Fredagen den 21 februari (Riksdagens protokoll 1958:7)

RIKSDAGENS ttfåf

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr 7

21—26 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 21 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Ahlberg ang. förhandlingarna rörande
statstjänstemännens pensionssystem........................... 5

Tisdagen den 25 februari

Svar på interpellationer av:

herr Helén ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. 13
herr Helén ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda
att köpa aktier i vissa av staten ägda företag.......... 20

herr Eriksson i Bäckmora om en förbättrad väderlekstjänst med
prognosservice för Norrland................................ 27

Svar på fråga av fröken Höjer ang. den begärda snabbutredningen
för att tillrättalägga vissa hygieniska brister vid de statliga sjukhusen
och på interpellation av herr Johanson i Västervik i anledning
av den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen

av S:ta Gertruds sjukhus i Västervik.......................... 28

Interpellation av herr Edlund ang. en översyn av befintliga skyddsrum,
m. m.................................................. 39

Onsdagen den 26 februari

Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. överflyttningen till
Sverige av i Gammalsvenskby med omnejd bosatta svenskättlingar 41
Urgifter under första huvudtiteln:

Kungl. Maj:ts hovhållning ................................... 46

1—Andra kammarens protokoll t95S. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Utgifter under andra huvudtiteln:

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän.................. 52

Vattendomstolarna: Avlöningar............................... 53

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar ............................ 62

Vissa anslag under elfte huvudtiteln: Gottgörelse till vissa polisdistrikt 63

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar............................. 64

Civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet.............. 69

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m......... 72

Särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg......... 74

Upphävande av varuskatten å gräddglass........................ 74

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa

vissa flyktingarbeten........................................ 76

Justering av arvodena till fullmäktige i riksbanken och riksgälds kontoret

m. fl............................................... 85

Ändring i djurskyddslagen...................................... 87

Ändringar av flottningslagstiftningen............................ 88

Interpellation av fru Ewerlöf ang. lärarutbildningen på det husliga
området...................................................... 90

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 februari

Val av ombud i Europarådets rådgivande församling jämte suppleanter 41

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifter under första huvudtiteln
(anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna)............. 46

— nr 2, rörande utgifter under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
................................................... 52

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)____ 62

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 63

— nr 32, i anledning av under elfte huvudtiteln gjorda framställ ningar

rörande anslag för budgetåret 1958/59 till Överståthållarämbetet
m. m.............................................. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, om ändring i förordningen med
provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.................................... 74

— nr 7, ang. skattebefrielse för viss traktamentsersättning........ 74

— nr 8, om upphävande av varuskatten å gräddglass............. 74

— nr 11, ang. tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare

tullfritt få införa vissa flyktingarbeten........................ 76

— memorial nr 22, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut

rörande utskottets betänkande om det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skall utgå.......................... 84

Innehåll

Nr 7

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 5, ang. arvodena till fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl........................... 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 4 § förordningen
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
vistelse å anstalt m. m...................................... 87

— nr 2, ang. ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen om understödsföreningar,
m. m........................................... 87

— nr 3, ang. ändring i lagen om samhällets barnavård och ungdoms skydd

(barnavårdslag)...................................... 87

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring i lagen om djurskydd 87

— nr 5, om ändringar av flottningslagstiftningen................. 88

Fredagen den 21 februari 1958

Nr 7

Fredagen den 21 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. förhandlingarna
rörande statstjänstemannens
pensionssystem

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Ahlberg i en interpellation
den 14 januari frågat mig om
jag ville upplysa kammaren om anledningen
till att de i september 1957 ajournerade
förhandlingarna rörande statstjänstemännens
pensionssystem ännu
icke återupptagits och om vid vilken
tidpunkt detta kunde väntas ske. Såsom
svar på interpellationen får jag
framhålla följande.

Pensionsförhandlingarna mellan civildepartementet
och statstjänstemannens
huvudorganisationer återupptogs
fredagen den 14 februari, då departementets
förslag, innefattande ett fullständigt
utkast till nytt pensionsreglemente,
överlämnades till organisationerna.
Dröjsmålet med förhandlingarnas
återupptagande har berott — förutom
på det omfattande arbete, som erfordrats
för förslagets utarbetande —
därpå, att jag med hänsyn bl. a. till
vissa tekniska samordningsfrågor fann
det erforderligt att innan förslaget slutligt
utformades avvakta resultatet av
partiledarförhandlingarna i pensionsfrågan.

Härefter anförde:

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! När jag enligt gammal
god tradition tackar statsrådet Lindholm
för det svar jag fått, är jag inte
i stånd att lägga in någon större hjärtlighet
i detta tack, beroende på inte
svarets knapphet men att det lämnas
vid en tidpunkt, då svaret inte har någon
som helst betydelse. Jag hade önskat,
att statsrådet skulle informerat
riksdagen om vid vilken tidpunkt statsrådet
förväntade att de förhandlingar,
som upptogs i september, skulle kunna
återupptagas. Det hade varit en tillgång
för riksdagen, om den hade fått
kännedom härom åtminstone i januari.
Att i dag få reda på att förhandlingarna
återupptogs den 14 februari ger ju inte
precis någon vägledning och är inte
heller någon överraskning för oss. Det
har vi kunnat läsa i tidningarna. I den
delen är alltså svaret kanske inte så
mycket att tacka för.

Som statsrådet erinrat i sitt svar hade
jag vidare hemställt om att få kännedom
om anledningen till det långa
dröjsmålet, som på statstjänstemannahåll
utlöst en tämligen allmän och djup
förvåning och stort missnöje. Man får
nu reda på att anledningen är den, att
statsrådet ansett sig böra avvakta utgången
av överläggningarna mellan partiledarna
om en sammanjämkning av
ståndpunkterna i pensionsfrågan innan
förhandlingarna återupptogs och innan
det förslag utformades, som skulle diskuteras
med statstjänstemännen.

Mot denna uppfattning skall jag inte
anföra något speciellt. Jag kan förstå
den, men jag kan inte låta bli att fråga

6 Nr 7 Fredagen den 21 februari 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna rörande statstjänstemannens pensionssystem -

åtminstone mig själv, hur statsrådet då
betraktade situationen, när han i september
1957 upptog dessa förhandlingar.
Man hade ju då ett förslag i pensionsfrågan
att räkna med, nämligen det som
presenterats i linje 1. Det hade ju varit
folkomröstning i pensionsfrågan, och
man visste ungefär, föreställer jag mig,
hur landet låg, och man kunde därför
bedöma utvecklingen. De avvikelser
från förslaget i linje 1, som kunde tänkas
ske, kunde man bedöma på olika
sätt, men jag förmodar att statsrådet
inte hade behövt räkna med några väsentliga
avvikelser.

När detta förslag utarbetas, sker det
alltså på grundval av den proposition
som vi fått mottaga i riksdagen — eller
i varje fall med kännedom om innehållet
i denna proposition. Den skall nu
behandlas av utskott. Om statsrådet bibehåller
sin uppfattning, att hänsynstagandet
till den tänkta obligatoriska försäkringen
nu är färdigt, betyder detta,
att statsrådet inte hyser någon som helst
förhoppning — jag skall inte säga önskan
— att utskottet skall kunna enas
om någonting som innebär en ändring
i propositionen.

Jag vet inte vid vilken tidpunkt man
skulle ha tagit upp förhandlingar som
siktat till en slutgiltig lösning av statstjänstemännens
pensionsfråga, om man
inte skulle vänta ända tills riksdagen
träffat sitt avgörande i samma fråga.
Samma skäl för ett uppskov, som herr
statsrådet ansåg föreligga från september
till februari, borde ju eljest ha förelegat
åtminstone tills utskottet fått tillfälle
behandla denna kungl. proposition.

Nu har tillfälligheten — och givetvis
endast den — fogat det så att samma
dag som riksdagen får kännedom om
att förhandlingar upptogs den 14 februari
och får veta motiveringen till detta
långa dröjsmål samt får kännedom om
att ett utförligt förslag nu överlämnats

till parterna, så får också riksdagsmännen
— inte genom statsrådet men väl
genom Stockholms-Tidningen för i dag

— kännedom om vad det förslag som
överlämnats också innebär. Jag vet inte
i vad mån Stockholms-Tidningen refererat
förslaget riktigt, men jag utgår
från att med de förbindelser tidningen
har bör det vara någorlunda riktigt.

Även om detta inte hör direkt till ämnet
har jag erinrat härom för att påpeka
att vi har kommit in i en ganska
märklig förhandlingsordning numera.
Riksdagen har ju tidigare haft något
litet inflytande över de löner och övriga
anställningsvillkor, som i så hög
grad påverkar statsfinanserna och därmed
indirekt skatterna. Numera har
man vid avgörandet av en så oerhört
viktig fråga som pensionsfrågan till
den grad ställts offside — och det är
ingen kritik mot statsrådet utan mot det
system vi tillämpar nu — att vi inte
i riksdagen har någon kännedom om i
civildepartementet lämnat förslag till
fullständig lösning av pensionsfrågan.
Den ordningen är naturligtvis mycket
märklig, och jag vill bringa i erinran

— endast för att det skall komma med
i protokollet — de framstötar som gjorts
från det parti jag representerar om att
överväga någon form, genom vilken
riksdagen kunde medverka i planläggningen
och förhandlingarna, när det
gäller så stora ekonomiska frågor. I varje
fall tycker jag det vore önskvärt, att
man kunde finna någon form, genom
vilken riksdagen blir underrättad om
vad staten i egenskap av arbetsgivare
utfäster sig att iaktta genom framläggandet
av förslag som har så stor räckvidd
som detta.

Jag känner mig inte pikerad av den
nonchalans, som kanske en och annan
spårar i att ett svar av denna rätt enkla
och nära till hands liggande beskaffenhet
inte lämnats långt tidigare. Jag beklagar
emellertid att så inte har skett.

Fredagen den 21 februari 1958 Nr 7 7

Svar på interpellation ang. förhandlingarna rörande statstjänstemannens pensions -

system

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Alilberg sade, att
han inte kunde lägga in någon större
hjärtlighet i sitt tack för interpellationssvaret.
Jag hade ärligt talat inte heller
väntat mig det. I det avseendet innebar
herr Ahlbergs ord alltså inte någon
större överraskning för mig.

Sedan talade herr Alilberg om den
starka oron bland statstjänstemannen,
men jag har en känsla av att den oron
mera kan förmärkas hos kretsar, som
står utanför statstjänstemännens led.

Vidare undrade herr Alilberg varför
jag inte på ett tidigare stadium lämnat
fram ett förslag till berörda organisationer.
Det kan väl inte vara herr Ahlberg
obekant att det omedelbart efter
folkomröstningen i pensionsfrågan upptogs
en diskussion mellan ledarna för
de fyra demokratiska partierna, en diskussion
som jag för min del uppfattade
som ett allvarligt försök att nå fram
till en samling i denna vår tids största
fråga. I det läget var det därför helt
naturligt för mig att avvakta utvecklingen.

När herr Alilberg säger att det nu är
litet väl sent att lämna dessa uppgifter,
vill jag hänvisa till den kommuniké,
som jag gav ut i december månad. Kan
det möjligen ha undgått herr Alilberg
att TCO:s styrelse uppvaktade mig då
och att jag omedelbart därefter utfärdade
eu kommuniké, vilken i sak innehöll
samma uppgifter som det svar jag
i dag lämnat herr Alilberg?

Sedan var det också en annan sak,
som herr Alilberg här tog upp, fastän
den ligger litet vid sidan om, nämligen
förhandlingsfrågorna. Herr Alilberg uttryckte
sig kanske litet otydligt på ilen
punkten, men man fick diir liitt det intrycket
av hans anförande att herr Ahlberg
egentligen ville bryta den förhandlingsordning
statstjänstemännen nu har.
Men det är vid ändå meningen att man
även från högerns sida i framtiden vill

slå vakt om den förhandlingsordning för
statstjänstemännen som här utbildat sig
och som alltjämt är stadd i utveckling.

Herr AHLBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill försäkra lierr
statsrådet att jag sist av alla skulle vilja
rekommendera, föreslå eller medverka
till någonting som innebär en inskränkning
i statstjänstemännens rätt att öva
inflytande på sina arbets- och anställningsvillkor
eller vägra dem att utnyttja
sina organisationer i det fallet. Vad jag
här anfört har samband med frågan
vem som skall föra förhandlingarna för
i detta fall staten. Jag poängterar än en
gång, att detta inte är någon erinran
mot statsrådet utan mot systemet. Man
överlämnar här till förhandlingsorganen
att utarbeta fullständiga förslag i en så
viktig ekonomisk fråga som pensionsfrågan,
och det är samma organ som
förhandlar och träffar uppgörelse. Ja,
i det sista avtalet sades det till och med
bestämt ifrån, att riksdagen är förhindrad
att besluta någonting i pensionsfrågan
förrän förhandlingar förts och
uppgörelse träffats. Då menar jag att
riksdagen ju är ställd offside. Den saken
är ingenting att diskutera om. Det
är så.

Vi får så småningom en uppgörelse
här på riksdagens bord, och man kan
väl med säkerhet utgå ifrån att även
om det kommer motioner från högern
eller från vilket annat parti som helst,
så rubbar det inte den uppgörelse som
träffats. Det är i den situationen jag
ifrågasätter, om det inte ligger någonting
i den tanke som tidigare framförts,
nämligen att riksdagen kunde vara direkt
representerad i den organisation,
som till äventyrs skall föra förhandlingarna.
Det var ju iindå ett indirekt
siitt för riksdagen att åtminstone till
skenet utöva något av det inflytande
som riksdagen grundlagsenligt har att
utöva när det gäller bland annat utgif -

Nr 7

Fredagen den 21 februari 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna rörande statstjänstemannens pensionssystem -

ter som föranleder skatter. Jag hoppas
det nu är klart vad jag åsyftade.

Den kommuniké, som herr statsrådet
hänvisar till och som utsändes efter
någon överläggning mellan TCO och honom,
har jag beklagligt nog inte observerat,
men eftersom den innehöll detsamma
som svaret i dag, så får herr
statsrådet ursäkta mig om jag tycker
att det i så fall varit ännu lättare att
svara omedelbart. Det hade ju bara varit
att hänvisa till vad som sagts där.

Vad den starka oron bland statstjänstemännen
beträffar, vill jag uttala
att jag inte kommit med denna interpellation
av okynne. Jag hade bland
annat ett samtal med ledaren för en av
de allra största tjänstemannaorganisationerna
på det statliga området, och han
försäkrade mig — och jag återger ordagrant
vad han sade: »Missnöjet var allmänt
och stort.» Detta fick man också
tillfälle att konstatera på många sätt.

Låt mig, herr talman, när jag ändå
har kommit att besvära den glest besatta
kammaren med detta anförande,
säga att även om det inte hade varit
möjligt och ännu mindre lämpligt att
komma med ett slutgiltigt utarbetat förslag,
så har det ju försiggått förhandlingar
om mycket intrikata problem
som sammanhänger med statstjänstemännens
pensionsförhållanden. 1951
års pensionsutredning har ju nu suttit
i snart sju år. Den har viktiga uppgifter.
Jag tillät mig att erinra om en del
av dessa uppgifter i ett anförande jag
höll i pensionsdebatten. Jag nämnde en
fråga som kvarstår, oavsett om vi får
denna obligatoriska försäkring och oavsett
om den skall gälla för statstjänstemännen
eller inte, nämligen frågan om
den flyttbara pensionsrätten. Om och
när en obligatorisk pensionering kommit
att omfatta alla statstjänstemän och
trätt i full funktion så kan man säga
— vilket också skett i den vällovliga
propagandan — att det blivit möjligt
för tjänstemän att utan förlust av nå -

gon upparbetad pensionsrätt flytta från
ett statens verk till det privata näringslivet
och omvänt. Det är riktigt att det
blir så, men det dröjer som vi vet åtminstone
20 år från det att lagen träder
i kraft. Under hela denna tid kommer
lejonparten av arbetsersättningen
att grunda en pension som inte är flyttbar,
bara för att nämna ett av de problem
som tarvar utredning och klarläggande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
någon teknisk diskussion med herr
Ahlberg om rätten att ta pensionen med
sig om man övergår från statstjänst till
enskild tjänst. Jag skulle dock tro att
herr Ahlberg behöver läsa på bestämmelserna
på det avsnittet en gång till,
innan han tar upp en förnyad debatt
i detta ämne. Jag hoppas att det inte är
lika illa ställt på övriga avsnitt i pensionsfrågan.

Herr Ahlberg sade några ord om den
överenskommelse som träffats med
statstjänstemännen, vari det sägs att när
en ändring vidtas i pensionsregleinentet
skall den baseras på en förliandlingsöverenskommelse.
Herr Ahlberg
var mycket missnöjd med den formuleringen.
Men, herr Ahlberg, den överenskommelsen
är ju just ett uttryck för
statstjänstemännens förhandlingsrätt.
Herr Ahlberg vill alltså sudda ut den
förhandlingsrätt som har garanterats
statstjänstemännen. Den innebär ju ett
skydd mot ensidiga beslut, och i ett
modernt samhälle förutsätter man att
de båda parterna bygger sina förhållanden
på ömsesidiga överenskommelser.

Herr AHLBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det går inte, herr statsråd,
att få mig att ha sagt något som jag
inte sagt och i varje fall inte menat.
Jag har bara konstaterat vad som är

Fredagen den 21 februari 1958 Nr 7

Svar på interpellation ang. förhandlingarna rörande statstjänstemannens pensions
system

obestridligt, nämligen att riksdagen
inte kan träffa ett avgörande i pensionsfrågan
om den så ville, förrän
överenskommelse föreligger. Detta kända
förhållande, som är en konsekvens
av det förhandlingsförfarande vi rör
oss med, bekräftar ju vad jag sagt förut
och nu säger, nämligen att riksdagen
icke har något reellt inflytande över
dessa villkor. Riksdagen är ställd offside.
Jag kritiserar alltjämt inte statsrådet
för detta. Jag har nämnt det bara
för att ånyo understryka att det finns
anledning överväga en ordning som ger
riksdagen något medinflytande här, och
inte för att kritisera vad som skett. Det
är i full överensstämmelse med innebörden
i en erkänd förhandlingsrätt,
mot vilken jag inte har något att erinra,
tvärt om.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! När statsrådet lämnade
sitt interpellationssvar och därefter tog
upp herr Ahlbergs kommentar till detta
svar, snuddade statsrådet vid den kontakt
han i december haft med en viss
tjänstemannaorganisation. Han berörde
emellertid icke — trots att herr Ahlberg
var inne på dessa förhållanden — de
frågor som under det långa uppehållet
i förhandlingarna tagits upp från löntagarsidan,
nämligen problemen om en
hel del detaljer, som icke kan tänkas
i framtiden få något samband med utformningen
av en allmän tjänstepensionering,
särskilt mot bakgrunden av
den lanserade bruttometoden, som i
princip skulle innebära att statstjänstemännen
icke komme att förlora något,
hur pensionsutformningen på det privata
området än skulle komma att gestalta
sig. Många som sysslar med dessa
frågor har framhållit, att om man vill
tro på denna bruttometod, skulle det
under den tid som nu förflutit ha funnits
utrymme för förberedande överläggningar,
ehuru någon definitiv över -

enskommelse kanske inte kunde ha
träffats.

Vad innebär nu det hela i dagens
läge? Såvitt jag förstår måste det väl
innebära — herr statsrådet kanske vill
rätta mig om jag tar fel — att en viss
tidsnöd har uppstått i nuläget, om man
vill ha fram en proposition i laga tid.
Statsrådet är väl inte en ljusblå optimist
i högre grad än vi andra i denna
kammare. Man måste väl därför räkna
med att en upplösning av andra kammaren
kan komma att äga rum i början
av april, och då kan denna fråga komma
att så att säga hänga i luften.

Jag tror alltså, herr talman, att det
hade varit all anledning att utnyttja
den tid, då de mera partiledarmässiga
överläggningarna på det högre planet
pågått, för att diskutera igenom den
mängd av detaljproblem som finns och
som gott kan skiljas ut från spörsmålet
om samordningen med en allmän tjänstepensionering
av lagnatur. Situationen
är helt enkelt den, att de organisationer,
som nu kommer att diskutera
med herr statsrådet, såvitt jag förstår
måste ha i blickfältet utgången i riksdagen
av den större frågan. Jag håller
med herr statsrådet om att arbetsmarknadens
parter i ett modernt samhälle
bygger på ömsesidiga överenskommelser,
men det är väl uppenbart, att ömsesidiga
överenskommelser rörande statstjänstemännens
pensionsfråga icke kan
träffas förrän statstjänstemannaorganisationerna
vet hur den stora pensionsfrågan
blivit slutgiltigt löst, eftersom
samordningsproblem är invävda i statstjänsterna
nnapensioner nas system.

Jag skulle alltså till sist vilja fråga
herr statsrådet om han anser tidsnöd
föreligga, om det alltså är alldeles nödvändigt
att en överenskommelse träffas
mycket snabbt, d. v. s. innan man vet
hur det i själva verket går med den
stora pensionsfrågan. Det kan ju tänkas
att något kan hända. Jag för min
del tillhör dem som trots allt hoppas

Nr 7

Fredagen den 21 februari 1958

Svar på interpellation ang. förhandlingarna rörande statstjänstemannens pensionssystem -

på en samförståndslösning i sista stund.
Om en sådan inte kan åstadkommas
blir emellertid hela läget förändrat.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är ändå väl mycket
begärt att jag här skall redovisa när
förhandlingarna kan vara slutförda. Det
är lättare att svara på frågan huruvida
jag befinner mig i tidsnöd eller icke, ty
det förhåller sig ju så att det är två parter
vid förhandlingsbordet, och det kan,
herr Nihlfors, mycket riktigt bero på
hur man bedömer utvecklingen. Det kan
tänkas att den andra parten har större
tidsnöd än jag i denna fråga. Det är
inte alldeles uteslutet att så är fallet.

Jag vill också framhålla en annan
sak, nämligen att en hel rad av de problem
— samordningsfrågor och dylikt
— som har samband med lösandet av
statstjänstemännens pensionsfråga, ingående
diskuterades i höstas och att det
på för frågans lösande väsentliga punkter
rådde en ganska god samstämmighet
i uppfattningarna. En annan historia
är ju att vi sedan behövt tid dels
för utarbetande av förslaget och dels
för att avvakta partiledarförhandlingarna,
i syfte att se hur vissa avsnitt
skulle lösas med hänsyn till samordningsproblemen.
Även om partiledarförhandlingarna
sedan inte gav det resultat
vi hoppades på har det hela tiden
stått klart att statstjänstemännens pensionsfråga
i alla fall skall lösas i huvudsak
efter de linjer som vi i stort sett
var ense om redan i höstas. Det är därför
felaktigt att nu tala om tidsnöd och
därvid mäta tiden enbart från i dag, tv
mycket arbete är undangjort i det förflutna
också på detta område.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr statsrådet sade att
han kanske inte direkt var i tidsnöd,
utan han trodde att det i så fall var

den andra parten, d. v. s. löntagarparten,
som skulle vara i tidsnöd i denna
fråga. Det är just detta jag finner vara
beklagligt, om man alltså underlåtit att
under detta interregnum diskutera en
hel del detaljproblem med löntagarsidan
och sedan åstadkommit den situationen,
att det blir en speciell press på löntagarsidan
för att få frågan löst. Det skulle
vara en politisk-taktisk fint, som det
enligt min mening vore tråkigt om herr
statsrådet verkligen gjort sig skyldig
till.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag kan lova herr Nihlfors
att jag inte skall utöva någon sådan
press på statstjänstemännen. Om herr
Nihlfors i gengäld vill ge mig ett löfte
att inte göra några partitaktiska manövrer
i samma fråga är jag nöjd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
58, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention mellan
OEEC-länderna om upprättande av säkerhetskontroll
på atomenergiens område;
och

till bankoutskottet propositionen nr
61, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § förordningen den
27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet
vilande motionen nr 406, av fröken
Höjer.

Fredagen den 21 februari 1958

Nr 7

§ 5

Föredrogs den av herr Jönsson i
Jämtlands Sikås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
särskild redovisning i statsverkspropositionen
av fjällräddningsanslaget,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Nilsson i Östersund
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående det
aktuella läget på den svenska arbetsmarknaden,
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Forsberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående arbetsgivares
skyldighet att redovisa innehållen källskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Widén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående frågan om åtgärder
för att försvara den nedre prisgränsen
för smöret, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående samman -

träde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående arbetet
inom den svenska öresundsdelegationen
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna, jämte i
ämnet väckt motion,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till
överståthållarämbetet och landsstaten,
Polisväsendet, Civilförsvaret, Brandväsendet
in. in. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden och
memorial:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i förordningen

12 Nr 7 Fredagen den 21

med provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg,

nr 7, i anledning av väckt motion angående
skattebefrielse för viss traktamentsersättning,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten å gräddglass,

nr 11, i anledning av väckt motion
angående tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tills vidare tullfritt få införa
vissa flyktingarbeten, och

memorial nr 22, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 5 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1958 skall utgå, jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets memorial nr 5, angående
arvodena till fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 och 36 §§
lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar,
m. in., och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag); samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944
(nr 219) om djurskydd, dels ock i ämnet
väckt motion, och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar av flottningslagsliftningen.

februari 1958

§ 11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 14, med förslag till förordning
om ändring i kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174);
från bevillningsutskottet:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn; samt
från första lagutskottet:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förlängning
av tid för preskription av rätt
till arv eller testamente;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, in. m.; och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
avseende handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

80, i anledning av väckta motioner

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av kronans rätt till danaarv m. m.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 59, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen om
upprättande av ett europeiskt bolag för
kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic),

nr 63, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avse -

ende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 66, angående högre utbildning av
sjuksköterskor, och

nr 67, angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 407, av fru Thorsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 55, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.34.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 25 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. frågan om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation

har herr Helén tagit upp frågan om avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen för studiekostnader.
Interpellationen utmynnar
i följande frågor.

1. Kommer proposition om avdragsrätt
för studieunderstöd, varom förslag
framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga
i december 1956, att föreläggas
årets riksdag?

2. Kan det förväntas att resultatet av
skattelagssakkunnigas utredning rörande
den skatterättsliga behandlingen av
studiekostnader i övrigt kommer att
redovisas inom en nära framtid, så att
skattereglerna även i detta avseende —

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

t. ex. i fråga om avdragsrätt för amortering
å studieskuld — kan reformeras
utan ytterligare, längre dröjsmål?

I anledning härav får jag anföra följande.

Skattelagssakkunniga har beräknat
det skattebortfall som skulle uppkomma,
om den föreslagna avdragsrätten
för studieunderstöd infördes, till sammanlagt
57 milj. kronor. Härav skulle
på staten falla 36 milj. kronor och på
kommunerna 21 milj. kronor. Det nuvarande
statsfinansiella läget och kommunernas
hårt ansträngda ekonomi medger
icke genomförandet av en så pass
kostnadskrävande reform. Jag har sålunda
icke för avsikt att föreslå proposition
till årets riksdag, utan denna
fråga får tas upp längre fram när de
ekonomiska förutsättningarna för en
lösning föreligger.

Enligt vad jag inhämtat kan skattelagssakkunnigas
utredning angående
behandlingen i beskattningshänseende
av studiekostnaderna i övrigt väntas
bli färdig någon gång under sommaren.
När en eventuell reform kan bli
möjlig att genomföra får även i detta
fall bli beroende av statens och kommunernas
ekonomi.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för finansdepartementet för
ett ovanligt upplysande svar. Det innebär
kort och gott att finansministern
säger: »Jag, finansminister Gunnar

Sträng, befinner mig nu i ett sådant
läge, att jag föredrar att medverka till
att en av de största orättvisorna i
svensk skattelagstiftning bevaras för en
oviss framtid. Jag, finansminister Gunnar
Sträng, finner det rimligt, att vi
bevarar ett system, som innebär exempelvis
att en familjeförsörjare med en
lat son och en flitig dotter får göra avdrag
för periodiskt understöd till sonen,
som inte vill arbeta eller utbilda

sig, men förhindras att göra motsvarande
avdrag för flickan, som med betydande
kostnader utbildar sig exempelvis
till lärarinna.» Det innebär t. ex.
också, som hänt i ett fall, att studier
uppfattats som rent diskvalificerande
även för sådant periodiskt understöd,
som man annars skulle ha haft avdragsrätt
för.

Finansministern drar i sitt svar in
kostnadssiffror för genomförandet av
rättvisa på detta område på ett sådant
sätt, att varje åhörare måste få den
uppfattningen, att reformen skulle påverka
redan det kommande budgetårets
utfall med 36 miljoners inkomstminskning
på den statliga sidan. Så kan ju
inte alls bli fallet. Avdragsrätten för
A-skattebetalare — under förutsättning
att vi nu godtar skattelagssakkunnigas
beräkning — verkar ju först vid den
deklaration, som avlämnas i februari
1960, om riksdagen alltså skulle besluta
om denna sak i år, vilket enligt finansministern
inte blir fallet. För Bskattebetalare
kan det däremot verka
för inbetalningar som sker 1959. Det är
då givet, att kostnaderna för kommande
budgetår skulle bli långt blygsammare
än de siffror, som anförts i finansministerns
svar.

Nu förstår jag mycket väl, att finansministern
tänker längre bort än för
ett kommande budgetår. Vi får väl då
konstatera, att om man vill åstadkomma
rättvisa och stimulera föräldrarna
till att hjälpa till med att bekosta barnens
studier i stället för att hundraprocentigt
belasta en redan trängd lånemarknad,
får man ta kostnaderna för
detta och skaffa täckning via den övriga
beskattningen.

Vidare är det som bekant så, att siffror
av storleksordningen tiotal miljoner
mer än väl kan rymmas inom herr
Strängs felmarginaler. Jag kanske får
påminna finansministern om ett litet
meningsskifte som vi hade i televisionen
i januari 1956. Jag frågade då finansministern,
om han verkligen kun -

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. frågan om avdragsrält för studieunderstöd, m. m.

de lova att hans beräkningar av skatteunderlaget
för budgetåret 1956/57 var
så säkra, att lian inte skulle riskera
att under det budgetåret behöva gå ut
och låna någonting för statens räkning.
»Nej», sade finansministern, »alldeles
säker är jag inte, men det måste i så
fall bli fråga om obetydliga belopp.»
Jag antecknade svaret, herr finansminister,
och noterade sedermera, att det
»obetydliga beloppet» blev 762 miljoner
kronor. Under sådana förhållanden är
man inte benägen att utan vidare acceptera
en hänvisning till de siffror
som herr Sträng här har anfört som
giltiga skäl mot en rättvisereform, som
hela riksdagen har ställt sig bakom
vid inte mindre än tre tillfällen. Finansministern
vet ju mer än väl, att
denna fråga under hela 40-talet upprepade
gånger diskuterats och att i bevillningsutskottets
betänkanden från 1952,
1953 och 1955 förslag har begärts från
finansdepartementet.

I interpellationsdebatten den 29 februari
1956 här i kammaren vägrade
finansministern först att diskutera dessa
frågor i detalj och upprepade gång
på gång, att han skulle göra det när
konkreta förslag låg på bordet. Men
så tröttnade finansministern den gången
på vad man kallade diskussion för
diskussionens egen skull och slog ordagrant
fast beträffande frågan om avdragsrätt
för periodiskt understöd till
studerande ungdom: »Vi skall lösa

den.» Det var ett kort och kärnfullt yttrande
den 29 februari 1956. Står finansministern
fast vid den uppfattningen?

Beträffande min andra fråga, som
alltså gäller det större perspektivet
om rätt till avdrag för amortering av
studieskulder och på lång sikt frågan
om studiekostnadernas finansiering för
den enskilde, ger här finansministern
det beskedet, att skattelagssakkunniga
nu har kommit så långt i sina överväganden,
att utredningen skall kunna avslutas
under sommaren 1958. Det förefaller
mig vara ett rätt långt dröjsmål,

som väl hänger samman med diverse
skenmanövrer. Men jag får väl vara
glad över att de sakkunniga på ett och
ett halvt år hinner fram även till att
avlämna den frågan till finansministern.
Det vore ju då verkligen önskvärt
om den behandlades av en finansminister,
som har positivt intresse av att
lösa dessa frågor och därför är villig
att ge ett bidrag till en verklig ekonomisk
demokratisering av de högre studierna
här i landet.

Jag förstår att det kan vara tröttsamt
för finansministern att gång på gång
bli påmind om dessa saker. Men jag
kan försäkra, herr finansminister, att
om Ni inte vill ändra uppfattning på
denna punkt så till vida, att Ni verkligen
ger ett bestämt löfte att inom kort
lösa denna fråga, får Ni finna Er i att
den blir en av de eviga följeslagarna så
länge Ni sitter kvar på taburetten.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle kanske börja
med en komplimang till herr Helén för
att han kunde hålla ett så långt anförande
i anledning av ett så kort svar
som jag presterat. Han har frågat, om
ett förslag på detta område blir framlagt,
och jag har svarat nej med hänvisning
till det statsfinansiella läget.

Det är alldeles uppenbart, att om jag
ser på det statsfinansiella läget för nästa
budgetår eller sträcker ut perspektivet
något längre, så är det tillräckligt
dystert för att motivera det svar, som
jag alldeles nyss har lämnat herr Helén.
Det hjälper inte att hänvisa till
vår debatt i televisionen. Om logiken
skulle ha gjort sig gällande hos herr
Helén, skulle han ha kommit till en
helt annan slutsats av den debatten än
vad han tydligen gjort. Han frågade
mig vid det tillfället, om jag trodde,
att vi skulle slippa upplåning. Jag vågade
inte garantera det men hoppades
att den skulle bli så liten som möjligt.

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar pa interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

Nu blev det en stor upplåning, och utifrån
detta kan man väl, menar herr
Helén, rätt ogenerat satsa litet hårdare,
när man inte är säker på om pengarna
räcker till. Jag förstår faktiskt inte logiken
i det resonemanget.

Jag vill tillägga att när budgetperspektivet
blir något liknande det som
det var den 29 februari 1956, så tror
jag på möjligheten att kunna genomföra
denna reform. Men så är inte läget nu.
Jag får naturligtvis finna mig i att herr
Helén interpellerar. Värre prövningar
kan man ju bli utsatt för.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror tyvärr, herr
finansminister, att den värsta prövningen
inte är den som består i att jag står
här och frågar finansministern. Den
består nog i att det är så många människor
här i landet som tycker att det
är orimligt, att en finansminister accepterar
det förhållandet, att en far
får dra av i deklarationen för det barn,
som inte uträttar något arbete, men
förvägras avdrag för det barn som studerar.
Jag tror att det är en större belastning
och att finansministern innerst
inne känner sig rätt besvärad av detta.

Frågan är verkligen så stor, herr finansminister,
att det väl inte är för
mycket, om man besvärar andra kammaren
med den i sex och en halv minuter.
Jag tror faktiskt att de människor,
som har personlig erfarenhet av
detta och tänkte på dessa saker kvällen
den 14 februari, var benägna att offra
mer än de minuterna på frågan.

Vad gäller själva de sakliga förutsättningarna
för att införa en rättvisereform,
som minskar statens inkomster,
är det givet, att finansministern har
större förutsättningar att bedöma dem
än en enskild riksdagsman. Men när jag
hänvisade till uttalanden, som finansministern
gjorde i januari och februari
1956, alltså för inte så länge sedan, betonade
jag uttryckligen, att finansmi -

nisterns prognoser är så osäkra, att man
inte kan avvisa en reform enbart av
det skälet, att den drar på statsverket
kostnader som ligger inom ramen 10
miljoner kronor. Det är givet att varje
ytterligare belastning som drabbar staten
är besvärlig, men har man den
uppfattningen, att det här gäller en
verkligt elementär rättvisefråga, tror
jag, att man är benägen att godta den
belastningen och skaffa sig kompensation
på annat håll. Det hade varit välgörande,
om finansministern hade delat
den uppfattningen.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Min principiella inställning
till den fråga det här gäller är,
att samhället bör stödja de unga så,
att ingen av ekonomiska skäl hindras
att skaffa sig den utbildning som är
lämplig för honom. Detta är givetvis
ett socialt rättvisekrav, och det är naturligtvis
också ett samhällsintresse att
begåvningarna tas till vara och får utbildning
för de yrken, för vilka de
passar.

Men frågan är ju här på vad sätt detta
skall ske. Jag är av den bestämda uppfattningen,
att det uppslag, som herr
Helén kämpat så ivrigt för som om det
vore den allra största fråga vi hade här
i landet, inte är den rätta vägen att
lösa denna fråga. Om hans förslag skulle
genomföras blir anordningen svår
att administrera. Det blir svårt att ordna
det så, att det verkligen kan kontrolleras,
att rättvisesynpunkten blir tillgodosedd.
Våra taxeringsmyndigheter
är redan nu överbelastade inte minst
på grund av en del nya påfund på senare
tid från finansdepartementet. De
skulle få en ny sak att klara upp.

Man skall, herr Helén, tala mycket
tyst om rättvisa i detta sammanhang.
Hans förslag till lösning skulle ju verka
på det sättet, att ju högre inkomst
vederbörande har desto värdefullare
skulle avdragsrätten bli. Kommer man

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

upp till en viss inkomstgräns blir avdragsrätten
värdefullare än det stöd,
som staten ger studerande i den högsta
behovsklassen. Det kan väl knappast
vara rättvist.

Herr Helén säger, att man nu får
göra avdrag för periodiskt understöd
för den som ingenting gör. Det är inte
meningen, men det kanske sker ändå.
Man avskaffar emellertid inte en orättvisa
genom att skapa en annan. En sådan
orättvis skillnad skulle det bli
emellan dem som går den teoretiska
och dem som går den praktiska banan.
Vi kan ta som exempel en pappa, som
har en flicka och en pojke — jag tror
att herr Helén talade om en sådan
familj. Flickan går kanske den teoretiska
vägen genom skolor. För henne
får pappan avdrag; jag vill minnas att
förslaget var 300 kronor i månaden
skattefritt. Om pojken inte är teoretiskt
studiebegåvad utan vill sätta i
gång med en liten verkstad eller något
liknande och pappan finner rättvisan
kräva, att han ger även sonen 300 kronor
i månaden för att denne skall ta sig
fram i livet, så medges inte något avdrag.
Hur kan man tala om rättvisa i
detta sammanhang och ta till sådana
väldiga brösttoner som herr Helén? Jag
håller finansministern räkning för att
han verkligen tänker igenom saken innan
han ger sig i kast med den.

Man kan inte heller komma förbi den
statsfinansiella sidan av saken. Vi befinner
oss ju i det läget, att vi får ta
ut punktskatter för att kunna klara
statsfinanserna. Herr Helén menar väl
inte, att vi skall ta ut ytterligare skatt
på t. ex. socker för att kunna ge 57 miljoner
kronor åt dem, som har det bäst
ställt här i samhället?

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Onsjö inte riktigt gjort klar
för sig skillnaden mellan de två frågor,
som berörts i interpcllationen: den som
gäller avdragsrätten för periodiskt un -

derstöd och den som gäller avdragsrätten
för amortering av studieskulder.
Nog måste väl ändå herr Onsjö vid närmare
eftertanke hålla med mig om
att det är orimligt, att man nu i alla de
fall, där det ges hållbara skäl för en
ansökan om avdragsrätt för periodiskt
understöd, kan bevilja denna därest
vederbörande icke studerar, medan avdraget
omedelbart förvägras därest samma
mottagande part börjar en utbildning.
Det är denna enkla fråga, som
jag här har velat betona som en rättvisefråga.
Att man i de övriga, större
perspektiven kan få in besvärliga avvägningsproblem
är jag väl medveten
om, men i detta fall har jag inte heller
tagit till så stora ord, som herr Onsjö
beskyller mig för. Vi borde kunna vara
överens om att det i den första,
primära frågan är relativt enkelt att
göra de begränsningar och klarlägganden,
som skulle ta bort orättvisan.

Sedan var det väl ett rent misstag, när
herr Onsjö sade, att det för vissa personer
kunde vara lönande att göra avdraget.
I de kretsar jag känner till har man
inte så stora inkomster, att det blir en
hundraprocentig marginalskatt.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska naturligt
att man, när man i sådana sammanhang
talar om rättvisa — så som
herr Helén — gärna åberopar någon
orättvisa som man tycker finns. Jag
förnekar inte, att det just i fråga om
periodiskt understöd kan förekomma
orättvisor i många fall, men jag framhöll,
att man inte avskaffar en orättvisa
genom att införa en ny. Det tror jag
att alla kammarens ledamöter hörde.
Det var väl egentligen så herr Helén
ville göra.

Herr H7EGGHLOM (h):

Herr talman! När denna fråga kommer
på tal kan jag inte hjälpa, att jag
alltid ser samma bild framför mig. Det
är den kolossala mängd av tjänstemän

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 7

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

i lägre inkomstgrupper, som lever på
den svenska landsbygden och som är
intresserade av att ge sina barn en högre
utbildning. Eftersom deras lön ligger
så pass högt, att de fria stipendierna
inte står till buds, har de ingen annan
möjlighet härtill än att öka sina inkomster
genom extra förtjänster. Här
har vi prästerna, som får bli pensionsstyrelsens
ombud, här har vi skollärarna,
som får arbeta på sparbanker o. s. v.
För varje tusental kronor, som de behöver
för att hålla sina barn i skola,
måste de skaffa 1 300 kronor, därför
att stat och kommun skall få 300 kronor
i skatt. Jag kan inte tycka, att detta
på något vis är rimligt, när andra folkgrupper,
som inte är i samma situation
som dessa tjänstemän med medelhöga
eller låga löner, får bidrag till barnens
undervisning genom behovsprövade
stipendier redan från det de börjar
i realskola. Åtminstone så stor avdragsrätt
som det belopp, vilket staten beviljar
åt de studerande som får studiebidrag
— om det nu heter så — borde
väl även herr Onsjö kunna vara med
om inte kan innebära någon orättvisa.

Det är en mängd människor, som på
grund av nuvarande bestämmelser befinner
sig i besvärliga omständigheter.
Jag kan ge direkta personliga exempel
på vad det betytt av ofantliga mödor
för människor, när de inte bara skall
skaffa pengar till barnens studier vid
skolor och universitet på andra ställen
än i hemorten, utan dessutom för varje
tusenlapp skall betala 300 kronor till
stat och kommun i skatt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var inte alls min
mening att ta upp någon sakdiskussion
i denna fråga, där det ju ännu endast
föreligger ett sakkunnigförslag som regeringen
inte har tagit ställning till.
Nu har det emellertid i debatten här
kommit in åtskilligt av en sådan sak -

diskussion, och för att i någon mån
vara garderad vill jag gärna ha sagt,
att därest det samhällsekonomiska läget
möjliggör ytterligare stöd åt den studerande
ungdomen och jag har äran att
sitta som finansminister när förslag skall
framläggas, så är jag inte alls övertygad
om att jag kommer att finna avdragsrätten
för periodiskt understöd vara
den riktiga vägen. Jag vill således förbehålla
mig att eventuellt komma med
ett annat uppslag till lösning av en
fråga, beträffande vilken vi ju i stort
sett är eniga om att den måste lösas.

Alla normala föräldrar har nog en
mycket intensiv önskan att kunna hjälpa
sina barn att skaffa sig en bättre
bärgning i livet än de själva haft möjlighet
att göra. Fn del föräldrar lever
under sådana ekonomiska förhållanden,
att de inte ett ögonblick kan tänka på
att låta barnen studera, medan detta
för andra inte alls erbjuder några bekymmer.
Fn tredje grupp av föräldrar
kanske befinner sig på gränsen i
fråga om ekonomiska möjligheter att
hjälpa barnen studera, men de tar ändå
chansen att låta barnen göra detta, och
i regel klarar de väl också sina åtaganden,
även om det hela är besvärligt
för dem. Jag har bara velat göra den
enkla reflexionen att detta är den önsskan
som alla föräldrar har i fråga
om sina egna barn, och vid en jämförelse
över hela föräldrafältet skall man
nog finna, att det inte är prästen och
skolläraren som är sämst ställda när
det gäller möjligheterna att förverkliga
denna önskan.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för vad han här senast sagt.
Jag tyckte nog att finansministern till
en början lovade litet för mycket, och
det var bra att han gjorde den reservation
som hans senaste inlägg innebar.

Jag vill ge herr Haeggblom alldeles
rätt däri, att det finns en grupp föräld -

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. frågan om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m.

rar i mellaninkomstlägen, som har det
rätt besvärligt, därför att deras barn
inte kan erhålla det statliga studieunderstödet.
Hur skall man då kunna
hjälpa dem? Såvitt jag förstår är den
enda vägen att öka de medel som anslås
för studieunderstöd. Jag känner
litet till hur dessa studieunderstöd verkar,
och jag skulle inte inlägga någon
gensaga, om vi hade råd att för detta
ändamål offra 10 miljoner av de 57,
som det här är fråga om och som huvudsakligen
skulle gå till dem som inte
behöver hjälp, ifall avdragsrätten för
studieunderstöd skulle medges enligt
herr Heléns önskan.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Hceggblom, kunde jag inte undgå
att göra mig den frågan, hur den inställning
som han här givit uttryck åt
överensstämmer med de förslag högern
framfört i motioner till årets riksdag,
där man, såsom herr Haeggblom kanske
känner till, föreslår att det förlängda
barnbidrag eller det studiebidrag, som
generellt utgår till ungdomar i åldern
16—18 år, alltså innan vederbörande
har möjlighet att i annan ordning få
statliga studiestipendier, skall dras in
och att man i stället skall införa avdragsrätt
för periodiska studieunderstöd.
Detta innebär, såsom tidigare kanske
har påpekats, ett slags ny indirekt
beskattning. För att ha någon nytta av
en sådan avdragsrätt måste man ju ha
så stor inkomst, att det finns utrymme
för ett avdrag för periodiskt studieunderstöd.
Man måste med andra ord befinna
sig i ett visst inkomstläge för att
kunna tillgodogöra sig denna förmån.
Såsom herr Onsjö här påpekat medför
också den progressiva beskattningen,
att denna förmån faktiskt får ett större
värde för dem som har högre inkomster.

Jag skulle alltså vara intresserad av
att få veta hur herr Haeggbloins upp -

fattning kan stämma överens med den
som kommer till uttryck i högerns motioner.

Herr H.EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill kort och gott
svara att jag anser den metod, som jag
förordat och som herr Kärrlander här
berört, betydligt rättvisare och effektivare
än anordningen med förlängt barnbidrag,
vilket ju upphör vid 18 års ålder.
I den mån föräldrarna har utgifter
för ungdomarnas studier under den tid
de befinner sig i åldern 16—18 år, så
anser jag att man även då bör få avdragsrätt
vid beskattning för dessa
understöd.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag nöjer mig med att
konstatera, att herr Haeggblom tydligen
anser — fastän det inte framgick av
hans första anförande — att det är rättvisare
med en behovsprövning än med
generella studiebidrag.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Haeggblom såg
framför sig bilden av prästen och skolläraren,
som bodde på landsbygden och
som inte hade möjlighet att låta sina
barn studera. Men det bor ju inte, herr
Haeggblom, bara präster och skollärare
på den svenska landsbygden, utan där
bor också både lantarbetare och industriarbetare.
För dem utgör inte frågan
om barnens studier något problem, ty
de har inte tillräckligt stora inkomster
för att kunna låta sina barn studera.

Om vi verkligen skall få till stånd en
radikal lösning av denna fråga, kan vi
inte förfara på det sätt herr Helén
tänkt sig, utan då är det bättre att finansministern
lyssnar till de propåer
om studielön, som framförts från det
socialdemokratiska ungdomsförbundets

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

sida. Genom en sådan anordning skulle
man kunna skapa större rättvisa på
detta område än genom att bevilja rätt
till avdrag i deklarationen för studiebidrag.

Herr H/EGGBLOM (h) :

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har nu i diskussionen fört in en helt ny
tanke, som naturligtvis också kan diskuteras.
Men vi får väl ändå inte glömma
att denna församling har tidigare
ganska enigt ställt sig bakom kravet på
skattelättnader för periodiska studieunderstöd.
Både herr Onsjö och herr
Persson i Appuna har nu slagit in på
andra vägar, och det överensstämmer
tydligen med vad finansministern har
i bakfickan. Jag tror att det vore ganska
klokt av riksdagen att vidhålla den
ståndpunkt, som man tidigare upprepade
gånger intagit när det gäller denna
sak, nämligen att medge skattelättnad
för periodiska understöd åt studerande
barn.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den synpunkt som herr
Persson i Appuna förde in är något
överraskande, eftersom riksdagen så
sent som i november månad 1957 behandlade
frågan utan att någon röst,
bortsett från kommunisternas, höjdes
till förmån för införande av studielön.
Inte heller herr Persson i Appuna talade
då för den tanken. Det hade väl varit
lämpligt att då, när frågan behandlades
i riksdagen, väcka detta förslag,
så att det kunde komma upp till diskussion.
Det förslag, som herr Persson i
Appuna nu i förbigående kastar fram,
är en rekommendation till finansministern
att godta en propå, som skulle
kosta det svenska samhället minst 200
miljoner kronor om året. Det förefaller
inte riktigt välövertänkt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. behandlingen
av frågan om möjligheterna för enskilda
att köpa aktier i vissa av staten ägda
företag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Helén frågat mig när 1953
års utredning rörande de statliga företagsformerna
kan förväntas redovisa
sin behandling av den av 1956 års riksdag
till utredningen överlämnade motionen
rörande möjligheterna för enskilda
att köpa aktier i vissa av staten
ägda företag.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Utredningens arbete, som omfattar
ett synnerligen vidsträckt problemkomplex,
är för närvarande inriktat på överväganden,
huruvida en modernisering
av affärsverksformen kan ske inom nuvarande
institutionella ram eller om en
helt ny företagsform behöver tillskapas.
Samtidigt härmed pågår utarbetandet
av en studie rörande statsmakternas
relationer in. m. till de statliga aktiebolagen.
På grundval av nämnda studie
är det utredningens avsikt att ta
ställning till de spörsmål rörande de
statliga aktiebolagen, som bl. a. aktualiserats
i utredningsdirektiven och den
av herr Helén åberopade motionen. Det
är min förhoppning att utredningen
skall kunna avsluta sitt arbete under
nästa år.

Med det nu sagda anser jag mig ha
besvarat den framställda interpellationen.

Vidare anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern också för detta svar.
Det kan vara en slump som gjort att
dessa svar kommit att följas åt, men

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda

att köpa aktier i vissa av staten ägda företag

finansministern kanske har velat visa
interpellanten generositet genom att besvara
dessa interpellationer i omedelbar
följd.

Finansministerns bistra hänvisning
till det trängda statsfinansiella läget
och hans klagan över det hårda ekonomiska
klimatet är en alldeles utomordentligt
lämplig bakgrund till mitt förslag
om rätt för enskilda att köpa aktier
i statens bolag. Det borde rimligen
vara en lättnad för finansministern,
om svenska folket anmälde sin villighet
att bidra till att minska hans kapitalbekymmer
genom att teckna aktier
exempelvis i LKAB, där ju staten i dessa
kapitalbristens tider på några få år
skall placera cirka 900 miljoner kronor.

Jag har här framför mig riksräkenskapsverkets
årsbok, där man kan finna
en lång rad av andra statliga bolag
som väl skulle lämpa sig för ett utspritt
aktieägande. Inte kan det väl
ur socialdemokratisk synpunkt anses
olämpligt, att en anställd t. ex. genom
aktieköp skaffar sig grunden åtminstone
för en viss känsla av personligt
delägarskap i det företag där han arbetar?
Skulle inte exempelvis Statens
skogsindustrier kunna lösa en del av
sitt stora investeringsbehov om företaget
fick rätt att inbjuda till aktieteckning?
Aktiebolaget Statsgruvor med sitt
aktiekapital på 10 miljoner kronor vore
väl ett annat passande objekt, flera av
trafikföretagen likaså.

Finansministern har på intet sätt tagit
avstånd från denna tanke. Jag noterar
hans objektivitet på den punkten.
Men jag skulle vilja fråga, om inte
finansministern skulle vilja visa litet
positivt intresse för avsocialisering av
en del företag, när nu socialdemokratien
såvitt jag förstår för rätt lång tid
framåt lagt socialiseringstankarna på
hyllan och övergett tidigare förstatligandedogmer.
Att steg för steg genom
aktieköp avsocialisera vissa företag är
ju en långt ifrån lika genomgripande

och revolutionerande företeelse som
det motsatta förfaringssättet. Det skulle
vara en lämplig sysselsättning för regeringen
nu när den har så stora bekymmer
att täcka kapitalbehoven.

I den utredning, till vilken min motion
har överlämnats, sitter också en
av kammarens ärade ledamöter från
det socialdemokratiska partiet som
sekreterare. Jag förmodar att han har
möjlighet och intresse att verka för att
socialdemokratien företar en ideologisk
nyorientering, som på längre sikt
skulle visa sig vara god ideologisk investering.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I anknytning till herr
Heléns uttryckssätt i diskussionen
kring det förra svaret skulle jag vilja
fråga honom hur han själv vill lösa
dessa problem och om han är beredd
att dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt.
De anställda i de statliga och
kooperativa företagen har en känsla .av
delägarskap, det kan den som arbetat
inom svensk produktion försäkra herr
Helén. Kan herr Helén intyga, att han,
Gunnar Helén, är villig att medverka
till att ordna det så, att också företag,
där arbetarna nu knappast känner någon
samhörighet med sitt företag och
har mycket svårt att göra sig gällande,
omfattas av delägarskapssystemet? Detta
kunde ske om aktierna i låt oss säga
Korsnäsbolaget, Uddeholmsbolaget, Stora
Kopparberg och andra bolag försåldes
på ett sådant sätt, att de anställda
fick möjlighet att göra sig gällande
inom företagen. Jag förstår mer än väl
att herr Helén försöker tjäna sina sporrar
med sitt tal om avsocialisering, men
jag tycker att han borde syssla med
andra uppgifter. Vad som i dag behövs
är inte att svenska folket avhänder sig
sin känsla av medägande i de statliga
företagen utan närmast att vi får bestämmanderätt
också inom andra företag.

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda

att köpa aktier i vissa av staten ägda företag

Jag skulle också vilja säga till finansministern,
att han inför dessa utredningsresultat
och uttalanden verkligen
inte behöver känna sig nödsakad att företa
några ingrepp i de statliga företag
vi har. Om han finner det nödvändigt
att göra det i andra företag, må det
vara hänt. Efter att ha hört högerns och
folkpartiets inställning till de statliga
företagens skötsel, har jag — som jag
tidigare sagt — faktiskt blivit förskräckt
över att dessa partier skulle få
möjlighet till att förstöra exempelvis
ett så gammalt hedervärt bolag som
Stora Kopparberg med sina 000 år på
nacken. Herr Helén bör tänka över vad
han i själ och hjärta menar med denna
interpellation.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna rannsaka
både hjärta och njurar, när herr
Lundberg ber om det. Han var bänkkamrat
till mig under min första tid i
riksdagen, och jag har sedan dess en
utpräglad respekt för hans personliga
åsikter. Det innebär tyvärr inte, herr
Lundberg, att jag också kan dela dem.

Jag tror inte det är så, herr Lundberg,
att en vanlig svensk genomsnittsmedborgare
känner någon särskild
äganderätt i hela svenska folkets järnväg,
SJ, som förhållandena nu gestaltar
sig. Jag har i varje fall aldrig träffat
någon människa, som känt något direkt
meddelägarskap i detta företag.
Men jag inbillar mig, att det finns likartade
företag, där man mycket väl
skulle kunna tillåta att de inbjuder till
aktieteckning, varigenom de anställda
i grupp eller enskilt genom aktieförvärv
skulle få både känsla av medbestämmanderätt
och också en reell
sådan.

Herr Lundberg ifrågasatte, om det
var tänkbart för mig att medverka till
liknande förfaringssätt inom enskilda
företag. Ja, herr Lundberg, vi har inom

folkpartiet — inte minst inom dess ungdomsförbund
under den tid jag var
ordförande där — ivrigt verkat för nya
former av meddelägarskap och medbestämmanderätt.
Det är ingenting som
hindrar, att dessa önskemål förverkligas
exempelvis i den formen, att grupper
av anställda eller enskilda anställda
får förvärva aktier i företag. Jag tror
alltså att det är ett rent misstag av herr
Lundberg att söka göra gällande, att det
råder ett motsatsförhållande mellan oss
på denna punkt.

Vad det här gäller är dels att skapa
gynnsammare former för sparande och
kapitalförsörjning, dels att åstadkomma
ett breddat ägande. Därom borde vi
kunna vara överens på det principiella
planet, även om jag sedan förmodar,
att herr Lundberg har andra avsikter
än jag i dessa fall.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill bara uttrycka
min glädje över att herr Helén så odelat
ansluter sig till de synpunkter, som
högern flera gånger framfört i motioner,
senast i motion nr 226 i första
kammaren. Jag antar att vi vid den
kommande riksdagsbehandlingen av
denna motion skall få herr Heléns fulla
stöd.

Sedan förvånar det mig litet, att herr
Lundberg som socialdemokrat uttryckte
sig så onyanserat. Det kan inte vara
herr Lundberg obekant, att en så känd
ekonom som herr Kellgren i LO i en
broschyr utvecklat liknande tankegångar
som högern gjort i sin motion beträffande
vikten av att sprida aktieägandet.
Han har därvid på ett intressant
sätt framhållit just betydelsen av detta.
Jag är överens med herr Lundberg om
att denna spridning kan avse företag
av olika slag. Man försöker väl även
exempelvis bedriva börsverksamheten
i detta land så, att möjligheter kan beredas
var och en att köpa aktier. Jag

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda

att köpa aktier i vissa av staten ägda företag

tror inte att det på socialdemokratiskt
håll kan finnas anledning till en dogmatisk,
negativ inställning, när t. ex.
herr Kellgren, med sitt inflytande i LO,
så kraftfullt utvecklat ungefär samma
tankegångar i sin broschyr som dem
vi anfört.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Då det gäller herr Kellgrens
åsikter om ett spritt aktieägande
in. m. kan man inte gärna sprida de
statliga aktierna mera än till att låta
hela svenska folket få rå om dem.

Till herr Helén skulle jag vilja säga,
att det väl ändå är på det sättet, att de
enskilda bolagen dominerar i detta
land. Men låt mig då ta ett praktiskt exempel.
Vi antar att det finns två konkurrerande
bolag, där det ena självt
äger något över hälften av aktierna och
det andra äger något under hälften, och
det ena försöker att köpa upp aktier,
inte för att stimulera verksamheten utan
för att slå ihjäl en konkurrent. Menar
då herr Helén, att man genom att sprida
aktier och genom att ge möjligheter för
en konkurrent att för överpris köpa in
dessa aktier skulle skapa ett bättre förhållande? Jag

tror inte att herr Helén tänkt sig
in i vad detta skulle innebära både för
enskilda aktiebolag och för de bolag,
som staten äger, eller för svensk kooperation.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg vidgar
hela resonemanget till ett jätteperspektiv
om det avgörande inflytandet inom
de ekonomiska enheterna i vårt land.
Det är såvitt jag förstår en annan fråga
än den betydligt blygsammare, som jag
här diskuterat, nämligen frågan om
möjlighet för enskilda eller grupper av
enskilda att förvärva smärre aktieposter.

De krig som kan pågå inom storföretag
beträffande aktiemajoriteterna har

en helt annan ekonomisk betydelse och
behöver såvitt jag förstår inte alls påverka
en vanlig genomsnittsmedborgares
möjligheter att förvärva en liten aktiepost.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om de små aktieägarna
endast skulle få förvärva en smärre del
av aktierna, skulle de praktiskt taget
icke ha något som helst inflytande i
företaget. Menar herr Helén att varje
aktieägare skulle ha en röst eller att
aktieägarna skulle ha en röst för varje
aktie? Jag vågar försäkra herr Helén
att inget solitt enskilt bolag ens skulle
drömma om att släppa ifrån sig den
makt, som innehavet av aktiemajoriteten
innebär och som man i vissa
situationer ändå behöver.

Herr IIELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte föreslagit
några som helst reformer i gällande
svensk aktiebolagslagstiftning. Jag förutsätter
att den är relativt väl anpassad
även för det ändamål som här har
ifrågasatts. Det innebär dock, herr
Lundberg, en viss rätt att man har möjlighet
alt yttra sin mening på bolagsstämman.
Den meningen är, förmodar
jag, om man utgår ifrån herr Lundbergs
erfarenheter, väl underbyggd,
och i så fall lyssnar väl även de som
har hand om de stora aktieposterna på
denna mening.

Herr IIAGNELL (s):

Herr talman! Jag vill först korrigera
en liten detalj i herr Heléns anförande.
Herr Helén antydde att jag skulle vara
sekreterare i den statliga utredningen.
Sedan G februari är jag det inte — jag
läste det i en tidning den It.

Det förslag som herr Helén talade för
innebär, att man skulle sälja cn bit av
gården för att få pengar till de löpande
kostnaderna. De pengar man får genom

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda

att köpa aktier i vissa av staten ägda företag

att sälja undan en del av sina tillgångar
skulle man använda för att fylla ut i
statsbudgeten. Jag tror inte att det ter
sig tilltalande för den som har något
sinne för ekonomi, att man river undan
det som gångna generationer har byggt
upp. Det kan vara påkallat att handla
så i en nödsituation, men landet befinner
sig ju inte i en sådan. Det kan
till och med kanske vara bra att ha de
statliga företagen, om vi skulle råka
in i en sådan situation — då kan vi
använda dem som belåningsobjekt om
inte till annat.

Vi skall avsocialiseras, säges det.
Jaså, var det en socialisering som de
borgerliga partierna genomförde i mitten
på 1800-talet, när staten började
bygga järnvägar? På den tiden såg man
litet förnuftigare på saken, men nu
efteråt försöker man blåsa in s. k. ideologi
i det hela. Man bör nog bedöma
detta på ett litet lugnare sätt än herr
Helén har gjort. Det förefaller vara modernt
också för de svenska borgerliga
partierna att se upp till Adenauer och
hans Volksaktien som ideologisk ledare.

Herr Heléns recept innebär, att vi
skulle sälja undan de bästa bitarna, att
vi skulle skrapa av köttet från benen
och sedan skulle staten driva de sämsta
bitarna — ty jag antar att herr Helén
för egen del inte önskar förvärva t. ex.
inlandsbanan. Nå, skall staten driva
den och betala de förluster som uppstår
sedan herr Helén varit med om att
dela vinsterna på de lönande sträckorna,
t. ex. söderut från Stockholm, måste
väl förlusterna täckas genom högre
skatter. Det är alltså kraftigt höjda
skatter som herr Helén slåss för i valrörelserna.
Om inte herr Helén betalar
förlusterna, får någon annan betala
dem. Herr Helén ville ju under den
första halvtimmen i eftermiddag ha
höjda skatteavdrag.

Sedan vill jag fråga hur herr Helén
kan rekommendera någon människa att

köpa ASSI? En annan folkpartist här
i kammaren framhåller ständigt och
jämt i folkpartiets eller Bonnierkoncernens
kvällstidning här i staden —
det är samma sak — hur vanskött det
företaget är. Hur kan herr Helén rekommendera
hederliga medborgare att
köpa aktier i ett så dåligt bolag som
ASSI är enligt den uppfattning som
drives på folkpartistiskt håll? Bestäm
er först om det är ett dåligt eller ett
bra företag. Kom först överens på den
punkten, det kanske vore ett framsteg.

Nu tror jag inte att ni har rätt när
ni säger att ASSI är ett dåligt företag,
och herr Helén tror tydligen inte på
vad hans Parteigenossen säger — det
är bäst att övergå till tyska, så förstår
herr Helén ideologien. Varför sälja
just ASSI till privata ägare? ASSI har
redan varit i privat hand, och de privata
ägarna har misslyckats med företaget.
Staten tvingades att köpa upp det
konkursmässiga företaget och har nu
drivit det i många år och fått det på
fötter enligt herr Heléns uppfattning
men inte enligt somliga andra folkpartisters.
Skall man då sälja undan det?
Varför köpte inte privatpersoner företaget
1938? Om det fanns så stort intresse
hos de enskilda att köpa delar
av ASSI, varför snodde man då inte
åt sig Törefabrikerna innan ASSI ålades
att köpa eländet?

Det vore tacknämligt om ni tänker
igenom de här sakerna litet bättre innan
ni lade fram edra förslag. Det är
så få som är intresserade av att köpa
aktier i företag på detta sätt. Om majoriteten
av aktierna är samlade hos en
ägare, kommer den som köper en liten
post att helt ligga i händerna på majoritetsägaren.
Denne kan föra vilken
prispolitik och vilken utdelningspolitik
han vill. Skall det vara någon mening
med försäljningen av aktierna, måste
köparna få ett majoritetsinflytande i
företaget, eller om det är nyfikenheten
som stimulerar intresset, borde de åt -

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda

att köpa aktier i vissa av staten ägda företag

minstone ha så många aktier, att de
kunde tillsätta en minoritetsrevisor och
sätta käppar i hjulet för det statliga
företaget. Vad man avser är nämligen
inte att hjälpa det statliga företaget
utan att stjälpa så mycket som möjligt.

Om man är intresserad av demokrati
i industriella sammanhang, varför rensar
man då inte först upp hemma? Varför
har man bara en tusendels röst på
somliga aktier? Den ene behöver 1 000
aktier för att få en röst, men den andre
klarar sig med en aktie. Rätta till det
först inom de privata företagen innan
ni försöker lära de statliga företagen
hur de skall se ut för att vara demokratiska! Det

kommer att finnas både statliga
och enskilda, kooperativa och kommunala
företag i det här landet. Låt alla de
typerna av företag få finnas och utveckla
sig själva! Hjälp dem framåt i
stället för att bråka om de olika typerna!
Låt de företag som är bäst expandera,
och sätt inte krokben för dem!
Låt de statliga företagen få samma frihet
att föra över pengar mellan olika
branscher som de privata koncernerna
har! Jag skulle kunna ansluta mig till
herr Heléns förslag, att minoritetsposter
av aktier i vissa statliga företag får säljas,
den dag vi får ett statligt förvaltningsbolag,
som säljer aktierna och sedan
placerar pengarna där förvaltningsbolaget
bedömer det vara ändamålsenligt.
Det måste ske på affärsmässig basis,
så att man inte säljer sin gård och
använder pengarna till den löpande konsumtionen.

Det är en strid på den här fronten.
Jag förstår att det finns andra syftemål
bakom än att bara lägga krokben för
den statliga företagsamheten, så att man
sedan kan visa upp hur dåligt den går,
och att lassa på de statliga företagen
Törefabriker och sådant elände för att
själv sno åt sig de bästa bitarna längre
söderut. Man har också ett annat syfte.
Jag fick ett påtagligt exempel på det i

går vid ett lunchbord. Det kom fram en
industriman till de två andra industrimän
som jag satt tillsammans med. Han
kände inte igen mig utan pratade med
de andra och sade: »Jag är nere för att
ordna så, att mina bolag lämnar ett väsentligt
bidrag till den politiska strid
som nu förestår. Jag antar att herrarna
inom er koncern gör samma sak, så att
vi får fram mycket pengar. Det gäller
nämligen en viktig fråga.» Jag svarade
litet vid sidan av: »Jag skall väl se vad
jag kan få fram i mina bolag.» I övrigt
var det fullkomligt tyst vid bordet.

Jag förstår att herr Helén också har
ett intresse av att få fler företag att
klämma ut skattefria anslag från.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! I en tid då man diskuterar,
hur man skall skapa nya arbetstillfällen
på olika håll i vårt land för
att bereda människorna sysselsättning,
är det angenämt att få höra, att det
ännu finns s. k. riskvilligt kapital. Från
den utgångspunkten tycker jag att det
uppslag som här har framförts är värt
noggrant beaktande, men jag tycker
inte att det mest angelägna i dagens
läge är att överta de statliga företag
som finns i detta land. Det finns andra
och angelägnare uppgifter. Jag skulle
exempelvis inte vilja tillråda en sådan
överföring av äganderätten till Statens
skogindustrier som här har skisserats
upp. Anledningen är den erfarenhet vi
har från den tid när skogsindustrien i
övre Norrland var privatägd.

Vem var det som introducerade det
statliga inflytandet på det här området?
Jo, det var den förste kroppsarbetaren
på statsministerns ämbetsstol i detta
land, nämligen Carl Gustaf Ekman.
Han kände såsom svensk statsminister
ansvar för de tusentals människor, som
blev arbetslösa till följd av den svåra
krasch som den privatägda sågverksindustrien
råkade ut för 1925. Han kiin -

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation ang. behandlingen av frågan om möjligheterna för enskilda

att köpa aktier i vissa av staten ägda företag

de ansvar för de arbetare och tjänstemän
som hade blivit arbetslösa, och
han kände ansvar för den norrländska
bygden med dess flerhundraåriga kulturtradition,
som nu syntes gå en säker
förintelse till mötes.

Med detta perspektiv tog sedermera
landshövdingen i Norrbottens län O. W.
Lövgren i denna kammare helt inofficiellt
kontakt med Carl Gustaf Ekman.
Lövgren omtalade sedermera i sitt sista
offentliga anförande som landshövding
i Norrbotten, att Ekman hade
framhållit att han, ehuru han principiellt
var motståndare till socialismen,
ändå måste såsom svensk statsminister
ta ansvar för människorna där uppe.
Den 8 juli 1926 anordnades ett stort
folkmöte utanför Nederkalix kyrka med
2 000 människor församlade. Carl Gustaf
Ekman kom dit i sällskap med fyra
statsråd och flera generaldirektörer för
att söka lägga till rätta vad den privata
företagsamheten hade ställt till
med. O. W. Lövgren sade, att Carl Gustaf
Ekman sannerligen inte var någon
socialist men att det länder Carl Gustaf
Ekman till ovansklig ära, att han
bortsåg från politiska principer när
det gällde att rädda människorna.

Detta var upptakten till den statliga
företagsamheten inom träförädlingen.

Man startade inte Statens skogsindustrier
på en gång. Man tänkte verkligen
starta ett bolag, där aktierna skulle ägas
av de enskilda precis på det sätt som
här har skisserats, men det visade sig
att de enda som var intresserade av att
förvärva aktier var de arbetslösa sågverksarbetarna,
och när de skulle låna
pengar till att köpa aktierna, sade kreditinstituten
nej. Det var en hopplös
väg att gå.

Jag är som sagt glad över att det
finns riskvilligt kapital, men mot bakgrunden
av vad man har erfarit exempelvis
inom sågverksnäringen tror jag
det är klokt att lämna de statliga företagen
i fred, alldenstund det kan hän -

da att de av politiska skäl inte alltid
är i tillfälle att tillvarata näringens intressen.

Men jag skulle vilja komma med ett
annat uppslag. De största uppgifterna
i dagens situation är att bereda arbete
åt dem som är arbetslösa eller som löper
risk att bli arbetslösa. Det finns
uppgifter i Blekinge och i Bohuslän,
och jag kan anvisa rikhaltigt med uppgifter
även i Norrbotten.

Skulle man inte kunna tänka sig, att
de, som står bakom denna tanke, startar
ett nytt bolag, i vilket aktierna skulle
säljas just till människorna på det
sätt, som har angivits här? Detta bolag
skulle då också överta ansvaret för den
arbetslöshet, som uppkommer här i landet.
De sociala skäl, som på sin tid var
bestämmande för staten, när den tvingades
att uppträda som företagare, skulle
då också kunna ligga till grund för
det nybildade företagets verksamhet.

.lag tror, att det är klokt, att man inser,
att samhället ännu inte är färdigt.
Det måste vara meningslöst att etablera
denna strid, när det finns så rikhaltigt
med uppgifter i obanad terräng.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här polemisera mot det mycket sympatiska
anförande, som herr Lassinantti
höll. Jag begärde ordet under det kåseri,
som herr Hagnell nyss framförde. Som
kammarens ledamöter väl märkte, var
det hos dessa båda herrar en oerhörd
skillnad på intresset för de principiella
frågeställningar, som ligger bakom de
spörsmål vi här behandlar.

Jag konstaterade att herr Hagnell talade
om de många dåliga statliga förelag
vi har — ja, all statlig verksamhet
över huvud taget, hade jag nästan en
känsla av att han menade. Det var intressant
att höra detta från en principiell
socialist, och jag noterar det, herr
talman. Det skulle sedan vara oerhört
intressant, om herr Hagnell också kun -

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på interpellation om en förbättrad

Norrland

de dra den slutsatsen att det kanske inte
är så bra med det nuvarande socialdemokratiska
partiprogrammets svepande
formulering till förmån för samhällets
övertagande av stora delar av det svenska
näringslivet. Jag hyser doek inte
stora förhoppningar om att herr Hagnell
skall göra det, ty han visade ju i
sitt anförande att han inte var särskilt
intresserad av de idémässiga principiella
diskussionerna. Han talade med
utomordentligt förakt om »s. k. ideologier».
Det är möjligt att den unga svenska
socialdemokratien har den inställningen,
men det beklagar jag i så fall.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Om herr Olle Dahlén
hade lyssnat litet på detaljerna i mitt
anförande — jag skall emellertid inte
begära för mycket, eftersom detta ju
inte är hans ämne — så skulle han ha
märkt, att när jag talade om »s. k. ideologier»,
så gjorde jag det i samband med
herr Adenauers folkaktieideologi, som
ni har övertagit i folkpartiet, die Yolkspartei.

Jag har ingen anledning att ta på mig
stämpeln som principiell socialist. Jag
tar inte sådant på mig. Jag diskuterar
från fall till fall vad som kan vara
lämpligast att göra. Och jag säger heller
inte att det var principiella idealister
i de borgerliga partierna som socialiserade
statens järnvägar i mitten av
förra århundradet. Det var förnuftigt
folk som gjorde det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation om en förbättrad
väderlekstjänst med prognosservice för
Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

väderlekstjänst med prognosservice för

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag vill medverka
till att en förbättrad väderlekstjänst
med prognosservice inrättas för
Norrland vid förslagsvis SundsvallHärnösands
flygplats.

Interpellanten framhåller bland annat
att en dylik effektiviserad väderlekstjänst
framstår som önskvärd och påkallad
för det alltmer utvecklade inrikesflyget
på Norrland samt att den
även skulle vara av värde för det norrländska
fisket och jordbruket.

I anledning härav vill jag omtala att
Sveriges meteorologiska och hydrologiska
instituts arbetsuppgifter och organisation
f. n. är föremål för särskild utredning,
som jag med Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade våren 1957. Enligt
sina direktiv har utredningen att
klargöra vilka uppgifter som bör ankomma
på institutet och vilken omfattning
dessa uppgifter bör ha. Den har
därvid särskilt att mot bakgrunden av
framkomna behov ompröva den civila
flygväderlekstjänsten samt beakta yppade
önskemål om särskilda prognoser för
vissa institutioner och näringsgrenar
in. in. Utredningen har också att bedöma
om kostnaderna för institutets ifrågakommande
ökade insatser bör hänföras
till den ordinarie, av statsmedel bekostade
verksamheten eller betalas av
uppdragsgivare.

Jag är ense med interpellanten, att
den av honom ifrågasatta utbyggnaden
av väderlekstjänsten vid Sundsvall-Härnösands
flygplats med prognosverksamhet
av olika slag är en fråga av praktisk
betydelse icke blott för flygsäkerheten
vid trafikflygets utnyttjande av
flygplatsen utan också för jordbruket
och fisket i vissa delar av Norrland. Då
emellertid frågan faller inom ramen för
en sakkunnigutredning, som f. n. håller
på med sitt arbete, anser jag mig icke
nu böra göra något uttalande beträffande
frågans lösning.

Härpå anförde

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar, som jag
har erhållit på min interpellation. Jag
noterar med särskild tillfredsställelse
statsrådets uttalade positiva intresse för
frågan. Anledningen till att jag har tagit
upp denna fråga är att Norrland alltfort
saknar väderlekstjänst med prognosverksamhet
och att det norrländska
näringslivet ofta och i olika sammanhang
framfört önskemål om en förbättrad
väderleksservice. Då södra och mellersta
Sverige är väsentligt bättre tillgodosedda
i detta hänseende, synes
också rättviseskäl tala för att även Norrland
borde komma i åtnjutande av samma
förmån.

För det norrländska näringslivet och
inte minst för jordbruket och yrkesfisket
är denna frågas lösning av oerhört
stor betydelse. Detsamma kan också sägas
från civilflygets och turistlivets sida.

Yrkesfisket utefter norrlandskusten
är fortfarande en betydande näringsgren.
Men det är också känt, att fisket i
många fall är en ojämn och osäker
inkomstkälla med starkt varierande
fångstmöjligheter. Den stora roll, som
väderleken härvidlag spelar, ger anledning
antaga, att en utbyggd väderlekstjänst
med prognosservice skulle bli
av stor ekonomisk betydelse för fisket
samt eliminera en del svårigheter
i fråga om fångstmöjligheter och risker
till liv och egendom i detta yrke.

I vårt grannland Norge har man exempelvis
sedan många år tillbaka med
speciell omtanke om yrkesfisket byggt
ut sin väderlekstjänst med prognosverksamhet,
som har spridning över hela
landet och utefter hela kusten.

Dessa synpunkter synes också väl
sammanfalla med önskemålet från civilflyget,
för vilket en bättre väderleks -

service skulle innebära en ökad flygsäkerhet
på Norrland.

Härtill kan läggas, att turistlivet i
norrlandsfjällen måhända skulle besparas
många tragiska olyckor.

Då statsrådet till fullo synes dela
dessa synpunkter och då därtill Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut
deklarerat ett positivt intresse för
frågan, synes man kunna hoppas, att
utredningen kommer med en snar lösning
av denna för hela Norrland så
viktiga fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
an en gång att få tacka statsrådet för
svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen
för att tillrättalägga vissa
hygieniska brister vid de statliga sinnessjukhusen
och på interpellation i anledning
av den av medicinalrådet R. Bergman
företagna inspektionen av S:ta
Gertruds sjukhus i Västervik

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Höjer har frågat
mig om en av medicinalrådet Bergman
i särskild undersökning begärd
snabbutredning för att tillrättalägga vid
inspektion konstaterade hygieniska
brister vid de statliga sinnessjukhusen
snarast kommer till stånd. Vidare har
herr Johanson i Västervik i en interpellation
frågat mig, vilka åtgärder jag
anser påkallade av den inspektion, som
vidtagits vid S:ta Gertruds sjukhus.

Dessa båda spörsmål har jag ansett
böra besvaras i ett sammanhang.

Åtskilliga brister i fråga om sanitära
installationer, köksutrustning, vattenrening
m. m. vid de statliga sinnessjukhusen
har tidigare uppmärksammats

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

och föranlett åtgärder i anslutning till
den pågående upprustningen av dessa
sjukhus. En direkt på hygienen inriktad
tillsyn av sinnessjukhusen har dock
icke kunnat ordnas förrän år 1957, då
chefen för medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå
kunnat frigöras för särskilda
hygieniska inspektioner.

De vid inspektionen av S:ta Gertruds
sjukhus särskilt påtalade bristerna rör
i första hand vårdavdelningarnas hygieniska
standard med avseende på toiletter,
tvättmöjligheter, bad och sköljrum.
Vidare har konstaterats, att avdelningarna
på grund av överbeläggning —
för närvarande omkring 25 procent —
var i hög grad trångbodda med därav
följande olägenheter bl. a. beträffande
behandlingen av insulinpatienter, att
belysningen är bristfällig samt att uppvärmningssystcmet
är gammalmodigt
och underdimensionerat. Vidare har
omhändertagandet av avdelningarnas
tvättgods befunnits icke fungera på tillfredsställande
sätt. Missförhållandena i
sistnämnda hänseenden — förhållanden,
som syntes råda även på andra
statliga sinnessjukhus — torde enligt
inspektionsrapporten endast kunna tillrättaläggas
genom en central snabbutredning.

De påvisade hygieniska bristerna har
icke varit okända för direktionen, som
vid flera tillfällen gjort framställningar
om ökad medelstilldelning för bristernas
avhjälpande. Såsom framgår av de
uppgifter jag strax skall lämna, har
dessa framställningar i regel i huvudsak
bifallits.

Från medicinalstyrelsens delfond av
fastighetsfonden anvisas årligen medel
till de statliga sinnessjukhusens underhåll.
Varje sjukhus erhåller årligen ett
relativt konstant belopp för löpande underhållsarbeten
i sjukhusets egen regi.
Fn del av fastighetsfondsmedlen innchålles
preliminärt av styrelsen för att

disponeras för vissa större arbeten i
det äldre byggnadsbeståndet. Därvid
moderniseras toiletter, tvättrum och
badrum, varmvatten inledes i patienternas
tvättställ och befintlig armatur
utbytes. Ny inredning för avdelningskök
och sköljrum anskaffas. Belvsningsförhållandena
på vårdavdelningarna
förbättras, varvid bl. a. sänglampor installeras.
Personalrum, behandlingsrum
och smutstvättnedkast iordningställes i
den mån tillgängliga utrymmen så medger.
Slutligen målas hela avdelningen.
Dessa åtgärder blir synnerligen kostnadskrävande
och kan därför endast utföras
på ett mycket begränsat antal
vårdavdelningar varje år.

Under tioårsperioden 1948/49—
1957/58 har av direktionen för S:ta
Gertruds sjukhus i dess statförslag begärts
sammanlagt 1 498 000 kronor för
fastighetsunderhåll medan av medicinalstyrelsen
anvisats 1 333 000 kronor.
Bortsett från åren 1950/51 och 1955/56,
då relativt stora nedskärningar skett,
har direktionen i underhållsmedel fått
i stort sett vad den begärt. Härutöver
har såsom tilläggsanslag äskats och
av medicinalstyrelsen anvisats cirka
341 000 kronor. Dessa medel har använts
till större arbeten enligt vad nyss
sagts.

Flera av de i rapporten påtalade
missförhållandena är av den karaktär
att det uppenbarligen måste anses ankomma
på direktionen att med anlitande
av tillgiingliga underhållsmedel
eller genom organisatoriska åtgärder i
övrigt avhjälpa desamma. Åtskilliga av
missförhållandena såsom trångboddheten,
bristfälligheterna i fråga om varmvattentillförsel
och uppvärmning samt
belysning är emellertid av sådan natur,
att fullt tillfredsställande förhållanden
icke kan åstadkommas utan genomgripande
ny- och ombyggnadsåtgärder.
Detsamma är förhållandet beträffande

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

flertalet sinnessjukhus, och åtgärder av
denna karaktär ingår därför som ett väsentligt
led i den omfattande upprustning
av mentalsjukvården, som nu pågår.
Som riktlinje för denna gäller en
av 1956 års riksdag godkänd reviderad
generalplan. Planen framlades 1954 av
statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande och innefattade bl. a. en
preliminär fördelning av de återstående
investeringarna för upprustning av befintliga
sjukhus — tillsammans 229
miljoner kronor — för åren 1955—1967.
Härav belöper cirka 15 miljoner kronor
på S:ta Gertruds sjukhus. För att få en
uppfattning om storleksordningen av
den upprustning, som pågått sedan
1950 års generalplan antogs, vill jag
erinra om vad min företrädare meddelade
härom vid fjolårets riksdag. De totala
investeringsanslagen har sålunda
åren 1950/51—1957/58 uppgått till cirka
197 800 000 kronor.

Det ankommer på statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande att
framlägga förslag till åtgärder för upprustning
av bl. a. S:ta Gertruds sjukhus
i anslutning till de förslag för realiserande
av generalplanen, som ingår i
dess uppdrag. Kommittén har äskat och
erhållit sammanlagt omkring 7 500 000
kronor för dylika arbeten vid sjukhuset
sedan år 1949. Bland dessa arbeten kan
nämnas ny panncentral, anslutning av
vissa vårdpaviljonger till det centrala
värme- och varmvattensystemet, modernisering
av kök och tvätt, förbättrande
av råvattentillförseln, uppförande av två
vårdpaviljonger och vissa bostadshus
samt omfattande elektriska arbeten.
Förstnämnda båda arbeten jämte de
renoveringsarbeten som planerats för
nästa budgetår torde innebära att påtalade
brister i fråga om uppvärmningen
kan avhjälpas i flertalet paviljonger.

Anvisade belopp har emellertid icke
varit tillräckliga för att försätta hela

sjukhuset i acceptabelt skick. Detta har
jag för egen del funnit vid ett besök,
som jag i anledning av inspektionsrapporten
gjorde vid sjukhuset i december
1957. Jag konstaterade emellertid
då, att det fanns ett par avdelningar vid
sjukhuset som grundligt renoverats för
underhållsmedel och därvid fått en tillfredsställande
utformning. De kvarstående
bristerna är dock så omfattande,
att det ännu krävs mycket stora belopp
för att åstadkomma erforderliga förbättringar.
Flera av byggnaderna torde
befinna sig i sådant skick, att de ej kan
för framtiden användas. Sjukhuset uppfördes
1912 och flertalet avdelningar
har sedan dess icke blivit föremål för
mera genomgripande moderniseringsåtgärder.

Även flera andra av de statliga sinnesjukhusen
befinner sig emellertid som
nyss nämnts i föråldrat och delvis
starkt nedslitet skick. Överbeläggningen
vid de egentliga sinnessjukhusen
uppgick under år 1956 till icke fullt
2 700 eller i genomsnitt för alla sjukhusen
omkring 14 procent. Antalet exspektanter
utgjorde omkring 1 470. Vid avvägningen
av såväl underhålls- som
investeringsanslag är det därför nödvändigt
att söka åstadkomma en någorlunda
jämn fördelning av nybyggnader
och moderniseringsarbeten mellan de
olika sjukhusen. Väsentliga förbättringar
torde därför inom rimlig tid
icke kunna åstadkommas annat än genom
en ökad medelstilldelning. Medicinalstyrelsens
del av fastighetsfonden
har för nästa budgetår föreslagits uppräknad
från cirka 5,2 till 6,2 miljoner
kronor eller med omkring 20 procent.

Frågan om anvisande av medel under
investeringsanslaget till byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus för nästa
budgetår prövas för närvarande inom
departementet, och proposition i ämnet
kommer att förläggas riksdagen i mars.

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet It. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

Såväl kommittén som medicinalstyrelsen
har därvid föreslagit medelsanvisning
för mera genomgripande förbättringsåtgärder
vid flera av de äldre sjukhusen,
bl. a. S:ta Gertruds sjukhus. Inom
kommittén har redan under hösten 1957
en förnyad genomgång av byggnadsbeståndet
vid bl. a. detta sjukhus påbörjats
i syfte att utarbeta detaljerade planer
för den i generalplanen förutsatta
fortsatta upprustningen. För att fullfölja
genomgången avser kommittén att
besöka sjukhuset i början av mars.

Medicinalstyrelsen planerar att fortsätta
renoveringsarbetena i den takt
som tillgängliga underhållsmedel medgiver,
med särskilt aktgivande på de
mest framträdande hygieniska bristerna.
Styrelsen ämnar också företaga en
speciell utredning rörande omhändertagandet
av smutstvätten samt vissa
andra hygieniska frågor vid sjukhuset.
Denna utredning torde kunna utföras
av styrelsens byggnadsinspektör och
hälsovårdskonsulent. Slutligen har sjukhusledningen
meddelat, att genom viss
omflyttning några patienter beretts ökat
utrymme i dagrummen och att omhändertagandet
av skölj- och smutstvätt
omorganiserats på ett par avdelningar.

Såväl medicinalstyrelsen och kommittén
som vederbörande sjukhusdirektion
bär alltså vidtagit eller planerar
åtgärder för att undanröja de påtalade
missförhållandena vid S:ta Gertruds
sjukhus. Jag förutsätter vidare, att den
vid inspektionen ifrågasatta utredningen
om brister beträffande uppvärmningen
vid sinnessjukhusen snarast kommer
till stånd. Med hänsyn härtill och då
jag utgår från att jämväl övriga berörda
spörsmål fortlöpande beaktas även vid
andra sjukhus samt att härför erforderliga
utredningar verkställes, anser jag
för egen del icke påkallat att föranstalta
om särskild utredning eller eljest vidtaga
speciella åtgärder.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat förevarande båda
.spörsmål.

Härefter anförde:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag får tacka herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för ett, får jag väl säga, i sak
välvilligt svar. När det gäller att verkligen
lägga till rätta vid inspektioner
konstaterade hygieniska brister vid
många statliga sinnessjukhus, speciellt
S:ta Gertruds sjukhus, undrar jag emellertid
om man inte ändå får titta litet
närmare både på erforderliga åtgärder
och det lämnade svaret.

Statsrådet anser det inte påkallat att
föranstalta om särskild utredning och
inte heller att i övrigt vidtaga speciella
åtgärder. Såvitt jag förstår finner statsrådet
det tillfredsställande att man ungefär
på samma sätt som tidigare planerar
och budgeterar dock utan att skära
ned erforderliga anslag. För detta senare
är ju vad som skett under alla år.
Medicinalstyrelsen har framfört önskemål,
som beaktats till en viss procent.
Med det förfaringssättet torde vi aldrig
uppnå en tillfredsställande ordning beträffande
de äldre sjukhusen, exempelvis
S:ta Gertruds sjukhus från år 1912.
Vad som i vissa tidningsartiklar sagts
om tillståndet vid en del avdelningar av
detta sjukhus är nämligen sant, det förnekar
heller inte inrikesministern. Sådana
förhållanden som de där rådande
borde inte få förekomma i dagens Sverige,
och man borde få pengar för att
fortast möjligt åstadkomma en ändring
därvidlag.

Inrikesministern framhåller att de
påvisade hygieniska bristerna inte varit
okända för direktionen vid S:ta
Gertruds sjukhus och att direktionen
vid flera tillfällen gjort framställningar

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

om ökad medelstilldelning för bristernas
avhjälpande. I regel har dessa framställningar
bifallits, säger statsrådet. Jag
undrar emellertid om så kan anses ha
varit fallet, alldeles oavsett att man
bortser från de fem budgetåren 1950/51
till 1955/56, då en nedskärning skedde
med i det närmaste 3 miljoner. I Bilaga
21 till årets statsverksproposition meddelas,
att under budgetåren 1950/51—
1956/57 skedde en nedskärning av underhållsmedlen
för samtliga sinnessjukhus
med 7,1 miljoner kronor därigenom
att dessa pengar inte uteslutande använts
för underhållsarbeten utan i stor
utsträckning utnyttjats för arbeten av
iståndsättnings- eller investeringskaraktär.

Om man först tar en titt på några av
de detaljer, som medicinalstyrelsen anmärkt
på i sin rapport, finner man såvitt
jag förstår att det gäller dels underhållsarbeten,
dels nyinredningar och
dels utrustningsfrågor. Så t. ex. är belysningen
på S:ta Gertruds sjukhus från
år 1912. På den tiden ansågs de sjuka
inte behöva någon lampa över sängen.
Nu räcker det inte med att sätta upp
nya tapeter och göra väggarna snygga,
utan man måste knacka sönder väggarna
och lägga in ledningar för denna belysning.
Det blir alltså en form av investering
för att göra det bättre. Vi behöver
rullgardiner i stället för fönsterluckor.
Vad kallas det när man sätter in en handdusch?
Det kostar pengar och är knappast
vanlig renovering. För smutstvätten,
som nu släpas, behövs forslingsanordningar
och förvaringsutrymmen. På
en del håll behöver man göra om TC till
WC. Det är inte en renovering utan en
förbättring. Det behövs torkningsanordningar
för gångkläder. De kanske rent
av går på utrustningsanslagen; jag skulle
tro det! På en del sjukhus finns det
inte några bekväma stolar för de sjuka
som är uppe. Att det finns ordentliga

stolar ingår som ett led åtminstone i
mentalhygienen. Jag undrar vad riksdagsmännen
skulle säga, om de bara
hade träbänkar och gamla trästolar att
sitta på. Så är det på en del håll! På
vissa ställen bär man ett löst handfat
i stället för de numera vanliga handfaten,
som fälls in i väggen.

Alla sådana här förbättringar som behöver
göras — det är hur många som
helst — är inte reparationer i vanlig
mening.

Vi behöver kylskåp. Det är en utrustningssak.
Man behöver toalettskåp med
fack. Det är också en utrustning.

För att man skall kunna åstadkomma
en förbättring av hygienen på sinnessjukhusen
behövs inte bara ökade anslag
till vanliga reparationer utan det
behövs i samband härmed ökade anslag
till arbeten av iståndsättnings- och investeringskaraktär.

Om allt detta kan man läsa i den
mycket intressanta Bilaga 21 till årets
statsverksproposition. Där framhåller
medicinalstyrelsen, att medelstilldelningen
när det gäller reparations- och
underhållsarbeten inte alls är tillräcklig.
Anledningen härtill är, framhåller
medicinalstyrelsen, just detta att man
vid underhållsarbeten vid ett otidsenligt
sjukhus måste passa på att göra en
mängd arbeten av investeringskaraktär,
d. v. s. sådana arbeten som jag här talat
om. Den fasta inredningen behöver
bland annat moderniseras och kompletteras.
Medicinalstyrelsen tar i detta sammanhang
upp frågan, hur en bättre beräkningsgrund
skall kunna åstadkommas
för medelsbehovet när det gäller
reparationer av detta slag. Man har utgått
från en i april 1935 utarbetad uppställning
över mentalsjukhusen, där det
genomsnittliga volymvärdet utgör 33
kronor per in3. Med utgångspunkt från
eu byggnadskostnad den 1 juli 1956 av
cirka 160 kronor per m3 erhålles enligt

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex
ett volymvärde år 1935 av något
över 60 kronor per m3. Medicinalstyrelsen
hemställer därför att byggnadsvärdena
för mentalsjukhus, uppförda före
år 1935, skall få beräknas efter ett volymvärde
av 60 kronor per m3. På grund
av den härav föranledda ökningen av
underhållsanslaget begär medicinalstyrelsen
i sina petita en höjning av medelstilldelningen
med 2 591 000 kronor;
det blir alltså 8 267 000 kronor till reparations-
och underhållskostnader för
samtliga sjukhus.

Jag tycker att byggnadsstyrelsen ställt
sig tämligen välvillig i det utlåtande
som den avgivit över detta medicinalstyrelsens
förslag — inte så att styrelsen
utan vidare går med på att beräkningen
skall få ske efter det högre volymvärdet,
men styrelsen vitsordar, att
medlen omöjligen kan räcka till för de
avsedda ändamålen. Det heter: »Skärpta
krav på hygieniska och andra anordningar
har även bidragit till kostnadsökningarna.
Styrelsen finner det därför
angeläget, att principerna för beräkning
av kostnaderna för underhållet av till
fastighetsfondens olika delfonder hörande
byggnader omprövas och anpassas
till nu rådande förhållanden.» Avslutningsvis
påpekar emellertid styrelsen,
att i avvaktan på en utredning synes
behovet av ytterligare underhållsmedel
kunna klaras genom en tillfällig
förstärkning av delfondens rcparationsoch
underhållspost.

Departementschefen säger på s. 31 i
bilaga 21 att en viss ökning utöver den
automatiska stegringen tydligen är påkallad
men att man inte nu bör vidtaga
någon höjning av volymvärdet. »En ökning
av underhållsmedlen torde böra
ske på så vis, att beräkningen av medelsbehovet
under ett antal år framåt
sker i enlighet med de principer som
bland annat gäller för byggnadsstyrel -

sens delfond», säger departementschefen.
Men det är, enligt vad jag erfarit,
bara med några tiondels procent som
en ökning därvid sker. Man anser alltså
att saken kan klaras genom att ytterligare
bidrag lämnas vid sidan om —
d. v. s. tillfälliga bidrag — för de mera
kostnadskrävande arbetena, och så tillstyrks
att delposten för nästa budgetår
uppföres med 6 200 000 kronor.

Vi har sedan en längre tid tillbaka
från medicinalstyrelsen fått framställningar
såväl om ett normalbelopp för
denna reparationskostnad som om ett
belopp för särskilda ändamål, men praktiskt
taget varje år har någon nedskärning
skett. 1950/51 äskades 260 000 kronor,
men beloppet skars ned till 100 000.
1951/52 begärdes 455 000 kronor, men
även då beviljades endast 100 000 kronor.
1952/53 begärdes 300 000 — man
fick 170 000. 1953/54 hemställde medicinalstyrelsen
att få 365 000 kronor —
tilldelningen blev 300 000 kronor. Nedskärningarna
gäller anslaget för särskilda
ändamål.

Jag vill påpeka, att dessa gamla paviljonger
kan repareras för ett belopp av
400 000 kronor.

I år har alltså ungefär 2 miljoner prutats
av, och denna prutning har faktiskt
skett på anslaget till det särskilda ändamålet
— sålunda just de pengar som
man skulle behöva! Anslaget redovisas
nu i en enda summa, och det betyder
kanske att man får använda det som
man bäst tycker. Men nog tycker jag,
att när anslaget visat sig så oerhört välbehövligt
och när dessa stora prutningar
skett år efter år, skulle det i år inte
finnas möjligheter att pruta. Varpå beror
det, att man är så väldigt misstänksam?
Jo, naturligtvis på att även anslaget
till inventarier och omkostnader prutats
ned så kraftigt varje år. För 1958/59
har anslaget reducerats med 825 000
kronor. Jag hoppas verkligen att riksda -

3 — Andra kammarens protokoll 19.r>8. Nr 7

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet It. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

gen kommer att bifalla den motion, där
en höjning av anslaget med 500 000 kronor
begärts, ty det behövs så innerligt
väl — den saken råder inte någon som
helst tvekan om. Detta anslag har prutats
ned med 650 000 kronor, 175 000
kronor, 75 000 kronor etc. Jag undrar
inte på att medicinalstyrelsen och folket
på sjukhusen är förtvivlade.

En ljuspunkt är i alla fall att inrikesministern
tydligen tänker göra en ny
resa till S:ta Gertruds sjukhus och se
hur det ser ut där i mars. Då är det ju
möjligt, om dessa ärenden ännu inte är
behandlade, att man kan tänka sig att
det blir litet mera pengar. Medicinalstyrelsen
planerar ju att fortsätta renoveringsarbetena
i den takt som tillgängliga
underhållsmedel medgiver. Det är
detta jag tycker är litet besvärligt. Det
är ju riksdagen som gör underhållsmedel
tillgängliga. Det har inte påvisats
att någonting gjorts som kostar för mycket,
men däremot är det påvisat att det
är för litet gjort för de sjuka på dessa
sjukhus. Jag undrar alltså om man inte
i alla fall får lov att vidta speciella åtgärder.

Jag kan i detta sammanhang inte låta
bli att tänka på vad fru Thorsson sade
i remissdebatten. Hon gladde sig åt de
friska fläktar som kunde förnimmas i
de uttalanden inrikesministern gjort i
samband med elfte huvudtitelns behandling
av den statliga sinnessjukvården.
Fru Thorsson borde då ha tagit
sig en ordentlig tankeställare av följande
art: Hur har denna förslumning
— det är ju faktiskt fråga om en sådan
på en del av dessa paviljonger — kunnat
ske under den socialdemokratiska
regimen? Sedan september 1932 har ju
socialdemokraterna alltid haft en avgörande
inverkan på ärendenas behandling,
oavsett vem som varit statsråd,
antingen det nu har varit i socialdepar -

tementet, dit sjukvården tidigare hörde,
eller i inrikesdepartementet.

Vi alla vill vara med om att rätta till
dessa missförhållanden och med olika
anordningar bidra till att dessa dåliga
paviljonger kommer ur världen. Min
fråga har varit ett meddelande från mig
och från många andra i denna kammare
om att vi önskar bevilja medel, så
att någonting verkligen sker snarast
möjlig.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för svaret på den
interpellation jag lämnat i kammaren.
Min interpellation var föranledd av
den rapport som medicinalrådet R. Bergman
avlämnade efter inspektion av S:ta
Gertruds sjukhus i Västervik. Låt mig
säga, herr statsråd, att jag blev oangenämt
berörd, när jag i pressen fick ta
del av medicinalrådets rapport. Jag fick
en förnimmelse av att sjukdomens art
på något sätt spelar in, när det gäller
skillnaden i fråga om standard mellan
kroppssjukvård och mentalsjukvård.
Även om en del av uppgifterna var något
överdrivna, torde ändå förhållandena
inom vissa avdelningar på sjukhuset
vara sådana, att de icke skulle godtagas
inom kroppssjukvården, vare sig av de
sjuka själva, deras anhöriga eller den
anställda personalen. Efter interpellationens
framställande blev jag av sjukhuschefen
inbjuden att bese sjukhuset.
Det framgick då vid samtal med personalen
att man på vissa avdelningar,
vilkas värmesystem var knutet till panncentralen,
när det ute rådde en temperatur
av 10—12 minusgrader inte kunde
nå upp till mer än samma antal plusgrader
i rumstemperatur. I sådana förhållanden
skall alltså sjuka människor
och de som har hand om vården av
dem vistas.

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

.lag skall inte gå närmare in på detaljerna,
men det är självklart att en del
av inventarierna, vilka är lika gamla
som sjukhuset självt, som byggdes 1912,
inte har kunnat förnyas. Interiören på
vissa avdelningar gör ett mycket trist
intryck. Jag behöver bara nämna Avd.
16 övre, en paviljong som står i bjärt
kontrast till Avd. 16 nedre, vilken genomgått
en genomgripande upprustning
som icke kommit den förstnämnda avdelningen
till del.

Det kan i detta sammanhang kanske
vara skäl att erinra om att det är åtskilliga
människor förutom de anställda
som för längre eller kortare tid vistas i
dessa högst otillfredsställande lokaler.
Under år 1956 inskrevs vid sjukhuset
666 personer, av vilka över hälften eller
391 intogs på egen begäran. Samma år
utskrevs från sjukhuset 674 personer.
Frånräknar man dem som avlidit utgör
de som blev utskrivna under 1956 ett
antal av 603. Jag lämnar dessa uppgifter
för att söka slå hål på den vanföreställningen,
att mentalsjukhusen som devis
över sin dörr skulle kunna ha orden:
»I som här inträden, låten hoppet
fara!» Jag vill emellertid tillägga, att
dessa, som intagits och utskrivits, inte
behövt komma i kontakt med de paviljonger,
där förhållandena är sämst. Det
finns paviljonger, där förhållandena är
hyggliga — jag vågar till och med säga
bra — men tyvärr finns det också sådana,
där förhållandena är mindre tillfredsställande.
överbeläggningen utgör
också ett problem både för de sjuka
och för de anställda. Således uppgick
överbeläggningen 1956 till sammanlagt
265 personer motsvarande ungefär 30
procent, medan genomsnittet i landet
samma år utgjorde 14 procent.

Nu är emellertid två nya paviljonger
under uppförande, och man får vid
hoppas, att överbeläggningen genom
dessa paviljongers tillkomst skall liittas

och förhållandena därigenom förbättras
både för de sjuka och för personalen.
Vissa paviljongers förfall både ut- och
invändigt och inventariernas otidsenlighet
torde hänga samman med den otillräckliga
medelsanvisningen.

Jag har från sjukhusdirektionen, genom
intendenten, fått en uppgift om begärda
anslag och de anslag som har tilldelats
sjukhuset. Därav framgår att när
det gäller inventarier har sjukhuset under
åren från 1951 fram till 1957/58 begärt
anslag på 668 361 kronor men bara
tilldelats 424 000 kronor. För byggnadsunderhåll
har sjukhuset under samma
tid begärt 1 736 000 kronor men bara
erhållit 993 000 kronor. Skillnaden mellan
begärda och erhållna anslaget
rör sig alltså i fråga om inventarier om
i runt tal 244 000 kronor och för byggnadsunderhåll
om ungefär 743 000 kronor.

Detta förhållande kan ju knappast
den nuvarande inrikesministern rå för.
Inte heller tror jag det är rätt att lägga
skulden på sjukhusets ledning, som väl
försökt göra vad som gått för att åstadkomma
så mycket som möjligt med den
medelsanvisning som erhållits.

Jag vet emellertid inte hur mycket
man vågar läsa ut av interpellationssvaret.
Men man skall ju tolka allt till
det bästa, och vid en sådan tolkning kan
man få fram, att statsrådet är beredd att
vidta åtgärder för att få till stånd en
upprustning av S:ta Gertruds sjukhus.

Vi lever ju i ett kultursamhälle, och
i det begreppet ingår väl också, att även
mentalt sjuka människor får vistas under
förhållanden, som kan jämföras
med dem som gäller för kroppssjuka.
Jag förstår, att dessa saker inte går att
riitta till med en gång, herr statsråd. Det
iir gamla försyndelser som här ligger i
fatet. Niir man från vissa håll försöker
att ideligen komma fram med förslag
om skattesänkningar, då samtidigt de

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

statsägda sjukhusen håller på att förfalla,
så blir man ännu mer betänksam.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation,
och jag hoppas, att dessa missförhållanden
så småningom skall kunna rättas
till.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Fröken Höjer har dragit
upp en debatt, som det naturligtvis
skulle vara av stort intresse att få fullfölja,
nämligen en generaldebatt mer eller
mindre om mentalsjukvården. Emellertid
har vi ju statsverkspropositionens
förslag liggande, och vi kommer i mars
med förslag om byggnadsarbeten på området
för det närmaste året. Jag förmodar
att det kan vara anledning att vänta
med en debatt om mentalsjukvården till
det tillfället och att man nu koncentrerar
sig på den fråga, som är ställd i
intcrpellationerna, nämligen vilka åtgärder
vi är beredda att vidta vid S:ta
Gertruds sjukhus för att avhjälpa de
bristfälligheter som där har konstaterats.

Med den redovisning som har lämnats
i interpellationssvaret har jag velat peka
på att de förhållanden vid sjukhuset
som är av otrevlig art håller på att avhjälpas.

Man kan säga att S:ta Gertruds sjukhus
är ett enstaka sådant i den stora
mängd av sinnessjukhus som vi har,
men att förhållandena där dock är betecknande
för läget å en rad andra
sjukhus. Det är ett sjukhus, som är byggt
1912 såsom nämnts och som inte har
fått tillräckliga medel anvisade för ett
tillfredsställande underhåll, varför de
flesta avdelningarna blivit nerslitna under
de gångna årtiondena. Var skulden
till detta skall läggas, kan vi självfallet
diskutera, men det lönar sig väl knappast
nu.

Jag vill erinra om att vi har haft eu
utveckling på sjukvårdsområdet, där
huvudintresset har kommit att koncentreras
till den somatiska vården. På
detta område har forskningen och de
medicinska framstegen varit störst, och
därför har intresset mera gått åt det
hållet. Beakta den fantastiska — jag
tycker jag kan använda det uttrycket
utbyggnaden av den somatiska vården,
som skett under 1940- och 1950-talen!
Det är klart att detta på sätt och vis påverkat
samhällets möjligheter att samtidigt
bygga ut. upprusta och ge åt
forskningen de medel, som man även
på mentalsjukvårdssidan skulle ha haft
behov av. Denna har kommit på efterhand.
Det är en sak som vi har konstaterat
under slutet av 1940-talet och varit
överens om i början av 1950-talet att
försöka avhjälpa. Den stora nerslitning
som här har skett har emellertid föranlett,
att kostnaden för samhället blivit
så stor, att man inte har kunnat
klara det på en enda gång, utan man
har måst laborera med ganska långsiktiga
upprustningsplaner. Den första
planen, som vi har förverkligat under
åren 1950—1957 har ändå betytt, att vi.
som här har redovisats, anvisat i det
närmaste 200 miljoner kronor. Den fortsatta
utbyggnaden enligt den generalplan
vi fastställde 1956 kräver, som jag
också framhållit, ytterligare 229 miljoner
kronor. Om vi skall fullfölja ilen
får vi vara beredda på att den kommer
att kosta ännu mera, eftersom kostnaderna
här oavbrutet stiger. Det är alltså
fråga om en totalplan från 1950 fram
till 1967, som kostar över 500 miljoner
kronor. För en upprustning av S:ta
Gertruds sjukhus behövs 15 miljoner
kronor. Av detta har vi anvisat 7,5 miljoner,
och nu begärs ytterligare medel
som vi kommer att föra fram i en kommande
proposition. Utbyggnaden har
pågått sedan 1949 men är endast delvis

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

färdig. I inspektionsrapporterna har
påtalats exempelvis bristen på tillfredsställande
uppvärmning av vissa avdelningar,
hygieniska missförhållanden
m. m. Detta kommer att avhjälpas redan
under innevarande år, eftersom man nu
är färdig med en del av det arbete, om
vilket man beslutat tidigare för att just
komma till rätta med de redovisade olägenheterna.

Trots vad bär sagts vill jag ändå säga
att vad man anvisat till S:ta Gertruds
sjukhus i förhållande till vad sjukhuset
har begärt i fråga om medel för fastighetsunderhåll
inte är så dåligt. .lag tycker
det kan vara rimligt att här nämna
siffrorna. Budgetåret 1948/49 begärde
man 100 000 kronor och fick 100 000
och dessutom 21 000 i tilläggsanslag.
1949/50 begärde man 125 000 och fick
125 000. 1950 51 begärdes 160 000, och
det blev då en nedskärning till 115 000.
1951/52 begärdes 155 000 och man fick
145 000 kronor, .lag skulle kunna gå
från år till år och visa att man i huvudsak
har fått de pengar som begärts. Jag
skulle också kunna redovisa vad man
begärt i fråga om byggnadsanslag, däi
man praktiskt taget fått vad man begärt
1949/56 fick man 2 670 000 kronor föl
uppförande av panncentral, installerande
av oljeeldning samt vissa andra arbeten
såsom byggande av familjebostäder.
1955/57 fick man 2 700 000 kronor
för uppförande av de berörda vårdpaviljongerna.
Tillsammans med eu del
mindre anslag blir det 7,5 miljoner
kronor.

Man är alltså här på väg att arbeta sig
upp ur ett läge där förhållandena varit
mycket besvärande för att inte säga
ohållbara. Det iir klart att man alltid kan
diskutera frågan i vilken takt man skall
kunna genomföra förbättringsåtgärder,
men det är en avvägningsfråga, där alla
de behov som trängs i ett samhälle ställs
emot varandra, och där jag gärna vill

säga att mitt hjärta talar för en ökad
omfattning av byggnationen och upprustning
på delta område, men där jag
måste erkänna andra berättigade anspråk
och krav på samhällets resurser.
Jag vågar ändå säga att med den upprustningstakt
på mentalsjukvårdens område
vi nu har ser vi fram mot ett väsentligt
förändrat förhållande, där vi
så småningom kommer att få ett tillstånd
vid mentalsjukhusen, som mera
motsvarar förhållandena inom kroppssjukvården.
Om den målsättningen har
vi ju varit överens.

Fröken Höjer har inte velat vara överens
med mig när jag i mitt interpellationssvar
säger att några särskilda, speciella
eller extraordinära åtgärder inte
kan anses vara erforderliga. Detta finner
fröken Höjer inte tillfredsställande,
och hon menar att min inställning är
att avvisa möjligheten att åstadkomma
någonting mera. Så är ju ingalunda
fallet. Jag har velat hänvisa till att det
inom medicinalstyrelsen och statens
kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
pågår utredningar och undersökningar
för att kartlägga förhållandena
vid våra sinnessjukhus och snarast avhjälpa
dem. Det är inte nya utredningar
vi behöver, fröken Höjer, inte nya inspektioner,
utan vi skall låta fullfölja
de inspektioner som pågår, och om det
behövs föreslå åtgärder för avhjälpande
av eventuella brister. Vi är inriktade på
att söka åstadkomma åtgärder så skyndsamt
som möjligt. När vi fick inspektionsrapporten
hade vi redan bestämt
oss för en resa till Kalmar län, och då
tog vi också tillfället i akt att se på S:ta
Gertruds sjukhus. Jag finner ingen anledning
att resa dit på nytt, utan det
iir statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggnad som skall resa dit i mars
för att ytterligare ta del av förhållandena
vid S:ta Gertrud.

Jag skulle avslutningsvis vilja siiga

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Svar på fråga ang. den begärda snabbutredningen för att tillrättalägga vissa hygie niska

brister vid de statliga sinnessjukhusen och på interpellation i anledning av

den av medicinalrådet R. Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjuk hus

i Västervik

som jag har sagt tidigare i något sammanhang,
att vi är på väg upp ur ett
läge som inte har varit tillfredsställande,
och vi håller på att komma fram till
ett väsentligt bättre tillstånd än tidigare.
Detta betyder tyvärr inte att allting nu
är bra och att vi blivit av med alla besvärligheter.
Men vi skall komma ihåg
att den plan efter vilken vi arbetar har
en utsträckning i tiden fram till 1967,
och såvida vi inte är beredda att minska
ned anspråken inom andra områden av
vårt samhällsliv för att förstärka medelsanvisningen
inom detta område får
vi finna oss i att det kommer att dröja
dessa angivna år innan vi har fullföljt
den plan vi nu arbetar med.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Hur välvilligt allt än
låter från inrikesministerns sida måste
jag säga att man blir litet förskräckt,
när man av bilaga 21 till statsverkspropositionen
finner att den totala summan
av medicinalstyrelsens äskanden
minskats med 2 miljoner kronor. Det
är dock pengar som här behövs, och
såsom jag förut sade har det inte kunnat
påvisas att medelsbehovet varit för högt
beräknat från medicinalstyrelsens sida.
Normalt krävs det för landets alla sjukhus
ett anslag på 5 676 000 kronor för
det underhåll det här gäller, och det
återstår alltså inte mer än 524 000 kronor
till det särskilda ändamål det nu är
fråga om — dessa siffror är, liksom alla
siffror som jag nämnt, riktiga. Det är
inte underligt att man blir orolig när
man ser detta.

För min del trodde jag faktiskt att
det skulle behövas speciella åtgärder
för att i erforderlig utsträckning få fram
pengar för detta ändamål, men vi skall
naturligtvis på allt sätt bistå inrikesministern
när det gäller hans förslag,
eftersom vi i sak tydligen är överens.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
liten detalj, som fröken Höjer kom in
på, nämligen de två miljoner kronor
som vi inte kunnat föreslå i statsverkspropositionen.
Vi har emellertid skrivit
i denna, att vi har för avsikt att föreslå
att medel flyttas över från investeringsanslaget
— alltså från det anslag som är
avsett för utbyggande, upprustning
o. s. v. och om vilket proposition kommer
i mars månad — till underhållsanslaget
för en upprustning för att -—
om det är möjligt — tillgodose just de
önskemål, som medicinalstyrelsen har
fört fram.

Fröken Höjer yttrade också i sitt förra
anförande, att medicinalstyrelsen för
inventarier och utrustning begärt ett
visst anslag som inte kunnat bifallas.
Vi måste erkänna detta, men vi har
planerat på det sättet, att medicinalstyrelsens
krav för inventarier och utrustning
skall kunna tillgodoses över
två år. Därför har vi i årets statsverksproposition
tagit upp hälften av den begärda
summan och hoppas kunna komma
tillbaka nästa år med den andra
delen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl. Maj:ts
å bordet liggande propositioner:

nr 59, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen om
upprättande av ett europeiskt bolag för
kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic),

nr 63, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde,

Tisdagen den 25 februari 1958 Nr 7 39

Interpellation ang. en översyn av befintliga skyddsrum, m. m.

nr 66, angående högre utbildning av
sjuksköterskor, och

nr 67, angående ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, m. m.

§ 7

Föredrogs och remitterades till särskilda
utskottet den å bordet liggande
motionen nr 407, av fru Thorsson m. fl.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 2, 16, 21 och
32, bevillningsutskottets betänkanden
och memorial nr 6—8, 11 och 22, bankoutskottets
memorial nr 5, andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—3 samt tredje
lagutskottets utlåtande nr 4 och 5.

§ 9

Interpellation ang. en översyn av befintliga
skyddsrum, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EDLUND (h), som yttrade:

Herr talman! Sedan länge råder i vida
kretsar undran och oro över en del förhållanden
inom civilförsvarets verksamhetsområde,
vilket bl. a. tagit sig uttryck
i flera interpellationer här i kammaren
och även kommit fram i många andra
debatter, senast i årets remissdebatt.

Det är framför allt skyddsrummens
planering och beskaffenhet samt vissa
delar av utbildningens planläggning och
bedrivande, som gör att man ställer
sig undrande, huruvida civilförsvarets
ledning, då bestämmelserna och anvisningarna
utfärdades, besuttit tillräcklig,
på krigserfarenhet grundad kännedom
om bombanfall och bombverkan, vilket
givetvis måste vara grundläggande för
planering och utbildning.

I broschyren »Om kriget kommer»
lämnas eu del anvisningar angående individens
uppträdande, som direkt strider
mot erfarenheterna från verkligheten,
d. v. s. de förfaringssätt som re -

kommenderas skänker ingalunda skydd
utan innebär tvärtom att människorna
— om de följer anvisningarna — torde
utsätta sig för utomordentligt stora och
onödiga risker för liv och lem.

En av vårt lands utan tvekan mest erfarna
experter på skadeverkan vid
bombanfall — kanske den allra sakkunnigaste
— luftskyddschefen vid svenska
legationen i Berlin under andra världskriget,
översten Gärdin, har, såsom tidigare
vid flera tillfällen framhållits här
i kammaren, påpekat en rad felaktigheter
och brister såväl beträffande skyddsrum
som utbildning och anvisningar för
uppträdande vid bombanfall.

Det verkar emellertid som om föga
eller intet avseende fästs vid denna
sakkunniga och sakliga kritik och som
om åtgärder hittills ställts på framtiden
i avvaktan på resultatet av pågående
utredningar.

Flera av de påtalade bristerna är
emellertid så uppenbara, att det ingalunda
krävs utredningar för att konstatera
dem, och vidare så allvarliga, att de snarast
bör rättas till. Det gäller här förhållanden,
som kan bli avgörande för
liv eller död för tusentals medborgare i
vårt land.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Anser herr statsrådet åtgärder påkallade
att snabbt åstadkomma en på
krigserfarenhet och sakkunskap om
bombanfall och bombverkan grundad
översyn av

1) befintliga skyddsrum;

2) gällande anvisningar beträffande
utbildning och uppträdande vid bombanfall? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till
utskottet från fullmäktige i riksgälds -

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

kontoret inkommit framställning angående
anslutning av HSB:s sparverksamhet
till ungdomens lönsparande.

Denna anmälan bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts i
propositionen angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 gjorda framställning beträffande
gottgörelse till jordbruket för av dess
utövare erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer; och

nr 73, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning m. m.

§ 12

Meddelades, att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 64, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr

314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., och

nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 408, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 53, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den
11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m., och

nr 409, av herr Holmberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 55, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.06.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Onsdagen den 26 februari

Kl. 10.00

§ 1

Jämlikt kammarens beslut den 11 innevarande
februari skulle nu val företagas
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter
för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman!

För det val, som skall företagas vid
detta plenum, ber jag att få avlämna en
gemensam lista, vilken godkänts av de
av kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn
å så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr förste vice talmannen avlämnade
listan var av följande utseende:

Ombud Suppleanter

Gemensam lista

G. T. E. Bengtsson i Halmstad,
ledamot av andra kammaren

G. I. Andersson i Linköping,
ledamot av andra kammaren

B. G. Ohlin,

ledamot av andra kammaren

J. G. G. De Geer,
bruksdisponent

G. Hedlund,

ledamot av andra kammaren

T. Andersson,

ledamot av första kammaren

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilka upptagits
å listan, utsedda till ombud respektive
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det verkställda
valet.

§ 2

Svar på interpellation ang. överflyttningen
till Sverige av i Gammalsvenskby
med omnejd bosatta svenskättlingar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
i en interpellation riktat följande fråga
till mig:

»Vill Ers Excellens inför kammaren

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Svar på interpellation ang. överflyttningen till Sverige av i Gammalsvenskby med

omnejd bosatta svenskättlingar

lämna en redogörelse för det läge, vari
förhandlingarna med Sovjetunionen för
närvarande befinner sig, med avseende
på den begärda och av svenska regeringen
för elva månader sedan tillstyrkta
överföringen till Sverige av ett angivet
antal i Gammalsvenskby med omnejd
bosatta svenskättlingar?»

I anledning härav önskar jag erinra
om att svenskbyborna — ehuru härstammande
från en svensktalande folkgrupp
i Balticum — alla är sovjetiska
medborgare. Enligt internationell praxis
har svenska regeringen icke kunnat
upptaga förhandlingar eller göra någon
formell framställning om överflyttning
till Sverige av dessa sovjetiska medborgare.
Vad som skett är att svenska myndigheter
— sedan önskemål framkommit
från svenskbybor i Sovjetunionen
att förena sig med släktingar i Sverige
— medgivit deras inresa till Sverige
och sökt underlätta för dem att ordna
formaliteterna. Vidare har svenska beskickningen
i Moskva dels härom underrättat
svenskbybor, dels under åberopande
av de särskilda omständigheterna
i fallet hos sovjetiska vederbörande
vid flera tillfällen uttalat förhoppning
om välvillig behandling av
enskildas ansökningar om utresetillstånd.

Så står saken alltjämt. De sovjetiska
myndigheterna är alltså medvetna om
den svenska regeringens synpunkter och
om det intresse, som i Sverige yppats
för en behandling i välvillig anda av
de ifrågavarande svenskbybornas ansökningar
om utresetillstånd.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber alt till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation om gammalsvenskbvborna.
Jag vill inte dölja
att svaret har motsetts med stora för -

väntningar och samtidigt med en viss
oro. Vi har fruktat efter alla dessa månader
att förhandlingarna eller överläggningarna
-— hur man nu vill kalla
dem — på något sätt gått i baklås. Utrikesministerns
svar har visat att så
inte är fallet.

När jag här talar i denna fråga gör
jag det inte bara av eget intresse för
saken, även om jag som riksdagsledamot,
gammal flyktingarbetare och ledamot
i Svenska röda korsets överstyrelse
givetvis är oerhört intresserad av en
lösning. Jag tänker emellertid mera på
den lilla gruppen av svenskättlingar
därborta i Ukraina och på deras anhöriga
här i Sverige. Det kusliga med en
sådan här fråga är ju att den har en
innersida, som vetter mot de djupt
mänskliga relationerna, och att den fördenskull
är så starkt känsloladdad. Där
är söner och döttrar i Sverige som går
och väntar på en gammal mor eller far,
där är några som hoppas att få hit sina
syskon, och där är andra släktband,
starka nog att utlösa en inbjudan och
ett ansvarstagande för sådana, som
drömmer om att på gamla dagar få
komma till sina fäders land.

Om dessa gamla släktingar bodde i
vilken annan del som helst av världen
skulle problemet vara obefintligt eller
åtminstone mycket lättare att lösa. Ingen
stat skulle komma på den idén att
förhindra enstaka människor, därtill
gamla och fattiga, att utvandra, eller
som utrikesministern själv uttrycker det
i interpellationssvaret »att förena sig
med sina släktingar i Sverige». Kruxet
är ju att dessa människor råkar leva i
Sovjetunionen. Vi är medvetna om denna
problematik och kan ur den synpunkten,
herr talman, förstå utrikesministerns
påtagligt försiktiga och varsamma
behandling av problemet. Man
kan dock erkänna ärendets svårighetsgrad
utan att fördenskull resignera. Den
som tror sig kämpa för enskilda människors
välfärd, för människovärde och

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. överflyttningen till Sverige av i Gammalsvenskby med

omnejd bosatta svenskättlingar

folkrätt, får helt enkelt inte resignera.
Ur den synpunkten skulle jag ha känt
mig mera enig med utrikesministern, om
jag hade kunnat förnimma en starkare
puls av medmänsklighet och oro i interpellationssvaret.
Det är ju bl. a. genom
en sådan här offentlig meningsyttring
som vi på nytt vill övertyga
Moskva om att den här frågan betyder
något för Sveriges folk och Sveriges regering.
Det får nämligen inte kvarstå
ens skymten av misstanke att utgången
skulle vara oss likgiltig.

Innehållsligt sett säger väl redogörelsen
ungefär vad som är att säga om saken
just nu. På en punkt är jag kanske
litet tveksam beträffande en ren sakuppgift.
Herr utrikesministern erinrar
om att svenskbyborna, ehuru härstammande
från en svensktalande folkgrupp
i Balticum, alla är sovjetiska medborgare.
Jag har av uppgifter, som jag har
anledning att sätta tro till, fått den uppfattningen,
att någon, eventuellt några
av dessa ifrågasatta invandrare alltjämt
är svenska medborgare och att statsminister
Erlander vid sitt besök i Moskva
fick något slags löfte om omedelbar
hemresa för den kategorien. Det skulle
vara intressant att veta om det löftet
bär infriats.

Man kan mycket väl förstå att saken
ligger besvärligare till för enbart sovjetmedborgare.
Beträffande dem säger
nu utrikesministern, att man från
svensk sida inte kunnat uppta förhandlingar
med sovjetmyndighetcrna om
svenskbybornas överflyttning till Sverige.
Om excellensen med förhandlingar
menar resande av svenska krav, då är
jag helt införstådd med honom. Det är
naturligtvis klokt att inte vara påstridig
när man kommer och ber för gamla
fattiga släktingar. Men vissa kontakter
har ändå bevisligen tagits mellan utrikesdepartementet
och sovjetmyndigheterna.
Det är resultatet av dem vi nu
efterlyser. Kontakterna må sedan kallas
förhandlingar eller inte.

Hans excellens utrikesministern redogör
för vad som åtgjorts, och på den
punkten skulle jag vilja inlåta mig på
en liten kommentar. Jag tror att denna
fråga är så pass viktig, att man med
gott samvete kan ta tid för den. Från
svensk sida har man för det första underlättat
för gammalsvenskbyborna att
få svenskt inresevisum. Det är vi glada
för, och det är värdigt Sverige. Vidare
har beskickningen i Moskva gjort två
saker. Först har man underrättat de
gammalsvenskbybor som fått inresetillstånd
— det måste ha varit en glad
nyhet. Efter så många månaders väntan
— det går nu på tredje året sedan förhandlingarna
började med de ryska
myndigheterna — måste det ha varit
en förunderlig dag, när breven från
ambassadör Sohlman nådde människorna
i de enkla hemmen där borta i Pilträdsbyn.
Det kan hända att somliga
av dem aldrig hinner få något annat
frihetsbrev. Vi är tacksamma att beskickningen
i Moskva fick det uppdraget
och att det nu kan sägas inför hela
vårt folk.

Men sedan kommer det viktigaste,
herr utrikesminister, och det gäller vad
beskickningen i Moskva har sagt till
de sovjetiska myndigheterna, hur man
sagt det och hur ofta man sagt det. Utrikesministern
uttrycker det ordagrant
så här: »Man har under åberopande av
de särskilda omständigheterna i fallet
hos de sovjetiska vederbörande vid flera
tillfällen uttalat förhoppning om välvillig
behandling av enskildas ansökningar
om utresetillstånd.»

Det är möjligt, herr talman, att detta
är korrekt diplomatspråk när man är
riktigt angelägen att nå resultat. Det är
också tänkbart att det ligger mycket
mer diplomatisk aktivitet bakom orden
än vad som kan läsas ut av de skenbart
kyliga formuleringarna. Jag kan nämligen
försäkra herr utrikesministern, att
det svenska folket gärna skulle se att de
sovjetiska myndigheterna verkligen

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Svar på interpellation ang. överflyttningen till Sverige av i Gamtnalsvenskby med

omnejd bosatta svenskättlingar

gjordes underrättade om hur angelägen
denna fråga är för oss och hur mycket
även Ryssland skulle vinna på en positiv
lösning av den.

Låt mig vara så personlig och så
okonventionell, herr talman, att jag säger
till vår minister för utrikes ärendena:
Hälsa dem där borta, att varje
sådant tecken på en smula mänsklighet
i de mellanfolkliga relationerna är en
seger för freden och för samförståndet
mellan våra folk! En enda sådan generös
handling talar bättre än alla fredsappeller.
Vi har de senaste åren fått
ta emot ett litet antal legalt överflyttande
sovjetmedborgare, som fått tillstånd
att komma till sina släktingar i Sverige.
Ibland har det rent av varit en solskenshistoria,
som exempelvis för några veckor
sedan när den lilla baltflickan återförenades
med sina föräldrar i Sverige
genom behjärtat ingripande av den
kvinnliga sovjetministern Furtseva.

Måste det inte också för Ryssland
vara ett vitalt intresse att bli uppfattat
som ett land, där de mänskliga rättigheterna
respekteras"? .lag erinrar i det
stycket om artikel 13 i Förenta Nationernas
stadga om de mänskliga rättigheterna,
där det heter: »Envar har rätt
att inom varje stats gränser fritt förflytta
sig och välja sin vistelseort. Envar
har rätt att lämna varje land, inbegripet
sitt eget, och att återvända till sitt eget
land.» Mig veterligt har också Ryssland
undertecknat den stadgan.

Rör inte Sverige ha lättare än något
annat land att locka fram en begynnande
liberalisering av de ryska utlandsförbindelserna,
på grund av vår
öppna och alliansfria politik?

En lagstiftning som hindrar släktingar,
som lever på tre, fyra flygtimmars
avstånd från varandra, att besöka varandra,
ja, som tvingar gamla makar att
vänta till dess att döden förenar dem,
i stället för att ge dem en chans att
leva tillsammans till dess att döden
skiljer dem åt, det kan i längden inte

vara ett intresse för någon civiliserad
stat.

Det är mycket i utrikesministerns
svar som jag noterar med tacksamhet.
Kontakten är i alla fall inte bruten.
Sonderingarna pågår.

På en enda punkt ville jag dock till
sist be utrikesministern om en komplettering
av svaret, om det är möjligt.
Har excellensen något intryck av att
några särskilda svårigheter har tornat
upp sig, att frågan på något sätt gått i
baklås där borta, eller är denna årslånga
handläggning av ett utvandringsärende
bara en normal ämbetsmannarutin
från rysk sida? Jag frågar därför
att man både i Ukraina — vi vet det
genom brev — och här i Sverige har
börjat misstänka att saken fallit i glömska,
och misströstan har börjat gripa
dessa människor. Såväl Ryska som
Svenska röda korset hade för ungefär
ett år sedan det intrycket att det hela
låg mycket bättre till. Sedan har det
blivit så misstänkt tyst om saken. Tyder
utrikesdepartementets erfarenheter
på att frågan alltjämt är under behandling
och att man bara tar god tid på
sig, då skall vi inte irritera och oroa.
Min avsikt med interpellationen, herr
talman, är faktiskt bara att ge utrikesdepartementet
ytterligare en anledning
att efterlysa svaret på ifrågavarande
framställningar. Jag skulle vara glad.
om utrikesministern kunde säga något
lugnande till oss i den vägen och kanske
något mindre lugnande till Moskva. Interpellationssvaret
innehåller inga direkta
löften om sådana fortsatta påstötningar,
men jag hoppas att jag ändå
kan tolka utrikesministerns positiva
formulering på det sättet, och med detta
tackar jag ännu en gång för svaret.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Rimmerfors’ inlägg
påkallar endast några randanmärkningar
från min sida.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Svar på interpellation ang. överflyttningen

omnejd bosatta svenskättlingar

Vad först beträffar citatet ur vad herr
Rimmerfors kallade »stadga för mänskliga
rättigheter», som skulle ha antagits
av Förenta Nationerna, måste jag
säga att det nog föreligger ett missförstånd
från interpellantens sida. Ingen
regering har skrivit under någon av
Förenta Nationerna utarbetad konvention
angående mänskliga rättigheter.
Vad som föreligger är en deklaration,
om vilken det har voterats med en viss
majoritet men som inte betraktas som
ett bindande rättsligt dokument. Utan
någon särskild kontroll kan jag utan
tvekan säga att Sovjetunionen röstat
emot de paragrafer i denna deklaration
som herr Rimmerfors anförde.

Vad beträffar den överenskommelse
—- om man kan kalla den så — som
träffades vid statsminister Erlanders
besök i Moskva så är det riktigt, att
frågan om återresa till Sverige för
svensk medborgare eller före detta
svensk medborgare har behandlats. På
grundval av en kommuniké, vari meddelats
att dessa frågor skulle behandlas
ömsesidigt och i välvillig anda har också
några enstaka personer kommit tillbaka
till Sverige. Ingen av svenskbyborna
tillhör såvitt jag vet kategorien
före detta svenska medborgare. Nu har
interpellanten den uppfattningen att
någon eller några av dessa verkligen
skulle vara svenska medborgare. I så
fall vore jag tacksam för en upplysning
om den saken, ty gäller det svenska
medborgare har vi en helt annan grundval
att stå på än när det gäller sovjetryska
medborgare då vi skall göra en
framställning.

Slutligen vill jag med anledning av
en fråga från interpellanten säga, att vi
i utrikesdepartementet inte har det intrycket
alt något speciellt inträffat, som
liar föranlett att detta ärende hakat upp
sig, men därom kan jag naturligtvis inte
uttala mig med visshet. Vi har aldrig
fått någon motivering för att det dröjt
med besluts fattande i denna fråga, men

till Sverige av i Gammalsvenskby med

jag kan försäkra interpellanten att vi
givetvis kommer att fortsätta att påminna
om denna fråga.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att ytterligare
få tacka hans excellens utrikesministern
för det tillägg han gjort. Det är ur min
synpunkt mer tillfredsställande.

Vad slutligen beträffar påpekandet av
mitt antagande att Sovjetunionen skulle
ha anslutit sig till konventionen om de
mänskliga rättigheterna får jag säga att
utrikesministerns upplysning inte kom
alldeles oväntat. Icke desto mindre är
det sorgligt att konstatera att vi inte
har kommit så långt att vi samfällt inom
Förenta Nationerna har kunnat ena oss
därom. .lag har bibringats min uppfattning
genom en liten skrift i engelsk
upplaga, »Universal Declaration of
Human Riglits, adopted and proclaimed
by the General Assembly of the United
Nations on the tenth day of December
1948». I denna står naturligtvis inte något
annat än själva artiklarna, men genom
formuleringen på omslaget har jag
fått den uppfattningen att samtliga medlemsstater
accepterat denna deklaration.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet liggande propositioner:

nr 64, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen ilen 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
in. m., och

nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

S 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å bordet liggande an -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Kungl. Maj:ts hovhållning

mälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående anslutning av HSB:s sparverksamhet
till ungdomens lönsparande.

§ 5

Vid nu skedd föredragning av den
på bordet vilande motionen nr 408, av
herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.,
hänvisades motionen, såvitt angick dels
överskridande av viss anslagspost i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen, dels
ock ändring i vissa delar av Kungl.
Maj:ts i årets statsverksproposition, bilaga
9, punkten 39, framlagda förslag,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogs och remitterades
till särskilda utskottet motionen nr 409,
av herr Holmberg m. fl.

§ 6

Föredrogs den av herr Edlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående en översyn av befintliga
skyddsrum, m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Utgifter under riksstatens första
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna, jämte i
ämnet väckt motion.

Punkten 1

Kungl. Maj:ts hovhållning

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under första huvudtiteln (punkt

1, s. 1 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3
januari 1958) föreslagit riksdagen att
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
2 000 000 kronor.

Vidare hade i eu inom andra kammaren
av herr Spångberg väckt motion
(II: 310) hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå den i statsverkspropositionen
sålunda begärda höjningen av anslaget
med 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 310,
till Kungl. Maj :ts hovhållning för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
2 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Söderberg,
som ansett att utskottet bort föreslå
riksdagen att, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 310, till Kungl. Maj:ts hovhållning
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett anslag av 1 750 000 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste uttala min
förvåning över att utskottets ledamöter
på ett undantag när varit eniga om
detta utlåtande. Här godtar statsutskottet
en anslagshöjning på 250 000 kronor.
Inte ens någon högerns representant
har reserverat sig mot denna höjning.
Detta är så mycket mera förvånansvärt,
som högerns förnämste talesman
har undertecknat utlåtandet.
Jag vill bara erinra om att högern med
herr Hjalmarson i spetsen i motion nr
339 i denna kammare säger: »Skall man
komma till verkliga resultat, får man
inte låta hejda sig inför nödvändigheten
att ompröva redan fattade beslut
och intagna ståndpunkter. Även utgiftsändamål
som från olika synpunkter
kan te sig högst önskvärda måste
angripas. I denna situation har vi funnit
oss böra ta upp frågan om allmänna

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

barnbidrag till förnyad prövning.» Där
motiverar man att man skall göra det
sämre för nio tiondelar av barnfamiljerna
i vårt land. Nu godtar man en
anslagshöjning till hovet med 250 000
kronor utan att det har företetts en
godtagbar motivering. Även om den
gamla ståndsriksdagen hade den uppfattningen,
att riksdagen bara skulle
godkänna anslagen till hovhållningen
utan att pröva och granska ändamålen,
vore det angeläget för oss som lever i
en demokratisk stat att få granska hela
hovhållningen.

För någon tid sedan beslöts det ju
ökade punktskatter. Vi är också medvetna
om att vi här i landet har tvåårsavtal
på arbetsmarknaden och att
vissa prisfördyringar medför att de breda
lagren av det svenska folket får
bära mycket hårda pålagor. Men utskottet
menar att vi bara skall godkänna
en utgift av detta slag. Jag har
den känslan, att om man på något håll
genom att rationalisera och försöka
komma i kapp utvecklingen verkligen
skulle kunna spara pengar, så är det
vid hovet.

Jag läste i ett par tidningar för några
dagar sedan att en hel råd damer knallade
upp på slottet och neg. Jag frågade
mig om vi lever kvar i medeltiden.
Damerna var mer eller mindre
vackra, talades det om i tidningarna,
men ett var genomgående: de hade
mycket dyrbara toaletter; dessa beskrevs
i detalj i tidningarna. Men jag
är också säker på att när dessa damer
kommer hem till sina tebjudningar eller
vad det månde vara så klagar de över
de oerhört höga skatterna precis som
högern och folkpartiet gjort i olika
sammanhang. Det måste, även när det
gäller hovhållningen, vidtagas rationella
åtgärder för alt söka få bort en del
fjant som på en nutidsmänniska måste
verka antikverat och som man kunde
anslå pengar till på ståndsriksdagens
tid men inte i elt demokratiskt samhälle.

Kungl. Maj:ts hovhållning

Jag kan därför, herr talman, inte gå
med på denna höjning. Med en rationalisering
skulle kostnaden för hovet
kunna sänkas väsentligt. Jag går inte in
på detta nu. Men eftersom vi nu lever
i spartider och hela svenska folket i
övrigt måste bära en tunga för försvaret
och andra ändamål, skulle väl hovet
i någon liten mån kunna delta i
sparandet genom att avstå dessa
250 000 kronor. Jag tror inte, att det
kommer att framtvinga någon rationalisering,
utan vi får väl även med
det mindre anslaget bereda oss på att
det skall fortsätta med en hel del
»bara tjim» som hittills. Men skådespel
vill ju folket ha, och det är kanske
svårt att övergå från ett skådespel till
en mera realbetonad teaterpjäs.

Jag anser, herr talman, att det hade
varit tacknämligt, om statsutskottet
hade följt de riktlinjer, som reservanten
har angivit. Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som har anmälts
till utskottsutlåtande! av herr Söderberg.

I detta anförande instämde herr Jacobsson
i Sala (s).

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Anslaget till hov- och
slottsstaten har i år utgått med 3 963 200
kronor. För nästa budgetår föreslås en
höjning med 515 900 kronor, sammanlagt
4 479 100 kronor. Häri ingår kostnaderna
för slottsstaten, underhåll av
slottet, möbler o. s. v. .lag skall inte
ta upp detta, och det har jag inte heller
gjort i motionen, ehuru jag tror, att det
mycket väl går att göra besparingar
även på den utgiften, för att inte tala
om det helt orimliga i att många slott
skall stå till förfogande för en enda
familj. I beloppet 4 479 100 kronor ingår
kungens apanage, som i år utgår
med 1 750 000 kronor, vilket föreslås
ökat till 2 miljoner för nästa budgetår.

Jag har företagit en del undersökningar
rörande löner till statschefer,

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Kungl. Maj:ts hovhållning

och såvitt jag bär kunnat finna är Sveriges
statschef den högst betaide. Jag
kan nämna ett par exempel. Englands
drottning har 60 000 pund, d. v. s.
873 000 svenska kronor, och prinsengemålen
har, tror jag, omkring hälften
av vad drottningen har. Går vi till republikerna
finner vi, att Amerikas president
har 150 000 dollar, d. v. s. 777 000
kronor efter dagens kurs. I de nordiska
länderna är det naturligtvis höga utgifter
där det finns kung — det hör ju till
spelet — men de är ingalunda så höga
som i Sverige. Finlands president har
en lön på omkring 60 000 svenska kronor.
Detta säger ju något om hur orimligt
det egentligen är att behålla denna
kvarleva från medeltiden med de ohyggliga
utgifter, som vi har för en enda
familj. Då jag har ansett, att apanaget
är alldeles för högt som det utgår i år,
är det självklart, att jag yrkar avslag
på den begärda höjningen med 250 000
kronor.

Herr Lundberg har erinrat om att
fackförbunden har gått med på en mycket
ringa löneförbättring, och man kan
tillägga, att de har gjort det, som vi alla
vet, i syfte att bekämpa inflationen.
Herr Lundberg har anfört riktiga synpunkter
här, som jag helt instämmer i.
Jag skall bara tillägga beträffande skatterna,
att fackföreningsfolket, som fick
sin lön förbättrad med omkring 2 procent,
får vara med att betala både de
stora skatterna och punktskatterna, under
det att kungahuset behöver betala
varken skatt eller punktskatt. Under sådana
förhållanden måste jag anse, att
denna höga löneförhöjning, som kungahuset
har begärt och som finansdepartementet
har gått med på, är ett hån
mot de små inkomsttagarna.

Hovförvaltningen motiverar sin begäran
med ökade personalkostnader
och med att viss personal registrerats
vid statens pensionsanstalt, som om
detta skulle medföra några extra löften
från riksdagens sida. Några sådana löften
har inte givits. Det är klart att per -

sonal, som begär det, kan få gå in i statens
pensionsanstalt. Men därmed är
ingalunda sagt, att riksdagen skall betala
kostnaderna härför. Motiveringen
är sålunda inte hållbar från utskottets
sida, så mycket mindre — vilket också
herr Lundberg påpekade — som det
inte bär lämnats någon som helst redovisning.

Nå, man kan säga att detta är kungens
ensak och att han inte behöver lämna
någon redovisning. Men då skall inte
räkningen läggas fram för riksdagen
med orden: Här är slutsumman, detaljerna
skall ni inte bekymra er om. Det
är orimligt att av riksdagen begära här
ifrågavarande belopp men inte lämna
någon redovisning för hur pengarna
användes.

Men även om användningen av pengarna
är kungens ensak, anser jag ändå
att även kungahuset måste lära sig, att
man inte kan sträcka benen längre än
skinnfällen räcker. Och om den är för
kort, skall man inte förlänga den för
pengar, som tages från de liårt pressade
skattebetalarna i landet. Och nog
måste väl kammarens ledamöter medge,
att det är orimligt att en enda familj
anställer så mycket folk, att man på två
år måste begära 400 000 kronor till
löneökningar åt de anställda. År 1956
ökade riksdagen kungaapanaget med
ett extra anslag på 150 000 kronor och
nu, två år senare, begär man ytterligare
250 000 kronor för samma ändamål.

Jag skulle vilja rekommendera kammarens
ledamöter att gå igenom riksdagsprotokollen
från gångna tider, då
de gamla liberalerna i riksdagen yrkade
avslag på de anslag som begärdes, under
motivering att det i slottet utvecklades
en lyx som sannerligen inte passade
den tiden. Man skulle egentligen
bara här behöva återge dessa gamla
liberalers sunda synpunkter på dessa
frågor. Våra dagars folkpartister lägger
nu fram sparsamhetsprogram, enligt
vilka det skall sparas på nödvändiga
ting, men samtidigt begär man anslags -

Onsdagen den 2G februari 1958

Nr 7

höjningar med orimliga belopp till
kungahuset.

Det finns emellertid i år alldeles särskild
anledning att yrka avslag på dessa
anslagsökningar. För det första är det
mycket svårt att minska på anslag, som
en gång givits. I varje fall vill väl inte
denna riksdag vara med om att pruta
på anslagen som en gång beviljats till
kungahuset. För det andra är skatterna
nu så höga, att riksdagen har ansett att
det inte går att öka de direkta skatterna
mera, och därför har punktskatter
måst tillgripas, vilka i hög grad
drabbar de små inkomsttagarna. Redan
den omständigheten borde utgöra skäl
nog för att här iaktta sparsamhet med
utgifterna.

Jag tänker här också på en annan
sak, som vi diskuterade i fjol, nämligen
Guadeloupe-medlen. Jag vill här i korthet
erinra om att vi då kom fram till
att Karl XIV Johan genom stor finurlighet
hade lyckats få sin tids regering
att gå med på att staten i alla tider, så
länge det satt en Bernadotte på Sveriges
tron, skulle betala ut 300 000 kronor i
årlig rönta för det belopp Sverige fått
för ön Guadeloupe, vilken Sverige då
hade ägt i två år och Karl XIV Johan
aldrig varit ägare till. På samma sätt
som riksdagen nu löper med, när partiledarna
enats, så löpte ständerna med
1815 på regeringens förslag. Det är givet
att riksdagsmännen då inte hade så
stora möjligheter att sätta sig in i denna
fråga, utan de lurades då av sin regering.

Jag skall emellertid inte här ta upp
någon Guadeloupe-debatt. Jag vill bara
erinra om att de 300 000 kronor som
Sveriges riksdag i det sammanhanget
anslagit mycket väl täcker den ökning
som nu begäres. Det finns, menar jag,
all anledning att hänvisa kungen till att
ta av de medel, som riksdagen i fjol
beviljade, på grund av att riksdagen
ansåg sig bunden av det löfte ständerna
år 1815 givit regeringen — ett löfte
som gjort att vi under tidernas lopp har

Kungl. Maj:ts hovhållning

betalat ut omkring 42 miljoner kronor
extra till kungahuset.

Om kungahuset nu inte vill dra in på
lyxen, så är detta givetvis kungens ensak,
men i så fall skall inte vi betala
kalaset. Och vill kungahuset inte ta av
Guadeloupe-pengarna, så får väl hovet
bringas till förståelse för att det även
för kungahuset gäller att iaktta en viss
sparsamhet. Även där får man väl dra
in på de dyrbara, onödiga och medeltidsmässiga
vanor och museala ting,
som nu förekommer i och omkring slottet
och kungahuset. Jag vill, herr talman,
gärna stå till tjänst med att anvisa
poster, där man utan vidare skulle
kunna spara hundratusentals kronor
utan att någon inom kungahuset därför
skulle behöva lida nöd.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen, vilket innebär ett
tillstyrkande av min motion.

Häri instämde herrar Johansson i
Norrköping (s), Alemyr (s), Lundqvist
(s) och Carlsson i Västerås (s), fru
Torbrink (s), fru Thunvall (s) och fru
Svensson (s) samt herr Henning Nilsson
i Gävle (k).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herrar Lundberg och
Spångberg har naturligtvis rätt. Riksdagsbehandling
och annan debatt om
kung och hovhållning är på sitt sätt ett
mysterium. Inom alla partier berömmer
man sig av att vara villig till sociala
reformer på praktiskt taget alla
områden. Man medger att vi inte skall
stå kvar i slentrian och efterblivenhet.
Vi skall vara tidsenliga, vi skall hålla
oss i nivå med progressiva betraktelsesätt
i andra länder. Även i frågor som
har med rikets styrelse att göra vad
gäller kanslihus och riksdag, hävdar
man sådana meningar. Men en del människor,
som intar en mycket radikal

hållning i alla dessa frågor, stelnar till
som saltstoder, om någon kommer med
Andra kammarens protokoll 195S. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Kungl. Maj:ts hovhållning

reformkrav när det gäller hovhållningen.

Arbetarrörelsen har i denna fråga en
gemensam principiell och programmatisk
grund. Men det har också där stött
på patrull i fråga om den praktiska
politiken. För vår del trodde vi, att man
också i denna fråga skulle kunna gå
reformernas väg för att så småningom
komma fram till en vettig lösning av
frågan i dess helhet. Det låg då närmast
till hands att attackera överdrifterna,
bl. a. de överdrifter som leder till allvarliga
ekonomiska konsekvenser. Vi
medger gärna att detta inte är den väsentliga
frågan, ehuru det även med
ekonomiska utgångspunkter kan anföras
många goda argument, vilket både
kommunister och socialdemokrater nyss
gjorde i debatten om Guadeloupe-medlen
och när det gällde de extra anslagen
till prinsessan Sibylla. Detta är endast
ett par exempel från de senaste åren.
Emellertid är frågan väsentligen av ett
helt annat slag. Det handlar om att
åstadkomma en principiellt helt annan
ordning än den nuvarande.

Det har emellertid visat sig att även
förslag till så relativt små reformer,
som det här rör sig om, stöter på hårt
motstånd. Även i kretsar, där man i
och för sig har förståelse för kraven på
en ändring, resonerar man ungefär så
här: Ja, det är riktigt att det borde vara
annorlunda, men när vi nu i alla fall
har en kung och ett hov, så måste vi
väl se till att det hela inte blir schabbigt
av ekonomiska skäl. Vi får lov att
fortsätta med miljonrullningen tills vi
kan ta upp saken i dess helhet.

Vi tycker liksom herr Spångberg att
det kunde vara måtta med miljonrullningen
redan innan saken tas upp i sin
helhet. Vi har därför ställt förslag och
biträtt andras förslag om nedprutningar
i hovstaten. Nu finns det, som herr
Spångberg redan sagt, i det här fallet
en alldeles särskild anledning att göra
det. En ledamot av statsutskottet, som
haft tillfälle att granska sakläget bättre

än de flesta av oss, säger i sin reservation,
att statsutskottet inte kunnat erhålla
sådan redovisning av de påstådda
merkostnaderna, att det varit möjligt
för utskottet att ingå på en saklig prövning.
Det minsta man kan begära är väl
en saklig prövning av de utgiftshöjningar
som föreslås, särskilt när det
gäller så betydande ökningar som här.

För vår del har vi genom en motion
till årets riksdag sörjt för att också frågan
om hovhållningens vara eller icke
vara över huvud taget skall tas upp av
årets riksdag. Men för dagen är det ju
inte den frågan som skall behandlas.
Jag instämmer i herr Spångbergs förslag
och yrkar sålunda bifall till herr
Söderbergs reservation.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall försöka föra
upp den här frågan på ett som jag tycker
mera sakligt plan. Det gäller här,
vilket framgår av Kungl. Maj:ts proposition
och vad departementschefen där
framhållit, den personal och den stora
grupp av pensionärer som finns vid
hovet; att antalet pensionärer blivit
stort beror på att ett relativt stort antal
av hovpersonalen blev överförd till
gruppen pensionärer vid den inskränkning
som för några år sedan gjordes i
hovförvaltningen. Frågan gäller nu om
denna personal och dessa pensionärer
skall få tillgodogöra sig löner och pensioner
i ungefär samma ordning som
de statsanställda. De har i ett par tre
år släpat efter. Nu har tydligen även
finansministern insett att det är riktigt,
att denna personals löner uppräknas
på samma sätt som det skett för
statstjänarna. Det är detta förslag statsutskottet
tillstyrkt, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Låt mig sedan endast säga, att jag
inte tror att vi vid en jämförelse skall
finna att det svenska folket har större

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

utgifter för sitt lands främste representant
än andra demokratiska länder. Vi
skall också komma ihåg att konungen i
stort sett har dessa kostnader för landets
räkning och icke för någon enskild
familjs. Någon jämförelse med länder
som har ett annat statsskick än vårt
land skall vi nog inte göra, ty där, herr
Holmberg m. fl., rör det sig säkerligen
om betydligt större belopp.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag har redan tidigare
sagt att riksdagen icke har med hovets
personalkostnader att göra, utan de är
kungens ensak och ingår givetvis i de
utgifter som skall bestridas av hans
apanage. Det finns ingen anledning att
det på slottet skall utvecklas en sådan
lyx som för närvarande sker. Jag tror
inte att kungen själv egentligen rår för
dessa förhållanden. Vår nuvarande
kung är ju en hygglig man, men han
går naturligtvis i de gamla cirklarna.
Det är faktiskt riksdagens skyldighet
att ge en vink om vad svenska folket
vill i detta avseende. Om inte riksdagen
gör det kommer kungen aldrig ur den
trollcirkel han för närvarande går i.

Det finns, som jag redan nämnt,
många möjligheter att spara pengar uppe
på slottet, vilket tydligen inte uppmärksammats
av statsutskottet. Jag
känner utskottets ordförande, herr
Skoglund, från vår gemensamma verksamhet
inom statsrevisionen, där vi gemensamt
tittade på saker och ting, och
jag fann honom därvid vara en mycket
praktisk man, som vardagsmänniska
betraktad. Varför kan han inte använda
vardagsmänniskans sunda syn även på
dessa frågor?

Jag skall ge ett litet tips, herr talman
och herr Skoglund och herrar ledamöter
i statsutskottet och herr finansminister!
Jag liiste en gång om slottet och
dess tillbehör i en turisthandbok, som
utkom på 1920-talet. I denna bok sades
det bland annat att hovstallet och häs -

Kungl. Maj:ts hovhållning

tarna där snart nog endast hade ett musealt
intresse. Det var på 1920-talet,
men man tycks inte ha insett detta förhållande
än inom hovförvaltningen utan
har fortfarande ett tjog hästar kvar.
De gamla hästarna från 1920-talet är väl
döda för länge sedan, men man har
köpt nya hästar, och jag försäkrar damerna
och herrarna att det är förnämliga
hästar. Jag har varit och tittat på
dem och funnit att det inte är vanliga
»svenska bondhästar», utan de allra
flesta är fina, importerade hästar. Finns
det, ärade kammarledamöter, någon
verkligt vettig mening i att för ett tjugutal
hästar bibehålla hovstallet med dess
stora personal och en byggnad som tar
upp nästan ett helt kvarter av Stockholms
mest centrala och dyrbara mark?
Där går det att göra besparingar, och
jag kan därför icke godkänna den av
utskottets talesman framförda synpunkten
att det skulle vara omöjligt att göra
besparingar. Det talet kan inte på något
sätt motivera ett frångående av avslagsyrkandet
i detta ärende.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Då herr förste vice talmannen
sade att vi skulle föra diskussionen
på ett sakligt plan, vill jag fråga
om statsutskottet har hållit sig på ett
sakligt plan då det inte kunnat från de
anslagsbegärande parterna få en redovisning
som möjliggör en saklig prövning
av frågan.

Här har vidare framhållits att det
skulle föreligga en eftersläpning beträffande
hovets personalkostnader, vilket
skulle göra det nödvändigt med en upprustning
eller förstärkning. Vi måste
emellertid, herr talman, komma ihåg att
vi haft arbetare, vilkas löner och andra
förmåner också släpat efter. Barnfamiljernas
standard har släpat efter i
många år, och först detta år bär de fått
en liten förbättring, som emellertid
omedelbart tagits bort genom punktskatter
och andra åtgärder, och om hö -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän

gern finge råda skulle det skapas ytterligare
problem för dem. Det finns alltså
många andra grupper som drabbats av
en eftersläpning.

Vad jag här skulle kunna vara med
om i anslagsväg vore ett visst belopp
för att låta en rationaliseringsexpert
gå igenom hela hovhållningen och se
efter hur den sköts. Den kontakt vi här
i riksdagen har med hovet ger åtminstone
vid handen, att de personer som
skall sköta hovförvaltningen för länge
sedan upphört att tänka rationellt, och
de kan inte klara den förnyelse, som
absolut måste ske.

Eftersom Hans Majestät ju hyser intresse
för vetenskap och forskning och
är en kulturpersonlighet av stora mått,
tror jag att han själv skulle anse det
tacknämligt, om riksdagen genom att
inte bara ge ökade anslag hjälpte honom
att få bort en del antikverade ting.
Statskassan får ju nu in litet extra pengar
— till och med så pass mycket att
man skall kunna betala de 180 miljonerna
till flyget. Men jag tror att det vore
väldigt opsykologiskt och även ur andra
synpunkter felaktigt om riksdagen
nu till hovet, när alla andra får dra åt
svångremmen, skulle ge detta anslag
bara för att en hovhållning skall kunna
upprätthållas, som är i allra högsta
grad museal och helt obefogad i ett modernt
samhälle.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Spångberg
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 150 ja och
51 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

FRÖDING (h):

Herr talman! Under denna punkt
hade jag väckt en av ett enhälligt utskott
avlivad motion, som jag här skulle

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

vilja ägna en stilla om också inte tyst
minut. I motionen yrkade jag avslag
på departementschefens, som det hette
»med hänsyn till den väntade belastningen»,
gjorda hemställan om höjning
av förslagsanslaget till Ersättningar
till nämndemän från 2 700 000 till
2 800 000 kronor. Jag motiverade avslagsvrkandet
med att man med hänsyn
till vad som förekom i samband med
att riksdagen i höstas antog nya domförhetsregler
för rådhusrätterna i brottmål
borde kunna räkna med att samma
domförhetsregler, som bl. a. innebär
ökade befogenheter för tremansnämnderna,
skulle komma att bli införda även
för häradsrätternas del från och med
den 1 januari 1959, d. v. s. från och med
mitten av nästa budgetår. Detta, menade
jag, skulle medföra besparingar
som kunde göra den äskade höjningen
opåkallad.

Enligt vad stadsdomstolsutredningen
inhämtat — dess nya delbetänkande rörande
häradsrätternas sammansättning
i brottmål avgavs för övrigt i förra veckan
— har från ett 30-tal tillfrågade
domsagor uppgivits att antalet ting, vid
vilka inte förekommer något som helst
annat mål eller ärende än sådana som
skulle kunnat handläggas med tremansnämnd,
om man tillämpade de för rådhusrätterna
antagna behörighetsreglerna
även för häradsrätternas del, utgjorde
i genomsnitt hela 17 procent av
sammanlagda antalet ting. Ofta hade
endast något enstaka mål eller ärende
krävt fullsutten nämnd. Redan med en
inskränkning av antalet stora ting med
17 procent — genom en omflyttning av
dessa enstaka större mål eller ärenden
skulle dock procenttalet kunna bli avsevärt
större — kan besparingen på nämndemanskostnaden
beräknas motsvara
ungefär två tredjedelar av 17 procent
eller alltså ungefär 11 procent. Detta
skulle för fullt budgetår motsvara en
besparing på närmare 300 000 kronor.

Av det sagda torde framgå att motionsyrkandet
kanske kan ha haft ett

Vattendomstolarna: Avlöningar

visst fog för sig. Även om motionen sålunda
må kunna anses fullt klok — i
varje fall anser motionären det — så
är motionären å andra sidan också personligen
så pass klok att han helt avstår
från varje yrkande gentemot ett enhälligt
statsutskott. Jag är dock, herr talman,
övertygad om att den framtida
utvecklingen kommer att göra en sänkning
av denna anslagspost fullt motiverad.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom herr Fröding
slutade med att vara så klok att han
inte ställde något yrkande, vill jag vara
så oförståndig att jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 22 och 23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2b

Vattendomstolarna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 24, s. 68—
73) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
angiven ändring i vattendomstolarnas
personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret
1958/59, dels ock till Vattendomstolarna:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 2 770 800
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (1: 43) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Hedenäset tn. fl. (11:52), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om inrättande av ytterligare
en vattendomstol med i huvudsak

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Vattendomstolarna: Avlöningar

Norrbottens län som domsområde, samt
att av utredningen föranledda förslag
så fort sig göra läte måtte underställas
riksdagens prövning,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Alexanderson (I: 158) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gezelius m. fl. (11:70), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte vid fastställandet
av avlöningsstat för vattendomstolarna
för budgetåret 1958/59 dels
besluta att den nye vattenrättsdomaren
vid Österbygdens vattendomstol skulle
erhålla arvode motsvarande lönegrad
B 3 jämte avlöningsförstärkning 4 200
kronor, dels ock anvisa härför erforderliga
medel.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 43 och II: 52 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 158 och II: 70

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari
1958 angiven ändring i vattendomstolarnas
personalförteckning;

b) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för vattendomstolarna, att
tillämpas under budgetåret 1958/59;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 2 770 800 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Pålsson, Birke, Skoglund
i Doverstorp, Jansson i Kalix,
Nilsson i Göingegården och Lassinantti,
vilka ansett att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:43 och 11:52 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av

Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:158 och 11:70

a) bemyndiga Kungl. Majd att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari
1958 angiven ändring i vattendomstolarnas
personalförteckning;

b) fastställa i denna reservation intagen
avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret
1958/59;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 2 776 500 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av en
reservation, som är knuten till denna
punkt, skall jag be att få säga några
ord.

Den avser lönesättningen för vattenrättsdomaren
vid den domstolsavdelning,
som man skall inrätta vid Österbygdens
vattendomstol. Enligt departementschefens
förslag skall domaren placeras
i B 1 med ett tilläggsarvode av
1 200 kronor. Det kommer att innebära
att domaren får lägre lön än bisittarna,
vilket i och för sig är felaktigt. Man
har utgått från lönesättningen vid de
sydliga vattendomstolarna, men jag
tycker det är fel att jämföra denna avdelning
vid Österbygdens vattendomstol
med avdelningarna vid dessa andra vattendomstolar.
Vid de norrländska vattendomstolarna
har man satt domarna
på avdelningarna i B 3 med ett tilläggsarvode
av 4 200 kronor. Detta har man
gjort av rekryteringsskäl.

Rekryteringsskäl kan också åberopas
i fråga om denna nya avdelning vid
Österbygdens vattendomstol men på det
kvalitativa planet, då den kommer att
fungera som en självständig domstol
och inte endast som en avdelning av
Österbygdens vattendomstol. Vid denna
avdelning skall handläggas mycket svåra
mål, nämligen reglering av Siljan,
Trängsletmagasinet och Hedesundafjär -

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

den. Det erkännes av alla att det är
mycket svåra mål som gäller stora ekonomiska
värden. De berör gammal kulturbygd,
och vi känner redan till den
storm, som blåst upp kring Siljan. Det
är alltså angeläget att få en mycket
skicklig domare till ifrågavarande tjänst.
Därför är det mycket egendomligt att
departementschefen föreslår ovannämnda
lönesättning.

Man säger att det är fråga om en
extra domstol, som skall avvecklas, när
målen är avgjorda. Jag tycker att det
är ett ytterligare motiv för att sätta
tjänsten i eu högre lönegrad.

Enligt min mening är det motiverat
att jämföra denna domstolsavdelning
med den som byggdes upp vid Västerbygdens
vattendomstol i samband med
regleringen av Vänern. Då satte man
domaren i samma löneställning som
den ordinarie vattenrättsdomaren. Jag
vill minnas att den ordinarie vattenrättsdomaren
då övertog målet om
denna reglering och den extra domaren
fick gå in i den ordinarie vattendomstolen.

Då det här gäller, som jag förut sagt,
mycket angelägna uppgifter, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
under b), där i likhet med
i motionen yrkas, att vattenrättsdomaren
skall placeras i B 3 med en avlöningsförstärkning
av 4 200 kronor.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande behandlas
bland annat en fyrpartimotion av oss
norrbottningar. Erkännas skall att frågan
även var föremål för behandling
vid fjolårets riksdag. Även om statsutskottet
återigen avstyrker, kan det inledningsvis
konstateras, att antalet reservanter
nu är 50 procent flera än i
fjol, detta trots den traditionella motviljan
i riksdagen mot att ompröva ett
så nyligen fattat beslut.

I den av oss norrbottningar väckta

Vattendomstolarna: Avlöningar

motionen har vi yrkat att skälen för och
emot inrättandet av en vattendomstol
för Norrbottens län blir utredda och
att utredningsresultatet förelägges riksdagen.

Även om vattendomstolarna har andra
arbetsuppgifter är dock ärendena i
samband med vattenkraftens exploaterande
de ovedersägligt viktigaste. De
omfattande vattenmålen i samband med
kraftverksbyggen och sjöregleringar är
av den största betydelse dels för de
människor och bygder som direkt beröres
av anläggningarna, dels ock för nationen
som sådan.

Tyngdpunkten i fråga om vattenkraftens
utbyggnad har under senare tid
alltmera kommit att förskjutas mot landets
nordligare delar. Denna tendens
får beräknas bli ytterligare accentuerad
i framtiden. Enligt en företagen inventering
är inte mindre än 41 procent av
landets utbyggnadsvärda, ännu ej utbyggda
vattenkraft befintlig inom domsområdet
för Norrbygdens vattendomstol.
Enbart Norrbottens län, som omfattar
en fjärdedel av landets areal, har
26,2 procent av landets utbyggnadsvärda,
ännu ej exploaterade vattenkraftstillgångar.
Vi har för närvarande fem
vattendomstolar i Sverige. De av mig
anförda siffrorna i fråga om landets
vattenkraftstillgångar bevisar att, även
om vi inte hade mer än fyra vattendomstolar
i landet, det förelåge ett behov
av att en av dessa vore placerad i Norrbottens
län. Den skulle förvisso icke behöva
sakna arbetsuppgifter.

Modern vattenkraftsutbyggnad innebär
företag av en synnerligen omfattande
storleksordning. Ingreppen i enskilda
människors och berörda bygders
levnadsförhållanden blir synnerligen
omfattande. Det händer att hela byar
utraderas. Det framstår då som ett fullt
legitimt behov att det görs vad som
är möjligt för att dessa människor skall
kunna få så direkt och nära kontakt
med den dömande instansen som möjligt.

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Vattendomstolarna: Avlöningar

Ingrepp av den storleksordning, varom
här är fråga, engagerar även olika
länsmyndigheter, icke blott länsstyrelsen
som sådan utan även vägförvaltningen,
hushållningssällskapet, lantbruksnämnden,
fiske- och skolmyndigheter,
lappväsendet m. fl. Med den omfattning
som vattenkraftsutbyggnaden
beräknas få inom Norrbottens län framstår
det som irrationellt med ett avstånd
av 291 kilometer mellan vattendomstolens
kansli och de berörda länsmyndigheterna.

Då statsutskottet i fjol avstyrkte vår
framställning var detta motiverat med
att rekryteringssvårigheter skulle uppstå
för en vattendomstol i Luleå. Det
förefaller troligt att samma motivering
ligger bakom majoritetens ställningstagande
i år. Jag tillåter mig en bestämd
gensaga mot ett sådant resonemang. Om
det har sina besvär att bo i Norrbotten,
så beror det framför allt på att vi inte
får samma service som man kan få på
annat håll i landet. Då vattenkraftsutbyggnaden
så intimt berör vårt län ingår
det i vårt behov av service från
samhällets sida att få en vattendomstol
förlagd till länet.

Herr talman! Det synes mig vara synnerligen
starka skäl som talar för inrättandet
av en vattendomstol för Norrbottens
län. Därför vågar vi norrbottningar
vädja om en utredning av frågan.
Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Pålsson in. fl. vid statsutskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Löfroth
(fp) och fru Boman (h).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har redan erinrat om att denna fråga
var föremål för debatt här i kammaren i
fjol och att det då förelåg ett förslag från
Kungl. Maj:t att förstärka arbetskraften
vid Norrbygdens vattendomstol genom
inrättande av en ny avdelning, vilket
riksdagen också biföll. Detta förslag

innebar bl. a. två vattenrättsdomare, tre
vattenrättsingenjörer, en biträdande vattenrättssekreterare,
en kanslist och två
biträden. Redan då sades ifrån Norrbotten
att man tyckte det var riktigare att
upprätta en ny särskild domstol, förlagd
till Norrbotten — man tänkte då
också på Luleå — än att utöka Norrbvgdens
vattendomstol, som ju är förlagd
till Umeå. I utskottet hade vi en annan
åsikt, och vi byggde på uppfattningen
hos en utredningsman, som är expert
på området. Vi har därmed anledning
erinra om att en sådan utredning, som
nu begäres från motionärerna i Norrbotten,
redan gjorts och är så pass färsk
att vi i fjol fattade ett beslut om en proposition
från Kungl. Maj:t, som grundades
just på den utredningen. Sedan
dess har inte några nya skäl framkommit
för att motivera ett bifall till det utredningskrav,
som ställts i år av ett antal
motionärer.

Av det resonemang som förts i motionen
och här i debatten av huvudmotionären
skulle man kunna tro att motionärernas
egentliga syfte är att framhålla
behovet av att bygga ut vattendomstolarna
på grund av den alltjämt stora
eftersläpningen och svårigheten att i
tid få fram dessa mål till avgörande.
Men den i fjol genomförda omorganisation
av Norrbygdens vattendomstol
har ännu inte hunnit verka mer än
omkring ett halvår. Det är alldeles uppenbart
att vi, innan vi tar ytterligare
steg på detta område — vilket inte bör
betraktas som uteslutet -— först får avvakta
det resultat, som kan komma att
uppnås genom den av riksdagen i fjol
beslutade utökningen av Norrbygdens
vattendomstol.

Eftersom fröken Elmén berört frågan
om vilken ersättning som skall utgå
till vattenrättsdomare vid en extra avdelning
vid Österbygdens vattendomstol
och tycker att den av Kungl. Maj:t föreslagna
lönesättningen för arvodestjänsten
som vattenrättsdomare är för låg,
vill jag framhålla för det första att den

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

överensstämmer med lönenämndens
uppfattning och för det andra att utskottet
anser, att det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att i första hand pröva lönegradsfrågor.
Vi förutsätter, när Kungl.
Maj :t stannat för detta tilläggsarvode —
det skulle röra sig om 1 200 kronor vilket
skulle motsvara de löneförmåner
som utgår till biträdande vattenrättsdomare
— att Kungl. Maj :t är säker på att
kunna få fram de jurister som här behövs.
Skulle det visa sig, att Kungl. Maj :t
inte klarar denna uppgift är det uppenbart,
att vederbörande departementschef
blir hänvisad till att återkomma
till riksdagen.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i båda dessa punkter.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att göra ett påpekande i anledning
av herr Åkerströms anförande. Herr
Åkerström motiverade statsutskottets negativa
ställningstagande med att det redan
hade gjorts en utredning, som låg
till grund för den proposition riksdagen
i fjol hade att behandla. Det är
riktigt, herr Åkerström, men i denna
utredning redovisades icke med ett enda
ord skälen för eller emot inrättandet av
en vattendomstol i Norrbottens län. Det
som i detta sammanhang nämndes om
behovet av en sådan vattendomstol
framfördes spontant i remissyttrandena
från bl. a. vattenfallsstyrelsen, som väl
har förutsättningar att känna till förhållandena,
från norrländska vattenkraftsutredningen,
Lantbruksförbundet
in. fl.

Utöver detta påpekande vill jag bara
nämna, att första kammaren vid sin votering
helt nyligen i detta ärende visat
förståelse för önskemålet från Norrbottens
län och med 74 röster mot 58 biträtt
reservationen.

Vattendomstolarna: Avlöningar

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det är givetvis värdefullt
att man har respekt för fackmännen,
men man skall vara försiktig med
att underordna sitt eget sunda omdöme
deras kommando. Det kan leda till orimligheter.
Vi känner alla till, att i en stad
som heter Köpenick en viss kategori
medborgare hade satt sig i en alldeles
särskild respekt, nämligen militärerna.
Detta visste en skomakare i Köpenick
att utnyttja för sina syften. Jag vill inte
påstå, att herr Åkerström hyser denna
överdrivna respekt just för militären,
men i allmänhet andas nog hans anföranden
enligt min mening en alldeles
för stor vördnad för juristerna, när vi
behandlar ärenden, som faller inom
andra huvudtitelns ram. Herr Åkerström
talade om att man redan hade gjort en
utredning, och han stödde sig på vad
som förekom i handlingarna från fjolårets
riksdag. Jag vill erinra om att den
av herr Åkerström åberopade sakkunnige
juristen ansåg, att det kanske var
lämpligare att förlägga vattendomstolen
till Kiruna eller Gällivare än till
Luleå. Jag är inte jurist, men när jag
hör ett sådant yttrande säger jag mig,
att det är ytterst farligt att tro på fackmännen.
Man skall inte ställa sitt eget
sunda omdöme åt sidan, och jag vet, att
herr Åkerström är i besittning av ett
utomordentligt gott sådant. Snarast förhåller
det sig väl också på det sättet,
att herr Åkerström i denna sak har uppträtt
som en varm patriot från Västerbotten.
Det är alldeles självfallet, att
han måste känna sig i hög grad manad
att föra de lokalpatriotiska västerbottningarnas
talan, men jag menar, herr
Åkerström, att när man själv får de
stora slantarna skall man inte missunna
grannen de små. Ni har ju fått ett universitet,
och vi har inte fått just någonting
annat än Bodens fästning. Här
skulle nog herr Åkerström kompromissa
litet grand, alldenstund det enligt mitt
sätt att se finns utomordentligt starka

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Vattendomstolarna: Avlöningar

skäl för den mening, som reservanterna
företräder.

Herr Åkerström löpte inte så att säga
linan ut i sitt åberopande av juristerna.
Under utskottsbehandlingen cirkulerade
rykten om att vattenrättsdomaren vid
Norrbygdens vattendomstol hade ingått
på en bedömning av huruvida en vattenrättsdomare
hade utsikter att trivas i
Luleå. Han lär ha yttrat, att denne enligt
hans uppfattning skulle trivas bättre
i Umeå.

Vad är det nu som skapar trivsel? Ja,
för en ung vattenrättsdomare är det
nog i första hand trevliga människor
— kanske också vackra flickor; det vet
man ju inte — och i sådana ting kan
väl inte vattenrättsdomarens i Norrbygdens
vattendomstol omdöme sättas högre
än vilken medborgares som helst.

Det finns också andra jurister att åberopa
i detta sammanhang. Svea rikes
justitieminister framhöll år 1954 i en
proposition till riksdagen att underdomstolarna
i allmänhet borde ha sitt säte
så nära domsområdet som möjligt. Han
ansåg att detta var en omständighet av
utomordentlig betydelse för rättslivets
behöriga funktion. Det är alldeles självfallet
att underdomstolarna måste inhämta
noggrann kännedom om människornas
levnadsförhållanden inom respektive
områden, och jag skulle tro att
när det gäller vattendomstolarna framträder
detta krav ännu starkare än eljest.

I de norrländska vattenmålen finns det
en stor mängd sakägare, hemmansägare,
fiskare, samer och andra, vilka alla har
sitt hemvist inom domsområdet. Den
praktiska erfarenheten visar också att
vattendomstolen ofta måste ge sig ut
på resor för att på ort och ställe studera
de omständigheter som är av betydelse
för handläggningen av vattenmålen.

När justitieministern år 1954 var inne
på dessa sunda tankegångar, finns det
enligt min mening all anledning att
fullfölja dessa principer för vattendomstolsorganisationens
vidkommande.

Man kan inte blunda för det av verkligheten
starkt poängterade behov av en
vattendomstol i Norrbotten som föreligger.
Norrbottens län bär 26 procent
av landets utbyggbara vattenkrafttillgångar.
Skulle då inte detta län utgöra
ett tillräckligt stort domsområde för en
särskild vattendomstol?

Jag vill i detta sammanhang erinra
om de väldiga arbeten på vattenkraftens
område som förestår just i Norrbotten.
Det skall ju ske en jättelik utbyggnad
av vattenkraften i Lule älv. Vad denna
utbyggnad av vattenfallen i Lule älv betyder
för vår kraftförsörjning, för vårt
näringsliv, ja, för hela vår framtida levnadsstandard,
ligger i öppen dag.

Det är också känt att i vattenmål
från Norrbotten tar det orimligt lång
tid innan utslag faller i lägsta instans.
Jag skulle här kunna komma med en
hel katalog av exempel därpå, men jag
skall inte göra det — det är ju fråga
om ett förhållandevis välkänt faktum.
Jag anser att det skulle vara mycket
oklokt av riksdagen att blunda för den
irritation dessa förhållanden har åstadkommit
och alltjämt åstadkommer. Den
fråga det här gäller får ingalunda degraderas
till en juridisk fackfråga som
menige man inte tror sig kunna förstå.
Den är inte heller enbart en s. k. norrlandsfråga
och ännu mindre en norrbottensfråga.
Nej, den är en fråga av
största ekonomiska betydelse för hela
vårt land. Arbetet på detta avsnitt av
rättsskipningen måste därför effektiviseras.
Enligt uppgifter jag erhållit har
Mellanbygdens vattendomstol, vilken
har sitt säte i Östersund, avkunnat utslag
i invecklade mål, exempelvis Kultsjöns
reglering och liknande företag,
inom avsevärt kortare tid än vad som i
motsvarande fall vanligen skulle vara
möjligt inom Norrbygdens vattendomstol.
Detta är bl. a. en sak, som visar,
att organisationen vid Norrbygdens
vattendomstol inte är tillräckligt ändamålsenlig.
Jag tror att det finns utomordentligt
starka skäl för statsmakterna

Nr 7

Onsdagen den 2G februari 1958

att försöka effektivisera denna organisation.

I detta sammanhang vill jag erinra
om en viktig omständighet, detta som en
replik till ett påpekande som gjordes
vid riksdagsbehandlingen i fjol och som
gick ut på att organisationen vid Norrbygdens
vattendomstol skulle vara så
effektiv, att man borde se tiden an, innan
det inrättades ytterligare någon
vattendomstol.

Vad har hänt sedan dess? För regleringen
av Lilla Lule älv har man måst
göra en utbrytning ur den ordinarie
organisationen av Norrbygdens vattendomstol.
I verkligheten har man sålunda
redan tvingats erkänna att reservanterna
har rätt. Varför skall man inte ta
steget fullt ut och inrätta en särskild
vattendomstol för Norrbottens län?

För regleringen av Lilla Lule älv har
man alltså behövt tillsätta en särskild
organisation som bihang till Norrbygdens
vattendomstol. Vad detta än bevisar
så inte bevisar det att organisationen
är den mest effektiva. Hur skall
det då bli när jättemålen från Lule älv
kommer på vattendomstolens dagordning?
Jag skall inte profetera men så
mycket vågar jag säga, att vidtar man
inte extraordinära åtgärder kommer det
inte att dröja länge förrän inte bara industrien
i Mellan- och Sydsverige utan
också husmödrarna i vårt land börjar
knorra över att tillgången på elektrisk
energi är så knapp. Om man sätter sig
in i problemställningarna måste man
erkänna att sällan har en reservation
haft så stor saklig tyngd som denna.
Och sällan har en juridisk fråga haft så
stor ekonomisk räckvidd för hela vårt
land som denna fråga har. Det är utomordentligt
glädjande för oss reservanter
att första kammaren med mycket stor
majoritet ställt sig bakom reservationen.
.Tåg utgår självfallet ifrån att andra
kammaren inte skall reagera mindre
förståndigt i denna viktiga sak. Med
detta ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Vattendomstolarna: Avlöningar

Häri instämde herr Wiklund (s) och
fru Jäderberg (s).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
gjorde gällande att i den utredning
som lagman Viklund hade presenterat
för justitiedepartementet inte fanns någon
egentlig motivering för att frågan
löses genom att bygga ut Norrbygdens
vattendomstol. Då menade herr Larsson
att det inte heller kunde finnas skäl att
avvisa tanken på en särskild sådan organisation
för Norrbotten.

Utskottet liksom utskottsavdelningen
har byggt på Kungl. Maj:ts förslag.
Räknar herr Lassinantti, när han talar
om juristerna, inte till dem departementschefen
i fjol? Det var nämligen
på dennes förslag och med dennes motivering
som utskottet tillstyrkte propositionen
i fjol. Därutöver hade utskottsavdelningen
tillfälle att höra utredningsmannens
syn. Han utvecklade närmare
sin motivering inför avdelningen.
Jag erinrade i fjol i något sammanhang
om denna motivering.

Herr Lassinanttis tolkning av mina
motiv gav mig intrycket att han borde
utbilda sig litet grundligare i psykologi.
Hans tolkning går inte riktigt ihop med
hans upptäckt att jag vill vara självständig.
Han framhäver detta i motsats
till sin egen oförmåga att vara självständig
när det gäller militären, den
slutsatsen hade jag rätt att dra. Det
förhåller sig i själva verket så, herr
Lassinantti, att jag har frågat mig om
det som anförts från Kungl. Maj:t i
fjol och från Kungl. Maj ds utredningsman
lagman Viklund är riktigare än
vad motionärerna och talesmännen från
Norrbotten har hävdat. Jag och samtliga
som bildat majoritet i utskottet
har sökt väga skälen mot varandra. Vi
var ju inte främmande för de skäl som
androgs från Norrbotten och sedan har
upprepats i kammaren. Vi kom då till
den uppfattningen, att det som norr -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Vattendomstolarna: Avlöningar

bottningarna vill vinna inte nås genom
den lösning de förordar. Om man vill
ha mera arbete utfört inom detta domstolsområde
i vare sig Västerbotten eller
Norrbotten, ansåg vi som bildade
majoriteten — och vi har alltjämt kvar
denna uppfattning — att man snabbare
når resultat genom att bygga ut Norrbygdens
vattendomstol än genom att
göra som motionärerna synes mena i
sista stycket av sin motion, d. v. s. antingen
flyttar man den avdelning, som
i fjol tillskapades vid Norrbygdens
vattendomstol, till Luleå och gör en särskild
domstol av den eller också inrättar
man en helt ny domstol utan att
ta någon avdelning från Umeå.

Denna sista lösning — det är egentligen
så som norrbottningarna lagt upp
saken •—■ innebär att man inte ska
rubba den nyss utökade Norrbygdens
vattendomstol utan man skall helt enkelt
komma med en helt ny uppsättning.
Norrbottningarna har alltså gått
längre än i fjol. Jag har då sagt, att
ännu har ingenting inträffat som talar
för att man skall ändra sin uppfattning.
Den av fjolårets riksdag beslutade
utökningen av Norrbygdens vattendomstol
har ju inte heller hunnit fungera
så länge att man fått tillräcklig erfarenhet
av den. Jag har uttalat att vi
får följa denna fråga med uppmärksamhet.

Det är alldeles riktigt som herr Lassinantti
säger, att detta är en viktig
fråga. Han är inte den förste som sagt
det här i kammaren. Det var många år
sedan som detta sades första gången i
denna kammare och i första kammaren
— och det var med rätta som frågan
togs upp. Detta har nu lett till ovan
nämnda åtgärder.

Vi har nu också ett förslag om en
provisorisk avdelning i en annan vattendomstol.
Det visar att Kungl. Maj:t
följer denna verksamhet med uppmärksamhet.
Man kan säkert utgå ifrån att
så också sker i fortsättningen. Jag tror
att åtgärder som skulle vara ägnade att

nå de resultat man åsyftar från Norrbotten
snabbare kan påräknas om
Kungl. Maj:t anförtros att med uppmärksamhet
följa detta viktiga spörsmål
och väljer de lösningar som kan
vara mest ändamålsenliga och effektiva.

Jag står alltjämt fast vid den uppfattningen
att man inte når något bättre
resultat om man väljer norrbottningarnas
linje i dag, tvärtom. Jag vidhåller
absolut min tidigare bedömning.

Vi hade i fjol uppe frågan om en
domstols lämpliga organisation. Den
kan byggas ut till en viss gräns fö. att
kunna utnyttja sin arbetskraft och sitt
kansli effektivt. Splittrar man organisationen,
då når man motsatsen till vad
man åsyftar. Detta är alltjämt ett hållbart
resonemang.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr Åkerström refererade
mig på det sättet att jag om lagman
Viklunds utredning påstått, att det
i den inte gavs några skäl för en utbyggnad
av Norrbygdens vattendomstol.
Nej, herr Åkerström, jag sade att denna
utredning inte alls vidrört frågan
om en särskild vattendomstol för Norrbottens
län. Det påståendet står jag
fast vid.

I fortsättningen sade herr Åkerström,
att det är mera sant vad utredningsmannen
säger än vad motionärerna säger.
Herr Åkerström får ha sin egen bedömning
om den saken. Jag poängterar dock
att utredningsmannen i utredningen inte
sade någonting om den fråga vi behandlar
i dag — en särskild vattendomstol
i Norrbotten eller inte.

Jag skulle vilja läsa in några ord ur
proposition nr 140 som lades fram 1954
och som för övrigt tidigare omnämnts
här. Det sägs där bl. a.: »Det är med
hänsyn härtill viktigt att domstolens
ledamöter äger en kännedom om byg -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

dens och befolkningens förhållanden
som endast kan vinnas av den som själv
är bosatt på platsen.» Kan inte herr
Åkerström skänka justitieministern litet
tilltro, även om hans uttalande inte
skulle överensstämma med lokalpatriotiska
västerbottniska intressen?

Till sist sade herr Åkerström, att
om man vill ha mera gjort, då bör allting
placeras i Umeå. Jag tillåter mig
betvivla att det finns möjligheter att få
mera gjort genom att ordna det så att
det blir 60 mils onödiga resor för varje
förrättning som skall göras i Norrbottens
län.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! När jag i mitt inlägg
varnade för överdriven respekt för
fackmännen och kom att omnämna skomakaren
i Köpenick gjorde jag detta
för att berömma herr Åkerström för
att han, om han hade haft att förvalta
stadskassan, säkerligen inte skulle ha
lämnat den ifrån sig om skomakaren
kommit i militär skepnad. Hade skomakaren
kommit i juristens skepnad, då
är jag inte lika säker på att herr Åkerström
skulle ha varit i besittning av
kassan även i fortsättningen.

Det är klart att vi inte skall överdriva
de lokalpatriotiska synpunkterna.
Jag har dock den bestämda meningen
att herr Åkerström i denna fråga är
mer en hembygdstrogen västerbottning
än den sunt tänkande statsutskottsledamot
som vi känner från andra sammanhang.

Beträffande departementschefens ställningstagande
vid jag säga, att jag har
den största respekt för hans omdöme i
denna fråga. Uppenbarligen har dock
departementschefen gjort sig skyldig
till samma misstag som herr Åkerström
gjorde sig skyldig till i (lag: Han tar
för lätt på uppgifterna. De uppgifter vi
har där uppe i samband med regleringen
av Lule älv är så stora, att vi
absolut inte får lägga oss på sängen

Vattendomstolarna: Avlöningar

och invänta utvecklingen med armarna
i kors. Vi måste vidta extraordinära åtgärder
för att kunna klara problemen,
och motionärerna visar en praktisk väg.
Jag hoppas verkligen att riksdagens
ledamöter tänker på vilken stor riksfråga
vi behandlar här i dag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i det med I betecknade
stycket i denna punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Pålsson m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i det med I
betecknade stycket i punkten 24:o) i
utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 109 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Pålsson in. fl. avgivna reservationen.

I fråga om stycket II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

utskottets hemställan dels ock på bifall
till den beträffande detta stycke
avgivna reservationen av fröken Elmén
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 25—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har på denna punkt
en blank reservation och tänker inte
ställa något yrkande. Det gäller personaluppsättningen
på några nya avdelningar,
dels en ny sluten avdelning på
Hall för 72 man, dels två nya avdelningar
vid anstalterna i Hällby och Mariefred.
I personalplanen för Hall har
inte någon assistent upptagits, och i personalplanen
för avdelningarna i Hällby
och Mariefred har inte någon kurator
tagits upp.

Det är egendomligt att just dessa
tjänster utlämnats i personalplanen,
eftersom man därmed inte kan tänka
sig att bedriva behandlingsarbetet på
det sätt som föreskrives i verkställighetslagen.
Hela fångvården är naturligtvis
en förberedelse för det sociala
livet. Särskilt vid den slutna avdelningen
på Hall är klientelet mycket svårt.
Det rör sig om socialt invalidiserade
och missanpassade människor, och det
gäller att behandla dem på rätt sätt för
att förbereda dem till det sociala livet.

Assistenternas arbete består i allmänhet
av kartläggning av de intagnas
levnadsomständigheter, personlighetsutveckling,
hälsotillstånd, anlag och
kunskaper o. s. v. i syfte att anpassa
behandlingen därefter. Uppgiften för
kuratorerna på de två andra avdelningarna
gäller framför allt eftervården,
fångens anknytning till samhället och
vidareförpassande ut i det normala li -

vet. Den saken är eftersatt i många avseenden,
och jag tycker att det är nödvändigt
att det blir en förstärkning.

Jag har varit med om att lägga fram
en motion, i vilken vi begär kuratorstjänster
för Hällby och Mariefred och
en assistenttjänst för Hall. Jag vill nu
bara vädja till departementschefen om
att han ser till att personalplanen snarast
möjligt kompletteras med dessa
tjänster, så att man verkligen kan fullfölja
de verkställighetsprinciper som vi
har beslutat.

Jag har som sagt inget yrkande att
ställa.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom fröken Elmén
inte ställde något yrkande skulle jag ha
kunnat inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan. Det är
emellertid skäl att erinra om att departementschefen
i samband med denna
fråga anmäler, att en översyn av anstalternas
personalbehov bör ske — det
betyder att han går längre än motionärerna
— och erinrar om att sakkunniga
numera har tillkallats för detta ändamål.

Under hänvisning till detta vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58,
i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Vissa anslag under elfte huvudtiteln

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande anslag
för budgetåret 1958/59 till överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Gottgörelse till vissa polisdistrikt

Kungl. Maj :t hade (punkt 168, s. 457)
föreslagit riksdagen att till Gottgörelse
till vissa polisdistrikt för ombesörjande
av särskilda anordningar för polisväsendet
i dess helhet m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (I: 176) och den andra
inom andra kammaren av herr Anderson
i Sundsvall in. fl. (11:199) hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 199, såvitt nu vore i fråga,
till Gottgörelse till vissa polisdistrikt
för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet

Gottgörelse till vissa polisdistrikt

m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 850 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg
och Ståhl, fröken Elmén och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 176 och II: 199, såvitt nu vore i fråga,
till Gottgörelse till vissa polisdistrikt
för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 700 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
med anledning av den reservation, som
är knuten till denna punkt, säga några
ord.

Såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
har påpekats, att man på
grund av slopandet av passkontrollen
vid gränserna mellan de nordiska länderna
kan nedbringa polispersonalen
på vissa orter. Som bekant kan numera
även icke skandinaver resa fritt mellan
de nordiska länderna. Minskningen av
personalen beräknas medföra ett minskat
medelsbehov av 300 000 kronor.
Trots detta har Kungl. Maj:t föreslagit,
att beloppet skall uppföras till samma
belopp som föregående år, d. v. s. till
850 000 kronor. Som motivering härför
anföres, att man måste ta hänsyn till
vad som gick åt under budgetåret
1956/57.

Den nya bestämmelsen om minskad
kontroll kom först 1957 och kunde därför
inte i nämnvärd grad påverka budgetutfallet
för 1956/57. Nu planerar vi
för budgetåret 1958/59. Under det år
som gått torde vissa svårigheter, som
eventuellt kan uppstå vid indragning
av tjänster och omplacering av personal,
kunna elimineras. Vi anser därför,

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

att en reducering av anslaget till
700 000 kronor bör kunna ske.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen, som är
undertecknad av herr Ohlon m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Motionärerna bygger s£tt
yrkande på alt detta anslag för innevarande
budgetår redan har uppräknats
med 350 000 kronor. De anser därför
att det bör räcka med en medelsanvisning
av 700 000 kronor.

Från utskottets sida vill vi då framhålla,
att nyssnämnda uppräkning —
det framgår också av vad som står på
s. 42 i statsutskottets utlåtande nr 40 år
1957 •— har föranletts av riksdagens
beslut 1956 rörande polisväsendets organisation
inom skyddsområdena i
Norrbottens län samt gränstrakterna
mot Finland. Detta beslut medförde att
nya tjänster inrättades till en kostnad
av 350 000 kronor.

Vidare överskreds anslaget för budgetåret
1956/57 med 300 000 kronor.
Med hänsyn härtill borde enligt utskottets
mening departementschefens beräkning
för budgetåret 1958/59 vara
mera realistisk än den i motionerna
förordade. Då härtill kommer att motionerna
icke innefattar förslag om reella
besparingar under anslaget har utskottet
velat tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag.

Till sist bör kammarens ledamöter
också observera att det här — som fallet
ofta är på sådana punkter, där företrädesvis
folkpartirepresentanter för
fram besparingsförslag — är fråga om
ett förslagsanslag. Det skulle därför
inte innebära någon reell besparing att
gå på reservationens linje.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Liljedahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
28 :o) i utskottets utlåtande nr 32, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Liljedahl
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 157 ja och
55 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 29—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 179, s. 467
—470) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagen ändring i
personalförteckningen för civilförsvarsstyrelsen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
civilförsvarsstyrelsen, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59, dels

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

ock till Civilförsvarsstyrelsen: Avlö ningar

för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 2 132 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 176
(av herr Jacobsson in. fl.) och II: 199
(av herr Anderson i Sundsvall m. fl.),
vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 2 053 600 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ewerlöf m. fl. väckt motion (II:
308), vari hemställts att riksdagen måtte
besluta om ombildning av civilförsvarsöverläkartjänsten
till en förordnandetjänst
i lönegrad Bp 3.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 199 ävensom II: 308, förstnämnda
två motioner i vad de berörde
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1958 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1958/59;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 2 132 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Ragnar Rergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Thapper och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Cassel
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 176 och II: 199, i vad de berörde förevarande
anslag, ävensom med avslag
å motionen 11:308

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ur
personalförteckningen för civilförvarsstyrelsen
avföra en kontorsbiträdestjänst
i Ao 5;

b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 053 600 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Som vi alla känner till
pågår för närvarande en utredning beträffande
civilförsvaret. Vi väntar väl
alla mycket ivrigt och med spänning på
det förslag denna utredning kommer
att framlägga, ty jag tror vi är överens
om att de nuvarande förhållandena beträffande
civilförsvarets organisation
inte är bra. Jag förmodar att denna utredning
ganska snart kommer med sitt
slutbetänkande. Trots att detta ännu
inte föreligger har man nu gått in för
att förändra vissa tjänster inom civilförsvarsstyrelsen.
Sex tjänster har föreslagits
skola extraordinariesättas, och
det begäres vidare anslag till en sakkunnigutredning
rörande civilförsvarets
sambandstjänst. Det förefaller ju
egendomligt att förändra personalorganisationen
medan utredning pågår. Om
tjänster extraordinariesättes o. s. v. blir
det självfallet svårare att dra in dem,
även om så skulle visa sig påkallat på
grund av det organisationsförslag som
sedermera framlägges.

1 en vid denna punkt fogad reservation
har framhållits, att de föreslagna
ändringarna bör kunna anstå tills förslaget
rörande organisationen för civilförsvarsarbetets
fortsatta bedrivande är
klart. .lag förstår att utskottets talesman,
herr Åkerström, kommer att —
liksom han gjorde vid behandlingen av
en föregående punkt — säga att det här
gäller ett förslagsanslag och att det därför
i realiteten inte blir någon bespa -

5 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

ring. Jag anser emellertid, att förslagsanslagets
storlek utgör en riktpunkt för
vederbörande verks handlande.

I reservationen föreslås en begränsning
av förevarande anslag under hänvisning
till pågående utredning, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! På s. 36—38 i det föreliggande
utlåtandet refererar statsutskottet
en del av civilförsvarets, man
kan väl säga, lidandes historia. Väsentliga
delar av civilförsvarets verksamhet
ligger ju, som fröken Elmén redan påpekat,
under utredning. Det gäller civilförsvarets
skadeavhjälpande verksamhet,
dess organisation i fred och
civilförsvarsutbildningens utformning,
för att citera departementschefens uttalande.
Det är alltså mycket betydelsefulla
frågor rörande civilförsvaret, som
är under utredning.

Man noterar med tacksamhet att inrikesministern
i november 1957 hade
en överläggning med pågående civilförsvarsutredningar
för att påskynda deras
arbete. Tyvärr har resultatet inte
kunnat föreläggas detta års vårriksdag.
Det säges att höstsessionen eventuellt
kan få tillfälle att ta ställning till civilförsvarsutredningens
slutbetänkande.
Detta »eventuellt» låter inte särskilt löftesrikt,
och den konstitutionella sakkunskapen
är ju för övrigt oviss om vi
över huvud taget får någon höstsession
i år.

För civilförsvaret och alla dem, som
på det ena eller andra sättet är inkopplade
på civilförsvarets arbete, gäller
det i den föreliggande situationen inte
huruvida man här skall följa reservanterna
eller statsutskottets majoritet.
Just på den aktuella punkten finns det
kanske skäl att följa reservanterna och
inte onödigtvis binda organisationen.
Det väsentliga för hela civilförsvaret är
emellertid, att de pågående utredningarna
så snart som möjligt bringas till

ett slut, så att de år av ovisshet, som
civilförsvaret nu genomgått, får efterträdas
av år av lugn och arbetsro. Detta
gäller inte minst den frivilliga delen av
civilförsvaret, som har en avsevärd betydelse
då det gäller att bland befolkningen
vinna förståelse för civilförsvaret.
Det är för närvarande nästan
omöjligt att arbeta inom den frivilliga
delen av civilförsvaret, eftersom ingen
vet hur någonting kommer att se ut
inom en mycket nära framtid.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
vädja att man så fort som möjligt försöker
föra utredningsarbetet till ett
slut för att därmed få fram fasta riktlinjer
för civilförsvarets framtida arbete.
Bäst hade det naturligtvis varit
om samma riksdag hade kunnat behandla
omläggningen av såväl det militära
försvaret som civilförsvaret och
det psykologiska försvaret. Det kommer
väl inte att gå. Vi hoppas i varje
fall att riksdagen inom kort skall få ett
förslag till ett modernt civilförsvar,
byggt på de resultat civilförsvarsutredningen
kan komma till.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har inte någon reservation
att hänga upp ett yrkande på,
men jag kan ändå inte låta bli att säga
några ord om en motion, som jag har
väckt på denna punkt. Det gäller frågan
om ändrad löneställning för civilförsvarsöverläkartjänsten.

Civilförsvarsstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för nästa budgetår hemställt,
att befattningen som civilförsvarsöverläkare,
vilken nu är en arvodesbefattning,
måtte bli en förordnandetjänst
och ordinariesättas i lönegrad
Bp 3.

Fröken Elmén talade nyss om hur det
brukar gå till när det väcks förslag i
frågor där det pågår utredning; ja, det
känner vi alla till, det brukar vara det
säkraste sättet att fälla även de mest
välmotiverade förslag. Trots att det
inom civilförsvarsstyrelsen f. n. pågår

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

inte bara en utan tretton olika utredningar
har man emellertid föreslagit
ändrad lönesättning för vissa tjänstemän
inom civilförsvaret. Men när det
gäller civilförsvarsöverläkartjänsten har
departementschefen i statsverkspropositionen
gjort gällande, att han på grund
av det pågående utredningsarbetet inom
civilförsvarsstyrelsen inte kan biträda
styrelsens hemställan. Sedan styrelsens
hemställan behandlades av Ivungl. Maj :t,
har emellertid statens organisationsnämnd
avlämnat sitt betänkande beträffande
den framtida organisationen. I
detta förslag upptas en tjänst som civilförsvarsöverläkare
i Be 1. Till yttermera
visso har 1953 års civilförsvarsutredning
tillstyrkt, att civilförsvarsöverläkartjänsten
ändras till en förordnandetjänst
på viss tid. Det finns således
inte någon formell anledning att uppskjuta
frågan om en reglering av denna
befattning.

Det har pågått många och långa utredningar,
och de har lett fram till att
en permanent tjänst som civilförsvarsöverläkare
erfordras; det torde inte
kunna ifrågasättas. I den sjukvårdande
och livräddande verksamheten i händelse
av krig spelar det stor roll, att
man har en civilförsvarsöverläkare,
som på ett betryggande sätt kan stå till
förfogande. Det är ju också rimligt,
att civilförsvarsöverläkaren sättes i
samma lönegrad som arméöverläkaren.

Till slut skall jag säga några ord om
mannen bakom denna tjänst. Den nuvarande
civilförsvarsöverläkaren har
uppehållit denna befattning i sex år.
Dessförinnan hade han i fjorton år varit
tjänstegrenschef för sjukvårdstjänsten
i Stockholms civilförsvarsområde.
Han har helt enkelt byggt upp civilförsvarets
sjukvårdstjänst. Han har gjort
det med idealitet och med uppoffrande
av tid och kraft, och han har skapat
sig en utomordentligt stark ställning i
dessa sammanhang där han åtnjuter
stor auktoritet och odelad respekt.

Med denna motivering, herr talman,

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

ber jag att få yrka bifall till den motion,
som jag väckt tillsammans med representanter
för de tre andra demokratiska
partierna och där vi hemställer,
att riksdagen måtte besluta om ombildning
av civilförsvarsöverläkartjänsten
till en förordnandetjänst i lönegrad
Bp 3.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (h).

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! I två av de punkter som
rör civilförsvaret har utskottet gjort
vissa ändringar. I den ena — punkt 41,
som rör tjänsterna som biträdande länsinstruktörer
— anser vi oss ha gått
motionärerna ett litet steg till mötes,
när vi föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall giva till känna
vad utskottet anfört — alltså att tjänsterna
förutsattes vara avvecklade med
utgången av 1958. I den andra — punkt
42, som gäller instruktionsfilmer — har
vi följt motionärerna genom att pruta
20 000 kronor. I övrigt har vi följt
Kungl. Maj :t.

Under den punkt som vi nu behandlar,
gäller det bland annat extraordinariesättningen
av sex tjänster samt
medel för anlitande av en sakkunnig för
biträde vid handläggningen av frågor
rörande viss sambandstjänst. Rörande
dessa förslag föreligger en reservation
om avslag, och nyss framställdes också
ett yrkande rörande befattningen som
civilförsvarsöverläkare.

När det gäller de sex tjänsterna har
motionärerna ansett sig kunna komma
till en lägre utgiftssumma än Kungl.
Maj:t, men varken motionärerna eller
reservanterna kan ha något underlag
för en sådan uppfattning. Det blir ju
åtminstone delvis bara en överflyttning.
Tre av tjänsterna har nämligen
hittills avlönats med medel från utbildnings-,
materiel- respektive förrådsan -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

slaget. Detta vill emellertid varken
Kungl. Maj :t eller vi vara med om i
fortsättningen utan det sker en överflyttning.
Prutar man på det ena stället
kommer utgiften igen på det andra,
och det finns därför ingen faktisk möjlighet
att sänka kostnadssumman. Den
av motionärerna anförda motiveringen
faller alltså enbart på denna grund.

Civilförsvarsöverläkarens befattning
är ju en deltidstjänst i motsats till de
sex andra tjänsterna. Det är nog på
denna skillnad som utskottets olika
ståndpunktstagande beror; man kan
vara bättre försvarad med att vänta
med ordinariesättningen av civilförsvarsöverläkarens
befattning, därför att
det är en deltidstjänst, än med ändringen
för de sex tjänsterna.

För egen del gjorde jag i statsutskottet
gällande, att på intet annat område
av statsverksamheten hade man kunnat
handla mot människor på det sätt motionärerna
föreslår. Jag ifrågasatte, om
inte en del motionärer gärna ger sig på
civilförsvaret med prutningar för att
ha möjlighet att visa, att de efter sin
förmåga bidragit till att hålla nere
statsutgifterna, helt enkelt därför att de
räknar med att det inte är så många
som vill sluta upp kring civilförsvaret.
Jag tror faktiskt att det ligger sådana
funderingar bakom även i detta fall.

Utgiftssumman för de sex tjänster,
som av Kungl. Maj :t föreslagits hli extra
ordinarie, ändras ju tills vidare inte på
annat sätt än att befattningshavarna så
småningom får rätt till pension. De har
nu arvodestjänst. Två har varit anställda
i sex år, en i sju och två i åtta år.
De två chaufförerna har till sist, kammarledamöter,
varit anställda i runt
tal sju och ett halvt år, och jag tror
inte att någon annan av mina partivänner
än herr Thapper skulle vilja förvägra
dem pensionsrätt.

Herr talman! Jag tycker att Kungl.
Maj :ts förslag är mycket rimligt, och
jag ber sålunda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Om herr Åkerström
gjorde sig underkunnig om det arbete
som utförts av den nuvarande civilförsvarsöverläkaren
och om det verk han
skapat — idealitet kan ju inte värderas
i pengar — så skulle herr Åkerström
kanske säga att när detta skett som
»deltidstjänst», så är det så mycket
större skäl att placera honom i den löneställning
där han verkligen hör hemma.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är herr Åkerström
som uppkallat mig, särskilt därför att
han angrep herr Thapper som för tillfället
inte befinner sig i kammaren. Det
är rätt pikant och intressant att höra
just herr Åkerström så energiskt försvara
en högre utgiftsstat i civilförsvarsstyrelsen
så som han nu gör och också
tidigare i utskottet har gjort. Den rollen
är ju en helt annan än den han brukar
spela i andra liknande sammanhang.

Här har skett en saklig prövning av
anslagsbehoven. Jag kan helt instämma
med fröken Elmén, att det är litet egendomligt
— det bör det vara även för
den som är mer positivt inställd till olika
former av försvar än herr Åkerström
— att mitt i ett utredningsstadium, där
vi inte kan se hur organisationen kommer
att gestalta sig, vilja genomföra den
förändring av tjänster som här är ifrågasatt.

Jag vill också beträffande herr Åkerströms
yttrande om herr Thapper påpeka
för kammarledamöterna, att när
herr Thapper kanske ensam går på den
linjen — det återstår att se vid omröstningen
— så kan det bero på att han är
ledamot av civilförsvarsstyrelsen och
närmare än någon annan följer vad
som sker och även bättre än någon annan
har kunnat överblicka de aktuella
anslagsbehoven. Det är alltså ingen
tillfällighet att herr Thapper på denna
punkt har stött reservationen.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet

Jag ber för min del, herr talman, att
också få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är inte så märkvärdigt,
alt herrar Ståhl och Thapper är
sams på en sådan här punkt. De är
ense om att det bör ges så mycket på
den militära sidan, att det till sist inte
blir mycket över för åtgärder ägnade
att skapa ett skydd för civilbefolkningen.
Den roll jag spelat är ganska lätt
att försvara. Jag säger, att vi inte får ge
så mycket på den militära sidan, att vi
inte har tillräckligt mycket kvar för ett
skäligt skydd åt civilbefolkningen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Åkerström, att han talar mot bättre
vetande — jag svävar inte på målet
— när han säger att herr Thapper och
jag vill ge så mycket till militära ändamål,
att vi inte får råd till något skydd
för civilbefolkningen. För det första är
det icke på denna punkt fråga om civilbefolkningens
skydd och för det andra
vet herr Åkerström, som har tillhört försvarsberedningen,
att det svenska försvaret
just går ut på skydd för den
svenska civilbefolkningen, dels genom
att söka bevara oss från att komma i krig
och dels genom att utgöra ett skydd för
vårt folk om det värsta skulle hända.
Därför vill jag energiskt tillbakavisa
den som jag tycker onödigt fula insinuationen
från herr Åkerströms sida.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början, i fråga om motionen II: 308,
propositioner dels på bifall till denna
dels ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan om avslag
å motionen.

Härefter framställde herr förste vice
talmannen propositioner å vad utskottet
i övrigt under punkten hemställt,
nämligen dels på bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan dels ock på

bifall till den vid punkten fogade reservationen
i motsvarande delar; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
37 :o) i utskottets utlåtande nr 32, utom
i vad angår motionen II: 308 av fru
Ewerlöf m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 101
ja och 107 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ohlon m. fl.

Punkterna 38—bO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten bl

Civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet Kungl.

Maj:t hade (punkt 183, s. 475
och 476) föreslagit riksdagen att till
Utbildnings- och övningsverksamhet för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 904 000 kronor.

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet

I de likalydande motionerna I: 176
(av herr Jacobsson in. fl.) och II: 199
(av herr Anderson i Sundsvall m. fl.)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 3 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
förbud för myndigheterna att utan medgivande
överskrida dem tilldelade belopp
av förevarande anslag;

b) i anledning av motionerna I: 176
och II: 199, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört om avvecklingen
av tjänsterna som biträdande länsinstruktörer; c)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
176 och 11:199, såvitt nu vore i fråga,
till Utbildnings- och övningsverksamhet
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 904 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg
och Ståhl, fröken Elmén och herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
förbud för myndigheterna att utan medgivande
överskrida dem tilldelade belopp
av förevarande anslag;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 176 och II: 199, såvitt nu vore i fråga,
till Utbildnings- och övningsverksamhet
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Även på denna punkt
har jag som motionär några önskemål,
som kommit upp i en till utskottsutlåtande!
knuten reservation. I fråga om

anslag till utbildnings- och övningsverksamhet
föreslås i motionen en nedprutning
av Kungl. Maj :ts förslag från
5 904 000 kronor till 3 miljoner kronor.

Civilförsvarets skydd under ett krig
är säkert alla här i kammaren mycket
angelägna om att ordna. Genom den
tekniska utvecklingen i krigföringen
måste också skyddet anpassas därefter.
Utbildningen av personal vid civilförsvaret
har varit föremål för debatt flera
gånger i denna kammare. En viss avveckling
av organisationen pågår, och
det sägs både i propositionen och utskottsutlåtandet
att det i avbidan på
civilförsvarsutredningens förslag bör
få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
besluta, när fullständig avveckling
skall ske eller i vilken omfattning den
bör genomföras. Som motionärer menar
vi att en begränsning av utbildningsverksamheten
är motiverad redan nu
och att förslagsanslaget väl bör kunna
nedprutas till 3 miljoner kronor under
kommande budgetår.

Motiveringen i civilförsvarets petita
ger starka belägg för denna uppfattning.
Här redovisas utbildningen för
olika grupper under budgetåret 1956/57.
För att få en uppfattning om denna utbildning
och utbildningsnivån för verksamheten
ber jag få citera några meningar
direkt från dessa petita: »Under
budgetåret 1956/57 bär vid statens civilförsvarsskola
utbildats 265 högre befäl
och 198 instruktörer. Därjämte har
96 länsinstruktörer, förrådsförvaltare,
tekniker och blivande personal i civilförsvarsorganisationen
under kortare
tid erhållit aktuella orienteringar. Centralt
och lokalt inom länen har utbildats
4 000 befäl, 16 300 manskap (specialister
eller blivande befäl) samt 11 000
kvinnor (sjukvårdsutbildning). På grund
av den stora avgången, 2 000 befäl och
14 600 manskap, har den totala utbildningsnivån
höjts endast i ringa omfattning.
» Man säger vidare: »Utbildningsverksamheten
torde under budgetåret
1958/59 få bedrivas huvudsakligen

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet

i samma omfattning som under innevar.
o” ^e budgetår.»

Jag finner den stora avgången högst
anmärkningsvärd. 4 000 nya befäl har
tillkommit men 2 000 har avgått. 16 300
specialister eller blivande befäl har utbildats,
men 14 600 har avgått. Det måste
vara något fel på organisationen när
man har en sådan väldig avgång. Är det
utbildningen det gäller, är det anställningsförhållandena,
överrörligheten på
arbetsmarknaden eller vad är det? Den
saken har säkerligen den sittande utredningen
penetrerat, och vi får väl ett
förslag så småningom. Men man kan
fråga sig om det är någon mening med
en sådan omfattande utbildning under
de förhållanden som vi fått redovisade.

Beträffande de 11 000 kvinnor som
fått sjukvårdsutbildning är det i huvudsak
18-åriga flickor, som obligatoriskt
skall genomgå en tio timmar
lång kurs och på denna tid få elementära
kunskaper i sjukvård. På tio timmar
skall de lära sig personlig hygien,
hemsjukvård, första hjälpen vid olycksfall,
transport av skadade, konstgjord
andning in. m. Det är en på samma gång
ytlig och koncentrerad kurs utan större
värde vid eventuellt krig. Man glömmer
fort bort vad man fått lära så ytligt
och komprimerat. Jag har under sistlidna
vecka intervjuat sådana ungdomar.
Bara något år efter kursen var det
inte mycket kvar av vad de lärt sig under
dessa tio timmar, de hade glömt
bort det mesta. Det är klart att en sådan
kurs kan ha ett visst värde för vissa
mycket receptiva ungdomar, men man
frågar sig, om vi i dagens knappa penningläge
har råd till att ge sådana
kurser. Gårdagens debatt om bristerna
vid sinnessjukhusen ger vid handen,
att man kan starkt ifrågasätta, om det
verkligen föreligger en god avvägning
av aktuella behov.

Herr Åkerström säger att det här
bara gäller ett förslagsanslag och att
Kungl. Maj:t ordnar detta efter råd och
angelägenhet. Ja, visst är det ett för -

slagsanslag, men civilförsvarsstyrelsen
har i sina petita uttalat, att man önskar
gå på, som man har gjort förut. Om man
har en ram av 5,9 miljoner eller 3 miljoner
måste man rätta mun efter matsäcken.

Med det anförda vill jag yrka bifall
till reservationen av herr Ohlon m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har en alldeles motsatt
uppfattning till den som fröken
Liljedahl för reservanternas del gjort
sig till tolk för. Jag ser att herr inrikesministern
är närvarande, och jag förmodar,
att en del av fröken Liljedahls
sifferuppgifter blir bemötta av honom,
vilket jag inte kan göra.

Låt mig helt kort och gott konstatera,
att på grund av att utbildningsfrågan
har utretts ända sedan 1953 har
utbildningen faktiskt blivit begränsad år
efter år. Yi har i civilförsvarets personalorganisation
omkring 800 000 personer
och för närvarande utbildar man
cirka 40 000 om året. Som vi alla vet
är det nu bara fråga om befäl och vissa
specialister. Ur beredskapssynpunkt
måste man väl erkänna, att det är nödvändigt
att ha just denna personal utbildad.

Nu väntar man att 1953 års utredning
om civilförsvarsutbildning kommer att
slutföra sitt arbete i år. Det ligger nära
till hands att anta, att utbildningen kommer
att svälla ut igen. Under den tid
man väntat på resultatet av utredningen
har man varit tvungen att skjuta upp
utbildningen, och på så sätt har det blivit
ett ackumulerat, mycket stort behov,
som nu skall tillgodoses på ett
eller annat sätt. I en sådan situation kan
jag inte förstå, att reservanterna vill
minska på anslaget nästa år och därmed
få bort befattningshavare, som nu finns
i länsstyrelserna och leder utbildningen.
Därmed skjuter man ju bara hela
saken ytterligare på framtiden.

Slutligen tycker jag, herr talman, så -

72 Nr 7 Onsdagen den 26 februari 1958

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

som jag kanske tillåtit mig att ge uttryck
åt tidigare, att man bör se till att civilförsvaret
inte blir en pappersorganisation,
vilket det blir, om det inte
finns utbildad personal.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
för min del att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att instämma i det sista yrkandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Liljedahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Liljedahl begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
58 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber att få meddela,
att jag som så många andra av kammarens
ledamöter har råkat ut för malören
att trycka på fel knapp.

Punkterna 42—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 192, s. 491
—495) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av
4 300 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:176
(av herr Jacobsson m. fl.) och II: 199
(av herr Anderson i Sundsvall m. fl.)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 3 835 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 199, i vad de berörde förevarande
anslag, till Kostnader för anordnande
av allmänna skyddsrum m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 4 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg,
Thapper och Ståhl, fröken Elmén och
herr Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 176 och II: 199, i vad de
berörde förevarande anslag, till Kostnader
för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av
3 835 000 kronor.

Onsdagen den 26 februari 1958 Nr 7

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Denna fråga gäller i
vilken takt vi har råd att bygga ut de
allmänna normalskyddsrummen. Departementet
föreslår 750 000 kronor till
detta ändamål och vidare 50 000 kronor
för kompletteringskostnader.

Vi befinner oss för närvarande i ett
synnerligen beträngt läge, och man får
på olika områden överväga hur snabbt
man kan bygga ut det ena och det andra.
Fröken Liljedahl framhöll nyss i sin
plädering att detta gäller också mentalsjukvården,
som ju befinner sig i en
ytterst svår situation. Enligt min mening
får vi likaväl i denna fråga se till
vad vi just nu har råd med. I motion
har också föreslagits anslag om sammanlagt
375 000 kronor, i första hand
för utbyggande av fullträffsäkra skyddsrum.

Under denna punkt faller också frågan
om tillkomsten av ytterligare tornobservationsplatser.
Utskottet har framhållit,
att man noggrant bör överväga
dessa anläggningars användbarhet. I
såväl motionen som i den till punkten
knutna reservationen föreslås, att man
för närvarande inte skall bygga nya sådana
utan endast lämna ett anslag om
7 000 kronor till underhåll av dem som
redan finns. Krigsteknikens utveckling
går ju vidare, och man är inte på det
klara med om man nu har samma användning
för tornobservationsplatser
som tidigare.

Reservationen går på denna punkt in
för en besparing av 465 000 kronor, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Såsom framhålles i den
kungl. propositionen innebär de medelsanvisningar,
som där föreslås, att redan
beslutade skyddsrumsbyggen kan färdigställas
samt att eu mindre fortsatt
utbyggnad kan ske. Departementsche -

fen hänvisar till att civilförsvarsutredningen
har tillstyrkt styrelsens äskande
på detta område, vilket innebär en viss
anslagsökning, och anser sig tydligen
av denna anledning kunna gå med på
förslaget. Det är också den ståndpunkt
utskottet intagit.

Vad tornobservationsplatserna beträffar
har utskottet i sin skrivning sagt
ifrån, att ytterligare sådana platser inte
bör iordningställas utan att frågan om
deras användning och betydelse klarlägges
och att därför statsbidrag för
ifrågavarande ändamål endast bör tilldelas
kommunerna efter noggrann prövning.

Jag vill säga ytterligare ett par ord
om anslagsbeviljandet när det gäller den
här sortens skyddsrumsbyggande. Förra
året fattade riksdagen ett beslut som i
sak innebar att man ville gå något längre
i fråga om tillskapandet av skyddsrum
än 1953 års utredning ansåg lämpligt.
Åtminstone kunde inte vi, som satt
i denna utredning, finna annat än att
riksdagens beslut var ett uttryck för
att man var beredd offra mer pengar
på detta skyddsrumsbyggande än vad
utredningen velat rekommendera. Det
är då rätt underligt att konstatera att
en del av dem, som i fjol röstade för
detta förslag, i dag uppträder på det
sätt som skett från reservanternas sida.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Åkerström om att det har hänt en del
sedan förra året. Vi är väl alla överens
om att budgetläget för närvarande är
ganska skrämmande och att vi måste ta
hänsyn därtill vid bedömandet av olika
anslagsfrågor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hoppas att fröken
Elmén har den synpunkt, som hon här
senast anfört, i minnet, när vi till äventyrs
någon gång framdeles skall ta ställ -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg — Upphävande av varuskatten
å gräddglass

ning till frågan om det militära försvarets
kostnader.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50 :o) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 140 ja och 66
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

(Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i förordning -

en med provisoriska bestämmelser om
särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag skulle be att med
några få ord få redogöra för syftemålet
med denna motion.

Det är ingalunda så, att vi velat försöka
skaffa oss förmåner framför andra
grupper av mindre företagare, men vi
har stått i sämre läge än vad andra
grupper har gjort. Detta har också konstaterats
av bevillningsutskottet, som
framhåller att de rådande förhållandena
materiellt sett inte är tillfredsställande.
Men de bestämmelser som nu
finns gäller endast till och med utgången
av innevarande år, och utskottet
anser därför att en ändring bör få
vänta till dess.

Jag vill bara uttala förhoppningen, att
den beredning som har denna fråga om
hand vill biträde de önskemål som motionärerna
och även utskottet har anfört.

Jag bär, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckt
motion angående skattebefrielse för viss
traktamentsersättning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Upphävande av varuskatten å gräddglass

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om upphävande av varuskatten
å gräddglass.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Frågan om glasskatten
har behandlats här i riksdagen många
gånger förut och det kan då kanske anses
något förmätet av oss att än en
gång återkomma till den. Nu kan emellertid
med skäl sägas att frågan har aktualiserats
mer och mer allteftersom
tiden går. Det visar sig att överskottet
av inhemskt smörfett växer i katastrofal
omfattning. I dagstidningarna påvisas
det katastrofläge, i vilket hela den
svenska smörmarknaden bär råkat in.
Dessutom har under den senaste tiden
importen över Öresund mycket menligt
inverkat på denna marknad.

För varje dag som går har det riktats
nya anmärkningar — mycket allvarliga
och såvitt jag förstår mycket
välmotiverade anmärkningar — mot de
punktskatter som riksdagen för några
dagar sedan beslöt. Men man måste
fråga sig om inte detta också är punktbeskattning.
Den drabbar i första hand
dem som konsumerar glass. Men de som
levererar konsumtionsmjölk drabbas av
denna skatt på så sätt, att glasskonsumtionen
på grund av skatten inte får
den omfattning den i annat fall skulle
få, vilket medför ett ständigt växande
smöröverskott, som till underpris måste
avsättas på utlandsmarknaden, för närvarande
till ett pris varierande mellan
3 och 4 kronor per kg. Vi måste ta av
inkomsterna på konsumtionsmjölken
och betala de exportpremier som behövs
för att få ut detta överskott. Detta
innebär att mjölkproducenterna får betala
en punktbeskattning som säkerligen
ligger väsentligt högre än några av
de punktskatter som varit föremål för
protester här i riksdagen och som jag
utgår från också varit föremål för protester
i Kanslihuset. Följaktligen har vi
återkommit med vårt förslag om att
denna skatt skall avskaffas.

I förra veckan beslöt vi att vi skulle

Upphävande av varuskatten å gräddglass

sänka skatten på dyrare pälsvaror. Jag
är medveten om att den ekonomiska innebörden
av denna justering av pälsskatten
icke alls är av den omfattning
som ett slopande av glasskatten skulle
innebära. Man sade dock här i kammaren
— och sade det i utskottet — att
det var en ändamålsenlig åtgärd med
denna justering. Det blev emellertid
också ett inkomstbortfall.

Beträffande ändamålsenligheten att
slopa skatten på gräddglass tror jag vi
har fått belägg härför från kontrollstyrelsen
och även från statens jordbruksnämnd,
som i förhandlingarna med
jordbrukets förhandlingsdelegation lämnat
löfte om att denna glasskatt skall
borttas. Jag tror att det vore lika riktigt
att nu bifalla ett förslag om borttagande
av glasskatten som när vi förra
veckan justerade pälsskatten.

Man har anfört statsfinansiella skäl
och under åberopande av sådana skäl
kan man ju försvara nästan vad som
helst i dagens läge. Jag tycker dock inte
att det är riktigt att man skall driva de
statsfinansiella skälen så långt, att det
skall drabba den grupp av medborgare
som i dag är beroende av en produktion,
som i mycket stor omfattning får
lämna sin tribut till den minskade avsättningen
av mjölk och smör. Man beskattar
i detta fall en produkt som i
varuförteckningen betraktas såsom matvara.
Det har ju varit en princip att
man inte skall skattebelägga sådana,
men det har man gjort i detta fall.

Jag har velat framhålla att vi anser
det oriktigt att handla på det sättet, att
man år efter år vägrar att ta bort denna
orättmätiga beskattning. Vi har emellertid
inte fått någon anslutning i utskottet
till vår ståndpunkt, och jag har,
herr talman, därför inget yrkande.

Herrar Ahlsten (fp) och Eriksson i
Bäckmora (ep) instämde i detta yttrande.

Herr KÄURLANDER (s):

Herr talman! Herr Vigelsbo har rätt

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

när han säger att denna fråga har behandlats
av riksdagen vid ett flertal
föregående tillfällen. Senast vi behandlade
frågan om en skattebefrielse för
gräddglass var vid höstsessionen i fjol,
och riksdagen avvisade då framställningen.
Bevillningsutskottet sade vid
detta tillfälle, att ett av skälen till att
man inte ville gå med på framställningen
var att en skattebefrielse inte kunde
inskränkas till själva gräddglassen utan
frågan gällde, huruvida man skulle bibehålla
den nuvarande skatten på glass.
Härigenom kom frågan i ett annat läge,
framför allt ur ekonomisk synpunkt. Jag
har svårt att inse, herr talman, att det
på dessa månader, sedan vi sist behandlade
frågan, har framkommit några nya
motiv för ett borttagande av skatten.

Herr Vigelsbo anförde en rad skäl
som enligt hans mening talade för att
skatten på gräddglass kan avskaffas.
Bland annat erinrade han om den situation
som den svenska smörproduktionen
befinner sig i, och då kan jag
följa med hans resonemang något så
när. Men när herr Vigelsbo kom in på
de nyss beslutade höjningarna av punktskatterna
och skatten på vissa pälsvaror,
då kan jag, herr talman, inte följa
med längre. Det är rätt märkligt att
riksdagens beslut för någon vecka sedan
att införa nya punktskatter och
höja redan befintliga skatter på vissa
varor kan anföras som motiv för att vi
nu skall ta bort en annan varuskatt.

Det beslut som fattades här för någon
tid sedan om en sänkning av skatten på
vissa pälsskinn hade till syfte att förhindra
en höjning av den skatten. Det
var inte fråga om en sänkning av den
procentuella beskattningen — man var
överens med branschorganisationerna
om att man borde försöka bibehålla den
— utan sänkningen betydde bara att
man skulle komma ned till den procentsats
som man hade varit överens
om. Eftersom skatten utgår per styck

har prisläget medfört att beskattningen
blivit högre än man egentligen avsåg.

Enligt utskottets sätt att se talar alla
skäl nu mot ett bifall till den föreliggande
framställningen. Framför allt
gäller de statsfinansiella skälen. Ett bifall
till motionen skulle betyda ett skattebortfall
på upp till 14 miljoner kronor
i det högsta läget. Även om det bara
blir ett tiotal miljoner kronor, är det
dock en avsevärd summa. Jag vill erinra
herr Vigelsbo om att åtminstone
den här kammaren förra veckan på sitt
sätt bidrog till att göra det ekonomiska
underlaget ännu sämre genom att åstadkomma
ett skattebortfall på 2l/ miljoner
kronor, då det gällde skogsvårdsavgiften.
Jag tycker att detta tydligt
talar emot att vi veckan därpå skulle
bifalla en motion som innebär ett skattebortfall
på ytterligare 10 miljoner
kronor.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Under förutsättning att
herr Kärrlander garanterar att riksdagen
nästa vecka befäster beslutet i andra
kammaren om skogsvårdsavgiften
har jag ytterligare skäl att avstå från
något yrkande i nu förevarande fråga.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att

tills vidare tullfritt få införa vissa
flyktingarbeten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckt
motion angående tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tills vidare tullfritt
få införa vissa flyktingarbeten.

I en inom riksdagen väckt, till be -

Onsdagen den 26 februari 1958 Nr 7

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flykting -

arbeten

villningsutskottet hänvisad motion,
II: 327, av herrar Hcillén och Rubbestad
hade hemställts, »att riksdagen måtte
meddela organisationen Inomeuropeisk
Mission tillstånd att tills vidare till riket
tullfritt få införa sådana flyktingarbeten,
som tillverkats vid I. M:s i
utlandet belägna hjälpstationer».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 327 av herrar Hallén och Rubbestad
angående tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tills vidare tullfritt få införa
vissa flyktingarbeten icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
betyga min tacksamhet för den välvilliga
syn på organisationen IM:s arbete
bland flyktingar som utskottet visar.
Jag kan tillägga, att jag finner det fullt
befogat, ty här har vi att göra med en
vad man kan kalla unik folkrörelse.
Det är ingen riksorganisation i vanlig
bemärkelse, utan den är ganska löst
sammanfogad. Den har inte vanliga
medlemmar, utan s. k. intressenter, och
deras antal uppgår till 34 000 å 35 000
i landet, men den verksamhet de utövar
är häpnadsväckande omfattande.

Det visar sig nämligen att den under
de senaste tio åren in natura har samlat
in läkemedel och i viss mån livsmedel,
skodon och kläder samt i kontanter
för icke mindre än 83 miljoner kronor.
Det är uppseendeväckande att en
organisation, som på sätt och vis är så
föga känd och inte åtnjuter något auktoritativt
stöd från samhället, kunnat
prestera detta. Den har inte bara utövat
hjälp till nödlidande flyktingar
utan även upprättat ett tiotal svenska
hjälpcentraler, till att börja med i
Polen och sedan — när de av vissa
skäl måste avvecklas — i Tyskland och
Österrike samt även Frankrike. Det är

alltså en omfattande verksamhet, och
utskottet erkänner självt att organisationen
har stått i kontakt såsom hjälpfaktor
med icke mindre än 285 000 flyktingar.
Det är alltså en synnerligen stor
och betydelsefull och framför allt effektivt
arbetande sammanslutning, och
det ger också utskottet sitt erkännande
av.

Trots alla välvilliga ord slutar emellertid
utskottet med att yrka avslag,
och det gör utskottet i fruktan för att
ett bifall skulle kunna framkalla prejudicerande
verkningar, som utskottet
inte är tilltalat av. Jag vågar påstå,
herr talman, att detta är att se spöken
på ljusa dagen. Kravet på tullfrihet för
den här verksamheten är av betydligt
mindre omfattning än vi föreställer oss.

De organisationer som kan jämföras
med I. M. är Röda korset, Rädda barnen
och möjligen Kvinnoförbundet för fred
och frihet, men såvitt jag vet är det
endast Rädda barnen som har aktualitet
i detta avseende. Rädda barnen har
nämligen av riksdagen med intervaller
på två år fått tillstånd att tullfritt importera
vissa varor för sin verksamhet
— det gäller läkemedel, livsmedel, skor,
kläder o. s. v. — men enligt vad jag
själv har inhämtat från generaltullstyrelsen
är verksamheten av relativt ringa
omfattning. Någon annan jämförlig organisation
som skulle kunna göra anspråk
på denna förmån finns faktiskt
inte, så jag anser det vara obefogat afl
skrämma med sådana synpunkter.

För att kammaren skall inse, hur litet
dessa tullinkomster betyder för statskassan,
vill jag säga att det gäller en så
löjligt liten summa som 4 200 kronor.
Det som importeras hit är av kvinnliga
flyktingar utförda handarbeten — lysdukar,
servetter och annat — där t. o. in.
materialet är svenskt och först har skickats
till utlandet. Det är dessa utländska,
i regel relativt åldriga kvinnors arbetskraft
som tullbelägges med 14 procent,
och det inbringar till statsverket den

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

svindlande summan av 4 200 kronor.
Varorna är inte avsedda att försäljas till
förmån för den allmänna flyktingverksamheten,
utan pengarna återgår till de
flyktingar i flyktinglägren som har tillverkat
varorna. För att kunna sälja
handarbetena så att de ger pengar måste
man betala tullavgifterna, men man
ber nu att få slippa dem för att kunna
hjälpa fler arbetande kvinnor i flyktinglägren
i utlandet. Jag tycker att
tullfrihet bör beviljas, när det är fråga
om en sådan barmhärtighetsgärning.

Jag tror att det här i kammaren sedermera
kommer att lämnas vittnesbörd
av dem som har besökt de helveten
— jag kan inte bättre säga —•
som många av dessa flyktingläger utgör.
Det mest tragiska är inte den
överhängande nöden, som ju bekämpas
av dessa svenska hjälpcentraler,
utan det är isoleringen, hopplösheten
och torftigheten hos människor som
nästan dukar under av apati, förtvivlan
och misströstan. Om de får en
slant som en fickpeng att röra sig med,
lättar det upp tillvaron, och det är
denna organisations syfte. Den är inte
bara en humanitär hjälporganisation,
som skaffar fram mat och kläder och
eventuellt husrum, utan den är såsom
den kallar sig en organisation för individuell
människohjälp. Den står i
särklass bland de humanitära organisationer
i Europa och Amerika som
verkar bland flyktingarna, och jag
tycker den är värd ett bättre öde än
att få se en sådan här ytterst blygsam
begäran avfärdas. Denna tullfråga har
ganska små proportioner, men man bör
inte anlägga kvantitativa synpunkter
på den utan mänskliga och humanitära.

Jag vill sluta med att säga, att första
kammaren visserligen har avslagit denna
framställning, så att den inte kan
resultera i något positivt beslut, såvida
vi inte kan framkalla en gemensam
votering, men jag vet att det här
i kammaren finns ett starkt intresse

för saken. Det framgick senast för
några veckor sedan, då icke mindre än
70 ledamöter av denna kammare biträdde
en framställning till norska
stortingets Nobelkommitté om att
fredspriset måtte tilldelas I. M.

Om nu riksdagens båda kamrar utan
vidare avvisar denna framställning, så
är det fara värt att detta på norsk sida
kan uppfattas som om riksdagen dömer
ut hela denna verksamhet och att
möjligheterna att tilldela Inomeuropeisk
Mission årets fredspris därigenom
försvåras. Jag vet att det är starka
krafter i rörelse för att intressera vederbörande
i stortinget för den saken
och att hela frågan ligger bra till. Om
nu också andra kammaren skulle säga
nej till framställningen, befarar jag att
detta kan missuppfattas och att det på
ett allvarligt sätt kan äventyra hela
frågan.

Herr talman! Med dessa ord tillåter
jag mig att yrka bifall till den väckta
motionen.

I detta anförande instämde herrar
Rubbeslad (ep) och Bengtsson i Göteborg
(h), fru Thunvall (s), herr Olofson
(fp), fröken Wetterström (h), fru
Lidman-Frostenson (h), herr Svenungsson
(h) och fru Ewerlöf (h).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag ber att få anknyta
till vad den föregående ärade talaren
sade, nämligen att 4 200 kronor inte är
någon stor summa för staten, men att
det för de människor som får nytta av
dessa pengar betyder mycket.

När bevillningsutskottet har avstyrkt
motion nr 327 i denna kammare, kan
jag inte föreställa mig annat än att avslagsyrkandet
är föranlett av obekantskap
med de förhållanden motionen
berör. Att hjälpverksamheten är värd
allt stöd är både utskottet och motionärerna
ense om, men när det gäller
att bevilja den begärda tullfriheten

Onsdagen den 26 februari 1958 Nr 7

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flykting
arbeten

för flyktingarnas arbetsprodukter, befarar
utskottet att detta kan få prejudicerande
verkan. Jag har försökt att
kontrollera om det finns någon jämförbar
organisation, som i detta fall
skulle kunna göra anspråk på samma
förmåner, men jag har inte kunnat
finna någon sådan. Om det gäller firmor,
som vill ha tullättnader, under
föregivande av att importen utgöres av
flyktingarbeten, så måste det vara en
lätt sak att skilja på affärsverksamhet
och hjälparbete. I hjälparbetet går
nämligen vinsten tillbaka till tillverkaren,
medan den i affärsverksamheten
i viss mån stannar hos förmedlaren
av varan.

Tillåt mig att med ett enda exempel
peka på en grupp av människor, som
i de fall det här är fråga om får del av
vinsten på sina tillverkade produkter.

I ett rum fyra trappor upp i ett hus i
Hannover satt en 70-årig kvinna. Hon
saknade anhöriga och var oförmögen
att gå, ty hennes fötter och ben hade
blivit skadade av frätande gas under
ett bombanfall. Hon hade invalidunderstöd,
som emellertid knappast räckte
till mer än hyran. En diakonissa såg
dagligen till henne och hjälpte henne
med maten och gav henne även ekonomisk
hjälp av medel som kom från
kyrkans hjälpverksamhet. Denna kvinna
var sålunda ganska hjälplös men
kunde dock använda sina händer. Hon
fick stickor och garn, så att hon kunde
sticka en del saker. Det är produkter,
tillkomna på liknande sätt, som vi i dag,
om vi följer utskottets förslag, skall
tullbelägga. Följden blir att de tillverkade
sakerna blir mycket svårsålda —
om det ens går att sälja dem i Sverige,
eftersom de blir för dyra.

Jag vet att bilden av denna kvinnas
situation är riktig, ty jag har själv besökt
henne. Och jag kan aldrig tro att
den svenska riksdagen skulle vilja
medverka till att tullbelägga denna
kvinnas produkter, vilkas försäljning

skulle betyda att hon får det tillskott till
sitt uppehälle, som hon behöver. Om
man bara kan bli övertygad om att inga
prejudicerande verkningar uppstår, så
tror jag att ingen i detta hus hyser
några betänkligheter mot att bifalla
motionen. Jag kan heller inte se att
några sådana farhågor, som föresvävat
utskottet vid dess ställningstagande,
föreligger. Jag tror att det skulle vara
av värde som opinionsyttring, om andra
kammaren i dag följde motionens yrkande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen II: 327.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s), herr Svensson i Kungälv
(s) och fru Svensson (s).

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Den bild, som den siste
talaren målade av den ensamma kvinnan
i vindskrubben, är ingen sällsynthet.
Det finns många, som lever under
liknande förhållanden i dagens Europa.
De bor i vindskrubbar eller i källare,
eller flertalet kanske lever i flyktingbaracker,
där det saknas alla bekvämligheter,
varje form av livsglädje eller
trevnad. År efter år alltsedan andra
världskriget har människor varit tvingade
att leva på det sättet, människor
som satt sin tro till demokratien och
friheten. Nu sitter de vanmäktiga, sysslolösa,
utan möjlighet att göra rätt
för sig, på grund av den likgiltighet vi
andra visar dem. Hoppet om en tillvaro
med arbete under normala förhållanden
blir för varje dag, åtminstone
för de gamla, allt mindre. Ingen
som har sett flyktinglägrens gamla, när
de sitter i dragiga rum, klädda i plagg,
som andra tidigare burit eller som är
märkta av flyktens strapatser, kan
glömma den synen. De gamla vet, att
de sannolikt är dömda att leva i lägren
tills döden kommer.

Bland dessa människor, herr talman,

SO Nr 7 Onsdagen den 26 februari 1958

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

har den svenska organisationen Inomeuropeisk
Mission utfört ett storartat
arbete, som jag vågar påstå saknar
motstycke. Organisationen har arbetat
utan stora åthävor och utan att söka
påverka människorna i religiöst hänseende
genom förmaningar eller övertalningar.
Man har i stället försökt att
återge flyktingarna känslan av människovärde
och att genom praktiska
arrangemang göra tillvaron dräglig för
dem. I detta syfte har man på senare
tid arrangerat en viss tillverkning av
handarbeten. Därmed vinnes att flyktingarna
får sysselsättning och att de
kan få möjligheter att hjälpa till en del
med sin försörjning. De får åtminstone
tillfälle att tjäna så mycket, att de har
fickpengar. Jag tror inte jag behöver
orda om vad detta betyder för de enskilda
sysslolösa.

Men som alltid gäller att vi andra
har svårt att sätta oss in i -flyktingarnas
belägenhet. Därför måste man, om
deras alster skall kunna säljas, se till
att det kan ske på samma villkor som
för andra varor, trots att tillverkningskostnaderna
måste bli förhållandevis
höga. Gamla, valkiga händer arbetar
inte snabbt efter att ha legat overksamma
eller kanske aldrig tidigare ha utfört
sådant arbete som det nu är fråga om.

Inomeuropeisk Mission har för att
finna avsättning i Sverige för flyktingarbeten
hoppats på och anhållit om
tullättnader, så att varorna skulle kunna
säljas till vanligt pris. Det rör sig
om ett för oss ringa belopp, både vad
gäller varor och tullavgifter, men om
belopp som är av väsentlig betydelse
för flyktingarna. Ett köp av dessa
varor kan innebära, att flyktingarna
slipper känna sig bortglömda. Däremot
kan det aldrig bli tal om någon stor
tillverkning på grund av både tillverkningssvårigheterna
och avsättningsproblemen.

Bevillningsutskottet har anfört principiella
skäl mot att bevilja tullättna -

der. Utskottet har sagt, att andra organisationer,
som arbetar för lika behjärtansvärda
ändamål, skall begära
samma förmåner. Risken förefaller att
vara minimal, som här redan har påpekats.
Det finns ytterligt få organisationer
med samma program. Jag tror,
herr talman, att bevillningsutskottet har
visat en onödig försiktighet, en försiktighet
som inte kan lända vårt land till
heder men väl skapa sorg bland många
flyktingar, som hoppas och tror på vår
vilja att hjälpa. Den generositet vi här
kan visa kan inte medföra några vådliga
konsekvenser, och därför ber jag,
herr talman, att få instämma med herr
Hallén i hans yrkande.

I detta anförande instämde fröken
Vinge (fp) samt herrar Helén (fp),
Berglund (fp), Keijer (fp), Johansson
i öckerö (fp), Carlsson i Huskvarna
(fp) och Ähman (fp).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
varit enigt, då det gällt att avstyrka den
motion som vi nu behandlar. Utskottet
har åberopat principiella skäl, och det
är möjligen riktigt, att man kan hysa
vissa farhågor beträffande en prejudicerande
verkan av den föreslagna tullfriheten.
Emellertid är jag av den övertygelsen,
att ett avslag på motionen sannolikt
skulle ha konsekvenser av annan
art, konsekvenser som är betydligt allvarligare.
Jag har under en del år på
avstånd kunnat följa den verksamhet,
som bedrivits av Inomeuropeisk Mission.
Jag erkänner gärna att jag står
främmande för den yttersta motiveringen
för denna verksamhet; den religiösa
utgångspunkten är mig främmande.
Men jag har inte kunnat låta bli
att imponeras av de strålande personliga
insatser som här burit frukt, och
jag har ett ogrumlat förtroende för
verksamheten. Den står, såvitt jag förstår,
på en sund ekonomisk basis och

Onsdagen den 26 februari 1958 Nr 7

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

framför allt på en sund mänsklig basis.
De mycket betydelsefulla resultat,
som har vunnits genom detta arbete,
skulle inte lia kunnat åstadkommas på
någon annan väg. Det är helt enkelt
fråga om en svensk internationell insats
av mycket imponerande mått. Arbetet
utförs av frivilliga krafter, och såvitt
jag vet har statsstöd inte ifrågasatts.
Det är då rimligt att staten i varje
fall inte försvårar verksamheten genom
tullar och avgifter. Ett bifall till den
begärda tullfriheten vore en enkel gärd
av uppskattning och skulle innebära ett
värdefullt moraliskt stöd. Det viktigaste
i detta sammanhang är, att vi inte ger
världen intryck av att de svenska statsmakterna
står likgiltiga inför det arbete
som här utförs. Ett avslag skulle, som
herr Hallén tidigare understrukit, kunna
åberopas i många sammanhang och
få allvarligare konsekvenser än den
prejudicerande verkan som man befarar
att en tullfrihet skulle få.

Med dessa korta motiveringar ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Efter dessa mycket
hjärteknipande och i ordets bästa mening
uppbyggliga anföranden är det litet
otacksamt att nödgas återföra denna
fråga till rimliga proportioner och till
verklighetens torra prosa. Om vi gör
det skall vi nog finna, att hur behjärtansvärd
denna sak är, så är metoden
att hjälpa genom tullbefrielse ganska
problematisk. Vi skall komma ihåg att
det rör sig om en försäljning som här i
.Sverige enligt herr Hallén uppgår till
4 200 kronor. Det har omvittnats att
främlingarna lever under förfärliga förhållanden.
De lever i baracker och
usla förläggningar. Så är det, Gudi klagat.
Men för att åstadkomma en förbätlring
för de hundratusentals flyktingar
som lever under dessa förhållanden
krävs det hundramiljontals kronor,

och den tullfrihet, som vi nu skulle införa,
skulle på sin höjd ge 300 å 400
kronor. År det rimligt att vi skall ställa
till med en sådan apparat som det här
är fråga om för att få fram detta bidrag?
Jag är alldeles övertygad om att
genomförandet av en sådan reform —
riksdagstrycket, Kungl. Maj:ts kungörelse
till tullverket, meddelande till alla
tullstationer o. s. v. — kommer att kosta
lika mycket som denna tullfrihet skulle

ge Nu

finns det understödda speciella
organisationer för detta ändamål, Rädda
barnen och Röda korset, som ger en
allsidig hjälp utan hänsyn till personlig
konfession o. s. v. Vore det inte rimligare
att vi gav 400 kronor mer till dessa
organisationer än att ställa till med
denna apparat, som kommer att mala
tomt?

Herr Hallén har försökt göra gällande,
att stortingets överväganden om att
ge Inomeuropeisk Mission Nobels fredspris
på något sätt skulle ha samband
med huruvida vi beviljar denna tullfrihet
eller inte. När man kommer med
sådana fruktansvärda överdrifter, tycker
jag att man pressar argumenteringen
i överkant. Det är väl ändå andra
och mer betydelsefulla överväganden
som i detta sammanhang måste komma
i fråga.

Jag kommer så över till de rent praktiska
synpunkterna. Dessa till Sverige
importerade varor säljs i Inomeuropeisk
Missions sekretariat i Lund. De
köpes av besökande, som tycker att det
är trevliga saker. Nu görs det gällande
att de inte skulle köpa dessa handarbeten
eller vad det kan vara, om de inte
kan importeras tullfritt och säljas till
konkurrenskraftiga priser. Jag tvivlar
inte på att de som besöker Inomeuropeisk
Missions sekretariat i Lund är
prismedvetna, men jag tar mig friheten
att betvivla att de skulle vara så till
den grad prismedvetna, att de avstode
från att köpa flyktingarbeten, om dessa

(i .1 nilra kammarens protokoll 1958. Nr 7

82 Nr 7 Onsdagen den 26 februari 1958

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

skulle vara litet dyrare på grund av att
de tullbelagts.

Dessa varor försäljes vidare på basarer
och hos välgörenhetsinrättningar.
Min erfarenhet av sådana tillställningar
är att man där helt enkelt inte är så
förfärligt nogräknad att man jämför vad
motsvarande saker skulle ha kostat i en
hemslöjdsaffär. Några dylika prisöverväganden
kommer inte alls i fråga. Jag
tror sålunda att en sådan här tullfrihet
inte kommer att ge Inomeuropeisk Mission
ett enda öre mera i netto vid försäljningen
av dess produkter.

Dessutom kan man inte bortse ifrån
att ett medgivande av tullfrihet i detta
fall skulle innebära att man öppnade en
glugg. Herr Hallén påstod att det inte
finns några jämförbara organisationer
soin kunde göra anspråk på att få begagna
sig av detta precedensfall. Herr
Hallén, som suttit i riksdagen dubbelt
så länge som jag, måste väl ändå veta
att uppfinningsförmågan är obegränsad
då det gäller att finna precedensfall.
Därför är det naturligtvis mycket
allvarligt, om man på detta sätt börjar
att av känsloskäl uppluckra tulltaxans
tillämpning på olika områden.

Jag kan heller inte underlåta att erinra
om att hemslöjdsföreningarna skulle
kunna känna sig missbelåtna med en
sådan anordning som här föreslagits,
men jag vill inte tillmäta den omständigheten
någon större betydelse, ty jag
tror inte att ett genomförande av förslaget
skulle innebära någon katastrof
för dem.

Över huvud taget vill jag göra gällande
att vi bör behandla denna fråga realistiskt
och se saken sådan den är. Den
föreslagna hjälp, som vi här skulle kunna
ge, är rent materiellt av ringa, för
att icke säga intet värde. Ingen förnekar
att ändamålet är behjärtansvärt,
men det måste självfallet vid all hjälpverksamhet
tillses, att man inte tillgriper
medel och åtgärder, som inte har
någon effekt eller något värde för dem

man söker hjälpa. En sådan hjälpverksamhet
leder ofelbart till att den rörelse
hjälpen avser blir misskrediterad, och
man bör därför akta sig för att slå in på
sådana vägar. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Den ärade representanten
för bevillningsutskottet slutade med
ett slags ömhjärtad vädjan att vi inte
skulle vidtaga några åtgärder som kunde
misskreditera den organisation vi
ville hjälpa. En liten klapp på axeln är
ju alltid något att leva på, men jag undrar
om herr Sundström inte gör sig till
tolk för obefogade farhågor. Först och
främst trodde han, om jag fattade rätt,
att det endast gällde den löjligt ringa
summan av 4 200 kronor. Den siffran anförde
jag som ett mått på vad statsverket
förlorar via tullstyrelsen, och den
avsåg alltså något helt annat än herr
Sundström trodde.

Herr Sundström mobiliserade alla
tänkbara skäl för ett avslag. Bland annat
framhöll han att en dyrbar apparat
skulle få sättas i gång. Han nämnde
riksdagstrycket, och även debatterna
kostar ju pengar — vi borde givetvis
ha tigit. Vidare skulle meddelanden
utsändas till tullstationerna. Med anledning
av den anmärkningen skulle jag
vilja säga, att Kungl. Maj:t kanske handlar
så praktiskt, att inte enbart denna
lilla notis sändes ut i ett meddelande.
Det finns säkert mycket annat som kan
åka med på samma gång så att det blir
litet billigare.

Vidare gjorde herr Sundström gällande
att det finns liknande organisationer.
Jag har tidigare talat om vilka det
är. Vi har Röda korset och Rädda barnen
och Kvinnoförbundet för fred och
frihet. Ingen av dessa organisationer
använder denna detalj i sitt stora och
berömvärda humanitära arbete. Det är
sålunda inte möjligt att mobilisera upp

Onsdagen den 20 februari 1958 Nr 7

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

någon organisation som driver en liknande
verksamhet och kan falla tillbaka
på detta prejudikat. Något likartat
förekommer i den verksamhet som Rädda
barnen utövar. Denna organisation
har genom särskilda riksdagsbeslut varje
år fått tullfritt importera vissa varor
— för övrigt ganska litet — för sin
verksamhet. Det är allt, och jag kan
inte föreställa mig att detta skulle behöva
vålla någon skräck hos bevillningsutskottets
talesman. Vidare sade
han att jag gjort mig skyldig till fruktansvärda
överdrifter genom att anföra
den inverkan på den norska opinionen
som detta kan ha. Den inverkan bör vi
inte underskatta i den svenska riksdagen,
ty det är ju alldeles klart att om
båda kamrarna, kanske utan votering,
skulle avfärda detta förslag, innebär det
ju ingen rekommendation för verksamheten
utan är snarare ägnat att bibringa
norrmännen — de som har avgörandet
i denna fråga — en alldeles felaktig
uppfattning. När herr Sundström menar
att jag hemfallit åt fruktansvärda
överdrifter har han därför fullständigt
fel.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte
herr Sundström i viss mån har missförstått
oss som talat för denna motion.
Det är alldeles riktigt att det rör
sig om en liten summa, en mycket begränsad
hjälp till en liten kategori av
alla flyktingar. Avsikten har aldrig varit
någon annan. För denna kategori
kommer emellertid denna hjälp att betyda
oerhört mycket.

Jag skulle vilja dra en jämförelse, utgående
från herr Sundströms ord. Vi
har sällan hjälpt stora flyktingskaror.
Vi hjälper i denna dag flyktingarna genom
att plocka ut enstaka individer,

kanske hundra, ibland tusen. Inte vill
någon att vi inte skall hjälpa dessa
människor bara därför att det i världen
i dag finns 17 miljoner flyktingar,
varav i Europa 6 miljoner. Det är viktigt
att vi försöker göra den lilla insats
vi kan göra, och det finns här en
möjlighet. Att Sverige har gjort insatser
efter sin förmåga, har skaffat oss
ett anseende som jag tror vi skall vara
rädda om. Man bör inte säga att om
Rädda barnen och Röda korset får
denna hjälp, så skall därför icke Inomeuropeisk
Mission ha den. Den organisationen
bör i stället jämställas med
dessa båda. Jag undrar alltså om ändå
inte herr Sundström är litet för hård
i sin kritik och för mycket underskattar
vad denna lilla hjälp kan betyda
för olyckliga människor, som faktiskt
tror att vi vill och kan bistå dem.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag betvivlar, herr Hallén,
att det kan röra sig om 4 200 kronor.
I motionen står, att hela omsättningen
för tre länder — Österrike, Västtyskland
och Sverige — skulle vara omkring
30 000 kronor, och om de andra
länderna inte har högre tullsatser än
vi, så måste den sammanlagda tullavgiften
uppgå till kanske 10 procent,
alltså 3 000 kronor. Hur skulle då allt
detta kunna falla på Sverige? Skulle så
ske, är ju uppgiften i motionen alldeles
felaktig.

Herr Hallén vidhåller, att stortinget
kan ta intryck av denna debatt. Ja, det
kan ju sägas, men skall Inomeuropeisk
Missions möjligheter att få årets fredspris
hänga på om den svenska riksdagen
i en praktisk tullfråga handlar på
ett praktiskt sätt eller inte, är ju förutsättningarna
för att organisationen
skall få priset tämligen minimala.

Vad fru Segcrstedt-Wibergs inlägg
beträffar vill jag bara värja mig mot
beskyllningen, att jag skulle ha fram -

84 Nr 7 Onsdagen den 26 februari 1958

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tills vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten -

fört någon kritik mot Inomeuropeisk
Missions verksamhet. Jag uppskattar
lika helhjärtat som fru Segerstedt-Wiberg
varje försök att rädda både enskilda
människor och grupper av människor
i nöd, och jag har absolut inte
kommit med någon kritik i detta sammanhang.
Vad jag har sagt och vad jag
vidhåller är, att de olägenheter som
måste vara förknippade med en hjälp-,
form enligt motionens syfte är så stora
och medför så betydande risker för
kontinuiteten i beskattningen, att de
inte uppvägs av de mycket ovissa fördelar
för verksamheten som eventuellt
skulle kunna vinnas. Det är därför jag
avrått kammaren från att rösta för motionen
och i stället rekommenderat ett
bifall till utskottets hemställan.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Herr Sundströms första
anförande styrkte mig i den uppfattning
som jag förut gav till känna, att
bevillningsutskottet haft bra liten kännedom
om dessa ting, när de tagit ställning.
Försäljningssumman är ju inte
alls 4 200 kronor, utan den uppgick till
33 000 kronor under 1957, och det var
tullavgifterna som belöpte sig till 4 200
kronor.

Herr Sundström säger att han återför
debatten till verklighetens plan. Men,
herr Sundström, vad fru Segerstedt-Wiberg
och jag här pekat på är lika stora
verkligheter som tullsatser och pengar.

Det har också sagts här att uppfinningsförmågan
är stor hos organisationer
och andra när det gäller att finna
utvägar som leder till lättnader. Ja, dét
är möjligt, men jag är övertygad om att
riksdagens granskningsförmåga även
är ganska stor, och hos riksdagen ligger
ju beslutanderätten i sista hand.

•lag tror inte att det finns några risker
härvidlag, och jag vidhåller mitt
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hallén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hallén
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 93
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 22, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 5 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1958 skall utgå, jämte i ämnet väckta
motioner.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes,

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

§ 14

Justering av arvodena till fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret m. fl.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 5, angående arvodena till fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
in. fl.

Utskottet hade i detta memorial föreslagit
vissa justeringar av arvodena till
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
in. fl. och hemställt, att riksdagen
med tillämpning från och med
den 1 januari 1958 måtte

a) godkänna vid memorialet fogat
förslag till ändrad lydelse av § 16 mom.
5 och 6 samt § 17 mom. 2 bankoreglementet; b)

godkänna likaledes bilagt förslag
till ändrad lydelse av §§ 20, 22 och 23
reglementet för riksgäldskontoret;

c) bemyndiga delegerade för riksdagens
verk att vidtaga de ändringar i
35 § 1 mom. avlöningsreglementet för
riksdagens verk som i memorialet angivits.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Bankoutskottet föreslår
att arvodena till fullmäktige, deputerade
och ordförande i riksbanken och
riksgäldskontoret, vilka arvoden höjdes
för något år sedan för de flesta, skall
ytterligare höjas med resp. 20, 23,5, 25
och 33 procent.

Jag medger gärna, att det rör sig om
mycket små summor, jämfört med dem
vi diskuterade på morgonen, anslagen
till första huvudtiteln, och jämfört med
de arvoden, som utbetalas till ledamöter
av privata bolagsstyrelser. Men det
är ändå fråga om en större summa än
den, om vilken andra kammaren nyss
diskuterade i över en timme. Jag vet
också att det är fråga om högt förtjänta
trotjänare i riksdagen.

Å andra sidan har just dessa inte
bara bistått riksbankschefen — det gäller
riksbanksfullmäktige — då det va -

rit fråga om förhöjning av räntorna
och därmed hyrorna, utan de har aldrig
försummat något tillfälle att för
kammaren predika återhållsamhet och
sparsamhet och lagt oss på hjärtat hur
betryckt vårt ekonomiska läge är. Dessa
varningar bör vi betänka just nu. Här
är det nämligen inte fråga om några
grundlöner, utan det gäller tillskottsarvoden
utöver övriga inkomster, bl. a.
riksdagsarvodet, vilket som vi vet är
föremål för en saklig omprövning, som
borde ha avvaktats, innan detta förslag
hade ställts.

Vi bär ständiga vittnesbörd från högerns
och folkpartiets sida om deras
sparsamhetsiver vad beträffar anslag
till sociala ändamål, som kan vara till
glädje och nytta för barnfamiljer, änkor
och faderlösa och andra behövande.

Här gäller det inte någon sådan kategori,
och för att intet tillfälle till
sparsamhet skall gå obeaktat förbi, för
att ingen av riksdagens speciella sparsamlietsvänner
skall behöva försumma
något tillfälle att manifestera sin sparsamhetsiver,
yrkar jag, herr talman, avslag
på bankoutskottets förslag.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Det är klart att det går
att argumentera och göra jämförelser
och komma till sådana resultat som
herr Johansson här gjort. Mot bakgrunden
av den förbättring av arvodena
som föreslagits på andra områden, även
för riksdagens ledamöter, har emellertid
vi i bankoutskottet, när vi prövat
denna fråga, funnit, att det förelegat
skäl för att framlägga det förslag som
här föreligger.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste uttala min
förvåning över att herr Rubbestad inte
här bär ur sparsamhetssynpunkt reagerat
mot det föreliggande förslaget.
•lag satt och väntade på att han skulle

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Justering av arvodena till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret m. fl.

komma upp och säga, att riksbanksfullmäktige
under det år som passerat inte
liar skött sitt värv, så att de behövde
uppmuntras genom arvodeshöjning. Jag
har ett bestämt intryck av att åtminstone
en hel del av oss här i kammaren
delar den uppfattningen, och jag tror
inte det finns någon anledning för riksdagen
att höja dessa arvoden. Mig veterligt
har också den förhöjning av arvodena
som riksdagsmännen har fått
också kommit större delen av dem som
sitter i dessa institutioner till del. Därför
skall jag också be att få yrka avslag
på förslaget.

Om man skall döma av arbetsuppgifterna
och vad vederbörande har presterat
under det gångna året, är de inte
värda mer än de arvoden som de hittills
har fått. Jag hoppas att herr Rubbestad
skall understryka att det är på
det sättet. Jag förstår att han kommer
att göra det.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag vill gärna understryka
herr Lundbergs synpunkter och
betona, att jag inte har den ringaste
önskan att få dessa arvoden höjda. Jag
tycker de är bra som de är. Det är inte
lu tal om den saken.

Emellertid vill jag bara säga till herr
Lundberg, att han borde ha beaktat
sparsamhetssynpunkten vid fjolårets
riksdag, då vi hade att fatta beslut om
arvoden till många tusen befattningshavare,
som hade särskilda sysslor vid
sidan av den egentliga tjänsten. Då gick
man in för en höjning av dessa arvoden
med 20 å 25 procent. Men när det gällde
denna stora mängd befattningshavare
teg herr Lundberg. Men jag förstår
att han reagerar när det gäller ett
litet fåtal. Det är ändå tacknämligt att
han har sin uppmärksamhet riktad på
olika möjligheter till sparsamhet. Men
det vore bättre om han gjorde det beträffande
de stora summorna, som betyder
så mycket. Denna höjning gör
ändå inte så särdeles mycket i pen -

ningar räknat. Men jag vill gärna vara
med om att inte öka dessa arvoden, om
herr Lundberg känner tillfredsställelse
över det.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Rubbestad inte begär förhöjning
av dessa arvoden, utan jag skulle
tro att han anser, att de arvoden som
utgår räcker bra till. Detta gäller ändå
dem som skall handskas med pengar
och pengars värde på ett speciellt förståndigt
sätt, och de som har satts till
att sköta detta viktiga värv bör väl inte
nu, bara därför att andra grupper eventuellt
fått en förhöjning, inlemmas i
dessa grupper. Jag förstår mer än väl
att herr Rubbestad kommer att rösta
för avslag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När räntan senast höjdes
berättade, vill jag minnas, någon
av fullmäktige att han hade lyssnat på
riksbankschefens argumentering. Jag
tror inte att han hade riktigt klart för
sig att han varit med om att höja räntan.
Detta har fått mig att tro att arbetet
ändå är ganska hyggligt betalt i förhållande
till dess art och omfattning.
Men om riksbanksfullmäktige inom
kort sänker räntan, skall vi gärna för
vår del ta saken under omprövning.
Herr Rubbestad har ju i viss mån meriterat
sig genom att vara reservant, men
å andra sidan kanske det för herr Rubbestad,
som hör till sparsamhetsivrarna,
skulle vara klädsamt att ge ett gott
föredöme.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
herrar Johansson i Stockholm och
Lundberg, som nyss yttrade sig, bör se
efter vem det är som svarar för den
framställning som ligger på kammarens
bord. Inte är det bankofullmäktige och
inte är det riksgäldsfullmäktige. Det är
bankoutskotlet ni får vända er mot, ty

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

det är bankoutskottet som kommit med
påhittet.

Sedan vill jag säga herrar Johansson
i Stockholm och Lundberg, som ju gärna
— åtminstone har det sagts det till
mig -— vill ha en ändring av räntans
storlek, att i det hänseendet har jag
gått herrarna till mötes. Jag har yrkat
på sänkt ränta, och det skulle ni åtminstone
uttala er tacksamhet för.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Är det så att bankoutskottet
är syndaren och de det vederbör
inte haft någonting med saken att
göra, finns det väl anledning för riksdagen
att säga åt bankoutskottet, att
man inte skall lägga sig i sådana här
saker utan att fråga herr Rubbestad
först. Det tycker jag verkligen man bort
göra i detta sammanhang, ty jag uppskattar
givetvis herr Rubbestad.

Jag har tagit upp denna sak därför
att jag tycker att dessa institutioner bör
gå före med gott exempel. Jag tycker
också att vederbörande är väl betalda,
så att de kan äta sig mätta om det skulle
behövas.

Överläggningen var härmed slutad.
Sedan herr talmannen framställt propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå,
biföll kammaren densamma.

§ 15

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen
den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar,
m. m., och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angåen -

Ändring i djurskyddslagen

de ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Ändring i djurskyddslagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 maj
1944 (nr 219) om djurskydd, dels ock
i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har i anslutning till
den proposition vi här har att behandla
väckt en motion, som gäller vissa ändringar
i lagen om djurskydd, och jag
ber att få säga några ord om den.

I stort sett är jag mycket glad över
det steg emot en förbättring på detta
område beträffande tillsynen, som propositionen
otvivelaktigt innebär. Departementschefens
förslag ansluter sig
ju i huvudsak till djurskyddsutredningens
betänkande med en del smärre justeringar.
I ett avseende har emellertid
både departementschefen och utskottet
ansett, att det inte finns skäl att följa
utredningen, och det är just på den
punkten som jag har motionerat. Det
gäller förslaget att länsstyrelse skulle
ges möjlighet att förordna s. k. djurskyddsassistenter.
Det står visserligen
inte utskrivet i utskottets utlåtande,
men jag har anledning förmoda, att ett
av de skäl, som talat emot förslaget, kan
ha varit, att detta skulle medföra nyinrättande
av tjänster och därmed följande
ökade statliga utgifter. Restriktiviteten
därvidlag förstår jag till fullo, och
den respekterar jag också. Min tro är
emellertid den — och jag vågar nog
säga, att jag har välgrundade motiv därför
— att om man hade givit liinsstyrel -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Ändringar av flottningslagstiftningen

serna denna befogenhet att tillsätta
djurskyddsassistenter, skulle problemet
ha kunnat lösas genom fullt frivilliga
insatser från djurskyddsföreningarnas
sida.

Det frivilliga djurskyddet har visat
sig vara av utomordentlig betydelse i
vårt samhälle, och det har sannerligen
varit buret av en idealitet, som inte är
att ta miste på. När man ifrån djurskyddshåll
framfört tanken på dessa
djurskyddsassistenter har detta varit
helt och hållet dikterat av viljan att
göra en insats utan tanke på ersättning.
Djurvännerna önskar helt enkelt ingenting
annat än att få spontant hjälpa till
i djurskyddsarbetet. Det har alltså, herr
talman, varken från min eller från
djurskyddets sida varit tal om att skapa
en ny och svällande organisation. Som
stöd för min framställning har jag förutom
utredningen också att falla tillbaka
på att flertalet av remissinstanserna har
förordat dessa befattningar för att få
till stånd största möjliga effektivitet.

Det är visserligen gott och väl, att
hälsovårdsnämnderna nu ålägges utse
minst en tillsyningsman för husdjurens
vård och behandling, men är då inte
den frågan befogad: Vem kan garantera
att det finns en för saken lämplig och
intresserad person, som utses till sådan
tillsyningsman? Det kan inte hjälpas
att det här gäller en känslig uppgift och
att vederbörande lätt nog genom sina
ingripanden kan komma i konflikt med
vänner och bekanta. Jag tror därför
bestämt, att tillsyningsmannen väl skulle
behöva det stöd som tillkomsten av
en djurskyddsassistent vid länsstyrelsen
skulle innebära. Samtidigt skulle
det säkerligen för länsveterinär och
tjänsteveterinärer vara till stor hjälp,
att det funnes en fullt neutral och för
uppgiften väl skickad person, till vilken
man i kinkiga situationer kunde vända
sig. Dessutom skulle förekomsten av
djurskyddsassistenter garantera att inspektionsverksamheten
blev än mera
effektiv.

Det finns så mycket lidande bland
djuren. Om allt det onda, som tillfogas
dem genom oförstånd, bristande kunskap
och känsla från människornas
sida, vittnar otaliga skildringar i pressen,
och det återstår ännu mycket att
göra på djurskyddets område. Jag tror,
herr talman, att man skulle ha nått ett
stycke längre i detta avseende genom
att tillmötesgå utredningen och motionären.
Vi söker ju på många olika sätt
skapa trygghet och en dräglig tillvaro
för oss själva. Det är också vår skyldighet
att, såsom utskottet säger, se till att
»de djur människan av olika anledningar
tagit i sin tjänst får en god
vård». Ett steg vidare har nu otvivelaktigt
tagits på den vägen, men varför
kunde man inte ha fortsatt ytterligare
ett steg?

Jag vet, herr talman, att det är fåfängt
att söka få till stånd en ändring
när det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
och därför skall jag inte heller
yrka bifall till min motion. Jag har
dock velat ge till känna min uppfattning
i denna sak.

Häri instämde herr Dickson (h).

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17

Ändringar av flottningslagstiftningen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar av flottningslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 203 i första
kammaren av herr Sundin m. fl. samt
nr 150 i andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till nästkommande års riksdag till

Onsdagen den 20 februari 1958

Nr 7

ändring av flottningslagstiftningen i
följande hänseenden:

dels att förvaltningen av de allmänna
flottlederna skall med samma inflytande
tillkomma vardera kategorien skogsägare
och sådana flottande som icke utövar
inflytande i egenskap av skogsägare,

dels ock att om särskild sammanslutning
(skogsägareförening) finns,
som nöjaktigt företräder enskilt skogsbruk
inom området, inflytandet för denna
grupp skogsägare bör tillkomma
sammanslutningen».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:203 och 11:150 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivna yrkanden
hade avgivits av herrar Ebbe Ohlsson.
Georg Carlsson, Roberl Johansson,
Ähman och Jansson i Benestad.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det kanske kan vara
på sin plats att jag först ber om ursäkt
för att jag återigen besvärar kammaren.
Det är dock helt naturligt att
den fråga, som här behandlas, intresserar
mig. Sedan vår nuvarande flottningslagstiflning
år 1920 antogs har
missnöje i ett hänseende rått bland de
enskilda skogsägarna. Dessa får vara
med och betala sin anpart av flottningskostnaderna
i fråga om både de investeringar,
som har gjorts och som göres,
och den årliga driften. Trots att de får
betala flottningskostnaden för sitt virke
har de dock ingen beslutanderätt i
floltningsföreningarna. Den tillkommer
de flottande, d. v. s. de som har inregistrerade
flottledsmärken, alltså i realiteten
de virkesköpande bolagen. Dessa
får ensamma besluta, medan skogsägarna
är ställda åt sidan.

På ett närliggande område — i fråga
om virkesmätningen — har det ju lagstiftningsvägen
ordnats så, att beslutanderätten
till lika stor del tillfaller dels
7 Andra kammarens protokoll 1958. Nr 7

Ändringar av flottningslagstiftningen

virkesköparna och dels säljarna. Det
vill synas som om det vore riktigt, att
samma bestämmelser infördes också
beträffande flottningen. Det är — skulle
jag vilja säga — inte blott en rättvis
sak att så sker, utan det skulle även
vara en åtgärd, som bleve till båtnad
för det svenska skogsbruket och därmed
till nytta för nationalhushållet som sådant.

Dessa synpunkter har tidigare varit
föremål för övervägande i riksdagen.
1925 års riksdag uttalade sig för att en
ändring av lagstiftningen i antydd riktning
skulle ske. 1935 års riksdag upprepade
detta uttalande, och så småningom
tillsattes 1946 års flottningsutredning,
som i sitt betänkande av år 1950
lade fram förslag till eu anordning,
som skulle ge de enskilda skogsägarna
medbestämmanderätt i flottningsföreningarna.
Förslaget har emellertid blivit
liggande. Det har ännu inte realiserats.

Utskottet hänvisar till att en icke
statlig utredning för närvarande sysslar
med skogsbrukets, trafikproblem
och framhåller att man bör avvakta
resultatet av denna utredning, vilket
väntas föreligga år 1959. Jag skulle tro,
att den åsyftade utredningen närmast
sysslar med andra skogsbrukets trafikproblem:
frågan om biltransporterna,
vägarna o. s. v. Men även om utredningen
i någon mån kommer att ta
upp flottningsproblemet, synes det mig
att när det ända sedan år 1925 finns
ett riksdagsbeslut med begäran om ändring
av lagstiftningen och även föreligger
ett utredningsbetänkande med
lagförslag, då talar starka skäl för att
riksdagen i enlighet med här förevarande
motion begär ett förslag från
Kungl. Maj ds sida.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 150 i denna kammare.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! .lag skall fatta mig kort.

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Interpellation ang. lärarutbildningen på det husliga området

Utskottet har ju inte kategoriskt avvisat
de tankegångar motionärerna
framfört. Man har bara, under hänvisning
till de förhållanden den föregående
talaren här rekapitulerat, framhållit
att det vore lämpligast att vila
på hanen. Motionens yrkande sammanfaller,
såsom utskottet också påpekat,
i stort sett med det yrkande, som framställdes
vid förra årets riksdag och som
då i enlighet med utskottets förslag
blev avslaget. Det torde inte sedan dess
ha inträffat någonting, som kan föranleda
en ändring av detta ståndpunktstagande.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 18

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter överenskommelse med första
kammarens talman får jag meddela, att
gemensam omröstning i den i bevillningsutskottets
memorial nr 22 avsedda
frågan kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden om onsdag,
den 5 instundande mars.

§ 19

Interpellation ang. lärarutbildningen på
det husliga området

Fru EWERLÖF (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! 1953 års lärarinneutbildningskommitté
avgav som bekant
under 1957 sitt betänkande angående
lärarutbildningen på det husliga området,
vari föreslås, att den av kommittén
förordade omorganisationen av
denna utbildning skall införas från och
med läsåret 1958/59. Proposition i frå -

gan kommer icke att föreläggas årets
riksdag. Med hänsyn till verksamhetens
planerande, särskilt då beträffande
de utbildningsanstalter, som enligt
kommitténs förslag skall nedläggas,
medför det stora svårigheter att inte
veta när den nya organisationen kan
väntas träda i kraft.

På grund härav anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
ställa följande fråga:

När beräknar herr statsrådet, att proposition
angående lärarutbildningen på
det husliga området skall kunna föreläggas
riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 69, med förslag till ändringar i
vägtrafikförordningen m. m., och

nr 70, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 410, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 55, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in.

Denna motion bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.16.

In fidem:

Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58

803660