Fredagen den 23 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1952:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

23 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 23 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Petrén om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet
.............................................. 5

av herr Lindblom om utflyttningsförbud för underhållsskyldig

familjeförsörjare ........................................ 12

av herr Jansson, Fridolf, ang. statsbidraget till enskilda vägar, för
vilka kommunalt anslag beviljats .......................... 14

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner .............. 15

Ang. statsrevisorernas berättelse rörande statsverket:

Kostnaderna för fältsjukhuset i Korea ........................ 23

Pensionsstvrelsens tillsyn över understödsföreningar m. in.....24

Enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark ...... 25

Fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m................. 32

Sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet...................... 38

Anslag till universiteten m. m.:

Om inrättande av en professur i näringslära m. m............. 49

Karolinska institutet........................................ 50

Stockholms högskola ...................................... 51

Anslag till mödrahjälp ........................................ 56

Beskattningen av sambruksföreningar .......................... 57

Försäljning av fastigheter från kronoparken Asa ................ 59

Statsråds deltagande i utskottsval m. m......................... 61

Om kontantpremiering av enskilt sparande ...................... 64

Om skatterestitution vid sparande .............................. 70

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 20.

Xr 20.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 23 maj. Sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. uppskjutande av behandlingen
av vissa motioner.................................... 15

Statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. statsverket .............................. 23

— nr 146, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 32

— nr 147, ang. befrielse från ersättningsskyldighet i vissa fall m. m. 32

— nr 148, ang. livränta till O. A. Backlund m. m................. 32

—■ nr 149, ang. vissa investeringar i statens järnvägars fond ...... 32

-—- nr 150, ang. inköp av fastigheter i Visby .................... 32

— nr 151, ang. anslag till åtgärder för ekonomisk försvarsberedskap. 32

— nr 152, ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m.....32

— nr 154, ang. anslag till lots- och fyrstaten m. m............... 38

•— nr 155, ang. fältflygarnas avlöningsförmåner m. m............. 49

— nr 156, ang. ersättning åt logen Nyårslöftet i Degerhamn för nedbrunnen
byggnad .......................................... 49

•— nr 157, ang. anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m............................................. 49

— nr 158, ang. vissa anslag till regeringsrätten .................. 55

— nr 159, ang. anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade

m. m..................................................... 55

— nr 160, ang. överförande till Sverige av vissa sjuka flyktingar

m. m..................................................... 56

— nr 161, ang. Sveriges biträdande av vissa internationella hälso vårdsbestämmelser

........................................ 56

— nr 162, ang. anslag till mödrahjälp och mödrahjälpsnämnderna. . 56
—- nr 163, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivningar

av nya kapitalinvesteringar ................................ 57

— nr 164, ang. statens övertagande av vissa förpliktelser i fråga om

underhåll av farled m. m. i Hjälmaren........................ 57

— nr 165, ang. statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans

järnväg m. m............................................... 57

— nr 166, ang. anslag till ombyggnadsarbeten å blekingejärnvägarna 57

— nr 167, ang. lönegradsplacering för viss biträdespersonal m. in. 57

— nr 168, ang. finansdepartementets och riksräkenskapsverkets av löningsanslag

.............................................. 57

— nr 169, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
.................................................... 57

— nr 170, ang. ersättning till Rut Edit Bergström m. fl........... 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. godkännande av avtal
med Nederländerna för undvikande av dubbelbeskattning m. m. 57

— nr 55, ang. ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
m. m........................................... 57

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m............................... 59

— nr 28, ang. Konungens rätt att meddela bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m................................. 59

Innehåll.

Nr 20.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. tillsättande av lärartjänst,
som ingår i kantorstjänst.................................... 59

— memorial nr 28, ang. påföljd för brott av underårig m. m....... 59

— utlåtande nr 29, ang. ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken

m. m..................................................... 59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden ............................ 59

— nr 26, ang. omreglering av vissa prästerliga pensioner ........ 59

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. försäljning av vissa kronoegendomar
m. m........................................... 59

— nr 38, ang. organisationen av den lokala försöksverksamheten på

jordbrukets område m. m................................... 61

— nr 40, ang. anslag till vissa naturskyddsändamål .............. 61

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut ............................ 61

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring av § 36 mom. 6.
riksdagsordningen.......................................... 61

— nr 26, ang. förslag till lag om särskild skolstyrelse i vissa fall . . 63

— memorial nr 27, ang. ändrad lydelse av 56 § 2 mom. lagen om val

till riksdagen .............................................. 63

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. förslag till sparförordning . . 64

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. skatterestitution vid
sparande .................................................. 70

}

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den IG innevarande
månad.

Om stimulerande av de statsanställdas
förslagsverksamhet.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Petréns interpellation
om stimulerande av de statsanställdas
förslagsverksamhet, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Under hänvisning
till den gynnsamma utveckling,
som den s. k. förslagsverksamheten har
fått inom industrien, har herr Petrén i en
interpellation ställt följande frågor till
mig:

1) Vill statsrådet lämna en statistisk
redogörelse för omfattningen av förslagsverksamheten
inom den statliga sektorn
under de senaste två åren?

2) Överväger statsrådet vidare åtgärder
för att stimulera till ökad förslagsverksamhet? Jag

vill då först deklarera, att jag är
fullkomligt överens med herr Petrén om
betydelsen av att man uppmuntrar och
stimulerar de anställda att framföra förslag
till förbättringar av olika slag på
sina respektive arbetsplatser. Förslagsverksamheten
är också en viktig del av
de arbetsuppgifter, som företagsnämnderna
har att handlägga. Och detta gäller
lika väl inom den statliga verksamheten
som inom den privata. Nu kan man ju,
som herr Petrén gör, hävda att förslagsverksamheten
har fått större omfattning
inom den privata sektorn av näringslivet
än inom den statliga. Till detta är endast
att säga, att de statliga företagen när det
gäller att praktiskt förverkliga och utstaka
riktlinjer för detta nya område
för de anställdas medverkan kanske har

gått något försiktigare fram än vissa enskilda
företag. Men jag vill då också påpeka,
att man heller inte inom den privata
sektorn av näringslivet hittills har
kommit fram till några enhetliga normer
om hur förslagsverksamheten effektivast
skall ordnas. Verksamheten är ju så pass
ny, att man måste räkna med en viss tid
innan den får den form som är ändamålsenligast.
Detta gäller framför allt
inom den statliga sektorn, där kraven på
enhetlighet vid bedömningen av de anställdas
insatser i allmänhet är större än
inom den privata.

En viss belysning av förslagsverksamhetens
omfattning inom den statliga sektorn
i förhållande till näringslivet i sin
helhet har kunnat erhållas på basis av de
årsrapporter, som arbetarnas representanter
i företagsnämnderna gemensamt
sammanställer och insänder till sina
fackförbund och som sedan statistiskt
bearbetas inom Landsorganisationen. Av
dessa uppgifter framgår, att avtalet om
företagsnämnder under 1951 berörde ca
659 000 organiserade arbetare. Av dessa
var ca 23 procent anställda inom den
statliga sektorn. Procentandelen av samtliga
under året inlämnade förbättringsförslag
avseende produktionsfrågor, säkerhetsfrågor,
sociala frågor och trivselfrågor
etc. var för den statliga sektorns del
ca 16,5 procent, vilket — även med hänsyn
till materialets osäkerhet ■— synes tyda
på att verksamheten inom de statliga företagen
ännu inte har fått samma omfattning
som inom näringslivet i allmänhet.
Däremot synes det inte vara befogat att,
som herr Petrén har gjort i motiveringen
till sin interpellation, karakterisera förslagsverksamheten
inom hela den statliga
sektorn som relativt obetydlig till sin omfattning.

Jag skall härefter övergå till att lämna
några uppgifter om förslagsverksamhetens
omfattning under 1950 och 1951 vid
några av de större statliga företagen.

Vid statens järnvägar har personalen

Nr 20.

Fredagen den 23 mai 1952.

Om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet.

sedan länge haft tillfälle att på olika sätt
framföra förslag till förbättringar. Företagsnämndernas
tillkomst har dock här,
liksom inom andra företag gjort att förslagsverksamheten
har fått cn fastare
form. Under åren 1950 och 1951 avlämnades
132 respektiva 222 regelrätta förslag,
av vilka ca en tredjedel belönades
med 3 500 kronor respektive 9 950 kronor.
Förslagen var till övervägande delen av
teknisk art. Utöver dessa egentliga förslagsärenden
har frågor berörande rationalisering
i mera vidsträckt betydelse
väckts och behandlats i företagsnämnderna
till ett antal av 500 ä 600 per år. Olika
åtgärder har från järnvägsstyrelsens sida
vidtagits för att stimulera förslagsverksamheten.
Bl. a. har bestämmelserna för
verksamheten fr. o. m. februari i år ändrats
så att verksamheten icke skall avse
enbart tekniska frågor utan också frågor
av mera allmän driftsekonomisk betydelse.
Vidare har sektionsföreståndarna
(ban- och maskiningenjörer samt trafikinspektörer)
nu bemyndigats att fatta beslut
om belöning t. o. m. 200 kronor för
förslag av lokal natur. Med tanke på företagets
storlek har verksamheten hittills
inte varit av önskvärd omfattning. Men
ytterligare ett flertal åtgärder förberedes
från verksledningens sida för att intensifiera
och stimulera de anställda att intressera
sig för denna viktiga del av företagsnämndernas
arbetsuppgifter.

Vid telegrafverket var antalet inlämnade
förslag 90 år 1950 och 101 år 1951.
Av dessa belönades ca hälften. Totalt utbetalades
i belöningar 11 700 kronor under
1950 och 12 990 kronor under år 1951.
Högsta belöningen för ett förslag var
1 500 kronor och lägsta 25 kronor. Genomsnittligt
utbetalades 260 kronor för
de belönade förslagen. En klar tendens
till fortsatt stegring av förslagsverksamheten
kan iakttagas vid verket och dess
verkstäder, inte minst beroende på den
propaganda och upplysningsverksamhet
som bedrives från verksledningens sida i
denna fråga.

Även vid vattenfallsstyrelsens arbetsplatser
pågår propaganda för ett ökat
deltagande i förslagsverksamheten. Antalet
inlämnade förslag uppgick under år

1950 till 101 och under år 1951 till 80. Av
dessa belönades 60 respektive 45. Högsta
belöningen var 600 kronor och den totala
summan av utbetalade belöningar uppgick
år 1951 till 2 767 kronor.

Till företagsnämnderna inom postverket
inlämnades 1950 103 och 1951 138
förslag, av vilka 10 respektive 18 belönades
med summor mellan 25 och 200
kronor. För förslag i olika avseenden utanordnade
generalpoststyrelsen 1950 975
kronor och 1951 1 900 kronor.

Förslagsverksamheten vid de olika försvarsgrenarnas
arbetsplatser sammanhålles
av en central företagsnämnd för samtliga
försvarsgrenar. Av de uppgifter som
hittills står till buds framgår, att under

1951 inlämnades 620 förslag mot 600 år
1950. Förslagen omfattar produktionsfrågor,
säkerhetsfrågor, trivsel- och sociala
frågor m. m. Antalet premierade förslag
uppgick under år 1951 endast till 51. Anledningen
till att ett så förhållandevis litet
antal förslag hittills premierats är delvis
beroende på att medel till denna verksamhet
har saknats inom vissa områden
av försvarets verksamhet. De utbetalade
belöningarna har varierat mellan 25 och
500 kronor och den totalt utbetalade summan
har uppgått till 5 000 kronor.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
hävda, att även om förslagsverksamheten
inom den statliga sektorn av näringslivet
ännu inte har nått lika långt som hos
vissa enskilda föregångsföretag på detta
område, så har dock verksamheten kommit
rätt väl igång under de få år, som
företagsnämnderna hunnit verka, och
alla tecken tyder på att den snabbt kommer
att växa i betydelse till båtnad för
en effektivare produktion och större trivsel
hos de anställda.

På herr Petréns fråga, om jag överväger
några vidare åtgärder för att stimulera
verksamheten, vill jag svara, att det
måste få ankomma på de olika verkens
ledning och företagsnämnder att här
komma med initiativ. I den mån sådana
initiativ kan leda till krav på ökade anslag
för premier kan jag dock försäkra
att regeringen är klart medveten om den
betydelse för produktionslivet som förslagsverksamheten
har.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
först tacka statsrådet och chefen för civildepartementet
för det svar jag nu har
erhållit.

I min interpellation påtalade jag vilket
stort värde det har att det enskilda initiativet
får möjlighet att komma till sin
rätt, och jag erinrade om hurusom man
har fått ett hjälpmedel därtill i företagsnämnderna.
Där har arbetstagare och arbetsgivare
gemensamt sökt sig fram till
former för belöning av de genomförda
förslagen, och förslagsverksamheten har
visat en gynnsam utveckling. Enligt min
mening har man inte inom den statliga
sektorn tillnärmelsevis beaktat dessa möjligheter.
Förslagsverksamheten där har
en långt obetydligare omfattning.

Jag beklagar herr talman, att det interpellationssvar
jag har fått av chefen för
civildepartementet är så osedvanligt
oklart och ofullständigt samt därigenom
även missvisande. Herr statsrådet har
för att bevisa omfattningen av förslagsverksamheten
i den statliga sektorn,
jämförd med den privata, redovisat uppgifter
från LO i detta avseende. Det är
LO:s statistik som ligger till grund för
statsrådets omdöme. Men, herr statsråd,
det finns ju någonting som kallas tjänstemän,
och staten är inte den arbetsgivare
som har sådana i den minsta utsträckningen.
Det finns i dag ungefär 250 000
statstjänstemän. Det har skett en ökning
de sista fem åren — jag jämför åren 1944
och 1949 — med 25—30 procent. Vi har
inte så många tjänstemän inom industrien.
Där uppgår de inte ens till 150 000.
Det är klart att om man då skall belysa
förslagsverksamheten, som ju även omfattar
tjänstemannasidan, kan man inte
få någon riktig uppfattning därav genom
att framlägga LO:s statistik.

Den LO-statistik som statsrådet här
redovisar är vidare begränsad endast till
uppgifter rörande antalet inlämnade förslag
till förslagsverksamheten. Jag kan
inte förstå hur man på grundval av antalet
inlämnade förslag kan dra några slutsatser
om förslagsverksamheten. I begreppet
förslagsverksamhet ligger ju inte
bara att man skall ta emot förslag, utan
däri ligger också att man skall ge er -

känsla för värdefulla och användbara
förslag. Det finns ju ingen möjlighet att
komma till någon som helst slutsats om
förslagsverksamhetens effekt, om man
inte tar med uppgifter om antalet belönade
förslag.

Vidare har herr statsrådet, efter att på
detta sätt allmänt ansett sig ha belyst utvecklingen
av förslagsverksamheten, givit
en del uppgifter rörande olika företagsgrenar
i den statliga verksamheten.
Det är totalt omöjlig för den som åhört
interpellationssvaret att av dessa exempel
få någon klar bild av omfattningen,
ty man får ju ställa antalet inlämnade
och belönade förslag mot antalet anställda.
Här finns inte redovisat hur många
som är anställda i de olika verksamhetsgrenarna.
Men det finns ju möjlighet att
komplettera med uppgifter därom.

Jag skall då gå in på herr statsrådets
exempel. Jag väljer den största verksamhetsgrenen,
statens järnvägar, som ju
sysselsätter närmare en fjärdedel av
statens personal och har mellan 70 000
och 80 000 anställda. Av de lämnade
uppgifterna framgår, att i medelial
har under de sista åren knappt 7 000
kronor utdelats i belöningar till i medeltal
ungefär 55 förslag per år. Det innebär
att de belönade förslagen motsvarar
mindre än ett per 1 000 årsanställda.

Jag har sökt taga dessa siffror från
SJ som utgångspunkt för en jämförelse
med det privata näringslivet. Jag har då
inte kunnat gå fram på annat sätt än
med stickprovsmctoden och helt godtyckligt
valt ut tiotalet företag med anställda
från 300 och uppåt samt inhämtat
uppgifter från dom. Det visar sig då,
att detta tiotal privata företag har tillhopa
ungefär 45 000 arbetare och en total
styrka anställda som är av samma storleksordning
som SJ:s. Inom denna privata
sektor är antalet belönade förslag
väl tio gånger så stort som vid SJ, och
detsamma gäller summan av utdelade belöningar.
Det finns hland detta tiotal företag,
som jag har tillfrågat, flera med
några tusen anställda som ensamma har
bedrivit en lika stor förslagsverksamhet
som SJ bär gjort med sina mellan 70 000
och 80 000 anställda.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet.

Jag bygger här på de siffror jag har
fått av statsrådet och kända förhållanden
inom näringslivet. Det finns uppgifter
publicerade rörande omfattningen av
förslagsverksamheten; man behöver bara
gå till personaltidningarna. Det är alltså
klart för mig att förslagsverksamheten är
relativt obetydligt utvecklad inom den
statliga sektorn jämfört med den privata.

Skulle jag med anledning av de siffror
jag nu har fått här draga någon ytterligare
slutsats, skulle det vara, att förslagsverksamheten
i den statliga sektorn inte
bara är relativt obetydlig utan också
absolut sett är obetydlig och i vissa delar
praktiskt taget obefintlig. Här har redovisats
att vid postverket med dess ungefär
30 000 anställda har i medeltal under
de två sista åren 14 förslag per år
lett till belöning. Det finns andra verk
där det inte förekommit några förslag
alls som har vunnit någon belöning. Jag
kan nämna tullverket såsom exempel
därpå. Det är inte redovisat i interpellationssvaret,
men efter vad jag under hand
inhämtat lär förhållandet där vara sådant
jag nu sade.

Civilministern är ju enligt interpellationssvaret
fullt överens med mig om
betydelsen av att man uppmuntrar förslag
till förbättringar. Hur skulle det
då vara om man också visade ett positivt
intresse från statsmaktens sida som
arbetsgivare i denna fråga? Genom förslagsverksamheten
kan man ju få hjälp
till att förbättra effektiviteten i arbetet.
Den kan också vara ett nog så värdefullt
komplement till de centrala utredningar,
som staten ständigt har i
gång i sådant avseende. Men det är inte
bara fråga om effektiviteten, utan också
om att de anställda skall kunna känna
tillfredställelsen över att deras förslag
blir beaktade och att de kan få erkänsla
för dem. Det är mycket som fattas i
i den statliga sektorn på detta område.
Jag har redan gett mitt slutomdöme om
de uppgifter som föreligger här och
som finns att tillgå. Saken kan exemplifieras
på många sätt.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
Är det verkligen riktigt som det står i
interpellationssvaret beträffande för -

svarsgrenarnas arbetsplatser, att anledningen
till att förhållandevis så litet
antal förslag premierats delvis är att
medel till denna verksamhet har saknats
inom vissa områden av försvarets verksamhet?
Har man i företagsnämnderna
behandlat förslag som man i och för sig
anser borde ha belönats, men som man
inte belönat därför att man inte haft
medel? Det är ju här inte fråga om några
stora summor. Försvarsgrenarnas förslagsverksamhet
får ju på ett år för närvarande
totalt 5 000 kronor. Hur tänker
man förfara med de förslag, som man på
grund av brist på medel inte belönat?
Kommer man att göra det i efterhand,
eller hur har man tänkt sig att klara detta?
Jag tycker att det är skrämmande,
om det verkligen är så som det här
framgår, att man inom statens verk har
fått fram förslag, som man anser värda att
belöna, men som man inte har belönat
på grund av att man inte har tillgängliga
medel eller inte anser sig ha detta.

Jag skulle vilja föreslå att man tar
reda på hur denna fråga ligger till.
Jag har ett positivt syfte med min interpellation.
Det är att driva förslagsverksamheten
på det statliga området framåt.
Jag tror att det första man då skall
göra är att klargöra för sig hur det är
ställt. Det svar jag har fått ger mig besked
om att man inte har förfarit på det
sättet. Man har inte satt sig in i frågan.
Man har kommit med uppgifter som
är klart missvisande. Jag tycker man
skulle låta en av de 250 000 tjänstemännen
göra en sammanställning över hur
del ligger till. Då torde man få klart för
sig hur illa det är ställt, och sedan får
man väl dra ihop verksledningarna till
en konferens för att diskutera vad som
går att göra. Att det finns mycket att
göra visar det ojämna sätt, på vilket förslagsverksamheten
slagit igenom. Ett par
verk, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen,
kommer inte upp till samma
resultat som företag av samma storleksordning
i den privata sektorn, men närmar
sig dessa på ett helt annat sätt än
som är fallet med genomsnittet, som representeras
av statens järnvägar och
andra verk.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet.

Man får sedan inte heller glömma att
inom den statliga sektorn — där man
har bunda löneplaner och en ganska
stelbent befordringsgång, som är knuten
till tjäntgöringsår och pappersmeriter
på ett helt annat sätt än inom den enskilda
-— är förslagsverksamheten en metod
som kan vara av särskilt värde när
det gäller att ge uppmuntran för insatser
av betydelse. Att tjänstemännen inom det
privata näringslivet är mycket litet engagerade
i förslagsverksamheten beror
på att man där har mera individuell lönesättning
och alltså redan på den vägen
oftast kan ge belöning för de insatser
som göras, men så är det ju inte i statstjänst.

Jag delar alltså inte herr statsrådets
uppfattning, att det här inte skulle behövas
initiativ. Jag har den motsatta
uppfattningen, och jag skulle vilja vädja
till dem det vederbör att ta allvarligt
på detta problem. Här talas om en åtgärd
som vidtagits: man har gjort propaganda.
Jag skulle vilja säga, att den bästa
propagandan när det gäller sådana ting
som förslagsverksamheten är att ledningen
visar ett aktivt och förståelsefullt intresse
för frågorna.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Herr Petrén har ett par gånger i
sitt anförande uttalat, att jag skulle ha
lämnat missvisande uppgifter. Det skulle
ju vara rätt tacknämligt, om herr Petrén
något bemödat sig om att styrka detta
sitt påstående. Han gjorde ett försök genom
att peka på att de inhämtade uppgifterna
har kommit från Landsorganisationens
statistik och att de måste bli
missvisande, eftersom de inte berör
tjänstemännen, trots att det finnes 250 000
statstj änstemän.

Om herr Petrén bygger sina åsikter på
dessa siffror, förstår jag att de siffror jag
har nämnt inte passar honom. 250 000
tjänstemän är visserligen avlönade enligt
det statliga avlöningsreglementet, men
däri ingår även ett betydande antal kommunalanställda
— lärargrupper och andra
— som inte är statstjänstemän. Jag
tror inte att antalet statstjänstemän går

upp till 200 000. Av dessa tillhör 80 000
Landsorganisationen, och de kommer således
in i statistiken. Landsorganisationen
omfattar inte bara arbetare i statens
tjänst, utan också stora grupper av löneplansanställda
som räknas såsom tjänstemän
och tillhör statstjänarkartellen. Därutöver
finns det statligt anställda arbetare
inom statstjänarkartellen, likaledes
anslutna till Landsorganisationen. Man
bör nog ta hänsyn till dessa siffror när
man bedömer värdet av den här föreliggande
statistiken.

Jag har i mitt svar sagt, att den nuvarande
förslagsverksamheten inte är fullt
tillfredsställande, men att vi hoppas att
den skall byggas ut och få ökad betydelse.

Herr Petrén rekommenderade, att regeringen
skulle ta något initiativ för att
dirigera verksamheten — det måste väl
vara det som herr Petrén åsyftar. Men
hur går det då med det enskilda initiativet,
som herr Petrén började tala om?
När företagsnämnderna kom till var det
meningen, att de anställda gemensamt
med de ansvariga företagsledningarna
skulle få diskutera de frågor, som ryms
inom företagsnämndernas kompetensområde,
att de anställda skulle få möjlighet
att resonera om förslag till förbättringar
och, i den mån förbättringarna är av
betydelse, också kunna få ekonomiska belöningar.

Det är vad som har skett. Man kan
alltid diskutera, om tillräckligt många
förslag har premierats. Den frågan är
jag inte beredd att svara på, förrän
varje förslag studerats. Det kan komma
in många förslag, som inte gärna kan
bli premierade. Jag vet inte om det händer
inom den enskilda sektorn, som herr
Petrén representerar, men jag föreställer
mig, alt det även där kan lämnas in
sådana förslag. Det är förslagen som sådana
som skall värderas, så att man på
det sättet får fram deras betydelse för
verksamheten.

Jag vet, att inom ett av de större enskilda
företagen här i landet, där denna
verksamhet har varit i gång rätt länge,
är det högsta bidrag som utgår begränsat
till 500 kronor för ett förslag. Inom

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet.

den statliga sektorn har man väsentligt
överskridit detta belopp. Affärsverken
behöver inte begära särskilda anslag,
de har egna medel. Huruvida det
brister i deras bedömning av värdet av
inkomna förslag kan jag inte svara på.
Det är emellertid en mycket amper kritik
mot de ansvariga verksledningarna
som herr Petrén här framför, och jag
förmodar att han är beredd att inför
dessa verifiera innehållet i sin kritik.

Vad sedan försvaret beträffar är det
alldeles riktigt, att försvarsmyndigheterna
i de uppgifter vi bär fått in har pekat
på att anslagen inom vissa områden
varit otillräckliga. Jag har sagt i slutet
av mitt svar, att i den mån man kan
komma fram med önskemål om ökade
anslag, kommer regeringen inte att ställa
sig avvisande därtill. Vi inser till fullo
betydelsen av denna verksamhet.

Vad jag närmast reagerar mot i lierr
Petréns anförande var att han utan vidare
påstår, att det lämnas missvisande
uppgifter i svaret. Jag skulle vara mycket
tacksam om herr Petrén på ett mera
vederhäftigt sätt än i sitt anförande kunde
peka på var ovederhäftigheten ligger.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag återkommer
gärna för att gå herr statsrådet
till mötes och på nytt belysa i vad avseende
de uppgifter som lämnats i interpellationssvaret
är missvisande.

Det är alldeles självklart, att jag icke
ifrågasätter riktigheten av Landsorganisationens
statistik, men det är missvisande
att lägga denna statistik i fråga om
antalet inlämnade förslag till företagsnämnderna
till grund för ett bedömande
av förslagsverksamhetens omfattning inom
den statliga sektorn. Det är missvisande
av två huvudanledningar. För det
första omfattar företagsnämnderna även
tjänstemän, och staten har proportionsvis
flera tjänstemän än den enskilda sektorn
som berörs av företagsnämnderna
— det har jag uppvisat i annat sammanhang.
Om min siffra om antalet statstjänstemän
inte är riktig, är jag naturligtvis
fullt villig att ta tillbaka min uppgift.
Jämkningen av siffran rubbar dock

ingalunda slutsatsen, att tjänstemännen
ingår i förslagsverksamheten och att det
stora antalet statstjänstemän gör, att man
inte kan lägga Landsorganisationens statistik
som grund för ett bedömande av
den statliga förslagsverksamheten.

Också ur en annan synpunkt är denna
statistik från LO missvisande. Den berör
nämligen endast inlämnade förslag, och
antalet inlämnade förslag är inte något
uttryck för omfattningen och effektiviteten
hos förslagsverksamheten. Inlämnade
förslag kan ingå i statistiken utan att innehålla
någonting av värde. Därför
måste man komplettera bilden med uppgifter
rörande antalet värdefulla och därmed
belönade förslag, om man skall komma
till riktiga slutsatser.

Herr statsrådet anser tydligen, att det
inte finns någon anledning från regeringens
sida att behandla denna fråga
i en konferens. Statsrådet menar att man
skulle ingripa i det enskilda initiativet
på detta område.

Jag har, herr statsråd, varit med vid
konferenser inom Arbetsgivareföreningen
där man har diskuterat dessa frågor
i främjande syfte, och jag kan inte se att
detta på något sätt inneburit inskränkningar
i det enskilda initiativet för vare
sig arbetstagare eller enskilda arbetsgivare.
Både LO och Arbetsgivareföreningen
har särskilt folk, som sysslar med dessa
frågor. Jag tycker inte det borde vara
otänkbart för regeringen att ta initiativ
till en konferens.

Herr statsrådet säger vidare, att det är
en allvarlig kritik jag här riktat mot
verksledningarna. Ja, jag riktar faktiskt
kritik mot att de inte har kommit längre
i detta hänseende. Jag är övertygad om
att man t. ex. i en rörelse som statens
järnvägar kunde förvänta sig, att förslagsverksamheten
hade större omfattning
än som framgår av att det knappt
finns ett belönat förslag per tusen anställda
och år. Jag har visat hur man
hos det enskilda näringslivet kan finna
åtskilliga fall, där företag med bara några
tusen anställda har en förslagsverksamhet
i en omfattning, som både vad
beträffar inkomna förslag, antal utdelade
belöning och belöningarnas summor

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet.

överstiger omfattningen inom SJ med
dess 70—80 000 anställda. Det är ändå
mycket av verksamheten inom SJ som
liar likhet med det enskilda näringslivet.
SJ har stora verkstäder och en arbetarstyrka
som i dag uppgår till i runt tal
22 000 man sysselsatta med verksamhet
liknande den som kan återfinnas i det
enskilda näringslivet.

Jag vill ingalunda påstå att man inom
den enskilda sektorn har kommit fram
till så goda resultat som man bör kunna
komma till. Även där återstår mycket att
göra. Utvecklingen inom den statliga sektorn
är emellertid obetydlig i jämförelse
med den privata sektorn, i vissa fall
praktiskt taget obefintlig. Detta bör,
tycker jag, föranleda att man ägnar denna
fråga uppmärksamhet.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag kunde inte finna att herr Petrén
kom med några starka skäl för sitt
påstående att mitt svar var missvisande.
Han påstod på nytt att LO:s statistik inte
skulle ge någon hållbar grund för mina
uttalanden.

Jag förmodar att herr Petrén har haft
tillfälle att läsa på sid. 2 i mitt svar.
Jag framhåller där, att man kan få en
viss belysning av förslagsverksamhetens
omfattning på basis av de årsrapporter
som lämnas från LO. Jag har alltså inte
sagt att dessa rapporter ger någon fullständig
bild. Vid kommunikationsverken,
och även vid övriga affärsdrivande verk,
är ett stort antal tjänstemän organiserade
i landsorganisationen. Inom järnvägen,
postverket och telegrafverket är således
huvudparten av tjänstemännen organiserade
i statstjänarkartellen och
finns alltså med i LO:s statistik trots att
de är tjänstemän.

Jag vill också erinra om att jag i mitt
svar inte endast redovisat antalet inlämnade
förslag utan även antalet belönade
förslag för de områden som här finns
upptagna. Huruvida detta antal är tillräckligt
har jag lämnat därhän. Jag har
en allmän känsla av att det kan bli bättre,
och denna åsikt hyser väl också verken
själva, alldenstund t. ex. statens

järnvägar vidtar olika åtgärder för att
ytterligare stimulera denna verksamhet.
Det är nämligen verksledningen själv
som vidtar dessa åtgärder för att få ökad
fart på förslagsverksamheten.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! I anledning
av den diskussion som här har
uppstått om de anställdas initiativ vill
jag fästa uppmärksamheten på att jag
vid 1950 års riksdag tillät mig att väcka
en motion med hemställan, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande ersättning
åt anställda i statens verk och inrättningar
för värdefulla förslag i rationaliseringsfrågor.

Den motionen föranledde — tyvärr,
säger jag — ingen åtgärd från riksdagens
sida. Den hade varit ute på remiss till
olika myndigheter, bl. a. till järnvägsstyrelsen
som helt naturligt hade framhållit
att man där redan var inne på denna
väg.

Motionen remitterades också till organisationsnämnden,
och det är det jag alldeles
särskilt vill fästa uppmärksamheten
på. Organisationsnämnden förklarade
sig vara positivt inställd till det utredningsförslag,
som kom fram i motionen.
Man påpekade hurusom en sådan utredning
skulle vara av stort värde för uppdragandet
av mera allmänna riktlinjer
för förslagsverksamheten inom olika grenar
av den statliga verksamheten.

Utskottet ansåg emellertid, att det inte
fanns anledning för riksdagen att då ta
något initiativ inför tillskapandet av de
företagsnämnder, som i denna debatt varit
så mycket omtalade.

Jag har inte kunnat underlåta att, när
frågan nu kommit upp till debatt, återföra
i minnet det initiativ jag tog 1950
och också det uttalande, som då gjordes
från organisationsnämndens sida om det
lämpliga i att Kungl. Maj:t ägnade denna
fråga mera ingående uppmärksamhet.
Jag tror det hade varit lyckligt om så
skett, och jag har därför inte velat underlåta
att fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på vad som då förekom.

Jag skulle vilja uttala eu vädjan, att

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om utflyttningsförbud för underhallsskyldig familjeförsörjare.

regeringen vill ägna denna fråga mera
uppmärksamhet, så mycket hellre som
herr civilministern själv har förklarat
att man inom regeringen hyser ett mycket
stort intresse för att denna verksamhet
utvecklas i rätt riktning. Jag skulle
alltså vilja vädja till herr civilministern
att ta under övervägande, om det ändå
inte skulle gå att på något sätt ge denna
fråga en puff framåt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om utflyttningsförbud för underhållsskyldig
familjeförsörjare.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG som meddelat att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Lindbloms interpellation om
utflyttningsförbud för underhållsskyldig
familjeförsörjare och nu yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lindblom frågat statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet, om han
uppmärksammat ett i interpellationen
omnämnt fall i Hallstahammar, då en utlänning
avrest från landet och efterlämlat
hustru och barn utan att sörja för
deras utkomstmöjligheter samt om han
anser att det kan och bör göras något
för att skydda härvarandes försörjningsmöjligheter
även i andra fall än vad
1917 års lag om utflyttningsförbud mot
underhållsskyldig angiver. Eftersom frågorna
berör spörsmål som måhända närmast
angår justitiedepartementet skall
jag be att få besvara dem.

I det aktuella fallet var det fråga om
en rysk medborgare som kom hit 1942
som flykting från tysk krigsfångenskap i
Norge. Han träffade här en svensk flicka
och fick ett barn med henne. Efter några
år gifte de sig och de har nu fyra barn
tillsammans. Under de första åren hade
ryssen sovjetryskt hemlandspass men
1945 begärde och fick han svenskt främlingspass.
I oktober 1951 lämnade han
Sverige och reste ut över passkontrollen
i Stockholm med gällande sovjetryskt
pass. Han befanns vid passkontrollan -

tens granskning vara oförhindrad att
lämna landet.

Enligt den av interpellanten nämnda
lagen den 14 juni 1917 om förbud för
vissa underhållsskyldiga att avflytta från
riket får den, som enligt dom eller skriftligt
avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva
bidrag till barn eller adoptivbarn
under 16 år, icke flytta från riket utan
att ställa säkerhet för underhållsskyldighetens
fullgörande. Är det fara för att
den underhållsskyldige skulle överträda
denna bestämmelse, kan formligt utflyttningsförbud
meddelas för honom. Sådant
förbud meddelas polismyndigheterna
och den underhållsskyldige upptages
på en spärrlista, med ledning av vilken
passkontrollanterna kan hindra honom
att lämna landet. Här berörda föreskrifter
voro inte tillämpliga i detta fall, eftersom
dom eller skriftligt avtal om försörjningsplikten
inte förelåg.

Interpellanten synes ifrågasätta en
eventuell utvidgning av möjligheterna att
meddela avflyttningsförbud för underhållsskyldig.
Närmast tycks han härvid
ha utländska medborgare i tankarna. Att
göra skillnad mellan svenskar och utlänningar
är emellertid främmande för
den nuvarande lagstiftningen på området
och det synes knappast finnas anledning
att rubba på denna princip. Svårigheterna
att införa strängare regler beträffande
utlänningar är särskilt framträdande
när det gäller sådana som vilja
återvända till sitt hemland. Jag vill dessutom
erinra om att det i fråga om vissa
utländska medborgare — även om de
skulle ha ådragit sig underhållsskyldighet
här — ur helt andra synpunkter kan
föreligga intresse av att icke mot deras
vilja kvarhålla dem i riket.

Till frågan om det kan vara lämpligt
att över huvud — för både svenskar och
utlänningar — skärpa bestämmelserna
om utflyttningsförbud för underhållsskyldiga
är jag icke beredd att nu taga
ställning. Frågan om en reform av hela
den exekutionsrättsliga lagstiftningen
bör upptagas till behandling så snart
omständigheterna medger. Vår gamla i
åtskilliga hänseenden starkt föråldrade

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om utflyttningsförbud för underhållsskyldig familjeförsörjare.

utsökningslag kräver en genomgripande
modernisering. Det är antagligt att i samband
härmed en översyn även av bestämmelserna
om utflyttningsförbud visar
sig erforderlig. Tyvärr kan det emellertid
i dagens läge inte överblickas när
det mycket omfattande arbetet på en ny
utsökningslagstiftning kan igångsättas.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack för det erhållna
svaret och för att jag fått ta del
av det i förväg. I stort sett kan jag också
säga att svaret är tillfredsställande.
Jag har nämligen inte ansett det vara
möjligt att kunna åstadkomma omedelbara
åtgärder i denna mycket svåra fråga.

Syftemålet med interpellationer var
att de människor i Hallstahammar, som
blivit mycket upprörda över det här aktuella
fallet, skulle få ett auktoritativt uttalande
från vederbörligt håll om hur
man såg på just detta spörsmål. Man kan
nämligen inte förvåna sig över att människorna
ser på ett sådant fall med rätt
egendomliga känslor, och pressen ägnade
också fallet en mycket stor uppmärksamhet.
Det var också därför att mannens
avresa från Sverige och det sätt, på
vilket han lämnade sin hustru, skedde så
brådstörtat och under viss påverkan,
som sinnena i hög grad upprördes.

I gårdagens tidningar redogör man för
ytterligare ett fall, som har eu viss likhet
med detta, dock inte i alla avseenden.
Det gäller en polack, som reste ifrån
Sverige till Belgien efter att ha åstadkommit
åtskilliga trassliga förhållanden i
Sverige.

Jag beklagar emellertid, att herr statsrådets
svar kommit så sent. Interpellationen
framfördes redan i februari, och
jag måste säga att vad själva Hallstahammarsfallet
beträffar har det inte samma
aktualitet nu som det hade vid den tidpunkt
då intorpellationen framfördes.
Det är dess bättre så att människan
glömmer och lugnar sig så småningom.
Det hade varit betydligt värdefullare om
svaret hade kunnat komma mera i anslutning
till fallet.

•lag har undrat åtskilligt över huru -

vida man skulle kunna tänka sig att utlänningskonnnissionen
ägnade dylika
spörsmål någon större uppmärksamhet.
Det är ju ytterst omständligt när utlänningar
kommer till Sverige för att bosätta
sig här; man vidtar då mycket vidlyftiga
åtgärder, och yttranden infordras
från olika myndigheter. Men så snart
en person skall resa härifrån föreligger
inga formaliteter alls. Han bara sticker
iväg, och det är inget vidare med den
saken.

Jag vet inte, herr talman, huruvida
det vore möjligt att härvidlag få någon
ökad kontroll, men det synes mig, med
hänsyn till att vi i vårt land har ett så
stort antal utlänningar för närvarande,
att detta spörsmål bör ägnas en alldeles
speciell uppmärksamhet. I interpellationssvaret
ges en uppgift angående vederbörandes
pass — han hade sovjetryskt
hemlandspass men begärde 1945
att få ett svenskt främlingspass, vilket
han även fick. Men så behöll han båda
passen och stack iväg utan vidare på det
sovjetryska hemlandspasset. Det var
ingenting som hindrade honom, när han
kom till passkontrollen. Jag är inte insatt
i dessa formaliteter, men det ter sig
mycket underligt, att man på det sättet
först kan få ett främlingspass och sedan
ha det andra passet att tillgå, om man
kommer i en kritisk situation och vill
lämna landet. Myndigheterna har då inte
någon möjlighet att undersöka, huruvida
vederbörande har någonting ouppklarat
bakom sig.

Jag förstår att detta är en komplicerad
fråga. Det är olika intressen som här
ställs mot varandra. Som jag angivit i
min interpellation utgör det å ena sidan
ett intresse att fri omflyttning kan ske
länderna emellan, å andra sidan att inte
en familjeförsörjare utan vidare skall få
lämna hustru och barn utan annan existensmöjlighet
för dem än den samhället
kan anvisa.

I slutet av interpellationssvaret anges
att man skall företa en översyn av utsökningslagen.
Ja, till detta vill jag bara
anmärka alt redan 1945 begärde riksdagen
i skrivelse hos Kungl. Maj :t eu
revision av utsökningslagen. I detta sam -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. statsbidraget till enskilda vägar, för
manhang skulle jag vilja fråga, huruvida
några åtgärder i detta hänseende kommit
till stånd. Som framgår av interpellationen
har vi en konvention mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge av år 1931 angående indrivning
av underhållsbidrag. Det torde väl icke
vara möjligt att på nuvarande stadium
kunna åstadkomma en liknande konvention
med exempelvis Sovjetunionen, men
det vore önskvärt, om en dylik konvention
kunde omfatta även andra länder
än de nordiska, varigenom det föreliggande
spörsmålet på ett betydligt lättare
sätt skulle kunna lösas.

Ja, herr talman, jag ber ännu en gång
att få uttala mitt tack för svaret och
hoppas att under alla omständigheter
den revision, som här är ifrågasatt, snarast
kommer till stånd och att föreliggande
problem ägnas fortsatt nödig uppmärksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statsbidraget till enskilda vägar, för
vilka kommunalt anslag beviljats.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Fridolf Janssons
interpellation angående statsbidraget till
enskilda vägar, för vilka kommunalt anslag
beviljats, fick nu ordet och anförde:
Herr talman! I en interpellation har herr
Fridolf Jansson ställt ett par frågor till
mig angående inverkan av kommunala
bidrag på statsbidragsgivningen till enskild
väghållning. Han säger i interpellationer
att vissa kommuner i hans hemlän,
vilka beviljat bidrag till underhåll
av enskilda vägar, av vägförvaltningens
representant fått den upplysningen, att
dessa kommunala bidrag skulle komma
att föranleda en minskning av statsbidraget
till ifrågavarande vägar. Han frågar
nu om en sådan minskning av statsbidraget
—• som han anser felaktig — står i
överensstämmelse med gällande författningsbestämmelser
och huruvida jag, om
så är fallet, är beredd att vidtaga åtgärder
för att rättelse skall komma till stånd.

vilka kommunalt anslag beviljats.

Enligt kungörelsen 1943: 800 kan statsbidrag
till underhåll av enskilda vägar
utgå i följande fall:

a) där vägen befares av andra än väghållare
i större omfattning eller eljest på
sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt
försvåras; samt

b) där vägen är av väsentlig betydelse
för en bygds befolkning och det nödiga
underhållet av vägen på grund av vägens
längd eller annan omtändighet måste anses
vara för väghållarna synnerligen betungande.

Beslut om underhållsbidrag meddelas
av länsstyrelsen sedan särskild förrättning
verkställts av därtill utsedd tjänsteman
vid vägförvaltningen. Om förrättningsmannen
föreslagit eu sådan minskning
av statsbidraget, som åsyftas i interpellationen,
och länsstyrelsen biträder
detta förslag, rör det sig sannolikt om ett
sådant fall, där som huvudskäl för statsbidraget
åberopats att vägunderhållet är
synnerligen betungande för väghållarna.
Lämnar kommunen i dylikt fall bidrag
till underhållet, blir detta inte i lika hög
grad ekonomiskt betungande för väghållarna
och det angivna motivet för statsbidraget
kan därigenom komma att helt
eller delvis förlora sin relevans.

Om de nya bestämmelser angående
statsbidrag till underhåll av enskilda vägar,
som föreslagits i propositionen nr
221 till årets riksdag, godkännes av riksdagen,
kommer det i interpellationen berörda
problemet att i stort sett elimineras.
I de föreslagna bestämmelserna har
visserligen bibehållits en föreskrift om
att underhållsbidrag skall kunna utgå,
där det nödiga underhållet av vägen
måste anses vara för väghållarna synnerligen
betungande —- alltså en föreskrift
vars tillämpning i princip kan påverkas
av en eventuell kommunal bidragsgivning
— men detta bidragsvillkor beräknas
komma att tillämpas endast i vissa
specialfall, nämligen i första hand i fråga
om kortare vägar till enstaka eller fåtal
gårdar. Det torde här i regel röra sig
om vägar, som har mycket ringa betydelse
för den allmänna samfärdseln och
som därför knappast kan få kommunala
bidrag med utgångspunkt från de skäl,

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner.

som anförts i interpellationer I de fall
där något av de tre övriga i propositionen
föreslagna bidragsvillkoren är tilllämpligt,
kommer ett kommunalt underhållsbidrag
icke att rubba skälen för beviljande
av statsbidrag.

För fullständighetens skull vill jag
nämna, att ett kommunalt engagemang
kan påverka den statliga bidragsgivningen
enligt de nya bestämmelserna, när det
gäller underhållsbidrag utöver det normala
bidraget av 60 procent, nämligen i
det fall att för en sådan förhöjning åberopas
väghållningsbördans storlek. Jag
kan emellertid icke finna att detta kan
få någon egentlig praktisk betydelse.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellantens frågor.

Herr JANSSON, FRIDOLF: Herr talman!
Jag vill till herr statsrådet Hjalmar
Nilson först framföra ett tack för det
svar jag här har fått.

Av detta framgår att den fråga jag berört
i interpellationen får en bättre utformning
i propositionen 221, som nu föreligger
till årets riksdag. Även där finns
emellertid en föreskrift vars tillämpning
kan eliminera en eventuell kommunal bidragsgivning
till enskilda vägar inom
sitt område. Visserligen talas det i svaret
om speciella fall, nämligen gårdar, som
ligger så till, att berörda vägar har liten
betydelse för den allmänna samfärdseln.
Man får dock inte bortse från att här rör
det sig om vad man skulle kunna kalla
ömmande fall. Det är därför tänkbart,
att när statsbidrag har utgått till sådana
vägar kan detta vid en ytterligare kommunal
bidragsgivning tolkas så, att vägunderhållet
blivit mindre betungande
och statsbidraget därigenom förlorat sin
relevans.

Även om man har den uppfattningen
att det i första hand bör åligga staten att
bidraga till iståndsättning och underhåll
av de enskilda vägarna, så får man dock
inte bortse från att det finns stora och
omedelbara behov på detta område, där
kommunala initiativ bör uppmuntras och
inte hämmas. Inte minst genom de nya
storkommunala enheterna med i regel en

planerad centralort har vägnätet ute i
dessa kommuners periferi blivit en kommunal
angelägenhet mera än förut.

På min fråga, om en förrättningsman
inom vägförvaltningen har befogenheter
att avgöra om en inskränkning i statsbidraget
skall ske därför att kommunalt bidrag
utgår, vill jag säga att jag nog hade
önskat ett på den punkten något mera
klarläggande svar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28 och
betänkande nr 29, statsutskottets utlåtanden
nr 153 och 172—188 ävensom
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 3.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
motioner.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 56, angående uppskjutande till
innevarande års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de likalydande motionerna I: 103 av
herr Ivar Nilzon m. fl. och 11:139 av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. om
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte besluta att till innevarande
års höstsession uppskjuta behandlingen
av de likalydande motionerna
I: 103 av herr Ivar Nilzon m. fl. och
II: 139 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer.

Med hänsyn till riksdagssessionens nära
förestående slut hade utskottet tillika
hemställt att detta ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Nr 20.

Fredagen den 23 mai 1952.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa

Vid memorialet hade reservation avgivits
av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Velander, Magnusson, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte avslå utskottets hemställan.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu företagas
till avgörande.

Herr PETRÉN: Herr talman! Det är,
såvitt jag vet, första gången som det inom
riksdagen förekommit en reservation
mot överförande till höstriksdagen
av ett ärende, det gäller här också alldeles
speciella förhållanden. De motioner,
som det gäller, är flerpartimotioner, som
syftar till att man för innevarande år
vill ha restitution av skatten på bensin
till jordbrukstraktorer, och genom detta
vill man möjliggöra att inköp av årets
traktorer kan inriktas på den för flertalet
ändamål mest rationella traktortypen.

Alla kommer vi väl ihåg detta ärende
från förr och alla vet hurusom det finns
klara uppgifter från bl. a. lantbrukshögskolans
maskintekniska avdelning, som
visar att fotogendrivna traktorer kostar
10 å 15 procent mer i inköp än bensindrivna
traktorer och drar lika mycket
mer i bränsle, varigenom nationalhushållet
varje år åsamkas miljonförluster.
Alla, således även motionärerna, är vidare
på det klara med att det pågår en
utredning, som kommer att bli färdig i
god tid till nästa riksdag, enligt de uttalanden
som gjorts. Motionerna syftar
emellertid till åtgärder för innevarande
år. Om beslutet i denna fråga träffas
först under höstriksdagen, i november
eller december månad, finns det inga
praktiska möjligheter att tillgodose motionärernas
syfte, ty då har ju jordbrukarna
redan inköpt de traktorer som de
behöver för detta år.

Vi reservanter anser därför att det är
felaktigt att flytta över denna fråga till
höstriksdagen, om det inte finns några
alldeles speciella skäl som talar för ett
dylikt uppskov. Det skulle då vara t. ex.

motioner.

att det varit svårt att hinna med utskottsbehandlingen
av frågan. Så är
emellertid icke förhållandet, och man
har inte heller från utskottsmajoriteten
påstått att så skulle vara fallet.

Jag vill även, herr talman, ifrågasätta,
om inte ett uppskjutande av dessa
motioners handläggning till höstriksdagen
står i strid om inte med riksdagsordningen
bokstav, så dock med dess
anda. I riksdagsordningen § 58 heter
det: »Kamrarna må genom samman stämmande

beslut till annan session eller
till nästföljande riksdag uppskjuta
behandlingen av proposition eller motion,
som ej berör riksstaten.»

Denna fråga berör just riksstaten! Om
restitution av bensinskatten beslutas,
blir det minskade skatteintäkter eller
ökade utgifter på riksstaten. Ett beslut
att uppskjuta avgörandet till höstsessionen
står således icke helt i överensstämmelse
med riksdagsordningen och överensstämmer
inte heller med de anvisningar
som framlades i betänkandet rörande
riksdagens arbetsformer. Där
framhölls vikten av att sådana här uppskovsärenden
behandlas i god tid och om
möjligt, helst inom en vecka efter utskottsremissen
av motionen i fråga. I
varje fall borde, betonades det, ärendet
behandlas i så god tid att kamrarna hade
möjlighet till fri prövning. Nu kommer
emellertid detta uppskovsyrkande
först i vårsessionens elfte timme.

Jag har hos bevillningsutskottets
tjänstgörande ordförande förvissat mig
om att det dock ännu finns möjlighet
att handlägga denna fråga i bevillningsutskottet
tack vare det beslut, som kammaren
nyss fattat om att ta ställning till
uppskovsyrkandet med endast en bordläggning.
Det finns alltså ännu möjlighet
att förhindra att här sker något, som
jag skulle vilja kalla för i viss mån ett
maktövergrepp. Här vill man nämligen
skjuta över en motion till höstriksdagen,
varigenom hela handlägningen av motionen
skulle bli meningslös. Det är väl
inte på det sättet motioner skall avslås,
om det nu är detta som är tanken bakom
förslaget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner.

reservation som avlämnats av herr Kristensson
m. fl.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Petréns sista yttrande, att förslaget att
uppskjuta handläggningen av denna motion
till hösten skulle innebära ett sätt
att få den avslagen, är en insinuation
som jag bestämt tillbakavisar. Det finns
ingen grund för en dylik insinuation.
Jag hade faktiskt inte väntat mig att herr
Petrén skulle komma med en sådan. Men
man kan missräkna sig på folk!

Utskottets motiv för att uppskjuta frågan
bär varit att vi till hösten eller i
början av nästa år kommer att få fram
resultatet av den pågående utredningen.
Det är svårt att säga exakt när det blir;
det kan varken herr Petrén eller jag
veta. Faktum är dock att vi har att motse
resultatet av den pågående utredningen
om automobilskatten över huvud taget,
och i den utredningen är också inbakad
frågan om restitution av skatten å bensin
för inom jordbruket använda traktorer.
Innan resultatet av denna utredning
föreligger, är det enligt min uppfattning
olämpligt att avgöra denna fråga. Vi bör
dock till hösten kunna vänta sådana upplysningar
från utredningen att riksdagen
bättre kan bedöma denna sak. Genom
att hasta skapar man alltså förutsättningar
för ett avslag på motionerna; genom
att dröja skapar man vissa förutsättningar
för att motionerna skall kunna bifallas.

Detta har varit huvudmotivet för utskottets
ställningstagande. Därtill kommer
såsom ett bimotiv att vi velat bespara
riksdagen en lång debatt under
dess mest bråda arbetsdagar. Att vi i
alla fall fått denna debatt beror inte på
utskottet utan på herrar reservanter. Jag
hoppas dock att debatten skall kunna
inskränkas till att gälla den rent formella
frågan.

Herr Petrén framkastade den tanken,
att utskottets förslag skulle stå i strid
med riksdagsordningen. I riksdagsordningen
står att man icke skall uppskjuta
propositioner eller motioner, som berör
riksstaten. Frågan är då i vilken riks 2

Första kammarens protokoll 19Ö2. .Yr 20.

stat? Det skulle väl i detta fall närmast
vara riksstaten 1952/53. Alla vet ju att
vi ofta uppskjutit behandlingen av vissa
ärenden i avvaktan på att det skulle
komma en framställning under hösten,
som kunde beröra ifrågavarande riksstat.
I sak har man här alltså gått på en
annan väg än den, som enligt vad herr
Petrén här gör gällande, är det enda
tänkbara.

Vidare finns det prejudikat på detta
område. År 1950 förelåg en proposition
just beträffande restitution av tilläggsskatten
på bensin, och behandlingen av
denna fråga uppsköts av riksdagen till
höstsessionen. Det gällde bensinrestitution
under tiden V7 1 950—30/e 1951.
Det gällde den gången alltså just nästföljande
budgetår, även om det inte var
nästkommande riksstat. Den gången uppsköts
också några motioner, och i dem
var det fråga om restitution av all bensinskatt,
alltså inte bara tilläggsskatten
utan också annan bensinskatt som skulle
betalas efter den 1/7 1950. Riksdagen
själv skapar prejudikat, och här är alltså
ett prejudikat på denna punkt.

I motionen begäres vidare, att restitution
skall ske i överensstämmelse med
grunderna för restitution av bensinskatt
för år 1950. Hur har det gått till förut
vid restitution av bensinskatt? När utbetalades
den restitution, som avsåg hela
år 1949? Jo, i augusti 1950. Det betydde,
eftersom det gällde kalenderåret 1949,
att en del av den restitutionen avsåg,
om man så vill, budgetåret 1948/49, och
den utbetalades först under budgetåret
1950/51. Det är ett liknande förfarande
som motionärerna nu åsyftar. Det skulle
betyda att det skulle komma in deklarationer
antagligen först under år 1953 avseende
år 1952, och sedan kommer utbetalningen
sannolikt att ske under budgetåret
1953/54.

•lag tror således icke att man kan göra
gällande, att ett uppskovsbeslut nu skulle
innebära ett åsidosättande av grundlagen.
Det är i överensstämmelse med
motionärernas yrkande fråga om utbetalning
under år 1953/54. Riksdagen
har tidigare ansett det vara praktiskt
och lämpligt att gå fram på precis mot -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
svarande sätt i precis motsvarande fråga.
Då kan det väl inte vara olämpligt
att riksdagen gör det även nu.

Jag vill desslikes erinra om en praktisk
fråga, som herr Petrén berörde. Han
och hans medreservanter har skrivit, att
om restitution inte erhålles för innevarande
år, skulle det bereda jordbruket
uppenbara olägenheter. Det är inget hinder
för att restitution för innevarande år
beslutes först i höst, liksom vi gjort det
tidigare. Reservanterna förklarar tillika
att man genom ett beslut först i höst
uppenbarligen icke kan nå vad som här
åsyftas. Men man har uppnått samma
syfte vid åtskilliga tillfällen tidigare genom
beslut under höstsessionen.

Herr Petrén sade vidare, att man genom
ett beslut redan i vår vill hjälpa
jordbrukarna vid deras traktorköp. Men
jordbrukarna har, efter vad jag trott mig
kunna inhämta, redan inköpt de traktorer
som de behöver för årets skötsel av
jordbruket. Ett beslut nu kan således
icke påverka deras inköp av dessa traktorer.

Herr talman! Jag kan inte finna att
vare sig formella eller praktiska skäl
talar mot att riksdagen i överensstämmelse
med huvudmotionärernas mening
uppskjuter denna fråga till höstriksdagen.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att herr Sjödahl bortser
från det faktum, att syftet med motionen
icke kan nås, om denna fråga
skjuts över till hösten. Syftet med motionen
är ju att såvitt möjligt redan i
år få traktorköpen inriktade på den för
jordbruket rationellaste traktorn. Vid ett
beslut i november eller kanske december
skulle traktorköpen för detta år redan
vara verkställda, och då kan en
restitution av bensinskatten icke påverka
dessa inköp, vilket däremot ett beslut
nu i maj månad kan göra. Det påståendet
kan icke vara riktigt, att samtliga
jordbrukare redan har inköpt alla
de traktorer som de avser att köpa för
året.

Jag kan inte underlåta att säga att det

motioner.

var för mig och jag tror också för utskottet
i övrigt överraskande, när herr
Sjödahl vid denna sena tidpunkt av riksdagssessionen
ställde yrkandet om uppskov
med frågan till hösten, ty det hade
redan från presidiet till talmanskonferensen
anmälts att bevillningsutskottet inte
skulle ha något ärende kvar till hösten.

Herr Sjödahl har ett skäl, som det ser
ut att kanske ligga en del i, nämligen att
kamrarna skulle ha svårt att nu hinna
behandla denna fråga. Inom utskottet
var vi överens om att vi där skulle ha
tid att avgöra frågan. Den behövde inte
ha föranlett någon så stor debatt i kamrarna
■—• kanske den skulle ha blivit
mindre än den som nu uppstått. Frågan
har nämligen tidigare behandlats av
riksdagen. Allt sakmaterial finns, och
alla åsikter har utbytts förut. Jag tror
att behandlingen i kamrarna hade blivit
mycket kort.

Jag vill inte underlåta att erinra om
att för egen del är jag inte motionär i
den här frågan, och det gör att jag kanske
desto starkare kan reagera emot utskottets
förfaringssätt. Jag hemställer
om att denna fråga blir handlagd under
vårsessionen, vartill ännu möjlighet
finns.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag sade i mitt anförande, att
ett beslut i frågan nu under maj månad
nog inte kunde påverka de traktorköp,
som erfordras för att bruka jorden i år,
eftersom de inköpen sannolikt redan ägt
rum. Det har bekräftats från åtskilliga
jordbrukare, då jag frågat dem om uppgiften
var riktig. Jag tog reda på det,
innan jag lämnade uppgiften här i kammaren.

Herr Petrén sade att kammarbehandlingen
i vilket fall som helst skulle ha
blivit kort. Tror verkligen kammaren
det, när vi nu för första gången i riksdagens
historia, mig veterligt, t. o. m.
har fått en debatt om huruvida bordläggning
till hösten av en fråga över huvud
taget skall ske? Nej, mina herrar, den
debatten hade säkerligen blivit lång, ty
man har nog haft sina spekulationer på
att kunna utnyttja motionen i visst syfte.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
föreliggande frågan är av den innebörd
och betydelse, att den förtjänar att ventileras
något ytterligare.

Inom utskottet var det en överraskning,
när för mycket kort tid sedan
ställdes yrkande att frågan skulle undanskjutas
till höstriksdagen. Det hade varit
ganska klart inom utskottet, att inte
ett enda ärende, som remitterats dit,
skulle skjutas över till hösten. Det var
ordförandens mening, och när ordföranden
på grund av kända omständigheter
inte kunde fullfölja sin uppgift som ordförande,
hade vice ordföranden samma
inställning.

Så togs emellertid frågan om uppskov
överraskande upp, och man frågade sig,
vad meningen kunde vara med att skjuta
på avgörandet därav. Det gäller här
inte någon ny fråga. De olika partiernas
ställning är fullt klarlagd. Den var uppe
hösten 1950 och i april 1951, och så
kom den upp nu. Det har varit identiskt
lika yrkanden. Inom utskottet skulle
alltså behandlingen inte behövt ta
nämnvärd tid, och i riksdagens kamrar
skulle väl behandlingen knappast ha behövt
ta större utrymme än vad den gjorde
exempelvis 1951.

Det är dock så, såsom herr Petrén
anfört, att, eftersom motionerna tar sikte
på en restitution av skatten å bensin
för jordbrukets traktorer från och med
ingången av år 1951, ett undanskjutande
av ställningstagandet till hösten måste
medföra svårigheter för att kunna fullfölja
motionärernas intentioner. Jag
måste utgå från att så verkligen kommer
att bli fallet.

Det förhåller sig också så, att när frågan
tidigare varit uppe, har det varit
ungefär lika många som varit inställda
på en omedelbar restitution som de som
varit moståndare därtill. Men då är att
märka, att de som varit motståndare inte
varit principiella motståndare utan endast
menat att man borde avvakta en
pågående förnyad utredning därom. Det
ligger dock så till att en kungl. kommitté,
som tillsattes 1948, enhälligt kommit
fram till det resultatet, att restitution
bör äga rum.

Nu har dock frågan sammankopplats
med den pågående utredningen rörande
motorismens beskattning i stort, men
där har till och med herr Sjödahl själv
och de, som delar hans mening, så sent
som 1951 vid avfattningen av bevillningsutskottets
då presterade utlåtande
i ämnet utgått från att frågan om restitutionen
till jordbruket borde beredas
förtursrätt. Av den förtursrätten ser vi
ingenting. Såvitt jag förstår, har det inte
gjorts någonting för att bringa frågan i
ett sådant läge.

Herr Sjödahl säger så, att utredningen
kommer att föreligga till hösten. Det
har inte varit möjligt att få någon som
helst bekräftelse på att så verkligen
kommer att bli fallet.

Herr Sjödahl uttalar, att det är både
formella och praktiska skäl, som talar
för att man inte nu skall ta upp frågan
till realbehandling. Jag kan inte acceptera
den tankegången. Vi har redan förut
haft restitution av bensinskatt, då det
gäller i jordbruket använda traktorer.
Den gällde för tiden till och med utgången
av 1950. Meningen har varit att i avvaktan
på en definitiv ordning på området
tillämpa precis samma metod som
då anlitades. Det skulle dock stå den pågående
utredningen fritt att söka åstadkomma
en bättre ordning. Med mina utgångspunkter
är jag emellertid inte på
det klara med att den kommer att lyckas
därmed.

Då det gäller den praktiska sidan av
saken säger herr Sjödahl, att de jordbrukare,
som velat skaffa traktorer för användning
under våren och sommaren,
redan har gjort det. Ja, man förbereder
väl i regel i förväg sina traktorköp. Men
med den inställning, som herr Sjödahl
i realiteten synes hysa, när det gäller
denna fråga, kan man inte ha några större
förhoppningar om att jordbrukarna
skall kunna förlita sig på att över huvud
taget komma i åtnjutande av denna restitutionsförmån
och följaktligen inte heller
kunna inrätta sina traktorköp därefter.
Det är ändock så, att anpassningen
på jordbrukets område, när det gäller
hithörande förhållanden, har blivit i
högsta grad snedvriden. Bensindrivna

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
traktorer är ju mycket effektivare än
fotogendrivna. De kräver också mindre
bränsleåtgång, är mera lättskötta och
kräver inte heller mer än hälften så
mycket olja som de fotogendrivna traktorerna.
Den föreliggande frågan bör sålunda
inte undanskjutas.

Jag hoppas, att de, som tidigare skattat
åt de tankegångar, vilka uppbär reservationen,
kommer att stödja densamma
även vid den förestående voteringen!

Jag tillåter mig, herr talman, att instämma
med herr Petrén i hans redan
ställda yrkande om bifall till reservationen.

Herr WERNER: Herr talman! Den debatt
som flammat upp i kammaren är lika
onödig som osedvanlig. Frågan gäller
ju endast uppskov med behandlingen av
en fråga några månader, och det är ingalunda
klart att det innebär ett uppskov
av det slutliga avgörandet, som kan inverka
på själva sakfrågan.

Det är alldeles klart att vi inom
jordbruket emotser en snabb förbättring
av nu rådande beskattningsförhållanden
rörande i jordbruket förbrukad traktorbensin.
Men när nu denna fråga ligger
under utredning och utredningsresultatet
kan förväntas under sommaren, tycker
jag för min del att det inte finns
några sakliga skäl för att gå emot ett
uppskov till höstriksdagen. Det är väl
inget starkt skäl från opponenternas sida,
när de gör gällande att bevillningsutskottet
hade avsett att slutföra alla sina
ärenden under vårsessionen för att
sedan låta dess ledamöter gå fullständigt
arbetslösa tre månader under hösten.
Jag tycker att det är en ganska svag
motivering från oppositionens sida.

För bondeförbundet, som väckt de
motioner som det här gäller, är det givetvis
en källa till glädje att kunna konstatera,
att särskilt folkpartiet med så
stort intresse verkar för en snabbehandling
av en bondeförbundsmotion — om
det nu skall vara i positiv eller negativ
riktning vågar jag inte avgöra. Jag skulle
emellertid tro att det knappast är omtanke
om jordbrukarna som framkallat

motioner.

all denna energi. Det är nog snarare det
politiska jordbruket, som måste skötas
inför höstens val!

Jag hoppas att det skälet inte skall påverka
kammaren i det slutliga avgörandet.
Vi vet att bevillningsutskottets arbetsbörda
varit så laddad in i det sista,
att det inte har funnits några möjligheter
att ta upp denna stridsfråga. Det är
uppenbarligen en sådan, när resultatet
av ett bordläggningsyrkande kan förorsaka
en långvarig debatt här i kammaren.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till bevillningsutskottets memorial.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Herr Werner talade om att denna
debatt är fullkomligt onödig med
hänsyn till att en utredning pågår och
att man borde avvakta resultatet av den.
Bondeförbundets representanter har tidigare
inte varit av sådan mening. Den
utredning, som herr Werner talar om,
tillsattes den 6 mars i fjol, och den 25
april diskuterade vi frågan i kamrarna.
Då var bondeförbundarna med övriga
borgerliga i en reservation om omedelbar
restitution, som försvarades mycket
käckt även av bondeförbundets talesmän.

Vi skall inte heller, mina damer och
herrar, glömma bort, att det inte är vi
högermän eller folkpartister som har
aktualiserat frågan vid årets riksdag,
utan det är representanter för bondeförbundet.
Då de har aktualiserat en fråga,
som vi städse varit mycket intresserade
av, har vi velat stödja dem. Herr
Werners anmärkning riktar sig därför
närmast mot hans egna meningsfränder.

Sedan tycker jag, att det är ganska
överflödigt att tala om politiska skäl o.
dyl.; herr Werner tycktes mena att sådana
skäl motiverade högerns och folkpartiets
ställningstagande. Skall man tala
om politiska skäl, ligger det väl snarare
till på det sättet, att man genom att
nu driva fram ett uppskov vill förebygga
att partierna skulle sättas i tillfälle
eller tvingas att deklarera sin inställning
till denna fråga förrän efter valet
i höst.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner.

Herr WERNER (kort genmäle): Herr vid vårsessionen, tror jag därför inte att
talman! Herr Veländer tycks grundligt just det av bevillningsutskottet begärda
ha missuppfattat mitt anförande. Jag ta- uppskovet bar den oerhört stora betylade
icke om politiska hinder, men jag delse, som man från visst håll söker göra
talade — kanske en smula tillspetsat — gällande.

om de politiska jordbruksintressen, som Jag har nog samma känsla som herr
nog ligger bakom oppositionens ställ- Werner gav uttryck för, att det kanske
ningstagande när den beslöt sig för att ligger någonting annat bakom när man
riva upp denna onödiga debatt. ovillkorligen vill driva fram denna frå ga

nu.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
endast med anledning av lierr Werners
tidigare anförande påpeka, att motionärerna
inte syftar till någon slutlig lösning
av frågan; man är medveten om att
ett utredningsresultat snart kommer att
föreligga. Vad motionärerna önskar är
en provisorisk lösning av frågan, och de
har i motionen förklarat, att det är för
innevarande år man är angelägen om
att restitution skall utgå, detta bl. a. för
att det icke skall bli några nackdelar
nationalekonomiskt sett.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman!
Som motionär kan jag självfallet känna
en viss besvikelse över att bevillningsutskottet
inte ansett sig kunna behandla
frågan och framlägga förslag på ett tidigare
stadium. Å andra sidan är det enligt
min mening inte så betydelsefullt,
huruvida frågan avgöres nu eller uppskjutes
till hösten, att man fördenskull
behöver riva upp en sådan debatt som
man tydligen nu är i färd med. Om frågan
behandlas i höst och en utredning
då hunnit, såsom herr Werner sade,
framlägga ett positivt förslag, som kan
leda till att önskemålet i motionen vinner
riksdagens bifall, så är det givetvis
ur motionärernas synpunkt bättre än om
frågan avgöres nu och resultatet blir ett
avslag, vilket också måste tänkas vara
en möjlighet.

För jordbrukarna har denna sak självfallet
en viss betydelse, när de skall planera
sina traktorköp, men jag tror att
det ligger något i vad herr Sjödahl sade,
att dessa inköp för året nog redan i
huvudsak är gjorda. Även om jag alltså
kunde ha önskat, att frågan kommit upp

Herr OHLON: Herr talman! Det hörs
så dåligt på min plats här uppe, att jag
inte riktigt uppfattade de skäl som angavs
för ett uppskov med behandlingen
av denna fråga till hösten. Jag skulle
därför vilja ställa det spörsmålet, om
skälet är av faktisk eller av taktisk natur? -

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Nog borde väl ställningstagandet
till frågan om uppskov eller
inte vara beroende av vad man tror om
möjligheten att få önskemålen bifallna.
Om nu herr Ohlon anser att det inte
ligger någon valtaktik bakom reservanternas
yrkande, skulle jag vilja ställa en
direkt fråga till honom och reservanterna:
Om man kan misstänka att motionärernas
önskemål skulle bli avslaget vid
en behandling under denna session, därför
att det finns en majoritet som först
vill se resultatet av utredningen, är det
då inte bättre ur deras synpunkt, som
önskar ett positivt resultat i frågan, att
man går med på ett uppskov under ett
par månader? Man kan ju hoppas, att
ett visst utredningsresultat i höst kommer
att föreligga, som då gör det möjligt
att få majoritet för det i motionen
framställda yrkandet.

I varje fall har jag för min del fattat
saken så, att om man vill nå ett positivt
resultat, är detta tillvägagångssätt
det riktiga. Men reservanterna och herr
Ohlon har kanske en annan uppfattning
om möjligheterna att få förslaget bifallet
i vår. Har man på det hållet en sådan
uppfattning, ja, då förstår jag att det
inte ligger valtaktik bakom, men annars

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
begriper jag inte reservanternas ställningstagande.

Denna fråga är mycket viktig för jordbruket,
och jag finner det för min del
angeläget att få den rent sakligt bedömd.
När jag då förstår, att en majoritet i
riksdagen vill se ett visst utredningsresultat,
tycker jag att det är klokare att
vänta ett par månader med avgörandet,
så att utredningen hinner framläggas,
än att forcera frågans behandling och
framkalla ett avslag, detta i all synnerhet
som jag håller med motionären om
att de flesta traktorköpen för i år redan
är gjorda. Det hade varit en annan sak,
om herr Petrén och herr Velander åstadkommit
en behandling av motionerna redan
i februari, då traktorköpen för året
inte gjorts. Men så har ju inte skett.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag måste
på direkt fråga ånyo upprepa vad jag
tidigare sagt, nämligen att syftet med
motionerna inte kan tillgodoses genom
ett beslut under höstsessionen; därför är
det enligt min mening oriktigt att uppskjuta
frågan, tv genom ett sådant beslut
tar man realiter ståndpunkt till hela
spörsmålet. Det är vidare enligt min
åsikt tveksamt, om inte utskottets tillvägagångssätt
strider mot riksdagsordningen
eller i varje fall mot dess anda, och
mot de uttalanden som gjorts rörande
riksdagens arbetsformer. I det prejudikatsfall
som herr Sjödahl här åberopade
var meningarna i utskottet inte delade
om uppskov eller ej. När meningarna
i utskottet nu däremot är delade,
tycker jag att man har anledning att
vara försiktig, innan man driver över
denna frågas avgörande till hösten.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice talmannen
lägger upp denna fråga på ett mycket
överraskande sätt. Saken gäller enligt
hans mening, huruvida man vid en realbehandling
nu skulle kunna nå vad man
önskar eller om man inte vid ett uppskov
under ett par månader har större
utsikter att nå ett avgörande i positiv
riktning.

motioner.

Jag tror för min del inte, att frågan
ligger till på det sättet, ty det finns ingenting
som talar för att den utredning,
som man här från olika håll har erinrat
om, hinner framlägga något förslag
inom den tiden, än mindre att det kan
läggas till grund för någon proposition
till hösten. Följaktligen måste herr andre
vice talmannens utgångspunkter vara
mycket lösliga.

Jag förutsätter emellertid att herr
andre vice talmannen är bättre underkunnig
om det parlamentariska läget och
dess möjligheter än jag, och därför ligger
det kanske någonting i vad han här
har sagt; det förhåller sig måhända så,
att bondeförbundet i regeringsställning
söker få den lösning realiserad, som
partiets egna motionärer i detta sammanhang
inte finner opportunt fullfölja.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Gentemot
herr Petrén vill jag understryka,
att det ju finns ett prejudikat på att man
fattat höstbeslut, varigenom man kunnat
verkställa restitution för hela det löpande
året. Har man gjort det förut, bör man
kunna göra det även nu.

Det faktiska skälet för uppskov är att
vi vill se så mycket som möjligt av utredningsresultatet,
innan vi tar ställning
till frågan inom utskottet.

Sedan skall jag inte spilla några ord
på att herr Ohlon suttit här under en
lång debatt och tydligen enligt egen utsago
inte uppfattat någonting.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. kostnaderna för fältsjukhuset i Korea.
Punkterna 1 och 2.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt memorial nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 84;

Nej — 30.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 29—33 och andra
lagutskottets utlåtande nr 44.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av riksdagens
år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1951 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hadie, efter tagen
kännedom av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i
övrigt erforderliga upplysningar, i det
föreliggande utlåtandet, underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Ang. kostnaderna för fältsjukhuset i
Korea.

Under försvarsdepartementet, § 6, hade
revisorerna dels gjort vissa erinringar
mot Svenska röda korsets anlitande
av privat resebyrå vid anordnandet
av resor för personal tillhörande det
svenska fältsjukhuset i Korea, dels ock
förordat utfärdandet av enhetliga föreskrifter
angående den självrisk staten i
försäkringsavseende borde taga.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anmält, att utskottet beträffande
detta ärende blott funnit anledning att
uttala sig i frågan om anlitande av resebyrå,
till vilken fråga utskottet ämnade
återkomma under punkten 27 i det följande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Riksdagens
revisorer har på två punkter
framställt anmärkningar rörande kostnaderna
för det av svenska Röda korset
upprättade med statsmedel betalade fältsjukhuset
i Korea. Den ena punkten, som
nu närmast behandlas, avser Röda korsets
åtgärd att försäkra personalen vid
sjukhuset, och den andra punkten avser
anlitande av en privat resebyrå för ordnande
av transporterna till fältsjukhuset.

Statsrevisorerna ifrågasätter starkt,
huruvida bärande skäl förelegat för Röda
korset att försäkra den personal, som
tjänstgör och tjänstgjort vid svenska
sjukhuset i Korea. Enligt revisorernas
uppfattning måste fältsjukhusets personal,
ehuru icke i strängt formell mening
statsanställd, anses närmast fullgöra ett
offentligt uppdrag, och på grund härav
skulle statsmakterna anse sig böra utge
ersättning för olycksfall eller dödsfall.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar m. m.

Såsom framgår av överstyrelsens yttrande
har kostnaderna för livförsäkring
av personalen hittills uppgått till ungefär
500 000 kronor. Den sammanlagda
dödsfallsrisken har hittills uppgått till
omkring 10 miljoner kronor. Det är uppenbart
att premierna måste bli höga
med hänsyn till de tidvis mycket stora
katastrofriskerna såväl under vistelsen
vid sjukhuset som vid flygtransporterna
till och från Korea. Ett enda bombnedslag
inom sjukhuset eller en enda förolyckad
flygtransport skulle ha kunnat
medföra kostnader väsentligt överstigande
premierna. En verkligt allvarlig skada
skulle ha medfört miljonförluster.
Förutsättningarna för att Röda korset
skall erhålla personal till sjukhuset —
det föreligger ju som alla vet redan nu
ganska avsevärda svårigheter i det avseendet
— är att försäkringsskyddet är
tillfredsställande ordnat. Det måste ju
även anses såsom en rimlig fordran med
hänsyn till att flertalet befattningshavare
har familjer. Det hade säkerligen icke
varit möjligt att få personal till sjukhuset,
därest Röda korset hänvisat till möjligheterna
av att statsmakterna vid en
eventuell katastrof skulle pröva ersättningsfrågan,
varvid ersättningarna eventuellt
skulle bli behovsprövade.

Vad den andra frågan beträffar, nämligen
anlitandet av privat resebyrå, kanske
den återkommer i annat sammanhang.
Jag vill här endast erinra om att
resebyråverksamheten är en fri näringsgren.
Staten driver resebyråverksamhet
i konkurrens med de privata företagen
på detta område. Om staten driver konkurrens
med enskilda, bör denna konkurrens
ske på lika villkor. Statens företag
bör icke beredas monopolställning i
fråga om vissa transporter.

Jag har, herr talman, intet yrkande på
denna punkt.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag hade inte väntat mig någon
diskussion om den fråga, som herr Lundgren
förde på tal. Utskottet har ju på
denna punkt inte tagit någon ställning
till vad statsrevisorerna därvidlag an -

fört. Utskottet har sagt, att utskottet beträffande
detta ärende blott funnit anledning
att uttala sig i frågan om anFtande
av resebyrå och att utskottet återkommer
till den frågan under punkten
27 ro).

Utskottet har således under denna
punkt inte tagit någon ställning till revisorernas
yttrande, och under sådana
förhållanden finner jag inte någon anledning
föreligga från utskottets sida att
här ingå på någon sakdebatt. Den saken
får väl i så fall statsrevisorerna själva
svara för.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, lades förevarande punkt till
handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Ang. pensionsstyrelsens tillsyn över
understödsföreningar m. m.

Under socialdepartementet, § 9, hade
revisorerna framhållit angelägenheten av
en utbyggnad och intensifiering av den
av pensionsstyrelsen utövade inspektionsverksamheten
över understödsföreningar
m. in.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört bland annat:

»Även utskottet har bibragts den uppfattningen,
att en effektivisering av den
statliga kontrollen på förevarande område
är påkallad. Då det av organisationsnämnden
framlagda principförslaget
just åsyftar en sådan intensifiering
av inspektionsverksamheten som ansetts
särskilt betydelsefull, synes det angeläget
att en omläggning av verksamheten
enligt de av nämnden uppdragna riktlinjerna
snarast kommer till stånd. Jämväl
andra åtgärder för att förbättra tillsynen
över här avsedda föreningar kunna
självfallet komma i fråga. Enligt utskottets
mening torde det få anses ankomma
på Kungl. Maj:t att om möjligt
redan till nästa års riksdag framlägga
de konkreta förslag härutinnan som må
vara erforderliga.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Under erinran jämväl att förevarande
spörsmål berörts i propositionen 1952:
195, vari föreslagits viss ändring i lagen
om understödsföreningar i syfte att
effektivisera den interna revisionen,
hemställer utskottet, att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder
i av utskottet angiven riktning.»

Herr SUNDVIK: Herr talman! Utskottet
har under förevarande punkt hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag -— om
möjligt redan till nästa års riksdag —
till åtgärder för att stärka och effektivisera
inspektionen av understödsföreningar.

Riksdagen har emellertid så sent som i
april i år antagit ett nytt förslag till ändring
av lagen om understödsföreningar,
syftande till att tillsynsmyndigheten skulle
få större inflytande och bättre kontroll
över understödsföreningarna vid utseende
av revisorer o. s. v. Jag ifrågasätter
därför, om det är så nödvändigt att hos
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder redan
under nästa år i detta avseende. Enligt
utskottets förslag avser ju åtgärderna,
att riksdagen skall ställa medel till
förfogande, så att tillsynsmyndigheten
skall kunna anställa mera personal för
inspektion av understödsföreningarna.
Jag anser att man bör avvakta det resultat,
som ändringen av lagen om understödsföreningar
i det avseendet syftar
till.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19—21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån
på Böda kronopark.

Under jordbruksdepartementet, § 28,
hade revisorerna ifrågasatt en avveckling
av rätten för vissa hemman och
lägenheter på norra Öland att mot reducerade
priser erhålla utsyning av virke
från Böda kronopark.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat:

»Värdet av den förmån som vissa hemman
och lägenheter på norra Öland åtnjuta
i form av rätt att mot reducerade
priser erhålla utsyning av virke från
Böda kronopark har på grund av den
starka prisstegringen under senare år
utvecklats på ett sätt som icke varit avsett.
Enligt revisorernas mening borde
därför en omprövning ske av de grunder,
efter vilka ersättningen för det utsynade
virket bestämmes. Med hänsyn
till den här ifrågavarande förmånens
egenartade karaktär ha revisorerna vidare
ansett det böra tagas under övervägande,
huruvida icke en avveckling av
densamma borde komma till stånd.

Med biträdande av vad revisorerna i
ärendet anfört har domänstyrelsen i sitt
remissutlåtande föreslagit, att Kungl.
Maj :t ville uppdraga dels åt kammarkollegiet
att verkställa utredning och avgiva
därav föranlett förslag beträffande
nämnda utsyningsförmån, varvid borde
tagas under övervägande att avveckla
densamma, dels åt domänstyrelsen att, i
avvaktan på resultatet av en sådan utredning,
utarbeta och till Kungl. Maj:t
framlägga förslag angående nya grunder
för bestämmande av ersättningen för till
enskilda uti,ämnat virke.

I likhet med revisorerna finner utskottet
behov föreligga av en översyn
av förhållandena på förevarande område.
Då det av domänstyrelsen härutinnan
förordade tillvägagångssättet synes
ändamålsenligt, vill utskottet för sin del
tillstyrka, att de i styrelsens remissutlåtande
angivna utredningarna snarast
komma till stånd. Utskottet hemställer
därför, att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

ville vidtaga åtgärder i av utskottet förordad
riktning.»

Reservation hade anmälts av herr Näsgård,
fröken Andersson samt herrar
Söderquist, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Ljungskile, Staxäng, Johansson i
Mysinge och Onsjö, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr LARSSON, NILS THEODOR:
Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet behandlat statsrevisorernas
erinran rörande en mycket gammal fråga,
nämligen frågan om enskilda hemmans
utsyningsförmån på Böda kronopark.

Jag vill erinra om att Öland är ett
landskap, som i gammal tid rönte den
hårdaste behandling av statsmakterna i
detta land. Oerhört betungande utskrivningar
av dagsverken för byggnadsarbeten
på slotten i Borgholm och Kalmar
ägde rum under århundraden. Under århundraden
betraktades också Öland som
en kungl. djurgård eller jaktpark. Först
i början av 1800-talet stadgades, att
djurgårdsinrättningen på Öland skulle
upphöra. Redan vid denna tid förelåg
i viss utsträckning rätt för de invånare
i bygden, som var i behov av skog, att
erhålla utsyning från kronoparken. Genom
ett flertal kungl. brev men framför
allt genom ett kungl. brev av den 23 april
1836 reglerades dessa utsyningsförmåner.
Därvid bestämdes att skoglösa hemman
i tio angivna socknar på norra
Öland, vilka hemman dittills åtnjutit utsyning,
skulle liksom förut erhålla utsyning
av vissa kvantiteter ved och virke,
dock mot bestämda avgifter.

Under mer än ett århundrade, som
gått sedan 1830-talet, har Kungl. Maj:t
och riksdagen vid en mängd tillfällen
haft anledning att uppta till behandling
denna fråga rörande åboarnas utsyningsrätt
på norra Öland.

I år har statsrevisorerna uppmärksammat,
att under åren 1950 och 1951,
med de starkt stigande skogs- och virkespriserna,
värdet av prisreduceringarna
i samband med utsyningarna stigit i
påfallande grad.

Den stegrade förlust under de senaste
åren, som domänverket fått vidkännas i
detta sammanhang, är till väsentlig del
beroende på formerna för bestämmandet
av ersättningen för virkesuttagen.
Det tillgår så att ersättningen på förslag
av domänstyrelsen bestäms av Kungl.
Maj:t redan vid varje års början. Detta
system är naturligtvis inte omöjligt att
tillämpa under tider med stabila prisförhållanden,
men med de upprepade starka
prisförhöjningarna på skogsprodukter,
som ägde rum under 1950 och 1951,
är det utan vidare klart att det skulle
komma att verka olyckligt sett ur revirets
och domänverkets synpunkt.

Dessa, iakttagelser har nu föranlett
statsrevisorerna att föreslå en översyn
av den här relaterade ordningen för bestämmande
av ersättningen för utsynat
virke. Emot detta förslag finnes ingen
som helst anledning att erinra. Statsrevisorerna
har emellertid gått längre och
yrkat uppdrag åt kammarkollegium att
verkställa undersökning rörande rättsgrunden
för denna de tio skoglösa
ölandssocknarnas utsyningsrätt. Häri
har domänverket instämt och uttalat, att
därvid borde tagas under övervägande
att avveckla denna ölänningarnas uråldriga
rätt. I statsrevisorernas och domänstyrelsens
propåer har statsutskottets
majoritet instämt. Till statsutskottets utlåtande
är emellertid fogade ett antal
blanka reservationer.

Reservanterna har intet att erinra mot
en översyn av formerna för det utsynade
virkets prissättning. Reservanterna har
heller inget emot en undersökning av de
rättsgrunder, på vilka denna gamla utsyningsrätt
vilar. Reservanterna har endast
riktat sig mot den beställning som
statsutskottet kommit att göra genom att
instämma med statsrevisorerna och domänstyrelsen,
även då det uttalas, att
vid undersökningens genomförande bör
tagas under övervägande att avveckla
dessa ölandssocknars urgamla rätt. Reservanterna
har ansett att man först borde
avvakta och se, vad en förutsättningslös
utredning kan komma att visa beträffande
grunderna för socknarnas rätt.

Först sedan en sådan utredning blivit

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

framlagd kan det, enligt reservanternas
mening, vara tid att pröva och avgöra,
om rätten skall avvecklas eller bibehållas.

Om emellertid kammaren i dag bifaller
vad statsutskottet yrkat under denna
punkt utan någon ändring, kan detta
komma att tolkas som en beställning av
ett visst utredningsresultat, varav utskott
och kammare vid en kommande prövning
måste känna sig på förhand
bundna.

Herr talman! Det är av den anledningen
som jag djärves att för kammaren
framlägga ett litet ändringsförslag. Jag
hemställer således, att sista avdelningen
på s. 78 i utskottets utlåtande, som börjar
med »I likhet med revisorerna» och
slutar med »i av utskottet förordad riktning»
måtte utgå och ersättas med »Utskottet
finner behov föreligga av en
översyn av förhållandena på förevarande
område och hemställer därför att
riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om utredning beträffande ifrågavarande
utsyningsförmån».

Jag vill gärna vädja till kammarens
ledamöter om ett behjärtande av denna
framställning. Den avser endast att undvika
ett bindande på förhand och att
hålla frågan öppen, tills en förutsättningslös
utredning hunnit frambringas.

Jag ber att få yrka bifall till denna
min hemställan.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har inte förrän nu fått veta vad
reservanterna egentligen har avsett med
sin reservation. I utskottets utlåtande har
detta inte relaterats, utan reservationen
är blank. Sedan jag emellertid hört herr
Larsson utveckla reservanternas tankegång
har jag funnit, att vad reservanterna
i huvudsak vänder sig mot är att
domänverket har önskat få en utredning,
huruvida hela denna förmån bör
avvecklas.

.lag skall inte närmare redogöra för
denna speciella förmån — det har herr
Larsson redan i någon mån gjort. Men
jag kan nämna, vilket också framgår av

såväl revisorernas berättelse som utskottets
utlåtande, att denna förmån,
som givetvis från början var avsedd att
ge människorna i dessa tio ölandskommuner
en viss förmån i fråga om ved
och virke till husbehov, under den senaste
tiden, framför allt under den senaste
tioårsperioden, utvecklat sig att bli
någonting annat än vad som varit avsikten.

Så sent som 1940 uppgick värdet av
prisreduceringen, således skillnaden
mellan ersättningen och det verkliga
värdet för den avverkade skogen, till
10 000 kronor. År 1950 uppgick beloppet
till 44 000 kronor, och för innevarande
år torde värdet kunna uppskattas
till 80 000 kronor. Här föreligger således
en våldsam stegring, som ju är oerhört
mycket större än den allmänna penningvärdeminskningen,
och som torde
åtminstone delvis kunna förklaras med
de starkt ökade rotvärdena.

Nu har revisorerna uppmärksammat
detta och påkallat en undersökning, och
domänstyrelsen har tillstyrkt en sådan
utredning och har även velat vara med
om att utreda, om inte hela förmånen
kunde avvecklas. När statsutskottet tagit
ställning till revisorernas yttrande,
har majoriteten ansett, att om det skall
bli en utredning i denna sak, bör utredningen
vara så allsidig som möjligt.
Och skall den vara allsidig, måste man
också ta upp frågan, huruvida denna
gamla eller, såsom herr Larsson uttryckte
det, uråldriga rätt alltjämt skall bestå.
Den saken kan väl ändå sägas vara
det primära i hela frågan. Sedan får
utredningen ta upp och belysa alla andra
perspektiv, och först då blir utredningen
förutsättningslös, ty då förutsätter
man från början inte någonting, inte
ens att de gamla rättigheterna skall bestå,
utan man utreder hela frågan i ett
sammanhang. Jag kan inte finna att denna
metod för utredningen kan vara på
något sätt felaktig. Skall det ske en utredning,
bör den vara förutsättningslös
och ta upp alla med frågan sammanhängande
förhållanden.

Nu talade reservanten om hur illa
Ölands befolkning liar behandlats under

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

gångna tider. Detta är troligen sant. Men
det är väl inte så att detta inskränker
sig enbart till ölandsbefolkningen. Det
torde också ha varit så i andra delar av
landet. Nu förstår jag, att befolkningen
i norra Öland, i dessa karga, stenbundna
och skoglösa trakter mycket väl kan ha
behövt denna förmån. Men jag vill erinra
om att det inte bara är dessa tio socknar
på Öland som är skoglösa i vårt land.
Vi har en stor mängd kommuner som
är belägna i skoglösa trakter. Det är
alltså inte något alldeles speciellt för
Öland, att befolkningen lever i skoglösa
trakter. Men vad som däremot är ett
kanske inte enastående men i varje fall
säreget förhållande är att denna befolkning
på grund av ett kungl. brev i början
av 1800-talet har rätt att utnyttja en
förmån, som kan få sådana värden som
revisorerna här pekat på.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Under sensommaren förra
året gjorde statsrevisorer från tredje avdelningen
och även från andra avdelningar
ett besök på Öland och även på
Böda kronopark. Vi fick då bland annat
kännedom om det utsyningsförfarande,
som här tillämpades och som för oss
tedde sig ganska märkvärdigt. Nu säger
herr Larsson att detta är en uråldrig
rätt. Ja, det är kanske därom tvisten
står. Kammarkollegium har anfört några
synpunkter på frågan huruvida det är
en laglig rätt som ölänningarna har eller
om det är ett privilegium som saknar
fastare underlag i rättsmedvetandet.
Jag ber att få läsa upp några rader i
detta utlåtande: »Till stöd för att hemmanens
rätt skulle vara av starkare natur
än blott en rättighet, som av gunst
och nåd åtnjutes, synes kunna åberopas
andra momentet i Kungl. Maj :ts instruktion
den 6 maj 1813 för den kommitté,
som till följd av Kung.l Maj:ts nådiga
brev av den 17 juli och 3 september
1812 hade att författa och till Kungl.
Maj:ts nådiga prövning avgiva förslag
till en lämplig fördelning mellan hemmanen
på Öland av den därstädes va -

rande f. d. kronopark eller öppen liggande
och genom Kungl. brevet den 10
mars 1802 till hemmanen upplåtna utmark,
vari till kommitténs efterrättelse
föreskrevs.» Sedan följer föreskrifter om
att viss utsvning bör ske.

Men sedan säger man någonting annat.
Man ifrågasätter om det är ett servitut
i vanlig ordning eller en laglig rätt:
»Till stöd för att utsyningsförinånen
endast av gunst och nåd kommit vissa
hemman på Öland till del synes tala,
att alltsedan meddelandet av Kungl.
Maj:ts beslut den 23 april 1836 angående
en förändrad reglering av Böda kronopark
avgift utgått för det utsynade
virket med belopp, som under tidernas
lopp genom beslut av Kungl. Maj:t blivit
föremål för upprepade höjningar. Utsyningens
karaktär av förmån har emellertid
på det sättet bibehållits, att de
fastställda avgifterna understigit marknadspriset
på virke.» Det pågick under
olika tidsperioder, vilka finns angivna
både i statsrevisorernas berättelse och i
de utlåtanden, som avgivits av vederbörande
myndigheter. Statsrevisionen anför
på s. 261 i sin berättelse: »Efter år
1922 skulle det komma att dröja nära två
decennier, innan husbehovsutsyningarna
från Böda kronopark återupptogos.
Orsakerna till att förmånen då icke begagnades
torde bl. a. ha varit de härunder
förhållandevis låga virkespriserna
samt den tyngande proceduren för
erhållande av utsyning i det enskilda
fallet.»

Det tycks under den tidrymden ha
varit praktiskt taget en ekonomisk fråga.
Om vederbörande fått ved från annat
håll, har man inte brytt sig om att
ta ut ved från parken.

Detta är ett mycket komplicerat problem,
som ingående har behandlats från
alla synpunkter. När det framhållits från
respektive myndigheter att en undersökning
är nödvändig för att man skall
kunna utröna om rätten grundar sig
på konungslig nåd eller är ett privilegium,
bör också reservanterna vara nöjda
med att det blir en utredning som
får visa, om dessa förmåner i fortsättningen
skall utgå eller inte.

Fredagen den 23 mai 1952.

Nr 20.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

Vi i statsrevisionen har efter de undersökningar
vi gjort på platsen funnit
detta vara det riktiga, och jag har ingen
anledning att gå ifrån denna ståndpunkt,
inte ens efter den ingående utläggning,
som herr Larsson gjorde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR: Herr
talman! Jag vill bara säga att om jag
hade delat uppfattningen, att den utredning
som utskottet föreslagit vore
förutsättningslös, så hade det inte varit
någon anledning för mig som reservant
att framställa något säryrkande.
Men den utredning som föreslagits är
icke förutsättningslös, ty i sin skrivning
säger utskottet att det skall tagas under
övervägande huruvida rätten bör
avvecklas. Jag menar att det ligger en
tydlig udd i detta; man pekar på att
det är speciellt detta man åsyftar. Jag
har därför framställt detta säryrkande,
där denna udd tas bort. Man skulle på
det sättet få en förutsättningslös utredning.

När jag nu hör av herr Karl August
Johanson, att statsrevisorerna besökt
Böda kronopark, förvånar det mig en
smula att detta var det enda minne man
fick av kronoparken. Det finns ju andra
saker som man skulle ha kunnat observera
där också. Jag vill erinra om att
befolkningen på Öland och inom den
övriga delen av Kalmar län utefter det
smalspåriga järnvägsnätet under det sistförflutna
året med stor undran sett det
ena bantågssättet efter det andra dra
förbi fullastat med ytved, ribbved och
bakar från Böda kronopark. Denna ved
har fraktats på smalspårig järnväg efter
halva Öland ocli över Kalmarsund
på färja till Kalmar och sedan på smalspåriga
järnvägar slingrat sig upp till
Skinnskatteberg, och man kan undra vad
reviret liar haft för behållning av dessa
transporter, när det måste ha kostat så
mycket att frakta veden fram till Skinnskatteberg.
Om detta förhållande bär
inte statsrevisorerna skrivit eu rad —
de kanske inte har iakttagit det.

För inte så länge sedan anlades också
i Grankullaviken i Bödaparken ett sågverk
för en kostnad av kanske en miljon
kronor. Det var mycket rationellt
och modernt utrustat men hade fått ett
så stort format, att det vida översteg
kronoparkens resurser, varför man till
en början måste släpa dit virke från
svenska kusten norrifrån. Men efter
vad det ryktas, är det fråga om att
lägga ned verksamheten vi detta fina,
elektriskt drivna sågverk på norra
Öland. Jag menar således att det hade
varit andra saker att observera i samband
med besöket i Böda kronopark än
denna lilla förmån, som för åborna är
av icke oväsentlig betydelse och som innebär
att de sedan gammalt har rätt till
fri utsyning av virke till nedsatt pris.

Herr Karl Andersson i Rixö sade, att
det gjorts betydande förluster på grund
av denna utsyningsrätt, särskilt under de
två sista åren — man beräknade ju för
år 1951 en förlust för statsverket på
80 000 kronor och för 1950 på 70 000
kronor, under det att värdet av dessa
prisreduceringar i början av 1940-talet
uppskattats till omkring 10 000 kronor.
Det är naturligtvis riktigt att statsrevisorerna
uppmärksammat detta förhållande,
och det finns inte någon som
har någonting att erinra emot en utredning
härom. Detta hänger ju, såsom
jag påpekade i mitt första anförande,
samman med att Kungl. Maj:t redan vid
årets början på domänstyrelsens förslag
fastställer priser att gälla över hela året,
och med en så rörlig prissättning på
skogsprodukter som ägde rum under
1950 och 1951 är det naturligt att sådana
här förluster uppstått. Men under normala
förhållanden blir ju förlusterna
inte så höga.

Med det skrivsätt, som föreslagits i
det särskilda yrkandet, motsätter man
sig inte en utredning, som rättar till det
missförhållandet, och åborna har inte
heller någonting emot en sådan utredning,
efter vad jag tror mig veta. De
avser inte att göra några oförtjänta inkomster
på denna gamla utsyningsrätt,
utan de vill endast ha kvar sin gamla
rätt, eftersom den har eu icke oväsent -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

lig betydelse för denna skoglösa bygd,
när kronoparken ligger så nära intill
och det är långt till platser där befolkningen
annars kan hämta vedbränsle och
virke.

Herr talman! Jag ber ännu en gång att
få yrka bifall till det särskilda yrkande,
som jag framställt.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag kan lämna herr Larsson
den upplysningen, att vi också skulle
ha kunnat redovisa i vårt utlåtande
en del glada och goda minnen från besöket
på Öland och Böda kronopark.
Jag vill säga till herr Larsson att jag,
som visserligen är lekman på detta område,
under mina rätt många resor i
samband med statsrevisionen sett åtskilliga
skogar, och att Böda kronopark är
en av de vackraste, som jag besökt. Jag
skall här bara tillägga att vederbörande
revirförvaltare var mycket glad över
några cypresser, som han hade tjänat
åtskilliga slantar på under årens lopp.
Vi har inom revisionen bara ljusa minnen
från Öland. Det är klart att det
fanns andra saker som man skulle ha
kunnat ta upp, men meningarna var så
starkt delade, att man inte gjorde det. I
föreliggande fall rådde emellertid inga
delade meningar, utan alla ansåg att
denna utsyningsrätt borde göras till föremål
för en översyn.

Herr Larsson talade vidare om skoglösa
bygder. Vi har på våra resor besökt
åtskilliga skoglösa trakter. Jag kan
nämna att på den stora östgötaslätten,
där kronan hade en egendom på omkring
100 hektar, fanns det inte så mycket
skog att man kunde få ved till att
koka en panna kaffe en gång. Det råder
ingen tvekan om att det finns skogfattiga
trakter på många håll i vårt land,
och inte bara på Öland.

Herr Larsson säger att han vill ha en
förutsättningslös utredning. Om vi nu
följer herr Larssons yrkande, får vi en
utredning, som kanske konstaterar att
denna utsyningsrätt icke är lagligt grundad,
och då måste vi sätta till en utredning
till. Om den av utskottet föreslag -

na utredningen kommer till stånd och
denna utredning kommer till det resultatet,
att det föreligger en laglig rätt för
ölänningarna, är saken klar på en gång.
Varför inte då tillsätta den utredning,
som utskottet föreslår? Kommer den till
ett positivt resultat för ölänningarnas
del, är saken klar; kommer den till ett
för dem negativt resultat, kommer utsvningsförmånen
att bli föremål för nytt
beslut. Jag menar alltså att man bör slå
ihop båda dessa utredningar på en gång.
Ölänningarna förlorar inte någonting
alls på en sådan anordning.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag tror mig kunna vitsorda att det från
riksdagens revisorers sida inte varit någon
som helst avsikt att beröva dessa
hemman på norra Öland rätten att erhålla
ved och virke genom utsyning,
utan revisorerna har endast menat att
det förelåg skäl för att få klarlagt vari
denna rätt bestod och sedan eventuellt
ge jordägarna den ersättning för denna
rätt, som kunde anses skälig. Under
långa tider har befolkningen inte utnyttjat
denna rätt att ta virke, och ibland
begagnade sig somliga av jordägarna av
rätten och somliga gjorde det inte. Ett
sådant förhållande kan ju inte anses vara
idealiskt, utan revisorerna ansåg att
det behövde göras en utredning i frågan.
Utredningen skall enligt både revisorernas
och statsutskottets mening anförtros
åt två myndigheter, nämligen i
första hand åt kammarkollegiet, som säger
sig sitta inne med tillräckliga handlingar
för att klarlägga den rättsliga innebörden
av förmånen, och i andra
hand åt domänstyrelsen, som skulle utreda
de praktiska konsekvenserna för
socknarna av den utredning, som kammarkollegiet
verkställt.

Om jag nu fattade herr Larsson rätt
menade han att denna fråga skulle kunna
utredas i två etapper — först borde
Kungl. Maj:t uppdra åt kammarkollegiet
att verkställa utredning rörande den
rättsliga innebörden, och sedan skulle
riksdagen ta ståndpunkt därtill, och därpå
skulle den andra utredningen verk -

Fredagen den 23 mai 1952.

Nr 20.

Ang. enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark.

ställas. Jag finner ett sådant förfaringssätt
rimligt. Jag kan gärna biträda detta
förslag. Ett förhållande, som bestått
i över hundra år, behöver man inte ha
så stor brådska att avveckla, utan man
kan låta det dröja några år och sålunda
låta kammarkollegiet först penetrera de
rättsliga synpunkterna samt låta Kungl.
Maj:t och riksdagen få del därav. Därefter
bör statsmakterna med ledning av
det uppnådda resultatet ta förnyad ställning
till frågan.

Herr talman! Jag ber att få biträda
herr Larssons yrkande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Karl August Johanson uttalade en viss
undran över att den här förmånen inte
utnyttjats under en ganska lång tid •—
jag vill minnas att det var mellan åren
1922 och 1942. Jag tror att anledningen
därtill i huvudsak var vissa byråkratiska
besvärligheter, som socknarna
råkade ut för och som jag inte närmare
skall gå in på. Om jag minns rätt, förklarade
sockenborna nere på Öland, att
när de på den tiden skulle ta ut sitt virke,
blev det med de priser, som åsattes
virket, dyrare än om de skulle ha köpt
det i den öppna marknaden. Frågan
ordnades upp så småningom efter en
motion i riksdagen av dåvarande representanten
för Öland, herr Tornegård,
och efter vad som framgår har de sedan
1942 kunnat begagna sig av den där
gamla förmånen.

Enligt utskottsutlåtande! reglerades
denna förmån genom ett kungl. brev av
år 1836, men den hade förefunnits redan
tidigare. Jag tycker nog att man
borde vara mycket försiktig när det
gäller att avveckla en sådan gammal
rätt. Att det den här gången är några
landsbygdssocknar, som har en förmån,
behöver inte göra någon skillnad. Man
är ju ganska rädd om sådana gamla rättigheter
när det gäller tjänster o. s. v.,
som har vissa förmåner garanterade genom
gamla kungl. brev. Jag tycker liksom
herr Nils Theodor Larsson att statsutskottets
utredningsyrkande med hänvisning
till vad domänstyrelsen här an -

fört om att man bör ta under övervägande
att avveckla utsyningsförmånen
inte är helt obundet, utan jag anser
att kammaren hellre bör följa herr Nils
Theodor Larssons yrkande. Frågan blir
i alla fall klarlagd, även om kammaren
följer detta yrkande.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Eftersom
det är full enighet om att detta
spörsmål bör utredas, tycker jag det är
angeläget att man från olika håll klargör
hur man tolkar utskottsutlåtandet.
Jag kan inte lägga in samma tolkning i
utlåtandet som herr Larsson, nämligen
att om en utredning verkställs på sätt
som domänstyrelsen föreslår och utskottet
rekommenderar, kommer utsyningsförmånen
att avvecklas utan att
riksdagen höres. Jag finner inget som
helst stöd för en sådan tankegång. Jag
är övertygad om att till vilket resultat
utredningen än kommer, kommer ärendet
att föreläggas riksdagen, om tilläventyrs
utredningens resultat skulle
peka hän mot en avveckling. Om denna
min uppfattning om tolkningen av utskottsutlåtandet
är riktig, då tycker jag
att vi gott kan rösta för utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att
få hemställa om bifall.

Herr LARSSON, NILS THEODOR: Herr
talman! Genom att utskottet refererat
till vad domänstyrelsen uttalat godtar
man domänverkets skrivning: »varvid
borde tagas under övervägande att avveckla»,
och detta blir det centrala i
beslutet, om riksdagen godtar statsutskottets
formulering. Det är därför som
jag ansett det nödvändigt att lägga fram
ett särskilt yrkande.

Sedan överlägningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Larsson, Nils Theodor, att den del av
utskottets utlåtande, som började med
orden »I likhet med» och slutade med
»förordad riktning», skulle utbytas mot

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m.

följande: »Utskottet finner behov föreligga
av en översyn av förhållandena på
förevarande område och hemställer därför,
att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om utredning beträffande
ifrågavarande utsyningsförmån.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Theodor
Larssons under överläggningen gjorda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkterna 26 och 27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 28 och 29.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

146, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1952/53;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik med
ett kronan tillhörigt motorfordon m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp av fastigheter
i Visby; samt

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa åtgärder för ekonomisk
försvarsberedskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 163, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 14 mars 1952, dels berett
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av ett av föredragande
departementschefen tillstyrkt förslag angående
ordnandet av skärgårdstrafiken
i stockholmsområdet samt den fortsatta
subventioneringen av båtlinjetrafiken på
bohuskusten, dels ock föreslagit riksdagen
att å riksstaten för budgetåret 1952/
53 under sjätte huvudtiteln till Understöd
åt skärgårdsrederier anvisa ett reservationsanslag
av 470 000 kronor.

I den kungl. propositionen hade bland
annat erinrats om att Stockholms stad
numera träffat en överenskommelse med
Waxholms nya ångfartygsaktiebolag, enligt
vilken bolaget från och med den 1

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m.

maj 1952 under sju år framåt skulle ombesörja
trafiken inom vissa i propositionen
närmare angivna delar av Stockholms
skärgård. Bolaget skulle härför
från staden erhålla dels ett lån av ungefär
1 750 000 kronor för viss modernisering
av sitt tonnage och dels årliga driftbidrag,
uppgående till vid nuvarande
penningvärde högst 490 000 kronor. Under
förutsättning av Kungl. Maj:ts och
riksdagens godkännande hade kommunikationsdepartementet
i sin tur överenskommit
med Stockholms stad, att kronan
tillsammans med det statsägda
Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
såsom ett bidrag till vintertrafikens
uppehållande skulle bestrida hälften av
de årliga driftbidragen, d. v. s. för närvarande
245 000 kronor. Då järnvägsföretaget
i samband med uppgörelsen åtagit
sig att bidraga med 50 000 kronor,
skulle sålunda den direkt statliga subventionen
komma att uppgå till 195 000
kronor. Av återstående belopp hade
landstinget i Stockholms län förbundit
sig att erlägga 75 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundqvist (1:460) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hjalmarson (11:602), i vilka hemställts,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte

dels söka utverka sådan ändring av
föreliggande avtal mellan Stockholms
stad och Waxholmsbolaget, att möjlighet
bereddes staten, landstinget eller
Stockholms stad att på lämpligt sätt
medverka med åtgärder för förbättring
av skärgårdens kommunikationer;

dels gå i författning om tillsättande av
ett särskilt trafikråd med representanter
jämväl för berörda kommuner;

dels ock i övrigt vidtaga de åtgärder,
som kunde anses erforderliga för att
med minsta möjliga tidsutdräkt få till
stånd en successiv förbättring av skärgårdens
kommunikationer.

T motionerna har särskilt påtalats av !{

Första kammarens protokoll 1952. Nr 20.

fattningen av 6 § i det av Stockholms
stad med nyssnämnda bolag ingångna
avtalet, enligt vilken staden förbundit
sig att under avtalstiden icke själv eller
genom annan bedriva med bolaget konkurrerande
luft- och sjötrafik, ej heller
direkt eller indirekt subventionera eller
eljest stödja med bolaget konkurrerande
luft- eller sjötrafik, som berörde den i
avtalet avsedda trafiken, ävensom att
söka utverka motsvarande förbindelse
från staten och Stockholms läns landsting.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 460 och II: 602, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

II. att riksdagen måtte till Understöd
åt skärgårdsrederier för budgetåret
1952/53 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 470 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Lundqvist, Söderquist,
Staxäng och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Som
motionär under åtskilliga år i denna fråga
och som reservant nu skulle jag
gärna vilja säga några ord i anledning
av den föreliggande propositionen.

Kommunikationerna inom Stockholms
skärgård har, som vi alla vet, varit föremål
för den ena utredningen efter den
andra under en lång följd av år, och förhoppningar
om bättre förbindelser med
yttervärlden och därmed också drägligare
levnadsvillkor för den bofasta
skärgårdsbefolkningen har därmed gång
på gång väckts till liv för att tyvärr snart
åter gäckas. En blick tillbaka visar i
stället en sedan länge tilltagande försämring
av förhållandena, och i det föreliggande
utskottsutlåtandet säger ju ut -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. ni.

skottet även, att »situationen steg för
steg förvärrats och på sistone givit anledning
till allvarliga farhågor». Gång
efter annan har jag och även andra representanter
på denna länsbänk i motioner,
interpellationer och debattinlägg
här i kammaren vädjat om åtgärder,
energiska och snabbverkande sådana, för
att få till stånd en sådan lösning av dessa
trafikspörsmål, som inte bara tillgodoser
sommargästernas intressen utan även
skänker åt den bofasta öbefolkningen
ökade möjligheter till kontakt såväl inom
skärgården som med fastlandet och
främst huvudstaden.

När nu en lösning av denna fråga synes
ligga inom räckhåll genom den proposition
som vi i dag behandlar, så är
det därför klart, att såväl befolkningen
ute i skärgården som vi länsrepresentanter
— jag vågar hoppas vi alla — känner
glädje och tacksamhet häröver, även om
väntetiden för den redan hårt prövade
öbefolkningen ännu tycks bli mycket
lång, innan någon mera påtaglig förbättring
i verkligheten kommer att inträda.
Mycket hänger givetvis i sistnämnda avseende
på i vilken takt som väg- och brobyggnadsarbetena
längs kusten kommer
att bedrivas.

I anledning av den motion som herr
Hjalmarson i andra kammaren och jag
här i första kammaren väckt, i vars
syfte flera andra av länsrepresentanterna
instämt, säger utskottet på denna
punkt i sitt för övrigt mycket välvilligt
hållna utlåtande, att utskottet förutsätter,
att de stora väg- och broarbeten det
här gäller kommer till utförande med all
den skyndsamhet som de tillgängliga resurserna
medger. Jag är glad över att
utskottet på detta uttryckliga sätt gett
sin anslutning till motionärernas uttalade
önskemål i detta avseende, och jag
vill endast på det kraftigaste understryka
detta utskottsuttalande. Det är verkligen,
herr talman, hög tid att en radikal
förändring till det bättre här snarast
åstadkommes, och angeläget är därför
också, att i den mån så kan ske en successiv
upprustning och utbyggnad utan
onödig tidsutdräkt kommer till stånd av
skärgårdskommunikationerna och att

detta sker redan under den långa övergångstiden
fram till 1959. Den övergångstiden
bör inte få gå till ända utan att
under densamma allt har gjorts för att,
så snart förutsättningar därför yppa sig,
åstadkomma en sådan successiv förbättring
av kommunikationerna, att, såsom
vi motionärer har sagt, »när den långa
övergångstiden är till ända, det då med
rätt skall kunna sägas, att skärgårdstrafiken
äntligen — efter över 20 års utrednings-
och uppbyggnadsarbete — blivit
tillfredsställande ordnad». Varje rimlig
möjlighet bör alltså även under denna
övergångstid utnyttjas för att åstadkomma
drägligare förhållanden. Att, såsom
för närvarande är fallet, under större
delen av året behöva offra i det närmaste
eu hel vecka för att ifrån öar
som ligga endast tre, fyra mil från huvudstaden
kunna göra ett besök i Stockholm
eller t. ex. att från en av de större
öarna, belägen endast ca tre timmars resa
från Stockholm med båt—buss, inte
kunna göra ett affärs-, bank- eller läkarbesök
i huvudstaden utan att behöva
tillbringa även två nätter här, det visar
tillräckligt tydligt det orimliga i de förhållanden,
under vilka skärgårdsbefolkningen
ännu lever, och hur angeläget det
är, att vad som rimligen kan göras också
så snart ske kan blir gjort för att skapa
drägligare villkor.

De synpunkter som jag här har tilllåtit
mig beröra har också framlagts i
motionen, och de har även i stor utsträckning,
glädjande nog, understrukits
av utskottet.

Så är fallet också beträffande det
önskemål om inrättandet av ett särskilt
trafikråd, som vi motionärer har framfört,
för att skärgårdskommunerna genom
sina egna representanter skall kunna
få tillfälle att framföra sina önskemål
och erinringar rörande trafikförhållanden,
turlistor, biljettpriser, godsfrakter
in. m., och jag begagnar tillfället här att
särskilt understryka de instämmande
uttalanden, som utskottet har gjort, och
även vad utskottet sagt om att det bör
»ankomma på Kung], Maj:t att taga det
initiativ som må erfordras». Efter en
mångårig erfarenhet inom järnvägstjäns -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m.

ten just om hur dessa trafikråd dår, alltså
inom järnvägskommunikationerna,
verkar, är jag personligen övertygad om
att inrättandet av ett sådant trafikråd,
som här har ifrågasatts, skulle komma
att innebära stora fördelar såväl för trafikanterna
som för trafikföretagen.

Till utskottets utlåtande har jag och
några utskottskamrater fogat en reservation.
Den gäller motiveringen. Vår reservation
anknyter till den passus i motionen,
där vi har uttalat farhågor för att
6 § i det mellan Stockholms stad och
YVaxholmsbolaget träffade avtalet skulle
under hela den tid detta avtal gäller kunna
hindra eller starkt försvåra genomförandet
av vissa önskvärda förbättringar.
Utskottet har nu för sin del i anledning
av vad vi i motionen framhållit förklarat,
alt, såvitt utskottet kan bedöma, avtalet
i vart fall inte utgör något hinder
för att ordna nya färjförbindelser även
under denna övergångstid. Denna förklaring
från utskottets sida är givetvis
i och för sig ägnad att väcka tillfredsställelse.
I vissa fall måste, såvitt jag förstår,
man emellertid räkna med att även
passbåtar kan behöva insättas eller andra
åtgärder vidtagas för att få till stånd
önskvärda förbättringar av trafikförhållandena.
I motionen hade vi därför föreslagit,
att riksdagen skulle hemställa att
Kungl. Maj:t ville söka utverka en sådan
ändring av avtalet, att dessa eventuella
hinder undanröjdes och alt Kungl. Maj:t
i övrigt skulle vidtaga de åtgärder, som
kunde bli erforderliga för att med minsta
möjliga tidsutdräkt få till stånd eu
successiv förbättring. Jag är angelägen
att understryka, att varken motionärer
eller reservanter har påyrkat avslag eller
något upphävande av det träffade avtalet.
Utskottets uttalande på den punkten
förstår jag därför inte. Det enda vi
har begärt såväl i motionen som i reservationen
är, att Kungl. Maj:t, alltså
här kommunikationsministern, skulle
söka få till stånd ett resonemang med de
två parter, som har slutit avtalet, och
försöka övertyga dem att de handlade
riktigt, om de frivilligt överenskomme
om eu sådan justering av det avtal, som
har träffats. Detta är alltså allt.

Utskottet har inte velat gå så långt att
det har instämt med motionärerna även
på den punkten, och för att då få detta
önskemål särskilt understruket har vi
reservanter velat på denna punkt ha en
något annan formulering av utskottets
motivering och alltså därför måst avge
en särskild reservation.

.lag nöjer mig, herr talman, med det
nu sagda, och vill, innan jag slutar, endast
uttala den livliga förhoppningen,
att det beslut, som nu kommer att fattas,
skall omsättas i handling utan att någon
tid onödigtvis förspilles. Jag vågar också
uttala den förhoppningen, att den nu
godtagna lösningen skall komma att bli
till allmänt bestående gagn både för den
bofasta skärgårdsbefolkningen och för
de många sommargästerna.

Jag ber alltså med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan men med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Reservanterna har ju inte någon
annan mening än utskottet när det gäller
själva saken, och de har således accepterat
utskottets kläm. Vi hörde nu
av den föregående ärade talaren vad
som egentligen har föranlett reservanterna
att skriva sin reservation, nämligen
att de inte hade känt sig tillfreds
med 6 § i det avtal, som är träffat med
ett visst trafikbolag.

Vad som nu egentligen syftas till utöver
vad utskottet föreslagit är, att det
skulle bli möjligt att även under den tid
då detta avtal gäller få sätta in andra
båtar i skärgårdstrafiken och få möjligheter
att på så siitt utöka och förbättra
denna trafik. Det är således passbåten,
som herr Lundqvist har dragit en lans
för, och det kan man kanske förstå.

Jag utgår ifrån att herr Lundqvist,
även om han inte bor i skärgården, är
mycket varmt intresserad för den, och
jag går också ut ifrån att han känner
Stockholms skärgård mycket väl, i varje
fall bättre iin jag gör.

Jag känner emellertid till förhållandena
rätt vid i en annan skärgård, som

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m.

liar mycket gemensamt när det gäller
trafikförhållandena med den stockholmska
skärgården, och jag kanske
skulle säga någonting om de erfarenheter
vi har haft i den bohuslänska
skärgården, där jag själv har varit bosatt
i 15 år på en ö. Vi har nog mer och
mer, allt efter som trafikmedlen har förändrats,
kommit till den bestämda uppfattningen,
att lösningen av problemet
med skärgårdstrafiken nog måste gå i
den riktningen att man försöker att knyta
den trafiken i största möjliga omfattning
fast med landtrafiken. Det är genom
den stora förändringen i fråga om
trafikmedlen, framför allt på våra landsvägar,
som det har visat sig att lösningen
även för skärgårdens trafikförhållanden
ligger i att man kan binda
öarna fast vid det trafiknät, som finnes på
fastlandet, och att medlet härför är broar
och färjor i första hand. Passbåten
kommer som ett tredje hjälpmedel, och
det är klart att där det inte finns något
av de förstnämnda hjälpmedlen är passbåten
bättre än ingenting. Åtminstone
har vi gjort den erfarenheten att passbåten
närmast är att betrakta som
ett surrogat i fråga om trafikmedel.
På flera håll, där det sedan
många år förekommit passbåtstrafik,
går nu utvecklingen mot åstadkommandet
av fast färjförbindelse, och man
strävar även efter att få denna ersatt
med en broförbindelse. Först när vi fått
sådana fasta förbindelser kan skärgården
i trafikhänseende bli likställd med
landet i övrigt.

Det finns emellertid — det tror jag
gäller Stockholms skärgård såväl som
andra skärgårdar — platser, där trafikfrågan
inte kan lösas med vare sig
broar eller färjor, ja kanske inte ens
med passbåtar, utan där en reguljär båttrafik
måste upprätthållas för att bereda
möjligheter till trafik för ensamt belägna
samhällen och öar längst ute i havsbandet.
Därför är det alltjämt av vikt och
intresse för skärgårdarna att en sådan
reguljär båttrafik kan uppehållas. Det
är just avsikten med denna proposition,
och det understöd, som där föreslagits,
är avsett för bibehållandet och upprätt -

hållandet av en reguljär båttrafik såväl
inom Stockholms skärgård som inom den
bohuslänska skärgården.

När utskottet inte har kunnat gå fullt
så långt som reservanterna önskat, har
det kanske berott mest på hänsyn till
och omtanke om befolkningen i Stockholms
skärgård. Vi liar inte velat riskera
att ett avtal som träffats skulle
kunna sättas ur kraft genom att man
här ställer yrkanden utöver vad som
var förutsatt vid avtalets träffande. Man
kan givetvis ifrågasätta om det på det
hela taget kan vara möjligt och rationellt
att, samtidigt som man subventionerar
ett trafikmedel för att det skall
upprätthålla trafik, man skulle insätta
ett annat, likalades subventionerat trafikmedel,
som ju ovillkorligen skulle
konkurrera om det trafikunderlag som
finns. Man får kanske inte förvåna sig
så mycket över att det företag, som har
åtagit sig att uppehålla trafiken, i varje
fall inte önskar en sådan utveckling.

Nu tror jag emellertid att lösningen
av trafikproblemet i Stockholms skärgård
liksom på andra håll bäst vinnes
om man i stället söker få fram fasta förbindelser.
Följaktligen är broar och färjor
att rekommendera här. Utskottet har
för sin del ansett att det avtal som här
har träffats inte på något sätt kan lägga
hinder i vägen för att fasta förbindelser
med broar och färjor kommer till
stånd under avtalstiden. Det beror på
vägförvaltningarna om så skall ske, och
här är vägförvaltningarna enligt mitt
sätt att se alldeles obundna och har möjlighet
att i den mån resurserna tillåter
det bygga ut trafiklederna även till våra
öar i skärgården.

Jag tror således att om man ser detta
i något större perspektiv är just den
lösning som här föreligger och som utskottet
varmt förordar verkligen till befolkningens
fromma. När utskottet har
tillstyrkt detta anslag har det ju inte
skett med någon tanke på de enskilda
företagen eller därför att man vill gynna
det och det företaget, utan det sker
uteslutande för att hjälpa den befolkning
som bor och lever i våra skärgårdar.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. fortsatt understöd till viss skärgårdstrafik m. m.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle): Det
är ju alldeles självklart att herr Andersson
i Rixö bär rätt, då han säger att
den verkligt fullgoda lösningen är att
ordna med kombinerade land- och sjöförbindelser
och att man då skall ha
broar och färjor. Det är jag fullkomligt
överens med honom om. När herr Andersson
i Rixö sedan vill göra gällande
att man skall se denna fråga i litet vidare
perspektiv och därför nöja sig med
att bara få broar och färjor, så kan man
naturligtvis resonera på det sättet. Men
när man här kan visa, att det faktiskt
kommer att dröja tjugu år från det man
började försöka ordna denna fråga till
övergångstidens slut, så är befolkningen
nog ganska glad och tacksam — sådana
förhållandena är i dag — om man
under övergångstiden också kan få något
surrogat som, även om det inte är lika
gott som det bästa, i alla fall innebär en
oändlig förbättring av de förhållanden
som befolkningen har att dras med i
dag. Jag är alldeles övertygad om att vi
inte hinner få bro- och färjförbindelser
ordnade överallt under de närmaste
åren, och det är därför som jag är så
angelägen om att också trycka på att
kommunikationsministern bör försöka
att med sin övertalningsförmåga förmå de
två avtalsslutande parterna att förstå att
även ett sådant surrogat kan vara verkligt
motiverat under dessa år. Tv, herr
talman, herr statsråd och herr talesman
för statsutskottet, nog är det väl ändå
ganska orimligt att inte utnyttja möjligheterna
om här verkligen skulle bli en
etappvis skeende utbyggnad av vägväsendet
längs kusten —-kanske både längs
Roslagskusten och söderut. — Man kunde
då åstadkomma en icke föraktlig förbättring
av skärgårdsbefolkningens förbindelser,
ifall man anviinde dessa nya
vägar till lämplig punkt vid kusten och
satte in en passbåt där. Vore det inte
då ganska egendomligt om vägen skulle
ligga där utan någon nytta för öbefolkningen
ända fram till 1959 — för såvitt

inte det finns någon som utan det allra
minsta stöd kan ta upp en trafik där ute?
Jag tycker att detta inte är att handla
konsekvent, och jag är fullständigt övertygad
om att befolkningen i skärgården
har oerhört svårt att förstå att man inte,
så fort vägförbindelserna blir färdiga,
skulle kunna få till stånd den blygsamma
förbättring som det här kan vara
fråga om, utan skall behöva vänta ända
fram till 1959, för såvitt man inte kan
åstadkomma bro- eller färjförbindelse.

Talaren avbröts bär av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr THUN, FRITJOF: Herr talman!
.Tåg skall gärna instämma med herr
Lundqvist i hans uttalande att skärgårdsbefolkningen
har all anledning att vara
glad och tacksam över att vi äntligen
har kommit fram till ett resultat. Här
har ju Kungl. Maj:t och utskottet varit
mycket positiva och välvilliga i huvudfrågan.
Det synes som om denna stora
fråga, som i så många år stått på dagordningen,
äntligen skulle få sin lösning.
Att det tar ganska lång tid beror
på omständigheter som vi alla känna
till. Om jag inte missminner mig erinrar
man i ett av remissyttrandena —
det som angivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— om att det finns
möjlighet att erhålla lösgjord arbetskraft
vissa tider på året. Det är fiskare
och småföretagare som kan sättas i arbete
med dessa vägarbeten, färjförbindelser,
broar o. s. v. Det är synnerligen
angeläget att detta sker så snabbt som
möjligt, och därför vill jag passa på
tillfället att med bestämdhet stryka under
att det må bli på det sättet och att
vi inte skall behöva räkna med den
där maximitiden av sex år. Det bör
kunna gå på betydligt kortare tid. Vi
är också glada över Kungl. Maj:ts och
utskottets positiva inställning till frågan
om vägförbindelser på fastlandet.
Vi ser mycket ljust på detta.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

Slutligen kommer frågan om uppgörelsen
mellan Stockholms stad och Waxholmsbolaget.
Det kan tänkas att denna
uppgörelse skulle kunna ställa till en
del besvärligheter. Sedan vi i Stockholms
läns landsting nu har bifallit en
framställning om ett bidrag med 75 000
kronor per år har vi samtidigt emellertid
fått en ytterligare uppmjukning
som gör att vi för vår del inte kan se
någon större fara i denna uppgörelse.
Min uppfattning är också den att i den
mån passbåtarna har anslutning till de
stora traderna som man räknar med,
så kan de inte heller vara till någon
skada för dem som erhåller subvention.
Att vi inte skulle ge oss på att subventionera
ett företag som verkat vid sidan
av Waxholmsbolaget är uppenbart.
Jag tror sålunda att risken inte är så
stor som motionärerna har räknat med.

Jag vill sluta med att för min del
uttala tacksamhet över att vi äntligen
kan se en lösning av dessa stora frågor.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 134, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 14

mars 1952, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för lots- och fyrstaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels ock till Lotsverket:
Avlöningar till befattningshavare å lotsoch
fyrstaten för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 14 097 100 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att sjöfartens
bidrag till det statliga lots- och fyrväsendet
skulle från och med den 1 juli
1952 provisoriskt höjas, lotsavgifterna
med 95 % i förhållande till gällande taxor
eller, om hänsyn toges till en år 1951
införd tillfällig lotsavgift, cirka 40 procent
samt fyr- och båkavgiften med 100
procent.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon och Svärd (I: 436) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Hagberg i Malmö och Gustafson i Göteborg
(11:565), hade hemställts, att riksdagen
i anledning av föreliggande Kungl.
Maj:ts proposition nr 134 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, dels att
frågan om lotsavgifternas samt fyr- och
båkavgifternas storlek icke måtte avgöras,
förrän sådan utredning förebragts,
som erfordrades för ett riktigt bedömande
av de ifrågasatta åtgärdernas skälighet
och lämplighet, dels ock att frågan
om en eventuell höjning av sagda avgifter
icke måtte avgöras, förrän tillfälle
beretts riksdagen att därom uttala sin
mening.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:436
och 11:565 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den
14 mars 1952 föreslagits beträffande sjöfartens
bidrag till det statliga lots- och
fyrväsendet;

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

II. bemyndiga Ivungl. Maj:t att i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten
vidtaga de ändringar, som angivits i
nämnda statsrådsprotokoll;

III. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för lots- och fyrstafén, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

IV. till Lotsverket: Avlöningar till befattningshavare
å lots- och fyrstaten för
budgetåret 1952/53 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
14 097 100 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Ohlon, fröken Andersson
samt herrar Sundelin, Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd, Slaxäng, Widén och
Wedén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:436
och II: 565

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga
en provisorisk höjning av nu utgående
fyr- och båkavgifter med 50 procent
från och med den 1 juli 1952;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ytterligare utredning efter de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över liandelsärenden för den 14
mars 1952 och av reservanterna angivna
riktlinjerna beträffande lämpligheten
och skäligheten av ytterligare höjningar
av sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I proposition
134 har Kungl. Maj:t framlagt
förslag angående anslagen till avlöning
av befattningshavare inom lots- och fyrstaten.
Enligt det nuvarande avlöningssystemet
åtnjuter lotspersonalen vid sidan
om den fasta lönen särskild ersätt -

ning för lotsning i form av andelar i de
avgifter som sjöfarten har att erlägga
för anlitande av lots. Enligt propositionen
upplöses detta samband mellan
lotslöner och lotsavgifter, och lotsersättningen
skall i stället utgå av statsmedel
enligt särskild taxa. Samtidigt
erhåller lotsarna förbättrad lönegradsplacering.
Utskottet har enhälligt tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag i nu berörda
hänseende.

Propositionen behandlar emellertid
även sjöfartsavgifterna. Lotsavgifterna
skall förenklas så att det nuvarande systemet
med fem olika lotstaxor ersättes
av ett system med en enda taxa. Vidare
föreslås med hänsyn till den förskjutning
till statens nackdel, som inträtt i
fördelningen mellan staten och sjöfarten
av kostnaden för lots- och fyrväsendet,
att lotsavgifterna höjs. De har
sålunda räknats upp med ca 40 procent
enligt propositionen. Fyr- och båkavgifterna
har höjts med 100 procent. Innan
avgifterna slutgiltigt skall ändras bör
enligt departementschefens mening ytterligare
utredning ske beträffande
eventuella lättnader för det mindre tonnaget.
I samband härmed skall även en
översyn av förordningen om fyr- och
båkavgifter företagas.

När det gäller höjningen av de nu
utgående avgifterna för sjöfarten, är
emellertid utskottet icke enigt. Här föreligger
en reservation av herr Ohlon
in. fl. I anslutning till motioner i första
kammaren av herrar Ohlon och Svärd
och i andra kammaren av herrar Hagberg
i Malmö och Gustafson i Göteborg
förordar reservanterna, att riksdagen
måtte dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
företaga en provisorisk höjning av nu
utgående fyr- och båkavgifter med 50
procent, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om ytterligare utredning
beträffande lämpligheten och skäligheten
av ytterligare höjning av avgifterna
till lots- och fyrväsendet.

Till grund för den nu förevarande
propositionen ligger en utredning av
1918 års lotskommitté. Majoriteten i
kommittén framhåller, att avgifterna
för lotsningen borde höjas med 95 pro -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

cent, medan höjningen av båk- och fyravgifterna
borde uppgå till 100 procent.
Detta har ju godtagits av departementschefen.
I propositionen anges visserligen,
att höjningen av lotsavgifterna
skall uppgå till endast 40 procent, men
det beror tydligen därpå, att departementschefen
har tagit hänsyn till den
tillfälliga höjningen av lotsavgifterna
som beslöts av förra årets riksdag.

Lotskommittén har inte utrett storleken
av motsvarande avgifter utomlands.
Från flera håll har det emellertid
upplysts, att de statliga sjöfartsavgifterna
i närbelägna kontinenthamnar
är avsevärt lägre. Lotskommittén har
inte heller verkställt någon undersökning
angående de konsekvenser som
den föreslagna höjningen av sjöfartsavgifterna
skulle medföra.

Lotskommitténs förslag har under remissbehandlingen
kritiserats av ganska
många instanser. Särskild uppmärksamhet
har man ägnat frågan om fyr- och
båkavgifternas storlek. Därvid har hänvisats
till att dylika avgifter över huvud
taget inte utgår i de länder, vilkas
hamnar konkurrerar med våra svenska
hamnar. Av de 19 remissyttranden, som
redovisats i propositionen och som avser
avgiftsfrågan, innehåller inte mindre
än 14 ett bestämt avstyrkande av
förslaget.

NTu kan det, herr talman, kanske synas
underligt att inte sjöfarten, som ju
för närvarande har utomordentligt goda
konjunkturer, skulle kunna utan vidare
betala dessa avgifter. Med hänsyn till
de goda konjunkturerna för sjöfarten
finns det naturligtvis inte något motiv
för att gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag,
det är jag fullt överens med departementschefen
om. Men saken kanske ändå
inte ligger så enkelt till. Avgifternas
storlek är ju av avgörande betydelse
när det gäller för de svenska hamnarna
att konkurrera med utländska hamnar.
Höga avgifter hämmar sjöfarten
och kan ur den synpunkten få menliga
verkningar för näringslivet. Huru goda
konjunkturerna än är för sjöfarten, är
det naturligt, att tonnaget, under i övrigt
lika förhållanden, söker sig till de

hamnar där avgifterna är lägst. Hamnarna
har en mycket stor betydelse för
kommunernas ekonomi. De flesta känner
till att hamnrörelsen inte är någon
god affär för kommunerna. I regel får
kommunerna räkna med att av skattemedel
satsa större eller mindre belopp
för att kunna hålla hamnarna i ett tillfredsställande
skick. Om trafiken på
hamnarna minskas, kommer detta att
påverka kommunernas ekonomi. Då
man kan befara att höjningen av avgifterna
för hamnarna i södra Sverige
kommer att betyda, att dessa hamnar
blir mindre konkurrenskraftiga än tidigare,
talar ju ganska starka skäl för reservanternas
inställning, att man skall
vara försiktig med höjningar av avgifterna
för sjöfarten. Konkurrens gör sig
ju främst gällande när det gällar hamnarna
i södra Sverige — i Norrland
ligger det till på ett annat sätt, och där
spelar höjningen mindre roll.

Herr talman! .Tåg her att med denna
motivering få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Ohlon
m. fl.

I detta anförande instämde herr
S vård.

Herr OHLON: Herr talman! Herr

Lundgren har ju redan så utförligt behandlat
det här föreliggande ärendet,
att det kanske inte finns så mycket att
tillägga.

Till grund för den kungl. propositionen
ligger ett betänkande av 1948 års
lotskommitté. När man ser detta betänkande
mot bakgrunden av föregående utredningar
i ärendet, måste man konstatera
att anspråken från statens sida har
skärpts. År 1924 tillsattes sjöfartssakkunniga,
som avgav ett betänkande i mars
1927. De sakkunniga kom på grundval
av den verkställda utredningen till det
resultatet, att fyr- och båkavgifterna
inte borde sättas högre än att den årliga
uppbörden av dessa skulle svara för högst
hälften av kostnaden för fyr- och båkväsendet.
De sakkunniga gjorde gällande,
att de anstalter från det allmännas
sida, varom det här var fråga, visser -

Fredagen den 23 mai 1952.

Nr 20.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

ligen närmast tillkommit i sjöfartens intresse,
men att inte bara sjöfarten utan
även andra drog nytta av dessa statliga
tjänster. År 1928 tillsattes en lotsförfattningskommitté,
som avgav ett betänkande
i januari 1930. Denna kommitté kom
till samma uppfattning i fråga om lotsavgifterna
och sjöfartens bidrag till lotsinrättningen.
Kommittén framhöll, att
staten måste anses vara förpliktigad att
genom sjöfartssäkerhetsanstalter vid rikets
kuster bereda skydd för fartygsbesättningar
och passagerare, och påpekade
vidare, att det ju inte bara är sjöfarten
utan även försvaret och tullbevakningen
som här har intressen att
bevaka.

Herr Lundgren talade om vilka risker
för de svenska hamnarna som är
förknippade med en alltför fiskalisk uttagning
av dessa avgifter. I tidningen
Arbetet publicerades någon gång i början
av året en uppsats som belyste detta
problem. Uppgifterna däri är hämtade
ur en skrivelse från Skånes handelskammare,
och tidningen instämde i vad handelskammaren
hade anfört. I skrivelsen
framhölls att det förelåg störa risker för
att de svenska hamnarna — särskilt de
tre öresundshamnarna Malmö, Hälsingborg
och Landskrona — skulle få försvagad
konkurrenskraft gentemot utländska
hamnar, om de ifrågasatta avgifterna
genomfördes. Konkurrens befarades
i främsta rummet från Köpenhamn,
Hamburg och Antwerpen. Det
gjordes gällande, att man sedan länge
kunnat konstatera, att den internationella
transitotrafiken inom östersjöområdet
alltmera knutits till Köpenhamn. För
Malmö frihamn, i vilken Malmö stad har
lagt ned stora summor, har inte transitotrafiken
kommit att få den betydelse
som man hoppades vid frihamnens tillkomst.

Det konstaterades vidare, att olika
transoceana reguljära fartygslinjer har
ansett det vara fördelaktigt att låta fartyg,
på vilka den till svensk sundshamn
avsedda godsmängden understigit viss
minimikvantitet, anlöpa Köpenhamn för
att omlasta godset till mindre fartyg, på
vilka det skeppats till sin slutliga desti -

nationshamn. Vidare framhölls, att en
försämring av den internationella fraktkonjunkturen
kan ytterligare försämra
möjligheterna för svenska hamnar att
konkurrera.

Vad som här sagts om de sydsvenska
hamnarna gäller givetvis också om Göteborg,
fastän kanske inte i samma utsträckning
som i fråga om de skånska
hamnarna.

Jag har här några siffror som belyser,
hur stora fyr-, båk- och lotsavgifterna är
vid anlöpande av olika hamnar i Sverige
och andra nordeuropeiska eller västeuropeiska
hamnar. För en 16 000-tonnare
är avgifterna i Göteborg 2 136 kronor,
Malmö 1 988, Stockholm 2 311, Köpenhamn
956, Hamburg 1 238, Antwerpen
241, Rotterdam 1 515 och slutligen
Le Havre 910 kronor. Motsvarande serie
för en 10 000-tonnare i fråga om
sjöfartsavgifter är: Göteborg 1 445, Malmö
1 323, Stockholm 1 584, Köpenhamn 784,
Hamburg 872, Antwerpen 200, Rotterdam
1 255 och Le Havre 696 kronor. På
liknande sätt skulle man kunna fortsätta
med exempel för övriga tonnagestorlekar.
Med dessa siffror för ögonen
är det klart, att det föreligger mycket
stora svårigheter för våra hamnar i
södra och västra Sverige att kunna konkurrera,
om de svenska sjöfartsavgifterna
ytterligare höjs.

Herr Lundgren nämnde nyss — om jag
speciellt håller mig till fyr- och båkavgifterna,
som här föreslås förhöjda
med inte mindre än 100 procent — att
motsvarande avgifter har avskaffats i
många främmande länder, då man ansett,
att det har gällt en angelägenhet
som bör ombesörjas av det allmänna,
och att de avskaffats i sådana ur svensk
synpunkt farliga konkurrensländer på
sjöfartens område som bl. a. Danmark,
Tyskland, Holland, Relgien och Frankrike.

•lag vill inte bestrida, att det kan föreligga
fog för en ökning av sjöfartsavgifterna
utöver de nu gällande, men vad
jag befarar är att en så kraftig ökning,
som här ifrågasatts, kanske kan medföra
menliga följder inte bara för sjöfarten
och för de svenska hamnarna utan för

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

hela det svenska samhället. Utskottet har
ju i sitt tillstyrkande uttryckt sig mycket
försiktigt och liksom departementschefen
förutsatt att den inställning man
intagit inte utgör något hinder för att
i ett förändrat konjunkturläge överväga
lättnader i avgiftsplikten — detta uttalande
ger vid handen, att utskottet inser
att det är ute på osäker mark.

När ärendet kom från första avdelningen
i statsutskottet, förekom i ett förslagsyttrande
ytterligare en passus, i vilken
det heter: »I anslutning till vad utskottet
anförde förlidet år i samband
med behandlingen av förslaget om införande
av den tillfälliga lotsavgiften vill
utskottet framhålla, att, därest det Skulle
visa sig att de höjda lotsavgifterna förorsaka
minskning i lotsningsfrekvensen och
därmed även av lotsningsersättningen,
frågan om en revision av denna ersättning
kan bli erforderlig.» Tyvärr ströks
denna passus vid plenarbehandlingen
inom statsutskottet. Den ger nämligen ytterligare
tyngd åt den osäkerhet, med
vilken man rör sig i detta fall. Jag tycker
nog att man i nuvarande läge hade
kunnat nöja sig med den tillfälliga höjning
av lotsavgifterna, som företogs i
fjol, och i år nöjt sig med en 50-procentig
höjning av de övriga sjöfartsavgifterna.

Detta ärende måste ytterligare utredas.
Herr Lundgren framhöll att lotsningsavgifternas
beräknande varit en ganska
komplicerad historia. Detsamma gäller
nog i ännu högre grad om fyr- och båkavgifterna.
Statsmakterna borde ha vilat
på ärendet till dess att en fullständig
utredning kommit till stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman
! Statsutskottet har tillstyrkt den nu
behandlade propositionen. En del reservanter
från utskottet har emellertid ansett
att skäl talar för en mindre långtgående
höjning av fyr- och båkavgifterna
och uppskov med ytterligare höjning
av lotsavgifterna, men i övrigt har
hela den mängd av frågor, som behand -

lades i propositionen, godkänts av statsutskottet,
och jag är helt naturligt tacksam
för detta.

Om man emellertid skall försöka bedöma
detta ärende, tror jag att det är
angeläget att först konstatera hur statsmakterna
hittills sett på dessa frågor.
Det är inte riktigt, som herr Ohlon nu
tycks göra gällande, att man hittills haft
den uppfattningen att en liten del av
statens kostnader för lots- och fyrväsendet
skulle täckas genom bidrag från sjöfarten.
De sakkunniga har föreslagit detta
på sin tid, men det blev aldrig riksdagens
och statsmakternas mening. Saken
ligger ju så till att under en tidrymd
-— låt oss säga från 1932/33 och
fram till krigsutbrottet — fick staten
täckning för sina utgifter för lots- och
fyrväsendet till ungefär 90 procent genom
avgifter från sjöfarten. Jag tror det
är bra att nämna för kammarens ärade
ledamöter, att om ingen justering skulle
verkställas av nu utgående avgifter skulle
denna andel av utgifterna kunna beräknas
uppgå bara till 40 å 45 procent.
Jag nämner två procenttal, därför att
man kan räkna på olika sätt. Det blir
den lägsta täckningsprocenten, om man
räknar in kostnaderna för personalens
pensionering, vilket man bör göra, om
man skall bedöma detta ärende fullt riktigt.
Då är det naturligtvis fråga om
huruvida statsmakterna bör vidhålla sin
hittills intagna ståndpunkt och säga ungefär
så här: Här är en utgift av sådan
karaktär att densamma inte bör belasta
statskassan, d. v. s. skattebetalarna i allmänhet,
utan den bör belasta vederbörande
näringsgren. Det är denna ståndpunkt
som regeringen intagit och som
vi nu ger uttryck för i propositionen.
Om man sålunda erkänner rimligheten
i detta ståndpunktstagande, har jag mycket
svårt för att inse att man i nuvarande
läge kan ha något att invända emot en
höjning av dessa avgifter. Som framgår
av handlingarna i detta ärende kommer
statens utgifter att ökas mycket väsentligt.
Även vid ett bifall till de nu föreliggande
förslagen kommer statsverkets
inkomster av dessa avgifter att bli otillfredsställande
ur den synpunkt jag nyss

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

tillät mig framföra. De kommer endast
till ungefär tre fjärdedelar att täcka utgifterna.
De kommer att täcka mindre
än 70 procent av statens utgifter, om vi
räknar in pensionskostnaderna, vilket
jag tidigare sagt rimligen borde ske. Vad
man alltså skulle kunna klandra Kungl.
Maj:t för är inte att vi lagt fram ett förslag
som blivit för tungt för näringen
att bära, utan möjligen för att regeringen
väntat så länge med att lägga fram detta
förslag.

När man talar om belastningen för
sjöfartsnäringen med dessa avgifter, är
det alldeles uppenbart att det nog förekommer
en tendens till att överdriva
dessa avgifters betydelse för vår sjöfart.
Jag skulle schematiskt kunna uttrycka
saken så att de nuvarande avgifterna
svarar ungefärligen mot en fjärdedel av
de avgifter som togs ut av sjöfartsnäringen
före kriget. Vad hänger detta
samman med? Jo, det är klart att om
man skall beräkna en kostnad för en näring,
skall man ställa denna kostnad i
relation till inkomsterna för näringen i
fråga. Det är detta som är avgörande.
Om, för att ta ett konkret exempel, ett
svenskt fartyg före kriget gick och hämtade
kol i England på en ostkusthamn
där och förde kolet till en västkusthamn
i Sverige, så gick — låt oss ta ett fartyg
på 1 500 ton — belastningen i fyroch
båkavgifter till 2,8 procent. Då hade
man en fraktersättning på ungefär
14 000 kronor. Avgifterna har inte förändrats
sedan den tiden, men i mars
månad i år fick man för motsvarande
frakt från England till Sverige inte
mindre än 57 000 kronor. Jag skall inte
fortsätta med att nämna exempel på vad
t. ex. ett tankfartyg får betala i avgifter
nu i förhållande till den fraktsumma
som det erhåller för att t. ex. frakta
olja från Fjärran Östern. Jag vill bara
ha sagt att den kostnaden är relativt så
liten och procenttalet är så mycket
mindre än på 1930-talet, att det ur dessa
synpunkter sett inte finns någon som
helst anledning att säga, att inte staten
nu bör ta ut skälig ersättning för statsverkets
kostnader i stället för att lägga
dessa kostnader på skattebetalarna i all -

mänhet. Det har förekommit här i debatten
både från herr Lundgrens och
herr Ohlons sida uppgifter om att andra
länder tillämpade en annan avgiftspolitik
och till och med avskaffat fyr- och
båkavgifterna. Jag vill inte bestrida det
sistnämnda, men talet om att våra sammanlagda
avgifter för sjöfarten skulle
vara avsevärt mycket högre än de som
förekommer i andra länder och i andra
hamnar måste jag beteckna som minst
sagt överdrivna. Nu gällande avgifter för
den sjöfart som kommer på Stockholms
hamn, utgör bara hälften av motsvarande
belastning i Antwerpen, om vi tar de
sammanlagda avgifterna.

Jag vill inte gå in på avgifternas storlek
i olika hamnar, ty jag har inte fått
något tillfredsställande material för att
göra en sådan jämförelse, och jag vet
inte vad reservanterna stöder sig på för
material. Jag har inte vågat dra några
generella slutsatser i det avseendet. Däremot
kan jag bara nämna att varken i
Norge, England eller på andra håll finns
några sjöfartsavgifter som understiger
de svenska.

Vad beträffar de svårigheter som
skulle komma att drabba svenska hamnar,
så kanske talet därom kan vara riktigt,
om man utgår ifrån att det blir
besvärligheter av ett annat slag än de
reservanterna tänker på. Jag tänker på
att om det blir en väsentlig nedgång i
seglationen, kan det bli besvärligt, men
de nu föreslagna avgifterna kan inte ha
den karaktären. Herr Ohlon sade, att de
utländska hamnarna kommer att konkurrera
ut de svenska. Man har sagt detta
tidigare i fråga om vissa turistfartyg,
men i april fattade Kungl. Maj:t ett beslut,
genom vilket vi givit dessa fartyg
avgiftslättnader. De liar blivit befriade
från både fyr- och båkavgifter, liksom
tonavgifter, varför man alltså kan ta
bort den saken ur resonemanget. Den
har framförts i den allmänna debatten,
och jag är därför angelägen om att beröra
den här. Det är vidare så att transitotrafiken
har en tendens att minska,
och jag tycker det finns naturliga skäl
till att så sker.

Slutligen ett ord om de antydningar

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

som gjorts om att det skulle löna sig
att föra gods på andra transportmedel
än fartyg från vissa svenska hamnar i
södra Sverige och till Norrland. Det visar
sig att alla andra transportmedel
blir betydligt dyrare, och det är väl ändå
det som är slutgiltigt avgörande för en
befraktare, att han får den billigaste
transporten. Vi vet sedan gammalt att
haven är våra billigaste transportvägar,
och det blir bestyrkt även i det här sammanhanget.
Jag tror sålunda inte att det
finns någon anledning att överdriva
betydelsen av dessa avgiftshöjningar för
sjöfarten. Jag tror att sjöfarten kommer
att kunna bära dessa kostnader, i
synnerhet med de goda inkomster som
man haft sedan lång tid tillbaka och
som vi alla hoppas att näringen skall få
behålla framöver. Reservanterna överdriver
säkerligen dessa svårigheter, och
därför hoppas jag att kammaren följer
utskottets förslag.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr förste vice talman! Jag vill gärna
vitsorda att departementschefen har
ganska goda skäl, när han förklarar sig
anse att sjöfarten skall betala i varje fall
huvuddelen av de kostnader som är förbundna
med de särskilda säkerhetsanstalterna
för sjöfarten. Därvid bör
man dock ta hänsyn till att dessa säkerhetsanstalter
kommer även andra än
handelssjöfarten till godo. Men den
springande punkten i denna diskussion
är väl ändå frågan: I vad mån kommer
höjningen av dessa avgifter att påverka
konkurrensförmågan hos de svenska
hamnarna i förhållande till utlandet? På
den punkten kan jag inte finna att departementschefen
har kunnat vederlägga
reservanterna. Om det blir minskad
konkurrensförmåga hos de svenska hamnarna,
kommer detta ytterst att gå ut
över de kommunala skattebetalarna.

Herr SVÄRD: Herr talman! Av statsrådets
anförande framgick, att det egentligen
varit två principiella överväganden
som förmått honom att ta den stånd -

punkt han tagit till sjöfartsavgifters höjande.

Det ena och det främsta av dessa överväganden
är, att näringen bör betala de
kostnader som servicen och säkerhetsanordningarna
till sjöss drar med sig.
Är det nu så säkert att denna princip
under alla förhållanden och för alla tider
skall vara den giltiga? Statsmakterna
har på 1930-talet fastslagit den principen
—- det är sant — men det skedde
i påtaglig motsättning till förslag och
tankegångar, framförda av olika utredningar
och sakkunniga. Är det med andra
ord så säkert att frågan om sjöfartsavgifterna
uteslutande är en statsfinansiell
fråga, som man automatiskt reglerar
efter prisindex eller något annat index?
Det gäller här en belastning på en
näring som arbetar i internationell konkurrens,
som arbetar på olika marknader.
Den berör alltså en verksamhet som
i högsta grad beror på hur man ser denna
principfråga i andra länder, hur man
alltså bedömer samhällets skyldigheter i
fråga om säkerhetstjänsten för sjöfarten
i med oss konkurrerande länder.

Det har under debatten lämnats motstridiga
uppgifter om avgifternas höjd i
olika länder, och herr statsrådet har beklagat,
att det inte föreligger något ordentligt
material för en internationell
jämförelse. Skulle inte just detta ha varit
skäl att utreda principfrågan med utgångspunkt
från ett internationellt material,
som hade möjliggjort ett säkrare
ståndpunktstagande än det rent statsfinansiellt
grundade? Man kan inte med
bästa vilja i världen säga, att någon sådan
utredning har presterats; det framgår
för övrigt med full tydlighet av den
sakliga oenighet som föreligger om dessa
avgifters höjd i olika länder.

Enligt herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet har reservanterna
överdrivit när de talat om avgifterna
som särskilt höga här i landet. Denna
benägenhet för överdrift delas i så fall
av kungl. kommerskollegium, som i sin
remiss givit uttryck åt liknande tankegångar,
och kungl. kommerskollegium är
inte ensamt därom.

I debatten framförde också herr stats -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

rådet och chefen för handelsdepartementet
den uppfattningen, att man skulle
sätta sjöfartsavgifterna i relation till
fraktindex. Det är väl ändå en något
äventyrlig grund att bygga ett avgiftssystem
av detta slag på. Ett godkännande
av den ståndpunkten skulle ju betyda,
att våra statliga avgifter skulle på något
sätt variera med fraktindex, och man
behöver inte vara sjöfartsexpert för att
veta hur snabbt och hur starkt detta index
förändras.

Det är, herr talman, naturligtvis här
inte fråga om vilken belastning som rederinäringen
kan bära. Det är inte fråga
om att avgifter av den höjd som Kungl.
Maj:t föreslagit skulle slå ihjäl den
svenska sjöfartsnäringen. Ingen har väl
hävdat en sådan uppfattning. Jag tror
inte ens man kan säga, att det här
främst gäller en intressefråga för sjöfartsnäringen.
Det är en avvägningsfråga
mellan avgiftshöjden i vårt land och
avgiftshöjden i länder med vilka vi konkurrerar
och med vilka vi har förbindelser.
Jag tror att man får se saken på det
sättet, att ur den synpunkten måste man
beklaga de föreliggande utredningarnas
otillräcklighet.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag vill påpeka för herr Svärd,
att jag aldrig sagt att man skulle fastställa
avgifterna i förhållande till fraktindex.
Jag har sagt, att man, när man
vill bedöma avgiftsbelastningen för sjöfartsnäringen,
skall studera fraktindex.
Detta index har fyrdubblats sedan den
tid dessa avgifter fastställdes, och jag
vidhåller den meningen, att det är riktigt,
om man skall försöka bedöma belastningens
storlek, att se på de inkomster
som näringen får.

Sedan måste jag, herr talman, erkänna
att jag är ur stånd att riktigt klart
fatta resonemanget om att vi skulle kunna
bli utkonkurrerade av andra länder.
Detta gäller, efter vad jag förstår, en
mycket begränsad del av sjöfarten, ty
de avgifter som vi fastställer att gälla
för svenska fartyg, gäller ju för alla
fartyg, oavsett vad dessa fartyg hör

hemma. Det är alltså inte på samma
sätt som med svensk produktion i allmänhet,
när vi lägger en belastning på
näringen som inte andra länders näringar
har. Det är nu en mycket väsentlig
sak i detta sammanhang.

Att sedan många myndigheter har avstyrkt
dessa höjningar av avgifterna är
riktigt. Det är väl också på det sättet,
att ett verk som kommerskollegium, som
har att hävda sjöfartsnäringens intressen,
inte ser med någon större tillfredsställelse
att staten tar ut dessa pengar.
Men för de svenska statsmakterna blir
ändå frågeställningen till slut: Skall vi
söka skaffa oss en rimlig täckning för
våra utgifter eller skall vi ta pengarna
över budgeten i allmänhet? Jag betonar
rimlig täckning, tv försvarsmakten har
intressen här som staten skall betala för.
Jag erinrar därför om att genomförandet
av detta förslag innebär, att staten får
täckning bara för ungefär tre fjärdedelar
av utgifterna.

Det är ingen som har velat göra gällande,
att inte de inom detta verksamhetsområde
anställda skulle få en väsentlig
höjning av sina löneförmåner,
utan jag tror att vi är ense på den punkten.
Då blir på nytt frågeställningen den
jag antydde: Hur skall vi förfara? Kungl.
Maj:t och statsutskottsmajoriteten anser
att det föreliggande förslaget ger en skälig
avvägning. Vi har inte råd att vänta
längre. Av de 24 miljoner kronor vi har
i utgifter tar vi in 18 miljoner kronor
i inkomster, och det övriga får bestridas
av skattebetalarna i allmänhet. Mera
pengar från skattebetalarna anser inte
Kungl. Maj:t och statsutskottet att vi
kan spendera på svensk sjöfart.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag kan
inte förstå att man kan lägga upp denna
fråga som om den gäller en pålaga på
sjöfarten. Det har t. ex. anförts sådana
synpunkter som att sjöfarten gott bär
råd att betala. Ja, det har den väl f. n.
— om vi får hit trafiken!

Vad det i stället är fråga om är att
avväga konkurrensförhållandet mellan
svenska och utländska hamnar. Det

■46

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

finns länder som tydligen tagit bort fvroch
båkavgifterna just för att de skall
stå sig bättre i konkurrensen. Det har
också framhållits av de hörda myndigheterna,
som har att handlägga dessa
frågor, att man bör vara försiktig —
man bör inte förhasta sig och lägga enbart
statsfinansiella synpunkter på denna
fråga, ty här gäller det mycket större
ting. Det rör sig om möjligheten att få
till stånd en tillfredsställande sjöfart
och en tillfredsställande skeppning av
varor till och från vårt land.

När en avlastare skall söka att få ut
sina varor på världsmarknaden går det
ju så till, att han söker tonnage genom
olika mäklare. Rederierna får då möjligheter
att välja på resor till och från
olika hamnar, och man gör upp en kalkyl.
Den kalkylen kommer för vårt lands
vidkommande att belastas med dessa redan
förut höga fyr- och båkavgifter. Nu
är det fråga om att höja dem ytterligare.
Följden blir naturligtvis att rederierna
föredrar att dirigera sina fartyg till kontinentala
hamnar eller till hamnar t. ex.
i Danmark, med vilka vi har mycket
svårt att konkurrera på grund av att
man där har mycket lägre avgifter. Vi
måste dessutom ta hänsyn till att det alltid
blir en längre resa för fartygen att
gå till svenska hamnar. Om fartygen
skall gå in i Östersjön, måste de räkna
med ett dygns extra resa. Härtill kommer
att man i de kontinentala hamnarna
har större möjligheter att välja när det
gäller att lasta och lossa olika varor och
ta kompletteringslaster. Allt detta måste
också tas med i räkningen. Jag kan helt
enkelt inte fatta, att den ansvarige departementschefen
kan anlägga sådana
synpunkter som herr statsrådet här
gjorde.

Handelsministern säger vidare, att det
nu inte tjänar mycket till att diskutera,
vad de sammanlagda avgifterna för anlöpandet
av olika hamnar är. Vi har ej
fullständiga uppgifter härom. Vore det
då inte skäl att i enlighet med reservanternas
förslag verkställa en utredning?
Om man sedan vill höja avgifterna, bör
man väl först göra den erforderliga utredningen
och inte först höja med 100

procent och därefter utreda, om man genom
denna höjning löper risk att bli utkonkurrerad.
Jag har aldrig i mitt liv
varit med om att man när det gällt att
affärsmässigt behandla en så viktig fråga
som denna gått till väga på det sätt
som man nu tycks vilja göra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, som jag tycker innebär
ett mycket rimligt krav.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Ingen vill bestrida, att herr Wehtje
äger en betydande sakkunskap om
dessa ting. Trots detta vägrar jag att erkänna
riktigheten av det resonemang,
som herr Wehtje här fört.

Jag upprepar vad jag sade till herr
Svärd, att den föreslagna höjningen icke
ensidigt drabbar svenska fartyg, utan
den drabbar ju också det utländska tonnaget.
Frågan är då om denna belastning
blir så stor, att man går över till
andra trafikmedel. Vill reservanterna
verkligen hävda, att belastningen blir så
stor, att man kommer att övergå till
järnvägstransporter i stället för sjötransporter?
Här har bl. a. av handelskammaren
i Gävle anförts, att fartygen inte
kommer att gå till norrlandshamnarna.
Jag för min del har försökt bevisa att
en ekonomisk kalkyl ger till resultat, att
frakten blir avsevärt lägre, om varorna
sänds sjövägen än om de transporteras
per järnväg. Vi har naturligtvis från
statsmakternas sida inget intresse av att
belasta den svenska sjöfarten.

Då man bär invänder, att frågan inte
tillräckligt utretts och att vi inte vet,
hur stora avgifterna är i andra länder,
tillät jag mig att säga, att vid anlöpande
av Antwerpens hamn, vilken som bekant
har mycket stor betydelse ur transitosjöfartens
betydelse, måste fartygen
betala avgifter som är dubbelt så höga
som i svenska hamnar. Det exemplet
borde väl vara tillräckligt för att visa,
att vi någorlunda känner till nivån för
motsvarande avgifter i utländska hamnar.
Jag vill emellertid inte diskutera
detaljer med motionärerna, ty jag tror

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

att det är svårt att göra det — jag tror
inte heller att reservanterna har tillräckligt
material för att kunna dokumentera
exakt, hur stora avgifterna är
i det ena eller andra landet.

Vill reservanterna verkligen på allvar
förorda, att skattebetalarna i Sverige
skall påläggas en ännu större belastning
med hänsyn till dessa avgifter än vad de
kommer att få enligt Kungl. Maj:ts av
utskottet tillstyrkta förslag? Dessa avgifter
är ju redan nu otillfredsställande
ur den synpunkten, att om vi genom
dessa avgifter tidigare fick 90 procents
täckning för de verkliga kostnaderna, så
får vi nu bara 75 procents täckning, ja,
bara 68 procent, om man räknar in pensionskostnaderna.
Reservanterna har ju,
enligt vad jag känner till, gång efter gång
framhållit nödvändigheten av att spara
på statens utgifter. Det bör ske även här,
tv det är ingen fördel på längre sikt
att inte av sjöfarten ta ut en rimlig andel
av de kostnader för denna ofrånkomliga
verksamhet som egentligen bör belasta
sjöfarten. Det har vi gjort tidigare
och bör, enligt mitt sätt att se, göra
även framdeles.

Herr SVÄRD: Herr talman! Herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
anser, att han »någorlunda» har
reda på, hur dessa avgifter ställer sig i
andra länder, och hävdar, säkerligen
med all rätt, att reservanterna icke har
bättre reda på den saken än han. Men
det är den skillnaden mellan reservanternas
ståndpunkt och statsrådets, att
reservanterna vill ha till stånd en utredning,
vid vilken man kan fixera en med
hänsyn till det internationella läget
rimlig princip för fastställandet av avgifterna.
En sådan utredning önskar
statsrådet uppenbarligen icke.

Redan i mitt första anförande hävdade
jag, att det här icke gäller någon intressefråga
för rederinäringen. Jag
tvingas med hänsyn till det resonemang,
som herr statsrådet sedan fört, att upprepa,
att det här är en intressefråga för
hela den svenska exporten och importen.
Det är en fråga om konkurrensmöj -

ligheterna och en kostnadsfråga för vår
import och export. Det är ur den synpunkten
jag har sett saken.

Sedan tillåter jag mig att säga än en
gång, att om man vill sätta dessa avgifter
i relation till fraktindex — för att
nu återkomma till den saken — måste
man vara beredd till en utomordentligt
stor rörlighet i avgiftsbestämningen, ty i
annat fall skiftar ju betalningsgrunden
från månad till månad och från år till År.

Herr WEHTJE: Herr talman! Med anledning
av handelsministerns senaste
yttrande vill jag endast erinra om att
jag redan förut framhållit, att det inte
alls är fråga om en belastning på sjöfarten
såsom sådan. Jag är fullt på det
klara med att både svenska och utländska
fartyg måste betala fyr- och båkavgifter.
Jag trodde att jag tillräckligt tydligt
hade klargjort för kammaren, att
vad det här gäller är konkurrensmöjligheterna
för de svenska hamnarna och
därmed möjligheterna för hela vårt land
då det gäller att på världsmarknaden
finna avsättning för våra produkter eller
köpa de varor vi behöver. Man kan
inte bortse ifrån att det ytterst är detta
det är fråga om. Problemet är alltså inte
så enkelt att det här bara gäller, om
man skall ta ut en avgift som täcker en
större eller mindre del av statens utgifter.

Jag vill understryka, att i detta läge,
när frågan om våra konkurrensmöjligheter
upptar våra tankar i så stor utsträckning
som för närvarande, bör man
vara fullt säker på sin sak, innan man
vidtar en sådan åtgärd som den föreslagna
och väsentligt höjer de avgifter som
kanske främst belastar våra olika exportnäringar.

Herr OHLON: Herr talman! Jag förstår
inte, varför handelsministern är så
strong i dag, när han i propositionen
dock har antytt, att det kan tänkas att
vi i framtiden måste justera dessa avgifter,
om belastningen skulle visa sig bli
för hård.

Nr 20.

Fredagen den 23 mai 1952.

Ang. sjöfartens avgifter till lots- och fyrväsendet.

Jag understryker vad föregående talare
sagt, att det här inte är fråga om
sjöfarten utan om de svenska hamnarna
och deras möjligheter att bjuda sådan
service, att sjöfarten på de svenska
kusterna i fortsättningen kan upprätthållas
i samma utsträckning som hittills.

Herr statsrådet har använt många
överord i dag, som vi aldrig annars brukar
möta från det hållet. Han har gjort
gällande, att vi talat om att den svenska
sjöfarten och de svenska hamnarna
skulle utkonkurreras. Vi har aldrig sagt
något sådant. Vi har bara befarat en
onödig konkurrens ifrån övriga hamnar
i andra länder.

Varför talar herr statsrådet om turistfartygen,
då ingen här har berört deras
casus? Jag vill begagna tillfället att ge
statsrådet ett erkännande för att han i
tvenne författningar — jag vill minnas
att det var 175 och 176 i år — har utfärdat
bestämmelser om befrielse för turistfartyg
från fyr- och båkavgifter, tonnageavgift
samt mätningsskyldighet.
Detta var nog för övrigt alldeles nödvändigt
för att inte de stora svenska turistfartvgen
skulle gå våra hamnar
förbi.

Herr statsrådet frågade varifrån de
siffror kommit som jag nämnde. Jag kan
gott säga varifrån jag fått dem, nämligen
Skånes handelskammare, som i sin
tur fått siffrorna från en eminent sjöfartssakkunnig
person. Om siffrorna är
riktiga eller ej, kan jag inte garantera,
men det finns ingen anledning att betvivla
deras riktighet.

Herr statsrådet har med rätta under
debatten understrukit statsmakternas intressen
i det här sammanhanget, och jag
vill instämma med statsrådet därvidlag.
Vi får komma ihåg att sjöfarten är en
den svenska statens mjölkko. Jag vill
minnas att nettoinseglingen under de senaste
åren har rört sig om någonting
mellan 500 och 600 miljoner kronor om
året. Sjöfarten ger alltså stora pengar
till det svenska samhället, och är därför,
även om inte avgifterna skulle höjas
så mycket, sannerligen ingen tärande institution
på det svenska samhället. Jag

skulle emellertid i likhet med lierr
Wehtje vilja säga, att vad saken här gäller
är möjligheterna för våra västsvenska
och sydsvenska kuststäder att hålla
servicen i hamnarna på en tillbörlig nivå.
Faran med alltför fiskaliska åtgärder
på detta område är att hamnarna inte
kommer att hävda sig i konkurrensen
med de danska och nordtvska hamnarna.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! De
skäl och synpunkter som handelsministern
har utvecklat i detta ärende har varit
avgörande för utskottets ställningstagande.
Det finns knappast någon anledning
för mig att upprepa dem, och jag
ber därför att helt kort få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om inrättande av en professur i näringslära m. m.

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna II—IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. in.; och

nr 156, i anledning av väckt motion
om ersättning åt logen Nyårslöftet i Degerhamn
för nedbrunnen byggnad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till universiteten
och den medicinska undervisningen m.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna I och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Om inrättande av en professur i näringslära
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 137 framlagda
förslag och motionen I: 394 samt
med avslag å motionerna 1:418 och II:
569,

4 Första kammarens protokoll 1952. Xr 20.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad utskottet anfört
fastställa personalförteckning för Uppsala
universitet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
8 432 000 kronor;

II. att motionerna 1:266 och 11:359
icke måtte föranleda någon rikdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:266,
av fru Svenson m. fl., och II: 359, av
fröken Ager m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
rörande inrättandet av en professur i
näringslära och en institution för professurens
ämnesområde.

Fru SVENSON: Herr talman! I samband
med denna punkt har utskottet behandlat
en motion, som jag tillsammans
med en del andra ledamöter av denna
kammare har väckt. I motionen har vi
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande inrättandet av en
professur i näringslära och en institution
för professurens ämnesområde.

För att våra skolköks- och lanthushållslärarinnor
skall kunna undervisa
på bästa möjliga sätt i näringslära —
ett ämne som jag för min del tycker är
av mycket stor betydelse — är det viktigt,
att lärarkrafterna vid våra skolköks-
och lanthushållsseminarier erhåller
en sådan utbildning på just näringslärans
område, att de blir kompetenta
att undervisa på det plan, som det här
är fråga om. Detta kräver forskningsinstitutioner,
och det kräver akademisk
utbildning.

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ställa något yrkande eller
åstadkomma någon debatt i frågan, utan

Nr 20.

Fredagen den 23 mai 1952.

Anslag till karolinska institutet.

jag vill bara ge uttryck för min förvåning
över att utskottet med så gott som
bara en axelryckning viftat bort motionen.
Utskottet har nämligen inte haft
någonting annat att säga än att motionen
inte bör biträdas. Det är emellertid
ganska underligt att när det gäller det
husliga arbetet och utbildningsmöjligheter
härför, så är förståelsen ganska liten
i vårt land nästan alltid — vad det nu
kan bero på. Jag kan bara nämna att i
ett sådant land som Finland har man
redan för ett par tre år sedan inrättat
en professur just i näringslära och i
samband därmed skapat en väl utrustad
forskningsinstitution.

Jag har, herr talman, med det anförda
bara velat ge till känna, att jag tycker
att utskottet tagit allt för lätt på denna
motion, och jag hoppas att det skall bli
tillfälle för mig att återkomma till frågan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna i—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Anslag till karolinska institutet.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i proposition
nr 137 framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört fastställa personalförteckning
för karolinska mediko-kirurgiska institutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1952/53;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1952/53;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

1952/53 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 397 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Lundgren, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDGREN: Herr talman! På
den här föreliggande punkten angående
anslaget till avlöningar vid karolinska
institutet finns det en anslagspost, som
i och för sig är obetydlig men som är betydelsefull
därigenom, att det spörsmål,
som där beröres, är principiellt mycket
viktigt.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet
har begärt inrättande av ett stort antal
nya befattningar, och en redogörelse
för dessa äskanden finns i propositionen.
Lärarkollegiet har bi. a. begärt att
institutets rektor skall få kvarstå efter
pensionstidens slut. Denna fråga anser
jag vara av så stor betydelse, att jag måste
besvära kammaren med att få framlägga
några synpunkter på den.

Enligt gällande bestämmelser väljes
rektor vid karolinska institutet av lärarkollegiet
för en tid av tre år. Därvid är
till rektor valbar varje professor, som då
ämbetet skall tillträdas, innehaft professur
vid institutet i minst tre år. Institutets
nuvarande rektor, som är professor
i allmän patologi, skulle ha varit skyldig
att avgå med pension i januari 1951 men
har av Kungl. Maj:t erhållit tillstånd att
kvarstå i tjänst t. o. m. utgången av juni
månad år 1952. Han är sålunda skyldig
att med utgången av juni månad i år
frånträda såväl professuren som rektoratet.
Nu har lärarkollegiet hemställt, att
professorn måtte dels medges rätt att
kvarstå som institutets rektor tills vidare
intill utgången av juni 1953 och dels för
sitt uppdrag som rektor erhålla ersättning
med belopp, motsvarande skillnaden
mellan den pension, som han får
såsom professor, och den lön, som utgår
till en ordinarie professor jämte rektorsarvode.
Det är denna senare framställning
som gör att riksdagen har kommit
att befatta sig med frågan.

Till stöd för framställningen framhåller
lärarkollegiet bl. a.: »Ett flertal problem
av för institutet vitalt intresse
komma under de närmaste åren att påkalla
ett ställningstagande från kollegiets
sida. Sålunda väntas 1948 års läkarut -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

bildningskommitté inom en snar framtid
framlägga sitt förslag rörande den framtida
utformningen av den medicinska utbildningen.
Nyligen framlagt förslag till
dispositionsplan för utbyggande av karolinska
sjukhuset har icke till alla delar
vunnit statsmakternas gillande, och förslaget
torde därför bli föremål för omprövning
i vissa stycken. Planering pågår
av det beslutade utbyggandet av
Sabbatsbergs sjukhus, vilket sjukhus är
avsett att ersätta serafimerlasarettet som
undervisningssjukhus.» Det finns också
åtskilliga andra frågor i samband med
utbyggnaden av karolinska sjukhuset,
som för närvarande är av aktuellt intresse.

Kanslern för rikets universitet, som ju
har att yttra sig om framställningar från
karolinska sjukhuset, har inte ansett sig
böra framlägga något förslag i den av
kollegiet antydda riktningen, utan inskränkt
sig till att hänskjuta frågan till
Kungl. Maj:ts prövning. Jag skall be att
få läsa upp vad kanslern därvidlag har
uttalat. Han säger: »Den av lärarkollegiet
ifrågasatta anordningen — vilken såvitt
för mig är bekant icke tidigare förekommit
— skulle innebära en väsentlig avvikelse
från gällande bestämmelser om
val av rektor vid universitet och högskolor.
Även om det i detta speciella fall synes
föreligga vissa skäl för medgivande
av en dylik avvikelse, skulle ett sådant
ställningstagande likväl kunna medföra
måhända vittgående konsekvenser av
mindre önskvärd art.»

Kungl. Maj:t har godtagit lärarkollegiets
förslag, och det har också statsutskottet
gjort. Utskottet har icke på något
sätt motiverat sitt ställningstagande
och har inte ens i reciten omnämnt de
olika framställningarna. Frågan har
över huvud taget inte närmare debatterats
i statsutskottet. Det är ju uppenbart
att det, när det gäller vissa befattningshavare,
finns alla skäl för att en befattningshavare
bör få stå kvar efter uppnådd
pensionsålder. Men när det gäller
en befattningshavare av den art, som det
här är fråga om, anser jag det principiellt
felaktigt att han står kvar efter
pensionsåldern. Såsom jag nyss nämnde,

Anslag till Stockholms högskola,
har lärarkollegiet rätt att för en tid av
tre år välja rektor. Genom ett beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen skulle lärarkollegiets
valrätt föregripas. Det är klart,
att om ett sådant beslut skulle fattas,
kan lärarkollegiet inte underlåta att utse
ifrågavarande professor, därest hans
mandat utgår under den här tiden, vilket
jag inte vet någonting om.

Allvarligare är emellertid att det förestår
en viktig omorganisation av institutet.
Enligt min uppfattning talar alla
de skäl, som lärarkollegiet anfört, mot
att ifrågavarande befattningshavare kvarstår
i tjänsten, ty när en viktig omorganisation
förestår, skall inte den befattningshavare,
som står i begrepp att lämna
sin tjänst, ha hand om omorganisationen,
utan det skall den befattningshavare
göra, som i praktiken kommer att
leda institutet under de kommande åren,
då omorganisationen skall träda i kraft.

Jag kan inte finna att de skäl, som lärarkollegiet
här anfört och som departementschefen,
kanske med någon tvekan,
godtagit, talar för ett bifall till framställningen.

Jag tror mig veta, att det bland de
yngre professorerna vid institutet finns
sadana, som är väl lämpade och villiga
att åta sig detta uppdrag. Jag nämner
detta, herr talman, därför att det under
debatten sagts, att man inte kan få någon
lämplig professor, som är villig att
åta sig uppdraget.

Så som saken nu ligger till, har jag,
herr talman, icke något yrkande på denna
punkt, men jag har inte velat underlåta
att anföra dessa principiella synpunkter
på det föreliggande problemet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten S.

Anslag till Stockholms högskola.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven huvudstat för Stockholms
högskola att tillämpas under budgetåret
1952/53, dels ock till Bidrag till
Stockholms högskola för budgetåret

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Anslag till Stockholms högskola.

1952/53 anvisa ett förslagsanlag av
3 936 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Englund m. fl. (1:417) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Stockholm m. fl. (II: 570) i vilka hemställts
dels att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om uppgörande,
på grundval av universitetsberedningens
och övriga föreliggande utredningar,
av en långsiktig plan för upprustningen
av Stockholms högskola i
enlighet med vad i motionen anförts,
dels ock att riksdagen måtte vid godkännande
av huvudstaten för Stockholms
högskola för budgetåret 1952/53
besluta sådana ändringar i Kungl. Maj ds
förslag, som föranleddes av i motionen
framförda yrkanden, nämligen

a) att från och med detta budgetår
skulle inrättas en ny professur i psykologi
eller i pedagogik, en ny professur
i sociologi samt en ny professur i
geografi, särskilt kulturgeografi med
ekonomisk geografi, i enlighet med universitetskanslerns
tillstyrkan,

b) att i anslaget till materiel m. m.
skulle inrymmas 25 000 kronor till utgivande
av en högskolans årsskrift, varför
anslaget i dess helhet borde uppföras
med ett från 490 000 till 515 000 kronor
höjt belopp,

c) att anslaget till engångskostnader
för materielanskaffning skulle uppföras
med ett från 125 000 till 200 000 kronor
höjt belopp, i enlighet med universitetskanslerns
förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mogård m. fl. (I: 419) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (11:571);

dels en inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm väckt motion (II:
566);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wiklund i Stockholm väckt motion
(II: 572).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 417 och II: 570,
såvitt de avsåge medelsanvisningen, I:
419 och 11:571, 11:566 samt 11:572,

a) godkänna under punkten införd huvudstat
för Stockholms högskola att tilllämpas
under budgetåret 1952/53;

b) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 936 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 417 och II: 570, såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att en plan för upprustning av
Stockholms högskola måtte uppgöras i
enlighet med vad utskottet förut i utlåtandet
angivit.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, som dock ej antytt sin mening.

Herr OHLON: Herr talman! Den nu
aktuella punkten gäller statens bidrag
till Stockholm högskola.

Under den sista tiden har det förts
en livlig diskussion om Stockholms högskolas
nödläge, och därvidlag har staten
kommit i bräschen. Man kanske ändå
bör göra staten den rättvisan, att det
inte var många år sedan som Stockholms
högskola klarade sig med avkastningen
från sina egna fonder och med
bidraget från Stockholms stad. Från staten
lämnades då inte något bidrag. Härom
året kom ett första blygsamt statsanslag
till högskolans verksamhet, och
det har ökat för varje år. För innevarande
budgetår är statsanslaget 2 607 000
kronor, och i år äskar Kungl. Maj :t för
nästa budgetår inte mindre än 3 936 000
kronor. Det har alltså lyckats ecklesiastikministern
att få detta anslag höjt
med över 50 procent. Även om man mycket
väl förstår dem, som anser att högskolan
långt ifrån har blivit tillgodosedd
genom det anslag som här äskas,
måste man ändå ge ecklesiastikministern
det berömmet, att han har lyckats

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

förvånansvärt bra med den finansledning
vi har, när han åstadkommit en så
pass stor ökning av anslagsposten.

När man läser den kungl. propositionen,
får man en ganska skrämmande
bild av läget vid Stockholms högskola.
Det är tydligt, att högskolan har expanderat
i så hastig takt, att man inte riktigt
har betänkt vilka konsekvenser utökningen
skulle föra med sig. Professurer
har inrättats undan för undan utan
att man haft tillgängliga lokaler, utan att
man haft biträdande lärarkrafter och
utan att man haft materiel etc., och när
man nu skall försöka att utnyttja hela
verksamheten, brister det på en del
punkter.

I kanslerns utlåtande kan man inhämta,
att antalet docentstipendier vid
högskolan endast uppgår till 21, medan
motsvarande antal inom motsvarande fakulteter
i Uppsala och Lund utgör 64
respektive 61. Detta är nog den detalj,
där Stockholms högskola sackat allra
mest efter. Villkoret för att en vetenskaplig
institution skall kunna växa vidare
och förnya sig är att den kan erbjuda
de unga forskarna existensmöjligheter,
och det kan inte Stockholms högskola
med det ringa antal docentstipendier
den för närvarande förfogar över.
Det är också självfallet att undervisningen
blir lidande på att antalet docentstipendier
är så ringa. Visserligen
har högskolan docenter — jag vet inte
hur många, men jag skulle tro att det
är över hundra — men deras tjänster
kan inte tas i anspråk, därför att det
inte finns tillräckligt med stipendier och
anslag för ändamålet. Högskolan lider
också brist, såsom jag nyss nämnde, på
biträdande lärare, assistenter, amanuenser
med flera hjälpkrafter.

Under utskottsbehandlingen framhölls
det, att det inte tjänar mycket till att
utöka lärarkåren vid Stockholms högskola,
därför att lokalerna är så dåliga.
I reciten till den kungl. propositionen
slår att läsa vad högskolans studentkår
sagt i det avseendet. Det heter där: »För
flertalet ämnen inom framför allt matematisk-naturvetcnskapliga
faktulteten är
också lokalbehovet det största proble -

Anslag till Stockholms högskola.

met. Lokalerna utmärkas genomgående
av en enastående oändamålsenlighet och
hälsovådlighet, och på flera institutioner
kunna lokalförhållandena utan vidare
betecknas som skandalösa. Sjukdomsfall
bland forskare och studerande
på grund av exempelvis otillfredsställande
ventilationsförhållanden ha inträffat.
Bristen på tillräckliga utrymmen i
förening med personalbrist medför vidare,
att hårda inträdesspärrar måst
upprättas i de viktigaste naturvetenskapliga
ämnena.»

För några år sedan hade vi inom
statsutskottets andra avdelning tillfälle
att besöka några av Stockholms högskolas
lokaliteter, och jag tillät mig då säga
att om så dåliga lokaler förefunnes inom
svensk industri, skulle sannolikt arbetsskyddsmyndigheterna
ingripa och förbjuda
att verksamheten i fortsättningen
finge bedrivas i dylika lokaler. Förhållandena
har sedan dess inte blivit bättre.
Jag skulle därför, herr talman, mycket
starkt vilja understryka vikten av
att framför allt lokalförhållandena vid
Stockholms högskola blir ordnade på ett
tillfredsställande sätt.

På grund av det ringa antalet docentstipendier
vid högskolan har kanslern
nu föreslagit en utökning av antalet med
tio. Statsrådet har emellertid inte lyckats
få igenom mer än två nya docentstipendier
plus ett forskardocentstipendium.

På denna punkt liksom i fråga om
andra detaljer föreligger motioner. Jag
skulle framför allt vilja understryka vikten
av att den motion, i vilken påyrkas
ett större antal docentstipendier, hade
blivit beaktad.

I en annan motion föreslås, att en plan
måtte upprättas för högskolans fortsatta
verksamhet. Där bör angivas vilka önskemål
som i första hand skall tillgodoses
och i vilken ordning övriga önskemål
skall beaktas.

Då det nu lyckats oss i utskottet att
få en skrivning, där utskottet förordar
och hos Kungl. Maj:t anhåller om att en
utbyggnadsplan skall uppgöras, vilken
sedan kan läggas till grund för Kungl.
Maj:1s och riksdagens prövning av

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952,

Anslag till Stockholms högskola.
Stockholms högskolas anslagsäskanden,
har jag inte ansett mig kunna avge någon
detaljerad reservation i detta ärende.
Jag hoppas emellertid att den plan,
som här beställts, kommer till stånd och
att det blir något resultat av den.

Förutom dessa motioner i anslutning
till propositionen rörande Stockholms
högskola föreligger också en motion i
anslutning till en annan kungi. proposition,
som gäller avhjälpande av lärarbristen
vid de högre skolorna. I denna
motion yrkas det på en upprustning av
Stockholms högskola speciellt vad beträffar
hjälplärarkrafter. Detta ärende
kommer på riksdagens bord först i morgon,
och statsutskottet har därvid föreslagit
riksdagen att ge Kungl. Maj:t fullmakt
att ur det klumpanslag på 750 000
kronor, som äskas för avhjälpande av
lärarbristen, lämna bidrag även till
Stockholms högskola för förstärkning av
undervisningen vid högskolan. Jag understryker
detta nu, tv jag vill ifrågasätta,
huruvida det inte skulle vara möjligt
att ur det nämnda klumpanslaget
även tillgodose högskolans önskemål om
nya docentstipendier. Detta är kanske
inte möjligt, men det borde vara möjligt
att tillgodose högskolans önskemål att
genom kursanslag kunna bättre än nu
utnyttja de icke-stipendierade docenter,
som redan finns vid högskolan. Skulle
det befinnas att de 750 000 kronorna,
som riksdagen antagligen kommer att
bevilja, inte räcker för det ändamålet,
så hoppas jag att Kungl. Maj:t inte drar
sig för att på tilläggsstat, eventuellt i
höst, begära en förstärkning av anslaget.

Jag ber i övrigt att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Ohlons yttrande instämde herr
Branting.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag har
varit med och väckt en motion med
förslag om inrättande av några nya professurer
vid Stockholms högskola, bl. a.
en i psykologi och en i sociologi. Utskottet
har med anledning härav, såsom
herr Ohlon nyss erinrat, förordat att

en långsiktig plan uppgöres för högskolans
upprustning. »Härvid», fortsätter
utskottet, »bör behovens angelägenhetsgrad
klarläggas såväl i vad avser lärarkrafter
som lokaler». Det är denna formulering
om behovens angelägenhetsgrad,
herr talman, som gjort att jag finner
anledning att knyta några kommentarer
till denna punkt.

Det finns olika motiv för våra professurer.
Universitetsberedningen har
ibland framhävt behovet av grundforskning
och ibland betonat andra önskemål.
I några fall är emellertid nya professurer
av särskilt påtagligt värde ur
samhällsarbetets synpunkt. Jag skulle för
min del exempelvis tro, att hela vår
samhällsutveckling blivit ogynnsammare,
om vi inte för cirka 30 år sedan hade
börjat upprusta i fråga om professurer i
nationalekonomi. Den omständigheten
att professorerna i nationalekonomi haft
ett stort antal lärjungar, som sedermera
kopplats in i samhällsarbetet, har pressat
ihop och dämpat kontroverserna sådana
de förelåg för några decennier sedan.
Det gemensamma studiet av representanter
för olika meningsriktningar under
ledning av dessa professorer har gett
debatten i ekonomiska frågor ett mera
utpräglat drag av realism och minskat
motsättningen i ståndpunkterna. Och
om vi ser på konjunkturinstitutets rapporter,
kan vi där konstatera de framsteg
forskningen på området gjort från
den tid, då nationalekonomerna läste
fransmannen Gide eller svensken Cassel
och hans artiklar i Svenska Dagbladet;
i konjunkturinstitutets rapporter
och bilagorna till dem ser man den nya
precisionen.

På andra punkter kvarstår emellertid
betydande kontroverser, särskilt där
själva grundstoffet i hög grad beror på
den sociologiska insikt man besitter och
på den psykologiska klarheten i föreställningarna.
På dessa områden har vår
upprustning skett mycket långsammare,
antalet professurer är där betydligt
mindre; i sociologi har vi t. ex. bara
en professur mot de många professurerna
i nationalekonomi. På det området
är vi ett långt stycke efter de anglo -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

saxiska länderna, där sociologien exempelvis
i motsats till den i Frankrike
är präglad av nära kontakt med det
faktiska materialet och därför ger mycket
god ledning för samhällsdiskussionen.

En vetenskaplig upprustning i fråga
om psykologien och sociologien borde
således enligt min mening, herr talman,
resultera i en sammanpressning av motsättningarna
på det socialpolitiska fältet.

Jag läste för inte länge sedan en bok
av den alldeles nyutnämnde professorn
i psykologi vid Stockholms högskola,
Ekman. Boken heter »Differentiell psykologi»
och behandlar spörsmål av
utomordentlig betydelse för klarheten när
det gäller orsakssammanhangen i fråga
om en rad företeelser, som lagstiftarna
gång på gång ställes inför. Det exempelvis
i kriminalvården mycket betydelsefulla
spörsmålet om vad arvet och miljön
betyder har där på ett sådant sätt
behandlats och renodlats i avseende på
frågeställningarna, att det skulle vara
mycket nyttigt om den allmänna samhällsdiskussionen
påverkades därav; vi
skulle därigenom kunna vinna en betydligt
större säkerhet i vårt handlande
på det kriminalpolitiska fältet. Och situationen
är likartad på andra områden.

Jag skulle således, herr talman, vilja
rikta det önskemålet till herr statsrådet
att han, i den mån riksdagens framställning
leder till att en långsiktig plan
uppgöres, måtte ägna alldeles särskild
omsorg åt att tillse, att vi snarast får
lärostolar vid Stockholms högskola på
dessa för hela samhällsdiskussionen betydelsefulla
områden och därmed den
akademiska undervisning som behövs.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det är inget tvivel om att Stockholms
högskola, med den utökning av
antalet studenter och den större differentiering
på studieämnen som där ägt
rum, behöver en upprustning med lärarkrafter
av skilda slag. Jag har för min
del sökt tillgodose detta önskemål, och
det föreföll, som om utskottets representant
i debatten uppskattade de förslag

Anslag till Stockholms högskola,
i detta hänseende, som gjorts i propositionen
och som tillstyrkts av utskottet.

Jag ber att få påpeka att man trots
allt kan tala om en betydligt större generositet
härvidlag än på de flesta andra
punkter. Den allmänna återhållsamheten
speciellt när det gäller inrättande
av nya tjänster har åtminstone i någon
mån fått vika på detta område. Propositionen
föreslår sålunda tretton nya befattningar
i forskar- och undervisargruppen
och nio nya befattningar i den
mera administrativa, men givetvis både
forskningen och undervisningen betjänande
gruppen vid Stockholms högskola.

Det kan inte hjälpas att åtskilliga önskemål,
som man anser nog så behjärtansvärda,
i alla fall inte kunnat beaktas
inom den ram som regeringen i år till
sist måst fastställa för denna upprustning.
Jag tror emellertid inte att det är
nya professurer som högskolan först och
främst behöver; snarare skulle jag vilja
instämma med herr Ohlon i att docentbefattningarna
vid högskolan är alltför
fåtaliga.

Men jag skall gärna erkänna att det
föreligger behov av en ytterligare rätt
väsentlig upprustning, och jag hälsar
med tillfredsställelse att riksdagen har
begärt en plan för en dylik upprustning.
Jag skall söka att här i görligaste mån
ställa mig riksdagens önskemål till efterrättelse.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna .9—It}.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

158, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1952/53 till regeringsrätten;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående anslag för budget -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Anslag till mödrahjälp.

året 1952/53 till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade in. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. in.;
och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
i vad propositionen avser
sättet för bestridande av uppkommande
kostnader.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälp och mödrahjälpsnämnderna
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten i.

Anslag till mödrahjälp.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts under
punkten 13 av femte huvudtiteln i
innevarande års statsverksproposition
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Mödrahjälp för budgetåret
1952/53 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Såsom framgår av statsutskottets
föreliggande utlåtande, har Kungl.
Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att
med beaktande av inträdda löne- och
prisstegringar utfärda normer för prövning
av behov av mödrahjälp. Socialstyrelsen
har också ställt sig denna
hemställan från Kungl. Maj:t till efterrättelse
och utfärdat nya och rättvisare
normer för mödrahjälpen. Det har alltså
på detta område skett en förbättring
som var välbehövlig med hänsyn till de
småbelopp, som i allmänhet utgår, och
de kostnadsfördyringar, som inträtt på
alla områden. Tyvärr är denna förbätt -

ring inte så fullständig, som den borde
och kunde vara.

När socialstyrelsen utfärdade sina
nya normer, blev den nödsakad förklara
att den ingenting kunde göra åt
den övre gräns för mödrahjälpen som
är fastställd, nämligen 400 kronor. Detta
tak — om jag så får kalla det —
kunde socialstyrelsen inte lyfta upp
utan beslut av regering och riksdag.
Kungl. Maj:t har tydligen förbisett detta
vid avlämnandet av den proposition,
varom vi i dag diskutera, och jag hade
också för min del förbisett, att det uppstått
ett sådant problem, och kom därför
inte att utnyttja den motionstid,
som annars givetvis står till förfogande
när det gäller propositioner. Nu har
alltså detta medfört, att det inte kommit
någon ändring till stånd i detta
hänseende.

Jag har talat med några ledamöter
av statsutskottet om läget och för dem
påpekat det missförhållande, som här
faktiskt uppstått, men statsutskottet har
tydligen inte kunnat göra någonting åt
saken. Jag måste emellertid beklaga, att
det inte har kunnat ske någon förbättring
just på den här punkten, eftersom
de människor, som kommer i åtnjutande
av maximibeloppet på 400 kronor i
mödrahjälp, är de sämst ställda i samhället.
De är antingen ensamma mödrar
med barn eller familjer som har
många barn och låga inkomster. Det är
alltså de, som i första hand hade behövt
en höjning av mödrahjälpsbidraget.
De har nu kommit att stå kvar på
den gamla nivån, medan bidraget för
andra grupper har lyfts upp.

Så som läget nu är, finns det ingenting
att göra åt saken. Jag har inte någon
möjlighet att ställa något yrkande,
utan får inskränka mig till att via riksdagsprotokollet
rikta en vädjan till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
att beakta detta förhållande och
vidtaga åtgärder för att så snabbt som
möjligt undanröja det missförhållande
som här uppstått.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
samt herrar Andrée, Rune Johansson och
Elmgren.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. beskattningen av sambruksföreningar.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Det pågår ju en utredning angående
omprövning av mödrahjälpen och dithörande
frågor. Under sådana förhållanden
har utskottet inte ansett sig böra
ta något initiativ i den av herr Karl
Johan Olsson önskade riktningen, och
han erkänner ju själv, att han här inte
gått motionsvägen, och det har inte heller
någon annan ledamot av riksdagen
gjort. Det föreligger alltså inte någon
motion i denna punkt.

Jag kan för min personliga del säga,
att jag finner det av behovet påkallat
att man vid den pågående omprövningen
av dessa spörsmål beaktar de av
herr Karl Johan Olsson framförda
önskemålen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
åvilande förpliktelser i
fråga om underhåll av farled m. m. i
Hjälmaren jämte i ämnet väckt motion;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsförvärv av
Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnväg
m. m.;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ett investeringsanslag till ombyggnadsarbeten
å blekingejärnvägarna;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss hiträdespersonal in. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till Finansdepartementet: Avlöningar
och till Riksräkenskapsverket:
Avlöningar jämte i förstnämnda ämne
väckt motion;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Edit Bergström m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Nederländerna för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. beskattningen av sambruksföreningar.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och
60 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds proposition nr 227,

1) för sin del antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. beskattningen av sambruksföreningar.

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

3) för sin del antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 86 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Det under 2 omförmälda förordningsförslaget
innebar den uppmjukningen i
fråga om beskattningen av sambruksföreningar,
att dessa skulle undantagas från
den enligt 10 § 2 mom. b) förordningen
om statlig inkomstskatt gällande bestämmelsen,
att ekonomiska föreningar hade
att erlägga dylik skatt med 32 procent av
den beskattningsbara inkomsten. Med
denna undantagsbestämmelse och då någon
skattesats särskilt för sambruksföreningarna
icke ansetts böra införas, skulle
dessa komma att jämlikt föreskriften
under d) i samma lagrum erlägga statlig
inkomstskatt med 15 procent.

Beträffande punkten 2 av utskottets
hemställan hade reservation anmälts av
herrar Velander, Wehtje och Nilsson i
Svalöv, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VELANDER: Herr talman! Till
bevillningsutskottets föreliggande betänkande
har jag jämte två andra ledamöter
av utskottet fogat en reservation.
Reservationen avser punkten 2) i utskottets
hemställan.

Enligt utskottets och propositionens
förslag skall sambruksföreningarna ha
att erlägga statlig inkomstskatt med 15
procent, medan inkomstskatten för övriga
ekonomiska föreningar är fastställd
till 32 procent. Reservanterna har haft
litet svårt att förstå, varför detta förslag
skulle behöva framläggas i detta sammanhang.
När vi under onsdagen behandlade
bevillningsutskottets betänkande
nr 50, framgick att departementschefen
avser att överväga de ekonomiska
föreningarnas beskattning i ett sammanhang,
och det har förefallit reservanterna,
som om frågan om sambruksföreningarnas
beskattning borde beaktas i
samband därmed. Det kan inte heller
vara någon brådska med ärendet, eftersom
det för närvarande i hela landet

inte finns mer än en enda sambruksförening,
som är i verksamhet. Utskottet
har självfallet inte haft klart för sig,
huruvida denna sambruksförenings förhållanden
är sådana, att den har att betala
inkomstskatt eller inte. I varje fall
tänker jag mig, att den frågan knappast
är aktuell med hänsyn till att föreningen
har så nyligen startat.

Det är uppenbart, att reservanterna
inte har någon negativ inställning till
sambruksföreningarna och angelägenheten
av att bereda dem möjligheter att så
att säga pröva sina krafter, när det gäller
att bemästra jordbrukets problem,
men vi har ansett, att frågan hade kunnat
komma upp i ett annat sammanhang.

Från den utgångspunkten ber jag, herr
talman, att få yrka avslag å utskottets
hemställan i punkten 2.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
blott erinra om att detta förslag från
utskottets sida avser att i beskattningsavseende
likställa medlemmarna i en
sambruksförening med enskilda jordbrukare
med mera begränsad rörelse.
Man har ansett att det vore olämpligt
att för en företagsform av denna art,
som man vill hjälpa fram, ha hårdare
beskattningsregler än för enskilda jordbrukare.
Det är det motivet som ligger
bakom propositionen och utskottets förslag.

Jag vill desslikes bara erinra om att
det visserligen nu endast finns en sådan
förening, men man räkna med att under
nästföljande år ytterligare tre skall träda
i funktion, och experimentet kommer
därigenom att utvidgas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Velander, att kammaren skulle avslå utskottets
hemställan i punkten 2 men bifalla
vad utskottet i punkterna 1 och 3
hemställt.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. försäljning av fastigheter från kronoparken Asa.

Sedermera gjordes propositioner en- nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
ligt berörda yrkanden; och förklarades proposition angående omreglering av
propositionen på bifall till utskottets vissa prästerliga pensioner,
hemställan vara med övervägande ja be- Vad utskottet i dessa utlåtanden hemsvarad.
ställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

26, angående regleringen för budgetåret
1952/53 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande och tillsättande
av lärartjänster i folkskolan i
vissa särskilda fall, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig, m. m.; samt

nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i It och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag,
dels ock i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt'' bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden; och

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 37, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Ang. försäljning av fastigheter från
kronoparken Asa.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 88, hade Kungl. Maj:t under punkten
6 föreslagit riksdagen medgiva, att
från kronoparken Asa i Asa socken, Kronobergs
län, skulle till innehavarna på
vissa angivna villkor sättas arrendelägenheterna
Skattegården (Asa It3), Erikstorp
(Asa ll4) och Brunnstorp (Asa ll2).

Av den kungl. propositionen framgick,
att jämväl beträffande tre ytterligare
till nämnda kronopark hörande arrendelägenheter,
nämligen Enekullen,
Sandbäcken och Sandshagen, önskemål
om friköp förelågo från arrendatorernas
sida. Departementschefen hade emellertid
uttalat, att enligt hans mening övervägande
skäl talade för att lägenheterna
Enekullen och Sandbäcken borde bibehållas
i kronans ägo samt att han ej för
närvarande vore beredd att framlägga
förslag rörande försäljning av lägenheten
Sandshagen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 387 av herr Jansson,
Fridolf, ocli 11:514 av herr Svensson i
Va, i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att frågan om
försäljning från kronoparken av fastig -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. försäljning av fastigheter från kronoparken Asa.

heterna Enekullen, Sandbäcken och
Sandshagen måtte upptagas till förnyad
prövning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Det av Kungi. Maj :t framlagda förslaget
rörande försäljning till arrendatorerna
av fastigheterna Asa ll3 (Skattegården),
Asa ll4 (Erikstorp) och Asa
ll2 (Brunnstorp) har icke givit utskottet
anledning till erinran. Vad angår lägenheterna
Enekullen, Sandbäcken och
Sandshagen kunna enligt utskottets mening
vissa skäl åberopas till förmån för
att jämväl dessa böra säljas till sina nuvarande
eller förutvarande arrendatorer
eller deras rättsinnehavare. Utskottet har
därför ej velat motsätta sig motionärernas
yrkande om att försäljningsfrågan
beträffande dessa lägenheter upptages
till förnyad prövning. Enligt gällande
bestämmelser torde det i förevarande fall
närmast ankomma på Kungl. Maj :t eller
domänstyrelsen att avgöra huruvida lägenheterna
skola säljas.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 387 och II:
514, medgiva, att från kronoparken Asa
i Asa socken, Kronobergs län, må säljas
fastigheten Asa ll3 (Skattegården) till
arrendatorn Josef Lilja för en köpeskilling
av 85 000 kronor, fastigheten Asa ll4
(Erikstorp) till arrendatorn Gustav Johansson
för en köpeskilling av 151 800
kronor och fastigheten Asa ll2 (Brunnstorp)
till Johan August Bern för en köpeskilling
av 2 000 kronor, samtliga salulotter
på i huvudsak de villkor i övrigt,
som domänstyrelsen föreslagit.»

Vid förevarande punkt hade reservation
anmälts av herrar Näslund, Hjalmar
Nilsson och Johnsson i Kastanjegården,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag har
till denna punkt fogat en blank reservation.
Jag vill redan från början tillkännage,
att det här inte gäller någon

större sak rent materiellt, men principiellt
anser jag utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande till den här väckta
motionen onödigt.

Det är nämligen på det sättet att
Kungl. Maj:t har föreslagit försäljning
av tre fastigheter. Beträffande tre andra
fastigheter har myndigheterna varit
tveksamma och ansett det olämpligt att
sälja dem. Nu föreslår motionärerna att
riksdagen skall göra ett uttalande, att
frågan om försäljning även av de tre
fastigheter, som Kungl. Maj:t inte velat
föreslå till försäljning, skall upptas till
ny prövning. Vi reservanter tycker, att
det knappast är nödvändigt att riksdagen,
när Kungl. Maj:t har prövat ett
ärende av denna beskaffenhet och myndigheterna
inte bara är tveksamma utan
på vissa punkter bestämt avstyrker försäljningar,
redan i förväg skall göra ett
uttalande, synnerligast som det enligt
bestämmelserna i förevarande fall närmast
torde ankomma på Kungl. Maj:t
och domänstyrelsen att avgöra, huruvida
lägenheterna skall säljas.

Jag ber därför, herr talman, att få
göra följande ändringsyrkande. Beträffande
första meningen i utskottets utlåtande,
som börjar med »Det av Kungl.
Maj:t» och slutar med »erinran», är vi
överens med utskottet. Men därefter
föreslår vi följande lydelse: »Vad angår
lägenheterna Enekullen, Sandbäcken och
Sandshagen kunna enligt utskottets mening
icke tillräckliga skäl åberopas till
förmån för att jämväl dessa böra säljas
till sina nuvarande eller förutvarande
arrendatorer eller deras rättsinnehavare.
Utskottet avstyrker därför motionärernas
yrkande om att försäljningsfrågan
beträffande dessa lägenheter upptages
till förnyad prövning. Enligt gällande
bestämmelser torde det i förevarande
fall närmast ankomma på Kungl. Maj:t
eller domänstyrelsen att avgöra huruvida
lägenheterna skola säljas. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställer
utskottet, att riksdagen må, med
bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna I: 387
och 11:514, medgiva» o. s. v.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. statsråds deltagande i utskottsval m. m.

Detta förslag innebär bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Häri instämde herr Nilsson, Hjalmar.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
har litet svårt att förstå vad man skulle
vinna med ett bifall till herr Näslunds
yrkande. Jag vill med hänvisning till
vad utskottet sagt påpeka, att detta
ärende beretts i vanlig ordning. Jag
skall inte upprepa allt vad utskottet
skrivit, men i slutet av sin motivering
säger utskottet: »Enligt gällande bestämmelser
torde det i förevarande fall närmast
ankomma på Kungl. Maj:t eller
domänstyrelsen att avgöra huruvida lägenheterna
skola säljas.»

Här har kanske skett en liten avvikelse
från den vanliga gången, men här
har ju gjorts en utredning beträffande
egendomarnas värde o. s. v. Jag tror att
det bästa kammaren kan göra är att
bifalla utskottets hemställan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Näslund, att utskottets yttrande och förslag
skulle godkännas med följande ändringar,
nämligen dels att i andra meningen
av utskottets yttrande orden »vissa
skäl» utbyttes mot »icke tillräckliga
skäl» och i tredje meningen av samma
yttrande orden »Utskottet har därför ej
velat motsätta sig» utbyttes mot »Utskottet
avstyrker därför», dels ock att i den
s. k. klämmen orden »samt motionerna
I: 387 och II: 514» utbyttes mot »samt
med avslag å motionerna I: 387 och II:
514».

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 38, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den lokala försöksverksamheten på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 40, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa naturskyddsändamål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1951 vid dess tredje ordinarie
möte fattade beslut, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. statsråds deltagande i utskottsval
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av § 36
mom. 6 riksdagsordningen.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, i anledning av två
likalydande, vid 1951 års riksdag väckta
motioner, nr 116 i första kammaren av
herr Sjödahl m. fl. och nr 225 i andra
kammaren av herrar Mårtensson i Uddevalla
och Andersson i Malmö, måtte
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Ang. statsråds deltagande i utskottsval m. m.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 36 mom. 6 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 36. i 36.

Ej må statsrådsledamot, justitieråd
eller regeringsråd i utskott eller val till
utskott deltaga, dock att beträffande
utrikesutskottet gäller vad i ''§ 37 mom.
2 sägs.

Ej heller — — — mom. 2 förmäles.

6. Statsrådsledamot må ej deltaga i
val till konstitutionsutskott; ej heller
må förutvarande statsrådsledamot deltaga
i det val till konstitutionsutskott,
som följer närmast efter hans avgång.

Ej må statsrådsledamot, justitieråd
eller regeringsråd i utskott deltaga, dock
att beträffande utrikesutskottet gäller
vad i § 37 mom. 2 sägs.

Ej heller — ■— —• mom. 2 förmäles.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Lundgren, Swedberg, Olsson i
Mora, Hammar och Håstad, som inom utskottet
yrkat, att utskottet skulle avstyrka
de föreliggande motionerna.

Herr HERLITZ: Herr talman! Kammaren
har mycket att göra, och jag skall
inte åt denna fråga ägna en oproportionerligt
lång tid men skall ändå be att få
säga några ord om den. \''ad det här gäller
är ju att införa den nya ordningen
att statsrådsledamöter skall äga deltaga
i valen till riksdagens utskott. Jag har
jämte några andra reservanter motsatt
mig detta förslag såsom en ganska opåkallad
ändring i riksdagsordningen, och
jag vill ange några skäl därför.

Jag tycker i och för sig att det är en
ganska sund tanke, som riksdagsordningen
nu går ut ifrån, att valen till utskotten
ankommer just på den grupp av riksdagsmän
som är faktiskt arbetande i
riksdagen och att sålunda statsråden,
som inte är med på samma sätt som vi
andra och inte heller kan sitta med i
utskott, inte själva deltar i valen. Jag
kan inte heller se något behov av att vidtaga
en sådan ändring. Jag kan förstå
att detta behov kändes en liten smula i

fjol — denna motion väcktes nämligen
i fjol, och på den tiden ställde det sig litet
klent och osäkert med regeringens
underlag här i kamrarna. Då kunde det
se litet ängsligt ut att man skulle kunna
bli utsatt för motgångar vid utskottsvalen
genom den nu gällande ordningen.
Men är det nu något allvarligt behov att
vidtaga några särskilda åtgärder för att
säkerställa regeringens tillbörliga majoritet
i utskotten? Jag tror inte, att risken
är så stor, och jag åberopar härför inte
bara den tillfälliga koalition vi nu har,
utan vill också peka på det förhållandet
att för några dagar sedan genomfördes
en reform av valordningen, som principiellt
utgår ifrån att majoritetspartiet,
d. v. s. normalt regeringspartiet, skall ha
ett litet extra premium av ett antal platser
— hur många det nu blir efter olika
uträkningar, vet jag inte så noga, det
blir kanske sex. Om majoritetspartiet
alltså får detta lilla extra premium, är
det då så orimligt att statsrådets ledamöter
liksom hittills får avhålla sig från
deltagande i utskottsvalen?

Jag tror inte heller att man behöver
hysa några allvarliga bekymmer för att
vårt arbete här skall på något vis desorganiseras,
ifall det skulle hända ibland

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Ang. statsråds deltagande i utskottsval m. m.

att till följd av den nu gällande valordningen
det i utskotten skulle råka uppstå
majoriteter, som tänker litet annorlunda
än regeringen. Regeringsmakten har sannerligen
genom den senare tidens utveckling
uppnått en så stark ställning
här, att den väl kan tåla att det någon
gång kunde hända, att en opposition får
till sitt förfogande de rent tekniska förmåner
i arbetet, som det förhållandet
kan erbjuda att den bildar majoritet. Sedan
blir ju saken i alla fall klar i kamrarna.

Jag kan nämna i detta sammanhang,
eftersom man vid sådana tillfällen brukar
åberopa den engelska parlamentarismen,
att det även i det engelska parlamentet
förekommer att man accepterar

— åtminstone med avseende på ett utskott,
nämligen det som har att utöva
granskningen av regeringens verksamhet

— rent principiellt, att oppositionen där
skall sitta i majoritet.

Jag tror inte alls att det är någon fara
ur någon synpunkt att vi upprätthåller
litet av balans i statslivet på det ena och
det andra viset, och därför kan jag inte
finna, att det föreligger något behov av
att vidta ändring på denna punkt.

Herr talman! Jag ber alltså att i överensstämmelse
med reservationen få yrka
avslag på det föreliggande utskottsförslaget.

Herr ELMGREN: Herr talman! Herr
Herlitz slutade sitt anförande med att
säga, att han tyckte det inte skadade att
man upprätthöll den balans i statsledningen,
som fanns mellan regering och
riksdag. Jag hade förstått herr Herlitz
bättre, om han hade tagit upp en sådan
diskussion i samband med de förslag,
som väcktes vid 1928 och 1930 års riksdagar
och som rörde statsrådens deltagande
i utskottsarbete, eller i samband
med den proposition vid 1934 års riksdag,
som ju avvisades av riksdagen och
som behandlade samma område.

Här är det väl fråga om en helt annan
sak än om balansen mellan regering och
riksdag. Här är det väl helt enkelt fråga

om att respektera den vilja, som väljarna
har uttalat. Om ett parti vid ett val
har fått en viss representation, är det
väl ganska självfallet, att denna representation
skall motsvaras av ett visst antal
utskottsplatser, och jag vill erinra
om, eftersom herr Herlitz förde utländska
förhållanden på tal, hurusom i Norge
och Frankrike det finns bestämda regler
inskrivna för att representationen i utskotten
skall vara i förhållande till styrkan
i parlamentet. Även där majoritetsval
tillämpas i fråga om utskott, är det
väl i praktiken så, att regeln om en proportionell
fördelning har beaktats.

Jag tycker ju förstås, att det är en
gärd av rättvisa att man ändrar på denna
bestämmelse i riksdagsordningen, så
att verkligen utskottsplatserna kan fördelas
i förhållande till representationen
i parlamentet.

Jag är motionärerna tacksam för att
de tagit upp denna fråga, så att man
kan få en ändring av detta stadgande,
som ju är alldeles föråldrat, och jag hemställer,
herr talman, att kammaren måtte
anta det förslag, som utskottet har
kommit med.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall; och
nr 27, med förslag till ändrad lydelse
av 56 § 2 mom. lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen.

Yad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om kontantpremiering av enskilt

sparande.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
med förslag till sparförordning.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 217 i första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. och nr 289 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till sparförordning.

Det av motionärerna framlagda förslaget
innehar i huvudsak, att varje skattskyldig
fysisk person, som under 1952
respektive 1953 insatte nysparade medel
på bank eller inbetalade sådana som
premie för kapitalförsäkring, skulle erhålla
gottgörelse av statsmedel med 25
procent av det sålunda sparade beloppet,
såvida medlen icke uttoges eller förfölle
till betalning före utgången av år
1955. Undantag borde dock göras för
livförsäkring, som före denna tidpunkt
utfölle på grund av dödsfall. Ersättningen
skulle begränsas att utgå endast för
belopp upp till 1 000 kronor per år och
sparare. För äkta makar skulle således
beloppet bliva 2 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:217
och 11:289 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nordenson, Svärd och
Edström, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till sparförordning; 2)

av herrar De Geer, Schmidt och
Nyberg, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det är ju,
herr talman, ingen ny fråga som aktualiserats
i de motioner detta utlåtande
rör. Första gången kom denna fråga
fram i debatten genom ett förslag av 1944

års allmänna skatteutredning så tidigt
som för fem år sedan, och därefter har
den gång efter gång fängslat den allmänna
uppmärksamheten, gjorts till föremål
för motioner i riksdagen och till och
med till föremål för ett enhälligt utlåtande
från bankoutskottets sida, i vilket utskottet
förordat en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning om
konkreta sparstimulerande åtgärder.
Riksdagen har godtagit denna bankoutskottets
framställning och har därmed
alltså så sent som för ett år sedan understrukit
behovet av sparfrämjande och
sparstimulerande åtgärder med speciell
syftning mot möjligheten att öka nysparandet.

Inom Kungl. Maj:ts kansli har verkställts
en utredning, som sedan i anledning
av under remissen framförda erinringar
omarbetats. Man kan alltså utan
att göra sig skyldig till någon överdrift
säga, att hela frågekomplexet är genomarbetat
och genomplöjt. Man kan säga,
att synpunkterna för och emot är vägda
och vägda om igen.

Bankoutskottets avstyrkande utlåtande
är naturligtvis motiverat genom anförande
av en rad omständigheter, ålen man
kan inte befria sig från den misstanken
att den för utskottsmajoriteten avgörande
synpunkten har varit, att statsrådet
och chefen för finansdepartementet i ett
sammanhang har förklarat sig inte ha
för avsikt att framlägga något konkret
förslag.

Det är alltså, herr talman, inte på det
viset att gjorda utredningar eller objektiva
överväganden visat omöjligheten av
konkreta åtgärder av den innebörd och
med den syftning, som motionärerna begärt.
Det är så, att finansministern har
uttalat en personlig mening, en personlig
mening som naturligtvis kan ha starkt
eller mindre starkt stöd men som inte är
någonting annat än en personlig mening.

Det är två faktorer som spelar huvudrollen
i utskottets argumentation. Den
ena sammanfattas i en hänvisning till att
det enskilda och frivilliga sparandet på
senare tid börjat öka igen. Det förtjänar
påpekas, att tendenser av precis liknande
art gång på gång kunnat påvisas under
de gångna åren. Då och då har en

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om kontantpreniiering av enskilt sparande.

uppgång i spararnas insättarbehållning
framträtt, då och då har man statistiskt
kunnat göra troligt, att människorna på
nytt börjat spara, men varje gång under
de gångna regleringsåren bär tendensen
till ökat frivilligt sparande brutits och
ersatts av en motsatt tendens, ersatts av
en lång rad konkreta uttryck för ett
sparmotstånd, vars existens ingen i dag
torde kunna förneka. Det är ju inte heller
alls märkvärdigt, om bankbehållningarna
under våren i år visat en uppåtgående
tendens — med hänsyn till de förhållandevis
stora inkomster vissa befolkningsgrupper
kunde påräkna under hösten,
med hänsyn till det köpmotstånd
som kunnat konstateras i fråga om konsumtionsvaror
och med hänsyn till att
lagren, icke minst i detaljhandeln, successivt
har minskats under den gångna
tiden. Det kan emellertid ifrågasättas, om
en mer eller mindre plötslig och måhända
tillfällig ansvällning av bankinsättningarna
är någon säker mätare på en
ökad sparbenägenhet, på en ökad vilja
att mera långsiktigt lägga undan pengar
för framtiden, att mera långsiktigt spara.
Man måste räkna med risken att bankinsättningarna
på nytt går tillbaka, att
köpmotståndet försvinner och att vi åter
kommer i det läge som vi var i under
större delen av år 1951, då man från olika
håll öppet erkände den allvarliga innebörden
i den ständigt sjunkande sparbenägenlieten
bland svenska folket.

Härmed må emellertid förhålla sig hur
som helst. Jag skall i motsats till åtskilliga
andra inte försöka mig på profetens
otacksamma roll. Jag skall begränsa mig
till alt konstatera, att den enskilda och
frivilliga sparverksamheten i landet är
för liten för att möjliggöra de investeringar,
om vilkas nödvändighet vi alla
är överens. Det sparas för litet i landet
med hänsyn till det trängande behov av
kapital, som såväl det enskilda näringslivet
som den offentliga förvaltningen
har. .lag tror inte att någon vill ifrågasätta
riktigheten av ett sådant påstående.

Man kan naturligtvis hävda, alt man
inte ökar sparbenägenhcten hos människorna
genom .särskilda ingripanden
och åtgärder utan genom eu generell

5 Försln kimunarcns protokoll 1052. AV 20

ekonomisk politik, som gör penningvärdet
stabilt, och genom en skattepolitik
som gör att människorna har den känslan,
att det även ur spararens synpunkt
lönar sig att spara. Detta är naturligtvis
riktigt under normala förhållanden. Man
kan inte ersätta ett stabilt penningvärde
eller en förnuftig skattepolitik genom
sparstimulerande åtgärder; i det hänseende
råder inga delade meningar mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Men, herr talman, ur spararsynpunkt är
tidsläget inte normalt. Spararna har utsatts
för en minst sagt omild behandling
under de gångna inflations- och regleringsåren;
de har sett sina reella behållningar
ständigt minskas, de har utsatts
för resultaten av en ändring i inkomstfördelningen
som gjort dem missmodiga,
som helt enkelt kommit dem att reagera
negativt, kommit dem att avstå ifrån vad
kanske deras djupare instinkt bjuder
dem: att spara.

Det förslag till åtgärder i syfte att stimulera
nysparandet, som vi här har
framlagt, är ett extraordinärt förslag —
det skall öppet och ärligt medges — och
det skall lika öppet och ärligt medges,
att man, särskilt om man har sitt hemvist
inom högerpartiet, i och för sig icke
känner sig särskilt glad över nödvändigheten
att lägga fram den sortens förslag.
Det är ju ändå till sist fråga om subventioner,
direkta subventioner till en viss
grupp medborgare. Men dessa principiella
betänkligheter måste vika; de måste
vika inför den onormala situation där
spararna befinner sig; de måste vika inför
den absoluta nödvändigheten att på
nytt ordentligt få i gång det frivilliga
sparandet, inte minst bland de stora
grupperna småsparare.

Det är alltså extraordinära åtgärder i
en extraordinär situation, som reservanterna
föreslår.

Om sparandets nödvändighet kan
man yttra sig mycket kortfattat. På den
punkten råder väl inga delade meningar.

Sparandet är nödvändigt för att åstadkomma
eu hållbar balans i samhällsekonomien;
sparandet är nödvändigt för att
de många medborgarna skall få en reellt
ekonomiskt inflytande; sparandet är

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om kontantpremiering av enskilt sparande.

nödvändigt som uttryck för en nödvändig
känsla av ansvar för framtiden, en
känsla som under alla förhållanden är
ofrånkomlig i ett fritt samhälle.

Mot de framställda förslagen har i
huvudsak invändningar av praktisk administrativ
art riktats. Det har sagts, att
det kontrollförfarande, som blir nödvändigt,
blir tungt, dyrbart och besvärande
för spararna. Det ligger någonting i den
anmärkningen — det skall öppet medges.
Det kontrollförfarande, som blir
nödvändigt, är inte önskvärt. Men man
skall inte överdriva nackdelarna. Det är
ändå fråga om ett rutinarbete, ett rutinarbete
inom taxeringsnämnderna och i
sparinstitutionerna, som inte kan ha den
skrämmande tyngd som utskottsmajoriteten
tycks utgå ifrån.

Kontrollsystemet blir icke effektivt,
har det sagts. Nej, säkerligen inte till
hundra procent — det blir inget kontrollsystem
— men omöjligheten att
konstruera en administrativ övervakning,
som till hundra procent täcker alla risker,
har sannerligen inte avhållit den
svenska riksdagen tidigare från att fatta
vittgående beslut. Till slut blir det ändå
fråga om en avvägning mellan de administrativa
nackdelarna och de samhällsekonomiska
fördelarna, och där har det
förefallit oss uppenbart, att de samhällsekonomiska
fördelarna väger tyngre och
att de väger så tungt, att man medvetet
skall ta de risker, som det förslag för
med sig som vi lagt fram.

Herr talmani Den oro man hyser för
att något av det goda, som nu skulle tillfalla
nysparandet, också skulle råka ramla
på det äldre sparandet, förefaller mig
förhållandevis omotiverat. De människor,
som för några år sedan eller många år
sedan har lagt undan sparpengar och
fortfarande har dem undanlagda, har
sannerligen blivit behandlade på ett sådant
sätt, att det kan anses väl försvarligt,
om något av håvorna ■— det blir
dock i form av smulor — skulle tillfalla
dem i nuvarande situation.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som avgivits till detta betänkande
av herr Nordenson m. fl.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag kan i
stort sett instämma med den föregående
talaren i fråga om sparsamhetens betydelse
i samhället. De statliga myndigheterna
och många andra institutioner har också
visat stor intresse för att befrämja sparandet
under senare år — jag vill erinra om
sparobligationernas tillskapande och om
lönsparandet — och på det sättet har
man gjort försök att befrämja penningsparandet.
De enskilda sparinstituten har
också under dessa år visat stort intresse
för att befrämja penningsparandet.

Att sparandet fluktuerar beror helt naturligt,
såsom herr Svärd sade, på möjligheterna
att spara. Det är klart att det
penningvärdesfall som har inträffat på
senare tid i stor utsträckning har motverkat
sparandet, men jag tror att också
andra orsaker har spelat en viss roll
härvidlag. Dit hör de sociala åtgärder
som samhället har vidtagit. Jag vill erinra
om att statstjänstemännens pensioner
höjts och att pensionering införts för
kommunala tjänstemän och i stor utsträckning
även för privata tjänstemän.
Jag är säker på att detta i viss mån medverkat
till att man inte känt samma behov
som tidigare att spara för att trygga
ålderdomen.

För att exemplifiera detta skall jag
återge ett samtal, som jag för någon tid
sedan hade med en förvärvsarbetande
hustru här i Stockholm. Mannen var
statsanställd, och jag tror att de båda
hade rätt goda inkomster. De var barnlösa.
Jag frågade henne om de inte hade
stora möjligheter att spara. Men hon sade
att hennes man resonerade som så: »Jag
är statsanställd, och när jag blir sjuk får
jag ersättning från staten. När jag går till
läkare får jag också ersättning, och när
jag blir gammal får jag pension från staten.
Det finns ingen anledning för mig
att spara.»

Jag tror att detta resonemang går igen
i rätt stor utsträckning hos betydande
befolkningsgrupper här i landet och att
den ökade sociala tryggheten är en av
orsakerna till att sparandet har minskat
under de senare åren.

Av utskottsutlåtandet framgår, att fi -

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om kontantpremiering av enskilt sparande.

nansministern har visat intresse för denna
fråga. Han bär tillkallat en utredningsman,
och denne har lagt fram ett
förslag. Man har sedan gått igenom detta
i finansdepartementet och funnit att det
inte förelåg stora möjligheter att gå fram
på den av utredningsmannen föreslagna
vägen. Utskottet har accepterat dessa
synpunkter.

Med anledning därav, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det är naturligtvis
alldeles riktigt, att de psykologiska
sammanhangen bakom sparandet
befinner sig i ett delvis annat läge nu
än på den tid, då det framstod som nödtvång
för en stor majoritet av svenska
folket att spara. De sociala åtgärderna
— både de som det allmänna har vidtagit
och de som enskilda företag har
åtagit sig — har förändrat en av förutsättningarna
för sparandet. Det är intet
argument mot de sociala åtgärderna, men
det är ett argument för en ekonomisk politik,
som kan göra sparandet lockande
även när det icke är nödtvunget. Detta
förhållande komplicerar problemet, men
löser det inte.

Jag måste för min del bara kort och
gott konstatera, att jag tror att möjligheterna
att vidmakthålla ett tillräckligt
stort sparande under de säkrare samhällsförhållanden
i vilka vi nu lever är
ett av de stora problemen för vår tid —
ett av de stora ekonomiska problemen
och ett av de stora samhälleliga problemen.
För mig är nämligen det enskilda
sparandet inte bara eu tillfällig nödvändighet.
Det är en nödvändighet på sikt,
det är en nödvändighet för fortbeståndet
av vad jag kallar ett fritt samhälle.

I motsats till utskottets ärade talesman
kan jag inte fatta, att det i år har inträffat
någonting av den omfattning eller
art, att bankoutskottets förra året klart
demonstrerade positiva intresse behövde
förbytas i ren negativism. Bankoutskottet
var under alla förhållanden förra
året ense om att det vore »i högsta grad
önskvärt att genom .särskilda åtgärder

söka uppmuntra till en ökning i det frivilliga
enskilda sparandet på kort sikt».
Inte kan det väl vara så, att vissa lösryckta
statistiska data från sparbankernas
verksamhet kan ha ändrat situationen
så väsentligt, att denna inställning
måste försvinna?

Sedan vill jag bara, herr talman, framhålla
att det inom finansdepartementet
föreligger ett konkret förslag, utarbetat
i en promemoria. Det föreligger alltså
en lösning inom departementet. Jag har
inte hört, att det skulle ha anförts sådana
skäl mot denna lösning — som naturligtvis
har spelat en mycket stor roll för
reservanternas förslag -—• att lösningen
fördenskull måste överges.

Herr talman! Jag tror att de grundläggande
motsättningarna mellan majoriteten
och minoriteten i bankoutskottet
är rätt obetydliga. Det är här såvitt jag
kan förstå huvudsakligen en fråga om att
antingen i handling demonstrera det intresse
man hyser eller avstå från att demonstrera
ett sådant intresse.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! Då jag
råkär vara en bland de många, som inom
penninginstituten har till uppgift att verka
för ökat frivilligt enskilt sparande,
måste jag med glädje och tillfredsställelse
hälsa varje förnuftigt initiativ för
att stödja denna sparverksamhet. Vi har
sannerligen för närvarande ingen lätt
uppgift och ingen tacksam uppgift när
det gäller att verka för ökat sparande.
Det finns så mycket som motsvarar spanandet
i vår tid. De många och skärpta
skatterna lockar inte till något ökat sparande
— vilket ju mycket kraftigt påtalades
här i förrgår, då vi behandlade
skattefrågorna. Inte heller räntenivån innebär
någon sparstimulans. Därtill kommer
den omständigheten, som utskottets
iirade talesman här framförde, att den
större trygghet som skapats genom våra
sociala reformer, givetvis motverkar sparandet.
Den saken är alldeles uppenbar.

Men, herr talman, jag har likvid den
bestämda uppfattningen, nit vi skulle
kunna hålla intresset för sparandet vid
liv och att vi viisentligt skulle kunna

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om kontantpremiering av enskilt sparande.

öka sparandet, om vi bara kunde få bukt
med penningvärdeförsämringen. Tv det
är, såsom lierr Svärd gav uttryck för,
ett oeftergivligt villkor för ökat sparande,
att vi får ett stabilt penningvärde.
Det har säkerligen redan sagts många
gånger i denna kammare, men det kan
inte nog poängteras.

Jag skulle, herr talman, vilja framhålla
att den stora skaran sparpropagandadister
i våra penninginstitut, i våra
försäkringsbolag o. s. v. utför ett mycket
intresserat och trots allt framgångsrikt
arbete. De har inspirerats av tron
på sin uppgifts samhälleliga betydelse.
De har trott — alldeles som herr Svärd
så vältaligt framhöll här ■—• att sparandet
är karaktärsuppbyggande och väiståndsbefrämjande
för den enskilde. Och
vad samhället beträffar, mina damer och
herrar — vart skulle det leda, om det
inte funnes sparare, som skapade kapital
och ställde detta kapital till produktionens
förfogande? Otaliga är de medborgare
som förmåtts att lägga undan
slant efter slant för att få litet mera av
glädje och trygghet på gamla dagar eller
för att ge sina barn en bättre start i livet.
De kanske har förmåtts till detta
sparande av den statliga sparpropagandan
eller av bankerna och försäkringsbolagen.

Men vad har resultatet blivit? Jo, att en
stor del av de sparade pengarnas värde
är borta. Många av dessa människor har
sett en väsentlig del av frukten av ett
livslångt arbete och sparande gå till
spillo. Alla de som inom bankerna och
försäkringsbolagen arbetat för ökat sparande
måste känna detta ganska bittert.
Kanske en eller annan har eu känsla
av moralisk belastning för att han försökt
förmå folk att tro på statens pengar
— att tro att sentensen »Hine robur
et securitas» inte är tomma ord.

Här har väckts ett par motioner i syfte
att främja sparandet. Den ena föreligger
nu, den andra kommer under nästa
punkt på listan. Jag må säga, att det är
glädjande att motionerna har framlagts,
ty de ger uttryck för en ärlig vilja att
främja sparandet och en tro på sparandets
betydelse. Men, herr talman, jag

måste ändå säga, att det är och förblir
bara ett styckeverk, så länge inle det
väsentligaste av allt sker, nämligen att
vi får ett fast penningvärde.

Om jag nu skulle väga dessa båda motioner
mot varandra — det är man väl
tvungen att göra — måste jag säga, att
den motion som är väckt av herr Svärd
m. fl. synes mig vara den som väger
tyngst, detta sagt med allt beaktande av
och all respekt för den andra motionen.
Jag måste fråga mig om denna senare
motion, som syftar till något slags kombination
av skatteavdrag och indexreglerat
kapital, är den lyckligaste vägen. Man
kan ju undra, varför en del pengar som
sparas skall vara värdefasta, men inte
andra pengar. Jag tror också att indexregleringen
kan ha en ganska farlig
psykologisk effekt. Folk kanske resonerar
som så: Ja, för att man skall få
något sparande till stånd måste man indexreglera
nysparandet. Vart tar det då
vägen med de andra pengarna? Skall
värdet på dem rutscha ned ytterligare?
Skall inflationen fortgå ohejdat?

Dessutom tror jag inte att det är klokt
att börja indexreglera på alla möjliga
områden. Då kan man befara att det
väsentligaste kommer i skymundan: kravet
på ett fast peningvärde.

Herr talman! Fastän jag inte har någon
övertro på effekten av de åtgärder,
som föreslagits i motionen, ber jag dock
få yrka bifall till densamma. Jag tror att
den är ett steg i rätt riktning.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag skall
be att få säga några ord till herr Svärd.
Att utskottets och reservanternas ståndpunkt
beträffande lönsparandet i stort
sammanfaller är riktigt. Men när han
säger att vi har ändrat ståndpunkt från
föregående år får jag erinra honom om
att på grund av den positiva ståndpunkt,
som vi intog i fjol, har det företagits en
utredning, och av denna har det framgått
att det skulle vålla stora svårigheter
att genomföra vad man syftade till. Det är
detta skäl som har gjort att utskottet
har intagit den ståndpunkt det nu har
intagit.

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

Om kontantpremiering av enskilt sparande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr WERNER: Herr talman! Jag tror
att vi kan konstatera att det råder en
ganska enhällig mening inte bara i riksdagen
utan även inom breda lager av
vårt folk om nödvändigheten av ett ökat
sparande och även om vikten av att
skapa ett fast penningvärde. Det behövs
inga långa diskussioner om den saken
här nu.

Men när det gäller att åstadkomma
dessa resultat skiljer sig meningarna
kanske något. De vägar som anvisats i
motionerna är kanske av sådan art, att
de inger vissa betänkligheter. Det är ju
rätt märkligt att man i den allmänna diskussionen,
särskilt från högerns sida,
vänder sig emot subventionssystemet och
speciellt kontantsubventionerna men
ändå här anvisar en väg — låt vara att
den skulle vara mycket effektiv — som
går ut på att den som insätter medel
i en bank, i ett livförsäkringsbolag som
premie för kapitalförsäkring o. s. v.
skulle under i motionen angivna villkor
erhålla en summa av statsmedel, som
utgjorde 25 procent av de insatta eller
sparade medlen. Jag tror att det kan
finnas anledning att överväga saken en
smula, då vi nog måste iaktta mycket
stor försiktighet med att öka statens
utgifter. Här framställer man å ena sidan
krav på ökade statsutgifter i olika
avseenden och å andra sidan samtidigt
ett mycket motiverat och bestämt krav
på minskade skatter. Jag undrar hur dessa
saker egentligen kan gå ihop?

Inför de svårigheter som här bär rest
sig mot att tillmötesgå motionärernas
önskemål har utskottet icke sett någon
annan möjlighet än att avstyrka motionen,
vilket jag för min del har biträtt
inom utskottet.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Herr Sundvik anförde ett
exempel som jag inte kan låta stå oemotsagt.
Han sade ungefär så, att han hade
träffat ett barnlöst par där både mannen

— som var statstjänare — och hustrun
hade inkomst, och de ansåg att de inte
skulle behöva spara någonting för gamla
dagar, därför att de hade vissa förmåner,
fri läkare, pension o. s. v.

Jag protesterar mot denna uppfattning.
Jag har vistats bland statstjänare praktiskt
taget hela mitt liv och jag är pensionerad.
Skillnaden mellan den utgående
pensionen och den tidigare lönen
är så pass stor, alt varje förståndig statstjänare
måste se om sitt hus medan tid
är och spara de slantar som det finns
möjlighet att spara. Därom råder ingen
som helst tvekan. Statstjänarna, herr
Sundvik, intar inte någon särställning då
det gäller att spara pengar.

Herr SVÄRD: I anledning av herr

Werners anförande skall jag, herr talman,
bara kort och gott konstatera att
jag föredrar — om jag får uttrycka saken
så — en överbalansering av de enskilda
hushållens budget framför en
överbalansering av statens budget. Jag
föredrar med andra ord ett frivilligt och
enskilt sparande framför ett statligt
tvångssparande. I den mån jag därvid
skiljer mig från herr Werner beklagar
jag — herr Werner!

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
endast i stort sett instämma i de synpunkter
som förts fram av reservanterna.
Även jag har den uppfattningen att
en stimulans till nysparande behövs, men
jag anser att en lämpligare väg än kontant
gottgörelse är att gå vägen över en
skatterestitution. Detta är anledningen
till att jag för min del inte kan i voteringen
biträda reservanterna utan i stället
i nästa ärende på föredragningslistan
kommer att yrka bifall till ett förslag,
som går ut på stimulans till nysparande
med hjälp av skatterestitution.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om skatterestitution vid sparande,
innefattades i den av herr Nordenson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr'' talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nordenson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 19.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om skatterestitution vid sparande.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning angående
skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 101 av herr Lindblom
m. fl. och 11:133 av herr Sjölin m. fl.

hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till förordning
angående skatterestitution vid
sparande åren 1952 och 1953.

I det av motionärerna framlagda förordningsförslaget
voro 1, 6 och 8 §§ så
lydande:

1 §•

Skattskyldig fysisk person, som under
beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställes
år 1953 och 1954, gör insättning
av sin inkomst under året å sparkonto,
skall under de förutsättningar, som i
denna förordning stadgas, erhålla restitution
av honom på grund av nämnda
taxeringar påförd statlig och kommunal
inkomstskatt med belopp motsvarande
20 procent å det under respektive år insatta
beloppet (sparbeloppet), dock för
vartdera året å högst 2 000 kronor för
varje skattskyldig eller, vid sambeskattning,
för båda makarna tillsammans.

6 §.

För att skattskyldig skali komma i åtnjutande
av i första paragrafen angiven
skatterestitution, skall sparbeloppet innestå
å sparkonto till utgången av år
1956 i vad avser sparande under år 1952
och till utgången av år 1957 i vad avser
sparande under år 1953.

Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare
än vad här stadgats, skall skatterestitutionen
i motsvarande grad minskas.

8 §•

Skulle vid utgången av år 1956 respektive
1957 penningvärdet ha sjunkit
och socialstyrelsens levnadskostnadsindex
till följd härav stigit med minst 10
procent i förhållande till det index, som
fastställts för det kvartal, då insättning
skedde, skall sparkontot av statsmedel
tillgodoföras ett belopp motsvarande
stegringen av levnadslcostnadsindex under
den tid sparbeloppet varit insatt å
kontot.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

101 av herr Lindblom m. fl. och II: 133
av herr Sjölin m. fl. med förslag till förordning
angående skatterestitution vid
sparande åren 1952 och 1953 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Sjölin och Strandh, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 101 av herr Lindblom m. fl.
och 11:133 av herr Sjölin in. fl., för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående skatterestitution
vid sparande åren 1952 och 1953;

II) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr PETRÉN: Herr talman! I föreliggande
motion föreslås en stimulans av
nysparande genom skatterestitution.

Det är egentligen beklagligt att denna
motion inte har kunnat behandlas gemensamt
med den tidigare, av bankoutskottet
behandlade motionen. Det hade
då varit möjligt att få en jämförande
sakbehandling. Jag har tidigare i andra
sammanhang uttalat mig för att man
om möjligt skulle ha försökt ordna ett
sammansatt utskott. Detta har nu tyvärr
inte varit möjligt. Därför går det
inte att få till stånd de jämförelser mellan
dessa båda olika förslag, som man
egentligen skulle önska.

Vi är ju alla på det klara med betydelsen
av att sparandet hålles uppe, så
att det blir möjligt att förverkliga de
investeringar som är både nödvändiga
och önskvärda i framtiden. Det är klart
att en sådan sparstimulerande åtgärd
som skatterestitutionen innebär inte i
längden kan ha så stor betydelse för
sparandet. På lång sikt är den enda rätta
jordmånen för sparandet att man har
ett fast penningvärde ocli inte för högt
skattetryck. Nu liar vi haft en rad av år
med fallande penningvärde och stigande
skattetryck. Det har lett till att sparandet
liar gått starkt tillbaka. Under

Om skatterestitution vid sparande.
1951 har visserligen skett en återhämtning,
men inte minst mot bakgrunden
av att vi nu inte kan se fram mot någon
mera väsentlig skattelättnad av allmän
omfattning, anser jag det för min
del värdefullt att man i varje fall för
nyspararna ordnar med en skattelättnad
i form av skatterestitution.

Jag skall inte, herr talman, mera utförligt
tala om denna motion, eftersom
samma motion förelåg vid höstriksdagen
och då blev föremål för debatt i denna
kammare med inlägg även från min
sida. Jag vill helt kort yrka bifall till
reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det görs
många olika försök att uppmuntra till
ökat sparande. Vad som har skett under
föregående år vittnar dock rätt tydligt
om att vad som i det stora hela
ökar eller minskar sparandet i landet
är krafter, för vilka de åtgärder som
här är föreslagna från folkpartiets sida
betyder ingenting eller mycket litet.
Förra året hade vi ändå ett ökat personligt
sparande på mellan en och en
och en halv miljard kronor, enligt konjunkturinstitutets
beräkningar.

Hur aktningsvärt det än är att försöka
stimulera till sparande på olika sätt,
tror jag att utskottet har rätt då det säger,
att det förslag som här har framlagts
från folkpartiets sida knappast är i
det skick att det kan läggas till grund
för något riksdagens beslut. Det är synnerligen
invecklat.

Jag skulle kanske inte uppta kammarens
tid med att i utförligare mån redogöra
för förslaget, men jag vill erinra
om att deklaranten enligt förslaget till
sin deklaration skulle foga en bestyrkt
uppgift på vad han har insatt i sparkonto
eller på annat sätt sparat av sin
årsinkomst för året. Denna uppgift
skulle sedermera taxeringsnämnden pröva,
därefter skulle vederbörande få skatterestitution.
Men sparbeloppet skall innestå
på sparkonto till 1956 respektive
1957; tar vederbörande ut pengar dessförinnan
skulle han återställa av reslitutionen
vad som motsvarar den kor -

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

Om skatterestitution vid sparande,
tare tid som sparmedlen stått inne. Därtill
kommer att man också skulle få
göra avdrag för en nytagen eller utökad
kapitalförsäkring, dock inte till den del
av premierna som överstiger de 200 respektive
400 kronor, som man redan nu
får göra avdrag för. Desslikes skulle
man genom något slags indextillägg ta
hänsyn till mera betydande ändringar i
levnadskostnadsindex.

Hur kan egentligen herrarna tro att
ett sådant förslag är i det skick, att det
bör framläggas och antas av riksdagen?
Att det framlägges får folkpartiet ta ansvar
för, men om det antoges finge riksdagen
ta ansvaret, och ett så tillkrånglat
och komplicerat förslag har inte den
karaktär som ett — om jag så får säga
— för folkliga ändamål tillkommet förslag
bör ha.

Jag finner, herr talman, att utskottet
haft fullt giltiga skäl att avstyrka detsamma.
Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Jag
har vid voteringen i kammaren nyss
röstat för bifall till den reservation,
som varit fogad till bankoutskottets utlåtande
nr 25. Därav följer, att jag jämväl
är intresserad av det syfte, som uppbär
reservationen till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.

Jag har emellertid redan i ett tidigare
sammanhang uttalat min tveksamhet inför
förslaget till den del det gäller kompensation
för penningvärdeförsämringen.
Jag hyser fortfarande sådan tveksamhet.
Det är nämligen inte möjligt
för mig att gå in för en sådan princip
utan en klarläggande utredning om och
i vilken omfattning och i vilka sammanhang
det allmänna bör och kan gå in
för dylika garantier.

Jag tillåter mig sålunda, herr talman,
yrka bifall till reservationen med uteslutande
av 8 § i författningstexten och
att såsom en följd därav 9 § och 10 §
måtte få nr 8 och 9.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu förevarande betän -

kandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Xeländer, att sistnämnda
förslag skulle antagas med den
ändring i det av reservanterna tillstyrkta
förordningsförslaget, att 8 § utelämnades
och de båda följande paragraferna
erhölle därav betingad ändrad nummerbeteckning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Kristenssons i Osby
in. fl. reservation.

Herr Velander äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 49 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Velanders yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Fredagen den 23 maj 1952.

Nr 20.

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 51.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Velanders
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom ''uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 27.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av de båda återstående ärendena
på föredragningslistan måtte få
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Om skatterestitution vid sparande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att samtliga denna dag för andra
gången bordlagda ärenden, utom konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28 och betänkande
nr 29 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 44, skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 268, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och

nr 273, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 269, för herr Axel Ludvig Rubbestad
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 270, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

271, för herr Gustaf Sanfrid Elofsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 272, för herr Gustaf Napoleon Kollberg
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 274, för herr Erik Herman Kling
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 275, för herr Bernhard Näsgård att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 276, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 277, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;

nr 278, för herr Anders Petter Pettersson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 279, för herr Gustaf Emanuel Birke
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen.

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av han -

6 Första kammarens protokoll1952. År 20.

Nr 20.

Fredagen den 23 maj 1952.

delsöverenskommelse mellan Sverige
och Japan m. m.; samt

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Storbritannien.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om extra
tillägg för år 1952 å folkpensioner m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 42, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 43, med anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 44, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hem -

ställan om anslag till Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande;
samt

nr 45, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Ersättning till
statens domäners fond för utgifter för
avlöningar vid statens skogsskolor m. in.
samt till Ersättning till statens domäners
fond för utgifter för provisorisk
skogsskolekurs jämte i ämnet väckt motion.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 24 t. o. m. 31 maj 1952 för
deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg.

Stockholm den 23 maj 1952.

Bengt Elmgren.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protol^ollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.43 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggiien.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521550