Fredagen den 21 mars SJd (Riksdagens protokoll 1958:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr 11

21—26 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 21 mars SJd

Svar på interpellation av herr Jansson i Aspeboda ang. ändrade
anvisningar om avdrag för resekostnader för resor med egen bil . . . 5

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning: Penning-

och valutapolitiken ................................. 8

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken ..................... 30

Anskaffning av flygmateriel m. m................................ 31

Pensionsunderstöd åt Maria K. Jakobsson ....................... 34

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen........... 37

Höjning av den s. k. artistskatten............................... 41

Interpellationer av:

herr Widén ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den

aktuella arbetsmarknadssituationen.......................... 42

herr Eliasson i Moholm ang. åtgärder för ökad avsättning av smör på

hemmamarknaden......................................... 44

herr Norup ang. tillämpningen av gällande prisavtal på jordbrukets
område................................................... 47

Tisdagen den 25 mars

Svar på fråga av herr Svenning ang. orsakerna till att SEBO-företaget

i Stockholm kommit på obestånd............................ 50

Svar på interpellationer av:

herr Holmberg ang. omedelbar lättnad i läget för de arbetslösa

i Tornedalen m. m......................................... 52

herr Carbell ang. redogörelse för åtgärder för att skapa en beredskap
mot vissa avmattningstendenser i sysselsättningsläget för

tjänstemännen m. m....................................... 56

herr Nilsson i Östersund ang. det aktuella läget på den svenska

arbetsmarknaden m. m.................................... 60

herr von Friesen ang. prövningen av statsbidragen till nykterhets vården.

.................................................. 65

herr Gustafsson i Skellefteå ang. ogulden räntesats å statliga tertiäroch
egnahemslån, som utlämnas efter den 1 juli 1958........... 68

1 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Svar på fråga av herr Stiernstedt ang. förläggningen av startbanan vid

Halmsjön................................................... 70

Svar på interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. enhetliga bestämmelser om vem som

skall bekosta omläggning av järnvägskorsning m. in.......... 72

herr Lindström ang. militära övningar under olämpliga väderleksförhållanden
.............................................. 74

Svar på fråga av herr Hamrin i Jönköping ang. garantier mot fortsatt

förstörelse av de till Smålands Taberg knutna naturvärdena... 77

Svar på interpellationer av:

herr Björkänge ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk . . 80

herr Svensson i Krokstorp ang. omorganisation av bidrags- och

låneverksamheten till fiskarbostäder m. m................... 85

Interpellationer av:

herr Helén ang. resultatet av 1955 års universitetsutrednings undersökningar
om lärartillgång och lärarbehov.................... 88

herr Darlin ang. översynen av restitution av skatt å bensin, som
användes för andra ändamål än för trafik på allmänna vägar .. 89

Onsdagen den 26 mars fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m......................... 92

Särskilda studentprästbefattningar m. m........................ 109

Förbud mot plockning av vissa växtarter till avsalu ............... 112

Ökad utlåning från fiskerilånefonden, m. m....................... 116

Statens bosättningslånefond ................................... 120

Lån till anordnande av kollektiva tvätterier ...................... 123

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Lantbruksnämnderna: Kostnader för särskilda planeringsåtgärder 125
Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond . 127
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. ... 129

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt....... 131

Avskrivning av stödlån till jordbrukare m. fl.................... 142

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstal ter.

..................................................... 145

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter......................... 148

Omorganisation av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström

m. m..................................................... 153

Kommunalvalen 1959—1962 m. m.............................. 153

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen ........... 158

Interpellationer av:

herr Strandh ang. virkesmätningen........................... 170

herr Wachtmeister ang. eventuella anläggningsarbeten och andra
investeringar för Drakauddens kraftverk i Lule älv.......... 171

Onsdagen den 26 mars em.

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation......... 172

Ökad ersättning till värnpliktige B. Byding...................... 181

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet................... 184

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning ..................... 194

Ändrade bestämmelser om ålderdomshem ........................ 195

Innehåll

Nr 11

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 21 mars

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. riksbankens och riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning..................................... 8

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, m. m..................... 30

— nr 43, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet............... 30

— nr 44, ang. anskaffning av flygmateriel m. m.................. 31

— nr 45, om pensioner och understöd........................... 34

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, om ändring av anvisningarna

till 24 § kommunalskattelagen............................... 37

— nr 24, om höjning av den s. k. artistskatten................... 41

— nr 28, om utlänningars och utlandssvenskars beskattning...... 42

Onsdagen den 26 mars fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, rörande lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m........................................ 92

Första lagutskottets utlåtande nr 16, om ändrad lydelse av 98 § taxe ringsförordningen,

m. m..................................... 109

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, om ändrad ordning för delgivning
av byggnadsnämnds beslut................................. 109

— nr 10, ang. anslag ur kyrkofonden till extra utgifter och inrättande

av särskilda studentprästbefattningar........................ 109

— nr 11, om förbud mot plockning av vissa växtarter för avsalu ... 112

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, om ökad utlåning från fiskerilåne fonden,

m. m............................................... 116

Statsutskottets utlåtande nr 47, ang. anslag å kapitalbudgeten för
justitiedepartementet....................................... 120

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet .... 120

— nr 49, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet . 124

— nr 50, ang. återbäring av skattebelopp........................ 125

— nr 51, om anslag till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m. m...... 125

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om ersättning
till polisman......................................... 125

— 15, ang. ändring av 18 § lagen om ekonomiska föreningar....... 125

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. nionde huvudtiteln......... 125

— nr 7, om anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruks ärenden.

.................................................. 148

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, ang. sjukgymnastverksamheten
.................................................. 148

— nr 8, ang. hyressättningen i vissa äldre fastigheter............. 148

— nr 9, ang. omorganisation av statens prisregleringsnämnd för

elektrisk ström m. m....................................... 153

— nr 10, ang. billigare elektrisk kraft på Gotland................. 153

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. översyn av bestämmelserna

om val av kyrkomötets lekmannaombud ..................... 153

— nr 11, om kommunalvalen 1959—1962 m. m................... 153

— nr 12, om avvägning mellan enskilt och allmänt intresse vid utlämnande
av anmälningar till JO, MO och JK..................... 158

Nr 11

Innehåll

Sid.

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, ang.
domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen......... 158

Onsdagen den 26 mars em.

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2,

ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation .... 172

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. stat för försvarets fastighetsfond 181

— nr 53, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål
.................................................. 181

— nr 56, ang. merkostnader för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution vid karolinska institutet

m. m...................................................... 181

— nr 57, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag,

avseende justitiedepartementets verksamhetsområde............ 181

— nr 58, ang. ersättning till Lars Levi Andersson................ 181

— nr 59, om ersättning av statsmedel till Arne Gustav Borgström .. 181

— nr 60, om ökad ersättning till B. Ryding ...................... 181

— memorial nr 61, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om

anslag till Ferieresor för husmödrar.......................... 184

— nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om anslag till

Bidrag till Föreningen Fruktdrycker.......................... 184

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.............................. 184

— nr 8, om ändrad lydelse av 10 § förordningen om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar. . . 184

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av 11 § lagen
om religionsfrihet.......................................... 184

— nr 17, om utredning ang. 107 § utsökningslagen................ 193

— nr 18, ang. lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m. 193

— nr 19, ang. möjlighet att försälja utmätt egendom efter anbudsförfarande
................................................. 194

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om arbetstidens
begränsning......................................... 194

— nr 17, ang. ändrade bestämmelser om ålderdomshem ........... 195

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. reglering av priserna på fisk 197

— nr 10, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m............................................ 197

— memorial nr 11, ang. förteckningar över försäljningar av kronan

tillhörig fast egendom...................................... 197

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om förenklat förfarande
vid permutation av donationsvillkoren för s. k. frisängsfonder . 197

— nr 12, rörande hjälpbehovet hos eftersatta medborgargrupper ... 197

— nr 13, om de partiellt arbetsföras sysselsättnings- och arbetsförhållanden
m. m............................................ 197

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Fredagen den 21 mars

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14
innevarande mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. ändrade anvisningar
om avdrag för resekostnader
för resor med egen bil

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Jansson i Aspeboda anfört
kritik mot en av riksskattenämnden nyligen
meddelad anvisning till taxeringsmyndigheterna
rörande avdrag för resor
med bil till och från arbetsplatsen.
Herr Jansson har frågat mig, om jag
uppmärksammat saken och om jag har
för avsikt att redan före taxeringsarbetets
början i år åstadkomma sådan
ändring av anvisningen, att taxeringsnämnderna
kan medge ett skäligt avdrag
för resekostnader åt alla som för sitt arbete
är helt beroende av egen bil.

Till svar på interpellationen vill jag
först erinra om att det uteslutande tillkommer
riksskattenämnden att utfärda
sådana anvisningar. Syftet med anvisningarna
är att ge myndigheterna en
vägledning och därmed bidra till en enhetlig
praxis.

Jag har emellertid tolkat interpellationen
så, att herr Jansson vill att jag
skall föreslå ändrad lagstiftning på området.

Den närmaste anledningen till att
riksskattenämnden utfärdade den av

herr Jansson kritiserade anvisningen
var vissa uttalanden, som 1957 års bevillningsutskott
gjorde i anledning av
motioner i ämnet. Motionerna blev på utskottets
hemställan avslagna av riksdagen.
Utskottet framhöll i sitt betänkande,
att det skulle vara av värde om
riksskattenämnden kunde utfärda närmare
anvisningar i saken. Någon ändring
i lagstiftningen ifrågasattes inte
från utskottets sida. Utskottet erinrade
i betänkandet om att avdrag för resor
i allmänhet endast medges för billigaste
färdsätt. Vidare framhöll utskottet,
att det liksom tidigare torde ankomma
på praxis att bedöma den föreliggande
frågan från fall till fall.

Riksskattenämndens anvisning innehåller
bland annat, att avdrag för resa
med bil bör medges med 1 krona 70
öre per mil men att sådant avdrag inte
bör beviljas, om avståndet till arbetsplatsen
är mindre än en mil. Herr
Jansson menar, att avdragsbeloppet
per mil bör vara högre och att avdrag
bör kunna medges även vid kortare
avstånd än en mil.

Enligt vad jag inhämtat har riksskattenämndens
anvisning föregåtts av
grundliga utredningar och av samråd
med landskamrerarna. Beloppet per mil
har — med utgångspunkt från vissa
antaganden rörande årlig körsträcka
och bilens skötsel — framräknats efter
kalkyler som uppgjorts i statens sakrevision
och är baserade på kostnaderna
för en mindre bil av ett standardmärke.
Beloppet är detsamma som
staten utbetalar för körlängdcr över
1 500 mil till tjänstemän som använder
sådan bil för tjänsteresor.

Beträffande avståndsgränsen, en mil,
skall framhållas, att praxis alltid upp -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Svar på interpellation ang. ändrade anvisningar om avdrag för resekostnader för

resor med egen bil

ställt sådana gränser, när det gällt att
medge avdrag för resekostnad. I fråga
om bilkostnader har det ansetts skäligt,
att den som har helt kort avstånd mellan
bostad och arbetsplats inte kan
kräva, att kostnaderna för hans bil delvis
skall täckas genom att han får avdrag
för bilkostnader. Han får nöja
sig med avdrag beräknat efter ett billigare
färdsätt. Jag vill emellertid nämna,
att den av riksskattenämnden valda
gränsen är den lägsta som föreslogs,
när nämnden hörde sig för hos landskamrerarna.

Enligt min mening är de av riksskattenämnden
rekommenderade normerna
väl avvägda, och jag är inte beredd
att föreslå några lagstiftningsåtgärder
för att åstadkomma en generösare
praxis. Det bör emellertid framhållas,
att här inte är fråga om annat
än en rekommendation som är avsedd
för normala fall. En individuell prövning
skall självfallet äga rum när omständigheterna
gör en sådan påkallad.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr JANSSON i Aspeboda (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar jag erhållit.

När frågan motionsledes kom upp i
bevillningsutskottet föregående år, blev
det omvittnat, hur olika taxeringsnämnderna
ute i landet bedömer denna sak.
Vi kunde då självfallet inte utan vidare
genast komma med något förslag. I
anledning av ett uttalande av bevillningsutskottet
utfärdade emellertid
riksskattenämnden vissa anvisningar,
som bl. a. gick ut på att avdragsbeloppet
skulle sättas till 17 öre per kilometer.
Därmed har man kommit ett stycke
på väg, då det gäller att åstadkomma
en mera likformig praxis.

Enligt de upplysningar, som vi fick
i bevillningsutskottet, varierade avdragsbeloppen
från 5 öre och upp till
25 öre per kilometer. I många fall hade
man stannat vid omkring 20 öre, och
på vissa orter hade det nästan blivit
praxis att medge ett avdrag av denna
storlek.

Det kan självfallet diskuteras, vad
som kan anses vara ett exakt rätt avvägt
tal — om det skall vara 17, 18, 19
eller 20 öre eller något mera — och den
frågan skall jag inte ta upp här. Men
resultatet torde bli att de taxeringsdistrikt,
som tidigare inte ansett sig
kunna medge ett avdrag på mer än 5
öre, nu gör en uppräkning. Det återstår
att se, huruvida man bedömer saken
så, att man helt följer rekommendationen
om 17 öre i de orter, där det
tidigare beslutats om ett annat tal. Jag
återkommer till den saken längre fram.

Vad beträffar det statliga resereglementet
utgår för de första 500 kilometerna
37 öre per kilometer. För följande
1 000 kilometer utgår 22 öre per
kilometer. När man ser på detta frågar
man sig, om den statsanställde har större
kostnader i detta fall än de privata
bilägarna. Ersättningen för 1 500 kilometer
utgör enligt det statliga resereglementet
405 kronor, medan privatbilisten
får räkna med 17 öre per kilometer,
d. v. s. 255 kronor, med påföljd att den
som har privatbil och inte kan tillämpa
det statliga reglementet får betala 150
kronor mera. Han får också erlägga skatt
på dessa 150 kronor, vilken i runt tal
— åtminstone i de lägre inkomstgrupperna
— rör sig om 50 kronor. Det blir
alltså en sammanlagd skillnad på 200
kronor. Denna skillnad skulle kunna
ge anledning till diskussion, men jag
skall inte ytterligare beröra saken i
dag; vi har en lång föredragningslista
framför oss.

Den andra anledningen till att jag
framställt min interpellation var avståndsgränsen.
Jag är litet förvånad

Fredagen den 21 mars 1958 Nr 11

Svar på interpellation ang. ändrade anvisningar om avdrag för resekostnader för

resor med egen bil

över att denna har blivit satt till 1 mil,
när vi under många år har haft en annan
bedömning, som jag också förmodar
att landskamrerarna följt; åtminstone
har jag fått den uppfattningen,
då jag tillfrågat ett par landskamrerare.
Jag får nu veta, att 1 mil skulle vara
det lägsta avstånd, som någon av landskamrerarna
föreslagit, när riksskattenämnden
hört sig för hos dessa.

Men jag är inte ledsen för den saken
heller, därför att finansministern säger
litet senare i sitt svar: »Enligt min
mening är de av riksskattenämnden rekommenderade
normerna väl avvägda
.. .» På den punkten kan jag kanske
understryka finansministerns ord och
säga att normerna är väl avvägda, åtminstone
när det gäller 10 kilometer.
Men finansministern fortsätter: »Det

bör emellertid framhållas att det här
inte är fråga om annat än en rekommendation
som är avsedd för normala
fall. En individuell prövning skall självfallet
äga rum när omständigheterna gör
en sådan påkallad.»

Om jag nu har tolkat detta svar riktigt,
skulle taxeringsnämnderna icke vara
fråntagna rätten att bedöma, utan
det är endast en rekommendation för
enhetligare taxering som riksskattenämnden
har velat åstadkomma. Därmed
har taxeringsnämnderna fortfarande
obeskuren rätt att bedöma saken såsom
de kan se den för att nå fram till
att skälig ersättning beviljas dem som
använder bil.

Självfallet måste man gå fram med
ganska stark restriktivitet, ty det är
inte meningen att någon taxeringsnämnd
härigenom skulle kunna medge
avdrag för bilkostnader i oträngt mål,
om jag så får säga, och dit hör nog
avståndsbedömningen. Exempelvis när
det finns annat allmänt kommunikationsmedel
bör naturligtvis de regler,
som i övrigt finns med i riksskattenämndens
anvisningar, nogsamt efterföljas
av taxeringsnämnden.

Utöver dessa ord har jag ingenting
mer att tillägga utan ber ännu en gång
att få framföra mitt tack till finansministern
för svaret.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är klart, att man
kan diskutera huruvida det är skäligt
att gränsen har satts till en mil för att
erhålla reseavdrag med bil, men å
andra sidan är väl alla ense om att riksskattenämndens
anvisningar har medfört
ökade möjligheter för likformighet
vid taxeringen. Tidigare har det
närmast varit så, att varje taxeringsnämnd
med något så när självaktning
har haft sina speciella funderingar om
hur skälighetsbegreppet i § 33 i anvisningarna
skall tolkas. Riksskattenämndens
anvisningar på den här punkten
måste, som jag nyss sade, medföra större
likformighet när det gäller taxeringen
för dem som har inkomst av tjänst.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet utan för
att peka på en annan sak i detta sammanhang,
nämligen den bristande likställigheten
i taxeringen när det gäller
olika grupper av inkomsttagare. Vi tänker
oss en skogsarbetare, som har 9 km
att resa till sitt arbete. Enligt riksskattenämndens
anvisningar skulle han icke
ha rätt att göra avdrag för bilresor, men
taxeringsnämnden kan pröva skäligheten
av att medge honom sådant avdrag.
Om denne skogsarbetare hade möjlighet
att sluta sitt tunga arbete och ägnade
sig åt annat »samhällsgagneligt» arbete,
t. ex. försäljning av skönhetsmedel eller
vad det nu kan vara, skulle han komma
i en helt annan ställning. Han blev
då rörelseidkare. Då har han möjlighet
att göra avdrag för sina bilresor. Han
får dra av dels 20 procent i värdeminskning,
dels kostnaderna för samtliga reparationer,
för bensin, garagehyra
in. in., och dessa utgifter går minsann
till högre belopp än 1: 70 per mil. Taxe -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

ringsnämnden skulle i ett sådant fall —
det är ju uppskisserat — sedan söka
pröva till hur stor del han har använt
sin bil privat och återföra värdet
därav till taxering, varefter han ålägges
att betala en skälig del för detta.

Det var, herr talman, just för att peka
på den bristande likformigheten mellan
olika grupper av inkomsttagare som jag
tog till orda. Jag vet inte om det är någon
rättvisans gudinna som vakar över
taxeringarna i allmänhet, men finns
det någon sådan förefaller det, som om
hon vore enögd, åtminstone när det gäller
den sist nämnda punkten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet liggande propositioner.
Därvid remitterades

till bankoutskottet propositionen nr
99, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129)
angående Svenska skeppsliypotekskassan; till

statsutskottet propositionerna:
nr 100, angående avtal om häkteslokaler
i Örebro, och

nr 102, angående vissa ändringar beträffande
kyrkomusikerorganisationen;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 105, med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 824); och
till statsutskottet propositionen nr
106, angående åtgärder för att avhjälpa
platsbristen inom fångvårdens ungdomsräjong.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning med förslag till ändring
i riksgäldskontorets reglemente.

§ 5

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 6, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Under denna punkt hade utskottet
gjort vissa uttalanden.

Reservationer hade avgivits 1) av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Domö, Strandh,
Regnéll och Löfgren, 2) av herrar Eliasson
och Börjesson.

Reservanterna hade ansett, att utskottets
utlåtande under punkten bort ha
annan, i respektive reservationer angiven
lydelse.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

STRANDH (fp):

Herr talman! I försöken att nå samhällsekonomisk
balans har man under
de senaste åren måst tillgripa omfattande
kreditpolitiska åtgärder av regleringskaraktär.
Vi har sedan flera år en
överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna om formerna för
affärsbankernas kvantitativa utlåning
dels genom krav på bankernas likviditet
och dels genom en högsta gräns för
deras utlåning, det s. k. utlåningstaket.
Likviditetsregleringen innebär att utlåningen
ställes i direkt relation till inlåningen
och dess förändringar.

Riksbankens överenskommelse med
affärsbankerna angående utlåningstaket
innebär i verkligheten ett åläggande att
affärsbankerna skulle begränsa sin kommersiella
utlåning. Bostadsbyggandets
finansiering skulle däremot inte beröras,
och bostadskrediterna har härigenom
prioriterats före andra lånebehov.

Förutom dessa överenskommelser
med affärsbankerna föreligger också en
uppgörelse med försäkringsinstituten

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

angående deras medelsplacering, vilken
innebär alt omkring två tredjedelar av
deras placeringsmedel skall gå till inköp
av statspapper, hypoteksobligationer
och inteckningslån i fastigheter.
Det finns dessutom en uppgörelse med
sparbankerna och centralkassorna om
viss utlåningsbegränsning.

Samtliga dessa regleringsbestämmelser
för kreditmarknaden var med vissa
mindre justeringar i kraft vid 1957 års
ingång.

Det ekonomiska förloppet under 1957
kännetecknades av en realekonomisk avsaktning.
ökningen av den totala produktionen
stannade vid 2 procent och
var sålunda mindre än vad som kan anses
normalt. När det gäller industriproduktionens
volym, låg denna under fjärde
kvartalet 1957 på ungefär samma nivå
som under motsvarande tid 1956.
Detta innebär att produktionsvolymens
ökning under 1957 stannar vid 3,5 procent,
en siffra som internationellt sett
får anses vara relativt låg. Minskningen
i produktionsuppgången under senare
delen av 1957 beror bl. a. på en
minskad orderingång från utlandet till
vår exportindustri. Men även ordertillgången
på hemmamarknaden har visat
en sjunkande tendens. Detta gäller exempelvis
verkstadsindustrien, beroende
på en minskad investeringsverksamhet
och hårdare utländsk konkurrens.

Totalt sett fortsatte investeringarna
att öka under 1957. I utskottsmajoritetens
formulering av utlåtandet anges
ökningen till omkring 3 procent, men
det torde vara riktigare att säga, alt
de offentliga bruttoinvesteringarna ökade
mest eller med 6 procent och de privata
med endast 1 procent.

Vår utrikeshandel ökade kraftigt. Sålunda
steg exportvolymen med 8 procent
och importvolymen med nära 7
procent. Men eftersom importpriserna
steg mer än exportpriserna, försämrades
bytesförhållandet något, d. v. s. med
knappt 1 procent, i förhållande till
1956.

Penning- och valutapolitiken

Även om den samhällsekonomiska balansen
förbättrades något under 1957,
fanns det fortfarande kvar ett betydande
inflationstryck. Detta märktes bl. a. i
en stegring av konsumentpriserna med
nära 4 procent och i en lönestegring,
som var nästan lika hög som under 1956.
Trots god exportkonjunktur förbättrades
inte valutaläget. Bytesbalansen gav
ett underskott på ca 30 miljoner kronor.

Även om det ekonomiska läget vid
halvårsskiftet 1957 knappast hade undergått
någon försämring, fanns det
dock svaga punkter. Förhållandena på
arbetsmarknaden kännetecknades visserligen
av bättre balans mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft, men en
liknande balans fanns inte på kapitalmarknaden.
Efterfrågan på kapital kunde
inte tillfredsställas vid då rådande
ränteläge. Det var flera orsaker, som
bidrog härtill. Under första halvåret hade
det varit stora svårigheter att anskaffa
lån för bostadsmarknadens behov.
Förväntningar om en räntehöjning,
beroende bl. a. på ett ökat statligt upplåningsbehov,
framkallade ett ökat utbud
av obligationer på börsen med ständigt
fallande kurser. Det blev ett säljtryck,
som tvingade riksbanken att stödja
obligationskurserna genom upprepade
obligationsköp. Riksbanken
tvingades att till stor del övertaga de
i januari förra året emitterade lånen
av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna.
Totalt sett hade riksbanken
fram till i juli övertagit äldre lån till
ett belopp av ca 150 miljoner kronor
för att försvara obligationskurserna.

Fn annan orsak till kapitalbristen
var, att den kapitalplacerande allmänhetens
tro på inflation förstärktes. Utvecklingen
på flera områden gav belägg
för detta. Aktiekurserna visade en
uppåtgående tendens. Uppgifter från
försäkringsbolagen visade också, att
försäkringar med kapitalsparande förskjutits
till förmån för försäkringar med
risktagande.

Budgetutfallet 1956/57 ingav allvar -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

liga betänkligheter. Nu blev budgetutfallet
1956/57 ca 350 miljoner kronor
sämre än som beräknats, då kompletteringspropositionen
framlades i slutet av
april 1957 — och detta trots att det skett
en överflyttning av utgifter till det nya
budgetåret. Det var sålunda ogynnsamma
utsikter för det kommande budgetåret.
Riksgäldskontorets beräkning av
statens upplåningsbehov gav vid handen,
att detta uppgick till 1,5—1,7 miljarder
för andra halvåret 1957, men det
blev faktiskt nära 2,2 miljarder kronor.

Bostadsbyggandets finansieringsbehov
var också stort. Under första halvåret
var det omöjligt för hypoteksinstituten
att få fram behövliga medel till
gällande räntesatser. Affärsbankerna
hade vid halvårsskiftet 1957 fått övertaga
kreditiv på inte mindre än 2 690
miljoner kronor. Därav var nära 2 000
miljoner utbetalade, och av dessa 2
miljarder låg ca 870 miljoner kronor
i redan färdiga fastigheter. Kreditiven
för dessa senare fastigheter skulle rätteligen
ha överflyttats till långa lån.
Programmet för bostadsbyggandet förutsatte,
att nära hälften av bostadsproduktionen
påbörjades före slutet av september
1957, detta för att trygga sysselsättningen
under vintern 1957—1958.
Detta programs fullföljande krävde sålunda
igångsättningskapital, och affärsbankernas
möjligheter till ytterligare
kreditiv var uttömda. Det förelåg därför
ett omedelbart avlyftningsbehov av dessa
byggnadskreditiv på ett betydande
belopp, kanske 400 å 500 miljoner
kronor.

På grund av utlåningstaket och svårigheterna
att få emittera obligationslån
drevs företagen att söka andra, dyrbarare
och mindre rationella former
för sin kapitalförsörjning. Det uppkom
en tilltagande grå lånemarknad. Utlåningstaket
var inte tillräckligt effektivt.

Det blev också på försommaren 1957
allt tydligare, att åtminstone Västeuropa
skulle gå mot valutasvårigheter, som

rätt väl kunde förutbestämmas och kunde
väntas nå sitt kritiska skede samtidigt
med att vi skulle, om inga motåtgärder
vidtagits, ställts inför en aktiv
kris inom bostadsfinansieringen.

Det var alltså i detta läge, med starkt
försämrade budgetutsikter, kapitalbrist
för bostadsbyggandets finansiering,
spekulationstendenser på aktiebörsen
och valutaoroligheter, som riksbanksfullmäktige
fattade sitt beslut om en
höjning av diskontot med 1 procent och
av obligationsräntan med 0,5 procent.

Det nuvarande ränteläget måste självfallet
anses högt. Men det måste ses mot
bakgrunden av rådande omständigheter.
Dessutom kan det vara skäl att
komma ihåg, att vi hade minst lika hög
ränta på 1920- och 1930-talen och kanske
högre, eftersom penningvärdet då
var i stigande. När vi under efterkrigsåren
haft en penningvärdeförsämring
med omkring 4 procent, så har spararna
faktiskt haft en negativ ränta.

Räntan är visserligen en viktig kostnadsfaktor,
men viktigare är dess roll
som ett medel att reglera tillgången på
kapital.

Obligationsmarknadens utveckling
efter räntehöjningen visade, att denna
fått avsedd verkan. För bostadsfinansieringen
kunde omedelbart efter höjningen
uppbringas 450 miljoner kronor
genom ett femårigt 51/4-procents lån,
Stadshypotekskassan, och ett 40-årigt
öi/o-procentslån, Bostadskreditkassan.
I augusti emitterades ytterligare lån
på 150 miljoner kronor. Genom placeringen
av dessa lån kunde affärsbankernas
byggnadskreditiv avlyftas och
finansieringen av bostadsbyggandet för
vintern var säkerställt.

Riksbankens stödköp av obligationer
upphörde, då obligationsmarknaden
efter höjningen varit inriktad på
en eventuell framtida sänkning av räntan.
Spekulationerna på aktiebörsen
dämpades också så småningom och
kursstegringen på aktiebörsen kunde

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

brytas, sedan det rått en viss tvekan
om räntehöjningens varaktighet.

Sammanfattningsvis skulle jag, herr
talman, vilja erinra om följande.

Riksbanksledningens räntepolitiska
aktion den 10 juli förra året måste ses
mot bakgrunden av den ekonomiska
politik och finanspolitik, som förts i
detta land under en följd av år. Många
års försummelser inom den ekonomiska
politikens område, vars främsta
kännetecken blivit en klart otillräcklig
kapital- och kreditförsörjning och en
mindre väl fungerande kapitalmarknad,
fick nu sin logiska utlösning.
Riksbanksledningen var kort sagt försatt
i ett tvångsläge till följd av den
förda politiken. Det är också betecknande,
att efter vad vi nu vet hade
utanför bankofullmäktige inga alternativa
åtgärder diskuterats i syfte att
komma tillrätta med den utpräglade
och akuta kreditmarknadskris, som hotade
bli ett faktum under senare delen
av året och som framför allt hade betytt
en kris för bostadsproduktionen med
åtföljande arbetslöshetskris inom byggnadsfacken.
En så bård kreditpolitisk
åtstramning, som den nu företagna
räntehöjningen innebar, utgör utan tvekan
en besk medicin. Det finns ingen
anledning att överskyla detta faktum.
Med en i tid insatt rationell penningpolitik,
underbyggd av en sparstimulerande
allmän ekonomisk politik — så
som vi bland annat från folkpartiets
sida länge förordat — hade denna häftiga
»kastning» kunnat undvikas. Låt
oss i varje fall hoppas, att det inträffade
får bli en varning, att det i längden
inte går att föra en ekonomisk politik
efter de linjer, som under en lång
följd av år förts bär. Det skedda blir
då också en lärdom för framtiden.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid bankoutskottets
utlåtande nr (5 fogade reservationen
nr 1) av herr Ewerlöf in. fl.

Häri instämde herr Carlsson i Tibro
(fp).

Penning- och valutapolitiken

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! När man benar upp diskussionen
om riksbankens penningpolitik
i fjol, finner man motsättningar
både när det gäller att beskriva läget
som sådant och när det gäller att föreskriva
lämpliga åtgärder. Socialdemokraterna
och bondeförbundarna bär ju
en rad av år varit samhällsekonomiens
livmedici. Deras bulletiner talar om
väsentligt förbättrade förhållanden, och
kontentan av granskningen blir att det
år 1957 på sommaren inte förelåg någon
sådan tillspetsning av konjunkturläget,
att det var nödvändigt med några »aktioner
i restriktiv riktning».

Det påståendet är, anser vi inom högern
och folkpartiet, fullständigt felaktigt.
Låt-gå-politiken hade drivits
länge nog. Den hade haft i sitt släptåg
en fortgående penningvärdeförsämring,
lönestegringarna hade överstigit ökningen
av landets reella resurser och
vår valutareserv hade fortgående tappats
av. Låt-gå-politiken har inneburit
en omfördelning av tillgångarna i landet
till förmån för staten och andra
stora ägare av realkapital på bekostnad
av de små i samhället. Den har inneburit
en skatteskärpning, som riksdagen
aldrig beslutat, och den har inneburit
en urholkning av sociala förmåner,
som man lovat grupper av medborgare.
Den har blåst under konsumtionsbenägenheten
och på så sätt minskat möjligheterna
att bygga ut landets produktionsresurser.

En sådan politik kan inte drivas hur
länge som helst. Först blir det stoppsignaler
genom utvecklingen inom landet.
Dristande tilltro till penningvärdet
pressar upp både löneanspråk och priser
och krymper utbudet av långfristigt
kapital. I relation till utlandet kan
låt-gå-politiken drivas bara så länge
våra viktigaste handelspartners och våra
konkurrenter på världsmarknaden
låter ungefär samma utveckling ha sin
gång.

Var stod vi då i somras? Låt mig

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

först begränsa perspektivet till de interna
svenska förhållandena. Man säger
t. ex. i konjunkturinstitutets höstrapport,
att vi hunnit så nära ett tillstånd
av samhällsekonomisk balans, som
vi i praktiken kunde hoppas på. Men
man understryker i rapporten att balansen
kunde vara »en momentan mellanstation»
och att det inte var en naturlig
jämvikt utan en jämvikt som betingades
av den ekonomiska politikens
ingrepp.

Redan en sådan beskrivning av tillståndet
ger egentligen en tillräcklig bakgrund
åt riksbankens räntehöjning. Vi
hade ett samhällsekonomiskt läge, som
i ögonblicksprojicering kunde te sig
som jämvikt, men där mycket tydde
på att man skulle fortsätta att rulla
vidare i det vanda inflationsspåret. Och
märk väl — det framhölls att detta
jämviktsläge var beroende av kraften
och målmedvetenheten hos den ekonomiska
politik som förts och kunde rimligen
alltså inte väntas bli bestående
i ett läge, där var och en måste erkänna
att effektiviteten hos den ekonomiska
politiken radikalt hade avtagit.

Vår finansminister, som har en djärvt
bildskapande fantasi, brukar tala om
den »rikhaltiga arsenal av vapen», som
står till den ekonomiska politikens förfogande.
En del av dem sammanfattas
under rubriken »finanspolitik» och
hanteras alltså av denna kammare och
vår medkammare. En annan kategori
av den ekonomiska politikens vapen
katalogiseras under rubriken »penningpolitik»
och hanteras alltså av riksbanken.

Hur utföll då i somras en mönstring
av de olika vapenslagen?

För finanspolitikens del måste man
konstatera, att den från att ha varit
en samhällsekonomiens aktive och
kraftfulle beskyddare på vakt mot de
»uppspringande inflationistiska störningskällorna»
hade övergått till att
själv bli en samhällsekonomisk stör -

ningsfaktor. Det hade visat sig politiskt
omöjligt att via finanspolitiken
nå en åtstramande effekt på den totala
samhällsekonomien. Högbeskattningen
hade lyckats reducera likviditeten inom
produktionslivet men ingalunda hos
konsumenterna. Och, framför allt, statens
egna s. k. steriliseringar hade visat
sig vara rena spegelfäkteriet. De överdimensionerade
statsutgifterna, delvis
finansierade med oäkta kredit, spädde
ständigt på marknadens likviditet. En
prioriterad statsupplåning trängde andra
kapitalbehov åt sidan. För penningpolitiken
var finanspolitiken sannerligen
ingenting att hålla i handen när
åskan gick.

Jag vill gärna erinra om att detta
konstaterande av det ömsesidiga förhållandet
mellan finanspolitik och penningpolitik
inte är någon svartmålning
som uppfunnits av regeringens kritiker.
Förra året uttalade bankoutskottets
majoritet precis detsamma genom
att skriva: »Ju passivare finanspolitiken
är, desto större blir den del av efterfrågebegränsningen
som måste uppnås
med kreditpolitiska medel.»

Precisionen i finanspolitiken hade
alltså testats och underkänts av en obeveklig
verklighet. Under braskande reklam
från både herr Strängs och regeringschefens
sida — de hade talat om
att man nu skulle uppnå någonting
verkligt förnämligt — hade man släppt
i väg sin överbalanserade budget. Finansministern
har sedan kommenterat
detta med ett strindbergskt citat; han
hade siktat mot skyn men träffat skogsbrynet.
Tyvärr tydde heller ingenting
på att finanspolitikerna var beredda
att arbeta efter andra linjer. Den som
till äventyrs i somras räknade med
detta, måste ha blivit grymt besviken,
när han sedan tog del av årets budget.

Det behövdes alltså i somras inte någon
djupgående analys för att riksbanken
skulle ansluta sig till bankoutskottets
uppfattning, att i och med att finanspolitikens
verkningar blivit mindre

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

effektiva, så måste det ligga ett större
ansvar på kreditpolitiken.

Penningpolitiken kan arbeta med direkta
regleringar och med generella
medel. Hur man under de sistförflutna
åren flitigt bemödat sig om att med
direkta regleringar dämma upp penningsflödet,
med emissionskontroll, utlåningstak,
likviditetsöverenskommelser
och all sköns finter — det redogör
riksbankschefen för i sin förvaltningsberättelse
för år 1957. Där säges också
klart ifrån, att effektiviteten i dessa åtgärder
kraftigt hade avtagit under året
beroende på den likviditet som i samhället
skapats av statsbudgeten.

Läget hotade att glida riksbanken ur
händerna. Utan något stöd att vänta
från finanspolitiken och med de fysiska
kontrollmöjligheterna scliackade
just av finanspolitikens verkningar såg
riksbanken det som sin klara skyldighet
att justera räntan uppåt.

Redan de inhemska förhållandena
talade alltså, menar jag, entydigt för
att det förelåg ett behov av att höja
räntan. Dessutom underströk en hel rad
internationella faktorer vikten och betydelsen
av att vi här hemma verkligen
gjorde något. Det var ju många tecken
som tydde på att den internationella investeringskonjunkturen
höll på att bryta
samman både i Förenta staterna och
i större delen av Västeuropa. Prisfallet
på råvaror — en gammal pålitlig stormsignal
— visade inga tecken att upphöra.
Minskade inkomster för de råvaruproducerande
länderna måste komma
att betyda minskade avsättningsmöjligheter
för industriländernas export.
Den industriella produktionskapaciteten
började i det läget på många
håll att te sig överdimensionerad. Orderingången
till kapitalvaruindustrien
avtog månad för månad. Inför det oväder,
som hotade att dra upp, stramades
den ekonomiska politiken åt i en rad
länder.

För vårt land, som ju genom sin omfattande
utrikeshandel är i alldeles

Penning- och valutapolitiken

ovanligt hög grad knutet till världsekonomien,
innebar utvecklingen uppenbara
risker. Ogynnsamma förskjutningar
kunde redan noteras i prisrelationerna
mellan våra exportprodukter och
de varor vi importerar. Om den utvecklingen
fortsatte kunde påfrestningarna
bli svåra nog för vår redan alltför
begränsade valutareserv. Skärpt konkurrens
på världsmarknaden, kanske
med växelkursförändringar som vapen,
innebär givetvis risker särskilt för de
säljarländer där den inhemska prisnivån
är hög. Om de svensktillverkade
varornas pris internationellt sett skulle
komma att ligga för högt, skulle i den
hårdnande konkurrensen våra exportmöjligheter
starkt minska och dessutom
den svenska marknaden invaderas
av importvaror. Följden skulle bli
en omfattande arbetslöshet här hemma
och bristande förmåga att betala de importvaror,
som är väsentliga inte bara
för vår levnadsstandard utan över huvud
taget för våra möjligheter att hålla
stora delar av vårt näringsliv i gång.

Utöver dessa grundläggande risker
för vår valutareserv kunde man peka
också på den dåliga sjöfartskonjunkturen,
som rimligen måste komma att
minska det sjöfartsnetto, som förr om
åren varit en aktiv tillgång när det
gällt att jämna ut den bristande varubalansen.
Man kunde också erinra om
att den i och för sig utomordentligt
värdefulla liberaliseringen av utrikeshandeln
och de utländska betalningarna
gjorde riskerna för farliga förskjutningar
i valutareserven större än de
varit tidigare, när import och betalningstransaktioner
var hårt kontrollerade.
Om vi här i landet blev sittande
med en väsentligt lägre ränta än den
våra viktigare handelspartners arbetade
med, skulle en del av den svenska
utrikeshandelns varukrediter komma
att bli finansierade på den billigare
svenska marknaden med ty åtföljande,
för vår valutareserv vansklig förskjutning
av betalningsterminerna.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

Var och en med någon som helst
uppfattning av det internationella skeendet
och dess risker måste säga sig,
att vi här i landet inte kunde låta vår
inflatoriska konjunktur rulla vidare
medan våra stora handelspartners kunde
notera prisfall och kärvare förhållanden.
Att i ett sådant läge ingenting
göra skulle ha varit att spela högt med
landets möjligheter till fortsatt full sysselsättning
och bibehållen levnadsstandard.

En synpunkt till vill jag gärna understryka
innan jag slutar. Det var inte
bara så, att riskerna av att ingenting
göra i somras med hänsyn till en rad
internationella faktorer måste bedömas
som farligare att taga än tidigare. Det
var också så, att chanserna att med
våra begränsade svenska handlingsmöjligheter
nå ett positivt resultat var större
än tidigare. Vi hade ju inte längre
att räkna med vad som brukat kallas
»störningar från utlandet» och som
varit en kär bortförklaringsgrund för
våra misslyckanden. Den internationella
konjunkturavmattningen innebar
i och för sig en bättre chans för oss
att här hemma komma till rätta med
vår inhemska inflation.

Slutligen bör man väl också peka på
de fredsavtal, som både löntagare och
jordbrukare via sina organisationer
slutit med samhällsekonomien: det tvååriga
löneavtalet och prisöverenskommelsen
för jordbruksprodukter. Dessa
båda avtal innebar — det är vi skyldiga
att besinna — inte bara en värdefull
hjälp åt statsmakterna i deras stabiliseringssträvanden
utan också en
förpliktelse för statsmakterna att motsvara
förtroendet och kraftfullt arbeta
för ett fast penningvärde under den
tid dessa stora grupper inte hade någon
möjlighet att förbättra sina villkor.
En utbredd opinion förväntade av statsmakterna,
att man skulle slippa höra
mera prat om »räddad krona» medan
den försämrades 4 å 5 procent om året;
att man skulle kasta den mångåriga

låt-gå-politiken överbord till förmån
för en politik som verkligen uträttade
något.

Jag har, herr talman, blivit mångordig
och ber nu att i korta ord endast
få rekapitulera min tankegång. Hur var
läget i somras? Jo, å ena sidan hade
vi den tydligt framträdande risken av
att Sverige med högkonjunkturens sorglösa
later skulle basa ut i svårt väder
där andra revade sina segel — å andra
sidan hade vi de goda chanserna,
delvis kanske inte återkommande, för
att positiva åtgärder verkligen skulle
kunna få effekt. Vem kunde i det läget
stå till svars med att bli sittande med
armarna i kors?

Nu kommer likväl de gamla koalitionspartierna
-—- de som närmast varit
ansvariga för penningvården här i
landet — och säger sig vara otillräckligt
övertygade om nödvändigheten av
räntehöjningen, respektive betecknar
riksbankens aktion som anmärkningsvärd.

Detta är att fullständigt ställa sammanhanget
på huvudet. Vad som inte
varit övertygande och vad som är förtjänt
av grava anmärkningar, det är inte
riksbankens penningpolitik utan den
finanspolitik, som tvingat riksbanken
till en skärpt penningpolitik. Anmärkningar
skall riktas mot dem, som gjort
räntestegringen nödvändig genom att
med fickorna stinna av inflationspengar
tro sig orka med vilka framtidsåtaganden
som helst. Anmärkningarna
skall riktas mot finansministern, som
inte haft kurage att freda sin fina julgran,
som han talade om 1956, mot att
bli plundrad in på sista barret. Anmärkningarna
skall riktas mot dem,
som — för att använda herr Hedlunds
ord om de sista årens politik — alltför
gärna dansat kring guldkalven, väljarna
till behag.

Kunde vi här i riksdagen samsas om
att väsentligt skära ned statsutgifterna
och omarbeta beskattningsreglerna i en

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

mera sparfriimjande och investeringsvänlig
riktning, då skulle en emissarie
snart nog kunna vandra över från riksbanken
till regeringen på betydligt gladare
fötter än herr Eckerberg gjorde
den 10 juli.

Skall någon anmärkning riktas mot
riksbanken, skall det vara den, att riksbanken
inte redan tidigare med tillräcklig
kraft sökt hejda den penningvärdeförstörande
utvecklingen.

Men sådana tankegångar är tydligen
fullständigt främmande för bankoutskottets
ledamöter från socialdemokraterna
och centerpartiet, som i stället
hand i hand ger sig ut på det konstitutionella
planets hala is för att finna
argument mot riksbankens grundlagsfästa
självständiga kompetens. Resultatet
har blivit rätt fatala rovor. De socialdemokratiska
ledamöterna har sökt
stöda sin uppfattning med ett citat från
ett 21 år gammalt uttalande av bankoutskottet,
som i sin tur går tillbaka på
ett ännu äldre uttalande. Sinne för kontinuitet
är förvisso en tillgång i politiken
men bör kanske då ta sig uttryck
också i själva sättet att citera.
Nu har man emellertid utelämnat det
väsentliga stycket i det gamla bankoutskottsutlåtandet,
det som säger att bestämmandet
och avgörandet av vilka
medel som under olika förhållanden
lämpligen bör komma till användning
för att man skall nå det för penningpolitiken
uppställda målet »bör ankomma
på riksbanksledningen, som i detta
avseende har att ensam bära ansvaret».

Under förutsättning att majoriteten i
utskottet tar med denna väsentliga del
av citatet tror jag att vi från högerhåll
gärna instämmer i att uttalandet fortfarande
äger sin fulla giltighet. För det
är väl alldeles tydligt, att bestämmelser
— och respekterade bestämmelser —
om riksbankens självständiga ansvar
inte saknar praktiskt värde. Erfarenheter
från både vårt land och andra
länder har visat, att statsmakterna i

Penning- och valutapolitiken

riksbankens självständighet behöver en
motvikt mot de tendenser att överanstränga
samhällets reella resurser, att
söka leva över sina tillgångar, som
tycks vara utmärkande för den offentliga
hushållningen. Systemet innebär,
att statsskutans skeppare, regeringen,
när penningpolitiken måste släppa till
lots för att klara fram skutan mellan
väljargunstens farligt lockande öar, låter
sig bindas vid masten medan lotspersonalen,
professionellt okänslig för sirenernas
sång, svarar för skutans trygga
färd. Det är inte första gången i
världshistorien, som de sålunda sirenfrälsta
med upprörda ord klandrar sina
lotsar för deras hjärtans hårdhet och
rent av söker lämpa överlotsen överbord
för att själva styra dit dem lyster.

Men de som nu kräver en omläggning
av kursen måste dessförinnan fråga
sig: Månne inte det nya ränteläget
ger ett stöd i strävandena att ordna
det klokt för vårt folk? Ger det oss inte
en ny chans — efterlängtad av en stor
majoritet av folket — att äntligen kunna
upprätthålla kronans värde i allmänhetens
hand, att sätta trygghet bakom
löneavtal och låneavtal? Ger inte
den minskade detaljkontrollen över kreditmarknaden,
som nu blivit möjlig,
större chanser för att det knappa kapital,
som står till buds, mer än förr söker
sig till de avsnitt av samhällsekonomien,
där det — i nya företag eller
i redan bestående — bäst bidrar till
att öka vårt näringslivs produktivitet,
ökar tillgången på varor och tjänster
och på så sätt ger oss en rimlig chans
att utan ytterligare skatteskärpningar
kunna uppfylla de förpliktelser vi tagit
på oss gentemot olika grupper i samhället? Vill

vi gå denna självdisciplinens väg
— för många företagarintressen knagglig
och besvärlig men på längre sikt
den enda framkomliga — eller skall vi
släntra vidare i utförsbackcn, där penningvärdet
rutschar nedåt med så där
4 procent om året, med allmän otrygg -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

het och ofta grymma orättvisor mot
enskilda människor som följd?

Det var en råd frågeställningar, som
förhållandena i vårt eget land lägger
nära. Ser vi så utanför våra gränser,
ger sig också en fråga av sig själv: Är
vi beredda att ingenting göra åt de
uppenbart ökade riskerna för våra möjligheter
att bereda full sysselsättning åt
de nu yrkesarbetande och åt de stora
ungdomskullar, som står beredda att gå
in i yrkesarbetet? Kan vi blunda för de
förödande följder för sysselsättning och
levnadsstandard som en avgränsad
svensk inflation skulle få i en internationell
konjunkturdämpning?

På högerhåll vill vi inte spela ett
spel med sådana risker. Vi ger därför
vårt erkännande åt riksbankens åtgärd
och förordar ansvarsfrihet för riksbanken
och riksgäldskontoret med den motivering,
som anförts i reservationen
av herr Ewerlöf m. fl.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Sedan många år tillbaka
är vi vana vid att när bankoutskottet
har lagt fram sitt utlåtande angående
den verkställda granskningen av
riksbankens och riksgäldskontorets
verksamhet, har det alltid varit fogat
reservationer till dessa utlåtanden. I
detta fall är förhållandena så till vida
likartade med vad de varit tidigare, men
det föreligger dock den väsentliga skillnaden,
att det är utskottsmajoriteten,
som i det föreliggande utlåtandet är
missnöjd med riksbankens handläggning
av ett visst ärende, och minoriteten
som är nöjd.

Vad vi är oense om är den vidtagna
räntehöjningen, som riksbanksfullmäktige
beslutade den 10 juli 1957. Olika
uppfattningar om räntans betydelse, när
det gäller den ekonomiska politiken,
har ju tidigare många gånger kommit
till uttryck i de diskussioner, som vi har
fört i anslutning till bankoutskottets årliga
utlåtanden, och det får väl betraktas
som helt naturligt, att sådana me -

ningsskiljaktigheter framträder vid bedömandet
just av den här företagna
räntehöjningen. Jag skall försöka redogöra
för de synpunkter, som har legat
till grund för utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Jag skall först beröra bytesbalansen.
Denna är som bekant sammansatt av
handelsbalansen — det vill säga export
och import — och nettot på vår sjöfart.
Denna bytesbalans har, som vi säger i
vårt utlåtande, under 1957 gått jämnt
ut. 1955 visade den ett underskott på
414 miljoner kronor och 1956 ett underskott
på 127 miljoner kronor. Jämfört
med dessa båda år har alltså under
1957 inträtt en förbättring. Som redan
tidigare har sagts, är denna förbättring
rent volymmässigt sett än större, eftersom
prisutvecklingen på den internationella
marknaden för vårt vidkommande
var oförmånlig därigenom, att
prisstegringen på våra importvaror var
större än på exportvarorna. Därför blev
den värdemässiga förbättringen mindre.
Detta har medfört, att valutareserven
endast ökade med 75 miljoner under
1957.

Arbetsmarknaden har ju för sin del
kännetecknats av en avsevärt mycket
bättre balans mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft. Denna jämvikt
har obestridligen haft en dämpade effekt
på löneutvecklingen. Tvåårsavtalet
tillförsäkrade industriarbetarna en
löneförhöjning på 2 l/i procent, och löneglidningen,
som under 1956 var 3 ''/.>
procent, blev under 1957 2 J/s procent.
Det innebär alltså, att industriarbetarlönerna
under 1957 steg med 5 procent.

I jämförelse med åren 1955 och 1956,
då stegringen var 8 procent, är ju skillnaden
ganska betydande. Löneförhöjningen
för stats- och kommunalanställda
ligger vid cirka 10 procent, och den
sammanlagda lönesumman i landet beräknas
därför ha ökat med 7 procent.
Även i detta hänseende har alltså en
förbättring obestridligen skett.

Prisutvecklingen har varit stabil.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Partipriserna har hållits oförändrade —
1955 steg de med 7 procent och 1956
med 2 procent. Även härvidlag är alltså
läget bättre.

Men dessa ting berör inte reservanterna.
De talar i sin reservation endast om
konsumentpriserna, som stigit med 4
procent. Det bör i detta sammanhang
erinras om att hälften av denna prisstegring
uppkommit på grund av beslut
som fattats här i riksdagen om höjda
indirekta skatter samt genom höjning
av vissa statliga avgifter och taxor, vartill
kommer höjda hyror.

Jag ifrågasätter, om det är riktigt att
betrakta denna höjning som ett symptom
på inflationstryck. Brukar man inte
annars ta mera allmänna prisstegringar
som inflationistiska symptom? Några
sådana allmänna prisstegringar kan ju
ändå inte påstås ha inträtt under 1957.
Att ta en stegring i levnadskostnaderna
som ett självklart tecken på att inflationstryck
föreligger är väl att något förenkla
problemen, i varje fall mot bakgrunden
av de erfarenheter man synes
ha gjort framför allt i USA, där prisstegringen
fortsätter trots en tilltagande arbetslöshet.

Det förtjänar också framhållas att
prisstegringarna i de flesta andra länder,
som är av betydelse för svensk utrikeshandel,
har varit likartade med
våra egna. Härav följer, att vårt lands
internationella konkurrenskraft inte
har försämrats genom dessa prisstegringar.
Man kan alltså inte heller säga
att läget inom dessa avsnitt av vårt
samhällsliv skulle vara ett skäl för den
räntehöjning som jag förut talat om.

Vad sedelomloppet beträffar bör väl
också omfattningen av det vittna om fn
lugnare utveckling. Sedelomloppets omfattning
steg nämligen 1956 med 5,2
procent och under 1957 med 4,3 procent.
Industriproduktionen steg under
första halvåret 1957 med 5 ‘/* procent
och för hela året med 3 ''/* procent,

Penning- och valutapolitiken

Bruttonationalprodukten har enligt
preliminära beräkningar förbättrats
med drygt 2 procent. Det innebär visserligen
en lägre stegring än under vissa
efterkrigsår, men ökningen kan i
alla fall betraktas som ganska tillfredsställande.

I fråga om det ökade produktionsresultatets
användning kan man konstatera
en förskjutning från konsumtion till
investeringar, och detta överensstämmer
ju helt med våra önskemål.

Denna förskjutning tar sig siffermässigt
uttryck i att investeringarna
ökade med omkring 3 procent och konsumtionen
med inte fullt 1 */* procent.

Därutöver kan man notera ett ökat
personligt sparande. Sparandet steg som
bekant under 1955 och var oförändrat
under 1956, och den nu föreliggande
statistiken ger antydning om en betydande
ökning av sparandet. Även detta
bär vittne om en förbättrad balans i
vår ekonomi under 1957.

Vad jag nu nämnt är resultatet av den
åtstramning i den ekonomiska politiken
som bär praktiserats från och med
1955.

Vad beträffar budgetläget under 1957,
har det inträtt en försämring. Totalbudgetens
underskott uppgick då till
800 miljoner kronor. Underskottet för
1956 var 600 miljoner kronor. En del
av denna försämring hör troligtvis samman
med den ökade balansen i vår ekonomi
genom uppbromsningen av de
nominella inkomsterna, vilken i sin tur
självklart påverkat skatteintäkterna.
Utfallet av totalbudgeten för 1956/57
blev, som jag nyss sade, ett underskott
på omkring 800 miljoner kronor.

Om man skall göra en jämförelse i
fråga om den ekonomiska verkan, som
detta underskott har, så skall man väl
göra en jämförelse inte med riksstaten
för detta budgetår utan med utfallet
från föregående års budget, och då blir
försämringen ett par hundra miljoner.
Med hänsyn till konjunkturdämpningen

medan den under 1956 steg med 3 procent.

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr It

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

kan väl det knappast betraktas som
något särskilt anmärkningsvärt.

Ett skäl för räntehöjningen, som
bankofullmäktige anfört, var att man
ville motverka spekulationstendenserna
på aktiemarknaden. Aktieindex hade
nämligen stigit från 223,7 till 249,6.
Nämnda index sjönk emellertid senare
till 247,2. Efter räntehöjningen steg index
på nytt för att åter sjunka under
höstmånaderna, en sänkning som troligtvis
får tillskrivas tendenserna till
konjunkturavmattning. Inte heller denna
utveckling kan alltså vara ett bärande
skäl för räntehöjningen.

Ett annat skäl som anförts har varit
behovet av att skaffa pengar för vår
bostadspolitik. Läget i detta avseende
var obestridligen besvärligt. Den 1 juli
1957 hade affärsbankerna engagerat sig
i bostadsbyggnadskrediler uppgående
till 2,7 miljarder, varav 870 miljoner i
redan färdiga fastigheter. Det obligationslån
som hade emitterats i januari
av stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
lyckades man inte placera.
Riksgäldskontoret emitterade under våren
ett obligationslån, vars resultat också
var mycket dåligt. Efter räntehöjningen
fick stadshypotekskassan och
bostadskreditkassan rätt att bjuda ut ett
nytt obligationslån på 450 miljoner kronor
som blev fulltecknat. Härigenom
kunde bankernas engagemang i byggnadskreditiv
avlyftas med 400 miljoner
kronor. Detta betydde självfallet en stor
tillgång för finansieringen av höstens
och vinterns bostadsbyggande.

Temporärt fick alltså räntehöjningen
det resultat som man hade åsyftat.

Emellertid kan man väl ändå fråga:
Var det något nytt kapital, något nytt
sparande, som gjorde det möjligt att
placera detta lån? Nej, så var inte fallet.
Huvudparten av obligationerna inköptes
av våra affärsbanker. Därigenom
fick hypotekskassan och bostadskreditkassan
pengar att lyfta av affärsbankernas
kreditiv, och affärsbankerna fick
alltså tillbaka de pengar för vilka de

hade köpt obligationer. Ingenting är att
säga om detta, ty det är en normal transaktion
i vår bankvärld. Men vad utskottsmajoriteten
ifrågasätter är: Var
det nödvändigt att köpa denna temporära
framgång för ett så högt pris? Blev
åtgärden att höja räntan till någon varaktig
glädje? Det är väl knappast troligt.
Hur är egentligen förhållandet i
dag? Bankerna ligger nu med byggnadskrediter
på 2,55 miljarder, varav 790
miljoner i färdiga fastigheter. Vi är
alltså i precis samma situation som på
sommaren 1957.

Allt detta gör att vi, som bildar majoriteten
i bankoutskottet och är ansvariga
för det föreliggande utskottsutlåtandet,
inte tror på att man enbart med
räntan skall kunna skapa en lånemarknad
som täcker alla våra befintliga lånebehov.
Vi anser inte heller att en
räntehöjning var absolut nödvändig i
den förevarande situationen. Men detta
problem att skaffa pengar till långsiktiga
krediter kommer man ju inte ifrån
genom att tvista om huruvida den eller
den åtgärden var nödvändig eller ej.
AU denna fråga på ett eller annat sätt
måste lösas torde vara ofrånkomligt.

Det starkaste motivet för den företagna
räntehöjningen har ju allmänt ansetts
vara bostadsbyggandets kreditbehov,
och dessa synpunkter har accepterats
av många.

Pressen har också visat bankoutskottets
utlåtande mycket stort intresse.
Jag vet inte hur många professorer i
nationalekonomi vi har här i landet,
men fem av dem har gjort uttalanden
som jag sett i pressen, och praktiskt taget
allesamman har prisat räntehöjningen.
Men vad säger dessa professorer
om de av riksbanken företedda motiven
för denna åtgärd? Jo, en av dem
säger att han tror att det var rätt att
höja räntan, men han medger att vi
inte vet så mycket om styrkan av
räntehöjningens inverkan. En annan
medger att utskottsmajoriteten har rätt
i att räntehöjningen inte var ofrånkom -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

lig den 10 juli, ty han säger att riksbanksledningens
argument för åtgärden
inte varit övertygande. Han anser
också att bostadsfinansieringen kunde
ha klarats upp utan räntehöjning, och
han går så långt att han säger att t. o. m.
en räntesänkning hade kunnat göras
om den parats med skickliga manipulationer
med kreditreglering, likviditetsoch
placeringskvoter. En tredje professor
kritiserar riksbanksledningens
motivering för den höjda räntan och
säger, att den inte varit nödvändig för
att reda upp bostadsbyggandets finansieringssvårigheter.

Som jag tidigare sagt anser flera att
räntehöjningen var befogad, men inte
på det motiv riksbanken anfört utan
därför att räntan var för låg. Motiven
för räntehöjningen betraktas som mycket
svaga. Eftersom de intervjuuttalanden,
som jag nu åberopat, troligtvis får
betraktas som en stödaktion för riksbanksfullmäktige,
så undrar jag mot
bakgrunden av vad jag nyss anfört, om
inte riksbanksledningen har anledning
att be Gud bevara sig för sina vänner.

Beträffande upplåningen vill jag
framhålla att statens redovisade låneskuld
har stigit under många år. Vid
det senaste budgetårets utgång belöpte
den sig till 16,8 miljarder.

De uttalanden, som har gjorts om denna
ökade statsskuld, har tagit sig ganska
drastiska uttryck, framför allt från
herr Hjalmarsons sida. Han har räknat
ut hur mycket denna skuld utgör på
varje svensk medborgare. Sist jag hörde
herr Hjalmarson hade han gått så
långt fram i tiden att han kunde ange
vad denna skuld utgjorde om den sloges
ut på varje medborgare, jag tror ända
fram till 1962. Med det sätt, varpå
vår statsskuld redovisas, ligger det nära
till hands att göra sådana reflexioner
och uttalanden omkring statsskulden
som herr Hjalmarson har gjort. Jag förutsätter,
att herr Hjalmarson väl känner
till statsskuldens sammansättning
och att de här sifferkonsterna, som

Penning- och valutapolitiken

han med sådan glädje har odlat, ändå är
ganska missvisande.

En närgången granskning av statsskuldens
sammansättning visar, att den
inte genomgående är en skuld i egentlig
mening. En professor i nationalekonomi
skrev för några dagar sedan en
artikel i Stockholms-Tidningen om denna
sak. Han påvisar där att statsskulden,
som redovisas vid budgetårsskiftet
med 16,8 miljarder, i verkligheten
inte är mer än 10,5 miljarder. Till detta
resultat kommer han genom att från
statsskulden räkna bort de medel, som
lånats ut för bostadsändamål och som
utgör 5,5 miljarder kronor, samt vidare
statens innestående medel i riksbanken,
800 miljoner kronor. På detta sätt
har statsskulden, uttryckt i procent av
bruttonationalprodukten, minskat från
35 till 19 procent under tiden den 30/6
1950 till samman datum 1957.

Finansministern sade för en tid sedan
i ett föredrag att mot den redovisade
statsskulden svarar reella tillgångar
till ett belopp av cirka 40 miljarder
kronor.

Alla dessa resonemang kring vår
statsskuld är emellertid förklarliga mot
bakgrunden av den bristfälliga redovisning
som sker i budgeten. Tillåt
mig, herr talman, att ta ett exempel.

Svenska staten torde vara den enda
som lånar ut pengar och samtidigt redovisar
detta som en skuld. Vi är ju
annars vana vid att det är den, som
lånar pengar, som åsamkar sig en skuld
och inte den som lånar ut pengarna.
Det är väl rimligt att tillämpa ett sådant
betraktelsesätt även när det gäller
svenska statens finanser. Om bankinrättningarna
här i landet skulle förfara
på samma sätt som staten och endast
som skulder redovisa sina utlånade
pengar utan att redovisa säkerheterna
för dessa skulder, skulle nog många
bankinrättningar framstå som konkursmässiga.

Det är sålunda helt enkelt nödvändigt
att vi ser till att även den svenska

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

»tätens lånetransaktioner redovisas på
ett sådant sätt att man kan av redovisningen
utläsa den ekonomiska ställningen.
Därest dessa pengar, som lånats
ut till bostadsändamål och som i
det senaste budgetårsskiftet utgjorde
5,5 miljarder kronor, skulle ha utlånats
av affärsbankerna, hade statsskulden
kunnat redovisas med ett belopp
som varit 5,5 miljarder lägre än det
som i dag redovisas. Detta exempel visar
hur orimliga och felaktiga slutsatser
man kan dra av det sätt varpå statsskulden
redovisas.

Det är ingen ny tanke — den har
för övrigt varit föremål för utredning
— att över budgeten endast skulle redovisas
de medel som utgör subventioner
till våra bostäder. Det vore önskvärt
att finansministern ville pröva
denna utväg, när han skall ta ställning
till frågan om redovisningen av statens
låneskulder —• jag förutsätter att finansministern
finner det angeläget att
med det snaraste göra detta.

I den reservation, där herr Ewerlöf
står som första namn, uttrycker man
sin oro över statsupplåningen, såväl
dess omfattning som dess placering,
men man underlåter att ge några anvisningar
om hur dessa frågor bättre
skulle kunna lösas. Statsupplåningen är
totalt sett beroende av efterfrågan från
statens sida. De utgifter, som vi här
i riksdagen beslutar om, är ju det som
skapar efterfrågan på pengar, och i stort
sett är väl samtliga partier ansvariga
härför. Högerns förslag till prutningar
på 270 miljoner vid fjolårets riksdag
spelar ingen roll i detta sammanhang,
eftersom detta förslag innebar att man
skulle genom skattesänkningar minska
statsinkomsterna med samma belopp.
Vill man minska lånebehovet, måste
man ha en totalbalanserad budget, och
vill man ha en totalbalanserad budget
måste man också ta ut mera i skatter.
Intetdera av detta har kunnat accepteras
av dem som undertecknat reservationen.
Man uttrycker där som sagt oro

för placeringen av statsupplåningen,
men det ges inga anvisningar om liur
dessa placeringar bör göras — inte ens
en rekommendation i någon viss riktning.

Jag har nu gått igenom de delar av
vårt ekonomiska liv som i detta sammanhang
bör tas i betraktande. Såvitt
jag kan se finns det icke skäl för den
räntehöjning som vidtagits. På intet av
dessa avsnitt ger samhällsutvecklingen
under 1957 belägg för nödvändigheten
av denna räntehöjning.

Reservanterna säger i sitt utlåtande
att i speciella situationer skall riksbanksledningen
kunna handla utan
samråd med regeringen, och man anser
att det förelåg ett sådant läge den 10
juli 1957. Jag kan medge att läget onekligen
var speciellt på det sättet, att skäl
saknades för den åtgärd som vidtogs.

Det finns dock ytterligare ett avsnitt
som jag inte berört, och det är frågan
om åtgärder för att dämpa ett befarat
övertryck på marknaden. I dag bär vi
över 55 000 arbetslösa här i landet. Hur
stor skall arbetslösheten bli, innan det
befinns påkallat med åtgärder i motsatt
riktning, d. v. s. en räntesänkning?
Det är ju åtgärder av det slaget som
man nu vidtar i andra länder, och jag
anser att frågan om en räntesänkning
med det snaraste bör komma under omprövning
även i vårt land.

Det har vidare sagts — herr Regnéll
var också inne på detta — att det som
skrivits i utskottets utlåtande står i
strid med 2 § i gällande instruktion för
bankoutskottet, vilken förbjuder utskottet
att »omedelbart till överläggning
upptaga något som syftar till rubbning
eller förändring i dessa bankens huvudgrunder».
Man tolkar då utskottets
krav på samråd mellan riksbanken och
regeringen som att banken därmed skulle
läggas under regeringens bestämmanderätt.
Detta är en egendomlig
tydning av uttrycken »samråd» och
»samarbete» som, om den vore riktig,
skulle kunna tillämpas även på reser -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

vanternas förslag till utlåtande — en
sak som herr Regnéll tydligen har förbisett
— eftersom även de talar om att
man skall samråda. Kravet på samråd
innebär i praktiken ingenting annat
än att riksbanksledningen och regeringen
dels skall skapa sig en gemensam
syn på det aktuella konjunkturläget
och dels komma överens om vilka
åtgärder som bör vidtagas. År läget
t. ex. sådant att det kräver åtgärder
för att dämpa investeringsefterfrågan,
kan detta i princip ske med räntehöjning
eller investeringsavgift. Om inte
båda åtgärderna skall tillgripas, framstår
det onekligen som naturligt, att de
båda instanserna underrättar varandra
om vad de planerar att göra. Detta förefaller
desto mera naturligt med hänsyn
till att regeringen — om den har
riksdagsmajoritetens stöd — alltid med
finanspolitiska åtgärder kan neutralisera
verkan av riksbankens åtgärder.

Någon motsättning mellan vad vi föreslår
i årets uttalande och vad vi citerar
från år 1937 föreligger inte. Den
samverkan som det i båda dessa uttalanden
talas om i så gott som identiska
ordalag skall naturligtvis för riksbankens
vidkommande ske under dess
självständiga ansvar. Denna självklarhet
påpekas visserligen inte i årets utlåtande,
eftersom den följer direkt av
riksbankslagen och grundlagen, men
om samma uttalande inte stred mot
grundlagen och instruktionen vid 1937
års riksdag kan det inte gärna göra det
vid 1958 års riksdag.

Om det är fel av riksbanksledningen
att ha samråd med regeringen, ja, rent
av ett lagbrott, som man på vissa håll
har velat göra gällande, vill jag erinra
om att sådana överläggningar har ägt
rum både år 1955 och år 1956, när vissa
räntejusteringar företogs. Detta skulle
alltså enligt den lagtolkning man vill
göra innebära, att riksbanksledningen
då har brutit mot lagar och författningar.
Är det ändå inte underligt, att
man inte påtalade detta just vid dessa

Penning- och valutapolitiken

tillfällen från de håll, där man nu med
sådan iver försöker göra troligt att vad
som skrivits både i utskottsutlåtandet
och i reservationen skulle vara någonting
felaktigt? Jag vill understryka, att
den grundlagsändring på detta område,
som det gäller, kom till stånd vid
1897 års riksdag. Den innebar bl. a.
att regeringen fick rätt att tillsätta en
ledamot i riksbankens styrelse. Skälet
för åtgärden var att samråd skulle äga
rum med regeringen, i varje fall mellan
den av regeringen utsedde representanten
och regeringen.

Högern synes i dag vara mest aggressiv
på denna punkt, åtminstone dess
huvudorgan Svenska Dagbladet, och
även, såvitt jag kan förstå, herr Regnéll.
Därför vill jag för sammanhangets
skull påpeka, att sedan vi gått ifrån
guldmyntfoten den 27 september 1931
väckte en rad framstående högerrepresentanter
i både första och andra kammaren
motion, i vilken de krävde att
regeringen av riksbankens sju ledamöter
skulle utse tre för att på så sätt
bättre trygga samarbetet mellan regeringen
och riksbanken.

Detta var högerns ståndpunkt år 1932.
Eftersom högerns representanter i
bankoutskottet har undertecknat reservationen,
som också rekommenderar
samråd mellan riksbanksledningen och
regeringen, är det väl alltjämt högerns
ståndpunkt i denna fråga.

På denna punkt har jag i utskottet
gjort mig till tolk för den meningen,
att vi borde enas om ett uttalande på
det principiella planet angående samråd
mellan regeringen och riksbanken
men samtidigt framhäva riksbankens
grundlagsenliga rätt att själv bestämma
i dessa viktiga angelägenheter. Det
var inte möjligt att få en sådan uppgörelse
till stånd, vilket jag beklagar. Om
man i alltför överdrivet nit nu vill försvara
riksbankens självständighet, är
jag rädd att resultatet kommer att bli
att vi får krav på grundlagsändringar.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

Det skulle jag inte betrakta som en
lycklig utveckling.

Herr talman! Med vad jag här anfört
hemställer jag om bifall till vad bankoutskottet
har föreslagit.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt resonemang sysslade
herr Sköldin —■ liksom för övrigt
majoritetsuttalandet —■ egentligen bara
med vad som har varit. Penningpolitikens
uppgift är emellertid att spana
framåt och att i tid lägga ut en försiktig
kurs. Herr Sköldin spejade hela tiden
bakåt och hade vänt sin kikare så,
att den ingalunda förstorade utan i stället
minskade de bekymmer, som vi har
akter över. Ett exempel på det är att
han ville bagatellisera penningvärdeförsämringen
i fjol. Fyra procent var
inte så farligt, sade han, ty drygt hälften
av denna uppgång av priserna hade
vi direkt åsamkat svenska folket genom
beslut i riksdagen.

Vinkännarna räknar med något slags
särskilt fint vin som kallas slottstappning.
Nu anses det tydligen särskilt fint
att inflationen är något slags riksdagshustappning,
men jag tror inte att detta
på något sätt lugnar spararna och konsumenterna
ute i landet. Jag tror tvärtom
att det skärper deras oro, ty det är
ett nytt bevis på vad de redan börjar
förstå, nämligen att den inflation de genomlider
i mångt och mycket har skapats
genom beslut i detta hus.

Sedan frågade herr Sköldin om något
nytt kapital tillförts marknaden genom
att man tillfälligt löste proppen i
bostadsfinansieringen i somras. Han
svarade själv att det naturligtvis inte
var så, och det har han kanske rätt i.
Så fortsatte han sitt resonemang: »Hade
man inte då kunnat komma till samma
resultat på en lägre bankräntenivå?»
Det är möjligt att man hade kunnat
det; bankerna har ofta låtit tala
med sig. Men det hade i så fall inneburit
bara en nödlösning för stunden.
Detta var herr Sköldin kanske medve -

ten om, tv han frågade vidare: »Var
det nödvändigt att köpa denna temporära
framgång för så högt pris?» Det
hade blivit en temporär framgång men
inte närmat räntan till det läge, som
spararna måste betrakta som ett oeftergivligt
minimum. Det hade inte inneburit
ett försök att minska inflationen
och skärpa vår beredskap mot de faror
som hotar vår export. Det hade kort
sagt varit ett nytt led i den bedrövliga
politik som demonstreras i så många
andra sammanhang. Vi säger oss ofta
att en sanering är nödvändig, kanske
med preciseringen »under den närmaste
framtiden», men vi gör ingenting.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! I centerpartiets reservation
till föreliggande utlåtande från
bankoutskottet förklaras trosvisst, att
fullmäktiges i riksbanken omdiskuterade
beslut om räntehöjning den 10
juli 1957, vilket beslut som bekant fattades
utan att regeringen underrättades,
är att betrakta som en »unik episod»,
varvid reservanterna förutsätter »att i
framtiden erforderligt samråd kommer
till stånd mellan riksbanken och Kungl.
Maj:t». Ja, vi får väl hoppas det.

Jag skall inte här inlåta mig på frågan
om riksbankens självständighet och
bankofullmäktiges rätt att ensamma bestämma
om räntenivån i landet. Jag
anser att diskussionen härom är fullkomligt
formalistisk. Följande är nämligen
obestridligt:

1. Inom ett och samma land kan självfallet
bara en ekonomisk politik genomföras.
Att landets ekonomiska politik
skall utformas och genomföras oberoende
av landets regering kan ingen hävda.
Det är därför också hopplöst att förorda
en ordning, där riksbanken på
egen hand skall bestämma över en så
viktig fråga i den ekonomiska politiken
som räntenivån.

2. Det är sant att bankofullmäktige
väljes av riksdagen, medan regeringen
utses av Konungen, men var och en vet

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

att i ett land med parlamentarisk demokrati
ingen regering kan vara kvar,
som inte har stöd i riksdagen. I sak är
alltså bankofullmäktiges och regeringens
ställning till riksdagen i stort sett
densamma.

Det är uppenbart att de som försöker
motivera bankofullmäktiges handlingssätt
gör det bara därför att de är överens
om det ekonomiskt riktiga i bankofullmäktiges
åtgärd av den 10 juli i fjol och
alltså anser sig behöva göra förtvivlade
försök att försvara denna åtgärd även
från konstitutionella utgångspunkter.
Det behövs enligt min mening mindre
än vad som då inträffade för att man
skall ha rätt att tala om konstitutionella
kristecken. Regeringen har för sin del
känt sig föranlåten att byta ut sin representant
i riksbanksledningen. Riksdagen
borde göra detsamma med sina
representanter.

Sakligt sett kan bankofullmäktiges beslut
omöjligen försvaras. Jag behöver
bara erinra om de ekonomiska fakta,
som anföres i utskottsmajoritetens uttalande.

Medan partipriserna i allmänhet stod
stilla under förra året, ökade konsumtionspriserna
med ungefär 4 procent.
Ökningen under första halvåret var
emellertid bara 1 procent. Vad beträffar
den totala ökningen hänförde den sig
till hälften från höjda indirekta skatter
samt statliga avgifter och taxor. Som
vanligt var det alltså den statliga skatteoch
avgiftspolitiken som bidrog till inflationsutvecklingen,
vilken sålunda i
mycket hög grad var en följd av medvetna
politiska åtgärder.

Nu säger herr Regnéll att det inte spelar
någon roll hur inflationen åstadkommits.
För den stora allmänheten,
menar han, blir resultatet detsamma.
Det är riktigt, men det anförda faktiska
förhållandet pekar ju på att staten borde
låta bli att genom indirekt beskattning
framdriva höga priser. Att avstå härifrån
vore också ett sätt att dämma upp
inflationen. Jag har inte lagt märke till

Penning- och valutapolitiken

att herr Regnéll eller andra högerrepresentanter
haft något att invända mot
den stegrade indirekta beskattningen.

Sedelomloppet visade under fjolåret
en mindre ökning än vanligt. Industriproduktionen
ökade med 3,5 procent,
och under första halvåret, d. v. s. under
tiden före räntehöjningen, var ökningen
hela 5,5 procent. Investeringarna
ökade snabbare än konsumtionen, eller
med 3 procent mot 1,5. Utrikeshandeln
visade bättre balans än under tidigare
år.

Utskottet meddelar, att löneglidningen
under perioden november 1956—-november 1957 var 2,5 procent eller
1 procent mindre än närmast föregående
period. Antalet lediga platser var i
avtagande. Utskottet borde ha tillagt att
tvååriga avtal genomdrivits, som i stort
sett innebar status quo i lönehänseende,
om man bortser från kompensationen
till följd av arbetstidsförkortningen.

Det finns därför verkligen alla skäl
för att betrakta bankofullmäktiges räntebeslut
den 10 juli i fjol som anmärkningsvärt.

Anmärkningsvärda är också de motiv,
som från bankofullmäktige anförts
för räntekuppen. Ett av dessa var, att
man ville dämpa spekulationstendenserna
på aktiemarknaden. Man hänvisar
härvid till stegringen av aktieindex
från 223,7 vid årsskiftet 1956/57 till
249,6 i slutet av maj förra året. Orsakerna
till dessa tendenser var naturligtvis
flera, men en orsak var säkerligen
den skärpning av det kalla kriget
och därmed spekulationerna i nya stegrade
rustningar som blev den temporära
följden av händelserna i Egypten
och Ungern. En annan »stimulerande»
faktor var onekligen de tvååriga avtalen.

Bankofullmäktige brydde sig tydligen
inte om att närmare undersöka orsakerna
till ifrågavarande spekulationstendenser.
Möjligen berodde detta på
bristande politiska förutsättningar. Det
inträffade har emellertid visat, att riks -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

dagen borde ombesörja en sådan sammansättning
av ledningen för riksbanken,
att denna vore i stånd att bättre
politiskt överväga förändringarna i situationen.

Bankofullmäktige hyste också bekymmer
för utvecklingen av statens finanser.
Statsinkomsterna började stagnera
med påföljd att lånebehoven ökade. Vi
har för vår del alltid hävdat, att statliga
investeringar i kraftverk, kommunikationer
och andra produktiva företag
liksom bostäder bör finansieras med
lånemedel och icke med uttaxering från
skattedragarna och att det måste anses
synnerligen legitimt, att staten på jämbördig
fot med privata uppträder på
lånemarknaden.

Statens ständigt stegrade löpande utgifter
mot bakgrunden av stagnerande
inkomster är dock verkligen ett problem
i den ekonomiska politiken.
Främst är det här fråga om de oupphörligt
stegrade improduktiva utgifterna
för militära ändamål som inger bekymmer
i fråga om såväl statens finanser
som ett stabilt penningvärde. Det
är emellertid obegripligt hur man i riksbanksledningen
kunde komma fram till
att man skulle kunna förbättra statens
finanser genom att öka kostnaderna för
statens upplåning samt för räntesubventioner
till bostadsbyggandet. Följden
av räntehöjningen blev ju försämrade
statsfinanser. Räntehöjningen påminner
ur denna synpunkt om de åtgärder, som
av och till genomförts under de gångna
åren för att bevara penningvärdet. Man
har höjt de indirekta skatterna och
därmed priserna med den motiveringen,
att man ville hejda inflationen.

Som sitt allra viktigaste motiv har
riksbanksledningen angett det vid halvårsskiftet
i fjol trängande behovet av
att skaffa lån till bostadsbyggandet.
Uppgången på aktiemarknaden och det
ökade statliga lånebehovet utlöste spekulationer
i en räntehöjning. I dessa
deltog och medverkade aktivt bankkapitalet.
Betydande belopp låstes i bygg -

nadskreditiv, gällande redan färdigställda
lägenheter. Räntehöjningen medförde
som bekant, att ett par obligationslån
kunde placeras. Bankoutskottet sticker
emellertid hål på bubblan genom
det intressanta konstaterandet, att det
var affärsbankerna som tog hand om
de flesta obligationerna. Hela »effekten»
av räntehöjningen blev alltså, att
affärsbankerna minskade sitt innehav
av byggnadskreditiv och ökade innehavet
av obligationer. Följden blev att
man fick mera betalt för sina pengar.

De motiv för en räntehöjning som
bankofullmäktige anförde har även i
föreliggande utskottsutlåtande liksom
på så många andra håll utsatts för en
nedgörande kritik. Bankofullmäktiges
position är uppenbarligen sönderskjuten.

Det är rimligt att man frågar sig vad
det är som i verkligheten ligger bakom
kurragömmaleken i räntefrågan.
Det är uppenbart att bankofullmäktige
har varit utsatta för ett tryck från vissa
håll, d. v. s. från de kretsar, som under
lång tid har ivrat för en högre ränta.
Dessa kretsar är att söka inom den
svenska storfinansen, och man frågar
sig då vilka deras verkliga motiv är
för en högre ränta.

1. I den hårdnande konkurrensen är
storföretagen intresserade av att klämma
åt småföretagen så mycket som möjligt.
Detta gör man på ett ganska effektivt
sätt genom att driva räntan i höjden.

2. I en tid av högkonjunktur pågår
alltid en kamp om kapitalet. Så länge
utsikterna till fortsatt expansion är för
handen vill storkapitalet slå ut medtävlarna
om spararnas kapital, d. v. s.
pressa tillbaka de statliga och kommunala
investeringarna samt upplåningen
från småföretagarnas sida. Med de strålande
vinster som storföretagen nu kan
inhösta bereder en högre ränta dem
inga större bekymmer.

3. Inte minst är räntefrågan förbunden
med bostadsfrågan och bostadspoli -

Nr 11

Fredagen den

tiken. Til) följd av de samhälleliga åtgärderna
på bostadspolitikens område
har bostadsbyggandet inte varit så profitabelt
som privatkapitalet har önskat.
Det är därför som man har inlett energiska
attacker för att slopa byggnadsregleringen
och de statliga bostadssubventionerna.
Så länge man inte annat
än delvis har lyckats genomföra detta
har man eftersträvat att höja räntorna
för att åtminstone den vägen kunna profitera
på bostadsbyggandet. Avsikten
har naturligtvis samtidigt varit och är
alltjämt att genom stegrade räntor
tvinga fram högre bostadskostnader och
hyror för att därigenom göra bostadsbyggandet
till ett mera begärligt område
för kapitalistisk spekulation.

Men sparandet, invänder någon, betyder
inte högre räntor en stimulans till
ökat sparande? Om man här åsyftar
sparande bland de breda folklagren,
alltså ett småfolkets sparande, är det
väl uppenbart att en höjning av inlåningsräntan
med aU procent mest är att
betrakta som ett hån mot småspararna.
Under efterkrigstiden har besparingarnas
värde till följd av inflationen minskat
med genomsnittligt 3—4 procent
om året. Om man verkligen ville stimulera
det enskilda sparandet, borde man
genomföra en politik som gjorde slut
på penningvärdeförsämringen. Det
skulle verkligen småspararna tjäna på.
En sådan politik skulle innebära att
man skapade ett verkligt, som det brukar
heta, »sparvänligt klimat».

Hur skall man då kunna förklara att
bankofullmäktiges majoritet — med
hänsyn till de intressen den representerar
— kunnat fatta detta räntebeslut?
Jag kan inte finna någon annan förklaring
än att vederbörande som så
många andra har blivit förhäxade av
den borgerliga räntedemagogien och
fallit undan för det storfinansiella trycket
i ränte- och inflationsfrågorna. Man
har inte, med undantag för herr Itubbestad,
lyckats skaffa sig och hävda en
egen mening, och så får det svenska fol -

21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

ket betala höjda räntor, höjda priser
och ökade omkostnader på praktiskt
taget allt.

Det är anmärkningsvärt, att fullmäktige
i riksbanken kan anse sig böra sitta
kvar, även sedan de fått fullkomligt
klart för sig, att de mot sig haft och
har både riksdagens majoritet och regeringen.
Detta förhållande måste betraktas
som oefterrättligt.

En trots allt viktigare fråga är emellertid,
om räntan skall tillåtas kvarstanna
på den höga nivån eller om det
beslut, som regeringen ogillade och
som riksdagsmajoriteten nog kommer
att ogilla i dag, skall kvarstå. Vi har i
annat sammanhang krävt en sänkning
av räntan, och det torde väl vara uppenbart
att den frågan är aktuell, inte
minst med hänsyn till nuvarande konjunkturutveckling.
Det är en halvhet
att utdöma ett beslut av bankofullmäktige
och sedan låta detta beslut stå
kvar, särskilt som det oriktiga och
förkastliga däri är ännu mer uppenbart
nu än då det fattades.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört skulle jag också vilja
hemställa, att riksdagen måtte besluta
bifalla utskottets hemställan under
punkt 3:o), gällande ansvarsfrihet
för fullmäktige i riksbanken, med följande
tillägg: att ansvarsfrihet må beviljas
fullmäktige i riksbanken dels för
förvaltningen under år 1956 av bankens
såväl huvudkontor som samtliga
avdelningskontor i orterna, dels ock
för de beslut och åtgärder som finns
antecknade i fullmäktiges protokoll
fr. o. m. den 10 januari 1957 t. o. m.
den 9 januari innevarande år, med undanlag
för fullmäktiges beslut om räntehöjningen
den 10 juli 1957, vilket
riksdagen ogillar.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Jag skulle i huvudsak
kunna ansluta mig till vad herr Sköldin
har sagt här tidigare. Anledningen
till att herr Eliasson och jag har en sär -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

skild reservation är att vi kanske har
reagerat ännu kraftigare mot de händelser,
som inträffade den 10 juli i fjol.

Det är i huvudsak två ting som vi
ifrågasätter, nämligen dels om denna
diskontohöjning och den chock som
följde på den verkligen vad nödvändig,
dels om inte ett annat förfarande vid
förhandsbedömningen av åtgärden borde
ha tillgripits, nämligen samråd med
regeringen.

Vad gäller nödvändigheten av räntehöjningen,
synes det oss som om konjunkturutvecklingen
vid denna tidpunkt
visade på en uppbromsning. Händelserna
därefter har väl ytterligare styrkt
riktigheten av den synpunkten. Vi gör
gällande, att man knappast kunde anse
den räntenivå, som tidigare fanns,
vara låg. Med hänsyn härtill menar vi,
att det är nödvändigt att pröva och inventera
alla möjligheter, innan man går
in för en åtgärd av det slag, riksbanksfullmäktige
beslutade om. Man måste
ovillkorligen se till, att de ekonomiska
bördor, som man vill lägga på samhällsmedborgarna,
blir av den omfattningen,
att de kan bäras av alla och att
man gemensamt kan ta ansvaret
för dem.

Många enskilda och en del företagsenheter,
som inte medverkat till att högkonjunkturen
fortsatt, får kanske ändå
vara med om att bära det tyngsta lasset,
när det gäller konsekvenserna av
en hög ränta. Svårigheterna inom penningpolitiken
har naturligtvis i stor
utsträckning berott på att den allmänna
mentaliteten varit sådan, att man inte
velat, även om räntan kanske skulle ha
varit ganska hög, underkasta sig de
sparande som fordras för att samhälls
ekonomien skall kunna hållas någorlunda
stabil.

En tidning har i vinter lottat ut »ett
skattefritt år». Denna tidning har intervjuat
en hel del människor om vad de
skulle göra, därest de finge ett skattefritt
år. Så gott som samtliga har svarat,
att de skulle ut och resa, och de

flesta skulle resa utomlands. Vederbörande
skulle med glatt mod se, att dessa
pengar flöge sin kos. Knappast någon
har talat om att använda dem för sparändamål.

Detta rimmar inte med vad man tidigare
i dag sagt från denna talarstol,
nämligen att just en hög ränta skulle
stimulera ett sparande hos folk i allmänhet.
Man har sagt, att vi lever över
våra tillgångar. Ja, det kan vara riktigt.
och det tyder detta exempel på, men det
visar å andra sidan inte, att man kan
åstadkomma ett sparande över lag. Jag
tror inte att en procent högre ränta
skulle bli avgörande för sparandet hos
de delar av befolkningen, som är inställda
på ett sparande.

Sedan har det här sagts någonting,
som jag finner rätt egendomligt. Man
har påpekat, att jordbruksprisavtalet,
och även tvåårsavtalet för löntagarna,
faktiskt skulle vara ett argument för
räntehöjning. Jag tycker tvärtom att
när stora grupper av jordbrukare och
löntagare bundit sig för ett avtal på
flera år, borde staten respektera detta,
så att man inte med t. ex. en ränteåtgärd
ryckte undan grunden för det
ekonomiska resultatet av ett sådant
avtal.

Men om det nu ändå visar sig, att
denna åtgärd inte motsvarar vad man
tänkt sig, om det visar sig att mängden
och storleken av bvggnadskreditiven
hos byggmästarna kanske snart
är av samma omfattning som tidigare,
skall man då återigen höja räntan? Inflationen
beror väl till stor del på att
lönestrecket skjutits uppåt, och det kan
nog inte en räntereglering förhindra, om
förutsättningarna i övrigt med bl. a.
full sysselsättning föreligger.

Som herr Sköldin sade är det vidare
så, att en högre räntekostnad i och för
sig måste vara inflationsdrivande. Varupriserna
drivs uppåt, eftersom företaget
måste ha räntekostnaden täckt avvarupriset.
Min mening är, att räntan
snarast bör justeras nedåt, i annat fall

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

blir det ytterst svårt för många företagsenheter
i landet att klara av den
situation med hög ränta och stigande
kostnader i övrigt, som nu föreligger.

Det andra omnämnda förhållandet i
•eservationen innebär, att vi anser att
ilet var oriktigt, att en åtgärd som räntehöjningen
i juli 1957 inte diskuterades
i samråd med regeringen. Vi förordar
emellertid inte en begränsning av riksbankens
lagstadgade självständighet,
men vi anser, att regeringen måste samordna
den ekonomiska politiken, och då
måste ett ömsesidigt samråd och ett gemensamt
övervägande av de olika åtgärderna
äga rum. Detta har också uttalats
av ett enhälligt bankoutskott till
1957 års riksdag.

Det kan ifrågasättas, huruvida det
inte verkar motsägande, när man i den
allmänna marknaden skall ha en hög
ränta men samtidigt inom bostadspolitiken
har räntesubventioner. Vissa avsnitt
av bostadsbyggandet tycker vi får
sluka för mycket av tillgängligt kapital,
då inskränkningar inom näringslivet
samtidigt fortgår ute i landsorten. En
jämnare fördelning härav skulle kanske
föra med sig, a»t många drastiska penningpolitiska
manövrar inte behövde
företas.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation nr 2 vid punkt 1
av herr Eliasson och undertecknad.

Herr Vigelsbo (ep) instämde i detta
anförande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det var närmast herr
Sköldins anförande som föranledde mig
att begära ordet. Jag skall dock inte på
något sätt försöka att i detalj bemöta
honom. Herr Sköldins resonemang om
hur liten statsskulden är i fall man räknar
bort tillgångar av olika slag, lämnar
jag åt dess värde. Det kan naturligtvis
mycket väl sägas, att den svenska
statsskulden i och för sig inte är så
oroväckande stor. Om det är sant, soin

Penning- och valutapolitiken

man räknar med, att vi har en nationalinkomst
på cirka 60 miljarder kronor,
så är naturligtvis en skuld på 20 miljarder
i och för sig inte så förfärande;
inte heller är det principiellt oriktigt
att man lånar pengar, ifall man använder
dessa pengar inte för konsumtion
utan för olika produktiva ändamål.

Men ingenting av detta är dagens
problem beträffande statsskulden, utan
dagens problem är ju, att vi har ett lånebehov,
som är större än vår penningoch
kapitalmarknad kan tillgodose på
ett någorlunda smärtfritt sätt. Om herr
Sköldin filosoferar aldrig så mycket
om förmögenhetsbokföringen och statsskulden
i och för sig, så kommer han
ändå inte ifrån den saken.

Vad beträffar räntehöjningen i somras,
står det väl ändå klart att det inte
var lätt att sälja obligationer i maj och
juni månader förra året. Det vet de, som
hade någon kontakt med dessa saker,
riksbanken inte minst. Det fanns oerhört
stora, fastfrusna bostadskrediter,
och dem gick det inte att filosofera
bort. De krävde åtgärder av ett eller annat
slag.

Statens bokslut den 1 juli var långt
mera ogynnsamt än vad man tidigare
räknat med, och det var framför allt
mera ogynnsamt än vad man räknade
med då finansplanen lades fram. Vidare
skedde räntehöjningen i en tid av
stigande aktiekurser. Som vi vet fick vi
sedan en debatt om huruvida den vidtagna
räntehöjningen var nödvändig
eller inte. För egen del trodde jag redan
från början att den var nödvändig
men även den som från början var
tveksam borde tycker jag fått klart
för sig att riksbanken hade valt rätt
när England sedan i september månad
höjde diskontot med 2 procent. Man kan
ju undra hurudant vårt läge då hade
varit, om man på svensk sida inte hade
gjort någonting, och om vi sålunda där
hade kommit i efterhand.

Nu sade man egentligen aldrig från
regeringens sida vad man ville. Den sa -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Penning- och valutapolitiken

ken har vi konstaterat tidigare bär i
kammaren. Regeringen sade i huvudsak
bara att överläggningar och samråd
borde ha etablerats i frågan. Ja, såvitt
jag vet är det väl ingen som förnekar
att samråd mellan regeringen och riksbanken
i vanliga fall är det normala
och riktiga. I varje fall har vi från folkpartiet
såvitt jag vet aldrig gjort gällande
något annat. Men även majoriteten
understryker ju att riksbanken har
rätt att handla på egen hand, och att det
kan uppstå situationer, då riksbanken
måste handla relativt snabbt. Utan att
dra några vittgående slutsatser — det
kan var och en göra själv — kan vi väl
i alla fall konstatera, att vi i juli månad
hade en koalitionsregering bestående
av två partier, av vilka vi vet att
det ena var kategoriskt och odiskutabelt
emot räntehöjningar, medan det
andra partiets inställning kanske inte
var lika låst. Och om läget var sådant
att det måste handlas snabbt och konfidentiellt,
så kan man fråga sig hur en
diskussion mellan regeringen och riksbanken
skulle ha utvecklat sig. I vilket
fall som helst har vi ju inte sedan fått
någon klarhet i vad regeringen egentligen
ville i detta fall.

En sak vill jag emellertid understryka,
nämligen att räntehöjningar naturligtvis
i och för sig inte är önskvärda,
och att de har en del ogynnsamma verkningar.
Från en del håll — inte minst
från centerpartiets talesmän ute i bygderna
— har man framställt saken så,
att eftersom vi tror att räntehöjningen
tyvärr var nödvändig, så anser vi att
det i princip är bra med en hög ränta.
Detta är ju en alldeles orimlig uttolkning
av vår ståndpunkt. Sakens kärna
är ju, att det här i landet har förts en
ekonomisk politik, som har lett fram
till att den höga räntan tyvärr blev nödvändig.

Nu har vi framför allt anledning att
se framåt. För närvarande är läget sådant,
att vi möter en åtstramning i den
ekonomiska konjunkturen, med en hög

ränta och ett hårt skattetryck, som snarast
tenderar att bli ännu hårdare. När
vi under många år hade en stark högkonjunktur,
hade vi samtidigt en mycket
låg ränta. Nu går vi mot en lågkonjunktur
— eller en dämpad högkonjunktur,
vilket man nu vill kalla det.
Jag skall här inte försöka att närmare
karakterisera det ekonomiska läget, men
hur man än karakteriserar konjunkturerna
för närvarande, så är tendenserna
oroande, och dem får vi möta med en
hög ränta och med höga skatter. Höjningar
har ju beslutats vid innevarande
riksdag.

Hur man än resonerar om den teoretiska
bakgrunden och ansvarsfördelningen,
står det tyvärr fast, herr finansminister,
att vi har ett ganska dåligt beredskapsläge,
när det gäller att möta
kommande ekonomiska svårigheter. Med
hänsyn till vad som kan komma är det
viktigare att ha den saken klar för sig
än att komma med den något yviga filosofi,
som herr Sköldin här har uppbyggt
oss med.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
sade, att det verkliga problemet är
att lånebehovet är större än de tillgängliga
lånemöjligheterna. Låt gå för
det! Men låt oss då gå till problemets
kärna och ställa frågan: Om lånemöjligheterna
är för små, efter vilka principer
skall de då ransoneras?

Då herr Svensson i Ljungskile försvarar
räntehöjningen, menar han tydligen
att lånemöjligheterna skall ransoneras
så, att den som har bäst råd att
betala för pengarna också skall få
dem. Jag förutsätter att det är rätt uppfattat.
Det förefaller mig emellertid
som om man måste ta hänsyn till det
förhållandet, att t. ex. en arbetare eller
tjänsteman, som skall bygga ett eget
hem, inte har samma förutsättningar att
betala för pengarna som vissa andra
grupper i samhället. I samma läge befinner
sig jordbrukare, småföretagare

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

och många andra grupper. Det förefaller
mig som om den ransoneringsprincip
som reservanterna sluter upp
bakom är mycket hänsynslös mot vissa
kategorier i samhället.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att denna fråga har åtskilligt flera sidor
än herr Karlsson i Stuvsta tog
fram och även flera sidor än jag kan ta
fram på en eller annan minut. Det gäller
ju både tillgångssidan och efterfrågesidan
och fördelningen. Räntan har
här en mycket mera mångskiftande och
nyanserad funktion än vad som framgår
av herr Karlssons resonemang.
Många av dem, som har haft mest ont
om pengar och varit i det mest förtvivlade
läget, har måst gå ut på svarta
börsen och betala både 10 och 12 procents
ränta, emedan de inte kunnat få
låna på den vanliga marknaden. En del
av dem har fått det bättre nu.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
att den under punkten gjorda omförmälan
måtte läggas till handlingarna
med godkännande av l:o) bankoutskottets
uttalande; 2:o) det uttalande, som
föreslagits i den av herr Ewerlöf m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) det
uttalande, vilket innefattades i den reservation
som avgivits av herrar Eliasson
och Börjesson; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Strandh begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 2:o betecknade
hava flertalets mening för sig. I
fråga om kontrapropositionen begärde
herr Börjesson dock votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Penning- och valutapolitiken

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets uttalande under
punkten l:o) i utskottets utlåtande nr
6 antager det förslag, som innefattas i
den av herr Ewerlöf ni. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det uttalande, som innefattas i den reservation
som avgivits av herrar Eliasson
och Börjesson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
99 ja och 41 nej, varjämte 61 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren med godkännande
av vad bankoutskottet uttalat
i punkten l:o) av utskottets utlåtande
nr 6 lägger den under punkten gjorda
omförmälan till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren godkänt
det uttalande, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Ewcrlöf in. fl.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Strandh begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 84 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
med godkännande av utskottets i punkten
gjorda uttalanden lägga dess förevarande
omförmälan till handlingarna.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken Utskottet

hemställde, att ansvarsfrihet
måtte beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år
1956 av bankens såväl huvudkontor som
samtliga avdelningskontor i orterna,
dels ock för de beslut och åtgärder, som
funnes antecknade i fullmäktiges protokoll
från och med den 10 januari 1957
till och med den 9 januari innevarande
år.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag hemställer att riksdagen
måtte besluta bifalla bankoutskottets
hemställan under denna punkt med
följande tillägg som avslutning: »med
undantag för fullmäktiges beslut om
räntehöjningen den 10 juli 1957, vilket
riksdagen ogillar.»

Vidare anfördes ej. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till det av herr Karlsson i Stuvsta sålun -

da framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Karlsson i Stuvsta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Karlsson i Stuvsta under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 178 ja och 7 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m., och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/59.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Anskaffning av flygmateriel m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
finner har vi här att ta ställning
till en utgift på 180 miljoner kronor.
Den beror på att tidigare framlagda
beräkningar rörande kostnaderna
för anskaffandet av vissa flygplan
visat sig till den grad ohållbara, att
det behövs ett så stort tillägg.

Jag är fullt medveten om att det nu
inte går att komma ifrån kostnaderna.
Det finns ju ett avtal med leverantören
—- ett avtal, vars innehåll endast några
få i riksdagen känner till. Emellertid
har jag i statsutskottet givit den meningen
till känna, att när vi prövar en
utgiftsökning av detta slag, bör vi kosta
på oss åtminstone någon liten anmärkning
mot dem som har huvudansvaret
för ifrågavarande område. Men
såsom framgår av utlåtandet har statsutskottet
inte ansett det behövligt att
i detta fall göra någon sådan erinran.

Kammarens ledamöter har nog uppmärksammat,
att det kan råda en viss
skillnad i den skrivning, som statsutskottets
respektive avdelningar tillämpar
när det gäller anslagsöverskridanden
på detta område och på andra områden.
I fråga om de senare kan skrivningen
vara rätt så frän, trots att det
gäller mycket mindre belopp, men på
detta område låtsas vi om ingenting.
Skriver utskottet kritiskt, riktar det sig

Anskaffning av flygmateriel m. m.

självfallet till dem som har ansvaret
för överskridandena. Anmärkningar
framställs ju helst när det med skäl
kan sägas, att det som kritiseras berott
på omständigheter, över vilka vederbörande
i någon mån kunnat råda.

Jag sade att det föreligger ett avtal,
vars innehåll endast några få riksdagsledamöter
känner till. För egen del
fick jag tillåtelse att gå igenom avtalet
— en dylik genomgång kan ju tillåtas
utskottsledamöter under behandlingen
av ett ärende. Det rör sig egentligen om
två avtal — de kan kallas för leveransavtal
— vilka grundar sig på en proposition,
som för omkring åtta år sedan
prövades av riksdagen. Men propositionen
redovisade självfallet inte
detaljerna i det hemligstämplade avtalet.

Jag har tidigare i samband med att
riksdagen godkände de rullande planerna
för flygmaterielanskaffningen uttryckt
den meningen, att detta kommer
att bli för dyrt. Vi kommer inte att ha
råd att hålla så många plan i vårt flygvapen,
och därför borde vi nog redan
nu — ett uttalande i den riktningen har
jag gjort för flera år sedan — tänka
oss en krympning av flygvapnet.

Ja, ärade kammarledamöter, till detta
kan också läggas följande reflexion.
När de på detta område ansvariga märker
att statsutskottet inte haft behov
av att göra minsta lilla anmärkning
mot detta stora anslagsöverskridande,
kan de naturligtvis resonera så här:
Ja, det här går ju bra. För oss är det
tydligen inte någon fara, vi kan fortsätta.
— Riksdagen rekommenderas ju
inte av statsutskottet, närmast dess första
avdelning, att göra några erinringar.

En ledamot av statsutskottet har berättat
för mig att man kommer att säga
upp detta avtal och det är ur min synpunkt
mycket tillfredsställande. Jag
skulle härvidlag vilja ge ett råd: Träffa
inte något nytt sådant avtal!

Jag vill ingalunda göra ett försök att
i detta sammanhang dra upp en för -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Anskaffning av flygmateriel m. m.

svarsdebatt men jag vill göra den deklarationen,
att man av två skäl inte
bör träffa något nytt avtal. Vi bör i
stället ta den risk som är förenad med
det förhållandet att vi här i landet inte
har någon egen flygplansproduktion för
försvarets räkning. Det ena skälet är
att med tiden kommer de bemannade
flygplanen att radikalt minska i betydelse
och kanske inom en icke avlägsen
framtid vara utan värde ur försvarssynpunkt.
För det andra blir kostnaderna
för prototypen, det första planet
som skall tillverkas, så höga att
— eftersom vi inte kan hålla oss med
så stort antal plan — varje plan kommer
att belastas med sådana belopp,
att det inte är möjligt för oss att fortsätta
på den väg vi vandrat, så länge
detta avtal gäller.

Det är för att säga detta som jag,
herr talman, har avgivit min blanka reservation.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det hade varit riktigt
om försvarsministern hade framlagt en
tilläggsproposition, innan förra årets
vårriksdag åtskildes, ty då började det
nog stå klart, att flygvapnet häftade i
skuld till SAAB till ganska avsevärda
belopp för icke betalda leveranser. Så
skedde emellertid inte. Saken uppmärksammades
sedermera av försvarsberedningen
och den hade överläggningar i
frågan. Det är ju ingen hemlighet, att
försvarsberedningen gjorde en hemställan
till regeringen om att en tillläggsproposition
på 180 miljoner kronor
borde framläggas, så att saken bleve
avklarad. I den uppgörelse som senare
träffats rörande försvaret har även
medtagits frågan om hur pengarna för
detta ändamål skulle anskaffas. Jag tycker
det är alldeles riktigt att regeringen
framlagt denna proposition — statsutskottet
har tillstyrkt den — och jag
hoppas, att riksdagen bifaller den.

Herr Åkerström gör nu gällande, att

det användes olika skrivsätt inom statsutskottet,
och i det bär fallet borde
ett klart ogillande ha uttalats. Jag vill
endast svara, att herr Åkerström också
står antecknad under statsutskottets utlåtande
i detta ärende. Han har deltagit
i beslutet, och tydligen inte ansett
nödvändigt att göra något särskilt uttalande
utan nöjt sig med en blank reservation.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga ett par ord till herr Åkerström.
Jag fick nämligen det intrycket att hans
kritik mot den avdelning av utskottet
som behandlat detta ärende riktade sig
mot dem som uppträtt kritiskt mot att
denna eftersläpning icke tidigare hade
redovisats för riksdagen.

Om det var herr Åkerströms mening,
skulle jag bara vilja säga till honom,
att det är ju för kammaren och även
för den svenska allmänheten bekant, att
det framfördes kritik i remissdebatten
med anledning av den eftersläpningen.
Efter de meningsyttringar som då förekom,
kan det väl inte råda någon tvekan
om vilken uppfattning man har
haft om bakgrunden till denna eftersläpning.
Det förefaller då vara litet
för mycket begärt att kräva, att de som
är kritiska i sak nu skulle ha kommit
en andra gång med starkt kritiska reflexioner.
Eftersom jag själv tillhörde
dem som framförde kritik i remissdebatten,
menar jag, att när man nu försöker
rätta till det som tidigare har
diskuterats, så finns det inte någon anledning
att på nytt dra upp den saken.
Det är skälet till att vi med tillfredsställelse
konstaterar, att den eftersläpning
som förekommit och som varken
regeringen eller riksdagen eller någon
annan kan göra något åt, klaras av genom
att betalning nu sker och att detta
kan ske vid en så pass tidig tidpunkt.
Då har det inte funnits anledning, herr
talman, att framföra kritik på denna
punkt.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Först några ord till
statsutskottets ärade ordförande. Han
känner mycket väl till att om man
avger en blank reservation och i synnerhet
om man tillika i statsutskottet
deklarerar varför man gör det, så har
det minst samma effekt, som om man
skulle framlägga ett förslag till ett uttalande
av annat innehåll än det som
föreslås av vederbörande utskottsavdelning.

Jag har här sökt understryka mitt
beklagande av att inte statsutskottet
funnit anledning att rikta anmärkning
mot frågans handläggning — jag tänker
inte närmast på regeringens handläggning,
ty den saken får vi redovisad
för riksdagen så småningom, och då
kommer denna fråga upp för tredje
gången, herr Ståhl. Jag yttrar mig inte
i detta sammanhang om regeringens
konstitutionella ansvar. Vad jag avsåg

— det torde väl ha framgått av vad
jag sade — var, att det skulle ha riktats
kritik mot den myndighet som är
ansvarig för den redovisning som lämnats
riksdagen om vad dessa flygplan
skulle kosta per styck. Den myndigheten
har ju i efterhand meddelat regeringen:
Det gick inte att stanna vid
denna kostnad, det kostade den nätta
summan av 180 miljoner kronor mera
än vad vi tidigare hade angivit! Det
är mot detta som anmärkningen borde
satts in.

Jag avser alltså inte den omständigheten,
att herr Ståhl förde frågan på
tal i remissdebatten, där det väl mera

— jag vågar inte påstå något bestämt,
men jag har det intrycket — rörde sig
om det som kommer att prövas här senare,
nämligen den konstitutionella sidan
av saken. Varför skall statsutskottet
avstå från att ge till känna sitt berättigade
missnöje med handläggningen
av detta ärende hos, låt oss gärna säga
det, flygförvaltningen? Man borde ha
haft anledning att beräkna litet bättre
vad detta skulle kosta, så att man inte

Anskaffning av flygmateriel m. m.

gjort sig skyldig till ett så kraftigt överskridande
som här skett.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har med avsikt icke
berört den konstitutionella ansvarigheten
och regeringens handläggning av
detta ärende. Det blir, som vi alla vet
och som herr Åkerström konstaterade,
tillfälle att överväga detta, om konstitutionsutskottet
senare finner anledning
att ta upp ärendet, vilket vi ännu inte
vet.

Vad den anmärkning beträffar, som
herr Åkerström här efterlyser, vill jag
ännu en gång liksom i remissdebatten
med all energi tillbakavisa varje antydan
om att varken statsutskottet, något
annat riksdagens utskott eller riksdagen
som sådan har någon möjlighet
eller befogenhet att välja ut det ena eller
det andra regeringen underlydande
organet och ställa det till ansvar för någon
viss handling. Det tillgår inte så,
och det kan inte tillgå så i en parlamentarisk
demokrati. Jag måste uttala
min förvåning över att en gammal
parlamentariker som herr Åkerström
verkligen vill antyda ens möjligheten
av att riksdagen eller dess utskott skulle
sätta igång någon form av jakt eller
rättegång mot det ena eller det andra
ämbetsverket.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det är väl ingalunda
herr Åkerström obekant att denna skuld
å 180 000 000 kr. har uppstått i mycket
stor utsträckning genom att oförutsedda
kostnadsförhöjningar inträffat. Dels
har skett omkonstruktioner och nykonstruktioner
av bland annat de motorer
det bär varit fråga om, och dels har avsevärda
lönestegringar och prishöjningar
inträffat på olika områden, som vederbörande
beställare i detta fall enligt
kontraktet var skyldiga att betala.
•lag tror helt enkelt inte det går att
komma ifrån detta.

3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Maria K. Jakobsson

Vad sedan i övrigt beträffar ansvaret,
som herr Åkerström berörde, skall jag
inte slösa någon tid på den frågan. Ytterst
är det naturligtvis statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet som
bär ansvaret för vad som sker på försvarets
område, och jag hoppas att han
i detta fall inte vill undandraga sig
detta.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Ståhl uppfattar
tydligen vad riksdagen och dess utskott
kan och icke kan på helt olika sätt. Jag
har erinrat om att man i utskottsavdelningarnas
skrivningar finner att det
ibland förekommer anmärkningar mot
den myndighet, som är huvudansvarig
för att ett tidigare redovisat belopp för
något speciellt ändamål inte har kunnat
hållas utan att det har blivit väsentliga
överskridanden. Vi har ett
ganska färskt exempel från statsutskottets
tredje avdelning, där vi underströk
den kritik, som redan riktats av vederbörande
statsråd mot att man hade
framlagt detta förslag innan man tillräckligt
utrett vad det i sista hand
skulle komma att kosta. Det är sådana
erinringar, herr Ståhl, som jag menar
att riksdagens statsutskott och även
dess första avdelning rent av har skyldighet
att rikta mot vederbörande. Det
är inte alls fråga om någon utredning
över huvud taget beträffande ett sådant
verk. Jag vet inte vad herr Ståhl avser
med en utredning, men här kan vi ju
t. ex. se att ett statligt bolag och dess
styrelse ibland ställs till ansvar också
inför riksdagen. Herr Ståhl är väl inte
främmande för att uppträda här i riksdagen
och rikta anmärkning emot dessa
styrelsers sätt att sköta sitt fögderi.
Det finns rätt färska exempel därvidlag,
och jag måste på det bestämdaste
tillbakavisa herr Ståhls påpekanden om
hur man skall betrakta riksdagens och
statsutskottets rätt att göra erinringar
mot ansvariga statliga myndigheter.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att påminna herr Åkerström om att
efter de yttranden, som fälldes i remissdebatten
och som jag inte nu har
anledning att ta upp, följde en serie
diskussioner mellan statsministern och
chefen för det ämbetsverk, mot vilket
herr Åkerström nu riktar anmärkningar.
Dessa konversationer har enligt vad
som i kommunikéer delgivits offentligheten
lett till att chefen för det nu av
herr Åkerström ånyo utpekade ämbetsverket
förklarats icke ha begått några
sådana felaktigheter, för vilka anmärkningar
och beskyllningar framförts.
Det förvånar mig då dubbelt, herr talman,
att herr Åkerström nu finner anledning
att här upprepa beskyllningarna
emot detta ämbetsverk.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Pensioner och understöd

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Maria K. Jakobsson

I motionen II: 302 hemställde herr
Löfroth, att riksdagen måtte bevilja
extra ordinarie reparatören vid statens
järnvägar A. Jakobssons änka, Maria K.
Jakobsson i Kiruna, ett årligt pensionsunderstöd
av 529 kronor, räknat från
och med den 1 juli 1957.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 302 ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerström och Löfroth samt fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bi -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

fall till motionen 11:302, medgiva att
änkefru Maria Katarina Jakobsson måtte,
räknat från och med den 1 juli 1957,
under sin återstående livstid, så länge
hon förbleve änka få uppbära ett årligt
understöd av 529 kronor, att utgå av statens
järnvägars trafikmedel.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr LöFROTH (fp):

Herr talman! Motionen går ut på att
riksdagen måtte bevilja änkefru Maria
Jakobsson i Kiruna, som inom parentes
fyller 80 år nästa månad, ett årligt
understöd på 529 kronor. Hon är änka
efter extra ordinarie reparatören vid
statens järnvägar Anders Jakobsson, som
efter 30 års tjänst erhöll pension år
1932. Han dog år 1956, men någon änkepension
kunde inte utgå, ty han tillhörde
inte den grupp befattningshavare vid
statens verk, som kunde erhålla pension.
Det blev ett nytt pensionsreglemente
den 1 juli 1937, som berättigade
änkor efter extra ordinarie befattningshavare
till pension, men som sagt: i
detta fall kunde sådan inte utgå. Fru
Jakobsson ansökte om pension hos
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t lät höra
kungl. järnvägsstyrelsen, som varmt tillstyrkte
ett årligt understöd på 529 kronor.
Statskontoret avstyrkte däremot,
och Kungl. Maj :t följde statskontoret.

Statsutskottet har avslagit min motion,
men vi är tre reservanter som vill
följa järnvägsstyrelsen — den närmaste
arbetsgivaren — som så varmt tillstyrkt
detta lilla understöd åt fru Jakobsson.
När första kammaren i onsdags bifallit
reservationen, med 64 röster mot 48,
tycker jag, att andra kammaren skulle
handla på samma sätt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Häri instämde herrar Åkerström (s),
Bubbestad (ep), Gustafsson i Borås (fp)
och Hamrin i Kalmar (fp), fru Johansson
(s), fru Segerstedt-Wiberg (fp) och
herr Bimmerfors (fp).

Maria K. Jakobsson

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Självklart är det en betydligt
angenämare uppgift att stå här
och göra sig till talesman för änkor och
faderlösa än att tvingas att spela rollen
av nejsägare i sådana här sammanhang.
Jag kan ändå inte underlåta att påpeka,
att vi på statsutskottets femte avdelning
har prövat detta ärende på
samma sätt som vi prövar andra dylika
frågor och att vi därvid kommit fram
till den slutsatsen, att vi inte rimligen
kunde vara med om att tillstyrka någon
riksdagspension för denna änkefru Jakobsson,
ty det är ju en sådan det är
fråga om. Anledningen till detta är att
den prövning, som göres i sådana sammanhang,
också i någon mån måste bli
en behovsprövning. Då är det att uppmärksamma
att i dödsboet efter reparatören
Jakobsson fanns en behållning
av 34 303 kronor i form av en fastighet
och att änkan har folkpension. Vi har
därför inte ansett att omständigheterna
skulle vara så speciellt mycket mera
ömmande i detta fall än i dem, som givetvis
kan plockas fram i hundratusental
i vårt land, där man inte har annat
än folkpensionen att leva på.

Jag vill också här understryka, att
reparatören Jakobsson när han var i
livet hade haft möjlighet att ordna efterlevandepension
i den pensionskassa
som då fanns. Det underlät han; av vilken
orsak vet jag inte. Jag tycker att
detta i mycket stor utsträckning påminner
om det folkpartistiska förslaget
till att ordna tjänstepensioneringen, enligt
vilket det skall finnas frihet att
ställa sig utanför, och så är tydligen
avsikten att man skall komma till riksdagen
och begära, att riksdagen ingriper
i alla de fall, där någon ställt sig
utanför, för att ge också dessa pension.

Herr talman! Detta kan ju synas vara
en bagatell, men frågan är inte så liten
som den kanske verkar, ty alla sådana
hiir beslut av riksdagen för konsekvenser
med sig. Man kan givetvis
säga, att det inte finns så många i den -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Maria K. Jakobsson

na kategori, som kan bli berörda av
ett beslut i detta avseende, och det kan
vara riktigt. Men låt mig fråga: Skall
då alla andra, som varit och är anställda
i statens tjänst utan att få vare
sig egenpension eller efterlevandepension,
komma i sämre ställning än dessa?
Nej, om andra kammaren skulle,
såsom herr Löfroth vill, fatta samma
beslut som första kammaren tydligen
i någon sorts känslostämning gjort,
skulle konsekvenserna bli synnerligen
vittomfattande och inte bara gälla SJ:s
område.

Jag tror, herr talman, att kammaren
gör klokt i att följa statsutskottet och
avslå den föreliggande framställningen.
Jag ber därför att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr LÖFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det talas här om en behållning
i boet på 34 000 kronor. För
den som inte känner till förhållandena
vill jag bara tala om, att denna behållning
inte utgöres av några reda pengar
utan av en gammal fastighet i Kiruna.
Vidare finns det barn i familjen, som
alltså skall dela på dessa 34 000 kronor.
Fastigheten är visserligen gravationsfri,
men tycker kammaren att det
är lämpligt att änkan skall ta inteckningar
i fastigheten för att kunna dra
sig fram?

Det är riktigt att änkan har folkpension,
men det brukar ju inte vara någon
större merit vid en behovsprövning
i sådana här fall.

Utskottets talesman säger att Jakobsson
hade haft möjlighet att ordna pensionsfrågan.
Ja, hur stora möjligheter
hade i början av detta århundrade en
banarbetare att komma in i statens pensionskassa?
Jakobsson var extra banarbetare
ända till några år innan han
fick pension. Då gjordes han till extra
ordinarie reparatör för att kunna få en
större pension. Det var tidigare inte
så lätt för järnvägare att få ordinarie
anställning.

Vidare säger utskottets talesman, att
på folkpartistiskt håll har man tydligen
tänkt sig ordna pensionsfrågan genom
riksdagsmotioner i de enskilda
fallen. Men om den arbetarregering,
som nu utgör Kungl. Maj :t, hade bifallit
änkans framställning om pension, hade
ju riksdagen sluppit behandla saken.
Det är ganska märkligt att jag såsom
s. k. borgerlig representant här skall
tala för att en gammal pensionär får
det något bättre ordnat, medan arbetarrepresentanten
på stockholmsbänken
går emot förslaget i sådan riktning. Det
är nog också ett tidens tecken.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det kanske inte är så
underligt att det är herr Löfroth som
talar för detta förslag och jag som talar
emot det. Den stora skillnaden mellan
oss är tydligen den, att jag vill att
pensionsfrågan skall lösas för samtliga
medborgare i samhället, medan detta
inte tycks vara något intresse för herr
Löfroth.

Sedan vill jag bara tillägga att den
omständigheten, att man bor granne
med en riksdagsman, bör väl ändå inte
få vara avgörande för huruvida den
ena eller andra skall få ett understöd
från staten.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag läste i en tidningsrubrik,
att senaten i detta ärende hade
låtit hjärtat tala. Jag skulle vilja vädja
till de ärade ledamöterna av andra
kammaren att göra likadant.

Herr Löfroth har redan redogjort för
fru Jakobssons ekonomiska bakgrund.
Såsom han framhöll består dödsboets
behållning, 34 000 kronor, av ett gammalt
omodernt hus. Jag känner personligen
mycket väl fru Jakobsson och vet
att mycken möda och bekymmer åsamkats
henne och hennes familj genom
en sjuklig son. De fattiga 529 kronor,
som reservanterna här föreslår, är ju

Fredagen den 21 mars 1958 Nr 11

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

§ 9

inte mycket för en familj, men för Jakobssons
skulle pengarna ha oerhört
stor betydelse, ty de lever under knappa
ekonomiska omständigheter.

Jag vädjar som sagt till andra kammarens
ledamöter att i dag låta hjärtat
tala och bifalla reservationen.

Häri instämde herr Lassinantti (s).

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Löfroth begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen. Herr
Gustafsson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 72 ja och 104 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Ordet liimnades på begäran till

Fröken HÖJER (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag vill meddela att jag
råkade rösta ja men ville rösta nej.

Ändring av anvisningarna till 24 §
kommunalskattelagen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:113 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 131 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
att, i fall då jordbrukare i
honom tillhörig fastighet upplåter bostad
för i jordbruksdriften anställd arbetspersonal
i denna dess egenskap,
dessa bostadslägenheter skall anses vara
använda i jordbruksdriften, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig lagändring».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 113 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och 11:131 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. om viss ändring
av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson och Nilsson i Svalöv, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! När vi i maj månad
1953 här i riksdagen behandlade förslaget
om schablontaxering av intäkt från
en- och tvåfamiljsfastigheter, gick vi
från högern emot förslaget. Vi har sedan
varje år framfört förslag om att
återgå till den gamla ordningen rörande
inkomsttaxeringen av egnahemsvillor.

38 Nr 11 Fredagen den 21 mars 1958

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

Att vi gjort detta beror på att vi anser,
att den nuvarande s. k. schablontaxeringen
av egnahemsvillor innebär ett
avsteg från jämlikhet och rättvisa vid
beskattningen olika skattskyldiga emellan.
Detta tar sig framför allt uttryck
däri, att det icke blir den verkliga inkomsten
från förvärvskällan annan fastighet
som blir beskattad, utan det blir
i stort ett i lag bestämt belopp. Man tar
inte hänsyn till hur förvärvskällan i det
enskilda fallet skötes. Den som har stora
omkostnader, på grund av att han väl
underhåller sin fastighet, får inte göra
större avdrag än den som underlåter att
reparera och underhålla sin fastighet.
Skattebestämmelserna uppmuntrar, kan
man säga, direkt till bristande underhåll
av en fastighet, vilket leder till att
det ursprungliga i fastigheten investerade
kapitalet snabbare förbrukas, vilket
inte borde vara vare sig ett privat- eller
nationalekonomiskt intresse. För de
flesta egnahemsägare torde schablonmetoden
ha lett till en skatteskärpning,
åtminstone för dem som haft äldre fastigheter.
Denna vår uppfattning i frågan
om schablontaxeringen av egnahemsvillor,
som jag här inledningsvis
berört, och som vi från högerhåll framfört
år efter år alltsedan 1953, tror jag
inte kan jävas. Vi inom högern anser
att det är riktigast, att man återgår till
en inkomsttaxering av villafastigheterna
enligt de bestämmelser som gällde före
1953 års beslut, dock kompletterade med
sparstimulerande åtgärder, något som
jag emellertid icke här nu skall beröra.

Vid behandlingen av schablontaxeringen
1953 framhöll jag bl. a., att så
som förordningen var utformad i den
kungl. propositionen och så som den
också av riksdagen blev antagen, skulle
den säkerligen komma att leda till en del
irritationsmoment. Förslaget och beslutet
innebar nämligen bl. a., att egnahemsvillor
taxerade som annan fastighet
och ägda av en och samma person
skulle ur intäktssynpunkt behandlas olika,
om fastigheten användes till bostad

åt en hos ägaren anställd person som
arbetade i förvärvskällan rörelse eller
om den anställde arbetade i ägarens
jordbruksdrift. Om den anställde arbetade
i ägarens rörelse, skulle intäkten
av villafastigheten beräknas till sitt
verkliga belopp, d. v. s. det influtna hyresbeloppet
minskat med samtliga kostnader
för fastigheten, medan fastigheten,
om den beboddes av en person som
arbetade i ägarens jordbruk, skulle
schablontaxeras.

Samma inkonsekvens uppstår, om en
jordbrukare eller skogsägare äger två
arbetarbostäder, av vilka den ena är
taxerad som annan fastighet medan den
andra ingår i jordbrukets taxeringsvärde.
I sådant fall skall, om fastigheterna
bebos av jordbrukarens arbetspersonal
— den ena taxeras efter schablonmetoden
och den andra efter de regler
som gäller för förvärvskällan jordbruksfastighet.
Det är främst för att få bort
dessa inkonsekvenser i förordningen,
som jag tillsammans med några andra
personer väckt motionen II: 131. I en
reservation till utskottets betänkande föreslår
vi att i berörda spörsmål en lagändring
skall komma till stånd.

Utskottsmajoriteten säger sig vara
medveten om att vissa invändningar kan
riktas mot förhållandet, att arbetarbostäder
i jordbruk och skogsbruk understundom
taxeras enligt schablonmetoden.
Detta leder nämligen till att inom
ett och samma jordbruk utnyttjade arbetarbostäder
kan bli underkastade olika
beskattningsregler. Trots att utskottsmajoriteten
klart utsäger detta, vill den
dock icke nu tillstyrka en ändring i enlighet
med vad jag och mina medmotionärer
hemställt. Anledningen till utskottets
ställningstagande är enligt vad man
framhåller, att förordningen om schablontaxeringen
är relativt ny och att det
är för tidigt att uttala sig om huruvida
den år 1953 gjorda bestämningen av
schablonmetodens tillämpningsområde
är den i alla avseenden lämpligaste. Mot
utskottsmajoritetens yttrande vill jag

Fredagen den 21 mars 1958 Nr 11

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

emellertid säga att, om man efter antagandet
av en ny förordning, innebärande
att en helt ny princip i beskattningshänseende
införts, finner att den i praktiken
i många avseenden leder till orimliga
konsekvenser, så bör man kunna
rätta till saken, även om förordningen
bara gällt ett par år.

Herr talman! Helst skulle jag se att
hela förordningen om schablontaxering
av egnahemsvillor rensades bort från
våra skatteförfattningar, men då jag inte
vid detta tillfälle kan ställa ett sådant
yrkande, får jag nu begränsa mig till att
yrka bifall till den reservation som av
herr Yngve Nilsson och mig fogats till
utskottets betänkande, innebärande likartade
bestämmelser vid inkomsttaxeringen
för förvärvskällorna rörelse och
jordbruksfastighet i vad gäller beskattningen
av egnahemsvillor som tillhör
ägare till dessa förvärvskällor.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Bestämmelserna om
schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter
tillämpades ju för första
gången vid 1955 års taxering. Schablontaxering
förekommer som bekant inte
för fastigheter som användes i rörelse
som bostad åt arbetspersonal. Reservanterna
och motionärerna begär nu att
bestämmelserna skall ändras så, att fastighet
som jordbrukare upplåter till bostad
åt i jordbruksdriften anställd personal
skall anses som använd i rörelse
och beskattas på samma sätt som inkomst
av jordbruk, alldeles oavsett hur
fastigheten är belägen. Av en sådan ändring
uppkommer bland annat följande
förhållande, som vi har diskuterat inom
utskottet.

Om en jordbruksarbetare har eu schablontaxerad
egnahemsfastighet och sedan
slutar sin anställning och siiljer fastigheten
till sin förre arbetsgivare, då
skall fastigheten, om den fortfarande användes
till arbetarbostad, enligt motio -

närerna taxeras om, oavsett— som jag redan
påpekat — var den är belägen. Man
kan således mycket väl tänka sig att en
villafastighet i en tätort taxeras enligt
bestämmelserna om inkomst av jordbruk
och en annan villafastighet i samma
tätort schablontaxeras.

Jag kan inte anse att detta vore någon
framgång för de strävanden som
högern påstår sig vilja stöda, strävandena
mot större jämlikhet och rättvisa.
Utskottet har givetvis inte något emot
att man försöker skapa största möjliga
likformighet i beskattningsreglerna. Men
även om reservanterna kan peka på enstaka
fall, där det nu finns inkonsekvenser,
kan man nog inte avlägsna
dessa olikheter på det enkla sätt som
motionärerna försöker. Motionärernas
linje kan till och med leda till ökade
olikheter och större orättvisor.

Sedan jag har sagt detta, herr talman,
i sak, skulle jag vilja be att få säga några
ord i anledning av vad herr Nilsson
i Svalöv anförde om högerns principiella
inställning. Han försöker bygga under
högerns ståndpunkt med motiveringen,
att den nuvarande schablontaxeringen
är orättvis och dessutom leder
till att fastighetsägarna inte underhåller
sina fastigheter. Detta påstående,
herr Nilsson i Svalöv, är naturligtvis
felaktigt. Schablonmetoden innebär ju
att vederbörande ägare blir taxerad bara
för det egna kapital som är nedlagt i fastigheten.
Som herr Nilsson i Svalöv väl
känner till beräknas denna räntefot för
närvarande till 2''/2 procent. Jag tycker
inte att detta är någon orättvis beskattning,
och jag tror inte heller att man
kan stödja sig därpå. Däremot förstår
jag högern, om denna genom ifrågavarande
motion bakvägen försöker att
tunna ut schablonmetoden så mycket
som möjligt. Då stämmer det överens
med högerns principiella inställning,
men har ingenting att göra med själva
sakfrågan.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ändring av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det kan tänkas att jag
hörde fel, men om jag inte gjorde det
har utskottets talesman missförstått vår
motion. Vi begär nämligen inte att om
en fastighet, som äges och bebos av en
arbetstagare och som är taxerad som annan
fastighet, säljes till en jordbrukare,
den då skall omtaxeras som jordbruksfastighet.
Vi begär att, om en jordbrukare
blir ägare till en sådan fastighet och
där bor en jordbruksarbetare, den skall
behandlas precis på samma sätt som
motsvarande fastighet behandlas i skattehänseende,
om den äges av en rörelseidkare.

Utskottets talesman erkänner att det
finns inkonsekvenser i lagstiftningen,
men han sade att fallen är så enstaka,
att det inte är något att bry sig om.
Jag tror inte att fallen är så enstaka.
Att denna sak inte för utskottet framträtt
som någon större fråga beror på
att denna lagstiftning i praktiken blott
har tillämpats sedan 1955, varför alla
fall ännu inte har kommit inför myndigheterna.
Vi vet alltså ännu inte hur
många fall det kommer att röra sig om,
men ett vet vi med bestämdhet, nämligen
att det är mycket vanligt att skogsarbetarebostäder
i skogsområdena är
förlagda till tätorterna och att folket
transporteras ut därifrån till sina arbetsplatser.
Om skogsägaren äger en
fastighet i en tätort, kommer denna
fastighet att bli schablontaxerad i stället
för att bli taxerad efter den enligt
min mening riktiga metoden, d. v. s. där
den verkliga inkomsten är avgörande
för taxeringen. Så hade blivit fallet om
bostäderna hade legat utplacerade än
här än där ute i skogen.

Jag skall inte på nytt dra upp en stor
diskussion om själva principen rörande
schablontaxeringen, men jag vill understryka
att vi på högerhåll inte godkänner
att man i lag skall bestämma,
att ett kapital, placerat i en bostad, skall
beskattas efter den eller den räntefoten,
vare sig fastigheten ger avkastning eller

ej. Varför inte då införa en bestämmelse
att även pengar som står på checkräkning,
där man ju inte får ett öres
ränta, skall beskattas?

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag har ingalunda missförstått
motionen. I mitt föregående anförande
tog jag ett konkret exempel. Om
det är så att en arbetstagare har en egen
villafastighet som schablontaxeras men
slutar sin anställning hos arbetsgivaren
och säljer villan till sin förre arbetsgivare,
vilken fortfarande använder denna
till bostad åt arbetspersonal, innebär
motionen, herr Nilsson i Svalöv,
att fastigheten skall anses som använd
i rörelse och taxeras därefter. Det är
väl ändå inte något misstag. Nej, jag
ser att herr Nilsson i Svalöv nickar bifall;
det är alltså inte jag som missförstått
detta.

Herr Nilsson i Svalöv erkänner, att
inkonsekvenserna är fåtaliga, och säger
att man ingenting vet ännu, emedan lagen
bar tillämpats blott sedan 1955. Det
är just vad jag har försökt framhålla i
denna sak. Man har ännu inga erfarenheter
av den, och därför föreligger ytterligare
ett motiv för att man inte skall
rusa iväg och ändra lagstiftningen, innan
man vet om det finns ett verkligt
behov därav.

Till sist, herr talman, vill jag instämma
i vad som här har sagts beträffande
skogsägares fastighetsinnehav. Vi
har domänverket och stora skogsbolag,
som har sin arbetspersonal förlagd till
ett municipalsamhälle eller en annan
tätort, där den bor i en- och tvåfamiljshus.
I samma tätort finns andra som
inte har en sådan anställningsform. Ligger
det då någon rättvisa i att den ena
villan skall taxeras såsom ingående i
rörelsen och att den andra skall bli
schablontaxerad? Det kan i varje fall
inte jag förstå!

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag nickade instämmande,
när herr Kärrlander i sitt se -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

naste anförande sade, att motionen gick
ut på att en fastighet, som var taxerad
som »annan fastighet», skulle räknas
ingå i rörelsen eller, rättare, i jordbruksdriften.
Det är jordbruksdriften
det rör sig om, och i skattelagstiftningen
skiljer vi mellan begreppen inkomst
av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet.

Men i det första anförandet framhöll
herr Kärrlander, att fastigheten skulle
omtaxeras, och det innebär något annat,
nämligen att den överföres från
»annan fastighet» till »jordbruksfastighet».

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Följer man herr Nilssons
i Svalöv rekommendation riktigt
strikt, kommer det att alldeles bryta
sönder systemet med schablontaxering.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Höjning av den s. k. artistskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner om höjning av den s. k. artistskatten
för utländska medborgare.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 115 av herr Bergman
m. fl. och II: 133 av fröken Wallerius
m. fl. hade hemställts, att »riksdagen
måtte besluta, att 4 § 2 mom. förordningen
angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter skall
från och med den 1 juli 1958 hava följande
lydelse:

Utlänning, som utan att hava förvärvat
den i mom. 14 omförmälda rätt medverkar
vid av svensk eller utlänning given
offentlig föreställning, offentligt ut -

Höjning av den s. k. artistskatten

förande av musik, såsom kafékonsert
och dylikt eller vid annan offentlig tillställning,
skall, oavsett huruvida inträdes-
eller annan avgift därvid uppbäres
eller tillställningen är avgiftsfri, erlägga
särskild bevillningsavgift med trettio
procent av den inkomst, som på
grund av hans medverkan tillflyter honom,
vare sig denna inkomst utgöres av
i penningar bestämd ersättning, naturaförmåner
eller andel av inkomsten å
tillställning. Avgiften skall i varje fall
utgå med minst femtio öre för varje dag
medverkan lämnas av utlänning eller
ersättning till honom beräknas. För avgiftens
erläggande svarar tillställningens
anordnare».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 115 av herr Bergman
m. fl. och II: 133 av fröken Wallerius
m. fl. om höjning av den s. k. artistskatten
för utländska medborgare
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! I en motion, som är
remitterad till statsutskottet, har några
motionärer hemställt om ett anslag till
Göteborgs musikkonservatorium. Den
motion, som vi nu behandlar, är en
följdmotion och avser ett försök att
frambringa medel till nämnda konservatorium.

Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet
på att musikkonservatoriet inte
är någon göteborgs lokalangelägenhet.
Eleverna är tvärtom till allra största delen
rekryterade från orter utanför Göteborg,
ja, från hela landet.

Motionen skall inte heller uppfattas
som någon fientlig aktion mot utländska
medborgare. Men den utgör ett förslag
till lika beskattning eller åtminstone
ett närmande till den skatteplikt, som
gäller för svenska artister.

Ett bifall till motionen skulle således

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Interpellation ang. en bättre anpassning av yrkesutbildningen till den aktuella

arbetsmarknadssituationen

genom utökade skatteintäkter möjliggöra
ett anslag till utbildning av svenska
musiker.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till motion nr 133 i
denna kammare.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Detta ärende har två
aspekter. Det rör dels en kulturell fråga,
dels en skattefråga.

Den artistskatt, som vi nu har, innebär
att musikartister, som kommer till
Sverige, betalar 20 procent av inkomsten
i skatt under de första sju månader
de befinner sig här i landet. Efter
denna tid betalar de skatt på samma
sätt som andra svenska medborgare.

Om man skulle höja skatten till 30
procent, komme det inte att på något
sätt bli en skattehöjning, som artisterna
själva fick kännas vid. Samtliga ledare
för större musikföretag, som brukar
engagera sådana artister, har förklarat
att följden av en sådan skattehöjning
allenast skulle bli, att dessa artister
betingade sig ett i förhållande till skatteskärpningen
högre arvode. Det blev
sålunda de mycket trängda orkesterföreningarna
i skilda delar av landet som
kom att få betala de 10 procenten i ökad
skatt.

Vidare förhåller det sig på det sättet,
att det genom förändringarna i Ungern
kom hit en hel del framstående artister
på musikens område. De har stannat här
och blivit skattebetalare som vanliga
svenska medborgare. Det skulle vara
ganska underligt, om vi skulle förmena
en sådan flykting att ha en lindrigare
beskattning under de första sju månaderna
efter det att han anlänt till Sverige,
när han kommit fulltränad och
fullt utbildad på sitt instrument och
sålunda kunnat tillföra musikkulturen
betydande värden.

Men det allra egendomligaste i detta
sammanhang är, att man sammankopplat
motionen med möjligheterna att

vinna anslag till musikkonservatoriet i
Göteborg. Jag beklagar musikkonservatoriet,
att det kommit på den befängda
idén att sammankoppla dessa båda saker.
Jag har tidigare haft äran att
skriva på motionen om konservatoriet
i Göteborg, och jag har för min del redan
i 1947 års musikutredning förordat
upprättandet av ett musikkonservatorium
i Göteborg. Jag anser ett sådant
konservatorium vara fullkomligt berättigat
och av betydelse för musiklivet i
Sverige. Men aldrig hade jag tänkt mig,
att man skulle tillgripa sådana medel
för att få idén realiserad. Det skulle endast
innebära, att musiken själv, företrädd
av ekonomiskt svaga orkesterföreningar,
skulle få betala de pengar, som
man skulle behöva för att upprätta konservatoriet
i Göteborg. Medge att det är
ett förunderligt sätt att gynna musiklivet
här i Sverige!

Mycket skulle vara att säga om den
saken, men jag ber, herr talman, med
det anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om utredning av frågan om
utlänningars och i utlandet bosatta
svenska medborgares beskattning här i
riket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Interpellation ang. en bättre anpassning
av yrkesutbildningen till den aktuella
arbetsmarknadssituationen

Herr WIDÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Interpellation ang. en bättre anpassning
arbetsmarknadssituationen

Herr talman! Arbetsmarknadssituationen
har på sistone tilldragit sig allt
större intresse. Tendenser till en vikande
konjunktur bär gjort sig gällande
och resulterat i en ökning av antalet
arbetslösa.

I detta läge har särskilt intresse ägnats
ungdomens sysselsättningsfrågor, eftersom
det är den yngre arbetskraften som
i första hand får känning av stigande
arbetslöshet.

Omfattningen av den sålunda uppkomna
ungdomsarbetslösheten är av olika
skäl svår att beräkna. Det kan vara
svårt att bedöma vad som är reell arbetslöshet
och vad som är s. k. »omsättningsarbetslöshet».
Bland den ungdom,
som icke tidigare haft förvärvsarbete,
är det många som föredrar att stanna
hemma framför att ta anställning utanför
hemorten eller inom yrken, för vilka
de inte har håg eller utbildning, när
detta inte innebär svårare ekonomiska
konsekvenser.

Den faktiska ungdomsarbetslösheten
torde därför vara större än den kända.

I varje fall torde det vara ett faktum
att antalet arbetslösa ungdomar f. n. är
större än vad som varit vanligt under
senare år. Enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen
utförd utredning var antalet
arbetssökande ungdomar i februari 1957
ca 3 000 och i november ca 4 000. För
februari i år redovisas något över 3 000
arbetslösa i åldern 14—18 år. Detta innebär
att antalet arbetslösa under den
ovan angivna årsperioden i genomsnitt
var 30 procent högre än under årsperioden
närmast före.

Det går sannolikt inte att uteslutande
se denna ökning av antalet arbetslösa
ungdomar som en följd av den totala
ökningen av antalet ungdomar i »arbetssökande»
ålder. Denna, som är ett resultat
av de höga födelsetalen under förra
hälften av 40-talet, har förmärkts under
en längre tid utan att arbetslöshetssiffrorna
nämnvärt påverkats.

Av de arbetslösa ungdomarna kom -

av yrkesutbildningen till den aktuella

mer de allra flesta från åldersgrupperna
mellan 14 och 18 år. Anledningen
härtill torde vara att antalet arbetstillfällen
för arbetskraft utan erfarenhet
eller yrkesutbildning blir färre vid
en vikande konjunktur. Dessutom har
långtgående rationaliseringar inom näringslivet
medfört, att de tidigare vanliga
»väntejobben», springpojkeplatser
o. s. v. blivit allt mer sällsynta.

Många inom denna kategori av arbetssökande
skulle kunna utnyttja tiden för
utbildning vid yrkesskolor, om dessa
hade tillräcklig kapacitet. För närvarande
måste emellertid ett stort antal
sökande till yrkesskolorna avvisas på
grund av platsbrist.

Arbetsförmedlingarna kan givetvis
medverka till att häva en del av arbetslösheten
genom att hänvisa arbetssökande
till andra arbetsområden än dem,
till vilka de sökt och för vilka de har
håg och utbildning. Denna utveckling
pågår redan men är givetvis föga önskvärd.
Resultatet blir att många ungdomar
tvingas överge sina yrkesutbildningsplaner
eller att syftet med redan
inhämtad yrkesutbildning förfelas. Av
de ungdomar med yrkesutbildning som
hösten 1957 sökte anställning har endast
omkring 15 procent kunnat placeras
i sådana yrken, för vilka de hade
utbildning. A andra sidan är det de som
saknar yrkesutbildning som först drabbas
vid permitteringarna.

Enligt min mening är det således
framför allt genom åtgärder på yrkesutbildningens
område man bör angripa de
uppkomna problemen. Bristerna i yrkesutbildningsväsendet
gäller såväl omfattningen
som planläggningen. Den nuvarande
situationen har visat vikten av
att yrkesutbildningen bättre anpassas
till den aktuella arbetsmarknadssituationen
än vad för närvarande sker.

En för alla lägen fullgod anpassning
av yrkesutbildningen till arbetsmarknaden
torde dock vara otänkbar, varför
behov av den typ av omskolningskurser

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av smör på hemmamarknaden

som arbetsmarknadsstyrelsen nu bedriver
alltid kommer att finnas. Enligt min
mening talar starka skäl för att mycket
snabba åtgärder bör vidtagas i syfte att
motverka de ekonomiska och sociala
skadeverkningarna för ungdomen vid
en eventuell fortsatt åtstramning på arbetsmarknaden.

Med stöd av det ovan anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga i syfte att åstadkomma en
bättre anpassning av yrkesutbildningsväsendet
till den aktuella arbetsmarknadssituationen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning
av smör på hemmamarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Moholm (h), som
yttrade:

Herr talman! När regering och riksdag
efter förhandlingar mellan å ena
sidan jordbrukets förhandlingsdelegation
och å andra sidan statens jordbruksnämnd
1955 fastställde huvudlinjerna
för det prissättningssystem som
skulle gälla för det svenska jordbrukets
del, rådde fullkomlig enighet därom,
att detta prissättningssystem skulle
ge jordbrukets utövare möjligheter
till inkomstlikställighet med jämförbara
befolkningsgrupper samt att de
åtgärder skulle vidtas som på grund av
pristrvck från utlandet skulle kunna visa
sig nödvändiga för detta syftes ernående.
Riksdagens beslut i frågan är
alltså i dessa båda för det svenska jordbrukets
nutid och framtid avgörande
avseenden absolut entydigt.

Det nya prissättningssystemet, vilket
principiellt är konstruerat som ett ramsystem,
inom vilket en betydande rörlighet
i prisavseende förutsättes och

där jordbrukets utövare såväl beredes
möjligheter till rationaliseringsvinster
som ålägges att själva ta betydande prisrisker,
har i stort sett fungerat tillfredsställande.
Två omständigheter, vilka
båda ligger utanför jordbrukarnas egen
kontroll, har emellertid ogynnsamt påverkat
utvecklingen. Eevnadskostnadsstegringen
har varit kraftigare än någon
vid prissättningssystemets godtagande
räknat med. Särskilt under senare år
har något som torde kunna kallas en
internationell överproduktionskris på
vissa jordbruksprodukter präglat utvecklingen.
Denna internationella kris,
som fått uttryck i nyinförda handelshinder
inom betydande avsättningsområden
och i ett växande överskott, har
självfallet medfört konsekvenser också
för det svenska jordbruket.

Det är att märka att dessa konsekvenser
varken till arten eller graden nämnvärt
skiljer sig från de svårigheter, med
vilka jordbruksnäringen i olika europeiska
länder nu har att räkna.

Speciellt för småbruket och för det
mindre jordbruket — icke minst för
familjejordbruken — är produktionen
av mejeriprodukter av avgörande betydelse.
Produktionstekniskt råder ett
sammanhang mellan dessa mejeriprodukter
och produktionen av kött, fläsk
och ägg.

Den internationella överskottskrisen
har slagit igenom i synnerhet i fråga
om smör. För denna också för svensk
jordbruksproduktion tungt vägande produkt
har de europeiska marknaderna
nu så begränsats, att endast den engelska
kan anses återstå. På den engelska
marknaden har konkurrensen
hårdnat i så hög grad, att möjligheterna
att där erhålla täckning ens för de
fasta produktionskostnaderna helt försvunnit.
Det torde tyvärr icke föreJigga
grundad anledning att inom nu
överskådlig tid räkna med rimligare
pris på denna marknad.

I denna situation måste av naturliga
skäl den svenska marknaden få starkt

Fredagen den 21 mars 1958 Nr 11

Interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av smör på hemmamarknaden

ökad betydelse för det svenska jordbrukets
smörproduktion. Från jordbrukarhåll
har energiska ansträngningar
gjorts att skapa underlag på olika
sätt för en stigande inhemsk smörkonsumtion.
Dessa har dock ännu inte lett
till resultat. Prisrelationerna mellan
smör och margarin är ur jordbrukets
synpunkt alltför otillfredsställande.

Jordbrukets förhandlingsdelegation
har i detta läge förklarat sig beredd
att undersöka möjligheterna av sänkta
smörpriser. Denna sänkning kan dock
under inga förhållanden bli av den
storleksordningen att Simöret enbart därigenom
erhåller möjlighet att i förhållande
till margarinet erövra nya marknader.
Härför torde otvivelaktigt erfordras
insatser av statsmakterna. Nödvändigheten
av sådana insatser är förutsedd
i den ursprungliga överenskommelsen
om jordbrukets prissättningssystem.
Den enda praktiska väg som
finns att gå torde vara vägen över en
höjd regleringsavgift på fettvaror. En
sådan höjning kan genomföras utan att
konsumenterna därigenom tillskyndas
sammanlagt sett höjda husliållsutgifter.
För kort tid sedan infördes av statsfinansiella
skäl en särskild sockerskatt.
Den höjning av margarinaccisen, vilken
nu framstår som ofrånkomlig, kan såväl
ur statsinkomsternas som konsumenternas
synpunkt kombineras genom en
sänkning eller ett borttagande av denna
sockerskatt. En sådan anordning skulle
såväl ur statens som ur prissättningssystemets
synpunkt vara rationell och
välbetänkt.

Jag åberopar det anförda och anhåller
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor:

1) överväger herr statsrådet att i
den krissituation som nu föreligger för
det svenska smörets del genomföra en
höjning av regleringsavgiften på fettvaror
för att möjliggöra en ökad avsättning
av smör på hemmamarknaden? -

2) Har herr statsrådet för avsikt att
snabbt upptaga detta problem till förhandling
och att förelägga riksdagen
de resultat till vilka ett sådant snabbt
övervägande kan leda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna
om val av kyrkomötets lekmannaombud,
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1959—1962 m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner, och

nr 12, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om avvägning
mellan enskilt och allmänt intresse
vid utlämnande av anmälningar
till JO, MO och JK;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om möjlighet
till domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen, och

nr 2, i anledning av väckta motioner
om utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och organisation; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till de
tekniska högskolorna, jämte i ämnet
väckta motioner,

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till yrkesundervisningen,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.,
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ersättning
till hemmansägaren Lars Levi Andersson,

nr 59, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel till poliskonstapeln
Arne Gustav Borgström i
Örebro för uteblivet skadestånd,

nr 60, i anledning av väckta motioner
om ökad ersättning till värnpliktige B.
Ryding,

nr 61, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1958/59 till Ferieresor för
husmödrar, och

nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Bidrag till Föreningen
Fruktdrycker;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m., och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
om religionsfrihet,

nr 17, i anledning av väckt motion

om viss utredning angående 107 § utsökningslagen,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. in., och

nr 19, i anledning av väckt motion
angående beredande av möjlighet att i
vissa fall försälja utmätt egendom efter
anbudsförfarande;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om utredning angående viss ändring i
lagen om arbetstidens begränsning, och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av gällande bestämmelser
om ålderdomshem;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59
m. m.,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., och

nr 11, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om ett förenklat förfarande vid permutation
av donationsvillkoren för s. k.
frisängsfonder vid vissa sjukvårdsinrättningar,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hjälpbehovet
hos vissa eftersatta grupper av medborgare,
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående utredning om de partiellt
arbetsföras sysselsättnings- och arbetsförhållanden
m. m.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Fredagen den 21 mars 1958 Nr 11

Interpellation ang. tillämpningen av gällande prisavtal på jordbrukets område

från utrikesutskottet:
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
mellan OEEC-länderna om upprättande
av säkerhetskontroll på atomenergiens
område; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig
lösning av tvister;

från konstitutionsutskottet:
nr 126, angående ändrad lydelse av
§ 22 mom. 2 regeringsformen; och
nr 138, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för politiska
partier att vid allmänna val utlägga valsedlar
i vallokalerna;
från statsutskottet:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion
m. m.;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

125, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta

arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m.; och

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/
59; samt

från första lagutskottet:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

§ 16

Interpellation ang. tillämpningen av

gällande prisavtal på jordbrukets
område

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr NORUP (ep), som anförde:

Herr talman! När statsmakterna senhösten
1955, i anslutning till Kungl.
Maj :ts proposition nr 198/1955 fattade
sitt principbeslut om ett nytt prissystem
för jordbruket, slog man in på delvis
nya vägar inom svensk jordbrukspolitik.
Efter att under en lång följd av år
ha fastställt priserna på jordbruksprodukter
årligen eller ibland två gånger
om året angav man nu för en längre
period, tre år, en ram, inom vilken priserna
på jordbruksprodukter skulle få
röra sig. Från ett rörligt importskydd
övergick man till ett system med inom
vissa gränser fasta importagifter. Prisrörelserna
inom internationell livsmedelshandel
skulle i en helt annan utsträckning
än tidigare få göra sitt inflytande
gällande på den inhemska prisnivån.

Såväl statsmakterna som jordbrukets
representanter var väl medvetna om att
det nya prissystemet, på samma gång
som det gav jordbruket vissa chanser i
prisavscende, även medförde en del risker.
Därför infördes regler, som avsåg
att ge ett skydd åt såväl producenter
som konsumenter mot verkningarna av

Nr 11

Interpellation ang. tillämpningen av gällande

starkare prisrörelser. Dessa regler utgör
i själva verket en integrerande, synnerligen
viktig del av prisavtalet, och det
var först i och med tillkomsten av dessa
regler som jordbruket kunde förmås
gå med på det nya prissystemet.

Sedan gammalt intar mjölkproduktionen
en särställning inom svenskt jordbruk.
Denna produktion ger jordbrukarna
genomsnittligt ca 40 procent av
deras bruttointäkter. För flertalet jordbrukare,
särskilt innehavare av medelstora
gårdar samt av småbruk, har
mjölkproduktionen än större betydelse.
Detta förhållande tog man också hänsyn
till i riksdagsbeslutet. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att vissa särbestämmelser
infördes beträffande den
viktigaste mjölkprodukten, alltså smöret.

Det är i dag all anledning erinra om
vad statsmakternas beslut på denna
punkt i själva verket innebär. I den
proposition, jag förut talat om, anfördes
bl. a.:

»Mjölkproduktionen utgör, som förut
nämnts, en väsentlig inkomstkälla för
de mindre jordbruken. Vid dessa är
möjligheterna att övergå till annan produktion
ytterst begränsade. Lägre
mjölkpriser skulle därför betyda en
stark inkomstminskning för det mindre
jordbruket. Det är följaktligen av vikt,
att prissättningssystemet utformas på så
sätt, att avsättningsmöjligheterna för
mjölkprodukterna, framför allt smör,
icke försämras. Med hänsyn härtill bör
man, såsom utredningen framhållit,
undvika åtgärder, som kan leda till minskad
smörförbrukning inom landet.»

Vidare erinras i propositionen om att
jordbruksprisutredningen ägnat stor
uppmärksamhet åt frågan om överskottsproduktionen
av mjölk och mejeriprodukter
samt att utredningen framlagt
vissa beräkningar, som ansetts tyda
på att ett betydande sådant överskott
kunde uppkomma. Skäl kunde dock andragas,
framhölls det i propositionen,
för att utredningens farhågor för ett

prisavtal på jordbrukets område

starkt stigande smöröverskott i viss mån
var överdrivna.

I fortsättningen säges:

»Emellertid är det tydligt, att avsättningsmöjligheterna
för smör kan väsentligt
försämras, därest mjölkproduktionen
i Europa fortsätter att öka, samtidigt
som margarinet alltmer vinner
terräng. Såsom jag nyss framhållit, bör
sådana åtgärder icke vidtagas, som kan
leda till minskning i den inhemska
smörförbrukningen. Det kan emellertid
också inträffa, att avsättningen av smör
på utlandsmarknaden helt omöjliggöres.
Enligt kompromissförslaget bör i en sådan
situation ankomma på statsmakterna
att med alla till buds stående medel
skaffa avsättningsutrymme för inhemskt
smör på hemmamarknaden.»

Riksdagsbeslutet påföljande år om
den närmare utformningen av prissättningen
under det nya prissystemet innehöll
inget nytt utöver vad som fanns
angivet i principbeslutet. Jag vill dock
erinra om att jordbruksnämnden i sin
på grundval av prisförhandlingarna
gjorda framställning till Kungl. Maj.-t
framhöll, att vid en omöjliggjord smörexport
en höjning av margarinpriset
bl. a. kunde stå till buds för att bereda
smöret avsättningsutrymme på hemmamarknaden,
ett uttalande som icke föranledde
någon erinran i själva propositionen
eller i riksdagsbeslutet.

När Kungl. Maj :ts proposition nr
198/1955 framlades med mig som föredragande
departementschef, utgick jag
ifrån att de bestämmelser, som nyss refererats,
skulle tillämpas i en situation
sådan som den aktuella. Det har aldrig
avsetts, att exporten bokstavligt skulle
vara helt omöjliggjord för att statsmakterna
skulle ingripa. Vill man acceptera
ett pris på en eller annan krona, går
det alltid att sälja smör. I dag är vi nere
i ett exportpris, som tangerar priset på
margarin. Den ersättning de svenska
jordbrukarna får ut för det smör som
säljes till England, den enda kvarvarande
marknaden av betydelse, motsva -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Interpellation ang. tillämpningen av gällande prisavtal på jordbrukets område

rar icke ens hälften av det mjölkpris,
som mjölkproducenterna fått ut i genomsnitt
under de första ett och ett
halvt åren av det nya prissystemet. Härigenom
har exporten helt omöjliggjorts
i den betydelse som jag för min del alltid
inlagt i statsmakternas beslut. Skyldighet
föreligger alltså för statsmakterna
att med alla till buds stående medel
öka avsättningsutrymmet för svenskt
smör på hemmamarknaden.

Under hänvisning till det anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få
rikta följande fråga:

Är regeringen beredd att hålla ifrågavarande
avtal och snarast vidtaga de
åtgärder, som anges i detta avtal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 87, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 98, angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa
jordbruksregleringsvaror,

nr 108, angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m.,

nr 109, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m., och

nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 442, av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl., och

nr 443, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., båda i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 77, angående driftbidrag
till statens järnvägar; samt

nr 444, av herr Fredriksson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 83, angående organisationen av statens
institut för folkhälsan m. m., och
nr 445, av herr von Friesen m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 83.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britth

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 11

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Tisdagen den 25 mars

Kl. 15.00

§ 1

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsledamoten fru Elsa Lindskog
på grund av olycksfall är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 22/3—29/3 1958 intygas härmed.

Söderbärke 22/3 1958

R. Wallmon
prov.läk

Härmed intygas, att riksdagsledamoten
fru Ragnhild Sandström, Teg, Västerbottens
län, på grund av sjukdom som
kräver vård å invärtesmedicinsk avdelning
minst intill utgången av mars månad,
är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet.

Fru Sandström har tidigare vårdats
å härvarande öronavdelning men överflyttades
till medicinavdelningen den
19 mars.

Umeå den 22 mars 1958.

Ingmar Bergström
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Lindskog under tiden den
22—den 29 mars och fru Sandström
från och med den 19 mars tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att fru
Eriksson i Ängelholm, som vid kammarens
sammanträde den 19 mars med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara förhindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. orsakerna till att
SEBO-företaget i Stockholm kommit på
obestånd

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig om man kan förvänta att jag
»låter bostadsstyrelsen undersöka orsakerna
till att SEBO-företaget i Stockholm,
som byggt fastigheter över hela
landet med statliga lån, kommit på obestånd
och nu erbjuder de hyresgäster,
som bor i fastigheterna, att övertaga
bostäderna och gemensamt äga och förvalta
fastigheterna».

I anledning av denna fråga vill jag
framhålla, att då det gäller statsbelånade
bostadshus det ankommer på det
lånebeviljande organet — bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna —
att kontrollera att låntagarna fullgör
sina åtaganden. Till dessa åtaganden
hör inte endast erläggande av föreskriven
ränta och amortering på lånen utan
också att byggnaderna och däri ingående
lägenheter hålles i ett tillfredsställande
skick.

Om en låntagare inte fullgör sina
skyldigheter ankommer det i första
hand på det lånebeviljande organet att
vidtaga de åtgärder, som i anledning
härav kan erfordras. .Tåg förutsätter
därför att om i det av herr Svenning
åsyftade fallet låntagaren inte fullgör
sina skyldigheter bostadsstyrelsen uppmärksammar
frågan. Jag är alltså inte
beredd att i särskild ordning föranstal -

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på fråga ang. orsakerna till att SEBO-företaget i Stockholm kommit på obestånd -

ta om en utredning beträffande det
nämnda företagets bostadshus.

Härpå anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber få tacka socialministern
för svaret. Hyresgästerna i
de fastigheter som äges av AB SEBO-hus
känner stor oro för liur det skall bli
för dem, och de ställer sig frågan: Vilka
förpliktelser åtar vi oss, och vilka
ekonomiska konsekvenser kan det medföra,
om vi nödgas överta de fastigheter
vi bor i? Denna oro är förklarlig.

Man har i sitt bekymmersamma läge
vänt sig till respektive hyresgästföreningar
på orterna, och dessa har i sin
tur sänt ärendena till Hyresgästernas
riksförbund, som just nu håller på
med en undersökning dels av fastigheterna
och deras beskaffenhet, dels av
de ekonomiska förhållandena i allt som
rör fastigheterna.

Eftersom fastigheterna finansieras
aven med statliga lån, så har förmedlingsorganen
att under lånetiden öva
tillsyn enligt 35 § kungörelsen 1957:
359 om egnahemsföreningar m. in. och
28 § kungörelsen 1957:360 om tertiärlån
m. m. Motsvarande bestämmelser
finns intagna i äldre kungörelser i
samma ämne. Denna tillsyn sker genom
de s. k. femårsbesiktningarna, och
varje år aviseras förmedlingsorganen
om de fastigheter som står i tur att besiktigas.
I samband därmed översändes
en instruktion för besiktningarna
från bostadsstyrelsen. Det är därför
angeläget att hyresgästerna får reda på
huruvida sådana besiktningar har
gjorts och även huruvida bolaget i anledning
av dessa besiktningar har
ålagts alt utföra erforderliga reparationer.

Vid en besiktning som en ingenjör
på uppdrag av Hyresgästernas riksförbund
har gjort i Kristianstad har det

visat sig, att underhållet av den fastighet
det där gäller är synnerligen försummat.
Jag skall endast ta upp några
punkter.

Fastigheten är 14 år gammal, och
inga reparationer har gjorts under den
tiden med undantag av att fasadputsen
på sina ställen reparerats, dock utan
att någon avfärgning ägt rum. De yttre
reparationerna är mycket försummade.
Speciellt är målning utvändigt erforderlig,
då risk annars föreligger att
träet kommer att ruttna. Vidare föreligger
det läckage på taket. Detta har
gjort att det regnat ned i vissa lägenheter,
varvid det uppstått fläckar i
taken.

Uppskattningsvis anser besiktningsmannen
att de absolut nödvändiga reparationerna
kommer att kosta cirka
50 000 kronor, d. v. s. större delen av
den amortering å 70 000 kronor som
har gjorts under de gångna åren. Företaget
har meddelat hyresgästerna, att
man är villig att ställa 5 000 kronor till
förfogande för reparationer samt bekosta
en installation med oljeeldning.
Detta är med hänsyn till det försummade
underhållet en dålig kompensation.
Även tvättmaskiner och annat befinner
sig i samma dåliga skick som
fastigheten i övrigt.

Även i Sölvesborg pågår en liknande
utredning, men den är ännu inte avslutad.

I den situation hyresgästerna befinner
sig och med hänsyn till läget på
bostadsmarknaden, vilket kanske kan
tvinga hyresgästerna att överta fastigheterna
och deras skötsel, måste man
också ta med i bilden, att ägaren,
SEBO-hus, har mottagit statliga lån och
därför är skyldig att underkasta sig de
bestämmelser som följer med de statliga
lånen. Uraktlåtes detta, anser jag
att de statliga myndigheterna bör vidtaga
de åtgärder, som kan vara erforderliga
i det uppkomna läget. Det kan
ju inte vara rätt att ålägga de nya ägar -

52 Nr 11 Tisdagen den 25 mars 1958

Srar på interpellation ang. omedelbar lättnad i läget för de arbetslösa i Tornedalen
m. m.

na ekonomiska förpliktelser, som kan
bli dem övermäktiga.

Jag är glad för svaret, eftersom socialministern
säger att han förutsätter,
att om låntagarna inte fullgör sina
skyldigheter, bostadsstyrelsen uppmärksammar
frågan. Jag tror att det
kan vara ett tillräckligt svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. omedelbar
lättnad i läget för de arbetslösa i Tornedalen
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har
frågat om regeringen planerar några
åtgärder och i så fall vilka för att
åstadkomma omedelbar lättnad i läget
för de arbetslösa i Tornedalen och
tryggare förhållanden för denna landsdel
även på längre sikt.

Sysselsättningsläget i Tornedalen är
långt ifrån tillfredsställande. Detta sammanhänger
med att området har ett ensidigt
och föga utbyggt näringsliv. Därtill
kommer att denna landsända har
en starkare befolkningstillväxt än andra
delar av landet. För att kunna ge
den växande befolkningen sysselsättning
på hemorten behövdes alltså ett
expanderande näringsliv.

Statsmakterna har vidtagit en rad åtgärder
för att söka åstadkomma en utbyggnad
och differentiering av näringslivet
i Tornedalen och därmed bereda
sysselsättning åt befolkningen. Genom
lån och subventioner från företagareföreningen
har åtskilliga mindre
företag fått stöd för att upprätthålla
och utvidga driften. Särskilda anslag
har beviljats för att undersöka områdets
malmfyndigheter liksom för att
upprätta en virkesbalans för länet i

syfte bl. a. att klarlägga råvaruresurserna
i Tornedalen. Beredskapsarbeten
har bedrivits i större omfattning än i
någon annan del av landet. Trots detta
har arbetslösheten många gånger varit
svår, och arbetslöshetskassorna får därför
utbetala understöd till betydande
belopp.

För att om möjligt finna nya vägar
att bereda Tornedalens befolkning utkomst
i sin hembygd har sedan några
år en särskild utredning arbetat inom
länsstyrelsen i Norrbottens län. Denna
utredning torde ge större klarhet om
problem och förutsättningar för Tornedalens
näringsliv.

Vad gäller den aktuella situationen
kan det sägas, att statsmakterna handlar
efter samma riktlinjer som tidigare,
nämligen främst genom att söka gynna
områdets företag och genom att driva
beredskapsarbeten. Även innevarande
vinter måste emellertid också understöd
utbetalas i relativt stor omfattning från
arbetslöshetskassorna. Tyvärr är det
dock så att dessa olika åtgärder inte
löser sysselsättningsproblemen. F. n.
ser det inte ut som om det skulle kunna
gå att få en sådan expansion av näringslivet
i Tornedalen att dess växande
befolkning kan få sysselsättning i
hembygden. I dagens läge måste vi därför
räkna med fortsatt utflyttning från
området till andra delar av landet med
bättre sysselsättningsmöjligheter.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ökat sina
ansträngningar att underlätta en sådan
geografisk och yrkesmässig rörlighet.
Detta sker framför allt genom omskolning,
genom lån och bidrag till de
kostnader som en förflyttning medför
och genom att ställa bostäder till förfogande
på den ort där det finns sysselsättning.
För de flyttande bör omplaceringen
kunna medföra bättre inkomster
och jämnare sysselsättning,
och samma resultat bör genom utflyttningen
kunna uppnås för den kvarvarande
befolkningen.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. omedelbar lättnad i läget för de arbetslösa i Tornedalen
m. m.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.

Bland de konkreta besked statsrådet
givit i svaret torde tornedalsbefolkningen
väl främst komma att fästa sig vid
det som handlar om fortsatt utflyttning.
Det finns nämligen ingenting som har
så dålig klang i Norrbotten som denna
ständigt återkommande uppmaning. I
årtionden har ungdomen från hela
Norrbotten men kanske framför allt
från Tornedalen dragit i en strid ström
söderut. Det har varit nödvändigt för
att de skulle få utbildning och försörjning,
men det har i regel skett motvilligt.
Dessutom har denna utflyttning
åstadkommit ständigt ökade svårigheter
även för dem som blivit kvar i Tornedalen,
och den har haft allvarliga återverkningar
bland annat på jordbruket.

Nu handlar det för övrigt inte bara
om en fortsatt utflyttning av den art
som hittills förekommit, utan det är
fråga om att ge ungdomarna sällskap
med många hundra äldre människor,
skogsarbetare, byggnadsarbetare och
andra, som i regel har familj och är
bundna till hembygd, invanda sysslor
och till och med språkförhållanden på
ett sådant sätt att det, åtminstone för
flertalet av dem, är orimligt att tala
om omskolning och flyttning.

Alla dessa skall nu flytta till andra
delar av landet med bättre sysselsättningsmöjligheter,
säges det i svaret. Ja,
var är det? Allting är ju relativt, och
det finns säkert områden som inte är
lika svårt hemsökta som Tornedalen,
men nu förekommer det ju dagligen
meddelanden om arbetslöshetsproblem
praktiskt taget överallt. Det är numera
inte alls ovanligt att till och med ungdomar
som rest söderut kommer tillbaka
till Norrbotten efter fruktlösa försök
att skaffa sig jobb. Man kan då
lätt tänka sig hur det skall bli för folk

i de åldersgrupper och inom de yrken
det här i mycket hög grad är fråga om.
Jag tror för min del inte att utflyttningen
innebär någon utväg för detta
nya tillskott av äldre arbetslösa.

Vi skall gynna områdets företag och
driva beredskapsarbeten, säger statsrådet
beträffande de åtgärder som behövs
för att ge omedelbar hjälp. Jag vill understryka,
att vi bör hålla fast vid detta,
och hoppas att statsmakterna handlar
med tillräcklig snabbhet och kraft
därvidlag. För många hundra arbetslösa
står nu nämligen ingenting annat
till buds än socialvården, ty de har
varit arbetslösa så länge att de inte
längre får någon ersättning från försäkringen.
Dessutom finns det massor
av arbeten som skulle behöva utföras
och som säkert är lämpliga som beredskapsarbeten.
Inte minst gäller detta
upprustning av vägarna, nybyggnader
av broar och mycket annat av det
slaget.

Vad småföretagsamheten beträffar är
det ingen som underskattar värdet av
företagarföreningens verksamhet. Men
föreningens möjligheter är ju mycket
starkt begränsade. Vi har försökt öka
dem genom att anslå en miljon av
landstingsmedel, men jag tror inte att
jag överdriver om jag säger att det är
en praktiskt taget enhällig mening i
Norrbotten att detta inte är tillräckligt
i alla fall. Det behövs mera genomgripande
åtgärder för att komma till rätta
med vårt läns och kanske framför allt
Tornedalens ekonomiska problem. Det
behövs mer statlig storindustri, det är
den förhärskande meningen i Norrbotten,
ty vi vet av egen erfarenhet att
med sådan verksamhet följer också en
uppblomstring av småföretagsamheten
i alla dess former.

Vi har åter blivit påminda om att
det pågår en utredning om Tornedalen.
Den har suttit i många år och jag beklagar
att den inte var klar nu. I så
fall hade vi kunnat få veta dels vad

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. omedelbar lättnad i läget för de arbetslösa i Tornedalen

m. m.

utredningen kommit till för resultat och
dels vad regeringen vill göra i anledning
av de erfarenheter, iakttagelser
och förslag som utredningen kommit
till. Det lär emellertid inte dröja så
länge förrän utredningsresultatet ligger
på bordet. Vi får väl då anledning
att återkomma, eller rättare sagt, jag
hoppas att regeringen finner anledning
att återkomma.

En sak vet vi emellertid, och det är
att skogen i Norrbotten kan ge full sysselsättning
åt alla där uppe och att
skogen och skogsindustrien kan ge ett
stort ekonomiskt uppsving åt vårt län.
Detta har bekräftats genom en annan
utredning som statsrådet också omnämner,
nämligen den undersökning som
verkställts av kommerskollegium och
skogsforskningsinstitutet. I korthet visar
den utredningen att skogstillgångarna
i Norrbotten räcker till för en
mycket kraftig utbyggnad av träförädlingsindustrien.
Det avverkas nu årligen
3,3 miljoner skogskubikmeter. Av
detta går nära en miljon kubikmeter
till förädlingsverk i andra delar av
landet. Fackmän har emellertid visat
att skogen i Norrbotten kan skattas på
ytterligare 700 000 kubikmeter årligen.

Nu borde det alltså bli slut på allt
tal om att det inte finns tillräckligt
med råvaror i Norrbotten för en ordentlig
utbyggnad av träindustrien.
Detta har nämligen varit en ständig invändning
eller snarare svepskäl när vi
i olika sammanhang, bland annat i
riksdagen, vid flera tillfällen har påyrkat
åtgärder för utbyggnad av träförädlingsföretagen.

Jag är däremot klar över att det fortfarande
kommer att resas politiska hinder
t. ex. av det slag som har presterats
av de tre borgerliga partierna utifrån
deras principiella inställning till
statsindustrierna. Ett par av centerpartiets
förutvarande ministrar ansåg ju
t. o. m. att kampen mot den statliga industrien
var så angelägen att den var

värd en partiell regeringskris. Men sådana
försök att rulla stenar i vägen för
Norrbottens och speciellt Tornedalens
industrialisering behöver ju dess bättre
inte bli några avgörande hinder. Arbetarrörelsen
har tillräckliga resurser för
att fortsätta på den väg som har prövats
i andra delar av Norrbotten med
mycket bra resultat. Vi hoppas därför
trots den något resignerade tonen i regeringens
förslag att regeringen skall
slå in på samma väg även när det gäller
Tornedalen. Det är min bestämda
mening att det är en framkomlig väg
och den är dessutom bevisligen den
enda väg som finns för att åstadkomma
en förbättring.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag tycker verkligen att
det skulle vara ledsamt om det skulle
gå så som den ärade interpellanten förmodar,
att Tornedalens befolkning endast
skulle fästa sig vid en punkt i
mitt svar. Det var just den punkten
som skulle ha dålig klang där uppe,
nämligen frågan om utflyttningen. Det
finns ju en hel del andra, positiva sidor
som man borde beakta, eftersom
statsmakterna otvivelaktigt är beredda
att visa den uppmärksamhet som detta
problem kräver. Vad utflyttningen beträffar
har jag tänkt mig att den inte
nödvändigtvis skulle ske till andra delar
av landet; man kan ju flytta också
inom Norrbotten. Efter vad jag kan förstå
har sådan utflyttning i stor utsträckning
skett från Tornedalen till
såväl Kiruna som Luleå, för att ta ett
exempel. Det är väl också troligt att i
den mån man så småningom kommer
att gå över till underjordsbrytning i
Kiruna kommer detta i och för sig att
dra med sig ny sysselsättning.

Sedan kan man naturligtvis i likhet
med herr Holmberg fråga: Vart skall
människorna ta vägen i dag, eftersom

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på interpellation ang. omedelbar lättnad i läget för de arbetslösa i Tornedalen
m. m.

det finns ansatser till att de krisföreteelser,
som vi kunnat spåra i Förenta
staterna, i Västtyskland, i Belgien, i
Holland och annorstädes, börjar få vissa
återverkningar här hemma? Till detta
vill jag endast ge det svar, som vi
tidigare lämnat från regeringens sida,
nämligen att regeringen är fast besluten
att vidta alla de åtgärder som kan visa
sig nödvändiga, därest det nu skulle
bli så att det övertryck i konjunkturen,
som hittills rått, övergår i sin motsats.

Herr Holmberg berörde för övrigt i
sitt anförande en sak, som väl också
kommer att leda till en omflyttning;
även om denna sedan sker enbart inom
länet, är det ju i alla fall en omflyttning.
Herr Holmberg pekade nämligen
på att skogen kan komma att ge
arbete inom Norrbotten. Det innebär
väl då att inte allt skogsarbete kommer
att utföras i Tornedalen, utan även herr
Holmberg räknade ju med att trots den
dåliga klang ordet »omflyttning» kan
ha hos tornedalingarna, så får de
vara beredda till de omflyttningar som
omständigheterna — och då framför
allt befolkningstillväxten speciellt uppe
i Tornedalen — helt enkelt gör nödvändiga.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Om statsrådet tror att
jag menar, att tornedalingarna bara
skulle fästa avseende vid frågan om utflyttning,
så har han missuppfattat mig.
Jag sade att man kanske främst kommer
att se på den saken därför att den
är omedelbart aktuell och anvisas som
den praktiskt taget enda åtgärden just
nu för att få en lösning till stånd. Det
är, som jag sade, massor av människor
där uppe som är i den situationen, att
de inte får någonting från arbetslöshetskassorna
utan bara har socialhjälpen
att tillgå, och för dessa måste det
ju av svaret förefalla som om en utflyttning
vore det enda att vänta på.

Det är en utväg som tornedalingarna
och norrbottningarna över huvud taget
rekommenderats i årtionden, och uppmaningen
har, som jag framhöll, en
mycket dålig klang.

Bland annat av denna anledning tror
jag att tornedalingarna inte är så särskilt
belåtna med svaret. Däremot kommer
de att vara belåtna, om regeringen
gör allvar av den utfästelse som statsrådet
lämnade nu senast, nämligen att
allt skall göras för att bereda sysselsättning
åt folket där uppe. Särskilt
blir detta fallet om åtgärderna får den
inriktning som statsrådet här talar om,
nämligen att de vidtas med utgångspunkt
från att de krisföreteelser, som
vi redan har allvarliga känningar av,
inte blir så tillfälliga som man kanske
på vissa håll tror. Under sådana förhållanden
måste genomgripande åtgärder
vidtas också på längre sikt, och då
kommer just det inslag in i bilden som
jag talade om, alltså att man måste ta
sikte på att skapa stora statliga industrier.
Varför statliga? Jo, därför att
vi av erfarenhet vet, att några privatkapitalister
aldrig kommer att etablera
sig i Norrbotten. Så har det varit i årtionden,
och det finns ingenting som
talar för att det skulle bli en ändring.
Därför måste staten ingripa. Jag hoppas
att den tornedalsutredning, som
apostroferats, skall ge goda uppslag och
att regeringen, oavsett vad utredningen
kommer att föreslå, vidtar åtgärder
som syftar till en sådan här upprustning
av Norrbottens näringsliv. Då
kommer man på rätt bog. Detta har,
som jag tidigare sagt, också visats av
resultaten vid de statliga företag vi redan
bär i Norrbotten —- Norrbottens
järnverk och de statliga skogsindustrierna.

Vad beträffar möjligheterna att flytta
folk inom länet vill jag för min del
säga, att alla skogsarbetare är ju i regel
beredda att fara till avverkningsplatser
iiven ganska långt från hemmet.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för åtgärder för att skapa en beredskap mot

vissa avmattningstendenser i sysselsättningsläget för tjänstemännen m. m.

Men det gäller inte bara att åstadkomma
skogsarbete utan också att upprätta
förädlingsverk, baserade på norrbottnisk
råvara. Det råder stort missnöje
bland skogsarbetarna, inte minst i Tornedalen,
över att man fraktar råvara
från Tornedalens alla delar ned till
Seskarö och därifrån flottar virket söderut.
Man tycker där uppe att det
borde kunna finnas förädlingsverk i
Tornedalen för den råvara, som avverkas
där. Då blir det inte några långa
förflyttningar, och de förflyttningar
som behöver göras sker inom områden
som är i stort sett likartade, varför svårigheterna
inte blir så stora.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. redogörelse
för åtgärder för att skapa en beredskap
mot vissa avmattningstendenser i sysselsättningsläget
för tjänstemännen
m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Carbell har frågat,
om jag vill lämna kammaren en redogörelse
för de åtgärder som planeras
för att skapa en beredskap mot vissa
avmattningstendenser i sysselsättningsläget
för tjänstemännen med angivande
av vad som planeras särskilt för att vid
driftsinställelser eller andra lokala sysselsättningssvårigheter
underlätta de
friställdas återanställning i jämförlig
tjänst.

Den i interpellationen behandlade
frågan liar sedan länge uppmärksammats
av socialdepartementet och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen
utarbetades sålunda
under 1955 en promemoria om
tjänstemännen och beredskapen mot arbetslöshet.
I denna redogjordes för

tjänstemännens antal, anställningsförhållanden
och fördelning på näringar,
deras organisationsförhållanden och
anslutningen till arbetslöshetskassor.
Promemorians innehåll är i stort sett
alltjämt aktuellt och tillämpligt även
på dagens läge. Promemorian utsändes
på remiss innan den anmäldes för 1956
års riksdag. I sina yttranden instämde
bl. a. arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna
i stort sett i promemorians
synpunkter och förslag. I flera
yttranden betonades särskilt att tyngdpunkten
i åtgärderna — utöver en allmänt
konjunkturstimulerande politik —
bör ligga på yrkesutbildningsverksamheten.

Hittills har det varit så, att tjänstemännen
totalt sett har haft väsentligt
mindre känning av en konjunkturförsämring
än arbetarna. Jag vill också
framhålla, att läget på tjänstemännens
arbetsmarknad för dagen inte kan anses
vara oroande. Arbetslösheten bland
tjänstemännen är nu liksom tidigare
avsevärt mindre än bland arbetarna.
I mitten av mars var sålunda endast
700 av medlemmarna i arbetslöshetskassor
bland tjänstemännen utanför DO
anmälda arbetslösa. Det innebär att 0,5
procent av medlemmarna i dessa kassor
var arbetslösa under det att medeltalet
för samtliga arbetslöshetskassor
var 3,6 procent. Om vi jämför läget
i de största industrikassorna, finner vi,
att i industritjänstemännens kassa 0,2
procent av medlemmarna var arbetslösa
medan 1,4 procent av medlemmarna
i metallindustriarbetarnas kassa var
utan arbete.

De största arbetslöshetsriskerna för
tjänstemän torde finnas inom handel,
industri och sjöfart. Framför allt kan
läget i en vikande konjunktur bli svårt
för biträdespersonal med bristfällig utbildning
och ensidig arbetserfarenhet
samt för en del äldre tjänstemän. Både
bland arbetarna och bland tjänstemännen
är det den okvalificerade arbets -

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. redogörelse för åtgärder för att skapa en beredskap mot

vissa avmattningstendenser i sysselsättningsläget för tjänstemännen m. m.

kraften, som löper de största riskerna.
Erfarenheterna visar vidare att det kan
erbjuda stora svårigheter för äldre
tjänstemän, som blivit arbetslösa, att
få nya anställningar.

Då det gäller åtgärder för dem som
redan blivit arbetslösa vill jag först
understryka, att någon principiell skillnad
inte göres i arbetsmarknadsorganens
behandling av olika kategorier arbetstagare.
Envar behandlas efter sina
förutsättningar.

Yrkesutbildningen har jag nyss pekat
på. Vad angår beredskapsarbeten
är det så, att huvudparten av de beredskapsföretag
som är planlagda eller
som f. n. planläggs finns inom anläggningsverksamheten.
Efter lämplig
instruktion och träning bör ovana arbetare
och tjänstemän med normala fysiska
förutsättningar kunna hänvisas
till sådana arbeten.

Om man placerar tjänstemän i beredskapsarbete
får man i en del fall
räkna med vissa olägenheter. Beredskapsarbetet
är ju avsett att pågå relativt
kort tid, och återanpassningen till
det ordinarie yrket kan efter en arbetslöshetsperiod
bli besvärlig för den
enskilde tjänstemannen. Speciellt gäller
detta äldre arbetstagare, vilkas receptivitet
och anpassningsförmåga försämras
med stigande ålder.

I s. k. arkivarbete kan man placera
ett mindre antal tjänstemän, som behöver
skyddad sysselsättning. Antalet
arkivarbetsplatser, som nu uppgår till
omkring 900, kan dock vid behov troligen
utökas till ett par tusen.

Tjänstemännens arbetslöshetskassor
har under de senaste åren haft en glädjande
utveckling. De elva tjänstemannakassorna
utanför LO omfattar nu
154 000 medlemmar. Därmed har tjänstemännen
själva bidragit till att skaffa
sig ett visst skydd mot inkomstbortfall
vid arbetslöshet. Dessbättre har understödsutbetalning
från kassorna hittills
inte behövt ske i större omfattning, vil -

ket bidragit till att stabilisera dem ekonomiskt.

Arbetsmarknadspolitiken syftar i hög
grad till att underlätta arbetskraftens
rörlighet. Det främsta instrumentet för
denna politik är den offentliga arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingens
strävanden att överföra arbetslösa till
nya arbetsplatser kompletteras med bidrag
och förskott till resekostnader, familjebidrag
under viss tid till omplacerad
arbetskraft, åtgärder för att anskaffa
bostäder för den omplacerade
arbetskraften osv. Dessa åtgärder är givetvis
icke reserverade för någon viss
kategori av arbetstagare.

Åtgärderna syftar inte blott till att
åstadkomma en ökad geografisk utan
också en yrkesmässig rörlighet. Det är
givet att man skall söka tillvarataga de
arbetslösas tidigare yrkeserfarenheter.

I så måtto syftar åtgärderna till att så
vitt möjligt ge de arbetslösa ny anställning
i vad interpellanten kallar jämförlig
tjänst. Det bör dock understrykas
att de arbetslösa av alla kategorier
måste söka infoga sig i nya produktionsförhållanden
när arbete inte längre
står till buds inom deras gamla yrke.

Det är viktigt att genom utbildningsverksamhet
bland arbetslösa försöka
förhindra, att värdefulla yrkeskunskaper
och anlag spolieras. Behovet av arbetskraft
i vad man nu räknar till tjänstemannayrkena
synes komma att fortsätta
att stiga på längre sikt. Sysselsättningssvårigheter
som inträffar kan
väntas vara tillfälliga. Så snart läget
lättar kommer det att finnas behov av
såväl tidigare utbildad arbetskraft som
ett kontinuerligt tillskott av nybörjare.
Det är därför realistiskt att inte bara
söka vidmakthålla och utveckla arbetslösa
tjänstemäns yrkesfärdigheter utan
alt också bedriva en sådan utbildning
av arbetslös ungdom, att det underlättar
en framtida nödvändig rekrytering
till olika tjänstemannayrken. Det finns
enligt min mening ingen anledning att

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för åtgärder för att skapa en beredskap mot

vissa avmattningstendenser i sysselsättningsläget för tjänstemännen m. m.

tro, att ungdomskullarnas tillväxt i och
för sig skulle medföra arbetslöhetsrisker
för tjänstemännen.

Då det gäller att bemästra arbetsmarknadssituationen
vid en allvarlig
konjunkturnedgång är givetvis det viktigaste
hjälpmedlet för att uppehålla
sysselsättningen en allmänt konjunkturstimulerande
politik. Men även i ett sådant
läge kan de olika åtgärder, som
jag nu diskuterar, ge den ekonomiska
politiken större effekt. Det kommer
ständigt att föreligga behov av smidiga
och målmedvetna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att näringslivets behov
av arbetskraft skall kunna tryggas
och för att arbetstagarna skall kunna
erbjudas en hög och jämn sysselsättning.

Vidare anförde

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation,
vilken sedan den ställdes synes mig ha
fått en något starkare aktualitet i de senaste
diskussionerna om driftsinställelser.
Med interpellationen avsåg jag en
speciell fråga, och jag framhöll att jag
inte åsyftade den säsongarbetslöshet,
som förekom och som jag förutsatte
skulle komma under riksdagens bedömning
i annat sammanhang. Det har
ju också skett, som framgår av dagens
föredragningslista.

Här är det ju närmast fråga om huruvida
tjänstemännen har någon särställning,
om de drabbas hårdare av
arbetslöshet än andra löntagare. Jag är,
herr talman, till freds med det svar
som har lämnats på frågan. Det är tillfredsställande
att konstatera att den sedan
länge uppmärksammats i departementet
och inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill endast komma med några
marginalanteckningar till svaret. Jag
noterar också med tillfredsställelse att
den promemoria, som på sin tid utarbetades
av arbetsmarknadsstyrelsen,

vid remissbehandlingen fick särskilt
stöd därutinnan att yrkesutbildningen
bör vara det viktiga utöver den allmänna
konjunkturstimulerande politiken.

Frågan är väl då, som också inledningsvis
framhålles i interpellationssvaret,
om tjänstemännen drabbas hårdare
eller om de har mindre känning
av konjunkturförsämringen. Jag har
där satt ett litet frågetecken till svaret.
Erfarenheterna från 20- och 30-talen
synes mig peka på att i dåtidens samhällsstruktur
tjänstemännen visserligen
kom ut i arbetslösheten senare än andra
löntagare men att det sedan också blev
en längre arbetslöshetsperiod och framför
allt ett svårare återanställningsproblein
för tjänstemännen än för de
andra.

Som här framhållits gäller det i första
hand handels-, industri- och sjöfartstjänstemännen.
Man kan naturligtvis
fråga sig när dessa svårigheter med
återanställning kulminerar för tjänstemannagrupperna.
Börjar svårigheterna
för 25-åringen, 35-åringen eller 45-åringen? Alla kan väl vara ense om att
det många gånger ter sig ganska svårt
för den arbetslöse tjänstemannen, som
närmar sig eller uppnått medelåldern,
att få återanställning. Många har väl
mötts av svaret att bland annat pensionsfrågan
har hindrat företagen att
anställa en tjänsteman som kommit
längre upp i levnadsålder. Naturligtvis
kan också andra synpunkter vara avgörande
för företagen när det gäller en
sådan anställning.

Det är tillfredsställande att konstatera
vad som väl närmast är självklart,
att man inte gör någon principiell
skillnad utan att var och en behandlas
efter sina förutsättningar. Men frågan
uppkommer strax, om dessa förutsättningar
kan tillgodoses, om det med
andra ord finns tillräckliga möjligheter
för differentiering, då man hos arbetsmarknadsorganen
har att ta ställning
till de individuella fallen.

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. redogörelse för åtgärder för att skapa en beredskap mot

vissa avmattningstendenser i sysselsättningsläget för tjänstemännen m. m.

Beredskapsarbetena består ju till sin
huvudpart, som här sagts, av anläggningsverksamhet,
d. v. s. vägar, vattenoch
avloppsledningar, järnvägs- och befästningsarbeten.

Man kan också konstatera att återanpassning
i yrkena kan vara betydligt
svårare för den ena gruppen än för den
andra. Ju längre man avlägsnar sig från
den normala arbetsrytmen, desto svårare
måste det vara vid återanställning
i arbetet. Att olika grupper på det sättet
har det olika svårt måste naturligtvis
också beaktas.

Vilka möjligheter kan då finnas till
omskolning av arbetskraften? Det är
klart att om någon i tjänstemannaställning
längre tid varit borta från sin yrkeskategoris
arbete får han svårare att
omskola sig, och det är därför också
angeläget att omskolning kan ske i så
nära anslutning till arbetslöshetstillfället
som möjligt.

Som framhållits i interpellationssvaret
uppkommer då frågan huruvida den
medelålders och äldre människan har
möjlighet att lära och kan vara disponerad
för sådan omskolningsverksamhet.
Det kan framhållas att sedan länge
har antagits, att äldre inte har lika stor
inlärningsförmåga som tonåringar och
yngre vuxna. Enligt den gängse uppfattningen
är inlärningsförmågan stor
i tonåren för att därefter snabbt avtaga.
Experimentellt funna fakta stödjer icke
denna uppfattning. Omfattande undersökningar
som utförts av Thorndyke
m. fl. har visat att den s. k. idealkurvan
för inlärning har en brant stigning
under ungdomsåren och har sin högsta
punkt mellan 20 och 30 år för att sedan
sakta börja falla. Kurvans senare del
faller emellertid mindre brant för personer
med grundligare skolutbildning.
Vidare faller den mindre brant för meningsfulla
uppgifter än för meningslösa.
Det finns enligt dessa undersökningar
inget som tyder på att förmågan
att inhämta kunskaper som har

sammanhang skulle försvagas med
åren.

När man talar om att äldre människor
på grund av sämre minne har
svårt att lära, är detta inte alldeles riktigt.
Det är inte minnet som blivit sämre,
utan det är helt enkelt uttröttbarheten,
som har blivit större och ökat med
levnadsåren. Det är anledningen till att
det är svårare att lära sig något nytt.

Ett beaktande av detta förhållande
skulle måhända vara av särskild betydelse.
Som vi vet har många i tjänsteinannakretsar
inte sysselsättning i den
funktion, för vilken de ursprungligen
utbildat sig. Det gäller många civilekonomer,
ingenjörer och andra, som sedan
de fått arbete inom ett företag fått
en sysselsättning, som inte är direkt
knuten till deras utbildning. För dem
skulle repetitionskurser kunna ha stor
betydelse. Många som i yngre dagar
fått en grundlig kontors- och bokföringsutbildning
men sedermera inte
sysslat med motsvarande arbetsuppgifter,
har möjligheter att friska upp sina
kunskaper och anpassa dem till mera
moderna förhållanden. Härvidlag är
faran med arkivarbetet särskilt beaktansvärd.
Känslan av onyttighet är för
dessa människor mycket svår att bära,
och utan tvivel kan här också förekomma
ett slöseri med arbetskraft.

Hela frågan har naturligtvis ett starkt
intresse för tjänstemännens fackliga
organisationer. Handelstjänstemannaförbundet
har för några veckor sedan
tillställt TCO en motion, som syftar till
en närmare utredning av detta spörsmål.
Man har haft anledning att i detta
sammanhang understryka det uttalande,
som Handelstjänstemannaförbundets
extra kongress år 1952 gjorde till
TCO. Däri säges för det första att det
är nödvändigt att beredskapsåtgärder
vidtas med syfte att även skydda tjänstemännen
mot följder av en ekonomisk
kris, för det andra att TCO bör
motsätta sig alla försök till tvångsför -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. det aktuella

m. m.

flyttning av tjänstemän till grovarbete,
för det tredje att TCO:s medverkan till
arbetsanskaffning åt tjänstemän bör ta
form av särskilda utbildningsåtgärder
för de yngre och omskolningskurser för
de övriga, samt slutligen att TCO vidtar
erforderliga åtgärder för att arbetslösa
tjänstemän vid dylika samhälleliga utbildnings-
respektive omskolningskurser
skall erhålla lön enligt gällande avtal
eller enligt praxis för branschen.

Att frågan har stor aktualitet har också
betonats i den diskussion, som helt
nyligen förekom i Malmö mellan de
ledande männen inom Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen
och TCO. De tre debattörerna var ense
om att man kunde vänta sig ett sämre
arbetsmarknadsläge.

Som det har nämnts inledningsvis
har frågan fått en större aktualitet sedan
den ställdes för några månader sedan,
och det är intet tvivel om att det
är av stort värde att uppmärksamma
detta problemkomplex. Det är då, herr
statsråd, mycket tillfredsställande för
tjänstemännen och för interpellanten
att kunna notera, att svaret på denna
interpellation blivit så positivt. Den
kartläggning som här skett har varit av
stor betydelse.

Jag vill för min del helt instämma i
vad statsrådet anfört i senare delen av
interpellationssvaret. Det är onekligen
så, att alla måste infogas i de nya produktionsförhållanden,
som kan uppstå
och som gör att man inte längre kan
få sysselsättning i sitt tidigare yrke.
Det är bara det att detta ställer sig mer
eller mindre svårt inom olika områden
och det behövs därför åtgärder graderade
efter svårighetsgraden. Även när
det gäller den saken finns det emellertid
en positiv anda i svaret.

I likhet med statsrådet anser jag att
40-talets stora ungdomskultur inte skall
behöva rubba sysselsättningsgraden för
tjänstemännen — det var bara en liten
randanmärkning som jag ville göra

läget på den svenska arbetsmarknaden,

på den punkten. Så behöver inte ske,
om omskolningsbehovet tillgodoses och
om man kan bryta den kända motviljan
hos företagen att anställa också medelålders
och äldre arbetskraft.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. det aktuella
läget på den svenska arbetsmarknaden,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat mig dels om jag är villig
att lämna en redogörelse för det aktuella
arbetsmarknadsläget, dels om vilka
åtgärder jag anser bör vidtagas för
att hjälpa de arbetslösa och dels om
den nuvarande beredskapen mot arbetslöshet
är till fyllest eller om jag anser
att ytterligare åtgärder bör vidtagas.

Arbetsmarknadsläget har i vinter
kännetecknats av att antalet arbetslösa
varit större än de närmast föregående
åren. Därvid är emellertid att märka,
att vissa av jämförelseåren utmärkts av
en markant brist på arbetskraft. De ytterst
låga arbetslöshetstalen för vissa
år har alltså varit uttryck för en bristande
balans mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft. En viss stegring
av arbetslöshetstalen måste man räkna
med vid en bättre balans på arbetsmarknaden.
I detta sammanhang är det
av intresse att konstatera, att vinterarbetslösheten
här i landet såväl i år
som under efterkrigstiden i övrigt har
varit jämförelsevis lägre än i flertalet
andra västeuropeiska länder.

Med det sagda har jag inte velat underskatta
de problem arbetslösheten
medför för den enskilda människan —
hennes bekymmer blir naturligtvis

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. det aktuella

m. m.

inte mindre därför att arbetslöshetstalen
är låga. Inte heller har jag förbisett
de svåra återverkningar arbetslösheten
kan ha för en del av de mera
kännbart berörda kommunerna. Jag har
endast som bakgrund till mitt fortsatta
resonemang velat ge problemet dess
rätta proportioner.

Om vi jämför läget i vinter med läget
förra vintern finner vi, att vi i år
har haft ca 15 000 fler arbetslösa än i
fjol. Ungefär halva ökningen kommer
på byggnadsfacken. Även andra säsongbetonade
fack bidrar relativt starkt till
stegringen i arbetslöshetstalen. Konjunkturdämpningen
synes alltså främst
ha gett sig till känna i något ökade säsongvariationer
inom de mest säsongbetonade
näringarna.

Bland de grupper, som haft en mera
kännbar ökning av arbetslösheten i vinter,
märks också skogsarbetarna trots
att de har högsäsong vid denna årstid.
Orsakerna till denna arbetslöshet är
främst det internationella marknadsläget
för skogsindustriprodukter, en allmän
strävan att minska virkeslagren
samt de gynnsamma avverkningsbetingelser,
som vi haft denna säsong och
som möjliggjort ett snabbt genomförande
av avverkningsplanerna. Sannolikt
måste vi räkna med fortsatta sysselsättningssvårigheter
för skogsarbetarna
under våren intill dess flottning
och sommararbeten hinner komma i
gång.

Inom industrin ligger arbetslöshetstalen
på en mycket låg nivå. Då det gäller
yrkesutbildad arbetskraft är det
här liksom på många andra områden
av näringslivet otillräcklig tillgång.
Över huvud taget är det de minst yrkesutbildade
som har de högsta arbetslöshetstalen.

I dagarna har arbetsmarknadsstyrelsen
färdigställt uppgifterna från den
senaste arbetslöshetsräkningen, vilken
utfördes den 10 mars. Den allmänna karaktäristik
av arbetsmarknadsläget i

25 mars 1958 Nr 11

läget på den svenska arbetsmarknaden,

vinter, som jag här har lämnat, rubbas
inte av dessa uppgifter. Antalet anmälda
arbetslösa uppgick den 10 mars till
ca 55 000, vilket är ca 1 000 mindre än
i februari. Liksom tidigare kan vi alltså
i mars innevarande år märka en
mindre nedgång i arbetslöshetstalen,
men alltjämt är upp emot 15 000 fler än
i fjol arbetslösa.

De åtgärder, som vidtages för att
hjälpa de arbetslösa, måste i första
hand syfta till att skaffa dem nytt
arbete. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har därför utrustats med en rad befogenheter
för att underlätta en geografisk
och yrkesmässig rörlighet hos arbetskraften.
Arbetsförmedlingarna kan
ge lån och bidrag för att täcka reseoch
flyttningskostnader. Om det på en
ort, som behöver mer arbetskraft, saknas
bostäder, kan arbetsmarknadsmyndigheterna
uppföra tillfälliga bostäder
av god kvalitet. Dessa bostäder, som
hyrs ut till på orten gällande hyror,
ställs till förfogande för sådan arbetskraft,
som överföres från arbetslöshetsområden.
Med dylika arrangemang kan
man emellertid inte alltid lösa bostadsfrågorna.
Många gånger kan en arbetslös
familjeförsörjare inte beredas familjebostad
på den ort där han kan få
arbete. Arbetsmarknadsmyndigheterna
kan då under vissa förutsättningar ge
familjebidrag under en tid för att kompensera
de extra utgifter, som följer
med att ha bostad på två håll. För att
åtgärderna skall ge önskat resultat är
det en grundförutsättning att vi har en
effektiv arbetsförmedling. Vår offentliga
arbetsförmedling fyller högt ställda
krav och försöker att ständigt anpassa
sig efter ändrade förutsättningar
för arbetet.

Även yrkesutbildningskurserna för
arbetslösa kan betraktas som ett led i
strävandena att öka rörligheten. Dessa
kurser syftar delvis till att omskola arbetslösa
till yrken där större möjligheter
föreligger att bereda dem sysselsätt -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. det aktuella

m. m.

ning. I andra fall är syftet att vidareutbilda
vederbörande i deras gamla
yrke. Oavsett om det är fråga om
vidareutbildning eller omskolning ger
den ökade yrkesfärdigheten vederbörande
bättre möjligheter att framdeles
hävda sig på arbetsmarknaden, och
näringslivet förses med yrkesutbildad
arbetskraft. Kurser för arbetslösa är
därför enligt min mening ett betydelsefullt
led i arbetslöshetspolitiken. Inte
minst är det värdefullt att en påtvingad
arbetslöhetsperiod därmed blir förnuftigt
utnyttjad. Sådana kurser bedrives
nu i betydligt större omfattning än
tidigare och omfattade i februari ca
850 deltagare. Det högsta antalet deltagare
förra vintern var ca 300.

Direkt sysselsättningsskapande åtgärder
vidtages också. Bostadsbyggandet
har sålunda kunnat ökas ytterligare.
Jag skall inte i detta sammanhang lämna
någon redogörelse för utvecklingen
av bostadsproduktionen, men vill understryka
att det sker en samordning
mellan bostads- och arbetsmarknadspolitiken.

Beredskapsarbeten bedrives i år i
större omfattning än tidigare och ger,
då arbetsstyrkan är som störst, direkt
sysselsättning för ca 6 000 man mot ca
4 700 förra vintern. Större delen av
beredskapsarbetarna är sysselsatta med
att bygga vägar samt vatten- och avloppsledningar.
Detta har givetvis medfört
betydligt ökade utgifter för staten.
Kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande
torde innevarande år komma
att stiga med drygt 30 miljoner kronor
i jämförelse med förra året. Större
delen av denna kostnadsstegring användes
för beredskapsarbeten, men däri
ingår också de ökade kostnaderna för
här tidigare omnämnda rörlighetsstimulerande
åtgärder.

Utbetalningarna från arbetslöshetskassorna
har också ökat. Medan utbetalningarna
under år 1956 uppgick till
85 miljoner kronor nådde de sålunda

läget på den svenska arbetsmarknaden,

under år 1957 upp till 102 miljoner. I
detta sammanhang bör uppmärksammas,
att större delen av arbetslösheten
hittills varit kortvarig. Det är naturligt,
att omflyttning av arbetskraften inte
blir aktuell i ett sådant läge och att
kompensation för det inkomstbortfall
som arbetslösheten förorsakar måste
ske genom arbetslöshetskassorna.

Jag vill också i allra största korthet
beröra de arbetsmarknadsproblem som
beslutet i försvarsfrågan medfört. Som
bekant måste i vissa fall rätt betydande
minskningar av personalstyrkorna på
försvarets arbetsplatser företagas. För
örlogsvarvens del undersökes möjligheterna
att begränsa inskränkningarna
genom att tillföra dem civila beställningar.
Möjligheterna att inom försvaret
och annan statlig tjänst omplacera
friställd personal kommer att tillvaratagas
så långt möjligt. Förslag till särskilda
ekonomiska förmåner åt övertalig
personal vid örlogsvarven m. m.
har i dagarna framlagts för riksdagen.

Beredskapen mot arbetslöshet är föremål
för fortlöpande översyn. För närvarande
pågår inom arbetsmarknadsstyrelsen
en omfattande inventering av
sådana kommunala och statliga arbeten,
som är lämpliga och möjliga att
vid behov sätta i gång för att bereda
arbetslösa sysselsättning.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Jag har inte någon som helst
anledning att göra några kritiska anmärkningar
mot svaret, där det redogöres
för åtgärder som enligt min mening
är befogade i nuvarande situation.
Såsom socialministern upplyst om kommer
man från statsmakternas sida
främst att gå in för åtgärder för att stimulera
rörligheten på arbetsmarknaden,
öka yrkesutbildningen för de ar -

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på interpellation ang. det aktuella läget på den svenska arbetsmarknaden,
m. m.

betslösa och anordna mer beredskapsarbeten
ute i landet.

Även om arbetslöshetssiffrorna här i
landet inte ger anledning till panik,
kan man kanske inte undgå att känna
oro inför framtiden. Rapporterna från
de länder, som vi genom vår omfattande
utrikeshandel är så beroende av, talar
ett dystert språk. Amerika redovisar
över 5 miljoner arbetslösa medan Tyskland
och andra västeuropeiska länder
med sin fria liberala ekonomi inrymmer
en för våra förhållanden avskräckande
arbetslöshet, som det är svårt att
komma till rätta med.

Även om sysselsättningsläget i vårt
land är bättre än i många andra länder,
är det dock omkring 55 000 människor
som utan egen förskyllan har
skiljts från sitt arbete med alla de bekymmer
som en sådan situation för
med sig. Det är 15 000 fler arbetslösa
i år än vid samma tidpunkt i fjol. Av
socialministerns svar framgår, att man
är fullt införstådd med de problem som
detta medför och att man från statens
sida är beredd att vidta kraftiga åtgärder
för att bekämpa arbetslösheten.

Frågan är nu kanske i första hand
om de aktuella svårigheterna på arbetsmarknaden
är av tillfällig natur eller
skall betraktas som inkörsporten till
en allvarlig depression på vår arbetsmarknad.
I den frågan är ju uppfattningarna
mycket delade. Hur som helst
tror jag att det finns all anledning att
rusta upp arbetslöshetsberedskapen på
det sätt som arbetsmarknadsstyrelsen
håller på med.

Får jag som exempel lämna några
uppgifter från mitt eget län, Jämtlands
län? Där finns f. n. omkring tusen registrerade
arbetslösa. Många av dem är
utförsäkrade i arbetslöshetskassorna
och i cn sådan situation finns det i regel
ingen annan utväg för de drabbade
än att gå till socialvården för att klara
uppehället. Det är klart att dessa människor
har mycket stora bekymmer.

Jag vill också understryka de stora
problem den hårdnande situationen på
arbetsmarknaden innebär för våra stora
ungdomskullar. En ungdomsarbetslöshet
i framtiden skulle skapa allvarliga
problem att brottas med.

En utav de grupper, där sysselsättningssvårigheterna
i vinter har varit
särskilt framträdande, är byggnadsarbetarkåren.
Jag vill dock peka på att
den onormalt stora byggnadsarbetslösheten
inträffar samtidigt som vi har
ett rekordbyggande här i landet. Orsaken
ligger alltså inte i att vi bygger
i mindre omfattning än förut om åren
— snarare är det tvärtom. Byggnadsmetoderna
däremot har i hög grad förändrats.
Maskinerna har i allt större
utsträckning ersatt den manuella arbetskraften.
Om vi på detta sätt kan
bygga billigare bostäder och fler bostäder,
så kan ingen invända något
mot detta, men det finns kanske anledning
att med dessa fakta för ögonen
se över yrkesutbildningen inom detta
område. Behöver vi inte så många murare
i framtiden som vi har nu, så får
vi naturligtvis rätta oss därefter när vi
skall utbilda murare. På samma sätt
förhåller det sig också beträffande en
del andra yrkesgrupper.

Även om vi har ett rekordbyggande
för närvarande, så är det naturligt att
en situation med arbetslösa byggnadsarbetare
och köande bostadssökande
verkar motsättningsfylld, särskilt som
det samtidigt finns färdigplanerade bostadsbyggen,
som är klara att sättas
i gång med kort varsel.

En annan grupp, som ser ut att få
svårigheter särskilt fram på våren, är
skogsarbetarna. Här verkar det dock
som om arbetslösheten kan lokaliseras
till vissa områden även inom samma
län; och man kan nog ändå inte komma
ifrån, att medan det finns arbetsgivare
inom skogsbruket, som på allvar
går in för att planera en jämn sysselsättning
för sina anställda och också

64 Nr 11 Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. det aktuella läget på den svenska arbetsmarknaden,
m. m.

lyckas med detta, finns det andra arbetsgivare,
som permitterar sina arbetare
så fort de märker det minsta köpmotstånd
på trävarumarknaden.

Inte behöver man lida brist på arbetsprojekt
och sysselsättningsmöjligheter
inom vårt svenska skogsbruk. De
skogsvårdande åtgärderna har i stor
utsträckning blivit eftersatta under arbetskraftsbristens
dagar. Nu har man
möjligheter att ta igen eftersläpningen,
om bara den goda viljan finns hos arbetsgivarparten.

Jag skall inte här räkna upp grupp
för grupp som har sysselsättningssvårigheter.
Låt mig bara nämna att omkring
1 600 SJ-anställda, främst banarbetare,
permitterats och att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen varslat om att
några hundra anställda kommer att friställas
längre fram i vår. Inom den privata
industrien är det samma tendens.

Det är naturligt att de människor,
som träffas av dessa permitteringar, ropar
på åtgärder från samhällets sida.
Staten — som de borgerliga ofta vill
måla ut som den stora busen — blir för
den arbetslöse en kär vän, som man
vänder sig till i en nödsituation. Och
då gäller det också för staten att ha resurserna,
så att den kan sträcka ut en
hjälpande hand till de nödställda.

Vi hade strax efter kriget en omfattande
beredskap mot arbetslösheten ute
i landets kommuner. Man gick med liv
och lust in för att planera och förbereda
olika projekt, som man med kort
varsel skulle kunna sätta i gång, om
arbetslösheten kom. Den kom inte efter
andra världskriget. Men nu behöver vi
kanske den beredskapen. Det är nog
mänskligt om kommunalmännen på den
punkten har slappnat av under den
fulla sysselsättningens epok. Jag skulle
tro, att en inventering kommunvis på
den punkten skulle blotta många brister,
och att det är nödvändigt att man
på nytt blåser liv i arbetslöshetsnämndernas
verksamhet och sätter ny fart

på den kommunala beredskapsplaneringen,
så att man får fram arbeten
som kan igångsättas med kort varsel.

Socialministern talar i sitt svar om
att arbetskraftens rörlighet måste stimuleras
genom flyttningsbidrag och dylikt.
I princip är detta naturligtvis riktigt,
men man måste dock förstå, om vi
som representerar typiska utflyttningslän
frågar oss, om det är alldeles riktigt
att påskynda utflyttningen ytterligare
genom sådana åtgärder, när det
samtidigt finns nödvändiga arbetsprojekt
som väntar i de egna kommunerna.
Det är ju ändå på det sättet, att
man i kommunerna uppe i Norrland
försöker att föra en lokaliseringspolitik,
som skall medverka till att människorna
får sysselsättning och kan
stanna kvar inom hemlänet. Det verkar
åtminstone på mig, som om åtgärder
för att stimulera arbetskraftens rörlighet
inte helt rimmar med den lokaliseringspolitik,
som man strävar efter
att föra ute i landet.

Ja, detta var bara några korta synpunkter
på de aktuella problem som
arbetsmarknaden har att brottas med
just nu. Den höga sysselsättning, som
vi blivit vana vid under många år, har
gjort nutidsmänniskan i högsta grad
sårbar mot arbetslöshet. Vi har alla fått
en högre levnadsstandard, som vi vill
behålla och vi vill försvara oss mot
otrygghet och inkomstbortfall. Vi har
skaffat oss stora fasta utgifter, som
måste ut varje månad eller varje vecka.
Det är hyran för bostaden eller amorteringen
för den egna stugan, det är
matpengarna, det är avbetalningen på
dammsugaren eller symaskinen, det är
fackföreningsavgiften och mycket, mycket
annat. När arbetslösheten kommer,
då kommer också bekymren och oroskänslan
inför framtiden.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
av socialministerns svar, att man på
statens sida har arbetslöshetsproblemet
för ögonen och kommer att göra allt vad

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. prövningen av statsbidragen till nykterhetsvården

som göras kan för att motarbeta en förvärring
av sysselsättningskrisen. Jag
skulle önska, att man ute i kommunerna
med samma kraft ginge in för att
stärka den kommunala beredskapen på
detta område.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Den fråga som här har
behandlats är av stort intresse — tyvärr.
Jag säger tyvärr, då det vore önskvärt,
att sysselsättningssvårigheter icke
ens skulle vara av lokal karaktär. Jag
vill i alla fall till alla delar instämma i
det som herr Nilsson i Östersund nyss
har anfört, eftersom det råder likartade
förhållanden i min hemtrakt. Vad som
speciellt har uppkallat mig, herr talman,
är det oroande meddelandet i dagens
tidningar, att man även inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser det nödvändigt
med permitteringar. 400 man
säges vara den nu aktuella siffran.

Det är så mycket mer beklagligt, att
ett sådant friställande av arbetskraft
blivit nödvändigt inom ett område, där
det i stället hade varit önskvärt med
utökning av arbetsmöjligheterna.

Med hänsyn till att vårt vägväsen
på de flesta håll har behov av underhåll
och byggnation i ännu större utsträckning
än hittills till följd av den
allt kraftigare ökningen av biltrafiken,
hade det varit önskvärt om man kunnat
behålla och allra helst öka antalet
anställda vägarbetare. Många vägprojekt
har av såväl vägförvaltningar som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rubricerats
som nödvändiga, även om man
har sagt att de tills vidare måste anstå.

I händelse av en nedgång i den fulla
sysselsättningen skulle sådana arbeten
emellertid igångsättas som beredskapsarbeten.

En sådan situation anser jag, herr
talman, föreligga i dag, och jag hoppas
att det skall bli möjligt att snarast i
full utsträckning uppta arbetet med
våra viktiga vägar.

5 —■ Andra kammarens protokoll 1958. Nr

I detta sammanhang vill jag också
nämna, herr talman, att man i mina
hemtrakter har beredskapsarbeten i
gång — jag tänker då på arbetet med
dubbelspåret mellan Ljusdal och Ånge.
Med dessa arbeten är ett 30-tal arbetare
sysselsatta, som är från Ljusdalstrakten.
Eftersom den dagsaktuella arbetslöshetssiffran
inom den räjongen
är 222 stycken — denna siffra är kanske
liten i det stora sammanhanget men
tillräckligt stor där uppe — vartill
kommer ett 40-tal ungdomar, så är vi
starkt intresserade av att dessa beredskapsarbeten
kan upprätthållas även i
fortsättningen. Någon oro för dagen att
dessa arbeten skall upphöra finns inte,
men frågan kan bli aktuell, och jag
har därför velat fästa uppmärksamheten
på önskemålet, att de får fortsätta i sådan
utsträckning, att de där sysselsatta
arbetarna inte skall behöva inom en snar
framtid öka arbetslöshetssiffran i mina
hemtrakter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. prövningen
av statsbidragen till nykterhetsvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr von Friesen har
frågat, om jag är villig att medverka
till att en så generös och obyråkratisk
prövning som möjligt av statsbidragen
till nykterhetsvården kommer till stånd.

Interpellanten hänvisar till att man
inte kunnat lösa frågan om statsbidrag
till en öppen mottagning för alkoholmissbrukare
med därtill hörande vårdplatser,
som anordnats av en länkförening
i Göteborg. Detta skulle enligt
interpellanten bero på att socialstyrelsen
kriivl namnregistrering av dem som
besöker mottagningen samt ifrågasatt
högre lön för mottagningens föreståndare.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. prövningen av statsbidragen till nykterhetsvården

Enligt vad jag inhämtat från socialstyrelsen
har överläggningar förekommit
mellan föreningen och styrelsen i
syfte att klarlägga förutsättningarna för
statsbidrag till ifrågavarande verksamhet.
Statsbidrag till poliklinisk behandling
av alkoholmissbrukare kan enligt
gällande bestämmelser — vilka vilar
på riksdagens beslut — endast utgå i
form av bidrag till kommunala nykterhetsnämnders
utgifter för sådant ändamål.
Med hänsyn härtill övervägdes
möjligheten att föreningen skulle anordna
en enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare
i den lokal, som man
disponerade för mottagningen, för att
på detta sätt få statsbidrag.

Härvid framhölls från socialstyrelsens
sida, att styrelsen då det gäller
de statsunderstödda vårdanstalterna för
alkoholmissbrukare kräver individuella
data beträffande de intagna — något
som f. ö. tillämpats sedan 1915. Sådana
uppgifter anses vara erforderliga
bl. a. för att styrelsen skall kunna fullgöra
sin uppgift att vara tillsynsmyndighet
för dessa anstalter. I fråga om
patienterna vid alkoholpolikliniker har
socialstyrelsen däremot inte behov av
motsvarande uppgifter och infordrar
dem inte heller. — För egen del vill jag
i detta sammanhang inte uttala någon
mening rörande ändamålsenligheten eller
lämpligheten av en sådan registrering
av de intagna vid vårdanstalterna.
Att poliklinikvård bör vara anonym
finner jag uppenbart.

Socialstyrelsens representant betonade
vidare nödvändigheten av att en
vårdanstalts personal har erforderlig
kompetens samt framhöll allmänt, att
lönerna måste sättas så att kompetent
personal kan erhållas. Dessa preliminära
överläggningar var avsedda att fortsättas.
De har emellertid inte återupptagits,
emedan föreningen meddelat, att
den beslutat att tills vidare driva verksamheten
utan statsbidrag.

Jag är överens med interpellanten
om att prövningen av ärenden rörande

statsbidrag till nykterhetsvården inte
bör ske på ett byråkratiskt sätt. Däremot
måste givetvis de av statsmakterna fastställda
reglerna respekteras. Såvitt jag
kan finna har socialstyrelsen i detta
ärende handlat i enlighet med gällande
bestämmelser.

Vidare anförde:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för det
lämnade svaret.

Av vissa formuleringar, som han använt
särskilt i slutet av svaret, drar jag
den slutsatsen, att han i stort sett instämmer
inte bara beträffande det konkreta
fall som omnämnes i interpellationen
utan även i interpellationens
principiella syfte.

Det är nämligen på det sättet, att
statsbidragsbestämmelserna för denna
form av vårdanstalter, polikliniker eller
vad det kan vara formellt är ganska
snäva. Vården skall exempelvis ske i
nykterhetsnämndernas regi. Men det är
bestämmelser, som kringgåtts av de
kommunala myndigheter som visat litet
god vilja — många gånger i fullt samförstånd
med den myndighet, som haft
att pröva statsbidragen. Jag tror det är
mycket angeläget, att man är så obyråkratisk
och generös som möjligt när
det gäller denna verksamhet, därför att
det är just på de nya och hittills oprövade
områdena, som det är betydelsefullt
att det också lämnas bidrag.

Hela nykterhetsvården befinner sig i
stöpsleven. Vi har fortfarande kvar en
vård, som är officiellt sanktionerad och
som jag för min del inte anser tillfredsställande,
framför allt inte ur medicinska
synpunkter. Men samtidigt arbetar
privatpersoner och enskilda organisationer
med att få fram vårdmöjligheter,
som skulle kunna betraktas
som mera tidsenliga. Vi kommer sannolikt
under de närmaste åren att få se
exempel på helt nya och betydligt mo -

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. prövningen av statsbidragen till nykterhetsvården

dernare vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
Jag hörde häromdagen talas
om en sådan anstalt, som en privat stiftelse
avser att uppföra i närheten av
Jönköping.

•lag kommer nu till det konkreta fall,
som jag berörde i interpellationcn. Det
är också ett exempel på en sådan vårdmöjlighet,
som ges alkoholsjuka människor
och som kanske inte direkt varit
förutsedd vid utformningen av statsbidragsbestämmelserna
men som inte
desto mindre i hög grad måste anses
vara värd uppmuntran och stöd ifrån
det allmännas sida. Min erfarenhet från
de många år jag sysslat med denna
verksamhet säger mig nämligen, att just
samverkan mellan medicinsk expertis
och dessa patientföreningar, som i Sverige
kallar sig för länkorganisationer,
är mycket bra och kan ge ett utmärkt
gott resultat. Det är särskilt läkarna,
som svarar för den första behandlingen
av patienterna, men sedan är det länkorganisationernas
uppgift att delta i
och verka för den mycket viktiga rehabiliteringen
och den långvariga övervakningen
av de sjuka. Egna erfarenheter
av denna vårdform är synnerligen
uppmuntrande.

Det antal patienter, som hittills har
behandlats på denna mottagning, överstiger
800, och jag vågar påstå — även
om jag ännu inte gjort någon statistisk
bearbetning av materialet — att behandlingsresultatet
ter sig mycket uppmuntrande.

Man kan naturligtvis betrakta denna
verksamhet på olika sätt. Jag hör här
att socialstyrelsen har betraktat den
som enskild anstaltsvård; jag skulle
hellre vilja se den som en öppen mottagning
för alkoholsjuka människor.
Det är visserligen sant, att det i anslutning
till denna öppenmottagning eller
poliklinik, om man vill kalla den så,
finns 17 sängplatser. Men det är inte
sängplatser i vanlig bemärkelse, d. v. s.
i betydelsen sjukhusplatser. De är avsedda
som en sorts första förbands -

platser. Meningen är att patienterna
skall vara där under den första besvärliga
avgiftningsperioden. Det gäller
alltså en mycket temporär vård, och i
regel brukar man inte behålla patienterna
kvar längre än fjorton dagar.
Någon gång kan detta dagantal överskridas
på grund av sociala skäl, t. ex.
svårighet att tillräckligt snabbt skaffa
vederbörande en bostad ute i staden.

Jag betraktar alltså dessa platser som
ett annex till den öppna mottagningen,
och jag föreställer mig därför, att det
skulle finnas möjligheter att få statsbidrag
för verksamhet som bedrives i
form av poliklinik eller öppenmottagning.
Man skulle då komma förbi den,
tycker jag, mycket ålderdomliga bestämmelsen
om registrering hos socialvårdsstyrelsen
av sjuka människor,
vilken jag inte kan förstå tjänar något
förnuftigt syfte. Jag skulle vilja rekommendera
statsrådet att ta initiativ till
upphävandet av sådana bestämmelser,
som klart strider mot vad som gäller
för behandlingen av sjuka människor
över huvud taget. Men då vi är alldeles
överens om att de som söker till
poliklinik inte skall behöva registreras,
torde skälet för att statsbidrag inte
skulle utgå vara eliminerat i det avseendet.

Det andra skälet för att statsbidrag
ej skulle kunna utgå, som för mig tedde
sig ganska egendomligt, var att socialstyrelsens
ämbetsman ansåg lönesättningen
vara för låg. På detta har vi
fått en förklaring av statsrådet; man
var rädd för att inga kompetenta sökande
skulle anmäla sig. Den som fick
platsen var emellertid en man, som i
alldeles speciell grad var förtrogen med
arbetet, eftersom han var länkföreningens
ordförande och kände alla medlemmarna.
Han hade även medverkat
vid intagning av medlemmar i föreningen.
Han var över huvud taget alldeles
särskilt förtrogen med de speciella
problem, vilka dyker upp när
det gäller de alkoholsjukas sätt att rea -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. obunden räntesats å statliga tertiär- och egnahemslån,

som utlämnas efter den 1 juli 1958

gera. Han förstod hur dessa ser på
tillvaron. Jag kan inte tänka mig en
mer kvalificerad person för just denna
institution, och vad jag hittills sett av
verksamheten under den månad eller
något mer som den har pågått har
styrkt mig i uppfattningen, att man har
gjort ett mycket gott val. Jag vet inte
riktigt vad som skulle ha kunnat bli
resultatet, om man hade gått efter kompetensbestämmelser
av annat slag. Det
kan hända att någon inom alkoholistvården
karriärarbetande person skulle
ha kommit i fråga. Det är emellertid
på det sättet, att de människor, som
tidigare har varit i kontakt med de
nykterhetsvårdande myndigheterna, ser
på dessa med en viss misstro. När det
gäller vård av människor är det förkastligt,
om det råder misstro mellan
de vårdbehövande och vårdarna. Jag
uttalar förhoppningen att man efter
granskning av den ifrågavarande verksamheten
som nu är i full gång och ser
ut att gå mycket bra, skall bli övertygad
om att man till ett relativt hyggligt
pris har kunnat få en ledare, som
tillfredsställer alla rimliga anspråk
från statsmakternas sida.

Herr talman! Jag anser att statsrådets
svar är så uppmuntrande, att vägen
till fortsatta förhandlingar ingalunda
kan anses vara stängd. Jag tror
att det här lämnade svaret skall ge
möjlighet att återuppta dem och att de
också skall leda till ett lyckligt resultat.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma i herr von Friesens
yttrande, men jag vill begagna tillfället
att med ett par ord ytterligare understryka
värdet av den form för alkoholistvård
som här har förts på tal.

Tendensen inom vår alkoholistvård
går ju mot kortare vårdtider när det gäller
en snabb avgiftning och en lika
snabb och målmedveten återuppbygg -

nad av de fysiska krafterna med medicinsk
hjälp. Med detta har jag inte sagt,
att de längre vårdtiderna och den anstaltsvård
som vi i övrigt ännu bedriver
skulle vara överflödig. Vi måste
nog också ha denna form kvar, men det
förefaller mig vara ett utomordentligt
komplement, om vi kunde genomföra
dessa kortare behandlingsformer och
få dem mera allmänt erkända och understödda
av de statliga myndigheterna.

I fråga om poliklinikerna över huvud
taget har jag den erfarenheten, att den
reform som vi genomförde 1954 i det
stycket har burit en utomordentligt god
frukt. Jag tänker då på de polikliniker,
som bedrives i kommunal regi. Socialministern
har säkerligen alldeles
rätt när han säger, att det är omöjligt
att tolka bestämmelserna så, att de ger
oss den rörelsefrihet i fråga om mera
enskilda initiativ, som vi skulle finna
önskvärda. Jag vill därför gärna instämma
med interpellanten och hemställa
till herr statsrådet att överväga ett förslag
som kan göra det möjligt för oss att
pröva oss fram med olika enskilda initiativ,
givetvis under fullt betryggande
kontroll men med en något större generositet
då det gäller själva bidragsbestämmelserna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. obunden
räntesats å statliga tertiär- och egnahemslån,
som utlämnas efter den 1 juli
1958

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat, om jag vill framlägga
förslag om att räntesatsen på statliga
tertiär- och egnahemslån skall vara
obunden för lån, som utlämnas efter
den 1 juli 1958. I interpellationen erinras
om att riksdagen i fjol beslutat den

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. obunden räntesats å statliga tertiär- och egnahemslån,

som utlämnas efter den 1 juli 1958

ändringen av räntevillkoren för tertiärlån
och egnahemslån, att räntesatsen
skall vara obunden i fråga om lån för
byggnadsföretag, vilka i samband med
preliminärt lånebeslut förutsatts bli
igångsatta tidigast den 1 januari 1958.
Interpellanten anför, att en ändring av
fjolårets beslut i den av honom angivna
riktningen skulle innebära, att det
belopp som utlämnas mot ränta, bunden
vid 3 procent, minskas med ca en halv
miljard kronor.

Som bekant tillkom ändringen av
räntevillkoren efter förslag av bostadspolitiska
utredningen, i vilken herr Gustafsson
i Skellefteå var ledamot. Utredningen
hade enhälligt föreslagit, att de
nya räntevillkoren skulle tillämpas på
bostadsbyggnadsföretag, beträffande vilka
det lånebeviljande organet i samband
med meddelande av preliminärt
lånebeslut förutsatt igångsättning tidigast
den 1 juli 1957. I propositionen nr
100 till 1957 års riksdag biträdde min
företrädare utredningens förslag till
ändring av räntevillkoren men uttalade
att, med hänsyn till det mellan Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen
träffade tvåårsavtalet, ändringarna
borde genomföras först fr. o. m.
den 1 januari 1958, d. v. s. för företag
som påbörjades tidigast den dagen.
Detta blev också riksdagens beslut.

Några nya omständigheter, som skulle
kunna föranleda en omprövning av
detta riksdagens beslut, har såvitt jag
känner till inte framkommit. I den proposition
angående bostadspolitiken under
nästa budgetår, som framlades för
ett par dagar sedan, har inte heller
några ändringar i gällande räntevillkor
för tertiär- och egnahemslån förordats.

Härmed anser jag interpellantens fråga
besvarad.

Härpå anförde

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka socialministern
för svaret, ehuru jag mås -

te säga, att jag är en smula överraskad
över att han tycks finna det så självklart,
att vi skall lämna tertiärlån med
bunden ränta för ytterligare en årsproduktion
lägenheter, alltså lämna lån
för ytterligare 500 å 600 miljoner kronor
med bunden 3-procents ränta.

De statliga bostadslånen har ju under
efterkrigstiden utlämnats med räntan
bunden under lånens hela löptid,
och det var först den bostadspolitiska
utredningen, som aktualiserade frågan
och fann att det egentligen inte fanns
något skäl att binda räntan för viss tid.
Detta betyder naturligtvis inte, att räntan
på statliga bostadslån skall variera
efter förändringarna i marknadsräntan.
Alla är eniga om att det är önskvärt, att
tertiär- och egnahemslåneräntorna inte
ändras alltför ofta utan att bostadsförvaltningen
avskärmas i varje fall från
topparna i ränteförändringen. Vad man
menade i utredningen var, att man inte
bör göra det omöjligt att i framtiden
ändra bostadsräntorna, om det ur vissa
synpunkter skulle anses önskvärt.

Dåvarande socialministern godtog
också utredningens uppfattning på denna
punkt men föreslog, att räntesatsen
skulle vara obunden för lån som utlämnades
till byggnadsföretag igångsatta
efter den 1 januari 1958. På grund av
dels byggnadstidens längd och dels eftersläpningen
i utbetalningen betydde
detta att lån till ytterligare två årsproduktioner
lägenheter skulle utlämnas
med bunden ränta.

I en reservation från vårt håll föreslogs,
att lån som utlämnades efter den
1 juli 1957 skulle lämnas med räntan
obunden. Riksdagen följde emellertid
propositionen och beslutet innebar, att
över en miljard kronor ytterligare skulle
utlämnas till en räntesats av 3 procent
bunden för 25—40 år.

•lag har nu i min interpellation gjort
socialministern uppmärksam härpå och
frågat, om han ämnade föreslå riksdagen
alt besluta att lån, som utlämnas

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på fråga ang. förläggningen av startbanan vid Halmsjön

efter den 1 juli i år, skall lämnas med
obunden ränta. Härigenom skulle cirka
600 miljoner kronor mindre utlämnas
med räntan bunden vid 3 procent.

Socialministern har nu svarat att
några nya omständigheter, som skulle
kunna föranleda en omprövning av riksdagens
beslut i fjol, inte framkommit.
Det kan väl hända, men förhållandet är
nog det, att de starka skäl, som redan
i fjol fanns för ett annat beslut, blev
otillräckligt beaktade både i socialdepartementet
och vid riksdagens behandling,
och då kan man ju ompröva ett
beslut utan att det tillkommit några nya
förhållanden. Dåvarande socialministern
framflyttade också tidpunkten för
en ändring av lånevillkoren med ett
halvt år i förhållande till utredningens
förslag. Som skäl härför åberopades
hänsyn till tvåårsavtalet. Detta kan möjligen
gälla som skäl för uppskov med
räntehöjning men däremot inte med
uppskov med att lämna lånen obundna.

När tidpunkten för ändring av lånevillkoren
diskuterades i riksdagen och
kanske även vid utredningen, fäste man
sig främst vid räntehöjningen och avpassade
tiden för de ändrade lånevillkoren
efter vad man ansåg lämpligt ur
den synpunkten. Den viktiga reformen
att lämna lånen obundna kom härigenom
liksom i skymundan. Men det
finns naturligtvis ingenting som säger,
att höjning av tertiär- och egnahemslåneräntan
samt övergången till obundna
räntor skall ske samtidigt. Det senare
kan mycket väl ske vid en tidigare tidpunkt
än ränteförändringen.

Ingen kan väl garantera, att man inte
i framtiden kan ha anledning att ändra
räntan på de statliga bostadslånen. Får
vi exempelvis en inflation med stigande
byggnadskostnader, kan det vara önskvärt
att höja räntan på äldre fastigheter
för att minska hyressplittringen. Man
kan också av statsfinansiella skäl vilja
minska bostadssubventionen.

Det finns även ett annat motiv för att
ompröva systemet med räntesubvention.

Vi har i flera år i våra bostadsmotioner
framhållit, att räntesubventioner är en
då''ig form för bostadsstöd. Det stimulerar
nämligen inte till extra amorteringar
på bostadslånen. Om alla lån
i ett bostadshus löper med lägre räntor
än bankernas inlåningsränta — vilket
sker just nu — är det dålig ekonomi
att amortera på lånen mer än man är
tvungen att göra. Man amorterar inte
ett lån med 3 procents ränta, om man
får 5 procent genom att sätta in pengarna
på banken.

Man kanske i framtiden är mer angelägen
att utforma bostadsstödet så, alt
man stimulerar till ökat bostadssparande.
Därför är det önskvärt, att man
har möjlighet till sådan omprövning.
Det måste därför anses vara oklok politik
att fortsätta lämna ut dessa lån med
bunden ränta längre än som är nödvändigt.
Jag anser att det hade varit klokt
av socialministern att föreslå riksdagen,
att de lån som skall utlämnas från den
1 juli i år lämnas mot obunden ränta.

Nu har emellertid socialministern redan
framlämnat sin proposition, och
det finns ingen möjlighet att övertyga
honom på den punkten. Och att försöka
övertyga kammaren kan man ju lämpligen
spara tills vi diskuterar bostadsfrågan
i övrigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. förläggningen av
startbanan vid Halmsjön

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Stiernstedt har frågat
mig vad anledningen är till att
startbanan vid Halmsjön nu är avsedd
att läggas i en riktning vinkelrät mot
den ursprungliga öst-västliga, varige -

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på fråga ang. förläggningen av startbanan vid Halmsjön

nom Rosersbergs samhälle icke längre
får utbyggas.

Som svar vill jag meddela följande.

När den nu befintliga banan för mer
än ett decennium sedan planerades, var
tanken att den skulle ingå i ett system
med fyra stjärnformigt placerade banor.
Detta system har man numera gått
ifrån. Generalplanen för flygplatsen tar
i stället vid full utbyggnad upp ett system
med två parallella banor och en
mot dessa i det närmaste vinkelrät tvärbana.
Avgörande härför har varit, att
detta parallellsystem ger högre landningskapacitet
än stjärnsystemet och
att det dessutom blir billigare att bygga
ut. I generalplanerna för större flygplatser
i USA och Europa är numera
parallellsystemet helt dominerande.

Frågan hur ett parallellsystem bäst
skall kunna placeras i terrängen vid
Halmsjön har ingående undersökts inom
luftfartsstyrelsen. Även storflygplatsberedningen
ägnade uppmärksamhet åt detta
spörsmål, överväganden inom såväl
luftfartsstyrelsen som beredningen har
lett till att en parallellbana till den nuvarande
banan visserligen teoretiskt
kan åstadkommas, men den skulle bli
synnerligen dyrbar i såväl anläggning
som drift. Någon god planlösning av
flygplatsen skulle inte kunna åstadkommas
med den nuvarande banan som huvudbana.
I nord-sydlig riktning kan däremot
två parallella banor byggas för
rimliga kostnader. En godtagbar planlösning
av flygplatsen kan därvid erhållas
och den befintliga banan nyttiggöras
genom att den får tjänstgöra som
tvärbana.

Härefter anförde

Herr STIERNSTEDT (h) :

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra mitt tack
för svaret.

•lag har framställt min fråga diirför
att den nya nord-sydliga startbanan vid
Halmsjön fått en sådan sträckning, att
maskinerna vid de flesta starterna från

flygfältet kommer att gå på låg höjd
över Rosersbergs villasamhälle. Detta
samhälle består i dag av 700—800 personer
i ett sjuttiotal lägenheter i trevåningshus
samt ett sjuttiofemtal villor.
Man är i färd med att färdigställa samhället
och har planer på ytterligare
några trevåningshus för att ge samhället
sådan omfattning, att skolor, affärer
och andra serviceanordningar skall
kunna fungera på tillfredsställande sätt.
Utan denna relativt ringa utbyggnad
blir Rosersbergs villasamhälle för litet
för att bära de serviceanordningar man
där behöver. Vatten- och avloppsledningar
finns redan dragna i behövlig
utsträckning för att man skall kunna
fullfölja utbyggnaden. Man behövde
bara göra en liten ändring av byggnadsplanerna,
men då meddelade myndigheterna,
att man inte får göra några
ändringar alls. Några utbyggnader får
inte ske, eftersom överflygningarna skulle
komma att verka störande.

Byggnadsdelegationen för Halmsjöns
utbyggnad hade på sin tid planerat ett
samhälle vid Rosersberg, och vad är då
naturligare än att många människor
fann det lämpligt att här bygga sina
egnahem eller köpa insatslägenheter i
föreningshus — i synnerhet som då planerade
banor aldrig tangerade Rosersberg.

För den enskilde blir det stora ekonomiska
konsekvenser av myndigheternas
beslut. Vatten och avlopp blir ju billigare,
om kostnaderna för anläggningarna
slås ut på flera. Härtill kommer
också att villaägarna aldrig har blivit
tillfrågade om eller i förväg fått reda på
banornas sträckning. Vid framdragning
av nya vägar har vägförvaltningen alltid
sammanträde med sakägarna och
med dem diskuteras frågorna. På det
sättet har berörda parter fått tillfälle
att göra sin stämma hörd. I detta fall
har däremot invånarna i samhället bara
fått konstatera faktum: överflygningar
kommer att ske, och samhället kan därför
inte byggas ut.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. enhetliga bestämmelser om vem som skall bekosta omläggning
av järnvägskorsning, m. m.

Av svaret framgår, att man frångått
det gamla systemet med stjärnformigt
placerade banor. I stället skall det nu
byggas två nya parallellbanor, och den
nu befintliga banan skall användas som
tvärbana. Man gör sig onekligen den
frågan, om det var nödvändigt att planera
den nya banan så, att överflygning
över närmast belägna samhälle måste
ske. Finns det ingen möjlighet att utan
alltför stora kostnader jämka litet på
banans sträckning? Det är ju dock ganska
mycket pengar nedlagda i de nya
husen vid Rosersberg. Enligt min mening
har man också genom detta tillvägagångssätt
omöjliggjort en på lång sikt
god planering av utbyggnaden av markerna
kring denna del av Mälaren, där
vi annars skulle kunnat få ett utmärkt
församhälle till Stockholm.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. enhetliga bestämmelser
om vem som skall bekosta
omläggning av järnvägskorsning, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
lierr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
har i interpellation frågat mig, om
jag är beredd att via järnvägsstyrelsen
lämna sådana direktiv, att enhetliga
bestämmelser kommer att tillämpas vid
fördelningen av kostnader vid omläggning
av järnvägskorsningar samt att dessa
bestämmelser gives ett sådant innehåll,
att icke enskilda vägföretag betungas
med kostnader, som rätteligen
synes åvila järnvägen.

Skyldigheten att bekosta omläggningar
av korsningar mellan järnvägar och
enskilda vägar är visserligen inte uttryckligen
reglerad i lag, men i rättspraxis
har vissa principer utbildat sig
för avgörande av hithörande frågor. Det

är framför allt två omständigheter, som
är av betydelse vid avgörandet. Den
ena är huruvida ändringen berott på
förhållanden, som kunnat förutses vid
övergångens tillkomst. Den andra är
huruvida ändringen är till nytta för
järnvägen, för vägintressenterna eller
eventuellt för båda parterna.

SJ intar genomgående en välvillig
hållning till framställningar om breddningar
eller andra ändringar av befintliga
övergångar och medger alltid att
åtgärden får komma till stånd, om förhållandena
gör det möjligt. Huruvida SJ
härjämte åtar sig att svara för kostnaderna
beror på om järnvägsmyndigheterna
bedömer, att skyldighet härtill
föreligger enligt gällande rättsregler.
Oavsett om någon skyldighet härtill föreligger
eller icke, bekostar SJ ofta vid
övergångar alla arbeten inom det s. k.
spårområdet, d. v. s. mellan de yttersta
rälssträngarna och ca en meter utanför
dessa. Enligt vad jag inhämtat kommer
SJ att göra detta även i det speciella fall,
som åsyftas i interpellationen.

Kostnadsfördelningen är en fråga av
civilrättslig natur och skall i händelse
av tvist prövas av allmän domstol. Däremot
är det icke möjligt att få den prövad
vid förrättning enligt lagen om enskilda
vägar. Om frivillig uppgörelse
ej kan träffas, står det parterna fritt att
få sin talan prövad inför domstol.

SJ är ett affärsdrivande företag. Att
utfärda några direktiv för SJ:s handlande
i dessa frågor, vilkas slutliga avgörande
ankommer på domstol, finner
jag icke lämpligt.

Jag vill vidare anslutningsvis erinra
om att staten i form av statsbidrag svarar
för 60 procent eller i vissa fall för
75 procent av den beräknade kostnaden
för sådana vägbvggnadsföretag, som
prövas vara av väsentlig betydelse för en
bygds befolkning. Till säkerhetsanordningar
i korsning med järnväg utgår
statsbidrag med normalt 90 procent av
den faktiska kostnaden.

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. enhetliga bestämmelser om vem som skall bekosta om
läggning av järnvägskorsning, m. m.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.

Av svaret framgår, att eftersom det
icke finns något lagrum för reglering av
kostnadernas fördelning vid omläggning
av enskilda vägar i samband med
korsning av järnväg, så är SJ hänvisat
till en bedömning, huruvida ändringen
beror på förhållanden som kunnat förutses
vid övergångens tillkomst, eller om
ändringen är till nytta för järnvägen
och vägintressenterna. Det är alldeles
riktigt, att SJ är välvilligt inställd när
det gäller att medverka vid breddningar
och ändringar som är till gemensamt
gagn. Men när det gäller att bidraga till
kostnaderna har man ofta ställt sig avvisande
och gjort olika bedömningar från
fall till fall.

Vid södra stambanan har genom övergång
till dubbelspår och genom utbyte
av grus mot makadam som underlag vid
en rad enskilda vägövergångar försämrade
trafikförhållanden inträtt. I många
fall är det medlemmarna i vägsamfälligheten,
som fått vidkännas extra kostnader
för de arbeten med uppfyllnad eller
med anläggande av viloplatå, som utförts
för att eliminera de trafikrisker
som höjningen av järnvägen med införande
av dubbelspår medfört.

I det aktuella fallet Getabäck söder om
Älmhult har betydande höjning och utfyllnad
av vägen fått företagas. Detta har
givetvis åsamkat intressenterna i vägföretaget
betydande kostnader. Jag hälsar
därför med tillfredsställelse statsrådets
löfte, att SJ skall bekosta arbetet
inom spårområdet, d. v. s. mellan de
yttersta rälssträngarna och en meter
utanför dessa. För att man inte skall
tro att min interpellation tillkommit av
okynne skall jag be att få läsa upp ur
protokollet från förrättningen den 9 sep -

tember 1957, där SJ:s representanter var
närvarande. I 12 § heter det:

»På förfrågan meddelade representanterna
för Statens järnvägar, vilka under
kallelsetiden hade haft ett exemplar
av stakningshandlingarna till påseende,
att järnvägsförvaltningen icke motsatte
sig de föreslagna förändringarna av berörda
två järnvägsövergångar. Något
som helst ekonomiskt bidrag eller bidrag
in natura till omläggningen kunde
dock icke påräknas, ehuru förrättningsmannen
påpekade, att den nu trafikoch
livsfarliga korsningen med stambanan
förorsakats av och anlagts vid järnvägens
utbyggande.

Ombuden meddelade vidare, att de
inom spårområdena erforderliga arbetena
komme att utföras av järnvägens
folk, varpå räkning kommer att tillställas
vägsamfälligheten.»

Det framgår av denna paragraf alldeles
klart, att SJ icke var villigt att bekosta
omläggningen inom spårområdet.
Jag vill ännu en gång tacka statsrådet
för att han på den punkten gett ett klart
och positivt svar. Jag vet att han även
vid andra tillfällen varit positiv, och
därför förvånade mig den negativa inställning
hos SJ :s ombud, som kom till
uttryck vid detta sammanträde.

Eftersom jag ändå har ordet, vill jag
även beröra en annan sak i detta sammanhang.
Vid dessa övergångar lägger
man i regel betongplattor, som skall
underlätta överfart. De har dock inte
större bredd än 2,5 meter och i något
fall 3 meter. Vi hade för några år sedan
en olycka på västkustbanan, där
Osloexpressen körde på en skördetröska,
vilken hade fastnat på järnvägsövergången
just därför att dessa betongplattor
var för smala. SJ borde
sträcka sig så långt, att man gjorde
plattorna åtminstone 5 meter breda.
Det skulle eliminera alla risker och
göra det möjligt för trafikanterna att
ta sig över även med moderna jordbruksmaskiner.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. militära övningar under olämpliga väderleksförhållanden

Den välvilliga behandling av dessa
frågor, som SJ nu tycks vara inne på,
gör att man inte behöver vidtaga några
förändringar i lagen om enskilda vägar.
Det är klart att det går att ändra
lagen så, att vissa specialfastigheter,
i detta fall SJ, skulle få andelstal och
deltaga i kostnaderna vid försvårade
omläggningar av järnvägskorsningar.
Detta kan naturligtvis åstadkommas lagstiftningsvägen,
men det är onödigt, om
SJ bara vill behandla de enskilda väghållarna
och vägsamfälliglieterna på ett
något så när rättvist sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. militära övningar
under olämpliga väderleksförhållanden Chefen

för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lindström frågat mig,
om jag anser att det är förenligt med
försvarets intressen att militära övningar
bedrives under väderleksförhållanden
som innebär uppenbar risk för
förfrysningar och andra skador.

Jag vill inleda mitt svar med en kort
redogörelse för omständigheterna vid
den marsch med en division ur A 4,
som föranlett herr Lindströms interpellation.

Marschen ägde rum den 25 februari
i år. Divisionens tät startade från Östersund
kl. 5 på morgonen. Temperaturen
inom kasernområdet var då —21°.

I trakten av Stugun, i Indalsälvens dalgång,
kom förbandet in i ett område
med betydligt strängare kyla. Temperaturen
utgjorde där enligt uppgifter
av ortsbefolkningen —34°. När marschkolonnen
passerade genom detta område,
inträffade köldskador. Antalet
köldskadade var elva, av vilka två erhöll
andra gradens förfrysningar och

de övriga lindrigare skador, d. v. s.
köldskador av första graden. Enligt vad
jag under hand inhämtat från försvarets
sjukvårdsstyrelse, medför varken
en köldskada av andra eller av första
graden något kvarstående men, även om
läkningen av en andra gradens skada
tar något längre tid.

Köldskadorna föranledde bl. a. följande
åtgärder. Efter hand som skadorna
upptäcktes, transporterades vederbörande
med bil till A 4 sjukhus.
Från sjukhuset hämtades hudsalva som
utdelades utefter kolonnen. Order gavs
om att personalen på varje traktorsläp
fick göra fotmarsch och rast enligt fordonschefens
bestämmande. De övningar
i gruppering och strid, som planenligt
skulle ha ägt rum under eftermiddagen,
inställdes. I stället fortsatte
marschen till förberedda bivackplatser,
där halm och ved fanns upplagda. Beslutet
härom föregicks av överväganden,
som visade att det skulle ha medfört
större påfrestningar och olägenheter
att bivackera i trakten av Stugun
eller återvända till Östersund. Divisionsläkaren
beordrades att under kvällen
besöka alla batterier, där köldskador
förekommit.

Bland åtgärder före marschen, som
i detta sammanhang är av intresse, må
nämnas att hudsalva hade utdelats vid
tre av de fyra batterier, där köldskador
sedermera uppkom, att ordern för
marschen anbefallde fotmarsch fem minuter
varje halvtimme, att bivackplatser
förberetts samt att ansiktsskydd och
liknande utdelats i mån av tillgång. Eftersom
herr Lindström uttalat, att en
framställning från manskapet om att
erhålla ansiktsskydd hade avslagits, vill
jag redogöra för vad de militära myndigheterna
upplyst på denna punkt.

Vid A 4 finns icke tillgång till ansiktsskydd
i den omfattning gällande
fältutrustningslista förutsätter. Armécliefen
har framhållit, att detta förhållande
bör ses mot bakgrunden av föreliggande
brister beträffande arméns in -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958
Svar på interpellation ang. militära övningar under olämpliga väderleksförhållanden

tendenturmateriel, vilka är särskilt
kännbara i fråga om motorkläder och
annan utrustning till skydd mot kyla.
Jag räknar med att i den försvarsproposition,
som inom kort förelägges riksdagen,
föreslå ett program för anskaffning
av beklädnadsutrustning, som möjliggör
att de svåraste bristerna kan
börja täckas under nästa budgetår.

Till svar på den framställda frågan
vill jag uttala, att syftet med militära
övningar, nämligen att utbilda krigsdugliga
förband, i och för sig kräver
att övningar äger rum under skilda
årstider och väderleksförhållanden. Å
andra sidan är det givet, att mellan utbildningskrav
och fredsmässiga hänsyn
alltid måste göras en avvägning, som
ibland kan ställa det ansvariga befälet
inför vanskliga avgöranden. Som min
redogörelse visar, har i det aktuella fallet
de fredsmässiga hänsynen fått bli
avgörande. Sålunda har de övningar,
som planenligt skulle ha ägt rum i anslutning
till marschen, inställts på
grund av den hårda kylan. Jag vill slutligen
tillägga, att MO infordrat utredning
i ärendet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Lindströms interpellation.

Vidare anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min interpellation,
och jag kan säga att jag i stort sett är
belåten. Jag står ju långt bak i de tacksamma
interpellanternas ko men vill
ändå till detta tack foga några kommentarer.

Till att börja med vill jag göra den
deklarationen, att jag anser att den svenska
arméns officerskår i stort sett är
mycket ansvarskännande och omdömesgill.
På grund av de alltför ofta återkommande
onödiga olyckorna kan lekmannen
emellertid inte undgå att fastslå, att
det dock tycks finnas alltför många

officerare som saknar detta goda omdöme.
Jag vet inte om de möjligen är
bekajade av någon överdriven hurtfriskhet
och tror, att om de lyckas genomföra
en våghalsig uppgift skall de lämna
sin aktiva militärbana med någon sorts
Armfeltsgloria. Vi som har pojkar, som
är i den åldern att de måste ligga ute
på dessa övningar, begär ingalunda att
de skall ligga mellan varma krus, men
vi gör anspråk på att det icke skall tas
fullständigt onödiga risker.

De ansvariga inom det militära måste
också ha klart för sig, att dessa beredskapsmannar
inte är några fem-femmor.
De har eget omdöme och kan
själva inse när ordergivningen blir alltför
huvudlös. De måste då få känslan
att detta dåliga omdöme skulle kunna
komma till uttryck även om det händer
något. I det aktuella fallet kan vi ju
inte säga att det var krig. Om så varit
fallet och divisionen haft Tyska kosacker
med modern utrustning bakefter
sig, kunde det ha varit förklarligt att
denna marsch fortsatts. Jag talade med
en pojke som deltog i marschen, och
han påstod att det vid tillfället var
—42° i Stugun.

I svaret sägs att halm och ved upplagts
för bivacker. Herr statsrådet har
liksom jag exercerat bondbeväring och
vet alltså, att om man har ved och halm
och ett tält, så fryser man varken näsa
eller tår av sig. Det vill därför synas
som om det hade varit förståndigt om
man stannat på bivackplatserna till
dess temperaturen blivit drägligare.

Talet om att det inte fanns erforderliga
resurser för att skaffa ansiktsskydd
måste väl vara uttryck för en önskan
att komma undan kritik för den oföretagsamhet,
som ådagalagts då man underlåtit
att anskaffa dessa ansiktsskydd,
som visat sig vara effektiva och som
kostar fyra kronor per styck. De kostar
kanske inte just mer än en tub ansiktssalva
—. eu ansiktssalva som man för
övrigt inte vet om det onda blir värre
eller lindras av.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar pa interpellation ang. militära övningar under olämpliga väderleksförhållanden

Jag tackar i alla fall statsrådet för
att han givit ett löfte om att i den proposition
som kommer skall även dessa
saker tas upp. Det är minsann inte en
dag för tidigt, om de värnpliktiga skall
ligga ute efter vägarna vid dessa låga
temperaturer.

Jag är alls ingen motståndare till motoriseringen
— tvärtom. Men tidigare,
då vi hade bara hästanspända förband,
så hängde ju även befälet över en häst
och märkte, när det började nypa i näsa
och fötter. Man kunde då slå bivack,
och på så sätt klarades manskapet från
sådana här förfrysningar. Men i dag
åker officerarna, som herr statsrådet
vet, i väl uppvärmda bilar och känner
inte kylan. De vill kanske i ännu högre
grad än manskapet hem till förläggningen,
och då inträffar sådana här
saker.

Statsrådet säger i sitt svar att man
ansåg det vara förståndigare att fortsätta
marschen, trots den låga temperaturen.
än att slå bivack. För min del
anser jag att det inte kan finnas täckning
för det resonemanget i verkligheten.

Sedan vill jag göra den reflexionen,
att skall försvarsmiljarderna komma till
den nytta, som vi avser att de skall
göra, måste vi också se till att det finns
en levande försvarsvilja hos dem som
skall hantera den dyrbara krigsmaterielen.
Jag tror inte, och det gör väl
inte heller statsrådet eller någon annan
i denna kammare, att vi stimulerar fram
en sådan känsla för försvaret, om pojkarna
måste sätta sig upp på en traktor
i 80—40 graders kyla och köra med
30 kilometers hastighet utan skydd för
ansiktet. Inte heller innebär det en
stimulans när — såsom hände för något
år sedan — en del värnpliktiga trots
varningar från ortsbefolkningen kördes
ut över ett fjäll, där ett par stycken blev
kvar, eller då som i höstas uttröttade
unga pojkar skulle sitta vid ratten tills
de somnade och körde ihjäl sig. Det senaste
exemplet på omdömeslöshet fick

vi, när en sjukanmäld beväring togs ut
och tvingades att gå ner i en isvak. Nej,
sådana dumdristigheter befordrar inte
alls den försvarsvilja vi vill ha hos manskapet.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för svaret, och jag
vill som ett minne av det meningsutbyte,
som vi här haft, överräcka ett bildreportage
— vi är ju bildmedvetna i vår tid.
Om det skall överlämnas till Armémuseum
eller läggas till statsrådets egna
samlingar lämnar jag åt statsrådet själv
att avgöra.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har mycket noga studerat
alla de rapporter, som vi infordrat
med anledning av denna interpellation
men också med anledning av uppgifter
omkring denna marsch, som förekommit
i tidningspressen. Jag skall inte
nu fälla några omdömen, ty alla dessa
handlingar är för närvarande föremål
för MO:s granskning, och det skulle
vara alldeles oriktigt av mig, om jag
skulle försöka att före MO ge ett omdöme
om framför allt den officersgrupp som
härvidlag bär ansvaret.

Jag har emellertid gått igenom alla
handlingar och tagit del av förhörsprotokoll
med värnpliktiga, som varit med
om denna marsch, framför allt med dem
som blev skadade. De var alla lindrigt
skadade; det är elva stycken det rör
sig om — inte så många som uppgivits
i pressen. Jag måste säga att det nog
är mycket svårt att gardera sig för att
inte något sådant kan inträffa. Det finns
bestämmelser om när en övning av
detta slag bör avbrytas med hänsyn till
kyla och man måste nog medge, att befälet
har följt dessa föreskrifter. Man
gick ut i 21 graders kyla men överraskades
när man kom till Indalsälven av
mycket strängare kyla än man räknat
med och förstod ögonblickligen att det
gick inte att fortsätta.

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på fråga ang. garantier mot fortsatt förstörelse av de till Smålands Taberg
knutna naturvärdena

Man ställdes då inför det svåra avgörandet:
Skulle man vända tillbaka till
Östersund eller skulle man fortsätta
till den bivackplats som var förberedd,
där maten fanns, där tält och ved och
halmen fanns? Man bedömde läget så att
det ur manskapets synpunkt var bäst
att fortsätta. Man inställde därför alla
övningar. Det är mycket svårt att rikta
någon allvarlig invändning häremot,
under förutsättning att dessa överväganden,
som finns klart redovisade,
grundar sig på det verkliga förhållandet
beträffande temperatur och vägsträckor.

Tyvärr har vi vid förbanden inte tillräckligt
med ansiktsskydd och framför
allt inte tillräckligt med läderjackor,
som också skulle vara behövliga.
Det är en brist som vi nog här i kammaren
får dela ansvaret för, men vi
skall försöka att täcka den bristen. Det
rör sig emellertid om väldiga kostnader
och det är just med hänsyn till att
man inte haft tillgång till alla dessa
nödvändiga skydd, som man måst vara
så försiktig med övningar som man varit.
Efter att ha studerat akterna har
jag nämligen kommit till den uppfattningen,
att man faktiskt låtit de fredsmässiga
hänsynen gå före allting annat
och att det var detta som gjorde, att
skadeverkningarna trots den ytterst
stränga kylan inte blev större. Jag har
även tagit del av läkarrapporterna om
de elva skadade, och som jag redan
framhållit är ingen av dem allvarligt
skadad. Jag hoppas att dessa pojkar
nu är på benen och i full verksamhet.
Hade man inte förfarit som man gjorde
misstänker jag att den plötsliga starka
kylan kunde ha lett till verkliga katastrofer.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! En lekman har mycket
svårt att tro att schemat för en repmånad
är så strängt datumbundet, att man

ovillkorligen måste gå ut på en marsch
när temperaturen understiger 20 grader
och väderleksrapporterna i flera dagar
har varslat om sträng kyla. Bönder och
fiskare får ju försöka rätta sig efter
väderleksrapporterna. Skulle inte även
herrar militärer kunna göra det?

Statsrådet torde säkerligen ha fått en
något polerad bild av vad som inträffat
jämfört med den, som lämnats vid
ett personligt samtal med ett flertal av
de repgubbar som själva var med vid tillfället.
Emellertid betraktar jag som ett
förhoppningsfullt löfte vad statsrådet
sagt om att allt skall ordnas upp och bli
bättre i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. garantier mot fortsatt
förstörelse av de till Smålands Taberg
knutna naturvärdena

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat mig, om jag är beredd
att snarast vidta åtgärder i syfte att
skapa garantier mot fortsatt förstörelse
av de till Smålands Taberg knutna naturvärdena.

Med anledning härav torde jag först
få erinra om vad som tidigare förekommit
beträffande förevarande spörsmål.

År 1952 begärde riksdagen utredning
i ämnet. Med anledning härav tillkallades
dåvarande rättsavdelningschefen
Sven Strömberg och f. d. generaldirektören
Stig ödéen såsom sakkunniga.
Dessa överlämnade ett betänkande rörande
Smålands Taberg och fogade därvid
ett preliminärt avtal med Aktiebolaget
Smålands Taberg om begränsning
av pågående gruvbrytning till förmån
för naturskyddsintressena. Som ett
andra alternativ att lösa skyddsfrågan

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på fråga ang. garantier mot fortsatt förstörelse av de till Smålands Taberg
knutna naturvärdena

berörde de sakkunniga möjligheten att
fridlysa berget.

I proposition till 1954 års riksdag
framhöll dåvarande statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, att utredningsmännens
förslag mötts av åtskillig
kritik från remissinstansernas
sida. Att godkänna avtalet i dess då föreliggande
utformning ansåg departementschefen
med hänsyn härtill icke
böra komma i fråga. I första hand borde
förhandlingar med bolaget åter upptagas
i syfte att avhjälpa eller mildra
bristerna i avtalet. Ledde förhandlingarna
icke till godtagbart resultat, syntes
det ligga närmast till hands att inleda
ett fridlysningsförfarande.

Tredje lagutskottet framhöll i sitt av
riksdagen godkända utlåtande bland
annat, att det måste anses ovisst, huruvida
en fridlysning av kostnadsskäl i
längden kunde upprätthållas. Om det
av rättsliga eller ekonomiska skäl skulle
visa sig ogörligt att med stöd av gällande
lagregler åstadkomma ett ur naturskyddssynpunkt
tillfredsställande
skydd för Smålands Taberg, borde man
enligt utskottets mening överväga lagstiftningsåtgärder.

I anslutning till vad som förevarit
vid 1954 års riksdag uppdrog Kungl.
Maj:t härefter åt f.d. justitierådet Seve
Ekberg att upptaga förnyade förhandlingar
med gruvbolaget i syfte att ernå
frivillig överenskommelse. Förhandlingarna
ledde i december 1955 till att med
bolaget slöts ett nytt preliminärt avtal.
Över detta avtal jämte Ekbergs motivering
för detsamma infordrades under
våren 1956 yttrande från ett flertal
remissinstanser.

1955 års avtal innebär enligt flera
remissyttranden väsentliga fördelar ur
naturskyddssynpunkt. Så har t. ex. länsstyrelsen
i Jönköpings län efter hörande
av länets naturskyddsråd uttalat, att avtalet
utgör en påtaglig förbättring i
förhållande till tidigare förslag. Bergets
profil kommer, framhåller läns -

styrelsen, att i stort förbli oförändrad,
varjämte uppfartsvägen och bergets
hjässa blir orörda. Brytningsrätten har
tillika kunnat i viss utsträckning begränsas.
Även i övrigt får avtalet enligt
länsstyrelsens mening anses någorlunda
fylla de krav som med hänsyn
till naturvården och andra för det allmänna
betydande intressen måste tillgodoses.

Emellertid har i några yttranden förordats
åtgärder, som skulle tillgodose
naturskyddsintressena i vidare utsträckning
och på ett säkrare sätt än avtalet.
Man har särskilt ifrågasatt fridlysning
eller någon form av statsförvärv.

Mina överväganden beträffande vilka
åtgärder som statsmakterna bör bestämma
sig för i fråga om Smålands Taberg
har sålunda hl. a. å ena sidan gällt
spörsmålet om det föreslagna avtalet i
rimlig omfattning tillgodoser naturskyddsintressena
och å andra sidan vilka
ekonomiska konsekvenser som ytterligare
inskränkningar i brytningens
omfattning och planering skulle kunna
medföra för statsmakterna och för
bygden i fråga. Härvidlag har jag icke
kunnat undgå att fästa avseende vid det
förhållandet, att gruvinnehavaren förbehållit
sig rätt att uppsäga avtalet,
därest tekniska och ekonomiska förutsättningar
föreligger för att ur tabergsmalmen
framställa metallisk titan eller
titanprodukter. På grund av den tekniska
utvecklingen torde frågan om titanets
användning ha blivit allt mer
betydelsefull. De ekonomiska faktorer
som sammanhänger med spörsmålet om
brytning eller icke brytning av tabergsmalmen
synes därför enligt min mening
böra ytterligare belysas, innan slutlig
ställning tages till vilka åtgärder som
lämpligen kan förordas. Kontakter har
förevarit med bolaget beträffande formerna
för en dylik uppskattning av de
ekonomiska konsekvenserna vid en inskränkning
eller omläggning av brytningen.

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på fråga ang. garantier mot fortsatt förstörelse av de till Smålands Taberg
knutna naturvärdena

Slutligen vill jag nämna att bolagets
brytning har, såvitt jag vet, under åren
1956 och 1957 hållit sig inom ramen
för vad avtalet föreskriver. I detta hänseende
uppger sig bolaget icke heller
för närvarande överväga någon ändring.
Med hänsyn till de betydande samhälleliga
intressen som anknyter sig till frågan
om Taberg torde man även ha anledning
förmoda, att bolaget i avvaktan
på slutligt ställningstagande från
statsmakternas sida till frågan om tabergsmalmens
brytning kommer att i
eget intresse visa hänsyn till naturskyddets
berättigade anspråk.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Hamrins fråga.

Härefter anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret, som jag
— det skall inte förnekas — varit ganska
nyfiken på.

Jag vågar säga att alla vi som har
särskild anledning och särskilt intresse
av att följa denna fråga känt en växande
oro, därför att vi tyckt att hela frågan
har liksom hamnat i ett dödläge.
Ingenting har hänt och ingenting har
gjorts. Det är nu i det närmaste två år
sedan en uppvaktning skedde i jordbruksdepartementets
chefsrum. Under
den tid som sedan dess gått, har ingenting
försports i saken. Något dödläge
föreligger däremot inte alls i fråga om
själva malmbrytningen. Den pågår om
inte för fullt så dock i betydande utsträckning.
Det innebär en fortsatt oavlåtlig
skövling av oersättliga natur- och
skönhetsvärden där nere. Det har uppgetts,
att ett tågsätt med malm om dagen
går från Taberg.

Vad som alldeles särskilt oroat oss
har varit, att man möjligen skulle komma
på idén att på grundval av det av
förre justitierådet Ekberg uppgjorda
avtalsförslaget träffa en definitiv upp -

görelse med gruvbolaget. En sådan uppgörelse
skulle innebära någonting mycket
olyckligt, eftersom detta avtalsförslag
inte alls motsvarar de anspråk
man ändå bör ha rätt att ställa, när det
gäller att skapa garantier för bergets
fortbestånd. Det är en halvmesyr och
ingenting annat. Bara den omständigheten
att gruvbolaget — som statsrådet
också erinrade om — förbehåller sig
rätt att under vissa omständigheter ensidigt
uppsäga avtalet, säger egentligen
allt om värdet av detta avtal. Emellertid
tolkar jag statsrådets framställning
på den punkten så, att det i varje fall
inte är aktuellt att stadfästa och underteckna
avtalsförslaget. Detta noterar jag
med tillfredsställelse.

Hur jag i övrigt skall tolka statsrådets
svar, är jag däremot litet tveksam
om. Jag vet inte, om jag skall våga
tolka det som ett löfte om att något
äntligen skall bli åtgjort i saken eller
om risken för nya och olyckliga uppskov
skall bedömas dominera bilden.
Det är ju av stor betydelse hur man
skall tolka det. Jag har litet svårt att
klart se, vad utvecklingen kan medföra.

Statsrådet säger, att de ekonomiska
faktorerna ytterligare skall belysas, innan
något slutligt ställningstagande anses
möjligt och att kontakter med gruvbolaget
i det syftet har förevarit. Det
är gott och väl. Låt oss hoppas att däri
trots allt kan ligga något av positivt
värde. Jag måste dock skynda mig att
tillägga att grunden för dessa förhoppningar
tyvärr ser ut att vara ganska
bräcklig med tanke på alla de besvikelser
man har upplevt i denna fråga
under så många år.

Jag vill också uttryckligen framhålla,
att det verkligen här föreligger en fara
i dröjsmål, eftersom det dag för dag
oavlåtligen uppstår fula märken i den
underbart vackra bergsprofilen, som
faktiskt inte tål mycket mer av sådana
skönhetsfläckar, om bergsområdet över

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk

huvud taget skall behålla sitt värde som
turistattraktion och även som fritidsområde.

Låt mig till sist säga att jag tror,
att frågan skulle kunna effektivt lösas,
om man från statsmakternas sida verkligen
bestämde sig för att åstadkomma
en effektiv lösning och resolut intoge
den ståndpunkten, att det här gäller natur-
och skönhetsvärden, som det är oss
angeläget att med alla krafter och på
allt sätt slå vakt om.

Jag uttalar ännu en gång mitt tack för
svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att tillägga. Jag är ense med
interpellanten i fråga om angelägenheten
av att så långt möjligt skydda
Smålands Taberg som naturvärde.

Herr Hamrin är en aning oviss om
hur han skall tolka mitt svar. Det framliålles
emellertid klart och tydligt i svaret,
att de ekonomiska konsekvenserna
inte kan överskådas i nuvarande läge.
Detta är av väsentlig betydelse, och
därför kan jag inte i dag avge något
förslag till frågans lösning. Man har
emellertid inte försummat något för att
klarlägga saken.

Herr Hamrin ansåg, att det bara behövdes
att statsmakterna bestämde sig
för att dessa naturvärden skall skyddas.
Saken är inte så enkel. En förutsättning
är, att vi är villiga att betala
det pris som det kommer att kosta,
vilket förfaringssätt vi än väljer. Vi
måste nämligen ta skälig hänsyn till
att det är två parter som figurerar i
målet. Personligen har jag den uppfattningen,
att den klokaste vägen måhända
är att fortsätta de överväganden som
pågår.

Herr Hamrin säger vidare, att förstörelsen
fortsätter. Man tar bit för bit.
Det är naturligtvis riktigt, även om
den brytning som pågår sker i överens -

stämmelse med det preliminära avtalet.
Såvitt jag är rätt underrättad äger brytningen
rum i de två redan öppnade
kratrarna, vilket är i överensstämmelse
med avtalet.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill bara tillägga
att det skulle varit av värde, om statsrådet
kunnat säga någonting om tidpunkten
när dessa överväganden, som
det nu är fråga om, kan tänkas leda till
något resultat, ty här är det faktiskt
fråga om en kapplöpning med tiden.
Det gäller rent av, om de värden skall
kunna räddas, som vi avser att rädda
med våra aktioner från den berörda
bygden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. älgarnas

skadegörelse på skog och jordbruk

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Björkänge — under
hänvisning till bland annat, att Svenska
jägareförbundets överstyrelse ifrågasatt
en förkortning av den allmänna
jakttiden för älg inom vissa län —
frågat mig

1) om jag anser det nödvändigt att
söka motverka älgarnas skadegörelse
på skog och jordbruk, samt

2) vilka åtgärder jag i så fall ämnar
vidtaga för att alla berättigade intressen
skall kunna tillgodoses.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

De allmänna jakttiderna fastställes
årligen i en särskild kungörelse, som
brukar utfärdas omkring den 1 juni.
Förslagsställare är domänstyrelsen,
som dessförinnan regelmässigt haft att

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk

överväga såväl Svenska jägareförbundets
förslag i ämnet som de önskemål,
vilka må ha kommit från olika andra
håll. Frågan om den allmänna älgjaktens
längd för nästa jaktår torde därför
få upptagas längre fram i vanlig
ordning, d. v. s. då nyssnämnda material
inkommit till jordbruksdepartementet.

Vad härefter angår älgarnas skadegörelse
på skog och jordbruk, är jag
givetvis ense med interpellanten om
att sådan skadegörelse i möjligaste mån
bör motverkas. I viss utsträckning torde
detta också vara möjligt med stöd
av de bestämmelser, vilka i sådant syfte
finnes införda i jaktstadgan. Jag syftar
härvid på möjligheterna att i sådana
fall som interpellanten berört erhålla
tillstånd till jakt på älg å annan tid än
den allmänna jakttiden.

Emellertid är att observera, att hela
frågan om älgjaktens utformning i
framtiden för närvarande ligger under
utredning av 1949 års jaktutredning.
Därvid torde också de av interpellanten
berörda problemen komma under
bedömande. För min del är jag därför
icke nu beredd att framlägga några
förslag i ämnet, utan anser resultatet
av nämnda utrednings arbete först böra
avvaktas.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Björkänges interpellation.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
chefen för jordbruksdepartementet för
svaret på min interpellation, och jag
ber särskilt åt få tacka för att herr
statsrådet är överens med mig om att
det är nödvändigt att motverka älgarnas
skadegörelse på gröda och skog.
Att denna skadegörelse står i direkt
proportion till älgstammens storlek är
ju odiskutabelt.

Nu är det ju så att jiigarna, jordbru6
— Andra kammarens jirotokoll 1958. Nr

karna och skogsvårdens män har olika
uppfattning om storleken av den älgstam,
som vi bör hålla oss med. Det
finns nog de som anser att älgstammen
var av lämplig storleksordning under
1920-talets första år. Man har ju av
naturliga skäl ingen statistik över förekomsten
av älg på den tiden, men det
finns siffror för avskjutningen, och
man kan göra vissa jämförelser med
ledning av dem. Sålunda var avskjutningen
år 1923 över hela riket 381
älgar, under 1947 var den 12 937 älgar
och under 1953 26 015 älgar. Trots de
senare årens kraftiga avskjutningar har
älgstammen enligt Svenska jägareförbundet
fördubblats från 1945 till 1953.
Man tycker nog, herr talman, att Svenska
jägareförbundet måste ha dragit
felaktiga slutsatser, när man kan föreslå
minskning av antalet dagar för den
allmänna jakttiden på älg, medan man
på ett annat ställe konstaterar att älgstammen
har fördubblats under några
år.

Jag känner bäst till grödskadorna i
Örebro län. Där hade man under ett
år grödskador för inte mindre än
205 327 kronor, och länsstyrelsen fick
det året begära 87 611 kronor ur älgskaderegleringsfonden,
fastän älgavgiften
är 85 kronor och det är endast
mindre arealer som kommer i åtnjutande
av ersättning vid grödskador av
älg.

Förlidcn sommar såg man på en
gång tio älgar beta på åkern hos en
liten arrendator under Klotens kronopark
i Ramsbergs socken. Ofta ser man
notiser i tidningarna om att älg kolliderar
med motorfordon. Man säger att
älgskadorna är värst i mellersta och
södra Sverige, men jag såg i en notis
i en tidning från Härnösand att i den
trakten tre älgar på en enda natt hade
ödelagt en hel trädgård på 24 fruktträd.
På morgonen fanns endast 24
stubbar kvar.

Herr statsrådet säger nu att jaktstadgan
tillåter jakt på älg på annan
11

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk

tid än den allmänna, när det gäller att
begränsa skadorna. Jag tycker nog att
jaktstadgan är tämligen bra utformad,
men det är tyvärr inte alltid så lätt att
få tillstånd att skjuta en älg på annan
tid än allmän jakttid.

I min kommun var det i somras en
älg som tog sig friheten att bo på en
kornåker som tillhörde en lantbrukare.
Det var inte nog med att älgen använde
kornåkern som matsal utan han begagnade
den även som sängkammare
och wc. Det är klart att jordbrukaren,
som ägde åkern, tyckte att det var litet
ovänligt av älgen att utvälja just
hans åker — han menade att det fanns
större åkrar hos större lantbrukare som
kunnat vara lämpligare för älgen —•
men älgen föredrog tydligen att »gästa»
den här lantbrukaren.

Då resonerade lantbrukaren på samma
sätt som statsrådet: »Det är väl bäst
att begära att få skjuta den här älgen,
ty det är ju en s. k. havreälg fastän
han går och äter korn.» Enligt litteraturen
äter inte älgarna korn och man
har därför uppmanat lantbrukarna att
så korn i stället för havre för att därigenom
slippa älgskador, men i levande
livet går det tydligen annorlunda till.
I levande livet blir det också litet annorlunda,
när man skall besvära länsstyrelsen
med att få tillstånd att skjuta
en s. k. havreälg. Lantbrukaren — han
heter Johan Persson från Bångbro —
skickade alltså till länsstyrelsen i Örebro
län en ansökan om att få fälla och
tillgodogöra sig köttet av en s. k. havreälg.
Han skrev: »Älgen betar och ligger
i mig tillhörig vårsäd och jag anhåller
om skyndsam behandling av ärendet,
så att ytterligare skador undvikes.»
Denna skrivelse avläts den 1 juli 1957,
och den 16 juli fick lantbrukaren från
länsstyrelsen en skrivelse, vari det hette:
»Länsstyrelsen får härigenom meddela
att Eder ansökan om tillstånd att
under innevarande år fälla havreälg
lämnats utan bifall. Örebro slott i landskansliet»
o. s.v. Punkt och slut. Man

talade alltså inte om, varför man lämnade
ansökan utan bifall.

Då tänkte denne lantbrukare, som
är medlem i ett jaktvårdsområde —-han är alltså en modern lantbrukare
som har anslutit sig till denna organisation,
varigenom han ju också blivit
medlem av Svenska jägareförbundet —
att han skulle be jaktvårdsområdets styrelse
att göra framställning i saken hos
länsstyrelsen. Det kunde ju hända att
länsstyrelsen hade fått den uppfattningen
att det var fråga om en enskild
jordbrukare som ville begagna jaktstadgans
bestämmelser för att skaffa sig
litet älgkött, och att det inte gällde någon
havreälg. Ordföranden i jaktvårdsområdet
skrev också till länsstyrelsen
och begärde att älgen skulle få skjutas.
Han hade samma uppfattning som statsrådet
att den lagbestämmelse som finns
naturligtvis bör komma till användning
när skäl därtill föreligger. Den 7 augusti,
alltså fem veckor efter det älgen börjat
beta på åkern och lantbrukaren avgivit
sin ansökan, fick ordföranden i jaktvårdsområdet
ett meddelande från länsstyrelsen
om att även denna andra ansökan
lämnats utan bifall.

Där stod lantbrukaren med sin tvättade
hals. Nu hade ju älgen gjort så stor
skada att det strängt taget inte spelade
någon roll, om han skulle få släppa
livet till. Det enda hade varit att lantbrukaren
i så fall fått en liten ersättning
för den skada som uppkommit.

Så där går det till när man försöker
använda den utväg statsrådet här anvisat.
Jag känner till många liknande fall.
I Sörmland var det också en lantbrukare
som ville skjuta en havreälg och
som vände sig till länsstyrelsen i Sörmlands
län. Jag tar detta exempel därför
att ingen skall tro att länsstyrelsen i
Örebro län är särskilt besvärlig. Ingalunda
— det är säkert bra folk där.
Nu är ju länsjaktvårdsföreningarna remissinstanser
för länsstyrelserna liksom
Svenska jägareförbundet anlitas som remissinstans
när riksdag och regering

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Svar på interpellation ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk

vill veta någonting om jaktliga saker,
och då länsstyrelsen i Sörmlands län
fått in denna ansökan vidarebefordrades
den till länets jaktvårdsförening för
yttrande. Styrelsen för denna förening
består — det är precis likadant i andra
län — inte av jordbrukare eller skogsägare
utan framför allt av personer som
varken har jord eller skog utan som
möjligen sköter andras skog. De är naturligtvis
inte så intresserade av eller
insatta i dessa frågor. En annan sak
som medverkade till att ärendet inte
behandlades vidare snabbt var att denne
lantbrukare fick meddelande om att
han skulle komplettera sin ansökan med
en kartskiss som visade var området
var beläget. Han skrev tillbaka mycket
hövligt —- han kunde ju ha varit oförskämd
och frågat: »Kan Ni inte läsa
innantill därborta?» — och meddelade,
att det inte var fråga om licens för att
skjuta älg på ett särskilt område under
30 dagar utan om en havreälg, precis
som han hade påpekat i sin föregående
skrivelse. Då kom där ut till honom
jaktvårdskonsulenten och en storgodsägare,
som bodde i grannskapet och som
ansåg att det naturligtvis var hans älg
saken gällde. De ville titta på älgen
först innan de kunde vara med om att
jaktvårdsföreningens styrelse skulle
lämna tillstånd åt länsstyrelsen att bevilja
denna ansökan. Sedan for de hem
igen, och jaktvårdskonsulenten reste
upp till Jämtland på semester utan att
lämna något meddelande om vad han
hade för adress under semestertiden.
Dessutom tog han ansökan med sig, så
när lantbrukaren efter 14 dagar hörde
sig för om hur det skulle gå med saken,
svarade man, att man inte hade någon
ansökan. Nu kom ordföranden i Svenska
jägarförbundet med i spelet. Han
bad lantbrukaren skicka in en nv ansökan,
eftersom det hade gått så illa
med den första. Den blev beviljad och
han skulle få skjuta sin havreälg, men
det skedde ungefär G veckor efter det
att han hade hegiirt tillstånd, och då

fanns ingen älg där. Den hade gått till
andra jaktmarker — inte de sälla, som
åhörarna kanske tänker på, utan någonstans
där han trivdes bättre när
havren var borta på det första stället.

Ja, herr statsråd, så går det till i
praktiken. Kanske är det inte så förfärligt
farligt med grödskadorna. 200 000
kronor om året i ett län är inte så särskilt
mycket pengar. Det kanske vi kan
ha råd att kosta på oss, när vi får
hålla så stiliga djur i våra skogar och
i sådan myckenhet, att man nästan
ständigt och jämt träffar på dem, särskilt
när man kör bil och inte vill träffa
dem.

Storleken av skadorna på skog har
man tidigare inte haft någon riktig
bild av. Domänstyrelsen, skogshögskolan
och skogsforskningsinstitutet har
emellertid för några år sedan startat
en undersökning, ledd av jägmästare
Hans Westman. Av den framgår, att
det är skrämmande hur älgarna bär sig
åt med skogen. I sex olika kronoparker
— Ebbegärde, Näversjö, Karlsby,
Hälleberg, Hunneberg och Skinnskatteberg
— har man granskat den älgkänsliga
delen av ungskogen, d. v. s. skog av
den längden att älgen kan stå rak och
äta av den — han är tydligen lat också
— för att se hur stor procent av arealen
som var betad av älg. Det visade
sig att på Ebbegärde 29 procent var
svagt älgbetad och 15 procent starkt,
på Näversjö 28 procent svagt och endast
4 procent starkt betad och på Karlsby
25 procent svagt men 44 procent
starkt avbetad. På Hälleberg var 9 procent
av hela arealen svagt betad och
81 procent starkt, på Hunneberg 9 procent
svagt och 87 procent starkt och
på Skinnskatteberg 11 procent svagt och
73 procent starkt avbetad.

När man sedan undersökte hur många
tallar som var betade och förstörda,
kom man till det resultatet, att av samtliga
tallar var 37 procent betade på
bil) begärd c, 28 procent på Niivcrsjö, 57
procent på Karlsby, G4 procent på Hal -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk

leberg, 63 procent på Hunneberg och
83 procent på Skinnskatteberg.

Man kan förstå, att det inte är så lätt
att få fram någon kvalitet på skogen,
om den har varit föremål för avbetning.
En annan sak att märka är att alla skogsvårdare
numera är överens om att man
bör röja i ett skogsbestånd på ett mycket
tidigt stadium, ty då får man den
allra bästa skogen. Har man älg i faggorna
låter man emellertid vackert bli
att röja så tidigt, ty om man gör det
och sedan älgen kommer och tar sitt,
blir det inte mycket kvar av beståndet
som skall kunna växa upp till hela träd.

Det råder olika meningar om vilka
ägarekategorier som sköter skogen bäst.
Det har sagts, att de enskilda skogsägarna
gör det alldeles uruselt. Detta har
bemötts på Skogsveckan av en mycket
bemärkt man som kastade fram påståendet
att skogen inte sköts så väl i
bolagens regi heller och inte alltid är
välskött när den ägs av det allmänna.

Av den undersökning jägmästare
Westman presterat förstår man att det
egentligen är älgarna som sköter skogsvården.
Vilken blandning av olika trädslag
det skall vara får inte ägarna bestämma
själva. Det gör älgarna, genom
att äta upp det trädslag som smakar dem
bäst.

Jag kanske är för långsam, herr talman,
men jag brukar inte ta kammarens
tid i anspråk så ofta och har inte besvärat
herr statsrådet heller tidigare. Nu
tycker jag att vi har god tid. Vi bär långt
till klockan 12 ännu. Därför vill jag
gärna säga vad jag har att säga i denna
sak, som inte är så obetydlig som kammaren
tror. Denna fråga borde vara
betydligt mera uppmärksammad. Vanligen
är bara skogsägarna rädda om
skogen, men 25 procent av all skog är
i statens ägo, så här borde vi vara
intresserade allihop till 25 procent,
minst.

Nu har statsrådet, snäll och hygglig
som han alltid är, inte velat säga mig
de beska sanningar han helst skulle ha

velat säga utan hänvisar till en utredning.
Han har sagt att han inte kan göra
mycket åt saken förrän utredningens
resultat kommer. Sedan, menade han,
kommer det att bli annat av.

Ja, herr talman, jag tror att 1949 års
jaktutredning har en stor uppgift, ty
den nuvarande jaktstadgan är inte alls
demokratisk. En del medborgare får jaga
30 dagar, en del inte mer än fem, sex
och en del får skjuta kalv så mycket
som de vill medan andra inte får skjuta
kalv alls utan blir straffade för det. Sådana
skönhetsfläckar, herr statsråd,
vore jag tacksam om vi gemensamt kunde
få bort. Men den jaktstadga vi har
är fullt tillräcklig för att se till, att
älgen inte äter upp skogen och skörden
för jordbrukarna. Det kan man hindra
också med den nuvarande jaktstadgan.
Det är bara det att man inte får låta
Svenska jägarförbundet bestämma hur
det skall vara. När vi har en så stor
älgstam att den fördärvar för mycket
skog och gröda för oss, är det bara att
decimera den. Vi får öka ut den allmänna
jakttiden till ett lämpligt antal
dagar och försöka minska älgstammen
så, att den kan livnära sig på den föda
som älgarna av ålder har intagit i skogarnas
djup. Det är inte nödvändigt att
de äter av de förnämligare skogsträden.
Det tror jag inte älgarna har gjort från
början. Först när de blivit så många att
inte födan räcker till, ger de sig på sådana
träd. Då kommer de också ut på
åkrarna.

Man har sagt att älgarna blivit så små
nu för tiden därför att allmogejägarna
skjutit de stora tjurarna, så att älgen
blivit degenererad och inte når full storlek.
Detta strider mot ärftlighetslagarna
och all vetenskap. Orsaken till att älgarna
ofta ej når full utveckling måste vara
att det naturliga betet icke räcker när
de nu blivit alltför många.

Jag ber statsrådet förlåta mig om jag
inte varit så respektfull som jag borde
ha varit, men lantbrukare och skogsägare
väntar krafttag för att älgarnas

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på interpellation ang. omorganisation av bidrags- och låneverksamheten till
fiskarbostäder m. m.

skadegörelse skall förhindras på de
platser i landet där älg förekommer i
alltför stor mängd. Jag ber att få vädja
till statsrådet: Använd den makt som i
alla fall ett statsråd har och försök sätta
P för älgarnas skadegörelse!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Björkänge har varit
så varmt inspirerad av sin uppgift,
vilket i och för sig är hur vällovligt som
helst, att han förbisåg ett par meningar
i svaret.

I den första av dessa säger jag att jag
till och med sträcker mig dithän att
jag är ense med interpellanten om att
skador på skog och jordbruk i görligaste
mån bör motverkas. På den punkten
finns inga delade meningar mellan
oss.

Den andra sakupplysning jag är angelägen
om att bringa i erinran är att frågan
om allmänna jakttidens längd ännu
inte är fixerad och aldrig tidigare har
varit det förrän omkring den 1 juni.

Sedan hoppas jag att herr Björkänge
inte tar illa upp om jag trots den största
respekt för hans egna bemödanden att
utreda denna fråga tar litet hänsyn
också till den officiella utredningen. Om
man gör det kan det hända att man kommer
fram till åtgärder som tillgodoser
det syfte som herr Björkänge önskar
tillgodose.

Den berömda älgen i Bångbro har jag
personligen inte haft äran att känna.
Men jag tyckte det fattades ett led i herr
Björkänges gripande berättelse om denna
taktlösa älgs framfart: förklaringen
till att man inte utnyttjade den klagorätt
som finns. Jag tror inte att dåvarande
innehavare — detta var i juli
månad förra sommaren — av Kungi.
Maj:ts myndighet på detta område skulle
ha ställt sig särskilt ovänlig till herr
Björkänges önskan i så fall.

överläggningen var härmed slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. omorganisation
av bidrags- och låneverksamheten
till fiskarbostäder m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Krokstorp
frågat, om jag har för avsikt att vidtaga
några åtgärder för en omorganisation
av bidrags- och låneverksamheten
till fiskarbostäder m. m.

Med anledning härav torde jag först
få erinra om att den av herr Svensson
åberopade, av fiskeristyrelsen verkställda
utredningen i förevarande fråga innebar,
att den nuvarande organisationen
för handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet
skulle med smärre
jämkningar bibehållas men att bidragsbeloppen
skulle höjas i överensstämmelse
med ett av bostadsstyrelsen tidigare
avgivet förslag. Därjämte föreslogs
att verksamheten liksom hittills skulle
omfatta de norrländska kustlänen och
Uppland. Vid remissbehandlingen yppade
sig emellertid delade meningar såväl
i organisationsfrågan som i fråga
om bidragsbeloppens storlek.

Jag torde vidare få erinra om att ifrågavarande
verksamhet i första hand tillkommit
för att möjliggöra stödåtgärder
under de speciella förhållanden, som
förelegat beträffande fiskarnas bostadsförhållanden
vid Bottniska vikens kust.
Som herr Svensson själv antytt har emellertid
utefter hela ostkusten en rationalisering
av fisket påbörjats. Denna innebär,
såvitt jag kunnat finna, rätt betydande
strukturförändringar i olika hänseenden,
vilka berör bland annat förevarande
fiskarbostäder rn. in. Frågan
om vårt fiskes framtida omfattning och
inriktning samt det stöd, som från statsmakternas
sida bör lämnas detsamma,
är emellertid föremål för överväganden

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Svar på interpellation ang. omorganisation av bidragsfiskarbostäder
m. m.

inom 1954 års fiskeriutredning. Enligt
min mening bör frågan om en omorganisation
av bidrags- och låneverksamheten
till fiskarbostäder m. m. bli föremål
för övervägande i samband med att
ställning tages till de förslag, som nämnda
utredning kan komma att framlägga.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Svenssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för att jag erhållit svar på
min interpellation angående en omorganisation
av bidrags- och låneverksamlieten
till fiskarbostäder m. m. Av svaret
att döma avser inte herr statsrådet
att vidtaga någon som helst positiv åtgärd
för att rätta till de förhållanden,
som nu råder och som jag anser i hög
grad orättvisa. De är inte blott orättvisa
utan de är grundade på principiellt felaktiga
lösningar.

Långt tidigare har påtalats att fisket
blev ställt utanför, när riksdagen år 1947
drog upp riktlinjerna för stöd åt jordbruket
med binäringar. På ostkusten utgör
fisket i många fall ett nödvändigt
stöd till jordbruket, och i många fall
utgör jordbruket ett lika nödvändigt
stöd till fisket. Fastigheternas ringa
storlek gör denna driftsform nödvändig.
Man kan därför inte undanta de för
fisket erforderliga byggnaderna vid bedömningen
av erforderliga stödåtgärder
för skärgårdsjordbruken. Att fisket intagit
en negativ särställning i detta avseende
har vållat mycken irritation. Det
torde därför vara nödvändigt och naturligt
att låne- och bidragsverksamheten
till fiskarbostäder sorterar under
lantbruksnämnderna, i varje fall så länge
lantbruksnämnderna är organ för jordbrukets
låne- och bidragsverksamhet.

Detta problem beröres över huvud taget
inte i herr statsrådets svar. Det erkännes
bara att rätt betydande struktur -

och låneverksamheten till

förändringar skett inom ostkustfisket
och att detta aktualiserar den fråga jag
ställt. Herr statsrådet tar emellertid inte
någon ställning i sakfrågan, utan anför
att frågan om en omorganisation av
bidrags- och låneverksamheten till fiskarbostäder
m. in. borde bli föremål för
överväganden i samband med de förslag
som 1954 års fiskeriutredning kan väntas
framlägga. Vid en genomläsning av
direktiven för nämnda utredning har
jag funnit att man beträffande ostkustfisket
avsåg att tillsätta en särskild utredning,
enär svårigheterna var av sådan
art och omfattning att de krävde
detta. I direktiven, som lämnades till
statsrådsprotokollet den 19 februari
1954, anfördes att en dylik särskild utredning
sedan någon tid förbereddes
inom jordbruksdepartementet.

Det är nu över fyra år sedan dessa
direktiv skrevs, men jag har inte kunnat
finna att något skett i praktiken. Jag
vill inte lasta herr statsrådet för detta,
eftersom det sedan dess har varit en
viss omsättning på de ministrar som
haft hand om fiskerifrågor. Ärendet var
kanske redan försvunnet, innan herr
Netzén övertog departementet. Jag tilllåter
mig dock fråga om jordbruksministern
har för avsikt att på nytt ta upp
den här frågan till behandling.

Enligt min mening borde det vara
möjligt att, innan förslag från här berörda
utredningar föreligger, vidtaga
den omorganisation, såsom jag angivit
i min interpellation. Det torde inte kunna
betraktas som ett avsteg från lantbruksnämndernas
intresseområde, om
de fick hand om även denna låne- och
bidragsverksamhet. Fisket är i precis
lika hög grad som trädgårdsnäringen
att räkna som en jordbrukets binäring.
Rent logiskt sett borde därför den här
verksamheten inordnas under lantbruksnämnderna.

Jag beklagar till slut, herr talman, att
herr statsrådet inte velat ta en mera
positiv ståndpunkt till min interpella -

Tisdagen den 25 mars 1958 Nr 11

Svar på interpellation ang. omorganisation av bidrags- och låneverksamheten till
fiskarbostäder m. m.

tion, eftersom jag inte kan finna att det
föreligger några hinder att oavsett utredningen
ordna den här frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill bara vitsorda
att direktiven till 1954 års fiskeriutredning
var formulerade så som herr Svensson
säger. Icke desto mindre har 1954
års fiskeriutredning tagit upp dessa frågor,
och jag finner det otänkbart, att
man innan utredningen blir färdig skulle
ta ställning till frågan om en mycket
betydande omorganisation. Herr Svensson
ger mig också rätt däri, att en strukturförändring,
som utmärker ostkustfisket,
är så påtaglig att man bör känna
till både utvecklingstendensen härvidlag
och de förhållanden, varunder fisket
fortsättningsvis bedrives, ävensom fiskets
framtid över huvud taget, innan
man ger sig i kast med så vidlyftiga och
genomgripande organisationsplaner, som
här varit fråga om.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Det var ju en rätt överraskande
upplysning, men samtidigt en
glädjande upplysning.

Nu får vi bara hoppas, att 1954 års
utredning inom rimlig tid löser de problem,
som den fått sig förelagda. Det är
ett angeläget ärende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.

Därvid hänvisades till statsutskottet
propositionen nr 87, angående vissa
anslag till universitetssjukhusen m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 98, angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 108, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m., och
nr 109, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

Vid slutligen skedd föredragning av
propositionen nr 125, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58, hänvisades
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

§ 16

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de å bordet liggande
motionerna:

nr 442, av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl.,

nr 443, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 444, av herr Fredriksson m. fl., och
nr 445, av herr von Friesen m. fl.

§ 17

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10—-12, sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 52—62, bankoutskottets utlåtanden
nr 7 och 8, första lagutskottets utlåtanden
nr 13 och 17—19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 16 och 17, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
9—il och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11—13.

§ 18

Föredrogs den av herr Widén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående en bättre an -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Interpellation ang. resultatet av 1955 års universitetsutrednings undersökningar om
lärartillgång och lärarbehov

passning av yrkesutbildningen till den
aktuella arbetsmarknadssituationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 19

Föredrogs herr Eliassons i Moholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för
ökad avsättning av smör på hemmamarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 20

Föredrogs den av herr Norup vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
tillämpningen av gällande prisavtal på
jordbrukets område.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 21

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 46, 54 och 55 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 22

Interpellation ang. resultatet av 1955
års universitetsutrednings undersökningar
om lärartillgång och lärarbehov

Herr HELÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Inom 1955 års universitetsutredning
har utarbetats prognoser
beträffande tillgång och efterfrågan
på akademiskt utbildade lärare, vilkas

examen avser kompetens för tjänstgöring
i läroverk samt på enhetsskolans
högstadium. Därvid har för första gången
ett tillfredsställande underlag skapats
för en bedömning av ämneslärarnas
arbetsmarknadssituation, betraktad
ämne för ämne. Såväl med tanke på de
ofta uttalade önskemålen om en bättre
prognosverksamhet till vägledning för
de studerandes linje- och yrkesval som
med hänsyn till samhällets egen skolplanering
är den nu företagna undersökningen
av största betydelse.

Samtidigt har riksdagen under de
närmaste veckorna att ta ställning till
förslag om en utvidgning av universitetslärarorganisationen
samt till förslag
om en omfattande vidareutbildning av
lärare för enhetsskolans högstadium,
vad avser såväl folkskollärare som gymnasieingenjörer.
Universitetsutredningens
ovannämnda undersökning, vars
resultat måste sägas vara både märkligt
och av grundläggande värde för
den sakliga bedömningen av de nyssnämnda
frågorna, har i huvudsak varit
tillgänglig såväl för ecklesiastikdepartementet
som för den parlamentariskt
sammansatta skolberedningen. Det måste
ur allmänna synpunkter vara angeläget
att även riksdagen vid behandlingen
av de här nämnda propositionerna
beredes tillfälle att grunda sitt
ställningstagande på kännedom om
resultaten av universitetsutredningens
lärarin ventering.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att inför
riksdagen redovisa resultatet av 1955
års universitetsutrednings undersökningar
om lärartillgång och lärarbehov,
innan riksdagen fattar sina beslut om
Universitetsorganisationen och lärarutbildningen
för enhetsskolans högstadium? Denna

anhållan bordlädes.

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Interpellation ang. översynen av restitution av skatt å bensin, som användes för
andra ändamål än för trafik på allmänna vägar

§ 23

Interpellation ang. översynen av restitution
av skatt å bensin, som användes
för andra ändamål än för trafik på allmänna
vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr DARLIN (h), som anförde:

Herr talman! Principen att vägkostnaderna
skall bekostas med automobilskattemedel
har tidigare klart fastslagits
av riksdagen. I proposition nr 112
(sid. 57) till 1954 års riksdag framhöll
också departementschefen följande:
»Såsom allmän riktlinje bör fortfarande
gälla, att motorfordonstrafiken genom
särskild beskattning skall gälda den
kostnad, som den orsakar vägväsendet.
» I konsekvens härmed har riksdagen
beslutat om restitution av skatt
för bensin som används till vissa speciella
ändamål. Senast har beslutats om
restitution av skatt för bensin, som
används till jordfräsar.

Vid ett flertal tillfällen har också frågan
om restitution av skatt för bensin
som användes till vissa inom industrien
klart avgränsade ändamål varit uppe
till behandling av riksdagen. Således
anhöll riksdagen i anledning av motioner,
i skrivelse den 9 december 1950,
om en skyndsam översyn av bestämmelserna
om restitution av skatt å bensin,
som förbrukas för andra ändamål
än för trafik på allmän väg. I proposition
nr 20 till 1953 års riksdag uttalade
departementschefen att lian inte tog
ställning till spörsmålet om restitution
av bensinskatt för industriens del förrän
frågan blivit närmare utredd. 1951
års utredning rörande beskattningen av
motorfordonstrafiken ansåg sig emellertid
i brist på statistiskt materiel inte
kunna närmare ingå på frågan. Även
vid 1956 års riksdag väcktes motioner
(1:439 och 11:249) med hemställan om
utredning i tidigare berört syfte och
det framhölls i motionerna att använd -

ningen inom industrien av truckar och
andra bensindrivna fordon för interna
transporter ökat alltmer. Utskottet ansåg
emellertid att då frågan inte kunde
anses utredd med vad hittills förevarit
och då frågan genom 1950 års riksdagsskrivelse
bragts under Kungl. Maj:ts
prövning, det finge förutsättas att
Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang
komme att verkställa den begärda översynen.

Med hänsyn till gällande principer
för motorfordonsbeskattningen och till
angelägenheten att bringa ned produktionskostnaderna
bör enligt min mening
den av riksdagen begärda översynen
snarast verkställas.

Med stöd av ovanstående hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden vidtaga den av
riksdagen tidigare begärda översynen
av restitution av skatt å bensin, som
användes för andra ändamål än för
trafik på allmänna vägar, exempelvis
inom industrien?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av handelsavtal mellan
Sverige och Cuba;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

ter för budgetåret 1958/59 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen
om upprättande av ett europeiskt bolag
för kemisk behandling av bestrålat
atombränsle (Eurochemic),

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal, och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sjuksköterskor jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse,

nr 32, i anledning av väckta motioner
om rätt för vissa ideella organisationer
till särskilt avdrag vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt,

nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående viss omläggning
av det statliga skattesystemet, och
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel av totalisatormedel,
jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion om åtgärder
för att i det allmännas hand säkra uppförandet
och driften av vissa elektronhjärnecentraler; första

lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion angående
rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av motioner om utredning angående
Grubbe och Västerhiske byamäns
rätt till fyllnadsskog.

§ 25

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:
nr 149, i anledning av väckt motion
angående utredning för verkställande
av omprövning av lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1 mom.
förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde
sammanträde fattade beslut; samt
från tredje lagutskottet:
nr 139, i anledning av motion om hänskjutande
till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål på fastighetsbildningens
område.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

153, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning m. m.; och

nr 154, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

§ 26

Tillkännagavs, att till kammaren överlämnats
följande Kungl. Maj:ts propositioner,
nämligen

nr 104, angående vissa åtgärder för
upprustning av universitet och högskolor,

nr 112, angående anslag för budgetåret

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och
skogshögskolan, m. m.,

nr 113, angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid handelshögskolorna,

nr 114, angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel,
nr 115, angående ändrade grunder för
den ekonomiska förvaltningen av de allmänna
läroverken m. m.,

nr 117, angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.,
nr 118, angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag, och
nr 119, angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 27

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,

nr 446, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 92, med förslag till förordning om
sjömansskatt, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 28

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
25 till 29 mars 1958.

Stockholm den 22 mars 1958

Olle Dahlén

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.06.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 26 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till statsutskottet propositionen nr
104, angående vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 112, angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och
skogshögskolan, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 113,
angående anslag för budgetåret 1958/59
till stipendier vid handelshögskolorna;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 114, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 115, angående ändrade grunder
för den ekonomiska förvaltningen av de
allmänna läroverken m. m.,

nr 117, angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.,
nr 118, angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag; och
nr 119, angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet liggande
motionen nr 446, av herr Senander
m. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 6, 10 och 63—66,
bevillningsutskottets betänkanden nr 16,
32, 34 och 37, bankoutskottets utlåtande
nr 9, första lagutskottets utlåtande
nr 20 och tredje lagutskottets utlåtande
nr 13.

§ 4

Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående resultatet av
1955 års universitetsutrednings undersökningar
om lärartillgång och lärarbehov.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Barlins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående översynen av restitution
av skatt å bensin, som användes för andra
ändamål än för trafik på allmänna
vägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av väckta motioner
rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:254
av herr O hlon m. fl. och II: 322 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete på
inkomstbeskattningens område, varvid
en första riktpunkt borde vara att genom
en härför anpassad ekonomisk politik
och finanspolitik möjliggöra en sänkning
av den direkta statliga inkomstskatten;
samt

2) de likalydande motionerna I: 258
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:364 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte antaga ett i motionerna
framlagt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. och
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Såvitt avsåge de likalydande motionerna
1:254 och 11:322 hade utskottet
i detta sammanhang endast upptagit det
yrkande, som ovan återgivits. I övrigt
hade dessa motioner av utskottet behandlats
i annat sammanhang.

Utskottet hemställde att

1) de likalydande motionerna I: 254
av herr Ohlon m. fl. och II: 322 av herr
Ohlin m. fl. angående vissa skattepolitiska
frågor, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, samt

2) de likalydande motionerna 1:258
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 364 av
herr Hjalmarson m. fl. om vissa lättnader
i beskattningen av fysiska personer icke

måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) vid punkten 1)

a) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg, Christenson i Malmö
och Anderson i Sundsvall, vilka ansett
att utskottet under denna punkt

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

bort hemställa att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna
1:254 av herr Ohlon m. fl. och 11:322
av herr Ohlin m. fl. — i vad motionerna
behandlats i detta betänkande — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande av en plan för fortsatt
reformarbete på inkomstbeskattningens
område, varvid en första riktpunkt borde
vara att genom en härför anpassad
ekonomisk politik och finanspolitik
möjliggöra en sänkning av den direkta
statliga inkomstskatten;

b) av herrar Yngve Nilsson och Magnusson
i Borås, utan angivet yrkande;

2) vid punkten 2) av herrar Yngve
Nilsson och Magnusson i Borås, vilka —-under hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna I: 258 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 364 av herr Hjalmarson
m. fl. — ansett att utskottet under
denna punkt bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till nämnda
motioner antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § 1 mom. och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Riksdagen har nu att
taga ställning till högerpartiets skattemotion,
som bevillningsutskottets majoritet
anser inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Häremot har vi båda
representanter för högerpartiet reserverat
oss och föreslagit, att riksdagen måtte
bifalla densamma.

Motionen kan sägas ha två syften.
Dels avser den att sänka det allmänna
skattetrycket med cirka 10 procent för
fysiska personers statsskatt, vilket blir
resultatet, om de föreslagna skatteskalorna
tillämpas vid grundbeloppsnivå.
Dels avser den att åstadkomma en rättvisare
fördelning mellan olika skattebetalare.
Våra skalor eliminerar bort
den puckel, som nu finnes i gällande

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

skalor. Denna skattepuckel, som omhuldas
av övriga partier, innebär bland annat
att gifta skattskyldiga i de mycket
vanliga inkomstlägena för familjer från
15 000 och upp till cirka 25 000 kronor
blir speciellt hårt beskattade. Mycket
små ökningar i inkomsterna medför uttagande
av procentuellt sett mycket
högre skatter å inkomstökningarna. Genom
en sammanslagning av de båda inkomstskikten
8 000—10 000 och 10 000
—12 000 kronor till ett enda samt genom
en sänkning av det procentuella
uttaget för beskattningsbara inkomster
mellan 8 000 och 25 000 kronor har vi
möjlighet att åstadkomma en jämnare
fördelning och därmed betydligt lägre
marginalskatter. Inom dessa grupper har
vi framför allt det stora antalet familjeförsörjare.

Den andra verkligt stora fördelen
med våra skalor är att vi löser sambeskattningsproblemet
för äkta makar
med gemensamma inkomster till omkring
30 000 kronor. Det kan inte vara
rättvist eller förenligt med samhällets
intresse att straffbeskatta två unga människor,
som genom giftermål slår ihop
sina inkomster, vilket blir resultatet
med det nuvarande skattesystemet. I
vårt moderna samhälle är det också
ganska vanligt, att kvinnorna behåller
sitt förvärvsarbete även efter giftermålet.
Samhället bör inte försvåra detta
förhållande utan snarare uppmuntra
det. Det är även angeläget att värdefull
arbetskraft på så sätt kommer produktionen
till godo.

Med hänsyn till den rättvisare fördelning,
som våra skatteskalor medför, och
de för samhället fördelaktiga verkningarna
borde det vara möjligt även för
dem som alltjämt vill ha kvar det nuvarande
höga skattetrycket att vara med
om vårt förslag, då man med detta, även
om det skulle tillämpas med en högre
uttagningsprocent, ändock får den fördelen,
att större rättvisa skattebetalarna
emellan kan uppnås.

Vårt förslag innehåller även krav på

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

att ortsavdraget för familjer med barn
skall höjas med 500 kronor. Ingen torde
väl förneka att skattekraften kan vara
densamma för familjer, där barn förekommer
och där barn inte finnes. Principen
i vår nuvarande skattelagstiftning
att ett visst belopp alltid skall undantagas
från beskattning för att användas
till de nödvändigaste levnadsomkostnaderna
upphör helt plötsligt
att existera när det gäller barn, medan
det aldrig skulle falla någon in att förneka
dess fulla berättigande när det
gäller vuxna personer. Vi har nu velat
ta ett steg på en rättvisare väg även på
detta område genom att föreslå att man
till att börja med bör införa ett ökat
ortsavdrag för familjer med barn om
500 kronor.

I detta betänkande har även behandlats
en av folkpartiet väckt motion om
att en plan för framtida skattesänkningar
skulle uppgöras. Från högerpartiets
sida har vi intet haft att invända häremot
och vi har även i utskottet röstat
härför. Vi har dock inte kunnat till
alla delar instämma i den motivering,
som angivits i folkpartiets reservation,
varför vi vid denna punkt avgivit en
blank reservation. Å andra sidan vill
jag inte sticka under stol med att vi anser
att det riktigaste är att lägga fram
konkreta förslag, som visar vad man
i verkligheten avser.

Den direkta skatten synes nu ha nått
en sådan höjd, att ingen torde kunna
förneka, att det är synnerligen angeläget
med en sänkning. På grund av vårt
starkt progressiva system ökar skattetrycket
på människorna i takt med penningvärdeförsämringen.
Under de senaste
tio åren har vi haft en inflation
med i genomsnitt 4 ä 5 procent per år
och den takten bröts inte under fjolåret.
När våra nominella inkomster
ökar stiger vi fort upp i sådana inkomstskikt,
där det procentuella skatteuttaget
blir mycket högt. Detta gäller alldeles
särskilt de vanliga löneinkomsterna när
den nuvarande skatteskalan tillämpas.

De förslag till utgifts- och inkomststat
för nästkommande år, som riksdagen
nu har till behandling, måste tyvärr
anses vara synnerligen svagt. Vi har
inom högerpartiet kommit till den uppfattningen
att klyftan mellan inkomster
och utgifter måste fyllas ut med några
hundra miljoner kronor, och detta kan
enligt vårt förmenande icke ske på
annat sätt än genom en minskning av
statens utgifter. Vi har därför på olika
punkter föreslagit utgiftsbegränsningar.
Dessa utgiftsbegränsningar skulle mycket
väl täcka det skattebortfall som
skulle uppstå för staten vid genomförande
av de förslag, som vi nu behandlar,
och de olika skatteförslag vi i andra
sammanhang har krävt, även om de
skulle slå igenom helt och hållet redan
under nästa budgetår. Med hänsyn till
att vi inte vill vara med om att staten
lånar till sina löpande utgifter, vill vi
emellertid först fylla den brist som föreligger
i budgeten, innan vårt skattesänkningsförslag
får träda i kraft. Vi föreslår
därför att de nya skalorna tillämpas
först från den 1 januari 1960. Vi avser
emellertid att från den 1 juli 1959
kräva en 10-procentig nedsättning av
statsskatten genom rabattering av källskatten.

Orsaken till det dåliga statsfinansiella
läget är dels att statsutgifterna ohämmat
fått växa och dels att statsinkomsterna
inte har ökat i samma takt som utgifterna.
Båda dessa orsaker kan sägas
ha ett visst samband med den förda
skattepolitiken. De minskade inkomsterna
har sin grund i att skattetrycket
under de gångna åren har varit så hårt,
att näringslivet nu inte orkar inleverera
lika mycket skattepengar som tidigare.
Tyvärr har våra varningar besannats,
när vi sagt att ett för hårt skattetryck i
det långa loppet leder fram till minskade
skatteinkomster.

Den ohämmade utgiftsexpansionen
har bland annat sin grund i att staten
tidigare har tagit ut så stora skatter,
att den har haft för mycket pengar att

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

röra sig med. Finns det pengar, är det
alltid lätt att skapa nya utgifter och att
öka på dem som redan finns. Under motivering
att enskilda människor och företag
skulle skapa inflation, om de fick
behålla pengarna, har staten drivit in
stora skatter. Staten skulle bättre än
enskilda människor kunna spara, sades
det, men hur har det blivit? Jo, staten
har sorglöst gjort slut på alla pengar
som tagits in och mera till. Nej, ärade
kammarledamöter, en sämre hushållare
än staten har visat sig vara under efterkrigstiden
finns inte i det här landet!
Det enda vettiga och riktiga är
därför att vi nu gör slut på högskattepolitikens
tid och med förtroende låter
människorna i vårt land behålla en större
del av sitt arbetes frukter. Då först
får vi resurser för att skapa ett verkligt
välstånd, och därmed har vi lagt
den effektivaste grunden för att vi i
framtiden skall kunna utnyttja våra resurser.

Herr talman! Med det anförda vill jag
hemställa om bifall till den av herr
Yngve Nilsson och mig avgivna reservationen
vid punkten 2) i bevillningsutskottets
betänkande nr 33.

Jag hemställer även att herr talmannen
ställer proposition på vårt lagförslag
paragrafvis.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vid början av denna
riksdag väcktes från vårt partis sida
en motion, som ger vår syn på de skattepolitiska
frågorna i den aktuella situationen.
I denna motion framfördes förslag,
som syftar till ändringar i de nuvarande
skattereglerna på väsentliga
punkter. Vi föreslog t. ex. ändrade avskrivningsregler
för byggnader, som
användes av industri- och handelsrörelse,
samt borttagande av den extra
företagsbeskattningen. Detta var ett led
i våra försök att få till stånd en produktionsfrämjande
politik, vilket ju är i
såväl företagares som löntagares, ja i

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

alla människors intresse. Vidare föreslog
vi t. ex. inrättande av särskilda
skattesparkonton, där de, som verkligen
vill åtaga sig att spara och på det
sättet medverka till att vi får en balanserad
ekonomi, skulle kunna erhålla
betydande skattelättnader.

Dessa frågor är emellertid inte föremål
för behandling i dag. Det föreliggande
betänkandet nr 33 behandlar endast
det avsnitt av vår motion, som avser
begäran om en plan för fortsatt reformarbete
på inkomstbeskattningens
område, varvid en första riktpunkt bör
vara att genom en härför anpassad ekonomisk
politik och finanspolitik möjliggöra
en sänkning av den direkta statliga
inkomstskatten.

Herr talman! Vilka uppfattningar vi
än har i politiska frågor tror jag att
vi dock kan vara överens om att det
finns stora brister i vårt nuvarande skattesystem,
brister som bör avhjälpas
snarast möjligt. Kvarlåtenskaps- och
arvsbeskattningen är exempelvis otillfredsställande.
Vi har också det från
vårt håll år efter år framförda kravet
på möjlighet till förlustutjämning och
resultatutjämning i rörelse. Dessa två
frågor hoppas vi skall kunna komma
fram till beslut i riksdagen under den
närmaste tiden. Det finns också andra
områden där det verkligen skulle behövas
reformer. Jag tänker på den fråga,
som herr Magnusson i Borås nyss nämnde,
nämligen om en lindring i sambeskattningen
genom en höjning av förvärvsavdraget.
Vidare erfordras reformer
i fråga om ortsgruppssystemet i beskattningen
och beträffande t. ex. barnfamiljernas
beskattning. Enligt vår mening
behövs det alltså en planering för
det fortsatta reformarbetet på skattepolitikens
område, en planering som givetvis
måste ta hänsyn till statskassans inkomst-
och utgiftsutveckling.

Vårt nu aktuella förslag bör ses som
ett komplement till de förslag vi framfört
i andra sammanhang, förslag om inrättande
av en allmän besparingskom -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

mission och om en omprövning av vår
socialpolitik. Vi har inte kunnat få någon
förståelse från regeringspartiets sida
för dessa önskemål om större planmässighet
på skatteområdet. Detta tycker
jag för min del är ganska förvånansvärt,
ty om det är något vi är överens
om så är det i alla fall därom, att
de skattepolitiska ingripandena under
de senaste åren har utmärkts av en
mycket höggradig planlöshet. Jag tror
inte att bevillningsutskottets ärade talesman
skulle våga stiga fram här och
säga att den skattepolitik, som förts under
de senaste åren, varit ett mönster
av planering och planmässighet. Tvärtom
har den, som jag sade, utmärkts
av en höggradig planlöshet. Det är därför
vi förmenar att här verkligen behövs
en planering, och vi hade hoppats att
samtliga partier här i riksdagen skulle
gå med på vårt förslag om åtgärder i
detta syfte.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
punkten 1) av herr Spetz m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
inte gärna skulle se att vi hade möjligheter
att sänka skatterna. Då det gäller att
bedöma dessa möjligheter talar emellertid
den statsfinansiella situationen sitt
obönhörliga språk. Det är naturligtvis
en överloppsgärning av mig att gå närmare
in i detalj på den statsfinansiella
situation vi nu står inför, ty den är ju
allmänt bekant för kammarens ledamöter.
Jag skall därför inskränka mig till
att endast anföra några siffror som
möjligen kan ge en tankeställare då det
gäller att vidtaga direkta åtgärder för
skattesänkningar.

Driftbudgeten visar i år visserligen
ett formellt överskott på 248 miljoner
kronor, men om man drar bort kommunalskattemedel
och en del andra utgifter,
stannar överskottet vid allenast
48 miljoner kronor. Om hänsyn tas till

utgifter, som torde vara ofrånkomliga
på grund av beslut riksdagen kommer
att fatta, kan man räkna med att driftbudgeten
kommer att visa ett klart underskott.
Visserligen har driftbudgeten
i år fått en injektion på inte mindre än
390 miljoner kronor i form av punktskatter,
men som vi alla känner till har
hela detta belopp redan uppslukats av
»Adam», och där återstår sålunda inte
något att hämta.

Kapitalbudgeten företer samma dystra
anblick. Underskottet i årets kapitalbudget
beräknas till 1,6 miljarder,
och för nästa budgetår räknar man med
ungefär samma belopp. Det betyder
att svenska staten måste gå ut på kapitalmarknaden
och göra väldiga upplåningar,
något som givetvis i hög grad
kommer att minska möjligheterna för
andra att låna pengar till nödvändiga
investeringar.

Med dessa förhållanden för ögonen
inser man, att det för närvarande knappast
finns något som helst utrymme för
skattesänkningar. Motionärerna har också
ställt skattesänkningarna på framtiden.
De är på det klara med att årets
budget inte ger utrymme för några
skattesänkningar. Däremot blickar de
mot framtiden och hoppas att det 1959/
60 eller möjligen året därpå skall finnas
större möjligheter. Därom vet man
naturligtvis inte så mycket, men allting
talar för att det även då kommer
att finnas mycket litet utrymme för skattesänkningar.

Inkomstökningarna för budgetåret
1959/60 beräknas uppgå till 360 miljoner
kronor. Vi har redan utfäst oss att
öka försvarskostnaderna med 2,5 procent.
De rent automatiska utgiftsökningarna
uppskattas till 300 miljoner kronor.
Vad finns det då kvar till skattesänkningar
det budgetåret? Jag tror vi
nödgas erkänna att överskottet blir lika
med noll.

Nu har högern försökt motivera sina
skattesänkningsförslag med att samtidigt
föreslå utgiftsminskningar. Jag skall

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

inte försöka att förringa denna strävan
i och för sig. Vår statsfinansiella situation
bjuder säkerligen oss alla alt försöka
begränsa statsutgifterna, så att vi
åtminstone kan undgå skattehöjningar.
Längre tror jag inte att vi kan nå under
de närmaste åren. Orsaken härtill är helt
enkelt den att vi aldrig kan komma överens
om de utgiftssänkningar som högerpartiet
förordar. Högerpartiet anser
att militärutgifterna är tabu -— de bör
snarare ökas väsentligt. Detta må vara
högerns uppfattning. Men då måste högern
också förstå, att det inom denna
kammare finns en mycket stark majoritet,
som vill slå vakt om de nuvarande
socialförmånerna och den socialpolitik
vi för och som inte kan gå med på högerns
förslag om väldiga sänkningar på
det området. Högerpartiets förslag till
besparingar har också redan under den
korta tid vi varit samlade i år blivit
med förkrossande majoriteter tillbakavisade.
Dessa besparingsaktioner har
alltså inte medfört några möjligheter
till skattesänkningar.

Jag vill understryka att jag inte säger
detta för att klandra dem som eftersträvar
lägre utgifter. Jag vill bara så
objektivt jag kan belysa, att meningarna
här bryter sig så starkt, att det inte
går att uppnå en majoritet för de utgiftssänkningsförslag
som högern kommit
med.

En annan sak, som bidrar till att försämra
möjligheterna till skattesänkning,
är den överbudspolitik som
framför allt skattesänkningspartierna
för. Det allra sista exemplet på denna
överbudspolitik har vi faktiskt på löpsedlarna
i dag, där det säges att dessa
partier genomdrivit en hel del märkliga
ting i särskilda utskottet. Denna politik
gör, alt det blir ännu svårare att
vinna utrymme för lindringar i beskattningen.

Det skulle i detta läge vara fullkomligt
ansvarslöst av bevillningsutskottet
att invagga kammaren eller någon annan
i den föreställningen, att vi har
7 —- Andra kammarens protokoll 1958. Nr

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

möjligheter att genomföra nämnvärda
skattesänkningar under de närmaste
åren. Det är därför alldeles uppenbart
att högerpartiets propå icke har kunnat
tillmötesgås. Det är inte heller småsummor
det är fråga om. Den till synes
oskyldiga förändring av skatteskalorna,
som herr Magnusson i Borås talade om,
skulle 1960 medföra en inkomstminskning
på mellan 300 och 400 miljoner
kronor. Det är sålunda inte småpotatis
det gäller, och att vi skulle kuna få
utrymme för en sådan skattesänkning,
bär jag mycket svårt att förstå.

Folkpartiet har inte direkt förordat
några skattesänkningar, väl vetande att
det inte finns utrymme härför. I stället
har folkpartiet reserverat sig för en utredning,
som skulle lägga upp en plan
till reformering av skattesystemet i vissa
avseenden. Utskottet har emellertid
inte heller ansett sig böra tillmötesgå
detta krav, även om det möjligen kan
anses småaktigt att inte ha gjort det.
Skälet är att de verkligt relevanta punkterna
här — såsom sambeskattning, förvärvsavdrag,
ortsgruppering o. s. v. •—
antingen redan är föremål för utredning
eller också är en utredning redan
verkställd, såsom beträffande ortsgrupperingen.

Vi har därför ansett att en sådan
planläggning eller reformplan inte skulle
på något sätt kunna påskynda genomförandet
av de reformer, som i folkpartimotionen
anges vara mest angelägna.
Vi har sannerligen tillräckligt med utredningar,
och på den vägen tror jag
inte vi har några möjligheter att vinna
nämnvärda resultat.

Det har också framhållits att man behöver
en annan ekonomisk politik, och
det kan ju vara möjligt att man behöver
en sådan. Men eftersträvar vi med
vår ekonomiska politik ett stabilt penningvärde,
tror jag att vår första uppgift
är att sanera statens affärer. Professor
Lindahl har i ett par artiklar
behandlat just inflationens problem och
fäst uppmärksamheten på att den grund11 -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

läggande faktorn härvidlag är, att man
håller statens affärer sunda. Han förklarade
att vi på den punkten överansträngt
oss, när vi under den senaste
tiden sänkt skatterna med omkring en
miljard. Det har inte funnits utrymme
för en sådan skattesänkning. Jag har
emellertid själv medverkat till denna
politik och skall inte stå här och vara
efterklok. Vad som hänt på detta område
bör i alla fall utgöra en maning
till oss att för framtiden vara försiktiga
när det gäller att minska statens inkomster,
ty utgiftsminskningar har vi
mycket svårt att kunna klara.

Jag ber, herr talman! att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord till
herr Sundström. Han sade att de 390
miljonerna har uppslukats av Adam.
Jag kanske i det sammanhanget får
hänvisa herr Sundström till vad han
själv yttrade i andra kammaren den 11
februari i år: »Det bör kanske understrykas
att ett tvång att öka statens inkomster
föreligger alldeles oberoende
av om vi fortsätter ett provisorium för
försvarets räkning eller övergår till den
omorganisation, som benämnes alternativ
Adam.»

Jag förstår ju att herr Sundström inte
är så intresserad av en plan för skattesänkningar,
eftersom han i samma debatt
i kammaren kastade ut tanken, att
finansdepartementet borde göra klart
för skattehöjningar: man skulle ha en
mängd skattehöjningar i lager att raskt
tillgripa just när de kunde behövas.

Herr Sundström säger att det finns
inga större förutsättningar för skattesänkningar
under den närmaste tiden.
Anser herr Sundström att t. ex. sambeskattningen
är tillfredsställande ordnad
här i landet? Eller är ortsgrupperingen
tillfredsställande? Vill herr Sundström
att vi skall genomföra någon för -

lustutjämning eller någon reformering
av arvsbeskattningen? Det finns brister
i vårt skattesystem, och vi måste väl
någon gång gripa oss an med att få reformer
till stånd. Vad som behövs här
är en planering.

Jag är även något förvånad över vad
herr Sundström säger beträffande pensionsutskottets
beslut i går, att vi skulle
förbättra änkepensionen från 2 700 till
3 600 kronor år 1968. Detta förslag, som
socialdemokraterna i princip har accepterat,
betecknade herr Sundström som
ett överbud.

Herr talman! Resurserna är knappa
på det statsfinansiella området, och de
kommer att förbli knappa också under
den närmaste tiden. Därför finns det ett
behov av att sanera statens affärer, säger
herr Sundström. Jag väntar då att
han och hans partikamrater kommer
att rösta för den motion vi lagt fram om
en allmän besparingskommission. Om
resurserna är knappa finns så mycket
större anledning att planera på detta
område. Hade vi hur mycket pengar
som helst kunde vi ordna saken utan
någon mer utarbetad plan. Men när resurserna
är knappa är en planering så
mycket angelägnare. Vad vi yrkat på är
inte någon ny, stor skatteutredning utan
just en planering av reformerna enligt
de utredningar, som har gjorts eller
nu håller på att göras.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Sundström sade att det icke finns
utrymme för en skattesänkning. Jag vill
än en gång understryka att vi från högerpartiets
sida har föreslagit utgiftsminskningar,
som uppgår till ett belopp
av 723 miljoner kronor för det kommande
budgetåret. Dessa utgiftsminskningar
kommer även att slå igenom under
budgetåret 1959/60 och i ännu högre
grad. Om man tillämpar högerpartiets
politik kommer det alltså att finnas
en möjlighet att sänka skatterna.

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

Vi har föreslagit att vi skulle rätta
till våra nuvarande skatteskalor på sådant
sätt, att man skulle ernå en rättvisare
beskattning, som alldeles speciellt
skulle komma de stora familjeförsörjargrupperna
till godo. Jag har
svårt att förstå att det kan vara nödvändigt
att fortsätta med de nuvarande
orättvisorna. Jag beklagar om man har
den uppfattningen, att det inte skulle
finnas någon som helst möjlighet att
rucka på utgifterna. Det är dock nödvändigt
att staten söker se om sitt hus.
Och herr Sundström erkänner ju också
att budgetläget i dag är sådant, att
det finns all anledning för staten att
gå varsamt fram. Då tycker jag man
borde se till att skattetrycket blir svagare.
Ty vad är det som i framtiden
skall kunna göra att staten får de inkomster
som är nödvändiga för att man
skall kunna föra den politik man önskar?
Jo, det är just detta att inte skattetrycket
är sådant, att människorna
anser att det inte lönar sig att arbeta.
Det måste föras en skattepolitik som
inte tar bort arbetslusten •— det är det
väsentliga.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag sade, att de 390
miljonerna uppslukats av Adam, så var
det ju, herr Gustafson i Göteborg, bara
en omskrivning för att militärutgifterna
tar i anspråk de inkomster vi får genom
punktskatterna. Detta är också ett
ofrånkomligt faktum.

Vad jag enligt herr Gustafsons uppgifter
skulle ha sagt om att vi skulle ha
nya skatter har väl herr Gustafson ändå
läst i sensationspressen. Vad jag vid
det aktuella tillfället yttrade här i kammaren
var helt enkelt, att om det i framtiden
skulle visa sig nödvändigt med
nya skatter, så skulle vi eftersträva att
inte fortsättningsvis tillgripa punktskatter.
Och jag vidhåller att det kan bli
nödvändigt, herr Gustafson i Göteborg,
att lägga fram nya skatteförslag. Det

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

har ju också hundratals andra personer
sagt, och ekonomer av facket har t. o. m.
gått så långt att de ansett, att förberedelser
för en omsättningsskatt är nödvändiga.
Jag tycker det var egendomligt
att herr Gustafson tog fram den här saken
i detta sammanhang.

Jag är fullt medveten om att både sambeskattningen
och andra ting inom skattelagstiftningen
bör bli föremål för
prövning och justering. Inom den närmaste
tiden är vi t. ex. färdiga att ompröva
frågan om arvsbeskattningen.
Men jag vill framhålla att dessa förändringar
i skatteformerna inte kan få
föranleda en total minskning av statsinkomsterna.
En sådan minskning finns
det enligt min mening inte möjligheter
att åstadkomma, utan jag tror att man
då måste tillgripa de andra former av
beskattning som jag talade om vid ett
tidigare tillfälle. Alla dessa förslag som
herr Gustafson nämnt är ju nu föremål
för utredning och kommer sålunda
styckevis att framläggas. Huruvida det
skulle vara möjligt att genomföra dem
efter en bestämd plan är väl tämligen
osäkert.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger
att hundratals personer sagt att det
kanske blir nödvändigt med skattehöjningar.
Det kan hända, men oss intresserar
det särskilt vad bevillningsutskottets
talesman säger om denna sak. Jag
har ett nummer av en publikation som
heter Riksdagsdebatterna i min hand.
Den innehåller många sensationella upplysningar,
men jag vill, herr Sundström,
ändå inte hänföra den till sensationspressen.
På ett ställe i detta nummer
säger herr Sundström ordagrant, efter
att ha framhållit att det kan bli oundvikligt
att tillgripa nya skatter: »Därför
tror jag att det nu finns anledning
för finansdepartementet att söka utarbeta
någon sorts beredskap, när det gäller
att skaffa staten större inkomster.»

100 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Nu säger herr Sundström, att reformer
är i alla fall befogade när det gäller
familjebeskattningen, när det gäller
arvsbeskattningen o. s. v., men då måste
det ske på ett sådant sätt, att de inte
minskar statens inkomster, så att en
brist uppstår i driftbudgeten. Det häller
jag fullständigt med herr Sundström
om, och det är just av denna anledning
som vi behöver en ordentlig planering
av reformarbetet på det skattepolitiska
området. Röstar herr Sundström nu
för det första på vårt förslag om en
allmän besparingskommission och för
det andra för en ordentlig planering av
reformarbetet på skatteområdet, tror
jag att vi kommer att stå bättre rustade
än vi varit hittills.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka herr Gustafson
i Göteborg för att han läste upp
vad jag sade i debatten om punktskatterna,
ty det var mycket klokt och bra
sagt och stämmer precis med situationen
sådan den är.

Jag instämmer helt med herr Gustafson
i att vi skall reformera och putsa
upp vårt skattesystem — bara det inte
leder till inkomstminskningar för statsverket,
som detta inte förmår bära. Däremot
delar jag inte herr Gustafsons tro
på den systematiska planeringen. Vi
har blivit så besvikna på sådana där
planeringar rörande förändringar på
skatteväsendets område, att vi är skeptiska.
Vad besparingskommissionen beträffar
har ju finansminister Sträng, om
jag inte minns fel, lovat att tillsätta en
sådan. Det är alltså en sak som vi inte
behöver ägna oss åt så mycket här i dag.

Jag hann i min förra replik inte gå
in på överbuden, och jag vill därför nu
säga några ord härom. Det är väl
ingen tvekan om att det vid otaliga tillfällen
förekommit, att man från samma
partier, som förordar systematiska skattesänkningar,
motionerar om högre anslag
än Kungl. Maj:t föreslagit. Nu se -

nast har framkommit ett bud i fråga
om änkepensionerna som är högre än
det regeringen framlagt. Jag klandrar
inte mina partivänner i utskottet för
att de gått med på det, ty jag tror det
är fullkomligt berättigat. Men herr Gustafson
i Göteborg kan väl inte förneka
att det är ett högre bud än det som regeringen
har avgivit. Det är inte det berättigade
i budet som vi diskuterar, utan
att budet givits.

Till herr Magnusson i Borås, som fortfarande
vidhåller, att högerpartiet har
löst skattesänkningsfrågan genom att
föreslå utgiftsminskningar, vill jag bara
säga: Skapa fram den majoritet, som
voterar igenom högerns förslag till utgiftsminskningar.
Då blir det rikliga
tillfällen till skattesänkningar. Men den
majoriteten står icke att uppbringa,
och så länge så är fallet är högerns besparingsmotioner
av endast propagandavärde.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar fortfarande
att herr Sundström har den uppfattningen
att det inte kan skapas majoritet
för en sådan budgetpolitik att våra
statsfinanser i fortsättningen kommer
att bli sunda.

Beträffande överbudspolitiken vill
jag göra klart för herr Sundström att
denna kritik icke kan riktas mot högerpartiet,
ty så snart vi har föreslagit
någon utgiftsökning har vi också
klart förklarat varifrån dessa pengar
skall tas. Ingen kan göra gällande annat
än att de skattesänkningar, som vi har
föreslagit under årens lopp, har vi också
haft full täckning för genom utgiftsminskningar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Enligt herr Sundström
skulle oppositionen ha gjort sig skyldig
till ett politiskt överbud, när den har

Nr 11 101

Onsdagen den 2G mars 1958 fm.

framlagt sina förslag om en viss förstärkning
av familj eskyddet i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag. Jag
skulle vilja erinra herr Sundström om
att vårt förslag, liksom också, om jag
inte missminner mig, folkpartiets, är
kombinerat med förslaget om en höjning
av pensionsavgiften upp till 0,5
procent 1968. Denna justering av avgiften
täcker enligt vad opartisk expertis
förklarat merkostnaden för det förstärkta
familjeskyddet.

Nu har vi fått höra att man på socialdemokratiskt
håll är intresserad av att
acceptera den av oppositionen föreslagna
förbättringen av familjeskyddet. Får
jag fråga herr Sundström, om detta betyder,
att man också är med på att anvisa
de pengar, som behövs för att klara
denna reform? Om man icke är med på
det, vem är det då som gör sig skyldig
till överbudspolitik, herr Sundström?

Herr talman! Vare sig socialdemokraterna
har suttit ensamma i regeringen
eller i koalition med centerpartiet har
de under hela efterkrigstiden experimenterat
med sin högskattepolitik. Jag
skall varken återge hela den provkarta
av skäl för nya skatter, som under åren
har presterats eller redovisa hela det
sortiment av skatteingripanden som
har levererats, endast nämna, att vad
man än har sagt från regeringshåll, så
har resultatet ändå till slut blivit större
och större skattekrav på medborgarna.

Om vi sammanfattar situationen på
det sättet att vi kallar allt vad människorna
i vårt land 1946/47 avstod
till det allmänna för 1 000 kronor, så
hänger nu risken över oss, att vi nästa
budgetår blir tvungna att leverera in
betydligt mer än 3 500 kronor. De oavbrutna
skatteskärpningarna — både de
som redan inträtt och de som lurar runt
hörnet — är ofrånkomliga följder av
den regeringspolitik som förts under
senare år. Det är framför allt två omständigheter
— en statsfinansiell och
en politisk — som varit avgörande.

Inflationspengar som runnit in i sta -

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

tens kassor har tagits för kontanter och
lagts till grund för åtaganden, som helt
enkelt inte haft någon motsvarighet i
verkliga resurser. En budget där utgifterna
går upp med ett belopp — på ett
enda år — som överstiger vad människorna
betalar i källskatt till staten
under månaderna januari, februari och
mars, presenteras som en återhållsam,
en restriktiv budget.

Den egendomliga föreställningen vinner
stegvis mark bland de styrande, att
de utgifter vi inte har råd till, får vi råd
till bara myndigheterna gör dem.

Om människorna betalar ut sina
pengar, börjar omedelbart den samhällsekonomiska
balansen att vackla. Men
om staten plockar av människorna så
mycket som möjligt av deras pengar
och sedan låter myndigheterna ge ut
dem, är allt i sin ordning. Då uppkommer
någonting som kallas för kontraktiv
verkan och denna är i varje givet ögonblick,
hur stor eller liten den råkar bli,
alltid precis så stor eller liten som den
behöver vara.

Månad efter månad kan vi nu avläsa
följderna av denna politik. Vårt land
är mitt inne i en statsfinansiell kris.
Februari månad i år slutade med en
brist — en skillnad mellan utgifter och
inkomster — på driftbudgeten, som uppgick
till 345 miljoner kronor. Februariunderskottet
i år var mer än sex gånger
så stort som för två år sedan. Statsskulden
steg under månaden med 280
miljoner kronor. Staten minskade under
månaden sina tillgodohavanden
med 95 miljoner kronor.

Sedan den 1 juli förra året har staten
— enbart för löpande utgifter, sådana
som i varje sunt företag och i varje
familj betalas med inkomster — i genomsnitt
gjort slut på 221 miljoner kronor
mer i månaden än inkomsterna
räckt till för. De sista månaderna under
ett budgetår — april—juni — är regelmässigt
bättre ur budgetutfallets synpunkt
än övriga. Men allvaret i det hot

102 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

som liänger över oss markeras dock ytterligare,
på ett nästan drastiskt sätt,
om man jämför budgetutfallet i år och
för de två senaste åren under samma
åtta månader. Budgetåret 1956/57 hade
vi dessa månader en genomsnittlig brist
kassamässigt sett på driftbudgeten av
151 miljoner kronor. I förhållande till
detta underskott har alltså driftbudgetutfallet
nu försämrats, bara på ett år,
med nästan 50 procent. 1955/56 hade
vi också ett underskott på driftbudgeten
under de första åtta månaderna. Det
uppgick till cirka 89 miljoner kronor i
genomsnitt. Bristen i år är alltså 148
procent större än för två år sedan. Tisdagen
den 11 mars uppgick statsskulden
till 20 648 miljoner kronor, vilket
är den sista tillgängliga siffran. Den har
sedan halvårsskiftet förra året stigit med
2 648 miljoner kronor. Den genomsnittliga
skuldsättningen per månad har sedan
dess varit mer än dubbelt så stor
som under något av andra världskrigets
mest påfrestande år.

Man må se hur förtröstansfull och
förhoppningsfull ut som helst på socialdemokratiskt
håll. På det här sättet kan
vi inte fortsätta. Vi måste bryta oss ut
ur det tvångsläge för människor och
myndigheter, som de gångna årens regeringspolitik
skapat. Det finns då bara
tre möjligheter att välja mellan.

Antingen fortsätter vi bara lugnt och
utan att låtsas om någonting. Det betyder
en allt djupare kris i statens affärer
och en successiv uppladdning utan
tidigare motsvarighet för en ny engångsinflation.

Eller: den kommande tiden blir en
skattehöjningarnas tid. Jag blev för min
del inte på det klara med vilket alternativ
som herr Sundström föredrar.
Blir det skattehöjningarnas alternativ
får regeringen ge sig ut och leta efter
nya skatteobjekt eller gamla skatteobjekt,
där staten verkligen får pengar,
när man höjer skatterna. Den klappjakten
blir inte lätt. Risken är att den
allmänna omsättningsskatten blir herr

Strängs enda återstående räddningsplanka.
Ett skärpt skattetryck gör inte
vår gemensamma ekonomi starkare
utan än mer sårbar.

Den tredje möjligheten -— enligt vår
uppfattning den enda linje som håller
— är att omedelbart begränsa statens
samlade utgifter. Vi vidhåller att nödvändigheten
av utgiftsåterhållsamhet i
den offentliga verksamheten och förvaltningen
är så pressande, att vi inte
får tveka att ompröva redan fattade
beslut, att sätta in tidigare ståndpunkter
i det ekonomiska sammanhang som
nu tränger sig på oss. Det gäller för det
första — och det är ju det primära i
vårt förslag — att ta bort så mycket utgifter
att inflationshotet och skattehöjningshotet
upplöses. För det andra gäller
det att skapa hållbart underlag för
på varandra följande, samordnade skattesänkningar.

Jag delar för min del, herr talman, i
detta hänseende folkpartiets uppfattning
att vi måste ha en planerad skattesänkning.
Det går inte på en gång att
sänka skatterna i önskvärd omfattning,
det medger också vi öppet, det kräver
en övergångstid, då de sänkta statsutgifterna
får rätta upp statens finanser,
men målet är klart, och målet är att till
människornas förfoganderätt återföra
vad utgiftssänkningarna frigör från
myndighetskontroll.

För det tredje gäller det att fixera ett
skattesänkningsmål på något längre sikt
och inrikta hela politiken på att nå detta
mål. Vi i högerpartiet hävdar att
högst en fjärdedel av sina arbetsförtjänster
skall en människa med vanliga
inkomster vara skyldig att inleverera
till det allmänna. Tre fjärdedelar skall
stå till personligt förfogande —- vara
det utrymme inom vilket var och en
hushållar själv, för sig själv och för de
sina. När jag nämner denna målsättning
vill jag, herr talman, bara understryka,
att när vi talar om vad vi levererar in
till det allmänna tänker vi givetvis på
summan av alla de direkta och indirek -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

103

ta skatterna och de obligatoriska avgifterna.

Sedan 1949 har den direkta skatten
för en familj med två barn och med en
månadsinkomst på 750 kronor i Västtyskland
sänkts med mer än 80 procent.
Ingen skall försöka inbilla mig
att västtysk ekonomi blivit sämre sedan
1949, att prisstegringarna där varit
större än hos oss eller att valutautvecklingen
varit oförmånligare än i vårt
land. Visserligen motverkas i någon
mån skattesänkningarnas effekt av en
särskild socialförsäkringsavgift, men
ett väsentligt netto blir kvar, och inte
mindre viktigt är att man nu inriktar
sig på att ta ett stort steg vidare på den
inslagna vägen.

Det är från våra utgångspunkter väsentligt
att frågan om statsutgifterna
och deras höjd skjutes i förgrunden.
Att sänka statens utgifter —- liksom
kommunernas — är det primära, det
som måste komma först i tiden. Skattesänkningen
är ett sätt att för människorna
redovisa de resultat ansträngningarna
därvidlag givit.

I varje planering för sänkta statsutgifter
måste ingå ett principiellt ståndpunktstagande
till frågan: statsbidrag
eller skattelättnader? Ju jämnare människornas
arbetsförtjänster blir, desto
mer påtagligt framstår det såsom ett
ingrepp mot deras arbetsförtjänster att
staten medelst skatter skaffar sig pengar
till allmänna bidragsutdelningar. Jag
talar inte nu om socialpolitik i egentlig
mening, utan om statliga överföringar
av pengar mellan människor
som i stort sett tjänar lika mycket. Ingrepp
i inkomstfördelningen kostar
pengar och kräver administration. En
politik av detta slag aktualiserar ständigt
faran för samhällsekonomisk överansträngning,
vilken oftast värst går
ut över dem man skulle hjälpa. Vi behöver
bara tänka på vad engångsinflation
och smyginflation kostat barnfamiljerna.

En riktigt insatt skattesänkning är i

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

motsats till statsbidrag produktiv. Ur
den enskildes synpunkt betyder detta
två saker. Sambandet mellan den egna
arbetsinsatsen och de ekonomiska möjligheterna
stärkes. Utsikterna att uppnå
bättre inkomster ökas. Det finns
inga statsbidrag som för någon svensk
familj betyder så mycket som bättre
och mer lönande arbete. Vi når inte
något välstånd genom att bevilja varandra
statsbidrag, men däremot genom
att återföra beskattningen till vad som
är rimligt och vad människorna betraktar
som rimligt.

Vi har skatter som inte bara är ingrepp
utan missgrepp. Dit hör den
extra bolagsskatten. Den bör avvecklas,
och avvecklas utan onödigt dröjsmål.
Allting tyder på att detta kan ske utan
att något egentligt bortfall av statsinkomster
uppkommer.

Vad den direkta skatten på människorna
angår har vi en dubbel målsättning
— att sänka skatterna för alla
och att hyvla bort den progressivitetspuckel,
som gör marginalskatterna så
orimliga för folk med de nu allt vanligare
mellaninkomsterna.

En av de stora frågor, som därnäst
anmäler sig, är barnfamiljernas speciella
problem. Den slutliga lösningen
måste enligt vår uppfattning bygga på
en kombination av barnbidrag och höjda
ortsavdrag för barnfamiljerna —-både vid den statliga och den kommunala
beskattningen. Det är detta vi velat
signalera med vårt förslag i år om
ett med 500 kronor höjt ortsavdrag vid
den statliga beskattningen. Mer har vi
inte rått med nu.

Familjerna betalar själva större delen
av kostnaderna för barnbidragen —
sina egna och andras. Med stigande inkomstnivå
blir barnbidragen av mindre
och mindre intresse för familjerna. Då
anmäler sig i stället ett annat behov
med växande styrka -— behovet av ett
gott skydd för hustru och barn, om familjeförsörjaren
faller ifrån. Därför har
vi koncentrerat oss på att under de

104

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

kommande åren söka åstadkomma ett
steg för steg förstärkt familjeskydd inom
folkpensioneringens ram. Den förbättrade
trygghet, som härigenom skulle
kunna uppnås, betyder för familjerna
långt mer än till exempel det första
barnbidraget. Rent försäkringsmässigt
kan kostnaden för det av oss föreslagna
familjeskyddet, då mannen är t. ex.
30 år och hustrun 25 år, beräknas till
250 kronor om året. Socialdemokraterna
kan naturligtvis säga, att de vill ha
både barnbidrag och bättre familjeskydd.
De menar sig ha råd till det,
men det anser inte vi att vi har, ty vi
tror att människorna inte har råd till
det. Vi anser oss därför, herr talman,
tvungna att välja.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få ge också min anslutning till den
från högerhåll avgivna reservationen
till utskottsbetänkandet.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson försöker
göra gällande att den höjning av
familjepensionen, som nu varit aktuell
inom särskilda utskottet, inte skulle
få någon betydelse därför att den skall
finansieras genom ökning av pensionsavgiften.
Men hur ter det sig för den
enskilde skattebetalaren när han får
sin preliminärskattesedel? Har det någon
betydelse för honom, om det på
skattsedeln finns upptaget pensionsavgift
med så och så många procent eller
om han debiteras litet mer under någon
annan rubrik? Utgifterna skall ju i alla
fall betalas, och huruvida det är förmånligare
för den enskilde att ha en
hög pensionsavgift eller en hög direkt
beskattning beror ju uteslutande på i
vilket inkomstläge han befinner sig. I ett
lågt inkomstläge har han större fördel
av att icke få så hög pensionsavgift.
Men detta är kanske något som vi inte
här behöver tvista om, ty därest skvallret
från särskilda utskottet talar sant,
skall det där ha uppnåtts enighet om
att höja pensionsavgiften.

Herr Hjalmarson kom också in på
sitt älsklingstema, att det är regeringspolitiken
som är orsaken till både det
statsfinansiella läget och det skattetryck
som vi nu bär. Jag skall inte här
gå in på någon bedömning av den ekonomiska
politiken i dess helhet, utan
jag vill bara ställa frågan om skatterna
betraktade i sitt rätta sammanhang: vi
måste ju här votera skatter som är lika
stora som de utgifter, varom vi gemensamt
fattar beslut. Herr Hjalmarson
upprepar ständigt och jämt att högerpartiet
har föreslagit så och så stora
utgiftsbegränsningar och att det skulle
varit till stort gagn för alla berörda
parter, om det hade fått sin vilja igenom.
Det är klart att herr Hjalmarson
kan urgera på detta sätt, men resonemanget
kan inte föranleda några skattesänkningar
förrän herr Hjalmarson här
i riksdagen lyckats få majoritet för
sina förslag om utgiftsbegränsningar.
Innan så skett, är vi tvingade att ta ut
de högre skatterna.

Vad beträffar sänkningen av barnbidragen,
som herr Hjalmarson nu prisade
som en stor fördel för barnfamiljerna,
kan man naturligtvis ha delade
meningar om deras betydelse. Det visade
sig bäst vid den votering om barnbidragen,
som nyligen förekom här i
kammaren och där högerpartiet stod
rätt isolerat på denna punkt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller helt och fullt
med herr Sundström om att det ur de
enskilda skattebetalarnas synpunkt inte
är någon skillnad, om man kallar en
skatt för avgift eller en avgift för skatt,
tv på källskattesedeln blir effekten precis
densamma. När vi nu har förordat
en justering uppåt till år 1968 av folkpensionsavgiften
med en halv procent
för att få täckning för den föreslagna
förstärkningen av familjeskyddet, är
också detta för oss ett särskilt skäl att
på andra områden arbeta för att åstad -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 105

komma desto större begränsningar av
de sammanlagda utgifterna, så att det
kan skapas ett reellt utrymme för fortlöpande
skattesänkningar. Det är, herr
talman, också ett av skälen till att vi
inte vill ställa upp i en tävlan med socialdemokraterna
när det gäller utgivande
av olika slags generella bidrag.
Då skulle det säkert bli svårt för oss
att vidhålla vår uppfattning om angelägenheten
av den successiva förstärkningen
av familjeskyddet.

Det är alldeles riktigt, som herr
Sundström framhöll, att vi här i riksdagen
måste eller i varje fall borde votera
för lika höga skatter som det krävs
för att vi skall kunna få täckning för
utgifterna på driftbudgeten. Denna helt
korrekta reflexion föranleder mig bara,
herr talman, att till herr Sundström
ställa frågan: Vad är det då för ytterligare
skattehöjningar, som socialdemokraterna
tänker presentera? Ämnar
man vänta till efter det kommande valet
med att lägga fram de nya skattehöjningar,
som är absolut nödvändiga
för att man skall kunna klara den framlagda
statsbudgeten?

Vår väg, herr talman, är den andra
vägen: att i stället åstadkomma jämvikt
i budgeten genom att föreslå begränsningar
av statsutgifterna. Vill man
inte vara med på de av oss föreslagna
begränsningarna men anser att det är
nödvändigt att göra sådana, får man
väl peka på andra områden där man
kan ingripa. Vi måste emellertid ta
ställning till denna fråga nu. Det är
årets statsbudget vi måste klara upp
på endera av dessa två vägar — ytterligare
skattehöjningar eller utgiftsbegränsningar
— såvitt vi inte, herr talman,
med öppna ögon accepterar att
vi skall råka in i en ny inflationsvåg
i svensk ekonomi.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Mig veterligt förbereds
inga nya skattehöjningar. Det beror

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

helt och hållet på om situationen blir
sådan, att de blir oundvikliga. Då är
det tid att tänka på den saken. De flesta
av de propåer i syfte att möjliggöra
skattesänkning, som högerpartiet har
framlagt, är ju redan nedvoterade, så
utsikterna att nu kunna få ned utgifterna
i stort torde vara minimala.

Jag skall be att nu få fortsätta min
första replik med att att något litet beröra
frågan om statsskulden. Herr Hjalmarson
har gjort den till det nya spöket
för att skrämma svenska folket. Det
är beklagligt att den totala budgetbalanseringen
inte har kunnat upprätthållas,
så att vi sluppit gå ut på lånemarknaden
och låna så mycket. Herr
Hjalmarson gör jämförelser med andra
världskriget, då statsskulden ökade lika
kraftigt som nu. Jag vill påpeka, att medan
statsskulden under andra världskriget
steg på grund av beredskapen,
som var en fullkomligt improduktiv företeelse,
har ökningen nu väsentligen
gått till produktiva ändamål, till byggande
av kraftverk och framför allt till
bostadsbyggande. Det är en väsentlig
skillnad. Det råder också delade meningar
bland ekonomerna av facket om
riktigheten av herr Hjalmarsons beskrivning
av statsskulden och dess följder.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga om statsskulden, men tiden
medger det inte nu. Kanske det blir tillfälle
att återkomma till den saken en
annan gång. Men när herr Sundström
säger att vi inte behöver vara så oroliga
för statsskuldens ökning därför att
mot denna ökning i själva verket svarar
en ökning av våra produktiva tillgångar,
då skulle jag ändå vilja ställa
en liten fråga till herr Sundström: Tror
verkligen herr Sundström på fullt allvar
att staten ökar sina tillgångar när
den måste låna för att betala sina löpande
utgifter? Tror herr Sundström
att det finns en enda svensk familj här

106 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

i landet som man kan inbilla att den
blir rikare genom att den blir tvungen
att låna för att betala till mat och kläder?
Det är precis detta som socialdemokraterna
gör nu.

Det är alldeles riktigt som herr Sundström
säger, att det inte förbereds några
förslag till nya skattehöjningar. Jag
erkänner gärna att vi inte har sett röken
av det. Det hindrar dock inte, herr
talman, att vi ser budgetbristen framför
oss. Vi har en brist i statsbudgeten
på åtminstone omkring 500 miljoner
kronor. Bevillningsutskottet har självt i
sitt utlåtande, som vi nu behandlar, pekat
på denna brist. Hur tänker man
klara den om man inte skall komma
med nya skattehöjningar — naturligtvis,
herr talman, först efter det stundande
riksdagsvalet?

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det är ju alldeles påtagligt
att vi alla vill ha skattesänkningar.
Det är anspråk som vi framfört
och som åtminstone vi vanliga inkomsttagare
kanske till en viss del också har
fått tillgodosedda. Det beslöts för en
tid sedan i riksdagen om rätt betydande
bidrag till kommunerna. Detta måste
väl innebära, enligt vad jag kan förstå,
rätt väsentliga skattesänkningar för
dem som fått dras med mycket stora
kommunalskatter jämförda med de statliga
skatterna.

Centerpartiet har också föreslagit
skattesänkningar, men vi har ju varit,
som vi alltid varit från centerpartiets
sida, mycket blygsamma i våra anspråk.
Vi begärde den 26 februari att få skatten
på glass slopad för att eventuellt få
bort smöröverskottet. Då deklarerades
det emellertid från högerhåll i första
kammaren — enligt första kammarens
protokoll —- »att ändringen, som vi föreslagit,
eventuellt bör företas vid ett
tillfälle då man kan överblicka det statsfinansiella
läget bättre än för ögonblicket.
Jag föreställer mig att riksdagen

i dag kommer att biträda den meningen»,
sade högerns talesman i första
kammaren.

Avskaffandet av skatten på glass
gällde ett skattebortfall för statsverket
på endast 12 miljoner kronor. I dag är
det tal om ett skattebortfall på 300 å
400 miljoner kronor. Jag tillåter mig,
herr talman, att kort och gott få framställa
den frågan: Anser högern att det
statsfinansiella läget sedan den 26 februari
ändrat sig så väsentligt till det
bättre, att man i dag har råd att kosta
på sig sådana inkomstbortfall som här
har ifrågasatts?

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara med
några få ord ange några skäl till att
den kommunistiska gruppen inte har
ansett sig kunna stödja de motioner
som här framförts. Så långt går vi naturligtvis
med, att vi som alla andra
gärna vill ha skattesänkningar, och på
enskilda punkter i dessa motioner
finns det också saker som även ur de
små inkomsttagarnas synpunkt skulle
kunna övervägas. Men i stort sett gäller
inte detta. Det väsentliga för oss är
att valet inte här står mellan skattesänkningar
eller fortsatta höga direkta
skatter. I verkligheten — det inser alla
— är frågan: Skall vi sänka på en
punkt för att höja så mycket mera på
en annan? Därför kan jag naturligtvis
inte hålla med utskottets talesman som
säger att det är likgiltigt om pensionerna
finansieras genom avgifter eller
genom progressiv skatt, eftersom utgiften
dock skall betalas. Nej, det är
inte alls likgiltigt. Det är en fundamental
skillnad, och jag skall senare beröra
den.

Först ett par ord om själva utgångsläget.
Vi har fattat ett beslut om att
genom punktskatter ta ut omkring 500
miljoner kronor. Alla känner dessa
punktskatters karaktär: det är konsumtionsskatter,
och i princip drabbar de

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 107

den mindre inkomsttagaren lika mycket
som den större. Det finns naturligtvis
vissa små nyanser, men i stort
sett tas de 350 kronor, som nu faller
på en trebarnsfamilj, ut av dem som
har 200 000 kronors inkomst lika väl
som av dem som har 10 000 kronors
inkomst. Därför är denna form av beskattning
så orättfärdig. Den drabbar
barnfamiljerna och de små inkomsttagarna
med samma absoluta tyngd
som den drabbar de stora inkomsttagarna
och familjer som icke har barn.
Men det är en oerhörd skillnad på det
reella tryck den utövar på olika inkomsttagare.

Detta är vår ena invändning. Jag
kommer nu till den andra.

Det föreligger nu en plan på en
mycket omfattande ökning av folkpensionsavgifterna.
I utskottet lär man ena
sig i första hand om 4 procent för de
närmaste två åren och 5 procent för
de följande. Antagligen går proccntsiffran
upp till 6. De borgerliga partierna
— främst folkpartiet men såvitt jag förstår
också de övriga — vill gå ännu
längre, till 6''/2 procent. 6V2 procent är
ju för en skattskyldig med 15 000 kronors
inkomst en oerhörd belastning;
950 kronor enbart i avgifter för folkpensionen.

Förslagen om att sänka det direkta
skatteuttaget har ju det gemensamt, att
de dels är fördelaktiga för de stora inkomsttagarna
och dels förutsätter att
man skall gå vidare på den indirekta
beskattningens väg. Detta är ju kärnan
i hela resonemanget, och det är det
som ligger bakom alla fraser man hållit
på att sprida för att förvilla begreppen
på folk i dessa frågor. Jag måste
exempelvis beteckna folkpartiets förslag
om planerade skattesänkningar
och om långtidsplanering som rena
hyckleriet, ty det är ju inte okunnighet
som gör att folkpartiet utgår ifrån
att det finns möjligheter till långsiktig
skattesänkning på den direkta beskattningens
område. Folkpartiet vet att

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

reella möjligheter att planera skattesänkning
inte föreligger. Reella möjligheter
föreligger däremot att planera,
att omlägga och i ännu högre grad inrikta
beskattningen på de indirekta
skatterna. Vi kan inte anse detta vara
en riktig väg.

Låt mig ett ögonblick stanna för vad
beslutet om punktskatter och höjningen
för nästa år av folkpensionsavgifterna
innebär. För en trebarnsfamilj
i Stockholm innebär det vid i genomsnitt
5 000 kronors inkomst 402 kronors
skatteökning, för en 10 000-kronorsfamilj
590 kronor högre skatt, för
en 15 000-kronorsfamilj 809 kronor och
för en 200 000-kronorsfamilj också 809
kronor. Det kan bli några avvikelser
härifrån därför att de stora inkomsttatagarna
kanske förbrukar något mera
av vissa konsumtionsvarar, men det
ändrar inte tendensen. Dessa beslut betyder,
om jag lägger till grund nu utgående
direkt skatt, 59 procents skatteökning
för den som har 5 000 kronor
i inkomst, 29 procent mera i skatt för
den som har 10 000 kronor, 27 procent
för den som har 15 000 kronor och 0,8
procent för den som har 200 000 kronor.
Herr Sundström, man kan då inte
snacka om att det är likgiltigt hur och
var man tar pengarna!

Herr talman! Under sådana förhållanden
måste vi, ehuru det svider lika
mycket för oss som för andra människor
när vi skall betala våra direkta
kronoskatter, säga att i det läge vi har
kommit in i är det en oförskämdhet
mot folket att föreslå skattereformer
som ytterligare skulle skärpa dessa
metoder för skattefinansiering.

Jag är inte heller enig med hem
Sundström när han så välvilligt karakteriserar
högerns linje som en linje som
möjliggör stora skattesänkningar. Jag
har inte fattat högerns linje på det sättet
utan så, att de besparingar som högern
föreslår på vissa områden, barnbidragen
in. m., skall användas för att
öka militärutgifterna. Därför skall man

108 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

vara sparsam med erkännanden åt det
hållet. Det är bättre att ta till litet i
överkant när man karakteriserar högerns
linje i dessa frågor än att försöka
stryka över med hartassen, tv det
förtjänar sannerligen inte högern.

Herr talman! Med dessa ord skall
jag, ehuru det svider i hjärtat för de
tunga skatternas skull, dock be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag
nödgats tala om avgifter och skatter i
en replik, så att jag inte hade tillfälle
att utveckla det på ett sådant sätt, att
herr Hagberg uppfattade vilken syn jag
hade på saken. Jag sade nämligen att
det ingalunda är likgiltigt om vi väljer
avgifter eller höjer skatterna; det är
helt och hållet beroende på i vilket inkomstläge
man är. Jag sade att det är
fördelaktigare, om man har låga inkomster,
att ta det på skatten än på avgifter.
Vi är tydligen av precis samma
uppfattning på den punkten, herr Hagberg
och jag.

Sedan vill jag bara tillägga, att när
jag förklarade att jag uppskattade högerns
besparingsaktioner, vet jag inte
om jag gick fram med någon hartass;
jag uppvisade samtidigt att högern hade
mycket ringa utsikter att få igenom
sina propåer, och så länge så var förhållandet
var dessa besparingsaktioner
av ringa värde.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd
med herr Sundströms tillrättaläggande,
och jag har i realiteten inte antagit
att det skulle råda några större
meningsskiljaktigheter mellan oss. Men
jag skulle vilja råda herr Sundström
att titta i protokollet och justera till
sina uttalanden litet grand.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets i punkten 1 gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposilionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 91 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 1).

Beträffande punkten 2) gav herr talmannen
först propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, så vitt anginge
8 § i förordningen om statlig inkomstskatt,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herrar
Yngve Nilsson och Magnusson i Borås i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusi
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

109

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 33, såvitt
angår 8 § i förordningen om statlig
inkomstskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i motsvarande
del bifallit den vid punkten fogade
reservationen 2) av herrar Yngve
Nilsson och Magnusson i Borås.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 162 ja och 39 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande del.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten 2) i vad avsåge 10 § i förordningen
om statlig inkomstskatt gav herr
talmannen härefter propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 33,
såvitt angår 10 § i förordningen om
statlig inkomstskatt, röstar

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i motsvarande
del bifallit den vid punkten fogade
reservationen 2) av herrar Yngve
Nilsson och Magnusson i Borås.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 164 ja och 37 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan jämväl i denna del.

Sedan herr talmannen slutligen framställt
propositioner i fråga om utskottets
hemställan i övrigt, blev denna av kammaren
bifallen.

§ 7

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623), m. m.;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av väckta motioner om ändrad
ordning för delgivning av byggnadsnämnds
beslut.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Särskilda studentprästbefattningar m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Studentpräster

Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden till extra utgifter, dels ock
motion om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
i Uppsala m. fl.
universitetsstäder.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Studentpräster

I samband med en den 17 januari
1958 dagtecknad proposition, nr 54,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats
i tredje lagutskottet, hade utskottet
behandlat en inom riksdagens
andra kammare av herr Svenungsson
m. fl. väckt motion, nr 42, vari hemställts 1.

»att riksdagen måtte besluta om inrättande
av särskilda prästbefattningar
i Uppsala, Uund, Stockholm och Göteborg
med uppgift för innehavaren att
såsom studentpräst med heltidstjänstgöring
ägna sig åt arbete vid respektive
universitet och högskolor» samt

2. »att, i avvaktan på verkställandet
av detta beslut, studentprästnämnderna
i Lund och Göteborg måtte tilldelas anslag
ur kyrkofonden efter samma principer
som gäller för anslag till de äldre
studentprästnämnderna.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motion 11:42 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åhman och Bengtsson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionen II: 42
måtte besluta att medgiva att det årliga
anslag, som med stöd av 6 § andra stycket
fjärde punkten lagen om kyrkofond
utginge till särskild prästerlig verksamhet
bland universitets- och högskolestuderande
m. fl., måtte från och med den I
juli 1958 höjas från 8 500 kronor till
17 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Till punkt 3 har herr
Allmän och jag lämnat en reservation.
Jag är angelägen att här framhålla att
vad frågan i det fallet gäller inte är
motionärernas första yrkande om inrättande
av särskilda studentprästbefattningar.
Det ärendet är ännu beroende
på Kungi. Maj:ts prövning, och
utskottet är enigt att ej föregripa denna.

Nej, den fråga som reservationen gäller
är uteslutande den andra delen av
motionärernas yrkande, som avser storleken
av det nu utgående bidraget till
den frivilliga studentprästverksamlieten
i de fyra universitets- och högskolestäderna.

Det sedan 1949 utgående anslaget har
fördelats mellan Uppsala och Stockholm,
som vid anslagets tillkomst hade
studentpräster. Sedan flera år finns
emellertid sådana också i Göteborg
och Lund. Det synes då rimligt, att
anslaget ökas så att även dessa universitetsstäder
får samma bidrag som de
två andra, alltså 8 500 kronor eller 4 250
kronor per universitet.

Det är enligt min mening inte anledning
att här gå in på frågan om studentprästernas
ställning — till den torde
det måhända bli tillfälle att återkomma.
Jag vill dock framhålla, att den
hittillsvarande verksamheten väl motiverat
ett stöd från det allmännas sida.

Jag yrkar alltså bifall till den reservation,
som är fogad till punkt 3.

I detta anförande instämde herr Åhman
(fp).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Frågan om studentpräster
har tidigare fått en positiv behandling
i denna kammare. Under den
överläggning, som skedde i maj 1949,
vitsordade flera talare behovet av denna
verksamhet vid våra universitet och
högskolor, och en talare yttrade: »Här
måste anses föreligga ett viktigt kyrk -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

111

ligt arbetsfält, för vilket statsmakterna
i längden inte kunna undgå att ta ansvaret.
» Som en följd av andra kammarens
positiva inställning beviljade riksdagen
anslag till avlöningsbidrag åt
två studentpräster.

Sedan dess har nio år gått. Vi har
rikare erfarenheter att bygga på än vi
hade 1949. Akademiska myndigheter,
ämbetsverk, läkare m. fl. har uttalat,
att studentprästerna gör insatser av
högst betydande värde. Antalet akademiska
studerande vid våra universitetsstäder
ökar också undan för undan;
tillsammantagna bildar de ansenliga
församlingar. Studentprästernas årsrapporter
ger också uppmuntrande upplysningar:
gudstjänstfrekvensen har ökat,
den personliga kontakten mellan studentprästen
och de studerande likaså.
Jag kan som jämförelse nämna, att
bortåt 70 präster är verksamma bland
Västtysklands akademiska ungdom.

Det har ibland sagts, att församlingsprästerskapet
i universitetsstäderna
skulle kunna sörja för denna verksamhet.
Men det kan inte förutsättas, att
församlingsprästerna, vilkas antal står
i bestämt förhållande till församlingsmedlemmarnas,
skall kunna hinna med
att vid sidan av sina egentliga arbetsuppgifter
i någon större utsträckning
stå till förfogande för det stora antal
studerande icke-församlingsbor, som
under lästerminerna samlas på orten.
Därtill kommer också, att högskoleungdomens
intressen och andliga behov
av naturliga skäl är ganska särpräglade.

Tredje lagutskottet anser sig av formella
skäl ej kunna tillstyrka motionen
i dess första del. Däremot föreligger
inga sådana skäl, varför man inte
skulle kunna gå med på detta blygsamma
anslag. Jag vill också här framhålla,
att det inte är fråga om en anslagsbelastning
på den allmänna budgeten.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Studentpräster

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Vad beträffar motionens
första del, som gäller inrättande
av särskilda studentprästbefattningar,
har vi inom tredje lagutskottet varit
eniga om att det inte är lämpligt att
nu ta upp den frågan till sakbehandling.
Även motionärerna har biträtt denna
mening. Ärendet är ju redan föremål
för remissbehandling, och när den är
klar, skall det tagas upp till prövning
av Kungl. Maj :t. På den punkten har
det sålunda rått full enighet.

Beträffande motionens andra del,
som rör anslag till studentpräster i ett
par andra städer utöver dem, där sådant
anslag redan utgår, har det däremot
rått litet delade meningar. Reservanterna
har där ansett att utskottet
redan nu hade bort kunna rekommendera
riksdagen att fatta beslut i frågan,
men utskottsmajoriteten har ansett det
vara lämpligare och riktigare att även
den saken tages upp i samband med
att hela frågekomplexet behandlas. Utskottets
förslag grundar sig sålunda på
uppfattningen att det är riktigast att
hela frågan tages upp i ett sammanhang.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få rekommendera kammaren att
följa Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
8. i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

112 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtsson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 84 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

(Nuvarande lydelse)

Finnes växtart med hänsyn till fara
för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att ett eller flera områden
fridlysas såsom naturminne, äger
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer meddela förbud att inom
landet eller del därav borttaga eller skada
växt av den arten där den växer vilt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motioner
I: 130 och II: 154 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kung], Maj :t
ville överväga de åtgärder, eventuellt i
form av ändring i naturskyddslagen,
som kunde befinnas erforderliga till
skydd för landets växtvärld.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I den motion som lig -

§ 9

Förbud mot plockning av vissa växtarter
för avsalu

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om förbud mot plockning av
vissa växtarter för avsalu.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 130 i första
kammaren av herr Wolgast och nr 154
i andra kammaren av herr Wachtmeister.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta om ändring
av 16 § naturskyddslagen av den
21 november 1952 enligt nedanstående:

(Föreslagen lydelse)

Ändock att fara för utrotning ej föreligger,
äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela sådant
förbud, avseende viss eller vissa
växtarters salubjudande och försäljning.
»

ger till grund för utskottets förevarande
utlåtande har motionärerna föreslagit
en inskränkning i allmogens rätt
att plocka vilda blommor. När det har
gällt att skydda mera betydelsefulla
naturvärden, t. ex. grusåsar och vattentäkter
m. in., har jag vid flera tillfällen
försökt få riksdagen att besluta om
lämpliga skyddsåtgärder. Men beträffande
yrkandet i denna motion, rörande
en inskränkning i allmogens rätt att
plocka och på torgen saluföra vilda
växter, anser jag att vi i vår lagstift -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 113

Förbud mot plockning av vissa växtarter för avsalu

ning redan har möjligheter att vidta
alla behövliga åtgärder för att skydda
de arter av blommor, som behöver
skyddas från förstörelse — och jag vill
visst erkänna att sådant skydd i vissa
fall behövs. Rätten att plocka vilda
blommor, som motionärerna nu vill beskära,
är en gammal allmogerätt, som
vi har haft här i landet sedan urminnes
tider. Jag kan inte förstå detta, ty
om motionärerna verkligen ville komma
till rätta med problemet att skydda
svensk natur, flora såväl som fauna,
från förstörelse, så borde de ha föreslagit
åtgärder för att förhindra den
besprutning med giftiga ämnen, som
förekommer i allt större omfattning
och som medfört en ganska upprörande
förstörelse av svensk natur.

Man pekar nu på det förhållandet,
att våra gullvivor och blåsippor skulle
hotas av förintelse, men det torde inte
finnas någon grund för påståendet, att
orsaken till denna situation är allmogens
rätt att plocka vilda blommor.
Utskottet hemställer, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville överväga de åtgärder,
eventuellt i form av ändring i naturskyddslagen,
som kan befinnas erforderliga
till skydd för landets växtvärld.
Om syftet därmed vore att åstadkomma
inskränkningar i rätten att använda
giftiga ämnen för besprutning
av växter m. m., är det givet att det
ligger något i förslaget, ty denna besprutning
inte bara förstör vår flora
utan har också visat sig ha skadeverkningar
beträffande för vår flora
viktiga insektsarter. Eftersom man
emellertid måste förutsätta, att det endast
skulle gälla inskränkning i rätten
att plocka blommor, finns det ingen
anledning att avlåta någon skrivelse till
Kungl. Maj :t i ämnet.

Då motionärerna talar om att man
far omkring på landsbygden och köper
upp blommor, skall vi komma ihåg,
att det är barn och äldre människor
som haft blomstcrplockningen som en

inkomstkälla. Jag tror emellertid att
denna fara är avvärjd i och med att
folk har fått ökade inkomster och en
bättre standard i vårt land. Det finns
därför som sagt inte någon anledning
att nu skriva till Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på såväl motionärernas som tredje
lagutskottets hemställan. Man skall inte
börja tumma på dessa gamla regler, ty
det har inte anvisats några framkomliga
vägar, och de föreliggande motionerna
är inte heller byggda på saklig
grund.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Det var kanske inte
direkt någon överraskning att herr
Lundberg som allemansrättens outtröttlige
förkämpe skulle ta till orda i
denna debatt, och för en gångs skull
måste jag erkänna, att det är roligt att
få vara på herr Lundbergs linje, nämligen
i fråga om gifterna. Den saken har
emellertid inte alls med detta ärende
att göra och kan inte gärna dras in i
denna diskussion. Spörsmålet om gifterna
är för övrigt, om jag inte missminner
mig, dock under utredning.

Jag måste dock fråga mig om herr
Lundberg över huvud taget läst de motioner
som här behandlas. Det förefaller
inte så, ty de har tillkommit just
för att trygga allemansrätten. Där talas
inte alls om att allmogens rätt att
plocka blommor skulle inskränkas.
Det är tvärtom det missbruk av rätten
att plocka blommor, som gör att det
inte blir några blommor kvar för allmänheten
att titta på, som motionärerna
vill komma åt. Jag måste tyvärr
konstatera en ökning av detta missbruk,
som lar sig uttryck i att man köper
upp blommor i mängd för avsalu.
Nu är snart åter den tid, då vi i våra
landsortstidningar får läsa annonser
om att den och den lastbilen från Stockholm
vid vissa angivna tidpunkter kommer
att befinna sig vid olika vägskäl

8 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 11

114

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Förbud mot plockning av vissa växtarter för avsalu

för att avhämta blommor. Dessa annonser
återkommer varje år, och det
är inte bara stockholmare utan även
uppköpare från andra håll. Denna ökning
har orsakats av motorismens utveckling.
Motionerna har tillkommit
helt enkelt därför att vi måste se till,
att det finns något kvar för den fullt
legala blomsterplockningen, d. v. s. den
som sker då allmänheten är ute på
söndagspromenader. Det finns ingen
naturskyddare, hur fanatisk han eller
hon än må vara, som vill förmena någon
att plocka både en, två och tre
stora buketter med sig hem, och motionerna
har kommit till för att skapa
förutsättningar för en sådan legal
blomsterplockning.

Hur förhåller det sig nu? Vart har
blåsipporna och gullvivorna tagit vägen
i närheten av våra städer? Om man
kommer tillräckligt långt ut från tätorterna,
kan man ännu hitta något så
när täta bestånd, men de håller på
att skövlas även dör. Det är fullt
försvarligt att se till, att allemansrätten
behåller sitt värde genom att åtgärder
vidtages för att det skall bli
några blommor kvar. Vi kan inte vänta
till dess alla dessa blommor är praktiskt
taget utrotade och klämma till
först då. På det stadiet, men inte tidigare,
har vi nämligen möjlighet att använda
naturskyddslagen i dess nuvarande
utformning. Den får tillämpas
då det gäller blommor och andra växtarter,
som står på gränsen till utrotning
på grund av sin sällsynthet. Det
förbud mot blomsterplockning, som
länsstyrelserna nu har möjlighet att
utfärda, slår fullkomligt blint och drabbar
både dem som bara plockar någon
enda blomma och dem som plockar jättestora
buketter för avsalu. Vi vill komma
åt den senare gruppen av blomsterplockare
och ge länsstyrelserna möjligheter
att på föreslaget sätt ingripa innan
det är för sent och den ovillkorliga
fridlysningen av de hotade växterna
måste tillgripas.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När man vill göra inskränkningar
i allmogens rätt börjar
man alltid med motiveringar av ungefär
det slag som herr Wachtmeister
här kommit med.

Behovet av att skydda vilda blommor
var givetvis större, innan folk i
så stor utsträckning som nu är fallet
började med blomsterodling.

Nu har motorismen gjort det möjligt
för människorna att komma allt
längre bort från tätbebyggelsen, och
många av dem som bor i tätorterna
är uppfostrade och uppväxta på landsbygden.
De skulle inte förstå varför
man gjorde inskränkningar i rätten att
plocka blommor.

Vad som är verkligt farligt för vår
flora är, som jag tidigare sade, de gifter
som nu sprids i skog och mark.
För att komma till rätta med de förhållanden,
som motionärerna pekar på,
behövs ingen ändring i lagstiftningen,
utan härför räcker de möjligheter till
ingripanden som vi redan har.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste än en gång
konstatera, att herr Lundberg inte läst
motionen. Där står inte ett ord om att
vi förmenar allmänheten i tätorterna
att ge sig ut och plocka blommor. Vad
vi vill komma åt är blomsterplockningen
till avsalu och ingenting annat.

Varenda människa kan åka hur långt
bort från städerna som helst och plocka
hur mycket blommor de vill. I den
rätten vill vi inte göra någon inskränkning.

Beträffande gifterna vill jag säga,
att det inte förekommer någon giftbesprutning,
som inverkar på blåsippor,
gullvivor och nattvioler, ty de växer
inte på åkrarna.

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

115

Förbud mot plockning av vissa växtarter för avsalu

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Wachtmeister säger, att motionärernas
hemställan går ut på att Konungen eller
den myndighet Konungen bestämmer
skall kunna meddela förbud mot
att plocka växter till salubjudande och
försäljning. Men även om det här endast
gäller förbud mot plockning för
avsalu, så bottnar alla dessa angrepp i
försök att begränsa allmogens rätt att
plocka skogsbär och blommor. Jag tror
inte att herr Wachtmeister, som har
så stora domäner, har något behov av
att skydda sig mot gamla människor
och barn, som eventuellt vill plocka
blommor för avsalu. Även när det
gäller andra liknande förbud har herr
Wachtmeister kommit med liknande
motiveringar som nu; någon saklig motivering
har inte funnits.

I denna rätt att plocka blommor bör
vi inte göra någon inskränkning, och
det är därför jag ställt mitt yrkande.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Det hände en gång i
början av 1930-talet, att riksdagens ledamöter
gjorde en resa till södra Sverige
och därvid utspisades med lunch
hos mina föräldrar. Min far, som en
gång i tiden varit ledamot av denna
kammare hälsade ledamöterna med
att säga: »Av erfarenhet vet jag att
ingen i riksdagen hör på vad någon
annan säger. Därför tänker jag
inte ta upp tiden med att hälsa rikslagens
ledamöter välkomna med något
längre tal. Här har ni skriftligen vad
jag tänkte säga. Välkomna! Nu går vi
in och äter.» När det gäller herr Lundberg
hjälper det tydligen varken med
muntliga eller skriftliga tal. Nu börjar
herr Lundberg blanda in skogsbären
i det hela. Det nämns inte med ett enda
ord i motionen.

.lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! När vi i tredje lagutskottet
behandlade denna fråga, var
vi nog, liksom remissinstanserna, tämligen
ense om att man i vissa fall kunde
behöva vidtaga åtgärder. Det pekades
på att vissa växtarter hotades av
utrotning, därför att de togs upp med
roten. Men utskottet var också enigt
om att det inte fick vidtas åtgärder,
som inskränkte allmänhetens urgamla
rätt att plocka vilda blommor. Det har
utskottet också understrukit. Utskottet
säger att det framför allt är »önskvärt
att frågan löses så, att allmänhetens
rätt att fritt röra sig i markerna samt
att där plocka och taga med sig olika
slags vilda växter samtidigt bevaras
med minsta möjliga inskränkning». Är
det ändå inte att slå in öppna dörrar
när herr Lundberg gör gällande, att
detta uttalande skulle kunna tas som
intäkt för att utskottet vill rekommendera
en inskränkning i allemansrätten?
Utskottet skriver vidare: »Utskottet anser
därför att även åtgärder, som helt
anknyter till allmänhetens frivilliga
medverkan, exempelvis växternas fredande
genom folkupplysning, bör allvarligt
övervägas.»

Det är endast för sådana fall, där det
föreligger verklig fara för att en växtart
helt skall utrotas, som vi ansett att
man skulle behöva göra en översyn av
naturskyddslagen. Jag tycker inte att
detta är någonting som herr Lundberg
behöver vara rädd för, eftersom vi tydligt
sagt ifrån att det inte får ske några
inskränkningar i allemansrätten att
plocka blommor.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Anledningen till att
jag i detta sammanhang tar upp skogsbären
är, att det gjorts attacker mot
rätten att plocka skogsbär med ungefär
samma motivering som nu före -

116 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Ökad utlåning från fiskerilånefonden, m.

kommer beträffande blommorna. Börjar
man göra inskränkningar på detta
område, vet man inte var man hamnar.

Jag är medveten om att utskottet skrivit
försiktigt. Men med kännedom om
hur det brukar gå i sådana här fall
fruktar jag att det, sedan juristerna
börjat tumma på dessa gamla rättigheter,
kommer att bli samma förbud
här som det blivit i andra fall. Det är
för att skydda allmänhetens rättigheter
i detta avseende som jag yrkat avslag
på motionen.

Tyvärr får alltför mycket skogsbär
och även vilda blommor bara stå ute
i markerna. De skulle i stor utsträckning
kunna bli till glädje för människor
— kanske för några barn och
några gamla. Därför är det orimligt
att på detta sätt börja nagga allemansrätten
i kanten. Utskottsutlåtandet vittnar
också — vilket utskottets talesman
måste erkänna —- om hur osäker man
varit, när man sökt skriva ett utlåtande
av denna karaktär.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Ökad utlåning från fiskerilånefonden,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om ökad utlåning från fiskerilånefonden
för budgetåret 1957/58, m.m.

Utskottet hade hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till två inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande motioner, nämligen
I: 105 av herr Berg, Gunnar, m. fl.
och II: 114 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

1) medge att tills vidare från och med
budgetåret 1957/58 ett belopp av
3 800 000 kronor måtte få av Kungl.

Maj:t årligen disponeras för lån från
fiskerilånefonden;

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Jon Jonsson, Kristiansson,
Jonsson i Strömsund, Lindström, Jönsson
i Gärds Köpinge och Franzén i
Motala, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att motionerna I: 105 och
II: 114 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Efter den debatt om
blommor, som förts nu en stund, är det
väl inte särskilt trevligt att börja tala
om så prosaiska ting som pengar. Men
det har ju blivit en tradition här i
riksdagen, att denna fiskerilånefond
skall diskuteras varje år, och den traditionen
får vi väl lov att vidmakthålla
även nu. Några direkt nya argument kan
ju inte anföras, utan argumenten blir i
stort sett desamma som vid tidigare diskussioner,
och det finns ingen anledning
att alltför mycket upprepa dem.

Även vi reservanter, som inte vill vara
med om att anslaget ökas med 800 000
kronor, vet givetvis att fiskerilånefonden
är hårt ansträngd. Men det är ingenting
som är speciellt för denna fond —
det gäller numera för alla statliga lånefonder.
Det är också ganska naturligt,
att många låneansökningar först går till
dessa lånefonder, när räntesatsen där
är så mycket lägre än den vanliga bankräntan.
För fiskerilånefonden är ju räntan
så låg som 3 procent, och ett lån
från denna fond är till en del en subvention.

Men eftersom låneansökningarna på
grund av dessa goda villkor är så många,
måste det ju också ske en sträng gallring.
Utskottet åberopar som ett motiv
för att förslaget om anslagshöjning bör

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 117

Ökad utlåning från fiskerilånefonden, m. m.

biträdas, att det finns ett så stort behov
av rationalisering inom fiskerinäringen.
Ingen förnekar att så är fallet. Men på
hur många områden av svenskt näringsliv
har man inte i dag ett utomordentligt
behov av rationalisering och samtidigt
stora kreditsvårigheter, utan att det därför
faller oss in att börja skapa lånefonder
och varje år tillföra dem nytt
friskt kapital? Vi är väl ändå i denna
kammare i stort sett överens om att det
behövs en stark återhållsamhet i investeringarna
på många håll, liksom att
staten måste spara och hålla nere sina
utgifter. Gäller dessa regler för andra
grupper, kan vi reservanter inte förstå
annat än att den också borde gälla för
dem som har fisket som näring.

Vi bör här i riksdagen vara så pass
konsekventa, tycker jag, att vi — även
om det går att åberopa många skäl för
att förslaget om en ökning av fiskerilånefonden
vore värt att behjärta -— liksom
på andra områden försöker iaktta
den återhållsamhet som är nödvändig.
800 000 kronor är ju pengar även det,
och det finns därför anledning för oss
att här gå varsamt fram.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som fogats till utlåtandet av herr Anderberg
m. fl.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som heri
Jonsson i Strömsund säger, att denna
fråga kommer upp titt och tätt här. Även
om den inte var uppe i fjol har vi diskuterat
den förut; det är också klart att
motiveringen för en utökning av fonden
nu är ungefär densamma som tidigare.
Jag ber dock att få peka på en del betydelsefulla
omständigheter i sammanhanget.

Under de senaste tio åren har fisket
helt ändrat karaktär. Numera måsto
fiskarena söka sig långt utanför kusten.
Det går inte längre att ligga intill den,

vare sig på syd- eller västkusten. Där
finns ingenting att få längre och därför
måste man söka sig andra fiskevatten.
Under hela vintern har det legat
långt över hundratalet båtar ute på
Nordsjön och fiskat. Vi förstår alla att
detta medför, att man måste ha helt
andra båtar och helt andra redskap än
man haft förut. Jag betonar att samma
förhållande som gäller på västkusten
och sydkusten även kommer att gälla
för ostkusten.

Det har talats om rationalisering. Jag
vill då påpeka, att under sex år har fiskarenas
antal minskat med 3 500. 1950
var de 13 809 men 1956 endast 10 348
och under 1957 har antalet ytterligare
gått ned. Men trots att antalet fiskare
minskat har fångsterna ökat från 183
miljoner kg till 211 miljoner. Detta talar
sitt tydliga språk om vad denna rationalisering
har inneburit.

Tyvärr är det så, att rationaliseringen
på området kostar pengar och stora
pengar. En modern båt kostar för närvarande
mellan 400 000 och 500 000
kronor. Det är också att märka, att här
är det fråga om enskilda småföretagare,
som till hundra procent äger sina
båtar. Det finns inga storkapitalister
bland dessa fiskare och de har intet
annat att stödja sig på än sina egna möjligheter.

Det talas i reservationen om att det
statsfinansiella läget är besvärligt. Ja,
men blir detta läge bättre om en yrkeskår
inte kan klara sig? Jag kan inte
förstå annat än att det i så fall måste
bli sämre. Under de senaste dagarna
har vi ju här diskuterat den hotande arbetslösheten
och en del allvarliga problem
i samband därmed. Är det inte också
ur denna synpunkt bäst att denna
yrkesgrupp får möjlighet att så långt
det går kunna driva sin näring på sådant
sätt, att man kan klara sig?

Vidare är det härvidlag dock inte fråga
om ett anslag. Här är det fråga om
lån, lån som staten hittilldags, alltsedan
1891, fått hundraprocentigt tillbaka.

118 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Ökad utlåning från fiskerilånefonden, m.

Staten har icke förlorat ett enda öre på
denna verksamhet. Räntesatsen är låg,
det kan jag gå med på, men det är ju
ändå riksdagen som beslutat denna
ränta.

Man kommer inte långt med dessa
fiskerilån. I Göteborgs och Bohus läns
landstingsområde var nettokostnaderna
för de båtar och redskap som fiskarena
köpte förra året 5 190 000 kronor. Härav
erhölls 1 431 000 kronor ur fiskerilånefonden.
Det betyder att fiskarena på
annat håll måste skaffa fram 3 759 000
kronor.

Jag skall inte kommentera de yttranden,
som är fogade till motionen eller
till utlåtandet, utan vill endast erinra
om vad statskontoret anfört. Statskontoret
anser att en undersökning bör ske
»av möjligheterna till och sätten för en
begränsning av de ändamål, som skall
tillgodoses från fiskerilånefonden».
Slut på citatet. Detta är ganska underligt.
När vi i fjol begärde ett mindre anslag
till räddningsflottar yttrade statskontoret:
»Därest statligt stöd för anskaffning
av ifrågavarande räddningsflottar
skulle anses erforderligt, synes
möjlighet därtill böra beredas i form
av lån från fiskerilånefonden». I fjol
visade man på denna utväg, men i år
säger man att det är för många ändamål
som skall tillgodoses från fonden
i fråga.

Till sist ytterligare ett väsentligt faktum,
herr talman, som belyser vad fisket
betyder särskilt för västkusten. Föregående
år, 1957, såldes direkt till utlandet
— i England, Västtyskland och
Danmark, skrapfisken oräknad — fisk
för 17,1 miljoner kronor. Även om detta
inte är stora slantar sett i samband med
statsbudgeten har väl ändå dessa 17 miljoner
kronor för fisk som man säljer
till utlandet en ganska stor betydelse.
Detta är inte minst fallet när inkomsterna
går till en kust, där det snart sagt inte
finns något annat att klara sig på
än fisket och de näringar, som har med
fisket att göra.

Jag skall inte säga mer, herr talman,
utan ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Reservanternas talesman
sade, att ett bifall till det föreliggande
förslaget skulle betyda en ökning
med 800 000 kronor. Ja, man kan på
sätt och vis säga, att det är en ökning
av vad riksdagen har beslutat skulle
utgå under innevarande budgtår. Men
ökningen är inte reell, utan den innebär
bara att för detta ändamål skulle
få disponeras samma belopp som stod
till förfogande förra budgetåret och
samma belopp som Kungl. Maj :t föreslagit
skulle få tas i anspråk under nästa
budgetår. Föregående budgetår fanns
3 800 000 kronor, och för nästa budgetår
har Kungl. Maj:t föreslagit, att
3 800 000 kronor skall få disponeras.
Sker nu inte denna påfyllnad med
800 000 kronor, blir det alltså en reell
minskning av det belopp som finns
att disponera under innevarande budgetår.
Denna minskning skulle ske samtidigt
med att kostnaderna ökar inte
bara på grund av prishöjningarna utan
kanske ännu mer på grund av de allt
starkare kraven på större och mera sjösäkra
båtar och kraftigare motorer.

Det sägs också — detta var även reservanternas
talesman inne på -— att
dessa lån är särskilt attraktiva, därför
att räntan är så låg. Ja, det är riktigt
att räntan är låg. Men jag vet inte om
lånen för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket är mindre förmånliga
än dessa lån. Tvärtom, skulle jag tro.

Vidare utgår fiskerilån med högst
120 000 kronor enligt bestämmelserna.
Om vi håller oss till västkusten, är att
märka, att de stora båtar man där använder
vid fisket vid nybygge går på
ca 400 000 kronor. Eftersom de sökta
lånebeloppen förra året uppgick till
sammanlagt 8,5 miljoner kronor och
man nu endast har 3 miljoner kronor

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

119

Ökad utlåning från fiskerilånefonden, m. m.

att disponera, innebär det, att man får
ungefär 35 procent av de begärda lånen.
Jag är tämligen säker på att ingen
under innevarande år fått högre lån
än 40 000 å 45 000 kronor. Det är således
bara en tiondel av den verkliga
anskaffningskostnaden för en båt, som
man får till denna låga ränta. Det blir
alltså inte så särskilt stor subvention,
beräknad på hela kostnaden för båtens
anskaffning.

Alla är vi överens om att ifall fisket
skall kunna bibehållas, måste det rationaliseras.
Det är kanske ännu mera
nödvändigt nu än det någonsin har
varit. Det pågår förhandlingar om en
gemensam nordisk marknad. I vintras
tog man upp förhandlingar om vissa
detaljer i denna marknad, bl. a. fisket.
Skall vi få en gemensam nordisk marknad
för fisket bör ju inte de svenska
fiskarenas utgångsläge vara mycket
sämre än utgångsläget för våra grannländers
fiskare.

I detta sammanhang kan jag nämna,
att under förra året utlämnades fiskerilån
i Norge med belopp som är ungefär
tio gånger så högt som vårt samlade
belopp skulle bli även efter den
här föreslagna ökningen. Även om vi
får dessa 800 000 kronors ökning, kommer
vi alltså inte upp till mer än
knappt 10 procent av vad Norges fiskare
disponerade för detta ändamål
förra året. De norska fiskerilånen är
heller inte mindre förmånliga än de
svenska. Räntan på deras lån varierar
från 2 till 3 3/t procent beroende på
med vilken prioritet lånet ligger i
båten.

Jag tycker att alla skäl talar för att
nu bifalla vad utskottet föreslagit. Det
betyder faktiskt inte en reell ökning
av möjligheterna att under innevarande
år utlämna fiskerilån, utan det betyder
bara, att vi får möjlighet att utlämna
dylika lån i samma utsträckning
som under föregående år. Med
dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att säga vad herr Levin
nyss sade. Dessa 800 000 kronor behövs
ju för att samma belopp skall kunna
utgå som Kungl. Maj:t föreslår skall
utgå under nästa budgetår, och följaktligen
är det bara en utfyllnad mellan
dessa två år som begäres.

Men det var också en annan sak.
Herr Jonsson i Strömsund sade, att
andra näringar också rationaliserar och
att man måste vara återhållsam. Ja,
men det är dock en väsentlig skillnad,
eftersom fiskarena är i den belägenheten,
att de måste gå över till andra
fångstmetoder för att kunna få sin
bärgning. De måste söka sig längre ut
från kusten och utsätta sig själva för
större risker, och de måste därför också
skaffa sig större båtar för att kunna
fullgöra sitt arbete. De måste alltså
rationalisera eller också utsätta sig för
ren livsfara. Då tycker jag att man
skall ha litet andra synpunkter på detta
än på rationalisering i allmänhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jonsson
i Strömsund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

120 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Statens bosättningslånefond

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Jonsson i Strömsund begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 69 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i

Statens bosättningslånefond

Kungl. Maj:t hade (punkt 7, s. 9) föreslagit
riksdagen att till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1958/59
anvisa ett investeringsanslag av 100
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sundelin
och Källqvist (I: 161) och den andra
inom andra kammaren av herr Rydén
m. fl. (II: 184), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta höja räntan på
bosättningslånen till 5 procent fr. o. m.
den 1 juli 1958.

Utskottet anförde:

Enligt gällande bestämmelser skall
bosättningslån förräntas efter fast, vid
lånets beviljande bestämd räntefot, vilken
fastställes av Kungl. Maj :t. Då det
sålunda i första hand ankommer på
Kungl. Maj:t att taga ställning till frågan
om räntans storlek är utskottet icke
berett tillstyrka den i motionerna föreslagna
räntehöjningen.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:161 och 11:184
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1958/59
anvisa ett investeringsanslag av 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg och Ståhl, fröken
Elmén, herrar Nilsson i Göingegården
och Gerhard Nilsson i Gävle samt
fröken Liljedahl, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

När utskottet år 1953 behandlade frågan
om anslag till bosättningslånefonden
uttalade utskottet i anledning av
väckta motioner om en sänkning av
räntefoten från nuvarande 4 till 2,5 procent
att en sänkning skulle innebära en
subvention och att sådan icke borde ingå
i bosättningslånerörelsen. Det allmänna
ränteläget har sedan dess undergått
en betydande höjning. Den nuvarande
räntesatsen av 4 procent innebär sålunda
att ett subventionsmoment numera införts
i rörelsen. Som motionärerna an -

Nr 11 121

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

fört kan det därför icke betecknas som
obilligt om låntagarna får betala en
ränta som närmare ansluter sig till
marknadsräntan. Utskottet tillstyrker
att räntesatsen i enlighet med motionärernas
förslag fr. o. m. den 1 juli 1958
höjes till 5 procent. Den härav föranledda
inkomstökningen för staten torde
under nästa budgetår kunna beräknas
till ca 100 000 kronor för att sedan, när
lån med den högre räntan kommer att
uppgå till nuvarande sammanlagda utelöpande
belopp, öka med 500 000 kronor
per år.

dels ock att utskottet bort under a)
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 161 och II: 184 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Efter punktens föredragning anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle med anledning
av den reservation, som är knuten
till denna punkt, vilja säga ett par
ord. Vi är ju alla i utskottet överens
om värdet av dessa bosättningslån, men
det är i frågan om räntans höjd som
vi skiljer oss åt.

När dessa lån en gång beslöts sade
såväl departementschefen som utskottet
ifrån, att i räntan inte skulle ligga någon
subvention. Det skulle alltså vara
den gängse marknadsräntan, och de 4
procent som fastslogs låg till och med
något över den gängse räntan.

Som vi alla vet har det nu blivit
en stark höjning av räntan, och i vår
motion har föreslagits, att man skulle
justera upp räntan efter det nuvarande
ränteläget med 1 procent till 5 procent.
Det blir i alla fall för dessa lån
en viss grad av subvention.

Lånen är naturligtvis av det allra
största värde för de unga människor,
som vill sätta bo och som inte haft
möjligheter att i förväg spara. Men
man tycker att de skall betala ungefär
den vanliga marknadsräntan. Fn för -

ståtens bosättningslånefond

höjning av räntan till 5 procent skulle
för nästkommande budgetår innebära
en ökad inkomst av 100 000 kronor,
och när de nya bosättningslånen med
denna nya högre ränta kommer att uppgå
till nuvarande sammanlagda utelöpande
belopp, kommer statens ränteinkomst
att öka med 500 000 kronor
per år. Vi anser det inte orimligt utan
riktigt, att man här justerar upp räntan.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med en del andra ledamöter motionerat
i denna fråga och ber därför få säga
några ord. Som fröken Elmén har
nämnt, lämnas statens bosättningslån
ut till sådana ungdomar, som inte rimligen
kan antas ha haft möjligheter att
spara till bosättningen, men inte till
vilka som helst. Riksbanken fordrar,
att ungdomarna skall ha ekonomiska
möjligheter att klara av både ränta
och amorteringar. För de lån, som gavs
under förra året, gällde den principen,
att den nedre inkomstgränsen för att
lån skulle beviljas låg kring 7 000 kronor
och den övre vid 20 000 kronor.

Kanske jag också bör nämna, att det
förra året lämnades ut 10 200 bosättningslån.
Sammanlagt är ca 52 miljoner
kronor utelöpande. Ungdomarna som
fått lånen har skött dem på ett mycket
tillfredsställande sätt — det bör man
också konstatera — och riksbanken har
praktiskt taget inte haft några som helst
förluster på dem. Räntan har utgått
med 4 procent, och vi har föreslagit
en höjning till 5 procent av tre skäl:
för det första anser vi, att räntan om
möjligt bör anpassas så nära som möjligt
till marknadsränteläget, för det
andra vet vi, att i räntan även inrymmes
kostnaden för administration och
rådgivning, vilken beräknas till 3lt pro -

122 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Statens bosättningslånefond

cent, som staten får ersätta riksbanken
för. Den faktiska räntan — om
den skulle höjas till 5 procent — skulle
i realiteten bara vara 4 V4 procent. För
det tredje tillkommer naturligtvis det
skälet, som statsutskottet tidigare har
framhållit, att ränta som innebär en
subvention icke bör ingå i bosättningslånerörelsen.

Genom vårt förslag tillföres riksbanken
en merinkomst på 100 000 kronor
under det kommande budgetåret. Det
är inte meningen att ändra räntan på
den nu löpande lånen utan bara på de
nya, men när den högre räntan slår
helt igenom, kommer det att bli en merinkomst
på en halv miljon kronor per
år eller —- borde jag kanske säga —
riksbankens ränteförluster på bosättningslånen
kommer att minska med
samma belopp.

Med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag också att få yrka bifall till
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Då statsutskottets tredje
avdelning behandlade detta ärende var
jag för min del motståndare till höjningen,
och jag har också varit det i
statsutskottets plenum. Dessa lån förmedlas
av riksbanken, och det är lägre
inkomsttagare som får fördel av dem.
Det är ytterst sällan deras inkomst går
upp till det belopp, som herr Rydén
nämnde, d. v. s. 20 000 kronor. Jag
kommer inte ihåg, att man någon gång
har beviljat lån till så höga inkomsttagare
såvida de icke haft betydande
skulder. Däremot utgår lånen till mycket
låga inkomsttagare, bland annat till
vissa kvinnor med barn, som behöver
hjälp till bosättningen.

Lånen utlämnas efter behovsprövning,
och den högsta summan är 3 000
kronor. Under den tid, då jag har varit
med och delat ut dessa lån, har beloppen
regelbundet stannat vid ungefär

2 000 å 2 200 kronor. Naturligtvis har
många också fått mycket mindre lån.

Det är ju en mycket behjärtansvärd
sak att hjälpa yngre människor med
låga inkomster, så att de kan köpa möbler
och dylikt vid bosättningen, och för
min del tycker jag att det är orimligt
att pressa upp räntan på dessa lån. Man
bör åtminstone försöka hålla den nuvarande
räntan eller 4 procent. Det är ju
i och för sig inte så låg ränta, och därtill
kommer att det kan finnas anledning
vänta att den allmänna räntan efter
hand skall sänkas. Det kan inte då vara
lämpligt att bara för ett eller ett par år
höja räntan på bosättningslån för att
sedan åter sänka den.

När herr Rydén gör gällande, att riksbanken
inte har haft några som helst
förluster på dessa lån, är detta icke med
sanningen överensstämmande. Jag vet
av egen erfarenhet, att det flera gånger
om året till riksbanken kommer framställningar
från olika riksbankskontor
om avskrivning av lån, och det är sammanlagt
inte så små belopp som man
på detta sätt får vara med om att avskriva.

Sådant läget är anser jag det riktigast
att riksdagen bifaller statsutskottets
hemställan om att räntan för bosättningslånen
måtte fastställas till den nuvarande
eller 4 procent. Jag ber därför
att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det är klart att man kan
argumentera som herr Rubbestad här
gjort, men då är man inte riktigt saklig.
Det är ju inte fråga om att stödja unga
människor genom att lämna dem lån
med subventionerad låg ränta, utan det
gäller att bereda dem möjlighet att få
ett lån utan bankmässiga säkerheter.
Det är detta, som måste vara avgörande
för den sakliga behandlingen av detta
ärende.

Vidare sade jag inte, att det inte hade

Nr 11

123

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Lån till anordnande av kollektiva tvätterier

avskrivits några lån, utan jag framhöll
bara att riksbanken praktiskt taget inte
haft några förluster på denna låneverksamhet,
och detta kan man från riksbankens
sida verifiera.

Vad beträffar inkomstläget för de
lånesökande har jag från riksbanken
fått uppgift om att den nedre inkomstgränsen
ligger vid ca 7 000 kronor och
den högre vid ca 20 000 kronor.

Det är ganska egendomligt — eller
kanske det inte är det — att så fort
det blir tal om ränta grips herr Rubbestad
nästan av panik och glömmer
t. o. m. bort att vara besparingsvänlig.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Det är inte så underligt,
om man börjar reagera då man märker
att folk vill ha högre räntor. Den som
under en längre tid av sitt liv pressats
av höga räntor vet vad det kostar på en
människa att skulderna inte går att
minska utan att räntetrycket gör att
man mer och mer snärjes in i skulder.
Särskilt när man också känner till hur
en stor mängd människor här i landet
har på detta sätt pressats till det yttersta
bara för att de som är förmögna skall
få större inkomster, då blir man inte
glad åt höga räntor. Då vill man på allt
sätt försöka hjälpa till att folk får något
så när rimliga räntor, framför allt såsom
i detta fall unga människor, som
har små inkomster och som behöver
hjälp för att skaffa möbler, husgeråd
och dylikt vid bosättningen. Jag tycker
att det skulle vara synnerligen hårt,
om riksdagen beslöt höja räntan för denna
kategori.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Häri instämde herr Börjesson (ep).

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten

fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rydén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4 :o)
i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 91 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier

Kungl. Maj:t hade (punkt 11, s. 15
och 16) föreslagit riksdagen att till Lån
till anordnande av kollektiva tvätterier
för budgetåret 1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor.

I en inom andra kammaren av fru
Lewén-Eliasson väckt motion (11:392)
hade hemställts, att riksdagen i anled -

124

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.
Lån till anordnande av kollektiva tvätterier

ning av förslaget i statsverkspropositionen
om Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier och under förhandenvarande
omständigheter måtte anslå ett
belopp härför av 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 392
till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier för budgetåret 1958/59 anvisa
ett investeringsanslag av 100 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) :

Herr talman! På denna punkt har jag
väckt en motion, och emot den har utskottet
varit mycket kallsinnigt. Det kan
man förstå, om utskottet, som jag har
uppfattat det, har bedömt situationen
så, att långivningen till de kollektiva
tvätterierna kan klaras med det symboliska
anslaget på 100 kronor plus de beräknade
reservationerna. Men så torde
inte alls vara fallet. Mitt yrkande på
700 000 kronor — samma belopp som
utgår för innevarande budgetår — svarar
efter vad jag begriper bättre mot
behovet.

Under budgetåret 1956/57 utgick
610 800 kronor i tvätterilån, och under
första halvåret av innevarande budgetperiod
beviljades 997 300 kronor. Sedan
dess har ytterligare lån gått ut, så att
det i dag enligt uppgift från bostadsstyrelsen
i runt tal återstår 880 000 kronor,
som då skall räcka fram till den
1 juli 1959. Tar man sedan hänsyn till
att det redan nu ligger låneärenden mer
eller mindre färdiga att expedieras på
inte mindre än ungefär 300 000 kronor,
framstår det som omöjligt att i fortsättningen
ge det stöd som hittills bedömts
vara motiverat.

I motionen har jag nämnt ett ärende
från Gällivare som varit föremål för
förhandsgranskning och där ett behov
på 1,3 miljoner kronor i statligt lån
anmälts. Kanske kan man i Gällivare
klara finansieringen på annat sätt, men

kvar står att man ändock inte kommer
att ha tillräckliga resurser att möta efterfrågan
i övrigt.

I de nya hyreshusområdena lämnas
det statliga stödet även till tvättanläggningarna
via den vanliga tertiärlånegivningen.
Knappheten på medel kommer
därför att gå ut över gamla bostadsområden
och landsbygden, där en sanering
av hushållens tvättförhållanden på
många håll är mycket angelägen.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till motion nr 392 i denna
kammare.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är nog riktigt som
den föregående talaren sade, att utskottet
påverkats även av uppgifterna om

reservationsmedelssumman sådan den
såg ut vid senaste budgetårsskifte. Denna
summa får väl ändå anses vara så
pass hög, att det kan vara försvarligt
med den ståndpunkt utskottet — och
även Kungl. Maj :t — intagit.

Jag förstår mycket väl att det sedan
dess även har inträffat något. Tar vi
emellertid hänsyn till vad som genomsnittligt
har kunnat ställas till förfogande
under en följd av år i form av lån
på detta område, är det nog inte orimligt
att följa utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställ -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

125

Lantbruksnämnderna: Kostnader för särskilda planeringsåtgärder

ningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 14

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m.m.;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om ersättning
till polisman, och

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 18 § lagen
om ekonomiska föreningar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Lantbruksnämnderna: Kostnader för
särskilda planeringsåtgärder

Kungl. Maj:t hade under punkten 11
(s. 30—31) hemställt om en med 15 000
kronor till 60 000 kronor minskad medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

I: 209 av herrar Mannerskantz och
Sveningsson samt II: 254 av herr
Magnusson i Tumhult m. fl., i vilka motioner
hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till förevarande
ändamål;

b) II: 259 av herrar Löfroth och Antby,
i vilken motion ävenledes hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning under denna punkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:209 och 11:254, såvitt nu vore
i fråga, ävensom II: 259, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för särskilda
planeringsåtgärder för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
60 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Eskilsson, Johan Persson,
Antby, Hseggblom, Ahlsten och
Östlund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:209 och 11:254,
såvitt nu vore i fråga, ävensom II: 259,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande framställning; b)

av herr Nils Hansson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Vi har här ett litet
anslag på 60 000 kronor som varit föremål
för besparingsaktioncr åtskilliga

126

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1958 fm.

Lantbruksnämnderna: Kostnader för

gånger. Jag vill säga att detta anslag
var ett kärare föremål för sådana aktioner,
när det ursprungligen rörde sig
om 400 000 kronor. Sedan dess har
tidsomständigheterna gjort att Kungl.
Maj :t och de som vill ha bort anslaget
alltmer närmat sig varandra. En annan
sak är att det naturligtvis är rätt omotiverat
att särställa detta anslag på
60 000 kronor i en stat för lantbruksnämndernas
omkostnader och avlöningar
som går på över 15,5 miljoner kronor
— såvida man inte menar att defta
anslag skall vara alldeles extra värdefullt.
Det anser nu inte jag och inte
heller de övriga reservanterna, och det
baserar sig för min del på den uppfattning
jag fick redan när de första försöksplaneringarna
gjordes av 1942 års
jordbrukskommitté.

Det finns altså ingen anledning att
vidmakthålla detta anslag, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Antby (fp).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Som motivering för sitt
förslag att stryka detta anslag på 60 000
kronor till planeringsåtgärder anför reservanterna,
»att de undersökningar,
som avsetts skola finansieras med medel
ur det här behandlade anslaget, bör kunna
utföras inom ramen för lantbruksnämndernas
ordinarie verksamhet med
anlitande av andra organ och i sistnämnda
fall bekostas med medel ur
anslag, som anvisats för dessa organ».

Det skulle vara intressant att höra,
hur reservanterna menar att det skall
gå till. Det gäller bär ett anslag, som
minskats från 75 000 till 60 000 kronor.
Jag tycker nog att den debatt, som
nu föres i tidningarna om jordbruket,
liksom nu rådande förhållanden inom
jordbruket tydligt visar, att det föreligger
behov av planeringsåtgärder vad
gäller rationaliseringen inom jordbruket.
Då föreställer jag mig, att det vore

särskilda planeringsåtgärder

fullständigt felaktigt att stryka detta anslag
på 60 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! När utskottets ordförande
ställer frågan, vilka organ det
kan vara som har med detta att göra,
har åtminstone jag den erfarenheten
från en regional planering, i vilken jag
blev inkopplad i slutskedet, att bland
annat vägväsendet hade engagerats i
denna regionalplanering. Om herr Pettersson
i Dahl tror, att det är för jordbrukets
rationalisering, som dessa regionalplaneringar
skall ske, är han nog
inte helt på rätt spår. Regionalplaneringarna
omfattar nämligen en kartläggning
av befolkningsförhållanden, åldersfördelning,
vägarnas sträckning o. s. v.
Det är klart att många vägsträckningar
berör jordbruket, men med det ringa
belopp, det här rör sig om, skall kostnaderna
givetvis i första hand kunna
täckas av anslag, som går till lantbruksnämnderna.
I den mån planeringsåtgärderna
avser vägväsendet, tycker jag
inte det vore orimligt, att även pengar
från det hållet ställdes till förfogande.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Det var intressant att
höra herr Haeggbloms resonemang om
att även vägväsendet var med i bilden.

Nu har väl lantbruksnämnderna mycket
litet med denna sak att göra, ty det
är andra planeringsåtgärder, som lantbruksnämnderna
svarat för under tidigare
år och även i fortsättningen skall
svara för. För lantbruksnämnderna var
det de gamla egnahemsnämnderna som
hade skyldighet att göra denna planering.
Jag var själv inkopplad i det sammanhanget,
och vi hade ingenting med
vägväsendet att göra.

Tror herr Haeggblom, att man i detta
fall kan få pengar från kommunika -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 127

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond

tionsministern? Det tror inte jag ett
ögonblick.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag tror kanske inte
heller så mycket på vare sig det ena
eller det andra. Men, herr Pettersson
i Dahl, när det bara rör sig om 60 000
kronor i hela detta land, spelar det mycket
liten roll, om man här råkar ut för
det ena eller för det andra.

Jag anser att anslaget i dess helhet är
obehövligt.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Om det, herr Haeggblom, inte spelar
någon roll, är det meningslöst att yrka
avslag; då bör man låta anslaget vara.

Herr HAEGGBLOM (h):

Herr talman! Det kan aldrig vara meningslöst
att yrka avslag på ett anslag,
som man tycker är meningslöst.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Eskilsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 9—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten li

Bidrag till återbetalning av lån från
jordbrukets maskinlånefond

Under punkten 20 (s. 53—64) hade
Kungl. Maj:t föreslagit dels en med
185 000 kr. till 1 325 000 kr. minskad
medelsanvisning, dels en bidragsram å
300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 266 av herr Franzén

och II: 334 av herr Wahrendorff, i vilka
motioner hemställts dels att riksdagen
måtte medgiva en bidragsram å 500 000
kr., dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj ;t måtte anhålla om prövning
av den av lantbruksstyrelsen i remissyttrande
över jordbruksanslagsutredningens
betänkande förordade omdispositionen
av anslagen under jordbrukets
huvudtitel till förmån för upplysnings-
och rådgivningsverksamheten
vid pågående utredning.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 266 och II: 334, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1958/59
finge beviljas statsbidrag från anslaget
till bidrag till återbetalning av lån ur
jordbrukets maskinlånefond å tillhopa
300 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
till Bidrag till återbetalning av
lån från jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 325 000 kronor;

B. att motionerna 1:266 och 11:334,
såvitt de avsåge prövning av frågan om
omdisposition av anslag under nionde
huvudtiteln till förmån för upplysningsoch
rådgivningsverksamheten, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Sundin och Wahrendorff,
vilka ansett att utskottet bort under
A. 1) hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:266
och II: 334, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1958/59 finge
beviljas statsbidrag från anslaget till
bidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets
maskinlånefond å tillhopa
500 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Under punkt 14 i jord -

128 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond

bruksutskottets nu förevarande utlåtande
hemställer utskottet, i enlighet med
Kungl. Majrts förslag, att bidragsramen
för återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond måtte fastställas
till 300 000 kronor. För innevarande
budgetår är beloppet upptaget till
en miljon kronor. Förslaget innebär
således en synnerligen kraftig nedskärning.

Förslaget, som ursprungligen fördes
fram av jordbruksanslagsutredningen,
har främst motiverats med att jordbrukets
mekanisering nu har nått så
långt och de ekonomiska förutsättningarna
för fortsatt mekanisering utan
stöd av statsbidrag numera har förbättrats
så, att behov av dylika bidrag
inte föreligger.

Då jag och mina meningsfränder i
utskottet inte har kunnat dela denna
uppfattning, har vi till utlåtandet fogat
en reservation på denna punkt. Vi
har ansett det vara synnerligen angeläget
att mekaniseringen, särskilt inom
det mindre jordbruket, får nödvändig
stimulans från det allmännas
sida, och vi har därför förordat en bidragsram
för nästa budgetår på 500 000
kronor.

Vår uppfattning har fått kraftigt stöd
av en råd sakkunniga instanser som
yttrat sig i ämnet.

Sålunda har lantbruksstyrelsen vitsordat
att dessa bidrag har ett betydande
stimulansvärde. Styrelsen har också
på det bestämdaste motsatt sig en beskärning
och hemställt om en bidragsram
på oförändrat en miljon kronor.

Hushållningssällskapens förbund har
för sin del framhållit att utgångspunkten
bör vara en prövning om stödet,
bedömt ur alla sina verkningar och då
även de psykologiska, är av värde eller
inte. Med en sådan bedömningsgrund
blir resultatet enligt förbundets mening
ett annat än det som utredningen
har kommit fram till.

Liknande synpunkter har också anförts
av RLF, som bland annat menar

att vi kanske tycker, att dessa små bidrag
inte har så stort värde men att
de ändå för den enskilde betyder synnerligen
mycket. RLF har inte heller
kunnat ansluta sig till utredningens
uppfattning, att de ekonomiska förutsättningarna
för en mekanisering av
jordbruket numera skulle vara så avsevärt
bättre än 1948, då ifrågavarande
bidragsform infördes, att statligt
stöd i nuvarande omfattning inte längre
behövs. Jag tycker för min del att
den senaste tidens händelser på jordbrukets
område med sjunkande inkomster
och svårigheter av olika slag motiverar
att man kan ge detta bidrag i
den omfattning som hittills har skett.

Herr talman! Jag anser att de principiella
och sakliga skäl, som talar för
den till utskottets utlåtande under punkt
14 fogade reservationen, har en bärkraft
som helt motiverar att den vinner
kammarens anslutning. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det är ingen tillfällighet
som gör att utskottet föreslår en
minskning av anslaget till dessa bidrag.
Vid föregående års riksdag förelåg en
motion om att man borde titta litet närmare
på en del av dessa smärre anslagsposter
under nionde huvudtiteln, och
motionen fick då en viss anslutning.
Under påföljande sommar arbetade en
utredning, i vilken alla politiska partier
var representerade. Den framlämnade
ett enhälligt förslag, som gick ut
på att den ifrågasatta minskningen av
anslaget skulle ske.

Frågan om huruvida det behövs ytterligare
stimulans för jordbrukets mekanisering
kan självklart diskuteras, ty
förhållandena är säkerligen olika på
olika platser. I allmänhet får man väl
ändå säga, att det svenska jordbruket
för närvarande i fråga om mekanisering
befinner sig långt framme. Man
kan emellertid inte säga att med det

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 129

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

nu föreliggande förslaget alla bidrag
till maskiner omöjliggöres. Det gäller
bara att hushålla med pengarna så att
staten endast behöver bidraga då det
gäller vissa viktigare specialmaskiner
och inte, såsom tidigare varit fallet,
i fråga om alla sorters jordbruksmaskiner.
Det viktigaste är väl då, att det
verkligen går att få låna pengar för
att köpa maskiner; och därvidlag föreslås
ingen ändring. Jag liksom utskottsmajoriteten
är övertygad om att det
här inte är fråga om några större nackdelar
för det svenska jordbruket, och
då måste det väl ändå vara av ett visst
värde, om man kan rensa ut litet i anslagsfloran.
Det kan naturligtvis inte
förnekas att den, som behöver köpa en
maskin för exempelvis två tusen kronor,
anser det vara värdefullt, om han
får ett bidrag på 150 eller 200 kronor,
men detta bidrag kan dock inte vara
helt avgörande för ifrågavarande maskinköp.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wahrendorff begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo9
— Andra kammarens protokoll 1958. Nr

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wahrendorff begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 175 ja och 24 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 15—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 27
(s. 77—80) framfört förslag om en med
150 000 kr. ökad medelsanvisning.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1:265 av herrar Jonasson och
Franzén samt 11:333, likalydande, av
herrar Wahrendorff och Eriksson i
Bäckmora, i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
anslag måtte medgiva, att bidrag
måtte kunna utgå från anslaget
även till stöd åt grundkalkningsverksamheten,
tjurhållningen samt svin-, fåroch
getaveln i Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands läns skogs- och glesbygder.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, till Bidrag
till produktionsfrämjande åtgärder i
Norrland in. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 1 250 000
kronor,

2) att motionerna 1:265 och IT: 333
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

130

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Reservation hade avgivits av herr
Wahrendorff, som ansett att utskottet
under 2) bort hemställa att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:265 och 11:333, medgiva
att bidrag ur anslaget finge utgå till
stöd åt grundkalkningsverksamheten,
tjurhållningen samt svin-, får- och getaveln
jämväl inom Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands läns skogs- och
glesbygder.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
under denna punkt följt Kungl. Maj:ts
förslag och avstyrkt förslaget i vår motion,
att bidrag måtte kunna utgå från
förevarande anslag till stöd åt grundkalkningsverksamheten,
tjurhållningen
samt svin-, får- och getaveln även i
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands
läns skogs- och glesbygder. I utskottets
utlåtande förordas därför, att
statligt stöd till dessa verksamhetsgrenar
från och med nästa budgetår skall
utgå endast till Norrbottens och Västerbottens
län samt till glesbygderna i
Jämtlands och Västernorrlands län.

Den s. k. jordbruksanslagsutredningen,
som i fjol granskade alla då utgående
bidrag av detta slag, strök också
över lag bidragen och förordade att
bidrag skulle utgå endast för vissa delar
av Norrland. Jag vill här deklarera, att
jag inte alls motsätter mig en begränsning
av de statliga stödåtgärderna på
detta område, om begränsningen befinnes
påkallad av rent statsfinansiella
skäl. Däremot kan jag inte biträda en
så långt gående inskränkning i den
statliga bidragsgivningen för dessa ändamål,
som Kungl. Maj :t och utskottet
här har föreslagit. Enligt min bestämda
uppfattning måste ett bifall till utskottets
förslag medföra kännbara konsekvenser
för jordbruket i de delar av
landet, där man har i stort sett samma
produktionsbetingelser som är för han -

den i de enligt förslaget bidragsberättigade
delarna av Norrland. Jordbruket
i skogs- och glesbygderna i Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län
har nämligen på det hela taget samma
produktionsförhållanden som norrlandsområdet.
Det förtjänar också framhållas
att dessa bygder tidigare, när
det gällt olika former av bidrag, har
räknats in i det s. k. norrlandsområdet.

Vad beträffar bidraget till tjurföreningar
motiveras detta med att seminverksamheten
tillväxer kraftigt. Ja, detta
är riktigt vad gäller de verkliga jordbruksbygderna,
men vid försöken att
utsträcka verksamheten till skogsbygderna
möter man ett visst motstånd
från seminföreningarnas sida, beroende
på att reskostnaderna där blir så
höga, att de påverkar avgifterna i
ogynnsam riktning för dem, som redan
nu är anslutna till föreningarna. Därför
skulle det väl vara riktigt att bidrag
till tjurföreningsverksamheten även i
fortsättningen kunde utgå i sådana områden,
dit seminverksamheten nu har
svårt att nå, men så blir inte fallet enligt
utskottets förslag. Det har bara
sagts att bidrag skall utgå till norrlandsområdet.

Jag kan här som exempel nämna att
lantbruksstyrelsen har förklarat, att intresset
för nötkreatursskötseln för närvarande
är mycket labilt, och att även
små förändringar i de ekonomiska förutsättningarna
i föreningarna kan åstadkomma
allvarliga skadeverkningar i
produktionen av mer eller mindre bestående
natur.

Nu kanske någon av kammarens ledamöter
ler och säger, att vi ju har
produktionsöverskott för närvarande
för mjölk och smör och att det väl då
inte kan vara riktigt att stimulera till
en bättre kreaturshållning i skogsbygderna.
Jag vill då svara att det här
inte bara är fråga om mjölkavkastningen.
Genom att hålla goda tjurar får
man nämligen också upp slaktvikten på
djuren — och kött är något, som vi har

131

Onsdagen den 26 mars 1958 fm. Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

underskott på. Vi importerar ungefär
25 miljoner kilogram kött om året, och
man vill därför stimulera till en ökad
köttproduktion. Jag kan nämna att vi
i Värmlands slakteriförening under en
följd av år har försökt att stödja tjurhållningen
inom speciellt Värmland,
och vi har konstaterat att medelvikten
på de till slakterierna i norra Värmland
invägda djuren har stigit kraftigt
under de senaste femton, tjugo
åren. Även Lantbruksförbundet har för
övrigt förordat att bidrag ställes till
förfogande för de i motionen nämnda
ändamålen.

Slutligen vill jag ge ett exempel på
hur man ser på dessa saker i hushållningssällskapen.
En sekreterare i ett
hushållningssällskap skriver sålunda
bl. a. följande: »Inom ''glesbygder’

(skogsbygder) måste bidrag för uppehållande
av tjurföreningsverksamhet
tills vidare anses vara av stor betydelse.
Lantbrukarna vill gärna utnyttja
tillgängliga bidrag, och erhållandet av
dylika utgör i många fall i glesbygder
en förutsättning för bibehållandet av
tjurförening och därmed hållandet av
tjur av god beskaffenhet.»

I det hushållningssällskapet har man
också ansett statens bidrag till verksamheten
vara så ringa, att sällskapet
därutöver lämnat ett årligt bidrag på
125 kronor.

Herr talman! Jag har svårt att se att
några verkligt bärande skäl har förelegat
för utskottet att begränsa denna
bidragsgivning, och jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Även i detta fall är det
en enhällig utredning som kommit med
förslag om att minska bidragen. Då
dessutom herr Wahrendorff här är den
ende reservanten, är det tydligt, att
även hans partivänner i utskottet har
ansett starka skäl tala för att i detta
fall slopa bidragsgivningen.

Vad de undantag beträffar som
gjorts, nämligen för vissa delar av
Norrbotten, Västerbotten och glesbygderna
i Jämtlands och Västernorrlands
län, är det nog riktigt som herr Wahrendorff
säger, att man kan finna bygder
i Gävleborgs, Värmlands och Kopparbergs
län, som liknar dessa i avseende
på produktionsbetingelser m. m.
Men liknande bygder kan man säkert
finna även i södra Sverige, i t. ex. Småland,
Blekinge och Norra Skåne. Det är
över huvud taget omöjligt att göra en
uppspaltning på så sätt, att vissa delar
skall kunna få bidrag, medan andra
blir uteslutna därifrån. Den uppdelning,
som har gjorts och som gäller det
egentliga övre Norrland, har med all
säkerhet gjorts av helt andra skäl.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 21—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för
erlagd bensinskatt

Kungl. Maj:t hade under punkten
25 (s. 111—115) föreslagit en medelsanvisning
av 297 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 104 av herr Nord m. fl. samt
II: 115 av herr Rimås m. fl., i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om att åtgärder
snarast vidtoges för att åstadkomma den

132 Nr 11 Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

utvidgning av användningsområdet för
trädgårdsnäringens bensinskattemedel,
som föreslagits i motionerna;

b) 1:207 av herrar Hermansson och
Wahlund samt II: 252 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte
medgiva att utöver tidigare godkända
ändamål för bensinskattemedlens användning
bidrag skulle kunna beviljas
dels till upplysnings- och organisationsarbete
som avsåge att främja ekonomiskt
samarbete bland trädgårdsodlarna,
dels till andelsföretag i trädgårdsnäringens
tjänst som vore nystartade eller
eljest i behov av tillfälligt ekonomiskt
stöd, dels till konsumentupplysnings-
och avsättningsfrämjande propagandaverksamhet,
dels till resestipendier
till inom näringen verksamma
personer för studier av betydelsefulla
fackfrågor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett anslag av 297 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

2) med anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:104 och 11:115 ävensom
1:207 och 11:252 medgiva, att restituerade
bensinskattemedel finge disponeras
jämväl för av utskottet angivna ändamål.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Lage Svedberg, Bertil Andersson,
Hjalmar Nilsson, Gustafson i
Dädesjö, Andersson i Hyssna och Lindström,
fru Lindskog och herr Franzén
i Motala, vilka ansett att utskottet under
2) bort hemställa att motionerna I: 104
och 11:115 ävensom 1:207 och 11:252
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för erlagd bensinskatt
beslöts vid 1956 års riksdag. Då fastslogs
också vilka ändamål som skulle
tillgodoses med dessa från bensinskattefonden
avräknade medel. Vid fjolårets
riksdag utvidgades användningsområdet
något, och när det i år föreslagits att
297 000 kronor skulle avsättas för detta
ändamål, har motioner väckts om en
ytterligare utvidgning av användningsområdet.
Nu vill man att dessa pengar
skall kunna användas också till att
främja ekonomiskt samarbete bland
trädgårdsodlarna, till andelsföretag i
trädgårdsnäringens tjänst, som är nystartade
eller eljest i behov av tillfälligt
ekonomiskt stöd, till konsumentupplysnings-
och avsättningsfrämjande
propagandaverksamhet samt till resestipendier
till inom näringen verksamma
personer för studier av betydelsefulla
fackfrågor.

I utskottet har man gått in för att
tillstyrka motionernas syfte. Vi reservanter
har emellertid ansett, att vi inte
kan godtaga de motiveringar, som ligger
till grund för motionen. Vi vet alltför
litet om antalet jordfräsar i trädgårdsnäringen
och bensinåtgången till
dessa fräsar. Lantbruksstyrelsen håller
på med en utredning härom och den
ämnar fortsätta därmed för att få klarare
begrepp om hur stort antalet är
och hur mycket bensin som går åt.

Vi reservanter anser, att ett så begränsat
belopp som 297 000 kronor bör
reserveras för de ändamål, som tidigare
är angivna och som är väsentliga.
Detta ändamål bör kunna hänföras till
trädgårdsnäringens allmänna behov, för
vilka anslag i annan ordning inte kan
påräknas.

För upplysnings- och organisationsarbetet
kan ju trädgårdsnäringen få anslag
t. ex. genom hushållningssällskapen;
i varje fall kan man få hjälp av
hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter.
Konsumentupplysningen på

Onsdagen den 26 mars 1958 fm. Nr 11 133

Gottgörelse till

detta område bedrivs ju ganska intensivt.

Jag vill till slut bara erinra kammaren
om att ifall riksdagen i den gemensamma
omröstningen angående anslaget
till propagandan för alkoholfria
fruktdrycker stannar för det beslut som
andra kammaren fattade, så kommer
trädgårdsnäringen att även på detta
område tillgodoses genom statsbidrag.

Vi reservanter anser alltså att detta
begränsade belopp, 297 000 kronor, bör
användas för samma ändamål som under
innevarande budgetår, och jag ber
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag vill först slå fast att
det här inte gäller någon ökad medelsanvisning,
utan att det endast föreligger
olika uppfattningar om de ändamål,
vartill de restituerade bensinskattemedlen
skall användas.

Redan 1956, då denna gottgörelse beslutades
av riksdagen, hävdade lantbruksstyrelsen
liksom trädgårdsnäringens
representanter i sina yttranden, att
man icke på förhand skulle binda medelsanvisningen
vid någon bestämd
plan, utan att den plan som uppgjordes
endast skulle tjäna till ledning vid medlens
fördelning. Lantbruksstyrelsen ansåg
då att dessa medel borde få användas
till organisations- och upplysningsarbete
samt till utredningar angående
trädgårdsnäringens avsättningsproblem.
Vidare föreslogs att medlen
skulle få användas till konsumtionsfrämjande
åtgärder samt till bidrag till
resor inom och utom landet för inom
näringen verksam personal för studier
av speciella fackliga frågor. Dessa krav
upprepades sedan i lantbruksstyrelsens
yttranden till såväl 1957 års som innevarande
års budgetberedning. Det är
också dessa ändringar som de föreliggande,
av utskottet tillstyrkta motionerna
vill ha till stånd.

Den för trädgårdsnäringen för till -

trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

fället mest aktuella frågan gäller avsättningen.
I Sydsverige har man efter
mönster från Danmark och Holland
börjat planera auktionshallar för utbud
av produkter. Detta med försäljningscentraler
är nog också det enda rätta
sättet att möta den alltmer hårdnande
konkurrensen utifrån. Dessa försäljnings-
och packningscentraler skulle
icke endast underlätta distributionen,
utan också öka de saluförda produkternas
kvalitetssortering. Detta är en lösning,
som utan tvivel skulle bli till fördel
för såväl konsumenter som producenter.

Det föreligger alltså hos trädgårdsnäringens
utövare en ärlig strävan att
komma till rätta med dessa problem,
och det är inte mer än rättvist att man
av dessa bensinskattemedel får bidrag
till hjälp för organisationssträvandena
härvidlag, då man inom fiskerinäringen
får disponera liknande medel.

Dessa medel borde även få användas
för konsumentupplysning och för studier
av speciella fackliga frågor. Jag
anser det vara oriktigt att det skall sättas
upp spärrar för användningen av
dessa medel, då man nu en gång har
beslutat denna återbäring och då sådana
här åtgärder måste anses vara ett
allmänt behov hos trädgårdsnäringen.

Det må erinras om att Svenska lantarbetareförbundet
i sitt yttrande i denna
fråga på det livligaste tillstyrkte att
dessa medel bör få användas för de
ändamål som utskottsmajoriteten nu
föreslagit.

Beträffande reservanternas invändning
mot beräkningsgrunden vad gäller
antalet jordfräsar vill jag nämna, att
den gjorda beräkningen företagits efter
omfattande undersökningar av lantbruksstyrelsen,
som anser att den uppfyller
skäliga krav på säkerhet. Lantbruksstyrelsen
anför vidare, att den
följer utvecklingen med uppmärksamhet.
Beräkningen har för övrigt inte
föranlett någon erinran från departementschefens
sida.

134 Nr 11 Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

Reservanternas talesman framhöll att
man inte kunde godtaga motionärernas
motivering och att 297 000 kronor är ett
mycket begränsat belopp. Till detta vill
jag säga att det belopp som anvisats
inte kunnat tagas i anspråk, eftersom
ramen för användningen har varit för
snäv. Det behövs inte heller, som jag
sade i början, några nya medel för att
kunna tillämpa ett vidgat användningssätt.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Denna fråga, som diskuterades
och debatterades bär i riksdagen
ganska länge i fjol, har nu kommit
igen, och man kan säga att utgångsläget
är precis detsamma som förra
året. Den ena halvan av utskottet anser
att vi bör tillmötesgå kravet på en vidgad
användning av dessa medel, medan
den andra halvan anser att allt skall
förbli vid vad departementschefen föreslagit.
Redan från början bör kanske
hlart utsägas, att utskottsmajoriteten
och reservanterna inte är oense i fråga
om storleken av det anslag som skall
ställas till förfogande, utan alla vill bifalla
departementschefens förslag, nämligen
297 000 kronor. Att anslaget minskats
i jämförelse med fjolårets belopp
beror väl på att det finns reservationer,
och att medlen inte helt och hållet
gått åt beror i sin tur på att de icke
fått användas för bland annat de ändamål
som beröres i de föreliggande motionerna.

Det är väl fullt i sin ordning att trädgårdsodlarna
givetvis inte kan förstå
att det skall behövas så restriktiva linjer.
Det gäller framför allt trädgårdsodlarna
— icke fruktodlarna — i nordvästra
Skåne. Statsrådet känner lika
väl som jag till att ekonomiska sammanslutningar
i hälsingborgsområdet
förbereder att tillskapa auktionshallar
för att kunna saluföra bättre produkter

i större mängder. En sådan anordning
skulle även konsumenterna tjäna på.

Dessa planer får nu inte genomföras.
Om man anser att trädgårdsodlarna
inte begriper dessa ting, så borde det
dock kunna förutsättas att lantbruksstyrelsen
haft ett bättre begrepp om
saken. När lantbruksstyrelsen sagt, att
trädgårdsodlarna har rätt på denna
punkt, och tillstyrkt de yrkanden som
framförts i motionerna, finns det enligt
mitt förmenande tillräckligt sakligt underlag
för att biträda vad utskottet
föreslagit i denna fråga.

Reservanterna har vidare framhållit,
att det inte vore riktigt att för organisationsändamål
använda de restituerade
bensinskattemedlen. Om mitt minne
inte sviker mig fullständigt förhöll det
sig emellertid så, att det under den tid
man byggde upp jordbrukets organisationer
utgick särskilda anslag för detta
uppbyggande. Vad vi här begär på trädgårdsodlingens
område är endast att få
använda våra egna medel även för organisationsändamål.
Något annat är
det inte fråga om. Det är alltså inte något
som är så förfärligt märkvärdigt.
Jag tror att det vore till fördel både för
producenterna och —- inte minst — för
konsumenterna att få mera ordnade förhållanden
på detta område.

Det bar ansetts angeläget att i detta
sammanhang få med även frågan om
konsumentupplysningen. Herr Gustafson
i Diidesjö hade alldeles rätt då han
sade, att andra kammaren gått in för
ett anslag på 25 000 kronor till Föreningen
Fruktdrycker. Det anser jag
vara väl motiverat, och jag röstade också
för det förslaget, men detta stöd
räcker inte på långa vägar.

Om det varit flera ledamöter på norrlandsbänkarna
skulle jag ha talat om
för er bur det går till när ni köper
frukt från Skåne och vilket organiserat
bedrägeri ni under många år utsatts
för. Ni som nu sitter på bänken kan
emellertid kanske till edra kolleger vidarebefordra
vad jag har att säga.

Onsdagen den 26 mars 1958 fm. Nr 11 135

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

Genom annonser, inte minst i jordbrukarpressen,
får ni anbud från olika
firmor — det döljer sig i många fall
bara en enda person bakom dessa firmor
— som säljer äpplen till er. Ibland
är det flera sorter som är plockade i
samma låda, och ibland innehåller samma
låda olika klasser av samma sort,
och dessa äpplen säljes till ett så oerhört
facilt pris att ni aldrig kunnat tänka
er att bli föremål för en så stor välvilja.
Vi, som tillhör de fruktodlare
som känner ansvar, vill emellertid att
frukt skall säljas på sådant sätt, att den
kvalitet, som lådan angives innehålla,
också skall tillämpas från det första
fruktlagret till det sista. Jag kan tala
om för er ett par saker som borde
stämma till eftertanke.

Efter den stora skörden 1956 funderade
en person, som bor ett par mil
söder om mig, på att genom braskande
annonser i norrlandspressen utbjuda
sin frukt till salu. Man fick inte bara
frukten nästan gratis, utan därutöver
fick kunderna deltaga i ett lotteri, där
vinsten bestod av två bilar. Jag fick
reda på att ingen av dessa bilar var i
stånd att gå för egen maskin, men det
betydde ju inte så mycket; ändamålet
var att få billig frukt, och sedan var
det ju ett ytterligare plus att få vara
med i detta gratislotteri. Personen i
fråga var en mycket rationell man. Han
lät skaka ner frukten från träden och
samlade sedan en del 15-års pojkar som
plockade ihop den. Därefter inlades
den i det s. k. packeriet, där den tvättades
något så när ren. Sedan östes alltihop
ned i packlådor och sändes till
Norrland. Det är vad ni i stor utsträckning
får. Det finns många som sysslar
med denna sorts verksamhet.

■lag kan också tala om för er en annan
sak, som vi där nere i Skåne fått
kläm på, och det är att det finns företagare
som byter firmanamn varje år
för att det efter de svordomar, som
östs över dem det första året, skall gå
lika bra att sälja nästa år. Det finns

företag som nu uppträder under sitt
fjärde firmanamn. Det är både synd
och skam att man skall på detta sätt
driva med norrlänningarna, ty de har
lika stor rätt som alla andra i vårt
land att få köpa frukt, som är ordentligt
klassad, och till det pris den är
värd. Jag tycker nog att ni i ert eget
intresse skulle hjälpa till att få slut på
dessa förhållanden.

Jag skulle kunna berätta ännu mera
hårresande exempel för er, men det kan
räcka med detta. Om ni begrundar vad
jag här sagt, kan vi nog vara överens
om att ni så fort som möjligt skall sluta
upp med dessa fruktköp via annonser.
Dessa smarta marodörer lurar inte oss
i Skåne och över huvud taget inte folk
i södra Sverige. Kunderna måste befinna
sig på ett betryggande avstånd.

Jag har sagt detta som en varning i
all välmening, och jag tycker nog att
ni i eget intresse borde lyssna därtill.
Yi anser konsumentupplysningen vara
så värdefull att de restituerade bensinskattemedlen
borde få användas även
för detta ändamål. Det gäller här, som
sagt, framför allt ett konsumentintresse,
men det ligger även i fruktodlarnas intresse
att produkterna blir saluförda på
ett sätt som anstår en svensk näring.

De tidigare anförandena har varit
föredömligt korta och jag skall inte
bryta med denna goda praxis. Jag vill
därför till slut endast be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Iierr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det förefaller som om
frågan om restitution av dessa bensinskattemedel
skulle bli en varje år till
riksdagen återkommande fråga. Frågans
storlek berättigar knappast till
detta. Jag tycker nog att det är ganska
märkligt, att vi varje år skall behöva
diskutera denna fråga på nytt. Vi är ju
ändå överens om det väsentliga, nämligen
att denna skatt skall kunna restitueras.
Vild vi har svårt att enas om är

136 Nr 11 Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

detaljerna beträffande användningen
av dessa medel. Jag har svårt att förstå
det motstånd som förekommer varje
år när det gäller användningssättet.
Det är inte heller något starkt argument
som reservanterna har när de säger,
att man borde bygga på ett säkrare
underlag än det vi nu har.

Det är mycket möjligt att här kan finnas
små felmarginaler. Det är kanske
ofrånkomligt. Men felmarginalerna kan
också ligga åt det hållet, att de missgynnar
trädgårdsnäringen, eftersom det
inte föreligger inregistreringsskyldighet
för vederbörande traktorer. I varje
fall bör ju den saken inte beröra sättet
för dessa pengars användning.

Herr Gustafson i Dädesjö sade nyss
att man gjort avsteg från de principer,
enligt vilka riksdagen 1956 beslöt att
dessa medel skulle utgå. Ja, det där
kan man diskutera. I den skrivning
som då gjordes hette det beträffande
användningssättet, att man i första
hand skulle använda pengarna till dessa
ändamål. Därmed är givetvis icke
sagt att man inte får använda dem även
till annat framdeles. Kan man finna en
aktuellare eller effektivare användning,
varför skulle man då inte besluta
därom? Vi har ju till uppgift här i
riksdagen att söka finna vägar för att
använda dessa medel på effektivast
möjliga sätt och jag kan inte finna, att
vi skall behöva vara så bundna av en
gång fattade beslut, att om vi finner att
pengarna bättre kan användas på annat
sätt vi inte skulle kunna göra detta
genom att vidga användningssättet. Vi
har väl tidigare ändrat principer som
varit väsentligt mycket viktigare än
denna. Herr statsrådet har själv varit
med om att ändra sådana principer
och det har gått bra. Jag tycker därför
att det är en mycket svag argumentering,
då man vill låsa sig så benhårt
fast vid riktlinjer som man en gång
dragit upp.

När vi beviljade dessa restitutionsmedel
gav vi därmed också trädgårds -

odlarna rätt att inför lantbruksstyrelsen
framföra sina önskemål om hur
pengarna borde användas. Detta är
också en princip som vi slagit fast, att
trädgårdsnäringens folk skall få vara
med och säga hur man helst vill ha
pengarna använda.

I år har man från trädgårdsodlarhåll
sagt att man vill ha en sådan vidgad
användning. Det är sakkunskapen som
har uttalat sig och jag skulle tro att
dessa odlare själva bäst vet, var dessa
medel bör användas just nu. Det är
ingen tvekan om att de krav som framställts
i årets motioner är de krav, som
för dagen är aktuellast inom svensk
trädgårdsnäring. De gäller upplysningsverksamheten
för avsättningen,
propaganda för organisationsarbetet
etc. etc. Dessa problem växer ingalunda
fram av sig själva. All organisation
kräver propaganda och arbete och det
är till detta arbete man vill använda
dessa pengar.

Det är ett klart samhälleligt intresse
att denna näringsgren också blir organiserad
i fråga om försäljningen. Eller,
som jag tror att någon har sagt tidigare:
Det blir därmed inte bara en
bättre ordning inom näringen. En organisation
kommer också att resultera
i bättre kvalitet för konsumenterna, i
en bättre service och en bättre ordnad
avsättning, vilket alla har glädje av.

Här har även framhållits att vad man
nu främst fäster blicken på i detta avseende
är organisationsarbetet i hälsingborgstrakten.
Det kan naturligtvis
genmälas att den frågan har en relativt
lokal begränsning, men det förhåller
sig ändå inte bara på det sättet.
I dag diskuteras faktiskt försäljningsorganisationen
över stora delar av vårt
land bland trädgårdsodlarna. Problemet
är lika aktuellt överallt och står i
dag i diskussionens centrum. Organisationsproblemet
i hälsingborgstrakten
kan emellertid komma att bli avgörande
för hurudan fortsättningen skall bli
och man ställer sig därför i viss mån

137

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Gottgörelse till

avvaktande för att se hur problemet
där skall lösas. Det är en mycket stor
affär att utreda, planlägga och organisera,
och det är självklart att innan odlarna
på andra ställen vågar ge sig i
kast med så stora affärer, vill man se
hur planerna kommer att ta form i denna
trakt.

De ändamål som man vill använda
dessa pengar till är av den karaktären,
att de gagnar hela vårt lands trädgårdsnäring
och de bör därför falla under
de principer, som riksdagen en gång
har gått in för. För min del kan jag
som sagt inte finna det riktigt att man
skall vara så benhårt låst vid en gång
fattade beslut att, om man senare kan
fatta klokare beslut, man skall känna
sig förhindrad att göra detta.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Nej, herr Hansson i Skegrie, man
skall inte vara benhårt fastlåst vid en
gång fattade beslut. Men när man har
så begränsade medel till förfogande
som det här är fråga om — på den
punkten finns inga meningsmotsättningar
mellan motionärerna och reservanterna;
det gäller 297 000 kronor —
anser vi reservanter att det är klokt
att inte splittra dessa medel på alltför
många små detaljuppgifter, om det
skall ha någon effekt.

De förtjusande interiörer från tillvägagångssättet
vid försäljningen av frukt
till Norrland, som herr Nilsson i Bästekille
här lämnade, vittnar otvetydigt
om att det på detta område i hög grad
behövs en konsumentupplysning. Å
andra sidan bör man väl i större utsträckning
än som hittills skett kunna
använda sig av de organ för konsumentupplysning,
till vilka vi ger anslag
i annan ordning.

Jag skall inte alls motsätta mig en
utvidgning av användningsområdet,
när det genom en inventering framgått,

Nr It

trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

hur stort beståndet av jordfräsar är
och hur mycket bensin de förbrukar,
samt klarlagts, att mer pengar måste
till. Då finns det motiveringar för en
utvidgning, men dessförinnan bör vi
hålla oss inom den ram som gäller för
innevarande budgetår. — Första kammaren
har ju redan antagit reservationen,
och därför är det väl klokast att
även andra kammaren gör detta. Gör
vi det inte, faller ju ändå frågan.

Jag skall inte närmare gå in på frågan,
hur dessa pengar skall betraktas.
Både herr Nilsson i Bästekille och herr
Hansson i Skegrie har använt uttrycket
»egna medel», men vore det verkligen
så helt näringens egna medel,
skulle man ju knappast behöva gå till
riksdagen och fråga, till vilka ändamål
man skall använda dem.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har en något annan
uppfattning om dessa medel än herr
Gustafson i Dädesjö. Herr Gustafson
säger, att när man rör sig med begränsade
medel, bör man inte frångå de tidigare
uppdragna riktlinjerna för användningen.
Men det kan lika gärna sägas,
herr Gustafson, att när medlen är
så begränsade, bör man använda dem
på effektivast möjligast sätt och till vad
som för dagen är mest aktuellt. Och jag
skulle tro att ingen känner bättre till
var dessa pengar effektivt kan användas
än just odlarna själva. Vi bör nog
ge dem det vitsordet.

Det är riktigt som herr Gustafson säger,
att första kammaren antog reservationen,
men det skedde med mycket
snäv marginal.

Jag har för min del inte sagt att
detta är »egna medel» — det har andra
gjort. Man kan tvista om den benämningen,
men jag vill bara ha sagt, att
vi ju givit trädgårdsodlarna rätt att
delta i förslagsställandet när det gäller
användningen av dessa pengar, och

Nr 11

138

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

skall det vara någon mening med denna
princip, bör vi väl också rätta oss
efter den.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag kan saklöst ge dem
rätt som strukit under, att 297 000 kronor
är inte mycket pengar i detta sammanhang,
men man kan ju fortsätta att
spinna på den tråden och säga, att ju
flera ändamål ett litet belopp skall användas
till, desto mindre blir effekten
av pengarna.

Därmed har jag inte ett ögonblick
satt i fråga att de önskemål, som framförts
av herr Nilsson i Bästekille och
herr Hansson i Skegrie samt av herr
Nilsson, i och för sig är hur angelägna
som helst. Trädgårdsnäringen befinner
sig i dag i en situation som inte är
tillfredsställande. Man har inte lyckats
lösa sina organisationsproblem, och det
är beklagligt. Någon central organisation
finns inte. En del av de uppgifter,
som den vidgade användningen skulle
förutsätta, sätter man ett frågetecken
för: vem skall handha saken och på
vad sätt skall den handhas?

Jag behöver inte inför de mveket sakkunniga
företrädare för trädgårdsnäringen,
som tagit till orda här förut,
i detalj redogöra för hur splittringen
ter sig. Men det visar sig att inom den
delegation, som lantbruksstyrelsen ändå
rådgör med, är meningarna mycket
delade om på vad sätt och till vilken
storlek den eller den grenen inom trädgårdsnäringen
skall tillgodoses, när det
gäller restitution av bensinskattemedel.

Jag tror det är på det planet man
finner motiveringarna för att utskottsreservanterna
ställer sig ytterligt tveksamma
till en utvidgning av de ändamål,
för vilka dessa ganska begränsade
medel skall användas. Det är inte riktigt
på det sättet -— om jag får vända
mig till min närmaste företrädare — att
för en del av de utredningsuppdrag och

undersökningar, som herr Hansson i
Skegrie ansåg nödvändiga, ger de nuvarande
reglerna och principerna för
medlens användning mycket väl utrymme.
Men däremot är det en annan sak
som jag tycker spelar en stor roll. Det
är en princip rörande användningen av
de restituerade medlen till trädgårdsnäringens
utövare — hur osäkert materialet
nu än är — som fastslagits av 1956
och 1957 års riksdagar och som riksdagen
måste slå vakt om, så att den
inte på något sätt skjuts åt sidan. Jag
tänker på risken av att dubblera användningen
av medlen från olika håll.

När herr Nilsson i Bästekille -— med,
som jag tror, goda skäl — vänder sig
med sin upplysning till norrlandsbänkarna,
så är det i och för sig gott och
väl. Men samma upplysning skulle med
fördel kunna riktas till exempelvis statens
konsumentråd, till vilket riksdagen
för konsumentupplysning beslutat anvisa
400 000 kronor. Det finns dessutom
för institutet för konsumtionsfrågor
765 000 kronor och för statens konsumentråd
70 000 kronor. Kan det då vara
riktigt välbetänkt ur trädgårdsnäringens
egen synpunkt att på denna väg
söka dubblera medelsanvisningen och
riskera att det uppstår tveksamhet, huruvida
det är så förnuftigt att renodla
de anslag som går och tidigare gått till
konsumentupplysningen? Jag tror det
är en viktig princip, som inte bara gäller
denna fråga utan över huvud taget
konsekvensen i riksdagens handlande.

Om man skulle utvidga ändamålet för
bensinskatterestituerade medel till reseunderstöd,
så finns det i jordbrukets
huvudtitel en särskild anslagspost för
det ändamålet. Är det då riktigt välbetänkt
och kan man inte sätta i fråga
konsekvensen i att här låta utvidga ändamålet
så att man också får en reseanslagspost
vid sidan av den reseanslagspost
som riksdagen i ett annat
sammanhang har godkänt? Jag tror inte
att trädgårdsnäringens förespråkare kan
ta risken av att misskreditera sitt goda

139

Onsdagen den 26 mars 1958 fm. Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

syfte genom att bortse från den rent
principiella sidan av frågan.

När herr Hansson i Skegrie säger att
detta i första hand skall gå till allmänna
ändamål, så måste man ändå framhålla
att en hel del av de medel, som
här skulle användas till organisationsändamål,
skulle vara klart lokalt betonade,
vilket skulle rubba ännu en av
de ursprungligen grundläggande principerna
för medlens användning, nämligen
att man inte skall påverka konkurrensförhållandena
inom branschen.

Herr talman! Det är kanske alldeles
onödigt att åberopa ytterligare skäl,
även om det finns otaliga sådana. Jag
vill emellertid stryka under att det icke
är någon avvisande hållning till trädgårdsnäringens
önskningar och anspråk,
som ligger bakom utskottsminoritetens
— i detta fall reservanternas —-ståndpunkt. I princip är man ense, men
jag tror att denna kammare gör klokt
i att följa den vägledning, som första
kammaren nyss har givit, därför att
den i det långa loppet bäst främjar det
syfte, varom både majoritet och minoritet
innerst inne är överens.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade att
ju flera ändamål man skall använda
dessa pengar till, desto mindre effekt
kan det bli av dem. Det är ju ingen
som tvin »ar oss att använda dessa pengar
för a’ i de ändamål, till vilka de tidigare
utgått. Medlen är begränsade till
sitt belopp, och när de är använda är
de använda. I det fallet tror jag inte
alls man skall vara rädd för att inte
odlarna ser till att medlen blir använda
på ett effektivt sätt.

Risken att man skulle dubblera medlen
tror jag också odlarna väl håller
reda på, ty det betyder ju en direkt förlust
för dem, om så skulle bli fallet.
Det är ju ett faktum att det utskottet

rekommenderar är precis vad odlarna
har begärt. Detta bör väl förtjäna, som
jag sagt, inte så litet vitsord.

Herr statsrådet gjorde ett uttalande,
om vars innebörd jag är litet fundersam.
Han sade att man skulle kunna
rubba konkurrensförhållandena inom
branschen, om man använder dessa
pengar i organisationssyfte. Jag har den
uppfattningen om allt vad organisation
heter, att det är meningen att organisationen
skall rubba konkurrensförhållandena
inom branchen, men det skall
ske på ett sådant sätt att det blir till gagn
för dem som bildar organisationen. Så är
det väl på arbetsmarknaden, inom fackförbunden,
inom den ekonomiska föreningsrörelsen
o. s. v., och så är det väl
också på detta område. Det är meningen
att man skall använda dessa pengar
för att utreda och påbörja organiserandet
av en avsättningsorganisation, därför
att den kommer att bli en styrka
för odlarna i fortsättningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
säger att det inte skulle betyda så mycket
om det blev flera ändamål, till vilka
dessa pengar skulle få användas. När
de är använda är de använda, sade herr
Hansson i Skegrie. Men det skulle innebära
att för de ändamål, till vilka medel
nu utgår, skulle inskränkningar kanske
behöva ske till förmån för andra.
Jag tror att inom den relativt begränsade
ram där medlen för närvarande
utgår, är medelsanvisningen synnerligen
väl motiverad, och varje utvidgning
kommer att leda till minskad medelsanvisning
för de ändamål, som hittills
har kunnat tillgodoses.

Herr Hansson säger att odlarna nog
kommer att se till att medlen användes
på rätt sätt. Men, herr Hansson i Skegrie,
det saknas ju en central organisation,
som här skulle vara i stånd att

Nr 11

140

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

göra en så objektiv avvägning att man
kunde se att alla ändamål i bidragsposten
på 297 000 kronor blir tillgodosedda
i förhållande till sina behov. Det
är en av de brister, som ännu inte är
avhjälpta. Jag hoppas personligen att
den allmänna trädgårdsutredning, som
redan är fixerad och som jag tror skall
kunna tillsättas inom några få dagar,
bland annat skall ägna sig åt just organisationsproblemet,
som är utomordentligt
viktigt.

Herr Hansson i Skegrie tror vidare
inte på att det finns någon risk för
dubbleringar. Nej, måhända inte för
odlarna, men det var inte heller det
jag fäste uppmärksamheten på. Det
gällde i stället den princip, som ur
riksdagens synpunkt måste betraktas
som utomordentligt viktig, nämligen att
om det finns medel med bestämd lokalisering
till bestämda ändamål på riksstaten,
är riksdagen ganska sunt misstänksam
mot att på andra vägar tillgodose
samma ändamål.

Beträffande konkurrensförhållandena
var inte herr Hansson i Skegrie riktigt
säker på innebörden av mina synpunkter
på den frågan. Jag borde kanske
ha utvecklat synpunkterna mera. Men
är vi inte överens om att dessa medel
är tillskjutna av samtliga inom näringen?
Är det inte det som har förestavat
det sista av de villkor som spikades
av 1956 och 1957 års riksdagar,
nämligen att anslag inte borde leda
till att konkurrensförhållandena inom
branschen påverkades? Det är en av
de principer man följde.

Jag tror att det finns skäl att allvarligt
fundera över om det vore så
välbetänkt med hänsyn till såväl splittringen
som det bristfälliga organisatoriska
underlaget, att man skulle använda
ett statligt anslag, som det trots allt
är fråga om, till att förändra de rådande
konkurrensförhållandena inom
branschen. Jag tror det vore högst betänkligt
för trädgårdsnäringens egna
utövare.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt delta i denna debatt i år,
vilket är anledningen till att jag kommer
in så här efter replikskiftena. Det
var när man i debatten började tala om
att man var så hårt bunden av förut
fattade beslut, att man inte kunde ändra
på besluten, som jag begärde ordet.

Här gäller det inte att ändra på förut
fattade beslut utan på tillämpningen av
dessa beslut. Vid beslutet 1956, då denna
princip fastslogs, drog man paralleller
med det system som tillämpades
inom fisket. Jag tillåter mig citera ur det
utskottsutlåtande i enlighet med vilket
1956 års riksdag fattade sitt beslut,
nämligen sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 1: »Utskottet
tillstyrker sålunda att trädgårdsnäringen
tillerkännes gottgörelse för
av dess yrkesutövare erlagd bensinskatt
efter i stort sett samma grunder som
gäller för fiskerinäringen.» När vi nu
har motionerat, så har vi i stort sett velat
förorda, att de principer som gäller
för fiskerinäringen tillämpas också
här.

Jag lade märke till att reservanternas
talesman, herr Gustafson i Dädesjö, började
debatten med att mycket korrekt
citera ur samma utskottsutlåtande som
jag. Han bygger upp förslaget i reservationen
på vad riksdagen har fastställt
1956, nämligen att de åtgärder som får
vidtas med anlitande av dylika medel
skall avse trädgårdsnäringens allmänna
behov. Om vi då tar en sådan sak
som organisationsarbete för att främja
ekonomiskt samarbete mellan trädgårdsodlarna,
vilket är nämnt i motionerna,
vill jag fråga, om det inte ur
trädgårdsnäringens synpunkt kan betraktas
som ett allmänt behov.

Vidare fortsatte herr Gustafson i Dädesjö
citaten med att säga, att dessa
medel också skulle avses endast för ändamål,
för vilka anslag inte kan påräknas
i riksstaten och vilka är av påtaglig
praktisk betydelse för näringen.

141

Onsdagen den 26 mars 1958 fm. Nr 11

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

Statsrådet påtalade här att trädgårdsodlarna
inte lyckats lösa sina organisationsproblem.
När jordbruket på 1930-talet löste sina organisationsproblem
— vi brukar ju dra paralleller också
mellan jordbruket och trädgårdsnäringen
— hade jordbruket statsanslag för
den uppgiften. Vi motionärer har inte
begärt att trädgårdsodlarna skulle få
statsanslag för att ordna sina organisationsproblem,
utan vi har endast begärt,
att de skulle få använda ett anslag,
som redan står till trädgårdsnäringens
förfogande, för detta ändamål.

Herr Gustafson i Dädesjö påvisade,
att man under vissa förhållanden kan
få anslag från hushållningssällskapen
för ändamålet. Javäl, men man kan inte
få anslag från riksstaten för att fullfölja
det, och därför menar jag, att om
vi nu fattar beslut om utvidgad rätt att
använda dessa medel, så innebär det
endast, att vi fullföljer 1956 års riksdags
beslut.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag förmodar att det för
alla här i kammaren var trösterikt att
lyssna på vad statsrådet sade. Det var
det i alla fall för mig. Han gav oss dels
goda råd, dels vänliga förmaningar. Vidare
uttalade han bekymmer över att
det lilla anslag som står till förfogande
skulle plottras bort — han avsåg väl
på en del oväsentliga saker.

Det är alldeles riktigt att anslaget är
litet. Det är fråga om begränsade resurser.
Det ligger något i vad statsrådet
säger, att när anslaget är litet, är det
inte så lätt att dela ut av det till alltför
många ändamål.

Vi har från utskottets sida försökt att
vara vänliga mot statsrådet så till vida,
att vi inte krävt något ökat anslag. Vi
har inte velat förorsaka departementet
några extra bekymmer. Vi vet alla att
den statsfinansiella situationen inte är
så lysande. När vi på det sättet böjt
oss i fråga om medlens storlek, trodde

vi, att statsrådet skulle tillmötesgå oss
i fråga om att använda medlen. Det
tycker jag är rätt hyfsat gjort av utskottsmajoriten,
och det tror jag, att
statsrådet innerst inne också anser.

Statsrådet sade, att för konsumentupplysning
kunde vi använda statens
konsumentråd. Det är också meningen
att vi skall försöka göra det. Men jag
tror inte det räcker med detta, ty det
är bl. a. med tanke på förhållandena i
Norrland så, att vad som skall göras
måste göras ganska fort och effektivt.
Jag tror inte det räcker med konsumentrådet.
Privatim kanske statsrådet
och jag kan överlägga mera om fruktodlingen.
Vi kanske kan få ett angenämt
samtal om den saken. Jag skall
inte trötta kammaren med det.

Statsrådet påtalade att fruktodlarna
inte har någon fast organisation. Det är
alldeles riktigt. Jag kan också tala om
för statsrådet, om han inte visste det
förut, att det är lättare sagt än gjort att
organisera fruktodlarna.

Jag kan tala om för dem som inte
vet det, att vi håller på att bygga ut
organisationen nere i kiviksområdet,
som är min egen hemkommun, men när
vi en gång efter åtskilliga strider fattade
beslut därom för att vi skulle få
större möjligheter, var det ett stort antal
medlemmar som marscherade ut ur
organisationen. Vi som stannade kvar
fick givetvis ikläda oss de ekonomiska
risker som detta innebar. Det har vi
gjort, eftersom vi på det sättet både
kan hjälpa oss själva som producenter
och se till, att det blir bättre ordnade
förhållanden för konsumenterna.

Jag kan hålla med statsrådet om att
det stod i motionen, att det skulle vara
bidrag till studieresor. För mig personligen
är två saker viktigast i fråga om
användningen av dessa medel, nämligen
organisationen och konsumentupplysningen.
Det bör i alla fall starkt
understrykas, att de är mest betydelsefulla.
Vill statsrådet gå oss till mötes
på denna punkt nästa gång, kan jag re -

142

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Avskrivning av stödlån till jordbrukare m. fl.

dan på förhand lova att vi skall vara
tacksamma, ty det vore ett stort steg
framåt ur både vår synpunkt och andras.

Man har tvistat om ord och upprepade
gånger diskuterat, om det här är
fråga om statliga medel eller inte. Man
kan nog hävda, att det är pengar som
kommit från trädgårdsnäringen och sedan
av staten åter ställts till dess förfogande.
När vi då vill kunna använda
dessa medel för ytterligare ett ändamål
borde vi också få det.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Att första kammaren bifallit reservationen
med 8 rösters majoritet utgör inte
det minsta skäl för att andra kammaren
skulle göra detsamma. Tvärtom borde
den följa en mera positiv linje, så att
vi nästa år kan få första kammaren
över på denna, vilket kanske annars är
uteslutet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Dädesjö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
28 ro) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
om utgången av omröstningen, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 102 ja och
93 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 29—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3\

Avskrivning av stödlån till jordbrukare
m. fl.

Kungl. Maj :t hade under punkten 43
(s. 152—172) föreslagit riksdagen att
medge, att förvaltningen av de i anledning
av skördeskador åren 1950, 1951,
1952, 1954, 1955 och 1957 utlämnade
stödlånen till jordbrukare m. fl. fr. o. m.
den 1 juli 1958 finge anordnas enligt i
huvudsak de grunder, som angivits i
statsverkspropositionen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:267 av herr Franzén
och herr Andersson, Torsten, samt
11:335 av herr Wahrendorff m. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande punkt
ville besluta, att besvär rörande riksbankens
förvaltning av stödlånen skulle
kunna anföras hos Kungl. Maj :t.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:267 och 11:335, medge, att förvaltningen
av de i anledning av skördeskador
åren 1950, 1951, 1952, 1954, 1955
och 1957 utlämnade stödlånen till jordbrukare
m. fl. från och med den 1 juli

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

143

Avskrivning av stödlån till jordbrukare m. fl.

1958 finge anordnas enligt i huvudsak
de grunder, som angivits i propositionen.

Reservation hade avgivits av herrar
Sigfrid Larsson, Eskilsson, Nils Hansson,
Johan Persson, Sandin, Pettersson
i Dahl, Antby, Östlund och Rimås, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 267 och II: 335, medge,
att förvaltningen av de i anledning
av skördeskador åren 1950, 1951, 1952,
1954, 1955 och 1957 utlämnade stödlånen
till jordbrukare m. fl. från och med
den 1 juli 1958 finge anordnas enligt
i huvudsak de grunder, som reservanterna
angivit.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! På denna punkt finns
en reservation, som innebär en ändring
av den föreslagna besvärsrätten. Tidigare
har dessa stödlån handhafts av
riksbanken med den inskränkningen att
det ankommitt på vederbörande lantbruksnämnd
att besluta i fråga om uppsägning
av lån eller ändring av amorteringsvillkor
o. s. v. samt att frågor
om avskrivning av lån hänskjutits till
Kungl. Maj:t för avgörande. Detta är nu
ändrat så att riksbanken helt skall ha
hand om saken. Den får alltså en rent
administrativ uppgift, som inte hör till
dess penningvårdande verksamhet.
Uppdraget innebär att riksbanken helt
skall sköta om stödlånen. Man kan fråga,
om det ur rent principiell synpunkt
är riktigt, att riksbanken skall besluta
om detta och utfärda föreskrifter för
avdelningskontoren, som de har att arbeta
efter, och att stödlånetagare, som
inte anser sig rätt behandlade, skall anföra
besvär hos riksbanken. Det är
egentligen detta sisla som vi reagerat
mot. Statsrådet säger här själv, att han
efter övervägande har funnit sig böra
biträda förslaget om besvärsordningen.

Detta måste såvitt jag förstår innebära,
att han inte är alldeles tvärsäker på att
denna ordning är riktig.

Det skall nu bli riksbankens direktion
som i första hand prövar dessa
ärenden. Denna består av riksbankschefen,
den deputerade och ytterligare
en bankofullmäktig samt vice riksbankschefen
och ännu en tjänsteman i
riksbanken, alltså en delegation på fem
personer. Om det anföres besvär, skall
ärendet dras för bankofullmäktige och
i dess sammanträden deltar givetvis direktionen.
Det är väl nästan otänkbart
att bankofullmäktige då skulle göra någon
ändring av vad direktionen i dessa
ärenden har beslutat.

Jag har inte någon bestämd uppfattning
om huruvida det ur stödlånetagarnas
synpunkt är förmånligast att riksbanken
är besvärsinstans eller att besvär
kan anföras hos Kungl. Maj:t —
det kan kanske ställa sig olika i de enskilda
fallen. Men jag tycker att själva
den princip, som här skall tillämpas,
är felaktig. På andra områden brukar
man ha det så, att ärendena kan prövas
i mer än en instans, och jag tror
att den lånesökande allmänheten har
den uppfattningen att bedömningen
därigenom blir grundligare, för att inte
säga rättvisare.

Det är alltså detta som ligger bakom
vår reservation. Nu kan man ju invända
att riksbanken är riksdagens organ
och att det inte finns någon som
står över bankofullmäktige, inte ens
Kungl. Maj:t. Det är naturligtvis riktigt,
ifall det rör sådana angelägenheter
som tillkommer en penningvårdande
myndighet. Men niir riksbanken i detta
fall får ett administrativt uppdrag, som
inte kan sägas tillhöra dess penningvårdande
uppgifter, är läget ett annat.

Jag vill också hänvisa till det beslut
riksdagen föregående år fattade om
ändring av valutalagen m. in. Enligt vad
som framgår av ifrågavarande proposition,
nr 142; anser besvärssakkunniga
att det inte möter något hinder att till -

144

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Avskrivning av stödlån till jordbrukare m. fl.

lämpa en sådan ordning som reservanterna
här föreslår. Besvärssakkunniga
säger bl. a.: »Riksbanken har sålunda
i princip tillerkänts full oavhängighet
i förhållande till Kungl. Maj:t. Denna
riksbankens särställning torde dock
icke utesluta, att riksbanken på vissa
områden tillägges uppgifter som ett
vanligt förvaltningsorgan» — det är ju
vad som här åsyftas. »I den mån så
sker, torde riksbanken, i vad angår sådan
verksamhet, också vara att behandla
som en förvaltningsmyndighet.»
Detta måste innebära att besvär skall
anföras hos Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag skall inte tynga debatten
med något längre anförande utan
jag ber med det sagda få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! På förevarande punkt,
som avser förslag till avskrivningsregler
för stödlån åt jordbrukare, är ju
utskottet enigt så när som beträffande
den detalj herr Pettersson i Dahl här
sysslat med.

Enligt det föreliggande förslaget
skulle förvaltningen av stödlån, såsom
herr Pettersson i Dahl nämnde, i fortsättningen
helt handhas av riksbanken.
De uppgifter, som avser uppsägning av
lån och ändring av amorteringsvillkor
och som hittills handlagts av lantbruksnämnderna,
skall sålunda ombesörjas
av riksbanken efter yttrande av lantbruksnämnderna.
På förslag av lantbruksstyrelsen
skall vidare riksbankens
direktion utgöra besvärsmyndighet
och klagan mot direktionens beslut
skall föras hos riksbanksfullmäktige.
Gentemot den uppfattning, som herr
Pettersson i Dahl här gjort sig till tolk
för, har utskottet anfört att även om invändningar
av principiell natur kan
riktas mot att ett besvärsförfarande av

detta slag helt skall förläggas till riksbanken,
talar dock övervägande skäl
för den föreslagna ordningen.

Vi har i utskottet hänvisat till att
samma ordning redan nu tillämpas,
t. ex. för de statliga bosättningslånen
och för valutaregleringen. Ingen olägenhet
eller partisk bedömning har förmärkts
i dessa senare fall. Man måste
väl förutsätta att riksbanksfullmäktige
med den sammansättning som fullmäktige
har är förmögna att ge besvärsfrågorna
lika objektiv bedömning som
Kungl. Maj :t, i all synnerhet som utskottet
räknar med intimt och effektivt
samarbete mellan riksbanken och lantbruksnämnderna.
Vi har ansett skäl
tala för den centralisering som här är
föreslagen. Det är en lämplighetsfråga.
Vi tror att centraliseringen leder till
minskad tidsutdräkt för dem som besvärar
sig och till samma säkerhet för
dessa som tidigare.

Jag skall inte ge mig in på diskussion
om huruvida riksbanken som penningvårdande
myndighet äger befogenhet i
detta fall. Den saken får väl avgöras i
annat sammanhang. Det är en principfråga
som kan diskuteras och har diskuterats,
om det är riktigt att ett beslut
som är fattat av ett riksdagens
verk överklagas hos Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Vice ordföranden i
jordbruksutskottet gav i viss mån reservanterna
rätt, och det kan jag mycket
väl förstå. Jag behövde emellertid
inte gå upp hit i talarstolen för att säga
det. Jag tog till orda därför att han
nämnde att det med bosättningslånen
förhåller sig på samma sätt, som nu
föreslås här. Det är riktigt men det är
ganska små lån.

Jag kan erinra om att när det gällde
bostadsbyggandet var tidigare bostadsstyrelsen
besvärsinstans, men den upp -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 145

Bidrag till byggnadsarbeten

giften flyttades över till Kungl. Maj:t,
och att döma av den erfarenhet jag har
på den punkten var det en klok åtgärd.
Rättssäkerheten ur låntagarnas synpunkt
bleve bättre, trodde herr Gustafson
i Dädesjö, ifall denna uppgift lades
hos riksbanken. Det är detta jag sätter
ett stort frågetecken för, och i varje
fall undrar jag om de som det gäller,
d. v. s. låntagarna, tror att rättssäkerheten
är lika bra.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
34:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 64 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

10 — Andra kammarens

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Punkterna 35—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj:t hade under punkten
82 (s. 286—288) föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår anvisa ett belopp
av 1 500 000 kr. Anslagsanvisningen innebure
i förhållande till föregående
budgetårs anvisning en minskning med
1 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 141 av fru Svenson
m. fl. och II: 165 av herr Wahrendorff
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte för ändamålet för nästa
budgetår anvisa ett belopp av 2 500 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:141 och 11:165, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Franzén, Sundin och Pettersson i Dahl,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:141 och 11:165, till
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Vid den här punkten
redovisar utskottet ett förslag från
Kungl. Maj:t som innebär en minskning
av förra årets anslagsbelopp med
1 miljon kronor. Tidigare uppgick anslaget
till 4 miljoner kronor; sedan

protokoll 1953. Kr 11

146 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fn).

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

minskades detta till 2,5 miljoner kronor,
och nu i år har Kungl. Maj:t, som
sagt, skurit ner det ytterligare med 1
miljon så att det endast uppgår till 1,5
miljoner kronor.

Lantbruksstyrelsen har begärt en anslagshöjning
med 2,5 miljoner till 4
miljoner, och man har redovisat skälen
för denna höjning. I sitt yttrande här
talar lantbruksstyrelsen om att det finns
ansökningar från 35 skolor till ännu
ej igångsatta arbeten, varav 17 lanthushållsskolor.
Dessa arbeten skulle dra
en byggnadskostnad av i runt tal 26
miljoner kronor. Vidare säger man att
vid 14 skolor har statsbidragsberättigade
arbeten av olika skäl igångsatts eller
redan färdigställts, representerande en
kostnad av i runt tal 9 miljoner kronor.
Statsbidragsfrågan har i dessa fall ej
prövats i samband med byggnadstillståndsfrågan.
Det är riktigt, så har det
varit.

Kammaren vet ju att enligt gällande
bestämmelser är lantmanna- och lanthushållsskolor,
som uppför godkända
byggnader, berättigade till statsbidrag
till 75 procent. Här har nu många
landsting byggt skolor utan statsbidrag
eftersom det inte funnits möjlighet
att få sådant. Byggnadsstyrelsen har
godkänt bvgnaderna. Man har alltså
inte gått händelserna i förväg, utan frågorna
har handlagts i samråd med
myndigheterna. När det sedan kommer
till kritan och man verkligen skall ha
statsbidraget enligt riksdagens beslut
och Kungl. Maj :ts godkännande, får
man ingenting på grund av att det inte
finns några pengar. Det är många
landsting och många huvudmän som
har ganska stora krav på Kungl. Maj :t.
Jag kan ju som ett exempel säga, att
det finns många landsting som har ganska
stora krav på Kungl. Maj :t. Vi har
det så också i Hallands län. Vi har där
byggt en lantmannaskola och en lanthushållsskola.
Kostnaderna för dessa
skolor uppgår sammanlagt till nära tre
miljoner kronor. Vi har fått bygg -

naderna godkända och avsynade och
skulle alltså ha rättighet att få ut pengarna
för dem. Vi har fått ut litet pengar,
men ett belopp på 1 260 004:41 resterar
i alla fall.

Skolorna har nu använts under
många år. Lantmannaskolan har använts
sedan 1947. Den blev godkänd
1949. Lanthushållsskolan är några år
yngre. Där har alltså landstinget, som
är huvudman, fått ligga ute med pengarna.
Jag har bett landstingets kansli
att göra en uträkning över vad ränteförlusterna
uppgår till. Förutom en kapitalfordran
på staten på nyss nämnda
belopp har landstinget tillfogats en ränteförlust,
som under årens lopp uppgått
till kronor 373 158: 27.

Nu kan man, herr talman, faktiskt
fråga sig om det är riktigt, att denna
förordning tillämpas på detta sätt.
Skulle det inte vara en Kungl. Maj:ts
angelägenhet att se till att skolor bygges
för såväl den manliga som den
kvinnliga delen av lantmannaungdomen?
Vi har ju bestämmelser och förordningar
att leva efter. Är det då riktigt
att strama åt med ytterligare en
miljon kronor, även om man kan säga
att statens pung måste knipas till? Man
skulle nästan lika gärna kunna stryka
anslaget hel och hållet, tv det blir en
ren chimär att ha ett anslagsbelopp på
1,5 miljoner kronor, när behoven och
kraven från de olika huvudmännen är
så stora som de faktiskt är. Hallands
läns landsting är inte ensamt om dessa
fordringar på staten; jag skulle tro att
de allra flesta landsting har sådana.
Därför anser jag att vi reservanter är
mycket blygsamma, när vi kräver att
man i varje fall inte skall sänka anslagsbeloppet
utan låta det kvarstå vid
hittillsvarande 2,5 miljoner kronor.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten utan ber att få yrka bifall till
reservationen på denna punkt.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Ingen kan livligare än

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 147

Bidrag till byggnadsarbeten

jag beklaga att den finansiella situationen
är sådan, att den har nödvändiggjort
en prutning på denna punkt. Utskottet
har yttrat sig lika kort som departementschefen,
vilken hänvisar till
den statsfinansiella situationen. Herr
Pettersson i Dahl har i egenskap av
reservant anfört, att det är kommunerna
och landstingen som blir lidande
härvidlag, därför att de satt i gång med
byggen innan frågan om statsanslag varit
klar. Även om planeringen har varit
godkänd av byggnadsstyrelsen, måste
det väl ändå vara så, att kommunerna
har varit medvetna om vilken risk de
har tagit i detta fall, när de har lånat
upp pengar för ändamålet och satt i
gång med byggena. Visserligen ligger
det snubblande nära till hands att göra
så, men landstingen måste väl ändå ha
klart för sig att den finansiella situationen
kan tvinga till temporära inskränkningar
i fråga om statens anslag.
Det är hårt men nödvändigt. Kommunerna
står då där utan bidrag därför
att de gått händelserna i förväg. Ty
herr Pettersson i Dahl kan väl inte påstå
annat än att så skett.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi har inte gått händelserna
i förväg, herr Gustafson i Dädesjö,
ty vi har följt den väg som man
skall gå. Behovet av byggnaderna skall
prövas av myndigheterna, och de skall
senare godkännas av lantbruksstyrelsen
och byggnadsstyrelsen. Jag skulle
vilja fråga herr Gustafson i Dädesjö,
hur många skolor som skulle ha blivit
restaurerade eller nyuppförda, om man
skulle han väntat tills man var säker
på att man hade pengarna i handen
när man satte igång att bygga? Då tror
jag att det skulle varit ganska dåligt
beställt i fråga om skolor ute på landsbygden.

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Jag tycker nästan att Kungl. Maj :t
skulle buga sig för landstingen, därför
att de förskotterat så mycket pengar
och ordnat undervisningen på ett
så bra sätt som skett utan hjälp av
Kungl. Maj :t. Det kan knappast vara
Kungl. Maj :t värdigt att strama åt anslaget
på detta sätt, ty det är absolut
så, att huvudmännen har rätt att få
dessa pengar enligt tidigare fattat riksdagsbeslut.

Jag protesterar bestämt emot att huvudmännen
i detta fall gått händelserna
i förväg och alltså handlat snabbare
än vad förordningen medger.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! När riksdagen om en
liten stund går att fatta beslut i denna
fråga, är jag rädd för att det blir ett
beslut, som kommer att sprida mycket
stor misstämning ute bland många av
dem, som är förespråkare för vår landsbygdsungdoms
undervisning. De skäl,
som här anföres ifrån departementschefens
och utskottsmajoritetens sida,
är enligt min mening inte bärande.

Det har under flera år varit oerhört
svårt att få tillräcklig förståelse och
tillräckliga anslag för att utbyggnaden
av våra lantmanna- och lanthushållsskolor
skulle kunna försiggå i den utsträckning
som varit erforderlig. Under
den tid, jag var statsråd, fick jag kämpa
en förtvivlad kamp med de statsfinansiella
intressena, och tyvärr förlorade
jag i många av de fall, där jag skulle
ha velat vara med om att få bevilja betydligt
högre bidrag till byggande av
våra lanthushålls- och lantmannaskolor.

I år är det lilla anslag, som tidigare
utgick med 2,5 miljoner kronor, föreslaget
sänkt med 1 miljon, så att endast
1,5 miljon kvarstår. Det anföres
ifrån statsrådets sida, att det är det
budgetära läget, som nödvändiggjort
detta. Ja, herr statsråd, det rimmar litet
dåligt med det beslut, som vi fattade
i förra veckan när det gällde anslag till

148 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter

en annan undervisning, nämligen undervisningen
vid våra universitet. Jag
tycker nog att även landsbygdsungdomen
borde ha möjlighet att vinna större
förståelse för att få sina skolor byggda
i någorlunda god tid.

Nu har det glädjande nog funnits —•
och finns fortfarande -— en annan inställning
hos landstingen, som i dag i
regel står som huvudmän för våra skolor
när det gäller lantbruksundervisningen.
Jordbruksutskottets ordförande
har här varit inne på de medel, som
är förskotterade och i fråga om vilka
man gjort en liten matematisk undersökning.
Om man inte gör någon förändring
— vilket jag dock hoppas skall
ske — beträffande det förslag som här
föreligger, kommer det faktiskt att
dröja ungefär sju år, innan statsbidrag
kommer att utgå för de medel, som
under senare år är förskotterade av
landstingen till dessa skolor.

I det läge, som vårt jordbruk nu
håller på att segla in i, där kampen för
tillvaron tycks bli oerhört mycket hårdare
än tidigare, synes en av de goda
möjligheterna, då det gäller att hävda
oss och föra vårt jordbruk framåt, vara
kunskap och undervisning. Därför är
det beklämmande, att det inte funnits
större förståelse, vare sig hos regeringen
eller hos utskottsmajoriteten, så
att de kunnat gå med på att föreslå något
högre belopp.

Jag tror att reservanterna i och med
det krav som är ställt inte på något sätt
gått för långt och begärt någonting utöver
vad statsmakterna till och med i det
— jag erkänner villigt — nuvarande ansträngda
budgetära läget borde ha kunnat
ge sin anslutning till. Jag hoppas
dock, att det skall finnas förståelse hos
kammarens ledamöter för reservanternas
synpunkter, och jag vågar tro, att
en del av utskottets ledamöter, som
kanske i dag står på utskottsmajoritetens
sida, dock i respektive landsting
vill vara med om att stödja lantbruksundervisningen
på ett bättre sätt än

vad som framgår av det förslag, som
nu ligger på riksdagens bord.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 73—191

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192

Lades till handlingarna.

§ 16

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

§ 17

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion angående sjukgymnastverksamheten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående hyressättningen
i vissa äldre fastigheter.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 106 av herr Petersson, Bertil, och
II: 125 av herr Svenning m. fl. hade föreslagits,
att generell hyreshöjning icke

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

149

skulle utgå med samma belopp i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter
som i övriga fastigheter och att det uppdroges
åt hyresrådet eller annan myndighet
eller utredning att snarast möjligt
inkomma med förslag till särskild
bedömning och hyressättning i dessa
fastigheter.

Utskottet hemställde, alt de likalydande
motionerna 1:106 och 11:125 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I hela landet — med
undantag för Stockholm •— har fastigheter,
byggda före 1942, under åren sedan
generell hyreshöjning medgivits
fått en höjning med inte mindre än
39 procent. Stockholm har en procentsats
på 29. Dessa procentsatser har också
gällt i fråga om äldre, saneringsmogna
fastigheter, trots att i dessa någon
mera märkbar lägenhetsreparation
inte utförts.

Hälsovårdsnämnderna i allmänhet
har sällan fordrat någon lägenhetsupprustning
i dessa fastigheter, även om
lägenheterna varit i starkt behov därav.
Motiveringen har ofta varit, att sanering
kan vara nära förestående.

En del av den generella hyreshöjningen
har ansetts skola kompensera de
ökade utgifterna för vatten, renhållning
m. m. Men den största delen har faktiskt
varit beräknad att täcka de ökade
inre reparationskostnaderna. När inga
förbättringar kommit till stånd, har detta
inneburit, att i vissa fastigheter större
delen av de generella hyreshöjningarna
gått direkt till fastighetsägarna,
utan att hyresgästerna kompenserats genom
bättre lägenhetsunderhåll.

Innan hyresrådet i juni 1957 framlade
förslag till generell hyreshöjning för
tiden efter den 1 oktober 1957, hade
mellan parterna på hyresmarknaden,

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter

Sveriges fastighetsägareförbund och
Hyresgästernas riksförbund, träffats
överenskommelse om viss förskottsersättning
för att möjliggöra en ökning av
reparationsvolymen, och denna överenskommelse
beaktades sedan av regeringen
vid bedömandet av den generella
hyreshöjningens storlek. Parterna
ansåg, att denna extra kompensation
skulle möjliggöra ökade reparationer i
större utsträckning och i sådana fall,
där hyresgästerna hade rätt att begära
sådana och hyresvärdarna hade skyldighet
att ombesörja ett tillfredsställande
lägenhetsunderhåll. Någon bestämmelse
om undantag för de saneringsmogna
fastigheterna har inte givits på
grund av kompensationens generella
karaktär, och därför har hyresgästerna
i de fastigheter det här gäller fått bära
en extra höjning utan att ha möjlighet
att med framgång kräva att den del av
höjningen, som avser lägenhetsreparationer,
skall av fastighetsägarna användas
därtill.

Det är en uppenbar orättvisa, att en
kostnad pålägges hyresgäster, som inte
kan komma i åtnjutande av de förmåner,
som man velat vinna med uppgörelsen,
och det är detta vi har velat påtala
i motionen.

Den sammanlagda hyresavkastningen
i de saneringsmogna fastigheterna har
också en mycket stor betydelse, när det
gäller att inlösa de uttjänta fastigheterna.
Genom den medgivna hyreshöjningen
har värdet på de saneringsmogna
fastigheterna stigit, och det kan inte
vara i samhällets intresse att dessa värden
drivs i höjden.

Faktiska exempel finns, som visar,
att fastighetsägare i hög grad utnyttjar
hyresavkastningen som en värdebedömning,
när de skall sälja fastigheterna.
•Tåg har exempelvis vid många tillfällen
som Malmö stads representant kommit
i kontakt med sådan bedömning
när det varit fråga om att inköpa fastigheter.
Ett helt kvarter inköptes för
kort tid sedan i Malmö för rivning och

150

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter

för att bereda plats åt en ny infartsled.
Samtliga dessa fastigheter var redan
1940 saneringsmogna och har inte
blivit bättre med åren, utan tvärtom.
Trots detta nödgades staden ge mycket
höga priser vid inlösningen, och
priserna var i allmänhet baserade på
den hyresavkastning, som fastigheterna
gav. Liknande försäljningar har ägt
rum till privata byggmästare eller byggnadsfirmor.

Skall man betala så mycket för de
saneringsmogna fastigheterna, leder
det till höga exploateringstal och dryga
hyror i de nya byggnader, som ersätter
de gamla. De som vill bygga får
ju kompensera sina kostnader för tomtinköpen.

Jag vill i detta sammanhang också
bemöta ett av remissyttrandena. Statens
hyresråds majoritet har i sitt remissyttrande
sagt, att när en lägenhet är utdömd,
så flyttas familjen, och därigenom
blir aldrig frågan om generell hyreshöjning
riktigt aktuell i de saneringsmogna
fastigheterna.

Om det vore så enkelt, skulle jag vara
tacksam, men tyvärr talar verkligheten
ett helt annat språk. I allmänhet utdömer
hälsovårdsnämnderna under nuvarande
bristläge på bostadsmarknaden
lägenheterna först efter nuvarande bostadsinnehavares
avflyttning. Det är
den utdömningsmetod som användes.
Endast när det gäller katastroffall eller
när det rör sig om familjer med flera
barn, kan det ibland hända att man
ordnar avflyttningen relativt snabbt.
Men den stora delen av hyresgäster som
bor i dessa fastigheter får räkna med
att bo kvar under en ganska lång tid.

Jag har här i min hand en utredning,
som helt nyligen är gjord i den hälsovårdsnämnd,
där jag har äran att vara
ordförande, och den utredningen visar
att under åren 1950—1957 har det fortlöpande
anmälts 797 utdömningsbara
lägenheter. Med mycket stort besvär och
genom god kontakt med bostadsförmedlingen
har 468 hyresgäster kunnat

flyttas, men det bor fortfarande kvar
329 hyresgäster i slumkvarteren, och
de får räkna med att ännu under ganska
lång tid bo kvar i de utdömda och
hälsovådliga lägenheterna; detta mest
därför att det är bostadsbrist och därför
att det rör sig om människor med
mycket små ekonomiska resurser. Dessa
måste i första hand erbjudas lägenhet
i det gamla bostadsbeståndet, eftersom
de inte har möjlighet att ta någon erbjuden
ny lägenhet på grund av hyrespriset.
De får nu betala full hyra och
fullt generellt liyrestillägg i en lägenhet,
som inte på något sätt fyller kraven på
en människovärdig bostad. De kan inte
räkna med att få sin lägenhet reparerad,
trots att de betalar en hyreshöjning,
som till största delen är avsedd
att utgöra ersättning för lägenhetsreparationer.

Det är riktigt att det i hyresregleringslagens
3 § har införts en ändring
med verkan från den 1 januari 1957,
i vilken det heter: »Om lägenhetens
skick avsevärt försämrats eller hyresgäst
tillkommande förmåner påtagligen
inskränkts, äger nämnden på framställning
av hyresgästen eller hyressökanden
nedsätta grundhyran till skäligt
belopp.» Bestämmelsen har emellertid
hittills inte tillämpats i någon större
utsträckning, och det torde vara ganska
svårt att få en någorlunda enhetlig
tillämpning över hela landet, speciellt
när det gäller saneringsmogna fastigheter.

Hälsovårdsnämnderna har inget intresse
av att onödigt länge konservera
gamla fastigheter, och det torde därför
knappast vara att räkna med att de
ålägger fastighetsägarna att göra mer
än vad som är absolut erforderligt för
att skydda hyresgästernas hälsa. Det
blir mest yttertak och värmekällor, som
man ålägger vederbörande att hålla i
stånd.

Hyresnämnderna i allmänhet torde
vid sin bedömning ta hänsyn till hälsovårdsnämndens
inställning, och på

Nr 11

151

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

grund härav föreligger knappast någon
möjlighet att få till stånd en justering
av hyran nedåt i de fastigheter det här
gäller. Hyresnämnderna räknar med
att det kan vara jämförelsevis korta tidsintervaller
det rör sig om, innan husen
rives, och att det därför knappast är
erforderligt att göra en hyresjustering,
trots att den senaste generella hyreshöjningen
tydligt anger att större delen av
höjningen är avsedd för lägenhetsunderhåll.

Det borde vara möjligt att i en utredning
eller genom ett riksdagens beslut
ange bestämda riktlinjer åt hyresrådet
för en hyresbedömning i de fastigheter
det här gäller. Både med hänsyn till hyresgästernas
hyreskostnader och samhällets
intresse av att saneringskostnaderna
inte göres dyrare än vad som är
oundgängligen nödvändigt, är klara anvisningar
till hyresmyndigheterna erforderliga,
och enligt min åsikt behöver
de inte vålla det administrativa besvär,
som man i remissvaren gör gällande.

Jag tackar för utskottets positiva
skrivning men anser att utskottet redan
nu borde ha kunnat tillstyrka motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 125 i denna kammare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tror att den skildring
som här lämnats är riktig och att
det alltså finns ett befogat missnöje
med att folk, som bor i urusla lägenheter,
skall betala den hyreshöjning, som
åtminstone delvis var avsedd att användas
till reparationer, fastän de sedan
inte kommer i åtnjutande av några
reparationer. Utskottet är fullt ense
med motionärerna på denna punkt. Motionärerna
har emellertid icke begärt
en sådan utredning, som erfordras för
frandäggande av generella bestämmelser,
nämligen om avgränsningen av de
lägenheter som skall betecknas såsom saneringsinogna
och sålunda kan bli
undantagna från en generell hyreshöjning.

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter

Motionärerna har begärt att riksdagen
i dag skulle besluta, att generell
hyreshöjning icke skulle utgå med samma
belopp i saneringsmogna eller utdömda
fastigheter som i övriga fastigheter.
De har dock inte definierat begreppet
»saneringsmogen». Man vill
vidare åstadkomma en avvägning av
hyresprissättningen och säger att hyresrådet
eller annan myndighet eller utredning
kanske kunde syssla med denna
sak, men ett fastställande av vad
som innefattas i begreppet »saneringsmogen»
begäres icke. Det är emellertid
där svårigheten ligger. Både minoriteten
och majoriteten inom hyresrådet
har påpekat att det är ytterst svårt att
avgöra, vilka fastigheter som bör betecknas
som saneringsmogna och sålunda
enbart på grund av denna beteckning
vara undantagna från den generella
hyreshöjningen. Även hyresgästernas
egen riksorganisation har framhållit
svårigheterna härvidlag och sagt att begreppet
möjligen skulle kunna utredas.
Där framföres sålunda det utredningsförslag
som motionärerna icke kommit
med.

Det har från alla håll påpekats att det
torde vara svårt att finna en generell
väg för befrielse från hyreshöjning, och
just av denna anledning företogs rätt
nyligen en ändring av 3 § hyresregleringslagen,
varigenom nedsättning av
hyran efter en individuell prövning
skulle kunna medgivas bl. a. om fastighetsägaren
eftersatte de reparationer,
som avsetts skola garanteras genom den
generella hyreshöjningen. Motionärerna
menar att de lägenheter, som utdömdes
av hälsovårdsnämnden, utgör en lätt avgränsbar
grupp. Samtidigt framhålles
att dessa av hälsovårdsnämnden utdömda
lägenheter inte repareras, ty de
avses skola bibehållas endast under förhållandevis
kort tid.

Vi är inom utskottet väl medvetna
om att, som motionärerna säger, många
bor kvar i dessa lägenheter även sedan
hälsovårdsnämnden dömt ut dem, men

152 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Hyressättningen i vissa äldre fastigheter

vi ser inte någon möjlighet att gå på
begreppet saneringsmogen lägenhet. Vi
anser att man i stället skall gå den vägen,
att man använder sig av 3 § hyresregleringslagen
i dess nya utformning
för att om det visar sig nödvändigt få en
del fall prövade av hyresrådet. Denna
möjlighet har ju stått till buds endast
en rätt kort tid, och genom de fortsatta
erfarenheterna skulle man kanske kunna
komma fram till generella grunder i
stället för den individuella prövning
som nu företas. I vår hjälplöshet och
med hänsyn till motionernas grumliga
form har vi i utskottet inte kunnat ange
någon annan väg än denna, att skaffa
erfarenheter och sedan, om det befinnes
att den företagna ändringen av 3 §
hyresregleringslagen inte medfört önskat
resultat, komma igen och precisera
hur lagrummet bör formuleras för att
möjliggöra en generell hyresnedsättning.

Det är inte brist på förståelse, utan
helt enkelt därför att vi inte förstår
mer än motionärerna och de myndigheter
som yttrat sig i ärendet och liksom
dessa inte kunnat anvisa någon
lösning. Utskottet har sålunda inte kunnat
biträda motionärernas yrkande men
väl önskat uppmuntra dem att sedermera,
med en annan hemställan och
möjligen också under åberopande av
de erfarenheter, som vunnits sedan 3 §
hyresregleringslagen tillämpats en längre
tid, komma igen för att finna full
förståelse hos utskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag tycker inte att problemet
behövde vara så invecklat som
det här sägs. I och med att hälsovårdsnämnden
utdömt en lägenhet, så är den
utdömd. Om detta anmäles till hyresnämnden,
så kan hyresnämnden ta ställning
till att det är fråga om en saneringsmogen
lägenhet eller fastighet.

Varje lägenhet som utdöms av hälsovårdsnämnden
anmäls och registreras.
Jag menar inte att man skall gå längre,
ty innan hälsovårdsnämnden har sagt
sitt ord, kan man inte avgöra om en lägenhet
är saneringsmogen. I min kommun
gör vi så, att vi dels anmäler utdömningsfallet
till bostadsförmedlingen
och dels registrerar det på annat sätt.
Om hyresnämnden också hade fått anvisning
om hur utdömningsfallet skall
bedömas, hade det varit mycket lättare.
Det har också Hyresgästernas riksförbund
sagt i sitt remissvar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Detta står icke i motionen,
utan det är någonting alldeles nytt
som herr Svenning nu förde fram, nämligen
att en generell hyresnedsättning
skulle följa hälsovårdsnämndens utslag.
Den saken har vi inte haft tillfälle att
behandla i utskottet.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 125; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svenning begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 125 av
herr Svenning m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

153

Omorganisation av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström m. m. — Kom

munalvalen 1959—1962 m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svenning begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
166 ja och 25 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Omorganisation av statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner angående omorganisation
av statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Utskottet har delvis behandlat
denna motion välvilligt, och jag
vill redan nu meddela, att jag inte kommer
att yrka bifall till motionen eller
begära rösträkning.

Bakgrunden till motionen är, att
abonnenterna hittills inte haft några
organisationer, genom vilka de kunnat
representeras i statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström, som inrättades
1838 och fick sin instruktion utfärdad
den 17 november 1939. I denna
nämnd, som även träffar förlikningar
och fastställer vissa avgifter, har de
flesta ledamöterna företrätt kraftleverantörernas
intresse.

Vi vill inte rikta någon kritik mot
den verksamhet, som nämnden hittills
har bedrivit. Men då konsumenterna nu
genom den nyinrättade Landsbygdens
elnämnd, vars huvudmän är Hushållningssällskapens
förbund, Kooperativa
förbundet, Riksförbundet för elektrifiering
på landsbygden, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska landstingsförbundet
och Sveriges lantbruksförbund,
har fått möjligheter att sätta in
kompetenta representanter i prisregleringsnämnden,
har vi väckt denna motion.
Utskottet har behandlat motionen
relativt välvilligt, och jag hoppas nu
endast att Kungl. Maj:t vid prövning av
Landsbygdens elnämnds framställning
angående omorganisation av statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström
skall se till att konsumentintressena
blir tillgodosedda.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20

Föredrogos vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
angående billigare elektrisk kraft
på Gotland; och

konstitutionsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av väckta motioner angående
översyn av bestämmelserna om
val av kyrkomötets lekmannaombud.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Kommunalvalen 1959—1962 m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1959—1962 in. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 16 januari 1958 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 24, vari Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett däri intaget
förslag till lag med vissa bestämmelser
om kommunalval för perioden
1959—1962 in. m.

154 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Kommunalvalen 1959—1962 m. m.

1 samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft tre
motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionerna I: 191: II: 228
och 11:320 måtte antaga det i förevarande
proposition nr 24 framlagda förslaget
till Lag med vissa bestämmelser
om kommunalval för perioden 1959—
1962 m. m.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr von Friesen med instämmande av
herrar Wcihltiml, Sveningsson, Ollén,
Fritiof Karlsson, Lundström, Braconier,
Hammar, Dahlén och Nilsson i Tvärålund.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats icke en reservation utan ett av
mig formulerat särskilt yttrande, i vilket
samtliga icke socialdemokratiska ledamöter
av utskottet instämt. Utskottets
uttalande är följaktligen dikterat endast
av hälften inom utskottet. Jag skall med
några ord motivera det ställningstagande,
som vi för vår del gjort.

Det blev mycket snart klart, att
samtliga icke socialdemokratiska representanter
hade de största sympatierna
för ett motionsvägen framfört yrkande
av herr Dahlén, som med accepterande
av den sedan lång tid tillämpade uddatalsmetoden
dock ville ändra divisorn
från av Kungl. Maj:t föreslagna 1,4 till
1,3. Om vi fullföljt denna tankegång och
yrkat bifall till motionen, kunde det ha
inneburit att utskottets hemställan efter
lottdragning fått den utformningen att
riksdagen, med avslag på förslaget i
proposition nr 24, måtte ändra divisorn
till 1,3.

En sak var för oss alldeles uppenbar,
nämligen att, oavsett hur lotten föll i
utskottet, skulle ett sådant yrkande vinna
bifall i denna kammare — det
skulle ju stödjas av samtliga icke socialdemokratiska
representanter, och

därmed fanns alltså en klar majoritet.
Men då vi närmare satte oss in i vilka
konsekvenser yrkandet skulle få — det
vill säga att kamrarna stannat vid olika
beslut genom att första kammaren bifallit
propositionens förslag och andra
kammaren motionens, så fann vi att det
var mycket sannolikt, att propositionen
därmed skulle ha fallit. Yad hade blivit
följden av detta? Jo, vi hade måst gå
tillbaka till det tidigare tillämpade valsystemet
och använda den d’Hondtska
metoden med karteller.

För mig — och jag tror att detsamma
gäller alla dem som jämte mig står på
det särskilda yttrandet —- tedde sig ett
sådant perspektiv inte särskilt lockande.
Jag har under praktiskt taget alla
de år jag varit politiskt verksam ansett
att kartellsystemet varit en olycka.
Det har inneburit en mycket allvarlig
snedvridning. Väljarna har inte riktigt
kunnat få klart för sig, hur deras röster
faller. De har velat stödja en representant
för ett visst parti, men deras röster
har medverkat till att en representant
för ett annat parti — som man kanske
i vissa avseenden sympatiserar med
men dock i andra avseenden helt ogillar
— blivit vald. Jag tror också att
det här i riksdagen råder en allmän
enighet om att det var ett framsteg, när
vi kom ifrån kartellsystemet.

Följaktligen ville vi inte vara med om
en sådan utgång. När vi tänkte oss in
i konsekvenserna av ett ställningstagande
i anslutning till den av mig apostroferade
motionen, ansåg vi oss inte ha
något annat val än att med uttalande av
vår protest mot den divisor, som regeringen
fortfarande håller fast vid, lägga
ned våra röster vid avgörandet inom
utskottet.

Man frågar sig då: När två meningsriktningar
— lika starka — stod mot
varandra och den ena ansåg att divisorn
skulle vara 1,4, den andra att den
skulle vara 1,3, skulle det inte kunnat
på något sätt gå att åstadkomma en
rättvis sammanjämkning mellan dessa

Onsdagen den 26 mars 1958 fin.

Nr 11

155

olika tal? Jag tog också kontakt med
socialdemokraterna i utskottet och hade
samråd med en av deras talesmän
för att undersöka, huruvida vi inte
skulle kunna ena oss genom att gå varandra
halvvägs till mötes. 1,35 är ett matematiskt
sett ganska olyckligt tal, men
lVå skulle inte ha blivit så krångligt att
räkna med, och detta bud lämnades till
socialdemokraterna. De övervägde det
men beslöt så att inte frångå propositionens
tal 1,4.

När man då alltså inom utskottet avböjt
en kompromiss, som ur många synpunkter
tedde sig tilltalande — vi framhåller
ju i det särskilda yttrandet att
frågan om valsättets utformning synes
vara en angelägenhet, där största möjliga
enighet bör eftersträvas — framstod
det som föga sannolikt, att en sammanjämkning
skulle kunna uppnås efter
olika beslut i kamrarna.

Beträffande själva sakfrågan skall jag,
herr talman, fatta mig mycket kort.
Den har ju vid olika tillfällen diskuterats
ganska lidelsefullt här i kammaren,
och från vårt håll har vi som bekant
redan tidigare mycket starkt kritiserat
den nu tillämpade av regeringen föreslagna
divisorn 1,4. Vägledande för oss
har därvid helt enkelt varit att divisorn
1,3 ger ett rättvisare utslag än 1,4. Den
senare medför en klar överrepresentation
av det största partiet. 1,3 är under
alla förhållanden rättvisare. Detta tal
fyller det proportionella valsystemets
anspråk på rimlig rättvisa, samtidigt
som det utgör en alldeles tillräcklig
spärr mot uppkomsten av allsköns småpartier,
vilket har varit ett av huvudargumenten
för införande över huvud
taget av en spärr på detta område.

Jag skall inte mera orda om den saken.
Jag anser det inte heller nödvändigt
att vi tar upp en allmän debatt
ännu en gång — jag vet inte för vilken
gång i ordningen — om dessa ting, då
vi väl inte lär kunna övertyga varandra.
Jag kan bara med beklagande konstatera
att vi trots våra ansträngningar

Kommunalvalen 1959—1962 m. m.

inte lyckats nå en överenskommelse
inom utskottet, och en sådan kan följaktligen
ej heller uppnås i riksdagen.

Jag skall bara, herr talman, avsluta
mitt anförande med ett par mera allmänna
reflexioner om den underliga
situation, som vi rent författningsmässigt
befinner oss i och som så klart och
tydligt illustreras av inställningen till
den här frågan. På grund av att vi har
ett tvåkammarsystem -— med eftersläpande
socialdemokratisk majoritet i
första kammaren — kan vi inte vinna
gehör för en mening, som i själva verket
omfattas av majoriteten och som
skulle vinna bifall, därest vi hade det
enda konstitutionellt riktiga systemet,
vilket vi väl sannolikt kommer att få
någon gång i framtiden, nämligen ett
enkammarsystem, som möjliggör ett
sannare uttryck för den rådande folkviljan.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att till mina förklaringar till vårt ställningstagande
i den här frågan också
knyta mera allmänna synpunkter på det
orimliga i existensen av en författning,
som nödvändiggör ett ställningstagande
av detta slag. Jag har självfallet inget
yrkande, men därest det skulle bli
votering i kammaren kommer jag i en
lighet med mitt ställningstagande i ut
skottet att nedlägga min röst.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Det är ju så, att också
i de likalvdande motionerna I: 191 av
herr öhman och II: 228 av mig själv
och några andra yrkats, att divisorn
1,4 skall ändras till 1,3. Jag anser, att
divisorn 1,3 är rättvisare, inte bara för
ett litet parti utan över huvud taget
objektivt sett. Jag vidhåller också denna
uppfattning, men jag kan även instämma
i att beträffande en fråga som
denna man bör eftersträva största möjliga
enighet. Då eu sådan enighet inte
är möjlig att nå och alternativet är det
gamla kartellsystemet, skall jag, herr

156 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Kommunalvalen 1959—1962 m. m.

talman, icke yrka bifall till motion
II: 228.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan i det väsentliga
ansluta mig till vad herr von Friesen
sade. När i en demokrati striden står
om valsättet kan den alltid urarta till
partifejder, som är farliga för demokratien
själv. Man kanske har det bästa
exemplet på detta i Frankrike, där man
under de senaste 50 åren laborerat med
väl ett tiotal olika system utan att komma
till någon enhetlig uppfattning.

Den som följt diskussionen i vårt land
om den rättvisa valmetoden inser ju
lätt dessa svårigheter. Jag skulle kunna
hänvisa till artiklar exempelvis i
Tiden av Lars Sköld och andra, som
visar att det är utomordentligt komplicerade
förhållanden det här gäller.

Vi hade på borgerligt håll hoppats,
att i konstitutionsutskottet regeringspartiet
och de borgerliga partierna skulle
ha kunnat komma på samma linje. Visserligen
är jag inte generellt så negativt
inställd till karteller som herr von
Friesen, ty kartellsystemet utgjorde i
det läge man hade så att säga en spärr
emot en överkompensation från det
största partiets sida. Det hade med de
gamla bestämmelserna ur demokratisk
synpunkt varit felaktigt om inte de underrepresenterade
partierna på något
sätt hade kunnat korrigera den överrepresentation,
som socialdemokraterna
hade. Men det är uppenbart, att man
skall försöka komma fram till en rättvis
metod när partierna går var för sig.

Under 1952 och 1954 års ganska intensiva
debatter framförde ju de talare,
som då väl främst representerade den
statsvetenskapliga expertisen, den åsikten,
att metoderna med 1,4 och 1,3 i
olika situationer kan vara ungefär lika
rättvisande. Det beror litet på hur valkretsarna
är beskaffade. I år har det
sagts, att det vore orimligt att ha någon
annan divisor vid kommunalvalen än
den som användes vid riksdagsmanna -

val. Det behöver det inte vara, ty valkretsarna
är så olika, att i det ena
fallet 1,4 kan vara betydligt orättvisare
än 1,3. I och för sig anser jag inte att
det sakligt sett varit något fel med en
kompromiss mellan 1,4 och 1,3. I själva
verket fanns det både 1952 och 1954
röster, som pekade på att 1,25 i vissa
sammanhang hade givit ett riktigare
utslag.

Såvitt vi nu kan se av de siffror som
finns skulle 1,3 ge en starkare och mera
rättvis proportionalitet än 1,4. Det behövs
i själva verket ganska långa serier
av val för att man riktigt skall kunna
bedöma valsystem. Jag behöver ju bara
hänvisa till de oerhörda stridigheterna
om valsättet i demokratierna för att påvisa,
att man här inte utan vidare kategoriskt
kan säga att det ena eller
andra systemet är det riktigaste. Det
är i varje fall min uppfattning, att man
skall akta sig för alla kategoriska omdömen
i det avseendet. Jag tror det
ligger mycket i den reservation, som
herrar Bergvall och Håstad framförde
i den utredning vi hade för sex år sedan
och där de gick in för ett utjämningsförfarande
med tilläggsmandat.
Det är faktiskt ett system, som tillämpas
både i Danmark och i Västtyskland.
Det är ingen tvekan om att detta system
ur strängt proportionell rättvisesynpunkt
är det riktigaste.

Jag måste polemisera mot herr von
Friesen när han kategoriskt säger, att
tvåkammarsystemet skulle vara så oerhört
odemokratiskt. Jag vet inte om
man har en eftersläpning i förhållande
till folkopinionen i t. ex. Nederländerna
eller USA. Jag tror inte heller man kan
säga, att man inte kan aktualisera folkviljan
därför att man liar två kamrar.
Felet i vårt system är kanske, att första
kammaren släpar efter för mycket när
det gäller att avspegla opinionen, men
därför kan man inte utan vidare utdöma
hela tvåkammarsystemet. I det
avseendet har jag alltså en annan uppfattning
än herr von Friesen.

Onsdagen den 2C> mars 1958 fm.

Nr 11

157

Vi har tillgripit den onekligen ganska
ovanliga men försvarbara metoden att
lägga ned våra röster i konstitutionsutskottet,
vilket för min del förestavades
av den uppfattningen, att man i
nuvarande parlamentariska situation
borde undvika en strid om valmetoden,
allra helst som författningsutredningen
diskuterar detta problem. Å andra sidan
är det i alla fall så, att 1,3-metoden
när det gäller dessa val enligt de siffror
som finns tillgängliga ger en rättvisare
representation än 1,4-metoden.

Herr talman! Om det skulle bli votering
om 1,3- eller 1,4-metoden, kommer
jag för min del att lägga ned min röst.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Som herr von Friesen
framhöll är det önskvärt, att man uppnår
enighet i fråga om sådana här ting,
och det är ju sant. Emellertid är det
väl inte rätt att rikta anmärkning mot
oss i detta hänseende. Vi håller ju på
det bestående och vill nu för fjärde
och sista gången tillämpa det provisorium
som vi har haft tre gånger. Förslaget
om att här införa en nyhet framställes
ju av den andra parten.

Däremot vill jag vitsorda, att herr von
Friesen alldeles korrekt har återgivit
de s. k. inre bevekelsegrunder, som har
föranlett den andra parten att inte medverka
till det resultatet, att vi får tillbaka
det d’Hondtska systemet. Det är
ju förklaringen till det egendomliga
sätt, varpå man har förfarit.

Oppositionen har — med undantag
av herr Braconier — helt förbisett, att
detta ärende intimt sammanhänger med
författningsutrcdningens arbete. Enligt
Kungl. Maj:ts direktiv skall ju utredningen
undersöka alla möjligheter, såväl
majoritetsval i enmansvalkretsar
som frågan om tilläggs- och utjämningsmandat
och annat. När alltså hela systemet
ligger under utredning, tycker
vi, att det är meningslöst att så här i
sista stund passa på att föreslå en änd -

Kommunalvalen 1959—1962 m. m.

ring, som endast skulle gälla denna
sista gång. Någon närmare motivering
är emellertid inte erforderlig, sedan nu
parterna liksom sträckt vapen i denna
fråga.

Vad sedan angår brödrafejden mellan
de två senaste talarna i fråga om
första kammarens eftersläpning är det
en sak, som jag tycker de bör få göra
upp inför något annat forum.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag kan inte neka till
att jag tycker att denna fråga har behandlats
ganska besynnerligt. Jag har
ju varit i riksdagen ganska många år
och vet att här sker mycket underliga
ting. Men när det — som tidigare har
framhållits — är alldeles uppenbart
riktigt, att man inte bör ha strid om
en sådan bär sak och att man därför
bör försöka enas, tycker jag det är lika
givet, att man borde försöka enas om
den metod, som leder till det rättvisaste
resultatet.

Vi hade ju en debatt om denna sak
för ett par år sedan. Då framhölls det
klart av förespråkarna för 1,4-regeln,
att avsikten med deras förslag var icke
att nå ett rättvist resultat utan att få
en stark regering eller hur man nu uttryckte
saken.

Jag är inte alls övertygad om att den
väg man här bär gått är den riktiga.
Anser man att en lösning är mera rättvis
än en annan, skall man väl i all
rimlighets namn gå in för den förra.

Jag vet inte riktigt vad jag skall yrka,
men jag vill ha det så, herr talman, om
inte det yrkandet ställts förut — jag
hörde inte om herr Karlsson i Stuvsta
gjorde det — att man bestämmer 1,3
som divisor i stället för 1,4.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till berörda

158 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

hemställan med den ändring däri, som
herr Dickson under överläggningen föreslagit;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dickson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Dickson, nämligen
att talet 1,4 som första divisor ändras
till talet 1,3.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om
avvägning mellan enskilt och allmänt
intresse vid utlämnande av anmälningar
till JO, MO och JK.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 23

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner angåen -

de utredning av frågan om möjlighet till
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen.

I de likalydande motionerna nr 27 i
första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 32 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte anhålla om en generell och förutsättningslös
utredning av frågan om
möjlighet till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen.

Motionen nr 344 i andra kammaren
av herr Håstad utmynnade i en hemställan
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
rörande domstolsmässig prövning av
rättsfrågor inom förvaltningen genom
utbyggnad av de administrativa domstolarna
och på annat sätt.

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och
första lagutskott.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:27 och 11:32 samt 11:344,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Ollén, Braconier och Hamrin
i Jönköping, fru Gärde Widemar och
herr Fröding, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 27 och
II: 32 samt II: 344, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:t har nyligen
i utfärdade tilläggsdirektiv för besvärssakkunniga
uttalat, att spörsmålet
om domstolsmässig överprövning av
rättsfrågor inom förvaltningen inte
skulle ingå i den nya etappen av de

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

159

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

sakkunnigas arbete avseende besvärsinstitutet
och vad som sammanhänger
med det. Jag skall inte nu beröra de
skäl som har anförts därför, eftersom
de återkommer i senare sammanhang.

Det har yrkats dels i ett motionspar,
att frågan om möjlighet till domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen
skulle underkastas en generell
och förutsättningslös utredning, och
dels i en motion här i andra kammaren,
att en utredning i samma ämne
skulle inriktas bl. a. på en utbyggnad
av de administrativa domstolarna.

Jag har jämte några andra ledamöter
i det sammansatta utskottet tecknat mig
under en reservation vid detta utskottsutlåtande.
Det föranleder mig att nu
lämna en liten redogörelse för reservationen.

Kungl. Maj :ts senaste ställningstagande
innebär i själva verket, att spörsmålet
om generella regler rörande möjligheten
att få rättsfrågor i förvaltningsavgöranden
underkastade rättslig prövning
av domstol avföres från reformprogrammet
på detta område. Vi reservanter
finner detta mycket olyckligt.
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
har angivit som skäl, att kompetensfördelningen
mellan statsrådet och regeringsrätten
för närvarande är föremål
för utredning, och det är för all del
riktigt, men några större förändringar
kan detta utredningsarbete inte förväntas
leda fram till. Vi vet, att de ärenden,
som skall gå till regeringsrätten, anges
i en särskild lag genom uppräkning,
och att alla andra ärenden går till
Kungl. Maj:t. Utredningen kan ju föranleda
en eller annan överflyttning av
ärenden, men någon principiell ändring
kommer inte att ske. Det har också
sagts, att författningsutredningens arbete
skulle ha betydelse härvidlag. Författningsulredningen
kommer ju att
uppta frågan om statsrådens ansvarighet
till behandling. Inte heller för den
nu aktuella frågan spelar den utredningen
någon roll. Man kan inte tänka

sig, vad man sedan än inför för ändrade
bestämmelser beträffande statsrådens
ansvarighet, att man på det sättet kan
skapa ett rättsmedel för en person, som
anser att hans rättsskyddsbehov inte
har blivit tillgodosett. Visserligen kan
man på ett eller annat sätt anmärka
på statsrådet, men det ger inte denne
man någon rätt. I realiteten anses alltså
den ordningen alltfort böra bli bestående,
att en mångfald rättsfrågor i
ärenden, vilkas avgörande fortfarande
förbeliålles administrativ myndighet,
undandrages möjlighet till den rättsliga
prövning av fristående domstolsorgan,
som är av vital betydelse för den enskildes
rättsskydd. Detta är enligt reservanternas
åsikt så mycket olyckligare
som samhällsutvecklingen har medfört,
att förvaltningsmyndigheterna efter
hand kommit att spela en allt större
roll i samhällslivet och att inom förvaltningen
har kommit att avgöras allt
mera betydelsefulla frågor.

I så gott som alla länder med västerländsk
rättsordning har tillskapats möjlighet
till domstolsprövning i någon
form av administrativa avgöranden, och
på flera håll pågår reformarbete i syfte
att utbygga rättsskyddet på detta område.
Jag skall bara nämna hurusom
alldeles i dagarna i Norge har framlagts
ett förslag av en femtonmannakommitté
under ordförandeskap av den
socialdemokratiske tidigare justitieministern
Terje Wold, som i sex år har
brottats med detta problem.

Att förvaltningsförfarandet här hos
oss har uppbyggts delvis efter principer,
som inte överensstämmer med andra
länders, och efter en långvarig tradition
gör det ännu mer angeläget att
ompröva formerna för rättsskyddets anordnande
hos oss. Ifrån början var det
inte så stor skillnad mellan domstolsmässiga
avgöranden och avgöranden inom
förvaltningsmyndigheterna. Man hade
kollegier, och ämbetsmännen, som
där salt, hade vanligtvis fått sin utbildning
inom domstolsväsendet och

160 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

hade en stadig ämbetsmannatradition.
Sedan har det tillkommit en mängd nya
förvaltningsorgan av modern typ, som
är uppbyggda på annat sätt.

Redan enligt nuvarande praxis kan
i vissa fall förvaltningsmyndigheters
avgörande dragas under prövning av
allmän domstol, men när detta kan ske
är mycket oklart. De stackars domstolar,
som någon gång råkat ut för sådana
problem, vet att det inte är lätt
att säga när man kan ta upp dem eller
inte.

Ett skäl mot att kunna domstolsmässigt
pröva avgöranden av regeringen har
ansetts vara, att det hos oss inte funnits
någon ministerstyrelse utan att alla
beslut gått så att säga i Kungl. Maj:ts
namn. Efter vad det sagts har emellertid
nu författningsutredningen under övervägande
att föreslå införande av ministerstyrelse,
och om en dylik införes,
skulle det betydligt underlätta en sådan
omprövning även av regeringsbesluten.

Det är visserligen sant, att det är önskvärt
med en reformering av besvärsinstitutet
och förvaltningsförfarandet —
en fråga som nu handlägges av besvärssakkunniga
-— men hur väl man än lyckas
med en sådan reform, kommer det
alltid att kvarstå ett behov av generella
bestämmelser om rätt till domstolsmässig
prövning. Det kommer i förvaltningsförfarandet
att då och då dyka upp
komplicerade rättsfrågor.

Reservanterna anser det angeläget,
att man inte längre skjuter undan denna
sak utan tar upp den till utredning
och angriper problemet från grunden.
Det kommer säkerligen att bli ett svårt
arbete som tar lång tid, och därför bör
det sättas i gång så snart som möjligt.
Reservanterna har inte velat ingå på vilka
domstolar som skulle komma i fråga,
om det skulle vara allmänna domstolar
eller särskilda förvaltningsdomstolar.
Möjligen kan det tänkas bägge delarna,
men i så fall bör det ske en klar
gränsdragning mellan de olika slagen
av domstolar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till den reservation som är
fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag har vid två tidigare
tillfällen stött motioner av enahanda
innebörd som dem vi nu behandlar, och
därför bär jag, naturligt nog, även denna
gång anslutit mig till reservanterna.

Till vad herr Rylander nyss anfört
har jag inte mycket att tillägga. Jag vill
bara ånyo understryka önskvärdheten
av att de nu föreliggande möjligheterna
att föra talan vid allmän domstol i anledning
av ett förvaltningsavgörande
blir genom en utredning snarast kartlagda
och om möjligt lagfästa, så att vi
i fortsättningen slipper dessa ideliga
foruminvändningar i mål av detta slag.

Hur denna mycket komplicerade
rättsskyddsfråga sedan i sin helhet
skall lösas, skall jag lika litet i dag som
tidigare gå närmare in på. Att koppla in
de allmänna domstolarna i avsevärt
större utsträckning än för närvarande
är kanske inte möjligt. Snarare ligger
måhända lösningen i tillskapandet av en
ny form av förvaltningsdomstol, vilken
dock enligt min mening bör vara helt
fristående från nuvarande administrativa
myndigheter.

Jag finner det för min del uppenbart,
att hela denna fråga är i hög grad förtjänt
av en särskild och helst snarast
möjligt igångsatt utredning, och jag kan
i detta sammanhang inte underlåta att
uttala min förvåning över den fortsatta
negativa inställning till detta frågekomplex
som visats av centerpartisterna i
utskottet.

Med dessa ord, herr talman, vill även
jag yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det är ju ingen ny fråga
det här gäller, de föreliggande motionerna
har återkommit snart sagt varje

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 161

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

år i samma lydelse. Frågan har sålunda
behandlats av riksdagen 1954, 1956 och
senast föregående år. Vi som tillhör utskottsmajoriteten,
anser att det inte i
år från reservanternas sida anförts några
särskilda motiv för att man just nu
skulle sätta i gång en utredning utan att
invänta resultat av de utredningar, som
pågår och som väl bör — även om herrar
Rylander och Fröding inte finner
dem ha större betydelse i detta sammanhang
— kunna ge någon liten vägledning
om hur arbetet i fortsättningen bör bedrivas.

Herr Rylander har här redan berört
det förhållandet, att Kungl. Maj :t enligt
den 10 januari 1958 meddelade direktiv
uppdragit åt besvärssakkunniga
att fullfölja sin utredning rörande det
administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande ämnen. Såsom
framgår av s. 7 i utskottets utlåtande
erinras i dessa direktiv om att de sakkunniga
avvisat tanken att vid sidan
av besvärsinstitutet generellt medgiva
en domstolsmässig överprövning av administrativa
avgöranden och i stället
tänkt sig vissa reformer inom ramen
för besvärsinstitutet, därvid dels ifrågasatts
medverkan av regeringsrätten
o. s. v. Det pågår alltså undan för undan
ett arbete på detta område, och vi,
som är lekmän men som sysslar med
dessa frågor och får höra de argument
vilka anföres från juristhåll, har icke
kunnat bli övertygade om att riksdagen
i år har anledning inta någon annan
ståndpunkt än tidigare. Det föreligger
alltså inga andra motiv än tidigare. De
utredningar som tillsatts arbetar fortfarande.
Vi hade för övrigt en besläktad
utredning med detta spörsmål av före
detta justitierådet Seve Ekberg, som
sysslat med en utredning beträffande
kompetensfördelningen mellan Kungl.
Maj:t och regeringsrätten. Man räknar
med att denna utredning skall kunna
slutföras under innevarande år.

Majoriteten anser alltså, att här inte
förekommit något under behandlingen
11 —Andra kammarens

av detta ärende i utskottet, som ger oss
anledning till brådska, utan att vi i stället
bör avvakta de pågående utredningarnas
resultat innan vi tar ställning till
huruvida den lagstiftning som här påyrkas
är av behovet påkallad.

En annan sak, som på mig som lekman
verkar märkvärdig, är att reservationen
enligt min uppfattning visar en
viss ringaktning för vårt parlamentariska
inflytande. Reservanterna skriver:
»I diskussionen kring förevarande
spörsmål har, vad gäller regeringsbesluten,
ofta pekats på svårigheten att i
vårt land med nuvarande organisation
av regeringsmakten åvägabringa annan
kontroll däröver än den parlamentariska.
» Vad menar man med detta? Vi
har dock fortfarande tryckfrihet här i
landet, och vi har ettdomstolsförfarande
som står på ett erkänt högt plan. Visserligen
har det tillkommit en del nya förhållanden,
såsom herr Rylander säger,
men vi har dock möjlighet att här i riksdagen
med hjälp av interpellationer
och enkla frågor och genom konstitutionsutskottets
granskning få viss kontroll.
Jag är därför av den uppfattningen,
att det inte är påkallat att föregripa
utredningsresultaten. Vi har ändå en
hel del instrument till vårt förfogande
för den nödvändiga kontrollen av rättsvården
i vårt land i avvaktan på en
lagstiftning, som eventuellt kan bli nödvändig
i framtiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det måste vara en mycket
egendomlig uppfattning som herr
Lundqvist har om rättsliga avgöranden,
om han tror att sådana kan fattas här i
riksdagen efter interpellationer eller
anmärkningar inom konstitutionsutskottet.
Jag vill hoppas och tro, alt herr
Lundqvist är ensam om den uppfattningen.

protokoll 1958. Nr 11

162 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Eftersom de nya direktiven
för de besvärssakkunnigas arbete,
enligt vilka direktiv de besvärssakkunniga
inte vidare skulle syssla med frågor
om domstolsmässig prövning av förvaltningsmyndighets
beslut, har utfärdats
på min föredragning, ber jag att få säga
några ord i denna fråga.

Det är riktigt som herr Rylander säger,
att många västerländska stater,
kanske de flesta, har en rättsordning,
enligt vilken lagligheten av regeringens
och andra förvaltningsmyndigheters avgöranden
mera generellt kan prövas
domstolsvägen. Den restriktiva ståndpunkt
härvidlag, som vi intar i vårt
land, vilar såsom påpekats i reservationen
i viss mån på historiska traditioner.
Av vida större betydelse är emellertid,
att hela förvaltningsorganisationen i
vårt land är uppbyggd på annat sätt än
i de flesta andra länder. Det vanliga i
andra länder är, att förvaltningen är
direkt underställd en ledamot i regeringen
och handlar på dennes ansvar
enligt de direktiv som meddelas, generellt
eller i särskilda fall. Därmed sammanhänger
också, att förvaltningsorganen
vanligen är inbyggda i själva ministerierna.
Hos oss har vi det däremot
så, att de administrativa uppgifterna på
olika områden anförtrotts åt självständiga
centrala ämbetsverk. De sköter sina
uppgifter i enlighet med bestämmelser
som meddelats i lagar eller författningar.

I vårt land har vi vidare vissa särskilda
domstolar inom förvaltningens
ram, dit talan kan fullföljas mot förvaltningsmyndigheters
beslut; som högsta
instans inom detta administrativa domstolsväsen
fungerar regeringsrätten.

Vårt system innebär alltså, att förvaltningsförfarandet
i väsentlig grad är
frikopplat från regeringsmakten. Härigenom
erbjuder det också rättssäkerhetsgarantier,
som saknar motsvarighet
i andra länder. Jag kan också hänvisa

till det omfattande arbete, som hos oss
läggs ned på utformningen av alla de
lagar och författningar, som reglerar
förvaltningsmyndigheternas göranden
och låtanden, vidare till de vidsträckta
möjligheterna att fullfölja talan till högre
myndighet och slutligen, inte minst,
till den kontroll, som utövas genom särskilda
övervakande åklagarmyndigheter,
justitiekanslern och riksdagens justitieoch
militieombudsmän.

Det är mot denna bakgrund naturligt,
att frågan om en särskild domstolsprövning
av regeringsavgöranden och andra
förvaltningsbeslut inte har haft samma
aktualitet hos oss som i andra länder.
Snarare har det svenska systemet erbjudit
bättre skydd åt enskilda än systemen
i åtskilliga andra länder.

Herr Rylander pekade just i detta
sammanhang på förhållandena i Norge.
Där har man sedan en tid en anordning,
enligt vilken det är möjligt att i
viss mån generellt föra förvaltningsmyndigheters
beslut under domstols
prövning. Han pekade också på att man
i Norge velat bygga ut sitt rättsskyddssystem
och att i dagarna en kommitté
under förutvarande justitieministern
Terje Wold avgivit ett förslag till förbättrade
anordningar. Enligt vad jag
hört skulle emellertid det förslaget i
sina två viktigaste delar innebära för
det första, att man i Norge skulle inrätta
en ombudsmannabefattning liknande
vår justitieombudsmannainstitution och
för det andra att man skulle införa offentlighetsprincipen
i förvaltningen,
precis på samma sätt som vi har det i
Sverige. När man vill stärka rättsgarantierna
tar man alltså mönster från vårt
land.

Reträffande regeringsrättens ställning
är principen för uppdelningen av besvärsmålen
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet
och regeringsrätten, att till regeringsrätten
överlämnas sådana mål, där
rättsfrågan typiskt sett är den dominerande,
medan mål i vilka utgången väsentligen
är beroende på lämplighets -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 163

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

prövning skall avgöras i statsrådet. Såsom
utskottet erinrat — även föregående
talare var inne på det — pågår för
närvarande inom justitiedepartementet
en utredning, huruvida den uppdelning
som nu gäller står i överensstämmelse
med nyssnämnda princip eller om inte
vissa grupper av ärenden, som nu handläggs
i statsrådet, hellre borde upptas
till prövning i regeringsrätten.

Det är riktigt, som herr Rylander säger,
att denna undersökning givetvis inte
kan leda till något annat än vissa jämkningar
i den gällande ordningen och att
den inte berör den principiella frågan
om en mera generell möjlighet till domstolsmässig
prövning av förvaltningsavgöranden.
Beträffande den frågan
anser jag dock för min del, att den hittills
förda diskussionen inte kan sägas
ha påvisat något praktiskt behov av en
ändring i den ståndpunkt, som den
svenska rättsordningen intar — åtminstone
inte under normala förhållanden.
Innan någon mera ingående utredning
övervägs i denna sak bör i varje fall
resultatet av pågående utredningar avvaktas.
Vi har ju i arbete den nämnda
utredningen om kompetensfördelningen
mellan statsrådet och regeringsrätten. Vi
har vidare besvärssakkunniga, som arbetar
på förbättringar av förvaltningsförfarandet,
vilka skulle göra det mera
likt den domstolsmässiga handläggningen.
Vidare har vi författningsutredningen.
Såvitt jag förstår kommer vissa
av de saker, som författningsutredningen
har att ta itu med, att beröra
även den fråga som vi nu debatterar,
t. ex. frågan om införande av ministerstyrelse.
Slutligen vill jag också erinra
om den pågående utredningen om stats
och kommuns skadeståndsansvar för
felaktiga beslut av ämbets- och tjänstemännen.
I den mån ett sådant ansvar
lagfästes får eu enskild, som lidit en
oförrätt genom ett förvaltningsbeslut,
möjlighet att erhålla ekonomisk gottgörelse.

Avslutningsvis vill jag framhålla, alt

man enligt min mening bör vara synnerligen
försiktig, så att man inte blandar
in domstolarna i de politiska striderna.
Motionärerna och reservanterna
avser, att domstolsprövningen skulle
begränsas till rättsfrågor. Men finns det
alltid någon bestämd gräns mellan dem
och den mera skönsmässiga prövningen?
Hur skall man göra med ärenden där
ett rättsligt stoff finns — kanske bara i
mindre mån — insprängt i all den övriga
materien? Det skulle, anser jag,
vara ytterst olyckligt och ytterst olustigt
om våra domare tvingades att under
domaransvar ingå i ett bedömande av
politiska lämplighetsavgöranden.

Allra sist vill jag understryka, att den
fråga vi behandlar inte gäller graden
av rättsskydd utan formerna för erhållande
av bästa möjliga rättsskydd för
medborgarna. Jag tror helt enkelt inte,
att mycket står att vinna genom att vi
söker efterapa utländska förebilder. Vår
egen gällande rättsordning är en god
grund att bygga vidare på. Vi vill alltså i
första hand eftersträva att, med bibehållande
av effektivitet och handlingskraft
hos förvaltningen, söka bereda medborgarna
största möjliga rättsgarantier med
utgångspunkt från de grundprinciper,
som gäller för vår rättsordning och för
uppbyggandet av vår förvaltningsorganisation.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingenting att erinra mot vad justitieministern
här sagt angående vår tradition
i förvaltningsförfarandet och att förfarandet
i stort sett utmärker sig för
grundlighet och kanske även utmärkt
handläggning i förhållande till många
andra länder. Självfallet — detta betonade
jag också i mitt anförande — leder
den historiska uppväxten av vårt förfarande
till att man inte utan vidare skall
härma efter sådant som kan vara infört
på andra håll. Det är dock just detta,
som gör att en utredning borde komma

164 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

till stånd och inte bara partiella reformer
på speciella områden. Något som
jag absolut tycker ropar på en utredning
är väl det förhållandet, att gränsen för
närvarande inte är klar när förvaltningsmyndighets
avgörande kan dras
inför domstol. Den som vill roa sig med
att titta efter i Nytt juridiskt arkiv kan
se hur pass knepigt det kan vara att avgöra
en sådan sak. Det borde en utredning
kunna komma till rätta med.

Justitieministern nämnde här att Terje
Wold med sin kommitté delvis hade
efterapat svenska förhållanden, och det
kan också vara riktigt i vissa delar. Men
man har därmed ingalunda tagit bort
domstolskontrollen i Norge.

När justitieministern vidare fruktade
för att domstolarna skulle blandas in i
de politiska striderna, håller jag helt
med justitieministern; det vore mycket
tråkigt, om så skulle bli fallet i vårt
land. Men hur har det då gått i alla de
västerländska stater, där man har detta
system? Är det så fruktansvärt — och
skulle det bli så fruktansvärt hos oss,
som dessutom har alla de andra kontrollmöjligheter
som justitieministern
omförmälde?

Jag tror att man här delvis gör svårigheterna
större än vad de är.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr justitieministerns
framställning av hur väl det är beställt
i alla avseenden på detta område föranleder
mig till en kanske elak fråga:
Vad har vi med gällande regler för
rättssäkerhetsgarantier för den enskilde
mot ett icke rättsenligt beslut av
Kungl. Maj :t — om man nu kan tänka
sig något så fult?

Den konstitutionella kontrollen från
riksdagens sida följer tyvärr, det vet vi
väl alla, i allt för hög grad partilinjerna
och kan därför enligt min mening omöjligen
anses innefatta ett för den enskilde
tillfredsställande rättsskydd.

Herr HECKSCIIER (h):

Herr talman! Det kanske bör understrykas,
att det här inte är fråga om
att omedelbart förorda den ena eller
andra typen av åtgärder; vad reservanterna
här begär är en förutsättningslös
utredning av frågan om hur man på
bästa sätt skall tillgodose rättsskyddet
i administrativa frågor.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrar sig, tyckte jag,
som om han hade uppfattat denna reservation
som ett krav på att de allmänna
domstolarna under alla förhållanden
skulle vara de, som utövade denna kontroll,
och vidare som om reservationen
innebär ett krav på att man utan vidare
— utan några utredningar och undersökningar
— skulle gå in på den saken.

Men låt oss ta upp några av de punkter,
som statsrådet här berört. Statsrådet
sade, att man fick akta sig för att dra
in domstolarna i politiken. Det är alldeles
givet, att man inte får gå in på
ett sådant förfarande, att domstolarna
prövar politiska frågor, som icke har
karaktären av rättsfrågor. Vad det här
gäller är alltså enbart en prövning av
rättsfrågor i förvaltningen. I själva verket
är det ju så, att det egentligen bara
finns ett land, där domstolarna kommit
att dras in i politiken till följd av en
dylik prövningsrätt, och det är Förenta
staterna. Men vad är det som gör, att
högsta domstolen och över huvud taget
domstolarna i Förenta staterna dragils
in i politiken? Beror det på att de haft
om hand prövningen av förvaltningsmyndigheternas
åtgöranden? Nej, självfallet
inte, utan vad det är fråga om är,
att de amerikanska domstolarna gått in
på prövning av grundlagsenligheten hos
lagarna och prövat denna grundlagsenlighet
med utgångspunkt från mycket
allmänna, till stor del politiska principer
i författningen. Den svenska grundlagen
lämnar inte något utrymme för en
prövning av den typen, ty den innehåller
inte några sådana allmänt hållna förklaringar,
som man finner i den ameri -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11 16.5

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

kanska författningen. Skulle man ta bort
de fall, där de amerikanska domstolarna
på denna grund kommit in på prövning
av ömtåliga frågor, skulle det egentligen
inte bli kvar några av de problem, som
aktualiseras vid domstolarnas prövning
av andra myndigheters beslut.

När det gäller den prövning av förvaltningsorganens
verksamhet, som
t. ex. har förekommit i England, har
denna prövning, såvitt jag vet, aldrig
lett till att domstolarna dragits in i politiken;
tvärtom har man tidvis i England
klagat över att även domstolarna
alltför mycket uteslutits från den rättsliga
prövningen. Vare sig dessa klagomål
i och för sig är motiverade eller
inte, förefaller det uppenbart, att några
klagomål i andra riktningen praktiskt
taget inte förekommit.

Men, herr talman, det behöver ju
över huvud taget inte bli fråga om att,
som statsrådet säger, efterapa andra
länders förfarande. Vad hindrar att vi
i detta fall bygger på det system, som
vi själva har, och inom ramen för det
systemet utvidgar möjligheterna för en
domstolsmässig prövning, vilken naturligtvis
i många fall, ja, kanske i så
gott som samtliga fall, kan verkställas
av förvaltningsdomstolar i stället för
av de allmänna domstolarna? Det är
just den frågan som skulle undersökas,
alltså vilka möjligheter som finns att
inom det svenska systemets ram skapa
en förbättrad prövning i detta hänseende.

Nu talade statsrådet om att själva den
svenska förvaltningsorganisationen med
dualismen mellan departementen och
de centrala ämbetsverken — och för
den delen även länsstyrelserna — skulle
skapa garantier i detta avseende. Ja,
det var ju förhållandet under ett tidigare
skede. Detta förhållande existerar
i stor utsträckning också nu men kanske
inte riktigt i samma utsträckning.
Det beror på många olika omständigheter,
bl. a. på att statens egna uppgifter
till väsentlig del ändrat karak -

tär. Det finns nu betydande grenar av
förvaltningen, som sysslar med arbetsuppgifter,
vilka över huvud taget inteingick
i det traditionella svenska systemet.
Hur skall man pröva rättsenligheten
i fråga om dessa organ? Jag tänker
då exempelvis på statens affärsdrivande
verk, jag tänker på de statsägda
bolagen och de mellanformer mellan
affärsdrivande verk och statsägda bolag
som man överväger att införa. Vilka
metoder skulle man där använda? Är
det lämpligt att låta prövningen gå via
de allmänna domstolarna eller är det
i det fallet lämpligt att skapa en motsvarighet
till det förvaltningsförfarande,
som man har i den egentliga statsförvaltningen
tidigare? Det är såvitt
jag förstår för närvarande så, att när
det gäller de statsägda aktiebolagen
ligger den prövning som finns helt och
hållet på de allmänna domstolarna, men
när det gäller förhållandena inom de
egentliga verken är man i högre grad
beroende av själva förvaltningsförfarandet.
Det kan hända, att detta inte
är en lämplig uppdelning utan att man
i det sammanhanget bör söka sig fram
på andra vägar.

Vad slutligen beträffar den fråga,
som herr Fröding närmast var inne på
och som hänger ihop med själva avgränsningen
mellan regeringsrättens befogenheter
och de befogenheter som
ligger hos Kungl. Maj:t i statsrådet, finns
där utan tvivel problem, som i varje
fall ibland aktualiserats, liksom det för
övrigt har funnits problem också när
det gäller avgränsningen mellan regeringsrättens
uppgifter och de allmänna
domstolarnas uppgifter.

Vad reservanterna här menar är väl
egentligen, att man skall försöka studera
dessa problem i ett sammanhang.
Det har inte varit fråga om att ta ståndpunkt
till vare sig ett efterapande eller
till något annat, utan det har endast
varit fråga om atl aktualisera problemen
och att få en undersökning i ett
sammanhang, vilket (iver huvud taget

166 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

är mycket påkallat med hänsyn till den
svenska förvaltningsrättens våldsamt
snabba utveckling under de senare
åren.

På denna grund, herr talman, har jag
svårt att förstå varför statsrådet så bestämt
motsätter sig en undersökning
av den typ som reservanterna önskar.
För min del kan jag inte känna mig
övertygad av hans argumentering utan
ber att få instämma i yrkandet om bifall
till reservationen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade
herr Rylander rätt, men om så
är fallet måste han ha missförstått mig
eller också hörde han inte upp. Jag
åberopade, att vi i utskottet ansett
att vi har tid att avvakta resultatet av
pågående utredningar och att vi under
denna tid inte är fullständigt rättslösa,
eftersom vi har en del organ till vårt
förfogande. Därvid råkade jag nämna
även denna församling och dess konstitutionsutskott.

Jag vill erkänna, att vi från lekmannahåll
inte är alldeles övertygade om
att, därest vi nu får en domstol till utöver
dem som redan finns, detta skulle
innebära en stärkt ställning för rättssäkerheten,
ty det är väl denna som
diskussionen rör sig om. Jag har den
uppfattningen, att våra kontrollerande
organ är sammansatta av personer, som
behärskar de frågor de har att avgöra,
och att därmed skapas rättssäkerhet
här i landet. Hittills har vi också kunnat
lita på dem. Jag hoppas att därvidlag
inte har skett någon alltför stor
försämring. Å andra sidan vill jag som
lekman säga, att man nog — i varje
fall i viss kommunal förvaltning —
kommit till den uppfattningen, att det
ibland är bra att vi har möjligheter
att gå vid sidan om juristerna och till
regeringen. Jag vill erinra om att då
vi fattar beslut i kommunala församlingar,
vilka beslut sedermera över -

klagas och underställes exempelvis länsstyrelsen
— jag förmodar att ett dylikt
ärende då granskas av länsstyrelsens jurister.
Om vi då vid granskningen av
ärendet får ett avslag, har vi sedan möjlighet
att gå vidare till regeringen för
att framföra våra synpunkter och vinna
rättelse. Personligen har jag den
erfarenheten att detta är en förmån.

Då jag åberopade riksdagen stödde
jag mig också på — jag vill erinra om
att jag använde orden instrument för
rättssäkerheten — att vi har det preventiva
rättsskydd, som finns omnämnt
på s. 1 och 2 i föreliggande utskottsutlåtande.
Däri anföres när det gäller
det preventiva rättsskyddet: »Bland

faktorer av betydelse för detta rättsskydd
äro att nämna förvaltningspersonalens
utbildning, dess rekrytering och
rättsliga ställning, de olika förvaltningsorganens
uppbyggnad och inbördes
förhållande — varvid särskilt den
för Sverige egenartade anordningen
med självständiga ämbetsverk är att
beakta — samt det förfarande förvaltningsmyndigheterna
ha att tillämpa vid
ärendenas handläggning och avgörande.
I sistnämnda avseende plägar uppmärksamhet
fästas vid i vilken utsträckning
muntligt förfarande kan komma till
användning och även eljest den beslutande
myndighetens möjligheter att erhålla
erforderlig utredning, den kontradiktoriska
principens tillgodoseende,
beslutens motivering etc. En faktor
av stor betydelse för det preventiva
rättsskyddet är den i Sverige tillämpade
principen om allmänna handlingars
offentlighet. Vidare är att observera
den kontroll, för vilken förvaltningsmyndigheterna
och deras befattningshavare
äro föremål. I sistnämnda hänseende
är i första hand att nämna det
för svensk rätt karakteristiska, i jämförelse
men vad gäller i andra länder
stränga straffrättsliga och skadeståndsrättsliga
ansvaret, som åvilar ämbetsoch
tjänstemän. För denna kontrolls
utövande finnas — vid sidan av de or -

Nr 11

1C7

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

dinära åklagarna — särskilda övervakningsorgan,
JK, JO och MO. Även det
mot tjänstemännen riktade redogöraransvaret
är att redovisa i detta sammanhang.
I andra hand bör även nämnas
den politiskt betonade parlamentariska
kontroll, som utövas genom riksdagens
konstitutionsutskott och med
hjälp av interpellations- och frågeinstituten.
»

Jag vill alltså inte yttra mig om huruvida
tanken om behovet av en ytterligare
domstol utöver dem vi redan
har är befogad. Vi skall ju avvakta
de pågående utredningarna, men jag
har nog den uppfattningen, att om man
kan klara sig utan en ytterligare påbyggnad
av det system av domstolar, som
vi redan har, medför det snabbhet i
behandlingen av ärendena. Därvidlag
vill jag hänvisa till vad som finnes angivet
på s. 78 och 79 i betänkandet om
administrativt rättsskydd. Där påpekar
de sakkunniga betydelsen av snabbhet
i förvaltningen och att man inte
skall behöva ligga på ärendena i all
oändlighet.

Vi lekmän är nog misstänksamma gentemot
tanken på en ytterligare domstol.
Vi anser, att vi inom ramen för den
nuvarande rättsordningen har möjligheter
att komplettera systemet med det
material, som den nu arbetande utredningen
kan komma med, och då skulle
vi inte behöva någon ytterligare utbyggnad,
som bara medför att ärendena
förhalas i oändlighet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Den som under årens
lopp har lyssnat på debatterna i denna
fråga, har inte kunnat undgå att konstatera,
att anhängarna av tanken på
domstolskontroll över förvaltningen

under årens gång har blivit allt försiktigare.
I början antydde man att
även av riksdagen antagna lagar skulle
kunna granskas av domstol i avseende
på lagarnas grundlagsenlighet. Det
skulle med andra ord kunna förekomma,
att en domstol underkände av riksdagen
beslutade lagar såsom stridande
mot grundlagen. Nu talas det inte längre
om lagar som är antagna av riksdagen.
Men har man den uppfattningen
att regeringens tillämpning av grundlagen
skall kunna dragas inför domstol,
så bör väl även av riksdagen antagna
lagar kunna granskas av domstol.
Men på den punkten har man sålunda
retirerat.

Man är också försiktigare nu än
tidigare, tror jag, när det gäller att skissera
det system för domstolskontroll
som man nu vill ha utredning om. Man
är nu inte längre så säker på att kontrollen
skall skötas av de allmänna
domstolarna utan anser det kanske vara
riktigare att hålla sig till förvaltningsdomstolar
— och det är ju en
helt annan sak.

Det har också frapperat mig att talesmännen
för denna kontroll aldrig kommer
med några konkreta exempel på
rådande missförhållanden och missbruk.
Man tycker annars, att om behovet
av kontroll är så starkt att en
utredning behöver göras, så borde de
som begär utredningen vara bevisskyldiga
och peka på var det brister. Åtminstone
borde de ha kommit med
några konkreta exempel på att det har
förekommit rättsstridiga beslut, vilka
kunde föras till domstol. Några sådana
exempel lämnas dock inte, utan hela
debatten föres på ett så abstrakt plan,
att det verkar som om man inte alls
behövde komma med några konkreta
fall.

Risken för att domstolarna skulle
politiseras kan väl inte bagatelliseras
så, som herr Heckscher gjorde i sitt inlägg.
Vi kan bara tänka oss att riksdagen
beviljar vissa anslag med varje -

168 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i

handa direktiv och villkor — det sker
ju, höll jag på att säga, dagligdags —
och det kan man givetvis kalla för ett
rättsligt moment, eftersom riksdagen
ju anger vissa gränser för anslagets användning.
Men då, menar anhängarna
av domstolskontrollen, skulle en enskild
person i efterhand kunna säga,
att det var felaktigt av regeringen att
bevilja anslag för ifrågavarande ändamål,
och efter något år skulle vederbörande
kunna få frågan prövad av
domstol. Det skulle väl ändå bli ganska
katastrofala verkningar på effektiviteten
i administrationen, om man hade
den risken över sig.

När man här jämför förhållandena
med dem som råder i utlandet finner
man det vara allt skäl i att vara försiktig.
Justitieministern har redan pekat
på att förvaltningen i olika länder
är uppbyggd på olika sätt, och jag skall
här endast bidra med ett litet exempel,
som jag tycker är belysande. Bland de
länder, som har möjlighet att få domstolskontroll
över förvaltningsbeslut är
också Danmark, men de praktiska danskarna
har hittat på en utväg att slippa
ifrån domstolskontrollen. De har nämligen
infört den metoden, att om regeringen
i ett lagförslag får avgörandet i
vissa tillämpningsfrågor, så lägger man
emellanåt till den klausulen att regeringens
beslut skall vara definitiva. De
får sålunda inte gå till domstol. Och
detta respekteras. Danskarna finner
det alltså inte särskilt önskvärt att ha
domstolskontroll. Tvärtom, i många fall
finner de systemet vara olägligt, och
därför sätter de en spärr med ett sådant
extrabeslut, som domstolarna som
sagt accepterar.

Slutligen vill jag säga, att jag inte
riktigt förstod vad herr Heckscher menade,
när han talade om de affärsdrivande
verken. Om en enskild person
t. ex. har slutit kontrakt med ett affärsdrivande
verk, så har han ju möjlighet
att stämma verket till domstol. Där
finns sålunda redan nu alla möjlig -

förvaltningen

heter. Jag vet därför inte riktigt vad
herr Heckscher i det fallet syftade på.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! I hans excellens utrikesministerns
inlägg förekom en mycket
säregen passus, som jag vore tacksam
att få en närmare förklaring av.
Excellensen Undén påstod, att det i
denna fråga till en början hävdades att
av riksdagen beslutade lagar skulle kunna
ställas under domstolskontroll. Den
frågan var föremål för offentlig diskussion
bl. a. i valrörelsen 1954, då hans
excellens statsministern gjorde sig skyldig
till samma missuppfattning. Jag
vore tacksam om hans excellens utrikesministern
här ville precisera på
vilket sätt och i vilket sammanhang
man från oppositionens sida har förfäktat
en sådan tolkning.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att hans excellens
herr utrikesministern gick litet
för långt då han tänkte sig, att en förvaltningskontroll
skulle innebära, att
man reste anspråk på utbetalning ur
anslag i den mån sådana inte utgick
efter allmänna författningar. När anslag
utgår efter allmänna författningar
finns naturligtvis redan nu en domstolsmässig
prövning i rätten att få ut
dem. På denna punkt skulle, liksom
på den punkt herr Helén nämnde, en
ytterligare förklaring vara önskvärd.

Det sägs här, att det inte är så svåra
missbruk på detta område. Det är alldeles
riktigt. Den svenska förvaltningen
är utomordentligt hederlig, och den är
naturligtvis därför ur många synpunkter
av sådan art, att den rättsliga kontrollen
under nuvarande förhållanden
spelar mindre roll än den skulle göra,
om man levde i ett mindre anständigt
land. Men det kanske inte är det frågan
gäller. Skall man skapa rättsgarantier,
bör det ske vid en tidpunkt, då svåra
missbruk ännu inte uppstått och avsikten
därmed är då att hindra, att

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

169

Domstolsmiissig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

missbruk uppkommer. Det förekommer
naturligtvis fall, där man helt enkelt
kan konstatera, att också frågor,
som i viss utsträckning har rättslig
karaktär, inte får prövas rättsligt. En
viktig sak därvidlag, som jag tror att
jag nämnde i mitt förra anförande,
gäller gränsdragningen mellan vilka
ärenden som skall handläggas av
Kungl. Maj :t i regeringsrätten och av
Kungl. Maj :t i statsrådet. På den punkten
finns inte någon myndighet, som
har att tolka regeringsrättslagen. Det
betyder alltså, att tolkningen av den
lagstiftningen inte har domstolsmässig
karaktär.

Beträffande allmänna handlingars
offentlighet finns föreskrivet att över
departementschefs beslut, varigenom
han vägrat att utlämna handlingar, får
talan ej föras. Den kontroll av offentlighetsprincipens
tillämpning, som gäller
i fråga om andra myndigheter, gäller
alltså inte för ärenden som finns i
statsdepartementen.

Vad beträffar affärsverken är det
självfallet, att det inte här är fråga om
kontrakt, utan det är fråga om andra
beslut av verken som kanske, om de
hade fattats av en länsstyrelse eller ett
annat dylikt organ, enligt den gamla
ordningen skulle blivit underkastade
förvaltningsdomstolarnas kontroll, men
i fråga om affärsverken har man inte
infört motsvarande föreskrift.

Jag tror hans excellens herr utrikesministern
har rätt i att vi som är för
detta, uttalar oss med ganska stor försiktighet.
Jag noterar detta uttalande
inte som eu kritik utan tvärtom som
ett positivt erkännande, ty det är klart,
att man skall uttala sig med stor försiktighet
i dessa frågor. Men den försiktigheten
har kanske föranletts av att
frågan varit föremål för diskussion,
och en ytterligare utredning, som medför
en mera systematisk granskning av
dessa problem, torde kanske också
medföra, att man lättare kommer till
resultat, om vilka man kan nå enighet.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! På herr Heléns fråga
vill jag svara med att hänvisa till dels
det replikskifte, som herr Helén hade
med statsministern 1954, och dels ett
uttalande av herr Ohlin, kanske inte i
riksdagen men i samma fråga, där han
också antydde att av riksdagen antagna
lagar borde kunna prövas till sin
grundlagsenlighet av domstol. Jag har
händelsevis här ett citat från statsministerns
samtal med herr Helén. Jag
skall inte dra det hela, men jag skall
anföra en replikväxling mot slutet.

Herr Erlander frågade följande: »Då
menar herr Helén alltså, att det var
ett bra tillstånd, när Roosevelt inte
kunde genomföra sin new deal på
grund av högsta domstolens vägran i
Förenta staterna — och metoden för
att genomföra new deal var, att den
successivt ersatte justitieråden med
partianhängare. Vill herr Helén verkligen
politisera hela vårt domstolsväsende?
Helén: Frågan är väl ändå inte
så enkel. Det är frågan om de politiska
beslut, som fattas, står i överensstämmelse
med existerande lag och existerande
grundlag. Erlander: Och det skall
alltså inte tolkas av riksdagen, som skriver
lagen, utan av juristerna? Jag tror
inte, att herr Helén har svenska folket
med på det.»

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Excellensen Undén kunde
naturligtvis inte nu i en hast känna
till, att det replikskifte han återgav
åtföljdes av en diskussion i regeringsorganet
Morgon-Tidningen några dagar
senare, då detta missförtånd helt och
hållet klarades upp. Min fråga till statsministern
avsåg endast de politiska beslut,
som regeringen hade att fatta. Det
var det diskussionen gällde. I den sekundsnabba
diskussion i radio, som
utrikesministern här har återgivit, blev
den saken emellertid inte till fullo klar -

170

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Interpellation ang. virkesmätningen

lagd. Men att nu fyra år efteråt ta detta
missförstånd från hans excellens statsministern
i en något upphetsad politisk
diskussion i radio till intäkt för att oppositionen
skulle ha drivit denna linje
finner jag, med förlov sagt, en aning
fördomsfritt.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag tycker det är en
smula djärvt av herr Helén att dementera
vad som förekommit. Det var helt
enkelt ett uttalande av herr Ohlin som
tydde på att grundlagsenligheten av lagar
— också av riksdagen fattade lagar
— skulle kunna prövas av domstol.
Nu tycker herr Helén att detta är så
orimligt, att han inte på sitt partis vägnar
vill stå för det.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Rylander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Rylander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgå vos 115 ja och 81 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 24

Interpellation ang. virkesmätningen

Herr STRANDH (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt lagen den 20
juni 1947 om virkesmätning skall mätning,
då denna är avsedd att ligga till
grund för bestämmande av vederlag för
virket m. m., utföras i enlighet med
föreskrifter som meddelas av Konungen
eller skogsstyrelsen. Varje undantag
från meddelat förordnande skall i varje
särskilt fall meddelas av skogsstyrelsen,
som också enligt gällande lag har
uppsikt över mätningen.

Åsidosättande av mätningsregler, som
meddelas med stöd av denna lag, straffas
med böter. I § 10 virkesmätningslagen
stadgas också att den, som visar
försummelse vid utförande av mätning
enligt lagen, straffas med dagsböter.

Kungl. skogsstyrelsen har utfärdat
och utfärdar i cirkulär mätningsinstruktioner
för olika sortiment: massaved,
brännved, props o. s. v. Efterlevnaden
av de föreskrifter, som lämnas i mätningsinstruktioner
rörande de klenare
sortimenten, kan i stort sett anses vara
tillfredsställande. Däremot kan man
utan överdrift påstå, att virkesmätningslagens
föreskrifter angående mätning
av sågtimmer i stor utsträckning åsido -

Onsdagen den 26 mars 1958 fm.

Nr 11

171

Interpellation ang. eventuella anläggningsarbeten och andra investeringar för Drakauddens
kraftverk i Lule älv

sättes i södra Sverige. Mätningsinstruktion
för sågtimmer av barrträd står att
läsa i kungl. skogsstyrelsens cirkulär
4 b av den 30 juni 1953.

I mätningsinstruktion för barrsågtiinmer
klargöres hur uppläggningen av
timmer skall utföras. Lämpliga underlag
skall användas så att timret obehindrat
kan utrullas, avsynas, mätas och
märkas. Vid diametermätning skall klave
av stål användas. Märkning skall
ske på ett tydligt och varaktigt sätt.

Trots lagens bestämmelser och den
intensiva propaganda, som bedrivits för
dess efterlevnad, sker alltjämt timmeruppläggningen
så, att möjligheterna till
avsyning och kvalitetsbedömning försämras.
Tvärt emot lagens bestämmelser
blir tumstocksmätning det enda
möjliga mätningssättet. Köparen kan på
så sätt i många fall basera sitt anbud
på en lägre kvantitet än den verkliga

Sådana mätningsförfaranden tillämpas
i oroväckande hög grad i södra
Sverige. Det skapar inget förtroende
för de strävanden, som ärligt gjorts
från skilda parter att bringa ordning
och reda på virkesmarknaden, utan innebär
en återgång till tidigare mera
kaotiska förhållanden.

Den 1 september 1953 infördes en ny
tabell för kubering, vilken innebär att
timmer skall kuberas efter verklig volym
eller klassmitt, vilket i medeltal
ger 6 procent större volym än tidigare
allmänt tillämpade kuberingsmetod.
Den nya tabellen är trots en intensiv
propaganda okänd för många säljare,
och härigenom kan mindre nogräknade
köpare direkt tillräkna sig en mätningsvinst
på cirka 6 procent.

Det är alltså möjligt för vissa köpare
att genom otillbörliga mätningsvinster
lämna skenbart fördelaktiga anbud dels
genom användning av äldre kuberingstabeller
och dels genom den s. k. tumstoeksmätningen.
Köpare som utför mätning
enligt lagens bestämmelser har i
sådana fall inte kunnat göra sig gällan -

de i konkurrensen på grund av de skenbart
låga å-priser, som kunnat erbjudas
av mindre nogräknade konkurrenter.

Kungl. skogsstyrelsen, som enligt virkesmätningslagen
är övervakningsmyndighet
för virkesmätningen, torde äga
vetskap om rådande missförhållanden.

För att skapa rättvisa på timmermarknaden
i södra Sverige borde det
därför övervägas, om inte vissa förenklingar
i föreskrifterna borde göras
för att möjliggöra en skärpt kontroll
av färre men i praktiken tillämpade
regler. Detta lär vara enda möjligheten
att återföra timmermarknaden i Sydsverige
på riktiga och för alla parter
acceptabla vägar.

Med hänvisning till ovanstående får
jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat,
att virkesmätningen särskilt beträffande
sågtimmer 14 år efter det särskild
laglig reglering skett ännu i mycket
stor omfattning sker i strid med
gällande bestämmelser?

2. Vill herr statsrådet redogöra för vilka
åtgärder som vidtagits för att råda
bot på den bristande laglydnaden på
detta område?

3. Avser herr statsrådet att vidtaga
särskilda åtgärder för att råda bot på
rådande missförhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. eventuella anläggningsarbeten
och andra investeringar
för Drakauddens kraftverk i Lule älv

Ordet lämnades på begäran till

Herr WACIITMEISTER (h), som yttrade
:

Herr talman! Den 9 december 1957
avslog Norrbygdens vattendomstol
kungl. vattenfallsstyrelsens ansökan om

172 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

tillstånd till utbyggnad av Porsi kraftverk.
Motiveringen till domstolens beslut
var, att kraftverket skulle omintetgöra
93 procent av hela Luleälvens naturliga
laxreproduktion, vålla stort avbräck
för laxfisket i älven, Bottenviken
och Östersjön samt åstadkomma betydande
förlust för landets djurvärld.
Någon funktionsduglig fiskväg förbi
Porsi hade ej planerats.

I årets statsverksproposition begäres
medel att nästa budgetår påbörja
anläggningsarbeten för Drakauddens
kraftverk vid Edeforsen i Lule älv. Det
är troligt, att sökanden ej heller i detta
fall avser att uppföra någon fiskväg
förbi kraftstationen. Då Drakaudden
ligger nedströms Porsi, kommer förlusterna
för laxfiskets del att där bli minst
lika stora som vid Porsi, där de av vattendomstolen
uppskattats till cirka 100
miljoner kronor.

I 1956 års statsverksproposition anförde
departementschefen beträffande
Porsi, att några investeringar, som kun -

de befaras föregripa domstolens ställningstagande
i fråga om anläggningens
utformning, icke finge komma till stånd.
Motsvarande uttalande saknas i fråga
om Drakaudden. Med anledning därav
hemställes om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att i samband
med medelsanvisningen vidtaga sådana
åtgärder, att inga anläggningsarbeten
eller övriga investeringar för Drakaudden
göres, förrän ett eventuellt tillstånd
för Porsi kraftverk vunnit laga
kraft?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.18.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 26 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter
och organisation

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och organisation.

I de likalydande motionerna nr 110
i första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 151 i andra kammaren av herr

Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och
organisation.

Motionerna hade tilldelats första lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
konstitutionsutskottet och första lagutskottet
hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första
lagutskott.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 110 och II: 151, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Ollén och Hamrin i Jönköping

173

Onsdagen den 2G mars 1958 em. Nr 11

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

samt fru Gärde Widemar, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
1: 110 och 11:151, måtte hos
Kungl. Maj ;t hemställa om utredning
angående justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter
och vad därmed ägde
samband samt angående den lämpliga
organisationen av ämbetet för dessa
uppgifters lösande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag har jämte några
andra ledamöter av sammansatta utskottet
vid dess utlåtande fogat en reservation.
Jag vill nu med några ord
redogöra för vad den innebär.

Det är visserligen sant, att justitiekanslersämbetets
arbetsbalans under
senare år har kunnat nedbringas, och
efter det samma fråga var uppe 1955
har också justitiekanslern efter ett långt
uppehåll börjat återta sina inspektioner.
Detta har noterats med tillfredsställelse
även av reservanterna. Emellertid
bör man vid bedömandet av arbetsförhållandena
inom justitiekanslersämbetet
inte grunda detta uteslutande
på de balanssiffror, som kan redovisas
för de senaste tre åren, utan man bör
gå något längre tillbaka. Man finner då
mycket stora balanser. Mot denna bakgrund
måste man säga, att de senaste
årens siffror snarast framträder som
iögonenfallande undantag. Detta gäller
alldeles särskilt 1957 års siffror. Beträffande
JK:s inspektionsverksamhet vill
reservanterna erinra om att en utredning
1939 under ordförandeskap av nuvarande
excellensen Undén fann, att
den frekvens för inspektionerna, som
då tillämpades av JK och JO och som
innebar att berörda myndigheter skulle
besökas i genomsnitt vart femte år av
JO och vart femte år av JK, var lämplig.
Under loppet av en tioårsperiod
skulle alltså dessa båda inspektionsför -

rättare återkomma till samma ställe.
Denna ordning ansågs som sagt lämplig
för framtiden. Utvecklingen har emellertid
medfört en väsentlig förskjutning
i fråga om inspektionsfrekvensen så
till vida, att JK:s inspektionsverksamhet
som jag nämnde under flera år helt lyste
med sin frånvaro. Den har nu återupptagits,
dock i väsentligt mindre omfattning
än JO:s. Medan JO sålunda
1956 inspekterade sammanlagt 42 myndigheter
och anstalter, besökte JK under
samma år bara 29 myndigheter och
anstalter.

Vid en jämförelse mellan JO:s och
JK:s inspektionsverksamhet är också
att märka, att JO beretts ökade möjligheter
att ägna sig åt inspektioner därigenom,
att vidgade befogenheter givits
justitieombudsmannen att uppdraga åt
sin ställföreträdare att förvalta en del
av ämbetet och då även förrätta inspektioner.
JO:s inspektioner har också under
senare år fått en annan inriktning
än tidigare. I en utredning om JO-ämbetet
betonades, att ökad vikt borde läggas
vid kontrollen av de administrativa
myndigheternas verksamhet. JO:s inspektion
av dessa ansågs vara synnerligen
betydelsefull, och JO har också
efter organisationsändringen alltmer
inspekterat sådana myndigheter. De uttalanden,
som JO gjort i samband med
sin inspektion, har varit i hög grad
vägledande för de administrativa myndigheterna.
JK:s inspektioner har däremot
efter återtagandet i huvudsak bibehållit
sin traditionella inriktning på
domstolar, åklagare och länsstyrelser.
Detta gör att man numera inte längre
har någon grund för den på sin tid som
lämplig ansedda regeln, att de båda inspektionsförrättarna
skulle så att säga
under loppet av en tioårsperiod återkomma
till samma ställe. I själva verket
förhåller det sig numera så, att JK endast
besöker ett fåtal av de myndigheter,
som inspekteras av JO. Det vore
alltså lämpligt att man nu tog upp till
skärskådande, huruvida inspektions -

Nr 11

174

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

verksamheten skall bedrivas på det sätt,
som ansågs lämpligt 1939. Man kan då
tänka sig två möjligheter. Den ena är
att JK skall inspektera på samma sätt
som ansågs lämpligt 1939, d. v. s. i ungefär
samma omfattning som JO, och att
alltså JO och JK en gång var under en
tioårsperiod skall besöka myndigheterna.
Detta förutsätter uppenbarligen en
utökning av arbetskraften hos JK. Man
måste ifrågasätta, om det inte i så fall
är lämpligt att se till, att det finns en
ständig ersättare för JK på samma sätt
som nu gäller för JO och MO. Den andra
möjligheten är, att JK, som har en
mycket stor arbetsbörda, inte skall behöva
fortsätta att inspektera i samma
omfattning som tidigare; att han i stället
skall gå in för att inspektera endast
då han finner särskild anledning att
verkställa inspektion på grund av anmälningar
eller i övrigt iakttagna särskilda
missförhållanden, under det att
den mera rutinmässiga inspektionen av
myndigheterna förbehålles JO. Bara
denna sak synes reservanterna vara skäl
till en utredning.

Jag skall inte här gå in närmare på
de arbetsredogörelser, som granskas av
JK. Det vare nog sagt att i det hänseendet
tala om att dessa är mycket olika
beskaffade och alltså ger olika möjligheter
att verkställa granskning. Reservanterna
anser, att en normalisering av
dessa förteckningar bör komma till
stånd.

Beträffande JK:s befattning med kronans
rättegångar gäller visserligen, att
de förvaltningsgrenar, inom vilka rättegångar
förekommer i större omfattning,
har särskilda organ för den processuella
verksamheten. Emellertid finns det
anledning ifrågasätta, om inte en utvidgning
av JK:s befattning med kronans
rättegångar skulle kunna medföra
fördelar för kronan på det sättet, att
större enhetlighet i fråga om kronans
ställningstagande i spörsmål av mera
principiell karaktär skulle kunna uppnås.

Kronomålen är för övrigt mycket besvärliga
för JK att händlägga med hänsyn
till JK:s stora arbetsbörda i övrigt.
De är nämligen bundna av fatalietider,
som måste iakttas av JK, och JK
måste därför, om han själv skall ägna
sig åt målen, ständigt frigöras för att
under kort tid handlägga dessa ärenden.
Det kan ifrågasättas, om det inte
vore en lämpligare ordning att inrätta
ett särskilt organ för kronans processuella
verksamhet eller i varje fall delegera
ifrågavarande ärenden till någon
befattningshavare inom JK-ämbetet på
sätt som skett beträffande huvuddelen
av permutationsärendena.

JK-ämbetet har tid efter annan haft
att utföra synnerligen arbetskrävande
specialutredningar, som inte har kunnat
göras utan tillfälliga personalförstärkningar.
Det är uppenbart att sådana
personalförstärkningar måste, hur
man än inrättar ämbetet, då och då
komma till stånd. Dessa utredningar är
ofta mycket svåra att göra och rör
känsliga spörsmål, som tilldrar sig allmänhetens
uppmärksamhet. Det är därför
lämpligt alt de i största möjliga utsträckning
utförs av JK personligen
med det biträde som kan anskaffas.
Detta understryker på sitt sätt nödvändigheten
av att det finns en ständig ersättare
för JK, som kan rycka in och
överta JK:s övriga arbetsuppgifter, när
en sådan stor utredning skall göras.

JK-ämbetet har tidigare under många
år varit helt dubblerat. Även under de
senaste åren har det förekommit dubbleringar
upp till åtta månader om året.
Detta visar ju klart, att ämbetet är på
något sätt felkonstruerat och att en
översyn borde göras, så att det kan bli
en riktig avvägning av arbetsuppgifter
och arbetskraft. Om inte vissa arbetsuppgifter
kan avlyftas från ämbetet så
borde, som jag understrukit, sörjas för
att det finns en ständig ersättare, som
kan rycka in och överta en del arbetsuppgifter,
när det tenderar att bli balanser.

175

Onsdagen den 26 mars 1958 em. Nr 11

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

Ett ytterligare spörsmål som berörts
i motionerna och som är förtjänt av att
uppmärksammas, är frågan, huruvida
icke JK i likhet med JO och MO bör av
trycket årligen utge en ämbetsberättelse.
Det är uppenbart, att JK under sina
inspektioner och i samband med det
otal ärenden han handlägger årligen
gör uttalanden av principiell betydelse
även för andra fall än dem det just då
gäller. Vad JO och MO beträffar kan ju
ämbets- och tjänstemän gå till ämbetsberättelserna
och se vad som sagts samt
rätta sig därefter. Det anses ju också
vara av mycket stor betydelse för ämbets-
och tjänstemännen, att de på detta
sätt kan följa JO:s och MO:s verksamhet.
Om JK:s uttalanden vet man däremot
ingenting. Har JK funnit en sak
anmärkningsvärd på ett ställe, kan närmaste
kollega till den tjänsteman som
fått anmärkningen faktiskt göra på samma
sätt som denne utan att ha en aning
om att anmärkning framställts och att
JK alltså funnit förfarandet felaktigt
eller mindre lämpligt.

Enligt reservanternas åsikt kan en
rationell effektivisering av ämbetet inte
komma till stånd utan en ingående utredning
med anlitande av organisatorisk
sakkunnskap. I reservationen hemställes
därför om en utredning angående
JK-ämbetets arbetsuppgifter och
vad därmed äger samband samt angående
den lämpliga organisationen av
ämbetet för dessa uppgifters lösande.
Till denna reservation yrkar jag, herr
talman, bifall.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Denna motion hör ju
till dem som återkommer år efter år
med vissa nyanser i motiveringen.

Låt mig först erinra om att den instruktion,
som för närvarande gäller
för JK, daterar sig från år 1948. Motionerna
har tidigare avslagits av riksdagen.
Den motion som väckts i år liar som
motivering för kravet på en utredning

rörande JK-ämbetet angivit — för att
ta några exempel — att JK:s inspektionsverksamhet
inte kan upprätthållas,
att myndigheternas arbetsredogörelser
inte utgör underlag för en kontroll, att
balansen av inkomna klagomål ökat, att
JK ej kan ta initiati\ för kontroll och
övervakning, att departement avstår
från begäran om remissyttranden, att
JK saknar ställföreträdare samt att JK
bör publicera sin verksamhetsberättelse.

Den allvarligaste olägenheten med
detta, säger motionärerna, är att justitiekanslersämbetets
arbetsbelastning är
så stor, att inspektionsverksamheten inte
kan upprätthållas i den omfattning
som skulle vara önskvärd. I det fallet
är motionerna inte aktuella. Sedan år
1955 har justitiekanslern åter påbörjat
sina inspektionsresor, såsom herr
Rylander nyss har anfört. Under 1957
har justitiekanslern, trots att han betungats
med mycket vidlyftiga remissyttranden,
hunnit med att inspektera
en hel del myndigheter, nämligen Umeå
domsaga, Västerbottens mellersta, södra
och västra domsagor, rådhusrätten och
magistraten i Umeå, fångvårdsanstalten
i Umeå, landsfogden, länsstyrelsen och
lantbruksnämnden i Västerbottens län.
Han har också i Värmlands län inspekterat
Fryksdals, Jösse, Nordmarks och
Södersysslets domsagor samt stadsfiskalsämbetet
i Arvika. Man kan nog inte
påstå att hans inspektion minskat, utan
den har under åren 1955, 1956 och 1957
i stället avsevärt ökat. Justitiekanslern
har också förklarat, att han har för avsikt
att i fortsättningen företa minst tre
inspektionsresor varje vår.

Nästa skäl, som motionärerna anfört,
är den stigande balansen av ärenden.
Inte heller den uppgiften är längre aktuell,
utan den hänför sig till förhållandena
år 1954. Av den tabell som intagits
i utskottets utlåtande framgår, att vid senaste
årsskiftet utgjorde balansen av
oavgjorda ärenden 111 mot 200 vid
1954 års utgång. I verkligheten har ba -

176 Nr 11 Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

lansen nedbringats ännu mera, ty av
dessa 111 ärenden var endast 48 färdiga
för avgörande, under det att resten
var ute på remiss eller för yttrande
av parter.

Justitiekanslern har inför utskottet
redogjort för ämbetets arbetsförhållanden
och har därvid bland annat förklarat,
att ett ytterligare nedbringande
av balansen inte är önskvärd ur rationell
arbetssynpunkt, ty man måste ha ett
visst antal mål att välja emellan för att
på rätt sätt fördela arbetet. Även i fråga
om tillsynsärendena, vari allmänhetens
klagomål ingår, utvisar den till utskottsutlåtandet
fogade uppställningen, att balansen
nu är mindre än hälften av vad
den var vid 1954 års utgång.

I justitiekanslerns uppgifter ingår
också granskning av myndigheternas arbetsredogörelser.
Om detta sägs i motionen,
att »myndigheternas arbetsredogörelse
har alltmer utvecklats i slentrianens
tecken» och att de knappast är
tjänliga som underlag för kontroll. Man
menar också, att någon ingående granskning
inte heller medhunnits av justitiekanslern.

Om man menar ad justitiekanslern i
detta avseende skulle göra en ingående
granskning, så borde det ha varit ett
verkligt skäl för utredning av justitiekanslersämbetet,
och man skulle inte,
som man gjort i motionen, bara behandlat
den saken på tre rader. Det är nämligen
så, att dessa arbetsredogörelser endast
utgör en förteckning över balanserade
ärenden hos myndigheterna, och
denna förteckning granskas av en tjänsteman.
Enligt uppgifter granskas den
med mycket stor omsorg. Om ett ärende
har fördröjts hos vederbörande myndighet
begäres en förklaring, och om
förklaringen inte kan godtas underrättas
byråchefen i ämbetet, som efter närmare
undersökning avgör om det föreligger
skäl för ytterligare åtgärder och
i så fall överlämnar ärendet till justitiekanslern
för beslut. Kontrollen över
handläggningen hos myndigheterna

sker med en skyndsamhet, som man
måste anse vara tillfredsställande.

Det är således inte för att tillhandahålla
justitiekanslersämbetet ett underlag
för bedömande av myndigheternas
handläggning av ärendena i sak som
dessa redogörelser lämnas. Om så skulle
vara, vore det ju fråga om en mycket genomgripande
utvidgning av justitiekanslersämbetet.
Skulle JK granska dessa
uppgifter ingående, måste han ju inställa
sig i vederbörande verk, och det
kan han givetvis inte, när det finns
hundratalet verk och därtill åtskilliga
nämnder som skall granskas.

Man kan således fastslå att de saker,
som har åberopats i motionen såsom
bärande skäl för en utredning om justitiekanslersämbetet,
inte är tillräckligt
motiv härför. Det är ett ganska svagt
underlag som reservanterna har för sin
tillstyrkan av yrkandet om en sådan
utredning.

I fråga om de övriga ärenden, som
justitiekanslern har att handlägga, vill
jag i stort sett bara hänvisa till vad utskottet
säger i saken. Utskottet har bland
annat sagt, att det finns ingenting att
vinna genom att såsom herr Rylander
begär sammanföra rättegångar från vitt
skilda delar av statsförvaltningen till
justitiekanslern.

I sitt yttrande talade herr Rylander
också om de specialutredningar som
justitiekanslern får utföra. Dessa specialutredningar,
beträffande vilka man
inte har någon möjlighet att överblicka
i vilken utsträckning de kommer att ske
i framtiden, är i varje fall inte av den
omfattning, att de bör utgöra skäl för
omorganisation av justitiekanslersämbetet.

Yad som finns kvar av motionens innehåll
är det, som reservanterna har
tryckt ganska kraftigt på och till vilket
inte heller utskottet har ställt sig helt avvisande.
Det gäller den dubblering av
justitiekanslersämbetet, som bär skett
och som måste anses vara nödvändig.
Justitiekanslern måste ju företa resor.

177

Onsdagen den 26 mars 1958 em. Nr 11

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

Vid dessa tillfällen och då han har semester
kan han behöva en ersättare.

Nu förhåller det sig ju så, att justitiekanslern
är Konungens förtroendeman
i motsats till justitieombudsmannen
och militieombudsmannen, vilka är
riksdagens förtroendemän. Utskottet har
därför ansett, att frågan om justitiekanslersämbetet
är en fråga av sådan art,
att man inte för den frågans skull behöver
kräva en fullständig utredning utan
kan överlåta saken till avgörande på annat
sätt.

Vi är också tämligen överens med reservanterna
om att den ämbetsberättelse,
som man i motionen uttryckt
önskemål om och som reservanterna
också anser vara lämplig, bör komma
till stånd. Justitieombudsmannen och
militieombudsmannen tar i sina ämbetsberättelser
inte upp alla de ärenden
som de handlagt. Det är inte heller meningen
att justitiekanslern skall göra
det, utan den berättelse det här skulle
bli fråga om skulle således bara avse
sådana ärenden, som hade ett mera allmänt
intresse och kan tjäna till vägledning
för myndigheterna. Detta är emellertid
också en så obetydlig detalj, att
man inte för den sakens skull bör sätta
i gång en särskild utredning.

Jag har således den uppfattningen,
att motionen under inga förhållanden
bör bifallas. Reservanterna har byggt
sitt yrkande om bifall till motionen på
alltför svaga premisser. I fråga om de
sista sakerna, nämligen ordnande av en
ersättare för justitiekanslern och justitiekanslerns
verksamhetsberättelse,
har jag för min del ingenting att erinra,
men anser som sagt inte att en utredning
bör komma till stånd bara på
grund härav.

På grund av det sagda ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):
Ilcrr talman! Utskottet har konstaterat,
att det för arbetets gång visat sig

erforderligt att i icke oväsentlig utsträckning
dubblera justitiekanslersämbetet.

Av den till utskottsutlåtandet fogade
bilagan framgår, att man ofta under
de senaste åren under större delen av
året måst anlita särskilt förordnad
justitiekansler. Vidare framgår det, att
arbetsförstärkning i form av extra föredragande
regelmässigt behövts.

För ett så pass högt ämbete som
justitiekanslersämbetet är det givetvis
icke lyckligt att detta skall vara beroende
av tillfälliga vikariat av olika
personer. Utskottsmajoriteten har också
som sin mening framhållit, att en
högt kvalificerad ämbetsman bör erhålla
en så fast anknytning till ämbetet,
att han skulle sättas i tillfälle att
förvärva en mera ingående erfarenhet
av ämbetets verksamhetsområde. Utskottet
har ansett, att man härvid kunde
ta den ständige ersättaren för justitieombudsmannen
och för militieombudsmannen
som förebild även i fråga
om justitiekanslersämbetet.

Av tabellen torde också framgå, att
justitiekanslersämbetet permanent är i
behov av arbetsförstärkning av åtminstone
ytterligare en underordnad befattningshavare.

Utskottet har vidare framhållit angelägenheten
av att justitiekanslern av
trycket årligen utger en ämbetsberättelse.
Det framhåller, att betydande fördelar
skulle vara att vinna härmed genom
att ämbetets uttalanden därigenom
får en vidare spridning och beaktas av
myndigheterna vid deras handläggning
av liknande ärenden. Detta kan man
väl mycket starkt stryka under. Det är
ofta mycket viktiga uttalanden i t. ex.
lagtolkningsfrågor som rättstillämpande
myndigheter genom avsaknad av ämhetsberättelse
går miste om, och det
finns ingen anledning varför inte justitiekanslern
skulle utge en ämbetsberättelse,
när en sådan utgives av justitieombudsmannen
och militieombudsmannen.

12 — Andra kammarens protokoll 195H. Nr 11

178 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

Även ur en annan synpunkt är det
av vikt, att en sådan iimbetsberättelse
finns, nämligen för den offentliga
granskningen av justitiekanslersämbetet,
för regeringens kontrollfunktion.
Nu överlämnas till Kungl. Maj :t endast
en summarisk arbetsredogörelse som
icke kan bilda underlag för någon kontrollverksamhet.

I dessa delar är jag alltså fullständigt
ense med utskottet, men jag kan
icke förstå varför utskottet anser, att
dessa frågor inte skulle påkalla en utredning.
Utskottet har sagt att saken
bör ändras men samtidigt föreslagit att
riksdagen inte skall göra någonting.
Om nu riksdagen anser, att denna organisation
— som riksdagen beviljar anslag
till — icke fungerar tillfredsställande,
så skall väl inte riksdagen tiga
still. Jag anser, att de faktorer, som utskottet
självt har pekat på, är så pass
viktiga, att enbart de skulle vara motiv
för en utredning.

Man kan emellertid visa på andra
omständigheter. Det har ofta påtalats
att lång tidsrymd förflyter innan ärendena
hinner avgöras inom JK-ämbetet,
trots justitiekanslerns allmänt kända
mycket långa arbetsdag. Frigörande
från mindre väsentliga arbetsuppgifter
skulle för JK kunna medföra en ökad
koncentration på större och viktigare
avgöranden och möjliggöra flera inspektionsresor,
genom vilka impulser
kan ges till mycket viktiga initiativ.

Det är nog litet överdrivet, när herr
Jacobsson i Sala här vill göra gällande
att inspektionsverksamheten är mycket
omfattande, när i själva verket t. ex.
under 1957 två inspektionsresor företagits.
Det vore nog önskvärt om dessa
kunde ske i större antal än ämbetet
ansett lämpligt.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren med att redogöra för de skäl

som har dikterat utskottsmajoritetens
beslut. Dem har redan herr Jacobsson
i Sala klart angivit. I stället skall jag
tillåta mig att anlägga en annan syn på
denna fråga, som varit bestämmande
för mitt bedömande av den.

I motionen påpekas med rätta, att justitiekanslerns
uppdrag består i att han
är Kungl. Maj:ts ombudsman. Hans olika
uppgifter redovisas: han är kronjurist,
han har att vara kronans högste
ombudsman och att på dess vägnar
övervaka ämbetsmännens tjänsteutövning
och beivra begångna fel. Han är
en Konungens förtroendeämbetsman
och Konungen kan alltså, om han förverkar
förtroendet, avsätta honom. I
motionen konstateras alldeles riktigt,
att tillsyn över justitiekanslerns ämbetsutövning
sålunda endast tillkommer
Kungl. Maj:t. Det är också till Kungl.
Maj:t han har att lämna sin årsredogörelse.

Mot denna bakgrund måste man säga
sig — hur mycket man än som jag ivrar
för att göra kontrollen så fullständig
som möjligt — att riksdagen måste iaktta
en viss försiktighet när det gäller
att ge Kungl. Maj:t direkta anvisningar
om instruktioner för justitiekanslern.
Riksdagen har JO och MO. Den är dock
skyldig — och det har utskottet gjort —
att ge Konungen till känna, om den anser
att det föreligger någon brist.

Jag har alltså i princip ingenting emot
att vi ger Kungl. Maj :t anvisningar. Vi
skall vara fullt suveräna i våra uttalanden.
Jag kräver emellertid ganska starka
skäl för att sätta i gång en utredning
i en fråga, där det är Kungl. Maj :t som
skall ta ad notam vad riksdagen säger
i saken. Kungl. Maj:t bygger ju sin ställning
på riksdagens förtroende. Det har
nu — vilket herr Jacobsson i Sala har
redogjort för — inte visats så starka
skäl, att det enligt min uppfattning föreligger
någon anledning att begära en
särskild utredning. Säkerligen gör
många den reflexionen, att det måste
vara en oerhört liten skillnad mellan

179

Onsdagen den 26 mars 1958 em. Nr 11

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

utskottsmajoritetens skrivning och påpekande
om svårigheterna för JK att
hinna med allting å ena sidan och reservanternas
förslag å andra sidan.
Skillnaden är bara den, att reservanterna
vill att vi skall begära en utredning,
som det enligt min mening inte finns
några vägande skäl för.

Jag lovar att inte bli långrandig, herr
talman, men jag vill bara summera
vad herr Jacobsson redan har påpekat.

Vad först beträffar balansen har den
avverkats. Reservanterna börjar med att
ställa sig kritiska till siffrorna men slutar
med att säga att »JK-ämbetet under
senare år lyckats på ett i stort sätt
tillfredsställande sätt bemästra arbetsbelastningen».

Även om motionärerna först har påstått
att det råder arbetsbalans och sedan
kritiserat de redovisade siffrorna,
finns det enligt min åsikt i nuvarande
läge ingen anledning att begära en utredning
beträffande dubblering av ämbetet.
Kungl. Maj :t har tillmötesgått
justitiekanslerns anspråk på ytterligare
anslag för att få vikarie, och utskottsmajoriteten
har uttalat, att man här
måste ha en högt kvalificerad ersättare.

Jag är dock mycket skeptisk mot att
tillsätta ytterligare en justitiekansler.
Det är riktigt som herr Rylander i egenskap
av talesman för reservanterna här
sagt: det finns betydelsefulla ärenden
som endast justitiekanslern, den av Konungen
beroende förtrondemannen,
skall självständigt handlägga. En uppdelning
av ämbetet måste därför ske
med mycket stor varsamhet, men den
är nödvändig med hänsyn till semestrar
o. d. Det önskemål, som härvidlag
är uttalat, är emellertid nog både
Kungl. Maj:t och justititekanslern på
det klara med.

Vad remissyttrandena beträffar har
justitiekanslern själv förklarat, att det
inte är riktigt att han behövt avvisa en
begäran om remissvar, men han har
fått Kungl. Maj:ts medgivande att begränsa
remissvaren till vissa frågor. För

min del tror jag inte att det är riktigt
av Kungl. Maj :t att skicka stora lagförslag
på barnavårdens område och dylikt
till justitiekanslern, om man nu
begär att en enda person, låt vara kronans
ombudsman, skall kunna avge yttrande
i alla dessa frågor utan att anlita
hjälp. Därför måste Kungl. Maj:t,
om man vill behålla det personliga i
ämbetet, begränsa sina anspråk i detta
avseende.

Det har anvisats många vägar beträffande
kronomålen, arbetsredogörelser
och sådant, som utgör rent praktiska
åtgärder, vilka Kungl. Maj:t kan vidta
och som absolut inte kräver att det
igångsättes en särskild utredning även
om man är mycket ömtålig för den
synpunkten att vi inte skall försvaga
utan förstärka tillsynen över statens
ämbetsmän.

Det låter så bestickande, att det inte
är mycket med tre inspektionsresor per
år, men vi får komma ihåg, att därmed
avses resor till tre olika län och att
justitiekanslern under varje resa besöker
ett flertal platser. Jag säger ännu
en gång, att om man vill behålla det
personliga ämbetet, får man inte splittra
verksamheten alltför mycket.

Det kan hända, att erfarenheterna kan
komma att förändra den blick man nu
har på läget och att det kan förebringas
en starkare motivering för en utredning,
men för dagen kan jag inte vara
med om att sätta i gång en utredning,
utan jag anser att vi bör nöja oss med
att genom utskottets motivering ge
Kungl. Maj:t till känna vad vi tänker
och tycker om instruktionerna för denne
Konungens troman.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Fröding (h).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Herr Gezelius talar här
om att utskottsmajoriteten givit Kungl.
Maj:t någonting till känna, men det har

180 Nr 11

Onsdagen den 26 inars 1958 em.

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

ju inte utskottsmajoriteten gjort, utan
man avstyrker motionerna. Det är en
annan sak att det i utskottets motivering
anföres en del skäl. Med den vikt,
som dessa skäl har, tycker jag just att
utskottsmajoriteten borde ha givit
Kungl. Maj :t detta till känna.

Justitiekanslersämbetet blir ju ideligen
föremål för debatt i pressen och oftast
kritiseras då ämbetet. Jag skall inte
nu gå i på detta, utan jag vill bara
säga, att det kan inte vara riktigt att
man under sådana förhållanden fortsätter
att ha ett ämbete som är olämpligt
organiserat och med en mycket stor
arbetsbörda. Då bör man väl försöka
organisera ämbetet så, att det fyller de
fordringar som kan ställas.

Efter folkpartiets initiativ år 1955
har det emellertid skett vissa förbättringar.
Justitiekanslern har börjat företa
inspektioner. Det har visserligen skett
i mycket begränsad omfattning, men
det är ändock något. Vidare har vissa
ärenden delegerats till en annan befattningshavare
inom ämbetet. Nu finner
vi att även utskottsmajoriteten sluter
upp kring ett par av de förslag som
framförts i motionerna, nämligen om
tillsättande av en ständig ersättare och
om utgivande av ämbetsberättelser. Det
går sakta i backarna att reformera och
rationalisera detta ämbete, men om man
håller på och motionerar — herr Gezelius
har ju nästan bett om att vi skall
komma tillbaka — kanske man peu ä
peu kan få ämbetet organiserat på ett
mera rationellt sätt.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Herr Rylander antingen
missförstod eller misstolkade mitt anförande.
Jag var mycket angelägen om
att påpeka, att utskottet inte funnit anledning
ge Kungl. Maj:t några fingervisningar,
men jag utgick ifrån att
Kungl. Maj :t läser lagutskottsutlåtandena
och alltså följer med vad som rör
sig inom riksdagen.

Vidare konstaterade herr Rylander
precis detsamma som jag, nämligen att
1955 års motioner och utskottsutlåtande
föranlett bestämmelser från Kungl.
Maj :ts sida för ett rationellare ordnande
av justitiekanslersämbetet utan att
detta föregåtts av någon av riksdagen
begärd utredning.

Det väsentliga för mig är emellertid,
att jag inte kan finna det riktigt att
riksdagen skall beträffande Konungens
övervakare av domstolar och dylikt
skriva till Kungl. Maj :t och begära en
viss utredning. Däremot kan vi mycket
väl göra ett sådant uttalande som skett
i utskottsutlåtandet, att vi anser att
man bör överväga vissa förändringar.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rylander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rylander begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11

181

des. Därvid avgåvos 143 ja och 49 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa merkostnader
för virusavdelningen vid statens
bakteriologiska laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet
m. in.,

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson,
och

nr 59, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel till poliskonstapeln
Arne Gustav Borgström i
Örebro för uteblivet skadestånd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Ökad ersättning till värnpliktige
B. Ryding

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
60, i anledning av väckta motioner om
ökad ersättning till värnpliktige B. Ryding.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Ökad ersättning till värnpliktige B. Ryding

Boo (1:54) och den andra inom andra
kammaren av herrar Lundqvist och
Andreasson (11:62), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till värnpliktige
nr 849-15-50 Bengt Ryding från
Vänersborg måtte utbetalas ett med 100
kronor förhöjt belopp per månad, utöver
vad han tillerkänts från riksförsäkringsanstalten.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:54 och 11:62 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag är medveten om
svårigheterna att få någon ändring på
statsutskottets förslag på denna punkt,
då det inte föreligger någon reservation.
Det är dock icke på grund av skrivklåda
jag skrivit och inlämnat denna
motion. Den var under behandling redan
förra året, men det har inträffat
en del förhållanden som gör att jag
anser att man bör pröva ärendet än en
gång.

Då vi förra året lämnade in denna
motion var värnpliktige Rydings hustru
anställd på kontor och hade en inkomst
av 750 kronor i månaden. Hon
har sedan dess fått ett barn och har
måst sluta sin anställning. Nu har värnpliktige
Ryding förvärvat en ny kiosk,
där han försöker skaffa sig utkomst
för sin och familjens försörjning.

Ett annat förhållande, som det finns
anledning att peka på, är att jag i en
motion nr 102 i denna kammare har
begärt utredning beträffande andra
skadade värnpliktiga.

Utskottet skrev förra året följande,
som utskottet också i år vill understryka:
»Vid behandling av ett antal med
det förevarande ärendet likartade fall
har utskottet i tidigare sammanhang
haft anledning understryka, att man
otvivelaktigt skulle kunna peka på en
rad under militärtjänstgöring inträffade

182

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

ökad ersättning till värnpliktige B. Ryding

olycksfall, där verkningarna för den
av skadan drabbade blivit förhållandevis
svåra utan att fördenskull vederbörande
kunnat påräkna någon ersättning
utöver den som utgår med tillämpning
av militärersättningsförordningen.
Ett avsteg från huvudregeln på detta
område skulle självfallet vara ägnat
att medföra vittgående konsekvenser.»

Vi begär av våra unga värnpliktiga
när de kallas in i militärtjänst, att de
skall deltaga i övningar, som nu för
tiden — det vet vi alla — bedrivs ganska
realistiskt och innebär stora påfrestningar
och stora risker för våra
ungdomar. De har alltså att ta på sig
vissa risker för vårt gemensamma försvar.

Denne man hade alltså utan eget förvållande
under en nattövning, då han
tjänstgjorde som motorcykelförare, blivit
utsatt för en skada. Han har som
jag påpekade i den motion vi avlämnade
förra året varit intagen på sjukhus i
två och ett halvt år och har varit sjukskriven
under mer än fyra år. Han blev
invalid och tillerkändes en ersättning
för en invaliditet av 33 V* procent med
161 kronor i månaden.

Det är här fråga om en ung man, som
genomgått en yrkesutbildning. Han har
utbildat sig till målare. Han vänder
åter efter en femårig sjukdomstid. Då
är han inte längre i stånd att träda in
i sitt förutvarande yrke. Han är invalid
till 33 Va procent. En målare med den
invaliditetsgraden kan icke återgå till
sitt yrke. Därför har han med hjälp
av Vänersborgs stad och delvis med
hjälp av landstinget öppnat en kioskrörelse.
Han har inköpt en invalidbil med
hjälp av samhällsmedel.

Denne man har en familj, hustru och
två barn. Man kan inte lasta honom för
att söka socialvård i onödan. Man talar
ibland om individer med understödstagaranda,
men dit hör förvisso icke
denne man. Tvärtom har han ju hela
tiden visat, att han vill göra sitt bästa
för att icke ligga samhället till last.

Mannen fick ett värnpliktslån på 5 000
kronor. Vi begärde föregående år att
man skulle försöka avskriva detta åt
honom. Detta gick inte. Han fick tvärtom
ett meddelande om att det är möjligt
att man kommer att driva in dessa
pengar. Mannen har till dags dato betalat
av 700 kronor på detta lån. Skuldsättningen
för den rörelsen han har
och den fastighet han bebor — den
ägs av hustrun •—• är på grund av de
för närvarande höga räntorna mycket
betungande. Han har en årlig ränteskuld
på 3 500 kronor.

Jag vill citera ett yttrande från pensionsnämndens
sekreterare i Vänersborg
från 1955, då mannen hade begärt hjälp
till inköp av en invalidbil. Det är ett
intyg som är återgivet i statsutskottets
utlåtande nr 148 för 1957. Jag citerar
en del av detta: »Makarna Ryding är
ideellt intresserade, skötsamma, ambitiösa
och energiska. Familjens ekonomiska
situation framgår i stort av kurators
vid Änggårdens yrkesskolor rapport.
» Sedan lämnas uppgifter om fastighet,
skulder o. dyl.

Jag är medveten om att Ryding icke
är något enstaka exempel på detta område.
Ryding är en av de många, vilka,
som jag förut sade, på grund av övningar,
som bedrives realistiskt, blir
skadade under sin militärtjänstgöring.
De blir invalider.

Här är inte bara fråga om en ekonomisk
ersättning. En man som blir
invalid i unga år ställes ju vid sidan
av livet. Han kan inte röra sig som andra
friska människor och får räkna med
att under många år leva som invalid.
Då frågar jag mig: Kan det anses rimligt,
när vi beviljar miljardbelopp till
vårt svenska försvar, att vi inte ska
kunna ta någon större risk för dessa
unga män som är inkallade till värnpliktstjänstgöring
än vad som framgår
av utskottets utlåtande?

När man här talar om att ett bifall
till denna motion skulle medföra vissa
konsekvenser för framtiden, vill jag

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11

183

ställa frågan: Är det lättare för den
enskilde individen än för samhället att
ta konsekvenserna av en olycka som
drabbat vederbörande under en militär
övning? Det framgår tydligt av utskottets
utlåtande, att man anser det. Jag
kan inte godkänna det resonemanget.

Jag vill också i detta sammanhang
påpeka ett annat förhållande. När vi
går i vårt vanliga arbete inom industrien,
har vi möjlighet att vända oss till
fackföreningen och få hjälp den vägen.
Blir vi skadade, läggs vi in på ett sjukhus.
Vi har möjlighet att uttrycka önskemål
antingen om att bli förflyttade eller
att ligga kvar på den eller den inrättningen.
Denne man blev inlagd på sjukhus
i Skövde, låg där under en lång
tid, begärde att bli förflyttad till Vänersborg
— och blev långt om länge
förflyttad till vanföreanstalten i Göteborg.
Det var för sent att göra något
åt skadan. Han är nu strakbent och
benet är snett, så att han knappast kan
komma in i sin invalidbil, men han
har — ett förhållande som jag här har
försökt beskriva — en låg ersättning
från samhället och har försökt att själv
bidra till sin försörjning genom att
hålla i gång en rörelse. När han skall
arbeta i sin kiosk, måste han emellertid
ha hjälp, eftersom han inte har möjlighet
att själv bära in de varor, som
han behöver i rörelsen.

Jag tycker att denne man — och andra
som är jämställda med honom — är
i en sådan ekonomisk belägenhet på
grund av den utan eget förvållande inträffade
skadan, att samhället här borde
ha möjlighet att göra en omprövning av
sitt ställningstagande och inte bara tala
om ekonomiska konsekvenser för
samhället och sedan överlåta dem på
individen. Nu kan det mycket väl tänkas
att en invalidpension skall kunna
hjälpa vederbörande till rätta i sådana
fall, om vi får vår pensionsfråga ordnad.
Jag tycker dock att det under tiden
tills denna pensionsfråga ordnas
borde vara en hederssak för samhället

Ökad ersättning till värnpliktige B. Ryding

att hjälpa i sådana här fall. Därför kan
jag inte — trots att det inte föreligger
någon reservation i frågan mot ett enhälligt
avstyrkande från utskottet —-underlåta att yrka bifall till motion nr
62 i andra kammaren.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar tillhör den mycket invecklade
grupp av ärenden som femte avdelningen
har att handlägga och som
ofta är av mycket tragisk natur. Anledningen
till att avdelningen tagit
ställning på detta sätt är att ärendena
medför sådana konsekvenser att de
oftast måste avvisas. Under föregående
år behandlades samma fall, och då begärde
motionärerna en skälig höjning
av ersättningen. I år har man fixerat
denna höjning till 100 kronor per månad.
Detta är i sak den egentliga skillnaden
mellan fjolårets och årets krav.
Utskottet har inte ansett sig kunna gå
med på detta och jag ber bara att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag erkänner att vi
föregående år i vår motion begärde
en skälig ersättning. Då det den gången
inte blev någon reservation i utskottet
om ett bestämt belopp fanns det ingen
möjlighet för oss att då yrka bifall till
motionen. Denna möjlighet föreligger
i dag då det i motionen yrkas ett belopp
på 100 kronor i månaden. Jag yrkar
därför bifall till motionen.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundqvist begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

184 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 60, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 107
ja och 65 nej, varjämte 27 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen tog nu ledningen av
kammarens förhandlingar.

§ 4

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
memorial:

nr 61, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Ferieresor för husmödrar,
och

nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Bidrag till Föreningen
Fruktdrycker.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

§ 5

Föredrogos bankoutskottets utlåtanden
:

nr 7, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.,
och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Ändrad lydelse av 11 § lagen om
religionsfrihet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 11 §
lagen om religionsfrihet.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 39
i första kammaren av fru SjöströmBengtsson
m. fl. samt nr 45 i andra
kammaren av fru Sjövall m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hemställdes
att riksdagen ville besluta att § 11
i lagen om religionsfrihet erhölle följande
lydelse: »Vill medlem av svenska
kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göres
anmälan om utträde genom personligt
besök eller genom av två personer
bevittnad skriftlig framställning till
pastor i den församling, där han är
kyrkobokförd.»

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
I: 39 och II: 45, måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11

185

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i den
församling, där han är kyrkobokförd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hy länder, Lindblom,
Lodenius och Onsjö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
1:39 och 11:45, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att riksdagen måtte
föreläggas förslag till sådan ändring
av formerna för anmälan om utträde
ur svenska kyrkan att anmälan jämväl
skulle kunna göras skriftligen med
vittnen;

2) av herrar Arvidson, Gezelius och
Fröding, vilka ansett att utskottet bort
föreslå riksdagen att förevarande motioner,
1:39 och 11:45, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! När religionsfrihetslagen
antogs vid 1951 års riksdag bestämdes
att utträde ur kyrkan skulle
ske genom personlig inställelse hos
pastor. I en motion framfördes också
yrkandet att utträdesanmälan skulle
kunna ske skriftligen med två vittnen.
Denna motion avslogs dock. Kravet
upprepades sedan vid 1953 års riksdag
men bifölls inte heller då.

Kravet på personligen framförd utträdesanmälan
har motiverats främst
med att garanti därigenom skulle erhållas
för att anmälan byggde på ett
fritt avgörande och var allvarligt menad.
Man utgick från att en person,
som anmälde utträde, inte borde utsättas
för något övertalningsförsök från

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd. Anmälan skall
göras personligen eller ock enskilt i
egenhändigt undertecknad, av två personer
bevittnad handling.

pastors sida eller eljest utan egen önskan
föranledas att gå in på något samtal
om anledningen till att han önskade
utträda. Stiftscheferna anmodades även
att övervaka, att dessa ärenden handlades
med takt och grannlagenhet.

1953 hade man ännu bara ett års erfarenhet,
varför det då egentligen inte
var tal om att några besvärligheter
uppstått vid handläggningen av dessa
frågor. Numera har det emellertid kommit
fram att dessa ärenden inte alla
gånger handlagts med den takt och
grannlagenhet, som hade varit önskvärd.
Det har förekommit, att man
delat ut cirkulär eller på annat sätt
gjort en viss propaganda för att personer,
som ville utträda ur kyrkan, inte
skulle ta detta steg. Å andra sidan har
enligt vad som påståtts försök gjorts
till organiserade massutträden ur kyrkan.
Möten har hållits, varvid försök
gjorts att påverka folk att gå ur kyrkan.
Detta har nu inte lyckats i någon
större utsträckning, beroende bland
annat på att det varit så besvärligt att
gå till pastor.

Alltnog, läget är nu ett annat än
tidigare, och enligt min mening föreligger
skäl att underlätta utträdet ur
kyrkan på så sätt att den, som vill
utträda, skall kunna göra det utan att
anmälan sker genom personlig inställelse.
Man bör även tänka på att här
föreligger mycket stor olikhet i förhållandena
för människorna. En del
bor i närheten av pastorsexpeditionen
och andra bor kanske många mil därifrån.

180 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

Å andra sidan synes det mig och de
reservanter, som har samlats omkring
reservation nr 1, att det inte utan vidare
kan anses lämpligt att tillåta utträde
enbart genom en bevittnad skriftlig
anmälan. Det kan nämligen ifrågasättas,
om den garanti för att utträdesanmälan
skall grunda sig på ett självständigt
och noga genomtänkt personligt
ställningstagande vidmakthålles,
som man ju har avsett att vinna genom
den personliga inställelsen hos pastor.
Det skulle enligt dessa reservanters mening
inte vara lämpligt om åsyftade
förenklingar i formerna, vilka vi för
vår del finner lämpliga och önskvärda,
i stället skulle öppna spelrum för organiserade
massutträden. Sådana massutträden
vore naturligtvis inte alla gånger
grundade på ett allvarligt övervägande
utan kunde kanske vara ett utslag av
tillfälliga känslostämningar. Reservanterna
anser därför, att man måste uppställa
något krav som gör, att förfarandet
omgärdas med en viss särställning.
Vi vet att det både skrivs på och
bevittnas ganska lättsinnigt här i vårt
land.

Det kan tänkas olika vägar för detta,
och reservanterna själva är mycket
måna om att förfarandet göres bekvämt
och lätt för dem, som skall använda
sig av det. Vi har föreslagit att vittnena
på blanketten om utträdesanmälan
även skulle intyga att anmälan är
gjord av fri vilja — alltså ett förfarande
motsvarande det som nu förekommer
vid bevittnande av testamente.
Sedan kan vederbörande skicka in denna
anmälan till pastorsämbetet. Reservanterna
vill med andra ord att en undersökning
göres om huruvida formerna
för anmälan om utträde ur kyrkan
kan ändras i den riktning motionärerna
föreslagit men med de garantier,
som jag här har redogjort för.

Däremot anser reservanterna att det
inte är lämpligt att en lag, som skall
underställas både lagrådet och kyrkomötet,
kommer till genom att riksda -

gen beslutar om lagen utan att Kungl.
Maj:t dessförinnan har haft tillfälle att
taga ställning därtill. Enligt vår mening
bör riksdagen i stället skriva till
Kungl. Maj :t om hur den vill ha det
och hemställa att Kungl. Maj :t framlägger
förslag i ärendet. Kungl. Maj :t
skulle därefter framlägga förslag för
riksdagen eller kyrkomötet, beroende
på vilket som är mest lämpligt ur tidssynpunkt.
På det sättet finge såväl
riksdagen som kyrkomötet besluta i
frågan. Innan det sedan blir lag skall
också lagrådet höras.

Detta är anledningen till den med
nr 1) betecknade reservation, som några
kammarledamöter och jag har samlats
omkring, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den reservationen.

Häri instämde herrar Onsjö (ep) och
Björkänge (ep).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Utskottets högerledamöter
har i den med 2) betecknade reservationen
yrkat avslag på de motioner
som väckts i detta ärende, och då jag
är en av dessa reservanter, vill jag här
i största korthet motivera vårt avslagsyrkande.

När religionsfrihetslagen antogs av
1951 års riksdag, var de nuvarande formerna
för utträde ur kyrkan föremål
för en ingående prövning. Riksdagen har
sedan så sent som år 1953 avslagit motioner
av samma innehåll som de nu
väckta. Jag har svårt att förstå, att riksdagen
kan ha anledning att efter så kort
tid nu ändra sitt tidigare ställningstagande.
Jag är nämligen inte beredd att
utan vidare godtaga de av herr Rylander
här refererade påståendena att fall
av bristande grannlagenhet har förekommit
från vederbörande pastors sida.
Bedömandet beror mycket på hur den
utträdessökande själv framställer sin
sak. Om han kommer till pastor och tillkännager
en bestämd önskan att utträda,
så har pastor givetvis inte rätt
att påverka honom. Kommer han där -

Nr 11 187

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

emot och säger, att han funderar på att
eventuellt utträda ur kyrkan, så anser
jag att pastor har full rätt att inleda ett
samtal om saken med honom. Vad som
inträffat på senare år synes mig tvärtom
tala för att man inte just nu bör
medge någon lättnad i formerna för utträde
ur kyrkan. Jag tänker härvid på
den tyvärr högst kontroversiella fråga,
som nu för andra gången kommer att
gå till kyrkomötets handläggning, nämligen
frågan om kvinnliga präster. Vilken
ställning kyrkomötet än må ta till
den frågan, kommer avgörandet uppenbarligen
att föranleda irritation och
missnöje hos stora delar av statskyrkans
medlemmar. Ett bibehållande av
den nuvarande föreskriften att utträde
skall anmälas vid personligt besök hos
pastor kan då enligt min mening vara
ägnat att i någon mån motverka oöverlagda
massutträden från de missnöjdas
sida.

Bland annat av denna anledning yrkar
jag därför bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
nr 2).

Om detta vårt avslagsyrkande blir utslaget
i kontrapropositionsvoteringen,
kommer jag emellertid att i andra hand
stödja det i reservation nr 1) framställda
utredningskravet. De av utskottsmajoriteten
föreslagna formreglerna för
utträde synes mig nämligen alldeles för
lättvindigt hopkomna och icke godtagbara.

I detta anförande instämde herrar
Gezelius (h), Rubbestad (ep), Magnusson
i Borås (h), Edlund (h), Ahlberg
(h) och östlund (h) samt fru Boman (h).

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Utskottet har föreslagit
att utträde ur statskyrkan skall kunna
ske genom insändande av bevittnad
skriftlig handling. Den får då i sak karaktär
av juridisk handling och kommer
säkerligen av flertalet att uppfattas som
likvärdig med ett testamente, även om

man inte inrycker den bestämmelse som
herr Bylander och hans medreservanter
vill ha. Än viktigare är att den på detta
sätt omges med det psykologiska allvar,
som den enskilde känner när han skall
upprätta handlingar av denna typ, och
dessa handlingar rymmer i sig själva
många psykologiska spärrmekanismer.
Jag tror därför att ett sådant förfaringssätt
är till fyllest för att man ej
skall behöva befara några organiserade
massutträden, vilka jag personligen inte
kan inse skulle kunna innebära någon
fara för kyrkan, om de konnne till
stånd. För en ateist ter det sig alltid
moraliskt stötande när kyrkan inte kräver
ett allvarligt ställningstagande för
inträde men däremot på olika sätt försvårar
ett utträde för att få behålla passiva
medlemmar — för vilka ju möjligheten
att återinträda enbart genom en
skriftlig anmälan alltid står öppen; och
vid detta senare tillfälle kräves inte något
särskilt »allvarligt ställningstagande».

En rad praktiska faktorer gör att ett
skriftligt utträde är ett rimligt förfaringssätt.
Det är inte bara sjuka och
åldringar som kan ha svårt att söka sig
till pastorsämbetet och personligen göra
anmälan om utträde. För alla i utlandet
bosatta svenskar och för alla dem,
som arbetar på annan ort än där de är
kyrkoskrivna, är ett utträde nu en omöjlighet
om de inte vill kosta på sig en
kanske till och med lång och dyrbar
resa till kyrkobokföringsorten. Pastorsämbetena
har även oftast öppet endast
under någon förmiddagstimme och kanske
en kvällstimme; för många vanliga
människor innebär det alltså att man,
även om man är bosatt där man är
kyrkobokförd, kanske får offra av sin
arbetstid för att göra detta personliga
besök. Det kan inte vara rimligt att samhället
icke skulle ta hänsyn till alla dessa
praktiska faktorer och genom det
här av utskottet föreslagna stadgandet
undanröja desamma.

Jag tror också att reservanterna över -

188 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

värderar de psykologiska faktorernas
styrka vid den av dem befarade masssuggestionen
vid möten etc., men att de
däremot undervärderar de psykologiska
faktorer som avhåller många människor
från att göra detta personliga besök.
Blyghet att stå inför en ämbetsman,
skyggheten att i en offentlig lokal —-så ter sig dock en pastorsexpedition
för den enskilde — förklara sig tillhöra
en grupp som tar avstånd från det traditionella
handlingsmönstret, trögheten
som lockar en att uppskjuta till morgondagen
ett besök på de för de flesta
ur arbetssynpunkt olämpliga tider pastorsämbetet
har öppet, kan för många
vara nog för att få dem att avstå från
att personligen begära sitt utträde. I
varje fall är säkerligen sådana psykologiska
faktorer av samma styrkeordning
som de reservanterna drar fram.

Om man vill ge människor möjlighet
till ett verkligt fritt ställningstagande
måste man även se till att praktiska och
psykologiska faktorer av den art jag här
berört icke kommer att bli oöverkomliga
hinder. Även om det bara är en
liten grupp människor som låter hindra
sig av dylika faktorer och därigenom
hamnar i samvetsnöd, har de rätt att
kräva att man beaktar just deras svårigheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herrar Arvidson (s) och Hedqvist (s),
fröken Sandell (s) samt herrar Henningsson
(s) och Carlsson i Västerås
(s) instämde häri.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag kan försäkra, att
varken jag eller någon annan i svenska
kyrkan har någon som helst åstundan
att med tvångsbestämmelser eller krångel
av något slag hålla en människa kvar i
kyrkan. Jag tror heller inte, att ett bifall
till motionen skulle resultera i några
massutträden. Därför har jag heller
inga dolda motiv eller några syften, som
jag inte kan öppet redovisa, när jag

ansluter mig till reservationen nr 2)
av herr Arvidson m. fl. Jag är bara
mån om att anmälan skall bygga på ett
fritt avgörande och vara allvarligt menad.
Lagstiftningen bör ge vissa garantier
för att utträde inte kommer att ske
på ett oöverlagt sätt eller till följd av
organiserad propaganda och tillfälliga
känslostämningar.

När jag begärt ordet, herr talman,
är det närmast för att säga, att jag tycker
att riksdagen desavuerar sig själv
och skadar sin auktoritet, om en lagstiftning
av så principiell natur som
denna skulle rivas upp efter så få år.
Någon kontinuitet och stadga bör det
väl vara. Då religionsfrihetslagen kom
till, hade först hela utredningsapparaten
gjort sitt. Alla tänkbara lösningar
och möjligheter, också när det gällde
formerna för in- och utträde i kyrkan,
hade förts fram. Utskottet och riksdagen
tog grundlig ställning till framkomna
förslag och fattade sitt beslut.
Det är bara några få år sedan detta
skedde. Inte skall det väl redan vara
dags att riva upp beslutet?

Alltjämt tillhör mer än 99 procent av
svenska folket den svenska folkkyrkan.
Det beror nog inte i så stor utsträckning
som somliga menar på indolens eller
likgiltighet. Det beror säkert framför
allt på det förhållandet, att det trots
allt är starka band som binder Sveriges
folk och Sveriges kyrka vid varandra.

Jag vill gärna också tillägga, att —
hur än de yttre relationerna kommer
att gestalta sig — kvarstår svenska kyrkans
ansvar för Sveriges folk. Det hör
med till folkkyrkokaraktären.

Herr talman! Jag yrkar, som sagt, bifall
till reservation nr 2).

I detta yttrande instämde herrar
Svensson i Krokstorp (h), Nilsson i
Bästekille (h) och Wachtmeister (h).

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Den fråga vi har att ta
ställning till i dag är, som det fram -

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11

189

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

hållits, ingalunda ny. Den var med i debatten
i denna kammare redan då religionsfrihetslagen
behandlades i maj
1951. Det fanns redan då sympatier för
en möjlighet till utträde ur svenska kyrkan
på det sätt som första lagutskottet
nu föreslagit. Men man var den gången
osäker hur över huvud taget den nya
religionsfrihetslagen skulle verka och
ville inte göra utträdets dörr alltför vid.

Det var kanske framför allt dåvarande
justitieministerns yttrande som kom
riksdagen att anta de formuleringar
som sedan dess varit gällande.

Jag vill gärna understryka att det
ingalunda är rätt och tillbörligt att
t. ex. gå omkring med en lista och
samla namn, när det är fråga om ett så
pass allvarligt steg som att markera sin
religiösa ställning och kristna samfundstillhörigliet.
Det bör vara en högst
personlig angelägenhet, och det säges
klart av utskottet i dess skrivning: »Anmälan
skall göras personligen eller ock
enskilt i egenhändigt undertecknad, av
tvä personer bevittnad handling.» I den
formuleringen torde tillräcklig garanti
finnas för det fria personliga ställningstagandet.

Det har sagts att detta inte är någon
stor fråga och att den som av övertygelse
vill utträda ur kyrkan bör ha
mod att gå till pastorsämbetet med sin
önskan. Jag kan medge att det finns fog
för sådana påståenden, men ändå finns
det starka både demokratiska och religiösa
skäl för den reform utskottet
förordar.

Det är först och främst principiellt
riktigast att en kyrkotillhörighet alltigenom
beror av ett personligt val. Då
detta inte är möjligt i vårt land med
dess kyrkliga ordning, där principiellt
envar genom födelsen tillhör den lutherska
kyrkan, bör det vara angeläget att
inte försvåra utträdet för dem som av
inre övertygelse inte önskar förbli kyrkomedlemmar.
Och, herr talman, stadgandet
om personlig inställelse å pastorsexpeditionen
i kvrkobokföringsför -

samlingen känns av många som ett försvårande.

Bakom önskemålet om att skriftlig
anmälan må vara tillräcklig står, herr
talman, de frikyrkliga samfunden i
vårt land. Vid det frikyrkomöte som
hölls i Stockholm för två veckor sedan
var denna fråga på tal. Frikyrkomötet
är en generalmönstring av de åtta samfund
som tillhör Frikyrkliga samarbetskommittén.
Vid årets frikyrkomöte
antogs en resolution av följande lydelse:
»Frikyrkomötet uttalar att proceduren
vid utträde ur svenska kyrkan bör förenklas
därhän, att en bevittnad skriftlig
anmälan, insänd per post, må vara till
fyllest, och att anmälan om äkta makars
utträde skall kunna ske i en och
samma skrivelse.» Det är min förhoppning
att detta uttalande nu beaktas av
kammaren, när den strax går att fatta
beslut.

Detta är icke någon stor fråga. Den
reform det här gäller kommer säkerligen
inte att orsaka några massutträden,
som man befarar i reservationen nr 2).
I det fallet instämmer jag gärna med
vad en reservanterna närstående tidning
skrev på ledarplats för ett par dagar
sedan: »Att den förenklade proceduren
skall medföra en betydligt ökad
utträdesfrekvens ur kyrkan är av åtskilligt
att döma en löst grundad förhoppning.
Den svenska kyrkan har en mycket
fastare förankring än vad dess kritiker
i allmänhet föreställer sig. Det
finns därför inget skäl att från kyrkliga
synpunkter till varje pris bevara nuvarande
arrangemang.»

Nu hoppas jag, herr talman, att riksdagen
inser att förslaget till förenklad
utträdesprocedur är i linje med den
demokrati och religionsfrihet vi afla
vill värna. .Tåg ber alltså att få yrka bifall
till första lagutskottets förslag.

Ilerr ALEMYR (s):

Herr talman! Första lagutskottet har
biträtt det motionsledes framförda önskemålet
om rätt till skriftligt utträde

190 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

ur svenska kyrkan. Häremot föreligger
två reservationer. Den ena står i sak
i klar motsättning till utskottsmajoritetens
mening — det är högerreservationen,
i vilken det heter att förslaget
i sin helhet bör avslås, då tiden inte är
mogen att göra den förändring i dissenterlagstiftningen
som det här gäller.
Den andra reservationen överensstämmer
i sak med utskottsmajoritetens uttalande.
De som står bakom denna reservation
anser att man inte skall följa
den procedurordning, som utskottet föreslår,
utan att riksdagen innan den
fattar beslut skall invänta förslag från
Kungl. Maj:t, som underställs lagrådet
och över vilket kyrkomötet haft tillfälle
yttra sig.

Inom utskottsmajoriteten tror vi emellertid
att om det mål skall nås, som vi
med stor övervikt är ense om i utskottet,
är den rätta vägen att riksdagen
först fattar beslut i frågan. Jag vill som
stöd för den uppfattningen läsa upp ett
par rader ur ett betänkande från år
1955 om kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter: »Särskilt finner man att
kyrkomötet ogärna ändrar kyrkolagsförslag,
som redan blivit antagna av
riksdagen. — ■—• -— Den bundenhet vid
redan fattade beslut som sålunda uppkommer
medför, att ordningsföljden för
Kungl. Maj:ts hänvändelser till riksdagen
och kyrkomötet icke är endast en
procedurfråga; den får, åtminstone till
en viss grad, betydelse för det inflytande
på lagstiftningen som riksdagen
respektive kyrkomötet blir i tillfälle
att utöva.»

Utskottsmajoriteten anser att tiden nu
är mogen för ett genomförande av kravet
på rätt till skriftligt utträde, och
majoriteten anser att den lättast framkomliga
vägen är att kammaren biträder
förslaget, som sedan går till Kungl.
Maj:t och därefter till kyrkomötet. Jag
ber att parentetiskt få erinra om att
första kammaren i eftermiddags med
mycket stor majoritet biträdde utskottets
yrkande.

De farhågor för massutträde, som
framförts från flera håll, är enligt min
mening helt överdrivna. Jag tror inte
att svenska folket när det gäller andlig
verksamhet över huvud taget är intresserat
av att företa åtgärder av det slag
ett organiserat massutträde ur kyrkan
innebär. Däremot tror jag i motsats
till herr Fröding, att risk föreligger att
det med nuvarande system kan ske en
påverkan från prästmans sida i fråga
om utträde ur kyrkan. Folk är väl inte
direkt rädda men känner sig ofta litet
osäkra inför myndigheterna, och det
kan tänkas att man drar sig för att ta
ett steg som innebär att man måste gå
till prästen — en person som man kanske
känner — och hos honom begära
sitt utträde ur kyrkan. Rätt att utträda
skriftligen underlättar proceduren och
måste ses som ett steg på vägen mot en
vidgad religionsfrihet.

För mig personligen är målsättningen
för all andlig verksamhet i vårt land
att nå så stor aktivitet som möjligt. Det
gäller religiös aktivitet, aktiviteten på
det profan-humanistiska områden, aktivitet
i de ideella folkrörelsernas arbete
o. s. v. Jag tror inte att den kyrkliga
aktiviteten vinner på att man med
slentrianens hjälp skall hålla människorna
kvar i kyrkan. Värdefullare är
att för uppgiften intresserade människor
engagerar sig i verksamheten. Ett
bifall till utskottets hemställan underlättar
utträde och kommer att göra medlemskapet
i kyrkan mera meningsfullt.
Personligen ser jag detta som ett steg
fram mot den yttersta målsättningen
härvidlag: en fullständig religionsfrihet,
som innebär att medlemskap vinnes
genom en aktiv insats och inte genom
att man från födseln är med i
kyrkan.

Herr talman! Med understrykande av
att vi inom utskottsmajoriteten tror, att
den riktiga procedurvägen är att kammaren
nu fattar ett positivt beslut, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 20 mars 1958 em.

Nr IT

191

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Dissenterlagskommittén
ansåg att man borde kräva besök hos
vederbörande kyrkoherde för att utträde
ur kyrkan skulle kunna beviljas.
Den uppfattningen hade också riksdagen
1951, då man beslöt att en medborgare
skulle kunna beviljas utträde ur
kyrkan utan att övergå till något annat
trossamfund. Jag tycker, att det är förklarligt
att man då kände tvekan inför
en ny lagstiftning, vars verkningar man
inte helt kunde förutse. Man reagerar
ju ofta så, när man står inför någonting
nytt här i samhället. Men att nu så
många år senare, när det visat sig att
den lagstiftning, som möjliggör detta
utträde, inte har medfört den flykt från
kyrkan, som man då befarade, hålla fast
vid den spärr, som ligger i kravet på
personlig inställelse hos prästen, tycker
jag inte är på något sätt konsekvent.
Varför skall man ha en bestämmelse,
som krånglar till en rätt, som vi alla
är ense om måste finnas — rätten till
utträde ur kyrkan? För mig framstår
allt tvång genom obligatorium, som inte
är betingat av omsorgen om samhällets
bestånd, såsom mycket osympatiskt. Jag
kan inte inse, att man visar någon månhet
om kyrkan genom att man slår vakt
kring bestämmelser, som är avsedda
att bibehålla en del av detta tvång.

Högerreservanterna har blandat ihop
detta ärende med frågan om kvinnliga
präster. Man anser att den senare frågan
utgör ett så stort irritationsmoment
att man därigenom kan befara ett massutträde
ur kyrkan. Ja, det kan jag förstå,
om man förutsätter att det kommande
kyrkomötet kommer att inta
samma hållning i den frågan som det
senaste kyrkomötet. Herr Svenungsson
säger, att det finns starka band mellan
den enskilde medborgaren och kyrkan.
Jag tror att styrkan i de banden kan
motstå den yttre agitation, som till äventyrs
kan komma att göra sig gällande.

Reservationen nr 1) av lierr Rylander
in. fl. tillstyrker ju i princip det för -

enklade utträdesförfarandet, men man
vill i alla fall hänga på lagstiftningen
en bestämmelse om bevittning, som gör
förfarandet onödigt omständligt. Man
anser också, att man bör låta den här
frågan gå tillbaka till regeringen, så
att regeringen får skriva lagtexten. Jag
tycker nog att detta är en onödig omväg.

Herr talman! Det förslag och den lagtext
som utskottet har framlagt anser
jag vara betryggande för att massutträde
ur kyrkan icke skall ske. Jag anser
också att kyrkans intressen bäst främjas
av att frivilligheten i medlemskapet
så starkt som möjligt framhäves.

Herr talman! Med hänvisning till detta
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är ett par egendomligheter
med detta ärende som jag
skulle vilja påpeka. Å ena sidan kräver
kyrkan såsom trossamfund inte någonting
mer än att man är född för att
man skall få medlemskap i den. Å andra
sidan omgärdar man utträde ur kyrkan
med så komplicerade bestämmelser att
det för många människor kan te sig
svårt att komma ur detta medlemskap.
Mig förefaller det rätt egendomligt att
man inte skall våga tillåta utträde ur
kyrkan på det enklare sättet med intyg,
bevittnat av två personer, i stället
för genom personligt besök på pastorsexpeditionen.

I den första reservationen i utskottsutlåtandet
yrkas ju att frågan skall föreläggas
regeringen först. Jag finner
frågan så pass enkel att denna omständliga
väg inte behövs.

Jag finner det också egendomligt att
vi skall sitta här i riksdagen och besluta
i en angelägenhet, som angår ett
kristet trossamfund. Egentligen borde
väl trossamfundet självt avgöra en sådan
sak. Vi är ju valda utifrån helt
andra utgångspunkter än bedömande av
rent religiösa frågor. Denna senare frå -

192 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

ga, herr talman, kan vi givetvis inte
lösa i kväll. Den hör ihop med bandet
mellan stat och kyrka, och beträffande
detta har vi ju fått en utredning. På den
huvudkudden kan man väl sova ganska
lugnt åtskilliga år framåt.

Till slut, herr talman, vill jag säga,
att det är alldeles givet att så länge
bandet finns mellan stat och kyrka, är
det statens skyldighet att värna om kyrkan.
Det kommer åtminstone jag att försöka
att göra i den mån jag kan, men
att den här frågan skulle höra till detta
värnande kan jag inte förstå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Det är ett par saker,
som kom mig att begära ordet. För det
första har det vid upprepade tillfällen
sagts någonting, som tydde på att man
skulle hjälpa och vårda kyrkan, slå
vakt om den. Jag ser inte den här frågan
så, utan jag är tacksam, och många
med mig i detta land, över att kyrkan
är ett stöd och en hjälp för människor
i tusenden. De som i kväll gör sig till
talesmän för någonting annat, har inte
flertalet av människorna bakom sig.
Oändligt många människor i våra bygder
tackar Gud för svenska kyrkan och
den andliga samhörighet den har skapat
för många människor. Därför måste
jag säga att det gjorde ont i mig när
herr Keijer läste upp ett uttalande från
ett samfällt frikyrkomöte med ett direkt
önskemål om att vi skall underlätta
möjligheten att utträda ur svenska
kyrkan. I denna allvarliga tid med ensamma,
isolerade, splittrade och söndertrasade
människor, som fåfängt söker
efter någonting att höra samman
med, efter ett fotfäste i tillvaron, borde
det vara en gemensam angelägenhet för
allt kristet kännande folk att se till att
dessa människor kan höra hemma någonstans.
Det kan väl inte ha någon
som helst betydelse om det blir inom

svenska kyrkan eller de frikyrkliga
samfunden, det finns utrymme för arbete
i samtliga dessa, och alla borde
se som sin uppgift att försöka famna
in så många som möjligt av dem som
är i behov därav.

Jag antecknade att fru Sjövall sade
någonting om det stötande för en ateist
att kyrkan inte kräver ett aktivt deltagande
eller intresse. Fru Sjövall! Det
gjorde inte kyrkans herre heller. Han
blev också klandrad för det, men han
talade om för sin samtid •— och det
gäller ännu — att det inte är de friska
som behöver läkare, utan de sjuka. Det
kändes alltid att han hade en oändlig
famn att sluta alla i. Svenska kyrkan
har alltid och intill i dag funnit det
vara sin uppgift att vara den öppna
famnen som innesluter alla utan krav
på aktivitet. Oändligt många har blivit
aktiva. Det är alltså kyrkans uppgift —
jag ser det så -— och därför kan jag
inet förstå denna iver att lätta på möjligheten
att utträda ur kyrkan. Jag kan
förstå många, som har den önskan,
men inte när kravet kommer från kristet
håll.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! På visst sätt bjuder det
mig emot att polemisera mot fru Boman
i denna fråga, men jag nödgas
ändå göra det.

Först och främst är det ju så att frikyrkomötets
enhälliga uttalande kommit
till helt utan min medverkan, och
jag skall därför inte ställas till ansvar
för det, även om jag av hjärtat stöder
det och helt står bakom detsamma.

Vidare vågar jag säga att de frikyrkliga
samfunden i vårt land känner
lika starkt som svenska kyrkan ansvar
för hela Sveriges folk. Men vi måste på
ömse håll acceptera att vi ser kyrkouppbyggnaden
olika. Det är denna trohet
mot det egna samfundet och sam -

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11

193

Ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet

verkan i uppgiften i ett folk, som är
ekumenikens kännetecken. I det fallet
står ju svenska kyrkan och de frikyrkliga
samfunden i vårt land sida vid
sida. Det betyder ingenting av svårigheter
för samarbete och förtroende,
att man vet, var man andligen hör hemma
i de olika lägren. Jag kan betyga
det eftersom jag själv är Svenska ekumeniska
föreningens sekreterare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Rylander
in. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Arvidson m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rylander begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Fröding votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
första lagutskottets utlåtande nr 13
antager det förslag, som innefattas i den
av herr Rylander m. fl. angivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Arvidson m. fl.

han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 60 nej, varjämte
54 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Rylander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rylander begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 79 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogos vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:

Sedan kammarens ledamöter härefter nr 17, i anledning av väckt motion
intagit sina platser och voteringspropo- om viss utredning angående 107 § utsitionen
blivit ännu en gång uppläst, sökningslagen,

verkställdes omröstning genom uppres- nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
ning. Herr talmannen tillkännagav, att proposition med förslag till lag om be13
— Andra kammarens protokoll 19.r>S. Nr 11

194

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning

handlingen av häktade och anhållna
m. fl., m. m., och

nr 19, i anledning av väckt motion
angående beredande av möjlighet att i
vissa fall försälja utmätt egendom efter
anbudsförfarande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Ändring i lagen om arbetstidens
begränsning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om utredning angående viss ändring
i lagen om arbetstidens begränsning.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 104, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Bengtsson i Landskrona m. fl.
hemställt, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning i syfte att få sådan ändring
i ''Lagen om arbetstidens begränsning’,
att den som utför övertidsarbete
enligt lagens 7 § 1 mom. icke medgives
rätt uttaga hela det antal timmar som
lagens 7 § 2 och 3 mom. medgiver».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 104, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I den motion, som
andra lagutskottet här haft att ta ställning
till och som utskottet beslutat avslå,
har vi motionärer uttalat önskemål
om sådan ändring av arbetstidslagen,
att den som utför förberedelseoch
avslutningsarbete inte skall få möjlighet
att ta ut all den övertid lagen
i övrigt medger. Det är ett orimligt förhållande
att den som utför sådant arbete
och därigenom tar ut sju timmars
övertid i veckan eller per år räknat

343 timmar, om man bortser från tre
veckor för semester, också skall ha
möjlighet att utan vare sig dispensansökan
eller andra formaliteter ta ut den
s. k. allmänna övertiden av 200 timmar.
Lägger man därtill att samme arbetare
enligt lagen kan beviljas ytterligare 150
timmar extra övertid inom loppet av
samma kalenderår, kommer man upp
i sammanlagt 693 timmar, som en anställd
kan ta ut i form av övertid eller
kanske rättare sagt, som en arbetsgivare
med lagens medgivande kan utkräva
av en anställd. Enbart detta förhållande
att en arbetsgivare av sina
anställda kan kräva 343 timmar i förberedelse-
och avslutningsarbete och
200 timmar i s. k. allmän övertid utan
att dispensansökan behöver tillgripas,
innebär enligt mitt förmenande ett alldeles
för långt gående medgivande.

Vi har i motionen föreslagit att lagens
bestämmelser skulle omarbetas, så
att den som utför förberedelse- och avslutningsarbete
inte erhåller möjlighet
att ta ut hela det antal timmar lagen i
övrigt medger. Enligt mitt sätt att se
måste det vara angeläget för arbetsmarknadens
båda parter, att en sådan
ändring kommer till stånd. Det får betraktas
som en renlighetsåtgärd att så
sker.

Det kan givetvis anföras att detta
inte är någon större fråga, eftersom
säkerligen endast en liten procent av
de anställda utför förberedelse- och avslutningsarbete.
Därtill kan läggas att
icke alla dessa tar ut hela den övertid
lagen medger. Men å andra sidan bör
då inte en inskränkning av övertiden
påverka det samlade produktionsresultatet
i någon nämnvärd utsträckning.

Jag anser att man i första hand bör
lägga sådana synpunkter på denna
fråga att man skyddar det mänskliga
materialet från en onormal förslitning.
Alla teknikens landvinningar till trots
utgör ändå den mänskliga arbetskraften
vår största tillgång inom produktionen,
och därför får man söka för -

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11

195

hindra att den förslites alltför snabbt.
Annars kan det hända att vi står dåligt
rustade i framtiden.

Utskottet säger att man bör avvakta
verkningarna av den förra året beslutade
arbetstidsförkortningen. Men såsom
jag här visat gäller det en så pass
liten sak, att det kunde vara befogat
att handla med det snaraste. För övrigt
finns det ju ett färdigt utredningsförslag,
och jag skulle vilja vädja till regeringen
att sätta detta på pränt och så
snart som möjligt framlägga det för
riksdagen.

För dagen ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motion nr 104.

Häri instämde herrar Jönsson i Gärds
Köpinge (s), Henningsson (s) och
Svenning (s).

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! När andra lagutskottet
gått att yttra sig över denna motion
har utskottet väl besinnat att det i
viss mån kan föreligga sådana sociala
olägenheter som motionären bär nyss
framhållit. När dåvarande socialministern
från vederbörande utredning erhöll
det förslag till arbetstidsförkortning,
vars första etapp i år förverkligats
genom minskning av arbetstiden
med en timme i veckan, fanns det bland
remissinstanserna sådana som föreslog
både böjning och sänkning av maximiövertiden.
Socialministern avvisade då
bägge dessa förslag under den motiveringen,
att man först borde se vilka
svårigheter en minskning av arbetstiden
skulle komma att medföra inte
minst när det gäller förberedelse- och
avslutningsarbeten.

Alldenstund man ännu inte har vunnit
någon erfarenhet av verkningarna
på detta område har andra lagutskottet
stannat för att för närvarande inte tillstyrka
den av motionärerna begärda
utredningen i ärendet. Det betyder inte,
att utskottet inte har besinnat, att detta
är en fråga med sociala aspekter som
hör beaktas.

Ändrade bestämmelser om ålderdomshem

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

§ 9

Ändrade bestämmelser om ålderdomshem

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av gällande
bestämmelser om ålderdomshem.

Utskottets hemställan föredrogs.
Därvid anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Bakgrunden till den
lilla motion, som jag väckt i detta
ärende, är en ganska stor trivsel- och
ordningsfråga på våra ålderdomshem.
Åldringsvården har ju de sista åren
undergått en glädjande standardhöjning
och förbättring. Man har i långa
stycken med landstingens hjälp kunnat
differentiera ut klientel, som inte hör
hemma på ålderdomshemmen: de kroniskt
sjuka, de s. k. lättskötta sinnessjuka
och även andra grupper av vårdbehövande,
som inte tillhör det egentliga
ålderdomshemsklientelet, d. v. s. de
friska åldringarna.

Emellertid har man under de sista
åren och kanske alldeles särskilt efter
motboksreformens genomförande fått
större bekymmer än tidigare med ordningen
på ålderdomshemmen liksom på
många andra håll. Det beror helt enkelt
därpå, att det även bland åldringar
förekommer missbruk av spritdrycker.
Det har därför blivit ett behov
för socialnämnderna i många kommuner
att göra en differentiering av de
gamla på hemmen, för att man inte
hland fridsamt och trevligt klientel skall
få fridstörare och otrivsamma alkoho -

196 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Ändrade bestämmelser om ålderdomshem

listiska element. En socialdemokratisk
tidning, som har uppmärksammat min
motion, har på denna punkt uttryckt
sig mera träffande än jag själv skulle
kunna göra. Jag ber därför att få citera
några rader.

»Även där kommunerna», säger tidningen,
»skaffat sig särskilda hem eller
avdelningar för dessa ''försörjningsfall’
har det stött på svårigheter att
genomföra en önskvärd omflyttning.
Det är inte klarlagt, huruvida socialnämnderna
äger befogenhet att flytta
vederbörande pensionär mot hans egen
vilja. Han kan visserligen omhändertas
för fylleri av polismyndighet och få
sova ruset av sig i arresten. Men sedan
han nyktrat till kan han knappast vägras
att vända tillbaka till ålderdomshemmet.
Följden har blivit att socialnämnderna
inte kan företa de ingripanden
och göra de omflyttningar, som
understundom inte bara kan vara önskvärda
utan helt enkelt nödvändiga för
att bevara trivsel och god ordning på
hemmen.»

Så långt denna tidning, som i denna
fråga företräder samma uppfattning som
jag själv.

Jag har studerat lagen om socialhjälp,
och jag vet att många socialnämnder
också har gjort det. De har
därvid kommit till den uppfattningen,
att de icke har rätt att göra omflyttningar
annat än med polishandräckning.
Eftersom de av mycket respektabla
och begripliga skäl inte velat dra
in polis på ålderdomshemmen har de
avstått från differentieringsåtgärder.
Detta är bakgrunden till att jag tog
mig friheten att föra denna fråga på
tal i min aktuella motion här.

Andra lagutskottet har ägnat motionen
ett ingående och sympatiskt studium,
och jag läser med stor tillfredsställelse
vad det skriver på sidan 6 i
utlåtandet efter att ha redovisat lagbestämmelserna.
Där står: »De ovan redovisade
lagbestämmelserna anser utskottet
innefatta erforderliga befogen -

heter för de kommunala myndigheterna
att dels differentiera vårdtagarna inom
ett ålderdomshem, dels ock skilja störande
vårdtagare därifrån. På grund
därav saknas enligt utskottets uppfattning
skäl att vidtaga någon åtgärd i
enlighet med motionens yrkande.»

Om jag läser detta utlåtande som jag
antar att det är avsett att läsas, nämligen
som ett klarläggande av gällande
lagstiftning, innebär det, att de socialnämnder,
vilka -—- som jag nyss nämnde
— har varit tveksamma, fått fullt
och klart besked från riksdagen om att
de har rätt och befogenhet både till att
differentiera sitt klientel mellan olika
avdelningar och till att skilja störande
vårdtagare från hemmen.

Jag ber att få tillägga — eftersom
jag anser det angeläget att få det in
i kammarens protokoll -— att jag under
hand hos andra lagutskottets presidium
har inhämtat, att denna skrivning
är gjord i samförstånd med både inspekterande
myndigheter inom socialvården
och de instanser, hos vilka
vårdtagarna kan överklaga socialnämndens
beslut. Detta måste alltså tolkas
så, att alla ifrågavarande myndigheter
hädanefter kommer att ställa sig till efterrättelse
detta enligt min uppfattning
mycket bestämda uttalande och de vägledande
direktiv, som här är givna. Under
sådana förhållanden har jag att
konstatera, herr talman, att syftet med
motionen helt har uppnåtts. Skulle det
i praxis komma att visa sig inte vara
uppnått, skall jag tillåta mig — om jag
fortfarande kommer att tillhöra denna
kammare — att återkomma i saken.
Men jag hoppas som sagt att detta skall
bli onödigt och att både socialnämnder
och andra berörda myndigheter nu
skall ställa sig till efterrättelse vad andra
lagutskottet här skrivit. Jag har fördenskull
inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Nr 11 197

§ 10

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59
m. m., och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 11,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av
viss kronan tillhörig fast egendom.

§ 12

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om ett förenklat förfarande vid
permutation av donationsvillkoren för
s. k. frisängsfonder vid vissa sjukvårdsinrättningar,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hjälpbehovet
hos vissa eftersatta grupper av
medborgare, och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående utredning om de partiellt
arbetsföras sysselsättnings- och
arbetsförhållanden m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 13

Herr TALMANNEN anförde:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtande
nr 6 måtte uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för fredagen
den 28 mars.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 14

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 156, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om kommunalval för perioden 1959—
1962 m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av
vissa skattebelopp;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1958/
59 till Kontrollstyrelsen: Avlöningar,
m. m.; och

nr 152, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt
vissa personer;

från första lagutskottet:
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623), in. in.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

198 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958 em.

Slutligen anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 141, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa merkostnader för virusavdelning
vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.

§ 15

Tillkännagavs, att till kammaren
överlämnats följande Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 111, med förslag till lag om ympning
mot smittkoppor,

nr 120, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
och

nr 123, med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår
på grund av vissa s. k. riskgarantier.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.07.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58

804308