Fredagen den 22 april Sid (Riksdagens protokoll 1955:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 15

22-27 april

Debatter in. m.

Fredagen den 22 april Sid.

Svar på fråga av herr Aastrup ang. förhållandena vid sjukkassan i

Stockholm .............................................. 3

Svar på interpellation av herr Lundström ang. postutbärningen i

Stockholm .............................................. 7

Svar på fråga av herr Karlsson, Fritiof, ang. statsbidragsgivningen

till enskilda vägar ........................................ 14

Anslag till statens priskontrollnämnd .......................... 14

Försäljning av fastigheten Isätra 42 i Västmanlands län .......... 18

Fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen .................. 19

Kvinnas behörighet att inneha prästämbete .................... 25

Anslag till jordbrukets rationalisering m. m................... 27

Onsdagen den 27 april

Nordiska rådets redogörelser ................................ 37

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Beräkningen av väganslagen .............................. 39

Byggande av vägar och broar .............................. 53

Statliga farledsarbeten .................................... 54

Byggande av fiskehamnar .................................. 63

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp 64

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Karolinska institutet ...................................... 66

Inrättande av två professurer i barntandvård ................ 69

Naturastipendier åt universitetsstuderande m. fl............. 71

Allmänna läroverken ...................................... 75

Utbildning av lärarinnor i barnavård ...................... 80

Inrättande av skolhem .................................... 84

Anslag till fonden för idrottens främjande ...................... 86

Om pension åt förra städerskan T. I. A. Sallberg................ 90

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander 90

Ändringar beträffande fastighetsbeskattningen 94

Interpellation om utredning ang. den skogliga utbildningen 100

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Samlliga avgjorda ärenden

Fredagen den 22 april sid.

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. anslag till statens priskontrollnämnd
.............................................. 44

— nr 74, ang. statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
m. m.................................. 47

— nr 75, ang. anslag till poliskåren i Boden m. m............... 17

— nr 76, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . .. 18

— nr 77, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................... 4 g

— nr 78, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att avstå allmänna

arvfondens rätt till arv .................................... 49

— nr 79, ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen .... 19

— nr 80, ang. förhöjd pension åt vissa förtidspensionerade befattningshavare
..................................... 25

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. behörighet för kvinna att

inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst .................. 25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. åtgärder för begränsning

av älgstammen m. m.................................... 26

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. anslag till lantmäteristaten
.................................................... 26

— nr 19, ang. anslag till jordbrukets rationalisering m. m....... 27

Onsdagen den 27 april

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. redogörelser från Nordiska

rådets svenska delegation................................... 37

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ...................... 38

— nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
............................................ gg

nr 81, ang. anslag till fonden för idrottens främjande ........ 86

nr 82, ang. anslag till bidrag till vissa privatläroverk ........ 90

— nr 83, ang. anslag till statens rättsläkarstationer m. m....... 90

— nr 84, ang. vissa anslag till epileptikervården ................ 90

— nr 85, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter

m- m............. 90

'' nr ^6, ang. ändrad lönegradsplacering av vissa tjänster m. m.. . 90

— nr 87, ang. pension eller understöd åt vissa personer ........ 90

— memorial nr 88, ang. gemensam votering i fråga om ersättning

till vissa beställningshavare i reserven m. fl................. 94

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. skatteinbetalning hos
postverket medelst check .................................. 94

— nr 36, ang. beräknandet av värdeminskningsavdrag å byggnader
i förvärvskällan jordbruksfastighet m. m................. 94

— nr 37, ang. ändring av bestämmelserna om skyldigheten att erlägga
fastighetsskatt ...................................... 94

nr 38, ang. vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

m. m............................................. 94

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. reglering av priserna på

fisk m. m............................................... 499

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17, om utredning ang.
åldringarnas anpassning i produktionslivet .................. 100

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Fredagen den 22 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m.; och
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till yrkesundervisningen
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 1281
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
12 maj 1950 (nr 164) angående rätt för
Konungen att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar; samt
nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)

om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser, m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 5 §
lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val
av borgmästare och rådman.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av väckta motioner
om viss komplettering av lagen om förskottering
av underhållsbidrag; och
nr 213, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt
arbete.

Ang. förhållandena vid sjukkassan i
Stockholm

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Aastrup till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »Vill herr statsrådet
ta initiativ till omedelbara åtgärder
i syfte att övervinna de svårigheter,
som uppkommit vid sjukkassan i Stockholm
i fråga om allmänhetens betjänande
och personalens arbetsförhållanden?»

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, soin tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Aastrup har frågat
om jag vill ta initiativ till omedelbara
åtgärder i syfte att övervinna de svårigheter,
som uppkommit vid sjukkassan i

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. förhållandena vid sjukkassan i Stockholm

Stockholm i fråga om allmänhetens betjänande
och personalens arbetsförhållanden.

Först får jag påpeka, att de allmänna
sjukkassorna är självständiga rättssubjekt
med egna styrelser och ombudsförsamlingar.
De har sålunda i betydande
omfattning rätt och skyldighet att på
egen hand ordna sin administration. De
är emellertid ställda under statlig tillsyn
genom en tillsynsmyndighet, f. n. riksförsäkringsanstalten.
Denna myndighet
skall tillse, att sjukkassornas verksamhet
står i överensstämmelse med gällande
författningar och föreskrifter, övervaka
verksamhetens ekonomiska utveckling,
även i övrigt övervaka verksamheten
samt tillhandagå kassorna med råd och
anvisningar. Den äger också fastställa
för verksamheten erforderliga formulär.
Om myndigheten finner att anledning
till anmärkning förekommer, kan den
meddela kassan anvisning att vidtaga
den åtgärd eller förändring som är påkallad.

Riksförsäkringsanstalten har genom
två tjänstemän under tiden 10—23 mars
tagit del av förhållandena vid stockholmskassan.
De har därvid funnit, att
en betydande eftersläpning föreligger
i fråga om arbetet, särskilt sjukpenningutbetalningarna,
trots att personalen ansträngts
hårt och haft att i stor utsträckning
arbeta på övertid. De båda tjänstemännen
påyrkade en väsentlig och omedelbar
utökning av den personal, som
prövar utbetalningsfrågorna, och att en
plan upprättas för balansernas snara
avarbetning.

Rörande anledningen till de speciella
svårigheter som stockholmskassan har
att kämpa med kan nämnas stadens
storlek, svåra lokalförhållanden, betydande
omläggningar ur kontorsteknisk
synpunkt och den omständigheten att
det inte varit möjligt att med Stockholms
stad träffa överenskommelse om
ett förenklat utbetalningssystem för poliklinikvården
i likhet med vad som gäller
för den av staten drivna polikliniken
vid karolinska sjukhuset. Sistnämnda
förhållande kan antagas ha ökat kassans
arbetsbelastning med omkring 1 000 be -

sök om dagen, vilket givetvis i betydlig
mån tagit tillgänglig personal i anspråk.

I anledning av de iakttagelser som
gjorts från riksförsäkringsanstaltens sida
har överläggningar mellan anstalten och
kassan ägt rum. Därvid bär kassan förklarat
sig i stånd att enligt en uppgjord
plan avarbeta den föreliggande balansen
i fråga om sjukpenningutbetalningarna
till senast den 15 maj om något
oförutsett inte inträffar. Balansen i fråga
om utbetalning av sjukvårdsersättning
beräknas vara undanröjd vid slutet av
innevarande månad.

Den för beslut i utbetalningsärenden
erforderliga personalen har sedan slutet
av mars ökats med 16 personer och utgör
nu 59 personer, vilket ungefär motsvarar
det av riksförsäkringsanstalten
krävda antalet.

Vid överläggning med stockholmskassans
ledning, som jag haft i början
av denna vecka, har bestyrkts att kassan
anser sig kunna genomföra balansernas
avarbetning på nyss angivet sätt.

Med hänsyn till vad nu anförts överväger
jag för närvarande inte att vidtaga
ytterligare åtgärder i fråga om stockholmskassan.
Förhållandena därstädes
har emellertid sedan ett par månader
varit föremål för min uppmärksamhet,
och jag har för avsikt att även fortsättningsvis
taga del av utvecklingen av kassans
verksamhet.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det lämnade
svaret på de av mig ställda frågorna.
Jag skall be att få göra den allmänna
reflexionen, att det i och för sig inte är
någonting att förvåna sig över att den
allmänna sjukförsäkringen haft vissa
svårigheter under den första tiden. Om
jag inte har läst propositionen från förra
året fel skulle försäkringen komma
att omfatta 5,3 miljoner personer i riket
medan det i de erkända kassorna fanns
omkring 3,5 miljoner medlemmar. Det
föreligger alltså här en väsentlig kvantitativ
ökning.

I stort sett har väl övergången till den

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Ang. förhållandena vid sjukkassan i Stockholm

nya ordningen gått förhållandevis smärtfritt.
Jag tror att det därvid har varit
av mycket stor betydelse att de allmänna
kassorna har kunnat dra nytta av
den stora erfarenhet som funnits samlad
hos de personer, som under många
år byggt upp och lett de erkända kassorna.

Reformen kom ju inte överraskande.
Lagen antogs av riksdagen 1946, och beslutet
om att den skulle träda i kraft fattades
vid 1953 års riksdag. Å andra sidan
komplicerades väl förhållandena något
av att riksdagen så sent som förra
hösten fattade beslut om den frivilliga
försäkringen av folkpensionärer, medicinrabatten
och de fria läkemedlen.

Det gnissel i maskineriet, som gjort
sig hörbart, tycks i huvudsak vara lokaliserat
till de större städerna, framför
allt Stockholm. Det är inte heller —•
såsom också statsrådet nyss påpekade —
kanske så förvånansvärt. Om jag inte
är fel underrättad hade de enskilda kassorna
i Stockholm 350 000 medlemmar,
medan antalet stockholmare som nu omfattas
av försäkringen lär vara 630 000.
Det kan därför inte anses annat än rimligt
att Stockholms allmänna centralsjukkassa
borde få någorlunda god tid på
sig för att trimma in maskineriet, även
om den av de skäl jag nyss antydde haft
rätt lång förberedelsetid på sig.

Emellertid meddelade sjukkassedirektören
redan i februari att han hade läget
helt i sin hand och att eftersläpningen
arbetades in. Det är därför anmärkningsvärt
att eftersläpningen fortsätter
och att besvärligheterna för allmänheten
kvarstår i så hög grad, trots att så många
månader förflutit sedan den nya verksamheten
startade. Det är svårt att frigöra
sig från den känslan, att kassans
ledning underskattat de organisatoriska
svårigheterna före övergången och
kanske alltför optimistiskt bedömt möjligheterna
att klara av dem, när de börjat
torna upp sig. På annat sätt kan man
nämligen inte förklara, varför man inte
redan tidigt förstärkte de s. k. beslutsgrupperna,
där besluten om sjukpenningen
träffas. I januari hade man 30
tjänstemän i dessa grupper, och först i

april skedde en avsevärd förstärkning,
så att antalet tjänstemän nu uppgår till
59. Det hjälper inte stort om den tekniska
apparaten med hålkortsmaskiner
är förstklassig, om inte besluten rörande
ersättningarna kan träffas utan orimliga
dröjsmål. Att förstärkningen av beslutsgrupperna
har en mycket stor betydelse
för ärendenas snabba behandling framgår
lätt av följande uppgifter, som lämnats
av riksförsäkringsanstalten. Medelprestationen
per tjänsteman i beslutsgrupperna
skulle tidigare ha varit 40
ärenden per dag, men genom bättre intrimning
av personalen tror man sig
kunna öka prestationsförmågan till 50
ärenden per dag. De 30 tjänstemän man
hade från början kunde alltså med den
lägre prestationsförmågan behandla 1 200
ärenden per dag, medan man med ett
60-tal tjänstemän och en högre prestationsförmåga
åstadkommer en ökning till
3 000 per dag.

Bristen på utbildad personal har förorsakat
allmänheten stora olägenheter.
Den måste dessutom ha pressat personalen
i mycket hög grad. Vid temporära
överbelastningar kan man naturligtvis
slita på ett befintligt personalbestånd,
men att låta folk månad efter månad
arbeta på övertid vardagar och söndagar
är enligt all erfarenhet mindre välbetänkt.

Man frågar sig också varför kassan, då
utbildning av nyrekryterad personal tar
tid, inte begagnade sig av den möjligheten
att tills vidare låna vant folk från
annat håll.

Statsrådet nämnde några av de omständigheter
som försvårade stockholmskassans
uppgift, men det finns också omständigheter
som verkat i motsatt riktning.
Det måste väl anses ha varit gynnsamt
att sjukliglietsfrekvensen inte ökats,
t. ex. genom en häftig influensaepidemi.
Då hade påfrestningarna för sjukkassan
i övergångsskedet kunnat bli mångdubbelt
värre. Å andra sidan har de senkomna
besluten om försäkring av folkpensionärer
och om läkemedlen självfallet
vållat åtskilligt opåräknat besvär.
Man kan också, som statsrådet nyss gjort,
peka på de administrativa olägenheter,

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. förhållandena vid sjukkassan i Stockholm

som varit förknippade med sättet att betala
poliklinikavgifterna. Man skall visserligen
inte överdriva detta, men det
är tydligt att saken vållat kassan vissa
besvärligheter. Jag vill dock i det sammanhanget
framhålla att det här givetvis
gäller ärenden av väsentligt enklare
beskaffenhet än när det gäller att fatta
beslut och utbetala sjukpenning.

De s. k. medlemsintygen har uppenbarligen
ställt till mycket trassel. Allmänheten
har ofta inte kunnat fylla i
dessa intyg riktigt, och så har utsändningen
av sjukpenningen försenats. Innan
en sjukkassa fastställer sjukpenningen,
måste den ju veta om den sjukanmälde
varit sjuk tidigare i samma sjukdom.
I många fall är de sjukförsäkrade
redan utförsäkrade, d. v. s. de har varit
sjuka i den sjukdom de begär sjukpenning
för i mer än två år och skall alltså
inte ha någon sjukpenning. I andra fall
har de varit sjuka i samma sjukdom under
tre månader eller längre tid förra
året och skall då ha nedsatt sjukpenning.
Sjukkassan måste känna till dessa förhållanden.
Systemet med medlemsintvg
måste vålla besvärligheter eftersom allmänheten
har svårt att fylla i formulär.

Man frågar sig om inte sjukkassans
ledning, och kanske även tillsynsmyndigheten,
hade bort försöka lätta trycket
genom vissa initiativ och åtgärder. Har
sjukkassans ledning t. ex. inte varit väl
sparsam när det gällt att genom annonser
informera allmänheten om hur man
skall fylla i blanketterna för medlemsintygen,
om möjligheten att anlita posten
o. s. v.?

Vidare kunde det kanske ha varit möjligt
att under den första besvärliga tiden
befria de sjukförsäkrade, som tidigare
varit medlemmar av Stockholms erkända
centralsjukkassa, från skyldigheten
att lämna medlemsintvg. Sjukkassan
har ju redan förut uppgift om deras tidigare
sjukdomar och skulle väl kunna
lämna dessa medlemmar den sjukpenning,
som de skall ha, utan att behöva
stödja sig på mer eller mindre fullständiga
uppgifter i medlemsintygen.

En lättnad för sjukkassan och allmänheten
uppkom när man i slutet av febru -

ari, då förhållandena blev högst besvärliga,
träffade ett avtal mellan socialvården
i Stockholm och sjukkassan om ett
fullmaktssystem som möjliggör för socialvården
att lämna hjälp åt den sjukanmälde,
vilken i gengäld ger socialvårdsbyrån
fullmakt att utkvittera sjukpenning
intill socialvårdsbeloppet.

Man ställer sig också den frågan, om
det inte vore möjligt att något decentralisera
verksamheten. Den är ju nu koncentrerad
vid Kornhamnstorg. Skulle
sjukkassan åtminstone inte kunna uppmana
allmänheten att i ärenden om läkarvårdsersättning
och fri medicin vända
sig till det tiotal servicekontor som
finns kvar? Man kunde tänka sig att läkarvårdsersättningar
tills vidare utbetalas
i huvudsak vid filialkontoren för att
därigenom lätta på kön vid Kornhamnstorg.
Det hade nog för övrigt varit klokt
att till en början ha behållit en del av de
indragna filialkontoren.

Statsrådet erinrade i början av sitt
svar om att propositionen förutsatte, att
tillsynen över de allmänna sjukkassorna
skulle bli mer ingående än den som förekom
när det gällde de erkända kassornas
verksamhet. Riksdagen beslöt också
att sista besvärsinstans tills vidare skall
vara Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta visar
att statsmakterna var, vilket i och för
sig är självklart, starkt intresserade av
att sjukförsäkringsreformen skulle genomföras
på ett för allmänheten tillfredsställande
sätt. Det vore därför säkerligen
tacknämligt, om herr statsrådet
och tillsynsmyndigheten på grund av de
särskilda förhållanden, som karakteriserat
läget i Stockholm, ville följa utvecklingen
här med speciell uppmärksamhet.
Jag noterar med glädje det uttalande,
som statsrådet gjorde i slutet av svaret,
att herr statsrådet har för avsikt att även
fortsättningsvis följa kassans verksamhet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
ännu en gång att få lacka statsrådet för
det lämnade svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillåter mig att bara
på en enda punkt kanske i någon mån
korrigera interpellanten.

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Det är faktiskt för närvarande så att
läkarvårdsersättning utbetalas vid filialkontoren,
om vederbörande vänder sig
dit. Utbetalandet av sjukpenningen är
däremot hårt centraliserad till kontoret
vid Kornhamnstorg. Jag sticker inte under
stol med att jag personligen har ifrågasatt,
om denna hårda centralisering
är lämplig. Jag har också diskuterat saken
med stockholmskassans ledning. Jag
kan försäkra kammaren att man från
dess sida är beredd att fördomsfritt pröva
detta problem när man får litet mer
tidsutrymme för att angripa hela frågan
med utgångspunkt från de erfarenheter
som man nu har vunnit.

De synpunkter, som interpellanten här
anfört, är icke främmande för kassans
ledning. Det finns ytterligare uppslag i
rationaliseringsväg, men kassan har faktiskt
stått i ett sådant läge, att man inte
vågat ge sig in på några tekniska omläggningar,
samtidigt som alla resurser
har fått sättas in för att avarbeta den
mycket irriterande balans, som föreligger.
Nu har kassan den bestämda uppfattningen,
att det skall vara en relativt
snart övergående fråga att avarbeta den
föreliggande balansen och att det bör
finnas utrymme under den sommar, som
man nu har framför sig, att med erfarenheterna
från de senaste månaderna
såsom bakgrund genomföra de rationaliseringsåtgärder,
som kan bli erforderliga
och som är möjliga att genomföra.
Så långt tror jag att jag kan gå, att jag
kan försäkra interpellanten, att kassans
styrelse är beredd att angripa problemet
och fördomsfritt se på utvecklingen. Jag
bär inte den uppfattningen, att den teknik,
som tillämpas i dag, är den allena
saliggörande.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. postutbärningen i Stockholm

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Lundströms in -

Ang. postutbärningen i Stockholm
terpellation angående postutbärningen i
Stockholm, och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lundström frågat mig, om jag är
villig att lämna en redogörelse för de
åtgärder, som planeras för att råda bot
för svårigheterna i fråga om postutbäringen
i Stockholm och för att säkerställa
en fullgod service.

Med anledning härav vill jag lämna
följande uppgifter, som jag inhämtat från
generalpoststyrelsen.

Postverkets rekrytering av brevbärarpersonal
är i första hand inriktad på
ynglingar, som gått igenom folkskola eller
enhetsskolans nionde klass. Efter
prov antas de lämpligaste av de arbetssökande
till brevbärarelever, vilka under
cirka ett år erhåller utbildning samtidigt
som de användes för vikariatstjänstgöring.
Om de har fyllt sjutton år
antas de normalt till brevbäraraspiranter
fyra till sex månader efter anställningens
början, i annat fall när de uppnår
denna ålder. Godkännes de i den
återstående utbildningen går de efter ett
år vidare till nionde lönegraden beroende
på levnadsålder.

Tendensen i Stockholm fram till år
1954 bär varit, att tillströmningen av
sökande varit avsevärt större under månaderna
juni—november än under årets
övriga månader. En ganska stor avgång
av sådana, som sökt sig till andra yrken
eller tröttnat på utbildningen, har alltid
förekommit. Vid årets slut har dock
kvarstått ett för rekryteringen i stort sett
tillfredsställande antal aspiranter och
elever. År 1954 företedde emellertid en
annan bild för Stockholms vidkommande.
Dels anmälde sig ett mindre antal
sökande än vanligt, dels var avgången
bland de nyanställda större. Med anledning
härav hemställde postdirektören i
Stockholms distrikt om att temporärt få
dispensera från vissa utbildningskrav,
som icke har direkt betydelse för själva
brevbäringen. Det kunde nämligen antas,
att det var oförmågan eller oviljan
att fullfölja utbildningen i denna del,
som föranledde de flesta framställningarna
om entledigande. Styrelsen biföll
framställningen. Styrelsen har vidare för

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. postutbärningen i Stockholm
att öka rekryteringen upptagit samarbete
med yrkesskoleinspektören i Stockholm
för intensifierad propaganda bland
de elever, som i vår lämnar enhetsskolan.

För att bemästra den aktuella situationen
har kvinnlig personal i viss utsträckning
anställts. Därjämte bar äldre
manlig arbetskraft intagits. En ytterligare
lättnad har numera inträtt genom
att ett antal anställda återinträtt i tjänst
efter fullgjord värnplikt.

Postverket har sedan länge anlitat
skolungdom, särskilt gymnasister, för vikariats-
och förstärkningstjänstgöring
under skolloven. I de flesta fall rör det
sig om ynglingar, som år efter år återkommer
för tjänstgöring. Man kan här
icke som interpellanten gör gällande tala
om någon improvisation. Det är fastmera
fråga om en institution, som tjänar
det dubbla syftet att tillgodose ett personalbehov
inom verket och bereda ynglingarna
en inkomstmöjlighet.

Interpellanten nämner, att förslag lagts
fram om att förenkla brevbäringen genom
uppsättande av postboxar i hyreshusens
bottenvåningar. Generalpoststyrelsen
har meddelat, att den ej har några
sådana planer. Ej heller avser styrelsen
att minska turantalet inom Stockholm
eller vidtaga andra omläggningar
av brevbäringen än sådana, som är betingade
av ändringar i bebyggelsen
o. d. Det är givetvis tänkbart, att i ett
mycket ansträngt arbetsmarknadsläge en
sådan brist på personal kan uppkomma,
att särskilda åtgärder tillfälligt måste
vidtas. För dagen är emellertid några
sådana icke aktuella.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Till kommunikationsministern ber jag
att få framföra ett tack för hans svar
på min fråga. Jag vill dock skynda mig
att tillägga, att jag inte är så belåten med
svaret som jag skulle ha önskat.

I interpellationen begärdes en redogörelse
för åtgärder, som planerats för att
råda bot på svårigheterna med postutbärningen
i Stockholm. Jag framställde
den frågan den 8 mars. Sedan dess har

det gått så lång tid, att statsrådet nu
inte bara kan tala om vilka åtgärder som
har planerats utan också vilka åtgärder
som vidtagits. Det tycks framför allt vara
fem omständigheter som åberopas.
För det första talas det om dispens från
vissa utbildningskrav, för det andra om
en intensifierad propaganda bland avgående
elever vid enhetsskolan, för det
tredje om anställande av kvinnlig arbetskraft,
för det fjärde om anställande av
äldre manlig arbetskraft och för det femte
om att en del värnpliktiga ryckt ut
från det militära och börjat tjänstgöra
igen vid postverket. Det framgår av
kommunikationsministerns redogörelse
att en lättnad har inträtt genom dessa åtgärder.
Jag skall dock vilja fråga: Har
det hjälpt —- har krisen övervunnits?

Man får intet besked om det i kommunikationsministerns
svar. Att kvinnlig
personal i större utsträckning börjat
anställas, kan väl kanske betraktas
som en åtgärd av mera permanent karaktär.
Men i övrigt är det väl ändå
fråga om mer eller mindre tillfälliga
åtgärder? Propagandan bland avgående
elever vid enhetsskolan här i Stockholm
kommer kanske att fortgå. Jag vill i
så fall uttala den förhoppningen, att
denna propaganda icke inriktas på dem,
som redan börjat annan yrkesutbildning.
I den mån så sker, hoppas jag att en
ändring kommer till stånd, övriga åtgärder
kan väl knappast bli bestående.
Medgivande av dispens från vissa utbildningskrav
får väl förutsättas komma
att upphöra så småningom. Detsamma
gäller anställande av äldre arbetskraft.
Vad beträffar att värnpliktiga återinträder
i tjänst, så är ju det i och för sig
bra, men är det inte så att nya inkallelser
kommer i stället? Åtminstone har
jag sett ett tidningsuttalande med farhågor
för hur det kommer att gå vid
posten, när i vår alla inkallelser till rekryttjänst
kommer att ske.

Inför dessa olika åtgärder, vilka för
ögonblicket lättat situationen, men tydligen
inte åstadkommit mera, frågar
man sig oroligt hur det kommer att bli
i framtiden. Jag hade hemställt om en
redogörelse av statsrådet för vad som

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

planerats för att råda bot på svårigheterna
i fråga om postutbärningen och
»för att säkerställa en fullgod service».
Givetvis var avsikten med den frågan att
få veta vilka planer som föreligger för
att hindra ett framtida upprepande av
de besvärligheter, som nu varit aktuella.

På detta har statsrådet inte svarat alls.
Jag undrar om man inte har några planer
eller inte anser det nödvändigt att
göra upp sådana för att säkerställa servicen
i framtiden, eller om man inom
generalpoststyrelsen tror att problemet
efter någon tid löses av sig självt; skulle
man göra det, vore det intressant att
få veta vilka skäl som kan tala för ett
sådant antagande.

När man bland allmänheten för ungefär
en och en halv månad sedan började
diskutera brevbärningskrisen, fälldes
många bittra omdömen inför utsikterna
till en försämrad service. I en kommentar
i en stockholmstidning hette det på
tal om planerna att dra in en brevbärningstur,
att redan det faktum att frågan
behövde diskuteras var komprometterande.
Utan att fälla något värdeomdöme om
det uttalandet skulle jag vilja säga, att
det i varje fall vore komprometterande
om man inte planmässigt sökte förebygga
framtida upprepanden av sådana här
svårigheter.

Jag kan inte tänka mig annat än att
statsrådet är villig att även svara på den
del av frågan, som jag har tillfogat i slutet
av min interpellation. Vad planeras
för att säkerställa en fullgod brevbärningsservice? -

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror att herr Lundström
kan ta del ganska lugnt — jag
känner ingen annan än han som har råkat
i panik i den här situationen. Brevutbärningen
i Stockholm går normalt.
Befolkningsökningen har gjort att antalet
brevbärningsturcr utökats, och bara
under de två senaste åren har antalet
tjänster ökats med ungefär 45. Under
förra året märktes i Stockholm vissa svårigheter
med rekryteringen, men dem
har man klarat med åtgärder som kan

Ang. postutbärningen i Stockholm
vara tillfälliga, om den traditionella nyrekryteringen
inte kan fortsätta, men
som kan vara permanenta om det är nödvändigt.
Situationen har ingalunda klarats
med hjälp av det fåtal kvinnor, som
har anställts, utan det är framför allt
genom intagning av äldre manlig arbetskraft
som situationen klarats.

Utöver vad jag nämnt i interpellationssvaret
går generalpoststyrelsens planer
ut på nyrekrytering av ungdomar, som
man tillsammans med olika myndigheter
förbereder i samband med skolavslutningen
i år. Det är omöjligt att i dag säga,
om man i fortsättningen skall kunna
tillgodose behovet på den vägen. Skulle
det inte vara möjligt, kommer brevbärningen
i Stockholm att klaras med de
medel som man nu använder. Generalpoststyrelsen
har i alla händelser klart
sagt till mig, alt det inte behöver bli några
som helst försämringar i servicen, något
som det ju skrivits så mycket om i
stockholmspressen. Man försäkrar att
dessa nya metoder att rekrytera utbärningspersonal
ger möjligheter att klara
utbärningen utan försämring av servicen.

Detta är ett stockliolmsproblem — vi
har inga liknande problem ute i landet
— och så långt jag kan se, har generalpoststyrelsen
klarat denna situation till
allmänhetens belåtenhet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tycker att det är någonting
underligt med den här saken,
herr statsråd. Generaldirektören Swartling
har i ett uttalande förklarat, att problemet
inte är nytt och att det är lokalt.
Av statsrådets interpellationssvar framgår,
att problemet tycks vara så pass
nytt, att tendenserna började visa sig
först under förra året och tog allvarlig
form i början av detta år.

Postdirektör Linden har förklarat, att
svårigheterna är av lokal art och att läget
ute i landet är ett annat, och detsamma
säger nu även statsrådet. Men jag vill
då erinra om att för ett par månader sedan
vissa missförhållanden när det gäller
postutbärningen inträffade i Malmö.

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. postutbärningen i Stockholm
I ett interpellationssvar om dessa missförhållanden
förklarade kommunikationsministern
i andra kammaren den 25
februari, att övervakningen av postutdelningen
på senare tid måst skärpas beroende
på att postverket på grund av rekryteringssvårigheter
nödgats anlita tillfällig
personal vid brevbärningen.

Det förefaller som om det inte bara
var i Stockholm man hade rekryteringssvårigheter.
Jag såg ett uttalande i Morgon-Tidningen
av ledamoten i postmannaförbundets
förbundsråd Oskar Niklasson,
som också tillhör 1953 års brevbärningsutredning,
att man i utredningen
varit inne på liknande tankegångar som
dem som framfördes av postdirektören i
Stockholm, dock med den skillnaden att
det gällde hela landet. Även av hans uttalande
framgår, att det inte är ett rent
stockholmsproblem som det här är fråga
om. Jag måste medge, att jag blivit
lätt förvirrad av dessa motsägande uppgifter.
Är det bara en tillfällig ortsföreteelse
eller är det en fråga om generella
rekryteringssvårigheter inom brevbärarfacket,
alltså något som sträcker sig över
hela landet? I så fall får ju spörsmålet
en mycket stor betydelse.

Jag vill erinra om att postdirektören i
Stockholm i sin skrivelse till generalpoststyrelsen
— den skrivelse som gjorde
att denna sak kom upp till debatt —
uttalade, att orsaken till den dåliga rekryteringen
delvis var att söka i lönekonkurrensen
från den allmänna arbetsmarknaden
i Stockholm, men att det här
också var fråga om ett befordringsspörsmål.
De unga pojkarna slutar snart i posten,
då de anser sig få alltför små löneökningar
eller inte har några möjligheter
att komma fram.

Om man närmare ser på detta problem
förstår man också att det kan vara rekryteringssvårigheter,
som ligger i botten.
Startlönen är ju mycket bra, 595
kronor för den som fyllt 17 år, men sedan
blir det inte så mycket mer. Brevbärarna
har en ordinarie lön av 690 kronor.
Nu bär ju det senaste avtalet med
en allmän löneökning för statsanställda
kommit till, och jag förmodar att det
medför någon förbättring. Vad denna lö -

nesättning i allmänhet innebär, utvecklades
för en tid sedan av Afton-Tidningen,
där man konstaterade att brevbärarna
i Stockholm, om de har ett par barn
och en lägenhet som kostar 175 kronor
i månaden, enligt fattigvårdsstyrelsens
normer måste ha socialunderstöd för att
klara sig. Det har också sagts att detta
är en bostadsfråga, och det är klart att
folk, som lever i så små omständigheter,
naturligtvis har svårighet att hyra bostäder.
Jag förstår därför att posten försöker
att klara bostäderna åt dem.

Min tro är alltså, att man i det långa
loppet för att säkra inte bara postens
service i Stockholm utan måhända även
ute i landet måste planlägga på ett något
annat sätt än genom att tillfälligt
lösa svårigheter som uppstår. Jag tror
att befordringsspörsmålet och den lönetrappa,
som skall göra att man har någonting
att sträva efter och vill stanna
kvar, då också måste tagas in i bilden.
Nu är ju detta avtalsfrågor, som inte ligger
under kommunikationsministerns område,
men han är otvivelaktigt i hög
grad beroende av hur dessa spörsmål
löses. Det är därför enligt min mening
nödvändigt att man får till stånd en
planläggning på längre sikt, annars är
jag rädd för att detta problem snart nog
kan uppstå på nytt, och inte bara i
Stockholm.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill konstatera att
herr Lundström inte har kunnat anföra
någon som helst kritik mot utbäringsförhållandena
i Stockholm. De sker normalt,
och på den punkten finns det alltså
ingen anledning till kritik. Generalpoststyrelsen
har, när man i konkurrensen
om ungdomarna inte kunnat rekrytera
därifrån, genom att anlita kvinnlig
och äldre arbetskraft klarat problemet.
Möjligheter finns också att göra det i
fortsättningen, om det i konkurrensen
om ung arbetskraft blir svårt att få tillräckligt
med folk till posten. Självfallet
planerar generalpoststyrelsen, såsom jag
sagt, att i denna konkurrens om ungdomarna
försöka bli konkurrenskraftigare.

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Herr Lundström känner mycket väl till
att vi under de närmaste åren bär att
vänta väsentligt större ungdomskullar på
arbetsmarknaden än vi har nu. Jag skulle
kunna anföra siffror från Stockholm
på hur under de närmaste åren antalet
ungdomar i så att säga för generalpoststyrelsen
lämpliga åldrar kommer ut på
arbetsmarknaden. Jag tror därför inte
man behöver bysa oro i det avseendet.

Om herr Lundström vill göra det hela
till en lönefråga, bör nog problemet diskuteras
i annat sammanhang. Det finns
en av civilministern framlagd proposition,
som redovisar en löneuppgörelse,
som postmannaförbundet, alltså den ansvariga
organisation där dessa ungdomar
är medlemmar, har undertecknat. Är det
så att herr Lundström menar att förbundet
och statstjänarkartellen har undertecknat
ett avtal, som inte är tillfredsställande
ur rekryteringssynpunkt, har
ju varje riksdagsman rätt att ta initiativ
i frågor som dessa.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag har uppehållit
mig något vid den långsiktiga planeringen,
är det dels därför att statsrådet i sitt
svar ansåg att jag mera hade berört tillfälliga
problem och dels därför att han
inte ville medge att någon improvisation
förekommit. Anlitande av skolungdom
som extra brevbärare under skolloven,
sade statsrådet, är numera en institution.
Jag är väl medveten om detta. Min förundran
gällde emellertid att man behövde
anlita skolungdom för att klara också
den novmala utbärningen. Under jullovet
behövs ju skolungdomarna framför
allt såsom en förstärkning på grund av
den ökade arbetsbelastningen vid posten
under denna tid, och under sommaren
för att lätta svårigheterna under semesterperioden.
Besvärligheterna i Stockholm
hade lättat, har det sagts, genom
att man hade kunnat ta in skolungdomar
under det lilla februarilovet, och det
måtte väl betyda, att man använt detta
extra arbetstillskott för att hjälpa upp
den rent ordinarie verksamheten.

Generalpoststyrelsen har, sade statsrå -

Ang. postutbärningen i Stockholm
det, inte några planer på att dra in ordinarie
brevbärningsturer och inte heller
på att inrätta postboxar i bottenvåningen
på varje fastighet. Detta uttalande är
glädjande, men jag vill erinra om att en
indragning av en brevbärningstur i postdirektionens
skrivelse angavs som ett
klart alternativ, och likaså antyddes möjligheten
att sätta upp postboxar som en
väg att åstadkomma lättnader.

Vad sedan den kvinnliga arbetskraften
beträffar, tycker jag att det var rätt
märkligt, att det skulle behöva komma
till en allvarlig akut kris för att man på
det här området liksom på många andra
skulle i någon större utsträckning använda
kvinnlig arbetskraft.

När jag alltså summerar dessa saker
— skolpojkarnas undsättning för att
hjälpa den ordinarie brevbärningen,
postdirektionens planer på att införa
postboxar, generalpoststyrelsens avlysande
av de tankarna och den hastiga anställningen
av kvinnlig arbetskraft —-måste jag nog, herr statsråd, uppriktigt
säga, att intrycket av en improvisation
knappast kan undgås. Det var en sådan
improvisation för framtiden som jag
hoppats att man skulle kunna undvika.

Slutligen vill jag säga en sak beträffande
brevbärarlönerna. Jag hade inte alls
tänkt ta upp dem, då jag inte ville göra
detta till en lönefråga. Men jag tycker att
så pass ansvarsfull och tung som den
tjänsten är, måste det väl vara av en viss
betydelse, att man planlägger anställningsförhållandena
och befordringsmöjligheterna
och skapar lockelser för ungdomarna
att stanna kvar och arbeta vidare,
och det på ett sådant sätt att det
inte blir en sänkning av kvaliteten inom
denna stora personalkår. Brevbärningen
är en tjänst med gammal fin hävd, och
jag tycker att den är för ansvarsfull för
att man skulle tillåta cn sådan utveckling.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Lundström här tyvärr tillvitar
generalpoststyrelsen planer, som den
aldrig bär haft. Den har aldrig haft
några planer på att inrätta postboxar i

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. statsbidragsgivningen till enskilda vägar

Stockholm. Det är tidningar i Stockholm,
som skrivit om det, och herr Lundström
borde väl ändå ha tagit bättre reda på
sakerna och inte bara ställt sig upp här
och förklarat, att de planer, som generalpoststyrelsen
haft, är en improvisation,
som man fått släppa. Generalpoststyrelsen
har aldrig haft sådana planer.

Vidare vill jag säga, att generalpoststyrelsen
i stället för att dra in turer
under de två sista åren har utvidgat dem
med 45 stycken. Det är alltså inte en
improvisation, utan en sak som sammanhänger
med befolkningsutvecklingen och
stadens tillväxt. Herr Lundström har alltjämt
inte kunnat i sin kritik påvisa, att
allmänheten i Stockholm är sämre lottad
med brevbärningen nu än tidigare.

. Herr LUNDSTRÖM (fp):

Det måste vara något missförstånd, om
statsrådet tror, att jag sagt, att generalpoststyrelsen
föreslagit dessa saker. Jag
sade att postdirektionen framfört dessa
tankar i sin skrivelse. Jag har inte sett
postdirektörens brev, men jag har sett
ett flertal referat av skrivelsen i tidningspressen.
Av dem framgick, att indragningen
framhölls som ett alternativ,
medan postboxarna angavs som en möjlighet.
Skulle det vara så att postboxarna
inte omnämndes i skrivelsen utan varit
föremål för tidningsuttalanden av
postdirektören, tycker jag att skillnaden
är ganska formell och reellt sett inte särskilt
stor.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. statsbidragsgivningen till enskilda
vägar

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Karlsson, Fritiof,
till herr statsrådet Hjalmar Nilson
framställt en så lydande fråga: »Har —
såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorts gällande i ett cirkulär till
länens vägförvaltningar — praxis i fråga
om statsbidragsgivningen till enskilda
vägar under senare tid ändrats i restriktiv
riktning?»

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Fritiof Karlssons
berörda fråga, fick nu ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Fritiof Karlsson
har till mig riktat följande fråga: Har

såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorts gällande i ett cirkulär till
länets vägförvaltningar — praxis i fråga
om statsbidragsgivningen till enskilda
vägar under senare tid ändrats i
restriktiv riktning?

Med anledning av denna fråga vill jag
först framhålla, att under de senaste
åren en fortgående utveckling mot förmånligare
statsbidrag till den enskilda
väghållningen skett. De nu gällande
statsbidragsbestämmelserna, som underställdes
1952 års riksdag och trädde i
kraft den 1 januari 1953, innebar sålunda
en uppmjukning av de tidigare bestämmelserna
i ämnet och en utvidgning
av bidragsverksamheten. Bestämmelserna
har av Kungl. Maj:t och i de allra
flesta fall även av vederbörande vägmyndigheter
tillämpats på ett frikostigt
sätt. Bidragsanslagen till den enskilda
väghållningen har därjämte undan
för undan ökats och kommer vid bifall
till förslagen i statsverkspropositionen
att nästa år uppgå till 25,5 miljoner kronor
mot 10,8 miljoner under budgetåret
1951/52.

Det förefaller mig troligt, att herr
Karlssons fråga närmast föranletts av ett
par skrivelser, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under februari och april
i år sänt ut till vägförvaltningarna och
som rör tolkningen av uttrycket »betydande
väglängd» i statsbidragskungörelsen.
Cirkulärskrivelserna har angetts vara
ett led i strävandena att uppnå en
likartad tillämpning av bidragsförfattningen
länen emellan. Styrelsen har anhållit
om vägförvaltningarnas yttranden
rörande de uppdragna riktlinjerna, varefter
styrelsen avser att, om så befinnes
erforderligt, utfärda anvisningar på området.
Med anledning av herr Karlssons
fråga har styrelsen försäkrat, att någon
ändring i restriktiv riktning icke åsyftats.

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Ang. statsbidragsgivningen till enskilda vägar

För min del vill jag besvara herr
Karlssons fråga om statsbidragsgivningen
ändrats i restriktiv riktning med ett
bestämt nej.

Jag vill till sist framhålla, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i sin senare
cirkulärskrivelse sökt ange den erforderliga
väglängden i bestämt antal meter
för olika typfall. För egen del ifrågasätter
jag lämpligheten av denna metod.
Såsom framgår av förarbetena till statsbidragskungörelsen
måste ett visst utrymme
finnas för en anpassning efter
förhållandena i varje särskilt fall. För
övrigt inverkar även andra faktorer än
väglängden vid prövningen, och alla
dessa faktorer måste beaktas i ett sammanhang.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Nilsson för svaret, samtidigt som
jag uttalar min tillfredsställelse med att
i svaret angives att statsbidragsgivningen
icke ändrats i restriktiv riktning och att
således de cirkulär, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nyligen utsänt till
länens vägförvaltningar, inte är prejudicerande
för statsbidragsgivningen till
de enskilda väghållarna.

Under senare år har anslagen till byggande
och underhåll av enskilda vägar
avsevärt höjts och bidragsbestämmelserna
i vissa avseenden förbättrats. Mot
bakgrunden härav har det väckt uppmärksamhet,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina cirkulär givit en
tolkning, som har uppfattats på det sättet
att praxis ändrats i restriktiv riktning
beträffande denna statsbidragsgivning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lär härvid åberopa ett av Kungl. Maj:t
fattat beslut rörande dylik bidragsgivning
och har tolkat detta på så sätt, att
bidrag ej skulle utgå bl. a. till vägar, som
ej hade en längd överstigande 1 km, i
vissa fall 2 km.

Enligt uppgifter, som kommit mig till
del, har från en tjänsteman i vägförvaltningen
i mitt hemlän gjorts gällande, att
dessa cirkulär skulle innebära en väsentlig
försämring i statsbidragsgivningen,
och enbart i detta län skulle omkring

200 enskilda vägar bli uteslutna, om föreskrifterna
i cirkuläret skulle tillämpas.
Det är lätt att förstå, att en sådan tolkning
har skapat oro bland väghållarna,
som på grund av den alltmer ökade trafiken
redan är alltför hårt betungade.

Jag är emellertid glad över att ur statsrådets
svar tro mig kunna utläsa, att eu
sådan tolkning inte är riktig, och jag
förutsätter att klarläggande bestämmelser
kommer att utfärdas. Med det svar,
som har lämnats, synes något missförstånd
inte vidare behöva förekomma,
och jag ber att ännu en gång få tacka
herr statsrådet för det erhållna svaret.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Om den av herr Karlsson
lämnade uppgiften om vad som sagts
av en tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsverkets
lokala organisation är riktig
— något som jag givetvis inte kan bedöma
—- tror jag att väg- och vattenbyggnadsverkets
ledning själv kommer
att finna det angeläget att informera sitt
folk, så att sådana missuppfattningar inte
blir spridda.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av väckt motion
angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol; samt

nr 210, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen
väckt motion.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 211, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition (nr 79) med
förslag till förordning om fortsatt tilllämpning
av förordningen den 30 maj
1952 (nr 325) med siirskilda bestämmelser
om in- och upplåning vid centralkassa
för jordbrukskredit.

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Anslag till statens priskontrollnämnd

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkterna 90 och 91 av tionde
huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för budgetåret
1955/56 anvisa dels till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 372 400 kronor, dels ock till
Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 369 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (I: 269) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kollberg m. fl. (II: 266), i vilka hemställts,

1) att riksdagen måtte avslå det i
statsverkspropositionen gjorda yrkandet
om anslag till priskontrollnämnden för
budgetåret 1955/56,

2) att riksdagen måtte besluta vidtaga
sådana ändringar i personalförteckningen
för kommerskollegium, att monopolutredningsbyrån
från och med den
1 juli 1955 försåges med den ytterligare
personal som i motionerna angivits,

3) att riksdagen vid godkännande av
avlöningsstat och omkostnadsstat för
kommerskollegium måtte företaga den
uppräkning av ifrågakommande anslagsposter
och slutsumma, som påkallades
av det under 2 gjorda yrkandet, samt

4) att riksdagen måtte uppräkna förslagsanslagen
till Kommerskollegium:
Avlöningar och Omkostnader med belopp
som påkallades av yrkandena under
2 och 3;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Magnusson m. fl. (1:270) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edström m. fl. (11:364), i vilka

hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1955/56 anvisa till
Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 140 000 kronor
och till Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 300 000
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. avslå motionerna I: 269 och II: 266,
i vad de avsåge avveckling av statens
priskontrollnämnd och förstärkning av
kommerskollegii monopolutredningsbyrås
verksamhet;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 269
och II: 266, i vad de avsåge anslagen till
statens priskontrollnämnd, samt motionerna
1:270 och 11:364 för budgetåret
1955/56 under tionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 372 400
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
369 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Onsjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 269 och
11:266, i vad de avsåge anslagen till
statens priskontrollnämnd, samt motionerna
1:270 och 11:364 för budgetåret
1955/56 under tionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 670 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 180 000
kronor;

2) av herrar Alfred Nilsson, Aastrup,
Jacobsson och Malmborg i Skövde, fröken
Elmén, herr Widén samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

angivits, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte

I. bifalla motionerna I: 269 och II: 266,
i vad de avsåge avveckling av statens
priskontrollnämnd och förstärkning av
kommerskollegii monopolutredningsbyrås
verksamhet;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 269 och II: 266,
i vad de avsåge anslagen till statens priskontrollnämnd,
samt motionerna 1:270
och 11:364 för budgetåret 1955/56 under
tionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 670 000
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 180 000
kronor.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att få erinra
om att vi för några veckor sedan i
denna kammare diskuterade priskontrollen
i samband med förlängningen av
prisregleringslagens giltighet. Det finns
därför knappast någon orsak att i dag
då det gäller frågan om anslaget till priskontrollnämnden
för nästa budgetår ta
upp någon debatt i principfrågan: priskontroll
eller inte priskontroll. Det har
visserligen hänt en hel del på det yttersta
av dessa dagar, som möjligen kan motivera
att anhängarna till priskontrollen
tänker om även på denna punkt, men
därom är det väl för tidigt att nu göra
några förutsägelser. Jag skall därför,
herr talman, begränsa mig till att säga
något om bakgrunden till den av folkpartiets
ledamöter i statsutskottet avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Från vårt håll har i principdebatten
för några veckor sedan framhållits, att
när det råder effektiv konkurrens är det
inte behövligt med någon priskontroll. Å
andra sidan bör de monopolövervakande
organen kunna ingripa, när det behövs.
Redan 1944 uttalade sig Myrdalskominissionen
mot priskontroll under normala
förhållanden och för åtgärder för fri
konkurrens. Kommissionens förslag resulterade
till att börja med i att mono -

Anslag till statens priskontrollnämnd
polutredningsbyrån såsom särskilt utredningsorgan
skapades, och sedan har vi
ju också fått näringsfrihetsrådet och ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor.

Däremot saknar vi fortfarande det
som även Myrdalskommissionen föreslog,
nämligen den prisstatistik och den prisanalys,
som kan sätta oss i tillfälle att
med någon grad av tillförlitlighet klarlägga
förekomsten av monopolistiska inslag
i prisbildningen.

Reservanterna menar därför att priskontrollnämnden
nu successivt bör avvecklas
och att en del av de härigenom
frigjorda pengarna skulle kunna användas
till en förstärkning av kommerskollegiets
monopolutredningsbyrå med ytterligare
en avdelning.

Avlöningsanslaget till priskontrollnämnden
bör därför enligt vår reservation
uppföras med 670 000 kronor och
omkostnadsanslaget med 180 000 kronor.
Härigenom sparas 891 400 kronor. I stället
skulle kommerskollegiets anslag i annat
sammanhang höjas med 160 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den i statsutskottets utlåtande
med 2) betecknade av herr Nilsson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att föregripa den ekonomiska debatt,
som med nådigt tillstånd skall äga
rum i denna kammare om en vecka i
dag. Det finns heller ingen anledning att
upprepa den debatt, som har ägt rum i
denna kammare kring priskontrollnämnden
och dess verksamhet. Jag vill bara
kort och gott hävda att den priskontrollerande
verksamheten, sedd mot bakgrunden
av vad som nyligen hänt, bör
kunna begränsas högst väsentlig under
det kommande budgetåret, och vi har
diirför från vårt håll velat ge eftertryck
åt detta genom att mycket kraftigt begränsa
anslagen till priskontrollnämnden.

I motsats till herr Aastrup har jag inte
känslan av att det behövs någon förstärkning
av de administrativa garanti -

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Anslag till statens priskontrollnämnd
erna mot en monopolprissättning. Jag
tror att monopolprissättningen bättre bekämpas
med en effektiv ekonomisk politik
än genom anställande av nya statliga
ämbetsmän.

Herr talmani Jag yrkar bifall till den
reservation, som avgivits av herr Skoglund
i Doverstorp, herr Onsjö och mig
själv.

Herr THUN (s):

Herr talman! Herr Aastrup framhåller
att det i dag inte finns någon som helst
anledning att ta upp en principdiskussion
om de problem, som är förknippade
med denna fråga. Det finns därför
inte heller från utskottets sida någon anledning
att ingå på någon diskussion just
på detta område. Vi vill bara säga att vi
inte tycker att det är lämpligt att under
denna tid vidtaga sådana åtgärder, som
i någon mån skulle kunna förrycka utredningsarbetet;
utredningen om priskontrollnämndens
vara eller inte vara
pågår, och det gäller ju att finna vägar,
som ger möjlighet till en effektiv övervakning.
Detta är väl i stort sett de motiv
som legat till grund för utskottets
utlåtande. Eftersom reservanterna inte i
detalj ytterligare ingått på de olika frågorna
här, finner inte heller jag i egenskap
av utskottets talesman anledning
att närmare ingå på olika spörsmål.

Herr talman! Jag ber kort och gott
endast att få yrka bifall till utskottets i
detta ärende framlagda förslag.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag har inte såsom herr
Thun gjorde gällande sagt att det
inte finns anledning att diskutera frågan
om priskontroll eller inte priskontroll.
Men jag menar att vi har diskuterat
den frågan i kammaren för fjorton
dagar sedan och att det därför kanske
kan vara överflödigt att i dag ta upp hela
denna debatt på nytt.

När herr Thun i likhet med utskottsmajoriteten
hänvisar till en sittande utredning
för att motivera ett höjt anslag
till priskontrollnämnden, vill jag framhålla
att om man är på det klara med

— och det är jag och mina medreservanter
— att priskontrollen bör avvecklas
och att i stället tankegångarna från 1944
års Myrdalskommission bör fullföljas,
nämligen att skapa effektivt arbetande
organ, som har till uppgift att komma
till rätta med monopolistiska bindningstendenser
inom näringslivet och därmed
befrämja fri konkurrens, så får denna
utredning inte fördröja en sådan omläggning
av det allmännas verksamhet.

Jag ber därför, herr talman, att få
vidhålla mitt tidigare yrkande.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag har bara den frågan
att ställa till min vän herr Aastrup, om
det inte mot bakgrunden av vad som
just nu håller på att hända i svensk ekonomi
är en smula farligt att åberopa herr
Myrdal som auktoritet.

Herr THUN (s):

Ja, herr Aastrup, utskottsmajoriteten är
inte så där absolut övertygad som herr
Aastrup och hans medreservanter om
att priskontrollnämnden utan vidare bör
avskaffas. Innan priskontrollen upphör
måste vi naturligtvis först vara på det
klara med vilka vägar man bör gå för
att även framdeles få till stånd en övervakning,
hur den nu skall organiseras.
Vi vet i dag ingenting om huruvida dessa
problem kommer att anförtros åt monopolutredningsbyrån
eller åt något annat
organ. Jag tror att herr Aastrups
uppfattning skiljer sig från utskottsmajoritetens
uppfattning däri, att utskottsmajoriteten
inte velat vara så där snabb
i vändningarna när det gäller att ta
ståndpunkt till den frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten I förekomma yrkandena
propositioner, först på bifall

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Alfred Nilsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 73 punkten
I, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alfred Nilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Aastrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 32.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 avseende å punkten II yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Svärd
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle
godkännas, som inncliölles i motsvarande
del av herr Alfred Nilssons in. fl. vid
utlåtandet anförda reservation.

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 15

Anslag till statens priskontrollnämnd

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 73 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Svärd m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 25.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsbidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1955/50 till poliskåren i Boden
in. in.

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. försäljning av fastigheten Isätra 42 i
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

Ang. försäljning av fastigheten
Isätra 42 i Västmanlands län

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 108, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4
mars 1955, föreslagit riksdagen medgiva,
att i nämnda statsrådsprotokoll omförmälda,
allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter finge försäljas på de villkor,
Kungl. Maj :t bestämde.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herrar
Bertil Andersson och Johan Persson (I:
432) samt den andra inom andra kammaren
av herr Vigelsbo m. fl. (11:535),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om rätt för nuvarande arrendatorn
John Eriksson att få till ett pris
av 150 000 kronor förvärva den i statsrådsprotokollet
upptagna gården Isätra
42 i Tärna kommun, Västmanlands län.

Ifrågavarande fastighet ingick bland
tillgångarna i boet efter förre nämndc -

Västmanlands län

mannen Johan August Andersson, vilken
avlidit den 14 juni 1953.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte medgiva, att de
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1955 omnämnda, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheterna
finge försäljas på de villkor, Kungl.
Maj :t bestämde;

2. att motionerna 1:432 och 11:535
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 108 ang. försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
är det försäljningen av en av fastigheterna,
nämligen den som tillfallit
arvsfonden efter förre nämndemannen
Johan August Andersson i Tärna kommun
i Västmanlands län, som givit anledning
att väcka de likalydande motionerna
432 i första kammaren och 535
i andra kammaren. Motionärerna har
ingenting att erinra mot riksdagens bifall
till de i statsutskottets utlåtande nr
77 angivna fastighetsförsäljningarna,
utan vad motionärerna syftar till är att
nuvarande arrendatorn till den i motionerna
nämnda fastigheten, John
Eriksson, skall tillförsäkras rätten att få
förvärva fastigheten till vad som kan
anses såsom ett någotsånär skäligt pris.
Fastigheten har enligt taxeringslängden
en areal av 35 hektar åker och 70 hektar
skogs- och tomtmark. Nuvarande
taxeringsvärde är 103 600 kronor. Nu bär
enligt uppgift avverkats ca 3 000 m3
stormfälld skog, vilken försålts för arvsfondens
räkning för 72 000 kronor. Dessutom
har undantagits 3 500 m3 ännu ej
utstämplad skog, vars värde efter nuvarande
virkespriser kan beräknas till ett
rätt stort belopp.

Nuvarande arrendatorn, John Eriksson,
önskar köpa gården, men anser den
av arvsfondens representanter åsatta köpeskillingen,
175 000 kronor, alltför hög.
Eriksson är villig att betala 150 000 kro -

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen

nor. Utgår man ifrån att taxeringsvärdet
är 103 600 kronor, att stormfälld skog
avyttrats för 72 000 kronor och att därtill
undantagits 3 500 m3 skog, då frågar
man sig, om inte arrendatorns erbjudande
att betala 150 000 kronor kan anses
som ett ordentligt bud. Gårdens boningshus
är också mycket bristfälligt
och måste antingen genomgå en ordentlig
renovering eller helt ombyggas, och
vilket alternativ som en blivande köpare
än väljer, krävs det rätt stora belopp.

Jag har ibland märkt, att det, när
jordbruksutskottet behandlat ärenden angående
försäljning av vissa kronoegendomar,
har framhållits, att saluvärdet
varit betydligt lägre än priset i allmänna
marknaden, och åtskilliga har frågat, varför
fastigheterna åsatts så låga värden
som stundom skett. I det här fallet är
det så, att nästan vem man än talar med
bland grannarna eller andra i bygden,
möter man förvåning över att försäljningssumman
är så stor som 175 000 kronor.

John Eriksson har arrenderat gården
sedan år 1938 och varit bosatt där sedan
barndomen, emedan Erikssons moder
förestått den avlidne Anderssons
hushåll sedan år 1918, en omständighet
som även den borde ge anledning till
att Eriksson får förvärva fastigheten till
det erbjudna beloppet 150 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få motivera vår hemställan enligt
motionerna och yrka bifall till dem.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Det är ju ganska ovanligt,
att man här i riksdagen tar upp en
försäljningsfråga som gäller en enstaka
egendom. Vi har inom utskottet utgått
ifrån att Kungl. Maj:t har större möjligheter
än utskottet och riksdagen har att
allsidigt bedöma en fråga som denna.
Jag lindrar, vart det skulle bära hän, om
vi på grund av enskilda motioner skulle
diskutera försäljningspriset på alla de
egendomar som säljs varje år. Vi har
ansett det vara omöjligt helt enkelt att
bedöma skäligheten av det pris som har
föreslagits i motionerna. Vi har likale -

des ansett det omöjligt att bedöma andra
omständigheter som härvidlag kan påverka
försäljningsvillkoren. I detta fall
liksom i alla andra dylika fall bör man
med förtroende överlåta åt Kungl. Maj:t
att bestämma om försäljningsvillkoren.

Jag ber härmed att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt, samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den lorra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 78, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa
fall avstå allmänna arvsfondens rätt till
arv, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt
bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av samma
förordning, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till 1) förordning om ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till
producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning,
samt 2) förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1951 (nr

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen

458) om tillägg till förordningen den 21 Det förra förordningsförslaget var av
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, följande lydelses:

Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 8 juni 1951 om särskilt bidrag
till producent av svensk film, vilken gäller intill utgången av juni månad
1955, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att förordningen
i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad
1959.

(Nuvarande lydelse)

5 §.

Bidraget utgår med tjugo procent av
statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till högst
femton procent ingå utländska filmer.
Annonsfilm anses icke utgöra del av föreställningen.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Bidraget utgår beträffande film, som
framställts helt i färg, med trettiofem
procent och beträffande annan film med
tjugo procent av statens andel i nöjesskatten
för biografföreställning, vid vilken
bidragsberättigande film visas och
i vilken till högst femton procent ingå
utländska filmer. Annonsfilm anses icke
utgöra del av föreställningen.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1955.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av fru
Andrén m. fl. väckt motion (11:514);

dels en inom andra kammaren av herr
Widén m. fl. väckt motion (II: 515), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 85
angående fortsatt stöd åt produktionen
av svensk film måtte besluta 1. att förordningens
giltighetstid skulle bestämmas
till den 1 juli 1957 och att bidraget
— för såväl svartvit film som färgfilm •—
skulle sänkas från nuvarande 20 procent
till 12 procent av statens andel av nöjesskatten
för tiden till den 1 juli 1956 och
till 6 procent för tiden därefter samt 2.
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om införande av ett system
med ekonomisk premiering från statens
sida av konstnärligt och kulturellt
välkvalificerad svensk film samt om förslag
härom senast till 1957 års riksdag;

dels en inom andra kammaren av herr
Hamrin m. fl. väckt motion (II: 516);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Adamsson och Nilsson i Östersund
väckt motion (11:517), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
avslå förslaget om restitution av nöjesskatt
till svensk svartvit- och färgfilm,
att till de fem bästa filmerna per budgetår
återbära hela den statliga delen av
nöjesskatten, att tilldela producenter av
svensk konstnärlig kortfilm ett förslagsanslag
om 200 000 kronor, att en filmnämnd
skulle tillsättas med uppdrag att
dels utvälja de fem bästa filmerna och
dels fördela anslaget om 200 000 kronor
till producenter av svensk konstnärlig
kortfilm samt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning, i vilken
utsträckning fortsatt återbäring av statens
andel på nöjesskatten skulle utgå till
svensk filmproduktion.

Vidare hade utskottet i förevarande
sammanhang behandlat jämväl två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. (I: 319) samt den andra inom
andra kammaren av fröken Olsson och
herr Andersson i Linköping (11:279), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om att förslag till stöd
åt produktionen av svensk barnfilm måtte
föreläggas nästa års riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna II: 514 och II: 516,
motionen 11:515 i vad den avsåge bidragsbestämmelsernas
giltighetstid och
bidragets successiva minskning samt motionen
II: 517 i vad den avsåge avslag å
Kungl. Maj:ts förslag, bidrag till de fem
bästa filmerna per budgetår och till
konstnärlig kortfilm — antaga vid propositionen
fogade förslag till

a) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 8 juni 1951
(nr 457) om särskilt bidrag till producent
av svensk film, så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning;

b) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt; II.

att motionen II: 515, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionen II: 517, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att motionerna I: 319 och II: 279
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anmälts av, utom
andra, dels herr Hesselbom, dels ock
herr Bengtson, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr I5ENGTSON (hf):

Herr talman! Utskottets förslag i vad
gäller klämmen har jag ingen anmärkning
emot, men jag kan däremot inte dela
de uppfattningar som framförs i motiveringen.
För att kunna framställa en
god film fordras det ett omsorgsfullt ar -

bete, men det fordras också, för att filmen
skall bli verkligt bra, konstnärlig
ambition och artistisk förmåga. Ett land
med väldiga ekonomiska resurser som är
villigt att satsa pengar på film kan visserligen
framställa relativt god film, men
saknas det konstnärliga inslaget, når
man inte fram till film av toppklass. Det
är detta som gör att även ett litet land
som Sverige har möjligheter att hävda
sig i konkurrensen när det gäller att
framställa högtstående, konstnärlig film.
Detta gällde dock i ännu högre grad under
stumfilmens dagar. Sverige hävdade
sig utomordentligt väl i den internationella
konkurrensen under den tiden.
Svenska produktionsledare, regissörer
och övrig personal kunde gott tävla med
utländska, och de svenska filmstjärnorna,
många av dem utbildade vid Dramatiska
teaterns elevskola här i Stockholm,
nådde i en del fall upp i den absoluta
toppklassen.

När ljudfilmen började, blev det dock
stora svårigheter för filmen i vårt land.
Vi med vårt begränsade språkområde
hade mindre möjligheter jämfört med
engelskspråkiga, franskspråkiga och andra
länder som hade betydligt större områden
till vilka de kunde sända ut sina
filmer. Dessa producenter kunde då hävda
sig bättre. Det går visserligen att, som
det kallas, »dubba» en film, d. v. s. få
andra skådespelare att tala in rollerna
på sina länders språk, men det är dyrbart
och ger inte samma resultat.

Trots dessa svårigheter är det önskvärt
att vi producerar svensk film. Först
vill jag ge några siffror beträffande själva
intresset för filmen. År 1953 förekom
det i Sverige 69 556 000 biobesök. Om
man räknar bort de minsta åldersgrupperna,
barnen om ett, två och kanske
tre år, får man till resultat att varje
svensk går på bio ungefärligen en gång
i månaden. Detta är kanske inte en så
imponerande siffra, men den visar dock
ett rätt stort intresse.

Av dessa biobesök avser 20 procent
svenska filmer. Om man med anledning
därav skulle vilja hävda att vårt språkområde
och vår publik är så begränsade,
att vi inte borde ägna oss så mycket åt

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen

filmproduktion, utan kunde importera
filmer i stället, vill jag säga att det dock
är önskvärt att också i filmens form något
av svensk särart kommer fram både
vad gäller det svenska folkkvnnet och
vad gäller vår natur och sådant. Jag är
beredd att få höra den invändningen:
»Är det sådant som framställes i ÅsaNisse-filmerna
etc.?» Jag vill då genast
genmäla att vi också bar filmer av sådan
klass som »Det stora äventyret».
Därmed kommer man till att det finns
givetvis både god film och mindre god
film i Sverige såväl som i andra länder.

Det andra skäl, som man bör anföra i
detta sammanhang, är att vi lägger ned
rätt stora kostnader för att importera
film. Det är svårt att få fram någon exakt
siffra härvidlag, men 15 å 16 miljoner
kronor betalar vi varje år i Sverige
för den film vi importerar.

Jag var tyvärr inte närvarande, när
denna fråga behandlades i femte avdelningen
av statsutskottet. Jag har, som
jag sade, ingen anmärkning mot själva
klämmen i utskottets utlåtande, men jag
anser att man nog bör ta med en viss reservation,
när det talas om stöd i olika
former. I tidningarna har det till och
med skrivits om understöd åt svensk
filmproduktion. År 1948 höjde vi biografskatterna
från 15 till 37 1/2 procent.
Fortfarande står nöjesskatten kvar på
den gamla nivån för teater, varieté och
cirkus och sådant. De skall betala 15
procent, men filmen skall nu betala så
mycket mer. Det var en provisorisk åtgärd,
när skatten höjdes, men år 1950
beslöt man att den skulle bli permanent
på den nya nivån. Resultatet blev att vi
fick totalt filmstopp 1951. Då kom vi
fram till den ordning som nu gäller, inte
att man skulle ge stöd, utan att man
skulle återbära en liten del av den nöjesskatt
som filmen betalar.

När jag så kraftigt vänder mig mot att
man betecknar detta som stöd eller understöd,
vill jag också anföra att det är
svårt att få en exakt siffra på hur mycket
staten får in i inkomster från filmen,
därför att med undantag för några av de
större städerna redovisas inte nöjesskatteposterna
separat. Man kan därför inte

se exakt vad som kommer in från filmen,
men den närmaste uppgift man i
det fallet kan få är att staten får in ungefär
55 miljoner kronor om året i inkomst
på nöjesskatt från film. Att kalla det
»stöd», när vi vid detta tillfälle vill ge
2,8 miljoner tillbaka, kan knappast anses
vara korrekt.

Slutligen, herr talman, vill jag också
säga ytterligare en sak om motiveringen.
När utskottet talar om stöd åt konstnärlig
svensk filmproduktion säger utskottet:
»Vad angår frågan om införande av
en kvalitetsprövning av filmerna, har
denna redan vid statsmakternas ställ
ningstagande år 1951 så ingående belysts,
att utskottet saknar anledning att
härvidlag göra något nytt uttalande.»
Men 1951 var inte sista gången som man
behandlade den saken. Den behandlades
också 1952 efter motioner om stöd åt
kostnärlig svensk filmproduktion, och
riksdagen antog då på förslag av statsutskottet
ett mycket välvilligt uttalande.

Det är givetvis mycket svårt att bedöma
film och ge uppmuntran till vissa filmer,
men inom den fria företagsamheten
har vi ju sådana saker som Oscarspriser
och andra som utdelas varje år,
och det föranleder inte någon större diskussion.
Ville man göra någonting i den
vägen, skulle man också finna möjligheter
att hjälpa konstnärlig svensk filmproduktion.

Med detta har jag velat anföra de anmärkningar
jag har emot att man talar
om »stöd» eller »understöd» åt svensk
filmproduktion, när det enligt min uppfattning
endast är fråga om en ringa
återbäring av nöjesskattemedlen och
ingenting annat.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det vore förvisso mycket
man kunde anföra om den svenska filmen
och om i vad mån och på vad sätt
denna film bör lämnas stöd i en eller
annan form från statsmakternas sida,
men då utskottet bär understrukit att

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen

det här är fråga om ett provisorium,
skall jag inte närmare gå in på frågan
i dess helhet, även om jag gärna vill
understryka, att det nog vore önskvärt
om det stöd, som statsmakterna i alla
fall nu ger, kunde utformas på ett sådant
sätt, att det stimulerade till en högre
standard när det gäller den svenska
filmproduktionen.

Jag har emellertid, herr talman, närmast
begärt ordet för att säga några ord
i anledning av utskottets uttalande vid
behandlingen av motionerna I: 319 och
11:249, om stöd åt produktionen av god
svensk barnfilm.

På barnfilmens område råder rent av
miserabla förhållanden i vårt land. Vad
är det de svenska barnen bjuds på våra
biografer? Det är i stor utsträckning
amerikansk film av en standard som
knappast är att rekommendera, och därtill
svensk film av klass Åsa-Nisse. Vi
kan diskutera hur mycket som helst om
att det vore angeläget att begränsa barnens
biobesök, men jag tror att vi måste
böja oss inför det faktum, att barnen går
på bio och kommer att gå på bio och
då är det ett problem att biograferna i
stort sett ingenting annat bar att bjuda
än detta dravel. Problemet är kanske
särskilt accentuerat ute i landsorten. Jag
har observerat, att det då och då kommer
fram hyggliga, ibland riktigt förnämliga
svenska barnfilmer, men det ser
ut, som om dessa filmer vore reserverade
för storstäderna. Anledningen härtill
känner jag inte, men faktum är att
det ytterst sällan kommer en hygglig
svensk barnfilm på våra landsortsbiografer.
Det enda botemedlet mot rådande
förhållanden är att få fram en ökad produktion
av god svensk barnfilm, och
den frågan måste vi söka finna en rimlig
lösning på. På detta område kan man
inte anföra samma svårigheter i fråga
om kvalitetsbedömningen och dylikt som
när del gäller filmen för vuxna. Vi bar
jo också redan ett organ som tagit till
sin uppgift att söka bedöma de barnfilmer
som står till vårt förfogande.

Jag vill understryka att detta är ett
högaktuellt problem som tränger till en
lösning. Skulle man på något sätt kunna

av de nöjesskattemedel, som staten tar
in på biograferna i vårt land slussa över
någon liten del av dessa miljoner till
understöd av en produktion av god barnfilm,
vore det förvisso en mycket önskvärd
utveckling.

Utskottet har vid behandlingen av
nämnda motioner inte självt uttryckt någon
mening, utan endast hänvisat till att
frågan redan är föremål för Kungl.
Maj ds prövning, varefter utskottet med
hänsyn härtill yrkat avslag på motionerna.
Jag skall, herr talman, inte här ställa
något yrkande. Jag vill endast uttala
en förhoppning att nästa års riksdag har
att emotse ett förslag från Kungl. Maj :t
i denna mycket vitala angelägenhet.

I herr Hesselboms yttrande instämde
herrar Sunne (fp), Strandler (s) och
Arrhén (h), fru Sjöström-Bengtsson (s),
fru Carlqvist (s) samt herr Elfving (s).

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag tror inte det råder
några delade uppfattningar om de synpunkter
som herr Hesselbom framförde,
och jag kan till alla delar instämma
i vad herr Hesselbom sagt. Det är alldeles
riktigt att avdelningen och sedermera
utskottet inte har yttrat sig i sak
om barnfilmen, utan endast sagt, att
»då utskottet utgår från att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på den
väckta frågan, finner utskottet det inte
påkallat att tillstyrka motionerna i fråga».
Det är det otrevliga att utskottet
just inte har någon annan möjlighet än
att tillstyrka eller avstyrka, och med
hänsyn till att det ju skall komma ett
förslag, tycker jag det hade varit olämpligt,
om avdelningen och utskottet hade
gett sig in på att analysera frågan djupare.

Jag vill, som sagt, till alla delar här
instämma med herr Hesselbom, som, om
jag fattade honom rätt, inte hade något
speciellt yrkande.

Så gott som helt kan jag också instämma
i herr Bengtsons anförande. Jag
satt i den avdelning i statsutskottet, som
behandlade denna fråga, men var ej närvarande
vid behandlingen i utskottets

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen

plenum. I femte avdelningen hade jag
dock accepterat skrivningen, varför jag
givetvis står för den. Det är ju så, att
detta — gärna det — olyckliga »stöd»
har vunnit burskap, varför det är nästan
omöjligt att komma ifrån det. Man
skulle naturligtvis i stället kunna tala
om »viss återbäring», vilket vore det
adekvata. Herr Bengtson har redan klarlagt
detta, varför jag inte behöver ta
upp tiden med att gå djupare in härpå.
Det är ju dock så att svensk film tillför
staten cirka sexton miljoner kronor
om året, och om den under sådana förhållanden
får en liten del därav i återbäring,
så är det inte fråga om något
stöd. Det kan ju tänkas, att om detta
stöd toges bort och man tvingades höja
priserna, skulle elasticiteten i efterfrågan
på biobiljetter medföra, att konsumtionen
av biobiljetter ginge ned så
kraftigt att det bleve en direkt finansiell
förlust för staten. Herr Bengtson
kanske kommer ihåg att jag i avdelningen
var inne på samma resonemang, när
vi justerade ärendet.

Jag vill påminna om att när nöjesskatten
skärptes 1948, uttalades det klart
och tydligt att det var fråga om en tillfällig
åtgärd, och det var mot bakgrunden
av verkningarna av denna åtgärd
som man 1951 tvangs att införa den
form av återbäring, varom vi nu har
talat. Sedan dess har ju kostnaderna såväl
för film som för andra produkter
stegrats väsentligt, vilket ju ligger i öppen
dag. Det behöver jag kanske inte
heller uppehålla mig vid.

Jag drar fram dessa synpunkter, eftersom
det här föreligger en reservation,
visserligen inte av någon representant
från denna kammare men väl
från andra kammaren. Reservationen
syftar till att ta bort eller åtminstone
sänka återbäringsprocenten. Detta är ju
ett ganska egendomligt yrkande just mot
bakgrunden av att kostnaderna för filmproduktionen
naturligtvis som för andra
har ökat väsentligt, sedan återbäringsprocenten
för några år sedan fastställdes.

När man talar om svensk film är det
givet att man kommer in på tanken på

kvalitetsprövning. Jag tror dock att det
vore lyckligt för filmens egen skull, om
man kunde hålla isär frågan om återbäringen
och frågan om stöd eller premiering
av fullgod film, det må sedan
vara svensk eller utländsk. Jag tror att
en sammanblandning av dessa sinsemellan
icke sammanhängande historier har
åstadkommit ganska mycken rörighet i
diskussionen.

Frågan om återbäringen var herr
Bengtson inne på, men det var inte utan
att herr Bengtson också var inne på tanken
att man kunde variera denna med
hänsyn till om det var konstnärlig film
eller inte.

Allesammans, både här och annorstädes,
önskar givetvis fullgod film. Det är
bara det att det blir så besvärligt när
det gäller att definiera och avgöra vad
som är fullgod och konstnärligt förnämlig
film. Frågan har diskuterats, och jag
skall inte gå in på den närmare, ehuru
det vore mycket att säga därom, men
jag tror att det står fast i dag vad finansminister
Sköld sade för fyra år sedan,
nämligen att alla idéer om klassificering
är dödfödda. Jag är emellertid
inte så säker på att idéer, som i dag ser
dödfödda ut, inte i framtiden kan bli
ganska levande, men det är en annan
historia som inte hör hit.

Jag har alltså kommit fram till att det
är svårt att objektivt fastställa vad som
är fullgod film, vad som är konstnärlig
film. Vi kan här dra paralleller med
andra områden som vi känner till, jag
tänker på serielitteraturen, en fråga som
jag personligen tidigare och även nu
mycket har intresserat mig för. Man
önskar på detta område en kvalitativ
bedömning, men man är så rasande rädd
för att göra ont värre, om man slår in
på den vägen. Såvitt jag förstår, är den
bästa, kanske rent av enda, utvägen den,
att uppfostra människornas smak, så att
de inte springer på precis vilka filmer
som helst.

Det är givet att svensk film av i dag
liksom den utländska filmen lider av
vissa brister, men att därför binda den
genom kvalitativa avgöranden — som ju
icke kan ske förrän i efterhand, förrän

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Ang. kvinnas behörighet att inneha prästämbete

filmen alltså redan är producerad — är
ju inte så lyckligt om man tänker på att
det ju är produktionen av svensk film
som man vill stödja.

Ja, herr talman, det vore mycket att
tillägga, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Jag nämnde kvalitetsbedömningen,
därför att den saken upptas
i en av motionerna och också omnämns
i utskottets utlåtande. Eftersom man inte
tagit fram den senaste uppgiften, tyckte
jag det vara riktigt att även anföra den.
Det kunde, ansåg jag, vara anledning att
även erinra om vad utskottet år 1952 anförde
angående stöd åt konstnärlig
svensk produktion. Utskottet skrev då:
»Med anledning härav synes det utskottet
kunna ifrågasättas om icke de i motionerna
I: 341 och II: 352 angivna uppslagen
beträffande statligt stöd åt konstnärligt
inriktad spelfilmsproduktion lämpligen
böra upptagas till bedömande i samband
med dels ett slutligt ställningstagande till
1941 års filmutrednings ovannämnda förslag,
dels ock den av 1951 års riksdag
begärda utredningen.»

Jag ansåg att även detta uttalande borde
ihågkommas i dag och inte bara vad
som sades 1951.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 80, i anledning av
väckt motion om förhöjd pension åt
vissa f. d. befattningshavare, som på
grund av olycksfall i tjänsten blivit förtidspensionerade,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. kvinnas behörighet att inneha prästämbete Föredrogs

ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om behörighet för kvinna att inneha
prästerlig och annan kyrklig tjänst.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av tre
inom riksdagen väckta motioner, nr 15 i
första kammaren av herr Ollén, nr 25 i
andra kammaren av herr Rimmerfors
och nr 43 i andra kammaren av fru Andrén
in. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
för nästa kyrkomöte och därefter för
riksdagen framlägga förslag om lagstiftning,
som gåve kvinna behörighet att inneha
prästämbete.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
detta ärende, mindre för att göra ett
uttalande i själva sakfrågan än för att
yttra mig om den behandling som ärendet
fått.

Det är, efter vad jag kan förstå, helt
stridande mot riksdagens praxis att på
basis av en enskild motion göra ett uttalande
av den natur som här gjorts.
Praxis i svenskt riksdagsarbete när det
gäller riksdagens förhållande till kyrkomötet
har tidigare varit den, att riksdagen
väl har ansett sig kunna på eget initiativ
upptaga frågor av ekonomisk eller
administrativ natur, i vilka riksdagen då
uttalat sin mening för att sedan överlämna
bedömandet till kyrkomötet. När
det gäller frågor rörande kyrkans inre
liv har emellertid gången icke ansett böra
vara denna. Jag vill därför begagna
detta tillfälle till att uttala den meningen,
att den sakfråga, som här behandlas, inte
borde ha kommit upp på detta sätt, i all
synnerhet som ju helt nyligen genom
kyrkomötets försorg en utredning har ägt
rum på detta område. Ännu mindre borde
det kanske ha skett med hänsyn till
att statsrådet nyligen gett en antydan om
att han förväntar att denna fråga skulle
ha tagits upp vid det kyrkomöte som han
då trodde skulle komma att hållas i höst
men som, enligt den notis vi får i dagens
utskottsutlåtande, tycks komma att
bli sammankallat först nästa år.

Det föreligger dessutom det läget, att
utskottet i sin kläm gör en uttrycklig
beställning. Det står att utskottet föreslår
all riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall hemställa, »att Kungl. Maj:t

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Ang. kvinnas behörighet att inneha prästämbete

måtte för nästa kyrkomöte och därefter
för riksdagen framlägga förslag om lagstiftning,
som ger kvinna behörighet att
inneha prästämbete». Om utskottet på
detta sätt gör ett bestämt uttalande i sakfrågan,
blir den vördnad, som utskottet
i övrigt visat kyrkomötet genom att omnämna
dess existens och uttala en förväntan,
att frågan skall tas upp till behandling
också av kyrkomötet, tämligen
illusorisk. Det hade för mig tett sig lämpligare,
om utskottet i föreliggande läge,
ifall det menar allvar med vad det sagt
i det stycke som närmast föregår klämmen,
hade nöjt sig med att säga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer,
att Kungl. Maj :t måtte för nästa
kyrkomöte och därefter för riksdagen
framlägga förslag om lagstiftning angående
kvinnas behörighet att inneha
prästämbete. En dylik formulering av
klämmen hade stått mera i överensstämmelse
med vad utskottet säger i det närmast
föregående stycket och hade även
mera överensstämt med den praxis beträffande
själva ämnesområdets behandling
som riksdagen tidigare iakttagit.

Som ärendet nu ligger till, har jag
emellertid varken möjlighet eller anledning
att ställa något yrkande. Jag nöjer
mig därför, herr talman, med att få uttala
denna min mening till protokollet.

Häri instämde herr Magnusson (h).

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Herr Arrhén tycks rikta
sin kritik framför allt mot den form som
första lagutskottet givit sin hemställan.
Herr Arrhén menar att riksdagen inte
brukar gå till väga på detta sätt, när fråga
väckts genom en enskild motion. Jag
skall inte yttra mig närmare om den
saken men vill påpeka, att utskottet ju
här haft att yttra sig över inte bara en
enskild motion utan kunnat grunda sitt
ställningstagande också på det betänkande
som 1950 framlagts av en på riksdagens
föranledande tillkallad kommitté.
Av kommitténs 14 ledamöter kom 10 till
det resultatet, att kvinnorna bör ha sam -

ma möjligheter som männen när det gäller
prästämbetet.

Jag tycker inte att det är så underligt,
att utskottet föreslår detta. Frågan har ju
varit föremål för utredning, som i sin
tur varit föremål för remissbehandling,
vilken numera är avslutad. Det framgår
också av utskottets utlåtande. Vid remissbehandlingen
har meningarna visserligen
varit delade, men det framgår
av vad utskottet skriver, att flertalet av
de församlingar, som genom domkapitlen
hörts över kommittéförslaget, uttalat
sig för detta.

Jag förstår mycket väl, att man kan
ha delade meningar i själva sakfrågan,
men utskottet är ju enhälligt. Att det
skulle vara något så stort fel på formuleringen
i utskottets kläm, har jag också
svårt att förstå. Det är ju kyrkomötet,
som i första hand skall ha möjlighet att
uttala sig i sakfrågan, och sedan skall
ärendet föreläggas riksdagen.

Eftersom herr Arrhén inte har tagit
upp själva sakfrågan till debatt, skall
jag inte närmare gå in på den, utan ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av väckta motioner angående dels
vissa åtgärder för begränsning av älgstammen
m. m., dels ökat skydd mot
skadegörelser genom villebråd å gröda
m. in., dels ock förbud mot licensjakt
på älg, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
anslag till Lantmäteristaten: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnena väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Anslag till jordbrukets rationalisering
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lägre
lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag till jordbrukets
rationalisering samt till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. jämte i ämnena
väckta motioner.

Under nionde huvudtiteln i årets
statsverksproposition hade Kungl. Maj:t
under punkten 50 hemställt, att riksdagen
måtte till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t under punkten
133 föreslagit riksdagen att till Bidrag
till jordbrukets rationalisering för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 11 250 000 kronor.

Slutligen hade Kungl. Maj:t under
punkten 190 hemställt, att riksdagen
måtte till Skogsvård m. m.: Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I samband med dessa anslagspunkter
hade jordbruksutskottet behandlat följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 34 av
herr Velander m. fl. och II: 45 av herr
Östlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts
förslag under nionde huvudtiteln, punkterna
133, 190 och 50,

1. a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 100 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag, varom nu vore
fråga, finge meddelas intill ett belopp
av 16 500 000 kronor;

2. a) till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland för budgetåret 1955/
56 anvisa ett anslag av 100 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
155/56 beslut om bidrag, varom nu vore
fråga, finge meddelas intill ett belopp
av 1 700 000 kronor;

3. a) till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag
av 100 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag, varom nu vore
fråga, finge meddelas intill ett belopp
av 2 500 000 kronor;

B) de likalydande motionerna I: 193
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Eskilsson
samt 11:231 av herr Hseggblom m.
fl., vari hemställts, att riksdagen ville
besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om
en allsidig utredning om jordbrukets
yttre, inre och driftekonomiska rationalisering; C)

motionen II: 214 av herrar Kilsmo
och Widén, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning om en utvidgad
konsulentverksamhet av det rådgivande
slag som antytts i motionen;

D) de likalydande motionerna I: 373
av herrar Boman och Sundelin samt II:
453 av herr Widén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels medgiva,
att under budgetåret 1955/56 finge beviljas
statsbidrag från Bidrag till jordbrukets
rationalisering å tillhopa
16 750 000 kronor, dels till Bidrag till
jordbrukets rationalisering för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
100 kronor;

E) motionen I: 374 av herr Lindgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
en allsidig förutsättningslös utredning
rörande olika brukningsdelars lönsamhet
och formerna för ökad och bättre
planlagd försöks- och upplysningsverksamhet
och för riksdagen framlägga
de resultat, vartill utredningen kunde
föranleda.

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Anslag till jordbrukets rationalisering m.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte,

1) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1: 34 och II: 45, såvitt nu vore i fråga,
till Lägre lantbruksundervisning m. m.:
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor;

2) avslå motionerna 1:34 och 11:45,
såvitt anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
under budgetåret
1955/56;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:34 och 11:45, såvitt nu vore
i fråga, samt 1:373 och 11:453, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
11 250 000 kronor;

4) avslå motionerna 1:34 och 11:45
samt 1:373 och 11:453, såvitt anginge
den i motionerna avsedda ramen för beviljandet
av bidrag till jordbrukets rationalisering
under budgetåret 1955/56;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 34 och 11:45, såvitt nu vore i fråga,
till Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

6) avslå motionerna 1:34 och 11:45,
såvitt anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag till
åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. under budgetåret 1955/
56;

B. att motionerna 1:193 och 11:231,
11:214 samt 1:374 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
A7ord, Eskilsson, Johnsson i Kastanjegården,
Hwggblom, Antby och Rimås, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:34 och 11:45, såvitt nu vore
i fråga, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter å
riksstaten för budgetåret 1955/56 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 100 kronor;

2) med bifall till motionerna I: 34 och
Il: 45, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1955/56 finge beviljas
statsbidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
intill ett belopp av 2 500 000 kronor:

3) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom med bifall till
motionerna 1:34 och 11:45, såvitt nu
vore i fråga, samt 1:373 och 11:453,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
jordbrukets rationalisering å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
100 kronor;

4) med bifall till motionerna I: 34 och
11:45, såvitt nu vore i fråga, samt med
anledning av motionerna I: 373 och 11:
453, såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
under budgetåret 1955/56 finge beviljas
statsbidrag till jordbrukets rationalisering
intill ett belopp av 16 500 000 kronor; 5)

med anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 34 och II: 45, såvitt nu vore
i fråga, till Skogsvård m. m.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. å riksstaten för budgetåret 1955/
56 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 100 kronor;

6) med bifall till motionerna I: 34 och
11:45, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1955/56 finge beviljas
statsbidrag till åtgärder för ökad

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Anslag till jordbrukets rationalisering m. m.

skogsproduktion i Norrland in. m. intill
ett belopp av 1 700 000 kronor;

B. att riksdagen måtte, med anledning
av motionerna 1:193 och 11:231, 11:214
samt 1:374, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa en allsidig utredning om jordbrukets
driftekonomiska rationalisering,
sedd i samband med den inre och yttre
rationaliseringen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har jag tillsammans med några andra
av utskottets ledamöter fogat en reservation.
Reservationen behandlar två skilda
frågor, i vilka vi reservanter har en
annan uppfattning än utskottsmajoriteten.

Den första frågan gäller beteckningen
på de anslag, som vi nu behandlar.
Det gäller, huruvida bidragen till jordbrukets
rationalisering in. m. skall ha
formen av förslagsanslag eller reservationsanslag.
Detta är ingen ny fråga.
Den har varit föremål för överläggningar
varje år, när vi i första kammaren
behandlat dessa anslag. Men frågan fick
ny aktualitet genom en framställning
från statsrevisorerna i höstas. Statsrevisorerna
påpekade att det råder en uppenbar
disproportion mellan anvisade
medel till jordbrukets rationalisering och
förbrukningen av dessa medel. Under de
sex budgetåren 1948/54 har riksdagen
sålunda anvisat sammanlagt 98,6 miljoner
kronor, men därav har bara 58 miljoner
kronor förbrukats. Något mer än
40 miljoner kronor var reserverade vid
utgången av budgetåret 1953/54. Statsrevisorerna
ansåg det föga tillfredsställande
att en så stor reservation kvarstår
år efter år, eftersom man därigenom inte
får någon klar överblick över anslagsläget.

Reservationerna avser i hög grad äldre
företag, till vilka bidrag beviljats
för flera år sedan. Många av företagen
kommer på grund av ändrade förhållanden
aldrig att bli utförda. Vid fjolårets
behandling av anslagsfrågan hade jag

anledning att peka på en lång rad godkända
företag gällande t. ex. avdikningsoch
nyodlingsarbeten i Norrland, som
aldrig kommit till utförande, därför att
kostnaderna har stigit så avsevärt från
tiden för planläggningen till dess arbetena
skulle verkställas. Enligt lantbruksstyrelsens
uppgift beräknas på detta
sätt beviljade bidrag på tillsammans
omkring 4 miljoner kronor komma att
indragas till statsverket under nästa
budgetår. Jag fick i dag en lista från
en lantbruksnämnd, där man vid ett sammanträde
för en tid sedan gick igenom
redan beviljade anslag och granskade
vilka företag som skulle komma att utföras.
Av sammanställningen, som omfattar
ej mindre än 28 sidor med olika
ärenden, framgår att under budgetåren
1949/52 har denna lantbruksnämnd beviljat
704 910 kronor till nyodling, stenröjning,
täckdikning, dikning, betesförbättring
och dylikt.

Av de beviljade bidragen hade endast
164 223 kronor utbetalats, under det att
inte mindre än 540 687 kronor avförts
för att återredovisas till statsverket —
vilket betyder något mer än 75 % av
de ursprungligen beviljade beloppen.

Med anledning av dessa förhållanden
hemställde statsrevisorerna, att riksdagen
ånyo skulle överväga att ge anslaget
till jordbrukets rationalisering formen
av förslagsanslag, kombinerat med en årligen
fastställd bidragsram. Därigenom
skulle man undvika att riksdagen år efter
år anvisar medel, som förbrukas
först efter flera år. I vår reservation ansluter
vi oss nu till revisorernas uppfattning.
Eftersom medelsreservationerna
är så stora, att de mer än väl räcker
för det kommande budgetårets verksamhet
både när det gäller det egentliga rationaliseringsanslaget,
anslaget till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
och skogsproduktionsanslaget
för Norrland, föreslår vi ett formellt
förslagsanslag på 100 kronor til!
vartdera ändamålet. Detta förslagsanslag
är sedan kombinerat med en bidragsram,
som framgår av reservationen och
som möjliggör att verksamheten även

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Anslag till jordbrukets rationalisering m.
under det kommande budgetåret kan pågå
i ungefär oförändrad omfattning.

Detta var den ena frågan. Den andra
gäller en utredning om rationaliseringsverksamhetens
reformering samt vidgad
rådgivnings- och upplysningsverksamhet
på jordbrukets område. I motionerna påpekas
att rationaliseringsverksamlieten
varit föremål för livlig uppmärksamhet
under det senaste året. Nya synpunkter
på såväl den yttre som den inre rationaliseringen
har förts fram från olika
håll. Inte minst har den s. k. konsumentkommittén
med representanter från RF,
LO och TCO i ett par uppmärksammade
skrifter diskuterat dessa spörsmål.
Men även på de håll, där man har ett
inte fullt så nymornat intresse för jordbrukets
angelägenheter, har frågan om
rationaliseringsverksamlieten och rådgivningsarbetet
uppmärksammats. Hushållningssällskapens
förbund ifrågasatte
sålunda vid sitt årsmöte i fjol, om
inte nyttan av de vidtagna rationaliseringsåtgärderna
i viss mån reducerats
av att de inte fullföljts genom driftsekonomiska
förbättringar. I sitt remissyttrande
över motionerna har också förbundet
i likhet med statens jordbruksnämnd
tillstyrkt en utredning i motionens
syfte. Visserligen saknas inte tidigare
förslag om förbättring av upplysningsverksamheten
på jordbrukets område.
Men alla framkomna förslag har
strandat på de statsfinansiella svårigheterna.
Det statsfinansiella läget är sannerligen
inte bättre nu än tidigare, och
därför skulle det vara ganska meningslöst
att föreslå åtgärder som medför ökade
statsutgifter. Det är emellertid inte
meningen med motionerna och reservationen;
några ökade anslag har inte
ifrågasatts. I stället önskar vi en utredning
bl. a. för att utröna, om inte de nuvarande
anslagen kunde omdisponeras
så att mindre angelägna behov finge stå
tillbaka för krav, som produktionsutvecklingen
givit ökad angelägenhetsgrad.

Jag har med dessa ord, herr talman,
motiverat den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen, och jag ber att få
yrka bifall till densamma.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Sedan nu herr Eskilsson
å reservanternas vägnar framfört de synpunkter,
som varit vägledande för dem,
skall jag be att med några ord få erinra
om hur utskottets majoritet har sett
på denna fråga.

Herr Eskilsson började med att tala
om anslagets beteckning. Lantbruksstyrelsen
har ju förordat att anslaget skulle
ges formen av förslagsanslag med ett
formellt belopp, samt att för anslaget
skulle fastställas en viss bidragsram. Departementschefen
har stannat för att
anslaget skall uppföras såsom reservationsanslag.
Riksdagens revisorer erinrar,
såsom herr Eskilsson nyss sade, i
sin berättelse över den år 1954 verkställda
granskningen angående statsverket
just om dessa frågor. Med anledning
därav har statskontoret och riksräkenskapsverket
haft att i remissyttranden
framföra sina synpunkter på frågan.
Bägge dessa ansvariga myndigheter har
ansett, att någon ändring från reservationsanslag
till förslagsanslag inte borde
ske. Statskontoret erinrar om att riksdagen
så sent som år 1953 avslagit en
av lantbruksstyrelsen gjord framställning
om ändring av beteckningen. Riksräkenskapsverket
har i ett mycket fylligt utlåtande
funnit flera särskilt ur riksdagens
synpunkt tungt vägande skäl tala
för ett bibehållande av nuvarande ordning
för medelsanvisningen. Enligt verkets
mening kan några mera allvarliga
erinringar icke göras mot tillämpningen
av denna ordning.

I detta sammanhang kan jag nämna,
att man har önskat omläggning inte bara
av anslaget till jordbrukets rationalisering,
utan av flera andra anslag med
samma karaktär, exempelvis arbetslöshetsanslagen.
Inte heller socialministern
har emellertid velat gå in för en ändring.

Riksräkenskapsverket bar sålunda, eftersom
Kungl. Maj:t och riksdagen så
sent som år 1953 tagit ställning till denna
fråga, icke funnit skäl föreligga att
på denna punkt föreslå någon ändring.
Enligt verkets mening föreligger inte
heller anledning att vidtaga ändring i

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

Anslag till jordbrukets rationalisering m. m.

fråga om andra såsom reservationsanslag
anvisade anslag under nionde huvudtiteln.
Det är således på starka grunder
och med beaktande av de synpunkter,
som anförts av de hörda myndigheterna,
som utskottet har beslutat att
följa Kungl. Maj:t i denna fråga.

Jag bär tagit del också av revisorernas
synpunkter, och det finns givetvis
mycket som talar för dem, men det gäller
här att väga det ena mot det andra.
En enhetlig ordning bör emellertid tilllämpas
inom hela statsförvaltningen vid
likartade medelsanvisningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Föreliggande utlåtande behandlar ju,
såsom reservanten nyss anfört, även själva
rationaliseringsanslaget. Det skulle
kunna vara åtskilligt att säga om det,
men den frågan kanske kommer upp senare
under debatten.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja säga några ord om den utredning,
som är ifrågasatt i motionerna,
11:214 och 1:374, där framställning göres
om en allsidig utredning rörande
jordbrukets yttre, inre och driftsekonomiska
rationalisering. Utskottet har under
hand inhämtat, och det framgår också
av ett interpellationssvar, som jordbruksministern
lämnade den 11 mars till
fru Boman i andra kammaren, att han
hade för avsikt att tillsätta en utredning
om översyn av statsmakternas åtgärder
till det mindre jordbrukets stöd.
Genom en dylik utredning torde syftet
med motionerna vara tillgodosett, och
därför avstyrker också utskottet dessa
motioner. Vi har ju inom utskottet vid
flera tillfällen varit inne på dessa frågor,
och vi räknar med att det inte skall dröja
länge, innan denna utredning kommer i
gång. Det har från departementet upplysts,
att man där är i färd med att utarbeta
direktiven för denna nya utredning,
som just syftar till att ordna sådana
frågor, som berörts i motionerna.
Man vill visserligen ha en översyn av
hela frågan beträffande de speciella åtgärder,
som från statsmakternas sida hör
vidtagas till det mindre jordbrukets stöd,

men även dessa frågor innefattas i den
ifrågasatta utredningen.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte länge
fresta kammarens tålamod. Jag skall
emellertid be att få läsa upp ett avsnitt
av statsrevisorernas uttalande för att det
skall flyta in i dagens protokoll. Jag gör
det, därför att jag helt och hållet stöder
mig på statsrevisorernas förslag i detta
avseende.

När det gäller frågan om anslagets karaktär
av reservationsanslag eller förslagsanslag
uttalar statsrevisorerna följande:
»Vissa olägenheter i redovisningshänseende
torde icke kunna undvikas,
vare sig den ena eller andra anslagsformen
kommer till användning. När det
gäller mindre anslagsbelopp torde valet
måhända ej heller vara av egentlig
betydelse. Det måste emellertid anses
som föga tillfredsställande, att en så avsevärd
reservation som den som numera
förekommer på jordbruksrationaliseringsanslaget
år efter år skall komma
att kvarstå på anslaget. Revisorerna kunna
icke finna att ett dylikt anslagssystem
är ägnat att medföra en klar överblick
över anslagsläget. Reservationsbehållningen
lämnar icke någon översiktlig
uppgift vare sig om bidragsgivningen
eller det belopp, som kan utnyttjas för
ytterligare bidrag. Huvuddelen av reservationen
är nämligen redan disponerad,
men denna kan å andra sidan även inrymma
medel, som ännu icke disponerats.
Det synes uppenbart, att reservationsanslaget
i detta fall medför vissa
påtagliga nackdelar. Om reservationen
växer från ett år till ett annat och även
om den nedbringas genom att medlen
tagas i anspråk, medför den en viss
bristande överensstämmelse mellan vad
som beräknats i riksstaten och det faktiska
budgetutfallet.» Jag har i mitt föregående
anförande påpekat, att detta i hög
grad gäller om rationaliseringsanslaget.

Nr 15

Fredagen den 22 april 1955

Anslag till jordbrukets rationalisering m. m.
Det blir en bristande överensstämmelse
mellan vad som ursprungligen har beviljats
och vad som utnyttjas för de olika
ändamålen.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt
yrkande om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förrekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Majrts
till kammaren överlämnade proposition
nr 189, angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner;

nr 509, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. m.;

nr 510, av herr Jonsson, Jon, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.;

nr 511, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.;

nr 512, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 30 maj 1952 (nr
317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal; samt

nr 513, av herr Andersson, Lars, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.

Anmäldes och bordlädes:

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse till
riksdagen med överlämnande av redogörelser
från Nordiska rådets svenska delegation; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen och propositionen
nr 137 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/56
till avsättning till fonden för idrottens
främjande jämte i ämnet väckta motioner; nr

82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 86, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering av
vissa tjänster in. m.;

nr 87, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 22 april 1955

Nr 15

om pension eller understöd åt vissa personer;
och

nr 88, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ersättning till
vissa beställningshavare i reserven m. fl.
för minskning i avlöningsförmåner till
följd av beslut vid 1940 års lagtima riksdag
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående skatteinbetalning hos postverket
medelst check;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för beräknandet av
värdeminskningsavdrag å byggnader i
förvärvskällan jordbruksfastighet samt
om avdrag för täckdikningsanläggningar
m. m.;

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om skyldigheten att erlägga fastighetsskatt;
och

nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 20,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1955/56 m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åldringarnas
anpassning i produktionslivet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.17.

In fidem
Per Bergsten

Första kammarens protokoll 1955. Nr 15

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

Tisdagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till statens priskontrollnämnd;

nr 216, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående statsbidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden
m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; och

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt
bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, m. m.

Upplästes och lades till handlingarna
följande telegrafiskt inkomna läkarintyg:

Riksdagens första kammare, Stockholm.

Riksdagsman Lars Erik Andersson,
Hedensbyn, hindras på grund av sjukdom
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 26 april—3 maj 1955.
överkalix 26 april 1955

Pihlblad

Provinsialläkare

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 189, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Nilsson, Bror, väckta
motionen, nr 509, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 510, av herr Jonsson, Jon, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.;

nr 511, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.; och

nr 512, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Andersson,
Lars, väckta motionen, nr 513, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angå -

Tisdagen den 26 april 1955

Nr 15

ende åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 6, 8 och 81—87 samt
memorial nr 88, bevillningsutskottets
betänkanden nr 35—38, jordbruksutskottets
utlåtande nr 20 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 17.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

192, angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag; och

nr 194, angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 514, av herr Elmgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 515, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.;

nr 516, av herr Persson, Karl, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.;

nr 517, av herrar Ohlon och Boman, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
in. m.;

nr 518, av herr Persson, Helmer, och
herr öhman, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet in. in.;

nr 519, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående åt -

gärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område m. m.;

nr 520, av herrar Ohlon och Sundelin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. in.;

nr 521, av herr Persson, Helmer, m. fl.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m.;

nr 522, av herr Franzén m. fl„ i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.;

nr 523, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m.; samt

nr 524, av herr Franzén och herr Johansson,
Theodor, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

90, i anledning av väckta motioner
om anslag till ett register till arbetet
Noraskogs arkiv;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till landsfogdarna
m. fl.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till häradsskrivarna
in. fl. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgif -

Nr 15

Tisdagen den 26 april 1955

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avse.
r finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 97, i anledning av väckt motion om
ändrad löneklassplacering för e. o. kansliskrivaren
vid Gotlands infanteriregemente
H. Svensson;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande skyldighet för statstjänsteman
att underkasta sig läkarundersökning;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förordnande av civila medlare i äktenskapsmål; nr

29, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring av 5
kap. 103 § konkurslagen;

nr 30, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i gällande regler
för allmänna arvsfonden; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17
oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare; och
nr 22, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet jämte i ämnet
väckt motion; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en kommission
för undersökning och fortlöpande information
beträffande atomstridsmedlens
verkningar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Onsdagen den 27 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 192, angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag; samt

nr 194, angående eftergifter beträffande
ränta och amortering å vissa bostadsbyggnadslån.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Elmgrens motion, nr 514, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 515, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 516, av herr Persson, Karl, m. fl.
nr 517, av herrar Ohlon och Boman,
samt

nr 518, av herr Persson, Helmer, och
herr Öhman,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 519, av herr Spelz,
nr 520, av herrar Ohlon och Sundelin,

nr 521, av herr Persson, Helmer,
m. fl.,

nr 522, av herr Franzén m. fl.,
nr 523, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén, samt

nr 524, av herr Franzén och herr Johansson,
Theodor,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 89—97, första
lagutskottets utlåtanden nr 27—31, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21 och 22
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 16.

Ang. Nordiska rådets redogörelser

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen med överlämnande
av redogörelser från Nordiska rådets
svenska delegation.

Genom en den 18 februari 1955 dagtecknad
skrivelse, nr 99, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av skrivelsen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden samma
dag, till riksdagen överlämnat redogörelser
från Nordiska rådets andra session
i Oslo den 9—18 augusti 1954 och
från dess tredje session i Stockholm den
28 januari—3 februari 1955. Skrivelsen
hade av riksdagen hänvisats till utrikesutskottet,
som i det nu föreliggande utlåtandet
anfört:

»Utskottet finner det vara en god
praxis att verksamheten inom Nordiska
rådet göres till föremål för behandling
av riksdagen. Efter att ha tagit kännedom
om de genom Kungl. Maj:ts skrivelse
överlämnade redogörelserna för
Nordiska rådets sessioner 1954 och 1955
har utskottet funnit, att av dessa redogörelser
icke framgår, vilka åtgärder
som vidtagits i anledning av beslutade
rekommendationer. Utskottet anser erforderligt,
att i sammanhang med redogörelse
för rådets verksamhet resultaten
därav bliva vederbörligen redovisade.
Utskottet har därför ansett sig böra från

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. Nordiska rådets redogörelser

sekretariatet i rådets svenska delegation
inhämta upplysningar rörande efter rekommendationer
såväl vid första som
andra sessionen vidtagna åtgärder och
bifogar förteckning däröver.

I vilken ordning sådan redovisning
framdeles bör ske kan lämpligen bli föremål
för överläggning vid sådant gemensamt
sammanträde mellan regeringsrepresentanter
och presidiet i rådet, som
brukat förekomma i samband med utrikesministermöten.

Utskottet, som i övrigt icke funnit påkallat
att göra något särskilt uttalande
i ärendet, hemställer, att riksdagen måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad av
utskottet sålunda anförts.»

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Som jag redan vid remissen
av den föreliggande framställningen
från regeringen hade tillfälle att
säga, tjänar rapporteringen från Nordiska
rådet ett dubbelt syfte. Det är för det
första helt enkelt meningen att riksdagens
ledamöter skall informeras om vad
Nordiska rådet har förehaft. Det är för
det andra också meningen att denna rapportering
skall ge riksdagens ledamöter
tillfälle att närmare övertänka våra åtgöranden
och överväga, om dessa har
varit kloka och riktiga, med andra ord
ta ståndpunkt till vår verksamhet med
gillande eller kritik.

Det betonades mycket starkt i andra
kammaren under höstriksdagen hur angeläget
det var att på det viset riksdagens
opinion fick tillfälle att göra sig
gällande i anslutning till rådets verksamhet.
Med måhända ännu större styrka
har denna önskan om intresse från
riksdagens sida för rådets arbete framhävts
från rådsmedlemmarnas sida. För
oss framstår det som något utomordentligt
väsentligt att ha känning med opinionen
inom riksdagen, att veta i vad
mån de åtgöranden, som har förekommit
i Nordiska rådet, stöter på patrull i
det ena eller det andra hänseendet här
i riksdagen, så att vi kan veta med oss
var vi kan gå på någorlunda säker mark
och var vägarna är osäkra.

Det vore egentligen meningen att de
opinioner som sålunda kunde finnas in -

om riksdagen, i den mån de inte har
kommit till uttryck i utskottets utlåtande
i ärendet, skulle komma till synes i
dag. Emellertid har herr talmannen upplyst
mig om att inte någon ledamot av
kammaren har anmält sig till erhållande
av ordet i denna fråga. Jag har då tillåtit
mig att begära ordet som representant
för rådet. Jag har emellertid för min del
ingenting att tillägga till vad jag anförde
vid det tidigare tillfället, för halvannan
månad sedan, då jag tämligen utförligt
kommenterade rådets verksamhet
inför kammaren. Jag skall inte ytterligare
fullfölja denna kommentar; jag vill nu
bara göra en kort reflexion.

Det är rimligt nog att den allmänna
diskussion rörande rådets frågor, som vi
i rådet bär hoppats på, inte tycks komma
till stånd på detta stadium. Jag förstår
att det inte har varit tillfälle för
kammarens ledamöter att så noga tränga
in i den mångfald frågor som här föreligger.
Men jag konstaterar ändå att våra
berättelser har legat halvannan månad
på riksdagens bord. Vi tillåter oss i
rådet utgå från den föreställningen, att
kammarens ledamöter i någon mån har
tagit del av dessa berättelser. Vi vågar
räkna med att i den mån vi har gått
oriktiga vägar skulle kritik härutinnan
ha kommit till synes i dag. Om denna
debatt slutar med mitt anförande, så vågar
vi kanske tillåta oss att i denna tystnad
från kammarens sida intolka, att
man här i kammaren menar att vi åtminstone
i det väsentliga har gått fram
på sådana vägar där riksdagens första
kammare kan följa med.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till vad utskottet bär
hemställt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr G, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksam -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

hetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att detta utlåtande skulle företagas
till avgörande punktvis och, där så
erfordrades, momentvis.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Ang. beräkningen av väganslagen

Under punkten 9 av sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t, före behandlingen av de
olika anslagen till vägunderhåll och
vägbyggnader, lämnat en översikt över
beräkningen av väganslagen m. m.

Därvid hade förordats, bland annat,
att för det statliga vägunderhållet skulle
upptagas ett oförändrat belopp av 230
miljoner kronor, att anslagen till statliga
väginvesteringar skulle ökas med ca 33
miljoner kronor till 355 miljoner kronor,
att anslagen till den kommunala
väghållningen skulle uppföras med 121,3
miljoner kronor, innebärande en på i
huvudsak byggnadsanslaget fallande ökning
om 10,1 miljoner kronor, samt att
bidragsanslagen till enskild väghållning
skulle ökas med 4 miljoner kronor, varav
hälften på vartdera byggnads- och
underhållsanslaget, till sammanlagt 25,5
miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 150) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:185), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att låta under kalenderåret 1950
verkställa vägbyggnader för ett sammanlagt
belopp av 355 000 000 kronor, dels
ock för budgetåret 1955/56 anvisa anslag
till statliga väg- och brobyggnader
med ett sammanlagt belopp av 177 500 000
kronor, att avräknas mot automobilskattcmedlen; -

Ang. beräkningen av väganslagen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och öhman (I: 280)
och den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (11:355), i vilka
hemställts om en höjning med 10 000 000
kronor av anslaget till byggande av riksvägar
i och för ett snabbare färdigställande
av riksväg nr 13;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (1:281) och den andra
inom andra kammaren av herr Cassel
m. fl. (II: 352), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en utredning rörande vissa
i motionerna berörda vägbyggnadsproblem,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att den av Kungl. Maj:t förutsatta
medelsförbrukningsramen för
väginvesteringar för framtiden skulle redovisas
i anslutning till Kungl. Maj:ts
anslagsäskanden, dels uttala, att den i
femårsplanen för vägväsendets upprustning
förutsatta investeringsramen borde
komma till utförande, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att låta under kalenderåret
1956 verkställa vägbyggnader för belopp
av tillhopa 355 000 000 kronor, dels ock
för budgetåret 1955/56 anvisa anslag till
statliga väg- och brobyggnader med ett
sammanlagt belopp av 177 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alfred Nilsson m. fl. (I: 277) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johnsson i Kastanjegården m. fl. (II:
354), i vilka hemställts dels att riksdagen
måtte besluta, att intagning av enskilda
vägar till allmänt underhåll skulle
ske i väsentligt ökad omfattning och icke
för något år mindre än 50 mil, samt vidtaga
härav påkallad förstärkning av anslagen
till det statliga vägväsendet, dels
ock att därest ökad anslagsgivning nu
icke ansåges böra ifrågakomma utrymme
för de i motionerna föreslagna åtgärderna
måtte beredas genom jämkning av
anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader; -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen

dels ock slutligen två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (I: 332) och den
andra inom andra kammaren av herr
Widén (II: 384), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att kostnaderna
för iståndsättning av enskild väg, som
skulle förändras till allmän, alltid skulle
bestridas av kronan samt att tillräckliga
medel härför skulle avsättas i vederbörande
flerårsplaner.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:281 och 11:352,
i vad de avsåge förslag om en fortlöpande
redovisning av den för den statliga
väg- och brobyggnadsverksamheten avsedda
investeringsramen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:281 och 11:352,
i vad de avsåge förslag om fullföljande
av den i utskottets yttrande berörda femårsplanen
för vägväsendets upprustning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 150 och II: 185
samt I: 281 och I: 352, i vad de avsåge
förslag om återgång till budgetårsberäkning
av anslagen till den statliga vägoch
brobyggnadsverksamheten, icke måtte
bifallas av riksdagen;

IV. att motionerna 1:281 och 11:352,
i vad de avsåge förslag om utredning av
frågan om vägbyggandets lämplighet
som sysselsättningsobjekt m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; V.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:277 och 11:354 samt I:
332 och II: 384, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
i frågan om intagning av enskilda vägar
till allmänt underhåll;

VI. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i övrigt anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Alfred
Nilsson, Svärd, Skoglund i Doverstorp,

Svensson i Ljungskile, Staxäng, Widén
och Löfroth samt fröken Ager, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I—III
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:281 och 11:352 såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att den av Kungl. Maj:t
förutsatta medelsförbrukningsramen för
den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
måtte för framtiden redovisas
i anslutning till vederbörande anslagsäskanden; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 281 och II: 352 såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:ts kommande
förslag och beslut rörande väginvesteringarna
måtte avse ett fullföljande av
den i reservationen berörda femårsplanen
för vägväsendets upprustning;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:150 och 11:185 samt I:
281 och II: 352, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta om återgång till
budgetårsberäkning av anslagen till den
statliga väg- och brobyggnadsverksamlieten; b)

av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 281 och II: 352,
i vad de avsåge förslag om utredning
av frågan om vägbyggandets lämplighet
som sysselsättningsobjekt m. m., i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Vi som står bakom motionen
277 i första kammaren har ju lov
att känna en viss tillfredsställelse över
att statsutskottet beslutat hemställa, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört
i frågan om intagning av enskilda vägar

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

till allmänt underhåll. Men jag må ju
säga, att motiveringen för denna hemställan
är skäligen mager. Utskottet har
omgärdat sig med alla möjligheter för
att liksom hindra att frågan om detta
vägunderhåll skulle undersökas ordentligt.
Utskottet citerar först vad utskottet
sade i fjol, nämligen att det i och för sig
skulle vara önskvärt, om de enskilda vägarna
i ökad omfattning kunde intagas
till allmänt underhåll. Utskottets förväntan
i detta avseende har, såsom vi sett,
resulterat i att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som år 1951 tog in 17 mil vägar
till allmänt underhåll, år 1954 inte
tog in mer än omkring 13 mil. Det har
alltså blivit tvärtemot vad man hade
tänkt sig.

Nu vill jag livligt hoppas, att Kungl.
Maj:t vid uppgörandet av nästa års proposition
beaktar, att det har hänt någonting
år från år. Det är inte bara det
faktum, att tusentals människor blir
orättvist behandlade på grund av att de
själva måste till största delen underhålla
sina enskilda vägar. Härtill kommer att
den ökade molortrafiken har gjort detta
svårare och svårare. Det är ju känt,
att antalet nya motorfordon på ett enda
år ökat med inte mindre än 100 000, och
detta har gjort vägunderhållet alltmer
betungande. Utskottet skriver: »Utskottet
vill dock samtidigt understryka angelägenheten
av att en successiv förbättring
av förhållandena på förevarande
område kommer till stånd.» Nå en successiv
förbättring blir det ju alltid, om
10 å 20 mil vägar om året intas till allmänt
underhåll. Utskottets uttalande säger
därför inte så mycket.

.lag skulle vilja hemställa, att kommunikationsministern
och statsrådet Hjalmar
Nilson gör en allmän översyn och
därvid ser till att de genomfartsvägar,
som förbinder två allmänna vägar, och
de vägar, som går till vissa byar eller
fastigheter och som sedan inte kan fortsätta
längre beroende på vatten eller
berg — det finns många sådana vägar i
nordliga Sverige — på en enda gång
eller åtminstone i så stor utsträckning
som möjligt kommer in under allmänt
underhåll. Detta överensstämmer ju med

Ang. beräkningen av väganslagen
den tankegång som låg till grund för
vägväsendets förstatligande. Då sades det
ifrån, att det inte var lämpligt att man
hade en massa små »väghållningsdistrikt»
med maskiner som inte kunde utnyttjas
året om. Detta argument gäller
nu också.

Sedan talar utskottet om den ekonomiska
sidan. Men när statens bidrag till
underhåll av cirka 4 000 mil enskilda
vägar i dag inte kostar mer än 25,5 miljoner
kronor varav 13 miljoner avses för
byggandet av enskilda vägar och bilskattemedlen
ger över 900 miljoner kronor,
måste man väl säga att proportionen
inte är rimlig. Man kan inte tala om
att det blir några stora ekonomiska konsekvenser,
om man tar in några hundra
mil enskilda vägar till allmänt underhåll.

Jag skulle önska att fjärde avdelningen
hade framfört dessa synpunkter. Detta
har ej skett, och därför har jag begärt
ordet för att understryka, att det
verkligen vore en gärd av rättvisa om
Kungl. Maj:t toge denna sak under allvarlig
omprövning, gör en ordentlig undersökning
och skipar rättvisa åt det
folk som bor utmed dessa vägar.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi kan inte förklara oss
nöjda med den nuvarande takten i utbyggnaden
av våra vägar, men vi är inte
heller beredda att acceptera den linje
som de borgerliga reservanterna lanserar.
I denna punkt av utskottets utlåtande
har utskottet bl. a. motiverat avslagsyrkandet
på våra motioner, och av
den anledningen tar jag till orda vid behandlingen
av denna punkt och återkommer
med yrkande vid punkt 7 i utskottets
utlåtande.

Vi har hemställt, att anslaget till byggande
av riksvägar skall bestämmas till
125 miljoner kronor i enlighet med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag
och att 10 miljoner kronor härav disponeras
såsom förstärkt anslag för snabbare
utbyggnad av riksväg 13.

Riksväg 13 spelar en utomordentligt

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen
viktig roll för Norrland. Den har en
längd av över 1 000 km, d. v. s. en fjärdedel
av riksvägnätets sammanlagda längd.
Den sträcker sig utmed den norrländska
kusten, som är mycket dåligt utrustad
med järnvägskommunikationer, och den
fyller därför ett väldigt behov när det
gäller godsbefordran och annan trafik.
Jag har tidigare här i kammaren talat
om vilket stort behov som bl. a. storindustrierna
utefter den norrländska
kusten har av att ordna en tillfredsställande
godsbefordran. Ett helt utbyggande
av riksväg 13 kan naturligtvis inte
fylla alla de behov som föreligger på
kommunikationernas område inom det
norrländska kustlandet, det vill jag poängtera,
men om man åstadkommer ett
snabbare tempo i färdigställandet av
nämnda riksväg, är det uppenbart att
förhållandena blir betydligt bättre.

Några exempel skall jag ge för att belysa
nödvändigheten av större anslag.

I Västerbotten har riksväg 13 en längd
av 273 km, och av denna sträcka är endast
59 km breddade och permanentade.
Den anslagsram som angivits för
åren 1955—1959 gör det möjligt att färdigställa
en sträcka på ytterligare ca
74 km. Detta innebär att år 1960 återstår
nära 140 km att förbättra till föreskriven
riksvägsstandard inom Västerbottens län.

Inom Västernorrlands län beräknar
vägmyndigheterna, att det med nuvarande
anslagsram kommer att dröja 10—15
år innan riksväg 13 inom nämnda län
är färdig.

I Norrbotten räknar man med att endast
kunna färdigställa 10 å 15 km per
år på grund av anslagens ringa omfattning.

Var och en begriper, att så kan det
inte få bli. I de län som jag här har
nämnt finns det gott om arbetskraft.
Följaktligen kan man inte använda argumentet
om arbetskraftsbrist för att motivera
den alltför långsamma takten i färdigställandet
av riksväg 13.

Utskottet säger i anledning av vårt förslag
om anslagsförstärkning bl. a.: »En
sådan anslagsförstärkning måste nämligen
anses meningslös, då den i rådande
konjunkturläge knappast kommer att le -

da till någon motsvarande stegring i vägbyggnadsverksamheten
utan snarare får
till följd, att anslagsbehållningen vid
budgetårets slut ytterligare ökas.»

Jag måste säga, att utskottet har fel
när det gäller de områden som jag här
har talat om och när det gäller större
delen av sträckningen av riksväg 13. Hur
är det i de flesta norrlandslänen när det
gäller arbetskraften? Man måste säga att
det är gott om arbetskraft, och därmed
faller naturligtvis utskottets motivering
platt till marken.

Som jag sade tidigare, herr talman,
återkommer jag med ett yrkande under
punkt 7 i utskottets utlåtande.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Vid den nu under behandling
varande punkten i statsutskottets
utlåtande finns en reservation 1 a)
av herr Ohlon m. fl., som bl. a. tar sikte
på vissa förhållanden beträffande anslagsäskanden
och budgetberäkningar,
och den berör också femårsprogrammet
för vägväsendets investeringar.

I reservationen sägs det, att den av
Kungl. Maj :t förutsatta medelsförbrukningsramen
för den statliga väg- och
brobyggnadsverksamheten bör redovisas
i samband med vederbörande anslagsäskanden.
Det framhålles också, att så sker
redan nu i fråga om investeringarna i
kommunikationsverkens kapitalfonder. I
reservationen anföres vidare, att redan
själva anslagsäskandet som sådant — om
det skall ha någon förnuftig mening —
måste innefatta en ganska bestämd framtidsbedömning
av den med vederbörande
anslag förbundna verksamhetens omfång,
och man anser det därför motiverat
att återgå till att ha budgetår i stället
för kalenderår som beräkningsgrund.

I reservationen framhålles också angelägenheten
av att femårsprogrammet för
vägväsendets investeringar, som man har
ansett böra följas, verkligen genomföres.

I reservationen erinras vidare om att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betecknat
detta program såsom innefattande
den minsta väginvesteringsvolym som
kan ifrågakomma för att betingelser skall

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

kunna skapas för ekonomiskt gynnsamma
landsvägstransporter, samtidigt som
styrelsen starkt understrukit, att man
ingalunda därigenom kommer att till år
1960 nå den vägstandard som skäligen
kan krävas. Mot bakgrunden härav, framhåller
reservanterna, framstår Kungl.
Maj :ts beslut om en begränsning av väginvesteringarna
under innevarande kalenderår
med 70 miljoner kronor såsom
betänkligt.

Reservationens yrkande går ut på för
det första att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller, att den av Kungl.
Maj :t förutsatta medelsförbrukningsramen
för den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
måtte för framtiden
redovisas i anslutning till vederbörande
anslagsäskanden, för det andra att
riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :ts kommande
förslag och beslut rörande väginvesteringarna
måtte avse fullföljande av den
berörda femårsplanen för vägväsendets
upprustning, och för det tredje att riksdagen
må besluta om återgång till budgetårsberäkning
av anslagen till den
statliga väg- och brobyggnadsverksamheten.

Detta är alltså reservationens yrkande,
och jag ber, herr talman, med dessa
ord att få yrka bifall till reservationen
1 a) av herr Ohlon m. fl.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Herr Alfred Nilsson inledde
ju denna debatt, men då lian har
suttit i utskottet och där godkänt vad
utskottet har skrivit och inte heller här
ställde något annat yrkande än om bifall
till utskottet, skall jag inte uppta tiden
med att på något sätt beröra vad han
framförde.

Till herr Persson, som talade för en
alldeles speciell sak, en motion från
norrlandshåll om ett ytterligare anslag
på 10 miljoner kronor för forcering av
byggandet av en särskild väg i Norrbotten,
iir det inte någonting annat att säga
än att det, som alla känner till, numera
inte iir brukligt att riksdagen beslutar
om anslag till särskilda viigar, idan an -

Ang. beräkningen av väganslagen
slagen beviljas i klump och fördelas av
Kungl. Maj :t. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fullföljer sedan arbetena i överensstämmelse
med uppgjorda och fastställda
femårsplaner. Detta är den formella
gången av anslagens användning,
och utskottet har inte funnit någon anledning
att frångå denna med anledning
av herr Perssons motion.

I övrigt vill jag beträffande själva anslagshöjningen
säga, att det är egentligen
inte så mycket fråga om anslagsbeloppens
storlek. Det är ju nämligen så att
reservationer finns och dessa reservationer
tenderar att öka. Innevarande år
kommer de att öka ganska kraftigt på
grund av den beskärning, som gjorts i
fråga om investeringarna på vägväsendets
område. Det är således icke i första
hand fråga om pengar, utan det är
mera fråga om arbetenas utförande.

Beträffande den av mig nu berörda
motionen kan jag alltså med det anförda
bara yrka bifall till vad utskottet har
anfört.

Jag vill sedan något närmare uppehålla
mig vid den reservation, för vilken
herr Sundelin nu har gjort sig till
talesman och som berör en hel rad rätt
ingripande frågor. Till grund för reservanternas
yrkande ligger fyra motioner,
vilka omspänner ganska mycket i fråga
om vägarna och vägförvaltningarna, om
beräkning av anslagen, om femårsplanens
fullföljande, om medelsförbrukningsramar
o. s. v. Det är således ett
mycket omfattande och vittomspännande
område, som motionärerna här tagit
upp till behandling. Utskottet har också
skrivit ganska utförligt beträffande dessa
motioners yrkanden. Jag anser det
därför onödigt att här redogöra för hela
innebörden av vad utskottet har skrivit.
Jag måste därvidlag hänvisa till utlåtandet,
där utskottet, som sagt, utförligt
har redovisat alla de punkter, som
motionärerna och reservanterna har tagit
upp. Jag vill i alla fall i korthet beröra
något av det väsentligaste.

Det väsentligaste kan man kanske säga
är, att den av förra årets riksdag
uppgjorda femårsplanen för vägbyggnadsarbetet
fullföljes. .lag tror att det

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen
är ett gemensamt önskemål hos oss alla,
att så skall ske. Vad som möjligen kan
rubba planen är de ändrade konjunkturerna,
vilka påverkat investeringarna,
men vi får hoppas att vad som inte
kan utföras under det ena året skall
kunna tas igen under det följande och
att alltså i stort sett planen skall kunna
fullföljas under femårsperioden, såsom
man har räknat med. Vi har emellertid
alla så småningom kommit underfund
med att det är ganska vanskligt
att fastställa planer på så lång sikt som
fem år och att använda dem som tidtabeller,
vilka till punkt och pricka i varje
enskild del skall följas.

Sedan har reservanterna också tagit
upp frågan om icke vad man skulle kunna
kalla investeringstaket borde fastställas
samtidigt som medelsanvisning sker,
vilken ordning för närvarande tillämpas
beträffande de affärsdrivande verken.
Beträffande vattenfallsverket, televerket
o. s. v. är det ju på det sättet, att redan
i kapitalbudgeten föreslår Kungl. Maj:t
en investeringsram samtidigt som anslag
äskas för verken. Nu råder emellertid
den skillnaden mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och de övriga verken,
att vi när det gäller investeringarna för
de senare verken har budgetårsberäkning,
d. v. s. utgifterna redovisas budgetårsvis,
under det att i fråga om väginvesteringarna
anslagen numera beviljas
för kommande kalenderår. Det betyder
en utsträckning i tiden med ett
halvt år, vilket givetvis försvårar möjligheterna
att överblicka vilka investeringar
som kan utföras så långt framåt
i tiden.

Nu bär emellertid reservanterna yrkat
på en återgång till den gamla ordningen
med anslagsgivning för budgetår.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle således komma i samma ställning
som de övriga affärsdrivande verken,
och det vore då givetvis lättare att samtidigt
med medelsanvisningen fastställa
investeringsramen. Nu har emellertid
riksdagen så sent som förra året beslutat
att av praktiska skäl, bland annat
med hänsyn till möjligheterna för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att lättare

kunna planera arbetena, anvisa anslagen
för kalenderår, vilket innebar en avvikelse
från vad som tidigare varit regel.
Det är uppenbart att om riksdagen skulle
vilja gå med på vad reservanterna har
föreslagit, alltså en återgång till budgetårsberäkning,
skulle det vara lättare
att överblicka området och lättare att
fastställa investeringsram samtidigt som
medelsanvisning sker. Men å andra sidan
skulle man då gå miste om alla de
praktiska fördelar, som varit avgörande
för beslutet om anvisning av anslagen
kalenderårsvis.

Dessa frågor sammanhänger således
mycket intimt med varandra. Jag kan
mycket väl förstå reservanternas uppfattning
att investeringsramens storlek
bör fastställas i så god tid som möjligt.
Utskottsmajoriteten har även påtalat den
enligt vår mening alltför sent tillkännagivna
begränsning av investeringsramen
som skedde i år och framhållit, att utskottet
önskar att besked om investeringsramens
storlek skall meddelas vederbörande
verk i så god tid, att rubbningar
inte uppstår i planeringen. Den
begränsning av investeringarna med 79
miljoner kronor, som tillkännagavs genom
Kungl. Maj:ts skrivelse den 25 februari
i år, kommer givetvis att avsevärt
rubba den uppgjorda flerårsplanen i vad
den avser arbetena under innevarande
år. Följaktligen ligger det naturligtvis en
hel del i reservanternas krav, att verket
tidigare bör få besked om vilka investeringar
som är möjliga för ett visst år.

Även om jag, herr talman, medger detta
är det emellertid ett ganska långt
steg därifrån till att kunna ansluta sig
till kravet att man med nuvarande anslagsberäkning
för kalenderår skulle
kunna fastställa investeringsramen samtidigt
som anslagen. Det skulle ju betyda
att Kungl. Maj:t exempelvis på hösten
1955 skulle kunna överblicka hur mycket
vägar som kan byggas i landet under
kalenderåret 1957. Det är enligt min
mening alltför mycket begärt. Utskottet
har inte heller kunnat tillstyrka en sådan
ordning, utan har nöjt sig med att
förklara, att besked om väginvesteringarnas
storlek bör meddelas verket i så

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

god tid att rubbningar inte behöver medföra
alltför stora skadeverkningar.

Reservanterna har sedan i konsekvens
med sitt yrkande om ändrad tid för anslagsberäkningen
hemställt om en del
ändringar i fråga om anslagen. Då det
här är fråga om en ren konsekvens av
den första reservationen skall jag inte
närmare ingå på det yrkandet. Vad vi
ju närmast har att ta ställning till är ju
reservanternas yrkande om återgång till
ändrad tid för anslagsberäkningen, således
till budgetårsberäkning.

Med vad jag nu anfört tror jag mig
ha bemött det väsentliga i reservationen,
således de punkter som herr Sundelin
varit inne på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det har länge varit en
ganska allmän uppslutning om programmet
att företa en upprustning av våra
vägar. Man har också försökt att genom
avvägning av bilskattemedlen se till att
det finns pengar tillgängliga för att förverkliga
detta program.

Det har vid denna upprustning av vägväsendet
varit en strävan att få till stånd
så stor planmässighet som möjligt, bland
annat för att på bästa sätt kunna utnyttja
den moderna teknikens hjälpmedel.
Kungl. Maj :ts besked till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i slutet av februari
i år i fråga om investeringsbegränsningen
medförde, att det för vägmyndigheterna
uppstod en helt ny situation
då det för dem gällde att planera för
och verkställa arbetena för innevarande
år. Det blev nödvändigt att hastigt revidera
arbetsplanen, vilket kommer att
leda till avsevärda rubbningar. Man måste
nu räkna med ganska allvarliga dröjsmål
med anläggandet av nya vägar och
utförandet av vägförbättringar. Dessa
rubbningar innebär en stor olägenhet
just nu, när vi har att räkna med en
kraftig ökning av biltrafiken. Jag skall
för att belysa läget tillåta mig anföra
hur förhållandena kan te sig i ett enskilt
distrikt.

Ang. beräkningen av väganslagen
Vägmyndigheterna strävar, som jag sade,
efter att genom planläggning av
byggnadsverksamheten kunna utföra arbetena
så billigt och effektivt som möjligt.
Man söker i god tid uppgöra noggranna
planer för större arbeten för att
kunna utnyttja moderna maskiner etc.
och bedriva arbetena rationellt. Denna
politik gör att arbetsplanerna för större
arbetsuppgifter måste fixeras för längre
tid framåt. Arbetsplanerna blir på det
sättet mera bundna. Möjligheterna till
snabba nedskärningar i byggnadsvolymen
minskas, och de torde ofta inte gå
att genomföra utan väsentliga kostnadsökningar.
Detta gäller i första hand kontraktsbundna
entreprenadarbeten, men
det gäller också för arbeten i egen regi.

Omständigheterna gör det nödvändigt
att söka lägga ut entreprenader på sommaren
och se till att arbetena kommer
i gång på höstsidan. Det gäller att ha
överblick över både innevarande år och
det kommande, för att det hela skall
fungera på lämpligaste sätt även ur arbetsmarknadssynpunkt.
Men när en sådan
inskränkning som den i år sker,
drabbar den sådana arbeten som inte är
fastlåsta. För mitt läns vidkommande
innebär det bl. a. —■ om jag får ta upp
en detaljfråga — att man inte kan fullfölja
brobyggandet i beräknad takt. Det
gör i sin tur, att man inte kan öka
högsta tillåtna axeltrycket på vägarna,
och därmed hindrar man ett fullt utnyttjande
av den ständigt moderniserade
bilparken. Vidare är det ju nödvändigt
att reservera vissa av arbetena i
egen regi för vinterperioden, så att man
får snabbaste möjliga takt och jämnaste
möjliga utnyttjande av arbetskraften.
Denna planering rubbas ganska avsevärt,
när besked kommer i februari månad.

Jag vill också framhålla att den så
hastigt beslutade inskränkningen i årets
arbetsplan, som i och för sig kanske
inte har så betydande verkningar i år,
medför att man inte kan lägga ut större
arbeten på entreprenad så som man räknat
med, utan att arbeten i egen regi får
träda i stället på de mest angelägna
punkterna. Detta förrycker utnyttjandet

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen
av maskiner och dylikt hos de firmor
som skulle haft entreprenaderna. För
vårt läns vidkommande har vi räknat
med ungefär 60 procent entreprenadarbeten
och 40 procent arbeten i egen regi,
men det förefaller nu som om siffrorna
skulle bli helt omkastade. Man kommer
alltså inte att kunna tillgodogöra sig det
förbilligande, som utläggandet av större
arbeten på entreprenad i och för sig
medför.

Nu säger en ärad talare — jag tror att
det var herr Andersson — att man är
ense om att femårsplanen bör fullföljas
och att man senare skall försöka ta igen
vad som inte kan göras i år. Ja, jag tror
att jag för min del nödgas säga, att redan
förändringen i år gör det ytterst
svårt att fullfölja den femårsplan som
man allmänt har siktat till. Rubbningarna
i första omgången blir så stora, att
man antagligen får svårt att ta igen det
förlorade; i varje fall går det inte under
nästkommande år att nå det resultat,
som man skulle ha velat räkna med.

Jag blir ganska tveksam om varthän
utskottet vill komma, när jag läser utskottets
på åtskilliga ställen tämligen restriktiva
uttalanden. Utskottet talar om
att även vägarbetena får lämpas efter tiderna,
och av ett uttalande på ett annat
ställe får man ett intryck av att utskottet
inte tror att det skall bli möjligt att
fullfölja vägupprustningen i den förut
tänkta takten.

Allt detta gör att vi så vitt jag förstår
befinner oss i ett läge, där man
tycks gå ifrån tanken på en bestämd,
samordnad plan för upprustning av vägarna
i erforderlig takt. Och därmed
mister man många av fördelarna med
välplanerad vägupprustning. Det är klart
att också vägförbättrandet i viss mån
måste anpassas till rådande förhållanden,
men så som utskottet här uttalat
sig, tycker jag mig sakna den bestämda
uppfattning, som borde finnas hos det
utskott som handlägger dessa frågor.
Man har inte tillräckligt betonat, att det
gäller att fullfölja den vägpolitik man
slagit in på.

Rån möjligen logiken fordra, att den
bristande planmässigheten och sönder -

brytandet av planerade arbeten på andra
områden — som är så kännetecknande
för den rådande regeringspolitiken —
skall ha sin motsvarighet också på vägområdet,
att ryckigheten skall bli det
dominerande draget också här? Men jag
vill för min del ha sagt ifrån, att ett
frångående av den bestämda, planmässiga
vägpolitiken innebär att arbetet
försenas och även i mycket hög grad
försvåras för de myndigheter, som har
uppgiften att handhava den av alla önskade
vägupprustningen.

Jag skulle vilja rikta några frågor till
statsrådet Nilson. Det är med mycket
stort intresse vi emotser hans uttalande
om vad man har att vänta när det gäller
vägarna. De myndigheter, som arbetar
på området, vill ha klarhet om hur
man på högre ort tänker sig den fortsatta
utvecklingen; intentionerna därifrån
spelar mycket stor roll, och vaga
uttalanden om att det möjligen kan bli
så och så hjälper inte dem som skall
handha detta arbete.

Därför vädjar jag till statsrådet Nilson
att söka ge oss en klarare bild av
den vägpolitik, som man från regeringshåll
ämnar föra. Det går inte att handla
efter behag för korta tidsperioder, utan
det måste i detta fall vara ordentlig
planläggning och följdriktighet i handlandet.
Inte minst intresserade av de uttalanden
som föredragande statsrådet
här kommer att göra — jag räknar med
det — är bilisterna. De har ju fått betala
sina skatter, och de har fått löfte
om att det snart skall bli goda vägar.
Nu undrar de, vilken vägpolitik som
kommer att föras och vad det är vi har
att vänta.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Riksdagen har redan för
många år sedan knäsatt den principen,
att en skälig andel av vägkostnaderna
skall betalas av bilismen. Vad som menom
med »skälig andel» är väl inte så
exakt angivet. Däremot är den principen
utformad, och på ett mera klart sätt,
att bilskattemedlen skall användas för
att betala vägbyggande, vägunderhåll

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

och diverse annat som hör samman med
trafiken.

När vi här i riksdagen för några år
sedan beslöt någonting som kallades för
en extra bensinskatt, motiverades denna
skatt emellertid av andra skäl. När
regeringen lyckades driva igenom denna
skatt var motiveringen inte närmast
vägväsendets behov utan önskemålet att,
som det hette, suga upp vad man betraktade
som en överflödig köpkraft. Men
principen om bilskattemedlens användning
uppehölls även då så till vida, att
den dåvarande finansministern förklarade,
att genom vad som skedde satte
sig statsverket så att säga i en skuld
till vägväsendet. Den skulden har mig
veterligt icke blivit betald.

När vi i fjol — efter det att denna
extra bensinskatt till en del hade tagits
bort — återigen höjde bensinskatten, betonades
emellertid starkare sambandet
mellan vägkostnader och bilskattemedel.
Då motiverades skattens höjning direkt
med önskemålet att rusta upp vårt vägväsende.

Nu finner man emellertid en alltmer
ökande disproportion mellan medel för
vägväsendet i form av bilskattemedel
och de pengar som faktiskt användes
för vägväsendet. Under de sista månaderna
har det nämligen inträffat, att
man inte har fullföljt programmet som
man tänkte sig det. Man har minskat investeringen
för att på det sättet indirekt
dämpa efterfrågan. Medan man förut ville
minska efterfrågan genom att medelst
en skatt dra in överflödig köpkraft vill
man nu dämpa efterfrågan genom att
minska investeringarna. På det sättet
har undan för undan uppkommit mycket
stora reservationer.

Genom vad som nu har inträffat är
det också uppenbart, att när bensinskattens
höjning i fjol motiverades med vägväsendets
ökade behov har i realiteten
grunden för denna bensinskattehöjning
raserats. Antingen skall man använda
pengarna för avsett ändamål eller också
skall man inte belasta bilismen som man
gör.

.lag har velat nämna dessa omständigheter,
som jag betraktar såsom ett slags

Ang. beräkningen av väganslagen
bakgrund till de yrkanden, som framställts
i reservationen 1) a) och som utgör
alternativ till klämmarna I, II och
III i utskottets utlåtande under denna
punkt. För innehållet har både herr
Sundelin och herr Andersson i Rixö redogjort.
Jag ber att få uttala min anslutning
till de yrkanden, som herr Sundelin
därvid framställt.

Det finns emellertid också under denna
punkt en reservation, som är betecknad
med 1) b). Den utgör ett alternativ
till klämmen IV under denna punkt i utskottets
utlåtande. Denna reservation
grundar sig på sätt och vis på samma
allmänna motivering, som jag här försökt
ange, och den gäller närmast önskvärdheten
av att man vid en planering
av vägbyggandet och vägunderhållet
skall försöka att även uppmärksamma
frågorna om kostnaderna för och lämpligheten
av vägbyggande såsom sysselsättningsobjekt.
Denna formulering är
ett uttryck för önskemålet att pengarna
på detta område skall komma till bästa
möjliga nytta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den under denna punkt avgivna
reservationen 1) b), undertecknad av
herrar Svärd, Skoglund och Staxäng.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! En kort replik till herr
Karl Andersson! Han sade att det inte
var vanligt att riksdagen anvisade medel
till särskilda vägar. Det är ju mycket
möjligt att så inte har varit praxis,
men jag tror nog att man kan säga att
riksdagen mycket väl kan ge sin mening
till känna i denna fråga bl. a. mot
bakgrunden av hur eftersatt färdigställandet
av riksväg 13 är. Herr Karl Andersson
är en så pass klyftig karl, att
han vet att den formalitet han hänvisar
till egentligen inte håller.

Sedan vill jag säga några ord med anledning
av högerns reservation. I den
föreslås en utredning av frågan om vägbyggandets
lämplighet som sysselsättningsobjekt.
.lag måste för min del siiga
att det inte kan generellt framhållas, att
vägbyggandet inte är lämpligt när det

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen
gäller att upprätthålla sysselsättningen
här i landet. Däremot behöver man inte
blicka tio år framåt i tiden och spara
vägbyggnadsarbetena till dess att det om
tio år eventuellt skulle uppstå massarbetslöshet.
Nu ligger det emellertid till
på det sättet, att i de områden, som jag
har talat om, föreligger det behov av
sysselsättning. Medel finns bl. a. av bilskattemedel,
men ändå vägrar man att
acceptera att anslå tillräckliga medel för
att kunna färdigställa riksväg 13, trots
att det också finns arbetskraft.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Den kritik, som här
framkommit mot utskottets förslag, riktar
sig huvudsakligast mot det förhållandet,
att utskottet vidhåller fjolårets beslut
om beräkning av anslagen kalenderårsvis.
I en vid denna punkt avgiven reservation
yrkas på en återgång till budgetårsberäkning
av de anslag det här gäller.
Vi diskuterade redan i fjol detta
spörsmål och kom till den uppfattningen,
att en anslagsgivning för kalenderår
innebar så betydande fördelar för
vägväsendet och dess planläggning, att
det var skäl i att tillämpa detta system,
även om en och annan invändning kunde
resas häremot. Bl. a. är det klart, såsom
här framhållits, att svårigheterna
att i förväg beräkna vägarbetena blir
större ju längre fram i tiden man siktar.

Jag tror för min del, att det med den
konstruktion vi har av anslagen till vårt
vägväsende är nödvändigt att fortfarande
vidhålla kalenderårsberäkningen, om
man nu på vägväsendets område i förväg
skall kunna planlägga de arbeten, som
skall utföras inom den närmast liggande
tiden. Sedan uppkommer ju den fråga,
som har aktualiserats speciellt i år,
då kännedom om investeringsramens
storlek blev tillgänglig först så sent som
i slutet av februari månad. Det är självklart
att detta förhållande med rätta kan
beklagas, men å andra sidan lever vi
väl nu i vårt svenska samhälle under så
speciella omständigheter att jag ifrågasätter,
om det verkligen hade varit möjligt
för regeringen att så värst mycket ti -

digare ge besked om investeringsramens
storlek. Jag kan för min del knappast
tänka mig något område, där det inte
skulle kunna riktas samma anmärkningar
mot begränsningar som det görs i detta
fall — man kan sedan kalla det för
ryckighet eller vad man vill. I nu rådande
läge får vi lov att acceptera situationen
sådan den är. Men detta utgör
inte något motiv för en återgång till beräkning
av anslagen budgetårsvis. Att i
detta fall som på en del andra av statsverksamhetens
områden tillämpa beställningsbemvndiganden,
tror jag inte är
vare sig lämpligt eller möjligt. Strukturen
av verksamheten på väg- och vattenbyggnadsväsendets
område är väsentligen
eu helt annan än den verksamhet,
som bedrives av en hel del av
våra affärsdrivande verk, med vilka vägoch
vattenbyggnadsverket inte kan jämställas.

Sedan kände jag mig ha anledning att
säga några ord i anledning av herr Helmer
Perssons första yttrande. Han har
tydligen intresserat sig för och ömmat
för en speciell riksväg, eller kanske riksvägarna
över huvud taget. Även jag har
tillsammans med några andra ledamöter
väckt en motion i denna fråga, men jag
gick den motsatta vägen och önskade, att
länsvägarna — bakom vilket begrepp både
de gamla länshuvudvägarna och de
gamla bygdevägarna numera döljer sig
— skulle få en anslagsförstärkning. De
är ju till milantalet oändligt mycket
större än riksvägarna. Jag ansåg att det
var av större angelägenhet att tilldela
dessa vägar ytterligare anslag än att ge
riksvägarna mer. Jag skall för min del
inte säga, att det är oriktigt att höja anslagen
till riksvägarna, om det finns möjlighet
därtill, men jag menar nog att man
med utgångspunkt från den fördelning,
som skedde under fjolåret, då anslagens
antal begränsades, då också gjorde en
avvägning. I den mån man hade ett ökat
utrymme för anslag, tyckte jag att det
var skäligt, att man skulle fördela detta
ökade utrymme proportionsvis lika
mellan dessa tvenne stora huvudgrupper
av vägar. Jag hade därför i motionen yrkat
på en ökning av anslaget till läns -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

vägarna med 10 miljoner kronor. Att jag
sedan i avdelningen och utskottet frånträdde
detta yrkande berodde på utskottets
skrivning under punkten 7.

Det är ju på det sättet, att vad vi än
ger oss på får vi lov att göra en avvägning,
och man får då söka sig fram efter
det möjligas linjer. Att jag inte har en
lika stark känsla för riksvägarna beror
nog också på den omständigheten, att
(ie riksvägar, på vilka de mesta pengarna
hitintills lagts ned, varit sådana som löper
parallellt med de allra bästa järnvägarna.
Dessa senare är lika mycket som
vägarna en samhällsangelägenhet, och
jag är inte utan vidare övertygad om att
man skall i samma utsträckning lägga
ner pengar på riksvägar, som därigenom
kommer att försämra möjligheterna för
de järnvägslinjer, som vi i varje fall
måste ha — att göra sig gällande. Då har
de s. k. länsvägarna en annan uppgift
att fylla. De tillför resande och gods till
de goda järnvägslinjerna, och jag finner
det mera angeläget att de bygder,
som saknar goda järnvägsförbindelser, i
första hand får goda landsvägsförbindelser.

•lag bär velat anföra dessa allmänna
synpunkter och ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Werner (bf).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att säga några ord i anledning av de
anföranden, som hållits av herrar Domö
och Bergh.

Herr Domö har jag inte så mycket
otalt med, då utskottet har givit sin anslutning
till de allmänna synpunkter,
som han anförde beträffande angelägenheten
av att man får till stånd största
möjliga planmässighet i fråga om våra
vägbyggnader.

Herr Domö kom också in på den nu
aktuella frågan om den investeringsram,
som Kungl. Maj :t har fastställt för innevarande
kalenderår, och i den frågan
liar utskottet understrukit angelägenheten
av all för framtiden beslut angående
sådana investeringsramar fattas i så god

4 Förslå kammarens protokoll 1955. Nr 15

Ang. beräkningen av väganslagen
tid, att planläggningen av verksamheten
inte onödigtvis försvåras. På den punkten
tycker jag att herr Domö kan vara
ganska till freds med vad utskottet har
anfört.

Vad sedan gäller herr Bergh kom han
fram till påståendet, att avståndet tenderar
att mer och mer öka mellan tillgängliga
medel och i verkligheten utförda
vägarbeten, och jag vill inte förneka,
att så ser situationen ut för närvarande.
Det är emellertid mycket svårt att spå,
och i varje fall hyser vi inom statsutskottets
fjärde avdelning den förhoppningen,
att det skall bli möjligt att framdeles
öka kanske inte väganslagen men
väl vägarbetena så pass kraftigt, att man
skall kunna i det närmaste genomföra
den femårsplan, som riksdagen gav sin
anslutning i fjol i samband med beslutet
om bilskatten.

Men det är som sagt svårt att spå. Det
blir ju här fråga om en avvägning mellan
många önskemål på olika områden
och våra reella resurser, och jag vill
konstatera, att om man frånser herr Helmer
Perssons yrkande har det inte från
något håll i dagens situation yrkats på
att den ram, som nu finns för vägarbetena,
skall utökas. Jag förstår också att
det är svårt att i dagens läge komma med
yrkanden om en väsentlig utvidgning på
detta område, då riksdagen funnit sig
nödsakad att göra mycket allvarliga beskärningar
på andra områden. Men jag
tror nog att vi kan räkna med att vägarbetena
skall komma att få sin beskärda
del av våra tillgängliga resurser.

Vad sedan gäller den reservation till
utskottsutlåtandet, som är betecknad 1 b)
och som herr Bergh yrkat bifall till, så
tar ju den upp ett yrkande, som framställts
i motionen nr 352 i andra kammaren.
I denna motion har man ingående
behandlat de olika vägfrågorna, och jag
kan försäkra motionärerna, att statsutskottets
fjärde avdelning har ägnat motionen
mycken uppmärksamhet och haft
ingående föredragningar beträffande de
problem, som där har upptagits. Motionen
är ju så omfattande, att det inte
finns anledning att nu gå in på alla de
synpunkter och yrkanden, som där fram -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen
ställes, och jag skall inskränka mig till
att säga några ord om det yrkande, som
liar upptagits i reservationen.

I reservationen begäres en utredning,
i vad mån vinterarbetena verkar kostnadsfördyrande
på vägarbetena. Det är
val då underförstått, att den kostnadsfördyring,
som blir en följd av att arbetena
utföres på vintern, inte bör belasta
bilskattemedlen.

Nu är det ju på det sättet, att det inte
bara när det gäller vägarbeten utan även
när det gäller anläggningsarbeten över
huvud taget har skett en förändring på
så sätt, att man lyckats alltmera skära
ned sysselsättningstopparna under sommarsäsongen
och hålla uppe sysselsättningen
under vintern. Detta kan, utom
med samhällsekonomiska och sociala
skäl, även motiveras med rent företagsekonomiska
synpunkter, eftersom vägarbetena
blivit mer och mer maskinellt
betonade. Det är ju, som utskottet framhåller,
rent företagsekonomiskt önskvärt
att söka utnyttja de maskiner, som
man ändå måste ha, och den specialut
bildade arbetskraft, som man har, genom
att söka hålla vägarbetena i gång
året runt. Till detta kan nog läggas, alt
om vi skulle återgå till den gamla säsongarbetslösheten
på detta område, måste
vi räkna med att vi får betala en högre
timpenning till vägarbetarna under
de månader de är sysselsatta, för att de
skall få kompensation för inkomstbortfallet
under vinterperioderna. Utskottet
bar därför den uppfattningen, att det är
angeläget att söka få till stånd en så jämn
sysselsättning som möjligt.

Vad sedan gäller möjligheterna att utnyttja
vägarbetena för att öka sysselsättningen
under vintermånaderna har arbetsmarknadsmyndigheterna
försäkrat,
att de följer den saken med mycket stor
uppmärksamhet och söker komma fram
på olika vägar för att klara sysselsättningsproblemet
även under vintermånaderna.
Jag tror att vi kan avvakta resultatet
av den planläggning och de undersökningar
som arbetsmarknadsmyndigheterna
här är inne på.

Herr talman! Det skulle förvisso vara
mycket mer att tillägga med anledning

av den motion, vars yrkanden upptagits
i reservationen 1 b), men jag skall nöja
mig med att nu yrka bifall till utskottets
förslag även i denna del.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar, om herr
Hesselbom har dragit de riktiga slutsatserna
av att bilskattemedlen har influtit
genom en specialskatt och att denna
specialskatt är bunden till användningen.
Den skall användas för vägväsendet.
Är det inte då en ganska rimlig
tanke, att när en speciell grupp av trafikanter
på det sättet åläggs en alldeles
speciell skatt, bör de pengarna användas
så, att man får största möjliga valuta
för dem? Jag förbiser ingalunda att
man av sysselsättningspolitiska skäl kan
få lov att sätta i gång en del arbeten,
även om de kanske inte är så räntabla,
men däremot anser jag inte att denna
specialskatts karaktär motiverar att bilismen
via bilskattemedlen skall betala
merkostnaderna.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Herr Hesselbom tyckte
att jag skulle vara belåten med vad utskottet
har sagt om önskvärdheten av
att kunna genomföra femårsplanen för
vägarna, men tyvärr kan jag inte vara
till freds, ty det positiva i vad utskottet
säger — och det innebär visserligen,
att utskottet anser programmet i princip
böra genomföras — men detta uttalande
är förenat med reservationer som
i hög grad förtar värdet av detta principuttalande.
Jag citerar: »särskilt i rådande
konjunkturläge synes det tveksamt,
huruvida utrymme föreligger för
någon egentlig utökning av vägbyggnadsverksamheten».
Femårsprogrammet
innebär ju en betydande ökning av vägbyggnadsverksamheten.
Likadant är det
på s. 10. Där talar man om att en begränsning
av väg- och hrobvggnadsverksamheten
synes erforderlig under den
närmaste tiden. Herr Andersson i Rixö
har personligen sagt, att han tycker att
programmet skall genomföras, men det

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

hade varit ännu bättre, om utskottet hade
kommit med ett bestämt uttalande i
den riktning, som utskottets ärade förespråkare
här vill uttolka ur betänkandet.

Det är naturligtvis mycket bra att utskottet
har sagt, att det vill understryka
angelägenheten av att för framtiden beslut
i hithörande spörsmål, d. v. s. angående
arbetets ram, fattas i så god tid
att planläggningen av verksamheten inte
onödigtvis försvåras, men ännu bättre
vore det att få det uttalande från statsrådshåll
som jag här efterlyste. Jag är
mycket ledsen över att inte vägministern
är i tillfälle att här klargöra, hur
han tänker sig att vägpolitiken skall utformas
och vägupprustningen bedrivas
under den närmaste tiden. Statsrådet
Hjalmar Nilson har i många uttalanden
ute i landet ej bara lagt upp vissa riktlinjer
för det kommande arbetet utan
också utlovat bättre vägförhållanden
tämligen hastigt.

Jag ser att statsrådet kommer in nu,
och vi har väl alltså att vänta sådana
uttalanden av honom, som kan göra oss
litet mera optimistiska i fråga om förutsättningarna
att planenligt kunna bedriva
denna vår verksamhet än vad vi
kan bliva av statsutskottets föreliggande
utlåtande.

Jag delar i viss mån herr Pålssons
uppfattning när det gäller det besked
om inskränkning av verksamheten, som
han talade om. Det tjänar kanske inte
så mycket till att uppehålla sig vidare
vid det som har förevarit. Vad som har
inträffat är i och för sig beklagligt ur
de synpunkter jag här tidigare har framhållit,
men vad jag skulle vilja understryka
är att det är önskvärt att vi inte
även nästa år behöver komma i en liknande
situation. Ty den situation vi har
kommit i innebär bland annat att det
uppstår mycket stora svårigheter för
vägbyggnadsverksamhetens utövare, bl. a.
när det gäller att hjälpa arbetsmarknadsmyndigheterna
med att skapa erforderliga
arbetstillfällen under vintern, något
som vi gärna vill göra. Den åtgärd som
nu från Kungl. Maj:ts sida bär vidtagits
har rubbat våra planer och verkat

Ang. beräkningen av väganslagen
försvårande i det avseendet. Vad regeringen
önskar är väl inte att försvåra
säsongutjämningen och vidmakthållandet
av sysselsättningen även under vintern.
Men i praktiken har ifrågavarande
beslut lett till att man inte torde kunna
sysselsätta en lika stor arbetsstyrka under
vintern som det eljest hade varit
möjligt.

Det finnes åtskilliga anledningar att
— som jag nu tillåter mig göra — ganska
enträget anhålla om en effektivare
och planmässigare vägpolitik än som
hittills förts.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag beklagar att jag på
grund av en samtidigt pågående diskussion
i medkammaren om en fråga, som
jag hade att svara för, inte fick tillfälle
att höra herr Domös anförande. Jag
skall ändå försöka ge honom ett svar
och även något beröra de andra frågor
som här har diskuterats.

Jag vill då först och främst säga att
frågan om i vilken utsträckning vägarbeten
nu skall bedrivas, inte bara är en
fråga om hur mycket pengar som får
förbrukas, utan det är ju i hög grad en
fråga om hur mycket arbetskraft man
bör ställa till vägväsendets förfogande i
den konkurrens om arbetskraften på alla
områden som nu förekommer. Den avvägning,
som måst göras för detta år,
har inte varit så alldeles lätt att företaga.
Jag vill i det sammanhanget erinra
om att man fått finna sig i att även
när det gällt mycket angelägna uppgifter
genomföra avsevärda beskärningar av
tidigare planerade arbeten på grund av
att arbetskraft inte funnits att tillgå.

Vad beträffar femårsprogrammet för
vägväsendet tror jag att jag vågar säga
att vi alla är ense om att detta bör fullföljas
i hela den utsträckning som är
möjlig, men man kan inte helt gardera
sig mot eventualiteten att arbetskraftsbristen
också i framtiden kan framtvinga
rubbningar i programmets genomförande.
Det har ju dock tidigare
förekommit åt! situationen på arbetskraftsområdet
har viixlat mycket snabbt

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Ang. beräkningen av väganslagen
från tid till annan, och jag vill försäkra
att i den mån det kommer att finnas
utrymme för en ökad verksamhet på
detta område skall dessa möjligheter tillvaratagas.

Här har påtalats att det besked angående
vägarbetenas omfattning under detta
år, som gavs den 25 februari, kom för
sent. Jag är fullt på det klara med att
detta beslut fattades ganska sent och att
detta i vissa avseenden medfört olägenheter.
Man hade emellertid att välja
emellan att fatta beslutet tidigare, i vilket
fall det kunde ha innefattat större
inskränkningar i vägbyggandet för detta
år än som nu genomfördes, eller att
dröja med beslutet för att kunna ge vägbyggandet
så vid ram som möjligt.

Detta är, herr talman, vad jag för
ögonblicket har att säga i denna fråga.

Herr DOMÖ (h):

Jag ber att få tacka herr statsrådet för
de uttalanden han gjorde, men de lugnade
ingalunda mina farhågor för utvecklingen
på vägpolitikens område.

När herr statsrådet hänvisar till arbetskraftsbristen
såsom en väsentlig orsak
till det beslut, som fattades, vill jag
säga att det väl ändå är skäl att tänka
litet på vad det är för siffror det rör
sig om. Det gäller inte något stort antal
man i varje distrikt vid utförandet av
ett maskinarbete, som ju inte drar så
mycket folk. Jag skulle tro att det i ett
normalt vägdistrikt rör sig om något
hundratal man, som det går åt mindre
genom beslutet av den 25 februari. Så
elastisk som arbetsmarknaden är och
så mycket som arbetsmarknadsorganen
kan göra för att tillgodose sina syften,
tror jag inte att det skulle åstadkomma
några samhällsrubbningar, om
man sysselsatte ett eller annat hundratal
man mer i ett stort vägdistrikt, allra
helst som vägbyggnadsverksamheten
måste söka hjälpa till med att ordna
sysselsättning under vintern. Trots den
överfulla sysselsättning som nu råder
föreligger det i alla fall ganska stora
svårigheter att vintertid förse arbetarna
med arbete. Vägbyggnadsorganen för -

söker därvid tillmötesgå de anspråk som
arbetsmarknadsmyndigheterna ställer på
dem. Resonemanget om arbetskraftsutnyttjandet
vid vägbyggen borde internt
föras på ett allvarligt plan mellan dem,
som svarar för arbetena, och dem som
skall bestämma, hur stor ramen skall
vara. Man bör inte förstora svårigheterna
att hålla väganläggningsverksamheten
uppe på nuvarande eller högre nivå.
Om det vore så, att vi inte hade pengar
till vägförbättrandet, vore det en annan
sak. Men vi har ju pengar — vi tar ut
mera i skatter än vi behöver — och detta
argument kan därför inte åberopas
i detta sammanhang.

Herr talman, jag har för min del velat
understryka, hur besvärligt det har
varit att komma in på den nya ordning
som beslöts den 25 februari. Det gällde
att göra upp ett nytt arbetskraftsdiagram,
innan man över huvud taget kunde
sätta i gång. Nu blir resultatet, att
många arbetare är sysselsatta vid företag,
där man kanske skulle vilja ha
färre arbetare sysselsatta nu och ett
större antal till vintern, och det är risk
för att man inte kan tillmötesgå de önskemål
från arbetsmarknadshåll som det
här nyss talats om.

Med anledning av vad herr Nilsson i
Steneberg och herr Pålsson yttrade om
önskvärdheten att få in ökat antal enskilda
vägar till allmänt underhåll vill
jag sedan tillåta mig att säga, att detta
hör ihop med nödvändigheten att se till
att dessa vägar blir uträtade, försedda
med nva broar etc., vilket gör att det
ibland inte går att ta in dem i den takt
som vi så gärna skulle önska. Det är
alldeles riktigt, såsom här är sagt, att
det är befogat få in ett ökat antal enskilda
vägar under allmänt underhåll,
men möjligheten att realisera detta är
beroende av den allmänna vägpolitik
som förs och den rörelsefrihet som de
enskilda förvaltningsmyndigheterna får.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Med anledning av vad
herr Domö sade vill jag bara framhålla,
att även om arbetskraftsfrågan är den

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

främsta faktorn nar det gäller avvägningen,
sker det dock en avvägning också
i andra avseenden, i fråga om materiel,
maskiner o. s. v. I den situation
vari vi nu befinner oss, där det är nödvändigt
att handla snabbt för att begränsa
den alltför höga takten i näringslivet,
är det ju ganska naturligt, att det
blir en avvägningsfråga också när det
gäller att avgöra hur mycket materiel,
maskiner o. s. v. som skall satsas på
vägområdet.

Jag vill erinra om att den ram, som
nu är fastställd för innevarande budgetår,
inte är mindre än den ram som fastställdes
i början på föregående år. Däremot
är ramarna snävare på en hel rad
andra mycket viktiga samhällsområden.
Det är på sitt sätt ett exempel på att
vägarbetena får en viss förtursrätt vid
avvägningen. Detta innebär ingalunda,
att jag underskattar de svårigheter som
landshövding Domö här har talat om.
Men vi befinner oss inte i ett normalt
läge nu, och därför har vi inte heller
haft möjlighet att handla, som om vi vore
det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande mom. I—III av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
och särskilt rörande vart och ett av
de följande momenten.

I fråga om mom. I—III, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Anslag till byggande av vägar och broar

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i punkten 5 mom. I—III i sitt
utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande mom. IV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Svärd m. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. V och VI
hemställt.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Anslag till byggande av vägar och broar

I denna punkt hade utskottet avfattat

sin hemställan i fem särskilda, med I_V

betecknade moment. I mom. II hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till statliga farledsarbeten

framlagda förslag och med avslag å motionerna
1:46 och 11:61, 1:150 och II:
185, I: 281 och II: 352 samt I: 280 och II:
355, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Byggande av
riksvägar för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 115 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 280, av
herrar Helmer Persson och Öhman, och
11:355, av herr Holmberg m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att reservationsanslaget till Byggande av
riksvägar skulle bestämmas till 125 000 000
kronor samt att den föreslagna höjningen
med 10 000 000 kronor skulle i sin
helhet disponeras som förstärkt anslag
avseende påskyndat iordningställande
av riksväg nr 13.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till motionerna 280 i första kammaren
och 355 i andra kammaren.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:280 och 11:355; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Anslag till statliga farledsarbeten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statliga farledsarbeten för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Karl Andersson
m. fl. (I: 93) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Torp m. fl. (11:127), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att till statliga
farledsarbeten för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:93 och 11:127, till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
livar Anderson, Leander, Gustaf Andersson,
Thun, Erik Swedberg, Nils Theodor
Larsson, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Bergström, Andersson i Malmö, Eriksson
i Sandby, Åkerström, Petterson i Degerfors
och Onsjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
93 och 11:127, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Jag skall kanske först försöka
förklara, hur jag har kommit i den
för mig rätt ovanliga situationen att bli
förste reservant till förmån för ett av
Kungl. Maj :t framlagt förslag. Det förhåller
sig så, att vid minsta lilla vindpust
från havet vid västkusten blir de
tre ledamöter som sitter före mig vid
utskottsbordet, så eniga att det är nästan
rörande. Jag klandrar dem inte för detta,
jag endast konstaterar faktum. Skillnaden
mellan de olika ståndpunkterna
skall jag något beröra, men då jag är
stor vän av koncentration, kommer jag
att bli mycket kortfattad.

Anslaget till statliga farledsarbeten är

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

i gällande riksstat uppfört med 550 000
kronor, och vid utgången av budgetåret
1953/54 förelåg en behållning av ca 900 000
kronor. Föredragande statsrådet har icke
ansett sig kunna tillstyrka medel för
några nya större företag, men har begärt
50 000 kronor till fortsatta projekteringsarbeten.
Nu vill utskottsmajoriteten, att
riksdagen skall anslå dels 50 000 kronor
till projektering, dels 450 000 kronor för
ett nytt arbete, ett delföretag i ett redan
anmält projekt. Huvudskälet härför anges
vara, att ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag skulle innebära, att en del maskiner
och mudderverk skulle få ligga oanvända.
Men nu är det för det första kanske
inte alltför ovanligt, särskilt när det
gäller mudderverk, att materielen ligger
oanvänd under långa tider av året. För
det andra upplystes det i utskottet, att
det är mycket troligt att materielen kommer
att användas för fiskehamnsarbeten
i Bohuslän. Inte heller om Kungl. Maj:ts
förslag godtages, räknar man med att någon
arbetslöshet skall uppstå. Det gäller
ju på sin höjd ett tiotal man.

Det finns emellertid andra mycket
starka skäl, som här talar för återhållsamhet.
Vi har väl alla fått ett starkt intryck
av den knapphet och åtstramning,
som präglar årets budget. Jag kan t. ex.
erinra om den nedskärning som gjorts i
olika huvudtitlar, fastän det gällt mycket
räntabla investeringar, vilket det väl
knappast kan vara fråga om i detta fall.
Vi känner väl också alla till att det runt
om i landet i landsting och kommuner
föreligger i detalj utarbetade förslag till
byggande av bl. a. sjukhus och skolor,
som emellertid inte får påbörjas, enär
ramen för de offentliga investeringarna
i så fall skulle sprängas. Det råder inte
minsta tvivel om att man skulle kunna
plocka fram en mängd arbeten, vilka står
mångdubbelt högre i angelägenhetsgrad
än ifrågavarande farled.

Nu sägs det att 450 000 kronor inte är
någon större summa, men mindre anslagskrav
har redan fått ett bleklagt nej,
och flera avslag är tyvärr tydligen att
viinta.

Till sist, herr talman, her jag att få
säga, att utskottsmajoritetens förslag

Anslag till statliga farledsarbeten
rimmar ganska illa med den aktuella
situationen. När jag nämner den, lider
jag ingalunda av någon panikstämning,
men jag anser att en något kylig realism
är nödvändig.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den i denna
punkt avgivna reservationen, som är liktydig
med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Såvitt jag kan erinra
mig är detta första gången jag får anledning
att ta upp debatt med min gamle
värderade vän Iwar Anderson, och det
är inte mitt fel att vi gör det på ett plan,
där vi kanske spelar litet ojämnt.

Jag vill först erinra om att riksdagen
1949 beslöt att låta verkställa en förnyad
utredning och undersökning om
en inomskärsfarled utefter den bohuslänska
kusten. Det hade tidigare en
gång upprättats ett dylikt förslag — det
var fullbordat 1918 — men det ansågs
att det då utförda programmet var föråldrat.
Båtarna hade blivit större under
tiden, förhållandena hade ändrats och
riksdagen ville ha ett nytt förslag. Sedan
den tiden har det arbetats med projekteringar
och med undersökningar, och
det har upprättats delförslag till en sådan
farled, och arbetet med projekteringar
fortgår alltjämt.

Sedan riksdagens beslut om undersökning
av denna inomskärsfarled fattades,
har endast ett mindre avsnitt av farleden
blivit utbyggt, och detta grundar
sig på ett beslut som riksdagen fattade
för tre år sedan, då den anvisade medel
för en upprensning och fördjupning av
farleden genom Hamburgsund—Hornö
ränna. Riksdagen har anvisat sammanlagt
två miljoner kronor för detta ändamål,
och arbetet väntas vara avslutat under
innevarande sommar.

Tidigare hade ju, som ett mycket väsentligt
avsnitt i denna farled, den s. k.
Sotenkanalen utbyggts, vilket skedde såsom
beredskapsarbete i början på 1930-talet. I övrigt har intet gjorts för att få
en tryggad inomskärsled, men det har
upprättats en hd rad förslag.

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till statliga farledsarbeten

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sina petita iiskat cirka tre miljoner
kronor för fortsatta farledsarbeten inom
denna landsända. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tänkt sig att kunna
påbörja den s. k. Sannäskanalcn, den
har vidare tänkt sig att bredda en farled
genom Malö strömmar, och den har
slutligen tänkt sig att kunna påbörja
inomskärsfarleden innanför Hjärtöfjorden.
Kungl. Maj:t har emellertid inte
upptagit något anslag för dessa farledsarbeten,
utan har nöjt sig med att endast
ta upp 50 000 kronor för fortsatt
projektering.

Under sådana förhållanden kommer
givetvis farledsarbetena att avbrytas den
1 juli i år. Detta betyder, att den arbetsorganisation
och de maskiner, som nu
finns för de farledsarbeten som har färdigställts,
kommer att skingras. Man kan
rimligtvis inte behålla en organisation
som inte längre bär någon uppgift.

Vissa motionärer har då väckt förslag,
att riksdagen i varje fall skulle bevilja
ett mindre belopp, förslagsvis 450 000
kronor, så att man kunde påbörja en del
av den farled som projekterats innanför
Hjärtöleden. Detta avsnitt kan utföras
i huvudsak som muddringsarbete,
och det kan utföras fristående, därför att
det inte är beroende av hur farleden sedan
utbygges. Leden kan användas med
fördel, oberoende av vilken sträckning
farleden i fortsättningen får, och även
om farleden inte skulle bli utbyggd i
fortsättningen. Det är således en fristående
led, som kommer att betjäna ett
samhälle, som har Sveriges största handelstonnage
av motorseglare, nämligen
Skärhamn. Denna farled i norra inloppet
till Skärhamn skulle medföra stor fördel
vid angörandet av Skärhamns hamn.

Att denna farled är angelägen har
även reservanterna intygat. De säger:
»Utskottet vill för sin del ingalunda bestrida,
att ett förverkligande av det i motionerna
förordade projektet skulle bliva
till nytta för kusttrafiken i Bohuslän.
» De vill alltså inte förneka att arbetet
är behövligt, men så återfaller reservanterna
på det skäl, som vi hört
herr Iwar Anderson anföra här, nämli -

gen det ekonomiska läget, och så säger
de till sist: »Då den personal och de
maskiner som hittills utnyttjats för statliga
farledsarbeten dessutom vid anslagets
nedräkning i enlighet med Kungl.
Maj ds förslag torde kunna insättas i de
av väg- och vattenbyggnadsverket bedrivna
hamnarbetena, anser sig utskottet
böra avstyrka bifall till ovannämnda
motioner.»

Jag har verkligen blivit en smula häpen
över denna reservanternas motivering.
Jag vet inte var de fått den ifrån,
tv fjärde avdelningen, som har behandlat
motionen och propositionen,
har haft föredragningar på punkten, och
vi har från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fått det mycket bestämda beskedet,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte anser sig ha möjlighet att sysselsätta
sina maskiner och sitt manskap,
därest anslaget nu bortfaller. När chefen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har förklarat detta för fjärde avdelningen,
förstår jag inte, hur utskottets ärade
reservanter har kunnat komma till en
sådan uppfattning som den här antecknade.
Det torde vara önskvärt och nödvändigt
att reservanterna närmare preciserar
de fakta som ligger bakom vad
de här anfört. I statsutskottets fjärde avdelning
har i varje fall inte dylika skäl
kunnat presteras.

Herr iwar Anderson anförde, att så
många andra företag också måste begränsas
eller anstå, och det är alldeles
riktigt. Till sist sade han, att det säkerligen
finns företag som är mycket angelägnare
än denna och dessutom mera
räntabla.

Men angelägenhetsgraden är självfallet
beroende på hur man bedömer. Är det
angeläget att t. ex. trygga ett fartygs
gång eler inte? Den frågan kan nog inte
få annat än en rent skönsmässig bedömning
här. För min del betraktar jag
det som synnerligen angeläget att genom
en inomskärsfarled trygga trafiken.

Statens farleder, med ett par små undantag,
är avgiftsfria, och även främmande
nationers fartyg får passera utan
kostnad. Det är alltså uppenbart att det
inte blir någon räntabilitet. Då man be -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

dömer räntabiliteten på en farled, måste
man ta i betraktande den ökade trygghet,
som farleden i fråga skänker, och
la hänsyn till värdet av eventuellt förlista
fartyg. Man kan inte räkna så matematiskt,
att man bara fastställer, hur
många procent man tjänar i form av intäkter
och avgifter, utan man måste även
ta hänsyn till säkerhetsmomentet, då
man bedömer frågan om räntabiliteten.

Omedelbart efter krigsutbrottet 1939
företog lotsverket en ^prickning av en
inomskärsfarled för att öka sjöfartens
trygghet. Man prickade ut en femmetersled,
så långt detta var möjligt, d. v. s.
överallt där man längs kusten hade minst
5 meters vattendjup. Med hjälp av fyrar
och sjömärken sökte man sedan under
kriget föra fartygen genom denna tryggare
led. Inom vissa områden räckte
emellertid vattendjupet inte till, utan
fartygen måste gå en yttre led. De nu
föreslagna arbetena avser att så småningom
längs hela kusten kunna åstadkomma
en inomskärsfarled som möjliggör en
trygg passage för i varje fall det mindre
tonnaget, alltså sådana båtar som inte
har större djupgående än 5 meter. De
skulle på hela vägen kunna gå fram genom
en relativt skyddad farled.

Det vore enligt min mening en dålig
affär för staten, om riksdagen nu skulle
fatta ett så olyckligt beslut, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens fortsatta farledsarbeten
måste upphöra. Vad som här
kan förefalla vara en besparing, kommer
i realiteten att behöva betalas ut
igen från statskassan i form av ofrånkomliga
utgifter. Ett dylikt beslut skulle
nämligen fördyra arbetet med denna farled
i framtiden och medföra kostnader
för de maskiner och den materiel som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under
alla förhållanden måste ha kvar under
mellantiden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
10 mudderverk, avsedda för arbeten i
fiskehamnar, mindre handelshamnar och
farleder. För närvarande är samtliga dessa
10 mudderverk i arbete. 1 vå av de
största av typen paternosterverk har arbetat
i den nya farleden Hornö—Hamburgsund,
men blir friställda i sommar.

Anslag till statliga farledsarbeten
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen räknar
med att inte ha användning för dessa
båda mudderverk om man inte får
detta anslag. De båda paternosterverken
kostar, om de läggs upp, 100 000 kronor
om året, alltså även om de inte används.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan
icke avskeda personalen, då det här är
fråga om specialutbildad personal som
man inte kan återanställa i en handvändning.
Det måste vara sjövant folk som
samtidigt har insikter i de speciella arbeten
som det här gäller. Personalen kan
givetvis sysselsättas med annat arbete
under tiden, men mudderverken kostar
som sagt pengar även under den tid de
ligger upplagda.

Jag skall inte närmare ingå på reservanternas
uttalande om möjligheten att
använda mudderverken vid fiskehamnsbyggen.
Även den saken beror ju i någon
mån på vilka anslag som beviljas.
Jag tillåter mig påpeka att reservanterna
på denna punkt anslutit sig till det lägsta
beloppet, 3 miljoner kronor. Följaktligen
finns det inte heller enligt deras
förslag några utsikter att utvidga arbetena
med fiskehamnar, då ju anslaget
f. n. utgår med 3 miljoner kronor. Jag
avvaktar emellertid närmare besked om
på vilka fakta reservanterna stöder sitt
uttalande i denna del, innan jag närmare
ingår på den frågan. Med det begränsade
anslag till fiskehamnsbyggen, som
nu utgår, finns det enligt min uppfattning
inga möjligheter att sysselsätta vägoch
vattenbyggnadsverkets samtliga mudderverk
med dylika arbeten.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre. Det torde stå klart för alla
att vi bör söka få till stånd en inomskärsfarled.
En dylik kan icke utbyggas
i en hast, utan arbetena får ske etappvis
och bit för bit. Utskottet har nöjt sig
med att föreslå anslag för ett litet avsnitt
av denna farled och för arbeten
som beräknas pågå ett år och dra en
kostnad av 450 000 kronor. Sedan får arbetet
givetvis fortsättas. Under alla förhållanden
kommer färdigställandet av
inomskärsfarleden att kräva många år.
Skulle arbetet avbrytas, såsom Kungl.
Maj :t nu föreslagit, kommer det att dröja

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till statliga farledsarbeten

väsentligt mycket längre innan farleden
blir klar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, IWAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson i Rixö
frågar vad vi bygger vårt uttalande i reservationen
på, att man skall kunna utnyttja
arbetskraften och i viss mån även
materielen. Jag ber då att få nämna, att
det var representanter från fjärde avdelningen
som i utskottet upplyste oss
om detta sakförhållande. Jag tillhör tyvärr
inte fjärde avdelningen.

Nu förvånar det mig inte alls att vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen benhårt håller
på sina förslag. Å andra sidan förutsätter
jag att det finns kommunikation
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till kommunikationsdepartementet och
vederbörande statsråd.

När det sedan gäller angelägenhetsgraden
undrar jag ändå, om inte min
vän herr Andersson i Rixö då och då
får något stänk av saltvattnet i åtminstone
det ena ögat. Han kan inte —- vilket
jag inte heller begär att han skall kunna
— blicka ut över landet och se konsekvenserna
av när investeringsanslag
för olika ändamål beviljas eller avslås.
Jag skulle dock tro, att om han gjorde
sig mödan att skaffa den överblicken,
måste han själv erkänna, att det, trots
vad han sade om faran för förlista fartyg,
dock finns arbeten, som är av betydligt
högre angelägenhetsgrad än just
denna farled.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Kungl. Maj:t har inte ansett
sig kunna i förevarande läge äska
anslag för nästa budgetår under denna
Punkt till fortsatta farledsarbeten. Reservanterna
inom utskottet har delat
Kungl. Maj :ts syn på problemet. Emellertid
har herr Andersson i Rixö såsom
inflytelserik ledamot av statsutskottet
och såsom en vaksam företrädare för
västkustens intressen motionsvägen yr -

kat anvisande av 450 000 kronor till fortsatta
farledsbyggen.

Kammarens ledamöter lade kanske
märke till att herr Andersson i Rixö
i sitt anförande nyss karakteriserade detta
belopp som ett mindre belopp — hans
ord föll så, jag antecknade dem. Vid detta
års riksdag har väckts hundratals
motioner med framställlningar, som rör
sig om väsentligt mindre anslagsbelopp
men som riksdagen och dess utskott likväl
ansett sig icke kunna biträda på
grund av föreliggande finansiella läge.
Det är därför överraskande att ett belopp
av 450 000 kronor betecknas som
ett »mindre» belopp.

Djärv är också statsutskottets majoritets
skrivning under denna punkt. Utskottsmajoriteten
säger bl. a„ att rådande
konjunkturläge ej heller kan anses så
ansträngt, att med hänsyn därtill hinder
skulle föreligga för att här åsyftade verksamhet
bibehålies. Det är också anmärkningsvärt
att situationen ur motionärernas
och majoritetens synpunkter kan anses
medge ett anslag av denna storleksordning.

Jag tror att den försiktigare hållning,
som reservanterna, vilka därvid följer
Kungl. Maj :t har iakttagit, är klokare i
dagens mycket Ömtåliga finansiella situation.

Jag ber, herr talman, att med understrykande
av vad herr Iwar Anderson
har sagt få hemställa om bifall till reservanternas
yrkande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att till herr Larsson
få säga att när vi talar om större
eller mindre belopp, får vi komma ihåg
att allting är relativt i denna värld. När
jag säger ett »mindre» belopp om
450 000 kronor, så är det dels i förhållande
till vad denna farled fullt utbyggd
kommer att kosta — det gäller då mycket
större belopp — dels framför allt i
förhållande till storleken av den budget,
som vi bär att röra oss med.

Beträffande vad utskottet sagt om
konjunkturläget ber jag att få påpeka att

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

det här rör sig om ett arbete, som skulle
ta 10 ä 12 man i anspråk under ett år
och som i huvudsak utföres med hjälp
av maskiner. Jag har också påpekat att
även om detta arbete inte utföres och
maskinerna alltså inte kan utnyttjas,
kommer verket att åsamkas kostnader.
Under sådana förhållanden måste jag,
med allt beaktande av den finansiella
situationen, fråga: Är vårt konjunkturläge
i dag så överkänsligt, att det inte tål
att ytterligare 10 å 12 man sysselsättes?
Jag tror inte att herr Theodor Larsson
kan påstå det, och jag bär inte funnit
mig på något sätt övertygad därom.

Till herr Iwar Andersson vill jag säga,
att jag inte på något sätt vill anklaga honom
för vad som står skrivet i reservanternas
uttalande — det vill jag fritaga
honom från — men med kännedom om
de uppgifter jag har från det verk, som
man väl ändå måste tillerkänna sakkunskap
på detta område, måste jag säga, att
vad som är skrivet i reservanternas uttalande
är vilseledande. Och det är ganska
anmärkningsvärt att man kommer
med vilseledande uppgifter ifrån ett
riksdagens utskott.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Tillåt mig först säga att
när jag läste utskottets utlåtande, blev
jag verkligen en aning förvånad. Jag
frågade mig, om det verkligen var sant,
att utskottet uttryckt sin mening på sätt
det gjort och om utskottet verkligen menade
vad utskottet skrivit.

Utskottet talar om att den befintliga
arbetsorganisationen skulle berövas de
arbetsuppgifter, för vilka den var avsedd,
och att detsamma var förhållandet
med personalen. Vidare sägs att budgetläget
inte är så ansträngt, att inte här
åsyftad verksamhet skulle kunna bibehållas
vid ungefär nuvarande nivå.

Båda dessa frågor är ju först och
främst avvägningsfrågor. Det torde vara
utskottets majoritet bekant att man i år
liar fått ta ställning i avvägningsfrågor,
där man fått säga nej till mindre arbeten
än detta, där stora grupper av vårt
folk har den uppfattningen, att angelii -

Anslag till statliga farledsarbeten

genhetsgraden är större än vad den är
i detta fall. När jag har funderat över
dessa ting, har jag frågat mig, om det
över huvud taget skulle finnas någon
möjlighet att begränsa ett statligt arbete,
därest en sådan motivering skulle tillerkännas
allmängiltighet. Det kan omöjligen
vara så, ty i så fall skulle ju staten
frånsäga sig varje möjlighet att försöka
styra sysselsättningen och konjunkturerna.

Visst är arbetena här angelägna, men
vi har i detta läge, som inte är normalt,
måst avsäga oss möjligheten att bevilja
anslag till en mängd angelägna arbeten.
Jag vill till utskottets talesmän säga, att
om det statsfinansiella läget hade tillåtit
oss att använda mer pengar under den
huvudrubrik, som jag skulle vilja beteckna
såsom Hamnväsen och farleder i
allmänhet — varunder också detta anslag
inbegripes — är det alls inte säkert
att detta arbete hade kommit i första
rummet. Det är mycket möjligt att
man då hade funnit, att det finns angelägnare
uppgifter på detta huvudområde,
där man behövt öka anslagen, innan
man gått in på en prövning av en anslagsökning
på detta speciella område.

Här har diskuterats åtskilligt om vad
som sagts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om möjligheten att endera lägga
upp två mudderverk eller att sysselsätta
dem i fiskehamnsarbeten. Jag skulle
tro att det kan beredas viss sysselsättning
i dylikt arbete för ett par stora
paternostermudderverk, som det här är
fråga om. Om det inte skulle vara möjligt
att bereda sådant arbete i full utsträckning,
tror jag att det finns möjlighet
att bereda arbeten för dessa mudderverk
i andra för vår produktion viktiga
hamnanläggningar, som måste utföras
men där man saknar mudderverk och
följaktligen måste hyra sådana utifrån.
Om bestämmelserna är sådana, att en
sådan lösning skulle innebära svårigheter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skall jag utfästa mig att försöka
komma till rätta med dessa svårigheter,
och då bör det bekymret vara ur vägen.

Herr talman! Jag tror att här är ett
tillfälle, då jag med största tillförsikt

Nr 15

Onsdagen den

Anslag til! statliga farledsarbeten

kan säga, att kammaren gör klokt i att
följa reservanterna.

Herr ARRHÉN (h) :

Herr talman! Det vill förefalla som
om statsrådet genom sitt inlägg ville bibringa
oss det intrycket, att en vägran
om anslag i detta fall skulle ingå såsom
ett led i herr Hjalmar Nilsons i Spånstad
möjligheter att styra konjunkturerna. Jag
tror nog, att det är att ge frågan större
proportioner än den har.

Det är emellertid möjligt att anlägga
några andra synpunkter på denna fråga.
Jag har begärt ordet för att antyda deras
art. Efter vad jag kan förstå, hör de
också till bilden.

Under det senaste årtiondet har, herr
talman, den marina synpunkten — jag
tänker alltså närmast på vår militära
beredskap -—- flyttats över från baljan
Östersjön till, såsom tyskarna säger,
»vattenkanten» västeröver, vid början
till ett världshav. Såsom var och en av
kammarens ledamöter säkerligen har sig
bekant, har på vår västra kust som en
följd av omdisponeringen och omläggningen
av planerna i dessa avseenden
mycket stora kapital investerats i
sprängningsarbeten av olika slag — man
kan här av förståeliga skäl inte gå i detaljer.
Vid denna överflyttning från östkusten
till västkusten liar det gällt att
tillrättalägga den tidigare så gott som
jungfruliga bohuslänska skärgården —
som legat där nästan orörd, sedan den
genom landhöjningen stigit ur havets
skum — för de nya uppgifter i försvarets
tjänst, som det här gäller att fylla.

Dessa nya kraftcentraler har utomordentlig
betydelse, inte bara för vår sjömilitära
försvarsberedskap utan för vår handel
över huvud taget. Det räcker emellertid
inte med detta. Ett helt system av farleder
måste göras färdigt redan i fredstid.
Jag vet, att det finns anledning att
göra dessa sidoblickar vid bedömningen
av de bär ifrågavarande arbetena för att
färdigställa nya farleder. Jag tycker
därför, att det är att se dessa frågor under
en alltför trång horisont, när man,
som statsrådet gjorde, betraktar denna

27 april 1955

del av vår västra kust som vilken kustdel
som helst.

Jag hoppas, att dessa synpunkter kan
styrka den slutledning, till vilken utskottet
här har kommit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag uppfattade statsrådet
Hjalmar Nilsons yttrande så, att han var
mycket vänligt stämd till utbyggnaden
av farleden innanför Hjärtöfjorden; det
visste jag för övrigt på förhand. Det är
bara så, att han, nu som så ofta annars
i många andra sammanhang, skyller på
övermäktiga svårigheter.

Statsrådet fällde emellertid ett yttrande
som föreföll mig något egendomligt.
Om anslag för sådana arbeten kunnat beviljas,
sade han, så skulle andra, betydligt
mera angelägna arbeten ha kommit
före detta. Jag vill då bara nämna, att
dessa farledsarbeten varit föremål för
mycket grundliga utredningar och överväganden
samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är överens med länsstyrelsen
i länet om att just denna farled innanför
Hjärtöfjorden först bör komma
till utförande bland alla de projekt som
här föreligger. Hur kan då statsrådet säga,
att andra delar av inomskärsfarleden
skulle vara mera angelägna? Det yttrandet
föreföll mig litet egendomligt. Jag
kan tillägga att även länets befolkning
och de, som i det hela taget är intresserade
av denna inoinskärsfarled — fartygsbefälhavare
och mindre skeppsredare
— vid sammanträde inför länsstyrelsen
enhälligt förklarat, att just denna del
av farleden bör komina i första rummet.

Förra gången jag hade ordet, fällde jag
ett mycket hårt omdöme om reservanternas
motivering. Jag anser mig skyldig
att något bättre motivera det, eftersom
det eljest kunde komma att se ut, som
om det i viss mån saknade grund. Jag
ber därför att få föredra en skrivelse,
som jag i går mottog från väg- och vattenbvggnadsstvrelsens
hamnbyrå, en institution
som väl ändå inte av någon kan
frånkännas sakkunskap i dessa avseen -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

•den. Hamnbyrån skriver följande just på
tal om vad reservanterna — och nu även
herr statsrådet — yttrat om möjligheterna
att utnyttja mudderverken vid andra
hamnbyggnader:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i preliminär fördelningsplan avsett att
med medel från 1955/56 års anslag» —
alltså det anslag vi skall behandla under
en kommande punkt —- »i första hand
fortsätta utbyggnaden av sådana hamnar,
till vars påbörjande statsbidrag redan
äro beviljade. För att rationellt bedriva
dessa arbeten erfordras sammanlagt ca 2
milj. kronor. I ifrågavarande projekt ingå
endast smärre muddringsarbeten. Övriga
ca 1 milj. kronor avses fördelas på
nya företag, vilka enligt 1944 års fiskehamnsutredning
och senare utredningar
visat sig böra utföras snarast möjligt. I
dessa ca 1 milj. kronor ingå muddringsarbeten
för ca en kvarts milj. kronor,
motsvarande en sysselsättning för styrelsens
mudderverk under uppskattningsvis
2 månader. Någon fiskehamnsutbvggnad,
vari muddring ingår till väsentlig
del och som med hänsyn till angelägenlietsgraden
kan jämställas med något av
de av styrelsen preliminärt föreslagna
projekten, finnes icke för närvarande
planerad.»

Hamnbyrån säger alltså i sin gårdagsskrivelse
att vid fiskehamnsbyggen, som
nu kan överblickas och som det nu anvisas
pengar till, kan beredas sysselsättning
under en tid av omkring två månader.
Det är ett långt steg därifrån och
till vad reservanterna sagt om full sysselsättning
eller vad herr statsrådet antydde
om möjligheterna till fortsatt sysselsättning.

Jag har alltså velat ge belägg för den
ovanligt kraftiga kritik som jag riktade
mot reservanternas motivering. Det är
inte vanligt att riksdagen fattar ett beslut
på så lösa grunder.

Herr ANDERSON, IWAK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Den skrivelse, som herr
Andersson i Rixö nyss med sådant eftertryck
föredrog, endast bestyrker vad jag

Anslag till statliga farledsarbeten
förut sade, nämligen att det är helt naturligt
att styrelsen för det verk det är
fråga om benhårt håller på sina förslag.
Men, herr Andersson i Rixö, jag nämnde
i ett tidigare anförande något om att jag
förutsatte att det var kommunikation
mellan denna styrelse och kommunikationsdepartementet,
ty det är väl otvivelaktigt
så att denna styrelse, som lyder
under detta departement, i likhet med
flera andra statliga styrelser får lov att
rätta sig efter vad som beslutats vid innevarande
års riksdag. Jag kan ju nämna,
eftersom jag tidigare talat om vad
som förekommit vid utskottsbehandlingen,
att det inom utskottet även upplystes,
att man ämnade försöka att göra så och
så, och den upplysningen kom från departementshåll.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag ber först att få rätta
till två missuppfattningar från herr Anderssons
i Rixö sida, när han kommenterade
vad jag tidigare här sagt.

Jag har inte gjort någon angelägenhetsgradering
när det gäller inomskärsfarleden
på Västkusten. Jag har över
huvud taget inte talat om den. Jag har
inte heller gjort någon angelägenhetsgradering
i övrigt. Jag har sagt att under
den huvudrubrik, där alla hamnoch
farledsarbeten är samlade, är det
möjligt att om vi skulle gå in för att pröva
angelägenhetsgraden när det gäller
alla arbeten, som kan komma i fråga
längs hela vår kust, alltså inte bara i
inomskärsfarleden, man kan komma till
att det finns ännu angelägnare arbeten
än detta. Det är vad jag sagt på denna
punkt.

Vad sedan beträffar hamnbyråns skrivelse
vill jag bara säga att jag förmodade
och förmodar alltjämt att det finns
viss möjlighet att organisera arbetena, så
att också dessa mudderverk kan få en
viss sysselsättning vid de hamnar, som
byggs i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi. 1 den mån det blir fråga om
att därutöver bereda sysselsättning för
de båda mudderverken, tror jag att det
finns möjligheter därtill vid de hamnar -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till statliga farledsarbeten
beten, som utföres — ibland med och
ibland utan statsbidrag -— av olika
stads- och landskommuner runt hela vår
kust. De flesta av dessa kommuner hyr
mudderverk, så fort de skall ha några
hamnarbeten utförda. Jag tror att man
skall kunna bereda mudderverken sysselsättning
i dessa hamnar, om det inte
går att ordna saken på annat sätt.

Till herr Arrhén skulle jag vilja säga,
att jag inte har givit sken av att försöka
styra konjunkturerna här i landet, men
det är väl kanske också klart för herr
Arrhén, att jag jämte statsrådets övriga
ledamöter bär ansvaret för den saken.
När herr Arrhén ger sig in på en bedömning
av farledsarbetena ur försvarspolitiska
synpunkter, skulle jag vilja säga,
att så långt jag känner förhållandena
har försvarets representanter inte visat
något större intresse för det delarbete i
inomskärsfarleder, som det här är fråga
om. Jag skulle tro att både försvarets representanter
och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap från de synpunkter,
som dessa myndigheter har att
i första hand beakta, anser detta delföretag
vara av lägre angelägenhetsgrad än
andra arbeten. Det kanske kan vara nyttigt
för herr Arrhén att veta, innan han
nästa gång för in försvarsfrågor i kommunikationsdebatten.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det må så vara, att farledsarbetena
i detta speciella fall inte
har tilldragit sig någon mera intensiv
uppmärksamhet från försvarets sida,
men det måste också förhålla sig så, att
varje bidrag till ledernas utbyggande i
det sammanhang, i vilket jag här försökte
inställa problemet, måste av försvarets
myndigheter hälsas med tillfredsställelse.
Jag vet t. ex. att försvarets represententanter
varit och är mycket intresserade
av att få till stånd utbyggda
hamnar vid sidan av Göteborg ur rent
försvarspolitiska synpunkter, eftersom
det aldrig kan vara lämpligt att lägga
alla ägg i en enda korg. Det är ur dessa
synpunkter som man har velat stimulera
till hamnutbyggnader även vid sidan av

Göteborg. Ur den synpunkten blir det
inte heller här längre enbart fråga om
ett landskapsintresse, utan om ett riksintresse,
ett hela folkets intresse.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Jag vill bara säga att så snart försvaret
har visat intresse för hamnutbyggnader,
har vi inom departementet sökt
beakta försvarets synpunkter. I detta
fall har försvaret inte visat något intresse
för utbyggnaden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Iwar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid lierr Andersson, Karl.
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Ja — 46;

Nej — 84.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 19

Anslag till byggande av fiskehamnar

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 334 och II:
414, till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Hermansson, Herbert, m. fl., och
11:414 av herr Johansson i Torp m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till förevarande ändamål anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Ohlon, Sundelin, Alfred
Nilson, Svensson i Ljungskile, Staxäng
och Löfrolh ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:334 och 11:414,
till Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med ett antal andra ledamöter av statsutskottet
vid denna punkt avgivit en reservation.
I denna har vi föreslagit en
höjning av anslaget från av Kungl. Maj:t
begärda 3 miljoner till 4 miljoner kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har för ändamålet begärt 5 miljoner kronor.
Enligt en för länge sedan uppgjord
plan är det avsett, att anslaget skall utgå
med 5 miljoner kronor årligen. Denna
plan har emellertid inte följts, men riksdagen
har flera gånger och senast under
de två närmast föregående åren höjt

Anslag till byggande av fiskehamnar
Kungl. Maj:ts förslag till anslag för byggande
av fiskehamnar.

Reservanterna har här försökt gå en
gyllene medelväg mellan vad Kungl.
Maj:t har äskat och vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser vara erforderligt,
och vi har då kommit fram till
att anslaget bör höjas med 1 miljon
kronor. Jag tror att skälen för denna
anslagshöjning till fiskehamnsbyggnader
väsentligen har ökat efter den nyss företagna
voteringen och efter statsrådet
Hjalmar Nilsons yttrande angående möjligheterna
att upprätthålla sysselsättningen.
Förutsättningen för att de organ,
som efter den 1 juli inte får utföra
farledsarbeten, skall kunna bereda
sina arbetare sysselsättning är att anslaget
till hamnbyggnader ökas, ty man
kan ju inte göra någonting utan att det
kostar pengar. Följaktligen har skälen
för en anslagshöjning på denna punkt
ytterligare stärkts.

Jag skall inte ta upp någon längre
debatt. Frågan är gammal och välkänd,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Hermansson,
Herbert, (bf).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
statsutskottets yrkande på denna punkt
innebär ett bibehållande av det anslag
på 3 miljoner kronor, som utgår under
innevarande budgetår. Vi har ju redan
tidigare diskuterat angelägenheten av att
nu söka hålla det allmännas investeringar
inom en rimlig ram. Det gäller här
en avvägningsfråga. Enligt utskottets mening
har det inte förebragts så starka
skäl för att staten borde öka sin verksamhet
på detta speciella område, att utskottet
har kunnat biträda motionens
yrkande om en anslagshöjning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet HJÄLMAR NILSON:
Herr talman! .lag vill bara i all korthet
säga att jag inte alls tror att det är

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

nödvändigt att —• såsom herr Karl Andersson
ville göra gällande — bevilja ett
ökat anslag i detta fall för att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna
skaffa sysselsättning åt sin organisation.
Jag är ganska övertygad om att man har
möjlighet att klara den saken ändå.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 20—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat,
att vid beräkningen av ifrågavarande
statsbidrag skulle liksom tidigare
frånräknas en viss kostnadsandel, graderad
efter skatteunderlaget per invånare
i kommunen, men att därvid perioden
för skatteunderlagets beräkning skulle
förkortas från sju till tre år. Därjämte
skulle bidragsprocenten sänkas från 00
till 50. De nya bestämmelserna hade ansetts
böra få retroaktiv verkan i så måtto,
att endast företag, till vilkas igångsättande
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat tillstånd före den 1 juli 1953,
skulle erhålla bidrag enligt hittills tilllämpade
grunder.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Danmans väckt motion (1:271), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förevarande statsbidrag skulle utgå
enligt tidigare gällande normer för anläggningar,
för vilka tillstånd till utförande
med bibehållen rätt till statsbidrag
redan lämnats;

dels en inom första kammaren av herr
Helmer Persson väckt motion (1:272),
vari hemställts, att riksdagen till bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1955/56 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 30 miljoner
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 273) och den andra inom
andra kammaren av herr Gavelin m. fl.
(II: 302), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att förevarande anslag
skulle höjas till 30 miljoner kronor, dels
att någon ändring av bidragsreglerna i
för bidragstagarna ogynnsam riktning
för närvarande icke skulle ske, dels att,
därest viss jämkning befunnes oundgänglig,
utredning skulle förebringas om dess
storlek och verkningar och att i varje
fall en skärpning av villkoren både genom
sänkning av det grundläggande procenttalet
från 60 till 50 och en förkortning
av medeltalsperioden för skatteunderlaget
icke skulle vidtagas, dels att

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Anslag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

ändrade bidragsregler under alla omständigheter
icke skulle ges retroaktiv
verkan utan göras tillämpliga endast för
företag som påbörjades efter ändringens
ikraftträdande, dels oek att vatten och
avlopp för nybebyggelse i landskommunerna
som regel skulle ges bidragsmöjlighet; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Herbert Hermansson m. fl. (I: 333)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Larsson i Hedenäset och Ericsson
i Näs (II: 419), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte uttala sig för att den bidragsprocent,
efter vilken statsbidrag beräknades
till vatten- och avloppsledningar,
tills vidare skulle vara 60 samt att
den äldre bidragstariffen alltjämt borde
tillämpas å sådana företag, till vilkas
igångsättande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat tillstånd före den 1
juli 1955

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopande grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
vad föredraganden i förevarande fråga
anfört ävensom motionerna I: 271, I:
333 och 11:419 samt 1:273 och 11:302,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att någon ändring av nuvarande
bestämmelser rörande statsbidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp tills vidare icke skulle
ske;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:272 samt 1:273 och II:
302, sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Jag hoppas att de skäl,
som kommit statsutskottet att tillstyrka
bland annat mitt yrkande i denna fråga,
skall visa sig så starka att denna kammare
bifaller utskottets hemställan. Men

5 Första kammarens protokoll 19öi>. Nr lh

även om så sker, är ju sakfrågan därmed
ingalunda löst för framtiden. Den
säkerligen ofrånkomliga omprövningen
är endast uppskjuten. Såväl föredraganden
som utskottet hänvisar nämligen till
stalsbidragsutredningens snart föreliggande
''betänkande. Man hoppas att denna
utredning skall anvisa framkomliga
vägar för frågans lösning. Men därom
vet man intet — just nu.

Jag kan dock icke helt underlåta att
beröra själva sakfrågan. Målsättningen,
sådan den redovisats, är enligt min mening
alltför snäv. Den borde kunna vidgas
så, att den avsåge även frågan, hur
minsta möjliga ohägn skall kunna åsamkas
statsbidragsmottagarna, och det är
ju i allmänhet kommunerna.

Utskottet säger, att föredraganden har
funnit sitt ställningstagande böra begränsas
att avse sådana åtgärder som är
oavvisligen påkallade för att bringa bidragsreglerna
i bättre överensstämmelse
med tillgången på medel och de ekonomiska
förhållandena i övrigt samt därigenom
hindra ytterligare ansvällning av
den uppkomna balansen av bidragsärenden
och om möjligt nedbringa densamma.
Föredraganden avser också att senare
föreslå Kungl. Maj:t att vidtaga
jämkningar i bidragsbestämmelserna. Jag
ville därför på detta sätt vädja till herr
statsrådet att vid den framtida prövningen
av statsbidragsreglerna för de ändamål
det här gäller inte enbart anlägga
statsfinansiella synpunkter. Det vore avvärde,
om herr statsrådet här kunde göra
något uttalande härom. Statens grepp
om kommunerna är så att säga dubbelt
i denna angelägenhet. Riksdagen skärper
lagarna för hälsovård och hygien
undan för undan. Anläggningar för vatten
och avlopp behöves i mycket stor
utsträckning som följd härav, och planläggningen
av dessa arbeten rent praktiskt
sker ofta i samarbete med statliga
organ. Detta samarbete ger också åt anläggningarna
en mycket god standard.
.lag tycker nog att dessa förhållanden —■
lagstiftningen och samarbetet — bör beaktas
i målsättningen, när statsbidragen
skall avvägas.

Vad som skapat eu viss oro här är inte

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till karolinska institutet
att vissa jämkningar är att vänta i fråga
om statsbidragsreglerna. Oron kommer
av rädsla för att dessa jämkningar i verkligheten
skall brukas så, att de innebär
en djupgående nyorientering från statsmakternas
sida till nackdel för kommunerna.
Vi får väl hoppas att staten inte
vill på något sätt komma bort från lagstiftningens
konsekvenser och att det inte
gäller något undanglidande i detta avseende.
Det bör också observeras i detta
sammanhang, att den ekonomiska lättnad
som här skulle beredas staten genom åtgärder
som angivits i statsverkspropositionen
inte alls motsvaras av reducerade
anläggningskostnader. Mig veterligt har
detta heller inte sagts i något sammanhang.

Jag förstår mycket väl att herr statsrådet
måste i allt sitt ställningstagande
ta hänsyn till statens ekonomiska möjligheter.
Men när nu detta är sagt hoppas
jag också, att herr statsrådet förstår
denna vädjan att vid framtida ställningstagande
i denna fråga vidga målsättningen
att gälla åtminstone någon del av
de bekymmer statsbidragsmottagarna har
att kämpa med.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 24—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Lades till handlingarnua.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
och propositionen
nr 137 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till karolinska institutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i
personalförteckningen för karolinska
mediko-kirurgiska institutet, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56,
dels ock till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
4 375 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru
Ewerlöf in. fl. väckt motion (II: 115),
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
den redan beslutade professuren i barnpsykiatri
vid kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus måtte inrättas den 1 juli
1955;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göransson m. fl. (I: 287) samt
den andra inom andra kammaren av
fröken Höjer m. fl. (II: 332), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte från och med
budgetåret 1955/56 på karolinska mediko-kirurgiska
institutets personalstat
uppföra en laboratorstjänst i lönegrad
Ca 34 för antropologisk forskningsverksamhet
vid rättsmedicinska institutionen.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
11:115 och 1:287 och 11:332,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för karolinska
mediko-kirurgiska institutet, som
föranledes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
4 375 000 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Sedan hösten 1953 har
en avdelning för antropologisk faderskapsundersökning
inrättats på försök
vid karolinska institutet. Avdelningen förestås
av en docent i arvsbiologi och betjänar
domstolar och åtskilliga myndigheter
genom att avge utlåtanden i frågor
om faderskap. Det arvode som föreståndaren
har för detta uppdrag uppgår
till 1 700 kronor i månaden, och detta
belopp har man på olika sätt kunnat
skrapa ihop av karolinska institutets medel.
Men i slutet av förra året och början
av detta blev det en kris, och det var
ovisst huruvida verksamheten skulle
kunna fortgå.

Jag väckte vid riksdagens början en
motion vari hemställdes att föreståndaren
för denna avdelning för faderskapsundersökningar
skulle bli ordinarie
tjänsteman i 34 lönegraden. Någon månad
efter det att motionen hade väckts
kom en proposition från inrikesdepartementet
enligt vilken man ville flytta över
dessa faderskapsundersökningar till statens
rättsläkarstation i Stockholm ocli
därigenom också från åttonde huvudtiteln
till den elfte. Samtidigt föreslog man
att föreståndaren för avdelningen för faderskapsundersökningar
skulle få ett årligt
arvode på 20 400 kronor, alltså det
arvode som han hittills har haft.

Beträffande detta förslag från inrikesdepartementet
föreligger det i dag ett
utlåtande nr 83 från statsutskottet (tredje
avdelningen), vilket kommer upp senare
på föredragningslistan. När jag nu

Anslag till karolinska institutet
tar till orda är det därför att min och
min medmotionärs i andra kammaren
avstyrkta motion har tagits upp här under
ecklesiastikdepartementets stat.

Vad jag vill ha sagt i denna fråga är
att den lösning som man har kommit till
inom inrikesdepartementet i och för sig
är mycket tacknämlig, ty den kris som
rådde var så överhägande att någonting
ovillkorligen måste göras. Å andra sidan
vill jag framhålla att dessa 20 400 kronor
som nu ställts till förfogande uppenbart
innebär en nödlösning och att någonting
mera måste göras ifall institutionen
för faderskapsundersökningar skall
kunna bestå i längden.

Hur viktigt detta arbete är kan jag belysa
genom att påpeka att ärvdabalkssakkunniga,
som avgivit förslag till ärvdabalk,
har fäst stort avseende vid att
den antropologiska undersökningen om
faderskap kan befrämjas och nå en allt
större fulländning. Detta är, om jag så
får uttrycka mig, en förutsättning för
att de sakkunnigas förslag skall kunna
genomföras. Vidare har statsrevisorerna
i sitt betänkande i december 1954 påpekat
vikten av att man gör allt vad göras
kan för att få faderskapen fastställda,
detta både av statsfinansiella skäl och av
familjesociala eller humanitära skäl.
Statsrevisorerna har gått igenom materialet
av utoinäktenskapliga barn, och
det befanns att det den 31 december 1952
fanns 86 000 utom äktenskapet födda
barn och att beträffande 9 procent av
dessa kännedom saknades om vem som
var fadern.

Det är tydligt att om vi skall sätta
människan på den plats som tillkommer
henne, alltså intressera oss för människan
och hennes angelägenheter, är det
en av välfärdssamhällets främsta uppgifter
att hjälpa folk att få veta något om
sin härstamning. Frånvaron av kunskap
på detta område leder i många fall till
rotlöshet och främlingskap i tillvaron.
Jag har hört berättas från pastorsexpeditioner
och andra myndigheter att det
kommer upp unga människor i tonåldern
och ber om hjälp för att få reda på vem
fadern är. De säger att de vill veta detta
inte därför att de därigenom hoppas 1''å

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till karolinska institutet

några ekonomiska förmåner i form av
arv eller annat, och inte heller därför
att de vill kontakta den fader som har
varit och är borttappad, utan bara därför
att de tycker att det skulle vara roligt
att känna till varifrån de har kommit
och kanske någon gång få tillfälle
att se fadern på avstånd. Vi rör här vid
ett känsligt socialt och mänskligt problem.

När jag i min motion yrkade att denne
tjänsteman skulle uppföras i 34 lönegraden
såsom ordinarie gjorde jag det
därför att jag anser att det icke finns
möjlighet att ordna rekryteringen till
detta arbete på annat sätt än genom att
ge förståndaren och hans biträden fast
anställning med pensionsrätt. Nu har föreståndaren
alltså ett arvode på 1 700
kronor i månaden, men detta arvode är
inte pensionsberättigande. Frågan är om
man kan tänka sig att detta skall kunna
fortgå så mer än ett budgetår till. Risken
är stor för att han av naturlig omtanke
om sin egen ekonomi kan söka
sig över till en annan sysselsättning.

Jag vill påpeka att vi lär ha den enda
station i landet som utför sådana här
undersökningar, att klientelet växer och
att man i rätt stor utsträckning lyckas
komma till absolut garanterade faderskap
samt i andra fall med största sannolikhet
kan konstatera om faderskap
föreligger eller icke. Denna enda station
är förlagd till Stockholm, och hit
kommer man alltså från hela riket
för att uppsöka institutionen. Såsom det
nu är ställt — föreståndaren är ensam
arbetande där — uppstår det komplikationer
så fort han blir sjuk eller tar semester.
Det nödläge som här föreligger
överensstämmer exakt med det som har
beskrivits av statsutskottet i det utlåtande
vi skall behandla senare, utlåtande nr
83, där det säges att hela rättsläkarväsendet
befinner sig i ett allvarligt läge,
främst beroende på bristen på utbildade
rättsläkare samt svårigheten att intressera
unga läkare för val av denna bana.
Vi har inte råd att låta verksamheten
minska eller rent av nedläggas utan måste
både av statsfinansiella och av juridiska,
familjesociala och humana skäl

se till att den får det ekonomiska stöd
från statens sida som den behöver.

Om detta inte sker kan man tänka sig
en lösning efter andra linjer. Den har
tidigare följts och innebar att privatpraktiserande
läkare med rasbiologi eller
dylikt till specialitet gör undersökningarna,
men dessa blir mycket dyrbara.
Kostnaden kan gå upp till flera
hundra kronor, ibland till 1 000 kronor,
under det att kostnaden vid rättsläkarstationen
endast blir 50 kronor för varje
undersökt person. Det måste alltså
anses vara nödvändigt att man här ser
till att den statliga verksamheten är tillräckligt
utrustad.

Jag tror, som jag redan har sagt, att
det hör till varje människas fundamentala
rättigheter att ha kännedom om sin
härkomst. Jag tror att det är en sak som
måste räknas in bland de mänskliga rättigheterna,
även om den aldrig har varit
inskriven där. Den stora tragik som
vilar över hela det okända faderskapet
måste vi försöka att avhjälpa. Jag har
visat på en väg i min motion.

Jag skall inte ge mig in på det hopplösa
företaget att yrka bifall till motionen,
men jag skulle vilja rikta en vädjan
till inrikesdepartementet. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
har ju numera skilt sig från ärendet,
och inrikesministern är inte närvarande,
men via protokollet låter jag
en vädjan gå vidare till inrikesministern
att i höst vid petitagranskningen företa
en utredning om vad som kan göras för
att säkerställa denna unersökningsinstitutions
framtid och se till att man får
arbetskraft. I det sammanhanget kan jag
upprepa att det inte finns möjligheter
för den nuvarande föreståndaren att få
några assistenter eller andra intresserade,
ty det finns inga pengar. Det svar
han brukar få när han försöker stimulera
medicinarna att ägna sig åt detta
arbete är att staten tydligen har mycket
litet intresse för denna verksamhet. Till
och med föreståndarens egen lön utgår
ju i den provisoriska form som arvodet
utgör.

Med denna motivering vädjar jag alltså
till inrikesministern att ta upp frå -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Om inrättande av två professurer i barntandvård

gan. Jag tackar honom för den provisoriska
lösning som gjordes för ett par
månader sedan, men jag betonar att denna
lösning icke på något sätt kan betraktas
såsom slutgiltig.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Göransson inte
gjorde något yrkande kan jag som utskottets
talesman fatta mig mycket kort.
Det är ett par detaljer som jag skulle
vilja beröra i anledning av herr Göranssons
anförande. Har man varit barnavårdsman
ett par decennier, så har man
ju tvingats att sätta sig in i dessa problem
något. Då tror jag att herr Göransson
och jag kan vara överens om att även
med den bästa sakkunskap kommer vi
på detta område bara till en viss gräns.

Det finns två typfall där varken de
sakkunniga eller barnavårdsnämnderna
kommer någon vart. I det ena slaget av
fall — de är desto bättre rätt så få •—•
vägrar mödrarna konsekvent att uppge
barnafäderna. Där kommer man ju ingen
vart. Det andra slaget är de sorgliga fall,
då de unga mödrarna inte kan uppge
vilken som kan tänkas vara fader till
barnet. Det förekommer rätt många sådana
fall. Men även när mödrarna uppger
flera personer är det ju så, att om
dessa personer tillhör samma blodgrupp
får man intet klart utlåtande av någon
läkare, utan i utlåtandet sägs att det
icke kan anses uteslutet att personen X
är far till barnet. Man pekar alltså inte
ut någon bestämd och säger att han är
far till barnet, utan man avger ett utlåtande
i stil med vad jag nyss nämnde.
Detta gör att såvitt jag kan förstå kommer
det även i framtiden att bli ett
osäkerhetstillstånd. Vi torde få finna
oss i att i rätt många fall kommer det
icke att bli klarlagt vem som är far
till det eller det barnet. Det är bara detta
jag vill säga, att man inte skall vänta
sig något hundraprocentigt resultat, även
om vi får skickliga läkare på detta område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som herr Näsström säger, att man
inte kan vänta sig hundraprocentiga resultat,
men man kan vänta sig att få betydligt
förbättrade resultat, och även detta
är ett positivt värde.

Herr Näsström talade om blodgruppsbestämningarna,
och till det vill jag påpeka
att den antropologiska faderskapsundersökningen
är en komplettering till
blodgruppsbestämningarna. Blodproven
kan egentligen bara säga att mannen är
utesluten som möjlig fader, alltså bara
ge negativt resultat, under det att de antropologiska
undersökningarna också
kan ge positiva resultat och binda mannen
vid faderskapet. Det är det som är
framsteget med den forskning som här
ut föres.

Sedan kanske det förtjänar att anföras
i detta sammanhang, att man genom dessa
antropologiska undersökningar faktiskt
kommit till någonting som vi talat
rätt mycket om i kammaren i år i olika
sociala olyckssammanliang, nämligen till
en kontakt med människor som strävar
efter att få klarhet. Det har visat sig
hl. a. att det finns många män som varit
villiga att åtaga sig faderskapet till ett
barn och ge detta utoinäktenskapligt födda
barn alla de förmåner som det har
rätt till, men de har då velat ha faderskapet
styrkt på ett tillförlitligt sätt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 25—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Om inrättande av två professurer i
barntandvård

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
hudgetåret 1955/56, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranledes
av vad departementschefen anfört,

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om inrättande av två professurer i barntandvård

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/5G,
dels ock till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 2 493 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Huss och Gustaf Karlsson
(1:295) och den andra inom andra
kammaren av fröken Karlsson in. fl. (II:
269), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att frågan
om inrättande av en professur i
barntandvård vid vardera av tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö
måtte göras till föremål för särskild utredning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56;

c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 2 493 000
kronor;

II. att motionerna 1:295 och 11:269
icke måtte till annan riksdagens åtgärd
föranleda, än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t gåve till känna vad utskottet
med anledning av motionerna anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Vidkommande motionerna 1:295 och
II: 269 får utskottet erinra, att vid envar
av de båda tandläkarhögskolorna för

närvarande finnas självständiga laboratorsbefattningar
i barntandvård, vilka
inrättades efter därom av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
framställt
förslag. Utskottet, som för sin del vill
understryka vikten för den odontologiska
undervisningen och forskningen
av att dessa laboraturer förändras till
professurer, har icke funnit behövligt att
detta spörsmål, såsom motionärerna påyrkat,
göres till föremål för särskild utredning.
Utskottet förutsätter nämligen
att, i den mån de nuvarande laboratorsbefattningarna
i barntandvård bli besatta
med professorskompetenta innehavare,
vederbörlig framställning kommer att
göras petitavägen om befattningarnas
omvandling i ovan angiven riktning och
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på betydelsen av en dylik förstärkning
av tandläkarhögskolornas organisation.
»

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I detta ärende har herr
Gustaf Karlsson och jag väckt en motion
i första kammaren och fröken Karlsson
m. fl. i andra kammaren. Vi yrkar, att
man måtte tillsätta en professur i barntandvård
dels vid Stockholms tandläkarhögskola
och dels vid tandläkarhögskolan
i Malmö.

Utskottet har uttalat sig relativt välvilligt
om saken, men med en förutsättning
som jag tror inte är fullt tillfredsställande.
Det heter nämligen att utskottet
utgår ifrån att framställning kommer
att göras om saken, i den mån de nuvarande
laboratorsbefattningarna i barntandvård
blir besatta med professorskompetenta
innehavare. Emellertid är det inte
möjligt att på rak arm avgöra om en
docent och ondotologie doktor är professorskompetent,
även om han har utgivit
en hel del vetenskapliga arbeten.
Säkerhet för att han är det får man först
vid en tävlan, då sakkunniga underkastat
hans arbeten en granskning. Det hade
därför varit lyckligare, synes det mig,
om förutsättningen för att dessa professurer
skulle komma till stånd hade formulerats
så, att man endast behövde redovisa
tillgång på vetenskapligt väl me -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Anslag till naturastipendier åt universitetsstuderande m. fl.

riterade befattningshavare, anställda vid
någon av högskolorna och av dessa högskolors
ledning ansedda väl skickade att
handhava undervisningen i ämnet.

Jag har därför, herr talman, velat till
ecklesiastikministern framföra som ett
önskemål, att om det kommer framställningar
om professurer i barntandvård,
måtte som eu förutsättning för att de
skall kunna behandlas inte ställas det
villkoret att man med hundraprocentig
säkerhet skall ha att göra med professorskoinpetenta
innehavare — det är troligen
inte möjligt — utan att man måtte
nöja sig med något mindre stränga krav
i detta hänseende.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort, eftersom herr Huss inte gjorde
något yrkande. Det är bara en liten tongång
i hans anförande jag ville vända
mig mot. Han sade att utskottet behandlat
hans motion relativt välvilligt. Jag
skulle vilja säga, att vi har behandlat
den mycket välvilligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 32—-it

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ko

Anslag till naturastipendier åt universitetsstuderande
m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid
universiteten in. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 780 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förchaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

rar Holmquist och Bergman (I: 343) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Adamsson och Nilsson i Östersund
(11:318), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
3 111 000 kronor, dels ock att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att antalet
stipendier för nästkommande budgetår
måtte anpassas så, att 1950 års riksdagsbeslut
och studentsociala utredningens
förslag om stödet till mindre bemedlade
universitets- och högskolestuderande
samt studerande vid socialinstituten
kunde förverkligas;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Holmberg
väckt motion (11:307), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
5 324 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:343 och 11:318 —
såvitt de avsåge anslagsbeloppets storlek

— samt motionen II: 307, till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten in.
fl. läroanstalter för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 2 780 000
kronor;

b) att motionerna 1:343 och 11:318

— såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Hesselbom, Bergmun,
Holmquist, Arrhén och Gasset ansett, alt
utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:343 och 11:318 — såvitt de
avsåge anslagsbeloppets storlek — även -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till naturastipendier åt universitetsstuderande m.

som med avslag å motionen 11:307, till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
3 111 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
behagade erinra sig, fattade riksdagen
i fjol ett beslut, berörande de förhållanden
varom denna punkt handlar.
Beslutet innebar, att de tidigare restriktiva
bestämmelserna luckrades upp, och
att man bestämde sig för att så hastigt
som möjligt förverkliga de synpunkter
på denna fråga, som på sin tid frambärs
av studentsociala utredningen.

I fjol höjdes detta anslag väsentligt.
Tidigare hade man kunnat utdela naturastipendier
till endast 4 procent av
den nytillkomna studentårgången, men
genom beslutet i fjol höjdes siffran till
12 procent, och det har sedermera visat
sig, att slutresultatet blivit, att man kunnat
stipendiera 13 procent av de nytillkomna
studenterna. Studentsociala utredningen
hade dock på sin tid som optimum
satt 26 procent och i fjol, då det
inte förelåg några reservationer på denna
punkt, utgick man ifrån att procenten
skulle stegras allteftersom åren gick.
Det är därför med beklagande, som man
i år konstaterar, att departementschefen
har funnit sig föranlåten att göra halt
och på stället marsch, ty det är vad departementschefens
ståndpunkt i år innebär.
Han föreslår alltså, att antalet stipendier,
som i fjol var 548 stycken, visserligen
skall höjas i år men till 600
stycken, vilket endast betecknar den
automatiska ökning av medelsbehovet,
som följer av fjolårets beslut.

Här föreligger vidare den upplysningen,
att under petitaskrivningen i fjol
höst inlämnade garantilånenämnden ett
förslag om höjning av stipendiernas antal
till 726, vilket skulle föranleda en
anslagshöjning med omkring 331 000
kronor i förhållande till det anslagsbelopp,
som Kungl. Maj:t till sist stannade
inför. Det förelåg vidare förslag från
Sveriges förenade studentkårer, som är

väsentligt mera vittgående, men detta
har åtminstone för mig i detta sammanhang
inte så stort intresse, eftersom förslaget
innebär en alltför hastig takt.

Det väcktes vid årets riksdag en motion
i denna kammare, framburen av
herrar Holmqvist och Bergman, som tagit
upp garantilånenämndens förslag om
en fortsatt utveckling, när det gäller stipendiemöjligheterna,
innebärande en
höjning från nuvarande 13 till 16 procent.
Det förefaller mig högst önskvärt,
att man fortsätter i denna riktning, så
att det inte uppstår sådana här stillestånd,
som nog tyvärr kan tänkas få
den följden att man vid skrivningen av
nästa års proposition gör likadant då
och nöjer sig med »automatiska» höjningar.
I så fall stannar vi måhända vid
hälften av den procentsiffra, som studentsociala
utredningen på sin tid betecknade
som önskvärd och som riksdagen
också uttalade sig för.

Det föreligger nu i utlåtandet en reservation
till förmån för den av herrar
Holmqvist och Bergman väckta motionen,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag utgår ifrån att denna
punkt intresserar oss alla. De, som
har läst utskottets skrivning här, borde
vara fullt medvetna om att departementschefen
redan har tagit ett verkligt krafttag
på detta område och likaså att utskottet
för sin del har skrivit mycket
välvilligt. Jag vill framhålla att utskottet
har funnit sig föranlåtet att erinra
om att det är det ekonomiska läget, som
på denna punkt liksom på så många
andra har varit avgörande för hur långt
man kunnat gå i ökning varje år. På
denna punkt har det skett en mycket
stor ökning från föregående år, och motionärerna
och reservanterna föreslår nu
att man härutöver skulle anslå 331 000
kronor till denna sak.

Vi har inte kunnat finna någon utväg
att realisera denna tanke, ty som alla vet
finns det så många anslagspunkter som
vi här i kammaren anser att man borde
justera uppåt. För egen del tror jag att

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Anslag till naturastipendier åt universitetsstuderande m. fl.

vi så småningom kommer i ett ganska
besvärligt läge vad det gäller såväl naturastipendier
som kontanta stipendier,
och det kan tänkas att vi så småningom
får gå över till lånevägen, som många
anser vara den riktiga, ty vi kan ju inte
på detta område lyfta oss själva i håret.
Vill vi hjälpa ungdomarna är det möjligt
att vi kanske får gå över till lånelinjen.

Jag tror att departementschefen på
denna punkt har uträttat vad som är
möjligt att uträtta, och även majoriteten
i utskottet är av samma mening.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill gärna i anslutning
till vad herr Näsström sade sist
medge, att det är uppenbart att den ökning
på 800 000 kronor, som föreslås under
denna punkt, är av betydande storleksordning.
Det innebär ju att man på
en gång ökar det belopp, som anvisas
till stipendier, med hela 45 procent.

När utskottet har bifallit departementschefens
yrkande och lämnat den
motion obeaktad, som herr Bergman och
jag avgivit, vill jag visst inte påstå att
detta skulle vara uttryck för någonting
annat än ett legitimt sparsamhetsintresse
från utskottsmajoritetens sida. Tv ser vi
på frågan i stort betyder faktiskt vad
som här föreslås, att staten kommer att
ge stöd till flera studerande än tidigare,
d. v. s. antalet stipendiater vid varje universitet
kommer att bli större i förhållande
till hela studentkåren än tidigare.
Det är dock värt att observera, vilket
också framhölls av herr Arrhén, att förbättringen
väsentligen ligger på den del
av det samlade stipendiebeloppct, som
är reserverat för fortsatta studier. Ingenting
eller i vart fall ingenting nämnvärt
bär inträffat, när det gäller de nytillkommande
studenternas stipendiemöjligheter.

Vi har ju yrkat att riksdagen skall gå
på garantilånenämndens förslag, vilket
ger möjligheter för 772 nya studenter
att få stipendier. Departementschefen
har stannat vid ett anslag, som skulle

motsvara 600 nya stipendier. Nu har det
emellertid inträffat en del under mellantiden,
som ger oss anledning att ifrågasätta
om det över huvud taget går att
få fram 600 nya stipendier av det belopp,
som departementschefen föreslagit.
Sveriges förenade studentkårer har
överlämnat en skrivelse, vari det talas
om att stipendiebeloppen här i Stockholm
på grund av ökade levnadskostnanader
beräknas komma att höjas under
kommande läsår till 3 260 kronor
mot 2 135 kronor under innevarande läsår.
Det betyder en väsentlig nedskärning
av antalet stipendier, om man tvingas
justera upp stipendierna med ett belopp
motsvarande mellanskillnaden. De
angivna siffrorna säges gälla för Stockholm,
och man anför i studentkårernas
skrivelse att en liknande utveckling torde
komma att ske inom landet i övrigt.
Det skulle ju faktiskt betyda, om siffrorna
är riktiga — och jag förmodar att
dessa siffror kan vi våga tro på — att
även om riksdagen går på det yrkande,
som är framställt i vår motion och till
vilket reservanterna har anslutit sig, så
skulle anslaget inte ens räcka till för
att klara den målsättning, som departementschefen
uppställt. Under sådana förhållanden
synes det, herr talman, särskilt
angeläget att riksdagen går på reservationen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den av herr Hesselbom
m. fl. avgivna reservationen under
denna punkt.

I herr Holmqvists yttrande instämde
herr Strandler (s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Holmqvist erinrade
om Sveriges förenade studentkårers
skrivelse. Jag skulle också vilja något
åberopa den. Som bekant fick samtliga
riksdagsledamöter i går denna skrivelse,
må så vara i kanske något ovanlig form
— man uppvaktade utanför partigruppernas
sammanträdesruin med skrivelsen.
Att denna kår önskar få så stora
anslag som möjligt är ju bara mänskligt,
och det är väl ingen som tycker att det

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till naturastipendier åt universitetsstuderande m. fl.

ligger någol anmärkningsvärt däri. Men
för en stund sedan behandlade vi här
i kammaren en annan ekonomisk fråga.
Det gällde den gången anslag till arbeten
på en inomskärsfarled. Från olika håll
intygades, hur intresserad man var av
att denna farled kom till stånd. På grund
av det ekonomiska läget segrade dock
reservationen, som innebar bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. det lägre
beloppet. Det beslutet var enligt min uppfattning
inte så märkligt. Vi måste ju tyvärr
på alla punkter försöka hålla tillbaka
utgifterna och detta inte minst i
denna tid. Jag erkänner att det mesta,
ja, kanske allt vad herr Holmqvist sade
var riktigt. Men faktum är att vi befinner
oss i den situationen att vi måste
söka iaktta återhållsamhet i fråga om utgifterna
och se till att tillgängliga medel
räcker för samtliga anslagsposter, och
som alla vet är ju anslagskraven legio.

Jag vill emellertid samtidigt understryka
vad utskottet har skrivit på s. 26:
»Utskottet, som icke heller är berett att
tillstyrka att riksdagen skulle såsom i de
förstnämnda motionerna påyrkats avlåta
skrivelse till Kungl. Maj:t i förevarande
ämne, vill emellertid liksom i fjol understryka
angelägenheten av att — i den
mån det ekonomiska läget så medgiver
— naturastipendicsystemet successivt utbygges
i riktning mot det slutmål, som
angivits för det direkta statliga stödet till
förevarande kategorier av studerande.»

Jag vill, herr talman, ännu en gång
understryka, att om man sammanslår anslaget
till naturastipendier med beloppet
för kontanta stipendier och ser hur summan
ökats år för år, måste man väl ändå
i rättvisans namn erkänna, att få av de
anslag som riksdagen har att behandla
har ökats så mycket till exempel under
de senaste fem åren som just dessa stipendier.
Vi är väl allesammans glada
över denna utveckling, men vi kan inte
spänna bågen för högt. Det är på det sättet
utskottets majoritet har måst se på
denna fråga.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Näsström säga, att jag hoppas, att herr

Näsström håller fast vid den ståndpunkt,
som utskottet har formulerat i sitt utlåtande.
Man samlar sig där kring den förhoppningen,
att det skall visa sig möjligt
att successivt bygga ut naturastipendiesystemet
i riktning mot studentsociala
utredningens slutmål. Det förefaller mig
av herr Näsströms tidigare anförande att
döma, som om herr Näsström kanske personligen
har en annan uppfattning, nämligen
att man skulle försöka avveckla
naturastipendiesystemet och i stället
hänvisa studenterna till lånevägen. Jag
hoppas, att det på den punkten icke fötfeligger
någon motsättning mellan herr
Näsströms första och andra anförande.
Det skulle eventuellt kunna föranleda
herr statsrådet att av »statsfinansiella»
skäl beakta den i herr Näsströms första
anförande framskymtande ståndpunkten.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till min vän herr Arrlién
vill jag bara säga att jag i mitt första
anförande pekade på den utväg som
finns utöver stipendiegivningen. Om vi
anser, att allt fler studenter bör få statens
hjälp, men inte vill gå längre med
stipendiegivning, återstår, såvitt jag förstår,
bara lånevägen. Den vägen ansåg
jag då vara framkomlig.

Sedan frågade herr Arrlién, om jag
var villig att även framöver behålla
denna positiva inställning till stipendiefrågan.
Jag kan tryggt lova herr Arrhén
att jag kommer att göra det, men vi
kanske kan göra ett kristligt byte. Jag lovar
det under förutsättning att lierr
Arrhén icke hoppar över mellansatsen
i utskottets uttalande, nämligen »i den
mån det ekonomiska läget så medgiver».

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Arrhcn begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 9G;

Nej — 32.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 46—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Anslag till de allmänna läroverken

Under punkten 179 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att,
utom annat,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56,

dels ock till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 121 800 000 kronor.

Anslag till de allmänna läroverken

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sunne och fru Hamrin-Thorell (I:
304) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Höjer m. fl. (II: 338),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att vid de allmänna läroverken
enligt skolöverstyrelsens förslag inrätta
ytterligare sju skolskötersketjänster
i Ca 14 samt att vederbörande utskott
måtte i överensstämmelse med detta yrkande
företaga en justering av de belopp,
som äskats av Kungl. Maj:t;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sunne m. fl. (1:96) och den andra
inom andra kammaren av fru Andrén
m. fl. (11:118), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta i enlighet
med skolöverstyrelsens äskanden under
åttonde huvudtiteln punkt 179 och
således för budgetåret 1955/56 bevilja
ett anslag på 102 000 kronor för skolkuratorsverksamhet; dels

ock en inom andra kammaren
av herr Nestrup väckt motion (II: 388).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i fyra
särskilda, med I—IV betecknade moment.
I mom. III, som var indelat i fyra
med a—d betecknade underavdelningar,
hade utskottet under c och d hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 304 och II: 338 samt I: 96
och II: 118,

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslaganslag av 121 800 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Vinge och fröken Ager, vilka ansett, att
utskottet bort under III c och d hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till de allmänna läroverken
till motionerna I: 96 och II: 118 ävensom
med avslag å motionerna 1:304 och II:
338,

c) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 121 850 000 kronor.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I den till denna punkt
fogade reservationen har man särskilt
gjort sig till tolk för önskemålet om en
bättre ställning för skolkuratorsverksamheten.
Den frågan kommer jag inte att
gå in på; den skall behandlas av en
talare efter mig.

Däremot har jag varit med om en motion
under denna punkt, som avser att
skolöverstyrelsen skulle få tillsätta ytterligare
sju heltidsanställda skolsköterskor
i Ca 14. Med denna fråga förhåller
det sig så, att man i de skolor, där man
hittills inte kunnat få hjälp av en heltidsanställd
sköterska eller där man inte
ens kunnat få dela en heltidsanställd
sköterska med andra skolor, tvingats gå
den vägen, att man anställt skolsköterskor
för viss kortare tid, som utgjorts av
några veckors heltidstjänstgöring på hösten,
men därefter endast några timmars
tjänstgöring per vecka. Jag känner inte
till någon annan befattning som är så
egendomligt och abnormt konstruerad
som dessa skolsköterskebefattningar på
deltid. Var och en förstår, att de inte
kunnat locka kompetenta sökande i någon
större utsträckning, utan att skolorna
nödgats acceptera arbetskraft som
inte varit fullt kompetent. I skolöverstyrelsens
skrivelse framhålles, att det
till och med hänt att man fått använda
kanslibiträden för att fullgöra de här
ifrågavarande uppgifterna. Under sådana
förhållanden måste det givetvis vara
ett önskemål, att antalet befattningar
av ordinarie typ ökas åtminstone på ställen
där det finns möjlighet att uppdela
arbetstiden på olika skolor och därigenom
fullt utnyttja befattningshavaren.

Skolöverstyrelsens förslag har emellertid
inte upptagits av departementschefen
och inte heller — något som synes mig
särskilt egenartat — föranlett någon
som helst motivering, då statsutskottet
hemställt om avslag på motionen. Efter
att ha rediogjort för yrkandets innebörd
säger man kort och gott: »Utskottet
har icke funnit sig böra tillstyrka
bifall till detta yrkande.»

Jag tror att det är ett rimligt krav
att de, som väckt en motion, åtminstone
får veta anledningen till att utskottet
inte anser sig kunna tillstyrka den. En
anledning är naturligtvis'', att Kungl.
Maj:t inte tagit upp förslaget i fråga, men
därutöver är det ju vanligt att utskottet
åtminstone säger något, som ger en uppfattning
om den ståndpunkt utskottet
självt har i frågan.

Jag finner mig därför, herr talman,
böra yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen med den utvidgningen,
att därjämte motionerna I:
304 och 11:338 måtte bifallas.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
också skolkuratorernas verksamhet,
och jag tar mig friheten att med
anledning därav säga några ord om utskottets
ställningstagande i den frågan.

Alla som följde tidningspressen under
den tid, då frågan om skolkuratorerna
diskuterades, vet att det väckte stor opposition
inte bara från målsmännens
utan också från skolornas sida, när man
utgick från att försöksverksamheten på
skolkuratorsfronten skulle anses ej ha
givit så positiva resultat, att man kunde
ta slutgiltig ställning till frågan, ja, att
erfarenheterna i själva verket varit sådana
att verksamheten av många tecken
att döma skulle strypas. Man bör då ställa
sig frågan, om inte denna försöksverksamhet
givit de resultat man väntat. Uttalandena
från Målsmännens riksförbund,
Läroverkslärarnas riksförbund,
skolornas elevorganisationer och andra
organisationer synes mig ge vid handen,
att man kan svara ett obetingat ja på
den frågan. Det har visat sig att skol -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

kuratorerna varit av den allra största betydelse.

På frågan vad en skolkurator behövs
till, svarar naturligtvis några, att denne
är ett slags dadda för elever som borde
kunna klara sig själva, inte minst om de
går i vad vi kallar de högre skolorna.
Jag tycker att detta är ett felaktigt sätt
att se på saken. Här är det väl ändå inte
frågan om något slags socialt dalt, försåvitt
man inte kallar det dalt att hjälpa
eleverna med deras personliga problem,
med anpassningen till det samhälle vi
lever i, eller att över huvud taget syssla
med deras skol- och hemförhållanden.
Om man vill erkänna det berättigade i
detta, måste man medge att skolkuratorerna
bär en stor och angelägen uppgift.

Skolkuratorer har arbetat i ett par
skolor i Stockholm, och tack vare dem
har det visat sig möjligt att bättre utnyttja
de ekonomiska resurser som
ställts till skolornas disposition för stipendier,
fria resor, sommarsemester, sociala
förmåner som skolmåltider o. s. v.

Lärarkrafterna inom en skola kan frigöras
på ett helt annat sätt för undervisning,
om de inte behöver belastas med
just dessa frågor, när det gäller eleverna.
Med den brist på lärare, som nu föreligger
är det mycket viktigt att dessa
får ägna sig åt sin huvuduppgift, nämligen
undervisning.

Det sägs att lärarna i en klass bättre
känner eleverna och att en av anledningarna
till att skolkuratorer anses mer
eller mindre överflödiga är att lärarna
själva mycket bättre kan ta hand om sådana
här saker. Jag tror inte att så är
fallet. Visserligen känner väl en lärare
—- eller borde åtminstone känna — eleverna
i sin egen klass, men han kan
omöjligen få den vidgade erfarenhet,
som en skolkurator får genom all syssla
med hela elevmaterialet i skolan. Vi kan
ju som exempel ta en stöldhistoria. Det
är givet att en enskild lärare kan bedöma
en sådan sak såsom en enstaka
företeelse, när det gäller en enda elev,
och kan göra det på ett förståndigt sätt
— jag betvivlar inte alls vare sig lärarnas
goda vilja eller förmåga att lösa en

Anslag till de allmänna läroverken
sådan konflikt — men skolkuratorerna,
som kanske får behandla upprepade sådana
eller liknande förseelser, får ändå
en helt annan erfarenhet av och överblick
över dessa problem. Genom sin
psykologiska utbildning och genom sitt
arbete bör de väl ändå rättvisligen anses
vara mera skickade att ta hand om sådana
frågor, försåvitt över huvud taget
utbildning har någon betydelse.

Det är väl också ett faktum att kuratorerna
kan skapa den konlakt mellan
lärare och föräldrar, mellan skola och
hem, som vi i alla sammanhang efterlyser,
som vi alltid framhäver som en av
hörnstenarna i skolans arbete och som
kanske skulle kunna lösa många svåra
anpassningsproblem för eleverna. Denna
kontakt tror jag att skolkuratorerna kan
skapa, och jag tror också att de har större
möjligheter och mera tid att skapa
den kontakt även med de barnavårdande
institutionerna utanför skolan, som det
i vissa fall kan vara av värde för skolan
att få.

Även när det gäller yrkesvägledningen
tror jag att det skulle vara en utomordentligt
stor tillgång med en kurator
i skolan. Visserligen finns det professionella
yrkesvägledare, som kommer till
.skolan och ger en timmes eller några få
timmars orientering om läget på arbetsmarknaden
m. in. Men jag tror att just
den omständigheten att eleverna kan gå
till en människa, som de har förtroende
för och som har intresse för den enskilde
eleven, skulle vara av mycket stor
betydelse, inte minst när eleverna i de
högre klasserna står inför sitt yrkesval
eller har att välja linje på gymnasiet.

Naturligtvis skall inte desas kuratorer
vara förbehållna de högre skolornas elever.
Det är därför man så gärna skulle
vilja att denna försöksverksamhet, som
enligt min och mångas uppfattning har
givit positiva resultat, skulle kunna stabiliseras,
så att den nya enhetsskolan,
även skulle kunna få förmånen av en sådan
skolkuratorsverksamhet. Inom denna
skola kommer det säkerligen att dyka
upp oändligt många problem, t. ex. när
del gäller att välja linje inom skolan eller
att få möjligheter till en förberedan -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till de allmänna läroverken
de yrkesutbildning, som kuratorerna
skulle kunna hjälpa eleverna att lösa.
Många andra problem kommer givetvis
också att dyka upp.

.lag vet mycket väl att utskottet delar
denna positiva syn på skolkuratorsverksamheten,
men därför är det så mycket
tråkigare att konstatera att utskottet ändå
inte har velat vara med om att sätta
en punkt för försöksverksamheten och
i stället stabilisera den för framtiden.
Det har nämligen visat sig att det inte
går att få kvalificerat folk till dessa
tjänster, om man inte på något sätt skapar
trygghet för tjänsternas innehavare.
Man kan inte begära att människor, som
har kostat på sig en ganska dyr utbildning,
i längden skall finna sig i detta
osäkerlietstillstånd. Det är naturligtvis
oerhört viktigt att dessa tjänster rekryteras
av verkligt förstklassiga och väl utbildade
krafter.

Det är alltså, herr talman, min uppriktiga
övertygelse att det skulle vara till
en mycket stor fördel för hela denna
verksamhet, om utskottet hade intagit en
mera positiv ställning till själva sakfrågan.
Därför skall jag be att få instämma
i det yrkande, som herr Huss nyligen
framställde.

Häri instämde herr Sunne (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I ett för övrigt mycket
sympatiskt anförande framhöll herr
Huss, att utskottet visat en viss oartighet
mot motionärerna. Jag vill framhålla att
detta i varje fall inte varit vår avsikt.
Vi har försökt att bedöma denna motion
ur samma synpunkter som vi anlagt beträffande
andra motioner.

I ett tidigare anförande under riksdagssessionen
framhöll jag, att andra
avdelningen inom statsutskottet hade att
pröva ett synnerligen tjockt motionshäfte
även i år. Jag gjorde ett överslag
över vad det skulle ha kostat, om dessa
motioner skulle ha bifallits, och jag
kom till en kostnad på något över 70
miljoner kronor.

När situationen är sådan tror jag också
att herr Huss förstår, att det inte är

så lätt att här välja bland alla fromma
önskningar. Jag framhöll redan tidigare,
att de flesta — för att inte säga alla —
av dessa motioner var mycket väl motiverade,
och finge man se varje sak enskilt
för sig, skulle nog de flesta av kammarens
ledamöter kunna medge att det
gällde ett behjärtansvärt ändamål. Så
förhåller det sig också med den utbildning
av skolsköterskor, som herr Huss
talade för. Vi är fullt medvetna om att
det skulle vara utmärkt, om vi hade
personella och ekonomiska resurser att
tillfredsställa alla anspråk på detta område.
Men vi vet att vi inte har det. Både
till herr Huss och fru Hamrin-Thorell
skulle jag vilja säga, att när vi i andra
avdelningen går igenom statsverkspropositionen,
får vi konstatera att vi på alla
områden har brist på folk. Vi har brist
på läkare, tandläkare och lärare av alla
de slag — möjligtvis med undantag av
småskollärare. Då är frågan, var man
skall sätta in samhällets resurser. Man
får försöka gå den gyllene medelvägen
och se till, att de olika avsnitten får sin
beskärda del av samhällets håvor.

Jag skulle kunna understryka praktiskt
taget allt — eller i varje fall det
mesta — av vad fru Hamrin-Thorell sade
om skolkuratorerna. Men vi har varken
ekonomiska eller personella resurser
för att utan vidare kunna tillgodose alla
hennes krav. Dessutom vill jag erinra
om vad utskottet på denna punkt skrivit,
nämligen att vi trots att vi är välvilligt
inställda till kuratorsverksamheten också
vill framhålla att man inte borde avkoppla
klassföreståndarna från tillsynen
eller vården, eller vad man vill kalla det,
av eleverna. Vi anser att det är nödvändigt,
att inte minst klassföreståndarna
har en noggrann personlig kännedom om
eleverna i sin klass. Vi tror att det är
nödvändigt även ur undervisningens
synpunkt, och vi hoppas att de även
för framtiden skall komma att ägna sina
elever stor uppmärksamhet.

Fru Hamrin-Thorell nämnde också något
om den betydelse dessa kuratorer
skulle få för cnhetsskolan. Jag skulle tro
att de skulle ha mycket stor betydelse
när det gäller de allra största skolorna,

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

i Stockholm o. s. v. Men jag vill erinra
om att när det gäller yrkesval och liknande
i de mindre skolorna finns det
speciella yrkesvallärare, som har till
uppgift att hjälpa eleverna på dessa områden.
Men det är inte tu tal om att vi
önskar att vi kunde sätta in mera pengar
och mer personal på en del av dessa områden.
Vid avvägningen mellan de olika
önskemålen har vi dock ansett oss böra
gå försiktigt fram, och det är också på
detta sätt som departementschefen har
bedömt dessa problem.

Personligen skulle jag vilja säga, att
det skulle vara trevligt för mig om också
jag någon gång finge önska på något av
dessa områden, som jag är så intresserad
för. Men det ges inte några sådana tillfällen,
utan jag får försöka att övertyga
andra om att vi gör det bästa möjliga
av den situation, som vi befinner oss i.
Detta betyder inte att vi i utskottsmajoriteten
på något sätt undervärderar motionärernas
åsikter om det önskvärda i
att få det ordnat på det sätt de föreslagit,
utan tvärtom har vi också samma
uppfattning. Det är bara det att vi måste
hålla oss till vad en kall och nykter verklighet
kan erbjuda vid olika tillfällen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag betvivlar inte alls
herr Näsströms positiva inställning. Jag
skulle bara i anledning av det senaste
inlägget vilja säga, att det här inte gäller
någon stor grupp av människor, som
skall utbildas eller finnas till hands,
utan i motionen har begärts endast två
kuratorstjänster i lönegrad Ce 25 och
fyra tjänster i Cg 21. De ekonomiska
synpunkter, som härvidlag anförts, förstår
jag. Däremot förstår jag inte att ett
avslagsyrkande kan motiveras med att
det råder brist på folk, ty det finns redan
på statens bekostnad utbildade kuratorer
— riksdagen har nämligen tidigare
ställt anslag till förfogande för utbildning
av kuratorer. Det finns alltså
kuratorer tillgängliga, men man kan inte
förmå dem att ta en tjänst, eftersom

Anslag till de allmänna läroverken

deras anställning blir så osäker. Den
delen av herr Näsströms motivering förstår
jag därför inte.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell sade
nyss, att det bara var fråga om ett
par tjänster. Jag tycker emellertid, att
man av hennes första anförande snarast
fick den uppfattningen, att hon menade
att man skulle gå över från den nuvarande
försöksverksamheten till en mera
permanent verksamhet. Det är en mycket
vittutseende linje, som skulle medföra
att ett stort antal människor skulle
anställas och att kostnaderna väsentligt
skulle stiga.

När vi i dagens läge inte har ansett
oss kunna gå med på en större utökning
av organisationen, har det haft sina tungt
vägande skäl. Man kan då fråga sig, om
vi inte skulle kunna företaga den lilla
utökning, som fru Hamrin-Thorell nu
föreslog. Jag vill för min del betona,
att vi alls inte arbetat i den riktningen,
att vi velat strypa verksamheten,
vilket var ett av de uttryck som fru
Hamrin-Thorell använde. Jag kan ju påpeka,
att medan vi förra året anslog
något över 30 000 kronor till denna verksamhet,
har vi i år företagit en höjning
till 45 000 kronor. Vi rör oss här med
ett förslagsanslag, och jag skulle mycket
väl kunna tänka mig, att någon ytterligare
utökning kan komma att göras
inom ramen för det beslut, som utskottet
här föreslagit.

Vad vi däremot inte kan göra för närvarande,
det är att inrätta lönegradsplacerade
tjänster. Det är klart att man kan
resonera på det sättet, att personer som
har en viss utbildning också kan fordra
en viss lönegradsplacering och att
alla människor som skall hålla på med
ett arbete som tjänstemän under längre
tid kräver trygghet. Det är alldeles riktigt
i och för sig. Men vi kommer ändå
inte ifrån, att när vi tills vidare måste
räkna med en relativt begränsad verksamhet
av försökskaraktär, så blir det
folk med mycket olika utbildning som
får detta arbete. Tjänstgöringen blir

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om anslag till utbildning av lärarinnor i barnavård

mycket varierande, och av naturliga skäl
kan det inte bli annat än deltidstjänstgöring
i de flesta fall. När vi dessutom
vet, att kuratorer på andra områden har
en lägre löneställning än som här begäres
och vi alltså måste ha ögonen
öppna för att det här så småningom kan
bli en ganska stor ekonomisk fråga, så
är det inte så märkvärdigt om vi nu
håller igen litet grand.

Jag är den förste att vitsorda, att denna
verksamhet på sina håll har visat
sig mycket fördelaktig. Men när vi
inte kan utöka verksamheten över hela
linjen, tror jag inte att det är anledning
att utvigda försöksverksamheten i
raskare takt än vi har gjort under de
senare åren. Det är emellertid klart, att
detta är en fråga, som förr eller senare
måste bli föremål för mycket mera ingående
prövning och utredning än vi
hittills kunnat underkasta den. När det
gäller huvudlinjerna för denna verksamhet
kan jag emellertid för min del helt
instämma i vad herr Näsström nyss erinrade
om, nämligen att vi inte får utbygga
verksamheten så, att vi tar ifrån
lärarna en del arbetsuppgifter, som de
sedan gammalt har ansetts böra ha vid
sidan om den egentliga undervisningen.
Inte minst gäller detta klassföreståndarna.

Jag tror sålunda att den ifrågavarande
kuratorsverksamheten tills vidare
måste tillgodoses på det sätt som vi sedan
några år försöker göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Huss, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen,
jämte den ytterligare ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta
motionerna 1:304 och 11:338.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 104—121

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122

Om anslag till utbildning av lärarinnor i
barnavård

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Hamrin-Thorell
(I: 300) och den andra inom
andra kammaren av fröken Ager (II:
336), hade hemställts, att riksdagen ville
besluta att till bidrag för anordnande även
provisorisk kurs för utbildning av
lärarinnor i barnavård anvisa ett anslag
av 30 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:300 och 11:336 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Alfred Nilsson, Arrhén,
Svensson i Ljungskile, Hoppe, Widén och
Cassel, fröken Vinge, fröken Olsson och
fröken Ager, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:300 och 11:336,
till Kurs för utbildning av lärarinnor i
barnavård för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag får lov att ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk några
minuter även i denna sak. Det gäller
en provisorisk kurs för utbildande av
barnavårdslärarinnor, enär bristen på
dessa lärarinnor är mycket stor. Det är
ingen ny fråga för riksdagen. Såvitt jag
har blivit riktigt underrättad har det
motionerats i den tre år i rad.

Att behovet av en sådan kurs som det
här gäller är mycket stort ute i landet,
kan alla vittna om som har sysslat med
denna utbildning. Vi har redan nu med
de kursplaner, som gäller för skolorna
beträffande den husliga undervisningen
i kombination med barnavård, en stor
brist på lärarinnor i barnavård. Hälften

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Om anslag till utbildning av lärarinnor i barnavård

av dem som uppehåller tjänsterna saknar
behörighet att utöva sådan undervisning.
Det är ungefär ett hundratal
som inte har någon specialutbildning.
Hur det då kommer att bli, när de nya
kursplanerna blivit utbyggda, kan vem
som helst räkna ut.

I den proposition om yrkesskoleutbildning
som föreligger föreslås att det
skall inrättas ungefär 1 000 nya avdelningar,
och de är till stor procent
kvinnliga med huslig undervisning och
även en del barnavård på schemat. Likaså
har detta ämne byggts ut i realskolorna
och i enhetsskolans nionde klass.
Vi står alltså inför den situationen att
behöva ett mycket stort antal barnavårdslärarinnor
för att eleverna skall få
en ordentlig undervisning i detta ämne.

1 denna fråga hänvisar utskottet till
den nu arbetande utredningen om utbildning
av lärarinnor för skolköksundervisning,
i handarbete och barnavård
m. m. Denna utredning har emellertid
själv avgivit ett svar i den här väckta
frågan om en provisorisk utbildning av
barnavårdslärarinnor och svarat, att den
i varje fall inte har någonting emot saken,
därför att ett beslut i frågan inte
kommer att inverka på den plan som
utredningen ämnar lägga fram. Då frågar
man sig, om vi inte skulle kunna
klara åtminstone den nuvarande katastrofala
situationen genom att anordna
denna provisoriska utbildning. Den åberopade
utredningen kan mänskligt att
döma inte bli färdig tidigare än att
riksdagen först 1958 kan taga ställning
till den utbildning, som kommer att föreslås.
Utbildningen av barnavårdslärarinnor
tar åtminstone tre år. Vi har vid
fackskolan, där vår enda nuvarande utbildning
sker, en treårig sådan, och den
lär väl inte bli kortare enligt förslaget.
Man kan alltså inte få några barnavårdslärarinnor
utöver den lilla grupp, som
utbildas vid fackskolan, förrän 1960—
1961. Det är följaktligen under ett stort
antal år som det kommer att förefinnas
en kolossal br ist på detta område.

Man kan naturligtvis invända: Vad

spelar det för roll med en utbildning av
ett så litet antal som 12—16 lärarinnor?

G Första kammarens protokoll 195i. Nr lö

Men får man resonera så när man befinner
sig i ett sådant läge som det nuvarande,
då det fattas så oerhört många
lärarinnor på detta område? Jag vet av
erfarenhet från fackskolan, där jag sysslar
med saken i egenskap av styrelseledamot,
att det är en fullständigt katastrofal
brist på dessa lärarinnor. Man
står i ko för att få anställa dem där de
bäst behövs, och det är ofantligt svårt
att tillgodose behovet. Man får försöka
klara sig med andra krafter, såsom sjuksköterskor
eller andra pedagoger. Jag
tror att dessa i nuvarande situation gör
sitt bästa, och jag vill visst inte frånkiinna
dem all förmåga att sköta undervisningen,
men jag kan aldrig tro att de
är så väl skickade till detta värv som
barnavårdslärarinnorna med sin grundligare
utbildning.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till den reservation som
är avgiven vid punkt 122.

Herr OHLON (fp):

Herr talmani Jag kan i allt instämma
i vad den föregående ärade talarinnan
yttrade. Eftersom jag varit med vid utskottets
behandling av ärendet kan jag
också omvittna, att alla ledamöterna av
statsutskottets andra avdelning hade
klart för sig, att det råder stora brister
i fråga om utbildning av lärarinnor på
det husliga området, inklusive barnavården.
Detta framgår för övrigt av utskottets
yttrande.

Redan i fjol hade utskottet denna fråga
till behandling, och utskottet gjorde då
ett uttalande, vari det gav uttryck för
sin förhoppning, att 1953 års utbildningskommitté,
som arbetar med frågan om
utbildning av lärarinnor på det husliga
området, snart måtte bli färdig med sin
verksamhet, så att dessa frågor kan lösas
i en snar framtid. Nu sades det för en
stund sedan, alt ett beslut i denna fråga
inte kan fattas av riksdagen förrän år
1958. Jag vet inte vilka grunder som
ligger bakom detta uttalande, men skulle
det vara med verkligheten överensstämmande,
så finns det så mycket större anledning
att riksdagen redan i år går i

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om anslag till utbildning av lärarinnor i barnavård

författning om att verkställa den lilla förstärkning
av utbildningen som här ifrågasattes.

1953 års kommitté bär ju också i sitt
yttrande understrukit den stora bristen
på personal. Den har sagt ifrån att vad
som här föreslås från överstyrelsens och
motionärernas sida är en mycket billig
utväg, och därför har utredningen inte
velat motsätta sig ett bifall till motionärernas
yrkande. Detta är ju rätt anmärkningsvärt,
ty i regel brukar det förhålla
sig så, att en utredning alltid avstyrker
projekt som dyker upp inom dess verksamhetsområde
under den tid då utredningen
arbetar.

När jag nu har ordet, herr talman,
skulle jag dessutom vilja beröra ett uttalande
som utskottet ger i sista stycket.
Där heter det att godtagbara resultat av
undervisningen i barnavård vid olika
skolor borde tills vidare kunna åstadkommas
med anlitande av bland annat
lokala krafter inom barnavården och
sjukvården såsom barnmorskor och distriktssköterskor.
Detta uttalande vittnar
om att utskottet har missuppfattat vad
saken gäller. Det gäller ju utbildning av
lärarinnor för friska barn och inte för
sjuka barn. Det gäller inte utbildning av
lärarinnor som skall ta hand om unga
mödrar. Här vill man nu sätta in barnmorskorna,
men de har väl inte så mycket
att uträtta på skolans område — hoppas
jag i varje fall, herr talman.

Jag får säga att detta utskottets yttrande
vittnar om att utskottet har väsentligen
förbisett kärnpunkten i det
ärende, som föreligger, och jag ber liksom
den föregående ärade talarinnan att
få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har väl här egentligen
bara att fortsätta diskussionen från föregående
ärende. Till fru Hamrin-Thorell
vill jag dock säga, att när utskottet har
tagit ställning till dessa problem, har utskottet
försökt se på tingen sådana de
verkligen är, men samtidigt har vi påpekat
— det står överst på s. 66 — att vi
hoppas att förslag till avhjälpande av de
brister, som vidlåder den nuvarande ut -

bildningen på området, samt till lösning
av utbildningsfrågorna i övrigt inom en
snar framtid skall kunna föreläggas riksdagen.
Detta är vår förhoppning.

Det finns en detalj, som ingen av de
ärade talarna har berört men som jag
fäster ganska stor vikt vid. När vi nu,
såsom i varje fall jag hoppas, skall övergå
till enhetsskolan, måste vi komma ihåg
att det finns många små kommuner.
Dessa små kommuner kan inte anställa
en lärarinna som skall undervisa uteslutande
i barnavård, en som helt ägnar
sig åt undervisning i hushåll, en heltidsanställd
vävlärarinna etc., utan såvitt jag
förstår måste man försöka få fram en ny
typ av lärarinnor, som kombinerar ett
par av dessa olika ämnen. De sakkunnigas
uppgift är väl bland annat att undersöka,
huruvida detta är möjligt. Jag tror
att 800 av våra 1 000 kommuner har det
största intresset av att utredningen kommer
till ett positivt resultat av den här
antydda frågan. Jag förstår mycket väl
att saken ligger något annorlunda till för
de stora städerna och kanske några stora
landskommuner, men för det övervägande
flertaet kommuner, som ju måste hänföras
till de små, är det angeläget att
detta speciella problem löses.

Herr Ohlon anser att barnmorskor och
distriktssköterskor inte lämpar sig för
denna undervisning. Jag skall inte ge
mig närmare in på den saken. Det har
dock redan nu visat sig att barnmorskor
och distriktssköterskor har gjort en god
insats på detta område i de skolor där
man saknat specialutbildade lärarinnor.
Det gäller ju att ordna undervisningen
under övergångstiden. Jag vill inte vara
med om att underkänna det arbete som
på detta område utförs av barnmorskor
och distriktssköterskor vilka i sin dagliga
gärning kommer i kontakt med både
barnen och föräldrarna och som därför
bär en viss möjlighet att ge handledning.
Jag tror att denna deras erfarenhet har
mycket stor betydelse.

Vi brukar ju inte i detta hus föreslå
särskilda åtgärder medan en utredning
pågår. Jag väntar mig mycket av lärarinneutbildningskommitténs
arbete, och
jag tror att kommittén är lika medveten

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Om anslag till utbildning av lärarinnor i barnavård

om tidsnöden som någon i denna kammare,
och detta bör väl leda till att arbetet
påskyndas. Nu kan man ju säga att
30 000 kronor inte är något stort belopp.
Nej, det är väl inte det, men jag måste
ännu en gång påpeka, att vi har varit
tvungna att avstyrka anslag på ännu
mindre belopp för att få hela pusslet att
gå ihop. Min vän herr Ohlon brukar säga
att det finns en marginal i budgeten
på ett par hundra miljoner åt båda hållen,
och därför spelar en sådan summa
inte så stor roll. Förhåller det sig emellertid
inte just nu på det sättet, herr
Ohlon, att avvikelserna från budgetförslaget
hittills gått bara i den ena riktningen?
Då riskerar vi ju att komma
fram till ett resultat, som väl ingen av
oss vill vara med om. Detta är såvitt jag
förstår en mycket betydelsefull sak.

Jag vill också erinra herr Ohlon om
att när 1953 års lärarinneutbildningskommitté
har yttrat sig över skolöverstyrelsens
förslag, har kommittén i slutet
av sitt yttrande framhållit, att kommittén
»emellertid icke motsatt sig» anordnandet
av en dylik provisorisk kurs.
Jag tolkar detta så, att kommittén ingalunda
hyser någon stor entusiasm för
förslaget men i alla fall inte vill motsätta
sig det.

Det är dessa synpunkter som har varit
vägledande för utskottet. När nu
kommittén är medveten om att det
snabbt bör ske någonting, så tror jag
att den också skall kunna åstadkomma
någonting. Sedan vet jag inte hur det
kommer att gå med kommitténs förslag.
Jag bär tyvärr en gång måst uppleva, att
ett förslag på ett närgränsande område
aldrig kom på riksdagens bord. Vad
kunde det bero på? Såvitt jag kan förstå
berodde det på att man hade skjutit över
målet, så att departementet inte ansåg
sig kunna lägga fram förslaget. Jag hoppas
att så inte blir fallet när det gäller
denna sak.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

.lag förstår mycket väl, herr Näsström,
att de små kommunerna i en framtid in -

te kan anställa egna barnavårdslärarinnor
för den här undervisningen. Men
jag förstår däremot inte, varför man inte
skulle kunna gå samma väg när det gäller
denna undervisning i de små kommunerna
som man hittills har gjort när det
gällt den husliga undervisningen i övrigt
genom skolkökslärarinnor. Där har
man skapat distrikt med en och samma
lärarinna för hela distriktet. Vi har
alltså ambulerande skolkökslärarinnor
som har enhetlig utbildning och som
tjänstgör i flera kommuner. Man får väl
ändå tänka sig att man i framtiden skall
kunna få enhetligt utbildade barnavårdslärarinnor,
som tjänstgör i var sitt distrikt.
Därför tycker jag inte att det skulle
finnas något hinder för att nu utbilda
dessa lärarinnor efter den plan, som vi
har, för att kunna utnyttja dem även
när det gäller enhetsskolan och i de små
kommuner vilka, såsom herr Näsström
mycket riktigt anmärkte, inte kan ha var
sin barnavårdslärarinna. Man skulle sålunda
ändå kunna tänka sig att låta denna
utbildning ske nu.

Vad dessutom beträffar barnmorskornas
och distriktssköterskornas anställning
som barnavårdslärarinnor är det
ju alldeles självfallet, att man hellre anställer
sådana än inga alls i den situation
som vi nu befinner oss i. Att de själva
inte är särskilt glada åt att utan pedagogisk
utbildning ägna sig åt denna undervisning
tror jag dock att man på
många håll kan få belägg för. Detta förstår
man, ty det fordras ju inte bara att
kunna sköta barn utan även att ha förmågan
att meddela denna kunskap åt
andra. Därför behöver man inte underkänna
deras vilja och förmåga. Man ifrågasätter
bara om det är särskilt lämpligt
att använda barnmorskor och sköterskor
för det här syftet, även om man
naturligtvis medger, att det just nu i rådande
bristsituation är bättre att ta dem
än inga alls.

Vad lärarinneutredningen beträffar
förutsatte jag, att eftersom denna fått
ytterligare direktiv och ytterligare uppgifter
att lösa — sist har ju frågan om
ekonomi föreståndarinnornas utbildning
ålagts utredningen — dess arbetsuppgif -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till inrättande av skolhem

ter måste bli så stora, att man knappast
kan tänka sig att utredningen kan hinna
bli färdig, sändas ut på remiss, behandlas
inom departementet och föreläggas
riksdagen förrän 1958. Men jag
ansluter mig naturligtvis också till förhoppningen
att ärendet skall komma så
tidigt som möjligt.

Jag vill heller inte låta det påståendet
stå oemotsagt, att den enmansutredning
som för en del år sedan företogs på detta
område sköt så till den grad över
målet, att den inte skulle ha kunnat läggas
till grund för vidare förslag och beslut.
Det är ett underkännande av betydelsen
av hela detta stora arbetsområde
att påstå att de anslagsäskanden som
skulle ha blivit följden av den utredningen
är så överdrivna. Jag tror att en stor
del av vårt folk, i synnerhet kvinnorna,
beklagar att det inte intogs en mera positiv
ställning till den utredningen. Det
hade inte varit för mycket begärt om
utbildningen av våra lärarinnor, som
sedan i sin tur skall utbilda husmödrarna
och flickorna, verkligen hade kostats
på de summor som begärdes. Jag hoppas
att den utredning som nu sitter skall leda
till ett positivt resultat som vi allesammans
kan enas om. I väntan på den,
tycker jag, herr talman, att man skall
kunna godta denna lilla kurs, som i alla
fall är så billig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 123—137

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138

Anslag till inrättande av skolhem

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till inrättande av skolhem
för lärjungar vid högre läroanstalter
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft en av herr Widén
in. fl. inom andra kammaren väckt motion
(11:389), vari hemställts, att riksdagen
måtte a) medgiva, att under budgetåret
1955/56 beslut om bidrag till inrättande
av skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter finge meddelas intill
ett belopp av 3 000 000 kronor, b) till
bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar
vid högre läroanstalter för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: 389, i vad det däri
gjorda yrkandet avveke från Kungl.
Maj:ts förslag, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte till Bidrag till
inrättande av skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
1 200 000 kronor.

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Sundelin, Svensson i
Ljungskile och Widén, fröken Vinge och
fröken Ager ansett, att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen 11:389, i vad
det däri gjorda yrkandet avveke från
Kungl. Maj:ts förslag, medgiva, att under
budgetåret 1955/56 beslut om bidrag till
inrättande av skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter finge meddelas intill
ett belopp av 3 000 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
tagit ställning till en motion om
bidrag till inrättande av skolhem. I motionen
redovisas behovet av dylika bidrag.
Det framhålles att behovet är
stort, även om det förhållandet att åtminstone
en viss del av utbetalningarna
skjutes upp till dess byggnaderna är
färdiga har medfört, att det har uppstått
ett överskott på anslagen. Detta
har ju givit departementschefen anledning
att inte gå med på vad skolöverstyrelsen
har begärt. I motionen föreslås
nu inte någon ökning av anslaget
till dylika bidrag för nästa budgetår,
men det hemställes, att riksdagen skall
besluta att fastställa en ram, innebärande
att bidrag under nästa budgetår skall
få meddelas intill ett belopp av 3 miljoner
kronor. Man räknar alltså med att
detta inte skulle behöva inverka på anslagsbeloppet.

Utskottet ställer sig rätt positivt till
detta förslag och säger: »Från praktiska
och budgettekniska synpunkter synes
emellertid det i motionen förordade systemet
med fastställande av en bidragsram
vara förtjänt att tagas under övervägande.
» Men utskottet är inte berett
att nu förorda att en dylik anordning
införes.

I en till denna punkt fogad reservation
yrkas bifall till motionen. Reservanterna
anser, att det skulle vara
till fördel vid planläggningen av dylika
skolhem att det funnes en ram, inom
vilken statsbidrag kunde beviljas.

Jag skall inte ingå närmare på denna
fråga, utan jag ber att få inskränka mig,

Anslag till inrättande av skolhem
herr talman, till att yrka bifall till den
reservation som är fogad till denna
punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid den punkt som vi
senast diskuterade gällde det i pengar
30 000 kronor. Nu gäller det i pengar
1 800 000 kronor. Det är visserligen riktigt,
såsom herr Sundelin säger, att det
här mera är fråga om att besluta om en
ram, och det är därför som utskottet
har skrivit så som det har gjort. Men
vi är fullt medvetna om att man inte
skapar en ram på detta område, om
man inte sedan vill vara med om att
infria löftet, och det är det som vi har
ansett att vi i denna situation inte skulle
binda oss för. Vi är överens så långt,
att det finns ett ganska stort ackumulerat
behov av skolhem, och jag för min
del tror att detta behov kommer att bli
allt större, i den mån som ett ökat antal
läroverksungdomar och ungdomar i skolor
över huvud taget kommer från landsbygden
till skolorterna.

Därom är vi alltså ganska ense, men
vi är inte ense om att höja anslaget med
så stort belopp som det här är fråga
om. I praktiken gäller det nämligen
1 800 000 kronor, som man nu skulle
binda sig för i förväg. Vi tycker att det
har rört sig på detta område, och vi
tror att det kommer att göra det i fortsättningen
också. Här nämndes ju att
utskottet har skrivit ganska välvilligt,
och även jag kan väl erinra om att så
är fallet, men steget'' därifrån och till
att nu utan vidare binda sig för en så
stor summa framöver är dock alltför
långt.

Utskottet är medvetet om att Kungl.
Maj:t och skolöverstyrelsen m. fl. är
mycket intresserade av denna uppgift,
och vi är också övertygade om att de
i den mån det blir möjligt kommer att
tillgodose kraven. .lag vill dock erinra
om att detta är någonting som omedelbart
påverkar investeringarna, och just
i dagarna får vi väl rätt ingående överväga
vad vi anser oss ha möjligheter till
i den nuvarande situationen — dessa

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till fonden för idrottens främjande

skolhem kommer nämligen också in under
den stora huvudrubriken.

Vi är alltså fullt överens om att framtiden
kommer att kräva mera av oss på
detta område, men vi tror att vi på
detta såväl som på så många andra håll
måste skynda långsamt.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 139—190

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 191 och 192

Lades till handlingarna.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 214, till Konungen i anledning av
väckta motioner om behörighet för kvinna
att inneha prästerlig och annan kyrklig
tjänst.

Anslag till fonden för idrottens främjande Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/56
till avsättning till fonden för idrottens
främjande jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 101 av tionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
avsättning till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 9 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd (I: 322) och den andra inom andra
kammaren av herr Hagberg i Malmö
m. fl. (11:344), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
9 330 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norling (I: 323) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. (11:258), i vilka
hemställts, att riksdagen, under uttalande
av att tipsmedelsnettot från och med
budgetåret 1956/57 borde disponeras enligt
1939 års principbeslut, måtte besluta
att under punkt 101 i statsverkspropositionens
bilaga 12 till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
11 500 000 kronor samt att under samma
punkt bevilja ett särskilt anslag på
6 000 000 kronor, avsett att fördelas på
lokala idrottsföreningar efter 10 kronor
per år och aktiv medlem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:322 och 11:344 samt I:
323 och II: 258, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge anslaget, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 9 000 000
kronor;

b) att motionerna I: 323 och II: 258,
i vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Herr NORL1NG (k):

Herr talman! Om principen att staten
och samhället skall lämna sitt stöd till
idrotten råder det tydligen inga delade
meningar, men beträffande storleken av
dessa anslag har tydligen meningarna
ändrat sig ganska väsentligt sedan 1939,
när riksdagen gjorde sitt principuttalande
om på vad sätt staten skulle lämna
sitt ekonomiska bidrag till idrottsrörelsen.
Är 1939 beslöt riksdagen att
hälften av vinsten från AB Tipstjänst
skulle gå till idrottsrörelsen. Detta riksdagens
beslut har emellertid aldrig verkställts
sedan det fattades år 1939. Endast
denna gång fick idrottsrörelsen anslag i
enlighet med principuttalandet. Man har
således erkänt idrottsrörelsens stora betydelse,
men man har inte tillräckligt
stött densamma ekonomiskt. Enligt företagen
undersökning får idrottsorganisationerna
själva finansiera sin verksamhet
till ungefär 80 procent, medan
stat och kommun bidrar med vardera 10
procent.

Ärets anslagsförslag har höjts med 1
miljon kronor i jämförelse med föregående
år, men detta innebär endast att
omkring 10 procent av AB Tipstjänsts
netto skall gå till idrottsrörelsen i stället
för av riksdagen 1939 fastställda 50
procent enligt principbeslutet.

Att idrottsrörelsen rönt ett sådant inflytande
bland ungdomen som den gjort
är ju endast glädjande. Detta visar att
ungdomen inom idrottsrörelsen finner
den avkoppling från det dagliga arbetet,
som är nödvändig för ungdomens fysiska
välbefinnande. Man får den spänning,
som så många ungdomar söker.
Inom idrottsrörelsen finns möjlighet till
fysisk träning, där finns möjlighet till
kamp och tävlan, vilket tilltalar all ungdom.
Svårigheterna att kunna träna till
denna tävlan ligger i hrist på lämpliga
lokaler till sådant ändamål, och denna
brist är särskilt framträdande när det
gäller inomhusanläggningar.

I den motion jag inlämnat belyses hur
uppförandet av sådana anläggningar
stagnerat. Under tio-årsperioden 1930—
45 uppfördes 26 simhallar och 20 sport -

Anslag till fonden för idrottens främjande

hallar, men under den följande tio-årsperioden
uppfördes endast 4 simhallar
och 2 sporthallar. Det belopp som fordras
för att fylla behovet av dessa anläggningar
uppskattas till 124 miljoner kronor.
Riksidrottsförbundet har för året
begärt en förhöjning på 3,5 miljoner kronor,
och man syftar med denna förhöjning
till att något litet förbättra förhållandena
i fråga om sådana anläggningar.

Gör man en jämförelse med Finland
måste man konstatera, att där pågår en
livlig byggnadsverksamhet när det gäller
olika idrottsanläggningar, och de statliga
anslagen till idrotten är betydligt
större än i Sverige.

Förutom lokaler fordras även pengar
för att på ett tillfredsställande sätt ordna
ledar- och instruktörsfrågan för all
den ungdom som ansluter sig till idrottsrörelsen.
Vi föreslår därför i vår motion
förutom höjt anslag till 11,5 miljoner
kronor, vilket är vad riksidrottsförbundet
begärt, även att ett anslag av 10
kronor per aktiv medlem skall utgå till
idrottsföreningarna. Vi syftar särskilt
till att även de mindre idrottsföreningarna
och korporationsidrotten skall få
en någorlunda god ekonomisk ryggrad
för att driva sin verksamhet bland ungdomen.

Om idrotten skall kunna klara den
uppgift, som den har här i landet, behövs
ett bättre statligt stöd för rörelsen.
Skall idrottsrörelsen kunna skapa ett fysiskt
sunt folk, behövs det pengar. Vi
föreslår därför i motionen, att riksdagens
principbeslut om fördelningen av tipsmedelnettot
måtte tillämpas för budgetåret
1956/57, att för kommande budgetår,
1955/56, avsättning till fonden för idrottens
främjande måtte utgå med 11,5 miljoner
kronor, samt att under samma
punkt beviljas ett särskilt anslag på 6 miljoner
kronor, avsett att fördelas mellan
lokala idrottsföreningar och korporationsförbund
med 10 kronor per aktiv
medlem.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till motion nr 321 i denna
kammare.

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Anslag till fonden för idrottens främjande

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag skall inte ens göra
något försök att tävla i idrottslig spänst
med herr Norling! Utgången av en sådan
tävlan skulle ju vara på förhand given,
och därför saknar den allt intresse.
Det enda jag skall göra är att kort och
gott säga, att vi som vid detta utlåtande
har tecknat en blank reservation fortfarande
hävdar, att de 330 000 kronor, om
vilka en motion här inlämnats, skulle
ha gjort större nytta om de hade anvisats
till direkta idrottsändamål än när
de anvisats till denna säregna verksamhet
för s. k. instruktörsutbildning, utbildning
av ungdomsledare och ungdomens
fritidsverksamhet, skött och organiserad
av kungl. ecklesiastikdepartementet.

Emellertid har riksdagen redan fattat
beslut att anvisa hela det begärda anslaget
till herr Perssons i Skabersjö departement,
och därför har jag inget yrkande
att framställa.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag är fullt övertygad om
att intresset för idrotten och förståelsen
för dess betydelse är mycket stort inom
statsutskottet. Vid behandlingen av detta
ärende har emellertid utskottet, liksom
i flera andra fall då det gäller anslagsäskanden,
kommit fram till den
ståndpunkten, att det för närvarande icke
är möjligt att pressa upp anslaget
till den storleksordning som föreslås i
de motioner som herr Norling nyss yrkade
bifall till, nämligen I: 323 och II:
258.

Herr Norling framhöll att det råder
stor brist på idrottsanläggningar och
lämpliga lokaler för idrottsutövning. Vi
är nog alla medvetna om detta bekymmersamma
faktum. Men om vi i dagens
läge skulle tillgodose detta behov, skulle
det kunna innebära ett bidrag till att
rubba den balans i vår ekonomi som
regeringen så ivrigt strävar efter att bibehålla.
Om man ger några miljoner här
och några miljoner där, blir det sammanlagt
så stora belopp, att man riskerar
att skapa ett betydande problem

när det gäller att i nuvarande läge bevara
den ekonomiska balansen. Det är
väl dock att hoppas att det så småningom
skall bli möjligt att på ett bättre sätt
än i dag tillgodose idrottens behov. Varken
utskottet eller riksdagen har, såvitt
jag vet, avsvurit sig det principbeslut
som tidigare fattats om fördelningen av
tipsmedel, men det ekonomiska läget
hindrar tyvärr i dag att vi helt effektuerar
vårt tidigare beslut.

Herr Svärd underströk lämpligheten
av den omplacering av hela detta anslag
som man från hans håll föreslagit,
nämligen att det inte till en del
skulle ligga kvar under åttonde huvudtiteln.
Utskottet har vid sin behandling
av ärendet inte varit helt främmande för
det spörsmålet. Vi har därför också
skrivit relativt försiktigt. Utskottets
skrivning innebär att man är medveten
om att det framöver kan bli anledning
att diskutera denna fråga. För dagen är
vi emellertid inte helt på det klara med
vilken anordning som kan vara bäst,
utan det får framtiden utvisa.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att opponera mig mot någon av de
föregående talarna eller mot statsutskottets
vare sig hemställan eller motivering.
Tvärtom kan jag uttrycka min stora glädje
över att det nu har befunnits möjligt
att utöka anslaget till denna fond med
en så stor summa som en miljon kronor.
Jag tror också att det är ganska
värdefullt att användningen av den nya
miljonen har begränsats till att avse annan
verksamhet än investeringar i fasta
anläggningar. Därmed underkänner jag
inte alls de synpunkter, som herr Norling
har framfört om behovet av en
fortsatt utvidgning av de fasta anläggningarna
på olika håll. Men när man har
en begränsad summa att röra sig med,
gagnar man säkerligen på ett mera utbrett
sätt så att säga den verksamhet
man vill främja genom att just nu inrikta
sig på att åstadkomma det bästa

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

möjliga med de här pengarna för idrottens
främjande på annat sätt än genom
att investera dem i fasta anläggningar.
Det är ju också ganska naturligt att
som förste suppleant anmäler sig riksidrottsförbundet.
Nu ser jag av statsutskottets
utlåtande, och jag har förut uppmärksammat
det i statsverkspropositionen,
att det är åtminstone ett par andra
organisationer, som gärna vill vara med
och dela pengarna. Jag har begärt ordet
för att rikta uppmärksamheten på
den verksamhet, som en av dessa organisationer,
nämligen skid- och friluftsfrämjandet,
företräder. Jag har två skäl
för att här ytterligare en gång tala för
den verksamheten och uttala önskan om
att den måtte få statsmakternas stöd i
olika avseenden. Den har ju redan fått
det, när det gäller fasta anläggningar,
d. v. s. i fråga om raststugor, friluftsgårdar,
turiststationer o. dyl., genom fritidsnämnden.
Men till verksamheten i övrigt
har det hittills varit mycket svårt
att få något statsbidrag. Jag tror att det
var i fjol, som det för första gången
blev ett litet anslag till denna verksamhet.

Jag sade att jag hade två skäl för att
understryka värdet av skid- och friluftsfrämjandets
verksamhet. Båda är av mera
personligt art. Det ena är att jag själv
har haft så mycket glädje av vad friluftslivet
ger i form av rekreation. Jag
tycker därför att det är ett önskemål att
så många som möjligt får möjligheter att
utnyttja den glädjekällan. Det andra skälet
är att jag haft tillfälle att något följa
skid- och friluftsfrämjandets verksamhet
i olika avseenden. Jag har fått ett
mycket bestämt intryck av att det arbete,
som utföres från denna organisations
sida, är av ett synnerligen stort
värde när det gäller våra strävanden att
I illgodosc i första hand ungdomens men
även medborgarnas i övrigt behov av
stärkande friluftsliv och vad därmed
sammanhänger. Jag skall inte här på något
sött redogöra för denna verksamhet,
som väl ledamöterna litet var känner
till. Då jag nu tagit till orda är det av
en alldeles särskild anledning. Jag ser
i dagens tidningar, att det har tillsatts

Anslag till fonden för idrottens främjande

en sakkunnigkommitté, som skall utreda
frågan om statsunderstöd åt idrotten. I
direktiven för den utredningen framhålles,
att även sådana synpunkter, som
jag här velat fästa uppmärksamheten på,
skall beaktas. Det heter nämligen bl. a.
följande: »I fråga om löpande kostnader
skall utredas hur statsbidragen skall fördelas
mellan å ena sidan internationella
tävlingar och avancerad tävlingsidrott
och å andra sidan stödåtgärder som direkt
tar sikte på motionsidrott och friluftsliv
för gemene man.»

Om det förut varit ett visst konkurrensförhållande
mellan det stora riksidrottsförbundet
och de mindre organisationer,
som inriktar sig på motionsidrott
och vad som kan fogas in under
den rubriken, så förefaller det, som om
det inte längre skulle finnas några större
motsättningar. De olika organisationerna,
i varje fall de tre som är nämnda
i sammanhang med detta ärende, d. v. s.
riksidrottsförbundet, korporationsidrottsförbundet
samt skid- och friluftsfrämjandet,
är numera ganska överens. Det
är inte längre fråga om någon konkurrens
beträffande arbetet utan om ett
samspel för att få bästa möjliga resultat.
Jag vill här uttala förhoppningen, att
den nu tillsatta utredningen skall komma
fram till ett förslag, som ger åt var
och en av de olika organisationerna vad
den behöver, så att det blir en samverkan
i strävandena mot ett gemensamt
mål, nämligen att förbättra i första hand
ungdomens men även övriga svenska
medborgares fysiska hälsa och tillgodose
deras rekreationsbehov.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:323 och 11:258;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om pension åt förra städerskan T. I. A.

D. Helander

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

82, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk
jämte i ämnet väckta motioner; nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;
och

nr 86, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 87, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Om pension åt förra städerskan T. I. A.

Sall berg

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 367, hade herr Senander hemställt,
att riksdagen måtte besluta om en
årlig pension till förra städerskan Thyra
Ingeborg Andréa Sallberg med ett belopp,
som kunde anses skäligt med hänsyn
till hennes jämförelsevis långa anställning
i tullverkets tjänst och den tid
per dag hon därunder utfört arbete.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:367 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Sallberg — Om pension åt f. d. biskopen

Herr NORLING (k):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en motion i andra kammaren, i
vilken hemställes att riksdagen måtte besluta
om pension till en städerska, som
arbetat vid centraltullkammaren i Malmö
och där innehaft en ganska lång anställning,
nämligen under 23 år 2 månader.
Hon slutade sin anställning på grund av
sjukdom. Under sådana förhållanden
borde naturligtvis också ett pensionsbelopp
utgå till henne i förhållande till
hennes långa anställningstid och den tid
per dag, som hon arbetat under dessa
23 år.

Jag vill kort och gott hemställa om
bifall till motionen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Herr Norling har här
sagt och det påstås också i motionen, att
denna städerska skulle ha lämnat sin anställning
på grund av sjukdom. Utskottet
har emellertid inte kunnat få styrkt att
så varit fallet. Uppgiften, att hon lämnat
sin anställning på grund av sjukdom,
motsäges ju också i viss mån av det
förhållandet, att hon efter avgången har
tagit anställning som städerska i privat
tjänst. Detta har varit en bidragande orsak
till att utskottet inte ansett sig kunna
tillstyrka motionens yrkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Då jag av formella skäl
inte kan yrka bifall till motionen, hemställer
jag bara att få till protokollet antecknad
den mening, som jag har företrätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 4

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

I två likalydande motioner, I: 245 och
11:377, väckta den förra av herr Huss
och den senare av herr von Friesen

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja
f. d. professorn och biskopen Dick
Helander professors förtidspension från
och med den dag han blivit avsatt från
sitt biskopsämbete.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»I förevarande motioner yrkas, att Helander
måtte tillerkännas »professors
förtidspension». Uppenbarligen är emellertid
för professor tillämpliga pensioneringsföreskrifter
i förevarande fall utan
intresse, eftersom — såsom också statskontoret
påpekat — en befattningshavare
icke kan vid avgång från en med fullmakt
tillsatt tjänst erhålla pension för
en tidigare innehavd, frivilligt frånträdd
dylik befattning.

I egenskap av biskop uppfyller Helander
— såsom av redogörelsen i ärendet
framgått — ej de formella förutsättningarna
för erhållande av förtidspension.

Vid angivna förhållanden och med erinran
om att Helander är berättigad att
efter uppnådda 65 år utfå årlig tjänstelivränta
— f. n. beräknad till 10 862
kronor 40 öre, resp. efter uppnående av
67-årsåldern till 10 242 kronor — finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka motionerna.

Utskottet hemställer, att motionerna
1:245 och 11:377 icke må av riksdagen
bifallas.»

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Med all säkerhet tar jag
inte fel, om jag utgår från att kammarens
ärade ledamöter är så väl informerade
om den beklagliga s. k. Helanderaffären,
att det är mer än överflödigt att
beröra den ens i dess huvuddrag. Jag
tror också — och tänker då närmast på
det goda hjärta, som ofta döljer sig
bakom våra kammarledamöters inte sällan
sträva och av paragrafers och riksdagstrycks
mångfald påverkade yttre —
att kanske flertalet av kammarens ledamöter
har känt deltagande med en man
och en familj, som ödet lagt en så tung
börda på. Det är till och med troligt,

m pension åt f. d. biskopen D. Helander

att detta deltagande emellanåt varit kombinerat
med reflexioner över anledningen
till att domen har kunnat bli så tung.
Det är naturligtvis inte min avsikt att
kritisera domen. Däremot vill jag fästa
uppmärksamheten på att den lagstiftning,
som ligger till grund för domen,
måste anses vara alltför hård när den
tillämpas på ärekränkningsbrott, som ju
enligt nutida rättsuppfattning anses vara
en ganska lindrig förseelse. Den gamla
principen om likhet inför lagen gäller
inte här, ty om en ämbetsman, som genom
en förseelse satt på spel det förtroende
och den aktning, som vederbörande
bör äga — det är lagtextens ord
— skärps straffet till avsättning och
kommer alltså att betydligt överstiga den
strafflatitud, som gäller för vanliga människor,
och denna skärpning ökas ju
högre tjänstemannaställningen är. Jag
undrar om de ärade kammarledamöterna
finner att det skulle ha varit lämpligt,
om någon av riksdagens ledamöter, som
har tjänstemannaställning, efter att i
hastigt mod kanske ha sagt någonting i
riksdagen eller under ett politiskt anförande,
som föranlett fällande dom för
ärekränkning, av denna anledning bleve
avsatt från sitt ämbete.

Det är denna olikhet inför lagen — ursprungligen
betingad av statens naturliga
önskemål att kunna avsätta olämpliga
tjänstemän — som torde ha föranlett den
uppfattning man allmänt hör framföras
i diskussionen om Helanderaffären,
nämligen att om Helander inte utnämnts
till biskop utan kvarstått såsom professor
och i alla fall åtalats, så skulle han sannolikt
inte ha blivit dömd till avsättning.

Häremot kan invändas, att även om
man vill göra gällande att domen är
sträng och att den försatt Helander i ett
ekonomiskt nödläge, så har han å andra
sidan nyligen fått ett anslag på närmare
10 000 kronor från Humanistiska fonden.
Vidare kan man peka på att Helander
utgivit en bok som påstås ha inbringat
en hel del pengar. 1 fråga om anslaget
måste dock betonas, att det rör sig om
ett engångsbelopp, och beträffande boken
har jag varit i kontakt med advokat
Hugo Lindberg, som bemyndigat mig att

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

säga att boken — som för övrigt säljes
till ett exceptionellt billigt pris och därför
ger ett ganska litet författararvode —
inte inbringar belopp som är tillräckliga
för att täcka de utgifter Helander ålagts
att betala.

Någon tidning har sagt att det är lyckligt,
om i politiken finns barmhärtiga
samariter. Eftersom inga kompetensvillkor
är uppställda för barmhärtiga samariter
— de behöver inte vara läkare —
synes det mig naturligt att riksdagen en
och annan gång kollektivt uppträder
som barmhärtig samarit.

Å andra sidan är det inte någon tillfällighet,
att motionen har väckts av två läkare.
Det är en vida utbredd uppfattning
att Helanders psykiska hälsa inte är tillfredsställande,
även om han inte själv
vill medge det och även om domstolarna
av någon anledning inte föreskrivit rättspsykiatrisk
undersökning. En nervläkare,
dr Torsten Lindner, skriver härom följande: »Skulle

biskop Helander verkligen ha
skrivit och låtit sprida dessa anonyma
brev, då måste självklart handlingen ha
utförts under inflytande av ett abnormt
själstillstånd, en i varje fall tillfällig
rubbning av själsförmögenheterna.» Ocli
Lindner fortsätter: »Även om han icke
under sådana omständigheter nödvändigt
behöver rubriceras som ''sinnessjuk’ i allmänhetens
grova och vidskepliga bemärkelse,
vore han ju ändå att betrakta som
moraliskt oskyldig för sin handling.» Så
långt dr Lindner.

Det är sant att denna affär blottat en
hel del mindre tilltalande detaljer, som
kanske verkat straffskärpande. Gentemot
detta kan man dock peka på det faktum,
att affären erbjudit många dunkla och
ännu oklara punkter och att den dömde
fortfarande förklarar sig vara oskyldig.

Statskontorets yttrande och utskottets
utlåtande innehåller en synpunkt som
måste anses vara riktig, nämligen att
Helanders pension — som utskottet visserligen
endast vill ge formen av s. k.
uppskjuten pension — bör utgå som
biskopspension. Vi motionärer hade föreslagit
professorspension, vilket givetvis

vid närmare eftertanke är både formellt
och reellt felaktigt.

Men på ett par andra punkter är statskontorets
yttrande — som statsutskottet

tydligen anammat utan betänklighet _

inte fullt tillfredsställande. Statskontoret
talar om att avsatta tjänstemän i pensionshänseende
kommit i väsentligt bättre
ställning än tidigare genom beslut av
1949 års riksdag. Men statskontoret glömmer
att tala om, att sedan prästmännen
i annat sammanhang kommit att falla
under samma bestämmelser, så inverkar
det beträffande avsättningsproceduren
på ett för dem ogynnsamt sätt. Tidigare
kunde en prästman åtminstone inte omedelbart
och inte i sådana fall som detta
dömas av en världslig domstol, försåvitt
han inte erhållit varning av sin närmaste
förman.

Vidare säger statskontoret, att Helander
i egenskap av biskop inte fyller de
formella förutsättningarna för att erhålla
förtidspension. Detta är riktigt under
förutsättning att Helander är frisk, men
därom är, som jag redan framhållit, meningarna
delade. Vi motionärer hade
närmast tänkt oss, att förtidspensionen
skulle vara tillräckligt motiverad av att
enligt en allmänt utbredd opinion, förefintlig
även inom riksdagen, vederbörande
icke vore fullt frisk. Då emellertid
detta var en ömtålig fråga, nöjde vi oss
med att antyda saken i motionen med
uttrycket »från den ståndpunkt jag såsom
läkare anser mig böra företräda».
Denna antydan har tydligen varit alltför
obestämd och inte uppfattats av utskottet,
och därför har jag tvingats tala
klart språk på denna punkt.

Till slut hänvisar statskontoret till ett
av Kungl. Maj:t avgjort, som det heter,
liknande ärende den 17 september 1954,
där framställning om förtidspension avslagits.
Det ärendet gällde emellertid en
helt annan och allvarligare sak, och ändå
har vederbörande enligt uppgift i det
fallet beretts arvodesanställning efter avsättningen.

Om statskontoret hade gått något längre
tillbaka i hävderna än vad det gjort
vid studium av denna fråga, skulle ut -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

skottet ha funnit, att det sedan århundraden
har förekommit i detta land, att
präster blivit avsatta med förtidspension.
Jag har framför mig första delen
av Petrus Laestadius’ »Journal», som
handlar om hans tjänstgöring och inspektion
i Lappmarken under åren 1828
—1833. Jag finner där på sidan 103 följande
anteckning: »Den ordinarie pastorn»
— här följer ett namn — »var
dömd för tjänstefel att mista ämbetet,
men var av Kungl. Maj:t benådad därhän,
att han, skild från all tjänstgöring,
skulle i sin övriga livstid åtnjuta halva
lönen.» Laestadius tillägger — vilket kan
ha ett visst intresse, åtminstone ett kuriositetsintresse
— följande: »Han flyttade
sedan från prästgården och bodde
på ett nybygge, som han redan förut
anlagt och uttrycksfullt nog kallat Fristad.
» På ett annat ställe i samma bok
säger Laestadius om förhållandena på
en annan ort, att prästen hade blivit avsatt
men dock fått behålla prästkragen
och en liten pension. Det är alltså, herr
talman, enligt mitt sätt att se en hel
del olika skäl som talar för att riksdagen
i denna fråga skulle inta den barmhärtige
samaritens roll och inse, att den
börda som lagts på den dömde, har blivit
oskäligt tung av omständigheter, som
förvisso inte är domstolarnas fel. Jag har
sökt klargöra den uppfattning jag har
om anledningen till att lagstiftningen på
denna punkt går för långt, och jag har
redogjort för min uppfattning, att en
mildring av bestämmelserna borde komma
till stånd.

Jag slutar, herr talman, detta lilla anförande
med att yrka bifall till motionen
med den ändringen, att det i stället
för professors pension skall stå biskops
pension.

I detta anförande instämde herrar
Mogård (s), Näsgård (bf), Strandler
(s), Weiland (fp), Björnberg (h), Carl
Albert Anderson (s), Lundström (fp)
och Kriigel (s).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! .lag skall inte förneka,
att den s. k. Helanderaffären inrymmer

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

mycket av mänsklig tragik. Men det förhåller
sig väl också på det sättet, att detta
inte är det enda rättsfall, som man
kan beteckna såsom tragiskt, och jag
skall här inte gå in på att försöka bedöma,
om det är mera tragiskt än många
andra dylika fall.

Utskottet har uteslutande betraktat
den motion, som herr Huss nu har yrkat
bifall till, ur formell synpunkt och
har alltså behandlat frågan på det sättet.
Jag ber helt kort och utan att vidare
ingå på detta ämne att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna
punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Huss, att kammaren skulle bifalla
de i ämnet väckta motionerna med den
ändring, att orden »professors förtidspension»
utbyttes mot »biskops förtidspension».
Herr talmannen anförde vidare
att, enär det senare yrkandet ginge
utöver vad som föreslagits i berörda motioner,
han vore förhindrad att framställa
proposition på bifall till detsamma
men att han ansåge sig böra ställa det i
motionerna gjorda yrkandet under proposition.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Huss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 87 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:245
och II: 377.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Huss begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79;

Nej — 29.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 88, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
ersättning till vissa beställningshavare i
reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner
till följd av beslut vid
1940 års lagtima riksdag jämte i ämnet
väckta motioner, godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående skatteinbetalning hos postverket
medelst check;

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om skyldigheten att erlägga fastighetsskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
fastighetsbeskattningen m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 99 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:133 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändring av kommunaiskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) de likalydande motionerna 1:145
av herr Spetz m. fl. och II: 159 av herr
Sjölin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 47 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) samt anvisningarna till 47 och
60 §§ skulle erhålla den ändrade lydelse,
som i motionerna angivits.

Det i motionerna I: 99 och II: 133
framlagda lagförslaget innebar, att procenttalet
för beräkning av garantibelopp
för fastighet skulle sänkas från fyra till
tre. Härjämte hade i berörda motioner
yrkats viss justering av bestämmelserna
i 58 § kommunalskattelagen rörande fördelning
mellan olika kommuner av inkomst
av rörelse, som bedreves från
fast driftställe i mer än en kommun.

Den i motionerna 1:145 och 11:159
föreslagna lagändringen innebar, att ett
belopp av 20 000 kronor av fastighets
taxeringsvärde skulle undantagas vid beräkning
av garantibeloppet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:99
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 133 av
herr Hjalmarson m. fl. om sänkning av
repartitionstalet för den kommunala fastighetsskatten
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
145 av herr Spetz m. fl. och II: 159 av

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

herr Sjölin m. fl. om vissa ändringar
beträffande fastighetsbeskattningen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
under punkten 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:99 av herr Ewerlöf in. fl.
och II: 133 av herr Hjalmarson in. fl.
för sin del antaga det i motionerna intagna
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med den ändring, att anvisningarna
till 60 § erhölle den lydelse,
reservationen visade;

II) av herrar Söderquist, Anders Johansson,
Kristensson i Osby, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottet bort under punkten 2 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:145 av
herr Spetz m, fl. och II: 159 av herr
Sjölin m. fl., för sin del antaga i denna
reservation infört förslag till lag om
ändring av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Herr VELANDER (h):

Herr talmani De spörsmål, som redovisas
i bevillningsutskottets föreliggande
betänkande, har varit föremål för
övervägande vid 1953 och 1954 års riksdagar.
De övliga skälen för och emot
de nu motionsledes framförda yrkandena
är således för kammarens ledamöter
väl kända, och jag skall icke inlåta mig
på ett upprepande av dem i detta sammanhang.
Det förtjänar dock understrykas,
att statsmakterna — alltså regeringen
och riksdagen — har intagit den
principiella ståndpunkten, att fastighetsskatten
bör avvecklas. Det är alltså fråga
om i vilket tempo avvecklingen skall
ske. I detta avseende hävdas på högerhåll,
att avvecklingen bör ske utan dröjsmål.
Vi anser att till stöd för denna
skatteforms bevarande kan knappast
åberopas något principiellt eller praktiskt
skäl. Dess ojämna och slumpartade
verkningar är därtill erkända av alla,

och bör ju sådana skäl leda till att fastighetsskatten
inte bibehålies längre än
som är absolut nödvändigt.

Det förefaller mig också som om vissa
synpunkter kan åberopas, som talar
för fastighetsskattens avveckling men
som tidigare inte har framförts i debatten
därom. Höjningen år 1952 av ortsavdragen
medförde sålunda en övervältring
av skattebördan inom kommunerna
från vissa grupper skattskyldiga till
andra, i första rummet fastighetsägarna.
Av den anledningen beslöts, att viss
ersättning skulle utgå till kommunerna,
en ersättning som för närvarande uppgår
till nära 50 miljoner kronor. Det
kan näppeligen vara önskvärt att bibehålla
en sådan ersättningsform, men, om
man vill komma ifrån den, förefaller
mig den enda utvägen vara fastighetsskattens
eliminerande.

Vidare känner vi till, att finansministern
umgås med planer på en höjning
av de kommunala ortsavdragen —- efter
vad vi förstått en mycket väsentlig höjning.
Jag utgår dock ifrån såsom självklart,
inte minst med hänsyn till den
principiella ståndpunkt, som riksdagen
intog 1952 rörande ersättningen till kommunerna,
att detta icke låter sig göra
med bibehållande av fastighetsskatten.

Sedan undgick det inte vår uppmärksamhet
vid behandlingen för några veckor
sedan av propositionen nr 59 rörande
förenklingen av deklarations- och
taxeringsförfarandet, att såväl skattelagssakkunniga
som finansministern på
grund av fastighetsskattens existens
måst avstå från vissa uppslag, som jämväl
skulle ha lett till en sådan förenkling.

Det förefaller mig som om dessa omständigheter
bör väga rätt tungt till förmån
för fastighetsskattens avlägsnande.

På många håll ställer man sig tveksam
till fastighetsskattens upphävande
med hänsyn till en förment eller verklig
fara för att vid beskattning av rörelse,
däri fastighet ingår, fastighetskommunerna
skulle komma i ett ogynnsamt
läge. Detta har högermotionärerna
nu liksom tidigare uppmärksammat och
därför föreslagit, att vid taxering av in -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

komst av rörelse, däri fastighet ingår,
fastighetskommunen skall äga rätt att till
beskattning upptaga ett belopp, motsvarande
5 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Detta skulle ju leda till att
fastighetskominunerna som regel inte
skulle lida någon minskning i sitt skatteunderlag
och att sålunda de farhågor,
som jag här antydde, inte skulle ha någon
större reell innebörd.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid utskottsbetänkandet fogade,
med I) betecknade reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har lika litet som
herr Velander för avsikt att upprepa de
skäl som jag tidigare har anfört här i
kammaren för det yrkande, som framställts
i den av mig med flera väckta motionen
om ett från fastighetskatt fritt avdrag
på 20 000 kronor av taxeringsvärdet.
Det har emellertid tillkommit en ny
omständighet. Herr Velander har redan
erinrat om proposition nr 59, som tidigare
har behandlats här i riksdagen.
Denna proposition grundade sig på ett
utlåtande av 1950 års skattelagssakkunniga
och avsåg att förenkla taxerings-,
deklarations- och uppbördsförfarandet.
De sakkunniga beräknade att antalet enoch
tvåfamiljsvillor i vårt land uppgår
till över 700 000. Av dessas ägare är det
ett mycket stort antal — över hälften -—
som har att erlägga inkomstskatt för
fastigheten på i regel mycket små belopp
— 100 å 200 kronor — vilket medför en
differens mellan källskatten och den
slutliga skatten. Det enda skäl departementschefen
anförde för att han icke
tog upp detta yrkande i motsats till andra
förslag, som de sakkunniga hade
framlagt, var att så länge fastighetsskatten
finns kvar blir effekten av det avdrag
från inkomst av annan fastighet,
som föreslogs, 200 kronor, av mindre betydelse,
eftersom en viss skillnad mellan
källskatten och den slutliga skatten ändå
kommer att kvarstå, så länge garantibelopp
beräknas på fastighetens taxeringsvärde.

Från statsmakternas sida har ju prin -

cipiellt sagts ifrån, att fastighetsskatten
skall avvecklas. På vilket sätt och i vilken
takt detta skall ske, får utvecklingen
bestämma. I vissa norrlandskommuner,
särskilt dem där det finns stora vattenregleringsföretag,
har uttalats mycket
starka farhågor, som jag tror vara
befogade, inför fastighetsskattens avskaffande.
Jag vill påpeka, att för dessa kommuner
innebär även sänkning av repartitionstalet
en viss fara, en fara som är
avsevärt mycket större än om man beträder
den väg som vi föreslagit i motionen,
nämligen att göra ett bottenavdrag
när det gäller garantibeloppet. Om
man går den vägen, undanröjs det skäl
mot en förenkling på den linjen, som
departementschefen anförde. För omkring
400 000 skatteskyldiga skulle uppbörden
på det sättet kunna förenklas.

Nu föreställer jag mig att sista ordet
inte ar sagt beträffande förenklingen av
deklarationsförfarandet och inte heller
när det gäller frågan på vilket sätt fastighetsskatten
så småningom skall avvecklas.
Jag har, herr talman, med dessa
ord bara velat ytterligare motivera det
yrkande som framställts i motionen.
Även om jag förutser att kammaren inte
i år bifaller motionen, så hoppas jag att
den lösning, som vi där har föreslagit,
blir föremål för övervägande vid de fortsatta
undersökningar som jag förutsätter
kommer att ske inom finansdepartementet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av herr
Söderquist m. fl.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Jag begärde ordet, herr talman, med
anledning av att herr Spetz kom in på
frågan om betydelsen för vattenfallskommunerna
i Norrland av fastighetsskattens
avveckling. Om jag fattade herr Spetz
rätt, menade han, att det låg en realitet
bakom de farhågor, som framkommit i
dessa kommuner för bortfall av skatteunderlag
i händelse av fastighetsskattens
upphörande. Jag är inte främmande för
att sådana synpunkter hävdas, men, utan
att närmare ingå på den frågan just nu,

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

skulle jag vilja säga, att jag inte tror, att
det är med verkligheten överensstämmande
att läget skulle vara särskilt känsligt
för dessa kommuner. Beträffande två
större sådana kommuner har ju verkställts
en speciell undersökning, som gav
till resultat, att ökningen av den kommunala
utdebiteringen skulle komma att
röra sig om cirka 11 öre per skattekrona,
och det tycker jag inte är så mycket.
Vidare ligger det väl så till att, om vissa
kommuner skulle komma i det läget, att
utdebiteringen blir alltför hög, man har
att falla tillbaka på den allmänna skatteutjämningen.

För övrigt får väl även detta spörsmål
betraktas med utgångspunkt från
den föreliggande reservationen rörande
fastighetskommunernas rätt att till beskattning
upptaga viss del av den inkomst,
som härrör av rörelse, däri fastighet
ingår.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara gentemot
herr Velander påpeka att undersökningen
gällde kommuner, där det fanns kraftverk
och alltså förekom inkomst från
de fastigheter som hade mycket höga
taxeringsvärden. Jag talade emellertid
uttryckligen om kommuner med vattenregleringar,
där det alltså inte förekom
någon direkt inkomst, utan där kommunens
skatteintäkt från vattenregleringarna
uteslutande härrör från fastighetsskatten.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vi har redan av diskussionen
hört att de s. k. oppositionspartierna
levererar batalj inbördes och går
fram med olika yrkanden, varför det
i detta fall inte finns någon samlad opposition.
Från högerns sida har man ju
föreslagit en nedsättning av fastighetsskatten
från fyra procent till tre. Detta
verkar ju anspråkslöst, men det kostar
kommunerna ungefär 35 miljoner kronor,
och det är inte ifrågasatt att dessa
miljoner skall ersättas .av statsmedel.
Man måste uttaga dem genom en ökning
7 Förslit kammarens protokoll t''.)aä. Nr 7.5

av den kommunala inkomstskatten. Kommunernas
invånare får ändå betala dessa
pengar, och även en del av fastighetsägarna
får betala dem genom att
de får en ökad kommunal inkomstskatt.
De, som icke har fastigheter, får väl
bära sin del av bördan utan minskning
av någon annan skatt. Detta är alltså
innebörden. Trots denna innebörd har
både riksdagen och Kungl. Maj :t sagt att
principiellt sett borde man avskaffa den
kommunala fastighetsskatten, men först
efter att ha beaktat de speciella svårigheter
som då uppstår för en hel del kommuner.
Jag syftar inte bara på de generella
övervältringar av skatt från fastighetsägare
till andra, som jag redan
har berört, utan särskilt på de speciella
svårigheter som kan uppstå för vissa
kommuner. Här bär diskuterats frågan
om kommuner med kraftanläggningar
och sådant. Det kan bli svårigheter för
skogs- och godskommuner. Det är uppenbart
att det kommer att bli mycket
betydande svårigheter för sominarvillekommunerna,
kanske i någon utsträckning
till lättnad för dem som har sommarvillor
där. Vi har det berömda exemplet
om det strindbergska Hemsö, som
skulle få en skatteökning på något
mellan tre och fyra kronor per skattekrona,
om man avskaffar hela fastighetsskatten.
Det är alldeles uppenbart
att svårigheterna för speciella kommuner
gör att man får överväga, om det
erfordras åtgärder av annat slag för att
motverka de besvärligheter som detta
har med sig.

Jag skulle ändå i detta sammanhang
vilja erinra om en sak som utskottet
inte har tagit upp, nämligen att förra
året beslöt riksdagen på proposition av
Kungl. Maj:t att det skulle inrättas särskilda
skatteregleringsfonder för kommunerna
för att suga upp de extra skatteinkomster
som kommunerna får genom
omläggningen av fastighetsskatteuppbörden
och som beräknas uppgå till
300 miljoner kronor. Dessa pengar skulle
sugas upp i dessa skatteregleringsfonder
och redovisas där vid slutet av år
1957 för att sedermera användas vid ett
eventuellt definitivt avskaffande av fas -

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

tighetsskatterna. Om Kungl. Maj ds förhandslöfte
att, då kommunerna har dessa
300 miljoner kronor i särskilda skatteregleringsfonder,
ta upp frågan om ett
eventuellt avskaffande av kommunalskatten,
vill jag i all enkelhet erinra Kungl.
Maj d. Det skulle vara lyckligt, om man
i det sammanhanget gjorde det lättare
för kommunerna att biträda tanken på
att avstå den kommunala fastighetsskatten
och de minskade inkomster som det
skulle innebära.

Jag hoppas därför att riksdagen rätt
snart skall få överväga fastighetsskattens
definitiva — jag säger definitiva! •—
avskaffande.

Sedan har vi folkpartiets lilla bidrag,
som ju går ut på att man skulle minska
taxeringsvärdena genom ett skattefritt
avdrag på 20 000 kronor — det skulle gälla
alla fastigheter. Detta avdrag skulle
verka mycket olika för enfamiljsvillorna,
beroende på de skuldbördor som där till
äventyrs finns. I tvåfamiljsfastigheterna
uppkommer ju frågan, om denna skatteminskning
på ungefär 100 kronor skall
åtnjutas av hyresvärden, som bor på nedre
botten, eller av hyresgästen, som bor
i övre våningen, eller hur en fördelning
eljest skall ske. Jag förmodar, att det
inte är bara valtaktiska synpunkter som
ligger bakom förslaget, utan också en viss
altruism. Men hur skall denna fördelningsfråga
lösas. Och när man kommer
till bostadsrättsföreningarna med deras
miljonfastigheter, vad betyder då skattefriheten
för 20 000 kronor? Det blir praktiskt
taget ingenting för de enskilda lägenhetsägarna.
För oss andra, som bor
i hyreshus, betyder det likaledes praktiskt
taget ingenting. Jag räknar med att
det för min del kanske skulle betyda 1
krona per år. Jag skulle be att få tacka
folkpartiet, om den där kronan verkligen
minskade min hyra, men jag tror inte så
mycket på det.

Men det är så, som folkpartiet lägger
upp sina reformer. Partiet försöker inte
vara rationellt. Det irrationella är ju betecknande
för folkpartiets politik i allmänhet,
och så är det även i detta speciella
fall.

Det hör ju också till saken att herr

Spetz, som inte har någon förhoppning
om att riksdagen skall bifalla detta irrationella
förslag, ändå hoppas att frågan
skall utredas av Kungl. Maj:t, varvid man
skall se, om förslaget till äventyrs kan
vara av värde. Jag tycker att riksdagen
skulle följa herr Spetz och låta förslaget
komma i utredningspåsen jämte alla andra
frågor och därefter upptas till slutligt
avgörande av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i ärendet.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det är möjligt att kammarens
ledamöter kunde bli påverkade
av herr Sjödahls uppgift om den stegring
av den kommunala utdebiteringen,
som i visst fall skulle inträda, i händelse
av fastighetsskattens eliminerande. Det
finns visserligen en liten församling i eu
kommun i Stockholms län, där det vid
den tidpunkt, då skattelagssakkunniga
sysslade med hithörande spörsmål, skulle
inträda en höjning av utdebiteringen
med 3 kronor 45 öre. Men det är att lägga
märke till att detta är det enda extrema
fall, som har påvisats. Det är också
uppenbart, att skatteunderlaget i denna
lilla församling är sådant, att det under
alla förhållanden är påkallat alt
skatteutjämningen sätter in. Med utgångspunkt
från skattelagssakkunnigas utredningar
kommer man fram till att borttagandet
av fastighetsskatten skulle medföra
en genomsnittlig höjning av den kommunala
utdebiteringen med 40 öre. Jag
skulle emellertid tro, att den genomsnittliga
höjningen i dagens läge är avsevärt
lägre på grund av den inkomststegring,
som inträffat sedan dess.

Sedan var herr Sjödahl inne på att ett
bifall till högermotionerna skulle betyda
ett skattebortfall för samtliga kommuner
på 35 miljoner kronor. Därvid har han
tagit hänsyn till både jordbruksfastigheter
och fastigheter av annan fastighets
natur. Jag är dock inte säker på att siffran
håller i nuvarande läge. Men även
om den skulle göra det, vill jag erinra
om att vi helt nyligen behandlat eu
kungl. proposition — omnämnd i mitt ti -

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15

Om vissa ändringar beträffande fastighetsbeskattningen

digare anförande — då man inte var så
förfärligt rädd om kommunernas skatteunderlag.
Det gällde propositionen nr 59
angående förenklingen av deklarationsoch
taxeringsförfarandet genom införandet
av vissa schablonavdrag m. m. I propositionen
beräknades, att ett genomförande
av dess förslag skulle medföra ett
skattebortfall för kommunerna på inte
mindre än 99 miljoner kronor. Jag skulle
för min del vilja deklarera att det ur min
synpunkt skulle vara mycket angelägnare
att genomföra den rationalisering av
vårt skattesystem, som fastighetsskattens
avlyftande skulle innebära, än genomförandet
av vissa förslag enligt propositionen
nr 59.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl ironiserade
i sin vanliga stil över den motion, som
jag hade tillåtit mig att väcka. Han kallade
den irrationell. Jag vet inte vilken
innebörd han lägger i detta ord. Jag
skulle kunna returnera det och säga att
den kritik han riktade mot mig också
var irrationell. Han undrade på vilket
sätt fördelningen skulle ske, om ett sådant
här skattefritt avdrag gjordes. Ja,
på vilket sätt fördelades lindringen av
fastighetsskatten, när man sänkte repartitionstalet
från fem till fyra? På vilket
sätt skall man fördela vinsten om man
tar hort fastighetsskatten, herr Sjödahl?
Jag måste säga att kritiken är i högsta
grad irrationell.

Herr Sjödahl menade att jag skulle ha
sagt att jag hemställde att Kungl. Maj:t
skulle utreda denna fråga. Nej, herr Sjödahl,
den saken är redan utredd. Den är
utredd av 1950 års skattelagssakkunniga,
som hade kastat fram tanken, att i samband
med att hyresvärdet ifrån dessa
fastigheter skulle taxeras enligt en viss
schablonmetod skulle man som kompensation
få göra ett visst bottenavdrag.
Vad jag här hemställde om var att man
vid det fortsatta övervägandet av fastighetsskattens
avveckling skulle ta även
denna väg i beaktande, alltså jämsides
med att man överväger en avveckling
genom att sänka repartitionstalet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det sista herr Spetz sade
vittnar ändå om att jag hade rätt i
min anmärkning att Kungl. Maj:t jämte
andra ting även skulle överväga 20 000-kronorsavdraget. När jag talade om att det
var irrationellt — herr Spetz ansåg sig
inte kunna begripa det, vilket väl var en
underskattning av hans intelligens —
menade jag att ett avdrag med 20 000
kronor per fastighet skulle ställa sig ytterst
olika i olika fall. Om fastigheten är
taxerad endast till 20 000 kronor, blir
den ju fri, och är den taxerad till 40 000
kronor, blir den fri till hälften. Men är
den taxerad till en miljon eller två miljoner,
så blir det ju bara fråga om en
ytterst liten bråkdel av värdet. Slår man
ut de 20 000 kronor på de 100 hyresgästerna
i en miljonfastighet, då blir det
en ytterst ringa vinst för de många och
emellanåt fattiga hyresgästerna, men det
blir en större vinst för den som själv
äger den lilla fastigheten. Det blir en
olikhet i beskattningen, och vi skall ju
sträva efter jämlikhet i beskattningen —
det är rationellt.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Bara ett par ord till. Det
som herr Sjödahl nu sade tycker jag är
det bästa beviset för att det ur kommunal
synpunkt vore det bästa om fastighetsskatten
avvecklades på det sätt som
jag föreslagit, just därför att avdraget betyder
så kolossalt litet för sådana där
miljonfastigheter, medan däremot eu
sänkning av repartitionstalet betyder
oändligt mycket mer för kommunerna.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är mycket roligt åt t
herr Spetz nu ömmar för kommunerna.
Herr Spetz skulle ömma för dem ännu
mer, om han avstode från att yrka Infall
till motionen om att 20 000 kronor
skulle plockas bort. Men herr Spetz koin
alldeles bort ifrån min fråga om rättvisan
i hans system. Det blir ingen hjälp,
ingen nedsättning av hyran för de hyresgäster
som bor i de stora stenfastig -

100

Nr 15

Onsdagen den 27 april 1955

Interpellation om utredning ang. den skogliga utbildningen

lieterna, när det blir avdrag på 20 000
kronor, men det blir en viss hjälp för
den som bor i den lilla fastigheten och
äger den själv.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl tyckte att
jag skulle ömma ännu mera för kommunerna.
Hur skall jag då ställa mig, om
Kungl. Maj:t föreslår att vi skall ta bort
fastighetsskatten? Skall jag rösta avslag
då, herr Sjödahl, för att önmia för kommunerna? Sedan

talade herr Sjödahl om rättvisa.
Men vilken rättvisa ligger i det förenklingssystem
som vi har antagit, alltså
det schablonsystem som innebär att den
som har kapital får göra ett visst avdrag?
För den som har ett litet kapital
betyder det mycket, det motsvarar hela
hans ränteinkomst, men för den som har
en eller flera miljoner betyder det ingenting.
Med alla schablonavdrag förhåller
det sig ju så, att de betyder mest för den
som har litet men betyder litet för dem
som har mycket. Det tycker jag är en
riktig princip.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vardera av de båda punkterna av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, »om
innefattades i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles
i herr Söderquists m. fl. vid betänkandet
anförda reservation; och förklarades den

förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1955/56 m. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående åldringarnas anpassning
i produktionslivet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 193, med förslag till förordning om
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.

Interpellation om utredning ang. den
skogliga utbildningen

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jordbruksministern har
nyligen tillkallat särskilda sakkunniga
för att utreda skogsvårdsverksamheten i
fråga om de enskilda skogarna och därmed
sammanhängande frågor. Utredningens
huvudspörsmål har i direktiven
angivits vara att ta ställning till huru
statsmakternas medverkan att åstadkomma
en förbättrad skogsvård och ökad
virkesavkastning vid de enskilda skogarna
bör utformas för framtiden. I denna
statsmakternas förutsatta medverkan
borde självklart även ligga samhällets
stöd i fråga om den skogliga utbildningen.
Denna fråga har emellertid endast
berörts i förbigående i direktiven, varför
det förefaller oklart huruvida och i
vad mån utredningen skall ingå på dessa
frågor. Det torde dock vara ytterst önskvärt
att dessa spörsmål uppmärksammades
i detta sammanhang. Härvid vill jag
särskilt fästa uppmärksamheten på det
ökade skogsutbildningsbehovet i södra

Onsdagen den 27 april 1955

Nr 15 101

Interpellation om utredning ang. den skogliga utbildningen

Sverige. De nuvarande skogsskolorna ligger
alla förutom en i norra och mellersta
Sverige, vilket får anses motiverat med
hänsyn till det svenska skogsbrukets hittillsvarande
geografiska fördelning. Den
förskjutning mot södra Sverige av virkesförråden,
som på senare år redovisats
i riksskogstaxeringen, torde emellertid
motivera att frågan om ökad utbildning
av skogliga fackmän i södra Sverige upptas
till snar prövning. Speciellt bör därvid
uppmärksammas de särskilda skogsvårdsproblem,
som finns i sydvästra
Sverige med dess höga nederbördssiffror.
Med hänsyn till bondeskogsbrukets
starka ställning i södra Sverige torde
vid den nya skogsskola, som enligt min
mening borde inrättas med elevrekrytering
från dessa delar av vårt land, bondeskogsbrukets
speciella problem särskilt
beaktas.

Med hänvisning till det här anförda

anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet meddela den nyligen
tillsatta skogsvårdsutredningen utvidgade
direktiv i syfte att utredningen
även måtte uppta frågan om den skogliga
utbildningen, varvid särskild uppmärksamhet
ägnas frågan om den skogliga
utbildningen i södra Sverige?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
Per Bergsten