Fredagen den 21 mars Sid (Riksdagens protokoll 1958:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 11

21—26 mars

Debatter in. m.

Fredagen den 21 mars Sid.

Riksbankens penning- och valutapolitik ........................ 6

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken .................... 35

Inrättande av särskilda studentprästbefattningar .............. 36

ökad utlåning från fiskerilånefonden .......................... 37

Vissa timplaner för ämnet kristendomskunskap ................ 39

Interpellation av herr Osvald ang. vissa spörsmål i samband med
professorn G. Borgströms avgång från Institutet för konserveringsforskning
............................................ 40

Tisdagen den 25 mars

Svar på frågor:

av herr Larsson, Sigfrid, ang. åtgärder för att minska den fria

införseln av livsmedel från Danmark .................... 46

av herr Sveningsson ang. gällande direktiv för väghållningen
vintertid å allmänna vägar .............................. 48

Onsdagen den 26 mars

Svar på interpellation av herr Franzén ang. förvärv av fabrikslo -

kal för fångvårdsanstalten i Lärbro .......................... 54

Räntehöjning å bosättningslån ................................ 58

Lånefonden för allmänna samlingslokaler ...................... 61

Viss ändring i lagen om ersättning till polisman .............. 63

Anslag under nionde huvudtiteln:

Lantbruksnämndernas planeringsverksamhet .................. 63

Hushållningssällskapen .................................... 66

Statsbidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets maskinlånefond
.................................................... 70

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Bidrag från statens avdikningsanslag ...................... 72

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. . . 73

Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt ...... 74

Statens växtskyddsanstalt .................................. 79

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt .................... 86

Pedagogikundervisning vid lantbrukshögskolan .............. 86

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsan stalter

.................................................. 87

Sveriges utsädesförening .................................... 90

Verksamheten å Weibullsholm .............................. 91

Föreningen för växtförädling av fruktträd .................... 94

Arvode åt biträdande distriktsveterinär i Visby distrikt ...... 95

Organisationen av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström
m. m..................................................... 97

Billigare elektrisk kraft på Gotland .......................... 101

Vissa bestämmelser om kommunalval m. m................... 103

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen ........ 106

Justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation ...... 110

Ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan ...... 115

Felaktig namnunderskrift å vissa utskottsutlåtanden ............ 122

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 21 mara

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning .... 6

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrad lydelse av 98 §
taxeringsförordningen m. m................................. 36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, om ändrad ordning för delgivning
av byggnadsnämnds beslut ............................ 36

— nr 10, ang. anslag ur kyrkofonden till extra utgifter samt om

inrättande av särskilda studentprästbefattningar i Uppsala m. fl.
universitetsstäder ........................................ 36

— nr 11, om förbud mot plockning av vissa växtarter för avsalu 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, om ökad utlåning från fiskerilånefonden
m. m......................................... 37

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. vissa timplaner för ämnet kristendomskunskap
.......................................... 39

Onsdagen den 26 mars

Statsutskottets utlåtande nr 47, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet
........................................ 58

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet .... 58

— nr 49, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . 62

Innehåll

Nr It

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. återbäring av vissa skattebelopp
...................................................... 62

— nr 51, om anslag till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m. m. . . Ö2

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. viss ändring i lagen om
ersättning till polisman .................................... 63

— nr 15, ang. viss ändring av 18 § lagen om ekonomiska föreningar 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet) ...................... 63

— nr 7, om anslag till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden . 97

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, ang. sjukgymnastverksamheten
............................................ 97

— nr 8, ang. hyresprissättningen i vissa äldre fastigheter ...... 97

— nr 9, ang. omorganisation av statens prisregleringsnämnd för

elektrisk ström m. m..................................... 97

— nr 10, ang. billigare elektrisk kraft på Gotland .............. 101

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. bestämmelserna om
val av kyrkomötets lekmannaombud ........................ 103

— nr 11, ang. lagförslag med vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1959—1962 m. m......................... 103

— nr 12, ang. avvägning mellan enskilt och allmänt intresse vid

utlämnande av anmälningar till JO, MO och JK .............. 106

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
ang. möjlighet till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen
................................................ 106

— nr 2, ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation
.................................................. 110

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. förslag till stat för försvarets
fastighetsfond ............................................ 114

— nr 53, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål
............................................ 114

— nr 56, ang. vissa merkostnader för virusavdelning vid statens

bakteriologiska laboratorium och virusinstitution vid karolinska
institutet m. m........................................... 114

— nr 57, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag:
justitiedepartementet ................................ 114

— nr 58, ang. viss ersättning till hemmansägaren Lars Levi Andersson
.................................................. 115

— nr 59, om viss ersättning till poliskonstapeln Arne Gustav Borgström
i Örebro ............................................ 115

— nr 60, om ökad ersättning till värnpliktige B. Ryding........ 115

— memorial nr 61, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Ferieresor för husmödrar .................................. 115

— nr 62, ang. gemensam votering rörande anslag till Bidrag till

Föreningen Fruktdrycker .................................. 115

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. regleringen av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m................... 115

— nr 8, ang. ändrad lydelse av 10 § förordningen om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar 115

Nr 11

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av 11 §
lagen om religionsfrihet .................................. 115

— nr 17, om viss utredning ang. 107 § utsökningslagen ........ 122

— nr 18, ang. förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl., m. m....................................... 122

— nr 19, ang. möjlighet att i vissa fall försälja utmätt egendom

efter anbudsförfarande .................................... 122

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning .................................. 122

— nr 17, ang. viss ändring av bestämmelserna om ålderdomshem 122

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. reglering av priserna på
fisk m. m................................................. 122

— nr 10, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m........................................... 122

— memorial nr 11, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom .... 122

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om förfarandet vid
permutation av donationsvillkoren för s. k. frisängsfonder .... 122

— nr 12, om hjälpbehovet hos vissa eftersatta grupper av medborgare
.................................................... 122

— nr 13, ang. de partiellt arbetsföras sysselsättnings- och arbetsförhållanden
m. m......................................... 122

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Fredagen den 21 mars

Kammaren sammanträdde kl. 13.00

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhålles
härmed om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 18 mars—
den 22 mars.

Opphem den 18 mars 1958

Erik Wårnberg

Riksdagsman Erik Wårnberg från
Opphem, som är insjuknad i influensa,
vårdas i sitt hem i Opphem och kan anses
oförmögen till arbete fr. o. m. den
14 dennes åtminstone 8 dagar från dato,
vilket härmed intygas.

Kisa den 19 mars 1958.

Nils Hennings,
t. f. provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion, m. m.;
och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 126, angående ändrad lydelse av
§ 22 mom. 2 regeringsformen; och

nr 138, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för politiska
partier att vid allmänna val utlägga valsedlar
i vallokalerna.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. m.; och

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1958/59.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 135, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
mellan OEEC-länderna om upprättande
av säkerhetskontroll på atomenergiens
område; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning
av tvister.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
99, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 100, angående avtal om häkteslokaler
i Örebro; och

nr 102, angående vissa ändringar beträffande
kyrkomusikerorganisationen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 106,
angående åtgärder för att avhjälpa platsbristen
inom fångvårdens ungdomsräjong.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning med förslag
till ändring i riksgäldskontorets
reglemente.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 6, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik I

denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
i Sverige under år 1957 samt
den under nämnda år förda penningoch
valutapolitiken. Utskottet hade därvid
särskilt uppehållit sig vid den av
bankofullmäktige den 10 juli 1957 beslutade
diskontohöjningen från 4 till
5 procent. Punkten avslutades med en
förklaring, att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detta ärende förekommit.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö,
Strandh, Regnéll och Löfgren, vilka ansett,
att utskottets utlåtande under förevarande
punkt bort hava den lydelse, reservationen
visade;

2) av herrar Eliasson och Börjesson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande under
denna punkt bort lyda så, som i denna
reservation angivits.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Med hänsyn till den politiskt
betingade reaktion, som mötte
riksbankens höjning av diskontot den 10
juli i fjol, var det att vänta att intresset
vid granskningen av riskbankens verksamhet
under 1957 skulle komma att
knyta sig framför allt till denna åtgärd.
Kritiken fullföljes nu av bankoutskottets
majoritet, bestående av socialdemokrater
och centerpartister, låt vara i skilda ordalag.
Kvar står att man ogillar både
räntehöjningen i och för sig och sättet
för dess tillkomst. Utskottets utlåtande
har som synes dikterats av socialdemokraterna
och får väl i sin omsorgsfulla
utformning betraktas som ett inspirerat
uttryck för uppfattningen på regeringshåll.

Utlåtandet inleds med en apostrofering
av den fulla sysselsättningen som
det främsta målet för den ekonomiska
politiken. Penningvärdets stabilisering,
som ju också är ett led i denna politik

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

och ligger riksbanken speciellt nära, har
inte alls fått komma med i beskrivningen
av uppgifterna för den ekonomiska
politiken. Beror det på att det är roligare
att tala om full sysselsättning, som
i stort sett rådde ännu under 1957, än
om penningvärdet, som fick vidkännas
en ny försämring om 40 procent? Jag
trodde att vi numera gemensamt höll på
att komma fram till den uppfattningen
att ett stabilt penningvärde i längden utgör
en förutsättning för syselsättningens
uppehållande och att målsättningen följaktligen
bör vara att uppnå högsta möjliga
sysselsättning på grundval av ett
stabilt penningvärde.

Utskottet redogör i fortsättningen för
en rad s. k. realekonomiska indikatorer
och kommer med stöd av konjunkturinstitutets
rapporter till det resultatet, att
läget ur balanssynpunkt var ganska gott
på sommaren 1957. Mot denna bakgrund
drar utskottet den slutsatsen att det då
inte förelåg någon tillspetsning av konjunkturläget
som nödvändiggjorde några
omedelbara aktioner i restriktiv riktning
varför utskottet inte blivit övertygat
om räntehöjningens ofrånkomlighet
under de rådande betingelserna.

Hur tedde sig detta rosenskimrande
läge från riksbankens horisont? Där rådde
sannerligen ingen balans. Efterfrågan
på kapital kunde inte tillfredsställas vid
rådande ränteläge. Det undan för undan
försämrade budgetära läget kom framtidsbedömningen
att ställa in sig på stigande
räntor. Riksbanken fick stödja
kurserna på obligationsmarknaden och
därmed späda på marknadens likviditet.
De i januari av hypoteksinstitutionerna
emitterade obligationslånen fick nästan
helt övertagas av riksbanken. Senare
under våren fick riksbanken i kursstödjande
syfte övertaga äldre obligationsinatcrial
till ett belopp av cirka 150 miljoner
kronor. En påtaglig flykt till sakvärden
ägde rum och aktiekurserna steg.
Man föredrog låg förräntning på riskpapper
framför obligationer. Nyteckningen
av försäkringar övergick i stor
utsträckning från sparförsäkringar till
riksförsäkringar. Budgetutfallet den 1
juli uppvisade en underbalanserad drift -

budget och ett statligt lånebehov som
med 350 miljoner kronor översteg det
beräknade beloppet ännu vid riksdagens
fastställande av riksstaten i maj, månaden
dessförinnan således, detta trots att
ytterligare utgifter, som egentligen hänförde
sig till 1957, till ett belopp av 300
miljoner kronor överförts till följande
budgetår.

Vid samma tidpunkt, den 1 juli, uppskattades
statens lånebehov för det kommande
halvåret till 1 500 å 1 700 miljoner
men blev i själva verket närmare
2 200 miljoner. Under hela det gångna
budgetåret hade statens lånebehov endast
till en ringa del kunnat täckas på kapitalmarknaden.
Resten hade hamnat i
riksbanken eller affärsbankerna mot
skattkammarväxlar, således en finansiering
genom kreditexpansion. Bostadsbyggnadsprogrammet
hotades av en kris
under hösten, om inte nytt kapital om
cirka 400 miljoner kunde uppbringas. På
de västeuropeiska valutamarknaderna
rådde stor oro. Frankrike väntades devalvera.
England hade stora svårigheter
att försvara pundet, och i Tyskland talades
om ändrade valutarelationer. Med
den fria handel, som vi driver, går det
inte att föra en autonom räntepolitik.
Räntedifferenserna spelar roll för betalningarna
och påverkar vår valutareserv.

I detta läge hade riksbanken att göra
sin framtidsbedömning. En effektiv penningpolitik
bör verka i preventivt syfte
och inte begränsa sig till att i efterhand
rätta till vad som brustit. Jag vill särskilt
understryka detta med hänsyn till
majoritetens sätt att uttrycka sig. Det är
liksom man menade att när man nu ser
bakåt, tycker man att det i själva verket
rått en någorlunda god balans, men vad
det gällde var att bedöma framtidsutvecklingen,
och det är fråga om huruvida
den bedömning som riksbanken
gjorde av framtiden, var riktig eller inte.

Nu säger man på ett ställe i majoritetsutlåtandet
att den räntehöjning, som
skedde i England, var någonting som i
efterhand måhända kunde åberopas till
stöd för riksbankens åtgärd. Ja, det var
bl. a. just denna oro på valutamarknaderna
som var en av orsakerna till att

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

riksbanken vidtog räntehöjningen i juli
månad. Det gäller att förekomma och
inte att förekommas, och speciellt i det
läge, som tillskapades genom räntehöjningen
i England, hade vi anledning att
vara utomordentligt tillfredsställda med
att vi hade hunnit komma före med en
åtgärd som denna.

Banken hade i början av juli uttömt
sina möjligheter att upprätthålla nödvändig
grad av kreditåtstramning med
hjälp av överenskommelser och regleringar
av olika slag. Trycket på kreditmarknaden
var så starkt, att den »gråa»
marknaden undan för undan visade tendens
att öka. Bankinlåningarna, som under
1957 steg med över 2 300 miljoner
kronor, kunde av insättarna användas
för utlåning direkt till låntagare, och
mot detta verkade icke någon av de former
av regleringar som kommit till användning.
Så tillkom alltså beslutet om
en höjning av diskontot med 1 procent
den 10 juli 1957.

Jag och mina medreservanter har velat
ge detta beslut vår fulla anslutning.
Vi finner vad som hänt i tiden efter bestyrka
riktigheten av den vidtagna åtgärden
och har över huvud taget svårt
att inse, hur det kan vara möjligt att
någon i dagens läge skulle ur landets
synpunkt önska åtgärden ogjord.

Detta i fråga om åtgärden i och för
sig. Jag går nu över till frågan om formen
för beslutets tillkomst. Att riksbanken
författningsenligt varit befogad att
på egen hand träffa avgörandet lär inte
bestridas. Något avsteg från av riksdagen
givna direktiv föreligger inte. Återstår
frågan, huruvida fullmäktige det
oaktat lämpligen bort taga kontakt med
regeringen före beslutets fattande. Det
är klart att ställningstagandet till denna
fråga i hög grad influeras av den uppfattning
man kan ha om beslutet i och
för sig. Den, som i likhet med bankoutskottets
majoritet anser åtgärden opåkallad,
önskar naturligtvis att regeringen
beretts tillfälle att påverka beslutet. Den
åter, som finner att åtgärden var befogad
och önskvärd, inser att fullmäktige
i den situation som förelåg icke ansåg
sig böra ta den risk, som redan ett upp -

skov med beslutet och en eventuell läcka
om vad som förekommit skulle ha
inneburit.

Även vi reservanter anser, på sätt vi
närmare utvecklat i reservationen, att
en samordning av den ekonomiska politiken
bör ske, varför vi understryker
behovet av ömsesidig kontakt och ömsesidigt
utbyte av informationer mellan regeringen
och riksbanken.

Men samtidigt finner vi det vara angeläget
att understryka att sådana krav
icke må uppställas att riksbankens självständighet
i praktiken åsidosättes eller
att de tekniska möjligheterna för densamma
att föra en snabb, smidig och
verksam penningpolitik förminskas. I
det fallet kan vi åberopa god överensstämmelse
med det bankoutskottsuttalande
från 1937, som majoriteten i beskuret
skick åberopar i slutet av sitt yttrande.
Omedelbart före citatet står följande
mening, som alltså inte ansetts förtjänt
av att åberopas: »Bestämmandet
och avgörandet av vilka medel, som under
olika förhållanden lämpligen bör
komma till användning för att nå det för
penningpolitiken uppställda målet bör,
såsom bankoutskottet vid 1933 års riksdag
i sitt utlåtande nr 52 uttalade, ankomma
på riksbanksledningen, som i
detta avseende har att ensam bära ansvaret.
» Omedelbart efter detta uttalande
kommer sedan den passus som finns
citerad i majoritetens utlåtande.

Då till grund för klandret mot fullmäktiges
underlåtenhet att kontakta regeringen
åberopats det i och för sig riktiga
kravet att finanspolitiken, som regeringen
svarar för, och penningpolitiken,
som riksbanken svarar för, bör
samordnas, inställer sig frågan, om riksbankens
åtgärd stod i strid med finanspolitiken
eller om det kunnat förväntas
att räntehöjningens syfte kunnat i stället
tillgodoses på finanspolitisk väg.

I det förra hänseendet må framhållas,
att åtgärden så långt ifrån stod i strid
med det för den ekonomiska politiken
uppställda stabiliseringskravet, att den
just tillkom för att komplettera finanspolitikens
alltmer försvagade, för att inte
säga ur stabiliseringssynpunkt direkt

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

äventyrliga roll. Att någon omläggning
av finanspolitiken inte var att vänta
framgår ju redan därav, att inte heller
i tiden efter sommaren en än så välbehövlig
förstärkning av finanspolitiken
kunnat åstadkommas. Till yttermera visso
återfinnes i årets statsverksproposition
följande uttalande av finansministern:
»Så länge vi är tvingade att på
grund av låsta utgiftsökningar föra en
mindre aktiv finanspolitik framstår så
mycket mera kreditpolitikens centrala
betydelse för strävandena att bevara den
samhällsekonomiska jämvikten och motverka
de prisuppdrivande krafterna.
Särskilt med tanke på de risker för ett
återuppflammande av de inflationistiska
tendenserna i den inhemska ekonomien,
som jag förut varnat för, är det desto
viktigare att kreditpolitiken inte avrustas.
»

Jag tycker att det skulle ha stått i bättre
konsekvens med detta uttalande, om
finansministern i herrar bankofullmäktige
sett värdefulla bundsförvanter i stället
för olydiga skolgossar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Bankoutskottets granskning
av riksbanks- och riksgäldsfullmäktiges
förvaltning för ett gånget år är ett
ansvarsfullt åliggande — många gånger
nästan lika ansvarsfullt som fullmäktiges
eget arbete. Utlåtandet gäller inte bara
av fullmäktige fattade beslut och vidtagna
åtgärder, utan kan även gälla eventuell
uraktlåtenhet att vidtaga åtgärder.
Bedömningen får inte bara göras mot
bakgrunden av näraliggande förhållanden.
Man kan inte undgå att blicka något
längre tillbaka och ta lärdom av vad
som skett. Man får också överväga, hur
den allmänna ekonomiska utvecklingen
under den närmaste framtiden kan komma
att te sig. Merendels uppställer sig
olika alternativ. Om somliga av dessa alternativ
är man enig att förklara dom
som önskvärda eller icke önskvärda och
att rekommendera åtgärder med anled -

ning därav — om andra alternativ går
åsikterna isär, och målsättningarna för
politiken anges då olika. I dessa överväganden
kan bankoutskottets utlåtande
och våra uttalanden i riksdagen ha betydelse
och få framtida konsekvenser.

Som ett exempel på en längre tids skeende,
i vilket bl. a. bankoutskottet är
mer eller mindre inblandat, vill jag summera
upp några väsentliga drag i efterkrigstidens
ekonomiska politik, vilka bidragit
till vårt nuvarande bekymmersamma
läge.

För det första, sänkningen av det
svenska diskontot i början av 1945.
Uppskrivningen av den svenska kronan
år 1946 och fasthållandet av en fastspikad
treprocentig räntenivå för obligationer,
vilket föranledde stora riksbanksköp
av skattkammarväxlar och obligationer.
Gentemot den växande köpkraften
och den stigande importen värjde sig
icke riksbanken — sannolikt framför allt
påverkad av riksdagens lågräntedirektiv
— utan lät praktiskt taget under två år
utbyta vår valutareserv, som i augusti
1946 var 2,6 miljarder, mot statspapper.
Två år senare, i augusti 1948, hade riksbanken
endast 380 miljoner i guld- och
valutareserv men 2,5 miljarder i statspapper
och nytillkomna 600 miljoner i
övriga värdepapper.

För det andra, den kraftiga devalveringen
år 1949, som gick betydligt längre
än till att utjämna 1946 års uppskrivning,
förstärkte de expansiva tendenser
i ekonomien som blev följden av de nyss
beskrivna omständigheterna.

För det tredje, år 1953 ökade den statliga
upplåningen i affärsbankerna med
1,6 miljarder, och den uppgår, efter nedoch
uppgångar under årens lopp, vid senaste
årsskifte till 3,7 miljarder. Beloppet
utgör en femtedel av statsskulden,
som sedan krigets början sjufaldigats
och sedan krigets slut ökat med 70 procent.
Det stora beloppet motsvarar också
en femtedel av affärsbankernas placeringar
och är ett bevis på den självmatande
likviditetsökande process som nu
utgör ett framträdande drag i svensk
penningpolitik.

För det fjärde vill jag säga något om

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

regleringen av kapitalmarknaden. Den i
samband med emitteringen av det 4-procentiga
statslånet i oktober 1954 åsyftade
åtstramningen av kapitalmarknaden
fullföljdes inte, utan räntesatserna låstes
ungefär vid en nivå som gällde före lånets
utbjudande. Den sedan fem år tillbaka
stora kön av sökande i riksbanken,
vilka är i behov av att upplägga obligationslån,
bör i detta sammanhang observeras.

För det femte, ehuru ränteförändringen
i november 1956 om en kvarts procent
var en anvisning om en stramare
penningpolitik, ledde höjningen bland
annat genom sin ringhet huvudsakligast
till oro i marknaden, som tog sig uttryck
i förväntningar om ytterligare räntehöjningar
och så småningom försatte
riksbanken i en ohållbar situation, som
fick sin utlösning den 10 juli 1957.

Härmed är vi inne på bankoutskottets
sista utlåtande, som rör sig huvudsakligast
om riksbanksfullmäktiges fögderi
under år 1957. I vår reservation har vi
vid sidan om majoritetens utlåtande redovisat
vår mening. Jag vill här ta upp
några punkter i majoritetsutlåtandet som
inte bör stå oemotsagda.

När det talas om att riksbanken rekommenderat
begränsning av affärsbankernas
utlåning för andra ändamål än
bostadsbyggande, är detta nog så sant,
men det säger inte hela sanningen. »Andra
ändamål» har måst skjutas åt sidan
inte bara för bostadsbyggandets skull,
utan ännu mer för att bereda utrymme
för ökade krediter till staten med drygt
800 miljoner kronor under år 1957. Jag
har i det föregående pekat på vad detta
innebär för likviditeten inom bankväsendet.

I detta sammanhang vill jag ta upp
majoritetens i och för sig riktiga påpekande,
att räntehöjningen »medfört inte
oväsentligt höjda räntekostnader för statens
upplåning». Men det är ju detta vi
har varnat för. Redan år 1950 pekade
jag på det stigande beloppet av skattkammarväxlar.
Jag sade »att detta innebär
att staten finansierar sig mot en relativt
låg korttidsränta». Jag fortsatte:
»Men å andra sidan är inte upplåningen

ordnad. Skulle det en gång bli en räntestegring,
kan detta sålunda bli rätt dyrbart
för staten.»

I samband med ett påpekande av att
räntan på korta skattkammarväxlar stigit
från en halv procent år 1946 till omkring
två procent år 1952 — i dag är
den nära fyra procent — yttrade jag i
debatten år 1952: Konsekvenserna av finansministerns
uttalande för några år
sedan, att de korta krediterna innebär
att staten får lägre räntekostnader, får
man nu också ta. Just det. Budgetåret
1945/46 uppgick förfallna räntor å statsskulden
till 270 miljoner, år 1956/57 till
490 miljoner kronor. Var och en kan ana
sig till fortsättningen.

Så några ord om fullmäktiges bedömning
av läget och skäl för beslutet av
den 10 juli! Om det också, såsom majoriteten
säger, »inte förelegat några omedelbara
konjunkturpolitiskt betingade
skäl» eller »under sommaren 1957 inte
förelåg någon tillspetsning av konjunkturläget»,
så fanns det andra bärande
skäl, som herr Ewerlöf nyss har framhållit
och som både fullmäktige och
riksbankschefen redovisat. Dessa skäl
har sammanfattats av riksbankschefen i
fyra punkter på ungefär följande sätt.

För det första var det nödvändigt att
dämpa de på inflationsförväntningar
grundade spekulationstendenser, som tagit
sig uttryck i utbud av obligationer
och stigande köp av aktier.

För det andra måste man iaktta vaksamhet
i fråga om bytesbalansen och
skydda den alltför knappa guld- och valutareserven.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten
på att under de sista sex
åren, då vår valutareserv har varit tämligen
konstant, riksbankens innehav av
obligationer och skattkammarväxlar minus
steriliseringsmedel har ökat med 1,4
miljarder, medan offentliga betalningsmedel
också har tilltagit med 1,4 miljarder.
Med andra ord, likviditetstillskottet
i marknaden har inte åstadkommits
genom någon nettotillförsel av valutor
till riksbanken, utan helt genom
riksbankens köp av statspapper.

För det tredje hänvisade riksbanks -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

chefen till finansieringen av bostadsbyggande,
närmast betingad av nödvändigheten
att utanför riksbanken ordna finansieringen
av förmedelst dyra byggnadskreditiv
färdigställda lägenheter och
att tillgodose kravet på jämn sysselsättning
inom byggnadsbranschen, varom
statsmakterna beslutat. Det förhållandet
att affärsbankerna tills vidare måst överta
hypoteksobligationer i de nya lånen
tycks dock inte ha inkräktat på bankernas
medverkan i fortsatt byggnadsverksamhet,
men väl inverkat på fördelningen
av utlåning till näringslivet och staten.
Det är en absolut nödvändighet att
ordna finansieringen för färdigställda lägenheter.
Den metod, som tillämpades
1955, var tydligen inte möjlig första
halvåret 1957; det har ju de faktiska
omständigheterna bevisat, och riksbanken
har med rätta ej ansett sig böra ordna
denna finansiering genom en påspädning
av tillgången på betalningsmedel.
Hur en »omfördelning» av kapitalmarknadens
resurser i det rådande läget
skulle »kunna åvägabringas utan en generell
ränteförhöjning» och utan olägenheten
av byråkratisering och reglering,
återstår att visa.

För det fjärde ville riksbanken peka
på den statsfinansiella utvecklingen. På
denna punkt kan jag inte förstå utskottsmajoritetens
resonemang. Majoriteten säger
nämligen att totalbudgetunderskottet
för 1956/57 »bör naturligen i detta
sammanhang bedömas genom en jämförelse
inte med riksstaten för detta budgetår
utan med utfallet av föregående
års budget». Men just »i detta sammanhang»
bör kritikerna betänka att när
fullmäktige måste konstatera att finansministerns
beräkningar att täcka samtliga
statsutgifter med löpande inkomster
slår slint, börjar de sjiilvklart bli betänksamma.
Om nu totalbudgetunderskottet
blev 800 miljoner kronor, så uppgick
dock den totala upplåningen för budgetåret
till 1 341 miljoner kronor, bl. a. beroende
på att sluten måste låna upp de
160 miljoner som enligt riksdagens beslut
skulle steriliseras och insättas på
riksbanken. Ilegeringens och riksdagsmajoritetens
anpart i kontraktet om en

samlad politik syftande till stabilisering
uppfylldes alltså ej. Fullmäktige stod där
ensamma med ansvaret och måste handla.
Skärpt kreditreglering var intet realistiskt
och acceptabelt alternativ till
räntehöjningen.

Vi är alla överens om att bereda full
sysselsättning åt landets medborgare.
Men på lång sikt fordras vissa förutsättningar
för detta. En av dem är ett fast
penningvärde, för vilket fordras samhällsekonomisk
balans och en effektiv
centralbankspolitik. En annan är en tillfredsställande
valutareserv, varmed menas
att en reserv verkligen skall finnas
till hands i vikande konjunktur. Balans
mellan produktivitetsökning och inkomsthöjning
i samhället kräves också.
Och slutligen balans i fråga om de internationella
ekonomiska relationerna.

Om ock riksbanken endast är en kugge
i det samhällsmaskineri, som skall
söka hålla den angivna målsättningen
och bevara förutsättningarna härför, så
kan jag inte finna annat än att riksbanksfullmäktige
i vad på dem ankommit
genom åtgärden den 10 juli aktivt
medverkat i rätt riktning med de medel
som står till fullmäktiges förfogande. I
betraktande av att vi ännu ej kommit ur
de artificiella valutarelationerna, att vår
valutareserv är högt intecknad genom
leverantörskulder och kundförskott och
att så stor del på tillgångssidan i vår bytesbalans
utgöres av intäkter från rederinäringen,
har fullmäktige måst vidtaga
förebyggande åtgärder.

Det må tilläggas att enligt mitt förmenande
den förebyggande åtgärden bort
vidtagas redan tidigare. Även »en långsamt
framväxande företeelse» bör bromsas
upp i tid. Herr Ewerlöf uttalade sig
just om den saken. Utan att i dag vilja
upptriida som olyckskorp måste jag likväl
fästa uppmärksamheten på att en vikande
konjunktur inte går bra ihop med
en knapp valutareserv och en ej funktionsduglig
kapitalmarknad, i synnerhet
om denna är illa underbyggd på grund
av ett i förhållande till den tekniska utvecklingen
och de allmänna behoven
otillräckligt sparande. Det måste förutseende
och förebyggande till för att vi

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

icke skall råka i en situation, om vilken
man kan nödgas tillämpa det gamla ordspråket
att en olycka sällan kommer ensam.
Skulle det gå så illa att konjunkturavmattningen
fortsätter, är det angeläget
att i första hand en avveckling av
de kvantitativa regleringarna på kapitalmarknaden
övervägs.

Herr BOO (s):

Herr talman! Tillåt mig först göra
några allmänna reflexioner kring det här
föreliggande ämnet!

I de senaste årens penningpolitiska
debatt har det sagts, att socialdemokratien
skulle ha ändrat sin principiella
uppfattning i fråga om räntan som medel
i den ekonomiska politiken. Att så
inte är fallet, bör väl det föreliggande
utlåtandet ge vittnesbörd om. Om man
som motiv för ett sådant påstående tar
den nuvarande räntenivån och de åtåtgärder
som har fått vidtagas under de
senaste åren, kan det väl med samma
rätt sägas, att man även på oppositionssidan
har ruckat åtskilligt på sina ståndpunkter
i fråga om handhavandet av
räntevapnet.

Jag vill bara påminna om att man för
en del år sedan flitigt talade om hur
man skulle kunna styra den ekonomiska
utvecklingen med små, små variationer
i räntenivån. Jag vill också påminna
om att man i räntediskussionerna
omkring år 1950, när vi änuu inte hade
kommit till en sådan regelbunden användning
av räntevapnet, som vi i dag
tycks vara tvungna till, från oppositionens
sida gentemot regeringspartierna,
som var tveksamma om att använda räntan
i större utsträckning än som var absolut
nödvändigt, framhöll att om det
var så, att det var effekten på hyresmarknaden
man var rädd för, kunde man
ju avskärma denna marknad medelst
subventioner. Nu när räntan har kommit
upp till en anmärkningsvärt hög nivå,
bekämpar man denna subventionering
och vill ha bort den. Nog har det,
som sagt, ändrats ståndpunkt på oppositionssidan.

Sanningen är väl närmast, att de prin -

cipiella uppfattningarna på de olika
sidorna kvarstår. Centerpartiets särskilda
yttrande tyder ju också på detta, och
vill man söka efter orsaker till de misslyckade
regeringsförhandlingarna på den
borgerliga sidan i höstas, kanske man
kan finna en av dem i det här sammanhanget.

Det är väl naturligt att det är riksbankens
räntehöjningsbeslut den 10 juli
i fjol, som dominerar det föreliggande
utlåtandet. Förväntningarna inför riksdagens
ställningstagande har ju varit på
helspänn, och då naturligtvis i första
hand inför hur utskottsmajoriteten skulle
ställa sig. Frågan har ju debatterats
livligt bl. a. i den del av vår press som
anser att riksbankens ledning har handlat
riktigt i den här situationen. Nu har
man vänt sig mot utskottsmajoritetens
ställningstagande och kritiserat detta,
därför att utskottsmajoriteten, som man
säger, inte har sagt ifrån ordentligt.
Man har fört resonemang i utlåtandet,
men man skulle antingen ha sagt, att
riksbanken hade fel eller att den hade
rätt.

Vad man här alltså kräver är att man
skulle ha fått uppleva vad man kanske
innerst önskade, nämligen att utskottet
hade plockat fram galgar och rep. Det
är väl besvikelsen över att man inte
fick göra det, man nu luftar.

Om utskottsmajoriteten hade gått den
vägen att den hade vägrat riksbanken
ansvarsfrihet i det här avseendet, vad
skulle inte denna press då sagt? Här har
vi varit i det lyckliga läget att vi har
kunnnat diskutera den här frågan lugnt
och sakligt, och det är väl på det sättet,
att om riksdagen, som jag hoppas,
tar den ställning som utskottsmajoriteten
här förordar, så har man därmed
också låtit hela denna förväntan upplösas
i intet.

Vad är det egentligen som här sker?
Jo, utskottet har redovisat en annan mening
beträffande räntehöjningens ofrånkomlighet.
Men det är inget onaturligt i
och för sig, om man ser det ur principiell
synpunkt, att det kan finnas olika
uppfattningar mellan t. ex. en riksbanksledning
och ett bankoutskott. Det är väl

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

åtskilliga ledamöter i utskottet — åtminstone
på oppositionssidan — som
vid åtskilliga tillfällen inte har varit
helt belåtna med riksbanksledningens
ställningstagande. Detta kan alltså inte
i och för sig betraktas som anmärkningsvärt
eller leda till ett misstroendevotum,
men det är alldeles uppenbart,
och det bör kanske sägas, att om det
kvarstår helt olika uppfattningar på
längre sikt mellan ett partis representanter
i riksbanksledningen och denna
partigrupps uppfattning i riksdagen, då
får väl det förhållandet regleras vid personvalet
på längre sikt. Men detta har
ju ingen aktualitet i dag.

Vad beträffar den bristande kontakten
mellan riksbank och regering, så är
den frågan kanske allvarligare än själva
räntehöjningen. Riksbanken har författningsmässigt
sin suveränitet och har
begagnat den vid detta tillfälle. Men det
anmärkningsvärda och det särskilda i
detta fall är ju att man i praktiken alltid
tidigare bär brukat ha en sådan
samverkan.

Nu har utskottet i sitt utlåtande understrukit
det angelägna i att ett samråd
alltid äger rum mellan regering och riksbank
om eventuella åtgärder på det penningpolitiska
området, och utskottet anser
därför att en dylik kontakt borde ha
tagits av riksbanksledningen före beslutet
den 10 juli. Därmed har inte utskottsmajoriteten
velat säga att inte fullmäktige
skulle kunna handla självständigt
i en situation, som fordrar ett blixtsnabbt
ingripande från riksbankens sida
för att inte stora värden skall gå förlorade,
bland annat genom spekulation. En
sådan situation skulle t. ex. kunna uppstå
genom omläggningar i andra länders
ekonomiska politik, som finge en direkt
återverkan på vår egen ställning.

Utskottsmajoriteten inriktar sitt uttalande
i detta avseende mot framtiden.
Därmed vill utskottet närmast karakterisera
del inträffade som »olycksfall i
arbetet». Och sådana skall man, som ni
vet, söka undvika.

Men hur ser då oppositionen på denna
fråga om samverkan mellan regering och
riksbank, eftersom nu oppositionen har

anslutit sig till riksbanksledningens uppfattning
i det aktuella skeendet? Högeroch
folkpartireservationen talar om behovet
och nödvändigheten av en samordning,
men denna får inte, säger man,
drivas så långt att riksbankens självständighet
äventyras. Utifrån dessa utgångspunkter
godtar alltså reservationen riksbanksfullmäktiges
handlande i detta fall,
därför, framhåller man, att situationen
var speciell. Det där är litet dunkelt uttryckt.
Men om nu skälet, såsom reservationen
vill godta det, bottnade i svårigheterna
med en flerpartiregering, kan
ju kanske problemet bli aktuellt igen.
Man skulle kunna fråga: Om t. ex. herrar
Hjalmarson och Ohlin fått herr Hedlund
med i en trepartiregering i höstas, hade
då högerns och folkpartiets representanter
i regeringen godtagit ett liknande
handlingssätt av riksbanken? Eller skall
man kanske tolka detta dunkla tal på det
sättet, att när nu fadäsen drabbade politiska
motståndarpartier, kunde den mottagas
med en tyst applåd? För egen del
skall man nog se till, när man kommer i
regeringsställning, att man får en riksbanksledning
vars hjärta — för att inte
säga högräntehjärta — klappar i samma
takt som ens eget för att undvika obehagliga
överraskningar.

I övrigt torde det vara de olika uppfattningarna
om räntehöjningens ofrånkomlighet
och gagnelighet som tilldrar
sig intresse i denna debatt. Utskottsmajoriteten
har för sin del ifrågasatt denna
»ofrånkomlighet».

När räntan på våren 1955 höjdes med
1 procent, ingick detta som ett led i en
rad åtgärder för att dämpa ned den då
ganska besvärliga överkonjunkturen.
Men vad var 10-jiilihöjningen? Ja, enligt
vår mening en ganska ensidig åtgärd i
en balanserad allmän konjunktur. Ty
hurdant var läget i juli 1957? Vi hade en
förbättring i bytesbalansen jämfört med
de föregående åren. På arbetsmarknaden
hade vi fasta tvåårsavtal och kunde
spåra en mindre löneglidning iin tidigare.
Vi hade en prisstegring som under
första halvåret uppgick till endast drygt
1 procent. Sedelomloppet tenderade att
bli mindre, och det är också ett tecken

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

på en lugnare utveckling. Vi hade en industriproduktion,
som under första halvåret
hade ökat med 5,5 procent för att
sedan under hela året hålla sig vid 3,5
procent, men det är ju första halvåret
som ligger bakom bedömningen i detta
fall. Vi hade klara tendenser till en ökning
i det personliga sparandet, och inga
direkta inflationsstörningar utifrån kunde
påvisas i den svenska samhällsekonomien.
Allt pekade således på en lugn allmän-ekonomisk
utveckling. Återstod förhållandena
på kapitalmarknaden, där
statens lånebehov för sina egna investeringar
och för bostäderna närmast var
motivet för höjningen.

Vad beträffar bostadslånen var situationen
den 1 juli 1957, att affärsbankerna
hade engagerat sig i bostadsbyggnadskrediter
med 2,7 miljarder kronor,
varav 870 miljoner kronor i redan färdiga
fastigheter. Efter räntehöjningen
fick Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan
lägga ut obligationslån på
tilsammans 450 miljoner kronor. Detta
beskriver utskottet i sitt utlåtande som
en »temporär» förbättring. Förhållandet
är nämligen det för närvarande, att de
beviljade byggnadskrediterna uppgår till
2,55 miljarder kronor, varav 790 miljoner
kronor i färdiga fastigheter.

Situationen är alltså i dag inte så olika
på detta område mot vad den var den
1 juli i fjol, och detta är naturligt med
hänsyn till det stora bostadsbyggande
som vi för närvarande håller på med.

Vad uppnådde man då med den kraftiga
räntehöjningen? Den skapade inte
omgående nytt kapital. De 450 miljonerna
till bostadsobligationer var ju till huvuddelen
affärsbankernas pengar, som flyttades
till en bättre förräntning i och med
att man köpte obligationerna. Men pengarna
fanns på samma ställe — det var i
stort sett affärsbankernas pengar — och
då måste man väl säga att det var ett
högt pris för en sådan operation.

Denna räntehöjning skulle dock vara
acceptabel, om den mer långsiktigt och
helt hade löst våra kapitalproblem. Men
det har den nu inte gjort. Bortsett från
bostäderna återstår ju i dag de statliga,
kommunala och privata lånebehoven.

som ingalunda är tillgodosedda. Och
därför är vi framme vid principfrågan:
Skall man använda räntan ensidigt för
att dirigera lånemarknaden under en i
övrigt balanserad konjunktur? Vi har nu
en nedåtgående tendens i konjunkturen
— vi ser på arbetsmarknaden, att sysselsättningen
sviktar här och där, vilket är
tydliga tecken —- och från den utgångspunkten
kunde man kanske tänka sig, att
räntan ganska snart skulle kunna sänkas
igen. Men förhållandena på kreditmarknaden
tyder närmast på en ytterligare
stegring. Här har vi alltså en dualism,
men det är ju alla partier i riksdagen
som gemensamt skapat denna situation,
eller i varje fall verksamt bidragit till
den genom att driva upp de offentliga
investeringarna till de senaste årens
höjd. Då räcker inte sparandet. Detta
gäller bostadsbyggandet samt statens och
kommunernas behov av investeringar,
och jag vill slå fast att alla partier här
är medansvariga. De prutningar på cirka
270 miljoner kronor, som högern t. ex.
försökte sig på vid förra årets riksdag,
spelar i detta sammanhang ingen roll;
de motvägdes ju av krav på skattesänkning.
År det inte i själva verket så, att vi
alla är lika goda kålsupare när det gällt
att bidra till den föreliggande situationen? Nu

har reservanterna under punkt 1)
uttryckt oro över utvecklingen och sagt:
»Utskottet vill samtidigt ge till känna sin
oro över den omfattning den statliga
upplåningen tagit.» Detta står ju i bjärt
kontrast till vad jag alldeles nyss har
konstaterat. År det då oppositionens mening,
att man skall råda bot på förhållandet
genom att eftersträva en totalbalansering
av budgeten? Eller är det ett
minskat bostadsbyggande och minskade
statliga investeringar man siktar till?
Det skulle vara mycket önskvärt att de
herrar, som står för denna reservation,
ville i debatten ge klarare besked härom,
så att man får veta var de står i
detta viktiga avseende.

Jag vill för min del ändå hävda, att
dessa investeringar i bostadsbyggandet
och i samhälleliga uppgifter i övrigt har
varit en riktig politik. Varför skulle vi

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

inte använda samhällets resurser och instrument
för att bygga ut på olika områden:
bostäder, skolor, kraftverk o. s. v.?
När vi gjort det, har de samlade resurserna
blivit hårt ansträngda — vi lider
brist på kapital, därför att vi så långt
möjligt utnyttjat även det i fullsysselsättningens
samhälle. Men inte är detta något
fel.

Denna utveckling har ingalunda lett
fram till att vi skulle vara i det läget,
att man kan tala om att vi gjort landet
till något »fattighus». Jag säger det med
anledning av den propaganda, som under
den senaste tiden förts från oppositionshåll,
främst av högern. Man talar nu
från det hållet ganska ofta om en »finanskris»
och om »vanskötsel av landets
affärer», på ett sätt som endast kan förklaras
med att det i år kanske blir två
allmänna val.

Hur ser då »vanstyret» ut? Konjunkturdämpningen
har ju lett till minskade
statsinkomster, och finansministern har
i den betydligt lugnare konjunkturen
kunnat släppa totalbalanseringen av
budgeten. Nu är borgerliga kritiker, med
herr Hjalmarson i spetsen, ivrigt sysselsatta
med att räkna ut, hur mycket
statsskulden stiger per timme eller per
dag. För att i det sammanhanget komma
upp till avskräckande belopp utgår man
från en totalbalanserad budget — men
samma kritiker ville ju för knappa två
år sedan inte acceptera totalbalanseringens
princip. Man kan säga, att ändamålet
helgar medlen även i detta sammanhang! Är

det då riktigt, att staten blir fattigare
för varje dag och varje timme? Vi
hade år 1950 en statsskuld på 12,1 miljarder.
Därav utgjorde utlämnade statliga
bostadslån 1,2 miljarder, och statsskuldens
netto var alltså 10,9 miljarder
År 1957 hade statsskulden stigit till 16,8
miljarder, och statens bostadslån utgjorde
därav 5,5 miljarder. Tar man hänsyn
till statens insättning av 800 miljoner
hos riksbanken, blir statsskuldens netto
10,5 miljarder år 1957.

Statsskulden bär alltså inte ökat under
dessa år, om man borträknar de lån,
som har gått ut till bostadsbyggande.

Staten har lånat upp pengar för bostadsbyggandet
och lånat ut dem igen. Har
staten blivit fattigare på det sättet? Det
förhåller sig ju tvärtom så, att staten
under den senaste 10-årsperioden trots
en mycket liberal avskrivningsmetod
ökat nettoförmögenheten med nära 5
miljarder kronor. Det är fakta beträffande
»vanstyret».

Det har vidare i åratal talats om statens
upplåning i riksbanken och hur
förödande denna skulle vara på penningvärdet.
Man har lånat i riksbanken och
på det sättet spätt på marknaden. »Sedelpressarna
går», sägs det. Hur är det
med den saken? Utskottet har i sitt utlåtande
redovisat, att statens upplåning
i riksbanken under den senaste 5-årsperioden
i genomsnitt uppgick till 275 miljoner
kronor per år. Då har man minskat
detta belopp med de steriliseringar av
särskilda medel, som har företagits. Mot
detta står en genomsnittlig ökning av sedelomloppet
med 255 miljoner kronor
om året. Upplåningens netto under denna
tid är således så obetydligt, att det
inte haft någon avgörande inverkan på
konjunkturförloppet över huvud taget.

Nu har det gång på gång sagts, att regeringens
politik är felaktig, då den lagt
konjunkturdämpningen på näringslivet.
Detta borde i stället uppmuntras till investeringar
och produktion. Åtstramningen
borde i stället ske på konsumtionssidan.
Hur detta skulle ha gått till
under de gångna åren med brist på arbetskraft,
med löneglidningar och lönehöjningar,
har man aldrig riktigt fått
klart för sig. På detta sätt har det ändå
resonerats. Men hur har nu den senaste
räntehöjningen verkat i det här avseendet?
Jo, den påverkar knappast statens
och kommunernas investeringar — där
går kostnaden ut över skattebetalarna
när det gäller en högre ränta. Inte heller
inverkar den på konsumtionen — annat
än på längre sikt. Den drabbar just de
privata investeringarna och produktionsutvecklingen,
och detta var ju ändå
inte alls avsikten med det hela.

Nu har herr Fwerlöf här tidigare citerat
vad utskottsmajoriteten avslutningsvis
i sitt uttalande återgivit beträffande

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

penningpolitiken år 1937, och det kan
alltid vara intressant att se dagens händelser
i litet mera historisk belysning.
Jag har här en annan sak, som också kan
vara intressant från denna utgångspunkt.
Vi hade en bankkommitté år 1889, som
sysslade med problemet om riksbankens
ställning. Den föreslog att Kungl. Maj:t
skulle utse tre representanter eller en
tredjedel av bankstyrelsen. I den utredningen
satt bland andra f. statsministern
Themptander och dåvarande riksbankschefen
Arnberg. Det blev ingenting
av med den saken vid det tillfället,
men år 1932 väcktes motioner till riksdagens
båda kamrar som gick ut på en
utökning av riksbankens styrelse till nio
personer, av vilka Konungen skulle utse
tre, därav en ordförande, och riksdagen
fyra, och de sålunda valda sju ledamöterna
skulle i sin tur utse de två återstående.
I dessa motioner hänvisas till 1889
års kommitté samt »parlamentarismens
insteg i vårt statsskick». Och man hade
en motivering, som också är värd att
bevaras åt eftervärlden i det här sammanhanget.
Motionärerna sade: »Man

behöver blott betänka valutans inverkan
på handelspolitiken, lönepolitiken, budgeten,
statens affärsdrivande verksamhet
och andra regeringen helt eller delvis
åvilande uppgifter för att förstå och besinna
den trängande nödvändigheten av
att regering och riksbank kunna handla
i största möjliga samförstånd. Ett sådant
tillstånd som att regeringen ställes eller
själv synes vilja ställa sig som mer eller
mindre passiv åskådare urarva vid bestämmandet
eller kontrollerandet av valutapolitiken,
måste te sig icke blott
otympligt med hänsyn till regeringens
ställning som högsta förvaltningsorgan
utan även ohållbart med tanke på att det
blir regeringen, som får taga det främsta
och yttersta ansvaret vid reglerandet av
penningpolitikens följdverkningar.»

Konstitutionsutskottet ville inte biträda
denna motion men framhöll, att riksbankens
oberoende ställning under riksbankens
kontroll icke borde få hindra att
i mera betydelsefulla frågor en samverkan
»må äga rum såväl med regeringen
som med näringslivets representan -

ter». I en reservation till utlåtandet sades,
att »den nära samverkan mellan regering
och riksbanksledning, som under
alla förhållanden vore önskvärd och i
kritiska situationer absolut nödvändig,
torde kunna åstadkommas och tryggas
utan grundlagsändringar».

Det gällde här alltså en framställning
om att riksdagen skulle få ett direkt ökat
inflytande i riksbankens ledning, och
motionerna vid 1932 års riksdag väcktes
av herr J. B. Johansson m. fl. i första
kammaren och herr Magnusson i Tumhult
m. fl. i andra kammaren — båda
kända högermän. Det var en rad högermän,
som stod bakom motionerna i båda
kamrarna. Utom herr J. B. Johansson
må nämnas i denna kammare civilingenjören
Axel Nyländer och en ung riksdagsman
som vid den tidpunkten hette
Fritiof Gustafson, och som numera heter
Domö och nu ledamot av bankoutskottet.
Det var ytterligare flera bemärkta högermän,
som biträdde yrkandet i motionerna.
Jag vill bara, herr talman, med detta
konstatera att tiderna förändras och högern
med dem.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
detta ärende.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Det är två frågor, som
står i förgrunden vid bedömningen av
den penningpolitik som riksbanken förde
under fjolåret, nämligen om räntehöjningen
med 1 procent var nödvändig
och huruvida riksbanken bör vidtaga en
så viktig åtgärd som en ändring av diskontot
och därmed hela ränteläget utan
kontakt med Kungl. Maj:t. Såsom framgår
av den reservation, som vi från centerpartiets
sida avgivit till bankoutskottets
utlåtande, finner vi räntehöjningen
anmärkningsvärd. Vi anser nämligen
i likhet med utskottsmajoriteten,
att den ekonomiska utvecklingen under
föregående år mycket tydligt kännetecknas
av en bättre balans i den svenska
ekonomin. Till detta bidrog inte bara
de åtstramande åtgärder, som vidtogs
här hemma, utan också konjunktur -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

avmattningen utomlands. Visserligen
kan man peka på att det statsfinansiella
läget försämrades under fjolåret, men
man måste då också komma ihåg, att en
ökning av statens lånebehov inte behöver
betyda en motsvarande ökning av
den totala efterfrågan. Man skall inte
heller glömma bort, att en ökning av
statens lånebehov i detta fall hänger
samman med minskade inflationstendenser.
När inflationen mattas, stiger inte
statens inkomster så snabbt som tidigare.

Jag skulle, herr talman, också vilja
fästa uppmärksamheten vid att statens
upplåning till väsentlig del avser att
möjliggöra statens egen utlåning till bostadslånande.
Jag har aldrig hört exempelvis
herr Schmidt förorda, att man
skall skära ned denna del av utlåningen,
när man så ofta talar om statsskuldens
ökning. Det är ju uppenbart för
var och en, att om bostadsbyggandets
kreditbehov helt skulle tillgodoses genom
kreditinstituten, så skulle ju inte
bara statens lånebehov radikalt minska,
utan vi skulle också få en avsevärd reducering
i fråga om ökningen av statsskulden.
Det är fakta, som man tassar
förbi i reservationen och när man talar
om detta i riksdagen.

När riksbankens majoritet beslöt höja
diskontot från 4 till 5 procent, så var
ett av de väsentliga skälen att man ville
trygga bostadskrediterna. Jag skall inte
på något sätt bestrida, att det vid den
tidpunkten var svårt att skaffa pengar
till bostadsbyggandet och möjliggöra ett
avlyftande av affärsbankernas byggnadskreditiv.
Men, herr talman, var det nödvändigt
att tillgripa en räntehöjning
med en procent för att få till stånd en
lösning av bostadsbyggandets kreditproblem?
Var det nödvändigt att föra upp
räntan till den högsta nivå vi haft på
25 år för att klara dessa bostadsbyggnadskrediter?
Den frågan har enligt min
mening riksbanksfullmäktige inte tillräckligt
klarlagt i sin berättelse, och såvitt
jag kan finna gjordes i detta läge
inte några ingående undersökningar av
de olika alternativ som kunde tänkas.

Jag skall tillåta mig att på denna

"2 Forsla hammarens protokoll UlhiS. Nr II

punkt åberopa professor Lundberg, som
var intervjuad i Svenska Dagbladet den
16 mars 1958. Där säger herr Lundberg,
att visst är det riktigt som utskottsmajoriteten
säger, att en räntehöjning inte
var ofrånkomlig den 10 juli 1957. En del
av de argument, som riksbanksledningen
framfört för sin dramatiska åtgärd,
har i och för sig varit föga övertygande.
Det är t. ex. givet att de svårigheter
med bostadsfinansieringen, som rådde
under första halvåret 1957, kunde ha
klarats utan räntehöjning, ja, t. o. m.
med räntesänkning, om skickliga manipulationer
med kreditreglering, likviditets-
och placeringskvoter i stället tillgripits.

Herr Lundberg säger vidare på ett
annat ställe: »Man kan visserligen gå
med på utskottsmajoritetens uttalande
att det på sommaren 1957 inte förelåg
några omedelbara konjunkturpolitiskt
betingade skäl för räntehöjningen.» En
annan sak är att professor Lundberg
ansåg räntehöjningen riktig. Men hans
motiv var det, att man inte behövde göra
det för att klara en akut situation utan
för att bli av med de kvantitativa regleringarna.
Man skulle få en rörligare
kapitalmarknad. Frågan är bara, om man
skall ta ett sådant steg på en gång och
företa en så kraftig räntestegring.

Från vårt håll har vi också pekat på
en annan sida av räntepolitiken.

Det har under senare tid talats så
mycket om räntepolitikens renässans.
Det är nog sant att räntan både här
hemma och i andra länder fått spela en
större roll än tidigare. Men det behöver
ju inte betyda, att räntepolitiken klarar
problemen så lätt som man på vissa
håll tycks tro. För egen del har jag den
meningen — såsom jag för övrigt framhållit
vid många tillfällen i denna kammare
— att en räntehöjning kan få endast
en begränsad effekt på investeringarnas
totala omfattning i samhället. Statens
och kommunernas investeringar är
ju i allmänhet relativt okänsliga för räntehöjningar
av den storlek, som kan
komma i fråga, och med bostadspolitikens
nuvarande utformning påverkas
iiven bostadsbyggandet ganska litet av

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

en räntehöjning. Ja, även vid en kreditåtstramning
— det medel som varit det
viktigaste penningpolitiska instrumentet
under de senare åren —- påverkas
bostadsbyggandet relativt litet, eftersom
man har gett bostadskrediterna prioritet,
medan t. ex företagarna fått ställa
sig i lånekön. Det är inte bara så att
bostadsbyggandet har företrädesrätt till
krediter, utan staten lånar också ut pengar
för bostadsändamål till lägre ränta än
staten själv betalar för dessa pengar.

Det är under sådana förhållanden uppenbart
—■ det borde exempelvis herr
Schmidt och herr Ewerlöf inte bortse
från i sammanhanget — att räntepolitiken
ju inte kan få den effekt som man
tror på i högern och folkpartiet, så
länge stora sektorer av samhällsekonomien
antingen är mycket okänsliga för
ränteändringar eller undantagits från
räntehöjningarnas konsekvenser. Såsom
jag har sagt blir det den privata sektorn
och framför allt de mindre företagarna,
som drabbas av en räntehöjnings följder.
Det gäller i viss mån också en
skärpt kreditåtstramning. Vi har från
centerpartiets sida mer än en gång hävdat,
att man måste ta upp dessa kreditproblem
till ordentlig prövning.

Med detta vill jag ingalunda påstå,
att en räntehöjning saknar betydelse.
Vad jag vill säga är att man i våra dagar
inte är beredd att acceptera räntepolitikens
konsekvenser på alla områden.
Därmed måste man ju också erkänna,
att räntepolitikens möjligheter att
styra konjunkturen har minskat väsentligt
i jämförelse med gamla tider.

I ännu högre grad än räntehöjningen
framstår formerna för bankofullmäktiges
beslut som anmärkningsvärda. Det
bär ju sedan lång tid tillbaka ansetts
naturligt, att beslut om en räntehöjning
bör fattas först efter samråd med Kungl.
Maj:t. I det här aktuella fallet var det
fråga om en kraftig höjning av en redan
tidigare mycket hög räntenivå. Det borde
under sådana förhållanden ha varit än
mera angeläget än annars att ett samråd
med Kungl. Maj:t ägt rum, innan
bankofullmäktige fattade sitt beslut. Vi
kan inte finna att riksbanksledningen

hade något skäl att frångå dittillsvarande
praxis. Inte ens herr Ewerlöf vill väl
bestrida, att man även i andra länder,
där riksbanken har en självständig ställning,
anser det naturligt att riksbanksledningen
underrättar regeringen, innan
en diskontoförändring vidtages. Det kan
inte heller åberopas att det förelåg en
sådan tidsnöd den 10 juli 1957, att varje
form av kontakt med Kungl. Maj:t
var omöjlig. De ekonomiska förhållanden,
som utgjorde motiv för bankofullmäktiges
beslut, hade ingalunda dykt
upp helt plötsligt, såsom för övrigt också
professor Lundberg har framhållit.

Alla är säkert överens om att finansoch
penningpolitiken måste samordnas.
Det sade också herr Ewerlöf, och det
menade även herr Schmidt. Men hur
skall man kunna få till stånd en samordning,
om det inte finns kontakt mellan
regeringen och riksbanken, när det
gäller viktiga avgöranden? Herr Ewerlöf
kanske menar, att en diskontoförändring
på 1 procent, som leder till att
man höjer räntorna i vissa fall med 1 1/4
procent, har så liten betydelse för folk
i allmänhet och samhällsekonomiskt, att
man inte av det skälet behöver ta kontakt.
Men det menar kanske herr Ewerlöf
inte, utan han åberopar andra skäl,
som jag strax skall återkomma till.

Åtminstone för mig framstår det som
en angelägenhet av största vikt, att man
inte vidtar en så drastisk åtgärd som en
räntehöjning med 1 procent från en redan
tidigare mycket hög räntenivå, utan
att de instanser som i första hand är
ansvariga för utformningen av den ekonomiska
politiken får möjlighet att diskutera
de olika alternativ som kan vara
tänkbara.

Det har talats så mycket om att riksbanken
inte får bli ett annex till kanslihuset,
närmast finansdepartementet. Nej,
varför skulle den det? Jag kan ju inte
fatta att kanslihuset behöver bli ett annex
till riksbanken, om finansministern
tar kontakt med riksbankschefen och
diskuterar hur man skall utforma den
ekonomiska politiken. Vi har från centerpartiets
sida inte ansett oss böra,
trots vad som hände i fjol, påyrka nå -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

gon förändring av riksbankens lagstadgade
självständighet. Enligt vår mening
kan självständighet förenas med samråd.
Ingen behöver väl ge upp sin självständighet
för att han talar med en annan
person! Om självständigheten består
i brist på kontakt, då tycker jag
inte att den är mycket att skryta med,
det måste jag i sanningens namn säga.

I höger- och folkpartireservationen
understryker man behovet av ömsesidig
kontakt och ömsesidigt utbyte av informationer
mellan regeringen och riksbanken.
Trots detta anser reservanterna
att det kan ha funnits godtagbara skäl
för riksbanksledningen när den i fjol
underlät att ta kontakt med regeringen
innan räntehöjningen beslöts. Detta måste,
såvitt jag förstår, betyda att man anser
det vara en underordnad sak om det
blir möjlighet för dessa två instanser
att något diskutera de olika alternativ,
innan så viktiga beslut fattas.

Det skulle, herrar Ewerlöf och
Schmidt, ha varit ganska intressant om
vi hade fått vara med om en högeroch
folkpartiregering som hade litat till
en hög ränta för att klara inflationsproblemen
i ett visst läge. Tänk om herr
Ewerlöf eller herr Schmidt hade varit
finansminister i den regeringen — jag
vill inte ge någon rekommendation av
vem som skulle ha skött finansministerposten
■— och regeringen hade baserat
sitt handlande på en högräntepolitik
men ingen finanspolitik av betydelse. I
ett läge, då regeringen bedömt att det
fanns ganska uppenbara inflationstendenser,
skulle så riksbanken helt plötsligt
ha sänkt räntan med ett par procent
utan att underrätta regeringen i förväg.
Tror verkligen någon i denna kammare,
att herrar Schmidt och Ewerlöf skulle
ha ansett detta handlingssätt alldeles
riktigt — även om de vill bevara riksbankens
självständighet? Nej, då hade
vi nog fått höra talas om både räntekupper
och julirevolutioner.

Herr Ewerlöf har här sagt, att kontakt
med regeringen är en värdefull
sak. Dock måste, tillägger han, när
man bedömer vad som hände i fjol, be -

dömningen influeras av om man anser
räntehöjningen vara riktig eller inte. Ja,
det kan ju hända! Men då menar kanske
herr Ewerlöf, att riksbanken skall ta
kontakt med regeringen bara när riksbanken
på förhand vet att regeringen
har samma mening som riksbanken? Hur
man skall utröna detta i förväg utan
kontakt begriper jag inte, men herr
Ewerlöf vill kanske tala om för mig hur
det skall gå till. Eller menar herr Ewerlöf,
att om högern har hand om regeringsmakten
kommer riksbanken aldrig
att behöva fråga, ty högern kommer
aldrig att säga nej till någon räntehöjning,
hur stor den än blir? Det måste
finnas någon grund som man kan basera
denna åskådning på.

Vidare säger herr Ewerlöf, att det
kunde ha funnits risk för en läcka om
man hade tagit kontakt med regeringen.
Den risken finns ju alltid, herr Ewerlöf,
om riksbanken tar en kontakt. Om
herr Ewerlöf menar att det fanns en risk
i fjol somras, varför finns det då inte
risk vid alla andra tillfällen? Om det
är något speciellt skäl, som herr Ewerlöf
grundar sitt påstående på, är jag
tacksam att få del av det, ty jag tror
att det skulle intressera inte bara kammaren
utan även svenska folket i övrigt.

När herr Ewerlöf talade om läckage
uttryckte han sig på ett sådant sätt
att jag faktiskt är tvungen att fråga
herr Ewerlöf om han menade att det
fanns risk för att regeringens ledamöter
inte skulle iaktta den tystnadsplikt som
det talas om i statsrådseden. Det är herr
Ewerlöf själv som har framtvingat den
frågan om min sida.

Trots vår kritik, herr talman, mot vad
som hände i fjol i räntefrågan har vi
från centerpartiets sida som sagt inte
begärt någon ändring av riksbankens
lagstadgade självständighet. Vi menar
att självständighet och samråd kan förenas,
ocli vi har dessutom anledning att
tro att vad som hände sedan riksbanken
genomförde den s. k. julirevolutionen
kommer att medföra, att den bristande
kontakten den 10 juli 1957 skall
förbli en unik episod och att i framtiden

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

erforderligt samråd verkligen skall komma
till stånd mellan riksbankens ledning
och Kungl. Maj :t.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Ingen kan väl bestrida
att riksbanksledningens höjning av räntan
i fjol åstadkom mycken harm hos
folkflertalet i vårt land. Opinionen vände
sig främst mot att man över huvud
taget återigen höjde räntan, men också
mot det sätt på vilket det skedde.

Bankoutskottet riktar egentligen en
mycket hård kritik mot fullmäktige i
riksbanken men föreslår samtidigt full
ansvarsfrihet. Jag anser dock att konsekvensen
fordrar att riksdagen inte beviljar
ansvarsfrihet för beslutet av den 10
juli 1957 att höja diskontot från 4 till 5
procent. Visserligen kan det ju sägas att
detta bara är en formalitet och att utskottets
skrivning är sådan, att de som
genomförde räntehöjningen på sätt som
skedde borde ta konsekvenserna. Men
som bekant har de ett mäktigt stöd i högern
och folkpartiet, som också utnämnt
dem till 1957 års kraftmän, utrustade
med allt det mod som sannerligen behövs
för att på detta sätt utmana folkflertalet.

Den motivering riksbanksledningen
angav för höjningen av räntan har visat
sig vara i grunden oriktig. För det första
hade vederbörande fel i fråga om bedömningen
av den ekonomiska konjunkturen:
vi befann oss i verkligheten på
marsch från hög- till lågkonjunktur, vilket
verkligen besannats av utvecklingen
det senaste halvåret. För det andra hade
riksbanksledningen fel när den angav
att räntehöjningen skulle hindra prisstegringar:
vi känner till att motsatsen
har inträffat, priserna har i stället stigit.

Man kan ju föreställa sig vilka tongångar
det skulle ha blivit om vi haft en
borgerlig regering och riksbanksledningen
skulle ha vidtagit en så drastisk åtgärd
utan att först överlägga med regeringen.
Nu uppfyllde emellertid riksbanksledningen
högerns och folkpartiets

hetaste önskningar, och då bektraktas
det hela genom den upphöjda opportunismens
glasögon. Tillfället ansågs tydligen
vara lägligt för högern och folkpartiet
att leda in oss i anarkismens
träskmarker. Herr Boo har ju tidigare
påvisat bland annat motsättningen mellan
högerns tidigare pläderingar i denna
fråga och dess nuvarande handlingar.
Från borgerligt håll — jag syftar närmast
på högern och folkpartiet — har det
sagts att man vill ha en rörlig ränta.
För min del har jag mer och mer blivit
klar över att innehållet i detta deras
uttalande realiter är att man vill ha en
rörlig ränta uppåt. Jag erinrar samtidigt
om att samma partier tidigare har uttalat,
att när lågkonjunktur är för handen
eller man kan vänta en lågkonjunktur, så
är det viktigt att ränteläget hålles nere.

Jag vill inte överdriva räntans betydelse
när det gäller att påverka konjunkturerna,
men uppenbart är att räntan
kan spela en roll i vissa situationer.
Jag tror också att i nuvarande läge, när
lågkonjunkturen egentligen är ett påtagligt
faktum, skulle det vara angeläget att
räntan sänktes, och att man inte sparade
den saken tills det blev för sent. Det
vore önskvärt att högern och folkpartiet
gav ett besked på den punkten.

Riksdagen bör enligt min mening inte
bevilja riksbanksledningen ansvarsfrihet
när det gäller åtgärden den 10 juli i fjol
att höja diskontot från fyra till fem procent,
detta för att hindra ett upprepande
av historien och för att ge till känna
att ränteläget måste återföras till vad
som gällde före detta datum.

Till sist vill jag, herr talman, understryka
att det väsentliga nu är att få till
stånd en räntesänkning. Centerpartiets
representant i bankofullmäktige — jag
vill erinra herr Eliasson om detta — reserverade
sig mot räntehöjningen. Socialdemokraterna
och centerpartiet har
majoritet i riksbanksfullmäktige. Det är
angeläget att dessa partier inte bara ger
till känna sitt missnöje med räntehöjningen
i och för sig, utan att de i kraft
av sin majoritetsställning skrider till
handling för att sänka räntan. Det är ju
egentligen det avgörande.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

Jag ber, herr talman, att under punkt
3 i utskottets utlåtande få återkomma
med ett yrkande.

Herr KRuGEL (s):

Herr talman! Också jag ber att få säga
några ord i detta ärende. Jag känner mig
ha anledning därtill bl. a. på grund av
uttalanden i vissa tidningar angående innebörden
i vad utskottet anfört. Särskilt
uppmärksammades, tror jag, ett inlägg i
en kvällstidning för två å tre veckor sedan,
alltså långt innan utskottsutlåtandet
satts på pränt. I en rubrik i tidningen
kunde man i jättebokstäver läsa hurusom
bankofullmäktige »prickats» och att
det vore att motse, att fullmäktiges ledamöter
förstod prickningen så, att de hade
att draga sig tillbaka från sina befattningar
i riksbanken. Även andra tidningar
har sedermera i en mera modererad
form men möjligen med ledning av
nämnda artikel broderat på samma tema.

Nu är det väl ingen som förmenar tidningarna
att förmedla nyheter och i samband
därmed ge uttryck för sin uppfattning
— det vore illa ställt om de ej hade
den rätten — men nyheterna bör helst
vara autentiska och inte byggda på oriktiga
informationer. Sådana har tydligen
kommit till användning i detta fall.

Jag vågar påstå detta, då jag vet att
ingen av utskottsledamöterna under
handläggningen av ärendet uttalat sig
på ett sådant sätt, att det kunde tas som
intäkt för en anmodan eller en önskan
från utskottets sida att fullmäktigeledamöterna
borde träda tillbaka. Däremot
kunde inom utskottet i sin helhet, låt vara
med en viss nyansering såsom redan
framgått av debatten här i dag, förmärkas
något av missnöje med själva förfarandet
då räntehöjningen beslutades. Utskottsmajoriteten
bar i utlåtandet utförligt
redovisat sin uppfattning och säger
i detta sammanhang, att omständigheterna
vid tillfället i fråga icke uteslöt
möjligheten till kontakt med regeringen
eller någon av dess representanter, exempelvis
finansministern eller statsministern.

Inom utskottet rådde nog också, såvilt
jag kunde förstå, den meningen alt —

även med beaktande av den självständighet
i sitt handlande som är tillförsäkrad
fullmäktige och vars lämplighet av ingen
ifrågasättes —- samverkan mellan
riksbanksfullmäktige och Kungl. Maj:t
är av behov, om det skall lyckas att på
ett önskvärt sätt länka den ekonomiska
utvecklingen. En samordning av de penningpolitiska
och finanspolitiska åtgärderna
får nog anses ofrånkomlig, och
när det gäller frågor av stor räckvidd
bör avgörandet därför i sista hand föregås
av överläggningar mellan nämnda
organ utan hänsyn till den ställning politiskt
sett som Kungl. Maj:t företräder.

Den uppfattning jag nu givit uttryck
åt när det gäller den formella sidan av
saken delas påtagligt också av reservanterna,
låt vara något mindre bestämt vad
gäller högerns och folkpartiets företrädare
men mera starkt betonat av centerpartiet,
där förmodligen herr Eliasson
fört pennan. Herr Eliasson är kanske
mera känslig än vi andra och därför har
han reagerat på ett kraftigare sätt.

Vad så angår själva räntehöjningen
och behovet eller lämpligheten av den
vid tillfället i fråga, kan man naturligtvis
ha delade meningar. Inom utskottet anfördes
också i det avseendet skäl både
för och emot bankofullmäktiges åtgärd.
Man kom emellertid efter noggrant övervägande
fram till att skälen mot räntehöjning
vägde tyngst. Den närmare motiveringen
härför har i dag i kammaren
redovisats av utskottets vice ordförande,
varför jag inte har anledning att orda
vidare därom.

I varje fall iir det påtagligt att utskottet
lika litet som jag själv känt behov av
sådana tongångar som kommit till uttryck
i de tidningar jag nvss nämnde.
Vad vi, herr talman, i närvarande stund
— så synes det mig i alla fall — behöver
när det gäller vår ekonomi är lugna och
sakliga överväganden, icke strid. Svårigheterna
iir tillräckligt stora ändå.

Jag vågar också säga att utskottet på
ett riktigt sätt beaktat dessa synpunkter
utan all hemfalla åt prickningar eller
värderingar, ägnade att komma dem till
livs som företräder eu annan mening.

Och liigel i dag? Låt mig, herr talman,

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik
även få säga några ord i anknytning därtill.

Kanske är penningtillgången något
bättre nu än för cirka tre kvarts år sedan
och kreditmarknaden också något
lättare. Man kan i dag få låna litet pengar,
om man har goda skäl för att uppta
ett lån och god säkerhet; dock, det vill
jag poängtera, till dryga kostnader.

Men även i övrigt är bilden av vårt
ekonomiska läge ingalunda den bästa
tänkbara. Rätt ofta möter oss i våra tidningar
uppgifter om företag som lagts
ned, som avskedat eller permitterat större
eller mindre del av sina anställda eller
som eljest vidtagit inskränkningar i
ett eller annat avseende för att komma
till rätta med svårigheter som mött på
grund av den vikande konjunkturen.
Denna bild är gemensam för alla näringsgrenar
men kanske mest framträdande
vad gäller jordbruket, där man
på många håll kommit bra nära bristningsgränsen.
Den förbättring i den jordbrukande
befolkningens läge, som uppnåtts
under de senaste åren och som vi
alla glatt oss åt, inte minst med tanke på
de löneanställda, är på väg att äventyras.

Den fråga som vi har anledning att
ställa oss är alltså: Hur skall vi kunna
åstadkomma nödig balans mellan inkomster
och utgifter? I nuvarande läge
är det knappast tänkbart att på detta
område genom prishöjningar kunna förbättra
situationen. Vi måste nog i det
stycket räkna med motstånd från andra
trängda grupper. Kvar står därför, såvitt
jag kunnat finna, ingen annan framkomlig
väg än utgiftsminskningar. Här
kommer osökt in i bilden bland annat
eventuell räntesänkning.

Herr talman! Jag vill därför till vederbörande
rikta den framställningen,
att så snart ske kan ta mina synpunkter
om billigare pengar under övervägande.
Måhända kan det visa sig möjligt att efter
hand nå lättnader på det sättet, utan
att vi därmed äventyrar vårdnaden om
penningvärdet, som också är en angelägenhet
av största vikt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har en känsla av att
det knappast är behov av att fortsätta
denna debatt mycket längre. Den har,
som jag tycker, på ett ganska markerat
sätt givit vid handen, att den blodtörst,
som man eventuellt kunde ha förväntat
på sina håll, har blivit i hög grad modifierad.
De tongångar, som präglat debatten
och inte minst den siste ärade talarens
anförande, vilken ju också biträtt
majoritetsutlåtandet, vittnar om att man
hunnit lugna sig högst betydligt i sin
reaktion inför vad som förekom i riksbanken
i fjol sommar.

Jag bär inte anledning att nu återupprepa
den debatt som vi redan fört.
Vi har ju haft tillfälle att utveckla var
och en sin syn på situationen. Jag tror
heller inte att vi har några utsikter att
genom att fortsätta debatten kunna övertyga
varandra om de misstag, som vi på
respektive håll tror att man gör sig skyldig
till. Det har emellertid riktats några
frågor till mig på ett par punkter, och
jag vill inte undandra mig att försöka
att besvara dem.

Herr Boo var som alltid angelägen att
framhålla, att vi här egentligen är lika
goda kålsupare alla och att det inte finns
någon anledning för någon att dra sig
undan ansvaret för den föreliggande situationen.
Om, såsom vi har uttalat i vår
reservation, stor oro råder inför utvecklingen
på lånemarknaden, så är, säger
herr Boo, vi alla lika medskyldiga i den
situation som uppstått.

Varje gång detta tal kommer fram känner
jag mig uppfordrad till en gensaga.
Alla här i kammaren måste väl nu känna
till att vi från vår sida målmedvetet
har försökt att sträva i en annan riktning
än den som utvecklingen har tagit både
i fråga om statsutgifternas stegring
och upplåningsbehovets storlek. Det är
som om man alldeles förbisåge det alldeles
speciella ansvar, som ändå åvilar
ett regeringsparti. Innehavet av regeringsmakten
måste väl innebära, att regeringen
i första hand har att ta ansvaret
för den politik som förs. Oppositionspartierna
är ju hänvisade till att
utgå från de förutsättningar, som rege -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ringen serverar, när den lägger fram en
statsverksproposition till exempel. Vi
måste helt enkelt utgå ifrån att regeringen,
som disponerar över hela apparaten,
har säkert underlag för sina bedömningar
av situationen och vad man har att
räkna med i fråga om inkomster och
utgifter. Sedan är det naturligtvis givet
att man inte kan höja sig över utvecklingen,
men man bör i alla händelser ta
ansvaret för den utveckling, som man
själv åstadkommer genom sina egna förslag.

Nu sade herr Boo, att finansministern
på grund av den dämpade konjunkturen
har kunnat släppa totalbalanseringen.
Jag skulle snarare vilja se det så, att finansministern
har släppt totalbalanseringen
därför att han blev slagen på
fingrarna, så att han inte kunde hålla
fast vid den — hur gärna han än hade
velat! Det gick lika litet det första året
som det gick det andra och som det
kommer att gå det tredje.

Jag fick i sammanhanget en fråga, vad
vi anser om upplåningsbehovet. Jag har
i annat sammanhang haft tillfälle att
deklarera, att vi alltjämt anser det vara
ett minimikrav, i det läge vi har, att
driftbudgeten skall vara balanserad. Om
den saken hade vi i förrgår en diskussion,
varvid jag stod i denna talarstol
och talade för en balansering av den
driftbudget, som vi emotser för det kommande
budgetåret, genom sänkningar av
statens utgifter och jag efterlyste vilket
alternativ man kunde framföra från den
andra sidan när det gällde att nedbringa
lånebehovet. Således, först och främst
menar vi att man inte skall låna pengar
för att klara driftbudgeten.

Den statliga upplåningen i övrigt får
ju också lämpa sig efter de möjligheter
som finns på kapitalmarknaden. Herr
Boo försökte göra gällande, att det i själva
verket inte var så farligt på den punkten,
eftersom genomsnittet för upplåningen
i riksbanken inte hade varit större
än så och så mycket. Men till detta vill
jag framhålla att det är fråga om en inflationsfinansiering.
Faktiskt iir finansieringen
i affärsbankerna mot skatlkammarviixlar
i det allra närmaste lika

riskabel som en upplåning i riksbanken.
Det finns alltså inte anledning att göra
en så där markant skillnad mellan å ena
sidan en upplåning i riksbanken och å
andra sidan en upplåning i affärsbankerna
emot skattkammarväxlar, ty det är
i båda fallen tillskapade pengar som
kommer till användning, inte äkta
pengar.

När riksbanken skulle bedöma förhållandena
förra sommaren hade den att
ta hänsyn till detta väldiga lånebehov,
som blev större än man kunde förutse.
Man kunde på förhand säga, att lånen
väsentligen inte skulle hamna på marknaden,
utan antingen i riksbanken eller
i affärsbankerna. Det har de också gjort,
och därmed har man gjort marknaden så
likvid, att det bara behövs en mycket liten
konjunkturförändring för att man
skall få fart på dessa pengar, som nu ligger
till reds. Däri ser vi en utomordentlig
fara för en fortsatt inflationistisk utveckling,
i synnerhet som ju de stabiliseringsåtgärder
i form av tvåårsavtal
på lönemarknaden och i form av en stabilisering
av jordbrukspriser och dylikt,
som vi gladde oss åt, mer eller mindre
bär suddats ut genom den utveckling
som sedermera har skett och som gör att
man har laddat upp till en situation i
höst, som vi har anledning att motse
med stora farhågor.

Herr Eliasson försökte bevisa hur onödig
räntehöjningen var. Han uppehöll
sig huvudsakligen vid bostadsbyggandet
och ställde frågan, om det var värt en
höjning av räntan med en procent att
underlätta den åtgärd som riksbanken
efter höjningen företog. Ja, om man plockar
ut någon enstaka sak och frågar,
om den i och för sig kunde vara tillräcklig
anledning till räntehöjningen,
kan man ju komma till det resultatet, att
den måhända inte var nödvändig. Men
det iir inte så man skall se saken. Jag
har redan i mitt tidigare anförande försökt
att gå igenom de omständigheter
över hela fiiltet som skapade en viss
framtidsbild. Den framtidsbild, som riksbanken
hade atl utgå ifrån förra sommaren,
har sannerligen utgjort fullgiltigt
sk:11 för den åtgärd som då vidlogs.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

Så kommer man tillbaka till sättet för
genomförandet av räntehöjningen. Med
de ordalag som jag har valt har jag redan,
så väl jag har kunnat, beskrivit hur
vi har bedömt denna sak. Jag har inte
ansett det vara ett uttryck för ett normalt
förhållande att det inte tas kontakter
mellan riksbanken och regeringen,
utan tvärtom har vi i reservationen sagt
att vi finner det naturligt med kontakter
och informationer — nota bene under
förutsättningar som fullt bevarar
riksbankens självständighet på det område,
som den har att svara för. Och
från den utgångspunkten var onekligen
situationen i somras ganska säregen.

Herr Eliasson vill pressa mig till att
säga någonting, som han skulle kunna ge
mig igen för av den anledningen att där
bakom skulle ligga ett misstroende mot
den regering, av vilken han vid denna
tidpunkt utgjorde en aktad medlem. Vad
jag yttrat behöver inte fattas på det viset.
Herr Boo uttryckte sig på det sättet,
att han betraktade vad riksbanken gjorde
i somras som »olycksfall i arbetet».
Jag skulle snarare vilja säga att om riksbanken
då hade förfarit på det det sätt,
som man från majoritetens sida nu önskar,
hade det kunnat leda till ett olycksfall
i riksbankens utomordentligt viktiga
arbete i detta sammanhang.

Man hade dock en inte så alldeles avlägsen
erfarenhet av vad som skedde i
november 1956 när räntan höjdes med
1/4 procent. Hur var det då, herr Eliasson''?
Det var samma regering som satt
vid den tidpunkten. Och dagen efter det
att detta beslut tillkännagavs kunde vi
läsa i tidningarna, att genom ett behjärtat
ingripande från regeringens sida hade
den av riksbanken avsedda höjningen
av räntan med 1/2 procent prutats ned
till 1/4 procent och att vi hade centerpartisterna
i regeringen att tacka för
detta. Man hade således här en ganska
närliggande erfarenhet av vad en kontakt
med regeringen innebar.

Jag har icke velat lägga in mera i den
risk, som jag anser att en kontakt med
regeringen på sommaren 1957 skulle ha
inneburit, än att det hade uppstått en

tidsutdräkt för att man skulle få möjlighet
till en ytterligare behandling av frågan.
Denna hade inte kunnat inskränkas
till en diskussion mellan riksbankschefen
och finansministern, eventuellt även
statsministern. Såsom regeringen var
sammansatt, hade kontakt måst tagas
med regeringen i dess helhet, och det är
icke uteslutet att det också befunnits
nödvändigt med viss partikontakt. Hur
uppfyllda regeringsmedlemmarna än varit
av sin statsrådsed och av insikten om
nödvändigheten av att vara förbehållsamma
med vad de fått reda på, så vet
vi ju litet till mans, vi som t. ex. sitter
i utrikesnämnden, hur saker och ting
kan läcka ut, fastän de bort hållas hemliga.
Om riksbanken tagit kontakt med
regeringen i den här frågan, hade det
förelegat en utomordentligt stor risk dels
för att det lett till ett uppskov med åtgärden
för att man skulle få diskutera
frågan, dels för att någonting under den
mellantiden hade kommit ut, vilket kunnat
få allvarliga verkningar för riksbanken
med tanke på den motspekulation,
som möjliggjorts och som kunnat föranleda
obligationsinnehavare att kasta över
på riksbanken obligationer, som efter genomförandet
av den väntade åtgärden
skulle komma att förlora i värde. Och
hade kontakten dessutom lett till att
riksbanken, på samma sätt som skedde i
november 1956, hade fått avstå från att
höja räntan till avsedd nivå, d. v. s. i
detta fall med 1 procent, hade hela åtgärden
i fortsättningen blivit till mera
skada än gagn.

Såsom det nu blev, anser jag att professor
Lindahl inte använde några överord,
då han i sin artikel i StockholmsTidningen
skrev att denna räntehöjning
sådan den blev vidtagen — tidpunkten
då den sattes in och de former under
vilka den skedde — var en perfekt penningpolitik
åtgärd.

Det är med dessa utgångspunkter som
jag tycker att man har full rätt att säga
att vi befann oss i en säregen situation
vid denna tidpunkt. I synnerhet om man
är övertygad om att åtgärden var riktig
— det sade jag i mitt förra anförande —

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

har man ju anledning att försvara att
den företogs på det sätt som här har kritiserats.

Sedan säger herr Eliasson: »Nå, men
om det nu suttit en folkpartiregering eller
en högerregering, som hade satsat på
en stabilisering och kreditåtstramning
med hjälp av en hög ränta, och riksbanksstyrelsen
hade satt ned räntan med
en eller annan procent utan att ta kontakt
med denna regering — hur skulle
den då ha reagerat?»

Ja, herr Eliasson, kan man nu göra
en jämförelse på det sättet? Detta hade
ju varit att vidtaga en åtgärd, som gick
stick i stäv med den politik regeringen
sagt sig företräda. Men hur var det i nu
förevarande fall? Regeringen hade tagit
på sig att föra en stabiliseringspolitik
med hjälp av dels finanspolitiken, dels
den penningpolitik som riksbanken skulle
genomföra. Så visade det sig undan
för undan att denna finanspolitik mattades
av och inte mäktade bära sin andel
av bördan för att hålla en någorlunda
god balans. Det hade ju gått så långt
att finansministern själv, såsom jag citerade
i mitt förra anförande, skriver i
statsverkspropositionen att på grund av
den svaghet, som nu måste utmärka finanspolitiken,
får tyvärr så mycket större
ansvar vila på kreditpolitiken, och
den kan därför icke avrustas. Det var
därför jag tillät mig att i mitt första anförande
säga att den åtgärd, som vidtogs,
ju låg i rak linje med det mål som
man hade uppställt, nämligen att i möjligaste
mån driva en stabiliseringspolitik,
där riksbanken måste ta på sig ett
större ansvar just på grund av att finanspolitiken
undan för undan sackade
efter. Detta är för mig en viktig förutsättning
vid bedömandet av riksbankens
sätt att handla.

Herr talman! Härmed tror jag mig ha
väsentligen besvarat de frågor, som riktats
till mig under debatten.

Herr MOGÅKI) (s):

Herr talman! Alla räntebeslut i centralbanker
brukar benämnas kupper,
därför att de sker så oväntat. Den som

läst sina tidningar i dag och där läst om
det engelska diskontots nedsättande
från 7 till 6 procent fann att omnämnandet
stod under rubrikerna »en kupp»,
»en räntekupp». Den var visserligen för
vissa kretsar av mycket angenämt slag,
ty det står också i tidningarna att den
utlöste stormande hänförelse på Londonbörsen
och att livliga avslut skedde
i obligationer och aktier.

Det är emellertid nödvändigt att dessa
beslut får formen av en kupp — inte
i obehaglig bemärkelse, menar jag. Men
besluten måste ske med ett överraskningsmoment,
som hindrar herrarna på
aktiebörserna att hösta in en skörd som
de inte alls har gett utsäde till. Därför
får man nog också säga om den åtgärd,
som skedde i vår riksbank den 10 juli,
då diskontot höjdes från 4 till 5 procent,
att den var en kupp och att den låter
försvara sig i den mån som den var nödvändig.

Vi i bankoutskottets majoritet har varit
litet tvivelsamma på den punkten,
och jag tror med skäl. Det har angivits
av herr Boo och av andra, att det nog
kunnat tänkas att kuppen hade fått dröja
något — andra centralbanker här i Europa
och även Reservebankerna i Amerikas
Förenta stater har dragit ut dessa
kupper under en längre tidrymd, en av
dem ända fram till den 19 september, då
just Bank of FJngland verkställde sin stora
räntehöjning — så inte är semestertiden
till varje pris den riktigaste tiden
för en räntekupp. Men det är ju en sak
för sig.

Att ett beslut av den art det här är fråga
om hålles hemligt och alltså blir
kuppartat är alldeles nödvändigt. Det föreskrivs
nämligen i lagen för riksbanken,
§ 35, att följande ärenden i riksbanken
skall hållas hemliga: ärenden av
penningpolitisk natur, beträffande vilka
fullmäktige finner alt deras offentliggörande
kunde medföra skada för riksbanken.
Det är således alldeles uppenbart
att det är fullmäktiges skyldighet att i
möjligaste mån hålla sådana beslut hemliga.

Fullmäktige i riksbanken är till sex
sjundedelar riksdagens funktionärer. De

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

är valda av riksdagen och de har att
följa § 111 mom. 2 i regeringsformen,
som säger att fullmäktige i riksbanken
ej kan i och för sin befattning emottaga
befallningar utom av riksdagen allena
och enligt dess instruktion.

Det är här det uppkommer ett problem,
som jag tror förr eller senare måste
på något sätt lösas, nämligen förhållandet
mellan regeringen och riksbanksledningen.
Där finns det inga föreskrifter
mer än den, att en av bankofullmäktige
utses av Kungl. Maj:t. Han skall tilllika
vara ordförande. Men det står i hans
instruktion, att han bara skall vara ordförande
och ingenting annat. Han får
inte ens vara med och rösta vid de tillfällen
då riksbanksfullmäktige tillsammans
med riksgäldsfullmäktige vid fall
av behov skall utse justitieombudsman
eller dennes ersättare.

För vilket ändamål har då denna av
Kungl. Maj:t utsedde fullmäktige tillsatts?
Jo, naturligtvis för att vara den
naturliga kanalen mellan regeringen,
som tillsatt honom, och bankofullmäktige,
där han fungerar som Kungl. Maj:ts
representant. Och det är väl naturligt
att den som Kungl. Maj:t har tillsatt att
vara Kungl. Maj:ts representant är skyldig
att i angelägenheter av betydelse -—
och en sådan är i all rimlighets namn
räntans höjande eller sänkande — hålla
sig å jour med Kungl. Maj:t.

Det står i bestämmelserna beträffande
denne av Kungl. Maj:t tillsatte fullmäktige,
att det av Konungen meddelade förordnandet
må återkallas när Konungen
så prövar skäligt. Vid det tillfälle det
här är fråga om återkallades detta förordnande,
och det tycker jag var någonting
alldeles självklart. Det skedde ju demonstrativt,
men anständigtvis kunde
inte Kungl. Maj:t handla annorlunda inför
det faktum, att Kungl. Maj:t icke hade
vidtalats och icke hade fått tillfälle
att göra sina synpunkter gällande, när
detta viktiga beslut fattades.

Denne Konungens representant i fullmäktige
har inte varit så att säga lagstadgad
i alla tider. I många år rådde en
strid just här i riksdagen om i vad mån
regeringen skulle få inverka på vår riks -

bank. Riksbankens betydelse låg ju förr
mest däri, att den skulle bevaka valutans
överensstämmelse med guldförrådet,
den skulle tillse att inte mer pengar
gavs ut än det fanns täckning för. Nu
vet vi att det sedan september 1931, då
vi hade en folkpartiregering, inte har
gått att få lösa in våra sedlar med guld.
Vi har en pappcrsvaluta, vilket ju varit
nödvändigt och tycks bli alltmera nödvändigt.

Redan för länge sedan hade man en
känsla att vi måste ha någon i lag fastställd
kommunikation mellan regeringen
och riksbanksledningen, och det var då
denne fullmäktige tillkom, på det sätt jag
här talat om.

Nåja, då säger man: »Kan inte därigenom
den hemlighet äventyras, som är
nödvändig för att hindra obehörigas inträngande
och profitmakeri när det gäller
valutaförhållandena?» Jo, det tror
jag är riktigt, och jag är inte där fullt
ense med herr Eliasson. Han menar att
statsrådseden så att säga löser statsråden
från det beroende av djävulen, världen
och vårt eget kött, som äger makt
över alla andra dödliga och som då och
då kan spela en roll även i våra förträffliga
statsråds liv och leverne, såsom vi
har oss bekant.

Hur skall man då kunna finna någonting
-— om vi nu skall försöka dra lärdom
av dessa ledsamma debatter — som
så att säga löser problemet om den naturliga
kontakten mellan regeringen och
riksbanksledningen? Förtroende är naturligtvis
alldeles nödvändigt, och jag
förmodar att vi här i riksdagen aldrig
skulle välja en fullmäktig, som vi visste
var fientligt inställd, på det rent personliga
planet, mot regeringens ledande
män. Det gjorde vi inte när vi valde vår
nuvarande riksbankschef, som ju är en
ovanligt dristig och vital man, som den,
som suttit i bankoutskottet under många
riksbankschefers tid, verkligen med glädje
lyssnar till var gång han inställer sig.
Med sitt levande väsen gör han allt skäl
för sin existens som riksbankschef. Inte
heller vill jag säga annat beträffande
våra goda kamrater i bankofullmäktige
än att de är både kloka och hederliga.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

Det är därför över huvud taget inte på
det planet jag tror att någonting behöver
göras, och bankoutskottets utlåtande
innebär icke något misstroendevotum
mot bankofullmäktige, i varje fall inte
från herr Krugels och min sida, och jag
tror inte heller från utskottsmajoriteten
i övrigt.

Ja, jag tog mig för att verkligen studera,
hur man i sådana här sammanhang
går till väga i mitt vördade och älskade
England. Engelsmännen har ju haft stora
valutakriser. Bank of England, den
engelska riksbanken, har som bekant varit
utomordentligt ledd. År 1946 skedde
en omgestaltning av banken. Tidigare hade
den varit enskild, men då förstatligades
den i viss utsträckning, om jag så
får uttrycka mig. Konsekvenserna har
dock inte varit svårare än att i bankens
ledning sitter praktiskt taget bara stora
finansledare i London. Dessutom är ett
par framstående fackföreningsmän ledamöter.
År 1946 förklarade man emellertid,
att banken skall hålla kontakt med
regeringen. Ja, den får inte ens vidtaga
några åtgärder som gäller ränteförändringar
utan att ha talat med, inte regeringen
i sin helhet, herr Eliasson, men
med finansministern. Och det tror jag
vore vad man skulle kunna tänka sig
också för vår del. Femton statsråd är ju
en hel folkhop, och fler blir det snart
sagt vartannat år. Därför vore det knappast
riktigt att låta hela statsrådet vara
med om denna kontakt, men en kommunikation
med finans- och statsministrarna
förefaller mig vara det rimliga för
riksbanksledningen, och i synnerhet för
Kungl. Maj:ts eget ombud. Och bryr sig
inte riksbanksledningen om detta, då
har ett fel begåtts. Det må kallas olycksfall
i arbetet eller vad som helst, men
det är ett fel, och detta kunde inte bankoutskottets
majoritet underlåta att beröra
och bygga sitt utlåtande på.

Jag skall litet närmare redogöra för
hur det går till i Bank of England vid en
räntehöjning. Den 19 september förra
året skedde eu räntehöjning. Det var en
torsdag liksom vi här i Sverige äter
ärter, höjer och sänker engelsmännen
räntan på torsdagarna! Måndagen den

16 diskuterade Bank of Englands Åsbrink
med sina meddirektörer, om det
i alla fall inte var skäl att börja tänka
på en räntehöjning; han kunde inte
gjort det förr, eftersom han just hade
återvänt från semestern. Kl. 6 på kvällen
bad han om företräde hos finansministern,
som mottog honom tillsammans
med sin statssekreterare, och dessa tre
herrar diskuterade situationen. Den var
mycket bekymmersam, och bankens chef
rekommenderade att räntan skulle höjas
från 5 till 7 procent. Tisdagen den 17
diskuterade chefen återigen med sina
meddirektörer frågan om räntehöjning.
Under tiden hölls ett kabinettsmöte hos
premierministern, där man granskade
den ekonomiska situationen och vad
som kunde och måste göras. Man nämnde
mycket flyktigt en ifrågasatt räntehöjning
— talade om den som en eventualitet,
men nämnde inte hur stor den
borde bli eller när den skulle ske. Kabinettet
gav premierministern och finansministern
uppdrag att härvidlag besluta
på det sätt, som kunde visa sig vara
det nödvändiga och lämpliga. Under onsdagen
fördes nya resonemang. Finansministern
kallade till sig chefen för banken,
och de gick åter tillsammans igenom
olika omständigheter av betydelse.
Därefter diskuterade de frågan med premierministern,
och han sade då: »Nå,
vi höjer räntan från 5 till 7 procent.»

Men premierministern visade också
att han insåg, att det i alla fall är ganska
lämpligt att tala med vettigt folk, som
inte är så där rasande hårt bundna i sin
egen sakkunskap, ty han rekommenderade
ett samtal med pressens representanter
innan beslutet sattes i verket. Finansministern
åtog sig att på torsdagen
tala med pressens representanter. Och
inte bara med dem skulle lian tala, enligt
premierministerns önskemål, utan
även med ledarna för landsorganisationen
och för arbetsgivarorganisationen,
vilket också skedde.

Den här presskonferensen var mycket
intressant, tv kanslern redogjorde för
läget, och han uppmanade tidningsmännen
alt i nationens intresse göra allt vad
de kunde för att hos allmänheten skapa

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

förståelse för de nödvändiga åtgärderna
inte minst för pundets uppehållande.
Men han nämnde inte ett ord om räntehöjningen!
En av de sedermera i undersökningskommissionen
instämda tidningsmännen
förklarade att han gick till
konferensen med den övertygelsen, att
det skulle bli en räntehöjning, men gick
därifrån på torsdagskvällen fullt övertygad
om att det inte skulle bli någon
höjning. Det är att bevara en hemlighet!
Den 19 blev det i alla fall beslut, och det
blev en räntehöjning i England.

Ja, så kan det gå till i ett gammalt demokratiskt
land. Nu sipprade det hela
ut i alla fall. Det är faktiskt så, herr
Eliasson, att människorna är märkvärdigt
svaga för frestelser; de faller, och
det sker även på de högsta topparna i
samhället. Man måste beklaga det, men
man måste samtidigt också erkänna att
den mänskliga naturen är bristfällig,
även om den är omgiven av ett så högt
och lysande emblem som statsrådskapet.
Nu har man inte fått reda på vem
det var som lät läckan uppstå; somliga
tror ju att det var en kvinnlig sekreterare,
som satt på ett tåg och gjorde sig
märkvärdig. Man vet inte vem det är,
och ändå hade det varit en undersökning
genom en stor och högtidlig parlamentarisk
kommitté. Man måste väl
emellertid förutsätta att det på något
sätt kommit ut, och det kan komma ut.

På denna punkt förefaller det emellertid
som om bankoutskottets utlåtande i
år har tjänat ett syfte — utöver det att
under ledsamma timmar låta oss höra
våra vänner bär läsa upp sina hemmagjorda
manuskript i timme efter timme.
Det har i alla fall lärt oss, att det är mycket
viktigt med en samordning mellan
dem, som sitter i ledningen och har ansvaret
för den samlade ekonomiska politiken,
och dem, som har att sköta vår
penningpolitik på andra sidan gatan!

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Efter herr Mogårds mycket
intressanta och underhållande redogörelse
borde jag kanske inte ta till orda,
men jag skulle i alla fall vilja begagna

mig av den rätt jag har att svara på ett
par frågor.

Jag skall således inte närmare gå in på
hur det i liknande fall går till i andra
länder. Jag tycker för min del att vi har
sökt att klargöra vår ståndpunkt i vår
reservation på ett så riktigt och väl avvägt
sätt som det är möjligt. Där ligger
inte någon hund begraven. Man utgår väl
emellertid såsom något självklart från
att riksbanksfullmäktige, riksbanksdireklören
och finansministern umgås
och talas vid om problemen. Det har ju
tydligen varit en ganska häftig diskussion
i anslutning till räntehöjningen
med en kvarts procent i november, och
jag kan inte tänka mig att man inte sedan
har dryftat det bekymmersamma läget.

När det nu påtalas att riksbanken inte
har prövat andra åtgärder, får man väl
lov att säga att riksbanken dock har prövat
alla de åtgärder, som den för sin del
med sina befogenheter kan vidtaga. Sedan
finns det ju andra möjligheter, som
man siktar på, men därvidlag är det fråga
om åtgärder som inte riksbanken kan
vidtaga; då kommer man till andra instanser
i samhället, först och främst regeringen.
Men den saken skall vi ju inte
diskutera här, ty det gäller ju riksbankens
och riksgäldsfullmäktiges fögderi.

Jag tycker att det är anledning att understryka
vad jag sade i mitt inledningsanförande,
nämligen att man har att ta
hänsyn till realräntan. Den ränta, som
under de gångna åren har gällt för penningsparare,
har ju i grund och botten
varit negativ genom att penningvärdet
hela tiden har fallit i en sådan omfattning.
Det finns ju en utredning, som är
redovisad i International Financial Statistics,
där man påvisar att realräntan i
Sverige under åren 1951—1956 i genomsnitt
varit negativ med ett minus av 2,1
procent. Vid en jämförelse mellan olika
länder i förhållande till obligationsräntan,
finner vi, att Norge kommer främst med ett
minus på 2,8 procent och att Sverige kommer
därnäst — med minus 1,8 procent.
Schweiz har ett plus på 1,2 procent. När
folk så småningom upptäcker att de förlorar
på sitt penningsparande, i synner -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

het om de tar hänsyn till vad de får betala
i skatt på den bruttoränta som de
får på sina bankräkningar, måste detta
leda till att man resonerar på det sättet
att det är bättre att söka sig över till
realvärden, som ju sedan undan för undan
stiger i förhållande till det nominella
värdet.

Det är också en annan sak att konstatera.
Jag undrar om kammarens ledamöter
egentligen tänkt på vad det innebär,
att staten i den omfattning som skett under
senare år lånar i affärsbankerna. 1
dag finns det praktiskt taget inga personliga
placeringar i obligationer. Men
allmänheten sätter in sina pengar i affärsbankerna
och tar sin visserligen negativa
ränta men ser med goda ögon att
affärsbankerna lånar ut pengarna till
staten. Man finner sålunda att detta är i
sin ordning, särskilt som man när som
helst kan ta ut sina pengar i banken, medan
man däremot inte kan vara säker på
att man inte får sälja en obligation med
förlust. Man anser att det finns en viss
garanti i det förhållandet, att affärsbankerna
träder emellan. Lägger man härtill
det höga skattetrycket blir läget faktiskt
sådant, som chefen för den tyska centralbanken
uttrycker det att kapitalmarknaden
sköts på det sättet, att man
undanhåller spararna medel som de
skulle ha kunnat placera som lån.

Herr Eliasson frågade herr Ewerlöf
och mig hur vi skulle ha skött oss om vi
hade varit finansministrar. Jag vill här
— för att det inte skall verka som om
jag vore efterklok — hänvisa till att jag
redan år 1951 framhöll: »Räntan är en
kostnad, men den är också ett pris på
penningen. Eu räntehöjning medför därför
under vissa förutsättningar också en
höjning av penningvärdet.» Det innebär
i grund och botten att man vidare kan
ställa den fråga jag då gjorde: »Varför
skall den som spar för det första avstå
från skälig ersättning för omtanke och
sparande och för det andra som en konsekvens
därav se sparkapitalet minska i
värde?»

Jag sade slutligen på ett annat ställe:
»Däremot skall den slutlige låntagaren,
som kanske samlar upp ett större låne -

kapital och som har betydligt större
möjligheter än den lille låntagaren att
placera detta i realtillgångar, profitera
av den billiga räntekostnaden och se sin
förmögenhet öka bland annat av denna
orsak.» Det som under alla dessa år varit
mig en gåta är, att man gått rakt emot de
intressen, som man är tillsatt för att bevaka,
genom att inte låta penningspararna
få någon ersättning för sitt sparande
utan i grund och botten låta dem förlora
på detta.

Jag har mycket mer att säga, herr talman,
men jag fäste mig vid ett uttryck
som herr Krugel fällde. Han hoppades
alt vi skulle få »billigare pengar». Jag
skulle vilja hänvisa till vad Danmarks
nationalbanks chef vid ett tillfälle sade.
Han framhöll att dyra pengar var att föredra
framför dåliga pengar. Jag skulle
vilja tillägga att det är bättre med värdefulla
pengar än med värdelösa pengar.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Helmer Person, som apostroferade
mig, att det är självklart att vi inom centerpartiet
anser att det är angeläget att
vi får en återgång till ett rimligare ränteläge.
Vi har för närvarande en vikande
konjunktur, och det är inte för mycket
att säga att jordbruket nu upplever en
kris. Vi har även inom andra näringar
en mindre orderstock och ökade permitteringar.

Med anledning av herr Schmidts anförande
vill jag inte göra någon kommentar,
ty herr Schmidt svarade inte på min
fråga. Jag frågade hur en höger—folkparti-regering
skulle bedöma situationen, om
den under vissa förutsättningar, som jag
närmare angav, fick ta ställning till problemet
alt riksbanken handlade stick i
stäv med regeringens politik — det var
någonting helt annat som herr Schmidt
tog upp.

Herr Ewerlöf menade att jag bara tog
upp frågan om bostadsbyggandet, då jag
konstaterade att bostadsbyggandet inte
utgjorde något skäl för beslutet om räntehöjning.
Detta har professor Lundberg
sagt; jag kan alltså åberopa en sådan
auktoritet som professor Lundberg i det -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ta fall. Det fanns nämligen inte några
konjunkturpolitiska skäl för omedelbara
åtgärder den 10 juli 1957. Det var detta
som jag slog fast, och därmed slog jag
också fast att det fanns tid för rådrum.
Det var alltså kapitalmarknadsproblemet
på längre sikt som var det viktiga, och
jag tror också att herr Ewcrlöf ansåg att
det var det centrala problemet.

Vidare menade herr Ewerlöf, att han
valt ordalagen väl, när han svarade på
frågan om läckaget, och att hans yttrande
inte behövde fattas på det sättet, att
regeringens ledamöter inte skulle kunna
iakttaga den sekretess som statsrådseden
föreskriver.

Frågan om det skulle vara risk för
»olycksfall i arbetet» har också herr Mogård
tagit upp. Han menade att statsrådseden
»inte befriar oss från världen,
djävulen eller vårt eget kött». Jag har
inte kommit att tänka på det, därför att
jag inte har känt något behov av det.
Men det är en annan sak.

Herr Ewerlöf försökte svara undvikande
på min fråga och hänvisade till
vad som hände 1956. Det är riktigt att
det har förekommit uppgifter om att
man då fick en mindre räntehöjning än
riksbanksledningen skulle ha önskat.
Men, herr Ewerlöf, det är väl inget bevis
för att det förelåg »särskilda omständigheter»
1957. Det är ju det, problemet
gäller, men herr Ewerlöf förbigår det.
Ty herr Ewerlöf kan inte bevisa eller
ens göra sannolikt att det skulle ha förekommit
läckage. Vad som förekom efter
räntehöjningen var inget läckage, utan
kommentarer till en räntehöjning, som
redan trätt i kraft. Jag vill fråga herr
Ewerlöf: Vad har herr Ewerlöf för bevis
för att det förekom läckage inom kanslihuset?
Herr Ewerlöf har väl inget bevis,
men om herr Ewerlöf har det, så
lämna kammaren den intressanta upplysningen.

Herr Ewerlöf vill slå fast här i kammaren,
att detta visar vad resultatet blev,
när man tog kontakt med regeringen
från bankens sida. Men det är samma
sak som att herr Ewmrlöf menar, att
läckage förekom inom regeringen eller
i vart fall i kanslihuset. Pressen har ju

enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser
ingen skyldighet att upplysa vem
som lämnat en uppgift till vederbörande
skribent. Jag vill tillägga, för att undvika
missförstånd, att någon uppgift aldrig
lämnats av en regeringsledamot inför
vårt partis riksdagsgrupp. Vi tar inget
som helst ansvar för den uppgift som
cirkulerat i pressen.

Jag skall därmed övergå till det problem
som herr Mogård tog upp. Herr
Mogård talade om 16 ledamöter, »en hel
folkmängd». Herr Mogård gör det intressanta
antagandet att 15 eller 16 ledamöter
icke kan hålla tyst med det hela, men
för samtidigt en väldig polemik mot
mig. Jag har inte sagt annat än att om
riksbanken ansåg risk för läckage föreligga,
så hade man ju kunnat begära att
informationerna begränsades till ett par
tre ledamöter av regeringen, t. ex. statsoch
finansministrarna samt ledaren för
det parti, som i övrigt kunde vara företrätt
inom regeringen, om den exempelvis
var en koalitionsregering. Jag är
övertygad om att om dessa ledamöter av
regeringen informerades om att en diskontohöjning
stod för dörren, kunde
man diskutera andra åtgärder, som helt
eller delvis kunde onödiggöra en räntehöjning
som eljest bedömts som nödvändig
av riksbanken. Jag kan inte finna
några som helst svårigheter att på
detta sätt begränsa kretsen av dem som
skulle ha hörts. Herr Ewerlöf menar väl
ändå inte att man då inom något parti
skulle ha inkallat förtroenderådet för att
diskutera en räntehöjning.

Jag vill säga till herr Ewerlöf, som har
längre tids erfarenhet av regeringsarbete
än jag, att nog har en regering ibland
lika stora hemligheter att hålla på som
denna fråga, eller hur? Inte är väl ändå
detta en så unik historia, att man måste,
som riksbanken gjorde, undvika att ta
kontakt med regeringen. Jag frågar alltså
fortfarande herr Ewerlöf: Vad fanns
det för speciella skäl, som i juli månad
1957 enligt herr Ewerlöfs mening kunde
göra det naturligt, att riksbanken inte
tog kontakt med regeringen? Den frågan
står obesvarad.

Herr Ewerlöf tog upp en annan fråga

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

av mig, nämligen hur man skulle ställt
sig, om vi hade en höger- och folkpartiregering,
i ett inflationsläge och regeringen
baserade sin inflationsbekämpande
politik praktiskt taget enbart på en
mycket hög ränta, men riksbanken utan
att underrätta regeringen sänkte räntan
med ett par procent. Vad svarade herr
Ewerlöf då? Jo, att det var en helt annan
sak. Det kan jag verkligen inte fatta,
att det är. Uppenbarligen menar herr
Ewerlöf att därvidlag skulle riksbanken
hålla kontakt med regeringen. Det berodde
väl inte enbart på att högern och
folkpartiet satt i den regeringen. Men
herr Ewerlöf menar att det innebure ett
avsteg från regeringens politik. Ja visst,
men hur går det med risken för läckage
när man har olika meningar? Menar
herr Ewerlöf att i en regering av den
ena färgen finns det större risk för läckage
än i en regering av den andra färgen,
även om det i övrigt är alldeles lika,
så att riksbank och regering antas
ha helt olika meningar om räntan. Det
är detta som herr Ewerlöf får försöka
klara upp för mig, ty jag fattade inte
den delen av herr Ewerlöfs resonemang.

Jag vill tillägga att jag inte kan uppfatta
det så att det på sommaren 1957
rådde någon annan situation än just en
sådan som jag har talat med herr Ewerlöf
om i detta fall, nämligen att riksbankens
politik gick stick i stäv med regeringspartiernas
uppfattning. De senare
önskade inte införa någon högräntepolitik.
Man borde därför ha fått tillfälle att
överväga andra alternativ.

Kvar står att jag tycker att herr Ewerlöf
inte klarat ut den där frågan. Förmodligen
vill man ha det på det sättet
att den lilla misstanken skall finnas kvar
att det inte går att lita på alla. Detta gäller
tydligen de partier som inte ansett
det nödvändigt att kosta på en halv miljon
kronor i propaganda för att tala om
för svenska folket att de är att lita på.
Detta är väl den enda skillnaden, herr
Ewerlöf, när det kommer till kritan.

Herr BOO (s) :

Herr talman! Även jag skulle vilja göra
några kommentarer till den förda

debatten. Sedan jag har hört herr
Schmidt två gånger skulle jag vilja konstatera
att han hänvisar till vad han tidigare
sagt i olika sammanhang nästan
lika bra som sin partiledare. När det
gäller lånepolitiken säger herr Schmidt
att den har gynnat bostadsbyggandet på
andra investeringars bekostnad. Det är
obestridligt att så är, men detta har ju
skett efter beslut som vi har fattat i det
här huset, och dem har väl även herr
Schmidt varit med om. Jag behöver väl
inte om igen påminna herr Schmidt om
de överbud beträffande bostadsbyggandets
omfattning som bland andra folkpartiet
kom med inför valrörelsen 1956.
Det är dessa växlar vi håller på att infria
i detta sammanhang. Vidare lade
jag märke till att herr Schmidt talade
om full sysselsättning, medan herr Ewerlöf
mera höll sig till det begrepp som
man rör sig med i reservationen, nämligen
en hög och jämn sysselsättning.

Herr Ewerlöf sade i ett tidigare anförande
att han trodde att vi var överens
om att uppgiften i första hand var
att bevara ett fast penningvärde och att
göra det med högsta möjliga sysselsättning.
Ja, vi har väl aldrig över partigränserna
slagit fast denna målsättning.
Den är ju föremål för en stor utredning
i stabiliseringskommittén. Förutsättningen
är väl att man om möjligt skall förena
de där båda målsättningarna i en
syntes. Det blir mycket svårt, det är
alldeles givet. Jag vill i det sammanhanget
bara påpeka att när vi får en
sysselsättningsminskning vidtar ju samhället
omedelbart åtgärder för att upphäva
denna. Det blir beredskapsåtgärder,
det blir hjälp från arbetslöshetsförsäkringen
o. s. v. Man har alltså inte
samma förutsättningar att med de generellt
verkande medlen hålla den där
jämna och fina konjunkturen, som ger
det fasta penningvärdet. Den politiska
målsättning vi har beträffande sysselsättningen
kan många gånger medföra
en tendens till överkonjunktur med de
svårigheter som ligger däri.

Vidare sade herr Ewerlöf att hans
syn på räntehöjningen är att den skall
vara en preventiv åtgärd. Jag måste i

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

det fallet fråga: Mot vad? Vi har, såsom
framgår av utlåtandet, sett ganska olika
på den utveckling som låg bakom riksbanksfullmäktiges
ställningstagande den
10 juli. Det är ändå, herr Ewerlöf, den
situation man befinner sig i som skall
ligga till grund för bedömning av den
åtgärd som skall vidtagas. Nog har som
sagt var och en sett detta genom sina
glasögon, men på ett par punkter tycker
jag ändå att den beskrivning som reservationen
ger över utvecklingen före den
10 juli är en ganska långtgående hårdragning
av fakta som man gör för att
måla upp den bild man vill ha fram.
När det gäller industriproduktionen
t. ex. jämför reservationen den med den
internationella utvecklingen och säger
att den var relativt låg. Om man ser på
den tabell som finns i statsverkspropositionen
i år från de undersökningar
som gjorts över denna utveckling, så
finner man att den för de tre första kvartalen
i fjol — närmare uppgifter står
inte att få — visar att t. ex. USA har
haft en stegring i industriproduktionen
med 2 procent, England har haft en
uppgång med 2 procent, Belgien har
tredje kvartalet minskat med 7 procent,
Danmark har haft en lägre procentsats

o. s. v. OEEC-länderna ligger mellan 3
ocli 4 procent, medan vi kommit på
3 1/2 procent i stegring av industriproduktionen
för hela året 1957. För det
första halvåret, som det här gällde att
bedöma, var ju stegringen över 5 procent.

När det gäller prisstegringen säger reservanterna,
att det alltjämt kvarstår ett
betydande inflationstryck, därför att
konsumentpriserna stigit med 4 procent.
Även det ger en skev bild av utvecklingen.
Partiprisnivån var under
1957 i stort sett oförändrad, medan den
under de närmast föregående åren hade
stigit mer eller mindre. Det har ju sin
betydelse. Konsumentprisernas stegring
med 4 procent var till hälften beroende
på höjningar av skatter, taxor o. s. v.,
alltså en direkt följd av sådana åtgärder
som vi hade beslutat i detta hus. Om
man skulle ta konsumentprisernas stegring
med 4 procent, varav 2 procent för -

anletts av dessa åtgärder, som motiv för
ett ingripande med räntan, vad skulle
man då komma fram till, när man bedömer
utvecklingen under februari i år. Då
bär partipriserna sjunkit med 1 procent,
men konsumentpriserna stigit med 2
procent, beroende på de senast beslutade
skattehöjningarna. Man kan väl inte
driva en riksbankspolitik och en räntepolitik
utifrån de förutsättningarna. Man
måste ändå se vad som ligger bakom.

Från dessa utgångspunkter kommer
alltså reservanterna fram till det ställningstagandet,
att bristen på balans
främst har visat sig på kapitalmarknaden.
Men man vill tydligen därmed säga,
att det har varit brist på balans även i
ekonomien i övrigt, och det är det som vi
bestrider.

När det gäller motiven för räntehöjningen
är det — såsom redan tidigare
har påvisats här — ingalunda på det sättet
att experterna har sagt, att riksbanken
har rätt i sin uppfattning, ty dessa
experter underkänner motiven för riksbankens
beslut. De säger, att räntehöjningen
var en riktig åtgärd. Man fick en
anpassning av räntan upp till marknadsläget,
och det ville ekonomerna ha, men
de underkänner som sagt motiven för
höjningen, alltså anskaffandet av medel
för bostadsbyggandet. Dessa motiv underkände
även herr Ewerlöf i ett uttalande
i höstens ekonomiska debatt här
i första kammaren den 6 november:
»Man har inte i någon nämnvärd utsträckning
dirigerat om sparmedel från
annan användning till bostadsbyggandet,
utan man har helt enkelt genom en ''kreditexpansion’
i bankerna skapat nya
pengar för bostadsbyggandets finansiering.
Det är knappast i denna effekt man
har att söka räntehöjningens berättigande.
» Herr Ewerlöf står alltså i det avseendet
på samma ståndpunkt som de
experter jag här tidigare åberopat. Man
vill ha räntehöjningen, men man underkänner
de motiv som riksbanken i första
hand har lagt till grund för höjningen.

Herr Ewerlöf ville inte heller vara
med om att vi, som jag uttryckte det, var
lika goda kålsupare allihop när det gällde
att stå för de utgifter och investering -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ar som beslutats i det här huset. Han sade,
att högern försökt nedbringa lånebehovet.
Jag skulle vilja fråga: Vilka poster
av nämnvärd betydelse som kan spela
någon roll i detta sammanhang är det
fråga om? Det kan inte gälla bostadsbyggandet,
ty också högern har velat ha
ett omfattande bostadsbyggande — bostadsbyggandet
är en stor del av den finansiering
vi måste klara. När det gäller
statens investeringar kan man också
fråga: Vilka av dessa investeringar har
högern sagt nej till?

Det är alldeles riktigt som herr Ewerlöf
anför att herr Sträng inte kunde hålla
totalbalanseringen, beroende på att
det blev ett så stort inkomstbortfall. I
det läget hade finansministern att välja
mellan att släppa totalbalanseringen eller
att söka efter nya skatter, som skulle
kunna möjliggöra totalbalansering. Finansministern
säger, att man i det nuvarande
konjunkturläget inte behöver ha
så stränga krav i detta avseende, utan
man kan frångå det tidigare kravet på
en totalbalansering.

Vidare säger herr Ewerlöf, att högern
vill ha en balanserad driftbudget. Det är
alldelas riktigt, och man vill pruta på
driftbudgetens utgiftssida för att använda
besparingarna för en skattesänkning.
Men det skall fortfarande vara en balanserad
driftbudget. Då skall man ju låna
för att få medel till utgifterna på kapitalbudgeten.
Men i den propaganda från
högerhåll, som jag tidigare påtalat i mitt
första anförande, går man ut från totalbalanseringen,
och det är detta som jag
ansåg vara ojust. När man inte accepterar
totalbalanseringen utan säger att
man vill ha en balanserad driftbudget,
skall man inte sedan i propagandan gå
ut ifrån totalbudgeten, som även inrymmer
kapitalutgifterna, och säga, att våra
utgifter varje dag överstiger våra inkomster
med så och så mycket. Så måste
ju bli fallet i detta läge, när vi vill låna
till kapitalutgifterna.

Därför kvarstår min fråga om den där
oron, som reservanterna hade uttryckt.
Det är klart att när man är mycket orolig
för en sak, har man svårt att bestämma
sig och svårt att handla. Men jag vill

15 Första kammarens protokoll 1958. Nr 11

ändå fråga vad reservanterna har avsett,
när de har uttryckt sin oro över den
ökade statsupplåningen och statens stora
investeringar. Det gäller ju att redovisa
vad man vill. Herr Ewerlöf har sagt, att
han inte vill vara med om totalbalanseringen
men vill ha en balanserad driftbudget.
Då menar han väl att man skall
minska investeringarna. Jag vill då fråga:
Var skall de stora sänkningarna, de
som har en verklig betydelse, sättas in?

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Till herr Boo skulle jag
vilja säga att jag inte på något sätt velat
kritisera det förhållandet att man måste
finansiera bostadsbyggandet. Om herr
Boo läser vad jag sade finner han att
innebörden är den att man har ett problem
att fördela vårt knappa kapital på
näringsliv, stat och bostadsbyggande.

När sedan herr Boo kommer in på
dessa långa utläggningar om läget på
andra områden, får man snarast ett intryck
av att det ger riksbanksfullmäktige
ännu flera argument för sitt handlande.
Jag har framför mig ett uttalande av
bankoutskottets majoritet från 1956, där
man erinrar om att »kreditpolitiken under
nästkommande budgetår kommer att
påverkas av den minskning i banklikviditeten
som den överbalanserade budgeten
kommer att medföra under första
halvåret 1957». Efterkalkylen stämmer
inte med förkalkylen.

Herr KRtiGEL (s):

Herr talman! Herr Sclimidt tyckte inte
om att jag ville ha billigare pengar.
Det är bättre, sade herr Sclimidt, med
goda men dvra pengar än med dåliga
men billiga. Visst är det riktigt, men det
må tillåtas mig att erinra om att jag i
min hemställan i slutet av anförandet sade
att jag önskade att vederbörande måtte
ta under övervägande möjligheten alt
siinka räntan om det kunde förenas med
eu god omvårdnad av vårt penningvärde.
Då blir det kanske något annorlunda.

Min gode vän herr Mogård kritiserade
oss som hade hemmagjorda manuskript,

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

som han uttryckte det. Visst har vi läst
från dem, men herr Mogård får ta hänsyn
till att vi tar denna sak på allvar.
Herr Mogård har så lätt för att raljera.
Det tycker vi inte man bör göra när det
gäller något så allvarligt som hela landets
ekonomi.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Herr Kriigel som är en
munter herre är litet väl fordrande när
det här gäller allvar. Han vill, att det
skall ta sig uttryck i att man läser upp
metervis med långa manuskript. Herr
Kriigel är en framstående medborgare i
sin stad och har inflytande över en hel
tidning. Vill han komma till den med ett
långt manuskript får han det infört och
kanske dessutom tre öre per rad för det.
Så är det med de flesta av de talare här
som har långa manuskript. Många vet att
somliga är tillverkade på partiexpeditionen,
andra vet att dessa talare har god
tillgång till tidningspressen och kan förmedla
sina djupsinniga tankar genom
den. Jag raljerar inte, men jag tror
många gånger att arbetet här blir litet
lättare om man inte skriver för långa
opus att läsa upp i kammaren.

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag skulle endast vilja
säga att när herr Schmidt i fråga om bostadsbyggandet
talar om fördelningen av
de knappa resurser vi har i detta avseende
återkommer väl frågan: På vilket område
av investeringsverksamheten vill
man i så fall knappa in? År 1956 hade vi
en byggnads- och anläggningsverksamhet
på 8,6 miljarder kronor. Därav belöper
sig 3,2 miljarder på bostadsbyggandet.
Återstående 5,4 miljarder fördelas ungefär
lika mellan statlig, kommunal och
enskild investering. Om man nu är orolig
för investeringarna på den statliga sidan
vill man väl öka på den enskilda sidan,
och det kan vara berättigat, men på
vad vill man då knappa in för att få
denna ökning?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats 1 :o) att densamma skulle
läggas till handlingarna med godkännande
av utskottets motivering; 2:o), av herr
Ewerlöf, att punkten skulle läggas till
handlingarna med den ändrade motivering,
som förordats i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Eliasson, att
kammaren skulle lägga punkten till
handlingarna med den ändrade motivering,
som förordats i den av honom och
herr Börjesson vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
punktens läggande till handlingarna med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Ewerlöfs yrkande.

Herr Eliasson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 1 i
bankoutskottets utlåtande nr 6 bifaller
herr Ewerlöfs yrkande i ämnet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Eliassons yrkande
i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elicisson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 50.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från alt rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 6 skall läggas till
handlingarna med godkännande av utskottets
motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges punkten till handlingarna
med den ändrade motivering,
som förordats i den av herrar Eliasson
och Börjesson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Ang. ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige
i riksbanken dels för förvaltningen
under år 1956 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i
orterna, dels ock för de beslut och åtgärder,
som funnes antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10
januari 1957 till och med den 9 januari
innevarande år.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag hemställer att riksdagen
måtte besluta att bankoutskottets
hemställan i punkten 3 av utlåtande nr
6 måtte få följande tillägg: »med undantag
för fullmäktiges beslut om räntehöjningen
den 10 juli 1957, vilket riksdagen
ogillar».

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare enligt
herr Helmer Perssons yrkande; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Helmer Perssons
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 3.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Om inrättande av särskilda studentprästbefattningar

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 98 §
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner om ändrad ordning
för delgivning av byggnadsnämnds beslut,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden till extra utgifter, dels ock
motion om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
i Uppsala m. fl.
universitetsstäder.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Om inrättande av särskilda studentprästbefattningar I

samband med Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. in., hade utskottet behandlat
en inom riksdagens andra kammare av
herr Svenungsson m. fl. väckt motion,
nr 42.

I motionen hade hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta om inrättande
av särskilda prästbefattningar i
Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg
med uppgift för innehavaren att såsom
studentpräst med heltidstjänstgöring ägna
sig åt arbete vid respektive universitet
och högskolor samt

2. att, i avvaktan på verkställandet av
detta beslut, studentprästnämnderna i
Lund och Göteborg måtte tilldelas anslag
ur kyrkofonden efter samma principer
som gällde för anslag till de äldre studentprästnämnderna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion II: 42 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahman och Bengtsson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 42 måtte besluta att medgiva,
att det årliga anslag, som med stöd
av 6 § andra stycket fjärde punkten lagen
om kyrkofond utginge till särskild prästerlig
verksamhet bland universitets- och
högskolestuderande m. fl., finge från och
med den 1 juli 1958 höjas från 8 500
kronor till 17 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner om förbud mot
plockning av vissa växtarter för avsalu,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ökad utlåning från fiskerilånefonden

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om ökad utlåning från fiskerilånefonden
för budgetåret 1957/58, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 105, av herr Berg,
Gunnar m. fl., och 11:114, av herr Johansson
i öckerö m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels att det
belopp, som av Kungl. Maj:t årligen må
disponeras såsom lån från fiskerilånefonden,
skulle fr. o. m. budgetåret 1957/
58 utgöra 3 800 000 kr., dels såsom kapitaltillskott
till nämnda fond å tilläggsstat
till riksstaten för samma budgetår
under kapitalbudgeten, jordbruksdepartementet,
statens utlåningsfonder, anvisa
ett investeringsanslag av 800 000 kr.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1: 105 och II: 114,

1) medge, att tills vidare från och med
budgetåret 1957/58 ett belopp av
3 800 000 kronor finge av Kungl. Maj:t
årligen disponeras för lån från fiskerilånefonden
;

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
under kapitalbudgeten, statens utlånings -

Ang. ökad utlåning från fiskerilånefonden
fonder, anvisa ett investeringsanslag av
800 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Anderberg, Jon Jonsson, Kristiansson,
Jonsson i Strömsund, Lindström, Jönsson
i Gärds Köpinge och Franzén i Motala,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:105 och 11:114 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Under senare års riksdagar
har det upprepade gånger väckts
motioner om höjning av anslaget till
fiskerilånefonden. För budgetåret 1957/
58 har Kungl. Maj:t begärt att det belopp
som må disponeras såsom lån från
fiskerilånefonden skall höjas till 3 800 000
kronor. Kungl. Maj:t föreslår vidare att
riksdagen såsom kapitaltillskott till fonden
för budgetåret 1958/59 skall anvisa
ett investeringsanslag av 1 200 000 kronor.
Motionärerna anser att detta inte är
tillräckligt. Det har, förklarar de, uppstått
en skarv i tillgången på medel
trots att man i fjol fick till stånd eu
höjning av anslaget. Det finns, hävdar
motionärerna, ett starkt behov av dessa
lån, som är mycket efterfrågade. Jag kan
mycket väl förstå att dessa lån är efterfrågade,
då de ju utgår med en mycket
låg ränta. Lån från fiskerilånefonden löper
med blott 3 procents ränta, under
det att t. ex. stödlånen till jordbrukarna
för skördeskador har en räntesats av 5,75
procent. Det är därför inte att undra
på att många söker få del av dessa billiga
pengar från fiskerilånefonden.

I de motioner, som väckts vid innevarande
års riksdag av representanter för
de fiskeriintresserade bygderna i vårt
land, begärs nu en höjning av anslaget
till fiskerilånefonden. Motionärerna har
också fått jordbruksutskottets majoritet
med på en höjning av anslaget med
800 000 kronor för detta budgetår. Vi reservanter
anser det icke vara riktigt att
göra en dylik anslagshöjning, då man
samtidigt på alla andra områden inom
budgeten tillämpar en så stark återhåll -

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Ang. ökad utlåning från fiskerilånefonden
samhet i fråga om alla anslagshöjningar.
I reservationen yrkar vi därför att
riksdagen måtte avslå motionerna och i
stället bifalla Kungl. Maj ds förslag.

Med hänsyn till den stora brådska som
råder här i kammaren just nu skall jag
inte ge mig in på någon utförligare motivering
av vår ståndpunkt. Jag vädjar
bara till alla som sysslar med budgetära
frågor och som vet vilka besparingstendenser
som råder överallt att även i
denna fråga tillämpa samma sparsamhet.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 8 fogade reservationen.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Herr Anderberg anförde
såsom motiv för ett bifall till reservationen,
att de pengar som genom fiskerilånefonden
ställs till förfogande är för
billiga, i det att man tillämpar en räntesats
av bara 3 procent. Jag vill till
detta säga att lånen utgår vid köp av
båtar som betingar ett pris av mellan
400 000 och 500 000 kronor. Men lånen
täcker inte tillnärmelsevis hela detta belopp.
Lånesumman stannar vid en mycket
blygsam del av kostnaden. Resten av
pengarna måste vederbörande fiskare
skaffa från annat håll till betydligt högre
pris. Den omständigheten, att man får
en lägre ränta vid det statliga lånet, innebär
alltså i och för sig inte någon
större lättnad för båtägarna.

Jag medger emellertid att räntesatsen
från fiskarnas synpunkt är låg och bra,
men så är det också ett samhälleligt intresse
att fiskarna kan rationalisera sitt
näringsfång, att de kan skaffa ett båtmaterial
som gör det farofyllda arbetet
på havet mera lönande och mera effektivt.
På det vinner också folkhushållet
som helhet.

Jag skall inte vara långrandig, herr
talman. Jag tror att den motivering som
utskottet har anfört i sitt tillstyrkande
av motionerna är tillräcklig för att riksdagen
skall inse hur berättigat det är
att man ställer till fiskets förfogande
den lilla påspädning som motionärerna
föreslår. Det är inte, som herr Anderberg
säger, en höjning, ty tidigare har ju
den högre anslagssumman gällt. Rege -

ringen har här föreslagit en sänkning,
som motionärerna vill eliminera genom
att man återgår till samma summa som
har utgått tidigare.

Jag vill inte överdriva fiskets betydelse
för folkhushållet, men låt mig i
alla fall få göra en liten jämförelse, herr
talman. I Norge hade fisket under år
1957 ett fångstvärde på, i svenskt mynt
räknat, 450 miljoner kronor. I Sverige
var fångstvärdet år 1957 ungefär 148
miljoner kronor. I Norge utgår det lån
med 40 miljoner kronor, alltså ungefär
10 procent av hela fångstvärdet. I Sverige,
med ett fångstvärde på 148 miljoner
kronor, beviljar vi 3 miljoner i lån
till fiskarna. Det sker alltså en avsevärt
generösare långivning i Norge än i Sverige,
helt enkelt därför att man på andra
sidan Kölen inser vilken betydelse fisket
har.

Jag vill till sist, herr talman, säga
att det rationalisering, som skulle möjliggöras
av en något generösare långivning
än den som regeringen föreslår,
är mer än väl berättigad med hänsyn
till det ökade intresse som husmödrarna
har fått för fisken och över huvud taget
med hänsyn till den förbättrade förståelsen
för den betydelsefulla roll som
fisket spelar i vårt land.

Jag ber, herr talman, att med detta
i korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), Dahl (s),Nord (fp), Åkesson
(fp), Nils Hansson (fp), Rikard Svensson
(s), Wolgast (ep), Anders Johansson
(fp), Söderquist (fp), Arrhén (h)
och Magnusson (s).

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Ang. vissa timplaner för ämnet kristendomskunskap Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
rörande vissa timplaner för ämnet
kristendomskunskap.

Utskottet hade till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson m. fl. (I: 10) och den andra
inom andra kammaren av herr Arelander
m. fl. (11:9), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala såsom sin mening, att av
skolöverstyrelsen föreslagen reducering
av antalet veckotimmar i ämnet kristendomskunskap
i realskolan icke borde ske;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mogård (I: 35) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Kungälv m. fl. (11:38), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att förändringar
beträffande timplaner icke måtte ske för
kristendomsämnets del, förrän riksdagen
beretts tillfälle att ge sin mening till
känna beträffande frågan om kristendomsämnets
ställning i svenskt skolväsende.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:10 och 11:9 samt I:
35 och II: 38 icke måtte till någon annan
riksdagens åtgärd föranleda än att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t gåve
till känna vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»I anslutning till vad utskottet tidigare
i annat sammanhang anfört (utlåtande
1953: 109, s. 44), vill utskottet erinra
därom, att kristendomsämnet ingår
som ett led i den allmänna orientering i
kunskapens värld, som skolan skall ge,
men därjämte, såsom bland annat skolkommissionen
vitsordat, har särskilda
uppgifter att fylla och erbjuder särskilda
möjligheter i skolans personlighetsutvecklande
och karaktärsbyggande arbete.
Dess ställning på timplanen är dock,

liksom andra ämnens, en avvägningsfråga,
vid vars prövning måste beaktas olika,
ofta nog mot varandra stridande önskemål.

Full enighet torde råda om önskvärdheten
av att i görligaste mån söka nedbringa
antalet veckotimmar. En sänkning
av antalet veckotimmar i ett enskilt
ämne bör därför accepteras om
denna åtgärd möjliggöres genom utmönstrande
av icke erforderligt eller
mindre viktigt lärostoff eller eljest genom
kursplanernas uppläggning. Mot
bakgrunden av vad utskottet ovan uttalat
rörande kristendomsämnets betydelse
synes emellertid särskilt starka skäl böra
föreligga därest en sänkning av antalet
veckotimmar i detta ämne från två
till en företages. I detta sammanhang
vill utskottet även erinra om de olägenheter,
som i pedagogiskt avseende följer
med ett entimmesämne, i synnerhet
när det gäller en begynnelseklass och
då ämnet även i närmast följande klass
omfattar allenast en timme.

Det tillkommer Kungl. Maj:t att i administrativ
väg besluta i frågor om de
särskilda läroämnenas ställning på
timplanerna. Utskottet utgår från att
de av utskottet ovan angivna synpunkterna
komma att i samband med prövningen
av skolöverstyrelsens föreliggande
förslag till timplaner bli föremål för
Kungl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet.
»

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Statsutskottet har i det föreliggande
utlåtandet erbjudit kammaren
att göra ett bestämt uttalande när det gäller
timplanerna för läroverken. Jag skall
här inte ingå i någon diskussion om huruvida
det ena eller det andra ämnet i
realskolan bör ha det eller det timantalet.
Jag anser nämligen att det inte ankommer
på riksdagen att i detta fall göra
något särskilt uttalande. Skolöverstyrelsen
har ju understrukit angelägenheten
av att man i klass D kunde minska
lästiden från 36 till 35 timmar, och med
den kännedom jag har om pressen på
eleverna i våra skolor måste jag, herr
talman, finna detta initiativ vara mycket
lovvärt.

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med professorn G. Borgströms avgång

från Institutet för konserveringsforskning

Utskottet säger nu att det inte direkt
vill motsätta sig en sådan ordning, men
det anser att riksdagen bör göra ett uttalande,
som kan komma att hindra realiserandet
av detta mycket angelägna
önskemål.

Då jag som sagt har den bestämda
uppfattningen att man bör överlåta åt
skolmyndigheterna och Kungl. Maj:t,
som har större möjligheter att bedöma
dessa angelägenheter, att fritt få avgöra
frågan, ber jag att få yrka avslag på
såväl de föreliggande motionerna som
statsutskottets utlåtande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 129, till Konungen
i anledning av väckta motioner
rörande vissa timplaner för ämnet kristendomskunskap.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 46 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

87, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 98, angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa
jordbruksreglerings varor;

nr 108, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m.;

nr 109, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.; och
nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58.

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband
med professorn G. Borgströms avgång
från Institutet för konserveringsforskning Herr

OSVALD (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde;

Herr talman! Den 16 oktober 1956 riktade
jag i en interpellation några frågor
till statsrådet Lange rörande omständigheterna
kring professor Borgströms avgång
från befattningen som föreståndare
för Svenska institutet för konserveringsforskning
(SIK). Mina frågor tog
huvudsakligen sikte på det hot mot den
vetenskapliga forskningens frihet och
forskarnas trygghet, som avskedandet
innebar.

I sitt svar yttrade statsrådet Lange
bl. a., att han fann »frågan om motiven
för styrelsens beslut inte tillfredsställande
klarlagd» genom det från styrelsen
erhållna, knapphändiga svaret. Han fortsatte:
»Därest motivet för de statliga
representanterna i styrelsen varit farhåga,
att de enskilda intressenterna skulle
utan sakligt bärande invändningar mot
institutets skötsel nedskära sitt bidrag,
anser jag det ej godtagbart. Det är uppenbarligen
av största vikt, att statens
representanter i styrelsen bevakar det
allmännas intresse av att verksamheten
vid vetenskapliga inrättningar av denna
halvstatliga karaktär bedrives med all
vetenskaplig objektivitet.»

Statsrådet Lange var sålunda icke nöjd
med det besked, han fått från SIK:s styrelse,
och han hade därför tillsatt en utredning,
som skulle pröva de frågor, jag
berört i min interpellation. »Ytterligare
diskussion härom torde böra få anstå,

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med professorn G. Borgströms avgang

från Institutet för konserveringsforskning

till dess resultat av denna utredning föreligger»,
sade statsrådet.

Sedan början av februari föreligger
utredningen i tryck. Det har emellertid
icke försports någonting om att statsrådet
Lange bar för avsikt att vidtaga några
åtgärder med anledning av utredningen.
Får man tolka detta så, att statsrådet
Lange är nöjd med utredningens resultat?
Det vore i så fall märkligt. Ty
visserligen har utredningen insamlat en
Del del material av värde för bedömningen
av hela frågekomplexet, men enligt
min mening har utredningsmännen
icke genom sitt eget utlåtande bidragit
till att skapa nödig klarhet. Utredningen
uttalar nämligen upprepade gånger, att
det icke var nödvändigt att avlägsna
Borgström, och den riktar i flera punkter
en skarp kritik mot det sätt, varpå
styrelsen handlagt detta ärende. Men
den framlägger inga förslag till åtgärder.

Under rubriken »Vissa principfrågor»
kritiserar utredningen det säti, varpå
styrelsen handlagt föreståndarfrågan,
då den diskuterade denna med Stiftelsen
Svensk konservforskning i samband
med spörsmålet om stiftelsens bidrag till
SIK. Det är styrelsen ensam, som äger
att utse och entlediga föreståndare, säger
utredningen med rätta.

I fråga om de anmärkningar, som riktats
mot Borgström rörande vissa ekonomiska
förhållanden, verksamhetens administration,
intygsskrivande och alltför
utåtriktad verksamhet, uttalar utredningen,
att dessa anmärkningar icke är
av den art, att de bort ge anledning till
styrelsens åtgärder mot Borgström. Det
hade i stället varit styrelsens skyldighet
att i tid ingripa för att vinna rättelse, då
den ansett så påkallat.

Utredningen har emellertid visat, att
styrelsen icke vid något tillfälle protokollfört
några anmärkningar mot Borgströms
sätt att sköta institutet. Härav
borde man väl draga den slutsatsen, att
de anmärkningar, som framställts av enskilda
personer, återfaller på styrelsen.
Men så gör inte utredningen. Den framställer
i stället styrelsen som ett oskyldigt
redskap i föreståndarens band. Den

säger t. ex. (s. 228—229): »Endast av
föreståndaren kan man fordra den överblick
över forskningsområdet och det
egna institutets resurser, som kräves för
att det nödvändiga urvalet av forskningsproblemen
skall kunna ske på bästa sätt.
Endast av föreståndaren kan man vidare
fordra den kännedom om metoder och
hjälpmedel samt den blick för möjligheter
och framtida utvecklingslinjer, som
är nödvändiga för att avgöra, om ett visst
problem ter sig som ett lämpligt forskningsobjekt.
Enligt utredningens mening
kan Borgström följaktligen icke genom
hänvisning till styrelsebeslut fritaga sig
från ansvar för forskningsarbetets inriktning.
»

Men i trots härav skall enligt utredningen
styrelsen ha ett bestämmande inflytande
på forskningen. »En föreståndare
för ett forskningsinstitut av ifrågavarande
slag», säger den, »äger nämligen
icke frihet att låta bedriva forskningen
vid institutet helt efter sitt eget gottfinnande.
Det åligger honom att ställa sig till
efterrättelse de beslut styrelsen fattat
bl. a. om forskningsarbetets inriktning,
om forskningsprogram och om särskilda
forskningsuppgifter» (s. 233). Hur detta
skall gå till, när endast föreståndaren
kan träffa det nödvändiga urvalet av
forskningsproblemen, har förblivit utredningens
hemlighet.

Den bild utredningen tecknar av styrelsen
är sannerligen icke uppbygglig: å
ena sidan en grupp industrirepresentanter,
som målmedvetet arbetar på att få
Borgström avlägsnad — och det må, som
jag redan i min förut nämnda interpellation
uttalade, vara den obetaget — å
andra sidan en grupp statliga representanter,
som inte haft någon fast ståndpunkt.
Då det t. ex. gällde att avge ett
remissyttrande om den s. k. Degerstedtkommitténs
förslag, godkände den det
remissyttrande, som undertecknats av
ordföranden och Borgström, men ville
sedan inte stå för dess innehåll. Då industriens
representanter hotade med att industriens
anslag inte skulle kunna ökas
med 100 000 kronor — i en budget på
nära 1 000 000 kronor lät de statliga

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med professorn G. Borgströms avgång

från Institutet för konserveringsforskning

representanterna övertala sig att råda
Borgström att söka sig en annan anställning
— som det så vackert heter. Detta
motiv för styrelsens handlingssätt har,
som av det föregående framgått, redan
på förhand underkänts av statsrådet
Lange.

De statliga representanterna i styrelsen
böjde sig för uppgifterna om ett inom
näringslivet utbrett misstroende mot
Borgström, men en del av dem anfäktades
sedan av tvivel på att dessa uppgifter
varit riktiga. Enligt utredningen borde
dessa ledamöter »icke ha försummat
att före beslutets fattande skaffa sig kännedom
om huruvida talet om misstroende
mot Borgström var befogat eller
icke». Men utredningen drar icke de
självklara slutsatserna härav.

När styrelsen godkänt den verksamhet,
som Borgström planlagt och genomfört,
och de åtgärder han vidtagit, hur
kan den då av utredningen fritas från
ansvar? För vanligt sunt förnuft synes
det märkligt, att inte styrelsen avgått efter
vad som nu framkommit. Då utredningen
på nu angivna grunder fritagit
styrelsen från ansvar för verksamheten
vid SIK, borde väl departementet sörjt
för att SIK fått en annan styrelse. Men,
nej, ansvaret läggs i stället helt på Borgström.

Det enligt min mening mest betänkliga
i utredningen är, att den förringat Borgströms
rent vetenskapliga förtjänster.
Den synes också mena, att det just inte
var någon förlust, att Borgström tvangs
avgå. Den metod, som använts för att bedöma
Borgströms vetenskapliga skicklighet,
är icke bara helt avvikande från
den, som användes vid våra universitet
och högskolor, den måste också sägas
vara högst oroväckande både med hänsyn
till den vetenskapliga forskningens
frihet och till vetenskapsmännens rimliga
krav på trygghet i sitt arbete.

Till grund för bedömningen av den vetenskapliga
skickligheten har utredningen
till en början indelat professorerna i
fyra klasser. Till den fjärde och lägsta
klassen föres de professorer, som innehar
tjänster förknippade med professors

namn. Till dem, som sålunda nedklassas,
hör bl. a. föreståndarna för Riksmuseets
avdelningar och föreståndarna för vissa
försöksanstalter. Till denna klass föres
också Borgström. Denna utredningens
klassindelning är uppseendeväckande.
Vad Borgström beträffar, påstår utredningen
(s. 225), att det avgörande skälet
för att han »tilldelades professors namn
var den omständigheten, att han innehade
befattningen som föreståndare för
SIK, och att förhållandevis liten vikt fästes
vid att bedöma frågan om hans professorskompetens
ur vetenskaplig synpunkt».
Det må framhållas, att t. ex. de
av utredningen till fjärde kategorien
hänförda riksmuseiföreståndarna utnämnes
först efter grundlig sakkunnigprövning
av just deras vetenskapliga kompetens.
Så skedde även i fråga om Borgström
1953. Styrelsen hade nämligen inhämtat
utlåtanden av sakkunniga personer,
bland andra professorerna Åkerman
och Heribert Nilsson, som i varmt lovordande
uttalanden tillstyrkte förslaget
att tilldela Borgström professors namn.
Dessa utlåtanden återges i utredningen.

I stället för att på sedvanligt sätt anlita
objektiva sakkunniga har utredningen
tillfrågat ett antal personer om deras
uppfattning. En del av dessa äger visserligen
kompetens inom det forskningsområde,
det här är fråga om, men om
dessa gäller, att de är eller varit anställda
hos en av de industrier, som arbetat
på att få bort Borgström, och de kan
därför inte i detta fall anses äga den
objektivitet eller självständighet, som
måste krävas för ett sakkunniguppdrag.
De av styrelsens medlemmar, som yttrat
sig om Borgströms vetenskapliga skicklighet,
måste också anses jäviga. Därjämte
har ett antal till industrien knutna
personer fått yttra sig, nämligen en
bankman, en köpman, två civilingenjörer,
en uppfinnare (ingenjör), en plåtmanufakturdirektör,
en mejerist och en
slakteridirektör; ingen av dessa kan sägas
äga kompetens att yttra sig om Borgströms
vetenskapliga skicklighet.

På grundval av det sålunda erhållna
materialet har emellertid utredningsmän -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med professorn G. Borgströms avgång

från Institutet för konserveringsforskning

nen — ett hovrättsråd med erfarenhet
från den centrala jordbruksadministrationen,
en f. d. industrichef och en professor
i medicinsk biokemi — ansett sig
kunna fungera som sakkunniginstans och
nedklassa Borgström som vetenskapsman.
Hur en aktad professor och nobelpristagare
med erfarenhet från akademisk
sakkunnigprövning kunnat medverka
i denna bedömning av vetenskapligt
arbete, är och förblir en gåta.

Utredningens kritik av Borgström som
vetenskaplig forskare grundar sig bl. a.
därpå, att Borgström under sin tid som
föreståndare icke publicerat resultat av
egna experimentella vetenskapliga forskningar,
vilket utredningen likställer med,
»att Borgström sedan doktorsavhandlingen
1939 icke ökat sina vetenskapliga meriter
i form av publicerade forskningsresultat».
Professor Heribert Nilssons
sakkunnigutlåtande 1952 ger en helt annan
värdering av den vetenskapliga betydelsen
av Borgströms »långa skriftserie
efter disputationen och hans mångsidiga
erfarenhet genom resor och konferenser
och, ej minst, hans ständigt intensiva
och produktiva ingenium».

Det är riktigt, att Borgström under sin
tid vid SIK icke publicerat resultat av
experimentell forskning. Detta beror bl.
a. därpå, alt han icke haft ett eget laboratorium
och att han helt överlåtit åt
sina medarbetare att publicera även sådana
resultat, för vilka han varit i hög
grad medansvarig. Men även översikter
och kritiska sammanställningar kan vara
högklassig vetenskap — och om
många av Borgströms skrifter gäller detta
i hög grad — även om de kläds i en
lättfattlig språklig form. Och att leda en
forskningsinstitution är också en form
för vetenskapligt arbete. Envar, som haft
till uppgift alt leda den vetenskapliga
forskningen vid en institution, torde inse
alt en utomordentligt viktig del av den
vetenskapliga verksamheten består i diskussioner
och samtal med och, där så
krävs, handledning och råd åt yngre
forskare. I många fall är detta den viktigaste
delen av en institutionschefs arbete.
Även om det i hög grad inkräktar
på hans möjligheter att själv syssla med

forskning, kan det var minst lika viktigt
med hänsyn till det samlade resultatet
av institutionens vetenskapliga verksamhet.
Det framgfår också klart av uttalanden,
som gjorts av Borgströms medarbetare,
att samarbetet på institutionen
var mycket gott, att Borgström var en
stimulerande chef, som genom sin grundliga
kännedom om litteraturen på hela
livsmedelsforskningens område — i detta
avseende hörde Borgström säkerligen
till de främsta i världen, säger en av
hans medarbetare — och sina vidsträckta
internationella kontakter var sina
medarbetare till ovärderlig hjälp.

Utredningens försök att förringa Borgströms
vetenskapliga förtjänster bör
även ses mot bakgrunden av det faktum
att Borgström, sedan han uppmanats
lämna SIK, kallades till en av de förnämsta
professurerna för livsmedelsforskning
i Förenta staterna, nämligen
vid avdelningen för livsmedelsteknik vid
Michigan State University, och att han
kort tid därefter invaldes i redaktionen
för världens främsta tidskrift för livsmedelsforskning,
den amerikanska »Food
Technology».

Det av utredningen framlagda materialet
synes mig sålunda klart visa, att
det icke förelegat någon anledning att
råda Borgström att söka annan befattning.
Utredningen har emellertid icke
dragit de riktiga slutsatserna av det
framkomna materialet. Dessa borde enligt
min mening ha varit, att SIK borde få en
annan organisation, t. ex. inorganiseras
i Göteborgs universitet eller Chalmers
tekniska högskola och därmed underställas
kanslersämbetet för rikets universitet
och att Borgström borde återkallas
som föreståndare för STK.

Med stöd av det nu anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern få rikta följande
frågor:

1. Anser Ers Excellens, att frågorna i
samband med Borgströms avgång som
föreståndare för SIK handlagts på ett
med hänsyn till den vetenskapliga forskningens
frihet och forskarnas trygghet
tillfredsställande sätt?

2. Anser Ers excellens, att det siitt, på

Nr 11

Fredagen den 21 mars 1958

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med professorn G. Borgströms avgång

från Institutet för konserveringsforskning

vilket Borgströms vetenskapliga skicklighet
blivit bedömd av utredningsmännen,
fyller de krav, som måste ställas på en
objektiv sakkunniggranskning?

3. Har Ers excellens för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning av
det utredningsmaterial, som förelagts,
t. ex. i fråga om SIK:s organisatoriska
ställning och ledningen av dess praktisk-vetenskapliga
verksamhet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna
om val av kyrkomötets lekmannaombud; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om kommunalval för
perioden 1959—1962 m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner; samt

nr 12, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om avvägning
mellan enskilt och allmänt intresse
vid utlämnande av anmälningar till JO,
MO och JK;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om möjlighet
till domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen; samt

nr 2, i anledning av väckta motioner
om utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och organisation; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposi -

tion av vissa äldre anslag för försvarsändamål; nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till de
tekniska högskolorna, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till yrkesundervisningen,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. in..;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson;

nr 59, i anledning av väckt motion om
ersättning av statsmedel till poliskonstapeln
Arne Gustav Borgström i Örebro
för uteblivet skadestånd;

nr 60, i anledning av väckta motioner
om ökad ersättning till värnpliktige B.
Ryding;

nr 61, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Ferieresor för husmödrar;
samt

nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Bidrag till Föreningen
Fruktdrycker;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordning -

Fredagen den 21 mars 1958

Nr 11

en den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
om religionsfrihet;

nr 17, i anledning av väckt motion om
viss utredning angående 107 § utsökningslagen; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. m.; samt

nr 19, i anledning av väckt motion angående
beredande av möjlighet i vissa
fall försälja utmätt egendom efter anbudsförfarande; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om
utredning angående viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning; samt

nr 17, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av gällande bestämmelser
om ålderdomshem;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59
m. m.;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

nr 11, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av väckta motioner
om ett förenklat förfarande vid permutation
av donationsvillkoren för s. k.
frisängsfonder vid vissa sjukvårdsinrättningar; nr

12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hjälpbehovet hos
vissa eftersatta grupper av medborgare;
samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående utredning om de partiellt arbetsföras
sysselsättnings- och arbetsförhållanden
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 346, av herrar Osvald och Åkesson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående driftbidrag till statens järnvägar; nr

347, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående driftbidrag till statens järnvägar; nr

348, av herr Damström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
organisationen av statens institut
för folkhälsan m. m.; och

nr 349, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
organisationen av statens institut
för folkhälsan m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.50.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Tisdagen den 25 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 139, till Konungen i anledning av motion
om hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål
på fastighetsbildningens område.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 149, i anledning av väckt motion
angående utredning för verkställande av
omprövning av lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1 mom.
förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor;
och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde
sammanträde fattade beslut.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 153, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.; samt

nr 154, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.

Ang. åtgärder för att minska den fria införseln
av livsmedel från Danmark

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Larsson, Sigfrid, till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga:
»Har statsrådet för avsikt att medelst införandet
av skärpta bestämmelser i fråga
om begränsningen av de kvantiteter livsmedel,
som resande från Danmark fritt
får införa, eller på annat sätt söka minska
den till synes i stor utsträckning organiserade
import av livsmedel, vilken
sker genom en persontrafik mellan Sverige
och Danmark enbart med detta syfte.
»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sigfrid Larsson har
frågat mig, om jag har för avsikt att
medelst införandet av skärpta bestämmelser
i fråga om begränsningen av de
kvantiteter livsmedel, som resande från
Danmark fritt får införa, eller på annat
sätt söka minska den till synes i stor
utsträckning organiserade import av
livsmedel, vilken sker genom en persontrafik
mellan Sverige och Danmark
enbart med detta syfte.

Som svar på frågan torde jag få hänvisa
till den proposition angående ändrade
bestämmelser om resandes rätt att
införa jordbruksregleringsvaror, som på
min föredragning avlåtits och nu ligger
på riksdagens bord. I propositionen föreslås
— med hänvisning till bland annat
hittillsvarande erfarenheter samt till
att marknadsutvecklingen för olika jordbruksprodukter
snabbt kan växla ■— att
Kungl. Maj:t skall bemyndigas bestämma
i vilken utsträckning och under
vilka förutsättningar resande utan sär -

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Ang. åtgärder för att minska den fria införseln av livsmedel från Danmark

skilt tillstånd och utan skyldighet att
erlägga avgift skall få införa varor, som
faller under jordbruksregleringen. I propositionen
anges också de åtgärder från
Kungl. Maj:ts sida, som nu kan anses
erforderliga.

Det torde icke finnas anledning att nu
föregripa riksdagens behandling av denna
proposition.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min fråga.

I svaret hänvisades till proposition nr
98. Jag skall givetvis inte gå in på den,
men jag vill helt kort beröra den situation,
som föranledde mig att framställa
min fråga.

Under veckan 17—22 februari infördes
över enbart Hälsingborg och Malmö
600 000 kg matfett och socker, ungefär
lika mycket av vartdera. Hur mycket
som infördes av resande till Landskrona,
känner jag inte till, men resandetrafiken
mellan denna stad och Danmark ökade
nämnda vecka med bortåt 40 procent
jämfört med motsvarande tid föregående
år. Under februari reste 560 000 personer
över sundet mot 320 000 samma
månad i fjol — en ökning med mer än
200 000.

För att avgiftsfritt få införa varor
skall man vara turist eller ha något annat
ärende än att resa över enbart för
att köpa livsmedel eller andra ting. Reser
man enbart i detta syfte, skall man
betala tull eller importavgift för hela
den införda kvantiteten enligt nu gällande
tulltaxeförordning. I praktiken har
det emellertid varit ogörligt att tillämpa
denna tulltaxeförordning enligt tullmyndigheternas
förklaring. De står nämligen
inför den hopplösa uppgiften att
på kort tid sortera upp den väldiga resandeströmmen
i inköpsresande och
andra resande. Varje dag far över 8 000
personer i vardera riktningen mellan
Hälsingborg och Helsingör. Åtminstone
var detta fallet den 17 och 18 februari
— motsvarande dagar år 1957 var resandeantalet
i medeltal 2 700, således
endast en tredjedel mot 1958.

Nu kan antalet färjeturer uppgå till
60 per dag i vardera riktningen, och
skulle en ingående undersökning av ändamålet
med de olika trafikanternas resor
ske, skulle detta medföra betydande
förseningar och kaos i trafiken. Det förefaller
därför mig, som om den enda
möjligheten vore att bestämma en maximikvantitet
livsmedel, som varje resande,
oberoende av avsikten med resan,
avgiftsfritt får införa och att kvantiteten
sättes så lågt, att lönsamheten av en
resa enbart i syfte att göra inköp blir
obetydlig. Begränsningen behöver för
den skull inte bli så stark, att bestämmelsen
kan anses vara diskriminerande
för den ordinarie turisttrafiken. En dylik
utformning av tillämpningsföreskrifterna
till nu gällande tulltaxeförordning
skulle säkerligen medföra en minskning
av inköpsresorna och starkt reducera
den illegala importen — ty så måste den
betecknas.

Jag framställde min fråga den 18
februari med anledning av den våldsamma
ökning av inköpsresorna, som kunde
konstateras i mitten av februari. Anledningen
var givetvis sockerskattens
höjning den 5 februari och den starka
prissänkningen på danskt smör den 14
februari. Under de fem veckor, som förflutit,
sedan jag framställde min fråga,
torde enligt gjorda överslagsberäkningar
minst 1 miljon kg danskt smör burits
över gränsen av idoga husmödrar och
deras bärkraftiga barn. Vare det mig
fjärran att kritisera dessa husmödrar,
som genom sundsresorna sökt dryga ut
sin hushållskassa, men jag måste starkt
beklaga myndigheternas vanmakt när
det giillt att stoppa denna trafik, som
uppenbarligen strider mot gällande förordningar.
Stor skada har tillfogats den
normala handeln med livsmedel, och
köpmännen i städerna vid Sundet har
åsamkats betydande förluster. Vidare har
effekten av gällande bestämmelser till
skydd för jordbruksnäringen allvarligt
urholkats.

Vårt smöröverskott, som för tre år
sedan uppgick till 4 miljoner kg, steg
under år 1957 till 30 miljoner kg. En
bidragande orsak till den starka ökning -

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Ang. gällande direktiv för väghållningen vintertid å allmänna vägar

en var att det även under år 1957 förekom
en inte ringa import genom smörresor
över Sundet. Nu har dessa resor
fått närmast groteska proportioner.
Kommer de att fortgå i samma omfattning
som för närvarande, innebär det
en avgiftsfri import av smör, som man
har beräknat till bortåt 10 miljoner kg
per år. Lika mycket smör måste vår
mejeriorganisation söka avsätta på utlandsmarknaden,
där priserna för närvarande
är mycket låga. Det blir årligen
förluster på tiotals miljoner kronor,
som landets mjölkproducenter får
betala. Detta bidrar till en försämring
av de förut dåliga möjligheterna att
uppnå den inkomstlikställighet som avses
med gällande prissättningssystem för
jordbrukets produkter. Staten har även
ett direkt intresse att komma till rätta
med den urartade avgiftsfria livsmedelsimporten.
Det har beräknats, att
det blir en med ca 4 000 kronor minskad
sockerskatt per dag genom inköpsresorna.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret på min fråga och hälsar med tillfredsställelse,
att statsrådet föreslagit åtgärder
för att få till stånd en bättre
tingens ordning när det gäller den avgiftsfria
livsmedelsimporten. Jag skulle
givetvis ha önskat, att dessa förslag kommit
tidigare. Jag vill också tillägga den
förhoppningen, att om det nu inte skulle
bli den effekt som man skulle vilja önska
efter ett bifall till den nu framlagda
propositionen, statsrådet kommer att
fortsätta sina ansträngningar att återföra
livsmedelsimporten över Sundet i
normala gängor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. gällande direktiv för väghållningen
vintertid å allmänna vägar

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Sveningsson till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Vill herr statsrådet lämna
en redogörelse för de direktiv, som gäl -

ler för snöröjning och sändning av våra
allmänna vägar på vintern, samt vill herr
statsrådet medverka till en högre standard
på väghållningen vintertid till
skydd och säkerhet för trafikanterna.»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig, om jag vill lämna en redogörelse
för de direktiv, som gäller för
snöröjning och sändning av våra allmänna
vägar på vintern, samt om jag vill
medverka till en högre standard på väghållningen
vintertid till skydd och säkerhet
för trafikanterna.

Enligt väglagens bestämmelser skall
väg hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick. Vintertid omfattar underhåll
av väg även snöröjning och sändning.
Några särskila centralt utfärdade
direktiv om hur dessa underhållsarbeten
skall utföras har icke ansetts erforderliga
med hänsyn till arbetenas i
många avseenden speciella natur. Inom
ramen för en enkel frågas besvarande
vill jag dock söka belysa, hur vinterväghållningen
är organiserad och bedrives.

För snöröjning är vägförvaltningens
vägmästarområden, som i medeltal omfattar
ca 30 mil vägar, indelade i plogområden.
Plogområdenas vägnät om mellan
4 och 7 mil plogas i förekommande
fall enligt viss plan. Härvid gäller att
de viktigaste och mera trafikerade vägarna
tas först samt att plogningen skall
påbörjas så tidigt på morgonen, att åtminstone
ena väghalvan är upplogad, innan
viss morgontidig trafik börjar. Skulle
det visa sig svårt att klara plogningen
inom ett vägmästarområde, kan i första
hand hjälp erhållas från angränsande
område. Om ett katastrofläge uppstår,
finns en central beredskapsorganisation
ordnad.

Halkan på vägarna vintertid bekämpas
med sändning, saltning eller isrivning.
Arbetet härmed är i huvudsak organiserat
på samma sätt och följer samma

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Ang. gällande direktiv för väghållningen vintertid å allmänna vägar

principer som snöröjningen. För de
största vägarna har inrättats en patrulltjänst,
som innebär att en sandningsbil
avpatrullerar vägen nattetid. För att alltid
ha tillgång till ofruset sandningsmaterial
bar man under senare år byggt
särskilda sandlagringsanordningar för
inemot 12 miljoner kronor.

Vissa åtgärder har vidtagits för att
kunna snabbt sätta in tillgängliga resurser
för vinterväghållningen. Sedan några
år lämnar Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
specialprognoser
om väntade större snöfall och besvärande
isbalka. I anslutning härtill läses
varningar i radio i samband med väderleksrapporterna.
Överenskommelser
har vidare träffats med bl. a. polismän,
busschaufförer och personal vid bensinstationer
att rapportera snöhinder och
balka. Förra året infördes jourtjänst
inom vägmästarområdena. Genom att
vägmästarkontoren vidare utrustats med
telefonsvarare, kan rapportörer och allmänhet
vid alla tider på dygnet nå någon
av områdets ansvariga befattningshavare.
Inom de närmaste åren beräknas
samtliga vägmästarområden också
ha utrustats med radiotelefoni. Vågmästaren
står per radio i ständig kontakt
med sina lastbilar, kan snabbt få rapporter
om vägarnas tillstånd och kan
lätt omdisponera sina resurser för att
bemästra en hastigt uppkommen situation,
som bar nedsatt framkomligheten
på vägarna.

Man bar alltså rätt att konstatera, att
organisationen för vinterväghållningen
under senare år utbyggts och gjorts alltmera
rationell, bl. a. genom att moderna
tekniska hjälpmedel tagits i anspråk.

Med hänsyn till den stora betydelse
snöröjning och sändning bar för trafiksäkerheten,
är det enligt min mening i
hög grad angeläget att vinterväghållningen
fungerar effektivt.

Herr SVEN1NGSSON (b):

.lag tackar statsrådet Skoglund för svaret
på den fråga jag framställt. Den
fördes närmast fram med anledning av
4 Första kammarens protokoll Nr 11

en undran, om det i år utfärdats några
nya direktiv eller bestämmelser för hur
vinterväghållningen skall skötas. Även
om det nu är tjällossningens bekymmer
som är närmast förestående, så vill jag
framhålla att när jag för några veckor
sedan framställde frågan om vinterväghållningen
hade jag den bestämda uppfattningen
— och den uppfattningen har
jag alltjämt kvar — att vägförvaltningarna
i vinter har hållit en lägre standard
vad snöröjningen beträffar. Men
ännu mycket sämre anser jag att sandningen
av vägarna vid halt väglag har
varit jämfört med tidigare. Bilisterna
här i landet, som nu är så många, har
under denna vinter i mycket stor utsträckning
fått köra på ishala vägar.
Jag undrar hur i verkligheten den där
fina rapporttjänsten med radio och meddelanden
från olika håll och på olika
sätt har fungerat, som statsrådet talar
om i sitt svar. Hur den redan införda
radiotjänsten fungerar, tror jag statsrådet
verkligen behövde se litet närmare
på.

Jag anser för min del att vinterväglaget
varit sådant att det finns många
som inte vågat försöka använda bilen
vid en hel del tillfällen. Fn tränad och
rutinerad bilist, som kör mycket vintertid,
klarar nog väglaget, även om det är
halt, men vi har nu så många nya bilister
som inte har någon större vana
vid vinterkörning, och dessa har haft
det så mycket värre.

Jag vet inte på vad sätt den uppfattningen
har uppkommit, men alla vägarbetare,
vägmästare och högre tjänstemän
i viigförvaltningen, som jag talat med
under denna vinter om sandningen, har
gett ett och samma svar. De säger: Sanden
måste vi spara på; det är meningslöst,
det är bortkastade pengar att sanda
vägarna. De säger vidare att det lilla
som man kan göra vid våra vägar måste
man göra sommartid, för att det skall
bli någon nytta med det. Visst brukar
vi vara, och visst har vi all anledning
att vara kritiska mot det sätt varpå staten
skötar vägarna även om somrarna,
men jag måste ändå framhålla att vinterväghållningen,
i den mån jag har

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Ang. gällande direktiv för väghållningen
gjort iakttagelser, har varit förhållandevis
iinnu sämre.

Min fråga till statsrådet har enligt min
mening redan givit ett resultat. En representant
för vägförvaltningen hemma
i Älvsborgs län har framträtt i ortspressen
och talat om, på vilket sätt vägarna
skall sandas. Den mannen ville handskas
så sparsamt med sandkornen att
man kunde beteckna det som en olycka,
om vägförvaltningen skulle råka tappa
något sandkorn på vägen. Ja, han ville
handskas så sparsamt med statens vägmedel
att jag ifrågasätter, om inte denne
vägingenjör skulle vara värd en mycket
större uppgift inom statsförvaltningen
än den han för närvarande har.

Ifrågavarande vägingenjör hävdade
att genom att sanda så litet som möjligt
åstadkommer man att det blir en fin
affär för staten. Han bevisade också att
ju mindre man sandar på ishala vägar,
ju mindre antal trafikolyckor blir det.
Den uppfattningen, att ju sämre vägunderhållet
är, ju färre trafikolyckor blir
det, kan man tydligen under vissa förhållanden
driva hur långt som helst. Man
kan ju säga att om vägarna sköttes så
dåligt, att där inte kunde användas några
motorfordon vare sig sommar eller
vinter, skulle ju bilolyckorna helt och
hållet försvinna.

Men staten håller väl ändå vägarna
för att de skall användas, och biliigarna
betalar höga skatter och andra stora utgifter
för att bilarna skall kunna begagnas
året runt. Då kan man inte föra
det resonemanget att det är bortkastade
pengar, om staten sandar på ishala vägar.

Nu har det i vinter inträffat många
bilolyckor, där människoliv gått till spillo
på grund av ishalt väglag. Tillgänglig
.statistik visar att bara under januari
och februari månader inträffade ett trettiotal
dödsolyckor som kunde skrivas
på de ishala vägarnas konto. Man kunde
för någon tid sedan i tidningarna
läsa ett meddelande från Skaraborgs län
med bland annat följande innehåll: »33-årige Rolf Floberg, Floby, förolyckades
vid en bilolycka på vägen Falköping—
Skara. Vägen var glashal. Floberg ef -

rintertid å allmänna vägar
terlämnade maka och tre minderåriga
barn.» I samma tidningsnotis kunde man
läsa: »För en månad sedan kolliderade
på samma plats i halt väglag en taxibil
med skolbarn och en buss. En pojke avled
och sex barn och taxichauffören
skadades.»

Nu är det så självklart, att det inte behöver
framhållas, att bilisterna inte kan
köra på samma sätt på vintern som på
sommaren. Jag vill också gärna påpeka,
att det är ofrånkomligt, att det skiljer
en del på inte minst vinterväghållningen
från det ena länet till det andra och
från det ena vägmästarområdet till det
andra. Det bör vara angeläget för de
högre vägmyndigheterna att tillse, att
väghållningen blir så lika som möjligt i
de olika vägförvaltningarna och vägmästarområdena.

När det gäller snöröjningen vet jag
inte riktigt hur man tänker och hur man
handlar, men det verkar ibland som om
vissa ansvariga på det här området slumrade
i en god sömn när det är snöstorm.
Det verkar ibland, som om man då väntade
på att vädrets makter skulle lugna
sig för att man först sedan ska röja
bort snön från vägarna.

Någon gång i mitten av februari månad
körde jag själv en eftermiddag och
en kväll 15—16 mil i rykande snöstorm
hemma i mitt eget län. Där var stora snöhinder,
ja, snödrivorna var så höga att
jag körde fast i snön och fick gå ut i
gårdarna och skaffa hjälp för att komma
loss. Men på hela denna vägsträcka
på 15—16 mil i snöstorm såg jag inte
ens så mycket som det minsta spår efter
någon plogbil, och det betecknar jag
som mycket anmärkningsvärt. Det måste
förekomma en del trafik på vägarna
även när det är snöstorm, och då bör
plogbilarna vara ute till hjälp för de
trafikanter, som av en eller annan anledning
måste försöka ta sig fram.

När det gäller vinterväghållningen
fordras det ofta av vägförvaltningarnas
folk större påpasslighet än nu. I de stora
områden av vårt land, där temperaturen
på vintern ofta växlar från kyla till blidväder
och tvärtom, fordras en mycket
stor påpasslighet för att inte bilen skall

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

Ang. gällande direktiv för väghållningen vintertid å allmänna vägar

hamna i diket — då blir det ofta stora
materiella skador, även om människoliv
icke offras.

Till sist en annan sak. Jag vill gärna
tala om vid detta tillfälle att jag i samband
med att denna fråga om vinterväghållningen
framställdes fick från olika
delar av landet en del brev, där man
talade om hur uruselt vägarna varit sandade
under denna vinter.

Jag skall bara relatera något av innehållet
i ett av dessa brev. Det var en ägare
till en stor och stark långtradare från
Skaraborgs län, som körde med sin stora
bil på riksväg 13. Litet mer än en mil
norr om Sandöbron kom han till en
backe, som kallas för Storsandsbacken.
Föraren på den stora lastbilen hade lagt
på snökedjor på bakhjulen och vidtagit
alla tänkbara anordningar för att komma
fram på vägen. När bilen kom ungefär
mitt i backen, började bilen att slira;
den gled tillbaka en bit och blockerade
vägen. Då sökte bilföraren kontakt med
vågmästaren i distriktet, och denne skickade
dit en av vägförvaltningens stora
bilar. Men bilen kom mycket hjälplös
utan sand och utan last och kunde inte
få upp långtradaren för backen. Då skickade
vägmästaren efter en privat lastbil,
som kom till platsen fullastad med
sand. Man sandade backen och fick på
det sättet upp långtradaren. Men när
detta var klart, visade det sig att föraren
av långtradaren fick betala sandningen
och den hjälp som privatlastbilen lämnat,
trots att bilen var beordrad av vägmästaren
i området. Man svarade från
viigkontoret: »Vi har inga pengar till
att sanda vid ett sådant här tillfälle
och kan inte svara för kostnaden.»

Nu vill jag fråga statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet: Skall
man ute i vägförvaltningarna ha någon
fattigkassa, i vilken man på detta sätt
tar emot en och annan slant från de
vägfarande? Eller tycker statsrådet att
det är skäligt och rimligt att en lastbil,
som inte har någon som helst möjlighet
att ta sig fram på vägen, skall betala
den sändning som behövs för att bilen
inte skall bli stående i en backe och
där blockera vägen?

Från vägförvaltningarna har man i
flera fall på sista tiden sagt, att vi befinner
oss i en nödsituation och att det
är brist på pengar, vilket gör att man
får planera arbetet i knapphetens tecken.
Här talar den stora permittering,
ea 400 vägarbetare, som omtalas i dagens
tidningar, sitt tydliga språk. Jag
framför till kommunikationsministern en
vädjan, som tidigare har framförts så
många gånger på olika sätt, att han gör
vad han kan för att avhjälpa det nödläge,
vari vårt vägväsen befinner sig
efter den hittillsvarande utvecklingen av
biltrafiken.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Endast ett par ord! Från
tidigare år har vi den erfarenheten, att
kostnaderna för vinterväghållningen alltid
har ökat mer än andra kostnader.
Det är alltså den sidan av underhållet
som så att säga har varit mest gynnad,
och ingenting har framkommit under senare
tid som tyder på att det skulle ha
skett någon ändring under innevarande
vinter.

Det var mycket hårda ord som herr
Sveningsson hade att säga, men utsagan
var föga dokumenterad. Jag måste säga
att jag tycker att herr Sveningsson borde
ha valt formen av en interpellation,
så att vi haft möjlighet att bemöta alla
de påståenden och omdömen av skilda
slag, som herr Sveningsson här slungade
omkring sig och halkade fram på i sitt
anförande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 87,
angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 98, angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror.

Nr 11

Tisdagen den 25 mars 1958

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 108, angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m.; och
nr 109, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 346, av herrar Osvald och Åkesson,
nr 347, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
nr 348, av herr Damström m. fl., och
nr 349, av herr Edström in, fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10—12,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, statsutskottets
utlåtanden nr 52—60 samt memorial
nr 61 och 62, bankoutskottets utlåtanden
nr och 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 13 och 17—19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 16 och 17, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 9 och 10
samt memorial nr 11 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 11—
13.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

104, angående vissa åtgärder för
upprustning av universitet och högskolor; nr

112, angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid lantbruksliögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. m.;

nr 113, angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid handelshögskolorna; nr

114, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel;

nr 115, angående ändrade grunder för
den ekonomiska förvaltningen av de allmänna
läroverken m. m.;

nr 117, angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården in. m.;

nr 118, angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag; och
nr 119, angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
54 och 55 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av handelsavtal mellan Sverige
och Cuba;

statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen om
upprättande av ett europeiskt bolag för
kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic);

Tisdagen den 25 mars 1958

Nr 11

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sjuksköterskor jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om rätt för vissa ideella organisationer
till särskilt avdrag vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående viss omläggning
av det statliga skattesystemet; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel av totalisatormedel,
jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion om åtgärder för

att i det allmännas hand säkra uppförandet
och driften av vissa elektronhjärnecentraler; första

lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion angående rättegångsbalkens
bestämmelser om telefonavlyssning;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av motioner om utredning angående
Grubbe och Västerhiske byamäns
rätt till fyllnadsskog.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Spetz under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 350, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om sjömansskatt,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.35.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Onsdagen den 26 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Ang. förvärv av fabrikslokal för fångvårdsanstalten
i Lärbro

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
LINDELL, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Franzéns
interpellation angående förvärv av
fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Lärbro,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Franzén frågat mig, om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för de åtgärder,
som myndigheterna ämnar vidtaga
i syfte att skaffa fångvårdsanstalten
i Lärbro erforderlig fabrikslokal.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Fångvårdsanstalten i Lärbro på Gotland
är en provisorisk anstalt för ordinärt
fångklientel, vilken inrättats år 1956
såsom ett led i de omfattande åtgärderna
för att möta den starka ökningen av
fångantalet. För ändamålet har den militära
sjukhusanläggningen i Lärbro tagits
i anspråk. Anstalten inrymmer sammanlagt
116 platser. Då fångvårdens
byggnadskommitté framlade förslag om
inrättande av anstalten, upptog kommittén
såsom sysselsättning för de intagna
bl. a. träindustri. Någon för sådan
industri lämpad byggnad fanns emellertid
icke inom anläggningen, varför kommittén
undersökt möjligheterna att förhyra
eller inköpa någon befintlig snickerifabrik.
Efter vissa preliminära förhandlingar
med kommittén hade Gotlands
företagareförening förklarat sig
villig att till staten försälja eller uthyra
sin i Dalhem belägna snickerifabrik, avsedd
för 30 å 35 arbetare. Fångvårdsstyrelsen
motsatte sig emellertid bestämt
kommitténs förslag i denna del och fö■jeslog
i stället andra åtgärder. Med hän -

syn till de skiljaktiga åsikter som sålunda
förelåg blev frågan, då anstalten
inrättades, uppskjuten för ytterligare
övervägande. Sedan olika alternativ undersökts,
ansågs emellertid dalhemsförslaget
böra närmare utredas. Den 29
juli 1957 uppdrog därför Kungl. Maj:t
åt vice ordföranden i byggnadskommittén,
byråchefen Torsten Eriksson, att
utreda och träda i förhandling om villkoren
för förhyrande av snickerifabriken.

Resultatet av utredningen och förhandlingarna
har av utredningsmannen
redovisats i en skrivelse till Kungl. Maj :t
den 4 februari 1958. Av skrivelsen framgår,
att fabriksfastigheten av sakkunnig
värderats till 359 000 kronor. Till anläggningen
hörande maskin- och verktygsutrustning
har värderats till i det
närmaste 100 000 kronor. Vid förhandlingarna
har det visat sig föreligga svårigheter
att träffa överenskommelse om
förhyrande av fabriken, varför utredningsmannen
i stället upptagit frågan om
statens förvärv av anläggningen. Utredningsmannen
har därvid ansett sig kunna
i och för sig acceptera den gjorda
värderingen men ansett att anläggningen
för fångvårdens del kommer att representera
ett mindre värde på grund av
avståndet till Lärbro, ca 4 mil. Han har
ansett sig kunna tillstyrka att fastigheten
av staten förvärvas för 275 000 kronor
och fabriksutrustningen för 90 000
kronor eller alltså tillhopa 365 000 kronor.
Företagareföreningen har förklarat
sig villig att acceptera en uppgörelse på
denna grundval. Det må anmärkas, att
företagareföreningen — enligt vad som
framgår av en från föreningen samtidigt
med utredningsmannens förslag inkommen
skrivelse till Kungl. Maj:t — vid
en försäljning för den angivna summan
inte får täckning för alla de skulder som
belastar fabriken utan åsamkas en viss
förlust. Föreningen torde avse att denna
förlust skall utjämnas genom efter -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. förvärv av fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Lärbro

skänkande av statslån som utlämnats till
föreningen.

Utredningsmannens förslag har remitterats
för yttrande bl. a. till fångvårdsstyrelsen.
Denna har i sitt yttrande ånyo
bestämt avstyrkt att fabriken användes
för fångvårdsändamål. Till stöd för sin
ståndpunkt har styrelsen i främsta rummet
anfört, att det ur olika synpunkter
är olämpligt att förlägga en del av anstaltens
arbetsdrift till en anläggning på
så långt avstånd från anstalten. Såsom
ett skäl mot förvärv av fabriken har styrelsen
även framhållit, att anstalten i
Lärbro är provisorisk och att den militära
sjukhusanläggningens omändring
till fångvårdsanstalt företagits med beaktande
av att anstalten hastigt åter
kan behöva tagas i bruk för militärt ändamål;
i händelse att staten inköper
fabriken skulle den stanna i fångvårdens
ägo, även om det inte längre finns några
fångar på Lärbro och därmed intet vidare
behov av verkstäder. Styrelsen har
nu i stället föreslagit att en i Lärbro samhälle
belägen bilverkstad med 35 arbetsplatser
skall förhyras för fångvårdsanstaltens
räkning. Verkstaden har erbjudits
fångvården till förhyrning för
25 000 kronor om året. För erforderlig
ombyggnad och utrustning beräknar styrelsen
ett belopp av omkring 100 000
kronor.

Interpellanten bär i likhet med fångvårdsstyrelsen
framfört betänkligheter
mot att staten förvärvar Dalhems snickerifabrik
men har friimst grundat dessa
betänkligheter på att förvärvet skulle
få ofördelaktiga verkningar på sysselsättningsmöjligheterna
i bygden och därigenom
åsamka många familjer stora
ekonomiska bekymmer. Med anledning
härav vill jag framhålla, att enligt vad
företagareföreningens ordförande uppgivit
föreningen icke längre kan fortsätta
driften av fabriken i egen regi och
att det visat sig omöjligt att på rimliga
villkor få fabriken försåld till annan än
staten. Därest fabriken skulle komma
att utnyttjas för fångvårdsändamål, torde
eu del av den nuvarande personalen,
som uppgår till 14 personer, kunna beredas
anställning i fångvårdens tjiinst.

Läget svnes alltså vara, att ett utnyttjande
av fabriken för fångvårdsändamål
tvärtom skulle kunna motverka en försämring
av sysselsättningsmöjligheterna
i orten. Ur den nu berörda synpunkten
bör det därför inte kunna framföras invändning
mot att staten övertar fabriken.

Såsom framgår av den redogörelse jag
lämnat har emellertid även andra invändningar
framförts. Dessa invändningar
måste givetvis prövas, och i samband
därmed får andra alternativ, bl. a. det
av fångvårdsstyrelsen framförda, vägas
mot förslaget om förvärv av snickerifabriken.
Frågan är för närvarande föremål
för beredning i justitiedepartementet
i samråd med finans- och handelsdepartementen.
Innan denna beredning
avslutats, är jag inte beredd att för egen
del taga ställning till vilka åtgärder som
bör vidtagas för att förse anstalten i
Lärbro med erforderlig fabrikslokal.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för det utförliga svar som jag har
fått på min interpellation.

Av svaret framgår att herr statsrådet
icke ännu har tagit ställning till denna
sak och att frågan är föremål för beredning
i justitiedepartementet i samråd
med finans- och handelspartementen.
Det är angeläget att denna fråga blir löst
så fort som möjligt, så att man kommer
till visshet om vad som skall ske. Detta
är inte minst angeläget för de anställda
vid snickerifabriken.

I svaret sägs att Gotlands företagareförening
har erbjudit fångvårdsstyrelsen
att köpa fabriken. Ordföranden i företagareföreningen
säger att det inte finns
någon möjlighet för föreningen att fortsätta
driften vid fabriken i egen regi eftersom
företaget ekonomiskt är så hclastat
att det inte kan drivas annat än om
fabriken försäljes till staten. Jag tycker
emellertid att det vore cn nödlösning om
staten förvärvade fabriken, när den nu
ligger fyra mil från fångvårdsanstalten.
Det skulle alltså bli nödvändigt att transportera
de intagna åtta mil varje dag.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. förvärv av fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Lärbro

Det bör väl finnas andra möjligheter
att få fabriken såld. Jag föreställer
mig att det skall vara möjligt att få fabrikens
skulder nedskrivna till en viss
del, så att fabriken blir ekonomiskt bärkraftig.
Det har ju även under de senaste
åren visat sig att fabrikens omsättning
har ökat. Om man kunde komma fram
till en plan för nedskrivning av skulden
där staten bör medverka, då kanske även
Dalhems kommun vore villig att hjälpa
till.

En försäljning av företaget till staten
får väl betraktas som en nödlösning, men
det riktigaste vore väl om en enskild
finge överta fabriken, men varför icke
de anställda? Om de intagna ovillkorligen
måste beredas sysselsättning med
verkstadsarbete, så borde det väl undersökas,
om det inte finns möjligheter att
disponera en verkstadsbyggnad på närmare
håll.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Vad herr Franzén här
säger kunde kanske uttryckas så att vi
borde kunna klara upp denna fråga själva
på Gotland, men efter herr Franzéns
anförande finns det anledning att göra
vissa erinringar.

En företagareförening är ju på sätt
och vis ett statligt organ med uppgift
att sköta en viss långivning med de pengar
som staten ställer till föreningens förfogande.
Dalhems snickerifabrik startades
år 1948. Fabriken fick ett bottenlån
på 100 000 kronor samt via företagareföreningen
ett statslån på 350 000 kronor.
Genom att starta fabriken ville man
öka sysselsättningsmöjligheterna i Dalhems
kommun. Rörelsen gick emellertid
inte så bra som man hade hoppats, och
fabriken måste träda i konkurs. Det visade
sig, att om man skulle ha sålt fabriken
till annan enskild företagare, skulle
detta ha medfört en förlust för staten på
minst 200 000 kronor. Företagareföreningen,
som inte har till uppgift att driva
företag men väl att försöka stimulera
tillkomsten av nya företag, ansåg då att

man trots allt borde söka driva fabriken
i egen regi för att därigenom minska statens
förlust. Föreningen utsåg ett driftsråd
på tre personer — jag har själv varit
en av dessa — som sedan har försökt
driva fabriken under dessa år. Det har
emellertid inte varit någon lysande affär.

Vi har också försökt att sälja fabriken
till enskild företagare, men det har inte
lyckats. Vi hade emellertid kunnat överlåta
fabriken om försäljningen kunnat
ske med en förlust för staten av en
kvarts miljon.

Nu har fångvårdsstyrelsen upprättat
denna anstalt på Lärbro, och man måste
på något sätt skaffa sysselsättning för de
där intagna. Vi har då resonerat på det
sättet, att om staten nu äger en fabrik
via företagareföreningen, så är det ju
här i själva verket bara fråga om att flytta
över denna fabrik från det ena statliga
organet till det andra.

Under år 1957 har driften vid snickerifabriken
gått relativt hyggligt tack vare
att man kunnat arbeta med stora serier.
Alla tidigare år har dock varit förlustbringande.
Från företagareföreningens
sida har vi helt enkelt inte möjlighet
att i längden fortsätta driften. Vi
har bl. a. fått påtryckningar från de
andra snickerifabrikerna på Gotland.
Det finns på ön inte mindre än 54 snickerifabriker,
och en av dem ligger för
övrigt i en grannkommun till herr Franzéns
hemsocken. Denna senare fabrik
har måst nedlägga sin verksamhet. Ägarna
av snickerifabrikerna på Gotland klagar
och säger, att det är väl ingen konst
att driva en snickerifabrik om man som
fabriken i Dalhem har staten bakom sig.
Från övriga snickerifabriker på Gotland
har man alltså förklarat att man anser
att Dalhemsfabriken bör avvecklas. Företagarföreningen
har också försökt sälja
den. Vi har en hel pärm full av annonser
och skriftväxling, men det har visat
sig att om företagareföreningen skulle
sälja fabriken till enskild person, kunde
detta som jag nyss sade endast ske med
en förlust för staten av omkring 250 000
kronor.

Jag tror att det är klokt att nu föra
över den här fabriken till fångvården,

Onsdagen den 2G mars 1958

Nr 11

Ang. förvärv av
ty då undgår man förluster. Fabriken
har ju sitt värde, och jag tror inte att
det innebär något större besvär för internerna
att de får transporteras en timme
för att komma till sitt arbete. Många
av dem är kanske vana vid att åka så
lång väg för att komma till arbetsplatsen.

Jag hoppas därför att de utredningar,
som nu pågår, skall resultera i att fabriken
överförs från företagareföreningen
till fångvården.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Pettersson finner denna sak angelägen,
eftersom han är vice ordförande
i företagareföreningen. Jag säger ingenting
om att föreningen vill sälja fabriken
till staten, men jag tycker att arrangemanget
är litet underligt. Fabriken ligger
på fyra mils avstånd från fångvårdsanstalten,
och internerna måste alltså resa
åtta mil varje dag. Det får väl ändå
anses innebära en nödlösning.

Herr Pettersson sade vidare att vi på
Gotland inte kan ordna upp den här saken.
Jag föreställer mig emellertid att
om staten bidroge med ett belopp till avskrivningar,
så att driften i framtiden
bleve mer ekonomisk — låt mig säga efter
en avskrivning av 100 000 å 150 000
kronor — skulle säkert gotlänningarna
och särskilt Dalhems kommun vara villiga
att hjälpa till.

Herr Pettersson framhöll också att det
finns många snickerifabriker på Gotland
och att en del snickerifabriker där har
måst läggas ned. Jag föreställer mig
emellertid att företagareföreningen har
hjälpt många snickerifabriker i gång,
och det måste väl alltså ha förelegat en
dålig planering på det området.

Staten får i alla fall betala ut pengar
för den här fabriken. Det riktigaste tillvägagångssättet
är väl under sådana förhållanden,
att staten hjälper till med avskrivningar
på 100 000 å 150 000 kronor, så
att fabriken kan bibehållas i enskild ägo
och driften fortsätta som hittills. Fabriken
ligger på alldeles för stort avstånd
från anstalten, och därför är det olämpligt
all staten förvärvar den.

fabrikslokal för fångvårdsanstalten i Lärbro
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Om det hade gällt att skriva av 75 000
å 100 000 kronor, hade det kanske inte
varit så farligt. Men det gäller en kvarts
miljon kronor!

Jag får vidare meddela, att jag i söndags
deltog i ett sammanträde med fackföreningen
i trakten och fabrikens personal.
Det visade sig att de inte alls hyste
sådana bekymmer för framtiden som
interpellanten här har talat om. En del
av dem, i varje fall de gifta, kommer
nämligen med all sannolikhet att få anställning
vid fabriken såsom arbetsledare
och yrkesmästare, om fabriken övertas
av fångvården. Jag tror att de skulle vara
synnerligen tacksamma, om det gick
på det sättet, ty därigenom skulle de få
en betydligt säkrare arbetsanställning än
den de nu har.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
nr 140, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
104, angående vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 113,
angående anslag för budgetåret 1958/59
till stipendier vid handelshögskolorna.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 114, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Om räntehöjning å bosättningslån

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr Ilo, angående ändrade grunder för
den ekonomiska förvaltningen av de allmänna
läroverken m. m.;

nr 117, angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. in.;

nr 118, angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag; och
nr 119, angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 350, av herr
Spetz.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 6, 10 och 63—66, bevillningsutskottets
betänkanden nr 16,
32, 34 och 37, bankoutskottets utlåtande
nr 9, första lagutskottets utlåtande nr
20 samt tredje lagutskottets utlåtande nr
13.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för
budgetåret 1958/59, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

F"öredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Om räntehöjning å bosättningslån

Kungl. Maj d hade föreslagit riksdagen
att till Statens bosättningslånefond för

budgetåret 1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sundelin och
Källqvist (1:161) och den andra inom
andra kammaren av herr Rydén m. fl.
(II: 184), i vilka hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att höja räntan
på bosättningslånen till 5 % fr. o. m.
den 1 juli 1958.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att motionerna 1:161 och 11:184
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1958/59
anvisa ett investeringsanslag av 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg och Ståhl, fröken
Elmén, herrar Nilsson i Göingegården
och Gerhard Nilsson i Gävle samt
fröken Liljedahl, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionerna I: 161 och
II: 184 och att därför utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:161 och 11:184
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr JACOBSSON (fp);

Herr talman! Eftersom jag inom vederbörande
utskottsavdelning deltagit i
behandlingen av detta ärende, tar jag
mig friheten att säga några ord i anslutning
till den reservation som föreligger
på denna punkt.

Frågan gäller ju räntan på de s. k. bosättningslånen,
och i reservationen föreslår
vi att den nuvarande räntefoten på
4 procent skall höjas till 5 procent. Utskottsmajoriteten
förklarar för sin del:
»Enligt gällande bestämmelser skall bosättningslån
förräntas efter fast, vid lånets
beviljande bestämd räntefot, vilken
fastställes av Kungl. Maj :t. Då det sålun -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

da i första hand ankommer på Kungl.
Maj:t att taga ställning till frågan om
räntans storlek är utskottet icke berett
tillstyrka den i motionerna föreslagna
räntehöjningen.»

När man läser detta knapphändiga utskottsutlåtande,
får man först det intrycket
att det skulle vara utskottets mening
att säga att det inte ankommer på
riksdagen att över huvud taget ta ställning
till frågan om räntans storlek. Jag
förutsätter emellertid att det inte varit
utskottets avsikt att ge uttryck åt en sådan
uppfattning.

Den nuvarande räntan, 4 procent, har
varit gällande under många år, i varje
fall sedan före år 1953, då riksdagen uttalade
den uppfattningen att något subventionsmoment
inte bör ingå i den här
låneverksamheten. Yi befann oss då i ett
utpräglat lågränteläge, då 4 procent
kanske kunde sägas vara en relativt normal
utlåningsränta. I dag har vi en väsentligt
högre räntefot, och jag vågar
därför göra gällande att när vi i dag föreslår
att räntan på dessa lån höjs till 5
procent, så innebär detta en förhållandevis
lägre ränta än den som gällde 1953.
Det är i varje fall en ränta som ligger
väsentligt under den s. k. marknadsräntan.

Om riksdagen önskar vidhålla sin tidigare
ståndpunkt, nämligen att någon
räntesubvention inte skall ingå i dessa
lån, har jag mycket svårt att finna några
motiv till att riksdagen i dag inte skulle
kunna biträda reservationsyrkandet.

Jag kan inte finna att det har inträffat
någonting som motiverar en avvikelse
från riksdagens tidigare intagna
ståndpunkt, i varje fall inte om man
tar det så kallade statsfinansiella läget
med i bilden.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att med denna korta motivering yrka bifall
till reservationen.

Ilerr BERGMAN (s):

Ilerr talman! Det är klart att det är
riksdagen obetaget att uttala sin mening
om räntans höjd på de här lånen och
göra det under former som binder Kungl.

Om räntehöjning å bosättningslån
Maj :t, men enligt gällande bestämmelser
är det Kungl. Maj:t som fastställer räntans
höjd.

När vi inom utskottet behandlat denna
sak, har vi inte ansett att det gällt
att ta ställning till problemet subvention
eller ej. När reservanterna därför
stöder sig på beslutet från 1953, bör vi
hålla i minnet att när vi då diskuterade
denna fråga och riksdagen uttalade att
subvention inte bör ingå i denna låneverksamliet
genom en mycket låg ränta,
så var detta ställningstagande baserat på
en motion, där det yrkades på att räntan
skulle sänkas från 4 procent ned till
2 1/2. Det förslaget uppfattades dels av
den myndighet som kom upp med förslaget,
alltså socialstyrelsen, dels av
Kungl. Maj :t, av riksdagen och av de motionärer
som bar fram socialstyrelsens
förslag som en klar subventionering.
Riksdagen anslöt sig till Kungl. Maj :ts
uppfattning, nämligen att en sådan typ
av subventionering inte bör ingå i denna
låneverksamhet.

I dag är läget ett annat. Räntan på dessa
lån har ändrats två gånger sedan
1937, och det har inte varit angeläget
för Kungl. Maj:t och inte heller för riksdagen
att hålla räntesatsen så aktuell som
möjligt, utan man har varit försiktig
med att vidtaga ändringar. De ändringar
som skett bär endast varit små justeringar.
Den höga räntenivå vi nu har är
ju av rätt färskt datum, och även om
den är omdiskuterad så kan dess existens
inte diskuteras, men huruvida den
höga räntenivån kommer att bli bestående
under någon längre tid, därom kan
man ha skilda meningar. Utskottet bär
ansett att man bör låta litet längre tid
förflyta och att man bör ge Kungl. Maj:t
litet större rådrum för att överväga om
en ändring av bosättningslåneräntan bör
vidtagas. Om så sker bör den bindas vid
en nivå som bör bibehållas under åtskilliga
år framåt.

Det har varit dessa motiv som legat
till grund för utskottets ståndpunktstagandc.
Utskottet utgår ifrån att Kungl.
Maj:t i enlighet med de riktlinjer som
Kungl. Maj:t själv skisserat och som
riksdagen har godkänt kommer att vid -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Om räntehöjning å bosättningslån
taga de justeringar av räntenivån som
kan befinnas vara skäliga.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till vad utskottet bär föreslagit.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Det kan ju vara riktigt,
som herr Bergman säger, att det är
Kungl. Maj:t som i första hand skall ta
ställning till frågan om räntans höjning,
men å andra sidan kommer man inte
ifrån riksdagens klart uttalade mening.
Jag ber att få citera vad statsutskottet
yttrade 1953, när den här frågan senast
var aktuell. Utskottet sade då: »Utskottet
delar i denna fråga departementschefens
uppfattning att en sänkning av låneräntan
skulle innebära en subvention
och att sådan icke bör ingå i bosättningslånerörelsen.
Utskottet avstyrker således
ifrågavarande motioner i denna
del.» Det gällde alltså den motion som
hade framburits av bl. a. herr Bergman

1 denna kammare. Det är alldeles tydligt
att vid den tidpunkten både departementschefen
och riksdagen hade en bestämd
uppfattning om att räntan på bosättningslånen
borde något så när ansluta
sig till det aktuella ränteläget och
att således någon subvention inte borde
ingå i denna långivning. Jag kan inte
förstå varför inte samma ståndpunkt
skall kunna åberopas i dag, när vi nu
befinner oss i det ränteläge som vi ju
faktiskt bar och som ju, vilket jag redan
påpekat, ligger avsevärt över den räntesats
vi här föreslår i reservationen. Om
riksdagen skall vidhålla sin tidigare
ståndpunkt i den här frågan, kan jag inte
se annat än att det är i allra högsta grad
befogat att här bifalla det förslag som
reservanterna har framlagt.

Det kan ju också förtjäna påpekas att
vårt förslag inte innebär någon revolutionerande
förändring av villkoren för de
lånesökande. Lånen uppgår ju i allmänhet
inte till högre belopp än 2 000 kronor
—• medeltalet ligger något under

2 000 kronor — och en räntehöjning från
4 till 5 procent innebär ju i dagens läge
inte någon större påfrestning för låntagarna.

Jag tillåter mig fortfarande vidhålla
mitt yrkande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill understryka, att
utskottet inte har ändrat ståndpunkt från
1953. Här rör det sig inte om ett ställningstagande
till subventionsfrågan, utan
om en praktisk bedömningsfråga, huruvida
man nu skall företa en anpassning
till ränteläget för ögonblicket eller eventuellt
göra det sedan räntenivån stabiliserats,
och den frågan anser vi att det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att ta ställning
till.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade lierr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde lierr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan i berörda del
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
4 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. lånefonden för allmänna samlingslokaler

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskotet i mom. b hemställt.

Punkten 5

Ang. lånefonden för allmänna samlingslokaler Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett investeringsanslag av 9 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Hjalmar Nilsson och Strandler (I: 174)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Sundelin och Asp (II: 197), hade
hemställts, att riksdagen måtte medgiva
rätt att till samma villkor, som gällde för
Lånefonden för allmänna samlingslokaler,
disponera medel på beredskapsstat
till ett belopp av 3 000 000 kronor för
budgetåret 1958/59 avseende byggandet
av allmänna samlingslokaler på orter
med sysselsättningssvårigheter inom
byggnadsfacket.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:174 och 11:197
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att riksdagen måtte lill Lånefonden
för allmänna samlingslokaler för budgetåret
1958/59 anvisa ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i någon mån begära en förklaring till
vad utskottet här har skrivit.

Lånefonden för allmänna samlingslokaler
instiftades och trädde i verksamhet
den 1 juli 1957 på grund av en särskild
proposition, som framlagts i denna fråga.
Tidigare hade lån till allmänna samlingslokaler
utgått ur fonden för låneunderstöd
och där uppförts som ett investeringsanslag.
Före den 1 juli 1957
fanns alltså möjligheter att, om sysselsättningsläget
så krävde, överflytta pengar
från beredskapsstaten till statens
nämnd för samlingslokaler. Nämnden
kunde sedan enligt sina bestämmelser
lämna lån till samlingslokalerna i landet.
Detta skedde under en följd av år,
och sammanlagt ungefär 3 miljoner per
år överflyttades på det sättet från beredskapsstaten
till statens nämnd för
allmänna samlingslokaler.

När den nya lånefonden tillkom, yttrade
departementschefen också i propositionen,
att medel på beredskapsstat
skulle kunna disponeras, om så betingades
av sysselsättningspolitiska skäl. Jag
skulle vilja göra den tolkningen av detta
departementschefens uttalande, att det
liksom tidigare skall vara möjligt att flytta
över beredskapspengar till statens
nämnd för samlingslokaler, om man på
olika orter ute i landet behöver sätta i
gång byggandet av samlingslokaler med
hänsyn till att där råder en viss arbetslöshet.
Under budgetåret har det emellertid
visat sig, att dessa medel inte kunnat
flyttas över till statens nämnd för
samlingslokaler. Jag känner inte till den
tolkning, som det här tycks vara fråga
om, men någon överflyttning har i alla
fall inte kunnat ske.

Nu skriver utskottet i sin motivering:
»Med anledning av vad motionärerna anfört
vill utskottet erinra att den möjlighet,
som departementschefen anvisat att
även disponera medel på beredskapsstat,
om så betingas av sysselsättningspolitiska
skäl, icke innebär något avsteg från
de lånevillkor som eljest tillämpas vid
ifrågavarande långivning.» På den punkten
skulle jag vilja be utskottets talesman

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. lånefonden för allmänna samlingslokaler

om svar på följande fråga: Skall detta
yttrande av utskottet tolkas så, att man
vid beviljandet av lån från beredskapsstat
för uppförande av allmänna samlingslokaler
skall följa de bestämmelser
om statsbidrag till bekämpande av arbetslösheten,
som tillämpas av arbetsmarknadsstyrelsen,
eller skall man följa
statens nämnds lånebestämmelser?

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! På grundval av det material
som utskottet haft tillgång till, när
vi behandlat denna fråga, och de besked
vi inhämtat från departementet samt de
tolkningar vi själva gjort av det beslut
som riksdagen har fattat blir mitt svar,
att de regler skall gälla, som uppställts
för statens nämnd för samlingslokaler.
Att detta inte klart framgår av utskottets
utlåtande är beklagligt, men det är innebörden
av utlåtandet.

Jag kan säga att det anslag, som herr
Hjalmar Nilsson talade om, nämligen
medel för arbetslöshetens bekämpande,
vilket står till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande, inte är avsett att användas
som lån till samlingslokaler. Beredskapsstaten
är ju så konstruerad, att där finns
medel avsedda att disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen
till de traditionella
arbetena — vägar, vatten och avlopp,
hamnar och farleder m. m., alltså snabbt
igångsättningsbara arbeten —• och dessutom
till en hel del andra arbeten med
anknytning till olika punkter i statsverkspropositionen,
där ramar angivits
för vad som kan vara skäligt att disponera.
I den beredskapsstat, som riksdagen
upprättade år 1956 att gälla för budgetåret
1956/57, finns ett belopp på 10
miljoner kronor till samlingslokaler. Den
har sedan varje år i princip legat till
grund för de finansfullmakter på 300
miljoner kronor, som riksdagen givit
Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t har emellertid
från den tidpunkten inte ansett det
föreligga sysselsättningssvårigheter av
den arten, att man velat ta i anspråk de
10 miljoner kronor som disponerats för
samlingslokaler, och därför har inte hel -

ler den fråga, som herr Hjalmar Nilsson
tog upp blivit föremål för någon sakprövning.
Tolkningen är emellertid klar.
Om medel skall föras över från beredskapsstat
till ordinarie stat eller av
Kungl. Maj:t disponeras enligt finansfullmakten
skall de disponeras av statens
nämnd för samlingslokaler enligt dess
regler, men det gäller inte de medel,
som arbetsmarknadsstyrelsen disponerar
över, ty de har i detta sammanhang en
annan uppgift att fylla.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 2G mars 1958

Nr 11

Anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet

Ang. viss ändring i lagen om ersättning
till polisman

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
ersättning till polisman.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta motioner,
nr 127 i första kammaren, av fröken
Andersson, och nr 148 i andra kammaren,
av fröken Wallerius in. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring i lagen den
6 juni 1925 om ersättning till polisman
för skada å kläder, att ersättningsrätten
finge omfatta jämväl såsom skadestånd
fastställd ersättning för kroppsskada,
som genom brottslig gärning åsamkats
polisman vid fullgörande av tjänsteåliggande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 127 och 11: 148, måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
ersättning till polisman för
kroppsskada, som åsamkats honom vid
tjänsteutövning, ävensom framläggande
för riksdagen av förslag till de bestämmelser
i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag har naturligtvis intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Jag vill bara säga
att åtminstone jag har den uppfattningen
att vi inom utskottet hellre velat förorda
i klämmen, vad vi sedan fick skriva
i motiveringen, nämligen att denna
utredning inte bara skulle omfatta polismän
utan också en hel del andra grupper.
Vi omnämnde i utskottet vaktfruar,
fångkonstaplar och sjukvårdare, och för
att ta ett färskt exempel kan jag vidare
nämna, att i Göteborg blev alldeles nyligen
en läkare på barnavårdsbyrån illa
misshandlad.

Emellertid har sakkunskapen i utskottet
gjort gällande — och jag förmodar

med rätta — att man inte kan gå utanför
motionens ram i detta fall, varför vi fick
inskränka oss till att endast begära en
utredning beträffande polismän. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på, att utskottets
motivering ger klart besked om
att vi inte bara avsett poliser utan även
andra grupper, som i sin tjänstgöring
kan bli utsatta för kroppsskada.

Jag vill bara, herr talman, ha detta
sagt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring
av 18 § lagen om ekonomiska föreningar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds i ämnet gjorda framställning samt
med avslag å motionerna 1:209 och 11:
254, såvitt nu vore i fråga, ävensom 11:
259, till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för särskilda planeringsåtgärder för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 60 000 kronor.

1 de ovannämnda likalydande motionerna
1:209, av herrar Mannerskantz
och Sveningsson, samt 11:254, av herr
Magnusson i Tumliult m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds framställning
om anslag till förevarande ändamal.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet

I motionen II: 259, av herrar Löfroth
ocli Antby, hade ävenledes hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning under denna punkt.

Reservationer hade anförts:

a) av herrar Eskilsson, Johan Persson,
Antby, Hwyyblom, Ahlsten och östlund,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 209 och II: 254, såvitt nu vore
i fråga, ävensom II: 259, avslå Kungl.
-Maj :ts förevarande framställning,

b) av herr Nils Hansson, som dock ej
antytt sin mening.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det framgår av utskottets
skrivning, att samma yrkande som
i år om avslag på detta anslag framställts
vid tidigare riksdagar. Tidigare
har vi från högerhåll varit ensamma om
att yrka avslag, men i år har vi också
fått sällskap med representanter för folkpartiet.

När man en gång i tiden gjorde upp
planerna för jordbrukets rationalisering,
knöt man stora förhoppningar till de
planeringskommittéer, som skulle inrättas
i olika delar av landet. Genom dessa
planeringskommittéer skulle man för
olika bygder kunna kartlägga jordbrukets
och näringslivets utveckling och på
grundval av dessa utredningar dra vissa
slutsatser angående den kommande utvecklingen.
Det visade sig emellertid
ganska snart, att utvecklingen inte alltid
följde de planer som man gjorde i
ordning. Utvecklingen går ofta en helt
annan väg än den man skisserar vid
skrivbordet, och därför fick planeringskommittéerna
med åren en allt mindre
betydelse. Anslaget för ändamålet har
också minskats. År 1948 hade vi ett belopp
av 400 000 kronor. För nästa år
föreslår man bara 60 000 kronor. Anslagets
rubrik har också ändrats. I stället
för anslag till särskilda planeringskommittéer
heter det nu Kostnader för särskilda
planeringsåtgärder. Trots att anslaget
således har bantats ned betydligt

emot vad som tidigare varit fallet, anser
vi från reservanternas liksom från
motionärernas sida, att man kan slopa
anslaget, utan att detta behöver medföra
några egentliga vådor. De undersökningar,
som man ändå behöver göra, kan man
utföra inom ramen för lantbruksnämndernas
ordinarie anslag. Dessutom följer
man kontinuerligt frågan om jordbrukets
utveckling och rationalisering
inom en mängd andra institutioner både
statliga och inom jordbrukets egna organisationer.
Jag behöver bara i det avseendet
peka på den verksamhet, som
bedrives inom jordbrukets utredningsinstitut.

Med stöd av dessa synpunkter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1 a), som innebär avslag på
utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Eskilsson säger, att det tidigare har
förekommit reservationer i jordbruksutskottets
utlåtande på motsvarande punkt
när det gällt lantbruksnämndernas planeringsverksamhet.
Denna planeringsverksamhet
pågår emellertid fortfarande,
visserligen inte i samma utsträckning
som vid lantbruksnämndernas tillkomst,
då man ägnade sig åt större regionala
planeringar men det förekommer
alltjämt vissa planeringar som måste fullföljas.
Det gäller byar, där jordbrukarna
hemställer hos lantbruksnämnden, att
nämnden måtte i samarbete med lantmäteriet
verkställa en del planeringar.
Det kan gälla laga omskifte. Lantbruksnämnderna
har då att i den mån det är
möjligt medverka till bättre arronderingsförhållanden
genom byten av skiften
eller genom laga omskifte.

Det belopp som det här är fråga om
är ju av ringa storleksordning jämfört
med hela nionde huvudtiteln. Det har,
som herr Eskilsson säger, reducerats under
de senaste åren, och detta tyder på
att planeringsverksamheten har minskats.
Men det torde väl inte vara riktigt
att helt slopa detta anslag. Därmed skulle
kanske en redan påbörjad planerings -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Anslag till lantbruksnämndernas planeringsverksamhet

verksamhet avbrytas och resultatet inte
kunna komma till användning. Om man
räknar med att de 66 000 kronor som här
äskas fördelas på samtliga lantbruksnämnder,
blir det ett mycket ringa belopp,
som ställes till varje lantbruksnämnds
förfogande.

Med hänvisning i övrigt till den under
tidigare år förda debatten i denna fråga
kan jag i dag inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
jag antecknat en blank reservation. Jag
vill med anledning därav först säga, att
jag håller med reservanterna och kanske
även andra ledamöter inom utskottet om
att det har skett alltför mycket planerande
för planerandets egen skull med
hjälp av det anslag det här gäller. Jag
kanske rent av vågar säga, att lantbruksnämnderna
på grund av anslaget känt
sig tvingade att göra vissa utredningar,
som har varit av tvivelaktigt värde. Den
planeringsverksamhet, som tidigare utförts,
är i viss mån redan underkänd och
har nu lagts på en annan och sundare
bog. Jag kan därför följa reservanterna
ganska långt och säga, att jag skulle
kunna ansluta mig till reservanternas
motivering i det stycke som finns på
s. 202 i utlåtandet ända till sista meningen.
Reservanterna säger där bland
annat, att denna verksamhet kunde bedrivas
med anlitande av andra organ
och »i sistnämnda fall bekostas med
medel ur anslag, som anvisats för dessa
organ». Jag vet inte om reservanterna
är säkra på att dessa organ har erforderliga
medel för ändamålet i fråga.

Anledningen till att jag inte vill gå
med på en så brysk åtgärd som reservanterna
föreslår, nämligen att helt slopa
anslaget, är att jag vet att det finns
områden, där det är nödvändigt med
en rätt ingående planering — jag tänker
då i första hand på sådana frågor som
omarrondering norrut, framför allt utbyten
av mark mellan bolag och enskilda;
och här kommer skogen in i bilden.

Jag vill med det sagda framhålla, att

b Första kammarens protokoll 1958. Nr 11

här framförts en berättigad kritik mot
den planering, som tidigare ägt rum.
Anslaget har emellertid minskats från
för två år sedan 100 000 kronor till för
närvarande 75 000 kronor, och nu föreslår
departementschefen, att anslaget
minskas till 60 000 kronor för nästkommande
budgetår. Jag tror att åtminstone
en betydande del av detta belopp är nödvändigt
för planeringsåtgärder, som förekommer
speciellt norrut. Jag skulle inte
vilja säga som herr Svedberg, att det
blir ett rätt litet belopp, fördelat på de
olika lantbruksnämnderna, ty jag tror
inte att anslaget skall fördelas på samtliga
nämnder, utan att det skall tillkomma
de nämnder som är i behov av det.

Med detta, herr talman, har jag velat
förklara, varför jag inte helt kunnat följa
reservanternas förslag.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Svedberg säger, att här bedrives
en mycket omfattande planeringsverksamhet
av lantbruksnämnderna i olika
delar av landet. Jag vill emellertid
med anledning av både herr Svedbergs
och herr Hanssons yttranden peka på
att under nionde huvudtiteln motiveras
det särskilda anslaget under denna rubrik
framför allt med en utredning som
pågår nere i Bohuslän och inte så mycket
med undersökningar uppe i norra
Sverige.

Reservanterna menar inte att sådana
utredningar skall behöva upphöra, därför
att detta anslag inte beviljas. Jag vill
som stöd för denna uppfattning framhålla,
att till lantbruksnämndernas avlönings-
och omkostnadsanslag föreslår regeringen
ett belopp av 15 583 900 kronor.
I jämförelse med detta belopp är de
60 000 kronor det här gäller en liten bagatell.
Det har emellertid tidigare utnyttjats
just på det sätt, som herr Hansson
här nämnde, nämligen till att producera
eu rad regionplancr, som sedan
lagts i byrålådan utan att medföra något
praktiskt resultat. Det är av denna anledning
som vi vidhåller vårt tidigare
förslag om att man nu skall slopa anslaget.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till hushållningssällskapen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Eskilsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eskilsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 9

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Anslag till hushållningssällskapen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag tlil hushållningssällskapen:

Omkostnader för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 4 890 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

I: 132, av herr Wolgast, samt II: 157,
likalydande, av herrar Börjesson och
Hseggblom, i vilka motioner hemställts,
dels att grunderna för fördelningen av
omkostnadsanslaget till hushållningssällskapen
måtte ändras så, att grundbeloppet
ökades på sätt som förordats i motionerna,
dels att hela det av Kungl. Maj:t
äskade beloppet måtte fördelas efter generella
fördelningsgrunder; och

b) 11:255, av herr Hseggblom.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret

1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
4 890 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 132 och II: 157 ävensom II: 255, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva
att av anslaget 40 000 kronor finge
på sätt Kungl. Maj:t föreslagit tagas i anspråk
för bestridande av kostnader vid
hushållningssällskapen i samband med
ökad markkarteringsverksamhet;

B. att motionerna 1:132 och II: 157,
såvitt de avsåge höjning av det vid fördelning
av anslagsmedel till bestridande
av hushållningssällskapens omkostnader
utgående grundbeloppet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Nils
Hansson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det gäller här ett yrkande
om en annan fördelning av grundanslagen.
Ursprungligen har det ju utgetts
5 000 kronor till var och en som är

Onsdagen den 2G mars 1958

Nr 11

upptagen på personalförteckning för hushållningssällskapen.
Emellertid har det
framkommit yrkande från Hushållningssällskapens
förbund om höjning. Man
förklarade att det på grund av fördyringarna
av tjänstemännens resor m. m.
fanns skäl att höja anslaget från 5 000
till 7 500 kronor, detta dock under förutsättning
att intet hushållningssällskap
på grund av en sådan uppräkning skulle
erhålla mindre —■ när grundanslaget utgått
kommer det i övrigt att fördelas efter
invånarantal, areal osv.

Nu beviljades under fjolåret blott
90 000 kronor. Av detta skäl ansåg Kungl.
Maj:t att uppräkning inte kunde ske till
begärda 7 500 kronor, utan man stannade
vid 5 750 kronor. I år är anslaget
uppräknat till 300 000 kronor. Hushållningssällskapens
förbund tillstyrker den
uppräkning till 7 500 kronor som begärs
i motionen. Lantbruksstyrelsen, som också
yttrat sig — och som yttrade sig redan
över den första framställningen -—
tillstyrker en uppräkning av anslaget till
7 500 kronor. Alla parter tycks således
vara överens om att en sådan uppräkning
är riktig. Uppräkningen betyder givetvis
en hel del för alla de hushållningssällskap
som inte äger så stora fonder,
alltså för de fattiga hushållningssällskapen.
Den förstärkning av de mindre
hushållningssällskapens budget som
här åsyftas anser jag vara synnerligen
behjärtansvärd. Det anser väl också jordbruksutskottet,
fastän det inte framgår
av dess utlåtande.

Nu frågar man sig om igen: Räcker de
300 000 kronorna till att uppräkna anslaget
från 5 750 kronor till 7 500 kronor?
För den som inte är fullt insatt i
varenda detalj kanske det är svårt att
bedöma detta, men för min del, tycker
jag att man med en enkel reguladetriräkning
kan se att det går. När man höjde
med 750 kronor enligt personalförteckningen,
räckte 90 000 kronor. Om man
då höjer till 7 500 kronor, erfordras en
anslagsökning som är tre och en tredjedel
gånger så stor, och 3 1/3 gånger
90 000 blir 300 000 kronor. Då stämmer
kalkylen.

För övrigt tycker jag inte att man här

Anslag till hushållningssällskapen
behöver vara tveksam, ty det framgår av
alla yttranden att beloppet räcker. Utskottet
säger, att utskottet inte kan överblicka
hushållningssällskapens ekonomi.
Genom den föreslagna uppräkningen
skulle — det är väl den enda bas som
finns för utskottets mening — vissa hushållningssällskap
få mindre. Men Hushållningssällskapens
förbund och lantbruksstyrelsen
har tydligt och klart sagt
ifrån, att det inte blir någon minskning
av de nu utgående anslagen till hushållningssällskapen.

Vad utskottet skriver tycker jag är
ganska dunkelt. Utskottet stöder sig på
vad statskontoret säger. Men det tycks
man inte göra helhjärtat, ty statskontoret
föreslår en uppräkning till G 000 kronor,
vilket bör beaktas när statskontorets utlåtande
åberopas. Det synes mig vara en.
viss inkonsekvens.

Jag ber, herr talman, att med detta fåi
yrka bifall till den av mig väckta motionen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Den fråga som herr Wolgast
tog upp har varit föremål för ingående
diskussioner i jordbruksutskottet.
Det förelåg vissa utredningar om
fördelningen av den föreslagna höjningen
av bidraget. Motionärerna hade sina
förespråkare i utskottet, men sedan utskottet
mycket grundligt gått igenom det
hela, blev man i stort sett enig. Man
fann att det inte var möjligt att på grundval
av föreliggande material göra de väsentliga
förändringar som motionärerna
föreslagit. Utskottet har inte heller kunnat
få klarhet om det ekonomiska läget
i de olika hushållningssällskapen. Vi anser
att Hushållningssällskapens förbund
och Kungl. Maj:t får komma med ett
mera detaljerat förslag. Det var inte
möjligt för utskottet att på den korta tid
som stod till buds omarbeta förslaget så
som motionärerna begärt.

Vid årets riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit
eu höjning med 300 000 kronor.
Denna höjning ansågs behövlig och riktig,
och då Kungl. Maj:ts motivering ansågs
bärkraftig, har utskottet stannat för
bifall till detta förslag.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till hushållningssällskapen
Jag hemställer om bifall till jordbruksutskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! För min del har jag den
bestämda känslan att herr Wolgast och
de andra motionärerna har alldeles rätt.
Men det tråkiga är att jag inte kan bevisa
det. På s. 15 skriver utskottet: »Utskottet
vill i detta sammanhang framhålla,
att utskottet liksom Kungl. Maj :t
och statskontoret funnit att handlingarna
i ärendet icke giver möjlighet att närmare
bedöma de olika sällskapens ekonomiska
läge.» Det är egentligen ganska
anmärkningsvärt, att varken Kungl.
Maj:t eller statskontoret har kunnat överblicka
hushållningssällskapens ekonomiska
läge. Jag skulle ha önskat ungefär
följande fortsättning på den citerade meningen:
»och därmed också att bedöma
lämpligheten av de av motionärerna yrkade
fördelningsgrunderna.» Vi har alltså
inte, trots — som herr Anderberg sade
— verkliga ansträngningar, kunnat
komma riktigt på det klara med hur denna
sak ligger till. Men det måste naturligtvis
ligga någonting i att lantbruksstyrelsen
och alla hushållningssällskap har
enat sig om en viss fördelningsgrund.
När de moln, som ännu täcker detta område,
är skingrade, kommer nog motionärerna
och därmed lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapen att få sin vilja
igenom.

Herr Wolgast sade, att man med enkel
reguladetri borde kunna räkna ut hur
stor höjningen av grundbidragen skulle
kunna bli inom ramen för de 300 000
kronorna. Ja, herr Wolgast, vi har använt
alla fyra räknesätten, reguladetri
och allt möjligt, men vi har inte lyckats
räkna ut detta. Det är därför som min
blanka reservation finns här. Så mycket
har jag emellertid klart för mig, att vi
inte kan höja grundbidraget till 7 500
kronor inom 300 000-kronorsramen. Jag
skall inte gå in på detaljer när det gäller
dessa uträkningar. Vi har dock haft
föredragning av en av de ledande personerna
inom lantbruksstyrelsen, och herr
Wolgast skall alltså inte tro att utskottet

har tagit lätt på denna sak. Till utskottets
försvar måste jag säga, att vi verkligen
ansträngt oss.

Departementschefen har som sagt
stannat för en uppräkning med 300 000
kronor. Det är 230 000 kronor för den lönelyftning
som vi vet kommer på nästa
budgetår och 70 000 kronor för ökade rese-
och traktamentskostnader. Utskottet
har tillstyrkt detta, men åtminstone jag
— och jag skulle tro utskottet i sin helhet
— förväntar att departementschefen
tränger in i de här problemen och skapar
reda. Det är nämligen inte givet att
alla hushållningssällskap som nu får
ökade bidrag även om de är små, verkligen
behöver dessa. Denna sak måste
klarläggas. Jag skulle dock tro att herr
Wolgast och jag kan vänta att man nästa
år, när utredningen är klar, kommer att
följa de av motionärerna föreslagna linjerna
för fördelningen.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det är nog klart, att både
herr Hansson och jag får vänta till
nästa år, bara man inte nästa år säger,
att så här har det skett förra året, och
det är prejudicerande för att man skall
göra likadant.

För mig förefaller det egendomligt, att
jordbruksutskottet inte är kapabelt att
utföra detta räknestycke. Kungl. Maj :t
kan inte göra det, jordbruksutskottet kan
inte göra det, och de tillkallade sakkunniga
kan inte heller göra en sådan uträkning.
Det är högst egendomligt. På
grund av bristande kunskaper i den ädla
räknekonsten skall man, tycks det, här
göra en fördelning som alla parter anser
vara felaktig. Det blir resultatet. Som
hinder staplar man upp, att man inte
kan göra en uträkning. Argumenteringen
förefaller nog synnerligen egendomlig.

Hur saken sköttes från lantbruksstyrelsen
genom dess ombud i jordbruksutskottet
vet inte jag. Jag har stött mig på
lantbruksstyrelsens eget uttalande, och
detta uttalande var fullkomligt klart då
det säger att genom att Kungl. Maj :t har
räknat upp anslaget med 300 000 kronor
kommer pengarna att räcka. Om sedan

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

styrelsens man, när frågan kommer upp
i utskottet, inte kan klara ut den saken
för herrarna där, så förstår jag kanske
att det hela kan skära ihop. Det blir väl
till sist så att vi på grund av den bristande
räknekonsten inom jordbruksutskottet
får vänta och se och leva på hoppet
att man i alla fall under innevarande
år lyckats lösa detta invecklade ekonomiska
räknestycke.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Vi har blivit underkända
av herr Wolgast när det gäller att räkna.
Jag skall inte alltför mycket gå in på
detta problem, ty det har herr Hansson
redan rätt bra rett ut. Det är bara en
sak jag vill påpeka, nämligen att de
7 500 kronor, som enligt motionärernas
och Hushållningssällskapens förbunds
förslag skulle utgå till varje befattningshavare
i hushållningssällskapen i stället
för av Kungl. Maj :t föreslagna 5 850, får
ses i samband med att Hushållningssällskapens
förbund samtidigt har begärt att
statsanslaget till hushållningssällskapen
skall höjas med 900 000 kronor, medan
Kungl. Maj:t har föreslagit en uppräkning
med 300 000 kronor. De medel som
går ifrån staten till hushållningssällskapen
delas upp på det viset, att man först
räknar med en viss summa per befattningshavare
—• vi diskuterar nu om det
skall vara 5 850 eller 7 500 kronor -— och
därefter fördelas resten efter verksamhetens
omfattning, d. v. s. befolkningens
storlek och brukningsdelarnas antal inom
de olika hushållningssällskapen.

Om man vid en höjning av anslaget
med endast 300 000 kronor höjer beloppet
till varje befattningshavare till 7 500
kronor, så innebär detta att det belopp,
som blir kvar och skall fördelas efter
övriga grunder, icke alls höjes. Det kan
starkt ifrågasättas, herr Wolgast, om detta
är riktigt. Hade det varit så, att Kungl.
Maj:t hade föreslagit en höjning med
900 000 kronor hade det varit berättigat
att också höja det belopp, som utgår
till varje befattningshavare. Men det
måste vara en rätt proportion, menar vi
inom utskottet, vid fördelningen mellan

Anslag till hushållningssällskapen
vad som utgår enligt den ena grunden
och enligt den andra. Efter detta kanske
vi kan få ett något högre betyg av herr
Wolgast.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Efter herr Larssons anförande
här vill jag endast säga till herr
Wolgast att det nog är en felaktig uppfattning
att de 300 000 kronorna räcker
för att höja grundbeloppet för befattningshavare
till 7 500 kronor. Det räcker
att höja grundbeloppet så mycket att
intet hushållningssällskap får lägre anslag
än för närvarande men det räcker
inte till 7 500-kronorsbidraget, det kom
vi i utskottet så småningom underfund
med.

Jag skall inte redogöra för mina försök
till beräkningar, men jag undrar om
inte herr Wolgast och jag borde uttala
en förhoppning om att grunderna för
fördelningen av anslaget till hushållningssällskapen
kunde förenklas, så att
systemet kunde nöjaktigt klarläggas för
utskott och kammare.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Larsson att det han här står och talar om
inte står i handlingarna. Där står det inte
talat om att Hushållningssällskapens förbund
har ställt ökningen av anslaget per
befattningshavare i relation till en föreslagen
ökning av anslaget på över 900 000
kronor. I Hushållningssällskapens förbunds
yttrande sägs det tvärtom ganska
klart ifrån att anslaget innebär en uppräkning
med 300 000 kronor och att det
av de med utgångspunkt härifrån verkställda
beräkningarna framgår, att ett
genomförande av förordad ändring i
fördelningsgrunderna icke kommer att
medföra anslagsminskning för något hushållningssällskaps
del. Hushållningssällskapens
förbund har inte talat om att
höjningen av anslaget per befattningshavare
kan böra ske på villkor att anslaget
höjs till 900 000 kronor, utan <1 et

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. statsbidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets maskinlånefond

säger att villkoret är att anslaget uppräknas
med 300 000 kronor, och förbundet
visar att det på så sätt blir en
ökning för alla hushållningssällskap.

Det är ganska naturligt, herr Larsson,
att höjningen kanske inte blir så stor
för hushållningssällskapen i Skåne, men
höjningen kanske i stället blir högre för
de fattigare hushållningssällskapen, som
verkligen behöver det. Jag vet inte om
detta i någon mån kan ha influerat på
räkneoperationen i jordbruksutskottet,
som har lyckats räkna så som man önskat
räkna. Sådant brukar ju många gånger
influera på uträkningarna!

Jag hoppas livligt — ty kammaren
kommer väl inte att bifalla något annat
förslag än utskottets — att det nästa år
går som herr Hansson och jag hoppats,
nämligen att det blir en översyn av den:na
fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med de ändringar, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta
motionen I: 132; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 11—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Ang. statsbidrag till återbetalning av lån
ur jordbrukets maskinlånefond

1 denna punkt hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning samt med avslag
å motionerna 1:266 och 11:334, såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1958/59 finge beviljas statsbidrag
från anslaget till bidrag till återbetalning
av lån ur jordbrukets maskinlånefond å
tillhopa 300 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Bidrag till återbetalning av

lån från jordbrukets maskinlånefond för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 325 000 kronor; samt

B. att motionerna 1:266 och 11:334,
såvitt de avsåge prövning av frågan om
omdisposition av anslag under nionde
huvudtiteln till förmån för upplysningsoch
rådgivningsverksamheten, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 266, av
herr Franzén, och II: 334, av herr Wahrendorff,
i vilka motioner hemställts,
dels att riksdagen måtte medgiva en bidragsram
å 500 000 kronor, dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om prövning av den av lantbruksstyrelsen
i remissyttrande över
jordbruksanslagsutredningens betänkande
förordade omdispositionen av anslagen
under jordbrukets huvudtitel till förmån
för upplysnings- och rådgivningsverksamheten
vid pågående utredning.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Hermansson, Sundin
och Wahrendorff ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I:
266 och II: 334, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1958/59
finge beviljas statsbidrag från anslaget
till bidrag till återbetalning av lån ur
jordbrukets maskinlånefond å tillhopa
500 000 kronor.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Vid förevarande punkt
har jag jämte herr Sundin och herr
Wahrendorff en reservation som innebär
hemställan om ett anslag på 500 000
kronor. Bidragsramen har ju under senare
år uppgått till 1 miljon kronor, medan
den dessförinnan en följd av år utgått
med ännu större belopp. Nu bär
den s. k. jordbruksanslagsutredningen
kommit fram till ett förslag, som skulle
innebära en nedbantning till 300 000
kronor. Departementschefen har också
följt detta förslag.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. statsbidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets maskinlånefond

I detta sammanhang ber jag få hänvisa
till vad jordbrukets organisationer genomgående
har anfört som skäl för en höjning
av departementschefens förslag. Hushållningssällskapens
förbund har bl. a. anfört,
att det fortfarande finns behov
framför allt av vissa större maskiner,
t. ex. skördetröskor och andra dyrbarare
maskiner, och att det fortfarande är
nödvändigt med en stimulans. Förbundet
har kommit fram till att man i varje
fall måste räkna med ett belopp av
500 000 kronor. Även Riksförbundet
Landsbygdens folk — RLF — har reagerat
och anser faktiskt att förändringar till
det sämre bär inträtt, vilka skulle göra
ett gemensamt utnyttjande av maskiner
ytterligt angeläget. Det anser för sin del
att nuvarande bidragsram borde bibehållas.
Sveriges lantbruksförbund är
också betänksamt. Det har visserligen
sagt att det kan biträda en viss restriktivitet,
men att det inte kan vara med
om en nedprutning ända ned till 300 000
kronor.

Jag har, herr talman, den uppfattningen
att det genom förevarande anslag
har uträttats mycket gott för jordbruket
under gångna år, speciellt för småbruket.
Personligen har jag erfarenhet av
det och jag är övertygad om att det allt
framgent, även om medlen främst kommer
att gå till specialmaskiner, inte
minst för småbrukets del kommer att
finnas ett stort behov av ett större anslag
på denna punkt. Helt naturligt bör
det vara ett allmänt intresse att få eu
rationell mekanisering inom jordbruket
till stånd.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag få yrka bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hermansson siiger, att Kungl. Maj:t har
gjort en nedbantning av detta anslag från
1 miljon till 300 000 kronor. Man kan
naturligtvis säga att det här giiller en
bedömningsfråga. Kungl. Maj:t har på
grundval av utredningens förslag ansett,
att det kan räcka med dessa 300 000 kronor,
och motionärerna bär själva gått
med på en nedprutning till 500 000 kro -

nor. Kungl. Maj:ts och utredningens bedömning
kan ju vara lika riktig; det
kanske räcker med 300 000 kronor med
hänsyn till att utredningen också har
begärt en ändring av bestämmelserna så
att anslaget endast skulle utgå till specialmaskiner.
Ur den synpunkten kan
det vara riktigt att följa Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag och i fortsättningen
se hur det kommer att gestalta sig.

Herr Hermansson åberopar vissa av
jordbrukets organisationer, som har menat
att ett anslag på 300 000 kronor är
för litet. Topporganisationerna, t. ex.
Landsbruksförbundet, har dock varit
tveksamma och sagt, vilket även herr
Hermansson åberopade, att de kan biträda
en viss nedskärning ■—■ kanske inte
så stor som den utredningen föreslagit
men dock en prutning. Även lantbruksstyrelsen
har sagt att dessa bidrag
ekonomiskt sett egentligen inte har så
stor betydelse för den enskilde jordbrukaren.
Om jag får 130 kronor när jag
köper en maskin för 2 000 så är det klart
att det är pengar, men ekonomiskt sett
har det kanske inte någon avgörande
betydelse.

Med hänsyn till detta har utskottets
majoritet stannat för bifall till Kungl.
Maj :ts förslag. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående mom. A 1 av utskottets
i den nu förevarande punkten gjorda
hemställan samt särskilt beträffande utskottets
hemställan i övrigt.

I avseende å mom. A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. bidrag från statens avdikningsanslag

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
14 mom. A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Ang. bidrag från statens avdikningsanslag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning medgiva, att under
budgetåret 1958/59 finge beviljas
statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa 2 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:264 och 11:332, till Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

I de ovannämnda likalydande motionerna
1:264, av herr Lindblom, och II:
332, av herr Antby in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte upptaga förevarande
anslag med ett belopp av
2 500 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! För statens avdikningsanslag,
som behandlas under denna

punkt, är bidragsramen för närvarande
3 miljoner kronor. Nu har Kungl. Maj:t
föreslagit, att den skall sänkas till 2 mil oner

kronor. Ännu för två år sedan var
den 4 miljoner kronor. Det är alltså en
högst väsentlig försämring av möjligheterna
till dikning som här föreslås.

Detta är så mycket allvarligare som
ännu endast en mindre del av den svenska
åkerjorden är ordentligt dikad. Lantbruksstyrelsen
har också föreslagit att
bidragsramen skall vara oförändrad, 3
miljoner kronor, och att anslaget skall
uppföras med 4 miljoner kronor.

Med all säkerhet kan man påstå att en
mycket stor del av skördeskadorna under
förra hösten berodde på en alltför
dålig torrläggning av den svenska åkerjorden,
och med dessa skördeförluster i
färskt minne är det ganska svårt att förstå
hur man från ansvarigt håll kan föreslå
en sänkning, då det här gäller relativt
blygsamma belopp i förhållande
till de skador, som kan åsamkas den
svenska skörden genom att åkern icke
är tillräckligt dränerad. Jag skulle därför
vilja rikta mig till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet och
framhålla, att det vore synnerligen angeläget
att bidragsramen ökades under ett
kommande år, så att man kunde få litet
snabbare takt i arbetet på att få den
svenska åkerjorden i ett gott kulturtillstånd.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt med herr Osvald under denna
punkt. Utskottet ger i sitt utlåtande
till känna att det anser starka skäl föreligga
för den ändring, som har föreslagits
av Kungl. Maj:t beträffande detta
anslag, och denna ståndpunkt har vunnit
så gott som enhällig anslutning inom
utskottet.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att med dessa ord yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m.

Punkterna 17-19 även till skogs- och glesbygderna i Gävle borgs,

Kopparbergs och Värmlands lan.
Vad utskottet hemställt bifölls. Produktionsbetingelserna liksom för -

Punkten 20

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet gjorda framställning,
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 250 000 kronor;

2) att motionerna I: 265 och II: 333
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 265, av
herrar Jonasson och Franzén, samt II:
333, likalydande, av herrar Wahrendorff
och Eriksson i Bäckmora, hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte medgiva, att
bidrag skulle kunna utgå från anslaget
även till stöd åt grundkalkningsverksamheten,
tjurhållningen samt svin-, får- och
getaveln i Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands läns skogs- och glesbygder.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Wahrendorff, som ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna 1:265 och 11:333,
medgiva, att bidrag skulle ur anslaget
kunna utgå till stöd åt grundkalkningsverksamlieten,
tjurhållningen samt svin-,
får- och getaveln jämväl inom Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands läns
skogs- och glesbygder.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I motionerna I: 265 och
II: 333 har vi hemställt att bidrag till
grundkalkningsverksamheten, tjurhållningen
samt svin-, får- och getaveln
måtte utgå av anslaget till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.

hållandena i övrigt inom dessa områden
och inom de skogs- och glesbygder i
Norrland, vilka enligt förslaget erhåller
detta stöd, torde väl vara likartade. Jag
kan fördenskull inte anse det rättvist
att Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands
läns skogs- och glesbygder i framtiden
berövas detta stöd, som tidigare
utgått, allra helst som exempelvis seminverksamheten
ej kan utbyggas att omfatta
dessa områden på grund av alltför
långa avstånd till seminstationerna
och därmed katastrofalt ökade kostnader.

Hushållningssällskapens förbund har,
såsom framgår av nionde huvudtiteln,
ansett att bidraget också i fortsättningen
skulle utgå till dessa ändamål även
i de bygder som jag här har talat om.

Med anledning härav ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 under
punkten 20 avgivna, med nr 5 betecknade
reservationen av herr Harry
Wahrendorff.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag tror nog att alla inom
utskottet kan dela herr Jonassons uppfattning,
att jordbruket i Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands läns skogsoch
glesbygder i mycket arbetar under
samma förhållanden som jordbrukarna
i övre Norrlands glesbygder. I motionen
hemställer han emellertid, att bidrag
till de av honom uppräknade bygderna
skall kunna utgå från anslaget
under denna punkt, vilket ju är avsett
för produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland. Jag kan icke anse det vara
riktigt att på detta sätt inrymma ytterligare
tre län under detta anslag för
Norrland. Det skulle ju innebära att man
försvagar det anslag som hittills utgått
speciellt för jordbrukarna i övre Norrland,
vilka på grund av klimatiska förhållanden,
långa avstånd med därav följande
dryga fraktkostnader o. s. v. tvingas
arbeta under särskilt svåra förhållan -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

den. Om motionärerna i sin kläm hade
yrkat att anslaget skulle höjas i samma
mån som man här vill utvidga området
för anslaget, hade de kanske haft en
något starkare ställning, men något dyligt
yrkande framställs ju inte i motionen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 1 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 21—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Ang. gottgörelse till trädgårdsnäringen
för erlagd bensinskatt

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
för budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag
av 297 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

1:104, av herr Nord m. fl., samt
II: 115, av herr Rimås m. fl., i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om att åtgärder snarast
måtte vidtagas för att åstadkomma

den utvidgning av användningsområdet
för trädgårdsnäringens bensinskattemedel,
som föreslagits i motionerna;

b) I: 207, av herrar Hermansson och
Wahlund, samt II: 252, av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte
medgiva att utöver tidigare godkända ändamål
för bensinskattemedlens användning
bidrag måtte kunna beviljas dels
till upplysnings- och organisationsarbete,
som avsåge att främja ekonomiskt
samarbete bland trädgårdsodlarna, dels
till andelsföretag i trädgårdsnäringens
tjänst som vore nystartade eller eljest vore
i behov av tillfälligt ekonomiskt stöd,
dels till konsumentupplysnings- och avsättningsfrämjande
propagandaverksamhet,
dels till resestipendier till inom näringen
verksamma personer för studier
av betydelsefulla fackfrågor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett anslag av 297 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 104 och II: 115 ävensom I: 207
och II: 252 medgiva, att restituerade bensinskattemedel
finge disponeras jämväl
för av utskottet i punkten angivna ändamål.

Reservation hade anförts av herrar
Anderberg, Lage Svedberg, Bertil Andersson,
Hjalmar Nilsson, Gustafson i
Dädesjö, Andersson i Hyssna och Lindström,
fru Lindskog samt herr Franzén

1 Motala, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under

2 hemställa, att motionerna I: 104 och
11:115 ävensom 1:207 och 11:252 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Vid såväl 1956 som 1957
års riksdagar hade vi ingående diskus -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

sioner i frågan om gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt. Riksdagen beslöt att
restitution skulle medgivas och ett belopp
ställas till förfogande att användas
för trädgårdsnäringens bästa. Kungl.
Maj:t föreslår även i år, att riksdagen i
likhet med beslut tidigare år skall ställa
ett belopp av 297 000 kronor till förfogande
för detta ändamål och att beloppet
i fråga skall avräknas mot automobilskattemedel.

Motionärerna vill utvidga användningsområdet
för trädgårdsnäringens
bensinskattemedel. Vi reservanter anser
dock, att man ännu någon tid bör avvakta
erfarenheterna av dessa medels användning.
Därtill kommer att lantbruksstyrelsen
igångsatt en förnyad stickprovsundersökning
i avsikt att erhålla
bättre underlag för en beräkning av de
belopp, som årligen bör restitueras till
trädgårdsnäringen. Det har ju framförts
ganska stark kritik mot hela detta anslag,
och det har gjorts gällande att det
inte finns tillräckligt underlag för fastställande
av det belopp som här ställs
till trädgårdsnäringens förfogande. Nu
skall emellertid som sagt en ny undersökning
komma till stånd.

Vi reservanter anser att man under
den tid, då denna undersökning pågår,
icke bör ändra storleken av detta anslag.
Vi har därför följt Kungl. Maj :ts
förslag och inte velat utvidga användningsområdet
för trädgårdsnäringens
bensinskattemedel förrän man fått säkrare
underlag för beloppets beräkning
och större erfarenheter på användningen
av detsamma. Vi har inte lyckats få
utskottets majoritet med oss i vår uppfattning.
Sammanlagt nio ledamöter av
utskottet har därför avgivit en reservation,
vari vi med stöd av det förslag,
som Kungl. Maj:t lämnat, hemställer om
bifall till Kungl. Maj ds yrkande.

.lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid den denna
punkt fogade reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! År 1956 beslöt riksdagen
att restitution skulle utgå på den bensin

som trädgårdsnäringens utövare inköpt
för sina jordfräsar. Man var uppenbarligen
överens om att det fanns skäl för
att sådan restitution skulle utgå, eftersom
dessa redskap endast användes på
trädgårdsjorden och inte alls användes
på landsvägarna. Emellertid ansågs det
omöjligt att individuell restitution skulle
erhållas och därför infördes en kollektiv
restitution, något som förekommer
också på andra områden, t. ex. fisket.

Vad vi nu inte varit eniga om i utskottet
är, hur de pengar som restitueras
skall användas. Från utskottsmajoritetens
sida hävdas, att trädgårdsnäringens
utövare skulle ha ett ord med i laget när
det gäller användningen av dessa pengar.
Man har också från lantbruksstyrelsens
sida framkommit med förslag till en
del ändamål vilka —- såvitt jag förstår
— är mycket angelägna, och det har ju
motionärerna också angivit i sin motion.
Det kan nämnas, att det för fiskerinäringen
utgår restitutionsmedel till
just sådana ändamål som de nu i motionen
föreslagna. Inom fiskerinäringen
får man alltså använda de pengar det
där gäller till motsvarande ändamål, och
då tycker man att det är litet egendomligt
att inte detsamma skulle gå för sig
här.

Nu beslöts det, som reservanterna också
säger, av riksdagen år 1956, att dessa
medel skall kunna få anviindas för sådana
ändamål, som inte på annat sätt
är tillgodosedda genom statsanslag. Men
jag vill påpeka, att vad som står refererat
i reservationen beträffande det beslutet
inte är riktigt komplett. Reservanterna
skriver, att 1956 års riksdag fastställt
alt åtgärder, som vidtages med anlitande
av dylika medel, skall avse trädgårdsnäringens
allmänna behov. Jag har
emellertid tittat i utskottsutlåtandet från
1956 och där står att de skall »i första
hand anviindas» för dessa ändamål. Orden
»i första hand» har fallit bort i reservanternas
skrivning. Det föreligger
dock en liten skillnad härvidlag.

Herr Anderberg sade att grunderna
för beräkningen av det belopp, som kollektivt
skall restitueras, är något osäkra
och att man alltså behöver göra en un -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. gottgörelse till trädgårdsnäringen för
dersökning för att få fram bättre grunder.
Det är möjligt. Jag tycker emellertid
att det har rätt litet att göra med frågan
om fördelningen av pengarna. Det
är ju två skilda saker. Grunderna för
beräkningen kan ju inte inverka på ramen
för användningen och tas som intäkt
för att inte gå med på en utvidgning
av användningen.

Det är på de grunder, som jag nu har
belyst, som utskottets majoritet funnit
att mycket starka skäl talat för ett bifall
till motionen. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Innan kammaren går
att ta ställning till den här frågan känner
jag mig faktiskt uppfordrad att litet
grand fylla ut den beskrivning, som
herr Larsson gav beträffande förutsättningarna
för de beslut som fattades såväl
av 1956 års som 1957 års riksdag.

De grundläggande principer som båda
dessa riksdagar fastställde kan lämpligen
formuleras på följande sätt:

För det första avsågs ändamål för vilka
anslag inte kan påräknas på riksstaten.

För det andra avsågs att åtgärden
skall vara av mera allmän natur samt av
påtaglig praktisk betydelse för näringen.

För det tredje avsågs att anslag till
åtgärden skall beviljas som allmänt kostnadsbidrag
och att särskilda anslag inte
bör kunna påräknas för exempelvis anställande
av personal.

Den fjärde av de grundläggande principerna
i dessa beslut är, att anslag ej
får föranleda att konkurrensförhållandena
inom branschen påverkas.

I fråga om gottgörelsen till trädgårdsnäringen
är riksdagens beslut specificerade
till ett bestämt antal ändamål, nämligen
:

Stöd åt trädgårdslaboratorier.

Tillfälliga försöks- och forskningsuppgifter
på trädgårdsnäringens område.

Åskådningsmateriel för rådgivningsoch
upplysningsverksamheten.

Genomförande av arbetstids- och metodstudier.

erlagd bensinskatt
Stöd åt standardiseringsarbete.
Tillfälliga kurser för trädgårdsnäringens
företagare och arbetstagare.

Tillfälliga utredningar och undersökningar
på trädgårdsnäringens område,
t. ex. statistiska sådana.

Slutligen skall bidrag också kunna utgå
för anordnande av för olika produktionsområden
gemensamma packningsoch
sorteringslokaler.

Ser man då till vad utskottet har förordat
i år i utlåtandet finner man, att
det på flera punkter rubbar de grundläggande
principer, som riksdagen ändock
så specificerat har uttalat sig för.
Såsom reservanterna framhållit, strider
utskottets förslag mot de grundläggande
principerna först och främst därigenom,
att utskottet avser att ge tillfälligt ekonomiskt
stöd till andelsföretag. Dessutom
avses företag med mer lokal anknytning.
Att företag av den beskaffenheten inte
kan komma till stånd i betydande delar
av landet, torde väl utan vidare stå klart,
och därmed är den lokala begränsningen
i utskottsmajoritetens ståndpunkt given.
Det torde väl heller inte råda någon tvekan
om att med den utvidgning av användningen,
som utskottsmajoriteten har
tänkt sig, skulle konkurrensförhållandena
inom branschen avsevärt påverkas.

Vad sedan beträffar det av utskottsmajoriteten
förordade stödet av upplysnings-
och organisationsarbete skall som
bekant själva organisationsfrågan behandlas
i den utredning som inom kort
kommer att tillsättas på trädgårdsområdet.
I detta sammanhang bör kanske tillfogas
att det statliga stöd till uppbyggnad
av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse,
som lämnades i början på
1930-talet, tillkom vid en tidpunkt då
jordbruket befann sig i ett verkligt nödläge,
ett nödläge av sådan beskaffenhet
att något motsvarande knappast kan påstås
föreligga för närvarande när det
gäller trädgårdsnäringen. Olyckligtvis —
sett ur trädgårdsnäringens egen synpunkt
— förhåller det sig också på det
sättet att denna näring saknar en central
organisation. Om trädgårdsnäringens
allmänna intressen skall tillgodoses genom
bidrag av ifrågavarande medel, vem

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. gottgörelse till

eller vilken organisation skall i så fall
svara för användningen av de pengar
som utskottsmajoriteten förordar skall
anslås till detta ändamål? Ur praktisk
synpunkt är utskottets anvisning i detta
fall näppeligen värd någonting, eftersom
man inte är på det klara med vem som
skulle ha hand om den här uppgiften.

Det ingår också i bilden att för de ändamål
på konsumentupplysningens område,
som utskottsmajoriteten anser att
restitutionsmedel bör användas till,
finns redan på riksstaten upptagna högst
betydande belopp. Jag kan bara nämna
att på riksstaten fr. o. m. budgetåret
1956/57 finns uppförda ett särskilt anslag
för konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning på 400 000 kronor,
ett anslag till statens institut för konsumentfrågor
på 765 000 kronor och ett
anslag till statens konsumtionsråd på
70 000 kronor. De ändamål, som här tillgod
osetts i riksstaten, har alltså riksdagen
ansett icke böra främjas via den
anslagsform som nu är i fråga. Utskottsmajoritetens
förslag står alltså i uppenbar
strid emot en av de väsentliga och
grundläggande principer som riksdagen
fastställde åren 1956 och 1957.

Även till studieresor, som nu förordas
av utskottet såsom användningsändamål,
finns ett särskilt anslag upptaget under
nionde huvudtiteln, nämligen till reseunderstöd
för studier på jordbrukets område.

Alla dessa skäl talar för att det knappast
finns välgrundade anledningar att
nu utvidga användningsområdet för ifrågavarande
medel på det sätt som utskottsmajoriteten
förordar.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Ilerr talman! Jag tycker att statsrådet
på ett utmärkt sätt belyste behovet av
hjälp till organisationsarbetet inom trädgårdsnäringen.
Statsrådet påpekade ju,
att det inte finns någon organisation som
skulle kunna ta hand om medel som
kunde ställas Ull förfogande ur restitutionsfonden.
Då är det av vikt att ekonomisk
hjälp erhållcs för tillskapande
av en dylik organisation.

trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

Herr statsrådet nämnde också att trädgårdsnäringen
inte för närvarande befinner
sig i ett nödläge liknande det
som rådde inom jordbruket på 1930-talet.
Nej, det gör den kanske inte. Men det
är nog bekant för alla och även för herr
statsrådet att trädgårdsnäringen dock
kämpar med stora svårigheter.

Att användningsområdet efter hand utvidgas
tycker jag är ganska naturligt.
När riksdagen beslöt att trädgårdsnäringen
skulle få restitution av bensinskatt
och att denna skulle ges kollektivt
—- om var och en hade fått restitution
individuellt, hade de ju kunnat göra med
pengarna vad de ville — var det ju nödvändigt
att man till en början bestämde
att pengarna skulle få användas till de
och de ändamålen och inte till några
andra. Men det beslutet gällde ju endast
för ett år i sänder. Nu har det visat
sig föreligga behov av medel till
en del andra ändamål än de, som tidigare
tillgodosetts, och i vissa fall kanske
också till komplettering av de statsbidrag
som utgår. Inte ens år 1956 menade
man att det skulle vara omöjligt att använda
dessa medel till ändamål, för
vilket statsbidrag utgick, utan det sades
endast att pengarna i första hand
borde gå till sådana ändamål för vilka
statsbidrag inte utgår i annan ordning.

För övrigt är väl inte riksdagen år
1958 bunden av vad som i detta fall
beslöts 1956 och 1957? Besluten gäller
ju för ett år i taget. Jag tycker också
att det är lämpligt att utvidgningen av
detta användningsområde sker så småningom.

Vad är det nu motionärerna begärt
och utskottsmajoriteten tillstyrkt? Jo,
man anser att användningsområdet skall
utvidgas i fyra avseenden. Enligt motionärernas
mening bör bidrag även kunna
beviljas för det första till upplysnings-
och organisationsarbete, som avser
att främja ekonomiskt samarbete
bland trädgårdsodlarna — och det är
ju bestyrkt av herr statsrådet att en del
behöver göras på det området — och
för det andra till andelsföretag i trädgårdsnäringens
tjänst, som är nystartade
eller eljest är i behov av tillfälligt eko -

Nr 11

Onsdagen den 26 inars 1958

Ang. gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt

nomiskt stöd. Beträffande den sista frågan
skulle det ju kunna tänkas att vissa
områden blev ensidigt gynnade, men
lantbruksstyrelsen har ju dock hand om
fördelningen av dessa medel, och under
sådana förhållanden behöver vi väl
knappast riskera att en del områden blir
ensidigt gynnade. För det tredje bör
bidrag också kunna utgå till konsumentupplysnings-
och avsättningsfrämjande
propagandaverksamhet samt slutligen för
det fjärde till resestipendier.

Om man betraktar dessa medel som
trädgårdsnäringens egna och det från
näringens eget folk och från lantbruksstyrelsens
sida anses, att pengarna behövs,
tycker jag nog ändå att det är
ganska naturligt att riksdagen skulle kunna
gå med på den föreslagna utvidgningen
av användningsområdet.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skall bara med ett
par ord kommentera herr Larssons synpunkter.

Det är riktigt — oavsett om det är på
ett utmärkt eller mindre utmärkt sätt
konstaterat och oavsett från vilket håll
det sker —- att trädgårdsnäringen är i
behov av en samlande organisation. Men
herr Larsson i Svalöv vet lika väl som
jag hur splittrad organisationen är på
detta område. Om medelsanvändningen
vidgas till de mycket vidsträckta regioner,
som herr Larsson tänkt sig, är det
ingen tvekan om att man föregriper
bland annat den allmänna trädgårdsutredning,
som jag i mitt förra anförande
tillät mig avisera kommer inom kort och
som även riksdagen önskat.

Man måste först klara det organisatoriska
problemet. Splittringen exempelvis
inom den delegation i lantbruksstyrelsen,
med vilken styrelsen skall samråda
i trädgårdsfrågor, är ju välbekant
och bestyrker redan den, att man inte
obetänksamt bör utvidga användningsområdet
för dessa medel; det kanske
skulle förorsaka att denna splittring, som
behöver utjämnas, i stället skulle öka.

Det är närmast av dessa skäl som jag
tror att det är utomordentligt välbetänkt

att avvakta organisationsfrågans utveckling
med hänsyn till vilken ståndpunkt
den bebådade utredningen kan komma
att intaga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i denna punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
28, mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ja — 61;

Nej — 69.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 29—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Anslag till statens växtskyddsanstalt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1958/59, dels
ock till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 1 212 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

I: 100, av herr Osvald m. fl., likalydande
med 11:116, av herr Hansson i
Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om fullt utarbetade
förslag till 1959 års riksdag dels om ett
resistensbiologiskt laboratorium, förlagt
till Skåne, dels om förstärkning av växtskyddsanstaltens
nematod- och viruslaboratorier; b)

I: 138, av fru Nilsson, samt II: 164,
av herrar Björkänge och Eriksson i
Bäckmora, likalydande, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte till Statens
växtskyddsanstalt: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 222 200 kronor varav 10 000
kronor skulle få användas för undersökningar
rörande förekomst av nematoder
i jordgubbsodlingar inom Finnerödja—
Rudskoga—Nysundsområdet.

Utskottet hade i den no förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna I: 138 och II: 164,

Anslag till statens växtskyddsanstalt

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

b) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 1 212 200 kronor;

B. att motionerna I: 100 och II: 116,
såvitt däri yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
fullt utarbetade förslag till 1959 års riksdag
om ett resistensbiologiskt laboratorium,
förlagt till Skåne, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna 1:100 och 11:116,
såvitt däri yrkats, att riksdagen måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
fullt utarbetade förslag till 1959 års riksdag
om förstärkning av statens växtskyddsanstalts
nematod- och viruslaboratorier,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Växtsjukdomar och skadeinsekter
åsamkar vårt jordbruk förluster,
som i genomsnitt torde kunna beräknas
till ett värde av omkring 300
miljoner kronor per år. Det är då ganska
egendomligt, att man från statsmakternas
sida inte ägnar någon större uppmärksamhet
åt växtskyddets behov och
ser till att växtskyddsverksamheten får
möjligheter att bekämpa växtsjukdomarna
på ett mer effektivt sätt än som för
närvarande är möjligt.

När svåra skördeskador inträffar —
som t. ex. i höstas, då skadorna beräknades
till omkring 150 miljoner -—■ måste
man ingripa med extraordinära åtgärder
och ge betydande belopp till de jordbrukare,
som lidit förluster. Vore det inte
betydligt större anledning att ge litet rikligare
anslag för att svåra förluster skulle
kunna undvikas? Vi hade t. ex. 1951
en mycket svår svartrost på vetet, som
förorsakade förluster, vilka beräknades
till ett värde av omkring 120 miljoner
kronor. De förlusterna kunde ha undvikits,
om man haft vetesorter, som varit
motståndskraftiga mot svartrosten.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till statens växtskyddsanstalt

Växtsjukdomarna och skadeinsekterna
kan bekämpas på flera olika sätt. Man
kan genom lämpliga odlingsåtgärder se
till att kulturväxterna gynnas så mycket
som möjligt. Man kan genom direkta bekämpningsåtgärder,
t. ex. med kemiska
medel, göra mycket för att skydda växterna
och oskadliggöra skadegörarna.
Och slutligen kan man tillämpa biologiska
bekämpningsmetoder, bland vilka den

s. k. resistensförädlingen är mycket betydelsefull.
För att i någon mån belysa
vilka fördelar man kan vinna genom en
resistensbiologisk forskning och därtill
knuten resistensförädling kan jag nämna,
att man i Kanada — där man haft
mycket stora svårigheter med svartrosten
på vårvetet — år 1944 gjorde en beräkning
av de kostnader förädlingsarbetet
mot svartrosten hade dragit och därvid
fann, att dittills hade offrats totalt
2 miljoner dollars på resistensförädling,
samtidigt som den årliga vinsten av förädlingsarbetet
beräknades uppgå till ett
värde av inte mindre än 27 miljoner dollars.

Det var i syfte att förbättra våra möjligheter
att genom resistensförädling bekämpa
växtsjukdomarna, som en utredning
gjordes under skogs- och lantbruksakademiens
ledning, vilken drog upp vissa
riktlinjer för arbetet och även framlade
ett utarbetat förslag till frågans lösning.
En sådan resistensbiologisk forskning
och därtill knuten resistensförädling
är verkligen i allra högsta grad av
behovet påkallad. Vår svenska växtförädling,
som ju tidigare intog en ledande
plats, har bl. a. i fråga om resistensförädlingen
kommit långt efter den man har

t. ex. i Förenta staterna.

Nu säger utskottet — inte under denna
punkt utan under punkt 81 i utlåtandet
— om det förslag beträffande resistensförädlingen,
som framlades av den
nämnda utredningen och som även
framlagts bl. a. av statens växtskyddsanstalts
styrelse, att på åtskilliga punkter
ytterligare klarlägganden erfordras, innan
slutlig ställning kan tagas till hela
frågekomplexet. Utskottet säger, att härtill
kommer, att flera av de problem på
området, vilka måste lösas före ett dy -

likt ställningstagande, uppenbarligen är
av komplicerad natur.

Vad är det nu för punkter, som synes
utskottet dunkla? Det är egentligen endast
två punkter, som har redovisats.
Den ena gäller frågan om förläggningen.
Det har nämligen föreslagits dels en förläggning
till Svalöv, dels en förläggning
till Åkarp. Frågan är faktiskt inte svårare
än att Kungl. Maj:t nu skulle kunna
ta ställning till den. Det spelar ingen
roll, om forskningen förlägges till den
ena eller andra platsen; allt vad som behövs
är att Kungl. Maj:t nu tar ställning
till frågan.

Den andra punkten, som nämnts, är
att det inte är klart, hur arbetsuppgifterna
skall fördelas mellan lantbrukshögskolans
institution för växtsjukdomslära
och statens växtskyddsanstalt. Emellertid
är den frågan redan löst. I båda
institutionerna är man fullt på det klara
med hur man skall fördela arbetsuppgifterna,
och det hade endast erfordrats,
att utskottet exempelvis hade satt sig i
förbindelse med växtskyddsanstalten
respektive institutionen för växtsjukdomslära
för att få full klarhet i fråga
om arbetsfördelningen.

Jag skulle till de vinster, som man kan
göra genom resistensbiologisk forskning
och resistensförädling vilja lägga ytterligare
ett exempel. Vi måste för att skydda
potatisen mot bladmögel och brunröta
bespruta den med t. ex. kopparpreparat
eller andra preparat. Om vi inskränker
besprutningarna till en besprutning
per vegetationsperiod, torde vi kunna
räkna med att detta drar för det svenska
folkhushållet en kostnad av ungefär 10
miljoner kronor per år. En besprutning
är emellertid inte tillräcklig för att vara
på den säkra sidan, utan det skulle
behövas flera, och då kommer vi upp till
en kostnad på flera tiotol miljoner kronor.
Genom att få fram mera resistenta
sorter skulle vi i mycket hög grad kunna
minska de kostnader, som måste nedläggas
för att skydda potatisen mot allvarliga
skador.

Det är därför ytterligt angeläget, att
frågan om den resistensbiologiska forskningen
och resistensförädlingen snarast

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

löses. Det motstånd, som rests från en
del håll, är nu praktiskt taget övervunnet.
Högskolans styrelse har visserligen
talat om att det inte är klart med arbetsfördelningen
mellan institutionerna,
men den frågan är, som jag nyss sade,
redan klar. Då det från alla håll påpekats
och då utskottet säger, att det här
är ett angeläget behov, borde det väl ha
varit möjligt att gå på den linje, som angivits
i motion nr 100 i denna kammare,
i vilken kräves att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om fullt utarbetade förslag till
1959 års riksdag om ett resistensbiologiskt
laboratorium, förlagt till Skåne,
jämte riktlinjer och anslagsbehov för systematisk
resistensförädling vid våra
växtskyddsanstalter.

Till detta skulle jag vilja lägga ett par
ord i fråga om övriga anslagsäskanden
beträffande statens växtskyddsanstalt. Vi
har två grupper av skadegörare, som under
senare år har blivit ett allt svårare
hot mot vår växtodling. Det är nematoderna
och virus. Jag tror att det i fråga
om båda två kan med full bestämdhet
påstås, att det är ett mycket angeläget
önskemål att vi får bättre möjligheter
att skydda oss mot dessa skadegörare, eftersom
de, som jag sade, håller på att bli
ett allt allvarligare hot mot vår växtodling.
Jag tror att man säkerligen kan
uppskatta de skador som av virussjukdomarna
förorsakas enbart på potatis till
minst 20 procent av vår potatisskörd.
Det vill med andra ord säga, alt förlusten
motsvarar en kvantitet av ungefär
400 000 ton potatis per år. Vore det inte
riktigt att förstärka våra möjligheter både
till forskning och till direkta bekämpningsåtgärder,
så att vi kunde undvika
förluster av denna storleksordning och
på det sättet verkligen åstadkomma en
nationalekonomisk vinst? I den motion,
som jag nyss nämnde, nr 100 i första
kammaren, kräves det också, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om fullt utarbetade
förslag till 1959 års riksdag om förstärkning
av växtskyddsanstaltcns ncmatod-
och viruslaboratorier.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall

(I Första kammarens protokoll 1958. Nr 11

Anslag till statens växtskyddsanstalt
till yrkandena i motion nr 100 i första
kammaren.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Den fråga, som här behandlas,
finns också redovisad under
en annan punkt i utlåtandet, nämligen
punkt nr 81, som gäller bidrag till Sveriges
utsädesförening i Svalöv. Vi får
väl här ta upp hela det föreliggande
problemet till diskussion.

Jag har skrivit under herr Osvalds
motion nr 100 i denna kammare, och
mitt intresse för denna fråga är således
mycket stort. Jag får kanske säga att
mitt intresse för frågan väcktes för åtskilliga
år sedan, då den s. k. Bollnässjukan
härjade i min hemtrakt. Jag hade
tillfälle att under många år följa denna
fråga, eftersom jag var med i hushållningssällskapets
kommitté för detta
spörsmål, och jag har därför också sett
vilka skadeverkningar som bara denna
del av växtsjukdomarna kunde åstadkomma.
Sjukdomen var till en början
lokaliserad till bollnäsorten men spred
sig ut i länet och kom även till Värmland
och Dalarna. Skadorna har uppskattats
till bortåt ett par miljoner kronor
per år, och det var många jordbrukare,
som ekonomiskt drabbades mycket
hårt av denna växtsjukdom.

Jag har också fått klart för mig en
annan sak när det gäller denna fråga,
och det är vilken svårighet det varit att
komma till rätta med sjukdomen. Man
visste, hur sjukdomen yttrade sig — i
detta fall var det på det sättet, att axet
växte upp, men sedan orkade det inte
längre och det blev ingen kärna i axet.
Det är svårt att genom grundforskning
och försöksverksamhet komma underfund
med alla de orsaker som man har
att räkna med. För att kunna komma
till rätta med problemet måste man först
känna till orsakerna. Först därefter kan
man undersöka vilka bekämpningsmedel
man bör använda.

Jag vill säga att jag i största utsträckning
delar de synpunkter, som herr Osvald
här har framfört ang. växtsjukdomarna,
och jag tror också att alla inom
utskottet bär den uppfattningen, att det

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till statens växtskyddsanstalt
här verkligen föreligger ett stort problem.
Det gäller hundratals miljoner kronor,
och de skador som kan uppstå blir
särskilt för de enskilda jordbrukarna
synnerligen kännbara.

Nu är det riktigt som här har påpekats,
att det företagits utredningar i
dessa frågor och att man också ungefär
börjar få klarhet om hur man vill ha
det. Men ändå har betänkligheter redovisats
från vissa håll. Man anser, som
herr Osvald här nämnde, att fördelningsproblemet
kanske inte är fullt klarlagt.
Det gäller inte bara fördelningen mellan
växtsjukdomsinstitutionen vid lantbrukshögskolan
och växtskvddsanstalten utan
också, särskilt när det gäller resistensförädlingen,
mellan Svalöv och Weibullsholm
samt i viss mån också Balsgård.

Det är detta som gjort att jag här har
gått med på utskottets skrivning, även
om det delvis innebär ett avslag på den
motion som jag skrivit under. Herr Osvald
är väl insatt i dessa frågor och
kan sålunda taga ståndpunkt till dem.
Det är emellertid helt naturligt, att man
inte inom jordbruksutskottet kan ha samma
orientering i dessa frågor och att
utskottet inte kan veta hur långt utredningarna
har kommit. Därför menade utskottet,
att när vissa remissinstanser ansåg
att ytterligare utredningar och överläggningar
behövde företagas, så borde
också detta ske.

Jordbruksministern säger i departementschefsyttrandet
under punkten 81,
att han anser att det är nödvändigt att
hela resistensfrågan, både när det gäller
forskning och förädlingsverksamhet,
löses i ett sammanhang. Denna uppfattning
torde också vara riktig, särskilt
emedan investeringar behövs. Det måste
företagas investeringar för bl. a. laboratorieverksamheten.
Därtill kommer
att man också måste få till stånd en
verklig samordning och klarare linjer
beträffande avvägningsfrågorna, innan
man kan taga definitiv ståndpunkt i dessa
spörsmål.

Men jag vill framhålla vad utskottet
sagt både under denna punkt och under
punkten 81, nämligen att det är mycket
angeläget att komma fram till en snar

lösning. T. o. in. en så försiktig institution
som statskontoret har i sitt yttrande
ansett, att det här är fråga om en mycket
angelägen uppgift. Jag vill därför säga
till jordbruksministern, som inte nu är
här men som kanske ändå kommer att
få reda på det, att vi inom utskottet förutsätter,
att man både från jordbruksministerns
och departementets sida söker
påskynda lösningen av denna fråga
så mycket som möjligt och att man också
söker få fram de erforderliga resurserna
för att på bred front kunna angripa
växtsjukdomarna och komma till
rätta med dem.

Visserligen är det så, herr talman, att
man i dagarna läser i tidningarnas ledarspalter
om överskottet på smör och
andra jordbruksprodukter, och kanske
säger någon, att staten väl inte skall
satsa så mycket på att ytterligare öka
produktionen. Men jag vill, herr talman,
sluta med att säga, att det väl bör finnas
bättre lösningar beträffande jordbrukets
överskottsproblem än att låta
kvalster och andra svampar och insekter
äta upp en del av vår skörd!

Häri instämde herr Hansson, Nils,
(fp).

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag skall be att få samma
frihet som föregående talare att syssla
med de båda punkter i utskottsutlåtandet,
vari frågorna om resistensbiologisk
forskning och resistensförädling
m. m. förekommer.

Efter herr Jonssons anförande kanske
man skulle tycka att man inte ytterligare
behövde skynda på det hela, därför
att utskottets skrivning är mycket
välvillig och positiv, och därtill kommer
också det uttalande, som herr Jonsson
nyss gjorde. Man borde då kunna tro,
att denna fråga snart skall lösas. Men
jag kan inte frigöra mig från uppfattningen,
att det här finns ett par faktorer,
som gör, att frågan ganska mycket
kommer att ligga i det ovissa.

Sålunda har utskottet ju här redovisat
bl. a. högskolestyrelsens yttrande. Det
är ju väl känt för herr Jonsson, och han

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

berörde det ju själv. Detta högskolestyrelsens
yttrande går ju ut på att man
inte bör få till stånd en lösning, förrän
man kan få fullständig samordning av
hela problemet. Det skulle i och för sig
inte heller vara så betänkligt, men sedan
kommer man i hänvisningarna fram
till vad 1956 års jordbruksutredning här
har låtit förstå, nämligen att den kommer
att behandla nematodforskningen
och dess utbyggnad. Det är ju på sätt
och vis en del av hela detta komplex.
Om man skall vänta på 1956 års jordbrukshögskoleutrednings
resultat, vet
man inte när man kan komma till den
samordning som man varit så nära att
nå. I statskontorets yttrande säges att
lantbrukshögskolan, som för närvarande
icke bedriver några undersökningar
av ifrågavarande slag, har planer på
inrättande av ett nematodlaboratorium
vid högskolan. Jag är rädd för att här
skymtar prestigesynpunkter som så ofta
finns inom olika institutioner och även
så ofta hindrar en ordentlig samordning
av deras arbete. Jag skulle bli mycket
till freds om jag kunde bli lugnad på
den punkten. Tyvärr måste jag hysa
vissa farhågor.

Jag skulle också vilja rikta en fråga
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om hur snart man
kan räkna med att 1956 års jordbrukshögskoleutredning
kommer med sina
förslag. Det antyddes eller låg i alla
fall i luften att utredningen skulle vara
färdig ungefär vid årsskiftet. Skall den
nu få eller ta sig an helt nya uppgifter
vet man väl inte hur det går med samordningen
av resistensbiologisk forskning
och resistensförädlingen.

Alltså, herr talman, för jag bär i debatten
in farhågan för ett uppskjutande
av frågan, trots vad utskottet har sagt.
Flera år har utskottet begärt förslag och
åtgärder, men hittills utan resultat. Jag
skulle vilja framhålla för jordbruksministern
att denna fråga är så brännande,
att inte några prestigesynpunkter mellan
de olika institutionerna får lägga hinder
i vägen, .lag har sällan sett ett lag
vetenskapliga forskare och ivriga vetenskapliga
arbetare så besvikna och ledsna

Anslag till statens växtskyddsanstalt
som kommitterade, när de fick reda på
att det inte heller vid årets riksdag skulle
gå att få någon lösning på denna fråga.
Man hade kommit fram till ett samordningsprogram.
Alla ville hjälpas åt. Institutionen
för växtsjukdomslära i Ultuna
hade ingenting emot anordningen
utan förklarade sig villig att på allt sätt
hjälpa till. En förläggning till Ultuna,
om det skulle bli fråga om en avsevärd
del av dessa forskningsuppgifter, kommer
naturligtvis att ta ganska lång tid.
Det dröjer innan man får förslagen på
bordet och får anslag och byggnader.
Hela frågan kommer att förskjutas i onödan.
Det är därför som det är mycket
angeläget att inte låta sådana prestigesynpunkter,
som jag här har förklarat
mig vara rädd för, inverka på det hela.

Om man har kommit därhän att alla,
trots bristande resurser, vill hjälpas åt
och anpassa sig efter varandras arbete,
då har man en sådan grund att det inte
skulle ha varit någon som helst risk att
sätta i gång med det hela. Jag delar herr
Osvalds uppfattning att det mycket väl
skulle ha gått att bygga på det förslag
som den gemensamma kommittén har
kommit fram med.

Nu vet man som sagt inte, hur det
kommer att gå. Men jag vill i alla fall
rikta en vädjan till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet att
inte låta någon möjlighet gå sig ur händerna
att bär komma fram till ett snabbt
positivt resultat. Redan nu torde en viss
skada ha skett, ty man vet inte, om de
fondpengar som man hade i utsikt att få
till hjälp vid anordnandet av laboratorier
och dylikt, längre kommer att stå
till buds. Det kan bli något dyrare än
det skulle blivit med den föreslagna lösningen.
Men det är i alla fall en sekundär
fråga. Ilär iir huvudsaken att det
blir någonting av. Frågan är så viktig
att den inte tål några onödiga uppskov.

I detta anförande instiimde herr Ohlsson,
Ebl>c, (h).

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag förlänger debatten, kanske ändå

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till statens växtskyddsanstalt
utan att kunna svara på de konkreta frågor
som herr Domö nu senast har riktat
till mig.

När jordbrukshögskoleutredningen
blir färdig med sitt arbete, är jag ur
stånd att lämna något besked om. Jag
tror att utredningen själv är medveten
om de viktiga uppgifter den har sig förelagd,
men samtidigt måste jag tillfoga
att frågan i och för sig måhända inte har
uteslutande samband med jordbrukshögskoleutredningens
arbete, utan den kan
måhända också ses vid sidan därav. Det
råder väl egentligen inte några delade
meningar mellan herrar Osvald, Jonsson,
Domö och mig om hur värdefull, hur
viktig och betydelsefull den resistensbiologiska
forskningen och resistensförädlingen
i själva verket är, men frågan är
ändå inte så enkel. Om min vän herr
Osvald tillger mig, vill jag gärna erinra
om att det kanske inte är så enkelt
som att det bara är två dunkla punkter
som dessutom inte skulle vara större än
att de lätt kunde klaras upp. Herr Osvald
begränsar problematiken till att
gälla för det första frågan om förläggningsorten:
Svalöv eller Åkarp — det är
bara att bestämma sig! — och för det
andra fördelningen av arbetsuppgifterna
— och problemet skulle vara löst! Det
är på den sista punkten jag vill sätta en
bock i kanten.

Det må vara hänt i och för sig att två
parter är överens om fördelningen av
arbetsuppgifterna sinsemellan, men man
får också tillmäta en tredje part, det allmänna,
ett visst intresse av hurdan fördelningen
av arbetsuppgifterna blir, i
överensstämmelse med de instruktioner
som gäller exempelvis för växtskyddsanstalten.
Den får inte överbeläggas med
arbetsuppgifter. Detta är en central och
väsentlig uppgift, men det är, menar jag,
inte tillräckligt att de båda parter det
här är fråga om, lantbrukshögskolan och
växtskyddsanstalten, är överens om arbetsfördelningen.
Jag tror att man också
måste ta med statsmakterna i det sammanhanget.

För övrigt behöver jag inte göra någon
hänvisning till det statsfinansiella
läget. Det är denna kammares ärade le -

damöter så väl insatta i, att det är överflödigt.
Jag skulle likväl önska säga att
för min personliga del tror jag att växtförädlingsarbetets
tilltagande och naturliga
anspråk på stöd från det allmännas
sida, liksom också frågan om den resistensbiologiska
forskningen och resistensförädlingen
kanske bör ses sammankopplad
med frågan om den licensavgift
som har diskuterats men knappast rönt
nämnvärt bifall från remissinstanserna.
De närmast berörda synes numera ha
kommit till en positivare uppfattning i
det här fallet.

Jag tror att den fråga, som vi nu senast
diskuterat, inte utan vidare kan
kopplas bort från den form av självfinansiering
som vi väl ändå förr eller senare
måste genomföra i anslutning till
förhoppningarna om att man också här
uppnår en internationell överenskommelse.
I så fall gissar jag att vi inte har
någon anledning att komma i efterhand.

Jag har velat säga detta i anslutning
till den pågående debatten. Det är inte
heller fråga om att de donationsmedel,
som herr Domö bl. a. talade om, skulle
representera hela den kostnad som vi
bör räkna med. Det är gott och väl att
det finns donationsmedel tillgängliga
även framdeles för detta ändamål, mea
de avlönings- och driftkostnader som det
fortsatta arbetet skulle komma att pÄfordra
är inte medräknade men måste
dock ingå i bilden innan man forcerar
fram den här frågans lösning.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag noterade med mycket
stor tillfredsställelse, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
konstaterade, att det inte råder
några delade meningar mellan honom
och oss som vill ha fram ett resistensbiologiskt
forskningsinstitut och därtill
knuten resistensförädling. Men då, herr
statsråd, måste man ju ställa den frågan:
Varför blir det ingenting gjort? Herr
statsrådet säger, att det kanske inte bara
finns två dunkla punkter, nämligen frågan
om förläggningen och frågan om fördelningen
av arbetsuppgifterna. Säg mig

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

då: Vilken är den tredje, fjärde eller
femte dunkla punkten? Så vitt jag vet,
har det inte noterats några andra dunkla
punkter. I fråga om förläggningen skulle
det vara mycket enkelt. Man har bara
att säga: Vi lägger anstalten i Svalöv eller
vi lägger den i Åkarp. Så är den
saken klar!

Vad åter fördelningen av arbetsuppgifterna
beträffar får man väl ändå säga,
att när de institutioner, som skall delta i
detta arbete, har kommit överens om
fördelningen av uppgifterna, borde väl
också Kungl. Maj :t kuna ge sin välsignelse
åt en sådan överenskommelse. Eller
skall personer, som icke är sakkunniga
på själva sakfrågan, bestämma hur
arbetsuppgifterna skall fördelas, sedan
de i detta fall sakkunniga instanserna
har avgett ett förslag?

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Osvald har bestämt
varit en aning ouppmärksam, eftersom
han inte uppfattade vad jag menade.

Det finns andra dunkla punkter kvar.
Först och främst bär vi kostnadsfrågan.
Den har vi ingen bild av för närvarande.
Jag syftar inte bara på de kostnader,
som uppstår vid inrättandet av institutionen
i och för sig, utan också på de
fortlöpande kostnaderna samt finansieringsvägarna
för att bestrida dessa kostnader.
För det andra menar jag att det
inte är tillräckligt att lantbrukshögskolan
och växtskyddsanstalten är överens
om fördelningen av arbetsuppgifterna.
Jag anser att detta i lika män är en det
allmännas uppgift, därför att instruktionerna
för dessa båda institutioner specificerar
de arbetsuppgifter vederbörande
har. Tillkommer en ny, betydelsefull
och stor samt arbetskrävande uppgift, så
bör man justera instruktionen för respektive
institution.

Med hänvisning till dessa synpunkter
anser jag mig ha givit svar på herr Osvalds
fråga om varför det inte blir någonting,
fastän vi i sak är överens.

Herr OSV ALI) (fp):

Vad först kostnaderna beträffar vill
jag tala om, att den frågan är behandlad

Anslag till statens växtskyddsanstalt
av utredningen om denna sak. Där har
begärts 15 000 kronor för lantbrukshögskolans
institution för växtsjukdomslära,
85 900 kronor för statens växtskyddsanstalt,
50 000 kronor för Sveriges utsädesförening,
67 800 kronor för Weibullsholms
växtförädlingsanstalt och 15 000
kronor för föreningen för växtförädling
av fruktträd.

Det är naturligtvis klart, att denna anslagstilldelning
lika litet som någon annan
kan gälla för all framtid, utan den
måste år efter år ses över, så att erforderliga
ändringar kan göras. Här gäller
det framför allt att snabbt få till stånd
en resistensbiologisk forskning. De avgöranden,
som måste träffas, är inte
krångligare än att om herr statsrådet
tillkallar några personer, som är kompetenta
på detta område, bör alltsammans
kunna göras på en vecka. Vi behöver
ingalunda invänta, hur det skall
gå med licensavgifter, internationella
överenskommelser eller dylikt. Man bär
både i Förenta staterna och Kanada bedrivit
resistensbiologisk forskning i årtionden
och nått lysande resultat som
har givit mångdubbelt igen mot vad de
kostat. Det skulle vi också kunna göra
här i stället för att bara säga att vi bör
ha det så snart som möjligt. Vi bör ha
det nu.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Statsrådet har naturligtvis
åtskilligt att fundera på, innan han
kan lägga fram ett förslag — det förstår
vi. Frågorna måste ju, som han själv
nämnde, vara genomarbetade och utformade.
Men det är en sak och den går
väl relativt lätt att ordna. En annan sak
är, om man skall vänta, till dess nya planer
uppgjorts, som innebär att lägga en
del till uppgifterna på ett annat organ
än man förut tänkt sig. Det kan föranleda
ett uppskov på flera år. Vi vill vädja
till herr statsrådet att inte låta ett
sådant skäl komma i vägen, utan gripa
sig an med utformningen, såsom han
själv antydde, att man kunde göra. Om
så sker, har vi anledning tro att vi får
ett förslag till kommande riksdag.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt — Om anslag till pedagogikundervisning
vid lantbrukshögskolan

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vart och ett av de
tre momenten av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. A hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande mom. B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen I: 100,
såvitt nu var i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes enligt de med avseende
på mom. C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen I: 100, såvitt nu var i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 39 och 40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Anslag till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt I

denna punkt hade utskottet, med förmälan,
att utskottet icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt att riksdagen
måtte

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1958/59; och

b) till Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt:
Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
401 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Vid 1956 års riksdag fattades
beslut om att sammanföra den

lantbrukskemiska kontrollanstalten med
kemiska analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan.
Nu har departementschefen
i år meddelat att Kungl. Maj:t
den 16 maj 1957 tillkallat en sakkunnig
för att utreda behovet av personal, utrustning
och lokaler vid ifrågavarande
institution och att han, innan resultat
av denna utredning föreligger, inte är
beredd att pröva anstaltsstyrelsens förslag
rörande löneregleringar och personalförstärkningar.

Jag skulle endast vilja ställa den frågan
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet: När kan denna
utredning beräknas bli klar? Det är ju
en enmansutredning, och den borde väl
inte ta så lång tid. Vi behöver faktiskt
ha en bättre ordning på den kemiska
kontrollverksamheten. Man kan inte begära,
att denna verksamhet skall kunna
bedrivas effektivt, så länge personalen
skall nödgas arbeta i omoderna och
opraktiska lokaler.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 42—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Om anslag till pedagogikundervisning
vid lantbrukshögskolan

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök vidtaga
de ändringar, som i punkten angivits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

c) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar för budget -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. bidrag till byggnadsarbeten
året 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 6 176 500 kronor;

II. att motionen I: 139, av herr Jonsson,
måtte av riksdagen bifallas; och

III. att motionen I: 140, av herrar Osvald
och Jonsson, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionen I: 140 hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att ett belopp av 6 000 kronor måtte
ställas till förfogande för provisorisk
tilläggsundervisning i pedagogik vid
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skulle här vilja säga
några ord om lantbrukshögskolans behov
av särskilt anslag för undervisning i pedagogik.
Det är nämligen så, att Kungl.
Maj:t har medgivit att ett belopp intill
5 500 kronor av inbesparade lönemedel
får tagas i anspråk för utökning av pedagogikundervisningen.
Det är emellertid
osäkert, om det kommer att finnas
några inbesparade lönemedel, och i en
motion har jag därför tillåtit mig hemställa
om att ett belopp av 6 000 kronor
skulle ställas till förfogande för denna
undervisning.

Utskottet har också i detta fall understrukit
önskvärdheten av en förbättrad
pedagogikundervisning, men utskottet
finner inte någon särskild åtgärd påkallad.
Hur skall man kunna förstärka
undervisningen, om det inte finns några
inbesparade lönemedel att ta i anspråk?
Det är den situation som jag menar att
man på något sätt måste ta hänsyn till.
Man borde därför ställa ett belopp, motsvarande
behovet, i detta fall 6 000 kronor,
till förfogande för att pedagogikundervisningen
skall kunna utvidgas så
som man tänkt sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det i motionen 140 i första kammaren
ställda yrkandet, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla att ett belopp
av 6 000 kronor ställes till förfogande för
provisorisk tilläggsundervisning i pedagogik.

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 140; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 49—71

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 141 och
II: 165, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 141, av
fru Svenson m. fl., och II: 165, av herr
Wahrendorff m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte för ändamålet för nästa
budgetår anvisa ett belopp av 2 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Franzén, Sundin och Pettersson i Dahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 141 och II: 165, till
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! En upprustning och en
förbättring av lantbruksundcrvisningsanstalterna
bar sedan länge varit erforderlig,
men tyvärr har det gått trögt
att genomföra nödvändiga åtgärder på
grund av de begränsade anslag som
ställts till förfogande. Vad som är sär -

; 8

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
skilt oroande är den eftersläpning som
gäller beträffande dessa statsbidrag samtidigt
som byggnadskostnaderna genom
penningvärdets fall kommit att stiga under
tiden, varigenom statsbidragen reellt
sett ytterligare kommit att minska. Tidigare
år har det i propositionen upptagna
beloppet uppgått till 2,5 miljoner
kronor. Lantbruksstyrelsen har för innevarande
år hemställt om 4 miljoner kronor
för att anslaget så småningom skall
komma i takt med anslagsbehovet eller i
varje fall tendera i denna riktning.

När nu Kungl. Maj:t i proposition
föreslår 1,5 miljon kronor, måste resultatet
bli en ytterligare fördröjd statsbidragsgivning,
som alls inte står i proportion
till det verkliga behovet. I den
av mig och några medmotionärer i denna
kammare avlämnade motionen framhåller
vi att de ännu ej igångsatta arbetena
vid 35 skolor, varav 17 lanthushållsskolor,
representerar en sammanlagd
byggnadskostnad av ea 26 miljoner
kronor. Vidare är redan arbeten igångsatta
eller färdigställda vid 14 skolor,
representerande en kostnad av i runt
tal 9 miljoner kronor. Denna senare
kostnad har till dato ökat till 9 760 000
kronor. Härutöver har inkommit ansökningar
om statsbidrag för 1,7 miljon
kronor samt dessutom ansökningar
på 200 000 kronor för alltför lågt
beräknade byggnadskostnader, varför
sålunda tillkommer 1,9 miljon kronor
eller sammanlagt 11 600 000. Det tidigare
nämnda beloppet om 26 miljoner
kronor för inneliggande ansökningar för
ej utförda arbeten torde inom några
månader komma att ökas genom nya
ansökningar till i runt tal 30 miljoner
kronor.

Av de anförda siffrorna synes böra
framgå att bidragsbehovet är mycket
stort och även trängande. Ett anslag på
1,5 miljon kommer att betyda en svår
eftersläpning som tar sig uttryck i stora
ränteförluster för de berörda landstingen.

Härtill vill jag anföra några för mig
kända siffror från mitt eget landstingsområde,
nämligen Hallands landsting.
Kostnaderna för en där uppförd lant -

lantbruksundervisningsanstalter

mannaskola, som uppfördes under åren
1941—1949, utgjorde 2 279 738 kronor
och kostnaderna för en lanthushållsskola
som var färdig att tas i bruk 1950 uppgick
till 635 267 kronor. Det sammanlagda
beloppet utgjorde alltså 2 915 000
kronor. Statsbidrag har erhållits för
1948/49 med 365 000 kronor och för
1954/55 med 343 768 kronor jämte ett
tidigare lotterianslag på 100 000 kronor,
som ställts till förfogande, och härå upplupen
ränta, 15 631 kronor. Sammanlagt
har alltså bidrag utgått med 825 000 kronor.
I runt tal utgör detta 28,3 procent
av den totala kostnaden.

Av vad jag bär anfört och av vad vi
motionärer framhållit framgår, att den
stora eftersläpningen av statsbidragen
medför synnerligen stora ränteförluster
för landstingen, varför effekten av statsbidragen
till stor del försvinner. Denna
eftersläpning får även återverkningar
på själva undervisningen på många håll.
Genom att arbetena fördröjes kan man
inte bereda erforderliga elevplatser. I
vissa fall har man måst avvisa hälften av
de inträdessökande vid en del lantmanna-
och lanthushållsskolor.

Av de anförda siffrorna framgår att
de sammanlagda kostnaderna ligger vid
omkring 40 miljoner kronor. Med de av
lantbruksstyrelsen begärda 4 miljoner
kronorna skulle ca 10 år åtgå för att
komma i någorlunda takt. Det i propositionen
äskade anslaget på 1,5 miljon
motsvarar inte på långt när vad som
behövs. Det är lätt att räkna ut att det
med ett så kraftigt begränsat anslag
kommer att åtgå lång tid, innan bidragen
kan utbetalas. Det kommer att innebära
att lanstingens ränteutgifter kommer
att äta upp en stor del av anslagen,
och statsbidragen blir på så sätt mer
eller mindre en chimär.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen av herr Franzén,
Sundin och Pettersson i Dahl.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottet känner väl till
de svårigheter som är rådande på detta

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. bidrag till byggnadsarbeten

område, och motionärernas synpunkter
har också framförts i utskottet. Litet var
av oss, som ute i landet har att göra
med byggandet av lantmanna- och lanthushållsskolor
och verksamheten vid
dem, kan också bekräfta riktigheten av
de synpunkter som fru Svenson här
framfört. Det råder inga delade meningar
på den punkten, men det ena man
vill och det andra man kan.

Faktum är att vi i år måste söka göra
en allmän begränsning av statsutgifterna.
Det finns många fler områden än det
som det här närmast gäller, där det också
föreligger önskemål om höjda anslag,
men där vi måste spara. Jag skall som
exempel bara anföra ett enda område
inom den kommunala verksamheten, anläggandet
av vatten- och avloppsledningar.
Även där tvingas man på grund av
medelsbegränsningen att vänta många år
på statsbidrag. Samma svårigheter går
faktiskt igen på många områden.

Här har nu Kungl. Maj:t prutat ned
anslaget under nu förevarande punkt
med 1 miljon kronor. Denna nedskärning
är ett led i den allmänna besparingsaktion
som vi sett så många exempel
på under vårt budgetarbete. Från
utskottets sida skulle man säkerligen
inte haft något att invända mot det av
motionärerna begärda högre anslaget, om
vi blott kunnat få täckning för denna
utgiftshöjning. Jag skall på intet sätt polemisera
mot fru Gerda Svenson, utan
jag kan tvärtom bestyrka riktigheten av
hennes uppgifter. Trots att jag själv kommit
i beröring med dessa svårigheter,
kan jag dock inte tillstyrka ett högre
anslag. Här som överallt annars får man
väga det ena önskemålets angeliigenhetsgrad
mot det andra. Kammaren har visserligen
vid ett föregående sammanträde
beslutat höja anslaget till lånefonden för
fiskebåtar med 800 000 kronor. Nu vill
man i dag höja anslaget till lantmannaoch
lanthushållsskolor med 1 miljon kronor.
Faktum är att det inte finns täckning
för denna anslagshöjning. Någon
gång måste man helt enkelt stoppa, om
budgeten över huvud taget skall gå ihop.

Även om jag alltså förstår motionärerna,
kan jag inte följa dem i deras yr -

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

kande, utan jag anser att vi måste avvakta
och se vad Kungl. Maj:t kan komma
med ett följande år. Utskottets majoritet
har också stannat för att i år följa
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
utlåtande i denna del.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill som reservant
instämma i vad motionären fru Gärda
Svenson har sagt i denna fråga.

Till den siste ärade talaren vill jag
säga att vad reservanterna här anfört
och vad som har förts fram i motionen
inte går ut på någon anslagshöjning i
förhållande till vad som tidigare har
gällt, utan bara innebär att vi skulle bibehålla
det anslag som under förutvarande
budgetår utgått. Det innebär alltså
inte att vi på något sätt vill belasta staten
med nya utgifter.

Jag vill också säga några ord beträffande
det tema som herr Anderberg var
inne på, nämligen att det måste ske begränsningar
inte bara på detta område,
utan även på andra. Herr talman! Vad
innebär utskottets ställningstagande när
det gäller utgifter för den enskilde, som
skall betala skatt i vårt samhälle? Som
exempel på vad anslagsnedskärningen
skulle medföra drog fru Svenson upp att
räntekostnaderna för landstinget ökar
med så och så många tusen kronor. Herr
Anderberg säger att det även finns andra
områden — han nämnde frågan om
vatten och avlopp — där kommunerna
drabbas av ungefär samma olägenheter.
Ja, herr talman, här vill jag göra ett observandum.
Det inträffar ju att man på
grund av temporär arbetslöshet i en
kommun ser sig nödsakad att sätta i
gång vissa arbeten och även får de statliga
myndigheternas tillstånd att göra
detta. Om det sedan dröjer flera år, innan
staten infriar sina löften om statsbidrag,
så innebär ju detta att man sparar
på statsutgifterna genom att belasta
invånarna i vederbörande kommun med
ökade skatter på grund av ökade kommunala
utgifter.

Inte minst med hänsyn härtill, herr

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till Sveriges utsädesförening
talman, vill jag yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr KROGEL (s):

Herr talman! Jag vill för min del gärna
instämma i att det anslag, som är anvisat
för det nu ifrågavarande ändamålet,
är mycket litet. Man kommer i berörda
avseende praktiskt taget ingenstans
med belopp som här föreslås.

Jag känner till svårigheterna för mitt
läns vidkommande. Vi har sedan mer än
tio år ritningar, kostnadsberäkningar
och alla planer i övrigt färdiga för utbyggnad
av vår lantmanna- och lanthushållsskola
m. m., men vi har inte kunnat
få tillstånd att sätta i gång med byggandet.
Vi har tidigare erbjudit oss att
själva förskjuta erforderliga medel, ty vi
har för ändamålet pengar avsatta som
gott och väl räcker härtill, men det har
mött motstånd.

När jag nu ser att statsrådet är närvarande
här i kammaren, skulle jag vilja
fråga honom: Om vi fortfarande vidhåller
att vi vill betala pengarna i förskott
och sedan ha dem att fordra av statsverket,
skulle vi därmed underlätta för oss
att få tillstånd att förverkliga nämnda
byggplaner?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 73—80

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Anslag till Sveriges utsädesförening

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Sveriges utsädesförening
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 1 492 100 kronor.

I samband härmed hade utskottet
handlagt följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 100, av herr Osvald m. fl., likalydande
med II: 116, av herr Hansson i
Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
fullt utarbetade förslag till 1959 års riksdag
om, såvitt nu var i fråga, riktlinjer
och anslagsbehov för systematisk resistensförädling
vid våra växtförädlingsanstalter; b)

I: 142, av herrar Osvald och Anderberg,
likalydande med II: 166, av herr
Hansson i Skegrie m. fl.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, till Bidrag
till Sveriges utsädesförening för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
1 492 100 kronor;

2) att motionerna I: 100 och II: 116
samt 1:142 och 11:166, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag tidigare yttrade under punkten
38 ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 100 i första kammaren om att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om fullt utarbetade
förslag till 1959 års riksdag om,
såvitt nu är i fråga, riktlinjer och anslagsbehov
för systematisk resistensförädling
vid våra växtförädlingsanstalter.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 100, såvitt nu var
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 82

Anslag till verksamheten å Weibullsholm

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag
av 210 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förchaft

dels de likalydande motionerna I: 142,
av herrar Osvuld och Anderberg, samt

Anslag till verksamheten å Weibullsholm
II: 166, av herr Hansson i Skegrie in. fl.,
i vilka motioner, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att anslaget till Weibullsholm, däri inbegripet
beloppet för resistensförädlingen,
vid framläggande av förslag till 1959 års
riksdag måtte beräknas enligt de riktlinjer,
som angivits i motionerna. Riktpunkten
borde därvid enligt motionerna vara,
att det direkta statsanslaget beräknades
på sådant sätt, att det tillsammans
med eventuella licensavgifter komme att
uppgå till den av 1953 års växtförädlingsutredning
förordade s. k. övre
spärrgränsen eller 45 procent av kostnaderna
för förädlingsverksamheten;

dels ock motionen 11:256, av herr
Hseggblom.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen 11:256, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för
budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag av
210 000 kronor;

2) att motionerna I: 142 och II: 166,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Frågan om anslag till
Weibullsholm har i viss mån anknytning
till de anslagsposter, som vi tidigare har
debatterat här i dag. Jag skall nu inte
uppehålla mig vid resistensförädlingen,
utan jag skulle vilja tala litet mera i allmänhet
om anslaget till Weibullsholm.

Det är ju från många håll bestyrkt -—
även från jordbruksutskottets sida —■ att
den verksamhet, som bedrivs vid Weibullsholm,
är av allra största värde och
betydelse för vårt land. Därför har också
motionsvis yrkanden om höjning av
anslagen till Weibullsholm framställts
vid flera olika tillfällen. Jag kan nämna
— det finns en redogörelse för detta i
motion nr 142 i denna kammare — att
1955 sade jordbruksutskottet i anslut -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Anslag till verksamheten å Weibullsholm
ning till en tillstyrkan om oförändrat anslag,
att det dock därvid förutsatte »att
utredningen slutfördes inom sådan tid,
att därpå grundat förslag kunde framläggas
för 1956 års riksdag».

Den utredning, som då pågick, var
växtförädlingsutredningen. Den stod på
många olika sätt i vägen för mycket angelägna
anslagsökningar till olika forskningsanstalter.
Den utredningen blev sedermera
färdig och även remissbehandlingen
blev klar. Det blev emellertid ändå
ingenting gjort. Vid 1957 års riksdag
sade utskottet, att det ånyo ville ge uttryck
åt sin uppfattning, att Weibullsholms
växtförädlingsanstalt i betraktande
av den gagnande verksamhet, som där
bedrivs, är väl förtjänt av statsmakternas
intresse och bistånd. Likväl föreslog
utskottet inte då någon höjning av anslaget.

Inte heller i år har utskottet företagit
någon höjning av anslaget. Utskottet säger
bara under åberopande av vad det
sagt under förra punkten — alltså anslag
till Svalöv — att det inte kan tillstyrka
motionsyrkandena om ökat bidrag
till Weibullsholm. Jag kan nämna
att den anslagsökning, som under de senaste
tio åren har kommit Svalöv till del,
uppgår till ungefär 177 procent, medan
anslagsökningen till Weibullsholm under
samma tid har stannat vid 30 procent.

Här har nu jordbruksutskottet år efter
år uttalat sig för en höjning, men jämt
och ständigt är det någon utredning i
vägen. Tidigare var det växtförädlingsutredningen.
Nu är det frågan om en
översyn beträffande vissa licensavgifter
som åberopas för uppskov. Jag tycker
att jordbruksutskottet visar ett oändligt
tålamod. År efter år uttalar utskottet
önskemål, och riksdagen beslutar i enlighet
med demi, men ändå blir det ingenting
gjort. Kungl. Maj:t fäster inget
avseende vid dem. Här är faktiskt stora
och viktiga arbeten i gång. Hela vår
växtförädlingsverksamhet skulle behöva
intensifieras och en del av den, nämligen
den som bedrivs på Weibullsholm, har
blivit alltför dåligt tillgodosedd under
många år. Därför har det ju också i mo -

tion nr 142 yrkats, att riksdagen skulle
begära att till nästa års riksdag få fullt
utarbetade förslag för såväl resistensförädlingen
som andra grenar av förädlingsverksamheten.
Det räcker tydligen
inte att man ifrån jordbruksutskottets
sida talar om, att det är ett angeläget
och viktigt önskemål och att problemet
behöver lösas snarast, utan man måste,
såvitt jag förstår, begära förslag till en
bestämd tidpunkt. Inte ens då går det
ju alltid att få fram förslag från Kungl.
Maj:t. Det förefaller mig i alla fall riktigare,
att man nu begär att till 1959 års
riksdag få fullt utarbetade förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den i denna kammare avgivna
motionen nr 142.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Det är mycket riktigt
som herr Osvald har påpekat, att vi
behandlat denna fråga under många år.
Först begärde vi 1951 att få en utredning
av frågan om i vilken utsträckning
staten bör understödja den vetenskapliga
verksamheten vid Weibullsholm.
Denna framställning var närmast
förestavad av att vi varje år hade diskussioner
först i jordbruksutskottet och
sedan här i riksdagen om anslagets storlek
och först efter votering kunde fatta
beslut. Vi ansåg att det vore bättre att
få en norm fastställd, att göra en avvägning
av de bidrag som staten skall
ge dels till Svalöv, dels till Weibullsholm
och även till Balsgård, d. v. s. i
hur stor utsträckning staten bör lämna
bidrag till vetenskaplig forskning på
växtodlingens område vid andra anstalter
än Svalöv. År 1952 begärde riksdagen
ävenså en utredning av frågan, och framställningen
underströks ytterligare 1953.
Två dagar innan höstriksdagen sammanträdde
tillsattes detta år en utredning.
Den arbetade i tre år, och 1956 framlades
ett förslag. Såsom framgår av utskottsutlåtandet,
skulle denna utredning
enligt sina direktiv också ha fått i upp -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

drag att undersöka frågan om understöd
licensavgiftsvägen. Då utredningen inte
tagit upp den saken, har en undersökning
gjorts inom departementet, och en
departementspromemoria har utarbetats
och skickats ut på remiss. Även mot den
har emellertid många remissmyndigheter
ställt sig avvisande. Frågan har alltså
kommit in i den återvändsgränden att
båda utredningarna hårt kritiserats av
remissmyndigheterna, och Kungl. Maj :t
har i det läget inte ansett sig kunna
framlägga ett förslag som kunde tänkas
vara samlande och som ansågs böra läggas
till grund för en mera bestående
norm för beräkning av statens stöd åt
Weibullsholm.

Man kan alltså nästan säga att frågan
har haft en lång lindandes historia. Jag
vill liksom herr Osvald kraftigt understryka
att det är önskvärt att vi kommer
till ett resultat. Jag vet inte, om det
vore så mycket vårt att riksdagen nu
beställde ett förslag till nästa år. Vi
kanske kan nöja oss med att, såsom utskottet
här skriver, uttala att vi förväntar
ett förslag snarast möjligt. Men
jag vill få till protokollet antecknat att
jag anser det vara mycket angeläget
både för själva växtforskningsverksamheten
och för arbetsron på detta område
att det framlägges ett förslag som
kan anses vara skäligt och riktigt, så att
vi om möjligt slipper diskutera frågan
varje år.

I anslutning till vad herr Osvald här
sagt vill jag också framhålla att Weibullsholm
utför en inte bara för jordbruket
utan för hela folkhushållet mycket värdefull
forskning på växtodlingens område.
Betydelsen av denna forskning får
inte bagatelliseras. När nu statsmakterna
anser att det inte finns några principiella
hinder för att lämna statsbidrag
till denna verksamhet — den får ju nu
ett anslag på 210 000 kronor — tycker
jag att det är riktigt att vi understryker
nödvändigheten av en slutgiltig lösning
av frågan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Anslag till verksamheten å Weibullsholm

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I anslutning till vad
herr Jonsson sade om det licensavgiftssystem,
som för närvarande håller på
att utredas, skulle jag villja säga, att
det inte finns någon anledning att i
avvaktan på resultatet av den utredningen
avstå från att besluta sådana anslagshöjningar,
som man anser vara väl befogade.
Om det nuvarande systemet för
statens understöd till växtförädlingsanstalterna
skulle ersättas med ett licenssystem
sådant som det, som nu håller
på att prövas — vilket ju inte är säkert
— skulle det bara innebära att statsanslagen
minskades, när det nya systemet
genomfördes, och minskningen skulle
ske på i princip samma sätt för alla
växtförädlingsanstalter. Men intill dess
en annan ordning genomföres eller vi
fått klart för oss att den nuvarande bör
bibehållas, vore det angeläget, att det
med det allra snaraste framlades ett fullt
utarbetat förslag till en upprustning av
växtförädlingsverksamheten, jag skulle
vilja säga vid alla våra förädlingsanstalter.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att utskottet
har handlat på samma sätt i
detta fall som i andra, då utredningar
pågår, d. v. s. utskottet har inte velat
föreslå några väsentliga ändringar, även
om anslaget kanske kan anses vara för
lågt. Utskottet menar också att ett förslag
till ändring nu bör framläggas med
det snaraste, helst nästa år, och därför
har utskottet stannat för att föreslå samma
anslag som utgått tidigare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till den i ämnet väckta motionen
I: 142, såvitt nu var i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Punkten 83

Anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd

I denna punkt hade utskottet hemställt

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
till Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av 100 000
kronor; samt

2) att motionerna I: 143 och II: 167
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 143, av herr Osvald m.
fl. och II: 167, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om ett fullt
utarbetat förslag till 1959 års riksdag angående
statsunderstödet till ifrågavarande
förening i Balsgård, däri inbegripet
beloppet till resistensförädlingen, och
att anslaget måtte beräknas så, att föreningen
finge möjlighet att fortsätta sin
verksamhet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Gång på gång har både
från jordbruksdepartementets sida och
av jordbruksutskottets sagts ungefär vad
utskottet uttalat i sitt utlåtande i år, nämligen
att det är angeläget att föreningen
i Balsgård med hänsyn till sin gagneliga
verksamhet för fruktodlingen i vårt
land får möjlighet att fortsätta sin verksamhet.

I själva verket är situationen för Balsgård
nu så prekär, att föreningen inte
kan fortsätta sin verksamhet efter de
linjer den hittills har bedrivit. Det måste
bli en anslagsökning, och den måste
komma mycket snabbt. Jag har därför
tillåtit mig att i en motion tillsammans
med herr Elofsson i Vä och herr Yngve
Nilsson hemställa om att till 1959 års
riksdag skulle framläggas fullt utarbetade
förslag om statsunderstödet till
Balsgård.

Här är det emellertid återigen så, att
en utredning står i vägen. Det bär tyvärr
varit så i åratal för jordbrukets forskning,
att än den ena än den andra utredningen
stått i vägen. Jag kan väl förstå
att man inte kan göra någonting i
sådana fall, där en utredning kanske
kan vända helt upp och ned på en frågeställning,
men då det gäller sådana saker
som, låt oss säga fruktträdsförädlingen
vid Balsgård, kan det ju inte gärna
komma i fråga att man skulle lägga
ned denna verksamhet, som vid flera tillfällen
har fått betyget, att den är gagnelig
för fruktodlingen i vårt land och att
den bör få fortsätta. Vilka resultat den
nu pågående jordbrukshögskoleutredningen
än kommer till, måste verksamheten
vid Balsgård fortsättas, och jag
skulle vilja påstå att den också måste
intensifieras.

I fråga om verksamheten vid Balsgård
har departementschefen bland annat
sagt, att hela resistensfrågan måste lösas
i ett sammanhang, därför att man vid
Balsgård också skall ta upp frågan om
resistensen hos våra fruktsorter mot
sjukdomar och skadedjur. Men vid sidan
av denna resistensförädling bedriver
ju Balsgård en mycket omfattande
verksamhet, och därför kan den omständigheten,
att resistensfrågan bör lösas
i ett sammanhang, inte vara något skäl
för att man nu skulle avstå från att ge
Balsgård den förstärkning, som föreningen
är i ett så utomordentligt stort
behov av och som den också är i synnerligen
hög grad förtjänt av.

Jag ber, hem talman, att få yrka bifall
till motionen nr 143 i denna kammare.

I detta anförande instämde herr Åkesson
(fp).

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Utan att vilja ta upp
någon debatt kan jag hänvisa till vad jag
sade, när vi behandlade frågan om anslag
till Weibullsholm.

Utskottet anser att vi bör avvakta den
pågående utredningen men vill samtidigt
understryka önskvärdheten av att man
på detta område ganska snart kommer

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. arvode åt biträdande distriktsveterinär i Visby distrikt

fram till ett resultat. Högskoleutredningen
kan måhända komma med delförslag,
innan hela betänkandet lägges fram, så
att vi tidigare kan komma till rätta med
detta problem.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen 1:143; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 84—87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 88

Ang. arvode åt biträdande distriktsveterinär
i Visby distrikt

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen I: 263, såvitt
nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för veterinärstaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

b) till Veterinärstaten: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 668 800 kronor; och

II. att motionen I: 263, såvitt däri hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning av
veterinärdistriktsorganisationen på Gotland,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motionen nr 263, av herr Franzén,
hade hemställts, att riksdagen måtte dels
under förevarande anslagspunkt anvisa
ett belopp av 5 670 000 kronor, varav
1 200 kronor skulle disponeras till årsarvode
åt biträdande distriktsveterinär i
Visby distrikt, dels hos Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning av veterinärdistriktsorganisationen
på Gotland i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Sigfrid Larsson, Franzén, Yngve
Nilsson, Ahlsten och Hedin, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionen I:
263, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för veterinärstaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

b) till Veterinärstaten: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 670 000 kronor.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Vid punkten 88 har avgivits
en reservation av herr Sigfrid
Larsson m. fl.

Förslaget i reservationen innebär en
ökning av veterinärstaten med ett så
pass litet belopp som 1 200 kronor. Det
har emellertid inte varit möjligt att få
utskottet att inse det nödvändiga i denna
blygsamma ökning av anslaget.

Utskottet framhåller att denna fråga
behandlades av utskottet även i fjol. Det
är sant, men syftet var inte riktigt detsamma.
Enligt det beslut som fattades i
fjol har besiktningsveterinärtjänsten vid
Gotlands andelsslakteri och länsveterinärtjänsten
under året blivit skilda åt.
Det innebär att länsveterinären inte har
möjlighet att på samma sätt som tidigare
kontrollera djursjukdomarna på Gotland.
När han var besiktningsveterinär,
hade han möjlighet att varje vecka besik -

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. arvode åt biträdande distriktsveterinär i Visby distrikt

tiga djurbeståndet inom olika delar avlänet.

Gotland är i särklass när det gäller
länsveterinärens uppgifter — det förekommer
inte någon annanstans i landet,
att länsveterinären har ett särskilt distrikt.
Många gånger är det emellertid
nödvändigt för länsveterinären på Gotland
att resa till olika delar av ön eller
utom länet, både till Stockholm och till
andra platser på fastlandet, i egenskap
av chef för djursjukvården i länet, och
när han är ute på sådana tjänsteresor,
finns ingen veterinär inom det distrikt
han är satt att sköta.

Nu har veterinärstyrelsen tillstyrkt, att
en så pass begränsad summa som 1 200
kronor skulle anslås för ersättning Ull
den distriktsveterinär, som länsveterinären
kan behöva till vikarie vid sådana
tillfällen, då han är förhindrad att
tjänstgöra inom distriktet. Länsstyrelsen
i Gotlands län har också tillstyrkt förslaget,
liksom givetvis även länsveterinären.
Utskottet vill trots det inte gå med
på detta lilla anslag, och därför är reservationen
under denna punkt avgiven.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen vid
punkt 88.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Veterinärdistriktsorganisationen
på Gotland behandlades här i
riksdagen så sent som i fjol. Den gången
förelåg ett förslag om en ytterligare veterinärtjänst
på Gotland med placering i
Romakloster, men förslaget vann inte
riksdagens bifall. Tanken var då att den
befattning, som länsveterinären innehade
såsom förste besiktningsveterinär vid
Gotlands andelsslakteri, skulle upphöra.
Detta har nu skett, och en ny indelning
av Gotlands län i veterinärdistrikt har,
såsom motionären säger, blivit fastställd.

Utskottet har inte kunnat finna skäl
till en ändring så snart efter det att den
nya distriktsindelningen beslutats och
innan man vunnit någon som helst erfarenhet
av den nya ordningen. Utskottet
säger, att veterinärstyrelsen bör med

uppmärksamhet följa utvecklingen i fråga
om den nya veterinärdistriktsorganisationen
på Gotland och vidtaga de åtgärder,
som erfarenheterna kan föranleda.
Men enligt utskottets mening finns
inte möjlighet eller anledning att vid detta
tillfälle göra den ändring som motionären
och reservanterna föreslår.

Nu säger herr Franzén, att det endast
är på Gotland som länsveterinären har
ett eget distrikt. Ja, när vi känner till,
hur många distrikt länsveterinären i
Gotlands län har under sig och storleken
av hans arbetsuppgifter såsom chef för
dem, så förstår vi att frågan ligger litet
annorlunda till där. Man kan ju inte göra
några direkta jämförelser med hur
det är i andra län.

Vi har från utskottets sida, såsom jag
nyss anfört, inte kunnat finna det möjligt
att förorda en ändring redan efter
ett år, och jag tycker att det är klart, så
som frågan ligger till, att man i detta
fall bör följa utskottet. Argumentationen
och det sakliga underlaget för den ändring,
som reservanterna föreslår, synes
mig inte vara tillräckliga.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till jordbruksutskottets utlåtande i denna
punkt.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Herr Anderberg säger
att argumentationen är för svag — men
det gäller ju så litet pengar, att man tycker
att argumentationen inte heller skulle
behöva vara så stark!

Nu säger herr Anderberg, att veterinärstyrelsen
bör ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor och att distriktsindelningen
är nyligen gjord. Ja, indelningen
har gjorts på 1950-talet, men till
grund för utredningen och indelningen
låg det djurbestånd som fanns i slutet av
1940-talet och början av 1950-talet, men
sedan dess har djurantalet ökat väsentligt.
Detta gör att det finns grund för
framställningen, vilket även framgår av
att både länsstyrelsen och veterinärstyrelsen
har tillstyrkt anslaget.

Nu tror jag naturligtvis inte, att jag
kan få herr Anderberg att ändra mening

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

Ang. organisationen av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström m. m.

på denna punkt, men jag vill ändå understryka
att det är nödvändigt, att dessa
1 200 kronor anslås.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Franzén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
88 mom. I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 89—191

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående
sjukgymnastverksamheten; och

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående hyresprissättningen i vissa
äldre fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. organisationen av statens prisregle ringsnämnd

för elektrisk ström m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner angående omorganisation
av statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
169, av herr Eliasson m. fl., och II: 192,
av herr Lundqvist m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning av frågan,
huruvida antingen statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström borde förses
med personella resurser, kompetenta att
överta de uppgifter, som nu för nämndens
räkning utfördes av Svenska elektricitetsverksföreningens
tariffkoinmission,
eller ett utomstående förlikningsorgan
med ledamöter utsedda av Kungl.
Maj:t på förslag av såväl kraftleverantö -

7 Första kammarens protokoll 1958. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. organisationen av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström m. m.

rerna som elkonsumenterna bl. a. inom
jordbruk, hantverk och småindustri borde
anlitas i tvister rörande priser och
övriga villkor för leverans och överföring
av elektrisk ström.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 169 och
II: 192 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Herr Eliasson och jag
har i denna kammare väckt en motion
om att prövning av tvister mellan abonnenter
och vederbörande kraftleverantörer
skulle avgöras i annan ordning än
den nuvarande. Det är nämligen så, kan
man säga, att statens prisregleringsnämnd
har överlämnat själva utredningsförfarandet
till Svenska elektricitetsverksföreningens
tariffkommission. Föreningens
styrelse har i sin tur utsett
samtliga ledamöter i denna tariffkommission.
Det egendomliga inträffar således,
att det är ena parten som utser dem
som skall avgöra en tvist emellan honom
själv och en abonnent. Behövs det en
specialutredning, använder man elverkets
eget sekretariat. Man låter således
sina egna tjänstemän utreda den fråga
som berör en själv. Jag tycker därför att
det är ganska egendomligt, att kommerskollegium
gör gällande att partsintresset
icke är representerat i kommissionen.

Att jag inte fogat någon reservation
till detta utlåtande beror på, att utskottet
egentligen har bifallit motionen. Utskottet
har mycket starkt framhållit, att det
inte bör vara som det nu är. Det föreligger
emellertid hos Kungl. Maj:t en framställning
om en annan ordning, och man
får hoppas att Kungl. Maj:t skall uppmärksamma
denna framställning. Vi ansåg
vidare inom utskottet, att motionen
knappast kunde bifallas, emedan man i
den hade begränsat Kungl. Maj:ts möjligheter.
I motionen hade föreslagits antingen
att prisregleringsnämnden borde
kompletteras eller att ett särskilt organ
borde tillsättas. Jag får nog säga, att utskottets
invändning om begränsningen

av Kungl. Maj:ts möjligheter är riktig.
Man kan nämligen tänka sig, att motionens
syftemål kan tillgodoses på annat
sätt. De eventuellt andra sätt som kan
komma i fråga får väl nu övervägas av
Kungl. Maj :t vid prövningen av den ansökan,
som föreligger i vederbörande departement.

Detta är således motivet till att jag inte
i utskottet har reserverat mig, fastän jag
varit motionär, och därför skall jag bara
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! Då motionären ej ställt
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan, är det kanske ej anledning
för mig att tala mycket i frågan. Utskottet
har instämt i motionernas allmänna
syfte, nämligen att åstadkomma
ett starkare medinflytande för konsumenterna
vid avgörande av frågor om
prissättning på elektrisk ström. I det
avseendet har motionärerna föreslagit
två vägar, antingen att statens prisregleringsnämnd
för elström förses med
personella resurser, kompetenta att överta
de uppgifter, som nu för nämndens
räkning utföres av Svenska elektricitetsverksföreningens
tariffkommission,
eller att ett utomstående förlikningsorgan
med ledamöter utsedda av Kungl.
Maj:t på förslag av såväl kraftleverantörerna
som elkonsumenterna skulle anlitas
i tvister rörande priser på elströmsleverans
och överföring av elektrisk
kraft.

Utskottet har ej ansett sig kunna ta
ställning till hur detta mål — ökat konsumentinflytande
— bäst skall kunna
nås. De flesta remissinstanser, som yttrat
sig, har avstyrkt motionärernas förslag
bl. a. på grund av att frågan om
omorganisation av statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström som följd
av en tidigare framställning från landsbygdens
elnämnd nu är föremål för
Kungl. Maj:ts avgörande.

Prisregleringsnämnden för elström
skall avge utlåtande och vara förlikningsinstitution
när det gäller priserna

Onsdagen den 20 mars 1958

Nr 11

Ang. organisationen av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström m. m.

på elström. Nämndens ordförande är
vattenrättsdomare, och enligt arbetsordningen
skall han just ha hand om förlikningsärendena.
Dessutom finns i prisregleringsnämnden
två representanter
för elverken — en för de allmänna bolagsägda
elverken och en för de kommunala
elverken. Vidare består nämnden
av två representanter för konsumenterna,
nämligen en köpman för städernas
.‘konsumenter och en lantbrukare för
landsbygdens konsumenter. Det är inte
någon särskilt dålig sammansättning av
en prisregleringsnämnd. Motionärerna
vill ha mera och neutral sakkunskap i
nämnden. Detta önskemål kan tillgodoses
genom en utökning av antalet ledamöter.
Utskottet har emellertid ej tagit
ställning till denna fråga på grund av
att frågan nu, som sagt, är föremål för
Kungl. Maj ds prövning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! När riksdagen år 1938
beslutade om prisreglering för elektrisk
ström och om inrättandet av en särskild
prisregleringsnämnd för detta ändamål,
uttalade de som hade att syssla
med eltaxor och därmed sammanhängande
frågor den farhågan, att en prisregleringsnämnd,
som inte hade tillgång
till sakkunskap på detta område, möjligen
skulle kunna fatta beslut som bleve
till hinder för en sådan utveckling på
taxeområdet som skulle vara till gagn för
en rationell eldistribution och även för
konsumenterna. Denna mening biträddes
av vederbörande statsråd och regeringen
ocli vann också riksdagens bifall.
Man inrättade nämligen inte något utredningsorgan
inom nämnden utan anlitade
de frivilliga krafter som här kunde
stiillas till förfogande.

Nu kan vid ingen göra gällande annat
iin att utvecklingen på taxeområdet när
det gäller elkraften har varit gynnsam
för konsumenterna, om man ser det i
stort. Det har varit möjligt både att genomföra
rationella tariffer och få en allt
större spridning av de standardtariffer

som bl. a. elkraftutredningen på sin tid
rekommenderade och därmed en utjämning
av elkostnaderna mellan olika delar
av landet. Men utvecklingen går vidare
på detta område, och det är därför
angeläget att man inte åstadkommer en
ordning som låser fast utvecklingen.
Denna bör fritt få fortsätta till fördel
inte minst för konsumenterna, så att elkraften
skall få en så rationell användning
som möjligt.

Herr Wolgast säger nu att den tariffkommission,
som är tillsatt av Svenska
elverksföreningen, skulle kunna avgöra
tvistefrågor och därför borde ha en
mindre ensidig sammansättning. Tariffkommissionen
avgör emellertid inte några
som helst tvistefrågor utan företar
sakkunnigutredningar, som sedan ställs
till prisregleringsnämndens förfogande,
eller också söker kommissionen få till
stånd förlikning genom att sammanföra
parterna. Under de år som har gått sedan
prisregleringslagen infördes, har
konsumenter i ett åttiotal fall begärt
prisreglering. Ungefär två tredjedelar av
dessa fall har kunnat lösas, utan att de
behövt avgöras i nämnden, under det att
nämnden fattat beslut i den återstående
tredjedelen av fallen. Mot nämndens
sammansättning har det tidigare inte
funnits någon anledning att rikta anmärkningar.
Såsom utskottets talesman
här har anfört består ju nämnden av en
opartisk jurist samt representanter för
kraftleverantörerna och för kraftkonsumenterna.

Fjolårets riksdag ändrade emellertid
prisregleringslagen, bl. a. i det avseendet
att också de statliga och kommunala
verken skulle inordnas under prisregleringen.
Tidigare var ju statens vattenfallsverk
undantaget, och de kommunala
elverken var undantagna i vad avsåg
distribution inom kommunernas egna
områden. Den nya lagstiftningen — som
antogs på förslag av tredje lagutskottet,
inte på förslag av regeringen — kan naturligtvis
komma att medföra komplikationer
när det gäller den kommunala
självstyrelsen. Om Stockholms stadsfullmäktige
exempelvis beslutar fastställa en
viss taxa för leverans av elektrisk kraft,

100 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. organisationen av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström m. m.

så kan ju varje konsument i Stockholm
vända sig till prisregleringsnämnden
och begära ändring. Då uppstår frågan:
Skall det kommunala beslutet väga över
en statlig nämnds beslut i frågan? Något
sådant fall har ännu inte inträffat,
och de lagkloka får väl avgöra, om kommunallagen
skall väga över den av riksdagen
stiftade förordningen om prisreglering
eller inte. Den frågan hör ju inte
till dagens tvisteämne men jag har velat
nämna den i detta sammanhang.

Det väsentliga är såsom jag ser det att
man bibehåller en ordning som dels är
billig för statsverket, dels innebär en
smidig lösning av dessa frågor. Jag är
övertygad om att skulle man lösa frågan
så som motionärerna ursprungligen hade
tänkt sig, nämligen genom att inrätta
ett organ inom prisregleringsnämnden
eller kommerskollegium eller också
ett fristående organ med uppgift att
företa utredningar, så skulle det dels
komma att kosta statsverket pengar, dels
medföra att man fick anlita praktiskt
taget samma personer som nu sysslar
med detta utan ett öres kostnad för statsverket.
Den krets av sakkunniga som vi
har på detta område är ytterst begränsad,
och man får ju söka sakkunskapen
där den finns.

Jag skulle därför allvarligt vilja avråda
från att lämna en ordning, som har
visat sig vara smidig och som inga berättigade
anmärkningar har kunnat riktas
emot. Man har inte kunnat framdraga
något fall, där inte den som sökt prisreglering
har haft möjlighet att få sin
rätt tillgodosedd, då han ju alltid har
möjlighet att fullfölja ärendet hos prisregleringsnämnden
och få det avgjort
där.

Vad gäller själva prisregleringsnämndens
sammansättning är det klart att
med den ändring i lagen som riksdagen
företog i fjol kan en ändring vara påkallad.
Det har ju också från elverkshåll
sagts, att en sådan ändring mycket väl
kan övervägas och att man inte har något
att invända mot en utökning av prisregleringsnämnden,
så att den kommer
att omfatta representanter för alla konsumentgrupper
och alla de olika slagen

av eldistributörer, statliga, kommunala
och enskilda. Som jag har läst utskottets
utlåtande är det väl på den punkten
som utskottet i sin skrivning ställer sig
positivt och vill ge Kungl. Maj:t möjlighet
att komplettera prisregleringsnämnden
så att man där får en så fullständig
och riktig representation för de
olika intressena som det är möjligt att
åstadkomma.

Jag har bara velat belysa denna fråga
med de nu anförda synpunkterna, och
jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr WOLGAST (ep):

Jag vill då påpeka, att det är tariffkominissionen
som är utredningsorgan.
Det är väl ganska naturligt att om en viss
utredning från kommissionen kommer
upp i prisregleringsnämnden så är
nämnden mer eller mindre bunden av
denna utredning.

Jag har inte på något sätt, herr Hesselbom,
kritiserat det sätt, på vilket vederbörande
skött sitt uppdrag, men jag
skulle vilja framhålla, att det väl är en
unik företeelse att utredning av tvister
samt försök att åstadkomma förlikning
skall företas av representanter allenast
för den ena parten. Man brukar ju annars
vilja ha båda parterna företrädda,
men här är bara den ena med.

Jag tror att herr Hesselbom och jag i
utskottet var överens om att man bör söka
sig fram på lämpliga vägar här. Jag
håller också med om att det nog är bäst
att vi med tanke på den skrivelse som
ligger hos Kungl. Maj :t överlämnar åt
Kungl. Maj:ts avgörande, hur man lämpligen
skall komma fram till en bättre
ordning. Att det bör bli en förbättring
av konsumentintressets representation,
är vi överens om. Kungl. Maj:t får sedan
avgöra den närmare utformningen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag har tidigare invänt
mot herr Wolgasts resonemang, att tariffkommissionen
inte avgör några ärenden.
Det är prisregleringsnämnden som
fattar beslut i prisregleringsärenden.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11 101

Den nuvarande ordningen innebär, tvärt
emot vad herr Wolgast påstår, att nämnden
inte behöver vara bunden av vad
utredningsorganet kommit fram till.
Skulle man gå den av motionärerna som
ett alternativ anvisade vägen att låta
nämnden ha ett utredningsorgan till sitt
förfogande, bleve ju nämnden på ett helt
annat sätt bunden av vad det egna organet
kommit fram till än den är när
utredningen verkställts av ett fullt fristående
organ.

Jag vill upprepa att det förhållandet
att man lyckades lösa sådana här tvister
fullt frivilligt i två tredjedelar av de
fall som ursprungligen har anmälts för
prisregleringsnämnden väl tyder på att
det nuvarande systemet har fungerat på
ett tillfredsställande sätt. Det finns enligt
min mening, herr talman, ingen anledning
att ändra på ett system, som har
visat sig kunna fungera till fördel för
både samhället och de intresserade parterna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. billigare elektrisk kraft på Gotland

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion angående billigare elektrisk
kraft på Gotland.

1 en inom första kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion I: 107, av herr Franzén, hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om prövning av
möjligheterna att tillhandahålla elektrisk
ström åt konsumenterna på Gotland till
samma priser som gällde inom statens
vattcnfallsverks distributionsområden, i
första hand genom nytt kontrakt mellan
kungl. vattenfallsstyrelsen och AI? Gotlands
kraftverk eller, därest så icke kunde
ske, genom att statens vattenfallsverk
övcrtoge detaljdistributionen; samt om
vidtagande av de åtgärder, som undersökningen
kunde föranleda.

Ang. billigare elektrisk kraft på Gotland

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion I: 107 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Wolgast, som dock ej antytt sin mening.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
avgivit en blank reservation. Jag
har nämligen inte blivit fullt övertygad
av utskottets argumentering. Så fort man
har att göra med kraftbolagen — det
hörde vi på den föregående punkten —
är man alltid färdig att försvara dem
med att de gör det bästa möjliga, så att
vi konsumenter alltid skall vara belåtna,
men mina personliga erfarenheter gör
att jag alls inte är belåten med allt vad
kraftbolagen gör.

Jag fäste mig vid vad länsstyrelsen i
Gotlands län säger, nämligen att de erforderliga
åtgärderna för att undanröja
en ogynnsam prisrelation borde vidtagas.
Länsstyrelsen tillstyrker därför
motionen. Det är självklart att vederbörande
kraftbolag säger att allt är väl beställt.
Det är bara landsbygdens elnämnd
som vågar ha en avvikande mening, när
den påvisar att abonnenterna på Gotland
har andra tariffer än de skulle haft
om de varit abonnenter hos statens vattenfallsverk.
Utskottet självt ger nu till
hälften det medgivandet att det finns ett
visst fog för denna motion, då det inte
vill förneka att motionärens krav på billigare
elektrisk kraft för elkonsumenterna
på Gotland kan äga ett visst berättigande.
Utskottet har alltså självt bitvis
varit tveksamt.

Att jag inte i reservationen har tillstyrkt
bifall till motionen beror på att
motionen syftar till att man skulle skapa
ett nytt kontrakt mellan kungl. vattenfallsstyrelsen
och AB Gotlands kraftverk.
Jag ansåg det givetvis vara omöjligt för
riksdagen att besluta om nytt kontrakt
mellan dessa. Det andra yrkandet, att
.statens vattenfallsverk skulle överta detaljdistributionen,
kan riksdagen inte
heller bifalla, då det redan finns ett
kraftverk. Så som motionen är beskaf -

102

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. billigare elektrisk kraft på Gotland
fad kan jag inte yrka bifall till den, trots
att jag nog fann att gotlänningarna här
hade fog för att anmäla att de inte var
helt belåtna.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Statsmakterna har tidigare
investerat mycket pengar för överföringen
av elektrisk ström från fastlandet
till Gotland. Strömmen överföres,
som kammarens ärade ledamöter vet,
med en kabel tvärs över Östersjön till
Gotland. Staten har investerat inte mindre
än 20—25 miljoner kronor i denna kabel.
Investeringen i kabeln var ett direkt
anslag från staten. När det gäller distributionen
på själva Gotland ligger det
emellertid helt annorlunda till. Där
har AB Gotlands kraftverk hand om
distributionen, och det finns ett kontrakt
skrivet mellan vattenfallsstyrelsen
och Gotlands kraftverk. Nu menar elkonsumenterna
på Gotland, att när staten
gjort så pass stora investeringar så
borde också gotlänningarna betala samma
pris för sin ström som vattenfallsstyrelsens
område på fastlandet har.
Förhåller det sig då inte på det sättet?
Elkonsumenterna på Gotland har gjort
en undersökning genom en elektroteknisk
avdelning i Stockholm och kommit
fram till att de inte är likställda med
fastlandsborna i detta avseende. Anslutningsavgifterna
är betydligt större på
Gotland.

Jag tror inte att utskottet har riktigt
gått till grunden med detta ärende, och
jag skall väl till ett annat år återkomma
med denna motion. Jag borde ha anhållit
hos utskottet om att det skulle ske en
föredragning av någon fackman på detta
område, men jag föreställer mig att det
inte skett någon föredragning i sakfrågan
i utskottet. Detta innebär inte någon
kritik mot utskottets ledamöter.

Vattenfallsstyrelsen och Gotlands
kraftverk avstyrker motionen, och det
är inte så underligt eftersom de båda är
part i målet. Men landsbygdens elnämnd
och länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker,
och utskottet förnekar inte att motionärens
krav på billigare elektrisk

kraft till elkonsumenterna på Gotland
kan äga ett visst berättigande. Även utskottet
tvivlar på den ordning som finnes
för dagen. Det är att hoppas, att om motionen
kommer igen ett annat år, det då
blir en saklig redogörelse i frågan och
att den då skall bli välvilligare behandlad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! Nog har det varit föredragning
i utskottet.

Två remissinstanser har tillstyrkt motionärernas
förslag. Länsstyrelsen i Gotlands
län anför: »Därest en ogynnsam
prisrelation föreligger för Gotland, tillstyrker
länsstyrelsen, att erforderliga åtgärder
för dess undanröjande vidtages i
huvudsaklig överensstämmelse med motionärernas
förslag.»

En viss ogynnsam prisrelation mellan
Gotland och fastlandet i fråga om elkraft
förefinnes. Det är särskilt beträffande
tariffenhetsnormerna som det skiljer
något, men Gotland står inte i någon
särställning härvidlag. Det finns även
platser på fastlandet, som befinner sig i
ungefär samma läge.

Som vattenfallsstyrelsen mycket riktigt
framhåller, kan staten eller styrelsen
ej ensidigt besluta om ett nytt kontrakt
mellan kungl. vattenfallsstyrelsen
och Aktiebolaget Gotlands kraftverk, ty
det är ju fråga om två parter. Ett nytt
kontrakt måste också godkännas av
kraftverket. Elkraftutredningen arbetar
på en standardisering av taxorna. Denna
utredning har pågått i flera år, och
man har förhoppning om att tariffenhetsberäkningar
icke längre skall erfordras
utan att rent elektriska tariffer skall
kunna tillämpas.

En del kraftverk kan dock ej tillhandahålla
så billig kraft som andra. Då en
viss utjämning av eltaxan inom landet
genom den nu pågående utredningen är
att emotse inom en sannolikt nära framtid,
har utskottet ej funnit tillräckliga
skäl föreligga för riksdagen att ta initiativ
i frågan, utan utskottet hemställer

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

103

Ang. vissa bestämmelser om kommunalval m. m.

att motionen icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner angående
översyn av bestämmelserna om val av
kyrkomötets lekmannaombud, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa bestämmelser om kommunalval
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om kommunalval för perioden 1959—
1962 m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 16 januari 1958 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 24, vari Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag med vissa
bestämmelser om kommunalval för perioden
1959—1962 m. m.

I Kungl. Maj :ts nu framlagda proposition
hade föredragande departementschefen
framhållit, att författningsutredningen,
enligt vad han inhämtat, icke var
i tillfälle att avgiva något förslag rörande
valsystemet, innan kommunalvalen
för mandatperioden 1959—1962 skulle
äga rum. De skäl, som 1954 åberopades
för tillämpningen av det provisoriska
valsystemet även vid kommunalvalen, ägde
alltjämt giltighet. Det nuvarande provisoriska
valsystemet lordc under såda -

na förhållanden böra förlängas för ytterligare
en mandatperiod. Det med anledning
härav uppgjorda förslaget anknöt
till den provisoriska lag, som antogs
1954 och avsåg val och röstsammanräkningar
för mandatperioden 1959—
1962 samt, såvitt angick stadsfullmäktige
i Stockholm, för perioden den 15 oktober
1958—den 14 oktober 1962. Den
fördelningsmetod som i propositionen
föreslagits använd vid sammanräkningar
var följaktligen alltjämt den jämkade
uddatalsmetoden, där första divisionstalet
var satt till 1,4. Enligt förslaget skulle
icke heller under den kommande mandatperioden
å valsedel få användas mer
än en väljarbeteckning (partibeteckning).
Hinder mötte icke enligt förslaget
mot att såsom beteckning å ett parti använda
en sammanställning av flera beteckningar,
men de olika leden måste
därvid vara jämställda — exempelvis
förenade genom bindestreck — så att icke
ett system av över- och underordnade
väljarbeteckningar uppkomme.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen i anledning av propositionen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 191 i första kammaren
av herr Öhman och nr 228 i andra kammaren
av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.,
dels ock motionen nr 320 i andra kammaren
av herr Dahlén.

I motionerna I: 191 och II: 228 hade
hemställts, att riksdagen med bifall i övrigt
till proposition nr 24 måtte besluta,
att uddatalsmetoden med 1,4 som första
divisor skulle ändras till 1,3.

I motionen II: 320 hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta att
1,3 skulle användas som första divisor
vid årets kommunala val.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:191, 11:228 och 11:320 måtte
antaga det i förevarande proposition nr
24 framlagda förslaget till Lag med vissa
bestämmelser om kommunalval för perioden
1959—1962 m. in.

104 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. vissa bestämmelser om kommunalval m. m.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herr von Friesen, som med
instämmande av herrar Wahlund, Sveningsson,
Ollén, Fritiof Karlsson, Lundström,
Braconier, Hammar, Dahlén och
Nilsson i Tvärålund anfört följande:

»Frågan om valsättets utformning synes
mig vara en angelägenhet där största
möjliga enighet bör eftersträvas. Då en
sådan icke kunnat uppnås har jag icke
velat genom ett bifallsyrkande till det
förslag som under nuvarande provisorium
bäst synes mig gagna intressesynpunkterna
bidraga till ett slutligt avgörande
som i nuvarande läge ter sig för
mig oantagligt. Jag har därför vid utskottets
avgörande av frågan valt att nedlägga
min röst.»

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Min inställning till det
ärende som nu föreligger skulle enklast
ha kommit till uttryck på så sätt, att jag
hade reserverat mig blankt i utskottet.
Detta blev av tekniska skäl inte möjligt,
och så har det kommit sig att jag och
andra i utskottsutlåtandet anslutit oss
till ett särskilt yttrande. Detta innebär,
anser jag, att jag följdriktigt måste avstå
från att rösta här i kammaren, om det
väcks förslag om bifall till motionerna
med avslag på propositionen i den del
som gäller spärregeln.

Jag skulle här vilja redovisa mina motiv
till denna inställning. Jag är emot
och har alltid varit emot en så hög
spärrsiffra som 1,4, men å andra sidan
vill jag inte ta de konsekvenser som
skulle kunna uppstå, om vi voterade om
motionerna gentemot den föreliggande
propositionen. Situationen är ju den, som
vi alla vet, att det då skulle kunna hända
att motionsyrkandet om uddatalsmetoden
1,3 skulle få majoritet i andra kammaren,
under det att första kammaren
skulle bifalla propositionen. Kamrarna
skulle stanna i olika beslut. Den valmetod
vi haft under en del val, uddatalsmetoden
med spärrsiffran 1,4, är ju provisorisk,
och resultatet skulle bli att vi
ramlade tillbaka till den gamla d’Hondtska
metoden med den överrepresentation
den skapar för större partier och

med dess karteller eller, rättare sagt,
dess möjligheter till karteller. En sådan
ordning tror jag att det numera är ganska
få i riksdagen som vill ha — i varje
fall vill vi i centerpartiet icke ha tillbaka
det gamla systemet.

Det har alltså på utskottsplanet förekommit
vissa meningsskiljaktigheter beträffande
valsättet, men vi bör inte
överdriva motsättningarna. Situationen
har faktiskt varit den att högern, folkpartiet
och centerpartiet hade kunnat
kompromissa om ett valsätt, där man tilllämpar
uddatalsmetoden med spärrsiffran
1,3. Socialdemokraterna däremot har
hållit på propositionens spärrsiffra 1,4.

Det är ju inte mycket som här skiljer.
För att ge kammarens ärade ledamöter
en bild av hur liten skillnaden i själva
verket är, skall jag be att få anföra några
siffror ur en statistik från landstingsvalen
1954. Vid dessa val fick högern 190
landstingsmandat vid spärrsiffran 1,4.
Om spärrsiffran hade sänkts till 1,3 skulle
högern bara ha vunnit 2 mandat.
Folkpartiet erhöll 277 landstingsmän.
Om spärrsiffran hade varit 1,3 skulle
folkpartiet ha förlorat 2 mandat. Centerpartiet
fick 193 landstingsmandat och
skulle vid tillämpning av spärrsiffran 1,3
ha förlorat ett mandat. Socialdemokraterna
fick 701 landstingsmän och skulle
vid spärrsiffran 1,3 ha förlorat 5 mandat.
Kommunisterna skulle vid spärrsiffran
1,3 ha ökat med 6 mandat. Kommunisterna
är ju ett litet parti, vilket markeras
av att de vid det val, som det här
är fråga om, bara fick 24 landstingsmandat.

Skillnaden mellan propositionens spärrsiffra
1,4 och motionernas 1,3 är alltså
inte större än att den vid landstingsvalen
1954 för de fyra större partierna
skulle ha resulterat i en mandatförändring
inom plus eller minus en procent.
Jag betonar att de siffror som jag anfört
avser landstingsmannaval. Situationen
skulle ha blivit en annan vid ett andrakammarval,
där spärrsiffran har större
betydelse.

Sedan kommer, herr talman, här också
in principiella synpunkter i bilden.
Det är framför allt två principer som

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11 105

Ang. vissa bestämmelser om kommunalval m. m.

bryts mot varandra. Först är det vad jag
vill kalla för rättvisekravet. Med rättvisa
menar jag då, att man bör sträva
efter att mandattilldelningen partivis
står ungefär i samma proportion som
partiernas representation hos valmanskåren.
Om man tillämpar den principen,
vill man ha en låg spärrsiffra, en spärrsiffra
så nära siffran 1 som möjligt. Men
nu kommer också en annan väsentlig
princip in i bilden, nämligen att man
inte vill låta »rättvisan» gå så långt att
man stimulerar förekomsten av småpartier
med ty åtföljande partikularisering
av partilivet. Frankrike brukar i detta
sammanhang anföras som ett avskräckande
exempel. Från denna senare synpunkt
vill man inte ha en spärrsiffra
som är alltför låg.

Det är här, herr talman, ytterst fråga
om ett avvägningsproblem — inte mer.
Vid den avvägning som vi har gjort inom
centerpartiet har vi menat, att socialdemokraterna
nog borde ha kunnat
pruta litet på sin överrepresentation.
Den inställningen har vi haft före koalitionen,
vi hade den under koalitionen,
och vi har fortfarande den inställningen.
Man bör, upprepar jag, alltså inte
överdimensionera denna sak. Det anmärkningsvärda
i den situation som föreligger
här i dag är faktiskt inte att
de olika partierna inte kommit sams om
valsystemet, utan det intressanta är snarast
att partierna har kunnat komma
sams så långt som man nu i alla fall
har gjort. Jag säger detta, herr talman,
mot bakgrunden av de ganska hårda strider
som förekom då vi från centerpartiets
sida motionsvis lanserade uddatalsmetoden.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Ollén
(fp).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag är glad över att herr
Wahlund liar givit den här frågan de
rätta proportionerna genom att betona,
att vi inte bör överdriva de skillnader
som här finns. När man läste pressen
fick man ett tag nästan den uppfatt -

ningen, att det här var fråga om något
oerhört uppseendeväckande. Det talades
om en bomb i konstitutionsutskottet,
och man nästan väntade att få läsa att
det var fråga om ett slags havererat försök
att sända upp en satellit; så kraftiga
ord använde man på sina håll i tidningarna.
Expressen kunde emellertid
genast konstatera, att det var fråga om
en blindgångare. Mot denna bakgrund
tycker jag som sagt att det är värdefullt
att herr Wahlund här konstaterat, att
hela frågan inte har så stora dimensioner.

Jag har emellertid, herr talman, begärt
ordet närmast för att deklarera en
annan sak. Herr Wahlund talade om att
det hade funnits möjlighet att göra en
kompromiss mellan tre partier, medan
socialdemokrafterna inte ville vara med.
Jag vill då fastslå, att det åtminstone för
mitt vidkommande fanns en stark principiell
inställning bakom det ställningstagandet.
Jag är också glad att i detta
avseende kunna stödja mig på Dagens
Nyheter, som gett uttryck åt precis samma
mening. I en ledare förklarade tidningen
för en tid sedan att ett valsystem
bör ändras ytterst sällan och att det angelägnaste
är att författningsutredningen
snarast blir färdig med sina överväganden.
Detta är också den linje som utskottsmajoriteten
har följt. Utskottsmajoriteten
säger att det finns starka skäl
att icke göra någon ändring i det provisorium
i fråga om valmetoden som nu
finns och hoppas att författningsutredningen
snarast skall framlägga ett definitivt
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag vill försöka fortsätta
denna diskussion i samma angenäma former,
i vilka den har börjat.

Jag är rädd att resultatet av författningsutredningens
arbete kommer att
dröja litet grand, ty denna utredning
har ju att befatta sig inte bara med valsystemet
i den form som vi nu diskuterar,
alltså med proportionalism, utan

106

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

också med frågan om majoritetsval, val
i enmansvalkretsar. På den punkten
kommer ett utredningsmaterial att publiceras
inom en snar framtid.

Herr Elmgren har fullständigt rätt i
att det är viktigt att inte rubba på valsystemet
så ofta. Det anser vi också. Det
är just detta som har varit anledningen
till att det i år inte har väckts någon motion
i ämnet från vårt håll. Men det är
också en annan princip som är av värde
i sammanhanget. Det är ju en oerhörd
tillgång, om partierna allmänt kan
komma överens i frågan om hur mycket
man skall betala för mandaten, och det
hade varit mycket enklare att komma
överens, om vi från början hade hållit
oss till spärrsiffran 1,3. Vi kompromissade
oss samman om en spärregel, likvärdig
med talet 1,3 i valsättsutredningen,
alltså den äldre utredningen. Vi tyckte
inom vårt parti att siffran snarast var
litet för hög, men vi fick en kompromiss
som omfattades av valsättsutredningens
majoritet, och det var vi glada
över. Hade vi alla, även socialdemokraterna,
stått kvar vid 1,3 så hade vi säkert
sluppit diskussionen i dag och över
huvud taget partisplittring i denna fråga.
Det var beklagligt att den kompromiss,
som gjordes inom valsättsutredningen,
inte kom att ligga till grund för
det provisoriska valsystemet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckt motion angående utredning
av frågan om avvägning mellan
enskilt och allmänt intresse vid utlämnande
av anmälningar till JO, MO och
JK, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtan -

de nr 1, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om möjlighet
till domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen.

I de likalvdande motionerna nr 27 i
första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 32 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte anhålla om en generell och
förutsättningslös utredning av frågan om
möjlighet till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen.

Motionen nr 344 i andra kammaren
av herr Håstad utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag rörande
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
inom förvaltningen genom utbyggnad
av de administrativa domstolarna
och på annat sätt.

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna liänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 27 och
11:32 samt 11:344, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Ollén, Braconier och Hamrin
i Jönköping, fru Gärde Widemar samt
herr Fröding, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 27 och
II: 32 samt II: 344, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! De motioner som utskottet
haft till behandling gäller en rättssäkerhetsfråga,
nämligen frågan, hur
rättsskyddet inom förvaltningen skall
vara anordnat. Det är ett gammalt spörsmål
som nu igen kommer till riksdagen.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

107

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Frågan var före år 1954, år 1956 och år
1957, men något positivt beslut har inte
fattats med anledning av de motioner
som har förelagts riksdagen. För varje
år som har gått har problemet dock blivit
mera brännande. Vår förvaltningsapparat
växer ut, och de frågor som avgörs
av förvaltningsmyndigheterna blir
alltmera omfattande, alltmera ingripande
i de enskildas liv. Därmed blir det
också viktigare för de enskilda att det
skall finnas ett rättsskydd, en möjlighet
att få förvaltningsmyndigheternas avgöranden
prövade i domstolsmässig ordning.

Olika förslag till lösning av denna fråga
har varit uppe. Dels har man tänkt
sig att specialdomstolar — förvaltningsdomstolar
— skulle få pröva förvaltningsmyndigheternas
avgöranden, och
dels har man tänkt sig linjen med prövning
av allmänna domstolar. För närvarande
går bara en viss del av besvärsmålen
till förvaltningsdomstolarna —
exempelvis till regeringsrätten och försäkringsrådet
— och en mindre del går
till allmänna domstolar. Övriga administrativa
besvär går till regeringen,
d. v. s. Konungen i statsrådet, och de
blir då föremål för ett avgörande som
knappast kan anses vara domstolsmässigt.
Regeringen är ju politiskt sammansatt,
och det blir alltså en annan grund
för bedömandet än i en domstol.

Vid de tidigare riksdagsavgörandena
har utskottsmajoriteten hänvisat till att
frågan var föremål för utredning, och tidigare
har också besvärssakkunniga sysslat
med frågan om utbyggande av det
administrativa rättsskyddet inom besvärsinstitutets
ram. Vid 1954 års riksdag
avvisades de motionskrav som då
framfördes med hänsyn till att man väntade
ett ställningstagande från besvärssakkunniga.
Sedan dess har besvärssakkunniga
kommit fram med ett betänkande,
där man ansåg att frågan borde lösas
inom ramen för ett utbyggt besvärsförfarande.
Dessutom skulle en del ärenden
kunna föras över från Kungl. Maj:t
till regeringsrätten. Vad som hänt sedan
vi hade frågan uppe vid 1957 års riksdag
är att Kungl. Maj:t har utfärdat nya

direktiv till besvärssakkunniga den 10
januari 1958, där det sägs att de besvärssakkunniga
icke vidare skall sysselsätta
sig med hithörande spörsmål utan begränsa
sitt arbete till förfarandefrågor.
Det är alltså ett bestämt ställningstagande
från regeringens sida, att man inte
vill ha ytterligare utredning i den här
frågan. Man anser tydligen att situationen
är tillfredsställande som den är och
hänvisar dels till de utredningar som
arbetar med att överföra en del ärenden
från Kungl. Maj:t till regeringsrätten,
dels till författningsutredningen. Författningsutredningen
kan dock knappast anses
ha inom sina befogenheter att ta upp
detta spörsmål, och det är väl de obotfärdigas
förhinder som har tagit sig uttryck
i de senaste direktiven till besvärssakkunniga.

Utskottets majoritet säger, att den är
enig med motionärerna om att rättsskyddets
utformning inom förvaltningen är
en central samhällsfråga av utomordentlig
vikt. Den säger vidare att besvärsinstitutet
är en väsentlig faktor och att
man bör bygga ut rättsskyddet så mycket
som möjligt. Trots detta avvisar utskottsmajoriteten
varje tanke på en utredning.
Reservanterna har begärt en
förutsättningslös utredning och har alltså
inte tagit ställning till om man skall
nå den slutliga lösningen genom att de
allmänna domstolarna får en vidgad befattning
med administrativa besvärsmål
eller om dessa skall gå till speciella förvaltningsdomstolar.

Utskottets majoritet är ängslig för att
de allmänna domstolarna skall få vidgad
befattning med dessa mål och framhåller
att motionärerna tycks vara inne på
tanken att efter mönster från vissa främmande
länder införa en generell möjlighet
till kontroll över förvaltningen från
de allmänna domstolarnas sida. Fn så
genomgripande omvandling av rättsskyddssystcmet
vill utskottet icke ge sig
in på, utan man vill hellre försöka få en
reform inom det nuvarande systemet.

Vad vi reservanter vill ha är, som jag
förut sade, en förutsättningslös utredning.
Det är möjligt att man kan gå båda
vägarna, så att man både utvidgar de all -

108 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

manna domstolarnas befogenheter och
dessutom överför till regeringsrätten ytterligare
mål.

Utskottsmajoritetens uttalande är enligt
min mening ganska oklart som motivering
för ett avstyrkande av en utredning,
då det sägs: »Det är utskottets uppfattning
att några mera genomgripande
principiella förändringar i rättsskyddssystemet
av det slag motionerna avser
icke bör övervägas med mindre det visar
sig omöjligt att inom ramen för det nuvarande
systemet åstadkomma eftersträvade
förbättringar. Huruvida så är fallet
kan i varje fall icke bedömas i nuvarande
läge, och under sådana förhållanden
bör motionärernas krav på utredning
icke bifallas.»

Det är ganska dunkelt uttryckt och
jag tycker knappast det kan tolkas så,
att utskottet anser att det icke finns behov
av en utredning. Vi har ansett det
viktigt att det kommer till stånd en översyn
av de här frågorna och att detta bör
ske så fort som möjligt bl. a. med tanke
på författningsutredningen, som ju delvis
arbetar med en förändring av regeringens
ställning och omorganisation till
eventuellt en s. k. ministerstyrelse. Då
kan det vara viktigt, att vi har former
för en domstolsmässig prövning även av
regeringens beslut.

Jag ber herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det var ett uttryck i fru
Gärde Wideinars anförande som jag särskilt
fäste mig vid. Det var när hon sade
att utskottsmajoritetens ställningstagande
var ett uttryck för de obotfärdigas
förhinder. Är detta inte litet väl
mycket sagt, om man tänker på att vad
motionärerna åsyftar är en fullständig
omstöpning av vårt svenska system på
det område som det nu är fråga om?
Motionärerna tänker sig att man skulle
övergå till ett i främmande länder befintligt
system att låta antingen allmänna
domstolar eller förvaltningsdomstolar
kontrollera de administrativa myn -

digheterna på annat sätt än nu sker.
Det är således en fullständig revolution
av den svenska rätten man är inne på
att genomföra. Om man då enligt motionärernas
mening inte skyndar fram
tillräckligt fort, kan det väl inte vara
något uttryck för de obotfärdigas förhinder.

Fru Gärde Widemar talar också om
att det skulle vara felaktigt, att författningsutredningen
kunde åberopas såsom
ett skäl mot motionärerna, men mot slutet
av sitt anförande pekade fru Gärde
Widemar själv på författningsutredningen
som ett skäl för att man skulle skynda
på. Det är väl ganska egendomligt
att man nu igen kommer med detta yrkande,
när det i alla fall finns utredningar
som ovedersägligen arbetar med
närliggande frågor och som i år kommer
fram med resultatet av sitt arbete.
Jag hänvisar till kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar. Statens
ansvar för sina tjänstemän och deras
åtgärder är ju ett problem som gränsar
till detta. Man beräknar att den utredningens
arbete skall avslutas under
första halvåret 1958.

Fru Gärde Widemar berörde också
frågan om regeringsrättens och regeringens
kompetens. Det pågår ju en utredning
även om den frågan, och den
beräknas kunna slutföra sitt arbete under
år 1958. Det vore väl orimligt, om
man inte avvaktade resultatet av dessa
utredningar, innan man gick att överväga
någonting så revolutionerande som
att Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet, som
vi hittills har betraktat såsom det sista
ordet, skulle kunna underställas antingen
en förvaltningsdomstol eller allmän
domstol, vilket skulle kunna leda till att
man kom i det läget, att Kungl. Maj :t
i regeringsrätten i efterhand finge pröva,
vad Kungl. Maj:t i statsrådet hade
beslutat. Situationen bleve så mycket
mer unik som Kungl. Maj:t i statsrådet
utser regeringsrättens ledamöter.

Det finns allt skäl att avvakta resultatet
av de utredningar som är i gång,
och jag finner Kungl. Maj:ts ställningstagande
i direktiven till besvärssakkunniga
vara utomordentligt välgrundade.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

109

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

De överensstämmer ju också med den
uppfattning som besvärssakkunniga själva
har givit uttryck åt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vidhåller vad jag i
mitt förra anförande sade om att jag
tycker att regeringens ställningstagande
är ett uttryck för de obotfärdigas förhinder.

Vi har inte ifrågasatt något nytt system;
vi har föreslagit en förutsättningslös
utredning. Den utredningen får visa,
om det behövs något nytt system eller
om det räcker med att vidta ändringar
inom det nu befintliga. Här är för övrigt
inte fråga om att införa några nyheter
från främmande länder, men det kan ju
vara intressant att veta, att Sverige är
det enda västerländska land, där det
inte finns möjlighet att få en rättslig
prövning av förvaltningsmyndigheters
beslut.

Då jag säger att författningsutredningen
inte har med denna fråga att göra,
menar jag att författningsutredningen
inte skall ta ståndpunkt till i vilken form
förvaltningsmyndigheternas beslut skall
kunna bli föremål för överprövning,
men det kan ju vara bra för författningsutredningen
att frågan är löst, när
utredningen i sitt fortsatta arbete kommer
fram bl. a. till frågan om en ny
ställning för regeringen.

Huruvida det arbete, som pågår inom
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar,
har någon inverkan på
denna fråga, kan jag inte bedöma, men
jag har svårt att tro det. Oavsett den
kommitténs resultat måste vi väl ha
klara linjer beträffande hur fullföljden
skall ske i administrativa besvärsmål.

Jag tycker det är underligt att herr
Elmgren kan inta den ståndpunkt lian
här deklarerat, då man vet vad som har
inträffat. Första gången hänvisade utskottet
— det var år 1954 — till besvärssakkunniga.
Andra gången hänvisade
man till att besvärssakkunniga

framlagt ett betänkande, där de såg en
viss lösning. De sakkunniga räknade då
med att i fortsättningen utarbeta en mera
detaljerad lösning. Något sådant vidare
arbete från deras sida omöjliggöres
nu genom direktiv av regeringen, i vilka
den säger att besvärssakkunniga
skall vara så vänliga och låta bli att
syssla med detta; det har de inte med
att göra. Jag tycker inte att man kan
anse de direktiven vara synnerligen välgrundade,
eftersom det faktiskt förhåller
sig så, att riksdagen sedan flera år tillbaka
låtit denna fråga vila i avvaktan på
besvärssakkunnigas utredning.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Jag har ju inget särskilt ansvar för
vad sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet tidigare gjort — det
är första året jag tillhör det utskottet.

Fru Gärde Widemar kritiserar regeringen
för att den givit besvärssakkunniga
vissa direktiv. Ja, men dessa överensstämmer
ju med den mening som besvärssakkunniga
själva givit uttryck för.

Det är ju värt att notera att reservanterna
inte åsyftar någon revolution i
svenskt rättsväsen, men jag vill som svar
på vad fru Gärde Widemar senast anförde
säga, att det bör kunna påvisas
oerhört starka skäl, om man skall sätta
i gång en utredning av det slag som
motionärerna påyrkar. Därför vidhåller
jag mitt yrkande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Då det parti jag företräder
inte haft någon representant från
denna kammare i det sammansatta konstitutions-
och lagutskottet, känner jag
mig manad att säga några ord.

Jag ämnar inte gå på djupet i denna
utomordentligt betydelsefulla och svåra
fråga, men jag vill markera det mycket
stora intresse som vi på vårt håll hyser
för att åstadkomma ett förstärkt rättsskydd
i förvaltningsärenden. Vi beklagar
att justitieministern har funnit anledning
att begränsa direktiven för utredningens
fortsatta arbete på det sätt
som skedde i början av detta år. Vi tror

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

inte att man får en tillräckligt säker
grundval för att slutligen ta ställning till
detta problem med mindre än att utredningen
läggs på en bredare bog.

Här hänvisas närmast till att man
inom departementet är sysselsatt med att
utreda i vad mån ytterligare ärenden
kan överflyttas från Kungl. Maj:t till regeringsrätten.
Det är ju i och för sig gott
och väl, men samtidigt känner vi till —
och det redovisas i utskottets yttrande
— att det redan nu finns ett fält, där
man anser sig kunna anlita allmänna
domstolar även i förvaltningsärenden.
Man säger att praxis i viss mån är svävande
och att gränsen är oklar för domstolarnas
kompetens att befatta sig med
förvaltningsärenden. Då man nu undersöker
frågan om en utökning av räjongen
för regeringsrätten, kan jag inte förstå
varför det inte skulle vara ändamålsenligt
att först och främst kartlägga var
gränsen för närvarande går för domstolarnas
kompetens när det gäller förvaltningsärenden.
Vad är det som på
förhand säger, att det inte skulle visa
sig ändamålsenligt att delvis lösa detta
problem genom att rucka på den gräns,
som nu finns för domstolarna när det
gäller dessa frågor? Det ena förskjuter
ju inte det andra. Jag anser med andra
ord att det skulle vara högst önskvärt
att den breddning av utredningen kommer
till stånd, som man syftat till med
de motioner som här är väckta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Gärde Widemar begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 87;

Nej — 37.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter
och organisation

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och organisation.

I de likalydande motionerna nr 110 i
första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 151 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och organisation.

Motionerna hade tilldelats första lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
konstitutionsutskottet och första lag -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11 111

Ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

utskottet hade motionerna hänskjutits till
sammansatt konstitutions- och första lagutskott,
vilket utskott i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 110
och II: 151, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Rylander, Ollén och Hamrin i Jönköping
samt fru Gärde Widemar, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, 1: 110
och II: 151, måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående justitiekanslersämbetets
arbetsuppgifter och vad
därmed ägde samband samt angående
den lämpliga organisationen av ämbetet
för dessa uppgifters lösande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Även det här ärendet är
en gammal bekant, som vi under senare
år haft uppe till behandling i riksdagen
på grund av motioner.

Justitiekanslern är Kungl. Maj:ts högste
ombudsman och regeringens juridiske
expert. Han skall utöva övervakningen av
statens ämbets- och tjänstemän och han
skall vara en klagoinstans för allmänheten,
förutom att han har ett flertal
andra uppgifter enligt olika instruktioner.

Justitiekanslerns arbetsuppgifter har
under senare år blivit allt mera omfattande.
Man kan framför allt se att han
har haft en alltför stor arbetsbörda därpå,
att hans tjänst har måst dubbleras.
Under de senare åren har justitiekanslern
under 6 å 8 månader varje år haft
en ställföreträdare, som har handhaft en
del av hans arbetsuppgifter. Ställföreträdaren
har inte samma ställning som justitiekanslern
själv och inte heller som
de ställföreträdare, som är utsedda för
JO och MO, vilka är valda av riksdagen.

Även om det siffermaterial, som inhämtats
från justitiekanslersämbctet, visar
att balansen inte liar ökats under de
sista tre åren, kanske man inte skall dö -

ma bara efter det och tycka, såsom majoriteten
i utskottet har gjort, att här
inte behöver vidtagas några åtgärder.
Det är onekligen åtskilliga arbetsuppgifter
som aldrig kommer till utförande,
helt enkelt på grund av att justitiekanslern
inte har tid. Under senare år har
justitiekanslern återupptagit sin inspektionsverksamhet,
vilken tidigare under
många år legat helt nere. Han har bland
annat besökt 29 myndigheter och anstalter
under år 1956. Även om han inte
har utövat sin inspektionsskyldighet i
samma utsträckning som JO och MO, har
han ändå gjort det, kan man säga, på ett
tillfredsställande sätt.

Vi har ansett, att om JK kunde befrias
från en del rutinmässiga uppgifter, så
skulle han kunna ägna längre tid åt de
mer uppmärksammade ärenden, som har
förts fram till honom. Som det nu är,
får JK:s ställföreträdare ofta handha
ärenden, som allmänheten följer med
stort intresse, något som väcker en undran,
varför inte JK själv kan handlägga
dessa ärenden. Ett exempel är Sellingaffären,
som ju en särskild person fick
uppdrag att sköta därför att JK själv
inte hade tid.

Sista gången JK:s arbetsbörda var föremål
för någon större utredning var
1947, och därefter tillskapades riksåklagarämbetet,
som var avsett att medföra
en avlastning för JK. Hans arbetsbörda
har dock inte minskat, utan snarare ökat
efter den tiden, och frågan har på nytt
uppkommit, om inte JK-ämbetet skulle
behöva omorganiseras. Vi reservanter
har fäst oss vid några punkter, där man
skulle kunna tänka sig att en utredning
kunde leda till förslag om ändring. JK
handhar ju kronomålen, men han får
ofta uppdra åt andra personer att föra
de enskilda rättegångarna. Där skulle
man kunna tänka sig en annan ordning,
så att en speciell myndighet eller person
fick uppdraget att sköta kronomålen.
Om dessa mål på det sättet helt
och hållet togs bort från JK, skulle han
få större möjligheter att bemästra sin
arbetsbörda och kunna ägna större tid
åt väsentligare uppgifter, t. ex. att vara

112

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

remissinstans och att vara juridisk rådgivare
i den utsträckning som avsetts
med ämbetet. Dessutom skulle han då
kunna sköta specialutredningarna på ett
helt annat sätt än han för närvarande
gör.

Den omständigheten, att en ställföreträdare
—- en underordnad tjänsteman
—• sex till åtta månader om året tjänstgör
för JK, gör naturligtvis att man inte
riktigt kan bedöma det arbete som sker
i JK-ämbetets regi. Vi anser att JK:s
ställföreträdare borde få i stort sett samma
ställning som JK själv och på det
viset fastare knytas till ämbetet. Om
JK:s ersättare bleve en permanent institution,
på samma sätt som JO:s och
MO:s ersättare, skulle det innebära en
garanti för ämbetet att JK:s uppgifter
sköttes på ett riktigt sätt även i JK:s
frånvaro.

Det arbete, som JK nu nedlägger på
sina olika ämbetsuppgifter, kommer
knappast till vare sig allmänhetens eller
myndigheternas kännedom och blir inte
heller i övrigt bekant. JO och MO utger
ju årligen ämbetsberättelser, men JK:s
ämbetsberättelse får inte någon som
helst spridning och är dessutom av ganska
oansenliga dimensioner. Vi har ansett,
att det skulle vara nyttigt om myndigheterna
och de andra samhällsorganen
kunde få tillfälle att i vidare utsträckning
än nu sker ta del av JK:s
erinringar och utredningar, och att man
kunde tänka sig att en kommande utredning
undersökte möjligheterna att få
till stånd en sådan ämbetsberättelse.

JK:s huvudsakliga åligganden är ju
dock att vara kronans högsta jurist och
ett centralt kontrollorgan, och det måste
anses väsentligt, att JK verkligen får tid
och möjlighet att fullgöra dessa uppgifter.
Vi reservanter i sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet har
därför velat hemställa om en utredning
angående justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter
och vad därmed äger samband
samt angående den lämpliga organisationen
av ämbetet för dessa uppgifters
lösande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Motionerna i första och
andra kammaren i den nu behandlade
frågan har samlat en rad imponerande
underskrifter. Det är nästan hela folkpartiets
intelligensaristokrati som skrivit
under. Det var någon som härom dagen
talade om »olycksfall i arbetet» i
parlamentariskt sammanhang, och trots
denna anhopning av förnämliga namn
skulle jag vilja karakterisera dessa motioner
som ett lindrigt olycksfall i oppositionsarbetet.
Det förefaller nämligen,
som om man skulle ha hämtat en massa
uppgifter från den tidigare motionen
och fört över dem till den nu skrivna
motionen utan att ta hänsyn till vad som
skett under mellantiden.

På annat sätt kan jag inte förklara, att
man talar om den växande balansen av
oavgjorda ärenden. Det förhåller sig
tvärtom så, att arbetsbalansen hos JKämbetet
har nedgått avsevärt. Vid 1954
års slut uppgick antalet oavgjorda ärenden
till 200. Vid det senaste årsskiftet
var motsvarande antal 111. Av dessa 111
ärenden var, som utskottet påpekar, allenast
48 beroende på JK-ämbetets eget avgörande.
Övriga ärenden var utsända på
remiss. JK framhöll vid sin föredragning
i utskottet, att ett antal balanserade
ärenden var absolut nödvändigt av arbetsekonomiska
skäl. De, som skall syssla
med dessa saker, måste ha något att
välja på för att få arbetet att löpa på
bästa sätt. Därför kan man inte säga, att
balansen nu ger anledning till några
bekymmer.

Vidare anser man i motionerna, att de
allvarligaste invändningarna gäller det
förhållandet, att JK icke reser i den utsträckning
som han bör göra. Nu är det
emellertid så, att JK efter år 1955 har
återupptagit sin inspektionsverksamhet.
Utskottets majoritet anser sig därför
kunna uttala, att den inspektionsverksamhet,
som han nu bedriver, ungefärligen
är av den omfattning som man tänkt
sig i 1939 års utredning.

På dessa väsentliga punkter har majoriteten
alltså inte kunnat gå motionärerna
till mötes utan hemställer om avslag
på motionerna.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

113

Ang. iustitiekanslersämbetets arbetsuppgifter och organisation

I ett par fall har man emellertid funnit
beaktansvärda synpunkter i motionerna.
Det gäller frågan om JK:s ersättare. I
den delen uttalar utskottet, att det nog
finns fog för att säga att denne bör vara
en högt kvalificerad ämbetsman och att
det bör råda en viss parallellitet mellan
JK och JO på denna punkt. Vidare har
utskottsmajoriteten uttalat, att en offentlig
redovisning av JK:s verksamhet
skulle vara värdefull. Vi menar härmed
inte, att alla rutinmässiga avgöranden
skall redovisas, utan vi menar naturligtvis,
att de uttalanden, som kan vara av
principiell vikt för tjänstemännen och
allmänheten att få kännedom om, bör
publiceras i en ämbetsberättelse. Nu har
JK i juristpressen och genom cirkulär
sökt ge offentlighet åt vissa avgöranden
inom ämbetet, men utskottet har delat
motionärernas syn i denna fråga och menat,
att det är bättre med en ämbetsberättelse.

Emellertid har vi funnit att dessa åtgärder
inte bör övervägas genom den av
motionärerna begärda utredningen. Jag
vill påminna om att JK är regeringens
specielle ämbetsman, och det torde väl
i främsta rummet ankomma på Kungl.
Maj:t att bedöma formerna för hans arbete.
Jag är övertygad om att vad som
nu anförts kommer att studeras av
Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag kan bara beklaga,
att herr Elmgren inte lyssnade på vad
jag nyss sade. Annars skulle han ha hört,
att jag vidgick, att det under senare år
inte förekommit någon balans när det
gäller ärendena inom justitiekanslersämbctet,
och dessutom talade jag om att
justitiekanslern under senare år åter
upptagit inspektionsresorna i tillfredsställande
omfattning.

Jag står inte under motionerna i ärendet
— herr Elmgren yttrade sig ju mycket
högaktiningsfullt om de folkpartiledamöter,
som undertecknat dem. Jag har
därför ingen anledning att försvara dc 8

Första hammarens protokoll 1958. Nr 11

taljerna i motionen, utan jag talar som
reservant i utskottet. På de punkter, där
vi reservanter ville ha en ändring, d. v. s.
de som i huvudsak gällde att JK:s ersättare
skulle få en annan ställning än han
har och om utgivandet av en ämbetsberättelse,
var tydligen herr Elmgren och
jag överens. Vi hade emellertid olika
uppfattningar beträffande formen för
det hela —• herr Elmgren ville inte att
ändringen skulle ske i form av ett beslut
från riksdagen om en utredning i
frågan, utan han ansåg att det borde
kunna ske senare under hand utan utredning.
Jag och övriga reservanter anser
det säkrare att riksdagen beslutar om
en utredning än att det överlämnas till
Kungl. Maj:ts gottfinnande om det skall
bli någon ändring på den här punkten.

Herr talman! Jag skall be att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade mycket
noga till vad fru Gärde Widemar sade i
sitt första anförande, och jag hörde att
hon gjorde de medgivanden hon här
nämnde. Men jag hade ett ärende till motionärerna,
och fru Gärde Widemar är
inte motionär. Jag ville inte låta denna
motion passera utan de randanmärkningar
jag här gjorde.

Fru Gärde Widemar är som sagt inte
motionär, men om hon hade varit det,
skulle hon ytterligare ha ökat kretsen av
intelligensaristokrater bland folkpartiet,
som undertecknat motionerna.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(ep):

Herr talman! Jag vill bara yttra mig
helt kort i denna fråga.

Jag kan i allt väsentligt instämma med
herr Elmgren. Såsom framgår av utskottsutlåtandet
och herr Elmgrens uttalande,
har arbetsförhållandena inom
justitiekanslersämbetet under de senaste
åren alltsedan kammaren hade att ta
ställning till liknande motioner 1955 väsentligt
förbättrats. När riksdagen inte
ansåg sig behöva gå in för en utredning

114

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. justitiekanslerämbetets arbetsuppgifter och organisation

1955, måste det finnas betydligt mindre
anledning att göra det nu, eftersom arbetsbalansen
— såsom herr Elmgren
klargjorde — minskat väsentligt. Likaså
har inspektionsresorna återupptagits; inspektionsverksamheten
låg tidigare nere
på grund av speciella arbetsförhållanden
inom ämbetet. Jag har således svårt att
finna att man nu skulle behöva gå till
en utredning.

Vi har för övrigt haft tillfälle att under
praktiskt taget en hel dag höra justitiekanslern
inom utskottet, och jag fick
då det bestämda intrycket, att vad som
framhållits i motionerna i väsentliga delar
blev tillrättalagt av justitiekanslern.
Det är så, att motionärerna möjligen bygger
på tidigare förhållanden och inte på
de nu existerande förhållandena. Det
framgår av reservationen, att man går
rätt långt tillbaka i statistiken för att få
underlag till kravet på utredning. När
balansen förbättrats under de senaste
tre åren, förefaller det mig rimligt att
avvakta och se, om inte denna utveckling
fortsätter. Jag kan, herr talman, inte
finna att det finns anledning att nu gå
med på en utredning.

Vi är överens med motionärerna i de
frågor, som herr Elmgren här nämnde,
nämligen att det eventuellt borde finnas
en stadigvarande ersättare för justitiekanslern,
liksom det nu finns för JO
och MO, och även att en tryckt ämbetsberättelse
kan vara till fördel. Men detta
är, såsom herr Elmgren sade, inte någon
anledning till att tillsätta en större utredning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorda propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föreliggande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Gärde Widemar begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 24.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål; nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde; -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

115

Ang. ändrad ordning
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson;

nr 59, i anledning av väckt motion om
ersättning av statsmedel till poliskonstapeln
Arne Gustav Borgström i Örebro för
uteblivet skadestånd; och

nr 60, i anledning av väckta motioner
om ökad ersättning till värnpliktige B.
Ryding.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

61, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958—59 till Ferieresor för husmödrar;
och

nr 62, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Bidrag till Föreningen
Fruktdrycker.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

7, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen

för anmälan om utträde ur svenska kyrkan
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde
ur svenska kyrkan

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner angående ändrad lydelse av
11 § lagen om religionsfrihet.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 39 i första kammaren av fru SjöströmBengtsson
m. fl. samt nr 45 i andra kammaren
av fru Sjövall m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att § 11 i
lagen om religionsfrihet skulle erhålla
följande lydelse: »Vill medlem av svenska
kyrkan icke längre tillhöra kyrkan,
göres anmälan om utträde genom personligt
besök eller genom av två personer
bevittnad skriftlig framställning till pastor
i den församling, där han är kyrkobokförd.
»

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:39 och 11:45, måtte för
sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av It § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan om
utträde personligen hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd.

11 §.

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan om
utträde hos pastor i den församling, där
han iir kyrkobokförd. Anmälan skall göras
personligen eller ock enskilt i egenhändigt
undertecknad, av tvä personer
bevittnad handling.

116 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. andrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Rylander, Lindblom, Lodenius
och Onsjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, 1:39 och 11:45,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att riksdagen måtte föreläggas förslag
till sådan ändring av formerna för
anmälan om utträde ur svenska kyrkan,
att anmälan jämväl måtte kunna göras
skriftligen med vittnen.

2) av herrar Arvidson, Gezelius och
Fröding, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, I: 39 och
11:45, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
av den väckta motionen angående
ändrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet
har jag inte kunnat dela utskottsmajoritetens
uppfattning utan reserverat
mig för avslag på motionen. Jag
skall nu i allra största korthet motivera
min reservation.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet
gäller för närvarande den bestämmelsen,
att medlem som önskar utträda ur den
svenska kyrkan skall anmäla detta personligen
hos pastor i den församling,
där han är kvrkobokförd. Mot detta nu
gällande förfaringssätt anföres, att kravet
på personlig inställelse skulle försvåra
utträdet och därför inte vara förenligt
med en konsekvent genomförd religionsfrihet.
Vidare anför man, att vid
besök hos pastor vederbörande lätt kan
bli utsatt för övertalningsförsök och påtryckningar.

Nu tror jag emellertid, att den människa
som verkligen har övertänkt sitt
beslut om utträde ur kyrkan varken drar
sig för att uppsöka pastor eller låter sig
övertalas. Är hon verkligen övertygad
om att det steg hon ämnar taga är riktigt,

ja, då tror jag att hon önskar framföra
detta personligen lika gärna som att
framföra det i skrivelse och att övertalningsförsöken
är dömda att misslyckas.

Jag vill gärna hålla med om att den
av motionärerna föreslagna lydelsen,
som medgiver en skriftlig framställning
om utträde, bevittnad av två personer,
säkert kommer att innebära en förenkling
åtminstone i sådana fall, där vederbörande
kanske uppsökes av personer
som vill stå till tjänst och möjligen har
papper med sig, färdigt att skrivas under.
I det fall vederbörande själv skall
ta initiativet och avfatta skrivelsen
kanske förenklingen är av mindre betydelse.

Vi måste väl alla vara överens om att
vid detta nu föreslagna förfaringssätt
blir risken för övertalningsförsök och
påtryckningar vida större än vid det
personliga besöket. Den som verkligen
vill propagera för utträde ur kyrkan kan
få det betydligt lättare — han kan göra
husbesök, tala om att den och den skrivit
på, erbjuda sig att bevittna handlingen
och skicka iväg den. Att många oöverlagda
utträden därav kan bli följden
tycker jag nästan är uppenbart.

Jag förstår därför mycket väl att man,
såsom framgår av vissa remissyttranden,
hyser allvarliga farhågor för att den
propaganda för utträde, som bevisligen
förekommit och ännu förekommer, kan
komma att ytterligare intensifieras och
i hög grad underlättas, om den föreslagna
ändringen genomföres.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
vad som anföres i reservationen,
då man påpekar att kyrkomötet inom
kort har att taga ställning till en högst
viktig fråga, nämligen frågan om kvinnliga
präster. Vilken ställning kyrkomötet
än intar i denna fråga kommer många
att känna sig missnöjda och irriterade.
Att man under sådana förhållanden bör
göra vad som göras kan för att förhindra
oöverlagda massutträden, anser jag
vara välbetänkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den i utskottsutlåtandet
fogade reservationen nr 2.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

117

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Frågan om utträde ur
svenska kyrkan har varit föremål för
behandling vid olika tillfällen. Före den
nya dissenterlagens tillkomst gällde ju
den bestämmelsen, att man icke kunde
utträda ur svenska kyrkan med mindre
man angav i vilket trossamfund man
skulle inträda. När sedan dissenterlagkommittén
kom med sitt yttrande hade
man gått ifrån denna bestämmelse, och
vid beslutet 1951 fastslogs en ny religionsfrihetsprincip,
vilken innebär att
envar icke endast har rätt att sammansluta
sig med andra för religiös gemenskap
och verksamhet utan även att
ställa sig utanför varje religiös gemenskap.
Denna grundläggande princip fick
sitt uttryck i 4 § i religionsfrihetslagen.
Där sägs det i första stycket, att ingen
må vara skyldig tillhöra trossamfund.
Åtaganden i strid med denna bestämmelse
är utan verkan.

Då denna fråga var före i det särskilda
utskottet förelåg också yrkanden
i motioner om att utträde ur kyrkan
skulle förenklas utöver vad kommittén
hade föreslagit, nämligen så att utträdet
skulle kunna ske även skriftligen. Kommittén
hade föreslagit personlig inställelse.
Detta ändringsförslag blev då inte
antaget av utskottet, och riksdagen godkände
utskottets förslag. Sedan dess har
den bestämmelsen gällt, att personligt
besök fordras hos pastor i församlingen
när man vill anmäla utträde ur kyrkan.

År 1953 återkom frågan genom motioner.
Den gången avstyrkte första lagutskottet
framställningen med motiveringen
bl. a. att vi hade så liten erfarenhet.
Bara ett år hade gått sedan denna
bestämmelse kom till, och man ansåg
det skäligt att pröva den något längre
tid.

Nu har frågan kommit tillbaka i motioner,
och denna gång har utskottet i
stort sett biträtt yrkandet. Dock har en
avslagsreservation däremot avgivits, den
som nyss föredragits av den föregående
ärade talaren. Mellan utskottets utlåtande
och den andra reservationen, som iir
betecknad med nr 1 ocli vilken jag företräder,
är det däremot ingen större skill -

nad i sak. Båda är av den uppfattningen,
att möjlighet skall beredas att skriftligen
begära utträde. Vi reservanter har
emellertid ansett att man inte borde gå
fram på den linje som föreslagits av utskottet,
dvs. att förelägga riksdagen er.
direkt lagtext för definitivt beslut. Vi
har ansett att denna fråga är av beskaffenhet
att böra i vanlig ordning bli
föremål för lagrådets yttrande.

Det händer ju mycket sällan -— om
ens någonsin — att första lagutskottet
skriver direkt lagtext och förelägger
riksdagen den. I regel går det så till att
man hemställer hos Kungl. Maj:t om ett
förslag i den och den riktningen. Därefter
kommer det fram en lagtext, som
har blivit prövad inför lagrådet. Om
man i det här fallet inte skulle gå den
vägen skulle det betyda att vi praktiskt
taget bunde Kungl. Maj:t vid en viss
form innan saken skulle föreläggas kyrkomötet
— detta är nämligen ett ärende
av kyrkolags natur. Det är därför av betydelse
att frågan prövas särskilt och
noga. Det förefaller oss då som om den
väg vi har föreslagit skulle vara den
riktigaste, nämligen att hemställa hos
Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte förelägga
riksdagen ett förslag och att detta
först går till kyrkomötet och därefter
kommer till riksdagen. Följaktligen kommer
vi här att gå den — höll jag på att
säga — rätta gången. Det är en fråga
som i alldeles särskilt hög grad kommer
att beröra kyrkomötet, eftersom det har
förekommit vissa anmärkningar emot
det här.

Jag vet inte om jag precis vill skriva
under vad den föregående talaren nämnde,
att det skulle ha förekommit framställningar
om massutträden. Det har åtminstone
inte blivit upplyst om något
sådant i utskottet. Det lär dock ha förekommit
fall då man försökt att få
fram och agiterat för mera kollektiva
framställningar. Vi tycker inte att detta
är riktigt. Man bör finna en form, varigenom
man så att säga bättre säkerställde,
att den som träder ut ur kyrkan
verkligen har övervägt detta noggrant,
så att utträdet grundas på eu enskild
persons övertygelse och inte sker

118 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

genom någon påverkan. I sak vill jag
endast tillägga, att om man får säkerhet
för att så verkligen sker, så bör var och
en lika gärna på skriftlig anmälan som
personlig inställelse kunna få sin framställning
bifallen.

Om man närmare granskar vad särskilda
utskottet på sin tid yttrade i samband
med denna fråga, finner man, att
prästerna icke har möjlighet eller rättighet
att utöva någon påverkan på den
person som kommer och begär utträde.
Det kan ju hända att det förekommit
något fall, då prästen har sökt påverka
vederbörande, men stiftcheferna har
uttryckligen ålagts att se till att prästerna
i detta avseende handlar lojalt och
inte försöker hindra personer att utträda
som kommer och begär detta. När så
är fallet, att prästen inte har någon befogenhet
att föra en diskussion med en
utträdande, finns det heller inte någon
anledning varför denne inte skulle kunna
göra sin framställning skriftligt, om
den är välmotiverad och bestyrkt med
vittnen.

Ja, detta är anledningen till att vi har
kommit fram till en särskild, avvikande
mening. Skillnaden mellan de båda
förslagen är således endast den, att vi
anser att Kungl. Maj:t skall komma med
ett förslag i ärendet, under det att utskottet
hemställer att lagskrivningen
skall ske omedelbart och att riksdagen
skall fatta beslut innan Kungl. Maj:t
framlägger förslag till kyrkomötet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Först skall jag säga några
ord om den reservation som herr Arvidson
nyss gjorde sig till talesman för.
Jag skall inte gå in på talet om massutträdet
ur kyrkan i detta sammanhang,
men jag skall göra det senare. Man anför
i reservationen, att »skälen för att bibehålla
de nuvarande reglerna snarare
stärkts än försvagats». Det har jag mycket
svårt att skriva under på, och jag
skulle vilja fråga, vad reservanterna har
för belägg för ett sådant påstående.

Av det efterföljande resonemanget
skulle man kanske kunna utläsa, att reservanterna
tänkt på de mycket få utträden,
som var en följd av kyrkomötets
debatt om kvinnliga präster. Man fruktar
nu att ett kommande beslut av kyrkomötet
i denna sak, i vilken riktning
det än kommer att gå, skulle föranleda
massutträden ur svenska kyrkan. För
min del tror jag inte, att irritation över
ett beslut i denna sak — lika litet som
efter den förra debatten om kvinnor som
präster — skulle föranleda något sådant
massutträde. De som efter den förra debatten
i frågan begärde sitt utträde gjorde
det helt säkert efter moget övervägande.
Så tror jag det kommer att bli också
i framtiden. Om någon ökning av utträdena
kommer att ske beror det säkert
inte på obetänksamhet eller på känslostämningar.
Sådana steg kommer säkert
alltjämt att ske efter noggranna överväganden.
Att dessa skulle bli ytligare
och mindre djupgående genom det föreslagna
skriftliga förfarandet kan ingen
få mig att tro. Är det inte lika troligt
att den, som sitter hemma i sin kammare
och skall fylla i ett formulär eller själv
formulera en skrift, skulle vara ännu
mera benägen för en djupgående granskning
av sitt inre än om han skulle gå till
en präst och kanske bara helt lättvindigt
tala om att han vill gå ur kyrkan?

Ett skriftligt förfarande skulle emellertid
innebära en lättnad för t. ex. den som
har lång väg till prästen eller vars fritid
inte sammanfaller med pastorsexpeditionens
öppethållande och framför allt
för gamla och sjuka, som har mycket
svårt eller helt enkelt inte kan komma
till prästen.

Sedan vill jag säga några ord om den
reservation, som herr Lindblom talade
för. Jag måste då konstatera att herr
Lindbloms yrkande inte bara är av formell
natur. Motiveringen i utskottet gav
vid handen att man även har sakliga betänkligheter.
I reservation nr 1 har man
på nytt anfört det enda skäl mot ett
skriftligt förfarande, som låg till grund
för riksdagens beslut om religionsfrihet
vid 1951 års riksdag liksom vid behandlingen
av frågan vid 1953 års riksdag,

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11 11.9

Ang. ändrad ordning för anmalan om utträde ur svenska kyrkan

nämligen skräcken för att »förenklingar
i formerna för utträdesanmälan skulle
öppna spelrum för organiserade massutträden».
Reservanterna anför också att
sådana försök lär ha förekommit. Ja, det
kan ju hända. Men jag kan med samma
anspråk på sanningshalt säga, att sådana
försök helt och hållet har misslyckats.
Alltså har sådant som påverkan på människorna
icke heller kunnat hindras med
den ordning vi nu har.

Utskottet har ändå gjort ett försök att
hindra ett massuppbåd av utträden ur
svenska kyrkan genom att föreslå, att anmälan
skall göras enskilt. Därigenom har
utskottet velat hindra vad man nu är så
skräckslagen inför.

Eftersom jag talat i dessa saker två
gånger tidigare här i riksdagen skall jag
inte säga så mycket mer. Jag förstår dock
inte varför en sådan här förändring, som
är en så enkel sak, skall vara så omöjlig
att genomföra. Varför skall man krångla
till en sak, som är ganska enkel och som
man ändå tycker skulle utgöra en lättnad
för många människor?

Herr talman, i min ungdom gjordes en
enkät i en veckotidning -— kanske var
det Idun — där man frågade: Skall det
vara svårt eller lätt att skiljas? Ett av
svaren löd så här: »Allting skall vara
lätt här i världen, för det är svårt nog
ändå!»

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Frågan om att utträda
ur den svenska statskyrkan har mycket
riktigt, som den sista ärade talaren framhållit,
många gånger varit under riksdagens
prövning. Det har getts möjlighet
för var och en, som inte ville vara med
i den svenska kyrkan, att utträda, men
nu nöjer man sig inte med detta utan säger
att man skall ändra på bestämmelserna
så att vederbörande inte längre
behöver anmäla sig personligen för att
utträda, utan att det skall kunna ske genom
en skriftlig bevittnad handling.

Jag förstår inte varför man från andra
trossamfund är så angelägen om att få
folk att utträda ur statskyrkan. Det måtte

väl vara på det sättet, herr talman, att
man inte får in så många människor i de
andra kyrkosamfunden, som man skulle
önska, annars tycker jag att de kunde låta
denna fråga bero och låta dem det
gäller själva avgöra hur de vill ha det.

Fru Sjöström-Bengtsson nämnde, att
det kan vara lång väg till pastorsexpeditionen,
att den inte är öppen annat än
vissa tillfällen och att det för sjuka och
gamla kan vara svårt att komma dit. Fru
Sjöström-Bengtsson får ursäkta mig, men
jag tror inte att de sjuka och gamla har
någon lust alls att utträda ur statskyrkan!
De vill nog gärna stanna kvar där.

Vi skall inte förglömma, att hela vårt
lands grundvalar bygges och har byggts
upp genom vår statskyrka. Man har i århundraden
alltid haft respekt för vår
svenska statskyrka. Nu vill man undergräva
den och säga att den inte har någon
betydelse. Men vi ser hur det går i
olika länder där man följt denna propagande.
Jag tror att om människorna vore
mera ense om den grundläggande symbol,
som står i varje församling, kunde
kanske förhållandena i världen bli bättre
än vad de är.

Jag skall inte nu uppta tiden längre
med detta spörsmål, även om det skulle
vara mycket att tillägga, utan jag skall
be, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation som är betecknad med nr 2
och undertecknad av herrar Arvidson,
Gezelius och Fröding.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) kort

genmäle:

Herr talman! Det iir möjligt att det
inte finns så många sjuka och gamla,
som önskar utträda ur statskyrkan, men
sådant förekommer dock.

När jag skulle väcka motionen sade en
av kvinnorna i andra kammaren, att
hon föresatt sig att inte skriva på en enda
motion, men hon gjorde i alla fall ett
undantag för den som nu föreligger, därför
att hon just den dagen fått brev från
en sjuk människa, som var förhindrad
att komma till pastorsexpeditionen och
som bad henne göra vad hon kunde för
att man skriftligen skall kunna utträda

120

Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

ur kyrkan. Jag tror inte att det exemplet
är enastående.

Jag skulle också vilja fråga herr Elofsson:
Kan respekten för kyrkan hänga på,
huruvida vi går till pastorsexpeditionen
och begär vårt utträde eller högtidligen
skriftligt anhåller om utträde?

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att respekten för kyrkan
skulle hänga på huruvida den, som vill
utträda, kan ansöka om det muntligen
eller skriftligen har jag aldrig sagt, fru
Sjöström-Bengtsson. Jag har sagt: Varför
är man så angelägen om att på alla möjliga
sätt försöka få folk att utträda ur
statskyrkan? Det är det jag finner egendomligt,
fru Sjöström-Bengtsson.

Jag betvivlar inte alls, att hon fått det
där brevet, men jag skulle förmoda att
om denna gamla människa är så sjuk, att
hon inte kan ta sig till pastorsexpeditionen,
så skulle pastorn vara mycket
tacksam om han blev ombedd att komma
dit. Då tror jag att hon skulle kunna
få sitt utträde ändå.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att pastorn,
om han visste vad ärendet gällde, med
så förfärligt stor glädje skulle företa en
vandring till den människa som vill begära
sitt utträde ur statskyrkan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
behandlingen av detta ärende inom utskottet
men vill ändå säga ett par ord
om den rent lagstiftningstekniska sidan
av saken.

Beträffande själva sakfrågan delar jag
egentligen utskottsmajoritetens mening,
som också i stort sett omfattas av dem
som har undertecknat reservation nr 1.
Beträffande tillvägagångssättet vill jag
säga — något som också herr Lindblom
har påpekat —• att det är ett mycket
ovanligt sätt att gå fram att utskottet i

anledning av en motion föreslår en lagtext
att antas av riksdagen. Jag anser
att det är en god tradition att ett sådant
förfaringssätt reserveras för fall, där det
å ena sidan är brådskande att få en lagändring
genomförd och å andra sidan
föreligger full enighet om att resultatet
skall var det som föreslås. Här föreligger
såvitt jag förstår varken den ena eller
andra förutsättningen, och varför
man då skall tillgripa utvägen att omedelbart
besluta om en lagändring, det
har jag svårt att förstå.

Med detta vill jag deklarera, att jag
kommer att ansluta mig till reservation
nr 1.

I detta anförande instämde herr Mogård
(s) och herr andre vice talmannen
Lodenius (ep).

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Elofssons yttrande, där han sade någonting
om att andra kyrkosamfund är så
angelägna om att utträde ur kyrkan skall
underlättas, vill jag hänvisa till att den
föreliggande motionen är väckt av fru
Sjöström-Bengtsson i första kammaren
och fru Sjövall i andra kammaren och
att, såvitt jag har mig bekant, ingendera
av dem tillhör något annat trossamfund
än den svenska kyrkan. Jag vet inte säkert
om de tillhör denna heller, men de
tillhör i varje fall inte något annat trossamfund.

Sedan vill jag bara tillägga, att det
förefaller enklast och lugnast att gå den
väg som vi här föreslagit. Det föreligger
ju inte alls någon motsättning mellan
oss och utskottet i sak. Båda syftar
vi till samma sak, som vi anser vara
riktig. Vi som står för reservation nr 1
anser dock att man bör gå fram på en
säkrare och lugnare väg. En ändring bör
enligt vår uppfattning genomföras i vanlig
ordning när det gäller lagtexter och
prövas på vanligt sätt. Själva saken försenas
ju inte heller därigenom. För övrigt
kan det väl inte vara så förfärligt
brådskande även om det man önskar
kanske skulle dröja ännu något år. Det
hela går ju dock den rätta vägen. Kyrko -

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11

121

Ang. ändrad ordning för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

mötet får då tillfälle att ta ställning till
frågan, och Kungl. Maj:t får sedan framlägga
den lagtext som Kungl. Maj :t vill
ha. Därvid måste Kungl. Maj :t naturligtvis
följa de här angivna huvudlinjerna,
men därmed är inte sagt att själva
motiveringen eller ordalydelsen måste
bli exakt densamma som här föreslagits.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Lindblom,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Rylander
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Arvidson, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom m. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lindbloms yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående första lagutskottets
utlåtande nr 13 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Rylander in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar

9 Första kammarens protokoll 195H. Nr It

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Arvidson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja •— 50;

Nej — 39.

Därjämte hade 41 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Rylander m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

122 Nr 11

Onsdagen den 26 mars 1958

Ang. felaktig namnunderskrift å vissa utskottsutlåtanden
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion om
viss utredning angående 107 § utsökningslagen; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. m.; samt

nr 19, i anledning av väckt motion angående
beredande av möjlighet att i vissa
fall försälja utmätt egendom efter anbudsförfarande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om
utredning angående viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning; och

nr 17, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av gällande bestämmelser
om ålderdomshem.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59 m. m.;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr
11, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

Ang. felaktig namnunderskrift å vissa utskottsutlåtanden Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av

väckta motioner om ett förenklat förfarande
vid permutation av donationsvillkoren
för s. k. frisängsfonder vid vissa
sjukvårdsinrättningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det har inträffat ett litet
misstag i allmänna beredningsutskottet.
Sekretariatet har nämligen av misstag
undertecknat detta utlåtande, liksom
de två närmast följande, med den ordinarie
ordföranden Nancy Erikssons
namn. Som framgår av närvarandeförteckningen
var hon inte närvarande i
utskottet. Det är i stället mitt namn som
skall stå under utlåtandet.

Jag vill, herr talman, anmäla detta.
Denna ändring kommer således senare
att göras i utlåtandet. Jag anhåller att
kammaren måtte låta det bero vid denna
anmälan.

För övrigt, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hjälpbehovet hos
vissa eftersatta grupper av medborgare;
samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående utredning om de partiellt arbetsföras
sysselsättnings- och arbetsförhållanden
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde samt att de anslag,
som utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, måtte
få nedtagas.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

Onsdagen den 26 mars 1958

Nr 11 123

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr 6
skulle sättas sist på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

111, med förslag till lag om ympning
mot smittkoppor;

nr 120, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 123, med förslag till förordning om
skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

131, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

132, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

133, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m. m.;
samt

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska
laboratorium och virusinstitution
vid karolinska institutet m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
152, till Konungen i anledning av väckta
motioner om pension eller understöd åt
vissa personer.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 98 §
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), m. m.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 156, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om kommunalval för
perioden 1959—1962 m. m.; jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 11 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.19.

In fidem
G. H. Berggren