Fredagen den 23 maj Sid (Riksdagens protokoll 1969:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

FÖRSTA KAMMAREN

1969

23—27 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 23 maj Sid.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m............. 3

Om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder . . 26

Upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa
kyrkliga helgdagar ........................................ 33

Bidrag från allmänna arvsfonden till politiska organisationer .... 51

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Wallmark (m) ang. förseningen av utbyggnaden av

Stockholms universitet vid Frescati...................... 58

av herr Schött (m) ang. verkningarna för jordbruket av översvämningarna
i Kalmar län ............................ 58

Tisdagen den 27 maj

Svar på interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) om åtgärder för
att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m........... 59

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 23 maj

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. reglering av priserna på
jordbruksprodukter, m. m................................. 3

— nr 25, ang. användningen av vissa fettvaruavgifter.......... 26

— nr 26, om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder
.................................................. 26

— nr 27, ang. den reglerade älgjakten ........................ 32

1 Första kammarens protokoll 1961). Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. den äldre arbetskraftens
sysselsättning ................................ 32

— nr 46, ang. bidragen för rehabilitering och om en enhetlig organisation
för samhällets rehabiliteringsverksamhet, m. m..... 32

— nr 47, ang. datateknikens inverkan på den enskildes integritet 32

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. skyddet för svenska fiskefartyg
utanför den norska kusten.......................... 32

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om aktiebolag
.................................................. 33

— nr 36, ang. ändring i allmänna ordningsstadgan ............ 33

— nr 37, ang. ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m. m. .. 51

Statsutskottets utlåtande nr 109, ang. bemyndigande att avstå fast
egendom som tillfallit allmänna arvsfonden såsom arv...... 56

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. ändring i lagen om
allmänna arvsfonden, m. m............................... 56

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. upphävande av lagen
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.. 56

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Fredagen den 23 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på jordbruksprodukter,
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att i avbidan på
särskild proposition i ämnet för budgetåret
1969/70 anvisa till Statens jordbruksnämnd
ett förslagsanslag av
8 000 000 kronor, till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett förslagsanslag
av 98 000 000 kronor, till
Kostnader för beredskapslagring av
livsmedel ocih fodermedel in. m. ett förslagsanslag
av 24 000 000 kronor och
till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 22 575 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 107, under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för den 28 mars 1969,
föreslagit riksdagen att

1) antaga förslag till förordning om
ändring i förordningen den 9 juni 1967
(nr 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område,

2) godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter för
tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1971,

3) godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av soc -

kernäringen för tiden den 1 juli 1969—
den 30 juni 1974,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1969/
70,

5) godkänna vad i propositionen anförts
i fråga om prövning av gottgörelse
till jordbruket för eventuella åtgärder
under regleringsåren 1969/70 och
1970/71 inom ramen för ett närmare
nordiskt ekonomiskt samarbete,

6) godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1969/70, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

7) godkänna de förslag som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1968/69 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

8) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för
statens jordbruksnämnd ställa en rörlig
kredit på högst 40 miljoner kronor för
prisreglering av sockernäringen,

9) medgiva, att återbetalningstiden
för den rörliga kredit om högst 50 miljoner
kronor som i riksgäldskontoret,
enligt tidigare bemyndigande, stode till
förfogande för Svensk kötthandel, ekonomisk
förening, finge förlängas till
den 30 juni 1974,

10) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

11) medgiva, att den s, k. exportmedelsfonden
finge avvecklas och åter -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang'', reglering av priserna på jordbruksprodukter, in. in.

stående behållning disponeras enligt i
propositionen angivna riktlinjer,

12) godkänna vad i propositionen
anförts rörande statens jordbruksnämnds
organisation,

13) besluta om att från och med den
1 juli 1969 skulle finnas en särskild
samarbetsnämnd för samordning av
utredningar m. m. på lantbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i propositionen,

14) på riksstaten för budgetåret
1969/70 under nionde huvudtiteln anvisa
till

a) Statens jordbruksnämnd ett förslagsanslag
av 8 512 000 kronor,

b) Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett förslagsanslag av
153 000 000 kronor,

c) Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel m. m. ett
förslagsanslag av 26 200 000 kronor,

d) Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 39 325 000 kronor,

15) medgiva, att de under Fonden
för förlag till statsverket för budgetåren
1953/54 respektive 1963/64 anvisade
investeringsanslagen Lagring av
jordbruksprodukter, Ytterligare lagring
av jordbruksprodukter, Särskild lagring
av livsmedel och Inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö finge användas under
budgetåret 1969/70 för de med anslagen
avsedda ändamålen.

Förslaget till prissättning överensstämde
med vad som förordats av 1968
års jordbrukspriskommitté efter överläggningar
med företrädare för berörda
näringar och representanter för konsumenterna.
Förslaget innebar, att priserna
på bland annat nötkött, fläsk,
grädde, ost och skummjölk kunde beräknas
stiga med mindre belopp den
1 juli i år. Samtidigt skulle priset på
fårkött sänkas. Prisändringarna beräknades
medföra en höjning av konsumentprisindex
med 0,1 procent. Viss
omläggning inom regleringssystemet
skulle ske för att möjliggöra en förbättring
av producentpriset på mjölk.

Förbättringen förutsatte en fortsatt
minskning av mjölkproduktionen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner

dels de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 821, av herr
Bengtson, och II: 956, av herr Hansson
i Skegrie m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam översyn av
vår livsmedelsberedskap i enlighet med
vad i motionerna anförts,

dels ock de i anledning av propositionen
nr 107 väckta motionerna

1. de likalydande motionerna I: 1036,
av herr Jacobsson, Per, och herr Österdahl,
samt II: 118S, av herr Rimäs
in. fl., vari yrkats, att riksdagen vid
behandling av proposition nr 107 skulle
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om åtgärder syftande till att, om skördeutfallet
beträffande brödspannmål s;i
medgåve, väsentligt öka den kvantitet
vete som avsåges användas till i motionerna
angivet ändamål,

2. de likalydande motionerna I: 1041,
av herr Andersson, Ingvar, m. fl., och
II: 1201, av herr Hedin in. fl., vari anhållits
att det belopp som ställts till
regleringsföreningarnas förfogande för
prisreglerande verksamhet måtte uppräknas
i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med ett belopp som motsvarade
statens intäkter från jordbrukets
traktorbeskattning,

3. de likalydande motionerna I: 1042,
av herr Bengtson in. fl., och II: 1200,
av herr Hansson i Skegrie in. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 107 måtte

a) på riksstaten för budgetåret 1969/
70 under nionde huvudtiteln anvisa till
Kostnader för beredskapslagring av
livsmedel och fodermedel m. m. ett förslagsanslag
av 33 000 000 kronor;

b) medgiva omorganisation och förstärkning
av beredskapssektionen inom
statens jordbruksnämnd i enlighet med
vad nämnden förordat; samt

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t an -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering

hålla om skyndsam parlamentarisk
översyn av vår livsmedelsberedskap i
enlighet med vad i motionerna anförts,

4. de likalydande motionerna I: 1043,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 1199,
av herr Eliasson i Moholm m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 107 skulle besluta
att till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 32 940 000 kronor,

5. motionen 1:1044, av herr Jacobsson,
Gösta,

6. de likalydande motionerna I: 1045,
av herrar Strandberg och Kaijser, samt
II: 1202, av fru Sundberg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag på motionen I:
1044, såvitt nu vore i fråga, antaga förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 9 juni 1967 (nr 340)
med vissa bestämmelser om prisreglering
på- jordbrukets område,

2. a. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag på motionerna
1:1041 och 11:1201 samt, såvitt i
övrigt vore i fråga, motionen 1:1044
godkänna de av utskottet angivna grunderna
för reglering av priserna m. m.
på vissa jordbruksprodukter för tiden
den 1 juli 1969—den 30 juni 1971,

b. lämna motionerna 1:1036 och 11:
1188 utan åtgärd,

3. godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av sockernäringen
för tiden den 1 juli 1969—
den 30 juni 1974,

4. bemyndiga Kungl. Majd eller, efter
Kungl. Maj ds medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1969/
70,

5. godkänna vad i propositionen anförts
i fråga om prövning av gottgörelse
till jordbruket för eventuella åtgär -

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

der under regleringsåren 1967/70 och
1970/71 inom ramen för ett närmare
nordiskt ekonomiskt samarbete,

6. godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1969/70, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

7. godkänna de förslag som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1968/69 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

8. bemyndiga fullmäktige i rik.sgäldskontoret
att till förfogande för statens
jordbruksnämnd ställa en rörlig kredit
på högst 40 miljoner kronor för prisreglering
av sockernäringen,

9. medgiva, att återbetalningstiden för
den rörliga kredit om högst 50 miljoner
kronor som i riksgäldskontoret, enligt
tidigare bemyndigande, stode till förfogande
för Svensk kötthandel, ekonomisk
förening, finge förlängas till den
30 juni 1974,

10. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:1045 och 11:1202 godkänna vad i
propositionen föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

11. medgiva, att den s. k. exportmedelsfonden
finge avvecklas och återstående
behållning disponeras enligt i
propositionen angivna riktlinjer,

12. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:1042 och IT: 1200, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört
rörande statens jordbruksnämnds organisation,

13. besluta om att från och med den
1 juli 1969 skulle finnas en särskild
samarbetsnämnd för samordning av utredningar
m. m. på lantbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen förordats,

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

14. på riksstaten för budgetåret 1969/
70 under nionde huvudtiteln anvisa till

a. Statens jordbruksnämnd ett förslagsanslag
av 8 512 000 kronor,

b. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett förslagsanslag av
153 000 000 kronor,

15. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
I: 1043 och II: 1199 samt, såvitt nu
vore i fråga, motionerna I: 1042 och
II: 1200 till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. på riksstaten för budgetåret 1969
/70 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 26 200 000 kronor,

16. till Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd på riksstaten
för budgetåret 1969/70 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 39 325 000 kronor,

17. medgiva, att de under Fonden för
förlag till statsverket för budgetåren
1953/54 respektive 1963/64 anvisade
investeringsanslagen Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter, Särskild lagring
av livsmedel och Inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö finge användas under budgetåret
1969/70 för de med anslagen
avsedda ändamålen,

18. lämna motionerna 1:821 och II:
956 samt, såvitt de ej behandlats i det
föregående, motionerna 1:1042 och II:
1200 utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1, angående föreslagen traktorbeskattnings
inverkan på jordbrukets
kostnadsläge, av fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Annerås (fp),
Ingvar Andersson (m), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Antby
(fp), Jonasson (ep) och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 a hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:1041
och II: 1201 ävensom, såvitt i övrigt

vore i fråga, med avslag på motionen
I: 1044 godkänna de av reservanterna
angivna grunderna för reglering av priser
m. m.;

2, angående Sveriges åtaganden enligt
1967 års konvention om livsmedelshjälp,
av fru Hultell (m) samt herrar
Skagerlund (fp), Annerås (fp), Ingvar
Andersson (m), Axel Kristiansson (ep),
Hansson i Skegrie (ep), Antby (fp),
Jonasson (ep) och Krönmark (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 b hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 1036 och II: 1188;

3, angående jordbruksnämndens organisation,
av fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Annerås (fp),
Ingvar Andersson (in), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Antby
(fp), Jonasson (ep), och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 12 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:1042 och 11:1200, såvitt nu
vore i fråga,

a. godkänna vad reservanterna anfört
rörande statens jordbruksnämnds
organisation,

b. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid
statens jordbruksnämnd inrätta en
tjänst som byrådhef för ärenden angående
livsmed elsberedskapen;

4, angående kostnader för beredskapslagring
m. m., av fru Hultell (m)
samt herrar Skagerlund (fp), Annerås
(fp), Ingvar Andersson (m), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep),
Antby (fp), Jonasson (ep) och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 15
hemställa, att riksdagen måtte i anled -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ning av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:1043 och II: 1199 ävensom
med bifall till, såvitt nu vore i fråga,
motionerna I: 1042 och II: 1200 till
Kostnader för beredskapslagring av
livsmedel och fodermedel m. m. på
riksstaten för budgetåret 1969/70 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 33 000 000 kronor;

5, angående planering av livsmedelsberedskapen,
av fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Anneräs (fp),
Ingvar Andersson (m), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Antbg
(fp), Jonasson (ep) och Krönmark
(in), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 18 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:821 och 11:956 samt,
såvitt de ej behandlats i det föregående,
motionerna I: 1042 och II: 1200 som
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört angående planeringen
av försörjningsberedskapen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! En gammal god regel
säger att man inte skall tvista om den
snö som föll i fjol. Omsatt på huvudfrågan
i proposition nr 107, nämligen
jordbrukets prisreglering fr. o. m. den
1/7 1969 till den 30/6 1971, skulle det
innebära att man givetvis inte heller bör
orda om vad som föregått den överenskommelse
mellan statsmakterna och
jordbruket vars resultat riksdagen i dag
har att besluta om. Det må, hoppas jag,
ändå vara mig förlåtet om jag, överenskommelsen
till trots, gör några kommentarer.

Förhandlingarna med jordbruket,
som är någonting av ett triangeldrama
mellan statens jordbrukspriskommitté,
jordbrukets förhandlingsdelegation och
den på senare tid inkopplade konsumentdelegationen,
blev ju i ett visst läge
så kritiska att de förklarades strandade.
Dramatiken ökades, när kommittén enligt
vad dess ordförande meddelade

skulle efter eget gottfinnande lägga fram
ett förslag till prissättning. Detta förslag
skulle enligt en då avgiven kommuniké
bli väsentligt sämre än det bud som
priskommittén tidigare givit. Man skulle
således ta tillbaka åtminstone delvis
vad man förut ansett som skälig kompensation
åt jordbruket för inflation
och kostnadsfördyring.

Låt mig göra en parentes, herr talman!
Jag vill gärna än en gång — jag
har gjort det förr — ge vår nye jordbruksminister
en eloge för hans snabba
och självständiga ingripande. Förhandlingarna
kom ju i alla fall i gång,
och de ledde så småningom till det resultat
som i dag ligger på kammarens
bord, något som jag noterar med tillfredsställelse.

Förslaget som sådant har sedermera
signerats av jordbruksministern utan
några som helst marginaländringar. Så
bör det självfallet vara, men vi är ju
inte precis bortskämda med detta eller
vana därvid. Förslaget har också blivit
utskottsbehandlat utan erinran och
föranleder självfallet inte från min sida
några invändningar. Jag vill bara med
hänsyn till den födslovånda som ligger
bakom detsamma hänvisa till propositionens
första sida. Kammarens ärade
ledamöter behöver således inte fördjupa
sig i dokumentet. Resultatet summeras
där i angiven återverkan på konsumentprisindex:
»Prisändringarna beräknas
medföra en höjning av konsumentprisindex
med 0,1 procent.» Skrivningen
är chockerande för den i ärendet
invigde och bör självfallet vara det
i ännu högre grad för den oinvigde. Han
måste rimligen fråga sig: Vadan all
denna dramatik för delar av tiondels
procent? Med kännedom om att den
sista förhandlingsomgången gav cirka
40 procent av den totala förbättringen
konstaterar man således att den regeringen
närstående förhandlingskommittén
bröt överläggningarna med ett bud
som kostnadsmässigt rörde sig om en
påverkan på levnadskostnadsindex av
maximalt 0,06 procent.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Herr talman! Jag bär velat anföra detta
inför kammaren dels därför att det
på ett utomordentligt sätt illustrerar vilken
ringa inverkan prisförändringar
beträffande jordbruksprodukterna i primärledet
liar på levnadskostnaderna,
dels för att illustrera med vilken avsaknad
av smidighet och sinne för realiteter
som förhandlingarna skötts från
statens sida, oavsett vem som nu har
ansvaret.

Jag vill i sammanhanget också anföra
att dessa s. k. inkomstförbättringar i
realiteten ingenting annat är en ett återställande
av realvärdet beträffande priserna.
Sedan fyra år tillbaka har ingen
annan faktor än inflationen beaktats
vid prissättningen. För den nuvarande
avtalsperiodens andra år är också en
inflationsregel inbyggd och således bänder
ingenting annat den bär gången heller
än att en eventuell urholkning av
priserna kommer att återställas den 1
juli nästa år.

Jordbruksrepresentanternas krav på
prisförbättringar bar mötts av en argumentering,
där man hänvisat dels till
sin bedömning av jordbrukets faktiska
inkomstsituation, dels till förmenad
överproduktion och till riksdagens uttalande
om sänkt självförsörjningsgrad,
exportförluster etc. Beträffande inkomstsituationen
noteras icke jordbrukets
verkliga läge, det skall vi göra
klart för oss, utan de faktiska ändringarna
i procent mätt och därvid konstateras:
»Någon eftersläpning av den faktiska
inkomstens utveckling jämfört
med andra gruppers torde därför nu
inte kunna sägas föreligga.»

Man bör här komma ihåg att om en
från början låg inkomst så att säga
hänger med procentuellt sett i jämförelserna,
så är därmed förhållandet inte
i allo tillfredsställande. Eu illustration
till vart dylikt tänkande och handlande
leder är den bristande jämlikheten på
arbetsmarknaden i stort beträffande löner,
där inkomstklyftorna under årens
lopp med en dylik »tillfredsställande»
utveckling bara ökat.

Man har vidare för att kunna åstadkomma
denna bild av inkomstutvecklingen
diskonterat de två senaste årens
goda skördar såsom varande någonting
beständigt. Man vill icke såsom tidigare
som beräkningsunderlag lägga s. k. normalskördar.
Priskommittén uttalar härom
följande: »De mycket stora skördeöverskotten
under fyra av de fem senaste
åren tyder emellertid på, att det
här kan föreligga ett brott i utvecklingen
och att förbättrad teknik m. in. lyft
upp skördarna på en högre nivå.»

Visst ligger dagens teknik inom det
svenska jordbruket högt. Jag skulle
ändå vilja fråga vilken teknik man rekommenderar
exempelvis för att betvinga
den katastrofala situationen vi
just nu befinner oss i beträffande vårbruket
i stora delar av vårt land. Jag
föreställer mig att en hel del av kammarens
ärade ledamöter under gårdagen
liade tillfälle att se TV-Aktuellt,
som illustrerade dagens situation. Det
torde inte vara några överord att säga
att det är snudd på katastrof i stora delar
av de verkliga jordbruksområdena.
Det är möjligt att man kan upphäva
verkningarna av en dålig väderlek under
skördetiden med hjälp av hästkrafter
(mekaniska), med torkanläggningar
och dylikt, men jag tror inte att det är
tekniskt möjligt att betvinga den situation
vi i dag har beträffande vårbruket.

Man har anledning att i detta sammanhang
säga att om det över huvud
taget är möjligt att rädda någonting så
beror detta med all sannolikhet på den
struktur vårt jordbruk dess bättre alltjämt
har, nämligen ett familjejordbruk
som garanterar att jordbrukarna oavsett
den stundande helgen, obekväm arbetstid
etc. kommer att ta itu med vårbruket
på sina gårdar så snart ske kan.

Jag tror av de skäl som jag har anfört
att det finns anledning att något
moderera debatten när man talar om
vårt beständiga överskott och att betänka
att sådana situationer som jag här
har angett kan inträffa också i modern

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering

tid, när man bedömer såväl inkomstsituation
som självförsörjningsgrad.

Herr talman! Jag har redan sagt att
ehuru uppgörelsen för jordbrukets del
måste anses svag bör den som sådan
respekteras och godtagas av riksdagen.
Riksdagen bar emellertid redan beslutat
— beslutet fattades i går — om en ny
utgiftspost för jordbruket, nämligen
traktorskatten, DS denna utgiftspost
icke har beaktats i uppgörelsen hemställer
jag om bifall till det yrkande
som har ställts i motionerna I: 1041 och
II: 1201 sådant som det följts upp i reservationen.

Den föreliggande propositionen rymmer
också ett avsnitt om vår försörjningsberedskap.
Statens jordbruksnämnd
bär på uppdrag av Kungl. Maj:t
gjort en översyn av vårt beredskapsläge,
allt som en följd av 1967 års riksdags
beslut om nedbantning av jordbruksproduktionen.
Resultatet är minst sagt
alarmerande efter allt tal om orimliga
produktionsöverskott och ett överdimensionerat
jordbruk. Ett sammanfattande
resultat av undersökningen ger
vid handen att det redan med en självförsörjningsgrad
av den nuvarande
skulle behövas ungefär en tiodubbling
av beredskapslagren av jordbruksprodukter
och förnödenheter för att under
en treårig avspärrningstid kunna klara
vad man kallar en kriskostnorm. Jag
skall inte gå in på en definition av denna
norm, men att den inte är densamma
som dagens torde vi alla vara på det
klara med.

Med hänsyn till att utredningsarbetet
inte definitivt är slutfört har äskandena
begränsats till cirka 33 miljoner kronor
för det kommande budgetåret, innebärande
en ökning med närmare 9 miljoner
kronor. Det är enligt mitt sätt att
se synnerligen anmärkningsvärt att departementschefen
icke har velat följa
upp detta — i förhållande till det beräknade
framtidsbehovet — mycket
blygsamma belopp. I propositionen har
ökningen begränsats till 2,2 miljoner
kronor. Jordbruksministern represente -

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

rar dock den regering som stått fadder
till den nya jordbrukspolitiken vars efterverkningar
det här är fråga om.

Jag har tidigare från denna talarstol
åtskilliga gånger ifrågasatt förnuftet i
den jordbrukspolitiska målsättningen,
bland annat vad gäller självförsörjningsgraden.
Jag har tidigare ifrågasatt vinsterna
av den stora jordbruksnedläggningen
främst om man gör en totalkalkyl
med hänsyn tagen till alla dess
återverkningar, en beräkningsmetod
som emellertid regeringspartiets företrädare
inte vill godkänna. Den här räkningen
på 33 miljoner kronor, som ju
egentligen bara är utställd på ett blygsamt
a conto-belopp — vilket kommer
att bli flerfaldigt större om den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken skall
fullföljas — bör emellertid vara en varning
och ett observandum. Det torde
också ha varit en hederssak att betala
den helt och fullt och omedelbart. Det
är egentligen bara att ta konsekvenserna
av sitt eget handlande. Ett sätt att
göra det hade också varit att följa upp
jordbruksnämndens förslag till organisationsförändring
samt till personalförstärkning.
Också på den punkten finns
reservationer till utskottets hemställan.

Den här åberopade utredningen —
jordbruksnämndens utredning beträffande
försörjningsgraden — avslöjar
kallt och obarmhärtigt vilken situation
vi beredskapsmässigt befinner oss i och
vilka konsekvenser det för med sig för
framtiden. Detta och inte minst den
situation vi befinner oss i i dag beträffande
vårbruket — vilket också bör ge
oss en erinran om att vi kanske inte
har så stora marginaler — ger mig anledning
att i detta fall, herr talman,
uttrycka min förvåning över att man så
sent som i går i tidningspressen kunde
finna en rubrik som löd: »Nedläggningstakten
bör ökas inom det svenska jordbruket.
» Rubriken härrör från ett referat
av ett föredrag som hållits vid ett
sammanträde med lantbruksdirektörerna
i vårt land. Trots alla varningar, trots
den höga nedläggningstakt som vi har

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

och trots att vi nu börjar känna dess
konsekvenser är man således beredd att
forcera nedläggningstakten ytterligare.

Herr talman! Till utskottsutlåtandet
har fogats en reservation där vi framhåller
att denna fråga om den framtida
beredskapen är så väsentlig för det
svenska folket att den bör följas upp inte
endast på expertplanet utan också från
lekmannasidan — om jag får använda
det uttrycket, fastän det kanske inte är
alldeles korrekt. Vi tror med andra ord
att det är nödvändigt med insyn också
på detta för medborgarna så väsentliga
område. Vi anser också att det är viktigt
att detta sker medan tiden ännu är
sådan att det finns möjlighet att välja
mellan olika alternativ och dispositioner.

Herr talman! Jag har i mitt anförande
inte gått in på några detaljer i detta
utskottsutlåtande. Jag föreställer mig
att det inte finns någon anledning att
fördjupa sig i detaljerna vad beträffar
den överenskommelse som här föreligger
och som är någonting av en paketlösning.
Jag har inte heller fördjupat
mig i alla de ämnesområden där motioner
har föranlett reservationer. Jag har
emellertid biträtt samtliga reservationer.
Jag avstår från att närmare gå in
på dem, därför att jag är övertygad om
att andra ledamöter av denna kammare
kommer att göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga vid utskottsutlåtandet fogade
reservationer samt till utskottets
hemställan i den del denna icke berörs
av reservationer.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! När det gäller själva
prisregleringen av jordbruksprodukter
för de närmaste två åren har det inte
rått delade meningar inom utskottet.
Frågorna var väl genomgångna i de tidigare
prisförhandlingarna, som pågått
i fyra månader.

Förslaget innebär en mager uppgörelse
för jordbruket. Enbart sänkningen av

spannmålspriserna med tre kronor per
deciton innebär ett inkomstbortfall med
cirka 100 kronor per hektar och för
jordbruket sammantaget blir det avsevärda
summor. Situationen var naturligtvis
svår efter två goda skördeår med
därav följande överskottsproblem och
tömda regleringskassor.

Den måttliga höjning av priserna på
mjölkprodukter som uppgörelsen innebär
hälsas med stor tillfredsställelse.
Animalieproduktionen inom jordbruket
är fortfarande en tung del på jordbrukets
inkomstsida. Men farhågorna för
överskottsproblem i fråga om dessa produkter
skall nog inte överdrivas. Det
lilla smörberg som vi håller oss med är
i jämförelse med andra länders mycket
begränsat, och vid en måttlig konsumtionsökning
skulle det snabbt försvinna.
Jag tror också att det är oklokt att med
samhälleliga åtgärder forcera utslaktningen
av nötkreatur. En relativt hög
animalieproduktion innebär inte bara
en trygghet för jordbruksnäringen utan
är också en viktig del i vår livsmedelsberedskap.

Det var ju de delade meningarna om
mjölkpriset som var orsaken till att prisförhandlingarna
bröts den 7 mars i år.
På jordbruksministerns eget intiativ
återupptogs förhandlingarna, och en
uppgörelse kom till stånd. Från vårt håll
vill vi betyga herr jordbruksministern
vår aktning och respekt för detta initiativ.
Som jag tidigare sagt betraktar
jag prisuppgörelsen som mager, men det
är bättre att man har ett avtal än att
jordbruket varit i konflikt med statsmakterna.
Rent allmänt borde väl ansvarskänslan
i vårt land vara så stor att
man inte tillgriper uppslitande konflikter
utan söker lösa problemen vid förhandlingsbordet.

När jordbruket nu är berett att ta en
uppgörelse som i så ringa grad ändrar
konsumentprisindex, förväntar vi givetvis
att kostnadsstegringen för jordbruket
blir lika måttfull. På minussidan
har vi redan fått räntehöjning och traktorskatt,
och höjd fastighetsskatt är på

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

väg. Vi har således betydande kostnadsökningar
redan innan regleringsperioden
börjar.

Vid prisförhandlingarna har löften
ställts ut om reformer av äldrestödet, så
att det bättre skulle passa de småbrukare
som vill upphöra med jordbruket.
Produktionssituationen har ju inte blivit
vad man för två år sedan avsåg, och
det beror väl delvis på att jordbruket i
någon mån tjänstgjort som konjunkturregulator
och att äldrestödet varit oförmånligt
utformat. Eu reform av äldrestödet
hälsas med stor tillfredsställelse,
eftersom man därigenom kan förbättra
tryggheten för de småbrukare som vill
upphöra med jordbruk.

Under vårriksdagen har många framställningar
gjorts om förbättringar för
det samlade jordbruket, bl. a. en höjning
av det extra mjölkpristillägget för
Norrland. Låt mig här uttala den förhoppningen
att även jordbruket kan få
del av den extra insats från statsmakternas
sida som nu Norrland skall bli föremål
för. I detta sammanhang kanske
man bör erinra om den SIFO-undersökning
som gjorts och enligt vilken nio av
tio säger ifrån att åkerjorden skall bevaras.
SIFO-undersökningen visar klart
vilket intresse befolkningen har för ett
fortsatt vårdat landskap. Man vill slå
vakt om vår försörjningsberedskap, men
man framhåller också sambandet mellan
naturvårds-, miljö- och jordbrukspolitik.
Det är alltså nya värderingar som
håller på att dras in i debatten och som
sannolikt i hög grad måste prägla 70-talets
jordbrukspolitik.

Om enighet rått kring huvuddragen i
prispropositionen är det dock på fem
punkter som oenighet föreligger och reservation
har avlämnats. I reservation 1
påtalas traktorskattens inverkan på
jordbrukets kostnadsläge. I går lämnade
finansministern besked: här blir
ingen kompensation. Jag hörde till de
motionärer som yrkade avslag på motionen
om skatt på jordbrukstraktorer,
dels därför att ett sådant rationaliserings-
och effektivitetsinstrument inte

bör beskattas, dels därför att en uppdelning
var mycket svår att genomföra.
När nu skatten är en realitet, förefaller
kravet på kompensation för en näring
med statsreglerade priser rimligt.

I reservation 2 önskar reservanterna i
enlighet med motionsyrkanden att Sverige,
utöver sin årliga minimileverans
av 54 000 ton brödspannmål, vid överskottssituation
inom landet skall kunna
öka detta biståndsåtagande. Enligt
reservanternas uppfattning finns det anledning
pröva om inte Sveriges leveransåtagande
när det gäller vete kan
höjas under de närmaste tre åren.

Slutligen några ord om reservation 3,
angående personalförstärkningen hos
jordbruksnämndens beredskapssektion.
Hela frågan om vår livsmedelsberedskap
och dess organisation lämnar nog en del
övrigt att önska. Det är kanske farligt
att göra jämförelser här, men i relation
till det tidigare fattade beslutet om invandrarverket
och dess 200 nya tjänster
framstår kravet på en ny byråchefstjänst
för vår livsmedelsberedskap som
mycket måttfullt.

Herr talman! övriga reservationer
kommer att beröras eller har berörts
av andra. Jag yrkar bifall till samtliga
reservationer samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Det beslut riksdagen i
dag står i begrepp att fatta vid behandlingen
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 24 påverkar i icke ringa grad en hel
yrkesgrupps ersättning för utfört arbete
och insatt kapital. Samtidigt påverkar
naturligtvis producentpriserna konsumenternas
kostnad för vår viktigaste
livsförnödenhet, livsmedel, även om detta
sker i allt mindre omfattning. I dag
går troligen endast mellan 35 och 40
procent av det pris konsumenterna betalar
för färdig vara till producenten,
och den andelen är i sjunkande.

Priskommitténs förslag till priser på
jordbrukets produkter, vilket i allt väsentligt
överensstämmer med den fram -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

lagda propositionen nr 107, bär också
kompromissens prägel. Antalet motioner
som väckts med anledning av föreliggande
proposition är också påfallande
litet, och utskottet redovisar endast fem
reservationer.

Vad prisöverenskommelsen kommer
att innebära för svenskt jordbruk är
självklart svårt att överblicka. Många
faktorer över vilka ingen råder, vare
sig priskommittén, statsmakterna eller
jordbrukarna själva, inverkar. Ogynnsam
väderlek har t. ex. i år gjort att nu,
i slutet av maj, mycket stora arealer
fortfarande inte är besådda. Likaså har
exceptionellt goda skördar under jordbruksminister
Holmqvists tid som departementschef
— av honom betecknad
som de sju feta åren — medfört stegrad
produktion och därmed i vissa fall ett
ökat överskott.

I vad mån vi nu står inför sju magra
år återstår att se. Att de sju gångna
åren har varit feta tror jag inte så mycket
är statsrådet Holmqvists förtjänst,
inte heller att de sju kommande, om de
blir särskilt magra, blir det på grund av
vår nye departementschefs åtgöranden.

Jordbruksminister Ingemund Bengtsson
har tagit ett lovvärt initiativ för att
priskommittén skulle kunna avlämna ett
prisförslag.

Det är troligt att de två år som överenskommelsen
omfattar kommer att innebära
ekonomiska påfrestningar för
svenskt jordbruk. De kommer kanske
att bli en ekonomisk ättestupa framför
allt för de unga nyetablerade jordbrukarna,
vilka är belastade med stora
skulder och alltså har stora, fasta kostnader.
Den rationalisering som återstår
är dyr och innebär i stort sett en
överflyttning av kostnaden från lönetill
räntekontot.

Svenskt jordbruk behöver liksom
svensk industri förbättrade avskrivningsmöjligheter,
och det är min förhoppning
att statsrådet Sträng skyndsamt
kommer att förelägga riksdagen
den aviserade propositionen i detta
avseende.

En av utgångspunkterna för prisregleringen
har varit att åstadkomma en
prissättning som skulle underlätta inträdet
i en större marknad. Den faktiska
situationen är att priserna till producent
av vegetabiliska produkter för
kommande avtalsperiod ligger väsentligt
under EEC:s prisnivå för jämförbara
produkter. Priserna till producent
av animaliska produkter inom EEC är
ännu inte fastställda, varför någon jämförelse
i detta avseende inte är möjlig.

För konsumenterna innebär de föreslagna
prisändringarna en — som departementschefen
uttrycker det —
mindre höjning, motsvarande 0,1 procent
på konsumentprisindex, vilket väl
alla, även departementschefen, kan vara
överens om är en synnerligen blygsam
ökning.

Herr talman! Med vad jag sagt bär
jag velat påvisa att jordbrukets vinstmarginal
är ytterst pressad och inte
tål ytterligare krympning.

En väsentlig kostnadspost lades i går
på jordbruket, nämligen traktorbeskattningen.
Den beräknas kosta mellon
30 och 40 miljoner kronor per år.
Proposition nr 45 var inte framlagd
när jordbrukskommitténs förhandlingar
avslutades och prisöverenskommelsen
överlämnades till departementschefen.
Det är med anledning av den beskrivna
metodiken i detta sammanhang som
motionerna I: 1041 och II: 1201 har tillkommit.
Motionärerna föreslår att införselavgiftsmedel
motsvarande vad
traktorskatten kommer att tillföra statsverket
ställs till regleringsföreningarnas
förfogande för dessas prisreglerande
verksamhet.

En vanlig, självklar företeelse är att
ökade kostnader för att framställa en
produkt slår igenom i ett högre pris
på färdig vara. Traktorskatten ökar
jordbrukets kostnader och måste följaktligen
täckas in. Motionärerna anvisar
eu väg. Det finns kanske andra vägar.
Men vårt förslag kommer inte att
rubba priskommitténs prisförslag och

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

därmed inte heller konsumentprisindex.

Utskottsmajoriteten påpekar i sitt uttalande
att priskommittén kände till att
jordbrukstraktorer skulle komma att
skattebeläggas men erkänner samtidigt
att den närmare utformningen av denna
skatt inte var känd. Man kunde självfallet
inte veta när ett eventuellt beslut
skulle träda i kraft och inte heller med
vilken kostnad traktorskatten skulle
komma att belasta svenskt jordbruk. I
dag känner kammaren till dessa faktorer,
och det är därför också rimligt
att ta hänsyn till den uppkomna situationen.

Herr talman! Regeringen och endast
regeringen är ansvarig för proposition
nr 107 och kan aldrig krypa bakom
jordbrukskommitténs förslag. Därmed
är regeringen också ansvarig för de
verkningar som den nya prissättningan
kan få bl. a. på landets beredskapssituation.
Ett aldrig så starkt militärt försvar,
som inte följs upp av en tryggad
livsmedelsförsörjning genom inhemsk
produktion kompletterad med beredskapslagring,
ger ingen möjlighet att
fullfölja vår strävan till alliansfrihet i
fred och neutralitet i en konfliktsituation.
Vår livsmedelsförsörjning får aldrig
bli beroende av tredje stat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
vid utskottsutlåtandet fogade reservationerna
1, 2, 3, 4 och 5.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Liksom de föregående
talarna kan jag konstatera att prisöverenskommelsen
som behandlas i proposition
107 och i jordbruksutskottets utlåtande
nr 24 inte är tillfredsställande i
alla detaljer. Man skulle önska sig justeringar
och förbättringar på en rad
punkter. Prisöverenskommelsen har
dock tillkommit efter överläggningar
mellan berörda parter och i sista hand
genom ett ingripande från jordbruksministern,
och från moderata samlingspartiets
sida brukar vi känna oss bundna

av överenskommelser som har träffats
på detta sätt. Det gäller inte bara prisfrågorna
för jordbrukets del utan även
liknande uppgörelser på andra samhällsområden.
Vi har därför inte yrkat
några ändringar i den träffade överenskommelsen
utan ansluter oss enligt gammal
tradition till de resultat som man
har uppnått.

Jag vill liksom de föregående talarna
uttala min tillfredsställelse med att jordbruksministern
som en av de första åtgärderna
i sin ämbetsutövning ingrep i
prisförhandlingarna och bryggade över
den oenighet som hade uppstått. Jag vill
tillönska jordbruksministern samma goda
handlag vid umgänget med jordbrukets
organisationer även i fortsättningen.

Även om vi inte har några särskilda
yrkanden beträffande själva prisuppgörelsen,
har vi inte kunnat ansluta oss
till jordbruksministerns förslag när det
gäller livsmedelsberedskapen. Där har,
som framgår av jordbruksutskottets utlåtande,
de borgerliga partierna i reservationer
framfört en del ändringsförslag
och önskemål. En av våra representanter
i utskottet, fru Mary Hultell, står antecknad
som första namn på samtliga
reservationer, och det hade givetvis varit
hennes avsikt att i dag motivera de
förslag som hon anslutit sig till. På
grund av förskjutningen av ärendet från
gårdagens till dagens plenum har hon
emellertid av ett annat allmänt uppdrag
blivit förhindrad att delta i överläggningarna
här. I hennes ställe skall jag
med några ord redovisa innehållet i reservationerna.

Jag vill som en allmän bakgrund till
denna redovisning konstatera att vi inte
anser att jordbruksministerns förslag
beträffande livsmedelsberedskapen tillgodoser
det behov av särskilda beredskapsåtgärder
som utvecklingen på jordbrukets
område motiverar. Enligt beslutet
från 1967 skall livsmedelsproduktionen
i vårt land minskas successivt,
bland annat genom att betydande arealer
åkerjord las bort ur den egentliga

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

produktionen. Vi har visserligen inte
sett mycket av minskningen ännu, trots
att både antalet jordbruk och åkerarealen
minskas avsevärt för varje år. Anledningen
till detta har här redan redovisats.
Bland annat har de senaste årens
goda skördar medfört att vi fortfarande
har ett betydande överskott av vissa
jordbruksprodukter. Själva principen i
1967 års beslut att så anpassa vår jordbruksproduktion
att den i stort sett tillgodoser
landets eget behov kvarstår
emellertid. Vi är överens om att man
måste minska produktionen för att uppnå
denna balans. Att utvecklingen ännu
inte gått så snabbt som man hade anledning
att vänta beror på tillfälliga omständigheter,
som inte kan beräknas bli
bestående varje år. Det har redan framhållits
av föregående talare.

Jag kommer själv från en del av landet,
där nederbörden under maj månad
totalt förhindrat allt vårbruk och där
vi därför med säkerhet vet att skörden
innevarande år kommer att bli väsentligt
mindre än föregående år. Jag läste
i dag i en tidning från min hembygd en
uppgift som med klara siffror visade
hur skörderesultatet minskar, när skördetiden
blir senare än normalt och den
rikliga nederbörden medför svårigheter
för jordbruksarbetet. Det är troligt att
makter från ovan rätt snart kommer att
avlasta en del av de överskottsbekymmer
som vi har haft under tidigare år.

Om utvecklingen som sagt hittills inte
har gått så snabbt som man hade väntat
räknar man i alla fall på längre sikt
med en mycket kraftig minskning av
produktionen. Jordbruksarealen kommer
att minska under de närmaste åren.
Vid jordbruksräkningen 1966 hade vi
drygt tre miljoner hektar åker i landet.
Enligt den beräkning som lantbruksstyrelsen
gjorde för ett par år sedan kommer
denna areal att minska med ungefär
en tredjedel fram till 1980, dvs. till
mindre än två miljoner hektar. Jämsides
med denna utveckling, som kommer att
ge en minskad produktion, medför koncentrationen
både av produktionen och

förädlingen av jordbruksprodukter att
livsmedelsberedskapen blir mera sårbar.
Vi har svårare att klara oss vid er. avspärrning
än vi har haft tidigare.

Herr Axel Kristiansson påminde om
den utredning som statens jordbruksnämnd
fått i uppdrag att göra för att
åstadkomma en samlad översyn av försörjningsberedskapen
i fråga om livsmedel.
Jordbruksnämnden framhåller att
den allmänna utvecklingen inom jordbruksnäringen
bl. a. på grund av mekaniseringen,
den ökade specialiseringen
och övergången till större brukningsenheter
leder till att vi blir mera beroende
av olika yttre omständigheter
än tidigare. Vi baserar t. ex. nu vår
produktion i större utsträckning än under
andra världskriget på inköpta produktionsmedel.
Vi har inte tillgång till
den dragkraft som vi hade tidigare, utan
vi blir mer och mer beroende av importerade
drivmedel. Genom dessa omständigheter
försämras våra möjligheter att
ställa om och upprätthålla produktionen
vid en avspärrning.

För att vi skall kunna få en betryggande
beredskap måste därför den löpande
produktionen kompletteras med
en betydande lagring av både produktionsmedel
och livsmedel. Jordbruksnämnden
har ännu inte helt avslutat sin
översyn över försörjningsberedskapen
men har ändå konstaterat att beredskapslagren
behöver ökas avsevärt. För
nästa budgetår har jordbruksnämnden
inskränkt sig till att föreslå de ökningar
i beredskapslagringen som nämnden
enligt sin skrivelse anser oundgängligen
erforderliga från beredskapssynpunkt.
Men inte ens så långt har jordbruksministern
velat gå i sin proposition. Jordbruksutskottet
har anslutit sig till det
förslag som jordbruksministern lagt
fram.

I reservation nr 4, avgiven av samtliga
de borgerliga partierna, tar vi just
upp frågan om kostnaderna för beredskapslagring
m. m. och ansluter oss till
det förslag som jordbruksnämnden har
lagt fram. Vi anser detta vara ett första

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

steg på vägen mot förstärkning av livsmedelsberedskapen
och tillstyrker de
anslagsbelopp som jordbruksnämnden
har föreslagit.

Jag ber, herr talman, liksom tidigare
talare att få yrka bifall till denna reservation.

Reservation nr 5 är en följdreservation
till den föregående vad innehållet
beträffar. Reservanterna tar upp frågan
om den framtida beredskapen och den
framtida planeringen av vår livsmedelsberedskap.
Jordbruksnämnden fullföljer
sitt utredningsuppdrag och kommer väl
under nästkommande budgetår att framlägga
slutliga förslag. Reservanterna menar
att beredskapsfrågorna på grundval
av detta material bör bli föremål för
granskning och behandling av representanter
för olika intressegrupper i samhället,
nämligen de politiska partierna,
konsumenterna, arbetsmarknadsorganisationerna
och näringslivet. På detta
sätt skulle man få ett inslag av sakkunskap
även från de grupper i vårt samhälle
som dagligdags sysslar med sådana
här frågor och som har en bättre
överblick över förhållandena än vad en
expertgrupp ensam kan åstadkomma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till reservation nr 5.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag anser att förevarande
proposition kommit tämligen lindrigt
igenom utskottsbehandlingen, då det bara
har avgivits fem reservationer av de
borgerliga partierna. Tre av dessa reservationer
anknyter ju till livsmedelsberedskapen,
en anknyter till traktorskatten
och i den femte tas frågan upp
om ökade spannmålsleveranser till uländerna.
Det är som synes bara en enda
reservation som rör jordbrukets lönsamhet,
och de borgerliga partierna kan
därför inte på något sätt numera tala om
jordbruksfientlighet. Hela prisuppgörelsen
har alltså kommit igenom utskottsbehandlingen
utan någon reservation.
Frågan om livsmedelsberedskapen har

ju ingenting med jordbrukets lönsamhet
att göra — det är en helt annan fråga.
Jag räknar därför med att vi numera
kan diskutera jordbrukspolitik i en lugn
atmosfär.

Låt mig först, herr talman, ta upp
frågan om traktorskatten. Jag anser att
denna fråga har dramatiserats en smula.
Man gör ju gällande att förslaget om
traktorskatten kastades in och kom som
en chock för jordbrukarna och att det
inte var möjligt att ta hänsyn till traktorskatten,
då priserna på jordbruksprodukterna
diskuterades. Den uppgörelse
som träffades mellan priskommittén och
jordbrukarnas företrädare får betraktas
som en paketlösning. Bakgrunden till
uppgörelsen var ju följande.

Innan man kommer in på detaljfrågorna
diskuterar man alltid inkomstutvecklingen
för jordbrukarna — hurudan
den har varit och hur den sannolikt
kommer att bli. Vid de preliminära diskussionerna
med bönderna förde statens
förhandlare in momsen i resonemanget
och pekade på att den innebär för jordbrukarna
en icke oväsentlig förbättring.
Jordbrukets förhandlingsdelegation
framhöll emellertid att skatteförändringar
av det här slaget inte borde påverka
prisuppgörelsen. Mot den bakgrunden
förde man så småningom undan
resonemanget om momsen och den
då väntade traktorskatten.

Det har här gjorts gällande att man
inte hade reda på hur traktorskatten
skulle utformas, men för alla som sysslade
med det här var det ju bekant att
det förelåg ett förslag till sådan skatt.
Förslaget hade varit föremål för remissbehandling,
och man kunde ana hur stor
skatten skulle bli. Under de här resonemangen
ville alltså ena sidans förhandlare
att momsen skulle räknas in i
framtidsbedömningen av inkomstutvecklingen,
och motparten önskade räkna
in konsekvenserna av en eventuell
traktorskatt. Man kom då överens om att
över huvud taget inte ta med dessa faktorer
i beräkningen. Detta är bakgrunden.
Jag tycker därför att vi nu kan

Nr 27

Fredagen den 23 mai 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

avföra frågan om traktorskatten ur diskussionen
om prisuppgörelsen. När det
blir dags för en ny prisuppgörelse om
två år får vi se i vilken utsträckning
traktorskatten och momsen har förändrat
bilden av inkomstutvecklingen. Jag
tror inte någon tjänar på att den här
frågan dramatiseras.

Den andra reservationen tar upp frågan
om ökade försändelser av brödspannmål
till u-länderna. Enligt vad
som bestämdes i Ivennedy-ronden skall
vi ställa 54 000 ton spannmål till u-ländernas
förfogande. Emellertid är det litet
farligt att byta ståndpunkt för hastigt.
I reservationen nr 2 görs gällande
att vi mycket väl kan öka våra försändelser
av brödspannmål till utvecklingsländerna,
eftersom vi har ett överskott
och måste räkna med ett överskott också
framöver. Detta har också framhållits
i anföranden här i dag. Reservanterna
anser alltså att vi har ett överskott
som är så pass stort att vi kan öka
våra försändelser till utvecklingsländerna,
men sedan byter de ståndpunkt! I
reservation nr 4 målas en oerhört dyster
bild av situationen i vårt land. Situationen
i fråga om vår livsmedelsberedskap
betecknas såsom alarmerande och
chockartad. Reservanterna har tydligen
inte ens samma ståndpunkt i samma
fråga i ett och samma utskottsutlåtande.

Jag skall inte ta upp frågan om ökade
leveranser till utvecklingsländerna, ty
det är ju inte u-hjälpspolitik vi här diskuterar
utan jordbrukspolitik. Jag vill
bara säga att det inte finns något formellt
hinder att öka våra spannmålsleveranser
när vi gör biståndsinsatser
inom det internationella livsmedelsprogrammet.
Emellertid har detta ingenting
att göra med den fråga som vi diskuterar
i dag.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
frågan om vår livsmedelsberedskap. Jag
skall inte ta upp alla de resonemang
som förs i reservationen om beredskapen.
Jag vill bara försöka klara ut vad
det är vi skall diskutera vid detta tillfälle
och vad det är för livsmedelsbered -

skap vi skall trygga. Vad vi skall diskutera
och vad jordbruksnämnden har utrett
för oss är frågan om vår livsmedelsberedskap
vid en avspärrning, alltså i
en situation då vi har hela vår produktionsapparat
intakt. Man får inte, som
reservanterna gör, blanda ihop beredskapen
vid en avspärrning med vad som
kan hända vid ett krig och föra ett resonemang
som om det vore samma sak.
Vad vi skall diskutera är en livsmedelsberedskap
vid en avspärrning.

Vi skall också göra klart för oss att
vi i dag diskuterar budgetåret 1969/70.
Det är det vi skall ta ställning till. Den
mera långsiktiga planeringen återkommer
vi till senare.

I reservationen och av de talare som
deltagit i debatten här görs gällande att
vi under nuvarande förhållanden skulle
behöva ungefär en tiodubbling av jordbruksprodukter
och produktionsförnödenheter
för att under en treårig avspärrningstid
säkerställa en livsmedelsförsörjning,
motsvarande de kriskostnormer
som uppställts av jordbruksnämnden.
Det är ett utomordentligt underligt
påstående. Jag kan, herr talman,
inte förstå vad det skall tjäna till att
måla en sådan felaktig bild av situationen
på -beredskapsområdet. Det finns
ingen anledning att måla upp en katastrofsituation.
En sådan bild hör inte
alls hemma i verklighetens värld.

Uppgiften att våra lager av jordbruksprodukter
skulle behöva tiodubblas är
grovt missvisande. Jordbruksnämndens
översyn ger vid handen att beredskapslagringen
av livsmedel med rådande
överskottsproduktion är fullt tillfredsställande.
När det däremot gäller produktionsmedel,
såsom handelsgödsel
och oljekraftfoder, har nämnden på basis
av vissa förutsättningar räknat fram
ett ökat lagringsbehov, som i dag kostnadsmässigt
ligger cirka 35 procent över
de nuvarande lagringskostnaderna.

Som jag har redovisat i propositionen
nr 107 har jag inte ansett mig kunna tillstyrka
en ökning av lagringsberedskapen
enligt nämndens förslag. Det har

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering

jag gjort på goda grunder och stödd av
expertis. Vi skall nämligen först undersöka
om landets behov av proteinrikt
foder kan tillgodoses på andra vägar,
t. ex. genom en ökad inhemsk odling av
åkerböna. Vi satsar, som framgår av
överenskommelsen, stora pengar på
forskning för en sådan utveckling. Bönderna
och vi är helt överens om att vi
själva skall försöka få fram proteinrikt
foder så att vi blir mindre beroende av
kraftfoder utifrån. Detta ingick inte i
jordbruksnämndens kalkyler när den
gjorde sin undersökning och lämnade
sitt förslag. Sedan har lantbruksstyrelsen
föreslagit att man skall undersöka
möjligheterna att utnyttja urea. Det ligger
inte så till, som reservanterna gör
gällande, att all sakkunskap dömer ut
ureans möjligheter. Lantbrukshögskolan
har redovisat vissa erfarenheter från
Förenta staterna som är mycket positiva.

Vad vi i dag diskuterar, herr talman,
är situationen budgetåret 1969/70 och
inte en tänkt situation år 1975.

Reservanterna säger att de av jordbruksnämndens
översyn har fått ett totalintryck
att vårt beredskapsläge i fråga
om livsmedel avsevärt försvagats under
senare tid. Vän av ordning är mycket
intresserad av hur man kan leda
ett sådant påstående i bevis. Det är för
mig helt obegripligt hur man kan göra
påståendet att vår livsmedelsberedskap
skulle ha försvagats under senare tid. I
själva verket har det inte sedan vi fattade
1967 års beslut om jordbrukspolitiska
riktlinjer varit någon som helst minskning
av självförsörjningsgraden. Å andra
sidan har det skett en ökning av beredskapslagren
sedan detta beslut togs.
Att mot den bakgrunden tala om en försämring
av beredskapsläget ter sig mycket
märkligt. Och märkligare blir det
när man beaktar att i den proposition,
som nu läggs fram, föreslås en förstärkning
av livsmedelsberedskapen.

Vår självförsörjningsgrad ligger för
närvarande, herr talman, en bra bit över

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 27

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

100 procent, och det är ju den verkliga
självförsörjningsgraden som man bör utgå
ifrån. Det mål om en självförsörjningsgrad
på 80 procent som 1967 års
beslut innebar har alltså på långa vägar
inte uppnåtts. Under sådana förhållanden
är det orimligt att skaffa sig ett
beredslcapslager som är erforderligt vid
en 80-procentig självförsörjningsgrad
kanske ett tiotal år framåt i tiden.

Reservanterna har vidare förordat att
en arbetsgrupp skall tillsättas för att
ytterligare utreda livsmedelsberedskapen.
Man har tänkt sig att i gruppen
skulle ingå representanter för de politiska
partierna. Jag brukar ju aldrig ha
någonting emot ett parlamentariskt inslag
i utredningar som tillsätts. Jag har
emellertid svårt att se vad som kan vinnas
med ett sådant förslag i detta sammanhang.
Jordbruksnämndens utredning
är ju inte helt slutförd. I jordbruksnämnden,
som har en lekmannastyrelse,
finns representanter för de intressegrupper
som det här är fråga om.

Till sist, herr talman, några få ord
om förslaget att jordbruksnämndens beredskapssektion
skulle omvandlas till en
beredskapsbyrå. Jag håller med om att
utvecklingen kräver en oavlåtlig uppmärksamhet
och en noggrann planering
på detta område från nämndens sida.
För att möta den utvecklingen har
nämndens organisation på beredskapssidan
gjorts tämligen flexibel. Den översyn
som nämnden har gjort och som nu
är inne i sitt slutskede visar att nämnden
väl fyller dessa funktioner. Medel
har också anvisats för att möjliggöra
ett fortsatt högklassigt utredningsarbete.

Jag har mycket svårt att förstå, herr
talman, att det skulle ha någon avgörande
praktisk betydelse om beredskapsfrågorna
handläggs inom en byrå eller
inom en fristående sektion. Det kan
knappast hävdas att det är av avgörande
betydelse för vår livsmedelsberedskap.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern föreföll
nöjd i ett avseende. Han sade att
denna proposition har, i vad den gäller
jordbrukets prisfrågor, gått igenom
skärselden utan att bli på något sätt illa
tilltygad. Det tar han som elt bevis för
att det i varje fall inte finns någon jordbruksfientlighet
hos majoriteten. Uttrycket
jordbruksfientlighet tycker jag
inte att vi behöver använda, men han
anser väl att det inte finns någon negativ
inställning till jordbruket hos majoriteten.
Jag skall inte närmare gå in på
detta. Jag vill bara säga att det blivit
praxis — i varje fall om inte jordbruksministern
ändrat någonting — att inte
riksdagen ändrar något i dessa överenskommelser.
Vad jag här sagt behöver
alltså inte innebära någon betygssättning.

Traktorskatten har förts in i resonemanget
här. Vi diskuterade den också
med finansministern i går, då skatten
beslutades. Låt mig gärna säga att jag
kanske kan komma överens med jordbruksministern
om jag får göra den
tolkningen att man helt enkelt avfört
traktorskatten från dessa överläggningar
med hänsyn till att den inte var definitiv,
i varje fall inte kunde komma
att gälla hela perioden, och att man inte
kunde fixera storleken av den. Därför
har hela denna fråga lämnats öppen.
Men om jordbruksministern säger att
jordbruket gått med på att traktorskatten
på något sätt skulle avräknas eller
clearas mot den fördel som jordbruket
får genom att momsen ersätter omsen
är vi inte överens. Om det är så, bär
jordbruksministern faktiskt skrivit fast
sig själv.

Jag tror att om man gick med denna
proposition till den juridiska sakkunskapen
för att få den tolkad — det är
emellertid inte juridiken som avgör här
i dag utan det är makten i politiken,
vilket kan göra det hela litet svårare —
skulle man sannolikt få det beskedet att
jordbruksministern på sidan 8 i propo -

sitionen anfört att den fördel som jordbruket
här får i och med momsens införande
har så att säga räknats jordbruket
till godo vid sidan om de inkomstförbättringar
som man har tillerkänt
jordbruket för att klara kostnadsökningarna.
Sedan man konstaterat jordbrukets
inkomstsituation och hur man bedömt
den, står det i propositionen följande:
»Vidare bör enligt kommitténs
mening vid inkomstbedömningen beaktas,
att jordbruket från 1 januari 1969
fått en fördel genom minskad skattebelastning
vid övergång från omsättningsskatt
till mervärdeskatt.» Jag kan aldrig
tänka mig att jordbruksministern — så
kunnig och förutseende som han är - -hade släppt igenom en dylik proposition
utan att ha skrivit åtminstone en enda
rad om att »därmed har vi också klarat
traktorskatten».

Får jag tolka jordbruksministerns
synpunkt så att hela denna fråga står
öppen, men att den inte har med mervärdeskatten
att göra? Vinsten av momsen
tillkommer ju också andra delar av
näringslivet. Är detta hans uppfattning
är vi överens.

Jag'' skall inte närmare gå in på frågan
huruvida det innebär att man byter
ståndpunkt om vi menar att Sverige
borde kunna exportera mer spannmål
till u-länderna och vi samtidigt talar om
att vår beredskap på sikt är dålig. Jag
tror att vi inte minst i år kommer att
få erfara att svängningarna blir mycket
stora, framför allt när det gäller spannmål.
Produktionsutvecklingen är också
sådan att om vi kommer att få överskott
på någon produkt är det just på spannmål.

Jag vill sedan säga några ord om beredskapen
och reservationen på den
punkten. Jordbruksministern frågar vilken
beredskap vi skall ha och när vi
skall ha den. Han konstaterar mycket
riktigt att vi skall ha den för den händelse
vi råkar i avspärrning eller krig.
Men om vi skall ha den då, måste vi
självfallet, herr jordbruksminister, bygga
upp den under den tid då vi har nå -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

gonting att bygga upp den med. Det är
för sent att bygga upp beredskapen när
en sådan situation inträffar.

Detta är ju en annan sida av samma
sak, nämligen den jordbrukspolitik som
riksdagen har fastlagt. Jag beklagar att
man inte kunde vänta med att fatta 1967
års långsiktiga jordbruksbeslut tills man
hade sett vad del skulle kosta att klara
den situation som kommer att bli en
följd av den nya jordbrukspolitiken därest
man vill upprätthålla beredskapen,
vilket vi ju var ense om. Man har konstaterat
i denna utredning, som är en
expertutredning — och en sådan brukar
vi respektera — att vi 1975 behöver ha
investeringar i beredskapslager och
byggnader för 900 miljoner kronor mot
i år något över 300 miljoner kronor. Vad
vi har begärt i år innebär ingenting annat
än att vi följer upp de mycket försiktiga
krav som jordbruksnämnden har
ställt för att vi i vårt land så småningom
skall kunna nå upp till den beredskap
som anses nödvändig.

Sedan säger jordbruksministern att
det inte är livsmedel vi har underskott
på utan att underskottet gäller förnödenheter
för livsmedelsproduktion. Ja,
men det är i och för sig precis samma
sak. Visst har vi ett överskott på mjölk
i dag, fast det är ganska litet. Men det
överskottet beror på att vi har tillräckligt
med äggvitefoder. Faller det bort,
går produktionen ner.

Jag tror inte att man skall ta några
risker med hänsyn till utredningen om
ökad äggviteodling i Sverige, exempelvis
med åkerbönan, som ingalunda är
en ny växt. Den har prövats inte så
långt från jordbruksministerns hembygd
i många år, men man har slutat att
odla den. Jag tror inte heller alt man
skall förlita sig alltför mycket på urea,
som endast kan användas i mycket begränsad
omfattning och till vissa djur.

Vidare säger jordbruksministern:
Hur kan då vår livsmedelsberedskap
försvagas? Det är väl inte så underligt,
herr jordbruksminister. Vi har ju i
dag en annan typ av jordbruk, som är

mycket mera sårbar och mycket mera
beroende av framför allt lagerhållning
av brännolja etc. Om denna lagerhållning
är otillräcklig, får vi omedelbart
en försvagad beredskap. Produktionen
sjunker då mycket snabbare än den
gjorde när vi hade en annan typ av
jordbruk och när vi hade arealer i större
utsträckning tillgängliga. Avsikten är
ju ändå att följa upp 1967 års jordbruksbeslut,
innebärande att man skall minska
arealen mycket starkt, och då har vi
ju inte denna beredskap.

Jag vill också säga några ord om
självförsörjningsgraden. Den är i dag
över 100 procent, säger jordbruksministern.
Jag förmenar att detta är ett felaktigt
sätt att uttrycka sig på. Vi har i
dag efter gängse beräkningar en självförsörjningsgrad
på något över 90 procent,
inte mer. Vi har haft svängningar
under de senare åren. Om man ser på
de aktuella skördevärdena per år, finner
man att vi något år kommit högre.
Under de två senaste åren har självförsörjningsgraden
varit en bit över 100
procent. Men då bör det också noteras
alt vi enligt samma beräkningar år 1966
hade en självförsörjningsgrad på 80 procent,
och det mest sannolika är väl att
det blir något liknande år 1969.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m)
kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet säger
mycket riktigt att propositionen också
innehåller för svenskt jordbruk positiva
saker. Detta med ökat anslag till forskning
och med införselskydd för åkerhönor
och annat har vi med tillfredsställelse
konstaterat.

Den punkt som våra uppfattningar
skiljer sig på rör traktorskatten. Statsrådet
säger att traktorskatten skulle ha
kommit som en chock för jordbrukets
representanter. Det tror jag inte var fallet.
De visste om att traktorskatten skulle
komma, men som jag har sagt tidigare
den närmare utformningen och ikraftträdandet
visste man ingenting om.

Nr 27

Fredagen den 23 mai 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Jag tillhör inte själv de inre cirklarna
som sysslade med prissättningen, men
jag har fått information om att traktorskatten
avfördes från diskussionen.

Jag måste, herr statsrådet, påminna
om att i en proposition med så många
sidor som proposition nr 107 skulle det
väl varit naturligt om traktorskatten hade
funnits med i bedömningen. Det borde
ha redovisats hur man hade handskats
med denna så viktiga kostnadspost.

Jag vill i likhet med herr Axel Kristiansson
fästa uppmärksamheten på sidan
8, där priskommittén ju klart deklarerar
att mervärdeskattens positiva verkningar
för svenskt jordbruk har beaktats.
Vad vore då naturligare än att man
också redovisade den negativa verkan
på jordbruket som traktorskatten skulle
komma att innebära?

Jag tycker att man från statsmakternas
sida borde kunna handla så generöst
att man accepterade vårt väl underbyggda
synsätt. Man borde kunna räcka
svenskt jordbruk en hand och ge det
stöd som ett accepterande av reservation
1 skulle innebära.

Herr ESKILSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med några ord
kommentera jordbruksministerns uttalande
angående reservanternas yttrande
om beredskapsläget.

Jordbruksministern anser att reservanterna
avsevärt överdrivit farhågorna
beträffande beredskapen och målat en
bild på väggen som inte motsvarar verkligheten.

Det är riktigt att vi just i dag har en
god försörjning här i landet. Men vi
måste se beredskapen mot bakgrunden
av den utveckling som jordbruksproduktionen
i framtiden kommer att genomgå.
En löpande jordbruksproduktion
är den allra bästa beredskapen,
men i den mån denna produktion kommer
att minska måste den kompletteras
med åtgärder av annat slag. Jag skall
citera några rader ur jordbruksnämn -

dens skrivelse i september förra året
till regeringen angående den översyn av
försörjningsberedskapen på livsmedelsområdet
som nämnden fått i uppdrag att
utföra.

Inledningsvis säger nämnden: »Utredningen
visar att vår livsmedelsberedskap
i vissa avseenden är ofullständig.
Det är angeläget att effektiva åtgärder
vidtas för en snar bättring av förutsättningarna
för försörjningen med livsmedel
i olika krissituationer. Brister i vår
livsmedelsberedskap reducerar värdet
av de beredskapsinsatser som i övrigt
görs inom totalförsvarets ram.»

Sedan redovisar jordbruksnämnden
några omständigheter som ligger bakom
nämndens slutsats. Utveckling inom
jordbruket medför som jag också antydde
i mitt tidigare anförande, att vi
får en ökad sårbarhet av produktionen
bl. a. på grund av den ökade mekaniseringen
med behov av importerade drivmedel.
Den ökade specialiseringen medför
behov av ökad kunskap hos dem
som skall bedriva jordbruk och försvårar
möjligheten att i händelse av inkallelse
för en jordbrukare få ersättare
för denne. De större brukningsdelarna
föranleder även större fordringar på arbetskraftens
utbildning än tidigare under
mera enkla produktionsförhållanden.

Så kommer jordbruksnämnden fram
till sin slutsats: »Om livsmedelsberedskapen
skall planläggas enligt den målsättning
som föreslagits av jordbruksnämnden
behöver beredskapslagringen
avsevärt utökas. För budgetåret 1969/70
har nämnden emellertid, i avvaktan på
ytterligare utredningar i ämnet, begränsat
sina förslag till den ökning av beredskapslagringen,
som enligt nämndens
mening är från beredskapssynpunkt
oundgängligen erforderlig.»

Det är dessa förslag som tagits upp
i reservationerna såsom oppositionens
förslag därför att jordbruksministern
inte velat tillgodose jordbruksnämndens
yrkanden.

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Först några ord till herr
Axel Kristiansson. Han är uppenbarligen
inte riktigt belåten med prisuppgörelsen
för jordbruket eftersom han inte
anser sig vilja betygsätta den.

Men jag har fattat hela denna fråga
så att jordbrukarna och statsmakterna
var överens. En överenskommelse ger
inte allt åt ena sidan, utan innebär att
man både tar och ger. Jag tror herr
Kristiansson ändå måste medge att det
i stort sett var en hygglig överenskommelse
för Sveriges bönder. Den beskrivningen
har i varje fall jag fått av många
som deltagit i detta arbete. Det är därför
glädjande att riksdagen så enhälligt sluter
upp kring denna fråga. Om man
skulle vara missnöjd med vissa delar av
uppgörelsen känner jag herrarna tillräckligt
för att veta att då skulle man
inte sitta still i detta hus. Jag tar också
detta till intäkt för att man är överens.

Beträffande traktorskatten vill jag
återkomma till vad jag sagt tidigare.
När man resonerar om prisuppgörelsen
på jordbrukets område måste man ha
något underlag att utgå ifrån. Då försöker
man med tillgängliga statistiska
källor få en uppfattning om inkomstutvecklingen
för jordbruket som näring
och hur denna utveckling kommer att
bli i framtiden. Våra prisförhandlare
kände väl till momsen och räknade med
att den betydde så och så mycket, vilket
jordbrukarna inte ansåg sig kunna
acceptera. Därför har varken momsen
eller traktorskatten tagits med i resonemangen.
Vad herr Axel Kristiansson
citerade ur propositionen var jordbrukspriskommitténs
redogörelse. Vad
regeringen säger återfinns under departementschefens
uttalande. Jag har här
tidigare sagt att vi bör avföra talet om
både momsen och traktorskatten från
dagordningen och återkomma till det
om två år när vi på nytt skall resonera
om prissättningen på jordbrukets produkter.
Då vet vi vilken inverkan momsen
och traktorskatten har fått. Men

för dagen bör vi låta dem vara borta ur
diskussionen. Jag tror att alla tjänar på
det.

Herr Axel Kristiansson gjorde ett
mycket intressant inlägg och genmälde
något irriterat att jag sagt att reservanterna
väl hastigt hade bytt ståndpunkt
då vi anser att vår överskottsproduktion
av spannmål framöver medger utrymme
för ytterligare sändningar till uländerna.
Nu säger herr Kristiansson
plötsligt att i dagens situation är det
riktigt vad som anförts i reservationen
om beredskapssituationen. Han har tidigare
beskrivit att det sannolika skördeutfallet
i år kommer att bli mycket
dåligt på grund av väderleksförhållandena.
Får jag då tolka det så att den reservation
som utmynnar i ett förslag
om ökade sändningar till u-länderna
inte längre är aktuell från herr Kristianssons
sida?

Men det väsentliga i mitt inlägg var
frågan: Hur kan man påstå att vårt beredskapsläge
har försämrats? Ingen av
herrarna som uttalat sig här har kunnat
omtala vad man bygger detta påstående
på.

Nu säger herr Axel Kristiansson att
vi borde ha väntat med 1967 års långsiktiga
beslut och sett vad det skulle
kosta ur beredskapssynpunkt. Innan vi
tog det beslutet 1967 hade vi ganska
klart för oss vilket beredskapslager vi
behöver den dag då vi kommer fram till
målsättningen i 1967 års beslut, en dag
som ligger tämligen långt fram i tiden,
enligt många allt för långt. I reservationen
dramatiseras situationen. Man
ger ju ett intryck av att det är en katastrofsituation
och försöker göra troligt
för svenska folket att vi egentligen borde
tiodubbla våra beredskapslager. Sedan
framlägger reservanterna ett ganska
blygsamt förslag, där man ställer sig
bakom jordbruksnämndens hemställan
om en mot den av reservanterna utmålade
situationen jämförelsevis ringa
uppräkning. Men jag har ju sagt att
regeringen inte ansett det erforderligt

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna pa jordbruksprodukter, m. m.

att helt tillmötesgå jordbruksnämndens
begäran. Vi ansåg på goda grunder att
det inte fanns anledning härtill. Jag har
redovisat skälen i propositionen.

Lantbruksstyrelsen, som inte helt saknar
expertis har rått oss undersöka möjligheterna
att utnyttja urea. Vidare räknar
vi med mycket större framgång för
vårt eget proteinrika foder. För mig ter
det sig en smula underligt att herr Axel
Kristiansson så underkänner våra möjligheter
att själva skapa ökad tillgång på
proteinrikt foder. Han hänvisade till erfarenheten
från vårt eget län. Hans inställning
är så mycket mera underlig
som man från böndernas sida under dessa
överläggningar var mycket angelägen
att satsa en peng på detta utvecklingsarbete.
Vi satsade också 10 miljoner
kronor på sådan forskning som syftattill
att vi själva skall få fram proteinrikt
foder och bli mindre beroende av
import. Det är ur beredskapssynpunkt
mycket angeläget. Jordbruksnämnden
kommer vid sina fortsatta överlägg''
ningar och undersökningar att ta hänsyn
just till dessa frågor. Läget är därför
på intet sätt bekymmersamt. Jaghävdar
bestämt att varje påstående i
denna kammare att beredskapsläget
skulle ha försämrats är en direkt felaktig
beskrivning av situationen. Ingen
kan förneka att vår självförsörjningsgrad
i dag är mycket hög. Den är högre
än den var år 1967 när jordbruksbeslutet
fattades. Dessutom har vi ökat vår
beredskap — vi har ökat våra tager
i olika avseenden. Läget är alltså bättre
i dag än tidigare. Att då påstå att vår
beredskapssituation i fråga om livsmedel
och förnödenheter på jordbrukssidan
skulle ha försämrats är inte korrekt.
.lag förstår inte vad det skall tjäna
för syfte att måla en sådan situation.
Vad vi i dag diskuterar är budgetåret
1969/70. Vi får återkomma till den
mera långsiktiga lösningen av denna
fråga när vi fått bättre underlag från
j ordb ruksnä m n d en.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det finns inte någon anledning
att betygsätta överenskommelsen
— den är gjord och skall respekteras,
och det gör jag även om jag inte
är nöjd.

Jag skall fatta mig mycket kort om
reservationen beträffande ökade leveranser
till u-länderna. På den punkten
innebär vår inställning inte att byta fot,
tv åtagandet om livsmedelshjälp till uländerna
gäller den gången vi har överskott,
och vår situation i det avseendet
kommer att variera.

Sedan vill jag säga några ord om den
stora fråga som jordbruksministern var
inne på, nämligen vår beredskap, där
han bestämt hävdar att beredskapen
inte försämrats. Jordbruksministern efterlyste
hur man konkret kunde bevisa
motsatsen. Det är mycket enkelt att bevisa.
Låt oss anta å ena sidan en situation
med en mycket stor andel av
befolkningen sysselsatt i jordbruk —
man kan tänka sig vilket procenttal som
helst — och å andra sidan en situation,
där en mycket liten del av befolkningen
är sysselsatt i jordbruk. I det ena fallet
har man också en mycket stor överkapacitet
i areal, i det andra en mycket
begränsad areal, en absolut minimiareal,
där skördarna ökats med hjälp
av hög teknik och riklig tillgång på
växtnäringsmedel. Dessa två exempel
är ytterligheter — det är jag medveten
om — men jag har med dem velat bevisa
mitt påstående att den största risken
i beredskapshänseende föreligger
i det exempel som mest liknar vårt. Jag
behöver inte säga mycket mer än detta
— det är självklart att vår situation i
det avseendet är svag. Jordbruksministern
säger att vi var på det klara med
detta 1967. Jag är emellertid inte övertygad
om att man hade fullt klart för
sig vad det skulle kosta att hålla full
beredskap. Man hade inte heller tagit
med i bilden att beredskapen inte
bara gäller totalkvantiteterna i landet
som helhet, utan också förutsätter att

Fredagen den 23 maj 1909

Nr 27

Ang-, reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

det finns livsmedel i olika delar av
landet.

Vad sedan gäller vår självförsörjningsgrad
hävdar jag bestämt att den
icke är över 100 procent; den är obetydligt
över 90 procent. Jordbruksministern
bör i det sammanhanget inte
minst ta hänsyn till den stora utslakten
av kor som på sitt sätt gett orsak till ett
överskott på kött. Men det är temporärt
och försvinner. Det är här inte fråga
om någon produktion utan det är en utslaktning
av en reserv som kunde varit
bra att ha om det hade uppstått besvärligheter
genom avspärrning.

Jag tror att det skulle vara nyttigt,
herr jordbruksminister, inte minst med
hänsyn till den övertro på teknik som
jordbruksministern tydligen har, att ta
ett flygplan och åka ned över södra
Sverige. Ta kansliet med sig, gärna
också jordbruksutskottet, i varje fall
majoriteten av det, och flyg över de
landsdelar som är drabbade i dag. Men
gå gärna ned på jorden någon gång, tv
det skadar inte att hålla sig på jorden
när man diskuterar jordbruksfrågor.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är inte så mycket
att säga till det som herr Axel Kristiansson
nu har anfört.

Det är klart att det kan vara intressant
att åka runt i flygplan och titta på
hur jordbruket ser ut i dag. Men jag
tycker det är litet för tidigt att nu diskutera
skördeutfallet för i år. Vi får se
hur det blir. Skulle det gå galet så har
också det beaktats i propositionen. Vi
höjer nämligen anslagen till skördeskadeförsäkringen.

Det väsentliga i herr Axel Kristianssons
inlägg, som jag vill kommentera,
är att han blandar ihop avspärrning
med en krissituation. Vad jag hela tiden
har diskuterat och vad vi diskuterar
i propositionen är en avspärrningssituation,
då vi inte får in till landet
kraftfoder och sådant men produktionsapparaten
är helt intakt. Det som herr

Kristiansson här talar om har inget
intresse. Det är en avspärrningssituation
vi diskuterar. Det spelar ingen roll
om produktionen är i Skåne, Blekinge,
Halland eller Norrbotten, ty landet är
alltså avspärrat men produktionsapparaten
är intakt.

När det sedan gäller skepticismen
mot tekniken så menar herr Kristiansson
att jag har mera respekt för tekniken
än han har. Herr Kristiansson syftar
tydligen på de nya ersättningsmedel
som man kan använda, t. ex. urea
och proteinrikt foder. När vi började få
in kraftfoderkakor, herr talman, så mötte
det säkert också skepsis på sina liåll.
Jag tror man skall vara öppen för nyheter
på alla områden inte minst på
jordbrukets område.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort eftersom jag nu fick tid för ytterligare
ett inlägg.

Jag vill bara säga till jordbruksministern
att jag blandar inte ihop spörsmålen.
Vad jag finner underligt är att
det verkar som om jordbruksministern
förmenade att om det blir en avspärrning
så kan det inte bli någon kris
samtidigt. All erfarenhet visar att när
vi har haft avspärrning, då har vi just
liaft sådana här kriser som är förorsakade
av väderleken som ingen rår på.
Det skall vi också gardera oss för.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har mycket svårt att
föreställa mig att en fiende som för
krig i ett annat land men som avspärrar
oss samtidigt skulle påverka väderleken
så att vi får dåliga skördar. Jag vidhåller
därför att vad vi nu skall diskutera
är en avspärrning av den typ som
jordbruksnämnden fått i uppdrag att utreda,
nämligen ett läge där produktionsapparaten
är intakt men inga som
helst ersättningsmedel kan införas i
landet.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att instämma med herr Axel Kristiansson,
när han i sitt första inlägg
sade: »Varför tvista om den snö som
föll i fjol?» Det är ju alldeles riktigt,
och jag tycker inte att det finns någon
anledning att tvista om den snö som
fallit i år heller.

Den prisuppgörelse det här gäller har
ju träffats efter en överenskommelse,
och det är väl rätt naturligt att man inte
kan få alla önskemål tillgodosedda när
flera parter är inblandade. När herr
Axel Kristiansson bland annat säger att
jordbruksministern och den socialdemokratiska
majoriteten i jordbruksutskottet
bör ta ett flygplan och flyga ner
till södra Sverige för att se hur åkerjorden
nu ser ut, vill jag framhålla att
jag inte har något behov att flyga dit
ner. Jag känner till förhållandena i denna
landsända precis lika bra som herr
Axel Kristiansson. Jag är ingen pessimist,
även om jag vet att det där ännu
är ganska mycket osått.

Jordbruksministern har fått lovord
av reservanterna, och jag vill gärna instämma
i dessa lovord. Han har dessutom
på ett föredömligt sätt klargjort
alla argument emot reservationerna. Jag
har därför ingen anledning att förlänga
debatten med en upprepning av dessa
argument utan yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock vissa
punkter, vid vilka endast yrkats bifall
till utskottets hemställan, komme att
sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

I fråga om punkten 2 a, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bi -

fall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fru Hultell m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 2 a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom upprening.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 b
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru Hultell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. reglering
2 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 2 b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
3—11.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de avseende punkten 12 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna 13
och 14.

Med avseende å punkten 15, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, alt enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 1C>
och 17.

Slutligen gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten IS
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru
Hultell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Skagerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hultell m. fl.
vid utlåtande! avgivna med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Skagerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av motioner angående användningen
av vissa fettvaruavgifter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställ!.

Om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer
i Norrlands glesbygder

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motioner
om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer
i Norrlands glesbygder.

I de likalydande motionerna I: 818,
av herr Andersson, Axel, och 11:971,
av herr Larsson i Umeå in. fl., hade

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Om statligt stod till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

yrkats, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
angående frågan om statligt stöd till
vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:818 och 11:971 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Skärman (fp), Skagerlund (fp), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep) och Nilsson i Lönsboda
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:818 och II: 971
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag angående
frågan om statligt stöd till vissa
mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Förslag om statligt stöd
till vissa mjölkbillinjer i Norrlands
glesbygder har förut varit uppe till behandling
i riksdagen och avslagits. Motionärerna
inskränker sig därför i år
till att begära utredning och förslag i
ämnet, men inte heller denna blygsamma
begäran har utskottsmajoriteten velat
gå med på.

Frågan gäller ju främst att hålla i
gång mjölkbillinjerna i sådana glesbygder,
där de på grund av bristande lönsamhet
hotas av nedläggning men där
produktionen av naturliga skäl inte kan
omläggas utan att mjölkbillinjens nedläggning
med största sannolikhet kommer
att medföra jordbrukets totala nedläggande
och som en följd bygdens ödeläggande,
en följd som ur många synpunkter
vore allvarlig.

För jordbrukspolitiken i stort betyder
bortfallet naturligtvis mycket litet,
betydelsen ligger på det miljöbetonade
och befolkningspolitiska området. Skall
vi hjälpa småbruket i Norrlands gles -

bygder att övervintra eller ej? Ett sätt
att stödja Norrlands glesbygder, något
som vi alla ansluter oss till, är något av
ett blodprov på vår inställning just i
detta hänseende.

Det har pekats på det extra mjölkpristillägg
som utgår i Norrland och
vissa delar av Svealand och Götaland.
Jag vill därtill säga att de motioner
som yrkat på att detta pristillägg genom
procentuellt påslag skulle följa
penningvärdets fall har avslagits och att
därigenom detta bidrag urholkats. Det
förhållandet måste även vara ett skäl
för att stödja de mjölkbillinjer som står
i farozonen att dras in.

I utskottsutlåtandet har också antytts
att den i motionerna påtalade servicen
för den i glesbygderna kvarboende
befolkningen torde falla inom ramen
för de frågor som en särskilt tillsatt
grupp för glesbygden har att beakta.
Vi hoppas att så sker, men den
här aktualiserade frågan är så speciell
att den borde lösas för sig, ty här gäller
— om någonsin — det gamla ordstävet
att medan gräset växer dör kon.

Herr talman! För oss sörlänningar
och för stadsbefolkningen är det här
naturligtvis en mycket liten fråga. För
dem som sitter ute i sina småbruk med
långa avstånd är den däremot allvarlig
och högst livsviktig. Det är en fråga
om att hjälpa dem att stanna kvar i sin
hembygd, och det är ett stycke praktisk
glesbygdspolitik som åtminstone
borde vara värd att se litet närmare på.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Genom beslut av 1964
års riksdag om riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik angavs målet för
lokaliseringspolitiken bland annat vara
»att strukturomvandlingen och den ekonomiska
expansionen sker i sådana former
och i sådan takt att de enskilda
individernas trygghet värnas».

När det gäller skogsbruket i glesbyg -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

derna kan det ifrågasättas om inte rationaliseringen
har gått i alltför snabb
takt. Den naturliga och traditionella
kombinationen mellan jordbruksarbete
och skogsarbete fungerar inte längre på
samma sätt som förut. Det komplement
till småbrukarens försörjning som förut
fanns genom att vintertid i skogsarbete
utnyttja såväl ledig tid som dragare och
redskap har till stor del bortfallit. Denna
förändring har skett i sådan takt
att ersättningssysselsättning i annan
form ej hunnit byggas upp och att en
av de förutsättningar som angavs i 1964
års riksdagsbeslut därför är för handen.

I de norrländska områdena där de
areella näringarna ha varit och ännu är
de huvudsakliga basnäringarna är i
varje fall under en övergångstid ett visst
stöd till de kvarvarande jordbrukarna
det billigaste lokaliseringsstödet. Man
utnyttjar redan befintliga investeringar
i bostäder och produktionsanläggningar
och skapar möjligheter för människorna,
av vilka många är äldre, att stanna
kvar i sin hembygd.

Ytterligare en av de riktlinjer som
angavs i 1964 års riksdagsbeslut finns
det anledning att omnämna, nämligen
den att ett av målen för lokaliseringen
skulle vara »att rikets försvar underlättas».
En avfolkning av stora delar av
Norrbottens inland synes inte vara förenlig
med denna målsättning.

Motionärerna har hemställt om utredning
och förslag till frågan om statligt
stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands
glesbygder, och eftersom ett sådant
stöd får anses vara välgrundat ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jag skall med några ord
motivera varför jag inte har anslutit
mig till reservationen vid detta utskottsutlåtande.
På denna saknas namnen på
ledamöterna från moderata samlingspartiet.

Vi har givetvis blicken öppen för be -

hovet av stödåtgärder för mjölkproduktionen
i Norrlands glesbygder, och vi
anser att man behöver vidta åtgärder
för att förbättra situationen på det området.
Men vi har uppfattningen att
frågan inte bör lösas genom specialinsatser
av det slag som föreslagits i reservationen
utan att man bör följa upp
de stödåtgärder, som tidigare har beslutats
för den norrländska mjölkproduktionen.

Jag syftar på det extra mjölkpristilllägget
för Norrland och vissa delar av
Svealand och Götaland — ett mjölkpristillägg
som utgår till mjölkproducenter
inom områden med särskilt svåra produktionsförhållanden.
Vi har, såväl i år
som tidigare, yrkat på att detta mjölkpristillägg
skulle höjas för att därigenom
motverka den reella minskning
som utvecklingen av penningvärdet har
medfört. Vi vidhåller denna ståndpunkt.

Strax innan frågan diskuterades i samband
med behandlingen av nionde huvudtiteln
för ett par månader sedan,
gjorde vår nye jordbruksminister ett uttalande
som tolkades som ett uttryck
för en större förståelse för en höjning
av mjölkpristillägget. Vi har ännu inte
sett något resultat av detta uttalande,
men vi har fortfarande uppfattningen
att man bör höja mjölkpristillägget och
på så sätt också förbättra förhållandena
för mjölkproducenterna. Vi har nu tolkat
jordbruksutskottets uttalande som
en bekräftelse på att man även från majoritetens
sida har ögonen öppna för
att det är på den vägen man skall stödja
mjölkproduktionen i Norrland och inte
genom några speciella åtgärder i den
ena eller andra riktningen.

Herr talman! Detta är anledningen
till att jag anslutit mig till majoritetens
uttalande, och jag kommer vid en eventuell
omröstning att stödja utskottets
majoritet.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Den fråga som här debatteras
är inte ny. Den behandlades av

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

fjolårets riksdag, men kraven avvisades
då. De betingelser som förelåg vid utskottets
behandling förra året är alltjämt
giltiga. Eftersom det finns en särskilt
tillsatt arbetsgrupp — som har att
ta ställning till en del frågor angående
glesbygderna — där även den nu debatterade
frågan kommer in i bilden,
finns det ingen anledning i dag att gå
längre, utan man bör avvakta det resultat
denna arbetsgrupp kommer till. Jag
tar således inte ställning i sakfrågan
utan ber endast, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Eskilsson betonade
mycket starkt mjölkpristilläggets betydelse
och ansåg att man helt skulle inrikta
sig på att det enda och riktiga i
detta ärende skulle vara att höja tillägget.
Men dessa billinjer är inte nödvändiga
enbart för mjölkdistributionen.
Många av dessa s. k. mjölkbillinjer utgör
faktiskt den enda förbindelse som
glesbygden har med tätorten. Chaufförerna
på dessa lastbilslinjer har hand
om ärenden och angelägenheter åt folk
i bygden, och på det sättet kan människorna
där upprätthålla en viss kontakt.
Många mjölkbilar är för resten byggda
med hytt för sex personer, och i övrigt
är de lastbilar som huvudsakligen tar
hand om mjölktransporter.

Vi har här i riksdagen varit överens
om att ge ett stöd åt mindre lönsamma
busslinjer i dessa bygder, men jag
tycker att det då också vore alldeles
naturligt att vi skulle vara med om att
stödja mjölkbillinjerna, som i många
fall ersätter busslinjerna. Det gäller bygder,
som aldrig har haft någon busslinje;
mjölkbillinjerna har varit deras enda
kontakt.

Vi har också alldeles nyss här i kammaren
fattat beslut beträffande presstödet,
och däri ingår ju distributionen
som ett betydelsefullt led. På många
håll — det har gällt den tidning som
jag i många år varit redaktör för —

utnyttjas i stor utsträckning mjölkbillinjerna
för distribution av tidningar ut
till glesbygderna. Det har varit den
enda möjligheten för människorna där
att varje dag erhålla sin tidning. Det
vore alltså helt i linje med det beslut
som riksdagen redan har fattat, att vi
vore konsekventa och på detta sätt
stödde mjölkbillinjerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Det är ingalunda kammaren
obekant att jag i flera sammanhang
här från talarstolen har sagt min
mening rörande jordbrukspolitiken, speciellt
i Norrland och alldeles särskilt i
dess glesbygder. Jag skall inte ånyo
upprepa detta.

Även om jag inte helt är övertygad
om att den väg som reservanterna här
anvisar är den riktiga så kommer jag,
herr talman, vid en eventuell votering
likväl att stödja reservationen. Men jag
vill till kammarens protokoll få noterat
att detta mitt ställningstagande vid en
eventuell votering skall ses som en klar
protest mot riksdagens beslut då vi
hade att pröva stödet åt det norrländska
jordbruket. Riksdagen gick då emot
oss i fråga om den 25-procentiga uppräkningen
av det extra mjölkpristillägget.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Herr Axel Andersson
liksom tidigare herr Nils Nilsson vill
sätta in mjölkbillinjerna i ett större
sammanhang än bara transporten av
mjölk från producenten till mejeriet.
Det är riktigt att det kan förhålla sig
som här har anförts. Men dessa synpunkter
och önskemålen om stöd för en
sådan verksamhet hör ju inte till det
ämnesområde som jordbruksutskottet
har att behandla utan ligger på ett annat
plan.

Jag känner också till dessa förhållan -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Om statligt stöd till vissa mjölkbillin jer i Norrlands glesbygder

den, trots att jag inte kommer från
Norrland. Jag vet hur det har varit
med mjölktransporterna och mjölkbilarnas
betydelse. Men jag har också sett
hur utvecklingen gått. Jag bor också i
en glesbygd. Den går inte på något vis
att jämföra med de glesbygder det här
är fråga om, men även där var mjölkbilen
en gång i tiden ett transportmedel
som förband de olika gårdarna med
mejerierna och affärerna. Men detta var
när vi hade små mejerier placerade här
och var ute i bygderna.

Utvecklingen har gått mot en koncentration
genom sammanslagning till
större enheter. Man kan inte hålla på
med småmejerierna längre, utan man
måste rationalisera driften och sammanföra
verksamheten till större enheter.
Samtidigt försvinner möjligheten att få
bud skickade från gårdarna till affären,
till posten eller att få andra ärenden uträttade.
Det är ett led i utvecklingen.

Nästa led i utvecklingen är att man
inför tankhämtning i stället för transport
med mjölkbilar. Då stannar mjölken
inte längre på nära håll, utan den
transporteras allt längre bort till centralt
belägna förädlingsplatser. Därmed
försvinner helt kontakten mellan mjölktransportörerna
och de enskilda leverantörerna.
Tankbilarna kommer vid
olika tillfällen dygnet runt. De kommer
inte varje dag utan kanske varannan
dag, och deras betydelse som förmedlare
av ärenden mellan producenten
och den plats där mejeriet är beläget
har helt försvunnit.

Det kan hända att den utvecklingen
inte kommer att äga rum ute i de egentliga
glesbygderna uppe i Norrland. Jag
tror dock att rationalisering både då det
gäller intransport av mjölk och när det
gäller förädlingen av mjölken vid mejerierna
kommer att medföra att betydelsen
av dessa kontakter mellan de enskilda
gårdarna och den ort där mejeriet
är beläget kommer att minska undan
för undan.

Frågan om glesbygdens kommunikationer
måste lösas i annat sammanhang

än genom att bevilja särskilda statsbidrag
till mjölkbillinjerna. Jag tror att
om det gäller att tillgodose jordbrukarnas
och mjölkproducenternas intressen
är det bättre att följa den väg vi tidigare
rekommenderat, att höja det extra
mjölkpristillägget, så att dess värde
återställs till vad det var när vi en gång
i tiden införde det.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skulle tro att den
glesbygd där herr Eskilsson vistas ser
ganska annorlunda ut än det vi brukar
kalla för glesbygd. Den utveckling han
talar om har ju inte alls förekommit i
dessa bygder. Visserligen har ett och
annat mejeri lagts ner, men det är inte
en hel rad småmejerier som försvunnit.

Å andra sidan förstår jag inte att
situationen skulle bli enklare om man
får ett längre avstånd till mejeriet än
man har haft tidigare. Det tankbilssystem
som herr Eskilsson talar om tror
jag inte förekommer på något håll i
Norrland.

Jag vet att man för rätt många år sedan
gjorde ett försök. Hägglund & söner
i Örnsköldsvik byggde en tankvagn som
man trodde man skulle få stor avsättning
för. Men projektet visade sig vara
så olönsamt att det över huvud taget
inte gick att fullfölja.

Tror verkligen herr Eskilsson att
man kan köra runt med ett så stort
fordon till småbyarna i glesbygden för
att hämta några liter mjölk här och
några liter där? Det måste bli eu så
vansinnigt dyr distributionsform att
den över huvud taget inte kan komma i
fråga.

Vidare menade herr Eskilsson att
man skulle hjälpa dessa människor på
annat sätt, via mjölkpristillägget. Ju,
men om man inte hjälper dem och utvecklingen
blir sådan att det inte längre
finns tillgång till mjölkbilar i dessa
bygder, då kan man inte heller hjälpa
dem på något annat sätt eftersom all
hjälp i så fall blir överflödig. Verksam -

Fredagen den 23 maj 19(59

Nr 27

Om statligt stod till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

heten måste läggas ned och människorna
får helt enkelt flytta till andra orter.

När herr Eskilsson dessutom säger
att detta är något som egentligen inte
angår jordbruksutskottet — tydligen
skall frågan handläggas på annat sätt
— måste jag som min uppfattning säga
att jag inte trodde jordbruksutskottet
var så enögt att det inte skulle kunna
behandla en fråga med så klart samband
med jordbruket som denna.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Yrkandet i motionen i
denna fråga innebär inte på något sätt
att man går emot det extra mjölkpristillägget,
utan det utgör fastmera ett
komplement till det allmänna stöd som
det är angeläget att ge det norrländska
jordbruket.

Vi skall i detta sammanhang komma
ihåg — som jag tidigare också anförde
— att den stora förändring som skett i
det norrländska skogsbruket i och med
den snabba rationaliseringen medfört
att en betydande del av skogsbrukets
tillskott av försörjningstillfällen har fallit
bort. Den del av stödet till Norrland
vi här diskuterar utgör inte den större
delen av det stöd som bör ges men bör
givetvis inte heller försummas, därför
att transporterna ändå är en viktig faktor
för att ge människorna i glesbygder
möjligheter till transport av produkter
och också att göra egna resor.

Det är väl ändå ekonomiskt riktigt att
undersöka om man här kan kombinera
olika slag av transporter. Ekonomin är
ju också beroende av att man kan få så
billiga transporter som möjligt och då
är också samordning nödvändig.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt med herr Axel Andersson
om utvecklingen inom det norrländska
jordbruket. Det är jag knappast kompetent
till.

Men jag skulle tro att man även be -

träffande det norrländska jordbruket
måste gå samma väg som man har fått
göra i övriga delar av landet. Där gäller
det att rationalisera driften både
inom jordbruket och inom våra förädlingsföretag.
Vi kan inte ha kvar samma
former för verksamheten där som vi
har haft förr. Man måste slå ihop mindre
enheter till större för att kunna utnyttja
stordriftens fördelar på detta område.

I det område där jag är bosatt har vi
under de senaste fyra—fem åren successivt
gått över till tankhämtning, vilket
gäller både större och mindre jordbruksföretag.
Från och med den 1 oktober
i höst slopas all annan uppsamling
av mjölk än tankbilshämtning.

Jag skall som sagt inte ge mig in i
någon debatt angående förhållandena
uppe i Norrland, men herr Nils-Eric
Gustafsson såg intresserad ut nyss, och
om jag tydde leendet rätt hade han en
avvikande mening när herr Axel Andersson
påstod att det inte fanns någon
mjölktankbil i Norrland. Jag är övertygad
om att även där kommer man att
använda sig av de rationaliseringar och
förbättringar som är nödvändiga för att
vi skall kunna fortsätta med produktionen
och stå oss i konkurrensen.

Enögdheten från utskottets sida berodde
inte på att vi inte kunde överblicka
vad som låg utom vår domvärjo.
Mitt tal om att herr Axel Anderssons
fråga borde behandlas i ett annat utskott
än jordbruksutskottet berodde på
att herr Axel Andersson liksom tidigare
herr Nils Nilsson så starkt betonade
de andra motiv som enligt deras uppfattning
talade för stödet åt mjölkbilarna.
Jag ansåg att detta talade för att
frågan borde ha behandlats av något annat
utskott än jordbruksutskottet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Efter detta kan jag förstå
herr Eskilssons första deklaration,
när han meddelade varför det inte
fanns någon från moderata samlings -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

partiet som stod för reservationen. Herr
Eskilsson förklarade att han inte var
kompetent att bedöma norrlandsproblemen.
Jag ber att få instämma.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Till detta skulle jag
bara vilja säga att det vid ärendets behandling
i jordbruksutskottet upplystes
att tankbilarna i norra Värmland tog
mjölk från småbruken och pumpade
över den i tankarna. Om mjölkbillinjen
finns kvar finns också förbindelserna. I
stora delar av Norrlands glesbygder är
väl alternativet inte tankbil eller annan
mjölkbillinje, utan där gäller frågan
mjölkbillinje eller nedläggning av jordbruk.
Sedan mina år i Norrbotten har
jag intryck av att det är alternativet
åtminstone där.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
min tillstyrkan till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av motion angående den reglerade
älgjakten, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av motioner angående
den äldre arbetskraftens sysselsättning; nr

46, i anledning av motioner angående
bidragen för rehabilitering och
om en enhetlig organisation för samhällets
rehabiliteringsverksamhet, m. m.;
samt

nr 47, i anledning av motioner angående
datateknikens inverkan på den
enskildes integritet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av motioner angående skyddet för
svenska fiskefartyg utanför den norska
kusten, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot

Vid ånyo skedd föredragning av
första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga
tillställningar på vissa kyrkliga
helgdagar

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956
(nr 617), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 77, hade Kungl.
Majd, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden,
anhållit om riksdagens yttrande över
ett vid propositionen fogat förslag till
kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956
(nr 617).

Kungl. Maj ds förslag till kungörelse
innebar ett upphävande av nu gällande
förbud mot offentliga tillställningar på
juldagen, långfredagen och påskdagen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:

967, av herr Svenungsson, och II: 1112,
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1004, av herr Carlsson, Eric, och frö ken

Pehrsson, samt II: 1155, av herr
Persson i Heden in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1005, av herr Åkesson m. fl., och II:
1156, av herr Neländer m. fl.,

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 27

offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

dels ock de likalydande motionerna
I: 1013, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., och II: 1163, av herr Börjesson
i Glömminge.

I samtliga motioner hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen.
I motionerna 1:1013 och 11:1163 hade
därjämte anhållits, att riksdagen måtte
uttala, att juldagen, långfredagen och
påskdagen alltfort borde fredas mot
offentliga tillställningar med karaktär
av kommersiell nöjesindustri.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna 1)

I: 967 och II: 1112,

2) I: 1004 och II: 1155,

3) I: 1005 och II: 1156 samt

4) 1:1013 och 11:1163, såvitt avsåge
upphävande av 10 § allmänna ordningsstadgan,

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anmäla,
att riksdagen icke funnit anledning
till erinran mot det vid förevarande
proposition, nr 77, fogade förslaget,
samt

B. att motionerna I: 1013 och II:
1163 i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött (m), Ernulf (fp), Ferdinand
Nilsson (ep), Dockered (ep) och Fridolfsson
(m) samt fru Jonäng (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna 1)

I: 967 och II: 1112,

2) I: 1004 och II: 1155,

3) 1:1005 och II: 1156 samt

4) 1:1013 och 11:1163, såvitt avsåge
upphävande av 10 § allmänna ordningsstadgan,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anmäla,
att riksdagen funnit det i nyss -

Fredagen den 23 maj 1969

34 Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

nämnda lagrum upptagna förbudet mot
offentliga tillställningar på juldagen,
långfredagen och påskdagen icke böra
upphävas, samt

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:1013 och 11:1163 i övrigt,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att anvisningar måtte utfärdas
rörande meddelandet av tillstånd till
offentliga nöjestillställningar på juldagen,
långfredagen och påskdagen, så
att dessa helgdagar fredades från att
utnyttjas av kommersiell nöjesindustri.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! För nästan jämnt ett år
sedan hade vi här i riksdagen att ta
ställning till första lagutskottets då föreliggande
utlåtande i anledning av några
motioner om utredning om upphävande
av 10 § allmänna ordningsstadgan med
förbud mot offentliga nöjestillställningar
på juldagen, långfredagen och påskdagen.

Utskottet hade hemställt att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Man utgick nämligen
från att den aktualiserade frågan skulle
bli föremål för förutsättningslös omprövning
vid kommande utredning om
förhållandet kyrka—stat. Riksdagen biföll
emellertid de socialdemokratiska
motionerna om utredning och förslag
om förbudets upphävande, och vi har
därför nu fått denna proposition i ärendet.

Samtidigt föreligger till behandling
fyra motionspar, vari det yrkas avslag
på propositionen. I ett av motionsparen
hemställs dessutom att riksdagen måtte
uttala att juldagen, långfredagen och
påskdagen alltjämt bör fredas mot offentliga
tillställningar med karaktär av
kommersiell nöjesindustri.

Lagutskottets majoritet, bestående av
utskottets samtliga socialdemokrater
och en folkpartist, har accepterat propositionen,
medan samtliga övriga som
deltagit i utskottsbehandlingen av ären -

det funnit att ifrågavarande förbud mot
offentliga tillställningar på juldagen,
långfredagen och påskdagen icke bör
upphävas. Utskottets minoritet har avgivit
en reservation i ärendet, och den
ber jag att med några ord få kommentera
och komplettera.

I reservationen erinras om att även
med nuvarande bestämmelser något
hinder ej föreligger för normal föreningsverksamhet
de tre aktuella helgdagarna.
Interna nöjestillställningar är
således medgivna utan särskilt tillstånd.
Förbudet gäller offentlig nöjestillställning,
men härtill kommer att vederbörande
länsstyrelse kan medge undantag
för sådan tillställning vars innehåll och
syfte kan anses förenligt med högtidens
helgd.

Vad finns det då för anledning att
ändra på nu gällande ordning? Finns
det bakom kravet på ändring någon
bred folkopinion? Nej. I varje fall bär
vi reservanter ej kunnat förmärka någon
sådan. Knappast heller någon annan.

Däremot står bakom kravet kommersiella
intressen inom nöjesindustrin, för
vilka vi reservanter vägrar att jämna
vägen.

Vi är medvetna om att ett flertal remissorgan
som anses ha att företräda
de kristna synpunkterna förklarat sig
ej ha något att erinra mot att nu gällande
förbud upphävs. Detta kan synas förvånande
men torde få uppfattas som ett
utslag av den i våra dagar även på
kyrkligt håll icke sällan förekommande
nästan ängsliga attityden att till varje
pris söka vara i takt med tiden.

Kvar står dock som ett faktum att
initiativet till den föreslagna ändringen
ej kommit från något kyrkligt håll utan
från sådant som tydligen vill främja en
fortsatt sekularisering av vårt samhälle.

Vi reservanter förmenar att Sveriges
frikyrkoråd har rätt i sin uppfattning
att majoriteten av Sveriges folk alltjämt
tillmäter juldagen, långfredagen och

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

påskdagen en sådan helgd att de ej endast
finner sig i lydelsen av 10 § allmänna
ordningsstadgan utan också önskar
att den skall bibehållas. Många som
inte är direkt religiöst intresserade finner
det helt naturligt att man visar sådan
hänsyn till andra människors uppfattning
att man kan avstå från offentliga
nöjestillställningar på årets tre
främsta helgdagar.

I propositionen betecknas också den
frihetsinskränkning detta kan innebära
som tämligen obetydlig. I detta sammanhang
vill jag gärna erinra om att
länsstyrelsen i Stockholms län i sitt remissyttrande
meddelat att några dispensansökningar
beträffande exempelvis
idrottstävlingar icke förekommit.
Detta förvånar mig inte, då min erfarenhet
från mångårigt arbete inom
idrotten är att den nuvarande bestämmelsen
av idrottsfolket ej uppfattas som
något problem. Som jag framhöll i fjol
är årets dagar faktiskt så många att de
räcker till för olika offentliga tävlingar
utan att man behöver inkräkta på juldagen,
långfredagen och påskdagen.
Idrottsfolket respekterar gärna att de
tre främsta kristna högtidsdagarna hålls
i helgd. Även om flertalet idrottsmän
och idrottsledare ej själva är aktivt
kristna är de mäktiga den hänsynen
och generositeten mot de kristna i samhället.
De finner detta såvitt jag förstår
helt naturligt.

Så en sak som tyvärr aldrig var föremål
för utskottets uppmärksamhet: situationen
i våra nordiska grannländer.
I såväl Danmark som Norge och Finland
gäller enligt uppgift förbud mot
offentliga nöjestillställningar på de tre
aktuella helgdagarna. Skulle inte vi i
Sverige kunna visa samma hänsyn mot
de kristna som man visar i våra grannländer? Herr

talman! Även om jag i mitt inre
är ganska upprörd över de attacker som
här görs mot våra tre främsta kristna
högtidsdagar, har jag sökt hålla ett dämpat
och lidelsefritt anförande. Jag av -

slutar det med att yrka bifall till den
vid lagutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vid stora omvandlingar
i världen ser vi hur man har skärpt statens
grepp över samhället och försökt
eftersträva en viss uniformitet. Det är
detta som i sin mån ger förklaringen
till förhållandena i de s. k. östländerna,
där man inför de risker man löper försöker
pressa hårt på enhälligheten och
inte gärna tolererar avvikelser. Det var
den andan som reformationen en gång i
tiden hade, det var det som gjorde att
statens grepp blev så starkt under
kamptiden. När denna kamptid upphörde
stod en hel del frihetsinskränkningar
kvar som inte längre var befogade
och som kändes irriterande och
uppfattades som onödiga inskränkningar.
Det har man med allt skäl reagerat
mot. Det är bakgrunden till de ändrade
förhållanden som tillkommit under det
århundrade som man kallat för liberalismens
århundrade — 1800-talet.

Man kan säga sig att de gamla förhållandena
kan ha lämnat ärr efter sig.
Det sätt på vilket de kristna och deras
företrädare — präster och ämbetsmän
— har uppträtt kan ha skapat en irritation.
Sådant kanske kan förklara följande
episod som jag minns från den
tid jag var nyvald landstingsman. Man
skulle inviga ett sjukhus i Enköping.
Då hade vår socialdemokratiske landstingsordförande
— det var för ett kvarts
århundrade sedan — skaffat en präst
som skulle förrätta invigningen. Resultatet
blev att ett par av hans partikamrater
för vilka jag annars hyser mycket
stor aktning som kommunalmän och
landstingsmän, reagerade häftigt och
till min stora häpnad rusade i väg från
invigningen under uttalande av förbannelser
över att man hade velat ta med
en präst i detta sammanhang.

Jag trodde att man hade övergivit

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

denna inställning mot präster, men jag
medger att ett och annat kan bidra till
att den av ett tidigare förtryck skapade
irritationen kvarstår. Det sjungs väl
ännu: »Oket med påskriften bed och
försaka länge oss nedtryckt i mörker
och nöd.» Vi kommer ihåg och kan förstå
att det fanns en tid, när de orden
kom till, då förhållandena var helt andra
än nu, även om jag aldrig har förstått
fortsättningen: »Människovärdet vi
fordra tillbaka.» Jag minns när jag var
med och sjöng i unga dagar, och jag
undrade för mig själv många gånger:
Har inte människovärdet hävdats av de
kristna genom tiderna? Den förkristna
tiden var sannerligen inte sådan att
man längtar till den. Texten till sången
bygger väl på en rousseauansk uppfattning
om naturtillståndet såsom idylliskt
osv., medan det i själva verket var ganska
hårt och kallt. Kristendomen och
kyrkan har sina synder men har dock
infört en humanare syn, något som man
förstår bäst vid jämförelse med förhållandena
i hednalanden.

Jag trodde att den avoga inställningen
var borta numera. Däremot medger
jag att gångna tiders förhållanden kan
ha skapat resonans för strömningar som
är antikristna — motståndare till religion
över huvud taget, skulle jag vilja
säga. Sådana riktningar har systematiskt
strävat att avkristna det svenska
samhället, och det har gjorts insatser
t. ex. på undervisningens område som
enligt min uppfattning gått långt i det
fallet. Uppfattningen att undervisning
skall ges om religioner är fasligt litet
aktuell i Sverige, där vi inte har så
många företrädare för andra religioner
än den kristna.

Häromåret fattades beslut om avskaffandet
av lysning till äktenskap i kyrkan.
Jag'' medger det rent praktiska med
en sådan reform — man anför inte jäv
på det gamla sättet, ur den synpunkten
har lysningen alltså inget värde. Men
man bortsåg helt från det förhållandet
att när båda kontraheterna tillhör

svenska kyrkan är det naturligt för dem
att anbefalla ett så viktigt steg som äktenskapets
ingående till församlingens
förbön — detta är ju vad som händer
när lysningen föredrages.

Jag har sett andra saker som gått i
samma riktning. På mig gör det närmast
ett intryck av klåfingrighet att
riksdagen förra året biföll motionen om
borttagande av förbudet mot offentliga
tillställningar på de stora kristna högtiderna.
Jag har en känsla av att det
beslutet var onödigt. Socialdemokratiska
ungdomsförbundet har sagt att frihetsinskränkningen
är obetydlig, och i
propositionen anförs att förbudet inneburit
ett ringa tvång. Hade det inte varit
för de gamla minnena och den kult
av kampåren som bedrivs av det parti
som nu i så hög grad är inne i memoaråldern,
så skulle det inte ha funnits förutsättningar
för en klåfingrighet som
måste verka sårande för många människor.
Och nog finns det många andra
verkligt brännande frågor att ta itu
med!

Jag kan förstå människor som säger
att en kristen uppfattning inte är militant,
den vill inte strida. Vill man ta
bort förbudet, må det vara hänt. Man
borde dock kunna begära av dem som
har en annan uppfattning än vi att de,
när de nu får ha årets övriga 362 dagar
precis som de vill, försökte visa så mycket
tolerans och vidsynthet att de kunde
låta dessa helgdagar vara i fred. Det
råder även dessa dagar inga absoluta
förbud utan förbudet gäller endast de
offentliga tillställningarna. Skulle man
inte ha kunnat låta detta vara! Vad är
det för nytta och framsteg i detta? År
det en form av religionsfrihet som så
att säga har blivit ett självändamål?
Borde man inte kunna förstå att religionsfrihet
icke innebär frihet från religion?
Jag har en känsla av att man
i detta fall har gått en smula långt.

Förra året avstyrkte utskottet motionerna
i frågan, men kamrarna biföll
kravet på utredning, och vi har nu fått

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga

propositionen. Då var man på borgerlig
sida ense om att man skulle freda de
här dagarna. I år var det ledsamt nog
inte så. På ett avsnitt av fronten var
förvirringen ganska stor. Någon saknades
och hade inte suppleant, någon
saknades och hade suppleant, någon
röstade med Kungl. Maj:t i detta fall.
Förvirringen var absolut. Så småningom
ordnade det sig någorlunda, och vi
har väl i någon mån återupprättat en
borgerlig front, såvitt jag förstår. Åtminstone
har jag anledning att hoppas
att det vid voteringen kommer att visa
sig vara så. Jag tycker inte att man behöver
vara borgerlig eller socialdemokrat
för att ha en uppfattning i denna
fråga, men jag tycker man kan begära
så pass mycket i detta fall som en smula
vidsynthet.

Den reservation som föreligger innebär
avslag på utskottets hemställan, men
där finns ytterligare ett yrkande som
jag vill fästa uppmärksamheten på. Enligt
ordningsstadgan 10 § gäller förbudet,
men 12 § allmänna ordningsstadgan
innehåller en dispensmöjlighet. Utskottet
säger, med all rätt, att praxis
varit växlande vilket innebär att polisen
på sina håll gett ungefär hur mycket
dispenser som helst medan man på andra
håll varit restriktiv och att det inte
är någon ordning därvidlag. Det heter
att »svårigheter uppenbarligen föreligger
att skapa fasta normer till ledning
för den länsstyrelserna åvilande dispensprövningen
om en avsedd tillställnings
syfte eller innehåll är förenligt
med ifrågavarande högtiders helgd. Detta
har lett till att rättstillämpningen i
viss utsträckning kommit att sakna
önskvärd enhetlighet.»

Jag tycker att det borde ha legat nära
till hands att man sökt skapa denna enhetlighet,
men man nöjer sig med en
suck i stället och menar att förslag i
den riktningen inte skulle kräva någonting
utöver denna suck. Jag har en
känsla av att detta är litet för litet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

tillställningar på vissa kyrkliga
helgdagar

fall till reservationen under A vid utskottets
utlåtande. Jag ber också, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
under B, och hemställer att dessa
punkter måtte var för sig ställas under
omröstning. Jag tror att man på
det viset kan få klart för sig vad utskottets
uttalanden betyder och göra
någonting åt saken. Säg nu inte att det
ena yrkandet strider mot det andra. Det
är inte så; vare sig förbudet finns kvar
eller inte återstår möjligheten för polismyndigheterna
att ge tillstånd. Oavsett
om förbudet upphävs eller icke
kvarstår oredan beträffande dispensförfarandet.
Det är anledningen till att jag
har velat göra den här uppdelningen
beträffande yrkandena.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr SVENUNGSSON (in):

Herr talman! Som motionär tar jag
till orda i den här debatten.

Förbudet mot offentliga nöjestillställningar
på vissa kyrkliga helgdagar har
tillämpats sedan år 1786. Lagparagraferna
har ändrats vid upprepade tillfällen,
och av det ursprungliga förbudet
finns endast kvar att offentliga tillställningar
inte får anordnas på juldagen,
långfredagen och påskdagen.

Det är möjligt att det är en minoritet
som vill bibehålla förbudet, en minoritet
för vilken dessa lagar har ett heligt
innehåll, men denna eventuella minoritet
förtjänar tydligen varken hänsyn
eller respekt. Att ett antal domkapitel
som remissorgan tillstyrkt att förbudet
skall hävas är enligt min mening beklämmande.
Att hävda pluralismen i
samhället är för dessa domkapitel viktigare
än att slå vakt om helgd och stillhet
kring tre stora kyrkliga högtidsdagar.
Det domkapitel som jag tillhör —

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

Göteborgs — har tillsammans med Karlstads
domkapitel en avvikande mening
och vill ha kvar förbudet.

I departementspromemorian, som redovisas
i propositionen, heter det:
»Även om bara en minoritet anser att
offentliga tillställningar på vissa kyrkliga
helgdagar stör högtidens helgd, kan
det finnas anledning att förbjuda sådana
tillställningar.» Det heter vidare:
»Det kan sägas innebära ett rimligt mått
av tolerans hos majoriteten att avstå
från aktiviteter som skulle kränka eller
stöta människor med denna övertygelse.
» Ett instämmande i detta kunde ha
utgjort ett lämpligt remissvar från vissa
kyrkliga instanser. Domkapitlet i
Uppsala ärkestift tog emellertid redan
förra året ställning genom att tillstyrka
förbudets upphävande. I årets sammanställning
av remissvaren heter det,
att »domkapitlet i Linköpings stift och
Folkparkernas centralorganisation ansluter
sig till detta yttrande». Att folkparkernas
centralorganisation oreserverat
kan haka på yttrandet av högvördiga
domkapitlet i Uppsala det skulle
förvåna — om man inte hade upphört
att förvånas!

Förbudet mot nöjestillställningar dessa
tre dagar känns tydligen så betungande
och olidligt, att det måste avskaffas.
Den stilla veckan är störande. Skärtorsdagsbalen
måste fortsätta med Långfredagsjippot.
Ensamhetskänslan kan
annars bli alltför outhärdlig. Ingenting
tycks längre vara heligt för det officiella
Sverige. Varför skall det svenska
samhället vara mera stillöst än det norska
eller danska? I Sverige får helgdagana
vara kvar, men påminnelsen om varför
de instiftades måste till varje pris
undertryckas. Många utgår från att förbudet
är betingat av religiösa skäl. Det
kunde vara det, men det är ändå en
fråga om hänsyn.

Man kan fråga om det är ett samhälleligt
intresse att den särskilda högtids-
eller helgkaraktär med djupt kristet
innehåll, som dessa tre dagar har,

brytes ned genom obegränsad frihet för
en kommersiellt inriktad nöjesindustri.
Inom den branschen tas inga hänsyn —
det kan vi vara övertygade om — ifall
lagstiftningen medger full frihet. Religionsfrihet
med rätt för var och en
att ha en egen regligionsuppfattning
utesluter inte hänsyn till dem som har
en annan tro. Det är enligt min mening
samhällets uppgift att hävda friheten,
men också att upprätthålla hänsynen.

Genom det förbud som vi haft har
man velat ta hänsyn till dem som ur
kristen synpunkt vill hålla dessa högtidsdagar
i helgd. Staten tar därmed inte
ställning i trosfrågor. Det borgar verkligen
sekulariseringen för. Men då företrädare
för de kristna synpunkterna i
remissvar efter remissvar nästan vädjar
om förbudets upphävande, vad gör då
en sekulariserad statsmakt annat än
upphäver förbudet? Trots detta är det
regering och riksdag som har ansvaret
även i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Två faktorer har legat
i botten då jag försökt ta ställning till
denna fråga. Jag tror att frågan är mycket
väsentlig — inte så mycket när det
gäller det konkreta beslutet, men sedd
ur en allmän livsåskådningssynpunkt, i
förhållande till vår hållning i den situation
som f. n. utvecklas i vårt land.

Den ena faktorn är följande: Jag har
försökt att förstå vad som attitydmässigt
sker i samhället. Jag har försökt att
visa respekt för uppriktighet, var den
uppriktigheten än har sina rötter.

Den andra faktorn är: Jag har försökt
att känna mig in i det kristna evangeliets
väsen — det evangelium som säger
att människans frigörelse, den som vi i
detta hus arbetar för, ligger i sanningen.
Här avses då inte sanningen tolkad
som en intellektuell insikt utan som
en total förståelse av det liv vi har att
leva.

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vässa kyrkliga

helgdagar

Det är väl alldeles klart att vi för
närvarande lever i ett skede av en mycket
snabb omvandling av vårt samhälle.
Detta uppenbaras på nästan alla livsområden,
också inom de religiösa, livsåskådningsmässiga
och folkmoraliska
områdena. Nya livsattityder växer fram
och — vilket jag anser vara en utomordentligt
frisk och hoppfull faktor — en
ny medvetenhet gör sig gällande, inte
minst inom det yngre släktet. En äldre
attityd, med ett opersonligt inväxande i
en kollektiv inställning, håller på att
försvinna till förmån för ett ökat personligt
ansvarstagande och en ökad vilja
till personligt ställningstagande.

Det är icke alltid försök lyckas, men
jag tror att man måste se någonting
friskt och livsdugligt i inte minst unga
människors vilja och försök att på ett
personligt sätt komma till rätta med
många av livsfrågorna. Ungdomen vill
inte bara överta det gamla släktets kollektiva
sätt att värdera och tänka. Den
vill tänka själv.

Vi lever som folk i en livsåskådningsmässigt
splittrad situation. Vi måste
här i riksdagen, då vi tar ställning
till folkmoraliska och angränsande frågor,
ha detta i sikte och acceptera det
fullt ut. Gör vi inte det, tar vi inte
heller ansvar för det samhälle i vilket
vi lever, utan vi försöker tvinga på
samhället en viss, begränsad attityd
som vi har och som vi möjligen övertagit.
Vi kan tycka vad vi vill om den
utveckling som pågår, men den är ett
faktum. Auktoritetskyrkans tid är förbi,
och däröver sörjer jag personligen
inte. Den tid är nu förbi då samhällets
ordning bestämdes av en autoritär
kristen hållning, som emanerade i
reformationen, hade sin högkonjunktur
under 1600-talet och sedan tagits
över från århundrade till århundrade.
Den kristna kyrkan är för närvarande
nollställd i samhället. Personligen
sörjer jag inte däröver. Svårigheterna
är många, inte minst för staten och
kyrkan att komma till rätta med sina

relationer. Men detta är ett faktum i
vårt samhälle, och det är från detta
faktum vi måste utgå när vi tar ställning
till folkmoraliska frågor, också
den fråga som här har förts på tal.

Hur är det då med den kristna tron?
Såvitt jag har förstått den kristna tron
verkar den inte främst genom yttre
dekret. Den kristna tron är en inre
fråga, en fråga om personligt ställningstagande
till anrop från en gudomlig
verklighet. Det finns hos alla
folk som har kristen tradition ett slags
kulturell religiositet. Vi har nyss hört
företrädare för denna kulturella religiositet
ge uttryck för den här i kammaren.
Jag menar inte att man inte
skall visa stor respekt för denna religiositet;
den är en styrka för vårt folk.
Men den är inte det yttersta uttrycket
för vad kristen tro till sitt väsen är,
och det är icke den religiositeten, tror
jag, som i dag har verklig kraft och
mening i vårt folk. Utan en religiös
klangbotten är kristna ordningar, en
lagstiftning på kristen grund om man
så vill säga, inte särskilt meningsfulla.

Nöjesförbudet på de tre angivna
helgdagarna skyddar, som jag ser saken,
inte den kristna tron. Den kristna
trons frontlinje ligger på ett helt
annat plan. Vi skyddar inte den kristna
tron genom den lagstiftning som vi
nu diskuterar. Jag är inte så enfaldig
att jag inte förstår att lag kan ha en
stor mening för ett folks etiska mognad.
Jag skall inte ta upp tid med att
ge annat än följande enkla exempel. Vi
säger klart: Du får icke stjäla. Det är
självfallet att en sådan lagstiftning som
är etiskt orienterad, grundad i gammal
judisk, biblisk religion, övertagen
av oss alla, har mening för ett folks
etiska utveckling. Man kunde diskutera
saken vidare, men här är inte
plats och tid att göra det.

Jag har alltså förståelse för att lagstiftning
kan ha en etiskt motiverande
betydelse. Jag har också, herr talman,
stor förståelse för symboliska reak -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

tioner och människans benägenhet att
leva symboliskt. Jag är personligen
övertygad om att vi som enskilda
människor, som grupper eller folk, över
huvud taget inte orkar leva på ett någorlunda
friskt och moget sätt om vi
inte lär oss leva symboliskt. Ur den synpunkten
kan jag förstå oron över att
man vill avskaffa nöjesförbudet på juldagen,
långfredagen och påskdagen. Ty
vad gör de dagarna? De söker att lyfta
in i människans existens den livssituation
i vilken hon befinner sig.

När det en gång begynte var icke situationen
särskilt lysande. Det var inga
fromma, behagliga gudstjänster då. Det
var en avrättningsplats och en dödsdömd
som ropade ut sin ångest och förtvivlan.
De religiösa ledarna ropade
på polis. Knektarna gjorde sitt.

Detta var i begynnelsen, och det är i
stor utsträckning den kristna trons villkor
i världen. Men vi säger: Låt oss se
till att vi skyddar de fina kyrkorna, så
att de kära vännerna som besöker dem
inte känner någon oro.

Jag är rädd för att vi är väldigt
långt borta ifrån det liv mänskligheten
i dag har att leva och från den kristna
trons budskap i den värld som för närvarande
existerar.

Jag delar den synen att detta budskap
numera sekulariseras och föraktas i stor
utsträckning i vårt folk, men man upplever
trots allt att i det budskapet finns
ett vettlöst hopp om det som får sammanfattas
i ord som godhet, kärlek, försoning,
delaktighet, beredskap till verklig
samvaro. I dessa vettlösa tankar och
idéer finns trots allt ett hopp.

Det finns ingen möjlighet för ett folk
att leva på ett gott sätt, om inte ömsesidig
respekt föreligger. Nu kräver man
från konservativt kristet håll respekt
för de kristna: Ni låter väl bli att på de
dagarna företa er någonting som stör
oss!

Det är väl bekant att jag har eu kristen
åskådning. Jag vänder på saken. Jag
upplever det som en uppfordran till mig

att visa respekt för de människor som
inte alls begriper ett sådant resonemang.

Jag tror personligen att respektens
motivering måste hämtas på rätt ställe.
Jag tror, herr talman, att man hämtar
den på fel ställe, när man säger att respektens
motivering sitter i 10 § allmänna
ordningsstadgan.

Respekten sitter i en sann humanitet
hos oss, i en uppriktig, ömsesidigt
respektfull hållning. Den respektfulla
hållningen har vi rätt att avkräva varandra,
vilken livsåskådning vi än har.

Att såra, sparka och söka krossa varandra
kommer vi inte någon vart med.
Om vi försöker den hållningen i olika
avseenden, har snart vår demokrati spelat
ut sin roll. Det är en test för demokratin
om vi orkar och mäktar att
verkligen leva samman, även om vi har
olika uppfattningar i många stycken.

Finns en sådan grundhållning i dag,
eller är vi tvungna att lagstifta? Det
vet jag inte.

Våra socialdemokratiska medarbetare
i denna kammare är icke främmande
för tvånget, det sade statsrådet Lundkvist
alldeles klart häromdagen. Han
trodde inte att kommunerna skulle kunna
genomföra sammanslagningarna
överallt utan tvång. Bakgrunden till detta
är kanske att man är för självisk,
för jagiskt orienterad, har för litet solidaritet.
Jag kan inte dra några andra
slutsatser. Tanken på tvång är således
icke främmande för demokratin; men
jag tror personligen inte att tvånget i
detta fall leder någon vart.

Vi lever för närvarande i en mycket
sammansatt religiös situation. Det har
jag accepterat. Det har gjort ont, mycket
ont, men jag har accepterat det och
försökt göra mitt bästa i den situationen
med att företräda en kristen grundhållning.
Enkla och entydiga lösningar
finns inte.

Jag tycker det är en alltför ytlig lösning
på den fråga vi diskuterar att säga:
Kan man inte visa tillräcklig respekt

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot

för de kristna genom att avstå nöjen på
de aktuella helgdagarna?

Herr Schött sade i sitt anförande att
han och hans medreservanter inte upptäckt
att de flesta vill slopa förbudet.
Det är då väldigt egendomligt att i
handlingarna redovisas att de flesta remissinstanser
som företräder kristen
åskådning säger, att den kristna tron
icke har behov av ett sådant här förbud.

Jag får det inte att gå ihop. Antingen
vet inte herr Schött vad han talar om,
eller också har han informationer som
han inte låter oss få höra.

Det vore säkert av stort intresse om
man verkligen gjorde en ordentlig gallupundersökning
i detta stycke. Sådana
önskemål har vi fört fram i riksdagen,
men det har riksdagen inte velat gå
med på. Jag tror att det med nuvarande
religionssociologiska metoder är möjligt
att få en viss insikt i hur mycket
levande religion faktiskt betyder för
ett folk, vad den har betytt, och vad
den kan väntas betyda.

I raden av reservanter återfinns tre
ledamöter från centerpartiet, två från
moderata samlingspartiet, en ledamot
från folkpartiet men ingen socialdemokrat.
Kan man i detta ställningstagande
se ett uttryck för dessa partiers hållning
till religionen? Inom centerpartiet
skulle man då vara särskilt kristen; i
moderata samlingspartiet är man kristen
i något mindre utsträckning; för
folkpartiets del blir man tveksam om
det kristna intresset och socialdemokraterna
tycks helt sakna känsla för religionen.

Jag tror detta vore en helt felaktig
tolkning. Jag har mött kristna trosbröder
i alla dessa partier, vilkas uppriktighet
jag inte ett ögonblick tvivlar på.
Jag tror att tidningar kan komma att
utnyttja denna konstellation av reservanter
i utskottet för att tala om det dåliga
kristna ansvaret i vissa partier.
Men då tror jag att man på ett ytligt,

offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

falskt och nära nog demagogiskt sätt
använder sig av en viss situation.

Möjligen kan man med utgångspunkt
från reservanternas partianslutning utläsa
en viss hållning till en tolkning av
evangeliet men inte av partiernas hållning
till det kristna evangeliet som sådant.
Personligen bejakar jag förslaget
om upphävande av det föreliggande
förbudet och jag gör detta på kristen
grund. Jag tror att kristendomen som
jag uttryckt mig är nollställd och inte
har någon rätt att ställa några krav på
andra i det avseende, frågan här gäller.

Jag är fullt beredd att ta upp en debatt
med herr Ferdinand Nilsson om
den kristna trons inflytande på det västerländska
kultursamhälle som vuxit
fram. Jag skall dock inte göra detta nu.
Jag vill bara anmäla att jag tvivlar på
att hans historieskrivning är riktig.

För mig i egenskap av kristen bekännare
har det varit en smärtfull erfarenhet
att finna att den kristna kyrkan i
historien mycket ofta snarare gått konservatismens
än radikalismens väg. Jag
känner mig samtidigt stolt över att
kunna säga att jag alltid i historien
funnit att kristna röster på ett modigt
och radikalt sätt har företrätt de fattiga,
utslagna och sidoställda människorna.
Jag ser detta också i dag på många
håll i världen, och därför höjer jag
mitt huvud i frimodighet.

Herr Ferdinand Nilsson säger att i
utskottet var förvirringen stor beträffande
ställningstagandet. Eftersom jag
inte är ledamot där få jag ta hans yttrande
för gott. Jag gissar att han hänsyftar
på folkpartiets synpunkter.

Jag vill då säga till herr Ferdinand
Nilsson att i det förkättrade parti som
jag representerar är friheten en väsentlig
fråga. Vi tror verkligen att det har
stor betydelse att kunna leva tillsammans
som människor kring grundläggande
politiska värderingar och ändå
veta att vi ser olika på vissa förhållanden.
Jag är inte alls förvånad över att

Fredagen den 23 maj 1969

42 Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

det inom mitt parti finns människor
som värderar det vi här diskuterar på
olika sätt. Det innebär inte någon förvirring
för mig utan är ett uttryck för
att man är inväxt i och har accepterat
det komplexa liv vi allesammans har
att leva. Jag är misstänksam mot dem
som har sin inställning färdig med en
gång och kräver uniformitet av dem
man arbetar tillsammans med i denna
fråga.

Jag tror inte på herr Ferdinand Nilssons
förhoppning att den borgerliga
fronten — som han uttryckte sig —
kommer att återställas vid voteringen.
Jag är varken profet eller visionär men
tvivlar alltså på herr Nilssons förhoppning
av de skäl jag här antytt.

Till slut vill jag bara göra ytterligare
ett par kommentarer i all korthet.
Det är på något sätt inkonsekvent med
detta nöjesförbud. Varför skall det gälla
just på juldagen, långfredagen och
påskdagen? Om några dagar firar vi
pingst. Enligt vad jag har lärt mig av
kristen teologi är pinstdagen den
största av alla kristna helgdagar, eftersom
den kristna församlingen föddes
på denna dag. Varför råder inte något
nöjesförbud på pingstdagen? Det är ett
inkonsekvent förhållande. Nej, vi måste
nalkas dessa frågor från en annan
utgångspunkt.

Sedan är jag inte så särskilt förtjust
över att både nu och då få höra hänvisningarna
till hur man gör i Norge
och hur man gör i Danmark.

Det är riktigt med nordism, att vi
söker hålla samman här i Norden —
det är jag medveten om. Men vi måste
väl ändå göra vad vi anser vara rätt.
Om man i Norge och Danmark inte ser
en sak som vi gör så föraktar vi dem
inte därför, och vi har inte behov av
något hårt att slå dem i huvudet med,
men vi tar den ställning i en konkret
fråga som vi anser är rätt. Jag skäms
inte för att vara i ett land som ibland
kritiseras för att ligga långt framme
i utvecklingen. Vi gör många misstag,

och många av oss plågas av mycket
som händer i vårt samhälle. Men att
vara med i ett dynamiskt sammanhang
är inget att skämmas för. Jag frågar i
detta sammanhang inte var Norge och
Danmark står, utan jag frågar vad som
är rätt och riktigt i den situation vi
lever i.

Herr talman! Med vad jag anfört, vilket
kanske blev alltför långt, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi hörde väl alla med
stort allvar herr Sörensons anförande,
men nog var det på en punkt som vi
hade litet svårt att låta bli att dra på
munnen när han framställde mig som
företrädare för uniformitet och likriktning.
Jag trodde att kammaren kände
mig så pass mycket att man visste att
jag gör precis som jag vill.

Sedan nämnde herr Sörenson ett budord,
och han sade att han kunde nämna
flera. Jag skall hjälpa honom med
ett: »Tänk på vilodagen så att du helgar
den». Jag har en känsla av att det
är en utgångspunkt från kristet bedömande.
Herr Sörenson undrade varför
man bara talar om dessa tre dagar och
inte om pingstdagen. Ja, herr Sörenson,
det föreligger inget förbud för offentliga
tillställningar på pingstdagen. Min
gode vän, herr Hjorth, har inte haft tillfälle
att föreslå dess upphävande, och
under sådana förhållanden ligger den
frågan något på sidan om stridslinjen.

Herr Sörenson sade också någonting
om att det parti han tillhör tillåter olika
uppfattningar. Ja, herr Sörenson,
till och med en ståndpunkt det ena året
och en annan det andra året. År det
inte så? Alla är vi underkastade förändringens
lag, men somliga mer och
andra mindre.

Jag vill understryka att här gäller
det att finna former för att visa hänsyn
och förståelse för varandras upp -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

fattningar. Jag försöker förstå herr Sörenson,
och ibland går det riktigt bra,
men bara ibland. Jag vill understryka
att om vi skall komma någon vart är
det inte bara från kristet håll man skall
ta hänsyn och försöka sätta sig in i
andras tankegångar. Jag har en känsla
av att herr Sprensons anklagelse riktade
sig lite’ orätt mot somliga partier
till exempel när han sade att centerpartiet
hade tre representanter som reserverade
sig men moderata samlingspartiet
bara två. Jag konstaterar att
anslutningen var hundraprocentig från
vardera av de partierna och mer kan
man väl inte begära.

Jag har inga anspråk på någon i det
här fallet. Det var bara en förhoppning
— och herr Sörenson trodde att den
skulle komma på skam — att vi skulle
få en bättre anslutning i kammaren
även från det parti han tillhör än vad
vi fick i utskottet. Jag vidhåller den
förhoppningen, men jag understryker
en sak.

Utskottet är på det klara med att
man genom polismyndigheterna borde
kunna åstadkomma en tillståndsgivning
som minskar antalet offentliga tillställningar
av störande karaktär. Denna polisiära
tillståndsgivning kvarstår i båda
alternativen, både om förbudet blir bestående
och om det tas bort. Vi har den
möjligheten redan nu. Utskottet hoppas
mycket på detta, men eftersom
Kungl. Maj :t ingenting sagt på den
punkten har väl inte heller utskottsmajoriteten
sagt någonting — hur det
nu kan komma sig. Vi har inte heller
fått några önskningar från departementet
om hur vi skall sköta oss i det
här ärendet — det händer ju annars
ibland.

Jag viil understryka att man genom
lagstiftning och förordningar kan åstadkomma
ett skydd för oliktänkande, och
vi har från vår sida inte sträckt oss
alltför långt. Vi har ingalunda begärt
någon reciprocitet utan endast velat
att av årets 365 dagar dessa tre dagar

helgdagar

skulle vara fredade för den kommersiella
industrin. Var och en har möjlighet
att enskilt roa sig efter vars och
ens smak. Det är endast de offentliga
tillställningarna som vi har vänt oss
emot, och det är inte mycket. Kunde
man inte begära så mycket hänsyn?

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag inledde denna debatt
med att hålla ett dämpat anförande,
men den har blivit livligare nu sedan
herr Sörenson deltagit i den. Man
ger sig inte gärna in i debatt med honom
i sådana här frågor, men jag blev ju
direkt uppfordrad. Han tillät sig bl. a.
säga att jag inte visste vad jag talade
om. Vad jag yttrade var att såvitt jag
förstod, fanns det inte någon bred folkopinion
bakom detta krav. De som kräver
förbudets upphävande och som tagit
initiativet till en ändring är representanter
för nöjesindustrin och sådana
som tydligen icke har någonting emot
en fortsatt sekularisering av vårt samhälle.

Här har nämnts, herr talman, ordet
religionsfrihet och att det skulle vara i
strid med religionsfriheten att behålla
förbudet. Jag ber än en gång att få citera
vad domkapitlet i Strängnäs stift
säger på den punkten: »Religionsfrihet
innebär enligt domkapitlet rätt för var
och en att ha en egen religionsuppfattning
men inte att hänsyn inte måste visas
dem som har en annan tro. Det är
statens uppgift att se till att sådan hänsyn
upprätthålles.»

Sedan gäller det situationen i våra
nordiska grannländer. Jag tycker att det
bör kunna ge oss en tankeställare att de
har förbudet kvar. Det torde finnas motiv
härför. Motivet torde vara att man
anser att förbudet bäst gagnar land och
folk.

Jag är övertygad om att här i kammaren
omvänder man ingen, och jag
vill därför sluta med att säga att vi
bör respektera varandras uppfattning.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

Jag utgår från att var och en kommer
att handla efter sitt samvete.

Herr talman! För min del ber jag än
en gång att få yrka bifall till reservationen.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att
herr Schött inte vet vad han talar om.
Jag brukar inte uttrycka mig så. Jag
tror att varje riksdagsman talar om det
han vet och har insikt i. Däremot var
det svårt för mig att få herr Schötts
anförande att gå ihop, då han säger sig
mena att alla eller i varje fall majoriteten
av reservanterna inte hade upptäckt
annat än att den större delen av svenska
folket vill ha det här nöjesförbudet
kvar. Jag hänvisar i den situationen till
vad majoriteten av remissinstanserna
som företräder en kristen livssyn har
sagt, nämligen att den kristna tron icke
är i behov av detta förbud. Om herr
Schött har andra upplysningar så är det
tacknämligt att få dem, men jag tycker
att den punkt, på vilken jag satte fingret,
är något oklar. Jag tvivlar på att
herr Schött har rätt i sin förmodan att
majoriteten vill ha förbudet kvar.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det förbud vi här diskuterar
kan som herr Schött redan har
framhållit inte ses som en inskränkning
i religionsfriheten. Självfallet är det inte
fråga om något tvång att delta i någon
form av religionsutövning. Jag kan inte
heller se det som något statligt skydd
för den kristna tron, som herr Sörenson
talade om. Enligt min mening är förbudet
ett uttryck för den uppfattning samhället
har i fråga om vilken hänsyn som
de icke kristna grupperna i samhället
bör visa gentemot de kristna på de tre
största helgdagarna.

Herr Sörenson frågade varför inte
pingstdagen var medtagen. Den omfattades
tidigare av förbudet, men 1943 be -

gränsade man förbudet till att avse de
tre dagar det nu är fråga om. Jag förmodar
att när det gjordes, ansåg man att
dessa tre dagar var i särskild grad förknippade
med helgd i religionsutövningen
här i Sverige, även om vad herr
Sörenson nämnde om den första kristna
församlingens bildande naturligtvis är
riktigt.

Jag vill hänvisa till vad departementschefen
själv uttalar i propositionen. Han
säger att det är rimligt med en sådan
hänsyn till de kristna grupperna. Han
tillägger att den frihetsinskränkning
som förbudet innefattar är tämligen obetydlig.

I anslutning till vad herr Sörenson
nämnde om det pluralistiska samhälle i
vilket vi lever skulle jag vilja säga att
framför allt i ett pluralistiskt samhälle
med många olika uppfattningar, många
olika livsåskådningar och många olika
sätt att leva sitt liv är det särskilt angeläget
att man visar hänsyn till andra
grupper än den man själv tillhör.

Nu är det alldeles riktigt att en rad
remissinstanser som företräder kristna
åskådningar har avstått från att kräva
förbudets upprätthållande. Men jag tror
ändå att det för stora grupper av de
kristna i vårt land skulle kännas sårande
om de här tre helgdagarna i alltför
stor utsträckning skulle störas av kommersiella
nöjestillställningar. Jag tycker
att man i det läge vi har i dag fortfarande
bör iaktta denna hänsyn.

Det är alltså inte den kristna tron —
jag upprepar det — som skall skyddas
i detta sammanhang, utan det är stora
grupper av kristna människor som skall
skyddas i sina känslor. Herr Sörenson
ställde frågan om det verkligen skall
vara nödvändigt med en lagstiftning. Ja,
det kan man naturligtvis fråga sig. Nog
skulle vi vänta oss att människor även
utan lagstiftning visade hänsyn i detta
avseende, men ju mer man ser av livet
desto mer pessimistisk blir man väl när
det gäller att få hänsyn iakttagen i vårt
land. Jag är också rädd för att ett upp -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot

hävande av förbudet skulle ses såsom
ett klartecken, att nu behöver man inte
längre visa någon större hänsyn, nu är
det fritt fram för tillställningar under
ifrågavarande dagar på samma sätt som
alla andra dagar.

Det är dessa överväganden, herr talman,
som har gjort att jag stannat för
att ansluta mig till reservationen. Jag
yrkar alltså bifall till den.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga känner jag mig föranlåten att säga
ett par ord med hänsyn till att motionärerna
och reservanterna har blivit påklistrade
vissa beteckningar, nämligen
att de skulle vara bärare av någon form
av konservativt kristna åskådningar. Jag
vill säga till herr Sörenson att jag inte
tillhör någon frikyrkoförsamling — jag
tillhör inte ens riksdagens kristna grupp
— och jag räknar mig över huvud taget
inte till någon av dessa kretsar heller.
Men jag har ändå kommit fram till att
det finns värden i tillvaron som det är
anledning att värna och slå vakt om.

I vårt liv kan vi under årets gång behöva
någon dag av stillhet. Yi har nu de
tre dagar som det här gäller, och vi anser
att den kommersialiserade nöjesindustrin
inte bör få breda ut sig under
dessa dagar. Nog är det väl märkligt,
om man inte skall kunna visa så mycket
hänsyn och tolerans mot varandra och
de människor som behöver detta, att
man kan freda åtminstone dessa tre dagar
under året mot den ohejdade nöjesindustrin.
Tyvärr kan vi konstatera att
man inte heller i våra moderna massmedia,
radio och TV, har kunnat visa
respekt och förståelse för de tre helgdagar
som vi här vill skydda.

Herr Sörenson talade om den auktoritära
kyrkan. Jag frågar mig om inte
massmedia i dag håller på att bli den
nya auktoritära maktfaktor genom vilken
så mycket av det som människorna
bär bedömt som värdefullt bryts ned.

offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

Herr Sörenson försökte också att göra
detta till en partipolitisk fråga genom
att räkna upp var reservanterna stod
osv. Jag vill bara konstatera att det för
mig som motionär inte på något sätt bär
varit fråga om partipolitik. Det har här
varit fråga om värnandet av värden som
vi bedömer såsom nödvändiga och vill
slå vakt om.

Man har här gjort jämförelser och
sagt: »Norge, Danmark och Finland må
gå sin väg; vi som är en modern och
framåt stat kan väl gå våra egna vägar.»
Det skulle vara frestande att berätta om
ett par episoder som jag upplevt uppe
på Nordkalotten, där jag blev klart medveten
om vad kyrka, vad andakt och vad
tro betyder för människor i svåra situationer.
När man fått uppleva denna andakt,
måste jag säga att det finns anledning
att stanna upp inför de lärdomar
som Norge, Finland och Danmark ändå
har gett oss.

Vårt vardagsliv kan te sig grått ibland
Det finns dock i vårt vardagsliv traditioner,
traditioner med kyrkliga helgdagar.
Det finns anledning att ta särskild
hänsyn till detta och att någon
gång stanna upp. Jag vill säga att vi har
behov av den stillhet och den andakt
som de tre helgdagar, om vilka här är
fråga, kan ge. Jag tror att vår tids hetsade
människor så väl behöver denna
stillhet. Helgfriden och skyddet mot den
ohämmade nöjesindustrin under dessa
dagar är någonting väsentligt att bevara
inför framtiden. Denna frid utgör en del
av vårt kulturella och kristna arv, som
det är skäl att värna om och slå vakt om
och som vi, herr Sörenson, också har
ansvar för här i riksdagen.

Detta vill jag ha sagt med hänsyn till
den debatt som här har förts.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sörenson har svårt
att få sammanhang i mina anföranden;
jag vore tacksam om han ville ta del av
dem i protokollet.

Nr 27

Fredagen den 23 mai 1969

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

Jag vill nu endast återge vad jag
nämnde i mitt första anförande om vad
Sveriges frikyrkoråd har uttalat, nämligen
den uppfattningen att majoriteten
av Sveriges folk alltjämt tillmäter juldagen,
långfredagen och påskdagen en
sådan helgd att man inte endast finner
sig i lydelsen av 10 § allmänna ordningsstadgan
utan också önskar att den
bibehålies. Den uppfattningen anser vi
reservanter vara riktig.

Vidare framhöll jag att det kan anses
förvånansvärt att flera remissinstanser,
som skall föra de kristnas talan, förklarat
sig kunna acceptera förbudets upphävande.
Men jag tillfogade att man tyvärr
ofta träffar på, inte minst på religiöst
håll, den nästan ängsliga attityd
vilken intas av dem som vill vara »i
takt med tiden». Jag tycker att herr Sörenson
är ett typiskt exempel på detta.
För min del kan jag icke vitsorda den
ljusa bild av den nuvarande situationen
som herr Sörenson tecknar. Jag tycker
tvärtom att den nuvarande situationen
ger anledning till oro, och den ger oss
all anledning att slå vakt om de kristna
värdena.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag vill först deklarera
att jag har mycket stor respekt för dessa
kyrkliga helgdagar liksom för andra
helgdagar, 1 maj inräknad. Helgdagarna
har ett mycket stort värde för många
människor. De har såväl historisk som
annan betydelse för hela vår samvaro.
Jag respekterar också dem som hävdar
att helgfrid och trosfrid skall upprätthållas.
Däremot tror jag inte att helgdagarnas
värde på något sätt minskas
om nöjesförbudet tas bort. Jag föreställer
mig att andliga värden och den
kristna tron är så djupt förankrade att
de inte störs av eventuella andra arrangemang
dessa dagar. Helgdagen blir ju
vad man själv gör den till, oberoende av

vad andra har för sig. Herr Sörenson
har på ett bättre sätt än vad jag kan
givit uttryck för detta.

Den här frågan diskuterades rätt ingående
förra året, vilket herr Schött redan
har erinrat om, med anledning av
motioner i vilka krävdes utredning och
förslag om ett slopande av 10 § i 1956
års allmänna ordningsstadga. Även om
utskottet också då var delat, motsatte
sig ingen att frågan blev prövad. Det var
bara i fråga om formerna och tidpunkten
som olika uppfattningar framfördes.
Riksdagen beslöt också att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande upphävande av nöjesförbudet
på juldagen, långfredagen och påskdagen.

Nu har denna utredning skett och remissvar
har inkommit på den departementspromemoria
som varit utsänd.
Den har rönt ett mycket positivt gensvar
från nästan alla remissinstanser,
vilket redan har nämnts här. Ett övervägande
antal av de remissorgan som
företräder de kristna synpunkterna har
framfört åsikten att förbudet innebär ett
tvång som är oförenligt med den kristna
förkunnelsen.

Utskottet har även i år ingående behandlat
denna fråga. Majoriteten anser
i likhet med departementschefen, att
det rådande nöjesförbudet bör kunna
upphävas, och förordar att det framlagda
förslaget lämnas utan erinran.

Reservanterna vill ha förbudet kvar,
och de vill dessutom ha anvisningar utfärdade
så att dessa helgdagar fredas
från inslag av kommersiell nöjesindustri,
vilket väl måste innebära en skärpning
av nuvarande dispensförfarande så
att t. ex. även seriösa filmer ej skulle
kunna visas nämnda dagar.

Nu undrar jag om inte denna fråga
givits större proportioner än den egentligen
bör ha. Ett upphävande av förbudet
mot offentliga nöjestillställningar
under dessa tre dagar kommer knappast
att märkas. Det kommer inte att anordnas
några nöjen som kommer att kolli -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

dera med och störa gudstjänstlivet.
Ingen tror väl heller att det kommer att
arrangeras några tivolin eller andra
uppsluppna nöjen dessa dagar som kan
strida mot god smak. Förresten kommer
även i fortsättningen, som hittills, tillståndsprövning
att krävas för anordnande
av offentliga tillställningar på allmän
plats och även för danstillställningar
och vissa andra offentliga nöjen.
Utskottet förutsätter också att föreskrifter
ges så att ej gudstjänstlivet störs.
Detta utgör enligt min mening garanti
för att den kommersiella nöjesindustrin
inte otillbörligt kan utnyttja dessa dagar.

Nu hävdas från motionärer och reservanter
att en sådan generositet mot en
kristen opinion bör visas så att åtminstone
tre av årets dagar hålles fria från
nöjestillställningar och att man slår vakt
om trosfriden. Dessa synpunkter har
herr Sörenson redan vältaligt bemött.
Jag vet inte hur människor med djupt
personlig övertygelse av religiös artupplever
övriga kyrkliga helgdagar och
söndagar. Upplever de då inte denna
trosfrid? Störs de i sin andakt av vetskapen
om att andra människor flera
timmar senare tittar på en fotbollsmatch
eller en cykeltävling eller bevistar en
konsert, teater eller bioföreställning? Är
det månne kännedomen om att ungdomen
har möjlighet att gå och dansa på
kvällen som oroar sinnena? Jag tror det
inte. Någon direkt störning av andaktsfriden
är det nu inte fråga om heller. De
tillställningar det gäller sker på helt
andra tider och som regel inomhus. Då
skulle helgfriden också störas av den
dans och de uppträdanden som redan
nu pågår t. ex. på nattklubbarna i de
större städerna till långt fram på morgonen
på både långfredagen och påskdagen.
Jag tror inte att någon ens tänker
på detta, än mindre störs av det.

Dispensvägen ordnas dessutom vissa
enskilda sammankomster med bl. a.
dans på programmet samt filmförevisningar.
Nöjesförbudet gäller heller inte

radio och TV, där alltså filmer av olika
art får visas.

Den dispensprövning som åvilar länsstyrelserna
utfaller givetvis rätt olika,
och i kritiken från olika remissinstanser
har framhållits de tillämpningssvårigheter
som är förknippade med dispensprövningen.

Det som på mig har gjort det starkaste
intrycket för ett borttagande av 10 §
allmänna ordningsstadgan är de religiösa
organisationernas och de kyrkliga
institutionernas positiva inställning till
detta. De anser att ett förbud inte är
nödvändigt för att bevara helgfriden
och att evangelium inte kan tvingas på
någon människa. Jag är för min del
övertygad om att det är en riktig inställning.
Kyrkan och de religiösa organisationerna
får i stället genom upplysning
och undervisning försöka påverka människorna
så att de självmant och utan
tvång frivilligt avstår från världsliga nöjen
ifrågavarande dagar.

Jag skall inte i detalj diskutera de
yrkanden som reservanterna och motionärerna
har framställt. Jag tror att jag
i stort sett med det anförda har bemött
de synpunkter som de har fört till torgs

— vilket också herr Sörenson har gjort

— varför jag nöjer mig med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först en liten rättelse.
Det var inte så att utskottet var enigt
förra året om att en utredning borde
tillsättas angående dessa frågor. Utskottets
majoritet skrev att den utgick från
att det skulle bli en utredning. Det är
inte riktigt samma sak, och det hoppas
jag att herr Hjorth förstår vid närmare
eftertanke.

Herr Hjorth säger att utskottet förutsätter
att tillämpningen av tillståndsgivningen
skall gå i en viss riktning
även efter ett upphävande av förbudet.
Ja, om utskottet hade sagt så, hade väl

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

sista delen i reservationen inte förekommit.
Men utskottet säger inte på det sättet.
Utskottet säger att det råder en viss
oreda och att tillämpningen är ojämn.
Detta sägs icke i berömmande syfte utan
i kritiskt. Utskottet ger dock på intet
sätt någon anvisning om hur Kungl.
Maj:t skall förfara i detta fall. Och
Kungl. Maj:t — som dock funnit att det
här är fråga om ett ringa tvång och som
har en viss förståelse för dem som är
emot ett upphävande — har i realiteten
kamouflerat sitt förslag att upphäva förbudet
genom att hänvisa till de kristligt
orienterade remissinstanser som har
yttrat sig i ärendet. Många av de remissinstanser,
som är villiga att ge upp förbudet,
har dock sagt att polisens praxis
beträffande tillståndsgivningen enligt
deras förmenande är ojämn. De stöder
således vår uppfattning på den punkten.

Det fanns några vändningar i herr
Hjorths anförande som jag hoppas återfinns
i protokollet och som jag tycker
att herr Sörenson skall begrunda. Herr
Hjorth talade om bl. a. danstillställningar.
Jag förstår att han syftade på SSU:s
emellanåt förekommande långfredagsdanser
och sådana saker. Ja, det må vara
deras smak. Smak skall man ju inte
diskutera, men nog är det väl så, herr
Sörenson, att man inte kan vänta mycken
hänsyn och mycken förståelse av
dem som ser på saken på det sättet.

Herr Hjorth gjorde också en jämförelse
mellan juldagen, långfredagen, påskdagen
och den 1 maj. Första gången jag
fick riktigt klart för mig anledningen
till den stora anslutningen till demonstrationerna
den 1 maj i Uppsala var
när en fackföreningsansluten flicka sade
till min hustru att hon måste skynda
sig till demonstrationen, ty om hon inte
var med där skulle hon få böta. Så var
det med friheten den gången!

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Enligt propositionen säger
domkapitlet i Linköping: »Att ge -

nom lagstiftning tvinga människor till
ställningstagande i trosfrågor är oförenligt
både med religionsfriheten och
den kristna trons grundprinciper.» Vidare
heter det i propositionen, att Sveriges
frikyrkoråd anför liknande synpunkter.
Detta uttalades alltså som svar
på den remiss som nu, med anledning
av propositionen, föreligger.

Jag vet inte om herr Schött kanske
glömde den slutsats Sveriges frikyrkoråd
kom till. Jag tycker nog att jag har
en ganska stark grund för min uppfattning.

Till herr Eric Carlsson vill jag säga
att jag också kan bidra med många verkligt
djupt allvarliga berättelser om vad
kristen tro betyder, liksom herr Carlsson
gjorde. Men jag har litet svårt att
koppla samman frågan om trons kraft
med det aktuella förbudet.

Om jag inte tar fel kommer herr
Carlsson från Västerås stift. Givetvis behöver
inte herr Carlsson ha samma uppfattning
som domkapitlet i detta stift.
Jag ville emellertid anföra att domkapitlet
i Västerås stift anser att nöjesförbudet
på de aktuella helgdagarna inte är
nödvändigt för att bevara helgfriden.

Det är, herr talman, överväganden
som dessa som gör att jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
nämnda 1 maj. Jag vill deklarera att för
mig är 1 maj den kanske allra förnämsta
helgdagen på grund av dess betydelse
för hela vårt folks utveckling. När sedan
herr Ferdinand Nilsson ironiserade
över frivilligheten och sade att det skulle
vara ett tvång att deltaga i 1 majdemonstrationerna
var detta väl mer avsett
som en lustighet, antar jag, än en
allvarligt betonad beskyllning. Han vet
nog lika bra som jag vilken betydelse 1
maj haft.

När vi nu resonerar om helgfrid och
trosfrid bör vi komma ihåg att ett för -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. upphävande av förbudet mot

bild mot offentliga nöjen inte i sig självt
innebär att fler människor söker sig till
kyrkan eller andra gudstjänstlokaler
dessa dagar. Tvärtom föreligger risk för
att sysslolösa ungdomar och ensamma
människor söker sig till nöjen av tvivelaktig
natur.

Här har nämnts att det kommersialiserade
nöjeslivet skulle släppas loss —
vilket underförstått skulle ge mycket goda
vinster. Samtidigt har sagts att större
delen av svenska folket vill bevara kristen
tradition beträffande dessa dagars
helgd. Förhåller det sig på det sättet
finns ingen som helst risk för att det
kommersiella nöjeslivet kommer att florera.
Man kräver tolerans mot människor
med kristen övertygelse. I begreppet
tolerans vill jag lägga in respekt för
oliktänkande, innebärande valfrihet —
inom de gränser samhället i övrigt ställer
upp •— att utöva olika fritidsaktiviteter
eller delta i profana eller religiösa
tillställningar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Om vi »inom de gränser
som samhället ställer upp» ransonerar
på så sätt att herr Hjorths meningsfränder
får 362 dagar om året, och vi gärna
vill ha de tre resterande dagarna skyddade,
har väl ransoneringen i alla fall
gjorts sådan, tycker jag, att herr Hjorth
kunde vara nöjd.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! När det gäller Sveriges
frikvrkoråd tillåter jag mig att läsa vad
som står på sid. 12 i propositionen. Det
är den uppfattning som deklarerades inför
handläggningen under 1968 års riksdag.
Det heter där: »Frikyrkorådet redovisar
den uppfattningen att majoriteten
av befolkningen fortfarande håller
juldagen, långfredagen och påskdagen i
sådan helgd att man inte bara finner sig
i förbudet utan också önskar att det bi 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr 27

offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

behålls.» För mig var det en nyhet att
Sveriges frikyrkoråd har fått en annan
uppfattning.

I debatten har här gjorts en jämförelse
med 1 maj. Mig veterligt har vi
haft den högtidsdagen cirka 70 år. Att
den har betytt mycket vet vi, men att
jämföra den med långfredagen, påskdagen
och juldagen är, finner jag, ytterligt
anmärkningsvärt.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Herr Schött borde ha
läst på sid. 17 i propositionen. Där står
vad jag nyss har anfört. Det som herr
Schött hänvisade till var tydligen ett remissyttrande
som avgavs i fjol. När frikyrkorådet
då stod inför frågan om det
var värt att göra en dylik utredning, sade
man: Vi har den grundsynen att detta
icke är nödvändigt. När man nu tvingas
ta ställning till propositionens förslag,
avger man det yttrande som jag här har
hänvisat till. Det är alltså värt att läsa
från sid. 12 till sid. 17, ty då framgår
klart var frikyrkorådet står.

I och för sig är det inte föraktligt att
fördjupa eller förändra en mening. Jag
skall be att få berätta en historia för att
om möjligt lätta upp stämningen vid slutet
av denna debatt. Det gäller borgmästare
Lindhagen i Stockholm, som en
gång i Stockholms stadsfullmäktige anklagades
av en av det socialdemokratiska
partiets talare som sade: »Förra
gången herr Lindhagen yttrade sig sade
han så, och den här gången säger herr
Lindhagen så.» Då begärde herr Lindhagen
ordet och sade: »Jag skall säga
herr Andersson att min hjärna inte är
cementad.»

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag vill endast uttala
min förvåning över att man ändrar uppfattning
så hastigt i livsåskådningsfrågor.

Fredagen den 23 maj 1969

50 Nr 27

Ang. upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. bidrag från allmänna arvsfonden
till politiska organisationer

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 8 juni
1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 83, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid -propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni
1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,

3) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen under punkterna 1) och 2)
hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
första lagutskottet, medan förslaget
under punkten 3) hänvisats till
bevillningsutskottet.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i lagstiftningen om allmänna
arvsfonden. Den andel av inflytande
medel, som skulle läggas till
fondens kapital, skulle minskas från en
tredjedel till en tiondel. Fondens bidragsändamål
skulle vidgas till att omfatta
— förutom såsom för närvarande
vård och fostran av barn och ungdom
— också omsorger om handikappade.

I samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels motionen II: 1191, av herr Svensson
i Kungälv in. fl.,

dels ock motionen II: 1192, av herr
Westberg i Ljusdal.

I motionen II: 1192 hade anhållits,
att riksdagen i samband med behandlingen
av förevarande proposition måt -

te uttala, att bidrag från allmänna
arvsfonden icke borde tilldelas organisationer
som bedreve politisk verksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande proposition, nr
83, måtte av riksdagen bifallas samt

B. att motionerna

1) II: 1191 och

2) II: 1192

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Schött (m) och Ernulf
(fp), fru Anér (fp) samt herr Fridolfsson
i Stockholm (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa,

1. att motionen 11:1191 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd
samt

2. att riksdagen, med bifall till motionen
II: 1192, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att bidrag från allmänna
arvsfonden icke borde tilldelas
organisationer som bedreve politisk
verksamhet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Allmänna arvsfonden inrättades,
som vi alla vet, enligt beslut av
1928 års riksdag i samband med att kusiner
och avlägsnare släktingar uteslöts
från arvsrätt.

I den nu föreliggande propositionen
föreslås vissa ändringar i lagstiftningen
om allmänna arvsfonden. De viktigaste
är att den andel av inflytande medel
som skall läggas till fondens kapital
minskas från en tredjedel till en tiondel
samt att fondens bidragsändamål vidgas
till att omfatta — förutom som för
närvarande vård och fostran av barn
och ungdom — också omsorger om
handikappade.

Mot dessa ändringar har ingen i utskottet
haft något att erinra. De har
accepterats av utskottet i dess helhet.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. bidrag från allmänna arvsfonden till

Det är på en annan punkt som meningarna
i utskottet gått isär. Den gäller
frågan om huruvida bidrag från allmänna
arvsfonden skall kunna utgå till politiska
organisationer eller ej.

Det är då att märka att enligt hittills
tillämpade principer bidrag icke lämnats
till dylika organisationer samt att
arvsfondsutredningen, vars förslag ligger
till grund för propositionen, föreslagit
att någon ändring härvidlag ej borde
ske.

Lagrådet fäster uppmärksamheten på
att samtliga remissinstanser lämnat detta
ståndpunktstagande utan erinran.

Med hänsyn till att departementschefen
emellertid intagit motsatt ståndpunkt
framhåller lagrådet att allmänhetens
förtroende för arvsfonden kan komma
att minska om den misstanken uppstår
att arvsfondens medel — direkt
eller indirekt — kan komma att användas
för politisk verksamhet, som ju enligt
sakens natur är kontroversiell. Detta
skulle kunna medföra att tillströmningen
av medel till fonden nedgår, vilket
lagrådet anser vore beklagligt.

Lagrådet erinrar i sammanhanget om
att de politiska organisationerna ju har
möjlighet att erhålla anslag från stat
och kommun och motsätter sig departementschefens
förslag till ändring av hittills
gällande princip att politiska organisationer
ej bör erhålla understöd från
arvsfonden.

Utskottsmajoriteten följer departementschefen,
medan utskottets minoritet
i reservation ansluter sig till lagrådets
uppfattning. Vi reservanter framhåller
därvid att även om bidragen till politiska
organisationer ej är avsedda att stödja
dessas politiska verksamhet, måste
det faktiska resultatet dock ofta innebära
åtminstone ett indirekt stöd åt denna.
Detta kan enligt vår mening befaras
innebära att vissa personer undviker att
låta sin kvarlåtenskap tillfalla fonden.

Vi motsätter oss därför den föreslagna
ändringen på denna punkt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall

politiska organisationer
till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma med vad herr Schött har sagt.
Jag vill bara understryka vad som sägs
i reservationen om att man här inte tar
någon ställning till den principiella frågan
om bidrag från stat eller kommun
bör utgå till politiska organisationer.
Den frågan skall inte bedömas i detta
sammanhang.

Men vi har gjort en rent praktisk bedömning.
Eftersom en arvlåtare kan
vidtaga dispositioner så att allmänna
arvsfonden går miste om medel är det
önskvärt att man inte vidtar åtgärder
som leder till att arvlåtarna disponerar
sin egendom på så sätt att den inte tillförs
arvsfonden.

Vi får nog bedöma läget så att det är
många människor som inte vill att deras
egendom —- om anhöriga saknas —
skall tillfalla politiska organisationer.
Vi kan kanske fråga oss varför de har
en sådan inställning, men detta är också
rätt ointressant. Det väsentliga är att
vi bedömt det vara en risk för minskad
inkomst för fonden om utskottsmajoritetens
ståndpunkt godtas. Eftersom de
politiska organisationerna har möjlighet
att få bidrag från andra håll anser jag
det helt onödigt att ta en sådan risk som
ju kan gå ut över de verkligt angelägna
ändamål som fonden skall tillgodose.

Det är framför allt av den anledningen,
herr talman, som jag yrkar bifall till
denna reservation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag brukar i regel komma
på ungefär samma linje som de föregående
ärade talarna i den mån det
varit möjligt för mig att vara med på
resonemanget. Men i det här fallet kan
jag inte det, och anledningen är dubbel.
Jag har nämligen den bestämda uppfatt -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. bidrag från allmänna arvsfonden till politiska organisationer

ningen att om man anslår pengar till
särskilt ändamål och ser till att detta
ändamål tillgodoses spelar det en underordnad
roll vilka som utför de gärningar
det gäller. Det väsentliga är resultaten,
och då bör man inte avvisa stöd
heller från politiska organisationer om
de kan utföra ett nyttigt och bra arbete.

Huvudskälet för dem som har den
motsatta uppfattningen är att vad som
här föreslås skulle kunna minska tillströmningen
av medel till allmänna
arvsfonden. Men jag bär den uppfattningen
att allmänna arvsfondens pengar
i regel tillkommer på grund av människors
ovilja att bestämma sig för hur
man skall förfoga över sina jordiska
ägodelar. De vill inte sätta sig in i sådana
problem, vilket dels beror på motvilja
och dels väl i någon mån på oföretagsamhet.
De personer som tagit reda
på vad allmänna arvsfonden och dess
program innebär och därefter säger att
då underlåter man att skriva något testamente
är nog ytterst få. Det är inte
realistiskt att tro att allmänna arvsfonden
får sina pengar på det sättet. Det
går helt enkelt inte till på det viset.

Men om det beslut som vi i dag fattar
skulle leda till att vederbörande i större
omfattning ger uttryck för en personlig
mening om hur man vill ha sin kvarlåtenskap
disponerad anser jag att det vore
ett framsteg. Det innebär nämligen en
möjlighet för den enskilda människan
att göra en insats, att tycka någonting.
Det trodde jag att man med utgångspunkt
från den allmänna åskådning vi
har på vår sida om rågången skulle
tycka vara ett plus.

Jag förstår således inte resonemanget
på den punkten. En viljeyttring från en
människa om att vad han eller hon efterlämnar
skall användas så eller så är
väl värdefullare än om vederbörande
under sin livstid inte kommer sig för
att skriva någonting alls om hur man
vill ha det ordnat.

Jag har därför inte anledning att ha
någon annan uppfattning än propositionens.
Jag föreställer mig att en talesman

för utskottet kommer att ställa ett yrkande,
och jag är beredd att ansluta mig
till det yrkandet.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan visst instämma
med vad herr Ferdinand Nilsson säger,
att om en gagnande verksamhet utövas
är det av mindre betydelse om det är en
politisk organisation eller någon annan
som utövar verksamheten. Men däremot
skiljer vi oss i fråga om huruvida det
finns risk för att personer utan anhöriga
säger sig att de inte önskar att deras
kvarlåtenskap skall gå till politiska organisationer
vilkas uppfattning de
starkt ogillar, varför de inte vill låta
pengarna gå till arvsfonden. Jag tror
att den risken inte kan uteslutas. Allmänna
arvsfondens ändamål är så angelägna
att vi bör akta oss för att vidta
åtgärder som minskar tillströmningen
av medel till fonden.

Det är alltså på den grunden jag har
reserverat mig.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som herr Schött och
även herr Ernulf erinrat om har första
lagutskottet här haft att behandla en
proposition där det föreslagits vissa
ändringar beträffande reglerna för allmänna
arvsfonden. Det föreslås något
generösare bestämmelser än tidigare beträffande
godkännande av testamente
till förmån för annan än fonden och
även för avstående av arv t. ex. till släkting
till arvlåtare.

De nya reglerna torde inte komma att
skilja sig nämnvärt från redan tillämpad
praxis. En nyhet är att riksdagen i fortsättningen
skall höras endast vid fondens
avstående av arv i form av fast
egendom.

Beträffande fonderingen har hittills
gällt, som herr Schött här nämnde, att
en tredjedel av de influtna medlen lagts
till fonden, medan två tredjedelar av
den årliga avkastningen på kapitalet

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. bidrag från allmänna arvsfonden till politiska organisationer

varit tillgängliga för utdelning. Då fonden
nu är uppe i 40 miljoner kronor har
det ansetts lämpligt med en något mer
begränsad ökningstakt, varför det har
föreslagits att endast en tiondel av de
influtna medlen skall fonderas.

Det heter i reglerna för fonden att utdelning
ur densamma skall främja barns
och ungdoms vård och fostran, varifrån
dock avgränsas åtgärder som det åligger
stat och kommun att bekosta. Det föreslås
i propositionen att stödmöjligheterna
ur fonden skall utvidgas till att gälla
även omsorgen om de handikappade.
Därtill har ungdomsbegreppet, om man
så får uttrycka sig, i statuterna justerats
från 21 till 25 år.

De föreslagna ändrade reglerna beräknas
medföra att det i ökad utsträckning
blir möjligt att utdela medel ur
fonden men även att de områden som
kan stödjas blir fler än tidigare.

Utskottet har inte ansett det lämpligt
— i varje fall inte innan erfarenheter
vunnits om hur de nya bestämmelserna
verkar — att ta upp till prövning något
av det som föreslås i motionen II: 1191.

På en enda punkt har olika meningar
kommit till uttryck i utskottet, vilket
föranlett en reservation. Det gäller frågan
om även politiska organisationer
skall kunna få stöd ur fonden för verksamhet
som bedrivs i enlighet med fondens
allmänna syften. Reservanterna
och de som här talat för reservationen
menar att det finns en viss misstänksamhet
gentemot de politiska organisationerna,
och att den ändring i bestämmelserna
som här föreslås rent av skulle
kunna medföra att medel i mindre utsträckning
kommer att tillfalla fonden,
alltså om även dessa organisationer erhåller
stöd ur fonden efter samma grunder
som gäller för all annan föreningsverksamhet.
De politiska partierna är
uttryck för samhällsidéer som bärs upp
av organisationer, lokalt förankrade
och sammanförda i distrikts- och rikssammanhang.
Dessa organisationer ger
i stor utsträckning demokratin dess levande
innehåll. Att då utmönstra dem

som mindre värdiga inslag i samhällsbilden
när de vill bedriva verksamhet
av det slag som anges i fondbestämmelserna
kan knappast vara hållbart.

För övrigt är att notera att herr
Ferdinand Nilsson, som i föregående
ärende deklarerade att han inte har
så stort intresse för nymodigheter, visar
en något radikalare syn i detta sammanhang.
Jag kan helt ansluta mig till
de synpunkter som han framförde. Om
han hade yrkat bifall till utskottets förslag,
hade jag faktiskt inte behövt säga
någonting.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Jag vill bara från min
bänk erinra om att övriga allmänna
principer för tillämpningen av lagen om
allmänna arvsfonden är avsedda att
gälla. Det är bara i detta avseende man
gör undantag, och jag finner det alltjämt
märkligt. Jag tycker inte att det
skulle behövas. De politiska organisationerna
kan få anslag på andra vägar.

Än en gång vill jag erinra om att utredningsmannen
för sin del föreslog
oförändrade bestämmelser liksom även
lagrådet, som avråder från denna ändring,
då den skulle kunna minska tillflödet
av medel till fonden.

Vi reservanter anser att starka skäl
talar för vår ståndpunkt, och jag ber än
en gång att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Utskottet menar nog att
något gott kan komma även från de politiska
organisationerna, och därför anser
vi att de bör vara med i detta sammanhang.

Vad gäller lagrådets synpunkter har
första lagutskottet alltid stor respekt för
vad det säger. I detta fall har man dock
en känsla av att lagrådet gjort en värdering,
som givetvis även den har all ut -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Ang. bidrag från allmänna arvsfonden till politiska organisationer

skottets respekt men som dock faller
utanför mönstret för vad lagrådet i vanliga
fall brukar syssla med. Det är närmast
av den anledningen som utskottet
nu inte velat godtaga dess synpunkter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har redan sagt vad
jag vill anföra i sak, men när utskottets
ärade talesman uttrycker sin förvåning
över att jag här är radikal, vill jag fråga:
Hur mycket hör herr Svedberg på
debatterna här i kammaren? Om herr
Svedberg var närvarande här exempelvis
senast i går, upptäckte han väl att
jag då var betydligt radikalare än han?

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När herr Erik Svedberg
gör gällande att reservanterna givit uttryck
för den uppfattningen att de politiska
organisationerna skulle vara
mindre värdiga än andra att ta hand om
ungdomsverksamhet så vill jag erinra
om att jag tidigare under debatten med
skärpa har framhållit att reservanterna
inte gör gällande att de politiska organisationerna
kunde vara mindre skickade
att bedriva sådan verksamhet. Vad vi
betonat är att vi inte i onödan vill ta en
risk för att tillströmningen av medel
till allmänna arvsfonden skall minska,
just därför att vi tycker att dessa medel
fyller en mycket angelägen uppgift.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Den risk som herr Ernulf
påminde om tror jag inte är så mycket
att oroas för. De politiska organisationerna
är väl förankrade ute bland
folket, och i detta fall torde det därför
knappast vara någon risk.

Vad beträffar herr Ferdinand Nilsson
och hans radikalism torde det vara väl
värt att notera varje yttring därav som
förekommer här i riksdagen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Svedberg tror inte
att någon risk föreligger. Lagrådet har
framhållit att det anser att en risk föreligger
— sedan får ju var och en ta
ställning därtill. Men om det är osäkert
om någon risk föreligger, bör man väl
inte ta den eventuella risken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Schött m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Schött m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Ang. bidrag från allmänna arvsfonden till
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om bemyndigande
att avstå fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 42, med
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphävande av lagen den 14 juni
1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket
jämte motion i ämnet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 200, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ny organisation av sjöfartsverket, m. m.
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.

politiska organisationer
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 207, med anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner med förslag till
förordning om ändring i förordningen
om automobilskatt och till traktorskatteförordning,
m. m., jämte motioner;
samt

nr 208, med anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner med förslag till
ändringar i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
jämte motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande farleder m. m. i Hjälmaren
och Kungl. Maj:ts proposition
angående ny organisation av sjöfartsverket,
m. in., sistnämnda proposition
i vad den hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anledning av ändrad
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen; nr

245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig garanti
för Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
in. m.;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och
pensioner m. m. för budgetåret 1969/
70;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
SMT Machine Company AB jämte motioner; nr

248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser kapitalbudgeten, jämte motioner; -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser driftbudgeten m. m., jämte
motioner;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag m. m. jämte
motioner;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om inrättande
av en pressens lånefond m. m. jämte
motioner; och

nr 252, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående viss tidningsdistribution
genom postverket.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt valutareglering;
och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Anmäldes och bordlädes

sammansatt utrikes- och första lagutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia
m. m. jämte motioner i ämnet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till folkhögskolor
jämte motioner och Kungl. Maj:ts proposition
angående lärarutbildning för
folkhögskolan in. m. jämte motioner;

nr 113, i anledning av motioner angående
åtgärder mot narkotikamissbruket;
samt

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1969/70;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 45, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner;
samt

nr 48, med anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

26, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt m. m. jämte motioner;

nr 29, i anledning av motioner angående
byggnadsmaterialindustrin och
byggnadsindustrin;

nr 30, i anledning av motioner angående
lokaliserings- och regionalpolitik
m. in.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets sjuttonde session;

nr 32, i anledning av motioner om
överförande i samhällets ägo av rikets
mineraltillgångar;

nr 33, i anledning av motioner om
åtgärder mot företagsnedläggningar;

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 35, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; nr

36, i anledning av motioner om
förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdelningssekreteraren
i statsutskottet
Åke Gyllenram; samt

nr 37, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om ADR-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet;

första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Meddelande ang. enkla frågor

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr
293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, jämte motioner
i ämnet; samt

nr 60, i anledning av motioner angående
lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till miljöskyddslag
in. in., jämte motioner i
ämnet, dels motioner om fastställande
av gränsvärden för buller samt vattenoch
luftföroreningar, om ett miljövårdspolitiskt
program samt om åtgärder
mot trafikbuller;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m. jämte motioner
i ämnet; samt

nr 44, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden in. in.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och anslag
till statens naturvårdsverk för budgetåret
1969/70 jämte motioner; även -

allmänna beredningsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 48, i anledning av motioner om
inventering av väderkvarnar; samt
nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Wallmark (m) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet lämna
redovisning för anledningen till förseningarna
med utbyggnaden av Stockholms
universitet vid Frescati?» samt
av herr Schött (m) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Hur bedömer Statsrådet jordbrukets
situation i de av översvämningar
hårt drabbade delarna av Kalmar
län?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

som

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Tisdagen den 27 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr Olsson, Johan, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
1968 års internationella sockeravtal,
in. m.; och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte motioner;

nr 210, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte motioner;

nr 211, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till förordning
om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,
m. in. jämte motioner;

nr 212, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till för -

ordning om ändring i tulltaxan den 12
januari 1968 (nr 25), m. m.; och
nr 231, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner.

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget
i Norrland, m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Johan Olssons (ep) interpellation om
åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget
i Norrland, in. in., erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig dels om jag anser att sysselsättningssituationen
i Norrland och
vissa andra liknande områden i förening
med den nuvarande inriktningen
av arbetsmarknadspolitiken kan innebära
svårigheter att på längre sikt upprätthålla
ett livskraftigt näringsliv och
en tillfredsställande service i dessa områden,
dels vilka åtgärder jag avser
vidta för att skapa bättre sysselsättningsbalans
mellan storstadsregionerna
och andra regioner och för att förverkliga
de intentioner i detta avseende
som kommer till uttryck i årets statsverksproposition,
dels ock om jag är
villig att nu vidta konkreta åtgärder
som kan ge stimulans till en utflyttning
av olika verksamheter från storstadsregionerna.

Jag delar interpellantens uppfattning
att sysselsättningssituationen i skogslänen
är otillfredsställande. För att
övervinna svårigheterna bedrivs en

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

omfattande verksamhet som går ut på
att upprätthålla ett livskraftigt näringsliv
i området och att tillförsäkra befolkningen
i såväl glesbygd som tätorter
en tillfredsställande service. Arbetsmarknadspolitiken
är ett viktigt
hjälpmedel för att nå dessa syften. Genom
beredskapsarbetena har t. ex.
åstadkommits en kraftig ökning av investeringarna
i vägar, skogsvård, rennäring,
sjöfart, naturvård osv. Dessa
investeringar är av väsentlig betydelse
för näringslivet i området. Redogörelser
för det statliga lokaliseringsstödet
och för de resultat som detta har gett
har lämnats kammaren vid olika tillfällen.
Någon repetition av dessa uppgifter
anser jag inte vara behövlig nu.
Jag vill emellertid stryka under att
verksamheten pågår med oförändrad
intensitet och att den påtagliga konjunkturuppgång
som vi nu befinner
oss i bör ge verksamheten ett uppsving.
Regeringen har också nyligen i
en skrivelse till Industriförbundet inbjudit
till ett närmare samarbete i organiserade
former mellan staten och
näringslivet i syfte att snabbt få till
stånd en ökning av främst den industriella
verksamheten i regioner med
alltför svag spontan tillväxt.

I detta sammanhang finns det också
anledning att erinra om propositionen
till årets riksdag om inrättandet av ett
statligt industrietableringsbolag. Syftet
med detta bolag skall vara att skapa
nya arbetstillfällen framför allt genom
företagsetablering.

Den lokaliseringsverksamhet som jag
här beskrivit kan omfatta etablering av
helt nya företag och utbyggnad av redan
befintliga. Den kan också gälla
etablering av dotterföretag eller filialer
till företag i andra delar av landet liksom
utflyttning av företag exempelvis
från storstadsregionerna. Alla dessa
former måste vara med i bilden, och
jag är inte beredd att ge den ena företräde
framför den andra. Det måste bli
en bedömning från fall till fall.

Vad slutligen gäller glesbygdens pro -

blem vill jag peka på den verksamhet
som bedrivs av den av regeringen tillsatta
arbetsgruppen för glesbygdsfrågor.
Gruppen har till uppgift att pröva
och successivt lägga fram förslag till
åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena
för befolkningen i glesbygden
främst vad gäller den samhälleliga
servicen.

De åtgärder och planer av strukturell
natur som jag här har berört ger
inte alltid omedelbara sysselsättningseffekter.
Strukturomvandlingen inom
skogsindustri, skogsbruk och jordbruk
kan väntas fortsätta. I denna situation
och med stegrad efterfrågan på arbetskraft
i andra delar av landet är det
angeläget att genom rörlighetsfrämjande
åtgärder också underlätta flyttning
av arbetskraft för att nedbringa arbetslösheten.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Det är nu två månader sedan
jag ställde min fråga. Jag har faktiskt
varit erbjuden att ta emot svaret för en
månad sedan, men detta har av olika
omständigheter inte varit möjligt för
mig. Under tiden har diskussionen
kring dessa frågor tilltagit väsentligt
både inom och utom riksdagen.

Man kan exempelvis peka på bankoutskottets
utlåtande nr 30 som kommer
att diskuteras i riksdagen i morgon.
I utskottet har man haft över 25 motioner
att ta ställning till och — tycker
jag — behandlat frågorna mycket realistiskt
och positivt. Motionerna har
rönt uppskattning, och många har lett
till resultat i olika avseenden.

Det pågår alltså en livlig diskussion,
och mitt inlägg får väl ses som ytterligare
ett uttryck för den oro som man
känner särskilt i Norrland inför den
utveckling som är på väg och som i
synnerhet karakteriseras av att vi för
närvarande har en högkonjunktur men

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

alt trots detta skogslänen i Norrland
lider svårt av arbetslöshet.

Av interpellationssvaret framgår att
inrikesministern är medveten om situationen
och att åtgärder krävs. Våra meningar
kan vara delade beträffande
framför allt formerna för sådana åtgärder,
omfattningen och intensiteten av
dem och tidpunkten för deras insättande.
Jag vill nog deklarera att jag önskat
att inrikesministern gått längre i sitt
svar och lämnat mera konkreta förslag
som också kunnat få snabbare verkningar
i det utsatta området.

Utan att vilja dra upp en politisk debatt
i något avseende vill jag ändå gärna
framhålla att jag tycker att regeringen
i alla fall till slut borde ompröva
en del av sin politik i denna fråga.
Jag menar att man givetvis skall satsa
också på arbetskraftens rörlighet men
att man i första hand måste satsa på
något annat, något som ger arbete på
hemmaplan.

Alla talar om den pågående konjunkturuppgången,
men den har ännu inte
nått skogslänen. Generellt kan man säga
att varje arbetssökande i storstadslänen
har tre platser att välja på, medan
mellan tre och fyra arbetssökande
i skogslänen måste slåss om varje ledig
plats.

Vi har nyligen fått siffrorna för arbetslöshetsstatistiken
under maj. De visar
— jämfört med fjolåret — en ökning
för skogslänen med över 3 000
arbetslösa. Denna ökning är så pass
stor att den till och med överstiger
minskningen i andra län, varför vi totalt
sett — såvitt jag läst siffrorna rätt
— har en arbetslöshetsökning under
maj i år jämfört med samma månad
i fjol.

.lag vill nämna något om befolkningssiffrorna
som för år 1968 visar att vi
fallit tillbaka till det läge vi hade i
början av 1960-talet med en ständig,
kontinuerlig avfolkning av Norrland.
Under åren 1966 och 1967 hyste vi vissa
förhoppningar om att denna trend
skulle ha vänt sig, tv vi hade då en viss

befolkningsökning. Men under år 1968
minskade på nytt folkmängden i Norrland,
med 4 300 personer.

Folkminskningen drabbar inte längre
bara glesbygden, utan många tätorter
ligger också i farozonen, ett förhållande
som med nuvarande tendenser
alldeles säkert kommer att öka.
Glesbygden har tunnats ut i sådan omfattning
att tillströmningen till de
mindre tätorterna inte längre räcker
till för att kompensera avflyttningen
från dessa till de större orterna. Det är
ett mycket allvarligt förhållande att
även tätorterna börjar drabbas av en
avfolkning som givetvis bl. a. påverkar
de åtgärder som enskild och annan
företagsverksamhet vidtar inom dessa
områden.

Man frågar sig hur framtiden kommer
att gestalta sig om 10—15 år. Det
svar man ger sig själv är att den är
oviss och osäker. Man känner trycket
och får en negativ inställning. Detta
måste för dem som bor i dessa områden
och kanske har ansvaret för näringslivet
och verksamheten där i stort
innebära att de känner en press på sig
och avstår från att investera i nya arbetstillfällen.
Denna dämpning gör att
optimismen, arbetsglädjen och arbetslusten
försvinner. Den största faran för
många orter i Norrland är just att människorna
grips av en känsla av maktlöshet.

I konferens efter konferens under åtskilliga
år har det talats om förhoppningar
om nya arbetstillfällen. Jag är
själv från ljusdalsområdet och kommer
ihåg åtskilliga konferenser där
landshövdingen och arbetsmarknadsstyrelsens
ledande män har sagt att nu
är det grönt ljus för ljusdalsregionen.
Men åren går och utvecklingen mal i
samma negativa riktning. Ändå är kanske
ljusdalsområdet ett av de mer gynnade
inlandsområdena i Norrland i
detta avseende.

Denna dämpning av verksamhetslusten
innebär i sin tur ytterligare flera
arbetslösa och flera som flyttar. Snart

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

sinar reserverna, och den stora attraktionskraft
som dessa områden tidigare
har haft med gott om arbetskraft håller
på att försvinna. Därför är det inte
heller lika intressant för företag söderifrån
att lokalisera sig ut till dessa
norrländska områden.

Det är troligt att lokaliseringsviljan,
trots högkonjunkturen i södra Sverige,
är mindre i dag än den var i början av
1960-talet, dels för att det då fanns flera
ungdomar i Norrland som var färdiga
att rycka in i ett lokaliserat företag,
dels att företagen numera har samhällets
hjälp att få arbetskraften flyttad
från Norrland till fabriksporten söderöver.
Det är alldeles självklart att företag
i storstadsområdena och i de södra
delarna av landet hellre väntar på att
samhället flyttar ner norrlänningarna
än att själva lokalisera sig till Norrland.
Det ligger en mycket allvarlig
aspekt i det förhållandet. Jag vet att
inrikesministern bl. a. har diskuterat
detta med Thorbjörn Fälldin. Även om
kanske inte just den synpunkten att
man belastar företagen för denna flyttning
av arbetskraft bör vara vägledande,
är dock problemet stort och något
att fundera över när man diskuterar
lokaliseringspolitik. Det gäller att på
något sätt försöka få företagen att känna
att det ligger ett värde i att flytta
ut verksamheten till Norrland.

Man försöker ibland försvara denna
folkomflyttning med att den är nödvändig
för vår ekonomiska tillväxt och
för vår ökande standard. Det sägs också
ibland att människorna vill bo i
storstadsområden och att vi inte kan
göra någonting åt den utvecklingen.
Även om det kan ligga något i det resonemanget
anser jag att det är en felaktig
slutsats och att utflyttningen går
alldeles för fort. Jag tror inte den nuvarande
folkomflyttningen är nödvändig
för att bibehålla samma ekonomiska
tillväxt. Tvärtom åstadkommer denna
folkomflyttning kolossala kostnader
för samhället, kostnader som vi måste
betala från vår ekonomiska tillväxt.

Dessutom medför storstadskoncentrationen
fler och fler uppmärksammade
avigsidor såsom miljöförstöring, trängsel,
trafiksvårigheter, köer, slöseri med
tid och mycket annat.

Jag tror alltså att det är fel att acceptera
den här trenden såsom varande
nödvändig för den ekonomiska utvecklingen
i dess helhet. Hälften av
denna omvandling skulle vara tillräcklig
för att ge arbetstillfällen till den
växande industrin — exportindustrin
och andra — som är nödvändig för vår
ekonomiska utveckling. En stor del av
denna industri kunde med fördel ligga
ute i landsorten. Den snabba utveckling
vi nu upplever utgör ett oerhört slöseri
med våra gemensamma tillgångar.

Men det finns annat som kanske är
ännu värre; jag tänker på jämlikhetsjDroblemet.
Man frågar sig hur de människor
i 60—65-årsåldern känner sig
som bor i en ort varifrån den aktiva
ungdomen har flyttat. Är det meningen
att de skall bo kvar där under sin återstående
ålderdom och tyna bort i en
stagnerande bygd utan att ha kontakt
med sina barn och med en livlig och
intensiv verksamhet?

Dessa problem är jämförbara med
dem som uppstår när man bygger ut
ett kraftverk i en älv. Då brukar man
»köpa in» människor och de bostäder
som blir dränkta av de dämningar som
måste till för att ge kraftverket vatten.
Man borde egentligen resonera likadant
även på detta område. Är motivet
för omflyttningen en stigande standard
och en ökad ekonomisk tillväxt, borde
man också ta konsekvenserna och flytta
människorna — även de äldre — till
de pulserande orter där vi skall bygga
vår framtid. Vi borde inte tveka ett
enda dugg i det avseendet. I stället blir
det faktiskt så att det är de som blir
kvar i glesbygden som i stor utsträckning
får betala samhällets kostnader
för omställningen och omvandlingen.

Det är en annan drivkraft som är
viktigare vid omflyttningarna, och det
är de spekulativa tendenserna. Det är

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

alldeles självklart att människorna satsar
på den ort där de tror att insatserna
kommer att öka i värde. Det är naturligt
och inte klandervärt att en ung
människa, som har sin arbetskraft att
sälja, placerar sig i ett område där
lönekurvan är brantare och där hon
kan spekulera i att framtiden kommer
att ge en högre standard.

Därför tror jag att det finns all anledning
— för statsmakterna inte minst
— att verkligen gripa in med åtgärder
som i varje fall till viss del återger tron
på framtiden i dessa orter. Det är alldeles
självklart att vi får koncentrera
åtgärderna till ett visst antal orter, men
man kan å andra sidan inte driva koncentrationen
så långt att människorna
inte får kontakt med orterna. Man måste
tänka sig — även om det bara gäller
en kortare tid — att satsa på mindre
orter som får bli replipunkter för den
omkringliggande bygden.

Statsrådet Holmqvist har egentligen
inte svarat på min första fråga som
gällde det jag nu har berört, nämligen
hur han ser på möjligheterna att på
sikt upprätthålla ett livskraftigt näringsliv
i Norrland. Det skulle vara
mycket intressant att få ytterligare
några synpunkter på den, som jag ser
det, mycket allvarliga frågan.

Jag skall till slut bara omnämna några
detaljer. De mest påtagliga åtgärderna
från regeringens sida tycks för
närvarande vara att man i den uppkomna
situationen skall satsa på ökad
rörlighet. Arbetsmarknadsstyrelsen har
gett order till arbetsförmedlingarna att
öka intensiteten i omflyttningsverksamheten.
Man har talat om att försöka
flytta hela familjer från avfolkningsbygderna,
vilket i så fall skulle undanröja
den tendens som tidigare har spårats
att norrlänningarna flyttar tillbaka
vid första bästa tillfälle. Man bär
också ställt hyresbidrag till förfogande
för att undvika detta. Om man flyttar
en hel familj eller två—tre familjer
från samma bygd, hoppas men att samhörigheten
skall bli så stor att man

inte riskerar en återflyttning. Men för
norrlänningarna som blir kvar är ju
denna politik oerhört svår att bära.

I kompletteringspropositionen talar
man om ökad rörlighet. Jag kan erinra
om att inrikesminister Holmqvists företrädare
i statsverkspropositionen talade
om att här måste till åtgärder för
att dämpa storstädernas tillväxt. Man
skulle då ha väntat att i kompletteringspropositionen
skulle dessa problem
ha mognat fram så att man här
fått något mer konkret att ta på. Det
tycks emellertid vara så att man i första
hand ser till att rädda situationen
för dagen, att ge de arbetslösa arbete
och att flytta dem söderut. Det tycker
vi är eu olycklig utveckling, och vi
kräver här också andra åtgärder.

Jag har ett par gånger väckt motioner
t. ex. om att förmedla arbetsobjekt.
Motionerna har varit anspråkslösa, men
jag har själv i min egen verksamhet
som företagare känt behov av att under
de svaga konjunkturåren få mer arbete
för att kunna helt utnyttja min kapacitet
och min arbetskraft och kanske
anställa fler som velat ha arbete. Skulle
det inte vara möjligt att försöka
komma till rätta med det problemet?
Arbetsmarknadsmyndigheterna har ju
till uppgift att se till att arbetslös arbetskraft
får arbete. Varför skall det
ske endast på ett sätt — att flytta arbetskraften
till arbetstillfällena? Varför
skulle det inte vara möjligt att i
högre grad flytta maskinerna och arbetsobjekten
till arbetskraften? Jag är
övertygad om att det måste gå att finna
ett grepp på denna fråga som gör
att det kan bli något vettigt av det. Utläggning
av arbetsuppgifter från våra
stora industriella företag till Norrland
skulle alldeles säkert vara en framkomlig
väg, bara man satsade något på den
linjen.

Man vill givetvis att lokaliseringspolitiken,
som kommer att diskuteras här
i morgon, skall byggas ut och att det
inte bara skall bli en utbyggnad på sikt
efter landshövding Lemnes utredning

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

och det förslag han kommer att avlämna
utan att man verkligen genast prövar
att få till stånd åtgärder.

Jag vill gärna omnämna att jag tycker
att initiativet att ta kontakt med
industrin för att diskutera norrlandsproblemen
var en riktig åtgärd. Jag
skulle som komplettering gärna vilja
föreslå att man söker kontakt även med
den mindre industrins organisationer
för att diskutera enahanda problem,
ty om vi studerar verkligheten som den
är, kan vi inte bortse från att det i stor
usträckning är de mindre företagen
som i hög grad har skapat underlag för
lokaliseringspolitiken hittills, och varför
skulle den inte kunna göra det i
fortsättningen jämsides med storindustrin? Industriförbundet

har ju i ett uttalande
för ett par år sedan varit ganska
kritiskt till lokaliseringspolitiken. För
min del beklagar jag det uttalandet,
men jag hoppas att man nu har kunnat
se att utvecklingen kräver en annan
inställning och att inrikesministern
med sitt initiativ här verkligen förmår
åstadkomma resultat tillsammans med
industrin.

Jag tänker också på investeringsfonderna.
Varför skulle man inte kunna
släppa lös investeringsfonderna mera
för norrländska initiativ? Här har förts
en politik som medgett stora lokaliseringar
i södra och mellersta landet, om
man har gjort en mindre lokalisering
i Norrland. Varför skulle man inte kunna
ställa litet ambitiösare krav här,
t. ex. att investeringsfonderna finge utnyttjas
endast för lokalisering till Norrland,
i varje fall i det konjunkturläge
som råder för närvarande? Jag tror det
funnes mycket att göra här. Vi hade ju
goda exempel på det i början av 1960-talet. Varför skulle man inte också kunna
öka lokaliseringsstödet i viss mån?
Man kunde utsträcka det till rörelsekapitalet
— detta har omnämnts i motioner.
Jag är övertygad att om man
vill nå resultat snabbare skulle man

kunna öka lockelsen för företagen att
lokalisera sig i Norrland.

Jag vill till slut erinra om att lokaliseringspolitiken
har kostat samhället
ungefär 200 miljoner kronor per år
under de senaste åren. Den är dock
i viss mån jämförbar med arbetsmarknadspolitiken
som har kostat 2 000 miljoner
under ett år. Jag finner att dessa
proportioner är helt orimliga, och jag
är övertygad om att om man hade satsat
det dubbla på lokaliseringspolitiken,
hade man kanske kunnat spara in
en än större summa på arbetsmarknadspolitiken.
Denna är självfallet nödvändig,
och den är vi i stort sett överens
om, men jag anser att lokaliseringspolitiken
har fått för liten del, även
om det varit en försöksverksamhet. Det
är bråttom därför att det kan bli på
det sättet att vi till slut kanske inte kan
göra någonting åt många orter.

Jag hoppas få kompletterande synpunkter
från inrikesministern.

Herr DAHLÉN (fp) :

Herr talman! Planeringen av riksdagens
arbete har tydligen lett till att
vi får någon form av norrlandsdebatt
och lokaliseringsdebatt både i dag och
i morgon. I andra kammaren tjuvstartade
man för en timme sedan och har
där haft en livlig debatt. Min avsikt är
inte att gå in på en rad olika detaljer
i dessa frågor, utan det är närmast en
av de synpunkter som interpellanten,
herr Olsson, framförde som jag vill understryka
något. Han sade att folk i
Norrland frågar sig hur det skall bli
i framtiden. Kommer det att finnas
några människor kvar där? Han kunde
möjligen ha sagt att det kanske blir
lika avfolkat i Norrland som första
kammaren är i denna debattsituation.
Riktigt så illa kanske det ändå inte behöver
bli.

Jag skulle vilja anknyta till den psykologiska
frågan. Under ett antal år har
jag, inte minst under inflytande av kun -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. in.

nigt folk i riksdagen och kunnigt folk
i norrlandsfrågor, försökt sätta mig in
i detta något mer än vad jag gjorde
när jag började syssla med politik. Jag
har därvid kommit fram till att i många
fall är det en psykologisk fråga om det
skall vara möjligt att vända utvecklingen
i Norrland eller om det skall fortsätta
att gå utför. Frågan är psykologisk,
givetvis framför allt för Norrlands
inland, men inte bara för inlandet
utan också för kustregionerna. Man
upplever ganska snart då man träffar
människor från inlandet att de säger:
Kommer det att finnas några chanser
för oss att leva kvar? Servicen försämras,
inga företag vill komma hit, och
de som finns här har stora svårigheter.
En hel del av dem läggs ned. Och så
har vi besvärligheter med skogsbruket.
Detta är saker och ting som är kända
för oss alla. Men på något sätt har ändå
inte statsmakterna lyckats vända
denna pessimism till en realistisk optimism.
Man har dröjt, man har tövat,
man har inte klart sagt ifrån vilka avsikter
man har med norrlandspolitiken.

I marginalen skulle jag, herr talman,
vilja anteckna ett praktexempel på hur
man inte skall sköta frågor som berör
sysselsättningsförhållandena och förhållandena
i allmänhet i Norrland.
Och det är Vindelälven. Det är väl nu
över ett år sedan riksdagen sade sin
mening, och den socialdemokratiska
regeringen har inte kunnat ta sig samman
och ge ett besked, utan ovissheten
fortsätter. Detta är ett utomordentligt
exempel på att det är just så det inte
får gå till.

Om man skall vända denna pessimistiska
uppfattning i Norrland och
framför allt i Norrlands inland, krävs
det givetvis att statsmakterna på något
sätt talar om vilka avsikter man har
med områdena i fråga. Från vår sida
väckte vi i år en motion där vi sade
att förutsättningen för att vända utvecklingen
i Norrland är att staten bestämmer
sig för ett utvecklingsprogram
och ger garantier åt vissa bygder att

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 27

de, så långt statsmakterna kan bedöma,
skall ges de resurser som kan skapa en
god service ur olika synpunkter så att
näringslivet där kan leva vidare.

Jag ser med intresse att i senaste
numret av tidskriften Fackföreningsrörelsen
har LO:s andre ordförande
Kurt Nordgren uttalat sig på den här
punkten. Han har sagt i en intervju
att man inte kan ha samma slags utveckling
i alla områden och att det är
nödvändigt att göra klart för människorna
vilka områden som statsmakterna
för sin del vill stödja, i stället för
att i tysthet bedriva vad han kallar en
avvecklingspolitik. Jag tror att denna
psykologiska fråga är av oerhört stor
vikt.

Vi skall alltså behandla dessa saker
i detalj i morgon, och jag skall därför
inte gå in på dem mera än att jag ställer
en fråga till inrikesminister Holmqvist.
Det är ju herr Holmqvist som
för debatten här. Det var statsministern
som förde den i andra kammaren,
och jag förutsätter att diskussionsmöjligheterna
här är något bättre än de
föreföll vara i andra kammaren. År inte
detta, herr statsråd, i mycket stor
utsträckning en fråga om att statsmakterna
måste se till att människorna i
Norrland — och i skogslänen i allmänhet
— får klart för sig vad staten vill
satsa på och att medborgarna är villiga
att göra de uppoffringar härför som
erfordras. När jag säger detta från
riksdagens talarstol, är jag givetvis
medveten om att det kommer att kosta
pengar. Det måste satsas mera på dessa
områden än tidigare. Även detta blir
det väl anledning för en hel del talare
att ge sig in på i morgon.

Jag skall ge ett exempel på de psykologiska
faktorernas betydelse. Problem
av liknande karaktär finns också i andra
länder. Vi är sannerligen inte ensamma
om att ha sådana här problem.
Fn av de svåraste uppgifterna är att
förmå ungdomen att stanna kvar i sådana
här områden. I några länder där
man på ett tidigare stadium än i Sve -

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

rige insåg denna frågas betydelse visade
det sig att man med differentierade
utbildningsmöjligheter för ungdomen i
ett avfolkningsområde kunde skapa
mycket större förutsättningar för att
få ungdomen intresserad av att vara
kvar i närheten av den tidigare bostadsorten
eller utbildningsorten.

Det är klart att all ungdom som drar
från Norrland inte är absolut tvingad
att göra det. Även där är det fråga om
en psykologisk faktor. Därför har den
utbyggnad som skett av utbildningsväsendet
i Norrland naturligtvis varit
bra, men nog skulle det finnas möjligheter
att göra åtskilligt mer. Många
exempel kommer säkerligen att anföras
av debattörerna i morgon, så jag skall
inskränka mig till att nämna att vi för
vår del har sagt att en teknisk högskola
i övre Norrland skulle vara en
utomordentlig stimulans.

Jag nämnde förut LO:s andre ordförande
Nordgren. I en detaljfråga har
han gjort ett uttalande, som jag vill
skicka med inrikesministern. Det berör
inte direkt herr Holmqvists departement,
men det har onekligen stor betydelse.
I fråga om den utredning som
skett rörande den staliga isbrytarverksamheten
sade intervjuaren så här: Om
man följer den utredningen skulle sjöfarten
nästan upphöra i viktiga norrlandshamnar
— är det ett vettigt sätt
att påverka utvecklingen i norr? Kurt
Nordgren svarade: Nej, här rör det sig
ju om stora samhällsekonomiska intressen.
Det är ett intresse för hela landet
att sjöfarten kan pågå så länge som
möjligt i norrlandshamnarna.

Jag tror att den synpunkten är väl
värd att ta vara på. Skulle man ytterligare
fördyra transporterna för norrlandsområdena,
skulle läget givetvis bli
väsentligt sämre. Vi har förordat att
det skulle göras en översyn av både
transporttaxor och eltaxor för att i stället
förbilliga för näringslivet att slå sig
ned i detta område.

Läget i Norrland och skogslänen i
allmänhet är onekligen en utmaning

till oss som vill verka för en rättvisare
fördelning av vårt lands resurser. Jag
tror att jag kan räkna alla här i kammaren
till den kategorin. Men om klyftorna
mellan olika landsdelar blir för
stora, blir ju talet om utjämning bara
ett fagert tal. Ja, för människorna i de
områdena blir det inte ett fagert utan
ett skorrande tal. De säger: Politikerna
glömmer oss.

Jag föreställer mig att vi är ganska
överens om att man inte får glömma
bort dessa områden. Efter att ha studerat
dessa frågor är jag alldeles övertygad
om att statsmakterna här måste
binda sig för ett program. Det är kanske
den mest avgörande frågan. Att sedan
detaljerna i detta program måste
vara vettiga är självklart. Det finns anledning
att återkomma till detta i morgon.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Befolkningsomflyttningar
är ju alltid en mycket allvarlig
fråga, och de sker ofta på lång sikt.
Vårt land är långsträckt, och omplanteringen
från en miljö till en annan är
inte alltid så behaglig för de människor
som flyttar. En stor del har också
återvänt utan att ha begagnat de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som vi
har företagit. Hur många vet kanske
inrikesministern. Jag kan inte ange
siffrorna. Det visar dock vikten av att
man inte försöker flytta på folk alltför
mycket.

Jag skall inte gå in på alla de faktorer
som här spelar en roll, men jag
skall visa på någon mer, nämligen att
vi vid en sådan flyttning får företa
mycket dyrbara investeringar. Det är
investeringar i de företag där vederbörande
skall sysselsättas. Det är investeringar
i nya bostäder och i en rad
av serviceanläggningar, som måste
komma till därför att befolkningen
flyttar. Många faktorer spelar in. Det
är inte bara fråga om en utflyttning
från en viss ort på grund av brist på

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

arbetsmöjligheter, utan det är även
fråga om en »sugning» ifrån andra
orter. I det fallet kan man säga att
Norrlands problem kan kopplas ihop
med vissa stora tätorters problem, ty
med den brist på jämlikhet i fråga om
t. ex. betalning som i vissa fall existerar
förefinns inte bara en lust att flytta
från Norrland utan även en sugning
till orter som är särskilt gynnade i
detta fall. Jag har inte för avsikt att
föra fram någon fientlighet t. ex. mot
Stockholms stad, men jag vet att Stockholms
stad har stora och besvärande
problem på många områden — inte
minst på bostadsområdet — och att
Stockholms invånare inte alltid är förtjusta
över att befolkningen ständigt
ökar utan i stället gärna skulle se att
staden fick hålla sig med en normal
befolkning som kunde leva på ett bättre
sätt än när befolkningen blir alltför
stor.

Förutom detta vill jag visa på det
kända faktum att en uttunnad befolkning
medför svårigheter för dem som
stannar kvar beträffande skolor, kulturföreteelser,
kommunikationer och en
rad sådana saker. Det går inte att under
en viss befolkningsnivå upprätthålla
allt det som skapar trivsel, utkomstmöjligheter
och över huvud taget
resurser så att befolkningen kan stanna
kvar.

Jag vill betona att lösandet av detta
problem är ett arbete på mycket lång
sikt. Regeringens försummelse ger i dag
säkerligen resultat som inte alls är
önskvärda. Man kan inte likställa norrlandsfrågorna
med lokaliseringsfrågor,
ty lokaliseringsproblem kan vara aktuella
i många delar av vårt land. Till
mycket stor del hör dock norrlandsfrågorna
samman med lokaliseringsproblemet.
Det tog en alldeles osedvanligt
lång tid, innan man fick regeringen
att inse att lokaliseringspolitik
borde bedrivas. När regeringen verkligen
tog itu med lokaliseringsproblemet,
skedde det, som herr Johan Olsson
tidigare har påpekat, i otillräcklig

omfattning och på ett sätt som inte gav
de bästa effekterna. Det var i många
fall så att man inte erbjöd norrlänningen
något annat än en biljett och
vissa förmåner av att flytta söderut.
Då vill folk inte stanna i Norrland.

Försummelser har skett i flera fall.
I fråga om skatteutjämningen höll regeringen
igen i det längsta. Beträffande
folkpensionerna — begränsningen
till en krona — vet jag att det troligen
var tack vare några norrländska socialdemokrater
som en begränsning där
åstadkoms. Också på det området har
stora försummelser skett.

Jag skulle kunna räkna upp många
andra områden som också kräver ett
arbete på lång sikt men beträffande
vilka regeringen inte har visat tillräcklig
framsynthet utan råkat i svårigheter
som hade kunnat undvikas om man
tidigare observerat tendenserna i fråga
om arbetstillfällen för befolkningen i
vårt land.

Jag skall inte här ta upp någon längre
debatt om dessa frågor, eftersom det
blir tillfälle att återkomma i morgon,
men det finns dock anledning att närmare
beröra ett par saker som inrikesministern
tog upp i sitt svar.

I svaret nämns att vissa åtgärder vidtagits
i fråga om vägarna, rennäringen
och turismen. Det är riktigt, men när
det gäller väganslagen vill jag påpeka
att det har varit fråga om en specialdestination
till Norrland, som har pågått
under flera år. I absoluta tal har
dock inte vägbyggnadsanslagen ökat.
Eftersom vägkostnaderna samtidigt har
stigit, så har i realiteten vägbyggnadsanslagen
minskat. Följaktligen kommer
också Norrland att få känna av en
minskning i fråga om vägbyggnader.

När det gäller turismen vill jag i
högsta grad beklaga att regeringen har
tagit ställning emot en sådan sak som
en vinterolympiad i Jämtland. Jag anser
att det var ett mycket snävt synsätt
när regeringen sade nej i det här fallet.
En vinterolympiad i Sverige hade inneburit
en mycket god reklam för hela

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

vårt land. Många människor skulle ha
kommit hit och lärt känna vårt land,
inte bara dess natur. De hade också
fått en bättre kontakt med svenskt näringsliv
och till följd därav blivit gynnsammare
inställda i fråga om att driva
handel med Sverige. Jag tror att det
var ett misstag att regeringen inte tog
fasta på den möjlighet som fanns att
hålla olympiaden i vårt land. Den skulle
säkert också ha betytt en del för
sysselsättningen i Norrland, men det
är en sak som jag inte vill ge alltför
stora proportioner.

När det gäller turismen har alltför
litet gjorts. Framför allt vill jag framhålla
att man för inte så länge sedan
från regeringens sida vidtog en åtgärd
i negativ riktning. När mervärdeskatten
skulle införas lade man — i stället
för att underlätta för turismen — på
turistnäringen ytterligare en börda genom
att införa mervärdeskatt på ting
som man inte tidigare betalat oms på.
I den hårda konkurrens som vi liar
med andra länder — t. ex. Spanien och
Portugal — och med de låga priser som
dessa länder kan erbjuda måste vi sannerligen
göra vad vi kan för att svensk
turism skall kunna hävda sig. Under
sådana förhållanden tycker jag att det
var i högsta grad opåkallat att lägga
ytterligare en pålaga på den svenska
turismen. Det förelåg motioner i riksdagen
om att så inte borde ske, men
de avslogs givetvis av regeringspartiet.
Turismen fick därför vidkännas en försämring
i förhållande till tidigare.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare
en sak som det kan vara lämpligt att
ta upp när vi nu diskuterar norrländska
förhållanden med inrikesministern
som tidigare varit jordbruksminister.

Man får i detta sammanhang inte förbise
den stora roll som regeringens nya
jordbrukspolitik kommer att spela för
Norrlands del. När förslaget beträffande
jordbrukets försörjningsgrad hade
lagts fram blev det tydligen stor oro
i Norrland. Interpellationer framställdes,
och inrikesministern fick lov att

ge lugnande svar för att man inte skulle
bli alltför orolig i Norrland. Svaren
var dock knappast av den arten att
oron stillades, utan det råder fortfarande
stor oro i Norrland för hur det
skall gå med jordbruket i Norrland efter
de riktlinjer som det socialdemokratiska
partiet har dragit upp. Vad
som framför allt oroar är regeringens
vägran att koppla samman jordbruket
med skogsbruket som en helt naturlig
arbetsform framför allt för Norrlands
vidkommande. Vid behandlingen av
jordbruksproblemen ville dock inte regeringen
ta hänsyn till den saken.

Herr Dahlén tog upp problemen för
ungdomen, en fråga som jag också vill
något beröra. Med den jordbrukspolitik
som socialdemokraterna nu har dragit
upp är det ingen överdrift att säga att
man har skapat en stor pessimism
hland de ungdomar som eventuellt
tänkt ägna sig åt jordbruk. Denna pessimism
blir särskilt märkbar i Norrland,
och den kommer säkert att medverka
till att påskynda flyttning från
norr till söder inom vårt land.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att denna fråga, som bör ses på
lång sikt, i högsta grad har försummats
från regeringens sida. Jag kan endast
uttala det önskemålet att man ser framåt
och att det verkligen kommer att
vidtas ordentliga åtgärder så att folk
inte flyttar från Norrland. Man bör i
stället så långt det är möjligt skaffa
utkomstmöjligheter och skapa trivsel
och lust för att stanna i denna del av
vårt land.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Johan Olsson önskade
att jag skulle ha gått längre i fråga
om att redogöra för konkreta åtgärder.
Han tyckte att jag borde ha givit
mer långtgående löften för framtiden.
Jag kan inte göra det i detta sammanhang.
Det finns åtskilliga skäl som talar
för att vi låter debatten om hela
den problematik som är förenad med

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

möjligheterna att i Norriand skapa bestående
sysselsättning och goda utkomstmöjligheter
anstå till morgondagen.

Jag kanske ändå, eftersom det gjorts
flera inlägg, skall erinra om att åtskilligt
har utförts. Den lokaliseringspolitiska
verksamheten har karaktären av
försöksverksamhet. Den inleddes 1965,
och fram till och med april 1969 hade
lokaliseringsstödet gjort att 440 företag
genom statens bidrag eller lån fått möjligheter
att investera för sammanlagt
774 miljoner kronor. Detta har skapat
sysselsättning, räknar vi med, för
14 000 personer.

Jag vill betona, om det inte kommer
fram under morgondagens debatt, att
huvuddelen av detta stöd har gått till
norrlandslänen och till stödområdet.
Det har sagts att det varit förfelat och
fallit på andra delar av landet, men
70 procent av stödet har faktiskt under
dessa år gått till det norra stödområdet,
dvs. skogslänen. Här har också
sysselsättningseffekten blivit den största.
Vi räknar med att 9 000 arbetstillfällen
har tillkommit enbart genom
dessa direkta lokaliseringslån och bidrag.

Jag har en bestämd känsla av att
konjunkturuppgången också kommer
att nå Norrland. Mycket talar för det.
Jag har sett att det under den allra
senaste tiden kommit in en hel rad ansökningar
som gäller utbyggandet av
norrländska företag. Jag tror det är
möjligt att vi inom den närmaste tiden
får se fler sådana företag komma till
stånd. Jag ser det som ett uttryck för
en mer optimistisk bedömning. Utvecklingen
inom skogsindustrin ter sig nu
gynnsammare än den gjorde tidigare.
En del av de industrier som arbetar
med skogen som råvara har fått en mer
optimistisk syn på framtiden, men det
gäller inte bara skogsföretag, utan det
finns också företag inom verkstadsindustrin
som nu är intresserade av att
bygga ut i Norrland.

Jag vill gärna understryka vad herr

Olsson sagt om nödvändigheten av att
observera förhållandena i inlandet,
exempelvis i ljusdalsregionen och
Ådalen — jag skulle också kunna nämna
andra räjonger — där det är speciellt
viktigt att vi får till stånd en
ökad företagsamhet. De som vill lokalisera
till Norrland föredrar ofta någon
av kuststäderna. De tycker att de gör
en insats när de flyttar till Norrland,
men de vill gärna stanna vid kusten.
Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att jag verkligen skall vinnlägga mig
om, med hjälp av de kontakter vi nu
har på olika håll, att försöka framhålla
betydelsen av insatser inom de områden
som herr Olsson pekar på. De är
onekligen speciellt besvärliga, och det
finns all anledning att vi ägnar intresse
åt dem.

Jag noterar med glädje att herr Olsson
inte ville vara med om att ta bort
förmåner som de arbetssökande har i
dag i form av fria resor och möjlighet
att söka nytt arbete på annan ort. Jag
tror att det är mycket väsentligt att
man inte tillgriper de negativa åtgärderna
utan handlar på ett positivt sätt
för att främja utvecklingen.

Liksom flera talare här vill jag också
betona betydelsen av att vi ser denna
verksamhet som ett led i en jämlikhetspolitik.
Vi får ha klart för oss att
de människor som bor i de norra delarna
av vårt land verkligen har rätt att
få möjligheter till en hygglig utkomst.
Vi vet hur stora problemen här är.
Herr Bengtson pekar på att det finns
differenser i fråga om lönerna. Vi vet
att avtalen tillkommer genom förhandlingar
på arbetsmarknaden, och det är
inte möjligt för statsmakterna att gå in
direkt och vidta åtgärder för att främja
en speciell utveckling på lönesidan.

Men det finns så många andra områden
där samhället onekligen kan vara
med, och jag noterar att herr Olsson
pekar på en del sådana. De som stannar
kvar, som blir akterseglade av utvecklingen
så att säga, får särskilt svåra
problem. Detta är naturligtvis i hög

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

grad en fråga som vi får beakta i vår
planeringspolitik framöver. Här gäller
det att få en samverkan regionalt, och
framför allt kommunerna bör ha uppmärksamheten
riktad på problemen vid
sin planering, så att man verkligen
möjliggör för de människor som lämnas
kvar av utvecklingen att få tillgång
till en hygglig service. Jag ser detta
som en mycket viktig uppgift. En särskild
grupp i kanslihuset arbetar också
med frågan vad som kan göras i
glesbygden, och jag antar att den verksamheten
bör kompletteras med åtgärder
av det slag som herr Olsson pekade
på.

Herr Dahlén framhöll att detta är ett
psykologiskt problem. Det gäller främst
att få människorna att förstå att vi här
i riksdagen har intresse för att Norrland
skall bestå, att regeringen har en
vilja att ta initiativ i den riktningen.
I en debatt i dag på eftermiddagen i
medkammaren ställde statsministern
frågan var vi skulle ha stått om vi inte
gjort de insatser som förekommit på
olika områden genom lokaliseringsstöd
och initiativ på olika sätt. Omfattningen
av statens och kommunernas ansträngningar
i detta avseende, som vi
redan har sett, ger en klar indikation
på vår viljeinriktning. Politiken baseras
på förvissningen att norrlandslänen
skall bestå, säger statsministern,
som en med andra regioner fullt likvärdig
del av den svenska nationen
även i framtiden. Detta är en klar följd
av bl. a. vårt jämlikhetskrav. Målet kan
bara uppnås genom koncentration av
våra insatser. Vi måste skapa expansiva
centralorter med ett differentierat
och därmed också mindre konjunkturkänsligt
näringsliv än vad vi har i dag.
Vi måste sträva efter en integregering
av det norrländska näringslivet med
näringslivet i övrigt i landet. Här är
just utnyttjandet av investeringsfonderna
en väg att kunna åstadkomma en
sådan integration.

Jag tror att den deklarationen ger ett

klart uttryck för att det är regeringens
avsikt att man skall satsa framöver och
kanske också, efter hand som vi vinner
erfarenheter, på bredare front än
hittills.

Det efterlyses ett program. Herr Dahlén
ansåg att det var speciellt värdefullt.
Ett program har också lämnats
i statsministerns svar. Jag kan erinra
om vad som sades där, och då får vi
klart för oss att det är en omfattande
verksamhet.

En punkt är en effektivare regionpolitik,
en ökad samhällsplanering. Vi
har de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
som jag redan har beskrivit. Vi
har ställt det kravet att de statliga företagen
skall undersöka möjligheterna
att expandera i de norra områdena.
Från industridepartementet och genom
Industrietableringsbolaget har den tanken
förts fram att samhället i ökad utsträckning
skulle kunna nyskapa företag
i Norrland. Jag kan nämna att försvarsdepartementet
håller på med en
översikt över vad man skulle kunna
göra i fråga om placering av beställningar,
eventuellt också andra åtgärder
för att öka sysselsättningen i Norrland.
Det har tillsatts en särskild arbetsgrupp
som skall arbeta fram lämpliga
projekt för utveckling av turism och
friluftsliv. Vi bär redan talat om den
arbetsmarknadspolitiska beredskapen i
det svar som jag gav till herr Olsson.
Man skulle också kunna peka på sådana
åtgärder som skatteutjämningsbidraget,
en utbyggd lokal trafikservice,
servicebussar etc. som har tillkommit.

Jag kan nämna att vi räknar med att
utvecklingen av Norrland som en industriell
miljö också skall främjas genom
konsult- och specialisthjälp, där vi
naturligtvis får ta företagareföreningarnas
resurser i anspråk men där industridepartementet
håller på att undersöka
vilka åtgärder som kan vidtas
för att öka möjligheterna till hjälp. Det
kommer också att ges större resurser
för malmletning, främst i Västerbotten

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

och Norrbotten, naturligtvis också i
syfte att få fram nya exploateringsbara
gruvfyndigheter.

Jag har gett denna översikt mycket
katalogmässigt och rubrikmässigt. Men
översikten visar, herr Dahlén, att vi
inte står utan ett program. I verkligheten
har vi ju gripit över ett stort fält
för att försöka få en bättre utveckling
till stånd i Norrland.

Om jag efter detta får återvända till
lokaliseringspolitiken, vill jag betona
att den har försökskaraktär — det är
vi alla överens om. Vi har bedrivit en
försöksverksamhet, och jag vill erinra
herr Olsson om att vi inte har saknat
pengar för dessa angelägna uppgifter.
Herr Olsson frågade vad som hänt om
vi i stället satsat mera på lokaliseringspolitiska
åtgärder med stöd och lån åt
företag. Han jämförde denna hjälp med
vad som utgår till arbetsmarknadsstyrelsen
och nämnde för den senare siffran
2 miljarder kronor. Ja, det är riktigt,
man kan naturligtvis ställa den
frågan. Men då får vi först ha klart för
oss, herr Olsson, att i det bidrag som
arbetsmarknadsstyrelsen får inräknas
bidrag till en rad åtgärder låt oss säga
för de handikappade — det är mer än
en fjärdedel av hela anslaget som förbrukas
för sådana åtgärder. Vi får således
vara på det klara med att arbetsmarknadsstyrelsen
också sysslar med
andra ting än beredskapsåtgärderna eller
de rörlighetsfrämjande åtgärderna
som herr Olsson kanske tänkte på i
detta sammanhang. Det är så mycket
annat som ryms där.

Mera väsentligt tycker jag det är att
vi kan konstatera att det inte har saknats
medel när det gäller lokaliseringspolitiken.
I fråga om stöd, lån eller
bidrag till företag är vi beredda att öka
beloppen. Det har inte funnits efterfrågan
på mer än vad som har förbrukats,
och därför är det således inte fråga
om att se det på det sättet att vi
skulle öka mer på det ena för att hålla
igen på det andra, eller hur herr Olsson
hade tänkt sig. Jag kan inte se att

det finns någon anledning till detta
just med hänsyn till att vi faktiskt har
fått fram de medel som behövs med det
program som vi har ställt upp och de
bidragsregler som vi har fastlagt.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten så mycket. Men till herr Olsson
vill jag ändå säga att vi under den
korta tid på några månader som stått
oss till buds inte hunnit vidtaga några
speciella åtgärder för att verkställa företagslokalisering.

Det pågår intressanta undersökningar
med utgångspunkt från uppfattningen
att man skall kunna ta ut vissa delar
av ämbetsverkens uppgifter för att
lokalisera denna verksamhet på annat
håll. Det har skett bl. a. beträffande
statistiska centralbyrån med ganska
stor framgång. Någon del av denna
verksamhet har inte ännu flyttats till
Norrland såvitt jag vet. Men jag skulle
tro att det bör finnas utsikter att få se
vissa praktiska resultat. Jag kan bara
notera att det i varje fall under de senaste
månaderna varit möjligt för oss
att ge stöd åt enskilda företag som flyttat
från stockholmsregionen ut i landet.
Ett par sådana företag har fått
stödet just med hänsyn till att de åstadkommer
en bättre balans på detta vis.
De blir ett tillskott till näringslivet på
den ort dit de flyttar och där man har
haft svårigheter att hålla sysselsättningen
uppe. I dessa fall har vi ansett
det motiverat att ge företag av detta
slag stöd till en förflyttning.

Herr Bengtson tog i sitt inlägg upp
en del andra frågor och vidgade debatten
till att gälla ställningstaganden
till om vi skall ha en vinterolympiad,
hur vi skall hjälpa turismen och hur
jordbrukspolitiken skall bedrivas. Jag
skall inte förneka att det finns ett samband
mellan de jordbrukspolitiska åtgärderna
och utvecklingen i Norrland.
Men jag är också angelägen att betona
att man inte får göra sig skyldig till en
felsyn av det slag som ofta förekommer
när man skyller på jordbrukspolitiken.
Det är själva den tekniska ut -

Nr 27

Tisdagen den 27 mai 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

vecklingen i vårt samhälle och människornas
ökade anspråk på levnadsstandard
som gör att problem uppstår inom
jordbruket. Åtgärderna skapar alltså
inte problemen, utan dessa finns där
så att säga och ger sig till känna — i
vårt land liksom i andra länder — till
följd av utvecklingen.

Det är inte så underligt att många
människor som levt under synnerligen
knappa villkor och kanske t. o. in. haft
mycket liten kontant ersättning på
grund av kvarvarande rester av naturahushållning
t. ex. i Norrland — särskilt
måhända i inlandet — nu ställer
helt andra anspråk på tillvaron. Detta
är helt enkelt rätt naturligt.

Jag tror att det bästa svaret på detta
problem är det som min företrädare
som jordbruksminister, Gösta Netzén,
lanserade, då man gick in för att bygga
upp verkligt bärkraftiga, bestående företag
genom betydande insatser från
samhällets sida. Just inom jordbrukssektorn
kan vi säga att vi gått mycket
långt för att åstadkomma bärkraftiga
företag. Sedan måste vi ha kvar en rad
stödåtgärder, exempelvis det extra
mjölkpristillägget, vilket ju är bestående
i Norrland och såvitt jag kan förstå
är en av de främsta hjälpåtgärderna
inom jordbruket. Regeringen har inte
heller — vare sig under den nuvarande
eller den tidigare jordbruksministern
— tvekat om att detta stöd skall
fortsätta.

Det är klart att vi skulle kunna utveckla
denna diskussion till en jordbrukspolitisk
debatt, men jag tror herr
Bengtsons utgångspunkt är felaktig. Det
är således inte jordbrukspolitiken som
vållar bekymren utan det är den utveckling
som sker inom denna näringsgren
liksom i många andra.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara göra ett
par korta kommentarer.

Statsrådet Holmqvist trodde att konjunkturuppgången
också skulle nå

Norrland. Han hade fått åtskilliga ansökningar
från företag med utbyggnadsplaner
i Norrland.

Detta är mycket bra och glädjande.
Men det svär också nästan katastrofalt
mot det uttalande som statsministern
bara för någon timme sedan gjorde i
andra kammaren, nämligen att inte ett
enda enskilt företag har gjort något för
att öka sysselsättningsmöjligheterna i
Norrland. Han glömde bl. a. bort att
lians före detta regeringskollega, direktören
för Cellulosabolaget, har protesterat
mot detta. D&t skedde i en intervju
för några dagar sedan där det omtalades
att bara detta bolag investerat
1 400 miljoner kronor på tio år, vilket
verkligen bidragit till att skapa sysselsättning
i Norrland. Men det är något
annat.

Jag undrar om jag möjligen missuppfattade
statsrådet Holmqvist — jag nästan
hoppas det —- ty hans slutsats var
väl inte den att ansökningarna från
dessa företag att bygga ut skulle vara
ett tillräckligt bevis på att konjunkturuppgången
verkligen når Norrland, så
att den nuvarande klyftan upphör. Situationen
är ju den att arbetslösheten
är mycket stor i skogslänen, medan
den starkt har förbättrats på andra
håll. Jag hoppas därför att det bara
var en kommentar i marginalen. Den
berör nämligen bara förhållandena på
kort sikt, och det allvarliga är långsiktstrenden,
som statsrådet anknöt till.

Det är mycket svårt att göra exakta
befolkningsprognoser. Långtidsutredningen
och det material från länsplaneringen
som man bearbetat tyder på
att inemot 40 procent av sysselsättningstillfällena
i Norrland försvinner
under 1960- och 1970-talen. Det klarar
man inte av genom en viss förändring
i konjunkturen.

Till sist, herr talman! Statsrådet
Holmqvist omtalade att statsministern
i andra kammaren lämnat ett program
— det som jag efterlyst. Jag noterar
med intresse att statsministerns partivän,
herr Skoglund, påpekade att det

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

varken var särskilt konkret eller innehöll
mycket nytt. Jag ber att för ovanlighetens
skull få instämma med herr
Skoglund. Det behövs mycket, mycket
mer.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill gärna understryka
vad inrikesministern sade om
att man verkligen bör satsa på Norrlands
inland. Han ^nämnde ljusdalsområdet,
Ådalen ocl^ytterligare en rad
orter. Om det, som det nu ryktas från
debatten i andra kammaren, har lagts
fram ett program av statsministern,
som verkligen antyder mer konkreta
åtgärder än tidigare, hälsar jag det
med tillfredsställelse. Regeringen har
då uppenbarligen insett att läget kräver
mer än man tidigare har ansett, och
man är således nu beredd att vidta åtgärder.
Jag tror det är nödvändigt med
en sådan deklaration från dem som har
den politiska makten i landet. De som
bor kvar i Norrland, känner ett ansvar
att stanna kvar där för att hålla liv i
bygderna, utveckla näringslivet och
söka bevara trivseln, kräver ett stöd
av dem som har den politiska makten
och att dessa i handling visar att det
inte bara är fråga om tomma löften.
Det har lovats alltför mycket många
gånger.

Vad sedan gäller frågan om löneutvecklingen
och att de högre lönerna
i storstäderna utgör en dragningskraft
som försvårar situationen i Norrland
vill jag gärna nämna att lokaliseringsoch
norrlandspolitik kan vara ett medel
att hejda löneskruven i storstäderna.
Jag kanske inte nämnde det i mitt
första anförande, men detta problem
har två sidor, vilket vi alla är medvetna
om. Man löser inte norriandsproblemen
bara genom att locka företag
dit. Man måste samtidigt angripa den
motsatta polen, nämligen storstadskoncentrationen.
Det finns planer på att
fördubbla folkmängden i Stockholm på

30 år, och liknade planer finns för
Göteborg och Malmö. Det besvärliga
och farliga med sådana prognoser är
att de verkar redan innan de är antagna.
Kommuner och andra inriktar sig
efter trenden. Folk tror att dessa prognoser
skall uppfyllas. Därför kommer
det att behövas en enorm satsning på
detta område.

Det finns inga möjligheter att driva
en lokaliseringspolitik om man inte säger
ifrån att prognoserna om storstädernas
tillväxt inte är realistiska. Det
måste, såvitt jag förstår, sägas ifrån av
dem som har den politiska makten.
Kan man åstadkomma en sådan balans,
kommer man också i viss mån till rätta
med inflationsproblemet på många områden,
inte minst på lönesidan. Det kan
vara till stor nytta när det gäller att
bygga upp en exportmarknad som
verkligen skall ge oss i den svenska
landsorten produkter att tillverka.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen kungsväg
för att nå fram till en lösning på
de besvärliga problem vi nu diskuterar.
En rad faktorer spelar in, och det var
delvis av den anledningen som jag tog
upp sådant som inrikesministern hade
nämnt i sitt svar, t. ex. turismen. Även
om jag inte vill dra upp en jordbrukspolitik
debatt kunde jag inte förbigå
detta stora område.

Turismen har inte varit så aktuell
tidigare, men det är verkligen någonting
att ta i beaktande, när vi under
detta budgetår räknar med ett underskott
på turistnettot med 1 075 miljoner
kronor. Jag tycker nog det finns anledning
att satsa mer på svensk turism,
så att man kan få svenskarna intresserade
av att stanna i sitt eget land
och andra människor intresserade av
att komma hit. Den där miljarden är
högst besvärande för vår valutareserv.
Därför finns det anledning att satsa på
turismen också.

Beträffande jordbruket vill jag göra

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

den kommentaren, att även om en del
kommer att lämna jordbruket — fler
än vi anser önskvärt — så är det inte
fördenskull nödvändigt att de lämnar
Norrland. Det finns möjligheter att bereda
dem annan sysselsättning så att de
kan stanna i den trakt där de helst vill
stanna.

Jag kunde heller inte underlåta att
i samband med detta stora problemkomplex
nämna bristen på jämlikhet.
Det är också en väldigt viktig faktor
att det är så dåligt beställt med den.

Jag noterar emellertid, herr talman,
med tillfredsställelse att inrikesministern
— säkerligen ärligt — säger att
han på allt sätt kommer att bemöda
sig om att göra så mycket som möjligt
för Norrland. Jag såg med beklagande
på att en sådan blomstrande industri
som Mjödvattnet med bortemot hundratalet
anställda inte skulle få lokaliseringsstöd.
Det tycker jag inte vittnar
om någon god vilja att göra något för
Norrland, men det gällde inte den nuvarande
inrikesministern. Jag hoppas
att vi nu kan enas om att göra det
mesta möjliga för Norrlands del.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
till herr Dahlén säga att jag inte menar
att de tecken jag beskrev på att konjunkturuppgången
har nått till Norrland
på något sätt skulle överflödiggöra
alla de andra insatser som vi här
diskuterar. Jag tror, liksom herr Dahlén,
att de blir nödvändiga om vi skall
klara upp dessa problem.

Till herr Olsson vill jag gärna säga
att jag förstår honom när han tycker
att de prognoser som görs om de stora
städernas utveckling framöver är olustiga
på något sätt. Men det är svårt att
förbjuda våra planerare att göra prognoser.
Vi hoppas dock att utvecklingen
skall visa en mera jämn spridning.
Däremot tror jag att vi behöver stora
städer, det vill säga att man ute i länen
skall ha attraktiva städer, tillräckligt

stora för att binda befolkningen där
och för att bjuda alla de möjligheter
som i dag krävs i kulturellt, socialt och
annat avseende. När vi nu skall bestämma
oss för vissa orter som vi skall satsa
på, är det viktigt att vi då också är så
generösa att vi försöker finna någon
stad i länet där vi med en speciell
satsning kan skapa tillräckligt underlag
för att få till stånd en attraktiv
miljö för de människor som vill söka
sig till större bebyggelsecentra. Då skulle
det kunna bli ett alternativ till att
flytta ned till Stockholm eller Göteborg
eller vilken ort det nu kan bli fråga
om.

När herr Bengtson säger att vi borde
göra mer för att kunna minska valutautflödet
genom turismen så är jag helt
överens med honom. Vi har i regeringen
också bl. a. i anslutning till debatten
om vinterolympiadens förläggning
till Östersund sagt oss att det ligger
mycket i talet om att vi i ökad utsträckning
bör undersöka vad som kan göras
för att på något sätt kompensera de förväntningar
som kan ha uppkommit. Detta
bör då naturligtvis inte bara gälla
Östersund, utan det kan finnas andra
regioner i vårt land som kan ha intresse
av att utveckla turismen. Det har
också gjorts rätt betydande insatser.
Jag vill gärna understryka att arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort utomordentligt
hedervärda insatser när man
har ordnat med övernattningsställen
m. m. Inte minst Svenska turistföreningen
torde haft mycket stor glädje av arbetsmarknadsstyrelsens
positiva inställning.
Det är möjligt att vi kan göra
liknande insatser när det gäller andra
former av turism lämpliga för vårt land.
Men sedan kommer vi nog aldrig ifrån
det faktum att vi bor i ett kargt klimat.
Därför måste vi nog även framöver
räkna med att många människor vill
flyga söderut för att få en gnutta sol
och värme. Detta får vi helt enkelt
acceptera. Jag tror därför att vi får
svårt att åstadkomma en fullständig
balans på det kontot.

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag tror att det snarare
kommer att bli tvärtemot vad herr statsrådet
antydde i sitt sista inlägg. Med
tanke på antalet solskenstimmar längst
uppe i norr skall man nog resa dit upp
om man verkligen vill njuta av solskgii
och inte gå här nere i rök och damm.

Det skulle, herr talman, vara frestande
att ta upp en ganska ingående
debatt i de frågor som kommit upp till
behandling här i dag, men då jag råkar
vara ledamot av bankoutskottet och väl
känner till vad vi tänker ägna huvuddelen
av morgondagen åt, skall jag avstå
på den punkten.

Jag skall inte heller, som herr Dahlén
i viss mån gjorde, börja räkna upp
en mångfald olika initiativ som vi från
moderata samlingspartiets sida har tagit,
t. ex. våra krav på transporttaxeöversyn,
krav på ändrade teletaxor
m. m. Jag lämnar detta därhän. Det går
att läsa i vår partimotion som behandlar
lokaliseringspolitiken.

Men beträffande en sak vill jag till
herr statsrådet framföra en rekommendation.
Det gäller en fråga som har
nämnts här i dag, nämligen isbrytarverksamheten.
Jag tar den som exempel
på att vi tyvärr har alltför många statliga
utredningar som sitter och utreder
och utreder och så småningom lägger
fram sitt betänkande. Men då visar det
sig ofta att man inte tillräckligt har beaktat
att därest utredningars förslag genomförs
så kommer det också att ha en
viss verkan sett ur lokaliseringspolitisk
aspekt. Därför vill jag be statsrådet
Holmqvist vara vänlig att ge vederbörande
utredare en vink att de innan de
lägger fram sina förslag bör tänka även
på denna sidan av saken.

Det skedde inte i fråga om sjöfartsutredningen,
vilket medfört att vi nu
brottas med de bekymmer som man på
det området kan se i framtiden.

Därför har också det norrländska näringslivet
och vi norrlänningar i allmänhet
varit kritiska mot hela uppläggningen
av dessa utredningar. Vi menar

att man inte tillräckligt har belyst alla
aspekterna. I någon män har man
kanske beaktat problemen, men inte tillräckligt.

Jag tror vidare att herr statsrådet valde
fel utgångspunkt när han nämnde
hur mycket som gått till Norrland av
det beviljade lokaliseringsstödet. Jag
fattade statsrådet så att det skulle röra
sig om cirka 70 procent. Men tillåt mig,
herr statsråd, påstå att detta är felaktigt.
Den rätta siffran för norrlandslänen
är drygt 50 procent. Om man räknar
om vad det har medfört i fråga om
sysselsättningstillskottet är siffran för
norrlandslänens vidkommande 43 procent.
Siffran drygt 70 procent gäller för
hela stödområdet, och däri ingår som
bekant inte bara norrlandslänen.

Jag har också tagit del av statsminister
Erlanders svar i andra kammaren,
och det är ganska frestande att göra en
del kommentarer. Jag gör det emellertid
inte, eftersom jag, när jag läste punkt 11
i svaret, förstod att man kommit fram
till att man vid behandlingen av gruvrättsutredningens
förslag måste se till
att mildra det inmutningsförbud som
råder i Norrbotten. »Resurserna för
malmletning främst i Västerbotten och
Norrbotten kommer att ökas i syfte att
få fram nya exploateringsbara gruvfyndigheter»,
säger statsministern. Det
finns redan i dag resurser som med nuvarande
lagstiftning av år 1963 icke får
insättas.

Rolidenbolaget har en mycket stor
apparat för sådan malmletning som det
här gäller och lägger ned mycket pengar
på detta arbete. Det är bara några
veckor sedan som jag från denna talarstol
påpekade önskvärdheten av att Bolidenbolaget
får sätta i gång med denna
verksamhet. År det detta som man
menar då är jag tacksam, således att
det inte bara skall bli fråga om fortsatt
projektering från LKAB:s sida.

Jag noterade att herr Dahlén använde
uttryckssättet att det är en psykologisk
fråga om vi i Norrland skall kunna
vända strömmen. Utan tvivel råder

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

en utbredd pessimism bland befolkningen.
På den punkten är herr statsrådet
och jag säkerligen ense. Jag känner
trycket eftersom jag bor och verkar i
det län som har den största arbetslöshetssiffran
här i riket. Jag känner pessimismen
när jag reser runt i denna
landsända. Vi känner pessimismen i våra
kommunala församlingar, på landstingsplanet
och i olika utredningar. Att
det råder en viss uppbrottsstämning är
det heller ingen tvekan om. Det är nödvändigt
för oss att snarast bryta denna
uppbrottsstämning och att på nytt skapa
en framtidstro för norrlandslänen.
Jag kan självfallet här främst tala för
det nordligaste länet, som har de värsta
problemen.

Jag återkommer till herr Dahléns
konstaterande att detta är en psykologisk
fråga. Han kräver besked från
statsmakterna om garantier till vissa
orter för att de skall kunna överleva.
Alltnog, jag kan acceptera att det är
en psykologisk fråga, men i minst lika
stor omfattning är det en politisk fråga.
Och, herr statsrådet, det är en sådan
politisk frågeställning som vi knappast
kan lösa med mindre än att vi
sätter oss ned och gemensamt resonerar
om hur detta skall gå till. Så länge vi
fortsätter att göra politiska utsvängningar
i det hänseendet kan vi aldrig
begära att statsmakterna, regionpolitikerna
eller lokalpolitikerna skall kunna
tala om för folket hur vi skall ha det i
framtiden. Men på den punkten får jag
ju tillfälle återkomma under morgondagens
debatt. Jag har, herr talman, försiktigtvis
i god tid anmält mig till den
talarlistan.

Jag vill ställa en kort fråga till herr
statsrådet — och han kan ju svara på
den under morgondagen, då jag önskar
herr statsrådet välkommen tillbaka för
att diskutera lokaliseringspolitiken. Min
fråga är: Kan vi få en analys av den
praktiska erfarenheten av den omskolningverksamhet
som nu har bedrivits
ett antal år och av den praktiska erfarenheten
av flyktingsbi dragsprincipen?

Hur har dessa verksamheter utfallit,
och hur ser herr statsrådets på dem
och deras resultat? Jag vore tacksam
om jag i morgon kunde få ett besked
härvidlag.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag hoppas att det tal
som har förts om att det skall bli en
rättvisare fördelning till förmån för
Norrland inte bara är, som det sades,
fagert tal, utan att det nu verkligen
kan bli konkreta åtgärder.

Människorna i de berörda områdena
börjar bli desperata, vilket tar sig det
uttrycket att man bildar opinionsgrupper
för att kunna ge till känna sin oro
inför utvecklingen. Åtgärder måste sättas
in innan utvecklingen gått så långt
att det argument som arbetskraftsöverskottet
utgjort inte längre föreligger. I
den situationen kan ju myndigheterna
säga att ingenting längre kan göras. En
samlad bedömning ur såväl samhällsekonomisk
som annan synvinkel i ett
tidigare skede hade säkert inverkat på
utvecklingen och medfört ett helt annat
läge än det som råder i dag.

Givetvis måste det satsas på de orter
som i länsplaneringarna bedöms som
utvecklingsbara, men i de fall råvaror
eller annat kan medföra att även andra
orter kan utvecklas skulle det vara värdefullt
med ett besked i den frågan från
regeringens talesman.

Vi kommer i morgon att behandla
motioner från mitt parti, i vilka vi vänder
oss mot de i kompletteringspropositionen
framförda förslagen rörande
omflyttning, bl. a. införande av hyrestillskott
som ett styrande instrument.
Jag skall därför inte närmare beröra
den saken i dag. Jag vill i stället säga
några ord om investeringsfonderna och
regeringens möjligheter att styra företagsamheten
med hjälp av dessa. Vi har
i färskt minne hur ett storföretag i södra
Sverige fick ta sina fonder i anspråk,
varvid tyvärr endast en bråkdel investerades
i Norrland. En aktivare insats

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m

av regeringen vid handläggningen av
dessa frågor skulle säkerligen ha ett för
Norrland gynnsamt resultat.

Fastän inrikesministern har varit
tvungen att gå, vill jag tacka för hans
besked om att vi i Jämtlands län kommer
att få del av ökade insatser i stället
för dem som vi hade hoppats på i samband
med anordnandet av olympiska
spel. Emellertid anser jag det vara värdefullt
att få reda på huruvida regeringen
är beredd att inför riksdagen redovisa
den utredning om möjligheterna att
arrangera dessa spel som riksdagen
hemställt om. Jag noterar också med
tacksamhet inrikesministerns besked
att det föreligger framställningar från
många företag om etablering i länet och
de positiva synpunkter som inrikesministern
redogjorde för angående behandlingen
av dessa ansökningar såväl
i regeringen som hos arbetsmarknadsverket.
Jag uttalar den förhoppningen
att de inledda kontakterna kommer att
medföra både nyetablering och utbyggnad
av företag.

Det har talats om bärkraftiga jordbruksföretag.
I anslutning därtill vill
jag framhålla att turismen i kombination
med de små kompletteringsjordbruken
i vissa områden ger människor
sysselsättning, under vissa årstider i
den ena branschen och under den övriga
delen av året i den andra branschen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Då inrikesministern nu
har nödgats närvara i andra kammaren,
är det kanske inte stor mening i
att fortsätta debatten nu. Det finns tillfälle
att fortsätta den i morgon. För att
fullständiga kammarens protokoll från
denna, som jag tycker, intressanta debatt,
vill jag dock säga följande.

Inrikesministern nämnde att man inte
kan styra planerarna, alltså de som
planerar för prognoserna för de stora
städerna. Det kanske man inte kan, men
jag är övertygad om att dessa planerare
lyssnar till och försöker dra ut

riktlinjen i den politik som förs. Därför
tror jag att regeringens inställning till
prognoserna måste göras klar på ett tidigt
stadium. I annat fall kan det bli
så att prognoserna blir vägledande i
fel riktning. Har regeringen en stark
tilltro till att man kan lösa dagens
norrlandsproblem med ökad rörlighet,
är jag övertygad om att prognosmakarna
i Stockholm noterar detta och räknar
upp siffrorna för befolkningstillväxten.
Accepterar vid detta förhållande,
kan vi aldrig komma ur den onda
cirkel som vi har hamnat i.

Jag hade i min interpellation även
tagit upp något om beredskapsarbeten
och utflyttning av statlig verksamhet,
men det finns kanske anledning att återkomma
härtill i morgon, eftersom jag
har motion i dessa frågor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av riksdagens revisorers
framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, in. in.,
hänvisades framställningen, såvitt den
avsåge driften av affärsrörelserna vid
Drottningholms slott och vid Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, till statsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatt
utrikes- och första lagutskotts
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
nr 112—114, bevillningsutskottets
betänkanden nr 45 och 48, bankoutskottets
utlåtanden samt memorial nr
26 och 29—37, första lagutskottets utlåtande
nr 35 samt memorial nr 40,
andra lagutskottets utlåtanden nr 59
och 60, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 37 och 43 samt memorial nr 44,
jordbruksutskottets utlåtande nr 18
ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48 samt memorial nr 49.

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta följande ordning på morgondagens
föredragningslista bland två gånger
bordlagda ärenden:

Sammansatta utrikes- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets
utlåtanden nr 30 och 31, andra lagutskottets
utlåtanden nr 59 och 60, statsutskottets
utlåtanden nr 113, 112 och
114, bevillningsutskottets betänkande nr
45, bankoutskottets utlåtande nr 33, bevillningsutskottets
betänkande nr 48,
bankoutskottets utlåtanden nr 29 och
32, bankoutskottets memorial nr 34 och
35, bankoutskottets utlåtanden nr 36
och 37, första lagutskottets memorial nr
40, tredje lagutskottets utlåtande nr 43
och memorial nr 44, allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48 och memorial
nr 49, tredje lagutskottets utlåtande
nr 37, jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, första lagutskottets utlåtande
nr 35 samt bankoutskottets utlåtande
nr 26.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om delgivning i utlandet
av handlingar i mål och ärenden av
civil eller kommersiell natur;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckt motion; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område;
samt

nr 13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av proposition med för -

slag till ändringar i landstingslagen
och till särskilda bestämmelser för
Stockholms läns landstingskommun
jämte följdmotioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskaffande av
almanacksprivilegiet m. m. jämte motioner; nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
in. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1969/70; samt
nr 120, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bevillningsutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 27, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska delegation
angående ändring i reglementet
för delegationen; samt

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 38,
rörande dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m., dels i anledning av
propositionen väckta motioner, dels

Tisdagen den 27 maj 1969

ock motion om sänkning av valbarhetsåldern
för nämndeman;

jordbruksutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende; ävensom allmänna

beredningsutskottets memorial
nr 50, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut vid behandlingen av
allmänna beredningsutskottets utlåtande
i anledning av motioner om före -

Nr 27 79

byggande åtgärder inom hälso- och
sjukvården, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.38.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969