Fredagen den 23 januari Sid (Riksdagens protokoll 1959:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

20—29 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 23 januari Sid.

Svar på interpellation av herr Johansson, Robert, ang. lösandet av
Göteborgs vattenförsörjningsfråga på längre sikt .............. C

Måndagen den 26 januari

Interpellation av herr Öhman ang. åtgärder för att trygga driften
vid Skandiaverken ........................................

Onsdagen den 28 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m............... 25

Torsdagen den 29 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen in. m. (Forts.) 135

1 Första lcammarens protokoll 1959. Nr 2

Tisdagen den 20 januari 1959

Nr 2

Tisdagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 18,
angående överlåtelse av vissa, kronan
tillhöriga fastigheter, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

19, med förslag till sjukhuslag
m. m.; och

nr 20, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 8, av herr Bergh,
Ragnar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 9, av herr
Svensson, Axel.

Föredrogos och hänvisade till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 10, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt

nr 11, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 12, av herr öhman och herr Persson,
Helmer,

nr 13, av herrar Sveningsson och
Ringaby,

nr 14, av fru Gärde Widemar, samt

nr 15, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 16, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman,

nr 17, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, samt

nr 18, av herr Carlsson, Georg, och
herr Franzén.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

11, med förslag till lag om köttbesiktning
in. m.;

nr 23, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde
fattade beslut;

nr 25, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.; och

nr 26, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253) m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 19, av herr Mattsson m. fl., om höjning
av statsbidraget till enskilda vägar,
m. in.;

nr 20, av herr Lundström, om utsträckning
i visst fall av tiden för fyllnadsinbetalning
av skatt;

nr 21, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, angående åtgärder för återgång
till lågräntepolitik; samt

nr 22, av herr Sveningsson och herr
Ohlsson, Ebbe, om ändrad lydelse av 4
kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.

Nr 2

Onsdagen den 21 januari 1959

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 21 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

11, med förslag till lag om köttbesiktning
m. m.; och

nr 23, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 25,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 26, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253) m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 19, av herr Mattsson
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 20, av herr
Lundström.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 21, av herr Persson,
Helmer, och herr öhman.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 22,
av herr Sveningsson och herr Ohlsson,
Ebbe.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

6, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning;

nr 22, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
och

nr 29, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 23, av herr Svedberg, Erik, och
herr Danmans, om utredning angående
vissa spörsmål i samband med kungörande
av allmänna val;

nr 24, av herrar Källqvist och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet;

nr 25, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om

Onsdagen den 21 januari 1959

Nr 2

anslag till Bidrag till driften av barnkolonier
in. m.;

nr 26, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Ferieresor för husmödrar,
m. m.;

nr 27, av herr Nyström, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till Länkrörelsen;

nr 28, av herr Aastrup in. fl., angående
förslag till 1960 års riksdag om en plan
för successiv sänkning av elevantalet per
klass i skolorna, m. in.;

nr 29, av herr Aastrup in. fl., angående
vissa åtgärder i syfte att minska kostnaderna
för byggandet av skollokaler;

nr 30, av herr Hanson, Per-Olof, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 31, av herr Ewerlöf m. fl., om utredning
angående viss komplettering av
riksstaten, m. in.;

nr 32, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
angående avdrag vid taxering till skatt
för lön till hemmavarande barn;

nr 33, av herr Ewerlöf m. fl., om vissa
åtgärder för främjande av bostadssparande
m. m.;

nr 34, av herr Ewerlöf in. fl., om utredning
rörande förhöjda ortsavdrag för
barnfamiljer vid beskattningen, m. m.;

nr 35, av fröken Andersson, om ändrad
lydelse av 4 § förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall;

nr 36, av herr Aastrup in. fl., om vissa
åtgärder i syfte att bekämpa brottsligheten; nr

37, av herr Johansson, Anders, om

utredning rörande prästs skyldighet att
viga frånskild;

nr 38, av fru Carlqvist och fröken danmark,
angående ändrad ordning för utträde
ur svenska kyrkan;

nr 39, av herr Elofsson, Gustaf m. fl..
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för moped;

nr 40, av fru Hamrin-Thorell och herr
Suiine, om viss ändring i bidragsförskottslagen
;

nr 41, av herr Johansson, Robert m. fl-,
om viss översyn av arrendelagstiftningen; nr

42, av herr Sörlin, om förlängd giltighetstid
för vissa skogsservitut, m. m.;

nr 43, av herrar Ollén och Söderquist,
om översyn av naturskyddslagen, m. m.;

nr 44, av herr Johansson, Robert, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård;
och

nr 45, av herr Petersson, Bertil, in. fl.,
angående generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle uppföras sist på föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 2

Fredagen den 23 januari 1959

Fredagen den 23 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Ang. lösandet av Göteborgs vattenförsörjningsfråga
på längre sikt

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Robert
Johanssons interpellation angående lösandet
av Göteborgs vattenförsörjningsfråga
på längre sikt, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Robert Johansson, har
frågat mig dels om jag uppmärksammat
hur ett förverkligande av Göteborgs stads
planer på vattenförsörjning ur sjön
Mjörn kommer att förstöra naturen omkring
sjön och draga stora kostnader
utan att Göteborgs vattenfråga blir löst
på längre sikt, dels ock om jag är beredd
att giva Göteborgs vattenverks ansökan
om tillstånd till expropriation en sådan
behandling, att en projektering presteras,
som giver vattenförsörjningen för
Göteborgs stad en lösning för överskådlig
framtid, och därmed förhindra att
stora belopp investeras i en anläggning
som medför allvarliga skador för stora
medborgargrupper och spolierar omistliga
naturvärden, och som likväl inte
löser Göteborgs vattenfråga på längre
sikt.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Ansökan från Göteborgs stad om tillstånd
till expropriation bl. a. för att
leda bort vatten från sjön Mjörn inkom
till inrikesdepartementet den 18 juni
1958. Den 16 juli 1958 remitterades ärendet
till länsstyrelserna i Hallands och
Älvsborgs län. Några yttranden har emel -

lertid ännu icke inkommit till departementet.
Sedan länsstyrelsernas yttranden
inkommit torde jämväl vissa andra
myndigheter böra höras över ansökningen.

Då ärendet sålunda f. n. är föremål för
utredning och prövning inom Kungl.
Maj:ts kansli kan jag självfallet icke
här föregripa det slutliga ställningstagandet
genom att göra några uttalanden
i saken. Ärendet kommer att behandlas
i sedvanlig ordning.

Herr talman! Härmed anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret. Det
är ju artigt och brukligt att tacka för den
snabbhet, varmed svaret expedierats, och
jag ber att få göra det också, även om jag
är medveten om att snabbheten har medverkat
till att svaret blev mindre fylligt.

Jag ämnar inte ta upp de problem det
här gäller till någon sakgranskning vid
detta tillfälle, utan jag skall inskränka
mig till att påpeka ett par saker. När jag
framställde denna interpellation var det
av ett par synnerligen viktiga anledningar.
I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
fanns en ledare den 28 augusti 1958,
ur vilken jag citerar: »Huvudinvändningen
mot Lygnern-Mjörnprojektet är att
det trots de höga kostnaderna endast
tillfälligt löser Göteborgs vattenförsörjningsfråga.
Kravet på två stora från varandra
skilda vattentäkter behöver man
inte släppa om man väljer Vättern eller
Vänern som vattentäkt. Göta älv bör
duga som reserv. De antagna höga kostnaderna
har avskräckt staden från att
undersöka andra alternativ än LygnernMjörn.
Det finns starka skäl för en
omprövning. Mycket tyder på att man i
framtiden kan bespara staden enorma
merkostnader genom att redan nu välja

Fredagen den 23 januari 1959

Nr 2

Ang. lösandet av Göteborgs vattenförsörjningsfråga på längre sikt

ett alternativ som definitivt löser vattenförsörjningsfrågan.
»

Detta citat ur Handelstidningen tycker
jag ger ett belägg för vilken delad opinion
det råder i Göteborg när det gäller
kostnaderna och deras inverkan på planeringen
av denna fråga.

Nu är det så, att man tidigare haft
den uppfattningen, att vattenregleringarna
drabbade strandägarna och att de
kunde botas på det sättet, att strandägarna
fick en ekonomisk gottgörelse, och
detta gick relativt lätt. Numera har man
inom breda folklager i vårt land kommit
till insikt om att ingreppen i naturen
är någonting vida allvarligare än
de ekonomiska konsekvenser, som dessa
kan medföra för den som direkt blir
berörd därav. Det visar sig, att fler och
fler människor förstår att om vi låter exploatera
naturen, förlorar vi någonting
väsentligt. När hotet riktades mot den
vackra sjön Mjörn, förstår man inte bara
strandägarnas oro utan också den oro,
som liar kommit till synes bland breda
befolkningslager, vilka jag har kommit i
kontakt med, särskilt efter framställandet
av interpellationen, som väckt stor uppmärksamhet
i Västsverige.

Det är ju så, att Göteborgs stad måste
få vatten. Det är fråga om hur det problem
det bär gäller skall lösas. Sedan jag
framställde interpellationen, har chefen
för Göteborgs vattenverk, civilingenjören
Magnus Rybäck, gjort ett uttalande för
Göteborgs-Posten i denna fråga. Jag cilerar:
»För övrigt», säger herr Rybäck,
»är inte regleringen av vattenståndet i
Mjörn en förstahandsfråga. Det är en
fråga på längre sikt. För Göteborg är det
viktigare att få klart med sjön Lygnern.
Sedan, någon gång i en oviss framtid,
blir det kanske aktuellt med Mjörn.»

Jag tar detta uttalande som intäkt för
att man vid den kommande behandlingen
av denna fråga kanske kan finna en
väg och en lösning, som innebär att man
undantar sjön Mjörn ur detta sammanhang
och att man kanske kan dela på
dessa båda projekt, som nu är sammankopplade,
och man ändå skall kunna lösa
vattenförsörjningsfrågan för Göteborg.

När jag nu ännu en gång tackar herr

statsrådet för svaret, kan jag försäkra
honom att den blivande handläggningen
av detta ärende följes med stor uppmärksamhet
av stora medborgargrupper i
västra Sverige.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr C, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 22, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 29, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, in. in.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 23, av herr
Svedberg, Erik och herr Danmans.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 24, av lierr Källqvist och Söderquist,
nr 25, av herr Nyström in. fl..
nr 26, av herr Nyström m. fl.,
nr 27, av herr Nyström,
nr 28, av herr Aastrnp m. fl.,
nr 29, av herr Aastrnp m. fl.,
nr 30, av herr Hanson, Per-Olof, m. fl-,
och

nr 31, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 32, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
nr 33, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 34, av herr Ewerlöf m. jk, och
nr 35, av fröken Andersson.

Nr 2

Fredagen den 23 januari 1959

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

36, av herr Aastrup in. fl.,

nr 37, av herr Johansson, Anders,

nr 38, av fru Carlqvist och fröken Ran mark,

nr 39, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
nr 40, av fru Hamrin-Thorell och herr
Sunne,

nr 41, av herr Johansson, Robert,
m. fl.,

nr 42, av herr Sörlin, samt

nr 43, av herrar Ollén och Söderquist.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 44, av herr
Johansson, Robert, m. fl.

Föredrogs och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet motionen nr 45,
av herr Petersson, Bertil, m. fl.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 28,
angående ersättning till F. M. From
m. fl.,

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 30,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 18 december 1957, nr 399,
den 14 mars 1958, nr 5, den 26 april
1958, nr 226, den 18 juli 1958, nr B 56,
den 25 juli 1958, nr B 63, och den 25 juli
1958, nr B 64, i anledning av, såvitt nu
är i fråga, riksdagens år 1957 församlade
revisorers berättelser.

Den kungl. propositionen och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig föredragna
och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 46, av herr Lundström, angående
viss ändring i kommunala vallagen, i
vad gäller utseende av suppleant för
landstingsman;

nr 47, av herr Hanson, Per-Olof, angående
anskaffande av sakmaterial i utskotten
;

nr 48, av herr Berg, Gunnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Marinen: Telefon m. m.;

nr 49, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Flygplatser m. m.;

nr 50, av herr Jansson m. fl., angående
reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—
Finland;

nr 51, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Studiebidrag och stipendier;

nr 52 ,av herr Sveningsson m. fl., angående
tillgodoräknande såsom merit av
viss tjänstgöring inom svenska kyrkan;

nr 53, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Skatteersättning till kommunerna; nr

54, av herr Nyström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader;

nr 55, av herr Ewerlöf in. fl., om upphävande
av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965;

nr 56, av herr Kronstrand m. fl., angående
rätt till förlustutjämning och resultatutjämning
vid beskattningen;

nr 57, av herr Mogård, om översyn av
25 kap. strafflagen om ämbetsbrott;

nr 58, av herr Mossberger och herr
Pettersson, Georg, om obligatorisk tillläggssjukpenningförsäkring
för företagare; nr

59, av herr Ewerlöf m. fl., om ändring
i lagarna om allmänna barnbidrag
och särskilda barnbidrag;

nr 60, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., om åtgärder för förstärkande av
jordbruk med skog;

nr 61, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar; nr

62, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
om viss vidgning av direktiven för veterinärhögskoleutredningen; nr

63, av herr Hermansson m. fl., angående
viss ändring i kungörelsen angå -

Fredagen den 23 januari 1959

Nr 2

ende statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 64, av herr Persson, Johan, m. fl.,
angående viss ändring i kungörelsen angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.;

nr 65, av herr Persson, Johan, m. fl.,
om anslag till statens plantskolenämnd;

nr 66, av herr Bengtson m. fl., angående
åtgärder för utnyttjande av kronoskog
vid jordbrukets rationalisering;

nr 67, av herr Sveningsson m. fl., angående
fliseldning;

nr 68, av herr Carlsson, Eric, och herr
Jonasson, angående slopande av särskild
licens för bilradio; och

nr 69, av herr Hanson, Per-Olof, angående
differentierad vård av de svårartade
ungdomsbrottslingarna.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle sättas sist
på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 2

Måndagen den 26 januari 1959

Måndagen den 26 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsledamoten Annie Wallentheim,
Nacka, på grund av sjukdom,
neurosis cordis (funktionell hjärtåkomma),
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 22 januari—28
februari intygas.

Solna den 22 januari 1959.

Arvid Myrgård

Leg. läkare,
förste provinsialläkare.

Ledighet från riksdagsgöromåien beviljades
fru Wallentheim för den i läkarintyget
angivna tiden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet dels

Kungl. Maj:,ts proposition nr 28,
angående ersättning till F. M. From
m. fl.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 30
med redogörelse för de åtgärder som vidtagits
på grund av riksdagens skrivelser
den 18 december 1957, nr 399, den 14
mars 1958, nr 5, den 26 april 1958, nr
226, den 18 juli 1958, nr B 56, den 25
juli 1958, nr B 63, och den 25 juli 1958,
nr B 64, i anledning av, såvitt nu är i
fråga, riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelser.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 46, av herr Lundström och
nr 47, av herr Hanson, Per-Olof.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 48, av herr Berg, Gunnar,
nr 49, av herr Sundin,

nr 50, av herr Jansson m. fl.,
nr 51, av herr Sundin m. fl,,
nr 52, av herr Sveningsson m. fl.,
nr 53, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 54, av herr Nyström m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 55, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 56, av herr Kronstrand m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

57, av herr Mogård,
nr 58, av herr Mossberger och herr
Pettersson, Georg, samt

nr 59, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 60, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl.,

nr 61, av herr Sveningsson m. fl.,
nr 62, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
nr 63, av herr Hermansson m. fl.,
nr 64, av herr Persson, Johan, m. fl.,
nr 65, av herr Persson, Johan, m. fl.,
nr 66, av herr Bengtson m. fl., och
nr 67, av herr Sveningsson m. fl.

Föredrogos och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 68, av herr Carlsson, Eric, och herr
Jonasson, samt

nr 69, av herr Hanson, Per-Olof.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

27, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27

Måndagen den 26 januari 1959

Nr 2

Interpellation ang. åtgärder

maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); och

nr 32, angående bestridande av vissa
haverikostnader.

Interpellation ang. åtgärder för att trygga
driften vid Skandiaverken

Herr ÖHMAN (k) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! När 1958 års vårriksdag
beslöt ställa en kredit på 30 miljoner kronor
till förfogande för att rädda Uddevallavarvet
från ekonomiskt sammanbrott
betonades att krediten hade betydelse
för sysselsättningen inom hela orten.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 118
heter det:

»Uddevallavarvet sysselsätter omkring
3 000 personer, vilka jämte sina familjer
för sin försörjning är direkt beroende av
att verksamheten vid varvet upprätthålles.
Härtill kommer, att ett nedläggande
av varvet sannolikt skulle få omfattande
återverkningar på annan företagsamhet i
berörda trakt. Det ekonomiska livet i
llddevallaorten är sålunda starkt beroende
av varvet.»

Allmänheten och särskilt den befolkning,
som är beroende av Uddevallavarvets
olika anläggningar, såg i detta
uttalande ett löfte om att sysselsättningen
skulle upprätthållas under överskådlig
tid. Nu meddelas emellertid att Skandiaverken
i Lysekil, som är stadens största
industri, genomför omfattande avskedanden.
Verket som under senare år sysselsatt
omkring 240 arbetare och ett 70-tal tjänstemän minskar antalet anställda
med närmare hälften. Sålunda har avsked
varslats för över 100 arbetare och
ett 30-tal tjänstemän. De återstående anställda
går också i ovisshet om hur det
skall gå med deras utkomst.

Företagsledningen uppger att anledningen
till avskedandena är svårigheter
att finna avsättning för verkets produkter
och minskningen av s. k. legoarbeten.
Skandiaverken inköptes på sin tid
av Uddevallavarvet, som också varit
verkets huvudsakliga avnämare. Sedan

för att trygga driften vid Skandiaverken
staten genom den inrättade stiftelsen
övertog ledningen och ansvaret för Uddevallavarvet
har beställningarna därifrån
blivit allt färre, och de anställda
ställer med berättigande frågan: »Är planen
den att Skandiaverken helt skall nedläggas?
Yarvsledningen har låtit förstå,
att denna fråga diskuterats men att slutlig
ståndpunkt inte har tagits.

Då Skandiaverken har ett stort modernt
gjuteri och en maskinpark, som
möjliggör framställlning av turbiner, motorer,
jordbruksmaskiner, pressmaskiner
och liknande, framstår en fortsatt avveckling
av produktionen helt oförsvarlig.
För Lysekils stad liksom för de anställda
vid Skandiaverken kommer en
driftsnedläggelse att få oöverskådliga
skadeverkningar.

Med hänvisning till ovan anförda hemställes
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga:

Överväger statsrådet några åtgärder
för att trygga Skandiaverkens fortsatta
drift?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 70, av herr Eskilsson, angående
tidsbegränsning av anförandena i riksdagens
kamrar;

nr 71, av herrar Lundström och Sveningsson,
angående redogörelse till riksdagen
för behandlingen hos Kungl. Maj :t
av riksdagens skrivelser;

nr 72, av herr Mattsson, om ändrade
grunder för bidrag till pensionärsbostäder; nr

73, av herrar Osvald och Ollén, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Statens vattenfallsverk:
Kraftverksbyggnader m. m.;

nr 74, av herr Äman, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek;

Nr 2

Måndagen den 26 januari 1959

nr 75, av herr Åman, om anslag till ersättning
åt översättare för utlåning genom
biblotek av översatta böcker;

nr 76, av herr Åman, angående livstidsgager
åt förtjänta utövare av konstnärliga
yrken;

nr 77, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. fl.;

nr 78, av herr Osvald, om anslag till
nybyggnad för växtbiologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala;

nr 79, av herr Lundström, om ersättning
till doktor Sigrid Nygren i anledning
av obefogat åtal;

nr 80, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, angående statlig kompensation
till och med år 1965 åt kommunerna
för skattebortfallet i samband med
höjningen av de kommunala ortsavdragen; nr

81, av herr öhman, angående komplettering
av direktiven för 1958 års skatteutjämningskommitté; nr

82, av herr Bergh, Ragnar, om tilllämpning
av upphandlingskungörelsen å
kommunala och allmännyttiga bostadsföretag; nr

83, av herr Öhman, om skärpta åtgärder
mot skattefusk;

nr 84, av herrar Birke och Sveningsson,
om antagande av de författningsförslag,
som framlagts av 1957 års skatteutredning; nr

85, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, angående utredning av näringslivets
betingelser i Bohuslän, m. m.;

nr 86, av herr Sveningsson, om åtgärder
i syfte att stödja den mindre företagsamhetens
kontakter med den internationella
marknaden;

nr 87, av herr Aastrup m. fl., angående
domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
förvaltningen;

nr 88, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjukhuslag m. m.;

nr 89, av herr Lundström, om viss
översyn i vad gäller utländska medbor -

gare av lagstiftningen på social- och undervisningsväsendets
områden;

nr 90, av herrar Lundström och Edström,
om föreskrifter rörande fordon,
som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt
område;

nr 91, av herr Eskilsson och herr
Nilsson, Yngve, i anledning av Kungl.
Majrts framställning om Bidrag till jordbrukets
rationalisering;

nr 92, av herr Eskilsson m. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser
för viss personal;

nr 93, av herr Sveningsson, om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till viss lokal klubbverksamhet; nr

94, av herrar Sveningsson och
Ringaby, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till Bidrag till
kostnader i samband med lantmäterioch
vägförrättningar m. in. samt till Bidrag
till jordbrukets rationalisering;

nr 95, av herr Sveningsson m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Kontroll å standardisering av
mjölk;

nr 96, av herr Ollén, om utredning i
syfte att skydda Djurgårdens mark från
exploatering; samt

nr 97, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, angående överförande av
privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän
ägo, m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

Nr 2

Tisdagen den 27 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 27, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj
1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 32,
angående bestridande av vissa haverikostnader.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 70, av herr
Eskilsson.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 71, av
herrar Lundström och Sveningsson.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 72, av herr Mattsson,
nr 73, av herrar Osvald och Ollén,
nr 74, av herr Åman,

nr 75, av herr Äman,

nr 76, av herr Äman,

nr 77, av herr Aastrup in. fl.,

nr 78, av herr Osvald,

nr 79, av herr Lundström,

nr 80, av herr öhman och herr Pers son,

Helmer,

nr 81, av herr öhman, och
nr 82, av herr Bergh, Ragnar.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 83, av herr öhman, samt
nr 84, av herrar Birke och Sveningsson.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 85, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt

nr 86, av herr Sveningsson.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

87, av herr Aastrup m. fl.,
nr 88, av herr Åman,
nr 89, av herr Lundström, samt
nr 90, av herrar Lundström och Edström.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 91, av lierr Eskilsson och herr
Nilsson, Yngve,

nr 92, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 93, av herr Sveningsson,
nr 94, av herrar Sveningsson och
Ringaby, samt

nr 95, av herr Sveningsson m. fl.

Föredrogos och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 96, av herr Ollén, samt
nr 97, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade
berättelse.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
26 januari 1959.

Till stenograf hos kammaren fr. o. m.
denna dag tills vidare antogo herrar deputerade,
med entledigande från nuvarande
befattning, kanslisten hos kammaren
Bo Holmberg.

För tjänstgöring såsom kanslist fr. o.
m. denna dag tills vidare till den 1 april
1959 antogs byråsekreteraren Anders
Liedberg.

Såsom reservstenograf fr. o. m. denna
dag tills vidare antogs studeranden
Arne Löfling.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 98, av herr Alexanderson m. fl., om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna;

nr 99, av herr Lundström och fru Gärde
Widemar, angående utredning rörande
vissa behörighetsfrågor vid kommunal
verksamhet i form av aktiebolag,
ekonomiska föreningar, stiftelser och
handelsbolag;

nr 100, av herr Anderson, Carl Albert,
angående remitteringen till utskott av
lagstiftningsfrågor som upptagas av riksdagens
revisorer;

nr 101, av herr Söderquist m. fl., angående
reformerade bestämmelser om indelning
i valkretsar;

nr 102, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl Maj:ts framställning om
anslag till Hovrätterna: Avlöningar;

nr 103, av fru Segerstedt-Wiberg och
herr Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor;

nr 104, av herr Carlsson, Georg, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till Krigsarkivet: Avlöningar och till
Militärpsykologiska institutet: Avlöningar; nr

105, av herrar Domö och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag under
fjärde huvudtiteln angående Ändrad
organisation av det militära veterinärväsendet
m. m.;

nr 106, av herr Ewerlöf m. fl., angående
beställning av taktiska atomvapen;

nr 107, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet;

nr 108, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., angående viss sparpremie vid bosättningslån; nr

109, av herr Söderberg m. fl., angående
lån till företagareföreningar av
medel avsedda för sysselsättningsbefrämjande
åtgärder;

nr 110, av herrar Birke och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 111, av herr Lundström, angående
flygförbindelserna i de nordliga delarna
av Skandinavien och Finland, m. m.;

nr 112, av herr Andersson, Axel Johannes,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Luftfartsfonden:
Flygplatser m. m.;

nr 113, av herr Wolgast, om vissa tillläggsdirektiv
för socialpolitiska kommittén; nr

114, av herrar Birke och Sveningsson,
i anledning av vissa av Kungl. Maj:t
gjorda framställningar om anslag under
femte huvudtiteln;

nr 115, av herr Ewerlöf m. fl., om upphörande
av långivningen till flerfamiljshus
och egnahem från lånefonden för
bostadsbyggande;

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

Nr 2

nr 116, av herr Ewerlöf m. fl., angående
den staliga bostadspolitiken;

nr 117, av herr Aastrup m. fl., angående
den statliga bostadspolitiken;

nr 118, av herrar Sveningsson och
Birke, om principbeslut rörande Vägplan
för Sverige, m. m.;

nr 119, av herr Larssort, Nils Theodor,
m. fl., angående ombyggnad till normalspår
av järnvägen Kalmar—Berga;

nr 120, av herr Ewerlöf m. fl., om ändrad
ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten, m. m.;

nr 121, av herr Ewerlöf m. fl., om ändrad
ordning för uppförande i statsbudgeten
av anslag till avlöningar;

nr 122, av herr Ewerlöf m. fl., om redovisning
i statsverkspropositionen för
visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår;

nr 123, av herr Ewerlöf m. fl., angående
alternativa anslagsäskanden från
myndigheterna;

nr 124, av herr Ewerlöf m. fl., om försäljning
till privatpersoner av aktier i
AB Statens skogsindustrier och i LKAB;

nr 125, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under åttonde
huvudtiteln;

nr 126, av herr Johansson, Robert,
m. fl., om utökning av kristendomsundervisningen
i folkskolorna;

nr 127, av herr Bergh, Ragnar, om restriktiv
utvidgning av försöksverksamheten
inom enhetsskolan;

nr 128, av herr Sandler, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala; nr

129, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Lånefonden för inventarier i
studentbostäder;

nr 130, av herr Åman och fru Segerstedt-Wiberg,
i anledning av Kungl.
Majrts framställlning om anslag till Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter;

nr 131, av herr Bergh, Ragnar, om
avslag å Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid Vetenskapsakademien;
nr 132, av herr Andersson, Axel Jo -

hannes, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
vissa internatläroverk;

nr 133, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m.;

nr 134, av herr Sveningsson, i anledning
av vissa Kungl. Maj:ts framställningar
om bidrag till folkskoleväsendet,
m. in.;

nr 135, av herr Kaijser och fru Wallentheim,
om inrättande av en extra ordinarie
tjänst som lärare vid skola för
döva;

nr 136, av herr Kållqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till Bergsskolan i
Filipstad m. m.;

nr 137, av herr Ohlsson, Ebbe, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. in.;

nr 138, av herr Gei jer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till studieförbund;

nr 139, av herr Möller m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco;

nr 140, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Näringsfrihetsrådet, Ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor samt
Statens pris- och kartellnämnd;

nr 141, av herr Hansson, Gustaf Henry,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Täckande av förluster
i anledning av statlig garanti för lån till
hantverks- och småindustriföretag m. m.;

nr 142, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag angående
utbyggnad av Norrbottens järnverk
aktiebolag;

nr 143, av herr Hagberg m. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier;

nr 144, av herrar Birke och Sveningsson,
i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t gjorda framställningar om anslag
under elfte huvudtiteln;

nr 145, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar om

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
och Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar;

nr 146, av herr Kaijser, om utredning
angående en central för paraplegivård;

nr 147, av herr Bergh, Ragnar, om viss
ändring av kungörelsen om tjänstetidsbefordran; nr

148, av herr Bergh, Ragnar, om vissa
fria resor med järnväg för statliga befattningshavare
i övre Norrland;

nr 149, av herr Olsson, Erik, om ersättning
till övningslärare för resekostnader
i anledning av tjänstgöring vid
olika skolor inom en kommun;

nr 150, av herr Osvald, om pension till
förre befallningsmannen Karl Wilhelm
Roth;

nr 151, av herr Ringaby och herr Nilsson,
Yngve, angående undantag från beskattning
av vinst, som har sin grund
enbart i penningvärdesfall;

nr 152, av herr Hanson, Per-0lof, angående
avdragsrätt vid beskattningen för
studieunderstöd samt amortering av studieskuld; nr

153, av herr Jonasson m. fl., angående
avdrag vid beskattningen för värdeminskning
å grundförbättring;

nr 154, av herr Ewerlöf m. fl., om ändrade
skatteskalor för statlig inkomstskatt; nr

155, av herr Eskilsson och herr
Nilsson, Yngve, om extra avdrag för
vissa folkpensionärer m. fl. vid beskattningen; nr

156, av herrar Elmgren och Ollén,
angående ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av ersättning
till riksdagsmän;

nr 157, av fru Segerstedt-Wiberg och
fröken Andersson, om ändrad lydelse av
39 § 3 mom. kommunalskattelagen;

nr 158, av herr Hansson, Gustaf Henry,
och herr Kronstrand, om upphävande
av andra punkten i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen;

nr 159, av herr Sveningsson m. fl., om
vissa ändringar i förordningarna om automobilskatt
och om brännoljeskatt;

nr 160, av herr Olsson, Erik, och herr
Olsén, om slopande av beskattningen av
familjebidrag till värnpliktiga;

nr 161, av herr Sveningsson, om viss

sänkning av utskänkningsskatten å spritdrycker; nr

162, av fru Segerstedt-Wiberg, om
slopande av införselavgifterna på
UNICEF :s s. k. greeting cards;

nr 163, av herr Alexanderson, angående
ändring av bestämmelserna om förverkandepåföljd
i lagen om straff för
olovlig varuinförsel;

nr 164, av herr Söderberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjukhuslag m. m.;

nr 165, av fru Carlqvist och herr Berg,
Gunnar, angående förslag till arbetstidslag
för hembiträden;

nr 166, av herr Nestrup m. fl., angående
dispens för sjukkassa att utgiva ersättning
för kostnad för sjukgymnastik
behandling;

nr 167, av herrar Birke och Sveningsson,
angående vissa ändringar i lagen
om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 168, av herr Svärd m. fl., om utredning
rörande tillfälliga utförsäljningar
och realisationer;

nr 169, av herr Hermansson, angående
införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon;

nr 170, av herr Svensson, Axel, och
fru Carlqvist, om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om skyldighet
att renhålla gator m. m.;

nr 171, av herr Johansson, Robert, m.
fl., angående återinförande av skyldighet
för kommun att söka tillstånd till förvärv
av jordbruksfastighet;

nr 172, av herr Nilsson, Ferdinand,
angående viss rätt till ersättning för
kostnader i anledning av ifrågasatt expropriation; nr

173, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Fiskerilånefonden;

nr 174, av fröken Ranmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter vid statens skogsskolor
m. m.: Omkostnader m. m.;

nr 175, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till Skogs- och Lantbruksakademien:
Akademien;

nr 176, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställ -

Tisdagen den 27 januari 1959 fm.

Nr 2

ning om anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader;

nr 177, av herr Hermansson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis;

nr 178, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

179, av herr Jonasson in. fl., angående
åtgärder för att påskynda lantmäteriförrättningarna
vid! rationalieringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 180, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om visst anslag till statens
plantskolenämnd;

nr 181, av herr Franzén och herr Nilsson,
Ferdinand, om införande av statliga
garantilån till fiskare;

nr 182, av herr Franzén m. fl., om

höjning av beloppet av driftslån till jordbrukare; nr

183, av herr Berg, Gunnar, om visst
förbud för ungdom att förvärva motorfordon; nr

184, av herr Ewerlöf m. fl., om representation
för de kristna samfunden i
visst slag av utredningar;

nr 185, av herr Ollén, angående undantagande
från exploatering av ett representativt
urval sjöar och vattendrag,
m. m.; samt

nr 186, av herrar Sveningsson och
Birke, angående översyn av vägtrafiklagstiftningen,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 10.30.

In fidem
K.-G. Lindelöw

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Tisdagen den 27 .januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och
lades på bordet:

nr 187, av herr Bengtson, om sådan
ändring i riksdagsordningen att lottning
undvikes;

nr 188, av herr Åkesson och herr Johansson,
Anders, angående ogiltigförklaring
av valförrättning på grund av oriktig
sigillering;

nr 189, av herr Hanson, Per-Olof, angående
ändrad sista dag för val av justitie-
och militieombudsmän;

nr 190, av herr Svedberg, Lage in. fl.,
angående viss kontroll av anslagen till
kungl. hovstaten;

nr 191, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under andra huvudtiteln;

nr 192, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Utrikesförvaltningen: Omkostnader; nr

193, av herr Branting in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet;

nr 194, av herr Hanson, Per-Olof, in.
fl., om anslag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd;

nr 195, av herr Aastrup, angående förhandlingar
mellan representanter för de
demokratiska partierna i syfte att bevara
enigheten i de aktuella försvarsfrågorna; nr

196, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om allsidig utredning rörande
ett neutralitetsförsvar;

nr 197, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t gjorda framställningar under
fjärde huvudtiteln;

nr 198, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under fjärde huvudtiteln;

nr 199, av herr Berg, Gunnar, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till marinen;

nr 200, av herr Bengtson in. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag under fjärde huvudtiteln till Reglering
av prisstegringar;

nr 201, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Armén: Hemvärnets avlöningar;

nr 202, av herr Andersson, Torsteti,
angående rikshemvärnschefens tjänstegrad; nr

203, av herr Johansson, Robert, in.
fl-, om en översyn av den militära stabsoch
förvaltningsorganisationen;

nr 204, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., om tillstånd för fodervärd att använda
kronan tillhörig kallblodig häst
för avel;

nr 205, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under femte huvudtiteln;

nr 206, av herr Sundelin. i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
till vissa ämbetsverks omkostnader;

nr 207, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till sjukkassor in. in.;

nr 208, av herr Bengtson in. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Förberedelser för pensionsreformen; nr

209, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till bostadsbyggande m. in.;

nr 210, av herr Källqvist, om höjning
av räntan å statens bosättningslån;

nr 211, av herr Källqvist, angående
viss uppräkning av det under Inkomster
av statens kapitalfonder: Statens bosättningslånefond
upptagna beloppet;

nr 212, av herr Lindblom, om övergång
till kreditgarantisystem för bostadslån; nr

213, av herr Hanson, Per-Olof, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts fram -

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

ställningar om anslag till Bidrag till vissa
omskolningskurser m. m. och till Utbildning
av personal vid skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;

nr 214, av fru Gärde Widemar, angående
utbildning och ordnande av arbetsmöjligheter
för utvecklingsstörd ungdom; nr

215, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
till vissa ämbetsverks omkostnader;

nr 216, av herr Andersson, Torsten,
om utredning angående det enskilda
vägnätet;

nr 217, av herr Hermansson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till enskild väghållning;

nr 218, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar in. in.;

nr 219, av herr Åkesson och herr
Olofsson, Uno, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
in. in.;

nr 220, av herr Sueningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar in. in. och till Byggande
av länsvägar;

nr 221, av herrar Sveningsson och
Mannerskantz, angående tillvaratagande
av möjligheterna att genom oljegrusbehandling
förbilliga vägunderhållet på
lång sikt;

nr 222, av herrar Sveningsson och
Svärd, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp;

nr 223, av herrar Källqvist och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m.;

nr 224, av herr Elmgren in. fl., om avslag
å Kungl. Maj:ts framställning om
investeringsanslag till atomkraftverket
Eva;

nr 225, av herr Carlsson, Georg, in. fl.,
angående enhetlig vägstandard i fråga
om axel- och boggietryck;

nr 226, av herrar Mannerskantz och

Sveningsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om Driftbidrag till
statens järnvägar;

nr 227, av herr Larsson, Sigfrid, in. fl..
angående avslag å Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Driftbidrag till
statens järnvägar;

nr 228, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag under televerkets fond;

nr 229, av herrar Mannerskantz och
Sveningsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till
Byggnadsstyrelsen: Avlöningar och till
Byggnadsstyrelsen: Omkostnader;

nr 230, av herr Bengtson m. fl., angående
planering på längre sikt av statens
utgifter och inkomster;

nr 231, av herr Aastrup in. fl., angående
vissa vidgade direktiv för besparingsutredningen; nr

232, av herr Aastrup in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Skatteersättning till kommunerna
;

nr 233, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under sjunde huvudtiteln;

nr 234, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag till vissa ämbetsverks omkostnader; nr

235, av herr Hanson, Per-Olof, om
utredning angående försäljning av aktier
i statsägda företag;

nr 236, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under åttonde huvudtiteln;

nr 237, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag till vissa ämbetsverks omkostnader; nr

238, av herr Svensson, Axel, in. fl..
om anslag till Malmö stadsbibliotek;

nr 239, av herr Bergh, Hagnar, m. fl..
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Uppsala universitet:
Avlöningar och till Lunds universitet:
Avlöningar;

nr 240, av herr Carlsson, Eric, om inrättande
av en professur i landsbygdssociologi
vid Uppsala universitet;

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

nr 241, av herr Bergman m. fl., om inrättande
av en professur i arkitekturens
teori och historia vid Chalmers tekniska
högskola;

nr 242, av herr Boman m. fl., om inrättande
av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola;

nr 243, av herr Mannerskantz, angående
doktorandstipendier vid de tekniska
högskolorna, m. m.;

nr 244, av herr Hansson, Gustaf Henry,
in. fl., om anslag till uppförande av
reaktoranläggning i Göteborg;

nr 245, av herr Boman m. fl., om anslag
till Mariannelundsskolan;

nr 246, av herr Anderberg m. fl., angående
ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet;

nr 247, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Folkskolor m. m.: Bidrag till
driften av folkskolor m. m.;

nr 248, av herr Boman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor;

nr 249, av herr Johansson, Tage, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till föreläsningsförmedling
och konsulentverksamhet
;

nr 250, av herr Johansson, Tage, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet, m. m.;

nr 251, av herr Berg, Gunnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Utbildning av ungdomsledare;

nr 252, av herr Pettersson, Georg, och
herr Berg, Gunnar, om samordning av
den statliga anslagsgivningen till frivilligt
ungdomsarbete, m. m.;

nr 253, av herr Ollén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar;

nr 254, av herr Hanson, Per-Olof, m.
fl., om anslag till Svenska livräddningssällskapet; nr

255, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Främjande av nordisktkulturellt
samarbete;

nr 256, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under tionde huvudtiteln;

nr 257, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag till vissa ämbetsverks omkostnader; nr

258, av herr Boheman och herr
Pettersson, Gunnar, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien:
Tekniskt-vetenskaplig och industriell
representation i utlandet;

nr 259, av herr Hansson, Nils, och
herr Larsson, Äke, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Avsättning
till fonden för idrottens främjande; nr

260, av herr Spetz m. fl., angående
statsbidrag till allmänna hamnar och
farleder;

nr 261, av herr Dahl och fru Segerstedt-Wiberg,
i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Bidrag
till handelshögskolan i Göteborg;

nr 262, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Statens institut för konsumentfrågor,
m. m.;

nr 263, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., angående statsgaranterade lån
till hantverks- och småindustriföretag,
m. m.;

nr 264, av herr Källqvist, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Avsättning till lotterimedelsfonden; nr

265, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag till
utbyggnad av Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.;

nr 266, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning om anslag till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier; nr

267, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj d under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
till vissa ämbetsverks omkostnader;

nr 268, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om viss ändring av bestämmelserna rörande
statsbidrag till polisdistrikt;

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

nr 269, av herrar Hagberg och Ollén,
om utredning för åstadkommande av en
tillfredsställande rekrytering av polispersonal; nr

270, av herr Hanson, Per-Olof, och
fru Gärde Widemar, angående rekryteringen
av polispersonal i Stockholm;

nr 271, av herrar Lindahl och Wirmark,
angående vissa ändringar i statens
allmänna pensionsreglemente;

nr 272, av herr Bengtson in. fl., angående
ökade möjligheter för riksdagen att
deltaga i förhandlingar angående statstjänstemännens
löner;

nr 273, av herr Jonasson, angående
minskad spännvidd mellan lönerna i de
olika dyrorterna;

nr 274, av herr Bengtson, angående
kompensationen till statstjänstemän för
inbetalda folkpensionsavgifter;

nr 275, av herr Bengtson, om anslag
till Riksförbundet mot tobaken;

nr 276, av fru Gärde Widemar, angående
lönegradsplaceringen av terapeuttjänster
vid Ericastiftelsens läkepedagogiska
institut;

nr 277, av herrar Mattsson och Jonasson,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Kostnader för arbeslöshetens
bekämpande in. m.;

nr 278, av fru Gärde Widemar, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning,
m. in.;

nr 279, av herr Danmans, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning; nr

280, av herr Bergman, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 281, av herr Bengtson m. fl., angående
förlust- och resultatutjämning vid
beskattningen;

nr 282, av herr Aastrup m. fl., om ändring
i lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965;

nr 283, av herr Carlsson, Georg, och

herr Franzén, angående beräkningen av
energiskatt å elektrisk kraft;

nr 284, av herr Carlsson, Eric, angående
beskattningen i visst fall av förmånen
av fri bostad;

nr 285, av herr Nilsson, Hjalmar, in.
fl., angående viss skattefrihet för allmänna
samlingslokaler;

nr 286, av herrar Mannerskantz och
Sveningsson, om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen;

nr 287, av herr Hansson, Gustaf Henry,
om höjning i visst fall av värdeminskningsavdraget
för byggnad;

nr 288, av herr Aastrup m. fl., om höjning
i visst fall av värdeminskningsavdraget
för byggnad;

nr 289, av herr Mattsson, angående en
progressiv företagsbeskattning i syfte
att underlätta de mindre företagens konsolidering; nr

290, av herr Bengtson in. fl., om avskaffande
av den extra bolagsskatten;

nr 291, av herr Aastrup m. fl., om ändrade
schablonavdrag vid beskattningen;

nr 292, av herr Nilsson, Yngve, m. fl..
angående tillverkning och försäljning av
ciderdrycker med viss alkohollialt;

nr 293, av herr Ohlsson, Ebbe in. fl.,
om viss ändring i förordningen om
automobilskatt, in. m.;

nr 294, av herr Sundelin, om uppräkning
i anledning av penningvärdeförändringen
av avgifterna enligt förordningarna
om stämpelavgift och expeditionslösen; nr

295, av herr Bergh, Ragnar, om vissa
ändringar i förordningarna om stämpelavgift
och expeditionslösen;

nr 296, av herr Ohlsson, Ebbe m. fl.,
om ändring av 2 § 1 mom. förordningen
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall;

nr 297, av herr Mattsson, om vissa
ändrade regler för energibeskattningen;

nr 298, av herr Andersson, Birger, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, om vissa ändringar
i tulltaxan;

nr 299, av herr Andersson, Birger, om
utgivande av en utförligare matrikel över
riksdagens ledamöter;

nr 300, av herr Hanson, Per-Olof, om
utgivande av en riksdagens författningssamling; -

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

nr 301, av herr Aastrup m. fl., angående
vissa åtgärder till främjande av full
sysselsättning;

nr 302, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, angående utredning
om näringslivets lokalisering;

nr 303, av herr Boo m. fl., angående
utredning om näringslivets lokalisering;

nr 304, av herr Andersson, Torsten,
och herr Franzén, om sådana riktlinjer
för finans- och kreditpolitiken att småföretagsamhetens
intressen tillgodoses;

nr 305, av herr Hanson, Per-Olof, m.
fl-, angående ändrade bestämmelser för
AB Industrikredits utlåning, m. m.;

nr 306, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., om utredning rörande det norrländska
småbruket;

nr 207, av herr Strand m. fl., om pension
till förre förste stenografen Albert
Lundman;

nr 308, av herr Mattsson, angående
svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt
frihandelsområde;

nr 309, av herr Aastrup m. fl., om utredning
angående värdesäkring av vissa
former av långsiktigt sparande;

nr 310, av herr Bengtson m. fl., om
skärpta straff för våldsbrott;

nr 311, av herr Johansson, Robert, och
herr Jonasson, angående verkställighet
av frihetsstraff för brott begångna i de
nordiska länderna;

nr 312, av herr Andersson, Axel Johannes,
och herr Andersson, Birger, om
slutförande snarast av arbetet på ett närmare
nordiskt samarbete på straffverkställighetens
område;

nr 313, av fru Segerstedt-Wiberg och
fru Hamrin-Thorell, angående den statsrättsliga
ställningen för tidigare medborgare
i de baltiska länderna;

nr 314, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjukhuslag m. m.;

nr 315, av herr Kaijser, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjukhuslag m. m.;

nr 316, av herr Bergman och fröken
Mattson, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till sjukhuslag
m. m.;

nr 317, av herrar Mannerskantz och

Sveningsson, om höjning av avgifterna
för registrering i bilregister;

nr 318, av herrar Lindahl och Wirmark,
om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen
;

nr 319, av herr Sundelin, om nedsättning
av statsbidraget till grundsjukpenning,
m. in.;

nr 320, av herr Lindahl m. fl., om viss
ändring av 7 § lagen om moderskapshjälp; nr

321, av herr Aastrup in. fl., om viss
höjning av folkpensionsavgiften;

nr 322, av herr Persson, Helmer, om
höjning av vissa ersättningar från arbetslöshetsförsäkringen,
m. in.;

nr 323, av herr Sundin och herr Larsson,
Thorsten, om införande i vägtrafikförordningen
av vissa särskilda bestämmelser
rörande skolskjutsar;

nr 324, av fru Gärde Widemar in. fl.,
om tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket; nr

325, av herr Svensson, Axel, in. fl.,
om översyn av pris- och kartellagstiftningen,
in. in.;

nr 326, av herr Franzén och herr
Carlsson, Georg, angående skyldighet att
vid försäljning av begagnad bil förete
protokoll över testning rörande bilens
beskaffenhet;

nr 327, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, om införande i körkort
av uppgift om innehavarens blodgrupp;

nr 328, av herr Mattsson, om riskförsäkring
vid farligt räddningsarbete;

nr 329, av herr Andersson, Torsten,
om påskyndande av 1951 års byggnadsutrednings
arbete;

nr 330, av herr Nilsson, Hjalmar, m.
fl., om översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader;

nr 331, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., angående revision av lagen om
servitut;

nr 332, av lierr Nyström in. fl., angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål;

nr 333, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
under nionde huvudtiteln;

nr 334, av herr Sundelin, i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar om

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

Nr 2

anslag till vissa ämbetsverks omkostnader: nr

335, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar,
m. in.;

nr 330, av herr Spetz, om inrättande
av vissa ytterligare tjänster vid havsfiskelaboratoriet; nr

337, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Befrämjande av husdjursaveln;

nr 338, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Jonsson, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till kostnader i samband med
lantmäteri- och vägförrättningar m. m.;

nr 339, av herrar Pålsson och Boman,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

340, av herr Spetz, om anslag till
Bidrag till resekostnader vid veterinärbesök; nr

341, av herrar Osvald och Domö,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till statens växtskyddsanstalt; nr

342, av herr Mattsson, om anslag
till bidrag till plantskolekontroll;

nr 343, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet
m. in.;

nr 344, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till statens skogsförbiittringsanslag; nr

345, av herr Osvald, om visst anslag
till förädling av medicinalväxter, m. m.;

nr 346, av herr Hedström m. fl., om
uppskov med erläggande av annuitet å
stödlån till jordbrukare i övre Norrland;

nr 347, av herr Larsson, Lars, in. fl.,
om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom de
s. k. underutvecklade länderna;

nr 348, av herr Persson, Johan, m. fl.,
angående kreditsanering för jordbrukare
som på grund av upprepade .skördeskador
kommit i ett beträngt ekonomiskt
läge;

nr 349, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, om
ändrade regler för statsbidrag till nvelektrifiering; nr

350, av herr Hermansson m. fl., angående
viss restitution av energiskatt på
bränsle;

nr 351, av herr Sund in och herr Gustafsson,
Nils Eric, angående viss restitution
av bensinskatt;

nr 352, av herr Persson, Einar, in. fl.,
angående viss restitution av bensinskatt;

nr 353, av herr Jonasson in. fl., angående
omprövning inom statens jordbruksnämnd
av regleringsbestämmelserna
för jordbruket;

nr 354, av herr Jonasson m. fl., angående
viss begränsning av domänverkets
inköp av skogsmark för markfondsmedel
m. m.;

nr 355, av herr Hansson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Förberedande skogskurser;

nr 356, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om vidgad undervisning i svenska språket
och medborgarkunskap vid lantbruksundervisningsanstalterna; nr

357, av herr Franzén m. fl., om statligt
stöd till försöksverksamhet vid lantbruks-
och lantmannaskolor med gengasdrift
av traktorer och bilar;

nr 358, av herr Sundin m. fl., om utredning
angående förutsättningarna för
att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en
skälig inkomstnivå, m. m.;

nr 359, av herr Sundin, om viss delegation
av beslutanderätten angående förhöjt
byggnadsbidrag till skogsvägar;

nr 360, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Carlsson, Georg, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering; nr

361, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., om påskyndande av pågående inventering
av hittills olösta norrlandsfrågor; nr

362, av herr Larsson, Thorslen, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, angående militär
nedsättningsbiljetts giltighet på statens
järnvägars busslinjer;

nr 363, av herr Arvidson och herr
Larsson, Thorsten, angående meritvärdet
av militär utbildning;

Nr 2

Tisdagen den 27 januari 1959 em.

nr 364, av herr Pålsson m. fl., angående
enhetliga trafikförsäkringspremier
i Norrland samt Svealand-Götalands
landsortsområde;

nr 365, av herr Mattsson, angående viss
lägre eltaxa för småindustrien;

nr 366, av herr Bengtson m. fl., om utredning
beträffande alkoholen i den officiella
representationen;

nr 367, av herr Bengtson m. fl., angående
riktlinjer för ungdomens etiska,
moraliska och sociala fostran, m. m.;

nr 368, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
om utredning angående näringsforskning; nr

369, av herrar Mattsson och Jonasson,
angående fliseldning;

nr 370, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
angående fliseldning;

nr 371, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om förstatligande av företag
i utländsk ägo som importerar och distribuerar
mineraloljor;

nr 372, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, om överförande i statlig ägo
av Svenska Tändsticks Aktiebolagets slipmassefabrik
i Torpshammar;

nr 373, av herr öhman, och herr Persson,
Helmer, om överförande i statlig
ägo av sulfitfabriken i Söråker;

nr 374, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, angående statligt inköp av
Stockholms Superfosfat Aktiebolags fabrik
och bostadsbestånd i Alby;

nr 375, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, angående startande av en
statlig byggnadsämnesindustri i Ådalen;

nr 376, av herr Nilsson, Ferdinand, om
vissa ändringar i kungörelsen om älgavgifter
m. m.;

nr 377, av herr Carlsson, Georg, och
herr Andersson, Axel Emanuel, om rätt
till fångst av vildmink utan innehav av
jaktkort;

nr 378, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
angående lagstiftning om obligatoriska
avsättningar inom det enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder; och
nr 379, av herr Spetz, angående rättegångsbiträde
åt enskilda i jorddelningsmål.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 20.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Onsdagen den 28 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogat läkarintyg anhåller
jag om ledighet från riksdagsgöromålen.

Karolinska sjukhuset den 27 januari
1959

Sven Andersson

Härmed intygas, på begäran, att statsrådet
Sven Andersson, född den 5 april
1910, vårdas å Karolinska sjukhusets kirurgiska
klinik sedan den 26 januari
1959 och kommer att vara helt arbetsoförmögen
i ytterligare minst en månad.

Karolinska sjukhuset, Stockholm 60,
den 27 januari 1959

Bo Hjern

leg. läkare,

2:e underläkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Andersson,
Sven, till följd av den i läkarintyget
omförmälda sjukdomen vore
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1959/60, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har för somliga kommit som en
obehaglig överraskning, för andra som
en dyster bekräftelse. Om man hör till

den ena eller den andra kategorien beror
på åt vem man lånat sitt öra. Den som
lyssnat till förkunnelsen från regeringssidan
har fått höra, inte minst under
förra årets två valrörelser: »Det är inte
någon fara på taket med statens affärer.
Statens löpande utgifter och inkomster
för budgetåret 1958/59 kommer att gå
jämnt ihop. Ytterligare skattehöjningar
är inte aktuella.» Och så kunde folket
lugnt koncentrera intresset på att -— utöver
det för våra förhållanden mycket
betydande krafttaget till framtida förstärkning
av folkpensionerna — genom
lagstiftning tillerkänna landets löntagare
tilläggspensioner på rekordnivå.

Den meningsriktning jag företräder tog
sig mindre tacksamma uppgifter före. Vi
försökte upplysa människorna om våra
statsfinansers överansträngda läge. Vi
sökte göra klart vilka risker det måste
medföra för sysselsättning och framstegstakt
i vårt av naturen gynnade land, om
vi inte förstår att någorlunda rätta munnen
efter matsäcken. Vi förklarade att
vi inte trodde på möjligheten att åstadkomma
balans i vår samhällsekonomi genom
fortsatt höjning av vårt redan förut
exceptionellt höga skattetryck. Vi tillrådde
i stället att jämvikt i statens budget
skulle sökas genom beskärning av
statens utgifter.

I remissdebatten den 2 juli 1958 —
alltså för ett halvår sedan — deklarerade
finansministern att hans driftbudget för
det här året var balanserad och att upplåningsbehovet
skulle röra sig om 1 500
miljoner. Vi fick inte medhåll när vi
hävdade, att driftbudgeten finge anses
underbalanserad med minst 500 miljoner
och att lånebehovet kunde beräknas stiga
till minst 2 000 miljoner.

Några radikala förändringar har inte
inträffat sedan i somras. Vad som hänt
kunde då förutses. Nu nödgas finansministern
medge att hans balanserade budget
kommer att visa ett underskott om
drygt 600 miljoner och att lånebehovet

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

inte blir 1 500 miljoner utan minst 2 200
miljoner.

För 1959/60 — nästa budgetår alltså
— ligger nu finansministerns budgetförslag
— eller rättare sagt hans preliminära
utkast till en budget — på bordet. I
förhållande till gällande riksstat beräknas
statens inkomster öka med 163 miljoner
medan statens utgifter stiger med
nära 1 000 miljoner. Driftbudgeten företer
redan i utgångsläget en brist på 550
miljoner och det samlade lånebehovet
omfattar minst 2 500 miljoner.

Så långt har vi alltså nu nått i utförsbacken.
Herr Sträng kan inte längre hålla
inne med att han, för att till nöds kunna
klara sig, behöver nya skatteinkomster
av storleksordningen 500 å 1 000 miljoner.
Ännu vill han inte ut med språket
om var dessa skatter skall hämtas. Han
inbjuder därför riksdagen att besluta om
utgifter enligt budgetförslaget utan att
den känner till vilka skattekonsekvenserna
blir. Om detta går ihop med grundlagen
är tills vidare en öppen fråga —
att anordningen i och för sig är bakvänd
står utan vidare klart.

Jag delar finansministerns uppfattning
att vi inte kan fortsätta med ett budgetunderskott
som drar med sig en årlig
upplåning av miljarder. Vår kapitalmarknad
räcker inte på långa vägar till.
Hårda regleringar har måst tillgripas,
som har betagit denna marknad dess roll
som instrument i vår ekonomiska utvecklings
tjänst. Trots detta har den alldeles
övervägande delen av det statliga
lånebehovet under 1958 täckts med nyskapade
pengar hos riksbank och affärsbanker.
Härigenom har en kraftig likviditetsökning
ägt rum i samhällsekonomien,
som innebär uppenbara risker
för en ny inflationsutveckling så fort en
påfrestning kommer.

Vi har nu nått en punkt, där det inte
längre går att kompromissa med penningvärdet.
Vi måste äntligen gå in för
en politik som resolut syftar till penningvärdets
bevarande. Utvecklingen på
det internationella området mot friare
handel och konvertibla valutor gör det
till ett livsvillkor för oss att inte ytterligare
försvaga vår konkurrenskraft gent -

emot utlandet. Vi måste, som riksbankschefen
framhöll i samband med beslutet
om kronans ökade utbytbarhet i slutet av
förra året, se till att vi håller vårt hus i
ordning. Det går inte längre med undanflykter
av innebörden att vi för sysselsättningens
skull kan vara mindre
nogräknade med penningvärde och valutareserv.
Det finns ingen annan väg att
trygga en hög och jämn sysselsättning än
att sörja för inre och yttre jämvikt i vår
samhällsekonomi.

Finansministern har därför så rätt när
han om sitt eget budgetutkast säger, att
det skulle vara olyckligt att starta det
nya budgetåret med ett underskott på
driftbudgeten om drygt 500 miljoner och
ett lånebehov om mer än 2 500 miljoner.
Men när det gäller att finna bot för soten
skiljer sig våra vägar.

Finansministern är — som jag tidigare
nämnt — besluten att längre fram under
riksdagen skaffa sig en ytterligare
skatteinkomst om 500—1 000 miljoner.
Om sättet att anskaffa detta belopp har
han av någon anledning ännu inte tänkt
färdigt. Kanske för att visa en artighet
mot den meningsriktning, jag företräder,
låter finansministern skymta att det
finns ett alternativ till höjda skatter, som
heter sänkta statsutgifter. Han började
sitt budgetarbete med att låta uppgöra
ett sådant alternativ. Om detta får vi inte
veta mer än att det skulle ha inneburit
»en så hänsynslös beskärning av anslagen
till olika ändamål och verksamhetsgrenar
att regeringen icke ansett sig
kunna förorda en sådan politik». Onekligen
skulle det vara av intresse, om finansministern
ville lätta på förlåten, som
döljer denna s. k. skräckbudget. Kanske
finns det fler än han tror, som kan övertygas
om att en höjning av skatterna
i nuvarande läge kan utfalla som en större
hänsynslöshet mot människorna än
de måttliga uppoffringar i en hög standard,
som skulle bli en följd av sänkta
statsutgifter?

Denna uppfattning har vi faktiskt inom
mitt parti med dess växande skaror.
Det är sant att detta följer redan av vår
ideologi, som vill värja de enskilda människorna
mot ett ständigt ökande stat -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

ligt förmynderskap, en ideologi, som utgår
ifrån att, även om ingen önskar det,
en ständig ökning av den statliga sektorn
på bekostnad av den enskilda så
småningom utan återvändo leder till att
våra demokratiska frihetsvärden sätts
på spel. Utan att behöva ta det så högtidligt
leds vi emellertid av rent praktiska
ekonomiska överväganden till den
slutsatsen, att en skattehöjning i nuvarande
läge icke är medlet att garantera
oss erforderlig stabilitet i vår ekonomi.
Med det pressande skatteläge, vi redan
liar, är det fara värt att en ytterligare avsevärd
skattehöjning skulle komma att
väsentligen gå ut över sparandet. Därmed
är ur balanssynpunkt föga vunnet.
Skulle — som väl avsikten är —
konsumtionen trängas tillbaka, får vi
med all säkerhet räkna med de välkända
kraven på kompensation, som torde
bli svåra att motstå i en genom statsupplåningen
överlikvid marknad. Och
så är vi tillbaka i ett läge utan balans,
bara med den skillnaden att kostnadsnivån
i förhållande till utlandet blivit ytterligare
försämrad.

Vi fasthåller därför vid vår sedan åtskilliga
år intagna ståndpunkt, att balans
i statens affärer och därmed i hela vår
samhällsekonomi bör sökas genom sänkta
statsutgifter. Tidigare har vi samtidigt
försökt inleda systematiska åtgärder fölen
sänkning av skattetrycket. Vi inser
emellertid att så allvarlig, som den statsfinansiella
krisen fått bli, måste vi tills
vidare i stort sett avstå från krav på
omedelbara skattelättnader, men tanken
därpå överger vi inte. Den är och förblir
ledstjärnan för vår politik. Motionsledes
har vi yrkat nedsättningar i driftbudgetens
anslag på sammanlagt mellan
600 och 700 miljoner samt en lättnad på
kapitalbudgeten om cirka 900 miljoner.
Därmed skulle, såvitt nu kan bedömas,
driftbudgeten vara balanserad och det
totala lånebehovet begränsat till någonting
omkring en miljard.

Vi är livligt medvetna om att även denna
budget kommer att få namn av
skräckbudget. Det är nu en gång så, att
några betydande besparingar inte kan
nås om man bara söker bland de tusen -

Statsverkspropositionen m. m.
tals småposter som hör till den egentliga
statsverksamheten. Man kan inte låta det
fåtal mycket stora poster vara tabu, som
tillsammans representerar den övervägande
delen av utgiftsstaten för civila ändamål.
Vi har bedömt det så, att framför
allt vissa utgifter av subventionskaraktär
för den arbetsföra delen av befolkningen
vid den genomsnittliga standard,
som nu råder, skulle kunna avvaras
och mer än väl uppvägas av de fördelar
som för var och en skulle bli en följd
av uteblivna skattehöjningar, sanerade
statsfinanser och hejdad inflation.

Förr eller senare måste ändå denna
väg beträdas. De förhandsberäkningar,
som riksräkenskapsverket gjort för de
närmaste budgetåren efter det som vi nu
sysslar med, visar att klyftan mellan inkomster
och utgifter bara kommer att ytterligare
vidgas även under förutsättning
av normala konjunkturer. Orsaken är
helt enkelt den, att staten i välmening
undan för undan tagit på sig ambitiösa
uppgifter som, när de summeras till varandra
och får verka med all sin inneboende
automatik, visat sig överstiga våra
resurser. Var gränsen för våra resurser
går kan vi inte suveränt bestämma
själva. Inför den utveckling som nu sker
på det internationella planet blir mer än
någonsin tidigare denna gräns beroende
av vårt relativa förhållande till omvärlden,
där man numera allmänt och med
större framgång än hos oss går in för stabilisering.
Vårt näringslivs konkurrenskraft
gentemot utlandet är en nyckelfråga.
Det är ett riksintresse att allt som
kan göras för att underlätta näringslivets
anpassning till det nya läget också blir
gjort.

Då jag i den ekonomiska debatt vi
hade här i december förra året hade tillfälle
att mera utförligt uppehålla mig vid
dessa frågor, kan jag nu spara tid genom
att hänvisa till vad jag då yttrade. Bara
i ett hänseende måste jag återkomma. Näringslivets
beskattning är av stor betydelse
både för kostnadsnivån och självfinansieringsmöjligheterna.
Skall vi då
inte kunna komma överens om det orimliga
i att i nuvarande läge behålla den
extra bolagsskatten, som tillkom 1957

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
för att tillfälligt dämpa en utpräglad högkonjunktur?
Jag förstår inte hur en
finansminister kan, med bevarad självaktning,
framhärda i denna sak.

Vi har nu mottagit Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till uppskov på ett
år med ikraftträdandet av skärpta lagervärderingsregler.
Visst är denna åtgärd
i och för sig välkommen, men varför
genom den snäva tidsbegränsningen förta
en väsentlig del av den nyttiga effekten?
Vad näringslivet framför allt behöver
i det ömtåliga anpassningsskede som
nu förestår är att planera på sikt.
Jag är dessutom övertygad om att finansministern
skulle göra en god affär genom
att omedelbart avskaffa den extra bolagsskatten
och genom att definitivt bestämma
sig för rimliga lagervärderingsregler.
Han skulle säkert bli väl kompenserad
genom att den ordinarie beskattningen
skulle avkasta mera och behovet av sysselsättningsstödjande
anslag bli mindre.

Herr talman! Vi går nu mot en riksdag
som ställer oss inför stora och svåra avgöranden,
svårare än de behövt vara, om
vi inte skyndat för fort med vad vi velat
uträtta. Det förefaller som om regeringen
alltjämt vill att vi skall söka lyfta
oss själva i håret och trots det allvarliga
budgetläget fortsätta med att inteckna
hypotetiska framtida inkomstökningar,
något som finansministern varnade
mot i fjol. Allting talar för att här borde
göras gemensamma kraftansträngningar
för att lägga en säkrare grundval
för landets framtid. Men nog måste man
se pessimistiskt på möjligheterna härtill,
då regeringen mest tycks vara frestad av
att spela på lotteri. I pensionsfrågan anser
man sig tydligen redan ha dragit en
vinstlott. Vad beträffar den betydelsefulla
frågan hur en någorlunda balanserad
budget skall kunna åstadkommas,
har .statsministern enligt ett uttalande till
tidningarna förklarat, att det inte blir
några fyrpartiförhandlingar i skattefrågan
förrän längre fram i vår. I fortsättningen
heter det: »Vi vill avvakta och
se, hur oppositionen ställer sig till den
framlagda budgeten. Vi önskar inte heller
föregripa riksdagsbehandlingen av
de olika utgiftsposterna. Först efter den -

na behandling kan det bli aktuellt med
en inbjudan till överläggning om skatten.
»

Innebörden härav är således den att
regeringen helt enkelt från början utesluter
möjligheten att gemensamt diskutera
huruvida budgetbristen ens till någon
del skulle kunna täckas genom minskade
utgifter i stället för med ökade
skatter. Först skall riksdagen genom en
rad delbeslut fastställa utgifterna utan
att veta, hur det går med skatterna, och
sedan skall det förhandlas om hur de
fastställda utgifterna skall täckas. Regeringen
vill således endast förhandla om
höjda skatter. Med vår inställning till detta
problem, sådan jag här sökt i korthet
angiva den, är det uppenbart att vi inte
har något intresse av att delta i den sortens
förhandlingar, till vilka vi skulle
känna oss bjudna med armbågen.

Efter vårt sätt att se står vi nu inför
valet mellan två olika vägar. Den ena —
regeringens väg — kommer att leda till
ständigt växande svårigheter i skuggan
av en permanentad statsfinansiell kris,
under hotet av ideliga skattehöjningar
och försämrad konkurrenskraft mot utlandet
med fara för sysselsättning, penningvärde
och valuta. Den andra — vår
väg — är inte bekväm. Den förutsätter
en viss begränsning i penningutdelningen
från staten, men den ger sunda statsfinanser,
rimliga skatter och ett gott underlag
för fortsatta framsteg.

Och slutligen, herr talman, hoppas jag
få vara innesluten i er bevågenhet för det
goda exempel jag nu har givit efterföljande
talare i fråga om tidsbegränsning!

Jag kan i detta sammanhang inte framställa
annat yrkande än om remiss av
statsverkspropositionen till vederbörliga
utskott.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Herr Sandler, vår ålderspresident,
berörde, då han hälsade
kammaren välkommen till årets arbete,
den märkliga epok mänskligheten genomlever,
först atomåldern och nu
rymdåldern. Människornas verksamhetsområde,
säger herr Sandler, har utvid -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

gats till tidigare icke uppnåeliga regioner
av världsalltet. Samtidigt har den
vetenskapliga insikten och det tekniska
kunnandet låtit oss tränga in i hemligheterna
i universums minsta smådelar.

I herr Sandlers pregnanta vision av
det mänskliga framåtskridandet torde
väl alla instämma.

Ehuru oerhört mycket återstår, innan
livsprocessernas hemligheter kunnat avslöjas
i sina huvuddrag, ökas dock våra
kunskaper om livets kemi och fysik i
stegrat tempo. Det torde inte vara alltför
djärvt att anta, att inom de närmaste
decennierna t. ex. effektiva botemedel
mot dem av våra sjukdomar som vållar
de svåraste lidandena skall stå till människornas
förfogande.

Men det saknas inte heller apokalyptiska
tonfall inför denna utveckling. Det
finns hos många en växande ångest
över den mänskliga experimentlustans
resultat. Harry Martinson tolkar dessa
farhågor genom att peka på att vi kommit
över hemligheter som vi inte orkar
förvalta och som en dag kan bli mänsklighetens
undergång. Dessa varningar har
utan tvekan sitt berättigande. De manar
till besinning och samordning. Men det
strider mot den mänskliga naturen att
hänge sig åt ragnarökstämning, att böja
sig under hopplöshetens och uppgivelsens
ok. Det ligger helt i linje med Sveriges
traditioner att i detta läge på allt
sätt .främja arbetet för internationell avspänning.
Men så länge nuvarande orostillstånd
härskar på vår jord ter det sig
för oss lika angeläget att i mån av våra
resurser värna om vår nationella frihet.

Teknikens framsteg har gjort det möjligt
att öka produktionskapaciteten i
fantastisk grad och att skapa ett materiellt
välstånd åt alla av tidigare okänd
storlek. Det moderna samhället har utvecklats
till en gemenskap för produktiva
ändamål. Men samhället får inte göras
till självändamål, och de enskilda får
inte degraderas till dess tjänande redskap.
Respekten för individens värde
måste hävdas och frihetskänslan betraktas
som ett positivt inslag i samhällsutvecklingen.

Nu kritiseras dagens samhälle för rot -

Statsverkspropositionen m. m.
löshet och armod. Alldeles oavsett om
denna uppfattning är riktig eller inte vill
jag betona, att då vi bygger vår optimistiska
framtidstro på teknikens stora möjligheter,
måste vi i samma grad skapa
underlag för tron på idéerna som livets
bestämmande makter. Vi måste kämpa
för intellektuell redlighet och objektivitet.
Vi hyser olika uppfattningar om sättet
och målet för samhällsutvecklingen.
Därom är ingenting att säga. Men det är
fara på taket, när man i dagens debatt
försöker sudda ut de ideologiska skillnaderna
i detta avseende, när idéerna avfärdas
som fantomer och realpolitiken
förhärligas av dem som vill vara opinionsbildande.

Vi sysslar i riksdagen med mångahanda
ting, som berör det svenska folkets
öden och dagliga leverne. Det är modernt
just nu att klanka på politikerna. För demokratiens
egen skull finns det anledning
att framhålla, att vi i detta hus
leds i vårt arbete att göra det bästa,
medvetna om sanningen i Bo Bergmans
ord: »Sviker Du anden i Dig, blir Du
stoft och skugga och skal!»

Innan jag kommer in på statsverkspropositionen
skulle jag helt allmänt vilja
uttrycka min optimism rörande det
svenska samhällets ekonomiska framtid
på lång sikt under två förutsättningar:
för det första att vi för en sund, produktionsfrämjande
ekonomisk politik
och för det andra, att vår utveckling
inte i nämnvärd grad kommer att influeras
i negativ riktning av förhållanden
ute i världen, som det helt ligger utanför
våra möjligheter att påverka. Men den
sistnämnda reservationen innebär inte
någon resignation i fråga om våra möjligheter
eller vårt intresse att medverka
till nedrivning av handelsliindren, utvidgning
av den internationella handeln
eller att bidra till en utjämning av motsättningarna
mellan folken. Tvärtom torde
våra insatser i det hänseendet redan
ha haft sin stora betydelse. Trots sin
ringhet räknas väl Sverige till de stabiliserande
och progressiva elementen i
världspolitiken.

Under det förflutna året har vi i mycket
hög grad haft vår uppmärksamhet

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fästad på konsekvenserna för Sverige
och Europa av den nybildade sexstatsunionen.
Det har varit naturligt för oss
att verka för etablering av ett europeiskt
frihandelsoinråde och ett intimare nordiskt
samarbete. Det ligger likaledes i
linje med Sveriges materiella intresse,
att full sysselsättning och goda konjunkturer
vidmakthålles i de länder, med vilka
vi har intima kommersiella förbindelser.
Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete i Paris, till vilken
Sverige som alla vet är anslutet, har uträttat
ett stort arbete för att avlägsna olika
kvantitativa handelsrestriktioner.
Denna organisations insatser har alltså
hittills mera inriktats på den handelspolitiska
sidan. Ett större och på lång sikt
betydelsefullare grepp skulle vara, om
man kunde få till stånd en samordning
av den ekonomiska politiken inom de
närmast berörda länderna i syfte att
motverka depressioner, som leder till arbetslöshet
och minskningar i den internationella
handeln.

Det tar säkerligen lång tid att vinna
allmänt gehör för en dylik idé. Det fordrar
arbete, entusiasm och insikter. Men
skulle det inte löna sig för Sverige, som
är så känsligt för svängningar i exportkonjunkturen,
att lägga på några extra
kol för att föra ut denna tankegång i
inflytelserika västeuropeiska kretsar? Säkerligen
kommer våra egna organisationer
på arbetsmarknaden och inom näringslivet
att ställa sig positiva till en
medverkan i detta arbete, om regeringen
tar ett initiativ.

Det är en gammal sanning som säger,
att bakom de stora händelserna ofta försiggår
omärkliga förskjutningsprocesser,
som i sista hand bestämmer historiens
gång. En av dessa aktuella förskjutningsprocesser,
som vi tror oss kunna iaktta,
är de successiva förändringarna i förhållandena
inom de s. k. underutvecklade
länderna. Sverige var ännu för hundra
år sedan — och även långt senare —
ett underutvecklat land, där den stigande
befolkningen inte kunde finna sill försörjning.
Då var det kapitalstarkare länder,
som satsade på Sverige och som till

inte oväsentlig del gav oss den start,
vilken ledde till 1900-talets stora uppsving
i vårt land. De ursprungliga motiven
kunde synas egoistiska, men den
stora vinningen blev väl inte kapitalavkastningen
utan den stora marknad, som
därigenom skapades för den internationella
handeln i vårt land.

Vi har, menar jag, det allra största
intresse av att vidga det ekonomiska utrymmet
i de länder, som ännu inte med
eget kapital kan utbygga sina naturliga
resurser. Kortsiktigt, framför allt i dagens
mattare konjunktur, kan ett sådant
stöd t. o. in. hjälpa industriländerna i
Europa alt utnyttja den överkapacitet,
som f. n. tycks föreligga på vissa områden.
På lång sikt blir resultatet en mer
omfattande och mer differentierad internationell
handel.

Även här skulle jag, herr talman, vilja
i första hand förorda ett västeuropeiskt
samarbete framför allt med tanke på de
många gånger svårlösta kreditproblem,
som kommer att dyka upp. Jag är ingalunda
blind för den nationella och individuella
egoism, som kan komma att
spela in i detta sammanhang. A andra
sidan känner jag också till åtskilliga
fall av samarbete över gränserna, som
enskilda företag redan inlett på detta
område, ett samarbete som utan tvivel
skulle kunna utvidgas, om regeringarna
inom de närmast berörda länderna skulle
kunna intresseras för viss synkronisering
i detta syfte.

Dessa reflexioner kring olika kommersiella
problem — jag bär endast
snuddat vid några av dem — leder mig
— jag skulle med anledning av frågans
intrikata natur rent av vilja säga »förleder
mig» — till att kasta fram en propå
trots risken att bli missförstådd. Vore
det inte — även med tanke på de svåra
och tidsödande uppgifter som förhandlare,
vilka just nu åvilar handelsministern,
statsrådet Lange — möjligt
och lämpligt att i rådande konjunkturläge
förstärka regeringen med en kontaktman
till näringslivet, vilken genom långvarigt
arbete inom handeln och industrien
liar personlig erfarenhet av närings -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

livets problem och även har insikt i både
de svenska och de utländska företagarnas
psykologi och mentalitet?

Om Sveriges ekonomiska utveckling
på lång sikt skall bli gynnsam, förutsätter
detta en bättre planerad, produktionsvänligare
ekonomisk politik från
statsmakternas sida än den hittills under
många år förda. Den finanspolitiska slalomåkning,
som idkats under åtskilliga
år, måste bytas ut mot en fastare kurs,
som inger tillförsikt här hemma och
inte minst i utlandet, där det börjar förmärkas
en viss skepsis på insiktsfullt
håll rörande vår soliditet. Vi måste få
vår kapitalmarknad att fungera normalt
igen — herr Ewerlöf var också inne på
detta spörsmål. Detta förutsätter bl. a.
sanerade statsfinanser. Den svenska
kostnadsnivån måste stå i ett riktigt förhållande
till de andra industriländernas.
Det finns ett klart och absolut samband
mellan kostnadsnivå och full sysselsättning.
Här kommer skattetrycket in i
blickfältet.

Efter dessa allmänna och ingalunda
uttömmande reflexioner skall jag göra
några kommentarer till årets statsverksproposition.
Den bär tydliga vittnesbörd
om våra ekonomiska svårigheter under
den närmaste framtiden. Finansministerns
oro inför statsutgifternas stegringstakt
är lättbegriplig. Man förstår
hans uttalande, att de måste dämpas.
Men det är bara synd, att herr Sträng
är så platonisk. Han skjuter undan bekymren.
Det märks att han inte mäktat
att stoppa upp utgiftsstegringarnas flodvåg.

De gångna årens ekonomiska politik,
som lett till ett för oss ogynnsamt läge,
måste vila tungt på finansministerns
skuldror. Men ännu tyngre blir ansvaret,
om inte effektiva åtgärder tillgripes
redan nu -—- ty vilka utgiftskrav skulle
då inte komma att möta 1960 års riksdag?
Nya skatter — allra minst en kostnadsuppdrivande
omsättningsskatt —
kan inte gärna vara den rätta medicinen
i en stagnerad konjunktur. I stället
för regeringens omsättningsskatt eller
andra skattehöjningar rekommenderar
vi inom folkpartiet en förstärkt budget

Statsverkspropositionen m. m.
genom en restriktivare budgetbehandling.
Man bör genom olika åtgärder, besparingar
o. s. v. sikta på en förstärkning
av budgeten med 300 å 400 miljoner
kronor. I det matta konjunkturläge, som
nu råder med ett deflationsgap, kan man
tillåta någon underbalansering av budgeten
— dock inte mer än att en förbättring
av konjunkturen, som naturligt
är, återställer balansen.

Som jag redan tidigare framhållit, kan
man inte undgå pris- och kostnadshöjande
effekter av en omsättningsskatt. Det
vore att blunda för realiteter, om man
förutsatte någonting annat. Det är den
svenska kostnadsnivån som på exportsidan
just nu inger de största bekymren.
Detta är ett av huvudskälen mot en
allmän varuskatt. Låt oss i stället inrikta
oss på en dynamisk politik, som sätter
fart på produktionsstegringstakten.
Om vi skulle i det avseendet kunna komma
tillbaka till 3- eller 3 1/2-procentsnivån
i stället för nuvarande 1 procent,
skulle staten med nu gällande beskattningsregler
kunna räkna med en automatisk
inkomststegring på cirka 300
miljoner kronor för varje år.

Finansministern motiverar sitt krav
på nya skatter med att det är nödvändigt
att öka .statens finansiella resurser, om
avmattningstendenserna skulle komma
att bestå, för att föra den lämpligaste sysselsättningspolitiken
utan att budgetens
stramhet behöver uppgivas. Skulle däremot
avmattningstendenserna avlösas axen
konjunkturåterhämtning och en ny
ekonomisk expansion, ja, då kommer
enligt herr Sträng »frågan om en skärpning
av finanspolitiken på ett särskilt
sätt i förgrunden» — det vill säga, att
han förordar en skattehöjning även i det
läget. Avmattad konjunktur eller expanderande
konjunktur — hipp som happ
— det leder finansministern märkligt
nog till samma slutsats: det behövs skattehöjningar! Herr

talman! Situationen är i dag kort
sagt: minskad produktion på många områden,
ökad arbetslöshet, minskad export,
lägre sjöfartsnetto, reducerat sparande,
växande statsutgifter och nya
skattekrav. Denna högst skrämmande ut -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
veekling ämnar vi inom folkpartiet sätta
in alla våra krafter på att bryta genom
den produktionsstimulerande politik,
som vi förordar.

Herr talman! lag ber att få instämma
i herr Ewerlöfs förslag, att statsverkspropositionen
remitteras till utskott.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Sänk pensionsåldern till
65 år för folkpensionärerna och höj folkpensionerna
ytterligare så fort våra resurser
medger och i den takt som i framtiden
kan bli möjlig! Genomför man en
sådan pensionsreform, kan man få rättvisa
och ordning när det gäller den
största fråga, som skall behandlas vid
årets riksdag.

Jag är väl medveten om att en sådan
reform inte kan genomföras omedelbart,
men den bör uppställas som en målsättning
för pensionsfrågans lösande. Jag tar
upp dessa problem omedelbart, eftersom
de ständigt återkommer i den politiska
debatten och inte minst figurerar i de
förslag, som den socialdemokratiska regeringen
framlägger och som bland annat
avser en och en halv miljon kronor
till förberedelse av en pensionsreform,
som vi ännu inte beslutat, och dessutom
en enligt min uppfattning oriktig sammankoppling
av den extra företagsbeskattningens
avskaffande och genomförandet
av en sådan pensionsreform.

Av alla de förslag, som har framförts
i den under senare år mycket intensiva
pensionsdebatten, är höjningen av folkpensionen
det viktigaste. Det viktigaste
är inte att genomföra tilläggspensioner
på upp till 36 000 kronor om året för två
makar eller andra liknande förslag, som
framförts, utan det betydelsefulla är, att
varje svensk medborgare — vilka öden
han än går till mötes — blir tillförsäkrad
en någorlunda hygglig folkpension.

I vår tid är arbetstakten och hela livsformen
hårt pressad, för att inte säga
forcerad och hektisk. Detta har, samtidigt
med att det ökat produktionen och
höjt levnadsstandarden, medfört en rad
olägenheter av bl. a. medicinsk natur,
t. ex. en stark ökning av hjärtsjukdomar -

na. För att motverka detta har vi förkortat
arbetstiden och förlängt semestern
— det är ju egentligen samma sak; det
blir en förkortning av arbetstiden när
semestern förlänges. Båda är åtgärder,
som är fullt berättigade, även om arbetstidsförkortningen
kom vid en tidpunkt,
som inte var fullt så läglig, eftersom dess
produktionshämmande effekt inträffade
vid samma tidpunkt som produktionen i
övrigt också började stagnera.

Det är självfallet, att den produktionsökning,
som vi med all sannolikhet kommer
att få även i framtiden, större eller
mindre, kommer att utnyttjas för en höjd
levnadsstandard och en förkortad arbetstid.
Det kan väl utan tvekan förutspås,
att arbetstiden kommer att förkortas på
så sätt att vi får färre arbetstimmar per
vecka och en förlängd semester, och detta
bör naturligtvis anpassas efter produktionens
resurser. Men när vi då har vidtagit
dessa åtgärder och är beredda att
gå vidare, varför skulle vi då inte kunna
tänka oss att man förkortar, om jag så
får säga, livsarbetstiden genom att sänka
pensionsåldern till 65 år? Tjänstemännen
har 65 år och lägre som pensionsålder,
varför skulle inte folkpensionärerna ha
detsamma? Är den arbetare mindre värd
att bli pensionerad vid 65 år, som utfört
grovarbetet, än den som sysslat med siffror
eller utfört annat kontorsarbete?

Det blir en kort tid som folkpensionären
får åtnjuta sin pension med nuvarande
höga pensionsålder. Vi betalar till
denna folkpension nästan hela livet, från
det år vi fyller 16 år. Visserligen är medellivslängden
nu beräknad till 76 år,
men det blir i alla fall i medeltal bara
under nio år som folkpensionen utgår.
Att sänka pensionsåldern är enligt min
mening en social reform, som man bör
sträva efter.

Jag är naturligtvis medveten om att
en sänkning av folkpensionsåldern till
65 år kommer att medföra mycket stora
kostnader, men det är angeläget att vi
skapar så god trygghet som möjligt åt
våra gamla och åt alla grupper av våra
gamla. Beträffande finansieringen kan
man säga, att den som nu är beredd att
genomföra tilläggspensioner, som kom -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

mer att dra väldiga kostnader, inte heller
borde vara så tveksam då det gäller att
genomföra en sänkning av folkpensionsåldern.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla, att även om man sänker folkpensionsåldern
till 65 år bör det givetvis
stå fritt för den som har hälsan och
vill fortsätta att arbeta efter 65 år att
också få vänta med uttagandet av sin
folkpension och i gengäld få en högre
folkpension, enligt förslag i sådan riktning
som framförts i pensionsberedningen.

Ett annat problem i hela pensionsdebatten
är att pensionsförmåner bör betraktas
som en anställningsförmån eller,
som man kanske ofta säger i vanligt
språkbruk, som en del av lönen. Som sådan
bör också premiekostnaden beskattas
och den bör också i statistik och dylikt
tas upp som en löneförmån, på samma
sätt som kontantlön och andra förmåner.

De sociala reformerna synes dock
inte intressera det socialdemokratiska
partiet särskilt mycket numera. I stället
tänker regeringen nu fortsätta sina försök
att lagstiftningsvägen ingripa på arbetsmarknaden
och införa de graderade
tilläggspensionerna. Till den frågan lär
det bli anledning att återkomma, men jag
vill redan nu säga, att beslutet om de graderade
tilläggspensionerna kommer vid
en tidpunkt, som är föga lämpad ur ekonomisk
synpunkt. Jag undrar just hur socialdemokraterna
plus en folkpartist —
eller flera, vad vet jag — egentligen kommer
att känna sig när de skall fatta ett
beslut med så gigantiska ekonomiska
konsekvenser i en tid då vår produktion
stagnerar, utrikeshandeln är synnerligen
oviss och då vårt lands ekonomi är ytterligt
ansträngd.

Det måste tyvärr sägas att vårt lands
ekonomiska läge icke är gynnsamt. Produktionen,
utrikeshandeln, sysselsättningen,
lagerhållningen m. m. ter sig,
som jag nämnde, inte gynnsamma i dagens
situation. Allt detta är faktorer, som
måste beaktas i dagens ekonomiska debatt.
Detta är problem som träder i förgrunden
vid debatter om nationalbudget,

3 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
statsfinanser och andra frågor, som berör
vårt lands ekonomi.

Helhetsintrycket av nationalbudgeten
inger en bestämd känsla av vikande konjunkturer
på flertalet områden. Vårt
lands stora känslighet för utlandshandeln
ger mig anledning att i första hand erinra
om de allt ogynnsammare exportförhållandena.
Därvid är särskilt att observera
vårt lands starka beroende av det
västeuropeiska området, något som framträdde
tydligt under 1958. Mot en exportminskning
till EPU-länderna på cirka
630 miljoner står en ökning på övriga
områden med 70 miljoner kronor. Ur
svensk synpunkt är det särskilt beklagligt
att i fråga om Storbritannien, vårt
främsta exportland, utsikterna alls inte
är ljusa. Tendenserna för handeln med
Storbritannien i fortsättningen belyses i
nationalbudgeten på följande sätt: »Om
inte en betydande omsvängning kommer
till stånd på det privata investeringsområdet
synes avmattningen komma att
fortsätta att dominera åtminstone ett
stycke in på 1959.»

T. o. m. vår export av tidningspapper
till Storbritannien minskade på grund av
lagerförtäring i landet under 1958 trots
att konsumtionen av tidningspapper ökade.

Till dessa ogynnsamma rapporter kommer
att Ryssland börjat bli en allt svårare
konkurrent på skogsprodukternas område
med priser som ur svensk synpunkt
är synnerligen besvärande. Detta har resulterat
i att avverkningarna i våra
svenska skogar gått ned avsevärt. Ännu
har vi inte siffror på hur mycket avverkningarna
minskat, men var och en som
har kännedom om dessa förhållanden
vet att avverkningarna är avsevärt mindre
detta år än tidigare. Därigenom bär
direkta svårigheter uppgått för dem som
närmast berörts. Arbetslösheten har stigit
och skogsägarna har fått svårigheter
genom uteblivna inkomster. Under sådana
förhållanden blir det så mycket mer
angeläget att försöka få största möjliga
användning för skogens produkter inom
vårt eget land, t. ex. genom användning
av flis till bränsle och sådant.

Vad som ytterligare oroar på det väst -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

europeiska området är bildandet av sexstatsområdet
och de verkningar detta avtal
kommer att medföra för vårt land. Så
mycket kan sägas, att borttagandet av
tullhindren mellan sexstatsländerna —
samtidigt som de yttre bibehållits eller
skärpts — utgör en stimulans för samhandeln
mellan de sex och en relativ försämring
av utomstående exportörers villkor.
På hela detta område föreligger
emellertid så mycken oklarhet, att man
endast kan hoppas att de förhandlingar
som pågår skall leda till ett för vårt
land gynnsamt resultat.

Det är emellertid inte endast beträffande
exportmarknaden som vi hyser
en viss oro. Också inom vårt eget land
finns det tendenser, som inte är så
glädjande. Jag skall bara beröra ett par
av dessa områden, nämligen investeringarna
och sysselsättningen. I vad det avser
industriens investeringar är att observera
vad som anförts i nationalbudgeten,
där man säger, att med reservation för
betydande feluppskattningar har det antagits
att industriens investeringar skall
sjunka med sammanlagt 100 miljoner
kronor från 1958 till 1959, eller med
drygt 2,5 procent av den motsvarande
bruttoinvesteringen 1958.

Detta är en mycket allvarlig faktor,
som vi måste ägna största uppmärksamhet.
Enligt de senast offentliggjorda uppgifterna
har vi 73 000 registrerade arbetslösa,
och en sådan siffra bör man
sannerligen inte ta lätt på. Det är visserligen
fullt i sin ordning och vår enkla
plikt att med beredskapsarbeten och dylikt
hjälpa de arbetslösa, men detta betyder
endast en temporär lösning. All
vår strävan måste bli att främja näringslivet
så att alla i normal ordning kan få
arbete.

En av de åtgärder som därvid i första
hand bör komma i fråga är att sänka räntan.
Om den frågan anföres i nationalbudgeten
att »de olika ländernas diskontosatser
bär successivt sänkts från fem
procent och mera till mellan tre och fyra
och en halv procent. Särskilt uppmärksammad
har sänkningen av det brittiska
diskontot från sju till fyra procent inom
loppet av åtta månader blivit». Min

kommentar är: detta är i det högerstyrda
England!

En ytterligare räntesänkning i vårt
land skulle säkerligen stimulera företagsamheten
på ett gynnsamt sätt. I synnerhet
gäller detta den för vårt land så
betydelsefulla småföretagsamheten. I den
företagsformen finns det någonting, som
tyvärr saknas inom stora områden av arbetsfältet;
där finns arbetsglädje. På ett
sätt är småföretagen särskilt värdefulla
därför att de genom sin mångsidighet
ger mindre bekymmer för bygden, om
arbetslöshet skulle uppstå inom någon
speciell gren av näringslivet. Säkerligen
skulle småföretagsamheten hälsa en räntesänkning
med stor tillfredsställelse.

I detta sammanhang skulle det vara
av intresse att få höra de speciella högräntepartiernas
— högerns och folkpartiets
— uppfattning om räntan. I inflationstider
var dessa båda partiers huvudsakliga
recept hög ränta. När de på sin
tid motsatte sig flertalet åtgärder för att
bekämpa inflationen hänvisade de alltid
till botemedlet: höj räntan. Nu, när vi
uppenbarligen har deflatoriska tendenser,
kan väl inte botemedlet också heta
hög ränta. Mig veterligt har man dock
inte hört något krav från vare sig högern
eller folkpartiet om sänkt ränta. Varför
vill man inte nu tillämpa den där rörliga
räntan, som man alltid talade om
när det gällde att höja räntan? Skulle
räntan kanske endast vara rörlig i en
riktning, d. v. s. uppåt?

Om jag så skall nämna ytterligare ett
medel för att främja företagsamheten,
är det avskaffandet av den extra företagsbeskattning,
som infördes 1955 med
löfte att den skulle avskaffas så snart
konjunkturerna ändrades. Vad finns det
för konjunkturpolitiska skäl — observera
konjunkturpolitiska — att den bibehålies
nu? I stället för inflation har vi, som
jag sade, deflatoriska tendenser. Men
alla har önskemålet att främja näringslivet
och undvika arbetslöshet, och då
bör löftet infrias och den extra företagsbeskattningen
borttagas.

Det har invänts att en sådan åtgärd
inte skulle ha någon större betydelse för
industriens lust att investera. Detsamma

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

sades om borttagandet av investeringsavgiften,
men nu konstaterar konjunktinstitutet:
»Vidare är det sannolikt att slopandet
av investeringsavgiften från och
med den 1 januari 1958 varit av avgörande
betydelse för investeringsökningen
i varje fall då det gäller maskininvesteringarna.
» På samma sätt torde det här
vara en god arbetslöshetsbekämpande åtgärd
att avskaffa denna skatt.

Till slut, herr talman, några ord om
ett kapitel som knappast gör någon glad,
inte heller finansministern, och det är
den budget som skall fastställas för nästa
år. Många sådana av mer eller mindre
besvärlig karaktär har riksdagen fått sig
förelagda, men knappast någon så olustig
som denna. Den har tydligen varit så
olustig, att finansministern inte ens velat
slutföra den, eftersom han föreslagit
utgifter men varit generös nog att överlåta
åt oppositionen att i varje fall deltaga
i att täcka en stor del av dem. I
så fall får jag säga, att vi inte uppskattar
finansministerns generositet. Enligt
min uppfattning är det regeringens skyldighet
att vid riksdagens början presentera
en budget där man, i vilken form det
nu sker, anvisar vägar för täckandet av
de utgifter som föreslagits. Man får
verkligen fråga om regeringen inte har
någon uppfattning hur denna brist skall
täckas. Om man verkligen har det, varför
framför man inte sin mening?

Endast vissa antydningar har gjorts.
Så mycket är dock uppenbart, att regeringen
inte ämnar åstadkomma någon
balans genom besparingar på redan föreslagna
utgifter, utan det är någon av
de skattevägar, som finansministern antytt
i statsverkspropositionen, som regeringen
ämnar tillgripa.

För centerpartiets del vill jag deklarera,
att vi inte vill acceptera någon av
de utvägar som finansministern föreslagit.
I stället bör underskottet så långt
detta är möjligt täckas genom begränsningar
av statsutgifterna, så att vi får
det dithän att vi inte behöver höja skatterna.
Vi har i specialmotioner lagt fram
förslag till besparingar. Vi har därvidlag
sökt undvika att övervältra utgifter
på kommunerna eller på ekonomiskt svaga
grupper.

Statsverkspropositionen m. m.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i yrkandet om remiss av statsverkspropositionen.

Herr Förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Under en följd av år
har vi som bakgrund i remissdebatterna
angående statsverkets tillstånd och behov
haft full sysselsättning och en fortgående
standardhöjning i samhället.
Jämsides med denna gynnsamma tendens
i utvecklingen har vi haft en mindre
gynnsam, nämligen den likaledes fortgående
penningvärdeförsämringen. Alla
har varit överens om värdet av den fulla
sysselsättningen för land och folk. Flertalet
har väl också helhjärtat givit sin
anslutning till strävandena att söka bemästra
inflationstendenserna och om
möjligt förena fullsysselsättningen med
prisstabilitet och samhällsekonomisk balans.
Framstående ekonomer har brottats
med problemet i flera omgångar
utan att ha nått bättre resultat än oavgjort
i fråga om dess lösning. Detta är
kanske inte så överraskande. Finns det
en lösning till problemet, är det förmodligen
i första hand en uppgift för politikerna
själva att söka den.

Flertalet länder visar samma tendens
i den ekonomiska utvecklingen som den,
vilken varit rådande i vårt land under efterkrigstiden.
Visserligen har inflationen
i de olika länderna varierat i styrka, men
verkningarna av den kan spåras hos
samtliga. Detta leder till slutsatsen, att
det är förenat med betydande svårigheter
att i ett demokratiskt samhälle med
ett fritt näringsliv helt sätta den oskrivna
lagen om tillgång och efterfrågan ur
spel. Är efterfrågan större än tillgången
så stiger priset, är förhållandet det motsatta
så sjunker priset. Vi har under året
fått en lektion som visar att detta i varje
fall gäller i fråga om smör, men lagen
äger utan tvivel tillämpning på ett betydligt
vidare fält. Det är den som styr priserna
uppåt under högkonjunktur och
nedåt under lågkonjunktur, om icke reglerande
åtgärder tillgripes.

I år är situationen en annan än den
som varit utmärkande för praktiskt taget
hela efterkrigstiden. Konjunkturav -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mattningen är påtaglig och arbetslösheten
betydande. Följaktligen borde inflationsriskerna
nu vara eliminerade och
krafterna kunna koncentreras till åtgärder
för beredande av sysselsättning åt
de arbetslösa eller andra åtgärder som
är aktuella i det nuvarande läget. I den
debatt, som har förts efter finansplanens
offentliggörande, har det emellertid
gjorts uttalanden som tyder på att det
ingalunda är en allmän uppfattning, att
riskerna för inflation har försvunnit med
högkonjunkturens upphörande. Tvärtom
har i kommentarerna till den framlagda
budgeten framskymtat att den anses innebära
betydande inflationsrisker.

Det är helt säkert ingen i regeringen
som har väntat att budgeten skulle mottagas
med någon större välvilja, allra
minst av oppositionen, ty det är en budget
vilken präglas av det kärvare klimat
som följt med konjunkturomsvängningen,
en budget som rymmer mycket av automatiska
kostnadsstegringar men som
också innebär att betydande anslagskrav
av hög angelägenhetsgrad icke kunnat
tillgodoses. Budgetens inkomstsida visar
nämligen inga ljusa perspektiv i fråga
om möjligheten att utan extraordinära
åtgärder täcka de starkt stigande men
ofrånkomliga statsutgifterna.

Jag och många med mig, som under
de gångna årens ekonomiska debatter
sökt inhämta så mycket som möjligt av
den rikt flödande visdomen i oppositionens
argumentering för en annan ekonomisk
politik än den som förts av regeringen,
höll nästan på att bli övertygade
om att strävandena att förena full sysselsättning
med prisstabilitet och samhällsekonomisk
balans var dömda att
misslyckas, eftersom vi i våra strävanden
icke hade tillbörlig respekt för de
automatiskt verkande krafterna i det
ekonomiska skeendet.

Nu kommer nästan som en chock
känslan av att ha varit nära att komma
vilse i snårskogen. Debatten kring inflationsproblemet
har av naturliga skäl hittills
hållit sig till högkonjunkturerna
och dessas betydelse i sammanhanget.
De kunskaper som har kunnat inhämtas
i de tidigare debatterna bär följaktligen

varit begränsade till detta avsnitt av problemet.
Oppositionen har emellertid nu
vänt på skivan och spelat upp andra
sidan. Melodien är fortfarande densamma,
och det visar sig att enligt oppositionens
bedömning konjunkturförändringen
icke har någon inverkan på inflationsriskerna.
Under socialdemokratisk
regim är dessa alltid lika brännande,
oavsett om det råder högkonjunktur eller
lågkonjunktur. Lagen om tillgång och efterfrågan
fungerar med andra ord inte,
om det är någon annan än de i särskild
ordning utvalda, som spelar på de känsliga
instrument vilka tillsammans utgör
den ekonomiska politiken.

Ja, så står man där med sin tvättade
hals, kliar sig där en gång i tiden håret
har vuxit frodigt och tänker på oppositionens
mera uppmärksammade propagandateser,
såsom »Vi måste ha en annan
regering» och högerns välplacerade
slogan över bekvämlighetsinrättningen
på Östermalmstorg: »Att lita på högern»

— man frestas att tillfoga »i en beträngd
situation».

»Att lita på högern» visade sig ha stor
slagkraft, men begränsad till den gemensamma
marknaden. Underlaget för en
annan regering stärktes inte av den jämnare
fördelning av ett mindre antal mandat
inom de tre motståndsgrupperna,
som blev resultatet av junivalet. Det var
alltför många som fortfarande tvivlade
på att den rekommenderade medicinen

— en annan regering — skulle vara hälsobringande
för några andra än för dem
som var så ivriga att få tillhandahålla
den. Framför allt var det alltför många,
som tvivlade på att därmed skulle följa
en god lösning av den alltjämt aktuella
frågan om tilläggspensionering.

Folkpartiet har under de senaste dagarna
avvisat en inbjudan från regeringen
till förhandlingar i denna fråga med
framhållande av att folkpartiets pensionsförslag
är det i alla avseenden överlägsna.
Endast om principerna i detta
till det väsentliga accepteras, heter det,
kan det vara någon mening med ytterligare
förhandlingar. Hur skall man uppfatta
ett sådant svar från ett parti, som
säger sig vara intresserat av en positiv

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

lösning av frågan om tilläggspensioneringen
men till synes icke har några
förutsättningar att vinna stöd för det
egna förslaget från något håll? Är det
inte så, att det gamla bibelordet »Tron
utan gärningar är död» fortfarande ger
uttryck för en god portion sanning?

En amerikansk äventyrare vid namn
Mizner, erkänd såsom ett kvickhuvud,
lär ha sagt: »Jag respekterar tron, men
det är tvivlet som gjort oss till bildat
folk.» Även om jag respekterar folkpartiets
tro på förträffligheten i dess eget
pensionsförslag, så vill jag framhålla, att
tvivlet är berättigat hos alla som vill
skaffa sig närmare insikt i och en egen
uppfattning om denna betydelsefulla fråga.
Det överväldigande flertalet av de
löneanställda, vilka nu saknar pensionsrätt,
har givit sin röst för en lösning enligt
rcgeringsförslagets obligatorium.
Detta förhållande kan inte lämnas obeaktat
vid bedömningen av föreliggande
förslag. Jag delar emellertid folkpartiets
mening, att det inte finns stort utrymme
för förhandlingar i principfrågan
om pensioneringens uppbyggnad. Däremot
finns det många andra väsentliga
ting i förslaget som skulle kunna bli föremål
för överläggningar; exempelvis
sådant som redan betygsatts av folkpartiet,
nämligen dess mindre grad av produktionsfrämjande
och sparvänliga natur.

Herr talman! Jag skall inte tynga remissdebatten
genom att orda mera om
tilläggspensioneringen. Det blir helt säkert
tillfälle att diskutera den mera ingående
innan frågan är färdig för ett
avgörande i kammaren. Även om pensionsfrågan
är en av de stora och mera
spännande frågorna vid årets riksdag,
så blir den ändock inte den helt dominerande.
I statsverkspropositionen redovisas
många betydelsefulla frågor som
måste ägnas uppmärksamhet både på
grund av kostnaderna för förslagens genomförande
och av intresse för den
framtid vi förväntar oss så mycket av.

Utskottets granskning av vad regeringen
funnit vara realistiskt med hänsyn
till framställda krav och önskemål från
olika verk och myndigheter kommer

Statsverkspropositionen m. m.
helt säkert att ställa kammarens ledamöter
inte inför valet och kvalet, utan
inför den verklighet vi lever i. Hur mycket
skall man skära bort i en 13,5 miljarders
budget för att det skall betraktas
som något väsentligt? Alla utgifter,
som utan olägenhet kan uppskjutas,
skall naturligtvis föras åt sidan i nuvarande
statsfinansiella läge. Efter den
hårda nedskärningen av anslagskraven
är det inte sannolikt att det finns så
värst mycket av det slags utgifter i budgeten
som utan olägenhet kan putsas
bort. Skall utgifterna skäras ned ytterligare
måste det ske på anslagsposter
som ansetts så angelägna att de tagits
med trots det ansträngda läget.

Finansministern säger i finansplanen,
att en förstärkning av statens inkomster
av storleksordningen en halv till en miljard
kronor är erforderlig. Om vi antar
att han nöjer sig med medeltalet av de
nämnda summorna, 750 miljoner, och
om vi frågar oss om det är möjligt att
skära ned utgifterna med detta belopp
för att därigenom undvika varje slag av
skattehöjning, så måste jag konstatera att
jag bedömer förutsättningarna härför
såsom obefintliga. Det förhåller sig nämligen
så att vi är överens om de verkligt
stora utgiftsposterna. Försvarskostnaderna
uppgår till 2 836 miljoner, socialutgifterna
till 3 907 miljoner, varav
nära 2 500 miljoner utgör kostnaden för
folkpensioneringen, och undervisningsväsendet
kostar 1 696 miljoner. Enbart
dessa tre huvudtitlar —■ den fjärde, femte
och åttonde, svarar för 62,5 procent
av budgetens samlade utgifter. Visst kan
man klanka på de starkt stigande statsutgifterna,
men man bör då inte glömma
bort att försvarskostnaderna i dag
är mer än 15 gånger större än på trettiotalet.

Skall utgifterna skäras ned mera väsentligt,
så duger det inte att skrapa litet
här och där med en trätälja. Det
fordras kraftigare tag om det skall bli
märkbara resultat. Från dessa synpunkter
är det inte överraskande att högern
återkommer med kravet om nedskärning
av utgifterna under femte huvudtiteln,
alltså de sociala utgifterna. Yxan måste

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sättas in mot de stora utgiftsposterna om
det ska bli besparingar av någon betydelse.
Högern vill bl. a. hugga bort barnbidraget
för det första barnet i familjen
och därmed nå en besparing av 375 miljoner
kronor. Besparingsivern är förklarlig,
men inriktningen minst sagt
oförsvarlig.

Jag har för min del ingen större tilltro
till möjligheterna att vid utskottsbehandlingen
av föreliggande statsverksproposition
nå utgiftsminskningar av sådan
storleksordning att den av finansministern
signalerade inkomstförstärkningen
blir överflödig. Riksdagen får
därför vid en senare tidpunkt ta ställning
till frågan om dessa inkomstförstärkningar
och på vilket sätt de skall
åstadkommas.

Herr talman! Jag vill begränsa mitt anförande
till det nu sagda, ehuru jag är
medveten om att det finns flera aktuella
frågor, värda att nämnas i dagens remissdebatt.
Det är emellertid många talare
anmälda, varför man kan räkna med
att det väsentliga blir berört innan debatten
slutförts.

Jag har ingen erinran mot remiss av
förevarande propositioner.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det är givet att jag
gärna skulle vilja följa det lysande föredöme,
som herr Ewerlöf gav genom
den isnabbhet med vilken han här talade,
och jag skall göra mitt bästa. Men
det betyder, att jag får vara så ohövlig
bl. a. mot herr Ewerlöf, att jag knappast
hinner bemöta några av de intressanta
synpunkter han förde fram.

Inte heller blir det möjligt för mig
att falla för herr Torsten Bengtsons
frestelse att här ta upp en debatt i pensionsfrågan.
Jag vill bara konstatera,
att det var en häpnadsväckande optimism
denne talesman för ett av oppositionspartierna
ådagalade, när han här
liksom inviterade riksdagen till en miljardrullning,
alltså till nya utgifter av
högst betydande omfattning. Det var
bara synd att hans vänliga och leende

ansikte hastigt fördystrades, när han
kom att tänka på att han borde säga någonting
illa om regeringens förslag till
tjänstepensionering — då var det ju
ingen hejd på hur illa vi har det stäilt
här i landet.

Det budgetförslag, som vi nu diskuterar,
innebär att regeringen ansett
det nödvändigt att lägga fram förslag
om så betydande utgifter, att de nuvarande
inkomstkällorna inte räcker
till för att täcka utgifterna. Det är
klart att en sådan budget framkallat
kritik, och kritiken har, framför allt
utom riksdagen, riktats mot oss alla,
mot politikerna, som genom ansvarslösa
utgiftsbeslut fört landet fram mot
en finansiell kris. Jag kan på den punkten
helhjärtat instämma i herr Aastrups
anförande: Jag tror att vi har all anledning
att tillbakavisa anklagelserna
för att vi skulle ha uppträtt utan tanke
på det ansvar både för nuet och för
framtiden, som brukar prägla den svenska
riksdagens beslut.

Men låt oss utöver dessa allmänna konstateranden
titta ett ögonblick på situationen.
Var det ett uttryck för bristande
ansvarskänsla och flykt från verkligheten,
när vi i fjol praktiskt taget
enades om ett försvarsbeslut, vars ekonomiska
verkningar är en av anledningarna
till de finansiella svårigheter
vi nu har? I själva verket var det väl
så, att praktiskt taget alla politiker ansåg
det nödvändigt att ta det beslutet
för att stärka våra möjligheter att få
leva i fred och oberoende. Vi tog detta
beslut, trots att vi var medvetna om
att det förde med sig åtskilliga impopulära
följder för oss alla.

Och när vi har anslagit mycket pengar
till skolorna, vägarna, bostadsbyggandet
och kraftverksbyggandet, så kan ju
inte det vara uttryck för att vi går ut
och jagar en lättköpt popularitet. Ty
vad innebär besluten? Jo, de innebär
ett vädjande till de nu levande, att
de skall vara med om att bygga för
framtiden och avstå från en annars
möjlig konsumtionsökning för att på
avgörande punkter stärka det svenska
folkhushållets resurser.

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Det är väl riktigt att några av utgiftsbesluten
kan sägas ha den karaktären,
att de omedelbart ökar konsumtionskraften.
Vi har som ett exempel det
största av dem alla, folkpensionsbeslutet.
Men, ärade kammarledamöter, är
det uttryck för en oansvarig slöseripolitik,
när vi gemensamt har beslutat
folkpensioner som f. n. uppgår till 2 460
kronor per år för en ensamstående?
Nej, tvärtom ligger det väl närmare till
hands att säga: Vi vill ytterligare stegra
den utgiftspost, som del här gäller, trots
att den otvivelaktigt är stor och tyngande
för åtskilliga av skattebetalarna.

Herr talman! Det skulle vara enkelt
att på samma sätt räkna upp huvudparten
av de beslut vi har fattat. Jag
liar nämnt försvaret, skolorna, vägarna,
bostäderna och folkpensionerna.
Lägger jag till ytterligare några få, så
är — som herr Strand nyss sade —
praktiskt taget alla de rörliga posterna
i budgeten redovisade. Nåväl, har vi
någonting att skämmas för när vi ser
tillbaka på de besluten? Nej, det har
vi verkligen inte.

Men en annan fråga är: Har vi råd?
Ett aldrig så klokt beslut kan ju bli
oklokt, vare sig det gäller en enskild
eller samhället, om man inte har råd
till det. Men då vill jag göra den enkla
frågeställningen inför kammarens ledamöter:
Är det så att vi på de om råden,

där det allmänna svarar för
standarden, har kommit upp till en
högre standard än den vi anser vara
självklar när det gäller vårt privatekonomiska
liv? Vi lever i ett samhälle, där
medborgarna år efter år anser sig ha
råd, och faktiskt har råd, att köpa
låt oss säga 140 000 nya bilar. Är det
inte rimligt, att man i ett sådant samhälle
skall ha råd att tillgodose den
framtida kraftförsörjningen och utbildningen
av vår ungdom? Vi lever i ett
samhälle, där televisionen glädjande
nog slår igenom med blixtfart. Det är
ett tecken på vår stora standardhöjning
under de senaste åren, och den
skall vi vara glada för. Men om det är
så, har vi då inte också råd att sörja
för de områden, som samhället ansva -

Statsverkspropositionen m. m.
rar för, på ett så bra sätt som vi hittills
varit ense om?

Det är i själva verket så, herr talman,
att den enskildes stigande standard
mer och mer riktar strålkastaren
mot bristerna i den offentliga hushållningen
på olika områden, men det är
klart att de fortsatta framstegen måste
vägas mot våra resurser och deras ökning.
Just nu upplever vi en konjunkturnedgång.
Jag tycker det är ganska
underligt, att man här i denna talarstol
skildrar den svenska konjunkturnedgången
utan att göra sig besvär med att
ställa den mot dess rätta bakgrund.

Hur ser det ut ute i världen? Amerikas
Förenta stater hade i fjol en arbetslöshet
på omkring 5 miljoner människor
och en nedsättning av produktionen
med 13 procent. I England har
man sedan år 1955 ingen produktionsstegring
alls. I de råvaruproducerande
länderna har det skett en väsentlig
sänkning av både sysselsättning och
standard. Det är ju orimligt att ett
starkt exporterande och importerande
land som Sverige inte skulle ha känning
av en konjunkturavmattning av
denna karaktär, och vi har ju också fått
det.

Många frågar sig: Står vi nu på grund
av den internationella konjunkturavmattningen
inför en depression av 1920-och 1930-talets modell? Ja, vi lär inte
nu hinna ge oss närmare in på den
frågan. Låt mig bara konstatera: Det
är ingen depression av den sedvanliga
typen, ty jämsides med depressionstendenserna
bryter sig starka inflationstendenser
fram. Om vi inte här
ser upp, kan det gå på det sättet att
inflationstendenserna överväger, så att
vår konkurrenskraft gentemot utlandet
och vår valutareserv minskas. Då kan
vi verkligen få de ekonomiska bekymmer
som oppositionen försöker måla ut
att vi har i dag.

I den situation, som vi befinner oss i.
måste den ekonomiska politiken ha en
dubbel målsättning. Vi måste ta upp kampen
mot sysselsättningssvårigheterna,
och vi måste samtidigt akta oss för att
göra någonting som skulle kunna inne -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
bära en påspädning av inflationsriskerna.
Det är därför som vi har försökt att
genom vad man kallar en selektiv arbetslöshetspolitik
komma till rätta med svårigheterna.
Vi har icke bedömt läget så,
att vi — liksom på 20- och 30-talen —
ansett oss böra gå in för en allmän påspädning
av konjunkturen. Det vore en
enkel och lätt uppgift att arbeta efter
den modellen. Vi har måst ta hänsyn
till att samtidigt som vi vill hålla sysselsättningen
uppe får vi akta oss för en
inflationstendensstegring. Den selektiva
arbetslöshetspolitiken — som jag föreställer
mig att kammaren under denna riksdag
får tillfälle att åtskilligt diskutera —
har jo ändå i stort sett varit lyckosam.

Hur ser det ut i vårt land? Det är inte
sant att vi har ett sämre läge än andra
länder. Vår produktion har stigit, låt vara
endast med 1 procent, men tar man
hänsyn till arbetstidsförkortningen, är
det inte så förfärligt stor skillnad på
produktionsstegringen under det gångna
året och andra efterkrigsår.

Arbetslösheten är den mörka bilden.
Där har vi januarisiffran på 73 000 man.
Allvaret i läget inses numera lyckligtvis
av alla medborgare, och det bör underlätta
en anspänning av krafterna för att
undvika en fortsatt arbetslöshet. Investeringarna
har ökat under denna tid, bland
annat beroende på att i den selektiva arbetslöshetspolitiken
har legat en målmedveten
strävan att pressa investeringarna
uppåt. Jag tror att det är angeläget att
fastslå, att denna ökning av investeringarna
— av byggandet för framtiden -—
inte minst har gällt det privata näringslivet,
vars investeringar under fjolåret
ökades med icke mindre än 15 procent.
Ingen gren av näringslivet tycks tro på
den borgerliga skräckpropagandan, utan
man har tillit och förtröstan till den
svenska ekonomiens styrka.

Det är bakgrunden till den budget som
vi nu diskuterar. Vi har sagt oss följande.

Arbetslöshetspolitiken skall fortsätta.
Vi skall stödja den rörliga arbetsmarknadspolitiken,
och vi skall stödja investeringarna.
Det betyder ett starkt bostadsbyggande,
mycket vägar, ökat an -

slag till de statliga kommunikationsverken,
framläggande för riksdagen av investeringsplanerna
för Norrbottens järnverk
och Statens skogsindustrier, forcerad
yrkesutbildning och många andra
kostnadskrävande ting. Sammanlagt kostar
detta, ärade kammarledamöter, 600
miljoner kronor. Det är den budgetbrist
som ni så ivrigt talar om.

I övrigt är budgeten präglad av en
mycket sträv behandling. Det skulle glädja
oss mycket, om man verkligen här
kan komma med allvarligt menade besparingsförslag
av den storleksordning
som oppositionens talare har nämnt.

Herr Ewerlöf säger, att nog kan man
spara en smula på en hög standard, om
man befinner sig i svårigheter. Ja, herr
Ewerlöf, det kan man. Men såvitt jag bär
sett av högerns besparingsförslag i dagens
tidningar är det inte fråga om att ta
ifrån oss, som har en bra standard, för
att komma över svårigheterna, utan man
tar där standarden redan förut är låg;
man tar från barnfamiljerna, från de arbetslösa
och från de sjuka. Men där är
det — herr Ewerlöf kan vara övertygad
om att jag vet det — inte mycket att ta
av utan att även för statsfinanserna tämligen
betydelselösa besparingar känns
som tunga offer.

Vi liar sagt, att trots den strängaste
sparsamhet kommer det att fordras ett
tillskott på 1/2 miljard eller kanske 1
miljard kronor. Vi har ingen anledning
att smita ifrån det ansvaret. Herr Bengtson
har läst statsverkspropositionen illa
sedan han blivit en av oppositionsledarna.
Jag hoppas att han läste en bättre
förr. Vi har inte sagt: Här har ni utgifterna,
dem står vi för, men oppositionen
får vara vänlig att komma och tala om
hur vi skall betala dem. — Vi har inte
begärt uppskov av den anledningen, utan
vi har sagt att konjunkturerna får avgöra,
huruvida vi skall behöva företa en
skattehöjning eller vilka former den skattehöjningen
skall ha, om vi blir tvungna
att företa den, vilket vi för närvarande
bedömer som sannolikt. Men därutöver
har vi inte velat vältra över något ansvar.
Det ansvaret vet vi väl att vi får
bära, men vi hade trott att det skulle

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

vara en ganska rimlig metodik att lägga
fram förslag om utgifterna. Dessa förslag
går nu till granskning av vederbörande
utskott. De är, herr Ewerlöf, inga diktat.
Det finns ingenting som säger, att regeringen
här dikterar för Sveriges riksdag
att detta beslut skall tas. Kan man finna
möjligheter till besparingar, då är det
väl riktigast att riksdagen gör prutningen.
Sveriges riksdag har hela tiden haft
klart för sig, att det statsfinansiella läget
är som det är och att en ökning
av utgifterna får vägas mot risken för
skattehöjningar. När den prövningen
är avslutad, tycker vi att det är ganska
rimligt, om man inom alla partier ställer
sig följande frågor: Är de utgifter
som vi varit med om ofrånkomliga? Om
dessa utgifter är ofrånkomliga, vilket
konjunkturläge har vi, och hur bedömer
vi framtiden? Om vi kommer överens om
utgifterna och om vi kommer överens om
konjunkturbedömningen framme i maj
månad, skulle det då vara för mycket
begärt att även oppositionen skulle säga:
Är vi överens om de två avgörande faktorerna,
så får vi väl också liksom socialdemokratien
ta det ekonomiska ansvaret
för vad vi har varit med om att besluta?
Detta är uppläggningen både av
budgeten och av det sätt på vilket vi
närmast närmar oss oppositionen.

Det är klart att man kan ha en annan
uppläggning. Man kan säga: Den konjunkturavmattning
som nu präglar vårt
näringsliv är icke tillfällig, utan den är
permanent. Vi går in i en period av
starkt försämrat ekonomiskt läge för Sverige.
Ibland när man hör högerns representanter
får man det intrycket att detta
är högerns bedömning, men ibland har
man från det hållet en rakt motsatt uppfattning.
Det är många motstridiga viljor
som ryms inom högerledarnas hjärtan.
De har liksom små königsonar inom sig
själva. Ena stunden är situationen så
dyster att den kräver en permanent sparsamhetspolitik,
men på andra områden
verkar det som om expansiviteten inte
känner några gränser. I fråga om de stora
utgiftsposterna för försvaret och folkpensionerna
är högern solidariskt ansvarig
med oss andra, och därigenom har

Statsverkspropositionen m. in.
högern lika väl som andra politiska partier
kommit att bli en framdrivare av
enligt vår mening befogade men kostnadskrävande
riksdagsbeslut. Men ibland
segrar sparsamhetstendensen hos högern,
och då verkar det som om det inte funnes
någon god framtid för Sveriges land, om
man inte hade möjligheten att skära ned
vissa av de sociala utgifterna. På den vägen
kan vi inte följa högern, och jag är
glad över att högern, när det gäller att
vältra över de bördor, som en kris för
med sig, på de svagaste skuldrorna, står
ensam i Sveriges riksdag.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern började
med att ställa frågan, om vi behövde
skämmas för alla de utomordentliga välfärdsåtgärder,
som vi har begåvat vårt
folk med. Nej, självfallet behöver man
inte skämmas för detta i och för sig.
Men så ställer han frågan: En annan sak
är ifall vi har råd till det. Då skulle jag
vilja säga, att sedan man fått klart för
sig att man inte har råd till allt vad
man har velat åstadkomma, så har man
anledning att skämmas, för den händelse
man inte är beredd att dra konsekvensen
av detta förhållande. I annat
fall kommer vi ur askan i elden med alla
våra välfärdsanordningar. Det gäller nu
att i allas intresse komma till rätta med
budgetbristen på ett sätt som inte gör
ont värre.

Den genomsnittliga standarden här i
landet är numera så hög att vi just från
den utgångspunkten anser möjligheter
finnas för folk i allmänhet att i större
utsträckning själva svara för sina personliga
utgifter. Det faktum att vi har
så och så många bilar bör väl snarare
kunna tagas som ett bevis för att familjer
med ett barn skulle ha större möjligheter
att själva sörja för detta barn än
vad vi tidigare räknade med. Det är på
sådana punkter som vi har inriktat oss.
Behöver vi t. ex. över hela landet sprida
ut bidrag till nedsättning av den verkliga
hyreskostnaden för alla? Vi frågar
om inte detta är en punkt där vi nu
har möjlighet att släppa förhållandena

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fria så att folk i allmänhet får betala sina
hyror själva.

Sedan kom statsministern med en replik
som jag tyckte träffade under bältet.
Han sade att han av tidningarna inhämtat
att våra besparingsförslag riktade
sig mot de sämst ställda bland vilka
han också räknade de arbetslösa. Finns
det i våra besparingsyrkanden någonting
som avser de arbetslösa? Nej vi är
fullkomligt överens med övriga partier
om att alla har att solidariskt sörja för
de arbetslösa.

Vad högern menar är att vi inte bör
äventyra vår standard i framtiden genom
att, i ett läge där vi inte längre har
råd till det, vidmakthålla statens penningutdelande
verksamhet på nuvarande
nivå.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte inlåta mig
på någon pcnsionsdebatt, men jag hade
varit tacksam, om hans excellens herr
statsminstern, i varje fall såsom ledare
för det parti som t. o. in. har ordet »social»
i sitt partinamn, hade visat något
litet intresse för den mycket stora sociala
reform som jag här fört på tal.
Den stora skillnaden mellan det förslag
jag framförde och vad som synes vara
det viktigaste för socialdemokraterna i
detta sammanhang, är att vi vill genomföra
en reform, varav hela svenska folket
skulle få nytta, under det att man
nu på socialdemokratiskt håll hellre önskar
genomföra graderade tilläggspensioner,
som är så konstruerade att den,
som har haft en god lön under hela sitt
liv, skall begåvas med en god pension,
medan de lågavlönade också skall få en
låg pension vid pensionsålderns inträde.
Miljardrullning kommer nog också att
förekomma vid tilläggspensionernas genomförande.

Gentemot mitt påpekande, att vi skulle
få äran att deltaga i att täcka underskottet
i budgeten, sade statsministern
att regeringens förslag inte var några
diktat. I så fall undrar jag just på vilka
punkter regeringens förslag är allvar -

ligt menade och på vilka den är villig
att gå med på en justering!

Det skulle vara konjunkturutvecklingen
som avgjorde på vilket sätt utgifterna
skulle täckas. Ja, då måste i varje fall
prognosen bli mycket kortsiktig. Statsverkspropositionen
avlämnades ju den
12 januari, och utskotten börjar sitt arbete
nu på tisdag. Vi har således knappast
mer än tre veckor på oss att avvakta
konjunkturernas eventuella förändring,
innan vi måste ta ställning till
de förslag till utgifter som regeringen
framlagt för olika ändamål. Jag tycker
nog att statsministerns förklaring därför
var litet märklig. Vi kan som sagt inte
undgå att fatta ståndpunkt till regeringens
förslag nu, och jag förmodar att regeringen
inte tänker ändra på sina egna
propositioner. Budgetbristen kommer
alltså att kvarstå, och från oppositionens
sida får vi äran att deltaga i att besluta
om hur underskottet skall täckas.

Vad beträffar de besparingsförslag,
som framförts från vår sida vill jag bara
understryka — statsministern sade ingenting
av annan innebörd — att ingenting
där är riktat mot arbetslösa, sjuka
eller de andra grupper som hans excellens
nämnde. Han påstod inte heller något
sådant, men jag vill för klarhetens
skull framhålla detta.

Till sist vill jag bara säga att när det
gäller sysselsättningsfrågan, vore det nog
önskvärt att vi försökte få allting in i
mer normala banor, d. v. s. att industriens
investeringar kunde ökas. Jag vill påpeka
att enligt konjunkturinstitutets prognos
kommer industriens investeringar
under nästa år att minska med 100 miljoner
kronor.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern frågade:
»Var det ansvarslöst att vi fattade beslut
om en ny ram för försvaret? Var det
ansvarslöst att vi beslutade om förbättrade
förhållanden åt de sjuka, åt de gamla,
åt de betryckta?» Jag vill nämna att jag
för min del aldrig har kallat dessa gemensamma
beslut för ansvarslösa. Jag
har över huvud taget inte någon gång ta -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

git ordet ansvarslös i min mun i sådana
sammanhang, men det finns, herr statsminister,
en annan sida av denna medalj,
den nämligen att vi för att kunna
genomföra dessa beslut måste skapa erforderliga
resurser. Det är på den punkten
vi från folkpartiets sida har satt in
vår kritik mot regeringen. Vi har framhållit
att den ekonomiska politik, som
regeringen fört, har försatt oss i en
ogynnsam situation. Regeringens ekonomiska
politik har haft och har fortfarande
ett statiskt eller konservativt
drag — den är utformad med ledning
av erfarenheterna från tidigare perioder,
då det rådde förhållanden som måhända
i framtiden kommer att betraktas såsom
unika. Väntar oss för övrigt inte
bakom hörnet en strukturomläggning av
den internationella handeln? Det finns
uppenbarligen en betydande överkapacitet
på olika håll, uppkommen på grund
av den hunger efter varor, som krigets
eftersatta behov skapat, och det är därför
inte uteslutet att betingelserna för
det svenska näringslivet kan komma att
ändras.

Därför bär jag här i dag föreslagit att
vi i stället för denna statiska ekonomiska
politik borde föra en dynamisk politik
som påverkar skattesatser, restriktioner
på kredit- och kapitalmarknaden
och kostnadsnivån i övrigt. Det är min
bestämda uppfattning att svenskt näringslivs
signaturmelodi under 1960-talet
måste bli rörlighet och smidighet, och
det är statsmakternas uppgift att med
hänsyn till hela folket och dess försörjning
medverka till att så goda förutsättningar
som möjligt skapas för vårt näringsliv.

Jag skulle, herr statsminister, vilja citera
några strofer ur en dikt som jag läste
här i höstas. Jag har valt den delvis
därför att dess proveniens är lundensisk.
Det är en lundensisk villanella. Den kanske
säger oss något om dagens situation:
»Spiken syns ömsom krokig, ömsom rak.
Hopfrysta, guppande i samma vak, drivs
likväl alla mot varsin iskant treva. Vem
hoppas inte kunna ändra soppans
smak?» Det är det jag vill, herr statsminister.
Jag vill ändra soppans smak.

Statsverkspropositionen m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Tiden medger inte någon
tävlan i uppläsning av vackra dikter,
utan jag får kasta mig rakt in i de problem
som de tre föregående ärade talarna
tagit upp.

Herr Ewerlöf var upprörd över vad
han kallade ett slag under bältet — jag
hade i min uppräkning råkat ta med att
även de arbetslösa skulle drabbas av högerns
besparingsmotioner. Jag betonade
emellertid, att jag inte läst motionerna,
och jag beklagar nu, om jag läst tidningarna
slarvigt. Det gläder mig mycket, om
högern har övergivit sin ställning från i
fjol. Då föreslog man minskat anslag till
arbetslöshetskassorna med 8 miljoner.
om jag inte minns fel. Det är roligt, om
våra upprepade stötar — som jag inte
vill kalla slag under bältet — har lärt
högern att det inte går att spara på den
här punkten. Fortsätter vi på det sättet,
kanske vi nästa år får uppleva att herr
Ewerlöf inte är så pigg på att försämra
villkoren för de sjuka, och då kan vi
få större enighet. Är det så att högern har
övergett sin politik från i fjol, betraktar
regeringen det som en utomordentligt
glädjande och god effekt av den kritik
som vi tidigare utsatt högern för. Vi hoppas
på god fortsättning.

Vad jag kanske tidigare inte gjort klart
för herr Bengtson är att jag inte är ohågad
att ta upp en debatt i pensionsfrågan.
Om det finns något ämne som jag
gärna vill diskutera, inte minst med herr
Bengtson, är det pensionsfrågan. Men nu
skall vi diskutera detta års budget, och
då vill jag fråga, hur mycket av denna
framtidsmusik — som kommer att kosta
miljarder såsom herr Bengtson antydde
— kommer på årets budget? Och hur
många miljarder, utöver dem som regeringen
har föreslagit, kommer herr
Bengtson att förorda för att realisera
denna intressanta pensionsreform? Eller
är det månne någonting som är ställt på
evigheten, är det månne någon gång fram
mot år 2000, som herr Bengtson talar om.
Innan herr Bengtson säger, vilken betydelse
hans förslag har för årets budget,
anser jag det vara klokt att vi koncentre -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

rar oss på det ämne som debatten gäller.

Sedan är det den större frågan om vad
man numera med ett modernt ord kallar
den sociala balansen. Herr Ewerlöf
säger: »Det är klart att vi har råd att ha
bil. Det är klart att 140 000 människor
skaffar sig nya bilar varje år. Men just
därför kan man spara.» Ja men är det
säkert att högerns besparingsaktioner
drabbar dem som har råd att skaffa sig
nya bilar? Är det sannolikt att de förslag
till besparingar som högern lyckligtvis
är ensam om har den karaktären,
att vi faktiskt träffar de grupper som lever
i ett även enligt herr Ewerlöf hyggligt
välståndssamhälle, så att de får sin
standard reducerad?

Frågan om den sociala balansen har
jag, herr talman, många gånger försökt
att analysera i denna kammare. Jag har
tydligen inte alltid lyckats så bra, eftersom
herr Ewerlöf inte riktigt accepterar
mina utgångspunkter. Vad jag vill säga
är följande: när standarden stiger för
oss alla, då fordrar vi alla mer av samhället
än förut. För trettio år sedan, när
de flesta befann sig i små ekonomiska
omständigheter, var det otänkbart att
barnen skulle få gå i en nioårig skola.
Men när standarden har stigit, bär vi alla
fått pretentioner på vårt skolväsende.
När standarden stiger och människorna
kan planera för sin framtid, planerar
de också för barnens framtid på ett annat
sätt än i fattigsamhället. Om då samhället
icke får del av de ökade möjligheter
som produktionen skapar, så att
samhället kan följa med i den standardutveckling
som vi alla har i vårt privata
liv, då blir det en bristande balans. Då
uppstår den situationen, att alla klagar
över att samhället är så illa utrustat
som det är. Det är denna sociala balansteori
som jag tror att vi skulle ha nytta
av att försöka åtminstone förstå. Vi bör
sätta oss in i vad den innebär, innan vi
kritiserar den.

Slutligen vill jag säga följande. Hela
den budgetbrist som redovisats — de 600
miljonerna — är pengar som skall gå till
arbetslöshetens bekämpande. Varje
minskning härav medför risker antingen

för att man får låna medel eller för att
det blir besvärligheter i kampen mot arbetslösheten.
Om vi icke dreve den nuvarande
arbetslöshetspolitiken så expansivt
som vi gör, skulle enligt arbetsmarknadsstyrelsens
beräkningar antalet arbetslösa
i dag ha varit det dubbla mot
vad det är. De 600 miljonerna och den
fördubblade arbetslöshet som skulle bli
följden av att man sparade på dessa
pengar, vilket ingen vågar föreslå för
närvarande, hör kanske också till den
bild som riksdagens första kammare
skall ha framför sig när kammaren diskuterar
vårt budgetläge.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få anknyta
till den punkt där jag slutade föregående
gång. Det gäller i vad mån budgetbristen
är att hänföra till den konjunkturnedgång
som vi för närvarande upplever.
Det ständigt återkommande argumentet
här är, att det är arbetslösheten
som vållat denna situation. Det förhåller
sig inte på det sättet, herr statsminister!
Alla siffror tyder på att det är de strukturella
förhållandena i denna budget alldeles
oavsett arbetslöshetsanslagen, som
gjort att vi kommit över gränsen. Detta
framgår av de utredningar som gjorts
över hur läget kommer att vara 1960/61
och 1961/62. Även under förutsättning
av normala konjunkturer kommer ökningen
av inkomsterna att vara ringa i
jämförelse med ökningen av utgifterna.
Det går inte att skylla på arbetslösheten,
och det har redan påpekats här, att vore
det enbart arbetslösheten det gällde, då
vore skattehöjningar inte rätta sättet att
lösa problemet. Att man över huvud taget
talar om att höja skatterna måste bero
på att man inser, att det är de strukturella
faktorerna som gör att ekvationen
inte går ihop.

Herr statsministern sade något om att
högerpartiet i fjol gick in för en besparing
av arbetslöshetsanslagen. Det är
riktigt, men det var en besparing av
rent teknisk natur, och den innebar att
staten inte skulle ge så stora bidrag för
fondbildning i arbetslöshetskassorna,

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

medan den i stället skulle ha möjlighet
att ge större bidrag då kassorna verkligen
behöver tas i anspråk. Nu befinner
vi oss i en sådan situation. Då är det
inte rationellt att begära att statsbidraget
skall vara mindre. Det finns alltså
inte någon inkonsekvens i denna ståndpunkt.
När statsministern talar om att
det är 600 miljoner kronor — d. v. s.
vad som motsvarar bristen på driftbudgeten
— som går till arbetslösheten, så
kan jag för min del inte finna att siffrorna
bekräftar detta. Här står att de
samlade utgifterna för arbetslösheten i
år och nästa år beräknas uppgå till 600
miljoner kronor, därav 400 miljoner kronor
belastar det löpande årets budget
och 200 miljoner nästa års budget.

Så kom statsministern in på den betydelsefulla
frågan, om inte statens sektor
skulle få möjlighet att växa i samklang
med produktionsstegringen. Ja, jag
vet inte att någon velat bestrida, att detta
vore en ganska naturlig sak. Skatteinkomsterna
stiger ju också automatiskt
med ökad produktion. Här är det emellertid
frågan om att statens sektor sedan
år tillbaka växer vida snabbare än produktionen
medger, och därmed tränger
tillbaka den enskilda sektorn.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske svårt att
riktigt komma förbi den stora frågan om
pensionerna. Jag skall inte uppehålla
mig utförligare vid den; jag vill bara
påpeka att lians excellens statsministern
sköt undan den sociala frågan genom
att fråga när de av mig föreslagna åtgärderna
skall genomföras, vad de kostar
o. s. v. Är det då fullständigt inaktuellt
för det socialdemokratiska partiet att
tänka sig att sänka pensionsåldern? Det
kommer också att kosta väldiga summor
med tilläggspensionerna, och jag undrar
om det inte blir något av eftertankens
kranka blekhet när man räknat med en
produktionsökning, som skulle röra sig
om några procent, men förra året fick
stanna vid en procent.

Så vill jag säga några ord om den
selektiva sysselsättningen och de åtgär -

Statsverkspropositionen m. m.

der som vidtagits på detta område. Det
har sina olägenheter, ty det kan bli fråga
om förflyttning av människor från
en ort till en annan, vilket kan bli rätt
obehagligt. Det är bättre om man kan få
näringslivet att arbeta och fungera i normal
ordning. Därför har vi framlagt våra
förslag.

Jag konstaterar att jag inte fått något
som helst besked om vad regeringen menar
med sina förslag. Vill man vara med
om att ändra de propositioner som framlagts
eller vill man bara ha hjälp att
täcka de utgifter som man nu föreslagit?

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det föreligger väl inga
motsättningar i fråga om den målsättningen,
att vi skall försöka att kontinuerligt
stegra den allmänna levnadsstandarden
men detta är väl icke problemets
kärna. Frågeställningen är väl, att detta
icke får ske på ett sådant sätt, att denna
allmänna standardstegring genom sociala
reformer eller på annat sätt för med
sig nya tilldragningar av skatteskruven.
Statsministerns resonemang måste skapa
tröstlöshet hos skattedragarna. De kan
säga sig, att det tycks inte finnas något
slut på skattehöjningarna. Förstår inte
statsministern, att det sociala välfärdsarbetet
kan komma i misskredit, inte på
grund av att detta arbete är felaktigt,
utan därför att folk sätter likhetstecken
mellan sociala reformer och skattehöjningar?
Det är det som vi inom folkpartiet
såsom ett reformparti vill undvika.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Den politik, som regegeringen
har fört och som här angripes,
har ju inte lett till de nedslående
konsekvenser, som oppositionens talare
nu tror att de kommer att leda iill
i framtiden. Jag tillät mig i mitt tjugominutersanförande
nyss att lägga fram
några siffror, som visar hur det i
verkligheten förhåller sig i det svenska
näringslivet. Jag tog siffrorna från
Skandinaviska Bankens kvartalstidskrift

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
för att inte bli beskylld för att ha tagit
dem från något partiorgan. Där
stod att bostadsinvesteringarna ökade
med 5—10 procent från 1957 till 1958.
Industriens investeringar i byggnader,
anläggningar samt maskiner torde ha
ökat med 15 procent. Kraftverksinvesteringarna
blev viisentligt större 1958
än 1957. Investeringarna i handelsflottan
beräknas ha stigit med 15—20 procent.
Affärsverkens investeringar och
de statliga väginvesteringarna ökade
med 10—15 procent. Det enda område,
där investeringsminskningar förekom,
är maskininvesteringarna i jordbruket
och i den enskilda samfärdseln, om man
räknar bort handelsflottan. Totalt har
bruttoinvesteringarna ökat med 5 å 8
procent. Det är väl ändå siffror, som
inte visar att den allmänna sektorn
skulle på det sätt som herrar Ewerlöf
och Aastrup vill göra gällande ha trängt
ut den privata sektorn. Vi är lika angelägna,
som jag föreställer mig att herrar
Ewerlöf och Aastrup är, att föra
en politik, som gagnar ett produktionskraftigt
svenskt näringsliv. Vi vet väl
alla, att vi är beroende av produktionsresultatet
för vårt välstånd. Men i den
politik som vi för finns ingenting som
tyder på att vår politik skulle ha varit
ett hot mot dessa privata investeringar,
som är själva grunden för utvecklingsmöjligheterna.
Jag vill än en gång fråga:
Vad kan det bero på att man i de
länder, där man inte för denna politik,
exempelvis i Förenta staterna och England,
har nått ett så väsentligt mycket
sämre resultat när det just gäller det
enskilda näringslivets möjligheter att
hävda sig? Bör inte herrarna möjligen
fundera på om det inte också för det
enskilda näringslivets del fordras en
viss social balans, en balans mellan de
statliga utgifterna och den privata konsumtionen
för att det skall gå lyckligt?
Allra tydligast framgår detta, om vi
ser på utbildningskostnaderna. Jag bär
flera gånger citerat Walter Lippman i
denna kammare, och jag hänvisar till
att han påpekat, att skall demokratierna
överleva i den skärpta konkurrens,
som diktaturländerna utsätter dem för,

kommer detta i största utsträckning att
bero på om medborgarna har förstånd
att säga till sina representanter att se
till att den offentliga sektorn byggs ut
så att den privata sektorn får ett underlag
att arbeta med. Det gäller den
tekniska utbildningen, yrkesutbildningen,
kraftförsörjningen, vägarna och
kommunikationsnätet. Nog är detta
högst väsentliga synpunkter, som bör
komma med även i en trängd budgetsituation.
Det är, herr Aastrup, ingen
tröstlös bild för den svenske skattebetalaren
i framtiden, utan det är väl
tvärtom en optimistisk bild, om man
säger att vi går mot ett stigande välstånd
och att en stor del av detta kommer
att tillfalla dig som privatperson.
Men samtidigt som välståndet stiger
för dig, fordras det att även det allmänna
får möjligheter att bygga ut skolor
för dina barn, bygga vägar för dina
bilar och se till att tekniken går framåt,
så att vi inte blir slagna. Det är
denna sociala balanshistoria, som jag
tycker iir totalt förbisedd i högerns argumentation.

Jag skulle kanske också säga ett ord
till herr Bengtson. Vi har nu konstaterat,
att av vad han föreslår har ingenting
att göra med årets budget. Det är
en framtidsmusik. Han frågar om inte
denna sak ändå borde komma med, när
vi diskuterar pensionsreformen. Låt oss
då so, om man är villig att ta en sänkning
av pensionsåldern med de mycket
stora kostnader, som därav föranledes,
vid en tidpunkt, då alla åldringar
som jag har träffat ■— och som jag
själv börjar räkna mig till — är så
pigga* att de aldrig vill sluta med vad
de håller på med. En sänkning av pensionsåldern
är kanske inte den absolut
mest angelägna reformen. Låt oss gärna
resonera om ett sådant förslag, men herr
Bengtsons förklaring har visat, att frågan
ingenting har att göra med den
diskussion som vi för dagen är sysselsatta
med.

Herr Ewerlöf yttrade att han inte
ville motsätta sig anslag till arbetslöshetens
bekämpande. Som ett led i arbetslöshetens
bekämpande föreslår vi

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

en utbyggnad av ASSI och Norrbottens
järnverk. Tyder herr Ewerlöfs uttalande
på att högern kommer att rösta för
dessa förslag, så hälsar vi detta med
största tillfredsställelse.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern vill väl
ändå inte att vi skall bedöma utbyggnaden
av ASSI och Norrbottens järnverk
som ett tillfälligt reservarbete? Den
fråga det här gäller måste väl ändå bedömas
efter andra grunder, och jag föreställer
mig att när statsministern fått
tillfälle att ta del av våra motioner, skall
han finna att det föreligger goda skäl
för den ståndpunkt vi förfäktar.

Jag fick aldrig tillfälle att säga någonting
om de förhandlingar, statsministern
tidigare berört. Statsministern
tyckte att det var så naturligt att utskotten
först skulle på vanligt sätt behandla
utgifterna och att man sedan i
efterhand skulle diskutera sättet för
skattens uttagande. Men nog måste väl
statsministern inse, att om det skulle
vara någon mening med att eventuellt
här söka sig fram till någon gemensam
lösning, måste förhandlingskretsen även
få syssla med frågan om utgifterna. Nu
säges det, att denna fråga får utskotten
behandla. Då kan man väl även
lämna skattefrågan till utskottsbehandling?
Så blir allt vid det gamla. Och ännu
en gång har det uppgivna syftet att
nå en samlande lösning förfelats.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det långa replikskifte,
som nyss ägt rum mellan de borgerliga
gruppledarna och statsministern, har visat
vilket förstrött intresse som man från
borgerligt håll ägnar den fråga, som i
dag sysselsätter många tiotusentals löntagare,
nämligen frågan om hur de skall
ha säkerhet i sina anställningar eller
hur de som ställts utanför sina ordinarie
arbetsplatser, skall få jobb. Att högerledaren,
herr Ewerlöf, visade ett förstrött
intresse för denna fråga, är väl
ganska klart med hänsyn till de intres -

Statsverkspropositionen m. m.
sen hans parti representerar i detta samhälle,
och det är kanske ganska klart att
herr Aastrup för folkpartiet uppträtt på
ungefär samma sätt, då hans partiledare,
herr Ohlin, för inte länge sedan rekommenderade
en arbetslöshet av betydligt
större omfattning än den vi för närvarande
har. Men jag tycker inte heller
att statsministern gav några förpliktande
löften om hur det skulle gå under den
närmast överskådliga tiden med sysselsättningsfrågan.

Jag vill erinra om att frågan om den
fulla sysselsättningen varit så att säga
genomgående i alla regeringsprogram efter
krigets slut. I den sista programförklaringen,
som gavs i november 1957,
hette det: »Regeringen betraktar som en
huvuduppgift att vidmakthålla och stabilisera
den fulla sysselsättningen och
begränsa lokal och säsongmässig arbets
löshet.»

Under slutdebatten i radio och televi
sion inför septembervalet förra året förklarade
socialministern kategoriskt följande:
»Den fulla sysselsättningen är

grunden för den enskilda människans,
familjernas och hela folkets välstånd.
Den skall vi upprätthålla med alla medel,
och samhället skall ta sitt ansvar.»
Det är således mycket bestämda löften,
som har avgivits. De innebär att alla
människor, som är arbetsföra, också
skall ha möjlighet till arbete och utkomst.
Men hur uppfylles nu i praktiken
dessa löften, när den tiden kommit
att man måste vidta åtgärder för att hålla
löftena? Jag tycker inte alls att de
åtgärder, som hittills har vidtagits, på
något sätt svarar mot de kategoriska utfästelser,
som gjorts. Antalet arbetslösa
ökar från månad till månad, och oron
växer för varje dag bland praktiskt taget
alla löntagare. De vet inte hur det
skall gå med jobbet i fortsättningen. Detta
bestämmer företagsledningarna suveränt,
och dessa handlar uteslutande utifrån
vad de finner vara fördelaktigt
ur vinstsynpunkt, men något ansvar för
sina anställda eller inför samhället i en
sådan situation ådagalägger de inte.

Jag tycker att vi av det nuvarande
läget kan dra den lärdomen, att talet

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
från regeringens sida om att bevara full
sysselsättning har vilat på en illusion,
den illusionen nämligen att det skulle
vara möjligt att under privatkapitalistiska
produktionsförhållanden garantera
arbete och utkomst åt alla. Vi kommunister
har varnat för ett sådant betraktelsesätt
långt tidigare, och nu kan vem
som helst se, vem eller vilka som fått
rätt.

Vi har, som här tidigare sagts, i januari
73 000 arbetslösa, och det är en
stegring från december månad med nära
20 000 man. I verkligheten är det många
fler som fått avsked, ty om man till den
redovisade siffran över de arbetslösa
också räknar med dem, som är sysselsatta
i beredskapsarbeten eller går på omskolningskurser,
kommer man till, lågt
räknat, 80 000 människor, som ställts
utanför sina ordinarie arbetsplatser. De
flesta är familjeförsörjare, och man kan
då med en enkel multiplikation räkna
ut att det här rör sig om, lågt räknat
300 000 människor, som omedelbart blir
berörda av de nuvarande sysselsättningssvårigheterna.
Lägger man därtill den
dolda arbetslösheten — jag tänker då
framför allt på ungdom, som inte kommit
in i produktionen och som därför
varken tillhör fackföreningar eller arbetslöshetskassor,
och på kvinnor som
önskar förvärvsarbete men inte kan få
något och därför inte heller kommer
med i statistiken — är det uppenbart att
siffran är väsentligt större än 300 000
och bör uppräknas till närmare en halv
miljon. Detta läge visar att ett produktionsliv
som är dirigerat av enskilda finansherrars
monopol inte kan säkra den
fulla sysselsättningen.

Under den ekonomiska krisen på 1930-talet gav förre finansministern Ernst
Wigforss ut en skrift med titeln: »Har
vi råd att arbeta?» Han betecknade det
som »dårhusmässigt» att folk skulle gå
arbetslösa. Jag tycker denna beteckning
har lika stark giltighet i dag som i början
av 1930-talet. Man beräknar att produktionsvärdet
per arbetare och år uppgår
till omkring 30 000 kronor. Samhällsekonomiskt
betyder detta att om
50 000 går arbetslösa ett helt år förloras

1 500 miljoner kronor. Om nuvarande
arbetslöshetssiffra skulle bli bestående
under hela året uppgår förlusten till i
det närmaste 2 500 miljoner kronor.

Socialdemokratien har haft regeringsledningen
praktiskt taget oavbrutet sedan
1932, och man tycker därför att den
borde ha haft tid på sig för att avskaffa
den dårhusmässiga ordning som herr
Wigforss påtalade innan socialdemokratien
övertog regeringsansvaret. Han appellerade
då till »folk med sitt sunda
förnuft i behåll» och hävdade samhällets
skyldighet att hålla produktionen i gång,
när privatägda företag visat sig odugliga
för den uppgiften.

Vi kommunister håller med Wigforss
av årgång 1932 men måste tyvärr erinra
om att den förnuftets höga visa, som han
då sjöng inte har präglat regeringspolitiken
under de gångna åren. Även om
lönerna har höjts en del, och även om
den allmänna levnadsstandarden har
höjts, är det ändå samma ekonomiska
härskare i storfinansens palats nu som
tidigare. Någon grundläggande förändring
i det svenska samhället, någon förändring
av grundläggande betydelse i
klassförhållandena har inte skett, trots
allt tal om att vi lever i ett folkhem och
att vi liar en välfärdsstat.

Vi kommunister vill verka för att
åstadkomma denna förändring, och vi
liar till årets riksdag lagt fram en rad
konkreta förslag, som i första hand tar
sikte på att hålla hjulen i gång, att hålla
folk i arbete, men också åtminstone
åstadkomma början till den samhällsförändring
till båtnad för alla förnuftiga
människor, som hela den historiska utvecklingen
pockar på.

Jag vill erinra om att det i början på
juni månad förra året i socialdepartementet
tillsattes en utredning — jag vill
minnas att det var efter en erinran från
Landsorganisationen — som skulle ha till
uppgift att följa sysselsättningsfrågan och
lägga fram förslag till åtgärder. Vi förfrågade
oss den 12 januari detta år, om
vi möjligen kunde få läsa direktiven för
den utredningen och fick då det uppseendeväckande
svaret, att det inte gick
emedan inga direktiv för utredningen

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

hade skrivits! Detta alltså sju månader
efter att den var tillsatt: inga direktiv
hade givits — men några tiotusental fler
arbetslösa hade vi fått! Jag tycker inte
sådant vittnar om ett tillbörligt allvar
inför dessa frågor i nuvarande situation.
Vi anser att det är hög tid att utredningen
får sina direktiv, och vi har försökt
att i en motion ge vår synpunkt på några
åtgärder man skulle kunna tänka sig.

1) Vi anser att den enkla elementära
mänskliga rättigheten, att ha rätt till arbete
om man är arbetsför, bör förankras
i vår lagstiftning. Det är ett mycket blygsamt
krav på ett civiliserat samhälle, att
alla som kan arbeta också skall få det.

2) Vi rekommenderar att stat och
kommuner skall vara ett föredöme som
arbetsgivare. Statsmakten skall garantera
full sysselsättning, men detta har inte
hindrat stat och kommun att avskeda
anställda i rätt betydande omfattning.
En sådan politik är enligt vår mening
helt oförsvarlig, ty det är i alla fall samhället
som i en eller annan form — låt
vara ofta nödtorftigt — måste dra försorg
om att de avskedade åtminstone
liar några möjligheter att existera. För
både stat och kommun finns en uppsjö
av angelägna arbetsobjekt som skjutits
på framtiden. Sätt igång sådana, och garantera
också den kollektivavtalsanställda
personalen samma trygghet mot avskedanden,
som övrig personal åtnjuter.

3) De hårda kreditrestriktionerna för
kommunerna måste mildras. Det finns
angelägna arbeten och tillstyrkta lån på
flera hundra miljoner till kommunerna.
I nuvarande sysselsättningsläge borde
det vara en självklar åtgärd, att kommunerna
också fick möjlighet att disponera
dessa medel.

4) Förbättra sysselsättningsmöjligheterna
för kvinnor! Det finns många områden,
som är särskilt lämpade för
kvinnlig arbetskraft och där det finns
eftersatta behov. Jag tänker t. ex. på utbyggnad
av sjuk- och åldringsvården i
hemmen. Även inom sjukhusen finns
stort behov av mera kvinnlig arbetskraft,
och detsamma gäller barndaghem och
förskoleverksamhet. Vi menar, att inom

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

dessa områden kunde många deltidstjänster
inrättas för kvinnor som vill ha
förvärvsarbete. Självklart förutsätter vi
då att löne- och arbetsvillkoren blir rimliga.

5) Vi förordar statliga initiativ för
en fortsatt industriell utbyggnad av vårt
land. Den kemisk-tekniska industrien
exempelvis är inte på långt när så utbyggd
som våra naturtillgångar möjliggör.
Varför skall inte staten ta initiativ
och utveckla den kemisk-tekniska industrien?
På detta område, som är ett relativt
nytt fält, ligger vi inte så bra till
i jämförelse med andra länder. En annan
sak är bilproduktionen. Det talades
mycket om bilar under det replikskifte
som vi nyss lyssnat till. Förra året importerade
vi i runt tal 124 000 bilar.
De kostade nära 700 miljoner kronor i
utländsk valuta. Vi ställer oss frågan:
Varför inte bygga en stor statlig bilindustri
i Sverige? Därigenom skulle vi öka
sysselsättningen och spara utländsk valuta.
Vi har råvaror, vi har yrkesskickliga
arbetare och tekniker, och svenska
bilar står sig väl i konkurrensen med
utländska märken. Det fordras emellertid
initiativ från statsmakternas sida
för att åstadkomma en utbyggd svensk
bilindustri.

6) Bland de initiativ som vi förordar
vill jag slutligen peka på en utökad handel
med den krisfria socialistiska världsmarknaden.
Vissa ansatser har på senare
tid gjorts, det är sant, för att öka handeln
med denna marknad, men mera kan
säkerligen åstadkommas. Betänk i alla
fall att den socialistiska världsmarknaden
omfattar över 900 miljoner människor,
alltså praktiskt taget en miljard,
men endast fem å sex procent av hela
Sveriges utrikeshandel går till detta väldiga
människohav. Jag är ganska övertygad
om att man med litet större ansträngningar
ifrån vederbörandes sida
på detta område skulle kunna ge sysselsättning
åt tiotusentals svenska arbetare.
Då det förefaller som om oljan skulle
vara den mest lämpliga utbytesvaran för
exempelvis Sovjetunionen, förordar vi
ett förstatligande av oljedistributionen i

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
enlighet med de förslag som redan 1945
års oljeutredning lade fram. Nu ligger
hela oljedistributionen i händerna på de
stora engelska, amerikanska och holländska
oljemonopolen. Det är klart att
detta utgör ett hinder för import av olja
från andra håll.

Herr talman! Detta är några av de förslag
som kommunisterna framför till
årets riksdag i syfte att trygga sysselsättningen.

Låt mig till slut ägna några ord åt det
statsfinansiella läget, som ju har tilldragit
sig stor uppmärksamhet i pressdebatten
och som också spelat stor roll i
replikskiftet här tidigare. Det är sant
att finansministerns ofullbordade budget
visar på väldiga underskott. Det
signaleras behov av nya skatter på upp
emot en miljard kronor. Jag skall inte i
detta sammanhang ta upp frågan, om
dessa skatter behövs eller inte. Finansministern
vet ju inte själv om de behövs.
Däremot vill jag rikta uppmärksamheten
på orsaken till det underskott
som budgeten visar. Det är inte riktigt,
som man gör gällande i större delen av
pressen och som också statsministern
och andra här har sagt, att underskottet
beror på de åtgärder regeringen vidtagit
för att bekämpa arbetslösheten. Sanningen
är den, att underskottet uppkommit
genom den försvarsuppgörelse som
regeringen och de borgerliga partierna
träffade förra året. Den första räkning
som då skrevs ut var på nära 500 miljoner
kronor. Den betalades genom nya
och ökade punktskatter. Nu kommer nästa
räkning på denna uppgörelse, en räkning
som enligt förutsägelserna kommer
att sluta på en summa av mellan en halv
och en hel miljard.

Jag vill erinra om att innan denna
olyckliga försvarsuppgörelse träffades
uppgick de samlade utgifterna på driftbudgeten
för försvaret till omkring
2 300 miljoner. Så höjdes summan i ett
slag till 2 700 miljoner på driftbudgeten,
och nu är vi uppe i en sammanlagd
summa på i runt tal 3 200 miljoner kronor,
icke 2 836 som herr Strand nyss
nämnde, ty utöver utgifterna på driftbudgeten
kommer kapitalutgifterna, pen -

sionsutgifterna och sådant som redovisas
under andra huvudtitlar än försvarets.

Det är inga småslantar. Det innebär
att krigsmakten varje månad kostar oss
omkring 270 miljoner kronor. Utslaget
per medborgare blir det gott och väl
450 kronor om året för envar från spädbarnet
till åldringen. Det innebär att
en tvåbarnsfamilj, alltså en fyra personers
familj, på ett eller annat sätt varje
år får bidraga med 1 800 kronor för militära
ändamål. Försvarsuppgörelsen innebär
vidare att av varje krona i direkt
skatt tar militären 55 öre. Det återstår
alltså bara 45 öre, för andra ändamål.
Vi tror inte att en sådan politik håller
i längden, och det växer också fram en
mycket stark och sund opinion mot denna
miljardrullning. Vi menar att det
fattade upprustningsbeslutet måste omprövas.
Vi har föreslagit en utredning i
syfte att här i Sverige få ett neutralitetsförsvar
upprättat. Vi upprepar detta
krav sedan flera år. Vi är ganska övertygade
om att, om viljan finns, man med
en annan försvarsorganisation till betydligt
lägre kostnader kan åstadkomma ett
effektivt neutralitetsförsvar. Det är ett
sådant försvar vårt land behöver och
ingenting annat.

Vi rekommenderar finansministern
och regeringen att försöka återgå till den
kostnadsram vi hade före uppgörelsen i
försvarsfrågan. Om man gör på det sättet
hittar man den miljard som nu fattas
i budgeten.

Den treprocentiga omsättningsskatt,
som finansministern tycks rekommendera
framför allt annat, kan vi inte ge
vårt förord åt. Vi är mycket bestämda
motståndare till denna skatteutplundring.
Den drabbar framför allt barnfamiljer,
pensionärer och över huvud taget
små inkomsttagare. Om nu staten behöver
nya inkomster, kläm då åt de verklikt
stora förmögenhetsägarna, de stora
monopolföretagen, och se till att vi
håller efter skattesmitarna, som enligt
en för någon tid sedan gjord statlig beräkning
undanhåller staten skatteinkomster
på icke mindre än 1 500 miljoner
kronor om året. Där finns pengar
att ta.

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Det är dessa rekommendationer, herr
talman, som vi vill ge regeringen i denna
remissdebatt.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Den internationella konjunkturförsämringen
har som bekant
även drabbat vårt land. Exporten bär
mött och möter alltjämt ett ökat motstånd.
Detta i sin tur skapar en arbetslöshet
som för närvarande är större än vi
tidigare haft någon gång under efterkrigsåren.
Särskilt utpräglad är arbetslösheten
i skogen, i delar av träindustrien
och i lantbruket, för att nämna några exempel.

Jag vill understryka att, därest samhället
inte vidtagit de åtgärder som nu
har skett, arbetslösheten i dag skulle vara
betydligt större. Men all planering till
trots har arbetslösheten nu nått en nivå
som är oförenlig med den väsentliga ekonomiska
och sociala målsättningen, nämligen
den fulla sysselsättningen.

Att samhällets åtgärder är av betydelse
kan vi se på de områden där samhället
har utövat stort inflytande. Sålunda
är arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
lägre än för ett år sedan. Likaså
är arbetslösheten relativt låg i sådana
industrier där statliga beställningar bär
placerats och där alltså samhället har
övat inflytande på sysselsättningen. Till
samhällsåtgärderna på detta område kan
också hänföras lånefinansiering samt frigörande
av medel från investeringsfonder,
vilket även har varit av stor betydelse.

De publicerade arbetslöshetssiffrorna
vittnar emellertid om hur allvarligt läget
redan nu är och kan ge oss en föreställning
om vilka problem som skulle
uppstå därest konjunkturen försämrades
ytterligare. Detta kräver en långsiktig
planering för sysselsättningspolitiken, en
mer långsiktig planering än den vi hittills
har varit med om. Vi bör så långt
som möjligt undvika improvisationer,
som tas till då arbetslösheten redan är
ett faktum, för att i stället ha planer klara
och kunna sätta i gång omedelbart när

Statsverkspropositionen m. ni.
detta är nödvändigt. En långsiktig planering
mot arbetslösheten är också värdefull
från ren budgetsynpunkt.

Till en mera långsiktig planering mot
arbetslöshet hör också en bättre yrkesutbildning
och naturligtvis stimulans till
exporten. Men en långsiktsplanering för
sysselsättningen bör inte gälla enbart staten.
Här spelar också kommunerna en
betydande roll, och det är angeläget att
den kommunala planeringen är så väl
utvecklad som möjligt.

I samband med frågan om stöd åt exporten
vill jag säga att jag med tillfredsställelse
bär sett förslaget till förbättrade
exportkreditgarantier. Jag vill
erinra om att fackföreningsrörelsen i sitt
remissvar på utredningen härom har intagit
en klart positiv hållning. Vi menar
att det är angeläget att på detta sätt,
bland annat i den situation vari vi nu
befinner oss, stödja den svenska exporten.
Emellertid kan man fråga sig om
inte dessa garantier samtidigt kunde utnyttjas
som ett led i hjälpen till underutvecklade
länder, inte som ett alternativ
till det stöd som i övrigt lämnas, utan
som ett komplement därtill. Därmed
skulle den svenska exporten få ett än
bättre stöd än det nya förslaget eljest
skulle ge.

Låt mig säga när det gäller sysselsättningspolitiken,
att därest samhället icke
vidtar tillräckliga åtgärder kommer vi
att ha en bestående arbetslöshet för
oöverskådlig tid framåt. Vi har nu kommit
dithän, att arbetslösheten inte kan
motverkas enbart med vad man brukar
kalla arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det räcker helt enkelt inte till. Vi ställs
därför kanske inför frågan om man inte
även behöver vidtaga åtgärder av mera
generell natur. Då har jag främst i
åtanke räntepolitiken i vårt land. Låt
mig framhålla, herr talman, att det i dag
inte finns något reellt vägande skäl mot
att Sverige i likhet med en rad västeuropeiska
länder sänker räntenivån. Talet
om den rörliga räntan bör vara en
realitet. Den tidigare stela lågräntepolitiken
tycks emellertid nu ha förbytts i
en lika stel högräntepolitik. Vi bör inte
dra oss för att utnyttja även räntepoliti -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ken som ett av medlen av generell natur
när det gäller att stimulera en högre
sysselsättning.

Den nuvarande arbetslösheten kan
möjligen för en del borgerliga politiker
framstå såsom ett hälsotecken och som
ett led i ökad stabilitet i den svenska
ekonomien. Fackföreningsrörelsen
accepterar icke ett sådant betraktelsesätt.
Vi hävdar att det är samhällets plikt,
att så långt resurser räcker och kan skapas
skall man också ge arbete åt de
svenska medborgarna. Talet om att samhället
inte skall lägga sig i näringslivets
angelägenheter är ohållbart, ty utan de
insatser som samhället har gjort skulle,
vilket jag för övrigt redan har framhållit,
den svenska arbetslösheten i dag vara
långt större än vad den är.

Den internationella konjunkturutvecklingen
under år 1959 vet vi ännu mycket
litet om. Vi måste dock beklagligtvis
konstatera, att vi är inne i en internationell
konjunkturförsvagning som på
ett hårdhänt sätt har visat vilka problem
som uppstår i samband med dylika förändringar.
Men å andra sidan finns det
tecken som tyder på att vi är på väg
mot en förbättring av konjunkturen, även
om det ännu är för tidigt att klart förutsäga
detta. Det finns dock så många
tecken i dag som tyder på en förbättrad
konjunktur internationellt och därmed
även hos oss, så att man inte bör
hålla det för otroligt att i varje fall senare
delen av 1959 kommer att innebära
en klar konjunkturförbättring. Men vi
kommer trots denna konjunkturförbättring
sannolikt inte tillbaka till den höga
nivå, på vilken vi befann oss 1950 ocli
1957. Konjunkturförbättringen kommer
sannolikt att stanna på en lägre nivå. För
oss i Sverige betyder detta att vi måste
räkna med att ha kvar en god del av
våra sysselsättningsbekymmer även i
framtiden.

Den fråga, som i dag står i förgrunden
i den svenska samhällsdebatten och naturligtvis
även här i riksdagen, är det
otillfredsställande budgetläget. Faktum
är att den budget, som slutligen skall
fastställas, måste balanseras. Vi måste
åstadkomma ekonomisk balans i den

svenska samhällsekonomien och även i
budgeten, i varje fall därest konjunkturutvecklingen
går uppåt. Det betyder ingenting
annat än att vi ställs inför kravet
på ökade inkomster till samhället.

Jag utgår ifrån att det är nödvändigt
att skaffa fram dessa ökade inkomster,
därest vi bedömer konjunkturutvecklingen
för senare delen av 1959 tämligen optimistiskt.
I den situationen är det ganska
meningslöst att representanter för olika
partier beskyller varandra för felaktiga
ställningstaganden under tidigare
riksdagssessioner. Det skulle vara lika
meningslöst om jag här skulle räkna upp
alla frågor, där den svenska fackföreningsrörelsen
har klandrat både de politiska
partierna och regeringen för felaktiga
ställningstaganden som nu återverkar
på den situation, i vilken vi i dag
befinner oss. Sålunda var vi ju på sin
tid mycket kritiska mot den skattesänkning
som genomfördes och som nu delvis
är orsaken till de svårigheter som vi
i däg har att brottas med.

Det tjänar litet till att vara efterklok
och att nu ta upp en diskussion kring
detta, ty vi har ju ändå de bestående
svårigheterna kvar. Vi måste alla vara
beredda att medverka till att skapa den
balans som vi vill åstadkomma i den
svenska samhällsekonomien. För fackföreningsrörelsens
vidkommande ligger
i botten på hela detta resonemang hjälpen
mot arbetslösheten. Vi accepterar
icke att vi i det svenska samhället skall
ha en bestående arbetslöshet som vi för
framtiden icke kan komma till rätta med.
Vi accepterar inte tanken att klara den
samhällsekonomiska balansen genom att
en del av de svenska medborgarna skulle
ställas utan möjligheter att med eget arbete
klara sin försörjning. Det måste
vara en hederssak för det svenska samhället
att rädda den del av vårt folk från
arbetslöshet som behöver ett sådant stöd.

Var och en som själv har kommit i
kontakt med arbetslöshetens problem
är säkert beredd att understryka vad
jag här sagt. Det är en så allvarlig social
angelägenhet i det .svenska samhället,
att vi icke ''genom olika politiska
konster bör försöka komma ifrån det -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

ta, inte ens då det gäller budgetbehandlingen.

Jag lyssnade uppmärksamt på herr
Ewerlöf, som säger att högern icke
vill, om jag använder det uttrycket,
underförsörja arbetslösheten. Ja, man
kan använda olika uttryck, men vad
som föreslås av högern när det gäller
att åstadkomma balans har den effekten,
att det skapar arbetslöshet. Om
man sedan deklarerar det motsatta är
det enligt min mening av en underordnad
betydelse.

Kan vi åstadkomma balans i den
svenska ekonomien genom besparingar?
Det skulle för fackföreningsrörelsen
vara ytterst välkommet, om detta
vore möjligt och vi icke skulle behöva
räkna med en ökad beskattning i någon
form. Men hur är det? Självfallet kan
vi åstadkomma balans genom högerns
förslag — genom minskade barnbidrag,
minskat stöd till bostadbyggandet och
till den kommunala uttaxeringen -—
men vad innebär det? Jo, det innebär
sociala skadeverkningar. Vi åstadkommer
balansen genom att lägga bördorna
på den kategori i samhället, som har
svårast att bära dem. Jag skulle vilja
säga att vad som här rekommenderas
har exakt samma innebörd och samma
effekt som en skattestegring, men man
lägger bördan på dem som har minsta
kraften att bära den. Det kan vara motiverat
från de utgångspunkter, ur
vilka högern som parti ser svensk samhällsekonomi
och svensk utveckling
över huvud taget, men det kan icke
vara rimligt och grundläggande för
dem som vill se till att de sämst ställda
i samhället också skall kunna leva under
något så när drägliga förhållanden.
Om vi kommer dithän på våren
1959, då budgetfrågorna slutligen skall
bestämmas, vill jag redan nu säga att
fackföreningsrörelsen, om det visar sig
nödvändigt för att motverka arbetslösheten,
är beredd att ta ökade pålagor.
Vi gör hellre det än att medvetet säga
att en del av vårt folk skall ställas
utanför möjligheterna att klara sin egen
försörjning.

Vi är tillfredsställda med att rege -

Statsverkspropositionen m. m.
ringspropositionen har skjutit på detta
avgörande till våren 1959. Det finns
reella motiv för detta. Det behövs en
bättre överblick över konjunkturutvecklingen
under år 1959, innan riksdagen
tar ställning till en så viktig angelägenhet
som det här är fråga om, nämligen
sättet på vilket man skall åstadkomma
budgetbalans.

Man kan tänka sig olika vägar för
att åstadkomma denna budgetbalans.
Om konjunkturen fortfarande är dålig
eller ytterligare försämrats, kan man öka
upplåningen. Man kan måhända låna
upp allt som fattas så att man icke
behöver vidta någon ytterligare beskattning
för balansens skull. Om den vägen
inte är möjlig, finns det andra vägar.
Innan beslut fattas måste man ha innebörden
av besluten klar för sig. Besluten
måste vara av den arten, att de
åstadkommer minsta möjliga skada för
dem som redan har det besvärligt i det
svenska samhället.

Jag finner det alltså tillfredsställande
att regeringen har skjutit på detta avgörande.
Förmodligen innebär det att
riksdagen kommer att ta ställning till
frågan någon gång under maj månad.

På samma sätt som när det gäller arbetslöshetspolitiken
och långsiktsplaneringen
tror jag att det är motiverat
att uttrycka önskemål om att vi även då
det gäller skattepolitiken får en mera
långsiktig planering, så att vi icke år
efter år behöver ställas inför svårigheter
av den art, som vi har just i dag.
Inte minst är det önskvärt att vi klarar
ut principerna för skattepolitiken. I
detta sammanhang skulle jag vilja efterlysa
det förslag, som Landsorganisationen
för mer än ett år sedan lämnade
i ett remissyttrande till en utredning
rörande omläggning av hela det svenska
skattesystemet till en råvarubeskattning.
Det är en fråga av sådan vikt,
att den bör utredas för att man skall
kunna bedöma, huruvida ett sådant
skattesystem vore att föredraga i stället
för det nuvarande.

Löntagarkårens situation är sannerligen
inte den bästa, ty samtidigt som
vi har en omfattande arbetslöshet har

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vi att vänta nya pålagor i form av skatter,
såvida inte allt kan upplånas. Vi har
en ökad belastning också på ett annat
sätt: ökade kommunalskatter, höjda folkpensionsavgifter
och sjukförsäkringsavgifter,
och vi riskerar en mjölkprishöjning
redan den 1 februari, om det vill
sig riktigt illa. Vidare har vi att räkna
med ökade taxor, främst på järnvägarnas
närtrafik. Och det svenska jordbruket
är ett frågetecken. Jordbruket kommer
vid förhandlingarna att ställa anspråk
på ökade inkomster. Till detta
vill jag säga, att det i dagens läge inte
finns motiv för att till jordbruket överföra
ytterligare inkomster. I en tid, då
löntagarna, konsumenterna, genomgående
befinner sig i den situationen, att
risk för en reallöneförsämring under
år 1959 är uppenbar, kan det inte vara
rimligt att ytterligare förvärra situationen
genom en jordbruksuppgörelse,
som vi inte ännu vet någonting om men
där vi säkert känner jordbrukets egen
strävan.

Utom den redovisade arbetslösheten
bar vi problemet med tusentals korttidsarbetare.
Jag vill göra klart för
kammarens ärade ledamöter, att enbart
en helgpermittering för en industriarbetare
innebär detsamma som en
minskning av hans årsinkomster med
två procent; och sådana lielgpermitteringar
bar vi haft i tiotusental vid det
senaste årsskiftet.

Vi bör inte bortse från de problem,
som löntagarkåren har, och jag skulle
betrakta det som orimligt om vi i nuvarande
ekonomiska läge gick in för en
inkomstfördelning samhällsgrupperna
emellan som skulle innebära att löntagarkåren
kommer att pressas ytterligare
utöver vad den redan är utsatt
för inte minst genom arbetslösheten,
som är besvärande för alla.

Det finns många saker som man skulle
vilja beröra i remissdebatten, men
när vi talar om den svenska ekonomien,
om de svårigheter som är ett faktum
och om den ständigt stegrade levnadskostnadskurva,
som vi trots allt har,
så finns det faktiskt skäl att ställa sig
frågan: Har man verkligen i det sven -

ska näringslivet en tillräcklig konkurrensvilja?
Vi har kunnat konstatera att
importpriserna under senare år varit i
starkt sjunkande och bar sjunkit ända
in i det sista, så långt tillgänglig statistik
visar, men detta bar icke återverkat
på den svenska prisnivån. Det
finns därför anledning att fråga, om
vi i det svenska samhället bar en tillräckligt
utpräglad konkurrensvilja. Visserligen
har vi ett statligt organ för
prisfrågor, pris- och kartellmyndigheten,
men ett faktum är att detta organ
saknar både befogenheter och resurser
att göra sig gällande. Och därest den
hittillsvarande utvecklingen kommer att
fortsätta, så aktualiserar det i sig självt
frågan om man icke måste ge detta
organ större befogenheter än det för
närvarande bar. Det skulle vara tacknämligt,
om man inom svenskt näringsliv
själv ville visa, att där finns den konkurrensvilja
som man så ofta har talat
om. Det är detta som behövs, konkurrensviljan
är en av förutsättningarna
för att vi skall komma till rätta med de
svårigheter vi har i den svenska samhällsekonomien.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga, att det är samhällets skyldighet
att motverka arbetslösheten. I grunden
för hela mitt resonemang ligger beredskapen
mot arbetslösheten. Inläggen
hittills i remissdebatten bar helt flyktigt
vidrört detta, bortsett från replikväxlingarna.
Det verkar som om arbetslösheten
icke skulle vara vårt dominerande
problem just nu, men arbetslösheten
är ett dominerande problem.
Under många år har vi konstaterat, att
det principiellt råder enighet mellan
de politiska partierna om den fulla
sysselsättningen. Låt den enigheten också
utsträckas till att vi skall skapa resurser
för att bekämpa arbetslösheten,
i annat fall har de principiella deklarationerna
inget innehåll. Den fulla sysselsättningen
är en av de väsentliga
faktorerna i målsättningen för hela den
ekonomiska politik, som bör bedrivas
i ett så utvecklat demokratiskt samhälle
som har skapats hos oss. För löntagarkåren
är sysselsättningspolitiken

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

självklart mycket viktig, och det är därför
som jag här säger, att om det blir
nödvändigt för att vi skall kunna fullfölja
denna politik så måste övriga
medborgare vara med och betala detta.
Det är en gärd av solidaritet som vi
icke bör försöka komma ifrån, och som
vi aldrig kan komma ifrån med den
uppbyggnad som hela den sociala politiken
har fått i vårt land och som den
för övrigt bör ha.

Hänsynstaganden av den arten bör
vara självklara för oss, liksom att vi
skall vidtaga åtgärder även om de är
av generell innebörd. Detta skall enligt
min mening vara ledstjärnan vid det
slutliga ställningstagandet till budgetfrågorna
i vårt land, när beslut senare
skall fattas. Vi får träffa vårt avgörande
med hänsynstagande till alla de faktorer
som man bör ägna uppmärksamhet
och även mot bakgrunden av den konjunkturutveckling
som vi då är inne i
och kan räkna med för resten av år
1959.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag hade liksom föregående
talare förberett ett anförande, som
jag med hänsyn till den begränsade tiden
kanske hade fått skära ned något,
men jag skulle i stället vilja gå in på vad
hans excellens statsministern har anfört,
och i viss mån även på vad herr Geijer
yttrat. Det betyder att jag kommer att
improvisera, och jag vill bara innerligt
hoppas att jag skall lyckas få reda i mitt
resonemang, liksom att jag kommer att
hålla mig inom den tid som jag fått mig
tillmätt.

Fattade jag statsministern rätt, påstod
han först, att regeringen har visat ansvar
för nutid och framtid. Han frågade:
»Är folkpensionen ett uttryck för
ansvarslöshet?» En annan fråga var:
»Har vi nu kommit upp i högre standard
än vi har råd att upprätthålla?» Han
frågade kort sagt, om vi lever över våra
tillgångar, och ställde ytterligare en del
frågor. Herr Geijer sysselsatte sig mest
med arbetslöshetsproblemet, och det är

Statsverkspropositionen m. m.
ju en fråga som är värd att uppmärksammas.

Jag hör inte till dem som anser att
svensken i gemen har lätt för att berusas
av medvinden, men jag undrar ändå,
om det inte är så, att de gynnsamma förhållanden
vi bär haft efter sista världskriget
har skapat en bestående hybris,
ett övermod som jag vill beteckna såsom
direkt oroande. Vi vet ju alla att Sverige
gick in i efterkrigstiden med hela
sin produktionsapparat intakt, medan
den europeiska produktionsapparaten i
övrigt låg i ruiner. Vi drog fördel av de
då gynnsamma konjunkturerna i ett läge,
då hungern efter våra produkter var
ofantlig, och vi skar pipor i vassen under
de kriser som följde i världskrigets
spår. Jag har det bestämda intrycket att
vi just under de åren intogs av en
känsla att vi kunde tillgodogöra oss den
ena lätt åtkomliga välsignelsen efter
den andra och att standardstegringen
oavbrutet skulle fortsätta i framtiden.

Vi har fullföljt en linje som på sin tid
uppdrogs redan av herr Wigforss. Jag
har här ett uttalande av honom, som
han gjorde i slutet av 1940-talet. Han
sade att hur det nu är, så har statsmakterna
under de sista åren ansett den
omedelbara höjningen av de breda lagrens
levnadsstandard såsom så viktig, att
man för den sakens skull tagit risken av
en långsammare utveckling av det produktiva
maskineriet.

Jag vill inte förneka att det i och för
sig låg något berättigat i denna Wigforss''
tankegång. Jag vet att mitt parti var villigt
att gå med på en avvägning som just
höjde de breda lagrens levnadsstandard.
Men enligt mitt sätt att se blev redan
från början avvägningen mellan konsumtion
och produktion litet för djärv. Det
var intressant att herr Wigforss häromdagen
förklarade att regeringen under
1950-talet, då han själv inte längre hade
ansvaret, låtit denna avvägning bli alldeles
för djärv. Ja, detta var en liten parentes.

Vad läget i dag beträffar betraktar jag
det inte som en högkonjunktur och inte
som en lågkonjunktur, utan som ett anpassningsläge
efter den abnorma hög -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

konjunktur,som har rått, och den industriella
utveckling, som försiggått, med
en överkapacitet framför allt inom basindustrierna,
som vi måste växa in i.

Sedan vill jag också betona att vi står
inför en ny industriell revolution. Jag
skulle i det fortsatta resonemanget vilja
utgå ifrån universitetsutredningens
betänkande. Jag ber då att få upprepa
ett uttalande av universitetsutredningen,
som redan en gång citerats här i kammaren
och som innehåller en kanske
litet djärv prognos. Det sägs nämligen
där att om vi får leva i fred, lovar oss
teknikens män ett nästan nytt .samhälle
inom loppet av några decennier. Nationalekonomerna
räknar samtidigt med
att i detta nya samhälle standarden myckel
väl kan bli dubbelt så hög som den
vi har, sägs det där också.

Inom parentes vill jag säga att jag
litar mera på teknikerna än på nationalekonomerna.
Jag har för egen del framtidstro;
jag tror att utvecklingen kommer
att gå framåt. Men den där prognosen
har i pressen och tyvärr även av
ledande ekonomer helt enkelt omformats
till ett axiom som säger: fördubblad
standard inom tjugu år. Det är enligt min
mening mycket farligt att prägla sådana
axiom. Jag skulle bildligt talat vilja
införa skottpengar på folk som för sådant
tal i dagens läge. Ty det förleder till
lättsinne i olika avseenden hos den stora
okritiska delen av vårt folk. Och tyvärr
smittar detta lättsinne av sig på
dem, som borde kunna bedöma läget
och utvecklingsmöjligheterna, fråga är
om inte även regeringen har fått en infektion.
Det bör för övrigt uppmärksammas
att det perspektiv som universitetsutredningen
anlade inte avsåg de tjugu
närmaste åren, utan dess prognos giillde
den bästa tänkbara utvecklingen i fråga
om standardstegring under låt oss säga
ett halvt sekel framåt. Men det betonades
ju också att vi skulle kunna nå en
sådan standardstegring endast under
gynnsamma förutsättningar.

Vad består då dessa gynnsamma förutsättningar
i? Vi kan väl utan svårighet
enas om en hel del av dem: intensiv,
utvidgad forskning, hög utbildningsnivå

på alla områden, sund samhällsekonomi
med framför allt ett fast penningvärde,
investeringar av hittills okänd storlek
och kapital till dem, ett företagsvänligt
klimat med väl konsoliderade företag,
gynnsamma, liberaliserade internationella
marknadslägen för vår export, förmåga
att bevara vår fred etc.

Nu är ju finansministerns fögderi redan
granskat av tidigare talare, och jag
skall inte gå in på detaljer. Men jag
ställer frågan: Har vi dessa förutsättningar
i dag? Svaret måste bli: Nej,
knappast i något avseende. Har vi då
förmågan att skapa dessa förutsättningar?
Det är just det som är den stora
frågan, som vi ställer litet var och
främst till regeringen.

Jag skulle vilja stanna ett ögonblick
inför den förutsättning, som jag kom
att nämna först: en utvidgad, intensifierad
forskning såsom grunden för
utvecklingen i övrigt.

Ett positivt och därför uppmärksammat
inslag i årets statsverksproposition
utgör ecklesiastikministerns annonsering
av en särskild proposition med
förslag om ett preliminärt beräknat belopp
av 10 miljoner kronor till ökat
stöd åt forskningen. Propositionen kommer
väl att vila på universitetsutredningens
betänkande nr V, »Forskningens
villkor och behov».

I sitt yttrande över detta delbetänkande
sammanfattar universitetskanslern
inledningsvis sin egen, universitetens
och högskolornas — jag tror också
ecklesiastikministerns och statsministerns
(efter hans uttalanden att döma)
— uppfattning om forskningens betydelse.
Jag vill gärna citera ett par stycken,
då de är riktade till riksdagens
ledamöter. Kanslern skriver följande:
»Utredningen inleder sitt betänkande
med att konstatera, att forskningen är
en faktor av dominerande betydelse för
ett modernt samhälle, och att dess resultat
utgöra förutsättningen för framsteg
inom både den andliga och materiella
kulturen.

Enligt min mening är detta en sanning,
vars betydelse och konsekvenser
måste långt mer än hittills beaktas av

Onsdagen den 28

opinion och statsmakter i vårt land.
Ett folk, som vill bevara sitt oberoende
och utveckla sin på självständig grund
byggda kultur, som vill höja sin levnadsstandard
och lämna ett fullvärdigt
bidrag till det kulturella utbytet mellan
folken, måste till stöd för forskningen
prestera en insats av vida större mått
än hittills varit fallet bos oss.

Modern forskning visar, som utredningen
framhåller, en stark tendens att
kräva växande insatser av personal och
kapital. Det är också allmänt känt att
denna tendens vunnit fullt beaktande
inom ledande nationer och där lett
till mycket stora ekonomiska insatser
från staternas sida. Det är i själva verket
här fråga om investeringar av en
exceptionellt hög räntabilitet, väl tillräcklig
för att — vad vårt eget land
beträffar — motivera deras genomförande
i betydande omfattning även i
en tid av beträngt finansiellt läge.»

Jag tror att vi bör gömma dessa ord
i våra hjärtan, även de, som jag hört
anse att andra områden av åttonde huvudtiteln
har fått stå tillbaka.

Ecklesiastikministern har med rätta
rosats för vad han ställer i utsikt, ty
det har säkerligen inte varit lätt att i
dagens läge pressa de här 10 miljonerna
av finansministern. Men frågan är
om ecklesiastikministern själv är nöjd.
Universitetsutredningens förslag sträcker
sig i huvudsak över en treårsperiod,
i viss mån en femårsperiod, och de
detaljerade kostnadsberäkningar som utredningen
lägger fram är för nästkommande
budgetår inte 10 miljoner utan
19,7 miljoner, 14,9 miljoner för budgetåret
1960/61, och 12,7 miljoner för
budgetåret 1961/62. Den sammanlagda
kostnadsökningen för hela treårsperioden
blir alltså 47,3 miljoner kronor. För
de därpå följande budgetåren räknar
utredningen med mindre kostnadsstegringar.

»Uppenbart iir», skriver utredningen,
»att väsentligen större insatser för forskningen
än de som utredningen här föreslår
i och för sig skulle vara motiverade,
om man uteslutande kunde se till utgifternas
lönsamhet på lång sikt. Ut -

januari 1959 fm. Nr 2 57

Statsverkspropositionen m. m.
redningen har emellertid enligt sina
direktiv haft att uppgöra sin plan för
de nödvändiga forskningsbehovens tillgodoseende
''under beaktande av våra
statsfinansiella resurser’, och den har
dessutom haft att beakta att även de
personella resurserna tills vidare är
knappa. Utredningen har därför strävat
att begränsa sitt program till det jninimum,
som är erforderligt om vi skall
tillvarataga forskarbegåvningarna och
ge forskningen och forskarna resurser
och arbetsbetingelser i övrigt, som garanterar
fullgoda resultat.»

Med dessa citat har jag visat att även
om nu ^ecklesiastikministern kommer
och begär 10 miljoner kronor så är
det bara halva det belopp som universitetsutredningen
betraktar som ett minimum
för kommande budgetår och att
utredningen därefter begär stegringar
upp till ungefär 50 miljoner kronor.

Jag har velat ta upp detta dock positiva
förslag, för att visa att vi även
på de områden, där vi tror att vi är
relativt långt framme, sackar efter högst
betänkligt och att den framtid vi går
i möte, som skall göra standardhöjningar
möjliga, fordrar kapitalinsatser och
anslag av helt annan storleksordning än
tidigare.

Om jag sedan går över till några av
de så att säga negativa sidorna i statsverkspropositionen
så kan jag inte undgå
att säga något om folkpensionerna.

Jag hade den känslan när vi gick att
besluta om dem förra året att många
— och däribland även regeringspartiets
representanter -—- gick med viss
olust till beslutet därför att vi var på
det klara med att vi inte visste hur
pengarna skulle kunna pressas fram.

Även där menar jag alltså, att vi drog
en växel på framtiden, som vi inte hade
full täckning för. Det är väl en belastning
för regeringen, att den inte i tid har
undersökt, hur utgifterna för folkpensionen
på lämpligt sätt skall passas in i
samhällsekonomien.

Tilläggspensionerna skall jag inte beröra
nämnvärt. Jag har intagit en rätt
avvaktande hållning i pensionsdebatten,
och jag vill bara säga, att jag anser att

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

statsministern har försuttit en chans att
visa sina statsmannaegenskaper genom
att åstadkomma den samförståndslösning
som ändå ligger så nära till hands. Den
saken har jag väl anledning att återkomma
till.

Jag skall något beröra en annan förutsättning
som jag framhöll, nämligen
våra utsikter på exportmarknaden. Här
går vi — jag håller fullständigt med herr
Geijer därom — mot en åtstramning. Vi
har för dagen inte de ljusaste utsikter på
Europamarknaden. Det märkligaste med
bildandet av sexstatsunionen är kanske
att Frankrike och Tyskland, som nyligen
tappat blodet av varandra, har gått tillsammans.
Att det blir Tyskland med sitt
kapital och sina övriga resurser som tar
ledningen är väl ganska tydligt. Men
oroande är de senaste rapporterna från
de sex att de utan inblandning själva vill
stabilisera denna union under sju, åtta
eller tio år framåt. Då står vi tydligen
offside, om handelsministern nu förstår
vad jag menar med det. Det är på den
västeuropeiska marknaden vårt land avsätter
70 % av exporten.

Jag skulle, herr talman, också vilja beröra
arbetslösheten en smula. Jag kan
säga, att jag i princip inte anlägger någon
annan synpunkt än herr Geijer. Jag
menar att den arbetslöshet som vi nu
har i viss mån är ett bevis för att vi
lever över våra tillgångar. Vi har inte
kunnat skapa de resurser som behövs för
att ge alla i samhället den sysselsättning
som jag anser vara ett absolut villkor för
en lycklig utveckling. Arbetslösheten är
ett gissel, och jag instämmer helt med
herr Geijer därvidlag. Men vad jag efterlyser
är eu planenlig beredskap på lång
sikt mot arbetslöshet. Regeringen måste
väl själv erkänna att den blev ganska
överraskad över arbetslöshetens omfattning.
Det blev en snabbutredning. Jag
fick själv några sommarveckor på
mig för att planera beredskapsarbeten
inom skogsbruket. Men i dagens samhälls
är det inte lätt att göra en sådan
planering. Samhället är mycket mera invecklat
än förr. Vi har fått en mekanisering
och rationalisering som gör, att vi
inte utan vidare längre kan plocka in

folk på de och de platserna, t. ex. i skogen,
utan här behövs en helt ny form av
beredskap på lång sikt mot arbetslöshet.

Jag borde kanske nöja mig med detta.
Tiden för mitt anförande, herr talman,
är kanske ute. Jag vill då bara återgå
till något som finansministern och statsministern
liar sagt här. Det är en passus
i finansplanen som jag tycker bör citeras.
Finansministern redogör för våra
framtidsutsikter och våra väntade utgifter.
Han skriver sedan: »Mot denna bakgrund
har man anledning vänta, att totalbudgetsaldona
för budgetåren 1960/61
och 1961/62 vid ett ''normalt’ konjunkturläge
kommer att ge ännu större underskott
än vad som förutses för nästa
budgetår. Denna tendens hos statsutgifterna
att stiga i snabbare takt än inkomsterna
är, som jag framhållit i tidigare finansplaner,
oroande. Utvecklingen måste
brytas.» Visst måste den brytas. Konstaterandet
är alldeles riktigt. Men finansministern
har inte något förslag att komma
med. Han ställer närmast frågan till
oppositionen: Vad skall jag göra? Då
vill jag gärna citera vad statsministern
har sagt en gång förut, nämligen att den
ekonomiska politiken utformas av regeringen
så länge denna har riksdagens
förtroende och att ingen kan eller bör
befria regeringen från ansvaret för samhällsekonomien.

När statsministern talar om att det
bara är arbetslösheten som kräver pengar,
vill jag framhålla, att den beräkning
som finansministern gjort gäller, som
han särskilt understryker, ett »normalt
konjunkturläge» och att vi trots detta
får dessa stora underskott. Finansministern
förefaller mig vara som ekorren i
sin bur, som har fastnat i hjulet inne i
buren och dras med i en allt snabbare
rullning utan förmåga att vare sig bromsa
eller stoppa hjulet. Och det värsta är
att vi som arbetar i kommuner och
landsting har en obehaglig känsla av att
direkt eller indirekt vara kedjade vid
finansministerns hjul och rulla med det
— inte heller vi kan bromsa.

Jag var för några dagar sedan tillsammans
med ledamöterna i ett landstings
förvaltningsutskott. Vi hade alla

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

samma mening, nämligen att vi är inne
i en rullning, som går mot en avsevärd
försämring — en kris!

Jag får kanske återkomma en smula
till läget i andra länder. Jag fäste mig
vid att statsministern endast talade om
förhållandena i England och Amerika.
Men det finns ju andra stater. Vi kan
jämföra oss med Västtyskland, som från
fullständig ruin och genom vad man
kallar ett under kommit upp till en mycket
stark ekonomisk ställning. Västtysklands
produktion har inte sackat efter.
Den höll sig hög under hela 1958 och
visade starka stegringstendenser från oktober
och framåt. Det finns exempel på
möjlighet att åstadkomma en sanering.
Jag skulle kanske inte rekommendera
studieresor till Västtyskland, men jag
undrar ändå om det inte skulle vara rätt
nyttigt, om finansministern skickade ut
en man eller kanske själv reste ned till
Västttyskland för att lära, inte att dikta
sonetter till tidens ära utan hur man sköter
ett lands ekonomi.

Herr talman! Jag skall sluta med detta,
men kanske får jag tillägga ett par ord.
För tre år sedan stod jag här i remissdebatten
och talade om ungdomsproblemen.
Sedan dess har enligt min mening
inte mycket blivit gjort för att komma till
rätta med dem. Jag förstår inte riktigt
de nya metoder som man vill tillämpa.
Jag efterlyser fortfarande den fasthet
från samhällets sida gentemot ungdomen
som jag anser vara absolut nödvändig
och som jag också anser att ungdomen
själv kräver.

På ett område skulle jag önska en
större bidragssumma från handelsministern,
och det gäller anslag till idrotten.
Jag har själv verkat som ledare inom
idrotten i 45 år, och jag vågar säga att
det finns knappast någon ungdomsrörelse
som betyder så mycket för ungdomens
fostran och som i stort sett — undantag
finns naturligtvis — är så sunt upplagd
som idrottsrörelsen. Jag vill därför till
slut, herr talman, uttrycka önskemålet
att kamrarna ser till att idrotten får de
medel som den behöver i samhällets intresse
och i ungdomsfostrande syfte.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Man har under debatten
här i dag i ganska betydande utsträckning
sysslat med det nu allbekanta faktum,
att vår aktade finansminister för
det första inte vet hur stort hans budgetgap
är och för det andra inte vet
hur lian skall täcka det. När jag har
lyssnat till dessa konstateranden, har jag
inte kunnat undgå att få det intrycket,
att finansministern här har gått till väga
ungefär på samma sätt som en arkitekt,
som hade presenterat ett knippe eleganta
ritningar till ett stort och gentilt komplex,
försett med alla moderna agremanger
— dock tyvärr utan att antyda
något om hur grunden skall se ut eller
hur bottenvåningen skall vara beskaffad.
Jag måste nog säga, att det synes
mig i hög grad tvivelaktigt, huruvida
en sådan arkitekt skulle bli i tillfälle att
efter namnet på sitt visitkort få sätta
bokstäverna SAR. Jag är också ganska
övertygad om att kammarens ärade ledamöter
ger mig rätt i att vi, oavsett
var vi annars står, inser att en sådan
anläggningsverksamhet näppeligen kan
betraktas som ett direkt byggande på
hälleberget.

I sitt anförande här för en stund sedan
sysslade herr Geijer ingående med
arbetsmarknadsläget, med arbetslösheten.
Jag är i och för sig tillfredsställd
med att han nämnde tingen vid deras
rätta namn och att han inte använde
termen »friställning av arbetskraft» som
man förut gärna brukat för att dölja ett
obehagligt faktum. Å andra sidan får vi,
när vi talar om denna i och för sig oroväckande
företeelse, inte glömma, att
det dock tills vidare inte gäller mer än
ungefär 3,8 procents arbetslöshet. Vi får
inte heller glömma, att motsvarande siffra
i fjol vid samma tidpunkt var 3,3 procent.
Det rör sig alltså om en ökning
med en halv procent. I och för sig är
det angeläget, att vi observerar förhållandet,
men jag tyckte nog, att herr Geijer
dramatiserade läget en liten smula. I
övrigt blev jag en aning överraskad över
att han ansåg sig böra uttrycka sin tillfredsställelse
över att regeringen, som

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
han sade, »skjutit på avgörandet» till
fram i maj när det gällde formerna för
täckandet av hålet i budgeten. För mig
är ett sådant resonemang ganska oförståeligt.
Herr Geijer sade, att vi till våren
skulle ha en bättre överblick över konjunkturen
än vad vi nu har, och i följd
därav skulle vi också kunna göra säkrare
bedömanden och komma till bättre
resultat, när det gäller formerna för att
täcka budgetgapet.

Det är klart, att man kan resonera på
det sättet. Det kan vara nyttigt med en
bättre översikt av konjunkturerna, när
vi skall skaffa inkomsterna. Men, herr
talman och ärade kammarledamöter, vore
det inte också ganska angeläget att
ha en bättre överblick över konjunkturerna,
när man föreslår utgifterna? Jag
är inte säker på, att man utanför detta
hus resonerar i dessa ting på samma
sätt som på sina håll inom detsamma. I
vanliga svenska hushåll brukar man i
regel först ta reda på hur mycket man
har att spendera, och därefter spenderar
man. Här föreslås ett tillvägagångssätt,
som är det rakt motsatta.

Kammarens ärade ledamöter har naturligtvis
med intresse tagit del av finansplanen
och statsverkspropositionen.
Förvisso är det märkliga ting, som vi
här får reda på. Vi får bland annat veta,
att den nu löpande budgeten, alltså den
budget, som löper sedan den 1 juli 1958,
tenderar att uppvisa ett totalunderskott
på 2 219 miljoner kronor. Detta innebär
en ökning i underskottet med 700 miljoner
kronor, sedan budgeten fastställdes,
alltså en ökning i budgetunderskottet
med 700 miljoner kronor under sex månader.
Men det stannar ingalunda med
detta. Vi får nu under våren ta ställning
till tilläggsstatsanslag, till anslagsöverskridanden
o. s. v., vilka alla kommer
att innebära att detta totala budgetunderskott
blir ändå större; det torde bli
betydligt mer än dubbelt så stort som
motsvarande underskott i närmast föregående
budget.

Men det stannar ingalunda vid detta.
Ovanpå dessa upplysningar har vi fått
höra, att det blir än värre framöver —
enligt finansministern. Den ljusnande

framtid är uppenbarligen ingalunda vår.
Finansministern påpekar, att föreliggande
beräkningar snarast pekar på skärpta
svårigheter framöver. Han ställer i utsikt
nya utgiftsexplosioner — de kommer
uppenbarligen ungefär på samma
sätt som tjälskotten på de svenska vägarna.

Finansministern uppträdde i Nationalekonomiska
föreningen häromdagen.
Han sade där bland annat enligt tillgängliga
tidningsreferat: »Den budget

jag presenterar för 1959/60 är uppskakande
enligt traditionella begrepp.» Herr
talman, ingalunda är jag den, som skulle
vilja säga emot finansministern på den
punkten.

Den föregående ärade talaren erinrade
om ett allbekant uttryck i finansplanen,
som är formulerat så: »Utvecklingen
måste brytas.» Detta skriver man med
ett slags sammanbitet allvar. Och det är
nog så riktigt. Vi har från vårt håll i
ganska många år framhållit detta, och vi
är naturligtvis glada över att regeringen
tyckes ha kommit till samma uppfattning.
Är det så, att det stora och mäktiga
regeringspartiet vill sluta upp i vår
krets kring detta betraktelsesätt, är detta
tacknämligt. Men, herr talman, detta
konstaterande, som finansministern alltså
själv gör — »utvecklingen måste brytas»
— föranleder mig till en försynt
fråga: När, ärade kammarledamöter, kom
vår nådiga regering till den övertygelsen
att utvecklingen måste brytas? När inträffade
den historiska upptäckten? Såvitt
jag förstår, kan den i varje fall inte
ha inträffat före söndagen den 21 september
1958 — milt talat.

Det är inte att undra på att det nu
ropas på »inkomstförstärkning». Detta
är som bekant det nvkonstruerade täckordet
för vad vi tidigare här i riksdagen
under då rådande mera brutala umgängesformer
brukade kalla för skattehöjning.
»Inkomstförstärkning» heter det
nu. »O, sköna tanke, var fick jag dig
ifrån?» har finansministern i likhet med
teaterdirektören Sjövall haft anledning
utropa, när han nedskrev dessa ord i
finansplanen.

Regeringen utsänder nu SOS-signaler

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

i rymden, och de icke mest intensiva
går till näringslivet. I finansplanen framhålles
sålunda bland annat att »dagens
avsättningssvårigheter inte får undanskymma
angelägenheten av en fortsatt
förbättring av de produktionsmässiga
förutsättningarna att möta de krav, som
den långsiktiga marknadsutvecklingen
ställer». Detta är ju en liten smula invecklat,
men på vanlig svenska betyder
det en uppmaning till näringslivet att
investera mera. Och det är klart, att detta
låter säga sig. Men hur skall det gå
till?

Under en följd av år har statsmakterna
mot näringslivet fört en politik, som
— jag tror inte det innebär någon överdrift
att säga så — gått ut på att krama
det svenska näringslivet som en citron.
Statsmakternas politik mot näringslivet
under hela 1950-talet kan helt säkert betecknas
som näringsfientlig och därmed
utvecklingshämmande, och sålunda också,
mina damer och herrar, direkt och
indirekt inflationsdrivande. Vi får inte
glömma, att den svenska kronan av år
1946 i dag inte är värd mer än 60 öre.

Vilka konsekvenser drar man nu på
regeringshåll av den aktuella situationen?
Statsministern har själv i dag här
konstaterat, att produktionsökningen inte
är mer än en procent, och i finansplanen
liksom i nationalbudgetresonemangen
räknar man tills vidare inte med
någon större ökning för framtiden heller.
Hur skall man göra någonting åt
detta? Ja, vi har från vårt håll bland
annat framhållit önskvärdheten, för att
inte säga nödvändigheten av att bolagsbeskattningen
lättas. Vi har inte hittills
i dag från statsrådsbänken hört någonting
på den punkten, och finansplanen
ger inga hållfasta utgångspunkter för
några bedömningar härvidlag. Vi får
dock tänka på att denna bolagsskatt år
1939 uppgick till cä 21 procent. Den är
i dag ca 57 procent. Vad betyder en sådan
hård beskattning för bolagens möjligheter
till självfinansiering och till sparande? En

parentes, herr talman. Jag nämnde
ordet »sparande». Vi har bl. a. ett företagssparande
och ett individuellt sparan -

Statsverkspropositionen m. m.
de här i landet. Jag vet inte, om kammarens
ärade ledamöter liar observerat
en liten sats, som står helt försynt längst
ned på s. 3 i finansplanen: »Slutligen
synes en nedgång i det personliga sparandet
ha inträffat under år 1958.» Jag
överlämnar åt kammarens ledamöter att
själva var och en i sin stad göra de erforderliga
reflexionerna kring denna
jobspost.

Vi menar alltså, för att återgå till bolagsskatten,
att ett borttagande av i varje
fall den extra bolagsskatten skulle i
nuvarande konjunkturläge utan varje
tvekan vara den mest effektiva, den mest
rationella åtgärden. Den skulle verka
reellt och inte minst psykologiskt mycket
starkt på näringslivet.

Man talar ibland i dessa sammanhang
om våra förhållanden på 30-talet och
den kris, som vi då stod inför. Men jag
vill fästa kammarens ärade ledamöters
uppmärksamhet på att här föreligger en
väsentlig skillnad mellan 1930-talet och
1950-talet, den nämligen att vi i dag är
på ett helt annat sätt för hela vårt folkhushåll
och för hela vår samhällsekonomi
beroende av vår exportindustri än vi
var på 1930-talet. Därför menar jag, att
alla de olika omständigheter, som påverkar
inte minst exportindustrien, dess
effektivitet och funktionsmöjligheter är
förtjänta av den allra största uppmärksamhet.

Man har i debatten, i varje fall utanför
detta hus, i den socialdemokratiska
pressen, från många talarstolar och på
andra håll inte utan emfas gjort gällande,
att vi bör »visa solidaritet med de
arbetslösa». Visst skall vi visa solidaritet
med de arbetslösa. Det kan anses
ställt utom varje tvivel. Jag vill hänvisa
till de deklarationer, som herr Everlöf
för högerns del redan gjort på denna
punkt. Men jag vill nog i detta sammanhang
i all anspråkslöshet göra ett påpekande.
Vore det inte skäl, att finansministern
å sin sida försökte att förmå sig
att visa någon liten solidaritet med -—
skattebetalarna? Sedan mitten av 1930-talet bär statens inkomster av de indirekta
skatterna fyrdubblats och av de direkta
statliga skatterna icke mindre än

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sexdubblats i fast penningvärde räknat.
Finansministern säger på något ställe i finansplanen,
att det skulle vara »hänsynslöst»
att ytterligare tukta utgiftshäcken.
Hänsynslöst, herr talman! Mot vem?
Det kan ju ingalunda vara hänsynslöst
mot skattebetalarna, möjligen mot finansministerns
statsrådskolleger, men
det får de väl försöka att finna sig i.
Det går ju dock inte att hur länge som
helst leva på förskott eller att köpa reformer
på kredit, vilket vi nu hållit på
med under ganska många år.

Finansministern ställer alltså i utsikt
ytterligare vidgade budgetgap och ytterligare
ökade finansieringssvårigheter.
Han anser, att de är en konsekvens av
de beslut, som statsmakterna har fattat.
Vad menas nu med detta? Rätteligen bör
det väl för det första heta »som regeringen
och riksdagsmajoriteten» har fattat.
Men hur går det till vid dessa riksdagsbesluts
fattande? Är det icke så att
i 95 procent eller mer av alla fall fattas
de stora, utgiftskrävande besluten i
direkt anslutning till kungl. propositioner?
Jag tycker inte, att det är riktigt,
att regeringen så ofta och i den utsträckning
som sker lägger ansvaret på riksdagen.
Ansvaret är naturligtvis regeringens,
och på den skall ansvaret också
läggas. Hur har man inte under en lång
följd av år motiverat alla dessa kostnadskrävande
utgifter? Hur har man inte
från regeringsliåll målat de soligaste akvareller
av vår situation, hur har man
inte profeterat om en ständigt stigande
produktion, en ständigt stigande standard,
en ständigt stigande export? Alla
känner till den saken lika bra som jag.

Men, herr talman, aftonen har icke
blivit morgonen lik. I dag vet vi — vi
behöver bara titta i statsverkspropositionen
— att många av de stora besluten
har fattats under oriktiga förutsättningar.
Åtaganden har gjorts utan erforderlig
täckning. Och vilket är resultatet?
Alla känner till resultatet: stigande skatter,
stigande priser, stigande löner och
— fallande penningvärde! Penningvärdet
faller ju numera med fyra procent
om året, det har vi läst i statsverkspropositionen
flera år i rad. Regeringen

måste konstatera, att vi här är inne i en
fatal spiral. Regeringen har kanske försökt,
det vill jag inte bestrida, att bryta
sig ur den, men detta har inte lyckats.
Eller rakt på sak sagt: regeringen har
blivit sin egen propagandas fånge. Där
sitter den nu och anropar andra om
hjälp för att komma loss. Huruvida någon
mer allmän räddningskår i sinom
tid kommer att utrustas, därom vet jag
ingenting, men jag föreställer mig, att
en förutsättning härför skulle vara att
regeringen sätter sig ned och tänker om
i avgörande stycken. Av vad som hittills
under debatten har framkommit från regeringsbänken
vill det dock knappast
förefalla, som om den dagen och den
stunden vore särskilt nära.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När man blickar in i
den framlagda statsverkspropositionen,
måste man konstatera att den ser beklaglig
ut. Det är väl första gången i riksdagens
historia som en finansminister
framlagt en finansplan, som inte är balanserad.
Antingen borde han ha givit
hänvisningar på hur man skulle låna
upp det kapital som fattas, eller också
föreslagit hur man skulle förfara för att
få större inkomster. Men finansministern
anser att det kan man vänta med tills
längre fram.

Jag lyssnade med mycket stor uppmärksamhet
när finansministern redogjorde
i radion för statsverkspropositionen.
När han redogjorde för hur stora
kostnader olika områden i statens verksamhet
betingar, nämnde han särskilt
försvaret, som kostar tre miljarder, folkpensionerna,
som kostar två miljarder,
och några poster till. Men han glömde
att tala om, hur stora sociala utgifter
som utbetalas i vårt land. Det är inte
tre miljarder eller två, utan närmare fyra
miljarder.

Man kan fråga sig om det i ett sådant
ansträngt läge inte hade varit klokare av
regeringen att försöka vidtaga besparingsåtgärder.
Det finns väl ändå något
område, där regeringen skulle kunna
spara, men regeringen tycks inte alls vil -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

ja tänka på detta. Hans excellens statsministern
sade här, att om vi skall kunna
bevara demokratien mot diktaturen,
måste vi sträva efter ständigt förbättrade
förhållanden. Ja, det är självklart att
alla människor strävar efter ständigt
förbättrade förhållanden, men man får
väl ändå se vad man bar möjligheter att
åstadkomma med de tillgångar som
finns.

.lag anser att man från regeringens sida
överskridit vad landets ekonomiska
resurser förmår bära, även om man naturligtvis
kan ta ut mer pengar på olika
sätt: man kan låna upp pengar, man kan
ta ut ännu högre skatter. Man kan på så
sätt ytterligare belasta medborgarna,
även om de redan är mycket hårt belastade.

På många områden kunde man dock
i stället lägga om den sociala välfärden
utan att det skulle skada de verkligt behövande
i någon större utsträckning. Jag
tänker närmast på bostadsbyggandet,
som kräver 300 miljoner i subventioner
och i billig ränta. Här skulle man väl
kunna införa en behovsprövning? Det
tycks vara någonting alldeles otänkbart
för regeringen, men jag tror för min del
inte att det kan vara helt av nöden påkallat
att skänka sådana, som har inkomster
på 20 000 och 30 000 kronor och
som bygger sig ett eget hem, 4 000 kronor
kontant plus en låg ränta, när hela
det övriga näringslivet får betala en
mycket hög ränta. Det är självklart att
det allmänna har skyldighet att hjälpa
de människor, som inte har möjlighet att
själva skaffa en bostad, men därför behöver
man väl inte tillåta att andra människor
låter sina pengar stå inne på banken,
där de får hög ränta, och samtidigt
lånar pengar av staten, där de får billig
ränta. Så sker nu i många fall, och jag
kan aldrig tänka mig att vi i längden
kan fortsätta med en sådan finanspolitik.

När finansministern ser pengarna flöda
in bär han mycket bråttom att få ut
dem igen. Det påminner om en jordbrukare,
som sålde sin bästa ko — kon
mjölkade 35 liter om dagen, men han
sålde den ändå, och när man frågade

Statsverkspropositionen m. m.
varför, sade han: »När jag har mjölkat
färdigt sparkar hon ut mjölken, och därför
vill jag inte ha den!» Det är likadant
med finansministern. När pengarna
flödar in och han ser att han får något
litet överskott, skyndar han åstad för
att söka åstadkommma en ny social välfärd,
så att man kan bli av med pengarna
i stället för att spara dem. Så har
nu länge skett. Man måste börja fråga
sig, om vi skall fortsätta med detta, eller
om vi skall försöka få någon vettigare
ordning på det hela.

Om den ordning som nu är rådande
skall fortsätta, så tror jag inte det hjälper
med att vidtaga de åtgärder, som
statsministern här i dag har nämnt. Man
måste sätta in sina ansträngningar också
på besparingssidan. Jag vill inte yttra
mig över förslaget från högerns sida om
besparingar på barnbidragen, men jag
anser det uppenbart att vi på bostadsbyggandets
område kan införa ett statligt
kreditgarantisystem med behovsprövning
och spara in mycket pengar
på det sättet. Vårt land är välförsett med
kreditinstitut överallt, och jag är säker
på att de har möjligheter att kunna
åstadkomma vad som behövs för dem
som vill bygga sig en bostad.

Jag blev inte så litet förvånad när jag
i dag lyssnade till herr Geijer. Han beskrev
först hur beklagligt det var ställt
på alla områden, men så till slut kom
han in på jordbrukets område och då
sade han om jordbrukarna, att de har
Gudi väl fått nog! Jag har inte tänkt att
jag skulle ta upp hans yttrande i denna
debatt, då det nu pågår underhandlingar
om ett nytt jordbruksavtal men jag skulle
i alla fall vilja säga, att när det jordbruksavtal
gjordes upp, som vi nu haft
under tre år, försäkrades det att vi inte
alls skulle behöva befara några stegrade
kostnader utan att det hela skulle
jämna ut sig i efterhand. I själva verket
har vi fått vidkännas tre olika lönehöjningar
under denna tid jämte andra höjningar,
som blivit en följd av lönehöjningarna,
utan att för den skull någon
kompensation har lämnats jordbruket.
Likväl säger nu herr Geijer, att det här
inte kan bli tal om några löneökningar

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
på jordbrukets område och att inkomsterna
väl täcker prestationerna.

Jag har tagit finansplanen med mig
här, herr talman, för att visa vad finansministern
har ansett att medelinkomsten
är inom olika yrkesgrupper — man får
väl tro att denna redovisning är riktig
när finansministern själv har skrivit
den. Inom jordbruk med binäringar ligger
medelinkomsten för företagarna på
8 028 kronor. Sedan får man gå ända
ned till gruppen »husligt arbete» för att
finna någon grupp som har lägre inkomst
än denna. Inom byggnadsverksamheten
har företagarna 12 900, inom
industri och hantverk 11 100, inom samfärdsel
13 000 och inom handel 13 600
kronor. Ser vi sedan på gruppen anställda
har de inom jordbruk med binäringar
sysselsatta 6 000 kronor per år, och
sedan får man även där hoppa ända ned
till gruppen »husligt arbete» för att
finna någon motsvarighet. De andra näringsgrenarna
ligger vida över.

Jag har endast velat nämna detta.
Herr Geijer kunde ju titta något i finansplanen,
som finansministern har gjort
upp. Jag ser att herr Geijer står här. Jag
hoppas att han ser efter så att han kan
konstatera, att de siffror jag nyss nämnde
inte är felaktiga. Han kanske då får
en annan inställning. Och jag skall nu
inte uppta tiden längre med detta, då
vi om några månader i riksdagen får ta
ställning till jordbrukets inkomster i fortsättningen.

Det är skönt med syndare som omvänder
sig och bättrar. Det har Geijer gjort
på ett område. För inte så länge sedan
sade herr Geijer, vilket också hans excellens
herr statsministern underströk,
att den som har ansvaret för de penningvårdande
myndigheterna ju måste
bedöma vilken räntesats som bör tilllämpas.

Vi konverterade vår valuta för en tid
sedan. Jag ber att få referera riksbankschefens
uttalande i samband därmed.
Riksbankschefen underströk att vi måste
föra en mycket förstående ekonomisk
politik. Vi måste göra det för att hålla
produktionskostnaderna nere, ty om våra
produktionskostnader blir för höga

kan våra alster inte säljas på världsmarknaden.
Då får vi inte in de utländska
pengar vi behöver för att betala
vår import. Regeringen måste därför
se till, att staten inte ger ut mer än den
får in. De automatiska utgiftsstegringarna
måste hejdas. Detta innebär att nya
sociala reformer tills vidare inte bör genomföras.
Under trycket av det nya läget
kan vi undra om den obligatoriska
tilläggspensionen tills vidare kan förverkligas.

Så säger alltså den penningvårdande
myndigheten om läget. Det gladde mig
mycket när herr Geijer förklarade att
den ränta, som vi har här i landet och
som väl är den högsta i Europa för närvarande,
fortast möjligt bör sänkas för
att bereda våra småföretagare och våra
jordbruk och över huvud taget alla som
driver näring en bättre tillgång till kapital.

Jag anser att man kan ta fasta på riksbankschefens
varning, att vi inte bör
skynda fortare än vad vi förmår. De
handelsavtal som håller på att slutas kan
innebära att vi får svårigheter i framtiden
både på det ena och det andra området.
Jag anser att vi bör vara försiktiga.
Det är två ting som bör vägas för
och emot varandra, nämligen vårt ekonomiska
läge sådant det ser ut idag och
hur mycket vi förmår bära i fortsättningen.

Jag tror inte att vi kan spå en alltför
ljus framtid. Det skulle vara väldigt angenämt
om alla de, som här har talat
om en ljusnande framtid, finge rätt. Det
kan dock också tänkas att vi går emot
en mörknande framtid. I ett sådant fall
skulle det kanske vara angenämt för
oss alla om vi dämde i bäcken innan vi
kommer ut i ån, ty då blir det alltid
svårare att få håll på det hela.

Jag kan inte underlåta att säga ytterligare
en sak till hans excellens herr
statsministern, innan jag lämnar denna
plats: Vore det inte anledning att försöka
få en samlingsregering till stånd?

När kriget slutade år 1945 bildade socialdemokraterna
egen regering, och när
de hade regerat några år trädde vi i centerpartiet
in för att hjälpa till att klara

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

upp de värsta svårigheterna. Vi försökte
hänga med så länge som möjligt, men
när socialdemokraterna ville gå för långt
insåg vi att tiden var inne för oss att
dra oss tillbaka. Eftersom både hans excellens
herr statsministern och hans excellens
herr utrikesministern är inne i
kammaren, skulle jag vilja fråga dem,
om de inte tycker det vore skäl i att undersöka
huruvida socialdemokraterna
borde samarbeta med samtliga de borgerliga
partierna i en situation sådan
som den vi för närvarande är inne i.

Jag vill också fråga herr statsministern,
om han inte tycker det vore skäl
i att låta tilläggspensionen vila åtminstone
ett år, tills vi finge se hur utvecklingen
ter sig för vårt land och vårt folk.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är helt enkelt meningslöst
att påstå eller insinuera, att något
av våra partier skulle ha mindre intresse
än de andra av att människorna
i vårt land har säkert arbete och hyggliga
arbetsförtjänster. Den sortens diskussionsteknik
hör till det förgångna.
Den har ingen uppgift att fylla numera,
inte ens i propagandan.

Om meningsutbytet skall leda till någonting
måste det koncentrera sig till de
väsentliga frågorna. Vad kan det allmänna
göra så att sysselsättningstillfällena
verkligen räcker till? Vad kan det allmänna
göra för att dämpa utslagen här
hemma när det blåser snålare vindar ute
i världen? Vad kan det allmänna göra
för att den stora omvandlingsprocess,
som förestår i vårt näringsliv, inte skall
resultera i en mer eller mindre permanent
arbetslöshet, ett pris som vi inte
är beredda att betala ens för en på lång
sikt mycket givande strukturrationalisering? Att

de som redan har drabbats av arbetslöshet
skall ha hjälp — hjälp att på
nytt komma in i produktionen, bistånd i
stundens svårigheter — är så självklart
att varje försök att konstruera motsättningar
på den punkten är dömt att misslyckas.
Vi förbehåller oss rätten att
diskutera arbetslöshetsförsäkringens tek 5

Första kammarens protokoll 1959. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
niska utformning utan att detta skall tas
till utgångspunkt för insinuationer som
inte bär någon täckning i verkligheten.
Om man vill kalla arbetslöshetshjälpen
en akt av solidaritet eller inte är mig likgiltigt.
Det är sunt förnuft. Men när man
som herr Geijer utan resonemang avvisar
en stor folkgrupps anspråk på inkomstlikställighet
och i samma andedrag
kräver solidaritet med de arbetslösa, då
har man inte den bakgrund för sina
uppmaningar, som man borde ha.

Men samhällets intresse för att människorna
skall ha arbete får inte bara ta
sig uttryck i direkt arbetslöshetshjälp.
Vi kan helt enkelt inte nöja oss med en
arbetsmarknadens sjukvård. Vi måste ha
en arbetsmarknadens hälsovård också.
Låt mig ta ett exempel.

För fem, sex år sedan kunde vi märka
att den mindre sjöfarten kämpade med
tilltagande svårigheter. Svenska småfartyg
höll helt enkelt på att bli utkonkurrerade,
också i svenska vatten. Vi sysslade
ganska mycket med den saken, men vi
gjorde ingenting radikalt, ingenting rejält,
varken skattemässigt eller på andra
sätt. Nu har vi en de mindre varvens
kris. Den saken försöker man klara genom
att placera statsbeställningar på varven.
Den riktiga vägen hade naturligtvis
varit att ge rederiföretagen möjligheter
att stärka sin konkurrenskraft, så att
de hade haft möjligheter att göra varvsbeställningar
för att undan för undan
modernisera sitt fartygsbestånd.

Vi skall inte inbilla oss någonting.
Alla världens regeringar och alla världens
folk vill ha den fulla sysselsättningen.
De kämpar för denna och kommer
att kämpa än hårdare allteftersom världens
varuhunger börjar bli tillfredsställd.
Det finns ingen tysk som avstår
från ett jobb för att en svensk skall få
det. Konkurrensförmågan fäller alltid utslaget.

Men självfallet har vi ingen anledning
att kapitulera inför det man brukar kalla
en konjunkturdämpning ute i världen,
att sätta oss ned och räkna arbetslösa.
Vi skall öppet erkänna för oss själva att
vi är beroende av utlandet, men vi är inte
slagna till slant. Ju svårare det blir att

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

finna köpare till våra produkter, desto
mer måste vi anstränga oss för att finna
dessa köpare. Den där handelsresanden
var inte så dum, han som när han hade
blivit utkastad tre gånger kom tillbaka
och sade: Skämt åsido, herr direktör, låt
oss nu börja tala affärer!

Vår konkurrensförmåga beror på de
kostnader våra varor drar i framställning.
Möjligheten att hålla kostnaderna
på en nivå som gör att svenska offerter
inte hamnar i papperskorgen hänger
främst på tre saker:

att vi inte kostar på oss någon ny inflation
— fast penningvärde och full sysselsättning
är inga motsatser, de betingar
varandra;

att vi inte lägger oss till med en skattenivå
som gör att svenska företag måste
krypa när utländska går;

att vi på kapitalmarknaden får utrymme
för ultramoderna maskiner, får nya
företag, får vidareutveckling av våra produktiva
resurser. Man måste i det sammanhanget
komma ihåg, att man varken
moderniserar ett gammalt företag eller
bygger ett nytt från fredag till lördag.
Det tar tid, och därför kan vi inte vänta
med åtgärder för att få investeringsutrymme
tills regeringens nationalekonomer
likt andra Capitoliums heliga gäss
snattrar om fara, utan vi måste börja tidigare.

Att hålla en låg ränta har självfallet
avgörande betydelse för kostnaderna och
kostnadsutvecklingen. Men man når inte
en lägre ränta bara genom att rakt ut i
luften tala om billiga pengar. Man måste
också skaffa fram dessa billiga pengar,
men det är, herr Geijer, inte lika lätt som
att deklamera om nödvändigheten av en
räntesänkning. Var i världen finns dessa
billiga pengar som man nu talar om?
Ingenstans! I intet av våra konkurrentländer
är den faktiska räntan i dag lägre
än vad den är i vårt land.

Det finns anledning att eftertryckligt
varna för de felaktiga slutsatser man
drar av att bara jämföra det officiella
diskontot. Det är nämligen inte det officiella
diskontot som är avgörande för
vad företag och människor har att betala
i faktiska räntekostnader. Det är alls

ingen konst för riksbanken att sänka räntan,
men konsten är att göra det utan att
det medför omedelbara återverkningar
av ett slag, som ingen av oss vill acceptera,
och utan att det på längre sikt medför
en snedvridning av hela vår ekonomi,
som inte heller någon vill acceptera. Jag
tillåter mig bara fästa uppmärksamheten
vid att vi nu har bundit den svenska kronan
fastare vid dollarn än de flesta andra
länder gjort med sina valutor. Jag
tillåter mig också erinra om att en relativ
räntesänkning i detta land, som gör
att vår nivå kommer under den faktiska
räntenivån i våra konkurrentländer,
snabbt kan få återverkningar på vår valutareserv
och vår valutas internationella
värde.

Det är en förebyggande, svsselsättningsskapande
politik vi behöver, en politik
som föregriper arbetslöshet. Den
måste vara inriktad på att stärka de naturliga
arbetsplatsernas förmåga att ge
arbete och arbetsförtjänster — på ett
naturligt sätt. I annat fall riskerar vi att
komma ut i en de återkommande sysselsättningsstörningarnas
trollcirkel som vi
aldrig kommer ur. Det skall dessutom sägas
att våra möjligheter att med statsutgifter
stimulera sysselsättningen är långt
mindre nu än tidigare. Vårt beroende av
utlandet binder inte våra händer men
ålägger oss att gestikulera varsamt.

Mycket stora ungdomskullar kommer
under de närmaste åren ut för att finna
sina arbetsuppgifter. Till deras förfogande
måste stå ett starkt, fritt och friskt
näringsliv med alla dess mångsidiga möjligheter
— inte bara rätten att få reservarbete.

I en mycket förlängd replik refererade
statsministern en under förra året utkommen
mycket intressant amerikansk
bok. Dess tes är, att i det s. k. överflödssamhället
skulle man löpa ständig
risk för att de offentliga investeringarna
inte skulle hålla takt med den ekonomiska
utvecklingen. Den amerikanske författarens
förutsättningar och slutsatser
är stimulerande, väl värda att diskuteras
och att tänkas över. Men till slut, herr
statsminister, om man tar upp detta resonemang
och gör det till sitt, så har

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

man en säkrare utgångspunkt om man i
sin egen politik har följt de riktlinjer
som man rekommenderar. Det svenska
folket har betalt väldiga skatter för att
det skulle göras stora väginvesteringar.
Under den nu sittande regeringens tid
har 990 miljoner av dessa vägskattepengar,
som alltså skulle ha gått till väginvesteringar,
använts för helt andra ändamål.
För det år som vi nu ser framför
oss är det belopp som försvinner för vägbyggandet
till andra ändamål 154 miljoner
kronor.

Det har, herr talman, i dag gång på
gång citerats både dikter och andra
skrifter. Jag skulle vilja följa det goda
exemplet och slutar med att säga, att hur
det nu än är så »talar gärningar bättre
än ord» — även när orden är nog så intressanta.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) :

Herr talman! När vi i förmiddags hade
tillfälle att lyssna till statsministern fick
vi klart för oss att det inte var så farligt
med de där ständigt ökande statsutgifterna,
därför att det var så goda syften
man tillgodosåg med dem. Det är naturligtvis
lätt att säga, men vill man fullfölja
detta slag av resonemang, skulle det
inte finnas någon gräns för hur långt
man skulle kunna gå. Det är ju först när
man kommer in på den andra sidan som
gränserna måste sättas, nämligen när
man skall diskutera skattepolitiken och
ställer sig frågan: Hur långt kan man gå i
det avseendet utan att hämma eller rent
av dräpa framstegstakten?

Ett annat problem, som är värt att diskutera
i detta sammanhang, är det som
inställer sig nästan varje gång hans excellens
statsministern håller en utläggning
i politiska frågor, som närmar sig
det principiella, nämligen hans ständiga
krav på större maktresurser i samhällets
hand, utan vilka man inte kan klara de
politiska problemen. Herr Ewerlöf snuddade
något vid problematiken därvidlag:
Hur går det med ekonomisk och politisk
frihet, om man driver på alltför långt i
den riktningen? Jag måste säga att jag
är en smula orolig inför den uppenbara

Statsverkspropositionen m. m.

naivitet, som statsministern — all sin
intelligens till trots — ger uttryck åt när
det gäller faran av en alltför långt driven
statlig maktkoncentration.

Yi fick nyss höra att Sverige naturligtvis
är beroende av världsmarknaden,
ett konstaterande som ingen vill bestrida.
Yi är i hög grad beroende av världsmarknaden
— men är det inte då vår
skyldighet som ansvariga politiker i detta
land att ta hänsyn till den omständigheten
när vi ger oss in på att utforma
vår ekonomiska politik? Det gäller att
förse oss med en någorlunda betryggande
valutareserv, att se till att våra företag
får sådana arbetsvillkor, att de kan
stå sig i den internationella konkurrensen
— inte bara när det är solskensväder
utan också när det hårdnar till i det
internationella klimatet — att vi får stabila
företag, som utan att knäa alltför
mycket orkar med en konjunktursänkning,
att de har en kostnadsnivå som är
rimlig och som gör det möjligt för dem
att konkurrera.

Det bistra faktum, att vi här i landet
fått en ganska betydande arbetslöshet,
trots att den internationella konjunkturdämpningen
ändå är så pass begränsad
att vi vågar tala om den såsom en »dämpning»
och inte såsom en depression eller
fullständig stagnation, är för oss alla en
allvarlig maning att ta det litet försiktigt
när det gäller utsikterna för oss att
klara den fulla sysselsättningen. Jag är
orolig för att vi i inte så ringa grad har
vilseletts av erfarenheterna från mitten
av 30-talet rörande möjligheterna att
upprätthålla full sysselsättning. I början
på 30-talet slog man in på en ny och enligt
min mening, både teoretiskt och
praktiskt, bättre konjunkturpolitik än
man haft tidigare. Man trodde kanske
att det var den omständigheten som i
väsentlig grad bidrog till att klara vårt
svenska problem. Det är otvivelaktigt
delvis så, men det väsentliga — och det
är vi väl numera överens om — var den
förändring som skedde i världskonjunkturen.
Detta ger oss en anvisning om
hur beroende vi är av den internationella
konjunkturen. Men jag är orolig för
att vi därvidlag skaffade oss en ekono -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inisk illusion på 30-talet, och det har
väl kanske också lett till att vi nu har en
inte helt tillfredsställande beredskap
utan får onödigt stor arbetslöshet. Om vi
skall konkurrera på världsmarknaden,
får vi göra det på världsmarknadens villkor,
och då får vi också ta stötarna, öv-en
om vi kan skaffa oss stötdämpare i form
av en valutareserv o. d. — åtgärder
som dock bara till en del förslår.

Vad jag nu sagt är inte avsett att ge
uttryck för någon pessimism eller bristande
tilltro till möjligheterna att göra
någonting för att förbättra vår sysselsättningssituatlon
utan avsett såsom ett
bidrag till att ge vår debatt en realistisk
prägel på denna punkt.

Jag skulle också vilja ta upp en annan
fråga med anledning av dagens diskussion.
Man frågar sig onekligen: Vart tog
regeringens ansvar för utvecklingen vägen?
Vad innebär det att bära regeringsansvaret?
Jag skulle helt kort vilja exemplifiera
med att peka på två frågor, pensionsfrågan
och skattefrågan. Vi vet alla
att regeringen förbereder sig att utsätta
den svenska demokratien för den påfrestning,
som det kommer att innebära
att med hjälp av slumpens skördar i
fråga om mandat i riksdagens andra
kammare våga försöket att pressa igenom
sitt eget pensionsförslag, trots att
det inte vid något tillfälle har fått majoritet
hos det svenska folket. En minoritet
tar sig alltså här rätten att bestämma
över en majoritet. Utan hänsyn till vad
mer än hälften av landets väljare anser
i denna fråga, driver regeringen sin egen
linje utan allvarliga samförståndsförsök.
Oppositionen liar inbjudits till förhandlingar,
men vi vet alla vad förhandlingarna
gäller, nämligen att peta på detaljer,
inte att gå in på mera väsentliga frågor.

Hur annorlunda ställer det sig inte när
vi kommer in på skattefrågan? Ett par
talare tidigare i debatten har citerat
herr Strängs uttalande i årets finansplan,
där han medger att budgetutsikterna för
nästkommande år är dystra. Vi liar en
tendens att få ett ständigt vidgat gap
mellan statens inkomster och utgifter.
Och så förklarar han mycket platoniskt,
som herr Aastrup uttryckte saken, att

denna utveckling är oroande och måste
hejdas. Där förlorar sig den annars mycket
myndige finansministern i ett tal som
inte är någonting annat än allmänt snömos.
Han resonerar som så, att den som
ingenting säger han har ingenting sagt.
Det är hans filosofi.

I stället finner man att statsministern
har blivit mycket intresserad av fyrpartiöverläggningar
för att klara detta. Det
är hans sätt att ta ansvar. Och jag skulle
tro att vi snart nog har utsikt att få höra
lians excellens statsministern med ganska
högstämd röst tala om nödvändigheten
av samhällsansvar och allmän samling
för de åtgärder som nu krävs. Det
är bara det att marknaden för den sortens
argumentation har blivit litet förstörd
sedan förra året, då oppositionspartierna
också inbjöds att delta i allmän
samling; det gällde ju den gången
att skaffa pengar för att klara försvarsfrågan,
som man sade. Vi vet numera litet
grand hur psalmerna går, och det
känns då inte särskilt angenämt att en
gång till bli inbjuden att dela ansvaret
för sådana åtgärder, med utsikt att få
uppleva vad vi upplevde förra året, när
till och med socialdemokratiska statsråd
reste land och rike runt och förkunnade
att dessa punktskatter var oppositionens
och inte regeringens påhitt.

Om ett fartyg råkar i sjönöd, är det ju
tänkbart att kaptenen börjar resonera
med besättningen och passagerarna om
hur man skall klara nödläget. Men skulle
det gå verkligt illa och det blir sjöförhör,
så kan inte kaptenen hänvisa till
att passagerarna gav så dåliga råd, utan
han får nog bära sitt ansvar.

Bilden skall väl inte pressas för hårt,
men jag tycker att det här behöver sägas
någonting till frågan om en parlamentarisk
regerings politiska ansvar.

Här har redan sagts, och jag vill understryka
det, att vi behöver i det kommande
reformarbetet ta allvarligare på
dess samband med de kostnader det kräver,
och detta av många skäl. Det har talats
om utlandsriskerna. De är stora och
uppenbara. Vi kan inte avskärma oss
även om vi skulle vilja, utan vi får i
mycket hög grad inrätta oss efter världs -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

marknadens villkor, varvid vi inte får
glömma konsekvenserna av den ökande
konkurrensen från typiska och alltmer
produktionskraftiga låglöneländer, .lag
vill erinra om ett så banalt faktum som
t. ex. den ökande japanska konkurrensen
på vår marknad. Åtskilliga andra produktionscentra
tränger också in på den
svenska marknaden; och kanske inget
ont i det.

Vi behöver, enligt min mening, en vidare
marginal för vår egen ekonomiska
säkerhet, detta även av andra skäl. Vi
kan inte blunda för att det existerar en
allvarlig utmaning till oss alla från de
länder som vi brukar kalla underutvecklade.
De kräver av många skäl ökade insatser
också från vår sida, och det är
med tillfredsställelse jag konstaterar att
man trots den hårda budgetbehandling,
som jag tror att regeringen denna gång
har ägnat sig åt, ändå har funnit anledning
att öka anslagen just på detta område.
Jag tror att vi måste gå vidare på
den vägen i mycket snabbare takt än hittills.
Detta kan inte undgå att få konsekvenser
för vårt eget reformarbete här
hemma, men det är något som vi måste
finna oss i. Den internationella solidariteten
kommer att i framtiden kräva mycket
mer av oss än hittills. Många har redan
sagt, och jag tillåter mig upprepa
det: Orkar inte den västliga världens demokratier
med den saken, kan de inte
förmå sig till den självuppoffring och
självövervinnelse som det innebär, så
fruktar jag att demokratien som politisk
livsform kommer att ha mycket små utsikter
att överleva.

I ett amerikanskt arbete som säkert
många har läst — det handlar om kärnvapen
och utrikespolitik och är skrivet
av en man som heter Kissinger — erinras
om den gamla Prometeuslegenden.
Prometeus sökte stjäla eldens hemlighet
från gudarna, men straffades genom att
tvingas tillbringa resten av sitt liv kedjad
vid en klippa. Genom seklerna har
detta framstått som symbolen för det
straff, vilket drabbar människor med
alltför oförvägna ambitioner. Kissinger
framhåller att man mot bakgrunden av
senaste erfarenheter kanske kan säga,

Statsverkspropositionen m. m.
att det straff som drabbade Prometeus
egentligen var en sorts medlidande. Det
skulle ha inneburit ett mycket värre
straff för honom, om han verkligen hade
lyckats stjäla gudarnas eld. Yår generation,
fortsätter Kissinger, har lyckats
stjäla gudarnas eld, och den har därmed
blivit dömd att leva samman med den
fasa som dess egna upptäckter har skapat.

Jag tror att vi alla, som bor på detta
klot, lever under samma villkor i det
avseendet, och det är tillfredsställande
att medvetandet om den internationella
solidaritetens krav är i växande i vårt
land. Min personliga övertygelse är, som
jag tidigare sagt, att vi måste ta konsekvenserna
därav i mycket högre grad än
hittills. Och jag har velat påminna om
dessa saker därför att det är viktigt
när vi resonerar om vårt lands ekonomi
och över huvud taget om hur vi uppträder
politiskt både inom landet och utåt.
Det är viktigt att vi har klart för oss att
detta perspektiv i mycket hög grad kommer
att vara avgörande för oss i framtiden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Under beredskapsåren
det sistlidna världskriget lydde en av de
populäraste refrängerna »Det ska’ vara
en fänrik i år!» Nu tycks man kunna
nynna »Det ska’ vara sparsamhet i år!»

Det har från olika håll framförts med
stor skärpa både i debatten här i dag
och i pressdebatten tidigare, att den angelägnaste
uppgiften just nu är att spara
så mycket som möjligt med statens utgifter.
Det är också givet, att sparsamhet
skall man ägna sig åt. Att sparsamhet
är en dygd fick vi lära oss redan i
skolan. Men all sparsamhet är inte av
godo. Man kan spara på olika sätt. Att
låta sparsamhetsivern gå ut över barnfamiljerna,
egnahemsbvggare och hyresgäster
i av staten på olika sätt stödda
fastigheter kan åstadkomma sociala vådor,
som inte är godtagbara.

Under den senaste veckan har i pressen
framför allt statsutskottet manats att
med större allvar — än tidigare, menar

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

man —■ syna statsverkspropositionen.
Det är ju statsutskottets uppgift att granska
den; en sådan granskning görs varje
år. Men man behöver inte ha varit
med alltför länge i statsutskottet för att
erinra sig att det inte var länge sedan
den motionsflod var mycket strid vari
det yrkades att de flesta av budgetens
olika delposter skulle ökas. Under de
åren var det inte alltid så lätt för dem
som var på regeringssidan att värja sig
mot anklagelser för njugghet. Det har
sagts här av herr Gustaf Elofsson, att
centerpartiet nödgades dra sig ifrån socialdemokraterna
när socialdemokraternas
krav blev för stora. Under de där
åren var emellertid socialdemokrater
och centerpartister de som fick hålla
emot när inte minst folkpartiet på allt
sätt sökte öka statens utgifter, samtidigt
som man från det hållet ville sänka statens
inkomster. Under de åren spelade
statsutskottets socialdemokrater med
hjälp av centerpartisterna rollen som
återhållande kraft, den roll som man nu
begär att statsutskottet även i fortsättningen
skall spela.

Jag kan försäkra att den budget, som
nu ligger på riksdagens bord, i statsutskottet
kommer att prövas på det sätt
som statsutskottet brukar. Men vi är alla
medvetna om att innan statsverkspropositionen
lades fram, så hade den varit
utsatt för en ganska hårdhänt behandling
i Kungl. Maj :ts kansli. Det finns inte
mycket att pruta på om man inte vill
åstadkomma sociala vådor. Att låta sjuka,
arbetslösa, gamla och barnfamiljer
betala den sparsamhet, som man vill
åstadkomma, det kan i vart fall inte jag
vara med om, och jag tror inte heller
att mina partikamrater vill det.

Att svårigheter kommer att uppstå,
därom är vi alla medvetna, men vi har
ju nu under några år vant oss vid att man
på sina håll försöker uppförstora alla
bekymmer, att man försöker göra allting
värre än vad det egentligen är. Ibland
får man i tankarna en vers av Nils Ferlin,
där han talar om den stora kometen:
»Vi sitter där vi sitter nu och har
det ej så galet, den där kometen kommer
ju tre gånger i kvartalet». Vi liar hört

varningar för alla möjliga olyckor undan
för undan, samtidigt som olycksprofeterna
har velat göra det värre för staten
att uppfylla sina förpliktelser och
förverkliga de åtaganden som gjorts.

Jag vill med detta endast säga, att alla
önskemål man kan ha på statsutskottet
säkerligen kommer att uppfyllas.

Jag vill slutligen, herr talman, också
komma med någonting som visserligen
inte berörts i debatten i dag men soni
varit föremål för mycket pressrabalder.
Man har i dag inte alls fört försvaret på
tal — det är närmast försvaret jag här
syftar på — men däremot liar man under
de gångna veckorna talat åtskilligt
om det, och ledande män inom högern
har med en viss monotoni sökt göra gällande,
att vårt försvar måste utrustas
med atomvapen. Utan sådana vapen, heter
det från det hållet, fyller inte försvaret
de rimliga krav som man bör ställa
på det.

Betyder detta, att högern anser att vi
på grund av avsaknaden av atombomber
i vår försvarsmakt offrar tre miljarder
kronor till ett försvar, som dessa kritiker
i själva verket finner vara värdelöst?
Jag tror inte att det är välgörande
för försvarsviljan att ge intryck av att
det vi nu byggt upp under stor enighet
här i riksdagen bara skulle vara ett
symboliskt kulissförsvar.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag hade tänkt att som
text till en liten betraktelse över statens
ekonomiska status av i dag ta en
artikel, som vår finansminister har skrivit
i en liten broschyr som heter Från
departement och nämnder. Inom parentes
sagt tycker jag att den broschyren
mer och mer har blivit en
publikation för förhärligandet av regeringens
handlande och vandlande och
att den redan av den orsaken borde
läggas ned snarast möjligt, men även
av sparsamhetsskäl, då den ju egentligen
inte fyller några större funktioner.
Det står emellertid följande på första
sidan: »Vår exportindustris avsätt ningsmöjligheter

betingas av köplusten

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

och den ekonomiska konjunkturen hos
våra handelspartners. Präglas förhållandena
därstädes av konjunkturnedgång,
aktualiseras permitteringar och
sysselsättningssvårigheter hemma hos
oss.»

Detta har ju också understrukits av
statsministern här i dag.

Jag har bara frapperats av att det
där får man inte höra annat än just
när det verkligen kniper. Annars har
vi ju här några tusen gånger — eller
hur många det nu kan vara -— fått
höra att regeringen bär fört den fulla
sysselsättningens politik och att det
beror på regeringens sätt att regera att
vi inte har haft någon arbetslöshet.
Det här nyss citerade uttalandet tyder
på en mera realistisk beskrivning av
de verkliga förhållandena. Man kan väl
faktiskt påstå, herr talman, att ingen
nu levande människa har sett en så
ihållande och jämn högkonjunktur som
den vi har haft ända sedan den stora
amerikanska depressionen på 1930-talet
började vända, vilket, såsom man efteråt
kunnat konstatera, skedde på våren
1933. Sedan dess har utvecklingen
faktiskt gått i ett ständigt stegrat crescendo
mot allt bättre och skarpare högkonjunktur.
Man har icke behövt anstränga
sig för att med hjälp av politiken
få till stånd full sysselsättning.

Vad man nu kan tycka om läget i
dag är att vi under en så lång och
gynnsam konjunkturperiod borde ha betett
oss så, att vi nu hade haft större
motståndskraft mot det lilla, svaga vinddrag
som under det senaste året gjort
sig märkbart i vårt land. Jag tror att
man kan sammanfatta de fel, som har
begåtts, på det sättet att vi inte har
fört en tillräckligt näringsvänlig politik.

För två år sedan stod jag här i ungefär
samma situation som i dag och
menade — vilket jag fortfarande gör
— att 1947 års skattebeslut var en händelse
som skulle komma att sätta allvarliga
spår efter sig i fråga om hela
vårt näringsliv och särskilt den del av
näringslivet som drivs i form av familjeföretag.
Jag tror att jag vid den ti -

Statsverkspropositionen m. m.
den underströk att det härvidlag var
fråga om en långsamt verkande och
frätande process som inte skulle visa
sina egentliga verkningar på allvar förrän
konjunkturerna började stramas åt.
Det är väl ungefär den utvecklingen som
vi nu kan konstatera. Jag tror att vissa
beslut, som fattas i kanslihus och riksdag,
får sin effekt mycket långt fram i
tiden, och det är därför det ofta är
svårt att härleda verkningarna till deras
rätta källa.

Staten har faktiskt berövat alltför
många företag, särskilt familjeföretag,
deras reserver. Det har skett inte bara
genom den vanliga företagsskatten, utan
också genom förmögenhets- och arvsbeskattningen.
De pengar som på dessa
vägar har tagits ur företagen har
inte använts för att bygga upp någonting
nytt utan för att dela ut, så att
de blivit konsumerade. Jag tror att
allt detta måste medföra att verkningarna
av den nuvarande något mattare
konjunkturen i Europa och världen i
övrigt kommer att onödigtvis bli svårare
för oss än de skulle ha blivit, om
vi hade haft statsfinanserna i ett bättre
skick, så att vi hade haft tillräckligt
med reserver för att ta en törn, om
företagen hade varit bättre utbyggda
och haft större finansiella reserver
o. s. v. Nu blir verkningarna värre på
grund av den inflationsutveckling som
ägt rum. Och att denna kommit till
stånd beror på att vi haft en första klassens
inflationsregering här i landet
sedan år 1915.

Längre fram i den nämnda artikeln
står det på tal om arbetslöshetsfrekvensen,
att denna har ökat, »och detta trots
respektabla ansträngningar från det allmännas
sida att på olika sätt stimulera
sysselsättningen». Jag kommer därmed
in på samma sak som min högreste partivän
på jönköpingsbänken talade om
nyss, nämligen att det är ofantligt mycket
mer praktiskt och effektivt att bedriva
profylaktisk, förebyggande, verksamhet
än att låta det gå så långt att
sjukdomen bryter ut, varefter man har
ett väldigt besvär med att försöka bota
den. De förebyggande åtgärderna är

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

vida att föredraga, men då måste man
se vartåt det bär hän.

Jag tror också att det reglerade samhället
är dömt att, om inte direkt stagnera
så åtminstone föra en mera tynande
tillvaro än de länder som har
en annan syn på sådana saker. Såsom
många gånger tidigare drog statsministern
i dag fram liurudana förhållandena
var i en mängd andra länder. Sådana
jämförelser är inte särskilt givande —
det är ju dock så, att intet land i varje
fall i Europa hade ett lika utmärkt utgångsläge
som Sverige efter andra
världskriget.

Så står det vidare i artikeln att »den
statliga offentliga verksamheten har fått
expandera för att ge arbetsmöjligheter
åt de i den privata industrien friställda».
Det låter ungefär som ett litet socialistiskt
triumfrop. På samma sätt uttrycker
man sig inte i finansplanen, som
artikelförfattaren annars ansluter till,
fastän han begagnar mycket mer propagandistiska
formuleringar; finansplamen
är ju avsedd att i första hand läsas
av riksdagens ledamöter och andra mera
allvarligt tänkande människor. I den
här artikeln skriver man litet mera
raljerande. Men varför står det inte
också, såsom sant är, att de statsägda
företagen har friställt personal i procentuellt
sett minst lika stor omfattning
som de enskilda, från Norrbottens järnverk
i norr och ned till Karlskrona örlogsvarv
i söder, med många där emellan.

Såsom herr Ewerlöf sagt i dag kommer
högerpartiet inte att applicera sina
förslag till de besparingar, som behövs
för att täcka hålen i budgeten, på anslag
som är avsedda för arbetslöshetens
bekämpande. Men jag tycker att det är
hårt, att vi, som velat ha en profylaktisk
politik för sådana här tider, ändå
skall falla under samma förkastelsedom
när det gäller att bota följderna av att
man inte tillämpat den politik gentemot
näringslivet som hade varit den bästa
och effektivaste och som förebyggt det
allra mesta av vad vi nu måste klara
upp.

De åtgärder, som uppräknas i denna
artikel och i finansplanen, är medel mot
arbetslösheten som man har tillgripit.
Där återfinnes höjning av exportkrediterna
— ganska sent har det förslaget
kommit, tycker jag. Vidare återfinner
man frigörandet av investeringsfonderna,
som företagen får tillbaka i ett annat
och mycket sämre penningvärde.
Dessutom har vi uppskjutandet av de
strängare reglerna för lagervärderingen.
Men varför skall man bara uppskjuta?
Detta hot borde tas bort från näringslivet,
så att näringslivet vet vad det har
att rätta sig efter. Däremot saknar man
borttagandet av den extra företagsskatten,
som kanske är en medverkande orsak
till den sämre konkurrenskraften
och som underligt nog måhända ändå
inte kommer att tillföra statskassan några
pengar —■ den kombinationen kan
faktiskt vara för handen.

Så står det vidare, att man under innevarande
budgetår måste låna 2 000
miljoner kronor mot beräknat 1 500.
Men i artikeln använder herr Sträng en
hel spalt för att försöka bevisa, att den
stora upplåningen nästan helt går till
produktiva ändamål. I själva verket har
man ju faktiskt lånat hundratals miljoner
till den vanliga löpande driftbudgeten.
Det kan ju hända, att de används
för produktiva ändamål, men budgetbristen
överstiger dock de belopp som
man har tillgripit för arbetslöshetens bekämpande.
Det kan ju aldrig klaras ut,
vartill pengarna används, när de går in
i den allmänna ruljangsen.

Beträffande de förklaringar, som lämnas
i artikeln, kan man säga detsamma
som finansminstern i december sade till
mig i en interpellationsdebatt: »Kom inte
med några förklaringar. Det blir bara
sämre!» Jag tycker att detta passar mycket
bra på de förklaringar som finansministern
har kommit med i Från departement
och nämnder.

Hela finansplanens beskrivning av
budgetåren framför oss tycker jag ger
en bild av att vi, om vi inte redan kört
fast, är på god väg att göra det. Jag
undrar om inte skildringen av budget -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

åren 1960/61 och 1961/62 ger nationen
en riktigare bild än den skildring som
gäller det närmaste budgetåret.

Herr talman! Med förlov sagt måste
jag nämna, att trontalet gav nationen en
oriktig bild av vår ekonomiska status
för nästa budgetår. Så gör också den
finansplan som föreligger här. Men när
man kommer in på de därefter följande
budgetåren, börjar skildringen bli mera
riktig. Den borde dock vara av samma
natur även för det närmaste budgetåret.

Med anledning av att situationen säkerligen
är sådan att vi håller på att
köra fast, vill jag fråga: »Varför inte ta
ett ordentligt samråd och därvid inte inbjuda
med armbågen?» Jag håller med
herr Gustaf Elofsson om att det, även
om man inte behöver gå så långt som
till en samlingsregering, dock finns andra
former för samling och samråd inom
nationen. Jag är säker på att många svåra
öden då skulle besparas oss. Jag tror
inte att regeringen kommer att ha det
mod som behövs för att sanera våra
statsfinanser. Det är nödvändigt att ansvaret
delas, när man måste ta till åtgärder
som kanske annars blir utsatta
för kritik från andra partier, som då
inte har varit med.

Någonting som frapperar är att finansministern
nästan blivit en styrande mästare
i det verkliga nejsägarpartiet. Han
har låtit sättaren i den här artikeln ta
fram extra stora bokstäver för ordet
»NEJ». Bokstäverna är fyra gånger så
stora som de vanliga tryckbokstäverna.
Han säger nej till alla sådana besparingar,
som kan sanera budgeten utan ökade
skatter. Vi i högern har blivit kallade
för ett nejsägarparti, men här möter vi
ett riktigt nejsägarparti. Vi säger ja till
att sanera statens verkligt hotade finanser
och vill göra detta utan att lägga på
medborgarna ytterligare någon tunga.
Det hotas ju med att skatteökningen skall
få en utformning, som just för barnfamiljerna
kommer att kännas dubbelt så
mycket som förlusten av ett barnbidrag.

Jag tycker också att man har svårt att
bortse ifrån att levnadsstandarden har
stigit oerhört mycket i vårt land. Detta
må bero på regeringen eller ej, det skall

Statsverkspropositionen m. m.
jag för ögonblicket inte yttra mig om,
jag antar emellertid att det huvudsakligen
är den allmänna utvecklingens förtjänst.
Men om vi är ense om att levnadsstandarden
har stigit ofantligt i Sverige,
varför skall man då inte låta socialpolitikens
utformning och inriktning
rätta sig efter detta ostridiga förhållande?
På den tiden, då fattigdomen var en
vanlig företeelse, fanns det givetvis större
skäl att via socialpolitiken jämna ut
saker och ting. Men allt efter som förhållandena
har ändrat sig till det bättre,
måste man ju vara progressiv — om jag
får uttrycka mig på detta sätt — och
inte så förfärligt konservativ, att man
tror att man måste bedriva en likadan
socialpolitik i våra dagar som för 25 år
sedan.

Till statsministern och de tusentals
supporters, som under valrörelserna i
fjol på intresserade människors frågor
så många tusen gånger försäkrade att
det inte skulle bli några skattehöjningar
eller nya skatter, skall jag be att i all
vördsamhet få rikta uppmaningen: Far
varligt fram med sanningen även i en
valrörelse! Man kan ge det praktiska rådet
att när det uppenbarligen är fråga
om en kort tid, innan det blir bevisat
att det var osanning, så bör man vara
ännu försiktigare — om man nu inte
tycker att man borde vara det av rent
moraliska skäl.

Med anledning av ett par yttranden
av en något mindre högrest vän på jönköpingsbiinken,
som kallade högern och
folkpartiet för »högräntepartierna», skulle
jag vilja framhålla att detta inte är
en riktig beteckning. Om de råd som
getts åtminstone från högerpartiets sida
hade följts ända från låt oss säga 1945,
så hade vi fört en sådan allmän penning-
och finanspolitik att vi i dag säkerligen
haft ett diskonto, som varit lägre
än i de flesta andra länder, samt också
haft en lättare penningmarknad. Det
går inte att tala om att man i dag skall
ha den eller den räntan. Man måste sköta
affärerna på längre sikt, och även där
med profylaktiska baktankar. Därför vill
jag vördsamt hemställa att herr Bengtson
måtte upphöra att använda denna

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
beteckning. Jag skall inte begära att han
ber om ursäkt — man skall inte pressa
sina vänner alltför hårt. Men han bör
sluta med att använda sådana uttryck.

Jag vill göra ytterligare ett påpekande

1 anslutning till vad herr Geijer sade.
Herr Gustaf Elofsson har berört samma
sak, och jag kan instämma med honom.
Det gäller jordbrukets status. Vi har på
s. 9 i bilagan till finansplanen en uppställning,
där de skattskyldiga är uppdelade
i olika kategorier. Inkomst av jordbruksfastighet
anges där för 1956 till

2 227,9 miljoner kronor och för 1957 till
2 158 miljoner, alltså en minskning med
3,1 procent. Samtidigt hade anställda i
tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
inkomster på 28 737 miljoner kronor för
1956 och året därpå 30 996 miljoner kronor,
vilket innebär en ökning med 7,9
procent. Härav drar jag samma slutsats
som herr Svärd, nämligen att man inte
skall tala för mycket om solidaritet om
man ej vid ett sådant konstaterat faktum
avhåller sig från att säga att »de skall
inte ha och vi skall ha».

Får jag nu, herr talman, sluta med att
säga att i ett läge, då statens finanser
är hårt ansträngda och skattebetalarna
pressas till gränsen av vad som går att
ta ut ur dem, då vår konkurrenskraft har
urholkats av inflation, då buslivet frodas
och florerar inte bara i städerna
utan till och med på landet numera, likaså
inom och utanför våra skolor, då
vi har svårigheter att hjälpa dem som
verkligen har det svårt, så att t. ex. cpbarnen
och andra skall behöva lita till
privata insamlingar, då det inte ser ut
att bli bättre även om konjunkturerna
skulle återta sin väg uppåt — borde inte
nationen av statsministern under dessa
och andra omständigheter av liknande
art uppmanas till en samling för just lösandet
av dessa problem?

I stället fortsätter man den hårda partipolitiken,
som resulterar i att en av
våra största frågor skall avgöras med lotten
eller i varje fall med minsta möjliga
majoritet. Får jag säga till hans excellens
statsministern, att jag undrar om
man kan beteckna detta som en handling
av en statsman av verkligt stort format?

Jag tror inte man kan säga det. Om jag
säger att metoden att underlåta att söka
samla nationen om en lösning av de mera
praktisk-politiskt betonade frågorna
för att i stället genomföra tilläggspensionen
inte innebär en statsmannagärning
av det riktigt stora formatet, så har
jag i varje fall inte undervärderat statsministerns
ståndpunkt på ett ärekränkande
sätt. Jag skulle tro att det är så man
tänker här i landet just nu. Jag är ganska
viss om att detta är vad som egentligen
ligger och gror i de allra flesta svenskars
hjärtan i dag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Debatten här i dag har
rört sig huvudsakligast kring det framlagda
budgetförslaget och det ansträngda
ekonomiska läget. Till skillnad från de
tidigare talarna skall jag inte beröra dessa
frågor, utan det må förlåtas mig, om
jag ägnar några ord åt ett helt annat
problem.

Vad hjälper det om vi har en aldrig
så fin socialvård —- kanske det finaste
systemet i världen — som kostar oss
oändligt mycket pengar, om vi inte också
kan garantera våra medborgare säkerhet
till liv och lem? Vad är ekonomisk
trygghet värd, om den inte kombineras
med personlig trygghet? Kan vi
säga att vi har det, så länge det så gott
som dagligen inträffar, att folk blir överfallna
av ligister, och så länge hyggligt
folk inte kan gå ofredade på gatorna?
Bilstölder, råa taxirån och sexualförbrytelser
mot barn uppfyller oss med
skräck varje gång vi bläddrar i en tidning.
Jag skall inte här lägga skulden
för den nuvarande situationen på någon
särskild, men nog måste det vara fel i
systemet att vi under den långa fredsoch
högkonjunkturperiod vi haft låtit
problemet om den personliga säkerheten
försummas i så stor utsträckning som
skett.

De underlåtenlietssynder, som skett
t. ex. i fråga om polisen, framför allt i
de större städerna, sätter här tydliga
spår. Polisen har för små resurser för

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

I o

att kunna klara den nuvarande kriminaliteten
på ett tillfredsställande sätt. Den
s. k. uppklarningsprocenten, som anger
antalet under ett år uppklarade brott i
förhållande till under samma år begångna
brott, är ett bra mått på polisens effektivitet.
Denna siffra har för tillgreppsbrotten
för hela landet sjunkit
med en tredjedel sedan 1950 och utgör
för Stockholms del för närvarande bara
cirka 9 procent. Den hämmande faktor
på brottsligheten, som en stark poliskår
vanligen är, kan man inte längre räkna
med, och troligen bär väl polisbristen en
del av ansvaret för ligisternas och andra
kriminella elements framfart under
senaste tiden.

Överbelastningen av våra domstolar
och bristande möjligheter att ta hand om
de kriminella elementen har också lett
till att åtalseftergift tillämpats i allt för
stort antal fall, vilket gett ett allmänt intryck
av släpphänthet gentemot brottslingar.
Helt säkert skulle många stilettöverfall,
väskstölder och antastande av
kvinnor och barn ha underlåtits, om polispatrullering
och övervakning skett i
normal omfattning på gatorna och i parkerna.
Det kan visserligen sägas, att polisfrågan
till stor del är en kommunal
fråga, men även staten har här skyldighet
att ingripa. I en folkpartimotion i
år har också framhållits, att det är nödvändigt
att söka övervinna varje hinder
för att få till stånd en snabb lösning av
polisfrågan. Vi behöver bl. a. en särskild
socialpolis med uppgift att vaka över
barn och ungdom.

De möjligheter, som står till huds att
ta hand om särskilt de unga brottslingarna,
är icke tillfredsställande. Utbyggnaden
av våra ungdomsvårdsskolor bar
icke kunnat hålla jämna steg med den
ökning av brottsligheten, som ägt rum.
Även den utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna,
som föreslås i ett nyligen framlagt
betänkande, är helt otillräcklig med
hänsyn till det rådande och det väntade
läget. Detta påpekas också av riksåklagaren,
som med anledning av kommitténs
förslag uttalar, att därest extra ordinära
åtgärder (förutom de av kommittén
föreslagna) icke snabbt vidtagas,

Statsverkspropositionen m. m.
katastrofläget kommer alt förvärras till
sommaren i stället för att förbättras.

Det är emellertid inte gjort i en handvändning
att bygga ut våra ungdomsvårdsskolor
till tillräcklig kapacitet,
även om pengar skulle anslås för ändamålet,
och vi måste försöka komma till
rätta med problemet också på andra vägar.
Vi har inte tid att vänta på att olika
utredningar så småningom skall konstatera
orsakerna till brottsligheten och
den lämpligaste behandlingen för att tillrättaföra
de kriminella elementen. För
min del tror jag inte, att vi löser problemet
bara genom anstalter och utredningar.
Det är en hela folkets angelägenhet,
och vi får inte längre skjuta
ifrån oss ansvaret och tro att det stora
problemet med missanpassad ungdom
och brottslighet kan lösas genom att
skicka iväg dem det gäller till anstalt.
Vi måste få en renässans av det personliga
ansvaret, och vi måsle alla i
mån av förmåga försöka hjälpa till. Även
om ungdomsvårdsskolorna och andra
anstalter gör ett mycket fint arbete och
många gånger uppnår goda resultat i
sina försök att återföra ungdomar som
råkat på avvägar till en normal livsföring,
kan dessa skolor inte ge en fullgod
ersättning för ett hem. Många av dessa
ungdomar har på grund av olyckliga omständigheter
och dåliga hemförhållanden
aldrig fått erfara känslan att bli omhändertagna
i en familj.

Vi har från folkpartiets sida väckt en
motion i år om att i större utsträckning
än nu sker ta hand om dessa olyckliga
ungdomar i familjevård, .lag tror att det
är möjligt att få tag på många hem, som
skulle vara villiga att motta en sådan
poike eller flicka och ge dem den personliga
omsorg och kärlek, som de kanske
aldrig tidigare fått erfara. Jag skulle
vilja lägga varje ledamot av denna
kammare på hjärtat att var och en på
sin hemort försöker medverka till att få
fram familjer, som är villiga att ta emot
sådana ungdomar. Vad dessa ungdomar
behöver är just att bli omhändertagna av
en hygglig familj och att få en fast punkt
i tillvaron. De skulle tvingas att bryta
upp från sina gäng och placeras ut på

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
olika platser i landet. Det finns många
ungdomar, som inte tål storstaden och
lätt faller för kamraternas frestelser och
som fyllda av bravader från utländska
gangsterberättelser och seriemagasin
tycker att det är spännande att vara med
i ligor och inte har motståndskraft mot
de element, som uppträder med olika
lockbeten. I en lugn miljö, kanske i en
mindre stad eller på landsbygden, får
de möjligheter till en helt annan utveckling
och kan anpassa sig efter sina egna
möjligheter. För många familjer, där de
egna barnen flugit ur boet, skulle kanske
en sådan ungdom vara till en viss glädje
och nytta. Vården på ungdomsvårdsskolor
eller anstalter kostar staten så
mycket, att även om de enskilda familjer,
som åtog sig vården av ungdomarna,
fick fullgod ersättning för denna, skulle
det helt säkert bli billigare för det allmänna.
Fördelen med en sådan familjevård
skulle också bli, att man kunde ta
hand om dessa ungdomar på ett tidigare
stadium än som nu är fallet. Dessutom
skulle ungdomsvårdsskolorna kunna
reserveras för de verkligt svåra fallen,
där man utan tvekan behöver en
många gånger kanske strängare behandling.
Man skulle slippa att blanda ihop
de godartade pojkarna och flickorna
med dem, om vilka man redan från början
har anledning att tro, att de kommer
att utöva ett dåligt inflytande på sin
omgivning.

Det är sorgligt att behöva döma 15-,
16-åringar till ovillkorliga frihetsstraff.
Men jag såg i tidningen i dag, att det i går
skedde vid Stockholms rådhusrätt. Det
var två pojkar i den s. k. »nittonligan» i
Hägersten som dömdes till ovillkorliga
frihetsstraff under motivering att de annars
inte kunde effektivt avstängas från
möjlighet att begå brott. Bristen på resurser
hos de soeialvårdande myndigheterna
för att ta hand om unga lagöverträdare
tvingar fram sådana domslut.

Det får inte heller vara så, att både
brottslingarna och allmänheten har den
uppfattningen att samhället inte reagerar
effektivt mot begångna brott. Tyvärr
har det många gånger varit så, eftersom
samhällets reaktion satt in för sent och

resurserna varit otillräckliga för att ta
hand om dessa ungdomar både under
den tid de vistas på anstalt och under
tiden därefter.

I detta sammanhang skulle jag vilja
understryka nödvändigheten av en god
övervakning efter anstaltsvistelse eller
fängelsestraff. Jag vill här lägga samma
synpunkter som jag nyss framförde beträffande
familjevården. Yi måste få
fram ett personligt ansvar hos enskilda
personer, som vill göra en insats, givetvis
mot ordentlig ersättning, för att återföra
ungdomarna till ett normalt samhällsliv.
Det räcker inte med en tjänsteman
som övervakare, utan det måste
vara någon, som kan ägna personlig omsorg
och handledning åt den pojke eller
flicka det gäller.

Herr talman! Med vad jag nu har yttrat
har jag velat peka på några av de
mest aktuella problemen inom ungdomsvården
och vad vi kan göra för att
komma till rätta med dem. Yi måste satsa
betydligt mer av våra resurser än vi
för närvarande gör, om vi skall få personlig
trygghet och lugn och om våra
ungdomar skall bli dugliga samhällsmedborgare.
Det finns andra problem än de
ekonomiska — även om de är viktigast
— och jag har velat begagna tillfället
att fästa kammarens uppmärksamhet på
ett av de enligt min uppfattning mest
brännande problemen i dag.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Här har i dag redan
talats mycket om statens finanser och
behovet av en inkomstförstärkning för
att betala de åtaganden rörande folkpensioner
m. m., som vi alla varit ense
om. Om man utgår från att någon form
av skattehöjning längre fram blir ofrånkomlig
med hänsyn till av riksdagens
olika partier gemensamt beslutade utgifter
— själv tycker jag att alla partier
här har ett medansvar — så är det inte
ur vägen att redan nu anlägga några synpunkter
på fördelningen av de kommande
skattebördorna.

Även en riksdagsledamot, som inte
har andra erfarenheter av budgetarbe -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

te än vad den egna privata ekonomien
fordrar av planering och försök att få
utgifter och inkomster att klaffa, får
många tankeställare, när han eller hon
läser den nya nationalbudgeten. Dess
redovisning för folkhushållets tillstånd
under fjolåret och dess förutsägelser av
folkhushållets ekonomi under nästa budgetår
är rent av en läsning, som kan
ge en vanlig husmor anledning till funderingar.
Ur denna nationalbudget kan
exempelvis inhämtas upplysningen, att
stat och kommun under 1958 ökade sina
utgifter för det enskilda hushållet
med drygt 500 miljoner kronor. Dessa
s. k. inkomstöverföringar bestod till
200 miljoner kronor av ökade folkpensioner
och till ungefär lika stort belopp
av ökade barnbidrag. På samma gång
steg summan av de enskilda hushållens
skatter och utgifter till det allmänna
med inemot 300 miljoner kronor. Det
är att märka att de privata hushållens
avbränningar alltså var 200 miljoner
kronor mindre än inkomstökningarna.
Det var ju alldeles i sin ordning, eftersom
den höjning av barnbidragen, som
trädde i kraft den 1 januari 1958, var
avsedd att ge barnfamiljerna ersättning
för omkring 10 års penningvärdeförsämring.
Så långt erbjuder nationalbudgeten
ingenting uppseendeväckande eller
oroande. Men sedan läser vi förutsägelserna
för 1959 och finner, att undet
det år, som ligger framför oss,
kommer förhållandet att bli det omvända,
d. v. s. familjerna får större
utgifter i form av skatter och avgifter
till det allmänna än vad de får i inkomster
i form av bidrag från det allmänna.
Uträkningen bygger på antagandet,
att det blir en löneförhöjning
på 2 procent, alternativt 4 procent, under
1959 och en motsvarande automatisk
skattehöjning. Därtill kommer en
höjning av folkpensionsavgifterna med
cirka 200 miljoner kronor. Om man så
tänker på vad detta egentligen innebär,
står det klart, att det främst är
barnfamiljerna, som riskerar att här
sacka efter i inkomstutvecklingen under
1959. Den barnbidragsökning, som
de fick 1958, kommer av allt att döma

i i

Statsverkspropositionen m. m.
redan under detta år att ätas upp av
ofrånkomliga ökningar i avgifter och
skatter. En ny indirekt skatt kan dessutom
komma att ytterligare förskjuta
tyngdpunkten till utgiftssidan.

I motsats till folkpensionerna är ju
barnbidragen inte indexreglerade. Bland
arbetarhusmödrarna har tidigare funnits
mycken sympati för en sådan indexreglering,
som skulle ha gjort barnbidragen
värdebeständiga. En riksdagsmotion
i ämnet avslogs emellertid för
två år sedan. Inför utsikten till en ny
ogynnsam inkomstutveckling för barnfamiljerna
har man anledning att minnas
detta med en suck av beklagande.
Det får ju ändå inte bli så, att just
barnfamiljerna skall drabbas hårdast,
när vi solidariskt skall betala för de
gamlas och för de arbetslösas försörjning.
Barnfamiljerna är framtiden. De
måste kunna känna samhällets omvårdnad
och uppskattning. Jag vet inte om
de gör detta nu eller hur man skall tolka
det faktum att folk skaffar sig allt
färre barn. Statistiken visar ju att antalet
födda minskade ytterligare i fjol.
Samtidigt ökar oavlåtligt antalet gamla
människor. Omkring 1970 är det bortåt
30 procent flera pensionärer än nu. Det
är inte mer än riktigt att vi alla, som
är unga eller medelålders arbetsföra,
hjälps åt att ge våra gamla en hygglig
levnadsstandard efter fullgjort dagsverke.
Men är det rimligt att just barnfamiljerna
skall satsa mest för det ändamålet?
Skulle det inte vara rättvist
att de familjer, som tar på sig kostnaderna
för att vårda och uppfostra de
unga generationer, som sedan skall vårda
och försörja de gamla, befriades från
en del av de kontanta utbetalningarna
för dessa gamla, t. ex. från den kommande
höjningen av folkpensionsavgifterna.

Finansministern har i olika sammanhang
låtit förstå att det är en allmän
omsättningsskatt han har i tankarna. Jag
tror för min del att en sådan mera allmän
varubeskattning är att föredraga
framför ytterligare punktskatter och att
skattebehovet som sådant är väl dokumenterat.
Som husmor vill jag dock

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vädja till regeringen — och särskilt till
familjeminister Ulla Lindström — att
ta under övervägande om inte en omsättningsskatt
— om den blir nödvändig
— kan konstrueras så, att för barnfamiljerna
viktiga livsmedel undantages
från skatt eller att barnfamiljerna
får en kompensation i form av förstärkt
barnbidrag.

Det talas så mycket om samhällets investeringsbehov
och behovet av statsmedel
att investera i teknik och forskning,
men man får inte glömma att också
befolkningsmaterialet är ett viktigt
investeringsområde. Barnens näring,
vård och utbildning är på lång sikt av
minst lika stor betydelse som utbyggnaden
av vägar, vattenfall, flygplatser
o. d.

Med denna lilla påminnelse, herr talman,
ber jag att få instämma i tidigare
talares yrkanden på remiss av den föreliggande
statsverkspropositionen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I sitt inlägg nyss tog fru
Carlqvist upp ett par frågor, som hon
med rätta ansåg vara viktiga och som
hon lade regeringen och speciellt mig
på hjärtat att vårda sig om. Med anledning
av det vill jag gärna här i korthet
säga ett par ord.

Regeringen har ännu inte tagit ställning
till vad för slags skatteökning som
kan befinnas påkallad längre fram, och
ännu mindre har riksdagen gjort det.
Man kan alltså för närvarande bara resonera
högst allmänt om hur olika skattealternativ
skulle komma att drabba hushållen
i allmänhet och barnhushållen i
synnerhet. I de indirekta skatternas natur
ligger att de anknyter till konsumtionen
eller till en viss konsumtion. Att
undanta en del oumbärliga livsförnödenheter,
som väger tungt i exempelvis
barnfamiljernas och pensionärernas budget,
som jag tyckte att fru Carlqvist antydde
att man kunde göra och som skedde
förra gången vi hade en allmän omsättningsskatt,
då mjölk, matfett, bröd,
mjöl och potatis var undantagna från
skatt, försvårar naturligtvis själva upp -

bördssystemet och nu mer än tidigare,
då vi hade ett ransoneringssystem. Ett
sådant undantag skulle också komma att
minska inkomsterna av varubeskattningen
så att man kanske måste ta en högre
procent än vad man annars skulle behöva
göra, om det nu över huvud taget
blir fråga om någon allmän varuskatt. Å
andra sidan skulle en lägre skatteproeent,
utslagen på alla varuslag, inte innebära
någon allvarsammare levnadskostnadsfördyring
för familjerna i och
för sig. Enligt en ungefärlig uppskattning,
byggd på 1954 års familjeutrednings
uppgifter om levnadskostnaderna
för ett barn, skulle sålunda en allmän
varuskatt på exempelvis 3 procent medföra
en fördyring av kostnaderna per
barn och år med cirka 30—35 kronor.
Enligt kommittén för de indirekta skatterna,
den s. k. Henrikssonska kommittén,
skulle en sådan fördyring uppgå till
36—39 kronor. Att som kompensation
för denna fördyring höja barnbidragen
med 8 å 9 kronor per kvartalsanvisning
kan kanske förefalla något plottrigt, om
lcvnadskostnadsfördyringen kan motverkas
på annat sätt — något som jag strax
skall återkomma till med ett par ord.

Fru Carlqvist har emellertid alldeles
rätt i att barnfamiljerna kan komma att
få bära en större andel av ökade folkpensionskostnader
och en eventuell sysselsättningsskatt,
om den inkomstutveckling
fortsätter som nationalbudgeten har
skisserat upp. Även om man kan förutsätta,
att arbetstagarorganisationerna vad
det lider kommer att täcka sig för levnadskostnadsfördyringar,
såsom de alltid
gjort hittills, och både familjeförsörjare
och icke familjeförsörjare därvid
får en viss kompensation, är det obestridligt
att hushåll med barn skulle komma
i en sämre ekonomisk relation till
hushåll utan barn i samma inkomstlägen,
eftersom ju barnfamiljerna innehåller
fler konsumenter som skall leva på en
inkomst. Även jag är, liksom fru Carlqvist,
bekymrad för det svenska födelsetalets
kurva under senare år. Siffran för
1958 — jag vill minnas 14,2 promille —
ger vårt land en bottenplacering i Europa.
Men jag tror att orsakerna till detta

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

sitter djupare än i den uppåtsvängning
av levnadskostnaderna som vi haft —
ett par, tre procent per år. Hela frågan
om ett barnvänligare klimat och annorlunda
värdering av det som ger tillvaron
innehåll kan förtjäna en ny prövning,
en ny inträngande debatt. Men jag
är ganska övertygad om att högerpartiets
förslag om slopande av det första barnbidraget
utgör en dålig startpunkt för
en sådan debatt.

Sedan vill jag gärna passa på att säga
till fru Carlqvist, då hon som husmor här
så rättframt har yppat sin oro över familjernas
höjda levnadskostnader vid en
eventuell varubeskattning av något slag,
att husmödrarna har vissa möjligheter att
själva etablera en priskontroll och framdriva
en skärpt uppmärksamhet på prisutvecklingen.
De skulle t. ex. kunna följa
nationalekonomen professor Lindahls
råd i ett nyårsbudskap nyligen att sätta i
gång en allmän kampanj för prissänkningar,
på det att prisnivån under 1959,
även om viss indirekt beskattning skulle
genomföras, inte måtte bli högre än 1958,
vilket alltså professorn inte anser vara
någon verklighetsfrämmande målsättning.
Ett faktum är att under ett och ett
halvt år, fram till oktober i fjol, har importpriserna
sjunkit med cirka 15 procent
och partipriserna med cirka 3,5
procent, medan detaljliandelspriserna
gått upp med cirka 5 procent. Även om
prissänkningarna i partihandeln och
prisökningarna i detaljhandeln endast
delvis täcker samma varuslag, visar dessa
siffror att det finns prissänkningsmöjligheter,
som har lämnats outnyttjade.

Den stelhet som vidlåder påläggssystemet
i detaljhandeln drar gärna med sig
en tröghet i prissänkande riktning. Men
som konsumenter borde vi ha en hel del
möjligheter att påverka prisutvecklingen
och med ett kritiskt konsumtionsval
och påpassliga prisjämförelser stimulera
den priskonkurrens i detaljhandeln, som
förutsattes när riksdagen för några år
sedan avskaffade priskontrollen och ersatte
den med en mera mjuk prisövervakning.
Vi kan därför nu omöjligt tilllåta
att priskonkurrensen somnar till, tv

Statsverkspropositionen m. m.

då aktualiseras åter behovet av skärpt
tillsyn över prissättningen.

Jag bär passat på, herr talman, att göra
dessa små erinringar i anslutning till
fru Carlqvists inlägg, emedan vi här i
riksdagen inte bör låta oss absorberas så
av vårt intresse för de aktuella löne-,
pensions- och skattefrågorna, att den
fjärde viktiga faktorn i vår ekonomiska
politik, prisfrågan, ställs i skymundan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! I dagens debatt har sysselsättningsfrågorna
helt naturligt kommit
att spela en betydande roll. Det är
också naturligt att samhället i en sådan
situation som den nu föreliggande
gör stora insatser för att undvika att folk
behöver gå sysslolösa. Om det redan under
normala tider är naturligt att staten
och kommunerna intresserar sig för sysselsättningens
upprätthållande, måste det
vara ännu mera naturligt, att man från
det allmännas sida tar krafttag i tider då
medborgarnas möjligheter att få sysselsättning
är kringskurna.

I debatten om sysselsättningen finns
det anledning att erinra om den roll som
de små företagen i samhället spelar just
för sysselsättningens upprätthållande.
Full sysselsättning inom de stora företagen
är naturligtvis av avgörande betydelse
för de orter, dit dessa större företag
lokaliserats. Men om de mindre företagen
måste reducera sin arbetsstyrka eller
kanske rent av inställa verksamheten,
drabbar detta i minst lika hög grad, ofta
kanske ännu kännbarare, de mindre orter,
där småföretagen är förlagda.

Man är kanske på vissa håll benägen
att underskatta den betydelse som småföretagsamheten
faktiskt har i dagens
samhälle. Det förtjänar omnämnas, att
enligt senaste beräkningar svarar småföretagen
för ungefär 42 procent av den
samlade industriproduktionen. Man räknar
med att i småföretagen, industrier,
hantverk, detaljhandel o. s. v., sysselsätts
omkring 800 000 människor, vilket
betyder att ungefär 2,5 miljoner människor
här i landet är direkt beroende av
denna företagsamhet.

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Livskraftiga småföretag utgör i en sådan
situation som dagens en god buffert
mot de svårigheter som uppstår när det
visar sig svårt att finna sysselsättning för
arbetskraften i landet. Vid en diskussion
om arbetslöshetens bekämpande kan man
därför inte lämna småföretagen utanför.

Statsmakterna bär under de gångna
åren fört en viss bestämt inriktad småföretagarpolitik,
som bär tagit sikte på
åtgärder för att främja småföretagsamhetens
möjligheter. I första hand har intresset
därvid inriktats på kreditfrågorna.
Det står också utanför all diskussion
att just kreditfrågorna normalt är av
största betydelse. I dagens aktuella situation
är kreditfrågornas betydelse ännu
mera markant. Småföretagen har ju
som regel små möjligheter att utnyttja
den öppna kreditmarknaden eller till
självfinansiering inom företagens egen
ram. Därför måste man skapa särskilda
former för att tillgodose småföretagens
kreditbehov. Men de låneformer som
skapats genom statsmakternas åtgärder
har tyvärr i viss mån mist effektviteten
på grund av de gångna årens kreditrestriktioner
och den höga ränta som alltjämt
tillämpas. Detta har i många fall
medfört att den upprustning, som vi i
dag så gärna skulle ha önskat hos dessa
mindre företag, inte har kunnat ske. Detta
är desto mer beklagligt som vi ju nu
måste räkna med den omgestaltning som
blir en följd av en europamarknad eller
kanske en nordisk marknad. I den situationen
skulle det ha varit av stort värde
om småföretagsamheten här i landet
hade haft en starkare position att falla
tillbaka på.

Man har i dag diskuterat kostnadsutvecklingen
och önskvärdheten att få
fram billiga pengar. Det har sagts att det
helt enkelt inte finns några billiga pengar
att uppbringa, vilket kanske också är
sant. Men många små företagare kan
faktiskt inte förstå, varför man i dagens
situation fortsätter att upprätthålla den
nuvarande höga räntenivån i ett läge då
det vore önskvärt med långtgående åtgärder
för att för dagen trygga sysselsättningen
och för morgondagen bereda oss
att möta de problem som kan uppstå i

och med genomförandet av en mera internationell
marknad, det må nu vara inom
Europa eller här i Norden. Säkerligen
har inte ens det förföriska försvarstal,
som herr Svärd här höll, kunnat
övertyga småföretagarna om värdet av
denna fräna räntepolitik.

När det gäller småföretagsamheten
och dess möjligheter spelar företagareföreningarna
en betydande roll. Vi hade
nog väntat oss att företagareföreningarna
på detta område skulle ha kunnat utföra
mer än vad de hittills gjort. Men
även här är det naturligtvis ytterst en
fråga om ekonomi och pengar. Framför
allt skulle det i dagens läge och med tanke
på nödvändigheten att bereda sig för
att möta den situation, som vi måste
räkna med snart kommer att inträda,
vara av oerhört stort värde, om företagareföreningarnas
konsultverksamhet
kunde byggas ut väsentligt mer än vad
hittills varit möjligt. Småföretagen har
ju inte inom sin egen ram tillgång till
den expertis på olika områden — när
det gäller rationalisering, tillverkningsplanering,
ekonomi o. s. v. — som de
stora företagen bär. Därför måste det ges
större möjligheter för de små företagen
att utnyttja företagareföreningarna på
detta område.

Staten har under de närmast föregående
åren lämnat anslag för administrativa
ändamål inom företagareföreningarna.
Tyvärr har dessa anslag skurits
ned högst väsentligt när de i stället hade
bort ökas. Den ökning som förutsättes
i årets statsverksproposition är naturligtvis
i och för sig tacknämlig, men
den är alldeles otillräcklig. Jag tror att
man skulle göra en mycket god insats
för sysselsättningen genom att rusta upp
på denna punkt, att bevilja mera pengar
för åtgärder på detta område, där det
faktiskt finns möjligheter att ta igen
något av de förlorade och säkra sysselsättningsmöjligheterna
framför allt
ute i bygderna.

Vad man speciellt vill vända sig emot
i denna situation är att möjligheterna
för den samlade småföretagsamheten
att låta sig representeras på ett effektivt
sätt utåt, d. v. s. på exportmarkna -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

den, inte är vad de borde vara. Här
skulle företagareföreningarna kunna utföra
ett mycket gatt arbete, om de finge
ökade möjligheter att framför allt tillhandahålla
kvalificerade konsulenter,
och jag tror att det blir nödvändigt att
ta den saken under allvarligt övervägande.
Speciellt inför den eventuellt
kommande europamarknaden är det ju
oerhört viktigt att göra klart för sig
var åtgärderna i första hand bör sättas
in.

När herr Geijer i sitt inlägg diskuterade
åtgärderna för en bättre sysselsättningsberedskap,
nämnde han speciellt
yrkesutbiklningsfrågan. Man kan
naturligtvis diskutera möjligheterna att
bygga ut yrkesundervisningen vid fasta
yrkesskolor. Men jag tror inte att man
effektivt kan lösa yrkesutbiklningsfrågan
enbart på det sättet, utan utbildningen
måste i väsentlig utsträckning också ske
inom ramen för de små företagen. Staten
lämnar ju bidrag till hantverksmästare
som vill utbilda lärlingar i sitt yrke.
På den punkten föreslås i årets statsverksproposition
en viss omläggning,
som gör att hantverkarna får något mer
än förut. Jag vill erinra om vad riksdagen
tidigare har sagt om vikten av yrkesutbildningen.
Allra senast i somras
erinrade statsutskottet om att det är nödvändigt
att driva en aktiv politik på detta
område i den högsta takt som statsfinanserna
över huvud taget medger. Jag
tror det vore riktigt att på den här
punkten i dag se bort ifrån problemet
med statens finanser. Visserligen är detta
i och för sig den stora frågan i dagens
läge, men det finns ändå behov,
som är av sådan art att man borde överväga
en väsentlig anslagsökning med
hänsyn till de långtgående verkningarna
av en sådan. Jag tror att det är oriktigt
att förvänta av hantverksmästarna
och av de små företagarna över huvud
taget, att de skall kunna ägna sig åt en
effektiv fortsatt utbildning av lärlingar
i yrket, om man inte förbättrar villkoren
för denna utbildningsverksamhet.
Om lärlingsutbildningen skall ge något
resultat, krävs det ju att lärlingen ägnas
omsorg och tillsyn på ett sådant sätt

6 Första kammarens protokoll 1059. År 2

Statsverkspropositionen m. m.
att det blir en mycket betydande belastning
för småföretagaren, och här finns
ingen annan möjlighet till förbättring än
att staten sätter in ökade resurser.

Till vad som sagts bör också läggas,
att småföretagsamheten spelar en avgörande
roll för landsbygdens möjligheter
att konkurrera med tätorterna om människorna.
De siffror som i år har presenterats
angående befolkningsutvecklingen
inom vissa områden av vårt land
under det gångna året visar, att bättre
resurser åt de små företagen skulle vara
att i hög grad rekommendera även med
hänsyn till befolkningsfördelningen mellan
landsbygden och tätorterna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som redan tidigare i
dag påpekats har den nya statsverkspropositionen
kommit som en chock för såväl
riksdagen som allmänheten. För
första gången sedan krigsåren framläggs
nu en fullt öppet underbalanserad budget,
även om också nu löpande budget i
realiteten är underbalanserad.

Den nya budgeten beräknas redan nu
ge ett underskott på bortåt en halv miljard,
och detta kan lätt fördubblas. Trots
detta befinner vi oss för första gången
på länge i en så till vida gynnsam situation
att vi har — åtminstone enligt den
till statsverkspropositionen fogade preliminära
prognosen — en relativt balanserad
nationalbudget och möjlighet att
äntligen stoppa inflationen. Orsaken härtill
är ingalunda vår egen ekonomiska
politik utan den internationella konjunkturdämpningen,
som givit fallande
exportpriser och ännu mera fallande importpriser.
Så länge dessa priser steg,
måste den inhemska prisnivån följa med,
och vi skapade en ytterligare prisstegring
inom landet genom att vi dels hösten
1949 devalverade vår kronkurs onödigt
mycket och dels inte utnyttjade
den gynnsamma exportkonjunktur, som
koreakrisen gav oss, till att då appreciera
vår valuta.

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Den beräkning nationalekonomerna
nu gör, att nationalbudgeten skall bli balanserad,
grundar sig på beräknad efterfrågeökning
detta år, dels från offentlig
verksamhet med 800 miljoner kronor
och dels från den privata konsumtionen
med 000 miljoner kronor, men å
andra sidan en ökning av produktionen
med 800 miljoner kronor, en minskning
av privat investering med 100 miljoner
kronor, en lagerminskning med
300 miljoner kronor och en importökning
— vid oförändrad export — på 200
miljoner kronor. Nu är ju dessa kalkyler
ytterligt osäkra, men de kan i alla fall
tagas som utgångspunkt för dagens diskussion.

Skall vi, för att bevara penningvärdet,
leva efter en sådan nationalbudget, måste
vi vara mycket återhållsamma på varje
punkt; först och främst måste vi minska
statens utgifter på punkter där så är
möjligt. Vi kan inte helt undvika utgiftsökningar.
Särskilt eftersläpar de
stats- och kommunalanställda i löneutvecklingen
och måste erhålla någon
kompensation. Men vi får inte höja skatterna.
Hur skall det vara möjligt att undvika
detta? I motsats till flertalet av de
föregående talarna anser jag att detta
kan vara möjligt, även med de något ökade
anslag till vetenskaplig forskning och
högre undervisning, som jag i det följande
kommer att tala för och som jag
anser ofrånkomliga med hänsyn till våra
efterkommande och deras intressen.

Hur skall man då kunna undvika skattehöjning?
Kan man ha budgeten underbalanserad
detta år? Jag skulle vilja svara
jakande på den frågan. Det är visserligen
sant, att ett budgetunderskott på en
halv eller en miljard kronor kommer att
medföra motsvarande försämring av statens
nettoförmögenhet. Under senaste tio
år har dock driftbudgeten i allmänhet
varit överbalanserad. Vi har på så sätt
tillfört budgetutjämningsfonden ca 3 000
miljoner kronor, vilka kan användas för
att täcka underskott. Dessutom har inflationen
— på ett visserligen mindre hedersamt
sätt — ökat statens förmögenhet
genom att reducera värdet av dess
skulder. Därför menar jag, att det inte

finns någon orsak till panik, även om det
givetvis på lång sikt är nödvändigt att
sanera statsfinanserna. Om jag fattade
professor Ingvar Svennilson och andra
nationalekonomer rätt i lördagens rundabordsdebatt,
hade de i stort samma uppfattning.

Jag kommer så till de frågeställningar,
som jag speciellt vill aktualisera och som
herr Nils B. Hansson redan berört, nämligen
nödvändigheten av ökat stöd åt vetenskaplig
forskning och högre undervisning
med tanke på framtiden och våra
efterkommande. Herr Hansson citerade
universitetsberedningen och universitetskanslern.
Jag skulle vilja koncentrera
problemet med följande ord: vetenskapen
av i dag formar samhället av i morgon.
Vi måste ha klart för oss att vetenskaplig
forskning är av dominerande betydelse
för vårt samhälles framtid. Vi vet
att vi kan göra fullvärdiga vetenskapliga
insatser. Det vet vi inte minst då vi
tänker på de många nobelpristagare som
vi har i vårt land, och vi behöver sedan
bara tänka på det sista vetenskapliga
storverk som utförts, den nyligen utförda
protonstråleoperationen i hjärnan av ett
forskarlag i Uppsala. Men, som detta exempel
tydligt och klart visar, kräver den
moderna forskningen av i dag helt andra
insatser och resurser av personal och av
kapital än tidigare. Detta har insetts av
de ledande nationerna och där lett till
mycket stora ekonomiska insatser, jag
skulle vilja säga uppoffringar, från dessa
staters sida. Det är nödvändigt att vi
också inser den saken i vårt land, iiven i
dagens prekära ekonomiska situation.

Vi har olika delar av detta problemkomplex.
Först vill jag erinra om den
särskilda proposition om upprustning av
vära universitet och högskolor med hänsyn
till vetenskaplig forskning, som utlovats
och där jag hoppas, att de äskanden,
som framförts särskilt av universitetskanslern
i hans remissvar över universitetsberedningens
betänkande nr 5,
skall vinna bättre gehör än man kan
förmoda, då man finner att 10 miljoner
kronor är upptagna i budgeten för detta
ändamål. Jag vill särskilt peka på angelägenheten
av att den psykiatriska forsk -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

ningen upprustas både med hänsyn till
humanitära och ekonomiska värden. På
det området har vi att vänta oss en oerhört
stor utdelning inte bara på lång
sikt utan tämligen omedelbart.

Detta är, som jag ser saken, det viktigaste.
Men vi har även andra sidor av
problemet, och då skulle jag först vilja
beröra näringsforskningen. Problemen
kring människans balanserade näringstillförsel
och bästa sättet att tillgodose
den tillhör de mest centrala frågorna
inom såväl medicin som livsmedelsproduktion.
Vi har många sjukdomar, som
beror på olämplig näring, och vi har
starka skäl för antagandet, att flera andra
med ännu obekant uppkomstsätt hav
samband med näringens sammansättning.
Utomlands har dessa problem beaktats
på ett helt annat sätt än hos oss.
Vi har ännu inte någon direkt på människans
näringsproblem inriktad kontinuerlig,
samordnad forskning, som i sig
innefattar de olika därav berörda delproblemen
inom medicin, råvaruproduktion
och råvaruförädling i vårt land.

En sådan institution, ett svenskt näringsforskningsinstitut
— helst icke
halvstatligt, som föreslagits av ett expertråd,
utan ett hett statligt, vid ett universitet
beläget institut med en universitetsprofessor
som chef, hör snarast komma
till stånd. Det är ur såväl ekonomisk
som medicinsk och vetenskaplig synpunkt
synnerligen angeläget att vi härvidlag
inte tövar och att även statens
institut för folkhälsan upprustas på detta
delområde.

Här i riksdagen har jag upprepade
gånger talat för en förbättrad trafiksäkerhelsforskning.
Nu har det visserligen
i budgeten medtagits ett från 100 000 till
450 000 kronor uppräknat anslag till STD
för trafiksäkerhetsforskning. Detta anslag
är emellertid fortfarande otillräckligt.
De vetenskapliga forskningsråden
hade i gemensam skrivelse till föregående
års budgetberedning föreslagit en
höjning av detta anslag till 2 miljoner
kronor, och organisationskommittén för
trafiksäkerhet 1958 hade efter en kraftig
prutning kommit ned till 800 000 kronor,
minsta tänkbara belopp, om man inom

Statsverkspropositionen m. m.

överskådlig tid över huvud taget skulle
komma fram till några praktiska resultat.

Vid bedömningen av detta speciella
problem är det ofrånkomligt att taga
hänsyn till vad trafikolycksfallen årligen
kostar landet. Statistiska centralbyråns
preliminära siffror över polisundersökta
vägtrafikolyckor år 1958 visar en ökning
av 7 procent eller från 52 600 år
1957 till 56 600 år 1958. Dödsolyckorna
och olyckorna med personskada ökade
från 15 885 till 16 211. Antalet dödade i
trafiken är hittills för år 1958 907 och
kan med största sannolikhet beräknas
komma att stiga till omkring 950 när
statistiken är klar. Svårt skadade är 3 109
och lindrigt skadade i det närmaste
17 000. Antalet dödade och skadade bilister
har jämfört med i fjol ökat med
3 procent, och härvidlag bör ihågkommas
att av dessa skadade och dödade
utgör ungefär en tredjedel barn och
ungdomar. Den årliga nationalekonomiska
förlusten får vi fortfarande beräkna
till i det närmaste 1 miljard kronor. Det
är från omfattningen av dessa skador
som man bör bedöma, hur mycket man
skall satsa på trafiksäkerheten. Då är det
i statsverkspropositionen upptagna beloppet
enligt min uppfattning alldeles
otillräckligt.

Sedan har jag upprepade gånger betonat
angelägenheten av att vi får permanenta
haverikommissioner. Vi har på
frivillig väg sedan två år en sådan kommission
i Malmö-Lund, och nyligen har
en kommission tillkommit för Stockholm-Uppisala.
Vad som p-edan uppnåtts
i Skåne anser jag mycket betydelsefullt,
och jag tar mig friheten att under
ett par minuter relatera det.

Det har visat sig att den kategori trafikanter,
som inte är skyddad, d. v. s.
alla, som inte har ett plåthölje i form
av bil omkring sig, behöver på något
sätt skiljas från den övriga trafiken. Låt
oss därför få autostrador, där inte mopedister,
fotgängare och helst inte heller
motorcyklister tar sig fram. Det bör
vara uteslutande bilar på de stora vägarna.

För det andra har det visat sig, att

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

korsningsolyckorna spelar en avgörande
roll, inte minst i städerna. Därför
måste man få fram huvudvägar i städerna
och stopplikt på bigatorna. Vidare
bör man söka få fram ofarliga
vägkanter, fria från stolpar, stenar, träd
och diken. Vi måste med andra ord få
vad som brukar kallas »idiotsäkra»
vägar.

Bättre motorfordon är ett annat krav,
som man funnit sig nödgad att uppställa.
De måste kunna tåla kollisioner
bättre än nu, de bör ba bättre säten,
starkare panel och dörrlås, mer perfekta
rattar, som inte skadar bröstkorgen
vid inteckning, och karosser som
tål att ligga på taket. Man måste ha
ordentliga säkerhetsbälten och i öppna
bilar och på motorcyklar även hjälmar.

Mest markant i den nu gjorda undersökningen
är den ökade frekvensen av
dödsolyckor i samband med mopedåkning.
Det har framgått att oftast äldre
personer råkat ut för dessa olyckor och
att mopeden inte framförts på reglementsenligt
sätt. Vi bör få fram träning
för mopedåkare och helst licens och
körkort för dem. Detta är ganska nödvändigt,
så som antalet mopedolyckor
för närvarande ökar.

Trots den beträngda budgetsituationen
vill jag påtala för stor njugghet
även inom ett annat område, som gäller
den högre utbildningen, nämligen
hjälpen till studielån och studentbostäder.
Den under de senaste åren utökade
studiehjälpen har betytt mycket för att
rätta till den snäva rekryteringen för
akademiska studier. När det nu gäller
att aktivisera begåvningsreserven, måste
det vara ett missgrepp att inte fortsätta
med allt positivare åtgärder för
att hjälpa studenterna med studiefinansieringen.
Enligt propositionens förslag
blir det färre som får låna, och de får
mindre lån. När därtill de statliga bidragen
till inventarier i studenthusen
ersätts med lån, som skall amorteras på
kort tid, innebär detta än mer uppressade
hyror efter den hyreshöjning, som
blev följden av att tilläggslånen för dessa
hus för något år sedan togs bort.

Med hänsyn till storleksordningen .—

det rör sig ju bara om årliga utgifter
på ett par hundra tusen kronor — har
dessa prutningar ytterst ringa inverkan
på statsfinanserna. Det är att spara på
ett mindre lyckligt sätt. Begåvningsreserven
måste vi vara rädda om med
tanke på framtiden.

Däremot synes det mig som om betydligt
bättre områden för besparingar
skulle finnas då det gäller de direkta
investeringarna i de statliga industrierna,
som ju är ytterligt kapitalkrävande
och där privat företagsamhet säkerligen
skulle kunna lösa arbetsmarknadsproblemen
på ett för samhället mindre
kostsamt sätt. Visst är särskilt norrlandsproblemen
besvärliga och värda
allt riksdagens intresse, men mig undras,
om rätta vägen är att göra Norrland
till ett statssubventionerat fattighus,
och det gör vi genom att där skapa
industrier som inte bär sig själva. Det
kan säkert ordnas på för statskassan
mindre kännbart sätt.

De stora pengar, som går till generella
bostadssubventioner bör även kunna
minskas. Enligt min uppfattning bör
behovsprövning införas i större utsträckning
än nu. Man kan väl också tänka
sig statliga lånegarantier på ett annat
sätt och i större utsträckning än som för
närvarande sker.

.lag tänker även på vad statsrådet
Ulla Lindström nyss sade, när hon uppmanade
husmödrarna att sätta sig i
spetsen för en kampanj för prissänkning.
Jag tycker att det är på tiden, att
riksdagsmännen sätter sig i spetsen för
eu kampanj för skattesänkning eller i
varje fall mot skattehöjning.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det var ett ganska fränt
angrepp från herr Mannerskantz, som
gjorde att jag fann det nödvändigt att
besvära kammaren ännu en gång, men
när jag nu har fått ordet, tillätes det
kanske att jag säger något också om en
del andra frågor som virvlat förbi under
dagens debatt.

Vi lyssnade väl alla med stort intresse

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

och stor uppmärksamhet till herr Edströms
anförande nyss, så länge han höll
sig till saker som han förstod, om jag
så får säga. Då framförde han krav på
att samhällets resurser skulle ställas till
förfogande i större utsträckning än nu
—- det fanns ingen rädsla för staten, inte
heller för eventualiteten att det skulle
bli någon krona mer i skatt, såvitt jag
kunde förstå. Jag tror att det var mycket
värdefullt för kammaren att få denna
illustration från herr Edströms sida,
och jag föreställer mig att vi alla gjorde
klokt i att besinna den, vi som i regeringen
har avvisat anslagsäskandena,
kammaren som skall granska anslagskraven
och även den svenske medborgaren
i gemen. Kanske en del av de utgifter,
som herr Edström pläderade för, är av
sådan vikt att den krona som de kan
kosta i skattehöjningar inte skall tillmätas
en avgörande betydelse! Det är som
om herr Edström ställde hela frågan om
den sociala balansen klart framför oss,
men sedan gick han in på ting, som han,
lundensare som han är, kanske inte riktigt
har satt sig in i. Han talade om
Norrbotten som ett statssubventionerat
fattighus. Det vare oss fjärran att vilja
se saken på det sättet. Vi vill tvärtom
genom det statliga engagemanget förvandla
Norrbotten till en så rik landsdel
som dess befolkning och dess stora
naturtillgångar predestinerar det till att
bli.

Herr Svärd hade några synpunkter,
som jag bara vill snudda vid i förbigående.

Det förefaller enligt herr Svärd som
om regeringens politik skulle ha försummat
exempelvis den mindre sjöfarten.
Jag tror att han på den punkten inom
den närmaste tiden får ett nytt bevis för
att regeringen betraktar sjöfarten —
även den mindre sjöfarten — såsom en
utomordentligt viktig del av vårt näringsliv.

Herr Svärd nämnde vidare något om
vägbeskattningen, som jag inte gärna
vill låta stå oemotsagt. Det är riktigt att
inkomsterna från bilismen för närvarande
är större än utgifterna, men herr
Svärd och hans parti, som så mycket

Statsverkspropositionen m. m.
talar om att vi skall tänka litet längre
fram i tiden, borde kanske observera de
tendenser som alldeles påtagligt råder.
Från budgetåret 1954/55 till budgetåret
1958/59 steg bilinkomsterna med omkring
80 miljoner kronor om året, men
under samma tid steg utgifterna för vägarna
med icke mindre än 115 miljoner
kronor om året. Utgifternas stegring går
följaktligen i betydligt snabbare takt än
inkomsternas. Herr Svärd har rätt, när
han säger att utgifterna är mindre än
inkomsterna — det var inget fel i herr
Svärds siffror — men tendensen är klar:
det går snabbare med utgiftssidans ökning
än med inkomstsidans. Detta gäller
under rent normala förhållanden. Riksdagen
får snart befatta sig med den nya
stora vägplanen. Regeringen har inte tagit
någon definitiv ställning till den, men
vi har ändå velat presentera den på det
sätt som sker. Om den skall läggas till
grund för det framtida investerandet i
våra vägar, tror jag att man får tala försiktigt
om att bilismens pengar icke användes
till vägarna. Med andra ord: vill
man verkligen göra allvar av viljan att
se litet längre fram än till dagens situation,
så finns det inte fog för de erinringar
som gjorts, även om jag medger
att siffran som nämnts för dagen är riklig Herr

Svärd nämnde några uttryck om
vår gemensamme vän Galbraith — jag
tror att det inte är någon reklam att jag
nämner namnet; herr Svärd nämnde det
inte — men jag fattade det närmast som
om herr Svärd ur Galbraiths bok hade
fått ut att författaren skulle rekommendera
sin sociala balansteori i ett samhälle
som inte var skött efter de svenska
principerna. Jag kan inte, hur jag än
försökt tränga in i hans tankevärld, finna
något belägg för en sådan tanke.
Däremot är han starkt kritisk mot det
amerikanska samhället, och han ger ju
gång på gång exempel på hur illa den
.sociala missbalansen ställer det för amerikanarna.
Medan de skandinaviska
länderna, och dit hör Sverige, har löst
sitt bostadsproblem något så när drägligt,
så är det ju fortfarande en slum
i Förenta staterna som är skrämmande.

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är ett exempel på Galbraiths sätt
att resonera, och jag kan inte finna en
enda punkt, diir det skulle finnas ett
belägg för den Svärdska tanken, att hans
resonemang om den sociala balansen
skulle förutsätta en annan ekonomisk
politik än den som vi företräder.

Men, herr talman, det som har varit
det väsentliga under dagens debatt har
inte varit dessa ting, utan det har varit
att på ett sätt som icke någonsin tidigare
arbetslöshetsfrågan placerats i
centrum för diskussionen. Vi har redogjort
för den arbetslöshetspolitik som
vi anser att det nya läget kräver, och
vi har sagt att den arbetslöshetspolitiken
på mycket avgörande punkter skiljer
sig från alla tidigare ansträngningar
som vi har gjort på detta område, men
jag vill gärna medge att den är liksom
förebådad i det betydelsefulla arbete —-kanske ett av de mest betydelsefulla arbeten
som har kommit ut om sysselsättningspolitiken
— som Rudolf Meidners
och Gösta Rehns analys av fullsysselsättningens
politik och dess konsekvenser
utgör, en analys som låg till grund
för landsorganisationens ställningstagande
1951. Nu prövas just de teorier, som
där tämligen nya — i varje fall i den
svenska diskussionen men även i den
internationella —■ fördes fram. Det är
glädjande att man har fått uppmärksamheten
riktad på att det i en krissituation
sådan som den nuvarande finns
en enda stor fråga som helt dominerar
det ekonomiska tänkandet, och det är:
Hur skall man kunna föra en politik
som tryggar sysselsättningen? Vi har
lagt fram vår linje. Det skulle ha glatt
mig mycket, om det intresse som man
har sagt sig hysa från oppositionens sida
hade lett till att man tagit upp dessa
i alla fall relativt nya tankar till en diskussion.
Det har inte skett. Man har nöjt
sig med en allmän anslutning till den
fulla sysselsättningens politik. Javäl,
men den fulla sysselsättningens politik
kräver beredvillighet att ge pengar till
det samhälle som skall driva den selektiva
arbetslöshetspolitiken. Det går inte
lika lätt som tidigare att genom generellt
verkande metoder — räntesänk -

ningar, överbalansering eller underbalansering
av budgeten etc. — reglera
förhållandena på arbetsmarknaden i ett
läge som det nuvarande med samtidiga
arbetslöshets- och inflationsrisker.

Det är som sagt glädjande att den här
frågan har blivit dominerande i den
politiska och ekonomiska diskussionen,
men man får ta konsekvenserna av sin
inställning och vara beredd att bära de
kostnader som den selektiva arbetslöshetspolitiken
drar med sig.

Herr Hanson siktade i sitt anförande
alldeles vid sidan av vad jag i varje fall
försökte säga. Han fann det skrämmande
— eller någonting i den stilen — att
statsministern varje gång han nalkas ett
ideologiskt problem inte kan tänka på
annat än att det gäller att öka samhällets
resurser, ja, han lade till och med
ordet maktresurser i min mun. Det är
verkligen att ställa det hela på huvudet,
om man påstår att jag skulle sträva efter
att så öka statens makt, att den enskilde
alldeles försvann! Den sociala
balansen innebär i stället att jämsides
med att den enskilda individen får sin
ställning förbättrad, ställer han nya
krav på samhället — krav i fråga om
vägar, skolor, utbildningsanstalter, bostäder
och allt möjligt annat. Den ekonomiska
politikens huvuduppgift blir då
inte att klargöra för individen, att samhället
inte bryr sig om detta, att samhället
inte har något intresse av att han
vill ha det och det. Samhället bör i stället
svara: »Samhället är berett att ge dig
de ting som du nu vill ha på grund av
din ökade standard, men det kostar
pengar. Du får själv avgöra.» Om det
t. ex. gäller att åstadkomma ökad trafiksäkerhet,
herr Edström, så får den enskilda
medborgaren själv avgöra, om
den extra krona i skatt, som herr Edström
kräver, är bättre använd, om den
stannar hos honom än om den går till
den trafiksäkerhetsforskning som herr
Edström så ivrigt pläderade för. Det är
problematiken, och så får avgörandena
ske krona för krona. Det föreligger inte
den ringaste avsikt att låta denna den
sociala balansens teori tas till intäkt för
ett försök från samhällets sida att pres -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

sa ned den enskilda individen. Tvärtom
förhåller det sig på det sättet, att man
vill göra klart för medborgarna både att
de har rätt att ställa krav på samhället
och att de för att få dessa krav realiserade
också blir tvungna att betala vad
det kostar. Om medborgarna säger:
»Nej, det vill vi inte göra, vi går inte
med på detta», är det klart att det blir
en .social och kulturell nedrustning.
Men att medborgarna skulle reflektera på
något sådant, det tror vi inte, förrän vi
har fått se det.

Herr Hanson har alltså råkat fullständigt
på sned när det gällde frågan om
den sociala balansen, och det var kanske
inte så märkvärdigt, eftersom han
tycks tro att en socialist inte kan tänka
sig annat än att försöka förtrycka individen.
Det förhåller sig i själva verket
alldeles tvärtom, herr Hanson, och det
kanske herr Hanson så småningom kommer
att upptäcka.

I herr Mannerskantz’ anförande — tyvärr
hörde jag det inte i dess helhet
eftersom jag under en del av det var
upptagen på annat håll — förekom två
huvudanmärkningar.

Först och främst sade han någonting
om att jag under valrörelsen skulle ha
vilselett den svenska allmänheten i skattefrågan,
och jag är angelägen att få
ta upp den invändningen till diskussion.

Vad var det som hände under valrörelsen?
Det är riktigt att högern hela
tiden talade om att det förelåg en kris
i statsfinanserna. Men högern gjorde inte
något försök att täppa till det hål
som den ansåg fanns i statsfinanserna,
ty man gick ju samtidigt in för betydande
skattesänkningar och gör så än i
dag, exempelvis genom att föra fram
frågan om sänkning av bolagsbeskattningen.
Varje gång jag hade tillfälle att
resonera med högern, frågade jag: »Om
er bedömning, att det föreligger en krissituation
i statsfinanserna, är riktig;
hur är det då möjligt att ni samtidigt
kan förorda skattesänkningar som skulle
göra det hål, som ni talar om, ungefär
lika stort som förut?»

När jag tillfrågades om min syn på

Statsverkspropositionen m. m.

skattehöjningar eller skattesänkningar
svarade jag: »Det är ju en fråga som
helt beror på konjunkturläget.» Diskussionen,
herr Mannerskantz, gällde hela
tiden innevarande budgetår. Vilka skattehöjningar
föreslår vi för innevarande
budgetår? För innevarande budgetår föreligger
inte något förslag om skattehöjningar.
Herr Hjalmarson sade under valrörelsen
gång på gång, att socialdemokraterna
efter valet komme att tvingas
att täppa till det hål som enligt hans
mening fanns i den dåvarande budgeten.
Vi har — utöver de utgifter som var
aktuella i augusti månad — ökat arbetslöshetsanslaget
med cirka 200 miljoner
kronor. Trots det kommer det inte något
förslag om skattehöjning under det
budgetår, som var föremål för diskussioner
under valrörelsen.

Vad vi nu diskuterar är vad som kan
komma under nästa budgetår. Det gäller
en period som sträcker sig ungefär 18
månader framåt. Vi befinner oss nu sex
månader från valrörelsen. Likväl svarar
regeringen: »Det beror på konjunkturläget,
om vi skall ha en höjd beskattning,
och vilken form denna beskattning skall
få.» Var finns den bristande överensstämmelsen,
herr Mannerskantz, mellan
vad som förklarades under valrörelsen
ifrån statsministern och finansministern
och det socialdemokratiska partiet och
vad som nu förklaras? »Det beror på
konjunkturläget», svarade vi då. »Det
beror fortfarande på konjunkturläget»,
säger vi nu. Det är inte så lätt att förutse
utvecklingen. Högern har sannerligen
inte visat sig vara särskilt skicklig att
gissa när det gäller framtiden. Jag skulle,
om tiden det medgåve, kunna komma
med en dossier om vad som sagts vid
olika tillfällen om konjunkturutvecklingen,
om det orimliga skattetryck som
vi har, om nödvändigheten att inte överbalansera
budgeten o. s. v. Det är inte
så lätt att 18 månader i förväg med bestämdhet
klargöra, vilken konjunkturutveckling
man har att emotse.

Men jag tror, herr Mannerskantz, att
man skall vara litet rädd om riksdagens
anseende. Man skall akta sig för att
ifrån denna talarstol slunga ut påstå -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

enden av den art som det ena av dem
herr Mannerskantz gjorde.

Det andra lian sade var att i denna
bekymmersamma ekonomiska situation
fortsätter socialdemokratien att driva
partipolitik i stället för att föra en samlande
nationell politik. Jag föreställer
mig att herr Mannerskantz menade, att
vi har för avsikt att vid årets riksdag
försöka få till stånd en lösning av pensionsfrågan.

Herr Mannerskantz! Sannolikt skulle
den politiska utvecklingen och debatten
i vårt land vara mycket annorlunda, om
högern, folkpartiet och centerpartiet hade
förstått att pensionsfrågan för oss icke
är en bricka i det partipolitiska spelet.
Jag har försökt gång på gång, bland
annat omedelbart före kammarupplösningen
i fjol, att göra klart för mina
borgerliga riksdagskamrater, att detta
är en fråga som de pensionslösa betraktar
som den näst arbetslöshetsfrågan
viktigaste frågan i svensk politik. Om.
man hade förstått den intensitet, med
vilken de pensionslösa löntagarna slåss
för denna fråga, då inbillar jag mig att
det hade varit möjligt att nå en förnuftig
uppgörelse. Det har antytts här,
att det från vår sida icke har föreiegat
något intresse för att komma fram till
en uppgörelse i pensionsfrågan. Den
som har sagt, att t. ex. de senaste förhandlingarna
präglades av en påtaglig
omedgörlighet från socialdemokratiens
sida, har inte deltagit i förhandlingarna.
Jag skall inte avslöja någonting om innebörden
av förhandlingarna, men
»omedgörlighet» är en karakteristik som
är fullständigt felaktig. Jag tror, att vi
alla skulle ha nytta av att låta bli att
betrakta pensionsfrågan som en bricka i
det partipolitiska spelet. Vi bör göra
klart för oss, att detta är en reell fråga,
en sakfråga, som den svenska arbetarklassen
icke kommer att släppa, oavsett
om den minoritet som finns i andra
kammaren skulle med lottens hjälp lyckas
fälla förslaget även i år. Självklart
vill vi ha en samling. Vi vill ha en bred
samling även kring den ekonomiska politiken.
Vi har trott, att man bäst skulle
befrämja denna samling genom att läg -

ga fram utgifterna såsom här skett och
sedan se, om partiernas bedömningar
skiljer sig så mycket från varandra. Jag
skulle inbilla mig, att högerns ställningstagande,
när högern vill låta krisens bekymmer
i allt väsentligt bäras av dem
som inte har möjligheter att bära dem,
är det avgörande hindret för en nationell
samling kring den ekonomiska politiken.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att förneka, att regeringen har ett
visst intresse för sjöfarten. Illa skulle
den rykta sitt värv om den inte det hade.
Men, herr statsminister, det var inte
den saken jag diskuterade. Jag diskuterade
frågan: »När kommer det förslag
som regeringen tänker sig?» Jo,
när sjöfartskrisen är ett faktum och när
varvskrisen är ett faktum. Det kommer
alltså för sent, minst sagt för sent.

Statsministern anför vissa siffror om
utvecklingen av å ena sidan bilskatten
och å andra sidan väginvesteringarna,
siffror som uppenbarligen har till syfte
att få oss att tro, att regeringen skulle
ha satsat hårt på väginvesteringarna.
Jag vill upplysa statsministern om att
efter det datum som han själv anförde
har 923 miljoner kronor av bilskattemedel
använts för icke avsedda ändamål,
om vi medräknar det lågkonjunkturår,
på vilket ni förbereder er nästa budgetår.
Jag kan för övrigt påpeka, att vi har
en exakt likartad utveckling när det gäller
den energiskatt som nu inbringar
520 miljoner kronor och som skulle användas
för vissa noggrant angivna, låt
oss kalla dom sociala investeringar. Hur
stor del av denna energiskatts avkastning
har använts för det ändamål som
uppgavs när skatten genomfördes, herr
statsminister, och hur stor del kommer
att användas nästa budgetår?

Den amerikanske författaren av vilken
både statsministern och jag är mycket
intresserade utgår i hela sin debatt från
ett s. k. överflödssamhälle. Han utgår
ifrån ett ''Samhälle där produktionen
växer så snabbt, att människornas efter -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

frågan inte kan följa med. Är det ett
sådant samhälle vi har här i landet, herr
statsminister? Är det denna risk vi i
dag löper mot bakgrunden av den produktionsutveckling,
som vi nu nödgas
räkna med?

Statsministern säger att man måste
föra en annan ekonomisk politik än den
man vant sig vid, om vi skall kunna
göra våra sysselsättningsskapande åtgärder
effektiva. Ja, det måste man. Man
måste föra en politik som inledes i tid,
som är inställd på att förebygga sysselsättningsstörningar,
som är inställd på
att stärka konkurrenskraften. Man når,
herr statsminister, inga resultat genom
att kalla en politik selektiv eller något
liknande. Den selektiva politik om vilken
ni talar får en allmänt konjunkturstimulerande
effekt i den mån den
får någon omfattning, en konjunkturstimulerande
effekt som är exakt densamma
som hos en med generella medel driven
konjunkturstimulerande politik.

Utan att vara inblandad i denna del
av dagens gräl vill jag till slut anhålla,
att statsministern beträffande sina deklarationer
i skattefrågan måtte återgå
till de protokoll som föreligger från de
debatter, som förts i svensk radio och
television.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det vare mig fjärran att
vilja polemisera mot hans excellens herr
statsministern på ett område, som hans
excellens begriper och där min begreppsiförmåga
enligt hans uppfattning
tydligen är sämre. Jag vill bara erinra
om ett par detaljer. Det förslag till utgiftsökningar,
som jag hade propåer om,
gällde att förbättra villkoren för den
vetenskapliga forskningen och den högre
utbildningen. Detta är investeringar
av osedvanligt hög räntabilitet. Det rörde
sig om summor på högst några miljoner
kronor. I den miljardbudget om
över 13 miljarder kronor, som vi nu
har att behandla, rör det sig alltså om
belopp, som inte ens uppgår till en promille
utan mellan en tiotusendel och en
tusendel av det hela. Å andra sidan bär

Statsverkspropositionen m. m.

jag föreslagit utgiftsminskningar, som
visserligen inte heller gäller några avsevärda
belopp, men som dock innebär
besparingar, som är tio gånger så
stora som de ökade utgifter jag föreslagit.
Jag förstår därför inte statsministern,
då han talar om »den krona som mina
förslag skulle kosta i skattehöjning». Det
rör sig här uppenbarligen om en splittring
i tankeförmågan, som även den
bäste kan råka ut för. Jag vill då erinra
om det gamla latinska ordspråket »Interdum
dormitat bonus Homerus». Inte
vill jag jämföra Ers Excellens med
Homeros, men jag skulle vilja översätta
satsen med »Även den mest framskjutne
kan någon gång misstaga sig».

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av statsministerns
senaste anförande, där han tog upp
pensionsfrågan till betraktande. Jag hade
knappast tänkt att pensionsfrågan
skulle komma upp i dagens debatt.

Det finns väl ingen som i dag inte
är fullt medveten om att folkpartiet vill
en lösning av pensionsfrågan. Yi har inom
folkpartiet förklarat oss beredda att
medverka till en sådan lagstiftning, då
vi anser det vara av väsentlig betydelse
för det svenska samhället och dess lugna
utveckling, att de stora grupper arbetstagare
det här gäller får ett betydande
skydd på ålderns dagar, kombinerat
med skydd åt deras familjer vid
försörjarens för tidiga frånfälle samt
skydd vid invaliditet. Vi har emellertid
inte kunnat acceptera det socialdemokratiska
förslaget. Skälen härför skall
jag inte gå in på. Yi betraktar dessa skäl
som lika berättigade och allvarliga som
de skäl, med vilka socialdemokraterna
motiverar sitt förslag. Därom råder väl
ingen diskussion. Vi har handlat under
känslan av stort ansvar både för detta
år och för framtiden.

Vad sedan arbetslöshetspolitiken beträffar
vill jag framhålla, att folkpartiet
accepterar regeringens målsättning. Vårt
förslag om förstärkning av budgeten
kommer dock inte att oförmånligt in -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

verka på sysselsättningsläget. Detta förslag
har också den fördelen, att det syftar
framåt. Vår politik vill stimulera
produktionen, inte bara för detta år utan
även för nästa och kommande år.

Om jag fattade statsministern rätt,
förverkligas nu de principer för arbetslöshetens
bekämpande som LO-ekonomerna
skisserade 1948. Därigenom motiveras
från regeringens sida dagens
krav på skattehöjningar. Jag vill erinra
om att konjunkturinstitutets chef, professor
Hansen, nyligen uttalade sig i
denna fråga. Han påpekade att man inte
får ta denna plan för en aktiv arbetsmarknadspolitik
med sina punktåtgärder
och rörlighetsstimulanser som ett
försvar för att i dagens läge utkräva
ökade skatter i avsikt att därmed finansiera
statens sysselsättningspolitik.

Herr Hansen menade att det var ett
grovt missbruk av en i övrigt sund och
riktig tanke. LO-politiken var nämligen
tänkt som ett permanent arbetsmarknadspolitisk!
inslag i en allmän politik, som
i övrigt höll samhällsekonomien i ett
tillstånd av jämvikt vid hög sysselsättning.
Herr Bent Hansen säger att förhållandet
naturligtvis blir helt annorlunda,
om det gäller att bemöta en allmän
nedgångstendens, som utgår från
exportsidan, alltså just det läge vi i dag
har. Här skulle skattefinansieringen
blott tjäna till alt ta bort de för sysselsättningen
gynnsamma sekundära effekterna
av exempelvis statliga beställningar.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle först vilja anhålla
att hans excellens statsministern
talar om vilken Hansson han vänder sig
till i replikerna — vi är nämligen Ire
som heter Hansson i denna kammare,
och jag fick den uppfattningen, att det
inte var herr Hansson i Ronneby som
han vände sig mot. Det kan vara nyttigt
för lyssnarna att veta, att det inte var
jag som blev så illa åtgången.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av att statsministern kom in på
norrbottensfrågorna. Det är kanske för -

vånande att jag, som bor i andra ändan
av landet, tar upp denna sak. Men det
är klart att Norrbotten bär sina stora
problem. Jag har inte någonting alls
emot en utbyggnad av Norrbottens järnverk;
det är ju tänkt att den finansieringen
skall ske, såvitt jag är rätt underrättad,
genom att järnverket skall låna
pengar på den långa marknaden. Detta
blir ingen belastning för statskassan.
Företaget skall därtill tillverka tunnplåt,
som vi nu måste importera, och därför
ger jag dessa planer, som jag nu ser
dem, min välsignelse. Det blir naturligtvis
litet annorlunda när vi kommer in
på ASSI. Först och främst ställer jag
frågan: Varför kan inte ASSI liksom
Norrbottens järnverk skaffa pengar på
den långa marknaden? Är affärerna sådana,
att medel måste tillskjutas från
statskassan? Det hade naturligtvis varit
det rätta, om även den finansieringen
hade skett efter sunda regler.

Beträffande den planerade anläggningen
av en fabrik i Piteå vill jag säga
att jag är mycket skeptisk, om detta är
den rätta platsen. En utredning har visat,
att råvarutillgången skulle vara bättre
än vi tidigare räknat med. Jag har inte
sett den utredningen, men jag skulle
tro att råvarutillgången ökat, bl. a. därför
att man genom forskning lyckats få
fram en möjlighet att blanda in ungefär
25 procent lövvirke i pappersmassan. Vi
vet att det finns ett björköverskott i
Norrbotten, vilket överskott tidigare var
värdelöst. Genom att nu blanda in 25
procent lövvirke i massan, varvid vi faktiskt
får en bättre kvalitet, har vi möjlighet
att öka produktionen. Men jag är
rädd för att vi, även om Norrbotten är
stort, kan fastna i ett gränstänkande. Vi
har strax söder om Norrbotten industrier,
som är utbyggda till betydligt större
kapacitet. De hämtar i första hand sin
råvara från ådalarna, och dessa följer
inte alltid länsgränsen. Jag vill därför
uppmana regeringen att undersöka, om
Piteå är rätta platsen för fabriken i
fråga och om det inte är bättre att bygga
ut den fabrik, som finns i Karlsborg och
som kan bli billigare och kanske får ett
ett bättre område för sin råvarufångst.

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidgår inte alls, att
jag ställt den sak det här gäller på huvudet,
Ers Excellens. Tvärtom är jag
fortfarande lika oroad av statsministerns
inställning som jag var innan
statsministern senast talade. Ers Excellens
ställde frågan: Försvinner den enskilde,
när vi utökar samhällssektorn
och åstadkommer allt möjligt gott för
denne enskilde? Ja, frågan är just, vad
som händer med den enskildes levnadsbetingelser,
om man driver detta mycket
långt. Jag är väl medveten om att
man inte en gång för alla kan dra upp
gränserna för samhällets verksamhetsområde;
det beror på så många olika
förhållanden. Men vi kan inte på det
lättvindiga sätt, som Ers Excellens gjorde,
vifta bort frågan, hur långt man rimligen
bör gå med att ställa ytterligare
resurser till samhällets förfogande. Vad
jag ville påtala var att jag inte funnit
att Ers Excellens en enda gång på allvar
oroat sig eller intresserat sig för
problemet vad som händer med den enskildes
frihetssfär, om samhällssektorn
oupphörligt ökas. Det är det gamla välkända
problemet om frihet och trygghet,
och att det skall vara så svårt att
förstå detta, är konstigt.

Det är ju ändå någonting som händer,
när samhället socialiserar — om
jag får använda det uttrycket — t. ex.
viss konsumtion, bestämmer över medborgarnas
pengar i allt högre grad och
bestämmer vad som skall konsumeras.
Det kan ju tänkas att medborgarna har
en helt annan uppfattning om hur de
vill fördela sin konsumtion. Men där
sitter en ämbetsman, t. ex. statsministern
och hans gelikar, och bestämmer
i stora drag hur denna konsumtion
skall vara beskaffad.

Den sociala balansen, vad är nu det
för någonting? I den mening statsministern
talar om den, har vi onekligen
social balans i t. ex. Sovjet. Jag vill inte
alls påstå, att statsministern ens drömmer
om att gå så långt i fråga om social
balans som skett där, men vi bör
inte låta lura oss av de jämförelsevis

Statsverkspropositionen m. m.
idylliska förhållanden, som råder i Sverige.
Det finns en tendens i den stora
politiska utvecklingen på lång sikt att
flytta över mer och mer makt till den
statliga, samhälleliga sektorn, och detta
kan sluta illa. Man kan hamna i den
onekligen trygga situation, som råder i
en ladugård, där alla kossor står prydligt
uppradade och välfodrade. Man
kan diskutera, om de har ett större mått
av frihet. Men de har onekligen frihet
från nöd i den meningen att de får allt
dukat för sig. Ers Excellens bör nog intressera
sig mer för detta problem. Så
lätt kan man inte avfärda det som Ni
sökt göra det här i dag.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Jag

lade märke till att statsministern
använde en annan ton i sitt yttrande,
när han kom in på min beskyllning att
han lovat att det inte skulle bli några
skattehöjningar. Han var nästan indignerad
över att jag påtalat här i kammaren,
att dessa löften hade givits. Jag
drar härav den slutsatsen, att eftersom
det inte var samma darr på rösten när
han tog upp andra frågor, så är den här
saken känslig. Jag hörde själv i radiodebatten,
när Ers Excellens fick frågor
om varifrån pengarna skulle tas och om
vi inte riskerade att det skulle bli ökade
skatter. Jag har inte något protokoll
tillgängligt här, men kanske statsministern
har hunnit få ett sådant av alla
de medhjälpare, som sitter där utefter
väggen. Jag erinrar mig med den allra
största bestämdhet, att statsministern
yttrade i debatten, att man i nuvarande
konjunkturläge inte har anledning att
räkna med ökade skatter. Jag skall till
en början analysera detta yttrande. I
september månad hade vi bakom oss
den föregående vintern, som redan den
visade en påtaglig ökning av arbetslösheten
jämfört med tidigare år. Redan
i september visste vi, att arbetslösheten
tenderade att bli ännu större denna vinter.
Det var alltså samma konjunkturläge
då, och därför kan man väl säga,
att det inte har inträffat så särskilt

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mycket under tiden från låt oss säga
den 18—19 september till i dag och som
man inte då visste om.

Men det är inte nog med detta. Jag
deltog själv i flera diskussionsmöten under
båda valrörelserna och frågade då
varifrån pengarna skulle tas och om det
inte skulle bli ökade skatter. Nej då,
visst inte! svarades det. Jag frågade vidare,
om man hade fullmakt att göra
sådana utfästelser. Ja, gjordes det gällande,
vi har fullmakt att lova, att det
under inga omständigheter blir ökade
skatter under nästa budgetår. Om man
handlat i strid mot sina fullmakter vet
jag inte, men i praktiken gick det till
på detta sätt. Jag menar därför, att
det borde gå ut ett bud till supportrarna
att vara noggrannare med sanningen.
Det var detta som statsministern anmärkte
på.

När det sedan gäller den föreslagna
samlingen kring de ekonomiska frågorna
så blir vi inom högern beskyllda för
att vi är det största hindret härför. Men
vad är det som säger, att vi inte kan
diskutera vilka saker man kan pruta på?
Det kan finnas en hel del prutningar,
som vi kan enas om. Om man tar bort
20 procent från herr Strängs skräckbudget,
så är kanske inte de övriga 80
procenten så svåra att svälja. Man kan
vidare resonera om de uppslag, som
förts fram från vårt håll. Sedan fattas
det kanske ändå något, men man kan
alltid tänka sig ett resonemang om var
de besparingarna skall kunna göras.
Detta är någonting som i varje fall inte
har prövats, och statsministern har inte
visat något intresse härför utan utgår a
priori från att högern är fullkomligt
omöjlig och omedgörlig. Det är möjligt
att högern kommer att behöva vara det,
ty en förhandling skall ju vara ömsesidig
och inte ensidig.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Oaktat jag i olikhet med
några av de föregående replikerande talarna
inte lystrar till namnet Hansson,
ber jag icke desto mindre att få säga
några ord. Jag föranleddes därtill av

det omnämnande, som här har skett
bl. a. från statsministerns sida, av statens
s. k. norrlandsindustrier. Vi får
nog tillfälle att vad det lider tvista ganska
mycket om den saken. Men redan nu
kan jag inte underlåta, särskilt som jag
ser, att handelsministern är närvarande
i kammaren, att bringa till kammarens
kännedom vissa upplysningar, som står
läsaren till buds på s. 41 i finansplanen
och vilka måhända i detta sammanhang
kan vara av intresse. Det heter där:
»Inkomsterna på titeln fonden för statens
aktier domineras helt av avkastningen
från LKAB. Enligt inhämtade upplysningar
beräknas avkastningen på i fonden
bokförda aktier endast komma att
inflyta från LKAB, Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet, Svenska penninglotteriet
aktiebolag och Aktiebolaget Tipstjänst.
» Hur många bolag, som figurerar
under denna fond, får man också reda
på, om man bläddrar vidare i detta dokument.
Vi har 21 statsbolag — hela
listan är ordentligt uppförd. Bland de
bolag som icke redovisar någon avkastning
ingår ej mindre Aktiebolaget Statens
skogsindustrier än även Aktiebolaget
Norrbottens järnverk. Båda har varit
i drift rätt länge, i båda har staten gjort
avsevärda investeringar; såvitt jag vet
ungefär 400 miljoner i Norrbottens järnverk.
Ännu får man således förgäves spana
efter någon avkastning på de väldiga
investeringar, som svenska folket gjort i
dessa företag. Är det antagligt, att fortsättningen
kommer att gå i annan riktning? -

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag vet att jag frestar
talmannens och kammarens tålamod.
Det är egentligen herr Mannerskantz,
som det är så stimulerande att diskutera
med i dag. Han var förvånad över att
jag lade in en smula extra kol i mitt
svar till honom. Jag uppfattade herr
Mannerskantz så — om man nu skall
tala ren svenska — att han menade, att
statsministern stått och ljugit. Kanske
föll inte orden så, men det var inte vi -

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

dare snällt sagt, och att man värjer sig
mot en sådan beskyllning är väl naturligt.
Det var inte så att saken var sjuk,
utan jag tyckte att herr Mannerskantz’
uttryckssätt var sådant, att man måste
reagera. Jag vidhåller, att vad jag
yttrade under valdebatten är vad jag här
angivit, nämligen att det var beroende
av konjunkturläget vilken skattepolitik
vi skulle komma rätt föra. Jag skall gärna
vid något senare tillfälle ta upp en
diskussion med herr Mannerskantz och
herr Svärd om vad det är för element,
som har förändrat sig i konjunkturbilden
sedan dess. Redan nu kan jag säga
att vi bland annat har det mycket intressanta
faktum att samtidigt som arbetslösheten
är väsentligt mycket större
nu, så är konjunkturuppsvinget på gång
i Förenta staterna. Herr Svärd reser sig
i sin fulla längd — om denna upplysning
var överraskande för honom, kan
jag förstå hans reaktion, ty detta faktum
innebär ju en väsentlig ändring i
situationen.

En av mina många vänner Hanson
här i kammaren, herr Hanson på stockholmsbänken,
bär anfört att jag tar lättsinnigt
på problemet om tryggheten och
friheten. Men till honom kan jag säga,
att det är att underskatta vad jag har
sysslat med under den tid jag har tjänstgjort
som politiker. Detta är nämligen
ett centralt problem, i varje fall för en
socialistisk politiker. Hur skall man
kunna vidga den enskildes frilietssfär,
samtidigt som denna vidgning kräver
ökade samhälleliga ingripanden? Ni
glömmer bort en sak. Ni talar bara om
vidgningen av den individuella frihetssfären
utan att bry er ett dugg om att
denna vidgning i en rad fall måste tryggas
och garanteras av samhället. Ta
folkpensionärerna. Vad hade våra gamla
för frihet innan folkpensionerna höjdes?
Var det en frihet att vara tvungen
att köpa det sämsta och billigaste och
ha den billigaste bostaden? I det ögonblick
samhället ingrep och tog ifrån vissa
av oss för att ge till pensionärerna,
betydde det en enorm ökning av folkpensionärernas
rörelsefrihet. De fick en
frihet att välja sin livsföring på ett an -

Statsverkspropositionen m. m.
nät sätt än förut. Sträck ut skolväsendet
till nio år. Vad betyder inte det i fråga
om att vidga den enskilda människans
frilietssfär! Men problematiken ligger
däri, att denna utvidgning av människans
frilietssfär kräver samhälleliga ingripanden.
Och ni glömmer att det är
samhället som står som garant för den
mänskliga frihetssfären i detta och i
många andra fall.

Naturligtvis gäller detta inte alltid. Vi
är livligt intresserade av att fackföreningsrörelsen
pressar lönerna uppåt
när det finns möjligheter att göra det.
Även detta vidgar den enskilda människans
frilietssfär.

Hela denna fråga utgör ett intressant
problem, och den som i denna kammare
försökt göra gällande, att det är ett
problem som den socialdemokratiske
partiordföranden, i motsats till alla andra
som sysslat med socialdemokratisk
politik, skulle fullständigt förbisett, har
åtminstone inte gjort sig omaket att läsa
vad jag försökt skriva — men det är
rätt tråkiga saker, det begriper jag, så
det får jag ta på mig själv. Vad som
emellertid är viktigt, herr Hanson, är
att vi med vaksamhet följer utvecklingen.
Det är därför vi har en fri press,
och det är därför vi har en opposition.
Jag tycker det är bra med en opposition,
och den har vant sig så bra vid
yrket, att jag tycker den kan fortsätta
att vara det.

Till herr Svärd vill jag säga, att jag
inte har polemiserat mot herr Svärds
uppgift om fonden för vägarna, men jag
sade att högern, som ivrigt talat för
långtidsplaneringen, skall observera
trenden, och den är, som jag sade, att
utgifterna för vägarna stiger snabbare
än inkomsterna. Den stora vägplanen
ligger bakom knuten, och det kan hända
att det inte dröjer länge innan vi
kommer i den situationen, att väganslagen
är större än de utgifter som bilismen
bär. I detta läge tycker jag inte
det är stor idé att ta upp en diskussion
på den punkten.

Det där med energiskatten är rätt
egendomligt. Vattenfallsstyrelsens investeringar
i år går på 500 miljoner kronor,

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

atomverken kostar 150 miljoner, oljeverken
100 miljoner kronor. Redan där har
vi för energiändamål anvisat ett belopp,
som betydligt överskrider den summa
herr Svärd nämnde för energiskatten.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Ingalunda, herr statsminister,
var meddelandet om den amerikanska
konjunkturvändningen förra
våren så nytt för mig, att jag av den
orsaken reste mig. Jag reste mig i min
fulla längd uteslutande av djup vördnad
och beundran för statsministerns
dialektiska skicklighet. Men trots denna
djupa beundran och vördnad måste jag
nog ställa en ganska närgången fråga.
Om det skulle vara så att vägutgifterna
växer snabbare än bilskatten, hur vill
då statsministern förklara att regeringen
det första av de år som han här talar
om använde 205 miljoner av vägskatterna
till icke avsedda ändamål? Det
senaste året beräknar regeringen använda
247 miljoner av vägskatterna för
icke avsedda ändamål. Får regeringen
alltså ett överskott genom stigande utgifter
och sjunkande inkomster, så är det
märkligare än t. o. m. jag någonsin hade
föreställt mig.

Får jag dessutom till statsministern
bara säga, att när statsministern här försöker
göra gällande att de investeringar
i kraftverk och atomverk, som här i landet
görs, skulle vara avsedda att i sin
helhet bestridas med energiskattens medel,
så är detta — jag skall naturligtvis
inte använda ordet lögn, jag skall inte
heller säga felaktig uppgift — ett förbiseende
av hans excellens.

Det är alldeles riktigt att hans excellens
använde orden »i nuvarande konjunkturläge»
när han i september månad
förklarade sig inte ha någon anledning
att diskutera frågan om nya skatter.
Jag är övertygad om att det bara var det
dåvarande konjunkturläget och inte det
nära förestående valet, som minskade
statsministerns intresse för en skattediskussion.

Skall jag nu i den sista stunden före
middagen vara tillräckligt uppriktig, för

att inte använda ett annat uttryck, skulle
jag vilja säga att regeringens nyvaknade
intresse för nya skatter inte alls
beror på konjunkturutvecklingen. Det
beror helt enkelt på att herrarna har
nödgats notera att den driftbudget, som
ni förra våren uppgav skulle bli balanserad,
kommer att visa ett underskott
på minst 700 miljoner kronor. Det kan
möjligen också, herr, statsminister, ha
den lilla förklaringen, att regeringen bara
i december månad förra året fann
sig nödsakad att låna 1 118 miljoner kronor.
Jag vet att hans excellens inte är
intresserad av statsskulden, som bara stiger
och stiger vardag som söndag, men
den stiger ändå, herr statsminister.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Nu börjar det ordna till
sig med denna debatt, sedan statsministern
erkänt att detta med frihet och
trygghet ändå är ett centralt problem;
och faktiskt halkade han in på frågan,
men räddade sig med att förklara vilken
enorm frihet man fått genom införande
av sociala reformer. De där reformerna
har vi i stort varit överens om och behöver
inte diskutera den saken. Det är
inte så problemet ligger. Men det finns
så mycket trygghet att skapa utan att
staten lägger sig i alltför mycket. En hel
del av det som gjorts eller kan göras är
helt enkelt ett slags bländverk så till
vida att man har berövat enskilda och
organisationer möjligheten att klara
trygghetsfrågan genom att lägga över
det hela på staten.

Nu noterar jag med allra största tacksamhet,
att hans excellens liar förklarat
sig villig att med vaksamhet följa utvecklingen
ur denna aspekt. Vi får se
vilka praktiska och politiska resultat det
kommer att avsätta.

Men borde man inte kunna tänka sig
att som en riktpunkt för samhällsarbetet,
för att undvika farorna av alltför stor
statlig maktkoncentration, kunna komma
överens om att allt vad icke statliga organ,
organisationer och enskilda kan
klara själva på ett hyggligt sätt bör de

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Nr 2

också få klara själva? Det borde vara
en grundläggande inställning härvidlag,
men den inställningen får man inte intryck
av när man hör hans excellens
tala, utan då får man intrycket att det
är bara bosch vad de enskilda försöker
göra. Tacka vet jag att likrikta alltihop
och låta staten få utföra hela detta
stora trygghetsarbete, tycks statsministen
anse. Men det är ändå ett stort och
bekymmersamt problem.

Låt mig avslutningsvis ta ett enda
exempel. Det förekommer, som alla vet,
här i landet en lång råd ideella och
kristna folkrörelser. De kämpar verkligen
en mycket hård kamp för sin
existens i ett samhälle, som år från år
utkräver en allt större del av medlemmarnas
inkomster i skatt. Medlemmarna
får inte längre så stor marginal kvar
av sina inkomster av vilka de kan ge
till dessa ändamål. Det har gått så långt
nu, att snart ingenting kan främjas här
i landet utom genom majoritetsbeslut i
en parlamentarisk församling. Detta är
en sak som man bör tänka på när man
ständigt och jämt, som statsministern
gör, talar om att stärka samhällets resurser.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har tagit till orda
för att helt kort uttrycka min tillfredsställelse
med den deklaration, som herr
Hansson i Ronneby gjorde beträffande
de statsägda företagen. Jag konstaterar
att han klart uttalade sig i positiv riktning
för nödvändigheten av en utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Herr Hansson
var mera tveksam när det gällde sättet
för finansieringen av en utbyggnad
av Statens skogsindustrier. Jag vill där
bara säga, att mellan Norrbottens järnverk
och Statens skogsindustrier råder
härvidlag den väsentliga skillnaden, att
Statens skogsindustriers aktiekapital
i jämförelse med andra företag i branschen
är mycket litet. Av den anledningen
har man valt att tillföra erforderliga
medel för den föreslagna utbyggnaden
genom att öka aktiekapitalet. Till
sammanhanget hör att om man riktigt

Statsverkspropositionen m. m.
läser tionde huvudtiteln, den inledning
och den redovisning som där finns beträffande
de statsägda företagen skall
man finna, att regeringen för sin del
ingalunda betraktar Statens skogsindustrier
som färdigutbyggd med den nu
föreslagna anläggningen vid Lövholmen
utan därjämte i framtiden förutser vidare
utbyggnader, bl. a. i Karlsborg.

Herr Hagberg fäste kammarens uppmärksamhet
på att ganska få av de statliga
bolagen i det här läget väntas kunna
ge utdelning på sitt aktiekapital. Ja, det
är riktigt. Det har emellertid funnits år,
när många av dessa företag har lämnat
utdelning på sina aktier. För egen del
är jag övertygad om att det i nuvarande
konjunkturläge är betydligt angelägnare
att vinsterna används för att förstärka
den ekonomiska grundvalen i dessa företag
och därmed skapa varaktigare sysselsättningstillfällen
i framtiden. Jag har
sagt det förut och jag upprepar det nu,
att utdelningen på aktierna för de statsägda
företagen är mindre angelägen än
att de verkligen sörjer för sysselsättningen.

Herr Svärds resonemang om energiskatten
och dess uppgift var faktiskt mera
lustigt och roligt än sakligt riktigt.
Det kan inte bestridas att våra vattenfallsutbyggnader
uppgår till, som statsministern
framhöll, åtskilliga hundra
miljoner kronor. Oljelagringen kostar
uppåt 80 miljoner kronor. Det sades uttryckligen
i propositionen om energiskatten
att detta var utgifter som motiverade
dess införande. Därjämte räknade
man med att ungefär 100 miljoner
kronor om året skulle behöva avsättas
för utvecklingsarbete på atomenergiens
fredliga användning. I själva verket begärs
i årets statsverksproposition närmare
150 miljoner kronor härtill.

Detta är sanningen, herr Svärd, bakom
talet om att energiskatten inte används
för avsedda ändamål.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Bara en kort vädjan
till handelsministern, nämligen att han
allvarligt måtte överväga om man inte

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skall börja med Karlsborg och låta Lövholmen
vänta.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern kunde
givetvis inte bestrida riktigheten av de
uppgifter, jag lämnade rörande de statsägda
bolagen, men gjorde den rätt överraskande
deklarationen, att det för honom,
för handelsministern, var viktigare
att de statsägda bolagen sörjer för sysselsättningen
än att de ger avkastning
på det kapital som staten har investerat.
Men förhåller det sig så, herr handelsminister,
då är det ju en social fråga,
det här gäller, och då bör väl handhavandet
av dessa angelägenheter tillkomma
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
och icke herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet.
Dock vill jag fästa uppmärksamheten på
att handelsministern i sina resonemang
i statsverkspropositionen i denna del
har understrukit, att de statliga aktiebolagen
skall »i princip» bedömas från affärsmässiga
synpunkter. År det så att
principen är förbehållen handelsdepartementet
men praktiken åt socialdepartementet? Herr

statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast en replik till herr
Hagberg.

.lag är ledsen om jag uttryckte mig så
att herr Hagberg missförstod mig. .lag
vill ingalunda göra avkall på att de
statliga företagen skall skötas efter sunda
ekonomiska principer, men vad jag har
sagt är att i den mån vinster uppstår,
särskilt i nuvarande konjunktur — vilket
jag hoppas skall bli fallet i många av
dessa företag — dessa vinster i första
hand skall användas för att stärka det
ekonomiska underlaget för dessa företag
i framtiden och därmed trygga sysselsättningen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 17, för herr Rickard Sandler att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 20, för herr Lars Eliasson i Sundborn
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 22, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 23, för herr Knut Ewerlöf att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 25, för fröken Dagmar Ranmark att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 28, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 29, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 31, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Hans Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 34, för herr Olov Rylander att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 35, för herr Sigfrid Jonsson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 36, för herr Martin Skoglund att
vara medlem i Nordiska rådet;

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

nr 37, för herr John Ericsson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 38, för fru Ragnhild Sandström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 39, för fru Sigrid Ekendahl att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 40, för herr Anders Pettersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 42, för herr Gunnar Helén att vara
.suppleant i Nordiska rådet;

nr 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 44, för herr Jean Braconier att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Sven Mellqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 46, för herr Folke Nihlfors att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och

nr 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 28 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Statsverkspropositionen (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr ASPLING (s);

Herr talman! Det har kommit på min
lott att inleda denna andra avdelning av
remissdebatten. Jag skall emellertid inte
uppehålla mig vid den fråga, som har
dominerat förmiddagens och middagens
debatt, nämligen ekonomien och statsfinanserna.
Under den hittills förda debatten
har emellertid en annan fråga
skymtat och funnits med i många inlägg.
Det har varit pensionsfrågan, och
det är väl inte så överraskande med hänsyn
till att den blir en av vårriksdagens
stora frågor. Jag vill därför, herr talman,
även nu på kvällssidan iaktta den
självdisciplin vi har ålagt oss beträffande
längden av våra anföranden och endast
uppehålla mig vid denna fråga.

I en debatt efter junivalet i denna
kammare tillät jag mig konstatera att

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2

dess resultat med all tydlighet gav till
känna, att en betydande majoritet av
dem, som närmast är berörda av pensionsfrågan,
uttalat sig för en snar och
hållfast lösning. Detta faktum tyckte jag
borde kunna skapa möjligheter för en
bred samling, då vi någon gång in på
1959 hade att ta ställning till lagpropositionen.
I trontalet och departementens
förteckning över väntade propositioner
under vårriksdagen är det nu angivet
att vi tämligen snart har att motse förslag
till lag om en allmän tilläggspensionering.
Skall man emellertid döma av
uttalanden och kommunikéer från de
borgerliga partierna ser det tyvärr ut
som om någon samlande lösning av pensionsfrågan
inte skulle vara möjlig att
åstadkomma.

1 så fall går vi mot nya strider i denna
väsentliga fråga, en sak som väl
ingen betraktar som särskilt önskvärd.
Men är det möjligt att undvika? Högern
och centerpartiet har tydligen definitivt
tagit ställning emot en lösning i
samförståndets tecken av tilläggspensionen.
Vad så folkpartiet beträffar, som
sagt ja till principen om en lagfäst tillläggspension,
ser det tyvärr ut som om
även detta parti hellre skulle se lagför -

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

slaget falla än medverka till en samlande
lösning med socialdemokratien. Man
biter sig tydligen fortfarande fast vid
sitt principbeslut, som i två val underkänts
av väljarna, som icke får något
stöd av vare sig högern eller centerpartiet
och som slutligen ingen enda facklig
löntagarorganisation vare sig på
tjänstemanna- eller arbetarsidan accepterat.
Den skiljelinje, som tydligen för
folkpartiet gjort det omöjligt att ens inlåta
sig i förhandlingar med socialdemokratien
om en lösning, är det finansieringssystem
socialdemokratien föreslår.

Låt mig, herr talman, just till den frågan
knyta några allmänna reflexioner.
Det är väl på det sättet att vi alla hoppas
att på ålderns dar kunna leva under
hyggliga och trygga förhållanden.
Förr betydde detta att bli gammal ofta
otrygghet och försakelser. Det är bättre
ställt nu, men fortfarande är det svenska
folket uppdelat i två grupper vad det
det gäller denna trygghetsfråga. Fn
grupp — och den är den helt dominerande;
den innesluter bl. a. 1,7 miljoner
arbetare och tjänstemän samt stora
grupper av småföretagare och fria yrkesutövare
— har att i stort sett endast
falla tillbaka på vad folkpensionen
ger. Den har förbättrats, det är visserligen
sant, och den kommer att förbättras,
men den kommer inte att ge den
ålderstryggliet som den andra gruppen
— den långt mindre — har, vilken utöver
folkpensionen även kan räkna med
en ordnad tjänstepension.

En del säger att det är vars och ens
sak att själv lägga undan tillräckligt
mycket för att få en tryggad ålderdomsförsörjning.
Visst är en sparad slant på
banken eller i ett eget hem av stort värde,
men i regel räcker det inte långt.
Ett ökat personligt sparande är i och för
sig angeläget, men att framställa det som
något slags alternativ till en ordnad pensionering
är verklighetsfrämmande.

Det går för resten inte att i förväg räkna
ut vad pensionen kommer att kosta
var och en. Redan det förhållandet att
vi blir olika gamla gör det omöjligt, och
när det gäller invalid- och familjepensioneringen
kan man inte ens beräkna

den tid, som kan komma att stå till förfogande
för sparande i de enskilda fallen.
Den som säger att var och en skall
spara till pension och den som säger att
pensionen inte är annat än uppskjuten
lön har medvetet eller omedvetet släppt
kontakten med den verklighet vi lever i.
Det är de på grund av ålder, invaliditet
eller familjeförsörjarens bortgång starkt
skiftande individuella behoven, som i
ett pensionssystem måste och skall tillgodoses.
Det blir därför alltid högst varierande
pensionskostnader i de enskilda
fallen, medan pensionsavgifterna
måste grundas på genomsnittsberäkningar
för alla. Detta gäller oavsett vilket
pensionssystem man väljer. Pensionering
är ur den enskildes synpunkt
inte liktydigt med personligt sparande
eller uppskjuten lön.

Varje form av pensionering är och
måste vara en försäkring. Den som inte
uppnår pensionsåldern får inte ut ett
öre i ålderspension, medan den som blir
pensionär kan få ut mycket mer än som
motsvarar värdet av inbetalda avgifter.
För efterlevande och för dem som drabbas
av invaliditet kan pensionsbetalningarna
bli mångdubbelt större än de avgifter
som hunnit inbetalas. Detta är
ofrånkomligt, och låt mig säga att det
också är riktigt. Men hur man än konstruerar
ett pensionssystem, kommer
man inte ifrån att pensionärernas konsumtionsstandard
i verkligheten är lielt
beroende av den löpande produktionen.
Om den aktiva generationen själv konsumerade
hela kakan, skulle det inte bli
något över åt de gamla. Någon valfrihet
i det avseendet har aldrig existerat och
kan inte heller tänkas, i vart fall inte
i en välfärdsstat som känner ansvar för
de gamlas trygghet. Det måste med andra
ord alltid bli en avvägningsfråga.

Vi är väl numera eniga om att de gamla
för sin försörjning inte skall vara hänvisade
till sina barns välvilja och förmåga
att hjälpa eller till socialvården.
Det är därför vi har fått en pensionsfråga,
och det var därför man enades
om att pensionen skulle vara en rätt,
en laglig rätt, då man 1913 först lagstiftade
om folkpensionen. Den lagen har

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

sedan ändrats många gånger, men alltid
till det bättre. För att inom rimlig tid
nå upp till en pensionsnivå, som räckte
till det allra nödvändigaste, fick man
överge det s. k. premiereservsystemet,
det system folkpartiet nu förordar och
för vars skull man tydligen ansett sig
icke kunna medverka till en samförståndslösning.

Erfarenheterna har lärt oss att vi inte
enbart med folkpensionsförbiittringar
kan åstadkomma den rättvisa och den
trygghet vi inom socialdemokratien anser
måste komma till stånd. Låt mig understryka,
att en rättvis och rationell
lösning av pensionsfrågan endast kan
åstadkommas om folkpensionen kompletteras
med en tilläggspension, grundad
på tidigare inkomst. Endast på det
sättet kan vi skapa det skydd mot inkomstbortfall,
som erfordras för att garantera
en obruten levnadsnivå på gamla
dar eller om inkomsten dessförinnan
faller bort på grund av invaliditet eller
genom försörjarens frånfälle.

Det är heller ingen tillfällighet att vi
inom socialdemokratien med sådan kraft
förordat fördelningssystemet, då vi nu
vill bygga upp eu modern tilläggspensionering
för alla folkgrupper i vårt
land. Fördelningssystemet iir helt enkelt
nödvändigt, om man vill att alla förvärvsarbetande
skall få en på förhand
angiven pensionsnivå av tillfredsställande
storlek, om man vill att pensionerna
skall vara värdebeständiga, om man vill
att pensioner av tillfredsställande storlek
skall kunna utgå relativt snabbt.

Fördelningssystemet ger dessa möjligheter
därför att det fungerar på samma
sätt som den fördelning av den löpande
produktionens resultat, som sker i verkligheten,
d. v. s. de pensioner som betalas
ut finansieras i princip med de
avgifter, som flyter in från den aktiva
generationen under samma tid. Det innebär
inte endast att avgifterna alltid står
i relation till den aktiva generationens
inkomster, utan också att värdet av de
avgifter, som skall täcka ett års pensionsutbetalningar
alltid är detsamma
som penningvärdet just det året. Därmed
kan såväl pensionsnivån som värdebe -

Statsverkspropositionen m. m.
ständighet garanteras bättre än i något
annat system.

Egentligen skulle det inte behövas
någon fondbildning alls i ett fördelningssystem.
Att vi ändå föreslår eu
ganska betydande fondbildning beror
främst på att det måste anses angeläget
att kompensera den minskning av annat
pensionssparande, som kan väntas uppstå,
när man genomför en allmän tjänstepensionering
av detta slag. Detta sparande
skapar i sin tur utrymme för en
fortsatt hög investeringsnivå och därmed
en god framstegstakt i vårt samhälle. Mot
denna bakgrund anser vi helt naturligt
att avvägningen av fondbildningen liksom
också formerna för fondens förvaltning
är frågor, som förtjänar att diskuteras
och som måste bli föremål för ingående
överväganden. På den punkten
har vi ställt oss öppna för resonemang
och synpunkter, ägnade att anvisa eu riktig
lösning av frågan.

Låt mig så, herr talman, något granska
det s. k. premiereservsystemet, det system
folkpartiet så energiskt förordar
och för vars skull man tydligen är beredd
att medverka till att söka fälla lagförslaget
om en allmän tilläggspension.
Vi vet av erfarenhet att privata pensionssystem
— och det är ju närmast ett system
av det slaget folkpartiet förordar
— inte kan garantera ett så fast och bestående
försäkringskollektiv, som fördelningssystemet
förutsätter. Det betyder,
att ett pensionssystem byggt på premiereservmetoden
måste tillämpa så höga
avgifter, att man får en fondbildning som
tillsammans med en beräknad avkastning
täcker de vid varje tillfälle beräknade
pensionsutfästelserna, även om pensionskollektivet
skulle upplösas och avgiftsinbetalningarna
upphör. Eftersom
pensionsrätten helt grundas på den fonderade
premiereserven, har premiereservsystemet
inte kunnat ge någon värdebeständighet
vare sig i förvärvad pensionsrätt
eller för utgående pensioner.
Detta är för många, många tjänstemän i
vårt land en välkänd sak.

Därtill kommer att premiereserven inte
står i något direkt förhållande till den
aktuella inkomstnivån, utan i regel byggs

100

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.
upp under kanske 30—40 års tid. I
praktiken innebär det att man inte utan
mycket höga avgifter kan uppnå en tillfredsställande
pensionsnivå vid en fortgående
lönestegring. Det kan sägas att
premiereservsystemets svagheter har blivit
särskilt framträdande med den prisutveckling
vi haft i västerlandet under
och efter det andra världskriget. Men
den förklaringen inrymmer inte hela
sanningen. Redan år 1942 införde flera
storföretag i vårt land en maximering
av avgiftsbetalningen till 24 procent. Detta
skedde trots att de indextillägg, som
då utgick, inte var pensionsgrundande.
Redan den relativt måttliga löneförbättringen
under 1930-talets senare del aktualiserade
sålunda denna begränsning i
vissa gruppers pensionsrätt i privata
pensionskassor.

För att ytterligare belysa frågan kan
följande citat ur en borgerlig riksdagsmotion
anföras. Jag tillåter mig, herr
talman, att citera: »I och för sig finns
det knappast någon anledning varför
tjänstepensionering nödvändigt skulle
behöva ordnas med hjälp av fondbihlning,
d. v. s. ett premiereservsystem.
Pensionens oantastbarhet, som är ett av
de viktigaste kraven på ett tillfredsställande
pensioneringssystem, torde kunna
tryggas även på andra vägar. Svenska
staten och ett stort antal kommuner använda
sig icke därav för sina tjänstemäns
vidkommande. Den allmänna folkpensioneringen
har frångått premiereservsystemet.
Det synes förtjäna en närmare
undersökning på vad sätt ett betryggande
pensioneringssystem för i enskild
tjänst varande skulle kunna ordnas utan
fondbildning, d. v. s. med användande
av ett eller annat fördelningssystem.»

Den citerade motionen avlämnades i
andra kammaren år 1946, och som första
namn under den står folkpartiledaren,
herr Rertil Ohlin. Nu anser jag att varken
han eller någon annan av de övriga
behöver skämmas för att ha undertecknat
den motionen. Alla befinner sig i
gott sällskap. Inte endast experter i vårt
land, utan också politiska meningsfränder
till undertecknarna av motionen i
andra länder hyser samma uppfattning.

I Amerika har man sedan länge en
lagfäst tilläggspension. Pensionsnivån är
lägre, det är sant, än den vi syftar till,
men det är en lagfäst pension, och den
bygger på fördelningssystemet. I Västtyskland
har man också lagstiftat om en
tjänstepension för det överväldigande
flertalet anställda. Även där är det fråga
om en lagfäst pension och ett fördelningssystem.
I England aktualiserade arbetarpartiet
pensionsfrågan genom ett
genomgripande reformförslag år 1957.
Sedan dess har den engelska högerregeringen
också lagt fram ett pensionsförslag.
Högerförslaget är visserligen bristfälligt
och måste anses — det är min
uppfattning — ge ett otillräckligt pensionsskydd,
men man föreslår även där
lagstiftning och fördelningssystem.

Vad kan det då bero på att det, som
tydligen ansetts vara den säkraste grunden
att bygga upp ett pensionssystem
på i Amerika, Västtyskland och England
och som vi sedan decennier tillbaka prövat
i vårt land för folkpensioneringen
och för de stats- och kommunalanställda,
inte kan accepteras av folkpartiet då det
gäller att få till stånd ett för övriga grupper
rättvist pensionssystem. Det är väl
uppenbart att man i de nu uppräknade
länderna har valt fördelningssystemet
därför att man har ansett det vara det
riktiga och det mest ändamålsenliga, det
system som gett den bästa lösningen av
pensionsfrågan.

Folkpartiets ledning tycks alltjämt
framhärda i sin uppfattning att, som
man deklarerar, verka för en samförståndslösning
på grundval av sitt eget
klart underkända pensionsförslag. Ingen
kan självfallet förmena dem den rätten.
Men när det i dag står klart att högern
och centerpartiet inte avser att ändra
sin negativa inställning till pensionsfrågan,
blir en sådan attityd alltmer oförståelig.
Hellre avser man tydligen att
medverka till att söka fälla lagpropositionen
än att ta konsekvensen dels av
valutslagen, dels av sin egen öppet deklarerade
önskan att få en lösning av
pensionsfrågan till stånd. Det torde inte
vara alldeles oriktigt att beskriva folkpartiets
läge i pensionsfrågan så, att

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

folkpartiet satt sig mellan två stolar men
inte heller där hamnat på något särskilt
fast underlag. Att den positionen tydligen
blivit svår, för att inte säga omöjiig,
för vissa enskilda riksdagsmän inom
folkpartiet, är värt att notera, men jag
anser att det inte befriar folkpartiet som
sådant från det ansvar som kommer att
vila på det, om det återigen avser att
fälla lagförslaget om en allmän tilläggspensionering.

Herr talman! Varje parti bestämmer
självfallet i vårt land sitt eget ställningstagande
till de olika frågorna. Om
jag är förvissad om något, så är det
emellertid detta, att pensionsfrågan måste
lösas. Förslaget kan fällas i år, men
frågan kommer att stå på dagordningen
tills den blivit löst.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Hot är inte någon angenäm
upplevelse att se det som man fast
och bestämt och kanske ibland till och
med innerligt har trott på ramla sönder
och samman. Den erfarenheten har vi
nog gjort litet var.

Häromkvällen råkade jag få syn på
den kända titeln »En man ser tillbaka
på sitt liv», och det kom mig faktiskt
också att försöka vandra tillbaka en
smula på mina egna stigar. Då kom jag
plötsligt att hamna i den högre skolåldern.
Jag var — det skall jag villigt
erkänna — inte något särskilt mönster
till skolpojke, men det hände faktiskt
någon gång att jag i min hand fick ett
par guldslantar som belöning »för flit
och framsteg i studier», som det så
vackert hette. Jag bär tyvärr aldrig sedan
fått vara med om en liknande upplevelse.
Visserligen hade det väl funnits
möjligheter att hos riksbanken växla
in en eller annan prasslande sedel i
klingande valuta, men jag begagnade
mig aldrig av den möjligheten så länge
den fanns. Förklaringen till det är ganska
enkel. När jag fick de första sedlarna
i mina händer, studerade jag dem väldigt
noga, och jag läste deras löfte nästan
med varmt klappande hjärta. Jag in -

101

Statsverkspropositionen m. m.

präglade i mitt innersta deras stolta devis
»Hinc robur et securitas». Jag var
inte latinare, men Saxons lilla praktiska
ordbok avslöjade för mig den djupa innebörden
i sentensen: »Härav styrka och
säkerhet.» Vilken strålande garanti! Inte
kunde en skolpojke i varje fall tvivla
på innebörden. Att titta på de där
vackra sedlarna var som att betrakta
sköna konstverk, och med dem är det
ju ofta på det sättet att de bara blir
värdefullare med åren. Men med de här
konstverkan var det precis tvärtom. Den
som var konstsamlare i det stycket, han
gjorde inte någon lysande affär. Han
blev helt enkelt lurad, och bland de lurade
befann sig hundratusentals sparare,
inte minst småsparare.

Den gyllene tiden är nu ett minne
blott.

Men, herr talman, man kan ju alltid
trösta sig med att åren erbjuder nya
ideal, att man får någonting annat att
lita till och tro på, något som gör att om
man inte precis glömmer så i varje fall
gömmer sina besvikelser.

Herr Aspling talade här nyss om pensionsfrågan
och om det, som han sade.
klart underkända förslag som folkpartiet
lagt fram. Jag skall inte gå in på
någon närmare diskussion av den saken.
Men när jag under många och långa
stunder lyssnade till lovsångerna kring
regeringens förslag i frågan om tjänstepensionerna,
så förundrade jag mig storligen,
och jag tänkte: Här har vi fullkomligheten,
skapelsen utan vank och
lyte! Därför hade jag också så svårt att
förstå meningen, när regeringen inbjöd
folkpartiet att diskutera pensionsfrågan
och, liksom herr Aspling här nyss, ifrågasatte
att man på ett eller annat sätt
skulle kunna jämka ihop sina förslag.
Här hade vi å ena sidan regeringens förslag,
som enligt regeringens egen utsago
inte hade den allra minsta lilla skönhetsfläck,
och å andra sidan hade vi folkpartiets
förslag, som enligt utsago från
regeringshåll egentligen var summan av
alla uselheters uselhet. Alltså å ena sidan
ett förslag med styrka och säkerhet, ä
andra sidan ett med alla upptänkliga
brister.

102

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Hur stora de bristerna var fick man
ju också erfara när ett av våra statsråd
gjorde Jämtland den äran och enligt
tidningsreferaten inför en, som jag hoppas,
andäktigt lyssnande åhörarskara
förklarade att det var lika omöjligt att
få en pension enligt folkpartiets förslag
som att »vinna högsta vinsten i penninglotteriet
utan att ha köpt någon lott».
Ingen människa kan väl tro att det från
folkpartiet, som presterat en så till den
milda grad undermålig produkt, skulle
iia kunnat lämnas ens det minsta bidrag
till att göra det redan fullkomliga, det
vill säga regeringens förslag, ännu fullkomligare.
Visserligen heter det att en
blind höna också kan finna ett korn.
Men den här hönan framställdes inte bara
som blind utan som std och styv
och död, och det är säkerligen svårt
för en sådan höna att finna ett korn.
—■ Lika fullt så kom den där inbjudan,
och lika fullt så beklagar herr Aspling
att det inte blev några förhandlingar.
Det är väl aldrig så, att svenska folket
även i detta avseende skall få uppleva
en besvikelse i fråga om styrkan och
säkerheten?

När jag för ett par veckor sedan satt
och bläddrade i en del gamla tidningsblad,
så upptäckte jag ett nytt ideal, en
ny fast och orubblig klippa, nämligen
regeringen. Jag läste uttalande efter uttalande,
och jag såg bilder av herr Erlander
och herr Sträng och fru Lindström
och av regeringen i klump, och
jag fann att under vart och ett av dem
kunde sättas hundralappens devis: Härav
styrka och säkerhet. Mycket kunde
svikta och mycket kunde leda vilse, men
aldrig regeringen. Den stod där i medoch
motgång lika, både lyckans och
olyckans överman.

Även sedan jag hunnit så ’ångt fram
i bläddrandet som till fjolåret fann jag
detsamma; under de båda valmånaderna
bara ännu kraftigare understruket
och säkrare betygat än förr. Där läste
jag om att den fulla sysselsättningen
var säkrad. Sparandet var stort, och
sparandet var gott. Där försäkrades, alt
vi hade det väl ställt och att inga faror
hotade oss. Där förklarades det än -

nu så sent som den 19 september i fjol,
att det inte ens fanns anledning att tala
om nya skatter. Vi kunde vara lugna.
Vi hade styrkan och säkerheten.

Och så kom statsverkspropositionen
och vände upp och ned på alltsamman.
I stället för styrka avslöjades en minst
sagt allvarlig svaghet, och i stället för
säkerheten upptäckte vi hur grunden
darrade. Det var ingen angenäm upplevelse.

Bland allt det sällsamma i det här
sammanhanget gör kanske ändå herr
Sträng det mest fantasieggande intrycket,
då han redogör för de tre vägar,
efter vilka det enligt hans mening skall
vara möjligt att återställa styrkan och
säkerheten hos en budget med stora
hål. Han pekar på de tre vägarna, men
han avstår från att nu själv välja. Andra
skall tydligen få göra det, och förhoppningen
är väl den, att det skall
kunna ske vid de fyrpartiförliandlingar,
som statsministern har förebådat.

Många har varit lyriska här i dag, och
jag har osökt kommit att erinra mig
några ord av eu finlandssvensk skald,
som på ett ställe skriver om människans
dilemma. Han konstaterar, att »det är
lätt att finna leden var minut, om man
ser en stjärna gå förut som för de vise
män i österlanden». Men nu är vi inte
i Österlanden, och vi är i allmänhet inte
heller några särdeles vise män, utan
vanliga enkla människor. För oss slår
samme skald fast med en suck: »Fyra
håll vi ha att välja på, hur vi välja går
det lika galet.»

Nu är ju herr Sträng inte en vanlig
enkel människa, utan han är finansminister.
Vid första påseendet kan detta
tyckas förenkla hans situation. Han har
inte fyra håll att välja på, utan det räcker
för honom med tre. Men det tycks
inte göra problemet enklare för honom.

När man för sin inre syn ser finansministern
stå där tvekande och mumlande
inför de tre skattevägskyltarna,
påminner han utan tvivel om Herkules
vid skiljevägen. Den enda skillnaden är
väl den, att den antike Herkules ställdes
inför sitt val redan när han »arla
stod upp en morgon i första sin ung -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 103

dom», medan den möderne Herkules
Strängs bekymmer tycks växa ju mer
han avlägsnar sig från sin ungdom.

Jag har, herr talman, redan någon
gång förut prövat kammarens tålamod
med att låta min långt ifrån vingsköna,
men dock pegas flaxa ut i det här rummet,
och jag måste erkänna, att den där
synen av den mäktige finansministern,
förlägen och tveksam inför tre vägvisare,
oemotståndligt frestade mig till
att fabricera följande:

»När Herkules vid skiljovägen stod
han knäsvag var och ringa var hans
mod,

ja, han var ganska jämmerlig att skåda.
Hans stolta styrka hade flytt sin kos,
han var förskrämd och gråblek om sin
nos,

tlen starke man som alltid velat råda.

Vår egen Herkules, herr Gunnar Sträng,
var inte buskablyg i Tages gäng
och öste leende ur statens brunnar.

Platt intet dämpade hans stolta håg,
så högt han satt att hinder ej han såg,
han var en stor och stöddig karl, vår
Gunnar.

Ett gammalt ordspråk säger klokt och
rätt:

att skjuta björnen är ej alls så lätt
hur gärna nalles skinn man än vill sälja.
Nu Gunnar Sträng vid skiljovägen står
och pekar famlande på trenne spår
och mumlar rådlös: Jag kan inte välja.

Visst liar Erlander sagt: Ekonomin
den är vårt jobb. Men svarat har Ohlin
att säkert domens dag en gång skall
stånda.

Nu står jag här och tuggar på min kål
och vet ej hur jag finna skall mitt mål.

Go’ vänner, hjälp mig ur min vånda.»

Till detta måste jag mer allvarligt
säga, att det med all säkerhet inte räcker
för finansministern att hoppas bara
på sina närmaste goda vänner för att
klara krisen. Det räcker nog inte ens
att han förlitar sig på herr Hedlund,
som finansministern för inte så länge
sedan utpekade som en av sina bättre

Statsverkspropositionen m. m.

vänner, utan han får nog lov att också
mobilisera de minsta bland sina beundrare
och de minst beundrande för att
kunna ro skutan i land.

Det här med goda vänner hänger ju
ofta ihop med orden »trogna grannar»,
och det kommer mig att tänka på ett
annat statsråd, nämligen kommunikationsminister
Skoglund i Umeå. Om vi
som bor i Umeå och Örnsköldsvik hade
varit de goda grannar vi borde vara, så
borde staten ha kunnat spara in många
välbehövliga miljoner, särskilt välbehövliga
nu. Men detta förutsätter att vi i
Umeå och Örnsköldsvik hade kunnat
samsas om samma flygfält, alltså flygfältet
i Nordmaling. Men det vill inte herr
Skoglund vara med om. Han nämner bara
om ett mycket gammalt avtal som
måste infrias. Här tycks det äntligen vara
fråga om styrka och säkerhet. Men
herr Skoglund glömmer bort, att den
flyktekniska och flygplatstekniska utvecklingen
hunnit mycket långt, sedan
det avtalet skrevs, precis som den försvarstekniska
utvecklingen rusat iväg så
att vi nu i statsverkspropositionen får
läsa om avbeställningar av fartygsbyggen
för flottan och vad det kommer att
kosta oss.

Herr Skoglund är inte intresserad av
samarbete. Han har tydligen under sina
många år i Västerbotten tagit starkt intryck
av ett västerbottniskt ordstäv som
säger: »När jag fått mitt och väl upp det,
och andra fått sitt och nätt upp det, då
är jag nöjd.» Ja, han driver det litet
längre. Han vill ta ifrån en bygd vad
den redan har utan att ge den något annat
i stället. Umeå ligger onekligen bättre
till ur kommunikationssynpunkt till
Nordmalingfältet än vad Örnsköldsvik
gör, men trots detta är vi i varje fall
minst lika många från Örnsköldsvik—
Nordmalingsområdet som begagnar flygplatsen
i Nordmaling.

Detta beror kanske på — som kommunikationsministern
kunnat läsa i
Stockholms-Tidningens Norrlandsnummer
— att Stor-örnsköldsvik är den
största staden i Norrland näst Gävle och
på att det där finns storindustrier med
en export värd uppåt 400 miljoner samt

104

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

en utbredd affärsverksamhet, som inte
minst tränger in på herr Skoglunds domäner.
Här finns alltså ett minst lika
stort behov av flygförbindelser som i
umeåområdet.

Vi andra i Norrland missunnar inte på
något sätt Umeå att samla på biblioteksexemplar,
doktorshattar och tandläkarborrar
och vad det nu kan vara fråga
om, men vi tycker nog uppriktigt att det
borde vara någon måtta på aptiten så
att man också kunde unna någon annan
att få vara med. Och man borde väl i
varje fall, om man har den placering
som kommunikationsministern bär, inte
glömma bort den del av Västerbotten
som kan peka på den snabbaste industriella
utvecklingen under det senaste
årtiondet utefter norrlandskusten —-jag menar skellefteåbygden. Där är man
helt utan flygförbindelse, och den bygden
borde alltså även enligt vår mening
i Örnsköldsvik först komma i fråga när
det gäller att bygga en flygplats i Norrland.

Annars är det med glädje man konstaterar
det norrlandsintresse som uttalas
i samband med Norrbottens bekymmer,
bekymmer som också återfinnes i skogskommuner
på andra håll i Norrland. Det
är sällan man så öppet deklarerat den
stora skuld till Norrland, som det svenska
samhället står i för de ofantliga rikedomar
man under årens lopp hämtat
därifrån och i fortsättningen också kommer
att hämta. Jag tillhör inte de kverulanter
som påstår att Norrland aldrig fått
något i stället, men det innebär intet
erkännande av att det som givits på något
sätt motsvarar det som tagits från
Norrland.

Jag hade för ett par år sedan anledning
att här i kammaren hålla ett anförande
som kunde ha betitlats »Strömmen
går söderut». Det vore fåfängt att
tro att man nu hastigt och lustigt skulle
kunna vända på strömmen, men bara
det, att man nu påstår sig vara beredd
att verkligen göra ansträngningar och
insatser för att försöka hejda strömmen,
är ägnat att väcka norrländsk tillfredsställelse.
Sedan är det — och den saken
var herr Hansson i Ronneby inne på —-

en annan fråga, om de sätt som regeringen
tänker sig för problemens lösning är
så lyckliga i alla stycken. Det brukar
inte alltid anses vara klokt att man lättar
ett bekymmer på ett håll genom att
skapa svårigheter på ett annat.

Men det är, herr talman, en annan
historia som vi säkert får anledning att
återkomma till senare. Och under tiden
får väl var och en försöka finna nya ideal
som ger »styrka och säkerhet».

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall för dagen inte
kommentera herr Anderssons kåseri om
tandborrar, doktorshattar och ett och
annat flygfält. Vi får väl återkomma till
frågan, när de olika sakuppgifterna kan
diskuteras i ett sammanhang. Jag vill
emellertid säga till kammaren, att i den
proposition, där förslag om ett flygfält i
Umeå är upptaget, förutsättes också eu
utredning beträffande flygfältsfrågan i
Skellefteå och Örnsköldsvik.

Herr ANDERSSON AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
att ha fått läsa i den nämnda propositionen,
att kommunikationsministern
förutsätter en utredning angående en
flygplats utanför Örnsköldsvik. Men tydligen
är det dålig kontakt mellan luftfartsstyrelsen
och kommunikationsministern,
tv bara för några dagar sedan
meddelade luftfartsstyrelscn, att
det i den tioårsplan, som styrelsen gjort
upp, inte finns utrymme för någon flygplats
vare sig i Skellefteå eller Örnsköldsvik.
Styrelsen meddelar, att vill
man ha en flygplats i Örnsköldsvik, så
får det bli beroende av kommunalt initiativ
och kommunalt ekonomiskt engagemang.
Jag förbehåller mig därför ännu
att i denna sak ha rätt att betvivla,
att det blir någonting av.

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

105

Herr NILSSON, YNGVE, (li):

Herr talman! Det bär tidigare i dag
omvittnats, att det ekonomiska läget i
vårt land inger bekymmer. Jag vill tilllägga,
att för jordbruksnäringens del inger
det ekonomiska läget minst lika stora
bekymmer. Jordbrukets ekonomi kännetecknas
av eftersläpning i förhållande
till andra näringsgrenar. Inkomsterna
sjunker, utgifterna stiger och skuldsättningen
ökar oroväckande. I den förhandlingsperiod,
som vi nu befinner oss
i, lvoppas vi på förståelse för önskemålen
från jordbrukets folk. Jordbrukarna
har tidigare visat sin goda vilja till solidaritet
och samarbete. Så var det under
världskriget, och så har det också
varit under efterkrigsåren, då jordbruket
sökt medverka till en sanering av
samhällsekonomien även med eftersättande
av egna berättigade önskemål.

Landsbygden avfolkas. Detta är dels
en följd av den ändrade samhällsstrukturen,
dels en följd av det ekonomiska
läget. Vi är nu inne i en trollcirkel, där
det ena påskyndar det andra. I min hembygd
visar statistiken ökad folkminkning
från landsbygden varje år. Det är
tydligen till storstäderna, som befolkningsströmmen
går. Människorna på
landsbygden anser sig emellertid ha
samma rätt till skolor och till kommunala
anläggningar såsom vatten och avlopp,
reningsverk och annat, som efter
nutida sätt att se är oumbärliga ting.
Det blir ett allt färre antal människor,
som har att bära kostnaderna för allt
detta, och ett allt färre antal människor,
som dessutom har relativt låga inkomster.

Svenskt jordbruk har gjort mycket
stora investeringar under senare år.
Jordbruket har dessutom byggt ut en
distributions- och försäljningsorganisation.
Strävandena har varit att framställa
kvalitetsprodukter. Denna distributions-
och förädlingsapparat har kostat
jordbruket mycket pengar. Det är
sannerligen inte hela det pris, som konsumenterna
får betala, som hamnar i
jordbrukarnas fickor. Vi bär emellertid
trott, att de svenska konsumenterna skulle
uppskatta att få högklassiga liv.sme -

Statsverkspropositionen m. m.
del, och vi har också trott, att konsumenterna
skulle vara villiga att betala
för hög kvalitet och höggradig förädling.
Eftersom jag vet att många tror, att de
utländska livsmedlen är mycket billigare
än de svenska och att det vore bättre
att importera sådana, vill jag framhålla,
att de billiga utländska livsmedlen i de
flesta fall är en följd av rena dumpingutbud
av överskott i respektive länder.
Hade vi inte den egna livsmedelsproduktionen,
bleve säkerligen dessa utländska
utbud åsatta ett betydligt högre pris.

Till detta kommer så beredskapssynpunkten.
Tillmäter man denna synpunkt
betydelse, och det bör man väl göra,
då kan det inte vara rimligt, att eu stor
näring skall tvingas att leva på svältgränsen
i avvaktan på att den en dag
beliöves. Vi måste alla vara beredda att
betala det pris vår beredskap kostar, en
beredskap i alla de former som behövs.

Bebyggelseuttunningen ökar avstånden
på landsbygden. Bärighetsområdena
för affärer, för postkontor in. in. måste
göras allt större till ytan.

Framför allt är det ungdomen som
lämnar landsbygden. Det för med sig att
medelåldern stiger, och att den svenska
landsbygden håller på att förgubbas.
Lantbruk läggs ned. Jag har redan sagt,
att ändrade strukturförhållanden tvingar
sig fram. Detta iir oundvikligt, men samtidigt
sker en ekonomisk och befolkningsmässig
utarmning av landsbygden,
som hotar att förtvina. Även om mycket
av det som sker är oundvikligt, så borde
vi väl vara överens om att de som stannar
kvar på landsbygden på de lantbruk,
som finns kvar, och i övriga näringar,
bör ha skälig lön för sitt arbete, d. v. s.
få ekonomisk likställighet med företagare
och anställda inom andra näringar.
Vi lantbrukare vill gärna ge våra anställda
liknande förmåner, som man har
inom andra yrken. Varför skall det vara
så, att jordbrukets anställda skall betalas
lägre än andra? Från landsbygden kommer
till städerna en ständig ström av
invandrare. Högre löner lockar, bättre
bekvämligheter lockar. Kan det då vara
rimligt att de kvarvarande i jordbruket
arbetande därtill skall bidra till att

106 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

hålla livsmedelskostnaderna nere genom
att leva på en lägre standard i praktiskt
taget alla avseenden? Lägg därtill det
förut anförda om stigande utgifter till
för landsbygdsbefolkningen gemensamma
ändamål. Förundrar det då någon
om människorna flyttar, ungdomen flyr,
landsbygden förgubbas och att håglöshet
och pessimism håller på att sprida sig?
Detta i sin tur skapar nya problem med
särskilda krav på kommunikationsmedel
för befolkningen, investeringar i bilar
och annat.

Herr talman! Med vad jag här anfört
har jag i korthet velat understryka den
oro lantbruksbefolkningen hyser för sin
och sin närings framtid. Jag har också
velat framhålla att vi på landsbygden
hoppas på förståelse för våra synpunkter
under det förhandlingsskede, som
snart är inne. Vi hoppas på förståelse
ifrån de stora konsumentgrupperna, och
vi hoppas på förståelse ifrån statsmakternas
sida. Vi vill inte strid, vi vill bara
ha en rättvis bedömning av våra problem.
Från en sådan utgångspunkt och
en sådan bedömning vill vi söka samförstånd
när det gäller dessa frågors lösning.

Herr PALME (s):

Herr talman! I nationalbudgeten kan
vi inhämta, att sysselsättningen varit
oförändrad mellan åren 1957 och 1958.
Den ökning av arbetslösheten, som har
ägt rum, är således att hänföra till befolkningstillväxten
och till ökningen i
den totala arbetsstyrkan under år 1958.
Åldersgruppen 15—19 år svarar för 68
procent av befolkningstillväxten och
uppskattningsvis 52 procent av ökningen
i arbetsstyrkan. Att den senare siffran
är lägre, beror självfallet på att en stigande
andel av varje ungdomskull väljer
fortsatt utbildning'' i någon form framför
tidigt inträde på arbetsmarknaden.

Mot denna bakgrund av oförändrad
sysselsättning och växande ungdomskullar
är det inte att förvåna, att ungdomen
på ett mycket påtagligt sätt fått
känna av konjunkturavmattningen. Det

iir svårt att exakt beräkna ungdomsarbetslöshetens
omfattning. I november
1958 var antalet till arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa ungdomar under 18
år ca 6 000. I vissa län var enligt något
tidigare undersökningar ungefär 30 procent
av samtliga registrerade arbetslösa
under 18 år. Men statistikens siffror är
på denna punkt ganska bräckliga. Få
ungdomar är med i arbetslöshetskassorna
och många bryr sig inte om att uppsöka
arbetsförmedlingen utan letar jobb
med hjälp av tidningsannonser och bekantskaper.
Andra — och det gäller
kanske framför allt flickorna •—• tycker
inte att det lönar sig att göra ett allvarligt
försök att få arbete, utan går kvar
hemma så länge och ser tiden an. Arbetslösheten
— så som den diskuteras i pressen
och i riksdagsdebatten — är i hög
grad ett statistiskt begrepp. Men statistiken
ger inte någon helt korrekt bild
av den verklighet, som ungdomen lever i.

Ungdomens arbetslöshet är således ett
allvarligt problem. Upplevelsen därav
förvärras av att omsvängningen på arbetsmarknaden
kommit så förhållandevis
plötsligt. Här har årskull efter årskull
av ungdomar under efterkrigstiden
gått ut på en arbetsmarknad, som överflödat
av jobb; de har inte behövt leta
efter arbete, det är tvärtom arbetsgivarna
som varit på jakt efter dem för
att erbjuda sina tjänster. Många av de
äldre har ondgjort sig över detta förhållande,
talat om hoppjerkamentalitet,
ungdomens uppskruvade pretentioner,
bristande arbetslust och på annat sätt
givit uttryck för den sällsamma blandning
av välvisa råd och förfasade moralkakor
som tycks ackompanjera varje
ungdomsgenerations utträde i förvärvslivet.
Och visst har det förekommit missbruk
av den ökade valfrihet, som blivit
följden av full och överfull sysselsättning.
Men för de allra flesta ungdomar
har det inneburit ett oerhört frihetsvärde
att man kunnat välja mellan arbetsplatser
och yrken och kunnat pröva sig
fram tills man finner ett arbete, som man
passar för och trivs med.

I dag får ungdomen på ett helt annat
sätt passa på arbetsförmedlingen, nöta

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

107

trappor, traska runt på arbetsplatser och
möta besvikelsen att inte vara önskad.
Den upplevelsen blir svårare att bära
därför att den inte var väntad — man
var inte förberedd på den. Ungdomens
förväntningar är klart inriktade på full
sysselsättning. Därför ligger besvikelsen
och missmodet närmare till hands än för
de generationer, som inte hade lärt sig
att ha så stora anspråk.

De allvarligaste verkningarna av ungdomsarbetslösheten
är därför kanske att
finna på det psykologiska planet. Det är
min övertygelse att den fulla sysselsättningen
varit efterkrigstidens största frihetsvärde.
Jag är också övertygad om att
denna fulla sysselsättning varit en dynamisk
kraft i samhällsutvecklingen. Den
har skapat framtidstro, gett den enskilde
möjlighet till en djärvare framtidsplanering
för sin egen tillvaro. Det har tagit
sig uttryck i ett våldsamt ökat utbildningsintresse
och en tidigare familjebildning.
över huvud taget lägger ungdomen
på ett helt annat sätt än tidigare långtidsperspektiv
på den egna tillvaron.
Denna de enskilda människornas inställning
har också stimulerat fram en klarare
framtidsinriktning inom näringslivet
och inom samhället som helhet. Det
vore därför ur många synpunkter ytterligt
allvarligt, om den framtidstro och
den framstegstro, som ungdomen i dag
otvivelaktigt hyser, skulle börja svikta
på allvar.

No bör man självfallet inte överdriva
dagens läge. För de väldiga ungdomsskaror,
som på 1930-talet gick arbetslösa,
skulle den tillgång på arbetskraft, som i
dag ändå finns, ha tett sig som en ouppnåelig
dröm. I dag är ungdomsarbetslösheten
enligt statistiken G 000 och i
verkligheten väl några tusen större. Men
ändå kunde arbetsmarknaden i höstas
svälja kanske 70 000—80 000 ungdomar,
som från skolan gick direkt ut i förvärvslivet.
Att läget sålunda trots allt i dag
är så mycket biittre beror dels på att
konjunkturnedgången ändå är av måttlig
omfattning och dels på att samhället på
ett helt annat sätt än tidigare satt in
sina resurser för att motverka arbetslösheten.

Statsverkspropositionen m. m.

Man har i den offentliga debatten inte
tillräckligt uppmärksammat den helt nya
giv, som lanserats inom arbetsmarknadspolitiken.
Gösta ltehns och Rudolf Meidners
teorier från 1940-talet har alltid beaktats
med vederbörlig högaktning som
intressanta inlägg i den vetenskapliga debatten.
Sådana finns det som bekant
många. Men nu har dessa teorier prövats
i den hårda verkligheten och det
har visat sig att de i långa stycken höll.

Genom det fina arbete som utförts av
folket på arbetsmarknadsstyrelsen, på arbetsförmedlingarna
och på arbetsmarknadsorganen
runt om i landet har tusentals
människor kunnat beredas arbete,
utan alltför stora påfrestningar kunnat
flyttas till platser där det finns arbete
eller skolas om till yrken där det finns
arbete. Genom de punktvis insatta åtgärderna
på olika investeringsområden
har återigen tusentals människor kunnat
få jobb.

Det säger en del när arbetsmarknadsstyrelsen
kunnat konstatera att arbetslösheten
utan dessa åtgärder sannolikt nu
varit dubbelt så stor. Vi rör oss med så
stora tal här i riksdagen, att siffrorna
lätt förlorar sin mänskliga anknytning,
men det är faktiskt 50 000—70 000 enskilda
människor det gäller.

Arbetsmarknadspolitiken har medvetet
inriktats på att trygga sysselsättningen,
att ge folk arbete. Om man så vill är
detta ett kortsiktigt perspektiv. Men det
är lika väsentligt att försöka so hur denna
sysselsättningspolitik på längre sikt
påverkar samhällsutvecklingen. För ungdomen
är det av särskilt intresse att studera
om med dess hjälp väsentliga ungdomskrav
kan förverkligas. Låt mig få
exemplifiera.

1) Den rörliga arbetsmarknadspolitiken
har tryggat sysselsättningen för tusentals
människor. Därigenom har näringslivet
också fått större chans att tillgodose
sitt behov av arbetskraft med
sådan arbetskraft det behöver. Större
chanser skapas för att rätt man kommer
på rätt plats. Genom utökad yrkesutbildning,
omskolning och fortbildning lägges
grunden, om man så vill, till cn kvalitativ
förstärkning av vårt lands arbets -

108 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 cm.

Statsverkspropositionen m. m.

styrka, av största betydelse både nu och
i framtiden.

Ungdomen är av naturliga skäl rörligare,
mindre rotfast än de äldre. Rörligheten
på arbetsmarknaden innebär för
dem inte några särskilt stora påfrestningar.
Vinsten är större, om man med
arbetsförmedlingens och yrkesvägledningens
hjälp kan hitta fram till det arbete
som man passar för och trivs med.
Förstärkningen av arbetsmarknadspolitiken
har för ungdomen inneburit ett
positivt värde alldeles oavsett dess speciella
arbetslöshetsbekämpande aspekter.

2) Antalet yrkesskolor och yrkesskolplatser
har ökat kraftigt. År 1955 beslöt
riksdagen att fördubbla yrkesutbildningen
på 15 år. Socialdemokratiska ungdomsförbundet
protesterade på den tiden
och hävdade att programmet åtminstone
borde genomföras på 10 år. Nu har
denna fördubbling av yrkesskolutbildningen
genomförts på tre år. Det har
varit ett led i strävandena att skapa arbete.
Men det betyder också att många
fler ungdomar nu kan gå ut i livet med
en god yrkesutbildning bakom sig. Trots
denna snabba utbyggnad kan ändå inte
yrkesskolorna ta emot alla de ungdomar
som söker sig dit. Så stort är utbildningsintresset.
Det är ett mycket konkret
inlägg från ungdomens egen sida i debatten
om ungdomens förvildning. Utbildningen
i yrkesskolan är sålunda en
vinning ur sysselsättningsskapande synpunkt,
men också en vinning för ungdomen
och hela samhället på längre sikt.
Skall vårt land hålla en hög takt i den
tekniska utvecklingen måste vi ha ökad
tillgång på utbildad arbetskraft. Den
snabba frammarsch som nu göres på yrkesutbildningens
område är en av de
allra mest lönande — om man får tro
vissa vetenskapliga undersökningar förmodligen
den mest lönande och mest
produktiva — investering för framtiden
som vårt land kan göra.

3) Bostadsbyggandet har ökat med
10 000 lägenheter per år. Det liar lett till
att en hygglig sysselsättning kunnat upprätthållas
bland byggnadsarbetarna, och
detta har indirekt medverkat till en god
sysselsättning inom flera andra sektorer

av näringslivet. Följden har också blivit
att 10 000 flera unga familjer än tidigare
varje år kan flytta in i nya lägenheter,
och det har inneburit en chans till en
betydligt snabbare avveckling av ett av
de mera påfallande bristområdena i
samhället. Återigen sålunda en dubbel
vinst av sysselsättningspolitiken både
när det gäller att skapa arbete och bygga
ut för framtiden, insatser som dessutom
har varit av särskild betydelse för
ungdomen.

4) Arbetslösheten har i särskild grad
drabbat Norrbotten och det är i Norrbotten
vi bär de största ungdomskullarna.
Jag tror att det är 1 000 ungdomar
per är som kommer ut på arbetsmarknaden,
och det kommer att bli så några år
framöver. En utbyggnad av de statliga
företagen i denna landsända är oundgängligen
nödvändig för att upprätthålla
sysselsättningen i Norrbotten. Men
det innebär samtidigt att vi på ett rationellt
sätt tillvaratar våra viktigaste naturtillgångar
— skogen och malmen —
och bygger ut en i vissa stycken eftersatt
landsända.

Så här kan man gå vidare punkt för
punkt, ökade skogsvårdsåtgärder är av
stor betydelse för skogskapitalet. Genom
stimulansåtgärder till industrien, företrädesvis
genom investeringsfonderna, har
investeringarna i en rad av våra viktigaste
industrier kunnat upprätthållas.
300 miljoner mera till vägbyggandet ger
sysselsättning åt mänga vägarbetare,
men det är samtidigt en mycket produktiv
investering att t. ex. bygga ut skogsvägarna,
varigenom man förbilligar
transporterna och ökar skogsindustriens
konkurrenskraft ide på världsmarknaden.

Vad jag vill visa med dessa exempel
är, att sysselsättningspolitiken icke bara
är ett medel att hålla folk i arbete. Den
blir också och måste vara ett led i en
konstruktiv framstegspolitik. Och det är
enligt mitt sett att se glädjande, att insatserna
hittills inriktats på områden,
som är av särskild betydelse för ungdomen.

Vi har i dag hört hur talare efter talare
från den borgerliga sidan har gått

Onsdagen den 28 januari 1959 om.

Nr 2 109

upp och kritiserat finansministern i
kraftiga ordalag och ondgjort sig över
tänkbara skattehöjningar. Det ungdomsförbund,
som jag tillhör, har gjort precis
tvärtom. Vi har sagt till finansministern:
Släpp till mera pengar, om det är
nödvändigt för att trygga sysselsättningen!
När det gäller denna absolut fundamentala
fråga måste kostnaderna komma
i andra hand. För dagens ungdomar ser
balansen ut så här: en skattehöjning innebär
för honom eller henne en ökad
utgift på låt oss säga 100 kronor om året.
(iäller det en varuskatt, kan man inskränka
sin konsumtion och spara i stället
och därmed undgå en del av skatten.
Vad får ungdomen i gengäld? Jo, större
chans att få arbete när den går ut i förvärvslivet,
bättre möjligheter till den utbildning
man vill ha och lämpar sig för,
större chans att få bostad och över huvud
taget kraftiga insatser på samhällets
bristområden.

Vad tror ni, iirade kammarledamöter,
är viktigare för ungdomen i dag, den
kontanta behållningen i plånboken eller
jobbet, utbildningen, bostaden? Jag är
för min del övertygad om att ungdomen
väljer den aktiva sysselsättningspolitiken
för de värden den ger och är beredd att
ta dess konsekvenser.

Man kan i viss mån säga, att det är
beklagligt att det skulle behövas en period
av konjunkturavmattning för att
det skulle satsas målmedvetet för att förverkliga
självklara ungdomskrav. Men
man kunde satsa därför att man nådde
det dubbla syftet att skapa arbete i nuet
och bygga för framtiden.

Men då frågar man sig: Vad händer
om konjunkturen går upp igen?

Utvecklingen i Amerika vållar en viss
oro, ty nu har konjunkturen vänt där
ute. Produktionen stiger, investeringsviljan
återvänder, lageruppbyggnaden
liar ånyo satt fart. Men arbetslösheten
finns kvar och ligger på en enligt vårt
sätt att se närmast katastrofal nivå fortfarande.
Man har på sina håll i Amerika
hävdat, att det till följd av den allt snabbare
rationaliseringen och andra faktorer
kan uppstå en strukturellt betonad
arbetslöshet av besvärande omfattning

Statsverkspropositionen m. m.

även under en uppåtgående konjunktur
och under en överkonjunktur. Är detta
riktigt, så löper vi såvitt jag förstår samma
risk, och den risken står vi inför i
ett skede med snabbt växande ungdomskullar.
År 1950 fanns det 415 000 ungdomar
i ålder 14—18 år, 1961 finns det
635 000, en ökning med 50 procent. I det
läget finns en stor sannolikhet för att en
eventuellt bestående arbetslöshet kommer
att i hög grad, kanske i första hand,
drabba ungdomen.

Inom socialdemokratiska ungdomsförbundet
har vi velat vända på resonemanget
i positiv riktning och säga så här
i stället: Detta med en strukturell arbetslöshet
är ingenting som man behöver acceptera
som en vetenskaplig teori med
giltighet i verkligheten. Man bör ställa
problemet så här: Skall vi undgå denna
strukturella arbetslöshet, så blir det ju
oundgängligen nödvändigt att fortsätta
en synnerligen aktiv arbetsmarknadspolitik
även om konjunkturen vänder och
vi på nytt får uppleva en högkonjunktur.
Då bör man alltså i dagens läge inrikta
sig på att ytterligare förstärka yrkesvägledningen
och arbetsförmedlingen, forcera
den. nioåriga skolans; utbyggnad
och framför allt bygga ut yrkesutbildningen
om möjligt ännu snabbare.

Enligt den ideologiska förkunnelse,
som framförts från en rad borgerliga
talare i dag, skulle dessa åtgärder på yrkesutbildningens
och arbetsmarknadens
områden innebära, att man minskar den
enskilda människans frihet. Tv det innebär
ju otvivelaktigt ett ökat engagemang
från samhällets sida. Enligt min mening
finns det emellertid inget bättre sätt att
öka friheten i samhället än att ge människorna
arbete och utbildning.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är rätt överraskad
av en hel del av de synpunkter som
herr Palme förde till torgs. Jag var tidigare
helt kort inne på arbetslöshetens
bekämpande, och jag hoppas det framgick
att jag är mycket positiv till åtgärderna
härför. Vad jag ville ha sagt och

Ilo Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

kanske inte fick ordentligt uttryckt var
att jag saknar den förberedelse som borde
ha funnits för åtgärderna vid en friställning
av arbetskraft sådan som den
vi nu har fått. Hans excellens herr statsministern
sade, om jag förstod honom
rätt, att regeringens linje i fråga om bekämpande
av arbetslösheten sammanfaller
med den som LO lade fram år 1951.
Men varför finns då inte beredskapen
där, när man redan för åtta år sedan
hade klart för sig hur arbetslöshet skulle
bekämpas? Tv det är ett faktum att
vi inte hade någon beredskap i modern
mening inför den friställning av arbetskraft
som har skett i år.

I förrgår läste jag i en tidning att en
kollega till mig, länsarbetsdirektören i
Stockholm, hade satts in på att studera
hur man numera på ett lämpligt sätt
skall bereda folk sysselsättning i skogarna.
Detta borde enligt min mening
ha skett redan för flera år sedan, ty den
mekanisering av skogsbruket som numera
har skett gör att vi inte längre på
samma sätt som tidigare kan plocka in
folk i skogsarbete för sysselsättning.

Herr Palme talade vidare om ökad
insats på yrkesutbildningens område
som om detta vore eu nyhet. Jag tillåter
mig att ta mig själv som exempel
för att belysa hur det är med den saken.
På skogsbrukets område har yrkesutbildningen
tidigare släpat efter betänkligt.
När jag blev Iänsjägmästare år
1931, var min första åtgärd att — givetvis
i samarbete med skogsvårdsstyreL
sen — försöka få fram en ökad yrkesutbildning.
Ty jag var övertygad om att
detta var det enda sättet att dels utbilda
skogsägarna till självständiga förvaltare
av skogarna —■ och därmed höja skogsvården
— och dels skapa en kunnig, yrkesmedveten
skogsarbetarstam. Vi köpte
en skogsvårdsgård år 1934. I snart
sagt 25 år har vi försökt utbygga denna
till en modern skogsbruksskola. Först
för två år sedan, kan jag säga, var vi
helt färdiga med detta. Alltså har vi här
fått kämpa i bortåt 25 år för att få de
medel som behövdes för skapande av
en modern yrkesskola på skogsbrukets
område.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har faktiskt inte
gjort gällande, att detta med yrkesutbildning
skulle vara någonting nytt under
solen. Vad jag har velat framhålla
är bara detta, att man under nuvarande
konjunkturavmattning har satsat så hårt
på yrkesutbildningsprogrammet, att det
har genomförts på tre år i stället för
på femton år. Herr Hansson måste år
1955 ha röstat för att det skulle vara
rimligt att genomföra en fördubbling av
kapaciteten på denna längre tidrymd.
Det är i så fall att beklaga att herr
Hansson, med den kännedom han hade
om förhållandena på detta område, inte
då framställde krav på att man skulle
gå snabbare fram. Är det så att herr
Hansson i Ronneby för framtiden ämnar
stödja en stark utbyggnad av yrkesskolan
så är det mig en glädje att säga
att vi är helt överens på den punkten.

Orsaken till att yrkesutbildningen delvis
har släpat efter ligger i inte ringa
mån däri, att man inom det enskilda
näringslivet har satsat så förhållandevis
små belopp på yrkesutbildningens utbyggnad.
Utvecklingen under de senare
åren har inneburit, att samhället
har fått träda in och överta en allt större
del av ansvaret för yrkesutbildningen.
Detta har sina sidor, eftersom yrkesutbildning
inte kan bedrivas helt vid centrala
skolor utan också måste ske ute
på arbetsplatserna.

När det gäller beredskapen mot sysselsättningsstörningar
kan det naturligtvis
ha brustit här och där. Vi har ju en
väldigt decentraliserad apparat för att
ta itu med sådana ting. Mycket av ansvaret
vilar på kommunerna, landstingen
och andra lokala organ, och dessutom
har vi under så lång tid varit förskonade
från arbetslöshet, att beredskapen
mot denna kanske fördenskull på
sina håll har släpat efter, men det är
ändå en ganska märklig prestation av
arbetsmarknadsmyndigheterna att ha
lyckats genomföra sina sysselsiittningsstödjande
åtgärder så snabbt som det
har skett. Dessa åtgärder har ju ändå
inneburit, att kanske 50 000 eller 00 000
människor, som annars skulle ha gått

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

arbetslösa, har fått sin sysselsättning
tryggad. Det är ett bra resultat, och jag
tycker att detta ger goda löften om att,
om man är beredd att satsa på arbetsmarknadspolitiken,
denna kommer att
ge ett gott utbyte.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan medge att herr
Palme och jag är . på samma linje, om
han menar att vi med hänsyn till de förändringar
som har skett i samhället nu
måste tänka oss in i en långsiktig, modern
beredskap mot arbetslöshet. Vi är
kanske också eniga om att vi i detta
nya, moderna samhälle behöver en yrkesutbildning
av helt annat slag än tidigare.
Jag minns inte siffran riktigt säkert,
men jag tror att det är endast 40
procent av våra ungdomar som i dag
kan beredas en tillfredsställande yrkesutbildning.

Men, herr Palme, försök inte bibringa
kammaren den uppfattningen, att de enskilda
företagarna inte här har gjort någon
insats! Det bedrivs en mycket aktiv
yrkesutbildning inom företagen. Att
vi inom Blekinge i så hög grad som har
skett har kunnat nedbringa vår arbetslöshetssiffra
i förhållande till vad som
gällde förra året beror till mycket stor
del på att företagen själva har satt i gång
med arbeten för att hålla de fast anställda
med sysselsättning, även om det
kostar dem mycket pengar.

Jag är i det fallet litet jävig. Jag hade
nyligen en dispyt med en byråchef i arbetsmarknadsstyrelsen,
som ville att vi
skulle gå på styrelsens beredskapslinje.
Så tänkte vi i somras, men när det sedan
under hösten yppade sig möjligheter
att låta företagen sätta i gång arbetena
själva, varigenom vi kunde spara
betydande belopp allmänna medel och
samtidigt sänka den officiella arbetslöshetssiffran,
tyckte jag detta var en god
lösning.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Herr Palme uppehöll sig
i sitt anförande främst vid ungdomens

Statsverkspropositionen m. m.

arbetslöshet. Jag förmodar att han med
ungdom inte bara menar pojkarna utan
också flickorna. Jag skall be att få
fortsätta hans resonemang och hoppas
hjärtligt att han tar konsekvenserna av
sin egen ståndpunkt och verkligen hjälper
till att ge ungdomarna en bättre
chans till utbildning och därmed till arbete.

Det är nämligen härvidlag inte bra
ställt för flickorna. Herr Palme, som i
går passerade genom kanslihuset när
det där satt en samling av äldre och i
kampen ganska grånade kvinnor, skulle
lämpligen ha kunnat följa med dem in
till statsministern och ecklesiastikministern
och framfört ungefär samma krav
som han nu gjort här i riksdagen. Herr
Palme hade kanske kunnat förmå herr
Sträng att lätta litet på pungen för att
ge flickorna ytterligare ett par miljoner
kronor — mer begär de inte — för att
de skall kunna få en bättre yrkesutbildning.
Men eftersom herr Palmes väg till
ena pigo — jag menar regeringen •— är
ganska kort, kanske han kan gå ensam
in och framföra ungefär samma krav
som vi gjorde.

Även om arbetslöshetsriskerna nu är
störst för männen, kan det dock inte
vara oviktigt att också uppehålla sig vid
den situation som kvinnorna just nu befinner
sig i. Riksdagen har den största
anledning att även beakta den.

I den sammanställning som arbetsmarknadsstyrelsen
utgivit under rubriken
»Kvinnorna och beredskapen mot
arbetslöshet», får man en ganska klar
blick över det ingalunda bekymmerfria
läget just nu. I varje fall är den skildringen
inte överdriven, snarare tvärtom,
eftersom det bland kvinnorna säkerligen
finns en ganska stor dold arbetslöshet.
Många kvinnor går ju vid sökandet
av arbete förbi arbetsförmedlingen
och blir därför inte registrerade.

I arbetsmarknadsstyrelsens sammanställning
hänförs kvinnornas arbetslöshetsproblem
i huvudsak till tre olika
kategorier. Den främsta faktorn är svårigheten
för den kvinnliga ungdomen
att på grund av bristande yrkeskunskaper
och utbildning få ett arbete. Vidare

112

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

säger arbetsmarknadsstyrelsen, att ett
betydelsefullt medel i beredskapen mot
arbetslösheten bland kvinnorna är yrkesutbildningen,
som bör utbyggas och
anpassas efter de ökade behoven av utbildning
inom såväl traditionellt kvinnliga
som andra yrken. Vad kvinnorna
själva angår framhåller arbetsmarknadsstyrelsen,
att de måste göra sig bättre
rustade att möta en eventuell arbetslöshet
genom att skaffa sig en ordentlig
yrkesutbildning.

Detta är nog gott och väl, och vem
kan inte instämma i denna admonition
till kvinnorna, men då uppställer sig
genast frågan: Vilka möjligheter har
kvinnorna att skaffa sig en yrkesutbildning?
Står denna möjlighet kvinnorna
till buds i den utsträckning som man
önskar? Gör den det framför allt i fråga
om de traditionellt kvinnliga yrkena?
Arbetsmarknadsstyrelsen säger bl. a., att
den största betydelsen för beredskap
mot arbetslöshet bland kvinnorna sannolikt
är en forcerad utbyggnad av bl. a.
sjuk- och åldringsvården samt skolväsendet,
där kvinnorna alltså främst har en
uppgift att fylla.

Hur har statsmakterna ordnat yrkesutbildningen
just på dessa områden för
flickorna? Ja, inte är det idealiskt. Det
framgår av statsverkspropositionen att
det tyvärr finns vissa brister. Här står
flickor i ko överallt för att komma med
på kurser av olika slag, av vilka en del
är obligatoriska för vidare utbildning
till olika yrken. Men endast en liten procent
kommer med på dessa kurser. Det
behövs inte många exempel för att belysa
detta. Till en barnsköterskekurs,
vilken är obligatorisk för t. ex. förskoleutbildning,
söker 125 flickor och 8, säger
8, kommer in. Till en stor husmodersskola
här i Stockholm, som har ett stort
antal kurser av olika slag, sökte förra
året ungefär 600 flickor till 128 platser.

Det är lika illa ställt om inte värre
för flickorna i fråga om möjligheterna
till högre utbildning inom vad vi kallar
traditionellt kvinnliga yrken. Där går
flickor och skaffar sig kompetens år efter
år genom praktik och diverse kur -

ser, som de så småningom lyckas trassla
sig in på, utan möjligheter att komma
in på den slutliga läroanstalten. Det
skulle förvåna mig, om inte någon eller
några av mina riksdagskolleger har en
dotter som slitit i åratal för att komma
in t. ex. på ett handarbetsseminarium,
på ett förskoleseminarium eller ett skolköksseminarium.
Varje år söker minst
tre gånger så många till dessa seminarier
än som man kan ta emot. Och, märk
väl, de flesta av de sökande är kompetenta
och har goda meriter för att komma
in. Det är också ett faktum att alla
behövs när de väl en gång kommer ut.

Vad beror nu detta oefterrättliga tillstånd
på? Naturligtvis på att det inte
finns folk att undervisa flickorna, inte
lokaler att hysa dem i. Här får vi årtionde
efter årtionde uppleva att denna
brist inte fyllts ut. Det blir bara värre
och värre, utan att någon upprustning
sker eller den modernisering av yrkesutbildningen
på detta område äger rum
som hela vårt samhälle behöver. Det här
är nämligen inte en kvinnofråga utan
en samhällsfråga. Tv jag kan aldrig
tänka mig att någon är så kortsiktig, att
han uppfattar hemmets ekonomi, barnens
skötsel och allt annat som hör
till familjens väl och ve som ett kvinnointresse
enbart. Det är inte lönt att
diskutera samhällsekonomi här i riksdagen,
om inte de enskilda människorna
först får lära sig att sköta sin och familjens
ekonomi. Detta är ett trivialt
faktum, som det verkligen lönar sig att
besinna i en remissdebatt, där man talar
så mycket om samhällsekonomi och
statsfinanser.

Inom den nya enhetsskolan har man
lagt stor vikt vid utbildning och undervisning
även i praktiska ämnen, men till
det behövs lärare precis lika väl som till
matematik, historia och geografi. Och
dessa lärare finns helt enkelt inte. Låt
mig ta ett sådant ämne som sömnad eller
skolkök. Det är obligatoriska ämnen på
det nya schemat och har varit så även
på det gamla. Men av dem som undervisar
i sömnad vid statens skolor har
ungefär hälften inte en dags pedagogisk
utbildning, även om de kan sy en fin

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

113

klänning. De är duktiga sömmerskor
som fått behörighet av skolöverstyrelsen.
Nästan lika illa är det med rekryteringen
av skolkökslärarinnekåren. Vi har
över hundra lärarinnor där, som heller
inte har någon pedagogisk utbildning.
Skolstyrelserna tar med uppräckta händer
emot vilken »duktig» person som
helst, bara de får skolöverstyrelsen godkännande.
I en stor stad vikarierar t. ex.
en flicka, som har så dåliga betyg att
hon sex gånger sökt in på ett skolköksseminariu-m
utan att komma in. Men
som lärarinna vid folkskolorna duger
hon.

Är det att undra på att kvinnorna över
hela landet tar detta som ett undervärderande
av deras arbetsområde och är
upprörda över att det får fortgå år efter
år? Antingen får staten dra in sådana
ämnen som huslig undervisning
och slöjd på schemat i sina skolor, eller
också får den tillse att det finns lärarkrafter
att tillgå i undervisningen.

Det är nu över 30 år sedan staten
gav ett löfte att vidtaga åtgärder för att
förbättra lokaler och utbildning för just
dessa lärarkategorier. Sedan dess har
mycket vatten runnit under broarna. Vi
har haft lågkonjunktur, men vi har också
haft högkonjunktur. Utredningar har
gjorts — flera stycken — men inte lett
till något resultat. Egendomligt nog har
det alltid varit statsfinansiella skäl som
hindrat, när dessa utredningar skulle
mynnat ut i ett förslag till riksdagen.
Det finns i alla fall någonting som heter
fördelningsproblem, och man kan
ju fördela miljonerna på olika sätt. Under
tiden har i alla fall ett otal pedagogiska
institutioner tillkommit, från
universitet och högskolor till centrala
verkstadsskolor. Vi har fått konstfackskola,
musikhögskola, centralinstitut för
gymnastik o. s. v. En mängd områden
har blivit tillgodosedda. Miljonbyggen
har rests för utbildning av olika lärarkategorier,
medan just dessa kvinnliga
kårer fått sitta emellan. En del utbildas
nu i en liten privatvåning i Stockholm
eller i källarlokaler i Göteborg, där de
inte ens ser solen. Detta är något som

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr

Statsverkspropositionen m. m.

riksdagen inte kan begära att kvinnorna
skall förstå, även om de har aldrig så
god vilja att uppskatta andras berättigade
krav på utbildning.

Vi förstår det inte. Det var också med
den största besvikelse vi alla läste i
statsverkspropositionen, att det inte blir
mycket av i år heller. Lite bötar på det
gamla klädet men inte mer. Statsfinansiella
skäl lägger hinder i vägen, säger
ecklesiastikministern, för ett förslag till
riksdagen i år om lärarutbildningen på
det husliga området på grundval av den
senaste utredningen. Men detta var vad
vi nu hade skäl att vänta oss. Betänkandet
har rönt ett positivt bemötande vid
remissbehandlingen. Men det blev en
spänd förväntans upplösning i intet.
Ecklesiastikministern förebådar en tillläggsproposition
när det gäller de husliga
seminarierna. Den kommer i februari,
men så mycket vet vi redan, att något
krafttag inte tas där. Det blir mest
att trassla in några fler flickor på de
kurser som redan finns och några fler
kurser på redan sprängfyllda seminarier.
Av den moderniserade utbildningen,
av upprustningen på redan befintliga
seminarier, av nybyggnader blir ingenting.

Denna utbildning för de husliga pedagogerna
ligger så gott som uteslutande
på privata händer. Staten har ett enda
dåligt utrustat skolköksseminarium i
Stockholm. I övrigt stretar enskilda personer,
stiftelser, en kommun och ett
landsting med att utbilda dessa lärarkrafter
till de statliga skolorna. Var
finns något liknande förhållande när det
gäller andra lärarkategorier? Ingen skulle
väl drömma om att en fröken ägde ett
folkskoleseminarium på Östermalm i
Stockholm. Men att en fru äger ett handarbetsseminarium
på Östermalm, det
tycker man tydligen är fullt i sin ordning.
Kan hon inte få debet och kredit
att gå ihop så är det hennes sak, liksom
att hon måste ta ut höga terminsavgifter
av flickorna. Statsbidrag till lönerna
har hon — men det bär inte varit lätt
att få ett driftbidrag. Det var ett helt
företag att få pengar över till en kork -

114

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.
matta i det seminariet, så att inte eleverna
skulle bryta benen av sig i hålen
på den gamla.

Det finns inga pengar, säger man, till
upprustning just på detta område. Det
kan man till nöds förstå i den aktuella
situationen. Men 25 miljoner har i alla
fall givits till arbetsmarknadsstyrelsen
och yrkesskolöverstyrelsen för omskolningskurser.
Det borde vara ganska
svårt att använda dessa miljoner av den
enkla anledningen att det inte finns folk
som kan hålla dessa kurser. Skulle det
då inte vara möjligt att använda åtminstone
ett par av dem för det här ändamålet,
så att utbildningen kunde komma
i gång?

Jag tror att regeringen har alldeles
klart för sig att denna utbildning måste
förstatligas. Men alla vi som sysslat med
denna utbildningsfråga under decennier
förstår inte att vi inte nu kan få åtminstone
ett principbeslut om detta förstatligande.
Detta skulle möjliggöra en lättare
övergång för de nuvarande enskilda
seminarierna på området och hjälpa eleverna,
så att det inte behövde dröja så
länge innan de kom in på den nya linjen
och där fick den erforderliga kompetensen.
Staten måste överta utbildningen,
om vi inte skall få en epautbildning av
våra flickor på det husliga området i
skolorna.

Jag skulle kunna dra hur många exempel
som helst på det tillstånd, som
våra husliga seminarier befinner sig i,
men jag skall inte trötta kammaren med
det. Jag vill bara nämna hur det regnar
in i det största seminariet vi har i landet,
nämligen i Uppsala, och hur eleverna
måste elda nio kakelugnar i det
barnhem, som är knutet till skolan, på
morgonen, innan de börjar det arbete
som ingår i deras utbildning, alltså det
vanliga arbete som alla andra elever har.

Man undrar varpå dessa missförhållanden
beror? Jag kan inte förstå annat
än att respekten för det husliga arbetet
är så minimal, att utbildningen får komma
i sista hand. Annars skulle det väl
ha gått att få pengar även till detta under
alla dessa år och åtminstone ett principbeslut
nu i år.

Dessutom saknas det kvinnor i led -

ningen för vår skola över huvud taget,
och jag tycker mig se ett samband i
detta. Även om man medger kvinnornas
andel i skulden för denna brist på kvinnor
i ledningen, så får de sannerligen
ingen hjälp av männen. Nog är det väl
bedrövligt att vår nya skola uteslutande
leds av män. Vi har inte en enda kvjnnlig
skoldirektör i hela landet. Vi har
inte en enda kvinnlig ordförande i de
länsskolnämnder, som skall härska över
hela vårt skolväsende. Vi har bland de
ordinarie ledamöterna, som tillsammans
utgör 336, i dessa nämnder endast 9
kvinnor i hela landet och 14 suppleanter.
Med andra ord finns det bara 6,85
procent kvinnor i dessa inom den nya
skolan allsmäktiga församlingar. Med
den självrannsakan som är kvinnan egen
frågar hon sig snällt om denna slagsida
i länsskolnämnderna beror endast pa
brist på kvalificerade kvinnor till dessa
poster. Men jag har ytterligt svårt att tro,
att det inte finns fler än 23 pedagogiskt
erfarna och lämpliga kvinnor i detta
land, som skulle kunna ingå i dessa församlingar.
Och jag har ännu svårare att
förstå, att inte männen anser dem ha en
uppgift att fylla på detta område. Men
om de skall klara sig i konkurrensen,
får de vara förstklassiga och litet till.
När en av dessa skolinspektörsbefattningar
skulle tillsättas av Kungl. Maj:t
— det var för övrigt i Skaraborgs län —
förbigicks en kvinnlig sökande, som var
teol. lic. och fil. kand. och hade efterprövning
till fil. mag.-examen samt var
adjunkt vid ett högre allmänt läroverk,
satt i stadsfullmäktige och hade en massa
kommunala förtroendeuppdrag, vilket
anses som en merit för dessa tjänster.
Hon blev förbigången av en man, som
varit rektor vid en samrealskola i fem
år. Hon hade en sammanlagd poängsifffa
i examen av 32, medan han hade 7,5.
Detta är inte värst uppmuntrande för
andra kvinnliga sökande till dylika
tjänster. Utvecklingen går åt fel håll. Det
behövs ett samfällt arbete av alla som
kan något och vill något positivt. Vår
skola och vårt yrkesutbildningssystem;
för ungdomarna inte minst, skulle må
bra av detta samfällda arbete.

Statsfinanserna tillåter inte några ut -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

115

svävningar, har vi hört i dag. Finansministern
har stått med ett bart svärd,
som hugger av även en välvillig departementschefs
spirande förhoppningar
om anslag för goda ändamål. Statsministern
räknade i alla fall i dag på morgonen
upp en rad behjärtansvärda ting,
som vi ändock måste ha råd till. Han
yttrade bland annat: »Den stigande standarden
i Sverige riktar nämligen strålkastarna
mot de brister som samhället
har.» Jag skulle för min del vilja fortsätta
resonemanget på det internationella
planet, om jag får ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk ytterligare några
minuter.

Sveriges ständigt stigande standard
riktar strålkastarna mot de brister, som
många andra länder lider av, främst de
underutvecklade. Vår skyldighet att deltaga
i internationellt hjälparbete stiger
med varje procent som vår egen levnadsstandard
stiger. Den är nu uppe så högt,
att vi har världens näst högsta levnadsstandard.
Det internationella arbetet bedrivs
ju på flera fronter och inom olika
organisationer. Vårt bidrag till den tekniska
biståndsfonden har i år väsentligt
ökats, vilket det finns all anledning att
anteckna med glädje och tillfredsställelse.
Men samtidigt visar regeringen en
förvånande brist på förståelse för andra
organisationer med betydligt blygsammare
anslagskrav. Vi har t. ex. Unesco.
Det är den organisation, som inom FN:s
ram skall sprida kunskap och förståelse
om de länder som har förmånen att få
hjälpa andra länder liksom om de länder
som tar emot hjälpen. Till de stora
projekt, som Unesco lagt upp, har Sverige
med regeringens goda minne anslutit
sig. Det som just nu bedrivs internationellt
sett mest intensivt är det s. k.
Östern-Västernprojektet. Det innebär
bland annat att man vill sprida ökad
kunskap just om de länder, till vilka de
15 miljonerna till tekniskt bistånd skall
gå. Att då helt enkelt omöjliggöra arbetet
på detta internationella upplysningsområde
måste vara en kortsiktig politik.
Det gäller en relativt liten summa, men
den har ändå strukits i statsverkspropositionen.
Det har skämtats mycket över

Statsverkspropositionen m. m.
de nya former för internationellt hjälparbete,
som en grupp svenskar har föreslagit
helt nyligen. De må vara orealistiska,
men de tyder i varje fall på eu
djupt grundad önskan hos stora grupper
av svenska folket, att vi skall hjälpa till
med våra resurser, när andra folk behöver
oss. Många med mig anser att
detta är ett nödvändigt komplement till
vårt militära försvar. Men då får det inte
bara vara smulor, som faller från den
rikes bord. Att småsnåla på våra anslag
till internationellt hjälparbete och samarbete
är oklokt och dålig ekonomi för
Sveriges del. Det försvagar vårt anseende
ute i världen. Vi blir ett skrytland.
och det är ingen vacker attityd.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I årets statsverksproposition
redovisas de åtgärder som vidtagits
och som kommer att vidtagas för
att bekämpa arbetslösheten och upprätthålla
sysselsättningen. De föreslagna åtgärderna
och de insatser, som gjorts på
olika områden, har utan tvivel givit resultat.
Statsbeställningarna hos en del av
industrien har räddat vissa verkstäder
från totalt stopp, och beredskapsarbeten
har givit friställd arbetskraft sysselsättning.

Många av dessa åtgärder kan inte genomföras
utan en god samverkan mellan
statlig och kommunal myndighet. I sin
redogörelse för den ekonomiska politiken
kommer finansministern in på den
frågan och anför bl. a.: »Framhållas må
emellertid, att en viktig förutsättning för
att de redovisade strävandena skali ge
ett tillfredsställande resultat är, att kommunerna
lämnar sin helhjärtade medverkan
vid planeringen och skapandet av
arbetstillfällen.»

På den punkten råder väl endast en
mening, den nämligen att kommunerna
bör medverka för att skapa arbetstillfällen.
Skulle någon kommun undandra sig
den skyldigheten, så måtte väl detta utgöra
ett undantag. Men kommunernas
medverkan kan endast ske inom ramen
för de ekonomiska tillgångarna, och
kommunerna måste taga hänsyn till sådana
faktorer som möjligheterna till

116

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

upplåning, till eventuellt utgående statsbidrag,
likviditet och skatteunderlag.
Svårigheter att placera lån kan, trots att
den goda viljan finns, hindra kommunalmännen
från att tillräckligt effektivt och
snabbt medverka till igångsättning av
arbeten. Jag har tidigare i denna kammare
tagit upp frågorna om utgående
statsbidrag till beredskapsarbeten och
svårigheten att placera de långa lånen
och skall nu nöja mig med att säga, att
kommunernas medverkan och insatser
för bekämpande av arbetslösheten skulle
få större omfattning och bli betydligt
mer effektiva, om man kunde lösa dessa
frågor på ett tillfredsställande sätt.

Eftersom nu en representant för Blekinge
och en för Skåne har tagit upp
till behandling vissa norrlandsfrågor, så
kanske även en norrlänning får anföra
några synpunkter av det slaget. Visserligen
hade de där två herrarna olika uppfattning.
Herr Nils Hansson ställde sig
positiv till tanken på en utbyggnad av
industrien i Norrland, medan herr Hagberg
mera uppmärksammade de statliga
bolagens utdelningar. I den del av landet,
där jag har min hemvist, finns
emellertid även andra problem att brottas
med, problem som har stor betydelse
för landsändans framtida utveckling. Det
är framför allt befolkningsrörelsen och
den utflyttning av ungdom som sker från
Norrland till Mellan- och Sydsverige som
måste beaktas. Norrland har vattenkraften,
malmen och skogen, vilka utgör en
stor andel av vårt lands export och som
ger landet inkomster och möjligheter att
från andra länder köpa nödvändiga varor.
Den exporten har möjliggjort import
bl. a. av dessa 140 000 bilar som
rullar på Sveriges vägar. Det är ett vitalt
intresse för landet att de norrländska
naturtillgångarna tillvaratas och förädlas.
Men kommer utflyttningen att
fortgå i samma takt som hittills, blir tillgången
på arbetskraft mindre, och en
vacker dag kan Norrland ha ett annat
arbetskraftsproblem än det för närvarande
liar.

Utflyttningen har nu även uppmärksammats
på militärt håll. Vi har alla erhållit
en skrift som heter »Norrlands be -

folkningsfråga» som är utarbetad på
uppdrag av Norrlandsförbundets styrelse.
Den verkställda undersökningen bekräftar
uppgifterna om utflyttningen av
de bästa åldrarna, och utredningsmannen
konstaterar »att ur strategisk och
operativ synpunkt är även Norrlands avfolkning
betänklig». För att motverka
denna befolkningsrörelse från norr till
söder föreslår utredningsmannen att
Norrland skall ytterligare industrialiseras.
Ja, om den frågan råder väl inga
delade meningar. Norrlänningarna själva
har i åratal arbetat för en sådan utveckling.
Norrland har ett ensidigt näringsliv.
Industrien har under de senaste tio
åren rationaliserats, vilket varit nödvändigt
för att den skulle kunna stå sig i
konkurrensen med andra länders industrier
och för att kunna förbättra produkterna.
Men rationaliseringen har också
medfört en minskning av antalet arbetstillfällen
och i vissa läll en nedläggning
av industrier. Ungdomens möjligheter
att få anställning inom industrien
har alltså försämrats, och när arbetstillfällena
minskar, flyttar i första hand
ungdomen. Samhällena får ett svagare
befolkningsunderlag, en förut gles byggd
blir ännu glesare och trivseln utbytes
mot otrivsel. Jag kommer här in på samma
problem som herr Palme berörde;
jag skall dock försöka se saken ur kommunalmannens
synpunkt.

Jag frågar då: Vart skall den norrländska
ungdom, som just har slutat skolan,
ta vägen? Om kommunen har egen yrkesskola,
kommer en del in där. Andra
kanske får plats i landstingets centrala
verkstadsskola och återigen andra i närmaste
samhälles realskola. Ansökningarna
om inträde i dessa skolor är betydligt
flera än platsantalet, och det blir
allt vanligare att hälften av de inträdessökande
avvisas på grund av platsbrist.
De som blir över får gå hemma och kan
i bästa fall ta ett tillfälligt arbete som
springgrabb eller springflicka.

Den ofrivilliga sysslolösheten medför
inte bara ekonomiska svårigheter utan
också sociala problem. Enbart känslan
av att vara överflödig verkar deprimerande
och nedbrytande.

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

117

Dessa sysselsättningssvårigheter skärps
ytterligare på grund av att de arbetsföra
ungdomarnas antal ökar för varje år.
Konkurrensen om arbetstillfällena blir
hårdare. En snabb utbyggnad av skolan
kan lösa sysselsättningssvårigheterna.
Utbyggnad av yrkesskolorna såväl
centralt som regionalt bör snarast komma
till stånd, och man bör söka samarbete
med industrien och hantverket.
Genomförandet av enhetsskolan är ett
aktuellt önskemål från Norrland och särskilt
dess landsbygd. En förlängning av
skoltiden ger bättre utbildning och därmed
även större chans till arbete. Jag
anser att här bör staten medverka och
stimulera kommunerna till krafttag.

Det är inte roligt att vara kommunalman
i en sådan bygd. Det sjunkande befolkningsunderlaget
medför sjunkande
skatteunderlag. Kvar finns ändock de
fasta utgifterna för bl. a. folkpensionen
och socialvården, och därtill kommer
att kommunalmannen skall skapa sysselsättning
åt kvarvarande arbetskraft
och vidtaga åtgärder för att till kommunen
kunna erhålla nya industrier eller
mindre företag för att kunna behålla
ungdomen.

Många kommunalmän i Norrland gör
lovvärda insatser för att kunna ge sin
bygd en ny industri, ett nytt företag
som skall ge kommunen den behövliga
impulsen till ett bättre och rikare liv.
Ibland lyckas dessa försök, men i många
fall blir det missräkningar.

Men vad skall man göra för att differentiera
näringslivet i Norrland? Det
finns enligt min mening många vägar
att gå. Vid 1958 års riksdag väckte jag
jämte flera andra ledamöter av denna
kammare en motion, vari vi begärde eu
utredning rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland.
Skogsindustrien är en av landets viktigaste
industrigrenar, och dess utbyggnad
till större kapacitet och till ytterligare
förädling av råvaran skulle tillföra
landet ökade inkomster och ge Norrland
ett rikare näringsliv med ökad sysselsättning.
Motionerna bifölls dock icke
av riksdagen.

Företagarföreningarna i de olika lä -

Statsverkspropositionen m. m.

nen gör goda insatser för att främja tillkomsten
av nya industrier. Deras rådgivning
till befintliga industrier och
småföretag är betydelsefull och bidrar i
många fall till utvidgning av företagen.
Men även här råder knapphet på penningmedel
både till egen administration
och till stödet åt småföretagen. Skulle
man inte kunna tänka sig att företagarföreningarna
i Norrland erhölle mera
pengar till sitt förfogande, antingen genom
en omfördelning inom anslagets
ram eller genom ökat anslag?

Hur nödvändigt detta är framgår kanske
av en artikel i Jordbrukarnas Föreningsblad
för den 24 januari 1959 om
att det finns en särskild norrlandsränta
— en ränta som med 0,25 cc överstiger
räntan i övriga delar av landet. Att
frakten på varor till Norrland är dyr
och fördyrar för människorna, det vet
vi, men att frakten på pengar skulle
vara så dyr att den motiverar en höjning
av räntan med en kvarts procent,
det visste vi inte.

Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliserings-
och utredningsbyTå har lyckats
att lokalisera och placera industrier
norrut. Byrån har bedrivit en god verksamhet
och fyller en viktig uppgift i dagens
samhälle. Men byrån har endast
rådgivande karaktär, och många motioner
bär väckts med förslag om att ge
byrån större befogenheter. Förslagen
har dock icke bifallits av riksdagen.

Utöver dessa anvisade riktlinjer finns
ytterligare vägar att gå för att främja
en utbyggnad av industrien i Norrland.
De här anförda exemplen kan dock vara
nog.

Herr talman! Jag är medveten om att
de av mig framförda önskemålen om en
utbyggnad av enhetsskolan och yrkesskolan,
om större anslag till företagarföreningarna
och bättre statsbidrag till
norrlandskommunernas beredskapsarbeten
kostar pengar — åtskilligt mer än
vad som angives i statsverkspropositionen
-— men jag betraktar dessa frågor
som så viktiga och betydelsefulla för
Norrland att jag är beredd att ta konsekvenserna
av mina yrkanden.

Av finansplanen framgår att finansmi -

118 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

nistern troligen kommer att behöva ytterligare
500 eller upp till 1 000 miljoner
kronor, innan inkomster och utgifter balanserar.
Han bär angivit olika alternativ
för att få ökade inkomster till statskassan.
Han har hl. a. talat om en omsättningsskatt.
Om man undantar de
»tunga» varorna såsom margarinet, smöret,
mjölet, brödet ocli potatisen, så kan
jag för min del förorda eu omsättningsskatt.
Om man med dessa inkomster kan
bygga ut skolorna, forskningen, vägarna
in. in., blir det väl använda pengar.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jordbruket har sedan
gammalt betraktats som vårt lands modernäring.
Så iir det fortfarande, även
om nu endast omkring en femtedel av
landets befolkning hämtar sin bärgning
av jordbruket. När därför jordbruket
alltjämt benämnes modernäringen i landet,
iir det av andra orsaker. I första
hand skall här nämnas jordbrukets särställning
som producent av oumbärliga
livsmedel. Jordbrukets roll som en utjämnande
faktor i samhället och en instans,
varifrån andra näringar kunnat
skaffa arbetskraftreserver vid goda konjunkturer,
kan också sägas vara av betydelse.
Å andra sidan har jordbruket under
tider av kärvare klimat visat förmåga
att återta och bereda sysselsättning åt
många av dem som friställts i annan sysselsättning.
Inför de svängningar i konjunkturläget
som kännetecknar handeln,
industrien och en del av de övriga näringarna,
måste var och en som tar hänsyn
till de ekonomiska lagarnas verkningar
med tillfredsställelse se, att det
finns ett jordbruk i detta land, som kan
verka konjunkturutjämnande.

Specialiseringen inom de olika näringarna
i dagens samhälle har medfört
ökade krav på jordbruket och befäst dess
nyckelställning bland näringarna. Jordbruket
har också väl kunnat motsvara
de ökade krav som ställes i dagens läge,
och den ekonomiska föreningsrörelsen
på jordbrukets område fyller en väsentlig
uppgift i konsumenthushållets tjänst.
Denna organisation för uppsamling, för -

ädling och distribution av livsmedel är
allmänt erkänd i andra länder och tjänar
som föredöme för samlingssträvandena
bland jordbrukarna där.

Att jordbrukarna i samverkan skapat
denna ekonomiska organisation, som har
hand om distribution av livsmedel överallt
i vårt land, erkännes väl i stort sett
av alla grupper. Likväl har då och då i
debatten hörts överraskande påståenden,
att jordbrukets eftersläpning när det gäller
rationalisering och effektivisering
har gått alldeles för långsamt. När man
från vissa håll hört s. k. expertuttalanden
från sådana som icke sysslar med jordbruk
får man lätt den uppfattningen att
de enda som icke begriper hur jordbruk
skall skötas, det är jordbrukarna själva.

Vad beträffar de riktlinjer, som riksdagen
tidigare beslutat om, har det framförts
förslag att dessa riktlinjer bör omprövas
när det gäller likställighet mellan
jordbruket och andra näringar. En känd
industriman nämnde för en tid sedan att
jordbruket är industriens största kund.
Det är alltså inte likgiltigt, vilken köpkraft
jordbruket har. Detta är således
inte enbart en sak som gäller jordbruket,
utan den har på detta sätt betydelse för
andra grupper i landet.

En grundläggande förutsättning i den
jordbrukspolitiska målsättningen är strävan
att uppnå inkomstlikställighet mellan
jordbruket och övriga näringar. Jordbruksproduktionens
försämrade bytesvärde
gentemot arbetskostnader och varubehov
utifrån liksom det allmänna
kostnadsläget är en mätare, som klart
visar hur jordbruket kommit att släpa
efter allt mer och mer i förhållande till
de grupper som det skulle jämföras
med. I stället för att klyfthn skulle
minskas har den vidgats. Jag ifrågasätter
om jordbruksprodukternas bytesvärde
någonsin varit sämre än det är för dagen.
Det är icke ett tillfredsställande bytesvärde,
när bonden måste leverera ca 150
liter mjölk eller 150—200 kilo brödspannmål
för att betala en dagsersättning
till en fackarbetare inom byggnadsbranschen,
som han måste anlita när det
gäller upprustning av bostads- och ekonomibyggnadsbeståndet.
Det är därför

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 119

inte så underligt, att jordbrukets byggnadsbestånd
befinner sig i ett ganska
bristfälligt skick. Det är ett känt förhållande,
att 50 procent av ladugårdarna
och ekonomibyggnaderna i jordbruket är
byggda före och omkring sekelskiftet.
Om byggnadskostnaderna bleve anpassade
efter jordbrukets inkomster, skulle
givetvis nybyggnader och reparationer
kunna ske i helt annan utsträckning, likaså
nyinredningar in. in. i ladugårdarna.
Dessa skulle kunna moderniseras och
det tyngsta arbetet med djurskötseln avsevärt
underlättas. Samtidigt skulle därmed
också sysselsättning beredas åt tusentals
personer inom byggnadsfacket,
vilka nu har svårigheter att finna arbete.

I detta sammanhang har det framförts
propåer om att byggnadsbeståndet på
jordbrukets område skulle förenklas
d. v. s. att det skulle byggas på ett billigare
och enklare sätt. Jag hörde herr
Hjalmar Nilsson påtala sysselsättningen
i Norrland, och han åberopade en tidningsartikel
i Föreningsbladet. Jag har
här en artikel från RLF-tidningen, där
man talar om en jordbrukare från Degernäs
by söder om Umeå. Det var meningen
att han skulle bygga en ny ladugård,
men på grund av kreditrestriktionerna
fick ha inte pengar till det. Han
har i stället byggt en ladugård som ser
ilt som ett skjul, och ungnöten får gå
ute över vintern. Detta senare är inte
något nytt inslag i debatten utan har
framförts från flera håll. Många experter
på byggnadsområdet påstår, att det
går lika bra att ha korna ute som att ha
dem i en ordentligt uppförd ladugård.
Man går till och med så långt, att man
säger, att korna mjölkar allra bäst, när
det blir 15 minusgrader, vilket jag läste
i en artikel för någon tid sedan. För min
del tror jag att det är felaktigt att bygga
så enkelt i jordbruket, att både djuren
och de som sköter dem får betydligt försämrad
trivsel. Möjligen får djurskyddsföreningarna
mera arbete med att se till
att djuren inte far illa. Nej, det är inte
ladugårdar av den typen som jag menar
att man skall bygga, utan det är ladugårdar
av den mera rejäla typen som

Statsverkspropositionen m. m.
skall rustas upp för att såväl husdjuren,
som de som går och sköter dem varje dag
skall få det trevligare.

Låt mig därefter beröra byggnadsverksamheten
i allmänhet med några ord. Jag
finner då, att den pågående byggnadsverksamheten
till största delen är projekt,
i vilka staten och kommunerna investerar
pengarna. Den enskilda sektorn
däremot har i detta beträngda ekonomiska
läge mycket små möjligheter att snygga
upp och underhålla sitt byggnadsbestånd.
Det är därför inte underligt att i
viss mån bostäderna och särskilt ekonomibyggnaderna
på landsbygden förfaller
mer och mer.

Det är ingen tvekan om att sänkta
byggnadskostnader och en sänkt ränta
skulle få avgörande betydelse för ökad
sysselsättning. Det måste vara en angelägenhet
av första ordningen för arbetsmarknadens
parter — DO och Arbetsgivareföreningen
— att tillse att
byggnadskostnaderna blir rimliga. Jag
ser inte herr Geijer i kammaren, men jag
skulle vilja ha framfört till honom, att
han här har en stor uppgift.

Vi har frågat: »Varför sänker man
inte räntan i vårt land, när allt talar för
att sysselsättningen då skulle kunna ökas
betydligt?» Vi har inte fått någon godtagbar
förklaring till att räntan inte
sänkts här. Men i andra länder sänks
räntan. Jag läste en uppgift härom för
några dagar sedan. Den västtyska centralbanken
har sänkt räntan till 2 3/4
procent. Räntan var högst år 1956. Då
var den 5 1/2 procent, och nu är den
som sagt 2 3/4 procent. I Belgien är diskontot
3 1/4 procent. I Holland, diir räntan
har varit uppe i 5 procent, iir räntan
nu nere i 2 3/4 procent.

Jag fick den uppfattningen av herr
Hjalmar Nilssons anförande, att också
han önskade att pengarna inte skulle vara
så dyra. Jag tror att han har större
möjligheter än jag att påverka dem som
kan sänka räntan, och jag skulle vilja
vädja till honom att hjälpa till med att
få en räntesänkning.

Jordbrukets eftersläpning i inkomsthänseende
liksom de många årens skördeskador
aktualiserar frågan om eu snar

120 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

lösning av jordbrukets långfristiga kreditbehov.
Jag noterar därvid med tillfredsställelse,
att finansministern med
hänsynstagande till min interpellationsvis
framförda fråga givit kreditmarknadsutredningen
utökade direktiv, så att
den inom ramen för sitt arbete också har
att beakta möjligheterna att förbättra
jordbrukets försörjning med långfristiga
krediter. Därvidlag vill jag ge finansministern
en liten blomma, om det kan ha
någon betydelse — i dagens debatt har
han inte fått några blommor, och det är
därför skäl att frambära den lilla blomma
som finns att tillgå. Ännu mera tillfredsställd
skulle jag ha blivit, om utredningen
samtidigt hade utökats med någon
representant, som är väl insatt i och
förstår de nystartade yngre jordbrukarnas
problem, ty det har väl aldrig någonsin
tidigare synts så svårt som nu att lösa
de ekonomiska frågorna i samband
med generationsväxlingen.

Från visst håll har framförts synpunkter,
som utgör ett hot emot 1947 års principbeslut
om jordbruket beträffande garantien
för en tryggad utkomst för familjejordbruken,
vilket beslut ytterligare
underströks vid tillkomsten av det nu
gällande jordbruksavtalet. Den arealgräns
— 10—20 hektar — som skulle utgöra
basen för beräkningarna av likställighet
i inkomsthänseende med andra
näringar bör bibehållas. Det är en angelägen
uppgift, att man inte ruckar på
den, och det är också angeläget, att herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framlägger proposition så
fort som möjligt med anledning av småbruksutredningens
förslag.

I debatten har framförts, att man vid
de större jordbruken har lättare att producera
billigare produkter än vid de
mindre gårdarna. Är det förresten så säkert
att en större gård också medför
större inkomster? Ja, skall man döma
efter de räkenskapsresultat, som kommit
fram vid de jordbruksekonomiska undersökningarna
vid bokföringsgårdarna,
visar det sig vara tvärtom. Vid en jämförelse
mellan jordbrukarfamiljens arbetsinkomst
i kronor räknat per brukningsenhet
år 1953 med år 1956, där

1953 års jämförelsetal satts lika med 100,
visar det sig att i storleksgruppen 10—
20 hektar har denna arbetsinkomst stigit
med 17,8 procent, medan i storleksgruppen
20—30 hektar ökningen endast
varit 14,9 procent. I storleksgruppen 30
—50 hektar iir ökningen 8,1 procent.
Skall jag sedan nämna arbetsinkomsten
vid de arealstorlekar, som synes vara
teoretikernas önskedröm, har arbetsinkomsten
för arealgränserna 50—100
hektar stigit så blygsamt som 0,5 procent,
medan för de allra största jordbruken
— över 100 hektar — arbetsinkomsten
minskat med 15,0 procent. I samtliga
fall har arbetsinkomsten beräknats ur
nettointäkten genom att man lagt till
skuldräntorna och dragit bort »normala
ränteanspråk».

Jag har funnit angeläget att utförligt
redovisa dessa siffror för dem, som till
äventyrs tror att jordbrukets villkor kan
lösas utan vidare, bara rationaliseringen
gått så långt att det blir stora gårdar
kvar. Allt tyder på motsatsen.

Den rationalisering inom jordbruket,
som man i vissa kretsar svärmar för och
som man vill påskynda med konstlade
medel och som innebär att de mindre
jordbruken sammanlägges med de större,
anser jag för min del vara orimlig.
Rationaliseringen och minskningen av
brukningsdelarna sker tillräckligt snabbt
ändå. Huruvida det är bättre att de så
fort som möjligt avvecklas för att brukarna
i dagens läge skall trängas med
många övriga i bostads- och stämplingsköerna
i stället för att försörja sig och
sin familj på ett litet jordbruk, är väl en
sak som rationaliseringsivrarna i första
hand borde ta sig eu funderare på.

Jordbruksministern har uttalat, att
det är angeläget att plantera skog på
åkern och sålunda den vägen åstadkomma
en krympning av jordbrukets totalareal.
Samtidigt finner man att endast
eu femtedel årligen av den skogsmark,
som behöver bli föremål för kulturåtgärder
av olika slag, såsom röjning,
sådd och plantering hinner skötas. De
medel, som hittills anvisats, räcker inte
till för den kalmark, som behöver planteras.
Detta framgår nämligen av det be -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

121

tänkande om skogsvården i Sverige, som
lades fram förra året. Enligt min mening
vore det angeläget att först klara
detta problem, innan man ger sig in på
att lägga åkerjord under skog.

Talet om att vår jordbruksproduktion
är för stor är för övrigt inte något hållbart
motiv för igenläggningen av åker.
Denna fråga sammanfaller helt med fördelningen
av vår fettförsörjning mellan
smör och margarin. Den senaste tiden
har visat att det svenska folket föredrar
smör framför margarin.

Den debatt, som många gånger onyanserat
förts om jordbrukets roll i vårt
samhälle, kan bli skadlig för framtiden.
Ungdomen kan bli tveksam när det gäller
att skapa sig en framtid som jordbrukare,
om inte lönsamheten håller takt
med annan verksamhet.

Herr talman! Jag vill med de här anförda
synpunkterna vädja till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
att han i kraft av sitt ämbete
medverkar till att det nya avtalet på
jordbrukets område blir så konstruerat,
att likställighetsprincipen tillämpas inte
enbart till gagn för jordbruket utan blir
till gagn för hela vårt land.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall inte tala latin,
och jag skall inte läsa några dikter. När
man har suttit en hel dag och lyssnat
till en diskussion som denna och hört
den kritik, som riktats gentemot den
budget som framlagts, är det klart att
man i sitt slilla sinne gjort en hel del
invändningar, och det är några av dem
som jag här vill föra till torgs.

Det har bl. a. framställts, som om den
välvilja, som herr Ewerlöf talade om att
samhället visat gentemot medborgarna i
detta land, egentligen var till överlopps,
och under alla förhållanden föreföll det
inte bara i hans framställning utan i
många andras framställningar, som om
den egentligen stod i motsats till skattebetalarna
och deras intressen. Så är det
naturligtvis inte, ty skattebetalarna är
praktiskt taget desamma som väljarna,
och väljarna har ju i alla de fall, som

Statsverkspropositionen m. m.
det varit fråga om här i dag, haft tillfälle
att ge sin mening till känna om
dessa saker. De har gång efter gång givit
sin anslutning till vad som föreslagits,
och detta har också gällt i fråga
om de i dag mycket kalfatrade sociala
anslagen. Inte ens högern är emot alla
dessa anslag, och även om högern är
emot en hel del av dessa anslag, är alla
de andra partierna mer eller mindre
helhjärtat med på dem. Detta betyder
att bakom hela den socialvårdande politik
vi bedrivit och alltjämt bedriver
står en överväldigande del av den svenska
väljarkåren. När det förhåller sig på
det sättet, är det väl inte alldeles riktigt
att framställa saken så, som om det
vore regeringen, som bär skulden för
alla de utgifter som vi har beslutat på
detta liksom på så många andra områden,
och man utan vidare kunde göra
den ansvarig för vad som förevarit.
Även om regeringen naturligtvis varit
den som lagt fram förslagen och varit
en pådrivande kraft, är det dock på det
sättet, att den överväldigande delen av
folket har lämnat sitt samtycke. Man
tycker då inte, att regeringen bör klä
skott för vad som skett. Att man har
gått särskilt hårt till väga i debatten
kring det föreliggande budgetförslaget
här i dag, har sammanhängt med att det
dels fattas mycket för att driftbudgeten
skall kunna balanseras, och dels att det
är så stora belopp, som behöver lånas
upp. Men om man vill göra gällande att
det föreligger en nära nog katastrofal
situation, så förefaller det som om man
inte tänker på att landet många gånger
har befunnit sig i liknande situationer.
Det inträffar både för statens, kommunernas,
de enskildas och bolagens del
tillfällen, när man behöver mer kapital
än annars. Vid sådana tillfällen har man
också försökt skaffa erforderliga medel.

Jag kan här ta ett exempal. När man
i vårt land för 100 år sedan började
bygga järnvägar, saknade vi tillräckligt
kapital för att utföra arbetena. Vi måste
låna kapital. Under åren 1855—1875,
d. v. s. under den 20-årsperiod då det
egentliga stambanebyggandet pågick, lånades
upp sammanlagt 152 miljoner kro -

122

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.
nor. Det var på den tiden ett mycket
stort belopp — det låter inte så mycket
i våra dagar. Av den summan placerades
den allra största delen eller 148 miljoner
som lån i utlandet. I våra dagar,
när vi bär en statsskuld på omkring 40
miljarder, har vi inte mer än omkring
400 miljoner kronor placerade i utländska
lån. Ett land och ett folk, som inom
sina egna landamären kan uppbringa så
pass stort kapital för att hålla i gång
sin sysselsättning och sörja för att utvidgningen
inom näringslivet håller takten
med andra länders, kan väl ändå
inte anses befinna sig i ett sådant läge,
att det finns anledning till de jeremiader,
som man fått höra i dag. Det är
väl å andra sidan klart, att lika litet
som man för 100 år sedan, när man
byggde järnvägar, kunde låna upp hur
stora belopp som helst eller underbalansera
driftbudgeten i hur stor utsträckning
som helst, lika litet kan vi göra så
i dag. Men om man tar hänsyn till de
förhållanden, under vilka vi lever, måste
man väl medge, att en skatteökning
inte utgör ett så fruktansvärt hårdhänt
ingrepp i skattebetalarnas rättigheter,
att det finns anledning att göra uttalanden
i sådana tonarter som har skett i
dag.

Det har talats om att vi inte kunnat
spara tillräckligt låt oss säga under den
tid som gått efter det andra världskrigets
slut. Men vi får väl ändå utgå från
att hela frågan om sparandet under senare
år kommit i ett helt annat läge
än förr. Så länge människorna praktiskt
taget inte hade något som helst skydd
att påräkna från annat håll, framför allt
inte från samhället, tvingades de, såvida
de hade någon möjlighet till det, att
lägga undan pengar för att ha dem till
hands i kritiska situationer, vid arbetslöshet,
sjukdom eller i andra sammanhang,
men sedan man har fått arbetslöshetsförsäkring
och medborgarna har
fått skydd på livets olika områden, är
det ganska naturligt, att man känner sig
tryggare och att det följaktligen inte
heller sparas individuellt förhållandevis
lika mycket som det kanhända gjordes
förr. Det är då ganska självfallet, att om

samhället har tagit på sig så många uppgifter
som det har gjort och det liksom
näringslivet inte kan fylla sina uppgifter
utan tillgång till kapital för sin vidare
utveckling, så måste kapitalet skaffas
på något annat sätt än genom att
enbart lita till enskilt sparande, vilket
senare skulle betyda, att vi baserade
praktiskt taget hela vårt liv på de slumpvis
inflytande tillgångar som det individuella
sparandet ger. Något sådant kan
inte vara tillrådligt, framför allt inte om
det gäller att sörja för den fulla sysselsättning,
som vi har ansträngt oss att få.

Det har glatt mig mycket att i dag
höra det klander, som från borgerligt
håll riktats mot regeringen för att den
inte i tillräckligt god tid planlagt en sysselsättning
för dem som har blivit arbetslösa.
Från det håll, varifrån detta
klander för bristande planmässighet i
förberedelserna på detta område har
kommit, har man tidigare riktat anmärkningar
gentemot regeringen och
det socialdemokratiska partiet för att de
har önskat en planhushållning. Men i en
planhushållning ingår otvivelaktigt också
att kunna planlägga arbeten på ett sådant
sätt, att man har arbetstillfällen
tillgängliga då arbetslöshet uppträder,
och det har glatt mig att man på den
punkten anmärkt på regeringens handlingssätt.
Det har otvivelaktigt brustit i
det avseendet, så att folk har fått gå
arbetslösa längre tid än de rätteligen behövt
göra, och jag hoppas regeringen
tar lärdom av det som nu inträffat, låt
vara att det har kommit helt plötsligt
och överraskande, så att man verkligen
ser till att man inte blir överraskad på
nytt, utan har planer uppgjorda, varigenom
man kan gripa in tidigare än man
har kunnat göra i detta sammanhang.
Man måste inrikta sig på detta därför
att det otvivelaktigt betyder ett mycket
kännbart inkomstbortfall om vi får en
arbetslöshet som sträcker sig över nämn
värd tidrymd och omfattar ett större antal
människor, och därför bör vi självklart
göra allt vi kan för att komma
ifrån ett sådant läge.

Utöver detta finns inte så mycket att
säga om det som tidigare sagts i dag.

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2 123

Det finns en del invändningar, som jag
kunde ha gjort, men eftersom de det gäller
inte är här i kammaren i kväll, skall
jag inte uppta kammarens tid med att
resonera närmare därom.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! När man studerar den
digra statsverkspropositionen finner
man att nionde huvudtiteln på ett anmärkningsvärt
sätt skiljer sig från de
övriga. Det har nämligen lyckats jordbruksministern
att i olikhet mot sina
övriga regeringskolleger banta ned sin
huvudtitel med inte mindre än 18 miljoner
kronor, låt vara att den siffran är
högst preliminär och att det kan bli fråga
om helt andra siffror innan riksdagen
slutligen blir färdig med sina ställningstaganden.
Departementschefen bebådar
nämligen ett par propositioner
längre fram som i väsentlig mån kan
komma att kullkasta den uppställning
som här presenterats. Jordbruksfrågorna
är nu som alltid synnerligen svårlösta.
Därom vittnade inte minst den debatt
som ägt rum och de händelser som
timat under det allra senaste halvåret.

Ett stort och svåravyttrat smöröverskott
förorsakade producenterna en betydande
inkomstminskning under senare
delen av föregående år. Samtidigt förekom,
som bekant, en livlig debatt rörande
gränshandeln med våra grannländer.
överskottet förbyttes emellertid
snabbt i sin motsats, och därmed kom
även diskussionen rörande gränshandeln
i ett annat läge. Facit blev att man sedan
dess i stället har måst inrikta sig på import
av smör för täckande av det egna
folkhushållets behov. Så hastigt och
oväntat kan alltså ett problem som detta
skifta karaktär. Dessa snabba kastningar
inom jordbrukets produktion och avsättning
inbjuder till stor försiktighet
när det gäller att lösa och komma till
rätta med hithörande frågor.

Nog får man säga att jordbruksministerns
förslag i fjol, som innebar att man
borde skjuta 200 000 mjölkkor, redan då
verkade alltför orealistiskt och föga genomtänkt.
Nu efteråt må vi väl säga att

Statsverkspropositionen m. m.
det i alla fall var välsignat att jordbruksministern
inte gjorde allvar av denna föresats
utan att kostackarna i stället fick
behålla livet, ty i dag behöver vi nämligen
deras medverkan inom folkförsörjningen.

Det ständiga talet om ett fortsatt bestående
överskott av mjölk, smör och
andra livsmedel verkar alltför överdrivet.
Situationen kan nämligen vara en
helt annan bara inom några få år. Med
den utveckling som vi nu har inom jordbruket
tror jag inte på någon svårbemästrad
överskottsproduktion, i varje
fall inte på längre sikt, och detta av flera
skäl. Låt mig här ange några av dem.

Ungdom och även medelålders människor
flyr jordbruket i en jämn och oavlåtlig
ström. Åldringarna blir allt fler
och fler inom näringen, och vi kan förutse
att vi inom en närliggande tid får
mångtusende gårdar i detta land som
ingen längre vill äga eller bruka. Mjölkkornas
antal har de senaste tio åren utan
statliga skottpengar minskat med omkring
400 000 stycken, och minskningen
fortgår alltjämt. Mjölkmängden vid mejerierna
visar på sina håll redan en stark
tendens att minska, och den minskningen
kommer säkerligen också att fortsätta
i ökad takt framigenom. Sammanslagning
av brukningsdelar och småbruk
som försvinner leder inte heller till någon
ökad produktion utan tvärtom. Vi
har för resten här i landet under de senaste
åren redan planterat skog på cirka
4 000 hektar årligen. En fortsatt dylik
skogsplantering i ännu mera forcerad
takt kommer att beröva jordbruket stora
arealer visserligen något undermålig
men dock tidigare produktiv åker.

Man bör, som sagt, gå varsamt och
försiktigt fram med reformerna på hithörande
område. Särskilt en sådan sak
som .skogsplantering på åker måste verkställas
med en alldeles särskild grad av
urskillning. Det kan nämligen komma en
tid, innan skogen är mogen, då vi på
nytt behöver ta den tidigare åkern i anspråk
för dess ursprungliga ändamål. Då
jordbruksministern nu begär ökat anslag
för en dylik skogsplantering på åker bör
han också enligt min mening ge lant -

124

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 cm.

Statsverkspropositionen m. m.

bruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna
direktiv att här gå försiktigt fram.
De kommer säkerligen att göra det i alla
fall, men man vet att direktiv från högre
ort i det fallet kan vara av behovet
påkallade.

Nu menar inte jag att vi skall inskränka
denna plantering. Vi har mycken dålig
och oregelbunden åker, och vi har
mark som inte är vare sig det ena eller
det andra och som därför ur nationalekonomisk
synpunkt omedelbart borde
planteras med skog. Men när det å andra
sidan är fråga om åker av bättre eller
medelgod beskaffenhet, bör man inte
utan alldeles tvingande skäl undandra
den från den normala jordbruksproduktionen.
Dess utläggande i stället till beten,
exempelvis i och för köttproduktion,
skulle på ett helt annat sätt möjliggöra
dess ianspråktagande på nytt för sitt ursprungliga
ändamål om så i en kritisk
situation skulle behövas.

Nu har vi emellertid ett flertal statliga
utredningar som sysslar med både jordbrukets
och skogsbrukets problem. Det
är önskvärt att dessa kan avlämna sina
respektive utlåtanden dels så snart som
möjligt och dels någorlunda samtidigt,
så att man ur alla synpunkter kunde
samordna de åtgärder som skall vidtagas.
Nog får vi erkänna att lagstiftningen
på jordbrukets område hittills alltför
mycket haft karaktären av ett lapptäcke.
Det är därför önskvärt att komma fram
till en samordning på något längre sikt.

I avvaktan på denna samordning får
man inte glömma bort våra många småbrukare
eller lämna dem i sticket. Även
om man på lång sikt menar att dessa är
en yrkeskår, som skall försvinna, så
måste under alla förhållanden de människor,
som är knutna till småbruket, beredas
sin bärgning. De har full rätt att i
lika hög grad som andra göra anspråk
härpå. Det är därför med tillfredsställelse
jag konstaterar att jordbruksministern
ämnar komma med nya förslag till
småbrukets stöd.

Innan jag lämnar detta område vill
jag, herr talman, återknyta till talet om
ett eventuellt överskott av livsmedel,
som inte skulle gå att placera. Det talet

verkar i hög grad verklighetsfrämmande
i en tid och i en värld där två tredjedelar
av alla människor på jorden svälter.
Är det månne alldeles omöjligt att med
alla goda krafters hjälp åstadkomma ett
förnuftigt fördelningssystem till de
hungrandes hjälp och till hjälp även för
dem som lider av överskottet? Det rör
sig här om ett internationellt och svårlöst
problem, jag är fullt införstådd härmed,
men icke förty är det högst beklämmande
att inte en sådan fråga som
denna skall kunna lösas vid ett mellanfolkligt
forum. Nog har man väl tidigare
i andra sammanhang löst frågor av internationell
karaktär, som synbarligen
inte varit lättare att komma till rätta
med än denna. Det skulle förvisso glädja
en hel värld och på ett oanat sätt förändra
relationerna folken emellan, om
det överskott av livsmedel, som ibland
uppstår på skilda håll, kunde placeras
där detsamma så ytterst väl behövs.

Denna riksdag har som bekant att ta
ställning till ett ökat anslag till underutvecklade
länder, och jag vågar tro att
ingen här i riksdagen har några invändningar
att resa häremot. Däremot skulle
det vara än mera glädjande om denna
hjälp antingen inom denna ram eller
utanför densamma kunde kompletteras
med stöd i form av livsmedel till världens
många hungrande miljoner.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När man har suttit och
lyssnat på den hittills förda långa remissdebatten,
och då man rätt många
gånger tidigare har lyssnat till remissdebatterna
här i riksdagen, får man den
uppfattningen att oron och bekymren
ökar år efter år för den framtida utvecklingen
i vårt samhälle. Denna oro och
dessa bekymmer finns inte bara i riksdagen
utan också i mycket stor utsträckning
ute hos allmänheten, inte
bara hos de många tiotusentalen arbetslösa
utan även hos allmänheten i dess
helhet.

När regeringen i årets statsverksproposition
och även dessförinnan signalerat,
att i år måste liksom så många

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

1-25

gånger tidigare beslutas om nya och
väsentligt höjda skatter, har helt säkert
en mycket stark majoritet ute bland allmänheten
den uppfattningen, att ett ökat
skatteuttag i nuvarande situation leder
till ännu sämre och svårare tillstånd.
Det är inte så alldeles säkert att det blir
som herr Palme uttalade, att bara vi
får en ny skatt så blir det riklig tillgång
till arbete och yrkesutbildning.

Man har vidare i dag, då man har
lyssnat till debatten, haft anledning att
tänka en tanke som en hel del talare
redan har givit uttryck för: Tänk så
litet man nu från regeringens och regeringspartiets
sida har talat om vad man
tidigare så många gånger har betonat,
att man genom den politik som förs i
detta land har den fulla sysselsättningen
garanterad!

Önskemålet om att vi skall ha full
sysselsättning delas av alla, såsom
många talare i dag har sagt. Ingen vill
ha en stor arbetslöshet. Men tänk så
många gånger under de senaste åren som
regeringen har sagt att den inte ger avkall
på sin uppfattning, att man för
framtiden skall trygga den fulla sysselsättningen!
Detta resonemang har använts
som motivering för olika beslut
och åtgärder.

Man har gärna vid alla tillfällen velat
stryka under detta, att arbete och trygghet
åt alla har varit den högsta politiska
målsättningen i vårt land, och man har
gjort dessa uttalanden så många gånger
att kanske en hel del människor här i
landet har gått och trott att den fulla
sysselsättningen skulle vara för all framtid
garanterad. Helt naturligt är det
inte lika populärt nu som tidigare att
för framtiden ge löfte om att den politik
som förs skall medföra full sysselsättning
vid alla tillfällen.

Nu skall jag för min del inte göra
något försök att belysa någonting utöver
vad andra från oppositionen redan har
sagt om de stora allmänpolitiska frågorna,
antingen det gäller statens finanser,
arbetslösheten eller höjda skatter.

Vad jag för min del i fortsättningen
huvudsakligen skall beröra är detsamma
som jag något berörde i förra årets

Statsverkspropositionen m. m.

remissdebatt. Jag syftar på de stora bekymmer
som en del talare, och bland
dem den närmast föregående, har snuddat
vid, nämligen den fortgående avfolkningen
av landsbygden. Antingen det
är lågkonjunktur eller högkonjunktur,
antingen det är arbetslöshetstider eller
inte, så tycks denna avfolkning fortgå
med oförminskad styrka. Genom god
medverkan från lantbruksnämnderna
försvinner cirka 5 000 brukningsdelar i
jordbruket varje år, och helt nyligen har
vi mottagit en uppgift — som den föregående
talaren, herr Johansson, berörde
-— att nu en större åkerareal än tidigare
årligen skall planteras med skog. Man
beräknar att 10 000 hektar odlad jord
per år skall överföras till skogsmark.
Risk föreligger att, om detta program
skall förverkligas, det blir mer än 5 000
brukningsdelar om året som försvinner.

När man ser igenom riksdagsberättelsen
om vad i rikets styrelse sig tilldragit
finner man att det är många utredningskonmiittéer
som sysslar med delproblem
vilka berör jordbruket och
landsbygden. Men det förefaller som om
de problem som många utredningskommittéer
sysslar med behövde samordnas,
så att det bleve en stor och samlande utredning
av frågan, var någonstans gränsen
skall gå för den stora folkflykten
från landsbygden. Tv det kan väl ändå
inte vara meningen att befolkningsunderlaget
på många håll skall tunnas ut
så starkt att vi får stora ödebygdsområden.

Tyvärr verkar det som om den utveckling
som nu förekommer skulle vara
allmänt accepterad på många håll. Jag
vill gärna upprepa vad jag framhöll
förra året, att såväl regering som riksdag
och alla statliga myndigheter behöver
få en mera landsbygdsvänlig inställning.

Hur många rena landsbygdskommuner
är det inte som under 1950-talet, till synes
utan tanke på att folkmängd och
skatteunderlag viker undan, har gjort
mycket stora och dyrbara investeringar?
Ganska snart kommer det för många
landsbygdskommuner att bli betydande
skattebekvmmer, bekymmer för hur man

126

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skall finansiera den kommunala verksamheten.

Jag skall så gå över till att något beröra
det sätt varpå våra väg- och kommunikationsfrågor
behandlas av kommunikationsministern
under sjätte huvudtiteln.
Vägfrågorna har redan behandlats
så mycket i denna debatt att det kanske
är onödigt att vidare syssla med dem.
Hans excellens statsministern har i dag
gjort flera uttalanden om att bilisterna
skall få bättre vägar och att det skall
bli mera vägar. Det uttalande som excellensen
gjorde, att det kanske inte skall
dröja så länge innan väganslagen blir
större än beloppet av de inflytande bilskatterna,
har vi ju särskild anledning
att lägga på minnet.

Från landsbygdens synpunkt kan man
inte bli särskilt glad över kommunikationsministerns
uttalande i statsverkspropositionen,
att våra begränsade investeringsresurser
främst bör sättas in
på väg- och gatunätet kring och i tätorterna,
där biltrafiken av markerad nyttokaraktär
utsatts för svåra påfrestningar.
Är det inte ganska svårt att i bilismens
tidevarv dela upp trafiken i vad
som skall kallas nyttotrafik och annan
trafik?

Man kan hälsa med tillfredsställelse
att väganslagen i sin helhet, inklusive de
belopp som är uppförda att användas
till beredskapsarbeten, enligt statsverkspropositionen
föreslås bli uppförda med
betydligt höjda belopp. Men jag tror för
min del inte att det är så alldeles säkert
att vi under nästa finansår kommer att
i praktiken få erfara ett bättre vägunderhåll
och en större upprustning av
våra allmänna vägar. Det erfordras säkerligen
ännu kraftigare tag om inte trafiken
även i fortsättningen skall öka i
hastigare takt än förbättringen av vårt
vägnät. Med biltrafikens nuvarande ökning
blir det för varje år allt större påfrestningar
på vägunderhållet och allt
trängre på alla de många vägar som på
intet sätt är anpassade efter den trafik
som nu förekommer.

Att inte bilskattemedlen i sin helhet
redan blivit använda, som meningen
från början varit, till upprustning av
vägväsendet under de senaste åren mås -

te betecknas som en stor olycka. Det blir
svårt att hinna ifatt den stora eftersläpning
i fråga om vägarna som redan förekommer.

Visst är vi alla, som jag förut har sagt,
intresserade av att arbetslösheten avhjälpes
så mycket som möjligt. Men jag
är mycket tveksam om huruvida det kan
vara riktigt att avdela och ställa till förfogande
så stora belopp som nu föreslås
till beredskapsarbeten vid vägarna. Man
borde i stället enligt min mening öka
de ordinarie vägbyggnadsprogrammen.
Även detta skulle nämligen betyda mycket
för arbetslöshetens bekämpande.
Utan tvivel blir de vägarbeten, som nu
så långt som möjligt skall drivas med
arbetslösa, mycket dyrbara vägbyggen.
Jag är heller inte säker på att det blir
de mest angelägna vägbyggena som kommer
till utförande genom de planerade
beredskapsarbetena.

Under tidigare arbetslöshetsperioder
har det varit så, att de bygder, där man
haft ett under en lågkonjunktur för arbetslöshet
känsligt näringsliv och där
man också fått en betydande arbetslöshet,
genom stora beredskapsarbeten fått
sina vägar upprustade. Det kan inte vara
riktigt att sådana bygder och områden
även nu skall få sitt viigbehov bättre
tillgodosett än de bygder där man balett
mera stabilt och mindre konjunkturkänsligt
näringsliv. För bygder av det
senare slaget är det minst lika viktigt
som någon annanstans att man får sitt
vägbehov väl tillgodosett. Ingen bygd
bör när det gäller vägväsendet straffas
för att man inte har så eller så många
arbetslösa.

Vi kan också när det gäller sjätte huvudtiteln
i år hälsa med tillfredsställelse
att där redovisas nu den på hösten 1957
av delegationen för översiktlig vägplanering
utarbetade vägplanen för hela landet.
Man kan dock inte vara lika tillfredsställd
med det sätt varpå denna
vägplan redovisats. Man kan inte påstå
att kommunikationsministern helhjärtat
vill lägga denna av en mycket god sakkunskap
utarbetade vägplan till grund
för en allmän upprustning av våra vägar.

Hans excellens herr statsministern

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

127

framhöll i ett av sina anföranden före
middagsrasten, att regeringen icke har
tagit ställning till vägplanen, men nog
har kommunikationsministern gjort en
del uttalanden, vare sig dessa nu skall
räknas som ett regeringens ställningstagande
eller inte. Jag är glad för att statsministern
i sina uttalanden i dag visat
ett större intresse för vägarna än vad
kommunikationsministern gjort i årets
statsverksproposition.

Vi får i år i kommunikationsministerns
uttalande ännu en gång läsa vad
vi i andra sammanhang hört så många
gånger förr, nämligen att hur angelägen
en upprustning av våra vägar än framstår,
så måste likväl väginvesteringarna
vägas mot andra trängande investeringsbehov.
Det är, som det brukar heta, samhällsekonomiska
och arbetsmarknadsmässiga
synpunkter som skall beaktas.
Man söker förgäves i propositionen vad
vägväsendet beträffar efter något uttalande
av statsrådet om att för att åstadkomma
de resurser, som erfordras för
ett förverkligande av denna vägplan,
skall icke användas andra medel än de
bilskatter som år efter år flyter in. Längre
än till detta att bilskatterna skall användas
till sitt rätta ändamål och inte
smusslas undan för något annat sträcker
sig inte mina förhoppningar.

Statsrådet Skoglund har glömt bort att
den redovisade vägplanen enligt sakkunskapen
icke är någon lyxbetonad eller
överdimensionerad vägplan, utan planens
genomförande uppställs som ett minimikrav,
som man inte utan betydande
risker kan pruta på. Jag har sagt vid
något tidigare tillfälle att det alltid brukar
resas något hinder när vägarna skall
byggas ut i takt med den hastigt ökade
trafiken. Nu går man och väntar på det
resultat som skall läggas fram av 1953
års trafikutredning. Man kan tycka, att
om 1953 års trafikutredning hela tiden
haft intresse för sin uppgift, borde den
efter mer än fem år nu vara färdig med
sitt arbete och kunna framlägga sitt resultat.

Trots det stora och säkert mycket väl
utförda arbete som ligger bakom vägplanen
framhåller statsrådet Skoglund, att

Statsverkspropositionen m. m.

risk kan föreligga för felinvesteringar
på vägsidan, ur den samlade transportapparatens
synpunkt. Man bör nu, fortsätter
statsrådet, i avvaktan på en plan
för landets transportförsörjning i stort,
särskilt se till att investeringar enligt
vägplanen ej sker som sedan visar sig
vara mindre lämpliga.

Att järnvägsstyrelsen, som representerar
ett helt annat avsnitt av våra kommunikationer,
har en del synpunkter
att anföra på utbyggnaden med anledning
av vägplanen, behöver man kanske
inte ta så allvarligt. Järnvägsstyrelsen
skulle väl inte fylla sin uppgift, om den
alldeles stillatigande var åskådare till
den konkurrens den fått med andra kommunikationsmedel.
Men när det nu är
så att bilägarna genom bilskatter, som
i stor utsträckning erlägges i förskott,
betalar de bättre vägar man vill lia, tycker
jag inte heller att statens järnvägar
skall försöka att för mycket lägga hinder
i vägen för motorismens och bilägarnas
önskemål. Det är väl ändå ingen
som tror att statens järnvägar, utan
mycket tunga bördor på biltrafiken, avsedda
att bromsa motorismens utveckling,
på allvar kan ta upp konkurrensen
med bilismen, även om järnvägarna helt
naturligt alltjämt har sin stora uppgift
att fylla.

Bilismens utveckling måste accepteras
av alla, och det intrycket som många
har att vårt samhälle är bilfientligt måste
försvinna.

Som alla är medvetna om, går många
järnvägslinjer dag efter dag och år efter
år med stora förluster. Förslag föreligger
till nedläggning av ett stort antal
järnvägslinjer. Detta bör inte ske och
skall inte ske, har det sagts många gånger
här i riksdagen, innan de allmänna
vägarna blir så utbyggda att berörda
bygder icke får några försämrade kommunikationer.

Man borde enligt min mening inom
ramen för tillgängliga väganslag nu så
mycket som möjligt forcera utbyggnaden
av de vägar, som skall ersätta nedlagda
järnvägslinjer, så att man på det sättet
kan bringa ned SJ:s stora förluster.

128

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag har helt nyligen
med stort intresse studerat Nordiska rådets
meddelande om rekommendation av
ekonomiskt samarbete i Finlands, Norges
och Sveriges nordligaste områden.
Min avsikt är att i denna remissdebatt
beröra en fråga, som behandlas i rekommendationen.
Det gäller en rapport, som
Nordiska vattenkraftkommittén avlämnat
till Nordiska rådet beträffande utvidgat
samarbete för utnyttjande av
Nordkalottens vattenkrafttillgångar. Vattenkraftkommittén
består av fyra ledamöter
från Finland, två från Norge och
tre från Sverige. Det vore givetvis önskvärt
att behandla kommitténs rapport i
dess helhet, men därifrån avstår jag
dock. Jag inskränker mig till det kapitel,
som handlar om utbyggnaden av
vattenkraften i Kalix och Torne älvar.
Kommittén har framlagt tre utbyggnadsförslag.
Jag ber att i mycket sammanträngd
form få presentera de olika förslagen.

Först har vi alternativ A, som gäller
en s. k. konventionell utbyggnad. Det
betyder att om man utbygger på gängse
sätt, kommer utbyggnaden att omfatta
omkring 20 kraftstationer av måttlig
storlek i vardera Torne älv och Kalix
älv. Den ekonomiskt utbyggbara kraftmängden
är av storleksordningen 7 å 8
miljarder kilowattimmar per år.

Alternativ B innebär överledning till
Torne älv. Som vi känner till, löper Torne
och Kalix älvar i stort sett parallellt
med och nära varandra. För kommittén
bär det därför tydligen legat nära till
hands att tänka sig överledning av vatten
från den ena älven till den andra för att
kunna koncentrera utbyggnaderna till
endast den ena älven. På grund av höjdförhållandena
blir det dock i så fall endast
fråga om att leda över Kalixälven
till Torneälven, säger kommittén. Utbyggnaden
skulle även i detta alternativ
omfatta cirka 20 kraftstationer i Torneälven.
Den sammanlagda kraftmängden
blir i detta fall omkring en miljard
kilowattimmar per år mindre än alternativ
A, men enligt beräkningarna minskas
kostnaderna i ännu högre grad.

Slutligen har vi alternativ C, innebärande
överledning till Atlanten. Enligt
detta alternativ överledes de övre delarna
av Kalix och Torne älvar till Torne
träsk, varefter vattnet utnyttjas i en jätteanläggning
mellan Torne träsk och Atlanten,
någonstans vid svensk-norska
gränsen. Detta alternativ skulle ge en
kraftproduktion av 5 till 7 miljarder kilowattimmar
per år. Vidare kan man,
framhåller kommittén, bygga ett par
kraftstationer till, och på så sätt skulle
även enligt detta alternativ erhållas en
kraftproduktion av ungefär 8 miljarder
kilowattimmar per år.

Kommittén påstår att det sista alternativet
— C-alternativet -— har utsikt
att bli billigare i anläggning än de två
förstnämnda. Och för att förebygga panikstämning
och för att lugna och trösta
de oroliga människor som bygger och
bor i dessa landamären i Sverige och
Finland framhåller kommittén att det
endast är vattnet från älvsystemets övre
delar som skulle utnyttjas, övriga delar
av Kalix och Torne älvar skulle enligt
kommitténs förslag övergå till att bli
s. k. skogsälvar med en vattenmängd
vid mynningen av omkring hälften av
den nuvarande.

Så är i stora drag den kalla verkligheten
i vattenkraftkommitténs förslag.
Visserligen befinner sig denna utredning
än så länge på det preliminära planet,
men experternas utredningsarbete pågår
för fullt, och det slutgiltiga förslaget
torde inte låta vänta på sig så värst
länge.

Som ortsbo och representant för den
berörda bygden anser jag det vara min
skyldighet att redan på detta stadium
föra denna synnerligen stora fråga på
tal här i riksdagen. Det förhåller sig
nämligen så, att både alternativ B — som
går ut på att leda över Kalixälvens vatten
till Torne älv — och alternativ C —
som går ut på att kapa av Muonio, Lainio
och Torne älvar, dämma upp övre delen
av Kalix älv och slussa vattenmassorna
från dessa älvar in i Torne träsk för vidare
befordran till Atlanten — har mottagits
med stor häpnad och bestörtning
av bygdens befolkning såväl i Sverige som

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

129

i Finland. Och det är inte att undra på
att människorna reagerar så kraftigt.
Perspektiven är kusliga. Så illa bär folket
i Kalix älvdal inte uppfört sig gentemot
oss som bor vid gränsälven, att vi
med glatt sinne och gott samvete skulle
kunna se detta dystra och hårda öde
drabba dem, nämligen att ungefär hälften
av Kalixälvens vatten förs över i
Torne älv. Den som känner till den nuvarande
mäktigheten i dessa älvar och
den skönhet de ger åt bygden kan inte
medverka till att se dem förvandlas till
steniga raviner, som efter förödelsen
skulle komma att likna skogsbäckar vilka
som helst.

Jag skall inte närmare gå in på de
enorma återverkningar, som en utbyggnad
enligt förslaget att leda över Kalixälvens
vatten till Torne älv eller enligt
alternativet att de övre delarna av
Kalix och Torne älvar skall överledas till
Torne träsk skulle få på en rad näringsområden
i den berörda bygden. Självfallet
blir jordbruket lidande, likaså flottningen,
fisket, renskötseln och mycket,
mycket annat. I detta skede kan man
egentligen inte alls överblicka de väldiga
ekonomiska konsekvenser dessa utbyggnadsförslag
skulle föra med sig om de
realiserades.

För att förebygga missförstånd vill jag
ha sagt, att befolkningen i och för sig
inte har någonting emot att även de nu
aktuella älvarna lämnar sin tribut för att
täcka det växande energibehovet. Vi känner
också till att från finsk sida har uttalats
önskemål om gemensam utbyggnad
av gränsälven så snart ske kan.

Allmänhetens inställning där uppe till
de olika utbyggnadsförslagen känner jag
utmärkt väl till. Det enda alternativ som
från befolkningens sida kan godtagas
är, att utbyggnaden sker konventionellt,
d. v. s. att Kalix älv utbygges för sig
och Torne älv för sig. I denna uppfattning
är alla eniga på bägge sidor om
gränsälven.

Fn angelägenhet av stor vikt och ett
önskemål som måste anses berättigat är
att frågan ställs under full belysning och
att människorna i bygden får säga sin
mening i tid. Men inte ens länsstyrelsen

9 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
i Norrbottens län har på något vis kontaktats
i denna synnerligen viktiga fråga,
och man måste ju säga att det är synnerligen
anmärkningsvärt.

Befolkningen förväntar att de statliga
kraftföretagen i Finland, Norge och Sverige,
som har hand om den fortsatta utredningen,
beaktar dess synpunkter och
önskemål. Att ställa befolkningen helt åt
sidan, då sådana för bygden stora — för
att inte säga revolutionerande — frågor
står inför sitt avgörande, är mindre
lämpligt.

Sedan vill jag, herr talman, något beröra
en annan fråga som på sitt sätt är
aktuell, dock inte så mycket i gränsorterna
där uppe i norr men väl här i
Stockholm och Helsingfors. Vissa stockholmstidningar
har helt nyligen skrivit
t. o. m. ledande artiklar i ärendet. Skolöverstyrelsen
har nämligen hos Kungl.
Maj:t gjort framställning i fråga om särskilda
undervisningsgrupper i finska
språket i vissa årskurser i folkskolan
längs den svensk-finska gränsen i Tornedalen.
Såsom av statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel, punkterna 216
och 220, framgår har departementschefen
i huvudsak gått med på överstyrelsens
förslag.

Jag kan inte tänka mig annat än att
riksdagen godkänner statsrådets framställning,
allrahelst som det nu framlagda
förslaget i sak inte skiljer sig så
mycket från vad riksdagen beslutat redan
år 1935. Någon egentlig praktisk betydelse
kommer detta ändringsförslag
inte hellar att få. Skolöverstyrelsen konstaterar
också i sin motivering till framställningen,
att hittills har endast ett fåtal
elever uttryckt önskemål om finska
som valfritt ämne, och räknar med att
denna möjlighet även i fortsättningen
kommer att utnyttjas i mycket ringa utsträckning.
Jag tror för min del att
denna skolöverstyrelsens spådom är alldeles
riktig. I full vetskap om frågans
ömtåliga karaktär har skolöverstyrelsen
motiverat denna framställning med stor
försiktighet. Vad som enligt min mening
är det viktiga i sammanhanget är att
undervisningen i finska alltjämt skall
vara frivillig.

130 Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Den s. k. språkfrågan i denna gränsbygd
har i årtionden ägnats stor uppmärksamhet
och diskuterats i många
sammanhang såväl i Sverige som i Finland.
Bägge ländernas rikspress och andra,
mer eller mindre nogräknade, publikationer
har flitigt anlitats — för att nu
inte tala om provinstidningar. Stridens
vågor har många gånger kunnat gå höga.
I argumentationen har parterna ofta
skjutit betydligt över målet, men sådant
är ju mänskligt. Inte så sällan har det
hänt att personer, som knappast satt sin
fot i denna gränsbygd, har korat sig
själva till de verkligt sakkunniga i språkfrågan.
Men allmänheten — alltså tornedalingarna
själva — har med några ytterst
få undantag hållit sig på sidan om
trätan. Man har fått det intrycket att
dess ståndpunkt är klar — varför skall
man hålla på och bråka! Ibland har artikelförfattarnas
resonemang varit t. o. m.
så hårdragna att de till varje pris har
velat få fram att ett s. k. kulturellt förtryck
existerar från myndigheternas sida.
Såsom infödd i gränsorten och ständigt
boende där vill jag ha sagt här i
den svenska riksdagen att något förtryck,
vare sig minoritets-, kulturellt eller
annat, har vi aldrig varit utsatta
för. Att vi tidigare har varit isolerade
från det övriga Sverige är en annan sak.

Det kan väl inte vara riktigt att myndigheterna
lastas för att människorna
själva i denna gränsbygd praktiskt taget
undantagslöst satsat så hårt som de verkligen
har gjort på det svenska språket.
Då skulle man väl hellre kunna anse det
som förtryck, om människorna hindrades
att gå den väg de själva helst vill
vandra.

Även — och kanske inte minst •— vi
gränsbor måste tänka realistiskt. Att sväva
i det blå gagnar föga. Man måste förstå
att för folket i denna gränsbygd är
det ett livsvillkor att lära sig svenska så
bra som möjligt. Finska språket ställs
fördenskull inte alls åt sidan. Befolkningen
är i stor utsträckning tvåspråkig
med såväl svenskt som finskt modersmål.
I den svenska Tornedalen vore
man synnerligen glad om tvåspråkigheten,
åtminstone i någon mån, vore rå -

dande även på den finska sidan av gränsälven.
Men tyvärr är detta ett önsketänkande.

Vi gläder oss mycket åt skolöverstyrelsens
uttalande att det är angeläget att
man tillgodoser målsmännens berättigade
önskemål att griinsortsbornas barn i
den obligatoriska skolan skall erhålla
samma utbildning och kunskaper som
övriga elever i svenska skolor, även då
det gäller att vårda språket.

Man kan också helt dela skolöverstyrelsens
uppfattning att odlandet av det
finska språket vore en uppgift för det
frivilliga folkbildningsarbetet. Här finns
ett arbetsfält, där dessa organisationer
åtminstone kunde göra ett försök. I vilken
utsträckning befolkningen i den berörda
bygden kommer att visa intresse
för denna form av vidare utbildning i
finska språket vågar jag för min del inte
ens gissa.

Herr talman! Endast några ord till!
Var och en kan förstå att vi i Norrbotten
är synnerligen glada över att regeringen
föreslår att riksdagen ger sitt bifall till
att en utbyggnad av Statens skogsindustrier
och Norrbottens järnverk kommer
till stånd. För riksdagen finns det väl
ingen anledning att bromsa denna utveckling
av statsdriften, som i Norrbotten
i praktiken omfattas av snart sagt
alla, även om man på borgerligt håll
annars bekänner sig till det privata initiativets
principer.

Ännu mera glädjande hade det givetvis
varit, om regeringen skulle ha föreslagit
att något gjordes även i Törefors
och på Seskarö.

Vad angår ASSI:s utbyggnad säger departementschefen
dock att han inte anser
bolagets utveckling i Norrbotten avslutad
i och med att anläggningen vid
Piteå färdigställs. Detta uttalande noterar
vi norrbottningar givetvis med stor
tillfredsställelse. Vi förväntar att ASSI:s
ledning utan onödig tidsutdräkt tar initiativ
till och framlägger positiva förslag
även rörande Törefors och Seskarö.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag borde i detta ögonblick
känna mig som en mygga som ja -

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

131

gas av ett lejon, men jag tänker ändå
säga vad jag har på hjärtat. Det som jag
har att säga har bra litet att göra med
statsverkspropositionen, men i den här
debatten har man ju tillfälle att ventilera
synpunkter på olika företeelser i
samhället, och jag tänkte tala om att vi
har det så bra, om vår höga standard.
Det har ju många gjort i dag.

Jag vill gärna vara med och dela glädjen
över att vi har en så hög standard
här i landet. Men jag känner mig ändå
som slaven på triumfvagnen, han som
viskade i triumfatorns öra; jag gör det
nästan bokstavligen.

Anledningen till att jag vill tala om
detta är närmast statsministerns anförande
till utlandssvenskarna på annandag
jul. När man hörde det talet fick man
klart för sig att Sverige är ett förlovat
land. Det är annat nu här i Sverige än
det var när de stora skarorna av emigranter
gav sig i väg härifrån. Nu har
vi social trygghet och vi har ett allmänt
välstånd. Visst är allt det sant. Jag skall
inte kommentera talet. Det skarpaste och
hårdaste omdömet om det har jag från
en gammal fackföreningsmän som var
bitter över det fåvälde och den brist på
känsla för den enskilda individen, som
enligt hans mening fanns bakom de stora
och skrytsamma orden.

Visst har vi det bra här i Sverige, det
kan ingen förneka. Vi har en medellivslängd,
som har ökat med 20 år på de
senaste 70 åren och som är bland de
högsta i världen. Men observera: den
återstående medellivslängden för dem,
som nått 65 års ålder, har bara ökat med
knappt två år under samma 70 år. Trots
allt vad man vunnit genom att med antibiotica
och andra medel bekämpa olika
infektioner o. s. v. har man inte lyckats
nämnvärt förlänga den återstående medellivslängden
för dem som nått upp till
65-årsåldern. Det är en tankeställare.

Men visst har vi det bra. Vi äter gott
och vår kost har en hög standard. Man
tar nog inte alldeles fel, om man tillskriver
den höga koststandarden det
förhållandet att under senare år en obestridlig
tendens till ökning relativt och
absolut förefinnes i fråga om antalet

Statsverkspropositionen m. m.
män som dött i åderförkalkning i förhållandevis
unga år. Också det är en
tankeställare. Det kan kanske lugna några
oroliga, att om man bortser från dem
som var över 80 år, så har fram till
och med år 1956 någon relativ ökning
av antalet döda i kräftsjukdomar inte
kunnat påvisas och någon ökad dödlighet
i leukemi över huvud taget inte förekommit.

Kärnvapenproven hade sålunda åtminstone
fram till och med år 1956, såvitt
man kan döma, inte förorsakat någon
ökad dödlighet i vårt land, men det
är möjligt — i varje fall är det inte alldeles
omöjligt -— att höjningen av vår
koststandard kan ha en viss tendens att
minska vår livslängd.

Men visst har vi det bra, och visst har
vi social trygghet. Vår arbetslöshet är ju
helt måttlig, om man jämför den med
1930-talets förhållanden. Vi har nu bara
73 000 registrerade såsom arbetslösa, och
jag är övertygad om att siffran skulle
vara dubbelt så stor, om det inte hade
vidtagits så kraftiga åtgärder mot arbetslösheten.
Men statistiken härvidlag
är, som herr Palme redan har sagt,
bräcklig. Arbetslösheten är utan tvivel
i viss utsträckning en ungdomsarbetslöshet,
som inte fullständigt inregistreras.
Många av de på arbetsmarknaden
under år 1958 nytillkomna ungdomarna
har säkert inte fått arbete. Är de inte
med i arbetslöshetskassor och har de
inte anmält sig till arbetsmarknadsstyrelsens
organ så är de inte registrerade.
Har de ungdomarna kunnat beredas yrkesutbildning
är det bra. Är de sysslolösa
är det tråkigt, särskilt i vår tid då
förhållandena bland ungdomen kan ge
anledning till oro. Ordnat arbete är säkert
en viktig profylax mot ungdomsbrottslighet.
En annan omständighet,
som förskönar bilden, är att en viss arbetslöshet
dolts i form av lägre utbud
av kvinnlig arbetskraft — det har både
herr Palme och fru Hamrin-Thorell tidigare
varit inne på. Slutligen har den
minskade sysselsättningen haft till följd
att vissa kategorier av i Sverige arbetande
utlänningar — främst från de nordiska
grannländerna — föredragit att

132

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.
återvända hem. Det är ju beklagligt att
Sverige på så sätt exporterar sin arbetslöshet,
men den flexibiliteten i den
svenska arbetskraftstillgången är en fördel
för den svenska ekonomien. Och vi
svenskar har ju en viss fallenhet — något
som väl för övrigt är gemensamt för
de flesta folk — för att i första hand
tänka på oss själva.

Visst har vi det bra här i landet. Det
är numera få svenskar som emigrerar.
De inte helt små siffrorna över utflyttade
från Sverige gäller mest utlänningar,
som under kortare eller längre tid haft
arbete här, och de svenska medborgare
som beger sig ut är ganska få. Men det
är en viss grupp, som inte ogärna gör
det. Den gruppen är att finna bland dem
som har en internationellt gångbar utbildning,
d. v. s. det gäller egentligen
bara dem som har teknisk utbildning i
någon form. Det är ingalunda de sämsta
bland dessa som ger sig i väg. En del av
dem far från början ut för att få utbildning
eller för att arbeta i svenska företag
utomlands, men de blir senare kvar
där ute. De märker att de är friare, har
större möjligheter att göra sin duglighet
ekonomiskt lönande än de har i Sverige,
och de bryr sig inte om att resa hem
igen. Det är väl ingen stor grupp som
ger sig bort på den vägen, men det är
en dyrbar och värdefull grupp, och vi,
vi har brist på tekniker.

Det finns också en del som haft ett
verksamt liv utomlands och som gärna
skulle dra sig tillbaka hem till Sverige.
Men många av dem som skaffat sig inkomster
från utlandet återvänder inte
hit. De slår sig hellre ned i något land,
där de själva kan få disponera mera av
sina intjänade pengar, och deras pengar
ser vi aldrig här. Det skulle vi ha gjort
i många fall, om våra skatter inte vore
så höga och inte utmärktes av så stor
progressivitet. Många tycker också att de
har så dålig rörelsefrihet med sina pengar
här. De kan inte få köpa en lantgård
annat än efter mycket besvärliga förhandlingar
som tar lång, lång tid och
där utgången alltid är oviss, för att bara
ta ett exempel.

Ja, de där människorna är inte soli -

dariska, det är kanske riktigt. Men i en
tid, när det materiella satts som det
högsta goda, blir känslan för ideella värden
lätt avtrubbad, och de värdena skattas
inte så högt.

Vi brukar tala om våra trafikolycksfall
som vår nyaste folksjukdom, och i
den dör det över 900 människor om
året. Vi är glada över att trafiksäkerhetsforskningen
i år skall få betydligt förhöjda
anslag, och vi hoppas att detta
skall bidraga till att reducera skadornas
antal. Men vi har också en annan stor
grupp av dödsfall, som man tycker inte
skulle höra hemma i ett så bra land som
vårt, och det är de som tar livet av sig
själva. 1956 uppgick antalet självmord
här i landet till inte mindre än 1 474
stycken, den högsta siffra som registrerats
i vårt land sedan dödsorsaksstatistikens
början år 1911. Vi är väl inte det
land, som har den allra högsta procentuella
siffran i världen, men vi ligger väl
till i toppklassen, medan sådana länder
som Norge, Holland, Italien och England
procentuellt sett har bara omkring hälften
så många. Det är ganska regelbundet
tre gånger så många män som kvinnor
som tar livet av sig. Ungefär en sjättedel
av de män som dött i åldern 20—
40 år har begått självmord, och det är
inom denna åldersgrupp den allra viktigaste
dödsorsaken. Men om man beräknar
frekvensen av självmord på anlalet
individer inom varje åldersgrupp, finner
man att frekvensen ökar ända upp
emot 75-årsåldern, om den dödsorsaken
också inte har någon större plats bland
alla de övriga dödsorsakerna i den åldern.
Men ännu mellan 45 och 50 år har
ungefär lika många män dött av självmord
som av kräfta.

Det är svårt att analysera orsakerna
till självmord, men den höga och ökande
frekvensen manar till eftertanke. Man
kan förstå att det här gäller personer,
som inte kunnat stå rycken för påfrestningarna
i vårt samhälle, och det är ett
dåligt betyg åt detta, att så många inte
klarar de påfrestningarna. Det hänger
också på något sätt ihop med att vi har
det så bra. Under kriget var det en otvetydig
nedgång av antalet självmord.

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Nr 2

133

Inte mindre än drygt 280 (229 män
och 54 kvinnor) av dem som begått
självmord var över 65 år. Det är en uppgift,
som är värd att ta fasta på. Man har
i vårt land stirrat sig blind på den kontanta
pensionen. Ofta är denna inte det
väsentliga. Det väsentliga är omvårdnaden
om de gamla, och det borde vara på
den man skulle satsa pengar hellre än
att anslå så stora belopp till den kontanta
pensionen. Jag vill inte bestrida,
att det kan vara väsentligt för åldringar
att få en pension, som är ett grundskydd
och som tryggar mot direkt nöd. Men
åldringarnas problem är inte lösta med
det, åldringarna blir ensamma, bittra
och övergivna. De behöver sysselsättning.
För många av dem vore det en
uppmuntran av stor betydelse, om de
kunde utnyttja sin arbetsförmåga och
därmed förbättra sina ekonomiska villkor.
Det arbete, som under ledning av
bland andra Gustav Möller utföres för
att åstadkomma något i den vägen, är
värt all uppmuntran. Många som inte
längre kan sköta sig själva behöver någon
som tar hand om dem. I första hand
är det familjen som bör göra detta. Det
är dock många omständigheter som gjort
det svårt att ta hand om åldringarna inom
familjen. De moderna våningarnas
små utrymmen, svårigheten att få hemhjälp
och de stora kostnader, som den
betingar, har ju helt förändrat möjligheterna
härvidlag. Men kan åldringen inte
vårdas inom familjen, kanske han kan få
någon mer eller mindre kvalificerad
hjälp, som tittar till honom några få
timmar om dagen. Det är en billig och
effektiv form av åldringsvård, som också
gör att den gamle kan få vara kvar i
sin egen miljö. Men kan han inte vara
hemma, måste han få vård på något
slags anstalt. Det är ofta mycket väsentligare
att detta kan ordnas än att åldringen
får en högre kontant pension.
Den vården är en helt vanlig personlig
omvårdnad. Den ger inte anledning till
stora tidningsrubriker och till intervjuer
i TV. Men den har en mycket större social
betydelse än braskande medicinska
nyheter, om vilkas värde man ännu intet
vet.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skall bara tala om en grupp till i
vårt samhälle, som visar att detta inte
är det förlovade land som man vill låta
påskina att det är. Det gäller alkoholisterna.

Det är sant, att förtäringen av sprit nu
minskat och är ungefär lika stor som
den var när spriten släpptes loss 1955.
Men det är måttlighetsförbrukarna, som
minskat sin kvantitet. De i städerna för
fylleri omhändertagna är alltjämt betydligt
flera än de var förut, antalet kvinnor
bland dessa ökar fortfarande, och
antalet ungdomar under 21 år bland dem
är alltjämt betydligt större än det var
före den 1 oktober 1955. De som bor vid
systembolagets affärer rapporterar, hurusom
en allt större skara sjabbiga personer
samlas utanför affärerna vid öppningsdags
på måndag morgon och att
även inom denna grupp inslaget av kvinnor
ökar. Det är sant, att den gamla
uppsättningen av alkoholister i stort sett
är borta. De försvann när spriten kom
loss, då de snart dukade under. Men det
kommer en ny uppsättning, och de kroniska
alkoholsjukdomar, som vi här i
Sverige praktiskt taget aldrig såg under
Brattsystemets tid, finns numera återigen.

I all sjukvård är det bättre att förebygga
sjukdomar än att behandla en
redan utbruten sjukdom, det har redan
sagts två gånger i dag. När jag deklarerar
som min åsikt att det är bättre att
försvåra för folk att komma åt ett övermått
av sprit än att bygga anstalter för
dem som alltför lätt får alltför mycket,
är jag inte efterklok — jag har alltid uttalat
min stora oro inför upphävandet av
ransoneringen. Det är med tillfredsställelse
man erfarit, att här i Stockholm
frivilligt infördes en begränsning av restaurangutskänkningen
i samband med
julhelgen — en skärpning av den begränsning
som i tysthet hela tiden praktiserats.
Tiden börjar bli mogen för en
ny och förutsättningslös utredning om
förhållandena nu och om vad man kan
göra för framtiden. Jag efterlyser en sådan
utredning. Tillfredsställelsen : Reformatorn
under höstmånaderna 1958
var siikert inte berättigad, och jag delar
den kritik, som riktats mot den.

134

Nr 2

Onsdagen den 28 januari 1959 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Visst har vi det bra här i landet, men
det finns en hel del skönhetsfläckar i
bilden. Vi skall inte förhäva oss över hur
bra vi har det. Standardhöjningen är
inte bara av godo. När man granskat
bilden och pekat på några saker som
man skulle vilja ha bättre, då frågar man
sig: Är det inte något som fattas?

För många är en religiös tro, övertygelse
och gemenskap något som kan bära
genom svårigheter och frestelser av
olika art här i livet. Det förefaller
t. ex. som om på vissa håll ett omvänt
förhållande funnes mellan självmordens
antal i ett land och religionens makt
över sinnena. Men även om den religiösa
tron inte kan gripa en människa, finns
det så många andra andliga, ideella och
allmänmänskliga värden, som är för mer
än bara beundran och uppskattningen av
det rent materiella. Jag tillåter mig att
tro, herr talman, att om de värdena
skulle få ett större utrymme hos människorna
här i vårt land, skulle livet te
sig lättare, samlevnaden skulle gå bättre,
och det skulle bli färre som finner, att
steget ut i det stora okända innebär den

enda lösningen av deras problem, eller
som i alkoholen söker sin tröst och sin
möjlighet att härda ut. Jag tror att det
ligger mycket i vad Alf Ahlberg enligt
en intervju nyligen skall ha sagt om en
gången tids ungdomar vid Brunnsviks
folkhögskola: »De hade något som var
bättre än bilar, de hade en tro.» Och,
herr Strand, det finns också en form av
tro som kan bestå i tvivel, t. ex. i tvivel
på värdet av den dyrkan av allt det materialistiska
som är vår tids signum.

Då tiden nu var långt framskriden och
många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

135

Torsdagen den 29 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1959/60, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat It till riksstaten
för budgetåret 1958/59.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
det nästan otillbörliga i att en nykomling
i denna församling tar till orda i den
första remissdebatt, som han bevistar
såsom riksdagsmedlem. Min ursäkt må
kanske vara den något mogna ålder, vilken
jag nått, och kanske också det förhållandet
att jag inte känner mig särskilt
främmande i denna miljö, där jag under
så många år som tjänsteman i olika grader
i utrikesdepartementet har avlagt
täta besök, även om min roll då inskränkte
sig till att under föregående
utrikesministrars tid stundom tjänstgöra
som sufflör. På sätt och vis är det
ganska tillfredsställande att inte längre
behöva viska.

Vid denna remissdebatt har det redan
fällts så många sakkunniga och visa uttalanden
om det visserligen i vissa avseenden
ofullständiga budgetförslag, som
framlagts av regeringen, att jag skall inskränka
mig till några helt korta och
mer allmänna reflexioner. De är framför
allt föranledda av min långa utlandsvistelse,
under vilken jag haft rika
tillfällen att så att säga betrakta den
svenska politiken utifrån och i någon
mån skaffa mig en uppfattning om det
intryck, som svensk politik i dess olika
yttringar inte minst på det ekonomiska
området gör på omvärlden.

Nu är det ju inte alls så, att utlandet
och dess opinionsbildande kretsar i någon
större utsträckning sysselsätter sig
med Sverige och dess problem. Långt
därifrån. Sverige är ju ett litet land, nyheterna
härifrån är föga sensationella,
och i det stora hela har vi skött oss så,
att vi inte utgör en fara för någon och
inte heller en börda för någon. Men
vad som gör att man dock skänker oss
ett visst intresse, även om det är ganska
förstrött, är väl dels vårt geografiska
läge i skärningspunkten mellan
öst och väst och den av militära förpliktelser
oberoende politik som vi fört, dels
också den relativa betydelse, som Sverige
trots sin ringa folkmängd har i
världsekonomien och världshandeln.

Den alliansfria politik, som varit Sveriges,
är säkert också uppriktigt omfattad
av den alldeles överväldigande majoriteten
av vårt folk. Till sina huvuddrag
och till sin målsättning har den enligt
min uppfattning varit både den enda
möjliga och den enda lämpliga. Sedan
kan man naturligtvis tvista om hur den
i detaljer har uttryckts och framförts.
Men det är oväsentligheter, och den
enighet, som det svenska folket och den
svenska riksdagen visat i detta hänseende,
har varit ett styrkebälte för alla dem,
som i utlandet har att försvara och förklara
den svenska utrikespolitiken.

Men vad som måhända enligt min uppfattning
inte förefaller lika klart för
samma överväldigande del av vårt folk
synes mig vara, att denna politik vilat
och måste vila på två viktiga förutsättningar.
Den ena förutsättningen är den,
att vi äger viljan och förmågan att med
egna krafter upprätthålla ett försvar,
som åtminstone icke är sämre än det
som med avsevärd materialhjälp utifrån
upprätthålles av med oss jämförliga länder,
som stöder sig på ett allianssystem.
Den andra förutsättningen är, att vår
ekonomi upprätthålles och utvecklas på
ett sådant sätt, att också den ger oss styr -

136

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

ka att upprätthålla en oberoende utrikespolitisk
linje och dessutom gör att
Sverige förblir en positiv faktor i de
stora ekonomiska sammanhangen.

Jag delar förvisso den för närvarande
ganska allmänna uppfattningen, att så
länge den nuvarande militära balansen
mellan de stora militärallianserna består,
är risken för ett tredje världskrig begränsad.
Men maktkampen i skydd av
detta paraply — om uttrycket tillätes —
fortgår med oförminskad styrka, och utsikterna
till en verklig avspänning, som
inte bara tar sig uttryck i försäkran om
fredliga avsikter, ter sig lika fjärran nu
som för några år sedan. Så länge ledningen
i vissa totalitära stormakter å
ena sidan är inställd på att utbreda sitt
system med alla medel — åtminstone så
länge inte dessa medel innebär dess egen
och det egna landets förstörelse — och
å andra sidan av allt att döma uppriktigt
tror på denna sin mission och dess
slutliga framgång, och de tecken, som
optimisten kan finna på en evolution
i detta hänseende ännu är helt små och
ingalunda utslagsgivande, tror jag att
man kan vara förvissad om att uppkomsten
av varje tomrum i försvarspolitiskt
hänseende kan komma att begagnas för
att utöva tryck, för inblandning i inre
angelägenheter och för att undergräva
och i viss mån hota det nationella oberoendet
såsom vi uppfattar det, även om
rent militära medel inte alls kommer att
tillämpas. Det finns ju mycket näraliggande
exempel på tendenser i den riktningen
i fråga om ett praktiskt taget försvarslöst
land.

Samtidigt har den tekniska lavinartade
utvecklingen i allt snabbare takt överfört
terrorbalansen till vätebomberna
och till de rent taktiskt militära vapnen
hänfört flertalet av de atomladdningar,
som utvecklats ur Hiroshimabomberna.
Terrorbalansen kommer av allt att döma
att under lång tid helt ligga i de verkliga
stormakternas händer. Denna utveckling
har enligt min uppfattning medfört
att lokala krig, där stormakterna är direkt
eller indirekt inblandade, också kan
komma att utkämpas med användning av
kärnvapen utan att kriget med nödvän -

dighet utvecklar sig till ett världskrig
eller terrorbombning tillgripes. Världens
egendomligaste krig var väl i själva verket
Koreakriget. Tre stormakter var inblandade.
Genom en tyst överenskommelse
begränsades krigsskådeplatsen till
ett bestämt avgränsat område. Figurligt
talat fördes kriget på en fotbollsplan.
Ingen amerikansk bomb föll över baserna
norr om Jalufloden, ingen rysk eller
kinesisk över baserna i Japan. Jag tror
för min del, att hade Koreakriget utkämpats
i dag i stället för då det bröt ut
1950, eller hade tekniken då stått på dagens
nivå, är det mycket möjligt att
samma territoriella begränsning av
krigsskådeplatsen iakttagits, men utan
varje tvivel hade taktiska kärnvapen
kommit till användning.

Det råder en bestämd och alltmera
markant skillnad mellan taktiska och
strategiska kärnvapen, mellan bomber
använda i samband med arméoperation,
luftvärnsartilleri eller luftvärnsrobotar,
robotar mot fartyg, atomladdningar för
artilleri eller granatkastare å ena sidan
och den fjärrförstörelse, som kan utövas
av bombplan med stor aktionsradie och
långdistansraketer, å andra sidan. I
denna stund torde knappast någon amerikansk
division eller den ombeväpnade
delen av de ryska divisionerna över huvud
taget kunna utkämpa en strid utan
taktiska atomvapen.

Alla de länder, som omger oss eller
som i Europa är jämförliga med oss,
utom Finland och Schweiz, bär i krig
tillgång till taktiska kärnvapen. Schweiz
har tillkännagivit sin avsikt att skaffa
sig sådana. I längden tror jag inte att
vi kan låta bli att följa med i utvecklingen.
Därtill har vi icke råd, vare sig
politiskt, militärpolitiskt eller rent ekonomiskt.
När man i artilleristisk verkan
kan ersätta 16 000 man med 140, vore
det väl också om inte rena blindheten,
så inte långt ifrån, att inte göra detta.

Detta gäller under förutsättning givetvis,
att man inte kan nå''en överenskommelse
om ett inställande av kärnvapenprov
och åtminstone begränsning av
atomvapnens användning. Sverige liar
ju efter måttet av sina krafter sökt bi -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

137

draga till en sådan utveckling. De insatser,
som i detta avseende gjorts av
utrikesministern och av Rickard Sandler
har väl varit så energiska som det
över huvud taget varit möjligt att åstadkomma
för ett land av Sveriges storlek.
Det är också å andra sidan klart, att
skulle en överenskommelse under betryggande
kontroll komma till stånd i
fråga om kärnvapenförsöken, är detta i
och för sig redan ett så jättestort framsteg
för att återställa förtroendet, att
detta kan förändra hela bedömningen.

Men om inte dessa försök till en internationell
överenskommelse skulle nås

— och utsikterna är minst sagt ovissa

— kan inte jag förstå annat än att vi
måste vara beredda att fatta ett beslut
och göra förberedelser för detta. Jag
tror inte att vi inverkar på utvecklingen
genom att inte göra någonting. Skall vi
i någon mån utöva ett inflytande, är det
väl snarast genom att förklara, att om
dessa försök inte lyckas, måste även vi
se om vårt hus och skaffa oss ett moderniserat
försvar. Inga andra länder
utanför militäralliansernas ram har nått
en sådan industriell utveckling, att de
har möjligheter därtill, utom Sverige och
Schweiz.

Den andra förutsättningen för en lyckosam
alliansfri politik är en stark ekonomi.
I det avseendet kan man inte annat
än känna en viss oro för att vi närmar
oss eller kanske redan befinner oss
i farozonen. Om dagens budgetsituation
är mörk, ter sig kommande budgetsituationer
än mindre lockande. De reformer
som vi redan på papperet genomfört
hotas att urholkas. Det förefaller åtminstone
bättre att se till, att vad vi beslutat
ges ett verkligt innehåll, det innehåll
som lovats valmännen, än att utfästa oss
att göra mer än vad vi kan hålla.

Så mycket har redan sagts härom,
att jag i själva verket inte har något
att tillägga. Men i går hade jag äran att
lyssna till en utläggning av statsministern
rörande social balans. Den var delvis
hämtad från en bok av en amerikansk
professor, som i vissa avseenden
förefaller vara större profet i den svenska
riksdagen än i sitt hemland. Men i

Statsverkspropositionen m. m.
alla händelser innebar statministerns
framställning, som framfördes med stor
emfas, att de, som inte bär samma mening
som hans parti, inte förstår innebörden
av social balans, och de förstår
inte att det moderna samhället och den
höjda levnadsstandarden i övrigt medför
och måste medföra ökade samhälleliga
utgifter för vägar, sjukhus, sinnessjukvård
och en hel rad sådana ändamål.
Det innebär, att vi inte förstår att
den service, som medborgarna fordrar
av det moderna samhället, måste ta en
större del av den samlade inkomsten i
anspråk än som förut varit fallet.

Jag tror nog att de flesta i denna kammare
mycket väl förstår att så är förhållandet.
Det är sant och riktigt att det
moderna samhället fordrar en bättre och
mera utvecklad service till medborgarnas
nytta, och att medborgarna fordrar
det av samhället. Men är det inte också
så, att den oro, som många av oss för
närvarande känner, väl just är den, att
samhällets resurser har blivit så ansträngda,
att de inte kommer att räcka
till för att tillhandahålla denna service,
att den produktionsapparat vi har inte
har gynnats till den grad, att den längre
kan utgöra underlaget för ett fortsatt
ianspråktagande av den service, som
vi alla begär, att vi så att säga skall
kamma in i en vicious circle, att man
genom att anstränga resurserna drar in
för mycket till statsverket, gör produktionen
mindre givande och därigenom
minskar det underlag, på vilket dock till
slut en bättre samhällsservice kan vila.

För den, som haft tillfälle att höra
oförbehållsamma omdömen om vår ekonomiska
politik från de ansvariga i
världsbank, i valutafond och i finansiella
kretsar i Förenta staterna, England
och Schweiz, står det klart att det
internationella förtroendet för Sveriges
förmåga och Sveriges vilja att lägga sin
ekonomi efter sunda principer håller på
att undergrävas. Konkurrensen på
världsmarknaden ökar och kommer att
förbli hård, även om konjunkturen vänder.
Vår kostnadsnivå har kraftigt stigit
och våra exportmöjligheter i denna konkurrens
är mindre. Fn ny svensk infla -

138

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.
tion, särskilt om den är större än utlandets,
kan medföra att alla våra sociala
framsteg äventyras och att våra
framtidsdrömmar grusas och dessutom
att en av de grunder, på vilken vi byggt
vår alliansfria oberoende politik, kan
förvittra.

När man med en viss respekt lyssnar
till vår stämma ute i världen vid internationella
konferenser eller i andra
internationella sammanhang, har det inte
främst berott på våra representanters
inlägg eller deras vältalighet, utan därpå
att vi med egna krafter tack vare
svensk teknisk skicklighet skaffat oss
ett hittills modernt flygvapen, att vi haft
effektiva övriga försvarsanordningar och
inte minst på att vår ekonomi varit sådan,
att den ingett ett icke obetydligt
mått av förtroende. Våra varor har nått
världens alla hörn, våra tekniker och
forskare har högt anseende, vårt land
har på det hela taget framstått som ett
samhälle på frammarsch, där utvecklingen
kännetecknats av ökad produktivitet,
sociala framsteg och relativ ekonomisk
stabilitet och sunt förnuft.

Men jag kan inte hjälpa att jag känner
en viss oro för framtiden. Är vi
inte på väg att förlora vår ställning, därför
att vi på det försvarspolitiska området
inte i tid vill se verkligheten som
den är? Är vi inte på det rent ekonomiska
området på väg mot att i en överdriven
iver diskontera en utveckling, om
vilken vi inte vet i vilken takt den kommer
att realiseras, och därmed sätta i
fara vad generationer av företagare och
arbetare byggt upp? Skulle inte en samverkan
av alla goda krafter kunna åstadkomma
en bättre planläggning av reformtakten
i syfte att det, som genomförts,
ges verkligt innehåll och det, som
planlägges, verkligen inpassas inom de
ekonomiska möjligheternas ram, samtidigt
som de produktiva krafterna uppmuntras
att i största möjliga frihet verka
för den vidgade produktion och effektivitet,
som utgör den enda sunda
grund, på vilken ett allt bättre samhälle
kan byggas?

Det är väl ganska naturligt, att det
för den som länge verkat som Sveriges

representant i utlandet känts särskilt angeläget
att med dessa korta ord betona
dessa av internationella synpunkter föranledda
reflexioner, till vilka det givetvis
i andra sammanhang kan finnas anledning
att närmare återkomma.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Vi har väl alla med stort
intresse lyssnat till den snabbexposé, som
vår nyförvärvade kamrat i riksdagskretsen,
herr Boheman, har lämnat kammaren.
Jag skall inte ta upp någon utförlig
diskussion med honom. Jag skall lämna
åt sidan hela diskussionen om atomvapnen
o. s. v. Jag vill endast göra en enda,
mycket stillsam reflexion.

Det gladde oss säkert alla att höra talas
om den respekt, det förtroende och
det anseende, som Sverige enligt herr
Boheman åtnjuter i internationella sammanhang
■—- respekten för vår utrikespolitik,
för vår försvarspolitik och,
om jag fattat honom rätt, för vår ekonomiska
styrka. Herr Boheman! Den ekonomiska
styrkan har förvärvats under en
period, då varje remissdebatt har varit
fylld av oppositionens klagomål
över att vi vid varje tillfälle stått inför
en ekonomisk katastrof! Det säger kanske
tillräckligt mycket. När herr Boheman
blivit mera hemvan i kammaren, kommer
han kanske inte alltid att falla i farstun
för de klagomål som från oppositionens
sida framförs.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
det är mycket möjligt att det kan ha
överdrivits i pessimistiska tonarter. Men
det kan hända, herr statsminister, att
oppositionen också någon gång'' kan få
rätt!

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! När man har väntat på
det i tolv år, talar inte sannolikheten för
att det skall komma just det trettonde
året.

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 139

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag vet har budgetbristen
knappast någonsin varit större
och budgetutsikterna knappast någonsin
sämre än nu.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om den föregående talaren
företrädesvis uppehållit sig vid
den syn en utlänning kan ha på vårt
land, skall jag om en kort stund här försöka
uppehålla mig vid en norrlännings
syn på de frågor som rör Norrland. Jag
hoppas också att det kommer att uppfattas
som en gemensam inhemsk frågeställning.

Utvecklingen för Norrlands del under
det senaste decenniet samt dagens arbetsmarknadsläge,
varav markant framgår
att arbetslösheten till sin huvudpart
är lokaliserad till norrlandslänen, gör
att uppmärksamheten i fråga om såväl
tillfälliga som långsiktiga åtgärder är
högaktuell. I vad det gäller nuläget har
beredskapsåtgärder helt riktigt vidtagits,
och enighet råder om att de bör fullföljas
på ett sätt som är tillfredsställande
för den friställda arbetskraften.

I detta sammanhang vill jag göra ett
litet påpekande. Jag anser att det är
nödvändigt att gå fram med all den försiktighet
som är möjlig när man nu
skall vidtaga de s. k. selektiva åtgärderna
— inte minst när det gäller Norrland.
Jag skulle vilja uttrycka det så:
man får inte vidtaga sådana åtgärder att
man så att säga sätter hjul under egna
hem och annan bebyggelse. Det skulle
bara innebära allt större problem när
det gäller de viktiga frågor som rör befolkningsutvecklingen.
Med tanke på
framtiden är det nödvändigt att vidtaga
mera långsiktiga åtgärder.

Orsaken till de problem, som jag här
har nämnts och som är rådande i norrlandslänen,
är för det första att vi bär en
konjunkturkänslig industri, för det andra
att vi har en företagsamhet, som inte
är tillräckligt differentierad, och för det
tredje att det förekommer en nedvärdering
i fråga om trivseln i norrlandslänen.

Den nuvarande storindustrien är base -

Statsverkspropositionen m. m.
rad på skog och malm. Det är en industri
som med den förädlade varan i stor
utsträckning är hänvisad till exportmarknaden.
Möjligheterna till en mera
differentierad företagsamhet borde enligt
mitt sätt att se vara lika stora i
Norrlandslänen som i landet i övrigt.

Varför har då inte dessa möjligheter
varit till finnandes? Jag tror att såväl
den enskilde, grupper av människor både
i Norrland och i övriga delar av landet
som också samhället självt måste tänka
om i dessa frågor. Norrland är inte
bara ett härligt semesterparadis, ett konvalescenthem
för söndertrasade stockholmsnerver,
utan det utgör också med
sin natur och sina rikedomar en god arbets-
och företagsmiljö. Även om sådana
karaktärsegenskaper som självgodhet —
varför inte använda ordet dryghet, som
åtminstone historiemässigt varit egenskaper
hos människor i något av våra landskap
— är mindre goda karaktärsdrag,
så vore det nog nödvändigt med mera
självkänsla hos oss norrlänningar för att
bättre kunna hävda oss i den gemensamma
kampen.

Helt naturligt bör medborgarna så
långt det är görligt själva lösa sina problem,
men när gränsen för vad som är
möjligt är nådd, är det samhällets skyldighet
att gripa in.

Är det värt att från samhällets sida
satsa på en från norrländsk synpunkt
sett positiv utveckling? Innan svaret ges
på den frågan tror jag att det är riktigt
att först försöka svara på frågan vad
Norrland ger.

Även om den svenska kronan blivit
konvertibel kan man utan överdrift påstå
att en stor del av hårdvalutan — i
det nya sammanhanget jämvikten mellan
import och export — i stor utsträckning
åstadkommes av den norrländska
exportindustrien. Med tanke på den elenergi,
som Norrland lämnar, kan man
väl också säga att Norrland har sin anpart
även i övriga landsdelars insatser
på det ekonomiska området.

De norrländska naturrikedomarna,
som ger vårt land dessa möjligheter,
skall inte vara förbehållna norrlänningarna
ensamma utan hela naturligt förde -

140

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

las lika. Jag har dock den bestämda uppfattningen,
herr talman, att vi svenskar
måste sluta med ringdansen kring den
norrländska guldkalven och i stället vidta
— i rättfärdighetens namn — bestående
åtgärder. Och norrlänningarna, som
så att säga blivit satta att sköta denna
utveckling, måste få den framtidstro, som
är en betingelse för dem att på ett rätt
sätt fullgöra sitt uppdrag.

Åtgärder måste till för att stoppa den
utflyttning, som har ägt rum ifrån de
norrländska länen. De produktiva åldrarna
måste med andra ord här ges sin
sysselsättning. Det får inte bli så, att
norrlandslänen i en framtid kommer att
bli ett ålderdomsreservat med minskat
ekonomiskt underlag, som i sin tur för
med sig ett ännu högre kommunalt skattetryck
och ännu sämre vägar, kommunikationer,
kulturella betingelser etc.

Om man kapitaliserar de senaste 20
årens export till andra delar av landet
av levande kapital — den har skett i
sammanhang med utflyttningen — och
beräknar att varje barn kostar lågt räknat
1 000 kronor om året i 15 år, kommer
man fram till att Norrland på så
sätt skänkt det övriga landet cirka 1,5
miljarder kronor. Den siffran tror jag
kan vara värd att minnas tillsammans
med det i övrigt sagda när det gäller att
vidta åtgärder för främjande av ett norrländskt
näringsliv.

Att här precisera vilka åtgärder som
exakt bör vidtas skulle vara en alltför
pretentiös uppgift. Jag skulle därför,
herr talman, vilka ställa frågan, om inte
tiden är inne —- trots tidigare gjorda
och i gång varande utredningar —- att
tillsätta en förutsättningslös utredning.
Den skulle bland annat ta sikte på följande.

1. Den fria företagsamheten bör stimuleras,
exempelvis genom en lägre företagsbeskattning
i de norrländska länen,
och företagareföreningarna ges
bättre ekonomiska möjligheter, bland annat
genom att exempelvis ta ut en viss
elavgift på den exporterade elströmmen
till övriga landet, fondera dessa medel
och sedan använda dem för främjande
av näringslivet i dessa län.

2. Staten bör intensifiera sin industriella
verksamhet på sätt som redan börjat
ske inom de områden, där den fria
eller kooperativa företagsamheten inte
kan göra detta.

3. Jordbruket bör i förhållande till sina
geografiska och därmed klimatiska
betingelser med hänsyn till såväl arbetssom
försvarsberedskap genom en sådan
utredning ges bättre produktionsmöjligheter.

4. Större rättvisa och gemenskap bör
åstadkommas när det gäller samhällets
allmänna åtaganden.

5. Frågor som gäller försvars-, näringsoch
bebyggelsestruktur bör mot bakgrunden
av den utveckling som skett få
sin allsidiga belysning i en dylik utredning.

Herr talman! Mera i sak skulle vara
att tillägga, men det sagda må vara nog.
Jag ser inte den norrländska utvecklingen,
även om nuläget ter sig bekymmersamt,
på något sätt såsom hopplös. Jag
tror det finns anledning såväl för norrlänningarna
själva som för invånarna i
det övriga landet att se på dessa frågor
och på Norrlands framtid med en viss
optimism och via den vägen försöka att
få människorna där uppe att besjälas av
framtidstro.

Jag vill heller inte, att vad jag här har
fört fram på något sätt skall betraktas
som krav på socialpolitiska åtgärder —
men väl som krav på arbetsmarknadspolitiska
sådana. Jag vill till det sagda
knyta en önskan om samförstånd mellan
alla, var vi än bor i vårt land. Jag hoppas
att det skall resultera i ett tänkande och
ett handlande i form av investeringar,
som hela vårt land i en framtid kommer
att ha nytta av.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Debatten i går kretsade
av naturliga skäl i stor utsträckning
kring sysselsättningsproblemet. Det är
väl också rätt naturligt att synpunkterna
i den frågan korresponderar med bedömningar
och värderingar när det gäller
årets budget. Värderingarna blir ju i
huvudsak beroende av den uppfattning

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

141

man har om samhällets roll och uppgift
i den situation som nu är rådande.

Kort uttryckt är frågeställningen:
Skall samhället föra en sysselsättningsbefrämjande
politik? Är det samhällets
uppgift — låt mig säga skyldighet — att
bereda arbete åt alla dem som på grund
av försämrad konjunktur och företagens
minskade investeringsvilja blir arbetslösa? Ansluter

man sig till en sådan uppfattning,
måste man acceptera att staten erhåller
erforderligt kapital för bostadsbyggande
och annan nyttig produktion,
som skapar arbete. Väljer man denna
utgångspunkt för värderingen, ger konjunkturutvecklingen,
arbetslöshetens omfattning
och risken för ytterligare försämring
på arbetsmarknaden innevarande
år och kommande vinter tillräckligt
stöd för den beredskap som föreslagits i
statsverkspropositionen och som är ett
minimum av vad som behövs för att få
arbetslösheten att snabbt minska. Skulle
läget försämras ytterligare är föreslagna
åtgärder otillräckliga.

Underskottet i budgeten måste täckas.
Hur detta skall ske blir en av riksdagens
stora frågor. Alternativ saknas inte, och
då det är tid för beslut kan det ju tänkas
att läget är ett annat än för närvarande.
I vilken riktning utvecklingen än går,
måste staten ha ökade resurser för att
effektuera redan fattade beslut och dessutom
kunna realisera de krav på ytterligare
åtgärder som kommer att resas,
därest inte konjunkturen mycket snabbt
svänger om till det bättre.

Utgår man däremot i sin värdering av
budgeten från den utgångspunkten att
samhället inte skall syssla med dessa frågor
och följaktligen inte heller har något
ansvar för om folk har arbete eller
inte, blir situationen en annan och betydligt
enklare. Kort sagt, den enskilde
medborgarens välfärd är då hans ensak,
staten skall inte syssla med dessa ting.
Det är på sina håll populärt att tala om
revolt mot välfärdsstaten. Man kan utan
överdrift karakterisera högerns allmänna
inställning som revolt mot den arbetsmarknads-
och socialpolitik, som vi har
i vårt land. Ja, vill man gå den vägen för

Statsverkspropositionen m. m.
att ernå en balanserad budget, föreligger
inget behov av ökade ekonomiska resurser.
Tvärtom skulle skattesänkning
vara möjlig. Detta vore naturligtvis en
eftersträvansvärd utveckling för de högre
inkomsttagarna, men en utveckling på
bekostnad av en betydande standardsänkning
för löntagarna och med en arbetslöshet
som ökar i omfattning och
varaktighet såsom en ofrånkomlig konsekvens.

I den förda debatten har sålunda två
huvudalternativ utkristalliserats. För
löntagarna är valet lätt. Skattehöjningar
i vilken form det vara må är lika ovälkomna
bland löntagarna som bland de
högre inkomsttagarna. Fördelen av ökad
sysselsättning och bevarad standard är
emellertid vida överlägsen det andra förslaget
— lägre skatter och försämrad
standard.

I statsverkspropositionen har finansministern
uppskattningsvis nämnt siffran
25 000 personer, som direkt fått sysselsättning
tack vare samhällets åtgärder.
Siffran torde inte vara för hög. Enbart
inom byggnadsindustrien är det i
runt tal 15 000 man som har sysselsättning
vid sådana arbeten som tillkommit
genom den förda arbetsmarknadspolitiken,
arbeten som inte skulle ha kommit
till utförande om samhället avrustats
från de medel, som nu står till förfogande.
Uppskattningsvis torde det vara sammanlagt
50 000—60 000 arbetslösa, vilka
direkt och indirekt erhållit sysselsättning
genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Eu annan fråga av betydelse är, huruvida
de åtgärder som föreslagits är tillräckliga.
Jag tänker då inte enbart på
förslagen i statsverkspropositionen, utan
även på de i och för sig betydande yrkanden
som framförts i tilläggsstaten till
riksstaten för innevarande budgetår. Utvecklingen
innevarande år är oviss. Om
utsikterna 1960 har ingen vågat spå. Utgår
man i sin bedömning ifrån någon
förbättring jämfört med 1958, så är inte
detta liktydigt med att sysselsättningen
rent automatiskt ökar. Det skall till
en mycket kraftig produktionsökning
för att absorbera den arbetskraft, som

142

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

kommer att stå till arbetsmarknadens

förfogande.

Är industriens uppgifter om årets investeringsplaner
riktiga, får vi räkna
med en nedgång av investeringarna på
denna sektor med 2 procent. Rationaliseringen
reducerar från år till år behovet
av arbetskraft. Enbart inom byggnadsindustrien
betyder rationaliseringen
enligt arbetsmarknadsstyrelsens nu
gjorda beräkningar att byggnadsverksamheten
måste öka med cirka 500 miljoner
kronor per år för att hålla full sysselsättning
åt den arbetskraft, som nu
finns på detta område av näringslivet.
Nettotillskottet av arbetskraft till följd
av befolkningsutvecklingen uppgick förra
året till ungefär 30 000, och man kan
nog räkna med att det antal, som i år
för första gången kommer ut på arbetsmarknaden,
blir av samma storleksordning.

Arbetsmarknadsverket har inom ramen
för sina resurser märkbart bidragit
till att klara den situation som har uppstått,
då företagens investeringsvilja varit
vikande.

Den nu rådande situationen med i
runt tal 73 000 arbetslösa understryker
behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik,
och i en sådan politik ingår givetvis
ökade ekonomiska resurser. Det är högaktuellt
och nödvändigt dels för att så
snabbt som möjligt reducera nuvarande
arbetslöshet och dels för att i tid kunna
planlägga den beredskap som behövs för
att möta de påfrestningar, som med all
säkerhet kommande vinter ställer oss inför.
Arbetsmarknadsstyrelsen bedömer
läget så att en beredskap inrymmande
arbeten för cirka 2 miljarder kronor är
vad som behövs för att klara de påfrestningar,
som av olika skäl kan bli aktuella.

Men det är inte bara pengar som vill
till. I statsverkspropositionen har talats
om att möjligheten till omplacering av
arbetskraft är mera begränsad nu än tidigare.
Detta är riktigt. Påståendet gäller
även rörligheten. Trots den stimulans,
som ligger i de förbättrade flyttningsbidragen,
är problemet inte löst.
Det ger anledning att göra en anknyt -

ning till lokaliseringspolitiken, som i nuvarande
kärva arbetsmarknadsläge är av
mycket stor betydelse för att ernå och
upprätthålla en hög och jämn sysselsättning.

Näringslivets lokalisering är utifrån
skilda utgångspunkter högaktuell. Ett avskälen,
som nu mer än tidigare understryker
behovet av samhällets inflytande
på lokaliseringen, är det rådande läget
på arbetsmarknaden. Att så långt som
möjligt skapa arbetstillfällen, där arbetslöshet
av varaktig karaktär är rådande
och som inte kan lösas vare sig genom
omplacering, omskolning eller förflyttning,
förutsätter en aktivisering av lokaliseringspolitiken.

Finansministern har vidare i statsverkspropositionen
anfört en sak, som
bör understrykas och stödjas. Han skriver:
»Framhållas må emellertid, att en
viktig förutsättning för att de redovisade
strävandena skall ge ett tillfredsställande
resultat är, att kommunerna lämnar
sin helhjärtade medverkan vid planeringen
och skapandet av arbetstillfällen.
» Ja, det är riktigt. Det är ju faktiskt
så, att även om man utrustar arbetsmarknadsverket
med de medel, som
krävs för att bekämpa arbetslösheten,
blir det i många fall beroende på vederbörande
kommun om åtgärden ger praktiskt
resultat. Kommunerna har ett betydande
ansvar när det gäller att bereda
de arbetslösa sysselsättning. Faktum är
att den arbetslöshet, som vi nu har, till
viss del uteslutande beror på att kommunerna
inte vidtagit de åtgärder, som
varit en tvingande förutsättning.

Å andra sidan måste man emellertid
vara klar över kommunernas ekonomiska
svårigheter. Utan att gå in på orsakerna
till dessa problem, vill jag erinra
om att en del kommuner, som är medvetna
om sin uppgift och angelägna om
att göra vad på dem ankommer trots
skatteökning saknar pengar, och lånevägen
är av olika anledningar stängd.
Man kan diskutera varför kommunerna
har kommit i detta läge. Fakta kommer
man emellertid inte ifrån.

Man kan i detta sammanhang inte
undgå att göra den reflexionen att talet

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

143

från högerns sida om dess beredvillighet
att medverka till en ökad sysselsättning
ganska illa rimmar med den motion,
som partiet framfört till årets riksdag,
där man föreslagit att den statliga
kompensationen till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen skall avvecklas
snabbare än enligt 1957 års riksdagsbeslut.
En åtgärd i den riktningen
skulle ju nu motverka möjligheterna för
kommunerna att fylla sin funktion i stället
för att öka möjligheterna i detta syfte.
Kommunernas möjligheter att medverka
i sysselsättningsbefrämjande syfte
är sålunda till viss del beroende av den
ekonomiska politik som staten för.

Jag vill, herr talman, till slut uttala
den förhoppningen och anföra den uppfattningen,
att det är angeläget att regering
och riksdag noga beaktar även detta
problem, när samhällets sysselsättningspolitik
i sin helhet skall utformas.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har, som ju redan framgått av den
långa debatten, inneburit besvikelser i
flera olika avseenden. Jag skulle vilja
anföra ytterligare några exempel, och
jag ber att få börja med ett från femte
huvudtiteln, som redan nyss har behandlats
av herr Boheman.

Regeringen säger nej till överbefälhavarens
begäran om 2,8 miljoner för
forskning rörande produktion av atomvapen.
Ett uppskov med beslut om atomvapenforskning
kan, sägs det, inte i
nämnvärd grad påverka »tidpunkten för
eventuell framställning av atomvapen».
Man har svårt att tro, att försvarsministern
verkligen menar vad han här säger.
Skulle det inte spela någon roll, om man
dröjer med att vidta en betydelsefull säkerhetsåtgärd?
Utan moderna, effektiva
vapen kan vi inte få full valuta för de
miljarder, vi offrar på vårt försvar. Situationen
är sannerligen inte sådan, att
vi lättsinnigt kan slå oss till ro. Den senare
tidens diplomatiska aktivitet, den
bisarra blandningen av öppet hot och
älskvärda gester från länderna bakom

Statsverkspropositionen m. m.
järnridån borde snarare vara en anledning
för oss att se om vårt hus, att
skyndsamt ge vårt försvar största möjliga
effektivitet. Endast under en förutsättning
kan ett uppskov vara berättigat,
den nämligen att man övervägde en anslutning
till västerns stora försvarsorganisation,
varigenom vi utan egen forskning
rörande atomvapen snabbt skulle
kunna förses med sådana i händelse av
behov.

Som skäl för uppskovet anges bl. a.
också, att det skulle ligga i vårt lands
intresse att kärnvapenrustningarna begränsas
och att innehavet av kärnvapen
inte får allmän spridning. Detta svepskäl
är alltför genomskinligt. Det är med
förlov sagt rent nonsens. Ty redan nu
har ju alla till stormaktsblocken anslutna
stater tillgång till kärnvapen, eller får
det i händelse av krig. Och av de få
neutrala stäterna i Europa har som bekant
Schweiz redan i princip beslutat
sig för att skaffa kärnvapen.

Det synes mig mer än lovligt naivt att
tro, att nu pågående stormaktsförhandlingar,
till vilka man hänvisar, skulle
kunna resultera i ett effektivt förbud
mot kärnvapen. Ty även om en sådan
överenskommelse skulle kunna träffas,
vore den i händelse av en krigisk konflikt
helt värdelös, och det lager av kärnvapen
som redan finns är mer än tillräckligt
för att utsläcka allt liv på jorden.

Om regeringen verkligen vill nå det
mål, som den hoppas på av stormaktsförhandlingarna,
borde den enligt min
mening effektivt stödja strävandena att
genom en successiv förstärkning av Förenta
Nationerna åstadkomma en världsregering,
som med stöd av en världslag
och en tillräckligt stark ordningsmakt
kunde upprätthålla varaktig fred på jorden.
Det kan invändas, att detta är ett
avlägset mål. Ja, det är sant, men den
omständigheten gör det inte mindre angeläget
att söka nå målet.

Låt mig efter denna utvikning från
dagens problem säga, att fastän vi lägger
ner nära 3 miljarder på vårt försvar,
är detta inte tillräckligt effektivt, just
därför~att det saknar de moderna vap -

144 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

nen. Genom att skaffa oss en tekniskt
fulländad, modern försvarsmakt skulle vi
kunna spara stora belopp, framför allt
kanske därigenom, att de värnpliktigas
arbetskraft i stor utsträckning kunde
överföras från tidsödande vapenövningar
till produktivt arbete.

Anledningen till att regeringen sagt
nej till överbefälhavarens framställning
om kärnvapenforskning kan inte gärna
vara de svaga skäl som åberopats. I stället
ligger det av allt att döma så till, att
regeringen gett vika för de moderna pacifisternas
ovederhäftiga, verklighetsfrämmande
och känslomättade argumentering.
Och detta är kanske det mest beklämmande
i dagens situation.

Jag skulle också vilja säga några ord
om åttonde huvudtiteln. Det är med stor
tillfredsställelse man konstaterar, att ecklesiastikministern
föreslår betydande belopp
för upprustning av universiteten
och högskolorna. Bland annat föreslås
på kapitalbudgeten över 2 miljoner kronor
för nybyggnader för vissa institutioner
vid Uppsala universitet. Däremot
äskas icke medel för nybyggnad av växtbiologiska
institutionen. Den institutionens
byggnadsfråga är ett exempel på
en enligt mitt förmenande klart felaktig
handläggning av en viktig byggnadsfråga.
Det institutionsbygget har nämligen
av universitetsmyndigheterna och av
andra myndigheter och en rad utredningar
betecknats såsom synnerligen angeläget,
långt innan flera av de på senare
år tillkomna och de nu föreslagna
institutionsbyggena kommit på tal.

Redan år 1929 framhöll dåvarande
prefekten för växtbiologiska institutionen,
Rutger Sernander, att denna »redan
tidigt under den kommande tioårsperioden
måste utvidgas och skaffa sig nya utrymmen».
År 1936 upptog större akademiska
konsistoriet i Uppsala i en femårsplan
för nybyggnader »tillbyggnader
till den växtbiologiska institutionen»
som ett av de »tvenne krav på nybyggnader,
som likaledes äro starkt grundade»
inom matematisk-naturvetenskapliga
sektionen. År 1938 fastslog kungl.
byggnadsstyrelsen i en utredning om
hyggnadsplan för Uppsala universitet, att

växtbiologiska institutionen »är så otillräcklig,
att anskaffandet av ökat utrymme
åt denna institution torde vara en
av universitetets mest trängande lokalfrågor».
År 1945 erinrade naturvetenskapliga
forskningskommittén om dessa
tre uttalanden och upptog nybyggnad för
växtbiologiska institutionen på första
platsen inom »grupp 1 för synnerligen
angelägna och brådskande fall» och föreslog
att nybyggnaden så snart som möjligt
skulle komma till utförande. År 1948
upptog kungl. byggnadsstyrelsen i en
generalplan för utbyggande av Uppsala
universitet en nybyggnad för växtbiologiska
institutionen på sjunde plats före
ett flertal institutioner som sedermera
blivit gynnade. År 1950 framhöll återigen
matematisk-naturvetenskapliga sektionen,
att det vore ytterst angeläget med
en nybyggnad för växtbiologiska institutionen.
År 1951 fann 1945 års universitetsberedning
det »ytterst angeläget, att
växtbiologiska institutionens byggnadsfråga,
som nu varit brännande i mer än
15 år, snarast får en tillfredsställande
lösning i enlighet med byggnadsstyrelsens
förslag». År 1956 framhöll statsutskottet
i anslutning till en motion i ärendet,
i ett av riksdagen godkänt utlåtande
»att starka skäl synas utskottet tala
för att jämväl växtbiologiska och limnologiska
institutionernas nybyggnadsbehov
beaktas och att denna fråga snarast
möjligt finner sin lösning. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål».

År 1957 biträdde departementschefen
byggnadsstyrelsens förslag om nybyggnad
för de båda nu nämnda institutionerna
och hemställde om ett anslag på
100 000 kronor för förberedande arbeten.
Detta anslag beviljades av riksdagen.
Det sålunda beviljade anslaget följdes
emellertid icke av någon proposition till
1958 års riksdag om byggnadsanslag för
de båda institutionerna. Detta föranledde
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
att i sina petita till 1959 års riksdag
uttala, att de båda institutionerna
»på grund av utrymmesbristen nu kommit
i ett sådant nödläge, att ytterligare
uppskov---enligt fakultetens en -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

145

liälliga och bestämda mening icke ur någon
synpunkt kan försvaras».

Trots alla de mycket bestämda uttalanden,
som sålunda gjorts, och trots det
av 1957 års riksdag fattade beslutet har
växtbiologiska institutionens trängande
behov av nybyggnad återigen lämnats
obeaktat. Och dock är en betydande del
av den för betyg i fil. kand-, och fil.
ämbetsexamen i botanik bedrivna undervisningen
förlagd till växtbiologiska
institutionen, där bedrives en mångsidig,
framgångsrik forskning av utomordentlig
betydelse för bl. a. flera grenar
av den tillämpade botaniken, jordbruksforskning,
skogsforskning in. in.

Mot bakgrunden av den situation, som
jag nu i största korthet tecknat, institutionens
nödläge och riksdagens genom
beslut åren 1956 och 1957 uttalade mening,
förefaller det anmärkningsvärt, att
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
icke ansett sig böra göra någonting
för att tillgodose växtbiologiska
institutionens från alla håll klart påvisade
nybyggnadsbehov.

För dem, som i likhet med mig menar
att jordbruksforskningen — däri försöksverksamheten
inbegripen — är av
allra största betydelse för jordbrukets
rationalisering, för en förbättring av
dess effektivitet och produktivitet, erbjuder
nionde huvudtiteln i år som
många gånger tidigare en föga uppmuntrande
läsning. Och dock skulle just i
dagens situation ökade forskningsinsatser
vara av största värde.

Det är säkerligen inte obekant för
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att Sverige för närvarande
bland Europas länder intar
den föga avundsvärda jumboplatsen i
fråga om skördeökning sedan förkrigsåren.
Medan jordbrukets produktion i
vårt land har ökat med endast 5 procent
sedan förkrigstiden, har motsvarande
ökning varit exempelvis i Norge
31 procent, i Danmark 35, i Finland 40,
i Grekland 45 och i Storbritannien 46
procent. Detta har bl. a. haft till följd
att vårt land, som för ett par årtionden
sedan låg på fjärde plats bland alla jordens
länder i fråga om avkastning per

10 Första kammarens protokoll 1959. .Yr 2

Statsverkspropositionen m. m.
ytenhet, nu åkt ned till tionde, elfte eller
kanske tolfte platsen.

Nu kan det ju sägas, att anledningen
till att vi inte har kunnat öka vår produktivitet
i lika hög grad som vissa
andra länder är den, att vi redan förut
låg jämförelsevis högt. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att Danmark
redan före kriget hade högre avkastning
per ytenhet än Sverige. Det mest
anmärkningsvärda är emellertid, att
avkastningen från den svenska åkerjorden
inte har stigit trots att konstgödselanvändningen
nu är betydligt större än
vad den var före kriget. Det finns flera
anledningar till att produktiviteten stagnerat.
En av dem är, att markvården,
t. ex. täckdikning och kalkning, försummats,
en annan — och en mycket viktig
sådan — är att jordbruksforskningen,
t. ex. rörande växtnäringsbehovet, växtförädlingen
och växtskyddet, inte har
fått erforderligt stöd av statsmakterna.

I fråga om jordbruksforskningen uttalar
visserligen jordbruksministern under
punkt 80 »Främjande av forskning
på jordbrukets område», att det är angeläget
både att redan igångsatta undersökningar
kan fullföljas och att, som han
säger, »medel för lösande av viktiga nya
forskningsuppgifter icke saknas». Med
hänsyn härtill föreslår han en höjning
av anslaget med 200 000 kronor — i och
för sig mycket tacknämligt, men alldeles
otillräckligt.

Yrid alla de institutioner som sysslar
med jordbruksforskning samlas för närvarande
viktiga nya forskningsuppgifter
på hög. De kan inte lösas därför att medel
saknas. De medel, som kan erhållas
från olika forskningsfonder, är långt
ifrån tillräckliga för att fylla ut de stora
gapen. De belopp, som staten numera
ställer till förfogande för jordbruksforskning,
är alltför obetydliga. Vid en av
lantbrukshögskolans institutioner utgöres
de anslag, som står till förfogande
för forskning — jag bortser då från lönerna
till ordinarie personal — endast
till en fjärdedel av direkt anvisade statsmedel,
resten, tre fjärdedelar, av anslag
från olika fonder. Detta medför bl. a. att
alltför stor del av tiden måste användas

146

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

för att utarbeta ansökningshandlingar,

rapporter om arbetet och diverse andra

saker.

Nu är det ju allmänt bekant, att anledningen
till att forskningen för närvarande
svältfödes är den att utredningar
— jordbruksliögskoleutredningen och
en utredning om grunderna för stödet åt
växtförädlingen — står i vägen och
hindrar jordbruksministern att ge forskningen
det stöd, som han av många tecken
att döma gärna skulle vilja lämna.

Den mest förlamande utredningen är
jordbruksliögskoleutredningen. Den har
nu suttit som en käpp i hjulet i snart
tre år och hindrat praktiskt taget allt
framåtskridande. Som jag redan under
förra årets remissdebatt framhöll, borde
utredningen för länge sedan ha kunnat
vara klar med ett principbetänkande och
sedan ägnat sig åt olika detaljfrågor.
Om det bland utredarna funnits några
personer med erfarenhet både av högre
undervisning och av tillämpad jordbruksforskning
borde grundproblemet,
organisationsfrågan, ha kunnat lösas på
en månad. Om så skett, hade det varit
möjligt att låta befordringsärendena vid
lantbrukshögskolan gå sin gilla gång
och att upprusta forskningsanstalterna i
den tur och ordning utredningen hunnit
bli klar med dem. Lika väl som universiteten
har kunnat upprustas medan universitetsutredningen
pågår, borde jordbrukets
forskningsanstalter ha kunnat
få sina rimliga krav tillgodosedda. Det
borde ha varit den nuvarande jordbruksministerns
skyldighet att rätta till de
missförhållanden, som rådde i fråga om
jordbrukshögskoleutredningens arbetssätt,
då han tillträdde sitt ämbete.

Så som förhållandena nu ligger till har
bl. a. lantbrukshögskolan blivit mycket
snävt behandlad. Anslagshöjningarna
motsvarar endast vissa automatiska kostnadsökningar.
Alltjämt måste flera av
högskolans institutioner arbeta med
otillräcklig personal, i trånga och otidsenliga
lokaler, i källarutrymmen, i korridorer
m. m. och med otillräckliga
forskningsanslag. Det är synnerligen angeläget,
att jordbrukshögskoleutredningen
snarast framlägger sitt betänkande,

så att högskolan och andra forskningsanstalter
kan lyftas upp ur det nuvarande
dödläget.

För våra växtförädlingsanstalter är
situationen lika dyster eller i vissa fall
dystrare. De har inte ens fått automatiska
kostnadsökningar täckta och för dem
är det alltså i själva verket fråga om anslagsminskningar.

Det är i högsta grad angeläget att problemet
om grunderna för det statliga
stödet till växtförädlingen snarast löses,
så att våra växtförädlingsanstalter
åtminstone vid nästa års riksdag kan få
sina anslagsfrågor lösta i positiv anda.
Det är en livsfråga för svensk växtodling
det här gäller.

Om sålunda läsningen av de delar av
nionde huvudtiteln som behandlar forskningsanstalterna
är allt annat än uppmuntrande,
så må det villigt erkännas att
man åtminstone i ett avseende har anledning
att känna en viss om ock behärskad
tillfredsställelse. Det gäller anslagen
till växtskyddsanstalten och dess
verksamhet, punkterna 41 och 42. Här
kan man nämligen notera en icke alltför
obetydlig ökning av anslagen. Fn del av
höjningen av avlöningsanslaget utgöres
dock av ett från anslaget för bekämpande
av växtsjukdomar överfört belopp.
Huvudparten av återstoden hänför sig
till den föreslagna förstärkningen av
anstaltens s. k. yttre växtinspektion,
d. v. s. inspektionen av importerade växter
m. m.

Liksom vi genom vårt militära försvar
vill skydda vår frihet och vårt oberoende,
måste vi genom en ändamålsenligt utformad
inspektion och kontroll av importerade
växtprodukter skydda vår växtodling,
och därmed vår livsmedelsförsörjning,
mot växtsjukdomar och skadedjur.
Det är därför med tillfredsställelse
man konstaterar, att departementschefen
nu föreslagit åtgärder i syfte att göra
kontrollen effektiv. Men departementschefen
har så att säga stannat på halva
vägen. Den personal, som föreslås för den
utvidgade inspektionen, är icke tillräcklig
för ändamålet. Därtill kommer, att inspektionen
för att kunna bli effektiv måste
kunna stödja sig på väl utrustade la -

Torsdagen den 29 januari 1959

Xr 2

147

boratorier. För närvarande saknar växskyddsanstalten
sådana för framför allt
två viktiga grupper av skadegörare, virus
och nematoder. Anstaltens begäran om
medel för förstärkning av personalen för
nematod- och virusforskning och för utrustning
av laboratorierna har tyvärr
lämnats så gott som helt obeaktad.

Det kan icke nog starkt understrykas,
att nematoderna och virussjukdomarna
utgör ett ständigt ökande hot mot vår
växtodling. En enda virussjukdom på
potatis, den mest spridda men ingalunda
den värsta, mosaiksjukan, åsamkar oss
en årlig förlust motsvarande 15 procent
av potatisskörden. Potatisnematoden eller
potatisålen, en av potatisens värsta
parasiter, sprider sig allt mer och mer.
Mot ålen resistenta sorter har man ännu
icke lyckats framställa, direkta bekämpningsåtgärder
är dyrbara, och en intensiv
forskning skulle behövas. De av anstalten
begärda medlen för dessa arbetsuppgifter
är därför synnerligen väl motiverade.
Härtill kommer, som nyss sagts,
att både virus- och nematodforskningen
är nödvändiga för att den utvidgade yttre
inspektionen skall kunna arbeta med
full effektivitet. Då avgifterna för inspektionen
beräknas ge en inkomst på
800 000 kronor — växtskyddsanstalten
har för resten beräknat den till 1 240 000
kronor — hade det varit möjligt att tillgodose
dessa viktiga behov utan någon
kostnad för statsverket. Då departementschefen
föreslagit, att ett belopp på 65 000
kronor skall anvisas för »sådan på mera
kort sikt upplagd forskningsverksamhet
vid anstalten, som får anses ha samband
med anstaltens inspektionsverksamhet»,
torde man väl kunna utgå ifrån att en del
av kostnaderna för de båda nu ifrågavarande
arbetsuppgifterna kan täckas från
denna anslagspost.

Den i längden billigaste metoden att
skydda vår växtodling mot växtsjukdomar
och parasiter är att genom växtförädling
dna upp nya mot parasiterna motståndskraftiga,
resistenta, sorter. Det är därför
glädjande att erfara, att jordbruksministern
förbereder en proposition om
ett resistensbiologiskt laboratorium. Det
är dock ägnat att förvåna, att departe -

Statsverkspropositionen m. m.

mentschefen icke vid behandlingen av
anslagen till växtskyddsanstalten gör något
uttalande rörande den resistensbiologiska
forskningen. Ett sådant uttalande
göres blott under punkt 86, Bidrag
till Sveriges utsädesförening. Det är dock
den vid växtskyddsanstalten planerade
resistensbiologiska forskningen, som
skall utgöra grunden för den resistensförädling,
vilken skall bedrivas av flera
olika förädlingsanstalter.

Redan vid 1956 års riksdag fattades
beslut om att sammanföra statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt med kemiska
analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan.
Först efter mer än ett år tillkallade
Kungl. Maj:t en särskild sakkunnig
för att utreda frågan. Utredningen tog en
tid av ett år och tre månader. Den blev
emellertid klar den 15 augusti 1958, och
därför borde frågan ha kunnat vara färdigberedd
nu. Jag skulle därför vilja
fråga departementschefen, när proposition
i ärendet kan väntas. Som jag redan
förut vid ett par tillfällen framhållit,
blir behovet av en välutrustad kemisk
kontrollanstalt för varje år som går allt
större och större. Det är för många grenar
av jordbruksforskningen oundgängligen
nödvändigt, att den kemiska kontrollanstalten
kan arbeta effektivt.

I detta sammanhang skulle jag vilja ta
upp en fråga, som länge varit försummad
i vårt land. Vi lägger ned stora summor
både på det militära försvaret och på
civilförsvaret, och vi är angelägna om
att ha en livsmedelsproduktion, som något
så när motsvarar behovet. Men i många
hänseenden är vår beredskap dålig. Detta
gäller inte minst försörjningen med sådana
läkemedel, som kan framställas av
droger erhållna genom inhemsk växtodling.
Råvaran till många ytterst viktiga
läkemedel kan med stor fördel odlas i
vårt land. I många fall har de inom landet
odlade drogerna högre kvalitet än de
som kommer utifrån. Det visar bland annat
erfarenheterna från det senaste
världskriget. Det tillgängliga odlingsmaterialet
är emellertid oenhetligt, och
odlingsmetodiken skulle behöva rationaliseras.
Vad som i första hand skulle
erfordras är en förädling av odlingsma -

148 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

terialet och en försöksverksamhet rörande
odlingsbetingelser och odlingsmetodik.
Denna fråga borde vi faktiskt ägna
större uppmärksamhet än vad vi hittills
gjort.

Om jordbruksministern varit synnerligen
återhållsam gentemot jordbruksforskningen,
har han varit desto mera
frikostig i vissa andra fall. Bland de
enligt min och mångas mening onödiga
anslagsökningarna på nionde huvudtiteln
kan nämnas ökningarna till lantbruksnämnderna.
Då nämndernas verksamhet
bär ett intimt samband med jordförvärvslagen,
som är under utredning,
synes det inte föreligga någon anledning
att nu öka anslagen till nämnderna, ökningen
uppgår till sammanlagt 235 800
kronor. En del av detta belopp utgöres av
ett nytt anslag på 20 000 kronor till utbildningskurser
för sådan personal, som
skall ha att tillämpa bestämmelserna rörande
skogsodling på sämre jordbruksmark.
Om dessa bestämmelser får formen
av klara och tydliga anvisningar, måste
särskilda utbildningskurser vara fullkomligt
onödiga, och skulle lantbruksnämnderna
icke ha härför kompetent
personal, kan ju uppdraget överlämnas
till hushållningssällskapen eller skogsvårdsstyrelserna.
Det hade enligt min
mening varit mera befogat, om anslagen
till hushållningssällskapen ökats.

I detta sammanhang skulle jag vilja
framhålla, att det skulle ha varit önskvärt,
att departementschefen redan nu
föreslagit en omfördelning av arbetsuppgifterna
för hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna. Det har nämligen
visat sig, att under de år nämnderna existerat
har två viktiga arbetsuppgifter,
som anförtrotts åt dem, blivit i hög grad
försummade, nämligen täckdikningen
och rådgivningen rörande betesvallar.
De svåra skördeskador, som inträffade
år 1957, skulle inte ha behövt bli så
svåra som de blev, om åkerarealen varit
bättre täckdikad. Och vad betesskötseln
beträffar är det tydligt, att vi nu
på många håll står inför en nyorientering.
Målet skulle kortast kunna anges så:
till arealen mindre, men mera produktiva
betesmarker. Båda de nu nämnda

arbetsuppgifterna ansluter sig betydligt
bättre till hushållningssällskapens konsulterande
verksamhet på växtodlingens
och husdjursskötselns områden än till
lantbruksnämndernas.

I samband med det nyss nämnda nya
anslaget på 20 000 kronor till lantbruksnämnderna
står den av departementschefen
föreslagna höjningen av statens
skogsförbättringsanslag. Skogsstyrelsen
hade ansett sig böra begränsa sitt medelsäskande
till 3 000 000 kronor med
den motiveringen, att tillgången på
skogsodlingsmaterial fortfarande är
knapp. Departementschefen har emellertid
föreslagit, att anslaget förstärkes
med 1 000 000 kronor, d. v. s. till 3 600 000
kronor. Anslagsökningen skall uteslutande
användas till ökad bidragsgivning för
skogsodling på sämre jordbruksmark,
ett problem som redan i går behandlades
av flera talare.

Härtill kan för det första anmärkas,
att man ju inte gärna kan plantera mera
än vad det tillgängliga plantmaterialet
räcker till. För det andra kan det förtjäna
påpekas, att vi i vårt land alltjämt
har stora arealer kal skogs- och
hagmark, som skulle behöva sättas i
bättre skick genom nyplantering, innan
vi i alltför stor utsträckning planterar
skog på åker. Det var den gynnsamma utvecklingen
av jordbruksproduktionen i
början av 1950-talet, som först gav anledning
till talet om överproduktion, och
det såg ju faktiskt ett par år ut som om
vi efter ett par årtiondens förlopp skulle
kunna räkna med ett överskott på 25 procent.
Men skogsplanteringens förespråkare
tycks ha förbisett, att jordbrukets
produktionskurva nu böjt av nedåt. Det
var emellertid det tillfälliga smöröverskottet
år 1958, som gav anledning till
den panik, som även grep jordbruksministern.
Med viss överdrift skulle den
paroll som då kom att präglas kunna anges
så här: »Slakta korna, plantera

skog!»

Vid en lugn och sansad bedömning av
läget måste man, såvitt jag kan förstå,
komma till en helt annan uppfattning.
Detta av två skäl.

För det första vet vi inte, vilket vär -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2 149

de skogen kommer att ha om 50—100 år,
då de skogar, som nu planteras, skall
avverkas. Men det är inte troligt, utan
tvärtom osannolikt, att skogen då kommer
att ha det höga värde den haft under
de senaste årtiondena. För 100 år
sedan hade skogen ett ringa värde, och
mycket stora förändringar kan inträffa
under de kommande 50—100 åren. Visserligen
kommer helt säkert förbrukningen
av trä och cellulosa att öka högst
betydligt. Men å andra sidan är de potentiella
möjligheterna att producera cellulosa
ännu mycket större. Redan nu
har ju den svenska trävaruindustrien fått
en stark känning av konkurrensen från
Ryssland. I de varmtempererade, subtropiska
och tropiska bältena finns det
mycket större potentiella möjligheter att
producera cellulosa än i de kalltempererade,
där trä hittills huvudsakligen
producerats. På södra halvklotet finns
det redan nu barrskogar, för vilka man
räknar med en omloppstid på 25—30
år, och i tropikerna finns det trädarter,
som på 8—10 år når samma dimensioner
som barrträd i Mellansverige på 80—
100 år. Dessutom finns det, särskilt i tropikerna,
även andra växter än träd, som
kan användas för produktion av cellulosa.
Med sådana fakta för ögonen tror
jag det är bäst att räkna med att våra
skogars framtida värde kommer att vara
relativt lägre än under åren efter kriget.

För det andra kan det mycket väl tänkas,
att åkern kommer att bli värdefullare
än vad den nu är. Sveriges folkmängd
ökas visserligen långsamt, men den växer
dock. Sedan förkrigsåren har den vuxit
med 16 procent. Livsmedelsproduktionen
per person har till följd av den förut
nämnda stagnationen minskat med 9
procent. Vårt försörjningsläge är alltså
nu inte så litet sämre än det var vid
andra världskrigets utbrott. Vi skulle
därför behöva öka vår livsmedelsproduktion
— icke minska den. Därtill kommer
att man har anledning att räkna med
att de tättbefolkade västeuropeiska ländernas
behov av livsmedel kommer att
öka icke oväsentligt.

Det är av nu angivna skäl som jag

Statsverkspropositionen m. m.
menar, att man bör gå försiktigt fram
med skogsplantering på åker. Det skall
naturligtvis inte bestridas, att det på
många håll i vårt land finns odlade
arealer, som inte lämpar sig till åker,
t. ex. smala kilar mellan skogbevuxna
marker, stenbundna backar m. m. På sådana
marker kan det inte bedrivas en
rationell växtodling med moderna metoder.
Att avskilja sådana arealer från
åkern är därför en rationaliseringsåtgärd,
som det ligger i brukarnas eget
intresse att vidta. För sådana marker
behövs det därför inte några särskilda
bidrag för skogsplantering. Om någon
jordbrukare därutöver vill plantera skog
på åker, bör det vara vederbörandes ensak.
Men skogsodling på en något så när
väl arronderad åkerjord bör inte stimuleras
genom bidrag från staten.

Med nu angiven motivering, herr talman,
bör enligt min mening anslaget till
skogsplantering begränsas till det av
skogsstyrelsen begärda anslaget, och anslaget
bör i huvudsak utnyttjas för plantering
av skog på hagmarker, som varit
skog, och icke för plantering av skog
på åker.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I anslutning till denna
remissdebatt skulle jag önska anföra
några synpunkter på bostadsfrågan såsom
vi ser på denna ur bostadskooperativ
synpunkt.

Det är med största tillfredsställelse
man kan konstatera, att bostadsbyggandet
för närvarande kommit upp på en
sådan nivå, att en successiv avveckling
av bostadsbristen nu synes möjlig. Det
är utomordentligt angeläget att bostadsbyggandet
även i framtiden kan hållas
på en hög nivå. De stora årgångarna
från början av 1940-talet kommer om
några år att uppnå de hushållsbildande
åldrarna, och det är då önskvärt att
trycket på bostadsmarknaden har lättat.
Därtill kommer att behovet av en på
många håll radikal ombyggnad av våra
tätorters äldre centrala delar blir allt
mer påtaglig, allteftersom motorismens
expansion fortskrider. Det är således an -

150 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

gelaget uttala en förhoppning om att
den för närvarande höga bostadsproduktionen
— såväl historiskt som internationellt
i den absolut högsta toppen —
icke är att anse som en krisföreteelse.
Visserligen är det utomordentligt glädjande
att regeringen så kraftfullt och
konsekvent ingripit för att i möjligaste
mån förhindra en utbredning av arbetslösheten
genom att bl. a. medverka till
en ej oväsentlig ökning av bostadsbyggandet.
Men oavsett detta bör det fastslås,
att den nuvarande liöga produktionen
även och uteslutande är motiverad
av bostadsförsörjningsskäl. Som bekant
ansåg på sin tid den senaste långtidsutredningen,
att en produktion på 650 000
lägenheter under perioden 1956—1965 var
erforderlig för att täcka det av bostadsstyrelsen
beräknade bostadsbehovet under
perioden. En stabilisering av produktionen
på en relativt jämn och hög
nivå, så länge bostadsbrist råder, är
önskvärd ur flera synpunkter, icke minst
då det gäller att få till stånd en mera
långsiktig planering inom hela produktionsapparaten.

Då det gäller produktionens fördelning
efter företagsformer har under senare
år förmärkts en tendens till ett ökat
byggande genom vad som i nybyggnadsstatistiken
betecknas som kooperativa
företag. År 1955 svarade de kooperativa
företagen för 20,3 procent av de
nyproducerade lägenheterna; år 1957
för 27,2 procent. De kommunala och allmännyttiga
företagens andel (inklusive
stat och landsting) har under de senaste
åren legat oförändrad vid ungefär 30
procent. Trots den omfattande propagandan
för ett ökat egnahemsbyggande
under de senaste åren har denna företagsforms
andel av det totala byggandet
reducerats från 25,5 procent år 1955 till
21,7 procent år 1957.

1 och för sig är det utomordentligt
glädjande att det kooperativa byggandet
under senare år ökat så pass kraftigt.
Det råder väl knappast någon tvekan om
att den kooperativa företagsformen både
ur den enskildes och ur samhällets synpunkt
omfattar många fördelar. Jag skall
bara peka på tryggheten i besittningen

av bostaden, de lägre driftkostnaderna,
medansvaret i förvaltningen och avsaknaden
av enskilt vinstintresse. Tillströmningen
av medlemmar till ett kooperativt
företag som HSB har också under
de senaste åren varit mycket kraftig. Sålunda
beräknas att omkring 35 000 nya
medlemmar har gått in i HSB under perioden
1956—1958.

Då det gäller det s. k. kooperativa byggandet
bör man dock ha klart för sig att
här har under senare år i ökad utsträckning
nya företagare börjat intressera sig
för denna företagsform. Det bör slås
fast, att de icke har gjort detta i syfte
att arbeta för en utbredning av den kooperativa
idén som sådan utan för att
komma i åtnjutande av den fördelaktiga
statliga belåning som följer med att ett
byggnadsföretag erhåller beteckningen
kooperativt företag. Sålunda har under
senare år ett stort antal privata byggmästare
för att komma i åtnjutande av
högsta möjliga statliga lån och därigenom
lättare få fastigheterna avyttrade
börjat bilda bostadsrättsföreningar, till
vilka de sedan överlåtit de av byggmästarna
själva utan anlitande av entreprenadförfarande
uppförda husen. Till detta
kommer, att konsumentintresset i initialstadiet
i de av byggmästarna dirigerade
och mer eller mindre helt kontrollerade
styrelserna icke kunnat tillgodoses
på ett tilfredsställande sätt. Den
kommunalvalde representanten, vars
uppgift är att tillgodose de blivande bostadsrättshavarnas
ekonomiska intressen
samt sörja för att de får vederbörlig
upplysning om projekten, torde icke alltid
kunna fylla sin uppgift på ett tillfredsställande
sätt av den anledningen,
att han helt naturligt icke besitter tillräcklig
sakkunskap för att bedöma projektets
ekonomi etc. Att enskilda byggmästare,
som tidigare för egen räkning
arbetat inom den privata sektorn, nu
gått över till den kooperativa, är som
sagt betingat av belåningshänsyn, vilket
särskilt accentueras i samband med införandet
av de maximerade lånevärdena.

Enligt vår mening kan det aldrig ha
varit syftet med införandet av lånetaket
att på sätt som här illustreras en omför -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

151

delning av nyproduktionens fördelning
på företagsformer skulle ske. Alltjämt
förefinnes starka skäl för att skillnaden
mellan enskilt, kooperativt och samhälleligt
bostadsbyggande och ägande upprätthålles.
Det kan ej vara rätt att som
kooperativt beteckna vilket företag som
helst. I detta sammanhang kan erinras
att dåvarande statsrådet Möller år 1946 i
anslutning till införandet av nya belåningsregler
framhöll: »Tertiärlån inom
högst 95 procent av fastighetsvärdet får
utgå till kooperativt organiserade företag,
som arbetar utan enskilt vinstsyfte
och under betryggande kontroll. Jag förutsätter
härvid, att lånen för dylika villkor
icke beviljas med mindre det från
början är klart, att företaget fyller ett
legitimt behov och att den kooperativa
företagsformen icke blir blott av formell
karaktär.»

Enligt vår mening bör socialministern
ta sig en allvarlig funderare på vilka företag
det är som bör erkännas som kooperativa
företag och som sådana bör
erhålla statliga lån till 95 procent. Om
denna sektor av bostadsbyggandet ökar
ytterligare, föreligger risk för att hela
bostadsrättsidén misskrediteras, vilket
vore till utomordentlig skada för de på
detta område sedan länge verksamma
stora bostadskooperativa organisationerna.

I fråga om långivningen har införande
av maximerade låneviirden skapat betydande
svårigheter. Det är nu klart att
det för många varit mycket svårt att med
bibehållen normal standard bygga under
lånetaket. Resultatet har då blivit ökade
kontantinsatser från byggherrens eller
— då det gäller egna hem och bostadsrättslägenheter
— de enskilda bostadskonsumenternas
sida. Insatserna för erhållande
av en kooperativ lägehnet har i
många fall fördubblats. Även om kraven
på ökade kontantinsatser motverkats genom
ett ökat sparande, råder det ingen
tvekan om att utgiften för erhållande av
en bostadsrättslägenhet för många inkomsttagare
med begränsade inkomster
och sparmöjligheter, framstått som oöverkomlig.
Det vore ytterst olyckligt, om vi
skulle komma i ett läge där bostadsrätts -

Statsverkspropositionen m. m.

lägenheter reserverades uteslutande för
folk med förhållandevis höga inkomster,
helt stick i stäv med de intentioner, som
ligger till grund för de stora bostadskooperativa
riksorganisationernas arbete
på detta område. För de allmännyttiga
företagens del har även svårigheter förelegat
att i nuvarande ansträngda budgetoch
kapitalmarknadsläge anskaffa erforderligt
toppkapital för att täcka skillnaden
mellan lånetaket och den faktiska
produktionskostnaden. Att detta icke stimulerat
byggandet av bostäder genom
de allmännyttiga företagen är alldeles
uppenbart. Som redan tidigare nämnts
har ju på den privata marknaden en
övergång skett från produktion av hyreshus
till produktion av bostadsrättslius.

Det är med största tillfredsställelse det
kan konstateras, att socialministern tagit
upp frågan om en revidering av lånetaket
till behandling. Det är vår förhoppning
att man genom en justering av de
nuvarande belåningsvärdena skall komma
fram till en reducering av kraven på
egen kontantinsats från byggherrens eller
den enskildes sida. Om så ej blir
fallet kan vi komma i det läget, att det
för viss del av nyproduktionen kan bli
svårt att finna avsättning eller att nyproduktionen
inriktas på mindre lägenheter.

Det är emellertid inte bara den statliga
långivningen som orsakar problem. Betydande
svårigheter föreligger även på
bottenlånemarknaden. Det är i dag inte
ovanligt, att byggnadskreditiv i redan
färdiga hus kan kvarligga relativt lång
tid efter inflyttningen. För bostadskonsumenternas
del innebär detta en ej obetydlig
merkostnad. Som exempel kan
nämnas att för ett projekt på två miljoner
kronor merkostnaden vid kvarliggande
kreditiv efter inflyttningen blir
150 kronor om dagen i jämförelse med
vad som skulle bli fallet, om lånen löpte
med de fasta lånens lägre kostnader.
Därtill kommer att det på många håll är
svårt att över huvud få bottenlån placerade.
Inte minst gäller detta för under
senare tid starkt expanderande orter.
En av anledningarna till detta är, att
liypoteksinstitutionerna ej alls har belåningsrätt
på dessa orter — ett förhållan -

152

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.
de som är anmärkningsvärt och som vi
hoppas kan rättas till. Över huvud taget
är det nödvändigt att komma fram till
en bättre organisation av bottenlånemarknaden.

Till sist några synpunkter på bostadsproduktionens
inriktning på lägenhetstyper!
Vi har som bekant under de senaste
åren haft en utveckling mot en
ökad produktion av relativt rymliga lägenheter.
Vi har varit överens om att
denna utveckling har varit riktig. Det
vore önskvärt om utvecklingen kunde
fortsätta. Trots en ökad produktion av
lägenheter om tre eller flera rum och
kök under senare år kan man tyvärr
konstatera att andelen lägenheter om tre
eller flera rum och kök fortfarande är
i nyproduktionen större i länder som
Danmark och Norge, länder som eljest
har en lägre levnadsstandard än Sverige.
Utvecklingen mot större lägenheter måste
fortsätta, eller i varje fall bör den nuvarande
andelen av familjelägenheter bibehållas.
Dess värre synes detta under
de närmaste åren ej komma att bli fallet.
Ser man på arbetsmarknadsstyrelsens
statistik över nyproduktionens fördelning
på lägenlietstyper, finner man,
att under januari—oktober 1957 svarade
andelen om tre eller flera rum och kök
för 50 procent av det totala antal lägenheter,
som det under perioden beviljades
igångsättningstillstånd för. Under perioden
januari—oktober 1958 var motsvarande
andel 47 procent. Nedgången är
visserligen ej stor, men det är ingenting
som säger att den inte fortsätter.

Nedgången är ej svår att förstå. Det
är naturligtvis de ökade bostadskostnaderna
för nyproducerade lägenheter i
förhållande till inkomstutvecklingen som
är den direkta orsaken. En barnfamilj
med normala inkomster har i dag helt
enkelt inte råd att hålla sig med en så
stor lägenhet som den ur bostadssynpunkt
behöver. Att komma till rätta med
problemet är ej lätt. En återgång till de
tidigare låga räntesatserna på bostadslån
är tänkbar, men man kan även tänka sig
att ge familjebostadsbidragen en sådan
utformning, att de stimulerar familjer
med barn att flytta från lägenheter om

ett—två rum och kök till tre och fyra
rum och kök. Detta skulle ernås genom
att familjebostadsbidragen grundas inte
bara efter barnantal och inkomst utan
även efter rumsantal, så att t. ex. en flerbarnsfamilj,
som bor i en lägenhet om
tre eller fyra rum och kök, skulle få ett
större familjebostadsbidrag än om samma
familj bodde i en lägenhet om två
rum och kök. Det kan ifrågasättas, om
samhället skall medverka lika mycket
om familjen bor i eu ur utrymmessynpunkt
ej helt godtagbar lägenhet som i
de fall vederbörande familj bor i en lägenhet,
som faktiskt svarar mot familjens
behov. Under alla förhållanden är
det nödvändigt att stimulera familjerna
till att skaffa sig ordentliga bostadsutrymmen.
Vår allmänna målsättning på
detta område måste flyttas fram. Tvårumslägenheter
bör icke accepteras som
godtagbara bostäder för flerbarnsfamiljer.
För att göra trean och fyran till den
normala familjebostaden måste samhället
och den enskilde gemensamt vara beredda
alt göra en insats, nämligen genom
att lägga mer av sina inkomster på hemmet
och bostaden.

Herr talman! Hemmet och familjen
spelar en avgörande roll i vår utveckling
som individer. Men en förutsättning
för ett lyckligt familjeliv är en god och
rymlig familjebostad.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Det var en gruvlig salva
som min förutvarande och nyblivne kollega
Boheman nyss avlossade mot den
svenska ekonomiska politiken från sina
utländska utsiktspunkter. Även jag har
varit utomlands under några år och vet,
att det är frestande att som Stenbock i
dansk fångenskap sitta och snida elfenbensslott.
Man överdriver sitt lands möjligheter
och förminskar dess svårigheter
att genomföra olika ting. Man ser ej landet
som det var utan som den blindaste
kärlek det ville. Men även på hemmaplan
med våra mer begränsade perspektiv
tror jag, att man kan finna samma
kritik som herr Boheman nyss gav uttryck
åt. Jag skulle vilja återge några

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

153

rader ur ett av patos darrande inlägg i
Dagens Nyheter av en partikollega till
herr Boheman, nämligen verkställande
direktören i Svensk industriförening.
Han skriver: »Sansat folk i alla vårt
lands olika folkgrupper konstaterar i
dag med växande desperation att den
nuvarande samhällsekonomiska utvecklingen
och politiken leder in i rena fördärvet.
Man driver med berått mod ut
det svenska samhället i ett ekonomiskt
gungfly och håller den heliga standarden
som en morot framför ögonen på
detta samhälles invånare.» Han fortsätter
längre ner: »Hela vårt samhälle måste
i ekonomiskt avseende ta en ordentlig
andhämtningspaus, vilket bl. a. ställer
oavvisliga krav på en drastisk begränsning
av de offentliga utgifternas stegringstakt.
Vårt näringslivs produktivitet
måste med alla medel höjas liksom vår
förmåga att sälja våra produkter. När
det med sannolika skäl kan konstateras
att de västeuropeiska industriländerna
eller åtminstone vissa av dem inom en
nära framtid närmar sig den svenska
produktivitetsnivån får kravet på en
våldsam ansträngning i syfte att öka
vår produktivitet kraftigaste möjliga motivering
vid ett studium av de västeuropeiska
konkurrentländernas arbetsgivarkostnad
per timme.» Enligt en
publicerad statistik var arbetslönen per
timme i Västtyskland 64 cent, Belgien
67, Frankrike 60, Italien 53, Holland 44,
England 65, Schweiz 71 och Sverige 95.
»Slutsatserna drar sig själva.» Så slutar
så småningom skribenten med följande
dystra tankar: »För vårt land finns inför
de mörknande horisonterna endast
två alternativ: politisk samling eller definitiv
standardsänkning.»

.Tåg skulle vilja komplettera dessa uttalanden
med vad herr Hansson i Ronneby
i går yttrade om att vi har levat
över våra tillgångar. Jag tror att dessa
yttranden i alla väsentliga delar är oerhört
överdrivna. Jag vet inte i vilken
mån de är representativa för näringslivet
eller för olika politiska partier.
Men eftersom man då och då ser yttranden
av samma natur, även om de inte
är så ytterligt gående som de jag nyss

Statsverkspropositionen m. m.
läste upp, kan det finnas anledning att
något granska det verklighetsunderlag
de vilar på.

Vad menas med att vi skulle riskera
standardsänkning eller att vi skulle
ha levat över våra tillgångar? Om man
riktigt hårdrager dessa uttalanden, skulle
de väl innebära, att vi inte underhöll
vårt realkapital, att vi helt enkelt
levde upp vårt kapital. Det skulle man
kunna göra genom för låga investeringar
eller genom att minska valutareserven,
d. v. s. sina utländska tillgodohavanden.
Verkligheten är ju den, att vi exempelvis
under år 1958 ökade vår valutareserv
med ett nittiotal miljoner kronor. Utvecklingen
på valutareservens område —
även om den inte varit gynnsam, det vill
jag ingalunda påstå, vi skulle givetvis
behöva en betydligt större valutareserv
än den vi har — är alltså den att valutareserven
inte minskats under senare år.

Nå, är det då i fråga om investeringarna
riktigt, att utlandet håller på att
gå om oss, att vi riskerar att komma på
efterkälken? Jag skulle vilja visa upp
några siffror för att göra en jämförelse
med andra länder inom Västeuropa. Tyvärr
har jag inte tillgång till något senare
material än som finns i Europakommissionens
rapport för 1955, vilken återger
siffror för 1954, men jag tror dock,
att man med ganska stor tillförsikt kan
utgå från att läget sedan dess inte har
förändrats väsentligt. Det visar sig då.
att bruttoinvesteringen i procent av nationalinkomsten
utgjorde för Sverige 21
procent, för Västtyskland likaså 21 procent,
för Storbritannien 14 procent, för
Frankrike 17 procent, för Italien 20 procent,
för Danmark 19 procent och för
Norge hela 34 procent. Man finner sålunda,
att Sverige med undantag för Norge
låg i täten i fråga om investeringar
beräknade i procent av nationalinkomsten.
Emellertid ger denna beräkning ett
ganska ofördelaktigt resultat, trots att vi
ligger så väl till, eftersom procentsatsen
kommer att räknas på ett för vårt lands
del förhållandevis högt belopp. Om vi i
stället räknar investeringarna per invånare,
ter sig bilden ännu fördelaktigare.
Det visar sig då, att investering -

154 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.
arna i Sverige uppgår till omkring 1 200
kronor per invånare, Norge ligger fortfarande
högre med 1 400 kronor, men i
Västtyskland utgör beloppet 725 kronor,
i Italien också 725 kronor och i Nederländerna
710 kronor.

Även om vi är klara över att en del av
dessa investeringar omfattar ersättningsanskaffning
och om det är givet att dessa
kostnader i Sverige med en förhållandevis
stor produktionsapparat ligger
högre än i det övriga Västeuropa, är
skillnaderna i investering per invånare
dock så betydande, att man med tillförsikt
kan säga att nyinvesteringarna
i Sverige i varje fall icke ligger på en
lägre nivå per invånare räknat än i det
övriga Västeuropa. Om de investeringar
vi gör inte är mindre produktiva än de
utländska, borde det sålunda inte finnas
någon som helst anledning att frukta att
vårt konkurrensläge skulle försämras eller
att den industriella utvecklingen och
levnadsstandarden inte skulle kunna hålla
takten med Västeuropas övriga länder.

Om man ser på siffrorna för invesleringsutvecklingen
i Sverige för 1958
finner man att investeringen, som
nämnts i debatten i går, på den offentliga
sidan ökat med 7 procent och på den
privata med 5 procent. Inte ens detta relativt
lågkonjunkturbetonade år har sålunda
investeringsökningen avstannat.

Under såväl pressdiskussionen som
denna remissdebatt har man påstått att
de statliga investeringarna måste hållas
tillbaka, att utgifterna över huvud taget
måste minska och att större utrymme
i stället skulle beredas för de privata investeringarna.
Det är sant att om vi ser
på det ur ren budgetsynpunkt, så inger
läget allvarlig oro. Vi får inte, som jag
tyckte att herr Boheman gjorde, blanda
ihop de speciella svårigheter, som den
statliga budgeten erbjuder i år och kansker
framöver, med samhällsförhållandena
som helhet. Distinktionen mellan
privata investeringar och offentliga investeringar
förefaller mig i väsentliga
stycken ganska meningslös. Jag är inte
den förste som sagt det. Det är inte
originellt att påpeka det, men motsatta
påståenden kommer så ofta, att det kan

finnas anledning att erinra om saken.
Vad är det exempelvis för skillnad mellan
en statlig investering i kraftverk
och en liknande investering i privat
regi? Är inte båda lika produktivitetsfrämjande?
Vad är det för skillnad mellan
statliga investeringar i kommunikationsmedel,
såväl vägar som järnvägar,
och privata investeringar i kommunikationsmedlet
fartyg m. in.? Behövs inte
båda precis lika mycket för att förbättra
produktionen, för att föra ut varorna
till konsumenterna?

Är inte investeringar i ökad utbildning
och vidgad forskning precis lika produktiva
som byggandet av fabriker? Det är
här endast fråga om olika plan och olika
tidpunkter i produktionsprocessen. Här
finns i själva verket ingen saklig motsättning,
men däremot kan man alltid
diskutera avvägningen.

Herr statsministern och herr Hanson
gick i går in på en, som jag tycker, mycket
värdefull och intressant diskussion
om denna fråga. Herr statsministern
framhöll, att den kommande utvecklingen
kommer att ställa krav på att samhället
gör investeringar som i sin tur skall
skapa konsumtionsvaror eller konsumtionstjänster
för medborgarna, och att
medborgarna ställer anspråk på detta.
Herr Hanson ställde med allt fog frågan:
Hur vet man det? Han ansåg att det privata
näringslivet i så fall i första hand
borde få tillfälle att försöka tillfredsställa
önskemålen. Det sista kan jag bara
instämma i. I den mån det privata näringslivet
kan klara en sådan produktion
bör det givetvis få göra det, under
förutsättning att det blir lika bra eller
bättre än om staten gjorde det. Det finns
onekligen en hel del saker som det privata
näringslivet inte kan klara.

En annan fråga är hur man skall veta
vad människorna vill ha. Beträffande varor,
tillverkade i ett privat näringsliv,
kan man åtminstone under goda konkurrensförhållanden
någorlunda lätt se detta.
De varor, som folk vill ha, säljs under
det att de andra inte säljs. Med statliga
varor och tjänster förhåller det sig
på ett annat sätt. Man kan inte se om
folk vill ha en park eller vill ha ett

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

155

psykiatriskt sjukhus. Det kan inte gärna
tas upp avgifter för tillträde till en park
för att på så sätt se om denna är en lönande
investering. Det är alltid en svårighet,
och det är bland annat därför
som riksdagen finns. Riksdagsledamöterna
skall försöka bilda sig en mening
om vad folk vill ha, rösta för de investeringar
staten skall ta på sig och avgöra
när investeringarna skall lämnas åt
det privata näringslivet.

De områden där privata investeringar
inte rimligen kan klara problemen är
många. Det är min uppfattning, att våra
konsumtionsönskemål vid en stigande
levnadsstandard i ökad utsträckning
kommer att rikta sig mot sådana varor
och tjänster, som endast staten med sina
resurser kan klara. Önskemålen kommer
att rikta sig mot kollektiv behovstillfredsställelse,
såsom flera skolor med mindre
klasser, vetenskaplig forskning, bättre
kommunikationsmedel, ja, varför inte
också vackrare städer, o. s. v. Detta samhällets
krav på en ökad del av resurserna
för att därigenom kunna tillfredsställa
medborgarnas ökade konsumtionsönskemål
tror jag måste vara en utgångspunkt
för diskussionen om statsbudgetens utveckling
på längre sikt.

Samtidigt står jag för min del inte
främmande för att det kan finnas anledning
att genomgå budgetens olika delar
för att se om utgifter, som en gång
beslutats och sedan följer med år från
år, även i dag motsvarar människornas
önskemål. Vissa sociala anslag t. ex., som
en gång var högst motiverade, kan i dag
ha förlorat en stor del av sin betydelse.
För egen del anser jag exempelvis att tillläggspensionen
— även om den inte
direkt berör budgeten så rör den i alla
fall frågan om samhällets resurser —
är betydligt viktigare än flera av de sociala
anslag som vi har sedan förr. Jag
tror också att det finns anledning att
vid en allmän genomgång av budgetens
utformning tänka efter om man på rätt
sätt har behandlat näringslivets problem
och önskemål. Jag tror att man har gjort
sig skyldig till en del misstag på detta
område, som man efter hand får rätta till.

Allt detta är emellertid frågor som en

Statsverkspropositionen in. m.
sittande utredning får undersöka, och
det är väl anledning att uppskjuta diskussionen
härom tills utredningen framlagt
sitt resultat.

Finansministern har i årets budget
och i offentliga framträdanden varit inne
på frågan om ytterligare skatter och
därvid i första hand velat se denna ur
synpunkten av ett kommande konjunkturläge.
Herr Geijer däremot berörde
även frågan om hur vår skattepolitik
över huvud taget borde se ut på längre
sikt och efterlyste närmare undersökningar
av detta problem. Han begärde
därvid också att man till behandling
skulle ta upp LO:s tankar om råvarubeskattningen.

Jag skulle för min del kunna hålla
med finansministern om att det är möjligt
att man vid en mindre gynnsam
konjunkturutveckling än vad finansministern
räknar med icke skulle behöva
ta upp några nya skatter. Men jag
tror inte att konjunkturutvecklingen
kommer att bli så ogynnsam som detta
skulle förutsätta, och dessutom anser
jag att man under alla förhållanden allvarligt
måste överväga att i större omfattning
övergå till indirekt beskattning.
De nackdelar ur social synpunkt, som en
sådan beskattning tidigare med skäl kunde
sägas få har och kommer vid en
stigande levnadsstandard att få allt
mindre relevans. I den mån sådana nackdelar
kvarstår kunde man genom stödåtgärder
skydda särskilt utsatta kategorier,
t. ex. barnfamiljer och folkpensionärer.

Fördelarna med en partiell omläggning
till indirekt beskattning är emellertid
stora ur såväl konjunktur- som
rättvisesynpunkt. Fn indirekt beskattning
kan lättare införas, avskaffas, minskas
och ökas, alltefter konjunkturlägets
krav. Den gynnar även sparandet, och
den minskar riskerna för inflationsartade
prishöjningar i samband med löneförhandlingar.
Jag behöver vara erinra om
1951 års lönerörelse då man räknade ut
hur mycket skatten skulle bli på löneökningen
och därefter hur mycket mer man
måste höja lönerna med hänsyn till de
skatter som skulle utgå på lönehöjningarna.
Dessa problem kommer att få en

156

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.
helt annan karaktär vid indirekt beskattning.

Det betydande skattefusk, som nu förekommer
och som enligt tidigare bedömningar
minskar statens inkomster
med åtminstone en miljard kronor om
året, skulle i väsentlig grad försvinna
och därmed också ett viktigt socialt irritationsmoment.
Skattemyndigheternas
personal skulle också i ökad omfattning
få tid att noggrannare ägna sig åt kontroll
av skattelagarnas efterlevnad, varigenom
vi skulle få till stånd en rättvisare
beskattning för alla.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! När jag såg herr Osvalds
namn på talarlistan tänkte jag, att han
väl knappast kunde låta detta tillfälle gå
sig förbi utan att fälla några varma ord
om atomvapnen. Så skedde mycket rikttigt.

Jag skall inte uppehålla mig alltför
länge vid vad herr Osvald yttrade på
denna punkt, .lag vill bara ställa fram
den egendomliga tankegång som måtte
vara ledande för honom när han å ena
sidan betecknar som rent nonsens, att
det skulle ligga i vårt lands intresse att
så få stater som möjligt deltar i atomkapprustningen,
och å andra sidan har
den uppfattningen, att redan nu befintliga
kärnvapenförråd är tillräckliga för
att utsläcka allt liv på jorden. Jag skulle
i stället vilja säga, att det ligger i alla
länders livsintresse att göra allt tänkbart
för att stoppa denna utveckling mot
en allmän kärnvapenupprustning.

Jag begärde emellertid ordet närmast
när jag satt och funderade litet närmare
på vad herr Boheman hade sagt angående
den ståndpunkt som vi så småningom
kommer att inta beträffande frågan om
anslag skall beviljas för förberedelser till
svensk tillverkning av atomvapen. Herr
Boheman anslöt sig till dem som gör gällande,
att vi därvidlag bör vara med.
Han pläderade alltså för att Sverige, om
det inte kommer till stånd en internationell
uppgörelse i motsatt riktning, bör
förstärka sitt försvar, som han anser,
med s. k. taktiska atomvapen. Herr Bo -

heman stödde sig därvid på vissa teser.
Han talade om Koreakriget och gjorde
gällande, att detta krigs förlopp skulle
vara ett argument för den uppfattningen
att man numera mycket väl kan tänka
sig ett stort krig, som likväl blir lokalt
begränsat och som dessutom förlöper
utan att fjärrverkande kärnvapen kommer
till användning.

Mig förefaller det som om den argumentationen
lider av åtskilliga svagheter.
Trots herr Bohemans stora auktoritet
ser jag saken på det sättet att jämförelsen
mellan vårt land och Korea i
detta fall är ytterst haltande. Det är sant
att Koreakriget kunde lokalt begränsas,
men åtminstone för min syn förefaller
det, med hänsyn till åtskilliga omständigheter
ytterst otroligt att ett isolerat
krig, ett anfalls- och erövringskrig, skulle
kunna föras mot vårt land. För det
första måste man väl ta i betraktande att
en makt, som skulle sätta sig i besittning
av vårt land, därmed skulle få en ytterst
dominerande ställning vid Östersjön, om
man tänker på övriga förhållanden runt
omkring detta hav. Det är väl knappast
troligt att andra makter passivt skulle
åse en sådan utveckling. För det andra
är det ytterst svårt, förefaller det mig,
att tänka sig ett isolerat krig på den
skandinaviska halvön enbart mot Sverige,
eftersom två andra skandinaviska
länder är med i Atlantblocket. Jag har
därför svårt att svälja herr Bohemans
resonemang, att Koreakriget skulle utgöra
ett bevis för eller i varje fall ett
indicium på att man väl kan tänka sig
ett isolerat krig mot Sverige.

Men den andra punkten i herr Bohemans
resonemang förefaller mig inte
mindre diskutabel. Han gjorde alltså gällande
att vi borde skaffa oss taktiska
atomvapen med begränsad räckvidd och
anförde även därvidlag Koreakriget såsom
ett exempel. Detta sätt att se saken
kunde ju ha haft sitt intresse under den
tid när Koreakriget fördes men herr Boheman
har säkert observerat att vi nu
har kommit in i en helt annan period,
nämligen robotvapnens period. Det är
väl ändå rätt verklighetsfrämmande att
numera utgå från den förutsättningen,

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

157

att ett krig av någon omfattning skulle
komina att föras utan fjärrverkande
atomvapen.

Det är alltså bl. a. de just nu rådande
förhållandena på det krigstekniska området
som gör att jag inte kan följa herr
Boheman i hans resonemang; jag har
blott velat till dagens protokoll anteckna
dessa reservationer.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord besvara ett par anmärkningar som
gjorts av de två föregående talarna.

Herr Siegbahn ansåg att den, såsom
han karakteriserade saken, gruvliga salva
som jag hade avlossat —■ jag hade
inte den uppfattningen, att den skulle
vara så förfärligt gruvlig — innebar att
jag hade målat en alltför pessimistisk
bild av det svenska samhällets svårigheter,
och han citerade en rad siffror för
att visa att det svenska näringslivet och
den svenska samhälleliga produktionen
fortfarande står på en sund basis. Jag
har aldrig bestritt, herr Siegbahn, att
det svenska näringslivet och det svenska
samhällets produktionsförmåga på grund
av de svenska företagarnas och de svenska
arbetarnas gemensamma ansträngningar
befinner sig på en hög och i och
för sig tillfredsställande nivå, men vad
jag uttryckte oro för det var att försämrade
statsfinanser skulle inverka hämmande
på näringslivets fortsatta utveckling
i en skärpt konkurrens. I en situation
där den statliga upplåningen kommer
att kräva anlitande av större delen
av kapitalmarknaden för att statsutgifterna
över huvud taget skall kunna finansieras
måste väl ändå utrymmet för
produktiva investeringar i privat regi
bli allt mindre. Det är framför allt däri
som svårigheten ligger.

Till herr Branting vill jag säga att jag
är säker på att han har missuppfattat
mig. Jag anförde inte alls Koreakriget
såsom ett exempel på att ett isolerat krig
skulle kunna föras mot Sverige. Vad jag
ville illustrera var bara detta, att vi, om
den nu skedda utvecklingen skulle ha
kommit till stånd redan före Koreakri -

Statsverkspropositionen m. in.
gets utbrott, säkert skulle ha sett att skillnaden
mellan taktiska och strategiska
atomvapen blivit mycket mera prononcerad.
Det är alltså enligt min mening
inte uteslutet att ett lokalt krig kan föras
någonstans i världen med anlitande av
taktiska kärnvapen utan att detta kommer
att medföra ett tredje världskrig,
där de stora, på långt avstånd verkande
fjärrstyrda robotarna och bomberna
skulle ha en sådan terrorverkan att ingen
ansvarig regering skulle vara benägen
att släppa ett sådant krig löst.

Jag skall inte här närmare ingå på en
ytterligare diskussion av atomvapnet. Vi
kanske får tillfälle att återkomma till
den frågan. Jag har här bara velat korrigera
den missuppfattning av mitt förra
anförande som jag tror att herr Branting
gjorde sig skyldig till.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att här ta upp någon egentlig debatt
med herr Siegbahn. Det föreföll av hans
anförande som om vi åtminstone i fråga
om huvudtemat i mitt längre anförande
i går beträffande forskningen skulle vara
helt överens. Jag är också i viss mån förekommen
av herr Bolieman. Jag vill alltså
understryka att Sveriges ekonomiska
ställning i sin helhet tagen fortfarande
är stark. Sverige är ett rikt land. Visserligen
stiger vår nationalskuld, och den
har väl i dag nått en sådan nivå att vi
kan säga att allt svenskt jordbruk och all
växande skog har intecknats upp till
skorstenarna respektive till toppskotten
på träden, men i alla fall vill jag inte
säga att detta innebär någon direkt fara.
Det som jag ville poängtera i går och som
jag tror att herr Siegbahn missuppfattade
var vad jag tror herr Bolieman även
åsyftade, nämligen att det är avvägningen
mellan konsumtion och produktion
som vi har gjort för djärv och som
vi måste reglera om vi vill ta vårt ansvar
för utvecklingen och inte skjuta
över bördan på kommande generationer.
Jag anser att särskilt den ungdom vi
nu har kan bli för hårt och därmed orättvist
belastad om vi inte gör avvägningen
på ett lämpligt sätt.

158 Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga till vad herr Siegbahn här anförde
i frågan hur man skall kunna jämföra
internationella kostnadssiffror för
arbetskraft och sådana saker. Självfallet
kan man inte sanslöst ange dessa siffror
i ören och säga, att de är avgörande för
konkurrenskraften etc. Vad det kommer
an på är dock vilken effektivitet som
produktionsmässigt ligger bakom kostnaderna
i ören — men den saken är vi
helt överens om, det har jag klart för
mig.

Resonemanget om investeringarnas
produktivitet och den internationella
konkurrenskraften är emellertid intressant.
Naturligtvis kan man inte riktigt
så lätt, som herr Siegbahn här gjorde,
anföra investeringsbelopp per invånare
i olika stater och sedan förklara att allt
är väl beställt. Herr Siegbahn halkade in
på den verkliga problematiken därvidlag,
när han nämnde att det ju litet grand
beror på vilka slag av investeringar man
gör. Men detta bekymrade honom inte
mycket, utan han försäkrade att alla investeringar
är lika produktiva ur dessa
synpunkter. Det är ju komplett fel, herr
Siegbahn. Man kan inte ta det så enkelt.
Om vi investerar kolossala belopp i offentliga
byggnader på ren lyx, t. ex.
mosaikinläggningar, så ökar det självklart
inte på något sätt vår internationella
konkurrenskraft. Men om vi på den
offentliga sektorn investerar i kraftverk
så är det klart att vår produktionsförmåga
därigenom ökas. Om vi bygger sjukhus
av högre standard, ökar det möjligen
också vår förmåga att hävda oss i den
internationella konkurrensen, nämligen
i den mån vår folkhälsa därigenom förbättras
och vår konkurrenskraft den vägen
ökas. Men man kan på goda grunder
fråga sig om dessa ständigt svällande, år
från år kraftigt växande offentliga investeringar,
både på den statliga och på
den kommunala sektorn, i hela sin omfattning
innebär en optimal utveckling
av vår produktionsförmåga. Jag tror inte
att man kan påstå en sådan sak. Det har
talats rätt mycket om lyxbyggen etc. En
del av den kritiken är kanske överdri -

ven, men jag tror att det ligger ganska
mycket i den. Därför var nog det resonemang,
som herr Siegbahn här förde, litet
för lättvindigt.

Låt mig sedan ett ögonblick återvända
till den diskussion som fördes här i går.
Herr Siegbahn hade en viss sympati för
tanken, att den enskilde skulle få välja
vad han vill konsumera. Jag sade i går,
att det enligt min mening var en lämplig
målsättning att inte socialisera konsumtionen
i större omfattning än som
var alldeles nödvändigt; när absolut klara
konsumtionsönskemål inte kan tillgodoses
på enskild väg, blir ju en »socialisering»
oundviklig. Men jag får säga att
socialdemokratiens intresse t. ex. för att
låta de enskilda medborgarna någorlunda
fritt välja sina egna pensionskostnader
verkligen är ganska litet. Man vill
hellre gå den enklare, socialistiska vägen
att smälla till med en mycket schematisk
och enkelriktad lösning. Det är
för all del bekvämt för socialbyråkrater

— för den delen också socialdemokrater

— att göra så, men jag ifrågasätter om
detta inte är att onödigtvis träda den
enskilde medborgarens behov av och rättighet
att själv välja lite för nära. Man
kan lösa sådana här frågor på många
olika sätt, och jag är inte övertygad om
att man på socialdemokratiskt håll har
tillräckligt beaktat den enskildes frihetsoch
valfrihetskrav därvidlag. Jag tar
detta bara som ett exempel.

Men sedan har ju problemet åtskilliga
andra aspekter. På socialdemokratiskt
håll finner man mycket ofta ett slags
övertro på samhället. Man tror att samhället
d. v. s. i detta sammanhang politikerna,
praktiskt taget inte kan ta miste,
särskilt inte om dessa politiker innehar
statsråds rang och värdighet. Det heter
visserligen att den Gud ger ett ämbete
ger han också förmågan och förståndet
att förvalta det. I och för sig är
den satsen tvivelaktig, och sannerligen
om den är sann när ämbetet fås av den
socialdemokratiska partistyrelsen — då
tror jag det ännu mindre.

Rent praktiskt kan vi ju konstatera, att
samhället på ett ganska upprörande sätt
ifeldisponerat sina resurser. Låt mig

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

159

bara nämna några exempel på misstag
som vi fortfarande håller på att rätta
till, helt enkelt därför att det är nödvändigt
eller därför att vi sett dem som
svåra skönhetsfläckar på vår samhällsbyggnad.

Jag erinrar om de fullständigt oefterrättliga
förhållandena vid centrala fångvårdsanstalten
på Långholmen. Vi har
ju för många, många år sedan fått statens
löfte att bli av med den, men den kommer
att finnas kvar en avsevärd tid framöver,
med en överbeläggning som fullständigt
utesluter en rationell och human
fångvård. Kan man säga att samhället,
vi politiker, har bedömt fångvårdens
behov riktigt?

Låt mig vidare peka på nykterhetsvården.
Ingen kan väl påstå, att samhället
och politikerna har behandlat de med
denna vård sammanhängande frågorna
riktigt?

Ett ännu svartare kapitel är mentalsjukvården.
Det torde inte vara obekant
för någon här i kammaren vilken
skriande brist som råder när det gäller
möjligheter att få vård för mentalsjuka
människor, med en rad mänskliga tragedier
som följd. Folk kan inte erhålla
vård i tid utan glider så långt in i sitt
sjukdomstillstånd att det inte längre
finns någon väg tillbaka. De blir kroniska
fall, och de kommer att låsas in på ett
eller annat sjukhus för hela sitt liv, sedan
samhället har feldisponerat sina resurser
ända dithän att det inte varit
möjligt att få dem under behandling i
tid, så att man kunnat få ut dem igen
för att leva som sunda och friska människor.

Tag bostadspolitiken, som man ju från
regeringshåll brukar berömma sig så
mycket av. Visst har vi en hög standard
på nya hus — alla nya hus har en hög
standard — och vi har dem också till
relativt låga men subventionerade hyror.
Ja, det är nog bra med hög standard
och låga hyror, men är det en riktig
disponering när följden blir att vi får
långa bostadsköer? Ett ungt par i Stockholm
kan ju få köa fem, sex år, innan
det kan få ett eget hem att bosätta sig i.

Nej, att tala om att politikerna be -

Statsverkspropositionen m. in.
griper hur man skall disponera resurserna
och avgöra vad folk vill konsumera
är inte riktigt. Låt mig ta undervisningsväsendet
med denna skarpa betygs- och
poängjakt och brist på läroverksplatser.
Eller folktandvården, som man gjorde
till en stor och fin reform -— det var
bara det att man inte hade tandläkare,
som skulle sköta apparaturen. Och del
blev sålunda under lång tid endast en
reform på papperet.

Nog tror jag därför att vi skall tala
blygsamt om samhällets förmåga att planera
på ett rationellt sätt. Misstagen är
i själva verket så groteskt stora. Men
riskerna för misstag är inte bara stora
i de fall då politikerna någorlunda väl
vet vad konsumenterna vill ha. Det är
ännu värre att politikerna ofta inte alls
vet vad konsumenterna i själva verket
vill ha, och då är ju möjligheterna för
dem att felbedöma situationen ännu mycket
större. Och värst blir det när politikerna
med berått mod beslutar sig för
att medborgarna bör konsumera någonting
helt annat än de egentligen vill konsumera.
Konsumenterna kanske vill ha
en viss bostadsstandard, men staten —
politikerna — bestämmer att denna bostadsstandard
är så låg, att man inte kan
tillåta den, utan här skall minsann konsumenterna
få finna sig i en högre
standard, och de får naturligtvis också
betala kostnaden härför.

Problematiken är på detta område
verkligen så pass invecklad, att jag tror
att vi skulle må väl av om vi övergav
litet av denna övertro på politikernas
förmåga och inträttade oss litet mera
efter vad de enskilda människorna kan
önska i form av konsumtion o. s. v.

Jag kommer så över till det centrala
problemet i dessa frågor — det var uppe
i går under debatten med statsministern
— nämligen frågan om frihet och trygghet.
Statsministern är inte närvarande i
kammaren, och jag skall därför inte angripa
honom speciellt, utan jag angriper
det socialdemokratiska partiets allmänna
inställning härvidlag.

Jag hävdade i gårdagens debatt att
man är ganska ointresserad för frihetsfrågan
när man söker lösa trvgghetsfrå -

160

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.
gan. Vad var då svaret? Jag tror att det
svar, som statsministern gav i går, var
ganska representativt för sättet att se
på detta spörsmål. Kontentan av resonemanget
var, att det innebär en fortlöpande
stegring av den enskilda människans
frihet, om man ökar samhällssektorn.
När vi från liberalt håll säger, att det väl
ändå måste vara riskabelt för den enskilde
medborgarens frihet och självständighet,
om samhället får en allt större
makt, hänvisar man från socialdemokratiskt
håll — såsom skedde från statsministerns
sida i går — till att det ju dock
på många sätt blir ett ökat oberoende för
den enskilde. Han får kanske en förbättrad
levnadsstandard, han får full
sysselsättning, han får ökad fritid och
allt det där andra som man drar fram.
Ja, det ligger ju mycket i detta, och man
skall inte bestrida att det har inneburit
en betydande frigörelse från nöd,
fruktan och beroende för miljoner människor.
Det är den stora vinsten, och det
är därför som vi under mycket långtgående
enighet har gått in för dessa reformer.

Men detta är dock bara en del av
problemet om frihet och trygghet. Man
får inte låta sig förledas till att blanda
ihop olika frihetsbegrepp. Det gjorde
statsministern i går, och över huvud taget
är den socialdemokratiska debatten,
som den föres på denna punkt, full av
sammanblandningar av olika frihetsbegrepp.
Man får verkligen ta detta problem
allvarligt. Jag framhöll i går och
vill understryka det i dag, att det finns
en tendens mot en samhällsutveckling,
som kan bli ödesdiger för den medborgerliga
friheten. Det är överflödigt att
här räkna upp alla de faktorer, som har
medverkat till att samhällets sektor har
vidgats. Alla politiska meningsriktningar
är härvidlag medskyldiga, inte minst
den liberala, men det hindrar oss inte —
och får inte hindra oss — att diskutera
problematiken.

Låt mig — eftersom jag har velat ge
pregnans och skärpa åt problemen —
sluta med att citera ett uttalande, som
finns någonstans i Alf Ahlbergs skrifter.
Han framhåller, att en utveckling mot

en alltmer vidgad samhällssektor har varit
generell under mycket lång tid i Västerlandet.
Om man bortser från det liberala
skedet från franska revolutionen
till slutet av 1800-talet kan man i hela
den nyare tidens historia finna en tilltagande
centralisering av statsmakten.
Och så säger han slutligen: »Den totalitära
staten är blott den logiska slutpunkten
av denna utveckling.» Så långt Alf
Ahlberg.

Jag vill naturligtvis för undvikande av
missförstånd säga, att jag inte påstår att
vi nu löper någon omedelbar fara att
hamna i en totalitär stat. Men låt oss
komma ihåg att en hastig utbyggnad av
samhällssektorn inom områden, där det
icke är oundgängligen nödvändigt för
att lösa de grundläggande trygghetsproblemen,
för oss närmare en stat som jag
tror att ingen av oss önskar. Därför bör
vi vara försiktiga härvidlag, så att vi
inte kommer dit vi icke vill.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord till herr Branting.

Vi är väl alla överens om att kärnvapen
är någonting fruktansvärt, som vi
helst skulle vilja slippa ifrån. Men det
är väl alla vapen, liksom krigen över
huvud taget. Nog skulle vi alla önska att
vi kunde komma fram till en sådan
världsordning, att man inte behövde lägga
ned dessa fantastiskt stora belopp på
vapen för att kunna förgöra varandra.
Därom behöver man inte diskutera, den
saken är ju ganska klar. Men när nu
situationen är den att alla de länder, som
är anslutna till stormaktsblocken, har eller
i händelse av krigiska konflikter får
tillgång till kärnvapen — här i Europa
är det väl bara ett par, tre stater som
inte redan har denna möjlighet — har
man anledning att beteckna regeringens
tal om alt vi inte bör ytterligare öka antalet
länder, som innehar kärnvapen, såsom
rent nonsens.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Det var tre olika problem
som togs upp av dem, som här berört
mitt inlägg nyss.

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

161

Vad beträffar herr Hansons i Stockholm
anförande vill jag säga, att vi i
långa stycken är ense. En diskussion om
på vilka vägar man skall kunna utröna
vad människorna verkligen önskar, kan
naturligtvis fortsättas ganska länge, och
kanske bör den lämpligen föras i ett annat
sammanhang. Vissa regler för hur
man därvidlag bör gå till väga kan man
måhända också komma fram till. Men
det kommer ändå alltid att återstå gränsområden,
där det inte är möjligt att göra
någon gallup och beträffande vilka man
inte kan vända sig till människorna i val
för att få veta, om de önskar att staten
övertar ansvaret eller ej. Det finns också
områden som det är otänkbart att någon
annan än staten har hand om. Herr
Hanson nämnde fångvården och mentalsjukvården,
men han kunde knappast
mena att dessa verksamhetsgrenar borde
lämnas ut på privat entreprenad. Vi
är väl överens om att sådana saker måste
omhänderhas av offentliga organ. Felinvesteringar
kan göras där lika väl som
inom den privata sektorn. Felinvesteringar
kommer alltid att göras. .lag skulle
kunna nämna många exempel på sådana
från den privata industrien, och
även inom den statliga sektorn förekommer
felinvesteringar. Det kommer vi aldrig
ifrån.

Herr Hanson kom också in på frågan
om vilka investeringar som allmänt sett
är räntabla och vilka som inte är det.
Han konstaterade i anslutning till mitt
resonemang mycket riktigt, att det är
klart att om en investering inte är lika
räntabel som en annan investering, är
den inte lika mycket värd. Han drog i
det sammanhanget fram exemplet om
mosaikinläggningar i skolhus. Det är
klart att sådana inte ökar vår konkurrensförmåga
i förhållande till utlandet.

Därmed kommer man in på två olika
problemställningar, av vilka den ena är
ganska svår att diskutera, eftersom frågan
är av mycket teknisk natur.

Fn investering i mosaik och över huvud
taget investeringar i skönhetsvärden
ger naturligtvis ingen ökad konkurrensförmåga
i förhållande till utlandet, de
leder inte till att vi kan producera mer

11 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2j

Statsverkspropositionen m. ni.

varor eller billigare varor. Vad sådana
investeringar skall åstadkomma — och
jag hoppas att de i allmänhet gör det —
är att medborgarnas levnadsstandard
ökas. Medborgarnas behovstillfredsställelse
ligger inte bara i att köra bil, titta
på TV och äta sig mätta, utan också i
tillgodoseendet av mera ideella värden.
Man får hoppas att de flesta investeringar
av den typen som vi gör åtminstone
fyller den funktionen. Sedan kan man
naturligtvis alltid diskutera, hur mycket
pengar vi bör avsätta till sådana ändamål.

Frågan om hur vi skall kunna öka vår
konkurrensförmåga i förhållande till utlandet
är svårare att klarlägga. Den frågan
sammanhänger ju bland annat med
hur vi fastställer valutakurserna. Vi har
alltid möjlighet att konkurrera med utlandet,
om våra varor är billiga att köpa
för utlandet. Det centrala i detta sammanhang
är, såsom jag tidigare varit inne
på, att investeringarna i Sverige är
så stora, att det inte finns någon risk för
att vår levnadsstandardhöjning inte kommer
att fortsätta. Sedan blir det ju en
teknisk fråga, hur man skall kunna exportera
de kvantiteter av varor som erfordras
för att vi skall kunna klara den
nödvändiga importen.

Vad beträffar de resonemang, som fördes
av herrar Boheman och Hansson i
Ronneby och som var något olika, vill
jag först säga några ord om fördelningen
mellan konsumtion och investeringar,
som herr Hansson berörde. Han ansåg
att vi har investerat för litet och givit
konsumtionen ett för stort utrymme. Det
är klart att man kan hävda det, men jag
nämnde ju några siffror, som visade att
de svenska investeringarna är mycket
stora — stora i förhållande till utlandet
och stora i förhållande till de investeringar
vi gjorde här i landet under förkrigstiden.
Herr Hansson är inte nöjd.
Han åberopar — liksom också namnen
i Stockholm — att vi släpar efter på en
del områden. Jag tror att vi alltid kommer
att släpa efter på en del områden.
Det kommer alltid att kännas på det sättet
så länge vi har ett samhälle med full
sysselsättning —- även om vi temporärt

162

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

brottas med vissa svårigheter i detta avseende
för närvarande. Det kommer alltid
att kännas som om man skulle ha velat
göra mer på vissa områden. Man får
då ställa frågan: Skulle man vilja låta
bli att göra någonting på vissa andra områden
för att i stället få utrymme för
den sak som ligger en varmt om hjärtat?
Skulle exempelvis herr Hanson i Stockholm
ha velat dra in på några andra av
våra utgifter till förmån för en förbättring
av fångvården och mentalsjukvården?

Sedan är det ju alltid så att frågan om
investeringar och konsumtion blir en
fråga om en avvägning mellan denna generations
och kommande generationers
intressen. Den nuvarande generationens
intresse är naturligtvis i första band att
konsumera, även om man också vill söka
skapa en god framtid för sina barn.
Det är en intressekonflikt och en avvägningsfråga,
hur mycket man skall lägga
ner på investeringar och hur mycket
man skall lägga ned på behovstillfredsställelsen
i nuet. Man kan ha olika meningar
om den saken, och det är svårt
att avge ett allmänt omdöme.

Herr Bolieman däremot var just inne
på det resonemang jag kritiserade, när
han sade att de statliga utgifterna förhindrar
privata investeringar. Jag försökte
med mitt resonemang visa, att de
statliga utgifterna i många stycken är
precis lika viktiga som de privata, under
förutsättning att de görs rationellt.
Statliga investeringar i kommunikationer
exempelvis är lika viktiga som privata
investeringar. När man kritiserar
statliga utgifter, får man se upp med vad
det är för utgifter man kritiserar. Det är,
som jag nyss nämnde, inte så att ökade
utgifter för vetenskaplig forskning är
mindre värdefulla än utgifter för byggande
av fabriker. Däremot kan man naturligtvis
diskutera olika sociala utgifter,
som innebär en överflyttning av köpkraft
från en grupp till en annan eller
en faktiskt ökad disposition av samhällets
medel. De förstnämnda är t. ex. när
vi flyttar över köpkraft från en någorlunda
välbärgad familj till en barnfamilj.
Det innebär naturligtvis att konsumtionen
blir större än den annars

skulle ha blivit under i övrigt oförändrade
förutsättningar. Men i princip finns
det ju möjligheter att hålla tillbaka konsumtionen
i de familjer som får lämna
ut medel och att därigenom hålla den
totala konsumtionen oförändrad. Det behöver
inte innebära att man ökar konsumtionen,
när man flyttar över inkomster
från en grupp till en annan. Det är
sålunda i första hand en teknisk fråga,
hur budgeten belastas med inkomstöverföringar.

Det resonemang som herr Boheman
föreföll mest intresserad av var väl frågan
om hur samhällets resurser tas i anspråk,
i vilken utsträckning det sker genom
offentliga utgifter respektive privata
utgifter och investeringar. Därvidlag
förefaller det mig som om man inte
kan avfärda frågan bara med att säga
att de offentliga utgifterna lägger hinder
i vägen för de privata. Det måste bli en
avvägningsfråga, en bedömning mellan
de olika fall det rör sig om.

Herr BRANTING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Osvald gjorde gällande
att alla vapen är obehagliga, tråkiga,
sorgliga och tragiska och att vi alla
naturligtvis vill se till att göra vad vi
kan för att de inte skall komma till användning.
Men herr Osvald har själv påpekat
den enorma skillnad som föreligger
mellan kärnvapen å ena sidan och
vanliga vapen å andra sidan, när han
anför den meningen, att redan nu befintliga
kärnvapenförråd är tillräckliga för
att utsläcka allt liv7 på jorden.

I en motion för några år sedan hemställde
jag om en utredning inte bara
beträffande radioaktivitetens verkningar
— en sådan utredning kom sedan till
stånd på det internationella planet -—-utan också beträffande vad jag anser vara
en verkligt springande punkt i denna
diskussion, nämligen om vad den antagliga
följden blir av ett allmänt atomkrig.
Om man ställer klart framför sig vad
följden i så fall blir då får man ta ståndpunkt
från andra utgångspunkter än
den, att alla vapen är mördande och att
vapen har funnits i alla tider. Jag vid -

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

163

håller alltså att man härvidlag inte kan
följa herr Osvalds senaste resonemang.

Vad herr Boheman beträffar så var
det ju bra att man fick klarhet om vad
han menade. Vad han verkligen sade
framgår av protokollet, och det är möjligt
att det föreligger en överensstämmelse
mellan detta och vad han menade,
men jag tror inte att jag var ensam här
i kammaren om att fatta hans yttrande
på det sättet, att han ansåg koreakriget
vara ett exempel i nutiden på att man
väl kan föreställa sig stora men dock
lokalt begränsade krig. Tendensen att
begränsa krigen är naturligtvis mycket
naturlig just med hänsyn till makternas
fruktan för ett allmänt krig under nuvarande
tekniska förhållanden. Man kan
driva tesen om det lokala kriget, om
önskvärdheten av det begränsade kriget,
ganska långt, men till sist kommer man
säkerligen så nära gränsen till det allmänna
kriget att man riskerar att överskrida
den, och var den gränsen går kan
väl varken herr Bolieman eller jag säga
något om.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ville bara säga några
ord med anledning av herr Siegbahns
senaste anförande. Gentemot vad jag tidigare
har sagt framhöll han, att det väl
inte var något unikt för offentliga investeringar,
att man kunde göra misstag.
Det har han säkert rätt i. Misstag förekommer
också i samhällets privata sektor.
Men skillnaden är ändå fundamental.
Om man gör ett misstag på den enskilda
sektorn, straffar det sig utomordentligt
hårt, men i den offentliga sektorn
straffar sig misstag på sin höjd så
att man måste låta skattebetalarna betala
vad det kostar. Dessutom gäller det för
den offentliga sektorn liksom för enskilda
monopol, att man inte kan testa projekten
på marknadskriterier, därför att
det inte finns någon konkurrens.

Sedan talade herr Siegbahn om eftersläpningen.
Det var inte så mycket att
fästa sig vid, ansåg han. Man kommer

Statsverkspropositionen m. m.
alltid att tycka att vissa saker släpar efter.

Det må vara men herr Siegbahn frågade
vidare, om jag ville avstå från någonting
annat för att avhjälpa bristerna.
Jag vill då säga, att jag är beredd att
pruta praktiskt taget på vad som helst
inom den statliga budgeten för att förbättra
t. ex. mentalsjukvården och därmed
ge sjuka människor en chans att
bli friska igen. Det är ju den chansen
som de under nuvarande förhållanden
i betydande omfattning inte har.

Jag ser, att inrikesministern har kommit
in i kammaren. Han har ett väl dokumenterat
levande intresse för dessa
frågor, och jag gratulerar honom till att
ha förståelse för mentalsjukvårdens betydelse.
Missförhållandena där måste rättas
till och rättas till med kraft.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Siegbahn och jag
är eniga om att det gäller att göra en
lämplig avvägning mellan framtid och
nutid. Jag skulle vilja starkt understryka,
att denna avvägning är så mycket
viktigare nu att den måste göras med
beaktande av den tredje industriella revolution,
som vetenskapen och automationen
lovar oss.

När jag i går nämnde, vad som kräves
av oss i dagens läge för att med tillförsikt
kunna möta framtiden, underströk
jag forskningens betydelse. Därvidlag vet
vi ju, att våra meningar inte är delade.
Men jag ber herr Siegbahn begrunda huruvida
inte även mina övriga förutsättningar
är betydelsefulla och då framför
allt dessa: sund samhällsekonomi med
fast penningvärde, kapital till investeringar
av hittills okänd omfattning samt
ett företagsvänligt klimat.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid åhörandet av denna
remissdebatt blir man ganska beklämd.
Här talas så vackert om sparsamhet,
men vi har på vårt bord i dag 280 motioner
för bordläggning, och praktiskt ta -

164

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Statsverkspropositionen m. m.

get i samtliga krävs nya ökade statsutgifter.
Var är sparandet? Statsutskottet
skulle gärna vilja ha besked av er, när
vi nu i nästa vecka på allvar skall börja
granska utgifterna. Var skall vi spara?
Var snälla och tala om det för oss!

Jag är övertygad om att många tillämpar
den allmänna principen: Ja se nog
skall det sparas, men inte på de områden
som jag är intresserad av! Jag lyssnade
med mycket stort intresse till vår nye
vän herr Boheman, och jag utgår ifrån
att han är mycket sakkunnig i frågor
som gäller utrikesdepartementet. Jag
satt och väntade: Denne man kommer säkert
nu med ett besparingsförslag för de
områden som han känner till. Jag fick
icke höra något sådant. Herr Hanson i
Stockholm har hållit ett långt anförande
här, och han slutar med förklaringen, att
han är beredd att spara på vad som
helst utom på mentalsjukvården.

Detta allt är allmänna ordalag. Var
snäll och kom med förslag om var vi kan
spara! De flesta av dem som sitter här
i kammaren är kommunalmän i sina
hemorter. Får jag göra en samvetsfråga:
Skulle en sådan diskussion som förekommit
här kunna försiggå hos svenska kommunalfullmäktige
eller svenska stadsfullmäktige?
Nej! Och varför inte? Därför
att där känner man ansvar. Kritiserar
man en sak, kommer man med ett förslag
att rätta till felaktigheterna. Har det
skett här? Nej!

Högern har lagt fram ett besparingsförslag,
som samtliga andra partier inte
vill vara med om. Då kan vi lugnt lägga
den saken åt sidan. Detta förslag är inte
någon verklighet längre. Då är det frågan
om var vi skall spara. De flesta talare
här har sagt att utvecklingen på utgifternas
område är oroande. Ja visst
kan man säga det, men var snäll och säg
nu, medan tid är, vad vi i statsutskottet
skall stryka på utgiftssidan. Jag har inte
fått några upplysningar alls på den punkten.
Jag har suttit och studerat den här
motionslistan på 11 sidor i hopp att kunna
finna något besparingsförslag någonstans,
men utan resultat. Till och med
från högern finns det motioner om nya
utgifter.

Herr talman! Teori och praktik borde
följas åt något så när, men det har vi
icke fått vara med om i dag, och detta
länder inte den svenska riksdagen till
heder. Jag hoppas att vi inte skall behöva
uppleva sådana här tillställningar i
fortsättningen. Har man en ärlig övertygelse
att man bör spara, då måste man
komma med förslag, och sedan får vi
överväga alltsammans mycket noga i
utskottet. Det är så det skall gå till.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Den föregående ärade talarens
högstämda och patetiska anförande
borde ha varit värt ett bättre syfte.
Jag beklagar att han inte hunnit läsa motionerna
från den meningsriktning som
jag företräder. Då skulle han ha funnit
att vårt parti har framlagt motioner, som
skulle medföra en förstärkning av nästa
års budget med bortåt 300 miljoner kronor
och av följande års budget med ca
500 miljoner kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att de flesta av
oss har varit med så länge, att vi kan
säga att om jag kommer med ett förslag,
som jag vet på förhand är dömt
att misslyckas, så kan jag kosta på mig
vad som helst utan att riskera att förslaget
går igenom.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgift^
för år 1959 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

165

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
motionen nr 98, av herr Alexanderson
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 99, av herr Lundström och fru Gärde
Widemar.

nr 100, av herr Anderson, Carl Albert,
och

nr 101, av herr Söderquist m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 102, av herr Bergh, Ragnar,
nr 103, av fru Segerstedt-Wiberg och
herr Åman,

nr 104, av herr Carlsson, Georg, och
herr Gustafsson, Nils-Eric,

nr 105, av herrar Domö och Eskilsson,

nr 106, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 107, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 108, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl.,

nr 109, av herr Söderberg m. fl.,
nr 110, av herrar Birke och Sveningsson,

nr 111, av herr Lundström,
nr 112, av herr Andersson, Axel Johannes,

nr 113, av herr Wolgast,
nr 114, av herrar Birke och Sveningsson,

nr 115, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 116, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 117, av herr Aastrup m. fl.,
nr 118, av herrar Sveningsson och
Birke,

nr 119, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.,

nr 120, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 121, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 122, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 123, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 124, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 125, av herr Bergh, Ragnar,

nr 126, av herr Johansson, Robert,
m. fl.,

nr 127, av herr Bergh, Ragnar,

nr 128, av herr Sandler,

nr 129, av herr Åman m. fl.,
nr 130, av herr Åman och fru Segerstedt-Wiberg,

nr 131, av herr Bergh, Ragnar,
nr 132, av herr Andersson, Axel Johannes,

nr 133, av herr Bergh, Ragnar,

nr 134, av herr Sveningsson,

nr 135, av herr Kaijser och fru Wallentheim,

nr 136, av herr Kållqvist m. fl.,
nr 137, av herr Ohlsson, Ebbe,
nr 138, av herr Geijer m. fl.,
nr 139, av herr Möller m. fl.,
nr 140, av herr Svärd,
nr 141, av herr Hansson, Gustaf Henry,

nr 142, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 143, av herr Hagberg m. fl.,
nr 144, av herrar Birke och Sveningsson,

nr 145, av herr Sunne m. fl.,
nr 146, av herr Kaijser,
nr 147, av herr Bergh, Ragnar,
nr 148, av herr Bergh, Ragnar,
nr 149, av herr Olsson, Erik, och
nr 150, av herr Osvald.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 151, av herr Ringaby och herr Nilsson,
Yngve,

nr 152, av herr Hanson, Per-Olof,
nr 153, av herr Jonasson m. fl.,
nr 154, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 155, av herr Eskilsson och herr
Nilsson, Yngve,

nr 156, av herrar Elmgren och Ollén,
nr 157, av fru Segerstedt-Wiberg och
fröken Andersson,

nr 158, av herr Hansson, Gustaf Henry,
och herr Kronstrand,

nr 159, av herr Sveningsson m. fl.,
nr 160, av herr Olsson, Erik, och herr
Olsén,

nr 161, av herr Sveningsson, och
nr 162, av fru Segerstedt-Wiberg.

166

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

163, av herr Alexanderson,
nr 164, av herr Söderberg,
nr 165, av fru Carlqvist och herr
Berg, Gunnar,

nr 166, av herr Nestrup m. fl.,
nr 167, av herrar Birke och Sveningsson,

nr 168, av herr Svärd m. fl.,
nr 169, av herr Hermansson,
nr 170, av herr Svensson, Axel, och
fru Carlqvist,

nr 171, av herr Johansson, Robert, m.
fl., och

nr 172, av herr Nilsson, Ferdinand.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 173, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
nr 174, av fröken Ranmark m. fl.,
nr 175, av herr Domö in. fl.,
nr 176, av herr Larsson, Sigfrid, m.
fl., och

nr 177, av herr Hermansson m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 178, av herr Andersson,
Torsten, m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 179, av herr Jonasson m. fl.,
nr 180, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson,

nr 181, av herr Franzén och herr
Nilsson, Ferdinand, samt

nr 182, av herr Franzén m. fl.

Föredrogos och hänvisade^ till allmänna
beredningsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 183, av herr Berg, Gunnar, och
nr 184, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 185, av herr Ollén, samt
nr 186, av herrar Sveningsson och
Birke.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 187, av herr Bengtson,
nr 188, av herr Åkesson och herr Johansson,
Anders, samt

nr 189, av herr Hanson, Per-Olof.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr	190,	av	herr Svedberg, Lage, m. fl.,
nr	191,	av	herr Sundelin,
nr	192,	av	herr Sundelin,
nr	193,	av	herr Branting m. fl.,
nr	194,	av	herr Hanson, Per-Olof, m.
fi.,
nr	195,	av	herr Aastrup,
nr	196,	av	herr öhman och herr Pers-
son,	Helmer,
nr	197,	av	lierr öhman och herr Pers-
son,	Helmer,
nr	198,	av	herr Sundelin,
nr	199,	av	herr Berg, Gunnar, m. fl.,
nr	200,	av	herr Bengtson m. fl.,
nr	201,	av	herr Sundin,
nr	202,	av	herr Andersson, Torsten,
nr	203,	av	herr Johansson, Robert, m.
fl;
nr	204,	av	herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl.,
nr	205,	av	herr Sundelin,
nr	206,	av	herr Sundelin,
nr	207,	av	herr Sundelin,
nr	208,	av	herr Bengtson in. fl.,
nr	209,	av	herr Bengtson in. fl.,
nr	210,	av	herr Källqvist,
nr	211,	av	herr Källqvist,
nr	212,	av	herr Lindblom,
nr	213,	av	herr Hanson, Per-Olof, m.
fl->
nr	214,	av	fru Gärde Widemar,
nr	215,	av	herr Sundelin,
nr	216,	av	herr Andersson, Torsten,
nr	217,	av	herr Hermansson,
nr	218,	av	herr Grym m. fl.,
nr	219,	av	herr Åkesson och herr
Olofsson, Uno,
nr	220,	av	herr Sveningsson,
nr	221,	av	herrar Sveningsson och

Mannerskantz,

nr 222, av herrar Sveningsson och
Svärd,

nr 223, av herrar Källqvist och Edström,

Torsdagen den 29 januari 1959

Xr 2

167

nr 224, av herr Elmgren m. fl.,
nr 225, av herr Carlsson, Georg, m. fl.,
nr 226, av herrar Mannerskantz och
Sveningsson,

nr 227, av herr Larsson, Sigfrid, m.

fl;

nr 228, av herr Mannerskantz,
nr 229, av herrar Mannerskantz och
Sveningsson,

nr 230, av herr Bengtson m. fl.,
nr 231, av herr Aastrup m. fl.,

nr 232, av herr Aastrup m. fl.,

nr 233, av herr Sundelin,

nr 234, av herr Sundelin,

nr 235, av herr Hanson, Per-Olof,

nr 236, av herr Sundelin,

nr 237, av herr Snndelin,

nr 238, av herr Svensson, Axel,

m. fl.,

nr 239, av herr Bergh, Ragnar,
m. fl.,

nr 240, av herr Carlsson, Eric,
nr 241, av herr Bergman m. fl.,
nr 242, av herr Boman m. fl.,
nr 243, av herr Mannerskantz,
nr 244, av herr Hansson, Gustaf Henry,
m. fl.,

nr 245, av herr Boman m. fl.,
nr 246, av herr Anderberg m. fl.,
nr 247, av herr Sundelin,
nr 248, av herr Boman m. fl.,
nr 249, av herr Johansson, Tage,
m. fl.,

nr 250, av herr Johanson, Tage,
m. fl.,

nr 251, av herr Berg, Gunnar,
nr 252, av herr Pettersson, Georg, och
herr Berg, Gunnar,

nr 253, av herr Ollén m. fl.,
nr 254, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl.,

nr 255, av herr Hanson, Per-Olof,

nr 256, av herr Sundelin,

nr 257, av herr Sundelin,

nr 258, av herr Boheman och herr

Pettersson, Gunnar,

nr 259, av herr Hansson, Nils, och
herr Larsson, Åke,

nr 260, av herr Spetz m. fl.,
nr 261, av herr Dahl och fru Segerstedt-Wiberg,

nr 262, av herr Bergh, Ragnar,
nr 263, av herr Andersson, Torsten,
m. fl.,

nr 264, av herr Källqvist,
nr 265, av herr Hanson, Per-Olof,
nr 266, av herr Persson, Helmer, och
herr Öhman,

nr 267, av herr Sundelin,
nr 268, av herr Persson, Einar,
m. fl.,

nr 269, av herrar Hagberg och Ollén,
nr 270, av herr Hanson, Per-Olof,
och fru Gärde Widemar,

nr 271, av herrar Lindahl och 1 Virmark,

nr 272, av herr Bengtson m. fl.,

nr 273, av herr Jonasson,

nr 274, av herr Bengtson,

nr 275, av herr Bengtson,

nr 276, av fru Gärde Widemar, samt
nr 277, av herrar Mattsson och Jonasson.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 278, av fru Gärde Widemar,
nr 279, av herr Danmans,
nr 280, av herr Bergman,
nr 281, av herr Bengtson m. fl.,
nr 282, av herr Aastrup m. fl.,
nr 283, av herr Carlsson, Georg, och
herr Franzén,

nr 284, av herr Carlsson, Eric,
nr 285, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl.,

nr 286, av herrar Mannerskantz och
Sveningsson,

nr 287, av herr Hansson, Gustaf
Henry,

nr 288, av herr Aastrup m. fl.,
nr 289, av herr Mattsson,
nr 290, av herr Bengtson m. fl.,
nr 291, av herr Aastrup m. fl.,
nr 292, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
nr 293, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
nr 294, av herr Sundelin,
nr 295, av herr Bergh, Ragnar,
nr 296, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
nr 297, av herr Mattsson, samt
nr 298, av herr Andersson, Birger,
och herr Gustafsson, Nils-Eric.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 299, av herr Andersson, Birger,
nr 300, av herr Hanson, Per-Olof,

168

Nr 2

Torsdagen den 29 januari 1959

nr 301, av lierr Aastrup m. fl.,
nr 302, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson,

nr 303, av herr Boo in. fl.,
nr 304, av herr Andersson, Torsten,
och herr Franzén, samt

nr 305, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 306, av herr
Gustafsson, Nils-Eric, m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 307, av herr Strand in. fl.,
nr 308, av herr Mattsson, och
nr 309, av herr Aastrup m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 310, av herr Bengtson in. fl.,
nr 311, av herr Johansson, Robert,
och herr Jonasson,

nr 312, av herr Andersson, Axel Johannes,
och herr Andersson, Birger,
nr 313, av fru Segerstedt-Wiberg och
fru Hamrin-Thorell,

nr 314, av herr Bergh, Ragnar,
nr 315, av herr Kaijser,
nr 316, av herr Bergman och fröken
Mattson,

nr 317, av herrar Mannerskantz och
Sveningsson,

nr 318, av herrar Ijindahl och Wirmark,

nr 319, av herr Sundelin,
nr 320, av herrar Lindahl m. fl.,
nr 321, av herr Aastrup m. fl.,
nr 322, av herr Persson, Helmer,
nr 323, av herr Sandin och herr Larsson,
Thorsten,

nr 324, av fru Gärde Widemar in. fl.,
nr 325, av herr Svensson, Axel, m. fl.,
nr 326, av herr Franzén och herr
Carlsson, Georg,

nr 327, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson,

nr 328, av herr Mattsson,

nr 329, av herr Andersson, Torsten,

nr 330, av herr Nilsson, Hjalmar, m.

fl:

nr 331, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., och

nr 332, av herr Nyström m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 333, av herr Sundelin,
nr 334, av herr Sundelin,
nr 335, av herr Spetz,
nr 336, av herr Spetz,
nr 337, av herr Sundelin,
nr 338, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Jonsson,

nr 339, av herrar Pålsson och Boman,

nr 340, av herr Spetz,

nr 341, av herrar Osvald och Domö,

nr 342, av herr Mattsson,

nr 343, av herr Larsson, Sigfrid, m.

fl;

nr 344, av herr Pålsson m. fl.,
nr 345, av herr Osvald,
nr 346, av herr Hedström m. fl.,
nr 347, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
nr 348, av herr Persson, Johan, m.

fl;

nr 349, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Gustafsson, Nils-Eric,
nr 350, av herr Hermansson m. fl.,
nr 351, av herr Sundin och herr Gustafsson,
Nils-Eric,

nr 352, av herr Persson, Einar m. fl.,
nr 353, av herr Jonasson m. fl.,
nr 354, av herr Jonasson m. fl.,
nr 355, av herr Hansson, Nils,
nr 356, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
nr 357, av herr Franzén m. fl.,
nr 358, av herr Sundin m. fl.,
nr 359, av herr Sundin, samt
nr 360, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Carlsson, Georg.

Föredrogos och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 361, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl.,

nr 362, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric,

nr 363, av herr Arvidson och herr
Larsson, Thorsten,

nr 364, av herr Pålsson m. fl.,

Torsdagen den 29 januari 1959

Nr 2

169

nr 365, av herr Mattsson,
nr 366, av herr Bengtson m. fl.,
nr 367, av herr Bengtson m. fl., och
nr 368, av herr Karlsson, Göran, m.

fl -

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 369, av herrar Mattsson och Jonasson,
samt

nr 370, av herr Svedberg, Erik, m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 371, av herr öhman och herr Persson,
Helmer,

nr 372, av herr öhman och herr Persson,
Helmer,

nr 373, av herr öhman och herr Persson,
Helmer,

nr 374, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, samt

nr 375, av herr öhman och herr Persson,
Helmer.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 376, av herr Nilsson, Ferdinand,
nr 377, av herr Carlsson, Georg, och
herr Andersson, Axel Emanuel,

nr 378, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
och

nr 379, av herr Spetz.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

12 Första kammarens protokoll 1959. Nr 2