Fredagen den 21 april (Riksdagens protokoll 1961:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

FÖRSTA KAMMAREN

19 <

21—26 april

Debatter m. m.

Fredagen den 21 april

Protokollsjustering ..........................................

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet----

Om inrättande av en professur i sinologi, m. m...............

Karolinska institutets bibliotek ............................ • •

Grundforskning rörande skons inverkan på fotens utveckling

och funktion ........................ • • • ............. • • •

Om inrättande av en professur i fläktanläggnings- och luftbe handlingsteknik

vid Chalmers tekniska högskola............

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen ..............................

Bidrag till skattetyngda kommuner ............................

Domänverkets markpolitik, m. ............................

Åtgärder i syfte att skydda barn och ungdom mot osunda, förråande
och moralupplösande skrifter ..........................

Den internordiska bilfärjetrafiken .................... •

Interpellation av herr Mattsson, Torsten, ang. statens järnvägars
planerade anläggningar inom det s. k. Gullbergsvassområdet i

Göteborg ......................... .........._.............

Återtagande av interpellation ang. det politiska läget i Kongo, m. m.

Sid.

4
6
8

Onsdagen den 26 april

En samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer,
m. ............................................

Förvärvsavdrag för gift kvinna vid beskattningen, m. m.........

Prioritering av vissa kreditbehov ............................

Visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land ..............

Om åtgärder till förekommande av skadeverkningar genom Ätrans

översvämningar ............................;.......

Interpellation av herr Jonasson ang. principerna för handläggning
av ärenden rörande skolbyggnader för enhetsskolan, m. m.....

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 21 april

Statsutskottets utlåtande nr 57, ang. anslag under åttonde huvudtiteln
till högre utbildning och forskning.................... 4

— nr 58, ang. anslag till Bidrag till sjukkassor m. m............. 16

— nr 59, ang. anslag till Akademiska sjukhuset i Uppsala........ 16

— nr 60, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens mentalsjukhus
m. ............................................ j®

— nr 61, om anslag till S:t Lukasstiftelsen 16

— nr 62, ang. anslag till Bidrag till skattetyngda kommuner m. m. 23

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 15

Första lagutskottets utlåtande nr 27, om en allmän översyn av bokföringslagen
............................................ 27

— nr 28, om viss utredning rörande aktiebolagslagens bestämmelser
................................ 27

'' nr 29, an8- godkännande av europeisk konvention om inbördes
rättshjälp i brottmål ................................... 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, om utfyllnad av vissa underhållsbidrag
............................ 27

nr 34, om samordning av uppbördsterminerna och tiden för utbetalning
av folkpension ................................. 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. domänverkets markpolitik,
m. m........................................ o i

nr 19, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m........................................... 42

memorial nr 20, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom...... 42

— utlåtande nr 24, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II till

riksstaten: jordbruksärenden .............................. 42

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, om åtgärder i syfte
att skydda barn och ungdom mot osunda, förråande och moralupplösande
skrifter .................................. 43

— nr 19, ang. den internordiska bilfärjetrafiken m. m........... 48

— nr 20, om åtgärder för att förhindra skador å sjöfågel genom

oljeutsläpp ...................................... 54

Onsdagen den 26 april

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem ........ 57

Statsutskottets utlåtande nr 63, ang. stat för försvarets fastighetsfond
.......................................... 58

— nr 64, ang. vissa markförvärv för försvaret .................. 58

nr 65, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m..... 58

— nr 66, ang. driften av svenska institutet för konserveringsforsk ning

m. m................................... 53

nr 67, ang. anslag till utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm
m. m................................... 58

nr 68, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet 58

— nr 69, ang. anslag till radiohus.............................. 58

— nr 74, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.................................. 53

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om en samlad översyn av
gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m. . . 59

— nr 41, ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid beskattningen

m. m..................................................... 69

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. prioritering av vissa kreditbehov
..................................... 3q

nr 22, om en fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov
vid förvärv av mark för upplåtelse med tomträtt ........ 84

— nr 23, ang. lån från riksbankens avbetalningslånefond till tjäns temän

vid riksdagens verk för förvärv av bostadsrätt i bostadsrättsförening
................................ 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. obligatorisk utrustning av
motorfordon med asymmetriskt halvljus .................... 85

— nr 40, om traktorsläpvagns utrustande med varningsskylt____ 85

nr 41, om tandvårdens inordnande i sjukkasseverksamheten .. 85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, om viss översyn av strandlagen 85
nr 21, ang. tillägg till lagen om allmänna vägar, m. m......... 85

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, om visst stöd åt den

estniska folkgruppen i vårt land .......................... 85

nr 22, om åtgärder till förekommande av skadeverkningar genom
Ätrans översvämningar ......................... 94

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Fredagen den 21 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Protokolls justering

Upplästes för justering kammarens
protokoll för den 14 innevarande månad.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Vid justeringen av förevarande
protokoll såvitt avser jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, p. 78

— Vägbyggnader å skogar i enskild ägo

— ber jag få anmäla följande.

Enligt jordbruksutskottets tryckta utlåtande
nr 1, p. 78, föreslår utskottet
under moment c), att riksdagen må »avslå
motionerna I: 88 och II: 104, såvitt
däri hemställts att riksdagen måtte begära
sådana tillämpningsföreskrifter för
användningen av anslaget till vägbyggnader
å skogar i enskild ägo, att tillgängliga
bidragsmedel ställes till förfogande
för skogsbilvägar av olika standardklasser
ävensom enkla skogsbilvägar och
traktorvägar».

Enligt det beslut utskottet efter votering
i denna del fattade skall emellertid
orden »skogsbilvägar av olika
standardklasser ävensom» utgå; detsamma
gäller utskottets motivering på
s. 60 i utlåtandet, andra stycket, näst
sista raden.

Med beaktande bl. a. av vad förutvarande
statsrådet John Ericsson i denna
kammare den 7 dennes uttalat om att
riksdagens tryck läses i Kungl. Maj:ts
kansli, tillåter jag mig, herr talman, förutsätta
att regeringen skall iakttaga att
utskottets hemställan, mot vilken reservation
i denna del ej anförts, rätteligen
skolat lyda, att riksdagen måtte »avslå
motionerna I: 88 och II: 104, såvitt däri
hemställts att riksdagen måtte begära sådana
tillämpningsföreskrifter för användningen
av anslaget till vägbyggnader
å skogar i enskild ägo, att tillgängliga
bidragsmedel ställes till förfogande

för enkla skogsbilvägar och traktorvägar».

Efter härmed slutad överläggning
godkändes det upplästa protokollet.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg
beviljades herr Elmgren för tiden
den 26—den 29 och herr Andersson,
Torsten, för tiden den 24—den 29 i
denna månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag vördsamt om befrielse
från riksdagsuppdraget under tiden
25—29 april för deltagande i Europarådets
session i Strasbourg samt vidare
under tiden 3—31 maj, då jag som
svensk representant kallats att deltaga i
det seminarium om opinionsbildning
kring samhällsfrågor, som Committee of
Correspondence anordnar för journalister
och radiomän i New York och Washington.

Stockholm den 20/4 1961

Lisa Mattson

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare beviljades herr JJndén ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
24—den 27 april för att åtfölja Hans
Majestät Konungen på utrikes resa.

Föredrogs ocli hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 101,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 145,
angående bestridande av kostnader för
svenska FN-styrkor, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
in. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till högre
utbildning och forskning jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Om inrättande av vissa professurer vid
Uppsala universitet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1961 anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1961/62, dels ock
till Uppsala universitet: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 27 010 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft åtskilliga motioner.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:116 och 11:159, i
vad de avsåge inrättande av en forskarassistenttjänst,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna I: 121 och II: 154, i
vad de avsåge inrättande av en professur
i barnpsykiatri, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna 1:219 och 11:299,
i vad de avsåge personlig professur för
docenten R. S. Lagercrantz, icke måtte
av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna 1:308 och 11:463,
i vad de avsåge personlig professur för
universitetslektorn S. U. Palme, icke
måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:322 och 11:298,
i vad de avsåge inrättande av ytterligare
en professur i meteorologi utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit, icke måtte av
riksdagen bifallas;

VI. att motionen II: 322, i vad den avsåge
professur i thoraxkirurgi med docenten
V. O. Björk såsom förste innehavare,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att riksdagen måtte, i anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:127 och 11:150
ävensom med avslag å motionerna I:
116 och 11:159, 1:121 och 11:154,
1:219 och 11:299, 1:308 och 11:463,
1:312 och 11:385, 1:322 och 11:298,
11:144 samt 11:322 sistnämnda fjorton
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad utskottet i punkten anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 27 010 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:116 och 11:159 samt
I: 312 och II: 385, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i
punkten anfört angående automatiskt
verkande regler för tilldelning av lärarkrafter
m. m. åt de teologiska och juridiska
fakulteterna.

Fredagen den 21 april 19G1

Nr 15

Om inrättande av vissa professurer vid Uppsala universitet

Vid punkten hade reservation utan
angivet yrkande anmälts, utom av andra,
av herr Kaijser.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Föredragningslistan är
i dag inte så lång, och jag vill därför i
anslutning till en blank reservation på
denna punkt under några minuter beröra
några av de professurer vid universitetet
i Uppsala, som motionsvis blivit
begärda. Det är många professurer som
i år har begärts, om man räknar med
förslagen beträffande samtliga universitet
och högskolor. En del av dem har
begärts tidigare, beträffande en del av
dem har utskottet t. o. m. tidigare gjort
s. k. beställningsskrivningar, medan en
del är nya önskemål. Liksom förra året
delar jag även nu i princip den synpunkt,
som utskottet vanligen brukar
anföra, nämligen att det för utskottet är
svårt att bestämt uttala vilken eller vilka
professurer bland alla olika förslag,
som är de mest angelägna, och att avgörandet
är särskilt svårt när man motionsvis
yrkat på mer än ett dussin olika
professurer, av vilka flertalet ur många
synpunkter måste anses mycket väl värda
att inrättas.

I år har utskottet för ovanlighetens
skull uttryckt sig mycket bestämt på ett
par punkter. Tre motionsvis påyrkade
professurer har föreslagits skola bli inrättade
fr. o. m. budgetåret 1962/63. Beträffande
alla dessa tre professurer har
utskottet en eller flera gånger gjort s. k.
beställningsskrivningar utan att detta
lett till någon departementschefens åtgärd,
och utskottets ställningstagande i
år får väl anses vara en reaktion mot
detta. Ingen av dessa professurer gäller
emellertid Uppsala universitet.

Beträffande Uppsala universitet har
man i år motionsvis begärt fem nya professurer.
När det gäller inrättande av
nya professurer kan två olika motiv
vara av mer eller mindre avgörande betydelse.
Ibland gäller det ett ämne, som
behöver en representant, och i andra
fall kan det vara eu person, en forskare,
vilkens begåvning ocli kunnande bör
tas till vara. Det iir naturligt, att båda

dessa motiv i lyckliga fall sammanträffar.

Bland de fem professurerna i Uppsala
gäller en i allra högsta grad just
den person, som finns till hands och
som det är av värde att få ge en bättre
ställning. Jag avser docenten Viking
Olof Björk, som föreslagits få en professur
i thoraxkirurgi. Det råder inte någon
diskussion om att docent Björk har
de särskilda egenskaper, som i och för
sig erfordras för en professur, ja, t. o. m.
för en personlig professur om så skulle
behövas.

Däremot är ämnet thoraxkirurgi mycket
speciellt. Det ingår inte som självständigt
läroämne i läkarutbildningen.
Vårt land har åtminstone inom den närmaste
framtiden endast ett begränsat
behov av specialutbildade thoraxkirurger.
Den mera speciella thoraxkirurgien
hör till de specialiteter som åtminstone
inom den närmaste framtiden bör förbehållas
regionsjukhusen. Men naturligtvis
är det av betydelse att denna speciella
thoraxkirurgi skall stå på ett högt
plan och att forskning inom ämnet understödjes.
Därtill kan läggas det förhållandet,
att när man vill göra gällande
att risk kan föreligga att vi förlorar docenten
Björk till något annat land, så
talar man inte alldeles utan skäl. Helt
nyligen förlorade vi en av våra mest
framstående thoraxkirurger till Schweiz;
man kan emellertid om honom kanske
säga, att han inte hade en lika självständig
ställning som docent Björk redan
nu har i sin ställning som överläkare
vid Akademiska sjukhusets thoraxkirurgiska
klinik.

Många skäl talar sålunda för inrättande
av en professur i thoraxkirurgi
för docenten Björk, och jag anser, att
utskottet har formulerat saken rätt när
det förutsätter att Kungl. Maj:t tar
spörsmålet under förnyat övervägande.

I fråga om barnpsykiatri är det utan
vidare klart, att det är ämnet som har
den stora betydelsen. Barnpsykiatri är
visserligen inte heller något cxamensäntne
i läkarutbildningen, men ämnet
har så mycket större allmän och social
betydelse. Behovet av barnpsykiatrer är

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om inrättande av en professur i sinologi, m. m.

stort och långt ifrån fyllt. Behovet av
utbildningsplatser och av forskning är
också stort. Medan den speciella thoraxkirurgi
som det här är fråga om är en
speciell och ytterligt speciella tekniska
anordningar krävande form av kirurgien,
som har betydelse för ett fåtal patienter,
gäller barnpsykiatrien i stället många.
Barnpsykiatrien har alltså en stor social
betydelse, och det kan man inte
säga om thoraxkirurgien. För mig står
det alltså i detta sammanhang klart, att
barnpsykiatrien som ämne har den stora
betydelsen, och även om personfrågan
här måhända inte är klar på samma
sätt som i fråga om thoraxkirurgien, så
skulle jag sätta önskemålet om en professur
i barnpsykiatri före det om en i
thoraxkirurgi.

I fråga om den personliga professuren
i allmän och jämförande etnografi
för docenten Sture Lagercrantz gäller
att Lagercrantz synbarligen i mycket
hög grad stimulerat till studier och
forskning inom detta område. Att den
tillströmning av studerande, däribland
även sådana som bedriver vetenskaplig
forskning på ett högt plan, som blivit en
följd av Lagercrantz’ verksamhet gör
det nödvändigt att han genom dispens
från Kungl. Maj:t även i fortsättningen
kan förordnas som lärare i ämnet, är
utan vidare klart, och det också ett
starkt motiv för den ställning till professuren
som utskottet har intagit.

Slutligen skall jag säga några ord om
professuren i modern politisk och social
historia. Här är strängt taget frågan
om professurens inrättande redan
knäckt genom ett principbeslut av riksdagen
år 1947. Jag tycker att utskottet
i sin skrivning även i år har givit uttryck
för en ganska riktig uppfattning
och uppskattning av motiven för professuren
och sättet för dess tillsättande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Enligt min uppfattning bär utskottet på
ett riktigt sätt bedömt dessa professurer.
Om jag skulle vilja sätta behovet
av någon av dem före de andra, skulle
det vara professuren i barnpsykiatri,
vilken med hänsyn till det ämnets mycket
stora sociala betydelse är i högsta
grad önskvärd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 10—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Om inrättande av en professur
i sinologi, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Göteborgs universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Göteborgs
universitet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1961/62, dels ock
till Göteborgs universitet: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 13 249 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (I: 221) och den andra
inom andra kammaren av herr von
Friesen m. fl. (11:306),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Mattson (I: 320) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (II: 371).

I motionerna 1:221 och 11:306 hade
hemställts, att riksdagen måtte för medicinska
sektionen av Göteborgs universitetsbibliotek
för budgetåret 1961/62
anvisa anslag till anställande av en reproduktionsfotograf
i lönegrad Ae 9 och
ett biblioteksbiträde, likaledes i lönegrad
Ae 9.

Jämväl hade utskottet här funnit
lämpligt behandla en inom första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg väckt
motion (I: 130), ehuru densamma av
motionären icke formellt knutits till nu
ifrågavarande punkt. I motionen hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om snabba

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Om inrättande av en professur i sinologi, m. m.

åtgärder i syfte att upprätta en professur
i sinologi.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 320 och II: 371, i
vad de avsåge inrättande av en professur
i röntgendiagnostik, icke måtte av
riksdagen bifalles;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna I: 221 och II: 306 samt I: 320
och 11:371, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Göteborgs universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Göteborgs universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Göteborgs universitet: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 13 249 000 kronor;

III. att motionen I: 130 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 221 och
11:306 i punkten anfört.

Reservation hade anförts av herr Kaijser,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även på denna punkt vill
jag säga några ord i anslutning till en
blank reservation.

Den gäller i första hand fotografen vid
det medicinska biblioteket vid Göteborgs
universitet, en fråga där ett motionsyrkande
framställts. Jag vill understryka
betydelsen av det fotografiska arbetet vid
biblioteket. I själva verket finns minst en
fotograf anställd vid alla statliga bibliotek
med motsvarande uppgift och storlek.
Inte minst viktig är frågan för bibliotekets
regionala verksamhet, dess utlåning
till olika sjukvårdsinrättningar
ute i landet.

Jag är inte säker på alt man i allmän -

het har klart för sig hur stor denna utlåning
är och vilket behov det finns av
tidskrifter även vid landsortssjukhusen.
Vid det sjukhus där jag arbetar, och där
15 olika specialiteter är representerade,
håller sjukhuset ett 70-tal tidskrifter,
men därjämte har läkarna privat ytterligare
cirka 25 andra tidskrifter. Trots
detta behöver man som regel låna en
hel del andra böcker och tidskrifter, så
snart man skall ta itu med något speciellt
problem.

Genom fotograferandet, som kostar en
obetydlig penning, slipper man det besvärliga
och kostsamma översändandet
av själva böckerna — låntagarna behöver
visserligen inte betala, men kostnaden
finns ju i alla fall — och dessutom
står böckerna omedelbart till förfogande
för nästa låntagare. Detta gör att det
i längden är en god affär att anställa
en fotograf för ändamålet. När utskottet
emellertid beställningsskriver om en
tjänst till nästa år och räknar med att
anslag för ändamålet skall kunna ställas
till disposition under det kommande
budgetåret, är jag nöjd och har intet yrkande.

I denna punkt behandlas också en motion
av fru Segerstedt Wiberg om en
professur i sinologi. Det finns ju ingen
sådan professur i landet. En sådan har
funnits, med en mycket framstående innehavare
vilken fortfarande vid hög ålder
bedriver undervisning här i Stockholm.
Han har enligt uppgift i motionen
inte mindre än 25 elever. I Göteborg
finns 14 elever och i Lund 3 — dessa undervisas
av fil. lic. Olof Bertil Andersson.
I Köpenhamn finns en lärostol i
östasiatiska språk med särskild hänsyn
till kinesiska.

Jag vill gärna säga, att jag har en
mycket stark känsla för en professur i
sinologi, efter vad jag tycker kanske
ännu hellre i ostasiatiska språk, men då
grunden för ett fördjupat studium i sinologi
ändå måste ligga i kännedom om
språket, i viss mån inom hela språkgruppen,
spelar det mindre roll vad professuren
kallas. Förslaget är mycket
starkt motiverat i den välskrivna och intressanta
motionen.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Anslag till karolinska institutets bibliotek

Fru Segerstedt Wiberg hänvisar framför
allt till den sinologiska forskning
som med sådan framgång utförts av
många svenskar, av vilka hon i motionen
nämner en del. Jag tänker mera på
språkundervisningen, vilket väl är den
väsentliga undervisning som äger rum
för närvarade.

Det kan just i närvarande tid måhända
inte bli någon mera vidsträckt användning
för språket i Kina, där man
med sådan iver ser till att européerna
ger sig i väg — av Shanghais en gång
70 000 européer torde inte mer än något
100-tal vara kvar. Men även för studiet
av det japanska språket — som i skrift
är en förening av kinesisk idéskrift med
s. k. karaktärer och japansk stavelseskrift
— torde kunskap om den kinesiska
skriften vara en förutsättning.

Det är väl riktigt som fru Segerstedt
Wiberg säger i sin motion, att den japanska
tekniska litteraturen ofta finns
översatt eller är försedd med en sammanfattning
i översättning, men jag tror
trots allt att man inte kan komma i riktig
och hel kontakt med den japanska
tankevärlden och litteraturen utan kännedom
om språket. Och även om kunskapen
i engelska — ibland en mycket
svårförstådd engelska — är mycket utbredd
i Japan, förloras genom bristen
på kunskaper i japanska språket vissa
personliga kontakter. Vi har ju många
affärsrepresentanter ute i Japan, och jag
tror inte att man helt kan bortresonera
att även de har ett visst behov av kunskaper
i japanska.

Korea hör också till de länder som berörs
i detta sammanhang. Där har vi ju
satsat och satsar alltjämt en hel del i
kapital och personella insatser. Även om
man kan klara sig en bra bit med att lära
sig tala språket utan att kunna läsa det
och även om det koreanska språket skrivs
med 24 lättförstådda och från den kinesiska
skriften helt skilda bokstäver så
finner den, som i likhet med mig stavat
sig igenom mindre, koreanska texter, att
de flesta böcker och tidningar i Korea
alltjämt har en text där kinesiska karaktärer
finns insprängda, vilket omöjliggör
en läsning för den som inte förstår

dessa karaktärer. Även för studiet av
koreanska förhållanden är sålunda kinesiska
språkkunskaper av stor betydelse.

Jag vet att denna fråga blir föremål
för internordiska förhandlingar inom den
närmaste tiden. Jag tycker att vi skall
hålla oss framme vid de förhandlingarna
när det gäller att få en professur i detta
ämne, hur nu dess närmare utformning
än må bli.

Fru Segerstedt Wiberg erinrar om vilka
värden handeln på Kina i gången tid
fört till Göteborg och vilken betydelse de
haft för framtiden. I anslutning till detta
skulle jag gärna vilja nämna att jag har
ett minne från en vistelse i fjärran östern
för tio år sedan. I Bangkok, som ju
visserligen inte hör till det här aktuella
området, var den svenska kolonien då
cirka 10 personer, den norska cirka 40
och den danska 150. Det var det danska
Ostasiatiskes stora tidigare insatser i
Thailand som torde ha betytt mycket för
detta. I Japan är fördelningen kanske
mera likformig mellan de skandinaviska
länderna, även om jag då fick intrycket
att dansk och norsk sjöfart låg före oss.

Det intrycket är kanske felaktigt. Men
med de stora folk det här gäller och de
stora marknader som det är fråga om är
det angeläget att noga sköta våra förbindelser
med dem och att även odla de kulturella
förbindelserna. Det är angeläget
att inte bli akterseglad, såsom vi en gång
för ganska länge sedan tydligen måste
ha blivit i Thailand.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 20—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Anslag till karolinska institutets bibliotek

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag

Nr 15

Fredagen den

ävensom med avslag å motionerna
1:208, av herr Kaijser, och 11:321, av
herr von Friesen, samt 11:466, av herr
Björkman,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
11 618 000 kronor;

II. att motionen I: 209, av herrar Kaijser
och Edström, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 208
och II: 321 i punkten anfört.

I de likalydande motionerna I: 208 och
11:321 hade hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1961/62 under posten
avlöningar till icke-ordinarie personal
vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet bevilja ett ytterligare anslag
av 8 800 kronor för anställande av ett
förste biblioteksbiträde i Ag 9 vid karolinska
institutets bibliotek.

Reservation hade avgivits av herrar
Källqvist och Kaijser samt fröken Elmén,
vilka ansett, dels att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, dels att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 208 och II: 321 samt med
avslag å motionen II: 466,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

c) till Karolinska mediko-kirurgiska

institutet: Avlöningar för budgetåret

Anslag till karolinska institutets bibliotek

1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
11 626 800 kronor,

dels oek att utskottets hemställan under
III, bort utgå.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Det torde vara väl bekant
för ledamöterna i denna kammare
att vi inom statsutskottets andra avdelning
har en rätt hård arbetsbörda. Ättonde
huvudtiteln är kraftigt tilltagen och
föranleder ofta till motionsvis framförda
önskningar. Under behandlingen av anslagsäskandena
under åttonde huvudtiteln
ställs vi nästan alltid inför ökade
krav på medelsanvisning både från departementets
sida och även från motionärernas.
Man måste emellertid erkänna,
att departementschefen på ett utomordentligt
sätt under senare år har försökt
att anslagsvägen öka möjligheterna för
den högre undervisningen att på ett bättre
sätt tillgodose de krav, som numera
ställs på den.

Men lika visst som krav ställs av departementschefen
och av motionärer, lika
visst hör vi avdelningens ordförande
säga, att »detta är en avvägningsfråga»,
och vi tillhålls alltid att försöka iaktta en
viss försiktighet på de aktuella punkterna.
I stort sett har väl den pedagogiken
från ordförandens sida lyckats, och
vi försöker väl att i de flesta fall komma
överens och skriva ihop oss och även
vara rätt återhållsamma. Men det är helt
naturligt att vi på vissa punkter kanske
inte kan följa den där uppmaningen.

När det gäller den värdefulla upprustning
som skett av den högre undervisningen
gör jag dock den iakttagelsen, att
man beträffande biblioteken, och framför
allt de vetenskapliga biblioteken, måhända
skulle önska att högre anslag kunde
beviljas för att ge dessa bibliotek större
resurser. Vi har haft föredragningar inom
avdelningen, som på ett utomordentligt
sätt har skildrat förhållandena både
i Göteborg och i Stockholm på detta
område. Andra avdelningen hade för ett
par år sedan tillfälle att besöka Göteborg,
och även då fick vi redogörelser
som gav oss det intrycket, att det vore

Nr 15

Fredagen den 21 april 1901

Anslag till karolinska institutets bibliotek
lyckligt om vi på detta område kunde
få en avsevärd förstärkning. Jag skulle
önska att avdelningen på den punkten
kunde vara litet mera generös.

Jag har i detta sammanhang också gjort
den iakttagelsen, att vi mera sällan får
höra någonting från den samlade biblioteksmannakåren.
Vid de föredragningar,
som förekommit inom utskottet, har vi
nästan fått annonsera efter var den samlade
kåren befinner sig. Jag tror att det
skulle vara av en viss betydelse, om vi
från deras sida kunde få se en samlad
framstöt för att bättre nyttja den utrustning
som vi har fått. I många fall har
man fått lov att minska tiden för öppethållande
av biblioteken, och man har
inte heller kunnat utnyttja möjligheterna
att ge studenter och forskare de anvisningar
i fråga om den litteratur som
finns. Jag vågar kanske säga, att det
här har uppstått en besvärande flaskhals.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang
vädja till departementschefen, som
befinner sig i kammaren, att han försöker
tillgodose denna verksamhet. Jag tror
att den saken skulle vinna genklang även
här i kammaren.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde hr Kaijser (h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Min värderade vän herr
Källqvist var vänlig nog att ge några interiörer
från andra avdelningens arbete.
Jag har ingenting att invända mot det.
Jag tror att vi allesammans förstår de
svårigheter som här kan uppstå på olika
punkter.

Går man igenom åttonde huvudtiteln
skall man finna att Kungl. Maj:t haft
att ta ställning till en lång rad framställningar
om nya tjänster. Det gäller
60 professurer och 40 laboraturer, alltså
sammanlagt 100 tjänster. Utöver detta
har motioner väckts om 17 nya professurer.
Därtill kommer tjänster i alla olika
lönegrader.

Jag vill för min del gärna understryka
Kungl. Maj:ts svårigheter när det gäl -

ler att ta ställning till dessa olika önskemål.
Olika ämbetsverk och institutioner
för väl fram sina önskemål, även om de
själva förstår att det inte finns någon
ekonomisk möjlighet att på ett enda år
tillfredsställa alla behov. Jag är för egen
del glad över de verkliga krafttag, som
Kungl. Maj:t detta år har tagit i fråga
om åttonde huvudtiteln. Går man igenom
den noga, skall man finna att det på
punkt efter punkt har åstadkommits en
förbättring, som alldeles säkert är nödvändig.
Vi torde allesammans vara glada
över att vi är i den lyckliga ekonomiska
situationen att vi kunnat åstadkomma
en verklig upprustning på detta område.

Riksdagens ärade ledamöter har givetvis
specialsynpunkter vid dessa ärendens
behandling. I statsutskottets andra
avdelning behandlar vi omkring 150 motioner
av olika slag. Redan herr Källqvist
nämnde om svårigheten för avdelningen
att avväga, vilka av dessa motioner
som kan anses vara mest nödvändiga.
Vi söker inom utskottet bedöma
detta så gott vi kan. Vi har även
den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts
kansli mycket noggrant gått igenom de
olika förslagen och inom den ekonomiska
ram, där man har att handla, försökt
att utnyttja tillgängliga medel på
bästa möjliga sätt.

Jag förstår mycket väl de företrädare
för ämbetsverk och institutioner, som
kan vara missnöjda ibland, då inte just
de har fått allt eller en större del av vad
de har önskat. Det är ju dock både teoretiskt
och praktiskt omöjligt för oss att
kunna hålla en sådan arbetstakt. Vi får
söka bedöma problemen på lång sikt och
söka göra det bästa möjliga av den ekonomiska
situation, som råder vid varje
riksdagssession. Så har det varit under
många år och så torde det bli även i
framtiden.

Herr Källqvist berörde, kan man säga,
ett litet avsnitt av det hela när det gäller
biblioteken. Det betyder dock inte
att det är ett oviktigt avsnitt. Den uppfattningen
har inte heller vi. Jag vill
erinra om att vi i utskottsutlåtandet skrivit:
»Det synes utskottet uppenbart att
åtgärder snarast bör vidtagas för att bib -

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Ang. grundforskning rörande skons inverkan på fotens utveckling och funktion

lioteket skall komma ur sitt nuvarande
bekymmersamma läge.» Känner jag departementschefen
rätt, tror jag att han
kommer att göra allt för att få ett bättre
sakernas tillstånd på detta område.

Det jag nu har sagt, herr talman, gäller
för de flesta punkterna i detta avsnitt
av åttonde huvudtiteln, och det
gäller även för de efterföljande. Har
man länge tillhört denna kammare samt
statsutskottet, och har man följt med utvecklingen
på detta område, är det väl
inte förutan att man ibland själv är både
glad och förvånad över den upprustning,
som faktiskt kunnat ske på olika
områden under senare år. Jag för min
del, herr talman, önskar bara att vi skall
kunna få fullfölja detta framstegsarbete.

Till sist vill jag säga — utan några
som helst bitankar — att departementschefen
och departementet har betydligt
bättre förutsättningar att göra den avvägning,
som redan herr Källqvist talade
om, än vad utskottet kan ha. Det
betyder inte att vi avsäger oss någon
beslutanderätt inom utskottet, men att
vi försöker bedöma avvägningen ur en
realistisk synpunkt. Jag tror också att
det är det enda som håller i de olika
lägena.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag delar i de flesta
stycken de synpunkter, som utskottsavdelningens
ordförande nu har framfört.

Jag är också på det klara med att utskottets
skrivning i den här frågan närmast
är att betrakta som en beställningsskrivning.
Emellertid är ju erfarenheten
den, att även när avdelningen skrivit
sådant som man kan uppfatta som beställningsskrivningar,
så är det inte alltid
sagt att departementschefen har kunnat
ta hänsyn till beställningarna, när
han påföljande år har gjort upp sitt förslag
till stat.

Det är mot den bakgrunden som reservationen
har kommit till — i syfte
att ännu mera trycka på behovet. Vi anser
att det är mycket väsentligt att den

här tjänsten kommer till stånd redan under
det kommande budgetåret, men jag
förstår att möjligheterna att vid en votering
få vårt önskemål förverkligat är
ganska små. Jag hoppas dock att vår
aktion skall vara ytterligare ett skäl för
departementschefen att tänka på saken
till nästa år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående mom. I och III av
utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan och därefter särskilt
rörande mom. II.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. I och III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 30—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34

Ang. grundforskning rörande skons inverkan
på fotens utveckling och funktion

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (1:409) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:470), hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 75 000 kronor att ställas
till karolinska mediko-kirurgiska institutets
förfogande för grundforskning
rörande skons inverkan på fotens utveckling
och funktion.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1: 409 ocli 11:470 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. grundforskning rörande skons inverkan på fotens utveckling och funktion

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Eftersom jag tillhör motionärerna
i den här frågan vill jag knyta
några korta reflexioner till statsutskottets
utlåtande. Syftet med motionen
har varit att få till stånd grundläggande
forskning på ett eftersatt område. Utskottet
har, såvitt jag kan finna, inte direkt
tagit ställning till syftet med motionen
utan menat att frågan bör prövas
och avgöras av medicinska forskningsrådet,
som är rätt instans för frågor av
det här slaget. Vi motionärer har också
diskuterat den utvägen, men vi kom till
den slutsatsen att ett anslag till viss bestämd
forskningsinstitution sannolikt
skulle vara det snabbaste sättet att komma
i gång med det önskvärda forskningsarbetet.

Som framhålles i motionen, förhåller
det sig så att många människor — framför
allt äldre — lider av sjukliga förändringar
i sina fotter. I vissa fall kan
dessa förändringar vara av mycket
allvarlig natur och leda till avsevärt
nedsatt rörelseförmåga. I enstaka fall
kan även invaliditet inträda. Det för
med sig att inte minst många åldringar
blir mycket beroende av att andra kan
ge dem erforderlig skötsel och passning.

Problemet har uppmärksammats bland
annat av socialvården i Stockholm, som
organiserat en omfattande fotvårdande
verksamhet. Härigenom fick förra året
cirka 5 000 gamla hjälp med sina sjuka
fötter, och kostnaden för det uppgick
till närmare 200 000 kronor. Härtill kommer
också den mycket omfattande fotvård
som lämnas till dem som är intagna
på vårdhem och ålderdomshem.
Allmänt sett kan man säga att personer
med sjuka fötter ställer allt större krav
på samhällets vårdresurser och belägger
platser på ortopediska och andra sjukvårdsanläggningar.

Den främsta men inte enda anledningen
till de här otillfredsställande förhållandena
är att vi i allmänhet använder
olämpliga skor. Vissa typer av skor —
framför allt damskor, som var och en
kan förstå — tränger ihop foten så att
den blir deformerad, och även på andra

sätt kan foten skadas av en olämplig sko.
Det vore därför lyckligt, om vi kunde
skaffa oss andra och sundare skovanor,
som kunde sägas vara någorlunda förnuftiga.
Det bör vara möjligt med upplysning
och propaganda att nå fram till
ett klokare val hos konsumenterna. Att
skoindustrien och skohandlarna skulle
vara lyhörda för sådana önskemål, råder
det nog ingen tvekan om. De försök
som från deras sida har gjorts att ändra
på den konventionella smaken visar
emellertid att det finns ett mycket besvärligt
motstånd att övervinna inte
minst hos konsumenterna själva. Inflytandet
från de internationella moderiktningarna
kommer väl för övrigt alltid
att göra sig gällande.

Men vi måste framför allt veta mera
om hur en s. k. fotriktig sko skall vara
beskaffad. För närvarande har läkarna
delade meningar om vilka krav som skall
ställas på fotbeklädnaden, och enda sättet
att komma fram till klarhet härom
är att göra vetenskapliga undersökningar.
Sådana undersökningar skulle vara
av stor vikt, inte minst för de yrkesgrupper
som i sitt arbete får stå och
gå mycket och som därigenom utsätter
sina fötter för stora påfrestningar.
Forskningsresultaten måste sedan bli
vägledande såväl för den skoköpande
allmänheten som för fabrikanterna.

Den aktuella diskussionen i de här
frågorna har visat att intresset är mycket
stort. Det kan också noteras att motionen
rönt en uppmärksamhet som visar
att fotlidandet är ett allvarligt bekymmer
för många. Detta understryker
ytterligare att det är angeläget med målmedvetna
ansträngningar för att uppnå
en hälsosammare fotbeklädnadskultur.
Instämmanden i motionens syfte har
kommit bl. a. från skoindustriens forskningsinstitut,
som inte självt kan syssla
med grundläggande ortopedisk forskning,
och från åtskilliga läkare.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande.
Tills vidare vill jag bara uttala
den förhoppningen att det skall bli möjligt
för medicinska forskningsrådet att
ta ett initiativ på det här området.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om inrättande av en professur i fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik vid

Chalmers tekniska högskola

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 35—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Om inrättande av en professur i fläktanläggnings-
och luftbehandlingsteknik
vid Chalmers tekniska högskola

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Chalmers tekniska högskola, som
föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Chalmers
tekniska högskola, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1961/62, dels ock till Chalmers tekniska
högskola: Avlöningar för budgetåret

1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
13 854 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:115) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Norrköping m. fl. (11:152),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av licrr Beryman m. fl. (I: 310) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källenius in. fl. (11:479).

I motionerna 1:310 och 11:479 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från och med den 1 juli 1961 inrätta
en ordinarie professur i fläktanläggnings-
och luftbehandlingsteknik vid
Chalmers tekniska högskola.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:115 och 11:152, besluta,
att en professur i vägbyggnad skulle från
och med budgetåret 1962/63 inrättas vid

Chalmers tekniska högskola, varvid de
med professuren förenade kostnaderna
skulle avräknas mot automobilskattemedlen,
samt att samtidigt härmed speciallärarbefattningen
i vägbyggnadslära
skulle indragas;

II. att motionerna 1:310 och 11:479,
i vad de avsåge inrättande av en professur
i fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik,
icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:310 och 11:479, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Chalmers tekniska högskola, som
föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1961/62;

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 13 854 000 kronor.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! På denna punkt finns
det två motioner — nr 310 i denna kammare,
där jag själv är en av motionärerna,
och nr 479 i andra kammaren, där
herr Källenius är första namn. Det gäller
inrättande av en professur i fläktanläggnings-
och luftbehandlingsteknik
vid Chalmers tekniska högskola, som utskottet
inte har funnit skäl tillstyrka.

Man kan vara glad för att man kanske
slipper höra det argumentet i denna
diskussion, att riksdagen inte skall inrätta
några professurer utan att Kungl.
Maj:t skall föreslå sådana, ty i det nu
föreliggande utlåtandet har utskottet föreslagit
en professur i ett annat ämnesområde
utan att Kungl. Maj :t ansett detta
vara nödvändigt. Det är alltså skönt
att slippa en diskussion efter den traditionella
argumentering som vi eljest är
vana vid.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om inrättande av en professur i fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik vid

Chalmers tekniska högskola

Frågan om fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik
är en fråga av stor
vikt. Det är stora kostnader som läggs
ner på dessa områden. Om man tar husbyggnadsverksamheten,
kan man räkna
med att ungefär 25 procent av årskostnaderna
går till denna sektor, och av anläggningskostnaden
ungefär 20 procent.
Det är sålunda rätt stora kostnadsbelopp
som går åt på det området.

Det finns inom den högre undervisningen
numera bara en professur — här
i Stockholm — som täcker hela detta
område. Det har förut funnits två — det
fanns tidigare vid Chalmers tekniska
högskola en specialinrättad professur i
fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik.
På de andra 75 respektive 80
procenten av kostnaderna på detta om
råde har vi en hel rad professurer, ty
de har täckt områden, som tidigare spelat
en mycket stor roll.

I det läge där vi befinner oss i dag,
och med hänsyn till vad vi vet om dessa
saker, borde balansen mellan professurerna
på olika specialområden egentligen
vara helt annorlunda. Men trögheten
är ju mycket stor, och nya ting som
pockar på uppmärksamhet beaktas inte
i den takt som vore önskvärt.

Frågan om frisk luft kan man säga
mycket om, särskilt när man är från
en sådan del av landet där det blåser
mycket och där det anses gott med frisk,
saltmättad luft. I våra bostadshus är det
numera mycket besvärliga frågor, som
man ställs inför, när det gäller att lösa
evakuering av luft och friskluftinsläpp,
på våra kontor och i våra samlingslokaler
likaså. Jag tror ledamöterna av denna
kammare — och inte minst vår uppskattade
talman — har märkt hur dålig
luft det kan bli en lokal, där mycket
folk måste vistas mycket länge.

Det finns många vittnesbörd om vikten
av de problem det gäller att lösa på
detta område. I fabrikerna är det en arbetarskyddsfråga,
och i våra tätorter är
det någonting som man borde fästa större
uppmärksamhet vid.

Jag läste i februari en artikelserie i
Svenska Dagbladet, där forskare på detta

och närbesläktade områden behandlade
dessa problem. Där påstods det, och med
gott underlag föreföll det mig, alt luftföroreningarna
var en större fara för
vårt hälsotillstånd än de ofta påtalade
vattenföroreningarna, som förstör sådana
skönhetsvärden som vi kan uppfatta
med ögat och som våra poeter mycket
vackert besjunger. Vattenföroreningarna
är alltså både synbara och hörbara, men
luften ser man ju knappast, fastän vi
inte kan undvika den på samma sätt som
man kan undvika vattnet.

Det är att hoppas att detta skall bli
påtagligt för allt flera människor, så att
opinionen på detta område ställer krav
på samhället att få bättre resurser för
att lösa denna fråga. Problemet blir ännu
besvärligare med anledning av att vi
människor är så angelägna att tränga
ihop oss och leva så nära varandra.

Som ett exempel på den bristande tekniken
på detta område — vi vet ju alla
vad hötorgskonst är — vill jag nämna
den nya hötorgsarkitekturen. De estetiska
kvaliteterna på hötorgsbyggnaderna
har jag ingenting emot, men byggnadernas
funktionella egenskaper är sagolikt
bristfälliga. Jag var uppe i ett av husen
en gång och hälsade på hos bostadsstyrelsen.
Det var under den årstid då jag
hade varma ytterkläder på mig. Då jag
skulle telefonera kände jag att telefonluren
var varm. Efter en timme mådde
vi illa, ty det gick inte att skärma av
solen i fönstren. Vi måste sätta oss på
andra sidan för att få hjärnan att fungera
på ett något så när tillfredsställande
sätt.

Det är alltså inte funktionella lokaler
att vistas i. Det har sagts att man i de
senast uppförda nya skyskraporna för
att få enhetlighet också skall ha rätt
mycket glas i fasaderna och att man därför
måste anlägga speciella luftkylningsanordningar.
Luftkylningsanordningar i
vårt land, där vi brottas med uppvärmningsproblem!
Det är bristande kunskaper
och säkert ingenting annat som ligger
till grund för att sådant kan hända.

Det här är viktiga frågor, som vi måste
ägna vår uppmärksamhet åt. Det har

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Om inrättande av en professur i fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik vid

Chalmers tekniska högskola

vid Chalmers funnits en professur i sju
år, vilken tillkom genom en donation av
industrier som ägnar sig åt denna marknad.
Nu är professorn pensionerad, och
industrierna är inte villiga att satsa
mera pengar till detta ändamål. Här
finns emellertid nu en fast institution
som har 200 kvadratmeters golvyta till
sitt förfogande att arbeta på samt en
apparatur som har anskaffats med statsmedel
och kostat 400 000 kronor. Jag tog
en titt på den för en tid sedan och såg
institutionens klimatkammare, den enda
som finns. Det är en förnämlig anläggning
som kostat 200 000 kronor som den
står, men den är i realiteten oerhört
mycket dyrare, därför att den uppförts
som forsknings- och studiearbete och
inte går att flytta därifrån. Det är konstruktionsarbetet
som är dyrt, och att
transportera bort den är fysiskt och ekonomiskt
omöjligt. Nu står lokalerna där
fullproppade med apparatur, och det
finns ingen som kan leda forskningsarbetet.

Det kan inte vara vettigt ur samhällets
synpunkt, när vi lagt ned pengar på lokaliteter
med jämförelsevis god utrustning,
att inte ha råd att se till att arbetet
kan ledas av kvalificerade krafter. Den
professor som fanns där tidigare tjänstgör
nu som speciallärare, och med den
kärlek som han har lagt ned på institutionen
ägnar han sig, trots att han inte
har någon ersättning för detta, åt att bevaka
forskningsarbetet. Men detta kan
inte fortgå. Det måste vara fel att på
Chalmers, där det är så ont om utrymmen,
ha dessa 200 kvadratmeter, som
inte kan användas effektivt. Men det
vore ledsamt att riva avdelningen med
tanke på att man till ett kommande år
alldeles säkert kommer att besluta om
en liknande institution i Skåne. Man
borde i stället försöka utnyttja de resurser
som skapats.

Jag vill med det sagda, herr talman,
yrka bifall till motionerna 310 i första
kammaren och 479 i andra kammaren.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill på det varmaste
instämma i vad herr Bergman har sagt.

Luftbehandlingen är ur hälsosynpunkt
en mycket viktig fråga. Den är ekonomiskt
betydelsefull för hela vårt samhälle.
Jag säger inte för mycket, om jag påstår
att våra förkylningssjukdomar, som
bland annat innebär en stark ekonomisk
belastning på samhället, i stor utsträckning
beror på den dåliga luftbehandling
som förekommer i vårt inomhusklimat.
Våra bostäder och arbetsplatser är beroen
av hur rationellt luftbehandlingen
sker. Luftbehandlingen avgör, om vi
skall bli sjuka eller hålla oss sunda och
friska.

Det är oerhört viktigt för samhället
att luftbeliandlingsproblemen angrips
och utforskas på rationellaste sätt. Det är
en verkligt angelägen uppgift att vi får
fortsätta de forskningar som har utförts
i Göteborg. Vi håller på med denna fråga
även inom det medicinska området.
I Lund finns en forskare, professor Ronge,
som är synnerligen intresserad av
detta. Han har vid undersökningar i skolor
och dylikt fått belägg för vad de olika
luftfaktorerna betyder. Jag har också
själv på min klinik ett klimatrum för att
utröna vad olika klimatfaktorer betyder
i bostäder och på arbetsplatser. Denna
forskning är mera betydelsefull än vi
tänker oss. Jag vill understryka det angelägna
i att vi får fortsätta på området.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
motioner, som herr Bergman här har
nämnt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Om det endast gällde
värdet av god luftkonditionering, torde
vi inte ha några delade uppfattningar.
Men jag undrar om man inte här i alla
fall målat i alltför svarta färger. I denna
sal sitter åtskilliga som varit med i byggnadskommitéer
för att uppföra större
byggnader — skolor, sjukhus och annat.
Alla erkänner nog gärna, att vi redan nu
har väldiga anläggningar just för luftkonditioneringen.
Det finns flera firmor,
men det nr framför allt Fläktfabriken
som på detta område har utvecklats
starkt. De invändningar som jag oftast
bär hört iir snarare alt dessa luftkonditioncringsanordningar
tar alltför stor del
av de samlade byggnadskostnaderna.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

Jag kan i stort sett instämma i vad
herr Bergman sade här, men jag tror inte
att vi skall måla läget svartare än det
egentligen är. Utvecklingen har gått
raskt på detta område. Jag är också övertygad
om att Kungl. Maj:t kommer att
följa denna fråga och, när det blir lämpligt
och möjligt, se till att det lärosäte
som det här gäller får den sakkunskap
som erfordras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Visst finns det fläktan•ordningar
och sådana ting på den svenska
marknaden, fast många av dem lider
av brister. Men vi har haft två specialprofessurer
på detta omåde, en i Stockholm
och en i Göteborg. Professuren i
Göteborg är borta sedan två år tillbaka,
och innehavaren är pensionerad. Vi har
alltså minskat våra resurser i stället för
att öka dem på detta område.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

I fråga om mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats, dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 310 och II: 479.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
■68 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:310
och 11:479.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 69—98

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

58, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till sjukkassor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Akademiska sjukhuset i
Uppsala: Avlöningar till läkare och

Driftkostnader vid akademiska sjukhuset
i Uppsala jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. in.,

varvid utlåtandet nr 59 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående anslag till Sd Lukasstiftelsen.

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mogård m. fl. (1:232) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
in. fl., (11:331), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om ett anslag
till S :t Lukasstiftelsen å 30 000 kronor
för budgetåret 1961/62.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:232 och 11:331
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Thorsten Larsson, Källqvist,
Staxäng, Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Andersson
i Knäred och Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:232 och 11:331 till Bidrag till
S:t Lukasstiftelsen för budgetåret 1961/
62 under elfte huvudtiteln anvisa ett
anslag av 30 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Eftersom jag i vederbörande
utskottsavdelning biträtt en avvikande
mening på denna punkt, tillåter
jag mig att säga ett par ord.

Den reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande, grundar sig egentligen
på en fyrpartimotion. Jag kan endast
beklaga att inte denna breda anslutning
helt återspeglas bland reservanterna.

Jag är fullt överens med utskottet när
det säger, att den särskilda statliga bidragsgivningen
till nya ändamål bör ske
med största sparsamhet. Det är en allmän
princip, som vi nog kan ansluta
oss till. Men jag tror också att det är
angeläget att vi gör klart för oss, att vi
inte bör binda riksdagens handlingsfrihet
på detta område så hårt, att det över
huvud taget inte skall vara möjligt att
vinna gehör för nya anslagskrav på sådana
områden, där vi anser det vara befogat.

Det förefaller också, som om man gär 2

Förslå kammarens protokoll 1961. Nr i

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

na åberopar denna grund till avslag på
framställningar när det gäller relativt
små anslagskrav, medan man däremot
när det kanske gäller stora nya anslagskrav
är mera medgörlig. Jag kan inte se
den sak som vi nu behandlat på annat
sätt än att det här gäller ett område —
även om det är ett relativt litet och begränsat
område — som är mycket betydelsefullt
på sitt sätt, och vi kunde därför
kanske ha anledning att göra avsteg
från den princip, som utskottet här har
givit uttryck åt.

S:t Lukasstiftelsen är en sammanslutning
som arbetar framför allt med psykisk
själavård, med kursverksamhet av
olika slag och i viss utsträckning med
familjerådgivning i vedertagen mening.
Stiftelsen finansieras genom anslag från
Stockholms stad, från Stockholms läns
landsting men i övrigt och i huvudsak
genom medlemsavgifter och frivilliga insamlingar
och anslag av olika slag.

Utskottet har här pekat på att S:t Lukasstiftelsen
har möjlighet att få bidrag
av det anslag, som anvisats till den statliga
familjerådgivningsverksamheten,

och på det sättet få sin ekonomiska ställning
förbättrad. Nu förhåller det sig
emellertid så, att villkoret för att erhålla
statsanslag till familjerådgivningsverksamhet
är att denna rådgivningsverksamhet
tillhandahalles kostnadsfritt.
Detta anser sig S:t Lukasstiftelsen pa
grund av sin ekonomiska ställning inte
ha möjlighet att göra, och av den anledningen
är det inte säkert att den på denna
väg kan komma i åtnjutande av något
ekonomiskt bidrag.

För övrigt kan det tilläggas, att S:t
Lukasstiftelsen endast till en viss del ägnar
sig åt familjerådgivning. Dess huvudsakliga
verksamhet är av annan,
mycket kostnadskrävande art. Stiftelsens
kursverksamhet, som — det kan nog
vitsordas — är av en mycket hög klass,
arbetar på ett område, som är utomordentligt
betydelsefullt även såsom komplement
till den egentliga kroppssjukvården.
Oaktat den långt drivna kroppssjukvård,
som vi hav för närvarande,
kommer man ändå till en gräns, där den
medicinska-vetenskapliga forskningen

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
inte längre kan göra någonting. Men när
man nått den gränsen, kan det vara möjligt
att göra någonting på den psykiska
rådgivningens område, på den personliga
bearbetningens och det personliga
vägledandets område, som S:t Lukasstiftelsen
är inriktad på.

Vi är väl alla på det klara med att
om någonting skall göras på detta område,
så krävs att de som skall ha hand
om en sådan känslig uppgift också är
skickade och teoretiskt skolade för uppgiften.
Det är kanske framför allt på
det området, som S:t Lukasstiftelsen nedlagt
och nedlägger ett mycket omfattande
och betydelsefullt arbete, som jag tror
vara i allra högsta grad värd samhällets
stöd och uppmuntran.

Med hänvisning till dessa motiv ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Källqvist (fp), Boman (fp), Per-Olof
Hanson (fp), Nyman (fp), Edström (fp)
och Söderquist (fp).

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det är inte ofta jag yttrar
mig i denna kammare. Däremot har
jag motionerat i det ärende, som vi nu
har att behandla, flera gånger — första
gången 1955. Då jag ehuru gammal ledamot
av riksdagen alltså är mycket sparsam
med att yttra mig i kammaren och
med att skriva motioner, brukar det i
regel vara någonting som intresserar mig
i hög grad, som får mig att på detta eller
annat sätt att försöka komma till tals
i denna fina församling. När det gäller
nu föreliggande motion om S:t Lukasstiftelsen
så är jag i år liksom tidigare
verkligen övertygad om att här har vi ett
tillfälle, som vi egentligen inte har råd
att försitta, att stödja en verksamhet,
som i sig själv är av förnämlig beskaffenhet.
Den grundades för många år sedan
av en metodistpastor som hette Göte
Bergsten. Han lade ned hela sitt liv på
denna lilla organisation. Han är död sedan
några år tillbaka, men han var under
sin levnad en utomordentligt rik
människa — jag vill inte kalla honom

för själasörjare, ty det har blivit ett mera
yrkesmässigt uttryck — och hyste en
stor tillgivenhet för sina medmänniskor,
i synnerhet då de befann sig i en bekymmerstyngd
sinnesstämning. Han
samlade kring sig några präster, predikanter
och lekmän och försökte intressera
dem för att skaffa sig kännedom
om de underliga vägar som människornas
själar vandrar särskilt under ålderns
dagar och vid familjetragedier, vilka ofta
mörklägger människornas sinnen.

Den lilla byrå han hade besöktes flitigt.
När han gått bort fortsatte hans
vänner och beundrare denna verksamhet.
Den kom att stabiliseras mer och mer.
Det var till slut pensionsstyrelsen, som
1955 menade, att den behövde få ett
statsbidrag för att konsolidera sin ställning
— den var en viktig samhällsangelägenhet.
Vi väckte då några stycken en
motion i detta ärende. Jag sade då på
samma sätt som jag säger i dag. Trots att
statsutskottets beslut nu blivit negativt
yBl jag säga, att det har en sympatisk
inställning, och herrarna i detta mäktiga
utskott bär insett att det är fråga om
något värdefullt.

1955 ansåg man att Kungl. Maj:t borde
ta initiativet härvidlag. Man borde akta
sig för många av de påhitt i form av
motioner som ventilerades i riksdagen.
Utskottet önskade att Kungl. Maj:t skulle
se på denna angelägenhet. Frågan råkade
då ut för det verkliga missödet att
den kom in i en felaktig bana i Kungl.
Maj:ts utredningsväsen. Den kom att diskuteras
i samband med förslaget om
förbättrad kroppssjukvård i riket. Enligt
uppfattningen hos oss gamla kristna,
är kropp och själ två helt skilda saker.
S:t Lukasstiftelsen avser att behandla
problem på det mentala området, och
följaktligen kan Kungl. Maj:ts slutsats
— vilken följdes av riksdagen i fjol —
nämligen att säga nej åt stiftelsen, omöjligt
anses vara riktig.

Under årens lopp har verksamheten i
alla fall stabiliserats, inte bara på enskild
väg, men utan statligt stöd. Stockholms
stad, Stockholms län och en hel
del offentliga organisationer har lämnat
bidrag till verksamheten. Dessa bidrag

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

liar emellertid inte räckt till. Jag tror att
underskottet i fjol var ungefär 50 000
kronor. Stiftelsen måste ju avlöna sin
personal, och denna personal kan man
inte så att säga bara ta på arbetsförmedlingen.
Den måste tas bland människor
som är tränade för liknande verksamhet.
Det blir fråga om läkare och socialvårdare
som har utbildning bakom sig. Man
kan inte ge dessa de arvoden och löner
som skulle erfordras eller som de får i
annan verksamhet. De måste bli ganska
underbetalade och i mycket arbeta frivilligt.

Till en början förmodade statsutskottet
att detta uteslutande var en stockholmsangelägenhet.
Man har då sökt visa
att det ligger annorlunda till. Verksamheten
bedrivs inte bara i Stockholm,
utan den bedrivs på flera olika ställen
i landet, och det finns fem filialbyråer
på skilda orter från norr till söder.
På dessa har man både läkare och andra
kvalificerade personer anställda. Det
egendomliga är att inte en enda myndighet
har avstyrkt detta motionsyrkande,
utan alla har tillstyrkt det. Statsutskottets
avslagsyrkande i år bygger på
ett misstag.

Det finns en möjlighet att ordna denna
sak på annat sätt, genom att S:t Lukasstiftelsen
får en del av de 100 000
kronor som Kungl. Maj:t har i år fått
till sitt förfogande för att understödja
likartad verksamhet. Dessa pengar har
beviljats av riksdagen. En sådan begäran
skulle väl med litet god vilja kunna tillmötesgås.

Nu säger S:t Lukasstiftelsen att den
inte kan begagna sig av den utvägen,
ty den kan inte lämna avgiftsfri vård.
Både Kungl. Maj :t och utskottet säger att
sådan vård skall vara avgiftsfri. Man begär
något som ofta brukar anses vara
omöjligt, nämligen att lyfta sig själv i
håret, ja här till och med att en flintskallig
skall lyfta sig själv i håret. Hur
skall stiftelsen kunna lämna avgiftsfri
vård när den inga pengar har? Det är
för att göra denna verksamhet billig och
avgiftsfri som den behöver detta statliga
bidrag på JO 000 kronor. Medellösa
lämnas nu avgiftsfri vård, men det finns

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
också människor av andra sorter, och
S:t Lukasstiftelsen bygger sin verksamhet
till stor del på de inkomster den får
av besökande hos byråerna. Den tar 12
kronor per besök, och tar man hänsyn
till de avgiftsfria besöken uppgår besöksavgiften
till i medeltal 9 kronor.
Denna avgift kan slopas om stiftelsen
får dessa 30 000 kronor från staten.

Detta ärende är litet i sig självt, men
det är ändå betydelsefullt. Riksdagens
majoritet bör inte rygga tillbaka här för
att det nu händelsevis förekommer litet
fromma uttryckssätt i rubrikerna. Det är
lika realistiskt och lika viktigt och betydelsefullt.
Vare sig det kallas själavård
eller mentalvård är det samma sak och
samma uppgift. — Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I herr Mogårds yttrande instämde
herr Ollén (fp) och herr Johansson, Anders,
(fp).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Detta ärende har som
sagt varit uppe vid flera tillfällen. Första
gången riksdagen hade att behandla
denna fråga var 1955, då riksdagen på
förslag av statsutskottet avvisade ett motionsledes
framlagt yrkande. Man menade
den gången bl. a. att det var angeläget
med en utredning i denna sak, och
man kom då fram till att detta var en
så pass begränsad verksamhet att
den lämpligen borde stödjas med kommunala
medel i den mån anslag skulle
utgå. Det tillsattes alltså en utredning,
och det är mycket riktigt som herr Mogård
har påpekat att remissmyndigheterna
var tillstyrkande, men de var inte
fullt så eniga som herr Mogård gjorde
gällande. Det var dock en institution,
en som inte alltid är så populär, nämligen
statskontoret, som den gången avstyrkte.
Därefter har frågan återigen
undan för undan varit aktuell, och man
har ju bollat med den oupphörligt.

Nu har herr Mogård försökt göra en
liten lustighet av att det förslag, som
Kungl. Maj:t så småningom kom fram
med sammankopplades med kroppssjukvården.
Jag ser att det står likadant i

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
motionen. Där har emellertid motionärerna
begått det misstaget att blanda
ihop ett par saker. Det var inte alls i
samband med förslaget till regionsjukvård
som detta kom fram utan i samband
med riktlinjerna för den framtida
statsunderstödda familjerådgivningsverksamheten,
alltså just i det sammanhang
som det skulle vara.

Det har tydligen råkat uppstå ett slags
oenighet mellan motionärerna och reservanterna.
Motionärerna skriver att S:t
Lukasstiftelsens verksamhet i stor utsträckning
omfattar familjerådgivning.
Detta förnekas av reservanterna som påstår
att sådan endast är en liten del av
det hela. Vi har ju vid utskottsbehandlingen
haft att ta ställning till motionen
och vad som står i den. Vi har då menat
att när då riksdagen så sent som förra
året beslöt att ställa 100 000 kronor till
förfogande för familjerådgivning och
ändrade Kungl. Maj :ts förslag dithän att
dessa pengar även skall kunna utgå till
privata institutioner av det slag som S:t
Lukasstiftelsen är, så hade vi tillgodosett
det önskemål som motionärerna hade
framfört.

Man har hävdat att villkoret för bidrag
ur detta 100 000-kronorsanslag bör vara
att S:t Lukasstiftelsen ger rådgivningen
gratis. Det finns dock möjligheter att få
dispens från detta krav, hårdare är inte
skrivningen. När det gäller dylika ting
har vi menat att man i första hand bör
använda de generella bidrag som står
till buds. Familjerådgivningen har blivit
utvidgad. Det är som sagt familjerådgivningen
som motionärerna har önskat bidrag
till. Det är detta som har gjort att
statsutskottet, utan att för den skull vilja
visa något slags oginhet mot S:t Lukasstiftelsen,
utan av intresse för den
har velat peka på denna möjlighet. Dessutom
har vi vid åtskilliga tillfällen hävdat
att man bör vara varsam med att
ställa nya anslag till förfogande för nya
ändamål. Det finns många behjärtansvärda
saker, och det finns många behjärtansvärda
riksdagsmän som motionerar
om dem, men man kan inte gå med på
allt, ty då skulle anslagen svälla ut alltför
mycket.

De som har sysslat med kommunalpolitik
och suttit i landsting vet bur det
undan för undan kommer krav på anslag
till än det ena, än det andra. Det
kan tyckas vara småpengar, men sammanlagt
blir det väldiga belopp. När det
nu finns en möjlighet för S:t Lukasstiftelsen
att ur ett generellt anslag få medel
som den rätteligen skall ha om den
bedriver familjerådgivning, har vi ansett
att det är den rätta vägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt blanda mig i denna debatt.
Jag kan helt instämma i vad de föregående
talarna herrar Jacobsson och Mogård
har sagt. Om man tar del av förhistorien
sådan den framgår av handlingarna,
tycker man det är rätt egendomligt
att S:t Lukasstiftelsen ännu inte fått något
som helst statsbidrag. Vi kan konstatera
att medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen och svenska
kyrkans diakonistyrelse har tillstyrkt bidrag
i mycket varmhjärtade ordalag,
och det var ursprungligen, som herr Mogård
nämnde, pensionsstyrelsen som tog
initiativet. Det var alltså en statlig myndighet
som insåg värdet av denna verksamhet
och som tog initiativet. Vi bör
ta det med i bilden när vi talar om
denna sak. Att sedan statskontoret har
avstyrkt, vilket herr Birger Andersson
påpekade, upptog kammaren riktigt nog
som en mera skämtsam anmärkning.
Vad skulle det annars göra? Jag kan
inte erinra mig något fall där statskontoret
har tillstyrkt någonting — det är
så att säga dess yrke att avstyrka.

Nå, skämt åsido — det gäller här ändå
ett område där samhällets resurser
är beklämmande otillräckliga och där vi
har en notorisk bristsituation. Det erkännes
allmänt — åtminstone har ingen bestritt
det — att denna institution gör en
utomordentligt god insats, inte bara så
att den tar sig an människor som kommer
dit såsom hjälpsökande, utan den
arbetar också långsiktigt och har byggt

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

upp en utbildningsorganisation där eleverna
utgörs av läkare, själavårdare och
socialarbetare. Utbildningen är i den
meningen unik, att man knappast har
möjlighet att få sådan på något annat
ställe här i landet. Jag tror inte heller
att man på något håll skulle vilja vara
av med den — i alla kvarter erkänner
man att den fyller ett mycket stort behov.

Nu har ju utskottet hängt upp sin argumentering
för avslag på motionsyrkandet
framför allt på det förhållandet
att det i S:t Lukasstiftelsens verksamhet
ingår familjerådgivning, men den omständigheten
bör väl inte i praktiken leda
till att statsbidragstanken fälls. Det
är klart att det i en verksamhet av den
här karaktären måste ingå ett moment
av familjerådgivning — något annat vore
alldeles otänkbart, eftersom familjetrassel
ju tillhör de saker som ganska
ofta förmår människor att söka hjälp
för att klara ut sina personliga problem.
Det spelar inte någon större roll om man
sätter den ena eller andra etiketten på
verksamheten och kallar den familjerådgivning
eller psykisk rådgivning eller
medmänsklig rådgivning eller vad ni
vill. Jag tror inte att samhällets försöksverksamhet
på familjerådgivningens område,
sådan den nu är tänkt efter mycket
utredande, behöver påverka det här.
Jag har ett intryck av att statsutskottets
ställningstagande på den punkten sålunda
i någon mån bygger på en missuppfattning.

Sedan kan man väl rent allmänt konstatera
att 100 000 kronor som skall användas
för den tilltänkta försöksverksamheten
på familjerådgivningens område verkligen
inte är mycket att starta med. Jag
fattade herr Birger Anderssons inställning
till S:t Lukasstiftelsens verksamhet
såsom mycket positiv, och om nu en del
av dessa 100 000 kronor, såsom herr Birger
Andersson antydde som nära nog
önskvärt, skall gå till stiftelsen, blir det
ganska litet kvar för den försöksverksamhet
beträffande familjerådgivning
som vi behöver starta och som vi, enligt
vad det råder en omfattande enighet om,
sätter i gång alldeles för sent.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
Det var, herr talman, detta jag ville ha
sagt. Låt mig avslutningsvis säga att visst
bör vi vara försiktiga med nya anslag,
men varsamheten får ändå inte drivas
så långt att man utgår från att gamla anslag
är bra och nya anslag är dåliga —
det är en politik som man inte kan försvara.
Det trängs många anslag inom vår
budget på ett område där det väl inte
råder någon annan mening än att samhällets
insatser måste ökas — jag tänker
på allt det som har att göra med
mentalsjukvård, psykisk rådgivning och
sådant. Jag tror emellertid att detta är
ett av de förnuftigaste sätten att använda
skattebetalarnas pengar, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! För att få litet konsistens
i de snabbdebatter av vilka denna utgör
en vill jag bara understryka vad herr
Birger Andersson har sagt. Det kan vara
till ledning både för Lukasstiftelsen och
för statsmakterna, som fördelar 100 000-kronoranslaget till försöksvis anordnad
familjerådgivning. Enligt utskottstalesmannens
mening möter det inget hinder
för en institution som Lukasstiftelsen
att söka bidrag till sin verksamhet ur
detta anslag. Jag tror det är rimligt och
klokt om vederbörande stiftelse följer
herr Birger Anderssons råd.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det finns inte mycket
att tillägga, men vad som föranleder mig
att säga några ord efter herr Hansons
anförande är att jag vill påpeka att det
inte var något skämt när jag nämnde
statskontoret. Jag tycker det är en naturlig
sak att statskontoret är litet betänksamt
i detta avseende. Man kan
ibland so ett leende när någon säger att
statskontoret avstyrkt en framställning,
men det är ju så att statskontoret liksom
statsutskottet har att tillvarata statens
ekonomiska intressen, och man får
av denna anledning inte se ringaktande
på vad denna statliga myndighet gör.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
Man får väl förmoda att statskontorets
tjänstemän avger sina yttranden under
ämbetsmannaansvar.

Om jag fattade herr Hanson rätt sade
han att det var en statlig myndighet som
var upphovet till att man för S:t Lukasstiftelsen
skulle söka statligt bidrag. Om
herr Hanson sade detta är det en historieskrivning
som inte är riktig. Det var
en motion av herrar Mogård och Rimmerfors
som år 1955 föranledda Kungl.
Maj:t att igångsätta en smärre utredning,
och ett par statliga verk bejakade även
anslagskravet. Det var alltså män från
S:t Lukasstiftelsen som kom med de
första kraven på statliga bidrag. När
statsutskottet 1955 ansåg att frågan borde
utredas skrevs det faktiskt att S:t
Lukasstiftelsens verksamhet närmast
borde ses som ett komplement till den
socialvård i ordets vidaste bemärkelse
vilken meddelas i samhällelig regi. Man
ansåg även att i första hand rent kommunala
bidrag borde ges, då denna verksamhet
var så lokalt betonad. Herr Mogård
har nu gjort gällande att denna
verksamhet har växt från norr till söder,
och det är riktigt, men när man hör
talas om i allmänna ordalag att en verksamhet
växer från norr till söder tänker
man sig nog en karta med massor av
punkter inprickade, men det är inte så
många i verkligheten.

Herr Mogård tog nu fasta på att jag
i mitt tidigare anförande sade att S:t
Lukasstiftelsen bör söka bidrag ur anslaget
på 100 000 kronor, och jag vidhåller
detta. Den möjligheten finns ju. När
riksdagen i fjol utvidgade det förslag
som regeringen lade fram på detta område
till att även omfatta privata institutioner,
berodde detta på att man ville
slippa begära anslag för varje ändamål
för sig. Det skulle gå in under det generella
anslag som riksdagen ställde till
förfogande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall bara be att få
replikera herr Birger Andersson på ett
par punkter.

Låt mig först säga att jag med tillfredsställelse
noterat ett särskilt uttalande
i denna debatt. Uttalandet är ju så
pass kategoriskt formulerat att det med
den ställning herr Birger Andersson har
måste få en stor betydelse för den händelse
utskottets ställningstagande skulle
segra i den kommande voteringen. Följden
av detta skulle bli att det inte bör
möta något hinder för Kungl. Maj:t att
giva S:t Lukasstiftelsen bidrag ur de
100 000 kronor som är anslagna till försöksverksamhet
på familjerådgivningens
område. Jag tror det är viktigt att slå
fast detta yttrande av statsutskottets
ärade talesman.

Det är emellertid viktigt att komma
ihåg att de 100 000 kronor som är anslagna
gäller försöksverksamhet. S:t Lukasstiftelsens
begäran om anslag gäller
inte någon försöksverksamhet, utan det
är fråga om att backa upp en väl etablerad
och utmärkt skött verksamhet som
har pågått under åtskilliga år. Det skulle
kanske innebära vissa svårigheter för
Kungl. Maj :t att trots detta ge bidrag till
S:t Lukasstiftelsen ur dessa 100 000 kronor.
Om Kungl. Maj:t gör denna tydning
har jag från mina synpunkter dock ingenting
emot detta, men jag skulle ändå
vilja varna kammarens ledamöter för att
tro att Kungl. Maj:t anser det rimligt att
ta pengar ur ett anslag för försöksverksamhet
och ge dessa medel till en redan
etablerad verksamhet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Bara ett par ord:

Det gäller ju här försöksverksamhet
beträffande familjerådgivning. Vi har
i utskottslåtandet tryckt på vad motionärerna
själva säger, men herr Mogård
har rubricerat det som själavård. Gränserna
är här flytande, och man vet inte
riktigt vad som är vad. Jag förmodar att
ingen exakt kan säga var familjerådgivningen
slutar och något annat tar vid.
Det är väl just för att familjerådgivning
är ett så pass diffust begrepp som man
har satt i gång försöksverksamhet. Man
vill få fram några normer, så att man
vet vad som faller under denna rubrik.

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner
1961/62 till Bidrag till skattetyngda
kommuner in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under sjunde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att till Bidrag till skattetyngda
kommuner, m. m., för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
16 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. (I: 452) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Hedenäset m. fl. (11:532), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i
bidrag till skattetyngda kommuner anvisa
35 miljoner kronor, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en skyndsam prövning och
förslag om en justering av reglerna för
bidraget till skattetyngda kommuner i
enlighet med vad i motionerna anförts
samt att riksdagen — med instämmande
i vad som i motionerna i övrigt anförts
angående den nödvändiga räckvidden
av framtida åtgärder i skatteutjämnande
syfte — genom skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att motionerna
må remitteras till de utredningar, som
behandlade här berörda frågor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 452 och II: 532, såvitt anginge
anslagsfrågan, till Bidrag till skattetyngda
kommuner, m. in., för budgetåret
1961/62 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 16 500 000
kronor;

2. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:452 och 11:532, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att åt 1958 års skatteutjämningskommitté
måtte uppdragas att
skyndsamt framlägga förslag om ändrade
grunder för bidrag till skattetyngda
kommuner i syfte att bereda ökade bidrag
åt dessa;

Nr 15

Fredagen den 21 april 19G1

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner

3. att motionerna 1:452 och 11:532 i
övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Nåsström, som dock ej antytt sin mening.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta statsutskottets utlåtande
främst för att få säga några ord
om det sakliga innehållet i utlåtandet.
Jag vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på att det är ytterst sällan
man kan påräkna ett sådant här utlåtande
från statsutskottet, men det är
också ett par andra ting jag ber att få
erinra om, herr talman.

I dagarna har landets kommuner att
yttra sig över betänkandet angående
principer för ny kommunindelning, och
jag vet att ett antal kommuner redan
har avlämnat sina yttranden. Flera av
dessa kommuner har framhållit att det
i princip inte finns mycket att erinra
mot där, men man framhåller att den
angelägnaste uppgiften måste vara att
åstadkomma en något så när rättvis avvägning
av skattebördan i de olika kommunerna.
Jag tror att den uppfattningen
är riktig, och från den utgångspunkten
är det desto mer glädjande att få erinra
om vad statsutskottet skriver på dessa
punkter:

»Av utskottets ställningstagande följer,
att utskottet inte ansett sig böra biträda
det i motionerna I: 452 och II: 532
framställda yrkandet om längre gående
bidragsgivning till här ifrågavarande ändamål
för nästa budgetår. De i ärendet
avgivna remissyttrandena ger emellertid
obestridligt vid handen, att behovet av
ytterligare ekonomiskt stöd åt de skattetyngda
kommunerna är starkt framträdande.
Utskottet kan därför i princip
ansluta sig till den i motionerna framförda
tanken på vidtagande av åtgärder
för en rikligare bidragsgivning till de
skattetyngda kommunerna. Huruvida
detta bör ske genom en jämkning i
skattelindringsgrunderna i form av höjning
av gällande procenttal för bestämmandet
av det s. k. gränsunderlaget eller

sänkning av den för erhållande av skattelindringsbidrag
gällande lägsta utdebiteringsgränsen
eller på annat sätt lämnar
utskottet i detta sammanhang öppet.
Problemet bör lämpligen överlåtas åt
1958 års skatteutjämningskommitté att
skyndsamt överväga. Utskottet vill i anslutning
till motionsyrkandet på denna
punkt föreslå, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer att åt skatteutjämningskommittén
uppdras att med
förtur och utan avvaktan på resultatet
av utredningsarbetet i övrigt uppta ifrågavarande
spörsmål, om möjligt i sådan
tid att förslag i ämnet kan föreläggas
1962 års riksdag.»

Herr talman! När man vet hur starkt
skatteunderlaget varierar i de olika kommunerna
och framför allt i landskommunerna
— enligt fjolårets statistik hade
en landskommun i Norrbotten det lägsta
skatteunderlaget på 8:75, medan det
högsta skatteunderlaget för en landskommun
var 47 kronor; och dessa kommuner
har ju samma skyldigheter gentemot
sina invånare — då är man glad
över att statsutskottet och framför allt
dess femte avdelning tagit ställning till
problemet på detta mycket positiva sätt.
Jag hoppas att vi rätt snart skall få ett
förslag från den arbetande skatteutjämningskommittén,
så att vi åtminstone i
någon mån kan utjämna orättvisorna
kommunerna emellan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Grym (s), Gillström (s), Axel Johannes
Andersson (fp), Rikard Svensson (s)
och Olsén (s) samt fru Nilsson (s).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Hade jag i förväg känt
till den motivering som herr Näsström
nu anfört, kunde jag ha avstått från att
begära ordet och inskränkt mig till att
instämma med honom.

Jag begärde närmast ordet för att
tacksamt notera motiveringen till statsutskottets
hemställan om bifall till de
här redovisade motionerna. Jag representerar
ett av de fem län i landet som

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

genomsnittligt räknat har det lägsta
skatteunderlaget, och jag representerar
även en kommun där vi sannerligen kan
säga att utvecklingen inte ter sig så ljus.

För tio år sedan hade vi en folkmängd
på drygt 10 000 invånare. Om jag bortser
från socialvården var utdebiteringen
för åldringsvården i den kommunen
1:30, således till kostnader för pensionärshem,
ålderdomshem och pensionsavgifter.
Under den senaste tioårsperioden
har folkmängden minskat med drygt
1 300 personer, och det är ingalunda åldringarna
som flyttat utan människor i de
mest arbetsföra åldrarna. Under perioden
1950—1955 steg utdebiteringen för
åldringsvården till 3:80. Två pensionärshem
hade tillkommit så att vi hade
tre, vi hade ålderdomshemmet och pensionsavgifterna;
socialvården är däremot
inte inräknad i denna kommunala
skattekostnad. År 1960 var åldringsvårdskostnaden
i denna kommun 5 kronor
15 öre. Vi hade då kostnader för
tre pensionärshem, och ett ålderdomshem,
vartill kom pensionsavgifterna. Utflyttningen
hade då skett; jag tror att
den högsta åldern för de utflyttade under
den perioden rörde sig om 40 år, men
eljest låg medelåldern för de utflyttade
mellan 25 och 30 år. Medelskatteunderlaget
per capita låg på 17 kronor 99 öre,
eller låt oss säga 18 kronor. Det är här
fråga om en skogs- och jordbrukskommun
som ligger vid kusten och således
inte en fjällkommun. Där finns realskola,
både treårig och fyraårig, och vi
kommer att genomföra enhetsskolan så
fort som möjligt. Vidare finns det en
yrkesskola, för både järn- och metallutbildning,
och en handelsskola. Vi är
alla inom kommunen besjälade av vilja
att ge ungdomen bästa möjliga reskost
i kunskap, men det är klart att kostnaderna
blir höga, framför allt åldringsvårdskostnaderna.
Under denna tioårsperiod
har vi byggt ut ålderdomshemmet.

Nu vill jag inte säga att denna kommun
är den sämst ställda inom Västerbottens
län. Det finns kommuner med
ännu högre kostnader och ännu större
belastning. Den tendens som här framträder
måste bli en pådrivande kraft

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner
när det gäller att få till stånd en utjämning
i fråga om skattetyngden. Det är,
såsom herr Näsström påminde om, en
mycket angelägen sak, och det har väl
också varit skälet till statsutskottets starka
skrivning som är mycket säregen. Jag
måste säga att jag knappast under min
tjuguåriga tid här i riksdagen kunnat
notera en så pass stark skrivning från
det ärade statsutskottet över en motion.
Utskottet skriver t. o. m., såsom herr
Näsström också påpekade, att denna fråga
bör behandlas med förtur. Jag hoppas
att herr Näsströms rekommendation
skall efterföljas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den fråga som här föreligger
är av en mycket stor räckvidd och
har också tidigare i olika sammanhang
tilldragit sig uppmärksamhet. För min
del hade jag glädjen att medverka aktivt
i tillkomsten av det program i kommunalskattefrågan
som utarbetades av
jordbrukarorganisationernas år 1946
tillsatta utredning, där olika partier var
representerade (Sveriges Lantbruksförbunds
Skriftserie nr 1). Vi kom i denna
utredning med vissa förslag, och vi
var även inne på det problem som herr
Näsström berörde angående kommunernas
ansvar för att åstadkomma en
någorlunda likvärdig standard på det
kommunala området och de svårigheter
som är förenade därmed. Vi övervägde
därvid som ett effektivt botemedel att
ordna bidragsfrågan så att staten skulle
tillskjuta ett visst normalskatteunderlag
per invånare räknat för varje kommun,
ungefär i likbet med en ordning som
kommit att tillämpas i elt senare sammanhang.
Vi var också inne på frågan
om det inte skulle vara möjligt att röja
upp en smula i snårskogen av bidragsbestämmelser
på det kommunala området
genom att ge mera generella statsbidrag
till kommunernas verksamhet,
med viss frihet för kommunerna att inom
ramen av anslagen nyansera sin

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. bidrag till skattetyngda kommuner

verksamhet efter de lokala behoven och
i någon mån också efter det intresse för
olika verksamhetsgrenar som där skulle
komma till synes. Våra förslag framlades
av kommittén för dåvarande finansminister
Wigforss, och jag vet inte
riktigt vad som mera hände därmed,
men programmet kvarstår med vissa
uppslag som jag tror är värda en prövning.

I den motion som vi i år väckt i båda
kamrarna har vi erinrat om hur ojämnt
skattetrycket verkar. Detta har också berörts
av de ärade norrlandsrepresentanterna
och detta med allt fog. Det är
rimligt att man vänder sig mot sådana
orättvisor som i det fallet uppenbarligen
föreligger. Vi konstaterar också hur
det kommunala skattetrycket har vuxit
bara på ett årtionde. Det primärkommunala
skattetrycket för samtliga kommuner
har, som vi framhållit i motionen,
från 1950 till 1960 i stort sett ökat med
50 procent. Vi anser under sådana förhållanden
frågan värd att upptas till lösning.

Herr Näsström berörde sambandet
med frågan om kommunindelningen. Såvitt
jag kan finna är sambandet mycket
starkt. I en motion (I: 14) som i början
av riksdagen väcktes av ett mycket stort
antal ledamöter i båda kamrarna framhöll
vi önskvärdheten av att frågan om
de kommunala uppgifterna och kostnaderna
härför beaktas när man går att
bestämma grunderna för en kommande
utveckling av den kommunala indelningen.
Vi ansåg att utan hänsynstagande till
de ekonomiska faktorerna blir allt vad
som talas om befolkningssiffror o. s. v.
slag i luften. Lika litet som gränserna
för våra kommuner kan vara evighetsbundna
och oberoende av samhällets utveckling,
lika litet kan de uppgifter som
här föreligger, liksom det ansvar staten
har för att möjliggöra ett likvärdigt genomförande
av rimliga intentioner vara
fixerade för all framtid. När man går
in för en planering på lång sikt av hur
det skall ordnas på det kommunala området,
förefaller det mig rimligt att man
också beaktar skatteutjämningsfrågor -

na. Då kommer kommunernas andel i
folkpensionerna i brännpunkten och naturligtvis
de absolut kvalificerat statliga
uppgifter som berör undervisning, polisväsende
och tingshusbyggnadsskyldighet.
Det finns en hel rad frågor som
måste beröras i sammanhanget.

Vår här behandlade motion syftar till
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om skyndsam prövning
och förslag till justering av reglerna för
bidragen till de skattetyngda kommunerna
i enlighet med vad i motionerna säges
och att i motionerna anförda synpunkter
måtte överlämnas till den utredning
som pågick. När vi nu kom till
det glädjande resultatet att t. o. m. ordet
»skyndsam» blev beaktat i utskottet,
har vi all anledning att vara nöjda och
glada. Förslaget om ett i år förhöjt bidrag
anser vi motiverat med hänsyn till
väntetiden, men om väntetiden blir så
pass kort som ställts i utsikt har jag ingen
anledning att på denna punkt ställa
något särskilt yrkande, utan jag ber endast
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep).

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
såsom representant för statsutskottets
femte avdelning att tacka för alla de
blommor som avdelningen har fått för
sin skrivning på den här punkten. Enigheten
såväl inom avdelningen och inom
utskottet som i riksdagen visar hur angelägen
denna fråga är, och jag vill endast
uttala den förhoppningen att Kungl.
Maj:t kommer att förfara i enlighet med
vad utskottet föreslagit.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av bokföringslagen; nr

28, i anledning av väckt motion
om viss utredning rörande aktiebolagslagens
bestämmelser; och

nr 29, i anledning av Kungl Maj ds
proposition angående godkännande av
europeisk konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag;
samt

nr 34, i anledning av väckt motion om
samordning av uppbördsterminerna och
tiden för utbetalning av folkpension.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner angående domänverkets markpolitik,
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:293, av herr Jonasson
m. fl., och 11:256, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t dels anhålla, att vid försäljning
för skogskomplettering av fastigheter
tillhörande kronan måtte tillämpas
prissättning i överensstämmelse med
gällande marknadsvärde, dels anhålla
om prövning och förslag rörande avveckling
av domänverkets markfond i
enlighet med vad i motionerna anförts.

I den till utskottet likaledes hänvisade
motionen 1: 295, av herr Svanström, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte framställa begäran

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
om att sådana bestämmelser måtte utfärdas
för domänverkets markpolitik, att
dess markinnehav ej ytterligare ökade,
att i den mån nyförvärv skedde, motsvarande
försäljning måtte verkställas av
hela fastigheter till aktiva jordbrukare
eller genom avstyckning för komplettering
av jordbruksfastigheter i enskild
ägo, att den värdering av jordbruksfastigheter,
som skedde, måtte samordnas
med den lokala värderingen inom lantbruksnämnderna
samt att lantbruksnämndernas
eventuella avstyrkande av
domänverkets ansökningar om förvärvstillstånd
måtte tillerkännas högsta vitsord.

Vidare hade i de likalydande motionerna
1:294, av herr Jonasson m. fl., och
11:257, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vilka hänvisats till jordbruksutskottet,
yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla, att medel
från domänverkets markfond måtte
ianspråktagas för skogsproduktions- och
sysselsättningsfrämjande åtgärder i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 293
och 11:256, 1:295 ävensom 1:294 och
II: 257; samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående intensifierad yttre rationaliseringsverksamhet,
vari kronomark inginge,
m. m.

I motiveringen hade utskottet i andra
stycket å sid. 17 i det tryckta utlåtandet
yttrat följande:

»Utskottet vill emellertid framhålla att
i samband med 1958 års jordlagsutrednings
översyn av jordförvärvs- och bolagsförbudslagarna,
vilken avses komma
att avslutas innevarande år, en omprövning
bör ske av markpolitiken över huvud
taget.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hermansson, Jonasson
och Elmwall, vilka ansett, att utskottets

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:293 och 11:256 samt
motionen 1:295 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående intensifierad
yttre rationaliseringsverksamhet, vari
kronomark inginge, ävensom angående
riktlinjerna i övrigt för domänverkets
markpolitik;

att riksdagen med bifall till motionerna
1:293 och 11:256 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
och förslag rörande avveckling av
domänverkets markfond; samt

att riksdagen med bifall till motionerna
1:294 och 11:257 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att — i avvaktan
på beslut om avveckling av domänverkets
markfond — medel från markfonden
måtte kunna överföras till förnyelsefonden
att ianspråktagas för skogsproduktionsfrämjande
åtgärder i enlighet
med vad reservanterna anfört;

2) av herrar Lage Svedberg, Mossberger,
Johanson i Västervik och Eskilsson
i Likenäs, vilka ansett, att andra
stycket i utskottets yttrande å sid. 17 i
det tryckta utlåtandet bort hava följande
lydelse:

»Utskottet vill emellertid peka på de
spörsmål som uppkommer genom att utvecklingen
går i riktning mot ett större
utbud av skogsmark från enskilda fastighetsägare
än vad som till skäligt pris
kan finna avsättning inom denna ägarkategori.
Antalet av skogsmarksinköp intresserade
enskilda brukare med tillgång
till erforderligt inköpskapital är nämligen
och får antagas i framtiden komma
att förbli relativt sett begränsat. Med hänsyn
härtill framstår det för utskottet som
önskvärt att markpolitiken omprövas
och att staten, liksom även bolagen, beredes
möjlighet att utan fördröjande hinder
i ökande omfattning bland annat i
avfolkningsbygderna och liknande trakter
övertaga till försäljning utbjuden
skogsmark. Någon begränsning av domänverkets
markförvärv till enbart nyss

angivna trakter bör dock ej komma i
fråga, utan verket bör anses vara en med
övriga kategorier likaberättigad köpare
i samtliga områden av landet, dock med
beaktande av eventuellt föreliggande behov
att utnyttja den ifrågavarande salubjudna
marken för i tiden relativt
näraliggande storleksrationalisering genom
lantbruksorganisationens förmedling.
Vad nu sagts synes böra uppmärksammas
bland annat av lantbruksnämnderna
vid deras avgivande av yttranden
i anledning av förslag från domänverket
om markförvärv.»; samt

3) av herrar Jonsson och Hjalmar
Silsson, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 behandlar två motionspar.
Det ena är nr 293 i denna kammare och
nr 256 i andra kammaren. I dessa motioner
yrkas »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t dels anhålla om
att vid försäljning för skogskomplettering
av fastigheter tillhörande kronan
måtte tillämpas prissättning i överensstämmelse
med gällande marknadsvärde,
dels anhålla om prövning och förslag rörande
avveckling av domänverkets markfond
i enlighet med vad i motionerna
anförts». Motion 1:295 innehåller ungefär
samma yrkande.

I utlåtandet behandlas samtidigt de likalydande
motionerna I: 294 och II: 257,
i vilka vi motionärer yrkar »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att medel från domänverkets
markfond måtte ianspråktagas för skogsproduktions-
och sysselsättningsfrämjande
åtgärder . . .».

Utskottsmajoriteten har med undantag
av viss skrivning beträffande bytesverksamheten
avstyrkt motionerna. Centerpartirepresentanterna
i utskottet har
därför avlämnat en reservation.

Redan år 1912 antogs principerna för
domänverkets markfond. Enligt dessa
principer skulle ju statens markinnehav
bibehållas vid ungefär oförändrad nivå.
Flera gånger har också statsmakterna
uttalat att någon större ändring mel -

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

lan olika ägarekategorier ej borde ske.
Trots detta har domänverkets markinnehav
oupphörligt ökat. ökningen uppgår
till ca 2 000 hektar per år om man tar
ett genomsnitt för den senaste 30-årsperioden.

Det är beklagligt att de övriga partiernas
representanter i utskottet har den
inställningen att denna ökning saknar
någon större betydelse. Markfonden har
ökat från 17 miljoner kronor 1930 till
46 miljoner kronor 1959. Vi motionärer
anser detta vara en icke önskvärd utveckling,
och vi har därför velat ställa
dessa frågor under prövning och begära
förslag om markfondens avveckling.

Riksräkenskapsverket har för sin del
tillstyrkt och i en särskild skrivelse tidigare
hemställt om att markfonden
måtte avvecklas. Enligt beslut av riksdagen
skulle domänverket genom markbyten
och i vissa fall genom direkt försäljning
bidraga till jordbrukets rationalisering
genom att ge möjligheter för småbrukare
att förvärva stödskog och göra
kompletteringar i övrigt. Detta har skett
endast i ringa omfattning, vilket även
har framgått av remissutlåtandena.

I syfte att åstadkomma mera bärkraftiga
brukningsenheter för de enskilda
och därjämte bättre arronderingsförhållanden
för alla ägarekategorier bör enligt
vår mening alla krafter samverka.
Domänverket bör därför i större utsträckning
än hittills bidraga till förstärkningen
av jordbruket. Därigenom
skulle en ökning av verkets markinnehav
ej behöva ske. Flera enskilda fastigheter
skulle i stället bli mer bärkraftiga. Domänverkets
prissättning av fastigheterna
torde vara orsak till denna utveckling.
Verket räknar för närvarande med en
diskonteringsfaktor av 4 3/4 procent,
vilket gör att verket kan betala mer för
en fastighet än en stackars småbrukare
som måste låna pengar mot en hög ränta.
Diskonteringsfaktorn har tidigare varit
så låg som 3—3,2 procent, och den
har senare undan för undan höjts. Det
är klart att denna låga diskonteringsfaktor
gör det svårt för alla som måste låna
pengar att betala det därav följande
höga priset jämte en hög ränta.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Jag utgår i det fallet från att fastighetsaffärerna
skett genom byten, vilket
är det vanligaste. Om man räknar med
en diskonteringsfaktor av 4 procent i
stället för 5 procent, innebär detta att
man kan ge 25 procent mera för fastigheten.
Det är därför vi vill att de enskilda
skall få samma utgångsläge som
domänverket, så att de kan vara med om
affärerna. Nuvarande räntesystem befrämjar
inte dessa nödvändiga byten.

Jag tror ändå att utskottsmajoriteten
är litet inkonsekvent när den vill i skrivelse
till Kungl. Maj:t framhålla önskvärdheten
av en intensifierad yttre rationaliseringsverksamhet
men inte tar
hänsyn till räntekostnaderna och ränteskillnaderna.
Då nu domänverkets markfond
också blivit större — år 1959 uppgick
den till 46 miljoner kronor, som jag
nyss nämnde —• och man kan se hur
förnyelsefonden i viss mån har minskat,
har vi ansett att medel skulle kunna
överföras från markfonden till förnyelsefonden
för åstadkommande av skogsbefriimjande
åtgärder på domänverkets
egen mark. Det är säkert nödvändigt
med planteringar och skogsvårdsförbättringar
i högre grad. Det är också
nödvändigt med dikningar och vägbyggen.
Allt detta är saker som vi diskuterat
tidigare. Där skulle staten enligt vår
uppfattning gå före med gott exempel.
Då finge fastigheterna i domänverkets
ägo ett större värde, och vi skulle då på
ett nationalekonomiskt bättre sätt tillvarataga
våra naturtillgångar.

Vi vet också att domänverkets flesta
markinnehav finns i Norrland. De föreslagna
åtgärderna skulle ge befolkningen
ett värdefullt tillskott av arbetstillfällen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I samband med att jag
kommer att yrka bifall till utskottets
hemställan har jag att framföra en motivering
för det särskilda stycke som fyra
av utskottets ledamöter velat få in i utskottets
utlåtande på sid. 17. Innan jag
gör detta vill jag något bemöta den ar -

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
gumentering som herr Jonasson framförde
till förmån för den reservation som
han yrkade bifall till.

Det är ingalunda så att domänverket
har bromsat jordbruksrationaliseringen
i detta land. Tvärtom har i varje fall vi
som haft förmånen att tillhöra lantbruksnämnden
i övre Norrland och skärskådat
problemen på närmare håll funnit
att domänverket har ställt sig positivt
till de anspråk som lantbruksnämnden
framfört när det gällt verkligt dokumenterade
behov att ta i anspråk kronomark
för jordbruksrationaliseringen.
Vi har icke någon gång funnit att domänverket
försökt bromsa denna rationalisering.

Såsom redovisas i utskottets utlåtande
har man inventerat de behov som finns
i Sydsverige och Mellansverige. Man har
tagit Gävleborgs län och Kopparbergs
län och länen söder därom. På sidan 8
i jordbruksutskottets utlåtande redovisas
lantbruksstyrelsens inventering. Därav
framgår, att det inte är mycket stora
arealer som man omedelbart kan ta i anspråk.
Det rör sig om 648 hektar skogsmark
och 59 hektar åker. Man kan eventuellt
inom en snar framtid räkna med
att ytterligare 945 hektar skogsmark och
54 hektar åker finns disponibla för byte.

Vad är det nu som man ser ute i landet
och som föranlett just den särskilda
motivering som vi fyra utskottsledamöter
har velat få in i utskottets rekommendation?
Jo, det är de hembud som
förekommer. Det är hembud på skogsmark,
som lantbruksnämnden måste avböja
eftersom det inte finns någon avsättningsmöjlighet.
Det gäller områden i avfolkningsbygder.
Jag tar här från en
enda socken i Västerbottens län några
siffror, som klarlägger denna sak. Jag
tar Vilhelmina socken, där det i april
1961 fanns hembud på privat mark om
inte mindre än 2 339 hektar skogsmark,
sammanlagt 2 469 hektar. Därjämte hade
det under 1960 tillkommit dels tre poster
om 1 090 hektar skog, sammanlagt
1 234 hektar, samt dels olika mindre
ägolotter, vilket allt ger en total summa
av skogsmark på icke mindre än 5 780
hektar produktiv mark, sammanlagt

9 480,3 hektar skogsmark. Därtill skall vi
lägga lantbruksnämndernas redan förut
ägda arealer på 2 243 hektar produktiv
skogsmark inom samma kommun. Man
är då uppe i sammanlagt 8 023 hektar,
som man för närvarande inte har någon
avsättning för.

När vi här i vårt yttrande nämner bolagen
har vi ingalunda menat att man
skall upphäva jordförvärvslagen och helt
frige köp och försäljningar, utan vi har
framför allt velat peka på nödvändigheten
att det måste finnas någon som
kan ta vara på de markarealer som det
inte finns enskilda köpare till. När vi
här har talat om bolag har vi även tänkt
oss att skogsägareföreningar skulle kunna
bilda ett bolag.

Vi har sett hur skogsägareföreningar
har startat och byggt industrier i Sydsverige.
Gårdagens eftermiddagstidningar
här i Stockholm nämnde att skogsägareföreningen
var i färd med att köpa en industri
i Kramfors, och man har därför
anledning ställa sig frågan: Bör inte
skogsägareföreningarna som representerar
det enskilda skogsbruket även ta sig
an uppgiften att framträda som köpare av
den skogsmark som lantbruksnämnderna
inte har avsättning för i sin rationaliseringsverksamhet?
Jag tror inte att
vi utan oro kan emotse den utveckling
som sker under de närmaste åren, framför
allt i övre Norrland där mekaniseringen
inom skogsbruket icke ger småbrukarna
den sidoinkomst som tidigare
varit vanlig och gav dem trygghet. Skogsbrukets
rationalisering gör nu att såväl
de enskilda företrädarna för det större
skogsbruket som bolag och domänverk
bedriver skogsuttaget på ett helt annat
sätt än tidigare. Man går fram med stora
avverkningar som gör att de mindre
jordbrukarna, som haft en väsentlig biinkomst
från skogsbruket, kan få vänta
många år innan det blir tillfälle till
sidoinkomster i närheten av småbruket
av det slag som tidigare portionerades
ut varje år.

Vi har dessutom ägostyckningsinnehavare,
där ägostyckningen ligger helt innesluten
i bolagsskogen och där tendenden
under senare år varit att lantbruks -

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

nämnden skall vara en förmedlare för
köp av dessa ägostyckningar för att i
sin tur ha ett bytesobjekt med skogsbolagen
i de större byarna. Nämnden
kan då tillbyta sig insprängda skogsmarksskiften
och på så sätt komplettera
de större byarnas markinnehav.

Men vem är det som kommit i kläm?
Jo, dessa ägostyckningsinnehavare har
sannerligen inte fått någon värdestegring
på de å ägodelarna befintliga åbyggnaderna.
Om lantbruksnämnden skulle
köpa ägostyckningen och sätta värde
mot värde när det gäller skogsmarksbytena,
har ägornas åbyggnader icke kommit
i den värdenivå som skogsbolagen
kan uppnå när de byggde varmbonade
baracker som kostar ofantliga pengar.
Men dessa åbyggnader har kunnat tjänstgöra
som barackförläggningar för kultiveringsåtgärder
och skogsdrivningar. De
har därför kunnat värdesättas på ett helt
annat sätt än efter de beräkningsgrunder
som lantbruksnämnden måste tillämpa,
när det gällt markbyte.

Jag tror inte det är riktigt vad herr
Jonasson påpekade i sitt anförande här
när han, om de markförsäljningar som
skett från domänverkets sida, talade om
räntebelastningen, ty jag tror att de som
haft fördelen att köpa av domänverket
haft en väsentligt lägre räntebelastning
på inköpet än de som köpt i fria marknaden
eller via lantbruksnämnden. Domänstyrelsen
har ju i allmänhet haft
en amorteringstid på 20 år och en räntekostnad
på 4,3 procent. Jag tror att detta
är tillräckligt för att visa att talet
om att domänverkets försäljningspolitik
skulle vara i en särklass jämförd med
fria marknadens inte håller.

Jag har velat, herr talman, ta upp problemet
med de stora skogsmarker som
kommer att utbjudas till lantbruksnämnderna
och till staten och som inte finner
köpare på den fria marknaden, i
synnerhet som man här i riksdagen har
påtalat de stora markarealer som lantbruksnämnderna
har konserverat för
lång tid utan att finna några rationaliseringsmöjligheter.
Vi har t. ex. i örträsk
två kronoparker som har överförts
från domänfonden till jordfonden för

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
egnahemsbildning. Det rör sig om över
5 000 hektar, varav lantbruksnämnden
fortfarande har kvar 4 000 hektar produktiv
skog. Lantbruksnämnden försöker
nu få till stånd byten med bolagen.

Man har vidare problemet var man
skall finna ett intresse från jordbrukarnas
sida för att förvärma marken till
dagens marknadsvärde. Det är klart att
skulle staten ge lantbruksnämnderna
möjlighet att lämna subventioner, så
skulle man naturligtvis omedelbart öka
intresset, men jag föreställer mig, att
det skulle vara ganska svårt att få riksdagen
med på den linjen att man via
statliga subventioner förstärkte det enskilda
jordbruket med skog.

När det gäller den yttre och den inre
rationaliseringen och när det gäller värdeutjämningen
är en statlig medverkan
nödvändig, och den borde enligt min
mening ske i större omfattning än som
nu sker och kommer att ske på vissa speciella
rationaliseringsområden. Jag hoppas
att riksdagen skall visa större intresse
härför, ty jag tror att det är en
nödvändighet.

Vad kommer att ske inom den närmaste
tioårsperioden? Jo, det blir markutbud
av ännu större omfattning. Det
är därför nödvändigt att domänverket
bedriver en aktivare inköpspolitik med
hänsyn till jordfonden i enlighet med
vad riksdagens revisorer uttalade år
1957, vilket sommarriksdagen 1958 underströk.

Jag skall inte längre gå in på problemen,
som nog kommer att hopa sig inom
en snar framtid. Även från centerpartiets
sida kommer man nog att få
medge nödvändigheten av att någon tar
vara på de skogsmarksarealer som nu
hembjudes men som staten genom lantbruksnämnderna
ej kan ta hand om. Det
är ett nationalekonomiskt intresse att so
till att kultiveringsåtgärder bedrives på
dessa marker, så att de kan fylla sin
uppgift inom skogsproduktionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
samt till den särskilda motivering,
som jag och tre andra utskottsledamöter
har fogat till utlåtandet.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har ansett mig böra
redovisa några lokala synpunkter och
personliga ställningstaganden i den fråga
vi nu behandlar bl. a. med utgångspunkt
från min i denna kammare avgivna
motion nr 295, där jag bl. a. yrkar att
riksdagen måtte medverka till att sådana
bestämmelser utfärdas att en ytterligare
utökning av domänverkets
markinnehav ej sker och att i den mån
nyförvärv förekommer motsvarande försäljning
äger rum. Vidare bör enligt motionen
domänverkets värdering av jordbruksfastigheter
samordnas med lantbruksnämndernas
värdering, så att man
får till stånd en bättre samstämmighet.
Dessutom yrkas slutligen att högsta vitsord
tillerkännes lantbruksnämndernas
eventuella avstyrkande av ansökningar
om förvärvstillstånd från domänverkets
sida.

Det är uppenbart att mina erfarenheter
är helt andra än dem, som herr Lage
Svedberg nyss bär redovisat. Förhållandena
i norr och i söder är ju ytterst
olika i detta vårt avlånga land. Från
mitt eget hemlän, Kalmar län, har jag
erfarenheter som helt avviker från dem
som herr Svedberg nämnde. Vad som
särskilt frapperar i det sammanhanget
är de betydande överpris i förhållande
till gällande taxeringsvärden, som domänverket
har betalat vid inköp av fastigheter.
På kort tid har verket inköpt
fyra fastigheter, samtliga belägna i norra
delen av Kalmar län. För dessa fastigheter,
som har ett gemensamt taxeringsvärde
av 1 412 300 kronor, har domänverket
betalat sammanlagt 2 962 000
kronor, vilket i förhållande till taxeringsvärdet
innebär ett överpris med
över 100 procent.

Det är ganska självklart att sådana
gårdsaffärer kommer mycket oro åstad.
Vi har allesamman våra små hjärteangelägenheter,
som förr eller senare kommer
fram här i kammaren. Häromdagen
—■ det var närmare bestämt i onsdags —
diskuterade vi frågan om bostadsproduktionen,
och då sade bl. a. herr Bergman
i ett yttrande: »Vi vill företräda
konsumentintressena när det gäller bo -

städer.» Skulle man ute bland unga blivande
lantbrukare anlägga konsumentsynpunkter
på frågan om förvärv av
jordbruksfastighet, som de skall kunna
få sin och sin familjs försörjning av under
resten av sin levnad, då skulle man
naturligtvis kunna säga att ju dyrare en
gård blir, desto mindre blir möjligheterna
att få en rimlig bärgning av gården.
Det är därför som våra arrendatorer
och yngre jordbrukare är mycket
oroliga inför de tendenser till stegrade
gårdsvärden som på detta sätt framkommer.

I sitt remissvar med anledning av min
motion och de motioner som väckts av
herr Jonasson m. fl. har lantbruksstyrelsen
visat sig mycket positiv. Lantbruksstyrelsen
säger bl. a. —■ vilket återgivits
på s. 2 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18: »Det har nämligen
på senare tid visat sig en tendens till att
domänverket, förutom att göra inköp av
arronderingsmässigt lämpliga tillskott
till kronoparkerna, även utökar sitt innehav
genom inköp av välbelägna och
värdefulla medelstora och större jordbruks-
och skogsbruksegendomar i mellersta
och södra delarna av landet.»

Lantbruksstyrelsen anför vidare att det
bör vara en förstahandsuppgift för domänverket
att inrikta sig på sådana bygder
och skogsområden där en statlig
insats utöver vad det enskilda näringslivet
förmått må anses behövlig för att
få till stånd god skogsproduktion och
skogsvård och därmed sammanhängande
positiva verkningar för näringslivet
i bygden.

Det var detta som herr Lage Svedberg
var inne på, och det är en sak som vi
väl alla är ense om. Skogen och skogsmarken
är väl utan överdrift Sveriges
allra förnämsta naturtillgång, och det är
självfallet ett önskemål, ett krav att dessa
naturtillgångar omhänderhas så väl
som möjligt. På den punkten har jag
inte någon avvikande mening från dem,
som hävdar att alla åtgärder skall vidtas
för att skapa så god produktion som
möjligt.

Vidare säger lantbruksstyrelsen i sitt
remissvar att de av motionärerna berör -

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

da prisfrågorna bör på lämpligt sätt tas
upp till behandling. 1 jordbruksutskottets
utlåtande sägs på s. 17, att utskottet
i sammanhanget även vill framhålla att
de förmånliga försäljningsvillkor som
domänverket kan erbjuda uppenbart bör
underlätta enskildas direkta eller indirekta
markköp från verket. Herr Svedberg
var också inte på detta, och herr
Svedberg menade att det var en mycket
välvillig prispolitik som domänverket
förde. Jag hoppas att han har rätt från
sina utgångspunkter. Min erfarenhet är
en annan. I grannskapet därhemma utbjöds
en kronogård till försäljning. Arrendatorn
tillfrågades om han var villig
att köpa. Taxeringsvärdet på gården
var omkring 100 000 kronor. Arrendatorn
tillfrågade lantbruksdirektören, som
gjorde ett besök på platsen, och denne
lovade för sin del att ordna med lån under
förutsättning att arrendatorn kunde
förvärva fastigheten till ett pris av ungefär
108 000 kronor. Domänverkets värdering
slutade på 198 000 kronor. Ja,
herr Svedberg, jag är ledsen att behöva
säga att jag inte kan finna att den formen
av värdering kan vara fördelaktig
för den blivande köparen.

Yad jag vill, herr talman, är att efterlysa
en samordning med lantbruksnämnderna.
Man kan tycka att det är
rimligt att en sådan samordning sker
så att de båda statliga organen inte —
som det tyvärr oftast förefaller en oinvigd
åskådare — bekämpar varandra
när det gäller syftet att skapa de bästa
möjligheterna för arrondering och dylikt
ute i de enskilda jordbruksbyarna.

Det har också sagts att det skulle vara
en allmän riktpunkt att man inte skulle
eftersträva en ändring av storleksordningen
i fråga om de tre ägandekategorierna
— staten, bolagen och de enskilda
skogsägarna. Men i den reservation,
som är undertecknad av herr Svedberg
m. fl. och där jag bland reservanterna
återfinner en länskamrat i andra
kammaren, vill man gå litet längre. Det
iir tydligen för övrigt en betydande
splittring i åsikterna bland dem som
sitter på Kalmarlänsbänken i denna fråga.
Före jul ställdes i andra kammaren

:{ För sia hammarens protokoll 1061. Nr 15

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

av högermannen, herr Svensson i Krokstorp,
en fråga till jordbruksministern,
om denna observerat den inköpspolitik
som domänverket bedrev, och han var
i interpellationsdebatten ganska kritisk
mot denna politik. Högermannen herr
Hseggblom i Kalmar län däremot återfinner
jag bland utskottsmajoriteten, och
socialdemokraten herr Johanson i Västervik
står bland dem, som avgivit den
med 2 betecknade reservationen. Såvitt
jag kan bedöma stämningarna i Kalmar
län är de på denna punkt ganska uppjagade.
Man är, som jag tidigare nämnde,
orolig för utvecklingen.

Herr talman! Med det sagda skall jag
endast be att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utskottsutlåtande
och som är undertecknad av
herr Hermansson in. fl.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Mitt namn finns inte med
i förteckningen över dem som deltagit
vid detta ärendes behandling i utskottet,
men det kanske ändå kan tillåtas mig
att säga ett par ord i denna sak. Jag
känner mig nämligen positivt inställd
till den reservation nr 1, som finns fogod
till utskottsutlåtandet, och eftersom
mina partikamrater tillhör utskottsmajaroriteten
skall jag motivera mitt ställningstagande
inför denna glest besatta
och fridfulla kammare.

I likhet med reservanterna i reservationen
nr 1 finner jag det angeläget att
i viss mån hålla ögonen på domänverkets
markpolitik, men jag vill med en gång
säga att jag inte helt kan biträda vad
som skrivs i den reservationen. Där sägs
att domänverket med markfondens medel
bedriver inköp av skogsmark i sådan
omfattning, att en förskjutning av
den rådande fördelningen av jordbruksoch
skogsmark mellan staten, bolag och
enskilda kan befaras uppkomma. Om
man ser realistiskt på detta problem är
det emellertid inte fråga om några större
markförvärv. Det har inte blivit några
större förskjutningar i ägandeförhållandena.
Jag tror därför inte att vi beöver
ängslas så mycket för detta.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Däremot är det väl så, att det ökade
innehavet av skogsmark för domänverkets
del faktiskt är en följd av jordbrukets
avfolkning. Jag bor själv i en sådan
landsända, nämligen Bergslagen, där
man står inför det faktum att folk flyttar
ifrån sina gårdar. Där kan alltså jordbruk
med tillhörande skogar ligga inklämda
och omslutna av bolagsskogar
och domänverkets skogar. I det stycket
kan jag hålla med herr Svedberg, då han
frågar vad man skall göra med dessa
skogar som ligger mellan bolagsskogar
och domänverkets skogar och där det
inte finns några privata köpare som
lantbruksnämnderna kan biträda i rationaliseringssyfte.
Det är ett samhällsintresse
att ta vara på dessa skogar. Då
både domänverket och bolagen sköter
sina skogar bra, kan jag inte se att det
borde finnas något hinder för dem att
köpa dessa skogar. Detta förhållande i
Bergslagen har föranlett att en kommitté
har tillsatts, vars ordförande är centerpartist
och där majoriteten av ledamöterna
också är centerpartister. I ett
uttalande till RLF ber kommittén, att
man inom RLF skall kämpa för att mjuka
upp bolagsförbudslagen och i ökad
utsträckning tillåta domänverket att
köpa dessa skogar. Det är alltså en uppfattning,
som går mera på Yngve Perssons
linje och något ansluter till herr
Svedbergs reservation.

Men, herr talman, trots detta anser jag
nog att man uppmärksamt måste följa
domänverkets markpolitik i dessa frågor.
Man har nämligen kunnat konstatera
att domänverket inte är så intresserat
av jordbruksfastigheter, där man måste
underhålla byggnaderna, utan använder
markfondens miljoner och inte bara dem
utan också en förmånlig ränta vid värderingarna
till att köpa upp skogsmark
och avveckla innehavet av annan mark.
Det är en utveckling som jag inte helt
kan biträda.

Jag har också här i kammaren vid ett
tillfälle motionerat om att avveckla jordfonden,
ett statligt organ som lantbruksnämnderna
använder för att uppköpa
sin mark. Jag kanske öppet skall erkänna
med en gång, att man inte helt kan

jämföra jordfonden och markfonden, ty
jordfonden skall användas till uppköp
i rationaliseringssyfte, men även lantbruksnämnderna
köper upp skog och
ligger på den, och detta deras buffertlager
växer. Jag anser att man därför behöver
hålla uppsikt över både lantbruksnämndernas
och domänverkets markpolitik,
och av den anledningen är jag beredd
att stödja reservationen nr 1.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Här möter vi några gamla
bekanta liksom vid många andra tillfällen
då vi diskuterar några av de mera
framträdande frågorna i riksdagen.

Jag vill erinra om, som herr Svedberg
redan har påpekat, att vi vid 1959 års
riksdag hade ingående diskussioner i saken
dels i jordbruksutskottet, dels också
här i kammaren. I jordbruksutskottet
kom vi då, efter vad jag vill minnas, fram
till en rätt enig kompromiss, som man
borde låta bli att ändra på innan man
har sett några större olägenheter av den.
Man kom överens om att därest byten
skulle ske mellan enskilda jordbrukare
och domänverket genom lantbruksnämndernas
förmedling, skulle det ske med
tillämpning av det lägre pris som man
kan säga motsvarar jordbrukspriserna,
ty om man byter och får ungefär samma
värden i form av skog, så spelar det inte
så stor roll efter vilken procent man räknar
kapitaliseringsvärdet av denna skog.
Det väsentliga är att värdena balanserar
vid byte. Visserligen kan en del sådana
byten få lov att ske genom att nämnderna
köper av någon jordbrukare eller att
domänverket säljer direkt till en jordbrukare,
men detta sker dock genom
lantbruksnämndens förmedling.

Vad beträffar den försäljningspolitik
som domänverket för, beslutar ju riksdagen
när det gäller jordbruket från fall
till fall, och jag har under de år jag varit
med i jordbruksutskottet knappast
varit med om att utskottet eller riksdagen
sagt att domänverket har begärt för
mycket. I flera fall har man däremot
tyckt att de begärt för litet för dessa fastigheter.
Jag vill inskjuta, att man i den -

Fredagen den 21 april 19G1

Nr 15

na prissättning givetvis tagit hänsyn till
att det i många fall har gällt arrendatorer,
som i flera år har arrenderat hemmanet
och därför fått en viss favör.

Det förvånar mig att man i ett par inlägg
här i kammaren och även i reservationen
nr 1 har verkat så irriterad över
den inköpspolitik som domänverket för
när det gäller skog och jord. Man påtalar
från Kalmar län att domänverket där
köpt två jordbruk och för dem betalat
2 miljoner. Jag skulle inte tro att dessa
jordbruk undandrages rationalisering.
Det gäller knappast jordbrukare som
själva brukar jorden, utan det gäller närmast
gods. Det är svårt att få köpare för
dessa.

Vad beträffar utökningen av statens
innehav är det under de senaste åren endast
fråga om en ökning med ett par tusen
hektar, och detta kan, sett ur min
synpunkt, inte på något sätt åstadkomma
någon förändring av de enskilda
skogsägarkategoriernas skogsinnehav
med hänsyn till de stora skogsarealer
det är fråga om.

Det är inget socialt intresse att avveckla
denna markfond. Jag tycker att
den inställning som de som skapade denna
markfond för åtskilliga årtionden sedan
hade, alltjämt är tillfinnandes. Skulle
mot förmodan domänverket missbruka
fonden, är det tid för riksdagen att
säga ifrån, men så länge något sådan
inte sker tycker jag, att det inte är riktigt
att skriva, som centerpartiet gjort
i reservationen. Det är närmast ägnat att
irritera. Såvitt jag förstår har ingenting
annat hänt sedan vi 1959 behandlade
denna fråga, än att centerpartiet väckt
samma motion nu igen. Då kan det väl
inte finnas anledning att på nytt ta upp
denna fråga, när man 1959 med så stor
majoritet kom överens om hur denna politik
skulle bedrivas.

Det problem som herr Svedberg rätt ingående
belyste är mycket betydelsefullt.
Det gäller de stora hembud som sker.
Det kan vara olika fastighetsbestånd som
blir hembjudna. Jag tror att i både min
och herr Svedbergs hembygd finns det
mindre fastigheter som är illa belägna
och att de byggnader som är avsevärt

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
nedgångna i regel blir hembjudna. Det
kan vara svårt att få dessa fastigheter
sålda, ty lantbruksnämnderna anser sig
inte kunna köpa dem, då det inte finns
några skogsägare i närheten som är intresserade
av dem. Jordbruket är de inte
intresserade av, och byggnaderna har
sitt värde, så att även om de får ett utjämningsbidrag,
blir det ändå för dyrt
att köpa skogen.

När det gäller förändringen av jordförvärvslagen,
eller som man mera försiktigt
uttrycker det, en omprövning av
grunderna för jordförvärven, är jag av
den uppfattningen, att man nog får lov
att göra som herr Ringaby sade med
hänsyn till den utveckling som pågår,
den avflyttning från jordbruken och
landsbygden som lämnar kvar tomma
bondgårdar och nedlagda jordbruk.

Jag vill litet mera än som skett i reservation
2 uppehålla mig vid en sak, som
jag tycker är betydelsefull och som jag
väntar kommer att tas upp i det nya
förslag som jordlagstiftningskommittén
skall framlägga i fråga om jordförvärvslagen,
nämligen omarrenderingsprincipen.
Det är av synnerligen stor
vikt att man får till stånd en förbättrad
arrondering av skogen och även jorden.
Det är nödvändigt att man ser till att
man får kontakt med olika ägarekategorier,
att man, kanske genom trekantsbyten,
söker komma till rätta med dessa
problem. Jag tror att det blir nödvändigt
att företa vissa ändringar i jordförvärvslagen.
I det hänseendet har jag samma
uppfattning som herr Svedberg gjorde sig
till tolk för, nämligen att de som äger
förädlingsindustrier för skogen inte bör
sättas i undantagsställning jämfört med
dem som köper skog av rent spekulationsintresse.
Det bör ske en avvägning
som kan vara skogsbruket och arronderingsförbättringarna
till gagn på detta
område.

Orsaken till att jag inte vill gå med
på reservation 2 är att jag vill se hur
jordförvärvslagen därvidlag är utformad,
innan jag tar bestämd ståndpunkt i den
frågan. Föret var ju litet trögt i portgången
på vissa håll när det gällde byten
och markförvärv mellan domänsty -

Nr 15

Fredagen den 21 april 19G1

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
relsen och lantbruksnämnderna, men
undan för undan har det mjukats upp
och blivit bättre, och det meddelades
vid utskottets behandling av denna fråga,
att lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen,
som ingående har diskuterat igenom
dessa frågor, gemensamt har skickat
ut en skrivelse som vägledning för
lantbruksnämnderna. Jag bär den uppfattningen,
som också framfördes i utskottet,
att domänstyrelsen liksom andra
ägarekategorier bör vara med om arronderingsförbättringarna,
och det gäller
också den skogstilldelning för upprustning
av ofullständiga jordbruk som
lantbruksnämnderna har sig förelagd.

Det bär är en stor och betydelsefull
fråga, men jag tror ändå att vi bör spara
diskussionen om de nya riktlinjerna
för jordförvärvslagens utformning tills
vi får ett utformat förslag på riksdagens
bord. Vi bör emellertid vara medvetna
om att vissa förändringar måste ske och
att vi nog måste tänka om på en och
annan punkt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Jonsson i Fjäle och
jag har tillsammans varit med om att
utarbeta förslag angående den gällande
jordförvärvslagstiftningen och även förslag
till komplettering av ofullständiga
jordbruk med skog. Det är klart att jag
i ganska stor utsträckning delar den
uppfattning han här gett uttryck åt —
jag är angelägen om att understryka det.

Emellertid vill jag göra en liten anmärkning
i det bär sammanhanget. När
man skall granska de bär frågorna, kan
man inte låsa fast sig vid att den eller
den principen någon gång har fastställts
med så och så stor majoritet och anse att
det därför är mindre lämpligt att begära
en ruckning. Såvitt jag kan bedöma är
det avgörande, när man skall framlägga
förslag, vad man finner vara rätt, riktigt
och ändamålsenligt. Att andra tycker
någonting annat än man själv bör
man respektera, men man bör inte krypa
i stoftet för det. Det tror jag inte
heller att herr Jonsson i Fjäle menade.

Jag säger detta så mycket hellre som
jag med verklig tillfredsställelse har läst
utskottets uttalande, att man bör i större
utsträckning än hittills befordra byten
mellan domänverket och lantbruksnämnderna
eller enskilda. Ett sådant
uttalande är enligt min mening av stor
betydelse — det visar att jordbruksutskottet
inte slutade att tänka förra gången,
då principerna fastställdes, utan har
visat sig utvecklingsdugligt.

Herr Jonsson i Fjäle upptog med påtagligt
gillande något som herr Ringaby
sade, och det förstår jag. Det gällde de
riktlinjer som vi en gång framlade i förslaget
till komplettering av jordbruk med
skog, nämligen att jordbruket i vissa
bygder inte skulle upprätthållas. Det kan
bli så glest mellan dem som håller sig
kvar, att utflyttningen blir ännu större.
På sådana områden skulle man kunna
tänka sig att släppa fram andra ägarekategorier.
Det var en synpunkt som

jordbruksrationaliseringsutredningen varit
inne på, och jag hörde med tillfredsställelse
att herr Jonsson i Fjäle har
samma uppfattning i dag.

För min del vill jag emellertid foga ett
litet komplement till detta uttalande, och
jag gör det som en kommentar till den
av herr Lage Svedberg m. fl. avgivna
reservationen. Där har man understrukit
behovet av att staten liksom även bolagen
»bland annat i avfolkningsbygder
och liknande trakter» i ökad omfattning
övertar till försäljning utbjuden skogsmark.
Det där »bland annat» är litet
misstänkt, men jag förstår tanken. Det
finns emellertid ett felslut i det här resonemanget,
och det gjorde sig herr
Jonsson i Fjäle inte skyldig till på den
tiden då vi gjorde upp förslaget till komplettering
med skog.

Det finns en saga som handlar om en
räv som stod utanför vargens bostad och
blev vänligt uppmanad att kliva in. Räven,
som var en lurifax, gjorde den reflexionen,
att »alla spår här leda in men
intet ut». Nu är det ju inte så att domänverket
bara köper, men resultatet blir
i alla väder ett ökat innehav. Vad vi menade
i jordbruksrationaliseringsutred ningen

var, att kronan och bolag som

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

fick möjlighet att köpa skogsmark i avfolkningsbygder
skulle vara beredda att
lämna ifrån sig ströskiften m. m. i jordbruksbygderna.
På det viset skulle jordbrukarna
som grupp få sitt. Man skulle
kunna upprätthålla en balans mellan
ägarekategorierna vilken vi ansåg vara
av betydelse. Den delen av vårt förslag
tycks på något vis ha kommit åt sidan
i dagens debatt, och därför ber jag att
få lysa på den.

Här har talats om domänverket, och vi
har kanske olika synpunkter på dess
handlande. Emellanåt har man varit
ganska nöjd och i andra fall mindre
nöjd. Men det är ju så med allt mänskligt,
och man skall inte dra alltför hårda
slutsatser av detta.

När herr Jonsson i Fjäle talade om
domänverkets priser vid försäljningar i
sådana fall som gått till riksdagen, vill
jag göra den reflexionen — jag tror den
delas av många som sett på domänverkets
försäljningar av arrendegårdar —
att domänverket inte är dyrt när det gäller
jordbruksjord och byggnader. Det är
man, som herr Ringaby antydde, inte
intresserad av, och därför säljer man
dessa ting billigare. Att domänverkets
skogsvärderingar i dessa sammanhang
skulle vara låga är dock en uppfattning,
som man nog inte har på så värst många
håll bland jordbrukarna. Tillsammans
kan dessa förhållanden jämna ut sig, och
därför har en hel del affärer ändå kommit
till stånd.

Här har berörts frågan om att få bättre
möjligheter att förvärva skog från domänverket
för lantbruksorganisationer
och för enskilda, för förstärkande av
jordbruk. Vad utskottet på denna punkt
skrivit är värdefullt. Det vill jag erkänna
och betyga. .lag konstaterar dock att
beräkningen av den s. k. normalräntan
verkar egenartad, när man jämför med
de förhållanden som råder i praktiken.
Vi kan tänka oss att man vid försäljningarna
tillämpar en normalränta på
låt mig säga 4,75 procent, och jag räknar
med att ett skogsskifte från domänverket,
som är avsett för komplettering,
har ett avkastningsviirde på 400 kronor.
Det skall kapitaliseras efter 4,75 procent.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
Det blir ungefär 8 400 kronor. Om man
sätter räntan till 6,25 procent, vilket
jordbrukare i bästa fall får betala, blir
resultatet ett pris på 6 400 kronor.

Den s. k. normalräntan som av domänverket
lagts till grund för värdering var
för några år sedan, när vi höll på med
jordbruksrationaliseringsutredningen, 3
procent och, vill jag minnas, i Norrland
3,25 procent. Sedan dess har räntan dock
beskrivit en påtaglig glidflykt, och man
kom upp från 3,25 procent till 4,25 procent.
På ett år har den sedan stigit ytterligare
en halv procent. Jag tycker det
är lovande och en utveckling i rätt riktning.
Skall folk förvärva skog, måste
förräntningskoefficienten beräknas i
förhållande till de räntor folk verkligen
får betala, och under sådana förhållanden
är det rätt och rimligt, att man
räknar litet annorlunda.

Utskottet säger — och det anser jag
är tacknämligt — att domänverket i
större utsträckning än hittills bör vara
tillmötesgående när det gäller kompletteringar
och byten med lantbruksnämnder
och med enskilda. Nu ligger dock
kronans skog på ganska många håll avvita
till för bönderna. Då statsmakterna
många gånger har uttalat önskvärdheten
av att de ofullständiga jordbruken
bringas till bärighet och då vi har en
stor statlig organisation, som skall medverka
till detta, förefaller tanken på
triangelbyte, som herr Jonsson i Fjäle
snuddade vid, värdefull, och jag räknar
med att domänverket aktivt skall medverka
vid detta triangelbyte.

Om vi tänker oss att det i vissa bygder
av vårt land, vilka jag känner mycket
väl till, finns en mängd strödda kronooch
bolagsskiften, förefaller det som om
det skulle vara allt att vinna ur det allmännas
synpunkt, om dessa strödda bolagsskiften
kunde överföras från bolagen
och dessa i stället fick kompensation,
kanske genom ett byte med domänverket
även av dess mera samlade parker. Dessa
strödda skiften, som inte passar in
i domänverkets skogsbruk, skulle kunna
överföras via lantbruksorganisationerna
och på det sättet komma kompletteringen
av jordbruk till godo.

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Jag har velat göra dessa reflexioner,
men jag har, herr talman, inget annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslås i reservation
nr 1 av herrar Hermansson
m. fl.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett litet missförstånd i herr Ferdinand
Nilssons anförande. Han talade om behandlingen
av denna fråga i jordbrukets
rationaliseringskommitté, där vi båda var
med. Jag vill uttrycka saken så, att det
vi var överens om i utredningen i frågan
om domänverkets medverkan till rationaliseringen,
kan vi i dag konstatera
att utvecklingen har gått i den riktningen.
Men jag vill också upplysa om
att mot den mera extrema skrivningen
med krav på att domänverket i större utsträckning
än andra skogsägarekategorier
skulle medverka i rationaliseringen
hade jag och två av mina partivänner
reserverat oss.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ansåg att när herr
Jonsson var så positivt inställd i det hela,
fanns det ingen anledning att trycka
på ett och annat misstag som gjorts av
någon ledamot i utredningen, och därför
gled jag förbi den saken.

Eftersom emellertid herr Jonsson själv
fört frågan på tal, vill jag säga att det
väl ändå förefaller rimligt att, när statsmakterna
går in för en komplettering
med skog, kronan inte bara lika mycket
utan mer än andra har skyldighet att visa
god vilja och att det ligger allvar bakom
deklarationerna.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att svara herr Lage Svedberg,
när han gjorde gällande att domänverket
inte bromsar upp utvecklingen av
rationaliseringsverksamheten. Vi bör väl
ändå ha klart för oss att en sådan upp -

bromsning sker automatiskt på grund av
de skillnader beträffande räntan som
föreligger. Domänverket räknar ju med
en diskonteringsfaktor på bottenlånen
av 4,75 procent, medan andra får betala
6,25 procent. Av det förstår vi att
andra har svårt att konkurrera med domänverket
när det gäller priset. Domänverket
får därigenom större möjligheter
att köpa, och då försvåras rationaliseringsverksamheten.
Det är givet att det
kan förekomma stora hembud i Norrland
och kanske även på andra håll, men
när förutsättningarna att betala är så olika,
kan man förstå att det uppstår sådana
svårigheter som man här sagt föreligger
i Norrland.

Herr Svedberg säger att lantbruksnämnderna
avböjer köp i vissa fall. Ja,
det är helt naturligt, ty för en ansvarig
lantbruksnämnd står det klart, att om
den på ett riktigt sätt skall handskas
med statens lånegaranti, gäller det för
nämnden att medverka till att det pris
som blir satt på en fastighet är så pass
välgrundat och skäligt, att vederbörande
har möjlighet att gå i land med sitt köp.
Det är inte meningen att skog skall subventioneras
för förstärkning av en fastighet.
Meningen är att man skall kunna
köpa till skäliga priser. Eftersom herr
Lage Svedberg åberopade riksdagsrevisorerna,
bör det också framhållas att de
även har sagt, att grunderna för diskonteringsfaktorn
bör bli föremål för en
översyn.

Det kan självfallet i framtiden inträffa,
att det blir en avfolkning från vissa
bygder med många utbud, men genom
det förfaringssätt, som vi har tänkt oss,
skulle domänverket medverka till en
skälig prissättning och försäljning på lika
villkor när man köpt upp mark på en
plats och säljer på en annan. Därigenom
skulle mycket vinnas, och det är
den vägen vi i första hand vill gå. Vi
vet att människorna behövs på landsbygden,
även i skogsbygderna. Skogsarbetet
måste utföras, och då är det väl också
viktigt att vi ser till att det blir en
förstärkning av så många jordbruk som
möjligt med skog.

Till herr Ringaby vill jag säga, att

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

visst förstår man att en kommitté, bestående
av i huvudsak centerpartister,
kan lägga fram förslag om att domänverket
skall få köpa mark. Det sammanhänger
med vår allmänna uppfattning
att domänverket bör få köpa upp mark
för att den sedan bytesvägen skall kunna
förmedlas till andra.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller frågan om
förvärv, som domänverket är intresserat
av, vill jag till herr Jonasson säga, att
sådana förvärv aldrig sker utan att domänverket
hör vederbörande lantbruksnämnd.
Om lantbruksnämnden anser
det nödvändigt att en fastighet kompletteras
med en viss skogsareal, yttrar sig
lantbruksnämnden över ärendet, och då
backar domänverket ut från sitt intresse
att förvärva fastigheten. Jag har under
min tid i lantbruksnämnden funnit, att
det har varit mycket lätt att få med domänverket
när det gällt en storleksrationalisering.
Domänverket har t. o. m.
ställt kronoparker till förfogande, som
lantbruksnämnden har fått stycka upp
för att komplettera intilliggande jordbruk.
Men i de flesta fallen har domänverket
sin mark på de sämst belägna orterna,
på höjdlägena. De som har den
bästa skogen är skogsbolagen, som har
köpt skog nere i byarna, alltså den förnämsta
skogen. Domänverket har fått ta
den skog som blivit över sedan jordbrukarna
vid tiden före avvittringen inte
ville vara med och betala skatt.

Till herr Svanström vill jag säga, att
det väl ändå inte är möjligt att få till
stånd en särlagstiftning för vissa län. En
jordförvärvslag och en lag om förbud
för bolag att förvärva skog måste väl
gälla generellt för hela landet och prövas
i varje särskilt fall så länge lagarna
existerar, i synnerhet som Kungl. Maj:t
av riksdagen så sent som år 1958 med
anledning av statsrevisorernas uttalande
har fått i uppdrag att fullfölja en inköpspolitik,
som skulle sätta domänverkets
markfond i det skick, som riksdagen
har ansett vara skiiligt och riktigt.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lage Svedberg säger
att domänverket snällt och villigt
dragit sig tillbaka när andra spekulanter
funnits eller andra möjligheter till
försäljning varit för handen. Jag vill be
herr Svedberg att undersöka de förhållandena
närmare — det finns nog åtskilliga
undantag.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Svedberg vill
jag säga, att jag inte önskar någon speciallagstiftning
för varje län, även om
man ibland tror, när man hör herr Svedberg
och andra tala i norrlandsfrågor,
att det är så de vill ha det.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! När jag har rekommenderat
det särskilda yttrande, som jag och
några andra ledamöter av utskottet ansett
motiverat, beror det på att jag är
fullt övertygad om att avfolkningen kommer
att öka ytterligare under de närmaste
åren.

Om ett hembud kommer till lantbruksnämnden
har den ju möjligheter att värdera
skogen, men samtidigt skall nämnden
tillse att det finns intressenter som
i sin tur vill förvärva den mark som
är hembjuden. Det är klart att lantbruksnämnden
i Västerbottens län kan köpa
dessa markarealer i Vilhelmina socken
till priser som nämndens sakkunniga
finner skäliga, men det skall också finnas
möjligheter att avyttra marken, efter
som lantbruksnämnden inte har någon
skogsvårdspersonal och inte kan
sköta de skogar som köpes in utan är
hänvisad till skogsvårdsstyrelsen för att
få hjälp med skötseln. Domänverket har
ju sakkunnigt folk som sköter skogarna
på ett helt annat sätt än lantbruksnämnden
har möjligheter att göra.

Vad jag velat framhålla är att antalet
hembud kommer att ökas, och om man
vägrar köpa den hembjudna marken har
ju säljaren rätt att vända sig åt annat
håll och sälja. Man kan inte åberopa 5 §

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
om inlösningsrätt för staten, när lantbruksnämnden
saknar möjligheter att avyttra
det inlösta till jordbrukare som behöver
ett rationaliseringstillskott.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Det är inte alls min mening
att hålla någon lång föreläsning
i denna mycket gamla tvistefråga.

Ursprungligen har det väl funnits bara
två ägarkategorier vad gäller jord och
skog. Allteftersom avvittringen skred
framåt i vårt land avdelades en del av
markerna till staten genom domänverket,
medan resten tillfördes de enskilda
jordbruken. Men efter avvittringens tid
— man får gå långt tillbaka i tiden —
har domänverkets skogsinnehav praktiskt
taget inte alls ökats. Däremot har
en stor del av de enskilda jordbrukarna
sålt sin jord och skog till skogsbolagen.
Detta är den största förändringen beträffande
markinnehavet som skett, och
jag måste verkligen beklaga den. Hade
de enskilda jordbrukarna haft förstånd
att behålla sin skog och sin jord, så
skulle förhållandena på landsbygden nu
ha varit helt andra än de är.

Jag är övertygad om att en hel del
jordbrukare tyvärr även i framtiden
kommer att salubjuda sina fastigheter,
och om de då skall köpas av domänverket
eller lantbruksnämnden har vi knappast
anledning att diskutera i dag; bägge
institutionerna köper ju med statens
pengar och är ganska närbesläktade.

Anledningen till att jag begärde ordet,
herr talman, var att jag efter denna långa
debatt ville för kammarens ledamöter
framhålla vad utskottet skriver på s.
17: »Utskottet vill emellertid framhålla
att i samband med 1958 års jordlagsutrednings
översyn av jordförvärvs- och
bolagsförbudslagarna, vilken avses komma
att avslutas innevarande år, en omprövning
bör ske av markpolitiken över
huvud taget.» När den utredningen är
klar och propositionen ligger på riksdagens
bord är väl tidpunkten inne att
på nytt ta upp denna diskussion. Men
jag befarar att vi även då kommer att
vara osams om saken.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag har beärt ordet endast
för att påpeka att det skett ett litet
missöde beträffande andra stycket på
s. 16, där en mening har fallit bort.
Den riktiga versionen framgår av det utdelade
kartongtrycket.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende å det nu föredragna utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag
till yttrande i viss del, som innehölles i
den vid utlåtandet av herr Lage Svedberg
m. fl. anförda reservationen.

Herr talmannen anförde vidare, att
utskottets hemställan och det förslag,
som innefattades i den av herr Hermansson
m. fl. avgivna reservationen, innehölle
flera delar, vilka ej lämpligen kunde
avgöras i ett sammanhang.

Propositioner komme därför, fortsatte
herr talmannen, att framställas först särskilt
beträffande utskottets hemställan
såvitt anginge förslag i motionerna 1:293
och II: 256 om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om prövning och förslag
rörande avveckling av domänverkets
markfond, därefter särskilt angående utskottets
hemställan såvitt rörde motionerna
1:294 och 11:257, vidare särskilt
i fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde skrivelse till Kungl. Maj:t angående
intensifierad yttre rationaliseringsverksamhet,
vari kronomark inginge,
m. m., ytterligare särskilt beträffande utskottets
hemställan i övrigt. Slutligen,
anförde herr talmannen, ville han, om
så erfordrades, återkomma till vad utskottet
yttrat i andra stycket å sid. 17
i det tryckta utlåtandet.

Utskottets hemställan såvitt anginge
förslag i motionerna I: 293 och II: 256
om skrivelse till Kungl. Maj:t med an -

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

hållan om prövning och förslag rörande
avveckling av domänverkets markfond.

Beträffande denna del, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
såvitt angår förslag i motionerna 1:293
och II: 256 om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om prövning och förslag
rörande avveckling av domänverkets
markfond, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag om
sådan skrivelse, som innefattas i den
av herr Hermansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. domänverkets markpolitik m. m.

Utskottets hemställan såvitt rörde motionerna
I: 294 och II: 257.

Angående förevarande del gjordes
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i denna
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets hemställan såvitt gällde
skrivelse till Kungl. May.t angående intensifierad
yttre rationaliseringsverksamhet,
vari kronomark inginge, m. m.

I fråga om denna del, anförde herr
talmannen, hade yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle besluta i enlighet
med det förslag, som innefattades i den
av herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts angående intensifierad
yttre rationaliseringsverksamhet,
vari kronomark inginge, ävensom angående
riktlinjerna i övrigt för domänverkets
markpolitik.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
såvitt angår skrivelse till Kungl. Maj:t
angående intensifierad yttre rationaliseringsverksamhet,
vari kronomark ingår,
in. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren i enlighet
med det förslag, som innefattas
i den av herr Hermansson m. fl. vid

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. domänverkets markpolitik m. m.
utlåtandet avgivna reservationen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts angående
intensifierad yttre rationaliseringsverksamhet,
vari kronomark ingår, ävensom
angående riktlinjerna i övrigt för
domänverkets markpolitik.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i övrigt.

Bifölls.

Utskottets yttrande i andra stycket å
s. 17 i det tryckta utlåtandet.

I vad gällde nämnda stycke, yttrade
herr talmannen, hade yrkats, dels att
detsamma skulle godkännas, dels ock
att kammaren skulle godkänna det förslag
till yttrande i förevarande del, som
innefattades i den av herr Lage Svedberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets yttrande i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner andra stycket
s. 17 i vad jordbruksutskottet anfört
i sitt utlåtande nr 18, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag till
yttrande i förevarande del, som innefattas
i den av herr Lage Svedberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m„ bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr
20, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av
viss kronan tillhörig fast egendom.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

Om åtgärder i syfte att skydda barn och

ungdom mot osunda, förråande och mo ralupplösande

skrifter

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion om åtgärder i syfte
att skydda barn och ungdom mot
osunda, förråande och moralupplösande
skrifter.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion II: 441, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om en utredning angående
åtgärder i syfte att skydda barn och
ungdomar mot osunda, förråande och
moralupplösande skrifter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:441 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en utredning angående
sådana skrifter, som avsåges i motionen,
och om åtgärder mot skadliga verkningar
för barn och ungdom av dessa skrifter.

Reservation hade anförts av herrar
Möller, Sörlin, Lars Larsson, Hellebladh,
Tage Johansson och Haglund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att motionen
II: 441 måtte anses besvarad med
vad i reservationen anförts.

I reservationen hade bland annat
framhållits, att de i motionen berörda
frågorna kunde sägas vara reflexer av
djupare liggande problem som hörde
samman med kulturmönster, idealbildning
ocli uppfostran till en högre nivå
av smak och stil. Reservanterna hade ansett,
att bästa medlen att komma till rätta
med dessa problem vore en fri opinionsbildning,
uppfostran inom skolans
ocli kulturarbetets ram, den självsanerande
verksamhet som bedreves genom
pressens rådgivande nämnd samt de
möjligheter lagstiftningen gåve myndigheterna.
Beträffande de senare hade reservanterna
erinrat om ett interpellationssvar
justititieministern den 29 no -

vember 1960 avgivit i andra kammaren
rörande eventuella åtgärder mot s. k.
pornografiska tidskrifter. Justitieministern
hade betonat det otillfredsställande
i att dessa skrifter spredes och såldes i
vårt land, men med hänsyn till den vidsträckta
yttrandefrihet vi upprätthölle,
och som vi ansåge vara av omistligt värde,
vore möjligheterna att genom lagstiftning
och rättsliga ingripanden motverka
denna företeelse begränsade. Justitieministern
hade upplyst om att i förslag
till ny brottsbalk hade upptagits en
bestämmelse om straff för den som bland
barn och ungdom sprede skrift eller
bild, som genom sitt innehåll kunde verka
förråande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran.
Jämväl andra positiva åtgärder borde
enligt reservanterna kunna vidtagas. Sålunda
borde det i fjol upprättade statens
ungdomsråd, som i vidaste mån hade
ungdomsvården som arbetsuppgift, hava
möjlighet att taga upp dessa frågor och
bidraga till upplysning och opinionsbildning
kring dem. En positiv åtgärd i
linje härmed vore enligt reservanterna
den stora upplysningskampanj i ungdomsfrågor,
vartill Kungl. Maj :t i proposition
nr 104 till årets riksdag begärt
anslag om 600 000 kronor. Reservanterna
hade således påvisat, att de frågor
motionen berörde vore föremål för uppmärksamhet
på skilda sätt; därjämte hade
det nybildade statens ungdomsråd
möjlighet att taga andra initiativ och
verka för de syften motionen ville främja.
Att härutöver tillsätta en särskild utredning
funne reservanterna icke behövligt.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Den fråga vi nu står inför
har ofta diskuterats i riksdagen på
1950-talet, och den kommer tillbaka gång
på gång i skilda former. Det har begärts
lagstiftning dels mot s. k. pornografiska
skrifter, dels mot skrifter av typen seriemagasin,
detektivböcker, pocket
books o. s. v. Riksdagen har varje gång
avvisat kravet på utredning. Så skedde
senast i fjol när ett enhälligt beredningsutskott
avstyrkte utredning om spridningen
av pornografiska skrifter. Då som

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Om åtgärder i syfte att skydda barn och

upplösande skrifter

nu var det herr Gustafsson i Borås som
var huvudmotionär och som föranledde
utskottsutlåtandet.

I år har utskottet delats i två delar.
Majoriteten har tillstyrkt utredning, medan
reservanterna — vi är ett halvt dussin
— ansett att det inte tillkommit några
nya omständigheter sedan riksdagen
i fjol avslog utredningskravet.

Riksdagens avvisande hållning betyder
naturligtvis inte bristande intresse för
ungdomsfrågor och ungdomsvård. Men
de praktiska och principiella svårigheterna
är stora när det gäller att effektivt
ingripa mot hela floran av tidskrifter
om man inte vill starkt inkräkta på
den nya tryckfrihetsförordningen, och
det säger sig utskottsmajoriteten inte
önska.

Närmare besett gäller det här två slags
skrifter. De har olika karaktär och troligen
också olika kategorier av läsare.

Vi har först de s. k. pornografiska
skrifterna. Det är inte alltid lätt att avgöra
vad som skall räknas till den kategorien.
Man får anta — stickprovsundersökningar
tyder därpå — att den tidskriflsfloran
läses föga av ungdom. Det
är en undermålig och torftig flora, men
dess skadeverkningar kan inte fastställas

— om ens skadeverkningar uppstår.
Det är snarare en uppgift för forskningen
att studera vilken inverkan sådan litteratur
har. Denna litteraturart — om
man vill använda ett så förnämligt ord

— kan visserligen verka snaskig och förarglig,
men det bevisar inte att den är
farlig för ungdom, såsom motionärerna
hävdat.

Den andra typen av skrifter är seriemagasin,
detektivböcker, pocket books
och liknande litteratur, som motionärerna
och utskottsmajoriteten vänder sig
mot och begär utredning om. Inte heller
här kan man skära alla över en kam. Det
finns utmärkta serier av litterärt värde,
bra deckare och pocket books, men det
finns också sådana som är dåliga, råa
och smakförskämmande. Man kan beklaga
att de flesta serier är importerade.
De svenska serierna är fåtaliga och kommer
väl alltid att så förbli, därför att

ingdom mot osunda, förråande och moral marknaden

är för liten för att bära upp
en större inhemsk serieproduktion.

Det är också här en brokig flora. Oförargliga
tidskrifter blandar sig med sådana
som är smaklösa, simpla och råa.
Tendensen till sadism och våldsmentalitet
är påfallande i vissa serier och magasin.

Även här måste man fråga, i vad mån
de verkar förråande och nedbrytande på
ungdom. Därvidlag kan delade meningar
råda, och någon bevisning kan inte förebringas.
Men det råder ingen oenighet
om att många produkter i denna genre
är undermåliga och att det är ett intresse
att bekämpa dem. De motarbetar den
fostran till smak och stil bland barn,
ungdom och äldre, som hem, skola och
andra uppbyggande organ söker främja.
Man kan säga att de är det fria ordets
svans. Den uppfattningen har också besjälat
statsmakterna, varom många riksdagsdebatter
vittnar.

Frågan är hur man bäst skall motarbeta
denna tidskriftsflora utan att göra
alltför starkt intrång i tryckfrihet och
andra väsentliga värden. Motionärerna
har lagt stor vikt vid förbud och lagstiftning.
Även utskottsmajoriteten låter
sina tankar kretsa kring en skärpt lagstiftning.
Utskottsmajoriteten säger visserligen,
att det inte bör komma i fråga
några åtgärder som utgör avsteg från
principerna för nuvarande tryckfrihet.
Men strax efteråt — i nästa mening —
diskuterar utskottet möjligheten att skärpa
det nu aktuella, till lagrådet remitterade
förslaget till ny brottsbalk, så att
man skall få vidgade möjligheter att ingripa
mot dem som tillhandahåller dessa
tryckalster åt ungdom.

Det föresvävar tydligen utskottsmajoriteten,
att man genom en skärpt lagstiftning
skulle kunna tillgripa åtgärder som
»verkligen blir kännbara för de affärsintressen
som ligger bakom utgivandet
och spridningen av litteraturen och som
visat sig kunna göra utomordentligt stora
förtjänster på hanteringen».

Utskottets majoritet tycks tro, att
dessa »verkligt kännbara» ingripanden
mot producenterna och tidningsutgi -

Fredagen den 21 april 1961 Nr la

Om åtgärder i syfte att skydda barn och ungdom mot osunda, förråande och moral upplösande

skrifter

varna kan göras utan att man kommer
i konflikt med nuvarande tryckfrihet.
Utskottet går klokt nog inte in på hur
man skall komma ur detta dilemma. Annars
är det nog ganska tydligt, att sådana
verkligt kännbara ingripanden inte
kan ske, om man inte vill inkräkta på
den nu rådande tryckfriheten. Med gällande
regler är det förbjudet att hindra
tryckning eller spridning av skrift på
grund av dess innehåll. Det är fastslaget
i tryckfrihetsförordningen, som är
en av våra grundlagar.

I förarbetena till den nya brottsbalken
som nu är i lagrådet, var man inne
på tanken om en utvidgning av straffregeln.
Men justitieminister Zetterberg
ryggade tillbaka i insikt om att det skulle
kunna föranleda alltför starka inskränkningar
i tryck- och yttrandefriheten.
Härom berättade nuvarande justitieministern
i ett interpellationssvar i
fjol i andra kammaren. Jag är förvånad
över att utskottsmajoriteten inte beaktat
detta utan tagit så lätt på ämnet i
denna del av sin behandling.

Jag skall inte gå in på tanken i och
för sig om det lämpliga eller tilltalande
i att tillgripa som det heter »kännbara»
åtgärder mot utgivarna av dessa
skrifter. Det finns faktiskt inte mycket
att säga till försvar för utgivarna av dessa
tidskrifter vare sig de s. k. pornografiska
tidskrifterna eller serie- och
kriminallitteraturen. Men jag vill hävda
att sådana ingripanden som här föreslås
inte kan ske ulan väsentliga inskränkningar
i nuvarande tryck- och yttrandefrihet.

När utskottet skall motivera sitt tillstyrkande
av en offentlig utredning blir
dilemmat lika påtagligt. Som ett huvudargument
anför man att man vet för litet
om de affärsintressen som ligger
bakom och som profiterar på dessa
skrifter. Vidare sägs att man har otillräckliga
kunskaper om distributionen.
Jag vill genmäla att som motiv för eu
utredning är detta faktiskt i magraste
laget -— detta så mycket mer som kunskaperna
om utgivarna och om distribu -

tionsvägarna faktiskt inte är så klena
som utskottsmajoriteten förmodar.

Det vanligaste argumentet i utskottet
var att »en utredning kan ju inte skada».
Jag vill hävda, att nog skall det
starkare motiv till för att sätta i gång
en utredning av denna typ.

Man behövde i och för sig inte vara
rädd för att tillgripa åtgärder mot denna
undermåliga tidskriftsflora — om
man kunde vänta att de skulle bli effektiva
och av verklig betydelse, utan
att inskränka på andra väsentliga värden.
Men det är här tvivlet sätter in.
Att genom lagförbud eller censuråtgärder
söka förbättra ungdomens moral och
seder har nog aldrig i något land visat
sig möjligt. Andra vägar, mera positiva
åtgärder måste tillgripas. Förbud och
åtal motverkar lätt sitt syfte och blir
reklam för vederbörande tidskrift. Jag
vill bara erinra om den uppmärksammade
rättegång som fördes i Norge för
något är sedan om en bok, som därigenom
fick en enorm reklam och gick ut
i mycket höga upplagor, medan den annars
skulle ha passerat rätt obemärkt.

Vi reservanter vill lägga tonvikten
på en fri opinionsbildning, på upplysning
och andra positiva åtgärder av
denna karaktär. Vi erinrar också om den
sanerande verksamhet som pågår genom
pressens rådgivande nämnd. I
fjol påpekade beredningsutskottet att
man på längre sikt har rätt att hysa goda
förhoppningar om denna verksamhet
i nämnden.

De möjligheter myndigheterna redan
nu har genom lagstiftning och som
kommer att förstärkas genom den nya
brottsbalken kan också användas mot
de mera utmanande fallen, vilket också
sker med ökad aktivitet.

Nyligen har statens ungdomsråd bildats
med befogenhet och möjlighet att
ta initiativ på ungdomsvårdens område.
Det har under vårriksdagen framlagts
en proposition om anslag avsedda
för en stor upplysningskampanj i ungdomsfrågor.
I sådana former och med
sådana utgångspunkter kan initiativ tas

46 Nr 15 Fredagen den 21 april 1961

Om åtgärder i syfte att skydda barn och

upplösande skrifter

även på det område det här gäller —
genom propaganda för bättre barn- och
ungdomsböcker, för bättre serier och
andra inslag i en långsiktig opinionsbildning
med sikte på att främja de
syften som ligger bakom utskottsmajoritetens
och även reservanternas hållning.

Jag tror mera på dessa metoder, mer
på sådana frivilliga och fria opinionsbildande
åtgärder än på en offentlig
utredning. Jag vill också säga att den
metod utskottsmajoriteten förordar riskerar
att dra bort uppmärksamheten
från de djupare liggande faktorerna och
sammanhangen bakom dessa frågor
samt fästa en orimlig uppmärksamhet
vid ytföreteelser. Det är här fråga om
uppfostran och upplysning, om bättre
stil, om idealbildning och ett värdigare
kulturmönster. Det lagstiftar man inte
fram. Det är ting på lång sikt, som säkrast
och bäst främjas genom upplysning
och fri opinionsbildning. Det är
från dessa utgångspunkter vi reservanter
anser att några nya omständigheter
till förmån för en utredning icke förebragts
sedan riksdagen senast avslog
detta utredningskrav.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det är — som den föregående
talaren sade — inte något nytt
ämne som vi nu skall behandla. Det har
faktiskt förekommit här i riksdagen ända
sedan år 1953. Den gången yttrade
allmänna beredningsutskottet, att den
dåliga eller rent av skadliga ungdomslitteraturen
borde motarbetas, men sedan
hänvisade man till bokutredningen
och det förslag, som den skulle komma
med, och så avslogs motionen i ämnet.

År 1954 väcktes en ny motion, och den
gången nämnde seriekommittén, att läsningen
av mindervärdig litteratur fått
en oerhörd utbredning. Man påpekade
också att straffrättskommittén i sitt förslag
till brottsbalk tagit med en bestäm -

ungdom mot osunda, förråande och moral melse

av innebörd, att den som bland
barn och ungdom sprider skrift eller
bild, som genom sitt innehåll kan verka
förråande eller eljest medföra allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran,
kan dömas till fängelse och böter. Utskottet
ansåg att man borde avvakta
riksdagens ställningstagande till detta
förslag, men man behjärtade motionens
syfte.

År 1955 kom nästa motion i ämnet,
och då skrev utskottet, att det hoppades
att den verksamhet som bedrevs av
folkbildningsorganisationerna och andra
— t. ex. seriekommittén — skulle ge resultat.

Alltså hade man redan 1955 eller dessförinnan
gått in för en upplysningsverksamhet
för att komma till rätta med
missförhållandena på detta område. Utskottet
underströk att den råhet och sadism,
som fanns i många alster, gjorde
läsningen av dem till ett problem för
våra barn och ungdomar.

År 1956 hänvisades en motion om
pornografiska skrifter till första lagutskottet,
som bl. a. skrev: »Det synes
emellertid utskottet väl antagligt, att ett
ohämmat läsande av t. ex. kriminalserier
av gängse slag kan vara ägnat att
olämpligt påverka de ungas attityd mot
omvärlden och försvåra den anpassning
till samhällsgemenskapen, som uppfostran
avser att åstadkomma. Den sadistiska
inställning och den i bild glorifierade
brutalitet som ofta möter i dessa
tryckalster torde nämligen ej kunna undgå
att skadligt påverka ett barns ännu
outvecklade sinnelag. Beträffande många
unga måste antas, att deras fantasiliv
genom serierna på ett osunt sätt inriktats
på våld och brottslighet och beträffande
vissa ungdomar kan man även förmoda,
att serierna på ett avgörande sätt bidragit
till deras kriminalisering.»

De underhaltiga seriemagasinen har
blivit ett verkligt problem som för sin
lösning påkallar snara och kraftiga åtgärder.

Så sade således första lagutskottet,
och det har ju ingenting särskilt hänt
efter detta. Men lagutskottet menade, att

Fredagen den 21 april 1961 Nr 15

Om åtgärder i syfte att skydda barn och ungdom mot osunda, förråande och moral

upplösande skrifter

en särbehandling av en viss del av
brottsbalksförslaget borde undvikas, och
så avslogs motionen.

Emellertid fortsatte diskussionen bl. a.
med ingripande från de politiska ungdomsförbunden,
som gärna ville se att
någonting blev gjort i denna sak. I likhet
med seriekommittén önskade de åtgärder
mot spridandet av pornografisk
och liknande skadlig litteratur.

Förra året väcktes återigen en motion
om utredning med syfte att motverka
spridningen av pornografiska
skrifter. Allmänna beredningsutskottet
förordade ett skärpt utnyttjande av de
medel — åtal, beslag och konfiskation
— som redan står till myndigheternas
disposition.

Utöver detta skulle jag vilja återge ett
yttrande år 1944 av dåvarande justitieministern
Bergquist. Han sade, då han
blev interpellerad i fråga om pornografiska
tidskrifter: »Det kan inte råda
någon tvekan om önskvärdheten av att
en verksamhet av detta slag stoppas.»

År 1960 svarade nuvarande justitieministern
Kling på en interpellation
bl. a. med följande ord: »Det är uppenbarligen
otillfredsställande att tryckalster
av här avsett slag i stort antal sprides
och försäljes i vårt land.»

Det torde ha framgått av min redogörelse,
att opinionen mot dessa skrifter
och deras spridning bland barn och
ungdom har skärpts. En hel del har
gjorts i profylaktiskt syfte, men man
måste medge att utskottet har rätt när
det hovsamt anmärker, att så vitt utskottet
kunnat finna torde utvecklingen
under senare tid icke ha gått mot en
förbättring av tillståndet.

De stigande upplagorna av dessa skrifter
talar sitt eget språk. Förra året gick
de pornografiska tidskrifterna ut i en
upplaga på 4,5 miljoner exemplar minst,
och 30 miljoner exemplar av pocket
books, kriminalberättelser, deckare och
serier av mycket tvivelaktigt värde spriddes
bland våra barn och ungdomar. Man
kan inte undgå att dra slutsatsen, att
ungdomen på ett olyckligt sätt påverkats
och att i och med de stigande upplagor -

na allt fler påverkas i olycklig riktning.

Vi har inom utskottet ansett att tiden
nu bör vara mogen att företaga en utredning,
så att samhället kan gripa in
mot marodörerna och bevara vår ungdom
och våra barn mot denna litteraturs
fördärvliga inflytande.

Reservanterna menar här, att det måste
vidtagas ännu starkare positiva åtgärder
i form av upplysning. Utskottet
underskattar inte betydelsen av sådana
insatser utan anser tvärtom, att de också
behövs. Men enligt utskottets mening
måste statsmakterna även på annat sätt
medverka till att man kommer åt dessa
tidskrifter. Det behövs en utredning, som
klarlägger hela området och som, hoppas
jag, kan komma med förslag, som
ger möjligheter att komma till rätta med
eländet.

Det är, kan man säga, en andlig smitta,
som dessa tidskrifter sprider. Skulle
vi inte kunna vara överens om att vi i
någon mån bör klarlägga, vilket resultat
denna andliga smitta ger? Skulle vi inte
kunna tänka oss att undersöka detta
liksom man gjort det i andra stater,
där man faktiskt har samma problem
som vi och där man vidtagit vissa anordningar
för att komma till rätta med
problemen?

Hade det gällt en kroppslig sjukdom,
hade riksdagen säkerligen omedelbart
anslagit pengar för att klara upp saken.
Nu är det inte en kroppslig sjukdom
det gäller utan, skulle jag vilja säga, i
viss mån en andlig smitta som sprides.
Enligt min mening bör man vidtaga åtgärder
för att om möjligt förhindra denna
spridning.

Inom utskottet är vi synnerligen noga
med att man inte får komma i konflikt
med tryckfrihetslagen, men vi tror att
det finns andra möjligheter och att en utredning
på detta stadium är påkallad.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Får jag bara ge en kort
replik. Jag måste säga, att jag inte blev

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. den internordiska bilfärjetrafiken
särskilt övertygad av herr Nestrups argumentering,
utan jag efterlyser fortfarande
motiven för utredning. Herr Nestrup
anför att dessa tidskrifter går ut i miljonupplagor,
att det gäller en andlig
smitta och att man därför bör stoppa
tidskrifterna. Jag frågar fortfarande hur
man skall kunna stoppa dem, om man
inte vill begränsa tryckfriheten och på
det sättet hindra att de sprides. Utskottsmajoriteten
för ett resonemang
som den inte är beredd att dra konsekvenserna
av.

Jag instämmer helt i att vi skulle behöva
veta mer om effekten, inte bara
beträffande dessa tidskrifter utan också
massmedias roll över huvud taget. Detta
är emellertid inte en uppgift för en offentlig
utredning utan är en uppgift för
forskningen. Jag tror att man skulle
komma längre på den vägen.

Jag vill anföra några ord av psykologiprofessorn
Arne Trankell, som i samband
med Kungälvsdramat nyligen yttrade
följande: »Det finns anledning att
varna för det bekväma betraktelsesätt,
som tar sig uttryck i krav på förbud av
TV-filmer, seriemagasin eller liknande
varenda gång en sådan här händelse inträffar.
» Professor Trankell menar att
detta är ett farligt tänkande, därför att
man då lämnar sjukdomens orsak åt sitt
öde och stirrar sig blind på symptomen.
Jag tror att detta är en risk, som
är påfallande väl synlig i utskottsmajoritetens
yrkande.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag tror inte att det förhåller
sig precis så, som herr Möller
här försöker framställa saken.

Vi har inom utskottet ansett, att det
här gäller någonting som man bör
komma till rätta med. Nog bör det väl
vara möjligt att se närmare på saken
och få fram ett resultat, som absolut
inte strider mot tryckfrihetsreglerna.
Det finns väl andra vägar att gå. Jag
påpekade ju bl. a. i mitt tidigare anförande,
att man borde undersöka hur
man gjort i Tyskland, Frankrike och
England.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Möller begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 75.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. den internordiska bilfärjetrafiken

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående den internordiska
bilfärjetrafiken m. m.

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:300, av herr Palm in. fl., och 11:271,
av fru Lewén-Eliasson m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att åtgärder
måtte vidtagas för igångsättning
av en utredning av de frågor, som behandlades
i motionerna.

I motionerna hade huvudsakligen berörts
spörsmål, vilka sammanhängde med
bilfärjetrafiken mellan Sverige och Finland.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 300 och
11:271 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PALM (s):

Herr talman! De förhållanden som
aktualiserats i motionen i vad det gäller
bilfärjetrafiken mellan Sverige och
Finland var senast uppe vid 1959 års
riksdag.

Den gången hemställde motionärerna
att riksdagen skulle begära att en utredning
tillsattes om åtgärder som kunde
bli aktuella för att underlätta en reguljär
bilfärjetrafik mellan Sverige och
Finland. Motionärerna anförde som skäl
den växande turismen och nyttotrafikens
behov.

Utskottet skickade motionerna på remiss
och länsstyrelsen i Stockholms
län — som var en av remissinstanserna
— ställde sig positiv och meddelade, att
man ansett det lämpligt att inom länsstyrelsen
tillsätta en utredning på tjänstemannaplanet
som på ett tidigt stadium
skulle påbörja visst förberedande
utredningsarbete. Men man förklarade
samtidigt, att man var klar över behovet
av en betydligt mer omfattande utredning
och tillstyrkte därför förslaget
i motionen.

Även sjöfartsstyrelsen yttrade sig positivt
och förklarade att antalet transporterade
bilar mer än fördubblats under
fyra år. Det framhölls också att en
mera definitiv lösning av färjeproblemet

Ang. den internordiska bilfärjetrafiken

måste ses mot bakgrunden av de investeringar
som kan göras i vägnäten i
första hand på finska sidan och även
sjöfartsstyrelsen tillstyrkte därför att
en mera omfattande utredning skulle
komma till stånd.

Stockholmstraktens regionplanekontor
underströk bl. a. betydelsen av att
man inriktar sig på att satsa på det
kortaste avståndet över Bottenhavet som
kan bli av stor betydelse för nyttotrafiken
bl. a. med hänsyn till de olika spårvidderna
i de båda ländernas järnvägsnät.

Utskottet däremot —- det var statsutskottet
den gången — hänvisade emellertid
till den relativt begränsade tjänstemannautredningen
i Stockholms län
och ville avvakta ett eller några år innan
man var beredd att tillstyrka en
mera omfattande utredning, och riksdagen
avslog motionen. Vad har nu hänt
sen dess?

Mellan Stockholm och roslagshamnarna
å ena sidan och de finska å den
andra har antalet transporterade fordon
ökat från 9 400 år 1958 till cirka 40 000
fordon 1960. Av det sistnämnda antalet
gick 63 procent över hamnarna i Roslagen.
Det innebär vidare att de nytillkomna
finska och svenska rederierna i
Roslagen har svarat för 2/3 av ökningen
sedan 1958.

Det var tydligen den expansionen,
som statsutskottet ville vänta på för ett
par år sedan!

Denna expansion kan vidare belysas
av att antalet färjelägen med trafik på
Åland och Finland vuxit i rask takt, och
fr. o. m. i sommar tillkommer ytterligare
två. Detta betyder att det nu kommer
att finnas sju färjelägen på den cirka
20 mil långa sträckan mellan Stockholm
och Gävle, och motionärerna vet att problemet
också finns på den finska sidan,
där de trafikplanerande myndigheterna
har likartade intressen som anförts i
vårt land.

Investeringar i färjelägen beräknas
uppgå till 6 miljoner kronor i år och
ökningen väntas fortsätta. I nya fartyg
och ombyggnader har sedan 1958 in -

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Ang. den internordiska bilfärjetrafiken

vesterats cirka 20 miljoner kr. och för
leverans 1961—1962 har beställts fartyg
för ytterligare cirka 40 miljoner kronor.
Att ökningen kommer att fortsätta kan
nog tas för en mycket naturlig sak. Motoriseringens
fortsatta utveckling kommer
av allt att döma att fortsätta — inte
minst i vårt östliga grannland.

Till detta kan läggas utvecklingen på
utrikeshandelns område som alldeles
särskilt uppmärksammades här i riksdagen
i onsdagens utrikesdebatt, då
man från olika håll uttalade stor tillfredsställelse
med Finlands anslutning
till EFTA. Detta torde innebära en ännu
livligare långtradartrafik som gör det
angeläget att man enar sig om var de
stora »utfallsportarna» på ömse sidor
om Bottenhavet skall ligga, så att planeringen
kan ske på denna grundval.

Även denna gång har länsstyrelsen i
Stockholms län blivit en av remissinstanserna,
och hur stor räckvidd man
tillmäter sin egen expertutredning som
skickades till kommunikationsdepartementet
för över ett år sedan utan att
ha följts av praktiska åtgärder framgår
av länsstyrelsens egen skrivning där det
heter: »Länsstyrelsen ansluter sig helt
till vad motionärerna anfört om vikten
av att det snarast klargöres, var färjlägen
för ifrågavarande trafik bäst skola
placeras och hur vägförbindelserna till
dessa lämpligast böra dragas.» Länsstyrelsen
anför vidare: »Detta är en fråga
av sådan vikt, att det allmänna på ena
eller andra sättet måste engagera sig
däri. Och trafiken har nu nått en sådan
omfattning, att detta engagemang måste
komma snart. Fortsätter passagerartrafiken
att öka som hittills och tillkommer
långtradartrafiken, vilket planeras, kommer
därav berörda vägar att ställas på
hårda prov. Det gäller då för det allmänna
att snarast bestämma, var man
skall göra en aktiv insats och se till att
resurserna ej splittras.»

Länsstyrelsen i Stockholms län är
inte ensam. Bland övriga remissinstanser,
som anfört liknande synpunkter är
Stockholms handelskammare samt länsstyrelserna
i Norrbottens och Västerbottens
län.

Nu förklarar emellertid allmänna beredningsutskottet
att man vill avvakta
den lilla expertutredning som gjorts av
tjänstemän i samma länsstyrelse som nu
så energiskt tillstyrker motionen.

Ett par mycket intressanta upplysningar
finns emellertid att hämta ur utskottets
allmänt positiva utlåtande. Där
sägs nämligen att Nordiska samfärdselkommittén
kommer att behandla frågan
om trafikförbindelser mellan de nordiska
huvudstäderna. Vidare ges den mycket
intressanta upplysningen, att spörsmål
berörande färjetrafiken inom kort
förväntas bli upptagna av Nordiska rådet.

Dessa upplysningar är desto värdefullare
som motionärerna hittills inte kunnat
finna något i den Nordiska samfärdselkommitténs
handlingar som kan ge
upplysningar om planerade initiativ vad
gäller de svensk-finska trafikförbindelserna
nu och i framtiden över Bottenhavet.

Utskottet säger vidare att det kan förutsättas
att de för vägplaneringen ansvariga
myndigheterna i Finland och
Sverige samarbetar. Tillåt mig att till
detta få säga att med hänsyn till den
hittillsvarande tystnaden i frågan och
för att vi på vaga grunder skall slippa
förutsätta någonting på detta område har
motionen blivit skriven.

Herr talman! Jag vill på motionärernas
vägnar tacka utskottet för dess positiva
inställning. Jag har intet yrkande
i frågan. Vad vi har avsett med motionen
är att peka på ett viktigt område
i förbindelserna mellan de nordiska
länderna. Det är väl sådant som vi brukar
kalla praktisk nordism. Vi hoppas
emellertid att dessa frågor kommer att
bli föremål för praktiska åtgärder —
helt enkelt därför att det i högsta grad
är ett gemensamt svensk-finskt intresse.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tidigare i andra
sammanhang anslutit mig till de synpunkter,
som ligger till grund för den
här behandlade motionen, och jag ber

Fredagen den 21 april 1961

Nr 15

att i föreliggande situation få instämma
med herr Palm.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion om åtgärder
för att förhindra skador å sjöfågel genom
oljeutsläpp, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till provinsialläkarväsendet; nr

174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

175, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budget -

Ang. den internordiska bilfärjetrafiken

året 1961/62 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner in. in.;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom;
och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fråga om befrielse
för O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Möller för tiden den 24—
den 29 innevarande månad för deltagande
i vårsessionen med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 151, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1961/62;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. in.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal om driften av svenska institutet för
konserveringsforskning in. in.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1961/62 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm in. in.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; -

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

Interpellation ang. statens järnvägars planerade anläggningar inom det s. k. Gullbergsvassområdet
i Göteborg

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till radiohus
för budgetåret 1961/62; samt

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 39, i anledning av väckta motioner
rörande en samlad översyn av gällande
bestämmelser rörande olika företagsformer,
m. m.; samt

nr 41, i anledning av väckta motioner
rörande förvärvsavdrag för gift kvinna
vid beskattningen m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående prioritering av vissa kreditbehov; nr

22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en fond för tillgodoseende
av kommunernas lånebehov
vid förvärv av mark för upplåtelse med
tomträtt; samt

nr 23, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående lån
från riksbankens avbetalningslånefond
till tjänstemän vid riksdagens verk för
förvärv av bostadsrätt i bostadsrättsförening
samt därav föranledda ändringar
i bankoreglementet;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående obligatorisk utrustning av motorfordon
med asymmetriskt halvljus;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om traktorsläpvagns utrustande med
varningsskylt; samt

nr 41, i anledning av väckt motion
om tandvårdens inordnande i sjukkasseverksamheten; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om
viss översyn av strandlagen; samt
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

angående tillägg till lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

21, i anledning av väckta motioner
om visst stöd åt den estniska folkgruppen
i vårt land; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förekommande av skadeverkningar
genom Ätrans översvämningar.

Interpellation ang. statens järnvägars
planerade anläggningar inom det s. k.

Gullbergsvassområdet i Göteborg

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Statens järnvägar ämnar
i Göteborg för AB Svenska Godscentraler
bygga en större anläggning för godsemottagning
och omlastning. Enligt planerna
skall anläggningen förläggas till
det s. k. Gullbergsvassområdet, som i
samband därmed torde komma att tagas
i anspråk även för järnvägsspår
m. m., avsedda att nyttjas vid lossning
av gods från järnvägsvagn. Området har
genom gåvobrev överlåtits på statens
järnvägar men disponeras av Göteborgs
stad intill dess det tages i anspråk av
trafikföretaget.

Göteborgs stad har utarrenderat området
till enskilda företag och rörelseidkare.
På grund av de planerade anläggningarna
för de statliga trafikföretagen
har arrendatorerna uppsagts och
anmodats avflytta från området senast
den 1 oktober innevarande år. Tidigare
har de anmodats avflytta före den 1
april 1961 men efter hänvändelse till
Kungl. Maj:t fått anstånd till förut
nämnda datum.

Arrendatorerna har på området gjort
investeringar i byggnader och anläggningar
till kostnader som enligt preliminär
beräkning uppskattats till över 12
miljoner kronor. Vid en avflyttning skul -

Nr 15

Fredagen den 21 april 1961

le således mycket stora värden gå till
spillo, vilket från samhällsekonomisk
synpunkt inte kan anses önskvärt. För
de enskilda företagen skulle avflyttningen
medföra omfattande förluster till följd
av tillspillogivna investeringar, flyttningskostnader
och avbräck i verksamheten.
För vissa företag torde inte annan
utväg finnas än att lägga ner driften.
Särskilt för de anställda i de sistnämnda
företagen uppstår likaledes svårigheter
och avbräck. Det bör uppmärksammas,
att de berörda företagens anläggningar
och investeringar inte torde
ha fått så stor omfattning, om det vid
arrendeavtalens upprättande hade klargjorts
att området inom tid som nu angivits
skulle komma att tagas i anspråk
för annat ändamål. Från transport- och
trafikteknisk synpunkt torde det kunna
ifrågasättas om inte de ifrågavarande
anläggningarna för trafikföretagens räkning
helt eller delvis borde förläggas
till annat område i staden. Enligt min
mening finns det anledning att underkasta
hela frågan ytterligare prövning.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor.

Är statsrådet villig medverka till dels
att de nuvarande arrendatorerna av
Gullbergsvassområdet i Göteborg medges
ytterligare anstånd med avflyttning
från området, dels att frågan om förläggning
av de nämnda anläggningarna
för de statliga trafikföretagens räkning
till annat område i Göteborg skyndsamt
tages upp till prövning?

I vilken mån kan de berörda arrendatorerna,
som drabbas av betydande ekonomiska
förluster, påräkna ersättning
därest de nödgas avflytta från Gullbergsvassområdet? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Återtagande av interpellation ang. det
politiska läget i Kongo m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
SUNDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Under kammarens plenum
onsdagen den 15 februari innevarande
år framställde jag med kammarens
tillstånd en interpellation angående utvecklingen
i Kongo och därmed sammanhängande
spörsmål till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena.

Under närvaro av såväl hans excellens
herr statsministern som hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena hölls
vid onsdagens plena utrikesdebatt i
riksdagens båda kamrar. Under denna
debatt behandlades de i interpellationen
berörda spörsmålen ingående.

Av för mig okänd orsak har svaret
på interpellationen hittills uteblivit.

Med hänsyn till det intresse för spörsmål
rörande de nya nationerna, rörande
utvecklingen inom Förenta Nationerna
m. m., som deras excellenser säger sig
hysa, måste svaret ha uteblivit av annan
orsak än bristande intresse för interpellationens
ämne.

För inbesparande av tid och besvär
för deras excellenser anhåller jag därför
om kammarens tillstånd att få återkalla
interpellationen.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande interpellation finge
återtagas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Osvald under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 654, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
117, angående vissa ytterligare åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 15

Tisdagen den 25 april 1961

Tisdagen den 25 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Margareta Nordström är
på grund av svalginfektion förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet under tiden
25/4—28/4 1961, vilket härmed intygas.

Karolinska sjukhuset, Stockholm, den
24/4 1961.

B. Olhagen
överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Nordström för den i läkarintyget
angivna tiden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
såvitt propositionen avser ändrade
grunder för statsbidrag till kommunerna; nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1961/62 till
högre utbildning och forskning jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Akademiska sjukhuset
i Uppsala: Avlöningar till läkare och
Driftkostnader vid akademiska sjukhuset
i Uppsala;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1961/62 till Bidrag till skattetyngda
kommuner m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 184, till Konungen i anledning av
väckta motioner om rätt till barnpension
för barn utom äktenskap i visst fall.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 185, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av bokföringslagen;
och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
europeisk konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 186, i anledning av väckta motioner
angående domänverkets markpolitik,
m. m.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Nr 15

Tisdagen den 25 april 1961

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om antalet ortsgrupper
vid skattegrupperingen, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 654.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 63—69 och 74,
bevillningsutskottets betänkanden nr 39
och 41, bankoutskottets utlåtanden nr
21—23, andra lagutskottets utlåtanden
nr 39—41, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 21 och 22.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 142, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 73, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/61,
i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge
om tullättnader in. in. vid flottning i
svensk-norska vattendrag;

tredje lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av motion angående beräkningen
av bostadsrätts överlåtelsevärde;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens stöd åt
växtförädlingen, m. m., jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

24, i anledning av väckta motioner
angående utredning om vetenskaplig
forskning rörande arbetet och arbetsplatsen; nr

25, i anledning av väckta motioner
om skydd mot korrosion;

nr 26, i anledning av väckt motion
om utarbetande av ett tidsenligt byggnadskostnadsindex,
m. m.; och

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående åldringsvården.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 655, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.;

nr 656, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
136, angående vissa ändringar i statliga
avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.;

nr 657, av herr Stefanson och herr
Nilsson, Yngve, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 132, med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser
om rätt till avdrag vid 1961 års
taxering för avsättning till pensionsstiftelse; nr

658, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni

Nr 15

Tisdagen den 25 april 1961

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 659, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
130, med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648);

nr 660, av herr Sjönell, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140, med
förslag till nya författningsbestämmelser
rörande tillverkning av och handel
med fodermedel m. m.;

nr 661, av herr Åkesson och herr Jacobsson,
Gösta, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 140, med förslag

till nya författningsbestämmelser rörande
tillverkning av och handel med fodermedel
m. m.; samt

nr 662, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 134, angående särskilda åtgärder för
rationalisering av jordbruket och skogsbruket
i Kopparbergs län, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
Fritz af Petersens

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Onsdagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr statsrådet Torsten Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 156,
angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj:ts öppna
brev till riksdagen angående viss grundlagsfråga.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat herr statsrådet
Torsten Nilsson att i första kammaren
uppläsa Kungl. Maj:ts ifrågavarande
öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till herr statsrådet Torsten Nilsson, som
i enlighet med det honom givna uppdraget
uppläste Kungl. Maj:ts öppna brev,
nr 161, angående viss grundlagsfråga.

Uppläsningen av berörda öppna brev
åhördes av kammarens ledamöter stående.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
och öppna brev skulle läggas till handlingarna.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att få
avlämna en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera listan
upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Fahlander
Mogård
Spetz
Bergman
Elofsson, Gustaf
Elowsson, Nils
Ewerlöf
Jacobsson, Per
Damström
Holmqvist
Johansson, Anders
Eriksson, Einar
Sundin
Möller

Bergh, Ragnar

Mossberger

Nord

Hedström

fröken Ranmark

Gustafsson, Nils-Eric

Kronstrand

Ståhle

Eskilsson

Hansson, Nils

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Larsson, Åke
Gustavsson, Bengt
Hanson, Per-Olof
Fagerström
Carlsson, Eric

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Augustsson
Ohlsson, Ebbe
Pettersson, Gunnar
Mårtensson
Stefanson

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Herr talmannn yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensam omröstning
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 35, om befrielse från
nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.,
komme att anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 3 nästkommande
maj.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 142,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 655 och 656 till statsutskottet,

motionen nr 657 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 658—661 till behandling
av lagutskott samt

motionen nr 662 till jordbruksutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 73, bevillningsutskottets
betänkande nr 49, tredje lagutskottets
utlåtande nr 19, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21, 23 och 25 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 24—27.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1961/62;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om driften av svenska institutet
för konserveringsforskning m. m.; och
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1961/62 till utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm m. m.,

varvid utlåtandena nr 64 och 65 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—13
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna It och 15
Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till radiohus
för budgetåret 1961/62; och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion,

varvid utlåtandet nr 74 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om en samlad översyn av gällande be stämmelser

rörande olika företagsformer,

m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av väckta
motioner rörande en samlad översyn av
gällande bestämmelser rörande olika företagsformer,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 148,
av herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt II: 170, av herrar Gustafsson i
Kårby och Svensson i Stenkyrka, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning rörande avvägningen av
företagsbeskattningen med särskild hänsyn
till de mindre företagens behov av
konsolidering i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:266,
av herrar Stefanson och Sjönell, samt
11:226, av herrar Gustafson i Göteborg
och Carlsson i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en samlad
översyn av gällande bestämmelser främst
inom sociallagstiftningens och skattelagstiftningens
områden med sikte på att
skapa rättvisa mellan olika företagsformer
och undanröja de bestämmelser,
som missgynnade sådan företagsamhet
inom t. ex. hantverkets, handelns, industriens
och jordbrukets områden, som ej
dreves i aktiebolagsform.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 148, av herrar Mattsson och
Torsten Andersson, samt 11:170, av herrar
Gustafsson i Kårby och Svensson i
Stenkyrka, ävensom de likalydande motionerna
1: 266, av herrar Stefanson och
Sjönell, samt 11:226, av herrar Gustafson
i Göteborg och Carlsson i Stockholm,
och med hänsyn till angelägenheten att
stärka den mindre företagsamhetens
konkurrenskraft inför den nya mark -

nadssituationen i Europa, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
samlad översyn av gällande bestämmelser
främst inom sociallagstiftningens och
skattelagstiftningens områden med sikte
på att skapa rättvisa mellan olika företagsformer
och undanröja de bestämmelser,
som missgynnade sådan företagsamhet
inom t. ex. hantverkets, handelns,
industriens och jordbrukets områden,
som ej dreves i aktiebolagsform.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Jansson,
fröken Ranmark samt herrar Wärnberg,
Brandt i Aspabruk, Allard, Kärrlander,
Engkvist och Andersson i Essvik,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 148,
av herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt 11:170, av herrar Gustafsson
i Kårby och Svensson i Stenkyrka, om
åtgärder på företagsbeskattningens område
för underlättande av mindre företags
konsolidering, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:266,
av herrar Stefanson och Sjönell, samt
II: 226, av herrar Gustafson i Göteborg
och Carlsson i Stockholm, om en samlad
översyn av gällande bestämmelser
rörande olika företagsformer,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet behandlar ett
ärende av en karaktär som vi varit vana
vid under de senaste åren. Det är ett förslag
från utskottsmajoritetens sida att
man — med hänsyn till angelägenheten
av att stärka den mindre företagsamhetens
konkurrenskraft inför den nya
marknadssituationen i Europa — föranstaltar
om en utredning, som skulle ge
en bild av sociallagstiftningens verkningar
i fråga om olika företag, så att
det skulle bli en rättvis avvägning av
den belastning som faller på denna del
av företagsamheten. Det bör uppmärk -

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m

sammas att de företag, som drivs i aktiebolagsform,
inte är medtagna.

Utskottet säger i sitt yttrande, att utskottet
är medvetet om att det försiggår
utredningar och planeras en lagstiftning
på detta område, men ändå tycker utskottet
att det finns behov av att sätta
i gång en ny utredning. Till grund för
utskottets betänkande ligger två motionspar.
I det ena har begärts en skyndsam
utredning rörande avvägningen av
företagsbeskattningen med särskild hänsyn
tagen till de mindre företagens behov
av konsolidering. Här lägges alltså
huvudvikten vid detta. Det är givetvis
önskvärt att man får en riktig och rättvis
avvägning av företagens beskattning
— det råder inga delade meningar om
det — men vi reservanter kan inte finna
ändamålsenligt att just nu yrka på
särskilda utredningar härom. Det pågår
nämligen utredning rörande hela företagsbeskattningen,
och det måste enligt
vårt sätt att se vara en fördel, om man
tar upp de här sakerna i ett större sammanhang
och vid ett tillfälle då man
prövar hela avvägningen av företagsbeskattningen.

Allmänna skatteberedningen har ju
nyligen publicerat viss statistik, som jag
förutsätter att kammarens ledamöter
har studerat med intresse. Den statistiken
säger oss, att det inte är skattepålagorna
som är näringslivets största bekymmer
just nu. Den samlade företagsbeskattningen
har i allmänhet minskat.
Om man räknar in alla avgifter som belastar
företagen — alltså samtliga direkta
och indirekta skatter, avgifter till
ATP, för sjuk- och yrkesskadeförsäkring
o. s. v. — finner man att företagen
bär ungefär 15 procent av det samlade
skatteuttaget. Det är en siffra som tyder
på att det blivit faktiska skattelättnader
för företagen relativt sett. Däremot har
det blivit en motsvarande förskjutning
till de enskildas nackdel. Fysiska personer
bär alltså nu en större andel än tidigare
av den totala skattebördan, även
om man räknar med dessa avgifter.

Om man nu inte vill att den allmänna
skatteberedningens avdelning för företagsbeskattningen
skall utreda detta, har

jag svårt att förstå hur man kan få det
hela att gå ihop. Företagsbeskattningskommittén
består ju av icke politiker.
Man brukar säga att politiker skall syssla
så litet som möjligt med dessa ting.
Nu har regeringen tillsatt en särskild
utredning, där politikerna icke är representerade,
men man tycker att det
inte är tillräckligt, utan vill ha en ny
utredning.

De sociala avgifter av olika slag, som
det talas om, har ju varit föremål för
uppmärksamhet både när det gäller skattelagstiftningen
och när det gäller sociallagstiftningen.
Nyligen har vidtagits
åtgärder som gör att det blir mera tillfredsställande
förhållanden i fråga om
den stora pensionsförsäkringen, och det
noterar vi reservanter som ett stort
framsteg. Vi finner inga speciella skäl
för att man skall nu skriva till Kungl.
Maj:t och begära ytterligare en utredning.
Vi anser det vara tillräckligt med
utredningar i gång på detta område. Därför
vill reservanterna — som utgör den
halva av utskottet som förlorat i lottningen
— att dessa motioner skall avslås
och inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag nekar inte till att
jag är en liten smula överraskad över
att bevillningsutskottets aktade ordförande
i detta sammanhang fäst uppmärksamheten
vid de siffror vilka just i dagarna
publicerats från en av allmänna
skatteberedningen verkställd preliminär
utredning, rörande å ena sidan de fysiska
personernas, å andra sidan bolagens
relativa andel i skattebördan. Herr John
Ericsson påpekar, att av dessa siffror
framgår att bolagens relativa andel av
det samlade skatteuttaget minskats, under
det att de fysiska personernas relativa
andel av det samlade skatteuttaget
ökats. Det är alldeles riktigt, men
därav drar jag inte — till skillnad från
herr John Ericsson — den slutsatsen att
detta skulle betyda att skattetrycket på

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m.

bolagen minskats och på de fysiska personerna
har ökats. Detta är ju inte förhållandet,
utan anledningen till denna
omskiftning inom ramen för det samlade
skatteuttaget är ju den, att bolagens
vinstmarginaler minskats i förhållande
till läget tidigare, under det att de fysiska
personernas inkomster ju som vi
alla vet ökats på ett högst anmärkningsvärt
sätt under de senare åren, ett förhållande
som givetvis slår igenom på det
samlade skatteuttaget från den gruppen.

Vi vet ju alla hur stor reallöneökningen
är för löntagarna i landet. Vi vet ju
också vilken omfattning löneglidningen
tagit vid sidan om kollektivavtalen. Jag
vill fästa uppmärksamheten på vad i
dagens tidningar omförmäles om ett uttalande
av finansministern i går, vilket
onekligen var intressant. I fråga om löneglidningen
framhöll han, att denna
»under senaste halvåret slagit nya rekord».
Jag tror, att finansminstern har
rätt därvidlag. Det är omständigheter
av dylik art som föranlett denna omskiftning,
inte någon lättnad av skattetrycket
på bolagen här i landet.

Det här föreliggande betänkandet nr
39 från bevillningsutskottet berör ju,
som herr John Ericsson redan påpekat,
de motioner om en samlad översyn av
gällande bestämmelser om olika företagsformer
som nu tillstyrkts av utskottet.
Ödet har fogat det så att den borgerliga
halvan av utskottet har blivit majoritet.
Enligt utskottets åsikt är det angeläget
att få sådana regler till stånd, då det gäller
så väsentliga områden som skattelagstiftningen
och sociallagstiftningen,
att olika företagsformer kan konkurrera
på så lika villkor som möjligt. Detta är
ju kärnpunkten i hela det problem som
nu underställts kammarens avgörande.

Som läget nu är, föreligger, som ju
motionärerna påpekat och som säkert
också är allmänt bekant, i dessa hänseenden
betydande olikheter mellan olika
företagsformer — så betydande olikheter
att valet av företagsform på ett avgörande
sätt ofta påverkas av social- och
skattelagstiftningens utformning men
inte av vad som ur företagsekonmisk
synpunkt skulle vara lämpligast. Jag fö -

reställer mig att kammarens ledamöter
har observerat den statistik, som har
tillhandahållits av patent- och registreringsverket
i det hänseendet. Man behöver
bara kasta en flyktig blick på dessa
siffror för att förstå att allt här ingalunda
är som det borde vara. Jag skall
inte fördjupa mig i denna statistik. Jag
vill bara erinra kammarens ledamöter
om följande fakta.

Under de två senaste åren har en
uppseendeväckande stark ökning av aktiebolagsbildningen
ägt rum. I början av
1950-talet hade man i genomsnitt 1 500
bolagsbildningar per år. År 1958 påbörjades
2 100 bolagsbildningar. År 1959
uppnåddes en rekordsiffra av 2 900, och
1960 — alltså i fjol — blev siffran för
nya bolagsbildningar icke mindre än
6 900.

Naturligtvis finns det i och för sig
ingen som helst anledning att söka bromsa
upp en företagsekonomiskt motiverad
aktiebolagsbildning. Däremot tycker jag
nog att det knappast är vare sig ett samhälleligt
eller ett enskilt intresse att det
växer upp en mängd små aktiebolag,
som tillkommit av helt andra än företagsekonomiska
skäl.

Och vilka är då dessa andra skäl som
motiverar denna ansvällning av bolagsbildningen?
Ja, bland andra är det väl
det skälet att den nuvarande lagstiftningen
i vissa hänseenden ger aktiebolagen
fördelar, som inte kommer sådana
företag till del som drives i annan form,
såsom enskild firma, handelsbolag eller
kommanditbolag.

Låt mig ta ett enda exempel för att
visa vad det egentligen är fråga om! Bevillningsutskottets
aktade ordförande
har här i kammaren vid flera tillfällen
— senast för ett par dagar sedan —
erinrat om de fördelar som rätten till
avsättning för investeringsfonder i konjunkturutjämningssyfte
ger aktiebolagen.
Senast när vi härförleden diskuterade
frågan om varulagerviirderingsreglerna
underströk herr John Ericsson
starkt den saken, och jag vill inte — jag
har aldrig gjort det och kommer nog
inte heller att göra det — bestrida riktigheten
av dessa påpekanden. Jag med -

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m

ger att dessa bestämmelser om investeringsfonderna
är av icke ringa värde
och åtminstone i viss utsträckning neutraliserar
de för företagsamheten ofördelaktiga
verkningarna av lagstiftningen
i andra hänseenden. Jag vill också
erinra kammarens ledamöter om att
riksdagen förra året beslöt att stimulera
till ökad avsättning till dessa fonder genom
att medge ett extra avdrag vid taxeringen
för de företag, som insatte hela
det avsatta beloppet på konto i riksbanken
och lät beloppet vara bundet där
för viss tid. Av tidningarna i dag och
även i går fick vi veta att man från regeringens
sida planerar ytterligare åtgärder
på detta speciella område av företagsbeskattningen,
och som jag ser på
dessa ting, måste jag uttala min tillfredsställelse
över att regeringen synes benägen
gå vidare på den vägen, ty jag tror
att de åtgärder, som där vidtagits, varit
för näringslivet och därmed för landet
gynnsamma.

Jag antar alltså, att vi här i kammaren
är ense om det värdefulla i denna
anordning, när det gäller investeringsfonderna,
men då tycker jag att det är
ganska logiskt att vi också skulle kunna
vara ense om att fråga oss, varför just
dessa anordningar skall vara förbehållna
endast aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarna? Enskild firma, handelsbolag
och kommanditbolag har ingen
rätt till avsättning till sådana fonder.
Nog tycker jag att det finns ganska stor
anledning att åtminstone undersöka
möjligheterna att medge avsättning till
sådana fonder även för sådana företag,
som inte drives som aktiebolag eller
ekonomisk förening.

Jag har här sagt några ord om den
rent skattemässiga aspekten på detta
ganska omfattande problem. Jag skall
inskränka mig till detta, ty jag föreställer
mig att andra ledamöter av kammaren
kommer att granska exempelvis sociallagstiftningen
i samband med detta
spörsmål.

Nu har herr John Ericsson ett par
gånger i sitt anförande hänvisat till allmänna
skatteberedningen. Härtill vill
jag blott säga, att utskottet givetvis är

medvetet om att vissa av de frågor, det
här gäller, redan nu är föremål för särskild
utredning eller föremål för aktuell
lagstiftning. Detta gör dock inte behovet
av en samlad översyn av de gällande bestämmelserna
mindre. Det är därför enligt
utskottets mening önskvärt att skillnaderna
i bestämmelserna för olika företagsformer
kartlägges genom en särskid
utredning. Denna bör — det vill jag
fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på — även få till uppgift att
föreslå ändringar i syfte att utjämna rådande
skillnader mellan olika företagsformer.

Till slut, herr talman, skulle jag nog
gärna vilja särskilt understryka en synpunkt,
som kanske har varit avgörande
för bevillningsutskottet, när det gick att
ta ståndpunkt i denna ganska omfattande
och betydelsefulla angelägenhet, nämligen
vikten av att stärka de mindre företagens
konkurrenskraft inför den nya
marknadssituationen i Europa. Vid en
eventuell översyn hör enligt utskottets
uppfattning inte minst denna sida av
saken beaktas.

Jag summerar: utskottet hemställer sålunda
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
om verkställande av en samlad översyn
av gällande bestämmelser främst inom
sociallagstiftningens och skattelagstiftningens
områden. Denna översyn bör enligt
utskottets mening ske med sikte på
att skapa rättvisa mellan olika företagsformer
och undanröja de bestämmelser,
som missgynnar sådan verksamhet inom
t. ex. hantverkets, handelns, industriens
och jordbrukets områden, som
icke drives i aktiebolagsform.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
dessa ord yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Mattsson,
Torsten, (ep).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber först att få helt
instämma i de synpunkter, som herr
Hagberg anlade på denna fråga.

Det är riktigt som utskottets ärade
ordförande yttrade, att utskottet nog i

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m.

stort sett är ense när det gäller bedömningen
av dessa frågor. Anledningen till
att utskottet har delat sig i två hälfter,
som kommit till olika ståndpunkter, är
väl egentligen den att majoriteten har
ansett, att den utredning rörande företagsbeskattningen
som är tillsatt har att
uteslutande ägna sig åt skattefrågan och
inte åt de sociala aspekter som kan
komma i fråga, såsom spörsmålen om
sociala förmåner och sociala avgifter.
Dessa sistnämnda aspekter har utredningen
i varje fall för närvarande uppenbarligen
icke i uppdrag att syssla
med. Det är på den grunden utskottsmajoriteten
har yrkat på en samlad översyn
av de olika bestämmelser det här
gäller. Jag föreställer mig, att den nya
utredningen mycket väl skall kunna samarbeta
med företagsskatteutredningen, så
att det inte behöver uppstå några divergenser
i bedömningen utan man får ett
gemensamt ställningstagande även när
det gäller de sociala aspekterna på frågan.

Jag behöver egentligen inte anföra
några exempel. Vissa ojämnheter i fråga
om allmänna tilläggspensioneringen
kommer ju att rättas till, men en hel del
problem när det gäller sjukförsäkringen,
olycksfallsförsäkringen m. m. kvarstår.
Detta är anledningen till att utskottsmajoriteten
enat sig om att föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj :t i ämnet, och jag
ber att få instämma i herr Hagbergs yrkande.

I herr Spetz’ yttrande instämde herrar
Sjönell (fp) och Söderquist (f).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Att jag anförde vissa siffror
beträffande företagsbeskattningen berodde
på att jag ville visa, att det inte
är särskilt på skatteområdet som besvärligheterna
uppstår. Man talar ju i utskottsbetänkandets
motivering och i
klämmen om att det gäller att stärka de
mindre företagens konkurrenskraft. Man
skall också beakta hur de sociala avgifterna
verkar. Men det var därför som jag
i mina exempel inte bara tog med de

skatter utan jämväl de sociala avgifter,
som läggs på företagen. Det visade sig ju
då, att den siffra som framkommer för
t. ex. år 1960 knappast är högre än den
som gällde för t. ex. år 1956.

Nu gör herr Hagberg gällande, att jag
inte har uppmärksammat den relativa
förskjutningen av skatterna till fysiska
personers nackdel och företagens fördel
beror på att företagen fått mindre och
snävare marginaler. Nej, herr Hagberg i
Malmö, det kan jag absolut inte gå med
på. Jag vill uttrycka det så, att riksdagen
genom en serie beslut har möjliggjort
för företagen att vidtaga åtskilliga
konsolideringsåtgärder med resultat att
företagen helt naturligt inte har tagit
fram större vinst än som behövs för att
få en skälig utdelning på aktiekapitalet.
Enligt min mening är detta inte något
uppseendeväckande, snarare tvärtom.
Jag hör till dem som menar, att om vi
har konsoliderade företag, så kommer
detta inte minst de anställda till godo.
Men, mina damer och herrar, under hela
denna debatt om skatterna har man ideligen
från borgerligt håll hävdat, att »vi
inte kan lasta på företagen så här mycket».
Enligt min uppfattning är det en
absolut felaktig argumenteringsmetod,
om man önskar ett väl konsoliderat näringsliv.
Man bör inte gång på gång göra
gällande, att företagen är så hårt beskattade,
när vi medvetet vidtager åtgärder,
som möjliggör att de redovisade
vinsterna inte står i något bestämt förhållande
till företagens omsättning respektive
faktiska vinster.

Finansministern har i sina direktiv till
den del av den allmänna skatteberedningen
som vi kallar företagsskatteutredningen
sagt, att kommittén bör undersöka
om de nu gällande reglerna för
beskattning av de företag vi här talar
om — enskilda rörelseidkare, fria yrkesutövare,
lantbrukare m. in. — är lämpliga.
Det kan hända, säger finansministern
i direktiven, att man skulle kunna
närma skattereglerna till vad som gäller
för aktiebolagen; det kan tänkas atl
vissa företagsformer kan lämpa sig för
att beskattas på annat sätt och efter andra
grunder. Några mera vidgade direk -

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m.

tiv kan väl en kommitté inte få. Detta
är ett av skälen till att vi anser en ny
utredning alldeles onödig.

Herr Hagberg tar den statistik som
föreligger beträffande ökningen av antalet
aktiebolag som bevis på att det är
något fel. Kanske kan man använda den
statistiken på det sätt som herr Hagberg
gjorde, men jag skulle närmast vilja se
saken på ett annat sätt. Om det nu var
en tillfällig ansvällning i bolagsbildningen
i anledning av den utformning lagen
om allmän tjänstepension hade fått, kanske
man nu bör erkänna, att vi har ändrat
lagen så att det motivet bortfallit.
Men, ärade kammarledamöter, om det
finns en form för företagsverksamhet,
nämligen aktiebolagsformen, som är särskilt
gynnsam för företagandet, är det
inte då bevis på god anpassning om allt
fler går över till att använda den formen?
Det är väl ingen negativ utveckling,
om man i ett land får en mängd
aktiebolag som en följd av låt oss säga
att vi utformat skattelagstiftningen som
vi gjort. Jag kan inte se att detta skulle
vara något bevis för att vi måste tillsätta
en särskild kommitté för att titta på
dessa förhållanden, när vi redan har en
kommitté i gång.

Herr Spetz ville framhålla, att vi i
stort sett var ense i utskottet och att det
som skiljer är att den allmänna skatteberedningen
knappast kan beakta de sociala
aspekter som här föreligger. Jo, i
den mån de sociala aspekterna framträder
i form av avgifter och belastningar
av olika slag, måste ju kommittén beakta
dem. Det är såvitt jag kan se självklart
om man skall få en riktig avvägning till
stånd av företagsbeskattning. Det sambandet
finns redan på många olika sätt,
och även om jag alltid med intresse lyssnar
till herr Spetz’ anföranden, tycker
jag att det denna gång inte var några
väsentligt nya ting som han drog fram.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag återkommer till de
av herr John Ericsson omnämnda siffrorna
från allmänna skatteberedningen.

Beredningen har, som redan sagts, gjort
en undersökning angående fördelningen
mellan bolag å ena sidan och fysiska
personer å andra sidan och funnit att de
fysiska personernas relativa andel av
det samlade skatteuttaget ökat från 77,3
procent 1952 till 84,9 procent 1960, medan
bolagens andel sjunkit från 22,7 procent
till 15,1 procent. Allt detta är självfallet
riktigt, men det säger ju inte hela
sanningen. Herr John Ericsson menar,
att dessa siffror måste tydas så att skattebördan
på företagen nu är mindre och
skattebördan på fysiska personer större
än tidigare. Så är näppeligen förhållandet.
Förhållandet torde väl i stället vara
följande.

Bolagens omsättning har ökats, deras
vinster har också självfallet ökats i absoluta
tal räknat, men deras vinstmarginaler
har minskats på grund av den
starka kostnadsökningen inom produktionen.
Denna kostnadsökning beror ju i
väsentlig mån på den starka uppgången
i löneläget. Den starka uppgången i löneläget
i sin tur slår naturligtvis ut i
det kraftiga skattetillflödet från de fysiska
personerna, inte minst på grund
av den hårda progressiviteten i det
svenska skattesystemet.

Herr John Ericsson anser, som sagt,
att siffrorna talar till förmån för hans
uppfattning. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid vad allmänna skatteberedningen
själv säger, efter att ha publicerat
dessa siffror. Man tillägger: »Orsaken
till förskjutningen i skattebördan är för
närvarande föremål för särskild analys.»
Jag tycker man har anledning att avvakta
den analysen. För mitt eget vidkommande
tror jag att den kommer att gå i
ungeför den riktning som jag här tillåtit
mig antyda.

Vad herr John Ericssons senaste anförande
i övrigt beträffar går det väl
inte, herr John Ericsson, att utan vidare
sätta likhetstecken i denna debatt mellan
begreppet företagsamhet och begreppet
bolag. Det finns ju också andra former
av företagsamhet. Det är ju den företagsamhet
som bedrivs i andra former
än aktiebolag vi här talar om och vars
konkurrenskraft vi, som står för utskot -

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om en samlad översyn av gällande
tet, önskar stärka. Vill man argumentera
här, får man väl hämta sina argument
även ifrån det företagsområde vi diskuterar,
nämligen det som representeras av
handelsbolag, kommanditbolag och enskilda
firmor, och inte enbart från aktiebolagens
verksamhet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har försökt hävda
den meningen gentemot herr Hagberg,
att det inte kan vara så att marginalerna
har blivit mindre därför att omkostnaderna
har ökat. Det föreligger nämligen
en följsamhet mellan omkostnadsökningar
och prishöjningar. Kärnproblemet
här är att vi i detta hus har beslutat
skatteregler som har varit så gynnsamma,
att företagen inte har behövt att redovisa
sina vinster utan har haft möjligheter
att avsätta till fonder av olika
slag.

Det är riktigt som herr Hagberg citerade
från allmänna skatteberedningens
informationsmaterial att orsaken till förskjutningen
av skattebördan för närvarande
är föremål för analys. Analysen
skall ge besked om vilka faktorer som
har påverkat skatteunderlaget när det
gäller företagsverksamheten, t. ex. hur
mycket som avsatts till investerings- och
pensionsfonder inom företagen och hur
stort belopp man har skrivit ned varulagren
med. Detta skall komma fram vid
en närmare analys.

Ett ytterligare bevis för att herr Hagberg
måste ha fel utgör det förhållandet,
att hela den expansion som ägt rum
under de senaste 10 å 15 åren inom
svenskt näringsliv till 80—90 procent finansierats
genom dolda reserver. Det erkänner
bankmän och företrädare för näringslivet
i allmänhet, och det är enligt
mitt tycke ett idealiskt resultat av en
skattelagstiftning.

Herr Hagberg säger vidare att jag borde
hålla mig till den grupp av företag
det här gäller. Ja visst kan man göra
det. Själva skattebördan tror jag nog är
större för de flesta andra grupper än
för aktiebolagen. Man bör, som jag försökt
antyda i mitt senaste anförande, ha

5 Förslå kammarens protokoll 1961. Nr 15

rörande olika företagsformer, m. m.
speciell uppmärksamhet riktad på dessa
grupper, och om det nu inte är önskvärt
att driva över företag, för vilka aktiebolagsformen
inte lämpar sig, att bedriva
sin verksamhet i form av aktiebolag, bör
man utreda vad man skall sätta i stället,
som är lika gynnsamt som aktiebolagsformen
vid beskattningen. Detta gäller
även sociallagstiftningen.

Vad jag har försökt hävda är att man
knappast gör näringslivet någon tjänst
genom att gång efter annan påstå att det
är fara å färde för att skattereglerna innebär
för stor belastning. I det hänseendet
tror jag att man med jämnmod kan
avvakta den utredning som är tillsatt och
som har så vida direktiv. Det är i varje
fall min förhoppning, att denna utredning
inte skall fortsätta alltför lång tid
framöver utan inom en tämligen rimlig
tid kunna ange vad den i detta avseende
tycker är lämpligt eller inte.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag har försökt visa här,
att det föreligger en relativ sänkning av
företagens vinstmarginaler samtidigt
som deras vinster i absoluta tal växer.
Nu menar herr John Ericsson att detta
inte kan vara riktigt, eftersom det ju
finns en bestämd följsamhet mellan å
ena sidan uppgången i kostnadsläget och
å andra sidan uppgången i prisläget. Företagaren
söker självfallet att i den mån
det går övervältra kostnadsökningen på
köparen av hans produkter. Det är ett
helt naturligt tillvägagångssätt. Men,
herr Ericsson, detta resonemang kan ju
näppeligen äga sin tillämpning på den
väsentliga del av svensk produktion som
avser exporthandeln, ty där är det inte
vi som suveränt bestämmer priserna,
utan där bestäms priserna av den internationella
konkurrensen. Det finns vid
ingen i denna kammare som bättre känner
till dessa ting än just vår förutvarande
handelsminister, som väl vet hurusom
vårt land år efter år blir alltmera
beroende just av sin exporthandel och
också av de villkor, under vilka en starkt
expanderande exporthandel måste leva,
villkor som vi alla måste ta hänsyn till.

bestämmelser

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, in. m.

Jag har för ett par månader sedan tilllåtit
mig erinra kammaren om ett förhållande,
som jag åter vill påpeka. Vi
får inte glömma att ungefär var femte
svensk, som är sysselsatt i produktivt
arbete, arbetar för svensk exportnäring.
Det visar i vilken omfattning vi är beroende
av exportnäringen samtidigt som
vi härvidlag inte är suveräna beträffande
prissättningen.

Herr John Ericsson menade till slut,
att det är fel att tala om att det är fara
å färde för företagsamhetens framtid, att
den har för stor belastning o. s. v. Jag
har inte talat om dessa ting i dag. Det
är ju inte de tingen vi bär diskuterar,
utan de ting, herr talman, som vi här
diskuterar är att, om möjligt, söka skapa
en likställdhet mellan å ena sidan den
företagsamhet som bedrivs i form av aktiebolag
och ekonomiska föreningar och
å andra sidan den företagsamhet som
bedrivs i form av enskilda firmor, kommanditbolag
eller vanliga handelsbolag.
Jag tillät mig i mitt första anförande
understryka, att skattelagstiftningen, exempelvis
i fråga om investeringsfonderna,
ostridigt ger aktiebolagsformen vissa
fördelar. Jag menar, att vi bör undersöka,
om icke de fördelar, som bolagsformen
ger exempelvis beskattningsvägen,
även skulle kunna utsträckas till de dock
ganska väsentliga delar av svensk företagsamhet,
som icke bedrivs i aktiebolagsform.
Det är den frågan, vi diskuterar
i dag och icke någon annan.

Jag hemställer, som jag tidigare gjort,
om bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Ericsson kom i slutet
av sitt anförande in på det som jag
tycker är kärnpunkten i denna fråga.
Han uttryckte en förhoppning om att
företagsbeskattningskommittén med stöd
av sina vidsträckta direktiv även skulle
undersöka frågan om socialavgifter och
annat sådant, som kan belasta den fria
företagsamheten. Det är ju gott och väl
att man hyser denna förhoppning. Vi
har dock inom utskottet haft den upp -

fattningen, att vi på denna punkt bör
skriva till Kungl. Maj :t, så att vi kan
känna oss säkra på att denna fråga tas
upp till behandling.

Svagheten i herr Ericssons argumentering
tidigare här i dag och även vid
diskussionen om exempelvis lagervärderingen
är, att herr Ericsson konsekvent
sätter likhetstecken mellan företagsamhet
och aktiebolag. Han säger att företagsamheten
naturligtvis väljer de former
som är mest gynnsamma, och om
man finner att aktiebolagsformen är den
gynnsammaste, så övergår man till den.

Herr Hagberg frågade, om det från
samhällelig synpunkt är något speciellt
intresse, att man tvingar över all företagsamhet
i aktiebolagsform. Herr
Ericsson! Är det något samhällsintresse
att en tandläkare bildar ett aktiebolag
och anställer sig själv i bolagets tjänst
i stället för att vara en fri näringsutövare?
Jag tror inte det är så. Här behövs
en översyn, och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som om
herr John Ericsson hade en speciell faiblesse
för aktiebolagsformen. Han talar
om att lagstiftningen är så speciellt
gynnsam i vårt land just för aktiebolagen
och att det i och för sig inte skulle
vara något onaturligt, om ett större antal
företagare, enkannerligen småföretagare,
övergick till denna enligt honom
så oerhört gynnade företagsform.

Jag vill i detta sammanhang bara ytterligare
understryka vad herr Spetz sade,
nämligen att det ändå inte kan vara
någon naturlig utveckling som äger rum,
när rader av småföretagare känner sig
tvingade att övergå till den för dem
främmande företagsform som aktiebolaget
utgör. Jag kan från min egen praktiska
verksamhet omvittna, att denna
fortgående övergång till aktiebolagsformen
känns betungande för företagen.
Det är inte med någon entusiasm man
tar på sig hela den börda, som aktiebolagslagen
föreskriver. Lagen förutsätter
bl. a. inlämnandet av en rad hand -

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om eu samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m.

lingar, framför allt av redovisningsteknisk
natur till patentverket, och sedan
kommer oupphörligt anmaningar från
myndigheterna, främst patentverket, om
redovisning av en mängd för ett litet
företag invecklade redovisningsdetaljer.

Aktiebolagsformen är ju, herr talman,
enligt vår nuvarande lagstiftning i första
hand avsedd för större företag, och de
kontrollmöjligheter som finns inskrivna
i aktiebolagslagen är till för att aktieägare
och andra skall kunna få en inblick
i företagen. Men när en tandläkare,
som herr Spetz nämnde, en skomakare
eller någon annan, som bedriver
sin företagsamhet i enmansform,
skall påta sig hela den börda, som aktiebolagslagen
föreskriver, sker det motvilligt
och med för dessa personer mycket
stora kostnader. När småföretagargruppen
tvingas ta på sig allt detta, måste det
vara något fel på systemet. Det finns då
all anledning att snarast möjligt företaga
en utredning för att utröna var felet
ligger och hur man skall kunna ge dessa
företagare samma rättvisa möjligheter
att driva sin verksamhet, som aktiebolagen
har, men utan att behöva anlita
den för småföretagarna krångliga och
komplicerade företagsform som aktiebolagsformen
medför.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Spetz frågade, om
jag tycker det är lämpligt att en tandläkare
bedriver sin verksamhet under
aktiebolagsform. Då Kan man ställa frågan,
varför han gjorde det i det fall som
förekommit. Jo, det var en konsekvens
av att ATP-försäkringen utformades så
som den blev utformad. Om vederbörande
under andra förhållanden sätter sin
rörelse på aktier, får man väl söka motivet.
Då är det, som jag sade, tydligen
skattesynpunkterna som är avgörande.
Därför hävdar jag att företagsbeskattningskommittén
enligt sina direktiv kan
ta upp denna sak till granskning.

.Tåg vet inte om man skall uttrycka
sig så drastiskt som herr Sjönell gjorde,
när han sade att företagarna tvingas
övergå till aktiebolagsformen. Jag tror

inte det föreligger något sådant tvång.
Beträffande socialavgifterna, olycksfallsförsäkringsavgifterna
o. s. v., som man
på senare tid har utpekat som en belastning
för näringsutövare som icke är
aktiebolag, kan jag säga att det inte gäller
några stora pengar. Det finns dock en
viss skillnad härvidlag till nackdel för företag,
vilka inte är aktiebolag. Det erkänner
jag, men i övrigt kan jag inte finna
några speciella skäl för att dessa grupper
numera skulle behöva bilda aktiebolag.
Men, mina damer och herrar, om vi har
en form för drivande av rörelse som
med nuvarande skatteregler är särskilt
gynnsam, nämligen aktiebolagsformen,
tycker jag det är rätt naturligt att folk
använder den, om det är en rörelse i
egentlig mening och inte läkarverksamhet
eller liknande. Det skulle vara intressant
att få en aktuell statistik från
patentverket för att se om inte, sedan
vi har vidtagit den här förändringen i
allmänna tjänstepensionslagen, denna
tillfälliga hausse kommer att dämpas.
Om det ändå blir många nyregistrerade
bolag, kanske det beror på att klimatet
för näringslivet är ovanligt gynnsamt
just nu.

Herr Hagberg sade till mig, att man
kan kompensera sig för omkostnadsökningarna
på alla andra områden än när
det gäller exporten, där vi möter en
internationell konurrens. Ja, det är riktigt
att vi kan möta svårigheter där. Jag
är den förste att erkänna att åtskilligt
här i landet och i andra länder visar, att
det är mycket lättare för den som säljer
på hemmamarknaden sådana varor som
inte kan importeras att få täckning för
kostnadsstegringar, men vi bör väl å
andra sidan erkänna, att även om våra
kostnader har ökats, så har effektiviteten
i vårt näringsliv stegrats i ännu snabbare
takt. Vi har kunnat hävda oss på
världsmarknaden. Jag skall inte hänvisa
till förra årets utomordentligt goda exportresultat,
eftersom man då säger, att
den där Ericsson i Kinna alltid är optimist
och bara pekar på de ljusa sidorna,
men jag vill nog ha sagt att ingenting
tyder på att våra skatteregler vare sig
för aktiebolag eller för andra former av

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om en samlad översyn av gällande bestämmelser rörande olika företagsformer, m. m.

rörelse lägger hinder i vägen för exporten
eller är sämre utformade än de
skatteregler som gäller för våra konkurrenter.
Vid en samlad överblick över
skatterna och annat som påverkar kostnaderna,
finner vi att våra skatteregler
inte hindrar företagen att nå framgångar
på exportmarknaden.

Jag vet heller inte, om företrädarna
för företagen i främsta rummet vill aktualisera
den här frågan. Jag vet i varje
fall att många framstående företagare
säger, att det inte är bra om man experimenterar
med skattereglerna. Jag skulle
kunna översätta det så här: Rör inte de
nuvarande skattereglerna; de är mycket
gynnsamma för näringslivet i allmänhet!

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Även med risk att bli
betraktad som bra nog långsint kan jag
inte underlåta att göra några reflexioner
med anledning av vad som här har
sagts om bolagsbeskattningen och vad
därmed sammanhänger.

Vi minns att det för ett par år sedan
förekom en bred samling kring kravet
på en sänkning av bolagsskatten, därför
att man ville bereda — som det sades —
en kompensation åt närngslivet för ATP.
Jag anförde då några små betänkligheter
och sade att de där stora bolagen,
för vilka, såsom herr Sjönell så riktigt
påpekade, aktiebolagsformen är den naturliga
formen, väl inte hade så förskräckligt
svårt att klara ATP, medan de
kostnader och besvär i samband med
redovisningsskyldigheten som ATP medförde
för den mindre företagsamheten
var mera att fästa sig vid. Vi hade på
vår sida en bestämd känsla av att man
var rätt långt ute, men å andra sidan
var samlingen så stor, att vi väl kände
oss litet blyga.

Nu är det annorlunda. Nu befinner vi
oss i en situation, där det talas om hur
gynnsamt ställda bolagen är i beskattningshänseende
och hur allt fler rörelser
övergår till den formen. De där små
företagen, som lämnades utanför när
kompensation skulle ges för ATP, försöker
nu aptera sig som bolag. Ja, i själva

verket tillgodoser de väl då intentioner
som helt överensstämmer med Kungl.
Maj :ts proposition, enligt vilken det var
just aktiebolagen som skulle komma i
åtnjutande av kompensationen.

Jag kan inte underlåta att göra dessa
reflexioner. Jag tror vi litet var har anledning
att undra, om inte avvägningen
av beskattningen mellan olika företagsformer
blev litet förhastad den gången.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 67.

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Ang. förvärvsavdrag

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagi vit,

att han avstode från att rösta.

Herr Lindahl anmälde, att han av
misstag röstat för ja-propositionen.

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid
beskattningen, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av väckta
motioner rörande förvärvsavdrag för gift
kvinna vid beskattningen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 26, av
fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 40, avfru
Gärde Widemar m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

A) besluta sådan ändring av reglerna
för förvärvsavdraget, att dess maximibelopp
höjdes från 2 000 kronor till
3 000 kronor i de fall förvärvsarbetande
gift kvinna hade hemmavarande barn
under 16 år, att gälla från och med 1962
års taxering,

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning

dels beträffande en omkonstruktion
av förvärvsavdraget i syfte att genomföra
en höjning av avdraget, så att det
bättre överensstämde med de verkliga
merkostnaderna även för förvärvsarbetande
kvinnor med lägre inkomster,

dels om möjligheterna — bland annat
med ledning av nyligen genomförd
norsk lagstiftning —- att medgiva rätt
för två förvärvsarbetande makar att begära
särtaxering vid inkomstbeskattningen,
samt

dels rörande justering av reglerna för
förvärvsavdraget i de fall, där hustrun
verksamt deltagit i makens rörelse eller
jordbruk eller haft inkomster av arbete
i eget jordbruk, enligt i motionerna angivna
riktlinjer;

2) de likalydande motionerna 1:35,
av herr Ilingaby in. fl., och 11:39, av

för gift kvinna vid beskattningen, m. m.
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t
måtte förelägga instundande höstriksdag
förslag om sådana ändringar av bestämmelserna
rörande förvärvsavdrag att

a) gift kvinna med minderåriga barn
samt med inkomst av eget arbete eller av
rörelse, där hon visade, att de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande
överstege 1 700 kronor, efter särskild
prövning erhölle avdrag för merkostnaderna,
dock att kvotavdraget icke
finge överstiga 20 procent av inkomsten,

b) ogift moder, varmed jämställdes
änka och frånskild med minderåriga
barn, erhölle motsvarande förbättrade
avdrag, där hon visade, att de verkliga
kostnaderna för omhänderhavande av
barn överstege den ortsavdragsförbättring
hon erhölle på grund av förekomsten
av barn,

c) gift man med minderåriga barn
samt med inkomst av jordbruksfastighet
eller av rörelse, där hustrun deltoge i
mannens förvärvsverksamhet, erhölle
kvotavdrag, under förutsättning att det
gjordes sannolikt, att värdet av hustruns
arbete överstege 300 kronor och det visades,
att de verkliga kostnaderna för
barnens omhänderhavande överstege
nämnda belopp, och

d) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet erhölle
kvotavdrag enligt samma riktlinjer
som under c); samt

3) de likalydande motionerna I: 70, av
herr Bengtson in. fl., och 11:91, av herr
Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att kommunalskattelagens
46 § 3 mom. skulle erhålla i
motionerna angiven lydelse. Detta förslag
innebar, att gift kvinna med inkomst
av egen jordbruksfastighet skulle
tillerkännas rätt till kvotavdrag enligt
samma grunder som nu gällde, då kvinnan
hade inkomst av rörelse eller eget
arbete. Vidare skulle enligt motionärernas
förslag kvotavdrag medgivas gift
man med inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse, när hans hustru vore verksam
i förvärvskällan och hade hemma -

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid beskattningen, m. m.

varande barn under 16 års ålder. Kvotavdraget
hade föreslagits till 20 procent
av det belopp, som motsvarade femtedelen
av mannens inkomst av förvärvskällan,
dock högst till 700 kronor, så att
det sammanlagda avdraget bleve högst
1 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 26, av
fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 40, av
fru Gärde Widemar in. fl., i vad däri
yrkats ändring av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
samt de likalydande
motionerna I: 70, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 91, av herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 26, av
fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 40, av
fru Gärde Widemar m. fl., i vad däri
yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t, samt

3) de likalydande motionerna 1:35,
av herr Ringaby m. fl., och 11:39, av
herr Nilsson i Svalöv in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Söderquist, Christenson
i Malmö och Stenberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 1 och 2 hemställa,

1) att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna I: 26, av fru
Hamrin-Thorell m. fl., och II: 40, av fru
Gärde Widemar in. fl., i vad däri yrkats
ändring av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 70, av herr Bengtson
in. fl., och II: 91, av herr Hedlund m. fl.,
—• måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 inom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1: 26, av fru
Hamrin-Thorell m. fl., och II: 40, av fru
Gärde Widemar m. fl., i vad däri yrkats
skrivelse till Kungl. Maj:t, ävensom i an -

ledning av de likalydande motionerna
I: 35 av herr Ringaby m. fl., och II: 39,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt de
likalydande motionerna I: 70, av herr
Bengtson in. fl., och II: 91, av herr Hedlund
m. fl., —- måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning för
översyn av reglerna rörande förvärvsavdraget
i av reservanterna angivna
hänseenden ävensom av frågan om att
medgiva rätt för två förvärvsarbetande
makar att begära särtaxering vid inkomstbeskattningen
;

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
— med bifall till de likalydande
motionerna I: 70, av herr Bengtson m. fl.,
ocli II: 91, av herr Hedlund in. fl., samt
med avslag å de likalydande motionerna
1:26, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
och II: 40, av fru Gärde Widemar m. fl„
i vad däri yrkats ändring av 46 § 3
mom. kommunalskattelagen — måtte för
sin del antaga i denna reservation infört
förslag till lag om ändrad lydelse av
46 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); samt

III) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Darlin och von Sydow, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 35, av herr Ringaby m. fl.,
och II: 39, av herr Nilsson i Svalöv
m. fl., ansett, att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen med bifall till
nyssnämnda motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t
måtte förelägga instundande höstriksdag
förslag om sådana ändringar av bestämmelserna
rörande förvärvsavdrag
att

a) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av eget arbete eller av rörelse,
där hon visade, att de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande
överstege 1 700 kronor, efter särskild
prövning erhölle avdrag för merkostnaderna,
dock att kvotavdraget icke
finge överstiga 20 procent av inkomsten,

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Ang. förvärvsavdrag

c) gift man med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet eller
av rörelse, där hustrun deltoge i mannens
förvärvsverksamhet, erhölle kvotavdrag,
under förutsättning att det gjordes
sannolikt, att värdet av hustruns arbete
överstege 300 kronor och det visades,
att de verkliga kostnaderna för barnens
omhänderhavande överstege nämnda
belopp, och

d) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet erhölle
kvotavdrag enligt samma riktlinjer
som under c).

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Även i år har från folkpartiets
sida framförts förslag om vissa
ändringar ifråga om förvärvsavdrag för
gift kvinna vid beskattningen. Det sker
i motioner av fru Hamrin-Thorell och
fru Gärde Widemar m. fl., och deras yrkanden
går bl. a. ut på att reglerna för
förvärvsavdraget skall ändras därhän att
maximibeloppet för sådant avdrag höjes
till 3 000 kronor för gift kvinna med
hemmavarande barn under 16 år; det avdraget
är nu 2 000 kronor. Och man anser
att den nya ordningen bör tillämpas
fr. o. m. 1962 års taxering.

Motionärerna föreslår vidare att riksdagen
skall hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning beträffande omkonstruktion
av förvärvsavdraget i syfte att få en höjning
av avdraget till bättre överensstämmelse
med de verkliga merkostnaderna
även för förvärvsarbetande kvinnor
med lägre inkomster. Motionerna innehåller
också förslag om utredning angående
rätt för två förvärvsarbetande
makar att begära särtaxering samt om
utredning rörande reglerna för förvärvsavdraget
i de fall, där hustrun verksamt
deltagit i makens rörelse eller jordbruk

för gift kvinna vid beskattningen, m. m.
eller haft inkomst av arbete i eget jordbruk.

I reservation I till bevillningsutskottets
betänkande angående bl. a. dessa motioner
yrkas bifall till motionärernas förslag.
Reservanterna är eniga med motionärerna
om att det inte är bra som det
nu är i här ifrågavarande avseenden,
och vi menar att den omständigheten, att
liknande önskemål, som framfördes och
behandlades vid 1960 års riksdag, inte
är skäl nog att nu utan vidare avslå motionerna.

Man kan förmoda att utskottsmajoriteten
kommer att som ett ganska avgörande
skäl emot bifall till reservationen
och motionerna anföra att, såsom det
brukar heta, »ingenting har inträffat sedan
det senaste beslutet i frågan fattades»
och att det därför inte finns anledning
för riksdagen att ändra mening. Vi
reservanter anser emellertid att de skäl
för bifall, som tidigare funnits, alltjämt
är för handen och rent av är mera påtagliga
och bärande nu än förut. Enligt vår
mening är detta skäl nog för de förnyade
förslagen och för ett godkännande av
dem. Redan den omständigheten att förslagen
återigen framförts, på grund av
det mycket utbredda missnöjet med nuvarande
ordning, talar sitt tydliga språk.

Jag torde emellertid inte, herr talman,
behöva gå närmare in på motionärernas
och reservanternas motiveringar,
som är väl kända liksom hela problemet
— och jag har för övrigt anledning
tro att någon av motionärerna kommer
att ytterligare beröra dessa frågor.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
I.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Till föreliggande betänkande
har högerrepresentanterna fogat
en reservation som grundar sig på i motionsväg
framförda förslag angående
förvärvsavdragen med anhållan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till höstriksdagen
i berörda hänseenden.

Enligt nu gällande bestämmelser skall
förvärvsavdraget för familjer som har

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid
hemmavarande barn under 16 år utgöra
300 kronor jämte 20 procent av hustruns
inkomst av eget arbete eller rörelse, dock
tillsammans högst 2 000 kronor. Detta
gäller såväl vid statlig som vid kommunal
beskattning, och maximum uppnås
då hustruns inkomst uppgår till 8 500
kronor. Genom dessa bestämmelser har
frågan om förvärvsavdraget fått en ganska
tillfredsställande lösning för det stora
flertalet förvärvsarbetande gifta kvinnor,
men i vissa fall kommer avdraget att
vara lägre än de faktiska kostnaderna.
Har familjen flera minderåriga barn är
det knappast troligt att schablonmetoden
täcker de nödvändiga kostnaderna.
För att få rätsida på detta förhållande
förordar vi att gifta kvinnor, som vill
göra anspråk på högre avdrag än 2 000
kronor, skall beredas möjlighet härtill
under förutsättning att de kan visa att
kostnaderna varit högre, men alltjämt
med ett belopp som motsvarar 20 procent
av inkomsten såsom maximum.
Denna särskilda prövning skall således
inträda först då inkomsten överstiger
8 500 kronor.

Enligt vårt förmenande bör motsvarande
ordning gälla för ogifta mödrar,
varmed jämställes änkor och frånskilda,
om de kan visa att de verkliga kostnaderna
för omhänderhavandet av barnen
överstiger de ortsavdragsförbättringar
som erhålles på grund av barnen.

Slutligen vill jag framhålla att en omprövning
även bör företas beträffande
äktenskap där s. k. faktisk sambeskattning
förekommer, alltså där hustrun icke
har egen förvärvsinkomst utan biträder
mannen i dennes yrkesutövning då det
gäller jordbruk och då det gäller rörelse.
Som det nu är tas inte vid beskattningen
hänsyn till minderåriga barn i
dessa fall. Naturligtvis kan barnen även
i dessa fall kräva tillsyn med därav betingade
kostnader, om modern skall
kunna delta i arbetet. Enligt vårt förmenande
hör i sådana fall kvotavdrag erhållas,
om det kan göras gällande att
hustruns medverkan kan värderas till
högre belopp än 300 kronor och det kan
visas att hon på grund härav haft större
kostnader för barnens passning och

beskattningen, m. m.

vård. Enligt samma riktlinjer kan man
då lösa frågan för gift kvinna med minderåriga
barn och med inkomst av jordbruksfastighet.

Med anledning av de här framförda
synpunkterna ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr III av
herr Hagberg in. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Detta är ju en gammal
fråga, som vi har diskuterat länge här
i riksdagen åtminstone sedan jag blev
medlem av denna kammare. Det är inte
fråga om annat än att den föll framåt
vid fjolårets riksdag genom det beslut
som vi då fattade, men icke förty är den
inte slutgiltigt löst, och därför har vi
motionärer fortsatt med att lägga den
på riksdagens bord.

Jag skulle först vilja göra några allmänna
reflexioner i anslutning till förvarvsavdragets
betydelse för den grupp
av förvärvsarbetande kvinnor som motionen
avser. Jag tror att vi alla kan
vara överens om att samhället behöver
denna grupp av kvinnor, ofta med en
dyrbar, lång och kvalificerande utbildning,
och att det vore för samhället nyttigt
om vi kunde få ut dessa kvinnor i
förvärvsarbetet.

De av kammarens ledamöter som i går
åhörde interpellationsdebatten i andra
kammaren fick väl ändå ett starkt intryck
av att det inte minst inom sjukvården
fattas kvinnliga befattningshavare
och att vi verkligen borde stimulera
kvinnorna till att ta ett sådant förvärvsarbete;
det gäller inte bara sjukvården
utan också undervisningsväsendet och
andra områden.

Det är klart att olika faktorer hos
kvinnorna skapar olust att ta ett förvärvsarbete,
även om det — såsom i de
nu anförda fallen — ur samhällets synpunkt
skulle vara synnerligen angeläget.
Lönesättningen för ifrågavarande kvinnliga
befattningshavare är naturligtvis
härvidlag av stor betydelse, men det är
inte fråga om annat än att skattesystemet
också inverkar på deras val mellan
att arbeta inom hemmet eller ute på arbetsmarknaden.
De anser sig, om de väl -

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Ang. förvärvsavdrag

jer det senare, inte få ekonomisk kompensation
för de utlägg som de måste ha
för hemmets skötsel. Vi har aldrig ens
försökt oss på att beräkna vilka ekonomiska
utlägg som måste uppkomma för
de familjer där både mannen och hustrun
är förvärvsarbetande. Det är inte
heller lätt att beräkna vad det kostar
att sköta barn och hem.

Samma motionärer som står för den
motion vi nu diskuterar har också lagt
fram ett förslag om att vi skulle försöka
att åtminstone få fram en schablonsumma
på vad det kostar att sköta hem och
barn. Hade vi en sådan, skulle det givetvis
vara mycket lättare att avväga de
förvärvsavdrag som vi nu diskuterar.
Jag beklagar att inte en undersökning
görs i det avseendet, ty jag tror att den
skulle vara till stor fördel inte bara för
att ta ställning till den här frågan utan
också i fråga om andra problem.

De föregående talarna har berört hur
det förvärvsavdrag är avpassat som vi
nu har att utgå ifrån. I vår motion har
vi påtalat att förvärvsavdraget är för
litet. Det täcker inte tillnärmelsevis de
kostnader som utanför hemmet arbetande
kvinnor har för att få ersättare i
hemmet, när de har minderåriga barn
att vårda. Vi har därför föreslagit att
maximisumman skall höjas till 3 000
kronor från nuvarande 2 000. Vi tror
inte att ens 3 000 kronor motsvarar de
faktiska kostnaderna, men det har åtminstone
tagits ett steg i rätt riktning.

Dessutom är förvärvsavdragens nuvarande
konstruktion inte avpassad till de
faktiska kostnaderna, vilket den skulle
bli, anser vi, om procenttalet höjdes för
den del av inkomsten som ligger i botten,
ty då skulle kvinnor med små inkomster
få en bättre anpassning av avdraget
till de faktiska kostnaderna än
de nu liar.

Det är ju påtagligt att de kvinnor som
arbetar inom jordbruket i sina mäns rörelser
är missgynnade av den konstruktion
vi nu har för förvärvsavdragen. Jag
tycker att en rättvisare uppskattning av
deras arbete skulle vara rimlig, och i
vår motion har vi begärt en utredning
på den punkten.

för gift kvinna vid beskattningen, m. m.

Ytterligare tycker vi att det vore
lämpligt att undersöka om inte ett system,
där valfrihet råder för de bägge
förvärvsarbetande makarna i en familj
att välja mellan särbeskattning och sambeskattning,
skulle vara fördelaktigt. Jag
är fullt medveten om att det gäller en
liten grupp, därför att den största procenten
av de familjer där bägge makarna
är förvärvsarbetande har fått en
ställning i skattesystemet som är tillfredsställande
för dem, i varje fall mera
tillfredsställande än förut. Jag avser därför
nu den relativt lilla gruppen av kvalificerade
yrkesarbetande kvinnor. För
dem skulle det väl ändå vara möjligt
att tänka sig valfrihet. Tanken är inte
så förfärligt verklighetsfrämmande, eftersom
systemet praktiseras i Norge och
där lär ha slagit bra ut. Jag kan inte
säga någonting annat än »lär», därför
att vi har inte tillräckliga uppgifter därifrån.
Men det borde vara lämpligt att
undersöka om det inte skulle passa även
för svenska förhållanden.

Jag skulle förmoda att de som motsätter
sig de här reformerna gör det av
statsfinansiella skäl, ty några andra skäl
kan näppeligen finnas. Därför skulle jag
vilja sluta med att säga att visserligen
skulle den utökning av förvärvsavdraget
upp till 3 000 kronor, som vi har föreslagit,
innebära ett inkomstbortfall för
staten på 6 miljoner kronor, varav en
tredjedel faller på 1961/62, men då har
man inte räknat med det nya skatteunderlag,
som man skulle få om man genomförde
reformen. Jag är alldeles
övertygad om att de som påstår att vi
inte skulle få ut flera kvinnor i förvärvsarbetet
från den arbetskraftsreserv
som finns bland de hemmavarande kvinnorna
inte har grundligt penetrerat det
här problemet. Som det nu är råder det
ingen tvekan om att en del av kvinnorna
avstår från förvärvsarbete och i
många fall till och med är direkt förbjudna
av sina män att använda sig av
den utbildning de har fått — till sjuksköterskor,
lärarinnor, advokater, läkare
etc. — därför att det inte lönar sig ekonomiskt
för dem.

Jag tror därför att det är en felaktig

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid beskattningen, m. m.

argumentation att hänvisa till det statsfinansiella
läget i den här frågan. Tvärtom
skulle vi enligt min uppfattning tjäna
på att få ut dessa kvinnor i förvärvsarbetet.
Detta är inte en kvinnofråga,
utan det är en familjefråga och en samhällsfråga.

Med dessa ord, herr talman, instämmer
jag i det yrkande som framställts
av herr Söderquist om bifall till reservation
nr I.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Denna fråga är ju inte
ny utan är en mycket gammal bekant
för riksdagen. Man har år efter år försökt
åstadkomma en rättvisare beskattning
för de gifta kvinnor som har minderåriga
barn och som deltar i förvärvslivet,
antingen som anställda eller också
verksamma i egna företag.

Det dröjde inte länge innan riksdagen
gav möjligheter att bevilja förvärvsavdrag
åt dem som var anställda hos andra,
men när det gällde gifta kvinnor
med minderåriga barn i jordbrukets
tjänst nåddes inga resultat. Riksdagen
gick visserligen med på ett förvärvsavdrag
på 300 kronor, men därvid har det
stannat, under det att de anställda får
20 procent på sin överskjutande inkomst
tills avdraget går upp till 2 000 kronor.

Inom centerpartiet anser vi det vara
ett rättvisekrav att förvärvsavdaget även
skall tillkomma de gifta kvinnor som
arbetar i egen rörelse. En gift kvinna
på landsbygden räknar nog inte med
bara åtta timmars arbetsdag utan säkerligen
med en avsevärt längre arbetstid,
och det vore väl då inte mer än ett berättigat
krav att även hon kommer i åtnjutande
av det avdrag som de förvärvsarbetande
kvinnor har vilka är anställda
i andra företag. Vi bär därför till utskottets
betänkande fogat en reservation,
där vi har krävt att de kvinnor som är
egna företagare eller verksamma i egen
rörelse skall få samma rättigheter som
de som är anställda. Detta har utskottet
emellertid inte velat gå med på.

Fru Hamrin-Thorell var i sitt anförande
inne på just detta, att de båda

kategorierna borde ha samma möjligheter
till förvärvsavdrag, men tilläde att
en utredning borde ske. Fru HamrinThorell!
Den utredning som gäller för
dem som är anställda bör kunna gälla
även för dem som har egna företag, och
varför skulle man då begära en ny utredning?
Det skulle bara föra med sig
att ärendet förskjutes ytterligare. Jag anser
för min del att rättvisan kräver att
de kvinnor som arbetar i egen rörelse
ges samma rättigheter som de kvinnor
har som är anställda. Jag tror att deras
arbete i den egna rörelsen är lika värdefullt
som om de utfört det i en anställning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr II i
detta utskottsbetänkande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Frågan om familjebeskattningen
eller — för att använda den
mera populära politiska propagandatermen
— sambeskattningen har såvitt jag
kan erinra mig varit föremål för åtminstone
de senaste femton årens riksdagsprövning.
Riksdagen har också vid
skilda tillfällen genomfört vissa förändringar
på detta skatteområde.

Det finns kanske skäl att erinra om att
den s. k. sambeskattningsrevisionen tillsattes
1957. Dess översyn ledde till att
finansministern i fjol på basis därav föreläde
riksdagen vissa förslag. Riksdagen
beslöt också i stort sett i enlighet med de
framlagda förslagen — förslag som enligt
mitt sätt att se innebar ganska betydande
ändringar i fråga om både förvärvsavdragets
storlek och avdragets
tillämpningsområde.

Fru Hamrin-Thorell sade nu att föregående
års beslut innebar ett steg i rätt
riktning men att det förvisso inte innebär
någon slutgiltig lösning. Nej, jag tror
också att fjolårets beslut ingalunda var
en slutgiltig lösning av frågan om familjebeskattningen.
Jag är alldeles övertygad
om att det finns skönhetsfläckar
i vår nuvarande form av familjebeskattning,
som man måste söka komma till
rätta med om man med fog skall kunna

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Ang. förvärvsavdrag

tala om en rättvis beskattning. Men inte
löser vi den frågan med att bara höja
förvärvsavdraget. Så lätt går det tyvärr
inte, utan vi tvingas väl snarare att försöka
inrikta vårt intresse på just de
familjetyper som har särskilt svag inkomst
och som inte kan ha någon större
nytta av ett höjt förvärvsavdrag.

Jag vill inte mucka gräl med någon eller
försöka provocera, men under alla de
år jag lyssnat till dessa diskussioner har
jag fått en ganska bestämd känsla av att
det egentliga motivet för kravet på höjda
förvärvsavdrag helt enkelt har varit att
man velat försöka lindra progressiviteten
i beskattningen. Det kan emellertid
inte få vara huvuduppgiften för en rättvis
avvägning av familjebeskattningen.

När utskottet nu har haft att pröva
samma yrkande som motionsvis framfördes
vid fjolårets riksdag och då avvisades,
har det enligt vårt sätt att se inte
förekommit något nytt som skulle kunnat
medföra ett förändrat ståndpunktstagande
från utskottsmajoritetens sida.
Jag har tidigare sagt att frågan om familjebeskattningen
inte löstes med fjolårets
beslut utan att det krävs att man
skaffar sig betydligt djupare insikter om
familjebeskattningen. Därför har finansministern,
som också antydde dessa ting
i sin proposition i fjol, fullföljt detta genom
att i direktiven till allmänna skatteberedningen
särskilt peka på nödvändigheten
att undersöka just denna del av
familjebeskattningen.

Att under sådana förhållanden nu inbjuda
riksdagen dels att anta ett direkt
lagförslag om en höjning av förvärvsavdraget,
dels att skriva till Kungl. Maj:t
och begära en utredning om valfrihet
när det gäller särtaxering och dels att
utreda frågan om ett utvidgat tillämpningsområde
anser utskottet ändå inte
vara rimligt, allra helst som det beslut
som riksdagen fattade i fjol får sin första
tillämpning i 1961 års, alltså innevarande
års, taxering. Nog borde vi väl få
pröva vad vi har beslutat åtminstone
över ett taxeringsår innan man gör direkta
ändringar i ett så nyligen fattat
beslut.

När fru Hamrin-Thorell säger att ed

för gift kvinna vid beskattningen, m. m.
ökat förvärvsavdrag inte skulle innebära
ett skattebortfall för staten utan att man
kan räkna med att ett ökat skatteunderlag
skulle uppstå genom att gifta kvinnor
i större utsträckning än nu skulle
söka sig ut på arbetsmarknaden, så kan
detta måhända vara riktigt, men det är
väl ändå än så länge bara en gissning, ty
det finns ju ingen utredning som talar
om hur många gifta kvinnor med yrkesutbildning
eller utan som nu föredrar att
stanna hemma i stället för att söka sig ut
på arbetsmarknaden just på grund av familjebeskattningens
konstruktion.

Jag tror att det är helt andra bevekelsegrunder
som avgör huruvida båda makarna
deltar i förvärvsarbete eller inte.
Det är dock möjligt att människor på
grund av den propaganda som förs bibringas
den uppfattningen att det är
ofördelaktigt för gifta kvinnor att ge sig
ut på arbetsmarknaden. Ja, för vissa
kvinnor kan det vara på det sättet. Det
beror alldeles på i vilket inkomstläge
hon hamnar själv och i vilket inkomstläge
mannen befinner sig. Med de regler
vi nu har kan man ändå, om inkomsterna
är någorlunda lika för makarna, komma
upp i en gemensam familjeinkomst
på 25 000 kronor utan att det är ofördelaktigt
ur skattesynpunkt. Genom den
höjning av förvärvsavdraget från 2 000
kronor till 3 000 kronor som motionärerna
föreslagit skulle denna gräns höjas
upp till — vill jag minnas — 50 000 kronor.
Det är klart att skattereglerna då
skulle drabba ett mindre antal, men som
sagt, herr talman, jag tror knappast att
det är uteslutande de skatteekonomiska
synpunkterna som är avgörande för huruvida
den gifta kvinnan går ut på arbetsmarknaden
eller inte.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till bevillningsutskottets hem
ställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga utskottets ärade talesman om han
anser att det ligger en orättvisa i att
den gifta landsbygdskvinnan med minderåriga
barn och med det mycket mycket
hårda arbete som hon liar skulle

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid
komma i åtnjutande av samma avdrag
som den förvärvsarbetande kvinna som
är anställd.

Av herr Erikssons anförande fick
man lätt den uppfattningen att detta arbete
inte kunde likställas med den anställdas
och att landsbygdskvinnan därför
inte skulle ha samma förmån. Han
säger att man inte löser frågan med
höjda förvärvsavdrag. Vi kommer mycket
väl ihåg hur besvärligt det var att
få de 300 kronors avdrag godkänt för
landsbygdskvinnorna. Det skedde först
efter många år efter det man hade beviljat
de anställda denna förmån. Sedan
gav man de anställda kvinnorna förmånen
med 20 procents avdrag från den
samlade inkomsten upp till 2 000 kronor,
men där lät man landsbygdskvinnorna
stå kvar med de 300 kronorna.
Det är detta som vi, herr talman, anser
vara en orättvisa som bör undanröjas,
och den kan undanröjas utan några utredningar
som belastar statsverket på
något sätt, tv man kan gå efter precis
samma normer. Ty om det inte blir någon
inkomst för jordbruket är det ingenting
att dra av, och då får kvinnan
inte heller något avdrag, men om jordbruket
ger 25 000 eller 30 000 kronor i
inkomst och hon varit fullt sysselsatt
med att hjälpa sin man att förvärva detta
och ta hand om barnen under 16 år
in. in., varför skulle hon inte då vara
lika berättigad till ett avdrag som om
hon tagit anställning i fabrik och där
gjort sig en inkomst? Jag tror inte det
funnits någon möjlighet för mannen att
skaffa sig denna inkomst om han inte
haft en duktig hustru som hjälpt honom
med arbetet, och därför bör hon komma
i åtnjutande av samma avdrag som tillerkänns
andra.

Det är detta som vi velat framhålla i
vår reservation. Jag hoppas att kammaren
skall vilja biträda det rättvisekravet
att ge landsbygdskvinnan samma förmåner
som en som är anställd utanför sitt
eget företag.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag fäste mig vid ett par
småsaker i herr Erikssons anförande.

beskattningen, m. m.

Han började med att tala om att denna
fråga var mycket gammal. Han hade
uppmärksammat, att den behandlats i
debatter och motioner under femton eller
tjugu år. Det är riktigt. Men han drog,
såvitt jag förstår, inte den riktiga slutsatsen
av denna iakttagelse, nämligen
att detta är ett viktigt problem, ett problem
som inte är löst och som väcker
oro hos breda lager av befolkningen. Det
är f. ö. anledningen till att motionen
kommit tillbaka i år, fastän en liknande
behandlades i fjol, som herr Eriksson
mycket riktigt påpekade.

Herr Eriksson påminde om att det
existerar någonting, som heter allmänna
skatteberedningen, som har möjlighet
och kanske rent av skyldighet att behandla
detta problem. Ja, det har vi reservanter
observerat, och vi förmodar
att motionärerna också gjort det. Men vi
har resonerat som så att denna skatteberedning,
som åberopas i många sammanhang
och som man hänvisar till när man
inte vill göra någonting, i varje fall för
tillfället, borde vara så arbetstyngd, att
den skulle bli tacksam och glad om den
inte behövde ta hand om denna fråga
genast. Vi anser nämligen att det här
problemet är så aktuellt att det borde behandlas
med förtur. Men skatteberedningen
har många frågor som är angelägna
och därför tror vi att den här saken
inte kommer att behandlas omgående
såsom borde ske. Därför har vi tänkt
oss att familjebeskattningen — i varje
fall i vissa delar — skulle göras till föremål
för en särskild utredning.

Herr Eriksson trodde inte på att det
var enbart skatteekonomiska skäl som
gjorde att många kvinnor drar sig för
att gå ut i förvärvsarbetet. Men det är
nog ändå så att ett stort antal kvinnor
— liksom f. ö. också män — verkligen
tror att det finns starka skatteekonomiska
skäl för somliga kvinnor att avstå
från förvärvsarbete. Herr Eriksson antydde
som en möjlighet att denna måhända
felaktiga uppfattning skulle kunna
bero på propaganda från visst håll. Det
är möjligt att det har propagerats, men
om det råder en felaktig uppfattning
skulle det kanske vara skäl att göra en

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Ang. förvärvsavdrag
utredning som klarlade saken. Därefter
kunde man bereda de kvinnor, som av
skatteekonomiska skäl inte vill ge sig ut
i förvärvsarbetet och som enligt herr
Eriksson har fel, tillfälle att övertyga sig
om att de har fel. På så sätt finge vi
denna fråga löst.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag håller med herr
Eriksson om att frågan inte löses genom
att man höjer förvärvsavdragets maximum
från 2 000 till 3 000 kronor, men
jag nämnde också ett par andra utvägar
som skulle kunna föra frågan närmare
en lösning.

Jag vill heller inte provocera herr
Eriksson till någon fight i dag, men jag
förstår inte varför han med sådan emfas
påpekar att han under alla dessa år
misstänkt, att bakom motionerna skulle
ligga en lust att minska progressiviteten
för dessa familjer. Det låter nästan
som om det hade varit något sjukt eller
rent av oanständigt att vilja göra det.
Även om så vore fallet, har någon sådan
lust faktiskt inte varit huvudorsaken till
att vi återkommit med motionen år efter
år. En del av våra skäl har herr Söderquist
anfört. Det är väl ändå alldeles
naturligt att för en gift kvinna är valet
mellan att arbeta hemma och arbeta ute
en ekonomisk fråga, även om vi kan vara
överens om att andra faktorer också
påverkar hennes val. Jag håller med herr
Eriksson om att man inte vare sig bland
kvinnor eller män skall bedriva propaganda
genom att påstå att det inte går
att få ut några kvinnor i förvärvslivet
eftersom skattesystemet är sådant det
är. Jag tycker att man ärligt skall tala
om hur det ligger till. Den avvägning
som vi gjorde förra året medförde en
obestridlig fördel för de flesta. Vi husmödrar
får ofta höra: »Jag kan inte ta
plats hos frun, därför att jag blir sambeskattad
och får så hög skatt.» Den som
säger så har fått det hela om bakfoten.
Såsom jag nämnde gäller frågan bara
den lilla gruppen av kvalificerade kvinnor.
Det skall man rättvisligen säga
ifrån. Jag håller med om att det blivit

för gift kvinna vid beskattningen, m. m.

en psykologisk fråga och att människorna
i detta fall har en massa vanföreställningar.
Man bör skilja mellan de
olika grupper det här gäller.

Till sist vill jag framhålla att vi reservanter
inte bara påpekar att 3 000 kronor
i förvärvsavdrag skulle motsvara de
faktiska kostnaderna bättre än nuvarande
2 000. Vi vill också ha förvärvsavdraget
så konstruerat att det blir en högre
avdragsprocent för botteninkomsterna.
Då blir det en rättvisare avvägning även
för dem som har låga inkomster. Jag
tycker inte att det är rättvist att säga
att vi bara ömmar för dem som har höga
inkomster.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Elofsson i Vä ställde
en ganska intrikat fråga till mig —
så intrikat att han visst gick ut ur kammaren,
och det var ganska tacksamt för
mig, eftersom det är litet svårt att svara
på den —• nej han är ju kvar här. I
frågeställningen lade nämligen herr
Elofsson inte så mycket av känslomättad
värdering, att det är litet svårt att svara
på frågan för att inte i herr Elofssons
ögon verka hård och cynisk. Frågan
lydde — om jag fattade den rätt — så
här: »Anser herr Eriksson att det ligger
någon rättvisa i de skatteregler som nu
tillämpas t. ex. beträffande kvinnor som
deltar i jordbrukshantering?» Ja, det är
alltid svårt att uttala sig om rättvisa.
Om jag säger herr Elofsson i Vä att jag
möjligen kan inrymma den frågeställningen
i vad jag antydde var skönhetsfläckar
i vår familjebeskattning, är herr
Elofsson då nöjd med svaret?

Herr Söderquist tyckte att jag inte
drog de riktiga slutsatserna av mina
egna iakttagelser här under årens lopp.
Vad jag framhöll var att denna fråga
hade varit föremål för uppmärksamhet
åtminstone under de senaste 15 åren.
Riksdagen har vid skilda tillfällen gjort
vissa reformer, och detta vittnar om att
riksdagen inte varit ointresserad av frågan.
Men trots att man haft sitt intresse
riktat på den och trots att man haft en
speciell utredning som sysslat med den,

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid beskattningen, m. m.

har man — som också utskottet konstaterat
— inte kommit fram till vad jag
skulle vilja kalla en slutlig riktig lösning.
Detta vittnar ju alldeles speciellt
om svårigheten att komma till rätta med
detta problem — en svårighetsgrad som
inte minst understrykes av det faktum
att den som kanske bäst känner till bestämmelsernas
praktiska tillämpning,
nämligen herr Spetz, inte finns med
bland reservanterna. Det gör att jag
känner mig mera stärkt i tron på riktigheten
av vår ståndpunkt än vad jag
tror att herr Söderquist kan göra utan
herr Spetz.

Sedan är det klart, att det alltid är
ekonomien som är avgörande för en familj
när den bestämmer sig för om båda
makarna skall ägna sig åt förvärvsverksamhet.
Men när jag använde termen
»den skatteekonomiska synpunkten» avsåg
jag närmast att denna synpunkt inte
enbart kan vara avgörande utan att även
andra faktorer inverkar.

Fru Hamrin-Thorell kom ju att instämma
med mig i så många avseenden
att jag skall vara galant nog att inte
fortsätta debatten med henne. Vi tycks
i fråga om både den praktiska tillämpningen
och den psykologiska effekten
vara ganska ense. Därmed har vi kommit
mycket långt, ty det har varit ett
oerhört avstånd mellan fru Hamrin-Thorell
och mig. Jag har inte gått många
steg, men fru Hamrin-Thorell har småsprungit.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Det är herr Erikssons
apostroferande av herr Spetz som uppkallat
mig. Låt mig endast säga att även
solen kan ha sina fläckar. Kanske kan
jag f. ö. få citera vad herr Spetz vid ett
tidigare tillfälle yttrade: »Man kan bli
miljöskadad.»

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande betänkandet gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 ro) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Söderquist, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; som 3:o),
av herr Elofsson, Gustaf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Eriksson
i Bäckmora vid betänkandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists
yrkande.

Herr Elofsson, Gustaf, äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 41 punkten 1 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av den av herr Gustaf Elofsson och herr
Eriksson i Bäckmora vid betänkandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Ang. förvärvsavdrag för gift kvinna vid beskattningen, m. m.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 22.

Därjämte hade 84 ledamöter itillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 31.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det för -

slag, som innefattades i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. prioritering av vissa kreditbehov

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 19.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. prioritering av vissa kreditbehov

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående prioritering av vissa
kreditbehov.

Till behandling i ett sammanhang hade
bankoutskottet förehaft sex inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 491,
av herr Jonasson m. fl., och II: 572, av
herr Elmwall m. fl, i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om undersökning av hur
finans- och kreditpolitiken under senare
tid inverkat på småföretagsamhetens
arbetsförhållanden samt på grundval
härav anhålla om utredning angående
sådana riktlinjer för den framtida finans-
och kreditpolitiken i olika konjunkturlägen,
att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses på tillfredsställande
sätt, samt anhålla, att frågan
om tillsättande av ett näringslivets kreditråd
måtte utredas i enlighet med vad
i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 153,
av herr Virgin, och II: 178, av herr Bohman,
vari yrkats, att riksdagen skulle

uttala, att riksbankens rekommendationer
till kreditinstituten borde så utformas,
att detaljhandeln icke förhindrades
att i normala kreditmässiga former tillgodose
sitt kapitalbehov; samt

3) de likalydande motionerna I: 101,
av herrar Ferdinand Nilsson och Torsten
Andersson, samt II: 123, av herrar
Grebäck och Boo, i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t göra framställning om att åtgärder
måtte vidtagas för att bereda lån
för byggande av vatten- och avloppsanläggningar
samma prioriterade ställning
på kreditmarknaden som tillkomme
lån för bostadsbyggande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att

I. motionerna I: 491 och II: 572, i

vad de avsåge vissa utredningar, icke
måtte föranleda någon riksdagens åt gärd; II.

motionerna 1:491 och 11:572, i

vad de avsåge tillsättandet av ett näringslivets
kreditråd, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. motionerna I: 153 och II: 178 icke

måtte föranleda någon riksdagens åt gärd;

samt

IV. motionerna I: 101 och II: 123 icke

måtte föranleda någon riksdagens åt gärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Mattsson och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 491 och II:
572 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om undersökning av hur finansoch
kreditpolitiken under senare tid inverkat
på småföretagsamhetens arbetsförhållanden
samt på grundval härav
anhålla om utredning angående sådana
riktlinjer för den framtida finans- och
kreditpolitiken i olika konjunkturlägen,
att småföretagsamhetens intressen kunde
tillgodoses på tillfredsställande sätt.

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 21 har behandlat en del motioner,
bl. a. en av herr Torsten Andersson och
mig i denna kammare och en av herrar
Grebäck och Boo i andra kammaren, som
tar upp frågan om de pengar som kommunerna
ligger ute med för byggande
av vatten- och avloppsledningar.

Vi har i motionen utgått från att kommunerna
ålagts ett bestämt ansvar när
det gäller bostadsproduktionen och därmed
också beträffande byggande av vatten-
och avloppsledningar som är ett
viktigt led i fyllandet av detta ansvar.
Vi har ett onormalt högt ränteläge här i
landet, och därför är det av stor betydelse
under vilka förhållanden produktionen
av bostäder kan bedrivas. I stort
sett har man funnit att denna produktion
inte kan bedrivas med de räntor
som gäller på den allmänna marknaden,
och bostäder produceras dels direkt
med en lägre ränta dels också genom
ränteeftergifter. Det har emellertid uppstått
en flaskhals just beträffande byggandet
av vatten- och avloppsledningar.
Detta är emellertid som berörts nödvändigt
om man skall få fram ett nytt eller
förbättrat bostadsbestånd. Denna fråga
har likafullt lämnats öppen. Det sägs att
vi där har att räkna med statsbidrag.
Det är visserligen sant, men när vi vet
hur bedrövligt det har gått med utbetalandet
av statsbidrag måste vi säga oss
att det är en ganska dålig tröst när det
gäller nuets bekymmer.

Vi kan utan vidare konstatera att det
för budgetåret 1958/59 var en eftersläpning
av statsbidrag med 638 miljoner
kronor. Då företogs det kraftåtgärder,
som det hette, och resultatet blev att vi
nu är uppe i en eftersläpning på 885
miljoner kronor. Det har alltså i runt tal
skett en ökning med 250 miljoner kronor.
Det är en skrämmande utveckling.
Den blir inte mindre skrämmande just
när det gäller bostadsbyggandet ute i
landskommunerna, sedan det upplysts
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
detta sammanhänger med förhållandena
i landskommunerna, där byggnadskostnaderna
för vatten- och avloppsledning(i
Första kammarens protokoll 1961. Nr 15

Ang. prioritering av vissa kreditbehov
ar blir relativt höga på grund av stora
avstånd etc. Man vågar dra den slutsatsen
att det är fråga om en eftersläpning
som väsentligen drabbar landskommunerna.

Nu har sagts, att det går att klara detta
problem genom att höja utdebiteringen.
De skattetyngda landskommunerna
kan ta ut högre skatt. Detta strider, såvitt
jag förstår, mot de principer som
är uppställda för vatten- och avloppsförsörjningen.
Man räknar icke med att
detta skall bekostas av ordinarie uttaxerade
medel, utan det skall bäras av fastigheterna
och ingå såsom en byggnadskostnad.
Man räknar med att kostnaden
skall täckas med inträdesavgifter, med
vattenavgifter o. s. v., alltså inte genom
utdebitering. Då man dessutom vet hur
högt det kommunala skattetrycket är
och hur svårt det trycker på just landskommunerna,
är detta en mycket dålig
tröst. Under sådana förhållanden förefaller
det rimligt att den prioritering av
bostadsbyggandet som faktiskt föreligger
också kommer denna del av bostadsbyggnadssektorn
till godo.

Till utskottsutlåtandet är visserligen
fogad en reservation, men denna tar
framför allt sikte på frågor som mera berör
den del av de kommunala uppgifterna
som har med ett differentierat näringsliv
att göra. Det är företagarna
som där ges ett stöd, och det är riktigt
och välbehövligt. Jag vill gärna yrka bifall
till den avgivna reservationen. Jag
beklagar endast att inte frågan om bostadsförsörjningen
i landskommunerna
på samma sätt har legat representanterna
för landskommunerna i utskottet om
hjärtat.

.lag är ledsen att konstatera att en så
viktig och betydelsefull fråga har blivit
så pass illa hanterad, och inte heller när
jag tar del av vad bankoutskottet skriver
blir jag särskilt uppbyggd. Överst på sidan
4 skriver utskottet: »De i de övriga
motionerna gjorda yrkandena skulle i
realiteten konuna att innebära en utvidgning
av den prioritering som för
närvarande gäller på kreditmarknaden.
Utskottet anser en utveckling i sådan
riktning icke önskvärd och kan därför

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. prioritering av vissa kreditbehov
ej förorda ett bifall till ifrågavarande
förslag.»

I den mån denna verksamhet nu klaras
med lånade medel tas dessa i den
allmänna, den fria sektorn. Under sådana
förhållanden förefaller det mig vara
ett ganska enkelt problem. Det är ju
bara att låta den prioriterade sektorn
i samma mån utvidgas som man avlastar
den fria sektorn. Det blir ju samma belopp,
det är bara en omplacering på
rimligare villkor.

Nu kan man säga, att drives detta
mycket långt skulle vi få en ganska liten
fri sektor och en ganska stor s. k.
prioriterad sektor. Men om nu villkoren
i den s. k. fria sektorn är synnerligen
ogynnsamma för stora delar av produktionen
— jag har den uppfattningen, och
jag anser det dokumenterat att även
statsmakterna anser att den är för ogynnsam
för bostadsproduktionen — förefaller
det mig inte vara något stort fel att
den fria sektorn blir liten. Jag skulle
vilja säga att målet måste vara att komma
fram till en vettig räntesättning överlag.

Jag har i föreliggande situation intet
yrkande, men jag beklagar att en så viktig
fråga har i utskottet nonchalerats
på detta sätt.

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Vännen Ferdinand Nilsson
beklagar att inte vi i utskottet har
reserverat oss till förmån för hans motion.
Jag måste säga att det kanske hade
varit anledning. Han har på ett
utomordentligt sätt här motiverat sin
motion, och jag bara beklagar att han
inte funnit anledning att också yrka bifall
till densamma, så att man hade fått
tillfälle att stödja den.

Till detta bankoutskottets utlåtande,
som behandlar en motion från centerpartiet
angående en utredning om den
förda finans- och kreditpolitiken, har
herr Hansson i önnarp och jag fogat en
reservation, då majoriteten av utskottet
inte funnit anledning att yrka bifall till
motionen.

Jag skall fatta mig kort, herr talman,

då vi här i dag i denna kammare ganska
länge har diskuterat bevillningsutskottets
yttrande angående förslag till
utredning om hur företagsbeskattningen
verkar på de enskilda företagen. Jag
skulle vilja säga att den nu föreliggande
frågan berör ungefär samma förhållanden.
Ingen vill väl bestrida, att de
olika ingripandena inom finanspolitiken
drabbar olika företagsformer på olika
sätt. Jag behöver bara nämna sådant
som räntepolitiken, avsättning till investeringsfonder
och många andra frågor.
Där har den förda finanspolitiken
missgynnat den mindre företagsamheten.

Utskottet säger att det inte är klarlagt
om så är förhållandet. Vi vill därför genom
motionen och reservationen yrka på
en skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning.
Om utredningen konstaterar
att dessa grupper blivit missgynnade,
skall det vidtagas åtgärder i den framtida
finanspolitiken, så att inte småföretagsamheten
missgynnas.

Jag tycker för min del att denna utredning
är angelägen. Från riksdagens
sida bör man väl vara beredd att, om
det konstateras att vi har rätt i vad som
sägs från vårt håll, vidtaga sådana åtgärder
att man inte fortsätter att missgynna
en viss företagargrupp.

Herr talman, jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen om en skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Reservationens ärade
talesman som i detta avsnitt även företräder
utskottet behandlade frågan på
ett sätt, som gör det svårt för mig att
veta riktigt hur jag skall uppfatta honom.
Han sade att han var ledsen för
att jag icke yrkat bifall till motionen,
och det vittnar kanske om att han är
ångerköpt för att så inte blev gjort i utskottet.
Jag drar den slutsatsen och hoppas
jag fattar honom rätt.

Men den möjligheten hade, om ångern
varit djupt och fast grundad, stått
honom fri även här. Jag skall inte ta
bort tillfället härtill genom att själv göra
något yrkande, eftersom jag är över -

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

tygad om att herr Mattsson kan återkomma
i ärendet.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Den här sista tvisten
tänker jag inte blanda mig i. Jag skall
väsentligen inskränka mig till att bemöta
vad som är sagt till förmån för den
reservation som är anförd till utskottets
betänkande.

Meningsskiljaktigheten gäller där endast
vad som i det här sammanhanget
kan vara angeläget att utreda eller inte
utreda. Centerpartiet vill få till stånd
något slags historisk utredning för att
konstatera, vilka olägenheter som under
gångna tider vållats de mindre företagen
av den ekonomiska politik som har
förts, och man menar att man med utgångspunkt
från en sådan utredning
skulle kunna dra vissa praktiska slutsatser.

Nu har det varit ett otal utredningar
i gång på det här området, och bankoutskottet
hänvisar i sitt utlåtande till
att det för närvarande pågår en utredning,
som kallas företagskreditutredningen.
Utskottet har inhämtat att denna utredning,
som beräknas bli färdig inom
en nära framtid, visserligen inte kommer
att utreda det vidlyftiga akademiska
spörsmål, som är uppdraget i reservationen,
men att den som en grundval
för sina bedömanden om behovet av
praktiskt-politiska åtgärder torde söka
kartlägga i vad mån nuvarande institutionella
förhållanden på kreditmarknaden
inneburit speciella svårigheter för
småföretag att tillfredsställande ordna
sina finansieringsproblem.

Detta torde räcka för den praktiska
sidan av saken. Om man kan räkna med
att inom en mycket nära framtid få se
resultatet av utredningen, bör väl ändå
otåligheten kunna hållas tillbaka intill
dess vi vet vad utredningen kommer att
leda till. Vi utgår i bankoutskottet från
att vi alla, oavsett politisk inställning,
har ett gemensamt intresse av att inte
överanstränga vårt utredningsväsende
så att det inte kan fungera på det sätt
som det med hänsyn till sin betydelse
bör göra.

Ang. prioritering av vissa kreditbehov

Herr Ferdinand Nilsson talar i sin
motion om en utvidgning av det prioriterade
området. Det förefaller som om
han menar, att lösningen på problemet
med prioritering eller icke prioritering
vore att föra över mest alltihop till det
prioriterade området. Ja, det kan tyckas
som om detta vore en lösning, men det
finns en annan väg att gå, nämligen att
överföra alltsamman från det prioriterade
området, så att vi äntligen får vad
som skulle kunna kallas en fri kapitalmarknad,
där de olika anspraken får
vägas mot varandra. Det är det mål vi
strävar efter, och det är därför vi har
avstyrkt de utvidgningar av det prioriterade
området som har ifrågasatts
inte bara på denna punkt, utan även på
åtskilliga andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle skall bli
mycket kort.

Jag förstår mycket väl att man, om
man är anhängare av en hög ränta, vill
överföra så mycket som möjligt till högräntesektorn.
Jag är anhängare av en
låg ränta, och den prioriterade sektorn
innebär ju i det fallet vissa fördelar.
Det är bara detta som skiljer herr Ewerlöf
och mig i denna fråga.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl ändå någon
förenkling av resonemanget!

Jag är inte någon anhängare av en
högräntepolitik. Jag är anhängare av en
politik, där de penningpolitiska medlen
på bästa sätt får fylla sin betydelsefulla
roll. Om detta sedan sker med en hög
ränta eller en låg ränta lär få bero på
omständigheterna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar endast, att
omständigheterna hittills har utfallit på
det sättet, att herr Ewerlöf så lätt hamnat
på högräntesidan!

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Ang. prioritering av vissa kreditbehov

Herr MATTSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Utskottets ordförande
herr Ewerlöf påpekade mycket riktigt,
att vi vill få till stånd en — om kanske
inte enbart historisk — utredning om
den ekonomiska politiken. Jag vill bara
säga att det enligt vad jag hört av de
debatter om den ekonomiska politiken,
vilka hållits i denna kammare, alltid
har varit en ganska avsevärd skillnad
mellan utskottets talesmans resonemang
och de socialdemokratiska ledamöternas
uppfattning. Jag hade hoppats att man
här skulle kunna få klarlagt vilken sida,
som har rätt när det gäller den förda
politiken. Felet kanske är att det i denna
motion har påpekats, hur den ekonomiska
politiken verkat för småföretagens
del. Om utredningen hade omfattat
hela den ekonomiska politiken hade utskottet
kanske kunnat bli enigt.

Jag vill också när utskottets talesman
här talar om företagskreditutredningen
konstatera, att denna inte har finansministerns
uppdrag att utreda finanspolitiken.
Vad den skall utreda är vilka kreditmöjligheter,
som finns för de mindre
företagen. Detsamma säger också riksbanken
i sitt yttrande i anledning av
motionen. Man yttrar sig över huvud
taget inte om motionens syftemål, utan
man gör där en uppräkning av de lånemöjligheter,
som står till buds. Självfallet
är vi från vårt håll tacksamma
för att lånemöjligheterna för dessa företagargrupper
blir tillgodosedda i någon
mån, även om mycket återstår att göra.
Tyvärr verkar dock finanspolitiken återhållande
för de grupper jag här nämnt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten I av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan och därefter särskilt
beträffande punkterna II—IV.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefat -

tades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Mattsson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —Ilo;

Nej— 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna II—IV
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en fond för tillgodoseende
av kommunernas lånebehov
vid förvärv av mark för upplåtelse med
tomträtt; och

nr 23, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående lån

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land

från riksbankens avbetalningslånefond
till tjänstemän vid riksdagens verk för
förvärv av bostadsrätt i bostadsrättsförening
samt därav föranledda ändringar
i bankoreglementet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående obligatorisk utrustning av motorfordon
med asymmetriskt halvljus;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om traktorsläpvagns utrustande med
varningsskylt; och

nr 41, i anledning av väckt motion om
tandvårdens inordnande i sjukkasseverksamheten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av motioner om
viss översyn av strandlagen; samt

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående tillägg till lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen
i vårt land

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner om visst stöd åt den
estniska folkgruppen i vårt land.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I:
536, av herr Osvald in. fl., och 11:630,
av herr Björkman m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att Kungl. Maj:t
snarast måtte tillsätta en utredning med
uppdrag att framlägga förslag på skolans
och övriga kulturella områden i

syfte att stödja den estniska befolkningsgruppen
i vårt land i dess strävan att
hålla det egna modersmålet levande och
att i övrigt bevara och vidareutveckla
det estniska kulturarvet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att de likalydande
motionerna I: 536 och II: 630 måtte anses
besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Enligt utskottets mening kunde det förutsättas,
att statsmakternas behandling av
esternas önskemål i skolfrågor skedde
enligt av skolöverstyrelsen i yttrande
över motionerna angivna riktlinjer. Utskottet
hade vidare ansett, att det icke
heller i fråga om bildningsarbetet i övrigt
torde behöva råda någon tvekan om
att såväl statsmakterna som myndigheterna
vore beredda att lämna esterna
och övriga grupper av flyktingar välvilligt
stöd enligt de grunder som tillämpades
eller kunde komma att bliva gällande
för alla medborgare i vårt land.

Reservation hade anförts av herrar
Nestrup, Ringaby, Eric Peterson, Dickson,
Carlsson i Huskvarna, Nilsson i
Bästekille och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
I: 536 och II: 630 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Reservanterna delade motionärernas
uppfattning, att en utredning borde ske
i syfte att stödja den estniska befolkningsgruppen
i vårt land i dess strävan
att hålla det egna modersmålet levande
och att i övrigt bevara sin kulturella
särart. Reservanterna hade ansett, att
detta borde bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom, och förutsatte, att Kungl.
Maj :t under samråd med esternas representanter
skulle vidtaga lämpliga åtgärder
för frågans lösande.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Ingen kan väl ta miste
på det verkligt stora intresse som finns

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land

inom den estniska folkgruppen, som
tvingas leva i vårt land, för att bevara
sin språkliga och kulturella särart så
långt det över huvud taget nu är möjligt.

Från estniskt håll har vid flera tillfällen
framställningar gjorts till Kungl.
Maj:t i denna fråga. År 1958 begärde
man att få undervisning i estniska språket
införd i folkskolan för vissa estniska
barn. Statsbidrag har begärts till
löner åt lärare vid estniska kompletteringsskolor.
Man har också anhållit om
statsbidrag till avlönande av specialutbildad
person med uppgift att organisera
den estniska skolverksamheten samt
estniskt ungdoms- och bildningsarbete.
I slutet av 1960 begärde man, om jag
inte minns fel, statsbidrag till att avlöna
en lärare vid en estnisk skola knuten
till försöksverksamhetens högstadium.

Dessa framställningar har emellertid
inte lett till några större resultat, låt
vara att de i vissa avseenden bifallits
och att skolöverstyrelsen varit positivt
inställd till en del av framställningarna.

Skolöverstyrelsen säger nu att denna
fråga kanske skulle kunna tas upp av
1960 års folkbildningsutredning. I utskottet
har vi fått veta att det inte låter
sig göra — folkbildningsutredningen
skall just i dagarna avsluta sitt arbete,
och därför går det inte att få till stånd
en prövning den vägen.

Nu skall jag villigt erkänna att utskottets
utlåtande är mycket positivt
och mycket vänligt skrivet. Utskottet säger
att den estniska gruppen skall tillerkännas
samma fri- och rättigheter som
tillkommer svenskarna. Man nämner att
esterna är den största flyktinggruppen
i landet med 19 000 å 20 000 människor.
Man framhåller den mycket starka sammanhållning
som esterna har visat och
säger att den bör mötas med ett positivt
intresse från samhällets sida.

Skolöverstyrelsen yttrar sig ungefär
likadant och säger, att där det över huvud
taget finns möjligheter att skapa en
funktionsduglig skola för estnisk undervisning
skall man också göra det. Numera
finns som bekant estniska skolor
både i Stockholm och i Göteborg.

Man pekar också på de både politiska

och kulturella förbindelser som funnits
mellan vårt land och Estland så länge
det existerade och säger, att dessa gamla
förbindelser kanske motiverar en litet
mera generös inställning till denna folkgrupp.
Utskottet är till och med så vänligt
i sin skrivning, att man inte avstyrker
motionen utan föreslår att den må
anses besvarad med vad som anförts.

Ärligt talat är det inte så mycket som
skiljer reservanterna och utskottet. Vi
säger i reservationen att förbindelser
sedan gammalt existerat mellan Sverige
och Estland. Alltifrån det självständiga
Estlands tillkomst 1920 och fram till statens
tragiska upplösning fanns det faktiskt
en kulturell autonomi som tillät
svenskspråkiga invånare i Estland att få
utbildning i svenska språket inte bara
på folkskole- utan även på gymnasiestadiet.
Vi säger att detta förpliktar och att
vi bör i största möjliga utsträckning visa
samma positiva inställning mot esterna
i vårt land.

Allmänna beredningsutskottet behandlade
detta ärende ganska ingående. Jag
tror att vi diskuterade frågan under närmare
sex timmar. Vi försökte därvid att
så långt möjligt jämka ihop våra ståndpunkter,
men det lyckades inte fullständigt.
Den skillnad som kvarstår är egentligen
bara den, att utskottsmajoriteten
föreslår att motionen skall anses besvarad
med det anförda, under det att vi
reservanter begär att riksdagen skall ge
till känna vad vi har anfört. Det anses
ju i riksdagen att Kungl. Maj:t vid detta
senare språkbruk finner det mer angeläget
att vidtaga någon åtgärd, och den
åtgärd vi önskar skulle vara en liten utredning
inom departementet, varvid
man skulle kunna ta kontakt med det
estniska folkets organisationer, diskutera
frågan och klarlägga var det finns
möjligheter att utvidga skolundervisningen
i det estniska språket.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Efter herr Ringabys anförande
är det måhända inte så mycket

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land

att tillägga. Hans motivering överensstämde
ju nästan helt med vad utskottet
anfört.

Jag vill dock konstatera, att den flyktinggrupp
varom här är fråga består av
cirka 19 000 personer och att det i utskottet
upplysts att cirka 90 procent av
dessa flyktingar numera är svenska medborgare
och i den egenskapen har precis
samma rättigheter och skyldigheter
som alla vi andra, som bygger och bor
i detta land.

Utskottet har också ansett, att det inte
finns någon anledning att på det sätt
som motionärerna och reservanterna har
föreslagit särskilja denna folkgrupp från
andra folkgrupper i vårt land, som lever
under precis enahanda förhallanden
som våra estländare. Vidare är att anteckna
att vi redan nu har två estniska
skolor, en i Göteborg och en i Stockholm.
Med hänsyn till den stora geografiska
utbredningen av vårt land är det
lätt att förstå, att det kan vara förenat
med vissa svårigheter att ordna undervisning
på andra håll för övriga flyktingar.

Det kan tilläggas att det skulle förorsaka
mycket stor skada, om vi blåser upp
detta ärende till alltför stora proportioner.
Vi är alla besjälade av en varm önskan
att på allt möjligt sätt hjälpa de
flyktingar, som vi har inom vårt lands
gränser. Att då bryta ut estländarna och
lämna de övriga åt sitt öde kan väl ändå
inte vara rimligt. Inom utskottet har det
ansetts att vi skall betrakta flyktingarna
som likvärdiga vilken nationalitet de än
kan tillhöra. Jag vill upprepa, att utskottsmajoriteten
och reservanterna är
ense om att stöd skall lämnas till alla
flyktinggrupper i vårt land på de områden
varom här är fråga.

1960 års folkbildningsutredning kommer
inom kort att avsluta sitt arbete. I
utskottet kände vi inte till vilka slutsatser
utredningen skulle komma fram till,
men vi ansåg att det i varje fall finns
skäl att pröva utredningens förslag innan
riksdagen i särskild skrivelse till
Kungl. Maj :t ger till känna vad herr
Ringaby och övriga reservanter har yrkat.

Det finns således från utskottsmajoritetens
sida ingen avog inställning mot
de estländska flyktingarna, utan tvärtom,
men vi har ansett att de olika folkgrupperna
skall behandlas lika.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
i frågan vill jag begagna detta tillfälle
att uttala min glädje över den mycket
positiva inställning som både utskottets
majoritet och — helt naturligt — reservanterna
har visat till fragan om den
estniska befolkningsgruppens kulturliv.

Jag har haft en alldeles speciell anledning
att intressera mig för denna fråga
därför att jag under min tid som professor
vid lantbrukshögskolan som elever
hade många studenter av estnisk
härkomst, vilka — det kan jag gott säga
_alla nu är verksamma inom olika vetenskapliga
eller praktiskt-vetenskapliga
institutioner och där utför ett mycket
högt värderat arbete. Jag har härigenom,
som sagt, blivit intresserad för att vi på
allt sätt stöder den estniska folkgruppens
kulturella strävanden.

Utskottet meddelar nu i sitt utlåtande
att 1960 års folkbildningsutredning
möjligen kan komma att föreslå ökade
möjligheter till stöd för olika folkgrupper
i vårt land och att resultatet av denna
utredning bör avvaktas innan några
ytterligare åtgärder vidtas. Jag kan väl
förstå att man i ett sådant läge vill avvakta
utredningens resultat.

Utskottet skriver i slutet av sin motivering,
att det icke heller i fråga om
bildningsarbetet i övrigt torde behöva
råda någon tvekan om att såväl statsmakterna
som myndigheterna är beredda
att lämna esterna och övriga grupper
av flyktingar ett välvilligt stöd. Jag
vill understryka detta uttalande från
utskottets sida.

Jag vill till sist livligt uttrycka den
förhoppningen, att regeringen och framför
allt ecklesiastikministern kommer
att beakta de förslag som kommer att
framläggas av den utredning, som här

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land

omnämnes, och att regeringen också
kommer att vidta de åtgärder för att
stödja esternas kulturliv som kan befinnas
vara motiverade.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Nestrup (fp).

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! I detta ärende föreligger
en del obestridliga fakta, främst att
den estniska flyktinggruppen är den
största vi har; det har redan nämnts
tidigare att den uppgår till över 19 000
personer. Det är även obestridligt att
dessa estländare har gjort en mycket
värdefull insats i det svenska samhället,
och man kan utan överdrift konstatera
att de varit en tillgång för vårt land.
Dessutom kommer de från ett härtaget
land, med vilket vi har gamla politiska
och kulturella förbindelser. Jag tycker
att vi bör göra klart för oss, att denna
flyktinggrupp intar en särställning. Jag
anser att utskottsmajoriteten inte tillräckligt
beaktat detta utan i stället för
mycket tryckt på att det skall råda absolut
likställighet mellan dessa flyktingar
och flyktingar från andra länder.

Jag tycker att vi därtill bör ta hänsyn
till de förhållanden, som rådde i
det fria Estland. Det har redan framhållits,
att det där rådde kulturell autonomi
och att den svensktalande befolkningen
på samma villkor som den egna
befolkningen på svenska åtnjöt undervisning
både på folkskole- och gymnasiestadiet.

Många svenskar har själva kunnat bevittna
detta. Jag glömmer aldrig det besök
som jag själv hade tillfälle att göra
i en svensk skola i Reval 1936. Jag har
en oförgätlig minnesbild av pojkar och
flickor, som där satt och läste den
svenska Folkskolans läsebok. De representerade
en rest av den svenska folkspillran
i Estland. Man fick ett starkt
intryck av vad det betydde för denna
folkspillra att kunna åtnjuta undervisning
på det egna språket.

Jag vill för min del helhjärtat instämma
i reservanternas förslag. Jag

tycker det är en hederssak för Sverige
att så långt det är möjligt underlätta
den estniska folkgruppens i vårt land
strävanden att hålla det egna modersmålet
levande och bevara och vidareutveckla
det estniska kulturarvet.

Jag anser att reservanternas önskemål
är synnerligen blygsamma. De önskar
ju endast en utredning i syfte att
stödja den estniska befolkningsgruppen
i dess nyssnämnda strävanden och att
detta bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Jag är förvånad över att inte
hela utskottet har kunnat ena sig om
denna mycket blygsamma begäran. Jag
finner det beklagligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Jag tror för min del att
vi inte kan vinna något i denna fråga
med att tala med något slags nationellt
patos, som herr Schött nyss gjorde. Utskottet
har varit mycket positivt till
den estniska befolkningsgruppen, men
det har även velat beakta att det finns
andra flyktinggrupper här i landet. Vi
vill att Sverige skall behandla de olika
grupperna under någorlunda enahanda
och lika villkor. Det är detta som gjort
att utskottet kommit fram till sitt ställningstagande.
Att såsom här förordats
ge den estniska flyktinggruppen en
särställning anser utskottet felaktigt.

Det finns ingen anledning för denna
kammare att misstro utskottsmajoriteten.
Vi är lika intresserade för saken
som reservanterna, men utskottsmajoritetens
skrivning är i varje fall någonting
mera att ta på när man skall behandla
människor lika, vilket vi brukar
göra i vårt land.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag är den förste att
beklaga att det i detta ärende skulle bli
en politisk uppspaltning, men alla ser
ju att det bakom reservationen tyvärr
inte återfinns någon från herr Sörlins
parti.

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land

Jag kan inte underlåta att fästa kammarens
uppmärksamhet på Kungl. Maj:ts
proposition nr 124, som redogör för
Europarådets rådgivande församling
och dess rekommendationer. I resolution
189 talas det om »läget i de baltiska
staterna på tjugoårsdagen av deras
tvångsmässiga inlemmande i Sovjetunionen».
I punkt 7 i resolutionen uppmanar
församlingen »enträget medlemsregeringarna
att understödja lämpliga
åtgärder från de baltiska flyktingarnas
sida för att bevara sin nationella
kultur samt traditioner och språk, i avvaktan
på den tidpunkt då Estland,
Lettland och Litauen kan deltaga såsom
fria nationer i de demokratiska internationella
institutionerna».

Det torde inte vara någon tillfällighet,
att av de svenska delegaterna ingen
från herr Sörlins meningsriktning vid
sammanträdet inom den rådgivande församlingen
röstade för denna resolution.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att om man återgår
till sakfrågan, så finner man i utskottets
utlåtande en mening som citeras
också av reservanterna. Där står det:
»Enligt utskottets uppfattning bör flyktingar
i Sverige som vill bevara sitt
hemlands språk och kultur ges rimliga
möjligheter till detta.»

Det är en uppfattning vilken även reservanterna
tagit som sin, och jag är
något förvånad över att herr Schött nu
står upp och menar att reservanterna
avser att särskilt hårt trycka på att dess
uttalande gäller den estniska folkgruppen
och att andra flyktinggrupper skulle
ställas åt sidan. Det är ju inte detta
som var meningen med motionerna. Motionärerna
har ju preciserat sina önskemål
och talat om att ett starkt behov
skulle föreligga inom den estniska folkgruppen
av skolutbildning i bland annat
modersmålet. Utskottet och reservanterna
har svarat med det citat jag
nyss anförde, eftersom man har klart
för sig att alla de önskemål motionerna
upptar iir tillgodosedda.

Skolöverstyrelsen har anfört, att så
snart det finns underlag för undervisning
i speciella estniska skolor är man
villig att lämna statsbidrag. Vad beträffar
folkbildningsverksamheten, som närmast
skulle möjliggöra för den estniska
folkgruppen att — precis som fallet är
bland andra flyktinggrupper — ge dem
som har kommit ur skolåldern möjlighet
att tillvarata ocli utveckla sitt kulturarv,
vet ju var och en, som varit
verksam inom folkbildningsrörelsen,
att det inte finns något studieförbund
som vägrat att vidtaga positiva åtgärder
i det avseendet.

Jag kan, herr talman, inte förstå varför
det skall vara nödvändigt att riksdagen
ger Kungl. Maj:t detta till känna.
Utskottets majoritet är av den uppfattningen,
att detta känner Kungl. Maj:t
mycket väl till. Det är alltså från den
utgångspunkten man skall bedöma utskottsmajoritetens
behandling av motionerna,
inte som ett tecken på att det
finns skilda uppfattningar om flyktinggruppernas
ställning i vårt land.

Herr RINGABY (li):

Herr talman! Jag vill livligt understryka
vad herr Sörlin sade, nämligen
att vi inte skall blåsa upp den här frågan
till någon uppslitande partistrid.
Vi skall väl kunna tala om det här i
sansade ordalag, och det har jag försökt
att göra.

Herr Sörlin säger att 90 procent av
de estniska flyktingarna är svenska
medborgare, men det beror ju på att
de bara kan vara antingen svenska
medborgare eller ryska medborgare.
Jag har här i kammaren försökt få till
stånd en möjlighet för dessa estländarc
att vara statslösa, men det kan de inte
få vara. Ryska medborgare vill de inte
för sitt liv vara, som bekant.

Sedan säger herr Sörlin, att man inte
skall bryta ut den här folkgruppen och
behandla den på annat sätt än andra
flyktinggrupper. Det kanske kan diskuteras.
Vi reservanter är givetvis lika intresserade
som utskottsmajoriteten av
att andra folkgrupper behandlas på

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Om visst stöd åt den estniska folkgruppen i vårt land

samma sätt. Men, herr Sörlin, för att
bygga en skola måste det ju finnas ett
visst underlag, och såvitt jag känner till
är det bara den estniska gruppen som
är så pass stor att underlaget är tillräckligt.
Det är därför vi i det här fallet
har velat stödja just den estniska gruppen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag har ganska svårt
att förstå varför det har blivit så mycken
replikväxling i den här saken. Jag
anser att utskottet och reservanterna i
det stora hela är överens.

Talet om skolor har kanske i någon
mån överbetonats. Det finns annat som
också hör till kulturen, och på det området
vet vi så litet om vad estländarna
egentligen vill. Jag tycker att det skulle
vara lämpligt att, som vi reservanter
föreslår, sätta sig i förbindelse med deras
organisationer och ta bättre reda på
vad de har för önskemål.

Vad sedan beträffar olika grupper av
främlingar i vårt land får vi väl först
konstatera att vi, som nation betraktade,
har haft mycket god nytta av de allra
flesta av dem. De har hjälpt oss i vårt
arbetsliv. Att vi då skall behandla dem
precis lika, är jag den förste att fordra
— det får inte vara någon skillnad därvidlag.
Emellertid har en grupp, estländarna,
hunnit organisera sig på ett
sätt som de andra grupperna ännu inte
har hunnit men som de kanske kommer
att göra, och jag kan inte inse varför
man inte skulle kunna kontakta deras
organisationer genom en utredning inom
departementet. Sedan får ju regeringen
ta ställning till önskemålen, och om
regeringen finner dem vara angelägna,
får den komma till riksdagen och begära
pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Det kan väl inte gärna
ha undgått herr Ringaby att estländarna
redan har två skolor, en förlagd till

Stockholm och en till Göteborg. Vilka
andra flyktinggrupper har det? Jag känner
inte namnet på någon sådan. Det
betyder att vi är på god väg när det
gäller vårt lands estländare.

Till herr Nestrup vill jag ställa frågan:
När hände det senast att riksdagen
skrev till Kungl. Maj:t och begärde
att Kungl. Maj:t skulle vända sig till
utomstående och fråga om de önskemål
de har beträffande vissa frågor? Är det
så det brukar gå till? Det är möjligt att
det förekommit tidigare, men i varje
fall har jag inte kunnat upptäcka något
sådant tillvägagångssätt. Reservanternas
yrkande på denna punkt är mycket
originellt. Det innebär att riksdagen
skall anhålla att Kungl. Maj:t skall tillfråga
den folkgrupp, som det här gäller,
om vilka åtgärder som skall vidtagas
från statsmakternas sida på vissa
områden.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag är av den uppfattningen
att samtliga flyktinggrupper skall
behandlas väl, men jag vill än en gång
understryka, att jag anser att denna
flyktinggrupp intar en särställning. Att
en stor del av estländarna blivit svenska
medborgare tycker jag inte att de
skall lastas för.

Jag är inte tillfredsställd med utskottets
uttalande när utskottet nederst på
sidan 3 säger, att enligt utskottets mening
esternas intressen genom skolöverstyrelsens
åtgärder blivit tillgodosedda
på ett rättvist sätt, varför utskottet icke
finner det sannolikt att en utredning i
detta hänseende skulle kunna medföra
ökade möjligheter att tillmötesgå önskemål
från esternas sida. Jag tycker att
man skulle ha kunnat vara så pass generös,
att man gått med på en utredning,
så hade man fått se vad den kan ge.
Även om ett sådant tillvägagångssätt varit
»originellt» vill jag rekommendera
kammaren att följa reservanterna på
denna punkt.

Jag ber därför ännu en gång att få
yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Om åtgärder till förekommande av skadeverkningar genom Ätrans översvämningar

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocli befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 49.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder till förekommande av skadeverkningar
genom Ätrans översvämningar Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning

av väckta motioner om åtgärder till förekommande
av skadeverkningar genom
Ätrans översvämningar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
172, av herr Anders Johansson m. fl.,
och 11:201, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att en skyndsam prövning måtte
komma till stånd rörande vilka åtgärder
som kunde vidtagas för att förebygga
de svåra skadeverkningar, som Ätrans
översvämningar för närvarande tidvis
åstadkomme i Svenljunga-Axelforsområdet
samt att för riksdagen måtte framläggas
förslag till åtgärder, för vilkas
genomförande riksdagens medverkan
kunde bliva erforderlig.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 172 och
II: 201 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
påkallar inte något längre debattinlägg
från min sida, i all synnerhet
som det inte finns någon reservation
fogad till utlåtandet. I min egenskap
av motionär vill jag ändå konstatera,
att även om utskottet inte har
kunnat biträda i motionen gjorda yrkanden,
har vi motionärer nått en hel
del av vad vi syftade till.

Vi har framför allt uppnått att de tidvis
återkommande och mycket besvärliga
översvämningarna i Ätrans dalgång
i Svenljungatrakten blivit föremål fölen
mera allmän uppmärksamhet. Allmänna
beredningsutskottets medlemmar
har ju på ort och ställe personligen
tagit del av de rådande förhållandena
och informerats om dessa. Av saken berörda
remissinstanser har jämväl blivit
i tillfälle att lägga fram sina synpunkter.
Att man trots detta inte har kunnat
finna någon utväg för det allmänna att
medverka till att avhjälpa olägenheterna
är endast att beklaga. Någon utväg
måste emellertid finnas, och det gäller

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

Interpellation ang. principerna för handläggning av ärenden rörande skolbyggnader
för enhetsskolan, m. m.

nu för de av översvämningarna närmast
berörda att undersöka denna sak.

Det är riktigt som man säger, att ett
under vissa förhållanden minskat utsläpp
ur sjön Åsunden kan skapa motsvarande
riskhot för översvämningar
kring denna. En upprensning av älvfåran
söder om Svenljunga skulle — föreställer
jag mig — dra sådana kostnader
att det skulle verka avskräckande för
de berörda företagen. Huruvida man genom
en hänvändelse till vattendomstolen
och genom dess medverkan kan finna
en utväg återstår att se.

Det är begripligt att man inom Svenljunga
köping med förväntan motser vad
som eventuellt kan göras åt saken, översvämningarna
har varit både många
och förödande under de gångna åren,
och för varje gång tenderar de att bli
värre och värre. Vattnet stiger allt högre
upp i brädgårdar och industrilokaler
och vållar driftstopp och ekonomiska
förluster av kännbart slag. Att lösningen
på det besvärliga problemet hör till det
mera komplicerade torde väl alla vara
ense om. Detta var ju också det intryck
som allmänna beredningsutskottets medlemmar
fick vid sitt besök på platsen.
Icke förty vill jag liksom övriga motionärer
uttala den förhoppningen att frågan
ändå inte skall vara olöslig.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Interpellation ang. principerna för handläggning
av ärenden rörande skolbyggnader
för enhetsskolan, m. m.

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den relativt långa reformperioden
för den nioåriga skolans
införande från principbeslutet 1950 till
det slutliga genomförandet under 1960-talet bör ha medfört goda möjligheter
att införa den nya skolan under smidig
anpassning och med ringa störningar.
På kommunalt håll har man visat stort

intresse för skolreformen och tidigt vidtagit
åtgärder för att ge den nya skolan
en god start. Dessvärre synes statsmakten
i vissa fall tillämpa ett tillvägagångssätt,
som försvårar och omintetgör denna
kommunala planering.

I början av år 1952 fattade fullmäktige
i Gillberga kommun i Värmlands
län för sin del principbeslut om byggande
av lokaler för enhetsskola i Nysäter.
Kommunens skolstyrelse fick uppdrag
att införskaffa skissförslag m. m.
I juli 1954 meddelade skolöverstyrelsen
lokalbehovsprövning för skola i Nysäter.
Överstyrelsen utgick från att skolan
framdeles skulle omfatta klasserna
1—6 från två av kommunens skolområden
samt 7 :e och högre klasser från
hela kommunen och från Långseruds
församling i grannkommunen Svanskog.
Vidare framhöll skolöverstyrelsen att
statsbidrag kunde påräknas enligt gällande
bestämmelser och att skissritningar
borde utföras på ett sådant sätt att
en framtida utbyggnad av skolan möjliggjordes.

I januari 1957 erhölls yttrande av
skolöverstyrelsens arkitekt över ingivna
skissritningar. Arkitekten påfordrade
därvid vissa ändringar. Sedan dessa
vidtagits godkändes skissritningarna av
arkitekten i december 1957. Han framhöll
därvid att vissa smärre justeringar
borde vidtagas. I sitt tjänstememorial
anförde han vidare, att en utbyggnad
av skolan till dubbelt högstadium syntes
trolig, och gav vissa anvisningar med
anledning härav. En vecka senare avgav
skolöverstyrelsen yttrande över förhandsgranskningen.
Överstyrelsen godkände
att huvudritningar upprättades i
huvudsaklig överensstämmelse med det
insända förslaget, dock borde iakttagas
vad arkitekten anfört i sitt tjänstememorial.

I november 1958 ingav skolstyrelsen
ansökan om statsbidrag. I december samma
år avgav vederbörande skolinspektör
tillstyrkande yttrande å länsskolnämndens
vägnar, samtidigt som ärendet
överlämnades till länsstyrelsen. I
januari 1959 överlämnade länsstyrelsen
handlingarna till skolöverstyrelsen och

Onsdagen den 26 april 1961

Nr 15

Interpellation ang. principerna för handläggning av ärenden rörande skolbyggnader
för enhetsskolan, m. m.

tillstyrkte därvid statsbidrag. Efter framställning
från en grannkommun återremitterade
skolöverstyrelsen ärendet
till länsskolnämnden. Under februari,
mars och april månader verkställde
länsskolnämnden ytterligare utredning
och hade överläggningar med representanter
för berörda kommuner. Dessa
överväganden ledde till att länsskolnämnden
i maj 1957 ånyo tillstyrkte
bidragsansökan. I juni månad tillstyrkte
skolöverstyrelsen i skrivelse till Konungen
att statsbidrag beviljades. I skrivelsen
framhölls bl. a. att byggnadsföretaget
var synnerligen angeläget och att
byggnadsarbetena borde få påbörjas
snarast möjligt.

Trots de ingående överväganden som
hade ägt rum i olika instanser återremitterade
Kungl. Maj:t i oktober 1960
ärendet till skolöverstyrelsen med begäran
att överstyrelsen skulle avge nytt
utlåtande. Skolöverstyrelsen återremitterade
i sin tur ärendet till länsskolnämnden
och länsskolnämnden till skolstyrelsen
i Gillberga.

Av det anförda framgår att skolöverstyrelsen
tre gånger givit sin mening
till känna att skolbyggnadsarbetena bör
utföras och på sådant sätt, att enhetsskola
med högstadium kan förläggas till
Nysäter. Länsskolnämnden har givit
samma mening till känna två gånger.
Det får förutsättas att dessa organ i sina
bedömningar följer vissa allmänna principer.

Om Kungl. Maj:t i dylika fall inte
finner sig böra bifalla ansökan utan
sänder ärendet på återremiss, kan det
bero endera på att ifrågavarande organ
åsidosatt de gällande principerna eller
på att principerna ändrats sedan organen
gjorde sina ställningstaganden. Om
sådan orsak inte finns skulle det framstå
som egendomligt, om Kungl. Maj:t
motsatte sig vad organen samstämmigt
anfört.

För Gillberga kommun skapar återvisandet
av ärendet stora problem. Kommunen
är i starkt behov av nya .skollokaler.
Såsom skolöverstyrelsen framhållit
är det aktuella byggnadsföretaget syn -

nerligen angeläget. Skall en ny lokalbehovsprövning
genomföras, vilket torde
vara avsikten med Kungl. Maj:ts återremiss,
fördröjes tillgodoseendet av lokalbehovet
avsevärt. Genom Kungl.
Maj :ts förfarande skulle i så fall lösningen
av de akuta problemen försvåras
och den av kommunen genomförda
planläggningen för ett bättre skolväsen
omintetgöras.

Kommunen har även haft betydande
utgifter för förberedelser och planering.
Kostnaderna härför kan beräknas till
cirka 80 000 kronor. Såsom framgått av
det anförda har dessa åtgärder grundats
på tillstyrkanden från de berörda
statliga myndigheterna. Skulle genom
Kungl. Maj:ts förfarande den lösning,
som kommunen med de statliga myndigheternas
godkännande eftersträvat,
inte kunna genomföras, har en avsevärd
del av dessa utgifter varit förgäves.
Under sådana omständigheter vore
det rimligt med ersättning till kommunen.

Det refererade fallet bör inte ses som
en isolerad företeelse. Det synes ha förekommit
fall av liknande eller jämförbar
karaktär. Med hänsyn till skolreformens
snara genomförande får det också hållas
för sannolikt att sådana kommer
att uppstå även framgent, om inte åtgärder
häremot vidtages. Frågan har därför
en principiell räckvidd, som förtjänar
ytterligare belysning.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

Vilka riktlinjer gäller för med enhetsskoleorganisationen
förknippade
skolbyggnadsärenden och i vilken mån
har dessa riktlinjer ändrats under senare
tid?

Anser herr statsrådet, att kommun i
fall som det refererade bör få ersättning
för vissa planeringskostnader
m. in., därest kommunen på grund av
Kungl. Maj:ts ställningstagande inte får
möjlighet att genomföra avsedd .skolbyggnation? -

Nr 15

Onsdagen den 26 april 1961

På gjord proposition medgav kamma- Justerades protokollsutdrag för denna
ren, att ifrågavarande spörsmål finge dag, varefter kammarens sammanträde
framställas. avslutades kl. 13.33.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610592