha rätt till skattebefrielse för s. k.
minibil. Den automatiska skattebefrielse,
som även i fortsättningen skall gälla
i fråga om invalidmotorcyklarna, bör
alltså enligt vår mening även gälla minibil
om högst 550 kg:s tjänstevikt, om
fordonet äges av en höggradigt vanför
person som innehar körkort. Detta krav
har framförts av De vanföras riksförbund,
och vi motionärer finner detsamma
i hög grad motiverat.

Tillverkningen av de specialkonstruerade,
hastighetsbegränsade invalidmotorcyklarna
har praktiskt taget upphört.
Förbundet påpekar också att denna typ
av motorcykel i stor utsträckning har
ersatts av andra typer av trehjuliga
vagnar och s. k. minibilar samt att det
vore angeläget att hålla en enkel typ
av fordon tillgänglig för den grupp av
vanföra, som av någon anledning inte i
nämnvärd utsträckning kan yrkesarbeta
och därigenom försörja sig.

Med hänsyn till standardstegringen
och den tekniska utvecklingen måste
invalidmotorcyklarna i dag framstå såsom
otidsenliga. De är öppna och ger
inte något skydd mot väder och vind.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

203

För mig framstår det som alltför hårt
att hänvisa svårt invalidiserade människor,
vilka inte kan åberopa förvärvsarbete
eller utbildning som motiv för
skattebefrielse, till sådana fordon. Syftet
med skattebefrielsen är ju ändå att
underlätta de vanföras anpassning till
ett normalt liv. De vanföras situation är
ofta psykiskt och socialt sådan, att en
befrielse från omsättningsskatt och fordonsskatt
för ett mindre, täckt fordon
borde te sig som en naturlig sak i vårt
s. k. välfärdssamhälle.

Jag kan inte finna att en skattebefrielse
för dessa höggradigt vanföra människors
minibilar är något orimligt. Det
är frestande att jämföra denna fråga
med de generella bostadssubventionerna.
Från riksdagsmajoritetens sida tvekar
man inte att satsa tiotals miljoner
kronor till människor som är fullt friska
och bland vilka många har inkomster
på kanske 60 000 å 70 000 kronor om
året och mer därtill. Men när det gäller
dessa höggradigt vanföra människor
vill man inte ge dem befrielse från
skatter på enkla fordon, som de behöver
för att kunna förflytta sig. De kan
bara få automatisk skattebefrielse för
en typ av motorcykel som inte ger dem
något skydd mot kyla och regn, en fordonstyp
av vilken tillverkningen praktiskt
taget upphört. Borde det inte vara
rimligt att även dessa höggradigt vanföra
invalider finge sin beskärda del
av de tekniska framstegen? Jag beklagar
att bevillningsutskottets majoritet
inte velat tillmötesgå motionärerna på
denna punkt. Deras krav sammanfaller
med vad de vanföras förbund bar framfört.

Inte heller har utskottet velat tillmötesgå
yrkandet om skattebefrielse beträffande
lastbil, vars totalvikt ej översiger
2 500 kilogram. De invalider, som
för sitt förvärvsarbete är i behov av
lastbil, kan enligt propositionen endast
få skattebefrielse för med skåp-, stationsvagns-
eller personbilskarosseri utrustad
lastbil. På denna punkt samman -

Skattebefrielse för vissa invalidfordon

faller motionärernas yrkande med invalidfordonsutredningens
förslag. Om detta
yrkande bifölles, skulle möjligheterna
öka för den vanföre att välja det
fordon, som med hänsyn till hans näringsutövning
vore det lämpligaste.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
innebär en avsevärd utvidgning
av rätten till skattebefrielse för invalidfordon,
samtidigt som det i förekommande
fall innebär en befrielse från
skyldigheten att erlägga omsättningsskatt.
Men förslaget kan inte betraktas
som en slutlig lösning av detta problem,
utan utskottet framhåller att det får
bedömas som ett provisorium i avvaktan
på de resultat, som 1953 års trafikutredning
kan komma till under sina
överväganden om beskattningen av motorfordonstrafiken.
Att i ett sådant läge
gå med på ytterligare skattebefrielser
av så generell natur som här har föreslagits
i motionen och reservationen
har utskottet inte ansett lämpligt.

Med det anförda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen I);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

204

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Skärpta åtgärder mot skattefusk

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herrar Mattsson och Eriksson
i Bäckmora.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eliasson i Sundborn
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 136 ja och
42 nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Skärpta åtgärder mot skattefusk

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om skärpta åtgärder mot skattefusk.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 83 av herr Öhman och
II: 114 av herr Johansson i Stockholm
m. fl., hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer,
att regeringen ombesörjer en snabb och
grundlig översyn i syfte att åstadkomma
en skärpning av gällande skatteoch
avdragsbestämmelser för bolag och
enskilda företagare jämte effektiva kontrollåtgärder
mot skattefusk, kompletterade
med skärpta straffbestämmelser
även för undanhållande och förstörande
av uppgifter, som är nödvändiga för
taxeringskontrollen, och skyndsamt förelägger
riksdagen denna utredning
jämte förslag, samt att den pågående utbyggnaden
av taxeringsorganisationerna
i sin helhet slutföres till nyåret 1960
och kompletteras genom att till taxeringsmyndigheternas
förfogande ställes

en stab av bokföringstekniska experter
med speciell uppgift att granska storbolagens
och storföretagens uppgifter
om inkomster och utgifter, avsättningar
och avdrag, för jämförelse med de
avgivna deklarationerna».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 83 av herr Öhman
och 11:114 av herr Johansson i
Stockholm m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den fråga som vi motionsledes
fört fram borde stå i förgrunden
vid årets riksdagsdebatter. Finansministern
har nyss meddelat att
det kommer att fattas minst en miljard
kronor i budgeten, och han har inte dolt
sin mening, att han helst vill driva in
det beloppet genom en omsättningsskatt.
Vi har med exempel från officiella utredningar
och uttalanden av några ministrar
och i regeringens egen press påvisat,
att väldiga summor av redan beslutade
skatter undandrages från stat
och kommun genom omfattande skattefusk.
Jag har inte här serverat någon nyhet.
Redan för tio år sedan talade den
dåvarande finansministern Wigforss om
att det pågick ett skattefusk av miljardomfattning.
En offentlig utredning sysslade
med saken för flera år sedan, och
vår motion är delvis byggd på dess
material.

Om regering och riksdag i tid hade
tagit itu med dessa missförhållanden,
skulle vi ha sluppit både de gångna
årens punktskatter och årets omsättningsskattehot.

Den socialdemokratiska partitidskriften
Aktuellt beräknar, att 5 å 6 miljarder
kronor årligen undandrages från
beskattningen och att detta belopp skulle
ge stat och kommun mellan halvannan
och två miljarder om året. Varför
har man inte i tid slagit ned på detta

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

205

skattefusk, och varför gör man det inte
nu? Här har herr Sträng den miljard
han behöver och mera därtill; dessutom
skulle det bli mycket över till de skattetyngda
kommunerna. Kan det finnas
något mera odemokratiskt än att fattiga
och skattetyngda löntagare utöver sin
andel av skattebördan skall behöva betala
ett par miljarder per år, som bolag
och större och mindre företag smitit
ifrån genom skattefusk.

Jag kan inte låta bli att anknyta till
den debatt vi nyss haft om fallet Sigrid
Nygren i Umeå. Där hade det begåtts
ett räknefel av skattemyndigheten. Nåväl,
räknefel skall rättas; på den punkten
delar jag övriga riksdagsledamöters
uppfattning. Men det var ingen, varken
herr Heckscher eller herr Bohman eller
någon annan, som var upprörd över att
40 läkare uppenbarligen hade begått
deklarationsfusk, 18 av dem hade blivit
åtalade och kunde inte anföra något till
sitt försvar. Jag sökte förgäves efter någon
moralisk indignation över detta hos
högerns och folkpartiets talesman.

Utskottet har tydligen känt den starka
och växande opinionen i denna fråga.
Utskottet har utförligt refererat motionens
synpunkter och ger oss rätt i det
väsentliga. Det understryker betydelsen
av att skatteflykten stävjas och att
det är en stor orättvisa att ett betydande
antal skattskyldiga år efter år opåtalt
undgår att betala skatt för sin verkliga
inkomst och förmögenhet. Utskottet
framhåller att det är ett rättvisekrav
för stora medborgargrupper att detta
ändras. I skattelagssakkunnigas år 1954
avgivna berättelse sägs, att det råder en
ytterst betänklig olikhet i detta avseende
i så måtto att vissa grupper, framför
allt huvuddelen av arbetare och löntagare
i allmän och enskild tjänst, är
underkastade praktiskt taget fullständig
kontroll, under det att kontrollen
beträffande andra grupper är mycket
ofullständig.

Utredningen i fallet Nygren visade
visserligen, att uppgiften om alt verifi -

Skärpta åtgärder mot skattefusk

kationer skulle ha kommit bort var
oriktig. Men utredningen visade också
att den oftast förekommande metoden
i skattefusk är att man glömmer bort
så mycket inkomster man vågar samt
att man inte hittar verifikationerna. Jag
förvånar mig inte över att taxeringsmyndigheterna
tittar lite mera på sådana
här fall, även om de någon gång gör
ett misstag. Utskottet kommer trots denna
positiva skrivning fram till att det
räcker med den pågående utbyggnaden
av taxeringsorganisationen. Det skyller
på att det är svårt att få kvalificerat
folk och lokaler. Det vill därför inte
vara med om en snabbare tidtabell. Vi
anser att detta är de obotfärdigas förhinder.
Det finns i vårt land ett mycket
stort antal experter på skattefusk. Skall
det då inte vara möjligt att utbilda ett
tillräckligt stort antal experter för att
avslöja skattefusket? Det gäller ju alt
ta in miljarder och göra omsättningsskatten
överflödig. Det är en investering
som betalar sig. Vi delar skattelagssakkunnigas
mening att skattefuskarna
skulle betala den ökning de själva gjort
nödvändig genom att de indrivna skatterna
skulle kompletteras med böter.

Så fort man rör i denna sak på något
område blir det stora pengar. De sakkunniga
talar inte om huruvida det gäller
Skelleftefallet, men det finns i alla
fall, som jag även sade i remissdebatten,
ett exempel med en undersökning av
läkares och sjukgymnasters taxering i
en enda stad. Man upptäckte där 483 000
kronor i undanhållna inkomster, och
100 000 kronor utdömdes i böter. Följden
blev att deklarationsmoralen påtagligt
höjdes åren därpå med respektive
64,4 och 93,5 procent.

I dagens nummer av alla tidningar
kan vi läsa att taxeringsrevisor Birger
Eklund i Uppsala anser att 3 500 privatpraktiserande
tandläkare, om de tjänade
100 000 kronor, skulle uppge högst
30 000 eller 40 000 i inkomst och att de
ensamma skulle undandra stat och kommun
100 miljoner kronor i skatter. Or -

206 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Skärpta åtgärder mot skattefusk

ganisationerna har protesterat och säger
att det är överdrivet. Det är möjligt att
det finns överdrifter där också. Det är
möjligt att även i detta skattefuskets
Gomorra på 3 500 man herrar Heckscher
och Bohman skall kunna finna
åtminstone en enda rättfärdig, men nog
finns det tillräckligt många att döma.

Jag behöver inte upprepa vad jag sade
redan i remissdebatten. Jag drog där
en råd exempel på sådana som gjort avdrag
för Rivieraresor med sina älskarinnor,
utgifter för sonens bröllop m. m.
Jag erinrade om den stickprovskontroll
som länsstyrelserna företog 1954. Det
gällde 2,5 procent av de fall som hade
bort undersökas, och enbart hos dem
hittade man 52 miljoner kronor som undanhållits.
Låt oss då antaga att man tagit
de 97,5 procenten också. Då hade
vi varit framme vid 2 100 miljoner kronor,
och herr Sträng hade haft vad han
behövde. Jag erinrar om en utredning
som visade att en femtedel av alla bilägare
i landet deklararerar för mindre
än 7 000 kronors inkomst. Och det beror
nog inte, som någon myndighet förklarat,
på att de är extra sparsamma. Jag
har också en gång erinrat, för att citera
Karl-Gerhard, om dem som har sommarvilla,
bil och fru på fyra ställen men
drar av allt på omkostnadskontot, för
att inte tala om »representationen» och
allt annat man kan göra avdrag för.

Sedan vi diskuterade saken sist har
en mängd småfel kommit i dagen, inte
bara hos tandläkare. Man undersökte
alla Stockholms skorstensfejarmästare.
Där var det visst ingen som var rättfärdig.
En slaktare i Västmanland, som hade
ett stort samspel med bönderna i nejden,
är ett annat aktuellt fall. Jag tycker
att detta visar att det är småskojarna
man är ute efter. Det stora skattefusket
sker i storbolag och stora företag med
alla deras kinesiska askar av dotterföretag
i Belgien och annorstädes, som
delvis tillkommit just för skattefuskets
skull och som har hela arméer av sakkunniga
till sin hjälp.

Vi har föreslagit en allmän översyn
dels för att utbygga kontrollorganisationen
snabbare men framför allt för att
den bästa hokföringstekniska och skattekunniga
expertisen skall sättas in just
på storbolagen. Vi hade nyligen i riksdagen
ett exempel, som anfördes av herr
Hagnell och som kom herr Ohlin att
tala mycket stort om en viss konsuls
generositet. Det visade sig att en jättedonation
hade gjorts just för att slippa
arvsskatten. Bolagens växande förmögenheter
är undandragna beskattning.
Sätt in alla dessa framstående experter
på det området och låt nybörjarna ta
skorstenfejarna och tandläkarna och
försöka få fram denna miljard!

Det är ju också ett sätt att motverka
arbetslöshet i tjänstemannaleden. Visst
löper man risk för att de bästa experterna
köps upp av bolagen — detta har
hänt många gånger förr — men denna
risk får man ta. Många bekymmer skulle
vika från herr Strängs panna om han
vågade ta itu med bolagens skattefusk.
Det är en oändligt mycket bättre affär
för herr Sträng att klämma åt bolagen
för deras skattesvindel än att betala ut
6 miljoner av statsmedel till bolagens
förskingrare. Om de bästa experterna
tar hand om bolagen och storföretagen
kan de nya få träna sig på de småskolkare,
som man åtminstone börjat klämma
efter. Lika viktigt är det att man påskyndar
och effektiviserar arbetet att
täppa igen alla kryphål som skatteskolkarna
skickligt förstått att använda sig
av.

Denna sommar och höst kommer vi
att få en stor debatt om hela beskattningsproblemet
i vårt land. Då vi nu ser
att det behövs en starkare opinion för
att få till stånd snabba och effektiva åtgärder,
kommer vi att göra bolagens och
de förmögnas skatteskolkning till en huvudfråga
i denna debatt. Det kommer
icke att behövas någon omsättningsskatt,
om vi ordentligt klämmer efter de skatteskolkare,
som har god råd att betala.
Vi kan helt enkelt inte förstå att man

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 207

Avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

inte vidtagit sådana åtgärder för länge
sedan, då man vet att det rör sig om en
så stor skattesvindel för varje år. Är
man så rädd för dessa befolkningsgrupper
att man inte törs genomföra en
ändring? Det sunda, demokratiska missnöjet
bland de stora löntagargrupper,
som har det knappt ställt själva men får
betala de skattemiljarder som bolagen
och de förmögna smiter ifrån, kommer
att framtvinga en ändring i den riktning
vi föreslagit och detta ganska snart,
tror jag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår motion nr 114.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Johansson i Stockholm skall kunna finna
någon i denna kammare som vill stå
upp och säga, att han vill försvara skattesmitning.
Vi är väl alla ense om att
vi skall hålla efter dem som inte lämnar
till det allmänna vad de bör lämna.
De som läser utskottets betänkande
förstår att vi har den åsikten.

Herr Johanssons praktiska förslag innebär
nya utredningar. Utskottet vill
för sin del trycka på att man bör vidta
praktiska åtgärder så snart som detta
över huvud taget är möjligt, och utskottet
konstaterar att åtskilliga sådana åtgärder
har vidtagits. Vi hälsar detta
med tillfredsställelse och uttalar en förhoppning
att regeringen snart skall genomföra
en effektivisering på området.

Med detta, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag hörde nyss samma
invändning i första kammaren. Utskottets
talesman där sade att vi kräver
nya utredningar. Jag har talat om en
översyn inom regeringen, dels för att
få till stånd en snabbare takt i utbygg -

naden av det allmänna taxeringsväsendet,
dels för att få fram dessa experter.
Det finns utredningar tillräckligt för
den saken. De utredningar som föreslås
skulle närmast avse möjligheten att
komma åt olika kryphål. Det finns också
en del sådana utredningar i gång,
t. ex. när det gäller kryphål i fråga om
pensions- och andra försäkringar. Beträffande
den av mig föreslagna utbyggnaden
tror jag det skulle räcka med en
mycket snabb översyn inom regeringen
och då faller allt detta tal om nya utredningar
till marken.

Åren går, herr ordförande i bevillningsutskottet,
och miljarder rinner
bort! Här är verkligen ett område, där
regeringen borde sätta in sin kraft utan
dröjsmål.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av väckta
motioner angående tillverkning och försäljning
av ciderdrycker med viss alkoholhalt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av väckta
motioner om upphävande av fjärde
stycket punkt 2 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen (avsättning
till pensionsstiftelse i familjebolag).

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 158 av herrar Gustaf
Henry Hansson och Kronstrand samt
II: 201 av herrar Stenberg och Magnus -

208 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

son i Borås hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att fjärde stycket
av punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen måtte utgå».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1: 158 av herrar Gustaf
Henry Hansson och Kronstrand samt
II: 201 av herrar Stenberg och Magnusson
i Borås icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spelz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Stenberg, Eriksson i
Bäckmora och Stiernstedt, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka det i motionerna
framlagda förslaget om upphävande
av fjärde stycket punkt 2 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
i syfte att medge rätt till avdrag
för medel, som huvuddelägare i familjebolag
avsatte i företaget för egen pensionering,
och att utskottet därför bort
hemställa, att riksdagen måtte antaga
ett i reservationen intaget förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 158 och II: 201 har vi tagit upp
frågan om rätten till avsättning till pensionsstiftelse
i familjebolag. Denna fråga
har ju varit föremål för behandling
även vid tidigare riksdagar, och alla
känner väl till de bestämmelser som
infördes vid 1955 års riksdag. De ändrade
företagsbeskattningsregler som då
infördes skapade möjligheter att göra
sådana här avsättningar, men avsättningarnas
storlek är så bestämd, att avsättning
inte får göras till pension för
delägare i familjebolag. Man har på
den punkten hänvisat till att taxeringsmyndigheterna
påpekat att avsättningar
till pensionsstiftelser i betydande
omfattning gjorts endast för att vinna

obehöriga skattefördelar samt att detta
missbruk av bestämmelserna särskilt
förekommit i familjeföretag.

Vi motionärer har sagt, att efter införandet
av de skärpta allmänna bestämmelserna
rörande pensionsstiftelser
bör det finnas en fullt tillräcklig
garanti för att det befarade missbruket
inte skall kunna äga rum. Vi framhåller
vidare att vi ingenting har att erinra
mot vissa bestämmelser som innebär
en garanti för att pensionsstiftelsernas
medel används för avsett ändamål.
De nya bestämmelserna är enligt
vår mening så utformade, att de utgör
en tillräcklig garanti även i detta fall.

Men avsättningsbestämmelserna innebär,
anser vi, en diskriminering av familjebolagen
i jämförelse med de mera
opersonliga kapitalsammanslutningarna.
Vi tycker att familjebolagen och den
kapitalbildning som här kan äga rum
är så viktig för samhället och för näringslivet,
att det inte bör finnas sådana
här i olika hänseenden diskriminerande
bestämmelser, som inte ger familjeföretagen
samma möjligheter som
de mera opersonliga kapitalsammanslutningarna.
Enligt vår uppfattning bör
familjebolagen ha rätt att vid taxering
få avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
även för varje delägare i företaget,
som innehar en verklig tjänst
inom bolaget. Denna uppfattning grundar
sig på att likhet bör föreligga i
fråga om pension för alla i ett företag
anställda. Därför anser vi att en ändring
bör ske av de bestämmelser som
infördes 1955, och vi har tillåtit oss att
avge en reservation, till vilken jag nu
ber att få yrka bifall.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Av herr Stenberg hörde
vi nyss att ändrade bestämmelser för
företagsbeskattningen infördes år 1955
och att dessa också berörde av företagen
bildade pensionsstiftelser. Jag skall
inte nu närmare gå in på dessa nya, nu
gällande bestämmelser men vill bara

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

209

Avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

konstatera, alt de innebär en diskriminering
av familjebolagen, en företagsform
alltså som har sin största utbredning
bland de mindre och medelstora
företagen. Det måste anses stötande att
en i ett familjebolag arbetande delägare
inte kan beredas pension på samma sätt
som övriga i företaget befintliga arbetstagare.
Varför skall den person som genom
initiativkraft, arbetsamhet och
sparsamhet lyckats skapa ett företag,
sättas i sämre trygghetssituation på äldre
dagar än de i företaget anställda?
Det är en fråga som tränger sig på i
detta sammanhang och som man gärna
skulle vilja ha besvarad.

Utskottsmajoriteten har egentligen
ingen annan motivering för sitt yrkande
om avslag på den av herrar Stenberg
och Magnusson i Borås gjorda
hemställan om avsättningsrätt till pensionsstiftelse
även för huvuddelägare i
familjebolag än att man befarar missbruk.
Detta skäl anförde utskottet 1955
och man sade detsamma också 1956 och
1957.

Men jag frågar: Har utskottet gjort
någon undersökning härom, sedan de
nya lagbestämmelserna infördes år
1955? Personligen tror jag att dessa bestämmelser
är så effektiva, att taxeringsmyndigheterna
har alla möjligheter att
stävja eventuella försök till missbruk.
Även om missbruk möjligen skulle kunna
framletas genom att taxeringsmyndigheterna
inte varit tillräckligt uppmärksamma,
så bör väl inte detta utestänga
tusentals lojala företagare, som
tillika är arbetstagare, från att få sin
pension ordnad på samma sätt som
andra arbetstagare.

Utskottet medger att de nuvarande
bestämmelserna om förbud att avsätta
medel till pension för huvuddelägare
inte ger familjebolagen möjlighet att i
samma utsträckning som vissa andra
företag underlätta sin kapitalförsörjning.
Utskottet anser emellertid detta
vara en ovidkommande sak. Häremot
vill jag starkt reagera. Jag anser att om
I t Andra kammarens protokoll 1959. A

man på ett betryggande sätt kan utforma
våra skattelagar så, att ett enskilt
sparande kan ske, varvid det sparade
kapitalet investeras i egen rörelse,
så är detta ytterst betydelsefullt för
hela det svenska näringslivet.

Som utskottet resonerar får man nästan
den uppfattningen, att utskottet inte
vill bestrida det berättigade i motionärernas
yrkande men anser det vara ett
fel att genom en positiv lösning nu
främja småföretagens kapitalförsörjning.

Herr talman! Jag skall i denna, jag
får väl säga tidiga timme inte komma
med någon ytterligare motivering utan
endast yrka bifall till den reservation
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Vi får vara herr Nilsson
i Svalöv tacksamma för att han
inte motiverade sin ståndpunkt ytterligare.
Jag skall försöka att bli mycket
kortfattad. Jag hänvisar till att bestämmelserna
ändrades på taxeringsmyndigheternas
begäran. Utskottet framhåller
vidare att enskilda företagare ju har
möjlighet att skaffa sig pensionsförsäkring,
om de så vill, och att premierna
för en sådan ju är avdragsgilla vid taxeringen.

Då återstår företagens möjligheter att
ordna sin kapitalförsörjning. Därvidlag
säger både herr Stenberg och herr Nilsson
att företagen blivit diskriminerade
och alltså kommit i en sämre ställning.
Det är klart att man kan uttrycka saken
så. Men, herrar Stenberg och Nilsson,
ett företag har ju många andra
möjligheter att ordna sin kapitalförsörjning.
Vi har ju vid denna riksdag beslutat
mycket liberala regler för företagens
kapitalförsörjning. Jag tänker på
investeringsfonder och liknande. Dessa
regler är av sådan art, att man inte kan
ha rätt att säga, att företagen är särskilt
illa ställda med tanke på vad som
har förekommit tidigare, och det måste
Y U

210

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Utskänkningsskatten å spritdrycker m. m.

man ur samhällelig synpunkt alltid beakta.

Jag yrkar med hänvisning till vad
som står i utskottsbetänkandet bifall
till dess hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag vill göra kammaren
uppmärksam på att utskottets värderade
ordförande framhöll, att med tanke
på vad som hade sagts före 1955 hade
denna bestämmelse kommit till. Men
som jag betonade i mitt anförande blev
bestämmelserna så utformade, att vi nu
har effektiva möjligheter att kontrollera
att missbruk inte uppstår. Jag menar
därför att när vi fått dessa möjligheter
bör väl inte utskottet låsa sig fast vid
vad det sade 1955, utan utskottet får
väl ta hänsyn till utvecklingen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stenberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej; har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Stenberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 107 ja och 88 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Utskänkningsskatten å spritdrycker m.m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta
motioner angående utskänkningsskatten
å spritdrycker in. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag skall inte vid denna
tidpunkt ta upp någon debatt om utskänkningsskatten.
Jag nöjer mig med
att konstatera att jag givetvis fortfarande
anser att utskänkningsskatten omedelbart
borde ha reducerats i enlighet
med motionens förslag och så snart som
möjligt helt försvinna. Det skulle ha
sanerat förhållandena på detta område.
Som det nu är skall jag inskränka mig
till denna deklaration och jag har, herr
talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Stiernstedt (h).

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 186, med anledning av motioner
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att
till Europarådet avgiva viss förklaring
rörande den europeiska domstolen för
de mänskliga rättigheterna;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14 211

överenskommelse angående flyktingar
som äro sjömän; och

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Finland av visst gränsområde i Muonio
älv;

från statsutskottet:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. in.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
tjänstemannen vid Shanghai Municipal
Council A. Th. Dahl; och

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna; samt

från bevillningsutskottet:
nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och
86 § 1 mom. rusdrvcksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. m.; och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 154, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319) m. m.,

nr 155, med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av
bilar, och

nr 156, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Dessa propositioner bordlädes.

212

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

§ 18

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 580, av herr Jansson i Benestad
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
in. m.,

nr 581, av herrar Hallén och Svenungsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 151, angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl., och

nr 582, av herr Onsjö, i anledning av
Kungl. Majrts proposition nr 153, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.55 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDON* TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS

905142