Fredagen den 22 april (Riksdagens protokoll 1955:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 15

22—27 april

Debatter m. m.

Fredagen den 22 april

Sid.

Svar på fråga av herr Rylander ang. utredningen om sådan
ändring av § 28 regeringsformen, att medborgarna i nordiska länder
få möjlighet att erhålla svensk statstjänst................

Priskontrollnämnden.......................................

Försäljning från allmänna arvsfonden.........................

Bidrag till svensk film......................................

Höjning av vissa pensioner..................................

Kvinnas prästtjänst.......................................

Interpellation av herr Severin i Stockholm ang. befordran av brevpost
till USA .........................................

Tisdagen den 26 april

Svar på interpellationer av:

herr Christenson i Malmö ang. framläggande av förslag till riksda -

gen om turisthotellens kreditfrågor....................... 49

herr Braconier ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämndens
protokoll innan protokollet justerats ......... 55

Onsdagen den 27 april fm.

Svar på interpellationer av:

herr Håstad ang. en redogörelse för i anledning av spionagen mot

vårt land vidtagna skyddsåtgärder........................ 61

fru Ewerlöf ang. viss ändring av bestämmelserna om civilförsvars plikten.

..................... 65

herr Birke ang. utredningen om forskningsavdelningar och professurer
beträffande den tunga psykiatrien.................... 68

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 15

Nr 15

Innehåll

fröken Karlsson ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för
delägarna i lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken,

Malmöhus län...................................... 70

Jakten på älg m. m........................................ 82

Lantmäteristaten..................................... 85

Jordbrukets rationalisering m. m.............................. 87

Redogörelser från Nordiska rådets svenska delegation............ 99

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m......... 103

Statliga farledsarbeten................................... 117

Byggande av fiskehamnar................................. 121

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp................ 122

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar..................... 124

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar............ 127

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 130
Skolöverstyrelsen: Avlöningar.............................. 138

Onsdagen den 27 april em.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Allmänna läroverken: Avlöningar........................... 140

Utbildning av lärarinnor i barnavård........................ 150

Skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter................. 153

Idrottens främjande........................................ 155

Pension åt Thyra Ingeborg Sallberg........................... 160

Pension åt Dick Helander................................... 161

Ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.............. 168

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 22 april

Statsutskottets utlåtande nr 73, om priskontrollnämnden........... 6

— nr 74, ang. landsantikvarieorganisationen m. m............... 9

— nr 75, ang. poliskåren i Boden m. m........................ 9

nr 76, ang. anslag å kapitalbudgeten under inrikesdepartementet 9

— nr 77, ang. försäljningen från allmänna arvsfonden........... 9

— nr 78, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv .... 10

— nr 79, ang. bidrag till svensk film, m. m..................... 10

— nr 80, om förhöjda pensioner i vissa fall.................... 34

Första lagutskottets utlåtande nr 26, om kvinnas prästtjänst....... 35

Innehåll

Nr 15

Sid.

Onsdagen den 27 april fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. jakten på älg m. m........ 82

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, rörande lantmäteristaten....... 85

— nr 19, rörande lantbruksundervisning m. m.................. 87

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. redogörelser från Nordiska rådet 99
Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ..................... 103

— nr 8, rörande vissa utgifter under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet).
..................................... 124

Onsdagen den 27 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande vissa utgifter under åttonde

huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet) .................... 140

— nr 81, ang. idrottens främjande........................... 155

— nr 82, ang. bidrag till privatläroverk....................... 160

— nr 83, ang. statens rättsläkarstationer m. m.................. 160

— nr 84, ang. epileptikervården............................. 160

— nr 85, ang. överlåtelse av fastigheter m. m................... 160

— nr 86, om ändrade lönegradsplaceringar..................... 160

— nr 87, om pensioner eller understöd........................ 160

— memorial nr 88, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om ersättning

till vissa reservofficerare m. fl. (voteringsproposition godkänd) .. 167
Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. skattebetalning med

check................................................ 168

— nr 36, om värdeminskningsavdrag å byggnader samt avdrag för

täckdikning m. m. . ...................................... 168

— nr 37, om ändringar i fastighetsbeskattningen m. m........... 168

— nr 38, ang. d:o......................................... 168

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. reglering av priserna på fisk

m. m................................................. 169

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17, om åldringarnas anpassning
i produktionslivet............................... 169

>« S-J

•s

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Fredagen den 22 april

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
april.

§ 2

Svar på fråga ang. utredningen om sådan
ändring av § 28 regeringsformen, att
medborgarna i nordiska länder få möjlighet
att erhålla svensk statstjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Vid Nordiska rådets
första session i februari 1953 upptogs
från svensk sida problemet om nordiska
medborgares rättsliga likställighet.
Denna sak berör en hel rad olika
rättsområden, och den har föranlett utredningar
och förslag i åtskilliga hänseenden.
Ett led häri gäller den av herr
Rylander nu upptagna frågan om möjligheterna
att revidera de bestämmelser,
som i de olika länderna begränsar rätten
för annan än landets egna medborgare
att inneha statstjänst. Vid ett
nordiskt justitieministermöte i december
1953 enades man om att de olika
länderna var för sig skulle undersöka
vad som kan göras för att undanröja
hindren för likställighet i detta hänseende.
En förberedande utredning har
verkställts för att genom yttranden från
ett stort antal myndigheter få en överblick
över de praktiska behov som kan
finnas att förbehålla tjänster åt svensk
medborgare och de problem i övrigt
som kan föreligga på detta område. Meningen
är att detta vidlyftiga material
skall vidare bearbetas och att en utredning
på grundval därav skall göras i

syfte att åstadkomma en mera tidsenlig
och konsekvent utformning av bestämmelserna
i 28 § regeringsformen om utlännings
rätt att inneha statstjänst.

Herr Rylander har nu frågat mig, om
jag avser att slutföra denna utredning
i så god tid att förslag i ämnet kan föreläggas
riksdagen under innevarande
andrakammarperiod.

Härtill vill jag svara att utredningsarbetet
kan antagas bli så omfattande,
att jag inte räknar med att proposition
i ämnet skall kunna föreläggas 1956 års
riksdag. Det är dessutom ovisst i vad
mån motsvarande lättnader kan tänkas
bli genomförda i de andra nordiska
länderna.

Herr von Friesen begärde härefter
ordet. På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att i avseende å detta
ärende upphäva den i § 20 mom. 4 av
kammarens ordningsstadga gjorda inskränkningen
i yttranderätten, varefter
herr von FRIESEN (fp) anförde:

Herr talman! Herr Rylander har anhållit
om sjukledighet, och av den anledningen
har han bett, att jag å hans
vägnar skall tacka herr statsrådet för
det lämnade svaret. Jag kan säga, att
det är både jag och herr Rylander som
tackar för meddelandet, som ju ligger
på det nordiska planet. Emellertid har
slumpen — eller vad man skall kalla
det — fogat det så, att jag själv inom
konstitutionsutskottet i år har gjort en
preliminär omförmälan mot chefen för
ecklesiastikdepartementet rörande tilllämpningen
av denna § 28. Det förhåller
sig på det sättet — vilket inte
torde vara kammaren obekant — att
Kungl. Maj:t på ecklesiastikministerns

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

föredragning till professor vid tandläkarhögskolan
i Stockholm har utnämnt
en dansk medborgare. I denna
sak vill jag för tillfället endast anföra,
att docenten Nils Andrén i ett nyss utkommet
nummer av Statsvetenskaplig
tidskrift har skrivit följande: »De båda
befordringsärendenas utgång» — det
gällde nämligen samtidigt avgörande av
två fall, dels en professur vid Stockholms
högskola, dels en professur vid
tandläkarinstitutet — »visar alltså, att
Kungl. Maj :t i de förevarande fallen underkänt
universitetskanslerns grundlagstolkning.
»

Det är i anledning av detta, herr
talman, som, även om jag helt och fullt
gillar, att man mer och mer uppmjukar
praxis i detta avseende, jag velat
framhålla, att det ändå inte får bli på
det sättet, att man använder denna paragraf
som ett skalkeskjul för att till förfång
för högt meriterade svenska medsökande
utse en, låt vara mycket förtjänt,
medborgare i ett annat land. Frågan
är ur rättsliga och andra synpunkter
utomordentligt intressant, men, herr
talman, jag skall för att kunna följa
riksdagens arbetsformer ordentligt avstå
från att för ögonblicket göra några
ytterligare kommentarer.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 629, av herrar Senander och
Johansson i Stockholm.

§ 4

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder i syfte att
vinna ökad kunskap och kännedom om
det frivilliga sparandets art och omfattning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Priskontrollnämnden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tionde huvudtiteln (punkterna
90 och 91, s. 127—129) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1955/56
anvisa dels till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 372 400 kronor dels ock till Statens
priskontrollnämnd: Omkostnader ett

förslagsanslag av 369 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (I: 269) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kollberg m. fl. (11:266), i vilka hemställts 1)

att riksdagen måtte avslå det i
statsverkspropositionen gjorda yrkandet
om anslag till priskontrollnämnden
för budgetåret 1955/56,

2) att riksdagen måtte besluta vidtaga
sådana ändringar i personalförteckningen
för kommerskollegium, att
monopolutredningsbyrån från och med
den 1 juli 1955 försåges med den ytterligare
personal som i motionerna angivits,

3) att riksdagen vid godkännande av
avlöningsstat och omkostnadsstat för
kommerskollegium måtte företaga den
uppräkning av ifrågakommande anslagsposter
och slutsumma som påkallades
av det under 2) gjorda yrkandet
samt

4) att riksdagen måtte uppräkna förslagsanslagen
till kommerskollegium:
Avlöningar och Omkostnader med belopp
som påkallades av yrkandena under
2) och 3),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

av herr Magnusson m. fl. (I: 270) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edström m. fl. (11:364), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1955/56 anvisa till
Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 140 000 kronor
och till Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 300 000
kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

I. avslå motionerna I: 269 och II: 266,
i vad de avsåge avveckling av statens
priskontrollnämnd och förstärkning av
kommerskollegii monopolutredningsbyrås
verksamhet;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 269
och II: 266, i vad de avsåge anslagen
till statens priskontrollnämnd, samt motionerna
1:270 och 11:364 för budgetåret
1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 372 400
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
369 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Onsjö, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:269
och II: 266, i vad de avsåge anslagen
till statens priskontrollnämnd, samt
motionerna 1:270 och 11:364 för budgetåret
1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 670 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
180 000 kronor.

2) av herrar Alfred Nilsson, Aastrup,
Jacobsson och Malmborg i Skövde, frö -

Priskontrollnämnden

ken Elmén, herr Widén samt fröken
Ager, vilka ansett att utskottet under I.
och II. bort hemställa att riksdagen
måtte

I. bifalla motionerna 1:269 och
II: 266, i vad de avsåge avveckling av
statens priskontrollnämnd och förstärkning
av kommerskollegii monopolutredningsbyrås
verksamhet;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:269 och 11:266,
i vad de avsåge anslagen till statens
priskontrollnämnd, samt motionerna
I: 270 och II: 364 för budgetåret 1955/56
under tionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 670 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
180 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Själva sakdiskussionen
i denna fråga ägde rum här i kammaren
för några veckor sedan. Därvid utvecklade
vi från vårt håll våra synpunkter
på priskontrollnämndens verksamhet
och angelägenheten av en snabb
avveckling av densamma. Högerreservationen
på denna punkt ansluter sig
helt till dessa synpunkter. Givetvis
skall jag inte nu ta upp en ny sakdebatt,
utan jag ber att få inskränka mig
till att yrka bifall till den utav herr
Svärd m. fl. avgivna reservationen.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Vid debatten om förlängning
av prisregleringslagen utvecklade
flera talare folkpartiets huvudsakliga
inställning till priskontrollnämndens
verksamhet i nuvarande försörjningsläge.
I korthet innebär denna inställning,
att vi vill ersätta direkt priskontroll
ocli prisövervakning med åtgärder,
ägnade att befordra ökad konkurrens
inom näringslivet. Då det är så

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Priskontrollnämnden

nyligen som den 30 mars den av mig
åberopade debatten hållits, torde det
vara tillräckligt om jag i dag hänvisar
till denna som motivering för att jag
yrkar bifall till reservationen av herr
Alfred Nilsson m. fl. Denna reservation
innebär en begränsning av anslaget till
priskontrollnämnden och förutsätter en
successiv avveckling av densamma,
men till skillnad från högerreservationen
förutsätter den också något annat,
som vi inom folkpartiet anser vara
mycket väsentligt, nämligen en förstärkning
av monopolutredningsbyrån.

Herr talman! Med denna korta motivering
yrkar jag alltså bifall till den av
herr Alfred Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall också fatta
mig kort. Jag skall med hänvisning till
den motivering, som utskottet anfört,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag tänker inte heller
göra något längre inlägg i denna fråga,
även om det som inträffat de senaste
dagarna väl hade motiverat att frågan
fått en annan behandling än den nu
får. Både högern och folkpartiet har
ju segrat i fråga om räntepolitiken, och
vi ser framåt mot mycket stora prisstegringar.
Det kan beräknas att kollektivavtalsuppgörelserna
i genomsnitt gett
6 å 7 procents löneförbättring, men allt
detta och mer därtill kommer innan
årets slut att ha ätits upp genom den
räntestegring som beslutats och genom
andra åtgärder. Just med hänsyn därtill
hade det varit befogat att vi i dag kunnat
ge priskontrollnämnden helt andra
resurser än dem som nu förordas av
statsutskottets majoritet. För någon
vecka sedan påvisades det i »Fackföreningsrörelsen»
— det var i samband
med att man kommenterade uppgörelsen
för handels- och livsmedelsarbetar -

na —- att 13 procents löneförhöjning
representerar ungefär 1,5 procents kostnadsstegring
för handeln. Det är en
tendens som är representativ för hela
det svenska näringslivet. Genom de åtgärder,
som nu genomföres, kommer
emellertid de beslutade löneförbättringarna
på 6 å 7 procent att sannolikt
resultera, inte i prisstegringar på
1 procent, vilket de ökade omkostnaderna
kanske representerar, utan i
prisstegringar på 10 procent eller mer
— vad vet vi?

Enligt uppgift kontrollerar för närvarande
priskontrollnämnden ungefär
15 procent av de varor som utbjudes
till konsumtion. Det betyder att större
delen av dessa varor är helt undantagna
från kontroll, och framför allt innebär
det att just på de områden, där spekulationen
kommer att sätta in, nämligen
beträffande de varor som efterfrågas
vid investeringarna, har priskontrollnämnden
synnerligen litet att säga
till om.

Om detta läge hade varit för handen,
när propositionen om priskontrollen
framlades, skulle åtminstone vi för
vår del ha föreslagit helt andra anslag
och åtgärder än som nu är möjliga.
Men sådan situationen nu är, finns det
inte något annat att göra än att yrka
bifall till utskottets utlåtande. Jag skulle
emellertid vilja uttrycka en förhoppning
om att i det för de svenska konsumenterna
allvarliga läge, som nu håller på
att skapas, både regeringen och priskontrollen
utnyttjar de resurser som
man har för att försöka förhindra sådana
konsekvensprisstegringar som redan
skymtar i bakgrunden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Svärd m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits
av herr Alfred Nilsson m. fl.; och fann

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kollberg begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits propositionen
om bifall till reservationen
av herr Alfred Nilsson m. fl. följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 73, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Alfred Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
105 ja och 71 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Försäljning från allmänna arvsfonden

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

76, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

§ 8

Försäljning från allmänna arvsfonden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! I detta ärende har samtliga
ledamöter på västmanlandsbänken
här i andra kammaren och samma bänk
i första kammaren hemställt om att
riksdagen måtte besluta, att den tredje
gården i ordningen bland de uppräknade,
den som har tillhört förre nämndemannen
Johan August Andersson
från Tärna kommun, Västmanlands län,
skall få förvärvas av den arrendator,
som suttit på denna gård i 17 år och
följaktligen har tre år kvar av fjärde
arrendeperioden, till ett pris som vi
har ansett vara skäligt, nämligen 150 000
kronor. Statsutskottet har emellertid
inte ansett sig kunna tillstyrka motionen
men har i vart fall uttalat, att
Kungl. Maj:t, när försäljningen skall
verkställas, bör beakta de synpunkter
som motionärerna har lagt på frågan.
Jag skulle ytterligare vilja understryka,
att man också bör ta hänsyn till de
förhållanden, som tidigare har framkommit
i en skrivelse som har avläm -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

nats till advokatfiskalsämbetet. Nuvarande
arrendatorn John Eriksson har
nämligen inte bara arrenderat gården
i 17 år utan är också att betrakta som
fosterson till den avlidne Johan August
Andersson i Isätra och borde enligt
vad folket i bygden anser genom arv
ha blivit gårdens rättmätige innehavare.
Jag vill bara understryka statsutskottets
uppfattning, att Kungl. Maj:t
bör beakta de synpunkter som har anförts
och inte förbigå arrendatorn vid
det tillfälle, när försäljning verkställes.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Bidrag till svensk film

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457)
om särskilt bidrag till producent av
svensk film, så ock om fortsatt giltighet
av samma förordning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 85 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 11 februari 1955,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till 1) förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, samt 2) förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1951 (nr 458) om tillägg till
förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt.

De berörda författningsförslagen
voro av följande lydelse:

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951 (nr 457)
om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning.

Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 8 juni 1951 om särskilt
bidrag till producent av svensk film, vilken gäller intill utgången av juni månad
1955, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att förordningen
i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad
1959.

(Nuvarande lydelse)

5 §

Bidraget utgår med tjugo procent
av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till
högst femton procent ingå utländska
filmer. Annonsfilm anses icke utgöra
del av föreställningen.

(Föreslagen lydelse)

5 §

Bidraget utgår beträffande film, som
framställts helt i färg, med trettiofem
procent och beträffande annan film
med tjugo procent av statens andel i
nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande film visas
och i vilken till högst femton pro -

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

(Nuvarande lydelse)

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1951 (nr
458) om tillägg till förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt

Härigenom förordnas, att förordningen
den 8 juni 1951 (nr 458) om tillägg
till förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt, vilken förstnämnda
förordning gäller intill utgången
av juni månad 1955, skall äga
fortsatt giltighet intill utgången av juni
månad 1959.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat sex motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Widén m. fl. väckt motion (II: 515)
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85 angående fortsatt stöd åt
produktionen av svensk film måtte besluta
1. att förordningens giltighetstid
bestämdes till den 1 juli 1957 och att
bidraget — för såväl svartvit film som
färgfilm — sänktes från nuvarande 20
procent till 12 procent av statens andel
av nöjesskatten för tiden till den 1
juli 1956 och till 6 procent för tiden
därefter, samt 2. att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
om införande av ett system med ekonomisk
premiering från statens sida av
konstnärligt och kulturellt välkvalificerad
svensk film samt om förslag härom
senast till 1957 års riksdag.

I en inom andra kammaren av herr
Hamrin in. fl. väckt motion (II: 516)

Bidrag till svensk film

(Föreslagen lydelse)
cent ingå utländska filmer. Annonsfilm
anses icke utgöra del av föreställningen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1955.

hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 85.

I en inom andra kammaren av herrar
Adamsson och Nilsson i Östersund
väckt motion (II: 517) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att avslå
förslaget om restitution av nöjesskatt
till svensk svartvit- och färgfilm, att
till de fem bästa filmerna per budgetår
återbära hela den statliga delen av nöjesskatten,
att tilldela producenter av
svensk konstnärlig kortfilm ett förslagsanslag
om 200 000 kronor, att en filmnämnd
tillsattes med uppdrag att dels
utvälja de fem bästa filmerna och dels
fördela anslaget om 200 000 kronor till
producenter av svensk konstnärlig kortfilm,
samt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning i vilken
utsträckning fortsatt återbäring av statens
andel på nöjesskatten skulle utgå
till svensk filmproduktion.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna II: 514 och II: 516,
motionen II: 515 i vad den avsåge bidragsbestämmelsernas
giltighetstid och
bidragets successiva minskning samt
motionen 11:517 i vad den avsåge avslag
å Kungl. Maj:ts förslag, bidrag till
de fem bästa filmerna per budgetår och
till konstnärlig kortfilm ■— antaga vid
propositionen fogade förslag till

a) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till
producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning;

b) förordning angående fortsatt gil -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

tighet av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt; II.

att motionen II: 515, i vad den
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionen II: 517, i vad den
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att motionerna I: 319 och II: 279
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Widén, som ansett att utskottet
bort hemställa

dels under I. att riksdagen måtte —
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionen II: 515, i vad den avsåge
bidragsbestämmelsernas giltighetstid
och bidragets successiva minskning,
ävensom med avslag å motionerna
II: 514, II: 516 och II: 517, sistnämnda
motion i vad den avsåge avslag å Kungl.
Maj:ts förslag, bidrag till de fem bästa
filmerna per budgetår och till konstnärlig
kortfilm — antaga i reservationen
intagna förslag till förordningar i ämnet,
överensstämmande med Kungl.
Maj :ts förslag med de ändringar, att
tiden för deras giltighet begränsats till
utgången av juni månad 1956, varjämte
för 5 § av förordningen om särskilt bidrag
till producent av svensk film föreslagits
följande ändrade lydelse:

5 §.

Bidraget utgår med tolv procent av
statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken
till högst femton procent ingå utländska
filmer. Annonsfilm anses icke
utgöra del av föreställningen,

dels ock under II. att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 515,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning

om införande av ett system med ekonomisk
premiering från statens sida av
konstnärligt och kulturellt välkvalificerad
svensk film samt om förslag härom
senast till 1957 års riksdag;

2) av herr Hesselbom

3) av herr Bengtson

4) av fröken Olsson.

Reservationerna 2)-—4) saknade angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När riksdagen förra
gången — det var den 30 maj 1951 —
hade uppe denna fråga hölls här i kammaren
en debatt som har sitt intresse
även för dagens läge.

Man sade klart ifrån, att statsstödet
var en temporär anordning och skulle
ha karaktären av hjälp till självhjälp.
Filmproduktionen sades vara i en kritisk
situation. Därför borde den inte
lämnas åt sitt öde utan få ett lyftetag
så att den skulle kunna klara sig själv.
Men den synes efter dessa år alltfort
behöva matas från statens flaska.

Jag har med stort intresse läst igenom
kammardebatten 1951. Jag fäster mig
vid ett inlägg som gjordes av bevillningsutskottets
ärade ordförande herr
Adolv Olsson i Gävle. Det är alltid en
vansklig sak att uttala sig om värdet av
den ena eller andra filmen. Herr Olsson
var dock inte rädd för att åtminstone
snudda vid en värdebedömning. Han
yttrade bl. a.: »Man kan uttala önskemål
om att det skall bli bättre filmer,
filmer som har mer värde än de som
nu spelas in, men innebär inte hela den
anordning som här vidtages att man
flyttar över ansvaret i detta avseende
till filmindustrien? Man lägger i filmindustriens
händer att avgöra om detta
stöd skall fortsätta eller upphöra, tv
det är självfallet, såvitt jag förstår, att
om det skulle bli på det sättet att filmunderstödet
slukas av Åsa-Nisse och
dylika filmer under de år det är garan -

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

terat då blir saken klar för riksdagens
vidkommande.»

Vad har nu skett sedan dessa berömvärda
ord yttrades i Sveriges riksdag?
Kan man med verklig saklighet konstatera
en så avgjord förbättring av den
svenska filmproduktionen att det stöd
som nu föreslås kommer som en följdriktig
konsekvens av vad som beslutades
år 1951? Jag är inte kompetent att
bedöma denna sak till fullo, det erkänner
jag gärna, men jag har sökt att i
någon män följa skeendet och har tagit
del av vad andra som sysslar med dessa
ting har att säga.

Jag tar filmen »Männen i mörker».
Den betecknas både av gruvarbetare
och av arbetsgivare som osann i fråga
om både människoskildring och teknik,
säger ombudsman Sven Strömbäck i
Gruvindustriarbetareförbundet. Det vill
med andra ord säga att den går kulturskymningens
ärenden, ty med osann
människoskildring och osanning när
det gäller tekniken är man inne på just
de vägarna. Gruvarbetarna framställs
som dilettantmässiga vid ett räddningsarbete,
tafatta och oföretagsamma. Samma
omdöme ger ombudsman Edvin Johanson
i Arbetaren och vänder sig med
skärpa mot den framställning som filmen
ger av arbetaren som supig och
hysterisk. Alla borde veta, säger han,
att det är absolut förbjudet att komma
till arbetsplatsen berusad, och sådant
har ingen motsvarighet i verkligheten,
varken arbetare eller arbetsgivare skulle
tolerera det. Men, ärade kammarledamöter,
i svensk film går det -— med
riksdagens benägna och välvilliga stöd.

Jag kan ta ännu ett exempel. I tidningen
Frihet skriver herr Karl Ekvall
om cn annan svensk film: »Man trodde
att den tid var förbi då ett gäng arbetare
skildras som cn samling snusiga
menageriapor. Men varför kan inte
apor få vara apor och människor förbli
människor? Det är en fråga som
man vill ställa till herrar regissörer.
Och därmed är det skönt att få lämna

Bidrag till svensk film

unkna svenska sommarvindar och övergå
till att tala om friskare vindar.»

Jag har inte sett den filmen, men jag
tror väl att herr Ekvall i Frihet, även
om han kanske i någon mån skjuter i
överkant, ändå lär ha ett visst sakligt
underlag innan han producerar en artikel
av denna kvalitet i den ärade tidskriften.
Det är alltså dylika väldiga
kulturella insatser som svensk filmindustri
gör i vårt svenska samhälle —
med riksdagens välvilliga stöd.

Det finns ju likväl värden som vi
alla är överens om att de inte kan sättas
åsido utan att stora vådor följer. Rättfärdighet
och sanning, trohet och ansvar
är några av de fundament på vilka
både den enskilda människan och samhället
gör klokt i att bygga.

Det finns ytterligare en film, ja, det
finns nog flera, som behöver synas just
utifrån de synpunkter som herr Adolv
Olsson år 1951 tog upp i sitt inlägg i
debatten i kammaren. Jag skall inte
ingående granska t. ex. »Hästhandlarens
döttrar», som jag dock har sett. Filmen
har en hel del vackra naturscenerier
som får räknas till dess förtjänster,
men jag tvekar inte att säga att den är
en fullödig exponent för rena bordellmoralen.
Herrarna går från rum till
rum i korridoren, och är det upptaget
hos en av damerna knackar man bara
på dörren till nästa rum och går in där.
Alltid är det någon ledig säng som man
kan krypa ner i.

Sådant är vad svensk filmindustri
anser sig förpliktigad att producera i
detta land för av riksdagen beviljade
skattemedel — eller med riksdagens
välvilliga stöd.

Herr talman! Jag kan inte med den
allra generösaste tolkning av de intentioner
som var vägledande då man drog
upp riktlinjerna för filmstödet finna att
man från ansvarigt håll inom filmproduktionen
har uppfyllt dessa intentioner.
Standarden är med andra ord mycket,
mycket låg.

Kulturellt sett är det i högsta grad

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

anmärkningsvärt att man utan urskillning
subventionerar det ganska simpla
gods som den svenska filmindustrien i
många fall åstadkommer. Om jag rätt
uppfattat saken är inte heller priskontrollnämnden
utan vidare säker på att
det statliga stöd, som jag förmodar
riksdagen i dag kommer att lämna, är
så alldeles nödvändigt. Nämnden anser
att den utredning som lagts fram inte
bör tillmätas alltför stort värde. Ekonomiskt
kunniga personer menar också
att den förlust som uppstår inom filmproduktionen
i regel är mest bokföringsmässig.
Man tar in på karusellen
vad man förlorar på gungorna. Är det
inte så att Svensk Filmindustri ger en
effektiv förräntning på 4,8 procent åt
aktieägarna? Jag har en aning om att
det förhåller sig så att de stora bolagen
inte bara är filmproducenter utan också
biografägare. Av någon taktisk anledning,
som jag inte närmare känner till
och vars djupa visdom jag inte kan
pejla, fördelar man tydligen intäkterna
på de två verksamhetsgrenarna så, att
själva filmproduktionen framstår som
direkt förlustbringande. Sedan höjs det
ett nödrop över den förlustbringande,
otacksamma och ekonomiskt ruinerande
verksamheten.

Jag kan inte anse, herr talman, att
den väg riksdagen här går leder till det
syfte man vill nå. Syftet är väl ändå att
få fram god svensk film. Men då bör
väl detta på något sätt markeras genom
att statsunderstöden förbehålles den
produktion som verkligen söker skapa
god film och inte strös ut utan urskillning
till hjälp åt vad som helst.

Jag har mina dubier över huvud taget
mot filmen i nutiden som en så väldig
kulturfaktor som många vill göra
den till, men låt gå för att stöd åt filmen
är nödvändigt. Om man än med
tvekan går med på principen, kan jag
inte inse att det ur några synpunkter
är ett allmänintresse att med pekuniära
statsunderstöd uppmuntra den svenska
filmproduktionen över lag, så mycket

larv och skräp som nu vevas fram under
namn av filmkonst.

Jag anser att den väg man borde söka
sig fram på är en annan, som även kommit
till synes i debatten kring detta
spörsmål. Man kunde uppmuntra bra
svensk film genom att anslå en summa
som stipendier till några svenska filmer
per år. Det vore ett anslag analogt med
stipendierna till författare, tonsättare
o. s. v. Här borde såväl det rent konstnärliga
som även idealitet och ansvarskänsla
ha sitt ord med i laget. Jag för
min del ser saken så, att allvar och
ansvarskänsla inte är fiender till konsten
eller, uttryckt på annat sätt, att
konsten inte är fiende till allvar och
ansvarskänsla.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen av
herr Widén vid statsutskottets utlåtande
nr 79.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! När vi för fyra år sedan
diskuterade frågan om stöd åt
svensk filmproduktion, var frekvensen
för biografbesök sjunkande. I dag är
läget det motsatta: frekvensen är stigande.
Produktionskostnaderna för filmen
har utan tvivel stigit, men samtidigt
har biljettpriserna höjts, vilket jämte
den ökade besöksfrekvensen i viss
mån har kompenserat kostnadshöjningen.
Det är märkligt att man fortsätter
att producera film, trots att den svenska
filmproduktionen redovisar ganska
stora förluster. Vad kan det bero på,
och varifrån får man medel att täcka
förlusterna med?

Det är så att våra större filmproducenter
har egna biografkedjor, som tydligen
är en god affär. Därtill kommer
att en av förutsättningarna för att biograferna
verkligen skall vara den goda
affär som de tycks vara är att man
har svensk film. Det har omvittnats från
flera håll, att den svenska filmen är
eftertraktad och i allmänhet drar mest

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

med folk, och därför vill de svenska
biograferna ha svensk film.

Det avgörande i detta sammanhang
synes vara fördelningen av inkomsterna
mellan biografägarna och filmproducenterna.
Jag vill här citera vad en regissör
säger: »Först i det ögonblick man
sätter en vettig fördelningsprocent mellan
biografägare och producent, så att
den som verkligen utför det riskfyllda
och betydelsefulla arbetet får en skälig
återbäring, kan branschen som sådan
träda fram och göra sina anspråk gällande
inför statsmakterna.» Jag tror det
är riktigt sagt.

I statsutskottets utlåtande har man
också berört det faktum, att biografägarna,
som enligt utredningen för fyra
år sedan hade ställt i utsikt ett visst
stöd åt filmproducenterna, icke har
stått vid sitt ord. Utskottet talar om »det
enligt utskottets mening anmärkningsvärda
förhållandet, att den av biografägarna
på sin tid gjorda utfästelsen att
lämna filmproducenterna särskilt produktionsbidrag
utöver sedvanligt utgående
filmhyra endast till mindre del infriats».

Utredningsmannen har också varit
inne på det spörsmålet och erinrat om att
biografägarorganisationerna i samband
med 1950 års filmutrednings arbete
hade ställt i utsikt ett större bidrag, uppskattat
till cirka 23 000 kronor per
film. Han säger: »Om orsakerna till att
bidrag inte kom att utgå med de belopp,
som sålunda hade avsetts, har det upplysts,
att åtskilliga biografägare med
hänvisning till sina rörelsers mindre
goda lönsamhet inte hade velat åta sig
bidrag av den ursprungligen ifrågasatta
storleken. Det synes emellertid oaktat
vad som sålunda har förekommit kunna
antas, alt åtminstone ett betydande
antal biografer, särskilt de större, utan
nämnvärt men för lönsamheten skulle
kunna bära ett större bidrag än det som
nu utgår. Det bör också observeras, att
en väsentlig del av de 15 000 kronor,
som har bortfallit i jämförelse med kal -

Bidrag till svensk film

kylen, skulle ha härrört från producenternas
egna biografer; i den mån så är
fallet har tydligtvis bortfallet inte annat
än formellt inverkat på det ekonomiska
resultatet.»

Jag vill för min del framhålla, att en
höjning av biljettpriset med 10 öre
skulle kunna ge även den svenska filmindustrien
ett bidrag på 600 000—
700 000 kronor och dessutom ge biograferna
möjlighet att lämna effektivare
stöd åt den svenska filmen. Riksräkenskapsverket
har varit inne på tanken
att här borde kunna ske en justering,
och även statskontoret menar att biljettpriserna
skulle kunna justeras. En
höjning med 10 öre skulle inte behöva
inverka särskilt menligt på besöksfrekvensen.

I den motion, nr 515, som är väckt
i denna kammare, har vi föreslagit att
nu utgående filmstöd skulle successivt
avvecklas. Vi har föreslagit att bidraget
den 1 juli 1955 skulle sänkas till 12
procent och från den 1 juli 1956 till 6
procent för att sedan helt slopas 1957.
Vi har föreslagit detta därför att vi
anser att det kan vara , svårt att utan
vidare ta bort detta stöd när man nu
har fått det, och vi menar att en övergångstid
här med anpassningsmöjlighet
för filmindustrien skulle vara lämplig.

I den reservation, som här föreligger,
yrkas att bidraget skall sänkas till 12
procent och att frågan skall nästa år
ånyo föreläggas riksdagen. Anledningen
till att reservationen här inte helt följer
motionen har varit vissa svårigheter
med lagtexten.

Jag vill i detta sammanhang med
tillfredsställelse notera den glidning
i ståndpunkten, som man märker hos
statsutskottet. Statsutskottet sade för
fyra år sedan, att det fann det sannolikt
att filmproduktionens utgiftssida hade
påverkats av den betydande pris- och
löneutvecklingen under den gångna delen
av 1951 och att filmutredningens
kalkyler därför inte utgjorde så tillförlitligt
underlag för bedömning som

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

varit önskvärt. Utskottet förutsatte därför
att Kungl. Maj :t på grundval av utredningen
skulle ta frågan om procentsatsens
höjning under omprövning. Men
i år säger utskottet: »Från dessa synpunkter
kunde det måhända förefalla
diskutabelt, huruvida statsmakterna
verkligen bör binda sig för en så lång
period som den i propositionen föreslagna
förlängningen på ytterligare fyra
år av det statliga stödet eller om inte,
såsom i motionen II: 515 påyrkas, filmstödet
borde kunna avvecklas under en
kortare tidsperiod.»

Där har alltså statsutskottet i viss
mån tillmötesgått motionärernas synpunkter.
Som herr Gustafsson i Borås
nämnde förut var ju inte avsikten med
filmstödet att det skulle vara permanent,
utan det skulle vara av tillfällig
natur.

I vår motion har vi föreslagit utredning
om stöd för konstnärligt och kulturellt
välkvalificerad film. Jag har
svårt att förstå denna ängslan för att
pröva utvägen att stödja svensk filmproduktion
genom att ge den bästa filmen
ett särskilt stöd. Det är klart att
det här kan vara svårt att bedöma, vad
som är kvalitetsfilm, och att ange, vad
som skall vara normgivande för denna
bedömning. Det är klart att vi där kan
komma till olika uppfattningar, men jag
tror att vi har lättare att säga vad som
är dålig film. Jag skulle här vilja säga
att vi i vår svenska filmproduktion har
så pass mycket god film att den vore
värd att stödjas. Och när vi motionärer
och även jag som reservant har gått
emot det allmänna stödet, har det inte
varit därför att vi vill hindra den
svenska filmproduktionen utan därför
att vi anser att den verkligt goda film,
som här produceras, bör få ett stöd,
medan vi däremot inte vill vara med
om att stödja den film som vi anser
vara dålig.

Det finns tydligen även bland producenter,
regissörer och skådespelare
många som menar, att det nuvarande

filmstödet inte är utformat som det
borde vara utan att man borde gå efter
en kvalitetsbedömning.

Med stöd av detta ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herr
Dahlén (fp).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Tillsammans med herr
Nilsson i Östersund har jag väckt en
motion, där vi föreslår att i stället för
den nuvarande ordningen de fem bästa
filmerna skall erhålla återbäring på
hela nöjesskatten. Vi föreslår vidare
ett anslag på 200 000 kronor till svensk
konstnärlig kortfilm samt att en filmnämnd
tillsättes med uppdrag dels att
utvälja de bästa filmerna, dels att fördela
anslaget till producenterna av
svensk konstnärlig kortfilm.

Då utskottet yrkar avslag på samtliga
dessa förslag, finns det anledning
för mig att ta till orda i denna debatt.
Jag skall då främst ta upp några punkter
i utskottsutlåtandet. Det är för det
första frågan om kvalitetsprövningen.
Där säger sig utskottet sakna anledning
att göra något nytt uttalande efter
statsmakternas ställningstagande 1951.
Jag tycker att detta måste betecknas
som uppseendeväckande. Det finns enligt
min mening i och för sig anledning
att ta upp den svenska filmens
standard till bedömning i denna debatt,
men jag anser det överflödigt.
Det har sagts och skrivits så mycket i
den saken, och dessutom tänker jag
inte ge mig in på herr Gustafssons i
Borås gebit. Låt mig kort och gott
konstatera, att inte ens filmproducenterna
själva är främmande för tanken
på en kvalitetsbedömning när det gäller
det statliga stödet.

Man förutsätter givetvis en representativ
sammansättning av den institution
som skall bedöma filmerna, och
jag vill gärna medge att riksdagens

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

ställningstagande här måste föregås av
en utredning. Vi bär tillåtit oss att i
motionen skissera hur vi har tänkt oss
detta, men det är klart att det på den
punkten skulle vara värdefullt att även
få andra synpunkter innan riksdagen
tar ställning.

Som vi ser på frågan hade det varit
naturligt att utskottet hemställt om en
utredning och om ett förslag redan till
nästa års riksdag. Jag ser mig därför
på denna punkt nödsakad att hemställa
om bifall till herr Widéns reservation.

Den andra punkt där jag har anledning
att göra en invändning mot utskottets
resonemang gäller behovet av
stöd till filmen.

Vi motionärer har den uppfattningen,
att något behov av stöd icke föreligger
för filmen såsom näringsgren,
och riksdagen betonade ju starkt år
1951, att det var fråga om ett provisorium.
Utskottet säger nu, att den ifrågavarande
stödformen utgör ett provisorium,
som skall avvecklas så snart
förhållandena ger anledning därtill.
Men på vilket sätt skall man gå att bedöma
den frågan?

Jag medger gärna att 1951 års filmutredning
hade synnerligen begränsade
direktiv, och jag skall med hänsyn därtill
inte ingå på utredningens ställningstagande.
Det förhåller sig emellertid
så, att återbäringen av den statliga
nöjesskatten givit ett gott stöd åt sådana
filmproducenter som även är biografägare,
medan de som inte har biografkedjor
har fått ringa eller intet
stöd av skatterestitutionen, och ändå
är det väl de sistnämnda som har det
största behovet av stöd. Om de förra
kan man nämligen säga, att de tar igen
på gungorna vad de förlorar på karusellen.

Och hur är det nu med möjligheterna
till insyn i kostnaderna för framställning
av en film? Jag såg för någon
tid sedan en uppgift i pressen, att
man betalat 93 kronor i hyra för en
väckarklocka. Det är i och för sig upp2
— Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Bidrag till svensk film

seendeväckande, men mer uppseendeväckande
är att en direktör i ett av de
större filmföretagen här i landet har
uttalat, att exemplet mycket väl kan
vara riktigt. Han fortsatte: »Det slarvas
bort för mycket pengar när det
görs film. I dag kostar det mellan
400 000 och 500 000 kronor att göra en
svensk film. Det skulle kunna pressas
ned till 300 000 kronor med bättre
planläggning.» Det är väl ändå ingen
som har någon annan uppfattning än
att denne direktör talar om ting som
han känner till.

Kan det då vara rimligt att riksdagen
med öppna ögon under fyra år
framåt bibehåller denna ordning och
av allmänna medel återbetalar 12 miljoner
kronor till svensk film? Jag anser
det orimligt.

I motionen har vi utöver vad jag
inledningsvis nämnde ställt ett yrkande
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning i
vilken utsträckning fortsatt återbäring
av statens andel på nöjesskatten skall
utgå till svensk filmproduktion. Det
yrkandet kommer jag att vidhålla, och
det är väl också ett synnerligen rimligt
krav.

Såsom jag redan antytt anser jag
mig i den föreliggande situationen icke
kunna yrka bifall till motionen i övriga
delar. Då utskottet inte tagit upp
tanken på en filmnämnd och därför
ingen erforderlig författningstext föreligger
för att riksdagen skall kunna besluta
i denna del, kommer jag, herr
talman, att under punkt I a) rösta för
bifall till utskottets förslag. Under
punkt I b) yrkar jag bifall till herr
Widéns reservation, vilken innebär att
förordningen endast skall gälla till utgången
av juni månad 1956. Under
punkt II yrkar jag bifall till herr Widéns
reservation, som till sitt innehåll
sammanfaller med vad vi principiellt
har hemställt om i vår motion, och
under punkt III yrkar jag bifall till
motion nr 11:517 i denna del.

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Man måste finna det väl
motiverat att kammaren ägnar en stund
åt en överläggning i dessa ting. Det är
ju så att filmen såsom instrument för
opinionsbildning på gott och ont — tyvärr
enligt min uppfattning mest det
senare — har den allra största betydelse,
och vi kommer inte ifrån de
problemställningar som här anmäler
sig.

Det är såsom företrädare för en
ståndpunkt, vilken inte avspeglar sig
vare sig i utskottsutlåtandet eller i någon
till utskottsutlåtandet fogad reservation,
som jag ber att få yttra några
ord. Vad jag här har att säga ansluter
sig för övrigt helt till synpunkter som
framförts i en motion med nr 516 i
denna kammare och för vilken jag
gärna ikläder mig ansvaret. Jag vill
för övrigt också omedelbart yrka bifall
till denna motion, vilket är liktydigt
med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet.

Kalla denna ståndpunkt extrem, gärna
det! Kalla den vad som helst, så är
det i alla fall min bestämda uppfattning,
att den delas av inte så få medborgare
i detta land — i alla läger, ville
jag tillägga •— som omöjligt kan förstå
de skäl som skulle göra det till en förpliktelse
för det allmänna att subventionera
en verksamhet, om vilken med
bästa vilja i världen inte kan påstås,
att den uppvisar någon entydigt klar
bild av kulturell eller konstnärlig oantastlighet.
Förhållandet är det rakt motsatta.
Jag bygger detta mitt påstående
i någon liten mån på självsyn, men också
på iakttagelser och värderingar, som
stått att hämta från andra håll och som
vi i långa stycken nog skulle kunna
enas om. Vi står, menar jag, inför en
företeelse som inger de starkaste betänkligheter
främst ur synpunkten av
vad som kan betecknas såsom önskvärt
och eftersträvansvärt kulturellt, konstnärligt
och allmännyttigt sett.

Till saken hör att detta statliga film -

stöd alltjämt föreslås skola utgå i ett
läge, då i övrigt alldeles uppenbart nyttiga
och angelägna anslagsbehov, inte
minst på kulturlivets och kulturvårdens
område, får stå tillbaka av budgetära
skäl. Det föresvävar mig i detta sammanhang,
att det skulle vara av ett icke
ringa intresse, om det läte sig göra att
något pejla de känslor som månde röra
sig t. ex. i kulturministerns inre värld
inför anblicken av den frikostighet,
som statsrådet och chefen för finansdepartementet
här generellt visar gentemot
en verksamhet som är sådan, att
— fortfarande generellt taget — den
främste målsmannen för kulturpolitik
och kultursträvanden i detta land näppeligen
med gott samvete skulle kunna
tänkas vilja anbefalla ett stöd åt den.
Jag föreställer mig i varje fall det och
jag föreställer mig än vidare, att statsrådet
Persson med mycket ringa ansträngning
-— ja, med ingen ansträngning
alls — skulle kunna peka på en
rad utomordentligt behjärtansvärda reformbehov
på kulturfronten, vilka det
inte varit möjligt eller är möjligt att
skaka fram pengar till. Det är dock att
märka, att kostnaderna för det statliga
filmstöd, som vi här resonerar om, uppgår
till högst ansenliga belopp. De två
senaste åren har det rört sig om genomsnittligt
2,4 miljoner kronor per år, och
med det förhöjda anslaget till färgfilm
räcker inte ens dessa höga belopp; det
allmännas kostnader beräknas stiga
med 3G0 000 kronor om året.

Att märka är än vidare, att detta stöd
skall utgå under en bidragsform med
nyttjande av en mekanik, som innebär,
att den rena skräpfilmen — film
som över huvud taget inte borde framställas
— om den blott är tillräckligt
publikdragande, kommer att stå i en
gynnad ställning jämfört med film, som
är kvalitetsmässigt bättre, men som inte
är tillräckligt publikdragande. Häri
måste ligga en uppenbar orimlighet. Ett
sådant system, som jag skulle vilja beteckna
som ett system av godtycke och

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

oförnuft, har man svårt att ge sin anslutning
till. Jag finner det över huvud
taget oriktigt och otillfredsställande, att
en verksamhet som är att hänföra till
rena nöjesbranschen, skall ifrågakomma
för subventionering från det allmännas
sida. De som anser sig vara betjänta
av den med förlov sagt ytterligt
magra och vitaminfattiga kost som modern
svensk film — jag medger, att det
finns undantag ■— utgör, må också, synes
det mig, fullt ut på biljettpriset betala
vad nöjet kostar. Det kan inte vara
rimligt, att det allmänna här skall träda
emellan.

Med de utgångspunkter jag här anlagt,
alltigenom principiellt betonade
och betingade, finns det ingen som
helst anledning för mig att ingå på de
kostnadsmässiga kalkyler som ligger
till grund för Kungl. Maj :ts proposition.
Här kommer man för övrigt in på
bedömningar och beräkningar, som av
många skäl förefaller ganska osäkra
och vanskliga. Svarar t. ex. de i vissa
fall mycket brett tilltagna skådespelargager,
som tynger kostnadssidan, emot
ett fullt legitimt och naturligt rationaliseringsintresse?
Det är en fråga som
man har anledning att ställa sig, men
jag medger, att den på intet sätt är relevant
för ett resonemang på det principiella
plan, som jag här för.

Till sist bara en enda randanmärkning,
som enligt mitt förmenande ställer
i blixtbelysning det sätt, på vilket
debatten om filmens förnyelse och filmkulturens
höjande har kommit att snedvridas.
Det har gjorts gällande, och departementschefen
synes också ha den
uppfattningen, att en kvalitetsförbättring
skulle tillfalla oss liksom en mogen
frukt, om man bara i högre grad överginge
till s. k. färgfilmsproduktion. Det
har också föreslagits, att speciellt färgfilmen
skulle ekonomiskt uppmuntras
från statens sida. Här måste väl ändå
föreligga en felbedömning. Den svenska
filmens förtroendekris — en sådan är
uppenbarligen för handen — har, så -

Bidrag till svensk film

vitt jag förstår, inte ett spår med den
rent tekniska sidan att göra. Vad som
måste till, är tydligen en injektion av
ett helt annat slag, en uppstramning på
ett plan, där inte formen, den tekniska
utgestaltningen, utan där innehållet och
intentionerna får fälla utslaget.

Med åberopande av dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen 11: 516, vilket innebär avslag
på Kungl. Maj :ts proposition.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När riksdagen för fyra
år sedan beslöt den skattelindring för
svensk film, som finansministern och
utskottet nu vill förlänga — och när
det gäller färgfilmen utbygga — stod
vi inför hotet om en omedelbar produktionsstrejk.
Producenterna höll på
att duka under för den hårda amerikanska
konkurrensen, den lika hårda
beskattningen och kostnadsstegringarna.
Visst fanns det producenter som
tidigare tjänat förmögenheter på svensk
film, men redan då var klimatet bistrare.
Svenska riksdagen fann angeläget
att hålla svensk filmproduktion i gång
och beslöt denna skatteåterbäring. Har
läget förbättrats sedan dess? I stort sett
har det avsevärt försämrats. Det är nästan
symboliskt, att det enda undantaget
är »Hon som dansade en enda sommar».
Televisionen tränger på och skapar
ny konkurrens. Producenterna förklarar,
att de nu håller produktionen
uppe endast i den mån de har biografkedjor,
och det har redan sagts ett par
gånger i denna debatt, att dessa storföretag
tjänar in på gungorna vad de
förlorar på karusellen. Men så var det
också när vi beslöt förra gången. Läget
är nu som förut, att produktionen av
mera värdefull svensk film troligen
skulle stoppas, om skatteåterbäringen
skulle upphöra.

Det finns flera motionärer i denna
kammare som vill ta den risken. Några
säger, att man kan höja biljettpriserna.
De är redan så högt uppdrivna, att

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

många svenskar mycket sällan kan gå
på bio. Några vill så till vida ge kompensation,
att man antingen vill ge fem
utvalda kvalitetsfilmer hundraprocentig
återbäring eller vill ha en utredning
om i vilka former högkvalificerad film
skall stödjas. Utredningar i all ära, men
det måste beslutas något nu.

Den första fråga vi bör ställa är:
Bör Sveriges riksdag medverka till att
den svenska filmproduktionen hålles
vid liv, utvecklas och blir bättre och
mera konkurrenskraftig? Den grupp
jag tillhör svarade ja förra gången på
den frågan, och vi svarar ja också nu,
trots att vi lika väl som andra vet, att
svensk film domineras av stora monopolbolag,
som driver filmproduktion
kommersiellt och mot vilka det finns
åtskilligt att anmärka. Vi gör det nu
som förra gången under skarp kritik
mot filmer av typen Kronblom, ÅsaNisse
och andra schablonfilmer, som
förvanskar och förfalskar vår svenska
vardag. Trots detta anser vi stöd ofrånkomligt,
och vi är med om att man i
fortsättningen skall se till att utbygga
detta så att kvalitetsfilmen får det största
stödet. Vi gör det därför att filmen
vid sidan av radion är den konstform,
som bäst når ut till massorna och
är ett mäktigt medel för att påverka
människor. Det är därför ett stort intresse
för Sverige och svensk kultur,
att det produceras konstnärligt högtstående
och goda svenska filmer, som
ger något av vår egenart och bygger på
svenska betingelser. Det är också betydelsefullt
att det produceras svensk
film, som ger god underhållning.

Dessutom skall vi inte glömma, att
svensk film än en produktionsgren,
som sysselsätter ganska många människor.
Vad skulle våra unga skådespelare
vid våra statliga teatrar, som kanske
redan anses mogna för huvudroller
men ändå bara får en avlöning på 800
å 900 kronor i månaden, över huvud
taget leva på, om de inte någon gång
fick ett filmengagemang?

Inte bara den svenska filmen utan
all västeuropeisk film lider mycket
hårt under trycket av den amerikanska
konkurrensen. Genomsnittligt visas
det minst sex amerikanska filmer på en
svensk. Den franska och italienska filmen
och delvis också den engelska har
tidvis haft svårt att hålla sig över vattnet,
kippat efter andan på grund av
denna konkurrens och många företag
har fått slå igen. Den amerikanska
gangsterfilmens producenter använder
också gangstermetoder i konkurrensen.
Det är ju känt att biografägarna för att
få en förstklassig och eftertraktad amerikansk
film får förbinda sig att programsätta
sex eller sju tredje-, sjätte
eller sjundeklassfilmer på de svenska
biograferna. De amerikanska producenterna
stoppar också den svenska
marknaden för högklassiga italienska,
janska och andra filmer. Den amerikanska
import som dominerar består
huvudsakligen av krigsskildringar och
krigshets, av gangster-, kriminal- och
vilda västernfilmer, där revolvrarna,
kulsprutorna, råheten och de hårda
knytnävarna avgör allt, där sadismen
drivhusodlas lika systematiskt som i
gangsterserierna.

Motionärerna har redan påmint oss
om att det också finns mycket dålig
svensk film. Ja, det är vi väl medvetna
om. Herr Gustafsson i Borås tycker
också, att den svenska filmen är osedlig.
Den faran har jag inte märkt så
mycket av, men det är klart, att man
ställer ett allvarligt problem när man
frågar sig: Bör staten understödja filmer
av typen Åsa-Nisse, Kronblom och
91:an Karlsson? För vår del har vi
svårt att kalla det för understöd i egentlig
mening. Kan man som herr Gustafsson
i Borås säga, att staten matar in
anslag till de svenska filmproducenterna?
Vi tycker i stället, att det är så,
att staten lämnar tillbaka en del av en
alltför hög skatt som den tagit ut. Vi
tycker nämligen inte det är rimligt, att
film skall beskattas med procent,

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

när varieté och cirkus slipper undan
med 20 procent. Staten ger inga frikostiga
bidrag. Den uraktlåter bara att ta
ut en del av en mycket hög skatt, som
den knappast skulle få ut så mycket av,
därför att i annat fall en stor del av
filmerna aldrig skulle ha spelats in. Jag
tror inte heller att vi förbättrar svensk
film genom att strypa den.

Vad skulle resultatet bli, om vi genast
eller med mycket kort tidsfrist
drog in denna skatteåterbäring och lystrade
till dem som ropar: »Ge oss Barrabas
lös och Karin Månsdotter, men
häng Kronblom och Åsa-Nisse och alla
farserna med Åke Söderblom, Åke Grönberg
och Edvard Persson!» Jo, resultatet
skulle sannolikt bli — om vi samtidigt
godtog förslaget om fem kvalitetsfilmer
— att bolagen producerade fem
filmer, som de trodde skulle få hundraprocentig
återbäring, plus någon film
ytterligare, som fick komma med på
sladden. Resten av filmproduktionen
skulle bestå av enkla farser, d. v. s. sådana
som enligt föregående talare alltid
»går hem». Kronblom och Åsa-Nisse
skulle överleva vid sidan av Barrabas,
och Kronbloms långa öron skulle bli
det enda svenska, som stack upp i den
djungel av amerikansk gangsterfilm
som då skulle översvämma vårt arma
land. Det skulle bli de amerikanska filmerna
som fyllde ut tomrummet —
men vem skulle ha glädje av det? Inga
andra än filmmonopolen i Hollywood
och spekulanterna i Sveriges fortsatta
amerikanisering skulle hälsa en sådan
utveckling med glädje. Har vi inte nog
av tough guys och gangsterbrudar från
Chicago, Arizona och Oklahoma? Har
vi inte nog med idiotschlagers på rådbråkad
amerikanska?

Kronblom och Åsa-Nisse tycks inte
vara lika idealbildande. Vi tycker mycket
illa om dem, men de är trots allt
ett mindre ont, jämförda med Mike
Spillanes gangsterfilmer, där det lustfyllda
mördandet fyller ut massor av
bildrutor. Kronblom och Åsa-Nisse når

Bidrag till svensk film

inte över våra gränser, de är inte riktigt
vår andes stämma i världen. Vi
skäms för dem, ty de är enfaldiga. Det
är urgammal buskteater, och vitsarna
är urgamla, men det var i alla fall våra
svenska morföräldrars morföräldrar
som skrattade åt dem först. Vi behöver
inte importera skräpet.

Om vi följer den andra linjen, så får
vi åter en produktionskris. Vi delar
helt den utbredda uppfattningen att
svensk kvalitetsfilm bör stödjas, men
se detta som en påbyggnad till den föreslagna
skatteåterbäringen. Vi har anledning
att protestera mot en utbredd
smaklöshet, men den svenska filmen är
ändå inte så dålig som det säges. Sjöströms
och Stillers guldålder är förbi,
men svensk film är ändå på väg uppåt
och börjar göra sig gällande i internationell
konkurrens. Det produceras flera
goda och många skapliga filmer i Sverige.
Stödet till kvalitetsfilmen bör därför
enligt vår mening ges som en påbyggnad
till det som nu finns.

Vid en konferens inom arbetarrörelsen,
tillkommen efter vittgående diskussioner
i filmfrågan, har vi kommit fram
till följande förslag till åtgärder utöver
det stöd som nu ges, och vi har tänkt
framlägga det i motion till nästa års
riksdag.

Vi föreslår att återbetalning av skattemedel
sker, så att producenterna kan
kompenseras för den genomsnittliga
förlusten, med särskilt beaktande av
att färgfilmen i enlighet med den statliga
utredningens förslag får förhöjd
restitution. — Det är sålunda delvis vad
som nu tillgodoses. —• Vidare att undervisningsfilm
och barnfilm befrias fullständigt
från skatt.

Ett allvarligt problem för den svenska
filmen är emellertid att kvalitetsfilm
inte erhåller en rättvis uppmuntran
från samhällets sida. Vi föreslår, att en
summa motsvarande återbäringen dessutom
avsättes för att efter en jurys gottfinnande
fördelas mellan de tio främsta
svenska filmerna under året. I sum -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

man inbegripes stipendier till enskilda
filmarbetare, tekniker, regissörer och
skådespelare.

Juryn utses på likartade grunder som
radionämnden. Röstningsförfarandet
göres öppet och redovisas offentligt.
Alla försök göres för att stimulera en
offentlig debatt kring fördelningen av
filmprisen.

En filmakademi bör snarast inrättas
jämte ett filminstitut. Ett till Musikaliska
akademien motsvarande antal
lärostolar inrättas.

Myndigheterna bevakar och underlättar
den svenska filmens framträdande
på exportmarknaden. Med stöd av
lagstiftning bör alla former av kombinationsimport
beivras.

Filmstudioverksamheten uppmuntras
med statliga anslag i likhet med vad
som kommer det övriga fria folkbildningsarbetet
till del. Den kraftiga monopoliseringen
bland biograferna måste
brytas, främst genom upprättandet av
kommunala biografer.

Det sista ansluter till en opinionsyttring,
som varit synlig i pressen under
de senaste dagarna, närmast företrädd
av skådespelaren George Fant i
en artikel i Aftontidningen. Denna opinionsyttring
kommer från fristående
producenter och konstnärer, som vid
sidan om de stora bolagen söker skapa
konstnärlig film. De vill bryta det bestående
filmmonopolet, som fördyrar
eller omöjliggör deras strävanden genom
alltför höga ateljéhyror och genom
att utestänga dem från de stora
premiärbiograferna. Även om en del
mindervärdig produktion stoppas av
dessa kedjor, finns det ändå anledning
att statligt och kommunalt stödja konstnärlig
nydanarvilja, ambition och experimentlust.

Skådespelare George Fant har framfört
tanken på statliga ateljéer, som uthyres
till måttliga priser till fristående
producenter, samt kommunalisering av
biografrörelsen. Sistnämnda tanke har
också framförts i motion i Stockholms

stadsfullmäktige, och som vi vet har
den förverkligats i Norge. Den tanken
måste vi emellertid glida förbi här i
riksdagen, eftersom den inte hör hit,
men den kommer att aktualiseras på
annat sätt. Det torde framför allt vara
viktigt att folkrörelsernas filmproduktion
och konstnärliga filmer från fristående
producenter får möjlighet att vid
sidan av de stora bolagens produkter
framföras på centralt belägna premiärbiografer.

Lika viktigt är att vi stöder god
svensk barnfilm. Nu inspelas knappast
några svenska barnfilmer alls. Det
lönar sig inte, säger bolagen. Barnfilmen
bygger bara på matinéföreställningarna,
och det räcker inte. Fru Andrén
har tagit upp den saken i en motion.
Vi vill att barnfilmen skall bli helt
skattefri, och vi beklagar att utskottet
inte har följt den linjen. Vi kommer
för vår del att biträda ett bifallsyrkande
till fru Andréns motion.

I övrigt är det klart hur vi kommer
att rösta. I dessa tider av investeringsbegränsning
och räntehöjning är det
inte så ofta vi har anledning stödja
propåer från finansminister Sköld. I
dag upplever vi emellertid något högst
sällsynt: både finansministern och utskottet
föreslår återbetalning av alltför
hög skatt för att stödja svensk produktion
mot utländsk konkurrens. Då
bör man rita kors i taket. Vi biträder
yrkandet om bifall till finansministerns
och utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vet inte om det
är blamerande för mitt vidkommande
om jag erkänner, att jag varken sett
Åsa-Nisse eller Kronblom eller 91:an
Karlsson, varför jag faktiskt inte kan
yttra mig om de filmerna. Men när jag
suttit och lyssnat på den debatt som
förts här har jag kunnat iaktta, att den

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

i stort sett är en spegelbild av den debatt
vi hade 1951. Och då även filmproduktionens
läge tycks vara likartat,
torde vi alla i stort sett befinna
oss på en gammal och inprövad väg
då vi går att diskutera huruvida stöd
skall ges eller inte.

Utskottet skrev 1951 att vi närmast siktade
till att det skulle bli en hjälp till
självhjälp i fråga om filmproduktionen.
Vi har fortfarande samma uppfattning,
även om vi i dag är beredda att förlänga
kontraktet. Det har bland annat
kommit till det nya momentet, att man
i Sverige börjat experimentera med
färgfilm, och vi vill biträda finansministerns
förslag på den punkten,
nämligen att ge ett något ökat stöd åt
färgfilmen i förhållande till svartvitfilmen.

I denna debatt liksom 1951 har från
vissa håll särskilt poängterats, att det
statliga stödet, som man säger och som
herr Johansson i Stockholm mycket riktigt
uttryckte det, egentligen innebär en
skatteåterbäring till producenterna, som
skall förbehållas god svensk film. Ja,
ärade kammarledamöter, om det nu är
så att Åsa-Nisse och Kronblom och
91 :an Karlsson går bra och mycket
folk ser dem kan man befara, att de
också tycker att det är god film. Vad
menar man då egentligen med god
film? Det finns icke något enhetligt uttryck
för en biografpubliks mening om
vad som menas med en god film. Jag
undrar om vi inte här rör oss med talesätt,
som vi inte riktigt tänkt igenom.
Man syftar till något som man egentligen
inte definierat. Att t. ex. premiera
film i förskott, som ifrågasatts på vissa
håll, lär vara omöjligt. Det lärde jag
mig förra gången vi sysslade med dessa
frågor, 1951. Det var framlidne regissören
Edgren som då vid ett privat
samtal med mig övertygade mig om
att man inte kunde innan en film var
färdig säga om filmen blev en god eller
dålig produkt. Jag har funderat litet på
detta själv och kommit till det resulta -

Bidrag till svensk film

tet, att man inte i förväg kan med någon
större bestämdhet säga, att det eller det
skall bli en konstnärlig film, under det
att den eller den filmen blir av mindre
konstnärlig art. Låt oss göra det tankeexperimentet,
att vi har en utomordentligt
bra duk, de bästa tänkbara färger
och penslar, ett utsökt motiv och en
hygglig konstnär som skall göra tavlan.
Vi har alltså alla de ingredienser som
behövs, men är det någon kammarledamot
som därför vill stiga upp och
säga, att det blir ett konstverk? Vi får
väl vänta med omdömet tills produkten
blir färdig. Sedan säger, skulle jag
tro, en del, att det är ett gott konstverk,
och andra har en motsatt mening.
Här ger man sig, menar jag, in
på en värdebedömning utan några enhetliga
normer. När man säger att det
skall skapas bara konstnärliga filmer,
får vi komma ihåg, att det får lov att
finnas ett litet, litet utrymme för människornas
förströelse. Ävenj på den
punkten skulle jag tro, att filmen har
en viss uppgift att fylla. Med ett sådant
betraktelsesätt har jag, herr talman,
inom utskottet icke velat vara
med om en värdebedömning av angivet
slag.

Här har också nämnts specialsaker,
exempelvis barnfilmen. Men barnfilmen
har ju varit föremål för utredning,
och den ligger nu under ecklesiastikdepartementets
prövning. Jag
kan inte i dag säga hur långt man
kommit, men då det redan har varit
en utredning tycker jag att man handlar
riktigast, om man avvaktar, vilka
åtgärder departementet tänker vidtaga.

Det låter sig säga, att man skall premiera
de fem bästa filmerna, men mot
bakgrunden av det jag tidigare anfört
om vad som kan anses vara kvalitetsfilm
skulle jag tro, att man även
på denna punkt får stora svårigheter.

Herr Widén vill i sin reservation
begränsa den statliga återbäringen till
filmproducenterna. Han rekommenderar,
att man skall höja priset med 10

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

öre. Jag har personligen ingenting att
erinra, om man vill höja biljettpriset
med 10 öre och på det viset få filmerna
att gå bättre. Men såvitt jag är riktigt
underrättad —■ det kanske finns ledamöter
som kan korrigera mig —■ lär
vissa tekniska frågor i samband med
beskattningen göra, att det behövs inte
bara 10 öre utan mycket mera, och om
jag läst propositionen rätt tycker jag
mig ha anledning förmoda, att 1954
års nöjesskatteutredning får ta upp en
del av dessa spörsmål till prövning.

Herr talman! Det finns kanske mera
att säga, men jag tror att jag med det
anförda i någon mån angivit varför
vi har handlat som vi gjort i utskottet,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter vad herr Lindholm
sade måste jag understryka, att
när vi talar om att kvalitetsfilmen skall
stödjas, så är det inte fråga om att den
skall bedömas i förväg, utan det är
den färdiga produkten som skall bedömas.
Jag håller helt med herr Lindholm
om att det inte går att av manuskriptet
bedöma, hur en film blir. Det
innebär givetvis också, att de som producerar
filmer inte i förväg kan säga,
om en film kommer att löna sig, men
det är just däri som något av tävlingsmomentet
och sporren ligger. Det är
väl inte fel att försöka skapa en film
som kan premieras — om man misslyckas
någon gång, är ju det en sak
för sig.

Jag sade i mitt anförande också, att
det kan vara svårt att bedöma vad som
är god film och vad som är kvalitetsfilm.
Jag har en känsla av att det är
lättare att komma överens om vad som
är dålig film än att bedöma vad som
är den bästa eller den näst bästa filmen,
men jag finner under alla förhållanden,
att ingenting hindrar att
man inför en värdebedömning. En sådan
görs ju t. ex. av tidningarnas kri -

tiker. Varför skulle man inte kunna
göra en värdebedömning såsom underlag
för en premiering av den goda
filmen?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av vad herr Widén sist yttrade
erinra kammarens ledamöter om
att för några år sedan fanns i en stad
i vårt land ett slags filmnämnd, som
skulle rekommendera filmer åt invånarna
i staden. Men biografägarna var
förfärligt rädda för att denna filmnämnd
skulle rekommendera någon
film, ty det ledde omedelbart till förlust
för vederbörande biografägare!

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Av flera inlägg under
denna debatt har framgått, att en stor
del av den svenska filmpubliken har
en ganska dålig smak. Den är nog inte
så dålig som en del filmproducenter
tror, men dålig är den i alla fall, ty
annars skulle en del av de filmer, som
nämnts här, aldrig ha överlevat premiären.

Men vad kan man göra för att råda
bot på detta missförhållande? Vi vet,
att barnen börjar gå på bio vid en mycket
tidig ålder nu för tiden. De flesta
barn börjar regelbundet gå på bio långt
innan de har några som helst förutsättningar
att fatta innehållet i de filmer
de ser. De fattar enstaka scener
•— det är den s. k. situationskomiken
i dess mest lättillgängliga form — som
de skrattar åt. Så fortsätter de att gå
på bio, och när de blivit så gamla,
att de skulle kunna begripa det de ser,
har de redan fått denna inställning, att
de går på bio för att skratta åt lösryckta
scener. De går inte dit för att
få någonting att tänka på, för att verkligen
följa innehållet i en handling.

Under senare år har ju en barnfilmkommitté
kommit till just för att ta
hand om dessa ungdomliga biobesökare
och försöka ge dem litet bättre valuta

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

för pengarna och litet bättre vanor i
förhållande till filmen. Det är en helt
frivillig verksamhet, som fått mycket
stor anslutning och säkerligen redan
uträttat mycket gott, men dess verksamhet
håller på att stoppas av brist
på filmer, som man kan utnyttja för
sina klubbar. Det produceras ju, som
sagts här, praktiskt taget ingen svensk
barnfilm.

Frågan är alltså: Kan vi på något
sätt hjälpa denna rörelse? Det är ett
problem av mycket mindre ekonomisk
räckvidd än stödet åt den övriga svenska
filmproduktionen, och det är mycket
lättare att komma till rätta med.
Den kvalitetsbedömning, som herr
Lindholm och säkert flera med honom
hyser rädsla för, kan inte möta samma
invändningar när det gäller barnfilmen
och allra minst i fråga om film
för de minsta barnen. Där är vi på
säkrare mark, när vi avgör vad som
är god och dålig film.

Vi har barnfilmjuryn, som redan
samlat en aktningsvärd erfarenhet och
som har tillvunnit sig stor aktning och
respekt från skilda läger, och den
skulle kunna ta hand om ett statligt
stöd åt barnfilmen. Vi har också den
publikorganisation, som barnfilmkommittén
är. På den vägen skulle vi kunna
få erfarenhet om hur ett statligt stöd
skall konstrueras för att verkligen komma
till den nytta, som man vill att det
skall göra.

Man borde alltså kunna, utan att på
något sätt lösa hela problemet om stöd
åt svensk filmproduktion, ta itu med
barnfilmproduktionen och börja en
verksamhet i liten skala där, som skulle
kunna göra mycket stor nytta. Utskottet
har inte heller avvisat de motionärer,
som rekommenderat ett särskilt
stöd åt barnfilmen, men det hänvisar
till att ett kommittéutlåtande föreligger
från december 1952, och utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på detta.

Det har ju dock gått över två år

Bidrag till svensk film

sedan detta förslag lades fram. Jag har,
herr talman, intet yrkande, men jag
vill instämma i utskottets förhoppning,
att Kungl. Maj :t verkligen, har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
och att Kungl. Maj:t snart är färdig att
förelägga riksdagen ett förslag i anslutning
till 1949 års barnfilmkommittés
betänkande.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Alla är vi väl ense om
att frågan om barn och film rymmer
problem av sådan räckvidd, att vi inte
kan gå förbi dem. Trots detta visar
denna församling ganska liten förståelse
för de konkreta förslag, som i form
av propositioner och motioner då och
då läggs fram. Det är ju förslag, som
syftar till att göra filmen till en positiv
faktor i barnens fritidssysselsättningar.

Vi vet, att produktion av barnfilm,
som står konstnärligt och tekniskt på
tillräckligt hög nivå, drar så stora kostnader,
att den sällan lönar sig. God
barnfilm är därför absolut beroende
av ett produktionsstöd, ty i Sverige, ja
t. o. m. i Skandinavien, blir dess marknad
alltför begränsad. Det är ett faktum
som både UNESCO och Nordiska
rådets kulturavdelning har strukit
under.

Jag har i min motion gjort en sammanställning
av nio stycken speciellt för
barn inspelade filmer av hög kvalitet,
av vilka endast tre har gått ihop, detta
trots att flera av filmerna spelats under
en tid av upp till åtta år. Det är
filmer, som vi väl alla har hört talas
om och med tacksamhet sett att de blivit
inspelade: »Tant Brun, tant Grön
och tant Gredelin», »Pippi Långstrump»,
»Två år i varje klass» och
»Kvarterets olycksfåglar» — filmer som
måste anses vara en tillgång i barnfilmsvärlden.

Det bar synts mig naturligt, att när
man nu skall stödja all svensk film -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

produktion utan avsende på kvalitet,
skulle man känna ett moraliskt ansvar
för den goda barnfilmen, som kanske
arbetar under de största svårigheterna,
och såsom jag föreslagit i min motion
ge denna ett produktionsstöd upp till
50 procent. Jag talar alltså om den högklassiga,
speciellt för barn under 12 år
inspelade filmen, som ju nu i likhet
med all svensk filmproduktion endast
kan få ett generellt stöd av 20 procent.
Utskottet har avslagit min motion under
motiveringen, att barnfilmskommitténs
betänkande nr 2 är under behandling
i departementet. Jag hoppas
att vi inte vid 1956 års riksdag skall
behöva förgäves leta efter Kungl. Maj :ts
proposition med ett förslag till stöd för
god svensk barnfilm.

Herr talman! Med anledning av att
jag är beredd att vänta ännu ett år på
att det görs något för den svenska barnfilmen
har jag intet yrkande.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
till debatten här i dag, har jag
inte kunnat underlåta att göra den observationen,
att en ganska betydelsefull
omständighet, när det gäller att ta
ställning till detta utskottsutlåtande,
över huvud taget inte berörts. Jag förmenar
nämligen, att den proposition,
som finansministern har lagt fram och
som tillstyrkts av statsutskottet så när
som på en enda reservant, utgör ingenting
annat än en konsekvens av den
ståndpunkt, som statsutskottet och riksdagen
för fyra år sedan intog i denna
fråga.

Det förhöll sig ju på det sättet, att
finansministern den gången hade tillkallat
en utredning för att söka klara
upp begreppen. Utredningen framlade
ett förslag om en tjuguprocentig återbäring
av den statliga delen av nöjesskatten.

Inom parentes vill jag, innan jag går
vidare, understryka vad statsutskottets
ärade talesman för en stund sedan på -

pekade, nämligen att det egentligen
är ett fel att här tala om »understöd».
Detta är inte det adekvata uttrycket.
Vad det är fråga om är en återbäring,
inte av hela den nöjesskatt, som belöper
på svensk film, utan en återbäring
med 20 procent av den statliga
delen av nöjesskatten.

Jag återgår till vad som hände för
fyra år sedan. Då tillstyrkte statsutskottet
den föreliggande propositionen
och riksdagen följde utskottet. Emellertid
påpekade detta, att det fann sannolikt,
att filmproduktionens utgiftssida
hade påverkats av den betydande
pris- och löneutvecklingen under den
då gångna delen av år 1951 och att
filmutredningens kalkyl därför inte utgjorde
ett så tillförlitligt underlag för
bedömningen, som hade varit önskvärt.
Statsutskottets uttalande den gången
var otvivelaktigt riktigt. Finansministern
har hållit det i minnet sedan
dess. Han har låtit tillsätta en utredare,
som har kommit fram till den uppfattningen,
att fog finns för en justering
av procentsatsen. Han har visat, att
kostnadsstegringen vid framställningen
av svensk film numera är av den storleksordningen,
att man, om man vill
bevara filmproduktionen, får sträcka
sig litet längre än vad fallet hittills
har varit. Finansministern har nu inte
följt utredningsmannen helt. Denne har
föreslagit, att bidraget — om jag skall
använda den termen — ökas från 20
till 25 procent. Finansministern går i
stället den vägen, att han bibehåller
de 20 procenten för svartvit film men
föreslår stödet till färgfilm till 35 procent.
Det är också en utväg att lösa
problemet, som man kan sympatisera
med, och jag kan väl förstå, att statsutskottet
mot bakgrunden av sitt tidigare
ställningstagande har rekommenderat
riksdagen att godta den föreliggande
propositionen. Jag menar, att
riksdagen i konsekvens med sin ståndpunkt
för fyra år sedan bör fatta samma
beslut.

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Här har nu i dag kommit upp en
diskussion i en ganska viktig fråga —
det bestrider jag inte — en diskussion,
som jag emellertid knappast hade förväntat
skulle blossa upp, med hänsyn
till de bestämda uttalanden, som riksdagen
gjorde för fyra år sedan. Jag
syftar på den gamla, livligt omtragglade
frågan om kvalitetsbedömningen
av film. Jag kan instämma i vad herr
Lindholm härvidlag anfört. För egen
del trodde jag, att denna fråga var avvecklad.
Jag kan förstå, att statsutskottet
för sin del går förbi den bara
med en enda rad. Det säger sig sakna
»anledning att härvidlag göra något
nytt uttalande». Därför har man, som
jag sade, anledning till en viss förvåning,
när denna angelägenhet nu
återigen börjat diskuteras.

Jag vill säga kammarens ledamöter,
att vi nog bör akta oss för att vidta
åtgärder, som kan leda till att riksdagens
kamrar konstituerar sig som
något slags filmjury. Gör vi inte det,
kan jag försäkra, mina damer och herrar,
att vi här skulle få debatter, som
i fråga om intensitet — om jag får
använda detta uttryck — komme att
bli sådana, att jag tror vi får be alla
goda makter bevara oss från dem. Ty,
ärade kammarledamöter, vad är god
film och vad är dålig, vad är god
konst och vad är dålig konst? Det är
ofta mycket subjektiva omdömen, som
här kommer till synes. Det finns inga
allmänt accepterade, objektiva värderingsnormer
härvidlag. Jag skulle på
förekommen anledning vilja bringa i
erinran en diskussion, som ägt rum i
vårt land för några veckor sedan i
frågan »Yad är konst och vad är inte
konst?» Det gällde den gången inte
film utan en dramatisk-lyrisk prestation
på rikets främsta scen, nämligen
Ingrid Bergmans framställning av
»Jeanne d’Arc på hålet». Hur gestaltade
sig meningarna då? Den professionella
kritiken var återhållsam, för
att inte använda ett starkare uttryck,

Bidrag till svensk film

men hur reagerade allmänheten? Jo,
den var av ganska motsatt uppfattning.
Pjäsen blev för Kungl. teatern den
största kassapjäs som Operan någonsin
lär ha haft. Jag vill inte dra alltför
vida konsekvenser av detta konstaterande;
jag vill bara visa, hur svårt det
är att här ställa upp några allmänt
godtagbara regler. Det går helt enkelt
inte. Vad någon anser vara god konst,
kommer alltid någon annan att anse
vara dålig konst och vice versa i all
oändlighet. Låt pressen, låt kritikerna
och den allmänna opinionen själva
göra bedömningen men håll lagstiftningen
utanför densamma!

Jag skulle vilja göra ännu ett påpekande,
som är av mera hypotetisk
natur. Låt oss antaga, att vi stryker
ett streck över denna återbäring av
redan erlagd skatt. Vad blir konsekvensen?
Jo, den svenska filmen kommer
naturligtvis inte att helt försvinna
från biograferna — det kommer alltid
att leva kvar ett visst slag av svensk
film —- men det kommer att bli ett
gap, som i stället kommer att fyllas av
importerad film. Är det alldeles säkert,
att detta utbyte kommer att bli sådant,
att den svenska allmänheten känner
sig till freds därmed? Jag är för min
del inte övertygad därom.

Jag skulle, herr talman, vilja anföra
ytterligare en synpunkt och därvid anknyta
till vad herr Lindholm påpekade,
nämligen att det här egentligen är fråga
om en skatteåterbäring. Den svenska
filmen utgör attraktiv film ur publikens
synpunkt, och detta betyder att
den svenska filmen är en ganska god
skatteuppbördsman för det svenska
statsverket. Genom att den svenska
filmen senteras av allmänheten inflyter
det tack vare den rätt mycket skattemedel.
Det är inte alls säkert, att den
importerade film, som skulle komma
att fylla ut det gap, jag här talat om,
skulle ur statens fiskaliska synpunkt
vara lika fördelaktig som den svenska
filmen. Jag tycker att detta är en om -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

ständighet, som man kanske kan hålla
i minnet.

Vi bör inte heller glömma bort, att
det i grund och botten inte gäller någon
stor angelägenhet »utgiftsmässigt»
sett. Det är ju fråga om en ökning för
färgfilmens del och om status quo för
den svartvita filmen, och hela beloppet
utgör 360 000 kronor om året.

Herr Widén har under debatten ifrågasatt,
om inte man genom en höjning
av biografernas biljettpriser skulle kunna
tillförsäkra producenterna en sådan
ökning av filmhyrorna att produktionen
kunde bli lönsam. Det låter
ju tilltalande, och för egen del skulle
jag kanske inte ha något emot en sådan
anordning. Men jag vill fästa herr
Widéns uppmärksamhet på att denna
väg inte är framkomlig, så länge nöjesskatten
är konstruerad som den nu är.
På grund av nöjesskattens konstruktion
såsom en procentuell andel av
biljettprisets brutto, d. v. s. skatten
inräknad, måste en höjning på tio öre
slå igenom med avsevärt större belopp
i bruttopriset. Man måste alltså höja
biljettpriset med mer än tio öre, och
det är väl osäkert, hur allmänheten då
skulle komma att reagera.

Jag vill fästa kammarledamöternas
uppfattning på att finansministern
själv har diskuterat denna angelägenhet
och tycks vara av den uppfattningen,
att konstruktionen av nöjesskatten inte
är tillfredsställande. Jag delar finansministerns
uppfattning därvidlag. Finansministern
anser, att den nuvarande
konstruktionen onekligen medför vissa
olägenheter, och han har därför kommit
till den meningen, att »det synes
böra närmare undersökas huruvida icke
skatten skulle kunna ges en sådan ändrad
konstruktion — t. ex. genom att
en viss del av den nuvarande procentuella
skatten omvandlas till en fast avgift
-— att skattens prisfördyrande effekt
vid en eventuell höjning av biljettpriserna
minskas». För egen del skulle
jag med tillfredsställelse se att en så -

dan rent teknisk reformering av nöjesskatten
kunde komma till stånd. Jag
tror, att åtskilligt skulle vara att vinna
på den vägen.

Finansministern är, såvitt jag kunnat
utläsa av hans uttalanden, intresserad
av att dessa problem blir föremål
för en undersökning, och han ger
uttryck åt den uppfattningen att denna
undersökning lämpligen bör ske i samband
med den översyn av vissa bestämmelser
i nöjesskatteförordningen
som f. n. verkställes av 1954 års nöjesskatteutredning.
Finansministerns positiva
intresse för en sådan teknisk
omläggning tar sig ju också uttryck i
ett tillkännagivande, i vilket han förklarar
sig ha för avsikt att i ett senare
sammanhang uppta denna fråga
till övervägande. För egen del vill jag
gärna uttrycka min tillfredsställelse
med detta uttalande från finansministerns
sida.

I övrigt, herr talman, har jag föga
att tillägga till vad herr Lindholm anfört
i denna fråga. Jag hemställer om
bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg kom i
sitt anförande in på något som varit en
av de centrala punkterna för mig vid
mitt ställningstagande i detta ärende,
nämligen frågan om huruvida det är
befogat med en skatteåterbetalning av
den storleksordning som de svenska
filmproducenterna nu erhåller. Herr
Hagberg har i detta sammanhang hänvisat
till de utredningar som gjorts.
Jag har nog det intrycket att 1951 års
utredning hade synnerligen begränsade
direktiv i fråga om sina möjligheter
att få en verklig insyn på detta område.
Jag kan inte komma ifrån, att även en
direktör i ett stort filmbolag bör ha
möjlighet att bedöma, huruvida pengarna
användes på ett alldeles riktigt
sätt inom den svenska filmproduktionen.
Såsom jag tidigare erinrat om har

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

en filmdirektör i pressen gjort det uttalandet,
att en svensk film beräknas
kosta mellan 400 000 och 500 000 kronor
men att det vid en bättre planläggning
borde vara möjligt att pressa ned
kostnaderna till 300 000 kronor.

Det yrkande, som jag här ställt, innebär
visserligen ett bifall till utskottets
förslag, men endast för ett år. Jag har
nämligen hemställt om att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
en utredning om i vilken utsträckning
återbäring av statens andel av
nöjesskatten i fortsättningen borde ske
till svensk filmproduktion. Vidare borde
man undersöka frågan om på vilket
sätt svensk konstnärlig film skulle kunna
premieras.

Tillåt mig, herr talman, att i avseende
på just den sista frågan tillägga, att
väl ingen föreställt sig att riksdagen
skulle verka som en filmjury. Personligen
kan jag inte förstå att det resonemang
som förts härvidlag är hållbart.
Riksdagen har ju beslutat om
författarstipendier. Är det någon som
tror, att det inte begås misstag vid utdelningen
av dessa stipendier? Är det någon
som tror, att man inte om, låt mig säga,
50 år måste konstatera att det funnits
författare som varit värda att få dessa
stipendier men som inte erhållit några?
Den risken får man väl ändå räkna
med, och när man på ett område har
tagit detta steg, att premiera konstnärliga
insatser, så tycker jag inte att det
är värre att göra det på ett annat.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
alltid kan diskutera benämningarna.
Jag har använt uttrycket »statlig subvention».
Man kan också säga »statligt
bidrag», som Kungl. Maj:t gör i sin
proposition, eller »producentbidrag»,
som Föreningen Sveriges filmproducenter
kallar det. Sakligt är det väl
ungefär detsamma. Herr Johansson i
Stockholm får nog ganska svårt att

Bidrag till svensk film

övertyga herr Adolv Olsson i Gävle
om att inte dessa pengar är skattemedel,
oavsett på vilket sätt pengarna
kommer in till svenska staten.

Sedan vill jag passa på att göra ett
förtydligande. Jag har aldrig sagt, att
all svensk filmproduktion är dålig. Jag
har velat ställa i bjärt belysning sådan
film, som jag anser inte är lämplig
att ge statsunderstöd. Jag talade om
att det kulturellt sett är anmärkningsvärt,
att man subventionerar utan urskillning.
De goda filmer som många
gånger åstadkommes av svensk filmindustri
fann jag det inte som min
uppgift att gå in på här i dag, men
det kan naturligtvis sägas en hel del
även om dem.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall endast säga
några få ord för att inte för mycket
förlänga debatten. Frågan gäller ju
här hur beskattningen skall avvägas
på inhemsk och utländsk film. Kungl.
Maj:ts förslag innebär att man tills
vidare som ett provisorium skulle ha
lägre beskattning av inhemsk film på
grund av de här mycket diskuterade
skälen.

Enligt min mening ligger det nära
till hands att dra en parallell med den
vanliga tullpolitiken, där vi onekligen

— av olika skäl — belastar utländska
varor en hel del — i regel utan att
belasta inhemska varor i motsvarande
mån. I en del fall har vi accis på inhemska
varor men i regel inte. När vi
då inte lägger accis på inhemska varor

— vilket vi gör på utländska — skulle
man kunna säga att vi ger subventioner
på jättelika belopp. Det rör sig här
om några tusentals miljoner kronor per
år. Man skulle kunna säga att staten
subventionerar det svenska näringslivet
med denna summa. Man skulle kunna
fråga: Har vi verkligen råd till det
när vi måste vara så återhållsamma
med statsutgifter?

.lag vill inte påstå att parallellen är

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

hundraprocentigt riktig, men nog ligger
det ändå mycket i den. Det är härvidlag
snarare en fråga om hur stor
börda staten genom nöjesskatt skall lägga
på olika slag av filmproduktion än
en fråga om att i ett helt »jungfruligt»
tillstånd ge en subvention åt svensk
film. Parallellen med tullpolitiken tycker
jag är träffande nog. Av dessa skäl
tycker jag det är mycket lätt att överdriva
de statsfinansiella resonemangen
som skulle tala mot propositionen och
utskottsmajoriteten.

På den andra punkten kan jag, herr
talman, fatta mig mycket kort och bara
anknyta till vad herr Hagberg i Malmö
nyss sade. Man säger att det går att
höja biljettpriset så att filmproducenterna
får litet mer. Men detta försvåras
i hög grad av att biljettpriserna skulle
leda till ytterligare skattehöjning. Om
det allmänna rekommenderar en lösning
genom en prishöjning, då borde
man kunna begära att det allmänna inte
ordnar skatten så, att man för att få ut
tio öre per biljett till filmproducenterna
måste ta ut en krona ytterligare
av biobesökarna. Det förefaller därför
utomordentligt välkommet att denna
fråga nu tas upp till en särskild skatteteknisk
utredning. Jag skulle rent av
kunna våga mig på att uttala det önskemålet,
att den kommande utredningen
skall pröva möjligheten att ordna det
så, att en prishöjning inom de aktuella
marginalerna i varje fall till största delen
kan komma filmproducenterna till
godo. Om en prishöjning här genomförs
— naturligtvis i samförstånd med de
olika intresserade parterna — bör staten
för sin del kunna avstå från att
tränga sig emellan och göra anspråk på
en del av prishöjningen. Det är inte
bara staten det gäller här, jag skall i
stället välja uttrycket »det offentliga».
Det offentliga bör alltså inte försvåra
en lösning av detta problem. Herr Widén
har i sitt anförande pekat på detta,
och vad jag här säger är endast en naturlig
komplettering.

Jag vill sedan också helt kort understryka
något som herr Lindholm var
inne på. Han sade att den goda filmen
inte så sällan är riskabel, finansiellt
sett. Om man inte i förväg har en väl
grundad förväntan att nå goda ekonomiska
betingelser, då är det risk för
att en hel del av den goda filmen aldrig
blir producerad. Det problemet kan
man inte lösa bara genom att säga att
man skall utdela några premier i efterhand
åt god film. Jag förbigår här
svårigheten att fastställa vad som är
god film, en svårighet som naturligtvis
är betydande.

Det talas, herr talman, om de svaga
filmer som producerats i Sverige lika
väl som i andra länder. Jag tror också
att man kan konstatera att en hel del
sådana gjorts. Men låt oss inte glömma
hur mycket god film som producerats
i Sverige och vilken kulturell insats
svensk film gjort under de sista tre årtiondena.
Herr Widén var också inne
på detta, och det gladde mig att höra,
även om han berörde det mera i förbigående.
Jag vill emellertid understryka
den synpunkten. Jag tycker att det är
en gärd av rättvisa att det ordentligt
framhålles, att många goda filmer producerats
här i Sverige. Detta är ju både
en kulturell insats i och för sig och en
insats som vi har haft glädje och nytta
av — i några fall även ära av — i andra
länder.

Jag förstår mycket väl att det finns
starka skäl att ifrågasätta den ordning
som nu föreslås med ett förlängt provisorium.
Jag vill gärna medge att herr
Widén anfört många vägande synpunkter,
men, herr talman, det är ju nu
fråga om ett provisorium, och då förefaller
det mig — med den återhållsamma
skrivning som utskottsmajoriteten
gjort — som om de avgörande
skälen ändå talade för utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

Jag vill gärna, herr talman, att totalintrycket
av denna debatt i den svenska
riksdagen skall bli, att man här

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

har full förståelse för de insatser, som
den svenska filmindustrien har gjort
under en lång period, även om man,
som vi brukar göra här i riksdagen,
också kritiserar vad som kan ha brustit.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
både herr Ohlin och herr Hagberg sade
angående en prishöjning vill jag påpeka,
att jag nämnde i mitt anförande,
att om man kunde tänka sig en höjning
av biljettpriset med tio öre skulle
filmindustrien kunna få den hjälp den
behöver. Jag är väl medveten om att
det går bort åtskilligt i skatt. Jag har
inget emot en omprövning av vårt nuvarande
skattesystem på denna punkt.
Men om man säljer över 60 miljoner
biljetter om året, ger tio öres prishöjning
över 6 miljoner kronor i ökade
inkomster. Med nuvarande system medför
detta, att svensk filmindustri automatiskt
får 600 000—700 000 kronor i
ökade inkomster och de svenska biograferna
drygt 2 miljoner kronor. Eftersom
de svenska biograferna tidigare
har om inte direkt lovat så ändå ifrågasatt,
att de skulle kunna ge större
bidrag åt svensk filmindustri, kan
man kanske räkna med att de med
dessa ekonomiska förutsättningar ytterligare
stöder svensk filmindustri.
Detta är alltså tankegången bakom mitt
förslag om en eventuell höjning av biljettpriset
med tio öre.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin menade att
en prishöjning skulle kollidera med
den skattelagstiftning som gäller på
detta område. Det är alldeles riktigt,
men å andra sidan får vi väl ofta när
det gäller skattefrågor räkna med att
man inte i förväg kan överblicka alla
detaljer, som kan inträffa under den
tid skatten tas ut. Man bestämmer väl
skatten med hänsyn till de förhållanden
som råder. Nu har finansministern,
såsom framgår av propositionen,

Bidrag till svensk film

sin uppmärksamhet riktad på detta
område. Utskottet förutsätter att 1954
års nöjesskatteutredning får titta på
denna sak också, så att vi kanske kan
komma fram till en ordning, som gör
det överflödigt att riksdagen så som i
dag beslutar om stöd åt filmen.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag skall beröra en
specialfråga, som har varit uppe några
gånger under debatten i dag. Flera talare
har nämligen hänvisat till 1949
års filmkommittés betänkande »Barn
och film». Även utskottet har utgått
ifrån att »Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på» frågan om att
aktualisera stödet till den svenska barnfilmen.

Det kanske är på sin plats att starkt
betona, att detta inte är en bortglömd
fråga. Den ligger mycket högt upp när
det gäller en angelägenhetsgradering i
ecklesiastikdepartementet.

Filmkommitténs betänkande bestod
av två delar. Den ena delen, som bl. a.
behandlade de bägge barngränserna,
skulle aktualiseras vid fjolårets riksdag.
När den frågan var löst, var det meningen
att gå vidare till det direkta
produktionsstödet. Tyvärr fälldes, som
denna kammares medlemmar mycket
väl erinrar sig, detta förslag vid förra
årets riksdag, inte i denna kammare
men i första. Det är självklart att det
inte i dag går att säga något om vilket
utrymme i budgeten som kan komma att
finnas för att förverkliga förslaget om
stöd åt svensk barnfilm. Det är dock
fråga om 300 000—400 000 kronor. Men
å andra sidan är frågan av den naturen
att den inte kan skjutas åt sidan. Våra
nordiska grannländer har samtidigt
med Sverige aktualiserat denna fråga
om barnfilmstödet. Det är möjligt att
man kan göra något på nordisk basis.

Jag vill samtidigt säga något om
kortfilmen, den konstnärliga kortfilmen,
undervisningsfilmen, konstfihnen,
dokumentärfilmen eller vad man nu

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Bidrag till svensk film

vill kalla den. Det föreligger en skrivelse
från riksdagen med begäran om
utredning för att klargöra formerna för
stöd åt sådan film. Resultatet av denna
utredning har efterlysts i många sammanhang,
i pressen och i interpellationer.
Det är bara det att en utredning av
denna typ inte bör tillsättas såsom en
undanmanöver för att vinna tid. En sådan
utredning bör tillsättas för att omedelbart
följas av ett praktiskt och konkret
förslag om stöd till sådan verksamhet.
Det är alltså uppenbart att denna
fråga inte kommer att aktualiseras
förrän man också är beredd att gå från
ord till handling. Enligt vad jag här
sagt bör också stödet till barnfilm ligga
något före i tiden.

Till sist, herr talman, kan jag inte
undgå att säga något om kvalitetsbedömningen
av film, eftersom jag när
frågan diskuterades för fyra år sedan
på den punkten hade ungefär samma
uppfattning som herrar Widén och
Adamsson. Jag kan inte finna det vara
riktigt att som exempelvis herr Hagberg
i Malmö säga: Vad är god film?
Vad är dålig film? Vad är god konst?
Man kan ju tillägga: Vad är god litteratur,
och vad är dålig litteratur? Detta
är inte någon metod för diskussion av
denna fråga. Vi känner alla svårigheterna
att bedöma konstnärliga produkter,
men så länge vi har haft litteratur
och världslitteratur har mänskligheten
försökt sig på att bedöma litteratur och
konst. När det gäller film har man
ändå på det internationella planet kommit
ganska långt beträffande sådana bedömningar.
Vi har internationella filmtävlingar,
vi har filmfestivaler, vi har
internationella pris, och det kan inte
vara alldeles omöjligt att komma fram
till en någorlunda auktoritativ uppfattning
om vilka filmer som skulle kunna
vara värda att premieras. Men, herr
Hagberg, det är sannerligen inte fråga
om statens auktoritet på detta område.
Alla som talat om detta här i kammaren,
senast herr Adamsson, har ju

klart strukit under att det skall vara
en kritik som självfallet framförs av
sakkunniga, av filmbranschens egna,
av pressen, av filmkritikerna o. s. v.
Det är att observera att filmens egna
representanter, även representanterna
för kritikerna, inte alls är så oerhört
pessimistiska när det gäller att de
skulle få sig förelagd en sådan uppgift
som bedömning av kvalitetsfilm.
Jag har inte velat ta upp den debatten
i dag. Jag tror det kan vara klokt att
som herr Johansson i Stockholm säga,
att denna fråga får läggas ovanpå frågan
om skatteåterbäring. Under alla
förhållanden kan vi kanske vänta fyra
år för att få något större erfarenhet av
det system, som i propositionen klart
anges vara ett provisorium, och därefter
komma tillbaka till frågan hur
pengarna bäst skall placeras för att
gagna den värdefulla kvalitetsfilmen.

Jag ber att få tillstyrka utskottets
förslag.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Man har under denna
debatt vid flera tillfällen, nu senast
från herr Ohlins sida, understrukit
nödvändigheten av att göra en översyn
över beskattningsförhållandena för att
ge möjlighet till en ökning av biljettpriserna,
som alltså inte skulle slå
igenom i skatten. Statsutskottets talesman
har ju erinrat om att det såväl i
propositionen som i utskottsutlåtandet
framhållits att man ämnar göra en undersökning
av detta problem. Departementschefen
säger härom: »En undersökning
av hithörande problem kan
lämpligen ske i samband med den
översyn av vissa bestämmelser i nöjesskatteförordningen,
som för närvarande
verkställes av 1954 års nöjesskatteutredning.
Jag har för avsikt att i senare
sammanhang upptaga denna fråga
till övervägande.»

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att instämma i vad utskottets
talesman här sagt och tillägga att

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

— såvida 1954 års nöjesskatteutredning
är rätt underrättad — finansministerns
uppfyllande av det löfte han sålunda
gett är nära förestående.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början propositioner i avseende å utskottets
i punkten I a) gjorda hemställan,
nämligen på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan i denna del; 2:o) bifall
till den av herr Widén avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o)
avslag å såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
propositionen om bifall till herr
Widéns reservation i förevarande del
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I a)
i utskottets utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Widén i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Widén begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 143 ja och 39 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 1 a).

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Bidrag till svensk film

Beträffande punkten I b) gav herr
förste vice talmannen propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Widén avgivna
reservationen i motsvarande del;
samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2 ro) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I b)
i utskottets utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Widén i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i punkten I b).

Herr förste vice talmannen framställde
härefter propositioner i fråga om
punkten II, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till herr Widéns reservation i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Vidare gav herr förste vice talmannen
propositioner beträffande punkten
III, dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 517 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Slutligen biföll kammaren på fram 15 -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Höjning av vissa pensioner

ställd proposition utskottets i punkten
IV gjorda hemställan.

§ 11

Höjning av vissa pensioner

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
80, i anledning av väckt motion om förhöjd
pension åt vissa f. d. befattningshavare,
som på grund av olycksfall i
tjänsten blivit förtidspensionerade.

I en inom andra kammaren av herr
Senander väckt motion (II: 372) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till årets riksdag i syfte att bereda de
statspensionärer, som på grund av
olycksfall i tjänsten förtidspensionerats
före den 1 juli 1952 och icke före detta
datum eljest skolat avgå på grund av
uppnådd pensionsålder, den höjning av
deras pensioner som kunde erfordras
för att dessa skulle bli jämställda med
de pensioner som numera utginge på
grund av att de befattningar de tidigare
innehaft uppflyttats i lönegrad.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 372 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt ett yrkande att sådana befattningshavare
i statens tjänst, som råkat
ut för olycksfall, skulle få sina pensioner
förbättrade såsom en följd av att
de tjänster, som dessa befattningshavare
på sin tid innehade, genom den
senaste tjänsteförteckningsrevisionen
uppflyttats i högre lönegrad. Som bekant
företogs genom tjänsteförteckningsrevisionen
1952 en hel rad uppfinningar
av tjänster hos staten, och det
medförde självfallet också högre pensionsförmåner.
De befattningshavare jag
här åsyftar är sådana som på grund av
att de råkat ut för olycksfall, som orsa -

kat invaliditet, har måst avgå från tjänsten
före denna tidpunkt. Hade de
inte råkat ut för olycksfall, hade de
självfallet kommit i åtnjutande av den
lönegradsuppflyttning, som kom till
stånd för deras tjänst vid tjänsteförteckningsrevisionen,
och därvid också
fått den högre pensionen.

Den motion jag avgivit åsyftar att
rätta till detta förhållande, och jag
måste beklaga att statsutskottet icke velat
gå med på bifall till motionen. Tidigare
har ju till och med här i riksdagen
ställts kravet att alla de befattningshavare,
som före den 1 juli 1952 avgick
med pension, skulle komma i åtnjutande
av de högre pensionsförmåner,
som medföljde en uppflyttning av
de befattningar de innehade medan de
ännu var i tjänst. Det har jag emellertid
inte påyrkat i detta sammanhang,
fastän det kan diskuteras huruvida inte
också detta vore rättvist. Jag har inskränkt
mig till de olyckliga statstjänstemän,
framför allt kanske vid järnvägen,
som råkat ut för olycksfall och
därför inte kunnat fortsätta sin yrkesutövning
utan måst avbryta den och
då förtidspensionerats. Nu menar jag
att det bara vore en gärd av rättvisa,
att dessa skulle komma i åtnjutande av
de högre pensionsförmåner som åsyftas.

Med vad jag här sagt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av
mig avlämnade motionen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är klart att den
grupp, som herr Senander här har talat
om, kommit i en mycket tråkig situation.
Men å andra sidan skulle ett
bifall till motionen medföra allvarliga
konsekvenser på andra områden. Det
är alltså uteslutande av rent principiella
skäl som utskottet här inte kunnat
biträda det motionsyrkande som framställts.
Yrkanden av enahanda innebörd
beträffande andra kategorier har
ju tidigare framförts i kammaren. Vi
har anledning att räkna med att de

Fredagen den 22 april 1955 Nr 15

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

återkommer, och har man öppnat porten
är det nog rätt svårt att hålla den
stängd för de andra kategorierna.

Nu vet jag att man exempelvis vid
järnvägen har vidtagit åtgärder, som
innebär att man där får följa sin årskull.
Det är inte ovanligt att en invalid,
som kanske mist en arm, får göra
tjänst med en mera underordnad syssla
men ändå följer sin årsklass i befordringen.
Det förekom för inte så länge
sedan att vi hade en ganska lång lista
på sådana tjänstemän till prövning i
lönenämnden, där de fördes upp automatiskt
så som man antog att de skulle
flyttats upp, därest de hade fått fullfölja
tjänsten i vanlig ordning.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Om statsutskottets ställningstagande
bara hänger på fruktan
för konsekvenserna så blir det hela
ännu mera obegripligt för mig, ty hur
skulle väl de som fortsatt sin tjänst
ända tills de pensionerats kunna göra
anspråk på att få samma undantagsförmån
som dessa, som fått sin statstjänst
avbruten genom att de råkat ut
för så svåra olycksfall att de orsakats
invaliditet för livet? Jag kan inte förstå
att övriga med åberopande härav
skulle kunna hävda att de borde komma
i åtnjutande av samma förmån.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Om behörighet för kvinna att inneha
prästerlig tjänst

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2G, i anledning av väckta motioner
om behörighet för kvinna att in -

neha prästerlig och annan kyrklig
tjänst.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 15 i första kammaren
av herr Ollén och nr 25 i andra
kammaren av herr Rimmerfors, vilka
båda motioner voro likalydande, samt
nr 43 i andra kammaren av fru Andrén
m. fl.

I motionerna 1:15 och II: 25 hade
hemställts, »att det år 1950 av offentlig
utredning utarbetade förslaget till lag
om kvinnas behörighet att inneha prästerlig
och annan kyrklig tjänst (SOU
1950:48) efter den överarbetning, som
den avslutade remissbehandlingen eventuellt
kan befinnas föranleda, så snart
som möjligt, dock senast 1956, förelägges
riksdagen».

I motionen II: 43 hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att förslag framlägges för
riksdagen senast år 1956 om sådan ändring
i gällande lagstiftning, att kvinna
erhåller behörighet inneha kyrkliga ämbeten
och tjänster i enlighet med de
riktlinjer som utarbetats av den år 1946
tillsatta utredningen».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av förevarande motioner,
1:15 och 11:25 samt 11:43, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte för nästa kyrkomöte
och därefter för riksdagen framlägga
förslag om lagstiftning, som gåve
kvinna behörighet att inneha prästämbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har en bestämd
känsla av att de som står bakom detta
utskottsutlåtande eller har framfört
däri berörda motioner ej haft fullt
klart för sig att de här har berört ett

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

av vår kyrkas allra mest känsliga och
ömtåliga områden. Det är ju vanligt
att man nalkas problem av dylik art
med pietet och varsamhet, men varken
motionärerna eller utskottet röjer en
sådan inställning.

Först och främst har jag frågat mig,
om det är ett sant uttryck för en verkligt
kristen ekumenism när huvudmotionärerna
herrar Ollén och Rimmerfors
— som jag förmodar tillhör frikyrkosamfund
och som mycket väl
känner denna frågas ömtåliga art— på
detta sätt kastar in problemet i en så
sekulariserad församling som riksdagen
dock är. Formen för motionen är
också i vissa avseenden ganska häpnadsväckande.
Man kan jämföra denna
motion med motionen om folkomröstning
angående kyrkans skiljande från
staten. Där gäller det kanske främst
kyrkans yttre organisation och ej direkt
kyrkans inre liv och bekännelse,
men motionen har dock i förstående
ordalag talat om kyrkans rättigheter
och om att kyrkan borde få ta det första
steget i den saken. I den fråga
som vi nu behandlar berör vi däremot
ett centralt problem i kyrkans inre liv,
som för stora delar av vårt kyrkfolk
är en trossak — troheten mot Den Heliga
Skrift — och som kyrkans ledning
tillika befarar kan bli en allvarlig
sprängkil i kyrkans enhet.

Trots detta för motionärerna ett för
kyrkans egenart okänsligt och i övrigt
hårt och maktfullkomligt språk. De
lämnar helt åsido talet om trohet mot
Skriften, trots att de flesta av vårt
lands professorer och docenter i nya
testamentets exegetik här står emot
motionens krav. Ja, i denna så centrala
inre fråga för vår kyrka anser motionärerna
rent av att riksdagen först
skall säga sin mening. Längre kan man
väl knappast komma i fråga om maktspråk.

Till Baptistsamfundets heder må
nämnas att förbundet, enligt vad som
har framkommit i ett uttalande i dess

tidning, anser att detta är en inre fråga
för kyrkan som inte skall påtvingas
kyrkan, allra minst genom åtgöranden
från frikyrkligt håll.

Jag tillåter mig här citera ur Baptistsamfundets
tidningsorgan Veckoposten:
»Har vi frikyrkliga med den
saken att göra? Är inte detta en inomkyrklig
fråga? Den kan naturligtvis intressera
oss, men den angår oss inte.
Vill kyrkan ha kvinnliga präster, må
den ordna den saken. Vill den inte
ha det, finns det enligt vårt sätt att
se inga skäl för att frikyrkomän skall
söka efter möjligheter att tvinga den
därtill. Vad skulle man inom Missionsförbundet
säga, om ett par präster letade
efter påtryckningsmedel att få
sagda samfund att t. ex. välja en biskop
mot medlemmarnas vilja?» Tidningen
fortsätter: »Är det inte en fundamental
frikyrklig princip, att staten inte skall
blanda sig i kyrkans angelägenheter?
Det gör den visserligen ändå, men om
de frikyrkliga bidrar till detta, hur får
de det att rimma med frikyrklig grundsyn?
Hur kan vi vädja till den politiska
makten att besluta om kyrkans ämbeten?» Utskottet,

som i det allvarliga spörsmålet
om trohet mot Skriften också är
fullkomligt oberört, har gjort den gesten
att föreslå, att frågan först skall
föreläggas kyrkomötet, men skrivsättet
är ganska hårt och innebär i sak ett
klart ställningstagande. När våra biskopar
sökt anvisa en medelväg — säkerligen
i vällovlig avsikt att värna
om kyrkans enhet — har man bryskt
avvisat den utsträckta handen. För kyrkans
ledning bör detta vara en tankeställare
om hur vanskligt det är att
kompromissa i för kyrkan centrala
frågor.

Det är möjligt att åtminstone en del
av utskottets ledamöter ej haft fullt
klart för sig att utskottets skrivsätt
kan bli en kampsignal för en kvrkostrid
mellan stat och kyrka. Jag vill
inte undanhålla mina kamrater här i

Fredagen den 22 april 1955 Nr 15

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

kammaren denna mycket allvarliga
sak.

Har det helt förbigått utskottet, att
riksdagen i anslutning till behandlingen
av religionsfrihetslagen har accepterat
justitieministerns följande uttalande:
»Kyrkan är en andlig gemenskap,
ett trossamfund som leder sitt
ursprung från de äldsta kristna församlingarna
och vars karaktär och
verksamhet bestämmes av dess bekännelse.
» Jag har gjort mig den frågan.
Om man inte helt glömt detta uttalande
borde väl riksdagen känt förpliktelse
att visa återhållsamhet i frågor
av den art, som vi nu behandlar,
vilken måste beröra kyrkans bekännelse,
trohet mot skriften.

Att jag, herr talman, däremot icke
kan medverka till kvinnans tillträde
till prästämbetet beror på att jag icke
kan sätta mig över den ledning som
Kristus i sitt handlande givit mig och
vad Den Heliga Skrift säger mig i
detta fall. Kristus själv kallade aldrig
någon kvinna till apostel. Att härvidlag
söka göra Kristus beroende av judisk
tradition och sedvänja är att nedvärdera
och inordna Honom i mänsklig
tillfällighetspolitik. Kristus var i många
fall klart obunden av judisk uppfattning
när det gällde kvinnan. Det fanns
många kvinnogestalter i Hans omgivning,
som evangeliet framställer som
religiösa förebilder. Det skall aldrig
glömmas, att det efter apostlarnas flykt
var några kvinnor som följde Kristus
till korset. De var också uppståndelsens
första vittnen. Kristus själv höjde
demonstrativt kvinnan och gav henne
en starkare ställning. Skulle Kristus,
som icke saknade mod att förkunna en
gentemot den judiska rättsuppfattningen
så avvikande för att inte säga revolutionerade
ny lära, icke ha vågat
att i sitt handlande gå en annan väg
än han gjorde vid utsändande av ordets
förkunnare?

När man sedan under apostlarnas tid
avvek på denna punkt grep aposteln

Paulus mycket hårt in, och han avslutade
sin mening med att framhålla,
»att vad jag skriver till eder är Herrens
bud».

När denna fråga år 1938 diskuterades
i kyrkomötet, anförde professor
Anton Fridrichsen, lärare i nya testamentets
exegetik, bl. a. följande: »Det
kan ju hända att vi få kvinnliga präster
och att de pressa sig fram, men då
skall man icke försöka att få bort, att
nya testamentet har en annan inställning.
Man skall då i ärlighetens namn
medge och vidgå att man sätter å sido
den bibliska åskådningen och den
apostoliska auktoriteten. Det är bara
det jag vill framhålla i detta sammanhang.
Låt oss få full klarhet här och
slippa försök att ta nya testamentet till
intäkt för en sådan reform.»

Herr talman! Det jag här framfört är
en fullkomligt personlig deklaration.
Jag vet väl, att jag står mycket ensam
i kammaren i denna fråga, men jag
har icke kunnat underlåta att framföra
denna min uppfattning. Jag står inte
främmande för att kvinnan, utan att
det strider mot Skriftens bud, kan ges
viktiga arbetsuppgifter i kyrkans tjänst.
Men jag kan icke medverka till ett beslut,
som innehåller förslag om kvinnans
tillträde till prästämbetet. Jag
kan icke tillägna mig sådan kristen
trosuppfattning att jag efter behag och
tillfälliga tidsstämningar kan anamma
eller utsortera vissa delar av Guds ord
genom den Heliga skrift.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Ordföranden i första
lagutskottet är sjuk denna för kyrkan
betydelsefulla dag, då detta ärende
framlägges inför andra kammaren, och
han har av någon anledning bett, att jag
skulle kort redogöra för utskottets
synpunkter och motiven för dess ställningstagande.
Anledningen till att han

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

utsåg mig, som är suppleant och som
i fråga om tjänstår och erfarenhet
står långt efter flertalet ledamöter, som
deltagit i utskottsbehandlingen av detta
ärende, var förmodligen den, att han
förväntade, att om någon debatt skulle
uppstå i kammaren, skulle kritiken mot
utskottets ståndpunktstagande komma
från kyrkligt betonat håll och att han
med hänsyn därtill ansåg rimligt, att
jag borde kunna någorlunda bemöta
ett och annat även -i fråga om teologiska
spörsmål, som kunde framföras
i debatten.

Nu har herr Staxäng på ett sätt, som
väcker respekt, deklarerat sin personliga
uppfattning, en uppfattning som
enligt vad jag vet många i vårt land
i kyrkliga kretsar delar inte minst i
den landsända herr Staxäng här i
riksdagen representerar. Jag vill inte
ingå på någon polemik med honom i
exegetiskt avseende. Jag vill bara understryka
det faktum, att även reservanterna
i 1950 års utredning, de fyra
reservanter som gick emot majoritetens
förslag, i sin motivering för avslag betonar,
att det är en oklar exegetisk
fråga, och att det faktiskt inom den
teologiska världen finns olika uppfattningar
om hur man rätt skall ta ställning
till frågan om kvinnan och prästämbetet.

Jag går nu inte ytterligare in på
den polemiken, utan jag lyfter på hatten
för herr Staxäng och hans högt
vördade trosbröder där nere.

Emellertid har jag till uppgift att
framföra några synpunkter på frågan
varför utskottet har skrivit och beslutat
som det gjort. Utskottet är absolut
enigt i sak. Det är en i och för sig
ganska överraskande sak, att denna
enighet har kommit till stånd, och det
är väl inte svårt att förstå, att innan
enighet i sak kunde nås, måste vissa
schatteringar i uppfattningen vägas
mot varandra. Dessa olika schatteringar
i uppfattningen hos utskottets olika
medlemmar om detta problem har

också kommit till uttryck i utskottets
skrivning.

Frågan har upprepade gånger varit
föremål för utredningar och ansetts
av utskottet vara mogen för avgörande
nu. Utskottet har pekat på tre huvudmotiv,
varom enighet råder inom utskottet,
huvudmotiv för att en kvinna
lika väl som en man kan beklädas med
prästerligt ämbete. Det första motivet
är, att vi anser, att kvinnan åtminstone
i vissa sammanhang och miljöer
är väl så lämpad härför som mannen
och att man nog generellt sett kan
säga, att kvinnan som ordets förkunnare
och som själavårdare har av Gud
fått lika stora förutsättningar som mannen
att föra Hans eget budskap vidare.
Dessutom vill jag gärna säga, att det
som jag framför allt lärt mig sätta värde
på hos kvinnorna i vårt land, inte
minst hos husmödrarna och de mogna
kvinnorna, är den intuition som de besitter,
vilket ökar deras förutsättningar
att vara själavårdare, ty utan intuition
är det svårt att komma en annan människa
nära och nå samma våglängd
som den som behöver själavård i eget
angeläget ärende.

Den andra punkten av utskottets
motivering varom det råder enighet
är, att det faktiskt föreligger behov av
att i nuvarande tidsläge alla krafter
med klart kristen inställning kan tas i
anspråk och få verka inom kyrkan
sedan de utbildats i vederbörlig ordning
för prästerlig tjänst. Det ligger
mycket av nitälskan för kyrkan och
kristen bekännelse bakom också den
inställning, som vi har, vilka har en
uppfattning som är mycket olika den
respekterade uppfattning, som herr
Staxäng framförde. Ingen kan förneka
att bakom vår strävan att göra det
möjligt också för kvinnan att bli präst
ligger ödmjukhet och villighet att föra
budskapet vidare i en tid, som är så
väldigt olika den tid, då budskapet
allra först framfördes, och i en tid, då
kvinnan enligt kristen uppfattning bli -

Fredagen den 22 april 1955 Nr 15

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

vit något så när jämställd med mannen,
vilket hon inte var på Kristi tid men
som Han siktade emot.

Det tredje motivet, vilket jag för min
del inte så särskilt starkt vill understryka
men som jag i högsta grad respekterar,
är rättvisemotivet. 1949 års
grundlagsändringar medförde, att kvinnan
fick generell likställighet med
mannen när det gäller tillträde till
ämbeten och tjänster med det enda
undantaget, att hon icke fick bekläda
prästerliga tjänster. Nu menar man i
utskottet — och den uppfattningen delar
jag — att också ur rättvisesynpunkt
är det riktigt att kvinnan beredes möjlighet
till prästerligt ämbete. Utskottet
är alltså enigt på dessa tre viktiga
områden. Man har också efter någon
debatt i utskottet kunnat ena sig om
att det, med hänsyn till att det här är
fråga om en kyrklig angelägenhet, dock
vore både artigast och riktigast att
först låta kyrkomötet ta ställning till
saken. Kammaren är ju medveten om
att kyrkomötet på denna punkt har så
att säga vetorätt. Det som kyrkomötet
kommer att dekretera kan riksdagen
icke gå emot i nuvarande situation.
Det är alltså kyrkomötet som skall
bestämma i saken. Men samtidigt vill
jag starkt understryka, att då det är
ett enigt utskott, som uttalat sig i denna
fråga, kan man kanske uttala den
förhoppningen, att just denna enighet
inom utskottet rimligen må göra ett
visst intryck på det kyrkomöte, vilket
Kungl. Maj:t, som vi tror och hoppas,
kommer alt inkalla nästa år.

Med anledning av vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Egentligen hade jag
inte tänkt säga någonting i det här
sammanhanget. .lag hade ingen närmare
anledning att göra det, eftersom
jag som motionär har tillmötesgåtts av

utskottet genom den enhälliga skrivningen.
Det är närmast efter herr Staxängs
inlägg som jag känner mig uppfordrad
att säga ett par ord.

Också jag vill betyga min respekt för
hans uppfattning och för hans sätt
att framföra den. Det är inte på den
punkten vi skiljer oss. Han har dock
enligt min mening lagt alldeles för
stor vikt vid det faktum, att ett par frikyrkomän
står som motionärer. Jag
kan inte förstå annat än att det i detta
sammanhang är ovidkommande synpunkter.
Det är väl närmast en tillfällighet
att så blivit fallet. När jag
åtog mig att i andra kammaren frambära
herr Olléns motion i detta ärende
och själv biträdde den av övertygelse,
gjorde jag det icke i min egenskap av
frikyrkoman utan i egenskap av riksdagsledamot.
Jag anser, att så länge
svenska kyrkan är en statskyrka, så
måste ju en hel del av dess angelägenheter
handhas av riksdagen.

Jag skulle ha förstått herr Staxängs
inställning till vårt ställningstagande
om vi hade varit de första som väckt
frågan. Men jag vill erinra om att min
företrädare på stockholmsbänken, som
ju väckte förslaget om kvinnliga präster
förra gången det var före i riksdagen,
pastor J. W. Johnsson på Stadsmissionen,
själv är statskyrkoman. Och
efter kyrkoherde Norrbys anförande
här behöver jag väl inte understryka,
att det är starka krafter inom den
svenska kyrkan som önskar denna utveckling.
Det skulle vara mig och min
medmotionär fjärran att försöka framprovocera
någonting av kyrkopolitiska
skäl. Vi har haft helt andra motiv.

Innan jag i korthet anger dem skulle
jag vilja säga en sak till beträffande
herr Staxängs yttrande om Svenska
missionsförbundet. Han menade att det
som nu skett var liktydigt med det förhållande
som skulle uppstå om ett
par kyrkomän i riksdagen motionerade
om och liksom animerade statsmakterna
att påtvinga Svenska mis -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

sionsförbundet en biskop som ledare.
Låt mig fråga: Hur skulle det gå till?
Hur skulle något sådant över huvud
taget kunna genomföras i en demokrati
när det gäller ett fritt trossamfund?
Det var tänkbart i Hitlers Tyskland,
och förmodligen är det också tänkbart
i Ryssland. Jag skulle förmoda att
myndigheterna där reglerar även det
som kallas kyrkans inre liv; men i ett
demokratiskt samhälle är det väl otänkbart
att sådant skulle kunna ske. Därav
följer att om det förhållande skulle
inträffa som herr Staxäng ändå med
aktning talade om, nämligen kyrkans
skiljande från staten, ankommer det på
svenska kyrkan att ordna angelägenheterna
i eget bo utan statens inblandning.
Det är troligt att om denna fråga
då återkommer de kvinnliga förkunnarna
alltjämt har en chans. Jag hänvisar
till att de fria samfunden länge
tillämpat denna regel. Utan att på något
sätt ingå på teologiska utredningar,
som jag tror är ganska litet fruktbärande
i detta sammanhang, menar vi
oss också stå på nya testamentets
grund, när vi med förtroende överlämnar
inte bara förkunnargärningen utan
också sakramentens förvaltning åt
kvinnliga pastorer. Vi har goda erfarenheter
därav. Det är därför ingen
åstundan att skada andra genom några
tvivelaktiga reformer som vi själva inte
prövat, som vi här framkastat förslaget
om ett initiativ till kyrkomötet. Vi
menade att den utredning som verkställs
i ärendet, en utredning där ordföranden
var en svensk biskop, som biträdde
förslaget om kvinnliga präster,
äntligen borde leda till ett Kungl. Maj:ts
förslag. Detta eniga utskottsutlåtande
syftar ju bara till att Kungl. Maj:t skall
skriva till kyrkomötet och låta detta
ordentligt ompröva frågan.

Till sist några ord om själva principståndpunkten
från min sida. Den är,
skulle jag vilja säga, rent demokratisk.
Jag utgår ifrån att när vi nu sedan
1949 har fullständig jämställdhet mel -

lan man och kvinna med avseende å
behörigheten att inneha statstjänst, så
kan man fråga sig varför det skulle vara
ett undantag på detta område. Är det
någonting i själva könsskillnaden som
diskvalificerar en kristen kvinna från
att ha ett andligt ämbete? Jag har inte
kunnat se saken så, och detta har inte
det minsta med min frikyrkliga inställning
att göra. Jag ser det hela som demokratisk
medborgare och talar i denna
kammare utifrån den tids värderingar
som vi lever i. Om man skulle
upprätthålla en sådan här undantagsställning
för kvinnor, måste det först
kunna ledas i bevis att de är mindre
skickade än männen att inneha ett andligt
ämbete, eller att de rent av är
olämpliga för det. Så har icke skett och
så kan icke komma att ske. Snarare
tror jag att vi män måste medge, att
många kvinnor är bättre lämpade för
ett andligt ämbete än männen, givetvis
under förutsättning att de andliga kvalifikationerna
i båda fallen är för handen.
Ty det ligger i kvinnans väsen något,
som gör henne synnerligen lämplig
för själavård.

Slutligen, herr talman, skulle jag bara
vilja sammanfatta min uppfattning och
säga, att vad det här gäller är att undanröja
ett kvalifikationshinder för sådana
kvinnor, som verkligen är lämpliga
och som kyrkan själv vill använda
i sin tjänst. Det kan riksdagen göra.
Jag vill i det stycket också uttrycka min
tillfredsställelse över att utskottet använt
en så mjuk och hänsynsfull skrivning
som fallet är. Det är först efter
kyrkomötets behandling av frågan som
det här kan ske något slutgiltigt avgörande,
och därmed sker kyrkan ingen
orätt. Det är fråga om att ett otidsenligt,
odemokratiskt och orättvist kvalifikationshinder,
som såvitt jag kan förstå
helt och hållet bygger på könsskillnaden,
bortfaller.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Fredagen den 22 april 1955 Nr 15

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

Herr ST AXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade aldrig tänkt
mig att jag skulle behöva möta en sådan
argumentering från herr Rimmerfors
som han här presterat, detta med
tanke på det kyrkosamfund han tillhör.
Jag förmodar väl att det samfund
herr Rimmerfors tillhör också har
principer och en bekännelse. Det skulle
aldrig fall mig in att om herr Rimmerfors
i så fall kände sig bunden av en
princip att jag då skulle helt föra den
åt sidan. Här för man in talet om demokrati
och kvinnans lämplighet för
prästerlig befattning. Jag har undvikit
att orda om den saken. Jag har ingen
erinran att göra mot det påstående som
här gjorts om att kvinnor i vissa fall
är mera lämpliga än män i vissa befattningar.
Men jag kommer fram till
det som stora delar av vårt kyrkfolk
bygger på och inte kan svika, nämligen
ställningen till Skriften. Det viftar
herr Rimmerfors bort och säger att det
är ovidkommande ting. Att jag skulle
få en debatt med herr Rimmerfors på
det planet, förvånar mig högeligen.

Vidare sade herr Rimmerfors, att han
talade som riksdagsman och inte som
frikyrkoman. Ja så kan man kanske
säga som en undanflykt. Jag riktade
inte min kritik mot den andra motionen,
utan jag riktade min kritik mot
tillvägagångssättet från frikyrkohåll.
Herr Rimmerfors tog upp en lång utläggning
om den parallell jag anförde
ifall man skulle vilja utöva påtryckning
på Missionsförbundet i fråga om dess
rätt att välja biskop. Den uppgörelsen
får han ta med Raptistsamfundet. Det
var nämligen ett citat ur en artikel från
detta samfund, som jag anförde.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Då jag i någon mån har
deltagit i detta ärendes behandling i
första lagutskottet, vill jag först säga
till herr Staxäng, att utskottet har behandlat
denna fråga med all den upp -

märksamhet och vördnad som den förtjänar.
Herr Staxäng sade att frågan
om kvinnliga präster är en av de mest
ömtåliga och känsliga frågor vi har,
och det har vi också varit fullt införstådda
med i utskottet. Jag kan också
intyga att vi har trängt djupt in i frågan
vid de mycket ingående diskussioner
och långa föredragningar, som förevarit
i ärendet.

Behovet av kvinnornas insatser i
kyrkans liv är av alla omvittnat, till
och med av reservanterna i det betänkande,
som ligger till grund för den
senast verkställda utredningen. Där råder
inga delade meningar, och jag skall
inte ta upp någon diskussion på den
punkten. När herr Staxäng emellertid
talar om kyrkans liv, kan man undra
vad han egentligen menar med det.
Menar han församlingslivet över huvud
taget eller gudstjänstlivet eller prästens
arbete —• eller biskopsmötet, där man
diskuterar bekännelsefrågor?

Vad beträffar kvinnans behörighet att
utöva prästämbetet, med hänsyn tagen
till kyrkans trohet mot Bibeln, så har
ju den Bohlinska utredningen ägnat
den frågan utomordentligt stor upp märksamhet.

I förevarande betänkande
finns också medtagen en 17 tätskrivna
sidor lång redogörelse beträffande bedömningen
om kvinnan och prästämbetet
med hänsyn till kyrkans trohet
mot Bibeln. Reservanterna har även

uttalat sin uppfattning på denna punkt,
men där kan i varje fall icke en lekman
finna något vederläggande av vad de
sakkunniga i det stycket framhållit.

När detta ärende varit ute på remiss,
har det kommit positiva svar från

många håll — inte bara från kvinnoorganisationerna.
Man kan därför fråga
sig, om inte alla dessa positiva svar är
ett uttryck för svenska folkets vilja.

Vem är det för övrigt som besöker
våra kyrkor, vem deltar i det kristna
församlingslivet i vår kyrka, om inte
just kvinnorna! När nu samtliga kvinnoorganisationer
så helt slutit upp

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

kring denna sak, tycker jag att detta är
ett klart uttryck för det behov som
här föreligger. Man bör därför inte se
detta spörsmål som enbart en kvinnosaksfråga
eller en matfråga för kvinnorna.

I en tid då sekulariseringen griper
omkring sig med isande kyla och ungdomsbrottslighet
och ungdomsvård blivit
ett av samhällets mest svårlösta
problem, behöver vi väl också samla
alla krafter för att bygga upp och försvara
det andliga livets värden. Har
kyrkan då råd att avvara de besjälade,
kvinnliga teologer, som här helhjärtat
vill ställa sig i kyrkans tjänst?

I föreliggande utskottsutlåtande är
också upptaget ett förslag om inrättande
av en ny tjänst, som biskopsmötet
så sent som i februari i år förordat.
Utskottet har noggrant studerat
de arbetsuppgifter, som lägges på nämnda
befattningshavare. Tjänsten står öppen
för både män och kvinnor, men
lönesättningen för denna församlingsadjunkt
tyder på att tjänsten nog i
första hand blir besatt av kvinnor.
Den innebär naturligtvis vidgade möjligheter
för kvinnorna att göra sig
gällande i det kyrkliga livet, men man
blir litet fundersam över uppdelningen
av arbetsuppgifterna för nämnda
befattningshavare. Hon får sålunda undervisa
i konfirmationsskolan och i
frågor rörande dop och nattvard, men
hon får icke rätt att medelst dop upptaga
en medlem i svenska kyrkan. Hon
får leda fram ungdomarna till deras
första nattvardsgång men inte göra dem
delaktiga av Herrens heliga nattvard.
Hon får utöva själavård för sjuka och
döende och tala om Jesu Kristi, Guds
sons blod, som renar från all synd,
men inte ge den döende nattvarden,
om han så önskar.

Jag kan inte förstå att inrättandet av
en sådan tjänst kan fylla det behov
som föreligger, utan jag skulle önska
att vi kunde komma ett stycke längre
på väg för att verkligen få de kvinnliga

teologer i arbete, som här vill ställa
sig i kyrkans tjänst.

Herr talman, jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! I anledning av vad herr
Staxäng sade, skall jag be att få yttra
mig helt kort. Vi är alla medvetna om
att det innebär en påfrestning för kyrkan
att behöva ompröva sin organisation
och sin struktur. Som jag ser
saken, ligger det emellertid i den kristna
trons dynamiska väsen, att varje ny
generation prövar sina begrepp och
sina åskådningar. Den kristna kyrkan
stiftades i det judiska folket, och dess
tradition blev infiltrerad med icke
kristna element, såsom judiska, hellenistiska,
romerska och gnostiska. Vi
får inte glömma, att dess konstitution
utformades under historiskt givna villkor.
Enligt vår kyrkas ledare, ärkebiskopen,
finns det inte heller vare sig
dogmatiska eller exegetiska skäl mot
ett kvinnligt prästämbete. Håller man
på ett ensidigt manligt prästämbete,
går man ut ifrån en syn på Bibeln, på
ämbetet och på människan, vilken inte
är förenlig med luthersk-evangelisk
uppfattning. I det allmänna prästadömet,
enligt Luther, finns bara ett ämbete,
och det är ordets.

Det finns en församling, som när den
tog ställning till utredningen om kvinnans
behörighet till prästerlig tjänst
koin att forma en mening, som jag tycker
fångar hela frågan i dess djup
och dess vidd. Man skrev: »Vi måste se
till, att vi inte med vår lagstiftning
hindrar Guds ord i hans planer.»

Det skulle kanske vara klokare att
följa tradition och samlade erfarenheter,
men det är viktigare att låta sig
ledas — för att tala med Ester Lutteman,
en av de främsta kvinnliga teologerna
i vår tid — av ett av Gud
upplyst samvete. Det är den starkaste
dynamiska kraften i världen. Kristendomen
är inte lära utan liv.

Fredagen den 22 april 1955 Nr 15

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall inte tillägga
många ord i denna fråga. Det är bara
som medmotionär jag skulle vilja uttrycka
min personliga glädje över den
enighet, som präglar detta utlåtande
om kvinnliga präster. Jag tror faktiskt,
att det kommer att hälsas med tillfredsställelse
i ganska vida kretsar i
vårt land.

Att den gamla uppfattningen om att
kvinnliga präster skulle vara oförenliga
med den evangeliska livssynen nu
börjat ge vika finner jag också glädjande.
Visserligen vet man, att det
finns ett visst motstånd inom prästerskapet
i vårt land och kanske också
att en del lekmän ställer sig avvisande
eller tycker att tiden inte är mogen
för reformen. De synpunkterna kan
man förstå. Då skall man emellertid
också erkänna, att det troligen mången
gång är ganska känslobetonade fördomar
och inte evangeliets tankar som
dominerar den inställningen.

Jag skulle vilja understryka en väsentlig
sak, nämligen att det är inte
likställighetskravet, som har varit dominerande
för oss kvinnliga motionärer.
Det är, försäkrar jag, i stället en
ärlig strävan till att vilja utöka kyrkans
personliga krafttillgångar och ett försök
att berika henne med de andliga
tillgångar, som kan ligga i det kvinnliga
väsendets särart. Det är inte heller
oväsentligt, att hela den svenska riksdagen
står bakom dagens reformkrav,
ty riksdagen representerar ju hela det
svenska folket, som till övervägande
delen tillhör Sveriges kyrka. Det är
kyrkans lekmän som här riktar en vädjan
till kyrkans ledning. Därför menar
jag, att det kanske var litet väl kraftiga
ord herr Staxäng använde, även
om jag har den största respekt för
hans övertygelse och syn på denna
fråga, när han talade om att det skulle

innebära någon sorts maktspråk från
utskottets sida, då det hemställer om
att kvinnan skall få behörighet att inneha
prästämbete.

Jag hoppas, herr talman, att kyrkan
med den rekommendation som utskottet
förordar inte skall svika våra förhoppningar
på denna punkt. Det skulle,
tror jag, för stora medborgargrupper
innebära, att avståndet mellan dem
och kyrkan vidgades. En sådan utveckling
vill vi inte medverka till.

Med denna syn på frågan vill jag helt
tillstyrka det föreliggande förslaget.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag var åtskilligt mera
förvånad över herr Staxängs senare
yttrande än över hans första inlägg.
Jag kan nämligen inte förstå hans
irritation, inte heller de anspråk han
gör på att tala på svenska kyrkans
vägnar. Han säger, att hans samfunds
syn på Skriften och hans samfunds mening
i denna fråga förbjuder honom
o. s. v. att intaga en annan ståndpunkt.

År det inte med förlov sagt litet
överdrivet att tala på det sättet? Herr
Staxäng tycks glömma bort, att det är
inom hans eget samfund som dessa
reformtankar förts fram, och den roll
ett par av oss, som tillhör andra samfund,
har kommit att spela i detta sammanhang,
är ju närmast att betrakta
såsom ett stöd åt vad vi menar vara
sant evangeliska och demokratiska meningsyttringar
inom kyrkan själv. Jag
tror sålunda inte att någon orätt sker
genom att dessa förslag förverkligas,
utan att det är tillbörligt att ärendet
prövas av kyrkomöte och riksdag.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av herr Rimmerfors’ senaste
inlägg.

Jag sade icke att jag talade för hela
svenska kyrkan. Jag talade om stora
delar av kyrkfolket inom svenska kyr -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Om behörighet för kvinna att inneha prästerlig tjänst

kan och att denna fråga för dem skulle
bliva en prövosten när det gäller troheten
mot skriften.

Vidare vill jag beklaga fröken Wetterströms
uttalande. Troheten mot ordet
och bekännelsen, som ligger bakom den
svenska kyrkans verksamhet och som
är betonat av riksdagen vid religionsfrihetslagens
antagande, är inte känslomässiga
fördomar.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket, men då den rör en
för vår kyrka rätt viktig fråga, kan jag
inte underlåta att säga några ord.

Först vill jag framhålla, att jag i allt
väsentligt kan instämma i det anförande,
som herr Staxäng höll. Jag är inte
så litet överraskad över att första lagutskottet
är fullständigt enhälligt i sitt
ställningstagande till frågan om kvinnliga
präster. Jag hade ju väntat, att första
lagutskottets ledamöter skulle ha
orienterat sig om hurudana förhållandena
varit under tidernas lopp och
även efter det att utredningen om kvinnliga
präster kom till. Nästan samtliga
domkapitel avstyrkte ju utredningens
förslag på det bestämdaste och anslöt
sig till de fyra reservanterna, som inte
ville vara med om att införa kvinnliga
präster.

Vad som förevarit — vilket också
redovisas i utskottets utlåtande — ger
ju belägg för att man måste ta hänsyn
till opinionen i de olika församlingarna,
och jag anser att man borde ha beaktat
denna i högre grad än vad utskottets
ledamöter har gjort. Utskottet säger
bl. a., att i åtskilliga lägen kan det förmodas,
att en kvinnlig präst skulle visa
sig vara väl så lämplig som en manlig.
Jag skulle vilja fråga utskottets ledamöter,
under vilka förhållanden detta
kan anses vara fallet. Jag vågar påstå,
att det knappast kan tänkas ett enda
fall, där en kvinna kan vara mera lämplig
än en man att vara präst.

Jag håller en man för att vara myc -

ket bättre som präst än en kvinna. Det
är klart, att en kvinna kan ha ett mycket
starkt religiöst intresse, men vi
känner väl litet var till hur temperamentsfulla
kvinnor är och hur lätt det
uppkommer situationer, där de kan
ha svårt att hålla balansen. Det är klart
att sådant inte passar för den som är
präst.

Karlar har nog i allmänhet litet mera
balans över sig. Ni vet, att en mycket
viktig uppgift för en präst är att vid
vissa tillfällen ta emot bikt av församlingens
medlemmar. Hur skall det gå,
när det blir kvinnliga präster? Det är
svårt att säga, men nog har jag den
uppfattningen, att kvinnor i allmänhet
har åtskilligt svårare att hålla tand för
tunga än vad män har. Den som går
och biktar sig för en kvinna kan ju
riskera att hela församlingen kan få
reda på ens gärningar både i det ena
och det andra. Jag anser, att kvinnan
har en läggning som mindre än mannens
passar för prästämbetet, därför
bör vi hålla fast vid den gamla regeln,
att det skall vara män, särskilt som allmänheten
vill ha män. Jag kan tala om,
att jag hört vissa kvinnor säga, att
om det är en kvinnlig person som håller
morgonandakten i radio, så tycker
de inte att det är tillräckligt bra att
höra. Nej, säger de, tacka vet vi om
det är en karl som talar!

Jag har lagt märke till att utskottet
slutligen säger, att det vill att kyrkomötet
skall ta ståndpunkt, och det är
alldeles riktigt, ty det måste ju kyrkomötet
göra. Det är ju en sak, som ligger
under dess domvärjo. När utskottet
ändå kommit till denna slutsats,
skulle det inte ha gjort så många positiva
uttalanden som det faktiskt gjort.
Det är oförsiktigt av lagutskottets ledamöter
att gå till väga på det sättet.
De borde i stället ha sagt: »Detta är en
angelägenhet, som gäller den svenska
kyrkan, och kyrkomötet är dess högsta
myndighet. Vi avvaktar och ser vad
kyrkomötet kommer att säga. Sedan

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Interpellation ang. befordran av brevpost till USA

skall vi ta slutlig ståndpunkt till frågan,
därest kyrkomötet går in för saken.»
Detta hade enligt min mening varit den
riktiga vägen, om första lagutskottet
hade velat vara objektivt.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka avslag på utskottets hemställan.

Fröken ÖBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i den här debatten, ty jag tycker
att det redan talats väl mycket, inte
minst av motionärerna; när de fått sin
motion tillstyrkt borde de väl ha kunnat
begränsa sig. Men när jag lyssnade
till herr Rubbestad kunde jag inte låta
bli att begära ordet för att beklaga, att
herr Rubbestad dragit ned debatten till
den nivå som han här gjort.

Herr Staxäng tyckte att vi inom utskottet
inte hade med vördnad och varsamhet
nalkats frågan om huruvida
kvinnliga prästtjänster bör inrättas,
men såsom här redan omvittnats, har vi
nog vinnlagt oss om att visa både vördnad
och varsamhet vid behandlingen av
denna fråga. Jag vill emellertid ifrågasätta,
om herr Rubbestad gör det, när
han här friar till kammarens lust att
skratta. Man blir verkligen beklämd,
när man hör vad herr Rubbestad har
att säga. Han har ingenting i sak att
komma med, utan han försöker bara
säga en del roligheter. Men om man
t. ex. inte tycker om att höra kvinnor
leda andaktsstunder i radio, så har man
ju den möjligheten att stänga av radion.

Herr Rubbestad undrade, hur vi inom
utskottet kunde säga att kvinnor i vissa
fall vore mer lämpliga än män att utöva
den prästerliga gärningen. Därmed
har vi avsett det förhållandet, att den
som söker råd och hjälp t. ex. i religiösa
angelägenheter eller i någon samvetsfråga
ibland kanske skulle ha lättare
att meddela sig med en kvinnlig
präst än med en manlig.

.Tåg skall inte, herr talman, fortsätta,
ty jag begärde som sagt ordet närmast

för att brännmärka det sätt, varpå herr
Rubbestad här dragit ned debatten.

Härjämte instämde fru Johansson i
Skövde (s).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill bara deklarera,
att jag försökte tala så vördnadsfullt
som möjligt, men om man måste säga
sanningar, som inte passar för alla, förstår
jag att en och annan tar anstöt.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag tycker, att det bara
behöver konstateras, att när herr Rubbestad
argumenterar att kvinnorna
skulle ha svårt att hålla tand för tunga,
är hans tal ett utmärkt exempel på att i
varje fall någon karl helt och hållet
saknar den förmågan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är inte mycket
att replikera på, ty hela kammaren känner
ju till, att herr Hseggblom särskilt
hör till den sorten.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Interpellation ang. befordran av brevpost
till USA

Herr SEVERIN i Stockholm (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! En av det svenska postverkets
huvudprinciper är att posten
skall befordras med den lägenhet, som
ger den snabbaste distributionen till
adressaten. I enlighet med denna princip
transporteras brevposten till länder
i Europa sedan många år tillbaka i allra
största utsträckning med flyg.

Det är därför förvånande att notera,
att i de för Sverige så viktiga förbindel -

46 Nr 15 Fredagen den 22 april 1955

Interpellation ang. befordran av brevpost till USA

serna till USA mer än 25 procent av
brevposten fortfarande sändes med båt.
Transporttiden vid båtbefordran i förening
med liggtiden i väntan på transport
gör, att det sjöbefordrade brevet
kan kräva upp till 18 dygn för att nå
adressaten i USA.

Vad flygförbindelserna beträffar upprätthålles
under sommarhalvåret cirka
25 turer per vecka, eller mer än tre förbindelser
om dagen, mellan Sverige och
USA. Under vinterhalvåret sjunker denna
frekvens men blir dock aldrig mindre
än en direktförbindelse per dag. Posten
kan således sändas varje dag från
Sverige och nå USA på 22—24 timmar.
Detta innebär, att vi mellan Sverige och
USA har tätare flygförbindelser än vi
har med vissa länder i Europa, dit all
brevpost redan nu sändes med flyg. Det
förefaller därför som om en avsevärd
serviceförbättring gentemot allmänheten
skulle kunna åstadkommas, om postverket
tillämpade samma befordringsprincip
för brev till USA som den, som nu
användes för brev till länder inom
Europa.

Det finns flera skäl, som talar för att
en sådan serviceförbättring borde genomföras.
Sålunda är vi angelägna att
öka vår export till den amerikanska
marknaden, och bättre postförbindelser
med USA skulle för våra exportindustrier
innebära snabbare avslut och en
effektivare bearbetning av denna marknad.
Ett annat skäl är att i USA hor
cirka 1,2 miljoner medborgare av svenskt
ursprung. Det borde vara en angelägen
uppgift för statsmakterna att underlätta
förbindelserna mellan dem och släkt
och vänner i Sverige.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Hyser vederbörande myndigheter
planer på att inom den närmaste framtiden
träffa sådana föranstaltningar, att
brevposten till USA i fortsättningen

kommer att uteslutande befordras med

flyg?

2. Om så icke är fallet, kan man
emotse ett initiativ av herr statsrådet
i syfte att åstadkomma detta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelser från
Nordiska rådets svenska delegation;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen och propositionen
nr 137 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/
56 till avsättning till fonden för idrottens
främjande jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

budgetåret 1955/56 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse'' av
vissa kronan tillhöriga fastigheter
m. m.,

nr 86, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering av
vissa tjänster m. in.,

nr 87, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer, och

nr 88, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ersättning
till vissa beställningshavare i reserven
m. fl. för minskning i avlöningsförmåner
till följd av beslut vid 1940 års lagtima
riksdag jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående skatteinbetalning hos
postverket medelst check,

nr 36, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beräknandet
av värdeminskningsavdrag å byggnader
i förvärvskällan jordbruksfastighet
samt om avdrag för täckdikningsanläggningar
m. m.,

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om skyldigheten att erlägga
fastighetsskatt, och

nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande
fastighetsbeskattningen m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 20,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1955/56 m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åldringarnas
anpassning i produktionslivet.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m.; och
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56 till
yrkesundervisningen samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;
från bevillningsutskottet:
nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar;
och

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.;

från bankoutskottet, nr 211, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition (nr
79) med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning av förordningen den
30 maj 1952 (nr 325) med särskilda bestämmelser
om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit;

från första lagutskottet, nr 208, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

lydelse av 5 § lagen den 5 april 1949
(nr 114) om val av borgmästare och
rådman;

från andra lagutskottet:
nr 212, i anledning av väckta motioner
om viss komplettering av lagen om
förskottering av underhållsbidrag; och
nr 213, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med hälsovådligt arbete; samt
från tredje lagutskottet:
nr 209, i anledning av väckt motion
angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol; och

nr 210, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen
väckt motion.

§ 16

Anmäldes att Kungl. Maj :ts proposition
nr 189, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 630, av herr Jonsson i Strömsund
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 165, med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. m.,
nr 631, av herr Stenberg, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 165,

nr 632, av herrar Strandh och Sjölin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 167, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal,

nr 633, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 171, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente
in. m.,

nr 634, av herr Malmborg i Skövde, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 178, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken,
och

nr 635, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan:

Till Riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
30 april—10 maj 1955 för utrikes
resa i egna angelägenheter.

Stockholm den 22 april 1955

Bengt Arweson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.40.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 26 april 1955

Nr 15

Tisdagen den 26 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19
och den 20 innevarande april.

§ 2

Svar på interpellation ang. framläggande
av förslag till riksdagen om turisthotellens
kreditfrågor

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har i en interpellation frågat
mig, dels när en aviserad proposition
om turisthotellens kreditfrågor väntas
föreläggas riksdagen och dels vilka
andra åtgärder som kan förväntas från
min sida för att avvärja en kris inom
landets turist- och hotellväsende. I sin
motivering för interpellationen har
herr Christenson närmast berört de utländska
turistbesöken i vårt land.

I anledning av interpellationen vill
jag först deklarera, att jag är fullt medveten
om turismens betydelse både i
så måtto att den kan öka kunskapen
om och förståelsen för vårt land och
genom att den tillför oss avsevärda
valutaintäkter. I god överensstämmelse
härmed står det förhållandet, att staten
är den största bidragsgivaren till
Svenska turisttrafikförbundet, som har
till uppgift att på olika vägar främja
och utveckla Sveriges roll som turistland.

Interpellanten uttalar att turisthotellen
står inför en allvarlig kris. Detta
uttalande vinner belysning genom en
utredning av förhållandena inom turisthotellnäringen
som skett genom Tu -

risttrafikförbundets försorg. Man har
härvid undersökt lönsamhetsförhållandena,
men då undersökningen avsåg
endast ett relativt litet antal hotell, är
det vanskligt att dra bestämda generella
slutsatser av vad som utrönts.
Så mycket framgår dock, att åtskilliga
turisthotell befinner sig i ett bekymmersamt
ekonomiskt läge. Detta kan
förefalla egendomligt eftersom turismen
i takt med den höjda levnadsstandarden
kraftigt utvecklats under
senare år.

En väsentlig anledning till svårigheterna
synes vara att reselivet ändrat
karaktär, dels på grund av bilismens
oerhörda utveckling, dels genom
att nytillkomna turistkategorier kräver
billigare inkvarteringsformer än turisthotellen
traditionellt kan erbjuda.
Omständigheter av denna art har lett
till att de nuvarande turisthotellen inte
längre fullt motsvarar turisternas behov
och önskemål. Sannolikt måste en
anpassning ske till de inträdda ändringarna
i turismens karaktär och inriktning.
Detta kan medföra att hotell,
som är lokaliserade till mindre lämpliga
platser eller som av andra skäl
inte lyckas få en tillräcklig beläggning,
råkar i ekonomiskt trångmål. Liknande
svårigheter har ju tidvis inträffat
i andra näringsgrenar. Jag kan inte
tänka mig annat än att för turisthotellnäringen
liksom för andra näringar
det primära måste bli en självsanering.
Jag anser det med andra ord icke vara
aktuellt med någon allmän subventionering
av turisthotellen. De åtgärder,
som erfordras för att avhjälpa svårigheterna,
bör sålunda främst ankomma
på företagen själva.

Ett förhållande, som har stor bety -

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 15

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till riksdagen om turisthotellens
kreditfrågor

delse för turisthotellens lönsamhet, är
säsongernas längd. Det är välbekant
att den traditionella svenska sommarsäsongen
för turisthotellen är kort.
Hotellföretagarna och deras organisationer
torde vara väl medvetna om
önskvärdheten att förlänga säsongerna
och är inställda på att arbeta för en
sådan utveckling.

Uppenbarligen är det i många fall
önskvärt, att hotellföretagen får möjlighet
att genomföra rationaliseringsåtgärder
i kostnadsnedpressande syfte
och att modernisera, så att de kan dra
till sig ytterligare turistkategorier. För
dylika ändamål erfordras i regel kapital
utifrån. Den nyss berörda utredningen
utmynnade i en hemställan, att
staten skulle lämna finansiellt bistånd
antingen genom en statlig lånefond eller
genom att lämna kreditgarantier för
banklån. Detta förslag har varit föremål
för remissbehandling, varvid vissa
remissinstanser avstyrkt eller ställt sig
tveksamma, under det att åtskilliga instanser
anslutit sig till förslaget. För
egen del har jag ännu icke tagit slutlig
ställning i frågan. Någon proposition
till innevarande års riksdag är redan
med hänsyn till stadgade tider för
avlämnande av proposition icke att
påräkna. Jag hyser emellertid förhoppning
att till nästa års riksdag få återkomma
till saken.

Några andra åtgärder från det allmännas
sida, som är av större betydelse
för turisthotellen, har icke planerats.
Jag erinrar emellertid att bidragen
till Svenska turisttrafikförbundet
indirekt innebär ett stöd också för turisthotellväsendet.

Härefter anförde:

Herr CHRISTEN SON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det lämnade svaret på
min interpellation.

När jag i början av riksdagen tog del
av förteckningen över propositioner,

avsedda att föreläggas 1955 års riksdag,
fann jag, att även turisthotellens kreditfråga
omnämndes. Jag trodde, att regeringens
»vänliga fönster» hade öppnats
för den utländska turismen. Visserligen
håller handelsministern — av svaret att
döma — fortfarande fönstret på glänt,
men i praktiken är det ändå stängt.

Vårt lands turistfråga började utredas
av en statlig kommitté redan för
sju år sedan. Men medan vi här i landet
utreder och diskuterar turistproblemen,
handlar man i andra länder.
Schweiz, som ofta framhålles såsom
ett föredöme när det gäller kloka avgöranden,
inte enbart i fråga om att
låna pengar till Sverige, utan även i
fråga om åtgärder för att ta till vara
den utländska turisttrafiken, skulle härvidlag
kunna vara ett exempel för oss.
Nationalintäkten på turismen beräknas
i Schweiz till 1,6 miljarder kronor.
Men även de skandinaviska länderna
har gjort stora insatser för att på ett
värdigt sätt kunna ta emot den internationella
turistströmmen. Ändå togs
våra grannländers turistanläggningar i
anspråk av ockupationsmakten under
kriget och återlämnades sedan i åtskilligt
derangerat skick.

I Köpenhamn har i dagarna öppnats
ett stort hotell med tvåhundra rum,
vilket byggts särskilt med tanke på turisterna.
Tidigare har två andra stora
hotell kommit till stånd jämte ett flertal
medelstora hotellanläggningar, och
ytterligare två hotell planeras. I Oslo
har hotellmöjligheterna också utvidgats
i rask takt, liksom skett beträffande
turisthotellen över huvud taget i Norge.

Stockholm däremot, Sveriges främsta
turistort, har fått se utvecklingen gå
baklänges. Här har flera hotell lagts
ner än de som kommit till, och sedan
år 1938 har antalet hotellbäddar minskat
med cirka 1 000. För utländska turister
och svenska semesterfirare är
Stockholms hotellförhållanden en tråkig
upplevelse, som väl närmast får

Tisdagen den 26 april 1955 Nr 15

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till riksdagen om turisthotellens
kreditfrågor

skrivas på statliga byggnads- och andra
regleringars konto. Enligt Svenska turistföreningens
redovisning har sedan
före kriget hotellen och pensionaten i
hela landet minskat med nio procent
och antalet bäddar med fyra procent.
Ändå har den utländska turisttrafiken
tredubblats under samma tid.

Turistorganisationerna har ansett att
i första hand kreditfrågan bör ordnas
för att hålla turisthotellen flytande.
Något bestämt besked fick jag inte av
statsrådet, när det gällde ett initiativ
i den riktningen. Företagarna inom
branschen är nogsamt på det klara med
att nybyggnader och utvidgningar av
hotell under de närmaste åren blir belagda
med investeringsavgift. Men åtminstone
när det gäller säkrandet av
brandskyddet borde turisthotellen bli
helt befriade från investeringsavgift.
De många nedbrunna turisthotellen är
en allvarlig företeelse. Sedan år 1945
har 16 stycken turistanläggningar brunnit
ner.

Jag är av den uppfattningen, att det
borde ha tagits initiativ om lånekrediter
för att stimulera utvidgningsverksamheten
för flera år sedan. En upprustning
av standarden och de sanitära
förhållandena behövs, men dessa
ting har blivit påfallande eftersatta under
de senare åren. I promemorian till
handelsdepartementet för två år sedan
föreslog utredarna från Turisttrafikförbundet
bl. a. statligt kreditstöd på
affärsmässig grund men med vissa lättnader
i fråga om säkerheterna och
amorteringstidens längd för turisthotellväsendet.
Jag vill ställa en direkt
fråga till herr statsrådet: Vad är anledningen
till att inte turistnäringen kan
få liknande kreditmöjligheter som andra
näringar?

Ur nationell synpunkt har en upprustning
av landets turisthotell och
pensionat stor betydelse. Statsmakterna
har på olika sätt skapat ökad fritid
och längre semester för landets med -

borgare. Reselivet har också livligt utnyttjats
av alla samhällsklasser, varför
denna fråga har stor betydelse för
hundratusentals svenska semesterfirarare.
Svenskarna har i stor utsträckning
under senare år skaffat sig egna
bilar och vill gärna se vårt land under
semestertiden. Men det är ofta omöjligt
att skaffa hotellrum och få tak över
huvudet under semestertiden. Detta har
medfört att svenskarna har ökat utlandsresornas
antal. Myndigheterna
tycks föredra att fördubbla valutatilldelningarna
för utlandsresor framför
att vidga hotellrumsbeståndet i Sverige.

Statsrådet säger, att nytillkommande
turistkategorier kräver billigare inkvarteringsformer.
Men hur skall detta
vara möjligt? Staten lägger ju skatt på
investeringar. Livsmedelspriserna stiger
och lönekontot ökar. Ett medelstort
turisthotell i Dalarna på 80—90 bäddar
får efter de nya avtalen en höjning av
lönekostnaderna med 40 000 kronor årligen,
dvs. 500 kronor per bädd och år.

På en punkt är jag ense med statsrådet,
att nuvarande hotellförhållanden
inte motsvarar turist- och semesterlivets
behov och önskemål. Höjningen
av den allmänna bostadsstandarden och
förbättringen av sanitära inrättningar
gör att turisthotellen i många fall förefaller
ganska obekväma.

Statsrådet nämner, att staten är stor
bidragsgivare när det gäller den utländska
propagandan. Det belopp som
Svenska turisttrafikförbundet har erhållit
har dock inte höjts i proportion
till turistströmmens ökning och penningvärdets
fall. För att få bästa möjliga
valuta av anslaget torde även andra
åtgärder böra tillgripas i syfte att
bättre kunna ta emot utländska gäster.

Danmark och Norge anslår sedan
1953 cirka en och en halv miljon kronor,
medan motsvarande svenska anslag
är 550 000 kronor. Turistinkomsterna
i de tre länderna eller något över
300 miljoner kronor är ungefär desam -

52 Nr 15 Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till riksdagen om turisthotellens
kreditfrågor

ma i Sverige som Norge och Danmark
tillsammans.

Turistinkomsterna har blivit rubricerade
som den osynliga exporten. De
tjänster och varor som man säljer till
främmande medborgare, vilka kommer
på besök, trafikavgifter, hotellrum, restaurangbesök,
butiksvaror osv. får vi
betalt för i dessa gästers egna valutor.
De dollar som strömmar in på detta
sätt är lika goda som de man får i betalning
för pappersmassa och verkstadsprodukter,
men det är svårare att
få dem officiellt redovisade, då vi saknar
en ordentlig turiststatistik.

Turistinkomsterna är beroende på
vår konkurrensförmåga. De viktigaste
betingelserna för denna är en god standard
samt tillgång på hotellrum. Vår
trafikapparat är väl utbyggd med reservation
för den svenska vänstertrafiken.
Hotellsituationen är dyster. Redan
efter kriget höjdes upprepade krav
på ökat hotellbestånd och bättre standard,
men den svenska regleringspolitiken
har varit ett hinder. Några effektiva
åtgärder för att ta emot en ökad
turistström har inte vidtagits.

Vad är orsaken till denna kris inom
svenskt turistväsende? Varför har inte
turisthotellen och restaurangbranschen
utvidgat sin rörelse i takt med folkökningen
och de stegrade behoven? I
min interpellation antydde jag, att företagarna
inom branschen arbetar i
ett näringspolitiskt hårt klimat. Genom
statsmakternas olika ingripanden i den
ekonomiska skötseln, de statliga regleringarna
över huvud samt byggnadsrestriktionerna
har skapats en krissituation,
och näringen har gått tillbaka.
Det finns för närvarande ingen privat
expansionslust. Ingen vill riskera kapital
i en sådan näringsgren. Under sådana
omständigheter anser jag, att statsmakterna
bör ta sitt ansvar. Här behövs
sannerligen snabba krafttag, om
vi över huvud taget vill behålla turistinkomsterna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö slog fast många sanningar i sitt
anförande, men jag tror ändå att hans
påståenden tål att granskas en smula.

Det kan vara riktigt att Schweiz är
ett föregångsland i fråga om turism.
Jag utgår ifrån att herr Christenson
väl känner till olikheterna i näringslivets
struktur i Schweiz och i Sverige.
Det är självfallet att ett land som
Schweiz söker utnyttja sina utomordentliga
naturliga förutsättningar för
att dra till sig turister, och det är lika
självfallet att turisttrafiken är välkommen
för ett land som har svårt att
uppehålla full sysselsättning av arbetskraften.
Förhållandena är ju inte riktigt
likadana här i Sverige. Skall vi
expandera på turismens område får
vi försöka minska på något annat område,
om vi inte skall skaffa arbetskraft
utifrån.

Vidare vill jag nog säga att herr
Christenson synes blanda ihop två saker
när han talar om turismen. Å ena
sidan säger han att vi får utländska
valutor i mängd, och å andra sidan
talar han om alla de svenskar som nu
vill resa omkring och se vårt land. Det
är väl skäl i att vi från början säger
att det här är fråga om de utländska
turisterna som kommer till Sverige. Jag
hör till dem som anser att vi, även om
vi inte kan konkurrera med de stora
turistländerna, ändå skall sträva efter
att på ett värdigt sätt ta emot utländska
medborgare när de kommer till Sverige.

Nu säger herr Christenson att det
är de statliga regleringarna som har
föranlett krisen. Det är ett sådant där
påstående som inte är styrkt. Jag har
tillåtit mig framhålla i interpellationssvaret,
att reselivet har ändrat karaktär.
Det finns en hel del turistanläggningar
som tidigare var mycket frekventerade
men som nu inte är lika upp -

Tisdagen den 26 april 1955 Nr 15

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till riksdagen om turisthotellens
kreditfrågor

skattade, kanske beroende på att deras
utnyttjande är för dyrbart för den
stora mängden av resenärer. På många
håll behövs en genomgripande modernisering
och framför allt rationalisering
med tanke på att arbetskraften är
en helt annan kostnadsfaktor nu än den
var för, låt oss säga, 15 å 20 år sedan
när det gäller denna näring. Därför
kan det vara berättigat att diskutera
huruvida det skulle vara ändamålsenligt
att underlätta en sådan moderniseringsverksamhet
på sådana platser, där
man i första hand kan ta emot utländska
turister.

Men nu ger ju herr Christenson alldeles
upp hoppet om att den enskilda
näringen skall klara sig. Han säger att
det inte längre finns några initiativ
eller någon företagarlusta. Det var intressant
att höra ett sådant påstående.
Jag trodde inte att herr Christenson
skulle våga påstå att det inte längre
finns några människor i detta land som
vill bedriva hotellrörelse. Jag hyser
alltjämt den förhoppningen att det
finns sådana människor. Så långt jag
har mig bekant har de senaste nyskapelserna
på hotellområdet slagit ganska
väl ut, och eftersom herr Christenson
har interpellerat har han väl
tagit reda på hur driftresultatet ser
ut exempelvis i fråga om Stockholms
senast byggda hotell. Om jag är rätt
underrättad klagar man inte alls på
den rörelsens resultat.

Visst har det hänt att det har försvunnit
en del hotell, men inte är det
utmärkande för Stockholms stad under
senare tid.

Om nu herr Christenson underkänner
de enskilda företagarnas möjligheter,
tror han då på att kommunerna
kan göra en insats, eller vill herr Christenson
rekommendera statsmakterna
att i stor skala etablera sig som hotellägare?
Det skulle vara intressant att
få ett besked på den punkten. Ty det
är ju det som herr Christenson säger

i sitt anförande, att de enskilda inte
kan klara upp dessa problem.

De utredningar som är verkställda
har nog givit klart besked om att vissa
av de s. k. turisthotellen behöver moderniseras,
och när jag lämnar beskedet,
att det inte kommer någon proposition
i år, utan att man vill fundera
på saken till nästa år i förhoppning om
att man då kan ta upp ärendet på nytt,
så sammanhänger detta med frågan, om
man skall ge sig in på det här området
på allvar.

Herr Christenson säger att denna näringsgren
inte har samma möjligheter
att få krediter som andra näringar har.
Vad menas med ett sådant yttrande?
Har inte hotellnäringen samma möjligheter
till kredit som övriga företag?
Jag känner mig alldeles okunnig om
vad som ligger bakom herr Christensons
påstående på denna punkt. Det är
väl inte så att banker och övriga kreditinstitut
har sagt att de inte lånar ut
pengar till hotell. Därför torde väl denna
näringsgren vara jämställd med
andra i det hänseendet.

Det har inträffat en del saker av positiv
karaktär under senare år. Eftersom
herr Christenson erinrar om förhållandena
i Stockholm vill jag nämna
att handelskammaren här undersöker
vilka möjligheter som föreligger för att
åstadkomma en förbättring av hotellbranschens
förhållanden, och det är
min förhoppning att man där skall
kunna åstadkomma ett resultat.

Det är kanske sant att det fordras en
samverkan mellan kommunen — Stockholms
stad — och eventuella företagare,
men det skall väl inte vara omöjligt
att åstadkomma ett sådant samarbete.

Till sist vill jag ställa frågan: Om
det nu är så som man allmänt gör gällande,
att turismen som sådan är utomordentligt
lönande för landet och för
de enskilda som driver hotellnäringen,
hur kan det då komma sig att de en -

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. framläggande av förslag till riksdagen om turisthotellens
kreditfrågor

skilda inte vill investera pengar i
denna näring? Staten har ju inga företag
på detta område, utan det är enskilda
som bedriver verksamheten. Vad
staten hjälper till med är anslag till
propagandaverksamhet i olika former,
och det är ingalunda så som herr
Christenson sade, att anslaget inte har
höjts. Det har höjts avsevärt sedan tiden
före kriget.

Det är klart att anslag alltid förefaller
vara otillräckliga, men om staten
-— som här är fallet — betalar
fyra femtedelar av alla Svenska turisttrafikförbundets
kostnader, tycker man
nog ändå att det inte finns anledning
att rikta förebråelser mot den statliga
sektorn. Då får de andra medlemmarna
av Turisttrafikförbundet försöka
rannsaka sig själva och ställa frågan
om det inte är skäl att satsa mera pengar
här. Att försöka komma längre än
till att en enskild sammanslutning får
fyra femtedelar av sina kostnader täckta
genom statsbidrag tycker jag nästan
är att ta till i överkant, herr Christenson.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är inte enbart i
Stockholm som hotellanläggningarna
har minskat. Jag kan hänvisa till turistorter
exempelvis i Stockholms skärgård,
där praktiskt taget alla pensionat
har upphört under de senare åren.
Jag kan vidare hänvisa till att länsstyrelsen
i Värmlands län i ett yttrande
framhållit att det inte finns något
större turisthotell i Värmland. Länsstyrelsen
upplyser också att antalet besökare
på Selma Lagerlöfs Mårbacka,
Geijersgården och Rottneros under år
1954 uppgick till nära 400 000, vilket
säger åtskilligt om turisternas intresse
för denna landsända. Jag kan tala om

att den största turistanläggningen i
Skåne, Falsterbohus, under flera år
har varit till salu. Också i Bohuslän
har åtskilliga turisthotell varit till salu.

Den bild jag här tecknat visar väl
tillräckligt klart att turismen, som jag
tidigare sagt, arbetar i ett näringspolitiskt
hårt klimat. Enligt min mening
är det samhällets och statsmakternas
uppgift att stimulera medborgarna till
nya insatser och inte försvåra sådana
insatser, men jag anser för min del
att turismen har haft att brottas med
mycket stora svårigheter. Först var
det byggnadsrestriktionerna som satte
spärr i vägen för utvecklingen strax
efter kriget. Sedan kom priskontrollen.
Jag kan som ett litet exempel nämna
att det år 1948 gjordes en framställning
till regeringen om en prissättning
efter dansk och norsk förebild, vilket
innebar en högre prissättning för vissa
hotell som betjänade turister. Denna
framställning avslogs av regeringen.
Den ifrågasatta prissättningen hade
emellertid säkert kommit turisthotellen
till godo, och dessa hade i sin tur
kunnat förbättra sin standard. Jag
skulle kunna draga fram många andra
exempel i detta hänseende.

Herr statsrådet sade också att Schweiz
har helt andra naturliga förutsättningar
än Sverige. Så förhåller det sig visst
inte. Vi har stora, utmärkta badplatser
som inte Schweiz kan erbjuda, och
vi har ju en natur som i många hänseenden
liknar Schweiz’. Jag tycker
därför att vi har lika goda förutsättningar
att dra till oss turister som
Schweiz, under förutsättning att vi går
in för en aktiv turistpolitik, men det
är det vi inte har gjort i vårt land.

Herr statsrådet nämnde även anslaget
till Turisttrafikförbundet. Redan i
mitt första anförande gjorde jag jämförelser
mellan Sverige, Norge och Danmark,
och jag har här en siffra som
visar att statsbidraget i promille av
beräknade turistintäkter utgör i Sve -

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämn dens

protokoll innan protokollet justerats

rige 1,8, i Norge 3,8 och i Danmark herr Christensson har, att de enskilda
6,2. Det'' visar att de statliga myndig- inte kan klara saken. Jag tror tvärtom
lieterna i våra skandinaviska grann- att de skall vara i stånd att göra en
länder jämfört med de svenska myn- insats, och det gäller både i storstäder
digheterna har ett större intresse för och andra platser. Jag har med andra
turismen och beviljar större anslag till ord en mera optimistisk syn på dessa
densamma. ting än herr Christenson har.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag nödgas bemöta
den sista delen av herr Christensons
yttrande, där han ansåg sig kunna räkna
ut förhållandet mellan statsbidraget
och turistinkomsterna i Sverige.
Herr Christenson klagade tidigare över
att det inte finns någon statistik på
detta område. Hur får man då fram
en sådan här uppgift? Jag vet att det
inte finns någon statistik som är tillförlitlig.
När jag sade att vi stöder turistnäringen
åsyftade jag stödet genom
Svenska turisttrafikförbundet. Där
lämnade vi 1946/47 ett anslag på
181 000 kronor. 1953/54 var det sammanlagda
beloppet 602 000 kronor. Det
var dessa siffror jag stödde mig på.

När jag sade att vår arbetskraft är
fullt sysselsatt vill väl herr Christenson
inte bestrida detta. Om vi alltså
skall expandera på det nu ifrågavarande
området måste vi tränga tillbaka
behovet på något annat. Det är
den privata sektorn som skall bestämma
vad det är bäst att använda produktivkraften
till. Jag kan inte tänka
mig att herr Christenson säger att den
privata sektorn inte kan göra detta
utan att staten måste sköta om den
uppgiften. Och då blir det till slut
fråga om en avvägning. Om den här näringen
kan se så pass ljust på framtiden
som det sägs — och jag tror att
det finns möjlighet att driva verksamheten
med gott utbyte, vilket stöds av
att, som jag sade, de senaste exemplen
på nyetableringar har slagit väl ut —
så måste jag meddela att jag inte har
den pessimistiska uppfattningen som

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Herr statsrådet och jag
är väl ändock ense på en punkt, nämligen
att det finns för litet hotellrum
i Sverige. Jag har talat med många hotellmän
som har påpekat att det ur
landets ekonomiska synvinkel inte är
riktigt att vi ideligen skall behöva tillbakavisa
beställningar som vi får utifrån,
och avstå från »härlig dollarvaluta»,
som en hotellman för någon
tid sedan uttryckte sig. Ett faktum
kvarstår således att hotellbeståndet
inte är tillräckligt och att vi därför
inte kan ta emot så många turister
som vi skulle önska.

Herr statsrådet talade om arbetskraftsfrågan.
Det är nog riktigt att den
spelar en stor roll, men de andra länderna
har naturligtvis samma svårigheter.
Det är kanske riktigt att här
byggs för litet bostäder, sjukhus och
skolor, men både Schweiz, Danmark
och Norge tycks klara dessa problem
och ändå kunna utvidga sin turisthotellrörelse.
När andra länder kan
göra detta tycker jag att också vi borde
ha möjligheter att skapa bättre förhållanden
på detta område.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. publiceringen
av en reservation till priskontrollnämndens
protokoll innan protokollet justerats

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämn dens

protokoll innan protokollet justerats

tillstånd framställd interpellation har
herr Braconier fäst min uppmärksamhet
på att en av en föredragande tjänsteman
i priskontrollnämnden avlämnad
reservation till nämndens protokoll
jämte nämndens beslut publicerats innan
protokollet justerats. Interpellanten
frågar, om jag ämnar vidtaga några
åtgärder med anledning av det inträffade.

Till svar härpå får jag anföra följande.
Såsom angivits i interpellationen
behandlade priskontrollnämnden fredagen
den 18 mars 1955 frågan om prissättningen
på jordbruksprodukter under
produktionsåret 1955/56. Enligt vad
jag inhämtat hade priskontrollnämnden
genom jordbruksnämnden under
hand blivit informerad om jordbruksprisuppgörelsen
för nämnda produktionsår,
och föredragande byråchefen,
som är ledamot av kalkylsakkunniga,
lämnade vid sammanträdet en redogörelse
i sakfrågan. Föredraganden hemställde,
att nämnden skulle besluta avlåta
yttrande i sakfrågan till jordbruksnämnden
i enlighet med ett av vederbörande
byrå inom nämnden upprättat
förslag. Efter diskussion beslöt priskontrollnämnden
att något yttrande inte
skulle avlåtas, eftersom nämnden ej
fått ärendet på remiss. Mot beslutet avgavs
reservationer av en ledamot som
till protokollet antecknade att han helt
anslöt sig till uppgörelsen. Vidare reserverade
sig fyra andra ledamöter
jämte föredraganden till förmån för
föredragandens hemställan. Följande
dag, den 19 mars, innehöll, såsom framgår
av interpellationen, en morgontidning
en notis om vad som förekommit
vid priskontrollnämndens sammanträde
i frågan om jordbrukspriserna, och i
en eftermiddagstidning stod ett utförligt
referat av sistnämnda reservation.

I de fall priskontrollnämndens beslut
är av beskaffenhet att lämpligen böra
omedelbart bekantgöras sker det i regel
genom kommunikéer, meddelanden

eller skrivelser till berörda parter. Vad
gäller det aktuella beslutet togs frågan
om dess publicering ej upp till behandling
vid sammanträdet. I anslutning
härtill vill jag framhålla, att det i och
för sig inte innebär något anmärkningsvärt
att ett beslut publiceras innan
formell protokollsjustering skett.
För ett verk av priskontrollnämndens
typ är det av lätt insedda skäl ofta till
och med oundgängligen erforderligt,
att nämndens beslut offentliggörs omedelbart
sedan de fattats.

Med sin fråga — om jag avser att
vidtaga några åtgärder i anledning av
det inträffade — önskar herr Braconier,
förmodar jag, få veta vad jag gjort
eller ämnar göra för att utröna, vem
som är ansvarig för att beslutet kommit
ut. Det är ju emellertid så, att tryckfrihetslagstiftningen
innehåller uttryckliga
bestämmelser till skydd för meddelelsefriheten
och anonymiteten för
den, som lämnar uppgifter och underrättelser
till tidnings utgivare eller redaktion.
Meddelelsefriheten innebär, att
det skall stå envar fritt att meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt
skrift. Med denna frihet korresponderar
rätten för meddelaren att vara anonym,
vilket innebär att han inte får
efterforskas. Undantag härifrån gäller
blott i två fall, nämligen dels om meddelandet
är ärekränkande för enskild
person och det ej införts i den tryckta
skriften och dels om meddelandet innefattar
brott mot tystnadsplikt som
ålagts tjänsteman i lag. Intet av dessa
undantag föreligger i det nu aktuella
fallet. Den bestämmelse om tystnadsplikt,
som finns i prisregleringslagen,
gäller nämligen ej sådana förhållanden
varom här är fråga.

Under hänvisning till det anförda får
jag besvara herr Braconiers fråga med
att konstatera, att någon åtgärd inte
lagligen kan företagas för att utröna
hur uppgifterna om priskontrollnämn -

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämn dens

protokoll innan protokollet justerats

dens beslut i det med interpellationen
avsedda ärendet kommit till tidningarnas
kännedom.

Härpå anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för det i
många avseenden väl avvägda svaret.
Jag vill uttrycka min glädje över att
handelsministern slår fast anonymitetsskyddet.
Jag hade för tre år sedan en
interpellation som just gällde frågan
om priskontrollnämndens förhållande
till tryckfriheten.

Emellertid, herr statsråd, finner jag
inte frågan besvarad med enbart en
hänvisning till anonymitetsskyddet.
Det är visserligen alldeles riktigt, som
handelsministern påpekar i sitt svar,
att priskontrollnämnden i många fall
måste meddela sina beslut innan protokollsjustering
har skett, men jag vill
i detta sammanhang erinra om att frågan
om protokollens justering också är
behandlad i tryckfrihetsförordningen,
nämligen i andra kapitlet, femte paragrafen.
Det räcker därför inte med att
bara hänvisa till anonymitetsskyddet.

Var nu verkligen den fråga som behandlades
vid sammanträdet av så
brådskande natur? Här har priskontrollnämnden
beslutat att icke yttra
sig i denna fråga av det skälet att man
har ansett att man icke har haft material
tillgängligt för att göra en bedömning,
och såvitt jag vet kom det
inget meddelande till Tidningarnas
telegrambyrå om den anförda reservationen.
Men allmänheten fick läsa i
några tidningar att ett antal reservanter,
däribland föredraganden, chefen
för priskontrollnämndens livsmedelsbyrå
Erland Carbell, hade reserverat
sig och föreslagit att prishöjningen på
mjölk skulle sattas till fyra öre per
liter i stället för åtta o. s. v. Här gäl -

ler det alltså en fråga där meningarna
har gått ytterligt isär, och i denna fråga
får allmänheten bara reda på att
några ledamöter av priskontrollnämnden
har avvikande mening mot priskontrollnämndens
majoritet. Allmänheten
får uteslutande reda på de skäl
som har legat till grund för reservationen.
Däremot får den inte reda på
några av de skäl som har legat till
grund för majoritetens beslut.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att det härom dagen i en socialdemokratisk
tidning, vars chefredaktör är
ledamot av denna kammare, stod att
läsa en mycket skarp kritik mot ledamöter
i en nämnd, vilka innan protokollet
justerats meddelat sina meningar.
Där ansåg alltså den socialdemokratiska
tidningen att det inte kunde anses
rimligt att man på det viset delgav
en sak av denna kontroversiella natur.
Det kan ju sägas, att priskontrollnämnden
direkt skulle ha sagt att man ansåg
att denna fråga inte skulle publiceras.
Jag vill erinra om att man i dag
kan läsa att i en fråga, som priskontrollnämnden
har förklarat vara av
hemlig natur, publicerar ett fackorgan
en artikel innan priskontrollnämnden
själv beslutar att publicering skall ske.

Jag som pressman är naturligtvis
mycket intresserad av att nyheter kommer
fram så fort som möjligt, och jag
kritiserar ingalunda den tidning som
här publicerat denna reservation. Men
för det första bör det i så fall vara
lika möjligheter för alla, och för det
andra måste det väl, särskilt när det
gäller så pass omstridda frågor som
t. ex. jordbruksfrågorna, bli en ensidig
debatt om man på detta sätt bara
framför reservanternas mening. Och
det var ur den synpunkten som jag
tyckte det var angeläget att statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
diskuterade denna fråga, om det inte
i vissa fall är lämpligt — här förelåg
ju inte något beslut i sakfrågan av pris -

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Svar på interpellation ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämn dens

protokoll innan protokollet justerats

kontrollnämnden — att ange normerna
för när man i dylika sammanhang kan
anse att det är fråga om en offentlig
handling. Där kommer man alltså in
på en tolkning av tryckfrihetsförordningen.
Jag medger gärna att man på
grund av anonymitetsskyddet inte får
efterforska viss person. Men jag är säker
på — det visar även uppgifter som
meddelas i dagens tidningar — att
priskontrollnämnden med dessa publiceringsmetoder
tvingas att i varje fråga
ange sin ståndpunkt, ty annars kan en
reservant vilken som helst meddela en
utförlig motivering för sin uppfattning.
Priskontrollnämndens majoritet, som
anser att den inte haft tid att avge ett
grundligt yttrande, blir då ändå
tvingad att publicera sina skäl för att
inte allmänheten skall få en vilseledande
uppfattning om vad som hänt.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
kommer att aktualiseras, och jag har
funnit det vara önskvärt att handelsministern
närmare berör de problem jag
här i interpellationen har syftat på.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När jag i svaret sagt att
jag inte kan vidta några åtgärder mot
vederbörande, har jag inte därmed velat
säga att det inte går att med vederbörande
myndighet dryfta hur man
framöver skall förfara för att alla tidningar
skall få samma chanser. Detta
kan vara viktigt. Det är klart att det
ligger ett problem i hur man skall förfara
när det gäller att tillämpa tryckfrihetslagens
bestämmelser i fråga om
tjänstemans ställning. Det pågår ju nu
en utredning. Jag tror att överståthållare
Hagander är ordförande i den utredningen,
som närmast gäller poliskåren.
Genom denna räknar man -— i
första hand i justitiedepartementet —
med att få en ledning för den framtida
lösningen. För närvarande är jag inte
beredd att säga, om man kan vidta någ -

ra som helst åtgärder med nu gällande
lagstiftning.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag är fullt överens med
handelsministern när det gäller pressen.
Men det är ju också en fråga som
gäller priskontrollnämnden, en fråga
som aktualiserats genom att majoriteten
i priskontrollnämnden inte anser
att den haft tid att avge yttrande, vilket
var fallet när det gällde jordbrukspriserna.

I det andra fallet, när det gällde
restaurangrörelsen, ansåg man att det
av rent förhandlingstekniska skäl inte
var rimligt att göra något meddelande
vid en viss tidpunkt, utan man hemligförklarade
det. Där kan alltså en reservant
omintetgöra priskontrollnämndens
ansträngningar när det gäller förhandlingar
som är av vital natur. Detta
är också ett ganska intrikat problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 189, angående
reglering av sockernäringen i riket
m. m.

§ 5

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott motionerna: nr

630, av herr Jonsson i Strömsund
m. fl.,

nr 631, av herr Stenberg samt
nr 632, av herrar Strandh och Sjölin;
till statsutskottet motionerna:
nr 633, av herr Nelander m. fl. och
nr 634, av herr Malmborg i Skövde;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr
635, av herr Larsson i Hedenäset.

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
6, 8 och 81—88, bevillningsutskottets
betänkanden nr 35—38, jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 17.

§ 7

Föredrogs den av herr Severin i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående befordran av brevpost till
USA.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 90, i anledning av väckta motioner
om anslag till ett register till arbetet
Noraskogs arkiv,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till landsfogdarna
m. fl.,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1944/55, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 97, i anledning av väckt motion
om ändrad löneklassplacering för e. o.
kansliskrivaren vid Gotlands infanteriregemente
H. Svensson;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande skyldighet för statstjänsteman
att underkasta sig läkarundersökning,
nr 28, i anledning av väckta motioner
om förordnande av civila medlare i
äktenskapsmål,

nr 29, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring av 5
kap. 103 § konkurslagen,

nr 30, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i gällande regler
för allmänna arvsfonden, och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den
17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 21, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bostadslån
till domänverkets fast anställda arbetare,
och

nr 22, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1955/56 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet
jämte i ämnet väckt motion; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta mo -

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

tioner om tillsättande av en kommission
för undersökning och fortlöpande
information beträffande atomstridsmedlens
verkningar.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till statens priskontrollnämnd;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden
m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv; och
nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt
bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, m. m.

§ 10

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 192, angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, och

nr 194, angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa
bostadsbyggnadslån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 159, angående avgångsåldern
för befattningshavare underkastade
SPA-reglementet m. m. motionen nr
636, av herr Rubbestad;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 165, med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m. motionerna:
nr 637, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 638, av herr Cassel m. fl.,
nr 639, av herr Ohlin m. fl.,
nr 640, av herrar Svensson i Vä och
Larsson i Hedenäset,

nr 641, av herr Holmberg m. fl;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. motionerna:
nr 642, av herr Börjesson m. fl.,
nr 643, av herrar Königson och Gustafson
i Göteborg,

nr 644, av herr Ohlin m. fl.,
nr 645, av herr Svensson i Ljungskile,
nr 646, av herr Svensson i Va,
nr 647, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., och

nr 648, av herr Holmberg m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
182, med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. motionen
nr 649, av herr Boija och fru Johansson
i Norrköping.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Onsdagen den 27 april

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. en redogörelse
för i anledning av spionagen mot vårt
land vidtagna skyddsåtgärder

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har ledamoten av denna kammare
herr Håstad frågat mig, om jag är
i tillfälle att inför andra kammaren
lämna en redogörelse för de i anledning
av spionagen mot vårt land vidtagna
åtgärderna och för de ytterligare åtgärder,
som eventuellt kan anses erforderliga
till skydd för vår inre säkerhet
samt i syfte att ge nödigt eftertryck
åt opinionens berättigade reaktion mot
vissa öststatsbeskickningars missbruk
av sin rörelsefrihet i Sverige. Som svar
härpå vill jag meddela följande.

För att hindra och uppdaga spioneri
och vissa andra brott mot rikets säkerhet
har organiserats en särskild avdelning
av statspolisen. Denna avdelning
tillkom 1946 som ersättning för den
s. k. säkerhetstjänsten, som fungerat under
kriget. Uppgifter om avdelningens
nuvarande storlek och organisation eller
om dess verksamhet kan av naturliga
skäl icke lämnas.

I prop. 284: 1946 angavs emellertid
att för att hindra och uppdaga spioneri
och liknande brott borde utövas dels
spanande verksamhet och dels radiokontroll.
Den spanande verksamheten
borde i princip ankomma på de ordinära
polisstyrkorna, men dessa borde
få anlita biträde av statspolisen. Radiokontrollen
borde utövas direkt av stats -

polisen. Totala kostnaden beräknades
till 1,3 milj. För radiokontroll behövdes
35 personer. Denna kontroll beräknades
dra en kostnad av 0,5 milj. Riksdagen
godkände sammanlagt 1,5 milj. för budgetåret
1946/47.

De händelser som sedermera inträffat
har nödvändiggjort en förstärkning
av de materiella och personella resurserna
för såväl spaningsverksamheten
som radiokontrollen. Anslagen har successivt
ökats och uppgår för innevarande
budgetår till sammanlagt 6,45 milj.
kronor. För budgetåret 1955/56 begäres
6,55 milj. kronor.

Organisationen har sålunda från tillkomsten
1946 upprepade gånger stärkts.
Såvitt kan bedömas fungerar den tillfredsställande.

Möjligheterna att efterspana och ingripa
mot spioneriverksamhet har
vidare under senare tid ökats genom
tillkomsten av 1952 års lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål. Genom denna lag har
i fråga om förundersökning angående
bl. a. spioneribrott införts vissa särskilda
tvångsmedel, vilka tidigare icke
kunnat användas i fredstid. Sålunda
äger justitiekanslern medgiva förlängning
av den i rättegångsbalken medgivna
längsta anhållningstiden. Vidare
finns en i förhållande till rättegångsbalkens
allmänna regler utvidgad möjlighet
att lägga beslag på skriftliga meddelanden.
Förordnande om kvarhållande
av försändelse på post, telegraf,
järnväg eller annan befordringsanstalt
kan i vissa fall meddelas av undersökningsledare
eller åklagare i stället för
såsom eljest domstol. Slutligen har
domstols möjlighet enligt rättegångsbalken
att meddela tillstånd till avlyss -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar pa interpellation ang. en redogörelse för i anledning av spionagen mot vårt
land vidtagna skyddsåtgärder

nande av telefonsamtal utvidgats, och
även beträffande sådan åtgärd kan i
vissa fall tillstånd meddelas av undersökningsledare
eller åklagare. 1952 års
lag är tidsbegränsad, men den har hittills
förlängts med ett år i sänder. Enligt
beslut vid årets riksdag gäller lagen
till och med den 30 juni 1956.

Beträffande utlänningars rörelsefrihet
inom Sverige märkes de starkt inskränkande
bestämmelserna i kungörelsen
den 12 januari 1939 angående
särskilda villkor för utlännings vistelse
inom skyddsområde för fästning
eller motsvarande försvarsanläggning
samt tillträde till etablissement vid försvarsväsendet
m. m. Utlänning får icke
inkomma inom fästningsområde. Inom
skyddsområde får utlänning färdas å
vissa angivna kommunikationsleder
och uppehålla sig blott å vissa bestämda
platser och endast ett dygn åt gången,
såvida han inte fått utsträckt tillstånd.
Det är förbjudet för utlänning
att fotografera eller göra beskrivningar
eller mätningar inom skyddsområde.

Vad beträffar herr Håstads fråga om
åtgärder mot vissa beskickningars missbruk
av sin rörelsefrihet i Sverige vill
jag erinra om att utrikesdepartementet
då sådant missbruk förekommit reagerat
genom att anmoda inblandad beskickningspersonal
att lämna landet.
Dylika ingripanden från officiell svensk
sida har efter kriget förekommit i ett
tiotal fall. Senast har, som bekant, utrikesdepartementet
företagit sådana ingripanden
mot personal tillhörande de
tjeckoslovakiska och rumänska beskickningarna,
varvid svenska regeringen
inlade en bestämd protest mot vad som
förekommit. I detta sammanhang vill
jag härutöver endast hänvisa till det
svar som utrikesministern nyligen i
denna kammare lämnade på en fråga
av herr Adolfsson avseende det spörsmål
som interpellanten tagit upp. Som
bekant meddelade utrikesministern därvid
att, med anledning av vad som före -

kommit, tillstånd tills vidare icke kan
påräknas för tjeckoslovakiska militärattachéer
att tjänstgöra i Stockholm.

Jag vill försäkra interpellanten, att
regeringen icke kommer att tveka att
inom klart demokratiska råmärken företa
de ytterligare åtgärder, som kan
bli erforderliga för att skydda vitala
svenska säkerhetsintressen, och att vi
även i fortsättningen kommer att med
skärpa ingripa mot missbruk av den
diplomatiska rörelsefriheten i vårt land.

Härpå anförde

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag vill framföra mitt
vördsamma tack till hans excellens
statsministern för svaret på min interpellation.

Sedan jag ställde mitt spörsmål har
regeringen redan besvarat ett par andra
interpellationer, bland annat om den
diplomatiska rörelsefriheten i Sverige
och om de militära handböckerna. Det
spörsmål jag rest har emellertid inte
fördenskull förlorat sin aktualitet. De
nya kap statspolisen gjort under de
sista dagarna visar detta till fullo. Allmänheten,
de oinvigda, har därför ännu
i dag ingen vetskap om huruvida vi
nu kommit till botten med denna sista,
mångförgrenade spioneriaffär.

Först vill jag, herr talman, ge ett erkännande
åt den svenska statspolisen.
Den kan visa på tre mycket framgångsrika
avslöjanden under de allra senaste
åren. Dess framgångsrika kamp mot
spionage har väckt stor uppmärksamhet
utomlands. Då är det inte mer än
tillbörligt att även vi här i Sverige öppet
ger statspolisen en välförtjänt eloge.
Vetskapen om att statspolisen arbetar
med denna effektivitet mot spionage
är väl, när allt kommer omkring, det
starkaste motvapen vi har mot spionage
utifrån och mot landsförrädisk
verksamhet inom vårt eget land.

Den upprustning av statspolisen, som

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för i anledning av spionagen mot vårt

land vidtagna skyddsåtgärder

hans excellens här omnämnde, är därför
säkerligen väl använda pengar. Vid
årets riksdag var ju också alla partier
med undantag av kommunisterna eniga
om att stödja anslagen för denna upprustning.

Vidare vill jag framhålla, att vilken
utbredning det spionage än haft, som
nu utredes av polisen och avdömes av
domstolarna, finns det uppenbarligen
inga skäl att förstora vad som skett genom
en hetsjakt på personer, som tydligen
är oskyldiga. Även med all förståelse
för pressens arbetssätt och dess
uppgift att befordra nyheter till allmänheten
måste man djupt beklaga åtskilliga
av de reportage som gjorts, enkannerligen
rörande vissa personer i
Karlskoga. Dessa reportage stod i flagrant
strid mot de etiska regler, som
pressen själv utfärdat för sin egen efterlevnad,
senast för två år sedan, och
i vilka det bland annat står:

»Döm ingen ohörd! Betänk att polisens
och åklagarens utredning i brottmål,
förundersökningen — med hänsyn
till att den misstänkte kan vara oskyldig
— enligt rättegångsbalkens regler i
princip är hemlig, till dess åtal beslutats.
— Föreligger tvekan, om den misstänkte,
anhållne, häktade eller åtalade
begått brottet, bör namnet icke tillkännages
förrän målet avgjorts av domstol.
— Föregrip icke domstolens avgörande
genom partitagande i skuldfrågan. Försök
återge bägge parternas ståndpunkter.
» Och på folderns försättsblad står
med fetstil under rubriken Rikets säkerhet:
»Var varsam vid reportage om
spionbrott och brott mot rikets säkerhet.
»

Jag har velat citera dessa bestämmelser
med anledning av vad som inträffat.

Ytterligare vill jag framhålla, att det
måste betecknas som mycket allvarligt
att två officerare, en reservofficer, och,
om jag är riktigt underrättad, en värnpliktig
officer, tillhör dem som anting -

en redan dömts eller kommer att ställas
inför domstol i denna spioneriaffär.
Även om de uppgifter de utlämnat
skulle ha kunnat vara viktigare och
skadorna vida värre än som vållats, är
det med mycken beklämning allmänheten
läser om detta. Det kan inte från
denna talarstol förtigas.

Emellertid faller ansvaret i främsta
rummet på de stater, som utnyttjat sina
härvarande beskickningar för en underrättelseverksamhet,
som inte blott
är olovlig utan även direkt utmanande
och upprörande. Det’ måste betecknas
som i högsta grad ovärdigt vänskapligt
sinnade stater att använda sådana metoder
som de tjeckiska och rumänska
militärattachéerna praktiserat. Det kan
inte vara en vänskapligt sinnad stat
värdigt att genom att exploatera människors
penningbehov och penningnöd
fresta dessa till de mest gemena brott
— landsförrädiska handlingar — och,
sedan de upptäckts, försätta dem i den
mest tragiska belägenhet. Det kan lika
litet vara en vänskapligt sinnad stat
värdigt att, uppenbarligen under vissa
hotelser mot anförvanter i hemlandet,
pressa flyktingar och begagna sig av
dessas nödläge. Sådana handlingar mot
flyktingar är enligt varje lands lagstiftning
inte bara straffvärda utan också
straffbara. I det internationella umgänget
måste de moraliskt fördömas på
samma sätt, även om den diplomatiska
immuniteten skapar skydd för brottet.

Den omständigheten, att spioneriet
denna gång, såvitt man förstått, ej avsatt
så stora frukter, d. v. s. ej lett till
åtkomst av fundamentala försvarshemligheter,
kan inte påverka vårt kategoriska
fördömande av ifrågavarande metoder.
Det finns väl ingen i denna sal
som tror, att de två utvisade militärattachéerna
skulle ha skytt att skaffa
sig viktigaste tänkbara uppgifter om
vårt försvar, blott de kunnat påträffa
tjänstvilliga personer som suttit inne
med sådana uppgifter. Förvisso icke.

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för i anledning av spionagen mot vårt
land vidtagna skyddsåtgärder

Herr talman! Jag uttalar oförbehållsamt
min tillfredsställelse med statsministerns
svar. Jag tänker härvid icke
blott på regeringens resoluta utvisning
av de två militärattachéerna utan även
på statsministerns slutord i svaret, där
han försäkrar kammaren att regeringen
ej skall tveka att inom klart demokratiska
råmärken — såsom orden föll —■
vidta ytterligare åtgärder för att skydda
vitala svenska säkerhetsintressen, om
sådana åtgärder skulle i framtiden bli
erforderliga. Under sådana förhållanden
saknar jag anledning att gå in i
närmare diskussion om den svenska
skydds- eller antispionverksamheten för
närvarande, så långt denna öppet kan
diskuteras. Jag skulle bara vilja framföra
ett par synpunkter.

Mer än genom begränsning å la Sovjetunionen
av räjongen för diplomaternas
rörelsefrihet — vilket är en mycket
komplicerad och tveeggad åtgärd,
som därför ej torde böra tillgripas annat
än som en sista resurs — bör säkerligen
även i framtiden tyngdpunkten
läggas på skyddsområdena, även om
existensen av skyddsområden självfallet
inte kan förebygga utan endast försvåra
spionage.

Sedan ett par år har, såvitt bekant,
ifrån försvarsstabens sida önskemål uttalats
om viss utökning av nu existerande
skyddsområden. Man har därvid
särskilt syftat till en del av Gullmarsfjorden.
Att ingenting i denna riktning
har vidtagits, har uppgivits bero på att
en revision av den s. k. skyddsområdeskungörelsen
varit påtänkt och att
man velat avvakta resultatet av denna.
En promemoria av utredningsmannen,
byråchefen G. Lindencrona, avlämnades
i september 1954 och har varit föremål
för vederbörlig remiss.

Beträffande skyddsområdeskungörelsen
förutsättes i utredningen betydande
uppmjukningar. Mot dessa riktade dock,
såsom framgår av offentliga handlingar,
försvarsstaben mycket bestämda in -

vändningar. En av de allvarligaste var
att utlänning, enligt denna promemoria,
skulle få rätt att utan tillstånd av
vederbörande kommendant uppehålla
sig inom skyddsområdet upp till tre
dagar per månad i stället för en dag,
såsom för närvarande föreskrives.
Detta skulle ha inneburit att en utlänning
haft 36 dagar om året på sig att
utan militärledningens kännedom kunna
vistas inom området i fråga. Att
skyddsområdesinstitutionen under sådana
förhållanden lätt skulle kunna bli
en illusion, säger sig självt.

I förslaget finns inte heller något
nämnt om hur det skulle förfaras med
en utlänning, som önskar bosätta sig
inom skyddsområde, och inte heller något
om utländska fartygs uppehåll inom
samma område; Mot bakgrunden av vad
som nu inträffat torde det — om en
ändring skall göras — i stället för en
upprojukning snarast vara motiverat att
överväga en skärpning av kungörelsen.

När hans excellens statsministern i
svaret hänvisar till att skyddsområdesbestämmelserna
föreskriver allenast en
dags tillståndsfrihet för utlännings vistelse
inom skyddsområde, tillåter jag
mig därav dra den slutsatsen, att frågan
om en revision av ifrågavarande
kungörelse i anslutning till denna promemorias
riktlinjer inte längre är aktuell.
Om icke, vore det av värde att få
kännedom om regeringens planer, liksom
det vore av värde att få höra, om
frågan om ett visst skyddsområde i Bohuslän
är avskriven eller fortfarande
är aktuell.

Såvitt jag förstått har statspolisen i
sina spaningar många gånger haft ett
starkt stöd, ja, en ovärderlig hjälp av
ortsbefolkningen. Icke minst torde detta
ha varit fallet inom skyddsområdena,
där ju endagsregeln — detta sagt i förbigående
— möjliggjort ingripanden
som kanske eljest varit svåra att företa.
Utan att ifrågasätta några sådana åtgärder
i fredstid, som skulle kunna va -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. viss ändring

ra ägnade att skapa panik eller leda
till ett blint misstänkliggörande av icke
svenska medborgare, frågar man sig
dock, om inte mera kunde göras —
t. ex. via radion — för att genom sakliga
upplysningar om spionaget, framförda
på lämpligt, sobert sätt, hålla allmänhetens
nödvändiga vaksamhet vid
liv.

Jag ställer frågan, herr talman, vad
Sverige skulle göra, om det spionage
från östmaktshåll, som uppdagats, skulle
upprepas gång på gång och inte skulle
kunna bringas att upphöra. Frågan
måste vara berättigad att resa, eftersom
öststaterna hittills inte tycks ha tagit
något intryck av det tiotal utvisningar,
som statsministern omnämnde i sitt
svar. Jag vill inte på annat sätt behandla
denna fråga än genom att peka
på ett par faktorer.

För det första har vi problemet om
öststaternas stora legationer. Jag har
här en förteckning över dessa. Inklusive
kanslipersonalen, som ju också faktiskt
åtnjuter ett slags diplomatisk immunitet,
har Kina 33 representanter i
Sverige, medan Sverige har 5 i Kina.
Polen har 23 i Stockholm, Sverige 7
i Polen. Sovjetunionen har 44 i Sverige,
Sverige har 13 i Sovjetunionen. Ungern
har 8 i Sverige, Sverige har 2 i Ungern.
Tjeckoslovakien har 20 i Sverige, Sverige
har 8 i Tjeckoslovakien.

Även andra stater än öststaterna har
visserligen avsevärda legationer, men
man kan inte undgå att peka på dessa
stora disproportioner mellan öststaternas
och Sveriges beskickningar, för den
händelse spionaget i framtiden inte
skulle kunna bringas att upphöra.

För det andra har vi frågan om handeln
med öststaterna. Jag vill endast
nämna, att under år 1954 hade vi enligt
den officiella statistiken en import från
öststaterna på 295 miljoner och en export
på 250 miljoner. Särskilt i fråga
om Rumänien och Tjeckoslovakien var
importen till Sverige mycket större än
vår export dit.

5 — Andra kammarens protokoll 19!55. Nr

Nr 15

av bestämmelserna om civilförsvarsplikten

Jag betonar att vad jag här sagt, naturligtvis
också beträffande eventuella
ingripanden på handelssidan, ju måste
betecknas såsom ett ultima ratio, såsom
en sista utväg. Ty i grund och botten,
herr talman, kan ingen i första taget
vilja rekommendera åtgärder, som
skulle innebära mer eller mindre djupgående
och omfattande ingrepp eller inskränkningar
i relationerna mellan folken.
Coexistence, en dräglig samlevnad,
måste vara målet för våra strävanden i
en tid, då världen skriar efter avspänning
och fred.

Hur mycket vi än slits mellan å ena
sidan vår redobogenhet att medverka i
avspänningssträvandena och å andra
sidan vår självklara plikt att skydda
vårt lands vitala försvarsintressen, så
blir det tyvärr i nuvarande läge just
dessa skyddsintressen, som framträder
såsom det primära. Det ankommer nu
på östmakterna att visa ett nytt sinnelag,
att upphöra med sina mot Sverige
ovänskapliga och för enskilda medborgare
i Sverige fördärvbringande metoder.
Till dess så skett, måste östmaktsrepresentanternas
förehavanden här
mötas med misstro och tvinga oss till
den oavlåtliga skyddsberedskap, som
regeringen i dag genom statsministerns
interpellationssvar ytterligare givit så
bestämda och så tacknämliga utfästelser
om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. viss ändring
av bestämmelserna om civilförsvarsplikten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, licrr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Ewerlöf har frågat mig
om jag är villig att i samband med nu
pågående utredningar angående civilförsvaret
överväga sådan ändring i
15

Nr 15

66 Nr 15 Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna

fråga om civilförsvarsplikten, att möjlighet
gives den enskilde medborgaren
att efter sitt samvete fullgöra sin plikt
mot samhället i konstruktivt fredsarbete
utanför de militära och civila försvarsorganisationernas
ram.

Enligt 1944 års civilförsvarslag är
varje i riket bosatt svensk medborgare
i åldern 16—65 år skyldig att fullgöra
sådan tjänstgöring i civilförsvaret som
hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medger. I fredstid får civilförsvarspliktig
inte tas i anspråk för annat ändamål
än utbildning och övning och
endast under viss begränsad tid årligen.
För tjänstgöring i krigstid finns
ingen sådan begränsning. Några bestämmelser
om befrielse från all civilförsvarsplikt
finns inte. Däremot finns
enligt den s. k. utbildningskungörelsen
vissa möjligheter för civilförsvarschef
att medgiva befrielse från skyldighet
att undergå utbildning. Sålunda kan
menig personal, som anses inte behöva
utbildning under fred, befrias därifrån,
och vidare kan uppskov meddelas den
som är i tvingande behov därav. Någon
möjlighet att befria en person som
av samvetsskäl inte vill deltaga i civilförsvaret
finns inte.

Till jämförelse kan nämnas, att värnpliktig,
för vilken bruk av vapen mot
annan skulle medföra djup samvetsnöd,
kan få fullgöra s. k. vapenfri tjänst.
Han skall då i första band uttagas till
sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller
till tjänstgöring vid civilförsvaret men
kan, om omständigheterna påkallar
det, bli använd i expeditions-, yrkesoch
handräckningstjänst eller i civilt
arbete vid krigsmakten eller i civilt
arbete utom krigsmakten för statens
eller kommuns räkning.

Av civilförsvarets verksamhet är som
bekant det mesta av rent humanitär
art och går ut på att hjälpa personer
som blivit nödställda till följd av krigshandlingar.
Det tillkommer sålunda
civilförsvaret att ingripa mot brand
och skada och — efter särskilt förord -

om civilförsvarsplikten

nande — att vidtaga åtgärder för att
omhänderta en mera omfattande flyktingström.
Av de särskilda tjänstegrenarna
inom civilförsvaret kan i detta
sammanhang nämnas brandtjänsten
för bekämpande av brand, sjukvårdstjänsten
för omhändertagande av skadade
och sjuka samt utrymnings- och
socialtjänsten för utrymning, inkvartering,
utspisning och annat bistånd åt
evakuerade och människor som fått
sina bostäder förstörda.

Enligt vad jag inhämtat från civilförsvarsstyrelsen
har myndigheterna
vid uttagning av civilförsvarspliktiga
till olika tjänster sökt att ta hänsyn
till framställda personliga önskemål.
Personer som uttalat samvetsbetänkligheter
mot civilförsvarsarbete
har sålunda placerats i sådan
tjänstgöring, som jag förut betecknat
som rent humanitär hjälpverksamhet.
På samma sätt brukar vapenfria
värnpliktiga, i den mån de uttages till
civilförsvarstjänst, utbildas för hjälparbete,
t. ex. i brandtjänst.

Det är emellertid tydligt att det finns
personer — kanske inte så många —
som hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
även mot dylikt arbete, då det
fullgöres inom civilförsvaret. Enligt
min mening bör man ta hänsyn till en
sådan inställning till fullgörandet av
civilförsvarsplikten i fredstid men föreskriva
att annan tjänstgöring skall
fullgöras i stället. Frågan kommer att
närmare prövas inom inrikesdepartementet.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation
och att få uttrycka min glädje
över att svaret är positivt. Under de
veckor, som gått sedan jag framställde

Onsdagen den 27 april 1955 fm. Nr 15

Svar på interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna om civilförsvarsplikten

min interpellation, har jag fått brev,
en del anonyma, i vilka det har ifrågasatts,
huruvida jag inte med interpellationen
velat provocera en särlagstiftning
för kvinnorna, som skulle göra
det möjligt för dem att bli befriade från
en medborgerlig skyldighet. Men vad
det gäller är ju tvärtom att skapa en
möjlighet för människor att fullgöra en
medborgerlig skyldighet utan att därmed
göra våld på sitt samvete.

Nu är det många som invänder —
det har också skett i den debatt, som
under de senaste veckorna blossat upp
i denna fråga — och säger: »Är det
inte lika orimligt som verklighetsfrämmande
att någon enda människa skulle
kunna känna sig råka i konflikt med
sitt samvete på grund av att vederbörande
fullgör en förpliktelse, i detta
fall på det humanitära området?» Jag
vill då svara, att det inte är här problemet
ligger. Självfallet kan ingen
människa råka i konflikt med sitt samvete
genom att fullgöra humanitära uppgifter,
men själva problemet är: Kan
inte människor, som principiellt känner
samvetsbetänkligheter mot att inlemmas
i krigsmakten, oavsett vilken
gren det är av försvaret, ha rätt att
följa sitt samvete?

Jag ber, herr talman, att få konkretisera
frågan. Det finns i vårt land, liksom
i övriga länder, en organisation,
numerärt svag men i anden så stark,
att den tillvunnit sig hela den civiliserade
världens respekt, nämligen kväkarna,
Vännernas samfund. Kväkarna
kan av principiella skäl inte låta sig
infogas i krigsmakten, men deras humanitära
aktivitet är lika oomstridd
som obestridd.

Nu vill jag göra gällande — och
statsrådet har i sitt interpellationssvar
hävdat detsamma — att det även utanför
denna organisations ram kan finnas
människor, som av principiella
skäl är förhindrade att inlemma sig i
försvaret. Jag känner en mycket stor
glädje över att chefen fiir inrikesde -

partementet delar den uppfattningen,
att det för dessa människor bör tillskapas
en möjlighet att inom fredsorganisationens
ram fullgöra en medborgerlig
plikt. I en kulturstat som vår,
där vi har religionsfrihet, tankens, andens
och ordets frihet, bör det också
finnas utrymme för samvetsfrihet.

Häruti instämde fröken Wetterström
(h).

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Efter fru Ewerlöfs utmärkta
anförande hade jag egentligen
inte behövt ta till orda. Hon har nog
sagt vad kvinnovärlden över huvud
taget känner inför detta fall. Jag har
emellertid ett behov att uttrycka min
stora glädje över det svar, som inrikesministern
har lämnat här i dag. Det är
nämligen inte många åtgärder från
myndigheternas sida den sista tiden
som väckt så häftig storm som just åtgärderna
i fallet Bang, om jag får kalla
det så. Stormen har inte rasat bara
bland kvinnorna utan också bland männen.
Man har vänt sig till mig, liksom
till fru Ewerlöf, med brev och påstötningar.
Där har framhållits, att vårt
land ännu så länge är frihetens stamort
på jorden; även om friheten och demokratien
är naggade i kanten i våra
dagar, har vi dock fortfarande regeringsformens
paragraf 16 orubbad, där
det står, att Konungen må ingens samvete
tvinga eller tvinga låta.

.lag är glad åt att detta löfte nu har
kommit. Det är mycket riktigt, som
både inrikesministern och fru Ewerlöf
har sagt, att den, som i krigstjänst vägrar
att bära vapen, har möjlighet att
få ett annat uppdrag inom krigsmakten
eller civilt. Vi skall hoppas, att samma
sak blir verklighet inom civilförsvaret.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp), herr Gustafson i Göteborg
(fp), fru Torbrink (s) och fru Andrén
(fp).

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. utredningen

beträffande den tunga psykiatrien

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det gäller ju här främst
en principfråga. Jag måste i likhet med
ett par tidigare talare ge uttryck för
tillfredsställelse över att inrikesministern
har utlovat en omprövning av det
aktuella fallet i ljuset av den principiella
inställningen till frågan om samvetsfrihet.
Jag skulle bara i korthet vilja
deklarera vad jag tror vi alla i kammaren
i dag känner, nämligen att denna
samvetsfrihet är ett så primärt krav
och ett så oantastligt värde, att man
måste tänka sig för många gånger, innan
man tummar på det värdet. Ja, jag
skulle vilja gå ännu längre och säga,
att det över huvud taget inte får kränkas.

Samhällets dilemma sammanhänger
givetvis med den praktiska gränsdragningen
mellan det som skall erkännas
som äkta samvetsbetänkligheter och det
som man kan stå mera tveksam inför.
Men denna fråga har, såsom statsrådet
också antydde, redan lösts beträffandem
som skall fullgöra militärtjänst,
och det skulle vara rätt underligt, om
vi då inte kunde klara saken även
när det gäller civilförsvaret. Om detta
ännu efter inrikesministerns svar skulle
vara förenat med några som helst svårigheter
för civilförsvarsmyndigheterna,
så bör väl debatten här i dag och
den uppmärksamhet, som frågan över
huvud taget har väckt, medverka till
att dessa praktiska svårigheter elimineras.
Samvetsfrihetens princip är så viktig,
att vi helt enkelt måste kunna lösa
de problem som de praktiska konsekvenserna
medför. När England hade
råd att mitt under brinnande krig respektera
samvetsfriheten, så har vi säkerligen
också möjlighet därtill, inte
minst i fredstid.

Dessutom, herr talman, kan väl samhället
ur försvarssynpunkt inte ha så
mycket att vinna på att tvinga människor
att mot sitt samvete göra tjänst
inom försvaret. Låt dem göra sin insats
på andra områden!

om forskningsavdelningar och professurer

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag kan till fullo instämma
i vad som sagts av de kvinnliga
kammarledamöter som yttrat sig i denna
fråga. Vad jag här närmast ville
beröra är det förhållandet, att ett kvinnligt
statsråd ju har föregripit inrikesministerns
svar på denna interpellation.
Jag finner denna sak så pass anmärkningsvärd,
att jag inte kan underlåta
att ta upp den, när interpellationen
nu besvaras.

Enligt pressen har statsrådet Ulla
Lindström i ett föredrag angripit den
statliga myndighet som enligt gällande
lag haft att ta ställning till det fall av
civilförsvarsvägran som det här gäller.
Det är självklart att vilken medborgare
som helst, även ett statsråd, har full
rätt att framföra kritik mot en lag och
att uttrycka önskemål om att lagen ändras
i viss riktning. Det anmärkningsvärda
är att statsrådet Ulla Lindström
har kritiserat, för att inte säga attackerat
den myndighet som har följt lagens
bestämmelser. Jag tror inte att det är
överord, om man säger att detta visar
hrist på omdöme och balans. Statsrådet
Ulla Lindström hade tillfälle att i en
intervju för en kvällstidning rätta till
saken, men icke förty vidhöll hon sin
kritik. Man måste nog, herr talman,
betrckta detta som en anmärkningsvärd
brist på omdöme.

Det finns ingen anledning för mig att
ytterligare förlänga denna debatt, när
vi i sak är fullt ense med inrikesministern.
Men jag har, trots att statsrådet
Ulla Lindström inte är här närvarande,
ansett det nödvändigt att påtala det
yttrande som hon gjort i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utredningen
om forskningsavdelningar och professurer
beträffande den tunga psykiatrien

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Svar på interpellation ang. utredningen <

beträffande den tunga psykiatrien

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Birke frågat, när man
kan förvänta, att utredningen angående
forskningsavdelningar och professurer
beträffande den tunga psykiatrien kommer
att sättas i gång.

Med anledning härav vill jag till en
början erinra om att statens sinnessjukvårdsberedning
i sitt den 11 januari
1950 avgivna betänkande rörande specialistutbildningen
i psykiatri föreslog,
att tre nya professurer i psykiatri skulle
inrättas, nämligen vid S:t Lars sjukhus
i Lund, Ulleråkers sjukhus i Uppsala
och S:t Jörgens sjukhus i Göteborg,
samt att dessa professurer skulle förenas
med befattningar som överläkare
vid sagda sinnessjukhus. En närmare
redogörelse för beredningens förslag
och ärendets fortsatta behandling har
lämnats i propositionen 1954:212 (s.
233 ff.). För egen del uttalade jag i
propositionen, att vad sinnessjukvårdsberedningen
och 1948 års läkarutbildningskommitté
anfört om värdet för
specialistutbildningen och för den psykiatriska
forskningen av professurer i
psykiatri vid sinnessjukhusen syntes
mig utgöra tungt vägande skäl för att
åtminstone någon dylik tjänst inrättades.
Jag framhöll vidare, att så ingående
utredningar om förutsättningarna ur
lokal synpunkt och om kostnaderna i
olika avseenden icke förelåge, att ett
avgörande då kunde fattas. Närmare
utredning härom borde emellertid enligt
min mening snarast komma till
stånd.

Frågan om på vilket sätt berörda utredning
lämpligen bör verkställas är
för närvarande föremål för övervägande
inom ecklesiastikdepartementet. Eventuellt
torde utredningen kunna anförtros
de sakkunniga, som jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 31 mars 1955
av mig tillkallats för att verkställa utredning
och avgiva förslag till ökning
av antalet propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser för medicinare.

om forskningsavdelningar och professurer

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
den framställda interpellationen.

Härpå anförde:

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
ber jag först att få framföra ett tack
för det lämnade svaret.

Herr statsrådet erinrar själv om att
statens sinnessjukvårdsberedning redan
1950 föreslog nya professurer vid
olika sjukhus. Statens kommitté för sinnessjukhusens
utbyggande har sedan i
olika sammanhang ytterligare understrukit
behovet av forskning inom den
tunga psykiatrien. Enligt kommitténs
mening är det ytterst angeläget att man
prövar alla vägar som kan leda till att
det ökade vårdbehovet för de sinnessjuka
kan tillgodoses med hjälp av minsta
möjliga antal vårdplatser. Därest
man genom vetenskapligt forskningsarbete
inom psykiatrien kunde vinna
närmare kännedom om de svåra psykiatriska
sjukdomarnas orsaker och de
behandlingsmetoder, som krävs, så
skulle möjligheterna till en effektivare
behandling och därmed kortare vårdtider
öka, och detta skulle ju komma
sinnessjukhusen till godo. Vidare är
det, om rekryteringen av läkare på sinnessjukvårdens
område skall kunna bli
tillfredsställande, enligt mitt sätt att se
ofrånkomligt att läkarna beredes tillfälle
till forskning. Vi finner, herr talman,
lysande exempel på de resultat
som forskningen kan ge, om vi bara tar
medicinen och kirurgien, där vårdtiden
: under de senaste 20—25 åren minskat

med ungefär hälften.

1 proposition nr 212 vid förra årets
riksdag har också departementschefen
i själv framhållit, att forskningen på psykiatriens
område har stor betydelse och
; att det finns tungt vägande skäl för att
i man åtminstone inrättar ytterligare en
professur i psykiatri vid sinnessjukhu -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

sen. Detta yttrande finns som sagt i
propositionen, och denna är daterad
den 27 mars 1954.

I sitt interpellationssvar i dag meddelar
emellertid statsrådet, att överväganden
pågår i departementet om hur
utredningen bör verkställas. Det är
högst beklagligt, att det har gått över
ett år, sedan man har fått löfte om att
en utredning snarast skulle komma till
stånd, utan att löftet har uppfyllts. Det
besked man nu får är endast att departementet
inte är klart att tillsätta utredningen.
Jag har, herr talman, mycket
svårt att förstå, att det svar som
jag har fått är ett svar på den fråga
som jag har ställt. Min fråga var nämligen:
När kan man förvänta att utredningen
angående forskningsavdelningar
och professurer inom den tunga psykiatrien
kan komma att sätta i gång? På
den frågan anser jag mig inte ha fått
något svar. Jag vill därför fråga, om
statsrådet nu är beredd att säga något
om när dessa överväganden i departementet
kan anses vara slutförda och
vidare, om statsrådet själv anser sig
kunna medverka till att påskynda denna
utrednings tillkomst.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
att jag inte har kunnat ange något bestämt
datum, då denna utredning kan
tillsättas, men det brukar ju inte vara
möjligt att bestämt binda sig, när överväganden
både om hur utredningen
skall sammansättas och om de närmare
direktiven för densamma inte är färdiga.

Jag vill emellertid gentemot interpellantens
erinringar om att detta ärende
bär gått sakta erinra om att propositionen
nr 212 vid fjolårets riksdag inte
behandlades förrän av höstriksdagen.
Att vi skulle sätta i gång denna utredning,
innan riksdagens beslut var fattat,
är väl litet för mycket begärt. Nu

förefaller det mig som om man skulle
kunna sammankoppla denna utredning
med den utredning som tillsattes nyligen
om propedeututbildningen och klinikutbildningen
för medicinare. Jag
hoppas — det kan jag gärna säga -—
att så skall visa sig möjligt. I så fall
skall inte den ärade interpellanten behöva
vänta så länge på att utredningen
tar sin början.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter
av 1950 års fiskelag för delägarna
i lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i
Glumslövs socken i Malmöhus län

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Eva Karlsson frågat
statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
om han har sin uppmärksamhet
riktad på de speciella förhållanden
som 1950 års fiskelag medfört
för delägarna i lagfarna ålfisket Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus
län, och om han ämnade vidtaga
några åtgärder för att hindra den
ekonomiska nöd vissa av ifrågavarande
fiskare kommit i. De med interpellationen
avsedda frågorna berör såväl
fiskerättslagen som lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. Då emellertid
interpellationen närmast avser verkningarna
av den nya fiskerättslagen,
vilken utfärdats på jordbruksdepartementets
föredragning, har mellan justitieministern
och mig överenskommits
att jag skall besvara interpellationen.

Det här avsedda fisket omnämnes redan
i jordrevnings- och skattläggningsförrättning
år 1671. I jordaboken för år
1881 redovisas det som nr 1 Ålabodarna.
Skattebrev har i slutet av 1800-

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

talet utfärdats på skilda delar av ålfisket.
Till fisket har sedan gammalt
hört ett markområde utmed stranden,
där fiskarna har sina bostäder. Området
har sedan uppdelats i tomter som
åsatts beteckningarna Ålabodarna l2,
l3, l4 och l5. Numera omfattar l5 endast
fiske, medan de övriga fastigheterna
omfattar både mark och fiske. I en
Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober 1907
har förklarats, att innehavarna av fisket
var berättigade att med uteslutande
av andra idka ålfiske med ryssjor i
allt vatten utmed Nedra Glumslövs bys
hela strand vid Öresund, så långt
strandäganderätten räckte.

Mellan ägarna av fisket å ena sidan
samt kronan å andra sidan pågår för
närvarande en rättegång, i vilken ägarna
av fisket yrkat, att domstolen måtte
förklara dels att ålfisket såsom varande
fast egendom icke upphävts eller
förlorat sin lagliga giltighet genom bestämmelsen
i 13 § fiskerättslagen, att
varje svensk medborgare har rätt att
fiska i enskilt vatten vid Skånes västra
kust, dels ock att vissa av länsstyrelsen
utfärdade bestämmelser om fördelning
och utlottning av fiskeplatser icke
skulle äga tillämpning på strandsträckan
utmed Nedra Glumslövs by, där sådana
bestämmelser förut icke tillämpats.
Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
häradsrätt har i dom den 18 juni 1953
förklarat, att ägarna av Älabodarna nr
1 efter den 1 januari 1951 icke ägde
rätt att i fastighetens vatten bedriva fiske
under andra villkor än dem som
gällde för varje svensk medborgare,
samt att de efter nämnda dag, om de
ville utöva fisket med fast redskap,
voro skyldiga att underkasta sig de
villkor härför, som är eller blir i laga
ordning föreskrivna, således för närvarande
de av länsstyrelsen i stadga utfärdade
bestämmelserna om fördelning
och utlottning av fiskeplatser. Målet
fullföljdes till hovrätten över Skåne
och Blekinge som genom dom den 20

november 1953 förklarade att den i målet
förda talan, vilken icke avsåg fastställelse
av skadeståndsskvldighet för
kronan, ej var av sådan beskaffenhet
att den av häradsrätten kunnat upptagas
till prövning. Hovrätten undanröjde
därför häradsrättens dom. Över detta
hovrättens beslut har talan fullföljts
hos högsta domstolen, som meddelat
beslut den 24 mars 1955. Högsta domstolen
uttalar däri, att häradsrättens
dom måste anses innebära, att häradsrätten
funnit kronan icke vara skyldig
att till delägarna utgiva skadestånd
på den i målet åberopade grunden. Delägarnas
talan avsåg frågan huruvida
länsstyrelsens åtgärd kunde föranleda
skadeståndsskyldighet för kronan. Denna
talan var av beskaffenhet att kunna
av häradsrätten upptagas till prövning.
På grund härav och då hovrätten med
sin uppfattning om beskaffenheten av
delägarnas talan icke ingått i prövning
av nämnda talan blev, med undanröjande
av hovrättens beslut, målet visat åter
till hovrätten för erforderlig behandling.

Någon slutlig sakprövning av delägarnas
talan har alltså icke ännu
skett.

Enligt den nya fiskerättslagen har
den enskilda fiskerätten inskränkts i
flera avseenden. I vad gäller Skånes
västra kust har i 13 § stadgats, att allt
fiske — med visst undantag för fisket
efter ostron — är fritt för varje svensk
medborgare i enskilt vatten. Denna bestämmelse
avser alltså även fiske med
fast redskap. Något undantag i detta
avseende för skattlagda eller andra fisken
som stöder sin rätt på särskild
rättsgrund har icke meddelats i den
nya lagen. Sådan bestämmelse fanns
däremot i 12 § av 1890 års fiskerättslag.
Genom Kungl. brev den 29 oktober
1897 lämnades ett generellt tillstånd för
envar att vid Malmöhus läns kust från
Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske
med ryssjor i allt det vatten, som icke

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

omfattades av strandägarnas enskilda
fiskerätt. I brevet antecknades, att vid
denna kuststräcka icke fanns annat
skattlagt ålfiske än Ålabodarna nr 1.
I anledning av bestämmelsen i 12 § av
då gällande fiskerättslag gjordes ett uttryckligt
tillägg i det kungl. brevet enligt
vilket detta skattlagda ålfiskes rätt
icke fick kränkas av det meddelade tillståndet.
Detta kungl. brev, som avser
generellt tillstånd till visst fiske på allmänt
vatten, gäller fortfarande, men
förbehållet i fråga om Ålabodarna nr 1
torde nu sakna betydelse då enligt nya
lagen någon enskild fiskerätt som kan
kränkas icke synes tillkomma detta
fiske.

Vid tillkomsten av den nya lagen
har Ålabodarna nr 1 särskilt uppmärksammats.
Fiskerättskommittén föreslog
sålunda, att Ålabodarna nr 1 genom avtal
med rättsinnehavarna skulle inlösas
av statsverket och upplåtas till allmänt
begagnande. Några remissinstanser ifrågasatte
om icke även andra skattlagda
fisken vid Skånekusten än Ålabodarna
nr 1 borde inlösas. Departementschefen
uttalade (prop. 1950:60 sid. 117),
att enligt hans uppfattning knappast
kunde anföras några bärande skäl varför
innehavare av särskild rättighet till
fiske över huvud skulle äga anspråk
på en bättre ställning än fiskerättsägare
i allmänhet. Han hade därför förordat,
att fiskerättighet av ifrågavarande slag
icke i något fall skulle kunna göras
gällande mot sådan rätt inom området
som enligt annat stadgande i lagen tillkom
varje svensk medborgare. I den
mån rättighetsinnehavare på grund
därav led förlust borde ersättning utgå
till honom av statsmedel. Departementschefen
framhöll vidare uttryckligen, att
departementsförslaget innebar, att det
skattlagda fisket Ålaboclarna nr 1 framdeles
blev fritt för allmänt begagnande.
Någon erinran mot detta uttalande gjordes
ej av riksdagen.

Ägarna av Ålabodarna nr 1 äger alltså

rätt att, i likhet med övriga innehavare
av enskild fiskerätt som fått denna inskränkt
genom den nya lagstiftningen,
framställa anspråk på ersättning enligt
lagen om ersättning för mistad fiskerätt
m. m. Sådant anspråk skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos
vederbörande fiskevärderingsnämnd
före den 1 januari 1956. Interpellanten
har ansett det vara synnerligen anmärkningsvärt,
att man över 5 år sedan
den nya fiskerättslagen trädde i kraft
är i ett sådant läge att de fiskare, som
genom lagstiftningen mist sin tidigare
fiskerätt, icke kan få ersättning härför
utan kan tvingas vända sig till socialvården.
Att ägarna av Ålabodarna
nr 1 icke fått sådan ersättning beror
emellertid främst på dem själva. Det
har stått dem fritt att redan under år
1951 framställa sådana anspråk. Jag
vill härvid påpeka att enligt 11 § lagen
om ersättning för mistad fiskerätt in. m.
fiskevärderingsnämnd, om uppskov i
ersättningsärende blir nödvändigt, äger
tillerkänna sökanden förskott å honom
tillkommande ersättning med lämpligt
belopp. Ägarna av Ålabodarna nr 1 har
emellertid ännu icke framställt ersättningsanspråk
i den ordning som sålunda
stadgats utan har i stället sökt att
domstolsvägen få sig tillerkänd rätt att
fortfarande nyttja detta fiske.

Herr talman! Sammanfattningsvis kan
jag besvara interpellantens frågor på
följande sätt. Ägarna av Ålabodarna nr
1 har — enligt de överväganden som
ligger till grund för den nya fiskerättslagen
och som även bekräftats av hittills
föreliggande domstolsavgöranden
— ej större rätt till fiske på Skånes
västra kust än den som tillkommer envar
svensk medborgare. Med stöd av
fiskeristadgan, såväl den tidigare som
nu gällande, äger länsstyrelse utfärda
erforderliga föreskrifter för fiskets bedrivande.
När det gäller fiske med fasta
redskap är det uppenbart lämpligt att en
fördelning sker av fiskeplatserna. Fö -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

reskrifter om sådan fördelning har också
utfärdats av länsstyrelsen i Malmöhus
län. Eftersom det fiskevatten, som
tidigare med ensamrätt utnyttjats av
innehavarna av Ålabodarna nr 1, numera
får anses upplåtet för allmänt begagnande,
synes det riktigt att även
detta omfattats av länsstyrelsens föreskrifter.
I enlighet med den princip
som fastslagits i 1950 års lagstiftning
äger innehavarna av Ålabodarna nr 1 i
likhet med övriga innehavare av enskild
fiskerätt, vilka förlorat denna
rätt eller fått vidkännas minskning i
rätten, att efter framställning hos fiskevärderingsnämnden
erhålla ersättning
härför av allmänna medel. Jag vill också
understryka att i den proposition
som låg till grund för den nya lagstiftningen
uttryckligen framhölls, att fisket
Ålabodarna nr 1 efter lagstiftningens
ikraftträdande skulle komma att bli
fritt för allmänt begagnande och att i
sådana fall ägarna ägde rätt till ersättning
av statsmedel. Jag anser mig icke
ha anledning att vidtaga några särskilda
åtgärder på grund av de förhållanden,
som interpcllanten åberopat.

Härefter anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber till herr statsrådet
Hjalmar Nilson få uttala mitt
tack för svaret på min interpellation.
I det mycket vittomfattande svaret har
en stor del åtgått till att lämna en redogörelse
för hur ägarna av ålfiskeställena
i Ålabodarna nr 1 har kämpat för
att få behålla vad de anser vara sin
rättmätiga egendom men som genom
lagen av den 1 december 1950 frånhänts
dem. Det skulle vara ganska mycket
att säga om just det som berör domstolsförfarandet,
men dels skulle det
ta för lång tid, och jag vill inte härför
ta kammarens tid i anspråk, dels tycker
jag inte att det iir korrekt att över
huvud taget tala om saken, eftersom

den ligger under domstolsbehandling
och följaktligen ännu inte fullföljts.

Men det är något annat som jag i stället
skulle vilja uppehålla mig vid. Herr
statsrådet säger, att det är ägarnas
egen skuld att de inte redan fått ersättning
för den förlorade fiskerätten,
eftersom de inte gjort den framställning
härom, som är stadgad. Ja, det
låter mycket enkelt, men om man vet
hur denna lag i praktiken verkar, är
det för den enskilde inte så enkelt
utan ganska invecklat, och det är just
detta, som givit mig anledning att ta
upp frågan i riksdagen. Jag skall inte
på något sätt kritiskt beröra de åtgärder,
som vidtagits av de ansvariga lokala
myndigheterna, ty om lagen är
beslutad av riksdagen, har myndigheterna
bara att tillämpa den. Jag skall
stanna vid hur lagen verkat för enskilda
personer. År det inte, herr statsråd,
egendomligt att personer som äger
en fastighet, förvärvad genom köp eller
arv, och som under en mångfald år
som yrkesutövare brukat fastigheten,
plötsligt en dag utan att på något sätt
blivit underrättade därom finner, att
egendomen utdelas även till andra
personer, ja, till och med till sådana
som icke är yrkeskunniga, och att på
det sättet den inkomst, som fastigheten
kan inbringa, tages ifrån dem. Skulle
man kunna tänka sig, att innehavaren
av en jordbruksfastighet eller en bostadsfastigliet
t. ex. plötsligt en dag
skulle finna att några andra tagit den
i besittning och använde den? Eller
skulle man kunna tänka sig att ägaren
av en skogsegendom finner, att andra
personer en dag börjar hugga ner träd,
innan det ens blivit någon förhandling
om äganderätten eller, om förhandlingarna
inte lett till ett lyckligt slut, ett
expropriationsförfarande äger rum?

Hur har man nu i detta fall gått till
väga? Det brukliga iir — jag tror det
är bestämt i någon stadga — att ålfiskcstiillena
före den 15 januari ut -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

lottas även på de s. k. fria platserna.
När nu ägarna den 10 januari 1951 kom
till den plats där man brukar fördela
de fria fiskeplatserna fick de till sin
häpnad höra att deras lagfarna och
skattelagda ålfiskeplatser nu skulle utdelas
även till andra personer. De nekade
tro att detta var riktigt och frågade
lottningsförrättaren om det verkligen
kunde förhålla sig på detta sätt.
Han sade sig ha ett kungligt brev, som
gav honom inte bara rättighet utan
också skyldighet att handla så. De bad
att få se detta brev, men han kunde
inte förete det. Någon kungörelse hade
heller inte kommit vid denna tidpunkt.
Den kom inte förrän den 25 januari,
det har jag personligen underrättat mig
om. Något kungörande av lagen hade
sålunda inte ägt rum.

Jag måste säga att det inte endast
är fiskeägarna som finner detta vara
underligt, utan var och en som träffar
på detta fall måste känna att det är
något ganska oroande och osäkert. Jag
är övertygad om att jag inte är ensam
i denna kammare om att ha den uppfattningen.
Jag vågar tro att inte ens
de damer och herrar som var med om
riksdagens beslut om lagen den 1 december
1950 någonsin hade tänkt sig
att denna nya lag skulle kunna få sådana
konsekvenser för enskild man.

Att ålfiskeägarna alltjämt betraktar
sig som ägare av fastigheterna är sålunda
inte underligt. De stärks i denna
sin uppfattning av att även myndigheter
har samma mening. Så har t. ex.
skattemyndigheterna varje år liksom
före 1951 uttagit skatt dels på bostadsfastigheterna
och dels på ålfiskefastigheterna,
och då en höjning företogs av
taxeringsvärdena höjdes också taxeringsvärdet
på ålfiskeställena från
16 000 till 24 000 kronor. Nu har ägarna
av ålfiskeställena som lojala skattebetalare
varje år fullgjort sin betalningsskyldighet
till myndigheterna,
men det har förvägrats dem att som

personliga ägare fullt bruka sin egendom.

En annan omständighet som visar
att de inte är ensamma om sin uppfattning
är, att till ålabodafiskarnas
fastigheter hör en vägsamfällighet som
är knuten just till ålfisket Ålabodarna
nr l3. De måste således lämna bidrag
i proportion till den del av ålfiskeställena
som de äger. Jag tror det var år
1954 som en av delägarna vägrade att
utbetala den på honom fallande delen
av utgifterna för vägsamfälligheten under
motivering att han inte hade någon
utmätningsbar egendom och icke heller
någon inkomst, ty den hade fråntagits
honom. Det gick då så långt som till
ett indrivningsförfarande för att han
skulle betala denna summa, som visserligen
i och för sig var liten men som
enligt hans mening var orättvis. Sedan
den tjänsteman, som hade att se efter
om det fanns utmätningsbar egendom,
hade verkställt en undersökning och
konstaterat att så var fallet, trädde sonen
till fiskaren i sista minuten emellan
och betalade beloppet jämte exekutionskostnaderna.

Statsrådet säger i sitt svar, att till
fisket hör ett markområde med strand
där fiskarna har sina bostäder. Detta
kanske inte är alldeles riktigt, ty flera
av dessa fiskare äger inte ens en tomt
utan endast en fiskefastighet och inte
något annat. Vad vissa andra beträffar
har de bostadstomter ganska långt från
stranden. Man skall därför enligt min
mening hålla mycket bestämt isär äganderätten
till ålfiskefastigheterna och
till bostadsfastigheterna, vilket ju också
skattemyndigheterna gjort.

Att ägarna av dessa ålfiskeställen under
tiden sedan lagen trätt i kraft lidit
mycket stora ekonomiska förluster säger
sig självt, och de måste vara så
mycket mer kännbara då, som, vilket
alla vet, fisket i Öresund är ganska dåligt
med undantag för just ålfisket. Det
betyder att förhållandena är rätt be -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delagarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

drövliga framför allt för de äldre fiskarna,
som ju inte kan ge sig långt ut
och som nu fråntagits rätten till denna
mera lönande fångst. Som bevis för
att de gjort stora förluster skall jag anföra
följande.

En av dessa personer, som genom
lottning tilldelats Vio — märk väl
Vio — av ålfiskeområdet, har uppgivit
att han 1953 på denna tiondel fiskade
2 500 kg ål. Om priset var mellan 3: 25
och 3:50 per kg betyder det ett inkomstbortfall
för vederbörande på mellan
8 000 och 9 000 kronor. Samma
fiskare fick år 1954 3 000 kg ål. Priset
var då något högre, varför inkomstbortfallet
rörde sig om 12 000 kronor.
Det är klart att bortfallet av en så pass
stor inkomst måste ha ganska katastrofala
följder för vederbörande. Fiskegarnen,
som är speciella för detta ändamål,
ligger till ingen nytta, och vidare
kan inte båtarna användas så
mycket, eftersom de äldre fiskarna,
som jag redan sagt, inte kan ge sig
långt ut i Sundet. Dessutom finns det
vissa fall där det är ensamma kvinnor,
änkor efter fiskare, som haft sin inkomst
av att arrendera ut sina ålfisken.
När de nu inte har denna möjlighet
återstår dem, då de levt upp sina sparmedel,
ingenting annat än att antingen
söka sig till socialvården eller gå till
släkt och vänner. Hittills har de föredragit
det senare. Jag skulle föreställa
mig att det för denna kategori människor,
som levt ett helt långt och strävsamt
liv och själva kunnat försörja sig,
skulle vara ytterst svårt att gå till
socialvården.

Statsrådet säger i sitt svar att fiskarna
borde ha vänt sig till fiskevärderingsnämnden
för att få ersättning. Det
har de också gjort, men det är väl riktigt
att fiskevärderingsnämnden inte
liar kunnat tilldela dem en sådan ersättning,
som de eljest skulle vara berättigade
till, därför att saken har dragits
inför domstol. Jag vill inte med

säkerhet uttala mig om det, men jag
föreställer mig att det är så. Resultatet
har i varje fall blivit att de inte har
fått något ekonomiskt stöd.

I ett interpellationssvar till en ledamot
av första kammaren har statsrådet
i förra veckan i ett ärende som liknade
detta — det gäller fiskeställen vid blekingekusten
— anfört, att det pågår en
utredning som avser att klarlägga om
motiv finns att göra en ändring av vissa
beslut som har fattats av 1950 års riksdag
och att, sedan allt material inhämtats,
detta skall sammanställas och en
förteckning över samtliga fasta ålfisken
på södra blekingekusten upprättas.
Avsikten är enligt statsrådet att under
eftersommaren i år sammanträden skall
hållas med ortsbefolkningen, varefter
utredningen skall slutföras och de förslag
som kan föranledas av denna utarbetas.
Detta ter sig, tycker jag, på
ett helt annat sätt än tillvägagångssättet
vid Ålabodarna, och jag skall be att
med anledning av det, som jag tyckte,
mycket välvilliga och förhoppningsfulla
interpellationssvar som statsrådet
vid det tillfället lämnade, få fråga herr
statsrådet, huruvida han i samband
med denna utredning om fiskeställena
vid blekingekusten ämnar se till att en
lagändring kommer att omfatta även
andra skattebelagda fiskeställen, t. ex.
Ålabodarna nr 1. Om så icke skulle bli
fallet, skulle orättvisan komma att te
sig ännu mer skrämmande.

I varje fall hoppas jag att jag med
detta anförande, som har kommit att
bli ganska långt, har kunnat ge kammaren
den uppfattningn, att det måste bli
en ändring av den år 1950 beslutade
lagen om rätt till fiske, om vi inte skall
träda enskild människas rätt för nära.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det var med ett ganska
stort mått av förvåning som jag tog del
av denna interpellation, och min för -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

våning har inte minskats efter att jag
har hört fröken Karlssons inlägg.

Jag känner ju också till dessa saker
litet grand; och den bild som fröken
Karlsson har målat av de skånska yrkesfiskarnas
inställning till den nya
lagen, och speciellt ålabodarnafiskarnas
inställning, är en helt annan än
den bild som jag har sett.

I interpellationen säger fröken Karlsson
t. ex., att den nya lagen har medfört
betydande förluster för yrkesfiskarna
kring Skånes kuster. Jag vet inte
var hon har fått detta ifrån. Om det
är som hon säger är det ju märkvärdigt
att det inte inom fiskarnas organisationer
har förmärkts de minsta klagomål
över den nya lagen och dess utformning.

För resten skulle det väl vara ganska
egendomligt, om fiskare, som är i den
situationen som dessa fiskare vid Ålabodarna
är i, skulle klaga över att kronan
löser in deras fiskerätt, betalar
dem full ersättning för fisket, och att
de i alla fall tillförsäkras möjlighet att
fortsätta att bedriva fisket, även om
de inte längre har ensamrätt till det
speciella fiskevattnet.

För att nu tala litet om den särskilda
sak som det här gäller, d. v. s. fisket
vid Ålabodarna, kan jag nämna att den
första gång jag fick kontakt med detta
fiske var för minst ett 20-tal år sedan.
Genom 1932 års lag hade fisket blivit
helt fritt längs Skånes västra kust med
undantag av det skattlagda ålfisket vid
Ålabodarna nr 1. Det var nämligen det
enda skattlagda fisket vid öresundskusten.
Även fisket med fasta redskap
blev fritt. Då började man i stället
med en anordning som man har fortfarande,
nämligen att man en gång vart
eller vart annat eller vart tredje år,
alltefter hur fiskarna vill ordna det
inom det olika distrikten, företar lottning
om fiskeplatserna. Det skattlagda
fisket vid Ålabodarna låg då som en
liten ö i det stora gemensamhetsfisket,

om jag så får säga. Det uppstod rätt
snart stridigheter om hur man där
skulle förfara. Naturligtvis skulle man
inte lotta bort fiskerätterna där, men
då hävdade de andra fiskarna, att de
som hade del i det skattlagda fisket
inte skulle få delta i lottningen på de
andra områdena. De som var delägare
i Ålabodarna nr 1 ansåg då att de blev
missgynnade av detta, och därför kom
det till fiskarorganisationen för vidare
befordran till departementet en skrivelse,
där samtliga yrkesfiskare i Ålabodarna,
bl. a. delägarna i det skattlagda
fisket, begärde att detta fiske
skulle inlösas av kronan och läggas ut
till allmänt fiskevatten liksom de övriga
fiskeställena. Jag kan därför inte
alls tänka mig att när de fick den nya
lagen de yrkesfiskare, som fiskade inom
detta område, inte hade följt saken
och inte där kände till hur den hade
utvecklat sig.

Visserligen vet jag att det är folk
som nu har tagit hand om dessa fiskares
sak, om jag så får säga, och bär
förmått dem att öppna process, där
de vill bestrida statsmakternas rätt att
lagstifta såsom man har gjort, men
det har ju ändå åtminstone tidigare
varit så, att även delägarna i det skattlagda
fisket tidigare var inne på den
linjen att fisket borde inlösas, Detta
fiske är inte så särskilt stort; det är
taxerat till 24 000 kronor. Numera är
det bortåt ett fyrtiotal delägare, och
fisket är splittrat på många olika lotter.
Således kan inte varje delägare ha
så stor andel. Det är två yrkesfiskare
som är delägare och har bedrivit ålfiske
med bottengarn i det skattlagda
fisket. Dessa två yrkesfiskare har haft
samma möjligheter att bedriva sitt fiske
efter den nya lagens ikraftträdande
som tidigare, och de har också bedrivit
det i minst samma utsträckning. Dessutom
är det några delägare som har
annat arbete och tillfälligt fiskar med
ryssjor, och även dessa har i minst

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

samma utsträckning som före lagens
ikraftträdande bedrivit sitt fiske. De
enda som sålunda skulle kunna ekonomiskt
förlora någonting är de delägare,
som eventuellt kunde ha arrejiderat
ut sina fiskelotter. Men om jag
antar att fisket är taxerat till 24 000
kronor så kan väl dessa fiskelotter, som
i genomsnitt är taxerade till 600 kronor
för varje delägare, inte ge så särskilt
mycket i arrende.

Uppgifterna i interpellationen om att
delägarna har blivit tvungna att anlita
socialvård väckte ganska stort uppseende
i Ålabodarna. Där kände man
inte till ett enda fall där någon delägare
fått anlita socialvård på grund
av detta.

När man har försökt att göra detta
till en större sak än det är, försökt
blåsa upp det så att det skulle vara en
för de skånska yrkesfiskarna — framför
allt i Ålabodarna — viktig sak att
lagen blir ändrad härvidlag, så kan jag
sluta med att deklarera, att om man
skulle göra en förfrågan hos yrkesfiskarna
vid Ålabodarna, som är något
mer än 30 till antalet, är jag övertygad
om att högst de två yrkesfiskarna, som
är delägare, skulle yrka på att lagen
skulle ändras. Alla de andra är belåtna
med lagen.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Levin säger här
att detta har blåsts upp så mycket och
att ålfiskeställena är små. Det har inte
med saken att göra om ålfisket är litet
eller stort. Den som är nöjd med sin
lilla egendom och vill behålla den sätter
lika stort värde på den som en person
som har en stor egendom och vill
behålla den. Jag tycker att det absolut
inte finns skäl att säga att detta har
blåsts upp för mycket.

Herr Levin säger först alt det var
ytterst få yrkesfiskare som var delägare,
det var bara två. Men sedan var det
flera yrkesfiskare där ute som var in -

tresserade av att det fick vara som
lagen föreskriver. Ja, tacka för det, ty
då får de vara med om att lotta ut även
dessa platser som förut var privatägda,
och det är alldeles självfallet
att detta måste vara tacknämligt för
dem.

Sedan är det inte bara ålabodafiskarna
som har visat sig mindre nöjda
med lagen. Jag har redan anfört i dag
att man har tagit upp blekingefiskarnas
klagomål och håller på med en utredning,
som man tänker göra så grundlig
att man inte ens kan få fram resultatet
före klagotidens utgång vid detta
års slut. Det visar sig alltså att det inte
är bara Ålabodafiskarna det gäller. Men
även om det bara vore dessa, menar
jag att det ändå inte får vara någon
orättvisa. Jag föreställer mig, att om
man inte hade undantagit ostronfisket
på västkusten hade de berörda fiskarna
kommit att anföra samma skäl och
önskat få rättvisa.

Sedan är det alldeles riktigt att det
har funnits och finns inlösningsmöjligheter.
Men det är ju detta som de
i första hand inte önskar, precis som
fiskarna i Blekinge har anfört, vilket
framgick av den interpellation som
framställts.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att klargöra vari skillnaden består
mellan förfaringssättet i Blekinge och
förfaringssättet här. När det gällde Blekinge
motionerade man i riksdagen om
utredning angående vissa ändringar i
lagen om fiske på allmänt vatten — här
gäller det fiske på enskilt vatten. Riksdagen
biföll beträffande Blekinge vissa
motioner och begärde en utredning. Det
är det som är bakgrunden till den pågående
utredningen, och hade fröken
Karlsson följt frågans utveckling så
hade det funnits möjligheter att motionsledes
också bringa frågan angående
Ålabodarna under riksdagens prov -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

ning på samma sätt som den andra frågan
bringats under riksdagens prövning
med det beslut till följd, som riksdagen
sedan fattade i frågan.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag antar att fröken
Karlsson känner till den stora skillnaden
mellan fiskerättsförhållandena i
Blekinge och vid Skånes västra kust.
I Blekinge är man på sina håll missnöjd,
men ingen har ifrågasatt att man
skulle upphäva lagen eller göra väsentliga
ändringar, utan det är närmast
några mindre justeringar som man velat
göra. Fröken Karlsson känner väl
också till att det alltsedan den danska
tiden har rått andra fiskerättsförhållanden
vid Skånes västkust än vid Blekinge.
Fisket har praktiskt taget alltid
varit fritt vid Skånes västkust, även om
det inte alltid varit helt och hållet fritt
i lagens mening förrän nu genom 1950
års fiskelag. Men det har alltid varit
väsentliga skillnader i de tillämpade
fiskerättsförhållandena i Öresund och
vid Blekinge.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag
inte var med i riksdagen vid det tillfälle
då lagen antogs — annars skulle
jag åtminstone ha sagt min mening.

I anledning av vad herr Levin sade
om interpellationen i första kammaren
vill jag säga att man här har gått litet
längre. Det sägs: »En utredning som
avser att undersöka om avsteg bör göras
i dessa principer måste bli rätt vidlyftig
och tidsödande. Syftet med de motioner
som föranlett riksdagen att begära
denna utredning har främst varit
att samtliga skattlagda ålfisken eller
vissa av dessa skulle få bibehålla den
fiskerätt, som enligt skattläggning tillkommit
dem innan de nya lagarna trädde
i kraft.»

Om sedan förhållandena är litet olika
vill jag inte uttala mig om, men så till

vida överensstämmer de båda fallen,
att det gäller att få behålla skattlagda
ålfisken.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har ett intryck av
att det är ett ganska anmärkningsvärt
ärende vi håller på att diskutera, och
fråga är om inte riksdagen gjorde en
dumhet eller rent av en orättmätighet
då den skrev lagen.

Fröken Karlsson har här klart redogjort
för de fakta som föreligger. Svenska
medborgare har under långa tider
besuttit en rättighet, som de t. o. m. har
betalat skatt för ordentligt —■ jag tror
intill de senaste åren. Denna rättighet
har, utan att de har tillfrågats, avhänts
dem genom ett riksdagsbeslut. Jag understryker
den fråga fröken Karlsson
ställde: Hur skulle det låta ute i landet
om samma procedur begagnades beträffande
fast jordegendom eller annan fastighet?
Jag tycker det är av den största
vikt att det klarläggs hur den här saken
ligger till, så att man inte stadfäster
och låter bestå en sak, som uppenbarligen
kränker enskild äganderätt och
som river upp den egentliga innebörden
av äganderätten.

Jag vill också understryka vad fröken
Karlsson replikerade till herr Levin,
att det inte spelar någon roll om
detta är en till dimensionerna obetydlig
fråga, om den bara gäller två personer
eller en. Detta är en rättsfråga,
och om riksdagen har fattat ett otillbörligt
beslut bör det ske en ändring.

Det har tydligen visats nonchalans
gentemot dessa fiskerättsinnehavare.
De har inte underrättats om denna sak,
och det finns ingen praktisk möjlighet
för alla människor att hålla reda på
vad vi lagstiftar om här uppe. Jag erinrar
mig att jag vid en resa i Sovjetunionen
för många år sedan besökte en
statlig inrättning, där äktenskap knöts
och löstes. Beträffande det sista ledet i
äktenskapets historia var proceduren

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delagarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

den, att den ena kontrahenten infann
sig och anförde klagomål. Skilsmässa
beviljades då mot betalande av ett par
rubel. Sedan underrättades emellertid
också den andra kontrahenten genom
brev från myndigheten. Denna procedur
har kanske ändrats och blivit ännu mer
fulländad, men redan i dess dåvarande
form tycker jag att den var mer fulländad
än den ordning som praktiserats i
detta fall rörande ålfiskarna.

Jag upprepar, herr talman, att det är
av vikt att vi går till botten med den
här saken. Det finns kanske här uppslag
för motioner i lagändringssyfte vid
vederbörlig tidpunkt.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hör att herr Dickson
har blivit synnerligen betänksam
mot den här saken, och jag bör kanske
då påminna om vad som har hänt.

Innan fiskerättskommittén, som skulle
göra upp förslag till den nya lagen,
hade blivit färdig med sitt arbete väckte
bland andra högerrepresentanterna från
västkusten förslag om att rätt till helt
fritt fiske vid västkusten omedelbart
skulle införas. Man ville således inte
ens ge sig tid att invänta fiskerättskommitténs
betänkande. Detta betänkande
kom att innehålla ett förslag, att fiske
med alla slags rörliga redskap vid västkusten
skulle bli fritt ända in till stranden.
Då lade västkustbor från alla partier
omedelbart fram en motion vari
det sades, att detta inte var tillräckligt
utan att man också borde ta bort ensamrätten
för fiske med fast redskap.
Utskottet tillstyrkte detta, och riksdagen
beslutade härom mot Kungl. Maj:ts
förslag. Kungl. Maj:t hade nämligen
föreslagit, att fiske med fast redskap
fortfarande skulle vara förbehållet
strandägarna i Halland och Bohuslän.

Det är således ganska sent som man
på det hållet har fått betänkligheter i
denna fråga. Tidigare har man varit
mycket ivrig att skjuta på.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Denna fråga har debatterats
ganska länge, och det är ingen
hemlighet, åtminstone inte för oss som
vistas och bor inom Skånes gränser, att
den har väckt ganska stor betänksamhet.

Man kan mycket väl med litet spetsfundighet
förklara, att vi inte kan göra
så mycket åt saken, att lagen säger så
eller så och att det bara har blivit ändring
på den ena och den andra punkten.
Det låter kanske vackert när detta
sägs i kammaren, men för de människor
som berörs av vad som är diskuteras
är det så lagom trevligt.

Det är angeläget att understryka i
denna debatt, att om en människa anses
ha skyldighet att erlägga skatt för
den egendom hon kallar sin men icke
får utnyttja densamma, måste det anses
vara något fel med tillämpningen av
lagen. Det är riktigt som statsrådet sade,
att vi naturligtvis motionsvägen kan
begära ändring i denna lag, och detta
måste väl också göras. Någonting annat
kan jag inte förstå. Vi kan ju tänka
oss in i deras situation, som det nu
gäller. Hur skulle vi själva känna det?
Jag tror att vi, oavsett vilken politisk
uppfattning vi har, skulle känna oss
ganska illa berörda, om vi skulle bli
behandlade på detta sätt.

Till herr Levin skulle jag vilja säga,
att jag vill inte bestrida hans sakkunskap
på detta område. Herr Levin säger
att han känner väl till förhållandena
och att det inte är några klagomål i
fråga om denna lag. Jag brukar också
ha kontakt med yrkesfiskarna. Somliga
har uttalat belåtenhet med den nya
lagen, andra säger att det är ungefär
som det har varit, men det finns en
stor del som säger att det är en avsevärd
försämring, allt beroende på var
de har sina fisken. Som herr Levin
mycket väl vet inverkar både strömoch
vindförhållandena på fisket. Att
stå här och från denna talarstol säga,

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

att det inga klagomål varit, är icke med
fakta överensstämmande. Jag är också
intresserad för dessa spörsmål och har
därför hört efter i respektive fiskarsamhällen,
hur man ställer sig till denna
fråga. Var och en kan ju tänka sig
in i, hur han skulle uppfatta situationen,
om den gällde honom. Hur skulle
herr Levin själv reagera, om han haft
ett skattelagt fiske, där man tagit ifrån
honom rätten att fritt förfoga över fisket
men samtidigt säger: Det är du som
är ägare och skall betala skatt för fisket?
Så länge detta förhållande råder,
skall vi nog tala med mindre bokstäver
och vara överens om, att här är ett
fel i lagstiftningen, och detta skall vi
rätta till. Men vi rättar inte till det med
att ställa oss här och säga, att allt är
bra som det är och att klagomålen bara
gäller små bagateller. Människorna
har inte begripit denna lag och har
därför inte hållit sig framme. Vi känner
allesammans till att det skrivs så
många svårbegripliga lagar, att snart
behöver var och en vara jurist för att
kunna tolka dem riktigt. De är inte begripliga
för vanliga, enkla människor.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt när herr
Nilsson i Bästekille säger, att den här
saken väckt uppseende där nere. Men
varför har den väckt uppseende? Jo,
därför att ägarna till detta fiske inte
har gjort som alla andra, som förlorat
sin fiskerätt, gått den väg som lagen anvisar
och via fiskevärderingsnämnden
begärt ersättning för sitt förlorade fiske,
utan de har givit sig in i en vidlyftig
process med kronan, där de bestrider
statsmakternas rätt att stifta
denna lag. Det är ju detta som gör, att
de fortfarande får betala skatt för fisket.
Det kan emellertid inte bli många
kronor på dem var, när det är ett fyrtiotal
delägare, men så länge som de
inte har tillåtit att fiskevärderingsnämnden
löst in detta fiske är det givet

att de fortfarande står såsom de formella
ägarna.

Sedan är det ju intressant att höra,
att herr Nilsson i Bästekille är ute i
fiskelägena och interpellerar fiskarna
om deras synpunkter härvidlag. Jag
har inte hört några fiskare som varit
missnöjda med fiskerätten, och jag kan
knappast tänka mig att någon fiskare
på Skånes ostkust haft anledning att
klaga.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Fortfarande har herr
Levin den åsikten, att dessa människor
har vänt sig till fel forum. De skulle
begärt att få ersättning från fiskevärderingsnämnden.
Men är det så märkvärdigt,
herr Levin, att dessa människor
kämpar för att få behålla vad de anser
vara sin egendom och för vilken
de också är skattskyldiga?

Sedan säger herr Levin att det gläder
honom att jag besöker fiskelägena
och interpellerar fiskarna. Jag tycker
herr Levin skulle inse, att han inte har
någon ensamrätt till detta, utan att även
jag har rättighet att besöka fiskelägena
i mitt eget län. Jag har också ärligt redogjort
för de svar som jag fått vid
dessa besök. En del fiskare säger att
lagen är bra, andra att den är fel. När
herr Levin står här och säger, att han
inte hört någon som klagat på lagen,
åtminstone inte på ostkusten, skall jag
ge herr Levin ett gott råd: res ut till
mitt län och fråga fiskarna, så skall
herr Levin få veta, att det är inte såsom
han påstår från denna talarstol.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vad beträffar själva
fiskelagen skall jag inte gå in på den.
Jag tror nämligen att alla de som
praktiskt har sysslat med dessa frågor
måst hälsa de förbättringar som infördes
1950 med tillfredsställelse.

Emellertid gick herr Dickson in för
en principfråga, nämligen rättsfrågan,

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Svar på interpellation ang. vissa olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna i

lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken i Malmöhus län

om riksdagen har rätt att besluta det
som här diskuterats. Jag skulle med anledning
därav vilja ställa en fråga till
herr Dickson. I Stockholms län finns
en av Sveriges största jordegendomar
av i dag. Denna jordegendom tillkom
genom att man på 1880-talet ändrade
hävdprincipen. På den egendomen bor
det många fiskare och många arrendatorer
och även jordbrukare. Menar då
herr Dickson, att vi nu i dag har rätt
att återkräva denna egendom, som skall
tillhöra staten, ifrån den nuvarande
ägaren och att vi i så fall tillämpar
principer som ur rättslig synpunkt
överensstämmer med dem som herr
Dickson här har givit uttryck åt? Jag
har ingenting emot att vi gör en undersökning
om hur de största egendomarna,
inte minst i Mellansverige, tillkommit.
Jag är också medveten om att vi
då skulle kunna återföra till kronan
och allmänheten många rättigheter som
på ett godtyckligt sätt frånhänts dem.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Herr Levin sade nyss,
att en stor del av fiskarna är belåtna
med lagen. Emellertid finns det också
åtskilliga som inte är det. Efter den
första fiskelagens tillkomst motionerade
jag ett par år angående en man som
hade fiske ute på Tjärö i Blekinge skärgård
om ersättning. I det fallet hade
herr Levin inte samma uppfattning
som jag. Jag hade den uppfattningen,
att mannen i fråga skulle ha ersättning,
men då hade herr Levin den uppfattningen,
att den mannen inte skulle ha
ersättning, därför alt lian inte hade någon
fiskerätt, detta trots att det kunde
bevisas, att hans företrädare under
många generationer hade utnyttjat ifrågavarande
fiske. Han blev en dag överraskad
av att en mängd fiskare hade
fått veta, att de hade rätt att fiska på
hans gamla fiskevatten, och därmed
var fiskerätten förstörd för honom och
6 — Andra kammarens protokoll 1955.

också trevnaden. Jag yrkade två år i
rad, att denne man skulle få en ersättning,
men herr Levin gick emot detta
trots att han nu rekommenderar att
man begär ersättning. Det är klart att
under sådana förhållanden och då jag
vet, att en del fiskare är missbelåtna
med lagen, gör jag i detta fall gemensam
sak med fröken Karlsson.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Eftersom herr Lundberg
ställde en direkt fråga till mig,
vill jag inte underlåta att åtminstone
reagera för den.

Jag känner inte till de förhållanden,
som herr Lundberg snuddade vid, och
hans ordalag gav åtminstone inte min
uppfattningsförmåga möjlighet att riktigt
penetrera vad hari menade. Det är
emellertid nu inte de stora egendomarna
det är fråga om, utan här gäller det
ett litet enkelt fall, där en liten enskild
medborgare äger en fiskerätt, som
han betalar skatt för. Frågan är då, om
det är rätt och riktigt, att riksdagen
utan vidare och utan att fråga honom
tar ifrån honom den rättigheten och
säger till honom: Var så god och kom
inom en viss tid och begär pengar i
stället och var nöjd med detta. Kommer
du inte inom den tiden får du ingenting
för din rätt. Det är den lilla
frågan vi behandlar i dag, och jag har
det intrycket att det är någonting som
inte är i sin ordning i denna angelägenhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts å
kammarens bord vilande propositioner: nr

192, angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, och
Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Jakten på älg m. m.

nr 194, angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner: och remi
lierades därvid

till statsutskottet motionen nr 636,
av herr Rubbestad,

till behandling av lagutskott motiona: nr

637, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 638, av herr Cassel m. fl.,
nr 639, av herr Ohlin m. fl.,
nr 640, av herrar Svensson i Vä och
Larsson i Hedenäset, och

nr 641, av herr Holmberg m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 642, av herr Börjesson m. fl.,
nr 643, av herrar Königson och Gustafson
i Göteborg,

nr 644, av herr Ohlin m. fl.,
nr 645, av herr Svensson i Ljungskile,
nr 646, av herr Svensson i Vä,
nr 647, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., och

nr 648, av herr Holmberg m. fl.; samt
till statsutskottet motionen nr 649,
av herr B oi ja och fru Johansson i Norrköping.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 89—97, första
lagutskottets utlåtanden nr 27—31, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21 och 22
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 16.

§ 8

Jakten på älg m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående dels vissa åtgärder för
begränsning av älgstammen m. m., dels
ökat skydd mot skadegörelser genom
villebråd å gröda m. m., dels ock förbud
mot licensjakt på älg.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren nr 60 av herr
Niklasson och nr 174 av herr Larsson,
Sigfrid, samt inom andra kammaren
nr 142 av herr Lundberg och nr 207
av herr Hansson i önnarp.

I motionen II: 142 hade yrkats, »att
riksdagen måtte besluta förbjuda licensjakten
på älg från den 1 juli 1955».

Utskottet hemställde,

A. att motionen I: 60 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:174 och 11:207
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionen II: 142 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vi har nyss idkat fiske
i riksdagen, och det kan väl då vara
lämpligt, eftersom jakt och fiske hör
ihop, att säga några ord med anledning
av det utskottsutlåtande, som nu
skall behandlas.

Jag har väckt en motion, där jag begär,
att licensjakten skall avskaffas
från den 1 juli. I motiveringen härför
har jag bl. a. anfört, att licensjakten
omfattar nu 35 procent av all jakt, och
att den utnyttjas på det sättet, att de
som innehar licens i stor utsträckning
underlåter att jaga under ordinarie tid.
De har stora områden och använder
dem som uppsamlingsområden under
den ordinarie jakttiden, och sedan
verkställer dessa herrar och damer,
som har gott om tid, slakt på älgarna
där. Jag har också i min motion sagt,
att det inte bara är jägarna som har
rätt att gå i skogen. Eftersom även allmänheten
har rätt att vistas i skog och
mark, skall inte jägarna mer än vad
nöden kräver vara ute i skogen med
sina farliga vapen, som hör samman
med älgjakt.

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Utskottet har inte velat bifalla min
motion utan hänvisar till pågående utredning
och att Svenska jägareförbundet
nu har avlämnat en utredning, som
i olika avseenden skulle vara ett riktmärke
i framtiden. Jag skulle vilja säga
att då det gäller jakt över huvud taget
så borde nog jordbruksministern pröva
denna fråga litet grand med större intresse
än som för närvarande sker. Det
råder nämligen ute i bygderna ett berättigat
missnöje med jaktens tillämpning
i olika sammanhang. Jag får också
säga, att även om Svenska jägareförbundet
är stort till numerären har det
inte den anklang ute i bygderna, som
kan skapa det lugn och det förnuft
som behövs i fråga om jaktvården.

Då Svenska jägareförbundet hade sitt
125-årsjubileum helt nyligen hänvisade
dess ärade ordförande bl. a. till ett uttalande
av Fryxell om Fredrik I och
hans äktenskap med Ulrika Eleonora.
Fryxell säger: »I allmänhet var Fredrik
I sin maka trogen.» Det är som om
Svenska jägareförbundet skulle sköta
sig på jaktens område som Fredrik I
gjorde på äktenskapets. För att tala
om lättsinne så var ju Fredrik I välkänd
på det området, och något större
intresse för positiva insatser för vare
sig materiell eller kulturell odling gjorde
han inte. Jag har fått det intrycket
att man när man ser på Svenska jägareförbundets
insatser får i tankarna
Fredriks I:s uppförande i sitt äktenskap
med Ulrika Eleonora. Jag vill
speciellt fästa statsrådets uppmärksamhet
på den omständigheten att Jägareförbundet
i sitt utlåtande föreslår, att
all jakt skall vara licensjakt och att i
princip de som nu har licensjakträtt
skall ha det i fortsättningen också. Ja,
i princip är det ju väldigt roligt att ha
en rättighet, men i verkligheten blir
det väl så, att om man gör licensjakt
av alltsammans blir väl följden den,
att ägarna av mindre markområden får
se på sin jakträtt som Fredrik I gjorde

Jakten på älg m. m.

på sitt äktenskap och nöja sig därmed
och ingenting mer.

I detta betänkande heter det nu, att
man skall se till att det blir en ordentlig
åldersfördelning i älgstammen. Därmed
menar man väl att aveln skall bli
lugn och ordentlig ute i markerna. Man
får gratulera Jägareförbundet om det
lyckas i det avseendet, detta särskilt
som man i den tidning som refererar
förbundets utlåtande ser, att avgörandet
vid poängbedömningen varit hornkronans
storlek.

Sedan sägs det också i utskottsutlåtandet,
att man vill decentralisera
skötseln av älgjakten till kommunerna
och att de föreslagna grunderna i korthet
innebär att sedan älgnämnderna i
kommunerna granskat inkomna ansökningar
dessa jämte älgnämndens förslag
till jaktområden skall översändas
till jaktvårdsföreningen, som har att
pröva förslaget och överlämna detta
till avgörande av länsstyrelsen, som
fastställer jakttidens längd, dock högst
30 dagar, och det antal djur som därunder
får fällas. Efter länsstyrelsens
beslut fastställer länsföreningen indelningen
av älgjaktsområden och ger sökanden
besked om sitt beslut. Den som
är missnöjd med beslutet äger överklaga
detsamma hos länsstyrelsen. Älgnämnderna
skall alltså bli en kommunal
institution. Jag gratulerar Svenska
jägareförbundet när det skall gå ut till
kommunalmännen och anmoda dem att
stämpla alla djur som skall skjutas ut;
helst bör man väl också säga till var
kulan skall ta och bestämma vederbörande
djurs ålder in. m. Jag har en
känsla av att för att älgnämnderna skall
kunna fungera riktigt ordentligt måste
de ha ett system att gå efter, som liknar
det man har vid renskötseln, nämligen
att man märker vederbörande
djur i öronen för att på det sättet undgå
att träda annans rätt för när. Jag
måste säga att här kommer vi in på
förhållanden, som för de mindre markägarna
och deras jakträttsinnehavare

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Jakten på älg m. m.

skapar ett krångel som är utan all hänsyn.
Men inte nog med det, utan så
vädjar man till kommunerna om stöd,
ja t. o. m. begär att de skall betala det
hela. Ett hithörande uppmärksammat
fall gäller ett järvexperiment uppe i
Älvdalen, där en österrikisk doktor,
som varit bosatt i Finland sedan 1938,
fått tillstånd att göra ett sådant experiment,
och det utan att man tillfrågat
vare sig bygdens befolkning eller de
kommunala myndigheterna.

Jag vill, herr talman, med det sagda
bara framhålla, att vi på jaktens område
verkligen behöver få en ordning,
som ger allmogen möjlighet att kunna
utnyttja jakträtten. Om Svenska jägareförbundet
skulle fortsätta med sin politik
kommer de mindre jordägarna att
praktiskt taget ställas utanför, och någon
plats för allmogen kommer inte
att föreligga i det avseendet. Ett förbud
mot licensjakt är inte alls så svårt
att genomföra som tredje lagutskottet
gör gällande. Därför ber jag att få yrka
bifall till den motion nr 142, som innebär
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förbud mot
licensjakt på älg från och med den 1
juli 1955. Med all respekt för kunglighet
och adel och allt sådant må jag
ändå säga, att allmogens rätt även kräver
respekt och hänsyn från riksdagens
sida. Jag hoppas därför att licensjakten
försvinner och inte utvidgas. Jag
tror det vore till gagn för de människor
som anser att jakten är en fritidssysselsättning.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Den ärade motionären
herr Lundberg har här huvudsakligen
riktat kritik mot Svenska jägareförbundet,
och jag har ingen anledning att
här ingå på densamma. Där får man
på Jägareförbundet själv svara för sig.

Men när herr Lundberg påstår att
det är de mindre markägarna som blir
lidande, om man följer rekommendationerna
i Jägareförbundets utredning,
ber jag att få erinra om att det här är
avsikten att på frivillighetens väg få
områden till stånd, vilka är lämpliga
för älgjakt — och i den jakten kommer
då naturligtvis även de mindre markägarna
att få vara med.

Jag förstår herr Lundberg, när han
vill att så många som möjligt skall få
tillfälle att utöva jakt, och särskilt då
jakt på älg. Jag vill då tala om för
herr Lundberg, att i min hemtrakt brukar
de flesta av hemmanets eller byns
jägare gå ut på älgjakt under älgdagarna,
och då får även de vara med,
som inte har några marker. Jag tycker
detta är mycket sympatiskt, och det är
kanske en riktig väg. Herr Lundberg
går emellertid längre och talar om allemansrätten
till jakt. Ja, det låter vackert
i teorien, men det är inte praktiskt
genomförbart.

Om jag inte missminner mig, väckte
herr Lundberg år 1953 en motion i detta
ärende, och där föreslog tredje lagutskottet
en översyn av licensjakten.
Nämnda översyn har också kommit till
stånd. Ja, man har gått än längre och
gjort en utredning, som man nu håller
på att finslipa inom Svenska Jägareförbundet,
och vars resultat kommer
att presenteras Kungl. Maj:t vid årsskiftet.
Då är det sed här i riksdagen
att vi väntar med att vidtaga åtgärder,
till dess den pågående utredningen är
färdig med sitt arbete och till dess
Kungl. Maj :t har tagit ståndpunkt till
frågan — och jag tror det är klokt att
göra så även i detta fall. Detta är också
orsaken till att tredje lagutskottet har
yrkat avslag på herr Lundbergs motion.

Vad beträffar övriga motioner som
behandlas i förevarande utskottsutlåtande,
pekar utskottet på att önskemålen
i motionerna kan tillgodoses redan
med vår nuvarande lagstiftning. Jag

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

tror inte jag behöver gå närmare in
på det. En sak vill jag emellertid säga
några ord om, nämligen den motion i
vilken man hemställer om åtgärder för
undvikande av skada på gröda, uppkommen
genom utplantering av jaktbara
djur. Det är alldeles självklart, att
om några personer planterar ut jaktbara
djur i markerna, så bör det ankomma
på dem att tillse att inte andra
människor därigenom lider skada. Vi
bär också i vår nuvarande lagstiftning
möjligheter att tillse detta, men utskottet
har ändå särskilt understrukit
den saken genom att skriva följande:
»Det är dock enligt utskottets uppfattning
angeläget, att de maktmedel som
härvidlag står länsstyrelserna till buds
i förekommande fall utnyttjas. Utskottet
förutsätter därför att länsstyrelserna
uppmärksamt följer utvecklingen
av viltskadorna inom länen och vidtar
de åtgärder, som må finnas påkallade.
»

Jag är övertygad om att kammarens
ledamöter inser det riktiga i att avvakta
resultatet av den pågående utredningen
om älg- och licensjakt. När
det resultatet föreligger, kan vi bättre
diskutera denna fråga och ta ställning
till densamma. Nu är det för tidigt att
diskutera denna sak.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom herr Andersson
i Ryggestad säger, att alla får vara
med och jaga i hans bygder, så är det
ju endast att gratulera den bygdens
folk till en så generös ordning.

Men i dag bär jag inte resonerat om
allemansrätten utan jag bar tagit upp
licensjakten, och därvidlag råder sådana
förhållanden, att vi bar anledning
att försöka få en ändring till
stånd. Mitt yrkande går ut på att vi
hos Kungl. Maj:t skall begära förbud
mot licensjakt från den 1 juli 1955, och

Lantmäteristaten

jag tror att riksdagen utan några betänkligheter
kan tillstyrka det förslaget.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Jag ber än en gång att
få påpeka, att en utredning pågår och
att denna utredning kommer att presenteras
Kungl. Maj:t vid årsskiftet.
Då är det tids nog att ta ställning till
frågan men inte i dag.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av
herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Lantmäteristaten

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! När vi i utskottet behandlade
detta ärende rörande anslag
till lantmäteristaten hade vi bl. a. en
uppvaktning av överlantmätaren i Västernorrlands
län, Kvarby, som framhöll
vilka olidliga förhållanden soni för
närvarande är rådande inom speciellt
sundsvallsräjongen. Han påvisade klart
och tydligt, att arbetsförhållandena vid
lantmäteriorganisationcn i Västernorrlands
län utvecklat sig på ett oroande
sätt.

I sundsvallsregionen belastas lantmäteriet
i stor utsträckning med brådskande
arbetsuppgifter, som sammanhänger
med bebyggelseutvecklingen

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantmäteristaten

och bebyggelseplaneringen i regionens
många tätorter. Ett viktigt inslag i bebyggelseplaneringen
utgör bostadsanskaffningen
åt de anställda vid ortens
industrier och servicenäringar. På
grund av svårigheter att tillräckligt
snabbt få fram grundkartor, detaljplaner
och bostadsavstyckningar blir arbetena
i många fall fördröjda på ett
sätt, som är synnerligen olyckligt med
tanke på den rådande bostadsbristen.
Jag vill nämna, att enbart i Timrå kommun
överstiger antalet bostadssökande
familjer — alltså inte personer utan
familjer — tusentalet.

Till detta kommer, att de pågående
vattenregleringarna skapar omfattande
arbeten för lantmäteriet. De mest aktuella
arbetena inom sundsvallsregionen
avser omfattande fastighetsregleringar
i Bergeforsens dämningsområde
samt förarbeten för vissa nya kraftverk
i Ljungan och Indalsälven. Förhållandena
är som sagt sådana, att det måste
anses oundgängligen erforderligt att
snarast möjligt, som vi hade hoppats
redan vid årets riksdag, inrätta ett nytt
lantmäteridistrikt i Västernorrlands
län med Sundsvall som stationeringsort.

Nu har utskottet skrivit så positivt,
att man har all anledning förmoda, att
Kungl. Maj :t till nästa år framlägger
ett förslag om att detta nya distrikt
skall komma till stånd. Jag har tillåtit
mig att foga en reservation till utskottets
utlåtande för att ytterligare understryka
behovet just för sundsvallsdistriktets
del, men jag åtnöjer mig, herr
talman, med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag har givetvis intet
annat yrkande än det reservanten nyss
framställde, nämligen om bifall till utskottets
förslag, och jag har heller
ingenting att invända mot vad han
sade. Vi får dock komma ihåg, att även

om det är besvärligt i Västernorrland,
och särskilt i sundsvallsregionen så är
förhållandena inte heller på andra håll
tillfredsställande. Det beror naturligtvis
i första hand på de bostadsanskaffningar
som görs, i synnerhet i form
av egnahem, där avstyckning skall ske
till vederbörande byggherrar.

Jag vill för min del till utskottets
yrkande endast lägga en vädjan, att
Kungl. Maj:t, när nu utskottet begär
förslag till 1956 års riksdag, inte kommer
att föreslå några överflyttningar.
Det har tidigare föreslagits, att tre
distrikt skulle överflyttas. För blekingedistriktet
är det nog ingen fara —-jag talar inte i egen sak — ty där har
redan en ny distriktslantmätare tillförordnats,
men det finns två andra
distrikt, om vilka jag ingenting vet. Jag
tycker det vore det sämsta att handla
på det sättet, att man överflyttar distrikt,
ty resultatet därav blir naturligtvis
att också andra distrikt blir överbelastade
och inte i tid hinner verkställa
avstyckningar till dem som vill
bygga egnahem.

Jag hoppas att man i stället kommer
att ordna med ett tillräckligt antal
distrikt, om det inte går för sig att
anställa tekniker och nya tjänstemän
för denna mycket viktiga detalj. Lantmäteriet
har ju alltid varit på efterkälken
— samma besvärligheter har
förekommit på det området alltifrån
min barndom och ungdom. Men nu för
tiden går ju allting med en annan fart
och arbetet måste nu ordnas på ett smidigare
sätt. Jag tror också att det är
utskottets önskan att så skall ske.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat yrka bifall till vad utskottet
föreslagit.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har undertecknat
en av de motioner, som lämnats i detta
ärende, nr 234 i denna kammare, och
det är närmast därför som jag har begärt
ordet. Nu har herrar Jacobson i

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Vilhelmina och Johnsson i Kastanjegården
framfört så kloka synpunkter
på frågan att jag inte har mycket att
tillägga. Jag vill emellertid i första hand
understryka, vad herr Jacobson yttrade
beträffande angelägenheten av att
något göres på detta område i Västernorrlands
län. Därmed vill jag inte påstå
att det inte också finns andra distrikt,
där lantmäteriorganisationerna
arbetar under synnerligen svåra förhållanden
och där det är angeläget att
man vidtar åtgärder för att lantmäteriet
skall kunna fullgöra sin uppgift.

Det är ju här fråga om en institution,
som intar en nyckelställning. Herr Jacobson
berörde detta. Av lantmäteriets
åtgöranden beror inte bara möjligheten
att bygga bostäder, därav är också bl. a.
industriens lokalisering beroende. Uppe
i våra trakter beröres dessutom kraftverksbyggen,
vägbyggen och en hel del
andra företag av utomordentlig betydelse
för det ekonomiska livet i bygden.

Det är glädjande att utskottet är så
positivt i sitt yttrande, och jag har
givetvis intet annat yrkande än de två
föregående talarna, nämligen yrkande
om bifall till utskottets hemställan. Jag
hoppas alltså att utskottsförslaget villfares
och att Kungl. Maj :t framlägger
förslag till nästa år. Jag utgår då ifrån
att Kungl. Maj :t i samråd med lantmäteristyrelsen
föreslår åtgärder för
att i första hand avhjälpa den brist
inom lantmäteriorganisationen, som
föreligger inom en del områden, bland
dem sundsvallsregionen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! I ett par år har lantmäteristyrelsen
begärt anslag för att
kunna öka lantmäteridistriktens antal.
Kungl. Maj:t har emellertid inte kunnat
villfara denna begäran. Nu har
lantmäteristyrelsen drastiskt föreslagit
att man skall dra in distrikt, där arbetsbelastningen
är normal — bland annat
gäller detta ett distrikt i Blekinge län.

Jag tror det skulle vara mycket olyck -

Lantbruksundervisningen m. m.

ligt att på detta sätt göra förhållandena
sämre för befolkningen där nere. Därmed
vinner man i stort sett ingenting;
man bara överflyttar svårigheterna från
det ena området till det andra. Det är
nämligen inte på det sättet att det råder
brist på lantmätare. Tvärtom är befordringsgången
sådan, att lantmätare
har sökt sig över till andra arbetsområden.
Inom ett av de distrikt där arbetsbelastningen
är synnerligen hög, är
den uppenbarligen i hög grad betingad
av ett ökat sommarstugebyggande. Skulle
man dra in andra distrikt härför
måste detta gå ut över den bofasta befolkningens
legitima rätt att få sin service
ordnad på tillfredsställande sätt.

När Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
inte gått med på vad lantmäteristyrelsen
föreslagit, tycker jag att
Kungl. Maj :t haft goda skäl för denna
ståndpunkt. Jag hoppas därför att
Kungl. Maj :t i det förslag, som enligt
utskottets skrivning kommer att läggas
på riksdagens bord nästa år, vidhåller
den linjen och ser till att de nya distrikt
som måste komma till stånd inte
medför indragning av redan befintliga.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Lantbruksundervisningen m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till I.ägre
lantbruksundervisning m. m.: Bidrag

till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till
Skogsvård in. m.: Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. jämte
i ämnena väckta motioner.

Under nionde huvudtiteln i årets
statsverksproposition hade Kungl. Maj:t

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantbruksundervisningen m. m.

under punkten 50 (s. 106—107) hemställt,
att riksdagen måtte till Lägre
lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t under punkten
133 (s. 232—234) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 11 250 000
kronor.

Slutligen hade Kungl. Maj:t under
punkten 190 (s. 345—346) hemställt,
att riksdagen måtte till Skogsvård m.m.:
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

I samband med dessa anslagspunkter
hade jordbruksutskottet behandlat följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

A) I: 34 av herr Velander m. fl., likalydande
med 11:45 av herr östlund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj ds förslag
under nionde huvudtiteln, punkterna
133, 190 och 50,

1. a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 100 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag, varom nu
vore fråga, finge meddelas intill ett
belopp av 16 500 000 kronor;

2. a) till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 100 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag, varom nu
vore fråga, finge meddelas intill ett belopp
av 1 700 000 kronor;

3. a) till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 100 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag, varom nu

vore fråga, finge meddelas intill ett
belopp av 2 500 000 kronor;

B) 1:193 av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Eskilsson, likalydande med II: 231
av herr Hgeggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville besluta att
hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
utredning om jordbrukets yttre, inre
och driftekonomiska rationalisering;

C) 11:214 av herrar Kilsmo och Widén,
vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning om en utvidgad konsulentverksamhet
av det rådgivande slag som
antytts i motionen;

D) 1:373 av herrar Boman och Sundelin,
likalydande med 11:453 av herr
Widén m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte dels medgiva att under
budgetåret 1955/56 måtte få beviljas
statsbidrag från Bidrag till jordbrukets
rationalisering å tillhopa 16 750 000
kronor, dels till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 100 kronor;

E) I: 374 av herr Lindgren, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en
allsidig förutsättningslös utredning rörande
olika brukningsdelars lönsamhet
och formerna för ökad och bättre
planlagd försöks- och upplysningsverksamhet
och för riksdagen framlägga
de resultat, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:34 och II: 45, såvitt nu vore i
fråga, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter å
riksstaten för budgetåret 1955/56 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor;

2) avslå motionerna 1:34 och 11:45,
såvitt anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
under budgetåret
1955/56;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
ävensom med avslag å motionerna
I: 34 och II: 45, såvitt nu vore
i fråga, samt 1:373 och 11:453, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för
budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 11 250 000 kronor;

4) avslå motionerna 1:34 och 11:45
samt 1:373 och 11:453, såvitt anginge
den i motionerna avsedda ramen för
beviljandet av bidrag till jordbrukets
rationalisering under budgetåret 1955/
56;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:34 och 11:45, såvitt nu vore i
fråga, till Skogsvård m. m.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. å riksstaten för budgetåret 1955/
56 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor; 6)

avslå motionerna 1:34 och 11:45,
såvitt anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag till
åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. under budgetåret 1955
/56.

B. att motionerna 1:193 och 11:231,
II: 214 samt I: 374 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Johnsson i Kastanjegården,
Ilscggblom, Antby och Rimås,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte,

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 34 och II: 45, såvitt nu vore
i fråga, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundcrvisningsanstalter
å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 100 kronor;

Lantbruksundervisningen m. m.

2) med bifall till motionerna 1:34
och II: 45, såvitt nu vore i fråga, medgiva
att under budgetåret 1955/56 måtte
beviljas statsbidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
intill ett belopp av 2 500 000 kronor;

3) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom med bifall till
motionerna I: 34 och II: 45, såvitt nu
vore i fråga, samt 1:373 och 11:453,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
jordbrukets rationalisering å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
100 kronor;

4) med bifall till motionerna I: 34 och
II: 45, såvitt nu vore i fråga, samt med
anledning av motionerna I: 373 och
11:453, såvitt nu vore i fråga, medgiva
att under budgetåret 1955/56 måtte få
beviljas statsbidrag till jordbrukets
rationalisering intill ett belopp av
16 500 000 kronor;

5) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 34 och II: 45, såvitt nu vore
i fråga, till Skogsvård m. m.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. å riksstaten för budgetåret 1955/
56 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 100 kronor;

6) med bifall till motionerna I: 34
och II: 45, såvitt nu vore i fråga, medgiva
att under budgetåret 1955/56 måtte
få beviljas statsbidrag till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
intill ett belopp av 1 700 000 kronor.

B. att riksdagen måtte, med anledning
av motionerna 1:193 och 11:231,
II: 214 samt I: 374, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa en allsidig utredning om
jordbrukets driftekonomiska rationalisering,
sedd i samband med den inre
och yttre rationaliseringen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Den reservation, som

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantbruksundervisningen m. m.

återfinns vid detta utskottsutlåtande, är
en gammal bekant, även om den i år
återkommer utökad och med flera underskrifter
än vad som varit fallet tidigare.

Gemensamt för de anslag, som redovisas
i detta betänkande, är att de utbetalas
till bidragstagarna i regel flera
år efter det att de har beviljats i riksdagen.
Sedan några år tillbaka har vi
från den meningsriktning, som jag företräder,
framfört den synpunkten, att
anslaget under punkten Bidrag till
jordbrukets rationalisering skulle förändras
till ett förslagsanslag och kompletteras
med en bidragsram, som skulle
ange verksamhetens omfattning.
Lantbruksstyrelsen har också för något
år sedan i sina petita framfört en liknande
mening. Slutligen vill jag erinra
om att fjolårets statsrevision kom med
ett förslag i samma riktning.

I reservationen föreslår vi nu, att
under punkterna Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
Bidrag till jordbrukets
rationalisering samt Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland samtliga
anslagsposter skall uppföras som förslagsanslag
och kompletteras med en
bidragsram, vilken alltså skulle ange
verksamhetens omfattning.

Beträffande bidragsramens omfattning
ansluter vi oss när det gäller byggnadsarbeten
vid lantbruksundervisningsanstalterna
till statsrådets och chefens
för jordbruksdepartementet förslag
om verksamhetens omfattning, dvs.
att den skall röra sig intill ett belopp
av 2,5 miljoner kronor. När det gäller
jordbrukets rationalisering har vi däremot
velat minska ramen med l/t miljon
kronor, under det att vi vill öka den
i fråga om åtgärder för skogsproduktionen
i Norrland med 200 000 kronor.

Vad sedan gäller det i reservationen
uttryckta önskemålet om en utredning
beträffande vissa frågor i samband
med rationaliseringen kommer spörsmålet
att beröras av efterföljande tala -

re, varför jag skall nöja mig med vad
jag här har anfört. Jag vill, herr talman,
med dessa ord yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Eftersom jag och herr
Widén har en motion, som berörts i
detta utlåtande, vill jag använda tillfället
att säga några avskedsord till
den för den här gången.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19
sysselsätter sig med jordbrukets rationalisering
i mycket stor utsträckning.
En rad motioner har avgivits i detta
ämne. En del av dem omfattar hela det
stora problemkomplexet, medan ett par
omfattar delproblem. Till det senare
slaget hör herr Widéns och min motion,
som föreslår att möjligheten till
en utvidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet
skall undersökas. Vi
har härför haft en motivering, som
visar att en mängd mycket komplicerade
problem uppställer sig för den,
som nu vill bedriva jordbruk, och för
att kunna lösa dessa problem på det
bästa och billigaste sättet tror vi att en
utvidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet
skulle vara av väsentlig betydelse.
Sådana problem, som det inte
är lätt för den enskilde att bemästra,
gäller växtodlingen, de tilltagande härjningarna
av skadedjur, som man måste
föra en ständig kamp emot, och de tekniska
hjälpmedel, som står till förfogande
och ingår såsom ett led i rationaliseringsprocessen.
Denna kommer
vidare att skjuta byggnadsfrågorna allt
mer och mer i förgrunden. Till råga på
allt ställs ju också jordbrukaren inför
svårartade likviditetsproblem. Rationaliseringsprocessen
fordrar pengar i allt
större och större utsträckning.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
de flesta jordbrukare i vårt land inte
har någon annan teoretisk utbildning
för sitt yrke än den vanliga folkskolan.
Inom alla andra yrken, från de mera

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

komplicerade till de mera enkla, förekommer
det en omfattande teoretisk
utbildning. Sålunda får man månad efter
månad gå och lära sig, hur man
skall klippa naglarna på folk och färga
dem på bästa sätt. Men när det gäller
att producera de livsmedel, som människorna
skall leva av, då anses det att
vem som helst utan vidare kan göra
detta arbete. Det är en inställning som
kan ha mycket ödesdigra konsekvenser.
Även jordbruket tarvar en teoretisk
skolning — det kan man inte bortse
ifrån. Visserligen kan det göras den
invändningen att det redan finns lantbruksskolor
och lantmannaskolor, men
det stora flertalet jordbrukare besöker
aldrig dessa skolor, och vad småbrukarna
beträffar blir resultatet av deras
besök vid skolorna oftast av negativ
beskaffenhet. Sedan småbrukarna genom
undervisningen på våra lantmannaskolor
fått tillräcklig insikt om att
det inte är någon mening med att de
fortsätter att försöka skaffa sig sin utkomst
på det gamla sättet, så vänder de
allra flesta av dem jordbruket ryggen
och söker sig över till andra områden.

Jag måste säga att jordbrukarna i
vårt land är mycket skickliga i ett avseende,
nämligen när det gäller att ihärdigt
fullgöra ett tungt slavarbete i alla
dess former och detta under de vidrigaste
förhållanden och de sämsta hygieniska
betingelser. I en fabrik skall det
vara ljus och luft och fläktar och lämplig
temperatur och det skall ordnas på
allra bästa sätt för arbetarna, ty annars
heter det att människorna utsättes för
alltför stor nedslitning och påfrestning.
Men när det gäller att producera
den mjölk, som stadsborna kräver skall
vara så utmärkt till sin kvalitet, så får
småbrukarna gå och arbeta på några
ladugård splankor, där urinen skvätter
omkring fotterna på dem, och det finns
varken fläktar eller ventilationsanordningar
på deras arbetsplats.

Vi motionärer hade tänkt oss att i
jordbrukets rationalisering också skulle

Lantbruksundervisningen m. m.

ingå en rådgivning i syfte att hjälpa
jordbrukarna att bygga om sina arbetsplatser
på ett sådant sätt, att de kommer
mera i kongruens med vad tiden
kräver.

Erfarenheten från andra länder säger
oss att det är allra bäst med en konsulentverksamhet,
i vilken skolan och
arbetsplatsen sammanfaller. Det är ju
så, att när berget inte kommer till Mohammed
så får Mohammed komma till
berget. På samma sätt är det här. Om
inte människorna söker sig till skolorna
för att få undervisning, måste instruktörerna
bege sig ut till de enskilda
människorna på deras arbetsplatser för
att där ge dem den undervisning som
situationen kräver.

När man läser utskottets utlåtande
slår det en, att samtliga de instanser,
som utskottet hänvänt sig till för att
få höra deras mening, nämligen jordbruksnämnden,
lantbruksstyrelsen och
Hushållningssällskapens förbund, har
tillstyrkt att frågan om en utvidgad rådgivande
verksamhet blir föremål för
undersökning. Det är bara jordbruksutskottets
socialdemokratiska ledamöter
och bondeförbundsledamöterna som
inte vill att man skall göra något. Utskottet
får alltså av samtliga de hörda
instanserna det rådet, att man skall
företa en undersökning, men trots detta
avstyrker utskottet framställningen.
Även småbruksutredningen har tillstyrkt
en undersökning. Det får väl
vara ett tidens tecken att det finns en
sådan skiljelinje som i detta fall.

Man måste säga att denna mera omfattande
rådgivande upplysningsverksamhet
är så mycket nödvändigare just
för rationaliseringens skull, eftersom
även små planeringar inom jordbruket
kan få ödesdigra verkningar. Det är
alldeles omöjligt för den enskilda människan
att avgöra hur hon skall anpassa
sig i ett större sammanhang, och
rationaliseringsuppgiften innebär ju
bl. a. såväl en effektivisering som en
samordning av hela jordbruksdriften

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantbruksundervisningen m. m.

till landets bästa. Produktionen bör ju
rimligtvis i första hand inriktas på att
vårt land når fram till självförsörjning.
Det är inte lätt för den enskilde att veta
hur hans lilla del skall inpassas i det
stora sammanhanget. En rådgivande
verksamhet från kunniga människor
skulle vara till stor hjälp.

Det finns naturligtvis en motivering
för ett avslag på varje utvidgad rationalisering
inom vårt svenska jordbruk,
och det är avfolkningen från landsbygden,
ty det är klart, att med en stegrad
rationalisering måste man räkna
med ett förminskat antal människor
på landsbygden. Man kan inte å ena
sidan rationalisera och å den andra
ha kvar lika många människor i jordbruket.
Jordbruksnämnden anför i sitt
uttalande att jordbruksproduktionens
ökning under de senare åren inte har
uppgått till mera än en procent. Man
kan inte bära de stora kostnaderna
för rationaliseringen samtidigt som man
kvarhåller människorna. När man försöker
hålla kvar människorna på landsbygden
avstannar rationaliseringstakten.

Till sist vill jag säga att det ord, som
synes vara nyckelordet i detta utskottsutlåtande,
är ordet stöd. Det heter, att
man skall ge jordbruket stöd, vilket i
och för sig är tacknämligt. Men vore
det inte bättre att man försökte bistå
och befrämja en rationaliseringsprocess,
som kunde ersätta subventioner
av olika slag? Att bara subventionera
jordbrukarna, så att dessa känner sig
såsom understödstagare, när de bedriver
sin verksamhet, kan inte i längden
vara hållbart. Enligt min ringa uppfattning
skulle den upplysnings- och rådgivningsverksamhet,
som ett utvidgat
antal konsulenter skulle kunna bedriva,
så småningom i viss utsträckning ersätta
subventionering av jordbruket.
Upplysning och rådgivning är grunden
för att rationaliseringens resultat skall
kunna utnyttjas och för att man i görligaste
mån skall kunna komma ifrån

statsmakternas subventionering av ett
yrke, som egentligen inte skulle behöva
subventioneras.

Med hänsyn till angelägenheten av
jordbrukets rationalisering och det
stöd, som denna upplysande och rådgivande
verksamhet därvid kan ge,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag skulle kanske inte
ha begärt ordet så här tidigt i debatten,
men jag får säga att om reservanterna
bär den syn på tingen som herr
Kilsmo kungjort här, så förstår jag
att vi har en alldeles för dålig upplysningsverksamhet
i detta land. Jag hade
aldrig tänkt mig att okunnigheten kunde
vara så pass stor som herr Kilsmos
anförande gav vid handen. Vi bedriver
väl ändå en ganska stor upplysningsverksamhet.
Vi har våra lantmannaskolor
och vår konsulentverksamhet.
Jag kan mycket väl förstå herr Kilsmo
när han säger att de instruktörer, som
man under så många år begärt, borde
komma så fort som möjligt. Jag är beredd
att så snart det finns ekonomiska
möjligheter därtill gå med på den linjen
och bidra till att få igenom en vidgad
instruktörsverksamhet. Men jag
tycker nog att herr Kilsmo därvidlag
gick litet för långt. Han ville faktiskt
ha in jordbrukarna under en rådgivning
och ett grepp från de statliga
myndigheternas sida, som jag inte hade
förväntat mig från den åskådningsgrupp,
som herr Kilsmo tillhör. Vi skall
väl ändå ha en vidgad frihet för jordbrukarna.
Att man skall gå framåt med
upplysning, det är också min bestämda
mening, men jag kan inte förstå de
överord, som herr Kilsmo här fällde.

Herr Kilsmo säger, att arbetsplats
och skola skall sammanfalla i så stor
utsträckning som möjligt. Under senare
år har man vid nästan varje lantmannaskola
med statsmakternas hjälp

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

försökt skaffa ett försöksjordbruk, så
att de elever, som går där, skall ha
möjlighet att i praktiken se hur ett
jordbruk skall skötas. Vi har kommit
ifrån den gamla tanken att vi skall ha
lantbruksskolor; det är en sak som är
avvecklad. Däremot har man lantmannaskolor
med jordbruk, och där är det
meningen att eleverna direkt skall studera
det praktiska jordbruket. De förslag
som herr Kilsmo framför är i stor
utsträckning redan genomförda. I det
fallet tycker jag nog att det var en onödig
mörkmålning. Jag kanske senare
återkommer till de stora sakerna.

Herr IDEGGBLOM (h):

Herr talman! När jag i fredags begärde
ordet i denna fråga, trodde jag
vi skulle ha god tid till förfogande. Nu
skall jag be att få inskränka mig till
några påpekanden.

När det gäller den första frågan, huruvida
det skall vara reservationsanslag
eller förslagsanslag, står reservanterna
på statsrevisorernas ståndpunkt. Det
egendomliga är att det i statsrevisorernas
utlåtande inte finns någon reservation.
De har alla förordat en omläggning.
Men när jordbruksutskottet fick
hand om saken, uppkom den underliga
uppdelningen, att regeringspartierna
gick emot statsrevisorerna och att det
blev de båda oppositionspartierna som
ställde sig på statsrevisorernas ståndpunkt,
trots att lantbruksstyrelsen också
hade ansett det som statsrevisorerna
föreslagit vara det lämpliga. När kammarens
ledamöter tar ståndpunkt, hoppas
jag att de inte låter sig påverkas
av denna sinkadus i utskottet, att det
blev en uppdelning mellan regeringspartier
och opposition. I själva ursprunget
till ärendet, i statsrevisorernas
utlåtande, var det enhällighet mellan
partierna.

Vad sedan beträffar själva medelsanvisningen
är skillnaden mellan ståndpunkterna
den, som herr Antby har
redovisat, att vi reservanter har prutat

Lantbruksundervisningen m. m.

250 000 kronor på anslaget till jordbrukets
rationalisering och velat höja
anslaget till ökad skogsproduktion i
Norrland med 200 000 kronor. Vad beträffar
det första av dessa båda anslag
överensstämmer vårt förslag med vad
lantbruksstyrelsen har yrkat. Departementschefen
har alltså i det fallet gått
utöver den summa som ämbetsverket
velat förorda. Jag ber att få erinra kammaren
om att finansministern, när vi
diskuterade anslaget till fiskerilånefonden,
talade om att alla ämbetsverk begär
alldeles för mycket och att man
över huvud taget inte, såsom vi hade
gjort i den frågan, skall yrka så mycket
som ämbetsverken begär. Nu har
vi i detta fall konstaterat, att departementschefen
gått litet längre än ämbetsverket,
och vi tycker därför att vi
åtminstone kan stanna vid vad ämbetsverket
har föreslagit, detta för att få
litet pengar över för skogen i Norrland.
Bakom ligger vår principiella
uppfattning, att det så som förhållandena
nu ter sig är klokt om vi satsar
litet mera på skogsförbättrande åtgärder
framför allt i de områden, där tillväxten
inte är så tillfredsställande som
i södra Sverige, medan vi låter själva
jordbrukets rationalisering få litet
mindre. Det rör sig i bägge fallen inte
om några stora belopp.

Vad så för det tredje denna begäran
om en rationaliseringsutredning beträffar,
har den motion jag skrivit på fått
understöd av både Hushållningssällskapens
förbund och jordbruksnämnden.
Reservanterna ställer sig i sitt yrkande
helt på jordbruksnämndens linje. Nu
skall jag inte ta upp någon lång debatt,
men jag måste ta avstånd från herr
Kilsmos skildring av hur det går med
lantmannaskolornas elever. Det är inte
riktigt, att de elever som kommer från
småbruken sedan vänder jordbruket
ryggen. Vad som har kunnat konstateras
är i stället, att ett betydande antal
inte går tillbaka till de små hemmagårdarna
men ställer sig till förfogande

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantbruksundervisningen m. m.

för jordbrukets verksamhet på annat
håll. Lantmannaskolorna har på detta
sätt danat en mängd duktiga arbetare
inom jordbrukets större brukningsenheter.

Vidare är herr Kilsmo inte rättvis,
när han jämför svenskt småbruk med
utländskt. Det svenska småbruket är
inte den plats för smuts, där urinen
stänker om fotterna, såsom herr Kilsmo
har velat skildra det. Jag har i de olika
delar av landet där jag har varit praktiskt
taget aldrig sett den bilden, vilket
inte hindrar att jag är övertygad om
att vi behöver gå vidare i fråga om rådgivning
och förbättring.

Åtminstone det jag har föreslagit innebär
inte, att man skall införa några
kontrollanter i jordbrukets verksamhet,
såsom jordbruksministern i någon mån
tycktes tro att vi syftar till. Vi har pekat
på bl. a. de resultat som nåddes i
Västergötland, då hushållningssällskapen
ställde expertis till förfogande för
jordbrukarna på ett visst område. Denna
tillgång till expertis ledde till synnerligen
anmärkningsvärda ekonomiska
resultat. Vad jag tror vi får försöka
ordna är att frivilliga sammanslutningar
av jordbrukare skaffar sig expertis.
Denna uppfattning har vi väl låtit
skymta fram i vår motion.

Nu har utskottet avstyrkt, väl inte så
mycket därför att utskottets mening
skiljer sig så mycket från motionärernas
i fråga om behovet av dessa rationaliseringsåtgärder
som därför att utskottsmajoriteten
har litat mera än reservanterna
på att jordbruksministern
skall låta dessa frågor komma med i de
utredningar han håller på att förbereda.
Nu har jordbruksministern gjort
ett uttalande som jag tycker var tillfredsställande.
Jag hoppas därför att
majoriteten skall få rätt, när den i detta
fall litar på att jordbruksministern tar
ett initiativ.

Jag skall villigt medge att det har
kommit ett nytt moment sedan vår motion
skrevs. Då var det inte känt ens

för mig, som satt med i småbruksutredningen,
vad denna utredning skulle
komma att utmynna i för slutyrkande.
En del av vad vi i motionen har framfört
är upptaget i småbruksutredningens
förslag, likaså en del av vad som
föreslås i den motion som herr Kilsmo
har talat för. Jordbruksministern får
alltså, när den frågan tas om hand efter
remisstidens utgång, kanske också i
det sammanhanget tillfälle att tillmötesgå
motionärernas önskningar.

Jag tycker nu emellertid, att riksdagen
kan kosta på sig ett och annat
initiativ i ett fall som detta, även om
vi har en säker majoritet som styr våra
öden. När vi finner att någonting kan
behöva påpekas behöver vi inte vara
så där förskräckligt rädda för att det
påpekandet skulle kunna kännas som
en obehövlig admonition till departementschefen,
bara för att man tror att
han går och har så många goda och
kloka tankar i huvudet. Om han får
litet hjälp av riksdagen med att utforma
dem vidare tycker jag inte att riksdagen
därmed har gjort något illa, och
därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hseggblom har
delvis givit jordbruksministern det svar
som jag tänkte ge. Jag kan instämma i
att jordbruksministern tar fel när han
sammanblandar konsulenter och kontrollanter.
Hur en utvidgad rådgivande
verksamhet och konsulentverksamhet
skall kunna ge upphov till ofrihet för
jordbrukarna, fattar jag verkligen inte.
Vi har ju redan konsulenter som bedriver
en rådgivande verksamhet, men
de lägger väl inte något band på vår
frihet.

Vad vi vill med vår motion är ju att
antalet av dessa konsulenter möjligen
skulle kunna utökas, så att hushållningssällskapen
skulle kunna ge en något
bättre service än de nu kan. Det
är vad vi har sagt och vad vi särskilt

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

vill hålla på. Det finns ett beslut om att
försöksvis för hela landet två sådana
instruktörer skall utbildas och anställas.
Om dessa instruktörer finns i materiell
skepnad eller i annan, därom vet
jag ingenting.

Herr Haeggblom betvivlar min uppgift,
att småbrukare som varit lantbrukselever
brukar försvinna från jordbruket
efter denna utbildning. Jag har
hämtat den uppgiften från tidskriften
Lantmannen. Har den fel så har jag
fel, men annars har jag rätt.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Herr Kilsmo säger att
det skulle vara fördelaktigare för jordbrukarna
om de i stället för att få de
subventioner, som nu går till jordbruket,
finge motsvarande belopp till upplysning
och rådgivning. Jag ber att få
erinra herr Kilsmo om att det i den
proposition om prissättningen på jordbrukets
produkter, som snart skall behandlas
av riksdagen, ändå görs ett försök
i den riktningen, i det att en gammal
subvention i form av fraktbidrag
till vissa norrländska län föreslås bli
avskaffad och ersatt med ökade anslag
till rådgivnings- och upplysningsverksamhet
inom vederbörande hushållningssällskap.

Så långt är nog detta också gott och
väl, men om man skulle ta det stora
greppet i fråga om subventionerna, om
man t. ex. skulle ge sig på de norrländska
mjölkpristilläggen och använda
dessa pengar för att anställa flera instruktörer
eller husdjurskonsulenter, då
är jag inte alldeles säker på att de norrländska
småbrukarna vill vara med om
en sådan åtgärd, utan herr Kilsmos förslag
får nog helt stå för hans egen och
hans partis räkning.

När vi diskuterar frågan om karaktären
av dessa olika anslag är ju detta
inte någon ny debatt. Den frågan har
varit föremål för riksdagens behandling
vid olika tillfällen, och så sent som år
1953 avslogs en av lantbruksstyrelsen

Lantbruksundervisningen m. m.

gjord framställning om ändring av formerna
för rationaliseringsanslagen.

Det förslag, som statsrevisorerna nu
har framfört och som reservanterna ansluter
sig till i detta utlåtande, har ju
varit föremål för yttranden från en del
institutioner, bl. a. statskontoret och
riksräkenskapsverket. Statskontoret avstyrker
en sådan ändring av anslagets
karaktär på grund av den principiella
inställning som detta ämbetsverk under
senare år intagit till frågan om utsträckt
anlitande av förslagsanslagsformen.

Man kan också påminna om att innevarande
års riksdag tidigare tagit
ställning till ett liknande ärende, nämligen
vid behandlingen av anslaget till
kostnader för arbetslöshetens bekämpande
under femte huvudtiteln. Arbetsmarknadsstyrelsen
föreslog där, att detta
anslag skulle få karaktären av förslagsanslag.
Departementschefen fann
en sådan anordning mindre lämplig,
vilket också statsutskottet och riksdagen
gjorde, varför detta anslag även nu
har beslutats som reservationsanslag.

Riksräkenskapsverket, som väl ändå
får anses som rätt sakkunnigt när det
gäller att bestämma de olika anslagens
karaktär, avstyrker även en ändring i
det här fallet. Verket framhåller att det
ur finanspolitiska synpunkter får anses
önskvärt att av riksdagen beslutade
utgifter så långt det låter sig göra omedelbart
regleras genom anslag på riksstaten
samt att det härigenom också
blir lättare att överblicka och kontrollera
den reella budgetutvecklingen. Jag
tror därför vi kan säga att, med all
respekt för statsrevisorernas sakkunskap,
även utskottsmajoriteten i detta
avseende har en del att stödja sitt ställningstagande
på.

Vad sedan beträffar reservanternas
yrkanden om bifall till de olika föreliggande
motionerna, där man föreslagit
en allsidig utredning rörande jordbrukets
inre, yttre och driftsekonomiska
rationalisering, anser vi nog från

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantbruksundervisningen m. m.

utskottsmajoritetens sida, att den tid
som förflutit sedan den nuvarande rationaliseringsverksamheten
på jordbruksområdet
igångsattes är alltför kort
för att man på nytt skulle kasta allt
detta i utredningskvarnen och att det
kanske framför allt är värdefullt om
rationaliseringsorganen under en tid
kan få arbeta i fred. Vi är nog på det
klara med att det naturligtvis finns en
hel del speciella saker som kan behöva
utredas, kanske framför allt inom småbrukarnas
speciella områden. Den 11
mars innevarande år försäkrade emellertid
jordbruksministern i ett interpellationssvar
i denna kammare, att han
skulle tillsätta en speciell utredning för
småbrukets förhållanden i vad avser
prispolitiken. Vi får väl ändå förutsätta
att man i denna utredning får möjlighet
att skärskåda en hel del av de ting
som reservanterna här uttalat sig för.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I detta jordbruksutskottets
utlåtande har även behandlats den
under § 25 i riksdagens revisorers senaste
berättelse väckta frågan. Med hänsyn
härtill har jag, som har deltagit i
riksdagens revisorers arbete i denna
sak, anledning att här framhålla vissa
synpunkter som legat till grund för revisorernas
ställningstagande.

Under ovannämnda paragraf bär revisorerna
hemställt att det tages under
övervägande huruvida icke anslaget till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
och eventuellt även andra reservationsanslag
under riksstatens nionde huvudtitel
skulle kunna givas formen av förslagsanslag,
kombinerade med en av
riksdagen årligen fastställd ram för beviljandet
av bidrag för respektive anslagsändamål.

Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna
har lantbruksstyrelsen, som
också framgått av denna debatt, till -

styrkt revisorernas förslag, medan statskontoret
och riksräkenskapsverket avstyrkt
detsamma. I jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, som vi nu behandlar
och vari revisorernas förevarande förslag
också upptagits till behandling,
har en förändring av rationaliseringsanslagets
formella karaktär likaledes avvisats.
Denna sin inställning har utskottet
— det framgick också tydligt av vad
som alldeles nyss anfördes av utskottets
talesman — motiverat med att de av
statskontoret och riksräkenskapsverket
vid remissbehandlingen gjorda invändningarna
synts böra tillmätas avgörande
betydelse. Det förefaller som om jordbruksutskottet
helt har byggt på dessa
institutioners remissuttalanden. Då
statskontoret i sitt utlåtande hänvisar
till de synpunkter som riksräkenskapsverket
anfört i själva sakfrågan, kan det
vara befogat att med några ord beröra
de argument sistnämnda ämbetsverk
åberopat till stöd för sin ståndpunkt.

Riksräkenskapsverket har framhållit,
att det ur finanspolitiska synpunkter
måste anses önskvärt, att av riksdagen
beslutade utgifter så långt det låter sig
göra omedelbart i sin helhet regleras
genom anslag å riksstaten samt att det
härigenom också blir lättare att överblicka
och kontrollera den reella budgetutvecklingen.
Häremot kan invändas,
att anvisning av medel under rationaliseringsanslaget
ingalunda är liktydigt
med av riksdagen beslutade utgifter.
Med nuvarande system innebär ju medelsanvisningen
i realiteten ingenting
annat än att riksdagen möjliggör för
lantbruksstyrelsen att intill ett visst
högsta belopp bevilja medel till företag,
vilka erfarenhetsmässigt kommer till utförande
först flera år efter vederbörande
bidragsbeslut. Själva medelsutbetalningen
aktualiseras sålunda vid en
betydligt senare tidpunkt än medelsanvisningen.
I sådana fall då vederbörande
företag aldrig blir utfört utan
bidragsbeslutet häves sker ju över huvud
taget inte någon utbetalning; ut -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

trycket »de av riksdagen beslutade utgifterna»
är i dessa fall rena meningslösheten.
Det är svårt att förstå hur det
genom en sådan ordning skulle bli »lättare
att överblicka och kontrollera den
reella budgetutvecklingen». Sanningen
är väl snarare den, att det av revisorerna
förordade systemet, enligt vilket för
varje budgetår anvisas blott så stort belopp
som beräknas komma att förbrukas
under budgetåret, skulle underlätta
både överblicken och kontrollen av
budgetutvecklingen.

I anslutning till ovan anförda synpunkter
har riksräkenskapsverket vidare
understrukit, att en av de viktigaste
av de till grund för vår budgetordning
liggande principerna är den
s. k. täckningsregeln, vilken innebär att
varje riksdag i princip bör anvisa medel
för hela den av dess beslut betingade
utgiften. Härutinnan må först framhållas
att den ifrågavarande regeln leder
sitt ursprung från ett formal-juridiskt
betraktelsesätt, som har föga med
moderna bokföringsprinciper att skaffa.

Med hänsyn till de orimliga konsekvenser,
som understundom skulle uppstå
därest denna regel bokstavligen följdes,
har den också i flera fall måst
sättas ur kraft. Jag kan bland annat
nämna de s. k. utgiftsbemyndigandena
i fråga om vissa anskaffningsanslag
under fjärde huvudtiteln samt väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond.
Några principiella betänkligheter behöver
därför knappast hindra ett genomförande
av revisorernas förslag.
De praktiska synpunkterna bör i stället
vara utslagsgivande, och härvidlag
är det anledning att uttala förvåning
över att jordbruksutskottet, vilket ju
borde förstå den institution som skall
föra dessa anslag ut i levande livet och
iom tillstyrkt desamma, nämligen lantbruksstyrelsen,
följt riksräkenskapsverlcets
ganska teoretiska uppläggning.

Inie minst med hänsyn till den finanspolitiskt
verkligt grundläggande
principen att riksstaten skall utgöra en
7 — Andra kammarens protokoll 1955. ?

Lantbruksundervisningen m. m.

liushållningsplan för det budgetår för
vilket den fastställes, synes det också
mest ändamålsenligt att medelsanvisningen,
såsom ovan framhållits, anpassas
efter de utgifter som faktiskt
väntas uppstå under vederbörande budgetår.

Enligt riksräkenskapsverkets mening
skulle dessutom budgetkontrollen underlättas
genom att riksdagens utgiftsmaximering
framginge direkt av riksstaten.
Värdet härav förefaller emellertid
i realiteten vara ganska ringa.
Budgetkontrollen tillgår ju på det sättet
att det vid riksräkenskapsverkets budgetbyrå
för varje anslag är upplagt ett
särskilt kort, på vilket förekommande
utgifter månadsvis noteras. På kortet
är även angivet anvisat belopp samt vederbörande
anslags karaktär. Eventuella
anslagsöverskridanden på ett reservationsanslag,
där ju sådana inte får
förekomma, blir därigenom lätta att
upptäcka och beivra. Det torde emellertid
inte möta några större svårigheter
att på kortet för rationaliseringsanslaget
t. ex. anteckna jämväl för vederbörande
budgetår av riksdagen fastställd
bidragsram — här talar jag alltså
för det system som begärts av revisorerna
— och av lantbruksnämnderna
kontinuerligt meddelade bidragsbeslut.
Budgetkontrollen bleve med en sådan
anordning lika enkel som för närvarande,
då utgiftsmaximeringen framgår
direkt av riksstaten.

Riksräkenskapsverket har även funnit
det särskilt betydelsefullt, att den
ungefärliga storleken av beviljade men
icke utbetalade bidrag kommer att
kunna utläsas ur budgetredovisningen.
Vari betydelsen därav skulle bestå nämner
dock icke ämbetsverket försiktigtvis,
och det är svårt att inse vilken
reell nytta man har av en dylik redovisning.
Det i förevarande sammanhang
primära är väl snarare anslagsbelastningen.
Det lärer för övrigt icke
möta något hinder att i budgetredovisningen
angiva den för vederbörande
r 15

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Lantbruksundervisningen m. m.

budgetår fastställda bidragsramen, om
nu denna uppgift skulle vara av så stort
intresse. Erinras må att riksdagen genom
fastställelsen av en sådan ram
skulle erhålla ett lika fast grepp över
utgiftsutvecklingen som nuvarande anslagssystem
möjliggör.

Jag vill slutligen också framhålla att
riksräkenskapsverket anför att, därest
medelsanvisningen anpassas så att reservationerna
inte i större utsträckning
kommer att utgöras av icke disponerade
anslagsmedel, uppkomsten av
reservationer blir en engångsföreteelse
och att det synes saknas anledning befara
att förekomsten av sådana reservationer,
sedan de väl en gång uppkommit,
skall i mera betydande grad
medföra differenser mellan anslagsberäkningarna
i riksstaten och det kassamässiga
utfallet av dessa beräkningar.
Även om ämbetsverket skulle få rätt
däri att en stabilisering av reservationerna
vid exempelvis innevarande nivå
av 40 miljoner kronor, som vi nu talar
om när det gäller jordbrukets rationaliseringsanslag,
kan väntas ske, är det
å andra sidan ovedersägligt att själva
uppkomsten av denna reservationsmedelssumma
inneburit ett eljest onödigt
skatteuttag av motsvarande storlek. Det
framstår även såsom fullkomligt obegripligt
varför rationaliseringsanslaget
allt framgent skall behöva dragas med
en så avsevärd reservation, vilket ju
måste bli fallet om ämbetsverkets utsagor
visar sig riktiga.

Det må i detta sammanhang erinras
om att både statskontoret och riksräkenskapsverket
beträffande statens avdikningsanslag
förordat ett system av
just den karaktär som nu avstyrkts beträffande
rationaliseringsanslaget. Systemet
i fråga har ju varit i bruk sedan
1931 och visat sig fungera på ett tillfredsställande
sätt. Vi är säkert inte
heller främmande för att anslaget till
folkskolebyggnader också har förslagsanslagskaraktär.
Jag skall här citera
vad riksräkenskapsverket framhöll när

det biand annat gällde detta anslag. Det
framhöll, att »därest anslaget finge bibehålla
karaktären av förslagsanslag,
erhölles allt framgent garanti för att,
sedan staten genom beviljande av statsbidrag
till folkskolebyggnader gjort
utfästelser gentemot skoldistrikten, tillräckliga
anslagsmedel för ändamålet
även funnes tillgängliga. Därest ett förslagsanslag
anvisades å driftbudgeten,
borde enligt ämbetsverkets mening
riksdagen för varje budgetår bestämma
det sammanlagda bidragsbelopp, som
Kungl. Maj:t högst finge bevilja. Riksräkenskapsverket
erinrade härvid om
att den nämnda principen för medelsanvisning
sedan flera år med fördel
tillämpats beträffande vissa anslag å
driftbudgeten, såsom statens avdikningsanslag.
»

Jag har, herr talman, ansett det nödvändigt
att här redogöra för några av
de synpunkter som var grundläggande
för det ståndpunktstagande, som statsrevisorerna
i denna sak kom till.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
replik emedan jag ansåg, att herr Jonsson
i Strömsund något fördomsfritt
använde mitt uttalande om relationen
mellan å ena sidan upplysnings- och
konsulentverksamheten och å andra
sidan subventionerna till jordbruket.
Jag har givetvis aldrig talat om att
mjölkpristilläggen i Norrland skulle
användas för upplysnings- och konsulentverksamhet,
och den allra närmaste
eftertanke leder ju fram till att det inte
finns någon rimlig anledning till en
sådan förvrängning av uttalandet. Subventioneringen
omfattar ett par hundra
miljoner kronor, och en så omfattande
upplysningsverksamhet kan man väl i
alla fall inte begära.

Trots detta vill jag dock säga, att
det kanske inte vore ur vägen att tänka
på hur mjölkpristilläggen avvägs. En
annan avvägning kanske kunde vara
till jordbrukets bästa. Emellertid avser

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

Redogörelser från Nordiska rådets svenska delegation

motionerna om en förnyad prövning
av hela rationaliseringsproblemet att
dessa frågor verkligen ventileras. Varken
jag eller mitt parti har dock den
uppfattningen, att mjölkpristilläggen
bör användas för konsulentverksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11

Redogörelser från Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds skrivelse
med överlämnande av redogörelser
från Nordiska rådets svenska delegation.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDBERG (s):

Herr talman! I samband med utrikesdebatten
här i kammaren för halvannan
månad sedan fanns det anledning
att ingå på några principiella synpunkter
beträffande Nordiska rådets arbete.
Jag skall inte göra det i dag.

I den redogörelse som har lämnats
från de två senaste sessionerna finns
en katalog över de konkreta frågor
som Nordiska rådet har behandlat och
som har föranlett rekommendationer
från rådets sida. Utrikesutskottet säger
emellertid i sitt utlåtande, att utskottet
finner det otillfredsställande att bara få
ett sådant skelett, en naken katalog över
rekommendationer, och anser att regeringen
också hör lämna en redogörelse
över vilka åtgärder som har vidtagits
i anledning av beslutade rekommendationer.
Någon sådan redogörelse
från regeringen har inte framlagts i
år, och utskottet har därför funnit det
nödvändigt att självt införskaffa upp -

lysningar om hur rekommendationerna
har behandlats i olika stycken.

Den redogörelsen är emellertid inte
alldeles fullständig. Man frågar sig på
en del punkter, var den eller den rekommendationen
har blivit av och vad
som har gjorts åt den.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på en speciell rekommendation,
som har tilldragit sig en smula
intresse i pressen på sistone. Det gäller
den rekommendation som Nordiska
rådet antog vid sitt oslomöte förra
året. På basis av det förslag som hade
framlagts av den nordiska parlamentariska
kommittén för friare samfärdsel
önskade man att passfriheten skulle
utsträckas till att gälla även icke
nordbor som rör sig inom det nordiska
området, alltså att all passkontroll,
även för icke nordbor, skulle
förläggas till det nordiska områdets
yttergränser.

Ännu har ingen åtgärd redovisats i
anledning av den rekommendationen.
Det är bekant att ett sammanträde tidigare
hållits mellan ombud för regeringarna,
och det har meddelats att ett
sammanträde på expertplanet kommer
att hållas här i Stockholm i morgon
och på fredag. Regeringarnas ombud
har emellertid inte fullmakt att träffa
någon som helst överenskommelse.

I Svenska Dagbladet efterlystes för
ett par dagar sedan regeringarnas aktivitet
i detta stycke. Man fann det befogat
att fråga, varför regeringarna
inte redan tagit steget fullt ut genom
att slopa passkontrollen även för icke
nordbor vid resa från ett nordiskt
land till ett annat, och man sade att
dröjsmålet med att förverkliga den
nordiska passunionen är märkligt inte
minst mot bakgrunden av de ytterst
goda erfarenheterna av den snart tre
år gamla passfriheten för skandinaver
vid resor inom Norden. I själva verket
har det ju varit så, att den nordiska
parlamentariska kommittén har indelat
sitt arbete på passfrihetens område

100

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.
Redogörelser från Nordiska rådets svenska delegation

i tre olika etapper. I första etappen
siktade man bara till att slopa legitimationstvånget
för nordbon själv som reser
mellan de nordiska länderna. Den
första etappen måste emellertid logiskt
dra andra med sig.

Nästa etapp blev att slopa uppehållstillstånd
och arbetstillstånd för nordbor,
som tog vistelse eller arbete i annat
land. Den nordiska passfriheten
öppnade sålunda dörrarna till den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden.

Den tredje etappen, som just nu är
aktuell, avser att utvidga passfriheten
till att gälla alla. Det måste nämligen
ur kontrollsynpunkt och ur andra synpunkter
vara högst otillfredsställande
att resenärerna vid de inre nordiska
gränserna skall separeras genom två
olika insläpp, ett för nordbor och ett
för icke nordbor. Teoretiskt sett kan
detta system sägas innebära, att resenärerna
själva avgör, om de vill låta
sig kontrolleras eller inte. Jag skall i
detta sammanhang inte tala om de
smått grönköpingsmässiga förhållandena
på nattågen, där resenärerna ofta
väcks vid 5—6-tiden med förfrågan,
om de är nordbor eller inte.

Det system, som vi nu har, var aldrig
tänkt annat än som en övergångsform
till den fullständiga passunionen.
Man skulle ha förstått, om regeringarna
hade vilat på hanen med att ta
steget fullt ut, därest erfarenheterna
av första etappen, passfriheten för
nordbor, varit mindre tillfredsställande.
Det har emellertid inte alls varit
fallet. Den nordiska passfriheten har
överträffat även tillskyndarnas djärvaste
förväntningar. Resefrekvensen
har, sedan passtvånget slopats, ökat
tre gånger om inom det nordiska gebitet,
och gnisslet har varit praktiskt
taget inget. Detsamma gäller också i
fråga om den gemensamma arbetsmarknaden.

När det första förslaget om passfriheten
för nordbor kom, mötte detta
motstånd, invändningar och farhågor

från polisiära och militära myndigheter
i de olika länderna och även från
utlänningsmyndigheterna. Erfarenheterna
har visat, att dessa farhågor var
lindrigt sagt överdrivna. Den här gången
har invändningarna inte alls varit
så stora som de var tidigare inför den
första etappen. Desto märkvärdigare
förefaller det då, att regeringarna skall
töva så länge med att ta steget fullt ut.

Jag är övertygad om att ingen i dag
skulle kunna tänka sig en återgång till
den tidigare ordningen och det tidigare
krånglet vid vårt gränser. Men om
man tog steget fullt ut, är jag övertygad
om att ingen om något år skulle kunna
tänka sig en återgång till den ordning
vi nu har med denna separation av resenärerna
vid de inre gränserna.

Får jag slutligen erinra om ytterligare
en sak. Passfriheten för nordbor
infördes, innan ännu Nordiska rådet
kommit till stånd. Den var ett faktum
då Nordiska rådet startade sin
verksamhet. Likaså var den gemensamma
arbetsmarknaden förberedd innan
dess. Däremot har Nordiska rådet ställt
sig bakom kommitténs förslag om den
utvidgade passfriheten. Vid oslomötet,
som jag förut hänvisat till, gav Nordiska
rådet förslaget sin anslutning
med alla röster sånär som på två, en
norrman, Hambro, röstade emot och
en avstod. Nordiska rådet har efter en
realistisk bedömning av möjligheterna
ställt sig bakom detta förslag, och man
skall inte tro, att det kommer att släppa
saken i första taget.

Med dessa ord har jag, herr talman,
bara velat understryka vikten av att
regeringarna så snart som möjligt söker
förverkliga detta förslag, så att vi,
nästa gång vi får en redogörelse för
vilka åtgärder, som regeringarna har
vidtagit med anledning av Nordiska
rådets rekommendationer, kan få ett
besked om att även den tredje etappen
har förts ut i verkligheten.

Häruti instämde herr Dickson (h).

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 101

Redogörelser från Nordiska rådets svenska delegation

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är värdefullt att
vi fått denna redogörelse. Det diskuterades
mycket vid höstriksdagen, om
riksdagen över huvud taget skulle få
informationer när det gällde Nordiska
rådet. Emellertid har vi ju fått sådana
nu. Utrikesutskottet har enligt min mening
gjort ett riktigt påpekande, när det
med anledning av regeringens proposition
efterlyst vilka åtgärder som vidtagits
med anledning av Nordiska rådets
rekommendationer. Vi har ju fått
en ganska nyttig innehållsöversikt.

Jag vill emellertid här framföra ett
önskemål. Redogörelsen säger att det
i vissa fall varit en intressant diskussion
och att vissa frågor har väckt
stort intresse. Då undrar man, eftersom
det ju är många andra frågor, som
också diskuterats och som även har
väckt intresse, vilken gradering man
har gjort. Det skulle också vara värdefullt
att få reda på i vilka frågor det
blivit diskussion och i vilka frågor
det icke blivit det. I den mån det inte
förts någon diskussion, behöver man
ju inte gå i allmänhet till Nordiska rådets
protokoll och studera vad som
har förekommit. Man får här bara veta,
att det i vissa fall varit diskussion och
i andra inte.

Man får inte heller av utskottets utlåtande
reda på vilka former utskottet
tänker sig för detta i framtiden. Man
skall ju diskutera den saken vidare.
Det vore önskvärt, om någon av utskottets
ledamöter ville lämna kammarens
medlemmar närmare upplysning
om detta.

I likhet med herr Edberg vill jag
uttala min förvåning över dröjsmålet
i en viktig fråga. Det måste te sig ganska
egendomligt att det skall ta så lång
tid, innan en fråga av så väsentlig
vikt för det nordiska samarbetet blir
föremål för åtgärd.

Jag skulle emellertid speciellt vilja
fästa uppmärksamheten vid två rekommendationer,
som Nordiska rådet tagit

upp. Den ena gäller enhetliggörande av
de nordiska trafikreglerna. Det framgår
av den redogörelse, som här lämnas,
att Nordiska rådet var enhälligt med
två undantag, herrar Fast och Werner,
som inte givit sin mening till känna,
som det ibland brukar sägas, när man
avstår från att votera. Nordiska rådet
har alltså såvitt jag kan förstå uttalat
sig för önskvärdheten av högertrafik
i Sverige. Hur kan man annars få till
stånd ett enhetliggörande av de nordiska
trafikreglerna, om de nordiska
länderna skulle ha både vänster- och
högertrafik? Det skulle enligt min mening
vara glädjande, om svenska folket
också följde denna rekommendation,
men när man ser på de preliminära
gallupundersökningarna, är det
tyvärr risker för att svenska folkets
uppfattning kanske inte överensstämmer
med Nordiska rådets.

Sedan, herr talman, är det en annan
fråga, som kanske inte har något större
politiskt intresse men som enligt
min mening är av ganska stor vikt,
nämligen att man får översättning av
finska och isländska vetenskapliga arbeten
till de andra nordiska språken.
Det publiceras inte minst i vårt östra
broderland mycket framstående vetenskapliga
verk på finska. Det är ju
mycket få svenska forskare som kan
ta del av de utomordentligt intressanta
bidrag som den finska och naturligtvis
också den isländska forskningen
lämnar. Vi har lättare att få del av
vetenskapliga arbeten som publiceras
praktiskt taget i vilket annat europeiskt
land som helst än när det gäller dessa
finska arbeten som är skrivna på finska.
När man vet att den finska vetenskapen
på många områden står i främsta
ledet, innebär det en ganska stor
förlust för svensk forskning att inte
ha denna litteratur tillgänglig. .Tåg tycker
därför, herr talman, att det är en
ytterst värdefull rekommendation som
Nordiska rådet här givit inte bara i
det nordiska samarbetets tjänst utan

102 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Redogörelser från Nordiska rådets svenska delegation

i hela vetenskapens intresse, och jag
hoppas att denna rekommendation
mycket snart skall leda till åtgärder.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Braconier och
likaså herr Edberg hade inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag,
och det kan därför vara tämligen
onödigt att ingå i något utförligt svaromål.

Herr Braconier ansåg emellertid det
värdefullt om någon från utrikesutskottet
eller Nordiska rådet ville för
riksdagen tala om, vilka frågor som
varit föremål för debatt eller väckt särskilt
stort intresse. Jag vill då framhålla,
att Nordiska rådets protokoll utdelas
till alla riksdagens ledamöter,
men det är väl med dessa protokoll
som med riksdagsprotokollen, att de
läses nog inte alltid så noga. Men man
kan ju inte gärna tänka sig, herr Braconier,
att i denna debatt tynga riksdagens
protokoll med att rekapitulera
vad som förekommit i Nordiska rådet
och där varit föremål för diskussion.

När det gäller enhetliga trafikregler
tycker jag att vi inte har någon anledning
att diskutera denna fråga nu. Den
blir ju föremål, antar jag, för en omröstning,
och då får ju svenska folket
säga vad det anser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
har nog missuppfattat mig. Vad jag
efterlyste var att det i denna redogörelse
skulle talas om, i vilka frågor
det hade varit diskussion, just för att
riksdagens ledamöter i de frågor där
de hyser särskilt intresse skulle kunna
veta, om det varit diskussion i Nordiska
rådet och i sådana fall, då diskussion
förekommit, kunna gå till rådets
protokoll. Finner man att det inte
varit någon diskussion i en viss fråga,

behöver man inte gå till Nordiska rådets
protokoll. Det var inte min mening
att vi skulle ha en diskussion i
dessa frågor här.

Att jag tog upp trafikreglerna beror
på att jag ansåg det vara ett nordiskt
intresse att få enhetliga trafikregler.
Det har framkommit i Nordiska rådet
att majoriteten var klart inställd på
att få enhetliga trafikregler, och jag
har svårt att tänka mig att man kan nå
samförstånd beträffande trafikreglerna,
om man inte i alla nordiska länder har
högertrafik.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Braconier tycks
mena att de frågor som är föremål för
debatt är av större intresse än andra
frågor. Jag vet inte om man har den
erfarenheten från den svenska riksdagen.
Ser man på dagens debatt skulle
det innebära, att ålfisket i Skåne skulle
vara ett övervägande intresse för hela
svenska folket, och det skulle jag näppeligen
tro att man kan säga. Det är
väl i Nordiska rådet som i riksdagen,
att det är inte alltid de stora frågorna
som blir föremål för den längsta debatten.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
utrikesutskottets vice ordförande nyss
yttrade skulle jag till honom eller någon
av de närvarande regeringsrepresentanterna
vilja rikta den frågan: Vad
ämnar man på regeringshåll göra åt
den viktiga sak, som för närvarande
måste intressera på det nordiska planet,
nämligen frågan om Färöarna?

Jag är fullt medveten om att frågan
kanske får betraktas som retorisk, men
jag anser i alla fall, eftersom jag står
antecknad under utrikesutskottets betänkande,
att det är befogat att i dag
ställa den.

Nr 15

103

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Då utrikesutskottets
ärade vice ordförande fortfarande totalt
missförstår mig, vill jag påpeka att det
beträffande vissa frågor i här aktuella
redogörelse står att diskussion förekommit,
i andra fall står det inte, ehuru
så varit fallet. Så är t. ex. fallet beträffande
frågan om den tullfria provianteringen.
Det fordras endast några få
bokstäver för att upplysa om att diskussion
förevarit, så att vi skall veta,
om vi har anledning att gå till protokollet
för att få närmare upplysning.

Så naiv är jag verkligen inte, herr
talman, att jag vill göra någon gradering
av frågornas vikt endast med utgångspunkt
från om det har förts någon
diskussion om dem eller inte. Men det
måste vara av väsentlig betydelse att
veta huruvida diskussioner förevarit i
Nordiska rådet — t. ex. om det kommit
fram norska farhågor i samband med
förslag om en gemensam ekonomisk
marknad. Om det inte förekommer någon
diskussion alls i den frågan, har
man nämligen anledning tro att det inte
har varit så stora motsättningar där.

Vad skall man annars ha Nordiska
rådet till, om talarna inte där skall
kunna framföra sina betänkligheter?

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr von Friesen drog
fram konflikten på Färöarna, men den
får vi väl ändå säga är en intern dansk
konflikt. Inte kan vi här i den svenska
riksdagen ställa oss upp och diskutera
den saken. Det skulle vara alldeles
orimligt!

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag hoppas att utrikesutskottets
ärade vice ordförande verkligen
uppfattade att min fråga var en
smula retorisk. Jag är fullt medveten
om att det är en fråga med mycket vida
aspekter, men att det är en nordisk
fråga lär väl ändå ingen kunna bestrida.

Men om Nordiska rådet icke anser
sig ha kompetens att behandla den frågan,
så bör väl den institution jag själv
har äran tillhöra, Europarådet, vara
den som ligger närmast till hands —
om Nordiska rådet sålunda över huvud
taget icke mäktar ta upp den till behandling.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Översikt över beräkningen av väganslagen
m. m.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj :t (punkt 9, s.
15—20) lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ohlon m. fl. (I: 150) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:185), i vilka hemställts att
riksdagen måtte dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att låta under kalenderåret 1956
verkställa vägbyggnader för ett sammanlagt
belopp av 355 000 000 kronor,
dels ock för budgetåret 1955/56 anvisa
anslag till statliga väg- och brobyggna -

104 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.
Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

der med ett sammanlagt belopp av
177 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (I: 281) och den andra
inom andra kammaren av herr Cassel
m. fl. (II: 352), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen måtte
besluta att dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en utredning rörande
vissa i motionerna berörda vägbyggnadsproblem,
dels i skrivelse till Kungl.
Maj.-t hemställa att den av Kungl. Maj:t
förutsatta medelsförbrukningsramen för
väginvesteringar för framtiden skulle
redovisas i anslutning till Kungl. Maj:ts
anslagsäskanden, dels uttala att den i
5-årsplanen för vägväsendets upprustning
förutsatta investeringsramen borde
komma till utförande, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att låta under kalenderåret
1956 verkställa vägbyggnader för
belopp av tillhopa 355 000 000 kronor,
dels ock för budgetåret 1955/56 anvisa
anslag till statliga väg- och brobyggnader
med ett sammanlagt belopp av
177 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:281 och 11:352,
i vad de avsåge förslag om en fortlöpande
redovisning av den för den statliga
väg- och brobyggnadsverksamheten avsedda
investeringsramen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:281 och 11:352,
i vad de avsåge förslag om fullföljande
planen för vägväsendets upprustning,
av den i det föregående berörda femårsicke
måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 150 och II: 185
samt I: 281 och II: 352, i vad de avsåge
förslag om återgång till budgetårsberäkning
av anslagen till den statliga vägoch
brobyggnadsverksamheten, icke
måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionerna 1:281 och 11:352,
i vad de avsåge förslag om utredning

av frågan om vägbyggandets lämplighet
som sysselsättningsobjekt m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; V.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:277 och 11:354 samt
I: 332 och II: 384, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
i frågan om intagning av enskilda
vägar till allmänt underhåll;

VI. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i övrigt anfört.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Alfred
Nilsson, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Ljungskile, Staxäng, Widén
samt Löfroth och fröken Ager, vilka
ansett att utskottet under I., II. och III.
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:281 och 11:352 såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att den av Kungl. Maj :t förutsatta
medelsförbrukningsramen för den
statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
måtte för framtiden redovisas i
anslutning till vederbörande anslagsäskanden; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 281 och II: 352 såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :ts kommande
förslag och beslut rörande väginvesteringarna
måtte avse ett fullföljande av
den i det föregående berörda femårsplanen
för vägväsendets upprustning;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:150 och 11:185 samt
1:281 och 11:352, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta om återgång
till budgetårsberäkning av anslagen
till den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten; b)

av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet under IV. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:281 och 11:352, i vad de av -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

105

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

såge förslag om utredning av frågan om
vägbyggandets lämplighet som sysselsättningsobjekt
m. m., i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LöFROTH (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation av hr Ohlon jämte
nio andra ledamöter av utskottet. Reservanterna
har anslutit sig till den
motivering som kommit till uttryck
bland annat i motionerna 1:150 och
11:185 och som syftar till en återgång
till budgetårsberäkning av anslagen till
den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
samtidigt som man bibehåller
den med anslagen avsedda verksamhetens
arbetstekniska anknytning till kalenderår.
Enligt vår mening föreligger
i dagens läge så mycket större skäl att
anpassa anslagsbeloppen efter det faktiska
medelsbehovet, då reservationsmedelsbehållningen
på grund av den
av Kungl. Maj:t beslutade investeringsbegränsningen
väntas bli särskilt stor
vid innevarande budgetårs slut.

Någon djupplöjning av frågan såsom
den nu föreligger torde knappast vara
behövlig, detta inte minst med tanke
på den utförliga debatt som i fjol fördes
i samband med behandlingen av
automobilskattefrågan. Jag nöjer mig
därför med att med det anförda yrka
bifall till föreliggande reservation 1 a)
under punkt 5 i utskottsutlåtandet.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Frågan om vägväsendets
upprustning är icke ny. Vi har i
denna kammare haft anledning att under
flera år omsorgsfullt penetrera de
problem som är förknippade med utbyggnaden
av vårt vägnät. Vi kan väl i
alla fall — även om meningarna i vissa
stycken går isär — vara överens om
att allt icke är så väl beställt som man
kunde ha anledning alt önska.

När vi från högerpartiet under flera
år begärt en intensifiering av vägbyggandet,
är detta resultatet av mycket
noggranna överväganden. Jag tror inte
att någon här i kammaren vill göra gällande
att vi därvidlag skjutit över målet.
Vi har bara varit på det klara med
att den ansvällning av fordon, som vi
kunnat konstatera och som vi också
från alla håll bort förutse, fordrar större
och bättre vägar. Bilisternas växande
skara är ett bevis på att vi uppnått
en högre levnadsstandard. Det är
således icke genom en skärpt beskattning
på bilismen utan genom en snabb
utbyggnad av vägväsendet som vi skall
möta människornas klart uttalade önskemål
i denna fråga.

I enlighet med dessa allmänna grundsatser
har vi från högerpartiet krävt att
den förra året beslutade femårsplanen
för vägväsendets upprustning skall förverkligas.
Detta innebär icke att man
nödvändigtvis varje år måste bygga
för just det antal miljoner som angavs
i den plan jag nyss nämnde. En viss
förskjutning mellan det ena eller det
andra året kan bli nödvändig. Men en
sådan förskjutning får icke bli av den
storleksordning, att ett fullföljande av
femårsplanen omöjliggöres. Enligt vår
uppfattning är det beslut som Kungl.
Maj:t fattat tyvärr av den innebörden,
att vi måste sluta oss till att femårsplanen
redan nu är i fara. Den medelsförbrukning
som Kungl. Maj:t angav
för år 1954 understeg väsentligt det belopp
som borde kommit till användning
om anslagen under motsvarande
tid fått vara avgörande. Än större blir
skillnaden under kalenderåren 1955
och 1956 om Kungl. Maj:ts intentioner,
såsom de nu redovisats, kommer att
följas. Enligt de beräkningar som vi
gjort och som finns redovisade i motion
nr 352 skulle det vara nödvändigt
att fördubbla investeringsverksamheten
under de tre senare åren av femårsplanen,
såvida denna vid utgången av
femårsperioden skulle vara vägledan -

106 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

de för investeringarnas storlek. Möjligheterna
att ta igen dessa avsevärda
belopp under dessa tre år framstår för
oss som hypotetiska. Vi kan icke skaffa
maskiner så snabbt och i den utsträckning
som skulle fordras och icke heller
synes det oss möjligt att tillgodose det
behov av arbetskraft som skulle erfordras.
Om Kungl. Maj:t sålunda icke har
för avsikt att utvidga medelsförbrukningsramen
för 1955 och 1956 är det
enligt vår uppfattning liktydigt med att
vi under ytterligare en lång tid får
dragas med ett vägväsende som icke på
något sätt motsvarar berättigade krav
på detsamma.

Det system som Kungl. Maj:t nu använder
sig av, att i riksdagen begära
anslag till väginvesteringar och sedan
med reducerade medelsförbrukningsramar
torpedera riksdagens beslut om
vägbyggandets intensitet, har även en
annan sida. Det är nämligen på det
sättet, att automobilskatternas höjd är
beroende av väganslagen. Om således
väganslagen icke kommer till användning
innebär detta i realiteten att vi
tagit ut för höga skatter av bilisterna. I
så fall bör skattesatserna anpassas icke
till anslagen utan till medelsförbrukningsramarna.
Vi får säkerligen anledning
att ta upp denna fråga i samband
med bevillningsutskottets betänkande i
anledning av våra motioner på den
punkten, men jag har redan nu velat
fästa kammarens uppmärksamhet på
det samband som här finnes. Vi har fått
ett överskott i automobilskattemedlens
specialbudget, som är av en sådan storlek
att det hos bilisterna måste uppstå
ett betydande och berättigat missnöje
över det sätt på vilket de utsetts till eu
speciell strykpojke ur skattesynpunkt.

När vi i vår motion och i den till utskottsbetänkande!
fogade reservationen
yrkat, att anslagen för nästa budgetår
bör reduceras med hälften jämfört med
Kungl. Maj :ts förslag och samtidigt
föreslagit att riksdagen bemyndigar
Kungl. Maj :t att verkställa vägbyggna -

der för samma belopp som det av
Kungl. Maj:t föreslagna anslaget, är
detta till en del beroende på det stora
överskott som jag nyss nämnde. Detta
är emellertid icke den enda orsaken.
När vi för ett par år sedan beslöt att
lägga om väginvesteringsanslagen från
beräkning per budgetår till en beräkning
per kalenderår, gjorde vi detta
därför att ett sådant system skulle underlätta
planerandet av vägbyggandet
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vi bär däremot icke från vårt håll gått
med på att bilisterna genom denna omläggning
skulle tvingas att lämna staten
ett stående och ständigt växande räntefritt
lån. Ur planeringssynpunkt är det
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till fyllest med beställningsbemyndiganden.
Pengar finns och finns i överflöd
utan en sådan speciell anordning.

Nu har emellertid det egendomliga
inträffat, att regeringen, som varit förespråkare
för detta nya system med
den uttryckliga motiveringen att det
skulle underlätta planeringen, själv i
viss mån saboterar systemet i fråga. På
denna punkt är, såvitt jag förstår, såväl
utskottets majoritet som vi reservanter
på samma linje. Hur skall det
vara möjligt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att åstadkomma en vettig
arbetsplan när Kungl. Maj:t icke meddelar
verket, hur mycket det får bygga,
förrän ett par månader gått på det nya
året? Det måste under sådana förhållanden
bli både dyrare och sämre, och
för detta har ingen annan än Kungl.
Maj :t ansvaret.

Vi är fullt medvetna om att det kan
ha sina svårigheter att exakt ange den
medelsförbrukningsram som skall gälla
för väginvesteringarna ett år i förväg,
men det måste ändå kunna ställas det
kravet på regeringen, att den redovisar
ett minimibelopp för det årets investeringar,
för vilka den begär anslag av
riksdagen. Debatten i denna kammare
om vägbyggandet blir ju en ren skenfäktning
i och med att Kungl. Maj :t

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 107

översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

genom medelsförbrukningsramarna sedan
själv avgör hur mycket vägar som
skall få byggas under ett år. Jag vill
därför, herr talman, uttala min förvåning
och mitt beklagande över Kungl.
Maj ds nonchalans mot riksdagen och
mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och mot bilisterna i denna fråga.

I vår motion har vi vidare anfört
vissa synpunkter på vägbyggandet. Vi
har begärt en utredning om väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens organisation
och arbetsformer, om vägbyggandets
lämplighet som sysselsättningsobjekt
och om säsongutjämningens effekt i
kostnadshänseende. Huvuddelen av dessa
anslag kommer att behandlas i ett
senare sammanhang, men eftersom utskottet
ansett sig böra taga upp en del
av våra förslag redan nu vill jag, herr
talman, säga några ord om hur vi ser
på detta problem.

Det är givetvis inte fråga om att man
utan vidare skall bortse från angelägenheten
av en viss säsongutjämning inom
vägbyggandet — en sådan är säkerligen
nödvändig. Vad vi däremot vill är att
man skall få klart för sig, så långt detta
är möjligt, vilka arbetsmoment som är
mest lämpliga och minst kostnadsdragande
vid vinterarbetena. Vi vill veta,
om det är nödvändigt att vägbyggandet
bedrives i den omfattning som nu är
fallet under den kalla årstiden. Vi vill
ha en undersökning för att utröna, om
det finns andra liknande arbeten, som
är bättre lämpade att utföras under
vintermånaderna än vägarbetet.

Själva vägbyggandet har undergått
en radikal förändring och sker nu i
stor utsträckning på maskinell väg. Det
har helt enkelt ändrat karaktär. Detta
får man ta hänsyn till när det gäller
sysselsättningen av icke kvalificerad
arbetskraft. Vi tycker att det är så mycket
som hänt, att frågan är värd en
närmare utredning. Det vore av intresse
att få klarlagt, vad det kostar att bygga
vägar på vintern jämfört med vad det
kostar på sommaren. Om folk kommer

underfund med — vilket många förmodligen
redan gjort — att statsmakterna
inte drar sig för att betala så och
så mycket — kanske miljoner — för att
få ett visst vägbygge gjort under vintern,
blir deras intresse av att under
den varma årstiden pressa kostnaderna
inte så stort. Jag tror att man genom
en redovisning av skillnaden stärker
kostnadsmedvetandet hos dem som
sysslar med vägbyggandet.

Jag får som sagt anledning att senare
ta upp denna fråga i samband
med en del andra spörsmål, vilka vi
även anser bör närmare utredas. Jag
slutar med att yrka bifall till reservationerna
la) och lb), och jag kommer
senare att ställa ett yrkande om
bifall även till reservationen nr 2.

Herr JOHNSSON i Kastanj egården
(fp):

Herr talman! Vid fjolårets riksdag
väckte herr Nilsson i Steneberg i första
kammaren och jag här i kammaren
jämte ett flertal andra ledamöter motioner
om att riksdagen måtte besluta,
att intagning av enskilda vägar för allmänt
underhåll skulle ske i väsentligt
ökad omfattning. Statsutskottet vitsordade,
att den underhållsskyldighet, som
åvilar de enskilda väghållarna, i många
fall är mycket betungande. Härom råder
inte heller några tvistigheter. Där
nya vägar dragits fram, är underhållet
i vissa fall nästan omöjligt att utföra.

Statsutskottet skrev emellertid också,
att det syntes som om vi motionärer
inte hade tagit hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna av ett beslut i
den riktning vi förordat. Men i alla de
fall, där jag som ledamot av vägnämnden
har varit med om att besluta, att
en enskild väg skall tagas in till allmänt
underhåll, har de som haft med
vägen att göra måst förbinda sig att
ställa vägen i ordning. Underhållet av
vägarna blir ju ovillkorligen mycket
dyrare än när vägkassan får sköta det

108 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

rationellt med sina moderna maskiner.
Det är inte tu tal om att här kunde göras
en del besparingar — det skulle alltså
inte, som många tycks tro, bli något
slöseri med pengar. Jag är övertygad
om, att ifall väghållningsdistriktens maskiner
komme till användning på de
vägar det är fråga om, skulle det inte
bli så mycket att göra som nu.

Vi har i år återkommit med ungefär
samma motion och föreslagit, att man
skulle ta in minst 50 mil vägar varje
år. Men nu säger utskottet, och det är
angeläget att påpeka, att en successiv
förbättring måste ske. Om man begär
en sådan, kan det väl inte bli tal om
en kortare sammanlagd vägsträcka.

Dessutom har utskottet påpekat att en
åtgärd av stort värde skulle vara om
medel för erforderliga iståndsättningsarbeten
avsattes i vederbörande flerårsplaner
och utskottet förutsätter att
så framdeles kommer att ske. Ja så
mycket bättre om det inte dröjer för
länge.

En gång när vägarna intogs till allmänt
underhåll motiverades detta bl. a.
med att större belopp kunde utgå till
småvägar. Särskilt jordbrukare på de
platser, där nya vägar har dragits fram,
har en mycket betungande underhållsplikt.
Det kan vara fråga om en glesbebyggelse
med åtta, nio hus, och till
dem går slakteribilar, bageribilar och
andra bilar och sliter dessa vägar, som
ju inte underhålls, varför det till sist
blir nästan omöjligt att komma fram
på dem.

Jag har naturligtvis intet annat yrkande
att ställa här än om bifall till
vad utskottet föreslagit, men jag har velat
påpeka hur nödvändigt det är att
något göres på detta område. Det får
inte dröja hur länge som helst, och det
torde väl ändå taga en icke ringa tid i
anspråk att få in dessa vägar till allmänt
underhåll. Ju förr man kunde påbörja
detta, desto bättre vore det. När
man i fjol underströk att det borde tas
in mera vägar, visste man att det 1951

togs in 17 mil sådana vägar, men efter
detta konstaterande tog man bara in
13,6 mil för allmänt underhåll. Utvecklingen
går alltså i alldeles motsatt riktning
mot vad både vi och utskottet
trott och detta är säkerligen felaktigt.

När utskottet nu rekommenderar en
snabbare takt tror jag således att detta
är mycket välbetänkt — jag vet bara
inte hur det skall gå till. Vi får väl på
nytt komma med en motion i förhoppning
om att utskottet skall inta en mera
positiv ställning än hitintills.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! För egen del har jag
tyvärr inte haft tillfälle att delta i handläggningen
av sjätte huvudtiteln, vare
sig i avdelningen eller i utskottet, men
jag dristar mig ändå att säga några ord.
Jag anknyter därvid till den reservation
under punkt 5 som är betecknad
1 a).

Denna reservation skiljer sig från
majoritetens förslag i tre väsentliga
punkter. Till att börja med förutsätter
man att medelsförbrukningsramen för
den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
skulle redovisas i samband
med vederbörande anslagsäskanden, såsom
nu sker beträffande kommunikationsverken.
Vidare föreslås att den
framlagda femårsplanen för vägväsendets
upprustning fullföljes. I en tredje
punkt slutligen är det fråga om investeringsramarnas
anknytning till kalenderår.
Reservanterna är ense med
utskottsmajoriteten därom att det är
till mycket stor fördel att få dessa investeringar
knutna till kalenderåret,
men däremot menar de att kostnadsberäkningar
och anslagsäskanden inte bör
läggas fram kalenderårsvis utan bör
följa budgetåret. Om anslagen knytes
till kalenderår kommer det nämligen
efter hand att uppstå mycket stora reservationsbehållningar
och detta innebär
ingenting annat, än att man tar ut
förskott av skattemedel på ett sätt som
inte svarar mot de nödvändiga kraven.

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

109

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att föredragande statsrådet i propositionen
gör ett uttalande där han
anknyter till den femårsplan som lades
fram i fjol. Vi har hört det där resonemanget
tidigare men det återkommer
här. Det sägs där att det vid förändringen
av skattens storlek förutsattes,
att inkomsterna skulle komma att överstiga
utgifterna under de första budgetåren
av femårsperioden, men mot
slutet av perioden väntades anslagsbehovet
bli större än de inflytande bilskattemedlen,
varför utgifterna komme
att i stort sett balansera varandra.

Den utveckling som här skisseras har
näppeligen senare inträffat. Inkomsterna
har i stället ökat mycket mera än
man då räknade med. Å andra sidan
har utgifterna på grund av Kungl. Maj :ts
begränsning av investeringsramarna
blivit mindre och därför har tillgången
på pengar blivit avsevärt större än vad
man vid framläggandet av femårsplanen
kalkylerade med.

Jag har här en tabell som visar motorfordonsbeståndets
utveckling sedan
1924. Jag skall inte dra dessa siffror
utan bara notera ett par. Den 31/12
1953 hade vi 431 000 personbilar och
motsvarande datum 1954 närmare
540 000. Det är således en utomordentligt
kraftig ökning på över 100 000. Bilskatteutredningen,
vars utredning och
förslag låg till grund för propositionen
om femårsplanen, räknade med att vi
den 1 januari 1959 skulle ha ett personbilsbestånd
av 570 000. Denna siffra,
mina damer och herrar, har vi således
praktiskt taget nått redan vid årsskiftet
1954/55. Ja, det är kanske litet i överkant
— vi hade ju 540 000 — men efter
denna tidpunkt har bilbeståndet spätts
på bra, så att vi väl nu är framme vid
570 000 bilar.

Man beräknar så olika på skilda håll.
Vi har i tidningarna sett en uppgift om
hur man inom industriens utredningsinstitut
har bedömt denna sak. Därifrån
meddelas som resultat av en prövning,

att vi mot slutet av år 1960 torde ha
mellan 1 miljon och 1 200 000 personbilar.
Det kan man kalla differens på
åtskillnad i fråga om resultat av beräkningar.
Utvecklingen hittills har väl
ändå visat, att industriens utredningsinstitut
nog bedömt frågan mera realistiskt
än vad bilskatteutredningen på
sin tid gjorde.

Jag har här en tabell, som visar, att
vi vid utgången av budgetåret 1953/54
hade ett underskott på specialbudgeten
på ca 30 miljoner kronor och 1954/55
ett underskott på 20 miljoner kronor,
men för 1955/56 beräknar vi ett överskott
på ca 20 miljoner kronor.

Om man sedan ser på de beräkningar,
som är gjorda beträffande inkomsterna
på vägväsendet och utgifterna för detsamma,
vilka återfinnes såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet, finner
man, att det ursprungligen räknats
med att vi 1955/56 skulle ha en inkomst
på 825 miljoner kronor. Den har
emellertid sedan uppräknats till 865
miljoner kronor och för dagen ytterligare
till 870 miljoner kronor. Det skulle
inte förvåna mig, om detta tal komme
att stiga. Om jag i detta sammanhang
tar upp utgifterna, innebär det hela,
att det blir ett högst betydande överskott.
Ja, herr talman, om man tar med
i bilden också de 50 miljonerna på bilaccisen,
skulle överskottet bli 131,3
miljoner kronor, ett belopp som får
tillgodoföras automobilskattemedlens
specialbudget. Det redovisas i propositionen,
att vid slutet av budgetåret
1953/54 en reservationsbehållning förefanns
på 290,75 miljoner kronor, och
den har ökat och kommer att öka högst
avsevärt.

De här anförda konkreta siffrorna
tyder ovillkorligen på, herr talman, att
reservanterna har rätt, när de i reservationen
säger, att utvecklingen av systemet
har lett till att vi har fått en för
hög förskottsuttagning av skattemedlen
och att det aliså finns verkliga motiv
för att företa en reducering av skatten.

Ilo Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Nu har reservanterna, som jag inledningsvis
antydde, fört det resonemanget,
att de vill behålla investeringsramen
i kalenderår men att de vill
återgå till budgetårsberäkning för anslagen.
Jag skall inte närmare uppehålla
mig vid förutsättningarna för att få en
sådan anordning till stånd. Jag tycker,
att de är mycket klart och tydligt redovisade
i reservationen. Jag har den bestämda
uppfattningen, att det utan svårigheter
låter sig göra att få ett sådant
system genomfört. Detta medför också
den stora förmånen, att vi slipper de
stora ökningarna av reservationsanslagen
och kan få en beskattning, som är
avpassad efter det verkliga behovet.

Herr talman! Jag kan i övrigt understryka
vad herr Staxäng anförde beträffande
de två första huvudpunkterna
i reservationen. Med stöd av vad jag
här anfört vill jag yrka bifall till reservationen
under punkten 5 nr 1 a).

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det tycks som om de,
som hittills haft ordet, uteslutande har
hållit sig till reservationerna, motiverat
dem och anslutit sig till dem. Jag
skall nu be att få säga några ord från
utskottets sida.

Man kan gärna dela upp det förevarande
ärendet i tre stora frågor, kring
vilka diskussionen kunde röra sig. De
förekommer i reservationerna och har
också tagits upp här. Den ena av dessa
frågor rör förslaget, att riksdagen, när
den beslutar ett anslag för vägändamål,
samtidigt skall besluta medelsförbrukningsramen,
hur mycket som skall användas
av anslaget för den tid, som det
avser. Så sker ju inte nu, utan riksdagen
ger enligt Kungl. Maj ds förslag ett
anslag, och Kungl. Maj :t bestämmer sedan
investeringsramens storlek. Hur
skulle det bli, om reservanternas förslag
gick igenom? Såvitt jag kan se,
måste såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som departementet redan när

de gör upp sina förslag till riksdagen
även ta upp medelsförbrukningsramen
och bestämma dess storlek. Yad gäller
vägbvggnadsarbeten skulle detta betyda
att t. ex. för kalenderåret 1956, som vi
nu behandlar, måste myndigheterna redan
i slutet av år 1954 ha fullt klart för
sig, hur mycket pengar som skall användas
för sådana arbeten under 1956.
Det är ju en orimlighet. Alla vet, hur
konjunkturer, arbetsmarknadsförhållanden
o. s. v. kan skifta, och jag anser
det fullkomligt klart att hänsyn måste
tagas till dessa skiftningar även när det
gäller vägarbetena. Så har ju också i
viss mån skett när kommunikationsverkens
planer gjorts upp och beslut fattats
därom. Det är emellertid omöjligt
att ta en sådan hänsyn, om reservanternas
förslag nu skulle bifallas. Men för
att underlätta arbetet med planläggningen
har vi inom utskottet gjort det
uttalandet, att bestämmandet av medelsramen
för ett kalenderår bör ske i så
god tid att det inte kommer att uppstå
några svårigheter beträffande planläggningen.

Jag kommer sedan till frågan om
återgång från kalenderårs- till budgetårsberäkning
i fråga om medelsanvisningen.
Detta är i mångt och mycket en
skattefråga, och den får vi ju senare ta
ställning till, men i varje fall har saken
diskuterats så utförligt — det har
herr Löfroth rätt i — under fjolårets
riksdag, att det inte nu finns någon anledning
att ta upp en längre debatt på
denna punkt. Vägmyndigheterna har
för sin del alltid varit intresserade av
att kunna hålla sig till kalenderår i vad
gäller byggandet av vägar, då man därigenom
får en bättre överblick över det
hela och större möjligheter att planlägga
och ordna arbetet. Av detta skäl
vill varken vägmyndigheterna eller utskottet
vara med om en återgång från
kalenderår till budgetår.

Från reservanternas sida talas det om
att det nu hopas automobilskattemedel
som inte omedelbart kommer till an -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

111

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

vändning. Det är riktigt att det inflyter
mera pengar än som användes, men
vi vet inte hur förhållandena kan komma
att ställa sig; det kanske inte dröjer
så länge, innan dessa pengar behöver
tas i anspråk. Det talas om att bilismen
nu förskotterar medel för andra
halvdelen av kalenderåret, men om man
följer reservanterna, kan man komma
i en situation, där det blir tvärtom. Vi
skall nämligen komma ihåg att på andra
halvdelen av ett kalenderår faller de
största vägutgifterna och de minsta inkomsterna
av bilskattemedel. Om det
då inte finns några reservationer eller
fondmedel att tillgå, måste staten släppa
till pengar på annat sätt. I detta sammanhang
vill jag påpeka att det kanske
inte är automobilskattemedelsfonden
som ökar så mycket, utan reservationerna,
men i realiteten är det ju inte
någon skillnad, eftersom pengarna skall
användas till samma ändamål.

Det som jag nyss här sagt om medelsramen
kan också gälla reservanternas
yrkande beträffande femårsplanen. När
vi inte ens vet, hur de ekonomiska förhållandena
och läget på arbetsmarknaden
kan komma att gestalta sig om ett
eller två år, kan vi ju inte, såsom reservanterna
vill, binda oss för fem år
framåt.

Jag kan sålunda inte finna att reservanterna
har något sakligt starkt underlag
för sina yrkanden.

Jag skulle vidare vilja säga några ord
om det yrkande i högerreservationen,
som herr Staxäng här tagit upp och som
grundar sig på en motion om en utredning
rörande vägväsendets lämplighet
som sysselsättningsobjekt och om säsongutjämningens
effekt i kostnadshänsecnde
m. m. Vi har inom utskottet inte
kunnat finna att vad motionärerna anfört
i sin motion utgör ett tillräckligt
underlag för ett förslag om utredning,
och man skall väl inte begära utredningar
utan att det föreligger starka
skäl därför. Frågan om säsongutjämningen
inom väg- och vattenbyggnads -

verkets område har ofta behandlats här
i riksdagen, och riksdagen har varit
ense med utskottet därom, att även om
det blir något dyrare att utföra vissa
arbeten såsom vinterarbeten, måste man
göra detta för att få en någorlunda
jämn sysselsättning. Men det är klart att
man härvidlag måste hålla sig inom
rimliga gränser. Att ge sig in på en utredning
på denna punkt skulle nog inte
heller medföra några särskilda resultat
med hänsyn därtill, att vägförvaltningarna
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste från fall till fall ta ställning
till detta problem. Det är många
olika omständigheter som härvidlag
spelar in och som gör att man inte på
förhand kan dra upp några bestämda
riktlinjer för hur man skall handla.

Jag är tacksam för att departementschefen,
arbetsmarknadsmyndigheterna
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under fjolåret har kommit till det resultatet,
att man skall hålla en någorlunda
jämn sysselsättning bland vägarbetarna
över hela landet — detta är
dock inte möjligt i hela Norrland, för
vilket vissa undantag har måst göras.

När man sedan kommer in på bedömandet
av arbeten, vägarbeten eller
andra, som sysselsättningsobjekt, kommer
man ju in på arbetsmarknadsstyrelsens
område. Jag vet att arbetsmarknadsstyrelsen
mycket noga följer med
på detta område. Även om vägarbete
som sysselsättningsarbete inte är på
grund av maskinarbetet så lämpligt som
under gångna tider, är det dock mycket
vägarbete som har utförts under
senare tid och kommer att utföras som
sysselsättningsarbete därför att man
inte kan finna något lämpligare. Jag
menar nu arbete med vägbygge, inte
med beläggningar. Jag kan nämna att
ett stort vägbygge i södra Sverige, som
är lämnat på entreprenad för 700 000
kronor, inte hade blivit mer än 20 000
kronor billigare, om entreprenören inte
hade behövt följa bestämmelserna i entreprenadhandlingen
om att viss del av

112

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

arbetena skulle ske på vintern. Förhållandena
kan naturligtvis vara olika i
olika delar av landet, men där måste
tydligen vägarbetet ha varit lämpligt
som sysselsättningsarbete.

Jag vet inte om jag behöver säga något
beträffande herr Johnssons i Kastanjegården
anförande rörande de enskilda
vägarna. Det föreligger ingen reservation
i den frågan. Jag tycker det
skulle ha varit uppenbart för alla dem
som skrev på motionen, att man inte
kan fastslå att precis 50 mil enskilda
vägar årligen skall tas in till allmänt
underhåll. Man får väl anlägga någon
annan måttstock. Det är ett par saker
jag vill erinra herrarna om som betyder
förbättringar i detta avseende. Det ena
är utskottets förslag nu, att enskilda
vägar vid intagningen till allmänt underhåll
skall iordningställas med allmänna
medel, såvida det inte är ett bolag
eller ett kraftverk som skall anlägga
vägen. Denna regel har tillämpats på
många håll inom vägförvaltningarna,
men inte överallt. Vidare blir det enligt
uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en mycket enklare utredning
i alla de fall, som avser prövning av
intagning av enskilda vägar till allmänt
underhåll.

Till slut vill jag erinra om vad utskottet
har sagt beträffande bidragen till
underhållet av enskilda vägar. Dessa
bidrag har blivit till stor hjälp för alla
de enskilda vägarna i landet. Med hänsyn
till det ökade bilbeståndet och trafikens
intensitet och karaktär på ifrågavarande
vägar har vi gått med på
att föreslå Kungl. Maj:t att göra en omprövning
av procentsatserna i fråga om
bidrag till detta underhåll.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Min vän herr Andersson
i Malmö var förespråkare för utskottsmajoriteten
och yrkade bifall till

utskottets förslag. Men jag konstaterar
med glädje att den gamle överrevisorn
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lyste
fram då och då och att det fanns
en del som tydde på att han hade en
viss välvilja även mot reservanterna.

1954 års riksdagsbeslut beträffande
femårsplanen var en glädjande tilldragelse
för dem som arbetade med vägarna
och var ett gott grepp för
att komma till rätta med den eftersläpning
som otvetydigt finns på vägväsendets
område. Bilismen har ju ökat
språngartat, men vägarbetena har inte
ökat språngartat och till och med tidvis
stått stilla. Därför kan vi, som är intresserade
av vägväsendet, inte hålla
tyst med att regeringens beslut av den
25 februari var en återgång till sämre
förhållanden.

Nu förstår vi fuller väl — och detta
kommer säkerligen vägministern, herr
statsrådet Hjalmar Nilson, att framhålla
när han tar till orda — att den
sektor av arbetsmarknaden, som kan
ställas till förfogande för vägbyggande
och vägunderhåll och annat sådant,
tyvärr måste begränsas ganska kraftigt
för att arbetskraften skall räcka till
för de andra områden inom samhället
som pockar på att bli delaktiga av den
mer eller mindre ringa tillgången på
arbetskraft. Det är naturligtvis fullt
riktigt detta, men man kan ändå fråga
sig, om inte mera kan göras genom att
mekanisera, utlämna arbeten till entreprenörer
som har tillgång till moderna
maskiner, som nu under vissa tider
måste stå stilla på grund av att inte
entreprenaderna räcker till. Svårigheter
är ju till för att övervinnas.

Jag har ingen anledning att hårt
kritisera vägministern. Jag skulle vilja
säga, att det är svårt att komma till
tals med finansministern och med arbetsmarknadsstyrelsen,
men det hade
varit önskvärt att statsrådet Hjalmar
Nilson än kraftigare hade framhållit
vägväsendets befogade önskemål för
att vi inom vägväsendet skulle kunna

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

113

Översikt

knappa in på den, som jag förut talat
om, ofrånkomliga eftersläpningen. Jag
skall inte vidare uppehålla mig vid
denna sak, men jag har velat betona
detta.

När det sedan gäller bilskattemedlen
och att ta ut dessa i förskott har herr
Staxäng yttrat sig på sådant sätt, att
jag ber att få instämma med honom i
denna sak. Vad man emellertid när det
gäller vägväsendet nu måste se till är
att planera framåt och planera i tid, så
att det inte uppkommer en situation
där man kör fast. Ty vi har i dag kört
fast på vissa svårigheter i fråga om
planeringen av vägväsendet!

I årets remissdebatt hade jag tillfälle
framställa en fråga till statsrådet
Hjalmar Nilson om hur det låg till
med rikshuvudväg nr 1, d. v. s. den
planering för omläggning av vägen
som pågått sedan flera år genom Jönköpings
län på sträckan Huskvarna
och norrut. Då svarade statsrådet Nilson
välvilligt, att han hoppades att den
planering av arbeten, som pågått under
1954, skulle kunna ge ett gott resultat
redan under förvintern eller våren
1955.

Vad har då hänt på denna vägsträcka?
Jo, man har stött på oanade svårigheter,
vilka varken statsrådet eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan
hjälpa, eftersom de beror på gamla försyndelser.
Man har nämligen inom
Huskvarna stad drivit en byggenskap
på sådant vis, att det nu uppstått ytterligare
svårigheter att genomföra projektet
med igångsättandet av ombyggnaden
av denna rikshuvudväg från
Huskvarna över Gränna och norrut.
Trafikintensiteten under högsäsong
uppgår till över 5 000 fordon per dygn.
Varje dygn inträffar flera olyckor med
skada på materielen. Tyvärr händer ofta
allvarliga personskador, och det är
ingalunda sällsynt att människor får
sätta livet till. Vägförvaltningen, länsstyrelsen,
väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen
och även vägministern är högst

över beräkningen av väganslagen m. m.

angelägna om att man skall få arbeten
till stånd där, men på grund av att försyndelser
begåtts —• jag anklagar ingen
särskild för dessa — har planeringen
råkat i ett dödläge. Den planering,
som statsrådet syftade på vid remissdebatten
i januari, har nu fått läggas
om, och man har kommit till det resultatet,
att rikshuvudvägen vid sin utfart
norrut från Huskvarna riskerar
att få skjutas ned till Vätterns strand
och kanske i vissa fall ända ut i sjön
Vättern. Detta medför ökade kostnader,
och framför allt kommer detta arbete
att fördröja byggandet och färdigställandet
av denna nödvändiga vägsträcka.

Jag har med detta exempel velat
framhålla, att man borde ta lärdom av
de försyndelser i fråga om brist på
planering som begåtts och i tid sätta
in alla tillgängliga krafter för att planera
för rikshuvudvägarnas sträckning.
Vi förstår fuller väl alla dem som
sysslar med vägar och vägorganisation
när de menar, att allt ingalunda kan
göras vare sig under ett år eller under
en femårsperiod, men man bör redan
nu planera så att inte byggnationen
inom städer och samhällen och även
på landsbygden sker så, att den lägger
allvarliga hinder för blivande vägförbättringar.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat understryka de spörsmål, som
framför allt ligger oss om hjärtat inom
Jönköpings län men som säkert är av
mycket stor betydelse för planerandet
av hela vårt vägväsende för mycket
lång tid framåt.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag tror inte att det
finns någon större anledning att nu
här på samma sätt som i fjol diskutera
frågan om kalenderårs- eller budgetårsberäkning
av väganslagen. Riksdagen
fattade förra året ett beslut, som väl
kan anses vara ett principiellt ställningstagande.
Det skulle i dag inte
gagna så mycket, om vi ginge tillhaka

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 15

114 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

och upprepade de skäl som den gången
användes. De skäl för den kalenderårsberäkning
vi nu har och som den
gången anfördes äger alltjämt sin giltighet,
inte minst när man ser på detta
spörsmål från praktiska utgångspunkter.

Frågan om sysselsättningen, som
också här tagits upp från olika håll,
är ju en av huvudpunkterna för vägväsendet
för närvarande. Att vi också
därvidlag har känning av den situation
som i dag råder i vårt samhälle
är ganska naturligt. När vi har för hög
sysselsättning över huvud taget måste
staten på olika områden begränsa sina
egna uppgifter, och detta har inte spårlöst
kunnat gå vägväsendet förbi. Jag
vill i detta avseende endast peka på
att, medan åtskilliga andra ytterligt
angelägna områden fått anslag och ramar
beskurna, har vägväsendet för
närvarande en ram som är lika stor
som den i början av föregående år
fastställda. Man har inte behövt gå under
den ramen trots olika svårigheter
beträffande arbetskraften på en mångfald
andra områden.

Herr Staxäng ställde frågan hur det
i denna situation skulle gå med femårsplanen.
Jag skulle där kunna erinra
om att utvecklingen inom vägväsendet
under de senaste åren väl visat, att det
finns betydande möjligheter att snabbt
öka ut sysselsättningen inom detta område,
om arbetskrafttillgången gör detta
möjligt. Jag tror alltjämt att man
har möjligheter att i stort fullfölja
femårsplanen, om sysselsättningsgraden
i det svenska samhället i fortsättningen
inte tvingar till begränsningar
av den art som vi för närvarande har.
Utvecklingen exempelvis under 1952
och 1953 visar att det är mycket svårt
att ens en kortare tid i förväg bedöma
sysselsättningsmöjligheterna. Jag kan
bara säga att varje möjlighet, som
yppar sig, kommer att begagnas för att
utöka sysselsättningen inom vägväsendet.

Det har påtalats att ramen för innevarande
kalenderår fastställdes så sent
som den 25 februari, och jag är medveten
om att detta kan medföra och
har medfört vissa olägenheter för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens planeringsarbete.
Å andra sidan var det
fråga om att dröja så länge som möjligt
i förhoppning att det, om man
väntade, skulle bli större förutsättningar
för en utvidgning av ramen än man
tidigare antog. Om ramen fastställts
tidigare hade det alltså varit risk att
den kunnat komma att bli snävare, och
det var detta vi ville undvika då vi
dröjde med fastställandet av ramen så
länge som denna gång skedde.

Frågan om sysselsättningsobjekt, säsongutjämning
och andra ting, varom
i en högermotion har påkallats utredning,
är väl knappast ett spörsmål som
huvudsakligast berör vägväsendet. Där
är man inne på en fråga som har så
väsentliga beröringspunkter med arbetsmarknaden
i övrigt, att ställningstagandet
till de motionsledes framförda
yrkandena snarare bör ske i annat
sammanhang än i samband med diskussionen
av vägfrågorna. Om man
ger sig in på en utredning av detta
slag kommer man enligt min mening
in på överväganden som mera har sammanhang
med arbetsmarknadsproblcmen
än med vägfrågorna.

Herr von Seth var inne på önskvärdheten
av att planera för framtiden
och planera i tid. Jag är fullt ense
med herr von Seth på dessa områden,
och jag anser mig kunna säga att vägoch
vattenbyggnadsverket vad gäller
planeringsverksamheten numera har
fått sådana resurser, att verket kan
anställa all den personal verket anser
sig behöva för planeringsarbete.

Jag kanske inte har någon anledning
att ta upp lokala problem här, men
eftersom herr von Seth talade om situationen
utefter vätterstranden i Jönköpings
lön, beklagar också jag att man
där stött på svårigheter som ingen

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 115

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

kunde förutse, men som man allt emellanåt
möter vid vägplaneringen. Med
den utrustning på planeringsområdet
som väg- och vattenbyggnadsverket nu
fått och med det starka intresse verket
visat och visar för att lösa problemen,
är jag emellertid förvissad om att varken
här eller på andra håll, där viktiga
problem föreligger, någon tid skall
försittas innan man kan få en lösning
som gör det möjligt att sätta i gång
vägarbetena på de planerade vägsträckningarna.

Jag vill också något beröra de problem
som herr Johnsson i Kastanjegården
här talat om. Det har ju inte yrkats
bifall till motionen av herr Nilsson i
Steneberg i första kammaren, men det
kanske ändå finns anledning att klargöra
ett par ting som upptagits i densamma.

Det förhåller sig inte så att delägarna
i en väg alltid ålägges att ställa i ordning
de vägar som avses skola intagas
till allmänt underhåll. Jag tror inte det
är möjligt att såsom motionärerna uppställa
bestämda krav på antalet mil som
skall tas in, utan man får i dessa frågor
söka sig fram på andra vägar. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen tar varje år in
ett stort antal vägar till allmänt underhåll
om vilkas intagande ansökan gjorts.
I ett fåtal av de fall, där väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har avslagit framställningarna,
anförs det besvär, och i
en del av dessa få fall finner vi vid
prövningen i departementet, att det
finns skäl att ändra besluten, varigenom
ytterligare intagning av vägar sker.

Vad som på det här området kanske
är mera väsentligt än allt detta är, att
länsstyrelserna alltjämt arbetar med litet
olika praxis. Det finns en bestämmelse
i vägstadgarna, att ansökan om
intagande av en enskild väg kan avslås
av länsstyrelsen, om det är uppenbart
att vägen inte kan förändras till allmän
väg. Vissa länsstyrelser begagnar sig
aldrig av den bestämmelsen för att meddela
avslag, men det finns andra läns -

styrelser som gör det rätt ofta. Det kanske
vore önskligt med en litet mer ensartad
praxis på det området.

Vidare blir förhållandena på detta
område, som herr Andersson i Malmö
också anförde, bättre i och med att medel
numera kommer att ställas till förfogande
för iordningställande av vägarna
i större utsträckning än som tidigare
har skett. Vidare kommer prövningen
av ärendena i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fortsättningen att
bli enklare och gå snabbare. En annan
omständighet av väsentlig vikt är, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under
de senaste åren har lagt ned ett stort
arbete för att avverka den balans av
ärenden av detta slag som tidigare har
förekommit. Allt detta kommer på olika
sätt att leda till att man når snabbare
resultat och får en bättre överblick av
situationen på detta område.

Som en sammanfattning, herr talman,
vill jag säga att jag tror att kammaren
gör klokt i att följa utskottets förslag
i denna fråga. Vi är i en onormal situation,
och det är naturligt att väg- och
vatlenbyggnadsverksamheten i viss mån
har fått känning av detta.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Herr statsrådet säger
att de synpunkter som har framförts i
högermotionen angående vinterarbetskraften
närmast hör hemma på ett annat
område. Men jag skulle då vilja säga
att det ju är bilisternas pengar som används
för denna byggnadsverksamhet.
Då nu bilisternas pengar redovisas under
sjätte huvudtiteln finner åtminstone
vi på vårt håll att det är högst angeläget,
att man tar upp denna fråga till
behandling när den huvudtiteln står på
dagordningen.

Vad så gäller arbetskraftsproblemet
är vi överens om att vi är i en svår situation,
men det har dock vid ett föregående
tillfälle förts interna diskussioner
mellan vägministern, arbetsmarknadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnads -

116 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

styrelsen och en del andra vägintresserade
angående problemet att använda
utländsk arbetskraft. Nu vet jag fuller
väl att detta möter stort motstånd från
vissa håll — det har sina problem —
men om en sådan eftersläpning i vägbyggandet
som vi nu har skulle visa sig
även under nästa år, vill jag ändå framföra
en undran, huruvida det inte då
vore lämpligt att på nytt ta upp dessa
diskussioner om att, hur besvärligt det
än må vara, under sommarhalvåret, när
det är varmt nog exempelvis för den
italienska arbetskraften, söka avhjälpa
arbetskraftsbristen inom vägbyggandet
genom utnyttjandet av utländsk arbetskraft.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det var inte själva
spörsmålet om vinterarbetskraften som
jag syftade på när jag talade om de
föreslagna åtgärder som mera hör hemma
bland arbetsmarknadens problem,
utan jag avsåg de längre syftande utredningar
som motionen förordar.

En så långt möjligt jämn sysselsättning
är ju ett önskemål som ligger helt
i väg- och vattenbyggnadsverkets intresse,
eftersom en jämn sysselsättning
säkrar åt verket en fackkunnig personal,
som har möjligheter att göra mycket
goda insatser i verkets tjänst. En
ojämn sysselsättning skapar i dessa tider
av rörlighet på arbetsmarknaden
långt större problem med arbetskraften
och därmed också svårigheter, som blir
kostsamma för bilismen att bära.

Om frågan om import av utländsk
arbetskraft skulle bli aktuell, «är vi
självfallet beredda att pröva den. De
interna överläggningar, som en gång
tidigare har ägt rum i denna sak, har
inte givit mig det intrycket att arbetsmarknadsstyrelsen
är principiellt avvisande,
men det är självklart att man,
så länge som man tror på möjligheterna
att bemästra problemen utan så exceptionella
åtgärder, strävar efter att
komma fram efter andra linjer.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
uppträda vidare i denna debatt, men
statsrådet har nu berört frågan om vägarbetenas
lämplighet ur sysselsättningssynpunkt,
och jag kan inte fria mig
från den uppfattningen, att de synpunkter
statsrådet nu framhåller i hög grad
talar just för en undersökning i enlighet
med motionärernas hemställan. Vid
ett sådant tillfälle, d. v. s. under arbetslöshet,
gäller det nämligen i hög grad
att man får in ovan arbetskraft.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannan gav till en början propositioner
i avseende å mom. I—III,
nämligen dels på bifall till vad utskottet
under dessa moment hemställt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
mom. I—III i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 128 ja och 82 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

117

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande mom. IV, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall till den
av herr Svärd m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren slutligen vad utskottet
under V och VI hemställt.

Punkterna 6—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Statliga farledsarbeten

Kungl. Maj :t hade (punkt 22, s. 38
och 39) föreslagit riksdagen att till
Statliga farledsarbeten för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Karl Andersson
m. fl. (I: 93) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Torp m. fl. (II: 127), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att till
Statliga farledsarbeten för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:93 och 11:127, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Iwar Anderson, Leander, Gustaf Andersson,
Thun, Erik Svedberg, Nils Theodor
Larsson, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Bergström, Andersson i Malmö, Eriksson
i Sandby, Åkerström, Petterson i
Degcrfors och Onsjö, vilka ansett att ut -

Statliga farledsarbeten

skottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 93
och 11:127, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! På denna punkt, som
gäller ett anslag till statliga farledsarbeten,
föreligger en reservation av
i det närmaste halva antalet av statsutskottets
ledamöter.

Departementschefen har föreslagit ett
anslag på 50 000 kronor. Det har också
framlämnats en motion om ett anslag
på 500 000 kronor, och denna motion
har vunnit majoritet i statsutskottet. Vi
reservanter håller oss emellertid till
Kungl. Maj:ts förslag om 50 000 kronor.
Vi utgår från att de statliga utgifterna
inte bör ökas, om det inte är absolut
nödvändigt, och vi har frågat oss huruvida
inte detta är ett arbete som kan
anstå.

Det arbete som förut har utförts med
hjälp av detta anslag har gällt farleden
Hamburgsund—Hornö ränna, och det
arbetet är nu slutfört. Motionärerna
och statsutskottet vill att man nu skall
börja med en ny del av den planerade
inomskärsfarleden i Bohuslän, men såvitt
vi kan se finns det ingenting som
hindrar ett uppskov med påbörjandet
av arbetet på denna nya led.

Vid diskussionen om denna fråga har
det anförts, att de specialarbetare och
de maskiner som väg- och vattenbyggnadsverket
utnyttjar för detta ändamål
skulle bli oanvända. Det är ingen som
vågar göra något bestämt påstående om
den saken. Det rör sig kanske om ett
tiotal specialarbetare och ett par mudderverk,
och det finns troligen sysselsättning
för dem vid hamnarna i Bohuslän.
För övrigt måste vi säga oss,
att det väl är arbetets art som skall
vara avgörande vid beslut om anslag

118

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Statliga farledsarbeten

och inte frågan om huruvida några
maskiner eventuellt vid något tillfälle
kan bli överflödiga.

Herr talman! Jag skall inte trötta
med någon längre utläggning om denna
sak. Jag har här redovisat våra synpunkter.
Det gäller att hålla igen på
alla håll och kanter med statens utgifter,
och det har varit huvudsynpunkten
för oss. Därför vill jag också yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Vad utskottet har anfört
visar att det inte minst av praktiska
skäl är nödvändigt, att arbetena
på farleden får fortsätta när maskiner
och arbetskraft finns tillgängliga. Eftersom
det endast gäller ett belopp på
en halv miljon kronor har utskottet
ansett, att motionärernas framställning
kan bifallas. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag skall efter fattig
förmåga försöka följa de två föregående
talarnas exempel och fatta mig
kort.

Inomskärsfarleden i Bohuslän är
som projekt betraktad en tämligen gammal
sak. Den har diskuterats i årtionden
och även i små stycken bitvis
förverkligats, och det förefaller som
om det även i fortsättningen skulle gå
mycket sakta med detta arbete på en
skyddad farled mellan Göteborg i söder
och Strömstad i norr. För den som
har upplevt Bohuslän som turist eller
sommargäst kanske detta dröjsmål inte
är så särskilt anmärkningsvärt — det
kan vara uppfattningen hos den som
har rest där en vacker sommardag. Men
begreppet den bohuslänska inomskärsfarleden
hör inte hemma i sommar -

landskapet Bohuslän, utan det får sin
betydelse under den ogästvänliga årstiden,
då västanstormarna ligger på
och det är ganska farligt att passera
dessa farvatten, då människoliv och
värden i form av båtmaterial kan stå
på spel, då det är sådant väder att
söndagsseglarna ligger hemma. De kan
ligga still vid en brygga medan nyttotrafiken
för fisket och fraktfarten måste
fram, och då är det av ytterst stor
betydelse att man har en skyddad led
att gå i. Det kan, som jag nyss sade,
vara fråga om värden, som i förhållande
till det anslag till anläggningskostnaderna,
som det här är fråga om,
kanske kan väga ungefär jämnt bara i
ett enda fall.

Då det här — det har redovisats i
utskottsutlåtandet och även såvitt jag
känner till, bekräftats från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen •— är fråga
om ett ganska begränsat antal anställda
och då det inte är alldeles utan betydelse
rent ekonomiskt om maskinparken
kan komma till användning
eller inte, har vi ansett att det är befogat
med denna fortsättning, som uteslutande
avser uppmuddringsarbete.
Jag ber att få erinra om att i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens petita till regeringen
ingår även ett påbörjande av
Sannäskanalen i norra Bohuslän, som
är av betydligt större mått och mer
kostnadskrävande. Detta har vi inte
ställt något yrkande om, utan vi har
nöjt oss med den enklare och billigare
delen längre söderut.

Jag skall med denna motivering be
att få instämma i det tidigare framställda
yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Staxång (h).

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Så länge som den yttre
bohuslänska skärgården är befolkad, så
länge är invånarna på de yttre öarna
beroende av kommunikationerna längs

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 119

kusten. Kommunikationerna där fyller
samma funktion som tåg, buss och
andra förbindelser gör på landbacken.

.lag vill instämma i vad herr Johansson
i Torp sagt, att vid gott väder betyder
det ingenting, om man går utomeller
inomskärs, men vid vissa tillfällen
måste de inre lederna anlitas. Vi
minns alla, hur det var under beredskapstiden,
de fem mörka år som ligger
bakom oss. Vi vet vilken oerhörd
betydelse inomskärslederna då hade
för de mindre enheterna ur flottan. Sin
största betydelse har emellertid dessa
farleder för skärgårdsbefolkningen.

Jag kan förstå reservanterna när de
säger, att det bör sparas i nuvarande
läge. Det är inte bara i nuvarande läge
det bör sparas. Det har på detta område
sparats även förut alldeles för
mycket. Vi vågar påstå att tiderna varit
relativt goda — det har påståtts att
det rått högkonjunktur — men trots
detta har medelsanvisningen till inomskärsfarleder
varit ganska blygsam. Att
vi kommit i det läge, där vi nu befinner
oss, beror på att detta område
blivit eftersatt under den tid som har
gått.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDKEASSON (s):

Herr talman! När utskottet behandlat
denna punkt har man haft all vederbörlig
respekt för att man skall spara
så mycket som möjligt. Det absolut avgörande
skälet för att utskottet begärt
ett anslag på 500 000 kronor har varit,
att föredraganden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i utskottet klart
och tydligt sagt ifrån, att det inte fanns
möjlighet för närvarande att sysselsätta
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens två
stora mudderverk med annat arbete.
Det gav avdelningen anledning till att
vid behandlingen av detta ärende fundera
på om man inte skulle räkna upp
detta anslag med ett så relativt blygsamt
belopp som 450 000 kronor.

Statliga farledsarbeten

Reservanternas talesman, herr Andersson
i Malmö, erinrade i sitt inlägg
om att man från reservanternas sida
vid bedömandet av detta ärende också
tagit någon liten hänsyn till arbetets
art. Enligt vår mening är det emellertid
lika angeläget att få ett arbete av denna
art genomfört som att på någon annan
punkt anvisa ett anslag för investering.
Här ligger det uppenbarligen så till,
att en stor del av Bohusläns småfartygsflotta
måste ligga stilla flera dagar på
grund av att man inte vågar att i hårt
väder gå den yttre farleden. Det måste
därför vara angeläget för riksdagen att
fullfölja ett sådant projekt som gör det
möjligt även för dem som färdas på
sjön att dagligdags kunna företa sina
resor.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag blev en aning förvånad
när jag läste vad utskottsmajoriteten
här har sagt och fann, att utskottet
i sin motivering använt sig av att
den befintliga arbetsorganisationen
skulle berövas både sin personal och
de arbetsuppgifter, för vilka den var
avsedd, och att även om budgetläget
var ansträngt så var det dock inte så
ansträngt att inte den här åsyftade
verksamheten skulle kunna behållas
vid ungefär nuvarande nivå.

De frågor som utskottet här varit
inne på är ju först och främst avvägningsfrågor.
Jag är säker om att det ar
bekant för utskottsmajoriteten att man
i år har fått säga nej i avvägningsfrågor,
där det gällt arbeten av ännu
mindre storlek än detta och där stora
grupper av vårt folk har haft den uppfattningen
att för dem har angelägenheten
av de arbeten som man sagt nej
till varit lika stor eller större än angelägenheten
av denna farled.

Jag har vidare frågat mig om man,
ifall man säger ja till utskottets yrkande
här, över huvud taget har några
möjligheter att styra sysselsättningen
och konjunkturerna från statens sida.

120

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Statliga farledsarbeten

Då innebär det väl, att motiveringar av
detta slag skulle skänkas företräde
framför önskemålen att ur statliga synpunkter
hålla tillbaka på investeringsanslagen.

Jag vill till utskottets talesmän också
säga, att om vi skulle ha möjligheter
att öka anslagen till den grupp av ärenden,
som hör till hamnbyggnads- och
farledsärendena, så finns det alldeles
säkert många andra ändamål utefter
hela vår långa kust, beträffande vilka
man med minst samma skärpa som
man här har använt i argumenteringen,
skulle kunna anse, att man hade ytterligt
angelägna uppgifter att få genomförda
med statlig hjälp.

Det har talats om möjligheten att
sysselsätta personalen vid mudderverken.
Jag tror att det finns vissa möjligheter
att sysselsätta personalen där inom
väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsområde,
och jag vill här förklara,
att om inte de möjligheterna skulle
vara tillräckliga, skall vi från departementets
sida försöka åstadkomma sådana
möjligheter att dessa mudderverk
kan ställas till förfogande åt kommuner,
som har för produktionen viktiga
hamnarbeten att utföra inom nära
framtid, ibland med och ibland utan
statligt bidrag, och där de flesta av
dessa kommuner, när hamnarbeten
skall utföras, är intresserade av att
hyra mudderverk. Jag tror alltså inte
att de anförda svårigheterna i detta
speciella fall bör tillmätas alltför stor
betydelse.

Herr Johansson i Torp sade till sist,
herr talman, att frågan om inomskärsfarleden
är en fråga, som diskuterats
i årtionden, och att man under denna
tid bara lyckats med att med små steg
komma vidare fram mot ett förverkligande
i detta avseende. Ja, jag vet
detta. Men när man under årtionden,
då det under åtskilliga år har rått betydligt
bättre möjligheter att förverkliga
ett sådant arbete som detta, ändå
har ställt sig så kallsinnig som man

har gjort, så frågar jag mig ytterligare:
Är detta ett arbete av den speciella
angelägenhetsgrad, att det framför så
mycket annat skall skänkas företräde
i en tid, då vi har så onormala sysselsättningsförhållanden
som nu, då man
måste begränsa även mycket angelägna
arbeten på andra områden av samhällelig
verksamhet?

Herr talman! Jag tror att kammaren
gör klokt i att följa den mening, som
reservanterna här har givit uttryck åt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ju två år sedan
anslag först utgick till det här ändamålet.
Det tillkom ju på grund av en
motion. Vi hade ju också då delade
meningar om huruvida det här arbetet
på denna inomskärsfarled vid Hamburgsund
kunde höra till dem som
borde ha företräde framför andra
många arbeten, som vi kan ha att välja
mellan. Det visade sig då vara möjligt
att här i kamrarna få en majoritet för
motionärernas uppfattning. Vi, som var
på den andra sidan, hade ju då och har
alltiämt den uppfattningen, att vid en
avvägning mellan olika investeringsbehov
vore inte detta att hänföra till de
mest angelägna.

Nu har första kammaren bifallit reservationen
med mycket stor majoritet,
och jag skulle för min del betrakta
det som fördelaktigast, inte minst under
hänsynstagande till vad det på den
här punkten ansvariga statsrådet har
anfört, att också andra kammaren handlar
på samma sätt som första kammaren
och biträder reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med över -

Nr 15

121

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

vägande ja besvarad. Herr Andersson i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
18 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammaren ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Johansson i
Torp begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
71 ja och 131 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkten 19

Byggande av fiskehamnar

Kungl. Maj:t hade (punkt 23, s. 39)
föreslagit riksdagen att till Byggande av
fiskehamnar för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Herbert Hermansson
m. fl. (I: 334) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Torp m. fl. (11:414), i vilka hemställts
alt riksdagen måtte besluta att till före -

Byggande av fiskehamnar

varande ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:414, till Byggande av
fiskehamnar för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Sundelin, Alfred Nilsson, Svensson
i Ljungskile, Staxäng och Löfroth,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:334 och 11:414, till
Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
på ett tidigt stadium i dagens debatt
i denna fråga, men sedan dess har diskussionen
givit klarhet i åsikterna. Om
man skulle gå in på någon detaljerad
motivering för vårt yrkande skulle det
därför i stort sett bli en upprepning av
de synpunkter, som redan anförts i
föregående fråga. Jag skall därför inskränka
mig till att yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Carlsson i Bakeröd
(bf).

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

122

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Torp begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
19 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Johansson
i Torp begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
134 ja och 66 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 20—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp

Kungl. Maj:t hade (punkt 27, s. 43—
48) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft bl. a. en inom
första kammaren av herr Helmer Pers -

son väckt motion (1:272), vari hemställts
att riksdagen till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1955/56 måtte anvisa
ett reservationsanslag av 30 milj.
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
vad föredraganden i förevarande fråga
anfört ävensom motionerna 1:271,
1:333 och 11:419 samt 1:273 och
II: 302, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att någon
ändring av nuvarande bestämmelser rörande
statsbidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp tills vidare
icke skulle ske;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:272 samt 1:273 och
11:302, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Det hör väl inte till
vanligheten att ett regeringsförslag blir
så totalt sönderkritiserat som nu har
skett med propositionen om vatten och
avlopp. Men det var ju också ett särskilt
otäckt exempel på en snedvriden
socialpolitik. Det är inga överord när
de socialdemokratiska motionärerna betecknar
regeringens inställning som
»cynisk» och särskilt påpekar att den
anslagspolitik regeringen ville driva igenom
skulle medföra nya orättvisor mot
landsbygdens folk.

I fråga om bidragsreglerna har regeringsförslaget
blivit underkänt av ett
enhälligt statsutskott, och det finns
därför inte anledning att syssla så
mycket med den delen av förslaget.
Inom kort skall ju emellertid statsbi -

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 123

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

dragsbestäminelserna över huvud taget
läggas i stöpsleven, och man kan väl
därför på denna punkt uttala förhoppningen
att den bakläxa jag hoppas regeringen
får i dag skall bli en nyttig
fingervisning när det gäller utformningen
av statsbidragsreglerna över
huvud taget. Det handlar framför allt
om en erinran till regeringen att inte
fortsätta med metoden att lägga på
kommunerna nya bördor.

Redan nu finns det också anledning
understryka att statsbidragsbestämmelserna
måste utformas med större hänsyn
till landsbygdens befolkning och
bör sättas i samband med strävanden
över huvud taget att medverka till
ekonomisk förkovran av eftersatta
landsdelar. Då gäller det naturligtvis,
främst näringspolitiska ingripanden av
annat slag, men i det hela spelar också
vattenförsörjning och avlopp och andra
liknande åtgärder för att göra landsbygdens
folk jämställda med tätorternas
inbyggare en mycket betydande
roll. Det har ju också framhållits att
nuvarande principer för bidragsgivningen
ofta verkar förödande för strävandena
att förbättra bostadsstandarden
på landsbygden. Så långt är utskottets
förslag enligt min mening bra när man
nu avvisar det förslag som av regeringen
ställts härvidlag.

I ett avseende är utskottsförslaget
emellertid inkonsekvent; det påpekas
ju för resten också litet försiktigt av
utskottet självt. Sedan utskottet på goda
grunder har ställt sig avvisande till
själva den grundval som regeringen
bär byggt sitt förslag på, hade det varit
konsekvent av utskottet att också gå
med på en ökning av bidragsbeloppet.
Det är begripligt att utskottet inte har
kunnat anföra några argument för sin
ståndpunkt i den frågan; man har i
stället tillgripit metoden att sätta in
den slitna klichén »det rådande ekonomiska
läget», en kliché som används
lör såväl goda som dåliga ekonomiska
lägen. Det finns därför enligt min me -

ning anledning att fästa större avseende
vid de delar av utskottets betänkande,
där utskottet redovisar de skäl som
talar för att man nu skall godkänna
den anslagshöjning som föreslagits i två
motioner, dels nr 272, den kommunistiska,
och dels nr 302 av socialdemokraterna.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag i punkten
nr I men bifall till motionerna under
punkten nr II.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Vi har inte inom utskottet
avsett att markera vår ståndpunkt
så starkt, som herr Holmberg
här försöker utläsa ur utskottsutlåtandet.
Vad vi velat markera är bara att
frågorna rörande de allmänna statsbidragen
för närvarande ligger under utredning,
och vi har då ansett det lämpligt
att även bidraget till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp tages
med i den utredningen. Detta är det
sakliga innehållet i utskottets ställningstagande
på denna punkt. Vi har inte
satt oss till doms. Det väntar vi med.
Utskottet kommer att ta slutlig ståndpunkt
i denna fråga, när utredningen
har lagt fram sitt förslag rörande de
allmänna statsbidragen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Herr Holmberg har här
yrkat bifall till dels vårt förslag och
dels förslaget om höjning av här ifrågavarande
anslag med fem miljoner
kronor. Om utskottet hade gått oss till
mötes, skulle jag givetvis hälsat detta
med tillfredsställelse, men å andra sidan
anser jag att spörsmålet om på vilket
sätt bidrag skall utgå i framtiden
är huvudfrågan, och ny utredning kommer
enligt löfte att företagas.

124 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

I nuvarande läge kommer jag därför
att rösta för utskottets förslag, trots att
det som sagt inte har tagit upp förslaget
om en höjning av anslaget. Jag anser
nämligen att det har mindre betydelse
om anslaget höjes i år med fem miljoner
kronor då utskottet förutsätter, att
hela frågan om bidraget till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
skall upptagas på allvar senare
i ett större sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.
På av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets hemställan under I. Herr
talmannen gav härefter i fråga om mom.
II propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 272; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 24—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Lades till handlingarna.

§ 13

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen och propositionen
nr 137 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Universitetskanslersämbetet:

Avlöningar

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag har begärt ordet
vid denna punkt för att säga några ord
i den synnerligen aktuella frågan om
universitetens upprustning. För att en
modernisering av undervisningen och
forskningen skall komma till stånd är
det nödvändigt, att en verklig upprustning
genomföres och det i snabbt tempo.
Visserligen innebär årets statsverksproposition
i fråga om den högre undervisningen
ett framsteg, men ännu
återstår mycket innan man kan tala om
att den värsta eftersläpningen ens tillnärmelsevis
inhämtats.

Frågan är som bekant utredd av 1945
års universitetsberedning. Denna beredning
var färdig för fem år sedan,
och en del av dess förslag har genomförts.
Andra, och mycket viktiga sådana,
har emellertid fått anstå. Belastningen
på de akademiska läroanstalterna
har under tiden blivit allt större.
Antalet tillgängliga lärarkrafter är på
tok för litet. Enligt uppgifter från Sveriges
förenade studentkårer, bekantgjorda
i en skrivelse till ecklesiastikministern
den 25 november förra året,
har studentantalet vid de humanistiska
fakulteterna fördubblats sedan 1938.

Vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna är ökningen 144 procent.
Antalet studenter per lärare är
därför på flera områden högre än tidigare.
Medan universitetsberedningen
ansåg, att antalet deltagare i proseminarier
borde vara högst 15, har proseminariegrupperna
i pedagogik i Stockholm
75 deltagare och i litteraturhistoria
i Lund 50 deltagare. Vid räkneövningarna
i matematik i Uppsala undervisas
140 studenter. Tre lärare i sociologi
vid Stockholms högskola har att
handleda över 150 studenter o. s. v.

I vissa fall måste studenter till ganska
betydande antal avvisas. Enligt
uppgift avvisades i höstas 200 studenter
från de naturvetenskapliga kurserna
och institutionerna vid universiteten
och Stockholms högskola. I Göteborg

Nr 15

125

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

har man från universitetet sänt ut en
förhandsvarning till årets abiturienter,
att de inte kan vara säkra om plats vid
universitetet till hösten. Här är det
kanske främst bristen på lokaler, som
spelar in, och jag skall senare visa, hur
det står till i detta avseende.

Det ständigt stegrade studieintresset
skapar givetvis stora problem för undervisningen,
men det vore en chikan
för ett land som Sverige, om man inte
skulle kunna hålla undervisningen i
nivå med det ökade studieintresset. Då
måste det emellertid till andra tag än
hittills. Anmärkas bör, att den högskolestuderande
ungdomen vid andra
världskrigets utbrott uppgick till ett antal
av 11 000, medan antalet vid krigets
slut var 14 000. Statistiken visar, att
detta antal stigit högst väsentligt och
kommer att stiga ännu kraftigare i
framtiden, naturligtvis under förutsättning
att det skapas resurser, tillräckliga
för att möta den väntade tillströmningen.

Situationen i Göteborg utgör ett särskilt
bedrövligt kapitel. Även där är
lärarbristen påfallande. När Göteborgs
högskola tog sin vackra byggnad vid
Vasagatan i bruk år 1907, var studentantalet
119. I dag har universitetets filosofiska
fakultet över 1 100 studenter.
1938 var studenternas antal 490. Då
fanns det 21 professorer. I dag, när
studentantalet är 1 103, finns det 19
professorer. Lärarbristen i övrigt är
också ett påtagligt faktum.

Sämst är det emellertid ställt med
lokalutrymmena och utrustningen av
universitetet. I åtskilliga fall är förhållandena
sådana, att de närmast väcker
löje. Göteborgs högskolebyggnad behövde,
som jag nämnt, vid sin tillblivelse
inte mottaga mer än 119 studenter.
I dag är antalet vid filosofiska
fakulteten som sagt över 1 100. Av de
omkring 30 ämnen, som finns upptagna
på fakultetens undervisningsplan, undervisas
det numera bara i en tredjedel
i den gamla byggnaden. Undervisningen

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

i de övriga har man fått inhysa i villor
eller hyresvåningar.

Seminariet för nordiska språk förfogar
över ett halvt rum. Den andra
hälften disponeras av litteraturhistorien.
Seminariebiblioteken användes
som undervisningslokaler. Dessa bibliotek
skall ju eljest stå till förfogande för
enskilda studier under hela dagen. När
biblioteken skall användas för undervisning,
blir följaktligen de studenter
utdrivna, som behöver utnyttja biblioteken
för sina enskilda studier.

Det finns 180 studerande i engelska
språket, trots att en viss spärr redan
tillämpats. Dessa studenter sitter praktiskt
taget på varandra. Tyska språket
är ett annat exempel. För denna undervisning
finns det ett rum på 38 kvm.
Det skall rymma 90 studenter. Professorn
har tvingats att under senare år
ha samma föreläsningsserie under våroch
höstterminerna i förhoppningen att
50 procent av studenterna skulle utebli,
detta enligt professorns egna uppgifter!
När det gäller seminarieövningarna var
man en termin tvungen att uppmana
nybörjarna bland de 70 studenterna att
bli borta första terminen. Undervisningsrummet
har ca 30 sittplatser.

Den geografiska institutionen har inrymts
i en villa. Föreläsningssalen har
plats för 20 studenter. Ofta får emellertid
80 studenter tränga sig in i denna
sal. Inga bord finns, och takhöjden i
denna förnämliga »universitetslokal» är
så låg att man inte kan hänga upp en
väggkarta. Det finns professorer som
saknar tjänsterum och tjänstetelefon.
Amanuenser har ingen arbetsplats och
måste därför dirigeras per post eller
telefon; de får ibland vistas i hemmet
i något slags beredskap.

Undervisningsmaterielen är inte sällan
rent av undermålig. För undervisning
i engelsk fonetik och intonation
tillhandaliålles en för undervisningsändamål
obrukbar grammofon. Tills för
kort tid sedan saknades bandinspelningsapparat.
Vid ett tillfälle har en

126 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

sådan gratis ställts till förfogande av en
folkskola i staden, vid ett par andra
tillfällen av andra institutioner.

Vad jag här anfört utgör bara några
exempel ur högen, ägnade att belysa
det oefterrättlighetstillstånd som råder
på denna viktiga del av landets undervisningsväsende.
Man bör då inte förvåna
sig över att det växt fram en opinionstorm
bland den studerande ungdomen
liksom också bland professorer
och lärare med syfte att söka tvinga
fram en verklig viljeyttring från statsmakternas
sida. Själv var jag nyligen
närvarande vid ett opinionsmöte för
göteborgsuniversitetets upprustning.
Där blottades sådana interiörer, inte
minst av professorer och lärare, att
man, även om man tidigare visste att
den högre utbildningen och forskningen
var svältfödda, blev överraskad. Det
var omöjligt att på förhand tänka sig
att ett så abderitiskt tillstånd existerade
som det som blottades under debatten.

Som jag tidigare framhöll har i årets
statsverksproposition en viss anslagsökning
skett. Men — för att citera vad
ordföranden i Sveriges förenade studentkårer
yttrade under debatten i Göteborg
— »eftersläpningarna är så betydande,
att bidragsökningen enbart
innebär en urskuldande gest för ackumulerade
förseelser». Jag vill för min
egen del tillägga att den heller inte alls
representerar »gränsen för resurserna».
Om statsmakterna inte fallit offer för
inflationsmetafysiken, så skulle inte
detta viktiga område av undervisningsväsendet
vara så försummat som det
är. Jag vill också påtala det anmärkningsvärda
förhållandet att vi ännu inte
fått ens en utredning till stånd beträffande
den länge aktuella frågan om ett
norrlandsuniversitet.

Det betalar sig nationalekonomiskt
sett att investera pengar i forskning
och undervisning. Det är ingen lyx att
satsa kapital för dessa ändamål. Det är
investeringar som lönar sig. Omvänt
kan man säga att det är rena slöseriet

att låta det nuvarande tillståndet fortsätta.
Forskning och undervisning är
ju en nödvändig förutsättning för ett
modernt samhälles utveckling.

Det bör i detta sammanhang framhållas
att ungefär var tredje student
avbryter sina studier i förtid. Det är
naturligtvis svårt att utan särskild undersökning
fastslå orsakerna, men utan
tvivel är de missförhållanden, som jag
här sökt ge en bild av, en starkt bidragande
orsak. Undervisningen blir
därigenom försämrad och studietiden
förlänges. Dessa omständigheter kan givetvis
ofta vara skäl nog till ett för
tidigt avbrytande av studierna. Uppenbart
är att studieavbrotten blir dyrare
för samhället än en ordentlig upprustning
av undervisningen.

Snabba åtgärder är därför behövliga.
Det finns sannerligen anledning för
ecklesiastikministern att ta av sig kavajen,
kavla upp skjortärmarna och ta
ett verkligt krafttag i denna fråga. Resurserna
finns. Har man råd att utan
betänkande anslå miljardbelopp till den
militära upprustningen, så finns det råd
för en upprustning av folkbildningen
på alla dess områden.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter för att bringa till
kammarens kännedom hurdana förhållandena
ter sig på detta område, och
jag förväntar att statsmakterna vid en
kommande behandling av frågan om
anslag till den högre undervisningen
och forskningen skall visa sig generösare
än de varit hittills.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det finns knappast anledning
att taga upp någon diskussion
på denna punkt. Vi har nämligen i avdelningen
att behandla flera motioner,
som berör de speciella spörsmål, vilka
herr Senander här dragit fram. Emellertid
har vi på grund av arbetsanhopningen
avsett att skjuta på dessa motioner
till hösten. När behandlingen av
dem då blir klar, finns det anledning

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

127

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

att i samband därmed ta upp diskussionen
om dessa spörsmål.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under föreliggande punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 4—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 97, s. 189
—201) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1955/56, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för karolinska medikokirurgiska
institutet, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1955/
56, dels ock till Karolinska medikokirurgiska
institutet: Avlöningar för

budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 4 375 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru
Ewerlöf m. fl. väckt motion (11:115),
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att den redan beslutade professuren i
barnpsykiatri vid Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus måtte inrättas den
1 juli 1955,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göransson m. fl. (1:287) samt
den andra inom andra kammaren av
fröken Höjer in. fl. (11:332), i vilka
hemställts att riksdagen måtte från
och med budgetåret 1955/56 på karolinska
mediko-kirurgiska institutets

personalstat uppföra en laboratorstjänst
i lönegrad Ca 34 för antropologisk
forskningsverksamhet vid rättsmedicinska
institutionen.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 115 samt 1:287 och
II: 332,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för karolinska
mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för karolinska medikokirurgiska
institutet, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1955/
56;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
4 375 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Vinge.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

HÖJER (fp):

Herr talman! Under denna punkt
föreslår vi i motionen II: 332 inrättandet
av en laboratorstjänst för antropologisk
forskningsverksamhet vid karolinska
institutets rättsmedicinska institution.
Vi menar, att få kunskap om
sin härkomst är en mänsklig rättighet
både av biologiskt-etiska skäl och därför
att föräldraskapet har verkningar i
medicinskt, socialt-ekonomiskt och juridiskt-arvsrättsligt
hänseende. Genom
den höga skilsmässofrekvensen och det
stora antalet barn födda utom äktenskapet
har faderskapsfrågorna speciell
aktualitet här i Sverige.

Ungefär en månad efter det alt vi
hade framlagt denna motion avlämnades
proposition nr 91, vari föreslås,

128 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

att avdelningen för antropologisk faderskapsbevisning
skall överflyttas till
statens rättsläkarstation. Yi har i dag
senare till behandling statsutskottets
utlåtande nr 83, som behandlar denna
proposition, där det alltså föreslås, att
en arvodestjänst skall inrättas. Kommer
verkligen det behov, som här föreligger,
att bli tillfredsställande tillgodosett
med detta förslag om en arvodestjänst?
Nej, det tror jag inte av följande
skäl: det är här dels fråga om forskning,
dels om att verkligen kunna stå
svenska medborgare till tjänst i en personligen
så viktig angelägenhet som
för fadern att få fastställt, om barnet
är hans, och för barnet att få veta vem
som är fadern, en angelägenhet av mycket
stor betydelse för individen.

För närvarande finns det bara en
person i Sverige i offentlig tjänst, som
utför sådana undersökningar. Det är
detta arbete, som man nu tänker avlöna
med en arvodestjänst, överflyttad till
Rättshjälpen. Dessutom finns det en
person, som privat hjälper till med en
del forskningar.

Hur har vi det då i Sverige? Statsrevisorerna
har i december 1954 tagit
upp frågan om fastställda faderskap
till barn utom äktenskapet och därvid
lämnat en viss statistik. Enligt denna
fanns det år 1952 sammanlagt 85 934
utom äktenskapet födda barn, för vilka
barnavårdsman var förordnad. Av dem
var 9,31 procent utan fastställt faderskap,
d. v. s. 7 999 barn. Deras ålder
kanske inte i detta sammanhang spelar
så stor roll.

Man har inte börjat med dessa undersökningar
förrän i november 1953.
Om vi jämför med de fjorton månader,
som därifrån förflutit till december
1954, har det redan under första halvåret
i år begärts lika många undersökningar
som under denna tidsperiod.
Hur har då undersökningarna lyckats?
Man har för närvarande avgjort 50 st.
faderskapsärenden, där det gällde två
fäder, och 50, där det gällde en fader.

Det är helt enkelt en tillfällighet, att
siffrorna blivit lika. När det gällde två
fäder har man genom forskningen i
20 procent av fallen med visshet kunnat
fastställa faderskapet, och i 68 procent
har man kunnat påvisa stor osannolikhet
eller stor sannolikhet. När
det gäller de andra fallen med en fader
har man inte med visshet kunnat
säga någonting, men i 48 procent av
dem har man funnit faderskapet vara
antingen mycket sannolikt eller mycket
osannolikt.

Detta arbete är alltså av stort värde.
Man vet också genom dem, som håller
på med det, att där kommer ungdomar
upp till 20 år gamla och är kolossalt
ivriga att få sin mänskliga rätt, nämligen
att få reda på vem som är deras
fader, helt enkelt därför att det ger
dem en annan ställning i livet. Det kan
också bero på att de inte har någon
annan att lita till i ekonomiskt avseende.

Kostnaden för en sådan undersökning
är 150 kronor för fadern, modern
och barnet. Är det fråga om flera tillkommer
50 kronor för var och en därutöver.
De privata forskarnas priser
går däremot upp till 1 000 kronor. Man
kan inte få socialhjälp till faderskapsundersökningar,
som man dock tycker
är så viktiga, att de borde berättiga
därtill. Det går endast om det har varit
rättegång. Man kan alltså få bidrag
domstolsvägen men inte annars.

Det råder också stor efterfrågan på
faderskapsundersökningar. Det skulle
behövas en ambulatorisk verksamhet.
I Skåne har man bestämda bevis på
att skåningarna far över till Köpenhamn
för att få undersökningen utförd.
Skall det verkligen vara nödvändigt
för svenska medborgare? Nu är
det ju så, att om det inom en forskningsgren
bara finns en arvodestjänst
och inte heller någonting annat, som
är lockande, så söker sig inte de unga
krafterna till detta forskningsområde.
Det är detta som är det viktiga i detta

Onsdagen den 27
Karolinska

sammanhang. För mig är det inte något
speciellt intresse, att denna tjänst lyder
under ecklesiastikdepartementet eller
inrikesdepartementet, utan det betydelsefulla
är att det inrättas en fast tjänst,
så att det markeras att man menar allvar
med det hela och att man får de
unga krafterna att verkligen ägna sig
åt denna verksamhet. Det är för få
som för närvarande sysslar därmed.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motion nr 332 i
denna kammare. Om inte detta yrkande
bifalles, vill jag uttala en förhoppning
om att chefen för inrikesdepartementet
måtte till nästa år ägna speciell
uppmärksamhet åt denna fråga med
hänsyn till dess stora sociala betydelse.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
också frågan om tidpunkten
för inrättandet av en professur i barnpsykiatri.
Denna fråga behandlades ju
delvis av 1954 års höstriksdag i samband
med propositionen om läkarutbildningen,
och utskottet och därmed
riksdagen gjorde då ett mycket positivt
uttalande i saken. Kungl. Maj:t hade
föreslagit, att professuren skulle komma
till stånd först fr. o. m. budgetåret
1958/59, men utskottet ifrågasatte, om
inte med beaktande av de på förevarande
område föreliggande förhållandena
denna professur borde inrättas
tidigare än som angivits i propositionen,
och utskottet förutsatte att Kungl.
Maj:t skulle ta frågan under särskilt
övervägande.

Vi har nu på utskottsavdelningen
haft att behandla en motion av fru
Ewerlöf och herr von Friesen m. fl.,
däri yrkas att professuren skulle komma
till stånd redan den 1 juli 1955. Utskottet
har i anledning därav i sitt utlåtande
hänvisat till den positiva ståndpunkt,
som utskottet tidigare intagit,
men också till de förhandlingar som
skall komma till stånd eller eventuellt
9 — Andra kammarens protokoll 1955.

april 1955 fm. Nr 15 129

mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar

redan har påbörjats mellan staten,
Stockholms stad och Stockholms läns
landsting. Med hänsyn till dessa förhandlingar
har jag inte ansett mig kunna
yrka bifall till motionen. Men man
har nog en ganska sorglig erfarenhet
av att förhandlingar av detta slag brukar
dra ut på tiden, och såvida vi nu
inte gör något för att skynda på de
förhandlingar det här gäller, finns det
risk för att det kommer att dröja längre
än utskottet förutsatte vid sin behandling
av ärendet i höstas, innan
denna professur i barnpsykiatri kommer
till stånd.

Det är emellertid viktigt att denna
professur snarast möjligt kan inrättas.
Riksdagen fattade redan år 1945 beslut
om en upprustning av den psykiska
barna- och ungdomsvården, men
denna upprustning har i stor utsträckning
inte kunnat äga rum på grund av
bristen på barnpsykiatriker. Att det
bara är ett par landsting här i landet,
som har harnpsykiatrisk rådgivning,
har kanske i några fall berott på bristande
intresse från landstingens sida,
men i åtskilliga fall sammanhänger det
helt enkelt därmed, att man inte har
kunnat få läkare för verksamheten; i
ett fall har landstinget anställt en läkare,
som kort därefter har slutat.

I höstas blev vi inom utskottet uppvaktade
av en deputation från Föreningen
för utvecklingsstörda barn.
Man framhöll att det antal barn, som
är i behov av harnpsykiatrisk undersökning,
är mycket stort — dessa barn
lär kunna räknas i tiotusental.

Det gäller här ett problem, som inte
bara har mycket stor allmänmänsklig
räckvidd, utan också stor social betydelse.
Det är viktigt att så många barn
som möjligt hjälpes till psykisk hälsa
och därmed till anpassning i samhället,
så att de med tiden kan klara sin
egen försörjning. Genom tillkomsten
av en professur i barnpsykiatri kan
utbildningen av barnpsykiatriker på
ett helt annat sätt intensifieras. Det
Nr 15

130 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

brukar framhållas att detta är viktigt
först och främst med hänsyn till barnens
psykiska hälsa, men en forskning
på detta område kan säkerligen också
belysa sådana faktorer som orsakar
psykiska sjukdomar hos vuxna.

Jag har, herr talman, velat understryka
dessa synpunkter och få till protokollet
antecknad en vädjan till statsrådet,
som jag ser här närvarande, att
han måtte göra allt vad som göras kan
för att skynda på förhandlingarna med
staden och landstinget, så att denna
professur i barnpsykiatri kan utan alltför
långt dröjsmål inrättas.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Som enträgen motionär
i denna fråga, inrättandet av en
professur i barnpsykiatri -— jag kan
inte erinra mig hur många motioner
jag framburit när det gäller denna sak
— skall jag be att få säga några ord.

Fröken Vinge har här rekapitulerat
händelseförloppet och framhållit att
riksdagen 1954 beslöt en professur i
barnpsykiatri med placering vid kronprinsessans
barnsjukhus, vilken skulle
inrättas från och med budgetåret
1958/59. Jag skall emellertid be att få
citera vad statsutskottet självt skrev angående
tidpunkten för inrättandet av
denna professur. Utskottet ifrågasatte
nämligen, huruvida icke »med beaktande
av de på förevarande område
föreliggande förhållandena nämnda
professur borde inrättas tidigare än
vad ovan angivits». Den 1 december
1954 tillsattes vid barnsjukhuset en
överläkartjänst i samma ordning som
gäller för professur. Således synes i
nuvarande situation inte något hinder
föreligga för att denna professur inrättas
redan den 1 juli 1955. I vad fröken
Vinge här har sagt om de utvecklingsstörda
barnen och behovet även för
deras del av denna professur vill jag
helt instämma.

Jag ber således, herr talman, då behovet
av specialistutbildning och forskning
på barnpsykiatriens område är
trängande, att få yrka bifall till min
motion i andra kammaren, nr 115, i
vilken jag anhåller, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att den redan beslutade professuren i
barnpsykiatri vid kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus inrättas den 1 juli
1955.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Med hänvisning till den
skrivning som föreligger angående bägge
de motionsledes gjorda framställningarna
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan
utom i vad denna avsåg motionen
II: 115, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i dessa delar dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som följde av
bifall till motionen 11:332; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen. Härefter
gav herr talmannen propositioner
beträffande motionen II: 115 nämligen
dels på bifall till densamma dels
ock på avslag därå; och blev motionen
av kammaren avslagen.

Punkterna 25—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter

Kungl. Maj:t hade (punkt 121, s.
260—265) föreslagit riksdagen att till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 780 000 kronor.

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15

131

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft bland annat två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herrar Holmquist
och Bergman (I: 343) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Adamsson och Nilsson i Östersund
(11:318), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 3 111 000 kronor, dels ock att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att antalet stipendier för nästkommande
budgetår måtte anpassas så, att
1950 års riksdagsbeslut och studentsociala
utredningens förslag om stödet till
mindre bemedlade universitets- och
högskolestuderande samt studerande
vid socialinstituten kunde förverkligas.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 343 och II: 318 —
såvitt de avsåge anslagsbeloppets storlek
— samt motionen II: 307, till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 780 000 kronor;

b) att motionerna I: 343 och II: 318
-—■ såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t —• icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Hesselbom, Bergman, Holmquist, Arrhén
och Cassel, vilka ansett, att utskottet
bort under a) hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 343 och II: 318 — såvitt de
avsåge anslagsbeloppets storlek — ävensom
med avslag å motionen II: 307, till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för bud -

getåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 3 111 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag tar till orda på denna
punkt med anledning av att jag har
en motion i ärendet, men också därför
att jag gärna vill begagna tillfället att
framlägga några synpunkter på behovet
av ökat anslag till den högre utbildningen.

Någon har sagt: Välvilja i småproportioner
men oförstående inför de anspråk
utvecklingen ställer är fortfarande
karakteristiska för svensk kulturpolitik.
Det är måhända sant. Låt mig,
herr talman, med en gång erkänna att
jag tillhör dem, som har den meningen
att vi i vårt land vuxit ur vårt utbildningsväsende.
Det krävs på detta område
enligt mitt bedömande djärvare
grepp än dem man för närvarande tar.
Glädjande nog börjar insikten härom
vinna inslag i allt bredare kretsar. Statsutskottets
ställningstagande till stödet
åt folkhögskolan och — på en punkt i
detta utlåtande som vi kommer att behandla
något längre fram — nämligen
motionen med krav på utredning och
förslag till avveckling av terminsavgifterna
vid läroverken är tecken på
att en dylik insikt är på väg.

Vad som i dagens läge krävs har enligt
mina bedömanden på ett utmärkt
sätt kommit till uttryck i en artikel i
tidskriften Tiden, där det bl. a. står
följande: »Det som krävs är en genomgripande
omställning i vår attityd till
vad som är rimligt att lägga ned på utbildningsväsendet,
en omställning av
precis samma slag som den som medförde
att man utan större svårighet
plötsligt kunde mångdubbla anslagen
till socialpolitik, militära ändamål och
vägväsende.» Artikeln fortsätter: »Liknande
expansionsbehov föreligger också
beträffande den vetenskapliga forskningen.
»

132 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

Vid en debatt i Göteborg för en tid
sedan ställde en talare frågan: »Har vi
råd att underlåta att skapa förutsättningar
för en vidgad och intensifierad
forskning och en högre undervisningskapacitet
och kvalitet —- med andra ord,
är det ur krass materialistisk, ekonomisk
synpunkt realistiskt att snåla på
anslag till dessa ändamål?» Enligt referat
vände sig talaren mot den förlegade
åsikten att forskning och högre
undervisning bara utgör toppen av kulturen,
en produkt av välståndet vars
omfång och kvalitet kan ökas endast då
välståndet ökar. I stället ville han kasta
om förhållandet och karakterisera den
högre undervisningen som en produktiv
faktor, som välståndsskapande. Behovet
och efterfrågan på arbetskraft
med akademisk och därmed jämförlig
utbildning har utmärkt blivit belyst av
Nils-Otto Witting i det senaste numret
av Arbetsmarknaden, som jag ber att få
hänvisa till.

En annan sida av problemet har
blivit belyst i Sten Sture Landströms
undersökning om ämbetsmannayrkets
rekrytering. Där påvisar han hurusom
detta fortfarande är starkt privilegiebetonat.
Av de tjänstemän, som mellan
1937 och 1947 tillträdde högre tjänster
i förvaltningen, var inte ens var tolfte
utgången från socialgrupp III, som ju
omfattar mer än hälften av befolkningen.
Det innebär, att av tolv nyanställda
tjänstemän i genomsnitt elva kommer
från de två socialgrupper, som tillsammans
utgör en minoritet. Det sammanhänger
med att de statliga myndigheterna
av sina ämbetsmän kräver en viss
formell kompetens. Statsförvaltningens
rekrytering får därför ses mot bakgrunden
av rekryteringen till de högre
studierna. Mera överraskande är emellertid,
att av universitets- och högskolestudenterna
icke mer än en tiondel
kommit från den socialgrupp, som omfattar
mer än hälften av befolkningen.
Arbetarpojken som blir student är alltjämt
en sällsynt företeelse. Ännu på

1940-talet var det bara ett par, tre procent
av sönerna från bonde- eller arbetarhem,
som tog studentexamen, och
knappast mer än hälften av dessa fortsatte
med akademiska studier.

Studentstatistiska utredningen 1952
kunde beträffande socialgruppsrekryteringen
till universiteten anföra att »arbetarsöner
och arbetardöttrar är något
mindre företrädda nu än tidigare».

När det gäller rekryteringen till ämbetsmannayrkena
är det ett klart demokratiskt
önskemål, att de politiska beslutens
förberedare och verkställare
någorlunda allsidigt rekryteras. Dessutom
är den nuvarande situationen
ingalunda förenlig med en praktisk
tillämpning av begreppet lika startmöjligheter
för alla ungdomar. Därtill kan
sägas, att medborgarnas utbildning alltid
måste anpassas efter samhällets faktiska
krav. De utbildningsbehov, som
funnits i tidigare skeden av samhällsutvecklingen,
har helt naturligt förändrats
i samma mån som den sociala omdaningen
fortgått. Dagens svenska samhälle
måste därför ge det uppväxande
släktet en i många avseenden annan
utbildning än gårdagens. Vi kräver här
krafttag av statsmakterna. Främst vilar
ansvaret på ecklesiastikministern.

I det senaste numret av tidskriften
Fönstret heter det i en artikel under
rubriken »Kultur på undantag», att vi
skall vara tacksamma för att Skabersjö
åtminstone inte använder sin post till
att regera. Jag delar inte den meningen.
Detta är inte sagt som någon kommentar
till tidningsskriverierna i dag. Nog
kräves det att ecklesiastikministern regerar.
Vad jag sagt om den skeva rekryteringen
har naturligtvis haft och har
ekonomiska orsaker. Det är ett obestridligt
faktum. Jag delar därför ecklesiastikministerns
målsättning när det
gäller att tillgodose behovet av nya naturastipendier
åt studerande vid universiteten
med flera läroanstalter. Det
är helt enkelt angeläget att åtminstone
den målsättningen upprättliålles, att

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 133

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

någon inskränkning i jämförelse med
innevarande år icke behöver ske. Därom
synes alla vara överens. Vad frågan
gäller är om man kan räkna med att
detta blir möjligt inom ramen för departementschefens
anslagsäskande. Av
allt att döma är detta inte möjligt.

Utöver vad som anförts i den till utskottets
utlåtande fogade reservationen
och till motionerna 1:343 och 11:318
som skäl för bifall till en höjning av anslaget
på denna punkt med ca 330 000
kronor tillkommer emellertid två omständigheter,
som ej påtalats i detta sammanhang.
Det är framför allt det förhållandet,
att antalet nya ansökningar i år
stigit till 2 631 mot 1 395 i fjol, dvs.
nära nog en fördubbling. Jag tror inte,
att detta har varit förutsett av ecklesiastikministern
vid den tidpunkt då propositionen
skrevs. Därför kan man inte
räkna med att departementschefens beräkning
av 600 nya stipendier kommer
att motsvara behovet.

Därtill kommer ju att studenternas
levnadskostnader under nästa år kommer
att stiga. Vi såg nyss av tidningarna
att restaurangpriserna kommer att
stiga med tio procent, och statsstipendienämnden
i Stockholm räknar med
att såväl hyror som restaurangpriser
kommer att öka ca tio procent. Det
betyder att ett stipendium som i år
beräknas ha ett värde av 2 135 kronor,
för nästa år kommer att ta i anspråk
2 360 kronor, vilket enligt uträkningar
som gjorts här i Stockholm
innebär att hela 30 stipendier förloras,
därest det inte blir en förstärkning av
anslaget på denna punkt.

Jag vill klart understryka att det
samtidigt betyder, att det även om motionerna
bifalles, vilket yrkas i reservationen,
ändå inte är möjligt att infria
garantilånenämndens målsättning
i detta avseende, men detta är så mycket
mer omöjligt med det förslag som
föreligger från departementschefens
sida. Utskottet har dock ansett sig böra
biträda departementschefens yrkande.

Det föreligger emellertid en reservation
av herr Hesselbom m. fl., vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna 1:343 och 11:318 — såvitt
de avser anslagsbeloppets storlek —
och jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

I motionerna yrkas dessutom att riksdagen
måtte till Kungl. Maj:t avlåta en
skrivelse med hemställan att antalet
stipendier för nästkommande budgetår
anpassas så, att 1950 års riksdagsbeslut
och studentsociala utredningens förslag
om stödet till mindre bemedlade universitets-
och högskolestuderande samt
studerande vid socialinstituten kan förverkligas.
I fråga om den takt i vilken
detta mål skall kunna realiseras har
departementschefen sagt, att detta självfallet
är beroende av den ekonomiska
insats från statens sida, som vid budgetavvägningen
anses kunna göras på
denna anslagspunkt. Jag kommer, herr
talman, att med hänvisning till det av
utskottet gjorda uttalandet, vilket jag
vill beteckna som vänligt pådrivande,
icke att framställa yrkande om bifall till
motionen på denna punkt.

Detta mitt anförande kan måhända
betecknas som välvilja i små proportioner,
men det innebär därför inte att
jag är oförstående för de anspråk utvecklingen
ställer. Jag väntar att ecklesiastikministern
med kraft skall ta nya
initiativ och fortsätta på den väg han
har anvisat.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Hesselbom m. fl.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I en annan motion till
årets riksdag har den grupp jag tillhör
ställt frågan om verkliga krafttag
för att bryta dödläget i fråga om den
högre undervisningens demokratisering.
Det måste göras slut på de förmögna,
de besuttna skiktens faktiska monopol
i detta avseende. Som här tidigare an -

134 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

förts går socialgrupp III:s andel av studenterna
vid universitet och högskolor
under långa tider inte framåt utan tillbaka.
Studiebegåvningarna från dessa
skikt stoppas mycket tidigt. Det är klart
att de flesta av dem stoppas redan vid
inträdet till realskolorna och gymnasierna
eller under studietiden där, men
för dem som lyckats ta sig igenom studentexamens
trånga och järnbeslagna
gallergrind är, vid sidan av lånemöjligheterna,
just det nu aktuella anslaget
till naturastipendier avgörande för om
de skall lyckas ta examen.

Utskottet säger att detta anslag har
undergått mycket kraftiga höjningar.
Jag var motionär i denna fråga redan
vid min första riksdag. Vad som skett
sedan dess är att området för dessa
stipendier utvidgats från universiteten
till de flesta högskolorna. Vidare har
man kommit så långt, att medan gränsen
förut sattes vid total medellöshet
och AB+ i genomsnittsbetyg — ett
högt genomsnittsbetyg — är man nu
nere vid AB i genomsnittsbetyg. Procenten
av dem som beräknas få dessa
naturastipendier har visserligen gått
upp till 13 av de över 30 procent —
en tredjedel av samtliga ■—■ som begärt
sådana stipendier.

Sveriges förenade studentkårer har
vänt sig mot de stränga, restriktiva
reglerna, vilka som en förutsättning för
att få dessa stipendier uppställer en
kombination av exceptionell studiebegåvning
och total medellöshet. De har
velat mjuka upp behörighetsreglerna i
bägge fallen, så att dels betygskraven
skulle bli mindre rigorösa och dels även
de mindre bemedlade studenterna skulle
få vara med. De har därvid kommit
fram till att 26 procent av de nytillkomna
studenterna skulle vara meriterade
för stipendier, och det är på denna
grundval herr Holmberg och jag
väckt vår motion, som betyder en uppskrivning
av anslaget i enlighet med
vad Sveriges förenade studentkårer har
begärt.

Medan denna fråga var under utskottsbehandling
visades det, såsom
herr Adamsson nyss antydde, vid en
uppvaktning inför statsutskottet från
studentkårernas sida, att tillströmningen
av sökande i år har fått en omfattning,
som varken ecklesiastikministern
eller utskottet torde ha beräknat. Antalet
ansökningar har nästan fördubblats.
Det har nämligen stigit från 1 395
till 2 631. Herr Adamsson nämnde inte
att icke mindre än 1 220 av de sökande
har minst AB i genomsnittsbetyg Utskottet

och ecklesiastikministern
räknar med att antalet nya stipendier
skall ökas från 548 till 600. Med hänsyn
till den uppgång i livsmedelspriserna
som här redan har nämnts är det emellertid
klart, att det i bästa fall blir
stillastående och inte något framsteg.

Vi instämmer för vår del i studentkårernas
krav, när de säger att »det
måste vara samhällets uppgift att undanröja
de bestående ekonomiska och
geografiska utbildningshindren och
därigenom ge studiebegåvad ungdom
ur alla samhällsskikt lika möjligheter
att både påbörja och genomföra akademiska
studier».

Vår motion bygger på principen att
stipendier bör kunna tilldelas de
mindre bemedlade studenter, som har
styrkt sin studielämplighet. Det beräknas
att detta skulle betyda 26 procent
av de nyinskrivna, under det att bara
13 procent nu får del av naturastipendierna.

Med denna motivering vill jag i första
hand yrka bifall till herr Holmbergs
och min motion. Då jag dock anser det
tämligen uteslutet att få majoritet för
ett sådant yrkande kommer jag i andra
hand att stödja reservanternas förslag,
som åtminstone minskar antalet besvikna.
Det sägs ju av den myndighet
som fördelar anslagen, att i år ett mycket
större antal studenter än tidigare
har räknat med att få sådana stipendier,
och de blir naturligtvis mycket

Nr 15

135

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

besvikna när detta icke lyckas. Med
reservanternas förslag blir åtminstone
ett något mindre antal besvikna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i
vad de båda föregående talarna här
har sagt. Dessa naturastipendier, som
de svenska studenterna under senare
år har haft möjlighet att få, har blivit
mer och mer eftersökta ju mer det har
blivit bekant för studenterna att det
har funnits sådana. För ett tiotal år
sedan var det ju ytterst få som hade
någon aning om att de fanns.

Hela tiden de har funnits har de
varit begränsade till en så ringa del
av de studenter som har legat vid
våra universitet och högskolor, att man
kan säga att de som har fått dem har
utgjort en privilegierad klass, men en
klass som man har haft mycket höga
krav på. Studentbetyg på AB eller därutöver
är sannerligen inte alltför vanliga
i våra svenska läroverk.

Faktum är att en lärare som vet att
han har en elev, som är lämplig för
studier vid ett universitet eller en högskola,
kanske helt enkelt gör sig skyldig
till någonting som han inte borde
göra, nämligen att sätta något för högt
betyg i syfte att verkligen få denna
lovande unga man eller kvinna att slå
in på den väg som läraren anser att
vederbörande bör gå.

Att vara totalt medellös och dessutom
ha så högt betyg som AB i studentexamen,
det är en kombination som är
sällsynt. Det är, efter mitt förmenande,
absolut nödvändigt att vi bygger ut
denna institution så, att allt flera kan
komma i åtnjutande av naturastipendierna.

Jag har på grund av min erfarenhet
som läroverkslärare kommit till den
slutsatsen, att de elever som har goda
betyg men som kommer från fattiga
hem har väldigt svårt att tänka sig in
i den situationen, att de skall kunna

studera på skuld. Skulder är för dem
någonting fruktansvärt. Nu kan man
ju säga att det är sunt att tänka på det
sättet, men den skuld, som man skaffar
sig genom att studera och därigenom
dels ge sig själv ett rikare liv, dels
skaffa sig kunskaper som kommer samhället
till godo, ger ju så småningom
återbäring i form av en något högre
lön. Faktum är emellertid att man är
rädd att sätta sig i skuld, och jag tror
att det är viktigt att ge dem, som har
sådana tankar, möjlighet att åtminstone
under de första åren få en lättnad genom
sådana naturastipendier som det
här är fråga om. Har de bara kommit
in i studerandet vid högskolorna och
universiteten så ordnar de nog så, att
de kan ta sina examina och komma
fram till att bli till nytta i samhället
på ett annat sätt och med andra förutsättningar
än de skulle kunna göra
utan dessa högre studier.

Herr Johansson i Stockholm var inne
litet grand på den sociala sammansättningen
av studentmaterialet, och
han menade att det är alltför få unga
män och kvinnor ur arbetarklassen som
studerar vid universitet och högskolor.
Jag håller med honom, men jag tror
att en stor del av förklaringen ligger
i vad jag nyss har sagt. Det finns andra
skikt, t. ex. vårt prästerskap. Där har
det varit tradition sedan mycket lång
tid tillbaka att låta sönerna och, så
långt det har gått, även döttrarna ta
studentexamen och sedan fortsätta studierna
vid universitet och högskolor.
Även om det för var och en av dem
betytt en skuldsättning, har man ändå
gjort det, och jag får säga att vi nog
bör vara tacksamma för att denna ambition
har funnits.

Genom att utdela naturastipendier i
större utsträckning kommer vi också
att öka den s. k. ståndscirkulationen,
som ju är av stor betydelse och gör det
trivsammare i samhället.

Jag finner den väg, som ecklesiastikministern
har börjat vandra i år, myc -

136 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

ket god. Jag hoppas att han med det
stöd han här får från olika håll skall
kunna gå vidare på den vägen, bredda
den och göra studiemöjligheterna större
för ett undan för undan större antal
av de fattiga studenter och studentskor
som vi har.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Norrby (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det finns inte från min
sida någon anledning att ta upp en diskussion
om önskemålen och behoven i
det avseende som vi nu diskuterar. Vi
är ju alla överens om att målsättningen
skall vara att studentsociala utredningens
önskemål kommer att uppfyllas.
Men när det gäller att fullt ut genomföra
dessa önskemål måste meningarna
framför allt i dagens läge bli delade;
det är helt naturligt. Man måste helt
naturligt ställa frågan: Har vi ekonomiska
möjligheter därtill just nu? Åtminstone
den stora delen av kammarens
ledamöter tycks vara ense om att
det inte kan gå på en gång och i ett
sammanhang, vilket herr Johansson i
Stockholm förordar. De flesta säger att
vi inte är beredda att genomföra allt
detta på en gång utan att vi får ta ett
steg i taget. Sedan är det en öppen fråga
hur långt steget skall bli. Jag vill erinra
om att Kungl. Maj:t själv i år har tagit
ett mycket stort steg, nämligen att öka
anslaget till dessa stipendier med hela
816 000 kronor. Jag vill dessutom framhålla
att anslaget till detta ändamål för
1952/53 var 658 000 kronor, och här
föreslås i dag 2 780 000 kronor. Det har
således skett en förstoring av detta anslag
4V2 gånger.

Det är klart att det skulle vara önskvärt
att genomföra förslaget i ett sammanhang,
men jag tror, herr talman,
inte att detta är ekonomiskt möjligt.
Jag finner det nog också vara en avvägningsfråga
mellan olika studie -

sociala åtgärder. Jag vill erinra om att
vi i många av våra skolformer fortfarande
har terminsavgifterna kvar, och
detta verkar också betungande för de
studerande. Jag menar således att vi
måste se dessa studiesociala åtgärder i
ett sammanhang och få en avvägning
ekonomiskt mellan olika studie- och
skolformer, som blir så rättvis som möjligt.
Jag vill också erinra om att vi har
en annan form av studiehjälp, som på
ett mycket värdefullt sätt kan kombineras
med dessa naturastipendier, nämligen
studielånen. Dessa lån har säkerligen
många studerande haft mycket
stor nytta av.

Till slut vill jag bara, herr talman,
understryka vad utskottet har sagt, att
i den mån det ekonomiska läget så medger
naturastipendiesystemet successivt
bör utbyggas i riktning mot det slutmål,
som anges för det direkta statliga stödet
till förevarande kategorier av studerande.
Jag vill också understryka att
vi då måste ha klart för oss — det har
ju i olika sammanhang tidigare uttalats
önskemål därom -—- att terminsavgifter
och andra liknande spärrar i vårt skolväsen
också skall kunna tas bort.

Jag menar alltså, herr talman, att
detta är en avvägningsfråga som vi till
sist inte kan komma ifrån. Vi får ta
precis de steg vi ha ekonomiska möjligheter
till för att nå slutmålet, som jag
önskar skall ske så fort som möjligt.
Men vi kan inte komma längre i år,
herr talman, än vad som har skett.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det var ett par ord av
herr Johansson i Mysinge som föranledde
mig att begära ordet.

Herr Johansson säger att man i år
har tagit ett stort steg framåt. Han tänker
— förmodar jag — på det uttalande
som finns i statsutskottets utlåtande,
att det nu skall bli möjligt att ge

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Nr 15 137

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter

(300 stipendier i stället för 548. Men sedan
detta förslag lades fram har ju en
del inträffat, herr Johansson. Jag föreställer
mig i varje fall, att den jordbruksuppgörelse
som har förelagts riksdagen
måste innebära en nedgång antingen
i antalet stipendier eller i stipendiernas
storlek — det är ju fråga
om naturastipendier. Det där stora steget
framåt reduceras alltså egentligen
till att man inte sackar efter.

Jag är fullt medveten om att det inte
alltid går att ta hänsyn till händelser
som har inträffat efter det att förslag
har lagts på riksdagens bord, men i
detta fall anser jag det verkligen finnas
skäl att göra ett undantag, då sambandet
mellan de inträffade händelserna
och det behov man vill tillfredsställa är
så uppenbart. Jag menar, herr talman,
att de som har starkt intresse av att
underlaget av studerande vid våra universitet
och högskolor breddas inte kan
känna sig tillfredsställda med detta förslag.

Med detta, herr talman, vill jag endast
motivera att jag kommer att rösta
för reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Herr Dahlén tycks lägga
stor vikt vid jordbruksprisuppgörelsen,
och det är obestridligt att denna
liksom en del annat kommer att leda
till en viss ökning av levnadskostnaderna.
Jag vill dock påpeka för herr
Dahlén, att den framlagda propositionen
om statstjänstemännens löner ställer
staten inför ökade utgifter för andra
ändamål också i framtiden, och det
måste man givetvis ta hänsyn till också
i detta sammanhang.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Johansson i Mysinge, att det förefaller
något djärvt att jämföra några
hundratusen kronor som det här är
fråga om för att hjälpa studenter, vilka
annars har svårt att klara sin ekonomi,

och de miljoner som det kostar att ge
de statsanställda en rättmätig kompensation.
Jämförelsen är onekligen en
aning djärv.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Var den ena jämförelsen
för djärv, var säkerligen den andra
lika djärv eller kanske något djärvare.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Johansson i Mysinge, att uppskrivningen
av summan i år bara är en automatisk
följd av vad riksdagen beslutade
i fjol och inte innebär någon förbättring
av grundvalarna för stipendiegivningen.

Herr Johansson i Mysinge sade i en
replik till herr Dahlén, att förutom att
jordbrukspriserna stiger har en del
skikt fått löneförhöjning. Jag vill betona
att studenterna inte har fått det,
och det är dem frågan gäller nu. De har
tvärtom kommit i en sämre situation
än tidigare genom att naturastipendiernas
antal minskas just till följd av prishöjningarna.

Argumentet att vi inte har råd att gå
längre, kan jag för min del icke tillmäta
någon vikt. När vi i andra sammanhang
utan att blinka voterar igenom
miljardanslag, kan denna futtiga lilla
summa inte betyda så mycket.

Under tiden som denna fråga har
vandrat från departementschefen genom
utskottet till kamrarna har det nya
inträffat, att studentkårerna har uppvaktat
statsutskottet — enligt pressen
— talat om att antalet sökande nära nog
har fördubblats. Bland dessa sökande
finns icke mindre än 1 220, som har
minst det magiska AB i genomsnittsbetyg.
Borde inte detta, herr Johansson i
Mysinge, ha givit utskottet anledning att
skriva upp summan åtminstone till
samma belopp som reservanterna nu
begär?

För alt inte åstadkomma någon splittring
bland dem som önskar en förbätt -

138 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

ring återtar jag, herr talman, mitt yrkande
om bifall till motionen och förenar
mig med dem som hemställer
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herrar
Dahlén och Adamsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
45 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Stockholm
och herr Adamsson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 132 ja och 69 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 46—100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag har till denna
punkt fogat en hlank reservation. Det
gäller utökning av personalen för skolmåltidsverksamheten
vid överstyrelsen.
Den frågan var uppe redan 1953 och
utskottet uttalade då, att uppgifterna
motiverade en förstärkning av skolöverstyrelsen.
Någon sådan har emellertid
inte blivit av, och nu har utskottet
också avstyrkt en motion härom
men med en sådan motivering, att jag
inte velat reservera mig för bifall. Jag
vill emellertid här anföra några synpunkter
på frågan.

Man har vid årets riksdag beviljat
skolöverstyrelsen ett anslag på 100 000
kronor för arbetsstudier vid dessa skolmåltider.
Men för att detta belopp till
arbetsstudier skall kunna utnyttjas effektivt
och man fortare skall komma
fram till användbara resultat av undersökningarna,
bör skolöverstyrelsens
konsulentorganisation utökas. De är i
alla fall experter på detta speciella område
och kan följa arbetet på ett helt
annat sätt och bearbeta detaljerna.
Dessa skolöverstyrelsens konsulenter
har ju all anledning att följa med studierna
och göra upp matsedlar för undersökningarna.
De bör också föreslå
produkter lämpliga för prövning, och
dessutom bör de i egen regi göra förberedande
och kompletterande undersökningar.
Allt detta skall bearbetas.
Det finns ingen möjlighet, att den personalbesättning
som vi har på denna
avdelning —• två konsulenter — kan
hinna med det. De skall också i praktiken
omsätta resultatet av dessa tidsstudier.
Man hoppas också att dessa
tidsstudier skall medföra att skolmåltidslokalerna
blir utrustade på ett helt
annat sätt. Därför måste man få fram
anvisningar på hur skolmålstidslokalerna
skall vara utrustade och vilken apparatur
man över huvud taget bör ha
för dem.

Man behöver också förbereda och se
till användningen av industriellt ut -

Nr 15 139

Onsdagen den 27 april 1955 fm.

förd matlagning. Därför behöver det
utarbetas recept. Man behöver vidare
göra en hel del prov och informera
personalen vid skolmåltidsförläggningarna.
Konsulenterna måste också få
mera tid till kontakt med industrierna
vad beträffar apparater, redskap och
matvaror.

Som jag sade tidigare finns det två
konsulenter hos skolöverstyrelsen på
detta område, av vilka den ena skall
ha hand om skolmåltiderna och den
andra undervisningen i hemkunskap
och hushållsgöromål, men situationen
är den, att båda konsulenterna får arbeta
den mesta tiden just med skolmåltiderna,
och ändå står vi just nu inför
mycket stora arbetsuppgifter på denna
avdelning, framför allt på grund av enhetsskolans
utbyggnad. Dessutom har
det kommit en ny undervisningsplan
för folkskolan och även andra undervisningsplaner
håller på att omarbetas.

Konsulenterna skulle därför behöva
göra nya studieplaner, utarbeta nya
metodiska anvisningar och sammanställa
lämplig undervisningsmateriel,
informera lärare och anordna kurser.
De bör även resa ut mycket mera och
göra besök på skolmåltidsförläggningarna.
De behöver också på ett helt annat
sätt än nu vara utrustade för att
kunna gå igenom ritningar till både
skolmåltidslokaler och kök. Detta hinner
de inte med. Det är för mycket tid
som krävs för det löpande arbetet och
som nämnts tar skolmåltidsverksamheten
alltför mycket tid i anspråk.

Som jag sade tidigare, anser jag det
fullkomligt lönlöst att reservera mig på
denna punkt, men jag vill uttala den
förhoppningen, när jag nu ser departementschefen
sitta här, att vi till ett
kommande år, när resultatet av dessa
arbetsstudier kommer fram, får en konsulent
på detta område placerad i skolöverstyrelsen
och över huvud taget får
en förstärkning av denna avdelning i
skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Jag har som sagt inget yrkande på
den föredragna punkten.

I detta yttrande instämde fru Andrén
(fp).

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Den blanka reservation,
som jag fogat till denna punkt,
avser bara en liten detalj, nämligen
löneställningen för skolbibliotekskonsulenten.

Skolöverstyrelsen hade föreslagit att
man inte skulle fixera en bestämd lönegrad,
och anledningen till detta var
att man tänkte sig, att man på befattningen
inte skulle ha samma person
under hans eller hennes hela livstid.
Under en viss period, när man sysslar
med folkskolans biblioteksväsende,
skall man ha en folkskoleman med erfarenhet
från bibliotek, och under andra
tider tänker man sig en person som
är verksam inom läroverken. Under sådana
förhållanden hade det varit klokare
att ha samma system för löneställningen
som man har beträffande ämneskonsulenterna,
så att vederbörande
skulle få ett arvode motsvarande ett
visst antal löneklasser, i detta fall tre
löneklasser, utöver lönen i innehavd
tjänst.

Att jag besvärar kammaren med detta
detaljproblem beror på att detta är en
situation som jag tror att vi kommer i
många gånger under kommande år, ju
mer vi får en sådan sammansmältning
mellan den forna folkskolan och det
forna läroverkssystemet som vi arbetar
för.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till utskottets motivering få
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr

140 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

talmannen att uppskjuta den fortsatta
handläggningen av förevarande ärende
ävensom behandlingen av återstående
ärenden på föredragningslistan
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 27 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel (Forts.)

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
och propositionen nr 137 gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas.

Punkten 102

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 103

Allmänna läroverken: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 179, s.
359—392) föreslagit riksdagen att dels
besluta omorganisation av vissa undervisningsanstalter
m. m., dels upprättande
av nya sådana, dels ock uppflyttning
i högre lönegrad av rektorstjänsterna
vid sex samrealskolor, som före -

slagits ombildade till högre allmänna
läroverk, samt inrättande av vissa nya
tjänster.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sunne m. fl. (I: 96) och den andra
inom andra kammaren av fru Andrén
m. fl. (II: 118) hade hemställts att riksdagen
måtte besluta i enlighet med
skolöverstyrelsens äskanden under åttonde
huvudtiteln punkt 179 och således
för budgetåret 1955/56 bevilja
ett anslag på 102 000 kronor för skolkuratorsverksamhet.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte besluta, att
samrealskolorna i Borlänge, Enköping,
Falköping, Filipstad, Nässjö och Ängelholm
från och med budgetåret 1955/56
eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t
bestämde, skulle ombildas till högre
allmänna läroverk med den linjeorganisation,
Kungl. Maj:t bestämde, skolande
ombildningen tillgå sålunda, att
första ringen vid ombildningen omedelbart
upprättades och sedan ytterligare
en ring per år, till dess gymnasiet
vore i sin helhet färdigbildat; allt under
villkor att vederbörande kommuner
åtoge sig att tillhandahålla för respektive
högre allmänna läroverk erforderliga
undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15

141

åt rektor eller motsvarande kontant
ersättning samt bostad åt erforderlig
vaktmästarpersonal eller efter Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall
motsvarande kontant ersättning;

II. att riksdagen måtte

a) besluta, att ett treårigt, för manlig
och kvinnlig ungdom öppet försöksgymnasium
från och med budgetåret
1955/56 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, skulle successivt
upprättas vid högre allmänna läroverket
i Linköping under villkor att
Linköpings stad åtoge sig dels att
tillhandahålla för detta gymnasium erforderliga
undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad
åt rektor eller motsvarande kontant
ersättning samt bostad åt erforderlig
vaktmästarpersonal eller efter Kungl.
Maj :ts medgivande i varje särskilt fall
motsvarande kontant ersättning, dels
ock att för anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja ett
engångsbidrag av 10 000 kronor eller
det lägre belopp, Kungl. Maj:t bestämde; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
linjeorganisationen vid det föreslagna
försöksgymnasiet i Linköping;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:304 och 11:338
samt I: 96 och II: 118,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de
allmänna läroverken, vilka föranleddes
av vad departementschefen förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att -— utan hinder av
fastställd personalförteckning —- tills
vidare under budgetåret 1955/56, då
för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärartjänst vid allmänt läroverk
skulle tillsättas, besluta, huruvida
tjänsten skulle kungöras ledig såsom

Allmänna läroverken: Avlöningar

adjunktstjänst eller ämneslärarinnetjänst; c)

godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1955/56;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 121 800 000 kronor; IV.

att motionen II: 338 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Vinge och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet bort under III hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 96 och II: 118 ävensom
med avslag å motionerna 1:304
och II: 338,

c) godkänna i reservationen angiven
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1955/56;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 121 850 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

ANDRÉN (fp):

Herr talman! Utskottet har såväl i år
som förra året funnit, att en fortsatt
försöksverksamhet med kuratorer är
synnerligen värdefull, men trots detta
vill utskottet inte tillstyrka, för att
citera utskottsutlåtandet, en »fixerad
medelsanvisning för verksamheten». Utskottet
vill med andra ord inte ge skolöverstyrelsen
möjlighet att inrätta vissa
kuratorstjänster, som man två år på
rad begärt. Det betyder först och
främst att den banbrytande och i viss
mån normgivande kuratorsinstitution,
som byggts upp vid ett par läroverk
här i Stockholm, löper risk att få läggas
ned. Den provisoriska karaktär som
verksamheten haft har skapat så osäkra

142 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Allmänna läroverken: Avlöningar

anställningsförhållanden, att en av de
båda kuratorerna nu övergår till annan
verksamhet. Därmed löper man ju
risk att förlora dels den erfarenhet
man vunnit i decennier, dels den förutsättning,
som nu finns till organisk
utveckling av detta pioniärarbete, dels
också de möjligheter man nu har till
den utbildning av kuratorsaspiranter
som sker just vid dessa stockholmsläroverk.

Jag skall inte upprepa alla de tungt
vägande skäl varför kuratorsinstitutionen
måste få en fastare utformning
och ett större ekonomiskt stöd. Skälen
härför finns redan utförligt redovisade
både i utredningar, framställningar
och uttalanden från såväl myndigheter
som organisationer. Jag skall i stället
berätta vilket starkt intryck jag fått
av den positiva faktor i skolans dagliga
liv som en kurator är. I måndags
gjorde jag et par timmar långt besök
hos kuratorn vid norra latinläroverket
här i Stockholm. Strax innanför
entrén till stora hallen ligger kuratorsexpeditionen
med två små rum. Dörren
stod på vid gavel, och ut och in
strömmade pojkarna. Det var ingen
stängd dörr med anslag om bestämda
besökstider. Man skall inte knacka på
en sådan här dörr, ty då är man genast
ett »fall»; det var kuratorns uppfattning.
Nej, här kommer man in bara
för att få ett stycke tape eller låna telefonen
eller få en blankett ifylld till
sommarkolonien, anmäla sig till en
mopedkurs, som just skall börja i skolans
regi, eller texta en affisch till en
soaré, som man skall ha på lördagen,
höra på radio eller ordna med extralektioner.
Där kommer till exempel
den polioskadade pojken. Han är skygg,
men han söker kamratskapet. Där kommer
skilsmässopojken och frågar på
äkta stockholmska: ere nå’t i dag? Han
vill ha uppdrag, han vill ha kontakter.
Där kommer gymnasisten-konvalescenten
bara för att hälsa. Han har
varit sjuk ett halvt år nu och skall

försöka ta fatt på skolarbetet. Jag räknade
ut att de tre timmar jag satt där
hade var tionde elev i skolan varit
innanför dörrarna. Visserligen var det
en rörlig dag, det var ju studentdag
i norra latin.

Vilken strålande kontakt har inte
den kuratorn skaffat sig genom att finnas
till hands skoldagen igenom! Hon
hjälper ungdomarna med en rad till
synes små ting men når på detta vis
fram till de stora problemen. När det
sedan litet längre fram på dagen blir
lugnare i skolan, ja, då blir det kuratorn
som får tala förtroligt med en
och en, utreda de besvärliga fallen
och verkställa de skolsociala ärendena.

Det finns problem —• det vet vi alla
— i legio. Det gäller studier eller fritid,
kamrater och familjeförhållanden,
det gäller ekonomi eller sjukdom. Det
är här som kuratorn gör sitt betydelsefulla
arbete för den enskilde eleven,
för familjen, för skolan, ja, för samhället,
gör det genom att hjälpa eleverna
till den rätta studiemiljön, som
ju är grunden för allt arbete i skolan.

Men detta förutsätter ju att skolkuratorns
yrke får en fast förankring
i skolorganisationen så att det kan dra
till sig den mest lämpade och bäst utbildade
arbetskraften. Den förutsättningen
kan endast och allenast riksdagen
själv åstadkomma genom att
ställa till förfogande de ekonomiska
resurser med vilka denna verksamhet
skall byggas upp.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den reservation av fröken
Vinge och fröken Ager, som är fogad
vid denna punkt 103 i statsutskottets
utlåtande nr 8.

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag vill till alla delar
instämma i vad fru Andrén här anfört
om skolkuratorverksamheten. Jag har
själv en del erfarenheter av denna
verksamhet genom mitt samarbete med
den kvinnliga kuratorn här i Stock -

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 143

holm. Jag tror mig kunna säga att vi
tack vare detta samarbete under två år
har kunnat rädda åtminstone ett par
tre flickor från att omhändertagas av
samhället, vilket skulle ha skett, om inte
kuratorn sökt kontakt med oss, så att
vi kunnat ta hand om fallen på den
skola där jag är verksam.

Denna kurator tog bl. a. initiativ till
olika fritidskurser, men allt detta har
nu upphört, i och med att kuratorn
frånträtt sin befattning och ingen av
lärarna har tagit upp verksamheten.
Det är givet att det inte är bara på de
allmänna läroverken vi vill ha skolkuratorer,
utan det önskar vi för alla
skolors vidkommande, inte minst beträffande
yrkesskolorna.

Vad är det då för frågor en skolkurator
tar upp? Ja, jag skall här bara
nämna några saker, som hon kan ta
itu med. Vi har t. ex. fördelningen av
de medel, som ställes till förfogande
av stat och kommun. Det gäller att använda
dem rätt. Hon kan påverka stipendiefördelningen,
fördelningen av
läroböcker, fri sommarvistelse, fria resor
o. s. v. och se till att allt detta sker
så att elevernas och föräldrarnas intressen
bäst bevakas.

Vidare tycker man att lärarnas undervisningstid
kan utnyttjas mera och
bättre, om man på skolorna får anställa
dessa kuratorer. Vi har ont om
lärare och behöver därför utnyttja dem
till undervisning så mycket som möjligt.
De bör därför inte spilla mycken
tid på elevernas personliga omvårdnad.
Därmed fråntar vi inte lärarna det ansvar,
som de skall ha för sina elever,
men det är så mycket som för närvarande
åligger lärarna att sköta ändå i
samband med elevernas personliga omvårdnad.
Läraren måste göra utredningar
av olika slag — det förekommer
som bekant en del stölder och annat
i skolorna —- och han har därför
över huvud taget inte tid att informera
eleverna om ekonomiska frågor och om
sociala hjälpkällor in. m.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Kanske behöver eleverna också ta
extra lektioner. När skall läraren ha
tid med allt detta? Han får inte tid att
göra det under lektionstimmarna. Om
han har en eller annan håltimme, finns
det ofta ingen möjlighet att få kontakt
med eleverna, ty vederbörande är då
upptagen av lektioner, och läraren får
därför söka kontakt med eleven efter
skoldagen. Man frågar sig om läraren
verkligen har skyldighet att söka sådan
kontakt efter arbetstiden.

Det är också svårt för föräldrarna
att få kontakt med lärarna, särskilt vid
läroverken, där lärarna kanske bara
tjänstgör någon timme per dag eller
någon dag i veckan med samma elever.
Det enda tillfälle de har att få
kontakt med lärarna är därför per telefon
om eftermiddagarna eller också
vid besök i hemmen. Man frågar sig
som sagt om läraren verkligen har
skyldiget att ta emot föräldrarna efter
den tunga arbetsdag han har. Många
gånger är kanske inte heller lärarna
insatta i alla de problem som kan bli
aktuella.

Då är det många som säger att rektorn
väl kan ta hand om det hela. Han
känner emellertid ofta inte till eleverna,
och han har dessutom så mycket
med administrativa ting att göra på
sin expedition att han inte har tid med
alla de elever, som kommer till honom
och vill fråga om saker och ting. Skall
rektorn över huvud taget få tid att
sysselsätta sig med eleverna, så måste
han få en personell utrustning på expeditionen,
som jag tror är fullt lika
dyrbar som att anställa en skolkurator.

I skolorna finns nu skolsköterskor,
som i många fall får sköta skolkuratorns
verksamhet och i mycket stor
utsträckning ägna sig åt ungdomarna.
Det är alldeles givet att ingen skada
härmed är skedd, om denna ordning
inte inverkar på den sjukvårdande verksamheten.
Det sägs emellertid att i de
skolor där det finns skolkurator kan
man utnyttja skolsköterskan på ett helt

144

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Allmänna läroverken: Avlöningar

annat sätt än annars. Vidare vill man
att ungdomarna skall få en bättre kontakt
med samhället, och att över huvud
taget skolan och samhället skall
få bättre kontakt. En del barn blir ju
omhändertagna av barnavårdsnämnd,
och där kan kuratorerna på ett finkänsligt
sätt åstadkomma ett samarbete
med barnavårdsnämnden. Vidare kan
kuratorn söka kontakt med olika organisationer,
t. ex. nykterhetsföreningar
o. s. v. Det är även värdefullt med en
god kontakt med organisationerna på
arbetsmarknaden, speciellt i Stockholm
och andra storstäder. Vi har
också märkt att kontakten mellan ungdomsförmedlingen
och skolan är ganska
ytlig. Skolan slutar i allmänhet
klockan 15—15.30 och ungdomsförmedlingarna
klockan 16.00 — med undantag
för en gång i veckan. På ungdomsförmedlingarna
står långa köer
av ungdomar som väntar, och det därför
svårt för ungdomarna att där få
någon yrkesvägledning.

Det har också visat sig att man på
skolor med skolkurator har kunnat
undanröja en hel del expeditionella
göromål, och de mera svårlösta fallen
har tagits upp av ungdomsförmedlingen.
Arbetsmarknadsstyrelsens orientering
om arbetsmarknaden har skickats
ut till eleverna i form av cirkulär av
olika slag.

I och med den införda skolreformen
har lärarna ideligen matats med nya
problem. De har inte alltid haft tid att
sätta sig in i förordningar och cirkulär
och har kanske därför måst ge ungdomarna
rent av felaktiga upplysningar
ibland. Över huvud taget tror jag
att det i skolor med skolkuratorer
skapas större trygghet mellan parterna:
lärare, föräldrar och elever.

Det är sällan som en försöksverksamhet
av det slag, som nu pågått på skolkuratorsområdet,
har visat så positiva
resultat som i detta fall. Det är här
inte fråga om en utbyggnad av det expeditionella
arbetet, utan här gäller det

att öka tryggheten för dem, som arbetar
med ungdom.

Vi har två av pionjärerna anställda
vid läroverk här i Stockholm, en manlig
och en kvinnlig för närvarande.
Den ene av dessa kuratorer har redan
sagt upp sig och slutat. Det är givet att
de inte kan fortsätta att arbeta rent
ideellt utan att få sin anställningsform
ordnad. Att arbeta fram till jul
och sedan inte uppbära någon lön, därefter
arbeta på vårterminen till den 10
juni eller något datum däromkring och
sedan inte få någon lön utan endast
semesterersättning på 520 kronor och
därtill ovissheten, om de kan få komma
tillbaka, allt detta måste göra att
även den som har det allra största
intresse för uppgiften måste tröttna
så småningom.

Jag tycker det är egendomligt att vi
av statsmedel kostar på kurser och utbildar
praktikanter men sedan inte ger
dem möjlighet att få anställning. De
stimuleras alltså inte till att söka sådana
platser. Endast en av de fyra praktikanter
som utbildats här i Stockholm
har haft plats ett år, vid Blackebergs
läroverk, och där var det målsmännen
själva som bekostade kuratorn i fråga.
Året därefter begärde man anslag av
statsmedel. Man fick 1 000 kronor och
kunde alltså inte fortsätta med att hålla
någon kurator, och därför har också
den personen gått förlorad. Jag tycker
det är underligt att man skall kasta
bort pengar på detta sätt.

Det är givet, som jag sade tidigare,
att det inte är fråga om att inte lärarna
skall få tillräcklig kontakt med eleverna.
Det behöver vi nog inte heller befara,
ty har man varit lärare i 15—20
—25 år vet man, att för varje år blir
besvärligheterna för ungdomarna i detta
samhälle allt större — de behöver
mer och mer hjälp.

Det har i en motion föreslagits, att
man skulle ha ett kuratorsråd, som
även skulle bestå av lärare. Man kan
ju försöka med en sådan verksamhet,

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 145

men jag ställer mig mycket tveksam
inför den dels med hänsyn till lärarnas
arbetsbörda, dels med hänsyn till de
stora klasserna. Det är ju också ont
om lärare, och vi måste ordna snabbkurser
för att utbilda dem. Man frågar
sig därför, om vi skall minska undervisningsskyldigheten
eller om vi inte
hellre skall anställa dessa redan utbildade
kuratorer.

Vad vi alltså vill är att de kuratorer,
som nu är utbildade, skall få en
fastare anställning, så att det finns möjlighet
att få behålla dem. Det är inte
fråga om att på något sätt bygga ut
verksamheten kraftigt och inte heller
att man skall försöka sig fram på olika
vägar. Men man förstår, att de kuratorer,
som arbetat under dessa år och
ändå inte fått sin anställningsfråga
löst, tröttnar på arbetet.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Nihlfors (fp), fröken Vinge (fp), herr
Norrby (fp), fru Sjöstrand (fp) och
fröken Elmén (fp).

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I vad som sagts om
behovet av socialkuratorer vill jag livligt
instämma. Det gäller ju en grupp
som förutom frågor rörande yrkesvägledning,
studielån, läxhjälp, feriearbete
etc. har att handha och ägna sig åt
elevernas personliga problem.

Jag vill nu ta upp det problem som
det talas om i motion nr 338. Vi har en
annan grupp som arbetar i skolorna
och som har hand om barnens hälsa
både fysiskt och psykiskt, nämligen
skolsköterskorna. Av deras instruktion
framgår att de med aktgivande på elevernas
hälsotillstånd och deras fostran
i sunda levnadsvanor, med beaktande
av miljön både i skola och hem, bör
ägna uppmärksamhet åt de sociala förhållanden,
vilka speciellt inverkar på
lärjungarnas hälsa både fysiskt och
10 — Andra kammarens protokoll 1955.

Allmänna läroverken: Avlöningar

psykiskt. De har därvid bland annat,
säger instruktionen, att förmedla kontakt
mellan skola och samhällsorgan
på det socialmedicinska området.

För detta arbete har man beräknat
cirka 2 000 lärjungar per skolsköterska.
För ett mindre antal elever anlitas deltidsanställda.
Skolöverstyrelsen har år
efter år upprepade gånger talat om
för riksdagen — genom att skolöverstyrelsens
önskemål framförts i propositioner,
som inte har biträtts av
departementet — att somliga av dessa
deltidsanställda måste ägna sig åt så
många lärjungar, att man nu bör ordna
med heltidstjänst för deras vidkommande.
Två skolsköterskor har exempelvis
1 943, respektive 1 930 lärjungar.
För dem kan man för närvarande, enligt
gällande kvot — eftersom det krävs
att de skall vara deltidsanställda trots
att det gäller olika skolor — endast
få beräkna vissa heltidsveckor. Det är
13 å 15 veckor för dessa båda skolskötersketjänster
och i övrigt 30 timmar
i veckan i stället för 48 timmar
för en vecka med full arbetstid.

Riksdagen —- jag tror att de flesta
av er knappast ville vara med om detta
•— passar nu på att nagga litet på arbetstiden
och tänker inte så mycket
på att samma arbete skall utföras under
en helt annan arbetstid. För detta
arbete ger man ett arvodesbelopp. Man
beviljar varken semester eller några som
helst andra anställningsförmåner. Är
det då någon som tror att man kan få
kompetent folk till denna uppgift? Det
förhåller sig så att vederbörande skall
ha inte endast sjuksköterskeutbildning
utan också genomgått en distriktssköterskeskola
eller central barnsköterskeskola.

Nej, säger skolöverstyrelsen, man kan
inte få kompetent folk, och det är inte
så underligt. Tror man också att man
alltid kan få detta arbete, som i de fall
där man har kompetent folk verkligen
bar visat sig så utomordentligt värdefullt,
viil utfört? F.n av dessa rektorer
Nr 15

146 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Allmänna läroverken: Avlöningar

sade till mig att varje månad han betalar
ut denna avlöning så skäms han,
och jag förstår det. Som ni kanske vet
är avlöningen till denna kategori över
huvud taget inte någonting att det
minsta pruta på.

Jag har, herr talman, tagit upp denna
fråga därför att jag tror det är på
tiden att riksdagen tänker en smula på
hur man ordnar med hälsovården också
vid våra skolor. Jag har tagit upp
den därför att jag hoppas att statsrådet
till nästa år skall se ännu litet
djupare på detta spörsmål. Jag tänker
inte yrka bifall till min motion, ty det
förstår jag vore meningslöst. Jag hoppas
att det skall kunna bli något resultat
till nästa år. Jag yrkar alltså bifall
till reservation nr 4, som gäller
skolkuratorerna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Utskottet anser alltjämt,
att det är värdefullt att försöksverksamheten
med skolkuratorer fortsätter.
Det är i och för sig tacknämligt,
att det står »alltjämt», men man
torde knappast gissa fel om man fruktar,
att det blir svårare att fortsätta
verksamheten, för den händelse Kungl.
Maj:t och riksdagen i fortsättningen
följer samma snäva linje, som man
hittills gått efter.

Försöksverksamheten har givit sådana
resultat, att skolöverstyrelsen vill
stabilisera den genom att ge en säkrare
ställning åt skolkuratorerna. Målsmännens
riksförbund, Läroverkslärarnas
riksförbund, Stockholms rektorskonvent
och skolornas elevorganisationer
har gjort framställningar om ett
utbyggande av skolkuratorsverksamheten.
Bakom dessa framställningar ligger
starka motiveringar, och de stöder
skolöverstyrelsens och socialstyrelsens
krav på att stabiliseringsåtgärder snarast
bör vidtagas.

Jag skulle vilja fråga herr ecklesiastikministern:
Yad tänker egentligen

herr statsrådet om skolkuratorernas
verksamhet?

Utskottet säger, att det inte kan råda
något tvivel om att det i skolorna
finns arbetsuppgifter, som många
gånger med fördel kunde anförtros åt
kuratorer. Samtidigt måste emellertid
beaktas, anser utskottet, att man inte
bör vidtaga åtgärder, som medför ett
tillbakaskjutande av den skyldighet
till personlig omvårdnad för eleverna,
som åvilar lärarna och särskilt klassföreståndarna.
Det ligger mycket i
detta, men kan en klassföreståndare
uträtta allting? Hur många gånger händer
det inte, att klassföreståndaren
inte har mer än två veckotimmar i
klassen, speciellt på gymnasiestadiet?
Ofta faller också en veckotimme bort
på grund av skrivningar, idrottslov
och sådana saker. Klassföreståndaren
får kanske inte mer än en eller två
timmar i veckan, och vad skall han
kunna hinna med på denna korta tid,
när kraven på att han skall hinna
med kursen är oerhört stora? Det absolut
primära för läraren är ju, att
han sköter sin undervisning. Det blir
inte lätt för honom att hålla kontakt
med eleverna på ett önskvärt sätt. De
stora klassavdelningar vi nu har —
det är ju i regel mellan 30 och 35
elever i varje klass på lågstadiet och
inemot 30 i de flesta gymnasieavdelningar
— gör att arbetet blir oerhört
krävande och lägger hinder i vägen för
lärarna att klara av den verksamhet,
som en skolkurator skulle kunna sköta
om.

Vi får också en mängd unga lärare
till våra skolor, som inte har någon
erfarenhet. Hur dessa, som kommer
direkt från utbildningsanstalterna,
skall kunna sköta ett sådant arbete
som det vi inlägger i skolkuratorsverksamheten,
har jag väldigt svårt
att förstå. Det är klart, att de kan
klara upp vissa delar av arbetet, men
i de flesta fall kommer de att gå bet.

Sedan har vi en annan svårighet,

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 147

som ökat med åren. Det är möjligheten
att hålla kontakt med föräldrarna.
Naturligtvis är det tacknämligt att det
numera i de flesta skolor finns målsmannaföreningar,
men jag skulle vilja
fråga: Hur många målsmannaför eningsmöten

skall en lärare anse sig
vara skyldig att gå på? Det har visat
sig, att de bästa målsmannaföreningsmötena
är sådana som hålls med en
klass. Har man bara en klass är det
lätt att få kontakt med elevernas målsmän.
Om en lärare undervisar i 8—9
klassavdelningar skall han emellertid
gå på 8—9 föräldramöten, och det blir
nog litet för mycket.

Vi har också -— åtminstone hemma
hos oss och, tror jag, i andra städer
av samma storlek •—• nu ett stort antal
elever, som reser mellan hem och
skola. De kommer ganska långt bortifrån,
kanske ett par mil, och reser
varje dag. Det är ju oerhört svårt att
få någon kontakt med deras hem. Det
går kanske endast per telefon. Det är
också svårt för lärarna att finna kontakt
med föräldrarna, liksom det för
dessa är svårt att få kontakt med lärarna.
Vidare har vi ett växande antal
inackorderingar. Jag tycker, att det
alldeles speciellt för deras målsmän
skulle vara en oerhörd styrka att ha
en särskild person att vända sig till
med sina bekymmer. Som det nu förhåller
sig, drar sig de flesta för att
vända sig till klassföreståndaren eller
till någon annan lärare. Det finns naturligtvis
undantag, men svårigheterna
har blivit allt större genom den tilltagande
mängden elever vid våra läroverk.
Det är ingenting ovanligt med
läroverk på 800 eller flera elever. Då
måste man också förstå att det otvivelaktigt
på det sättet blir svårare och
svårare för lärarna — för att inte
tala om rektorn — att hålla kontakt
med eleverna.

Kungl. Maj :t, ecklesiastikministern
och utskottet har mycket snävt behandlat
skolöverstyrelsens anhållan

Allmänna läroverken: Avlöningar

att få göra kuratorsinstitutionen något
fastare. Om en utvidgning av densamma
har man knappast något hopp,
tv det är klart, att det inte går att
bygga ut skolkuratorsverksamheten i
ett enda huj; det tar lång tid och vi
har inte de personella resurserna. Jag
har i detta fall — då jag är övertygad
om att skolkuratorsinstitutionen har
en stor uppgift att fylla — i den motion,
som jag lagt fram, föreslagit att
man, innan vi har tillräckligt många
skolkuratorer, skulle kunna göra försök
med skolkuratorskollegier vid skolorna,
inte bara vid läroverken utan
vid alla slags skolor. Man skulle kunna
tänka sig, att några speciellt intresserade
lärare skötte om denna verksamhet.
I de fall, då det gäller yrkesvägledning
o. dyl., finns det möjlighet
för dem att vända sig till arbetsförmedlingen
på platsen eller till länsarbetsnämnden
och där få den hjälp,
som kan behövas. Det bör icke möta
några större svårigheter.

Detta skolkuratorskollegium skulle
kunna ta hand om det arbete, som annars
skulle åligga skolkuratorerna. Det
komme att medföra den fördelen, att
man inte hade en kurator, som vore
anställd på livstid, utan om någon visade
sig olämplig för arbetet behövde
hans förordnande inte förnyas. Genom
att det blir flera om sysslan bör
man också, efter mitt förmenande, få
större kontaktmöjligheter; dels kommer
de själva att undervisa ett stort
antal av eleverna i skolan och får därvid
den personliga kontakten, och dels
kommer de att ha mycket lätt att hålla
kontakt med klassföreståndare och med
övriga lärare. På detta sätt bör man på
ett tämligen tidigt stadium kunna
komma underfund med en hel massa
fall, som nu ofta leder till att eleven
gör sig mer eller mindre omöjlig i
skolan genom sitt uppträdande eller
genom bristande kunskapsinhämtning.

Utskottet har sagt, att den framkomna
tanken att för kuratorsvcrk -

148 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Allmänna läroverken: Avlöningar

samhetens besörjande vid skolorna anordna
särskilda skolkuratorskollegier,
bestående av ett antal för saken intresserade
och lämpade lärare, synes
vara ett uppslag, värt att prövas vid
den fortsatta verksamheten på området.
Detta är ju precis vad jag har
menat. Nu återstår bara att hoppas,
att skolöverstyrelsen verkligen får medel
till sitt förfogande, så att den kan
åstadkomma något i denna riktning.
Det skulle vara tacknämligt att få höra
vad ecklesiastikministern anser om
den saken. Jag har nämligen tänkt
mig, att dessa skolkuratorer, som på
samma gång är lärare, skulle avlönas
på det sättet, att de finge betalt för
en extratimme — timlärararvode kan
vi alltså kalla det — för varje timmes
kuratorsarbete, exempelvis två i veckan.
De skulle då svara för 150 å
160 elever vardera.

Detta är naturligtvis en sak, som behöver
prövas, men jag menar, att det
är nödvändigt att lägga det ungefär
på den bogen för att verkligen få fram
de lärare, som kan vara lämpliga.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är nog ingen tvekan
om att försöksverksamheten med
skolkuratorer har visat sig vara en för
eleverna och skolan mycket värdefull
institution. Orsaken till att det inte
skett den stora utbyggnad av denna
verksamhet, som många uppenbarligen
väntat med det snaraste, är alltså
inte att försöksverksamheten på något
sätt har misslyckats, utan det beror
helt och hållet på att man måste söka
hålla igen med utgifterna. Vi har inom
ecklesiastikdepartementet sagt oss
att det varken finns ekonomiska eller
personella resurser för att under den
närmaste tiden bygga ut skolkuratorsverksamheten
till att omfatta alla

högre skolor. Det har ju t. o. m. framkommit
önskemål om en sådan verksamhet
även vid enhetsskolor och folkskolor,
men det är nog en mycket vittutseende
sak.

Vi har emellertid inte varit så återhållsamma,
att det över huvud taget
inte skett någon utbyggnad av försöksverksamheten
under de senaste
åren. Jag vill erinra om att medan det
förra budgetåret användes något mer
än 30 000 kronor för denna verksamhet,
så utgör beloppet detta budgetår
45 000 kronor, och även om kamrarna
nu följer utskottet, är det inte otänkbart,
eftersom det här rör sig om ett
förslagsanslag, att det även för nästkommande
budgetår kan ske någon
ökning av verksamheten. Det kommer
att bero på vilka läroverk som ansöker
om att få skolkuratorer. Vi strävar
nämligen efter att få verksamheten
utspridd på så olika typer av läroverk
som möjligt, och vi har nog i
viss utsträckning lyckats därmed, även
om de ärade talarna här liksom även
debatten i allmänhet mest har uppmärksammat
kuratorsverksamheten vid
de stora stockholmsläroverken, som ju
är den verksamhet som har pågått
längst. Det finns dock nu kuratorer vid
elva olika läroverk. En av de första
talarna i debatten här talade om sex
kuratorstjänster. Jag förstod inte riktigt
vad som avsågs med detta, om det
nu inte är så att man räknar med att
för de 50 000 kronor, som begäres i
reservationen, kunna tillsätta sex kuratorstjänster
ytterligare. Jag vet ju
inte, hur man har tänkt sig det hela,
men såvitt jag kan se måste vi nog
hålla oss till deltidstjänster, så länge
det inte kan ske någon allmän utbyggnad
av denna verksamhet, och även
vid en sådan utbyggnad kan det för
övrigt på en del mindre orter aldrig
bli tal om annat än deltidstjänster.

Det är klart att det uppslag, som
den siste ärade talaren framfört i sin
motion och som utskottet i sitt utlå -

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 149

tande ställer sig välvilligt till, kan
vara förtjänt att prövas. Jag tycker
mig emellertid med detsamma kunna
konstatera, att en så upplagd försöksverksamhet
ingalunda skulle bli billig.
Men det förefaller mig inte otänkbart
att man prövar detta uppslag såsom
ett led i försöksverksamheten.

Det är emellertid nödvändigt att vi
ytterligare någon tid går försiktigt till
väga när det gäller att bygga ut försöksverksamheten.
Det behövs säkerligen
en ganska ingående utredning, innan
man kan våga sig på en mera allmän
utbyggnad av denna verksamhet.

Reservationens företrädare säger nu
att vad som först och främst behövs
är reglerade tjänster, så att de som
sysslar med denna verksamhet kan
känna en viss trygghet i sitt arbete. Det
låter naturligtvis mycket bra, men vi
får ändå komma ihåg att det här gäller
en försöksverksamhet, och man
brukar ju inte inrätta lönereglerade
tjänster, förrän man är någorlunda på
det klara med vart man vill komma
med en viss verksamhet. Vi får inte
heller glömma att med den karaktär
av deltidsarbete, som har måst utmärka
den hittillsvarande försöksverksamheten,
har det inte kunnat uppställas
några bestämda kompetenskrav.
De personer, som skött detta arbete,
har sålunda haft ganska olika utbildning,
och det är naturligtvis inte under
sådana förhållanden lätt att komma
och begära lönegradsreglerade
tjänster, placerade i, låt mig säga lönegrad
25, såsom visst har ifrågasatts.
Vi måste tänka på vilka konsekvenser
detta skulle ha i fråga om andra liknande
tjänster. De ärade kammarledamöterna
vet nog att på andra områden,
där det finns kuratorer, t. ex.
vid sjukhusen och andra anstalter, har
det varit fråga om väsentligt lägre löner,
och man kan inte göra den invändningen
att det därvidlag giiller en kuratorsverksamhct
av helt annat slag, ty
i viss mån liar nog arbetsuppgifterna

Allmänna läroverken: Avlöningar

sammanfallit. Var och en förstår att
det under sådana förhållanden är utomordentligt
svårt för mig att föreslå,
att det skall för skolkuratorernas del
inrättas ett antal tjänster i en väsentligt
högre lönegad än man är van vid
när det gäller kuratorstjänster.

Herr talman! Med det anförda hoppas
jag ha klargjort min ståndpunkt.
Jag är givetvis positivt inställd till
denna verksamhet, men jag har inte
ansett mig ha möjlighet att till denna
riksdag föreslå en utökning på det sätt
som här motionsledes begärts. Jag tror
vi har anledning att bygga ut försöksverksamheten
ganska sakta. Det är ett
önskemål att få den så differentierad
som möjligt, åtminstone någon tid
framöver.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Efter ecklesiastikministerns
anförande på dessa punkter
finns det inte någon större anledning
för mig att uppta tiden med någon ingående
argumentation. Jag inskränker
mig därför till, herr talman, att yrka
bifall till utskottets förslag.

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag är fullt ense med
herr statsrådet om att vi inte alls skall
bygga ut denna institution fortare än
vi har personalutrustning till. Som jag
sade i mitt anförande tidigare har vi
emellertid personer, som varit anställda
inom denna verksamhet men som slutat
på grund av att anställningsförhållandena
är så pass lösa, att de inte kan stanna
kvar. Jag känner inte till hur det är
med de manliga, men på den kvinnliga
sidan är fyra praktikanter färdiga och
skulle kunna gå ut i praktik. Det är väl
för dyrbart när staten kostar på medel
till deras utbildning och sedan inte utnyttjar
dem. Det gäller att få en fastare
anställningsform.

Jag kan inte fatta herr statsrådet här
när lian inte är ense med oss om att
dessa kuratorer är så nödvändiga inom

150 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Utbildning av lärarinnor i barnavård

skolvärlden nu, att vi kan sätta upp
kompetenskrav för dem. Det är givet
att dessa kompetenskrav skall vara så
höga, att vi får goda krafter. Jag vill
knappast göra en jämförelse med dem
herr statsrådet här drog in i resonemanget.
Om vi inte får högt utbildad
arbetskraft på detta område är det
bättre att vara helt utan skolkuratorer.

Jag tar fasta på herr statsrådets intresse
för denna fråga och hoppas, att
vi till nästa år får en kraftigare utbyggnad
av denna verksamhet än i år. Jag
drar mig till minnes att 1945 års lönekommitté
rekommenderade att man inte
skulle ha arvodestjänster för länge, ty
då får man inte behålla personalen på
dessa tjänster. Så är faktiskt förhållandet
nu med dessa kuratorer. De båda
som vi haft här i Stockholm har sagt
upp sig, och den kvinnliga kuratorn
har redan slutat. Jag tycker att denna
arbetskraft är för värdefull att mista.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Ager
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
103 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Ager begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 146 ja och 37 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 104—121

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122

Utbildning av lärarinnor i barnavård

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell (I: 300) och den andra
inom andra kammaren av fröken
Ager (11:366), hade hemställts, att
riksdagen ville besluta att till bidrag
för anordnande av en provisorisk kurs
för utbildning av lärarinnor i barnavård
anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 300 och II: 336 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Alfred Nilsson, Arrhén,
Svenson i Ljungskile, Hoppe, TVidén
och Cassel, fröken Vinge, fröken
Olsson och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:300 och II: 336, till Kurs för
utbildning av lärarinnor i barnavård
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15

151

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta kammarens tid i anspråk igen.
Det gäller utbildningen av barnavårdslärarinnor.
Det är nu tredje året i råd
jag motionerar om detta, och bristen
på barnavårdslärarinnor är lika stor
som tidigare. Utskottet har varit välvilligt
i sin skrivning liksom tidigare
år, men vi kan knappast utbilda några
lärarinnor bara på utskottets välvilja.

Om några dagar eller kanske veckor
kommer vi här i riksdagen att behandla
yrkesskolornas utbyggnad. Man rekommenderar
en utbyggnad av yrkesskolorna
med cirka 1 000 avdelningar, varav
de flesta skall gälla huslig utbildning.
På de flesta av dessa kurser förekommer
barnavård. Dessutom finns det
också speciella kurser för barnavård.
Likaledes skall man skapa möjlighet för
sådan utbildning i andra skolformer,
enhetsskolan, realskolan o. s. v. Men
var skall man få lärare för allt detta?
Vi beslutar här i riksdagen ofta stora
skolreformer utan att se till att vi får
de resurser vi behöver, vare sig pengar
till skolbyggnader eller personell utrustning.

Utskottet hänvisar i sin motivering
till 1953 års utredning rörande lärarinneutbildningen
på det husliga området.
Skolöverstyrelsen har rekommenderat
den provisoriska utbildningen av barnavårdslärarinnor.
Förslaget har varit
på remiss hos utredningen, som visserligen
var tveksam men ändå tillstyrkte,
att denna utbildning sätts i gång, emedan
den inte föregriper utredningen.

Det finns både lokaler och personal
för denna utbildning och det är väl
knappast alltför stora summor det rör
sig om när det gäller 30 000 kronor.
Det är givet att riksdagens ledamöter
tycker detta är en liten fråga jämförd
med alla de miljoner vi beslutar om.
Men det är sannerligen ingen liten fråga
för alla dem som arbetar ute på
fältet.

1953 års utredning kan, beräknar

Utbildning av lärarinnor i barnavård

man, tidigast vara färdig i höst, men
eftersom den har fått nya uppdrag —
den skall behandla både en professur
i näringslära och ekonomiföreståndarutbildningen
— är det troligt, att den
blir klar 1956. Detta innebär, att vi här
tidigast kan ta ställning till den 1957
eller 1958 och att några nya lärare kan
examineras först 1960 eller 1961, alltså
om sex år. Det är för närvarande brist
på lärare för den kursverksamhet vi
redan har. Man räknar med ungefär
150 barnavårdslärarinnor i vår nuvarande
verksamhet. Av dessa är ungefär
hälften fackutbildade. För övrigt får
man ta den personal, som över huvud
taget finns att tillgå. Då kan man undra
om denna kurs, som bara skall utexaminera
12—16 om året spelar någon
roll. I den katastrofsituation, som vi
för närvarande är i, är det bättre att
få detta antal än inte några alls.

Utskottet skriver också, att man bör
ta vara på den lokala arbetskraft som
finns ute i kommunerna. Detta är en
sådan vänlig klapp som utskottet kan
ge. Men är man verksam ute i kommunerna,
vet man att denna arbetskraft
redan är utnyttjad så långt det går. Jag
sitter själv i den situationen i dag, att
en av mina barnavårdslärarinnor har
råkat ut för ett olycksfall och blir sjukskriven
i tre veckor eller en månad.
Det finns inga möjligheter att uppbringa
en vikarie för kortare tid. Så
mycket värre är det att anskaffa lärare
för kurser för längre tid.

Det är över huvud taget brist på alla
lärare. Skall vi sätta oss i samma katastrofsituation
här också? Det är redan
en katastrofsituation, men den blir
värre ju längre vi får vänta på denna
utbildning.

Denna kurs skall arbeta i två år.
Skulle vi få sätta i gång till hösten,
skulle vi alltså kunna ha 12—16 barnavårdslärarinnor
färdiga 1957—1958, när
utredningens resultat kommer. Man
föregriper alltså inte utredningen och
det är väl ganska unikt, att en utred -

152 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Utbildning- av lärarinnor i barnavård

ning som sitter yrkar bifall till en sådan
sak som denna.

Med denna motivering, herr talman,
yrkar jag bifall till vår reservation vid
denna punkt.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Detta är utan tvivel en
angelägen sak. Som fröken Ager sade
har hon energiskt motionerat varje år
på denna punkt. För min personliga
del tycker jag att det hade räckt med
motionen första gången, då riksdagen
välvilligt beslöt en utredning, vilken
Kungl. Maj:t också effektuerade i så
gott som omedelbar anslutning till riksdagsbeslutet.
När vi sätter till en utredning
brukar vi ju inte föregripa
denna utrednings resultat utan avvakta
och se vad utredningen kan komma
fram till.

Jag är medveten om, herr talman, att
det finns stora behov på detta område.
Vi hyser således gemensamt den förhoppningen,
att ifrågavarande utredningsarbete
kommer att bedrivas så, att
på detsamma grundat förslag till avhjälpande
av de brister, som vidlåder den
nuvarande utbildningen på området,
inom en snar framtid skall kunna föreläggas
riksdagen. Till dess tror jag, herr
talman, att vi så gott sig göra låter får
klara oss med de krafter som står till
buds. Jag skulle tro, att det kommer att
gå tills vi får fram de lärarinnor, som
vi alla är angelägna om att så snabbt
som möjligt kunna utbilda.

Fröken Ager säger att det behövs en
kurs på två och ett halvt år för den
här uppgiften. Det är möjligt att fröken
Ager har rätt, men jag är inte säker på
att detta kommer att bli utredningens
förslag. Därom vet vi ju ingenting. Jag
ber att få erinra om att 1947 års riksdag
anvisade medel för en ettårig provisorisk
kurs, och jag har också hört
andra siffror på kurslängden anges,
siffror som jag för min del givetvis
inte har någon som helst anledning att

ta ställning till nu. Inför sådana omständigheter
måste man väl säga att en
kursverksamhet av det här slaget nu
inte kan anses så lämplig. Risk kan
kanske föreligga att utredningens resultat
föregripes.

När fröken Ager vill styrka behovet
av kursen med 1953 års lärarinneutbildningskommittés
uttalande och säger,
att den har tillstyrkt inrättande av
kursen, så kanske det är litet väl mycket
sagt. Kommittén har i stället uttryckt
sig så att den inte vill motsätta
sig, att kursen inrättas, vilket kanske
ger en viss nyansskillnad.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Av de flickor som vi
har i skolorna kommer det stora flertalet
en gång att sköta egna hem, och
den husliga utbildning vi kan ge dem i
skolan är alltså inte bara en yrkesutbildning,
utan för flertalet är den också
en förberedelse för deras uppgifter som
mödrar och husmödrar. Vi har nu en
ganska välordnad skolköksundervisning
och slöjdundervisning. Flickorna lär sig
alltså att laga mat, och åtminstone de
som går litet längre i skolan och väljer
praktisk linje får lära sig sömnad. De
får lära sig alldeles tillräckligt mycket
för att kunna klara dessa uppgifter
själva i sina hem, men vi har ingen
möjlighet att ge dem någon undervisning
i barnavård.

Vad beträffar detta, som utskottet är
så förtjust i och som utskottet anförde
även förra året, att man kan utnyttja
barnmorskor och distriktssköterskor för
denna undervisning, har fröken Ager
redan anfört att dessa personer inte har
tid. De får för övrigt över huvud taget
inte binda sig för att vara i skolan vissa
timmar, ty det hindrar dem deras instruktion
från att göra, men även om
de kunde göra det är de helt enkelt
inte kompetenta. En barnmorska följer

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 153

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

inte barnen längre än under den allra
första tiden efter födelsen. Det är mycket
värdefullt om man i en barnavårdskurs
på en huslig linje i skolan kan få
barnmorskan att komma till en eller annan
lektion och berätta om spädbarnsvård
eller om vård av nyfödda, men det
räcker sannerligen inte som barnavårdskurs.
Distriktssköterskan behärskar naturligtvis
ett litet mera vidsträckt område,
men ändå inte tillnärmelsevis hela
det område som det är fråga om. Det
är dock fråga om att ta hand om friska
barn i alla åldrar.

Rekryteringen till den husliga linjen
i skolorna är också en sak att tänka på.
Husligheten är inte populär bland vår
tids flickor. Det är på många håll svårt
att få flickorna att välja huslig linje.
Både föräldrar och lärare anser att flickorna
skulle ha allra största nytta av
att välja den linje i skolan, som ger
dem tillfälle till huslig utbildning, men
det vill de inte. Flickorna är intresserade
av barnavård, men när det gäller
skolkök och sömnad anser de, att det
räcker med den obligatoriska undervisning
de har haft i lägre klasser. Kunde
vi lägga in en kurs i barnavård skulle
den husliga linjen få en annan dragningskraft
på flickorna och ge dem
bättre möjlighet att fylla sin uppgift
som mödrar i framtiden. Den skulle
dessutom ge dem en bättre grund för
deras fortsatta yrkesutbildning, eftersom
många av flickorna tänker ägna
sig åt sjukvård och barnavård. På det
området får de för närvarande ingen
som helst hjälp.

Det är en rätt obetydlig sak, detta att
komplettera med barnavårdslärarinnor
för att få en fullgod yrkesutbildning på
ett visst avsnitt. När vi nu skall ta upp
yrkesutbildningen i dess helhet, kommer
vi att för en lång tid framåt få reda
oss med provisorier på många områden.
Det finns ingen anledning för oss att
inte omedelbart sätta i gång med att avhjälpa
de brister som vi ser hur vi
skall kunna avhjälpa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ager begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
122 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom, uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Ager begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 130 ja och 60 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 123—137

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138

Bidrag till inrättande av skolhem för
lärjungar vid högre läroanstalter

Kungl. Maj:t hade (punkt 214, s.
429 och 430) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret 1955/

154 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter

56 anvisa ett reservationsanslag av
1 200 000 kronor, innebärande oförändrad
medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft en av herr Widén
m. fl. inom andra kammaren väckt
motion (11:389), vari hemställts, att
riksdagen måtte a) medgiva, att under
budgetåret 1955/56 beslut om bidrag
till inrättande av skolhem för lärjungar
vid högre läroanstalter måtte
meddelas intill ett belopp av 3 000 000
kronor, b) till bidrag till inrättande
av skolhem för lärjungar vid högre
läroanstalter för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 000
kronor.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: 389, i vad det
däri gjorda yrkandet avveke från
Kungl. Maj:ts förslag, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte till Bidrag till
inrättande av skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Svensson i Ljungskile och
Widén, fröken Vinge och fröken Ager,
vilka ansett att utskottet bort under I
hemställa att riksdagen måtte med bifall
till motionen 11:389, i vad det
däri gjorda yrkandet avveke från Kungl.
Maj:ts förslag, medgiva att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag till
inrättande av skolhem för lärjungar
vid högre läroanstalter måtte meddelas
intill ett belopp av 3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WIDÉN (fp):

Herr talman! Frågan om sådana här
skolhem har blivit mer och mer aktuell
i våra gymnasiestäder. Tidigare var det
inte så stora svårigheter för landsbygdsungdomen
som kom till gymnasiestäderna
att där erhålla bostäder och även

helinackordering. Detta problem har
blivit svårare för varje år, och för närvarande
kan visserligen en stor del av
denna ungdom få inackordering, som
innebär att de får bostad och kanske
ett mål mat per dag, men i allmänhet
måste de äta både lunch och middag
ute på restaurang. Dessa förhållanden
är självfallet långt ifrån tillfredsställande.
En undersökning som gjorts i tre
gymnasiestäder i Dalarna visar, att cirka
80 procent av den landsbygdsungdom,
som bor i staden under sin skolgång,
har att äta ute på restaurang.

Detta spörsmål har mer och mer aktualiserat
frågan om anskaffande av
skolhem. På flera håll har man tagit
sådana initiativ. Förra året begärde
skolöverstyrelsen ett anslag på 4 miljoner
kronor för byggande av skolhem.
Styrelsen fick då 1,2 miljoner kronor.
I år har styrelsen varit mera försiktig
och begärt endast 2 miljoner kronor,
men även nu skulle man få 1,2 miljoner
kronor i anslag enligt Kungl. Maj :ts förslag.

Kungl. Maj :t har för närvarande att
pröva fem ansökningar om byggande av
nya skolhemsanläggningar. Hos skolöverstyrelsen
ligger ytterligare fem ansökningar,
och minst ett tiotal ytterligare
ansökningar är under förberedande.
Detta innebär att de anslag, som
beviljades förra året och som nu ifrågasatts
för nästa budgetår, inte på långt
när räcker för det behov som här föreligger.
Det har visat sig att en skolhemsanläggning
kostar 500 000 å 600 000
kronor. Det är mot denna bakgrund vi
i en motion begärt att man i detta avseende
skulle gå längre än som skett.
Vi har inte föreslagit en höjning av det
direkta anslaget utan har menat, att
man här liksom i många andra fall
skulle kunna göra om anslagspunkten,
så att Kungl. Maj :t får möjligheter att
bevilja anslag inom en viss ram för att,
när det aktuella anslagsbehovet föreligger,
erhålla de pengar som är nödvändiga
för att täcka detta behov. Vi före -

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 155

slår alltså en omläggning av själva anslagstypen
från ett reservationsanslag
till ett förslagsanslag med möjligheter
till en anslagsram. Jag tror att man på
detta sätt skulle gagna den landsbygdsungdom
som måste in till våra gymnasiestäder
för att få den vidareutbildning
som man eftersträvar och som
även är önskvärd.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten 138 fogade reservationen av
herr Sundelin m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! På punkt efter punkt i
detta utlåtande angående åttonde huvudtiteln
kan vi konstatera de stora
och behjärtansvärda önskemål som föreligger,
och det är naturligtvis önskvärt
att dessa tillgodoses så långt det över
huvud taget är möjligt. Från utskottets
sida har vi emellertid inte ansett oss
kunna gå hur långt som helst. Resurserna
är begränsade och rättvisa avvägningar
svåra att göra mellan olika
önskemåls realiserande. Vi måste konstatera
att den utvidgning av anslaget
som här föreslagits dock skulle ge en
avsevärd utgiftsökning, även om den
kanske inte kommer omedelbart. Utskottet
belijärtar dock och är ense med
motionärerna om behovet och önskvärdheten
av att denna verksamhet kan utvecklas
och utvidgas. Det är av betydelse
inte minst för landsbygdens ungdom.
Utskottet kan därför helhjärtat instämma
i den här förda argumenteringen
och har därför sagt, att det förutsätter,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på angelägenheten
av att ökade anslagsmedel framdeles
ställes till förfogande för ifrågavarande
ändamål.

Utskottet har också sagt att det förslag,
som skisserats i motionen, om
uppläggande av en ram för denna verksamhet
är synnerligen lämpligt och ur
praktiska synpunkter klokt, och att förslaget
därför borde vara förtjänt av

Idrottens främjande

att tas under övervägande i samband
med den prövning av frågan om förstärkning
av förevarande anslagsmedel,
som jag tidigare här har talat om.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
138 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 139—190

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 191 och 192

Lades till handlingarna.

§ 2

Idrottens främjande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/56

156 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Idrottens främjande

till avsättning till fonden för idrottens
främjande jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tionde huvudtiteln (punkt
101, s. 138—141 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att till avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 9 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Norling (1:323) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. (11:258), hade hemställts,
att riksdagen, under uttalande
av att tipsmedelsnettot från och med
budgetåret 1956/57 måtte disponeras enligt
1939 års principbeslut, måtte besluta
att under punkt 101 i statsverkspropositionens
bilaga 12 till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 11 500 000 kronor samt att
under samma punkt bevilja ett särskilt
anslag på 6 000 000 kronor, avsett att
fördelas på lokala idrottsföreningar efter
10 kronor per år och aktiv medlem.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:322 och 11:344
samt I: 323 och II: 258, sistnämnda båda
motioner i vad de avsåge anslaget, till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1955/56 under
tionde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 9 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:323 och 11:258,
i vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson;

2) av herr Ståhl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Bakom den blanka reservation,
som av mig fogats vid förevarande
utlåtande, ligger den uppfattningen,
att de medel till bidrag till
ungdomsvårdsverksamhet som går till
idrottsrörelsen, borde kunna lämnas direkt
till denna utan att som hittills
kanaliseras dit över åttonde huvudtiteln
och skolöverstyrelsen.

Det är ju så att idrottsrörelsen torde
ha varit den rörelse som beträffande
ungdomsvårdsverksamheten tagit initiativen
och i långa stycken varit vägledande
för andra rörelser. Jag vill inte
säga att det därför är något av mindervärdesstämpel,
men det är ändå något
oegentligt att dessa pengar liksom på
en omväg skall behöva komma idrottsrörelsen
till handa.

Jag hade gärna velat ställa ett yrkande
i antydd riktning redan i år, men
utskottet har ju gått den tanken ett
stycke till mötes genom att i utlåtandet
skriva att det anser, att i motionerna
avsedd överflyttning av medel från åttonde
till tionde huvudtiteln icke nu
kan komma i fråga. Orsaken därtill är
ju, att när denna punkt behandlades
var redan åttonde huvudtiteln klar i
utskottet. Men jag tolkar detta som ett
bevis för att utskottet inte är oförstående
för den tanke som jag här har
gett uttryck åt.

Eftersom det i dagens tidningar meddelas
att handelsministern tillsatt en
utredning, som skall ta itu med alla de
frågor som tillhör idrottsanslaget, skall
jag här, herr talman, nöja mig med att
uttala den livliga förhoppningen, att
denna utredning även vill ta den av
mig här berörda tanken under övervägande.
Jag skärper den förhoppningen
dithän att jag tror, att både idrotts -

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 157

rörelsen och många utanför densamma
med tacksamhet skulle se att den tanken
kunde förverkligas, att medel till
ungdomsvården via idrottsrörelsen också
direkt kan ställas till idrottsrörelsens
disposition.

Jag nöjer mig med detta, herr talman,
och har i övrigt intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Allard (s),
Gezelius (h), Stenberg (fp) och Norrby
(fp).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I press och radio hör
man rätt ofta jämmer och tandagnisslan
över att Sverige inte på samma
sätt som tidigare kan göra sig gällande
på idrottens internationella tävlingsbanor,
att vår gamla idrottsära håller
på att försvinna.

Det är klart att Sverige inte kan
göra sig gällande på samma sätt som
under de första efterkrigsåren, då vårt
land var skonat och andra länder led
av krigets offer i människor och av
den utmattning som följde. Men utan
tvivel skulle vi hävda oss mycket bättre,
om den svenska idrotten hade mera
stöd från statsmakternas sida, om man
inte visade idrottsrörelsen den njugghet
som under många år kännetecknat
de statliga anslagen.

Nu senast har det klagats över våra
motgångar i Karlsruhe i vår gamla
paradgren grekisk-romersk brottning.
Men brottningsförbundet har ju tidigare
visat under vilka förhållanden
man måste arbeta. De gamla kämparna
blir till åren, och det går inte att få
några nya i större utsträckning, när
det är brist på lokaler, hrist på träningsmöjligheter,
hrist på pengar, när
många brottarklubbar inte ens har någon
brottarmatta och de som liar lokaler
ofta inte kan utnyttja dem därför
att det bara finns en enda brottarmatta.
Detta är bara som några exempel.

Idrottens främjande

Den svenska idrotten får cirka 10
procent av vad den behöver från statliga
och kommunala källor, 40 procent
kan den ta in på sina nöjesskattereducerade
inkomster från tävlingsarrangemang,
och ytterligare 40 procent brukar
tas in på fester, basarer och allt
möjligt sådant.

Vi kan jämföra detta med vad en rad
andra länder ger. Vi behöver inte gå
långt. Vi kan se på vårt grannland
Finland, som inte är något rikt land —
»Vårt land är fattigt, skall så bli» heter
det ju. Trots att Finland har bara hälften
av Sveriges invånarantal ger man
dubbelt så stort idrottsanslag, eller i
svenska pengar cirka 21 miljoner kronor.
Räknat i proportion till folkmängden
betyder detta fyra gånger så mycket
som det svenska anslaget. I Finland
går en mycket större procent av
tipsmedlen till idrotten än i Sverige.

Sverige är det enda land i Norden
som belägger idrottsevenemang med
nöjesskatt. Nöjesskatten reducerar i
stor utsträckning idrottsorganisationernas
inkomster, för att inte tala om åt!
organisationerna själva måste bekosta
polisbevakningen vid sina evenemang.
Det händer vid våra storevenemang —
exempelvis vid VM i skidor — att myndigheterna
genom landshövdingarna
först lovar skattebefrielse och sedan
trots detta löfte tar in 70 000 kronor
i nöjesskatt och därmed avsevärt reducerar
den ekonomiska behållningen.
Som det nu är kan man knappast tala
om att staten ger anslag. Här som när
det gäller filmen plockar staten ut en
massa pengar och betalar sedan igen
en del.

År 1939 beslöt riksdagen i princip,
att idrotten skulle få tillbaka 70 procent
av tipsmedlen. Tipsmedlen är en
mycket god inkomstkälla för staten,
som inte skulle stå till buds om inte
idrotten fanns. Men detta löfte har
inte infriats, lika litet som så många
andra goda löften. Sveriges riksdag är
ganska lösaktig vad beträffar löften

158 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Idrottens främjande

och principer. För närvarande går 10
å 12 procent tillbaka till idrottsrörelsen.
Enligt 1939 års beslut skulle idrottsrörelsen
i år ha 48 miljoner —
den skall få 9.

Följden av detta är att idrottens aktivister,
de människor som uppoffrar
sin fritid för att hålla idrottsorganisationerna
flytande, inte så mycket får
ägna sig åt instruktörs- och organisationsverksamhet.
De måste i stället
hålla i gång basarer och fester, och
nere i småorganisationerna får man
samla tombuteljer och papper för att
kunna hålla sig ovan vattnet. Jag såg
vid skidtävlingarna i Norrbotten, att
funktionärerna måste ägna mycket mer
tid åt festarrangemangen, som skulle
finansiera det hela, än åt själva tävlingarna.

Även de internationella tävlingsarrangemangen
lider av detta. Det är besöken
av utländska idrottsmän som
skall ge pengar, men då vill utlandet
också tjäna på oss. De svenska förbunden
anordnar därför tävlingar på
tider som är mycket olämpliga för
oss, och vi får mycket mer stryk än
vi annars skulle ha fått. Stjärnidrottsmännen
hetsas av ett överdrivet tävlande.
Som exempel kan jag ta fotbollen,
som dock är mest gynnad gren
och tar in mest pengar. Man måste i
år ta en landsmatch mot Frankrike vid
en tidpunkt när svenskarna knappt
hade snuddat vid en boll i snödrivorna
och tjälen här hemma men då fransmännen
redan varit i gång en tid.

Jag kan citera vad en känd idrottsledare,
ishockeyförbundets VU-ordförande,
Dagens Nyheters sportredaktör,
Rudolf Eklöw, säger om dessa saker:
»Härigenom kommer det sig att svenska
idrottsförbund, som fotboll, fri idrott,
ishockey etc., måste ge sig in i
landskampsarrangemang som inte alltid
är önskvärda. Men för att få utlänningarna
hit har vi också skyldigheten
att ge utlänningarna bortamatcher.
Och då går det som det går. —

Förbunden kommer i kontrovers med
sina egna klubbar om de bästa och
mest attraktiva dagarna på hemmaplan,
och vi måste representera utomlands
(stundom med B-lag) därför att vår
korta säsong är så belastad med evenemang,
att vi ohjälpligt blir splittrade
i stället för samlade i landskamperna.
— Önskvärt vore att våra stora idrottsförbund
av staten erbjöds en så lugn
tillvaro att man kunde ransonera
landskamperna till vad som är absolut
minimum, samt låta klubbarna ta hand
om spelet i övrigt.»

Sedan har jag också en känsla av
att de 10, 12 procent av tipsmedel som
går till idrotten, till stor del går till
toppen och aldrig silar ned till de
lokala småorganisationernas verksamhet.
Jag kan där citera ytterligare en
fackman, som är mycket kritisk mot
idrottens höga ledning, nämligen signaturen
Bom, Stockholms-Tidningens
sportredaktör, som ger följande karakteristik:
»Huvudparten slukas av den
administrativa myrstacken och de
hundra och tusen finfödelade anslagen
till bl. a. de löjligt överskattade kurserna
av olika schatteringar. Men där
de verkligen behövs, där finns inte
pengarna. Specialidrottsförbunden, där
den verkliga sakkunskapen finns och
det praktiska arbetet utförs, är bundna
till händer och fötter av stelbenta anslagsbestämmelser.
»

Bom späder sedan på med följande
bredsida åt riksidrottsförbundet: »...
i dagens läge framstår detta riksförbund
som en hisklig byråkratisk
överbyggnad, vars effektivitet är ringa.
Dess kraft och resurser silas ut i ett
virrvarr av korridorer och kanaler till
ett ständigt ökande antal av förbund,
föreningar, kommittéer, utredningar,
utskott, kurser, läger och konsulenter.»

Jag tror det ligger rätt mycket också
i denna kritik. Det blir inte så mycket
över till de små idrottsorganisationerna
ute i landet, som dock är basen för
Sveriges idrottsrörelse, det grundlag -

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 159

gande för den fysiska fostran av Sveriges
ungdom.

Det är därför som vi i vår motion
har föreslagit att årets anslag skall ökas
med de 3,5 miljoner som förbundet har
begärt, att man från och med nästa
budgetår skall börja åtminstone nalkas
principen att godkänna 1939 års beslut
och att man därutöver skall anslå 6
miljoner att fördelas mellan lokalorganisationerna
efter principen 10 kronor
per aktiv medlem. Det skulle vara ett
verkligt stöd, tv vad de kämpar emot
och sliter med är att de inte har
pengar. De har inte instruktörer och
tränare, därför att de inte har pengar,
och de har ofta inte heller lokaler.
Detta skulle vara ett radikalmedel för
att ge de små idrottsorganisationerna
ute i landet ett verkligt stöd. Vi skulle
då börja från botten, ty stjärnidrottsmännen
i all ära, utan bredd blir det
inga stjärnidrottsmän och utan bredd
på idrottsrörelsen blir det heller ingen
verklig fysisk fostran.

Detta innebär också att den nuvarande
takten i fråga om byggandet av
idrottsplaner och hallar måste utvecklas
i stället för att strypas. Vi har i
vår motion anfört en mycket talande
jämförelse, nämligen att under åren
1936—1945 uppfördes 26 simhallar och
20 sporthallar, men under de tio följande
åren bara 4 simhallar och 2
sporthallar, de nyss invigda i Eskilstuna
och Hudiksvall.

Räntehöjningen kommer ytterligare
att beskära möjligheterna till sådana
byggen. Redan har en del projekterade
byggen blivit ställda på framtiden.

Som föregående talare anförde har
det i dag tillsatts en utredning. Utredningar
kan påskynda, men utredningar
kan också fördröja. Det kan hända att
här bara är fråga om en omfördelning
av den lilla procent som nu ges. Jag
hoppas emellertid att en kraftig opinion
från idrottsrörelsens sida, från
de ungdomar som bedriver idrott, skall
leda till att det blir litet bättre resul -

Idrottens främjande

tat av denna utredning, så att riksdagen
i fortsättningen skall kunna behandla
sådana förslag mera positivt
och därmed skapa större möjligheter
för Sverige att åter göra sig gällande
internationellt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår
motion II: 258.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr Svärd, herr Hjalmarson
och jag har också fogat en
blank reservation till detta utskottsutlåtande.
Skälen till att vi antecknat
denna blanka reservation är i stort
sett desamma som herr Ståhl tidigare
angivit för sin reservation.

Vi anser att de 330 000 kronor, som
anvisats över åttonde huvudtiteln för
utbildning av ungdomsledare och till
bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
och bidrag till instruktörsverksamheten
inom ungdomsrörelserna skulle
ungdomen få ännu effektivare och bättre
nytta av, om medlen ställdes till
idrottens förfogande. Därför har i motioner
av herr Hagberg i Malmö och
herr Svärd yrkats, att de 330 000 kronorna
inte längre skulle utgå på åttonde
huvudtiteln utan att i stället anslaget
till fonden för idrottens främjande
skulle höjas med detta belopp.

Nu har emellertid riksdagen redan
fattat beslut beträffande åttonde huvudtiteln,
som innebär, att pengarna
skall utanordnas från denna huvudtitel.
Under sådana förhållanden har jag,
herr talman, för närvarande intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det är ju så att den
ekonomiska situationen tvingar oss till
återhållsamhet på en mängd områden,
där det är fråga om i och för sig synnerligen
behjärtansvärda ändamål. Detta
betraktelsesätt måste också gälla
det anslag, som idrottsrörelsen behö -

160 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Pension åt förra städerskan Thyra Ingeborg Andréa Sallberg

ver, men vi skall ändå vara medvetna
om att trots denna återhållsamhet innebär
Kungl. Maj :ts förslag, som ju
statsutskottet har tillstyrkt, en ökning
av detta anslag från åtta till nio miljoner
kronor, alltså en ökning på en
miljon kronor.

,Vad beträffar herr Johansson i
Stockholm och det parti han representerar
känner vi ju alla till, att de
inte bryr sig så synnerligen mycket
om huruvida utgifterna springer upp,
och så är det tydligen också i detta
fall. Vi, som ändå känner oss ha ett
visst ansvar för samhällsekonomien,
skall inte handla på samma sätt.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vi har vid denna riksdag
föreslagit motsvarande besparingar
på en hel del punkter, som räcker
till både detta och andra nödvändiga
anslag.

fn ■

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 258; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa
privatläroverk jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret
1955/56 in. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter
m. m. och

nr 86, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering av
vissa tjänster m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Pensioner eller understöd

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 87, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Pension åt förra städerskan Thyra
Ingeborg Andréa Sallberg

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Utskottet har i sitt yttrande
över motionen sagt följande:
»I och för sig kunde denna tjänstgöring
måhända motivera ett beslut från
riksdagens sida om någon pension
eller något årligt understöd åt henne.
Emellertid föreligger det förhållandet
att Sallberg lämnat sin statstjänst vid
en levnadsålder av allenast 53 år. I motionen
göres visserligen gällande att
Sallberg lämnade sin anställning på
grund av sjukdom. Att så skulle ha varit
fallit har dock ej blivit styrkt, och
uppgiften därom motsäges f. ö. av att
Sallberg efter avgången tillträtt anställning
som städerska i privat tjänst.»

Jag skulle vilja förklara att jag anser,
att utskottet behandlat denna sak
alltför formellt. Det hade inte varit
omöjligt för utskottet att kontrollera,
att den slutsats utskottet drar beträffande
fru Sallbergs sjukdom inte är så

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 161

alldeles riktig. Fru Sallberg var på
sin tid städerska vid tullförvaltningen
i Malmö. Hon var då frånskild och
liade då hon lämnade sin tjänst ett
understöd från mannen på endast 75
kronor i månaden. Trots att hon var
sjuk tvingades hon senare att ta en anställning
för att få tillskott till sin
försörjning; hon ville helst inte ligga
socialvården till last. Det är uppenbart
att om hon inte varit sjuk, då hon lämnade
sin tjänst, skulle hon försökt
skaffa sig ett ännu bättre betalt arbete.
På grund av att hennes kännedom om
pensionsförhållandena för städerskorna
var bristfällig och under intryck av
psykisk depression lämnade hon sitt
arbete utan att ta närmare reda på
hithörande förhållanden, och därför
råkade hon i detta läge. Jag vill i sammanhanget
säga, att jag väckt denna
motion på uppdrag av Svenska tullmannaförbundet,
som mycket noga undersökt
fru Sallbergs förhållanden och
ansett, att här vore det berättigat, vilket
också utskottet delvis erkänner, att
ge henne någon pension. Nu är det väl
så att yrkandet i motionen inte är av
den art, att jag kan yrka bifall till densamma.
Jag skulle nämligen i motionen
ha nämnt en summa, vilket emellertid
inte var möjligt, då det här gäller
en skälighetsprövning och jag har
därför ingenting annat att göra än att
avstå från ett sådant yrkande. Men då
utskottet förklarar att dess avstyrkande
grundar sig på att sjukdomen inte varit
styrkt, vill jag redan nu signalera,
att jag till en kommande riksdag ämnar
på nytt motionera i denna sak
och då förete de intyg från den tiden,
som kan vara erforderliga för att övervinna
motståndet från utskottets sida.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har i utskottet ganska
ingående studerat alla akter som
berör detta fall, och av dessa framgår
inte att det är styrkt, att fru Sallberg
11—Andra kammarens protokoll 1955.

Pension åt f. d. biskop Dick Helander

lämnade sin anställning som städerska
på grund av sjukdom. Av akterna
framgår emellertid att hon på annat
håll tagit anställning av samma art
som den hon lämnat. Då vi hade att
handlägga motionen hade vi detta faktiska
källmaterial att utgå från. Om
det är så att herr Senander kan framlägga
ytterligare ting, som styrker att
det är sjukdom som gjort att fru Sallberg
lämnat sin tjänst, kommer frågan
givetvis i ett annat läge. Men såsom
akterna för närvarande är finns det
inte underlag för ett bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 4

Pension åt f. d. biskop Dick Helander

I de likalydande motionerna 1:245
och II: 377, väckta den förra av herr
Huss och den senare av herr von Friesen,
hade hemställts, att riksdagen måtte
bevilja f. d. professorn och biskopen
Dick Helander professors förtidspension
från och med den dag han blev
avratt från sitt biskopsämbete.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:245 och 11:377 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Staxäng (h).

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag anhåller först om
kammarens benägna överseende med
att jag vid denna sena timme tar till
orda i en fråga, som för mig är en
mycket stor fråga, en rättsfråga. Jag
skulle emellertid till mitt försvar kanske
kunna siiga vad en god vän till
mig, en bekant själsläkare i Göteborg,
brukar säga: Du är inte ensam om det.

Nr 15

162 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Pension åt f. d. biskopen Dick Helander

Jag har jämte riksdagens andre läkare,
doktor Ragnar Huss i första
kammaren, väckt en motion, vars motivering
statsutskottet haft vänligheten
att in extenso återge på s. 17 i detta
utlåtande. Det säger kanske en del att
det är riksdagens läkare som står som
undertecknare av de likalydande motionerna.
Doktor Huss har redan i
första kammaren i ett utomordentligt
anförande, med vilket han kommenterade
sitt sedermera framställda yrkande,
antytt en av motiveringarna till att
det just är läkare som uttalar sig i
denna fråga. Måhända kommer jag att
något senare uppehålla mig vid denna
sak, men ett måste i denna kväll vara
alldeles klart, nämljgen att det är en
humanitär synpunkt vi i denna fråga
förfäktar.

Man har från kammarens kansli sagt
mig, att denna motion är till formen
ovanlig. Ja, herr talman, den är utan
tvivel mycket ovanlig. Jag vet inte om
det förut har förekommit att en sådan
motion i jagform väckts här i kammaren.
Men så är det också ett mycket
ovanligt ärende det här rör sig om, ett
unikt ärende med, tror jag, endast ett
stort prejudikat i världshistorien.

Jag skulle här vilja citera vad en
berömd, numera avliden fransk författare
och nobelpristagare sagt, nämligen
att de vapen man många gånger
får tillgripa, även då man är ute i krigarens
lovliga avsikt, är att ta ironien
och medlidandet som bundsförvanter.
Jag kommer också att i denna fråga
lia slarkt behov av dessa båda vapen.

Vi lever måhända i en värld utan
nåd, men vi lever också i en värld full
av motsättningar och paradoxer. Man
skulle också kunna säga att vi just nu
upplever en motsättningarnas och en
de hastiga omkastningarnas tid i svensk
inrikespolitik, utan motstycke under
i varje fall de år, som jag har haft äran
att tillhöra denna kammare. Jag har
också så pass länge följt svensk politik,
att jag tror mig våga påstå att

situationen är ganska unik även för
vårt lilla land.

Jag kommer kanske att i någon mån
apostrofera min ärade vän herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
även i denna fråga. Det var
nämligen på hans föredragning som
Konungen utnämnde professor Dick
Helander till biskop i Strängnäs stift.
Det förelåg icke något annat omedelbart
tvång än samvetstvång för statsrådet
Persson att lägga fram det förslaget.
Han hade två andra att välja
på. Efter vad jag inhämtat hade det
också till honom uttalats varningar
för att utse just den, som statsrådet
föreslog Konungen att utnämna, men
av skäl som är mig förborgade och
som jag inte här skall ingå på, valde
han att förorda omförmälde Dick Helander.
Detta är emellertid en sak mellan
honom och hans samvete, och det
är något som jag till fullo respekterar,
eftersom jag helt och fullt respekterar
en människa, som handlar efter sitt
samvete.

Efter detta vill jag gå över till vad
utskottet skriver på s. 18 som stöd för
sin framställning i ärendet. Låt mig
som ett allmänt omdöme om vad statskontoret
haft att anföra i denna fråga
säga, alt ärendet är formellt oklanderligt.
Det finns bara på en enda punkt
en liten blotta, och den skall jag strax
återkomma till. Jag förstår mycket väl
att det höglovliga statsutskottet har varit
praktiskt taget enigt vid behandlingen
av detta ärende, och jag förstår
också att man därvid har åberopat en
en sådan auktoritet som statskontoret.
En lång riksdagserfarenhet säger mig
emellertid att statskontoret icke brukar
vara en auktoritet i lika hög grad för
samtliga ledamöter av denna kammare,
men det kanske också tillhör tillvarons
paradoxer och är måhända ett utslag
av den ironi, om vilken jag här talat.
Någon medlidandeskampanj har jag
här inte för avsikt att inleda vare sig
mot statskontoret eller statsutskottet.

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 163

Jag tror att de klarar sig ganska bra
den förutan.

Längre ned på s. 18 i statsutskottets
utlåtande åberopar statskontoret emellertid
ett prejudikat och säger där följande:
»Statskontoret får vidare erinra,
att Kungl. Maj :t nyligen i ett med
det förevarande liknande ärende genom
beslut den 17 september 1954 funnit
i ärendet gjord hemställan om förtidspension
icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Av handlingarna
i nämnda ärende framgår att sökanden,
som i motsats till Helander fyllde
de formella förutsättningarna för erhållande
av förtidspension, genom lagakraftägande
dom avsatts från sin innehavande
tjänst.»

Jag har gjort en del efterforskningar
angående detta andra ärende. Det
rörde sig om en tjänsteman — jag tror
inte att han hade någon särskilt hög
ställning — som gjort sig skyldig till
något brott. Självfallet måste man när
det gäller statens ämbets- och tjänstemän,
med hänsyn till den löneställning
de innehar och även utan hänsyn till
löneställningen, iaktta mycket rigorösa
föreskrifter när de inte följer lagen.
Jag vill minnas att vederbörande
i detta fall hade varit ohederlig, fifflat
med pengar eller liknande och därför
avsatts från sin tjänst. Men jag tror att
kammarens ledamöter skulle få en felaktig
uppfattning om hela denna fråga,
om man tror att detta fall är prejudicerande
för fallet Helander. Efter vad
jag inhämtat på femte avdelningens
kansli har man nämligen följt humanitära
principer och berett ifrågavarande
tjänsteman någon form av anställning
i statens tjänst — jag förmodar att
det rör sig om någon sorts arvodestjänst
— ett förfarande som jag finner
helt och fullt riktigt.

Nej, herr talman, det prejudikat jag
skulle vilja åberopa hör inte hemma
i vårt eget land utan i ett annat land,
ett land som står mitt hjärta mycket
nära, nämligen Frankrike. Vi bar vis -

Pension åt f. d. biskop Dick Helander

serligen ett annat prejudikat från England,
som kanske till de yttre formerna
mera överensstämmer med detta.
Jag har anledning erinra mig det mycket
väl, då en nära anförvant till mig
har skrivit en tidningsartikel härom.

Det gällde en hög prästman som
gjorde sig skyldig till något, som efter
mycket strängt bedömande skulle kunna
kallas en sedlighetssårande handling.
Han tog in på ett hotellrum med
en kvinna som icke var hans hustru.
Denna sak, som upprörde hela England,
ett land som har mycket starkt
intresse för sådana frågor som ligger
på det moraliska planet, hade sina
efterdyningar i många år. Jag är övertygad
om att affären diskuteras ännu
i denna dag, även om jag ju inte tycker
att den innehållsmässigt motsvarar
ärendet Dick Helander.

Det var nämligen så i det fallet, i
likhet med det prejudikat jag nu kommer
att åberopa, att vederbörande
energiskt förklarade sig oskyldig till
det brott för vilket man anklagade honom.
Om sanningen har kommit fram
i denna sak vet jag inte, men i det
ärende jag syftar på, ärendet Dreyfus,
har sanningen kommit i dagen. Det är
just om detta fall som man många
gånger åberopat den berömda sentensen
om sanningen som är på marsch,
ingenting kommer att hindra den.

Jag har noggrant genomgått de olika
aktstyckena i dessa båda ärenden. Jag
skall bara för kammarens begrundan
läsa upp början och slutet av den försvarsskrift,
som helt nyligen har utkommit,
författad av Dick Helander
och kallad — en smula ironiskt — »I
domkyrkans skugga». I förordet heter
det: »Jag har blivit oskyldigt dömd.
Dessa rader nedskrivas medan domen
ännu kastar sin första slagskugga över
min väg. Det orätta kan inte i längden
bestå. Det bär inom sig en rot till
upplösning. Följaktligen kan ej denna
dom bestå. Varje bindande bevis för

164 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Pension åt f. d. biskopen Dick Helander

min skuld saknas. Ohållbara indicier
...»

Här avbröts talaren av herr talmannen,
som yttrade:

Jag får anmoda talaren att inte ingå
på kritik av fällda domar.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag läser upp innehållet
i en tryckt skrift. Jag hemställer
att detta förord till den tryckta skriften
måtte intagas i kammarens protokoll.
Jag kommer att sluta mitt anförande
med att göra en anmälan till riksdagens
justitieombudsman. Jag förmodar, herr
talman, att jag har rättighet att såsom
riksdagsman göra detta även i denna
form.

Herr talmannen: Jag hemställer till
den ärade talaren att avstå ifrån detta.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag kommer att följa
mitt samvetes bud i denna fråga. Jag
hemställer att till kammarens protokoll
måtte fogas detta förord liksom det
slutord, som finns i denna bok och
som börjar med orden »Med lugnt samvete»
och slutar med orden »att jag
är oskyldig».

Det må tillåtas mig att ur en annan
tryckt skrift, åberopande tryckfrihetsförordningens
föreskrifter — som är
en av våra grundlagar, herr talman! —
till jämförelse citera en bok, vilken jag
har hämtat i riksdagens bibliotek och
som heter »Fem år av mitt liv» —
»Cinq années de ma vie» — författad
1901 av Alfred Dreyfus. Jag hemställer
att företalet till denna bok, som är ett
historiskt aktstycke som jag avser att
åberopa i denna sak — oavsett vad
ni har att anföra, herr talman — måtte
intagas i kammarens protokoll. Det
lyder:

»Jag berättar på dessa sidor endast
mitt lif under de fem år, jag varit af -

skuren från de lefvandes värld. De händelser,
som tilldragit sig under processen
1884 och under de följande åren
i Frankrike ha förblifvit obekanta för
mig ända till processen i Rennes.»

Denna tryckta skrift slutar med ett
brev till en av de inblandade i komplotten
mot Dreyfus, general de Boisdeffre.
Det lyder:

»Herr general! Jag tillåter mig att
förnya den bön jag ställde till er för
två månader sedan, då jag anhöll om
er välvilja och er mellankomst för att
understödja mina böner i syfte att göra
slut på vårt fruktansvärda martyrskap
och likaså anropa er om ert beskydd
åt mina olyckliga barn, de mest beklagansvärda
offren i detta förskräckliga
drama.

I förtröstan till er rättvisa ber jag
er mottaga uttrycket af mina hängifna
och aktningsfulla känslor. Alfred Dreyfus.
»

Brevet är daterat den 8 januari 1898,
och orten där det är skrivet kallas för
Frälsningsöarne. Då jag har studerat
Dreyfusprocessen, herr talman, har jag
alltid funnit denna ort betecknad med
namnet Djävulsön. Förmodligen tillhör
det också en av de paradoxer, en
av de ironier, om vilka jag tidigare
har talat, att Alfred Dreyfus, då han
fått klart för sig hela sammanhanget i
den affär som rörde honom och hans
kamp för rättvisa, kallade platsen Frälsningsöarne.
Det var först något senare
som opinionen kallade den för Djävulsön.
Jag anhåller om talmannens medgivande
att få fortsätta min granskning
av statsutskottets utlåtande. Utskottet
framhåller, att i förevarande
motioner yrkas, att Helander måtte tillerkännas
»professors förtidspension».
Uppenbarligen är emellertid för professor
tillämpliga pensionsföreskrifter i
förevarande fall utan intresse, eftersom
— såsom också statskontoret påpekat
— en befattningshavare icke kan
vid avgång från en med fullmakt tillsatt
tjänst erhålla pension för en tidigare

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15

165

innehavd, frivilligt frånträdd dylik befattning.

Jag kommer strax till den för mig
djupt ointressanta frågan, hur statsutskottet
och riksdagen ställer sig till
detta rent formella spörsmål. Jag hyser
den djupaste aktning i denna stund
för riksdagen och riksdagens ledamöter,
som har vänligheten att höra på
mitt anförande, och jag tillåter mig,
mina damer och herrar, att litet grand
friska upp ert minne av prejudikatet
Dreyfus.

Det rörde sig där inte om några präster,
utan det rörde sig om officerare

— en camarilla av officerare. De hade
en förutfattad mening i denna fråga

— från början ansågs Dreyfus skyldig,
därför att han var jude och därför att
han tillhört en armé, som lidit nederlag
i det fransk-tyska kriget. Jag tror,
att jag inte behöver såra kammaren
eller kammarens talman genom en hemställan
till kammarens ärade ledamöter
att bara av detta konstaterande dra
de erforderliga konklusionerna.

Jag kan också gå vidare i min text.
Det rörde sig om en handskrift, en s. k.
envoi de bordereau, sedermera förkortat
till bordereaun, som uppenbarligen
visade sig förfalskad. Den visade sig
förfalskad, trots att de mest framstående
experter granskat den och funnit,
att på grundval av denna bordereau var
Dreyfus skyldig. Den kanske mest
framstående expert, som var inblandad
i denna sak, var Bertillon, som väl alla
känner till såsom fader till läran om
fingeravtrycket. Fingeravtryck har ju
i ett senare rättsfall — icke av mig
nämnt, herr talman — ju haft ett alldeles
speciellt intresse. Man skulle kanske
kunna säga, att Bertillon på sitt område
var vad professorerna Wellandcr
och Johannisson är på sitt område. Naturligtvis
fanns det också andra experter.
Jag erinrar mig inte namnen för
ögonblicket, men det var någon chef
för nationalarkivet i Paris, som vid närmare
granskning av handskrifterna

Pension åt f. d. biskop Dick Helander

fann, att i varje fall bordereaun inte
kunde ha varit skriven av Dreyfus.

Vad gjorde man då i den militära
camarillan? Jo, man frångick den föregående
ståndpunkten. Det är ju rätt
vanligt i riksdagskretsar men kanske
inte inom andra hierarkier, att man
överger sin ståndpunkt men fasthåller
vid sitt votum eller tvärtom — vad
det nu kan ha förekommit för prejudikat
i det avseendet. Man hävdade, att
bordereaun inte hade någon som helst
betydelse för sammanhanget och talade
om »ce canaille Dreyfus» — alltså
»individen Dreyfus». Det uppstod en
»Dreyfuspsykos» i Frankrike, som är
väl värd att lägga märke till.

Vi har ju också haft olika uppmärksammade
rättsfall i vårt land — och
särskilt inom arbetarrörelsen har man
anledning att erinra sig ett av dem, som
utspelade sig i slutet av 1910-talet, nämligen
processen mot Hedén, Oljelund
och Z. Höglund. Jag skall inte störa
känsliga sinnen med att åberopa fall,
som jag såsom läkare skulle vilja betrakta
som rättspsykoser — de som
har någorlunda gott minne torde kunna
erinra sig dem.

Det som Ibsen en gång kallade »det
gode selskab» i Frankrike var mycket
angeläget, liksom »det goda sällskapet»
i dag i de allra högsta och samhällsbevarande
kretsar, att framhålla för eventuella
s. k. kverulanter och bråkmakare,
att det passar sig inte att uttala sig
på detta sätt. Jag har till och med i
kväll fått goda och älskvärda råd från
många ledamöter av denna kammare
— råd för vilka jag tackar — men jag
beklagar, att en viss incident under
detta anförande gör, att jag inte kommer
att tillmötesgå ens vänliga människors
framställningar. .Tåg är just nu
ganska vänlig.

Pressen var också inblandad. Det
finns alltid en press, som representerar
»det gode selskab», en konservativ
press. Det fanns den franska tidningen
Le Figaro, som uttalade sina mer eller

166 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 om.

Pension åt f. d. biskopen Dick Helander

mindre förnumstiga varningar till dem
som tvivlade på Alfred Dreyfus’ skuld.

Ja, jag erinrar mig i samband med
pressen, att det förekom också en plåtlåda
i sammanhanget, vilken man öppnade
för att finna bevisningsmaterial
mot Dreyfus. Det är möjligt, att man
hittade några gamla aktier i en eller
annan konservativ tidning — det känner
jag inte till. Men vad man inte hittade
i denna låda var handlingarna i
Dreyfusprocessen. När det gällde de
handlingar, som var det väsentliga i
det sammanhanget, innehöll lådan
ingenting.

Jag har inte på något sätt, herr talman,
tagit ställning till frågan, huruvida
den tilltalade Dick Helander är
skyldig eller inte skyldig till det brott,
för vilket han dömts. Såsom herr talmannen
säkerligen erinrar sig, förklarar
vi i vår motion att den svenska
rättsordningen genom den ingående
domstolsprövningen har fungerat oklanderligt.
Men det var då det, herr talman.
Vilken ståndpunkt jag privat har
i detta ärende, skall jag med hänsyn till
nervsystemet hos olika personer icke
tala om. Jag kan emellertid nämna att
det här i landet finns andra än biskop
Helander, som för mig har uttalat tvivelsmål
i själva skuldfrågan, något som
ju bör vara intressant för riksdagens
justitieombudsman att veta.

Här avbröts talaren av herr talmannen,
som yttrade: Med hänsyn till att
den ärade talaren trots min vädjan till
honom icke avstår från att uttala omdömen
om fällda domar, ser jag mig
nödsakad att fråntaga honom ordet.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I en del av sitt anförande
berörde herr von Friesen utskottets
handläggning av detta ärende. Jag noterar
att herr von Friesen därvid förklarade
att ärendet inom utskottet
handlagts formellt oklanderligt. Men
när det rent formellt inte kan göras

någon anmärkning mot utskottets sätt
att handlägga ärendet, torde det väl
också i sak ha skett en riktig handläggning
från utskottets sida.

Enligt de regler som gäller kan man
icke biträda det i motionen framställda
yrkandet — det torde stå klart genom
åtskilliga tidigare inträffade fall — och
eftersom jag inte anser mig ha någon
anledning att ingå på övriga av herr
von Friesen här framförda synpunkter,
så vill jag begränsa mig till att med
stöd av det anförda hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har inte varit närvarande,
när detta ärende behandlades
på statsutskottets femte avdelning, men
jag har vid handläggningen av detsamma
vid statsutskottets plenum anmält
en blank reservation. Jag har inte gjort
detta i avsikt att här framställa något
annat yrkande än vad utskottet gjort,
men jag har velat signalera att jag vid
kammarens behandling av frågan ämnade
säga några ord.

Jag vill inte klandra utskottet för
dess ställningstagande. Även om jag i
likhet med herr von Friesen anser att
utskottet har tagit ganska formellt på
frågan, så ligger däri icke någon kritik.
Det har även anförts, att det skulle bli
prejudikat i denna sak. Statskontoret
har också i sitt yttrande omnämnt detta.
I likhet med herr von Friesen tycker
jag nog, att det av statskontoret påtalade
fallet inte är helt analogt med
det föreliggande.

I motionen — ur vilken jag citerar
en enda mening: »Att den svenska
rättsordningen genom den ingående
domstolsprövningen fungerat oklanderligt
skall ej bestridas.» — förekommer
alltså inte kväljande av dom. I fortsättningen
står det emellertid: »Ändock
framstår förhållandet i detta fall mellan
brottet och straffet med en i nyare
svensk rättshistoria ganska enastående
disproportion.» Detta är väl, vad vi var

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Nr 15 167

för sig går och tycker. Domen är givetvis
korrekt, men proportionen mellan
förseelsen och den avsättning, som här
har ägt rum, finner man ur ren barmhärtighetssynpunkt
vara mycket beklämmande.
Varför har avsättningen
skett? Jo, därför att det gällde ett sådant
ämbete; personen befann sig i en
sådan ställning och hade en sådan uppgift,
att detta blev följden. Det är just
detta förhållande, som gör, att känslosträngarna
kanske här har vibrerat.

Jag kan påpeka, att i det anförande,
som herr Huss höll i första kammaren
och som var utomordentligt och fick
många instämmanden, nämnde han, att
det för länge sedan, då kyrkan fick ta
hand om domstolsförfarandet i detta
avseende, fanns fall, då man måste avsätta
en viss präst, då man måste gå
fram på en hård väg. Han fick alltså
inte fortsätta sin verksamhet som präst.
Sedan kom emellertid barmhärtigheten
in: han fick så att säga utan att fungera
som präst dock vara kvar vid sitt boställe
eller behålla något av lönen. Det
är sådana fall, herr talman, som jag
här skulle vilja erinra om.

Vi skall inte här tala om domen; man
går dock och grubblar över förseelsen
och dess straff. Jag vill uttala den förhoppningen,
att det skall kunna vara
möjligt att inför den tragedi, som här
spelats ut, på något sätt komma denna
människa till hjälp. Det var dessa ord,
herr talman, som jag ville knyta till den
blanka reservationen utan att ha något
särskilt yrkande gentemot utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Staxäng nyss yttrade.
Jag har under flera år samarbetat
med Dick Helander, och därför måste
jag säga, att den tragedi, som har inträffat
med honom, smärtar mig mycket
djupt. Det skulle enligt min mening
vara synnerligen behjärtansvärt, om
man kunde bereda honom och hans fa -

Pension åt f. d. biskop Dick Helander

milj ett litet stöd i den svåra belägenhet,
som de nu råkat in i. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den motion,
som herr von Friesen har väckt.

Häruti instämde herr Andersson i
Dunker (bf).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o i utskottets utlåtande nr 87, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 5 och 6‘

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 88, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ersättning till
vissa beställningshavare i reserven in.
fl. för minskning i avlöningsförmåner
till följd av beslut vid 1940 års lagtima
riksdag jämte i ämnet väckta motioner.

Den i detta memorial framlagda voteringspropositionen
godkändes.

168 Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955 em.

Ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

§ 6

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående skatteinbetalning hos
postverket medelst check,

nr 36, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beräknandet
av värdeminskningsavdrag å
byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet
samt om avdrag för täckdikningsanläggningar
in. in., och

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om skyldigheten att erlägga
fastighetsskatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 7

Ändringar beträffande fastighetsbeskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
fastighetsbeskattningen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:99
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 133 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga däri framlagt
förslag till lag om ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), innebärande, att
47 och 58 §§ samt anvisningarna till
47, 58 och 60 §§ skulle erhålla ändrad
lydelse.

2) de likalydande motionerna I: 145
av herr Spetz m. fl. och II: 159 av herr
Sjölin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 47 § kommunalskattelagen
samt anvisningarna till
47 och 60 §§ skulle erhålla angiven
lydelse.

I de föreliggande motionerna hade

yrkats vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.
Sålunda hade hemställts i
motionerna 1:99 och 11:133 att procenttalet
för beräkning av garantibelopp
för fastighet måtte sänkas från
fyra till tre samt viss justering av bestämmelserna
i 58 § kommunalskattelagen
rörande fördelning mellan olika
kommuner av inkomst av rörelse, som
bedrives från fast driftställe i mer än
en kommun. I motionerna I: 145 och
II: 159 hade yrkats, att ett belopp av
20 000 kronor av fastighets taxeringsvärde
måtte undantagas vid beräkning
av garantibeloppet.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna I:
99 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:133
av herr Hjalmarson m. fl. om sänkning
av repartitionstalet för den kommunala
fastighetsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 145 av herr Spetz m. fl. och II: 159
av herr Sjölin m. fl. om vissa ändringar
beträffande fastighetsbeskattningen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
under punkten 1) hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:99 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 133 av herr Hjalmarson
in. fl., för sin del antaga i motionerna
intaget förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med viss
ändring av anvisningarna till 60 §;

II) av herrar Söderquist, Anders Johansson,
Kristensson i Osby, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottet bort under punkten 2) hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:145
av herr Spetz m. fl. och II: 159 av
herr Sjölin m. fl., för sin del antaga
ett i reservationen intaget förslag till

Onsdagen den 27 april 1955 cm.

Nr 15 169

Ändringar beträffande fastighetsbeskattningen m. m.

lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! I likalydande motioner,
som väckts i första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. och i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl., hemställes,
att procenttalet för beräkning av garantibelopp
för fastighet måtte sänkas från
fyra till tre. Som kammarens ledamöter
erinrar sig företog 1953 års riksdag
vissa betydelsefulla ändringar i fastighetsbeskattningen.
Då sänkte man sålunda
repartitionstalet från fem till fyra
med tillämpning från och med 1954 års
fastighetstaxering. Vi menar att man
bör gå vidare på den vägen. Helst önskar
vi visserligen att dessa bestämmelser
avlägsnas. Vi förstår emellertid att
detta inte kan ske i ett sammanhang.
Därför har dessa motioner väckts. Vad
som där föreslås innebär ytterligare ett
steg på vägen. Med dessa få ord, herr
talman, hemställer jag om bifall till den
reservation som är fogad vid bevillningsutskottets
betänkande av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner i
enlighet med de under överläggningen
framställda yrkandena; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 8

Föredrogos vart för sig

jordbruksutskottets utlåtande nr 20,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1955/56
m. m., och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åldringarnas
anpassning i produktionslivet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 214, till Konungen i anledning
av väckta motioner om behörighet
för kvinna att inneha prästerlig och
annan kyrklig tjänst.

§ 10

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den rådande
stämningen i kammaren avstår
jag från det anförande jag hade tänkt
hålla och inskränker mig till att yrka
bifall till reservationen nr II, som är
fogad till detta utlåtande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Som situationen är den,
att ingen kan påverka kammaren i den
ena eller andra riktningen nöjer jag
mig med att hemställa om bifall till vad
bevillningsutskottet föreslagit.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 193, med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.05.

In fidem
Gunnar Brillh

12 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 15