Fredagen den 20 mars Sid (Riksdagens protokoll 1959:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FORSTA KAMMAREN

Nr 9

20 mars

Debatter ni. in.

Fredagen den 20 mars Sid.

Utsträckt motionstid i visst ärende .......................... 3

Ändrad ordning för poströstning vid vissa val .................. 4

Prästs skyldighet att viga frånskild ............................ 5

Anslag under nionde huvudtiteln:

Jordbruksdepartementet: omkostnader ...................... 11

Lantbruksattachéer: omkostnader .......................... 14

Fördelningen av anslagsmedel emellan hushållningssällskapen . 15

Statens jordbruksnämnd: omkostnader ...................... 17

Viss omläggning av undervisningen vid lantbruksundervisnings anstalterna

.............................................. 18

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisnings anstalter

................................................ 21

Täckdikningsförsök m. m................................... 24

Veterinärstyrelsen: omkostnader ............................ 24

Veterinärstaten: omkostnader .............................. 25

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar
.................................................. 25

Skogsstyrelsen: omkostnader ................................ 28

Beslutanderätten i ärenden angående förhöjt byggnadsbidrag till

skogsvägar .............................................. 29

Lantmäteristyrelsen: omkostnader .......................... 30

Lantmäteristaten: omkostnader ............................ 30

Om en upprustningsplan för havsfiskelaboratoriet ............ 31

Fiskeristyrelsen: omkostnader .............................. 33

Vatteninspektionen: omkostnader .......................... 34

Om lönegradsuppflyttning av sekreterartjänsten hos skogs- och

lantbruksakademien ...................................... 34

Extra utgifter.............................................. 38

Om viss inhemsk odling av medicinalväxter .................. 40

Bekämpandet av växtsjukdomar, m. m......................... 44

Statsbidrag till plantskolekontroll ............................ 46

Aterremiss av utskottsutlåtande om barns tillträde till biografföreställningar
................................................ 49

Om enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser ........ 50

l Första kammarens protokoll 1959. Nr 9

Sr 9

Innehåll

Interpellationer:

av herr Jonasson ang. oljebolagens prispolitik, m. m.........

av herr Larsson, Lars, ang. rätt för värnpliktiga i svenska FNstyrkan
att efter tjänstgöringstidens slut återanställas i sina
ordinarie arbeten ......................................

Samtliga avgjorda ärenden in. ni.

Fredagen den 20 mars

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet ..........

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. Sveriges medlemskap i Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) ........

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, ang. vissa behörighetsfrågor
vid kommunal verksamhet i form av aktiebolag, ekonomiska
föreningar, m. m...................................

— nr 12, ang. ogiltigförklaring av valförrättning på grund av oriktig
sigillering ............................................

— nr 13, om ändrad ordning för poströstning vid vissa val ....

Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. vissa bestämmelser om
inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m...................

— nr 14, ang. nordiskt samarbete på straffverkställighetens område
....................................................

— nr 15, om översyn av 25 kap. strafflagen om ämbetsbrott ....

— nr 16, ang. prästs skyldighet att viga frånskild ..............

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. allmän tjänstepliktslag,
m. m.....................................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet) ......................

— nr 8, om anslag till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden .

— nr 9, om statsbidrag till förädling av medicinalväxter, m. m. . .

— nr 10, ang. anslag till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar och
Omkostnader ävensom till Bekämpande av växtsjukdomar, m. m.

— nr 11, ang. bidrag till plantskolekontroll ....................

— nr 14, ang. anslag till avlöningar, omkostnader och byggnads kostnader

vid statens skogsskolor, m. m.....................

— nr 15, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m...........................................

— memorial nr 16, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ......

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om dubbla åldersgränser
för barns bevistande av offentlig filmföreställning,
m. m.....................................................

— nr 9, ang. enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser

Sid

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Fredagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 126, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Företogos val av tolv ledamöter och
sexton suppleanter i det särskilda utskott,
kamrarna beslutit tillsätta.

Beträffande dessa val begärdes ordet
av herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar namn på
så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Sedan herr andre vice talmannen avlämnat
ifrågavarande listor, båda försedda
med partibeteckningen »Den gemensamma
listan», och desamma blivit var
för sig av herr förste vice talmannen
upplästa och av kammaren godkända,
befanns, att följande personer, vilkas
namn i här angiven ordning upptagits å
respektive listor, utsetts till

ledamöter i särskilda utskottet:

herr Strand
» Geijer
» Aastrup
» Johansson, Knut
» Bengtson

fröken Ranmark
herr Mannerskantz
» Hansson, Nils
» Persson, Einar

» Nilsson, Hjalmar

» Andersson, Torsten
fru Hamrin-Thorell

suppleanter i särskilda utskottet:
herr Mossberger
fru Wallentheim
herr Boman
» Möller
» Carlsson, Georg
» Damström
» Svärd
» Söderquist
» Wärnberg
» Karlsson, Göran
fru Svenson
Herr Hansson, Per-Olof
» Ståhle
» Larsson, Lars
» Sundin
» Bergh, Ragnar

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension m. m.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 100, med förslag
till lag om försäkring för allmän tillläggspension
m. in., hemställer jag, att
kammaren måtte medgiva, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, beslöt kammaren på sär -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om ändrad ordning för poströstning vid

skilda propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till särskilda
utskottet samt att bifalla herr andre vice
talmannens hemställan om utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i
anledning av samma proposition.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 406, av
herr Lindblom och herr Andersson,
Axel Johannes.

Justerades protokollsutdrag för denna

^ag.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren nu, kl. 10.05,
att —- för att bereda särskilda utskottet
tillfälle att denna dag hålla konstituerande
sammanträde ■— ajournera sina
förhandlingar till kl. 10.20, då desamma
återupptogos.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
Sveriges medlemskap i Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO), bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande vissa behörighetsfrågor
vid kommunal verksamhet
i form av aktiebolag, ekonomiska föreningar,
stiftelser och handelsbolag; samt
''■ nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ogiltigförklaring av valförrättfling
på grund av oriktig sigillering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrad ordning för poströstning vid
vissa val

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om ändrad ordning för post -

vissa val

röstning vid politiska och kommunala
val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 2 i
första kammaren av herr Kristiansson
m. fl. och nr 14 i andra kammaren av
herr Bengtsson i Halmstad m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring av gällande bestämmelser, att
röstning å postanstalt kunde ske på helgfri
dag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 2 och II: 14 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! Jag skall icke ställa något
yrkande i anledning av det ärende
som nu förekommer till behandling, men
i egenskap av motionär vill jag ange
några synpunkter.

Som framgår av motionerna har dessa
tillkommit främst med anledning av de
s. k. omval som ägde rum i januari månad
detta år. I gällande bestämmelser
skall landets samtliga postanstalter hållas
öppna även vid dylika val för att
de, som inte har tillfälle att utöva sin
rösträtt i hemorten, i stället skall kunna
avlämna valsedeln på postanstalt. Vid de
val som här har åberopats avlämnades
endast 212 poströster. Skulle gällande
bestämmelser följas, så innebär detta
att omkring 4 000 postanstalter skulle
hållas öppna, och statsverket skulle härför
åsamkas kostnader på mellan 70 000
och 80 000 kronor.

Nu är det emellertid inte endast vid
val av detta slag, som det förekommer
ett så anmärkningsvärt lågt antal poströstande.
Forskar man vidare skall man
finna, att t. ex. vid kyrkofullmäktigvalet
1958 avlämnades 3 393 poströster, och
tar man municipalfullr''äktigvalet 1958,
så utvisar detta att endast 382 poströster
avlämnades i ett hundratal municipalsamhällen.

Vid val som dessa, där de poströstandes
antal är så lågt, torde det väl få
betraktas som ganska onödigt att be -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

hålla ett system som utsätter statsverket
för så stora kostnader.

Det bör kanske i detta sammanhang
erinras om att postverket försökt nedbringa
kostnaderna vid vissa val. Postverket
har tydligen varit av den åsikten
att kostnaderna var alltför höga. Man
har nämligen genom postanstalterna tagit
kontakt med väljare och träffat avtal
med dessa om röstning på viss postanstalt.
Jag skulle gärna ge postverket
mitt erkännande för att det gjort försök
att nedbringa statsverkets kostnader,
men för egen del anser jag nog ändå
att detta system torde få betraktas som
rätt vanskligt. Det förefaller mig som
om man inte med absolut garanti kan ge
de poströstande möjlighet att avlämna
sin röstsedel genom detta system.

Vad som här påpekats, torde väl utgöra
starka skäl för åstadkommande av
en ändring i bestämmelserna angående
poströstning. Enklast torde väl vara,
att vederbörande kunde avge valsedeln
på tid då postanstalt är öppen på söckendagar,
t. ex. dagen före valet.

Som framgår av utskottets utlåtande
pågår en utredning om ändrade bestämmelser
för poströstning vid vissa val.
Med anledning härav uttalar jag en
förhoppning, att resultatet av denna utredning
skall kunna föreligga snarast.
Då konstitutionsutskottet i sitt utlåtande
i viss mån uttalar sig i överensstämmelse
med motionernas syfte, har jag inget
annat yrkande att ställa än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Kristiansson sist sade, att konstitutionsutskottet
inte har något alls att invända
mot att man undersöker möjligheterna
alt vid enstaka politiska eller kommunala
val finna ändring i gällande bestämmelser.
Det är motioner, liknande
den som herr Kristiansson här väckt,
som tidigare föranlett utskottet att skriva
och riksdagen att göra det uttalande
som återfinnes i direktiven för valsättsutredningen.
Det föreligger inga meningsskiljaktigheter
på denna punkt,

Ang. prästs skyldighet att viga frånskild
men då utredningen pågår har utskottet
inte velat tillstyrka motionerna.

En tanke som utskottet vänt sig emot
är däremot att man skulle kunna rösta
även dagen efter det egentliga valet.
Utskottet har funnit det synnerligen
olämpligt att man skulle få avlämna sin
valsedel, sedan de preliminära valresultaten
blivit kända.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m.;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående nordiskt samarbete på straffverkställighetens
område; och

nr 15, i anledning av väckt motion
om översyn av 25 kap. strafflagen om
ämbetsbrott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. prästs skyldighet att viga frånskild

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande prästs
skyldighet att viga frånskild.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 37 i första kammaren av
herr Johansson, Anders, och nr 53 i andra
kammaren av herr Gustafsson i Borås.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
snarast måtte verkställas, som toge sikte
på huruvida möjlighet funnes

att inom nu gällande lagstiftnings ram
vidtaga sådana åtgärder, att präst i
svenska kyrkan icke riskerade åtal för
vägran att viga frånskild,

att få klarlagt huruvida nu gällande
lagstiftning i fråga om ovillkorlig vigsel -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. prästs skyldighet att viga frånskild
plikt stode i samklang med grundlagens
stadgande om samvetsfrihet, samt

att under alla förhållanden åstadkomma
en sådan lagändring, att präst
i svenska kyrkan befriades från ovillkorlig
skyldighet att viga frånskilda eller
att viga, då detta strede mot kyrklig
ordning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 37 och II:
53, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per-Olof Hanson och Gustafsson i Borås,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1: 37 och 11:53, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om sådan lagändring,
att präst i svenska kyrkan befriades
från ovillkorlig skyldighet att viga i sådana
fall, då han funne vigsel strida mot
samvete och kyrklig ordning.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr förste vice talman! Jag skall tilllåta
mig att bara göra några få kommentarer
till det föreliggande utskottsutlåtandet
och till den reservation som föreligger.

Bet gäller här en mycket gammal fråga,
som har nästan hundraåriga traditioner.
Den envishet, med vilken frågan
återkommer, tyder ju på att läget för
närvarande inte är tillfredsställande.

Jag skall inte alls ge mig in på att diskutera
frågan ur teologisk synpunkt,
utan jag skall inskränka mig till de mera
juridiska och samvetsmässiga synpunkter,
som här förefinnes.

Vad vi kan konstatera är, att i det
enda rättsfall, som hittills har dragits
inför domstol, har två instanser, rådhusrätten
i Göteborg och hovrätten för
västra Sverige, förklarat att vederbörande
prästman, som hade förvägrat vigsel,
hade gjort sig skyldig till tjänstefel. Båda
instanserna kom emellertid med stöd av
andra lagrum till en friande dom. Detta

kan ju inte innebära någonting annat
än att det föreligger inkongruens mellan
två i samma ärende åberopade lagrum.

Först och främst skulle jag vilja säga,
att det givetvis är ett helt otillfredsställande
förhållande, att man kan påvisa
en så klar inkongruens som i detta fall.
Denna rättsliga oklarhet bör enligt min
mening fortast möjligt undanröjas.

Detta är den ena sidan av saken.

Den andra sidan, som jag vill peka på,
är det faktum att inte så få präster
anser att detta för dem är ett samvetsproblem.
Jag diskuterar inte och vill
över huvud taget inte gå in på frågan,
huruvida de har rätt eller orätt sakligt
sett att förvägra vigsel. Vad jag vill
konstatera är, att här finns en grupp
medborgare — eller tjänstemän om man
så vill — som anser att de har samvetsbetänkligheter
i vissa situationer. Och
det borde vara, menar jag, angeläget att
man gör vad som går att göra för att
undanröja sådana förhållanden, som kan
medföra straffansvar för den, som följer
sitt samvetes bud. Om han enligt min
eller kammarens åsikt handlar rätt eller
orätt i sakfrågan, när han följer sitt
samvetes bud, tycker jag vi kan lämna
åsido. Det avgörande är att vi kan konstatera
att samvetsbetänkligheter föreligger
i vissa fall, och om det då finns
en möjlighet att hindra en sådan kollision
mellan samvetet och lagparagraferna,
bör vi göra detta.

Vi gör detta i många andra sammanhang.
Jag vill erinra om ett ärende som
vi hade för en tid sedan och som gällde
att komma till rätta med det klart otillfredsställande
förhållandet, att en grupp
av medborgare skall fullgöra värnpliktstjänstgöring
trots samvetsbetänkligheter.
Då försökte vi att hitta utvägar, fastän
jag måste medge att vi inte lyckades
klara den frågan på ett praktiskt och
principiellt tillfredsställande sätt — men
vi gjorde ett försök.

Den här frågan har varit på gång
så länge, och ännu har vi inte lyckats
åstadkomma någon lösning. Jag vill
emellertid erinra, mot bakgrunden av
det av utskottet förordade avslaget på

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

den föreliggande motionen, alt samtliga
de tillfrågade remissinstanserna har tillstyrkt
bifall till motionen, däriblancb
justitiekanslersämbetet, som har en del]
uppslag för hur man skulle kunna klara
denna sak på ett rimligt sätt.

Det skall gärna medges, att det föreligger
en rad av olika svårigheter. Men
varför skulle det vara alldeles omöjligt
att klara frågan? Utskottet radar bär
upp en mängd svårigheter som förklaring
till varför det inte skulle gå. Men
varför har det då gått att få en ordning,
som praktiskt fungerar i både Danmark
och Norge? Där tycks det inte vara
omöjligt att lösa detta problem.

Såsom framhållits i reservationen anser
jag, att så länge vi har mycket intima
förbindelser mellan stat och kyrka
här i landet, kräver detta ömsesidig
respekt för de två samverkande parternas
egenart. Det är klart att man från
kyrkans sida måste kräva ett rätt avsevärt
tillmötesgående av de krav, som det
borgerliga samhället rimligen ställer.
Å andra sidan är det nödvändigt för att
det hela skall kunna fungera på ett rimligt
sätt, att det borgerliga samhället
erkänner kyrkans religiösa egenart såsom
en religiös organism. Man får inte
driva det så långt i den juridiska formalismens
heliga namn, att man bara ser
kyrkan såsom staten i en annan uppenbarelseform.
Det är dock fråga om
väsensskilda ting.

Av denna anledning har jag velat reservera
mig tillsammans med en kamrat
i utskottet. Jag ber med detta, herr
förste vice talman, att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! I min egenskap av motionär
i den fråga det här gäller vill jag
också med några ord ge uttryck åt min
syn på och inställning till frågan.

Först vill jag då understryka ytterligare
vad reservanten, herr Per-Olof
Hanson, här anfört. Jag delar i allt väsentligt
den uppfattning han här givit
uttrvck åt.

Ang. prästs skyldighet att viga frånskild

Personligen har jag känt mig i viss
mån överraskad över det förhållandet,
att utskottsmajoriteten inte i någon mån
har kunnat beakta de synpunkter, som
vi i vår motion givit uttryck åt. Det gäller
ju här endast en hemställan till
Kungl. Maj:t med begäran om en utredning
angående befrielse för präst att
viga frånskilda, när hans eget samvete
säger honom, att han inte kan ge vederbörande
kyrkans välsignelse.

I sitt år 1949 avgivna betänkande föreslog
den dåvarande dissenterlagskommittén
ett stadgande, enligt vilket präst
i svenska kyrkan icke skulle vara skyldig
att viga, därest någon av de trolovade
vore frånskild och andra maken
i tidigare äktenskap levde. Kommittén
säger i betänkandet bl. a.: »Det kan
inträffa fall då den kyrkliga vigseln av
frånskilda så uppenbart skadar kyrkans
anseende och auktoritet och står i strid
mot hennes egen förkunnelse om äktenskapet,
att prästen av sitt samvete och
i trohet mot den kyrka han tjänar skulle
känna sig förpliktad att vägra vigsel,
om rättighet härtill förelåge. Så länge
skyldigheten består, föres prästen in i
en många gånger mycket allvarlig samvetsnöd.
»

Sedan dess har ärendet varit uppe
till behandling flerfaldiga gånger, däribland
vid flera kyrkomöten. 1953 och
1957 års kyrkomöten har sålunda i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställt om utredning
och förslag i ärendet, ehuru
hittills utan resultat.

Nu erinrar utskottsmajoriteten därom
i utlåtandet, att prästs vigselskyldighet
under alla förhållanden är ovillkorlig i
hans egenskap av tjänsteman och präst
i statskyrkan. Till yttermera visso framhåller
man, att åtskilligt talar för antagandet
att en uppmjukning av prästs
vigselskyldighet icke i någon form kan
genomföras inom ramen för nu gällande
lagstiftning. Ja, det är just detta som vi
motionärer är helt och fullt medvetna
om. Det är just därför som vi i vår motion
påkallar en utredning i ärendet.

Vi är, som herr Per-Olof Hanson nyss
yttrade, fullt medvetna om att det måhända
kan vara förenat med vissa svå -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. prästs skyldighet att viga frånskild
righeter att reda ut detta problem. Detta
får dock inte föranleda till att man
avstår från att göra ett försök. Några
alldeles oöverstigliga svårigheter torde
icke föreligga, och som exempel kan ju
jag i likhet med herr Hansson framhålla,
att Danmark och Norge sedan länge
haft en lagstiftning av den art vi här
åsyftar.

Nu säger man på sina håll, och även
utskottet torde vara inne på den tankegången,
att prästerna är tjänstemän liksom
alla andra med skyldighet att fullgöra
vad deras tjänsteinstruktion dem
ålägger, oavsett vad deras samvete än
må säga.

Ja, rent formellt torde riktigheten härav
inte kunna bestridas, så länge nuvarande
lagstiftning äger giltighet. Men
man måste väl ändå medgiva, att det
här föreligger rent principiellt en väsentlig
skillnad. Och mot bakgrunden av
den äktenskapliga lösaktighet, som tar
sig uttryck i den ökade skilsmässofrekvensen,
måste vi ändå förstå, om ett
känsligt samvete förbjuder en präst att
i alla sammanhang och under de mest
upprörande former vara beredd ati alltid
utdela kyrkans välsignelse. Den utveckling,
som i detta hänseende år efter
år blivit alltmer skrämmande, motiverar
starkt och oeftergivligt, att den utredning
som vi motionärer föreslagit
med det snaraste bör komma till stånd.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Som både motionären
och reservanten här framhållit, är detta
ingalunda en ny fråga. Den har länge
varit föremål för diskussion och prövning,
utan att något förslag kunnat framkomma,
som de kyrkliga myndigheterna
själva kunnat enas om. Jag vill endast
omnämna, att när motion väcktes
vid 1868 års kyrkomöte om ändring i
vigselformuläret, så att präst icke skulle
vara skyldig att viga frånskilda, så avstyrktes
motionen av kyrkolagsutskottet
och avslogs av kyrkomötet. När frågan
återkom vid 1883 års kyrkomöte, så

avstyrktes motionen likaledes av kyrkolagsutskottet,
men kyrkomötet följde den
gången inte sitt utskott utan gick helt
enkelt längre än vad motionärerna hade
avsett. Mötet uttalade nämligen, att om
det är så, att vigsel av frånskilda strider
mot kyrkans lära, så hör inte präst ha
rättighet utan skyldighet att vägra vigsel.
När frågan sedan blev föremål för
remissbehandling uttalade flertalet domkapitel
emellertid, att vägran att ge samtliga
frånskilda kyrkans välsignelse i ett
nytt äktenskap skulle strida mot den
kristna kärleken. Man kunde därför inte
acceptera vad som föreslagits.

På detta sätt har man diskuterat denna
fråga sedan nära hundra år tillbaka.
Jag vill inflika, att det under tiden har
inträffat en sak, som motionärerna inte
torde ha observerat, nämligen att de enligt
vissa prästers uppfattning stötande
formuleringarna i vigselformuläret för
vigsel av frånskilda blev omarbetade
1942, så att dessa s. k. stötande formuleringar
är borttagna.

Men detta har inte hindrat att frågan
blivit föremål för fortsatt diskussion.
Såsom redan nämnts framlades förslag
av dissenterlagstiftningskommittén, vilKet
dock avvisades av departementschefen.
I samband med behandlingen av religionsfrihetslagen
1951 väcktes motioner
i ämnet, vilka avstyrktes av utskottet
och avslogs av riksdagen; så sent
som 1951 har riksdagen alltså tagit ståndpunkt
till frågan. Därefter har kyrkomötet
ånyo gjort framställningar, som
nu ligger under Kungl. Maj:ts prövning.

Om jag hörde rätt, så yttrade motionären,
att utskottet avstyrkt motionen med
den motiveringen att man inte kunde
finna något uppslag till ändring inom
nu gällande lagstiftning. Motionären tilllade,
om jag fortfarande hörde rätt, att
detta var motionärerna fullständigt medvetna
om och att de just därför ville
ha en utredning. Om man emellertid
läser motionsyrkandet, så finner man
att motionärerna talar om bestämmelser
inom nu gällande lagstiftnings ram. Det
förefaller alltså som om motionärerna
själva inte observerat vad de motionerat
om.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Jag skall inte heller gå in på frågan
i sak, men jag kan ändå inte uraktlåta
att ställa en fråga: Om vissa präster
känner samvetsbetänkligheter mot att
viga frånskilda, vad är det då som föranleder
dessa samvetsbetänkligheter?

Jag förmodar att man stöder sig på
Matteus 19: 9. Men om så är fallet, begås
ju inte brottet mot kyrkans lära vid
det tillfälle, när ett nytt äktenskap ingås,
utan vid det tillfälle, när det tidigare
äktenskapet upplöstes. Man borde
väl här inte vända sig emot vigsel av
frånskilda, utan man borde väl försöka
hindra att upplösningar av äktenskap
kommer till stånd.

Nu säger emellertid även de, som åberopar
kyrkans lära, att präst inte bör
vägra kyrkans välsignelse av ett nytt äktenskap
i alla förekommande fall. Det
kan föreligga omständigheter som gör,
att i varje fall endera parten kan vara
berättigad till kyrkans välsignelse i ett
kommande äktenskap. Jag tycker nog att
det kommer att bli synd om den präst,
som skall ge sig till att utreda orsaken
till upplösningen av det tidigare äktenskapet
och då klarlägga, vilken av parterna
som har brutit mot kyrkans lära
och som därför framdeles inte bör vara
berättigad till kyrkans välsignelse.
Låt oss tänka oss ett fall, där mannen
på grund av spritmissbruk eller av anddra
skäl gör tillvaron för hustrun fullkomligt
olidlig, så att hon slutligen inte
står ut längre utan begär skilsmässa.
Mannen vill inte ha skilsmässa, men
domstolen anser förhållandena sådana,
att de tillmötesgår hustruns begäran och
dömer till skilsmässa. Vilken av dessa
parter har då brutit mot kyrkans lära?
Det är såvitt jag förstår den förfördelade
hustrun, som begärt alt löftet skulle
brytas. Mannen, som har gjort äktenskapet
olidligt, har ju velat att löftet
skulle hållas och äktenskapet bli bestående.
Kommer inte den stackars prästens
samvete i kläm, om han skall avgöra
vem av dessa båda som skall vara
berättigad till kyrkans välsignelse i ett
kommande äktenskap? Och det finns
bär alla möjliga variationer.

Sedan tillkommer en annan sak, som

Ang'', prästs skyldighet att viga frånskild
också — såvitt jag förstår — majoriteten
av kyrkans präster gillar. De resonerar
väl ungefär på samma sätt som
jag bär har gjort, nämligen att brottet
inte begås när man ingår ett nytt äktenskap
utan när det tidigare äktenskapet
upplöstes. I vissa fall kan då
kyrkan medverka till ett nytt äktenskap,
och jag föreställer mig att förutsättningen
härför är, att kyrkan kan
förlåta brott mot kyrkans lära. Då menar
väl vissa präster, att brottet är av
sådan storlek, att den felande inte kan
erhålla kyrkans förlåtelse, men flertalet
präster tolkar nog inte kyrkans lära
så, att man inte skall ha en förlåtande
kyrka utan menar att kontrahenterna
kan få förlåtelse, om de begär kyrkans
välsignelse och kan vara berättigade till
detta.

Vi förstår alla, att detta inte är en
lätt sak att utreda och att det kan vara
svårt att få en rätsida på lagstiftningen.
Det framgår ganska tydligt av att man
snart bar diskuterat frågan under hundra
år utan att det lett till något resultat.

Till sist vill jag endast hänvisa till att
det sedan förra året pågår en utredning
om förhållandet mellan stat och kyrka.
Skulle denna utredning leda till en skilsmässa
mellan staten och kyrkan, får
det väl bli kyrkans sak — liksom andra
samfunds sak — att själv lösa denna
fråga. Skulle utredningen återigen leda
till att nuvarande förhållande blir bestående,
så är det ganska uppenbart att
denna utredning även kommer att syssla
med de här berörda problemen. Jag
förstår Kungl. Maj :ts svårigheter att inte
finna någon uppslagsända då det gäller
att skriva direktiv för denna utredning,
men det blir inte bättre genom
att riksdagen antar här föreliggande motioner,
tv motionärerna anvisar inte
heller någon framkomlig väg.

När alltså denna utredning redan pågår
och frågan har diskuterats i hundra
år utan att något uppslag framkommit,
kan jag inte finna att det nu har blivit
mera brådskande än att man kan avvakta
resultatet av utredningen om förhållandet
mellan stat och kyrka.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. prästs skyldighet att viga frånskild
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Den ärade företrädaren
för utskottet, herr Alilkvist, har gjort
vad jag för min del ansåg vara alldeles
orimligt att göra, nämligen att ge sig
in på en lekmannamässig teologisk diskussion
av frågan huruvida det kan
vara rimligt och berättigat av präster
att i vissa fall vägra vigsel. Han har
försökt övertyga oss om att dessa präster
egentligen har fel när de hyser samvetsbetänkligheter.
Han har till och med
försökt övertyga oss om att de skulle
råka i betydligt värre svårigheter, om
de fick denna frihet. I förlängningen av
detta resonemang ligger —- och kan inte
ligga —- någonting annat än en rekommendation
att staten generellt borde
överta prästernas samveten. Då skulle
det onekligen inte längre föreligga några
svårigheter. Detta är, med förlov sagt,
ett så häpnadsväckande resonemang, att
jag är mycket överraskad över att herr
Alilkvist för fram det i riksdagens första
kammare.

Men all right — jag vägrar fortfarande
att gå in på frågan om prästerna
handlar rätt eller orätt. Det vare mig
långt fjärran att här försöka ta någon
som helst ståndpunkt i en så komplicerad
sak som det här kan gälla. Vad jag
har sagt och hävdar i denna diskussion
är bara det enkla faktum, att det finns
präster som säger: »Vi har samvetsbetänkligheter
inför att viga frånskilda.»
Vad de grundar detta på kommer mig
icke vid. Jag tar det för vad det är. Bör
vi inte göra vad som rimligen kan göras
då de uttalar samvetsbetänkligheter? Det
finns verkligen inte så gott om respekt
för enskilda människors samveten i detta
samhälle, att vi skulle ha råd med
att vara summariska i den riktning som
herr Ahlkvist här försökt vara.

Det är alldeles riktigt att det föreligger
en utredning om förhållandet mellan
stat och kyrka. Och den kan gå si och
den kan gå så. Vad vi vet är bara, att
det kommer att dröja en lång rad år

innan det blir något resultat av utredningen.

Det är vidare riktigt att kyrkomötet
liar fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på frågan. Men jag vill erinra om vad
som står att läsa i utskottsutlåtandet,
nämligen att vid 1957 års kyrkomöte
framhölls angelägenheten av att den begärda
utredningen påbörjades omedelbart
och bedrevs med sådan skyndsamhet,
att förslag i ärendet snarast kunde
föreläggas kyrkomötet.

Denna skyndsamhet har inte förelegat
och utredningen har heller inte kommit
till stånd. Vi har haft ett eller två
kyrkomöten sedan dess, och ännu har
ingenting hänt. Om det är riktigt, såsom
herr Ahlkvists ordalag närmast ger
anledning att tro, att Kungl. Maj:t håller
på att författa något slags direktiv
men kämpar med formuleringssvårigheterna
— vilket må vara en sak för sig
— vore det kanske opåkallat att här
försöka åstadkomma en ny påstötning
i denna sak. Men gör regeringen något?

Vidare vill jag säga att det väl inte
är riktigt, som herr Ahlkvist här påstår,
att motionärerna har förutsatt att
man skulle söka sig fram till en lösning
uteslutande inom nu gällande lagstiftnings
ram. I tredje att-satsen på första
sidan i utskottsutlåtandet, där motionernas
klämmar refereras, står det: »att
under alla förhållanden åstadkomma en
sådan lagändring---». Detta inne bär

ju tvärtom att motionärerna föreslår
en lagändring som ett alternativ. Jag
förstår därför inte innehållet i den passus
på s. 13 i utskottsutlåtandet, där
utskottet förutsätter, att motionärerna
yrkat att ändringarna skulle ske inom
den nu gällande lagstiftningens ram.
Detta är inte sant.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra på mitt tidigare yrkande.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! För undvikande av varje
missförstånd vill jag deklarera, att vi
motionärer med vår hemställan om en
utredning ingalunda har avsett, att prästerna
under alla förhållanden skulle be -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Anslag till jordbruksdepartementet: omkostnader

frias från plikten att viga frånskilda.
Det skulle, som herr Ahlkvist mycket
riktigt säger, strida mot det kristna kärleksbudet.
Något sådant har vi motionärer
aldrig ifrågasatt. Men herr Ahlkvist
torde själv innerst inne medge, att
det kan finnas fall då en präst i samvetsnöd
bör kunna befrias från ett sådant
åliggande.

Av herr Ahlkvists resonemang framgår
för övrigt att han i alltför hög grad
förbisett det faktum att vi här i landet
sedan lång tid tillbaka har hävdat rätten
till full samvetsfrihet. Vi ger sålunda
full frihet för alla slags trosbekännare
att allenast följa sina egna samveten i
religionsfrågor. Samvetsfriheten fastslås
i en särskild paragraf i vår 150-åriga
grundlag, där det stadgas: »Konungen
må ingens samvete tvinga eller tvinga
låta.» Denna rätt till samvetsfrihet är
otvivelaktigt något av det väsentligaste
och värdefullaste som vi äger såsom enskilda
medborgare i detta land.

Vi hävdar alltså samvetsfrihet och
slår vakt om dess okränkbarhet. Denna
samvetsfrihet är avsedd att gälla för alla
medborgare utan undantag, men i verkligheten
gäller inte principen om full
samvetsfrihet för prästerna. En präst,
kan nämligen nu mot sin vilja tvingas
att utföra en handling, som hans samvete
starkt reagerar mot. Detta måste väl
ändå anses stå i ganska dålig samklang
med samvetsfrihetens innersta mening.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Hanson inte vill diskutera sakfrågan.
I avsaknad av argument använde
han sig av personliga utfall. Han sade
bl. a. att mitt anförande inte passar i
första kammaren, men jag gjorde då
den reflexionen, att kammarens ledamöter
nog anser att herr Hansons anförande
passade ännu mindre.

Jag har inte tagit ståndpunkt i denna
fråga vare sig för eller emot prästs
skyldighet att viga frånskild. Jag vill
dock erinra om att det här i landet
funnits präster som haft samvetsbetänkligheter
även mot andra ting, men som

har måst lära om, exempelvis när det
gäller fackföreningsfanor i kyrkorna.

Då man här så varmt vill slå vakt om
vissa prästers samveten vill jag ställa
frågan, om någon enda präst i svenska
statskyrkan känt sin samvetsnöd så stor
att han på den grunden lämnat sin befattning.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att frånträda mitt tidigare yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till allmän tjänstepliktslag, in. m.,
dels ock i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till jordbruksdepartementet: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Jordbruksdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 70 800 kronor.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Anslag till jordbruksdepartementet: omkostnader

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sundelin
(I: 334) och den andra inom andra
kammaren av herr Ståhl m. fl. (II: 405),
hade yrkats en generell nedskärning med
tio procent av vissa av Kung], Maj:t föreslagna
omkostnadsanslag under nionde
huvudtiteln. Såvitt gällde förevarande
punkt hade i motionerna hemställts, att
riksdagen måtte till Jordbruksdepartementet:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 63 700 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:334 och 11:405,
såvitt nu vore i fråga, till Jordbruksdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 70 800 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nord, Eskilsson, Nils
Hansson, Svensson i Ljungskile, östlund,
Antby och Eliasson i Moholm, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
motionerna 1:334 och 11:405, såvitt nu
vore i fråga, till Jordbruksdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 63 700
kronor.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande punkt tilllika
finge omfatta punkterna 4, 20, 73,
75, 94, 118, 121, 133 och 135, i vilka
ovannämnda motioner I: 334 och II: 405
jämväl behandlats.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har fogats en lång rad
reservationer, av vilka inte mindre än
tretton stycken har inlämnats av mig
och mina medreservanter.

Alla dessa tretton reservationer —
med undantag av reservation 3, vilken avser
en fördelningsfråga, samt reservatio -

nerna 6 och 9, — innehåller yrkande
om nedskärning av anslag till omkostnader
och har som utgångspunkt motionerna
I: 334 av herr Sundelin och II:
405 av herr Ståhl m. fl. Motivet för de
föreslagna prutningarna är, som alla förstår,
det slatsfinansiella läget, vilket är
sådant att vi står inför hotet av nya betungande
skatter, däribland en allmän
omsättningsskatt, som ju måste betraktas
som synnerligen motbjudande på
grund av att den drabbar så orättvist.

Herr talman! Jag skall inte upptaga tiden
med att diskutera det ekonomiska
läget. Sådan diskussion har förts i samband
med de besparingsförslag, som tidigare
framlagts av folkpartiet. Vad jag
vill göra är att påvisa sambandet mellan
de besparingsförslag vi behandlar i
dag och det ekonomiska läget. Jag förutsätter
därvid, att vi alla är medvetna
om att sträng sparsamhet med statens
medel bör iakttagas och att anslagen bör
minskas i den mån så är möjligt. Enligt
vårt förmenande bör en försiktig prutning
på omkostnaderna med tio procent
kunna genomföras utan att någon olycka
inträffar. Det betyder bara att de verk
det här är fråga om måste iakttaga större
sparsamhet.

När det gäller jordbrukarna fordrar
man att de skall rationalisera så att deras
omkostnader blir mindre. Är det
otänkbart att man skulle kunna ställa
samma krav på de statliga verken? Är
det alldeles omöjligt att rationalisera
dessas verksamhet så att omkostnaderna
blir mindre?

Herr talman! Som jag sade inledningsvis
ämnar jag inte ta upp någon
ekonomisk debatt utan ber nu att få
yrka bifall till de reservationer, som är
avgivna av mig själv in. fl.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Till utskottsutlåtandet
ar en mångfald reservationer fogade,
men de flesta kan betecknas som schablonmässiga;
de har förekommit också
vid behandlingen av andra huvudtitlar.
Vad som förvånar mig är att man, när
man under punkt 2 vill reducera för -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Anslag till jordbruksdepartementet: omkostnader

slagsanslaget till omkostnader, inte
samtidigt fogar en reservation till
punkt 1. Denna rör tjänster inom departementet
och om man verkligen menade
allvar med besparingsförslagen vore
det fullt motiverat att först se till att
minska verksamheten inom departementet
genom att avstyrka nytillsättning av
tjänster. Detta har emellertid varken högern
eller folkpartiet gjort, vare sig under
utskottsdebatten eller i reservationerna.
Man föreslår bara en allmän besparing
på omkostnadsanslaget utom på
två punkter under nionde huvudtiteln,
nämligen i fråga om hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas omkostnader.

Jag skulle vilja fråga reservanterna
från högern och folkpartiet, hur de
egentligen har tänkt sig att en statlig
verksamhet skall bedrivas, t. ex. inom
ett departement. Samtliga departement
har alltid kritiserats för att de inte fått
fram propositionerna i tid. Från Kungl.
Maj:ts sida har då gjorts gällande, att
man inte har tillräckligt med personal
för att åstadkomma en snabbare service.
Detta beror naturligtvis även på hur
mycket man gör för att öka verksamheten.
Minskas då omkostnadsanslaget, så
reduceras ytterligare möjligheterna att
snabbt få fram förslagen från Kungl.
Maj:t, vilket strider mot det önskemål
riksdagen tidigare flera gånger uttryckt.

Vad gäller alla dessa punkter i fråga
om omkostnadsanslagen där herr Nord
här för reservanternas talan, kan jag
inte finna att det ligger något större allvar
bakom de besparingsförslag högern
och folkpartiet framfört. Det är väl snarare
en kapplöpning om att kunna finna
poster, där man kan tala om att man
velat göra en besparing och därmed lätta
det ekonomiska trycket; herr Nord
påpekade ju att det statsfinansiella läget
låg till grund för högerns och folkpartiets
vilja att spara.

Jag skall inte förlänga debatten, herr
talman, men det skulle vara intressant
att veta hur någon verksamhet skulle
kunna bedrivas över huvud taget, om högern
och folkpartiet skulle sitta vid re -

geringsrodret och presentera riksdagen
förslag till starkt nedprutade omkostnadsanslag.

Herr talman! I de punkter som rör
omkostnadsanslag ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Herr Svedberg undrade
varför vi inte ställt något yrkande under
punkten 1. Jag påpekade redan i mitt
inledningsanförande att det är på omkostnadsanslagen
som vi har föreslagit
en nedprutning. Han ställer då frågan,
hur de olika verken skall kunna klara
sina uppgifter, om vi minskar på omkostnadsanslagen.
Den frågan har ställts
tidigare i samband med våra förslag under
de andra huvudtitlarna. Som jag
sade förut, tror vi att dessa anslag kan
minskas utan att någon olycka inträffar.
Jag vill bland annat påpeka att antalet
jordbruk under senare år sjunkit avsevärt,
en sak som borde inverka på omkostnadsanslagen
för de institutioner
som tjänar jordbruket. Om jag inte är fel
underrättad, har antalet jordbruksenheter
under senare år minskat med 60 000
å 70 000. Jag föreställer mig att detta
borde kunna inverka på dessa institutioners
arbete, och jag tror att den prutning,
som vi föreslagit, under sådana
förhållanden är berättigad.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara hänvisa
till att när det gäller omkostnadsanslaget
till hushållningssällskapen har tydligen
herr Nord inte varit besjälad av den
uppfattningen, att deras verksamhet
skulle påverkas av den reducering av
antalet brukningsenheter, som han talar
om på de andra punkterna.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Svedberg. Anslaget till hushåll -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

ningssällskapen gäller ju i första hand
undervisningen, och i det fallet har vi
inte velat vara med om några minskningar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 2, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Anslag till lantbruksattachéer: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 334, av herr Sundelin, och II: 405,
av herr Ståhl in. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Lantbruksattachéer: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 62 700 kronor.

I de likalydande motionerna 1:334
och II: 405 hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
upptagas med 56 400 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nord, Eskilsson, Nits Hansson, Svensson
i Ljungskile, östlund, Antby och Eliasson
i Moholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 334 och
II: 405, såvitt nu vore i fråga, till Lantbruksattachéer:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 56 400 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Punkten 7

Ang. fördelningen av anslagsmedel emellan
hushållningssällskapen

Kungl. Maj:t liade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
4 965 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 176, av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl., och II: 234, av herr Staxäng in. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1959/60 såsom bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader anvisat
anslag skulle fördelas mellan sällskapen
enligt nu gällande regler;

b) II: 230, av herr Brandt i Sätila
m. fl.; samt

c) I: 334, av herr Sundelin, och II:
405, av herr Ståhl m. fl.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
4 965 000 kronor;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionen
II: 230, besluta, att det belopp å sammanlagt
90 000 kronor, som i propositionen
föreslagits skola upptagas å särskilda
poster under anslaget, skulle fördelas
å hushållningssällskapen enligt
samma grunder, som gällde för anslaget
i övrigt;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 234, besluta, att det
till hushållningssällskapen utgående
grundbeloppet för varje på personalförteckning
upptagen resande befattningshavare
skulle höjas till 7 500 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Eskilsson, Hermansson, Svensson i
Ljungskile, Antby och Eliasson i Moholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom motionerna I: 176
och II: 234, besluta, att det till hushållningssällskapen
utgående grundbeloppet
för varje på personalförteckning upptagen
resande befattningshavare skulle
höjas till 6 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! När det gäller detta omkostnadsanslag
har utskottet varit enigt
i fråga om totalbeloppet, som rör sig om
ungefär fem miljoner kronor. Beträffande
grunderna för fördelningen av totalbeloppet
på de olika sällskapen har
emellertid en avvikande mening anmälts
av några reservanter.

Det är klart att om olika sällskap
hade omfattat lika stora områden, hade
också arbetsuppgifterna för sällskapen
varit ungefär desamma. Nu är det emellertid
stor skillnad i fråga om verksamhetsområdena
för de skilda sällskapen.
De har givetvis arbetsuppgifter, som
står i proportion till områdenas storlek.
Man kunde ju då tänka sig, att anslaget
skulle fördelas efter arealen, antalet
brukningsenheter e. d. Om det vore
många brukningsdelar, skulle det bli ett
större anslag, och om det vore färre,
skulle det bli ett mindre anslag. Men
det är också uppenbart, att en hushållningssällskapsorganisation
drar med sig
en del fasta kostnader, som är ungefär
desamma för dem som har ett stort
verksamhetsområde och för dem som
har ett litet. Det är av den anledningen
som man vid fördelningen av anslaget
först bestämmer ett grundbidrag och sedan
fördelar de pengar som därvid blir
över — vi kan ju kalla det för ett tillläggsbidrag
— efter antalet brukningsenheter
och en del andra omständigheter,
folkmängd och sådant. Jag skall inte
trötta kammaren med att gå igenom
alla dessa detaljer, men i stort sett går

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. fördelningen av anslagsmedel emellan
man vid fördelningen av den delen av
anslaget efter arbetsuppgifterna för
sällskapen. Detta förfaringssätt har tilllämpats
i många år. Jag kan nämna att
grundbidraget inte utgår med ett visst
belopp för varje sällskap utan med en
viss summa för varje på sällskapets personalförteckning
upptagen tjänsteman,
som har att verka ute på fältet, eller såsom
det är uttryckt i propositionen och
i utskottsutlåtandet »för varje på personalförteckning
upptagen resande befattningshavare».
För varje sådan tjänsteman
får sällskapet för närvarande ett
bidrag på 5 750 kronor, och vad som blir
över av pengarna fördelas efter verksamhetens
omfattning.

Lantbruksstyrelsen har begärt att totalanslaget
i år skulle höjas med 360 000
kronor — och det fanns säkert starka
skäl för det — samt att man i proportion
till höjningen av totalanslaget skulle
höja även grundanslaget, det belopp
som utgår till varje resande tjänsteman.
Man ville höja det till 7 500 kronor. Detta
hade vi reservanter ingenting att invända
mot. Men vad inträffade? Jo, nu
säger departementschefen, att han inte
kan gå med på att höja anslaget med
360 000 kronor, och han hänvisar därvid
till det statsfinansiella läget. I stället föreslår
han att man skall höja grundbidraget,
och det är på den punkten vi
reservanter inte är överens med departementschefen
och utskottsmajoriteten,
vilken har gått på samma linje.

Vi reservanter menar att om totalanslaget
höjes, bör även grundanslaget höjas
i proportion härtill. Men om inte
totalanslaget höjes, bör grundanslaget
också förbli oförändrat.

Jag sade att utskottet enhälligt har
godkänt det totalbelopp, som föreslagits
av departementschefen. Där finns dock
några poster, en på 40 000 och en på
50 000 kronor, som enligt departementschefen
skulle ha en särskild rubrik och
användas för speciella ändamål. Det har
heller inte rått någon oenighet inom utskottet
om att dessa pengar skulle tillföras
totalsumman, vilken skall fördelas
på det sätt, som jag har redogjort för.

Det anslag som skall fördelas ökas allt -

hushållningssällskapen
så härigenom med 90 000 kronor. Då är
det ju också skäl för att höja grundanslaget.
Detta visste vi inte när vi lade
fram motionerna. Vi visste bara om att
departementschefen föreslagit oförändrat
totalbelopp. Då motionerade vi om
att grundanslaget också skulle vara oförändrat.
Nu har det blivit en höjning av
totalbeloppet och då finns det ju också
skäl för att höja grundbeloppet. Vi föreslog
därför i reservationen att detta
skulle höjas från 5 750 till 6 000 kronor.
Vi måste komma ihåg att de olika sällskapen
redan har gjort upp sina stater
för 1959, eftersom detta sker i december.
Utskottet har då utgått ifrån att de
skall ha lika stort statsbidrag att röra
sig med nu som de hade 1958.

Om nu riksdagen går med på vad utskottet
har föreslagit, innebär det att
en del sällskap får sina statsanslag för
1959 minskade med cirka 5 procent. Detta
kommer uppenbarligen att skapa mycket
stora bekymmer för sällskapen. Vi
har således ingenting emot att grundbeloppet
ändras, men vi anser att det bör
ske i samband med att totalbeloppet
ändras. Proportionen mellan grundbeloppet
och det belopp, som utgår efter
verksamhetens omfattning, har prövats
under många år, och det finns väl knappast
någon anledning att ändra på den.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten 7 fogade
reservationen av herr Nord m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nord (fp) och Hermansson (ep).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag förvånar mig över
att herr Larsson skulle inleda debatten
i denna fråga, eftersom han representerar
ett område i detta land, där man
sannerligen inte kan tala om glesbebyggelse
och där hushållningssällskapens
omkostnadskonton torde vara åtskilligt
lägre än i varje fall i norra Sverige,
där det finns glesbebyggda kommuner
av samma storlek som Malmöhus
lf*n, ja> där det finns kommuner som
rymmer hela Skaraborgs län. Såväl departementschefen
som utskottet har här

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Anslag till statens jordbruksnämnd: omkostnader

följt jordbruksanslagsutredningen —
jag tror t. o. m. att herr Larsson är ledamot
av den —- då man överfört 90 000
kronor, vilket samstämmigt har rekommenderats
av Hushållningssällskapens
förbund. Om man jämför departementschefens
och utskottsmajoritetens motivering
med reservanternas, finner man, att
det är en svag motivering som reservanterna
i detta fall har att stödja sig på.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. 1 och 2
hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
7 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 9

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid.
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 8—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Anslag till statens jordbruksnämnd: omnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore
i fråga, till Statens jordbruksnämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 725 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334, av
herr Sundelin, och 11:405, av herr
Stähl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att under förevarande anslag
måtte anvisas 652 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
Svensson i Ljungskile, östlund och
Antbg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 334 och
11:405, såvitt nu vore i fråga, till Statens
jordbruksnämnd: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 652 500 kronor.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. viss omläggning av undervisningen

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 21—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ang. viss omläggning av undervisningen

vid lantbruksundervisningsanstalterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 8 693 200 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
handlagt två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:356, av herr Carlsson,
Eric, m. fl., och II: 438, av herr Fälldin,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om
utvidgning av 12 och 25 §§ i stadgan
för lantbruksundervisningsanstalterna
för vidgad undervisning i svenska språket
och medborgarkunskap.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 8 693 200 kronor; -

vid lantbruksundervisningsanstalterna

b) att motionerna 1:356 och 11:438
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I samband med punkten
53, som avser bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter,
har utskottet behandlat
en motion, nr I: 356, i vilken talas
om en vidgad undervisning i svenska
språket och medborgarkunskap.

Den nuvarande undervisningsplanen
säger i fråga om undervisningen i svenska
språket att den skall omfatta rättskrivning
och satslära samt avfattande
av uppsatser i ämnen som företrädesvis
rör lanthushållningen.

Vad är det då som önskas i motionen?
Jo, att detta avsnitt skall kompletteras
med att undervisningen skall omfatta
även en »kort orientering i svensk litteratur
med hänvisning till skildringar,
som belysa jordbrukets och landsbygdens
utveckling med hänsyn till personskildringen».

Det andra avsnittet som motionen tar
upp gäller medborgarkunskapen, där det
i motionen önskas ett tillägg om alt
denna undervisning bör ges en humanistisk
och personlighetsdanande inriktning.
Uttrycket »humanistisk och
personlighetsdanande inriktning» innebär
ingen kritik mot den nuvarande undervisningen
men ger däremot ett mål
att sträva emot.

Lantbruksundervisningsanstalterna har,
skulle jag vilja säga, tre väsentliga uppgifter,
nämligen för det första att ge
kunskaper — det gäller här yrkeskunskaper
— för det andra också att ge
fostran samt för det tredje att dana elevernas
personlighet.

Lantbruksstyrelsen har fått yttra sig
över motionen och säger inledningsvis:
»Lantbruksstyrelsen vill icke bestrida,
att en vidgad undervisning i svenska
språket och medborgarkunskap är av
den största betydelse för stads- och
landsbygdsungdomens utveckling som
individer och samhällsmedborgare. Hur
angeläget det än kan synas vara med
en god allmän medborgerlig bildning
måste lantbruksundervisningsanstalter -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Ang. viss omläggning av undervisningen vid lantbruksundervisningsanstalterna

nas karaktär av yrkesskolor dock leda
till en sådan uppläggning av kursverksamheten,
att huvudvikten lägges å ämnen
av praktisk betydelse för elevernas
blivande arbete i jordbruket.» Man talar
sedan i lantbruksstyrelsens yttrande
om att den fortskridande mekaniseringen
har krävt större utrymme i läroplanerna
för maskin- och redskapslära.
Man säger också, att de större fordringar
som i dag ställs på dem som har sin
utkomst av jordbruket har lett till att
vissa av de rena fackämnena redan nu
har alltför få undervisningstimmar. Så
kommer man fram till följande: »Vid sådant
förhållande torde det vara ganska
verklighetsfrämmande att söka öka undervisningen
vid lantbruksundervisningsanstalterna
i de av motionärerna
föreslagna ämnena.»

Det finns en motsägelse i lantbruksstyrelsens
yttrande. Där heter det inledningsvis,
att de synpunkter som tagits
upp i motionen är av allra största
betydelse för ungdomens utveckling som
individer och samhällsmedborgare. Men
sedan talar man om att huvudvikten
måste läggas vid de ämnen som har
praktisk betydelse för elevernas blivande
arbete i jordbruket. Det har icke på
något sätt bestritts, och det framhålles
också i motionen. I motionen har emellertid
också uttalats, att det är på två
områden som undervisningen behöver
kompletteras, nämligen i svenska och i
medborgarkunskap. Det gäller inte någon
större komplettering. I motionen
sägs att denna bör kunna inrymmas i de
möjligheter som finns vid lantbruksundervisningsanstalterna.
De har relativt
stor frihet att utforma sina kursplaner
och kan få planerna godkända av lantbruksstyrelsen.

När man läser lantbruksstyrelsens —
ja, även utskottets — yttrande får man
det intrycket att människan bara är en
produktionsfaktor. Men man får inte
glömma att människan också har ett
egenvärde. Det räcker inte med yrkeskunskaper.
Vi måste även veta något
om de rent mänskliga faktorerna i livet,
vi måste få någonting som kan lyfta
blicken uppåt och utåt i tillvaron. Jag

minns från min egen folkhögskoletid
vilka högtidsstunder undervisningen i
litteratur och litteraturhistoria var för
oss under rektorns och förste lärarens
ledning. Den undervisningen hjälpte oss
att finna vägen till boken, till litteraturen,
och jag tror att det för många av
eleverna i folkhögskolekurserna har blivit
ett stöd för livet att de funnit vägen
till boken. Det har säkerligen gett dem
oändligt mycket, som de har kunnat föra
med sig ut i livet, som berikat tillvaron.
Många av de ungdomar som går
på lantbruksundervisningsanstalter får
den enda teoretiska undervisningen utöver
folkskolan under en vinter på en
lantmannaskola eller lanthushållsskola.
Då är det nödvändigt att de under denna
vinter får inte bara rena yrkeskunskaper
utan också möjligheter till en
undervisning som ligger på det rent
mänskliga planet.

Oavsett radio och television kommer
boken alltid att vara vårt främsta kulturmedel,
och här kommer den utvidgning,
som motionerna syftar till, in i
bilden. Den vidgade undervisning, som
det talas om där, skulle hjälpa ungdomarna
att finna vägen till boken. Det
sägs visserligen i lantbruksstyrelsens
yttrande, att om vi får en enhetsskola,
kommer undervisningen bl. a. i 9 y att
tillgodose de önskemål som här finns.
Men det är en väsentlig skillnad. I 9 y
går yngre ungdomar, på lantbruksundervisningsanstalterna
studerar äldre och
mognare ungdomar, som kan tillgodogöra
sig den undervisning som siktar till
att vidga horisonten och på det sättet visa
vägen till boken.

När jag läste lantbruksstyrelsens yttrande,
kom jag att tänka på en gotländsk
bondflicka, författarinnan Anna Kajsa
Hallgard. Hon skrev för något år sedan
en bok som heter »Pappersdockor». Jag
skall be att få citera litet ur den boken.
Avsnittet ger en ypperlig bild av hur
lantbruksstyrelsen tydligen ser på denna
fråga. Där heter det: »Lillebror Kalle
hade inte gått på annan skola än folkskolan
men det räckte ju också, han
skulle bara bli bonde. — Magda trampade
förargat på. Tanken retade henne

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. viss omläggning av undervisningen vid
plötsligt. En bonde behövde ingen bildning,
utöver sitt yrke skulle han varken
ha kunskaper eller intressen. Så reflekteras
det både av dem som stod över
honom och hans egna. Hur ofta hade
inte Magda hört farmor säga just det
här: ''Det blir ingen riktig bonde av honom.
Han spelar.’ eller ''Han snickrar’
eller ''Han far så mycket’. — En bonde
skulle hålla sig hemma och inga intressen
ha utöver dem som gällde arbetet
med jorden. En bonde skulle inte tala
om vackert väder och dåligt väder, han
skulle tala om tjänlig och otjänlig väderlek.
Allt omkring honom skulle sättas
i förhållande till jordbruket, först då
var han en verklig och riktig jordbrukare.
»

Jag tycker att detta ger en ypperlig
bild av den bedömning som göres på
olika håll. I dagens komplicerade samhälle
behövs det mera än att man är en
yrkesmänniska och har yrkeskunskaper.

Vi får, herr talman, inte glömma människan
i sammanhanget, det vill jag än
en gång betona.

Lantbruksundervisningsanstalterna hav
stor frihet när det gäller att utarbeta sina
undervisningsplaner. Dessa fastställs
sedan i lantbruksstyrelsen, och styrelsen
godkänner nästan alltid, har det sagts
mig, vad lantmanna- och lanthusliållsskolorna
föreslår.

Motionen liar tillkommit i samråd med
tvenne rektorer vid ett par av våra lanlbruksundervisningsanstalter.
Dessa rektorer
har insett behovet, ja, nödvändigheten
av att man får en ändring till
stånd. Detta gör, herr talman, att jag i
dag vågar yrka bifall till motionen 356
i denna kammare.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Utskottet var enigt i sin
motivering för avslag på denna motion.
Detta innebär inte att utskottet på något
sätt har tagit ståndpunkt till möjligheterna
eller förutsättningarna att utöka
undervisningen i svenska och medborgarkunskap,
utan utskottet har varit
enhälligt i den synpunkten, att det
skulle vara mindre välbetänkt att nu

lantbruksundervisnir.gsanstalterna
göra någon som helst rekommendation
enligt denna motion, i synnerhet som
det pågår utredningar, vilka tar sikte på
enhetsskolans framtida utveckling samtidigt
som det även finns utredningar
som har att behandla hushållningssällskapens
undervisningsområden. Detta
har varit vägledande för utskottet då det
beslutat att för närvarande avstyrka en
hemställan i enlighet med denna motion.
Ett bifall skulle enligt utskottets
mening ha föregripit utredningarna.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket, men jag vill rikta uppmärksamheten
på en sak som de som
är med i ledningarna för dessa undervisningsanstalter
brottas med. Det är
den kolossala omgestaltning som maskintekniken
har fört in i jordbruket
och som givetvis också kräver hänsynstagande
till omläggning och nyansering
av kursverksamheten. Jag är ordförande
i undervisningsnämnden vid hushållningssällskapet
i Gävleborgs län. Vi har
där under de tio år, som jag sysslat
med dessa frågor, fått lov att lägga om
kursverksamheten. Det ekonomiska problemet
är, hur jordbruket skall klara sig
kreaturslöst, och det är särskilt traktorshållningen
och liknande frågor som
också tränger sig på. Det är nya problem
och nya uppgifter som måste tas
upp på schemat. Skall man bedöma en
sådan här fråga får man inte ta en sak
i sänder, utan det ena måste vägas emot
det andra, antingen det gäller en kurs,
som hushållningssällskapet anordnar på
en vecka, eller en kurs på fem månader
vid en lantmannaskola.

Jag håller med herr Carlsson om vikten
av undervisning i svenska språket
samt framför allt om betydelsen av att
lära sig att läsa. Det är en mycket stor
konst, och det är inte bara fråga om att
man skall kunna stava och lägga ihop
utan läsa så att man får nytta av det.
Det gäller inte bara hur man skall hålla
i plogskaftet utan hur man skall leva

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten
livet för att få ut något ur det. Jag har
en mycket positiv inställning till den
tanke som herr Carlsson framfört, men
i likhet med herr Svedberg anser jag,
att vi inte kan ta ställning till dessa frågor
utan att ha avvaktat resultatet av
de olika pågående utredningarna. Först
på den grundvalen kan vi överväga även
de krav som herr Carlsson framfört beträffande
språkundervisningen på det
kommande undervisningsschemat.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konime att framställas särskilt
angående vartdera momentet av
utskottets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. a hemställt.

Sedemera gjordes enligt de beträffande
mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen I: 356;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 54—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 339 och II: 409, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1959/00
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:339,
av herrar Pålsson och Boman, samt II:
409, av herr Thapper m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte för ifrågavarande
ändamål anvisa ett belopp av
4 500 000 kronor.

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Sigfrid Larsson, Hermansson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 339 och
11:409, till Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Under en lång följd avår
beviljade riksdagen 2,5 miljoner kronor
att användas för byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter.
På grund av det stora behovet, ja,
jag skulle vilja säga nödvändigheten, av
att det skedde en upprustning på detta
område, var det många huvudmän för
denna undervisningsverksamhet — i allt
väsentligt var det landstingen — som
gick till väga på det sättet, att då de
fick förslag till nybyggnader och ombyggnader
godkända av lantbruksstyrelsen,
anhöll de samtidigt om att få de 75
procent i statsbidrag som enligt författningen
utgår för detta ändamål. Förslagen
underkastades en kritisk granskning
när så behövdes. Men när ett förslag
godkänts resonerade lantbruksstyrelsen
i regel på detta sätt: nu har vi
funnit att det finns ett behov av att
denna byggnad kommer till stånd. Man
godkände då utformningen, man godkände
kostnaderna, och så sade man
att man i sinom tid kommer att föreslå
Kungl. Maj:t att bevilja dessa 75 procent.
Men där fanns en begränsning genom
att reservationsanslaget på 2,5 miljoner
kronor inte räcker så förfärligt
långt -— särskilt med hänsyn till att
byggnadskostnaderna stigit. Då förskotterade
landstingen de 75 procenten, varpå
arbetet utfördes. Landstingen resonerade
så här: vi lägger ut pengarna så
länge, så småningom får vi igen dem.
Det kanske kan dröja fem-sex-sju år,
men så småningom blir det vår tur att
få del av de 2,5 miljonerna.

Vad har nu hänt? Jo, om jag inte

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

minns fel, sattes anslaget förra året ned
till 1,5 miljon kronor. Nu föreslås en
miljon. På det sättet har staten fått en
mängd fordringsägare ute bland landstingen.
Man kan väl betrakta det som en
skuld, som staten har till landstingen.
Beloppet rör sig om ungefär 17 miljoner
kronor. Naturligtvis bär huvudmännen
beträffande sina skolor varit i god tro,
eftersom staten har utfärdat en författning
varav framgår, att staten lämnar
bidrag till byggnadsarbeten för de undervisningsändamål
det här gäller. Huvudmännen
har väl trott att staten också
skulle stå vid detta löfte. Jag vill naturligtvis
inte påstå att staten inte kommer
att göra det, men var och en kan
räkna ut, även om man inte skulle bevilja
en krona till de byggnader som
nu projekteras — jag vet att det föreligger
ett ganska stort behov av nybyggnader
eller ombyggnader på många håll
— hur länge det skulle dröja, innan
landstingen får in dessa 17 miljoner, som
de redan har förskotterat, om anslaget
bara fastställes till en miljon om året.
Nästa år sänkes kanske anslaget ytterligare.
Då blir det först i en avlägsen
framtid, som landstingen kan få sina
pengar. Det uppstår ju också stora ränteförluster
för landstingen under denna
tid. Jag tycker att eftersom staten bär
förespeglat landstingen att de skall få
pengar för detta ändamål, så är det inte
för mycket sagt, att staten egentligen
bär en skuld på 17 miljoner kronor till
dessa huvudmän. Staten tar ju fortfarande
hand om bidragsansökningar och
granskar dem. Det är i och för sig värdefullt
att få byggnadsförslagen granskade,
men bakom detta förfarande ligger
ju hela tiden avsikten att landstingen
skall få sina pengar. Även om jag är
fullt införstådd med att vi i dagens läge
måste spara, så är det väl ändå inte någon
besparing om man underlåter att
betala sina skulder. Jag tycker nog därför,
att det skulle vara lämpligt att man
beviljade ett högre anslag, så länge vi
har en eftersläpning på detta område,
och jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill liksom herr
Larsson säga, att det är sant att de respektabla
kostnaderna för de byggnadsarbeten
det här gäller skapar problem
att anskaffa de medel som behövs. Men
vi känner ju alla till — och jag hoppas
att herr Larsson också gör det ■—■ det
mycket beträngda ekonomiska läge, som
vi befinner oss i. Även om man kanske
i likhet med herr Larsson kan göra gällande
att det här inte gäller en verklig
besparing, är det väl ändå av hänsyn
till de begränsade skattemedel, som står
till förfogande, som jordbruksministern
med, efter vad jag skulle tro, inte lätt
hjärta nödgats i år gå med på en prutning
från 1,5 till 1 miljon kronor. Jag
tror emellertid inte alt vi kan, som herr
Larsson föreföll vilja göra, rycka loss
en punkt i nionde huvudtiteln eller någon
annanstans och diskutera den för
sig. Pettersson kan ju på en punkt ha en
särskild hjärteangelägenhet, som han
vill föra fram och som han tycker det
är orimligt att inte tillgodose, och Lundström
eller någon som kanske heter
Jonsson kan ha önskemål på andra
punkter. Men om vi skall lyckas få till
stånd en verklig återhållsamhet på det
ekonomiska området, som ju tidsläget
kräver, så får vi väl ändå inte bara gå
in för att spara på de områden där det
är mer eller mindre likgiltigt ur vår egen
synpunkt, under det att vi inte prutar
på ett annat område, som framstår som
angeläget. Det får väl ändå gå till på så
sätt, att vi litet var får släppa efter på
våra speciella krav, för att vi skall få
det hela att gå ihop.

När jag i början av riksdagen läste
folkpartiets besparingsförslag, fann jag
att därav framgick att man skulle spara
efter linjal — något som vi här nyligen
diskuterat. Förslaget gick ut på att myndigheternas
omkostnadsanslag skulle
minskas med 10 procent, men då det
gällde t. ex. skogsvårdsstyrelsernas och
hushållningssällskapens omkostnadsanslag
ansåg man tydligen att det var litet
för hårt med en dylik nedskärning, och
förslaget har alltså när det gäller dessa
myndigheter — liksom det brukar sägas

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

om länsman i Delsbo —■ kommit bort
och har inte redovisats i vederbörande
reservationer. Och väl är det.

Sedan har vi högerns besparingstankegångar,
och jag måste säga att när
jag läst högerns motioner i detta avseende,
som innebar hårda krav på besparingar
på saker och ting, fann jag,
att det var fråga om bl. a. så många enligt
min mening livsviktiga områden,
som skulle drabbas av dessa besparingsförslag,
att jag inte kunde gå med på
detta.

Såsom jag framhållit i utskottet och
som jag vill understryka även här, befinner
vi oss i ett besvärligt ekonomiskt
läge. Jag har under många år varit ledamot
av lantbrukshögskolans styrelse,
och vi har många gånger framfört krav
på att få en byggnad för högskolans
växtskyddsinstitution, som inte har någon
sådan byggnad. Och herr Osvald
kan här understryka, att det finns
många andra betydelsefulla behov av
byggnader på detta område, och att krav
härpå framförts av olika institutioner.
Vi har tagit upp kravet på en byggnad
för högskolans växtskyddsinstitution
och framfört det till jordbruksdepartementet,
men med hänsyn till det ekonomiska
läget och med hänsyn till bristen
på medel har byggnaden inte kunnat
komma till stånd, utan växtskyddsinstitutionen
är inhyst i olika lokaler
litet här och var och utgör ingen sammanhängande
institution. Här är det ändå
fråga om en betydelsefull institution
med hänsyn till de stora värden, som
ligger i att man genom forskning kan
få fram motståndskraftiga växter.

Jag vill till sist, herr talman, säga att
jag är fullt medveten om behovet av att
—■ när det blir bättre ekonomiska förhållanden
— få ökade möjligheter att
liksom i efterhand beta av en del av
den stora eftersläpning, som nu råder.
Men jag har liksom utskottsmajoriteten
ansett att vi i nuvarande läge inte kan
gå ifrån Kungl. Maj ds förslag på denna
punkt, utan vi har stannat för detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag är överens med herr
Jonsson om att det i dagens läge gäller
att vara återhållsam och restriktiv med
nya utgifter och kanske också när det
gäller byggnader, som vi skall uppföra.
Vi får på allt sätt försöka göra byggnaderna
så enkla som möjligt, inte större
än nödvändigt och inte luxuösa. Jag
håller alltså med om detta, om det hade
avsett denna fråga inom den sektor det
här gäller eller om man hade uppfört
alltför luxuösa byggnader vid lantbruksundervisningsanstalterna
— det kanske
har förekommit sådana fall, men jag har
inte besökt alla dessa skolor.

Vad jag pläderade för, herr Jonsson,
var att kostnaderna för de byggnadsföretag,
som redan är utförda med statens
goda minne och godkända av staten
och för vilka huvudmännen lagt ut
pengarna i den förvissningen, att staten
skulle betala in sin andel av utgifterna,
måste betraktas såsom en skuld. Om anslaget
nu skall uppföras med en miljon
kronor om året, blir det en alltför lång
väntan för huvudmännen för att få sina
kostnader täckta. Det är orättvist mot
huvudmännen, som fått vidkännas dessa
kostnader.

Jag ansluter mig helt till uppfattningen
att vi skall iakttaga återhållsamhet
med statens kostnader, men här är det
inte fråga om några nya utgifter utan
om en avbetalning av skulder.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Anslag till täckdikningsförsök m. m.

des en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 58—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7i

Anslag till täckdikningsförsök m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 333 och II: 404, såvitt nu vore i fråga,
till Täckdikningsförsök m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 333,
av herr Sundelin, och 11:404, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
upptagas med 125 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nord, Nils Hansson, Svensson i Ljungskile
och Antby, vilka ansett, att utskot -

Anslag till veterinärstyrelsen: omkostnader
tets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 333
och II: 404, såvitt nu vore i fråga, till
Täckdikningsförsök m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73

Anslag till veterinärstyrelsen: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:334 och II: 405, såvitt nu
vore i fråga, till Veterinärstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 91 300 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och II: 405, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att medelsanvisningen under
detta anslag måtte minskas till 82 200
kronor.

Fredagen den 20 mars 1959 Nr 9 25

Anslag till veterinärstaten: omkostnader — Anslag till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
Östlund, Antby och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 334 och
II: 405, såvitt nu vore i fråga, till Veterinärstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 82 200 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 74

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 75

Anslag till veterinärstaten: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore i
fråga, till Veterinärstaten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 141 900 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och 11:405, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att förevarande anslag måtte
upptagas med 127 700 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nord, Eskilsson, Nils Hansson,
Hseggblom, Östlund, Antby och Nilsson
i Lönsboda, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 334
och 11:405, såvitt nu vore i fråga, till
Veterinärstaten: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 127 700 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 76—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Anslag till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
dels att till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 270 000 kronor, dels
att godkänna vad departementschefen
anfört angående omläggning av det statliga
stödet vid bekämpande av hönstyfus.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Anslag till förekommande och hämmande
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 61, av herr Sveningsson
m. fl., och II: 92, av herr Nilsson
i Bästekille m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte under denna
anslagspunkt anvisa ett belopp av
1 120 000 kronor. Denna minskning av
anslaget skulle enligt motionärerna vara
möjlig att åstadkomma bland annat
genom en ökning av intervallerna mellan
kontrollundersökningarna rörande
nötkreaturstuberkulosen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte,

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 61 och II: 92, till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 270 000 kronor; 2)

godkänna vad under punkten anförts
angående omläggning av det statliga
stödet vid bekämpandet av hönstyfus.

Reservation hade anförts av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
östlund, Antby och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:61 och 11:92 till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 120 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det anslag vi behandlar
under denna punkt, anslaget till förekommande
och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar, användes i
första hand till två ändamål, nämligen
åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
och åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreaturen.

På båda dessa områden har utvecklingen
varit mycket glädjande under de

av smittsamma husdjurssjukdomar
senaste årtiondena. Kostnaderna har
minskats därför att sjukdomsfrekvensen
gått ner undan för undan. I fjolårets
statsverksproposition påmindes om att
medan man bara för ett 20-tal år sedan
hade ungefär 30 procent av all slaktad
storboskap söder om Dalälven angripen
av tuberkulos, har frekvensen nu minskat,
så att denna andel bara uppgår till
några hundradels procent. År 1947 reagerade
ungefär 20 procent av de kreatur
som var föremål för tuberkulinundersökning.
Detta antal har nu gått ned till
ungefär fyra tiondels procent. Under
fjolåret friförklarades det sista län, som
tidigare haft tuberkulos, nämligen Skaraborgs
län, och därmed var hela landet
friförklarat.

Samma utveckling har ägt rum beträffande
den andra huvudgruppen av
sjukdomar jag talat om, nämligen den
smittsamma kastningen. Denna sjukdom
har praktiskt taget utrotats under de senaste
20 åren genom en intensiv bekämpning
från jordbrukarnas och veterinärernas
sida. Det lär inte ha förekommit
något fall av smittsam kastning
sedan mitten av 1957.

I samband med denna utveckling har
man försökt minska kostnaderna för bekämpningen
av sjukdomarna genom att
öka intervallerna mellan de tillfällen
när man kontrollerar hälsotillståndet
hos besättningarna. Anslaget var också
föremål för jordbruksanslagsutredningens
uppmärksamhet i fjol. Utredningen
föreslog då att kostnaderna helt
borde överföras på djurägarna och att
intervallen mellan undersökningarna ytterligare
skulle ökas. Riksdagen beslöt
på utredningens förslag, att kostnaderna
fr. o. m. budgetåret 1961/62 helt
skall täckas av djurägarna, under det
att staten tidigare betalat en väsentlig
del av undersökningskostnaderna.

Motionärerna som har lagt fram förslag
i denna fråga menar, att under de
år som återstår till dess jordbrukarna
själva helt skall överta kostnaderna är
det angeläget att man ytterligare ökar
intervallerna mellan undersökningarna,
så att jordbrukets kostnader efter 1961/
62 inte blir för höga. Det kan man göra

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Anslag till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar

genom att fortsätta på samma väg, som
redan skett beträffande tuberkulosen,
nämligen att göra kontrollundersökningarna
med allt längre mellanrum. Inom
vissa områden av landet gör man dessa
undersökningar endast vart tionde år,
inom andra områden, som är friförklarade
senare, gör man dem vart tredje
eller fjärde år.

Man kan nå liknande resultat också
genom att öka tidsintervallen mellan
kontrollundersökningarna av mjölken
för kontroll av smittsam kastning. På
det viset skulle man ytterligare kunna
minska anslagets storlek.

Anslaget har minskats rätt väsentligt
under senare år. För bara fyra år sedan
var det över två miljoner kronor, men
det skall för nästa år enligt utskottets
förslag uppgå till endast 1 270 000 kronor.
Genom att vidtaga de åtgärder, som
jag har antytt här, kan man enligt vårt
förmenande minska anslaget med ytterligare
150 000 kronor. Det är detta yrkande
vi ställer i reservationen, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
densamma.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Till vad herr Eskilsson
sagt vill jag i korthet anföra, att vi behandlade
detta ärende i fjol och kom
då på förslag från besparingskommittén
fram till att de enskilda jordbrukarna
från och med budgetåret 1961/62 skulle
överta ifrågavarande kostnader. Intill
dess skall emellertid staten stå för undersökningarna,
och den grupp jag tillhör,
utskottsmajoriteten, har haft den
uppfattningen, att staten inte bör fuska
ifrån sig på slutet, utan bör vidtaga
kontrollåtgärder med de intervaller som
veterinärstyrelsen anser riktiga. Det kan
nämligen uppkomma fall, då detta är
nödvändigt för att få en effektiv kontroll.

■lag vill framhålla, att vi i utskottet
säger att om det visar sig möjligt att
göra intervallerna mellan kontrollåtgärderna
och kontrollbesöken längre, skall
man göra det. Vi anser emellertid detta
vara en sak som måste bedömas av ve -

terinärstyrelsen, och vi säger att vi förutsätter
att veterinärstyrelsen tillvaratar
de möjligheter till besparingar som kan
uppnås genom minskad kontrollverksamhet
utan att därför eftersätta erforderliga
säkerhetskrav. Vi har förtroende
för veterinärstyrelsens bedömning i det
fallet. Jag vill tillägga att det inte får
ske ett eftersättande av säkerhetsåtgärderna.
Vi har varit mycket angelägna
om den saken.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Landet är ju friförklarat
när det gäller både tuberkulos och smittsam
kastning hos nötkreatur. Detta innebär
emellertid inte att dessa sjukdomar
är definitivt likviderade här i landet.
Dessa friförklaringar ligger inte heller
så långt tillbaka i tiden.

Som veterinärstyrelsen ser det, och
jag delar dess uppfattning, är det ytterligt
angeläget att, sedan vi kommit i denna
gynnsamma situation att ha dessa
sjukdomar under kontroll, vi fortsätter
med en ordentlig bevakning den närmaste
tiden framåt. Jag kan därför inte dela
herr Eskilssons mening att det just
nu skulle vara lämpligt att alltför mycket
öka intervallen mellan kontrollåtgärderna.
Allra minst tycker jag det är
lämpligt ur den synpunkten att, som
jordbruksanslagsutredningen har sagt,
när vi kommer några år framåt i tiden
bör man kunna ha så långa intervaller
mellan undersökningarna, att de blir
föga betungande för jordbrukarna, och
att därför dessa själva kan ta på sig
kostnaderna. Det kanske då blir tioårsintervaller
eller någonting sådant — jag
minns inte alla siffrorna — och det är
väl angeläget att, innan saken överlämnas
helt till jordbrukarna, man genom
litet oftare återkommande kontroller lyckas
spåra upp de smittohärdar. som antagligen
fortfarande finns. Det vore
mycket egendomligt om det inte fanns
kvar smittohärdar här och var. Det är
därför mycket väsentligt att hålla en
skärpt beredskap, och vi får således no -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

ja oss med de anslagsminskningar, som
veterinärstyrelsen föreslagit. Den är beredd
att minska anslagen undan för undan,
men jag finner det inte klokt att
pruta ännu mer i detta läge.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
80 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 hemställt.

Punkterna 81—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Anslag till skogsstyrelsen: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I:
334 och II: 405, såvitt nu vore i fråga,
till Skogsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 161 800 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och II: 405, av herr
Ståhl in. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att detta omkostnadsanslag
måtte uppföras med 145 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Nils Hansson, Hseggblom,
östlund, Antby och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 334 och II: 405,
såvitt nu vore i fråga, till Skogsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 145 600 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 95 och 96

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Punkten 97

Om beslutanderätten i ärenden angående
förhöjt byggnadsbidrag till skogsvägar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1959/60 anvisa
att reservationsanslag av 7 700 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
de inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motionerna
I: 359, av herr Sundelin, och II:
436, av herr Larsson i Norderön m. fl.,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
delegera beslutanderätten angående förhöjt
byggnadsbidrag till skogsvägar till
skogsstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 7 700 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattcmedlen;

2) att motionerna I: 359 och II: 436
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Sigfrid Larsson och Sundin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 359 och II: 436,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte delegera beslutanderätten
angående förhöjt statsbidrag till
byggande av skogsbilväg till skogsstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den vid denna punkt
fogade reservationen innebär bifall till
motionerna I: 359 och II: 436.

Motionärerna och reservanterna har
velat få till stånd en snabbare handläggning
av ärenden avseende förhöjt statsbidrag
till skogsvägar. Beslutanderätten
i dessa frågor har hittills legat hos
Kungl. Maj:t, vilket medfört att man i
en del skogskommuner har fått vänta
ganska länge innan man kunnat utfå
sina anslag. Motionärerna och reservanterna
anser att det framför allt i dagens
arbetsmarknadsläge är angeläget att få
till stånd en snabbare behandling av
dessa anslagsärenden. Vi har därför velat
delegera beslutanderätten från Kungl.
Maj :t till skogsstyrelsen efter hörande
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Alla de hörda remissinstanserna med
undantag av statskontoret, som av förklarliga
skäl hävdar en annan uppfattning,
har tillstyrkt bifall till motionärernas
framställning. Det är helt säkert
också för många kommuner önskvärt
att den hittillsvarande ordningen ändras
så att dessa anslagsärenden i nuvarande
arbetsmarknadssituation kan behandlas
snabbare.

I fråga om principerna för fördelningen
av anslagen etc. ansluter sig motionärerna
till utskottsmajoritetens uppfattning
och har således på den punkten
inga särskilda önskemål att anföra.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
nog samma uppfattning som motionärerna
och reservanterna, nämligen att
det är angeläget att dessa frågor behandlas
så snabbt som möjligt, särskilt när
arbetslöshet råder, men vid behandlingen
av detta ärende har vi funnit att
det inte har förekommit några missförhållanden
av sådan art att ett uttalande
från riksdagens sida skulle vara
motiverat. Vi uttalar ju också i utlåtandet
att vi anser det önskvärt att här
sker en smidig behandling, som inte
försenas i onödan, och jag är övertygad
om att i dessa tider, när arbetslösheten
gör det angeläget att frågorna behandlas
snabbt, samarbetet med arbetsmark -

30 Nr 9 Fredagen den 20 mars 1959

Anslag till lantmäteristyrelsen: omkostnader — Anslag till lantmäteristaten: omkostnader -

nadsstyrelsen och övriga organ på arbetsmarknaden
icke kommer att medföra
någon försening. Man är nog från
alla håll intresserad av att ärendena avgörs
så fort som möjligt och att arbetena
kan påbörjas med minsta möjliga
tidsutdräkt.

Därför ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag. Jag tror, herr talman,
att de synpunkter som herr Sundin
har anlagt på denna fråga i viss
mån kommer att beaktas även vid ett
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 98—117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Anslag till lantmäteristyrelsen: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu
vore i fråga, till Lantmäteristyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 152 300 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och II: 405, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,

hemställts, att detta omkostnadsanslag''
måtte uppföras med 137 100 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nord, Eskilsson, Nils
Hansson, Hieggblom, Antby, Rimås och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet,
bort hemställa, alt riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 334
och II: 405, såvitt nu vore i fråga, till
Lantmäteristyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 137 100 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 119 och 120

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121

Anslag till lantmäteristaten: omkostnader

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och II: 405, av herr

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om en upprustningsplan för havsfiskelaboratoriet

Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att förevarande omkostnadsanslag
måtte uppföras med ett belopp
av 4 667 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Nils Hansson, Antby och Rimås,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna I: 334 och II: 405, såvitt
nu vore i fråga, till Lantmäteristaten:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 4 667 400 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 122—131

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132

Om en upprustningsplan för havsfiskelaboratoriet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion:
fiskeristyrelsen, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels ock till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 an -

visa ett förslagsanslag av 1 132 700 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 336, av herr Spetz,
och II: 407, av herr Staxäng m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte a) i princip uttala sig för den upprustningsplan
för havsfiskelaboratoriet,
som fiskeristyrelsen upptagit i sina äskanden,
b) besluta att följande tjänster
skulle inrättas vid havsfiskelaboratoriet,
nämligen två laboratorer i Ao 24, ett laboratoriebiträde
i Ao 7, två tekniska biträden
i Ao 5 och en fiskmästare i Ao
13, samt c) vidtaga av yrkandet under
b) erforderlig uppräkning av medelsanvisningen
till havsfiskelaboratoriet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 336 och II: 407,
såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd av löningsstat

för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: fiskeristyrelsen,

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

b) till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 132 700 kronor;

B. att motionerna I: 336 och II: 407,
såvitt däri hemställts att riksdagen måtte
i princip uttala sig för den upprustningsplan
för havsfiskelaboratoriet, som fiskeristyrelsen
upptagit i sin anslagsskrivelse
avseende budgetåret 1959/60, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson, Johansson i öckerö och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:336 och II:
407, såvitt nu vore i fråga, uttala sig för
den upprustningsplan för havsfiskelabo -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om en upprustningsplan för havsfiskelaboratoriet

ratoriet, som fiskeristyrelsen upptagit i
sin anslagsskrivelse avseende budgetåret
1959/60.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en motion nr 33G i denna kammare
och nr 407 i andra kammaren, där
motionärerna för fram sina bekymmer
i fråga om forskningen på havsfiskets
område. Det är till denna motion som
förevarande reservation anknyter sig,
och jag skulle vilja helt kort anlägga
några synpunkter på det problemet.

I motionen har bl. a. yrkats på en förstärkning
för havsfiskelaboratoriet i Lysekil
på tjänstemannasidan med inalles
sex tjänster. Kungl. Maj :t har tillstyrkt
en ny laboratoriebiträdestjänst, men
med hänsyn till forskningens läge på
havsfiskets område måste det nog beklagas
att man inte har kunnat sträcka
sig längre. Inte heller vi reservanter har
dock, i det rådande statsfinansiella läget,
vågat yrka bifall till förslaget om
dessa nya tjänster, utan vi har, herr talman,
inskränkt oss till att ytterligare
fästa uppmärksamheten vid behovet och
nödvändigheten av en successiv upprustning
inom fiskeriforskningen. Det
är alltså inte heller från reservanternas
sida fråga om höjda anslag, utan vad
vi önskar är ett principuttalande.

Jag kan ju nämna att laboratoriechefen
anser, att en personalförstärkning på
laboratoriet i Lysekil med 30 man vore
erforderlig för att vi över huvud taget
skulle komma i paritet med andra nationers
fiskeriforskning, även de övriga
nordiska ländernas. Jag tycker att det
på sitt sätt belyser eftersläpningen på
detta område. Det är många saker som
pockar på uppmärksamhet. Arbetsbalansen
enbart för havsfiskelaboratoriet i
Lysekil är 14 månader. I propositionen
berörs också det framtida handhavandet
av våra forskningsfartyg »Skagerak»
och »Eystrasalt». Där pekar
laboratoriechefen på så viktiga saker
som sillundersökningar och rekognosceringar,
beståndsundersökning och märkning
av vitling och makrill i Nordsjön
och Skagerack, undersökning av långa -

beståndet vid Rockhall och Shetlandsområdet
— väsentliga för våra storsjöfiskare
— planktonundersökningar och
trålförsök, allt uppgifter som man nödgats
mer eller mindre lägga åt sidan av
brist på forskare att avdela för uppgifterna.

Framför allt pockar kanske sillforskningen
på uppmärksamhet. Vi har praktiskt
taget bara en enda man som sysslar
med sådana frågor, och det visar
klart hur ofullständigt vi är utrustade
på området.

Men situationen är för dagen kanske
mest prekär på skarpsillfiskets område,
och för att belysa den negativa utvecklingen
där ber jag, herr talman, att få
anföra några siffror. År 1954 hade vi
en fiskefångst av 9,3 miljoner kg, år
1955 hade kvantiteten minskat till 6,9
miljoner kg, år 1956 var kvantiteten 6,1
miljoner, år 1957 endast 2,6 miljoner
och år 1958 drygt 1 miljon kg. Detta
har påverkat sysselsättningen också inom
konservindustrien, framför allt i våra
bohuslänska kustområden. År 1954
fick konservindustrien 7,3 miljoner kg
av skarpsillfångsten, år 1955 var kvantiteten
5,8 miljoner och år 1956 lika
stor, år 1957 hade kvantiteterna sjunkit
till 2,5 miljoner kg och i fjol till
drygt 1 miljon kg. Vår export av skarpsill
uppgick 1954 till 641 000 kg, i fjol
var den praktiskt taget ingen alls. Detta
visar att det blir problem inte bara för
fisket utan även för konservindustrien
och för sysselsättningen. Saken pockar
alltså på speciell uppmärksamhet.

Vi har i år lagt märke till att Kungl.
Maj:t, trots det statsfinansiella läget,
ibland har visat stor förståelse för forskningens
fundamentala betydelse i andra
sammanhang. Det skulle vara tacknämligt,
om även för fiskets vidkommande
kunde påvisas ett liknande intresse.

Det är detta som gör, herr talman, att
vi i vår reservation har velat ytterligare
fästa uppmärksamheten på dessa problem,
och jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Osvald
(fp).

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Det finns förvisso många
bcaktansvärda ting i vad herr Hermansson
framhöll, ting som man skulle kunna
understryka. Havsfiskeforskningen
liar utan tvekan kommit att släpa efter,
och det finns åtskilliga behov på detta
område som borde tillfredsställas.

Emellertid tror jag att departementschefen
har den saken ganska klar för
sig. Att han i år inte kunna sträcka sig
längre än till den höjning med cirka
150 000 kronor på denna anslagspost,
som föreslås i propositionen, får ju ses
mot bakgrunden av de allmänna svårigheter,
som jordbruksministern såväl som
alla de övriga departementscheferna har
att få debet och kredit att gå ihop. Jag
skulle tänka mig att jordbruksministern
även utan att få den beställning som reservanterna
föreslår har sin uppmärksamhet
riktad på önskvärdheten av att
havsforskningen får mera pengar. Det
är sålunda onödigt att riksdagen gör en
särskild framställning till honom om den
saken. Vi bör nog även när det gäller
detta anslag ha en smula förståelse
för svårigheterna mot bakgrunden av
den statsfinansiella situationen; och jag
tror i varje fall att man har det även i
de kretsar där man annars är ytterligt
angelägen om att se till, att även fisket
får den hjälp det behöver.

Jag vill för min del gärna understryka
vad herr Hermansson sagt om eftersläpningen
på detta område, men med
hänsyn till kända förhållanden ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt angående vartdera
momentet av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. A hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande mom. B förekomna yrkan S5

Första kammarens protokoll 1959. Nr 9

Anslag till fiskeristyrelsen: omkostnader
dena propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 133

Anslag till fiskeristyrelsen: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
1: 334 och II: 405, såvitt nu vore i
fråga, till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 419 300 kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och 11:405, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att under förevarande förslag
måtte anvisas 377 400 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Nord, Nils Hansson, Antby och
Johansson i öckerö, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore
i fråga, till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 377 400 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Anslag till vatteninspektionen: omkostnader — Om lönegradsnppflyttning av sekre terartjänsten

hos skogs- och lantbruksakademien

den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 13i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135

Anslag till vatteninspektionen: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:405, såvitt nu vore
i fråga, till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Vatteninspektionen:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 142 900
kronor.

I de likalydande motionerna I: 334,
av herr Sundelin, och 11:405, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att under ifrågavarande anslag
måtte anvisas 128 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Nils Hansson, Antby och Johansson
i öckerö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I:
334 och 11:405, såvitt nu vore i fråga,
till Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
Vatteninspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 128 600 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 136—154

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155

Om lönegradsuppflyttning av sekreterartjänsten
hos skogs- och lantbruksakademien Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till skogs- och lantbruksakademien:
Akademien för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 99 300 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motionerna
1:175, av herr Domö m. fl., och
II: 442, av herr Grebåck m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta, dels att tjänsten som sekreterare
hos skogs- och lantbruksakademien
skulle uppflyttas från lönegrad Bo
1 till lönegrad Bo 3, dels att förevarande
anslag skulle uppföras med ett belopp
av 102 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 175 och II:
442, till Bidrag till skogs- och lantbruksakademien:
Akademien för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
99 300 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Sigfrid Larsson, som ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om lönegradsuppflyttning av sekreterartjänsten hos skogs- och lantbruksakademien

måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 175 och II: 442,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för skogs- och lantbruksakademien, som
angivits i reservationen;

b) till Bidrag till skogs- och lantbruksakademien:
Akademien för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
102 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Med tanke på de arbetsuppgifter,
som sekreteraren hos Lantbruksakademien
har, måste helt naturligt
särskilda kompetenskrav uppställas.
Jag behöver bara erinra om akademiens
internationella förbindelser och utgivningen
av vetenskapliga tidskriftsserier
såväl på svenska som på världsspråken;
dessutom är ju också jordbrukets forskningsråd
knutet till akademien.

Det kan även erinras om att vi tidigare
i dag beslutat lönegradsuppflyttning
för befattningshavare, vilka i fråga
om kompetenskrav kan jämställas med
akademiens sekreterare. Det gäller föreståndarna
för statens växtskyddsanstalt,
statens centrala frökontrollanstalt och
statens maskinprovningar. De har blivit
uppflyttade från B 1 till B 3, och jag
finner det mycket rimligt att även akademiens
sekreterare kommier i åtnjutande
av den uppflyttningen. Det rör
sig om en kostnadsökning med 2 700
kronor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkten
155 fogade reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt, såsom
sägs från reservanternas sida, att förslag
om höjning av lönen för Skogs- och lantbruksakademiens
sekreterare från lönegrad
Bo 1 till Bo 3 har framställts ett
flertal gånger. Frågan har varit uppe
till behandling i riksdagen varje år ända
sedan 1954, och förslaget har varje år
avslagits. Så har ju också skett i år.

Kungl. Maj:t har inte funnit något skäl
för ett bifall till förslaget och det har
inte heller utskottet gjort. Det är klart
att om Kungl. Maj :t hade funnit skäl för
ett bifall till framställningen så hade
väl förslag också kommit i den riktningen.
Några sådana skäl har dock tydligen
icke funnits, och lönenämnden, som —
såvitt jag kan minnas —- har haft denna
fråga på remiss, har också avstyrkt det
framförda yrkandet. Sekreteraren i
Skogs- och lantbruksakademien har en
lön motsvarande byråchefs och dessutom
— det skall vi inte glömma — har
han ett lönetillägg på 2 400 kronor per
år som självskriven ledamot och sekreterare
i jordbrukets forskningsråd, om
jag minns rätt.

Utöver vad jag nu anfört skulle man
kanske också våga säga att det här i och
för sig inte är någon stor fråga, men det
gäller ju heller ingen särskilt stor institution.
Det finns, vill jag minnas, tre
befattningshavare, som i arbetet är underställda
denne »byråchef», och man
kan ifrågasätta, om det är alldeles nödvändigt
att ha en så högt kvalificerad
person som innehavare av en sådan sekreteraretjänst.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
skall jag be att få först uppehålla mig
vid den speciella fråga som motionen
och reservationen tar sikte på, nämligen
sekreterarens löneställning. Jag har
många gånger undrat över hur det har
kunnat komma sig att utskottet så här
utan vidare skjutit undan hela frågan,
men jag fick i hög grad förklaringen till
detta förfaringssätt, när jag hörde herr
Mossberger föra utskottets talan. Han —
och väl också utskottet — har tydligen
inte fått klart för sig arten av det arbete
som akademiens sekreterare har att
fullgöra, och inte heller arten av de
uppgifter som åligger Skogs- och lantbruksakademien.
Utskottet har tydligen
uppfattat akademiens sekreterare som

36 Nr 9 Fredagen den 20 mars 1959

Om lönegradsuppflyttning av sekreterartjänsten hos skogs- och lantbruksakademien

en personalchef med endast några få
medarbetare att hålla reda på och därför
ansett det vara tillräckligt om sekreteraren
har byråchefslön. Det resonemang,
som herr Mossberger fört, föranleder
mig att gå något tillbaka i tiden.

Det var förr så, att Lantbruksakademien
ganska ensam var statens organ
för det vetenskapliga arbetet inom jordbruket
och dess binäringar. Sedan bär
det tillkommit andra speciella institutioner,
men Lantbruksakademien har i
alla fall behållit en viktig plats inom
den vetenskapliga verksamhet som skall
tjäna jordbruket, ocli det bär regelmässigt
från statens sida setts till att den
arbetskraft, som är anställd vid akademien,
har fått stå i statlig tjänsteställning
och att omkostnaderna för deras
löner har täckts av staten. Löneställningen
för akademiens sekreterare, vilken
ju —- som här har sagts tidigare —
måste vara en vetenskapligt högt skolad
kraft, har förr varit högre än professorernas
vid lantbrukshögskolan och föreståndarnas
vid vissa anstalter, men dessas
löner har numera ändrats så, att de
ligger högre än den lön som utgår till
Lantbruksakademiens sekreterare. År
1952 bröts den parallellitet som fanns
mellan lantbrukshögskolans professorer
och Lantbruksakademiens sekreterare,
och sedan har Lantbruksakademiens sekreterare
stått i samma löneställning som
de föreståndare för olika anstalter, vilka
i dag har fått en justering i löneställningen
från lönegrad B 1 till B 3. Därmed
är en tydlig deklassering genomförd
för Skogs- och lantbruksakademiens
sekreterare.

Skall man över huvud taget ha utsikter
att få en tillräckligt god kraft på
denna post, så är det ju nödvändigt att
man kan söka honom i den krets av vetenskapsmän
som har professorskompetens
och besitter initiativkraft och auktoritet.
Befattningshavaren skall ju kunna
leda den del av det vetenskapliga
forskningsarbete som utföres och sainmanliålles
av Skogs- och lantbruksakademien
och han skall såsom ledamot
och sekreterare i jordbrukets forskningsråd
ha förmåga att bedöma aktu -

ella försäkringsuppgifter och mångsidig
vetenskaplig verksamhet.

Om akademien inte har möjlighet att
gå ut och välja i en större, fullt vetenskapligt
kvalificerad krets, hamnar ju
akademien i ett svårt läge. Därigenom
kommer hela akademiens arbete att få
en törn, vilket är mycket beklagligt.
Svårigheter av antytt slag torde möta
redan i år, då den nuvarande sekreteraren
av åldersskäl avgår vid årsskiftet
1959/CO.

Herr Mossberger sade, att när Kungl.
Maj:t icke funnit anledning att lägga
fram förslag, så har utskottet inte heller
haft någon anledning att göra det. Ja,
det låter ju säga sig, men jag trodde att
en motion som avlämnas skulle sätta åtminstone
några spår i uppfattningen om
vad det verkligen gäller. Jag förstår dock
nu att den motion som jag och några
andra har väckt — såsom i många fall
brukar ske — inte har tilldragit sig någon
större uppmärksamhet, och jag förstår
väl efter herr Mossbergers anförande
att man knappast läst motionens motivering.

Jag ber därför, herr talman, att litet
mera få gå in på hela anslagsfrågan under
punkt 155: o. Departementschefen
har inte nämnt några skäl för avvisandet
av framställningen från akademien
om anslagshöjning, vilket försvårar bedömandet
i vilken grad akademien kan
räkna på täckande av kostnaderna för
administrativ verksamhet i fortsättningen.
I fråga om sekreterarebefattningen,
så hade akademien av olika anledningar
räknat med, att om föreståndare
för statens centrala frökontrollanstalt,
maskinprovningarna och växtskyddsanstalten
skulle flyttas upp, så skulle detta
ske även med akademiens sekreterare.
Det fanns faktiskt inte någon tanke på
att en gemensam uppflyttning inte skulle
ske. Jag skulle därför vara mycket tacksam
om jag från departementschefen
kunde få veta skälen varför inte parallelliteten
mellan nämnda befattningshavare
har iakttagits. Vad beträffar lönenämndens
inställning i detta avseende
vill jag säga att jag inte känner till att
frågan nu har varit remitterad dit. I

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om lönegradsuppflyttning av sekreterartjänsten hos skogs- och lantbruksakademien

varje fall är något yttrande icke redovisat
i propositionen.

Med tanke på det arbete, som Lantbruksakademien
utför genom sin allmänna
verksamhet och för forskningsrådet,
hade akademien trott, att den hade
lyckats ge ett intryck av att dess arbete
var värt skäligt understöd. Efter
att en sådan här sak hänt, får man inom
akademien givetvis ta under övervägande,
huruvida akademien har det förtroende
som man förut räknat med.
Jag vill inte tro att man inom departementet
mer än skäligt försöker särskilt
spara på de anslag som utgår till akademien,
men det ser faktiskt illa ut.
Akademien har med statsmakternas goda
minne genomgått en omorganisation
år 1955 och dess reglementen och stadgar
innehåller en förteckning över befattningshavare,
som man räknat med
skulle ha sin statliga ersättning sedan
reglementet godkänts av Kungl. Maj :t.
Därför har man inom akademien haft
förhoppningar om att man skulle få arbeta
efter den planen.

I förhoppning att departementschefen
skall komma in och ta del av detta resonemang
vill jag gå in litet närmare
på frågan. Genom att akademien har den
administrativa uppgiften för jordbrukets
forskningsråd, har det förut varit
regel att akademien skulle ha sina kostnader
täckta. Detta jämte det nyss
nämnda behovet av ökad arbetskraft efter
omorganisationen har medfört, att
akademien begärt en ganska stor anslagshöjning.
Vi förstår att man kanske
inte just nu kan få anslag till hela denna
höjning. Men bristen på medel för
avsedd personalförstärkning verkar
hämmande på akademiens verksamhet.
Även om akademien i början fick kostnaderna
för sitt arbete åt jordbrukets
forskningsråd täckta, har det under senare
år blivit på det sättet, att akademien
fått släppa till av egna medel när
anslaget inte har räckt till.

Jag skulle här kunna föredra siffror
på detta, men jag förstår mycket väl att
det inte är så lämpligt just nu. Kontentan
är att akademien inte har fått anslag
till de befattningshavare, som den

enligt reglementet hade förhoppningar
om att få. Akademien har inte heller fått
täckning för sina kostnader för arbetet
åt jordbrukets forskningsråd. Man förstår
därför att akademien känner sig vara
i ett ganska prekärt läge. Jag vill trots
alla besvikelser uttrycka en förhoppning
att akademiens behov av anslag och dylikt
skall så välvilligt som möjligt prövas
av regeringen. Därest den inte finner
att personalkraven kan tillgodoses,
borde man få veta skälen härför.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
gjorde gällande att detta inte är
någon stor fråga. Nej, det kan man säga.
Det är inte någon stor fråga, om man
ser till beloppet, men herr Mossberger
tycks mena, att det inte är en stor fråga,
emedan det rör en så liten institution.
Han tycks ifrågasätta, om det är
nödvändigt att ha en så kompetent person
i spetsen för denna institution. Jag
måste säga, att dena argumentering avslöjar
en mycket egendomlig uppfattning
om de vetenskapliga akademiernas
roll i svenskt kulturliv. Här är det inte
fråga om hur pass stor en institution
är, utan vilka krav man ställer på den
person, som skall stå i spetsen för en
akademi, som nu omsluter inte bara
lantbruksforskningen utan även skogsforskningen.

Herr Domö har här redan tidigare utförligt
motiverat kravet på att sekreteraren
för Lantbruksakademien skulle
flyttas upp i samma löneställning som
chefen för statens centrala frökontrollanstalt
m. fl. Man måste säga att detta är
ett utomordentligt angeläget önskemål,
eftersom det är fråga om en tjänst vars
innehavare måste kunna behärska mycket
stora delar av svensk jordbruksforskning
och svensk skogsforskning.
Och han skall därutöver ha en väl dokumenterad
professorskompetens. Det
är därför, menar jag, riktigt att han
flyttas upp i den tjänsteställning som
föreslagits av motionärerna och som här
också yrkats i reservationen.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Anslag till extra utgifter

Till detta skulle jag ytterligare vilja
foga att den nuvarande innehavaren som
bekant i mycket hög grad fyller de krav,
som man bör ställa på sekreteraren i
Lantbruksakademien. Till de krav som
man ställer på honom som sekreterare
har man också att lägga de krav, som
måste ställas på en person som samtidigt
inom forskningsrådet skall ha
hand om jordbrukets forskningsverksamhet.

Att detta krav på en höjning av löneställningen
har framförts flera år å rad
och blivit avvisat, är sannerligen inte
något skäl för att man skall fortsätta att
handla på detta enligt min mening felaktiga
sätt. Kungl. Maj:t har inte funnit
skäl att framlägga något förslag, säger
herr Mossberger. Men riksdagen skall
väl också kunna uttrycka en egen mening
någon gång. Jag menar att man
skulle visa akademien en rättvisa genom
att placera dess främste tjänsteman
i den ställning som här föreslagits av
reservanten. Därtill kommer att det
skulle kosta mycket, mycket litet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Edström (fp).

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller var jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 28.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 156—170

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171

Anslag till extra utgifter

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionen II:
126, till Extra utgifter för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationanslag av
145 000 kronor.

I motionen II: 126, av herrar Hseggblom
och Nilsson i Bästekille, hade hemställts,
att riksdagen för budgetåret 1959/
60 måtte uppföra ifrågavarande anslag
med ett belopp av 120 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson, Hseggblom och Hedin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionen II: 126, till Extra utgifter
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 120 000 kronor.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När vi nyss diskuterade
frågan om anslag till Lantbruksakademien
var det någon av talarna som sade
att den inte hörde till de större frågorna.
Detta omdöme gäller väl i ännu
högre grad denna punkt. Vi har emellertid
reserverat oss för en sänkning av
det anslag som begäres av Kungl. Maj:t,
och vi har gjort det med följande motivering.

Här finns ju en allmän strävan att
hålla anslagen på så låg nivå som möjligt.
Då tycker vi, att det behövs en starkare
motivering för att höja anslaget
än som anförts under denna punkt. Departementschefen
anför nämligen egentligen
endast det motivet, att anslaget
under en lång följd av år bibehållits i
huvudsak oförändrat. Men om man ser
på behovet av pengar under detta anslag,
förefaller det som om de tidigare
anvisade beloppen ändå skulle ha räckt
till. För det sistförflutna budgetåret
blev det nämligen ett överskott, en reservation
på 14 500 kronor. Därför tycker
vi att det är onödigt att nu höja
anslaget.

Detta är, herr talman, i korthet den
mycket enkla motiveringen för reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är klart, att man
liksom reservanterna kan tycka att här
föreligger möjligheter att spara 25 000
kronor, eftersom det inte finns någon
särskild motivering för den av Kungl.
Maj:t begärda anslagshöjningen. Men
jag förmodar att Kungl. Maj:t har räknat
med att penningsvärdeförsämringen
gjort det nödvändigt att höja detta anslag,
som varit praktiskt taget oförändrat
sedan år 1947. Det är faktiskt så —
och det vet säkert också herr Eskilsson,
som är kommunalman — att man gärna
vill ha denna post, som kan jämföras
med posten »oförutsedda utgifter», för
att ta till när man har någonting särskilt
i kikaren. Om jag inte är alldeles fel underrättad
är det väl så, att från detta an -

Anslag till extra utgifter
slag utgår vissa bidrag till resor för
forskare o. s. v. Skall de kunna sköta
sin uppgift, är det kanske nödvändigt
att det finns pengar för resor.

Med den motivering jag här anfört
har utskottet ansett att det finns skäl
för Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber
att få yrka bifall till detta.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag måste göra en stillsam
erinran mot ett påstående av herr
Mossberger. Herr Mossberger säger, att
anslaget utgått med oförändrat belopp
sedan år 1947. Av statsverkspropositionen
framgår emellertid, att anslaget för
budgetåret 1956/57 var 100 000 kronor
med en medelsåtgång av 102 500 kronor
och för 1957/58 105 000 kronor med en
medelsåtgång av 106 800 kronor. För
budgetåret 1958/59 anslogs 117 000 kronor,
men då fanns vid föregående budgetårs
utgång en reservation på 14 500
kronor.

Nu säger departementschefen att det
skall utgå resebidrag för vissa ändamål,
och fördenskull föreslås en höjning av
anslaget med 4 000 kronor. Detta har vi
inte opponerat oss emot, men det är
den föreslagna höjningen på 25 000 kronor
utöver detta, utan någon egentlig
motivering, som vi anser vara obehövlig Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 172

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 173

Lades till handlingarna.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om viss inhemsk odling av medicinalväxter

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Om viss inhemsk odling av medicinalväxter Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om statsbidrag till förädling
av medicinalväxter, in. in.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:345, av herr Osvald,
samt 11:412, av herr Hansson i
Skegrie m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta dels att tilldela Otto
J. Olson & Sons Aktiebolag, Ilammenhög,
elt anslag å 25 000 kronor till förädling
av medicinalväxter, dels att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
att en utredning snarast måtte igångsättas
för klargörande av vilka åtgärder,
som lämpligen borde vidtagas för att få
till stånd en viss odling av medicinalväxter
samt försöksverksamhet rörande
odlingsmetodiken.

Utskottet hade i det nu föreligggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:345
och II: 412.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Sigfrid Larsson, Nils Hansson,
Rimås och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 345 och II: 412, såvitt nu vore
i fråga, måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utred -

ning för att klargöra vilka åtgärder, som
borde vidtagas för att få till stånd en
viss odling av medicinalväxter samt försöksverksamhet
rörande odlingsmetodiken; 2)

att motionerna 1:345 och 11:412,
såvitt de avsåge anslag till bidrag åt
Otto J. Olson & Sons Aktiebolag, Hammenhög,
för förädling av medicinalväxter,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Frågan om en utredning
rörande medicinalväxtodlingen i vårt
land kan ju synas vara liten och obetydlig,
men i själva verket anser jag att den
är mycket betydelsefull och att den dessutom
är av en viss principiell betydelse.

Låt mig först säga att i alla tider har
det rests motstånd mot nyheter på jordbrukets,
inte minst växtodlingens område!
Jag kan erinra om att redan under
slutet av 1700-talet, när en del personer
började propagera för ökad veteodling,
döptes vetet av motståndarna till »ångersäd»,
d. v. s. den säd som man skulle
få ångra att man började odla. Det tog
lång tid innan vetet blev allmänt erkänt.

I Mellaneuropa var det på samma sätt.
När sockerbetan först började komma
fram, mötte den också ett kompakt motstånd,
och det var först genom kontinentalsystemet
under napoleonkrigen
som sockerbetan fick en stöt framåt.
Potatisen mötte också, som vi alla vet,
ett starkt motstånd här i Sverige, då
den började odlas, och det var som bekant
till mycket väsentlig del den svåra
ekonomiska situationen efter 1809 års
fred som gav potatisen en stöt framåt.
På samma sätt var det med klöverodlingen
— den avhånades på sina håll
men slog så småningom igenom. Från
1900-talet kan vi erinra om oljeväxterna,
som under andra världskriget fick
sin stora betydelse men som tidigare hade
rönt ett hårt motstånd.

Motståndet mot nyheter är alltjämt
starkt, och det tycks vara väl förankrat
iiven inom jordbruksutskottet. Anled -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om viss inhemsk odling av medicinalväxter

ningen till att jag anser att den fråga det
här gäller är så viktig är bl. a., att jag
tycker att det är väsentligt att man strävar
efter att ha en god försörjning med
läkemedel i händelse av avspärrning.
Erfarenheterna ifrån andra världskriget
är sådana, att vi måste säga oss att någonting
måste göras i tid för att förbättra
situationen. Det sattes då i gång
en insamling av medicinalväxter, och
man satte också i gång odlingar. Men
det visade sig mycket snart att det utsäde,
man kunde få, var mycket underhaltigt.
Odlingsmaterialet var också ytterligt
varierande. Den förädlingsverksamhet,
som då sattes i gång, gav oss
emellertid snabbt mycket betydelsefulla
resultat.

Utskottet säger nu att den areal, som
kan komma i fråga för medicinalväxtodling
i vårt land, är ytterligt obetydlig
och att medicinalväxtodlingen därför
inte spelar någon nämnvärd roll ur jordbrukssynpunkt.
Det kan ifrågasättas, om
inte jordbruksutskottets majoritet i detta
fall felbedömer situationen. De medicinalväxter,
som kan komma i fråga för
odling i vårt land, är allesammans väl
anpassade till vårt lands klimat — det
finns en del av dem som växer vilda
ända upp i Norrbottens kustland.

Det finns vidare, som jag redan antytt,
mycket stora möjligheter till förädling
av medicinalväxtmaterialet. Jag bör
kanske i detta sammanhang nämna, att
den förädling som utfördes vid Hammenhög
i Skåne lyckades så väl, att alkaloidhalten
i en av de växter, som förädlades,
nämligen spikklubban, höjdes
med 30 procent. Därigenom blev drogen
kvalitativt avgjort överlägsen allt det
material, som man kunde få genom import.

Ett av de viktigaste argumenten emot
en medicinalväxtodling i vårt land har
varit att medicinalväxtodlingen är så
arbetskrävande och att den därför med
de relativt höga priserna på arbetskraft
i vårt land skulle komma att ställa sig
mycket dyrbar; vi kan importera drogerna
för en betydligt lägre kostnad,
sägs det. Det är sant, att de flesta av de
odlingar, som hittills bedrivits, har va -

rit mycket arbetskrävande. Arbetet har
t. ex. bestått i att man plockat blad efter
blad av vissa växter för att sedan framställa
drogerna. Men det har också visat
sig, att man i många fall kunnat anpassa
odlingarna för maskindrift och på det
sättet kunnat nedbringa kostnaderna
högst avsevärt. Likaväl som man har
lyckats rationalisera vissa grönsaksodlingar,
t. ex. plockning av spenat, så att
spenat nu kan odlas i stor skala och
skördas helt maskinellt, så har vi alldeles
säkert möjligheter att också rationalisera
medicinalväxtodlingen, så att
drogerna inte behöver bli dyrare än vad
de blir, om vi skulle importera dem.
Det är därför ingalunda säkert, att man
måste räkna med en till arealen mycket
obetydlig odling, utan i fråga om vissa
av medicinalväxterna vågar jag t. o. m.
påstå, att vi skulle kunna räkna med
export, och då kan ju odlingen komma
att bli betydligt mer omfattande än om
man endast hade att räkna med vad
som behövs för det egna behovet.

Därtill kommer en annan omständighet,
som jag särskilt skulle vilja framhålla.
En av de växter, som det här är
fråga om, är vallmon. Vallmon som oljeväxt,
som vi odlade under kriget och
under några år därefter, var mycket
högt uppskattad, därför att dess olja är
mycket värdefull. Den innehåller endast
s. k. essentiella fettsyror, d. v. s. den är
helt användbar som födoämne. Man
kunde emellertid inte fortsätta med odlingen
av vallmo, därför att skörden inte
blev tillräckligt stor för att täcka odlingskostnaderna.
Skulle man nu lyckas
med de undersökningar, som för närvarande
pågår, rörande möjligheterna att
utnyttja både oljan och alkaloiderna,
skulle odlingskostnaderna kunna fördelas
på båda dessa produkter, och då
skulle man enbart av denna växt säkerligen
kunna tänka sig odlingar på några
tusen hektar, även om man inte räknar
med någon export. Jag menar därför att
vi här har en mycket viktig gren av den
svenska växtodlingen. Om man beträffande
varje sådan gren av svensk växtodling,
som avser att ersätta en importvara
med egna produkter, invänder att

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om viss inhemsk odling av medicinalväxter

dess omfattning är så ringa, att den inte
kan spela någon roll ur jordbrukssynpunkt,
så hamnar man enligt min mening
i den ståndpunkten, att man alltid
skall ha det likadant som det varit förut.
Vi bör i stället resonera på följande
sätt. Lägger man ihop odlingarna av alla
de växter, av vilka det framställs produkter
som vi importerar men som
skulle kunna erhållas från egna odlingar,
så kan det bli fråga om ganska betydande
arealer, även om varje odling
inte gäller mer än några tusen hektar.
Jag tror således att varje sådan åtgärd
kan ha en stor betydelse ur jordbrukssynpunkt
som ett led i jordbrukets rationalisering,
och att vi inte bör avstå
därifrån.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

I detta yttrande instämde herr Åkesson
(fp).

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Om jag får börja mitt anförande,
där herr Osvald slutade, skulle
jag vilja säga, att förhoppningarna om
att det skulle utgöra ett led i jordbrukets
rationalisering, om man tar upp
odling av medicinalväxter, nog får betraktas
som en ganska överdriven optimism.
I varje fall förekom det under
diskussionen i denna fråga inom jordbruksutskottet
ingenting som tydde på
att man skulle kunna uträtta någonting
till jordbrukets fromma genom att ta
upp odling av medicinalväxter i större
skala. Tvärtom gav överläggningen till
resultat, att man blev tämligen överens
om att ärendet ur den synpunkten knappast
hade någon större betydelse. Däremot
tror jag, att man var mera lyhörd
för att det kunde vara värdefullt från
medicinsk beredskapssynpunkt att få en
inhemsk odling, så att man vid avspärrning
var oberoende av import. Men i
samband därmed konstaterades det, att
det närmast är medicinalstyrelsen, som
har att svara för denna fråga och att det
alltså bör ankomma på denna styrelse
att ta initiativ och utforma förslag.

Nu säger herr Osvald, om jag får säga
ett par ord till om detta som en
jordbruksfråga, att det här kan komma
att röra sig om tusentals eller i varje
fall ett par tusen hektar. Det finns väl
anledning att sätta ett stort frågetecken
efter detta påstående. Granskar vi vilken
kvantitet det kan komma att röra
sig om, kommer vi väl snart fram till att
vi får stryka åtminstone en nolla i det
talet. Kommer vi då ned till sådana rimliga
siffror som något hundratal hektar
eller däromkring, är väl frågan om vi
bör ge oss in på detta experiment, allra
helst som det inte på något sätt har visats
att vi löper några större risker genom
att lägga upp beredskapslager av
medicinalväxter på sedvanligt sätt.

Herr Osvalds föreläsning var mycket
intressant, och jag tror att det hade varit
värdefullt om herr Osvald hade kunnat
deltaga i jordbruksutskottets behandling
av denna fråga. Den argumentering
som fördes där från motionärernas
sida — jag tror att någon motionär var
närvarande — tog inte upp problemet
från de aspekter som herr Osvald här
anlagt. Om jag får avslöja vad som förekom
kan jag nämna, att det var en mycket
kort diskussion, som snabbt ledde
till den uppfattningen, att detta inte
var någonting som man hade anledning
att ta så allvarligt på, eftersom man ansåg
att man kunde lösa frågan på konventionellt
sätt. Man var överens om
att det under alla förhållanden inte kunde
vara någon insats till förmån för
jordbrukets rationalisering. Någon större
ekonomisk betydelse kunde ett bifall
till förslaget inte heller få, eftersom det
rör sig om så små arealer, och än mindre
kan det bli fråga om några lönande
odlingar med den ringa omfattning sådana
odlingar kan få. Av den anledningen
skulle samhället få träda till med
en kraftig subventionering. Det finns
anledning att ifrågasätta om man skall
göra det, när vi, som herr Osvald själv
påpekade, kan importera för betydligt
lägre kostnader.

Herr talman! Med hänsyn till vad som
har skrivits i utskottsutlåtandet och med
hänvisning till vad jag själv nu har sagt

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om viss inhemsk odling av medicinalväxter
ber jag att få yrka bifall till utskottets Därför ber jag, herr talman, än en
hemställan. gång att få yrka bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
beskyllde mig till en början för
överdriven optimism. Jag undrar om
herr Berg egentligen vet vilka möjligheter
som för närvarande finns för odling
av medicinalväxter. Jag kan tala
om att man för närvarande i Finland
odlar en medicinalväxt. Det är visserligen
inte mer än hundra hektar som odlas,
men växten kan odlas ända uppe
vid polcirkeln med gott resultat. Jordbrukarna
har av denna odling en inkomst
av i svenskt mynt räknat 4 000
kronor per hektar.

Vi skulle kunna lyckas ännu bättre
och vi skulle kunna få ett betydligt större
sortiment av medicinalväxter. Därför
är det inte alls någon överdriven optimism
att säga, att detta är en odling
som kan bli av betydelse för svenskt
jordbruk.

Frågan behöver heller ingalunda betraktas
enbart ur beredskapssynpunkt.
Detta att jämnt och ständigt betrakta
odlingar inom jordbruket ur beredskapssynpunkt
har varit till mycket stor skada.
Det fanns en tid då man sade att
hela det svenska jordbruket måste betraktas
som ett beredskapsjordbruk, som
inte hade tillräckligt goda naturliga förutsättningar.
Det finns för jordbruket
och det finns också för medicinalväxtodlingen
tillräckligt goda naturliga förutsättningar,
och vi har dessutom möjligheter
att rationalisera odlingen så att
vi inte bara skall kuna fylla vårt eget
behov utan också kunna upparbeta en
exportnäring. Jag bär då ingen som
helst anledning att stryka en nolla i
den siffra jag angav på några tusen
hektar. Enbart av vallmo kan det bli
en odling på några tusen hektar, kanske
tiotusentals hektar.

Det finns alltså stora möjligheter. Även
om vi kan hålla lager är det ingen tvekan
om att egen odling i alla avseenden
är väsentligt överlägsen lagerhållningen.
Medicinalväxtodlingen kan bli en
lönande gren av svensk växtodling.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Det herr Osvald sist yttrade
övertygar mig mindre än herr Osvalds
första anförande om det lönande
och lämpliga i det arrangemang motionären
föreslår. Att man i Finland odlar
en medicinalväxt på något hundratal
hektar, som ger god avkastning, styrker
närmast utskottsmajoritetens uttalande
att en odling här i Sverige måste komma
att röra sig om mycket små arealer.
Av expertis på jordbrukets område har
det tydligt visats, att det icke kan bli
fråga om någon lönande odling, och man
frågar sig då varför vi skall experimentera
med den, när vi uppenbarligen utan
att ta större risker kan få in nödvändigt
beredskapslager från utlandet -—
detta senare har herr Osvald inte bestritt.
Man kan naturligtvis spekulera i
en stor export av en sådan växt som
vallmo, men det har inte på något sätt
visats, att vi har några möjligheter att
få till stånd en sådan export.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Berg har tydligen
inte en aning om vad saken egentligen
gäller. Odlingen i Finland gäller en enda
växt, och den odlas på bara något
hundratal hektar. Den gav de finländska
jordbrukarna ett medelvärde, skulle
jag tro, på omkring 4 000 kronor per
hektar. Då är att märka, att man i Finland
för denna produkt räknar med ett
pris på omkring 20 kronor per kilogram,
medan importpriset här i Sverige
för närvarande är 26: 50 kr.

Detta gäller emellertid, som sagt, endast
en växt, medan vi har möjlighet att
odla åtminstone något tiotal olika växter
och på det sättet kunna sörja för en
ständig och god beredskap med droger.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Får jag bara säga, att
jag naturligtvis inte är så sakkunnig

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Ang. bekämpandet av växtsjukdomar, m.
på detta område som herr Osvald är,
och jag har inte heller gett mig sken
att vara det. Men till anmärkningarna
från herr Osvalds sida skulle jag vilja
göra det påpekandet, att sakkunskapen
på detta område framför allt representeras
av medicinalstyrelsen, och jordbruksutskottet
har ansett att det är ifrån
medicinalstyrelsens sida som initiativ i
denna fråga bör komma.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Medicinalstyrelsen har
tillstyrkt!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. bekämpandet av växtsjukdomar,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar och Omkostnader ävensom
till Bekämpande av växtsjukdomar
jämte i anslutning härtill väckta motioner,
dels Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkterna 41 och 42, föreslagit, att riksdagen
skulle dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga vissa ändringar i personalförteckningen
och fastställa ny avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
dels till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
och Omkostnader för budgetgetåret
1959/60 anvisa förslagsanslag av
1 475 800 respektive 428 900 kronor. Under
punkten 43 hade Kungl. Maj:t vidare
föreslagit en medelsanvisning till
Bekämpande av växtsjukdomar av
100 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 30 januari 1959 avlåten
proposition, nr 43, vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, dels föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att
anlita det å riksstaten under nionde
huvudtiteln upptagna anslaget till Bekämpande
av växtsjukdomar för utbetalande
av ersättningar för skador i vissa
fall, dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett i statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för den 30 januari
1959 angivet förslag att uttaga avgifter
för att täcka kostnader för den yttre
växtinspektionen och därmed samman -

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Ang. bekämpandet av växtsjukdomar, m. m.

hängande verksamhet hos statens växtskyddsanstalt.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 341, av herrar Osvald
och Domö, och 11:411, av herr Nilsson
i Lönsboda m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:341 och 11:411, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens växtskyddsanstalt, som angivits
i utlåtandet;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

c) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 475 800 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:341 och 11:411, såvitt nu vore i
fråga, till Statens växtskyddsanstalt: Omkostnader
å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 428 900 kronor; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 341 och II: 411, såvitt däri hemställts
om anvisande av ett engångsanslag
av 95 500 kronor för utrustning till
nematod- och viruslaboratorierna vid
statens växtskyddsanstalt;

C. att riksdagen måtte

1) till Bekämpande av växtsjukdomar
å riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att anlita
anslaget till Bekämpande av växtsjuk -

domar för utbetalande av ersättningar
för skador i förut angivna fall;

D. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen icke
funnit skäl att i anslutning till det i propositionen
nr 43 angivna förslaget om
uttagande av avgifter för att täcka kostnader
för den yttre växtinspektionen och
därmed sammanhängande verksamhet
hos statens växtskyddsanstalt göra andra
uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
säga några ord med anledning av detta
jordbruksutskottets utlåtande nr 10. Jag
vill erinra om att det här gäller ett anslag
för att öka vårt skydd emot växtsjukdomar.
Det är med stor tacksamhet
jag noterar, att utskottet skriver, att
detta måste anses vara av stor betydelse
för jordbruket. Som bekant skall
man ta upp särskilda avgifter för inspektion
av importerade växter, och
växtskyddet får på detta sätt en större
effektivitet än tidigare.

Jag kan däremot inte dela utskottets
mening att Kungl. Maj:ts förslag angående
den personal, som skall sköta
denna s. k. yttre växtinspektion, är väl
avvägt. Personalen är i själva verket
avsevärt mindre än vad som hade föreslagits
av statens växtskyddsanstalt, vars
beräkningar grundar sig på den erfarenhet
man inom anstalten har rörande
behovet av arbetskraft för inspektionen.
Det hade därför varit önskvärt att
det av anstalten beräknade arbetskraftsbehovet
hade kunnat tillgodoses helt
och hållet.

Då så nu inte blivit fallet kommer det
att bli nödvändigt för växtskyddsanstalten
att göra vissa modifikationer i verksamheten.
Vissa av de växter, som importeras,
måste sannolikt lämnas utanför
inspektionen, åtminstone under några
tider av året. Jag utgår emellertid
ifrån att om det skulle visa sig nödvändigt
att intensifiera inspektionen den
för detta arbete erforderliga personalen
så småningom skall ställas till växtskyddsanstaltens
förfogande.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om statsbidrag till plantskolekontroll

Anstalten hade vidare begärt att särskilda
medel skulle ställas till förfogande
för nematod- och virusforskning.
Virus och nematoder är ett par sjukdomsalstrare,
som under senare år tilltagit
i oroväckande grad. Man har på
många håll diskuterat nödvändigheten
att skärpa bevakningen och att intensifiera
forskningen på detta område. För
att belysa lägets allvar kan jag nämna,
att det helt nyligen har kommit meddelanden
om att ett par av de statliga försöksgårdarna,
där man frambringar utsäde
av potatis för en omfattande försöksverksamhet,
nu har befunnits vara
smittade med potatisnematod. Stora delar
av sandjordarna i Skåne är redan
kraftigt infekterade av nematoder. Smittan
sprids inte bara via mäniskor och
redskap, utan den kan också överföras
genom sandstormarna. Nematodsmittan
håller på att utveckla sig till ett synnerligen
allvarligt problem. Läget har länge
varit allvarligt, men situationen har nu
blivit värre än någonsin. Vi måste därför
säkerligen ganska snart ta i på skarpen
för att hejda dessa sjukdomsalstrare.

Jag uttalade redan under remissdebatten,
att jag utgår ifrån att det anslag,
som ställs till förfogande för växtsjukmars
bekämpande, såsom departementschefen
också framhållit, skall få disponeras
för »forskningsverksamhet som
hör samman med anstaltens inspektionsverksamhet
på det område som det här
gäller». I själva verket har en stor del
av forskningsverksamheten särskilt rörande
virus och nematoder ett starkt
samband med växtskyddsinspektionen.
Jag utgår därför som sagt ifrån att växtskyddsanstalten
åtminstone tills vidare
skall kunna använda en del av de medel
som ställs till förfogande för växtsjukdomar
bekämpande även för det av
mig här nämnda ändamålet, även om
detta inte direkt angivits.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat fästa uppmärksamheten vid
att vi nu står inför en ny period inom
det svenska växtskyddets verksamhet.
Jag räknar med att växtskyddsverksamlieten
i framtiden måste ytterligare förstärkas.
Lyckligtvis är det här fråga

om en förstärkning som inte behöver
medföra några extra kostnader för staten,
eftersom kostnaderna helt kommer
att betalas av de inflytande avgifterna.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Den föregående talaren
hade ju inget yrkande, och det finns
därför ingen anledning att säga särskilt
mycket från utskottets sida.

Jag vill bara konstatera, att vi inom
utskottet har samma syn på växtskyddsanstaltens
uppgifter som herr Osvald.
Jag kan också nämna för kammarens
ledamöter — herr Osvald känner till
det förut — att utskottet företagit en
resa till frökontrollanstalten och växtskyddsanstalten.
Vi blev mycket imponerade
av det arbete som utförs vid dessa
båda anstalter. De redogörelser som
vi fick om verksamheten både på frökontrollens
och växtskyddets område
visade klart, att det här är fråga om
verkligt stora uppgifter. Här gäller det
att investera pengar i skydd mot skadegörelse,
vilket jag tycker är lika viktigt
som att investera för att bygga upp något
nytt. Jag och säkerligen även utskottets
ledamöter i övrigt är fullt på
det klara med att vi undan för undan
måste bygga ut växtskyddsanstalten så
att den kan motsvara de krav som jordbruket
har rätt att ställa på den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om statsbidrag till plantskolekontroll

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner angående anslag till bidrag till
plantskolekontroll.

I sex inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade i huvudsak likalydande
motioner, nämligen 1:65, av
herr Persson, Johan, m. fl., och II: 93,

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

av herr Rimås och fru Eriksson i Ängelholm,
1:180, av herr Nilsson, Yngve,
och herr Arvidson, samt II: 443, av herr
Nilsson i Göingegården och Lothigius,
ävensom I: 342, av herr Mattsson, och
II: 226, av herr Jansson i Benestad m. fl.,
hade gjorts hemställan av innebörd, att
riksdagen för budgetåret 1959/60 måtte
anvisa ett anslag av 15 000 kronor till
bidrag till plantskolekontroll.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:65 och 11:93, 1:180
och 11:443 samt 1:342 och 11:226, till
Bidrag till plantskolekontroll å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 7 500
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jon Jonsson, Hjalmar Nilsson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström, Lindström,
Jönsson och Franzén i Motala,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:65 och 11:93, 1:180
och II: 443 samt I: 342 och II: 226.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Såsom utskottet säger i
sitt utlåtande har det utgått ett statligt
bidrag till den här ifrågavarande verksamheten
med 15 000 kronor per år sedan
budgetåret 1945/46. För budgetåret
1959/60 har emellertid Kungl. Maj:t inte
äskat något anslag för detta ändamål.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
när riksdagen beslöt om detta bidrag år
1945, så ansågs det böra utgå »tills vidare».
Det förutsattes nämligen att ifrågavarande
plantskolekontroll skulle bli
självfinansierande och alltså inte i längden
betunga statsverket med några särskilda
kostnader.

Nu har det förflutit bortemot 15 år
sedan riksdagen beslöt om detta statsbidrag
första gången, och eftersom man
fortfarande hävdar samma princip som
då, att denna plantskolekontroll bör vara

Om statsbidrag till plantskolekontroll
självfinansierande, har vi reservanter
ansett att verksamheten efter denna
långa tid mycket väl skulle kunna klara
sig utan bidrag från staten.

Ett annat skäl för att bidraget nu kan
avvecklas — såsom också Kungl. Maj:t
har föreslagit — är att kontrollen av
plantskolealstren hädanefter kommer
att göras av växtskyddsanstalten enligt
det beslut som kammaren alldeles nyss
fattade i anslutning till utskottets utlåtande
nr 10. När vi alltså redan har anslagit
pengar till statens växtskyddsanstalt
för motsvarande arbete, bör det
räcka med detta.

Som jag nyss nämnde har också
Kungl. Maj:t ansett att något särskilt
bidrag i fortsättningen inte skall behövas.
Statskontoret, som bär haft ärendet
på remiss, anser inte heller att något
särskilt bidrag behövs.

Därtill kommer att plantskolenämnden
— kanske beroende på att man har förstått
att något stöd från statens sida
inte längre skulle komma att utgå —
beslutat höja avgifterna från den 1 januari
1959. Detta betyder att de skulle
kunna klara verksamheten utan detta
stöd. Det har vi reservanter ansett att
plantskolenämnden säkert kan göra, och
därför yrkar jag bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Vid behandlingen av detta
ärende i utskottet framgick det att
plantskolenämndens verksamhet skulle
komma att inskränkas om beslut fattades
i enlighet med det utlåtande nr
10 som avgivits av jordbruksutskottet
och som i dag har vunnit kammarens bifall.
Detta innebär alltså att plantskolenämnden
numera icke har att svara
för kontrollen av de växtalster som kommer
importvägen. Dessa uppgifter kommer
nu att övertagas av statens växtskyddsanstalt.

I och med att vi fick detta klart för
oss inom utskottet var vi alla överens
om att plantskolenämndens verksamhet
skulle komma att minska och även att
den statliga medelsanvisningen till plant -

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om statsbidrag till plantskolekontroll

skolcnämnden skulle avvecklas. Men där
fanns ett »men». Enligt den förelagda
propositionen skulle nämligen bidraget
till plantskolenämnden upphöra att gälla
vid början av budgetåret 1959/60,
alltså den 1 juli i år. Vi har emellertid
inom jordbruksutskottet också fått den
upplysningen, att plantskolenämnden
med plantskolorna i landet har tecknat
avtal som gäller för kalenderår och
löper med sex månaders uppsägning.
Av detta framgår klart och tydligt att
plantskolenämnden för sin verksamhet
fram till den 31 december i år skulle bli
utan kompensation för bortfallet av det
statliga anslaget. Majoriteten inom utskottet
ansåg det därför välmotiverat att
för tiden fram till årsskiftet 1959/60
anvisa ett anslag av 7 500 kronor. Detta
var egentligen ett kompromissförslag
som gick igenom. Därför tycker jag, när
det nu inte gäller något annat än ett bibehållande
av detta lilla anslag fram
till årsskiftet, att vi borde ha kunnat
vara överens, och jag trodde knappast
att vi skulle få någon reservation i detta
ärende.

Jag ber alltså med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är ju riktigt som
herr Nilsson säger, att utskottets ställningstagande
kanske är en kompromiss.
Trots detta har vi reservanter ansett att
det ifrågavarande anslaget inte behövs,
eftersom plantskolornas avgifter är höjda
på ett sätt som gör att utgifterna säkerligen
blir täckta i alla fall.

Det är en annan sak som kanske bör
uppmärksammas i detta sammanhang
och som i varje fall inte har föranlett
någon motsägelse från utskottets sida.
Motionerna talar om statens plantskolenämnd,
men det är väl inte en statens
plantskolenämnd det gäller. Utan plantskolenämnden
har bildats av privata
plantskolor o. s. v. och har ingenting
annat med staten att göra än att den
har fått ett statligt anslag varje år.

Man kan självfallet säga att 7 500 kro -

nor inte är någon stor summa, men —
såsom herr Nord för en stund sedan sade
— vi bör iakttaga sträng sparsamhet.
För dem som företräder sparsamhetslinjen
bör det vara angeläget att rösta
för reservationen; på så sätt får de ju
sin egen vilja uppfylld.

Jag vidhåller således, herr talman,
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det framgår av lantbruksstyrelsens
yttrande, som finns återgivet
på s. 22 i utskottsutlåtandet, att
Kungl. Maj:t på lantbruksstyrelsens förslag
har beslutat om inrättande av denna
plantskolenämnd. Det har också uppdragits
åt lantbruksstyrelsen att handha
överinseendet över nämnden. Om sedan
beteckningen »statens» inte är riktig,
vet jag ingenting om, men den användes
i det yttrande, som är avgivet av lantbruksstyrelsen.

Herr Mossberger medgav i sitt yttrande,
att man kanske kunde kalla den
överenskommelse, som träffades i jordbruksutskottet,
för en kompromiss. Det
styrker mig än mera i min uppfattning;
att om det var en kompromiss, borde
väl någon reservation inte ha kommit
till stånd. Jag vill erinra om att en så
prominent ledamot av riksdagens andra
kammare som herr Sköld var inställd
på att detta anslag på 7 500 kronor borde
utgå fram till den 31 december detta
år och att han inte heller har undertecknat
reservationen.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande om
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Även jag står med mitt
namn under denna reservation, och det
var herr Nilssons uttalande om en kompromiss
som föranledde mig att begära
ordet.

Om några ledamöter av jordbruksutskottet
ingår en kompromiss, herr Nilsson,
måtte det väl vara tillåtet för andra
ledamöter att ha en annan mening. Jag

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Ang. återremiss av utskottsutlåtande om
kan nämna att vid den omröstning, som
ägde rum i jordbruksutskottet, röstade
vi för avslag på denna kompromiss, och
det har föranlett att vi har undertecknat
reservationen.

Jag har fortfarande den uppfattningen
att Kungl. Maj :ts förslag, som reservanterna
anslutit sig till, är det enda
riktiga, sedan man flyttat över en del
av nämndens verksamhet till växtskv
ddsanstalten.

.lag ber, herr talman, att få instämma
i herr Mossbergers yrkande om bifall
till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mossberger begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 9

barns tillträde till biografföreställningar

Ja — 55;

Nej — 70.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1959/60 till avlöningar, omkostnader
och byggnadskostnader vid statens
skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser jämte i ärendena väckta motioner,
m. m.; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 16, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.

Ang. återremiss av utskottsutlåtande om
barns tillträde till biografföreställningar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om dubbla åldersgränser
för barns bevistande av offentlig
filmföreställning, m. in.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion II: 134, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., hade föreslagits att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
1) att dubbla åldersgränser måtte
införas eller upptagas till ny prövning
— förslagsvis åldrarna 12 och 16 — för
barns bevistande av offentlig filmföreställning,
samt 2) att barn under 7 år,
som ännu icke börjat skolan, måtte förbjudas
tillträde till offentlig biografföreställning,
såvida de icke åtföljdes
av vuxen person.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 134 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag skall i fråga om detta
utlåtande från allmänna beredningsutskottet
be att få yrka återremiss till
utskottet. Anledningen härtill är — såsom
också står omnämnt i utlåtandet —
att vi kan förvänta en kungl. proposition
just beträffande dessa dubbla åldersgränser
för barns bevistande av offentlig
filmföreställning. Efter särskild
överläggning har vi funnit, att det vore
lämpligast att undvika två debatter i
detta ärende och att därför förevarande
utlåtande bör återremitteras till utskottet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet
endast yrkats att detsamma
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, dels
på bifall till det framställda återremissyrkandet,
dels ock på avslag därå; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om enhetliga trafikförsäkringspremier
och bensinpriser

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner angående enhetliga trafikförsäkringspremier
och bensinpriser.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
364, av herr Pålsson m. fl., och II: 237,
av herr Larsson i Norderön m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning
av möjligheterna att uppnå enhetliga trafikförsäkringspremier
i Norrland och
Svealand-Götalands landsortsområde
samt över hela landet enhetliga bensinpriser
i enlighet med motionens syfte.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 364 och
II: 237 måtte anses besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Som motionär under den
punkt kammaren nu behandlar skall jag
be att få knyta några korta reflexioner
till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Det är ju ingen nyhet för oss, att
Norrland i många avseenden har besvärligare
problem än landet i övrigt.
Framför allt beror de i detta sammanhang
på de stora avstånden. Vidare kan
man väl säga att de norrländska vägarna
i stort sett är sämre än vägarna i
övriga, sydligare delar av landet.

Vi kan också slå fast att bilismen i
våra dagar får en allt större betydelse,
och det är ganska självklart att detta i
synnerhet måste gälla Norrland, dess befolkning
och näringsliv. Då kan man
fråga sig: Varför skall Norrland med sina
stora avstånd missgynnas genom
sämre vägar och dessutom genom högre
bensinpriser och högre bilförsäkringspremier?
I dag är det ju närmast bilförsäkringspremierna
som har aktualitet.
En bilägare i Norrland får för en bil
med en tjänstevikt av högst 1 100 kg betala
cirka 200 kronor mer i försäkring
än en bilägare på landsbygden i Svealand
och Götaland. Den norrländske bilägaren
har sålunda en mycket betydande
merkostnad.

Vi motionärer har ansett det angeläget,
att man söker få till stånd en utjämning
av dessa kostnader. Beredningsutskottet
har ställt sig förstående till vår
motion och uttalat önskvärdheten av enhetlighet
så långt möjligt och därtill enkelhet
vid bestämmandet av bilförsäkringspremier.
Utskottets skrivning kan
betecknas som välvillig. Utskottet förutsätter
emellertid att försäkringsinspektionen
fortlöpande skall följa utvecklingen
och tillvarata de möjligheter att
införa enhetliga premier, som den kommande
utvecklingen kan ge anledning
till.

Jag har alltså ingen anledning att

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser

ställa något särskilt yrkande. Jag vill
framhålla att det naturligtvis är riktigt,
som utskottet säger, att premierna skall
avvägas med hänsyn till den risk försäkringen
är avsedd att täcka. Skulle
det emellertid vara så, att medelskadan
är större i Norrland och att det har sin
grund i de sämre vägarna, så är ju detta
någonting som bilisterna i Norrland
inte själva kan påverka, och därför kan
det knappast anses rättvist, att de norrländska
bilisterna skall ha högre premiekostnader.

Numera har vi tre tariff områden:
norrlandsområdet, storstadsområdet

samt landet i övrigt. Det var tidigare sex
områden.

Sammanslagningen till tre tariffområden
innebär givetvis en förenkling
och en utjämning av premiekostnaderna.
Skulle vi i nästa omgång kunna slå ihop
norrlandsområdet med Svealands och
Götalands landsortsområden, så åstadkommes
en förenkling och en utjämning
av kostnaderna, som väl också innebär
en större rättvisa för Norrland. Jag vill
vid detta tillfälle uttala en förhoppning
om att en sådan sammanslagning skall
kunna genomföras snarast möjligt.

Vi har därutöver i vår motion också
berört frågan om de högre bensinpriser
som tillämpas i Norrland. Utskottet hänvisar
i detta avseende till den pågående
inventeringen av olösta norrlandsfrågor,
och utskottet synes förutsätta, att bensinpriset
kommer att uppmärksammas
i ett sådant sammanhang. Jag vill hoppas
att utskottet därvidlag skall bli
sannspått. Jag anser mig dock böra erinra
om att det är en inventering, som
de här åberopar sig på. Det föreligger
sålunda inte en utredning. Resultatet är
väl beroende på vilka frågor statsmakterna
plockar ut ur den blivande inventarieförteckningen
och ägnar sig åt att
lösa. Även om denna förhoppning är
ganska vansklig, vill jag gärna behålla
den, eftersom det inte finns några skäl
för att vi skall ha högre bensinpris i
Norrland.

Jag har, herr talman, som jag tidigare
antydde, inte något särskilt yrkande. Jag
har endast velat foga dessa reflexioner
till kammarens protokoll.

Herr WOLGAST (ep):

Jag skall fatta mig mycket kort, herr
talman! Här finns en egendomlig dualism,
som borde klaras ut. Motionen talade
i klämmen om trafikförsäkring. Nu
har motionären i sitt anförande sagt
»bilförsäkring». Vid trafikförsäkring,
som vi vet är den vanliga försäkringen,
får norrlänningarna betala 50 kronor
mer än södra Sverige, och Stockholm
och de övriga storstäderna får betala
30 kronor mer än Norrland, vilket står
angivet i reciten.

Nu har motionären i dag åberopat vad
som stod i motionen, nämligen att bilförsäkringen
är 150—200 kronor dyrare.
»Bilförsäkring» och »trafikförsäkring»
är ju inte samma begrepp, utan »bilförsäkring»
kan innefatta allt möjligt annat.
Vad det i själva klämmen är fråga
om är trafikförsäkringen, och i fråga
om den är det inte större skillnad än
vad som står anfört.

Vi har, som motionären också sagt,
behandlat denna motion ganska välvilligt,
eftersom utskottet sett på saken på
det sättet att det kan finnas förhållanden
som förorsakar en högre premie,
förhållanden över vilka norrlänningarna
inte råder, till exempel vägarnas beskaffenhet.

Trafikinspektionen skall verkställa en
översyn då och då. För några år sedan
var det sex distrikt. Då gjordes en sådan
översyn, och man kom fram till
tre. Själva premierna är matematiskt uträknade,
och det kan man väl inte göra
något åt. Man tar reda på skadefrekvensen
och medelskadan och beräknar därefter
premien. Vid den utredning, som
då företogs, fann man att betydande
skiljaktigheter förelåg mellan Norrland
och övriga Sverige, varför dessa två
olika klasser var berättigade. Det är
möjligt att en utjämning så småningom
kan ske. Norrland får ju bättre vägar
och så vidare. Vid en förnyad utredning,
som trafikinspektionen skall göra,
kan man komma komma fram till ett
annat resultat. Vi har velat understryka
detta i utskottet.

Vad vi däremot ansett orimligt är att
man faktiskt blandat ihop bensinpriset
och trafikförsäkringen, allra helst som

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Om enhetliga trafikförsäkringspremier och bensinpriser

vi har haft en föredragning i utskottet
av utredningsmannen för norrlandsfrågor,
som förklarat att även den saken
kommer att beaktas, då utredningsresultatet
föreligger.

På grund av detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga ett par ord om bensinpriserna,
bland annat därför att jag redan
för femton år sedan motionerade här i
riksdagen om att frågan om ett mera enhetligt
bensinpris borde tas upp till allvarlig
omprövning. Jag tänker inte framställa
något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan. Men jag
skulle vilja framhålla att det inte är
ett specifikt norrlandsintresse, när man
påtalar den underliga diskriminering
som bilismen i Norrland liksom i många
andra glesbygder är föremål för.

Järnvägsnätet i övre Norrland är betydligt
glesare än vad det är i andra
delar av landet, om man använder befolkningstätheten
som måttstock. Därav
följer att en förhållandevis stor del
av trafiken måste gå på landsväg och
att ett sådant konkurrensförhåilande
mellan järnvägarna och bilismen som vi
kan träffa på i andra landsändar inte
råder i Norrland. Att norrlänningarna
får betala ett högre bensinpris än andra
finns det ingenting att säga om i den
mån prisskillnaden beror på fraktkostnaderna
för bensinen. Men då vi vet att
större delen av bensinpriset utgörs av
skatt, kommer frågan i ett annat läge.

Man kan fråga sig vad det är som
motiverar att man där uppe skall betala
så mycket mera i skatt, att drivmedlen
där skall bli så mycket dyrare än
vad de är i andra delar av landet. Förhållandet
kommer att få den effekten att
inte bara personbefordran utan också
befordran av bränslen av olika slag, livsmedel
av olika slag o. s. v. kommer att
utsättas för en fördyring.

Om man nu skall anlägga samma synpunkt
på bensinskatten som när det

gäller att ta ut andra skatter, nämligen
att skatten skall tas ut efter bärkraft,
så är det, som jag har sagt förut, ingen
som kan påstå att en bilist i Arjeplog
eller däromkring har större bärkraft än
bilister i andra delar av landet. Det är
uppenbarligen så att en zonindelning i
fråga om bensinskatten skulle vara mycket
väl motiverad. Mot detta anföres att
det i gransfälten mellan de olika zonerna
skulle kunna tänkas uppkomma överflyttningar,
så att det blir fiffel. Jag tror
att detta skulle spela så liten roll att det
i sammanhanget inte är något att fästa
avseende vid. Jag skulle vilja säga att
trafikmedlens fördelning där uppe är
sådan att den likartade bensinskatten
kommer att åstadkomma en belastning
på bl. a. näringslivet som inte kan vara
till fördel för vare sig Norrland eller
övriga Sverige.

Nu har det sagts att de s. k. olösta
norrlandsfrågorna inte bara skulle inventeras
utan att de skulle inventeras
inom sådan tid att det snart kunde komma
fram förslag till deras lösning. Jag
tycker att det är mera än en from önskan
om man nu efter mer än 15 år
önskar få se ett resultat. Den norrlandsutredning
som tillsattes på initiaitv av
herr Bramstorp en gång i tiden har blivit
den stora säck där man slängt ned
en hel del saker som man inte kunnat
eller velat göra något åt. När det nu har
anmälts i annat sammanhang att inventeringen
av de olösta norrlandsfrågorna
verkligen skall bli presenterad
för riksdagen, så är det väl att hoppas
att man då kan få en uppslagsände för
lösning även av det problem jag nu har
talat om.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag har bara det att
svara herr Bergh, att han talar om en
sak som inte hör hit. Det är ju här inte
fråga om bensinskatterna utan att man
skall sänka bensinpriserna som kompensation
gentemot trafikförsäkringspremierna,
vilket ju motionen gick ut på.
Det var inte alls frågan om hurudant
bensinpriset var i Norrland. Herr Bergh

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Om enhetliga

får väl väcka en särskild motion om
den saken.

Sedan var det frågan om den utredning
som skall komma. Vi hade utredningsmannen
uppe på föredragning i utskottet,
och han sade då att utredningen
skulle komma snart. Jag vill inte avge
någon garanti på hans vägnar beträffande
den tidpunkt när utredningen
kommer. Problemen är många och svåra,
men jag har fått det beskedet att
tiden kan räknas i månader, och jag
tror att vi då får en utredning även på
det område som diskussionen nu gäller.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
för min ärade vän herr Wolgast, att den
fråga som utskottet här har behandlat
är en del av problemet om hur bilismen
behandlas i olika delar av landet.
Jag har velat påpeka, att man inte kan
se trafikförsäkringsfrågan isolerad.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att framföra några reflexioner med anledning
av att det har tillsatts en särskild
utredningsman, som skulle göra en
översyn över de frågor som norrlandskommittén
aktualiserade men som inte
blivit genomförda. Såvitt jag kan erinra
mig har kvarnen malt nu i många år,
men jag har inte sett någon som helst
mäld som resultat. Jag vill påtala saken
därför att det inte gäller bara mindre
frågor utan också betydelsefulla sådana,
som bör sättas in i nutidssammanhanget,
men i visst omarbetat skick.

Herr Bergh sade att vi har väntat på
utredningens utlåtande. För min del
tycker jag att utredningen borde klara
ett område i taget och lämna delbetänkanden
för de olika områdena. Utredningsmannen
behöver ju inte i sin skrivbordslåda
gömma det ena förslaget efter
det andra för att få en stor utredning,
ty under tiden går händelserna förbi honom.

Det är ingen ledamot av statsrådet

trafikförsäkringspremier och bensinpriser
här, men också jag vill till protokollet
understryka nödvändigheten av att översynen
tar sig uttryck i förslag under den
närmaste tiden.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag har inte till uppgift
här att vara någon apologet för utredningsmannen.
Vi har emellertid i utskottet
tagit reda på, att det gäller mycket
komplicerade frågor och att utredningsmannen
har gjort en betydande insats.
Stora delar av utredningen är klara,
och jag vet knappast om jag vågar
säga det, ty det kan sedan åberopas av
herr Jonsson och andra, men det har
utlovats en så snabb utredning, att en
del av materialet skulle föreligga redan
innevarande månad. Det skulle således
inte dröja länge.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnanden om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit, m.
in.; samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
116, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning
in. m.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 118, i anledning av väckta motioner
angående ändrad ordning för utträde
ur svenska kyrkan; och

nr 129, i anledning av väckta motioner
angående redogörelse till riksdagen
för behandlingen hos Kungl. Maj:t av
riksdagens skrivelser.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 119, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord
framställning om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;
och

nr 121, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 42 § lagen
om prästval.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 124, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner; nr

125, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i kungörelsen om
älgavgifter m. m.; och

nr 128, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av arrendelagstiftningen.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.;

nr 86, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och 86 §

1 mom. rusdrycksförsäljningsordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.;

nr 92, angående utbildning av lärare i
manlig slöjd;

nr 93, angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen;
och

nr 95, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om pension för städerskan vid
riksbankens sedeltryckeri Hilma Nilsson.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om
kungörande av allmänna val, m. in.; samt
nr 15, i anledning av väckta motioner
om dels ändrad lydelse av 11 § andra
stycket kommunallagen, dels ock utredning
angående samma sak;

statsutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1959/60;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1959/60;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr 25,
i anledning av väckta motioner om vissa
ändringar i tulltaxan;

bankoutskotttets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av direktiven för textilutredningen,
m. m.;

Fredagen den 20 mars 1959 Nr 9 oo

Interpellation ang. oljebolagens prispolitik, m. m.

nr 10, i anledning av väckt motion Upplästes och lades till handlingarna
om åtgärder för en ökning jv den svens- följande till kammaren inkomna

ka bilproduktionen;

nr 11, i anledning av väck‘a motioner
angående vissa åtgärder för sikrande av
full sysselsättning i Skåne;

nr 12, i anledning av väckt motion
om särskild pension åt andra ;ammarens
f. d. sekreterare, statskommiisarien
Gunnar Britth;

nr 13, i anledning av väckta mot oner
om åtgärder för utnyttjande av naturtillgångar
och arbetskraft i Norrbottens
län, m. m.;

nr 14, i anledning av väckt motion
om överförande i statlig ägo av Svenska
Tändsticksaktiebolagets slipmassefabrik
i Torpshammar;

nr 15, i anledning av väckt motion om
överförande i statlig ägo av sulfitfabriken
i Söråker;

nr 16, i anledning av väckt motion
angående statligt inköp av Stockholms
Superfosfat Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby; samt

nr 17, i anledning av väckt motion
angående startande av en statlig byggnadsämnesindustri
i Ådalen;

andra lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till sjukhuslag in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av motioner om rätt
till fångst av vildmink utan innehav av
jaktkort; samt

nr 11, i anledning av motioner cm
ändringar i den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande åtgärder för
kvalitetsförbättring av matpotatis jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statens stöd åt
liästaveln, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
18 mars 1959.

Till kanslist hos kammaren förordnades
fr. o. m. den 1 april 1959 efter byråsekreteraren
Anders Liedberg, vilkens
förordnande upphörde med utgången av
mars månad^ juns kandidaten Bertil
Björnssourr''

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Jag dllåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de kungl. propositioner, som
bordlagts vid kammarens sammanträde
i dag, må med hänsyn till infallande
helg utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från det
propositionerna kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. oljebolagens prispolitik,
m. m.

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Hem talman! Med den stora betydelse,
som petroleumprodukterna har
för näringsliv och folkförsörjning, är
det angeläget, att handeln med desamma
1 edrivs så rationellt som möjligt.
Såväj konkurrens som samarbete är härvid
viktiga utvecklingsbefrämjande faktor
r. Ho 1’mänheten har det emeller -

50 Nr 9 Fredagen den 20 mars 1959

Interpellation ang. oljebolagens prispolitik, m.

tid väckt förvåning, att starkt differentierade
rabatter kommit att få en
så framträdande plats i oljebolagens
prispolitik.

Fn bild av omfattningen av denna rabattgivning
får man av de undersökningar,
som statens pris- och kartellnämnd
gjort hos säljarna av eldningsoljor
inom stockholmsområdet avseende
bränsleåren 1957/58 och 1958/59. Under
det förstnämnda bränsleåret förekom 40
olika rabattbelopp, varierande mellan
kr. 2 och kr. 23:50 per in3. Den vägda
medelrabatten för samtliga rabattkunder
utgjorde kr. 12: lö. Under bränsleåret
1958/59 förek(?jaj&er 92 olika rabattbelopp
^ed’ spridning in (hi-Uvi Jfr. 2
och kr. j j Den vägda medelrabatten är
Ä11 Kr. 24:37 per nr. Det är anmärkningsvärt.
att en generell prissänkning
inte genomförts. I stället har rabattstorlekcn
ökats. Vidare skall uppmärksammas,
att av villaägarna endast cirka 10
procent erhåller rabatter, medan cirka
75 procent av ägarna av hyresfastigheter
får sådana.

Vad bensinhandtln beträffar har från
den 1 januari i år införts ett s. k. återbäringssystem,
som innebär, att kunderna
vid årets slut erhåller cirka 3 procent
kontant återbäring, om de totala inköpen
under året uppgår till minst kr.
800. Med den generella årsbonusen torde
en sanering av rabattförhållandena
kunna åstadkommas, även om de extrarabatter,
som fortfarande beviijas vissa
kundkategorier, måste skapa vis.1'' irritation.

I sistnämnda avseende är det enligt
min mening anledning att särskilt uppmärksamma
den prisdiskriminering,
som tycks förekomma mot de reguljära
återförsäljarna, bensinstationsinnehavarna.
Bl. a. bär uppgifter erhållits om
att det statsägda trafikaktiebolaget Göteborg—Dalarna—Gävle
(G. D. (<•), som
bedriver detaljhandel av bensin genom
egna bensinstationsanläggningar, av oljebolagen
erhåller en marginal, som är
mer än dubbelt så stor som den de reguljära
återförsäljarna lyckats uppnå.
De senares marginal är enligt ujpgift

0,5 öre per li er försåld bensin, från vilket
belopp avgår hyresersättning för
disponerandet av stationen. G. D. G:s
marginal ligger enligt uppgift snarare
över än under 14 öre per liter försåld
bensin, hetta har inneburit, särskilt i
Värmland, att G. D. G:s stationer till allmänheten
lämnar en rabatt av sådan
storlek att oljebolagens reguljära återförsäljare
inte har möjlighet att tillnärmelsevis
konkurrera, vilket givetvis är
till men för betjäningen av allmänheten,
som självfallet endast i mindre utsträckning
kan använda sig av G. D. G:s
servicestationer.

För en fri och effektiv konkurrens inom
näringslivet är det av vikt att olika
konkurrerande företagare har lika möjligheter
att efter måttet av sin förmåga
göra sig gällande. En förutsättning härför
är att företagare, som tävlar med
varandra, behandlas på likartat sätt av
sina leverantörer. I vår lagstiftning om
näringsfriheten har uttryckligen fastslagits,
att företagare eller grupp av företagare
i sin verksamhet inte skall få
missgynna viss eller vissa företagare.
En viss differentiering av rabatterna efter
leveransställenas storlek kan ur företagsekonomisk
synpunkt vara motiverad,
men något sådant skäl synes inte
kunna förebringas för skillnaden mellan
G D. G.-rabatten och andra rabatter.

De förhållanden, under vilka de reguljära
bensinåterförsäljarna har att utöva
sin näring, bör även i övrigt uppmärksammas.
Oljebolagen äger i mycket
stor utsträckning helt eller delvis bensinstationsanläggningarna.
Stationsinneliavarna
driver enligt återförsäljarkontrakten
rörelsen som fria företagare och
tillhör, såsom framgått av flera utredningar,
den grupp företagare, som benämnes
beroende uppdragstagare. Genom
tillägg år 1945 till lagen om förenings-
och förhandlingsrätt av år 193G
har dessa beroende uppdragstagare lagligt
skyddad förhandlingsrätt.

De gällande återförsäljarkontrakten
svnes emellertid ge vid handen, att stationsinnehavarna
haft små möjligheter

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

o i

Interpellation ang. oljebolagens prispolitik, m. m.

att inverka vid villkorens fastställande.
Oljebolagen bestämmer genom kontrakten
vilka varor stationsinnehavarna skall
tillhandahålla och till vilka priser de
skall säljas. De föreskriver vidare öppethållningstiderna
för stationerna. Anmärkningsvärt
är också, att lönerna till
den anställda personalen vid servicestationerna
regleras genom avtal mellan
Petroleumbranschens arbetsgivareförbund,
d. v. s. oljebolagen, och Svenska
transportarbetareförbundet och att stationsinnehavarna
genom återförsäljarkontrakten
ålägges att tillämpa nämnda
kollektivavtal utan att själva ha möjlighet
att inverka på utformningen av detsamma.
Enligt uppgift i Sveriges bensinhandlares
riksförbunds officiella organ,
Bensinbladet, har stationsinnehavarna
sedan 1952 fått vidkännas en ökning
av lönekostnaderna med cirka 37
procent. Till följd av den prissättning,
som oljebolagen tillämpar, har de enligt
uppgift inte kunnat få kompensation för
dessa och andra utgiftsökningar för stationsrörelsen.

Ett annat problem, som under den senaste
tiden alltmer uppmärksammats i
den offentliga debatten, är oljebolagens
nyetablering av bensinstationer. Från
skilda håll har påtalats, att konkurrensförhållandena
inom branschen medfört
en överdimensionering av distributionsapparaten.
Vid riksvägen från Norrtull
i Stöd iolm till Uppsala stad t. ex., ett
avstå'' på drygt 70 km, finns 264
bensinpumpar. Den alltför kraftiga nybyggnationen
av bensinstationer resulterar
ofta i att omsättningen för på platsen
redan befintliga stationer sjunker
och att stationernas kapacitet inte kan
utnyttjas på tillfredsställande sätt.
Driftskostnaderna för stationsinnehavarna
blir härigenom ofta alltför betungande.
Bilägarna torde inte heller vara
betjänta av en anhopning av de olika
bolagens servicestationer av det slag
som nu sker.

Det bundna beroendeförhållande, i
vilket bensinstationsinnehavarna står till
oljebolagen, synes vara anledningen till
de problem inom bensinhandeln, som jag
5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 9

här har påtalat. Givetvis är det angeläget
för bensinhandeln att söka komma
fram till en lösning av dessa problem.
I första hand bör genom överenskommelse
mellan oljebolagen och bensinliandlarorganisationen
en mera tillfredsställande
ordning kunna vinnas till
gagn för såväl konsumenterna som servicenäringen.
På den vägen bör även en
rationell plan för servicestationsbyggandet
kunna uppnås.

I ett särskilt avseende synes mig lagstiftningen
nu kunna övervägas, nämligen
i fråga om öppethållningstiderna
för bensinstationerna. Med de öppethållningstider,
som nu föreskrives i kontrakten,
får bensinhandlarna ofta en
personlig arbetstid på 10—16 timmar
per dag. Det bör kunna övervägas att
lagstifta om öppethållningstider för bensinhandeln
i huvudsaklig överensstämmelse
med butikstängningslagen. I samband
med en sådan förkortning av öppethållningstiderna
bör en effektiv jourtjänst
kunna ordnas för tillgodoseende
av allmänhetens krav.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat,
att oljebolagens starkt varierande
marginaler till återförsäljarna i en del
fall är endast hälften så stora till de
reguljära bensinåterförsäljarna som till
vissa andra?

2) Anser herr statsrådet, att bensinstationsinnehavarna
genom sina kontrakt
med oljebolagen bundits så hårt i sin
handlingsfrihet, att grundprincipen för
vår näringsfrihetslagstiftning eftersatts?

3) Anser herr statsrådet, att konkurrensen
är tillräckligt stark mellan oljebolagen
för garanterande av skäliga priser
för konsumenterna och samtidigt
skäliga marginaler till återförsäljarna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 9

Fredagen den 20 mars 1959

Interpellation ang. rätt för värnpliktiga i
svenska FN-styrkan att efter tjänstgöringstidens
slut återanställas i sina ordinarie
arbeten

Ordet lämnades på begäran till herr
LARSSON, LARS, (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt innehållet i 1 §
lagen den 14 oktober 1939 om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.
äger den återfå sin anställning, som
fullgjort åtaganden som åligger honom
enligt värnpliktslagen eller enligt andra
stadganden i lag. Samma rätt tillkommer
den, som tillhör krigsmaktens reservpersonal
eller som antagits som frivillig vid
krigsmakten.

Att den åberopade lagen haft och alltjämt
har stor betydelse för dem som
haft att fullgöra militärtjänst framstår
som självklart. Medvetandet om att avslutandet
av den första tjänstgöringen,
beredskapsperioderna under kriget eller
repetitionsövningarna efter det, icke
behöver medföra extra bekymmer för
återupptagandet av det ordinarie arbetet,
har gett den inkallade en känsla av
trygghet, som säkerligen även varit av
stor betydelse vid tillgodogörandet av
den militära utbildningen.

Sedan lagen av den 14 oktober 1939
antogs, har utvecklingen även beträffande
våra militära åtaganden förändrats.
I november 1956 godkände riksdagen en
proposition med förslag om organiserandet
av en svensk trupp, omfattande
en reducerad bataljon, för ingående i
en FN-styrka. Uppgiften för denna styrka
var och består alltjämt i att i Främre
Orienten »trygga och övervaka fientligheternas
upphörande i enlighet med bestämmelserna
i resolutionen i FN den 2
november 1956». Riksdagen uppdrog
även åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
bestämmelser för kontingentens
verksamhet.

Uppgifterna för denna trupp har till
tiden blivit längre än vad som från början
kunde beräknas. Tjänstgöringen har
uppdelats i 6-månadersperioder, och avbyten
har alltså hittills skett två gånger

per år. När dessa åtaganden från svensk
sida bör kunna upphöra, torde man i
dag icke kunna ange.

Det synes dock vara oklart, huruvida
de bestämmelser, som gäller om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.,
äger giltighet även för de värnpliktiga,
som ingår i den svenska delen av FNstyrkan.

Åtagandet är visserligen frivilligt men
möjliggjort, ja rent av önskvärt, genom
beslut av den svenska riksdagen. Uppgiften
för den enskilde soldaten måste
vara mycket grannlaga och ställer stora
krav på hans kvalifikationer. De ovana
förhållandena, den spända politiska situationen
och FN-styrkans till synes stora
betydelse för fredens upprätthållande
i det berörda området gör att man bör
ställa dubbla krav på behovet av »inre
balans» hos den enskilde soldaten.

Det är lika viktigt att den svenska
delen av FN-styrkans trupp kan organiseras
med de för uppgiften bäst lämpade
mannarna, som att de för denna uppgift
lämpade beredes möjlighet att åtaga
sig ett dylikt uppdrag i vetskap om att
de har rätt till återanställning i sitt ordinarie
arbete, då tjänstgöringstiden är
slut.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att de värnpliktiga
som ingår i den svenska delen
av FN-styrkan i Främre Orienten i här
berört avseende kan hänföras till sådana
frivilliga som finns omnämnda i 1 §
i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.?

2. Om icke, avser herr statsrådet att
vidtaga åtgärder som ger dessa värnpliktiga
likställighet med de värnpliktiga,
som lagen i så fall omfattar?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Fredagen den 20 mars 1959

Nr 9

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 407, av herr Mannerskantz in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1959/60
till bidrag till byggnadsarbeten m. m.
inom skolväsendet;

nr 408, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Franzén, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

nr 409, av fröken Mattson och fru
Nilsson, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition med förslag till förordning
om handel med preventivmedel;

nr 410, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete;
och

nr 411, av herr Söderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkring för
allmän tilläggspension m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades k). 15.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw