Fredagen den 22 mars Sid (Riksdagens protokoll 1968:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Nr 14

FÖRSTA KAMMAREN

1968

22—27 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 22 mars Sid.

Tidpunkten för avlämnandet av kungl. propositioner, m. m..... 6

Meddelande ang. enkel fråga av herr Hubinette (h) ang. sen avlämning
av propositioner .................................. 8

Tisdagen den 26 mars

Interpellation av fröken Ranmark (s) ang. jämställande i kompetenshänseende
av svensk och finsk lärarutbildning .......... 10

Onsdagen den 27 mars

Om upptagande av diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten 14

Granskning av statsrådsprotokoll ............................ 18

Fjärde huvudtitelns anslag till frivilliga organisationer ........ 28

Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål, m. in.:

Förvärv av konst för statens byggnader .................... 32

Om anslag till nordiska författarstipendier.................. 36

Bidrag till de kungl. teatrarna.............................. 39

Om statsbidrag till vissa estniska sammanslutningar i Sverige.. 41

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet .... 42

Utbildning av ungdomsledare .............................. 48

Om sänkning av nedre åldersgränsen för deltagande i statsbi dragsberättigad

fritidsgrupp.............................. 52

Statens ungdomsråd ...................................... 54

Tidningen Samefolket, m. in............................... 57

De blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet ........ 62

Nordiska kulturfonden .................................... 66

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB..............

Om försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag......

Bidrag till motionsverksamhet för studerande..................

Nordiskt institut för samhällsplanering........................

Om skatt på utlandsresor ....................................

Värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk och rörelse ....
Rätten till avdrag för reparations- och underhållskostnader på enoch
tvåfamiljsfastighet ....................................

Frivillig särbeskattning......................................

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

Beskattningen av företagsvinster..............................

Rikets mynt ................................................

Om effektivisering av statliga företag ........................

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd....................

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon
genom tullverkets försorg ............................

Om obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil, m. in.....

Avlöningsbidrag till sjömanspräster ..........................

71
80
85

88
88

91
97

102

104

107

109

Anslag under nionde huvudtiteln:

Om svensk skoglig representation i Nordamerika och Sovjetunionen
................................................

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket......................

Lantbrukshögskolan ......................................

Försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan................

Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling ..........

Vägbyggnader på skogar i enskild ägo ......................

Kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar ..............

Rikets allmänna kartverk ..................................

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande ............

Ungdomens situation i samhället..............................

Kontroll av bilhandel och bilreparationer......................

115

117

120

124

131

134

142

144

146

147

148

Innehåll

Nr 14

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 mars Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. statlig garanti för Aktiebolaget
Atomenergis förpliktelser enligt atomansvarighetslagen .. 13

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om upptagande av diplomatiska
förbindelser med Vatikanstaten............................ 14

— nr 3, om avskaffande av främlingslegionerna................ 18

Konstitutionsutskottets memorial nr 15, ang. granskning av statsrådsprotokoll
............................................ 18

— nr 16, ang. ändring i riksdagsstadgan m. un................. 28

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde ..................... 28

— nr 43, ang. anslag till vissa allmänna kultur- och bildnings ändamål

samt internationellt-kulturellt samarbete .......... 32

— nr 44, ang. anslag till byggnadsarbeten för vissa kulturändamål 67

— nr 45, om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB ____ 67

— nr 46, om försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag
.................................................... 69

— nr 47, ang. anslag till studiesociala ändamål................ 70

— nr 48, ang. nordiskt institut för samhällsplanering.......... 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. beskattningen av totalisatorvinster
.......................................... 80

— nr 13, om skatt på utlandsresor .......................... 80

— nr 14, ang. beskattningen av handikappades motorfordon,

m. m................................................... 84

— nr 15, ang. värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk

och rörelse .............................................. 85

— nr 21, ang. missbruk av teknisk sprit...................... 87

— nr 23, ang. rätten till avdrag för reparations- och underhållskostnader
på en- och tvåfamiljsfastighet .................... 87

— nr 25, ang. frivillig särbeskattning ........................ 88

— nr 26, om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen
.............................................. 88

— nr 28, ang. beskattningen av företagsvinster................ 90

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av § 6 lagen
om rikets mynt .......................................... gj

— nr 18, om ökat statligt inflytande inom vissa industrier m. m. 97

— nr 19, om effektivisering av statliga företag, m. m........... 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, om höjning av åldersgränsen
för erhållande av studiemedel, m. m....................... 102

— nr 20, ang. frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd........ 102

— nr 21, ang. den frivilliga yrkesskadeförsäkringen............ 104

— nr 22, om havandeskapsersättning till kvinnliga studenter

m- m................................................... 104

— nr 23, ang. fortsatt giltighet av hembiträdeslagen............ 104

Nr 14

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom tullverkets försorg
.................................................... 104

— nr 26, om obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil,

m. m................................................... 107

— nr 27, om borttagande i kyrkoböcker av anteckning om mental
sjukdom ............................................ 109

— nr 28, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m............... 109

— nr 29, om undantag för handikappade från parkerings- och

stoppförbud för motorfordon, m. m....................... 115

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde........................ 115

— nr 10, om vissa landskapsvårdande åtgärder................ 147

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om varudeklaration
för tandkräm........................................ 147

— nr 14, om forskning angående ungdomens situation i samhället 147

— nr 15, om förläggande till Östersund av 1976 års olympiska

vinterspel .............................................. 148

— nr 16, ang. kontroll av bilhandel och bilreparationer........ 148

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

Fredagen den 22 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:
nr 45, angående rikskonserter in. m.;
nr 46, angående bidrag till stiftelsen
Skansen;

nr 61, angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet, m. m.;

nr 62, angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten;

nr 63, angående organisation av ett
läromedelsförlag;

nr 66, angående vidareutbildning av
sjuksköterskor m. m.;

nr 67, angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter
i Sverige; ävensom

nr 69, angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet samt
teknisk provning och standardisering.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 70,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 13 maj 1966 (nr 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen
den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m. och av lagen den
21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska
fartyg.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 71, angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
in. m.; samt

nr 72, angående godkännande av avtal
om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 74,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 75,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag inom socialdepartementtets
verksamhetsområde.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69,
hänvisades propositionen, såvitt den avsåge
jordbruksdepartementets verksamhet,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 101,
angående långtidsplan för det statliga
utvecklingsbiståndet m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 105, angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge jordbruksdepartementets
verksamhet, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
107, angående organisation m. m. av
försvarets materielförvaltning i central
instans m. m.

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Ang. tidpunkten för avlämnandet av
kungl. propositioner, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Herr HuBINETTE (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Flera gånger tidigare
har vi påtalat det sena propositionsavlämnandet
här i kammaren. Under två
dagar har vi nu fått 30 propositioner.
De kommer i en tid när riksdagens arbetsbörda
är särskilt stor. Vi har under
denna tid en hård arbetsbelastning med
de ärenden som kommer från olika utskott.

Många av dessa nya propositioner
innehåller tunga ärenden, och vi borde
ha betydligt bättre tid på oss för ett
studium av dem och för att skriva motioner.

Jag har en bestämd känsla av att det
måste bero på dålig planering i Kungl.
Maj :ts kansli att man inte tidigare på
vintern, när vår arbetsbörda inte är så
stor, kan få fram dessa propositioner.
Om man inte gjort det tidigare borde
man nu överväga att omplanera arbetet
inom kanslierna och verkligen se
till att vi får rimliga arbetsförhållanden
här i riksdagen.

I detta anförande instämde herrar
Bengtson (ep) och Åkerlund (h).

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
HtiBINETTE (h), som nu anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret,
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter fjorton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, beslöt kammaren på särskilda
propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till statsutskottet
samt att bifalla herr Hubinettes hemställan
om utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av
samma proposition.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

68, angående ökat statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete;
samt

nr 104, angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner om upptagande
av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten; samt

nr 3, i anledning av motion om avskaffande
av främlingslegionerna;

konstitutionsutskottets memorial:
nr 15, i anledning av granskning av
statsrådsprotokollen; samt

nr 16, med förslag till ändring i riksdagsstadgan
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för bud -

Fredagen den 22 mars 1968

Nr 14

getåret 1968/69 till byggnadsarbeten för
vissa kulturändamål;

nr 45, i anledning av motioner om
försäljning till allmänheten av aktier i
LKAB;

nr 46, i anledning av motioner om
utredning rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till studiesociala ändamål jämte
motioner; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående nordiskt institut
för samhällsplanering jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, med anledning av motion angående
beskattningen av totalisatorvinster; nr

13, med anledning av motioner om
skatt på utlandsresor;

nr 14, med anledning av motioner angående
beskattningen av handikappades
motorfordon, m. in.;

nr 15, med anledning av motioner angående
värdeminskningsavdrag för
byggnader i jordbruk och rörelse;

nr 21, med anledning av motioner beträffande
missbruk av teknisk sprit;

nr 23, med anledning av motioner
angående rätten till avdrag för reparations-
och underhållskostnader på enoch
tvåfamiljsfastighet;

nr 25, med anledning av motioner angående
frivillig särbeskattning;

nr 26, med anledning av motioner om
rätt för handikappade till särskilda avdrag
vid beskattningen; samt

nr 28, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30
maj 1873 (nr 31) om rikets mynt jämte
motioner;

nr 18, i anledning av motioner om
ökat statligt inflytande inom vissa industrier
in. m.; samt

nr 19, i anledning av motioner om
effektivisering av statliga företag, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motioner om
höjning av åldersgränsen för erhållande
av studiemedel, in. in.;

nr 20, i anledning av motioner angående
frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd;

nr 21, i anledning av motioner angående
den frivilliga yrkesskadeförsäkringen; nr

22, i anledning av motioner om
havandeskapsersättning till kvinnliga
studenter m. m.; samt

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), jämte i ämnet
väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg;

nr 26, i anledning av motioner om
obligatorisk defroster och vindrutespolare
på bil, m. in.;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om borttagande i kyrkoböcker av
anteckning om mental sjukdom;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om dels undantag för handikappade
från parkerings- och stoppförbud för
motorfordon, dels parkeringstillstånd
för handikappade;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; samt

nr 10, i anledning av motioner om
vissa landskapsvårdande åtgärder;
ävensom

Nr 14

Fredagen den 22 mars 1968

Meddelande ang. enkel fråga

allmänna bei-edningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av motioner om
varudeklaration för tandkräm;

nr 14, i anledning av motioner om
forskning angående ungdomens situation
i samhället;

nr 15, i anledning av motioner om
förläggande till Östersund av 1976 års
olympiska vinterspel; samt

nr 16, i anledning av motioner angående
kontroll av bilhandel och bilreparationer.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla

fråga denna dag framställts av herr Hiibinette
(h) till hans excellens herr
statsministern: »Anser Eders Excellens
det tillfredsställande med hänsyn till
riksdagens arbetsförhållanden att det
framläggs så många och stora propositioner
på en gång på för budgetpropositioner
sista avlämningsdagarna?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 26 mars 1968

Nr 14

Tisdagen den 26 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Ledamoten Nils T. Larsson får härmed
med stöd av bifogade intyg anhålla
om befrielse från göromålen under
tiden den 18/3—den 31/3 1968.

Oskarshamn den 21/3 1968

Nils Theodor Larsson

talbudgeten för budgetåret 1968/69
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till högre utbildning och forskning
samt vuxenutbildning jämte motioner;
ävensom

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående de statliga företagsnämndernas
verksamhet samt i anledning
av riksdagens år 1967 församlade
revisorers berättelse i vad avser
förslagsverksamheten inom statsförvaltningen.

Härmed får jag på begäran intyga, att
riksdagsman Nils Theodor Larsson,
Hammarby, Högsby, som den 18/3 1968
intogs och opererades för blindtarmsinflammation
å Oskarshamns lasarett, på
grund av ovannämnda sjukdom är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 18/3—31/3 1968.

Oskarshamn den 21/3 1968

Nils Arbrink
Överläkare kir. avd.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

113, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapi lf

Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 110, till Konungen i anledning
av motioner om vissa åtgärder mot
djurplågeri.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 111, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
pa kapitalbudgeten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 68, angående ökat statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
; ävensom

nr 104, angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. in.

Nr 14

Tisdagen den 26 mars 1968

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 2 och 3,
konstitutionsutskottets memorial nr 15
och 16, statsutskottets utlåtanden nr 4
och 43—48, bevillningsutskottets betänkanden
nr 11, 13—15, 21, 23, 25, 26
och 28, bankoutskottets utlåtanden nr
17—19, andra lagutskottets utlåtanden
nr 18 och 20—23, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 25—29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 10 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 13
—16.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Med hänsyn till omfattningen av de
ärenden som avses i Kungl. Maj :ts propositioner
nr 68, 69 och 101 hemställer
jag att kammaren måtte medgiva att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. propositioner
utsträckes, dels för propositionerna nr
69 och 101 till det sammanträde som
infaller näst efter 14 dagar från det
propositionerna kom kammaren till
handa, dels för propositionen nr 68 til!
det sammanträde som infaller näst efter
13 dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, dvs. att sista
motionsdagen för samtliga tre propositioner
måtte bli den 5 april.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
om statlig garanti för Aktiebolaget
Atomenergis förpliktelser enligt atomansvarighetslagen
den 8 mars 1968.

Interpellation ang. jämställande i kompetenshänseende
av svensk och finsk
lärarutbildning

Ordet lämnades på begäran till fröken
RANMARK (s), som yttrade:

Herr talman! Den efter hand alltmer
utvidgade gemensamma nordiska arbetsmarknaden
med den därav följande
rörligheten över gränserna har i speciellt
hög grad accentuerats i förhållandet
mellan Finland och Sverige. Antalet
i Sverige arbetsanställda finnländare
hade under åren 1961—1967 ökat från
47 253 till 72 715.

Denna arbetsmarknadsmässiga rörlighet
över gränserna innebär att en stor
del av den finska arbetskraft som tar
anställning i Sverige stannar här under
relativt kort tid, medan andra betydande
delar slår sig ner här för lång
tid eller för all framtid. I samtliga fall
innebär det på den svenska skolans
samtliga stadier ett mycket uttalat behov
av kompetenta lärarkrafter som
helt behärskar både svenska och
finska.

För de finska barn som tillsammans
med sina föräldrar bosätter sig i Sverige
är det, både med hänsyn till det
kontinuerliga kunskapsinhämtandet och
med hänsyn till deras introduktion i
det svenska samhället, av avgörande
betydelse att fullgoda samtidigt svenskoch
finskspråkiga lärarkrafter får tillfälle
att ägna sig åt dem.

Då tillgången på sådana lärare med
svenskt medborgarskap är mycket
ringa, råder för närvarande stora svårigheter
att i den utsträckning som är
önskvärd ge i Sverige bosatta finska
barn undervisning på det finska språket.
En utväg att öka tillgången på lärare
av denna kategori i Sverige skulle
vara att i undervisning här engagera
finska lärare. Paradoxalt nog — eftersom
detta skulle kunna bidraga till en
undervisningsservice som är önskvärd
med tanke på den allmänna arbetskraftsrörligheten
över gränserna — inskränkes
denna möjlighet i hög grad
av att den gemensamma nordiska ar -

Nr 14

Tisdagen den 26 mars 1968

Interpellation ang. jämställande i kompetenshänseende av svensk och finsk lärar -

betsmarknaden inte gäller för lärare.
Som en följd härav är för närvarande
de anställningsvillkor och det dispensförfarande
i de enskilda fallen beträffande
kompetensen, som i Sverige kan
erbjudas finska lärare, så föga attraktiva
att de i betydande utsträckning
motverkar försöken att med hjälp av
finska lärarkrafter undervisa de finskspråkiga
barnen i landet.

Sedan sex år har den nordiska kulturkommissionen
handhaft beredningen
av de åtgärder som förutsattes i
Nordiska rådets år 1962 antagna rekommendation
om eu gemensam arbetsmarknad
för lärare i de nordiska
länderna. De hinder som härvid föreligger
har emellertid förklarats vara i
vissa sammanhang svåröverkomliga,
varför någon framgångsväg, så vitt bekant,
inte kommer att föreligga i någon
nära framtid.

Ansträngningarna att via Nordiska
rådet lösa frågan om den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden för lärare
bör emellertid enligt min mening
inte få hindra att en lösning av det
ovan angivna finsk-svenska delproblemet
åstadkommes på annan grundval.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få rikta följande
fråga.

överväger statsrådet att, i avvaktan
på ett genomförande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad för lärare, pröva
möjligheterna till ett arbetsmarknadsförfarande
beträffande finska lärare
i Sverige som, med garantier för tillfredsställande
språkkunskaper, i kompetenshänseende
jämställer i de båda
länderna erhållen lärarutbildning och
onödiggör det nu tillämpade dispensförfarandet
i enskilda fall?

utbildning

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 783, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Sveningsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 34, angående inskrivning
och redovisning av värnpliktiga; nr

784, av herr Strandberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 35, angående organisation m. m.
av försvarets rationaliseringsverksamhet; nr

785, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Eriksson, Karl-Erik, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
44, med förslag till lag om vissa kommunala
befogenheter inom turistväsendet; nr

786, av herrar Sveningsson och
Enarsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 44, med förslag till lag
om vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet;

nr 787, av herr Brundin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
48, angående inrättande av en datamaskinfond
och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. m.; samt

nr 788, av herrar Brundin och
Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 51, angående vissa
frågor rörande statliga företag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemerl

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Onsdagen den 27 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1968 den 27 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt 68 §
riksdagsordningen utse riksdagens ombudsmän
och ställföreträdare.

Det antecknades:

att riksdagen den 14 december 1967
med bifall till vad sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 1 år 1967 hemställt beslutat
om omorganisation av hittillsvarande
justitie- och militieombudsmannaämbeten; att

beslutet om omorganisationen innebär
att de två ombudsmannaämbetena
med var sin riksdagens ombudsman
jämte ställföreträdare ombildas till en
riksdagens ombudsmannaexpedition
med tre ombudsmän och två ställföreträdare; att

ämbetsperioden för nuvarande
justitieombudsman utgår år 1968 och år
1969 för nuvarande militieombudsman;

att den nya arbetsfördelningen mellan
de tre ombudsmännen innebär:

En ombudsman bör öva tillsyn över
vårdområdet, omfattande främst barna-
och ungdomsvården, nykterhetsvården,
socialvården, sjukvården och
kriminalvården, samt av angränsande
områden främst socialförsäkringen.

En ombudsman bör öva tillsyn över
försvaret samt taxerings- och uppbördsväsendet.
En omprövning i sistnämnda
del bör ske i den mån åtals -

skyddet enligt 113 § regeringsformen
upphävs.

En ombudsman bör öva tillsyn över
civilförvaltningen i övrigt. Bland viktiga
sakområden märks här plan- och
byggnadsväsendet samt utbildningsväsendet.
Hit bör också hänföras lantmäteriväsendet.
Även ärenden angående
allmänna handlingars offentlighet
bör handläggas av denne ombudsman.

Tillsynen över domstolarna samt
åklagar-, polis- och exekutionsväsendet
bör delas mellan sistnämnda båda
ombudsmän;

att enligt övergångsbestämmelse i antagen
ny instruktion för riksdagens ombudsmän,
som träder i kraft dagen efter
val av ombudsmän år 1968, instruktionen
skall »äga tillämpning på innehavaren
av det nuvarande militieombudsmannaämbetet
utan hinder av gällande
ämbetsperiod»; varigenom denne blir
justitieombudsman med de arbetsuppgifter
som angivits för den andre av
ovanstående ombudsmän;

att här förestående val av ombudsmän
skall avse dels det första och det
tredje av ovannämnda områden, dels
två ställföreträdare att i tjänstgöringen
vara gemensamma för de tre ombudsmännen
men för funktioner som avses
i 98 § regeringsformen och 68 § riksdagsordningen,
den ene att vara ställföreträdare
för den ovan först nämnde
och den andre för de två övriga nämnda
ombudsmännen.

Vid val av ombudsman att öva tillsyn
över vårdområdet, omfattande
främst barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården,
socialvården, sjukvården
och kriminalvården, samt av angränsande
områden främst socialförsäkringen befunnos

valmännen ha utsett för ti -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

den intill dess nytt val förrättats under
fjärde året härefter

herr f. d. lagmannen Tor Alfred Bexelius
med 42 röster.

Vid val av ombudsman att öva tillsyn
över civilförvaltningen i övrigt innefattande
plan- och byggnadsväsendet,
utbildningsväsendet samt lantmäteriväsendet,
över ärenden angående allmänna
handlingars offentlighet samt, i den
mån det ej ankommer på annan ombudsman,
över domstolarna, åklagarväsendet,
polisväsendet och exekutionsväsendet befunnos

valmännen ha utsett för tiden
intill dess nytt val förrättats under
fjärde året härefter

herr justitierådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik med 41 röster.

Vid val av två ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän
befunnos valmännen ha utsett
herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson
med 43 röster och

herr hovrättsrådet Bror Erik Gustaf
Petrén med 33 röster.

För den funktion som avses i 98 §
punkten 1 regeringsformen och 68 § 4
stycket punkten 1 riksdagsordningen
har valmännen utsett Thyresson att vara
personlig ställföreträdare för ombudsmännen
Henkow och Lundvik under
deras respektive mandattid och Petrén
att vara personlig ställföreträdare
för ombudsmannen Bexelius.

Axel Strand Gustaf Svensson

Ingrid Gärde Widemar G. Ivar Virgin

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade genom
utdrag av kammarens protokoll skulle
underrättas om de hållna valen samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen.

Justerades ett protokollsutdrag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om vad jag anförde
förra onsdagen beträffande plenum nu
på fredag. Några nya ärenden för behandling
på fredag kommer inte att
bordläggas. Under förutsättning att
samtliga de nu på föredragningslistan
upptagna ärendena hinner slutbehandlas
i dag kommer arbetsplenum inte
att hållas på fredag. Antalet ärenden
i dag är emellertid mycket stort. Detsamma
gäller antalet reservationer. Det
är därför ingalunda uteslutet att plenum
måste hållas på fredag. Om jag
bedömer att behandlingen av ärendena
kan slutföras till 23-tiden kommer jag
att fortsätta till dess. I annat fall avbryter
jag plenum ungefär kl. 22, och
då blir det arbetsplenum på fredag.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 783 och 784 till statsutskottet,

motionerna nr 785 och 786 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 787 och 788 till statsutskottet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen den
8 mars 1968.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om upptagande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner
om upptagande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten.

I en i första kammaren av herr Sörenson
och fru Segerstedt Wiberg väckt
motion, nr 206, samt en i andra kammaren
av herr Rimås väckt likalydande
motion, nr 266, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
hade föreslagits, att riksdagen
skulle hemställa hos Kungl. Maj :t
om en undersökning snarast möjligt rörande
möjligheten av att upptaga diplomatiska
förbindelser med Vatikanstaten
exempelvis genom att ackreditera föreståndaren
för Svenska institutet i Rom
som svensk diplomatisk representant i
Vatikanstaten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 206 och II: 266 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Den motion som vi nu
behandlar och som jag har varit med
om att bära fram har inte vunnit någon
anklang. Utskottet behandlar ärendet
mycket summariskt och finner tydligen
inte motionen värd någon realbehandling.
Det finns ingen reservation.
Motionen har alltså inga möjligheter
att vinna riksdagens bevågenhet,
men jag vill ändå göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på några väsentliga
faktorer som berörs i motionen
och på några andra faktorer som
jag tror vara relevanta i sammanhanget.

Vatikanstaten är ju en mycket säregen
konstruktion som är främmande
för vår samhällssyn. Men Vatikanstaten
är ett faktum, den existerar, den
fungerar och, vilket synes mig vara
mycket betydelsefullt, den övar ett betydande
internationellt inflytande.

Vår situation internationaliseras mer

och mer, och denna utveckling sker
mycket snabbt. För vårt land är det
inte bara ett intresse utan ett ansvar
att ha kontakter med en så stor del av
världen som möjligt. Det är bättre att
kunna direkt diskutera med folk än
att inte kunna det. Det är bättre att ha
förstahandskontakter med inflytelserika
makter än att ha andrahandskontakter.
Den grundsynen intar vi i frågan
om Kinas relation till FN och det
internationella arbetet. I det fallet hävdar
vi att Kina skall inta sin plats
bland världens nationer. Det medges
att ärendena inte alls är parallella, men
jag har en förnimmelse av att samma
princip verkar i det ena som i det andra
fallet. Det är här fråga om en önskan
att få en internationell gemenskap
där möjlighet till förstahandskontakter
existerar.

Vatikanstaten övar ett betydande inflytande
över många miljoner människor.
En förnyelse av kristenheten äger
för närvarande rum. Ett socialt och
medmänskligt medvetande av mycket
realistisk art arbetar sig fram och tar
sig många konkreta uttryck. Kyrkornas
världsråds konferens kring de
kristnas ekonomiska och sociala ansvar
i världen, som hölls i Geneve 1966,
är ett exempel på utvecklingen i den
protestantiska världen. Andra Vatikankonciliet
är ett exempel på hur inom
den romersk-katolska världen ett helt
nytt ansvarstagande för mänskliga förhållanden
håller på att arbeta sig fram.

Vatikanstaten har under senare år
visat ett påtagligt intresse för fredsfrågan
och tagit många initiativ i detta
avseende. Vatikanstatens statsöverhuvud
har haft kontakter med ledande
statsmän från andra stater åtskilliga
gånger. Vatikanstaten visar ett engagemang
kring frågorna om u-landshjälp
och social rättvisa. Vatikanstaten visar
ett alltmer stigande intresse för de
afrikanska och asiatiska staternas problem.
Det synes mig verkligen rimligt
att diplomatiska förstahandskontakter
med en dylik stat upprättas, då sådana
kontakter nu inte förekommer.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om upptagande av diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten

Man kan naturligtvis säga som utskottet,
att vi har goda förbindelser
med Vatikanstaten och under hand har
kunnat upprätthålla dessa förbindelser
på ett någorlunda effektivt sätt. Det är
nu gott och väl. Men såvitt jag kan se
är detta en statisk syn. Vi kan nog
underhand ha goda kontakter också i
fortsättningen med Vatikanstaten, men
här gäller enligt vårt sätt att se någonting
mer: en aktiv diplomatisk kontakt
med en stor, inflytelserik stat i en påtaglig,
dynamisk förnyelse- och utvecklingsprocess
i vår värld.

Motionen säger: »Sverige och Vatikanstaten
har beträffande de stora internationella
frågorna flera gemensamma
intressen, för vilkas tillvaratagande
direkta diplomatiska förbindelser skulle
vara av stort värde. Detta gäller de
båda staternas fredsbevarande verksamhet»
— som jag redan antytt —
»u-landshjälp och internationellt samarbete
på olika områden. Med sitt enorma
inflytande på många miljoner människors
uppfattning i olika livsfrågor
skulle t. ex. en ökad förståelse från
Vatikanstatens sida för de svenska
strävandena beträffande världens befolknings-
och försörjningsproblem vara
av största betydelse. Öppna och sakliga
samtal i dylika frågor skulle möjliggöras
genom direkta diplomatiska
förbindelser, som även inom den romersk-katolska
världen skulle skapa
goodwill för Sverige och därmed främja
vårt lands intressen.» Det synes mig
som om denna grundsyn har saklig
tyngd och bör av riksdagen beaktas.

Utskottet finner tydligen den sak
som vi fört på tal oväsentlig. Utskottet
finner den inte ens värd en kommentar.
»Man wird verstimmt», som man
ibland hör sägas på tyskt språk. Menar
utskottet att vad vi sagt i motionen är
så naivt att det inte en gång är värt en
diskussion? Eller menar man att saken
är så självklar att man med ett leende
och några allmänna ordalag kan avfärda
ärendet? Man anser tydligen inte

ens att vad som sagts i motionen är
värt ett bemötande.

Det är värt att framhålla att det här
gäller en politisk fråga. Förra året när
en motsvarande motion, som jag inte
hade väckt, diskuterades sökte man dra
in svenska kyrkan i detta. Svenska kyrkan
har, såvitt jag kan bedöma, inte
ett dugg med den här saken att göra.
Det är ingen religiös fråga alls. Det är
fråga om Sveriges relation till en fungerande
stat som har en egendomlig
konstitution men som existerar, fungerar
och utövar ett stort inflytande. Det
är alltså icke en religiös utan en rent
politisk fråga.

I motionen framföres ett förslag att
ackreditera som svensk diplomatisk
representant i Vatikanstaten föreståndaren
för Svenska institutet i Rom.
Nej, säger utskottet, ett sådant arrangemang
skulle kunna vålla svårigheter
ur olika synpunkter. När man läser
vad utskottet skriver frågar man: Jaså,
vilka svårigheter skulle det kunna vara?
Det redogör utskottet inte för utan
överlämnar åt riksdagens ledamöter att
bilda sig en uppfattning om saken utan
att de har något sakmaterial att bygga
sin uppfattning på.

Herr talman! Jag tycker nog att utskottet
kunde ha visat motionen ett något
större intresse och åtminstone antydningsvis
diskuterat dess argumentering.
Det har dock lagts ned en hel
del arbete på motionens utformning,
och bakom motionen ligger en principiell
syn som jag menar vara internationellt
politiskt betydande. Vi motionärer
— och jag hoppas andra i
kammaren — skulle ha uppskattat att
man mött motionen med något större
respekt, med något större intresse och
med något större energi än vad fallet
nu blivit. Särskilt klart och välmotiverat
är knappast utskottets ställningstagande.
Dess skrivning är ytterst summarisk,
och man avför motionen utan
att ge riksdagen möjligheter till ett
verkligt sakligt ställningstagande.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om upptagande av diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten

Herr talman! .Tåg hemställer om bifall
till det yrkande som framställts i
motionen.

Häri instämde fru Segerstedt Wiberg
(fp).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Denna fråga diskuterades
i fjol, då debatten var rätt livlig.
Vi hade i år ingående överläggningar
i utrikesutskottet och kom till samma
resultat som i fjol, nämligen att det
icke fanns någon framkomlig väg att
lösa detta problem och att det dessutom
fanns vissa andra skäl som gjorde
att man inte f. n. bör ge sig in på
spörsmålet.

Jag kan till sist nämna — utan att
närmare bemöta herr Sörensons anförande
— att utskottet har vissa förhoppningar
att en del av de svårigheter
som nu föreligger, när det gäller
att lösa frågan om en svensk diplomatisk
representation i Vatikanstaten, så
småningom kommer att försvinna av
sig själva. Detta kan möjliggöra att motionärernas
önskemål måhända tillgodoses
ett senare år.

Vi har i utskottet inte mött detta
ärende med några leenden. Tvärtom
har det varit föremål för ingående
överläggningar, om jag inte minns fel
har ärendet dryftats vid två tillfällen,
och har säkerligen inte vållat utskottets
ledamöter mindre arbete än motionärerna
fått vidkännas. För min
personliga del har jag fäst stort avseende
vid möjligheten att så småningom
kanske kunna ackreditera till denna
syssla en diplomat från närmare
håll än i Schweiz. Att göra en personbeställning
och utse en icke diplomat,
föreståndaren för Svenska institutet i
Rom, till representant i Vatikanstaten
har vi ansett olämpligt och för närvarande
icke görligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
min ärade partikamrat herr Lundström
för hans kommentar. Den som
läser handlingarna kan faktiskt inte
veta att utskottet —- som han nu säger
— ägnat en betydande del av sin tid
åt den principiella fråga som här framförts.
Det är uppmuntrande att höra
att möjligheter förefinns att få mera
effektiva relationer till Vatikanstaten.

Någon direkt beställning har icke
gjorts i motionen om att så eller så
skulle saken lösas, utan vad som har
skett är att vi gett ett konkret exempel
för att visa att möjligheter förefinnes
att åstadkomma en ackreditering vid
Vatikanstaten.

Jag hoppas att de framstötar som
gjorts ändå skall leda till att utrikesutskottet
— eller den som bär huvudansvaret
för dessa frågor — så småningom
tar de initiativ som behövs för
att de relationer skall skapas som här
eftersträvas.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I anledning av herr
Sörensons uttalande vill jag understryka
att utskottet verkligen inte gjort
denna motion till föremål för någon
»summarisk» behandling. Han trodde
att någon realbehandling inte förekommit.
Detta är felaktigt. Det faktum att
utskottets utlåtande är kortfattat betyder
inte att behandlingen varit summarisk,
utan tvärtom har det varit en
ingående behandling och särskild föredragning
i ärendet. Det är heller inte
fråga om någon underskattning eller
någon bristande respekt för motionen
och det syfte som ligger bakom, utan
det är rent praktiska skäl som gjort att
utskottet kommit fram till sin ståndpunkt.

Herr Sörenson relaterade med berättigande
de insatser Vatikanstaten gör
i många väsentliga samhällsfrågor,

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om upptagande av diplomatiska förbindelser med Yatikanstaten

fredsfrågan och när det gäller de underutvecklade
länderna. Det är självklart
att man kan känna sympati och
respekt för dessa yttringar av Vatikanens
politik.

Men den fråga som här förelegat för
utskottet att ta ställning till var en särskild
ordning för upprättande av diplomatiska
förbindelser mellan Sverige
och Vatikanstaten. Det förelåg i fjol en
motion som berörde samma ärende.
Man hänvisade då från utskottets sida
till att det faktum att officiella diplomatiska
förbindelser icke är upprättade
inte hindrat att god samverkan råder
i alla gemensamma frågor.

I år har motionen tagit upp en annan
linje än föregående år, och det var
närmast den saken som vi hade att ta
ställning till, nämligen att chefen för
Svenska institutet i Rom skulle ackrediteras
som svensk representant. Det
skrivs helt kort att ett sådant arrangemang
skulle vålla svårigheter ur olika
synpunkter, och herr Sörenson klagade
över att vi inte närmare gått in på dessa
svårigheter. Det kan ju vara så att
det inte är lämpligt att mera detaljerat
ge en sådan beskrivning. Jag vill dock
säga att svårigheterna har antytts inte
minst från italiensk sida. Det finns en
tredje part som också har intresse i
detta sammanhang, och det är italienska
regeringen.

Jag vill också påpeka att de förbindelser
som vi under hand upprätthåller
med Vatikanen fungerat mycket effektivt,
och det visade sig inte minst
i samband med kungens besök i Vatikanstaten.
Ur alla de synpunkter som
utskottet haft att beakta har vi kommit
fram till den slutsatsen, att nuvarande
arrangemang fungerar så effektivt
att det för närvarande inte finns
några skäl att godta motionsyrkandet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det lilla anförande jag
här har hållit har i varje fall dragit

fram några argument från utskottets
sida som inte fanns redovisade i utskottets
skrivning. Varför kunde man
inte ha redovisat dem? Jag är fullt
medveten om att det finns saker och
ting som inte kan fästas på pränt. Å
andra sidan kommer vi här senare i
dag att i dechargedebatten diskutera
en fråga, som har att göra med beslutsmotivering.
Det är ju så att vi här i
riksdagen har att ta ställning till förslag
som har framförts av engagerade
riksdagsmän, och då bör det föreligga
ett material som är så genomarbetat
att det är sakligt möjligt för riksdagsmännen
att ta ställning. Jag har mycket
svårt att se, hem Möller, att utskottet
denna gång har givit riksdagens
ledamöter ett material som kan ligga
till grund för ett ställningstagande i
detta sammanhang.

Jag delar icke herr Möllers syn att
motionen i år har fått en annan riktning.
Men är det inte så, när man motionerar
och befinner sig i oppositionsställning
— jag hoppas att herr Möller
skall få den erfarenheten från och med
nästa riksdag — att man får fundera
på hur man skall framföra ett förslag
på ett sådant sätt att det så småningom
vinner riksdagens anklang. Någon
principiellt ny linje företräder inte
motionen i år, såvitt jag kan se, men
eftersom utskottet i fjol i viss mån efterlyste
hur en ackreditering skulle
ske, har vi exemplifierat den möjligheten
i motionen utan att kräva just
den av oss antydda lösningen. Det är
det förslaget, som utskottet skall ta
ställning till. Principfrågan gäller alltså
full ackreditering nere i Vatikanstaten.
För att visa att möjlighet därtill
föreligger har vi exemplifierat detta
på det sätt vi har gjort i motionen.

Vi motionärer har alls ingenting att
erinra mot att ackrediteringen ordnas
på annat sätt. Motionen har i princip,
herr Möller, inte fått en annan riktning
än den hade vid förra riksdagen.
Samma grundtankar som framfördes i
fjol har även framförts i år. Jag har

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
förhoppningen att våra framstötar skall
leda till en effektivisering av våra relationer
med Vatikanstaten.

Vidare var det mycket intressant att
höra en representant för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen här säga
att Konungen varit där nere och att
allting gick väl. Med all respekt för vår
ärade monark, herr Möller, tror jag
inte att Konungens besök i andra sammanhang
av oss skulle bedömas som
så väsentligt att vi skulle ta detta som
huvudargument för att avslå förslaget
om en levande relation med Vatikanstaten.
Jag tror alldeles säkert att man
kommer att kunna ordna vår ärade
monarks besök både här och där utan
ackreditering — detta ärende är icke
för närvarande på bordet så att säga.
Det är en sidofråga, som i detta sammanhang
inte angår oss — all heder
åt Konungen och all heder åt dem som
ordnar hans besök, men den saken berör
inte den fråga vi nu diskuterar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Min referens till kungabesöket,
herr Sörenson, var inte något
huvudargument utan var just en sådan
exemplifiering, som även motionärerna
begagnat sig av. Men när det gäller motionens
exemplifiering hade vi inom utskottet
att beakta den konkreta tanke
som förts fram i motionen, låt vara som
exemplifiering, att föreståndaren för
Svenska institutet i Rom skulle bli
svensk diplomatisk representant i Vatikanstaten,
och detta arrangemang
fann vi ur flera synpunkter olämpligt.

För att sedan beröra mina möjligheter
att framgent få arbeta i opposition
vill jag säga, att jag tycker att herr Sörenson
är så effektiv och charmant inom
oppositionen att jag önskar honom
lycklig framtid i den ställningen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Bara en kort kommentar.

Det förhåller sig icke på det sättet att
utskottet hade att ta ställning till ett yrkande
i motionen att en bestämd person
skulle ackrediteras i Vatikanstaten,
utan det är här fråga om ett exemplifierande.
Principfrågan är att en ackreditering
måste ske, och denna fråga måste
skiljas från exemplifieringen. Utskottet
hade alltså icke att ta ställning till
en exemplifiering —- den hade vi bara
gjort för att underlätta för utskottets
medlemmar att fundera på saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av motion om avskaffande av främlingslegionerna,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. granskning'' av statsrådsprotokoll

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 15, i anledning av
granskning av statsrådsprotokollen.

Konstitutionsutskottet hade jämlikt
regeringsformen verkställt granskning
av statsrådsprotokollen för tiden från
början av 1967 års riksdag till början
av innevarande års riksdag.

I förevarande memorial hade utskottet
först i två korta avsnitt lämnat en
översikt över statsrådsprotokollens innehåll
samt en redogörelse för granskningsarbetets
organisation och uppläggning.
Därefter hade utskottet i ett
avsnitt med flera underrubriker redovisat
den verkställda granskningen.
Konstitutionsutskottet hade särskilt
granskat handläggningen av administrativa
partsärenden, främst besvärsären -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

den, från allmänt förvaltningsrättsliga
synpunkter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
memorialet anmält den granskning som
utförts samt resultaten därav.

Herr SVENINGSSON (h) :

Herr talman! Även om årets dechargememorial
är så enhälligt att det inte
ens finns ett särskilt yttrande eller en
blank reservation, så kanske det ändå
finns anledning att något uppmärksamma
detta konstitutionsutskottets memorial
nr 15.

Dechargebehandlingen och debatten
omkring den var i gångna tider en stor
händelse i riksdagen. Sedan den maktfördelning,
den parlamentariska sammansättning
kommit till, vilken vi i
många år haft partierna emellan, är
emellertid denna granskning av regeringens
handlande inte längre av samma
politiska betydelse.

I en framtida ny författning skall
konstitutionsutskottet granska regeringens
handlande och redovisa sin uppfattning
om vad som förtjänar att uppmärksammas,
men att utkräva något
politiskt ansvar är inte meningen, liksom
vi inte heller i år gjort några försök
i den riktningen.

När konstitutionsutskottet även i år
nått fram till ett enhälligt memorial har
det också denna gång — det kan gott
framhållas — liksom förra året gjorts
stora ansträngningar för att nå denna
enighet och detta resultat. Med god vilja
har det också lyckats.

Den granskning som skett har bedrivits
efter samma linje som förra året,
en granskning av administrativ praxis
på vissa avsnitt. När det gäller dechargebehandlingen
kan vi säkert göra samma
uttalande som förra året: Statsråden
har inte i sitt handlande varit mer
fullkomliga än att det även i år kunnat
framföras anmärkningar. Men den erfarenhet
vi har talar för att det säkert
inte blivit mer än reservationsanmärkningår.
Statsråden är inte fullkomliga

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
och kommer inte att bli det heller. Det
finns också material i dagens betänkande
som vittnar om detta.

Vi har funnit det vara av värde att
granskningsarbetet har haft den uppläggningen
att ärendena har granskats
från rättsliga synpunkter, medan politiskt
ansvarskrävande som sagt har skjutits
åt sidan. Utskottet framhåller att det
även i år varit en försöksverksamhet
som bedrivits, ett förspel till dechargebehandlingen
enligt en ny författning.

Redan förra året uppmärksammade
utskottet vad vi som enskilda ledamöter
kände till, nämligen att besvärsärenden
som fördes till Kungl. Maj:t ofta tog
mycket lång tid att pröva. I år har utskottet
valt ut detta avsnitt av regeringsarbetet,
så att vi har fått se litet
närmare på Kungl. Maj:ts handläggning
av besvärs- och ansökningsärenden av
olika slag.

När utskottet i år har undersökt de
principer Kungl. Maj:t tillämpar vid
sin granskning av besvärsärenden och
när det gäller tillstånd som lämnas av
regeringen, så har utskottet funnit det
sätt varpå ärendena handläggs inte alltid
vara utan anledning till kritik. Jag
tror också att det finns många människor
som är beroende av och har intresse
av att deras besvärsärenden blir
avgjorda så snart som möjligt.

Vi har ingen anledning till någon kritik
mot remissförfarandet i allmänhet,
utan här uttalas att det, rätt utnyttjat,
är en värdefull tillgång och fyller en
viktig rättssäkerhetsfunktion. Men det
finns tillfällen då detta remissförfarande
är alltför omständligt och drar alltför
långt ut på tiden.

Redan i föreskrifter som utfärdats så
tidigt som 1931, alltså för snart 40 år
sedan, framhölls att remissförfarandet
inte borde följa ett mönster som inte
var förenligt med önskemål om skyndsamhet
och att så långt som möjligt borde
undvikas onödigt och ineffektivt arbete
inom förvaltningen.

När ett remissvar i ett ärende tar en
månad eller någon månad, så tycker ut -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
skottet inte att detta är något anmärkningsvärt,
och det stora flertalet remissärenden
klaras av inom denna tidsram.
Däremot har utskottet funnit en del fall
där remisstiden varit mycket lång utan
att detta varit motiverat.

När Kungl. Maj:t skickar ärenden på
remiss, så fastställs inte alltid någon remisstid.
De flesta av oss riksdagsledamöter
ute ifrån landet får sig säkert
medskickade en del ärenden från hemorten
vilka vi skall försöka lägga till
rätta och påskynda. När jag förra året
efterlyste ett besvärsärende från min
hembygd, som var remitterat av Kungl.
Maj:t, och frågade hur lång remisstid
som blivit utsatt, fick jag svaret att man
har slutat att sätta ut någon remisstid
för detta ämbetsverk, ty vederbörande
håller ändå inte några remisstider. Det
skall självklart inte vara så, att remisstid
utsättes för den ena remissinstansen
men inte för den andra. Departementet
bör kunna finna en form för att få in
remissvaren inom rimlig tid.

Utskottet framhåller också beträffande
remisstiderna att de, om inte särskilda
skäl föreligger till annat, inte bör
utsträckas utöver vad som visat sig möjligt
i flertalet av de ärenden som granskningen
omfattar.

Av de bilagor som redovisas framgår
att det förekommer ärenden där remisstiden
varit två, tre år och i något fall
ännu längre tid.

Att remissförfarandet tar ett, två, tre
år är något som måste uppmärksammas;
här bör en ändring och rättelse ske.

Dessa remisstider överensstämmer
inte alls med de tider remissinstanser
får när det gäller stora och mycket omfattande
utredningsbetänkanden på
hundratalet, ja ofta på flera hundra,
ibland kanske till och med tusen sidor.

Här finns möjligheter till ändring,
och här bör åtgärder vidtas, så att denna
många gånger slentrianmässiga ordning
inte får förekomma.

Remissförfarandet skall inte vara sådant
att det saknar betydelse för ärendets
prövning utan endast är ägnat att

onödigt fördröja avgörandet, och det
skall, framhåller utskottet, göras en noggran
prövning av behovet.

Sedan remissförfarandet blivit avslutat
kan ett ärende lätt bli lagt åt sidan,
och då dröjer det länge innan Kungl.
Maj :t kommer fram till ett beslut. Så bör
det inte vara, utan ärenden i fråga om
vilka enskilda personer, allmänna inrättningar,
organisationer och institutioner
väntar på beslut bör avgöras av
Kungl. Maj:f så snart som möjligt. Personal
härtill saknas inte i Kungl. Maj :ts
kansli.

Utskottet har funnit ganska små ärenden
som tagit fem, sex år, i ett fall sex
år och fem månader att handlägga. En
sådan ordning är inte rimlig och bör
inte förekomma.

Ibland har Kungl. Maj:t tagit upp till
behandling för sent inkomna besvärsärenden.
Utskottet har upptäckt och
redovisat att för sent inkomna ärenden
har remitterats, och först när Kungl.
Maj :t har tagit upp ärendet för beslut
har man funnit att ärendet har måst avskrivas
då det har kommit in för sent.
En sådan sak borde självklart ha upptäckts
långt tidigare. Inte skall remissinstanserna
ha besvär med ärenden där
Kungl. Maj:t redan är förhindrad att
fatta beslut.

Under en rubrik i detta utlåtande ger
utskottet till känna sin uppfattning att
Kungl. Maj :t allmänt sett bör gå in för
att motivera sina beslut. En sådan ordning
förekommer redan nu i vissa fall,
men utskottet uttalar att här föreligger
något av betydelse som vidare bör följas
med uppmärksamhet. Jag anser att
här finns en allmän uppfattning och
ett allmänt önskemål att Kungl. Maj:t
liksom underlydande myndigheter går
in för att motivera beslut i ärenden som
här åsyftas.

Det finns anledning, herr talman, att
uttala tillfredsställelse över att utskottet
i enighetens tecken kan redovisa dessa
för allmänheten och vårt allmänna liv
så värdefulla synpunkter som utlåtandet
innehåller. Allt pekar mot att den

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

tid är förbi, då konstitutionsutskottet
skall försöka utkräva politiskt ansvar.
När det bara inte sker i form av anmärkning
kan utskottet enas om betydelsefulla
uttalanden. Må det vara tilllåtet
att här uttala den hälsningen, att
detta utlåtande skall studeras av dem
som har att handlägga de ärenden i kanslihuset
som här åsyftas och att det även
länder till efterrättelse.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än att dechargememorialet lägges
till handlingarna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har i år företagit en granskning som
bygger på ett systematiskt studium av
administrativ praxis inom departementen.
Detta betyder att utskottet har
fortsatt den försöksverksamhet som
påbörjades förra året. Den kan sägas
innebära att man på praktisk väg söker
utröna hur de framtida arbetsformerna
bör fungera, vilka återfinns hos författningsutredningen
och i grundlagberedningens
direktiv, alltså när vi får
en annan form av utkrävandet av det
politiska ansvaret i enlighet med det
parlamentariska systemet.

Denna gång har, som herr Sveningsson
framhöll, granskningen inte gällt
några särskilda ärenden utan allmänna
frågor såsom handläggningstid, remissförfarande,
principer för kommunicering
och beslutsmotivering.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
för att dröja vid alla de synpunkter
som granskningen har föranlett.
Rent allmänt skall jag nöja mig
med att säga att den lett fram till den
slutsatsen att det finns behov av åtskilliga
förändringar, främst i fråga
om den praxis som tillämpas vid remissbehandlingen
av ärenden gällande
enskildas ansökningar och besvär. Behovet
av förbättringar är så mycket
större som Kungl. Maj :ts praxis ofta är
normerande för den övriga förvaltningen.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll

I höstas sade justitieminister Kling
i ett interpellationssvar här i kammaren
att remissförfarandet är ett betydelsefullt
led i utredningen av förvaltningsärenden.
Justitieministern betonade
även att både ur den enskildes och
ur samhällets synpunkt är det av värde
att kontakter sker via remisser. I annat
fall kan rättssäkerheten komma i
fara eller samhällets resurser inte rätt
utnyttjas.

Dessa synpunkter delas väl av alla
liksom de då delades av interpellanten,
herr Jacobsson. Samtidigt gäller att se
till att förfarandet inte blir slentrianmässigt
och mekaniskt följer ett visst
mönster.

I höstas diskuterades huruvida man
vid remissförfarandet skulle följa ett
så gammalt cirkulär som 1931 års. Jag
skulle tro att det hade varit bra om
man följt dessa kloka ord och relativt
enkla anvisningar. När man inte gjort
det, torde detta mera bero på att man
fallit tillbaka på mycket äldre förebilder
och alltså inte på att man övergått
till moderna och effektivare metoder.
De förebilder man har haft tycks ha
varit av mycket gammalt datum, från
åtskilliga hundra år tillbaka.

Nya anvisningar signaleras nu, och
man kan kanske hoppas —- men jag vet
inte om man vågar det — att det därmed
skall bli likartade och entydiga
regler för samtliga departement. Lagstiftningsreglerna
torde i själva verket
inte kunna lösa alla dessa problem.
Här blir det mer fråga om att en vettig
praxis får vara avgörande. I de skrivanvisningar
som nu skall tillämpas tas
för övrigt inte sikte på väsentliga frågor,
utan där är det mest fråga om
formalia.

Jag vill gärna understryka att de
undersökningar eller stickprov som
företagits av utskottet inte ger en enbart
negativ eller övervägande negativ
bild. Avsikten har inte heller varit att
få fram en sådan. Sätter man upp regler
om hur remissbehandling skall ske
och att den skall ske med viss skynd -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
samhet, vilket även besvärssakkunniga
föreslagit, så skall naturligtvis reglerna
följas, men av exemplen i bilagorna
framgår att så inte har skett och att
den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande.

Sannolikt kan man räkna med att i
tusentals ärenden har remissvaren
dröjt ett halvår eller mer. Ändå har
det ofta gällt små ärenden och korta
svar. Ibland har angivits en viss tidsbegränsning
för ett remissvar i en instans
men inte för nästa remiss till en
annan myndighet. I betänkandets bilagor
finns ganska drastiska exempel
på onödiga dröjsmål. Ett sådant gäller
då en person ansökte om omprövning
av sina pensionsförmåner och måste
vänta drygt fyra år innan svaret kom.
Det ärendet behandlades snabbt av
första remissinstansen men låg sedan
desto längre i väntan på att slutbehandlas.
I ett annat pensionsärende
blev den sammanlagda handläggningstiden
över sex år. Också i brådskande
besvärsärenden har det inträffat att
remissbehandlingen dragit ut så länge,
att när besluten äntligen kommit har
de saknat intresse. Så har varit fallet
i fråga om en del tjänster, vid begäran
om anstånd med tjänstgöringstiden eller
då en utnämning överklagats.

I anslutning till ett av de ärenden
utskottet granskat vill jag understryka
nödvändigheten av att intrång inte får
ske i tredje mans rätt. I det omnämnda
fallet hade en person redan tillträtt
befattningen, då det upptäcktes att en
annan sökandes handlingar förbisetts.
Den senare erhöll efter överklagande
tjänsten som den redan utnämnde berövades
— detta ett halvår efter det att
denne tillträtt tjänsten.

Av betänkandet framgår också att i
fråga om s. k. underremisser sker ofta
inte någon prövning av remissbehovet.
Den exempelsamling som återfinns i
bilaga 5 visar att besvär ofta leder till
den orimliga ordningen att underordnade
myndigheter, som redan tidigare
yttrat sig, uppmanas komma in med

nya yttranden, trots att i sak inte framkommit
något nytt. Följden är att myndigheterna
upprepar vad de tidigare
sagt och kanske broderar ut litet mer.
Denna slentrian torde vålla statsverket
mycket stora kostnader genom slöseri
både med arbetskraft och dyrbar tid.

Besvärssakkunniga har också varnat
för det dubbelarbete som följer av att
ett ärende handläggs långsamt, dubbelarbete
i form av inläsning av flera
tjänstemän och liknande. De varnar
också för den otrygghet som den enskilde
måste uppleva vid alltför långa
dröjsmål.

När det gäller parts rätt att få del av
handlingar eller den s. k. kommuniceringen
av handlingar kan konstateras
att praxis inom departementen är oenhetlig
och ofta schablonmässig. I vissa
fall erhåller parten underrättelse, när
remissyttranden har inkommit. De
översänds sedan till denne efter begäran
och mot avgift. I andra fall översänds
avskrift av yttrandena utan särskild
begäran. Utskottet förordar det
sistnämnda förfarandet och anser alltså
att det är felaktigt att ta ut avgift
av part.

Också när det gäller motiveringen
av konseljbeslut efterlyser utskottet en
konsekvent praxis. Utvecklingen går
mot en vidgad motivering av beslut,
men det är svårt att finna någon principiell
linje i regeringens handläggande.
En sådan skulle vara av så mycket
större betydelse som konseljbesluten
ofta är normgivande för underordnade
myndigheter. Man bör av regeringen
kunna kräva att den föregår med gott
exempel, vilket nu knappast är fallet.

Slutligen, herr talman, har utskottet
uppmärksammat att Kungl. Maj:t i instruktionen
av den 10 mars 1963 har
givit beskickning eller konsulat rätt att
ta i förvar den som är misstänkt för
brott ombord på fartyg eller luftfartyg.
Föreskrifter om åtgärder av detta slag
torde motsvaras av bestämmelser i rättegångsbalken.
Man kan med andra ord
allvarligt ifrågasätta om inte riksda -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

gen här har förbigåtts. Lagstiftningsmakten
tillfaller som bekant regering
och riksdag gemensamt. När det gäller
åtgärder som berör den enskildes rättssäkerhet
är det otillfredsställande att
ingripanden sker på administrativ väg
och utan att riksdagens samtycke har
inhämtats.

Herr talman! Jag summerar. Gentemot
handläggningen av flertalet ärenden
rörande remisser, kommunicering
och motivering av beslut skall inte riktas
kritik. Men granskningen har ändå
visat att praxis på dessa områden är
så pass oenhetlig och inkonsekvent att
utskottets granskning bör föranleda åtgärder
för att åstadkomma en bättre
ordning, detta inte minst med tanke
på rättssäkerheten inom förvaltningsområdet
och på regeringens ställning
såsom normgivande för hela förvaltningen.
JO har här uträttat och uträttar
ett stort arbete, men självfallet kan
vi inte räkna med att man ute i landet
skall handlägga ärendena med önskvärd
snabbhet och omdömesgillhet, om
landets högsta myndighet inte följer en
strikt ordning utan har en oenhetlig
praxis och en bristande tillsyn.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! För andra året i rad
har, såsom förut påpekats, konstitutionsutskottet
kunnat framlägga ett enhälligt
dechargebetänkande. Den försöksverksamhet
som genomfördes förra
året efter de principer som författningsutredningen
hade förordat har
fått en framgångsrik och lyckosam
fortsättning.

Vad som enligt min mening är särskilt
tillfredsställande är att man kan
konstatera att utskottet inte bara har
gjort på stället marsch utan också gått
flera steg framåt på den väg som man
slog in på i fjol. Utskottet har i år tagit
ett större grepp om granskningsuppgiften
och har lyckats ge betänkandet

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
en betydligt större rent saklig tyngd
än någon gång tidigare.

Förra året låg det väsentliga i att utskottet
över huvud kunnat enas om att
åtminstone försöksvis genomföra eu ny
uppläggning och inriktning av dechargen
och att man även lyckats nå fram
till enighet om ett rimligt antal konkreta
frågor och ärenden, som gav en
tillräcklig substans åt dechargebetänkandet.
I år har man tagit upp en rad
stora och viktiga frågor rörande handläggningen
av enskilda partsärenden
och enats om utförliga skrivningar
med önskemål och reformkrav på ett
flertal punkter. Om än formuleringarna
genomgående gjorts hovsamma är
betänkandet sakligt innehållsrikt och
förtjänt av ett noggrant beaktande både
inom departementen och i underlydande
myndigheter.

Jag skall, herr talman, litet närmare
utveckla vad jag menade med att konstitutionsutskottet
i år tagit ett avsevärt
större grepp på granskningsuppgiften
än tidigare.

För att riktigt uppfatta och förstå
innebörden och betydelsen av detta
måste man gå långt tillbaka i historien,
ända till 1809. Grundlagsreglerna om
dechargearbetet står i stort sett oförändrade
kvar i sin ursprungliga lydelse.
Vad grundlagsfäderna tänkte sig då
de skrev reglerna var att konstitutionsutskottet
på grundval av statsrådsprotokollen
skulle göra en allmän granskning,
en granskning av statsrådsledamöternas
ämbetsutövning i stort. Detta
framgår, såvitt jag förstår, alldeles
klart av regeringsformens lydelse.

Förfarandet kom emellertid redan
från början att i praktiken gestalta sig
som en detaljgranskning. Allsköns enskilda
avgöranden och ärenden har
plockats fram och lagts till grund för
kritik mot statsråd.

Jag tror att man vågar påstå, att det
var just detta detalj granskningssystem,
som ledde till att förfarandet förföll
och råkade i vanrykte sedan parlamentarismen
vunnit erkännande i vårt

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
land. Särskilt från början av 1930-talet,
då den parlamentariska regeringsmakten
stabiliserades, har ju dechargeförfarandet
och konstitutionsutskottet inte
haft anledning att rosa marknaden.
Detta sammanhänger säkert på ett avgörande
sätt med att man inriktat sig
på småsaker. Utvecklingen hade kunnat
bli en annan om man följt grundlagsfädernas
intentioner och gjort en
allmän granskning och fällt allmänna
omdömen. Dechargen hade då kunnat
i det moderna parlamentariska systemet
bli ett forum, där oppositionen
framfört sin allmänna kritik mot regeringens
sätt att sköta sitt fögderi. Dechargen
hade på en sådan väg kunnat
ge en ersättning för det dagordningsinstitut
vi saknar i vår författning. Detaljanmärkningssystemet
var emellertid
alltför väl etablerat då det parlamentariska
systemet genomfördes; det var
faktiskt hävdvunnet sedan mer än ett
århundrade. Utvecklingen stod därför
inte att hindra. Den politiska dechargen
tynade bort.

Jag tror, herr talman, att det är realistiskt
att betrakta dagens dechargebetänkande
som den slutliga dödförklaringen
av den klassiska dechargen.
Vad man fått i stället är ett helt nytt
granskningsförfarande, inriktat på en
väsentligen administrativ tillsyn, en
motsvarighet till JO-funktionen i fråga
om departementen. Författningsutredningen
förordade en sådan reform,
och nu har den utan några som helst
grundlagsändringar genomförts i praktiken
av konstitutionsutskottet. Det avgörande
steget togs förra året, men som
jag sade inledningsvis har utskottet i
år tagit ytterligare viktiga steg framåt.

Den stora händelsen i år är att detaljkritiken
lyser med sin frånvaro.
För första gången sedan sin tillkomst
har konstitutionsutskottet verkligen
samlat sig till ett ordentligt grepp om
sin granskningsuppgift. Detta är någonting
som är värt både uppmärksamhet
och erkännande såväl här i
huset som i departementen och hos

underlydande myndigheter. Det är
onekligen en betydande kraftinsats att
lyckas reformera ett så gammalt institut
som dechargeinstitutet. Man har all
anledning att förvänta sig, att utskottets
uttalanden därmed skall tillmätas
en väsentligt ökad betydelse. Av stor
vikt är i år att observera, att utskottet
är enigt. Det är inte fråga om någon
oppositionskritik utan om administrativa,
helt partipolitiskt neutrala önskemål
och synpunkter.

Jag sade nyss, att det här betänkandet
får uppfattas som en dödförklaring
av den klassiska, politiska dechargen.
Jag vill tillägga att grundlagberedningen
och regeringen just har tillhandahållit
vad som kan motsvara begravningsritualen.
I propositionen om en
partiell författningsreform föreslås
bl. a., på grundval av grundlagberedningens
betänkande, att misstroendeförklaring
skall införas som en form
för utkrävande av parlamentariskt ansvar.
Då en sådan förklaring skall kunna
riktas både mot regeringen som sådan
och mot enskilt statsråd, kommer
all anledning att saknas för att i framtiden
åter politisera konstitutionsutskottets
granskningsarbete.

Jag skall inte gå närmare in på de
olika ämnen som konstitutionsutskottet
har tagit upp i sitt betänkande. Här
har tidigare getts en god översikt över
innehållet, och jag kan därför hänvisa
till vad som har sagts.

Jag vill för egen del bara understryka
att alla frågorna är av den största
betydelse, inte bara för en effektiv förvaltning
utan också för de enskilda
medborgarnas rättssäkerhet. Det finns
mycket för statsmakterna att uträtta
för att förbättra de enskildas rättsställning
i förhållande till den ständigt
svällande förvaltningsbyråkratin. Både
lagstiftningsåtgärder och åtgärder på
det praktiska förvaltningsplanet är påkallade
och angelägna. Konstitutionsutskottet
har med årets dechargebetänkande
sökt lämna ett bidrag till en
positiv utredning. Jag hoppas att detta

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

inte går spårlöst förbi utan vinner tillbörlig
uppmärksamhet från regeringens
sida.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag ber att få ansluta mig till de yrkanden
om att memorialet skall läggas
till handlingarna som redan har framställts.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Årets granskningsbetänkande
är enhälligt. Det finns inga
reservationer och inga särskilda yttranden.

I fjol var enhälligheten inte fullständig
i det att sju ledamöter fann sig
föranlåtna att på en punkt avge ett särskilt
yttrande. Dessutom redovisades
i fjol i en bilaga till betänkandet vissa
ärenden som hade varit föremål för
granskning men beträffande vilka inga
yrkanden hade ställts i utskottet. Var
och en vet att anledningen till det var
att det inte gick att få enighet inom
utskottet i dessa ärenden — det hade
framgått vid utskottets överläggningar
—• och att de ledamöter som tagit upp
ärendena i fråga för att inte äventyra
enigheten på andra punkter avstod
från att ställa yrkanden under förutsättning
att ärendena — på det sätt
som sedermera skedde — i sak redovisades
i betänkandet.

I årets betänkande finns inte något
liknande. Alla utskottets ledamöter står
gemensamt bakom varje ord i betänkandet,
och några avvikande meningar
har inte uttryckts eller markerats. Man
frågar sig vad anledningen är.

Utskottets tillämpning av de nya riktlinjerna
för arbetet var det första året
helt naturligt ganska trevande. En jämförelse
mellan fjolårets betänkande och
det som nu föreligger visar, att utskottet
i år lagt upp sitt arbete betydligt
mer systematiskt. Det uttrycks i memorialet
så att »granskningen denna gång
från början inriktats på ett systematiskt
studium av vissa allmänna frågeställningar».
Härigenom har utskottets
arbete fått en mera principiell inrikt -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
ning men också en syftning mot framtiden,
som skapat bättre förutsättningar
för enighet än den mera detaljbetonade
granskning som tidigare förekommit
och som i stor utsträckning levde kvar
ännu i fjol.

Man har anledning tro att utskottsledamöterna
från regeringspartiet med
den ändrade målsättningen för granskningsarbetet
tillägnat sig en vidare syn
på lojaliteten mot statsråden än de hade
ännu i fjol. På annat sätt kan man
inte förklara att utskottet kunnat enas
om en skrivning som, om också liovsam
i ordalagen, riktar en i vissa stycken
bister kritik mot arbetsgången i Kungl.
Maj :ts kansli. Yäl har man i diskussioner
med utskottskolleger från regeringspartiet
hört den synpunkten framföras,
att denna kritik riktar sig mot expeditionschefer
och andra ämbetsmän i karriären
och inte mot statsråden, men
detta är väl ändå att ta litet för lätt på
statsrådsansvaret. Det är departementschefen
som bär högsta ansvaret också
för den administrativa sidan i departementen.
Det är inte orimligt att kräva
att departementscheferna med den stora
frihet de har att välja medarbetare
också skall skaffa sig praktiska möjligheter
att övervaka den administrativa
delen av departementsarbetet.

Kungl. Maj :ts ställning som högsta besvärsinstans
inom vida sektorer inom
samhällslivet ställer stora krav. Handläggningen
av besvärsärenden får inte
kännetecknas av administrativa brister.
När det inom olika delar av ett och samma
departement tillämpas olika praxis
när det gäller kommunicering med part

— i ena fallet kommunicering endast
på begäran och mot avgift, i andra fallet
kommunicering i alla ärenden utan
att begäran framställts och utan avgift

— då brister det betänkligt i ledning
och samordning av departementsarbetet,
för vilket departementschefen ytterst
bär ansvaret. Att sedan förhållandena
i detta och andra avseenden är
helt olika i olika departement tyder på
att det saknas tillfredsställande samord -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
ning mellan departementen, en brist för
vilken ansvaret ytterst drabbar regeringschefen.

Den 5 juni 1931 — alltså för i det
närmaste 37 år sedan — utfärdade
Kungl. Maj:t ett cirkulär till statsmyndigheterna
angående remissers verkställande
och besvarande. I cirkuläret
anbefallde Kungl. Maj:t vederbörande
förvaltningsmyndigheter och befattningshavare
att noga pröva behovet av
remisser innan beslut fattades om sådana.

Tre punkter framhölls särskilt i cirkuläret.

Yttranden skall inte infordras i vidare
omfattning eller från andra än som
är nödvändigt för ärendets utredning.

Om yttrande anses nödvändigt endast
i visst avseende, skall detta uttryckligen
anges i remissbeslutet.

Om underremiss erfordras, skall remissbeslutet
innehålla uttrycklig uppgift
om vem eller vilka som skall höras.
Uttrycket »efter vederbörandes hörande»
bör undvikas.

Det är klara och bra regler. De utfärdades
som sagt 1931 av den dåvarande
regeringen för att tillämpas inom
hela statsförvaltningen.

Det borde vara självklart att inom
Kungl. Maj :ts kansli tillämpa samma
regler som regeringen anbefallt förvaltningsmyndigheterna.
Men det gör man
inte. Den undersökning som konstitutionsutskottet
gjort om tillämpningen av
remissförfarandet i regeringsärenden
visar, att Kungl. Maj:ts kansli i mycket
liten utsträckning tillämpar de principer
som Kungl. Maj :t föreskrivit genom
1931 års cirkulär. De oarter inom förvaltningen,
som man ville utrota genom
dessa föreskrifter, lever ännu i dag —
efter 37 år — i väsentliga stycken kvar i
Kungl. Maj:ts kansli.

Konstitutionsutskottet har ägnat ett
avsnitt av sitt betänkande åt frågan om
motivering av Kungl. Maj:ts beslut. Det
har rapporterats att departementen den
1 april skall gå över till s. k. systematisk
maskinskrivning. Den systematiska

maskinskrivningen syftar framför allt
till enhetlighet — standardiserad uppställning
av akter och skrivelser, vänsterrak
skrift, enkelt radavstånd i varje
stycke och dubbelt mellan styckena osv.
■— enligt metoder som har utarbetats av
statskontoret och som redan i flera år
har tillämpats inom stora delar av statsförvaltningen.

Som ett led i detta arbete har utarbetats
skrivanvisningar för departementen,
daterade den 1 februari och
anbefallda till användning av statsrådsberedningen
den 20 februari i år. I
dessa skrivanvisningar för systematisk
maskinskrivning — som alltså i första
hand är avsedda för maskinskriverskorna
i departementen — har man också
tagit in vissa anvisningar för den handläggande
personalen, bl. a. om motivering
av Kungl. Maj :ts beslut.

Sammanträffandet i tid mellan utfärdandet
av dessa anvisningar och utskottsgranskningen
är naturligtvis helt
tillfälligt. Inte heller finns det någon
anledning att hänga upp sig på den form
vari dessa anvisningar meddelats. Det
är bara att konstatera, att regeringen
på detta område tagit ett initiativ som
lett till att utskottets uttalanden om motivering
av konseljbeslut i viss mån
redan förlorat sin aktualitet.

Studiet av bilagorna —- särskilt de
exempelsamlingar som de innehåller —
är en nyttig läsning. Man finner där
exempelvis att civildepartementet, som
förvisso inte tillhör de mera arbetstyngda,
i några ärenden som avgjorts
under 1967 tagit anmärkningsvärt god
tid på sig.

En pensionerad städerska ansökte den
12 augusti 1964 att få tillgodoräkna viss
tid som tjänsteår. Statens personalpensionsverk,
som fick ärendet på remiss,
funderade på det ett år och fyra månader,
innan det avgav sitt yttrande som
var på fem rader. Därefter funderade
departementet vidare i ytterligare ett
år och fyra månader, innan det fattade
beslut som innebar att ansökningen lämnades
utan åtgärd.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

För att komma fram till samma beslut
på en ansökan av en musiklärare
om tillgodoräkning av vissa anställningstider
för pension behövde departementet
fundera i nästan exakt två år,
sedan alla handlingar hade inkommit.

En folkskollärare kom in med en ansökan
i ett likartat ärende den 8 februari
1961. Det avgjordes — med negativt
resultat — den 6 juli 1967, dvs. efter
sex år och fem månader. Ärendet hade
ursprungligen inkommit till skolöverstyrelsen,
som låg på det ett år och elva
månader, innan ärendet vidarebefordrades
till departementet. Det remitterades
nästan omgående till statens pensionsanstalt,
varifrån det återkom efter en
och en halv månad. Det låg därefter fyra
år i departementet. Så kom man på
att skicka det på remiss till statens personalpensionsverk,
som återkom med
yttrande efter fyra månader. Men därefter
gick det snabbt: beslut meddelades
efter tio dagar.

Eu pensionerad flaggunderofficer ansökte
om omprövning av beviljade pensionsförmåner
den 28 januari 1963. Förmodligen
väntade han otåligt på resultatet
av sin ansökan. Han fick svar den
6 september 1967 —• efter något mer än
fyra år och sju månader. Ärendet hade
då legat fyra år och en månad i departementet
sedan remissyttrandena inkommit.

Det är möjligt att dessa fyra ärenden
ger en missvisande bild av förhållandena
i civildepartementet. Det är möjligt,
men inte sannolikt. De här fyra
ärendena har nämligen kommit fram
vid en stickprovsundersökning av ett
begränsat antal ärenden i olika departement,
och det finns därför anledning
tro att det inte är fråga om någon isolerad
företeelse. Civilministern borde nog
med det allra snaraste ta sig en titt på
departementets balanslistor över oavgjorda
ärenden.

Till sist vill jag med tillfredsställelse
konstatera att utskottet enhälligt uttalat
sitt ogillande av handläggningen av ett
besvärsärende i justitiedepartementet.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
I detta ärende, som fru Segerstedt Wiberg
berörde, har Kungl. Maj :t upphävt
ett lagakraftvunnet beslut i ett utnämningsärende
och därmed berövat den
utnämnde en tjänst, till vilken han utnämnts
i laga ordning av en lägre myndighet.
Utskottet har sålunda slagit vakt
om principen att lagakraftvunna beslut
inte får omprövas, om tredje mans rätt
därigenom skulle kränkas.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de förut framställda yrkandena.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Man kan vara tveksam
när det gäller debatten om årets dechargearbete.
Man tycks vilja leva kvar
i det gamla, när man har tagit till orda
i anledning av memorialet.

En annan sak bör man även ha i
minnet. Man har att tänka på vad talmannen
vid början av detta sammanträde
sade om handläggningstiden av
dagens ärenden. Det memorial som nu
behandlas gäller även handläggningstid,
och den bör inte heller i detta fall
vara onödigt lång. Därför ifrågasätter
jag om det skall vara nödvändigt att
föredra vad som står i memorialet. Jag
tycker att även detta kan vara ett missbruk
av handläggningstid.

Jag ber, herr talman, att detta memorial
måtte läggas till handlingarna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
förvåning över vad utskottets ärade
ordförande har anfört. Det är visserligen
sant att vi har ont om tid, men
det gäller dock här väsentliga frågor.
Jag tycker att det skulle vara mycket
märkligt om utskottet inte hade något
att berätta för kammaren efter en så
ingående granskning och om ett så betydelsefullt
memorial som det föreliggande.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande memorial till handlingarna.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till frivilliga organisationer
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 16, med
förslag till ändring i riksdagsstadgan
in. in., bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Ang. bidrag till frivilliga organisationer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
5 440 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:452,
av herr Enarsson m. fl., och II: 662, av
herr Oskarson m. fl., hade anhållits,
dels, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 6 015 000 kronor, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva
till känna vad i motionerna anförts angående
rätten för frivilligorganisationer
att vid utbildning av B-personal för
krigsmaktens räkning taga i anspråk till
förfogande ställda statliga medel.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 452 och II: 662,
såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
in. in. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 5 533 000 kronor,

2. i anledning av motionerna 1:452
och II: 662, i vad de avsåge statsmedel
för utbildning av B-personal, giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Fritz Persson (s) och Rikard Svensson
(s), fru Wallentheim (s) samt herrar
Mårtensson (s), Johansson i Norrköping
(s) och Kellgren (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna I: 452 och II:
662, såvitt nu vore i fråga, till Frivilliga
befälsutbildningsrörelsen in. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 5 440 000 kronor.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid förevarande punkt jämväl
finge beröra punkterna 45—49 i
detta utlåtande.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
punkt 44 i statsutskottets utlåtande nr
4 har första avdelningen gjort vissa
ändringar i Kungl. Maj :ts förslag och
bifallit ett motionsyrkande om omfördelning
av vissa anslag.

Vi är några medlemmar av statsutskottet,
som inte kunnat vara eniga
med majoriteten om denna ändring
utan i stället ansett att man bör bifalla
departementschefens förslag. Vi är på
det klara med att det inte gäller någon
anslagsökning utan endast en omfördelning,
men departementschefen har
framhållit att 1966 års värnpliktskommitté
sannolikt blir färdig med sitt arbete
under 1968 och att proposition i
anledning av denna utredning beräknas
komma att föreligga till nästa års
riksdag. Vi tycker då att man bör kunna
vänta med de föreslagna ändringarna
till dess att man fått ta del av utredningsresultatet
och till dess att man
fått se vad remissvar och annat kom -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

mer att innebära. Sedan bör man avvakta
propositionen i ämnet.

Det är väl högst ovanligt, att i varje
fall statsutskottet föreslår riksdagen att
lätta beslut i en fråga, som är under
utredning, när det utlovats ett förslag
i ärendet så snart som till det kommande
året. Detta är, herr talman, anledningen
till att vi i ärendet avgivit
en reservation, i vilken yrkandet helt
ansluter sig till Iiungl. Maj :ts förslag
på de berörda punkterna.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen under
punkten 44.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Reservanternas ståndpunktstagande
i denna fråga om ett ökat
stöd till de frivilliga försvarsorganisationerna
verkar nog på mig något liknande
berättelsen om prinsessan på ärten.

Här har statsutskottet och riksdagen
år efter år uttalat sig synnerligen positivt
för ett ökat stöd till dessa organisationer.
Alla tycks vara eniga om att dessa
frivilliga försvarsorganisationer fyller
en viktig uppgift inom försvarsorganisationen,
både ur opinionsbildande
synpunkt och ur effektivitetssynpunkt.
Dessa organisationer är dessutom ekonomiskt
fördelaktiga för både staten
och försvaret.

Men när det gäller att sätta något innehåll
bakom orden och infria vad man
tidigare lovat, då backar man ur. Här
är det inte fråga om några belopp som
organisationerna äskat eller ens motionärerna
begärt utan endast om vad
överbefälhavaren har ansett sig kunna
föreslå, dvs. inklusive bidraget till sjövärnskåren
cirka 200 000 kronor mer än
vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

Det borde inte råda några delade meningar
härom, tycker jag för min personliga
del. Det sägs då, att en utredning
sysslar med dessa frågor och att vi

Ang. bidrag till frivilliga organisationer
i avvaktan på utredningsresultatet bör
nöja oss med vad Kungl. Maj :t har föreslagit.

Jag skall medge att detta är ett argument
som inte utan vidare kan viftas
bort, och jag har personligen stor respekt
för att man under sådana omständigheter
bör visa stor återhållsamhet,
en princip som jag personligen i
de allra flesta fall brukar följa. Men
här har utredningen dragit längre ut på
tiden än vi räknat med. Yi har i första
avdelningen också som ledamot utredningsmannen
Bengt Gustavsson i Eskilstuna,
och tillsammans med honom har
vi diskuterat oss samman om det förslag,
som utskottet här presenterat. Detta
förslag från avdelningens sida är enhälligt
-—• som herr Rikard Svensson
mycket riktigt framhöll.

Någon risk för att vi med detta förslag
skulle föregripa vad utredningsmannen
kommer att föreslå föreligger
således inte. Inte heller är det här fråga
om några ökade utgifter. Det på denna
punkt höjda anslaget bör — såsom
utskottet framhåller — utgå inom försvarets
kostnadsram, och utskottet förutsätter
därför att Kungl. Maj:t vidtar
de medelsförändringar under övriga
punkter, som härigenom kan bli erforderliga.

Att detta skulle bereda departementschefen
några särskilda problem har jag
svårt att tro. Att inom en femmiljardersbudget
placera in de 200 000 kronor,
som det här är fråga om, torde inte vara
något oöverstigligt. Av de anslag
som då närmast kunde komma i fråga
för denna lilla minskning har exempelvis
diskuterats övningsanslagen, som för
armén är upptagna till cirka 77 miljoner
kronor och för marinen till 29 miljoner
kronor. Som jag uppfattar läget
finns det därför knappast något argument
som motsäger utskottets ståndpunktstagande.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till frivilliga organisationer

Herr SVENSSON, RIKARD, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
andre vice talmannen, hur många ärenden
det under riksdagsarbetet har skrivits
välvilligt om och hur många gånger
vi har fått fortsätta att vara med om
att göra detta utan att vi har fått precis
allt vad vi önskat.

Jag skulle också vilja fråga, om herr
andre vice talmannen kan peka på ett
enda fall där eu verkschef hundraprocentigt
har fått sig tilldelat vad han har
önskat?

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Det vågar jag inte ha
någon speciell mening om. I detta fall
torde man ändå kunna säga att det är
ett sakligt berättigat ståndpunktstagande
här av avdelningen.

Beträffande verkschefens hemställan
så är det här bara fråga om en omfördelning
av medel.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! De frivilliga försvarsorganisationerna
får väl anses ha två
huvuduppgifter. Den ena är att utgöra
en kontaktlänk mellan folk och försvar,
och den andra är att utbilda personal
för befattningar i försvarets
krigsorganisation. Man kan t. ex. nämna
att kvinnoorganisationerna utbildar
personer till 80 000 sådana befattningar.
Jag begriper helt enkelt inte hur
det kommer sig att detta inte uppmärksammas
och uppskattas mer än
som sker. Vad är alternativet? Jo, att
80 000 flera män, under repetitionsövningar,
vid beredskap och under krig,
med tvångsinkallelser, skulle få hämtas
från familjer och ordinarie arbete
till uppgifter, som kvinnor som har det
så ordnat att det går för sig binder sig
för frivilligt.

Se också på befälsutbildningsorganisationen
FBU. Mot den har riksdagen

direkt lutat sig när den vid värnpliktsbeslutet
1966 räknade med att frivillig
befälsutbildning skulle kompensera, i
förhållande till behovet, avkortad utbildning
för stora kategorier av värnpliktigt
befäl. Det värnpliktiga befälet
är ju 80—90 procent av befälet i krigsorganisationen.
Frivilligorganisationerna
sparar alltså pengar åt staten genom
att mönstra upp frivilliga till
verksamhet, som annars skulle få klaras
av inkallat folk.

Hur finansieras frivilligorganisationernas
verksamhet? Jo, genom statsbidrag,
lotterier och frivilliga bidrag!
Det är på bidragssektorn det har kärvat
till. Jag måste erkänna att jag personligen
inte är så ledsen för detta.
Jag tycker faktiskt, att om riksdagen
beslutar vissa försvarsfunktioner, då
skall den också betala vad det kostar
och inte räkna med att näringsliv och
enskilda genom direkta eller indirekta
bidrag skall dra en del av lasset.

Jag är ju inte en sådan där »på alertenriksdagsman»
som reagerar med interpellationer
och dylikt när någonting
händer — tyvärr är jag litet för
sävlig för sådant —- men nog tyckte
jag det var bra när en kollega i andra
kammaren sade ifrån för en tid sedan,
då en sådan där kanal från mecenat
till försvarsändamål kom till kännedom.
Konsekvensen av det instämmandet
bjuder mig att försöka medverka
till att de insatser riksdagen väntar
från frivilligorganisationerna så långt
möjligt betalas med statsmedel.

Det tyckte tydligen regeringen också
och höjde anslaget trots att utredning
pågår. Vad avdelningen enhälligt har
gjort är att föreslå en något större höjning
av anslagen än regeringen har
gjort. Ingendera föregriper utredningen.
Det vet regeringen och det vet utskottet.

Reservanterna åberopar pågående
utredning och avstyrker utskottets lilla
uppjustering av Kungl. Maj:ts förslag
men biträder regeringsförslaget som i
sig rymmer större delen av höjningen.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Reservanternas motivering vänder därför
sin största tyngd mot deras egen
slutsats. Hade reservanterna varit konsekventa
skulle de ha verkat för avslag
på regeringsförslaget och bifall till
fjolårets anslag.

Jag vet ju liksom de av mina partivänner
som står bakom utskottets förslag
— flertalet av dem gör ju det trots
att några har reserverat sig — att det
inte finns utrymme för höjning av försvarsutgifterna.
Därför har vi medverkat
till en skrivning, som säger att höjningen
bör utgå inom försvarets kostnadsram.
Vi förutsätter i skrivningen
att Kungl. Maj:t vidtar därför erforderliga
åtgärder. Vi har hört oss för
med Kungl. Maj :t, så vi vet att justering
den vägen är möjlig. Den höjning
av anslagen till frivilligorganisationerna
som vi hoppas riksdagen kommer
att bifalla kommer — får man förmoda
— att räknas av från arméanslaget.
Det är ju armén som har största nyttan
av frivilligorganisationernas insatser.

Den sammanlagda summan är faktiskt
inte större än 172 000 kronor. Den
skall som sagt räknas av från annat anslag,
så voteringen gäller inget annat
än om arméchefen eller frivilligorganisationerna
skall ha pengarna. Jag är
övertygad om att general Göransson
har användning för pengarna och att
han skulle använda dem väl, om riksdagen
följde reservanterna och gav honom
dem, men jag tror liksom utskottsmajoriteten
att nöden är större hos
frivilligorganisationerna och hoppas att
riksdagen låter det omtvistade beloppet
gå till dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Reservanterna har gått
med på en viss höjning men inte på
vad avdelningen har föreslagit. Reservanterna
har helt anslutit sig till departementschefens
förslag, och det innebär
en betydande uppräkning. Jag

Ang. bidrag till frivilliga organisationer
tycker att avdelningen kunde ha varit
nöjd med vad departementschefen räknat
upp och lugnat sig till dess utredningen
i vanlig ordning lagt fram förslag
i frågan.

Herr Bengt Gustavssons resonemang
om var man skall ta pengarna kan ju
föra tanken dithän, att det väl måste
finnas något annat anslag som är för
stort, eftersom man utan vidare kan ta
medel där. Då uppkommer frågan, om
vi inte i det trängda statsfinansiella
läge, som vi nu befinner oss i, borde
ta reda på om det inte finns fler anslag
som man kan tumma på!

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Nu kom herr Rikard
Svensson på en ljus idé! Den tycker
jag att vi skall ansluta oss till på alla
områden. Om det föreslås förändring
eller reform på något område — på det
sättet, att något gammalt skall försvinna
eller reduceras — skall vi i linje
med herr Rikard Svenssons förslag avslå
det nya och göra reducering på det
gamla.

Finge vi hålla på tillräckligt länge
på det sättet skulle vi så småningom
ha återfört det här verket dit där våra
fäder började. Det kan väl ändå inte
vara meningen?

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Herr Gustavssons resonemang
måste väl anses innebära, att
departementschefen inte har haft någon
möjlighet att bedöma de här frågorna.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Departementschefen
har haft möjlighet att bedöma frågan
och han har föreslagit en betydande
uppräkning. Men vi utskottsledamöter
förbehåller oss den rätt som vi ju faktiskt
också har att göra vår egen bedömning.
Även om jag vanligtvis är

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. förvärv av konst för statens byggnader
mycket kungatrogen har jag tillåtit mig
att den bär gången medverka till att
föreslå en liten förändring i Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tycker att jag kan
göra det med gott samvete därför att
jag vet att det inte kostar statskassan
ett öre.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Rikard, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
44 inom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i inom. 2.

Punkterna 45—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1968/69 till vissa allmänna kulturoch
bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete jämte motioner.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. förvärv av konst för statens
byggnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
statens konstråd att under budgetåret
1968/69 beställa konst för högst
2 200 000 kronor samt b) till Förvärv
av konst för statens byggnader för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:625,
av herr Wirtén, och II: 771, av fru Gärde
Widemar, hade anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva statens
konstråd att under nästa budgetår beställa
konst för 300 000 kronor i tillägg
till Kungl. Maj :ts förslag, dvs. för
2 500 000 kronor avseende inköp budgetåret
1969/70.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 625 och II: 771, såvitt nu vore
i fråga, måtte bemyndiga Kungl. Maj :t
att medgiva statens konstråd att under

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. förvärv av konst för statens byggnader

budgetåret 1968/69 beställa konst för
högst 2 200 000 kronor,

2. att riksdagen till Förvärv av konst
för statens byggnader för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Thorsten Larsson (ep), Johan Olsson
(ep), Mattsson (ep), Tobé (fp), Westberg
(fp), Sjönell (ep) och Sterne (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen

1 anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna 1:625 och
II: 771, såvitt nu vore i fråga, måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
statens konstråd att under budgetåret
1968/69 beställa konst för högst

2 500 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 43 behandlas anslagen till vissa
kultur- och bildningsändamål ni. m. I
anslutning till Kungl. Maj:ts förslag har
också behandlats ett stort antal motioner
— inte mindre än 37 stycken mot
23 i fjol. Antalet motiverade reservationer
har också blivit mycket stort.

Departementschefen framhåller i propositionen
att ett huvudsyfte med de
statliga åtgärdena på kulturområdet är
att vidga möjligheterna för skilda befolkningsgrupper
att oberoende av bostadsort
och ekonomiska förutsättningar
få del av konst, musik, teater och
andra kulturyttringar. Därför har de
ökade ekonomiska resurser som ställts
till förfogande under de senaste åren i
betydande del använts till försöksverksamhet
med rikskonserter och riksutställningar,
samtidigt som stödet till turnéteaterverksamheten
avsevärt förbättrats.

Denna prioritering har kanske gjort
att arkiv, museer, bibliotek och andra
institutioner kommit i kläm. Som ex 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

empel kan nämnas att kungl. biblioteket
fått 4,5 tjänster mot begärda 24,
nationalmuseum 2 mot 13 begärda osv.

För något år sedan beslöt riksdagen
om åtgärder som successivt skulle förvandla
våra museer från de gammalmodiga
och dammiga institutioner, som
de i många fall varit, till mer tidsenliga
och attraktiva kulturorgan, vilket
också skett med många av dem. Vi inom
statsutskottet som hade förmånen att
resa i Dalarna i höstas kunde, när vi
var i Orsa, uppleva hur ett museum kan
levandegöra nuet. Vi läser också om hur
man genom konserter och vad som betecknas
som »jippon» försöker få folket
till museerna.

Frågan är emellertid, om det reformarbete
som har påbörjats kan fortsätta,
om anslagen framöver inte ökar. Jag
tror därför att även om vi i år har varit
mycket återhållsamma så går det inte
i längden, utan vi måste också tänka
på denna del av kulturen.

Jag vill inledningsvis beröra också ett
par andra frågor. För att kunna tillgodogöra
sig konserter, konst och teaterföreställningar
behövs det inlärning och
träning. Det är tydligt att vi måste lära
oss att ta emot kulturens yttringar. Det
sker i bästa fall i hemmet och i skolan,
och det fortsätter kanske i studiecirklar
eller på annat sätt. De kulturpedagogiska
frågorna har nog inte tillräckligt
beaktats i vårt samhälle.

En annan viktig förutsättning för kulturspridningen
är att kulturfrågorna
tillräckligt förankras lokalt och regionalt.
Kulturcentertanken, detta att man
under ett tak skulle samla ortens kulturyttringar,
kan vara en lösning, som
tyvärr ännu inte fått samma framgång
i vårt land som i många andra länder.
Men det är ju en annan fråga.

På denna punkt behandlas nu ramen
för konstbeställningar till statens byggnader
med syfte att bereda ökade arbetsmöjligheter
för konstnärerna.

Det kan då vara skäl att erinra om
det positiva mottagande som den s. k.
procentregeln fick vid 1962 års riks -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. förvärv av konst för statens byggnader

dag. Regeln syftar ju till att anslaget för
inköp av konst för statens byggnader
inte bör understiga 1 procent av den
samlade kostnaden för nybyggnation av
statliga byggnader. Det är givet att en
sådan här procentregel endast skall tjäna
som en riktpunkt vid beräkning av
medelstilldelning. Man skall givetvis inte
slaviskt knyta kostnaden för den
konstnärliga utsmyckningen till just
denna procentsats, men den skall peka
framåt och visa på vilket sätt vi bör
stödja konstnärernas alster.

Konstrådet erinrar nu om att kostnaderna
för statliga nybyggnader, av vilka
en betydande del anses böra få del
av anslaget för konstförvärv, beräknas
för nästa budgetår uppgå till 620 miljoner
kronor, vilket, om procentregeln
skulle tillämpas, betyder cirka 6 miljoner
för konstutsmyckning. Detta talar
för att den ram som vi nu föreslår i reservationen,
nämligen 2,5 miljoner kronor
— en uppräkning med 300 000 kronor
av vad departementschefen har föreslagit
och även utskottsmajoriteten
godtagit — är mera realistisk och helt,
tycker jag, i linje med vad riksdagen
har antagit såsom riktpunkt, nämligen
att vi ständigt skall försöka närma oss
talet 1 procent.

Ja, hem talman, med detta har jag
velat motivera vad reservanterna har
andragit om en förhöjning av ramen för
inköp av konst till offentliga byggnader
till 2,5 miljoner kronor mot föreslagna
2,2 miljoner kronor.

I detta anförande instämde herr Olsson,
Johan, (ep).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Den statsfinansiella situationen
lägger allvarliga hinder i vägen
för ambitionen att förbättra de
konstnärliga yrkesutövarnas arbets- och
levnadsvillkor.

Med den motiveringen inleder motionärerna
sin motion, nr 625 i denna
kammare och nr 771 i medkammaren.
Därmed har motionärerna klart angi -

vit, att statsfinanserna spelar en avgörande
roll vid bestämmandet av de belopp
som skall anslås, i detta fall till
förvärv av konst för utsmyckning av
statens byggnader.

Utskottsmajoriteten har också beaktat
den ekonomiska situationen, när vi
stannat för bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I sammanhanget bör det erinras om
att en uppräkning av anslaget skett under
senare år. I årets förslag ges ett
beställningsbemyndigande på 2,2 miljoner,
innebärande en uppräkning med
200 000 kronor.

Reservanterna hänvisar till den s. k.
enprocentregeln, som föreslogs i proposition
nr 103 år 1962. Herr Nyman
har nyss yttrat att den regeln skall vara
en riktpunkt. Utskottet delar den
uppfattningen, men redan då enprocentregeln
inskrevs gjorde man vissa
reservationer. Herr Nyman anser att en
uppräkning med ytterligare 300 000 kronor
skulle innebära att man liksom tagit
ett större steg mot regelns förverkligande.
Jag kan knappast instämma
med honom — jag tror snarare att man
skall se reservanternas förslag som ett
överbud; utskottsmajoriteten har väl
också sett saken på det viset.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vi kommer säkerligen
att flera gånger vid behandlingen av
detta utskottsutlåtande möta orden »den
statsfinansiella situationen» som motiv
för yrkanden om avslag på motioner.
Jag tror inte att man skall missbruka
den motiveringen — det kan också finnas
skäl att avvika från den linjen och
gå med på höjda bidrag.

Herr Larsson berörde enprocentregeln.
Jag försökte på ett ganska mjukt
sätt framhålla att man liksom inte skall
fastna vid en sådan regel. Å andra sidan
kan vi ju inte komma ifrån att of -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. förvärv av konst för statens byggnader

fentliga byggnader för drygt 600 miljoner
kronor skall uppföras, och en procent
skulle betyda omkring 6 miljoner
kronor till konstnärlig utsmyckning. Om
då ramen för konstbeställningar är 2,2
miljoner och man lägger till ytterligare
300 000 kronor, tycker jag det är överord
att tala om överbud. Det är bara så
att vi tycker att höjningen bör ske litet
snabbare.

För min del anser jag detta väl motiverat.
Konstnärerna vill ju i likhet med
alla andra yrkesutövare producera arbeten
för försäljning, de vill möta uppskattning
och få ersättning för vad de
gör genom att stat, kommun och enskilda
köper deras verk. Med sitt arbete
stimulerar de medborgarnas längtan efter
skönhet. Konst på offentliga platser
och i offentliga byggnader kan bidra till
att folk mer och mer lär sig att uppskatta
och njuta av konst. Jag var i mitt
förra yttrande inne på att vi måste liksom
lära oss konsttillägnandet. Det är
ingenting som kommer av sig självt —
man måste öva upp känslan för det
vackra och sköna.

Därför anser jag det på längre sikt
riktigt att vi uppmuntrar konstnärerna
och köper så mycket vi kan av deras
produktion. Det är också anledningen
till att vi har denna ram för konstnärlig
utsmyckning av offentliga byggnader.
Samhället har ett ansvar för sina
konstnärer, vi skall göra allt vi kan för
att stimulera dem.

Anspråket i vår reservation är mycket
blygsamt, och jag ber återigen att
få yrka bifall till den.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag vill understryka att
utskottet har ställt sig positivt när det
gäller den konstnärliga utsmyckningen.
Vad som skiljer oss åt är endast de
300 000 kronorna. Jag tror inte vi behöver
tvista så mycket om den goda viljan.
Här är det mera fråga om en bedömning
som är anpassad till den ekonomiska
situationen. I det utlåtande som
vi nu behandlar föreligger en hel rad

med reservationer — som herr Nyman
redan har erinrat om i sin översikt när
han inledde debatten i den här frågan
— och det är uppenbart att de förslag
som där framförs tillsammans innebär
en rätt betydande utgiftsökning.

Förra året, då de offentliga byggnaderna
beräknades kosta omkring 800
miljoner kronor, begärde motionärerna

1 frågan en ökning av ramen för konstbeställningar
med 500 000 kronor i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. I år
har yrkandet modifierats till att avse en
ökning med 300 000 kronor; detta sagt
inom parentes. Jag tror att det här mera
rör sig om en bedömningsfråga än om
en principiell skillnad.

Med detta ber jag, herr talman, att än
en gång få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten

2 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om anslag till nordiska författarstipendier

Vinner Nej, antages del förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej —38.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 3

Om anslag till nordiska författarstipendier Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek in. in. för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 2 905 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de under punkten 2 angivna motionerna
1:625 och 11:771, såvitt nu
vore i fråga,

dels motionen II: 203, av herr Hector
m. fl.,

dels motionen II: 763, av herr Arvidson,

dels ock motionen II: 764, av herr
Arvidson.

I sistnämnda motion hade anhållits,
att riksdagen måtte a) bifalla förslaget
om inrättandet av fyra nordiska stipendier
om 5 000 kronor vartdera, b) avslå

förslaget om att det erforderliga beloppet,
20 000 kronor, skulle tagas ur författarfondens
s. k. fria del, c) för ändamålet
anvisa 20 000 kronor som ett
särskilt anslag under åttonde huvudtiteln
samt d) bifalla förslaget att beloppet
skulle ställas till styrelsens för Sveriges
författarfond förfogande att användas
i särskilt föreskriven ordning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:625 och 11:771, 11:203 och
II: 763, samtliga motioner i vad de avsåge
höjning från och med budgetåret
1968/69 av biblioteksersättningens
grundbelopp,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 203 i vad den avsåge hemställan om
en plan för successiv höjning av biblioteksersättningens
grundbelopp,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och hemställan under a)
i motionen II: 764 måtte besluta inrätta
fyra stipendier för författare från de
övriga nordiska länderna,

4. att riksdagen måtte avslå hemställan
under b), c) och d) i motionen
II: 764,

5. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 625 och II: 771, II: 203 samt
II: 763, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Ersättning
åt författare in. fl. för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. in. måtte anvisa
ett förslagsanslag av 2 905 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 1 och 2 betecknade reservationer.

I den med 2 betecknade reservationen
hade herrar Arvidson (s) och Tobé
(fp) beträffande nordiska författarstipendier
ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts för -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

slag och med bifall till hemställan under
b), c) och d) i motionen II: 764
till Nordiska författarstipendier för
budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 kronor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! År 1964 beslöt Nordiska
rådet att rekommendera regeringarna i
de nordiska länderna att i samråd med
vederbörande fackorganisationer utreda
möjligheterna för att genomföra eu sådan
ordning beträffande ersättning till
författare för bibliotekslån m. m. att likställighet
uppnås mellan författare från
samtliga nordiska länder. Man ville då
också att stipendier skulle inrättas. Förslaget
blev att 20 000 kronor i varje land
skulle anslås. I Sverige föreslår regeringen
nu att detta belopp skall tas ur
författarfondens fria del.

Mot detta har herr Arvidson protesterat
i en motion, där han hänvisar till
Nordiska rådets rekommendation. Han
har dock tagit fel på år, vilket utskottet
också gjort. Detta föranleder mig att
undra om utskottet har läst igenom Nordiska
rådets handlingar.

Nordiska rådet säger nämligen mycket
klart att man »önskar understryka,
att förutsättningen vid förverkligandet
av planerna på en nordisk biblioteksersättning
bör vara, att de förmåner, författarna
i de nordiska länderna i detta
nu med stöd av de gällande bestämmelserna
åtnjuter, icke får inskränkas genom
en utvidgning av ersättningsrätten
till att gälla även grannländernas författare.
För detta ändamål bör särskilda
statsmedel anvisas». Herr Arvidson har
velat påpeka att varken departementschefen
eller utskottet har följt rekommendationen
på den punkten.

Det betyder med andra ord att man
försämrar möjligheterna för svenska
författare genom att ta beloppet ur Nordiska
författarfondens s. k. fria fond,
som annars används till stipendier åt
svenska författare.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 2 av

Om anslag till nordiska författarstipendier
herrar Arvidson och Tobé vid punkten
3. I reservationen vill man rätta till det
misstag som här har begåtts.

Häri instämde herr Hilding (fp).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Under denna punkt
förekommer ett flertal motionsyrkanden,
bl. a. av herr Arvidson som, förutom
andra ting, även tagit upp frågan
om biblioteksersättningarna.

När det gäller anslagen under kulturavsnittet
för kommande budgetår har
det varit en strävan att söka sprida
kulturaktiviteterna. I år satsas det särskilt
på teatrarna och rikskonsertorganisationen
— exempelvis Riksteatern,
som är ett värdefullt kulturinslag för
landsortens vidkommande, och stadsteatrarna.
Det föreslås där en uppräkning
med cirka 23 miljoner kronor.

Stöd till yrkesutövare inom konstnärsområdet
utges i tre olika former:
konstnärsstipendier, konstnärsbelöningar
och författarersättningar. Låt mig
erinra om att anslagen till konstnärsstipendier
har ökat kraftigt under 1960-talet — från 182 000 kronor 1960/61 till
3 174 000 kronor för nästa budgetår. Beloppet
till konstnärsbelöningar har under
samma tid ökat från 1,2 miljon
kronor till 6,8 miljoner kronor, som äskas
för nästa år. Utskottet ställer sig
positivt till en ökning av biblioteksersättningens
grundbelopp på något längre
sikt, men förutskickar att frågan
prövas under sedvanliga former i anslutning
till budgetbehandlingen.

Fru Segerstedt Wiberg tog upp frågan
om de nordiska stipendierna på
20 000 kronor, som enligt departementschefens
förslag skall tas ur författarfondens
fria del. Jag föreställer mig att
beloppet inte är mycket att slåss om.
Jag kan erinra om att fondens styrelse,
om jag inte minns fel, på eget initiativ
begärt att få dela ut nordiska stipendier
ur fonden. Att detta förslag med hänsyn
härtill skulle vara någon större överraskning
har jag svårt att föreställa mig.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om anslag till nordiska författarstipendier

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Att det inte är ett stort
belopp begriper vem som helst. 20 000
kronor är inte mycket, det är det minsta
man kan ta till. Men det är inte det
frågan gäller, herr Petersson. Frågan
nu gäller att man har gått ifrån Nordiska
rådets rekommendation att dessa
pengar icke skall berövas de inhemska
författarna. Nordiska rådet har en
uttrycklig rekommendation, och det
förvånar mig att statsutskottet går ifrån
rekommendationen på denna punkt. Vi
kommer längre fram till en punkt där
statsutskottet direkt tar en nordisk rekommendation
till förevändning för att
ingenting göra. Då är man så högaktningsfull
mot Nordiska rådet att man
inte anser sig kunna göra något alls —
jag ber att få återkomma till den punkten
senare.

Här står uttryckligen att statsutskottet
tagit ställning till Nordiska rådets
utlåtande. Men då tycks man ha förbisett
att där sägs, att »förutsättningen
vid förverkligandet av planerna på ett
nordiskt biblioteksväsen bör vara, att
de förmåner, författarna i de nordiska
länderna i detta nu med stöd av de gällande
bestämmelserna åtnjuter, icke får
inskränkas genom en utvidgning av ersättningsrätten
till att gälla även grannländernas
författare. För detta ändamål
bör särskilda statsmedel anvisas».
Detta har skett i grannländerna, där
man efter vad jag kan förstå icke har
ett bättre statsfinansiellt läge än Sverige.
Men här tar man alltså medel ur
författarfonden i stället för ur budgeten,
enligt Nordiska rådets förslag. Det
var det min fråga gällde, alltså: Av vilken
anledning frångår man rekommendationen? -

den om innebörden av Nordiska rådets
rekommendation, skall jag be att få citera
klämmen i rekommendationen från
Nordiska rådet. Den lyder: »att Nordiska
rådet måtte rekommendera regeringarna
i de nordiska länderna att i
samråd med vederbörande fackorganisationer
utreda möjligheterna för att
genomföra en sådan ordning beträffande
ersättning till författare för bibliotekslån
m. m., att likställighet uppnås
mellan författare från samtliga nordiska
länder».

Det är såvitt jag förstår en något annan
innebörd i den än vad fru Segerstedt
Wiberg gör gällande att rekommendationen
har.

I sakfrågan vill jag, herr talman, bara
säga att vi i departementet aldrig fick
anledning att formellt underställa frågan
författarfondens styrelse. Lösningen
att ta medel ur den nordiska kulturfonden
visade sig inte realiserbar. I det
läget tog vi i departementet underhandskontakt
med författarfonden, som
tyckte att det enklaste skulle vara att
ta medel till stipendierna ur fondens
fria del. På så sätt skulle man skapa
ett administrativt enkelt system, som
innebar att författarfondens styrelse
kunde dela ut stipendierna i samma
takt som antalet stipendier byggdes ut.

Det är vidare väsentligt att man gör
klart för sig att de svenska författarna
inte berövas några medel genom denna
anordning. Konstruktionen innebär
nämligen att samma belopp som ställs
till förfogande för nordiska författares
vistelse i Sverige disponeras för svenska
författares besök i de andra nordiska
länderna. I själva verket innebär
konstruktionen, sådan den föreligger i
utlåtandet och i propositionen, endast
en öronmärkning av vissa stipendier
till att avse besök i de nordiska grannländerna.

Herr statsrådet MOBERG: Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Med anledning av fru Herr talman! Jag medger att ltlämSegerstedt
Wibergs upprepade påståen- men i rekommendationen är den som

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

statsrådet läst upp. Men tidigare i samma
rekommendation säger man klart
att särskilda statsmedel bör anvisas.
Detta framhålles i den motion som herr
Arvidson lagt fram och där han även
anser att man här berövar de svenska
författarna vissa belopp. I de andra
nordiska länderna tar man som jag
framhållit medlen över budgeten.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill bara understryka
för kammaren att själva rekommendationen
icke innehåller det som
fru Segerstedt Wiberg gjorde gällande
att den innehöll.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt i
fråga om mom. 4 samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 4 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Arvidson
och Tobé vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
3 mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. bidrag till de kungl. teatrarna

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Arvidson och
Tobé vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Ang. bidrag till de kungl. teatrarna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till de kungl. teatrarna
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 33 839 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:361,
av fru Diesen m. fl., och 11:460, av
herr Nordstrandh, hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning rörande arbetsformer
m. m. vid de kungl. teatrarna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen till Bidrag till de
kungl. teatrarna för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett förslagsanslag av
33 839 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 361 och II: 460.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! Under denna punkt,
som behandlar bidragen till de kungl.
teatrarna, avstyrker utskottet en motion,
i vilken några högermotionärer
begär att Kungl. Maj :t tillsätter en utredning
rörande arbetsformer m. m. vid
de kungl. teatrarna.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till de kungl. teatrarna

Kostnadsutvecklingen vid de här aktuella
teatrarna är ogynnsam. Teatrarna
har själva för nästa spelår begärt
en höjning med drygt 12 miljoner kronor,
under det att departementschefen
förordar en höjning med cirka 7 miljoner
kronor. Teater- och orkesterrådet
har när det gäller Operan uttalat: »I
viss mån bör dock liksom inom näringslivet
inträffade kostnadsfördyringar
kunna mötas genom rationaliseringar.
Rådet ifrågasätter om inte formerna
för teaterns arbetssätt är mogen för en
översyn bland annat mot bakgrunden
av särskilt TV:s roll som kulturdistributör.
»

Departementschefen har anslutit sig
till detta uttalande men utgår ifrån att
rationaliseringsverksamheten ligger i
teatrarnas eget intresse. Man bör kanske
här lägga märke till att teater- och orkesterrådet
ifrågasätter en översyn bara
när det gäller Operan. Motionärerna
har emellertid utvidgat kravet till att
gälla både Operan och Dramatiska teatern.

Också när det gäller stadsteatrarna
både här i Stockholm och runt omkring
i landet råder samma ogynnsamma kostnadsstegring.
När Stockholms stadsteater
skulle börja sin verksamhet 1960
räknade dåvarande finansborgarrådet
Mehr med att det skulle bli en årlig
kostnad för stockholmarna på mellan
300 000 och 400 000 kronor. För innevarande
spelår beräknas kostnaderna
inte till 400 000 kronor utan till cirka
6 miljoner kronor. Statsbidraget, som
från början fastställdes till 300 000 kronor
per år, är nu gott och väl tiodubblat.
Är detta väl använda pengar?

I den mån som pengarna har gått till
att höja skådespelarnas löner, vill jag
svara ett obetingat ja. Dessa ligger fortfarande
mycket lågt jämfört med de
flesta andra gruppers. Skådespelarna
är också en yrkesgrupp som lever under
en större social otrygghet än vad
man annars anser riktigt. Vid de statsunderstödda
teatrarna får skådespelarna
en kontrakterad anställning på ett

år i taget, men när kontraktstiden går
ut kan de utan vidare sägas upp. Styrelsen
för en enskild teater kan inte
för all framtid ta ansvar för de skådespelare
som den en gång tagit i sin
tjänst.

Konstnärliga krav måste uppfyllas,
och en viss förnyelse är ofrånkomlig.
Men på något sätt måste denna fråga
kunna lösas, så att man tillfredsställer
både skådespelarnas krav på trygghet
och teaterledningarnas krav på kvalitet
och förnyelse av ensemblen.

Jag anser att denna fråga skulle kunna
tas in i den av motionärerna föreslagna
utredningen. Där kunde också
den minskade roll som recetterna spelar
för teatrarnas ekonomi kunna behandlas.
Trots att biljettpriserna har
höjts ökar inte inkomsterna. Priserna
kan knappast höjas ytterligare, tv det
är en ganska liten del av publiken som
betalar ordinarie priser på grund av
olika former av abonnemang och rabatter.

Annonskostnaderna är en dryg utgiftspost.
Här i Stockholm har man lyckats
skära ned dessa kostnader genom
överenskommelse om sparsam annonsering
vissa dagar. Operan har dock
inte velat vara med i denna uppgörelse.

Uppsättningskostnaderna ökar också
våldsamt, vilket bl. a. beror på att de
flesta pjäser, även rena talpjäser, numera
förses med beställd musik som
exekveras av större eller mindre ensembler.

Den översyn som begärts skulle kunna
bidra till förbättringar och rationaliseringar
vid landets samtliga teatrar.
De kungliga teatrarna är ju ändå i
många avseenden normgivande. Något
slag av utvärdering av resultaten när
det gäller teaterverksamhet skulle kanske
också kunna bidra till ett optimalt
utnyttjande av de anslag som nu ges.

Utskottet delar motionärernas uppfattning
om betydelsen av rationaliseringar
men tillägger: »Självfallet måste
därvid sådana åtgärder undvikas som

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om statsbidrag till vissa estniska

kan befaras försämra teaterverksamhetens
konstnärliga kvalitet. Någon särskild
utredning anser sig utskottet på
förut angivna skäl inte böra förorda,
varför utskottet avstyrker motionerna
I: 361 och II: 460.»

Motionärerna är givetvis tacksamma
för utskottets instämmande i vissa av
deras synpunkter, men kan inte anse
att detta är tillräckligt. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till motionen
1:361.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Fru Diesen har redogjort
för innehållet i motionerna och
även för en del om vad utskottet anfört.

Utskottet har relativt utförligt uttalat
sig på denna punkt och framhållit,
som fru Diesen också sade, att utskottet
delar motionärernas uppfattning om
betydelsen av rationaliseringar vid de
kungliga teatrarna. Vi anser dock att
det bör ligga i teatrarnas eget intresse
att i erforderlig utsträckning och i samråd
med teater- och orkesterrådet pröva
olika rationaliseringsvägar. När teater-
och orkesterrådet tillsattes angavs
också att i dess uppgift skulle ingå just
medverkan i rationaliseringsarbete. I
de medel som har anvisats till rådet i
år ingår pengar för viss personalförstärkning.
Härigenom bör, menar vi
inom utskottet, rådets möjligheter att
fullgöra utredningsuppgifter förbättras.

Vi har därför inte funnit anledning föreligga
för tillsättande av en utredning,
utan vi vill avvakta vad som kommer
att ske i samarbetet mellan rådet och
teatrarna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

K 2f Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

sammanslutningar i Sverige

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjordes enligt de avseende
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen 1:361; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Om statsbidrag till vissa estniska sammanslutningar
i Sverige

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I:
365, av herrar Schött och Eskilsson,
samt II: 449, av herrar Björkman och
Wennerfors, ävensom 11:450, av herr
Björkman m. fl., sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till särskilda
kulturella ändamål för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 15 220 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 365
och II: M9 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att anvisa ett anslag om
5 000 kronor till Estniska sångarförbundet
i Sverige.

I motionen II: 450 hade anhållits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
till Estniska författareföreningen för
studiestipendier anvisa ett anslag om
5 000 kronor samt till Esternas representation
i Sverige för anordnande av
kulturdagar ett anslag om 5 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Björkman (h), som dock
ej antytt sin mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Björkman har vid
denna punkt avgivit en blank reservation
som jag vill säga några få ord om.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Det gäller två motioner, som från vårt
håll väckts med begäran om några i
sammanhanget små bidrag till en folkminoritet
i vårt land, nämligen esterna.
Det begärs 5 000 kronor till Estniska
sångarförbundet, lika mycket till vardera
Estniska författarföreningen, att
användas till studiestipendier, och Esternas
representation för anordnande
av kulturdagar, samt 10 000 kronor för
tidskriften Rahvuslih Kontakt. För närvarande
utgår, som utskottet anför,
30 000 kronor till Estniska kommittén
för dess ungdomsverksamhet.

Utskottet säger vidare i ytterst vaga
ordalag att det torde kunna förväntas
betyda ekonomiskt förbättrade förutsättningar
för estniska kulturaktiviteter,
om riksdagen under punkt 19 beviljar
ett där begärt anslag. Denna anhopning
av ord — torde kunna förväntas betyda
— är onekligen i allra vagaste laget.

Utskottet framhåller också att Kungl.
Maj:t har vissa andra medel till sitt
förfogande, sä att summan av kardemumman
skulle bli att en del av de
ändamål som vi önskar tillgodosedda
skulle kunna tillgodoses. Det är emellertid
i högsta grad eventuellt, och alla
ändamål blir i alla händelser inte tillgodosedda.

Med tanke på de ringa belopp det gäller
och det vällovliga ändamål det är
fråga om tycker jag att riksdagen borde
kunna bevilja anslagen i fråga. Jag avstår
emellertid från att yrka bifall till
motionerna med hänsyn till att motionären
själv med sin blanka reservation
har angivit att han låter sig nöja med
den.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 9—IS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av
4 816 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
252, av herr Sveningsson, samt II: 308,
av herr Björkman och fru Kristensson,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,
1. att statsbidrag ej skulle utgå till
politiska organisationer samt 2. att till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 4 116 000
kronor,

dels de likalydande motionerna I:
606, av herrar Torsten Andersson och
Fälldin, samt II: 770, av herr Boo in. fl.,
vari föreslagits att riksdagen skulle till
Ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 7 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:606 och 11:770 i vad de avsåge
nya grunder för bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:252 och 11:308 i vad de avsåge
möjlighet för politiska ungdomsorganisationer
att komma i åtnjutande
av statsbidrag för central verksamhet,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 606 och II: 770 samt I: 252 och
11:308, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1968/69

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

måtte anvisa ett anslag av 4 816 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande förslag på grundval
av ungdomsutredningens betänkande,
av herrar Thorsten Larsson (ep), Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep) och
Sjönell (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 606 och II: 770, såvitt nu vore i fråga,
måtte besluta, att i motionerna föreslagna
grunder för statsbidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
skulle tillämpas från och med
budgetåret 1968/69;

2) beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer, av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Ottosson (h),
Bohman (h) och Björkman (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 252 och
II: 308, såvitt nu vore i fråga, måtte besluta,
att statsbidrag icke skulle utgå
till politiska ungdomsorganisationer;

3) beträffande anslagsberäkningen

a) av herrar Thorsten Larsson (ep),

Johan Olsson (ep), Mattsson (ep) och
Sjönell (ep), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 1, ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna 1:606 och
11:770 samt med avslag å motionerna
1:252 och 11:308, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett anslag av
7 500 000 kronor;

b) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h), Bohman (h) och Björkman
(h), vilka, under förutsättning av
bifall till reservationen 2, ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:252 och 11:308 samt
med avslag å motionerna 1:606 och
II: 770, samtliga imotioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett anslag av 4 116 000
kronor.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I motionerna I: 252 och
11:308 har yrkats att statsbidrag icke
skall utgå till politiska organisationer.
I enlighet med den principiella syn på
de politiska partiernas ställning i det
demokratiska samhället, som från högerpartiets
sida framförts vid flera tidigare
tillfällen i denna kammare, anser
vi fortfarande att dessa organisationer
inte bör stödjas med bidrag från
det allmänna. I konsekvens med denna
vår uppfattning bör inte heller statsbidrag
utgå till politiska ungdomsförbund.

Samhällets stöd har tidigare begränsats
till »gemensamma ungdomsbefrämjande
åtgärder». Det är först på senare
år som målsättningen har utvidgats till
att omfatta även de politiska ungdomsorganisationerna.

Som jag nyss nämnde hyser vi principiella
betänkligheter mot denna bidragsgivning
till de politiska ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de vid punkten 19 fogade reservationerna
nr 2 och 3 b.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Denna fråga, som gäller
stödet från statens sida till ung -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

damsorganisationerna, har ju diskuterats
vid flera tidigare riksdagar. När
man då har avvisat de högre anslag,
som bl. a. centerpartiet har begärt till
ungdomsorganisationernas verksamhet
på olika områden, har som motiv åberopats
pågående utredningar om ungdomsfrågorna.

Nu har 1962 års ungdomsutredning
avlämnat sitt betänkande. Man lägger
där fram en hel rad förslag och har
kommit till den slutsatsen att samhället
bör stödja ungdomsorganisationernas
verksamhet i en betydligt större
omfattning än vad som tidigare har varit
fallet. Det är därför att beklaga att
inte regeringen till årets riksdag har
lagt fram förslag om nya grunder och
ökade anslag till denna verksamhet,
som vi anser vara så betydelsefull. Vi
har under de senaste två decennierna
haft en lång rad av utredningar. Det är
inte bara 1962 års utredning. Alla har
de på ett eller annat sätt kommit fram
till att den verksamhet som ungdomsorganisationerna
bedriver är oerhört
värdefull och innebär ett viktigt komplement
till den utbildande och fostrande
verksamhet som samhället bedriver.
Man har alltså varit enig om värdet
av denna verksamhet.

De anslag som har ställts till förfogande
på den här punkten rimmar
emellertid dåligt mot de anslag som har
beviljats för en lång rad andra ändamål.
Anslagen har stått stilla ända sedan
1964. De anslagsökningar som har
redovisats har betingats av en ökad
verksamhet från ungdomsorganisationernas
sida, och uppräkningen har alltså
inte inneburit något ökat anslag till
verksamheten som sådan.

Värdet av ungdomsorganisationernas
arbete har framhållits så många gånger
att det kanske är onödigt att upprepa
det. Jag vill endast beröra några punkter.

Det är känt att hemmens betjrdelse
undan för undan har minskat när det
gäller ungdomen, dess utbildning och
fostran. Ungdomen ger sig ut från hem -

men tidigare. Strukturomvandlingen i
samhället gör att hemmen nu har en
annan funktion än tidigare. Hemmen
har nu mindre grepp om ungdomen.

Det har i utredningarna redovisats
att ungdomen tillbringar ungefär 80
procent av fritiden utanför hemmet.
Här kommer ungdomsorganisationerna
in i viss mån som ersättare till hemmens
verksamhet eller som ett komplement
som ökar i betydelse. Av den anledningen
är det angeläget att man här
satsar mera på ungdomsorganisationerna.

Vi är ense om att med utbildning påverkar
vi utvecklingen och standardstegringen
i positiv riktning. Utbildningen
är en hävstång när det gäller
att förbättra vår standard och vår allmänna
situation. År vi eniga om den
saken, tycker jag att vi också borde vara
överens om att vi med små medel
skulle kunna vinna stora positiva fördelar
genom att satsa på ungdomsarbetet.
Säkert finns här mycket att vinna,
bara ungdomsorganisationerna får
den rörelsefrihet som en bättre ekonomi
innebär.

För demokratin kan arbetet i ungdomsorganisationerna
inte nog betonas.
Det är förvånande att högern verkligen
vill göra skillnad mellan de politiska
ungdomsorganisationerna och ungdomsorganisationer
i allmänhet. En av de
grundläggande förutsättningarna för att
demokratin skall bestå är att ungdomen
i ett tidigt skede får tillfälle att
diskutera och bilda sig en uppfattning
om saker och ting i samhället samt med
sitt mönster, som kan vara olika från
organisation till organisation, på demokratisk
grund bilda en skola för det
kommande demokratiska samhället.

Ungdomsorganisationerna spelar en
direkt fostrande roll. Ungdomsproblemen
i dag är sannerligen inte mindre
svåra än tidigare, utan snarare värre.
Det är fullt klart att ungdomsorganisationerna
har möjlighet att i ett tidigt
skede fånga in ungdomar och därmed
leda dem in på rätta vägar eller i varje

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

fall motverka att de kommer på avvägar.
Ur social synvinkel är det en oerhört
värdefull förebyggande verksamhet
som ungdomsorganisationerna här
uträttar.

När det gäller anslaget till ungdomsorganisationernas
verksamhet måste
man ha i åtanke, att det är av stor vikt
att den centrala organisationen har resurser.
Det ställs mycket stora krav på
den delen av organisationslivet och
man kan säga, att ungdomsarbetet i stor
utsträckning blir beroende på de resurser
som den centrala organisationen
har till sitt förfogande.

När utredningen nu har lagt fram ett
förslag, som har mottagits med välvilja
på skilda håll, tycker vi att det finns
anledning att snabbt acceptera detta
förslag och försöka genomföra det i
praktiken. Utredningen föreslår nya
grunder för det centrala stödet men
bygger dock på de tidigare tillämpade
principerna. En avsevärd höjning av
anslagsbeloppen föreslås. Skolöverstyrelsen
för sin del har också tillstyrkt
detta förslag.

Inom centern anser vi, att dessa frågor
är så viktiga att man inte längre
kan skjuta på dem längre. Åtgärder bör
vidtagas redan kommande budgetår.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 1, som gäller utformningen
av ungdomsorganisationernas
verksamhet. Skulle reservationsförslaget
gå igenom, kommer anslagsfrågan
att behandlas i anslutning till
en senare reservation, 3 a.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Herr Johan Olsson argumenterar
i långa stycken som om
han hade att bekämpa ett hårt motstånd
i den här frågan. I verkligheten
råder det tvärtom i stort sett fullständig
enighet kring dessa problem. Vad som
skiljer är närmast en fråga om tid.

Som tidigare erinrats om, lade 1962
års ungdomsutredning förra året fram
sitt slutbetänkande. Detta har varit före -

mål för remissbehandling och i allt väsentligt
fått ett positivt mottagande.
Förslaget innebär emellertid avsevärda
kostnadsökningar, som sammanlagt beräknas
komma att röra sig om cirka 17
miljoner kronor. Av den anledningen
är departementschefen inte beredd att
framlägga förslag för årets riksdag, utan
han vill ha tid på sig att närmare gå
igenom hela problemkomplexet.

Det borde inte behöva råda några
delade meningar om detta. Utskottet
har för sin del ansett sig kunna biträda
departementschefens tankegångar. Utskottet
framhåller emellertid också att
det förväntar att ett förslag på grundval
av ungdomsutredningens betänkande
föreläggs 1969 års riksdag.

I fråga om anslagen till de politiska
ungdomsorganisationerna redovisas delade
meningar. Högern går av principiella
skäl emot anslag till just den kategorin
ungdomsorganisationer, men
denna inställning har utskottets majoritet
väldigt svårt att förstå. I ett demokratiskt
samhälle torde det, så långt
jag kan förstå, tvärtom vara ytterst angeläget
och värdefullt att det alltid finns
en politiskt välskolad och erfaren generation
som kan träda till när en äldre
generation avträder från arenan.
Från vår synvinkel är det därför ytterst
angeläget att stöd ges till dessa organisationer.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Petersson säger
att vad som skiljer är bara en fråga om
tid, men jag tycker att det i det här
avseendet är en väsentlig skillnad. Utskottsmajoriteten
anser att hela problemkomplexet
bör gås igenom. Vad
har vi då hållit på med att göra under
två decennier? Ungdomsfrågorna har
varit under utredning gång på gång,
men enligt vår mening är anslagen ändå
ännu alldeles för små.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Man åberopar att vissa försök skall
göras i mindre skala inom en del kommunblock.
Är det då meningen att avvakta
resultatet av denna försöksverksamhet?
Hur lång tid kommer det att
ta, innan det sker ett slutgiltigt ställningstagande?
Jag tror att det är farligt
att vänta på nya utredningar, innan en
ändrad inställning kan komma till uttryck
i den här frågan.

Ungdomsutredningen har frågat ungdomsorganisationerna
vilka problem de
har att brottas med och bett dem att
gradera dessa. Det största problemet,
vilket man i första hand vill komma åt,
är bristen på ledare — vi kommer strax
till denna fråga — och därnäst bekymrar
man sig för brist på pengar.

Givetvis är det angeläget med försöksverksamhet
på olika avsnitt, men
det hindrar inte att det redan nu tas
ett större tag i enlighet med de riktlinjer
som vi ändå är eniga om. Försöksverksamheten
kan mycket väl sättas
in oberoende av detta och resultaten
av försöken kan vi tillgodogöra oss efter
hand.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Johan Olsson om att utskottet faktiskt
har beställt ett förslag till 1969 års riksdag.
Kan man begära så mycket mer?

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att det inte är som herr Johan
Olsson tror: att man skall avvakta någon
långvarig försöksverksamhet innan
man rustar upp stödet på ungdomssidan.
Det förhåller sig helt enkelt så att
man hade en ungdomsutredning vars
förslag fått ett i stort sett positivt mottagande
av remissinstanserna. Under remissbehandlingen
har en del nya uppslag
kommit fram, bl. a. tanken på en
försöksverksamhet i kommunblocken.
En hård ekonomisk avvägning måste

göras i varje budget, och när anslagen
till utbildning och forskning i alla fall
ökar med sammanlagt 720 miljoner
tyckte vi, att innan vi hunnit gå igenom
alla delar av problemkomplexet fanns
det inte tillräckligt starka skäl för att
skjuta undan någonting annat inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde.

Vi har alltså sagt oss, som torde framgå
av propositionen, sammanfattningen
etc., att det är bättre att vi tar ett år
på oss för att grundligt genomarbeta —
det är framför allt statsrådet Odhnoff
som har den uppgiften —- hela det material
remissbehandlingen av ungdomsutredningens
betänkande gett. Då kan
vi till nästa års riksdag komma med
en ordentlig och samlad giv på detta
område. Det är bättre att då ta ett
samlat grepp än att plottra bort saken
med några små höjningar i detta läge.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är ju glädjande att
kunna notera att vi i varje fall till nästa
års riksdag kan vänta oss ett samlat
grepp på dessa frågor; vilket då också
skall ge, såvitt jag förstår, betydande
anslagshöjningar till de här ändamålen.

Men det innebär väl ändå inte att man
plottrar bort anslagen genom att företa
en höjning redan nu. Vårt förslag
i reservationen innebär ju i princip
högre anslag till ungdomsverksamheten,
och det skulle inte på något sätt förhindra
att man till nästa år kommer
med ett totalförslag i anledning av ungdomsutredningens
betänkande. Vi har
för vår del menat att man kunde ha fått
fram det totalförslaget redan till årets
riksdag, men i varje fall borde man kunna
kosta på en höjning av anslaget. Visserligen
är huvudtiteln stor, men jag anser
att ungdomsändamålens andel är
förfärande liten —• ungdomsfrågorna
har egentligen behandlats styvmoderligt,
och det finns all anledning att här
göra en anslagshöjning.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! De ekonomiska avvägningsproblemen
kommer vi aldrig ifrån.
Ungdomsstödet tillhör heller inte de anslag
som ökas långsammast inom utbildningsdepartementets
huvudtitel —
snarare tvärtom; sedan ungdomsstödet
startade har anslaget ökats mycket
snabbt.

Vad vi har sagt är att vi kommer att
framlägga ett reformförslag på grundval
av ungdomsutredningens betänkande.
Det var icke möjligt att bereda förslaget
färdigt till årets riksdag och inte
heller möjligt att skapa det ekonomiska
utrymmet för reformerna. Kan man
frikoppla sig från de ekonomiska avvägningsfrågorna
har man det lättare.
Men vi räknar alltså med att ta ett samlat
grepp på den här frågan till nästa
års riksdag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Thorsten
Larsson m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
19 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. 2, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den av
herr Virgin m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
19 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkten 20

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
253, av herr Sveningsson, samt II: 309,
av herr Björkman och fru Kristensson,
vari hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla, a) att statsbidrag
icke måtte utgå till utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer
samt b) att till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1968/69 måtte
anvisas ett reservationsanslag av
2 200 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
472, av herr Österdahl, och II: 589, av
herr Westberg in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 2 850 000
kronor,

dels de likalydande motionerna I:
610, av herr Fälldin, och II: 709, av
herr Boo in. fl., vari yrkats, att riksda -

gen skulle till Utbildning av ungdomsledare
under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kronor,

dels ock motionen 11:787, av fru
Sundberg och herr Åkerlind.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 253 och II: 309 i vad de avsåge
bidrag till politiska ungdomsorganisationers
utbildning av ungdomsledare,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 787 i vad den avsåge statsbidragsvillkor
för utbildning av söndagsskollärare,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 610 och II: 769 i vad de avsåge
att statsbidrag för utbildning av ungdomsledare
skulle i enlighet med förslag
av ungdomsutredningen utgå med
4 300 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 472 och II: 589 i vad de avsåge
att statsbidrag för utbildning av ungdomsledare
skulle i enlighet med två
av skolöverstyrelsen framlagda förslag
utgå med 350 000 kronor utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit,

5. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:253 och 11:309, 1:472 och
11:589, 1:610 och 11:769 samt 11:787,
samtliga motioner i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) beträffande statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer, av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Ottosson (h),
Bohman (h) och Björkman (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 253 och II: 309,

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

såvitt nu vore i fråga, måtte besluta,
att statsbidrag icke skulle utgå till politiska
ungdomsorganisationers utbildning
av ungdomsledare;

2) beträffande medel i enlighet med
ungdomsutredningens förslag, av herrar
Tliorsten Larsson (ep), Johan Olsson
(ep), Mattsson (ep) och Sjönell (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:610 och
II: 769, såvitt nu vore i fråga, måtte
besluta, att statsbidrag för utbildning
av ungdomsledare skulle i enlighet med
förslag av ungdomsutredningen utgå
med 4 300 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit;

3) beträffande medel i enlighet med
två av skolöverstyrelsen framlagda förslag a)

av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Bohman (h), Tobé (fp),
Björkman (h), Westberg (fp) och Sterne
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 472 och II: 589, såvitt nu
vore i fråga, måtte besluta, att statsbidrag
för utbildning av ungdomsledare
skulle i enlighet med två av skolöverstyrelsen
framlagda förslag utgå med
350 000 kronor utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit;

b) av herrar T horslen Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Mattsson (ep) och
Sjönell (ep), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 2, ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; 4)

beträffande anslagsberäkningen

a) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),

Ottosson (li), Bohman (h) och Björkman
(h), vilka, under förutsättning av
bifall till reservationerna 1 och 3 a, an -

Anslag till utbildning av ungdomsledare
sett, att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:610 och 11:769 och med bifall till
motionerna 1:253 och 11:309 samt
1:472 och 11:589 ävensom med avslag
å motionen II: 787, samtliga motioner

1 vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 2 550 000 kronor;

b) av herrar Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Mattsson (ep) och
Sjönell (ep), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 2, ansett, att
utskottet bort under 5 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1: 472 och II:
589 samt med bifall till motionerna I:
610 och II: 769 ävensom med avslag å
motionerna 1:253 och 11:309 samt II:
787, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett reservationsanslag av
6 800 000 kronor;

c) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Bohman (h), Tobé (fp),
Björkman (h), Westberg (fp) och Sterne
(fp), vilka, under förutsättning av
bifall till reservationen 3 a, ansett, att
utskottet bort under 5 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:610 och II:
769 och med bifall till motionerna I:
472 och IT: 589 samt med avslag å motionerna
I: 253 och II: 309 samt II: 787,
samtliga motioner i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett reservationsanslag av

2 850 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
fogats en reservation som gäller en höjning
av anslaget för utbildning av ungdomsledare
med 350 000 kronor. Det är
högern och folkpartiet som står bakom
denna reservation.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Anslaget för utbildning av ungdomsledare
har, trots ökade kostnader för
ledarutbildning och trots att antalet bidragsberättigade
organisationer i fjol
ökade med sju och i år föreslås öka med
sex organisationer, stått relativt stilla
sedan år 1964. Skolöverstyrelsen har tagit
konsekvenserna härav och föreslagit
en anslagsökning med inte mindre än
850 000 kronor. Departementschefen
har emellertid inte kunnat gå med på
någon ökning utan föreslagit oförändrat
anslag. Detta måste i praktiken innebära
en avsevärd reducering av anslaget
till ungdomsledarutbildningen, vilken
dock måste anses som en av de
mest väsentliga åtgärderna för att öka
kvaliteten på ungdomsarbetet.

Var och en som har arbetat inom
ideell ungdomsverksamhet vet vad bristen
på goda ledare betyder. Förr kunde
ungdomsarbetet bäras upp av mer eller
mindre frivilliga ledarkrafter i största
omfattning. Nu blir tendensen mer och
mer att en sådan insats skall betalas. I
många fall får i dag föräldrar rycka in
som ledare, därför att ungdomarna inte
vill känna sig bundna. Därmed har jag
inte velat kritisera de ungdomar som
i dag verkar och kanske gör det mot
viss ersättning. Jag har bara velat peka
på denna tendens.

Skall samhällets åtgärder emellertid
få avsedd verkan, måste stödet till ungdomsledarutbildningen
vara rejält. Nu
vet jag att landsting och kommuner lämnar
stora bidrag till ungdomsverksamheten
och även utbildningen av ledare.
Kostnaderna för det utbildningsprogram
som våra omkring 60 ungdomsorganisationer
lär ha redovisat uppgår
till många miljoner kronor, kanske fem
gånger mer än det anslag som nu lämnas
av statsmakterna, dvs. 2,5 miljoner.
Många av våra ledare känner stort behov
av vidgad utbildning. Luckorna
efter dem som lämnar ledaruppgiften
måste fyllas.

Det är därför som vi reservanter anser,
trots den omtalade utredning som
man nu skall se över, att en uppskriv -

ning av anslaget till ledarutbildning
med 350 000 kronor inte motverkar det
beslut som Kungl. Maj:t kan komma att
fatta med anledning av nämnd utredning.

.Tåg yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationerna 3 a och 4 c.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag hänvisar till vad
jag tidigare har sagt under punkt 19 om
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet. Samma motiv kan man anföra
i fråga om denna del. Jag vill ånyo
särskilt erinra om den undersökning
som visade att det svåraste problemet
inom ungdomsorganisationerna för närvarande
var just bristen på ungdomsledare.

Vi har samma uppfattning också här.
När nu ungdomsutredningen har framlagt
sitt betänkande och detta har mottagits
med stort intresse och mött stor
enighet från olika instanser, anser vi
att man borde ha försökt genomföra utredningens
förslag redan under nästa
budgetår. Kraven på ungdomsledarna
är ju betydligt större i dag än tidigare,
inte minst på grund av att ungdomsgrupperna
i föreningarna blivit yngre
och att man har en hastigare genomströmning
av medlemmar i organisationerna.
Om ungdomsverksamheten
skall fungera, måste man ha tillgång till
goda ledare. Det är en grundförutsättning
för att man skall få ut några resultat
av ungdomsarbetet att just ledarfrågan
inte försummas.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationerna 2 och 4 b, som
innebär att man föreslår att 1962 års
ungdomsutrednings förslag på denna
punkt skall genomföras redan under
nästa budgetår.

Herr OTTOSSON (li):

Herr talman! I motionerna I: 253 och
II: 309, som behandlats i statsutskottets
utlåtande nr 43, har yrkats att statsbidrag
inte skall utgå till utbildning av

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

ungdomsledare för politiska organisationer.

Med samma principiella grundsyn
som jag uttalat vid behandlingen av
föregående punkt i detta utlåtande vidhåller
vi att anslaget inte bör beviljas.
Det rör sig alltså inte om andra ungdomsorganisationer,
utan enbart om de
politiska.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 4 a vid
punkten 20.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Då jag inte har ändrat
uppfattning sedan vi behandlade den
förra punkten och då denna punkt i allt
väsentligt rör samma problematik, kan
jag fatta mig utomordentligt kort. Jag
tillstyrker utskottets hemställan, innebärande
avslag på samtliga motioner
och bifall till propositionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
inom. i förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
20 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidkommande mom. 3, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Thorsten Larsson in. fl. vid punkten
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om sänkning av nedre åldersgränsen för deltagande i statsbidragsberättigad

fritidsgrupp

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
20 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 19.

I fråga om de beträffande inom. h
återstående yrkandena gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna, med
3 a betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
20 mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 3 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 44.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i mom. 5.

Punkten 21

Om sänkning av nedre åldersgränsen för

deltagande i statsbidragsberättigad
fritidsgrupp

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 12 400 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 616,
av fru Elvy Olsson och fru Nilsson,
samt II: 586, av herr Boo och herr
Larsson i Borrby, hade yrkats, att riksdagen
skulle a) i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att nedre åldersgränsen
för deltagande i statsbidragsberättigad
fritidsgrupp måtte sänkas från 12 till
10 år samt b) till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
13 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om sänkning av nedre åldersgränsen för deltagande i statsbidragsberattigad

fritidsgrupp

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
T: 616 och II: 586 i vad de avsåge
sänkning av gällande åldersgräns för
fritidsgrupper,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:616 och 11:586 i vad de avsåge
anslagsberäkningen till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 12 400 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) beträffande sänkning av nedre
åldersgränsen för fritidsgrupper, av
herrar Thorsten Larsson (ep), Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 616
och II: 586, såvitt nu vore i fråga, måtte
besluta, att nedre åldersgränsen för
statsbidragsberattigad fritidsgrupp
skulle från och med den 1 juli 1968
vara 10 år;

2) beträffande anslagsberäkningen,
av herrar Thorsten Larsson (ep), Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep) och
Sjönell (ep), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 1, ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 616 och II: 586, i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett
förslagsanslag av 13 000 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Reservanterna har här
tagit upp ytterligare ett förslag som har
lagts fram av 1962 års ungdomsutredning.
Det gäller här bidrag till fritidsgrupperna.

Fritidsgruppverksamheten är, liksom
annan ungdomsverksamhet kan sägas
vara, av ett stort värde — därom råder
stor enighet. Ungdomsutredningen har
föreslagit en sänkning av den nedre åldersgränsen
för deltagande i statsbidragsberättigad
fritidsgrupp från 12 till
10 år. Man har motiverat detta med att
det finns så många ungdomar i denna
ålder — man uppskattar antalet till betydligt
över 100 000 — som deltager i
olika former av fritidsverksamhet men
som alltså för närvarande inte kommer
i åtnjutande av de bidrag som lämnas
till fritidsgrupperna. Utredningen har
ansett det motiverat med en sänkning
av åldersgränsen för att även den verksamhet,
som sker bland dessa åldersgrupper,
skulle kunna stödjas. Vi anser
att detta förslag bör bifallas.

.lag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till de med 1 och 2 betecknade
reservationerna.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Herr Johan Olsson motiverade
sina reservationer. Jag vill peka
på att utskottet hänvisar till vad man
har skrivit under punkten 19, där riksdagen
redan har fattat sitt beslut. I
övrigt noterar jag att anslaget har räknats
upp med en miljon kronor till
ungdomens fritidsverksamhet.

Att utskottet sedan refererar till den
utredning som pågår inom departementet
sammanhänger med att man där
inte bara har att ta ställning till en
sänkning av ungdomsgränsen till tio år
utan att det också finns andra alternativ
som syftar till en sänkning ända
ned till sju år. Det är skäl att vänta med
beslut om denna åldersgräns tills utredningen
inom departementet blir klar.
Statsrådet Palme deklarerade också helt
nyss att det kommer ett större paket redan
nästa år.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till statens ungdomsråd

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! För min del finner jag
det mycket angeläget att den begärda
sänkningen till tio år kommer till stånd
med det snaraste. Jag har nöjet att vara
verksam inom ett område där det
finns tiotusentals ungdomar i just den
här aktuella åldern.

Jag ber för min del att få yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende inom. 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid punkten
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
21, mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
in. fl. vid punkten avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 99;

Nej —22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 22

Anslag'' till statens ungdomsråd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

Detta anslag var avsett att möjliggöra
åtgärder för att i olika avseenden stimulera
och intensifiera upplysningsverksamheten
i ungdomsfrågor för att
främja ungdomens anpassning i samhället.
Kungl. Maj:t hade uppdragit åt
statens ungdomsråd att vara samordnande
och rådgivande organ för denna
verksamhet.

I de likalydande motionerna 1:245,
av herr Brundin, och II: 312, av herr
Krönmark m. fl., hade anhållits, a) att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om ett anslag för budgetåret
1968/69 på 600 000 kronor till statens
ungdomsråd, vars verksamhet därigenom
förutsattes upphöra, samt b) att
riksdagen till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd måtte bevilja ett anslag
för budgetåret 1968/69 på 200 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:245 och 11:312 i vad
de avsåge anslagsberäkningen till Viss
upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:245 och 11:312 i vad de icke
behandlats under 1.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h), Bohman (h), och Björkman
(h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
all utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 245 och II: 312, i vad de
avsåge anslagsberäkningen, till Viss
upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 200 000 kronor,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 245 och II: 312 i vad de icke
behandlats under 1 måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om dispositionen av anslaget.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Vid denna punkt behandlas
frågan om anvisandet av reservationsanslag
för viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor. Kungl. Maj:t
har föreslagit att ett belopp på 600 000
kronor skall ställas till statens ungdomsråds
förfogande.

I motionerna 1:245 och 11:312 har
yrkats avslag på detta anslag, varigenom
verksamheten vid statens ungdomsråd
förutsattes upphöra och att av anslaget
i stället 200 000 kronor tilldelas
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd.

Det finns ju i vårt land en mängd
olika organisationer som har ungdomsfrågor
på sitt program och av denna
anledning uppbär statsanslag. Dessa organisationer
är sedan lång tid tillbaka

Anslag till statens ungdomsråd
samlade i en egen organisation, Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd.
Denna organisation handlade tidigare
i stort sett de frågor av gemensam karaktär,
som nu överförts till statens
ungdomsråd.

Statens ungdomsråd uppfattas av
statsmakterna som talesman för den
samlade ungdomsrörelsen i vårt land,
då rådet bl. a. utgör remissorgan i ungdomsfrågor.
Varje ungdomsorganisation
bedriver emellertid självständigt
både kampanjer och upplysningsverksamhet,
och det är väl därför ganska
orimligt att via ett statsdirigerat organ
sammanföra denna verksamhet på det
sätt som nu sker. Av betänkandet »Statens
stöd till ungdomsverksamhet»
framgår även att utredningen varit kritisk
mot den nuvarande ordningen. Man
säger där bl. a.: »Vad beträffar statens
ungdomsråd är dess ställning som statligt
organ på ungdomsarbetets område
något oklar. De anslutna ungdomsorganisationerna
betraktar rådet som sitt
arbetsredskap, och rådet är beroende
av deras samtycke vid utformningen
av verksamheten. Samtidigt har rådet
att effektuera ''beställningar’ från riksdagen
och Kungl. Maj :t. Denna mellanställning
innebär risker för motsättningar
vid avgöranden som gäller arbetsprogrammet.
Situationen kompliceras
av att medlemmarna — ett 50-tal — representerar
organisationer som sinsemellan
är mycket olika.» Man säger vidare
i utredningen att uppgiften för
rådet uppges vara att fungera som ett
service- och samordningsorgan med syfte
att stimulera organisationernas verksamhet.
Men även efter försök att precisera
mål och inriktning kvarstår enligt
utredningen tvekan om ramen för
rådets handlande. Detta gäller inte bara
förhållandet till medlemsorganisationerna
och deras intressen utan också
gentemot skolöverstyrelsen.

Herr talman! Ungdomsorganisationerna
hade långt före tillkomsten av
statens ungdomsråd en egen intresseorganisation,
Sveriges ungdomsorgani -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till statens ungdomsråd
sationers landsråd. Denna organisation
borde enligt vår uppfattning mycket
väl kunna klara de uppgifter som nu
lagts på statens ungdomsråd, och därigenom
skulle även det statliga anslaget
kunna avsevärt nedbringas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten 22 fogade reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Med hänsyn till vad
som tidigare har anförts under olika
punkter, där vi har behandlat ungdomsverksamheten,
finns det väl nu anledning
att fatta sig ganska kort när det
gäller den reservation som herr Ottosson
här har svarat för.

Eftersom det finns en utredning som
kommer med ett förslag nästa år och
man där tar upp frågan om vilket organ
som i fortsättningen skall svara för
ungdomsverksamheten tycker jag inte
att det nu finns någon anledning att ta
upp en mer ingående diskussion om
huruvida Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd eller annat organ i fortsättningen
skall handha denna verksamhet.

Jag vill bara säga till herr Ottosson
att det förefaller som om han önskar
att ungdomsorganisationernas landsråd
skall starta under ganska ogynnsamma
förutsättningar när han vill göra en så
kraftig nedbantning av det föreslagna
anslaget på 600 000 kronor och tror att
den nya organisationen skall kunna klara
sig med 200 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara göra det
tillägget att när vi har yrkat på 200 000
kronor är det för verksamheten vid Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd.
Vi vet att av de 600 000 kronorna till
statens ungdomsråd åtgår största delen
till administrationskostnader, och ad -

ministrationen finns ju redan i landsrådet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej —22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 23—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Punkten 26

Anslag till tidningen Samefolket, m. m.

KUngl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
490 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
246, av herr Eric Carlsson in. fl., och
11:315, av herr Svanberg in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
nu utgående anslag till tidningen Samefolket
skulle höjas till 100 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
315, av herrar Schött och Eskilsson,
samt II: 390, av herr Björkman m. fl.,
vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte för budgetåret 1968/
69 anvisa dels ett bidrag av 45 000
kronor till Esternas representation i
Sverige för bestridande av kostnader
för Estniska folkhögskolan, dels ett bidrag
av 45 000 kronor till föreningen
Chinuch för bestridande av kostnaderna
för Stockholms Judiska Centers
verksamhet,

dels ock motionen II: 450, av herr
Björkman m. fl., vari föreslagits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen skulle
besluta att till Esternas representation
i Sverige för utgivande av tidskriften
Rahvuslik Kontakt anvisa ett anslag av
10 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:246 och 11:315 i vad de avsåge
höjt bidrag till tidningen Samefolket,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 315 och II: 390 i vad de avsåge
bidrag till Estniska folkhögskolan,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 315 och II: 390 i vad de avsåge
bidrag till Stockholms Judiska Centers
verksamhet,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 450 i vad den avsåge bidrag till
tidskriften Rahvuslik Kontakt,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:246 och 11:315, 1:315
och 11:390 samt 11:450, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
490 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Mattsson
(ep), Tobé (fp), Björkman (h),
Westberg (fp), Sjönell (ep) och Sterne
(fp), vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 246 och II: 315, såvitt
nu vore i fråga, bevilja ett med 50 000
kronor höjt bidrag till tidningen Samefolket,

dels ock att utskottet, under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
1, bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I:
246 och II: 315 samt med avslag å motionerna
I: 315 och II: 390 ävensom II:
450, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Bidrag till speciella
folkbildningsåtgärder för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 540 000 kronor; samt

b) av herr Björkman (h), vilken likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I denna punkt, nr 26,
finns en reservation av representanter
för såväl högern som centern och folkpartiet
med yrkande om att anslaget
till samernas tidning skall höjas med
50 000 kronor. De motioner som ligger

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till tidningen Samefolket, m. m.
till grund för yrkandet har undertecknats
även av socialdemokrater, varför
frågan borde kunna stå över partierna.

Samernas tidning diskuterades livligt
vid 1965 års riksdag, då samma yrkande
förelåg jämte ett utredningskrav. I
voteringen skilde sig kamrarna åt. Sedan
1964/65 har detta bidrag varit oförändrat.
De argument för ett ökat anslag
som har förts fram i motionerna I: 246
och 11:315 till årets riksdag är i stort
sett desamma som diskuterades år 1965.
Annan talare kommer att närmare redogöra
för detta.

Motionärerna säger i sina motioner:
»Förhållandet mellan den samiska gruppens
intressen och motstående intressen
med alla de ingrepp i samernas förhållanden
som dessa ofta innebär är ett
fält som ständigt måste ägnas uppmärksamhet.
Vattenregleringarna, turismen
och det alltmer mekaniserade norrländska
storskogsbruket representerar
de mest framträdande intressena därvidlag.
» Sanningen i detta kunde vi,
som hade möjlighet att studera Vindelälven
och dess reglering, uppleva när
vi mötte samerna och lyssnade till deras
problem. En huvudsynpunkt bör
därför vara vad som framhålles i reservationen,
nämligen att samerna ges
möjlighet att själva diskutera och analysera
samt informera en stor allmänhet
om sina problem. Det sker bäst genom
tidningen Samefolket. Alla vet
dock att utgivandet av tidningar i dag
är förknippat med stora ekonomiska
problem, vilket inte minst gäller samernas
tidning, som har ett så stort
spridningsområde.

Tidningen Samefolket utgör enligt
samerna själva ett omistligt kontaktled
mellan samerna inbördes samt mellan
dem och landets övriga invånare och
kulturcentra. De kan inte längre utan
ekonomisk hjälp hålla sin tidning på
den standard som är önskvärd.

Till sist vill jag framhålla, att det
inte går att jämföra samerna, såsom
man har gjort många gånger tidigare,
med vilken annan minoritetsgrupp som

helst i detta land. Här gäller det en
grupp av våra egna med ursprunglig
hemortsrätt i vårt lands nordligaste delar.
Ett bifall till anslagsökningen till
deras tidning kan därför inte vara prejudicerande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
a.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Denna punkt, nr 26,
har rubriken »Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder».
Härunder behandlas
bl. a. fyrpartimotioner, väckta i båda
kamrarna, om en höjning av anslaget
till tidningen Samefolket från nuvarande
50 000 till 100 000 kronor. Motionerna
har nr 246 i denna kammare
och 315 i medkammaren, där herr Svanberg
i Kalix står som första man. Som
motionär i den här kammaren och med
hänsyn till att jag tidigare har ägnat
dessa frågor uppmärksamhet vill jag
säga några ord om dessa frågor, som
är så viktiga för samerna och för oss
alla som önskar och behöver information
om samernas aktuella angelägenheter.

Skall man emellertid döma av utskottets
utlåtande, har frågan om ett höjt
anslag till tidningen Samefolket föga
betydelse. På två rader konstaterar utskottet
att det inte anser sig böra förorda
avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande del, varför det avstyrker
motionsyrkandet. Kortare kan
inte ett avstyrkande göras. Ingen motivering
anförs i sakfrågan. För utskottet
är frågan tydligen inte av den dignitet
och den dimension att det behövs.
Ändå gäller det en livsfråga och en kulturfråga
för en folkgrupp som tillhör
ursprungsbefolkningen i vårt land.

I andra sammanhang har påpekats
angelägenheten av att förslag och beslut
motiveras. Här gömmer sig utskottet
bakom Kungl. Maj:ts förslag och säger
att ändringar inte bör göras i regeringens
äskande på den här punkten.

Vilka är då skälen för motionerna?

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

De är flera. Tidningen Samefolket är
en av de få kulturtidskrifter vi har i
vårt land i dag och samtidigt en av de
äldsta. Tidningen startade 1919 som
Samefolkets egen tidning, och sedan
1961 utkommer tidskriften under namnet
Samefolket. Under hela denna tid
har stöd utgått till utgivandet. Från
budgetåret 1965/66 är bidraget 50 000
kronor, vilket belopp utgår över riksstaten,
detta efter gemensam omröstning
här i riksdagen.

Jag sade inledningsvis att tidskriften
har betydelse för samernas vidkommande
liksom för oss övriga som vill
bli informerade. Den tar upp yrkes- och
näringsfrågor av stor vikt. Jag vill peka
på att i dessa dagar har 1984 års rennäringssakkunniga
avgivit sitt betänkande,
vars förslag ur flera synpunkter
innebär stora förändringar för renskötseln.
Skall de intentioner som ligger
till grund för utredningens förslag
kunna förverkligas, gäller det att tillgodose
ett informationsbehov av mycket
stora mått för samerna och bland
samerna. Vidare förmedlar tidningen
Samefolket renforskningens resultat,
och detta bedöms vara en av tidskriftens
viktigare uppgifter.

I olika sammanhang har man under
det här året diskuterat glesbygdsproblemen
mer än vanligt. Glesbygdsproblematiken
är livsavgörande för det samiska
folket därigenom att det bedriver
renskötsel som ju har sin grund i den
nordiska fjällvärlden. Det är skandinaviska
fjällkedjans ursprungsbefolkning
som det rör sig om här. Vi brukar
ibland tala om nordisk samverkan. Här
finns en nordisk samhörighet, eu praktisk
nordism som man knappast möter
på något annat håll. Och det rör sig om
en liten folkgrupp — man beräknar att
det i dag finns 30 000 å 35 000 samer.
Från dessa utgångspunkter och att det
är en liten folkgrupp är självklart viktigt
att man slår vakt om deras tidning.

Vi förstår också att glesbygdsproblematiken
berör samerna på många and -

Anslag till tidningen Samefolket, m. m.
ra sätt. Grundskolan, vuxenutbildningen,
yrkesvalet och det samiska kulturlivets
utveckling över huvud taget sammanhänger
ju med hur glesbygdernas
framtid formas.

Sedan 1960 har tidskriften ändrat
format och utförande både vad sidantal
och de behandlade ämnena beträffar.
Tidskriften har därmed ur samernas
synpunkt fått mycket stor betydelse
och har, vill jag säga, tillvunnit sig
ett ökat intresse även utanför samernas
led.

Det sker i dag och kommer att ske
stora förändringar för den samiska
folkgruppen. Här i kammaren har vi
ibland diskuterat om vår generation
blir den som på allvar måste ställa sig
frågan: Skall den samiska kulturfonmen
få möjligheter att leva vidare? När
den framtida samepolitiken skall utformas
bör samerna få tillfälle att själva
diskutera och analysera sin situation
och även informera allmänheten
om sina problem. Därvidlag fyller tidningen
Samefolket en utomordentligt
stor uppgift.

Jag hade tillfälle att vara med på
årets landsmöte, som hölls i Arjeplog
under februari månad. Liksom i fjol
tog landsmötet upp en diskussion om
förutsättningarna för tidningens utgivning.
I år liksom i fjol underströks angelägenheten
av att man kunde fortsätta
att utge sin tidning i den form
och på det sätt som man nu gör. Landsmötet
såg mycket allvarligt på möjligheten
att klara utgivningen med hänsyn
till den besvärliga ekonomiska situationen
just nu. Tidskriftens ekonomi
är sådan att en ekonomisk förstärkning
på något sätt måste till.

Här kan vi från riksdagens sida medverka
genom att i dag höja anslaget till
tidningen Samefolket från 50 000 till
100 000 kronor.

Jag är, herr talman, ute i ett för den
samiska folkgruppen synnerligen angeläget
ärende när jag med det anförda
hemställer om bifall till den här fogade
reservationen.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till tidningen Samefolket, ni. m.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
tidningen Samefolket har utgivits sedan
år 1919, alltså i snart 50 år. Från
budgetåret 1964/65 har tidningen haft
anslag av staten med 50 000 kronor per
år. Nu begär man efter tre år att anslaget
skall höjas till dubbla beloppet,
dvs. 100 000 kronor.

.Tåg har här en förteckning över bidrag
som lämnas till 21 olika tidskrifter.
Av dessa är det endast en som har ett
något högre statsbidrag än det som för
närvarande utgår till tidningen Samefolket.
Två andra tidskrifter har bidrag
med 35 000 kronor per år, men huvudparten
av tidskrifterna har anslag som
varierar från 10 000 och ned till 2 000
kronor.

Mot denna bakgrund framstår anslaget
till tidningen Samefolket i varje fall
såsom mycket hyggligt; den ligger som
nummer två i storleksordning när det
gäller anslag från staten.

Med den anförda motiveringen ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (li):

Herr talman! Herr Björkman har vid
denna punkt avgivit en blank reservation
som jag helt kort skall motivera.
Det gäller en motionsvis framförd hemställan
om 45 000 kronor till esternas
representation för bestridande av kostnaderna
för Estniska folkhögskolans
sommarkurser, vinterkurser, föredragsaftnar
och diskussionskvällar.

Utskottet vill inte biträda motionsyrkandet
med motivering att Estniska
folkhögskolan bör anknytas till en statsbidragsberättigad
folkhögskola som då
får ta ansvar för kursprogram och lärarlöner.
Ehuru utskottets linje inte
utan vidare kan avvisas ställer jag mig
tveksam till en dylik anknytning, eftersom
det här ändå gäller studium av
den estniska kulturen, och anknytningen
till den estniska representationen är
den både bästa och naturligaste anknytningen
för denna skola och dess kurser.

Även den judiska folkminoriteten i
Sverige, uppgående till cirka 14 000
personer, förtjänar enligt min mening
det stöd och den uppmuntran för sitt
kulturella arbete som förordas i motionerna.
Det är ju allmänt omvittnat
vilka förnämliga insatser och vilken
roll denna befolkningsgrupp allmänt
spelar på olika områden, såsom i detta
fall på kulturlivets område, och inte
minst i vårt land. När man som i Stockholms
Judiska Center arbetar för att
bibehålla och utveckla sin kulturella
egenart vågar man tro på impulser därifrån
även utåt. Jag tycker att vi har anledning
även från riksdagens sida att
lämna detta rimliga bidrag av 45 000
kronor till täckande av kostnaderna för
Stockholms Judiska Centers verksamhet.

Med hänsyn till att motionären nöjt
sig med en blank reservation avstår jag
från att yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tycker att det var
en minst sagt skral motivering som utskottsmajoritetens
representant hade
för sitt yrkande om avslag på framställningen
om ett förhöjt bidrag till
Samefolket. Han menade, att jämfört
med många andra tidskrifter hade Samefolket
fått ganska mycket pengar;
det fanns tidskrifter som var nere i ett
bidrag på 2 000 kronor.

Jag förstår inte att man kan dra några
som helst slutsatser av detta resonemang.
Möjligen skulle man kunna dra
den slutsatsen, att om en tidskrift bara
behöver 2 000 kronor i bidrag så kan
man slopa bidraget eller säga att tidskriften
inte har någon uppgift att fylla,
vilket däremot Samefolkets Tidning,
som den hette förr, och nu Samefolket
har.

Denna begäran om ett anslag på
100 000 kronor är ingen nyhet. Redan
i tidigare motioner har kravet på bidrag
till Samefolket utgjort 100 000 kronor,
helt enkelt därför att de som har
studerat tidskriftens ekonomi förstår att

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

ett bidrag på 100 000 kronor behövs för
att den skall kunna komma ut i fortsättningen.

Någon tidigare talare sade, att det
inte var billigt i dag att ge ut vare sig
en tidning eller en tidskrift. Den som
har sysslat med tidningsekonomi vet hur
oerhört kostnaderna har drivits upp
under de senaste åren. Det är därför
inte alls någon märkvärdig sak att motionärerna
nu kommer igen och vidhåller
sitt gamla krav på ett anslag av
100 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservanternas synpunkter i
denna fråga.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Denna tidning har utgivits
sedan 1919, alltså under 50 år,
och den fick sitt första statsbidrag
1964/65 på 50 000 kronor. När det motionerades
och argumenterades för det
anslaget hade man precis samma motiv,
som herr Andersson anför nu, nämligen
att tidningen inte kunde klara sig med
mindre än att den fick dessa 50 000 kronor.
Nu, efter endast ytterligare tre år,
måste man ha 100 000 kronor för att
över huvud taget driva verksamheten.
Jag ställer mig något tveksam till denna
argumentation.

Det gäller här anslag inte bara till
denna tidskrift, utan till 21 tidskrifter,
som naturligtvis var och en för sig är
av betydelse för det område den företräder.
Av dessa 21 är det en tidskrift
som får 60 000 kronor i anslag, och
därefter kommer Samefolket med 50 000
kronor. Sedan sjunker beloppen; två
tidskrifter får 35 000 kronor,, medan
huvudparten får mellan 10 000 och 2 000
kronor i anslag.

Jag ber ännu en gång, herr talman,
att med det anförda få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det gäller här en gammal
tidning, och de som känner till för -

Anslag till tidningen Samefolket, m. m.
hållandena vet att redaktören och medarbetarna
under många år inte uppburit
någon som helst ersättning för att de
givit ut tidningen. Sedan har de fått
litet efter hand. Det har från början
varit av ideella motiv som man givit ut
denna tidning.

Men nu går det inte längre. Nu krävs
det en större administrativ apparat för
att få ut tidningen till samerna, som bor
spridda över halva Sverige. Man försöker
nu bygga upp en expedition för att
kunna få fram en bättre tidning. Det är
detta som gör att kostnaderna har ökat
så hastigt och som motiverar att vi ger
ytterligare 50 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det är riktigt att tidningen,
visserligen under annat namn,
utkommit sedan 1919.

Men det är också skillnad på kostnaderna
1919 och 1968. Jag vet ett tidningsföretag
som startade 1919 med ett
aktiekapital på 15 000 kronor. För detta
belopp kunde man skaffa sig officin
och lokaler. Om man i dag försöker
starta ett tidningsföretag, skulle jag tro
att det inte räcker med 15 000 kronor.
Jag höll på att säga att man inte får
räkna i tusental utan i miljoner för att
man skall kunna driva fram ett företag
i dessa tider.

Det viktigaste i detta sammanhang är
väl ändå att vi inte skall inbilla oss att
dessa 50 000 kronor verkligen räcker.
Man har fått tillskott från andra håll i
form av gåvor för att kunna klara den
ekonomiska situationen. Men i längden
kan man ändå inte lita till att få bidrag
på detta sätt. Givarna tröttnar så småningom.
Därför är helt enkelt den ekonomiska
situationen sådan, att om inte
detta bidrag höjs, är det stora risker för
att tidskriften måste upphöra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. De blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet

utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. 1 och 5 samt
därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1 och
5 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
26 mom. 1 och 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 64.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 27 och 28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Ang. De blindas förenings allmänna
biblioteksverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
1 975 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att bidraget till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet
skulle utgå med 840 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 67,
av herrar Eric Gustaf Peterson och Sörenson,
samt II: 94, av herr Hamrin i
Kalmar m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
612, av herr Nils Theodor Larsson
m. fl., och II: 590, av herr Wiklund i
Stockholm m. fl.,

dels ock motionen II: 731, av herr
Bimmerfors in. fl.

I motionerna 1:612 och 11:590 hade
anhållits, a) att anslaget till De blindas
förenings biblioteksverksamhet måtte
uppräknas till 940 000 kronor och b)
att riksdagen måtte uttala sin anslutning
till principen, att samhället helt
borde täcka kostnaderna för de blindas
bokförsörjning samt uppdraga åt Kungl.
Maj :t att snarast framlägga förslag till
åtgärder i detta syfte.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 67 och 11:94 i vad de aysåge
höjt bidrag till framställning av studie -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. De blindas

litteratur för synskadade universitetsstuderande,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 612 och II: 590 i vad de avsåge
höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 612 och II: 590 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t angående
kostnaderna för de blindas bokförsörjning,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 731 i vad den avsåge höjt bidrag
till konsulentverksamhet inom handikapporganisationerna,

5. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:67 och 11:94, 1:612 och II:
590 samt 11:731, samtliga motioner i
vad de avsåge anslagsberäkningen, till
Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett anslag av 1 975 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Mattsson
(ep), Tobé (fp), Björkman (li),
Westberg (fp), Sjönell (ep) och Sterne
(fp), vilka ansett, att

dels utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:612 och 11:590, såvitt nu
vore i fråga, bevilja ett i förhållande
till Kungl. Maj ds förslag med 100 000
kronor höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet,

dels ock utskottet bort, under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
2 under 5 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag och med bifall till motionerna
1:612 och 11:590 samt med avslag å
motionerna 1:67 och 11:94 samt II:
731, samtliga motioner i vad de avsåge

förenings allmänna biblioteksverksamhet
anslagsberäkningen, till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag
av 2 075 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt finns
det även i år ett antal motioner. I en
reservation tas upp ett yrkande i motionerna
I: 612 och II: 590 med undertecknare
från de tre oppositionspartierna.
Det gäller, herr talman, uppräkning
av anslaget till De blindas
förenings biblioteksverksamhet med
100 000 kronor utöver vad departementschefen
föreslagit och vad majoriteten
i utskottet förordat.

Även skolöverstyrelsen har i år begärt
ett betydligt högre belopp för de
handikappades kulturella verksamhet
än vad departementschefen ansett sig
kunna föreslå, nämligen 1 710 000 kronor
mot föreslagna 400 000 kronor.

Genom tillkomsten av den s. k. talboken
har de tekniska förutsättningarna
för att tillgodose de blindas litteraturbehov
i hög grad förbättrats. Möjligheterna
att utnyttja detta nya medium
är emellertid helt beroende av att talböcker
finns tillgängliga till låns, vilket
ombesörjes av De blindas förening.
En avsevärd ökning av talboksframställningen
är också nödvändig för att de
blinda skall kunna följa med i den nya
litteraturen. Mycket återstår också då
det gäller att få fram blindböcker innehållande
äldre litteratur.

Femte avdelningen av statsutskottet
hade tillfälle att hesöka De blindas förening
i Stockholm och se talboksframställningen
vilket var imponerande.
Vid tillfället fick vi klart för oss att ytterligare
statsbidrag i år till de synskadade
studenternas kurslitteratur icke
var nödvändiga, eftersom dessa studenter
får utbildningsbidrag genom länsarbetsnämnderna
och därmed även tillerkännes
bidrag till undervisningsmedel
i form av talböcker.

Däremot var ledningen för De blindas
förening synnerligen bekymrad

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. De blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet

över att medlen icke räckte till för att
tillmötesgå det alltmer ökade behovet
av framställning av talböcker, som fått
en sådan hög efterfrågan. På tio år har
utlåningen av talböcker ökat fyra gånger
och utgör nu cirka 82 000 lån per
år. Vi fick den uppgiften att knappt 60
procent av bibliotekets utgifter 1967
täcktes med statsmedel. Cirka 15 procent
utgjordes av speciella för biblioteksändamål
avsedda medel. Underskottet,
drygt 25 procent — cirka 400 000
kronor — täcktes genom föreningens
allmänna tillgångar, många gånger erhållna
genom insamlingar just för denna
talbok.

Med dessa uppgifter i minnet anser
vi reservanter det mycket väl motiverat
att trots att »utredning pågår» yrka
på bifall till en uppräkning av anslaget
till De blindas förenings biblioteksverksamhet,
vilket i första hand skall
gå till framställning av dessa talböcker,
med ytterligare 100 000 kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Edström
(fp) och herr Olsson, Johan, (ep)
samt fru Hamrin-Thorell (fp).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
erinra om att stödet till de handikappade
vidgats att omfatta allt fler områden.
Samtidigt har samhällets ekonomiska
insatser ökat. Kommuner och
landsting gör betydande insatser inom
liandikappvården. De statliga stödåtgärder
som direkt tar sikte på handikappade,
kan för budgetåret 1968/69
beräknas omfatta sammanlagt 1 660
miljoner kronor. Det innebär, jämfört
med innevarande budgetår, en ökning
med cirka 350 miljoner kronor.

När det gäller anslagen under den
titel, som heter »Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet» och
som är upptagen i propositionen sedan

1966, kan man där notera att anslaget
för dessa ändamål, ställt till skolöverstyrelsens
förfogande för kurser och
studieverksamhet 1966/67, var 261 000
kronor. För budgetåret 1968/69 föreslås
det till 525 000 kronor. Till tolkar
för döva anvisades för budgetåret 1966/
67 ett belopp av 10 000 kronor, vilket
för budgetåret 1968/69 är uppräknat
till 90 000 kronor. Till konsulenter anvisades
120 000 kronor för budgetåret
1966/67 och beräknas 160 000 kronor
för budgetåret 1968/69. För De blindas
förenings allmänna biblioteksverksamhet
anvisades 690 000 kronor för budgetåret
1966/67 och beräknas 840 000
kronor för budgetåret 1968/69.

För studielitteratur för blinda universitetsstuderande
anvisades ingenting
budgetåret 1966/67, men för samma
ändamål beräknas för budgetåret
1968/69 ett belopp av 200 000 kronor.
Under punkten »övrigt» anvisades
62 000 kronor för 1966/67, vilket belopp
uppräknats till 160 000 kronor för
budgetåret 1968/69. Sammanlagt innebär
den summa för ifrågavarande ändamål,
som slutar på 1 975 000 kronor,
en uppräkning med 400 000 kronor eller
med i runt tal 20 procent.

Beträffande det avsnitt, där det råder
delade meningar inom utskottet, d. v. s.
anslaget till De blindas förenings allmänna
biblioteksverksamhet, vill jag erinra
om att anslaget till denna verksamhet
utgick budgetåret 1960/61 med
70 000 kronor och att förslaget för nästa
budgetår innebär att en summa av
840 000 kronor anvisas. Det har alltså
skett eu gradvis och kan jag väl säga
ganska kraftig ökning av detta anslag.

Mot denna bakgrund och med hänsyn
till de utredningar som pågår och som
väntas resultera i förslag om att De
blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet
skall överföras i statlig regi
har utskottet för sin del godtagit departementschefens
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. De blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Bertil Petersson här framhåller,
att det utgår mycket medel till de
handikappades kulturella verksamhet.
Men när det gäller De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet och
framställning av talböcker ligger det litet
annorlunda till.

År 1961 gjordes inom skolöverstyrelsen
en utredning, som utmynnade i ett
förslag att staten skulle överta ansvaret
för litteraturförsörjningen beträffande
de blinda. Men Kungl. Maj :t var då inte
beredd att ta steget fullt ut utan ville att
De blindas förening i fortsättningen
också skulle sköta denna verksamhet.
Det förutsattes dock att statens anslag
skulle höjas successivt till dess att full
kostnadstäckning uppnåtts.

Man säger inom De blindas förening
att detta gick bra under de tre första
åren och att anslagen något så när täckte
den höjning som blev fallet på grund
av intresset för dessa talböcker. Men så
sköt antalet efterfrågade talböcker i
höjden. Från att ha varit kanske 20 000
lån per år är antalet efter några år nu
uppe i 80 000 lån, och det är just denna
snabba utveckling som gjort att kostnaderna
naturligtvis har stigit och att det
i dag behövs mer medel till verksamheten.

Det stod i Dagens Nyheter en liten artikel,
i vilken chefen för De blindas förening
herr Hedkvist gjorde ett uttalande
och helt enkelt frågade: »Skall vi
stoppa nyproduktionen av talböcker för
att kunna betala den bibliotekspersonal
vi måste ha för att kunna betjäna de
många blinda, om vi inte får mera medel?»
Han gör vissa jämförelser och visar
på att statsbidraget för samma
verksamhet i Danmark är omkring 3
miljoner kronor och i Norge över 1 miljon
kronor.

Herr talman! Det är mycket som talar
för att riksdagen bör gå med på ytterligare
en höjning med 100 000 kronor till
denna verksamhet.

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 2 och
5 samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
mom. 2 och 5 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
29 mom. 2 och 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Anslag till Nordiska kulturfonden

Ja — 68;

Nej — 67.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkten 30

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31

Anslag till Nordiska kulturfonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Nordiska kulturfonden för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 772 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
248, av herr Karl-Erik Eriksson in. fl.,
samt 11:307, av herr Andersson i Örebro
och herr Enskog,

dels ock de likalydande motionerna
1: 366, av fru Segerstedt Wiberg och
fröken Ranmark, samt II: 451, av fru
Gärde Widemar.

I motionerna I: 366 och II: 451 hade
anhållits, att riksdagen måtte till Nordiska
kulturfonden för budgetåret 1968/
69 anvisa ett anslag av 833 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:366 och 11:451 till Nordiska
kulturfonden för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett reservationsanslag av
772 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:248 och 11:307.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! På Nordiska rådets rekommendation
träffades i oktober 1966
en överenskommelse mellan regering -

arna i de nordiska länderna om att bilda
en nordisk kulturfond på 3 miljoner
danska kronor. Det beloppet bedömdes
vara lämpligt för att möjliggöra fondens
primära syfte.

Förra året devalverades som bekant
den danska kronan med 7,9 procent.
Det innebar att fonden gick ned i värde,
något som man givetvis inte hade
räknat med 1966. Fondens värde har
gått ned bl. a. genom att man från
svenskt håll efter devalveringen minskat
bidraget. Man föreslår i år ett anslag
på 772 000 kronor för ändamålet.

I två motioner har begärts att kulturfonden
skall kompenseras för den värdeminskning
som uppstått genom devalveringen
och att 833 000 kronor skall
anvisas till fonden. Utskottet har avslagit
båda motionerna under hänvisning
till Nordiska rådets behandling av ärendet
i år. Rådet rekommenderade då en
ökning av fonden.

Det var kulturutskottet som behandlade
frågan. Utskottet anförde att det
var angeläget att fondkapitalets faktiska
värde, som till följd av den danska kronans
devalvering hade reducerats, snarast
bringades upp till det värde det
hade före devalveringen. Vid kulturutskottets
ställningstagande var den
danske, finske och norske ecklesiastikministern
närvarande. Den svenske utbildningsministern
var inte med.

Nu åberopar statsutskottet denna rekommendation
för sitt avstyrkande av
motionerna och säger att utskottet »inte
är berett att nu förorda en högre medelsanvisning
än vad Kungl. Maj :t har
föreslagit, då detta skulle innebära ett
föregripande av ställningstagandena till
Nordiska rådets nyssnämnda rekommendation
om ändring i den gällande
överenskommelsen. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t — om så visar sig
erforderligt -—■ gör framställning om
anvisande på tilläggsstat av ytterligare
bidragsmedel.»

Jag måste tillstå att jag inte riktigt
förstår vad utskottet åsyftar. Rekommenderar
utskottet, att man i år skall

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

höja beloppet? Eller vill utskottet överlämna
åt utbildningsministern att fatta
beslutet? Då stöder man alltså inte Nordiska
rådets rekommendation, där det
uttryckligen sägs att det är angeläget att
de nordiska länderna justerar överenskommelsens
regler om fondbeloppet
och tillser att fondkapitalets värde
bringas till sin ursprungliga nivå.

Jag skulle, herr talman, vilja be om
en förklaring på den punkten. Jag gör
det särskilt med tanke på att fondstyrelsen
i maj skall ha ett sammanträde.
Vi som tillhör den vet att medlen är
mycket knappa även om man räknar
upp beloppet till den ursprungliga nivån.

Häri instämde herr Eriksson, KarlEr
ik, (fp).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Nordiska Rådet antog
vid sin session i februari månad en rekommendation
till de nordiska ländernas
regeringar att justera upp detta anslag
med hänsyn till devalveringen.
Man har väl anledning att räkna med
att regeringarna i de nordiska länderna
tar upp denna rekommendation till behandling
och att man träffar en överenskommelse.
Det måste väl vara den
riktiga gången att handlägga detta ärende.

Däremot kan det inte vara riktigt av
utskottet att rekommendera riksdagen
att i en sådan situation för sin del fatta
ett beslut, utan man får räkna med att
ärendet kommer via respektive regeringar.
Utskottet framhåller att om så
anses erforderligt kan Kungl. Maj:t
återkomma och begära medel på tillläggsstat.
Så ligger faktiskt ärendet till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Bakom den rekommendation
som Nordiska rådet antog stod
även svenska representanter. Där fanns

fröken Ranmark, herr Thapper och herr
Folke Björkman. Ledamöter från svenska
riksdagen står alltså bakom rekommendationen.
Men utskottet, som representerar
riksdagen här hemma, måste
väl hysa en mening. Har utskottet samma
mening som de som medverkat till
rekommendationen: att det är angeläget
att ett beslut fattas?

Utskottet avslår motionen. Jag efterlyser
därför utskottets mening. Vill inte
utskottet rekommendera utbildningsministern
att lämna ett anslag i år? Anser
utskottet att det är tillfredsställande att
i år stanna för ett lägre belopp?

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för budgetåret 1968/69 till byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner
om försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB.

I de likalydande motionerna 1:6, av
herr Hubinette, och II: 74, av herr Magnusson
i Borås in. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle 1. besluta, att av statens
till 478,5 miljoner kronor uppgående
innehav av aktier i LKAB aktier
till ett nominellt belopp av 228 miljoner
kronor skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 100 kronor per aktie till
en marknadsmässig emissionskurs, varvid
särskilt skulle tillses att köpare av
lägre antal aktier skulle äga förtur vid
överteckning och att en bred spridning
av aktieköpen vunnes bland allmänhe -

68 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

ten, 2. besluta, att under budgetåret
1968/69 utbudet av aktier skulle bestämmas
till nominellt 50 miljoner kronor
samt 3. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de förberedelser, som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde
beaktas vad i motionerna anförts i fråga
om valordning för bolaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 6 och II: 14.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser (h), Ottosson (h), Bohman (h)
och Björkman (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 6
och II: 14

1. besluta, att av statens till
478 500 000 kronor uppgående innehav
av aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 000 000 kronor skulle
erbjudas allmänheten i valörer på
100 kronor per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt
skulle tillses att köpare av lägre antal
aktier skulle äga förtur vid överteckning
och att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten,

2. besluta, att under budgetåret 1968/
69 utbudet av aktier skulle bestämmas
till nominellt 50 000 000 kronor,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelser, som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga
om valordning för bolaget.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! För att i någon män avlasta
herr Ottosson, som haft en arbetsam
dag, skall jag be att i detta ärende
få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Vi har haft motionsyrkanden
av samma innebörd som det nu

föreliggande under många år. Några
nya skäl har inte framkommit, och även
om nu herr Hiibinette avlöste herr Ottosson
förändrar det i sak ingenting.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om försäljning till allmänheten av aktier
i statliga företag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motioner
om utredning rörande försäljning till
allmänheten av aktier i statliga företag.

I de likalydande motionerna 1:7, av
herr Hubinette, och II: 13, av herr Magnusson
i Borås in. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande
lämpliga former för försäljning av aktier
i de i vinstsyfte drivna statliga
företagen, varvid särskilt måtte beaktas,
att sådana former för aktieförsäljningen
skulle ordnas, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland
allmänheten och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 7 och 11:13.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h), Thorsten Larsson
(ep), Johan Olsson (ep), Bohman
(h), Mattsson (ep), Tobé (fp), Björkman
(h), Westberg (fp), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:7 och 11:13 hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av frågan om
försäljning av aktier i statliga företag.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 46 har behandlats motionerna
I: 7 och II: 13, i vilka begärs en utredning
rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag. Förslag
med samma innebörd har varit uppe
till behandling vid tidigare riksdagar
men har av utskottsmajoriteten avstyrkts
med motiveringen, att några
skäl för ett ändrat ståndpunktstagande
inte föreligger.

På senare tid har man dock tydligt
kunnat märka det ökade intresse som
finns för sparande i form av aktieköp.
Aktiesparklubbar bildas i allt större antal,
och i mycket stor utsträckning utgöres
dessa klubbar av företagsanställda
inom alla kategorier, vilka har funnit
denna form för sparande vara intressant.
Detta innebär ju inte bara en
form för frivilligt sparande utan innebär
även ett vidgat intresse för företagens
ekonomiska ställning och för hur
dessa företag sköter sig i olika avseenden.

Vi har ju under den senaste tiden
kunnat notera ett utvidgat intresse för
aktieköp. Bl. a. har ju ungdomar inom
regeringspartiet köpt aktier i ett antal
storföretag, och jag förmodar att dessa
köp har motiverats av ett intresse för
hur dessa företag utvecklas och fyller
sin samhällsuppgift. Jag tror att det
finns människor som även har intresse
av att genom aktieköp få en inblick i de
statliga företagens skötsel och utveckling.
Av denna anledning borde de statliga
företagen lika väl som de enskilda
kunna ställa en del av sin aktiepost till
förfogande för försäljning till allmänheten.

Statsrådet Wickman har tillkallat en
delegation för utredning om frågor rörande
de statliga företagen, och i direktiven
nämner han bl. a. att inom delegationens
centrala uppgift, som består i
att föreslå riktlinjer för den långsiktiga
utvecklingen av de statliga företagen,
ingår också uppdraget att finna formerna
för finansiering i sådana fall där företagens
egna medel eller upplåningskapacitet
är otillräckliga. Målsättningen
bör därvid vara att anvisningen av medel
till företagens utveckling sker i former
som inte försvagar deras konkurrensförmåga
i förhållande till andra företag.

Inom det fria näringslivet åstadkommes
ju kapitaltillskott bl. a. genom nyemissioner
och ökning av aktiekapitalet
genom försäljning av aktier, och en
sådan finansieringsmetod har väl i alla
tider ansetts hederlig.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

När motionärerna har begärt en utredning,
anser jag detta vara ett aktuellt
drag, och uppgiften skulle med fördel
kunna överlämnas till den delegation
jag tidigare talat om såsom ett kompletterande
utredningsuppdrag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Även den bär frågan har
varit föremål för överläggningar under
tidigare år, och ståndpunkterna och argumenten
är ungefär desamma som förut.
Inget nytt har tillförts debatten från
motionärernas sida, och vi inom utskottsmajoriteten
har inte heller berikat
den med några nya synpunkter.

Med hänsyn till att ärendet har behandlats
så många gånger tidigare ber
jag, herr talman, endast att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsatte^ samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 56.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1968/69 till studiesociala ändamål
jämte motioner.

Punkterna i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. bidrag till motionsverksamhet för
studerande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 1 340 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 316, av herr Schött m. fl., och II: U00,
av herr Tobé m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte till Bidrag till hälsooch
sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 1 540 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 316 och II: 400 till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 1 340 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Tobé (fp), som dock ej antytt sin mening.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Här föreligger endast en
blank reservation, och jag skall inte ställa
något särskilt yrkande. Jag vill bara
understryka att situationen när det gäller
studentidrotten och samhällets stöd
till denna icke är tillfredsställande. Det
finns anledning för motionärerna att
återkomma ett kommande år.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag delar herr Schötts
uppfattning att det borde göras mera för
studentidrotten, men förutsättningen för
detta är ju att de som skall få glädje av
anslaget också visar något större intresse
för saken. Jag har tidigare anslutit
mig till reservanterna när det gällt denna
fråga, men i utskottet fick vi klart
för oss att nuvarande anslag räcker för
en 25-procentig aktivitet och att man
inte har kommit upp längre än till 15
procents aktivitet bland studenterna.
Då finns det ju en rätt stor marginal,
och jag kan inte förstå att det är någon
mening i att begära ett anslag som förutsätter
en 50-procentig aktivitet när
man har lång, lång väg kvar innan man
kommit upp till de 25 procent som anslaget
nu utgår från. Kan herr Schött
mobilisera krafter så att aktiviteten blir
större, då skall jag vara en av de första
som är med om att yrka på ett större bidrag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Situationen är ju den
att ett nytt system har trätt i kraft, och

tydligen fungerar det inte tillfredsställande.
Därför har man anledning att se
över systemet och ordna så att vederbörande
på de olika kårorterna, inte minst
på filialorterna, får effektiv hjälp med
att organisera motionsverksamheten
bland den studerande ungdomen.

Jag känner sedan gammalt herr Anderssons
positiva inställning till studentidrotten
och räknar med den även i
fortsättningen, då vi skall be att få återkomma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående nordiskt
institut för samhällsplanering jämte
motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel till ett nordiskt
institut för samhällsplanering, hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 20, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 2 februari 1968, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats
sluta överenskommelse med Danmark,
Finland och Norge om inrättande
och finansiering av ett nordiskt institut
för samhällsplanering, dels besluta,
att institutet skulle inrättas den 1
juli 1968, dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att inrätta de i statsrådsprotokollet förordade
tjänsterna som professor i Uo
27, dels till Nordiska institutet för samhällsplanering
för budgetåret 1968/69
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 263 000 kronor.

Det föreslagna institutet avsåges bliva
ställt under ledning av en styrelse

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

med företrädare för nämnda fyra nordiska
länder. Det hade föreslagits bliva
samordnat med den svenska konsthögskolans
arkitekturskola i fråga om personal
och lokaler (på Skeppsholmen i
Stockholm) dock utan att dess självständighet
i vad gällde styrelse och
ekonomi inskränktes. Vid institutet komme
att bedrivas ettårig vidareutbildning
av stads- och regionplanerare
från de nordiska länderna samt forskarutbildning
och forskning. Intagningskapaciteten
avsåges bliva 25 platser
läsåret 1968/69 och 50 platser från
och med 1969/70. Vid institutet föresloges
från och med nästa budgetår inrättade
tre professurer, varav eu i fysisk
planering, en i trafik- och kommunikationsteknik
och en i ekonomisk
geografi med samhällsplanering. Kostnaderna
för institutets drift beräknades
under det första verksamhetsåret
uppgå till totalt 700 000 kronor, av vilket
belopp Sverige avsåges bestrida tre
åttondelar.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

752, av herr Fälldin m. fl., och II: 959,
av herr Bohman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition måtte, med ändring
av Kungl. Maj :ts förslag i vad det
avsåge inrättande av en professur i
trafik- och kommunikationsteknik och
en professur i ekonomisk geografi med
samhällsplanering, bemyndiga Kungl.
Maj :t att inrätta en professur i Uo 27
i regional och kommunal ekonomi och
en professur i Uo 27 i kulturgeografi,

dels de likalydande motionerna I:

753, av herr Högström, och 11:960, av
herr Wiklund i Härnösand, vari yrkats,
att riksdagen, med ändring av vad som
föreslagits i propositionen nr 20, skulle
besluta, att det föreslagna institutet för
samhällsplanering skulle samordnas
med tekniska högskolan i Stockholm,

dels ock motionen 11:958, av herrar
Bergman och Svanberg, vari föreslagits,

att riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition skulle uttala, att
den vid det nordiska institutet för samhällsplanering
föreslagna professuren
i trafik- och kommunikationsteknik
borde utbytas mot en professur i ett
samhällsvetenskapligt ämne.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 753 och II: 960

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 2 februari 1968 förordats
sluta överenskommelse med
Danmark, Finland och Norge om inrättande
och finansiering av ett nordiskt
institut för samhällsplanering,

b) besluta, att institutet skulle inrättas
den 1 juli 1968,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 752 och II: 959 samt
11:958 bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
de i statsrådsprotokollet förordade
tjänsterna som professor i Uo 27,

3. att riksdagen måtte till Nordiska
institutet för samhällsplanering för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 263 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Virgin (h), fru Wallentheim (s) samt
herrar Kaijser (h), Ottosson (h), Högström
(s), Bohman (h), Bergman (s),
Turesson (h), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Tobé (fp) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 752 och II: 959 samt
11:958 måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att vid nordiska institutet för samhällsplanering
inrätta tre professurer i Uo
27 med i första hand den ämnesinriktning,
som förordats av reservanterna,

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

och i andra hand den som förordats
i statsrådsprotokollet.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Samhällsplanering på
hög nivå skall nu startas genom ett nordiskt
institut för samhällsplanering. Inför
de snabba förändringarna i tiden
blir behovet av en effektiv och långsiktig
samhällsplanering alltmer trängande
för att passa och tillgodose människors
behov och önskemål med sikte
på framtiden. Institutet hälsas därför
naturligtvis med glädje i sak och som
ett bevis för ett alltmer utvidgat nordiskt
samarbete.

Förslagen i proposition nr 20 innebär
emellertid enligt reservanternas mening
en olycklig överbetoning av de tekniska
aspekterna beträffande inriktningen
av institutets verksamhet. Ofta ger utvecklingen
anledning till tvivel på om
det bästa för människor så ensidigt
finns att hämta från teknikernas bricka.
Debatten i olika frågor ger inte sällan
intryck av en slagsida åt den uppfattningen.
Ingen människa kan naturligtvis
bestrida teknikens avgörande betydelse
för våra livsbetingelser och nödvändigheten
av att den explosiva utvecklingen
på teknikens område följs
och företräds i institutet av bästa tänkbara
krafter.

Vid utformandet av framtidens samhälle
bör emellertid enligt reservanternas
mening tillräckligt utrymme också
ges för bevakning och inflytande från
samhällsvetenskapligt håll. Reservanterna
anser det så mycket angelägnare
som institutet naturligtvis får en mycket
stor betydelse för grundutbildningen
av kommande samhällsplanerare.

Reservanterna är väl införstådda med
att förslaget om startandet av institutet
har föregåtts av många och kanske svåra
överläggningar, baserade på ett förslag
som år 1966 lades fram av den nordiska
kommitté som anförtroddes ärendets
utformning. Vi förstår också att ett
avvikande önskemål nu kan vara käns 3-j-

Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

ligt då institutet också skall förläggas
till vårt land.

Reservationen har mot denna bakgrund
fått en försiktig formulering. Vad
vi vill är att Kungl. Maj:t skall få ett
bemyndigande att vid det slutliga ställningstagandet
till inrättandet av de olika
professorstjänsterna och deras fördelning
ta hänsyn till de synpunkter
som vi har gett uttryck åt i reservationen.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Hansson (s).

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill i detta ärende
göra några reflexioner i anledning av
motionerna I: 753 och II: 960, där frågan
om det nordiska institutets anknytning
till konsthögskolans arkitekturskola
har tagits upp.

I de remissyttranden som avgivits om
detta förslag har viktiga remissinstanser
ifrågasatt lämpligheten av denna
anknytning. Jag behöver bara erinra
om att statskontoret, statens råd för
byggnadsforskning, lantmäteristyrelsen,
vägverket, Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet har ifrågasatt
det lämpliga i denna anknytning.
Det framgår av propositionen att Svenska
kommunförbundet varnar för att anknytning
till arkitekturskolan kan medföra
risk för överbetoning av vissa ämnesområden.
Förbundet finner det överraskande
att kommittén inte ens har
diskuterat andra alternativ.

I motionen har ifrågasatts en anknytning
till tekniska högskolan. Utskottet
har emellertid inte kunnat dela denna
mening. Jag avser inte heller att yrka
bifall till motionen, men jag vill gärna
instämma i vad fru Wallentheim sagt
beträffande reservationen, och jag vill
understryka hur viktig samhällsplaneringsfrågan
ändå är. Det är angeläget
att vi får forskningen på detta område
utbyggd. Om jag inte är fel underrättad

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

har vi för närvarande endast en professur
i samhällsplanering, nämligen i
Umeå.

Det finns all anledning att understryka
vad som sägs i propositionen om betydelsen
av trafik- och kommunikationsteknik
i det moderna samhället.
Men jag tror i likhet med fru Wallentheim
att samhällsplaneringen i stort
är ännu viktigare, inte minst genom de
möjligheter som kommer att ges vårt
land genom detta institut.

I utskottet har sagts att den nordiska
överenskommelsen inte har gjort det
möjligt att anlägga andra synpunkter
på institutets inriktning än de som är
redovisade i propositionen. Men jag
tycker nog att man kunde acceptera
den mjuka skrivning som föreligger i
reservationen, där man säger att »efter
eventuellt erforderliga överläggningar
med de andra nordiska ländernas regeringar»
skall Kungl. Maj :t få bemyndigande
att inrätta professurer enligt förslaget
i motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! I fråga om angelägenheten
av att inrätta detta nordiska institut
råder väl inga delade meningar.
Men i flerpartimotioner, väckta i båda
kamrarna, har avvägningen mellan institutets
olika forsknings- och utbildningsinriktningar
tagits upp till diskussion.
Vi motionärer har klart för oss
att propositionen är resultatet av långvarigt
arbete på nordisk basis, under
vilket man har kommit fram till den
avvägning, som redovisas i propositionen.

Emellertid sägs i propositionen •— det
understryks också i utslcottsutlåtandet
•—• att man på intet håll har velat göra
något formellt avtal i denna fråga förrän
man hört riksdagens mening. Det är
mot den bakgrunden som dessa motioner
väckts, och jag föreställer mig att
det också är mot den bakgrunden som

reservanterna har givit uttryck för sin
mening. Jag delar helt de båda föregående
talarnas uppfattning att reservationen
ändå är skriven som en hälsning
till dem som i sista hand har att
besluta, att de ville ha vänligheten att
tänka på detta en gång till och pröva
om inte denna avvägning vore rimligare.

Vad vi motionärer har invänt emot
är att den tekniska sidan har getts tyngd
genom inrättande av professurer, under
det att den regionala och kommunala
ekonomin samt miljö- och landskapsplaneringen
bara har tillgodosetts genom
speciallärartjänster. Det behöver
inte innebära någon nedvärdering av
de trafik- och kommunikationstekniska
problemen om man påminner om att
hela debatten kring samhällsplaneringen
under senare tid i mycket högre
grad än tidigare har kommit att kretsa
kring miljöproblemen i vidaste mening.
Teknikerna måste ha sin givna plats
också i den samhällsplaneringen, men
i flerpartimotionen har vi försökt ge
uttryck åt vår uppfattning att miljöfrågorna
i framtiden måste ses i vidare
mening och ur vidare aspekter än hittills.
Här måste t. ex. ökad hänsyn tas
till tätortsmänniskornas krav på att det
reserveras områden för fritids- och
rekreationsändamål osv. Vi tycker att
det vore skäl att redan i detta sammanhang
ge ökad tyngd åt den inriktningen
genom att låta de frågorna få en professur
och i stället låta kommunikationstekniken
tillgodoses med speciallärartjänster
— eventuellt ett lektorat.

Herr talman! Med hänvisning till denna
motivering, vilken ytterligare utvecklades
i motionen, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr WALLMARK (li):

Herr talman! Först vill jag instämma i
vad de tre föregående talarna har anfört.
Jag skall bara göra ytterligare några
korta reflexioner.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

I anslutning till propositionen har det
väckts tre mycket tunga motioner, och
jag tror att man kan säga att de mötte
stor förståelse i utskottet. Jag skulle
nästan våga sträcka mig så långt att
jag säger, att om vi hade haft möjlighet
att handlägga ärendet på egen hand, så
torde motionerna ha blivit helt bifallna.
Måhända hade det i en sådan situation
inte ens behövt komma några motioner,
därför att då hade propositionen kanske
sett annorlunda ut och tillgodosett dessa
synpunkter.

Då kan man ta upp den fråga som
herr Fälldin berörde och som egentligen
är den viktiga. Propositionen är
framlagd för riksdagen för att riksdagen
skall uttrycka sin mening. Är avsikten
då att riksdagen med anledning
av att det finns ett förhandsavtal mellan
de nordiska länderna skall vara förhindrad
att över huvud taget uttrycka
en uppfattning? Det kan inte vara riktigt
och rimligt. Riksdagsledamöterna
bör rimligtvis kunna säga vad de tycker
och tänker i realiteten, framför allt om
vi gör det på det mycket försiktiga sätt
som reservationen uttrycker och ger regeringen
fullmakt att handla såväl enligt
motionernas önskemål när det gäller
professurernas inrättande som enligt
den preliminära överenskommelse
som har träffats, men i första hand med
tyngdpunkten lagd på motionernas
önskemål.

Jag tycker, herr talman, att det inte
kan förhindra eller försämra det nordiska
samarbetet i något avseende om
riksdagen på detta sätt uttrycker sin
mening. Personligen beklagar jag att reservationen
inte också innefattade den
väsentliga fråga som herr Högström tog
upp, nämligen anknytning till tekniska
högskolan. Jag tror att den placering av
institutet som nu föreslagits är felaktig,
men även den ingår i de diskussioner
som har förevarit med de övriga nordiska
länderna.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Under tidigare överläggningar
här i kammaren i dag har
det två gånger riktats anmärkningar
mot vederbörande utskott för att man
inte tagit tillräcklig hänsyn till vad Nordiska
rådet har rekommenderat och till
de uppfattningar Nordiska rådet har
haft. I detta fall kommer det plötsligt
anmärkningar mot ett utskott för att vi
tydligen har tagit för stor hänsyn till
vad Nordiska rådet och även de nordiska
regeringarna tillsammans har
överenskommit.

Herr Wallmark har naturligtvis alldeles
rätt då han sade att det hade varit
mycket enkelt att handlägga detta
ärende, om vi ensamma skulle ha bestämt
innehållet. Men det bär inte varit
på det sättet. Det har, som det har
sagts, varit många och långa överläggningar
mellan experter och representanter
för de nordiska länderna. Man
har till slut kommit med ett förslag, och
på grundval därav har det skrivits en
proposition som, innan den har lagts
fram för Sveriges riksdag, underställts
de övriga nordiska ländernas regeringar.

Det måste då vara ytterst svårt för
oss att vidta några stora ändringar. Visserligen
har herr Högström rätt då han
säger att en hel rad svenska remissinstanser
kommit med tungt vägande invändningar,
men vi vet ju inte vad de
norska, danska och finska remissinstanserna
skulle ha sagt, om de fått detta
ärende på remiss.

Behoven på detta område är nämligen
inte exakt desamma i Sverige som i våra
nordiska grannländer. Det är självklart
att man från svensk sida har fått
ta hänsyn till de synpunkter som anförts
från olika håll, och så har man
fått kompromissa sig fram till detta resultat.
Det är enligt vår uppfattning ett
avtal som vi knappast kan rucka på.
Det är klart att man kan säga som reservanterna
att man skrivit mycket försiktigt
och bara vill ge Kungl. Maj :t ett
bemyndigande att ta sig en ny fundera -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

re. Det måste emellertid i själva verket
innebära ett uppskov med starten av institutet.
I själva verket är det väl ingen
som vill ett längre uppskov.

Det är väl inte heller meningen att institutet
skall stanna vid det lilla format
som här föreslås. Detta är en början. Institutet
skall växa ut, och när det växer
ut finns det möjlighet att tillgodose även
sådana synpunkter som anförts i motionerna
och som reservanterna anslutit
sig till.

När det gäller anknytning av institutet
till arkitektskolan och inte till Stockholms
tekniska högskola har majoriteten
i utskottet resonerat på det sättet
att en anslutning till den koloss som
tekniska högskolan är skulle kunna innebära
att institutet inte har några möjligheter
att göra sig gällande, medan institutet
däremot om det anknyts till arkitektskolan
har möjlighet att skaffa sig
en egen profil, vilket måste vara mycket
viktigt i detta sammanhang.

Jag tycker nog, herr talman, att alla
skäl talar för att vi i detta fall bör ta
förslaget oförändrat.

Jag ber således att få yrka bifall till
utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Edström
(fp).

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag kan bara ansluta
mig till vad herr Axel Johannes Andersson
här har sagt. Jag vill bara rent principiellt
säga att vi en gång per år är
synnerligen nordiska, när en del av oss
träffas i Nordiska rådet och gör en lång
rad beställningar som regeringarna
skall effektuera. När sedan dessa vackra
tankar skall utföras i praktiken, finner
vi att de nordiska länderna är självständiga
enheter och att det inte alltid
är så lätt att komma överens om de
praktiska detaljerna.

Reservanterna företräder en uppfattning
om fördelningen av de professurer
det här gäller som i hög grad överensstämmer
med regeringens uppfattning.

Men för oss är det väsentliga att vi får
detta institut i sjön så snabbt som möjligt.
Det är nämligen ett ganska kraftigt
och betydelsefullt uttryck för det nordiska
samarbetet. Vi har då fått lov att
ta hänsyn till vad våra nordiska grannar
har tyckt, tänkt och velat, och det
är denna produkt som nu föreligger för
riksdagen.

Att nu ta upp en ny förhandling med
de nordiska grannländerna skulle a)
leda till att institutet blev försenat och

b) säkerligen inte innebära någon förändring
i sakfrågan för det fall att vi
verkligen önskar få ett sådant här institut
till stånd.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme begagnade
tillfället till att tala om att de
synpunkter, som motionärerna har gett
uttryck åt i mycket hög grad överensstämmer
med de synpunkter på detta
ämne som regeringen bär haft, men sedan
tilläde statsrådet att det är en kompromissprodukt
som man här haft att
redovisa för Sveriges riksdag.

Jag kan mycket väl förstå att vi i det
nordiska samarbetet mycket ofta får
tänka oss att det blir fråga om kompromissprodukter
— jag har ingen invändning
mot det. Men liksom statsrådet Palme
har frihet att på regeringens vägnar
i denna talarstol nu deklarera att han
inte är helt nöjd, och eftersom statsrådet
har framlagt denna proposition för
riksdagen för att höra riksdagens mening
innan det formella avtalet slutes,
menar jag att han själv har dokumenterat
att riksdagen har rätt att ge uttryck
åt hur den helst hade velat se detta problem
löst. Såvitt jag har fattat reservationen
rätt, har reservanterna där sagt
att om det ännu fem minuter i tolv finns
en möjlighet att göra det hela annorlunda,
ser vi helst att så sker. Men eftersom
det är angeläget att detta institut kommer
i gång får vi om de nordiska länderna
i övrigt inte vill acceptera vad vi
föreslagit, ta förslaget med dess nuva -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

rande utseende. Eftersom regeringen
och regeringsledamöterna har rättighet
att ge uttryck för hur de helst hade velat
ha det borde det vara självklart att
riksdagen, när ärendet underställes
riksdagen för prövning, också får ge uttryck
för hur den helst hade velat ha
det.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Anderssons
synpunkter som ger mig anledning att
ånyo säga några ord.

Jag vill säga att ingen av reservanterna
har ifrågasatt de gemensamma nordiska
strävandena att komma överens
i denna fråga och att avtalet innehåller
vissa bestämmelser. Men vi vill ändå
hävda att man, innan man tar avtalet,
bör pröva om det finns förutsättningar
för en annan inriktning av denna utbildning.
På den punkten är det väl bara
en fråga om fördelningen tills vidare
av antalet professurer.

För övrigt skriver på sidan 17 i propositionen
departementschefen: »Samtidigt
är jag medveten om att sådana
områdena som regional och kommunal
ekonomi samt miljö- och landskapsplanering
bör uppmärksammas i
utbildningen. Tills vidare bör — såsom
kommittén föreslagit —- speciallärare
ombesörja utbildningen i berörda ämnen.
» Reservanterna vill ha den motsatta
ordningen.

När herr Axel Andersson säger att
anknytningen till tekniska högskolan
skulle vara olämplig, vill jag nämna att
vi i vår motion hänvisar till riksdagens
beslut om samhällsbyggnadsutbildningen
vid högskolan som ett starkt motiv
för den. Dessutom har den inom universitetskanslersämbetet
nyligen utförda
utredningen skapat ytterligare skäl för
detta alternativ.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:
Herr talman! Det gäller att inte bevisa
för mycket herr Axel Andersson, det

kan bli besvärligt. Herr Andersson tar
upp frågan om institutets eventuella förläggning
till tekniska högskolan, som
inte berörs i reservationen över huvud
taget. Då han å ena sidan säger att de
tunga remissinstanserna har förordat
förläggning till tekniska högskolan och
att vi skulle göra så om vi själva fick bestämma,
och å andra sidan argumenterar
mot att institutet förläggs dit, så går
det inte ihop.

Beträffande sakfrågan i reservationen
är det väl alldeles riktigt som statsrådet
Palme har sagt. Reservanter, regering
och, skulle jag tänka mig, en klar majoritet
i riksdagen har en gemensam uppfattning
i denna fråga. Det väsentliga
är: Skall riksdagen som en rekommendation
till regeringen här över huvud
taget få säga vad den tänker och tycker.
Det anser vi reservanter, och det borde
riksdagen i sin helhet finna riktigt. Det
är också därför vi har avgivit denna reservation.

Sedan är det väl inte statsrådet Palmes
mening att knuffa institutet för
samhällsplanering i sjön. Jag förmodar
att han skall ha det på land.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Professuren i kommunikationsteknik
bör gälla såväl land- som
sjöförbindelser, herr Wallmark.

Ingen betager riksdagen rätten att säga
sin mening. Vi har framlagt denna
proposition just för att riksdagen skall
få säga sin mening. Den kan således fälla
eller ta propositionen. Men samtidigt
måste man inse sitt ansvar. Vill man att
institutet skall komma till stånd den 1
juli i år på grundval av den överenskommelse
som min företrädare efter
oändligt långa förhandlingar med våra
nordiska grannländer har kommit fram
till? Man bör för övrigt inte överdriva
skillnaden mellan t. ex en professur i
kulturgeografi och en professur i ekonomisk
geografi. De två områdena flyter
i hög grad in i varandra.

Vi skulle inte ha tid med en realför -

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 19G8 fm.

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

handling på nytt för att försöka få till
stånd en ny överenskommelse med de
andra nordiska regeringarna. Jag betecknar
det dessutom som helt hopplöst.
Därför vill vi få i gång detta institut,
herr Wallmark, den 1 juli 1968. Då har
tolvslaget redan förklingat.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Högström påstod
att reservanterna inte hade ifrågasatt
de gemensamma nordiska strävandena.
Jo, det tycker jag nog att reservanterna
gör, därför att de gemensamma nordiska
strävandena har i detta fall lett till
en överenskommelse som reservanterna
inte godkänner. De vill i stället lägga
ensidiga svenska synpunkter på detta
ärende. Då är det inte fråga om gemensamma
nordiska strävanden, utan om
separata svenska strävanden. Det är den
stora skillnaden.

Herr Wallmark sade att jag hade talat
om anknytningen, som inte berörs i
reservationen. Det är alldeles riktigt,
men både herr Högström och herr Wallmark
var ju uppe här och sade att man
handlade fel när man inte följde motionärerna
och anknöt institutet till tekniska
högskolan i Stockholm.

Jag har under behandlingen av detta
ärende blivit övertygad om att ett bifall
till vad reservanterna har anfört
absolut måste leda till ett rätt långt uppskov.
Jag förstår inte att det kan vara
någonting att vinna med det. Jag har
visserligen inte hört något uttalande
därom från statsrådets sida, men det är
väl ändå så att vad som här föreslås
bara är en liten början. Visserligen ville
statsrådet kasta institutet i sjön, men
jag antar att han menar att vi skall betrakta
förslaget som en skuta som nu
skall sättas i sjön och att han hoppas
att den skutan skall få alltmer vind i
seglen och så småningom segla fram
som en stolt fregatt på de nordiska farvattnen.
Det är också min förhoppning
att det skall bli en sådan utveckling.

Vill man det, kan man inte följa reservanterna.
Det tycker jag, herr Wallmark,
skulle vara att ta sig vatten över
huvudet —- och det bör man ju inte
göra.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först helt kort
instämma i vad herr Fälldin sade om
regeringen och riksdagen. Herr Palme
underströk ju — precis som jag visste
att han skulle göra —■ att det inte gärna
kan råda någon tvekan om den sidan
av saken.

Jag är glad att statsrådet Palme underströk
att vi i sak egentligen är ganska
överens om att det föreligger en
överbetoning av den tekniska sidan och
att samhällsvetenskapen bör ges ett större
utrymme.

Kanske är det om man följer reservationen
och ger Kungl. Maj:t det föreslagna
bemyndigandet inte helt uteslutet
att få förståelse och intresse för den
synpunkten vid en förnyad kontakt.
Säkert är väl inte heller att det behöver
innebära en försening, i varje fall inte
någon längre försening. Reservationen
innebär inte att propositionen skulle
fällas. Reservationen är ju synnerligen
försiktigt formulerad och syftar bara
till att ge Kungl. Maj :t ett bemyndigande
att i möjligaste mån vid det slutliga
avgörandet beträffande ifrågavarande
professorstjänster ta skälig hänsyn till
de synpunkter som har framförts i reservationen.
Går inte det, får naturligtvis
den träffade överenskommelsen träda
i kraft.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Efter statsrådet Palmes
senaste anförande skulle väl sakläget
beträffande just denna proposition vara
att det gäller att säga ja till varenda
stavelse eller också säga nej, eftersom
klockan inte bara är fem i tolv utan
i praktiken redan tolv. Om det är sak -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. nordiskt institut för samhällsplanering

läget tycker jag att riksdagen i samband
med att propositionen lämnades
borde ha underrättats om att Kungl.
Maj ds förslag i det avseendet skilde sig
från andra propositioner.

Jag anser att statsrådet i debatten
onödigt har hårdragit att det skulle
vara alldeles uteslutet att göra någon
justering. Även om det kan vara uteslutet
i det första skedet om man vill
komma i gång den 1 juli, vore det på sin
plats att riksdagen här uttalar sin mening.
Eftersom reservationen fått den
utformningen att statsrådet och regeringen
har valmöjlighet, borde väl regeringen
därmed ha fått den råg i ryggen,
som regeringen uppenbarligen behöver
för att i nästa steg låta institutet
få den inriktning som vi motionärer
önskar och som statsrådet i ett tidigare
anförande anslutit sig till.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Debatten är intressant.
Debatter brukar ju redovisa skilda
ståndpunkter. Denna debatt visar snarast
hur små skillnaderna är.

För att enkelt illustrera detta vill jag
säga att så fort vi får beslut och riksdagsskrivelse
i detta ärende kommer vi
att sätta i gång med alla förberedelser
för institutet. Yi är redan ganska sent
ute om institutet skall kunna börja redan
den 1 juli i år. Professurerna skall
utlysas, och hela den andra apparaturen
skall sättas i gång. Skall vi nu sätta
i gång en generaldiskussion om en ombenämning
av professurerna, blir det
oundvikligt att det hela skjuts framåt
i tiden, och jag tror inte att möjligheterna
att nå ett gynnsamt resultat blir
särskilt stora. Det är där skillnaden ligger.

Olyckor händer inte i något fall. Om
det finns någon liten principfråga, så
är det helt enkelt den att i alla våra
vackra tankar om nordiskt samarbete
tvingas vi — med god vilja — att i den
praktiska hanteringen ta hänsyn till våra
nordiska grannländers önskemål och

synpunkter. Ofta ställs kraven på sådant
hänsynstagande av många naturliga
skäl särskilt högt på oss. Det har
man gjort i det här fallet. Vi har dock
inte gjort någon större uppoffring av
våra synpunkter.

Jag delar fru Wallentheims förhoppning
att detta institut skall kunna utvidgas
och få en allsidig öppenhet mot
hela samhällsplaneringens område och
därmed kunna spela en betydelsefull
roll vare sig det blir en stolt fregatt eller
något annat. När vi nu skall göra detta
tillsammans med våra nordiska grannar
tycker jag inte att vi skall trassla i
startögonblicket.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad herr Andersson och statsrådet
Palme har sagt. Jag skall bara tilllägga
ett par saker.

I motionerna I: 753 och II: 960 föreslås
att detta institut skulle anslutas till
tekniska högskolan i Stockholm. Herr
Högström beklagar att utskottet har avslagit
motionen, men jag vill då erinra
om att herr Högström själv har biträtt
reservationen som går ut på avslag på
samma motioner.

Till herr Fälldin skulle jag vilja säga
att vi har haft långa överläggningar och
långa föredragningar i den här saken.
När ärendet behandlades i stora utskottet
visade det sig — jag vill inte på något
sätt förhindra herr Fälldin att ha en
egen mening — att ingen av hans kamrater
i centerpartiet ville biträda reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag vill begränsa mig
till att säga att jag är inte så litet överraskad
över att herr Näsström till varje
pris vill göra denna fråga partiskiljande.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om skatt på utlandsresor

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten 2 samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 42.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 11, med
anledning av motion angående beskattningen
av totalisatorvinster, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Om skatt på utlandsresor

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, med anledning av
motioner om skatt på utlandsresor.

I de likalydande motionerna I: 632,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.,
samt II: 798, av herrar Elmstedt och
Sundkvist, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet gällande
konsumtionsbeskattning, av resor
(resevaluta och/eller biljettkostnad),
som svenska medborgare företoge utanför
riket.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 632 och II: 798.

Reservation hade anförts av herr Vigelsbo
(ep) och herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
1:632 och 11:798, måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till avgiftsbeläggning,
motsvarande inom landet gällande
konsumtionsbeskattning, av resor,
som svenska medborgare företoge utanför
riket.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! De motioner som herr
Elmstedt och jag jämte flera centerpartister
har väckt angående skatt på utlandsresor
och som ligger till grund för
bevillningsutskottets betänkande nr 13
avser inte att diskriminera svenska medborgares
resor till utländsk ort.

Vad vi vänder oss emot är det förhållandet
att den nuvarande ordningen för
konsumtionsbeskattning innebär en
orättvisa mot de människor som tvingas
använda hela sin inkomst till det allra
nödvändigaste, till mat och kläder. De
människor som har en så pass hög inkomst
att de kan företaga utlandsresor —■
och det är trots allt en begränsad del av
det svenska folket — undgår beskattning
av den konsumtion som resan representerar.
Den som väljer att semestra
på någon av våra inländska turistorter
drabbas av omsen till och med när och
om vederbörande sover.

Huvudskälet till att motionerna har
väckts är sålunda vår uppfattning, att
en större rättvisa borde vara möjlig att
uppnå. Vi menar att skattepolitiken
måste ha ett starkt solidaritetsdrag och
syfta till en inkomstutjämning i samhället.
Gynnandet av en viss form av konsumtion
— i detta fall en mycket exklusiv
sådan — måste av många små inkomsttagare
uppfattas såsom direkt stridande
mot rättvisekravet och därmed
bli någonting av en utmaning.

Ett annat skäl till vårt förslag är den
inverkan på vår valutabalans som gällande
ordning medför. Nettoutflödet av
svensk resevaluta beräknas till cirka 900
miljoner kronor under år 1967. Vi anser
att även detta, för vår valutapolitik dystra
faktum, borde uppmärksammas.

Ett tredje skäl anser vi vara den sämre
ställning som nuvarande system försätter
vår egen svenska turistnäring i.
Det av oss förordade förslaget skulle
underlätta en konkurrens på mera likvärdiga
villkor. Detta är, tycker vi,
önskvärt också därför att många av våra

Om skatt på utlandsresor
s. k. glesbygdsområden redan är i färd
med att för överlevandets egen skull
satsa betydande belopp för en utbyggnad
av turistnäringen.

Bevillningsutskottets majoritet har i
sin motivering för avslag på motionerna
helt förbigått rättviseaspekten på frågan.
Utskottet vill inte bestrida vad i
motionerna anförts angående valutafrågorna
men framhåller att läget knappast
är så allvarligt som vi motionärer hävdar.
En mening i utskottets skrivning lyder
som följer: »Däremot torde våra åtaganden
gentemot Internationella valutafonden
lägga hinder i vägen för att utforma
en beskattning så att turistvaluta
beskattas genom att den säljs till en högre
kurs än samma handelsvaluta.» Läsaren/lyssnaren
lägger naturligtvis märke
till ordet »torde» och får väl inte något
alldeles klart besked om hur det verkligen
förhåller sig.

Utskottet avfärdar sedan motionerna
på tekniska grunder. Man anför att det
i USA lagts fram ett förslag om reseskatt
som där har väckt kraftig kritik.
Vad detta kan ha att göra med den
svenska riksdagens ställningstagande
vet inte jag. Ett liknande system torde
— återigen torde! — enligt utskottets
mening vara synnerligen svårt att tilllämpa
på svenska förhållanden. Utskottet
anser att det för närvarande saknas
praktiska förutsättningar för att »med
rimliga krav på rättvisa och kontroll införa
en generell resebeskattning». Det är
det första klara konstaterandet i betänkandet,
men det är ett konstaterande
grundat på ett icke ringa antal »torde».

Den reservation av herrar Vigelsbo
och Eriksson i Bäckmora som fogats till
betänkandet ansluter sig till motionskravet,
och reservanterna har så pass
stort förtroende för Kungl. Maj:t att de
anser det värt att i skrivelse hemställa
om utredning och förslag.

Herr talman! Jag vill visa ett liknande
förtroende, och därför yrkar jag bifall
till reservationen.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om skatt på utlandsresor

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafssons
med patos framförda omtankar om
de små inkomsttagarna i samhället är
säkert riktiga. I vissa sammanhang finns
det all anledning att instämma i vad
han sagt om att det är angeläget att vi
har en så rättvis beskattning som man
över huvud taget kan uppnå. Jag vill
mycket starkt understryka den synpunkt
som herr Gustafsson i det avseendet
varit inne på.

Men när det gäller den speciella frågan
om en turistskatt på utlandsresor
är saken inte så enkel som motionärerna
och reservanterna vill göra gällande.
Vad man vill komma åt är att utlandsresenärerna
går fria från konsumtionsskatt
här i landet i och med att de semestrar
utomlands. Såvitt jag förstår
vill man väl då se utlandsresorna som
någonting lyxbetonat.

Denna fråga har ju tidigare varit föremål
för riksdagens behandling, och
då det gäller den rent ekonomiska, fiskala
delen har finansminister Sträng
för sin del i ett interpcllationsvar 1966
betackat sig för motionärernas hjälp.

När det sägs att utlandsresenärerna
kommer ifrån konsumtionsskatten här
i Sverige så beror detta i viss mån på
vart vederbörande reser ■— de drabbas
i alla fall av konsumtionsskatt i andra
länder. Vissa turistländer har ju sitt
skattesystem så upplagt att nästan all
skatt las ut via konsumtionen eller genom
indirekt beskattning. Där drabbas
utlandsresenären av den beskattningen
och får vidkännas belastningen, även
om den svenska omsen eller den framtida
momsen inte får någonting med i
sammanhanget.

Men det enligt bevillningsutskottets
mening allvarliga är att någon ordentlig
kontroll synes vara nästan omöjlig att
åstadkomma. Inför man en skatt på utlandsturismen
skulle turisterna ganska
snart lära sig att köpa sina resor i något
annat land. Skall det bli någon effekt,
fordras, herr Gustafsson, för det
första en nordisk överenskommelse på

området. Skulle vi isolerat införa en sådan
skatt, kommer de svenska turisterna
bara att åka till Köpenhamn och där
köpa sina utlandsresor i fortsättningen
för att undgå denna svenska beskattning.
Och skulle man komma överens på
nordisk basis om en skatt på utlandsresor,
kommer turisterna kanske i fortsättningen
att åka till Tyskland och köpa
sina resor där. I det fallet har vi ju
passkontrollen, men mellan de nordiska
länderna är kontrollen i realiteten
omöjlig eftersom vi inte har några passbestämmelser
mellan exempelvis Sverige
och Danmark. Och jag föreställer
mig att motionärerna inte är ute efter
att återinföra passbestämmelser mellan
de nordiska länderna för att en kontroll
på detta område skall bli möjlig.
Svårigheten är alltså, såvitt utskottet
kan se, att i dagens läge åstadkomma en
ordentlig kontrollapparat.

Utlandsresor är ju heller ingenting
nytt under solen, herr Gustafsson.
Svenskar har farit utomlands ända sedan
vikingarnas dagar; då kanske på
resor som vi numera i någon mån har
anledning att skämmas över. Men turistresor
till utlandet har ju förekommit
sedan mycket länge. Tidigare var
det en ekonomiskt privilegierad grupp
som hade möjlighet att resa utomlands,
och då höjdes inga krav från centerpartiet
på en beskattning av utlandsturismen.
Numera har ju utlandsresorna
blivit nära nog var mans egendom —■
allt fler och fler reser utomlands. När
alltså vanligt folk börjar kunna söka sig
utomlands för att få rekreation, tror jag
att det skulle vara föga populärt att
klämma till med en turistskatt på utlandsresor.
Då skulle man genast möta
resonemanget att när vi får råd att resa
utomlands, ja, då skall man beskatta oss.

Så länge problemen när det gäller vår
valutareserv och betalningsbalans inte
är större än för närvarande, finner bevillningsutskottet
ingen anledning att
tillstyrka motionerna, utan jag yrkar bifall
till vad bevillningsutskottet hemställt
i sitt betänkande nr 13.

Onsdagen den 27 mars 1908 fm.

Nr 14

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! När utskottets ärade talesman
herr Paul Jansson började sitt
anförande trodde jag att vi skulle få
uppleva en sensation ungefär lika stor
som den vi upplevde för en stund sedan
när herr Axel Andersson och statsrådet
Palme befann sig på samma linje. Men
tyvärr slutade herr Paul Jansson med
att i alla fall yrka bifall till utskottets
hemställan.

Det där med patos, herr Jansson, tror
jag vi kan låta vara. Herr Jansson talar
om en rättvis beskattning. Jag menar
att omsättningsskatten till sin natur,
utan de korrektionsmedel som man är
tvungen att införa för att kompensera
vissa grupper, icke är en rättvis beskattning.
Det tror jag att herr Jansson
och jag är eniga om.

Jag har inte försökt att föra in något
lyxresonemang i den här frågan. Jag sade
att en del av utlandsresorna är exklusiva
resor, och det står jag för. Jag
tror inte att herr Jansson vill göra gällande
att en familj, som behöver alla
sina slantar för att köpa mat och kläder,
uppfattar andras utlandsresor på det
objektiva sätt som herr Jansson kan göra;
man kan inte fordra det.

Jag skulle vilja fråga bevillningsutskottets
representanter vilka utredningar
som visar att det skulle vara så
omöjligt som utskottet säger att ordna
den här saken. Såvitt jag kan förstå har
några sådana utredningar inte gjorts.
Bevillningsutskottet har här slagit fast
en linje som man redan år 1966 var på
det klara med, nämligen att det bara inte
går att tekniskt lösa denna skattefråga.
Det brukar ju dock förekomma att
det inom departementen sätts till arbetsgrupper
och utredningar. Skulle det inte
vara skäl i att denna fråga fick komma
till Kungl. Maj:ts kansli? Jag tycker
att herr Jansson skulle ha varit mycket
glad över något sådant, eftersom han i
inledningen av sitt anförande sade att
vi är helt överens när det gäller motiveringen.

Till slut vill jag till herr Jansson säga

Om skatt på utlandsresor
att jämförelsen med vikingafärderna
kanske haltar en smula. Vi hade inte
oms på den tiden.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag hävdar fortfarande
att jag är överens med herr Gustafsson
i kravet på rättvisa i beskattningen så
långt detta är möjligt. Nu säger herr
Gustafsson att omsättningsskatten är en
orättvis skatt. Jag har inte hört herr
Gustafsson på senare tid yrka att vi
skall avskaffa den. Vi har infört den indirekta
beskattningen och kommer väl
att gå vidare på den vägen, såvitt jag
förstår genom att i framtiden ta ett förslag
om moms, en omsättningsskatt i en
annan form.

När herr Gustafsson talar om de exklusiva
resorna tycker jag att det är att
ta till litet grand i överkant. Jag kan inte
finna att det är en exklusiv resa om
en metallarbetare tar barn och blomma
med sig och reser till Italien —- till Riva
del Sole eller någon annanstans — och
ligger där i fjorton dagar och får rekreation
under sin semester. Jag har
mycket svårt att finna att det är något
exklusivt i detta. Jag tycker att motionärerna
i detta fall är ute en smula i
ogjort väder.

Jag har redan pekat på de svårigheter
som otvivelaktigt finns då det gäller
att utöva kontroll i detta fall och att få
till stånd ett effektivt system. Herr Gustafsson
nämnde inledningsvis vissa förpliktelser
gentemot OECD och den internationella
valutafonden. Dessa förpliktelser
kan vi inte utan vidare
springa ifrån.

Herr Gustafsson undrar varför utskottet
tar upp som exempel ett förslag som
nyligen har framförts i USA och som
avser att begränsa utlandsresorna, framför
allt valutautflödet, och varför utskottet
betonar att det har mötts av kritik.
Det är bara ett konstaterande från
utskottets sida. Jag förstår inte varför
det inte skulle vara rätt av utskottet att
säga detta.

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om skatt på utlandsresor

Men faktum kvarstår, herr Gustafsson.
Även om vi har den uppfattningen
att man bör låta de människor som reser
utomlands få vidkännas något av
vår omsättningsskatt här hemma genom
en skatt på turistresor, så blir kontrollen
nära nog omöjlig, i varje fall så
länge vi har passfrihet mellan de nordiska
länderna.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har sagt att omsättningsskatten
är orättvis utan de korrektioner
som man är tvingad att göra när
det gäller speciellt barnfamiljer och
äldre. Precis så formulerade jag det.
Jag trodde att vi var ense om detta.
Men jag skall kanske tolka herr Janssons
uttalande så att omsättningsskatten
är en fullständigt rättvis skatteform
utan dessa korrektionsåtgärder.

Eftersom bevillningsutskottets betänkande
dock grundar sig på, som jag sade,
ett antal »torde» och även på en hel
del övrigt tyckande, kanske det inte
hade varit ur vägen att Kungl. Maj:ts
kansli hade fått se på denna fråga. Det
är ju inte så lång väg till kanslihuset,
och en skrivelse från riksdagen skulle
rätt snabbt komma fram. Jag tror att
den skulle kunna ge någonting, och därför
vidhåller jag yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag skall inte mycket
mer förlänga denna debatt. Men jag vill
säga till herr Nils-Eric Gustafsson att
vi naturligtvis är överens om att göra
korrigeringar om man har en omsättningsskatt
som hårt drabbar barnfamiljer
och vissa andra grupper.

Men att använda detta som ett starkt
argument för att komma åt utlandsturismen
är inte riktigt bärande. Jag anförde
tidigare att det ändå sker en viss
korrigering beroende på vart dessa

människor reser. Reser man t. ex. till
öststaterna, vilket många gör i dag,
drabbas man där av en betydande omsättningsskatt.
I dessa länder tar det
allmänna ju ut huvuddelen av sina skatteinkomster
på detta sätt. Det är visserligen
ingen svensk omsättningsskatt,
men den skall ju, på samma sätt som
herr Gustafsson efterlyser, vara ett korrigeringsinstrument.
Vi kan naturligtvis
inte ge oss dit och bära upp den omsättni
n gsskatten.

Jag vidhåller att problematiken är så
bekymmersam då det gäller kontrollen
att det i dag inte finns någon lösning
på problemet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill till herr Jansson
säga att den skatt, som drabbar dem
som reser österut, förmodligen kompenseras
av den favör som de har genom
att kunna köpa tullfria varor vid besöken.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag bara konstaterar att
även herr Gustafsson använde ordet
»förmodligen».

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 14, med
anledning av motioner angående beskattningen
av handikappades motorfordon,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. värdeminskningsavdrag för byggnader
i jordbruk och rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, med anledning av
motioner angående värdeminskningsavdrag
för byggnader i jordbruk och
rörelse.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:123,
av herr Johan Olsson m. fl., och II: 1C8,
av herr Jonsson in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan
ändring i avskrivningsreglerna för
byggnader i jordbruk och rörelse, att
bättre överensstämmelse med den verkliga
värdeminskningen uppnåddes
bland annat genom högre initialavskrivning,
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna 1:254,
av herr Bengtson in. fl., och II: 324, av
herr Ilecllund m. fl., i vilka yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära förslag till 1969 års riksdag
om samlade åtgärder för ökade
möjligheter till konsolidering och självfinansiering
i jordbruket i syfte att
främja rationalisering och effektivisering
av jordbruksdriften i enlighet med
motionernas syfte;

3) de likalydande motionerna I: 490,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 799, av
herr Eliasson i Moholm m. fl., i vilka
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om en
allsidig utredning rörande jordbrukets
kapital- och skatteproblem i enlighet
med vad i motionerna anförts; ävensom 4)

de likalydande motionerna I: 641,
av fru Nilsson och herr Åkesson, samt
II: 809, av herr Larsson i Borrby m.fl.,
i vilka anhållits, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam
utredning för att skapa bättre avskrivningsmöjligheter
för växthus.

De under 2 och 3 upptagna motionerna
hade i detta betänkande behandlats
såvitt avsåge frågan om avdrag för
värdeminskning av byggnader. Motionerna
i övrigt behandlades av utskottet
i andra sammanhang.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av

1) motionerna 1:123 och 11:168,

2) motionerna 1:254 och 11:324,

3) motionerna 1:490 och 11:799,

4) motionerna 1:641 och 11:809,

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till 1969 års riksdag om liberalare
regler i fråga om värdeminskningsavdrag
för byggnader i inkomstkällorna
jordbruk och rörelse,

B) att de under A upptagna motionerna,
i vad de behandlats i detta betänkande
och icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
måtte lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
W ärnb er g (s), Tage Johansson (s),
Wirmark (s), Brandt (s), Engkvist (s),
Asp (s), Andersson i Essvik (s) och
Kristensson (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:123 och 11:168,

2) motionerna 1:254 och 11:324 i
vad de behandlats i detta betänkande,

3) motionerna 1:490 och 11:799 i
vad de behandlats i detta betänkande,

4) motionerna 1:641 och 11:809.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Genom lottning har den
meningsgrupp jag representerar kommit
i minoritet, och det är inte ovanligt
att så sker när lotten avgör. Ärendet
som vi behandlar är av sådan karaktär
att vi diskuterat det många gång -

86 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk och rörelse

er, och min mening är ingalunda att vi
här skall ta upp en stor debatt.

Jag hänvisar till vad majoriteten skriver
i utskottets betänkande nederst på
sidan 8 och på sidan 9, där man talar
om att man vet att det kommer ett förslag
från en utredning redan i vår. Det
är alltså majoriteten som säger detta.
Men majoriteten slutar ändå med ett yrkande
i klämmen där man säger att
man skall överlämna till denna kommitté
att ytterligare se på frågan. Det
kan knappast bringa någon fortgång i
arbetet om det kommer ytterligare
framställningar till den kommitté som
inom en nära framtid skall avge sitt
utlåtande.

Det är detta som har gjort att vi inte
kunnat biträda majoritetens förslag
utan har framfört en reservation på
den punkten. Jag hemställer om bifall
till densamma med den motivering som
jag ofta brukar använda, nämligen att
man inte i tid och otid skall skriva till
Kungl. Maj:t och hemställa om utredningar.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande herr John Ericsson
och jag har bytt roller i detta sammanhang.
Jag skall tillåta mig att tala för
utskottet. Herr John Ericsson brukar
annars ofta i denna kammare anföra att
skattelagstiftningens avskrivningsregler
är förmånliga, och jag brukar härpå
replikera att det är rätt. De är förmånliga
— dock med ett undantag, nämligen
avskrivningar på fastigheter — de
är direkt oförmånliga. Det är av den
orsaken som vi på oppositionssidan
gång efter annan har fört fram yrkandet
om förmånligare avskrivningsregler.
Frågan har länge varit under utredning
i ett större sammanhang, men
under tiden har vi haft olägenheterna
med de nuvarande reglerna. Otåligheten
har blivit allt större — det kan man
inte bortse från.

Det gläder oss att förslag om nya regler
mycket snart — redan i vår — kommer
att framläggas, och det är med hänsyn
härtill som bevillningsutskottet har
formulerat sin hemställan så att utskottet
yrkar att proposition i ämnet framlägges
till 1969 års riksdag. Vi vill gärna
göra denna hemställan till Kungl.
Maj :t.

Frågan brådskar enligt min mening
med hänsyn till de allt större byggnadskostnaderna
och den kortare livslängden
på kommersiella lokaler för industri,
hantverk och handel samt för jordbrukets
byggnader. Detta gör att det är
angeläget att frågan snabbt får en tillfredsställande
lösning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Ang. rätten till avdrag för reparations hans

uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, med
anledning av motioner beträffande
missbruk av teknisk sprit, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. rätten till avdrag för reparationsoch
underhållskostnader på en- och tvåfamiljsfastighet Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, med anledning av
motioner angående rätten till avdrag
för reparations- och underhållskostnader
på en- och tvåfamiljsfastighet.

I motionen II: 793, av herr Bengtson
i Solna och hem Ringaby, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om förslag till sådan
ändring av kommunalskattelagen,
att avdrag för reparations- och underhållskostnader
med högst 2 000 kronor
medgåves sådan ägare av en- och tvåfamilj
sfastigheter, som under beskattningsåret
varit mantalsskriven på fastigheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 793.

Vid betänkandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Yngve Nilsson
(h), Gösta Jacobsson (h) och Lothigius
(h).

och underhållskostnader på en- och tvåfamiljsfastighet Herr

NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Sedan några år gäller
för en- och tvåfamiljsfastigheter en
schablonmetod vid taxering. Såsom intäkt
av fastigheten skall deklareras ett
belopp med stigande procentsats för
ökande taxeringsvärde. Härifrån får
dras av räntor och tomträttsavgifter.
Härutöver får, om ägaren varit mantalsskriven
på fastigheten under deklarationsperioden,
göras ett avdrag av
200 kronor för helt år.

Nu förhåller det sig så att många av
dessa fastigheter är av gammalt datum
och därför fordrar ett avsevärt underhåll
som inte kan inrymmas i schablonmetoden,
som den nu är utformad. Motionärerna
har därför yrkat att ett årligt
avdrag på högst 2 000 kronor skulle
medges.

Vi högerrepresentanter, som avgivit
ett särskilt yttrande till detta betänkande,
är naturligtvis medvetna om att
övergången till schablonmetoden för
dessa fastighetstyper var betingad av
önskemålet att förenkla deklarationsoch
taxeringsförfarandet. Läget har
emellertid i viss mån förändrats därigenom
att den procentsats som bestämmer
intäkten av fastigheten gjorts progressiv.
Detta betyder i sin tur att det
inte med fog kan sägas att man genom
detta förfarande tar hänsyn till kostnaderna
för reparationsbehovet.

Vi ställer i år inte något yrkande
men ämnar återkomma, då vi kan presentera
ett förfaringssätt som kan tillgodose
motionärernas önskemål samtidigt
som vi skall kunna bevara ett enkelt
deklarations- och taxeringsförfarande.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

88 Nr 14

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

Ang. frivillig särbeskattning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, med anledning av
motioner angående frivillig särbeskattning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande motioner, nämligen

1) motionen 11:480, av fru Kristensson
och herr Hedin, samt

2) motionen II: 803, av herrar Hedin
och Nordstrandh.

I motionen 11:480 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att taxeringsmyndighet
från och med 1968 års
taxering — utan ansökan från skattskyldig
— skulle särbeskatta makar i
de fall detta ledde till lägre skatt.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionen 11:480 och

2) motionen II: 803.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (h)
och Lothigius (h), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med anledning av motionen II: 480 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte undersöka
möjligheterna att genom skattemyndigheternas
försorg bereda tillfälle till särtaxering
för sådana äkta makar, för
vilka särbeskattning skulle giva sammanlagt
lägre skatt men vilka ej i behörig
tid ingivit ansökan härom.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Den till utskottets betänkande
fogade reservationen går ut på
en hemställan till Kungl. Maj:t att undersöka
möjligheterna att genom skattemyndigheternas
försorg bereda tillfälle
till särtaxering för sådana äkta
makar, för vilka särbeskattning skulle
ge sammanlagt lägre skatt men vilka ej
i behörig tid ingivit ansökan härom.

Bakom yrkandet ligger den i motionen
II: 480 framförda tanken att skatte -

myndigheterna skulle ex officio pröva,
huruvida särbeskattning leder till ett
för de skattskyldiga fördelaktigare resultat
än sambeskattningen. Nuvarande
ordning kan nämligen leda till att
många äkta makar blir alltför högt
taxerade, därför att de har saknat möjligheter
att tillvarata sin rätt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om rätt för handikappade till särskilda
avdrag vid beskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, med anledning av
motioner om rätt för handikappade till
särskilda avdrag vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:177,
av herr Kaijser in. fl., och II: 232, av
fröken Ljungberg m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att handikapputredningen
genom tilläggsdirektiv finge i
uppdrag att närmare undersöka dels frågan
om de handikappades skatteproblem
i vad avsåge rätt till avdrag för av handikapp
betingade särskilda kostnader
för intäkternas förvärvande, dels frågan
om extra avdrag på grund av de
handikappades högre levnadskostnader;

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

2) de likalydande motionerna I: 649,
av herr Sveningsson, samt II: 805, av
herr Hedin och fröken Wetterström, i
vilka yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att avdragsrätt vid taxeringen skulle
beviljas för handikappades kostnader
för tekniska hjälpmedel m. m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 177 och II: 232 samt

2) motionerna I: 649 och II: 805.

Reservationer hade anförts

A) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Tistad
(fp), Gustafson i Göteborg (fp),
Lothigius (h) och öhvall (fp), vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med anledning av

1) motionerna I: 177 och II: 232 samt

2) motionerna I: 649 och II: 805

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att handikapputredningen finge i
uppdrag att undersöka de handikappades
skatteproblem;

B) av herrar Sundin (ep) och Vigelsbo
(ep) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) :

Herr talman! Den reservation som är
fogad till detta betänkande grundar sig
på två motionspar, i vilka det hävdas
att de handikappades speciella kostnader
för inkomstens förvärvande skall få
dras av i samband med taxeringen.

Vi är väl alla medvetna om att handikapparbetet
går ut på att genom rehabilitering
försöka återföra de handikappade
till ett förvärvsarbete och att samtidigt
ge dem en känsla av att vara nyttiga
individer i vårt samhälle, varigenom
de skulle finna den gemenskap
med andra människor som de naturligtvis
är i stort behov av. De människor
som är behäftade med handikapp får,
trots de insatser som görs från samhället,
vidkännas ganska stora merkostnader
för att kunna försvara sina platser i

det produktiva samhället. Detta innebär
både ekonomiska och psykiska påfrestningar,
och de befinner sig alltid i en
sämre ekonomisk situation än alla andra
i samma inkomstläge. Vi får också
komma ihåg att dessa människor nästan
alltid måste övervinna sig själva, därför
att de inte bara känner sig annorlunda
utan även betraktas som annorlunda av
andra. Det är här som den psykiska påfrestningen
kommer in i bilden.

Det ligger därför både ekonomiska
och psykologiska skäl bakom de tankegångar
som kommit fram i motionerna,
nämligen att man skall ge de handikappade
rätt till avdrag för de speciella
kostnader de har för intäkternas förvärvande.
Principen är ju redan knäsatt,
och det är väl bara att vidga tillämpningsområdet.
Bidragstanken kan vara
nödvändig i vissa fall, men för dem som
har förvärvsarbete bör avdragsformen
vara den rätta.

Reservationen går emellertid ut på att
handikapputredningen skall få i uppdrag
att undersöka de handikappades
skatteproblem. Jag vill, herr talman,
med detta yrka bifall till reservation A.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag instämmer gärna
med herr Yngve Nilsson att de handikappade
är en grupp som i mycket hög
grad är beroende av samhällets stöd i
olika former. Jag tror emellertid att stödet
inte skall ges i den form som reservanterna
och motionärerna föreslår,
därför att de handikappade är, med
hänsyn till deras olika grad av handikapp,
på ett helt annat sätt hjälpta med
att samhället sätter in sitt selektiva stöd.
Den redovisning som utskottet gör såväl
i recit som i sitt utlåtande visar
också att samhället i form av både stat
och kommun på ett mycket glädjande
sätt ändå försöker hjälpa de handikappade
i deras olika situationer.

Med hänvisning till vad utskottet har
anfört, både i fråga om sin redovisning
av olika åtgärder som i sin principiella

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. beskattningen av företagsvinster
uppfattning, yrkar jag bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26, röstar

Ja;

Den, det ej v-ill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 42.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att anslag uppsatts om
detta plenums fortsättande kl. 19.30.
Såvitt för ögonblicket kan bedömas torde
ärendena kunna slutbehandlas i
kväll.

Plenum nästa fredag, den 5 april, blir
ett bordläggningsplenum. Sista arbetsplenum
före påskuppehållet hålles alltså
onsdagen den 3 april.

Ang. beskattningen av företagsvinster

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, med anledning av
motioner angående beskattningen av
företagsvinster.

I motionerna I: 643, av herr Ottosson
m. fl., och II: 817, av herr Nordgren
m. fl., hade anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att Kungl. Maj :t överlämnade motionerna
till företagsskatteutredningen att tagas
i beaktande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 643 och II: 817.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Lothigius (h), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:643 och 11:817, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte överlämna motionerna till
företagsskatteutredningen att beaktas
vid fullgörande av dess uppdrag;

2) av herrar Sundin (ep), Lundström
(fp), Tistad (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och öhvall (fp), vilka dock
ej antytt sin mening.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Detta ärende gäller en
sak som vi har debatterat många gånger
i kammaren, nämligen dubbelbeskattningen
på aktiebolag. För att spara kammarens
tid inskränker jag mig till att
yrka bifall till reservation nr 1, av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta betänkande är
fogad en blank reservation av folkpartiets
och centerpartiets utskottsledamöter.
Med den vill vi markera att vi inte
i alla delar kan ansluta oss till den motivering
som anförts för utskottets avslagsyrkande.
Vi kommer emellertid att
rösta för det.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Med hänsyn till vad herr
talmannen nyss anförde om önskvärdheten
av att slutföra ärendenas behandling
i kväll skall jag följa mina utskottsledamöters
föredöme och yrkar bara bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
28, röstar

Ja;

Ang. rikets mynt

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Ang. rikets mynt

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av § 6 lagen
den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets
mynt jämte motioner.

I en den 26 januari 1968 dagtecknad
proposition, nr 24, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den
30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt,
vilket förslag innebar, att mynt i valörerna
två kronor och en krona i fortsättningen
skulle kunna präglas av kopparnickel.
Dessa mynt präglades nu av
silver, närmare bestämt en legering,
som innehölle minst 40 procent silver,

I propositionen hade redogjorts för
den tilltänkta tekniska utformningen av
de nya två- och enkronemynten. De senare
avsåges bliva tillverkade av ett
pläterat material med ytskikt av kopparnickel
och ett mellanskikt av en legering,
som innehölle huvudsakligen
koppar.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
755, av herr Åkerlund, och 11:962, av

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. rikets mynt

herr Nordgren, vari föreslagits, att riksdagen
skulle avslå propositionen,

dels ock motionen II: 963, av herrar
Turesson och Björkman, varit yrkats,
i första hand, att riksdagen skulle avslå
propositionen och, i andra hand, -—-under förutsättning att nämnda hemställan
icke vunne riksdagens beaktande
— att riksdagen för sin del skulle
besluta, att en- och tvåkronorsmynten
skulle präglas i en metallegering bestående
av 75 procent koppar och 25 procent
nickel.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag på

1) motionerna I: 755 och II: 962 samt

2) motionen 11:963

bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 24.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h) och Enarsson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
755 och 11:962 samt förstahandsyrkandet
i motionen 11:963 måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 24.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag är ledsen att jag inte
är lika väldisciplinerad som herr John
Ericsson och därför avstår från att komma
med ett inlägg i denna fråga. Kanske
må jag vara ursäktad därmed att jag menar
att det är en fråga som ligger mig
om hjärtat. Det är för mig en betydelsefull
fråga, varför det kan vara berättigat
att ta ledamöternas tid i anspråk
under några minuter.

Herr Enarsson och jag har vid detta
utlåtande fogat en reservation som helt
kort utsäger att vi icke bör införa nödmynt
i vårt land. Jag skulle kunna säga
att den politik som majoritetspartiet låter
sin regering föra håller på att försätta
vårt land både i själanöd och i
materiell nöd i vissa hänseenden, samtidigt
som välfärdsidén drives till sin
ytterlighet eller kanske just av den an -

ledningen. Vi får trygghet i en hel rad
hänseenden, men vi har otrygghet i det
väsentliga. Vi har otrygghet för våra arbeten,
vi har otrygghet för vår ålderdom,
och vi har otrygghet för våra
pengar.

Det är det sistnämnda som just i dag
får sin särskilda belysning och bekräftelse
när Kungl. Maj:t begärt att silvret
skall avlägsnas ur våra en- och tvåkronorsmynt.
Detta föreslås ske när Kungl.
Maj :t finer tidpunkten lämplig med hänsyn
till vissa tekniska frågor. Det skäl
som åberopas är helt enkelt att silverpriset
gått upp så högt, att enkronan
börjar bli värd vad det står på den att
den skall vara värd, dvs. en krona. Finansministern
är rädd härför liksom
för en övervärdig krona och tror att
människorna i stor skala kommer att
smälta ned de mynt han låter ge ut. Det
tror nu inte jag, men det återkommer
jag till.

Jag har i annat sammanhang anfört
att jag är metallist i fråga om penningväsendet.
Det betyder enkelt uttryckt att
jag inte tror på möjligheten av att upprätthålla
penningvärdet ens på kort sikt
utan någon anknytning till någonting
substantiellt, någonting som äger värde
av andra än monetära skäl. På vårt kulturstadium
förefaller mig metallen vara
det lämpligaste materialet. Det är en
uppfattning som delas av mycket stora
delar av världens folk och nationer. Naturligtvis
finns det, t. ex. bland vetenskapsmän
och rationalister, de som tror
på pappersmyntfoten. Internationellt är
vi emellertid organiserade på metallbas
och då till guldet.

Som myntmetall har guldet aldrig spelat
någon stor roll. Guldmyntfoten är i
själva verket en parentes i historien.
Silvret däremot är den vanliga myntmetallen
för de högre valörerna. I vårt land
har det varit fallet i minst 700 år och i
andra länder i tusentals år. Det är alltså
ett historiskt beslut — tyvärr negativt —
som riksdagen i dag går att fatta på finansministerns
begäran, vilket ledamöterna
borde besinna ett ögonblick. Det

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

bör kanske särskilt framhållas att flera
andra länder under världskriget tagit
bort silvret ur sina mynt men åter infört
det så snart de kunnat anskaffa erforderligt
myntsilver.

Anledningen till att man bör ha ett
mynt som har s. k. inre värde är det
förtroende detta inger människorna.
Snygga mynt är bevis på vederhäftighet
och ger bilden av en välordnad stat.

Jag tror att det är viktigt att man gör
klart för sig och betonar att kronan av
i dag är räkneenheten som förkroppsligats
i det metallstycke som är vår enkrona.
Det bör inte med något slags
ringaktning bara kallas ett skiljemynt.
Så mycket mindre anledning härtill är
det som det nu blivit värt just sin vikt
i silver. Såväl psykologiska som penningspolitiska
skäl gör det olyckligt att
ta bort silvret. Utskottsmajoriteten upplyser
att mynt lika väl som sedlar bör
ges ut efter rörelsens behov. Det är en
principiell deklaration som jag inte kan
dela, vare sig i detta eller andra sammanhang.
När vi sätter ett pris på pengarna
i deras olika former, är det för att
vi medvetet vill reglera tillgången.

Det mynt vi nu föreslås skola få är ett
praktiskt taget rent kopparmynt. Det
skall hålla 97 procent koppar, men för
att dölja kopparns röda färg lägger man
på en film av nickel, som mera liknar
silver. Myntet pläteras, och vi får ett
s. k. sandwichmynt med 3 procent
nickel. Sandwichmynt är populärt, därför
att sådant införts i USA, men det är
den väldiga skillnaden att halvdollarn
där pläteras med så mycket silver att
den får 40 procent silver, dvs. lika mycket
som vår nuvarande silverkrona innehåller.

Myntdirektören har i utskottet visat
upp några exemplar av myntet. De vi
fick se var emellertid inte helt pläterade,
utan kopparn stack fram i kanten.
Jag tror, herr talman, att finansministern
kommer att få svårt för att undgå
folkhumorns kommentarer till de nya
nödmynten. Jag tror att de kommer att

Ang. rikets mynt
få heta socialistmynt. Det syns, kommer
folk att säga, ty de är röda i kanten!

Jag tror också att det är viktigt att beröra
konsekvenserna av ett borttagande
av silvret även för det nuvarande myntbeståndets
del. Det är lämpligt att då se
på vad som hänt med de äldre silvermynt
som präglades fram till 1942 med
en silverhalt av 80 procent och som i
dag har ett metallvärde av inte fullt
dubbla namnvärdet. Deras knapphetsvärde
är emellertid redan nu så högt
att varje nedsmältning är utesluten för
en sunt tänkande människa. De ligger i
kanske bortåt femdubbla marknadsvärdet
på samlarbörsen. Totalt har det utmyntats
en- och tvåkronorsmynt till ett
dagsvärde i silver av cirka 175 miljoner
kronor, vartill åtgått 500 000 kilogram
silver. Det skall emellertid fördelas på
tiden 1873—1942 eller 70 år, och det
myntbeståndet har sannerligen gjort det
svenska folkhushållet stora tjänster till
ytterst låg kostnad. När man år 1942
slutade ge ut dessa mynt, fanns det i
genomsnitt tio —• säger tio — stycken
mynt per individ. Fler är det inte. Dessa
mynt har nu gått ned i svenska folkets
byrålådor och upphört att göra
den tjänst som de gjorde ända till för
några år sedan, då de skrämdes bort av
tal och hot om myntindragning.

Avsikten med mynt är faktiskt att de
skall cirkulera. Det gjorde dessa äldre
övervärdiga mynt i många, många år efter
1942. Det andra silvermyntbestånd
som började införas under kriget 1942
och som alltjämt bygges på genom prägling
av en- och tvåkronor håller 40 procent
silver. Det är alltså detta bestånd
som nu föreslås skola upphöra. Då det
fins goda skäl alt tro att det kommer
att successivt hamna i byrålådorna liksom
80-procentmynten så snart som
nödmynten sätts i cirkulation, kan det
vara intressant att veta hur mycket det
rör sig om i fråga om mynt och silvermetall.
Det är visst inte några stora summor,
i synnerhet inte om man jämför
med det väldiga sedelomloppet på 9 å

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. rikets mynt

10 miljarder kronor, som för närvarande
cirkulerar. Det har under 25 år utgivits
23 miljoner tvåkronor och 211
miljoner enkronor. Silvervärdet är 251
miljoner kronor i dagens silverpris och
silvervikten 718 000 kilo. Myntdirektören
uppgav att det för närvarande utmyntas
i en takt av 15 miljoner stycken
mynt om året. Härför åtgår cirka 50 000
kilo silver, vilket inte på något sätt är
överväldigande. Bolidenbolaget producerar
t. ex. cirka 125 000 å 150 000 kilo
silver per år. Det räcker alltså till tredubbla
den mängd som vi myntar ut
under ett år.

Inte är det någon överväldigande sak
för svenska folket att var och en stoppar
undan 30 stycken silvermynt i sin
byrålåda. Ett värde på 250 miljoner kronor
till de 175 miljoner kronorna i äldre
mynt är ju ingenting såsom sparande.
Dessutom är sparformen den bästa tänkbara.
Värdet kommer aldrig att gå ned.
Tvärtom kommer det bara att stiga på
grund av att till metallvärdet kommer
att läggas även ett knapphetsvärde i och
med att mynten upphör att präglas.
Från den synpunkten kommer svenska
folket helt enkelt bara att handla rätt
när det stoppar mynten i byrålådan.

Så är det då den andra sidan av saken.
Vad är det för vettig mening med
att cirkulationsmedlet upphör att göra
sin tjänst och att statsledningens politik
ges en sådan utformning att resultatet
blir just detta? För mig är det, herr talman,
helt obegripligt. Jag har inte kunnat
förstå varför man inte skulle kunna
fortsätta med nuvarande system med
prägling av mynt med 40 procent silverinnehåll.
Det kan man förvisso göra.
För ögonblicket finns inte något övervärde
på silvermynten. I samband med
guldkrisen under de senaste dagarna
har dock även silverpriset fluktuerat
rätt kraftikt, vilket naturligtvis kan ha
tillfälligt givit 40-procentkronan ett något
högre metallvärde än en krona.

Ett övervärdigt mynt är ändå inte något
avskräckande. Det finns en lång råd
exempel på detta. Myntdirektören gav

oss upplysningar om detta i bankoutskottet.
Genom att se på den uppställning
som vi fick är det lätt att finna,
att den österrikiska femschillingen har
ett metallvärde på 115 procent. De
schweiziska silvermynten över huvud
taget från 50-rappenmyntet upp till femfrancmyntet
har ett metallvärde på 122
procent. En holländsk gulden har 114
procent metallvärde och 2 1/2-guldenmyntet
105 procent metallvärde. Det
finns alltså en lång rad exempel på övervärde.
Inte heller finns det någon tillräcklig
anledning att med ett övervärde
på några tiotal procent eller ens 50 procent
ge sig in på en nedsmältningsprocedur.
Det blir dyrbart att smälta ned,
och jag tror därför inte att folk kommer
att reagera på det sättet. Det är nog en
våldsam överdrift att tro att människor
kommer att göra en sådan sak.

Om vi, herr talman, tänker oss att vi
präglar mynt i en mängd av 15 miljoner
stycken enkronor per år, rör det sig
alltså om 15 miljoner kronor på ett år.
Om nu tillverkningen skulle kosta ytterligare
20 procent, alltså 18 miljoner kronor,
så tycker jag verkligen att statskassan
mycket väl kan ta på sig detta,
inte minst med tanke på det förhållandet
att staten inte alls drar sig för att ge
ut sedlar som i praktiken icke är inlösbara.
Sedlar ges inte ut gratis, utan statsverket
tjänar via riksbanken jättelika
belopp på utgivningen; ett sedelomlopp
på 10 miljarder kronor ger i alla fall
statskassan en årlig inkomst i storleksordningen
500 å 600 miljoner kronor.
Om då något litet av detta väldiga överskott
finge gå tillbaka till folket för att
ge oss ett snyggt silvermynt så tycker
jag inte att det på något sätt är obilligt.

När nu finansministern dessutom i en
proposition föreslår utgivning av ungefär
11/2 miljard i nya sedlar —• kanske
inte det närmaste året, men under de
närmaste två, tre åren — och vinsten
bara på den merutgivningen blir i storleksordningen
60 å 80 miljoner kronor
finns det alla skäl i världen, tycker jag,
att vi behåller det slags mynt vi har och

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

betalar den extraslant som det kan kosta
att prägla dessa mynt. Det ger oss i
alla fall ett anseende utåt som kan vara
någonting värt, även från propagandasynpunkt.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Först vill jag instämma
i vad herr Åkerlund har sagt; men det
är ytterligare en sak som jag tycker tål
att diskutera.

När riksdagen firade jubileum för
några år sedan utgavs ett jubileumsmynt,
en femkrona. Det sades till oss i
första kammaren att den hade ett metallvärde
av 1: 80. Statsverket hade alltså
en ganska god marginal i det fallet.

Då har jag frågat mig, varför man
inte skulle kunna ge ut ett mynt som
inte var värt en hel krona men som ändå
hade karaktär av ett snyggt silvermynt
som jubileumsmyntet.

Den saken har inte diskuterats, men
jag föreställer mig att det mycket väl
skulle gå att göra en estetiskt tilltalande
silverenkrona som uppfyller de krav
herr Åkerlund vill ställa på svenska
mynt. Kanske skulle mynten chansera
något fortare om silverhalten minskas,
har det sagts mig, men den risken får
man väl ta. Man har ändå ett ordentligt
och rejält silvermynt, som utåt gör ett
stabilt intryck och som det är trevligt
för oss själva att handskas med.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det ligger något av domedagsstämning
över reservanternas
skrivning med anledning av förslaget i
Ivungl. Maj :ts proposition nr 24, att vi
här i landet skall övergå till en annan
legering vid tillverkningen av en- och
tvåkronorsmynt. I reservationen talas
också om att vi eventuellt skulle bli
tvingade att införa nödmynt.

Dess bättre är det inte så farligt —
den svenska kronans värde bestäms av

Ang. rikets mynt
vår ekonomiska politik och av konjunkturerna
ute i världen, inte av silvervärdet
i de olika myntenheterna. Vad vi
tillverkar våra mynt av, har från den
synpunkten ingen som helst betydelse.
Silver är en råvara bland andra, precis
som koppar och nickel. Vilka av dessa
metaller som lämpar sig bäst för mynttillverkning
avgörs av deras praktiska
egenskaper och priset på varan. Mynt
av kopparnickel har minst lika bra slitstyrka
och utseende som de silverhaltiga
mynten; och i dagens läge är de förra
betydligt billigare att tillverka, i synnerhet
sedan silverpriset stigit mycket
kraftigt under senare år, dels genom
ökad efterfrågan på silver och dels därför
att världens silvertillgångar minskat.

Med anledning av denna utveckling
på silvermarknaden har 1966 års myntkommitté
förordat att en sådan ändring
av myntlagen bör göras att prägling av
en- och tvåkronorsmynt skall kunna ske
i annan metall än silver.

Riksbanksfullmäktige, som har yttrat
sig i frågan, delar 1966 års myntkommittés
uppfattning, att möjlighet bör
skapas att prägla icke silverhaltiga enoch
tvåkronorsmynt.

Enkronan bör ges ett sådant utförande
att det inte i anledning därav blir
aktuellt att ändra den mängd av automater
med enkronorsinkast som finns i
detta land. Det nya enkronemyntet bör
utföras på sådant sätt att det kan användas
i alla typer av myntinkast. Eftersom
det av kommittén föreslagna pläterade
enkronorsmyntet uppges fylla alla
dessa krav biträder fullmäktige förslaget.

Med redovisningen av dessa synpunkter,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag är angelägen att invända
mot ett par ord som herr Ståhle
yttrade.

Herr Ståhle säger att reservationen
präglas av domedagsstämning. Det är

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Ang. rikets mynt

naturligtvis inte fråga om någonting sådant.
Däremot är det viktigt att notera
att det är en principiellt helt skild syn
som jag har och den som herr Ståhle
företräder. Av större allmänt intresse
än enbart det förhållandet, att jag har
denna uppfattning, är emellertid, som
jag tidigare sade, att det här är fråga
om ett brott mot en 700-årig tradition.

Jag inbillar mig självfallet inte att yttersta
domen kommer att inträffa så
snart riksdagen har beslutat i denna
fråga. Livet kommer nog att ändå gå vidare.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Såsom i viss mån ansvarig
för sedeltryckandet här i landet
skulle jag vilja framställa en vördsam
bön till herr Åkerlund, att han inte reser
kravet att 5-, 10-, 50-, 100-, 1 000-och 10 000-kronorssedlarna skall ha ett
pappersvärde som motsvarar det belopp
som står på sedeln. Detta blir nämligen
konsekvensen av vad herr Åkerlund
i dag begär om att det skall vara
en kronas metallvärde i det mynt som
det står en krona på.

Jag skulle också vilja fråga herr Åkerlund
om han har uppmärksammat i de
internationella sammanhang, som han
var inne på, att vissa andra länder än
Sverige också har bekymmer med det
höga metallvärdet. Det gäller exempelvis
den schweiziska myntenheten. Schweiz
har i det avseendet haft synnerligen
stora besvär under den senaste tiden,
och frågan är om inte där kommer att
vidtas en liknande åtgärd som den vi nu
föreslår för Sveriges del.

Herr PALM (s):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av herr Åkerlunds framställning.
Jag tycker att den var mycket tendentiös.
Vi som lyssnat till myntdirektörens
redogörelse inför utskottet har
fått en grundlig genomgång av dessa
frågor.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att förstakammarhögern och

andrakammarhögern har hamnat på olika
linjer. Reservationen har inte undertecknats
av utskottets värderade ordförande,
högermannen herr Regnéll. Han
är ju bankman och tycks i likhet med
majoriteten känt sig lugnad av myntdirektörens
redogörelse.

Om det skall vara någon lustighet att
kalla de nya mynten för »socialistmynt»
därför att de enligt herr Åkerlund kan
bli röda i kanten, vill jag erinra om att
påståendet, att det skulle kunna röra sig
om något slags nödmynt, är oerhört
överdrivet. De enda nödmynt vi känner
i Sveriges historia hör hemma på Görtzens
tid under Karl XII:s regeringsår.
Det var en man med helt annan politisk
inställning. Han torde snarare ha varit
partivän till herr Åkerlund och kunde
sannerligen inte beskyllas för att ha haft
en socialistisk inställning.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det frågades om jag
krävde att 10 000-kronorssedeln också
skulle stå för så och så många ton papper
för att den skulle ha sitt inre värde.

Så förhåller det sig inte. Enligt vår
penningförfattning står sedeln för guld
och inte för papper. Alltjämt är det inskrivet
i den svenska grundlagen att sedeln
skall inlösas med guld. Den bestämmelsen
är endast interimistiskt
upphävd genom årliga beslut som fattas
av Sveriges riksdag.

Beträffande herr Palms inlägg ber jag
om ursäkt om jag måste göra en liten
rättelse. Görtzens mynt var inte nödmynt
utan mynttecken, och avsikten
var att dessa mynttecken, när kriget var
över, skulle lösas in och ersättas med
riktiga riksdaler specie eller motsvarande
mynt. Denna avsikt kom också delvis
till utförande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag gissar att herr Åkerlund
är ensam i hela riksdagen om att
använda uttrycket nödmynt i detta sammanhang.

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen och avslås
alltså Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av motioner om ökat statligt inflytande
inom vissa industrier m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om effektivisering av statliga företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om effektivisering av statliga företag,
m. m.

I ett sammanhang hade bankoutskottet
till behandling upptagit

dels de likalydande motionerna I: 74,
av herr Werner, och II: 64, av herr Hermansson
m. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
1: 659, av herr Fälldin, och 11:829, av
herr Antonsson.

I motionerna 1:659 och 11:829 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att frågan
om den statliga företagsgruppens
effektivisering skulle prövas av en parlamentarisk
kommitté.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 74 och II: 64, såvitt nu vore i
fråga;

2) att riksdagen i anledning av motionerna
1:659 och 11:829 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om
parlamentarisk representation i delegationen
för frågor rörande de statliga
företagen m. m.

Reservation hade anförts av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Lundin, Larfors,
Franzén i Motala, Bengtsson i Landskrona
och Ekström i Iggesund (alla s),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 659 och II:
829.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Den socialdemokratiska
delen av utskottet har genom lottens avgörande
kommit att stå för en reservation
i detta utlåtande.

I motion I: 659 av herr Fälldin yrkas
på ytterligare effektivisering av den

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om effektivisering av statliga företag
statliga företagsgruppen. Genom departementet
är en sådan delegation redan
tillsatt. Det är en expertkommitté med
chefer för de olika statliga företagen
och med företrädare för de största arbetstagarorganisationerna.

En del av de frågor som berördes i
bankoutskottets utlåtande nr 18, där
kommunistmotionerna har vissa yrkanden,
kommer också upp till prövning i
detta utlåtande. Men utskottet är enigt
om att kraven i både kommunistmotionerna
och herr Fälldins motion redan
är uppfyllda genom den delegation som
har tillsatts.

Det är i ett avseende som de borgerliga
inte låter sig nöja. De anser att det
skall vara en parlamentarisk kommitté
och att de tre borgerliga partierna inte
är företrädda i nämnda kommitté.

Jag kan då påminna om att de statliga
företagen tidigare har varit föremål för
en parlamentarisk utredning. Vi säger i
vår reservation, att med hänsyn till uppdragets
art är denna nya kommitté
lämplig, och vi finner inte anledning
påyrka någon ändring av densamma.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Frågan om olika företags
och företagstypers effektivitet har
kommit att tilldra sig allt större intresse
i den politiska debatten under senare
tid. Vi har från vårt håll i båda kamrarna
väckt en motion, där vi har satt i
fråga den effektivitetsgrad som är utmärkande
för de statliga företagen — de
som är verksamma i det egentliga näringslivet
— och vi har konstaterat, att
resultaten ur effektivitetssynpunkt beträffande
de företagen inte kan sägas
ha varit särskilt imponerande. Det är
uppenbarligen en uppfattning i sakfrågan,
som delas av det ansvariga statsrådet.
Statsrådet Wickman har i statsverkspropositionen
också gett uttryck
härför genom att ge besked om att han
hade för avsikt att senare tillkalla en
utredning i detta avseende.

Enligt motionärernas mening är det
självklart och angeläget att i all den utsträckning,
som staten har egna företag
inom näringslivet, skall de vara så effektiva
som möjligt. De skall också ges
möjligheter att i öppen och fri konkurrens
utvecklas så att de verkligen kan
leva i det klimat och under de förutsättningar
som marknadsekonomin ger.

Vi har i motionen också sagt ifrån att
vi inte alls är främmande för att en viss
samordning, en viss koncernbildning,
kan vara en lämplig väg för att tillgodose
detta syfte. Men vi har samtidigt
sagt, att en sådan omläggning inte skall
ske utan att riksdagen har möjlighet att
ta del av och ta ställning till hur en sådan
här utveckling skall äga rum.

Herr Lundin säger nu å reservanternas
vägnar att dessa önskemål redan är
förverkligade och att motionen därför
inte längre skulle ha någon aktualitet.

Får jag för det första påminna om att
när vi väckte denna motion var det inte
sagt, vilken sammansättning denna kommitté
skulle få och för det andra har det
ansvariga statsrådet tillkallat en delegation
eller expertkommitté, där de ansvariga
för vissa av dessa företag samt
företrädare för TCO, LO och KF fått
ingå.

Jag vill inte alls påstå att det inte är
riktigt och nödvändigt att de synpunkter,
som dessa representanter från organisationer
och verk kan företräda, skall
få komma till tals i detta sammanhang,
men jag finner det egendomligt att det
i en fråga som denna inte anses vara
lämpligt att ge möjlighet för riksdagens
olika partier att vara med i utredningsarbetet
och bidra till att utforma efter
vilka principer som denna utveckling i
fortsättningen skall ske.

Utskottsmajoriteten har tillgodosett
kravet på en parlamentarisk utredning,
och det är självklart att jag som motionär
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag skulle bara vilja sluta med en fråga
till herr Lundin. Kravet på en ökad
insyn har varit ett ständigt återkom -

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Nr 14

mande tema i diskussionen om våra företag
och näringslivet över huvud taget.
Hur kommer det sig att ni, när det gäller
den statliga företagsgruppen och utvecklingen
där, från socialdemokratiskt
håll inte vill bereda de borgerliga partierna
en möjlighet att vara med i utredningsarbetet
och bli i tillfälle till
den insyn om företagens speciella problem,
som utredningen självfallet måste
ha att diskutera?

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! De borgerliga partierna
och även herr Fälldin påstår, att socialdemokraterna
har en parlamentarisk
förankring i den kommitté det här gäller
men inte de borgerliga.

Jag vet inte var de olika verkscheferna
har sin politiska hemvist. Jag vet till
exempel inte var generaldirektören för
televerket Bertil Bjurel har sin politiska
hemvist eller om biträdande direktören
i TCO Lennart Bodström tillhör något
borgerligt parti. Det som påstås i utskottets
utlåtande, nämligen att det inte
finns någon från borgerligt håll som är
representerad i denna kommitté, torde
väl ändå vara oriktigt. Jag vill erinra
om att högerns före detta partisekreterare,
generaldirektören för försvarets
fabriksverk Gunnar Svärd finns med.

Jag vill emellertid säga, att för oss är
denna fråga ovidkommande. Viktigare
är att det i kommittén finns med företrädare
för berörda statliga företag och
för de större arbetstagarorganisationerna
och att den tillsatta kommittén har
vårt förtroende. Vi tror alldeles säkert
att de med all den oväld som krävs
kommer att utreda den fråga det här
gäller.

Jag tror att det krav på effektivitet,
som herr Fälldin här talade om, kommer
att bli fullt ut lika bra tillgodosett
i denna kommitté, och jag tror inte heller
— som herr Fälldin ville göra gällande
— att riksdagen inte skall kunna
ha något inflytande i detta sammanhang.

Jag anser att kravet på insyn är mycket
väl tillgodosett. Våra organisationer

Om effektivisering av statliga företag
är ju företrädda i denna kommitté, och
jag tycker att det vore orimligt, om icke
cheferna för de statliga verken skulle
vara med när det gäller att effektivisera
verksamheten på detta område.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Först och främst vill jag
säga att jag inte har påstått, att den parlamentariska
sidan i kommittén är ensidigt
tillgodosedd. Jag har inte gett uttryck
för något sådant påstående. Jag
har framhållit att representanter för LO,
TCO och RF är med. Jag vet inte om det
var av överdriven finkänslighet som
herr Lundin själv drog den slutsatsen,
att riksdagsmannen Hans Hagnell skulle
utgöra det parlamentariska inslaget från
socialdemokratisk sida i denna kommitté.

Jag är litet överraskad över att herr
Lundin på socialdemokratins vägnar
kan säga, att frågan om politisk insyn i
detta utredningsarbete skulle vara ovidkommande;
jag fäste mig vid detta ord
när han diskuterade den sidan av saken.

Jag vill invända mot att jag i mitt
andra anförande skulle ha uttryckt något
som helst misstroende mot de representanter
i denna kommitté, som statsrådet
har utsett. Jag underströk tvärtemot
nödvändigheten av att dessa är företrädda
i kommittén. Men jag förklarade,
att jag ansåg att det när det gäller
den statliga företagsgruppen borde vara
självklart att utredningen finge en parlamentarisk
förankring. Det finns ju serier
av frågor, som kan sägas ligga litet
mera vid sidan av riksdagens arbete än
denna, där vi på alla håll betraktar det
såsom självklart att ha en parlamentarikerförankring
i utredningsarbetet.

Jag invänder också mot herr Lundins
påstående, att jag skulle ha sagt någonting
om den effektivitet, med vilken
denna kommitté skulle vara i stånd att
arbeta. Jag vänder mig också emot påståendet
att vi skulle ha någonting emot
att företrädarna för de statliga företagen
skulle vara med — det ligger ju
helt i sakens natur.

Jag kan inte komma ifrån att herr

100

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Om effektivisering av statliga företag
Lundin egentligen i hela sitt senaste anförande
argumenterade vid sidan av den
centrala frågan.

Vad finns det egentligen för skäl till
att socialdemokratin, som ytterst har
ansvaret genom ett statsråd, har velat
göra detta mera till en departementsangelägenhet
än till en angelägenhet för
hela riksdagen, eftersom det hittills är
riksdagen som har haft att fatta beslut
om nödvändiga investeringar för de
statliga företagen, beslut om omdispositioner
o. s. v. I den utsträckning det nu
är en fråga om att tillgodose konkurrensintresset,
möjligheterna för företagen
att bli effektivare konkurrensmässigt
i marknadsekonomin, kanske man
måste ändra på dessa förutsättningar
och från riksdagen delegera beslutsfunktioner,
som den i dag har beträffande
de statliga företagen. Varför agerar
då herr Lundin vid sidan av den
centrala frågan?

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Jag vill betona att jag
inte bär sagt att dessa företag inte skall
vara så effektiva som möjligt. Det anser
iafi ■rara en huvudfråga i sammanhanget.

Också herr Fälldin trodde att denna
kommitté skulle bli den som kan arbeta
med den effektivitet som krävs. Vi kan
alltså vara överens i det fallet. Men att
vi skall ha kommittéer, som inte har sådan
offentlighet att vi får insyn i dem,
skulle i så fall vara en nyhet för mig.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Får jag återkomma till
det som jag anser vara en väsentlig fråga
för denna kommitté. Det har gång
efter annan påpekats att konkurrenssituationen
är svår för de statliga företagen,
eftersom de för närvarande har
att gå den långa offentliga vägen fram
till riksdagen för att få nödvändigt investeringskapital
till nyproduktion eller
någon väsentlig omläggning.

Om man nu vill ge de statliga företagen
ett bättre utgångsläge i konkurrenshänseende,
måste det rimligtvis in -

nebära, att det blir en fråga om i vilken
utsträckning riksdagen ifrån sig vill delegera
sådana beslutsfunktioner som den
nu har. Jag upprepar då frågan: Är denna
delegationsfråga — som det ytterst
kommer att gälla — en fråga, som andra
än parlamentarikerna har lättare att ta
ställning till än parlamentarikerna själva? Det

är ju kärnpunkten i denna frågeställning,
och den vägrar fortfarande
herr Lundin och socialdemokratin att
ge besked om.

Herr LUNDIN (s):

Herr talman! Herr Falldin lägger stor
vikt vid konkurrensförmågan, och det
är vi väl överens om. Det är därför en
effektivisering skall ske inom de statliga
företagen. Herr Fälldin kan väl inte
jäva mig med ett påstående att denna
expertgrupp skall få fram det på ett
bättre sätt, om det finns fler parlamentariker
i den.

Jag kan inte beskylla herr Fälldin för
det, men det finns i varje fall borgerliga
grupper i denna kammare, som inte är
tilltalade av statlig verksamhet. Vi hade
nyss en motion uppe till behandling om
att vi skall sälja våra aktier. I motsats
till den gruppen är jag mycket angelägen
om en koncentration av det slag,
som herr Fälldin här föreslagit om
en effektivisering inom de statliga grupperna.

När herr Fälldin vill försöka göra gällande,
att riksdagen eller parlamentarikerna
här skulle kunna ha inflytande,
så måste det vara fel. Det är väl helt
naturligt att de i fortsättningen får det.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Lundins senaste
inlägg var överraskande. Han säger att
det möjligen finns någon på den borgerliga
sidan, som inte tycker som jag eller
som inte tycker som han eller inte tycker
så som han skulle önska att man
tycker i denna fråga. Skall man därav
dra slutsatsen, att just detta förhållande
skulle vara något hinder mot att vederbörande
tillhör den här kommittén?

Onsdagen den 27 mars 1968 fm.

Den centrala frågan — jag upprepar
det — är ju ändå i vilken utsträckning
riksdagen skall öka möjligheterna för
de statliga företagen att smidigt anpassa
sig till ett ändrat marknadsläge m. m.
Det måste ytterst vara en fråga om i
vilken utsträckning riksdagen vill delegera
några av sina nuvarande beslutsfunktioner.
Och det menar jag är en typisk
fråga för parlamentariker — vid
sidan av det rent tekniska, som är mycket
väl tillgodosett inom den nuvarande
delegationen.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Efter herr Fälldins inlägg
begränsar jag mig till att på utskottsmajoritetens
vägnar yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19 punkten
2, röstar

Nr 14 101

Om effektivisering av statliga företag
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
116, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag om statlig
garanti för Aktiebolaget Atomenergis
förpliktelser enligt atomansvarighetslagen
den 8 mars 1968.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 59, angående ändrade former
för reglering av priserna på fisk,
m. in.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

4f Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

102

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Onsdagen den 27 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av motioner om höjning av åldersgränsen
för erhållande av studiemedel,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. frivillig tilläggssjukpenning
vid barnsbörd

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av motioner
angående frivillig tilläggssjukpenning
vid barnsbörd.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:140,
av fru Olsson, Elvy, och fru Nilsson,
samt II: 181, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Johansson i Växjö, i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam
utredning av frågan om frivillig tillläggssjukpenning
vid nedkomst för hemarbetande
kvinnor och kvinnor arbetande
i familjens eget företag i enlighet med
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 683,
av fru Hamrin-Thorell, och 11:869, av
herr Hamrin i Kalmar in. fl., i vilka, såvitt
nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära utredning om tilläggssjukpenning
vid barnsbörd även inom den frivilliga
sjukförsäkringen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, nämligen

a) motionerna 1:140 och 11:181 samt

b) motionerna 1:683 och 11:869, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Eric Carlsson
(ep), Gomér (ep) och Jonsson (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande motioner, nämligen

a) motionerna 1:140 och II: 181 samt

b) motionerna I: 683 och II: 869, såvitt
nu vore i fråga,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av frågan
om frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Ilcrr talman! Vi har ofta anledning
att behandla socialförsäkringsfrågor här
i riksdagen, inte minst därför att det
finns en del grupper som inte är nöjda
med den placering som de har fått i
sjukförsäkringssystemet och därför att
det förekommer uppenbara orättvisor i
systemet. En av de grupper, som förvisso
är svår att passa in i ett sjukförsäkringssystem,
vilket i princip är byggt på
utebliven inkomst, är de hemarbetande
kvinnorna. Deras arbete är ofta föremål
för tacksamma lovsånger, men de måste
vara och är också — det är jag övertygad
om — besvikna på de uttryck som
dessa lovsånger tar sig i praktiken. De
känner sig eftersatta.

Den aktuella gruppen, som förutom
de hemarbetande kvinnorna också omfattar
kvinnor arbetande i familjens eget
företag, har visserligen en blygsam

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

103

Ang. frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd

grundsjukpenning inom sjukförsäkringen
och har dessutom möjligheter att frivilligt
försäkra sig upp till maximalt 15
kronor om dagen, grundsjukpenningen
inräknad, men denna frivilliga försäkring
utgår inte vid barnsbörd, såvitt inte
någon sjukdom tillstöter. Denna skillnad
innebär en orättvisa för denna
grupp av frivilligt försäkrade. Jag vill
understryka att försäkringen är frivillig
och att största delen av premierna betalas
av den försäkrade.

Motionärerna anser att detta problemkomplex
behöver utredas då det inte
utan vidare kan lösas. Motionärernas
förslag har behandlats av andra lagutskottet,
vars utlåtande vi nu diskuterar.
Åtskilligt finns naturligtvis att ta hänsyn
till, såsom tidsmomentet, premiernas
storlek samt för vilka och hur länge försäkringen
skall gälla. Vi har även framfört
tanken på ett alternativ för dessa
husmödrar och de kvinnor som arbetar
i mannens företag.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
endast yrka bifall till den reservation
som är fogad till detta utlåtande och
som alltså innehåller en begäran om utredning.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Motioner liknande dem
som fru Hamrin-Thorell har talat om
har behandlats tidigare vid flera tillfällen
både i andra lagutskottet och i kamrarna.
I år har motionärerna emellertid
begärt en utredning, vilken skulle ske
skyndsamt.

Vid tidigare behandling av denna fråga
har det framskymtat att motionärerna
anser blivande mödrar som är hemmafruar
eller som arbetar i eget företag
vara missgynnade gentemot de blivande
mödrar som har förvärvsarbete i form
av anställning. Men alla blivande mödrar
får ju en moderskapspenning på
1 080 kr. De förvärvsarbetande blivande
mödrarna får därtill en tilläggssjukpenning
som utgår i 180 dagar såsom en
ersättning för den förlorade arbetsin -

komsten. Reservanterna önskar att denna
förmån skall utgå även till den grupp
blivande mödrar som de gör sig till tolk
för. Just på denna punkt har reservanterna
funnit att orättvisan är så stor.

Den tilläggssjukpenning som utgår till
blivande mödrar med förvärvsarbete tillkom
som en hjälp så att de under 180 dagar
skulle ha möjlighet att stanna hemma
för att sköta och vårda sitt barn. Visst
går en del av dessa mödrar tillbaka till
förvärvsarbetet innan de 180 dagarna är
förbi, om de kan ordna en tillfredsställande
tillsyn för sitt barn, och om de går
tillbaka så är det därför att förvärvsarbetet
ger dem en förmånligare inkomst
än tilläggssjukpenningen. Från den dag
då arbetet återupptogs får de emellertid
ingen tilläggssjukpenning.

Herr talman! Utskottets majoritet har
inte heller denna gång funnit att motionerna
borde bifallas, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

ITerr talman! Jag skulle vilja komplettera
fru Carlqvists motivering för att de
blivande mödrarna har tilläggssjukpenning
under 180 dagar.

Det är alldeles riktigt att denna sjukpenning
skall möjliggöra för dem att
vara hemma och sköta barnet, men ett
annat motiv är att de skall ha möjlighet
att ta igen sig efter den relativt ansträngande
tid som de haft före och under
förlossningen. Det sistnämnda motivet
föreligger även för dem som är hemmafruar
eller som arbetar i mannens företag.
Jag har alldeles klart för mig att
dessa olika grupper av kvinnor icke kan
jämställas, om den frivilliga försäkringens
omfattning utsträckes, men det är
för att rättvist avväga den ersättning
som skall utgå under en tid som vi har
begärt en utredning.

Jag tror visst att det finns många problem
att lösa, men motivet att alla nyblivna
mödrar bör få ta igen sig kvarstår
i alla fall, även om det kan bli svårt
för dem att få göra det, ifall de har stor
familj.

104 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 30.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av motioner angående
den frivilliga yrkesskadeförsäkringen
;

nr 22, i anledning av motioner om havandeskapsersättning
till kvinnliga studenter
m. m.; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon
genom tullverkets försorg.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 431 i första kammaren
av herr Tistad m. fl. och nr 530
i andra kammaren av herr W erbro
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
rörande övervakning genom
tullverkets försorg av från utlandet inkommande
motorfordon beträffande efterlevnaden
av gällande bestämmelser
om maximilast, axeltryck och lastning
m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 431 och II: 530 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nyberg (fp) och From (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 431 och II: 530 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utred -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

105

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom

tullverkets försorg

ning av den fråga, som avsåges med motionerna.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I det motionspar som
behandlas i tredje lagutskottets utlåtande
nr 25 yrkas på en utredning om
viss trafiksäkerhetskontroll genom tullverket.
Detta yrkande stöds av två reservanter
i utskottet, men eftersom ingen
av dem hör hemma i denna kammare
tillåter jag mig att här ta till orda i
min egenskap av motionär. Vi behandlade
samma fråga vid höstriksdagen och
hade då en debatt här i kammaren. Jag
skall därför vid detta tillfälle försöka
fatta mig kort.

I motionerna konstateras att tullverket
vid gränserna —• det gäller både
landgränsen och sjögränsen -— har möjlighet
att i samband med tullkontrollen
av motorfordon som kommer in till landet
i viss omfattning kontrollera att
lastbilar inte har för höga axeltryck eller
för tung last eller eljest är felaktigt
eller olämpligt lastade. De relativt
okomplicerade kontrollmoment som det
gäller kan utföras utan någon personalökning
eller någon extrakostnad. För
att den skall få någon mening är det
emellertid nödvändigt att tullpersonal
som utför sådan kontroll får befogenhet
att utfärda körförbud i fall då »fortsatt
färd med fordonet icke kan äga rum
utan fara eller olägenhet», som det står
i vägtrafikförordningen.

Jag vill betona att vad motionärerna
åsyftar är en till vissa moment begränsad
trafiksäkerhetskontroll som i regel
endast kan utföras stickprovsmässigt eftersom
den måste samordnas med den
stickprovsvis anordnade tullkontrollen.
Motionärerna vill genom denna trafiksäkerhetskontroll
vid gränsen skapa ett
komplement till den av polisen utövade,
hela landet omfattande trafiksäkerhetskontrollen,
men avser inte att till någon
del ersätta denna. När utskottet skriver
att motionärerna »ifrågasätter om inte
den erforderliga övervakningen kan ske

genom tullverkets försorg i samband
med tullkontrollen» så ger man motionerna
en vidare syftning än vad de i
verkligheten har.

När frågan behandlades vid höstriksdagen
vitsordade utskottet att det kunde
finnas behov av en viss trafiksäkerhetskontroll
av utländska motorfordon
i samband med gränspasseringen men
ansåg att detta behov kunde tillgodoses
genom att tullverkets personal på olika
sätt biträdde polisen. Men så snart detta
biträde går utöver ren handräckning
anmäler sig behovet av att kunna hindra
ett trafikfarligt fordon att köra vidare.
Man har för mig berättat ett fall då en
tulltjänsteman vid tullkontroll av en
lastbil med släpvagn lade märke till att
kopplingsanordningen mellan lastbilen
och släpvagnen var uppenbart trafikfarlig.
Han ringde till polisen och talade
om detta, men polisen hade inte
möjlighet att komma med detsamma.
Tulltjänstemannen hade inte befogenhet
att hålla kvar bilen av den anledningen
att den var trafikfarlig, men han bad
chauffören att frivilligt stanna tills polisen
kom. Det gjorde chauffören men
hans arbetsgivare var efteråt mycket
missnöjd och menade att tulltjänstemannen
hade överträtt sin befogenhet. Det
kan tilläggas att när polisen så småningom
kom till platsen utfärdade den ett
föreläggande för chauffören att med
högst 20 kilometers fart försiktigt köra
till en närbelägen bilverkstad för att få
kopplingen reparerad.

Jag anser att vederbörande tulltjänsteman
i ett fall som detta bör ha rätt
att i trafiksäkerhetens intresse hålla
kvar fordonet. Om jag har förstått utskottsutlåtandet
rätt anser utskottsmajoriteten
att tulltjänstemannen bör låta
lastbilen fortsätta utan hänsyn till de
risker som det innebär och att polisen
sedan skall lägga ned några timmars
arbete på att spåra upp bilen och stoppa
den någonstans på landsvägen •— om
ingen olycka har hänt dessförinnan.

Utskottet anser att det möter betänk -

106 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg

ligheter att dela ansvaret för fordonskontrollen
mellan polisen och tullverket,
eftersom en sådan uppdelning är
ägnad att skapa oklara ansvarsförhållanden.
När det gäller kontroll av utländska
motorfordon ur andra synpunkter
än det här är fråga om är emellertid
— som jag framhöll från denna talarstol
när vi behandlade denna fråga i
höstas — en sådan ansvarsuppdelning
mellan tullen och polisen mycket vanlig
och inger inte några betänkligheter.
Kanske beror det på att det i dessa fall
gäller områden för vilka tullverket har
det primära ansvaret. Då går det bra att
dela ansvaret. När vi här kommer in på
ett område, där polisen nu ensam bär
ansvaret, anmäler sig däremot omedelbart
betänkligheter mot en ansvarsuppdelning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som har avgetts
av herrar Nyberg och From och
som går ut på begäran om en utredning.

I detta anförande instämde herrar
Ernulf (fp), Svenungsson (h) och
Schött (h).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som herr Tistad nämnde
har praktiskt taget samma motioner
väckts vid 1967 års riksdag och behandlats
efter remiss till generaltullstyrelsen
och rikspolisstyrelsen vid höstriksdagen.
Tullen tillstyrkte åtgärderna enligt
motionerna, men polisen avstyrkte
med hänsyn till önskvärdheten av en
klar ansvarsfördelning myndigheterna
emellan. Utskottet följde då rikspolisstyrelsens
uppfattning men framhöll
också att man borde etablera ett samarbete
mellan tull och polis så att bästa
möjliga effektivitet i tillsynen kunde
åstadkommas. Utskottet förutsatte att de
berörda myndigheterna utan särskild
framställning från riksdagens sida skulle
ta de initiativ som kunde erfordras
för att lösa dessa samarbetsfrågor. Riks -

dagen följde utskottet då ärendet behandlades
i november.

Enligt min mening kan det finnas
skäl att ta upp frågan igen, om det visar
sig att något sådant samarbete som
utskottet avsett inte kommer till stånd.
Det är emellertid för tidigt att bara
några månader efter den förra riksdagsbehandlingen
inta en annan ståndpunkt
utan att något nytt material tillkommit.
Utskottet har därför ansett att inte heller
årets motioner bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Med åberopande av detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag hade hoppats att utskottets
ordförande något skulle kommentera
det exempel jag gav, nämligen
lastbilen som hade en otillfredsställande
kopplingsanordning och som tullen inte
hade lov att kvarhålla. Om chauffören
inte frivilligt hade stannat på platsen,
hade bilen kört ut på landsvägen med
alla de risker detta hade inneburit, för
att inte tala om det merarbete det hade
medfört för polisen att jaga ifatt lastbilen
någonstans på vägen för att kontrollera
den och utfärda körförbud.

Jag tycker att detta exempel visar att
man inte kan tänka sig att engagera tullen
ens som biträde åt polisen utan att
ge tullen någon befogenhet i detta sammanhang.
Jag är litet besviken över att
herr Alexanderson inte gav sin syn på
just detta problem.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Eftersom herr Tistad så
önskar kan jag anföra några synpunkter
även på den saken.

Det kan vara ganska lätt att finna exempel
där den ordning som nu gäller
verkar dålig. Det kan också finnas gott
om fall där t. ex. en privatperson observerar
bristande utrustning eller ett an -

Onsdagen den 27 mars 1968 em. Nr 14 107

Om obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil, m. m.

nät trafikbrott men inte har befogenhet
att ingripa. Svårigheten med att ge
tullen dessa befogenheter är att det vid
vissa tillfällen kan vara tveksamt huruvida
skäl för ingripande föreligger. Polisen
har en speciell och inte så obetydlig
utbildning för att få kompetens att
bedöma sådana fall. Det är svårt att
lämna en tullman, som inte har den
kompetensen, befogenhet att utfärda ett
körförbud, som kan medföra betydande
avbräck för vederbörande.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag vill erinra om att
enligt vägtrafikförordningen är ett körförbud
som utfärdas av polisman alltid
temporärt. Det åligger honom nämligen
att omedelbart meddela närmaste förman
om åtgärden. Ändamålet med denna
bestämmelse är givetvis att polismannens
åtgärd skall kunna överprövas just
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser
som herr Alexanderson nämnde.
Det har givetvis aldrig varit tal om något
annat än att motsvarande bestämmelser
skulle gälla för tullen. Det har
också framhållits i motionen att om
tulltjänsteman skulle få rätt att utfärda
körförbud, skulle denna rätt vara förenad
med en plikt att omedelbart underrätta
polisen om åtgärden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en om -

röstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Om obligatorisk defroster och vindrutespolare
på bil, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av motioner
om obligatorisk defroster och vindrutespolare
på bil, m. m.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta
och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 419 i första kammaren av herr Dahlén
in. fl. och nr 529 i andra kammaren
av herr Wedén m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala, att sådan
ändring av vägtrafikförordningen borde
ske, att vad i motionerna anförts angående
dels defroster och vindrutespolare
på alla bilar, dels belyst skylt med
texten Släp, dels fartbegränsningsskylt
på vissa fordon beaktades.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 419 och II: 529
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Alexanderson (fp), Åkesson (fp), Nyberg
(fp) och From (fp), vilka ansett,

108 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Om obligatorisk defroster och vindrutespolare på bil, in. m.

att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:419 och 11:529 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
reservanterna anfört.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas vissa detaljer i den stora
partimotion i trafiksäkerhetsfrågor som
i år väckts av folkpartiet. Det gäller de
frågor, avseende föreskrifter rörande
fordons utrustning, som brutits ut ur
sammanhanget såsom hörande till tredje
lagutskottets område. Egentligen vore
det mest önskvärt att se de här aktualiserade
frågorna som detaljer i ett omfattande
program till främjande av trafiksäkerheten,
men som saken nu ligger
till måste vi behandla dem fristående,
oaktat det lätt kan tyckas som om de
framställda kraven kan ha ganska ringa
betydelse var för sig.

Det föreligger i allmänhet stor enighet
om att alla rimliga åtgärder som kan
öka trafiksäkerheten bör vidtas. Det har
inte heller bestritts att de här föreslagna
åtgärderna skulle vara av värde ur trafiksäkerhetssynpunkt.

I fråga om kravet på att defroster och
vindrutespolare obligatoriskt skall finnas
på alla bilar må nämnas, att det numera
gäller för alla nytillverkade bilar.
Dessa detaljer har väl också sedan åtskilliga
år ingått som standard i nytillverkade
bilar. Vad det gäller är sålunda
krav på att defroster och vindrutespolare
efter någon kortare övergångstid skall
monteras även på gamla bilar, som nu
inte har sådan utrustning. Det är bekant
att godtagbar apparatur för detta ändamål
finns i handeln och kan anskaffas
till en mycket liten kostnad. Det bör
också påpekas att utrustningsdetaljerna
är av alldeles särskild betydelse i ett sådant
klimat som vårt.

De övriga kraven gäller släpvagnsskylt,
utvisande att fordonet, i allmänhet
en lastbil, är försett med släp, och

vidare en skylt som utvisar den för fordonet
gällande maximihastigheten; de
har redan genomförts i många främmande
länder.

Även om alla de här aktualiserade
kraven nyligen behandlats i ett större
sammanhang i riksdagen och därvid
inte ansetts mogna för ett omedelbart
genomförande har vi i folkpartiet ansett
att man inte bör avstå från att än
en gång trycka på i förhoppning att
därigenom påskynda genomförandet. Åtgärderna
skulle uppenbarligen verka i
trafiksäkerhetsfrämjande riktning.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, vilken innebär att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall ge till känna sin önskan att de ifrågavarande
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärderna
vidtas.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Med anledning av en liten
debatt som jag häromdagen hade
med herr Alexanderson gläder det mig
mycket att herr Alexanderson i detta
sammanhang inte är så rädd för ett obligatorium.
Jag läser vidare här i reservationen:
»Även om det är önskvärt att
vårt land medverkar till att få till stånd
säkerhetsföreskrifter med största möjliga
internationella förankring, bör sådana
strävanden inte hindra smärre reformer
av brådskande natur.»

Eftersom jag gärna vill vara konsekvent,
ber jag att få meddela att jag kommer
att biträda reservationen.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Motioner av samma innehåll
behandlades vid 1967 års höstriksdag.
Riksdagen biföll då tredje lagutskottets
hemställan att några åtgärder
från riksdagens sida med anledning av
motionerna inte var påkallade. Enligt
utskottets mening har inga nya synpunkter
tillkommit som kan utgöra anledning
till ändrat ståndpunktstagande,

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

109

varför utskottet hemställer att motionerna
icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Jag kanske ändå skall erinra om något
av vad som framgår av tredje lagutskottets
utlåtande: »Utöver vad som anfördes
i nyssnämnda utlåtande må emellertid
erinras om att de berörda frågorna
omfattas av Nordisk trafikkommittés
uppdrag att utarbeta förslag till en gemensam
vägtrafiklagstiftning för Danmark,
Finland, Norge och Sverige samt
att frågor om fordons beskaffenhet och
utrustning skall prövas vid den världskonferens
i FN:s regi som skall äga rum
i slutet av år 1968 för utarbetande av en
ny allmän vägtrafikkonvention.»

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner om borttagande
i kyrkoböcker av anteckning om
mental sjukdom, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 februari 1968 dagtecknad
proposition, nr 22, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av 3 §
1 och 2 mom. prästlönekostnadslagen
den 29 juni 1951 (nr 570),

dels medgiva, att ur kyrkofonden

a) från och med den 1 juli 1968 tills
vidare under tre år finge utgå bidrag
med 34 000 kronor årligen till avlönings-
och resekostnader för en präst
med huvudsaklig tjänstgöring bland
svenskar i Schweiz,

b) till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
finge utgå dels för tiden den
1 januari 1967—den 30 juni 1968 ytterligare
avlöningsbidrag med sammanlagt
40 000 kronor, dels från och med den
1 juli 1968 tills vidare 17 bidrag om
vartdera 28 700 kronor årligen för avlöning
av präster, som vore anställda
i styrelsens tjänst i utlandet,

c) från och med den 1 juli 1968 tills
vidare finge utgå medel med högst
30 000 kronor årligen för studiebidrag
åt präster vid tjänstledighet i vissa fall
och för anordnande av vissa teologiska
fortbildningskurser för präster,

d) för budgetåret 1968/69 finge utgå
medel med högst 80 000 kronor för anlitande
av biträde vid handläggningen
av kyrkliga ärenden inom vederbörande
statsdepartement,

e) till Uppsala domkyrka finge utgå
ett lån på 100 000 kronor för anordnande
av nya lokaler åt den skogliga
personalen hos stiftsnämnden i Uppsala,

f) för budgetåret 1968/69 finge utgå
bidrag till Svenska diakonsällskapet
med högst 70 000 kronor till bestridande
av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet,

g) från och med den 1 juli 1968 tills
vidare finge utgå anslag med 110 000
kronor för år till extra utgifter enligt
6 § andra stycket 9) lagen om kyrkofond,

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster

h) för budgetåret 1968/69 finge utgå
bidrag med högst 75 000 kronor till
kostnader i samband med Kyrkornas
världsråds fjärde generalförsamling i
Uppsala.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 751,
av herr Olsson, Erik, in. fl., och II: 957,
av herr Gustavsson i Ängelholm m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle avslå
förslaget i proposition nr 22/1968 att ur
kyrkofonden lämna bidrag med 34 000
kronor årligen till avlönings- och resekostnader
för en präst med huvudsaklig
tjänstgöring bland svenskar i Schweiz;

B. de likalydande motionerna I: 754,
av herr Svenungsson m. fl., och II: 961,
av herr Werner m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att ur kyrkofonden
till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
från och med den 1 juli
1968 skulle utgå 18 bidrag om vartdera
28 700 kronor årligen för avlöning av
präster, som vore anställda i styrelsens
tjänst i utlandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 751 och II: 957 måtte bifalla
propositionen nr 22 i vad den avsåge
bidrag till avlönings- och resekostnader
för en präst med huvudsaklig tjänstgöring
bland svenskar i Schweiz;

B. att riksdagen i anledning av propositionen
samt med bifall till motionerna
I: 754 och II: 961 måtte medgiva,
att ur kyrkofonden finge till Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse från och
med den 1 juli 1968 tills vidare utgå 18
bidrag om vartdera 28 700 kronor årligen
för avlöning av präster, som vore
anställda i styrelsens tjänst i utlandet
samt

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan
av herrar Erik Jansson (s) och Hammarberg
(s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 751 och II: 957 måtte avslå
propositionen i vad den avsåge bidrag
till avlönings- och resekostnader för en
präst med huvudsaklig tjänstgöring
bland svenskar i Schweiz;

vid B i utskottets hemställan
av herrar Svante Kristiansson (s),
Erik Jansson (s) och Herbert Larsson
(s), fru Landberg (s), fröken Anderson
i Lerum (s), fru Ekroth (s) samt herr
Hammarberg (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen med avslag på motionerna
I: 754 och II: 961 samt med bifall
till propositionen måtte medgiva,
att ur kyrkofonden finge till Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse från och
med den 1 juli 1968 tills vidare utgå 17
bidrag om vartdera 28 700 kronor årligen
för avlöning av präster, som vore
anställda i styrelsens tjänst i utlandet.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I anslutning till Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. m. har det
väckts en fyrpartimotion, i vilken hemställes
att riksdagen skall besluta om bidrag
ur kyrkofonden till Svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse för ytterligare
en sjömanspräst. Som grund för
detta yrkande åberopas den verksamhet,
som Sjömansvårdsstyrelsen under
senare år tagit upp i den Sydamerikanska
hamnstaden Lima-Callao.

Utskottsmajoriteten, som inte tillkommit
med lottens hjälp utan som består
av representanter för de fyra partierna,
har yrkat bifall till de förevarande motionerna,
men då en till numerären stark

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

111

reservation är fogad till utskottets utlåtande,
kan det vara motiverat att ytterligare
belysa motionsyrkandet.

Den svenska sjömansvården har vidgat
sin verksamhet under de senaste fem
åren. Det har tillkommit tio nya stationer,
av vilka åtta är utomeuropeiska.
Att verksamheten expanderat på detta
sätt beror inte minst på att rederinäringen
av olika skäl har etablerat sig på
avlägset belägna linjer.

Vad sjömanskyrkan betyder för kontakten
med hemlandet och samhörigheten
med våra sjöfarande landsmän är
omvittnat, inte minst av sjöfolket självt.
Det är ju heller inte bara fråga om en
kyrklig verksamhet, utan det är också
fråga om en social service av betydande
omfattning.

Lima-Callao som den föreslagna tjänsten
gäller är den enda skandinaviska
sjömansvårdsstationen på Sydamerikas
västkust och är livligt frekventerad av
den svenska handelsflottan. Verksamheten
där är prövad: under år 1966 noterades
inte mindre än 8 400 läsrumsbesök

— och det säger något om frekvensen.
Det finns också en svensk koloni i Lima,
i vilken de ungdomar som tillhör
den humanitära organisationen »Svalorna»
ingår.

Jag vill komplettera utskottets skrivning
på en punkt. Det sägs att fem
prästtjänster har tillkommit sedan 1962

— något som också framgår av departementschefens
uttalande. Men två av
dessa tjänster sorterar inte under Sjömansvårdsstyrelsen.
Deras verksamhet
bedrives i andra kyrkliga former, och
Sjömansvårdsstyrelsen har inte något
ansvar för denna verksamhet. Det är bara
lönerna som överföres från kyrkofonden
via Sjömansvårdsstyrelsen. I
realiteten är det alltså endast tre nya
tjänster, som Sjömansvårdsstyrelsen
fått direkta anslag till under en femårsperiod.
Under denna tid har styrelsen
dock startat verksamhet vid tio nya stationer.

Det är något överraskande, även om
det naturligtvis har sin förklaring, att

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster
det bara är två reservanter vid punkten
A i utskottets hemställan, under det att
reservationen vid punkten B är betydligt
mera manstark. Tjänsten som sjömanspräst
i Lima är nog, trots allt, mera
angelägen än prästtjänsten i Schweiz.

Jag vill till slut framhålla att en av
dem som har undertecknat denna sjömansvårdsmotion
och som i varje fall
inte kan frånkännas sakkunskap, är förre
förtroendemannen i Sjöfolksförbundet,
Gunnar Carlsson i Göteborg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Stödet till den kyrkliga
verksamheten i utlandet är uppdelat på
två grenar. Den ena är, som föregående
talare har nämnt, stöd till den Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse. Bidrag
lämnas till 17 präster efter det förslag
som Kungl. Maj :t i år lägger fram. Utskottsmajoriteten
har här bifallit en motion,
som utökar antalet ytterligare till
18 präster. Jag skall inte närmare gå in
på det, ty det kommer nästa talare att
göra.

Den andra grenen för stöd till den
kyrkliga verksamheten i utlandet är till
de svenska församlingar vilka, som det
uttryckligen heter, av Kungl. Maj :t har
en fastställd kyrkoordning. De är för
närvarande sju stycken.

Därutöver förekommer inga anslag
till kyrklig verksamhet i utlandet. Man
hade trott att under ett år som detta
med stark restriktivitet när det gäller
anslagsökningar, framför allt nya anslag,
inget nytt förslag skulle komma.
Det har det nu gjort, och det från Kungl.
Maj:t självt. Man har visserligen inte föreslagit
någon ökning av antalet svenska
församlingar med fastställd kyrkoordning.
I stället har man gått en omväg eller
genväg — stryk det som ej passar —
och föreslagit ett direkt avlöningsbidrag
till en präst i Schweiz för dennes kyrkliga
verksamhet. Någon sådan form av
anslag har tidigare inte förekommit. Det

112

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster
avstyrkes ju också av statskontoret. Jag
skall inte gå in på dess motivering, den
finns i trycket.

Uppslaget till det föreslagna anslaget
kommer från vår ambassadör i Bern i
Schweiz. Han säger •—• jag skall bara citera
ett enda uttalande —- att den svenska
kolonin i Schweiz har under senare
år vuxit betydligt och är nu uppe i ett
par tusen medlemmar. Att den liar vuxit
betydligt är som bekant ingen nyhet
för oss svenskar som bor kvar i Sverige.
Kolonin har också varit föremål för åtskillig
diskussion.

Det är inte utan att man i detta sammanhang
vill göra ett par små reflexioner.
Vid diskussioner i religiösa frågor
är det ofta tal om moraliska värderingar.
Även i debatten om en viss utflyttning
från vårt land har frågan om moral
tagits upp -— en viss sorts moral.
Finns det något samband här? Vi konstaterar
en utvandring, som delvis sägs
bero på dålig moral. Samtidigt utökas
den prästerliga verksamheten i mottagarlandet.
Om det är motiverat eller inte,
skall jag låta vara osagt, men utan att
generalisera och utan att ifrågasätta
otadligheten hos huvudparten av de
människor som har flyttat dit ner kunde
man ju, om man ville vara litet elak,
ifrågasätta om det inte snarare är en
taxeringsintendent än en präst som behövs
nere i Schweiz.

Till detta kommer en sista reflexion.
Är det nu inte risk för att detta helt nya
verksamhetsområde för ekonomiska anslag
kan föranleda krav även från andra
länder som har rätt många svenskar
bosatta inom sina gränser? Den risken
finns utan tvivel. Det är inte minst det
sistnämnda som gör att jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till reservationen
vid A i utskottets hemställan,
som jag främst har talat om, ävensom
till reservationen vid B.

Häri instämde herr Olsson, Erik, (s).

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Reservationen vid B i
utskottets hemställan har tillkommit
med anledning av att utskottsmajoriteten
tillstyrkt motionerna I: 754 och II:
961. Motionerna ansluter sig till Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelses anhållan
om bidrag ur kyrkofonden till avlöning
åt ytterligare en sjömanspräst.

I propositionen erinrar departementschefen
om att bidragen sedan budgetåret
1962/63 har utökats från 12 till 17,
med nytt bidrag såväl föregående som
innevarande budgetår. Departementschefen
säger sig därför icke redan nu
vara beredd att tillstyrka ytterligare bidrag.
Reservanterna ansluter sig till
propositionens förslag beträffande avlöningsbidrag
till sjömanspräster, och jag
yrkar därför bifall till reservationen
under B.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det bör kanske till en
början anmärkas att de frågor som behandlas
i detta utlåtande i ganska hög
grad skiljer sig från tredje lagutskottets
normala ämnesområde. Det gäller ju i
själva verket anslagsfrågor och inte lagfrågor
och därtill på ett område som
inte så ofta förekommer inom lagstiftningen.
Men då det nu av historiska
skäl, eller vad det kan vara, fallit på utskottets
lott att behandla dessa frågor,
har vi givetvis prövat ärendena efter
bästa förmåga.

Som här tidigare framgått har det i
anledning av propositionen väckts två
motionspar. Det ena motionsparet avser
minskning av de äskade anslagen, nämligen
i den mån det gäller det nya anslaget
till avlöningsbidrag för en präst
i de svenska församlingarna i Schweiz.
Jag tror inte att jag behöver anföra så
mycket i den delen. Utskottet har godtagit
Kungl. Maj:ts motivering. Det finns
omkring 2 000 svenskar boende i
Schweiz och det finns en livaktig församlingsverksamhet
där. Det bör då vara
motiverat med ett visst bidrag från

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

113

kyrkofonden. Bidraget kommer dock inte
att täcka hela kostnaden, utan församlingarna
får i övrigt skaffa medel
på annat sätt. Till en mindre del avser
bidraget också viss verksamhet i Italien.

Herr Jansson har här dragit in helt
ovidkommande synpunkter i debatten.
Jag tror inte att de personer som han
åsyftar deltar så särdeles livligt i den
här församlingsverksamheten i Schweiz.
Det är helt andra personer som detta
anslag skall komma till godo.

Det andra motionsparet, som går ut
på en ökning av anslaget, avser bidrag
till en sjömanspräst i Lima-Callao. Herr
Svenungsson har här så noga redogjort
för de kyrkliga synpunkterna på denna
fråga att jag inte behöver gå närmare
in på dem. Jag skall bara säga att det
för utskottsmajoriteten har spelat en
ganska väsentlig roll att enligt vår uppfattning
den verksamhet, som utövas av
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse i
olika hamnstäder, är av stor betydelse
även ur social synpunkt och alldeles
speciellt för att stärka samhörigheten
mellan de svenska sjömännen och hemlandet.

Med hänsyn härtill har majoriteten
ansett att det yrkade ytterligare bidraget,
varigenom det kan inrättas ytterligare
en prästtjänst, kan betraktas som
en normal ökning av verksamheten. Det
bör också framhållas att det anslag det
är fråga om utgår från rent kyrkliga
fonder.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga utöver vad som är sagt i sak
från herrar Alexandersons och Svenungssons
sida.

Det finns heller ingen anledning att
gå in på herr Janssons meditationer
över moralen hos svenskarna i Schweiz
och det eventuella behovet av en taxeringsintendent
där i stället för en präst.

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster
Det räcker väl med att notera att Kungl.
Maj :t har ansett det vara lämpligt att
placera en präst där nere. Herr Alexander
son har ju också förklarat vilka
prästens arbetsuppgifter skulle bli.

Herr Jansson slutade med att säga att
hans andra motivering för att han hade
reserverat sig och som han såg allvarligt
på, var att det ju kunde komma
krav från andra ställen utomlands, där
många svenskar kommit att bosätta sig,
på att få kyrklig service. Det skulle vi

— så fattade jag herr Janssons yttrande

— i så fall vara på vår vakt emot. Jag
ser på saken tvärtom. Kommer ett sådant
önskemål är det väl fullkomligt
naturligt med den inställning vi har här
i landet att vi söker tillgodose utlandssvenskarnas
behov även på det religiösa
området.

Som herr Alexanderson underströk
är det i Kungl. Maj :ts förslag inte fråga
om några budgetpengar utan om kyrkofondsmedel.
Jag tror därför inte att herr
Jansson behöver vara så rädd för att
den återhållsamhetens paroll som han
här hävdat kommer på skam.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Bara en kort reflexion!
Jag vill påminna om att anslaget inte
täcker alltsammans. Anslaget föreslås ju
uppgå till 30 000 kronor plus de 4 000
som behövs för resor till Rom. Man får
fortsätta som hittills att skaffa pengar
på frivillig väg. I många länder är man
emellertid helt hänvisad till frivillig
ekonomisk verksamhet, men man kan
ändå bedriva ett visst församlingsarbete.

Det är klart att man kan raljera en
smula med tanke på den diskussion som
har förts kring utvandringen till
Schweiz. Det må vara förlåtligt, om den
högtidliga ordningen i församlingen blir
störd någon gång. Utskottets ordförande
säger att det inte förekommer någon
särskild kyrklig verksamhet bland de
utvandrare som jag syftade på. I så fall
är mitt lilla inlägg mycket bättre motiverat
än jag förut trodde.

114

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. avlöningsbidrag till sjömanspräster

Herr Blomquist säger att Ivungl. Maj:t
har föreslagit detta anslag. Det är roligt
att herr Blomquist någon gång har respekt
för Kungl. Maj:t. Det händer inte
så ofta, men han visar upp den så snart
det passar, och det gör det i det här fallet.
Det råder ingen tvekan om att man
måste ta hänsyn till konsekvenserna när
man lämnar anslag, framför allt när det
gäller helt nya sådana. Detta förhållande
är väl ingenting nytt.

Genom riksdagens upplysningstjänst
försökte jag få reda på hur många
svenskar som bor i andra länder. Upplysningstjänsten
förklarade att det var
förskräckligt svårt att kunna ge några
exakta siffror, ty svenskar som flyttar
bryr sig inte om att registrera sig så
som de skall göra. Upplysningstjänsten
kunde endast komma med grova uppskattningar.
Spanien är det land som
hyser det största antalet svenskar och
kommer före Schweiz. Italien kommer
i närheten av Schweiz. Sedan kommer
tre andra länder.

Det finns ingen anledning för mig att
bereda mark för nya anslag. Jag har bara
velat framhålla att det kan bli konsekvenser,
vilket vi i detta hus alltid
försöker undvika.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Låt mig få säga att jag
absolut inte är emot att herr Erik Jansson
raljerar. Såsom ett uttryck för hans
suveräna förmåga att raljera tar jag
hans påstående att »det var roligt att
herr Blomquist för en gångs skull har
respekt för Kungl. Maj :t. Det händer ju
inte så ofta.»

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner koinme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels

att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Erik Jansson och
herr Hammarberg vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jansson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej viil, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Erik Jansson och herr Hammarberg vid
utlåtandet avgivna reservationen och
avslås alltså Kungl. Maj :ts proposition
i förevarande del.

Då emellertid herr Jansson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—76;

Nej — 44.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

115

Om svensk skoglig representation i Nordamerika och Sovjetunionen

av herr Svante Kristiansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristiansson, Svante, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av hem Svante Kristiansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kristiansson,
Svante, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr förste
vice talmannen i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nejsedel,
båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för
sig slutna och hoprullade, varefter på
anmodan av herr förste vice talmannen
fru Wallentheim ur rösturnan upptog
den ena av röstsedlarna, och befanns
denna vara nej-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med nej-propositionen.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner om dels undantag
för handikappade från parkerings-
och stoppförbud för motorfordon,
dels parkeringstillstånd för handikappade,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Om svensk skoglig representation i
Nordamerika och Sovjetunionen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbruksrepresentanter:
Avlöningar och Omkostnader anvisa
förslagsanslag av respektive 325 000
kronor och 52 000 kronor för budgetåret
1968/69.

I de likalydande motionerna I: 722,
av herr Wikberg in. fl., och II: 900, av
herr Dahlgren m. fl., hade anhållits, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att inrätta skoglig representation
dels i USA (Kanada), dels i Sovjetunionen
samt att riksdagen med anledning
härav måtte anvisa ett förslagsanslag
på 200 000 kronor för bestridande av

116 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Om svensk skoglig representation i Nordamerika och Sovjetunionen

avlöningar under budgetåret 1968/69
samt till representanternas omkostnader
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
på 35 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag på motionerna
1:722 och 11:900 för budgetåret
1968/69 anvisa

1. till Lantbruksrepresentanter: Avlöningar
ett förslagsanslag av 325 000 kronor,

2. till Lantbruksrepresentanter: Omkostnader
ett förslagsanslag av 52 000
kronor.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! I motionsparet I: 722
och II: 900 har vi motionärer väckt förslag
om att förstärka den svenska utlandsrepresentationen
i Nordamerika
och Sovjetunionen med skoglig expertis.

Vi anser att det måste vara av vitalt
intresse för den svenska skogsnäringen
att kunna studera och följa utvecklingen
inom skogsbruket och skogsindustrin
hos de i dag ledande nationerna när det
gäller export av skogsindustriprodukter,
detta inte minst med tanke på den
betydande omställningsprocess som
skogsbruket i vårt land nu genomgår.
Det måste dessutom vara angeläget att
erhålla ingående uppgifter om marknaden
och marknadsföringen av skogsprodukter.

De synpunkter vi anfört i motionerna
och de yrkanden dessa synpunkter lett
till har genomgående vitsordats och tillstyrkts
av samtliga remissinstanser,
d. v. s. i detta fall företrädare för de olika
svenska skogsintressena.

Jordbruksutskottet anför också i sitt
utlåtande »att förhållandena inom
skogsnäringen talar för att man från
svenskt håll noga följer den internationella
utvecklingen på området». Men
sedan pekar utskottet på att en av remissinstanserna,
domänstyrelsen, i sitt

yttrande anfört att Sveriges skogsvårdsförbund
i skrivelse till chefen för kungl.
jordbruksdepartementet i oktober 1967
hemställt om tillsättande av forstattachéer
i Nordamerika och Sovjetunionen.
Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t
noggrant följer behovet av utlandsbevakning
på detta område, varför det
inte fanns anledning till särskild åtgärd
från riksdagens sida.

Herr talman! Jag avser inte att ställa
något säryrkande, i förhoppning om
att utskottets optimism när det gäller
Kungl. Maj:ts uppföljning av frågan
skall visa sig befogad.

Jag vill dock peka på att förslag om
inrättande av skoglig representation i
berörda länder aktualiserats tidigare
utan att det lett till något resultat.

I skogsstyrelsens remissyttrande sägs
det bl. a.: »Såsom motionärerna framhåller
har emellertid utvecklingen under
de senaste åren gått i den riktningen,
att svenskt skogsbruk och svensk
skogsindustri måste utnyttja alla möjligheter
till rationalisering. Detta gäller
alltifrån den primära produktionen i
skogen till marknadsföringen av de färdiga
skogsindustriprodukterna. Behovet
av att i ett sådant läge mycket nära följa
skogsnäringen och dess utveckling
särskilt i länder, som konkurrerar med
oss på världsmarknaden, är uppenbart.»

Beträffande kostnaderna för dessa
skogliga representanter säger skolstyrelsen
vidare i sitt yttrande: »Studiebesök
av enskilda grupper har förekommit och
kommer väl alltid att behövas, men de
kan aldrig ersätta de möjligheter till
systematisk kontinuerlig bevakning av
intresseområdet, som en permanent
skoglig representant kan uppnå. För
landet torde en sådan dessutom kunna
innebära vissa direkta ekonomiska besparingar
genom att behovet av särskilda
studiebesök minskar och att ändock
erforderliga studieresor kan planläggas
bättre och ge bättre utbyte.»

Kostnaderna för berörda åtgärder,
vilka vi bedömt till cirka 200 000 kronor
per år, torde alltså uppvägas av de

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

117

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

besparingar som göres och borde sålunda
inte vara avskräckande.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
påpekanden för att ytterligare understryka
behovet och värdet av skoglig
representation i Nordamerika och Sovjetunionen,
och jag vill till kammarens
protokoll få antecknat angelägenheten
av att Kungl. Maj:t snarast möjligt prövar
framställningen härom i positiv anda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 3—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. särskilt stöd åt det mindre
jordbruket

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 76 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 48,
av herr Fälldin m. fl., och II: 76, av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte 1) medgiva
generell uppräkning av det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige med
25 procent för återställande av pristillläggets
realvärde, 2) anvisa till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket för budgetåret
1968/69 ett förslagsanslag av
84 000 000 kronor, varav 8 000 000 kronor
finge disponeras för det i motionerna
angivna syftet,

dels de likalydande motionerna I:
718, av herr Strandberg och fröken
Stenberg, samt II: 920, av herr Petersson
och herr Nilsson i Agnäs, vari yrkats,
att riksdagen skulle anvisa till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1968/69 ett förslagsan -

slag av 84 000 000 kronor, varav
8 000 000 kronor finge disponeras för
det i motionerna angivna syftet,

dels ock motionen II: 909, av herr
Jönsson i Ingemarsgården och herr
Antby, vari föreslagits, att riksdagen
skulle 1) medgiva generell uppräkning
av det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige med 25 procent, 2) anvisa till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1968/69 ett förslagsanslag
av 84 000 000 kronor, varav
8 000 000 kronor finge disponeras enligt
i motionen angivet syfte.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:48 och 11:76, 1:718
och II: 920 samt II: 909 till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 76 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (h), Skärman (fp), Hermansson
(ep), Lundberg (h), Karl-Erik
Eriksson (fp), Nilsson i Lönsboda (fp)
och Persson i Heden (ep), fru Sundberg
(h) samt herr Jönsson i Ingemarsgården
(fp) och herr Larsson i Norderön
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 48 och II: 76, I: 718 och II: 920 samt
11:909 till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket för budgetåret 1968/69 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 84 000 000
kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När vi i fjol diskuterade
frågan om den framtida jordbrukspolitiken
uttalades det från både jordbruksministerns,
jordbruksutskottets
och riksdagens sida att flera skäl talade
för att en betydande jordbruksproduktion
borde upprätthållas i Norrland.

118

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Många undrar om detta bara var ett
vackert uttalande utan reell innebörd, ty
åtgärderna för att förverkliga syftet med
uttalandet har inte blivit vad man trodde.

Det pågår alltjämt en betydande nedläggning
av jordbruk, inte minst i Norrland,
och en kraftig utflyttning från
jordbruket av människorna där. Norrlänningarna
själva är medvetna om vikten
av att jordbruket bevaras och stärkes.
Vi kan ibland i tidningarna se
exempel på hur man är beredd att vidta
kraftfulla åtgärder vid sidan av de statliga
för att nå detta resultat. Man kan
läsa om hur kommunerna där uppe anslår
medel för att hjälpa bönderna att
köpa kor och på det sättet förbättra produktionsmöjligheterna.
Även andra åtgärder
vidtas på kommunalt håll för
att stödja jordbruket.

Det borde väl emellertid framför allt
vara en statlig uppgift att vidta sådana
åtgärder att jordbruket även i Norrland
kan arbeta under så gynnsamma betingelser
som möjligt. Staten stöder också
den särskilda rationaliseringsverksamheten
i Norrland med betydande insatser.
Men vi är medvetna om att rationaliseringen
däruppe erbjuder särskilda
svårigheter, eftersom möjligheterna att
differentiera produktionen begränsas av
de naturliga förutsättningarna. Klimatet
och andra omständigheter gör att variationsmöjligheterna
blir små, och
jordbruksdriften måste därför i mycket
hög grad baseras på mjölkproduktionen.

När vi behandlade nionde huvudtiteln
i jordbruksutskottet hade vi en särskild
föredragning om KR-verksamheten i
landet, framför allt i Norrland. Vi fick
ett mycket starkt intryck av att de ansvariga
myndigheterna är medvetna om
vilken oerhörd betydelse mjölkproduktionen
innebär för denna verksamhet.
Allt beror på mjölkpriset, sade den
tjänsteman från lantbruksstyrelsen som
gjorde föredragningen. Om mjölkpriset
skulle rasa, faller en död hand över KRföretagen.

Nu visar det sig att utvecklingen inom
mjölkproduktionen är mera ogynnsam
i Norrland än i andra delar av landet.
Som en viktig del i beslutet om den
framtida jordbrukspolitiken ingick att
man skulle försöka få en minskning av
mjölkproduktionen i vårt land, och förväntningarna
på den punkten har hittills
infriats i betydande grad. Men produktionen
har som sagt minskat mera i
de nordliga länen än i landet i dess helhet.
Jag har några siffror för de senaste
månaderna. Under det att mjölkproduktionen
i hela riket under november 1967
var ungefär 95 procent av produktionen
under motsvarande tid 1966, så hade
den i Västerbottens och Norrbottens
län gått ner till mellan 93 och 94 procent.
Situationen var ungefär densamma
under december i fjol. Medeltalet för
riket var mellan 95 och 96 procent och
för de nordligaste länen mellan 92 och
93 procent. Prognosen för februari i år
visar en produktion för hela landet som
uppgår till 96 procent av 1966 års produktion.
Men i de båda nordligaste länen
beräknar man att produktionen
skall sjunka ytterligare — i Västerbotten
till 89 och i Norrbotten till 87 procent.

Det är tacknämligt att man har fått en
minskad mjölkproduktion i vårt land.
Detta är, som jag sade nyss, en av förutsättningarna
för att man skall kunna
få bättre priser på mjölken. Men det är
viktigt att en sådan anpassning sker
framför allt i sådana delar av landet
där jordbrukarna med fördel kan övergå
till annan produktion. En sådan
övergång är i regel inte möjlig i Norrland.
Där är mjölkproduktion en nödvändig
förutsättning för en rimlig lönsamhet
hos de jordbruksenheter som vi
bygger upp med frikostiga statliga bidrag.
Det extra mjölkpristillägget justerades
senast för sex år sedan och har
varit oförändrat sedan dess. Under tiden
har emellertid penningvärdeförsämringen
i hög grad urholkat tilläggets värde.
Vi föreslår därför i reservation nr 1
till utskottets utlåtande att tillägget skall

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

119

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

räknas upp med 25 procent för att man
skall återställa dess realvärde. Det är
samma yrkande som vi framställde förra
våren när den framtida jordbrukspolitiken
behandlades, men som tyvärr
inte bifölls av riksdagen. Genom en uppräkning
med 25 procent skapar man åtminstone
bättre förutsättningar för att
bibehålla mjölkproduktionen i dessa delar
av landet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen
vid punkt 11.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Yår värderade talman
uttryckte före middagsuppehållet i varje
fall indirekt en önskan om koncentrerade
debattinlägg i fortsättningen.
Jag tänker följa hans uppmaning och bli
kortfattad.

För knappt ett år sedan behandlades
i denna kammare liksom i medkammaren
motioner om uppräkning av det
extra mjölkpristillägget i norra Sverige
med 25 procent. Motionerna avslogs av
riksdagen efter gemensam votering.

I år återkommer samma yrkande i
trenne motionspar. Motiveringen är densamma,
nämligen återställande av realvärdet
på pristillägget.

När riksdagen i fjol fastställde riktlinjerna
för jordbrukspolitiken beslöts
enhälligt att det extra mjölkpristillägget
skulle behållas. Men skall pristillägget
bli det åsyftade medlet i strävandena
att bibehålla en norrländsk jordbruksproduktion,
måste dess storlek också
fortlöpande anpassas till penningvärdeutvecklingen.
Denna produktionsstimulerande
faktor är så mycket mera betydelsefull
numera sedan leveranstillägget
och arealbidraget avskaffats genom fjolårets
riksdagsbeslut.

Bidragsskalan för detta mjölkpristilllägg
har emellertid inte justerats sedan
1962. Penningvärdeförsämringen sedan
dess motiverar den uppräkning med 25
procent som yrkats i samtliga motioner.
Den erforderliga medelsförstärkningen

härför beräknas bli 8 miljoner kronor.
Det är ett lägre belopp än vad som frånhänts
jordbrukarna i norr genom avvecklingen
av leveranstillägget och
arealbidraget.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationen vid
punkten 11.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Eskilsson började
med att säga att riksdagen förra året beslöt
att man skulle ha en betydande
jordbruksproduktion även i Norrland.
Det är riktigt att vi beslöt detta, men vi
ger väl inte avkall härpå genom de beslut
som vi har att fatta i dag. Visserligen
är den summa som lämnas som stöd
till det mindre jordbruket lägre i år än
tidigare, men trots detta är produktionen
i Norrland betydande i dag. Om
som herr Eskilsson säger mjölkproduktionen
där har gått ned, tror jag inte att
det är priset som varit avgörande.

I propositionen har Kungl. Maj :t föreslagit
ett anslag av 76 miljoner kronor
för nästa budgetår. Visserligen är inte
motionärerna nöjda, men det var de inte
i fjol heller, och som jag redan sagt
kommer de igen med krav på en generell
höjning om 25 procent. Vid detta
tillfälle bör det kanske erinras om att
utskottet i fjol skrev att småbrukarstödet
i huvudsak kvarstår oförändrat för
brukare som under 1967 fyllde minst 55
år. Det bör också erinras om att det
skrevs att i överenskommelsen om prissättningen
på jordbruksprodukter ingår
en automatisk höjning stegvis av avräkningspriset
för mjölk. Denna höjning
kommer givetvis också jordbruket i
Norrland till godo.

Man bör kanske också erinra om att
1967 års riksdag beslöt att Kungl. Maj:t
skulle få disponera högst en miljon kronor
av anslaget för innevarande år till
vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för särskilda undersökningar
av olika jordbrukspolitiska åtgärder.
55 000 kronor har hittills ställts

120

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till lantbrukshögskolan
till lantbrukshögskolans förfogande för
dessa undersökningar. Det bör också
påpekas att detta extra mjölkpristillägg
i Norrland egentligen inte är så litet.
Det varierar från 10,3 öre ned till 1,4
öre per kilo mjölk efter 4 procent fett.
Jag skulle föreställa mig att det högsta
priset förekommer i Norrland.

Utskottet har emellertid inte funnit
att någonting har hänt som ger anledning
till ändring av fjolårets beslut.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wikberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wikberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12•—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Anslag till lantbrukshögskolan

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen dels

1) att bemyndiga Kungl. Maj:t
att vid lantbrukshögskolan a) inrätta en
professur i prydnadsväxtodling, b) med
indragning av en tjänst som föreståndare
för statens lantbruksbyggnadsförsök
inrätta en tjänst som föreståndare och
professor, 2) att till Lantbrukshögskolan:
Avlöningar för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 20 574 000
kronor,

dels ock att till Lantbrukshögskolan:
Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 344 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I:
704, av herr Andersson, Torsten, och
II: 902, av herr Grebäck, vari anhållits,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att vid lantbrukshögskolans avdelning
för lantbrukets radiobiologi inrätta
en tjänst som förste konsulent, en
tjänst som forskarassistent och en tjänst
som laboratorieassistent,

dels de likalydande motionerna I:
710, av herr Kristiansson, Axel, m. fl.,
och II: 903, av herr Grebäck m. fl., vari,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle bemyndiga Kungl. Maj:t
att vid lantbrukshögskolan inrätta en
tjänst som statsagronom i vattenvård,
dels ock motionen 11:912, av herr
Lundberg.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

121

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. bemyndiga Kungl. Maj :t att vid
lantbrukshögskolan dels inrätta en professur
i prydnadsväxtodling, dels med
indragning av en tjänst som föreståndare
för statens lantbruksbyggnadsförsök
inrätta en tjänst som föreståndare
och professor,

2. a) lämna motionerna I: 704 och II:
902 utan åtgärd,

b) lämna motionerna 1:710 och II:
903, såvitt nu vore i fråga, utan åtgärd,

c) lämna motionen 11:912 utan åtgärd,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Lantbrukshögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 20 574 000 kronor,

3. till Lantbrukshögskolan: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 344 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Carl Eskilsson (h) Skärman
(fp), Karl-Erik Eriksson (fp), Hubinette
(h), Axel Kristiansson (ep),
Antby (fp), Hansson i Skegrie (ep) och
Jonasson (ep), fru Sundberg (h) samt
herr Berndtsson (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 a
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:704 och 11:902
uttala, att för lantbrukshögskolans radiobiologiska
institution borde inrättas
tre tjänster som respektive förste konsulent,
forskarassistent och laboratorieassistent; b)

av herrar Carl Eskilsson (h),
Skärman (fp), Karl-Erik Eriksson (fp),
Axel Kristiansson (ep), Antby (fp),
Hansson i Skegrie (ep), Jonasson (ep)
och Berndtsson (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 b
hemställa, att riksdagen måtte med bi 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

Anslag till lantbrukshögskolan
fall till motionerna 1:710 och 11:903,
såvitt nu vore i fråga, uttala, att vid
lantbrukshögskolan borde inrättas en
tjänst som statsagronom i vattenvård.

Vid punkten hade därjämte fogats ett
särskilt yttrande av fru Sundberg (h).

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
lantbrukshögskolans avlöningsoch
omkostnadsanslag. När styrelsen för
lantbrukshögskolan gjorde framställning
om anslag för nästa budgetår, begärde
den bl. a. att en del tjänster skulle
inrättas vid högskolans radiobiologiska
institution. Detta skulle inte innebära
någon utökning av institutionens
personal, eftersom verksamheten redan
pågick och personalen fanns där. Men
för närvarande bekostas verksamheten
genom forskningsanslag från olika statliga
forskningsråd och försvarets forskningsanstalt,
och tjänsterna är därför
inte ordinarie. Då arbetsuppgifterna är
av permanent karaktär, ansåg högskolestyrelsen
denna anordning otillfredsställande.
Framställningen lämnades
emellertid utan bifall i statsverkspropositionen.

Den radiobiologiska institutionen vid
lantbrukshögskolan inrättades från och
med budgetåret 1966/67 genom omorganisation
av en tidigare avdelning för
radiobiologi vid högskolan. Den bedriver
en omfattande verksamhet delvis i
samarbete med andra forskningsinstitutioner,
speciellt på områden som rör vår
livsmedelsproduktion. Man sysslar exempelvis
med forskning för att klarlägga
verkningarna av det radioaktiva nedfallet
via vegetationen och djuren till
människorna och för att utnyttja strålkällorna
inom växtförädlingen, där
man har nått många betydelsefulla resultat.
Genom verksamheten har personalen
fått en specialutbildning inom sina
arbetsområden som det är angeläget
att bevara för det fortsatta arbetet. Arbetsuppgifterna
är som sagt av perma -

122

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till lantbrukshögskolan

nent karaktär, och det är då önskvärt
att så trygga anställningsförhållanden
som möjligt erbjudes personalen.

Detta är motivet för reservationens
förslag att det vid lantbrukshögskolans
radiobiologiska institution skall inrättas
tre tjänster såsom respektive förste
konsulent, forskarassistent och laboratorieassistent
i enlighet med de yrkanden
som framställts i motionerna I: 704
och II: 902.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
a.

I reservation b under samma punkt
behandlas en annan anslagsfråga som
rör forskningsverksamheten vid lantbrukshögskolan,
nämligen på vattenvårdens
område.

Vi vet alla att genom omläggning av
jordbruksdriften har jordbrukets roll
när det gäller föroreningar av vattendrag
alltmer kommit i blickpunkten. Genom
tillkomsten av svämutgödsling och
genom olika ensileringsanordningar har
betydande föroreningsrisker uppkommit
för våra vattendrag. Åtgärder har
också vidtagits för att skapa möjligheter
att förebygga dessa olägenheter.

Det pågår ett mycket omfattande
forskningsarbete just på detta område
vid Ultuna. Det har bedrivits under
många år av en befattningshavare vid
lantbrukshögskolan. Förordnandet för
vederbörande upphör emellertid den 31
december i år. Vi är osäkra på om arbetet
därefter kan få fortsätta under
samma betingelser som tidigare.

Därför yrkas det i reservationen, att
riksdagen skall uttala att vid lantbrukshögskolan
bör inrättas en tjänst som
statsagronom i vattenvård. Även om
man kommer att få betydligt ökade resurser
genom den proposition om naturvårdsforskning
som vi snart skall behandla
här i riksdagen, anser vi att det
inte har skapats tillräckliga garantier
för att just verksamheten vid lantbrukshögskolan
skall kunna fortsätta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de båda reservationer som är fo -

gade till punkten 19 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1.

Häri instämde herr Skärman (fp).

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Efter den stora debatten
här förra året om det framtida jordbruket
har den diskussion som förts i
jordbruksutskottet om de olika äskandena
under nionde huvudtiteln varit
avdramatiserad. Vi har kommit överens
på de flesta punkter, det är endast i ett
fåtal ärenden det lämnats reservationer.
Ett sådant är det som herr Eskilsson
tagit upp angående tjänsterna vid lantbrukshögskolan.

Jag vill erinra om att vid institutionen
för radiobiologi finns dels sex befattningshavare
som avlönas av lantbrukshögskolans
avlöningsanslag, dels
åtta befattningshavare med extra tjänster
vilka avlönas av medel från FOA.
Reservanterna föreslår att tre extra
ordinarie tjänster inrättas vid högskolan
av sistnämnda personalgrupp. Samma
förslag har framförts av högskolan
i anslagsframställningen för budgetåret
1968/69. Förslaget har emellertid fått
stå tillbaka för andra, mer angelägna
äskanden, med hänsyn till att medel för
förevarande tre tjänster redan står till
högskolans förfogande.

Herr Eskilssons farhågor att forskningen
vid lantbrukshögskolan inte kan
bedrivas på ett tillfredsställande sätt
tror vi inom utskottsmajoriteten icke är
motiverade. Jag tror att forskningen där
kommer att fortsätta på samma sätt som
hittills.

Beträffande reservation b skulle jag
till herr Eskilsson vilja hänvisa till det
särskilda yttrande som fru Sundberg,
en partivän till herr Eskilsson, avgivit.

Beträffande tjänsten som statsagronom
i vattenvård, vilken reservanterna
vill ha inrättad, bör erinras om att i
proposition nr 37 till årets riksdag lagts
fram förslag om utbyggnad av naturvårdsforskningen.
I propositionen före -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

123

slås en samordning av forskningsinsatserna
på naturvårdsområdet under ledning
av en särskild forskningsnämnd
inom naturvårdsverket. Nämnden, som
avses bli beslutande i frågor rörande
fördelning av forskningsmedel, kommer
att ha vattenvården och därmed sammanhängande
frågor som en viktig uppgift.
Det är betydelsefullt att de uppgifter
som statsagronomen i vattenvård
skulle fullgöra inordnas i naturvårdsverkets
totalplanering. Med hänsyn härtill
är det olämpligt att låsa fast uppgifterna
beträffande lantbrukets vattenvårdsfrågor
till en viss befattning.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag under punkten 19.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Magnusson var
övertygad om att verksamheten vid den
radiobiologiska institutionen även i
fortsättningen kunde bedrivas på ett
fullt tillfredsställande sätt, och det får
vi verkligen hoppas. Jag betonade i mitt
anförande att det inte var fråga om att
öka antalet befattningshavare. Herr
Magnusson har talat om vilka befattningshavare
som finns och hur de är avlönade.
Men jag framhöll att eftersom
det här var fråga om permanenta arbetsuppgifter
för tjänstemännen vid institutionen
så var det också angeläget
att man fick ökade garantier för att få
behålla dem i fortsättningen. Det är givet
att så länge anställningsförhållandena
är relativt otrygga därför att det inte
finns några tjänster inrättade, kan frestelsen
vara större för en skicklig välutbildad
befattningshavare att söka sig
över till något annat verksamhetsområde.
Detta skulle kunna bidra till att
förrycka verksamheten vid den institution
där vederbörande nu arbetar. Det
är alltså fråga om att knyta dem fastare
till ett arbete, som vi alla är överens om
att det är betydelsefullt. Det rör sig inte
om någon utökning av personalen utan
om en fastare anställningsform för de
anställda, för att därigenom få större

Anslag till lantbrukshögskolan

garantier för att vederbörande skall
fortsätta med sitt arbete.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt att det ur
skolans synpunkt kan vara önskvärt att
tjänsterna blir mera permanenta, men
vi har inte bedömt det som för närvarande
nödvändigt att permanenta dessa
tjänster. Hela forskningen ligger under
uppbyggnad, och vi anser att en anpassning
till den kommande forskningen är
befogad innan tjänsterna blir fastlåsta

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill beträffande
tjänsten som statsagronom i vattenvård
framhålla att utskottet hade tillfälle att
besöka lantbrukshögskolan på Ultuna
och sammanträffa med de forskare det
här gällde. Där fanns en tjänst som skulle
upphöra i och med detta budgetårs
utgång. Den 1 juli i år skulle dessa, som
det föreföll oss, mycket betydande och
intressanta forskningar som pågick
komma att upphöra om inte denna
tjänst som statsagronom i vattenvård inrättades.
Jag vill därför på det livligaste
tillstyrka reservation b.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande mom. 1, därefter särskilt
rörande mom. 2 a, vidare särskilt
avseende mom. 2 b ävensom ytterligare
särskilt angående mom. 2 c och d samt
mom. 3.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. 1 gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. 2 a förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskils -

124 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

son m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 19 inom. 2 a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde mom. 2 b gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

ställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 19 mom. 2 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. 2 c och d samt
mom. 3 hemställt.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 anvisa
till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
ett reservationsanslag av
7 750 000 kronor och till Lantbruksdrif -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

125

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

ten vid försöksstationerna ett förslagsanslag
av 1 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:710,
av herr Kristiansson, Axel, m. fl., och
It: 903, av herr Grebäck m. fl., hade anhållits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Lantbrukshögskolan för
försöksverksamhet för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
8 085 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte för budgetåret 1968/69

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 710 och II: 903, såvitt nu vore i fråga,
till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
anvisa ett reservationsanslag
av 8 085 000 kronor,

2. till Lantbrukshögskolan: Lant bruksdriften

vid försöksstationerna
m. m. anvisa ett förslagsanslag av 1 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Lage Svedberg (s), Mossberger
(s), Hedström (s) och Magnusson
(s), fru Lundblad (s), fru Lindskog
(s), herrar Arweson (s), Johanson
i Västervik (s) och Persson i Skänninge
(s) samt fru Jåderberg (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag på motionerna
I: 710 och II: 903, såvitt nu vore i fråga,
till Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten
anvisa ett reservationsanslag
av 7 750 000 kronor.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Ilerr talman! På denna punkt lyckades
vi inte få enighet inom utskottet.
De socialdemokratiska ledamöterna har
ansett att det finns starka skäl för att
följa Kungl. Maj:ts förslag, och denna
mening har vi tillkännagivit i form av
en reservation.

Jag lyssnade med intresse till herr
Eskilssons anförande under en föregående
punkt, då han tog upp det problem
som framför allt vi i övre Norrland har
känning av. Herr Eskilsson ansåg att
det borde finnas förutsättningar för att
statsmakterna tillsammans med lantbruksstyrelsen
och andra organisationer
skulle kunna göra det möjligt för
utövarna av mindre jordbruk att fortsätta
sin verksamhet.

Jag tror att det i dagens läge inte
finns förutsättningar att åstadkomma
något sådant trolleri, beroende på den
utveckling som mekaniseringen har
medfört såväl inom jordbruket som inom
skogsbruket. Framför allt i Norrlands
inland saknas förutsättningar för
att ge en rimlig bärgning åt den befolkning,
som hittills har fått sin utkomst
där, om inte statsmakterna med ganska
snabba åtgärder kan lokalisera industrier
dit för att bereda arbete åt den ungdom
som kan sälja sin arbetskraft.

Jag är den förste att erkänna att Norrlands
inland och dess kommuner har
stora problem, och jag tror att också
staten kommer att få problem med att
gardera sig, exempelvis ifall åsknedslag
under torra somrar skulle ödelägga
Norrlands inlands skogar. Men det är en
sak för sig. Jag utgår ifrån att regeringen
och de institutioner, som har att förvalta
dessa områden, har tagit med även
detta i sin planering.

Vad beträffar den reservation, som
fogats vid punkten 21 i utskottets utlåtande
och som gäller lantbrukshögskolans
försöksverksamhet, måste jag säga
att verksamheten har varit värdefull
även i övre Norrland. Jag tror att det
stora flertalet av människorna där har
all anledning att ge jordbruksdepartementet
och kungl. lantbruksstyrelsen en
eloge för de insatser, som de medverkat
till med denna verksamhet, genom vilken
man fått fram specialodlingar på
de områden i Norrland där klimatet ger
förutsättningar härför.

Jag tror att lantbruksnämnderna i både
Västerbotten och Norrbotten har

126 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

kunnat medverka till att åstadkomma
detta.

Jag tror däremot inte att det med den
mekanisering som i dag är rådande
finns förutsättningar för att i inlandet
kunna behålla den arbetskraft som där
finns, detta trots stora skogsarealer. De
mindre flottlederna läggs ned. Endast
de stora flottlederna används. Biltransporter
förekommer praktiskt taget överallt.

Man skulle önska att Kungl. Maj:t
kunde påverka kungl. domänstyrelsen
till ett större samarbete med det enskilda
skogsbruket när det gäller att planera
vägar i rågångarna, så att de motoriserade
transportmedlen lättare kan ta sig
fram. Det är ett önskemål som många
enskilda skogsbrukare och inte minst
skogsbolagen kan instämma i.

Endast de stora älvarna —• Ume älv,
Skellefte älv, Pite älv och Lule älv —
är numera flottleder. Alla de små flottlederna
läggs ned. Det är lättare att med
bilar transportera virket ned till industrin,
och det ger inte något sjunkningsgods.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
i detta sammanhang, även om denna
punkt i utskottsutlåtandet rör försöksverksamheten
och lantbruksdriften vid
försöksstationerna. Jag tror att det är
nödvändigt att genomföra det förslag
som här föreligger från Kungl. Maj :t och
jag tror även att Kungl. Maj:t kommer
att tillgodose de önskemål som Kungl.
Maj:t har fått sig förelagda från lantbruksnämnderna
via lantbruksstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som vid punkten
21 är fogad till utskottets utlåtande.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag konstaterar att det
var en rätt skarp vidräkning herr Svedberg
höll med regeringsmakten, till och
med skarpare än den jag hade tänkt avlåta.
Det var en larmklocka. Herr Svedberg
sade helt enkelt ut att det brinner
i knutarna —■ och kanske var det gag -

neligt att regeringspartiet fick höra detta
från det egna hållet också. Synd bara
att inte larmet följdes upp med ett
yrkande om bifall till utskottets utlåtande
i stället för till reservationen.

Det finns, herr talman, på denna liksom
så många andra punkter i jordbrukspolitiken
anledning att erinra om
vad som sades förra året, och kanske
inte minst vad som sades ännu tidigare
— alla de stora och rundhänta löftena
om en upprustning inte minst på detta
område. Jag konstaterar att man i detta
fall inte direkt subventionerar jordbruket,
inte sticker pengar till bönderna,
utan satsar pengar för att kunna åstadkomma
en billigare jordbruksproduktion
som måste vara till gagn för oss
alla, oavsett om vi är producenter eller
konsumenter. Denna investering måste
vara vettig framför allt på lång, men givetvis
även på kort sikt. Jag kan inte
underlåta att säga, att efter förra årets
beslut om den framtida jordbrukspolitiken
hade det varit enbart konsekvent
om man visat sig mera positiv på denna
punkt.

Anslagsökningen i pengar räknat är
egentligen inte större än vad inflationen
ätit upp under det år som gått. Jag
skulle på rätt goda och säkra grunder
våga påstå att om man inte får mera
måste det bli en tillbakagång i verksamheten;
jag säger detta med tanke på arten
av den verksamhet det gäller.

En uppföljning av propositionens
förslag måste innebära något sådant.
Konsekvensen måste bli att verksamheten
läggs om, något som också har signalerats
av dem som står för denna
verksamhet. Man måste koncentrera
den och släppa vissa bygder — på rätt
goda grunder förmodar jag att just de
bygder som den föregående talaren
representerar kommer i kläm; och detta
vill jag på det allra allvarligaste beklaga,
men det är sannolikt ofrånkomligt.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Onsdagen den 27 mars 1968 em. Nr 14 127

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det var en liten passus
i herr Svedbergs anförande som jag
måste be att få korrigera. Han yttrade
att jag hade uttryckt ett önskemål om
att de mindre jordbrukarna uppe i
Norrland skulle kunna bibehållas vid
sina jordbruk. Jag tror inte att jag sade
något sådant i mitt första anförande,
eftersom jag anser det vara orealistiskt.
Men jag påpekade att vi hade varit
överens om att man av flera skäl borde
söka vidmakthålla en betydande jordbruksproduktion
i Norrland även i
framtiden.

Sedan är jag nog lika medveten som
herr Svedberg om att det är orealistiskt
att tänka sig att det nuvarande
antalet jordbrukare i Norrland skall
kunna bibehållas, även om jag inte på
långa vägar känner Norrland så väl och
så i detalj som han gör.

Jag gjorde samma reflexion som herr
Kristiansson nyss, nämligen att herr
Svedberg som talesman för bygder, där
jordbruket inte arbetar under så goda
naturliga förhållanden, skulle kunna ansluta
sig till yrkandet av jordbruksutskottets
majoritet i den fråga som vi
nu behandlar.

Vad vi syftar till från utskottsmajoritetens
sida — alltså den del av utskottet
bestående av tio ledamöter som
med lottens hjälp har blivit majoritet
— är just att större möjligheter bör
skapas att bedriva försöksverksamhet
inom olika delar av landet, inte bara
i de bästa jordbruksbygderna utan även
i bygder som har sämre naturliga förutsättningar.
Sådana bygder finns över
hela landet, inte endast i Norrland. I
min egen hemprovins arbetar jordbruket
i betydande delar av länet under
ganska karga förhållanden.

Lantbruksorganisationerna —■ jag inbegriper
då både lantbruksnämnd och
hushållningssällskap —- räknar med att
det inte på långa vägar är möjligt att
fullfölja försöksverksamheten i samma
omfattning som tidigare. När vi besökte
lantbrukshögskolan fick vi veta att man

kallt räknade med att koncentrera försöksverksamheten
till de bästa jordbruksbygderna;
medlen räckte inte till
för försöksverksamhet i större omfattning.
Det innebär att mellanbygderna
och skogsbygderna i stora delar av vårt
land kommer att stå utanför försöksverksamheten.
Det anser utskottsmajoriteten
vara en olycklig utveckling.

Jag tänker inte minst på den betydelse
som försöksverksamheten har på
växtodlingens område. Genom de officiella
försöken, de gamla riksförsöken
och de statsunderstödda förutvarande
länsförsöken har olika spannmålssorter
prövats på deras naturliga växtplatser.
På det sättet har man fått en objektiv
bedömning av spannmålssorternas
odlingsvärde. En sådan verksamhet
blir inte möjlig att genomföra på grund
av den nedskärning av anslagen som
Kungl. Maj:t föreslagit, ty nedskärningen
innebär att antalet försök måste inskränkas.

För att göra det möjligt att tillgodose
jordbruket även i sämre jordbruksbygder
i vårt land är det därför, herr
Svedberg, all anledning att rösta för
det högre anslag som jordbruksutskottets
majoritet har föreslagit.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Eskilsson vill
jag säga, att det är mycket stora skiftningar
i landskapsbilden inom Västerbottens
län och Norrbottens län. Inom
Västerbottens län finns det en kustremsa
på mellan sju och åtta mil, som sträcker
sig från kusten inåt landet. Detta
område är en bördig jordbruksbygd där
det finns förutsättningar för stora rationaliseringsåtgärder.
Sådana pågår också
— det är inte fråga om annat.

Men den övervägande arealen ligger i
Norrlands inland. Jordbruket är där
koncentrerat till flottlederna i form av
byaremsor, och sedan är det en skogsbygd
på flera mil, med en gård här och
en gård där.

128 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

I denna bygd har staten, herr Eskilsson,
medverkat på sin tid till att bilda
skogsbruk. För att få tillräckligt med arbetskraft
togs det folk från södra Sverige.
Och där sitter folket nu. Ungdomen
har flyttat till södra Sveriges industrier.
Det kommer att bli problem för samhället.
Jag tror inte att man kommer att
kunna klara ett åsknedslag som vållat
en skogsbrand när det blir en torr sommar.
Man måste åka 7—10 mil för att
komma ut på hyggena.

Men vid kusten är det inte något problem.
Där går rationaliseringen fram
och accepteras allmänt i byarna, eftersom
man ser att den är nödvändig. Jag
tror att detta gäller praktiskt taget i alla
kommuner på hela kuststräckan ända
från Västernorrlands län upp till
Norrbottens län. Jag tror att även kommunalmännen
medverkar till att storleksrationalisera
jordbruken där det
finns möjligheter att komplettera med
skog.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Eskilsson sade att
man kunde befara att verksamheten på
detta område kanske skulle minska. Om
motionärerna tror det, kan man fråga
sig varför de inte helt och hållet accepterat
lantbrukshögskolans begäran. Det
är egentligen inte så mycket som skiljer
motionen från Kungl. Majrts förslag.
Kungl. Maj:t har ju höjt anslaget med
665 000 kronor, och skillnaden är
335 000 kronor. Jag tror inte att man
egentligen kan beskylla någon för att
åstadkomma någon nämnvärd försämring.
Vidare har det skett en hel del
omläggningar beträffande lantbruksutbyggnadsförsök
osv.

Jag tror därför att man mycket väl
kan acceptera Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag hade inte tänkt — i
varje fall inte på denna punkt — ta upp
eu diskussion om jordbrukspolitiken i

stort. Den diskussionen hade vi i fjol.
Det var egentligen bara ett par yttranden
av herrar Kristiansson och Eskilsson
som gjorde att jag ändå ansåg att
jag hade anledning att ta till orda.

Det förhåller sig nämligen inte på det
sättet som de båda herrarna tycks antyda,
att jordbruket skulle vara satt på
undantag när det gällde anslag till
forskning och försöksverksamhet. Vi
kan tvärtom ha anledning att säga att
det under hela 60-talet har skett en
mycket betydande upprustning av forskningsresurserna
och även av försöksverksamheten.
Jag har tidigare haft anledning
att peka på detta. Jag vill erinra
om de stora investeringar som gjorts
vid lantbrukshögskolan och som faktiskt
under 60-talet går på närmare 40
miljoner kronor. Vi har anställt så
många professorer, docenter och andra
tjänstemän, att vi faktiskt ökat lantbrukshögskolans
personalresurser med
en tredjedel under 1960-talet.

Det speciella anslag som gäller försöksverksamheten
har ökat från 1,5 miljon
till 7,7 miljoner under denna tid.
Jag skall medge att en del av denna ökning
beror på organisationsförändringar,
som skett under tiden, men även om
man beaktar detta kan man konstatera
att det blivit en betydande uppräkning
av resurserna.

Men jag skulle vara den siste att vilja
säga att alla önskemål därmed är tillgodosedda.
Vi får dock räkna med att
det måste göras en avvägning. Det kommer
aldrig att bli så lyckligt att vi kan
tillgodose alla anspråk när det gäller
försöksverksamheten inom jordbruket.
Det måste nödvändigtvis göras en viss
utvärdering av det som är mest angeläget
att åstadkomma.

Även jag anser som herr Eskilsson
att växtodlingsförsöken är mycket värdefulla.
Emellertid har jag en lika bestämd
känsla av att vi nu befinner oss i
en period där det är anledning att se
över denna verksamhet. Det har man
redan delvis gjort vid omorganisationen,
men jag tror inte att man med de

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

129

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

ändringar som sker i jordbruket kan
hålla kvar försöksverksamheten med
samma målsättning som utformades under
gamla förhållanden. Visst är det intressant
att konstatera, att den ena sorten
ger en hektarskörd som kanske ligger
1(1 å 20 kilo över vad en annan sort
ger, men jag har faktiskt fått den uppfattningen
att man ibland har överdrivit
betydelsen av de mycket små variationer,
som man tycker sig konstatera
och som man ofta förklarar med att just
den där sorten passar in för den eller
den bygdens speciella förhållanden.

Speciellt sedan vi nu gått över till en
starkt mekaniserad drift vid skörden
är det ofta andra faktorer, som blir utslagsgivande
för det totala resultatet
och som gör att vi också har anledning
att avstå från en del av det finsnickeri
som vi haft och har på detta område.

Men det växer naturligtvis också fram
nya behov med hänsyn till den utveckling
som jag antytt. Försöksverksamheten
måste anpassas härtill, men då
är det helt naturligt att man får ställa
något annat åt sidan. Man skulle nog
kunna ha anledning att säga inte att resurserna
har skurits ned — det är felaktigt,
herr Eskilsson —■ men att vi med
den ökade medelstilldelningen bör kunna
fortsätta verksamheten och att det
bör kunna bli åtminstone 100 000 kronor
över till en expansion när det gäller
försöksverksamheten.

Jag har velat säga dessa ord därför
att de här påståendena hade gett ett
felaktigt intryck om de fått stå oemotsagda.
Jordbruket har inte som näring
kommit i kläm. Staten har satsat betydande
belopp. Jag kan erinra om att
även anslagen för nästa budgetår innebär
— om vi ser över punkterna — en
ganska betydande ökning med hänsyn
till den restriktiva hållning, som man
har intagit i budgetarbetet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Vad som föranledde
mig att begära ordet var närmast herr
Mossbergers yttrande.

5Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

Jag tycker inte att det är någon logik,
herr Mossberger, när man säger
att det faktum att motionärerna inte
följt upp äskandena utan varit måttliga
i sina krav gör att det inte finns anledning
att beakta dessa. Skillnaden är så
liten, säger herr Mossberger. Men om
herr Mossberger konstaterar att skillnaden
är liten och att motionärerna har
varit måttliga tycker jag att detta snarare
är skäl för än mot.

Sedan har jordbruksministern sagt i
sitt anförande att jordbruket i det här
avseendet ingalunda är satt på undantag.
Nej, det fattas bara att det skulle
sättas på undantag efter allt som har
lovats på detta avsnitt! Det sade jag
inte heller. Vad jag konstaterade var att
den uppräkning som skett i stort sett
inte motsvarar mer än kostnadsfördyringen,
och då lär det inte bli så förfärligt
mycket över till en utökning av
verksamheten.

Vidare säger jordbruksministern, att
han tror att man får göra förändringar
på försöksområdet. Man får inte ha den
där hobbybetonade metoden — om jag
får använda det uttrycket — att man
prövar vilka sorter som ger de största
skördarna, när skillnaderna ändå är
så små att det är ganska likgiltigt vilken
sort man använder. Han säger vidare
att det nu kommit in så mycket annat i
bilden att man kanske får lägga det
man sysslat med hittills åt sidan.

Ja, men är inte, herr jordbruksminister,
det faktum att det kommit in
något annat i bilden nu, alltså mekaniseringen,
något som säger att man måste
hålla på med både-och? Nu är det
inte bara fråga om att få fram bara
sorter med hög avkastning, utan det
är fråga om att utröna vad som är den
hästa kombinationen, exempelvis mellan
avkastning och drösfasthet och
motståndskraft mot groning osv. Tar
man med det i bilden vill jag påstå, att
då rimmar inte denna uppräkning av
anslaget på något sätt med vad utvecklingen
motiverar.

130 Nr 14 Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. försöksverksamheten vid lantbrukshögskolan

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag är fullt överens
med jordbruksministern om att det
skett en mycket betydande upprustning
på forskningens område inom jordbruket.
Jag minns när vi fattade principbeslutet
om lantbrukshögskolans upprustning.
Jag hade tillfälle att delta i
debatten då och uttryckte önskemålet
om att principbeslutet inte bara skulle
bli ett beslut på papperet, utan att det
skulle resultera i en verklig upprustning
både av lokaler och personellt. De
förhoppningar som vi allesammans då
hade, har i mycket hög grad infriats.
Det är emellertid en företeelse som inte
bara gäller jordbruket. Det är en
allmän strävan i samhället för närvarande
att satsa så mycket som möjligt
på forskning. Vi är glada över att man
i den strävan inte har glömt bort verksamheten
på jordbrukets område.

Jag vill alltså instämma i att det skett
en betydande förbättring på detta område,
beroende på att vi har fått större
resurser i olika avseenden och att intresset
finns.

Men detta hindrar inte att den verksamhetsgren
som vi nu behandlar, frågan
om försöksverksamheten ute i landet,
har råkat i kläm genom de beslut
som riksdagen fattade förra året. Tidigare
bedrevs genom hushållningssällskapens
verksamhet ett mycket omfattande
försöksarbete runt om i landet.
En del försök bekostades i sin helhet
med statliga medel. Andra försök bekostades
delvis med statsmedel, medan
hushållningssällskapen själva tillsköt
betydande belopp.

När försöksverksamheten lades under
lantbrukshögskolan och lantbruksnämnderna
sades det ut att man skulle försöka
bibehålla försöksverksamheten
oförändrad när det gäller riksförsöken,
och till ungefär hälften av det förutvarande
antalet när det gällde de statsbidragsunderstödda
länsförsöken.

Det visar sig nu att möjligheten härtill
inte föreligger med de bidrag som
är anslagna för ändamålet. Kostnader -

na för arbetet ökar undan för undan
både när det gäller personalkostnader
och utrustning av olika slag. Det kan
visserligen vara likgiltigt huruvida man
har en vetesort som avkastar 10 kilogram
mer eller mindre per hektar. Men
en av den statliga och statsunderstödda
försöksverksamhetens viktigaste
uppgifter är väl att objektivt bedöma
vilka egenskaper som är värdefullast,
både när det gäller avkastning och andra
odlingsegenskaper, så att jordbrukarna
inte i alltför hög grad blir beroende
av försöksresultat och uppgifter
som vederbörande firmor själva lämnar.

Det är därför som vi anser försöksverksamheten
vara så viktig. Jag tror,
herr talman, att vi har anledning att
vara tacksamma för att det i stora delar
av landet fortfarande finns organisationer
vid sidan av lantbruksnämnderna
som är beredda att ta upp en
del av den försöksverksamhet, som inte
längre kan bedrivas med stöd av de anslag
som riksdagen beviljar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har kanske inte så
mycket att invända efter herr Eskilssons
senaste anförande, ty det gav en
betydligt mer nyanserad beskrivning
av de rådande förhållandena än hans
tidigare inlägg.

Jag anser liksom herr Eskilsson, att
sortförsöken visst har stor betydelse.
Vad jag närmast reagerade mot var en
viss tidigare överdriven strävan att lägga
ut försöken inom de olika länen så
differentierat att erfarenheter skulle
kunna hämtas om vad som passade för
ofta små områden. Det har rått helt
överdrivna föreställningar om vad som
kunde åstadkommas genom en sådan
differentierad försöksverksamhet över
hela landet. Jag kan säga att det nu
finns en tendens till att man nu ser
mera rationellt på denna försöksverksamhet.

Däremot är jag helt överens med herr

Onsdagen den 27 mars 1968 em. Nr 14 131

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

Eskilsson om att odlingsmaterialet bör
prövas, även om man ibland kan sätta
ett frågetecken för att samma sort skall
behöva finnas med försöken under flera
decennier, då den kanske inte kan bli
så mycket annorlunda. Det är självklart
att detta kan ha ett intresse ur vissa
synpunkter. Jag tror att det fortfarande
finns anledning att följa denna verksamhet
med intresse men också ser till
att man gör möjliga besparingar.

Jag skall gärna medge att det i den
nya organisationen kan på sina håll ha
uppkommit svårigheter. Men det beror
ofta på att det underlag som man hade
för bedömning om kostnadsfördelningen
mellan staten och andra intressenter
var felaktigt. Det har förelegat svårigheter
att ibland lösa problemen, men
jag tror nog att vi i stort sett har kunnat
övervinna dessa startsvårigheter.

Jag tror att det är det allmänna intrycket,
även om vi vet att det i fjol
skedde en kraftig uppräkning av anslaget
med hänsyn till eftersläpningar
och retroaktiva löneutbetalningar men
också till följd av vissa felberäkningar.
Vi kan nog se fram emot att vi får en
bättre kontroll över anslaget, och jag
vågar dessutom säga att det ligger ganska
betydande resurser i anslaget för utvecklingen
på detta område.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till ut -

skottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 21 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannnen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
661 000 kronor.

132

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
152, av herr Svanström in. fl., och II:
198, av fröken Wetterström m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte anvisa ett
förslagsanslag av 691 000 kronor till Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1968/69,
varav 60 000 kronor som bidrag till
växtförädlingsarbetet vid Algot Holmberg
& Söner AB,

dels ock de likalydande motionerna
I: 707, av herr Eskilsson m. fl., och II:
537, av herr Grebåck m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 410 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:152 och 11:198
samt 1:707 och 11:537 till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 661 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp) och Hermansson (ep),
fru Hultell (h), herrar Sveningsson (h),
Per Jacobsson (fp) och Nilsson i Lönsboda
(fp), fru Sundberg (h) samt herrar
Dahlgren (ep), Berndtsson (fp) och
Sundkvist (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
152 och II: 198 samt I: 707 och II: 537
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 881 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Egentligen kunde vi på
den här punkten fortsätta diskussionen

om försöksverksamheten, därför att anslaget
på denna punkt gäller en verksamhet
som mycket intimt hänger
samman med forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område.
Den har också rubriken: Bidrag till
viss praktisk vetenskaplig växtförädling.

Reservationen behandlar två olika
ärenden, dels ett förhöjt anslag till Algot
Holmberg & Söner AB och dels ett
förhöjt anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Frågan om förhöjt anslag till Algot
Holmberg är en gammal bekant för
kammaren. Vi är en grupp riksdagsmän
både i första och andra kammaren
som är intresserade av att detta anslag
höjs, och vi har motionerat om det
under flera år. Motiven för våra förslag
är desamma nu som förr. Hos Algot
Holmberg bedrives ett mycket värdefullt
arbete just för att få fram stråsädessorter,
som är särskilt lämpade för
mellansvenska förhållanden. Vi vet att
skördeförhållandena där många gånger
är betydligt sämre än på slättbygderna
i de bästa jordbruksdistrikten av vårt
land. Groningsskador på brödsäden
medför ofta att en stor del av skörden
måste användas till foder och säljas till
låga priser. Förädlingsarbetet hos Algot
Holmberg är just inriktat på att få fram
sådana kvalitetsegenskaper, att sorterna
skall kunna odlas även under de mera
karga mellansvenska odlingsvillkoren.
Speciellt inom vårveteodlingen har man
gjort betydande insatser och bär ett
flertal lovande sorter under uppförökning.

Nu hänvisar utskottet till att fjolårets
beslut om utbyggnad av systemet med
växtförädlingsavgifter ökar möjligheterna
att få bidrag av dessa medel. För
att få del av växtförädlingsavgifterna
måste emellertid en växtförädlare ha
färdiga sorter som kan saluföras i
marknaden. Så är ännu icke fallet med
Algot Holmbergs vårvetesorter. Det är
nämligen en lång och mödosam väg innan
ett förädlingsarbete resulterar i en

Onsdagen den 27 mars 1968 em. Nr 14 133

Ang. bidrag till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling

färdig produkt. Hänvisningen till ökade
inkomster via växtförädlingsavgifterna
är inte hållbar i detta fall. Reservationen
stöder därför motionsyrkandet om
ett med 30 000 kronor förhöjt statsbidrag
till Algot Holmberg.

När det gäller Weibullsliolm ligger
förhållandena annorlunda till. Företaget
har fått mycket betydande belopp
av växtförädlingsavgifter under årens
lopp. Avgifternas realvärde har emellertid,
sedan de infördes 1961, minskat
starkt på grund av den pågående inflationen.
En framställning om höjning av
avgifterna så att de motsvara de verkliga
kostnaderna bifölls endast delvis
av riksdagen i fjol. Samtidigt har utvecklingen
särskilt på löneområdet medfört
betydligt ökade utgifter, och läget
för växtförädlingsföretagen har därför
blivit mycket pressat.

•Tåg behöver inte orda mycket om
Weibullsholms betydelse för svenskt
jordbruk. Weibullssorterna av t. ex.
höstvete är helt dominerande inom vårt
land och har genom sin ökade avkastningsförmåga
tillfört folkhushållet betydande
vinster. Men det är inte bara
inom det egentliga jordbruket som
Weibullsholms verksamhet är betydelsefull.
Även beträffande förädlingen av
trädgårdsväxter har företaget under
lång tid gjort en insats som tillfört trädgårdsnäringen
många värdefulla sorter.
För närvarande är verksamheten på detta
område inriktad på frågor som hänger
samman med bekämpandet av växtsjukdomar
och med den allmänna rationaliseringen
inom näringen.

Weibullsliolm är en institution som
sysslar med både vetenskaplig forskning,
delvis av grundforskningskaraktär,
och praktiskt förädlingsarbete.
Verksamheten är förvisso värd ett starkt
statligt stöd. Anslaget till den har under
senare år utgått med ett belopp av
220 000 kronor, och det har varit nästan
oförändrat sedan 1961.

Under samma tid har anslaget till
Sveriges utsädesförening mer än fördubblats.
Under föregående punkt be -

viljade vi ett förslagsanslag på 3,8 miljoner
kronor till föreningens verksamhet
under nästa budgetår.

Jag är väl medveten om att man inte
helt kan jämföra de båda företagens
verksamhet, men jag anser att kostnadsutvecklingen
även borde motivera
en höjning av anslaget till Weibullsholm.
Reservationen innebär en höjning
med 190 000 kronor till Weibullsliolm,
så att anslaget blir 410 000 kronor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till punkten 23 i utskottets
utlåtande.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Samhällets insatser för
växtförädling har genomgått fortlöpande
förbättringar. Utskottet har därvid
erinrat om den förra året beslutade utbyggnaden
av systemet med växtförädlingsavgifter.
Avsikten med detta system
är ju bl. a. att den målinriktade
växtförädlingsverksamheten skall få
ökade resurser.

Reservanterna har uttryckt oro för
att denna verksamhet, som är av utomordentlig
betydelse för växtodlingen i
vårt land, skulle komma att lida brist
på resurser under nästkommande budgetår.
Enligt vår mening finns det inte
fog för sådana farhågor. Reservanterna
har heller inte framfört några som
helst skäl för sin förmodan.

För vår del tror vi att det hittillsvarande
statsbidraget i förening med det
nya avgiftssystemet skall utgöra en god
grund för verksamhetens fortsatta bedrivande.
Här har i den reservation som
herr Eskilsson nyss talade om anförts,
att det skulle föreligga risk för att
verksamheten vid Weibullsliolm skulle
förlora i vetenskaplig kvalitet om inte
statsbidraget nu räknades upp.

Från vår sida hyser vi inga sådana
misstankar mot dem som är praktiskt
verksamma i detta viktiga arbete. Jag
är liksom utskottsmajoriteten övertygad
om att det finns en strävan hos dem

134

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

som arbetar med denna verksamhet att
hålla försöksarbetet på högsta möjliga
vetenskapliga nivå utan att för den skull
äventyra verksamhetens målinriktade
karaktär. Det är något av en oförsynthet
från de borgerliga reservanternas
sida att på detta sätt försöka misstänkliggöra
den fortsatta verksamheten vid
Weibullsholm. Även de borgerliga har
ju varit måna om att ge stöd till praktiskt
vetenskaplig växfförädling!

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 55.

Punkterna 24—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Anslag till vägbyggnader på skogar
i enskild ägo

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att

dels medgiva, att under budgetåret
1968/69 finge beviljas statsbidrag med
högst 13 000 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo och förhöjt
statsbidrag med högst 500 000 kronor
till skogshuvudvägar av särskild betydelse
ur fritidssynpunkt,

dels till Vägbyggnader på skogar i
enskild ägo för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.
Detta innebar, att anslaget uppräknats
med 500 000 kronor, medan de
belopp, inom vilka statsbidrag finge beviljas,
kvarstode oförändrade.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, närtiligen

dels de likalydande motionerna I:
288, av herr Nilsson, Nits, m. fl., och II:
356, av herr Dockered, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att

a) medgiva, att under budgetåret
1968/69 finge beviljas dels statsbidrag
med högst 16 500 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels
förhöjt statsbidrag med högst 500 000
kronor till skogshuvudvägar av särskild
betydelse ur fritidssynpunkt,

b) till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 16 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen,

dels de likalydande motionerna I:
437, av herr Svanström m. fl., och II:

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

135

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

541, av herr Lothigius in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
a) medgiva, att under budgetåret 1968/
69 finge beviljas dels statsbidrag med
högst 14 miljoner kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels förhöjt
statsbidrag med högst 500 000 kronor
till skogshuvudvägar av särskild
betydelse ur fritidssynpunkt; b) till
Vägbyggnader på skogar i enskild ägo
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 14 miljoner kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen,

dels ock de likalydande motionerna
1:720, av herr Wikberg, samt 11:910,
av herr Jönsson i Ingemarsgården och
herr Larsson i Norderön, vari, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att skogsvägsanslaget
måtte uppräknas med 2 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:288 och 11:356 samt 1:720 och II:
910, sistnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, ävensom med bifall till
motionerna 1:437 och 11:541,

1. medgiva, att under budgetåret
1968/69 finge beviljas dels statsbidrag
med högst 14 000 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels
förhöjt statsbidrag med högst 500 000
kronor till skogshuvudvägar av särskild
betydelse ur fritidssynpunkt,

2. till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 14 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herrar
Mossberger (s), Magnusson (s) och
Manne Olsson (s), fru Lundblad (s), fru
Lindskog (s), herrar Arweson (s), och
Persson i Skänninge (s), fru Jäderberg
(s) samt herr Lundmark (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort

hemställa, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:288 och 11:356,
1:437 och 11:541 samt 1:720 och II:
910, sistnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, måtte

1. medgiva, att under budgetåret
1968/69 finge beviljas dels statsbidrag
med högst 13 000 000 kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels
förhöjt statsbidrag med högst 500 000
kronor till skogshuvudvägar av särskild
betydelse ur fritidssynpunkt,

2. till Vägbyggnader på skogar i enskild
ägo för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Utskottet har med frångående
av Kungl. Maj ds förslag och biträdande
av motionerna 1:288 och II:
356, 1:720 och 11:910 samt 1:437 och
II: 541 hemställt att under budgetåret
1968/69 måtte beviljas dels statsbidrag
med 14 miljoner kronor till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo, dels förhöjt
statsbidrag med 500 000 kronor till
skogshuvudvägar av särskild betydelse
ur fritidssynpunkt, samt till vägbyggnader
på skogar i enskild ägo för budgetåret
1968/69 anvisas ett förslagsanslag
av 14 miljoner kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservanterna kan dela utskottsmajoritetens
uppfattning att en utbyggnad
av skogsvägnätet utgör ett väsentligt
led i strävandena att främja en fortsatt
rationalisering inom skogsbruket. Trots
detta anser reservanterna emellertid att
riksdagen i nuvarande budgetläge, med
begränsningar och prutningar inom
andra minst lika angelägna områden,
bör godtaga Kungl. Maj:ts förslag rörande
nästa budgetårs bidrag för ändamålet.
Det framgår av departementschefens
yttrande att verksamheten med att
bygga skogsvägar med bidrag från anslaget
härvid kan fortgå i oförminskad
takt.

136

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

Herr talman! Med denna korta motivering
hemställer jag om bifall till reservationen
vid punkten 38.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Alltsedan koreakonjunkturen
i början av 1950-talet ebbade
ut har skogsbrukets lönsamhet undergått
en fortlöpande försvagning. Under
de senaste tio åren bar denna
ogynnsamma utveckling kommit att omfatta
även skogsindustrins virkesförädling.
De samverkande orsakerna är
många och välkända. Temporära överskottspriser
på världsmarknaden har
medfört stillaliggande eller fallande priser
samt begränsningar i skogsindustrins
kvantitativa avsättningsmöjligheter.
Det starkt försämrade penningvärdet
har medfört att skogsindustrins kostnader
per avsaluenhet har stigit trots näringens
kraftiga expansion och genomgripande
rationalisering. Diverse handelshinder
och den engelska devalveringen
har lagt ytterligare tyngd på bördan.

Trots lönsamhetsförsvagningen har
skogsnäringen hitintills förmått att upprätthålla
sin betydelsefulla roll för vårt
lands välståndsutveckling. Skogsindustrins
bidrag till den år för år ökande
bruttonationalprodukten har vuxit i relation
till denna och hållit sig oförändrad
vid cirka 15 procent. Skogsindustriprodukternas
bidrag till vår export var
dock 6 miljarder år 1966, och värdemässigt
svarar dessa för en tredjedel av
hela vår export. Denna näringsgren lämnar
alltså ett betydande bidrag till vår
samhällsekonomi.

De prispressande överskottskriser
som den skandinaviska skogsnäringen
för närvarande kämpar med är sannolikt
en övergående företeelse på skogsindustriprodukternas
världsmarknad.
Med den befolkningsökning som sker
bör vi kunna räkna med en stor virkesbrist
i den framtida världshushållningen,
och skulle de rika länderna i världen
på allvar höja u-ländernas standard,
skulle virkesbristen bli skriande.

I den nuvarande situationen måste
dock alla kostnadssänkande åtgärder
vidtagas. Bland kostnaderna är transportkostnaderna
särskilt betydelsefulla,
icke minst därför att de är möjliga att
påverka. Även om rotnettot för många
av våra skogsområden är lågt, är dock
bruttoproduktionsvärdet för vårt folkhushåll
betydande. Skogsnäringens totala
bruttoproduktionsvärde uppgick år
1966 till 17,9 miljarder kronor. Dividerar
vi detta värde med årsavverkningarnas
storlek säsongen 1965/66, får vi
ett genomsnittligt bruttoproduktionsvärde
på varje avverkad kubikmeter motsvarande
313 kronor i 1966 års priser.

Utskottet har föreslagit en höjning av
anslaget till skogsbilvägar med 1 miljon
kronor. Med den procentsats som i allmänhet
utgår för utbyggd väg skulle
markägarna till detta belopp tillskjuta
1,9 miljon kronor, förrättningskostnader
och andra kostnader då ej inräknade.
Den rena vägbyggnadskostnaden
skulle sammanlagt bli 2,5 miljoner kronor.
Med en genomsnittlig vägbyggnadskostnad
på 25 kronor per sträckmeter
skulle cirka 10 mil vägar kunna byggas.
Med ett uppskattat båtnadsområde på
1,2 km enkel vägsträcka skulle dessa
vägar betjäna cirka 12 000 hektar skogsmark.

Enligt riksskogstaxeringen är den genomsnittliga
produktionsförmågan för
våra skogsmarker cirka 3,6 kubikmeter
per hektar och år, under förutsättning
att åldersklassfördelningen är jämn och
skogstillståndet i övrigt motsvarar de
s. k. bättrehälftenbestånden. Om vi sänkte
denna siffra till 3,2 kubikmeter, skulle
vi komma fram till att dessa vägar
skulle betjäna en årlig produktion av
cirka 38 400 skogskubikmeter med ett
latent bruttoproduktionsvärde för vårt
folkhushåll av cirka 12 miljoner kronor,
av vilket belopp förädlingen svarar för
cirka 84 procent eller 10 miljoner kronor
och skogsbrukets andel mätt i virkets
värde vid leveransplats utgör 2 miljoner
kronor. Med en försiktig bedömning
att enbart 10 procent av arealen

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

137

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

berör sådana skogsområden, vilka på
grund av för långa terrängavstånd till
bilväg ej är ekonomiskt lönsamma men
vilka genom vägbyggnad kan bli ekonomiskt
åtkomliga, skulle ståndskog på
1 200 hektar skogsmark bli tillgänglig
för näringslivet. Uttag från sådana områden
sker ofta mycket snart efter vägens
tillkomst. Då området varit svåråtkomligt
och därmed ståndskogen ej
sällan sparad, får uttagen till icke ringa
del formen av slutavverkningar, varför
härifrån även med en försiktig bedömning
på kort tid skulle kunna avverkas
cirka 6 000 kubikmeter skog med ett
bruttoproduktionsvärde för vårt folkhushåll
av 1,8 miljon kronor. Eftersom
denna del ej vore åtkomlig utan
väg, bleve det här fråga om ett rent tillskott
till vårt folkhushåll, ett tillskott
som till stor del skulle komma glesbygden
till godo.

Anslaget är därför dels i god överensstämmelse
med vad chefen för kommunikationsdepartementet
bl. a. uttalar
i statsverkspropositionen, nämligen att
»vägbyggnadsverksamheten bör i första
hand inriktas på de delar av vägnätet,
som är av särskild betydelse för näringslivets
transporter», dels i överensstämmelse
med den allmänna regeringsdeklarationen
om stöd till glesbygden.

I motionerna 1:288 och 11:356 har
vi yrkat på förhöjt statsbidrag motsvarande
skogsstyrelsens petitaäskande. Tag
vill understryka att det äskandet får anses
mycket välgrundat, men för att ernå
största möjliga enighet vill jag, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! När man studerar skogsstyrelsens
petitaframställning till årets
statsverksproposition lägger man märke
till hur styrelsen understryker vikten
av att vi genom rationalisering i skogen
gör skogsdriften mer lönande. I detta
sammanhang framhålls också hur skogsvägsbyggandet
bör få hög prioritet inte
minst i samband med den pågående
nedläggningen av flottleder. Yi har i lan -

det för närvarande ett enskilt skogsbilvägnät
på 180 000 km, men skogsstyrelsen
har räknat fram att man behöver
bygga ut ungefär 30 000 km innan skogsbilvägnätet
är ändamålsenligt med hänsyn
till högmekaniserade avverkningsocli
skogsvårdsmetoder.

Som herr Nilsson nyss nämnde har
vi en klar underavverkning — i många
län ligger avverkningen på endast 70
å 80 procent av tillväxten, och den siffran
är naturligtvis mycket otillfredsställande.

Vi har nyss påmints om att så fort en
skogsbilväg byggs ut blir det aktivitet i
form av slutavverkningar och skogsvårdsåtgärder.

Det kan sägas att byggandet av skogsbilvägar
planeras och måste planeras
på lång sikt. Jag vill då framhålla att
skogsvårdsstyrelserna ligger så långt
framme med planeringen och att behovet
är så stort, att man nästa år har utrymme
för en utbyggnad som motsvarar
ett bidragsbehov på ytterligare 4
miljoner kronor. Så långt har inte utskottsmajoriteten
vågat gå, utan vi har
—■ som herr Manne Olsson påmint om
—- yrkat en ökning med 1 miljon kronor.

Herr Olsson hänvisade till departementschefens
yttrande att utbyggnaden
kommer att kunna ske i oförändrad
takt. Då vill jag säga att om vi tar med
i bilden att skogsbilvägbyggandet som
beredskapsarbete kommer att minska så
behåller man inte en oförändrad utbyggnadstakt.
Jag ber att få citera en enda
mening ur skogsstyrelsens yttrande enligt
propositionen: »För att upprätthålla
vägbyggnadsverksamheten i en totalt
sett oförändrad omfattning krävs i ett
sådant läge en uppräkning av skogsväganslaget
med ca 2 milj. kr.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Utskottet har i förevarande
ärende haft att ta ställning dels
till departementschefens förslag om ett

138

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

oförändrat anslag av högst 13 miljoner
kronor till vägbyggnader på skogar i
enskild ägo, dels trenne motionspar med
hemställan om uppräkning av skogsväganslaget
med respektive 1, 2 och 3 miljoner
kronor.

Utskottets majoritet — denna gång
majoritet utan lottens hjälp — förordar
att ramen för statsbidrag till skogsvägar
ökas med 1 miljon kronor till 14
miljoner kronor.

Även om jag tillhör de motionärer
som förordat mellanalternativet —■ jag
kanske skulle kunna säga mittenalternativet
—• som alltså innebär en uppräkning
av anslaget med 2 miljoner kronor,
avser jag att rösta på utskottets
förslag. Någon ökning är dock bättre
än ingen ökning alls; reservanterna förordar
ju det sistnämnda.

Många skäl talar för att det fordras
ökade insatser för skogsvägbyggandet.
Såsom både herr Nilsson och herr Eriksson
har anfört är ett utbyggt skogsbilvägnät
en grundförutsättning för att arbetena
när det gäller såväl virkets avverkning
och transport som skogsvården
skall kunna mekaniseras och driften
rationaliseras. Då först ges möjlighet
att utnyttja den moderna tekniken
i skogsdriften, vilket är nödvändigt i
kostnadsbegränsande syfte.

I Norrland kan en vägutbyggnad förhindra
nollområdenas tillväxt och genom
transportkostnadsminskning möjliggöra
bättre utnyttjande av produktionsresurserna.
Pågående nedläggningar
av allt flera flottleder, en fråga som
tidigare har berörts, accentuerar också
behovet av en snabb vägutbyggnad. Utöver
de företrädare för utskottet, som
tidigare bar uppträtt i debatten, har
även herr Svedberg framfört liknande
synpunkter, även om det skedde under
en annan punkt i utskottets utlåtande.

Reservanternas talesman ansåg att det
med oförändrat anslagsbelopp skulle gå
att bygga vägar i oförminskad takt, men
det är inte möjligt. Herr Eriksson påpekade
problematiken när det gäller
byggande av skogsbilvägar i form av

beredskapsarbeten, en sak som man på
centralt håll numera ställer sig tveksam
till —• vad som därvidlag kommer att
göras vet vi inte — men en sådan åtgärd
är omöjlig även på grund av den
kostnadsökning för vägbyggande som
har ägt rum under senare år och som
bar fortsatt även under innevarande år.

Den höjning av bidragsramen med 1
miljon kronor som utskottet förordar
torde vara ett minimibelopp för att i
bästa fall klara en oförändrad byggnadstakt.

Låt mig slutligen, herr talman, få påpeka
att kungl. skogsstyrelsen i sin petitaframställning
till årets statsverksproposition
mycket starkt har framhållit
att hela det svenska samhället är beroende
av vår skogsnäring, varjämte
skogsstyrelsen understrukit nödvändigheten
av rationalisering av näringen till
en lönsamhet som är konkurrenskraftig
i de internationella sammanhangen. Eftersom
man inte vågar räkna med
nämnvärt stigande intäkter under överskådlig
tid kan den hotande lönsamhetskrisen
avvärjas endast genom snabba
och radikala kostnadssänkningar. I
denna krissituation bör skogsvägbyggande
ges hög prioritet. Skogsstyrelsen
har därför också i sin anslagsframställning
ansett en höjning av skogsväganslaget
som mycket angelägen.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten 38.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Reservanterna har i sitt
yttrande sagt att utbyggnaden av skogsvägnätet
utgör ett väsentligt led i strävandena
att främja en fortsatt rationalisering
inom skogsbruket. Den saken
är vi överens om, men reservanterna
bar också påpekat att det i nuvarande
budgetläge är angeläget att hålla nere
kostnaderna också när det gäller byggandet
av skogsbilvägar.

Både herr Eriksson och herr Wikberg
har här gjort gällande att man inte skul -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

139

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

le kunna bygga skogsbilvägar som beredskapsarbete.
Arbetsmarknadsstyrelsen
har uttalat att man på sikt önskar
minska andelen beredskapsarbete i form
av vägbyggnad. I första hand skulle de
allmänna vägarna, som är särskilt dyra
per dagsverke, beröras av minskningen,
men eventuellt även skogsbilvägarna.
Arbetsmarknadsläget har emellertid i
praktiken medfört att man varit tvungen
att öka beredskapsanslaget till vägbyggnad
från 280 miljoner kronor budgetåret
1966/67 till 325 miljoner under
innevarande budgetår. Beredskapsanslaget
till skogsvägbyggnad har samtidigt
ökat med drygt 3 miljoner kronor, från
9,6 till 13 miljoner kronor. För budgetåret
1968/69 går det inte att göra några
säkra uttalanden, men en sänkning av
beredskapsanslagen till skogsbilvägar är
inte trolig.

Låt mig i sammanhanget också påpeka,
att det ofta finns mycket angelägna
behov av anslag till förbättring av våra
större vägar. Jag råkade åka genom
Västernorrland i somras och lade märke
till att flottningen delvis hade upphört
och att man körde alltmer virke på vägarna.
Jag kunde också konstatera vilket
ökat slitage detta medför på länsvägar
och andra huvudvägar. Det är också
av betydelse att dessa vägar underhålls
och förbättras för att man skall
få fram virket till så låg kostnad som
möjligt.

Det talas nu om att vägbyggnadsanslagen
och ökad tillgång på skogsbilvägar
skulle spela en viss roll för den avverkning
som sker innevarande år, men
så är det väl inte. Från skogsägarföreningarna
har man tvärtom påfordrat
ett avverkningsstopp. Konkurrensen om
billigt virke stoppas därigenom. Avsikten
med den åtgärden är ju att man vill
hålla virkespriserna uppe. Ett större eller
mindre anslag till skogsbilvägar kan
i varje fall inte, som herr Nilsson sökte
göra gällande, redan denna avverkningssäsong
ge något utslag, eftersom det är
angeläget för skogsägarna att ta ut det
mesta möjliga av den skog de har.

Vad som framkommit under de anföranden
som tidigare hållits här ger oss
inte anledning att ändra vår ståndpunkt,
utan jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Det är fullt riktigt att
vårt budgetläge är ansträngt och att det
gäller att försöka få de pengar som finns
att räcka till. Här står vi dock inför nödvändigheten
av en ordentlig upprustning
av vårt vägnät.

Skogsstyrelsen beräknar, efter undersökningar
som gjorts beträffande behovet
av nybyggda vägar, att det behövs
3 700 mil vägar till en kostnad av en
miljard kronor. För södra delen av vårt
land, där det finns en del skogsvägar,
som dock på intet sätt uppfyller de krav
som ställs på ett nutida skogsbruk där
tunga maskiner av olika slag skall transporteras
fram, uppskattar man därutöver
kostnaden — den är inte helt utredd
— till en halv miljard. Gör man en
kalkyl på vad detta skulle innebära —
med något så när optimal båtnadsgräns
kring våra vägar — kommer man faktiskt
till resultatet att det i dag är ungefär
en tredjedel av vår skogsmark som
inte har förutsättningar för ett modernt
skogsbruk. Man har där inte vägar för
att få fram de maskiner som är nödvändiga.

Sedan är det väl så att man också
vinner en del dagsverken tack vare dessa
vägbyggnader. Jag skulle gissa att de
vägar som det här är fråga om kräver
ungefär 3 000 dagsverken. Det är heller
inte att förakta.

Man talar här om återhållsamhet när
det gäller virket. Jag vill då framhålla
att ett av de viktigaste motiven för att
bygga ut vägnätet är industrins behov
av en kontinuerlig drift. Det blir kostbart
för företagen att hålla stora virkeslager.
Med de stora kapitalresurser som
binds i virkeslagren och den ränta de
drar är företagarna tvingade att ordna
kontinuerlig tillförsel av råvara. Jag vill

140

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till vägbyggnader på skogar i enskild ägo

citera vad som står i den preliminära
nationalbudgeten 1968: »Man torde för
1968 få räkna med en stark strävan inom
massaindustrin att skära ned råvarulagren
av såväl tekniska som ekonomiska
skäl.»

Det är mycket viktiga skäl till att företagarna
är tvingade att vara återhållsamma.
Det är inte bara för att hålla priserna
uppe. Tvärtom är kanske det viktigaste
skälet företagens behov att skära
ned sina lager så mycket som möjligt.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Låt mig till herr Manne
Olsson säga att jag aldrig har påstått
att byggande av skogsvägar som beredskapsarbete
skall minska. Jag hänvisade
till att man från centralt håll har
uttalat tveksamhet om lämpligheten att
bygga skogsbilvägar som beredskapsarbeten
och att det därför kunde finnas
en viss risk för nedskärning på det
området. Om herr Manne Olssons förmodande
är riktigt, skulle jag vara mycket
glad för det.

Herr Manne Olsson var inne på att
skogsägarna inte är intresserade av att
få fram virke — de har ju uttalat sig
för avverkningsstopp. Det är inte en
riktig beskrivning av situationen, herr
Manne Olsson. Skogsägarna har fått lov
att stoppa avverkningen därför att det
inte finns köpare till deras virke i vissa
områden.

Därefter säger herr Manne Olsson att
man i ett besvärligt budgetläge måste
göra avvägningar mellan olika anslagsbehov.
Det är naturligtvis alldeles riktigt.
Men låt mig bara återigen citera
vad skogsstyrelsen har sagt i sin petitaframställning.
Där heter det bl. a.
följande: »Med hänsyn till det statsfinansiella
läget kan det emellertid befinnas
nödvändigt att begränsa kraven
på statskassan även vad avser bidragsanslagen
och göra en viss prioritering
anslagen emellan. Styrelsen har bedömt
att i ett sådant läge det är mest angeläget
att prioritera skogsväganslaget med

hänsyn till den omedelbara kostnadssänkande
effekt som byggande av skogsvägar
medför för skogsnäringen. Om bifall
till yrkandet om uppräkning av
skogsväganslaget endast kan vinnas under
förutsättning att äskandena under
de övriga bidragsanslagen minskas med
motsvarande belopp yrkar skogsstyrelsen
i andra hand att bidragsramen för
statsbidragsbevillning till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark uppräknas
mindre än enligt motiveringarna.
»

I den motion som jag står som undertecknare
av har vi helt följt skogsstyrelsens
intentioner i det avseendet.
Som också herr Olsson vet blev vårt
förslag avslaget i punkten 37 som vi
nyss behandlat, och inte heller departementschefen
har följt skogsstyrelsens
intentioner.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tänker inte blanda
mig i debatten om skogsbilvägarna. Men
jag blev mycket intresserad när herr
Manne Olsson talade om att han rest
omkring i mitt hemlän, alltså i Västernorrlands
län, och gjort den iakttagelsen
att vägarna där var slitna och illa
åtgångna. Han uttalade därför att det
kanske måste anses nödvändigare att
lägga ned pengar på att förbättra vägarna
inom områden som detta. Jag
håller med honom om nödvändigheten
att göra det. Men då skulle jag vilja
rikta en liten samvetsfråga till Manne
Olsson. Förra veckan behandlade vi en
del vägfrågor här, och där hade vi från
mittenpartierna yrkat på en ökning av
anslag till underhåll av vägar med 25
miljoner kronor. Röstade herr Manne
Olsson med reservanterna?

Herr OLSSON, MANNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig mer i denna fråga. Men om jag
ser frågan om avvägningen mellan oli -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

141

Anslag

ka anslagsbehov rent budgettekniskt, så
kan man ju inte tänka sig att tillgodose
allting som man får läsa i petita om,
utan man får söka svar på frågorna:
Vad bär vi råd med? Vad kan vi avstå
ifrån?

Jag skall ta ett exempel som motvikt
mot skogsbilvägar. Jag säger inte att
jag reser ett sådant krav, men jag vill
att ni skall förstå att det finns avvägningar
att göra. Min hemkommun gjorde
en framställning till vägförvaltning
och länsstyrelse om att vi skulle få en
gångbana eller trottoar längs vägen
upp till vår skola, där skolbarnen skall
gå två gånger om dagen och där det är
ganska hård trafik. Vi fick det beskedet
att skulle man bygga gångbanor utefter
genomfartsvägarna i Stockholms
län så skulle det, även om man prutade
ned planerna till det allra väsentligaste,
gå åt fem års väganslag till länet.
Om man tänker på risken för dessa
barn som går på vägarna och för människor
som bor i tättbebyggda samhällen
där motortrafiken går ganska hastigt,
och väger behovet att för dem
skapa något så när säkra gångbanor
mot behovet av skogsbilvägar, då kan
jag inte tänka mig att man när man
ändå får skogsbilvägar utbyggda i ganska
bra takt skulle vilja ta pengar från
denna andra post i budgeten och i stället
lägga dem på skogsbilvägar.

Till herr Andersson vill jag säga att
när jag var i Västernorrland och reste,
läste jag i en tidning att man där hade
Sveriges sämsta vägar. Jag träffade
landshövdingen där uppe och jag sade:
Vill du ha ett intyg så är jag beredd
att skriva det? Det var ytterst hårt sönderkörda
vägar. Nu pågår vägbyggnader,
men det är också kostnader som
skall tas ur budgeten.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! När jag befarade att
beredskapsarbetena i form av skogsbilvägar
skulle minska, byggde jag dessa
farhågor på skogsstyrelsens yttrande.
Jag vill påminna om att i en interpella -

till vägbyggnader på skogar i enskild ägo
tionsdebatt i december förra året svarade
inrikesminister Johansson mig att
beredskapsarbetena kommer att överflyttas
från vägbyggnader till andra beredskapsarbeten.
Även detta verifierar
mina farhågor.

Nu säger herr Manne Olsson att det
inte finns någon risk för att beredskapsarbetena
beträffande skogsbilvägarna
kommer att minska. Jag noterar
detta med tillfredsställelse och tackar
herr Olsson för denna upplysning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hedström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wikberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

142

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 39—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Ang. kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i propositionen
föreslagits om ersättning för
förbättringar och uppdrag som utfördes
av lantmäteriet, dels för budgetåret
1968/69 anvisa till Lantmäteristaten:
Avlöningar ett förslagsanslag av
52 676 000 kronor, till Lantmäteristaten:
Omkostnader ett förslagsanslag av
11 107 000 kronor och till Lantmäteristaten:
Utrustning ett reservationsanslag
av 1 150 000 kronor.

Under anslaget till avlöningar hade
föreslagits en höjning av lantmäteritaxan
i vad gällde förrättningar och
uppdrag av betydelse för jordbrukets
och skogsbrukets yttre rationalisering.
Den genomsnittliga kostnadstäckningen
hade föreslagits bliva höjd från 60
till 80 procent av lantmäteriets självkostnader.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat motionen 1:436, av herr
Skärman och herr Eriksson, Karl-Erik,
vari anhållits, att riksdagen med frångående
av Kungl. Maj :ts förslag måtte
uttala, att kostnadstäckningen för förrättningar,
som avsåge jordbruks- och
skogsbruksändamål, oförändrat borde
fastställas till 60 procent.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionen I: 436

godkänna vad i propositionen föreslagits
om ersättning för förrättningar och
uppdrag som utförts av lantmäteriet,

2. till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 52 676 000 kronor,

3. till Lantmäteristaten: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 11 107 000 kronor,

4. till Lantmäteristaten: Utrustning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 1 150 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Skärman (fp), som dock ej antytt sin
mening.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Trots den sena timmen
vill jag säga några ord om lantmäterikostnaderna.

Den blanka reservation jag avgivit
under punkten 48 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 har två syftemål. Dels
vill jag lägga några synpunkter på den
avslagna motionen I: 436, som avser
kostnadstäckningen vid sådana förrättningar
och uppdrag inom lantmäteriet
vilka är av betydelse för jordbrukets
och skogsbrukets yttre rationalisering;
dels vill jag uttala en varning för den
utveckling som är på väg inom fastighetsbildningen
med anledning av de
alltmer höjda taxorna, som därjämte
allra hårdast drabbar de minst värdefulla
jordarna.

När det gäller mitt första syftemål,
kostnadstäckningen, vill jag direkt citera
departementschefens uttalande under
titeln I 3 i statsverkspropositionen:
»Enligt beslut av 1966 års riksdag skall
för förrättningar och uppdrag av betydelse
för jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering tillämpas en
genomsnittlig kostnadstäckning som
uppgår till 60 procent av lantmäteriets
självkostnader. Det är angeläget att taxor
och avgifter för statlig service inte
utan särskilda skäl understiger självkostnaden.
Jag förordar därför att kostnadstäckningen
som avser jordbruks -

Onsdagen den 27 mars 1968 era. Nr 14 143

Ang. kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar

och skogsbruksändamål höjs till genomsnittligen
80 procent. Kungl. Maj:t bör
liksom hittills få bestämma den närmare
differentieringen av självkostnadstäckningen
i fråga om nyss nämnda förrättningar.
Därvid bör bl. a. kostnadstäckningen
för äganderättsutredningar
enligt min mening kunna hållas oförändrad.
»

Detta innebär således en kostnadsfördyring
med minst 33 procent för
lantmäteriförrättningarna på jordar som
är taxerade som jordbruk eller skogsbruk,
och detta utöver de så gott som
årligen återkommande ordinarie taxehöjningarna.
Det är en klen tröst att
vissa markägare när det gäller rena rationaliseringsförrättningar
kan få bidrag
genom lantbruksnämnderna. För
statsverket blir det i sådana fall ingen
vinst. Då kostnadstäckningen blivit bestämd
till 60 procent så sent som 1966
och under mellantiden inget hänt som
kunnat ge anledning till omprövning,
anser jag att någon ändring icke bort
ske innan man fått se verkan av den
nya fastighetsbildningslag som vi väntat
på i årtionden och som nu synes
vara på väg. Jag vill understryka att
det är de minst värdefulla fastigheterna
som mest drabbas av taxehöjningarna,
och att det är allmänna krav och
gällande lagstiftning som gjort fastighetsförrättningarna
så omständliga och
som motiverar att statsverket tar en del
av de därigenom höga kostnaderna.

Redan under utskottsbehandlingen
blev jag på det klara med att frågan
var så komplicerad att det var omöjligt
att få majoritet för mina synpunkter.
Jag vill därför ej heller nu ställa något
särskilt yrkande, utan endast peka på
förhållandena. Kanske kommer utskottsmajoriteten
i kontakt med lantmäteriåtgärder
och får en praktisk erfarenhet
därav, så att synen på dessa frågor
med tiden kan ändras.

I sammanhang därmed vill jag något
beröra kostnaderna för lantmäteriet i
sin helhet och varna för de konsekvenser,
som de höga taxorna på lång sikt

kan föra med sig. Jag skall inte trötta
kammaren med några siffror, ty jag har
lämnat sådana tidigare. Jag kan bara
konstatera att förrättningskostnaderna
har ökat flera gånger snabbare än konsumentprisindex.
Ändå har riksdagen
varit med om att rationalisera lantmäteriet
flera gånger. Det är bara så att
man förbisett att till den del lantmäteriet
var ett rutinarbete, så fanns inte
så mycket att vinna — det hade redan
tagits ut. I de delar arbetet bestod av
utredningar, förhandlingar och förlikningar
fanns av naturliga skäl ej heller
mycket att vinna. Rationaliseringsarbetet
har inte gett billigare taxor till resultat;
tvärtom har stora enheter, mycken
personalomflyttning samt tillkomsten
av en råd organ, som skall höras
och få sina synpunkter tillgodosedda,
medfört den fördyring av taxorna som
jag påtalat, t. ex. en avstyckningskostnad
på 35 kronor år 1947 till i dag normalt
770 kronor.

Följderna som jag velat varna för är
att vissa jordar inte är värda ens förrättningskostnaderna.
Markägarna har
observerat detta och underlåter att
reda ut sina fastighetsförhållanden.
T. o. m. bolag, har jag erfarit, försummar
att ordna upp enklare fastighetsförrättningar.
De försöker att lösa dem
på privat väg, vilket icke kan stå sig
på lång sikt. De ersätter äganderättsupplåtelser
med nyttjanderätt och skjuter
allt som är möjligt till en oviss framtid.
Det är denna utveckling som jag
inte velat underlåta att varna för. Våra
efterkommande får dyrt betala de försummelser
som nu sker.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
utan har endast velat säga det som jag
anser det vara min plikt att framföra.

Fru LUNDBLAD (s):

Herr talman! Som vi redan hört av
herr Skårman har Kungl. Maj:t under
denna punkt föreslagit en höjning av
lantmäteritaxan från 60 till 80 procent
av lantmäteriets självkostnader. Detta
förslag har utskottet tillstyrkt, då man

144

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Anslag till rikets allmänna kartverk
anser att taxor och avgifter för statlig
service ej utan skäl skall understiga
självkostnaden. Även med denna höjning
av taxan blir ändå 20 procent av
avgiften subventionerad. Utskottet understryker
också i sin skrivning att det
finns möjlighet att erhålla bidrag till
lantmäteriförrättningar från anslaget
Bidrag till jordbrukets rationalisering.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 49

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 50

Anslag till rikets allmänna kartverk

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 anvisa
till avlöningar ett förslagsanslag av
11 748 000 kronor, till omkostnader ett
förslagsanslag av 924 000 kronor, till
kartarbeten m. m. ett reservationsanslag
av 5 100 000 kronor, till fotogrammetrisk
uppdragsverksamhet ett förslagsanslag
av 4 063 000 kronor, till utrustning
in. in. ett reservationsanslag av

I 600 000 kronor och till tryckning av
kartor in. in. ett förslagsanslag av
3 120 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 497,
av herr Wikberg, och II: 620, av herr
Larsson i Norderön in. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m. för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 5 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen för budgetåret
1968/69 måtte

1. till Rikets allmänna kartverk: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av

II 748 000 kronor,

2. till Rikets allmänna kartverk: Omkostnader
anvisa ett förslagsanslag av
924 000 kronor,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionerna
1:497 och 11:620 till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. in. anvisa ett
reservationsanslag av 5 100 000 kronor,

4. till Rikets allmänna kartverk: Fotogrammetrisk
uppdragsverksamhet anvisa
ett förslagsanslag av 4 063 000 kronor,

5. till Rikets allmänna kartverk: Utrustning
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor,

6. till Rikets allmänna kartverk:
Tryckning av kartor m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 3 120 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Hermansson (ep), KarlErik
Eriksson (fp), Nilsson i Lönsboda
(fp), Persson i Heden (ep), Jönsson
i Ingemarsgården (fp) och Larsson
i Norderön (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 497 och II: 620
till Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. in. anvisa ett reservationsanslag
av 5 400 000 kronor.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Reservationen vid
punkten 50 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 rör frågan om intensifierad
kartläggningsverksamhet, för vilket ändamål
rikets allmänna kartverk begärt
ett extra anslag på 300 000 kronor, som
departementschefen icke ansett sig kunna
gå med på.

Låt mig kort erkänna att vi är synnerligen
tacksamma för att den ekonomiska
kartläggningen genom anslagsuppräkningar
kunnat påskyndas och nu
i ett flertal län ligger före 1961 års plan.
Emellertid rör det sig här om synnerligen
angelägna och — jag vill betona

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

145

det -— räntabla utlägg. För all slags
planläggning är det viktigaste grundmaterialet
en god karta, och vi saknar fortfarande
en sådan för stora delar av
Norrland. För andra delar av Sverige,
t. ex. de folkrika landskapen i söder,
Skåne, Blekinge och Halland, är kartmaterialet
föråldrat och behöver förnyas.

Senast har nya anspråk på kartutgivningen
ställts från Sveriges geologiska
undersökning och försvaret. Jag
vill betona att en ökad utgivningstakt
påverkar hela programmet och således
även medför att revideringen kommer
att påskyndas för de områden, där kartan
på grund av den snabba utvecklingen
tenderar att bli inaktuell. Det rör sig
således inte om någon speciell landsdelsfråga,
utan det är hela rikets intresse
att kunna arbeta med ett gott
kartmaterial. Som en av avnämarna
kan jag intyga den ekonomiska kartans
utomordentliga betydelse för all planläggning
inom lantmäteriet. Vi borde
inte ha råd att ej till det yttersta utnyttja
kartverkets möjligheter.

Herr talman! Låt mig med detta korta
anförande få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wikberg
(ep).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Även jag skulle kanske
kunna hidraga till att uppehålla kammaren
ytterligare en stund, men då jag
tycker att det är värdefullt att vi får
sluta i något så när hyfsad tid och jag
är fullt övertygad om att vi inte kan
påverka varandras ståndpunkter, ber
jag kort och gott att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt i

Anslag till rikets allmänna kartverk

fråga om mom. 3 samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 50 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 51—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

146

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Punkten 59

Ang. avsättning till fonden för friluftslivets
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 5 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:151,
av herr Svanström in. fl., och II: 194,
av herr Andersson i Örebro in. fl., hade
anhållits, att riksdagen måtte till Avsättning
till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 7 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:151 och 11:194 till
Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 5 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Skärman (fp), Hermansson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp),
Hansson i Skegrie (ep), Nilsson i Lönsboda
(fp), Åberg (fp) och Sundkvist
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:151 och 11:194
till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1968/69
anvisa ett anslag av 7 000 000 kronor.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Det skulle vara lätt att
räkna upp många sakligt starka argument
för det krav på ökat anslag till
friluftslivets främjande som förts fram
i ett par motioner och därefter i en reservation.
Jag tror dock att det inte
skulle gagna saken att komma med en
lång argumentation vid denna tidpunkt,
utan jag skall helt kort yrka bifall till
reservationen vid denna punkt. Ett bi -

fall till den reservationen innebär en
ökning av anslaget från 5 till 7 miljoner
kronor, en summa som helt överensstämmer
med statens naturvårdsverks
anslagsframställning.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan, som innebär ökning
med en halv miljon kronor. Dessutom
kan tilläggas att Kungl. Maj :ts förslag
innebär 5 miljoner kronor till detta
ändamål. Vidare kan anföras att arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver också
verksamhet inom detta område, och på
så sätt blir anslagshöjningen ännu
större.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

147

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna liava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 39.

Punkterna 60—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av motioner om vissa landskapsvårdande
åtgärder, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner om
varudeklaration för tandkräm, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ungdomens situation i samhället

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motioner om forskning angående
ungdomens situation i samhället.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 734, av fru Nilsson m. fl., samt
II: 625, av herr Boo och herr Larsson
i Borrby, hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om åtgärder för en grundläggande
och fortgående forskning om ungdomens
situation i samhället i det syfte
som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 734
och II: 625 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Ang. ungdomens situation i samhället

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp) och Axel
Kristiansson (ep), fru Hultell (h), herrar
Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep),
Hamrin i Kalmar (fp), Larsson i Borrby
(ep), Johansson i Växjö (ep) och
Nilsson i Agnäs (h) samt fru Frsenkel
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:734 och 11:625 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
för en grundläggande och fortgående
forskning om ungdomens situation i
samhället i det syfte som angivits i motionerna.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! I den motion som vi nu
har att behandla hemställes om åtgärder
för en grundläggande och fortgående
forskning om ungdomens situation
med särskild inriktning på frågor
om ungdomens anpassning i samhället.
Jag vill understryka att det gäller en
fråga, som har mycket hög prioritet i
nuet med hänsyn till de många anpassningssvårigheter
som vi kan notera, inte
minst då det gäller ungdomen.

Avgörande för vilka åtgärder som
skall sättas in från de myndigheter och
institutioner som har att behandla detta
område för att rehabilitera missanpassad
ungdom och för att — vilket
kan vara ännu värdefullare — förekomma
missanpassning är givetvis att
man tillräckligt känner till vad som är
grundorsaken till de många missanpassningsproblemen.
Motioner av liknande
slag har förelagts riksdagen under åren
alltsedan 1964. Riksdagen har emellertid
avslagit alla dessa motioner med
hänvisning till 1962 års ungdomsutredning.
Det betänkande som denna utredning
har lagt fram täcker dock inte allt,
och motionärerna har därför återkommit.
De anser att det finns anledning
för riksdagen till ett positivt ställningstagande.
Utskottet har emellertid också

148

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. kontroll av bilhandel och bilreparationer

denna gång yrkat avslag på motionen.
1 en reservation, undertecknad av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl., har yrkats
bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Med hänvisning till de
utlåtanden som utskottet har avgivit
över denna motion under åren 1964,
1965, 1966 och 1967 samt till riksdagens
beslut under vart och ett av dessa år
ber jag att få hemställa om bifall till
utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej - 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av motioner om förläggande
till Östersund av 1976 års olympiska
vinterspel, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. kontroll av bilhandel och bilreparationer Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av motioner angående kontroll av bilhandel
och bilreparationer.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de likalydande motionerna:
1:32, av herr Sveningsson in. fl.,
och 11:48, av herr Persson i Heden
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla
om en utredning rörande förutsättningarna
för åvägabringande av en
sådan fullständig kontroll på sektorn
bilhandel och bilreparationer, att i motionerna
berörda svåra olägenheter ur
trafiksäkerhets- och konsumentsynpunkt
i möjligaste mån eliminerades.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 32 och II: 48 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När jag begärt ordet i
detta sista ärende på dagens föredragningslista
skall jag glädja kammarens
ledamöter med att jag inte har för avsikt
att störa genom någon votering!

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

149

Ang.

Ingen kan väl göra gällande att jag
brukar begära ordet när enhälligt avstyrkta
motioner passerar; om inte minnet
sviker har detta inte förekommit
någon gång tidigare här i kammaren.
Och jag är väl medveten om att man
kan svara för en mer angenäm och populär
uppgift i riksdagens första kammare
än att så här sent begära ordet
och uppta tiden med att diskutera ett
som sagt enhälligt utskottsutlåtande.

Jag hade nog inte begärt ordet vid
denna sena timme om inte den av beredningsutskottet
avstyrkta motionen
— som jag lämnat i denna kammare
med nr 32 — hade rört sig om en trafiksäkerhetsfråga,
alltså om människoliv,
mänskligt lidande och därtill stora
materiella värden.

Inte skall man ha för stora förhoppningar
när man lämnar en motion, att
den kommer att bifallas. Men när ett
utskott inte har intresse för den sak
det gäller tycker jag att man kort och
gott kunde uttala detta och inte anföra
en i verkligheten så svag motivering
som utskottet i detta fall har åstadkommit.

Här remitterar beredningsutskottet
motionen till några remissinstanser —
åtminstone en av dem tungt vägande,
nämligen statens trafiksäkerhetsverk.
Denna remissinstans ansåg det önskvärt
att de problem, som är förknippade
med bilverkstädernas verksamhet i
sammanhanget, klarlägges. Därför tillstyrkte
verket en utredning. Men det
uttalandet tar utskottet ingen hänsyn
till.

Pris- och kartellnämnden uttalar att
svårigheter föreligger för bilägarna att
på egen hand bedöma bilen och utförda
reparationer ur trafiksäkerhets- och
prissynpunkt. Nämnden finner det angeläget
att inte bestämmelserna utformas
så att konkurrensen i branschen
begränsas. Ja, i den önskan och uppfattningen
instämmer jag helt. Men jag
kan inte tänka mig att statens pris- och
kartellnämnd har ett sådant intresse

kontroll av bilhandel och bilreparationer
för priskonkurrens, att nämnden anser
det vara dess uppgift att slå vakt om
dåliga bilverkstäder som inte känner
sitt ansvar för de reparationer som
görs eller att slå vakt om fullständigt
ansvarslösa och samvetslösa försäljare
av gamla bilar. Bilförsäljare av skojartvp,
med kontoret på fickan och garaget
på gatan, är ingenting för ett statligt
organ av något slag att slå vakt omkring.
En bilreparation kan göras på
olika sätt, och en dåligt utförd reparation
blir alltid för dyr. En bil med
många fel, som köparen alltför sent
upptäcker, blir också alltid för dyr.

Här finns ingen anledning att tala
om minskad konkurrens. Med det stora
antalet bilar i vårt land — två miljoner
privatbilar nu, tre miljoner om
några år —- måste vi ha ett mycket stort
antal både bilförsäljare och bilverkstäder.
Alla möjligheter till konkurrens är
därmed för handen. Ingen behöver bekymra
sig för att det skulle bli en monopolbildning
mellan bilförsäljarna och
bilreparatörerna. En sådan ordning är
otänkbar. När det gäller detta yrkesområde
finns det enligt min mening
inte någon anledning att tala om monopol
och bristande konkurrens.

Reklamationsnämnden har också fått
säga sin uppfattning, fastän den nya
nämnden väl egentligen inte ännu har
börjat sitt arbete. Reklamationsnämndens
yttrande är dock av värde åtminstone
i ett avseende. Det visar att det
råder ett utbrett missnöje när det gäller
köp och reparationer av bilar. Av
85 ärenden, i vilka gjorts skriftlig framställning
till nämnden, var nämligen 14
bilärenden.

Det finns verkligen här anledning till
en stilla undran om bilaffärerna och bilreparationerna
är någonting som lämpar
sig för reklamationsnämnden att
handlägga. Hur skall för övrigt en sådan
verksamhet organiseras? Menar
man att reklamationsnämnden skall bedöma
bilar bara efter skriftväxling, eller
skall man ha bilmekaniker och verk -

150

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Ang. kontroll av bilhandel och bilreparationer

städer i kommuner, städer och samhällen
där undersökning av bilreparationen
och bilaffären kan ske? Inte kan
det väl vara meningen att man från
Skåne, Småland eller Norrland skall
köra den långa vägen till Stockholm för
besiktning av en reparation eller en
bilaffär? Skall reklamationsnämnden
granska bilreparationen när den är utförd
eller när bilägaren upptäcker att
reparationen är illa utförd eller att bilen
han köpte hade många fel? Nej,
detta är fullständigt omöjligt; så kan
det inte gå till. För varudeklarationsnämnden
är det också omöjligt att bedöma
gamla bilar.

Problemet med dåligt utförda bilreparationer,
med ansvarslösa och skumma
bilförsäljare, som säljer bilar som
är mycket sämre än köparen tror, kommer
vi inte till rätta med, om vi inte
kan få till stånd ett system med ett auktorisationsförfarande
som röjer bort
och omöjliggör för skumma företag i
branschen att existera. Min förhoppning
är att genom ett auktorisationsförfarande
så småningom skulle kunna skapas
en större ansvarskänsla hos den
yrkeskår som kan kallas för motorbranschen,
och inte redan nu känner
sitt ansvar.

Utskottet tar fasta på trafiksäkerhetsverkets
uttalande att förhållandena i
berörda avseende har undergått en avsevärd
förbättring främst genom införandet
av den periodiska kontrollbesiktningen
och inspektionen hos bilförsäljarna.

Jag skall inte på något sätt underkänna
den kontroll som Svensk bilprovning
utför, men en nyligen kontrollbesiktigad
bil kan tyvärr vara nära nog
värdelös att köpa. Man får inte överskatta
värdet av kontrollbesiktningen
av bilarna. Vad kan inte inträffa med
en gammal bil under ett års tid eller
under de kanske 15 å 16 månader som
kan förflyta mellan kontrollerna hos
Svensk bilprovning? Här kan bara erinras
om att polisen under tredje kvar -

talet 1966 vid flygande besiktning på
vägarna beläde 4 011 motorfordon med
körförbud och under fjärde kvartalet
4 316 bilar, således ett betydande antal.

När man åberopar kontrollen hos försäljarna
skulle det vara av intresse att
veta hur stor procent av alla begagnade
bilar som blir föremål för kontroll.
Säkerligen är det en mycket låg procent.
Det finns ingen anledning att i
onödan ropa på statlig kontroll i olika
sammanhang, men just här finns ett avsnitt
som bör uppmärksammas. Det råder
ingen tvekan om att det finns
många ansvarskännande och bra bilfirmor,
men det finns också motsatsen.

Motionen har inte tillkommit för att
lämna ett handtag åt motorbranschen
utan mera för att ge ett handtag åt den
stora allmänheten. Det finns tyvärr
många människor som rent ut sagt blir
lurade på bilaffärer och reparationer.
Det gäller kanske i de flesta fall sådana
som inte har råd att bli lurade, och
det är i första hand dessa människor
som jag tycker behöver ett handtag
från samhällets sida.

Motionen syftar även till en bättre
trafiksäkerhet, och jag hoppas på en
välvilligare behandling vid ett framtida
tillfälle.

Som jag redan sagt, herr talman, har
jag inget yrkande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Motionen innehåller ju
ett yrkande med mycket stor räckvidd,
då man begär införande av en statlig
auktorisering med fullständig kontroll
över hela bilhandeln och alla bilreparationer.
Herr Sveningsson har här med
stor emfas talat om ansvarslösa och
skumma bilförsäljare och reparatörer
utan att göra någon särskild nyansering
när det gäller denna kår.

Jag vill hänvisa till de olika faktorer
och utvecklingsstadier som utskottet refererar
i sitt utlåtande — hur en likar -

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

Nr 14

151

Ang.

tad fråga var föremål för behandling
1963, vad som har hänt därefter för att
förbättra trafiksäkerheten på skilda
sätt och hur en avsevärd förbättring
har åstadkommits genom införande av
kontrollbesiktning och inspektion. Vi
fäster uppmärksamheten på pris- och
kartellnämndens undersökning, och vi
erinrar om att näringsfrihetsombudsmannen
för närvarande har under övervägande
huruvida åtgärder skall vidtas
mot de konkurrensbegränsningar som
finns inom bilhandeln. Vi har uppmärksammat
det nya organ för konsumentupplysning
som har inrättats och den
klagomur för allmänheten som den allmänna
reklamationsnämnden kommer
att utgöra. Herr Sveningsson undrar
om detta verkligen kan vara någonting
för reklamationsnämnden. Ja, det tror
jag att det kommer att vara i högsta
grad lika väl som andra försäljningsgrenar
och branscher där konsumentintressen
kommer i kläm.

Men att utöver detta begära, som nu
sker på bred front, att hela bilhandeln
och alla bilreparationer skulle läggas
under statligt auktorisationstvång har
utskottet inte funnit motiverat. Det skall
föreligga mera graverande omständigheter
innan man bör göra ett så starkt
ingripande i näringsfriheten och drabba
en hel kår.

Därför tror jag att man med tillförsikt
kan tillstyrka utskottets hemställan
och notera de åtgärder som är under
utarbetande för att förbättra trafiksäkerheten
och skydda konsumenterna.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är väl inte mycket
mening med att jag och herr Möller
fortsätter denna debatt. Jag tycker inte
att det är så märkvärdigt med en auktorisation
i detta fall, när denna åtgärd
är så ytterst angelägen.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet
är det många instanser som snuddat vid

kontroll av bilhandel och bilreparationer
detta problem, men man har inte kunnat
finna någon lösning. Som jag sade
i mitt första anförande tror jag inte att
utskottets förhoppningar om att dessa
instanser skall kunna lösa detta problem
kommer att bli infriade.

Sedan vill jag bara ställa en fråga
till herr Möller: Hade utskottet sig bekant,
när motionen behandlades, att det
såsom bilhandeln nu bedrivs kommer
ut i marknaden rätt många nya bilar,
för vilka icke betalas omsättningsskatt?
Jag har material här, som jag inte skall
läsa in i kammarens protokoll vid denna
sena tidpunkt. Man räknar med att
5 å 6 miljoner kronor går förlorade för
statskassan på grund av det sätt varpå
nya bilar säljs här i landet. Hade man
dessa uppgifter tillgängliga? Annars
skall jag be att herr Möller tar del av
detta material, så kanske det kan bli
en välvilligare behandling av detta önskemål
vid ett senare tillfälle.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! De fakta som herr Sveningsson
nu nämnde behandlades inte
i utskottet. Det fanns ingenting i motionen
som motiverade att vi skulle komma
in på den aspekten. Men om förhållandena
kan styrkas, är jag säker på att
både finansdepartementet och bevillningsutskottet
med stort intresse kommer
att ta del av sådana fakta som herr
Sveningsson kan ställa till förfogande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Hem talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 68 och
101 hemställer jag att kammaren måtte
medgiva ytterligare utsträckning av tiden
för avgivande av motioner i anled -

152

Nr 14

Onsdagen den 27 mars 1968 em.

ning av nämnda kungl. propositioner
till det sammanträde som infaller näst
efter femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968