Fredagen den 20 maj Sid (Riksdagens protokoll 1955:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 19

20—21 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 20 maj Sid.

Svar på fråga av herr Ohlsson, Ebbe, ang. friköp av arrendegårdar
under Asa säteri .......................................... 3

Svar på interpellationer:

av herr Kronstrand ang. tillämpningen av jordförvärvslagen . . 4

av herr Mogård om semesterrätt för komministern P. J. Gyberg 6

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m........... 6

Anslag till lantbruksnämnderna .............................. 42

Inrättande av en högsta domstol i skattemål .................... 54

Ändrad organisation av Upplands regemente m. m............... 60

Utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält ........................ 71

Folkomröstning i högertrafikfrågan ............................ 78

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen don 20 maj

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område in. m......................... 6

— nr 26, ang. anslag till lantbruksnämnderna .................. 42

— nr 27, ang. försäljning av vissa kronoegendomar in. m....... 54

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 4,
ang. inrättande av en särskild högsta domstol i skattemål .... 54

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 19

2 Sr 19

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln
m. m........................................... 60

— nr 129, ang. vissa markförvärv för försvaret m. m........... 71

—- nr 130, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m. . . 78

■—- nr 131, ang. högertrafikfrågan.............................. 78

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, rörande förslag till lag om
folkomröstning ang. högertrafik ............................ 101

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Fredagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
konsularkonvention mellan Sverige och
Frankrike; samt

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1954 vid
dess sjätte ordinarie möte fattade beslut.

Ang. friköp av arrendegårder under Asa
säteri

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Ohlsson, Ebbe, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga:
»Vilka åtgärder har herr statsrådet vidtagit
för att arrendatorerna under Asa
säteri skall få friköpa sina arrendegårdar?» Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson har
frågat mig, vilka åtgärder jag vidtagit
för att arrendatorerna under Asa säteri
skall få friköpa sina arrendegårdar. Som
svar härpå får jag lämna följande redogörelse
för hur frågan om friköp av arrendegårdarna
för närvarande ligger till.

Friköp har varit på tal i fråga om sju
lägenheter på kronoparken Asa, nämligen
Erikstorp, Skattegården, Brunnstorp,
Enekullen, Mörkevik, Sandbäcken och
Sandshagen.

Av dessa försåldes de tre förstnämnda,
alltså Erikstorp, Skattegården och
Brunnstorp, sedan riksdagen år 1952 bifallit
en framställning därom, vilken
framlagts i proposition nr 88/1952. Vidare
har Kungl. Maj:t i dessa dagar bifallit
en framställning om försäljning av
Sandshagen till dess arrendator.

Av de återstående är Enekullen och
Mörkevik nedlagda som brukningsenheter.
På Enekullen är byggnaderna rivna.
Mörkeviks arrendator har flyttat från
lägenheten.

Vad angår Sandbäcken, så har vid tidigare
behandling av frågan om friköp
av denna lägenhet domänstyrelsen motsatt
sig försäljning, därför att lägenheten
behövs för kronoparkens skötsel.
Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden
har ansett försäljning olämplig ur
arronderingssynpunkt. Sedermera har
bostadshus och ekonomibyggnader uppförts
på Sandbäcken. Kostnaderna därför
uppgår till omkring 75 000 kronor. Huruvida
innehavaren av Sandbäcken numera
önskar köpa lägenheten, har jag
mig icke bekant. Någon framställning
därom föreligger icke.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min fråga, som tillkommit
i syfte att få ett klart besked om
när gården Sandshagen under Asa säteri
kan friköpas. Det är naturligt att irritation
och osäkerhet skapas, när vissa gårdar
friköpes, medan andra endast får
löfte om friköp utan att sedan något
händer.

Herr statsrådet har vid ett personligt
besök vid gården i fråga under förra
året själv kunnat bilda sig en uppfattning
om förhållandena. Att trots detta
ingenting har åtgjorts i frågan, har hos
innehavaren skapat den föreställningen
att domänstyrelsens avvisande hållning
skulle komma att omintetgöra friköpet.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. tillämpningen av jordförvärvslagen
Jag är därför tacksam för att herr statsrådet
i dag kunnat ge ett så positivt och
för den lantbrukare det närmast berör
glädjande svar på min fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tillämpningen av jordförvärvslagen

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdeparteNORUP,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara även herr
Kronstrands interpellation angående tilllämpning
av jordförvärvslagen, och nu
yttrade:

Herr talman! Under hänvisning till
ett närmare angivet fall av fastighetsförvärv
där kronans förköpsrätt utövats,
har herr Kronstrand frågat mig,

1) om jag anser det riktigt, att förköpslagen
får sådana verkningar som i
det berörda fallet;

2) eller om jag anser att de rent
mänskliga synpunkterna skall tillerkännas
sådan betydelse, att de blir avgörande
för frågan om kronans förköpsrätt
skall göras gällande eller ej; samt

3) om man — vid den andra frågans
besvarande med ja — kan förvänta att
jag är villig medverka till sådana tilllämpningsföreskrifter
beträffande jordförvärvslagen,
att händelser av den art,
som herr Kronstrand beskrivit, i görligaste
mån förhindras.

Som svar härå får jag anföra följande.

I det fall som givit herr Kronstrand
anledning till de ställda frågorna, har
kronans förköpsrätt utövats av lantbruksnämnden
efter framställning av
ägaren till ett jordbruk, som gränsar till
förköpsfastigheten. Denne har nämligen
ansett, att hans jordbruk är för litet för
att vara bärkraftigt, varför han önskade
förvärva förköpsfastigheten för sammanläggning
med sin egen fastighet. Efter
anförda besvär har lantbruksstyrelsen
ej funnit skäl ändra nämndens beslut.
Ärendet har emellertid gått vidare
till Kungl. Maj:t och vilar för närvarande
i avbidan på att lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnden skall inkom -

ma med begärda yttranden. Då ärendet
sålunda ännu icke definitivt avgjorts,
är det givetvis icke möjligt för mig att
nu göra några uttalanden om bedömningen
av olika fakta i ärendet och än
mindre om det resultat, den slutliga
prövningen kan tänkas medföra.

Helt allmänt vill jag emellertid erinra
om att det vid tillämpningen av förköpslagen
ankommer på vederbörande
myndigheter och i sista hand på Kungl.
Maj:t att väga önskemålen att åstadkomma
förbättringar av de berörda jordbruken
mot de synpunkter — bl. a. hänsynen
till köparens intressen -— som kan
tala mot att förköpsrätten utövas. En sådan
avvägning kan uppenbarligen
många gånger vara svår att göra utan
att något av de konkurrerande intressena
trädes för nära. Hur avvägningen bör
ske, måste bedömas från fall till fall
med beaktande av alla de olika omständigheter,
som kan förekomma i det enskilda
ärendet. Detta innebär, att utrymme
finnes även för vad herr Kronstrand
kallat de rent mänskliga synpunkterna.

Redan av vad jag nu sagt torde framgå,
att det icke kan vara lämpligt eller
ens möjligt att utfärda några tillämpningsföreskrifter
till jordförvärvslagen
i den av herr Kronstrand antydda riktningen.
Därtill är de omständigheter,
som kan föreligga i ärenden av förevarande
art, alltför mångskiftande. Det
torde vara ofrånkomligt, att prövningen
alltjämt sker från fall till fall inom gränser,
som uppdragits i lagen.

Till sist vill jag i detta sammanhang
erinra om det förslag till ny jordförvärvslagstiftning,
som framlagts i den av
riksdagen ännu icke behandlade propositionen
nr 165. I samband därmed blir
det möjligt att till diskussion upptaga
även sådana spörsmål, som herr Kronstrand
berört. Med hänsyn härtill har
jag ansett mig här böra inskränka mig
till det nu anförda.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Det finns i svaret vissa tongångar, som
jag med mitt förnöjda sinnelag hälsar
med tillfredsställelse och tacksamhet.
Jag fäster särskilt avseende vid den passus
i svaret, där jordbruksministern säger,
att varje särskilt fall måste bedömas
med beaktande av alla de olika omständigheter,
som kan förekomma i det
enskilda ärendet.

Med tanke på den arbetsbörda, som
kammaren har just nu i slutspurten av
vårsessionen, och även med tanke på
vad statsrådet sade om en väntad debatt,
när jordförvärvslagen kommer upp till
behandling, skall jag inskränka mig till
några korta kommentarer till svaret.

Jag vill då först påpeka att jag inte interpellerat
beträffande det särskilda fall
som jag tagit som motiv för mina frågor.
Jag tror att statsrådet därvidlag har
missförstått mig. Jag vet att avgörandet
beträffande detta ligger bos Kungl. Maj :t,
och jag är fullt tillfredsställd därmed.
Jag känner att efter det svar, som jordbruksministern
i dag har lämnat, kan vi
med lugn och tillförsikt emotse dess avgörande.

Syftet med min interpellation var
egentligen att aktualisera frågan om utfärdande
av tillämpningsföreskrifter för
jordförvärvslagen. Jag förstår mycket väl
att denna lag berör fall av så mångskiftande
natur, att man inte kan i paragrafer
och moment bestämma hur varje enskilt
ärende skall avgöras. Jag förstår
också jordbruksministern, när han i svaret
säger att det är svårt att utfärda tilllämpningsföreskrifter
som tar sikte på
en dylik fri prövning. Jag vill dock ifrågasätta,
om inte jordbruksministerns yttrande
i dag kan betraktas som eu tilllämpningsföreskrift
för jordförvärvslagen.
I vart fall anser jag att det nu är
klart och tydligt utsagt, att när det är
fråga om huruvida kronans förköpsrätt
skall göras gällande eller ej, så skall avgörandet
föregås av en grundlig utredning.
Fn dylik utredning får inte tillgå
så, att lantbruksnämnden hemma på sill
kontor rekvirerar fram de aktuella kartorna
och sedan säger, att det blir en
lämplig ägofigur av de och de fastigheterna
och alt de därför skall slås sam -

Ang. tillämpningen av jordförvärvslagen
man. I så fall betraktar jag det inte som
en tillräcklig utredning. Gör man på delta
sätt förbiser man att det också finns
andra intressen att ta hänsyn till. Då
har man nämligen bara tillgodosett det
eventuella samhällsintresse som kan finnas
i kravet att få så stora brukningsdelar
som möjligt, men förbisett, att samhället
även kan ha andra synpunkter på
frågan. Det kan hända att bygden runt
omkring önskar ha kvar ett fristående
jordbruk, där det fortfarande kan bo en
familj.

En annan part, vars intressen också
bör beaktas, är den köpare, som genom
att förköpsrätten görs gällande nekas inköpstillstånd
till en jordbruksfastighet.
Han kan ha ett mycket legitimt intresse
att få förvärva fastigheten. Man bör noga
undersöka även de synpunkterna. Då
kan man ofta i praktiken sätta människan
i centrum på ett långt bättre och
riktigare sätt än genom att bara göra det
på valaffischerna.

Lantbruksnämnderna har redan en
ganska bra lokal organisation genom
ortsombuden, en organisation som man
tyvärr ofta går förbi när det gäller att
göra utredningar av detta slag.

Till sist vill jag bara säga, att när man
ser på frågor av denna art, skall man
inte stirra sig blind på de resultat, som
vissa skrivbordssakkunniga — förlåt det
vanvördiga uttrycket ■— kommit till.
Från det hållet påstås ju, att bara vårt
jordbruk blir indelat i tillräckligt stora
brukningsdelar, klarar man därigenom
frågan om jordbrukets lönsamhet och förbilligar
avsevärt produktionen av livsmedel.
Detta är nog en ganska ensidig
syn på dessa spörsmål. Jag vill erinra
om att det i många fall kan gälla för
samhället att ta vara på en mycket billig
arbetskraft. Det kan som jag anförde
i motiveringen till min interpellation - -vara fråga om en äldre jordbrukare som
vill fortsätta att under de sista åren av
sin arbetsföra ålder försörja sig och sin
hustru på ett mindre jordbruk av en
storlek, vars skötsel han anser sig orka
med. Det är upprörande att han då skall
förnekas rätt härtill.

Det kan även vara fråga om en hani -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Om semesterrätt för komministern P. J. Gyberg — Ang. prisreglerande åtgärder på

jordbrukets område m. m.

verkare, en skogsarbetare eller en tillfällighetsarbetare,
som med familjens
hjälp på lediga stunder vill sköta ett litet
jordbruk. Det kan vidare röra sig om
personer som råkat ut för missanpassning
i industrien eller som inte orkar
med påfrestningarna vid det löpande
bandet eller tempoarbetet och som behöver
ett arbete under friare former för
att inte helt gå under. Det är här fråga
om en billig arbetskraft för jordbruket.
Man riskerar dessutom i många fall att
dessa människor kanske blir socialfall
för samhället, om de inte får denna möjlighet
till sysselsättning vid jordbruket.
Vi bör ta vara på den arbetskraft och arbetsvilja
som finns hos dessa människor.

Ur dessa synpunkter noterar jag, herr
talman, med tillfredsställelse jordbruksministerns
positiva syn på frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om semesterrätt för komministern P. J.

Gyberg

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Mogårds interpellation
om semesterrätt för komministern
P. J. Gyberg, fick nu ordet och
anförde.

Herr talman! Herr Mogård har frågat
mig, om jag anser det obilligt, att komministern
i Stockholm P. J. Gyberg inte
får åtnjuta arbetstagare i allmänhet tillkommande
semester, och om jag avser
att vidta åtgärder för att denna rätt beredes
även Gyberg.

Härpå får jag svara följande.

Semester i vedertagen bemärkelse infördes
för församlingsprästerna först genom
1951 års prästlönereglemente. Dessförinnan
hade i viss utsträckning ledighet
med oavkortad lön enligt praxis beretts
prästerna genom s. k. tjänstebyte.
Vidare kunde vid ledighet med löneavdrag
utgå s. k. semesterkostnadsbidrag.

I övergångsbestämmelserna till prästlönereglementet
lämnades prästerna fritt
val mellan att övergå på reglementet el -

ler att kvarstå på de äldre bestämmelserna.

För de präster, som valde att kvarstå på
äldre bestämmelser — det rör sig här om
endast ett femtal befattningshavare, bland
dem Gyberg — synes prästlöneregleringen
ha kommit att innebära, att möjlighet
till ledighet utan löneavdrag genom
tjänstebyte inte längre föreligger. Enligt
ett regeringsrättsutslag från år 1941 är
semesterlagen inte tillämplig på prästerliga
tjänstinnehavare.

Redan före interpellationen riktades
min uppmärksamhet på förevarande
spörsmål genom några till civildepartementet
inkomna ansökningar om semester.
över en av dessa har remissutlåtanden
avgetts av kammarkollegiet och
statskontoret, som båda har avstyrkt ansökningen.

Enligt vad jag inhämtat torde emellertid
de präster, det här är fråga om, vid
sitt val att stå kvar på äldre bestämmelser
knappast ha insett, att möjlighet till
semester genom tjänstebyte inte längre
skulle föreligga. Jag ämnar därför föreslå
Kungl. Maj:t att meddela sådana bestämmelser
att dessa präster kommer i
åtnjutande av den semester, som de skulle
ha fått, om semesterlagen hade varit
tillämplig på dem.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag ber att till civilministern
vördsamt få framföra mitt tack
för det välvilliga svaret.

Syftemålet med min interpellation har
uppnåtts. Härutöver har jag för min del
inte något att tillägga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

I en till riksdagen den 31 mars 1955
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 180, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag, framlagt vissa i propositionen
närmare angivna förslag till åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1.1: 513 av herr Andersson, Lars, samt
11:635, likalydande, av herr Larsson i
Hedenäset, vari hemställts, att riksdagen
måtte till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
174 000 000 kronor samt besluta, att härav
36 000 000 kronor med beaktande av
vad i motionerna anförts skulle utgå till
extra mjölkpristillägg;

2. I: 519 av herr Spetz samt II: 645,
likalydande, av herr Svensson i Ljungskile,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en utredning av möjligheterna att
på lång sikt lösa den svenska mjölkhushållningens
avsättningsproblem samt att
möjligheten att exportera torrmjölk till
underutvecklade länder och övriga synpunkter
som framförts i motionerna därvid
måtte beaktas;

3. I: 520 av herrar Ohlon och Sundelin
samt II: 644, likalydande, av herr Ohlin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta

a) att bygdekvarnarna skulle från och
med nästa regleringsår befrias från förmalningsavgift
vid s. k. löneförmalning;

b) dels att importavgift på spannmål
och oljekraftfoder respektive avgift på
inom landet tillverkat oljekraftfoder icke
borde utnyttjas till att höja detaljpriset
på oljekraftfoder över 43 kronor per deciton,
ej heller för importerad foderspannmål
över 40 kronor per deciton;

dels att Kungl. Maj:t skulle av clearingkassan
för fettråvaror disponera högst
7 miljoner kronor för att sänka avräk -

ningspriset på svenskt oljekraftfoder, i
den mån den nu använda standardiserade
blandningen av oljekraftfoder ej
därigenom nedbragtes under 43 kronor
per deciton;

dels slutligen att jordbruksregleringen
i övrigt med beaktande av vad i motionerna
anförts skulle handhas så, att en
otillfredsställande prisutveckling för
svensk foderspannmål motverkades;

c) att fraktbidragen för fodersändningar
till vissa delar av norra Sverige skulle
utgå med oförändrade belopp under nästa
regleringsår;

d) att regleringsavgifterna på margarinråvaror
skulle sänkas med belopp,
som möjliggjorde en sänkning av margarinpriset
i fabrikationsledet med 35 öre;
samt

e) att Kungl. Maj:t vid tillämpning avgällande
förordning om användning av
svenskt oljefrö icke skulle äga fastställa
kostnadshöjande bestämmelser rörande
margarintillverkningen, vilka icke vore
erforderliga för fullgörande av det statliga
stödet till den inhemska oljeväxtodlingen; 4.

1:521 av herr Persson, Helmer,
m. fl. samt II: 648, likalydande, av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts att

dels riksdagen, med godkännande i övrigt
av en mellan statens jordbruksnämnd,
å ena sidan, samt en av Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk utsedd förhandlingsdelegation,
å den andra, träffad överenskommelse
om prissättningen på jordbrukets
produkter under regleringsåret 1
september 1955—31 augusti 1956, måtte
besluta

a) att ej godtaga den överenskomna
höjningen med 2 kronor per deciton av
de tidigare fastställda sänkta priserna
för vete och råg;

b) att till överenskommelsen foga ett
uttalande av innebörd, att de kostnadsökningar
respektive inkomstminskningar,
som sammantagna läte sig inrymmas
i den s. k. 4-procentregeln, ej finge
föranleda prishöjningar; samt

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

c) att i enlighet därmed ej godtaga
punkten 7 i överenskommelsen i den del,
som uttrycktes i bisatsen »oavsett 4-procentregeln»; dels

riksdagen måtte besluta

a) att utöver det i propositionen nr
180 angivna nettobeloppet för statens
kostnader för prisregleringar på livsmedelsområdet
ett ytterligare belopp av 90
miljoner kronor skulle ställas till förfogande,
avsett att intill den 31 december
1955 täcka överenskomna inkomsthöjningar
på 270,5 miljoner kronor medelst
subventioner;

b) att det belopp, som i propositionen
förutsåges till extra mjölkpristillägg
i norra Sverige, skulle höjas från 31 miljoner
kronor till 62 miljoner kronor i
syfte att under regleringsåret 1955/56
möjliggöra en fördubbling av de utgående
extra mjölkpristilläggen;

5. 1:522 av herr Franzén m. fl. samt
11:647, likalydande, av herr Svensson i
Stenkyrka in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att frågan om fördelningen
av prishöjningen på standardiserad
konsumtionsmjölk mellan de
olika mejerierna finge avgöras av Svenska
mejeriernas riksförening på sätt, som
befunnes lämpligt, utan hinder av vad i
propositionen nr 180 och jordbruksnämndens
skrivelse i detta avseende uttalats
;

6. 1:523 av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén samt II: 642, likalydande,
av herr Börjesson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte medge jordbrukets
förhandlingsdelegation rätt att upptaga
förhandlingar om kompensation åt jordbruket
för de ökade räntekostnaderna;

7. I: 524 av herr Franzén och herr Johansson,
Theodor, samt II: 646, likalydande,
av herr Svensson i Va, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
frågan om undantagande av den s. k. löneförmalningen
från skyldighet till förmalningsavgift
måtte få prövas i enlighet
med vad i motionerna anförts samt
att ifrågavarande förmalning, därest ge -

nom utredning så befunnes möjligt, måtte
undantagas från avgiftsskyldighet,

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte medge Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse med
de riktlinjer utskottet angivit i det föregående
samt således

1) beträffande allmänna synpunkter på
prisregleringen, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställlning samt med avslag å
motionerna 1:521 och 11:648, såvitt nu
vore i fråga, samt motionerna 1:523 och
II: 642, godkänna vad utskottet anfört ;

2) i fråga om brödsädsregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna I:
520 och 11:644, 1:521 och 11:648 samt
I: 524 och II: 646, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3) i vad anginge regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning ävensom med
avslag å motionerna I: 520 och II: 644,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

4) i fråga om potatisregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

5) beträffande oljeväxtregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

6) i vad anginge fettvaruregleringeu,
såvitt nu vore i fråga, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
i förevarande del å motionerna I:
520 och II: 644 godkänna vad utskottet
anfört;

7) i fråga om stödet åt lin- och hampodlingen
bifalla Kungl. Majts framställning; 8)

i vad anginge äggregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

9) beträffande köttvaruregleringen m.
m. bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

10) i fråga om regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 513 och
II: 635 samt I: 521 och II: 648 — samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga — samt motionerna I: 522 och II:
647, godkänna vad utskottet anfört;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att, såvitt anginge försäljning
för inhemsk förbrukning, fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter av 1956
års skörd i enlighet med förut angivna
grunder;

C. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 513och 11:635 samt 1:21 och II: 648,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
169 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
14 1)00 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 520 och II: 644, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 1 100 000 kronor;

D. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, medge att
det å riksstaten för budgetåret 1954/55
anvisade reservationsanslaget till Kostnader
i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet finge under
budgetåret 1955/56 användas för täckande
av förluster, som hos Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, och statens
jordbruksnämnd uppkomme vid försäljning
och nedskrivning av bercdskapslager
av brödsäd och mjöl;

E. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, bemyndiga

Kungl. Maj t att av anslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
för budgetåret 1954/55 till vissa i det
föregående nämnda kvarnar m. fl. utbetala
ersättning för prisfall på brödsäd i
enlighet med förut angivna grunder;

F. att riksdagen måtte medgiva Kungl.
Maj:t att av förut angivna besparingar
under reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
för budgetåret 1954/55 använda ett belopp
av högst 2 500 000 kronor för att
inom Norrbottens och Västerbottens län
ytterligare mildra verkningarna av 1954
års skördeskador i enlighet med vad utskottet
förordat i det föregående;

G. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, besluta att
spannmålskreditfonden skulle avvecklas
med utgången av budgetåret 1954/55;

H. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning angående förbud mot
viss användning av denaturerad .spannmål; 2)

förordning om upphävande av förordningen
den 29 maj 1933 (nr 234) angående
användande av svensk havre vid
gryn- och mjöltillverkning in. m.;

3) förordning angående upphävande
av förordningen den 24 maj 1934 (nr
172) om skatt å kli; samt

4) förordning angående slalctdjursav gift* I.

att motionerna I: 519 och II: 645 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hade därjämte för riksdagen
anmält, att utskottet komme att senare
under riksdagen avgiva utlåtande beträffande
vad Kungl. Maj:t i propositionen
nr 180 föreslagit riksdagen i fråga om
förordningen angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror m. m.
jämte i ämnet väckt motion m. m.

Reservationer hade avgivits

1) av lierrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i Löns -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

boda, vilka ansett, att utskottets yttrande
beträffande förmalningsavgiften bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under punkten A 2
hemställa, att riksdagen måtte i fråga om
brödsädsregleringen, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställlning samt med
bifall till motionerna 1:520 och II:
644, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 521 och II:
648, såvitt nu vore i fråga, samt I: 524
och II: 646, godkänna vad i reservationen
anförts;

2) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande regleringen av fodersäd och
andra fodermedel bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under punkten A 3 hemställa,
att riksdagen måtte, i vad anginge regleringen
av fodersäd och andra fodermedel,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna 1:520 och II:
644, såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

3) av herr Lage Svedberg, som dock ej
antytt sin mening;

4) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottets yttrande
angående fettvaruregleringen bort hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under
punkten A 6 hemställa, att riksdagen
måtte i vad anginge fettvaruregleringen,
såvitt nu vore i fråga, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med bifall
i förevarande del till motionerna
1: 520 och II: 644, godkänna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Tjällgren, Lage Svedberg,
Nord, Sundberg, Bror Nilsson, Pettersson
i Dahl, Svensson i Ljungskile och Nilsson
i Lönsboda, vilka ansett, att utskottets
motivering, i vad den avsåg rätt för
Kungl. Maj:t att använda uppkomna besparingar
på ur prisregleringsanslaget
utgående statliga mjölkpristillägg för att
inom Norrbottens och Västerbottens län
mildra verkningarna av 1954 års skörde -

skador, bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade;

6) av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottets yttrande i nyss
angivna del bort hava den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under punkten F
hemställa, att riksdagen måtte medgiva
Kungl. Maj:t att använda förut angivna
besparingar under reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1954/55 för
att inom Norrbottens och Västerbottens
län ytterligare mildra verkningarna av
1954 års skördeskador i enlighet med
vad reservanterna i det föregående förordat; 7)

av herrar Bror Nilsson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande angående fördelningen av prishöjningen
på standardiserad konsumtionsmjölk
mellan de olika mejerierna
bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under punkten A 10 hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om regleringen av
handeln med mjölk och mejeriprodukter,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 522 och II:

647 ävensom med avslag å motionerna
I: 513 och II: 635 samt I: 521 och II:

648 — sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad reservanterna
anfört;

8) av fru Lindskog, som likväl ej antytt
sin åsikt;

9) av herrar Nord, Hansson, Svensson
i Ljungskile, Rimås och Nilsson i Lönsboda,
vilka ansett, att utskottet bort under
punkten C 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 520 och
II: 644, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. å riksstaten för
budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Då jag, såsom framgår
av det föreliggande utskottsutlåtandet,

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område in. m.

åtminstone delvis är medansvarig för
dess innehåll, skall jag be att få säga
några ord i detta ärende. Vad beträffar
förslagets detaljer har jag för avsikt att
här endast beröra några av dessa, de
mera betydelsefulla. Det skulle nämligen
ta alltför lång tid i anspråk att beröra
dem alla.

De vid utskottsutlåtandet fogade reservationerna
har i de flesta fall sin motsvarighet
i de i ärendet väckta motionerna,
varför jag inte anser nödigt att
uppehålla mig vid de förstnämnda. I
stället skall jag i all korthet nämna något
om yrkandena i motionerna och om
ilen ställning utskottet intagit till dessa.

Innan jag ingår härpå vill jag emellertid
framföra några personliga synpunkter.

Såsom departementschefen i propositionen
framhåller, har utvecklingen under
år 1954 varit gynnsam för stora delar
av vårt näringsliv. Detta kan ju inte
bestridas. Men lika obestridligt torde det
enligt min mening vara att jordbruksnäringen
i detta avseende inte kunnat
hålla jämna steg med övriga näringar.
Departementschefen uttalar vidare i propositionen,
att enligt den i februari i år
upprättade kalkylen över jordbrukets inkomster
och utgifter väntas jordbrukets
produktionsvolym 1954—1955 bli ungefär
6 procent lägre än man räknade med
våren 1954, och det uttalandet kan naturligtvis
inte alls jävas eller bestridas.
Samtidigt har jordbrukets kostnader stigit
avsevärt och blivit betydligt högre
än man tidigare räknat med. Samtidigt
som stora befolkningsgrupper utanför
jordbruket kunnat förbättra sina inkomster
har sålunda jordbrukarnas inkomster
beskurits till följd av minskad
produktion och ökade kostnader även
på andra områden. Jag behöver ju bara
erinra om de höjda arbetslönerna inom
jordbruket. När jag nämner detta, får det
naturligtvis inte tolkas så som om jag
ansåge denna lönehöjning omotiverad.
Men jag vill framhålla att när vid kalkylens
upprättande hänsyn icke tagits
till denna faktiska kostnadsökning för
jordbruksdriften, måste det bli svårt att

få debet och kredit att gå ihop enligt
den nya beräkningen.

Det vore frestande att här närmare
uppehålla sig vid nu berörda förhållanden.
Jag skall emellertid avstå därifrån
för denna gång. Det är emellertid min
bestämda uppfattning, att om ett sådant
förhållande får fortsätta ännu några år
framöver, kommer flykten från jordbruket
att inte bara fortsätta utan i stället
att öka. Säkerligen kommer också de
kreaturslösa jordbruken likaledes att stiga
i antal o. s. v., och det är ju till skada
och hinder för vår självförsörjning.
Därtill kommer en hel del andra olägenheter,
som jag inte nu skall beröra men
som ovillkorligen måste minska möjligheterna
beträffande vår självförsörjning.

Det var i all korthet några personliga
synpunkter, som jag vid detta tillfälle
velat framföra. Sedan skall jag, herr talman,
be att med några ord få uppehålla
mig vid en del detaljer i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Vad först angår årets jordbruksprisöverenskommelse
har i ett par motioner
framställts yrkanden, vilkas godkännande
skulle innebära ett frångående av
överenskommelsen på flera punkter. Utskottet
har emellertid ansett, att den i
propositionen föreslagna prisavvägningen
och de till överenskommelsen knutna
villkoren är godtagbara, och förordar
därför Kungl. Maj:ts förslag. I ett
par andra motioner har yrkats, att riksdagen
skall medge jordbrukets förhandlingsdelegation
rätt att uppta förhandlingar
om kompensation åt jordbruket
för de ökade räntekostnaderna. Utskottet
har för sin del funnit, att motionerna
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd,
då det givetvis oavsett riksdagens
medgivande står förhandlingsdelegationen
fritt att hos jordbruksnämnden påkalla
förhandlingar om spörsmål av olika
slag. Kommer man vid dylika förhandlingar
till överenskommelser, som
ligger utanför de av statsmakterna givna
bemyndigandena, bör överenskommelserna
givetvis i vanlig ordning underställas
Kungl. Maj :t och riksdagen för
prövning.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område in. in.

Även detta år bär i flera motioner
framställts yrkanden beträffande förmalningsavgiften
vid s. k. löneförmalning.
I ett par av motionerna föreslås,
att bygdekvarnarna från och med nästa
regleringsår skall befrias från denna
avgift, och i ett par andra att frågan om
befrielse skall utredas av Kungl. Maj:t.
Det förra yrkandet har upptagits i den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 1.

Frågan om förmalningsavgifterna behandlades
rätt ingående såväl vid förra
årets som vid nästföregående års riksdag.
Även om utskottet och riksdagen
då fann vissa skäl tala för befrielse, ansågs
skälen mot befrielse vara ännu starkare.
Riksdagen godtog dock förra året
ett förslag av Kungl. Maj :t, att lönekvarnarna
såsom viss gottgörelse för sitt besvär
med att uttaga och redovisa avgifterna
samt för ränteförluster skulle av
förmalningsavgiftsmedlen få en ersättning
av 50 öre per deciton. Utskottet
har i år, liksom Kungl. Maj:t, inte funnit
skäl att ändra detta beslut och har
därför inte kunnat biträda motionsyrkandena
i fråga om förmalningsavgiften.

Inte heller har utskottet ansett sig
kunna tillstyrka bifall till yrkandet i ett
par andra motioner om sänkning av de
vid vårens jordbruksförhandlingar överenskomna
priserna på brödsäd.

När det gäller regleringen i fråga om
fodersäd och andra fodermedel har utskottet
inte heller förordat några ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag. I ett par
motioner har bl. a. yrkats, att införselavgifterna
på spannmål och oljekraftfoder
samt tillverkningsavgiften på oljekraftfoder
inte skall utnyttjas för att
höja detaljpriset på oljekraftfoder över
43 kronor per deciton och detaljpriset
på importerad spannmål över 40 kronor
per decition samt att jordbruksregleringen
i övrigt skall handhas på ett sådant
sätt, att en för animalieproducenterna
otillfredsställande prisutveckling
för svensk foderspannmål motverkas.
Utskottet har här erinrat om att utskottet
förra året med anledning av ett par
liknande motionsyrkanden uttalade, att

en sådan rekommendation som motionärernas
skulle medföra en minskning av
det avsedda stödet åt den inhemska foderproduktionen
och dessutom orsaka
en reduktion av de avgiftsmedel som
står till förfogande för stödet åt exporten
av animalieprodukter. Utskottet är
nu av samma mening och avstyrker därför
det nyssnämnda motionsyrkandet,
som har upptagits även i reservation
nr 2.

I samma motioner har yrkats, att
Kungl. Maj:t skall av jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror disponera
högst 7 miljoner kronor för nedsättning
av priserna på svenskt oljekraftfoder
till lägst 43 kronor per deciton.
Utskottet kan inte heller på den
punkten biträda motionärerna, då utskottet
inte kan förorda ett återinförande
av subventioner på fodermedelsområdet.
Det skulle ju strida mot vad som
förutsattes vid övergången till fri prisbildning
och fri handel på området och
dessutom dra med sig kostnader för
staten, även om motionärerna inte tänkt
sig direkta anslagsmedel.

Sedan ganska lång tid tillbaka har
av statsmedel bestritts fraktbidrag vid
transport av fodermedel till vissa delar
av norra Sverige. I enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag, som överensstämmer med
en överenskommelse mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
har utskottet nu förordat att
fraktbidragen från och med nästa regleringsår
skall gälla bara Västerbottens
och Norrbottens län; som bekant har det
tidigare gällt även Jämtlands och Västernorrlands
län. Bottenbeloppet i dessa
områden, för viket fraktbidrag inte
lämnas av statsmedel, skall samtidigt
höjas från 1 krona 25 öre till 2 kronor
per deciton. De belopp, som sålunda
blir friställda, skall i stället över reservationsanslaget
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. tillföras de olika hushållningssällskapen
inom området för att användas
till sällskapens rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
Jag borde naturligtvis
ha opponerat mig mot indragningen
av anslaget beträffande Väster -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

norrlands och Jämtlands län, men på
grund av utskottets senaste av mig nu
citerade uttalande bär jag funnit mig
kunna godtaga utskottsförslaget.

I ett par motioner har yrkats att det
tills vidare skall bli vid det gamla både
i fråga om fraktbidragen och beträffande
det produktionsbefrämjande anslaget.
Motiveringen härför har bl. a. varit
att det enligt motionärernas mening
skulle vara mindre välbetänkt att med
tanke på 1954 års skördeskador nu slopa
fraktbidragen och därigenom höja foderpriserna
i norra Sverige. Motionärerna
synes emellertid inte ha tänkt på
att vi nu avhandlar nästa regleringsår
och att vi ännu vet ganska litet om det
årets foderskörd och foderpriser samt
att de av 1954 års skördeskador värst
drabbade områdena — Norrbottens och
Västerbottens län — får ha fraktbidragen
kvar med endast en mindre av rent
praktiska skäl motiverad reduktion. Utskottet
har sålunda i denna del inte kunnat
följa motionärerna utan har med
tanke på de på något längre sikt för berörda
områden fördelaktigare verkningarna
av omläggningen tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag.

Sedan skall jag, herr talman, med
några ord beröra fettvaruregleringen.
Utskottet har i fråga om denna inte funnit
skäl att förorda några ändringar i
Kungl. Maj :ts förslag. I ett par motioner
har emellertid i år liksom i fjol yrkats

_ detta yrkande återfinnes i den med

4) betecknade reservationen vid utskottets
utlåtande — att regleringsavgifterna
på margarinvaror skall sänkas med
belopp, som möjliggör en sänkning av
margarinpriset i fabrikationsledet med
35 öre per kilogram. Som motiv har
motionärerna liksom i fjol åberopat hänsynen
till konsumenterna och till behovet
av en prisanpassning till friare marknadsförhållanden.
I år har motionärerna
dessutom anfört, att vår smörproduktion
gått ned, att våra exportmöjligheter
för smör är goda och att det nationalekonomiskt
skulle vara lönande att
exportera mera smör. Enligt motionärernas
mening skulle det alltså inte val a
så farligt att öka prisspänningen mellan

smör och margarin. Utskottet konstaterar
emellertid i år, liksom både i fjol
och året dessförinnan, att den av motionärerna
åsyftade sänkningen av margarinpriset
skulle innebära en förhållandevis
kraftig förskjutning i prisrelationerna
mellan smör och margarin.

Vidare uttalar utskottet, liksom de båda
föregående åren, att man bör iaktta
viss försiktighet i fråga om ändring av
prisrelationerna mellan smör och margarin.
Enligt min mening borde för övrigt
prissänkningen på margarin leda till
minskad smörkonsumtion och därmed
större exportöverskott. Så långt är kanske
motionärerna ense med mig, men de
tycks inte ha fäst något avseende vid att
en sådan utveckling för med sig minskade
mjölkinkomster för jordbrukarna, enkannerligen
småbrukarna — en sak som
jag däremot beaktat och inte kan vara
med om. Utskottet har med hänvisning
till de nyss av mig refererade uttalandena
och till den träffade och av utskottet
förordade prisöverenskommelsen inte
heller kunnat ansluta sig till motionärer
nas förslag. Samma sak gäller ett i dessa
motioner framställt yrkande i fråga om
tillämpningen av gällande författningsbestämmelser
om användningen av
svenskt oljeväxtfrö. Detta yrkande bör
alltså enligt utskottets mening inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens
sida.

I fråga om mjölkregleringen har vi inom
utskottet haft att behandla, förutom
Kungl. Maj :ts förslag, inte mindre än fyra
motionspar. I två av dessa motionspar
har framförts yrkanden om höjning av
den del av prisregleringsanslaget, som är
avsett till extra mjölkpristillägg i norra
Sverige. I det ena paret av motioner har
hemställts om en fördubbling över lag i
norra Sverige av det extra mjölkpristill1
ägget och i det andra en förstärkning av
tilläggen i Norrbottens och Västerbottens
län med ett sammanlagt belopp av 5 miljoner
kronor.

Bakgrunden till dessa yrkanden är
fjolårets skördeskador. Dessa ha ju tidigare
både i höstas och i vintras varit föremål
för behandling här, och riksdagen
har därvid på framställning av Kungl.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Maj:t beviljat medel att utgå i form av
amorteringslån och behovsprövade bidrag
utan återbetalningsskyldighet. Av
de sex miljoner kronor, som beviljats
till bidrag, har en miljon anvisats till förstärkning
av bidragsgivningen till jordbrukare
i övre Norrland. Kostnaderna
för bidragen har bestritts av de besparingar,
som man i januari i år räknade
med skulle uppstå på prisregleringsanslaget
i samband med de till följd av
skördeskadorna minskade mjölkleveranserna
till mejeri. Avsikten med dessa åtgärder
har främst varit att mildra de
omedelbara verkningarna av inkomstbortfallet
på grund av den felslagna
skörden.

Utskottet har varit enigt om att någon
höjning av prisregleringsanslaget för det
av motionärerna angivna ändamålet inte
kan komma i fråga, och utskottet har
därför avstyrkt alla fyra motionerna.
Man har emellertid samtidigt inom utskottet
varit överens om att de synpunkter,
som framförts av ett par av motionärerna
— de som yrkat på ökade bidrag
till Norrbottens och Västerbottens
län — är beaktansvärda och att det därför
är påkallat att Kung], Maj :t närmare
undersöker möjligheterna att på lämpligt
sätt beakta de av dessa motionärer framförda
synpunkterna. Majoriteten av utskottets
ledamöter, dit även jag räknar
mig — åtminstone på denna punkt —
har också funnit det lämpligt att föreslå,
att Kungl. Maj :t skall äga att av de ytterligare
besparingar på mjölkpristillläggsandelen
i prisregleringsanslaget för
i år, som nu torde kunna påräknas, använda
ett belopp av högst 2,5 miljoner
kronor för att inom Norrbottens och
Västerbottens län nu ytterligare mildra
verkningarna av skördeskadorna. Vi har
också uttalat, att om behov av dylika ytterligare
åtgärder under nästa regleringsår
fortfarande skulle anses föreligga,
torde nästa års riksdag kunna sättas
i tillfälle att ånyo överväga frågan.

I fråga om själva »slutet», som jag nu
återgivit, är så gott som samtliga utskottsledamöter
ense. Men beträffande
en del av skrivningen är våra meningar
delade. Utskottsmajoriteten har härvid -

lag sagt, att de ytterligare hjälpåtgärderna
inte bör sammankopplas med de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets
område, utan ansett att de bör behandlas
i särskild ordning, såsom fallet varit i
fråga om statliga stödåtgärder vid skördeskador
under de senaste åren. Jag har
emellertid för min del tillsammans med
flera andra ledamöter i utskottet -— jag
tror att det är sju utom mig — reserverat
mig i fråga om denna skrivning. Jag vill
i stället direkt anknyta till det av norrbottens-
och västerbottensmotionärerna,
om jag så får kalla dem, påpekade förhållande^
att vissa icke tidigare beaktade
följdverkningar av skördeskadorna
bl. a. medför en sänkning av mejeriernas
avräkningslikvider till producenterna
trots de höjda partipriserna på flera av
mejeriernas produkter. Orsaken härtill
är ju att den minskade mjölkinvägningen
i övre Norrland medfört en icke oväsentlig
ökning av mejerikostnaderna per kilogram,
eftersom en betydande del av de
med mejeridriften förenade kostnaderna
är fasta. Ett sådant förhållande måste naturligtvis
inge betänkligheter för framtiden
och kräver, att åtgärder vidtages på
lämpligt sätt.

I fråga om mjölkregleringen i övrigt
har i ett par motioner framförts krav på
att fördelningen av den överenskomna
prishöjningen på konsumtionsmjölk mellan
de olika mejerierna skall få avgöras
av Svenska mejeriernas riksförening på
sätt som befinnes lämpligt utan hinder
av vad i propositionen och jordbruksnämndens
skrivelse uttalats i det avseendet.
Utskottet har inte ansett det i och
för sig erforderligt att uttala sig på den
punkten för att motionärernas önskemål
skall kunna tillgodoses, då utjämningen
av prishöjningen torde vara en jordbrukets
interna angelägenhet — även om
den grundas på en statlig förordning —
och då följaktligen motionärernas syften
kan beaktas på annat sätt.

Under avsnittet om mjölkregleringen
har utskottet också behandlat ett par motioner,
i vilka det bland annat yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om utredning av möjligheterna
att på lång sikt lösa den svens -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerandc åtgärder på jordbrukets område m. m.

ka mjölkhushållningens avsättningsproblem.
Utskottet har för sin del funnit,
att någon särskild framställning till
Kungl. Maj:t i ämnet inte är erforderlig.
Anledningen härtill är att samma synpunkter
och önskemål som i motionerna
har framförts i småbruksutredningens
nyligen avlämnade betänkande angående
det mindre jordbrukets möjligheter att
uppnå bättre lönsamhet. Utskottet har
emellertid uttalat, att det utgår ifrån att
vad motionärerna anfört kommer att beaktas
vid Kungl. Maj :ts ställningstagande
till de förslag som småbruksutredningen
framfört.

Som framgår av utlåtandet har utskottet
beslutat att uppskjuta behandlingen
av en viss del av Kungl. Maj:ts framställning
i propositionen nr 180 till hösten.
Det gäller förordningarna angående
reglering av införseln av fettråvaror och
fettvaror samt om införsel och utförsel
av margarinråvaror m. m. jämte en i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag väckt
motion. 1 detta avsnitt har Kungl. Maj:t
föreslagit bl. a., att den tillståndsfria
och likaledes avgiftsfria importen av
margarin skall minskas från 5 till 2 kilogram
per person vid varje resetillfälle.
Utskottet har funnit, att förslaget av olika
skäl fordrar mera ingående överväganden
än vad tiden nu tillåtit, innan utskottet
kan ta ställning till frågan.

Det kunde, herr talman, finnas anledning
att i detta sammanhang även beröra
cn hel del andra fråågor, som så att säga
är närbesläktade med de nu behandlade,
men jag skall avstå därifrån, då jag vet
att rätt många talare kommer efter mig.
.Tåg skall därför inte ingå på några ytterligare
detaljer.

Med vad jag här i all korthet anfört
har jag försökt att beröra några spörsmål,
som innefattas i föreliggande utskottsutlåtande.
Det kanske blir anledning
för mig att återkomma, vilket jag
i så fall skall be att få göra. Tills vidare
ber jag alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets föreliggande utlåtande,
dock med den ändring beträffande
regleringen av handeln med mjölken och
mejeriprodukter, som innefattas i den
reservation, som är betecknad med 5)

och som jag själv och sju andra ledamöter
av utskottet avgivit.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Såsom en av reservanterna
beträffande det föreliggande utskottsutlåtandet
vill jag med herr talmannens
tillåtelse i all korthet söka motivera mitt
och mina medreservanters ställningstagande
till de föreliggande frågorna.

Till att börja med vill jag ge ett erkännande
åt den prisuppgörelse, som ligger
till grund för den av jordbruksutskottet
behandlade kungl. propositionen. Denna
uppgörelse tillgodoser nämligen i högre
grad än tidigare uppgörelser om jordbrukspriserna
det mindre jordbrukets
intressen på så sätt, att huvudparten av
de prishöjningar, som förekommit denna
gång, lagts på de animaliska produkterna
och på så sätt skapat en enligt min
mening rättvisare fördelning av jordbrukets
inkomster mellan större och mindre
jordbruk. Att så är förhållandet vill jag
med tillfredsställelse notera.

Men även om jag vill ge detta erkännande
åt det nu framlagda förslaget, så
finns det dock vissa delar av detsamma,
som vid reservanter anser oss har goda
skäl att göra en del invändningar emot,
i vilka fall vi reservationsvis har framlagt
motförslag. De yrkanden, som vi
framställt, har delvis framställts från
folkpartiets sida tidigare men inte blivit
bifallna.

Sålunda har folkpartiet i motionerna
I: 520 och II: 644 i likhet med förra året
och året därförut föreslagit att bygdekvarnarna
från och med nästa regleringsår
befrias från förmalningsavgift vid löneförmalning.
Jag vill i detta sammanhang
påpeka att jordbruksutskottet såväl
förra året som året därförut, såsom den
ärade utskottsordföranden också påpekade,
funnit så starka skäl föreligga för ett
bifall till detta yrkande, att det uppdrogs
åt Kungl. Maj:t att ha sin uppmärksamhet
riktad på de möjligheter som kunde
uppkomma när det gällde att mildra
verkningarna för bygdekvarnarnas del
av förmalningsavgiften. Liksom föregående
år anser vi att det inte är rätt att

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ålägga dessa kvarnar att upptaga förmalningsavgift
vid löneförmalning. Dessa
kvarnar hade redan före tillkomsten av
förmalningsavgiften stora ekonomiska
svårigheter på grund av starkt minskad
löneförmalning. När sedan förmalningsavgiften
infördes, minskade förmalningen
av brödsäd ytterligare, då många
jordbrukare på grund av förmalningsavgiften
slutade att förmala sin brödsäd
och i stället köpte mjöl. Jag skall inte
upprepa vad jag sade i debatten här i
kammaren förra året, när denna fråga
behandlades, angående bygdekvarnarnas
betydelse ur försörjningssynpunkt exempelvis
i händelse av krig. De synpunkter
jag då framförde är inte mindre
aktuella i dag.

Vidare anser jag att det är orättvist
mot alla de småbrukare, vilka i regel
inte odlar mera brödsäd än som behövs
i det egna hushållet, att de, fastän de
knappast har någon brödsäd till avsalu,
dock genom förmalningsavgiften måste
bidra till att stödja exporten av det
överskott av brödsäd som landets spannmålsodlare,
d. v. s. det större och mest
rationaliserade jordbruket, har och som
hittills varit dessa jordbrukares mest lönande
produkt.

Härmed kommer jag in på frågan om
foderpriserna, vilka enligt min mening
är orimligt höga — det tror jag de flesta
kan hålla med om. Dessa höga foderpriser
belastar självfallet småbruket, som
för uppehållande av sin relativt stora
animaliska produktion är hänvisat till
att till stor del bygga denna på inköpta
fodermedel. Därför har folkpartiet i motionerna
1:520 och 11:644 föreslagit att
avgiftsbeläggningen å fodermedel och
jordbruksregleringen i övrigt skall handhas
på sådant sätt att från animalieproducenternas
synpunkt mera tillfredsställande
priser uppnås. Denna avgiftsbegränsning
bör enligt motionärernas
mening icke medföra en minskning av
det anslag som enligt prisöverenskommelsen
skall stå till förfogande för stöd
åt äggexporten. Vidare föreslår reservanterna
i överensstämmelse med motionerna
i fråga att av clearingkassan för
fettvaror sju miljoner kronor får använ -

das till att sänka priset på oljekraftfoder,
så att det för förbrukarna inte
överstiger 43 kronor per deciton.

I konsekvens med vad som förut anförts
om handhavandet av avgiftsbeläggningen
å fodermedel föreslår reservanterna
att medel, som härigenom inflyter
under regleringsåret 1955—1956, i
sin helhet överföres till Sveriges exportoch
importförening för ägg för att därigenom
stödja dess prisreglerande verksamhet.

Vidare ansluter vi oss till Kungl.
Maj:ts förslag att av tidigare influtna
fodermedelsavgifter en miljon kronor
överföres till äggexportföreningen. På
grund av detta vårt förslag kan vi inte
biträda Kungl. Maj :ts förslag att viss del
av fodermedelsavgiften överföres till Mejeriernas
riksförening för att täcka förluster
som kan uppstå vid export av
smör.

Mot den av Kungl. Maj:t förslagna
lagringen av vissa fodermedel har vi
intet att invända, men då det i detta
sammanhang föreslås, att det sedan lång
tid utgående fraktbidraget till vissa delar
av Norrland skall minskas och för
vissa delar av Norrland helt dras in, så
vill reservanterna inte vara med om
detta. Vi anser att därigenom de redan
förut höga foderpriserna skulle bli ännu
högre för de norrländska jordbrukarna,
och föreslår därför att fraktbidragen
till Norrland må utgå i samma
usträckning som tidigare och att anslagen
till de norrländska hushållningssällskapen
för rådgivnings- och upplysningsverksamhet,
vilka säkerligen är väl
motiverade, dock inte sammankopplas
med fraktbidragen, så att dessa därigenom
minskas.

I de förut omnämnda motionerna från
folkpartiet yrkas bland annat, att regleringsavgifterna
för margarinråvarorna
skall sänkas med belopp som möjliggör
en sänkning av margarinpriset med 35
öre per kilogram. Den ärade utskottsordföranden
var inne på denna fråga,
när han hade ordet här. Det kan visserligen
sägas, att denna fråga för närvarande
inte är någon stor fråga, men i
likhet med motionärerna anser reser -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

vanierna, att såväl nedgången i smörproduktionen
som de möjligheter till export
av smör som förefinns inom ramen
för giillande handelsavtal medför, att det
för närvarande inte finns några starka
betänkligheter mot att öka prisskillnaden
mellan margarin och smör. Jag tror
också att det i detta sammanhang är
mycket viktigt, att de handelsavtal som
har uppgjorts med utlandet kan uppfyllas
i fråga om smörexporten. Om vi
inte kan göra detta, är det fara värt att
vi så småningom kommer att förlora
denna marknad, och detta kommer kanske
att leda till vissa besvärligheter.

Vi har i motionen vidare föreslagit,
att Kungl. Maj:t vid tillämpningen av
gällande förordning om användning av
svenskt oljeväxtfrö icke skall fastställa
kostnadshöjande bestämmelser rörande
margarintillverkningen, vilka icke är erforderliga
för fullgörande av det statliga
stödet åt den inhemska oljeväxtodlingen.
Vi menar att om de produkter som härstammar
från oljeväxtodlingen kan exporteras
till sådana priser, att det visar
sig billigare att importera t. ex. valolja
för tillverkning av margarin, så är detta
såväl ur nationalekonomisk synpunkt
som ur tillverkningssynpunkt tillfredsställande.
Därigenom blir det möjligt
att få exportera oljeväxtprodukter och
kanske att få billigare margarin. Vi har
hört talas om att margarinfrågan, som
utskottets ordförande här påpekade,
kommer att bli aktuell under hösten,
och det kan vara anledning att redan nu
rikta uppmärksamheten på densamma.

Ja, som den ärade utskottsordföranden
redan påpekat, är många talare anmälda,
och jag skall inte längre uppehålla
tiden. Jag ber emellertid, herr talman,
att när de olika punkter som våra reservationer
avser kommer före till behandling,
få yrka bifall till dessa.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Även jag skall söka att
fatta mig kort, ty det finns enligt min
mening ingen anledning att i detla sammanhang
behandla jordbrukspolitikens
framtida utformning. Jag utgår då ifrån

!I Första kammarens protokoll 195.r>. Nr It)

att det inte skall dröja alltför längre, innan
förslag om en ny giv i den statliga
jordbrukspolitiken skall föreläggas riksdagen.
I dag gäller det främst att ta
ställning till förslaget om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område för
det produktionsår som börjar den 1 september.
Vi har i anslutning härtill ställt
två väsentliga förslag: för det första att
konsumenterna fram till den 1 januari
1956 medelst höjda statliga subventioner
skall skyddas för verkningarna av föreslagna
prishöjningar på livsmedel och
för det andra att de av skördeskadorna
drabbade bönderna i främst övre Norrland
skall erhålla mera betalt för mjölken
genom höjning av det extra mjölkpristillägget.
Ingen kan nämligen bestrida,
att utgångsläget för avtalsförhandlingarna
bland annat var regeringens
löfte om löneförbättringar utan prishöjningar,
och stora arbetargrupper,
bl. a. den stora metallarbetarkåren, lät
sig duperas och slöt avtal efter den s. k.
3-procentslinjen. Först efteråt fick de
besked om att livsmedelspriserna skulle
stiga och stiga kraftigt. Situationen har
utvecklats dithän att vi har full täckning
för vårt förslag, att nettobeloppet
av statens kostnader för prisregleringar
på livsmedelsområdet skall höjas med
ytterligare 90 miljoner kronor. Detta
kan förhindra att de höjda livsmedelspriserna
slår igenom i konsumentledet.
När så nästa års avtalsrörelse kommer,
vet arbetarna vilket reellt utgångsläge
som egentligen existerar. Möjligen kommer
någon att säga: »Ja, men detta är
ju ett demonstrationsförslag!» I så fall
vill jag redan nu klart säga ut: Det är
en demonstrationspolitik mot svenska
folket att subventionera exempelvis
smörimporten i stället för att vidtaga
åtgärder för att inom landet höja smörkonsumtionen!
Låt folk få ekonomiska
möjligheter att konsumera mera smör
och grädde! Detta är inte demonstrationspolitik,
utan det är en sund politik.
Den är enkel och klar, men tillika en
politik till gagn för folkflertalet.

Vi har i vår motion karakteriserat
prisöverenskommelsen som ett såll, genom
vilket nya prisstegringar kan sipp -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ra fram under hela produktionsåret. Av
den anledningen har vi föreslagit, att
riksdagen skulle göra ett uttalande, att
kostnadsökningar respektive kostnadsminskningar,
som låter sig inrymmas i
4-procentsregeln, inte får föranleda
prishöjningar.

Därtill anser vi det vara en överloppsgärning
att medge en ytterligare inkomsthöjning
för storjordbruken på 19,1
miljoner kronor genom höjningen med
2 kronor per deciton av de tidigare fastställda,
sänkta priserna på vete och råg.
Vi har tidigare sagt — och vidhåller det
fortfarande — att vete- och rågodlingen
är en så exklusiv affär, att det inte
finns någon anledning att nu frångå
den tidigare prissänkningen på vete
och råg. Höjningen av lantarbetarlönerna
behöver inte alls automatiskt leda
till nämnda höjning av spannmålspriserna.

Sedan några ord om det extra mjölkpristillägget
och stödlånen. I Norrbotten
och Västerbotten har böndernas fackliga
organisationer enstämmigt krävt en
höjning av producentpriset på mjölk
med 10 öre per liter. Det som aktualiserat
kravet är de stora skördeskadorna
i fjol sommar. En mycket prekär situation
har uppstått i de skördeskadade
områdena. Bönderna i Norrbotten och
Västerbotten är inte i färd med att
drunkna i bondeförbundsledarens välståndskris
— de grubblar så mycket mer
över orsaken till att deras likvidkuvert
från mejerierna blir tunnare och tunnare.
Men dessa bönder nöjer sig inte med
att bara grubbla. De har också med
rätta framfört sina krav till regeringen.
Vårt yrkande att fördubbla mjölkpristillägget
ligger i linje med kraven från
dessa bönder. Jag förstår, att utskottet
har varit i ett verkligt dilemma: å ena sidan
de berättigade kraven från bönderna
i norr, å andra sidan finansminister
Sköld och jordbruksminister Norup, som
hotfullt rynkat på ögonbrynen. Lösningen
har blivit -— jag vill beteckna den så
— en erbarmlig kompromiss. Så här heter
det i utskottets uttalande: »Utskottet
anser därför för sin del lämpligt, att

Kungl. Maj :t äger att av ifrågavarande
besparingar få använda ett belopp av
högst 2,5 miljoner kronor för att inom
Norrbottens och Västerbottens län nu ytterligare
mildra verkningarna av skördeskadorna.
Skulle under nästkommande
regleringsår behov av dylika ytterligare
åtgärder anses fortfarande föreligga, torde
nästa års riksdag kunna sättas i tillfälle
att ånyo överväga denna fråga.»

I stället för 60 miljoner, som bönderna
krävt, föreslår utskottet 2,5 miljoner
kronor. Det är ju ingenting annat än en
tom gest. Möjligheter föreligger att ge
rättvisa åt de jordbrukare, som så hårt
drabbats av skördeskadorna. Så blir nu
emellertid inte fallet. Jag måste här säga,
att bland annat bondeförbundets och
socialdemokratiens representanter från
Norrbotten och Västerbotten har bidragit
till detta. De har så till den milda
grad hängett sig åt principlösa parlamentariska
kompromisser, att de helt
glömt bort bönderna och deras krav och
behov. Mera bestämdhet från dessa representanters
sida hade gett bättre resultat.
Nu har det bara blivit rena rama
vattvällingen.

Och så till sist: Vi anser att huvudparten
av de stödlån, som beviljats med
anledning av skördeskador, bör avskrivas.
I de flesta fall rör det sig om stödlån
till mindre jordbrukare. Här bör
bönderna få ett besked, och naturligtvis
ett positivt besked.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till motionerna I: 521 och 11:648.

Herr ESK1LSSON (h):

Herr talman! Efter den urladdning
som herr Helmer Persson här har gjort
sig skyldig till kommer nog mitt lilla
anförande att påminna om de mildare
västanfläktar som vi gärna vill hoppas
skall komma in över vårt land inom den
närmaste tiden.

Jag hör inte till dem som anser att
uppgörelsen mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnd
i alla avseenden var tillfredsstäl -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

lande för jordbruket. Man brukar ibland
säga, att en uppgörelse kan karakteriseras
som god, om inte någon av de avtalsslutande
parterna är belåten med densamma.
Ur den synpunkten skulle jag tro
att man kan betrakta även årets prisuppgörelse
som tillfredsställande, ty den
bar inte mottagits med någon större förtjusning
bland vare sig producenter eller
konsumenter här i landet.

För jordbrukets del tror jag att den
träffade uppgörelsen kommer att medföra
att näringen åter sackar efter i inkomstutvecklingen.
Uppgörelsen i sig
själv innebar inte att jordbruket fick
full täckning för merkostnaderna enligt
den upprättade kalkylen, oavsett hur
man än beräknar arbetskraftåtgången
inom jordbruket. Särskilt kommer kostnadsökningen
att göra sig kännbar vid
de jordbruk, som enligt herr Helmer
Persson skär guld med täljknivar, de
som producerar vegetabilier av olika
slag, brödsäd, oljeväxter och sockerbetor.
För samtliga dessa produkter innebär
nämligen prisuppgörelsen en sänkning
av priserna i förhållande till innevarande
och föregående år. Men dessa
jordbruk, som ju ofta är större enheter,
kommer att få särskilt stark känning av
de ökade omkostnaderna, bland annat på
grund av höjda lantarbetarlöner.

Men oavsett underskottet enligt kalkylen
tillkommer ju den omständigheten
att den ekonomiska utvecklingen i landet
efter den 16 mars, då jordbruksuppgörelsen
träffades, har gått i en annan
riktning än man väntade. Lönelyftningen
i allmänhet har blivit betydligt större
än vad man trodde. Det räckte inte
med tre, fyra procent. Detta kommer givetvis
att medföra högre omkostnader
för jordbruket som näring och för jordbrukarna
som konsumenter. Man beräknar
att enbart höjningen av lönerna för
mejeripersonal och transportpersonal,
som är sysselsatt vid våra mejerier, kommer
ait medföra eu ökning av kostnaderna
med ungefär 20 miljoner kronor
för mejerihanteringen. Räntekostnaderna
kominer att stiga dels genom den officiella
räntehöjningen, dels genom kreditrestriktionerna,
som tvingar många jord -

brukare att låna pengar hos andra än
hos bankerna när dessa inte har kapital
till hands.

Alla dessa förhållanden gör att man
med ganska stor skepsis har mottagit
uppgörelsen ute bland jordbrukarna. Till
bekymren för prisutvecklingen under
det kommande året kommer de aktuella
bekymmer som vi jordbrukare i södra
och mellersta Sverige för närvarande
har på grund av den besvärliga väderlekssituationen.
Vårsådden har blivit
försenad i största delen av landet. Hemma
i mina trakter, där man i vanliga
fall brukar så vid månadsskiftet april
—maj, har man ännu knappast hunnit
börja med arbetet, och förhållandet är
likartat i större delen av landet med undantag
för de sydligaste slättbygderna.
Det har varit omöjligt att komma ut på
fälten genom det ständiga regnandet, och
ännu skönjes ingen ljusning. Snart är
det för sent att så vissa sädesslag, som
kräver lång växttid, t. ex. vårvete, och
även skörden av andra grödor kommer
säkerligen att bli nedsatt på grund av
den försenade sådden. Här ser vi på nytt
ett exempel på hur beroende jordbruket
är av faktorer varöver ingen människa
råder. Det överproduktionsspöke, som
hotat vid horisonten under det gångna
året, behöver sannerligen inte vara någon
oroande faktor under det kommande
året.

Men även om man inte har mottagit
den träffade prisuppgörelsen med någon
större entusiasm, så innebär det ju inte
att vi haft möjlighet att komma till något
bättre resultat. För jordbrukets förhandlare
har det stått uppenbart att man
inte kunde komma längre med tanke på
prisutvecklingen utomlands, och så har
man måst acceptera en lösning som ger
jordbruket vad som är möjligt ur marknadsmässiga
synpunkter, även om man
inte fått full täckning för de böjda kostnaderna.

Från högerpartiets sida liar vi i stort
sett anslutit oss till den lösning, som
prisfrågorna bar fått i år, och de resultat
som jordbruksutskottet har kommit
till. Det finns naturligtvis en del detaljer
som vållar funderingar. Det är sär -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

skilt en av prishöjningarna på jordbruksprodukterna
som bär väckt mycket stor
uppmärksamhet därför att den kommit
så på en gång, nämligen höjningen av
priset på konsumtionsmjölken. I och för
sig är väl den höjningen inte så märklig.
Priset på konsumtionsmjölk har nämligen
varit oförändrat i vårt land sedan
1952, medan priserna på andra jämförbara
drycker har stigit undan för undan.
Med tanke på det näringsinnehåll som
finns i mjölken är vårt mjölkpris fortfarande
mycket lågt.

När nu höjningen har genomförts med
ett så stort belopp som tillsammans 8
öre, har det skett för att om möjligt stimulera
produktionen inom områden,
som förser de stora konsumtionsorterna
med konsumtionsmjölk. Stimulansen har
tillkommit därför att mjölkproduktionen
inom dessa områden har minskat särskilt
mycket. Sedan 1949 har mjölkinvägningen
till landets mejerier minskat
för landet i sin helhet med ungefär 3
procent. Under samma tid har mjölkinvägningen
till de mejerier, som förser
Stockholm och de stora konsumtionsorterna
här i Mellansverige med konsumtionsmjölk,
minskat med 14,5 procent,
lnvägningen till Mjölkcentralens mejerier
var 1949—50 totalt 774 400 ton och
1953—54 sammanlagt 662 200 ton, och
minskningen fortfar alltjämt. Under det
senaste året var minskningen inom
detta område 4,3 procent, under det att
motsvarande siffra för landet i dess helhet
var 1,2 procent. För att om möjligt
stimulera mjölkproduktionen inom dessa
viktiga områden — här finns inte bara
Stockholm, som är en stor konsumtionsort,
här har vi också andra städer:
Norrköping, Västerås, Eskilstuna, Uppsala
och Linköping för att nämna några,
där förbrukningen av konsumtionsmjölk
är mycket stor — vill man nu låta producenterna
där behålla en större del av
höjningen av konsumtionsmjölkpriset än
vad som kommer att gälla för landet i
dess helhet.

Jag är inte övertygad om att stimulansen
kommer att bli särskilt stor. Avräkningspriserna
kanske inte kommer
att öka så mycket. Men nog är det befo -

gat att försöka stimulera mjölkproduktionen
inom de områden, som ligger närmast
de stora konsumtionsorterna, så att
man slipper transportera mjölken långa
avstånd för att fylla behovet. Långa
transporter ökar fraktkostnaderna, vilket
måste belasta folkhushållet i dess
helhet. Svårigheten att hålla en hög kvalitet
på mjölken minskar också, vilket
inte kan vara en önskvärd utveckling.
Av dessa skäl anser jag för min del den
lösning, som man kommit fram till genom
uppgörelsen, vara tillfredsställande.
Jag skulle tro att någon talare senare
under debatten i dag mera i detalj kommer
att belysa hur utjämningen inom
olika områden kommer att verka, varför
jag nu inte skall sysselsätta mig med den
sidan av saken.

Jag kan inte underlåta att till herr
statsrådet Norup framföra högerrepresentanternas
tacksamhet för att statsrådet
nu har funnit tiden vara inne att
mildra bestämmelsen om högsta fetthalt
i konsumtionsmjölken. Detta har ju varit
ett tvisteämne mellan oss tidigare,
och vi tycker att det är välbetänkt att
man nu har tagit ett steg, som ger konsumenterna
större valfrihet mellan olika
kvaliteter av konsumtionsmjölk. Utveckligen
här i Stockholm har ju visat, att
konsumenterna med särskilt stort förtroende
omfattat försäljningen av en konsumtionsmjölk
med högre fetthalt än den
treprocentiga standardiserade mjölken.
Men jag vill även understryka vad jordbruksutskottet
har skrivit när det gäller
försäljningen av standardiserad mjölk,
nämligen att det är angeläget att man
även i fortsättningen skall kunna tillhandahålla
konsumenterna en treprocentig
standardiserad mjölk i full utsträckning.
Det är också ett intresse för
mejerihanteringen att få sälja en likartad
kvalitet, så att inte mjölkens fetthalt
behöver växla inom så vida gränser som
innan standardiseringen genomfördes.

Jag nämnde nyss att vi från högerrepresentanternas
sida inte haft någon
avvikande mening beträffande de förslag
som jordbruksutskottet här har framlagt
mer än på en enda punkt, och jag
vill till sist säga ett par ord om den frå -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

gan. Det gäller de stödåtgärder som kan
behöva vidtagas för att ge jordbrukarna
i Norrbotten och Västerbotten ett stöd
utöver det som redan är beviljat för att
hjälpa dem ur svårigheterna efter fjolårets
misslyckade skörd; det var ju en
fråga som kom upp under utskottsbehandlingen.
Vi har inte kunnat ansluta
oss till utskottets ganska bestämda skrivning
i det fallet, emedan vi ansett att
detta var en fråga, som borde lösas på
samma sätt som frågan om mjölkpristilläggen
för landet i övrigt, nämligen
genom förhandlingar mellan jordbrukets
representanter och de statliga myndigheterna.
Vi menar, att den fullmakt, som
riksdagen ger Kungl. Maj:t att handha
jordbruksregleringen, skulle ge utrymme
även för åtgärder för att ge jordbrukarna
i de nordligaste delarna av landet,
hjälp på grund av skördeskadorna.
Vi föreslår därför i vår reservation, att
frågan om mjölkpristilläggen liksom tidigare
skall lösas genom förhandlingar
mellan berörda parter och att Kungl.
Maj:t skall få fullmakt att inom den beviljade
anslagsramen efter förhandlingar
med jordbrukets organisationer vidtaga
erforderliga åtgärder. Vi tror att man
på det viset bättre kan tillgodose behovet
där uppe utan att behöva frångå den
regel, som vi har tillämpat för att lösa
dylika frågor, nämligen att det skall ske
i samförstånd mellan förhandlingsorganisationerna
och Kungl. Maj:t.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som herr Haeggblom och jag har avgivit
till utlåtandet och som är betecknad med
nr 6.

Herr SUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag står som reservant
i ett avsnitt av detta utlåtande,
ber jag få göra några erinringar mot utskottets
utlåtande och till förmån för
reservation nr 5).

När vi i utskottet behandlade denna
fråga, förelåg en motion från Norrbotten,
1:513 och 11:635. I den föreslogs, att
man skulle av besparingsmedlen lämna

betydande summor till bidrag för kompensation
av inkomstbortfallen.

Utskottet kunde inte bifalla denna motion
oförändrad. Den rörde sig om att
man skulle för Norrbottens del ge 4 öre
och Västerbottens 2 öre i mjökpristillägg,
men när vi behandlat frågan kom vi fram
till ett resultat som gav ungefär hälften,
eller sammanlagt 2,5 miljoner kronor.
Man kan nästan säga att det är ett enhälligt
utskott, som utlalar sig för att
detta stöd skall utgå till Norrbottens jordbrukare.
Vi söker därigenom täcka det
inkomstbortfall som inträffat genom vattenskadorna
där uppe.

Vi hade under behandlingen av dessa
frågor även en uppvaktning från producentföreningen
i Norrbotten med direktören
och ordföranden i spetsen, som
framförde sina synpunkter om de förhållanden
som var rådande. De talade
om, att invägningarna hade sjunkit med
ca 20 procent. Vi har numera en färskare
siffra som ger vid handen att invägningarna
för mejerierna nu är mellan
24 och 25 procent. Detta ger ett tydligt
bevis för att man är i behov av vissa
regleringsersättningar för att kunna bibehålla
mjölkproduktionen vid nuvarande
nivå. Det är ett inkomstbortfall för
jordbruket av ungefär 1/4 som skall täckas.

Eftersom vi nu i utskottet är eniga
om dessa 2,5 miljoner, skall jag bara
uppehålla mig vid frågan hur dessa
pengar skall utdelas. De bidrag vi beslutade
om i höstas och fram på förvintern
skall ju gå över jordbruksnämnden
till lantbruksnämnderna, vilka nu
som bäst håller på att dela ut de stödlån
och bidrag som då beviljades.

Jag var med om ett sammanträde i
lantbruksnämnden i mitt län i måndags,
och jag antydde där möjligheten att man
skulle få ytterligare 2,5 miljoner kronor
att dela ut. Direktören och de andra
tjänstemännen sade då: Låt oss slippa
det! Vi hinner inte bli klara med den
andra utdelningen, ty den skall behovsprövas.
Vi är nog inte färdiga med den
förrän på senhösten och kan inte börja
med en ny utdelning förrän kanske framåt
årsskiftet. Vi har måst tillsätta sex,

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

sju extra personer som arbetar med dessa
saker, som far ut i kommunerna och
kontrollerar förmögenhetsförhållandena.

Det är ett väldigt arbete med denna
sak. Kostnaderna i pengar och hur
många dagsverken denna utdelning går
på har man ännu inte kunnat göra något
överslag över, men det är i alla fall
mycket.

I reservationen har vi tänkt oss, att departementschefen
skulle kunna förmedla
pengarna antingen till producentföreningen,
som skulle kunna dela ut dem
såsom ett extra mjölkpristillägg, eller
med hälften till lantbruksnämnderna och
andra hälften till mejerierna. Jag anser,
och den tanken framfördes även av styrelsen
för producentföreningen, att pengarna
bör komma till producentföreningen
och att de skall utgöras såsom ett
pristillägg till leverantörerna. Jag vill
påpeka att ungefär 80 procent av leverantörerna
i Norrbotten har jordbruk
under 10 hektar. Jag tror inte det skulle
bli någon orättvisa om man delade ut
tillägget i proportion till de mjölkleveranser
som har verkställts de senaste ett
eller två åren.

Det skulle medföra en oerhörd lättnad
för lantbruksnämnderna om de sluppe
detta arbete. Det är också angeläget
att få till stånd en dylik lättnad, eftersom
de i många fall släpar efter med det
ordinarie arbetet.

Det inkomstbortfall, som det här rör
sig om, är ganska betydande. I vår motion
erinrar vi om att höjningen av
mjölkpriset i Norrbotten betyder en prisökning
av 2,5 öre. Men mot denna höjning
svarar betydligt ökade utgifter för
producenterna. Bland annat har man i
Norrbotten ännu inte överallt träffat
uppgörelse om transportkostnaderna.
Hela Norrbotten utgör ett enda mejeriområde,
och inom detsamma utjämnas
priserna. Underhandlingar pågår alltjämt
om man skall få höja priset för transporterna
med ytterligare ett halvt öre
eller kanske ännu mer, vilket i så fall
kommer att sluka en del av den prishöjning
som skett på mjölken. Man måste
även beakta den minskning av mjölkinvägningen
som förekommit. Resultatet

blir att de belopp, som kommer jordbrukarna
till de! vid avräkningarna,
kommer att bli ännu mindre. Om man
räknar med de förhöjda transportkostnaderna,
som kommer att bli resultatet av
de nya avtalen, och nedgången i mjölkinvägningen,
kommer den senast medgivna
prishöjningen på mjölken sannolikt
inte alls att medföra någon inkomstökning
för jordbrukarna. Prishöjningen
slukas nämligen helt av de högre omkostnaderna
etc.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid detta problem. Jordbruksutskottets
ordförande, herr Tjällgren, har
ju redan belyst denna sida av frågan.
Jag slutar därför med att instämma i vad
han här sade. Jag ber även få ansluta mig
till det yrkande som han gjorde om bifall
till sin reservation 5).

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
behandlar, är ju ständigt återkommande,
och man kan också säga att de synpunkter
som anförts i väsentlig mån är desamma
år från år.

Det skulle nu vara sista året som vi
har att behandla en proposition, byggd
på den gamla totalkalkylen. Vi har nog
alla ansett att denna totalkalkyl inte varit
så tillfredsställande som man skulle
ha kunnat önska. Men även om det inte
varit möjligt att få fram fullt exakta beräkningar,
har ändå totalkalkylen varit
det bästa instrument som vi hittills kunnat
arbeta med. Fn folkpartist påstod
under förhandlingarna i jordbruksutskottet,
att totalkalkylen »ramlat samman
som en skrothög». Det är nog cn klar
överdrift. I totalkalkylen ingår ju delkalkyler
av olika slag, och det är dessa
som är det väsentliga. Vi måste även med
de nya former, som skall beslutas i höst,
ha kvar vissa kalkyler att bygga våra
överväganden på. Jag erinrar bara om
en sådan faktor som beräkningen av avflyttningen
från jordbruket. Det har i år
varit mycket svårt att få fram exakta
uppgifter om avflyttningen. Den har
måst uppskattas på grundval av vissa beräkningar
och antaganden, och så kom -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

mer det att bli nödvändigt att göra även
i fortsättningen.

I övrigt är det, som jag redan inledningsvis
sagt, i stor utsträckning gamla,
många gånger anförda synpunkter, som
återkommer i denna debatt. I Frisinnad
Tidskrift läste jag härom dagen en artikel
där det sades, att folkpartiets och
bondeförbundets jordbrukspolitik hade
börjat flyta samman. Men det märker
man i så fall ingenting av i det föreliggande
utskottsutlåtandet, utan partierna
har intagit samma ståndpunkter som de
gjort under de senaste åren.

Jag skall sedan, herr talman, övergå
till att säga några ord om de vid utskottets
utlåtande fogade reservationerna.

Jag börjar med reservationen nr 2 av
herr Nord m. fl. Denna reservation innehåller
ett förslag, som även tidigare
framförts från folkpartihåll, om att man
skall ta medel ur clearingkassan för fettvaror
för att därmed sänka priset på
fodermedel. Det yrkas i reservationen,
»att Kungl. Maj:t skall av jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror
disponera högst 7 miljoner kronor för
att sänka avräkningspriset på svenskt
oljekraftfoder, i den mån förbrukarpriserna
på de nu förekommande oljekraftfoderblandningarna
ej därigenom nedbringas
under 43 kronor per deciton».

Detta innebär att folkpartiet här vill
införa en ny subvention på fodermedel.
Det rimmar ganska dåligt med partiets
allmänna krav på liberalisering av prissättningen
och införandet av fri prisbildning.
Priserna på fodermedel är nu
i stor utsträckning fria. Reservanternas
förslag innebär ett ingrepp i den fria
prisbildningen. Subventionen medför ett
ingrepp, d. v. s. en reglering, som måste
påverka foderpriserna.

Vi har nu fått olika organ för brödsäden,
för slakten och för smöret, som
handhar försäljningen och exporten av
dessa varor. Vi låter de olika producentslagen
så att säga klara sig själva då det
gäller avsättningen på världsmarknaden.
Om vi i enlighet med vad folkpartiet här
föreslår fingrar ytterligare på regleringsinstrumcntct,
skulle det innebära att
man icke får den liberalisering av pris -

bildningen som här har förutsatts. Man
bör enligt min uppfattning försöka låta
det hela i viss mån sköta sig självt. Jag
medger att foderpriserna under den sista
tiden kanske varit rätt höga. Men
man bör låta det hela anpassa sig efter
världsmarknadspriserna samt avsättningsförhållandena
här hemma.

Vidare har folkpartiet en reservation,
som har återkommit från tidigare år
och som ordföranden i utskottet herr
Tjällgren också berörde. Det är reservation
nr 4) angående fettvaruregleringen.
Däri föreslås, att margarinpriset
skall sänkas med 35 öre per kilogram
genom att regleringsavgiften för fettvaror
sänkes med motsvarande belopp.
Det kommer att behövas ungefär 30
miljoner kronor för att genomföra denna
subvention av margarinet. Och därtill
kommer ett inkomstbortfall för jordbruket
av omkring 8 miljoner kronor
när det gäller slaktfett. Det är alltså fråga
om en ren subvention av margarinet.

Jag har i princip ingenting att erinra
mot detta, men jag tror ändå att vi bör
lösa denna fråga på ett annat sätt. Närmast
föreställer jag mig, att reservationen
är ett valtaktiskt utslag från folkpartiets
sida. Vi vet att Dagens Nyheter
och Expressen har margarinpriset som
ett verkligt slagnummer. De anser att
det har stor propagandistisk slagkraft
och därför använder de sig av det. Det
är förmodligen en eftergift åt det hållet,
som folkpartiet nu gjort genom denna
reservation.

Prisrelationen mellan smör och margarin
är en fråga, som har ägnats stor
uppmärksamhet och många överväganden,
och den måste bedömas som mycket
känslig. De mindre jordbrukarna
har ju nämligen mjölkproduktionen som
sin väsentliga inkomstkälla. Vi vet att
avsättningsförhållandena för smör har
varit rätt besvärliga. Vi får ju erlägga
en krona eller mera i avgift för varje
kilogram, som vi exporterar till utlandet.
Därför hänger priset på margarin
och priset på smör i väsentlig mån
samman med varandra, och man kan
inte ändra priset på margarin utan att
det påverkar priset på smöret.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Folkpartiet säger att i nuvarande läge
lär man inte kunna undvika åtgärder,
som leder till en ytterligare naturlig
sänkning av smörförbrukningen inom
landet. Jag tror inte att det är lyckligt
att man löser denna fråga efter rent tillfälliga
förhållanden. Man måste nog se
det hela på litet längre sikt och inte bara
anpassa priserna efter förhållandena
under år med dålig skörd och därmed
följande minskning i mjölk- och smörproduktionen
och använda sig av det
förhållandet för att öka prisspänningen
mellan smör och margarin. Om man
skulle hålla sig till vad folkpartiet här
föreslagit och göra det till en princip,
måste det väl leda till att om vi nästa år
skulle få en god skörd med åtföljande
ökning av mjölkproduktionen, och måhända
även svårare avsättningsförhållanden
på världsmarknaden än vad vi
nu har, så skulle vi minska spännvidden
mellan priserna på smör och margarin
och sålunda låta priskurvan gå i
vågrörelser alltefter produktionsresultatet
här hemma och avsättningsförhållandena
ute på världsmarknaden.

Prisutredningen har ägnat mycken
uppmärksamhet åt detta och säger bl. a.,
vilket jag tror är riktigt, att frågan bör
lösas med hänsyn till verkningarna på
lång sikt. Utredningen säger också, att
man inte bör ändra prisrelationen bara
med hänsyn till tidsbetonade förhållanden,
utan frågan bör ses på längre sikt.

Jag vill för min del säga att prisrelationen
mellan smör och margarin är ett
besvärligt avvägningsproblem, som bör
ägnas stor uppmärksamhet och lösas
med beaktande av förhållandena på
längre sikt och med beaktande av både
konsumenternas berättigade anspråk på
billigt matfett och det mindre jordbrukets
produktionsförhållanden och avsättningsproblem.
Jag ser vidare saken
så, att när vi nu till hösten skall ta
ståndpunkt till nya former för prisregleringen,
däri prisförhållandet mellan
smör och margarin ingår som ett betydelsefullt
led i bedömningen av själva
regleringsanordningarna, tycker jag att
det är bättre att vi dröjer med denna
fråga till dess och då gör de övervägan -

den som är nödvändiga för att komma
fram till beslut som kan bli mera långsiktiga
och som också bygger på en säker
grund.

Sedan vill jag också säga något om en
annan sak, som berördes senast av herr
Sundberg och som väl efter mig kommer
att beröras av herr Svedberg. Den
gäller skördeskadorna i somras. De var
ju betydande. Därför ansåg statsmakterna,
liksom de gjort tidigare, att vissa åtgärder
borde vidtagas. I anledning av
det dåliga skörderesultatet 1950 och
1951 beslöt riksdagen att staten skulle
träda emellan och lämna viss hjälp. Det
skedde i form av stödlån på fördelaktiga
villkor. År 1952 beslöts att denna
hjälpform skulle kompletteras med att
bidrag utan återbetalningsskyldighet
skulle kunna lämnas.

Vi känner alla till de regnskador som
drabbade landet i fjol sommar. Jag skall
inte närmare gå in därpå, de bär redan
berörts av flera talare. För övre Norrland
var skadorna av rent katastrofal
natur. Därför fick vi också den 21
januari i år en proposition, vari det föreslogs
att 25 miljoner kronor skulle
överföras till fonden för stödlån samt
att av tillgängliga medel på reservationsanslaget
till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område skulle få tagas
i anspråk ett belopp av högst 0 miljoner
kronor, varav 1 miljon kronor
skulle gå till bidrag till övre Norrland.

Detta förslag sanktionerades av jordbrukets
förhandlingsdelegation. Utskott
och riksdag tog förslaget, vilket innebar
— herr Sundberg var ju också något inne
på den frågan — att utbetalningen
skulle ske genom lantbruksnämnderna.
Det var ingen som då ifrågasatte — även
om man givetvis var fullt medveten om
att bortfallet av fodret måste betyda eu
väsentlig minskning av mjölkleveranserna
— att dessa medel skulle utbetalas på
mjölken. När det nu visas att minskningen
av skörden, i varje fall på vissa håll,
blivit större än som förutsatts, har jag
för min del liksom utskottsmajoriteten
ansett att man kanske borde späda på
hjälpen något. Såsom redan har sagts
bär ifrån talarstolen har motionsvis be -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

giirts ytterligare 5 miljoner kronor och
därvid föreslagits att beloppet skulle läggas
på mjölken. För min del har jag i
likhet med utskottets majoritet ansett,
att det inte kan vara logiskt riktigt att
man, när man först lämnar en hjälp med
6 miljoner kronor, varav 1 miljon kronor
till övre Norrland, och nu skulle ge
ytterligare hjälp för samma ändamål,
väljer en ny form för denna hjälp. Jag
har ansett det logiskt riktigt att man
även nu använder samma bidragsform,
som tillämpas enligt riksdagens beslut
i februari månad.

Det föreligger här en rätt manstark
reservation, som syftar till att man mera
bestämt skall uttala sig för att medlen
bör utgå på mjölken. Herr Sundberg har
ju klargjort för oss hur det ligger till
rent lokalt. Han säger att lantbruksnämnden
ännu inte ens hunnit genomföra
de uppgifter, som den fick enligt
det tidigare beslutet. Det var någonting
som jag inte kände till. Jag trodde att
dessa saker där liksom i det län, som jag
företräder, var genomförda. Jag håller
med om att det kan bli vissa svårigheter,
men jag tror att man skall kunna övervinna
svårigheterna beträffande de tekniska
detaljerna.

Härtill kommer den omständigheten,
att om medlen skall läggas på mjölken,
kan det inte bli samma omedelbara och
direkta hjälp för den enskilde jordbrukaren
som om vederbörande finge en
summa mera direkt av lantbruksnämnden.
Det upplystes vid en uppvaktning
i ärendet, att genomsnittskvantiteten av
mjölk för år i Norrbotten är 6 000 kilogram.
Om man slår ut det per dag, blir
det 10 kilogram. Om man skulle ge 2 öre
mera per kilogram, betyder det 120 kronor
om året, eller någonting på 32 öre
om dagen. Det blir inte så stor hjälp.
Däremot har jag föreställt mig att om
genom lantbruksnämnden kunde utgå ett
direkt bidrag på 300, 400 eller 500 kronor,
som betalas ut på en gång, skulle
detta för den enskilde jordbrukaren vara
av större värde än om man plottrar
ut det på ett helt år med 35, 40 öre om
dagen. Det skulle, såsom vi sett saken,
vara ett mera praktiskt system. Jag har

den uppfattningen, att även om medlen
skulle utbetalas via mjölken, såsom reservanterna
föreslagit, uppstår det säkerligen
tekniska besvärligheter som
man måste komma till rätta med och försöka
ordna.

För mig är det väsentliga att jordbrukarna
får denna hjälp på 2,5 miljoner
kronor och att man sedan kanske får
söka jämka litet i fråga om de tekniska
detaljerna.

Till sist vill jag, herr talman, säga några
ord med anledning av herr Helmer
Perssons anförande. Ja, det är ju en
mycket lätt uppgift att vara generös, om
man inte på något sätt behöver tänka
på varifrån pengarna skall tagas. Då kan
man såsom kommunisterna lova bidrag
både hit och dit. Deras förslag ligger
emellertid så bortom möjligheternas och
rimligheternas gränser, att man knappast
kan ta det på allvar. Vi får ju från
det hållet höra, att skatterna skall sänkas
kraftigt även om statens utgifter därigenom
höjes. Deras valspråk har ju också
varit, att man skall »sänka priserna och
höja lönerna», och det går ju lika litet
ihop.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag, och
jag kan göra det utan reservation.

Herr PERSSON, HELMER, (k), kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
siste talarens anförande vill jag säga
några ord.

Herr Jonsson nämnde att det är så
lätt för oss att handla som vi gör, därför
att vi inte har något ansvar för varifrån
pengarna skall tagas. Jag vill då emellertid
erinra honom om att vi är i gott
sällskap. Det är nämligen på det sättet,
att bondeförbundarna i Norrbotten,
exempelvis deras riksdagsmän, på sina
RLF-möten säger ungefär så här: »Heja
bönder! stå på er och begär i ersättning
vad ni har rätt att kräva!» Socialdemokraterna
och folkpartisterna i Norrbotten
säger också, att här »måste vi sill
på oss». .lag kunde citera vad folkpartiets
årsmöte liar uttalat i saken, ocli jag

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

kan citera också vad man har sagt vid
en konferens med socialdemokratiska
bönder i Norrbotten.

Vi befinner oss alltså i mycket gott
sällskap, och är vi oansvariga, så är
också socialdemokratien och bondeförbundet
i Norrbotten, inklusive deras ledningar,
oansvariga.

Herr Jonsson sade att skördeskadorna
där uppe är av katastrofal karaktär, men
han menade, om jag förstod honom rätt,
att man inte nu kan gå in för en ny
hjälpform. Jag för min del ifrågasätter,
om det är någon ny hjälpform vi föreslagit.
Uttalade man inte 1947, att jordbrukarna
via prisregleringen skulle få
jämbördig standard med andra yrkesgrupper?
Och denna sak kan både i Norrbotten
och Västerbotten lätt ordnas via
prisregleringen.

Staten har ju tjänat 20 miljoner, om
jag inte minns fel, genom att man utbetalat
mindre i extra mjölkpristillägg.
Varför inte ge åtminstone de pengarna?
Och vidare tror jag, att vattenfallsstyrelsen
gnuggar händerna av förtjusning för
att det regnar så mycket; den har tjänat
kanske 30 miljoner på det myckna regnandet.
Logiken för många blir kanske:
måtte det regna så att dammarna fylls
där uppe, och må småbrukarna ha det
hur de vill!

Jag tycker inte att man bör resa hinder
för den hjälp som behövs. Med alla
dessa fakta för ögonen bör man kunna
vara med om att som en övergångsföreteelse
höja mjölkpristillägget med det
dubbla.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle: Herr

talman! Detta yttrande av lierr
Persson ändrar ingenting i min allmänna
uppfattning om hur kommunisterna brukar
uppträda och uppträder även på
denna punkt.

Det är helt naturligt att jordbrukarna
i Norrbotten och Västerbotten har stort
intresse av att få bästa möjliga hjälp,
men jag tror att de är lika förnuftiga
som sina kolleger i andra delar av landet
och vet, att resurserna är begränsade och

att man inte kan ta till hur mycket som
helst.

Herr Helmer Persson sade att skördeskadorna
skulle klaras regleringsvägen,
och det är en ny princip. Jag tror att
den metoden användes någon gång på
1930-talet, men under senare tid har det
inte gått så till, utan man har följt den
väg som jag tidigare talat om. Jag vill
också erinra om att i direktiven för den
kommitté, som jordbruksministern för
ungefär ett år sedan tillsatte för utredning
av denna fråga, framhölls nödvändigheten
av att skördeskadorna klaras på
annat sätt än via prisregleringar. Skördeskadorna
är nämligen ofta så lokalt
begränsade — även om de förra året
hade större omfattning —- att det är
svårt att prisregleringsvägen ordna detta
på ett rättvist och praktiskt sätt. Prisregleringarna
är tillräckligt krångliga
ändå, och man bör söka lösningen genom
försäkring eller på annat sätt.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

mäle:

Jag vet detta, men jag vill fråga den
ärade talaren, om det skall upphöjas till
princip att staten gör förtjänster då skördekatastrofer
inträffar?

Och jag erinrar ånyo om det dubbelbottnade
uppträdandet hos de riktningar
jag här nämnt. På hemmaplan säger man
till bönderna: »Visst måste ni få rättvisa,
visst skall ni ställa krav!» Men i
Sveriges riksdag uppträder man på ett
helt annat sätt. Om jag får tala bildspråk,
skulle jag vilja frammana bilden
av skatan som sitter på ett ny tjärat tak:
när stjärten sitter fast är näbben lös, när
näbben sitter fast är stjärten lös, o. s. v.,
o. s. v.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det förslag som i dag
skall behandlas bygger, liksom motsvarande
förslag under flera år, på en överenskommelse
som träffats mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Man har i riksdagen
haft respekt för de träffade över -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

enskommelserna och försökt att i så
stor utsträckning som möjligt hålla sig
till dem både från regeringens sida, i
den proposition som framlagts, och från
riksdagens sida, när det gällt att besluta
i frågorna.

Prissättningen på jordbrukets produkter
beror ju i mycket hög grad av de
kalkyler som årligen göres upp. Stark
kritik har vid flera tillfällen framförts
mot dessa kalkyler, och när man gått att
undersöka möjligheterna att få fram nya
riktlinjer för jordbrukspolitiken, så har
man — som en del folkpartistiska talare
sagt -— försökt konstruera ett system
som skulle vara så pass enkelt, att det
»skulle kunna förstås av fler än tre
eller fyra personer».

Ja, mina damer och herrar, förslag till
nya riktlinjer kommer om någon tid att
läggas fram. Huruvida dessa riktlinjer
blir så mycket enklare än de nuvarande,
det får vi då tillfälle att överväga; i det
fallet vill jag inte lova mycket. Jag tror
att hela frågan är invecklad och att det
även i fortsättningen krävs ganska omfattande
beräkningar för att man skall
få en uppfattning om utvecklingen när
det gäller jordbrukets inkomster och utgifter
och därmed prisbildningen på
jordbrukets produkter. Jag hoppas dock,
att det nu är sista gången dessa frågor
behandlas enligt den gamla ordningen.

En rad talare har i dag framhållit, att
man strängt taget kan i mycket stor utsträckning
ansluta sig till de linjer, som
uppdragits i överenskommelsen och lagts
fram i propositionen. Man har konstaterat,
att även om 1954 varit ett gott år
för svenskt näringsliv i allmänhet, har
det svenska jordbruket haft svårigheter
på grund av det dåliga skördeväder, som
varit rådande under hösten. Detta har
fört med sig, att kostnaderna för jordbruket
bar stigit. Vid upprättandet av
denna jordbrukskalkyl bar man haft att
utgå från normskördar, men man har
inte kunnat komma ifrån att 1954 års
dåliga skörderesultat i viss utsträckning
vilar som en skugga över kalkylen. 1 varje
fall får man detta intryck, när man
talar med jordbrukare ute i bygderna
och får reda på hur de ser på framtiden.

Såsom någon talare här framhållit, är
den väderlek, som nu är rådande, inte
heller ägnad att förbättra denna situation.

Utskottet har i stort sett biträtt den
proposition, som nu är framlagd, och det
är därför kanske inte någon anledning
för mig att hålla något längre anförande.
Det är dock en del frågor, som jag
här närmare vill beröra.

Från en del håll har framhållits, att
det är nödvändigt att staten vidtar åtgärder
för att råda bot på de svårigheter,
som inträffat för jordbruket. Kommunisterna
exempelvis har gjort stora
överdrifter i fråga om hjälpbehovet, och
de siktar förmodligen på att få göra
vinster vid ett kommande valtillfälle. Jag
tror att statsmakterna bör iakttaga en
viss försiktighet, även om jag anser att
skördeskadorna varit så svåra i norra
delarna i vårt land, att det är all anledning
att vidtaga särskilda åtgärder för
att hjälpa jordbrukarna i dessa trakter.

Om jag ser på de reservationer, som
avgivits inom utskottet, fäster jag mig
vid att man speciellt från folkpartiets
sida — nu liksom så många gånger förut
— kommer med en del gammal skåpmat.
Den första reservationen gäller den
förmalningsavgift, som har tillkommit
för att man inom jordbruket skall få
möjlighet att finansiera avsättningen av
överskottet av brödsäd. Den är ingalunda
populär överallt, men vi måste komma
ihåg att den föreslagna avgiften, som
även under de föregående åren beslutats,
bygger på ett visst åtagande från liandelskvarnarnas
sida. Dessa har därvid
uppställt såsom villkor för att de för sin
del skall uppbära förmalningsavgift, att
alla kvarnar skall uppbära sådan avgift.
Det är viil ändå så, att om en frivillig
överenskommelse kan träffas — och i
varje fall de partier, som inte tillhör regeringen,
framhåller ju alltid att man
skall reglera så litet som möjligt — är
väl detta en bättre utväg än att stifta en
lag. Det kanske inte vore så lyckligt, om
vi på denna punkt skulle gå lagstiftningsvägen.

Herr Nord sade, att man i fjol inom
jordbruksutskottet hade kommit överens

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisrcglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

om att begära att Kungl. Maj:t skulle
undersöka möjligheten av att befria bygdekvarnarna
från förmalningsavgift.
Denna undersökning har gjorts under
det sista året liksom under tidigare år,
men resultatet har blivit detsamma, nämligen
att det från storkvarnarnas sida
med bestämdhet hävdas, att om de skall
ställa sig till förfogande på frivillighetens
väg, så är det under förutsättning
att denna avgift skall uppbäras av alla
kvarnar. Nu har ju föreslagits en ersättning
till bygdekvarnarna, och denna
förmalningsavgift är principiellt utformad
på samma sätt som de avgifter vi
har såväl på smör som på kött och fläsk
och även spannmål. Man anser ju inom
dessa områden, att alla bör hjälpas åt
att bära svårigheterna och att alla skall
få ta del av de fördelar, som kan erbjudas.

Jag vill alltså säga att jag vidtagit
undersökningar under det år, som gått,
men kommit till samma resultat som tidigare,
och detta har varit anledningen
till att det förslag, som framlagts i propositionen,
inte varit av annan art än
tidigare. Utskottet har ju också i år godkänt
förslaget.

Från folkpartiets sida har vidare sagts,
att man i den proposition, som nu föreligger,
tagit mycket större hänsyn än tidigare
till de krav, som framförts från
folkpartiets sida när det gäller att tillgodose
animalieproduktionen och därmed
också det mindre jordbruket. Utformningen
av stödet åt de olika produktionsgrenarna
sammanhänger emellertid
i ganska stor utsträckning med hur
prisbildningen varit på världsmarknaden,
eftersom det gällt att här hemma
utforma stödet åt de olika produktionsgrenarna
i viss mån efter denna prisbildning.

Det är således på grund av dessa förhållanden,
som vi i större utsträckning
har kunnat tillgodose animalieproduktionen
och därmed också småbruket. Jag
skulle tro, att redan under tidigare år
har en överväldigande majoritet i riksdagens
båda kamrar önskat att förhållandena
varit sådana, att denna produktion
mera kunnat tillgodoses, och folk -

partiet har nog inte anledning att för
sin del försöka lägga beslag på intresset
för småbrukarna och göra gällande, att
endast folkpartiet vill tillgodose småbruket
vid fördelningen av jordbruksstödet.

Det har även riktats anmärkningar
mot regleringen av fodersäd och fodermedel,
och det föreslås att fodermedlen
skulle förbilligas. Jag tror dock inte att
det finns anledning att införa det system,
som här föreslås från folkpartiets sida.
Om man går in för en friare handel, vilket
om jag fattat saken rätt folkpartiet
livligt tillstyrker, bör man också vara
beredd att ta konsekvenserna av en liberalisering
av handeln. Även om vi just
för tillfället inte har svårigheter att
vinna avsättning för vår animalieproduktion,
kan givetvis svårigheter i det avseendet
uppstå igen ganska snabbt. Med
hänsyn härtill tror jag, att det är säkrast
att följa den väg, som föreslås i propositionen
och som utskottet godkänt.

Vad sedan beträffar fettvaruregleringen,
så anses det fortfarande från folkpartiets
sida, att margarinpriset borde
sänkas. Har verkligen utvecklingen varit
sådan, att det nu är anledning att
sänka margarinpriset och sätta smöret,
som dock väl är de flesta jordbrukarnas
allra viktigaste produkt, i en sämre ställning
genom den större spänningen i priserna?
En prissänkning på margarinet
skulle medföra en minskad smörkonsumtion.
Viserligen säger man, att förhållandena
på världsmarknaden för närvarande
är sådana, att det skulle gå bra
att öka vårt lands smörexport, och att
det finns fara för att vi inte skall kunna
uppfylla våra handelsavtal. Men vi vet
inte hur förhållandena kommer att bli
i framtiden. Jag tror alltså att vi bör
bibehålla den nuvarande spänningen i
priserna på smör och margarin, och enligt
min mening ger den ekonomiska utvecklingen
inte anledning till att vi i
dagens läge skulle ändra på detta.

När det gäller möjligheterna att exportera
smör skall det villigt medgivas, att
det inte bara i vårt land utan även i
andra delar av Europa i dagens läge föreligger
en minskad mjölkproduktion
och därmed också en lägre smörtill -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

verkning. Detta gör, att efterfrågan på
smör gör det lätt att sälja denna vara i
en del europeiska länder. Exporten dit
är i år betydligt mindre än tidigare, och
det har medfört, att priserna är fullt tillfredsställande.
Förlusten på smöret vid
export blir därför inte av den storleksordning,
som man tidigare har räknat
med. Även om utvecklingen under de
månader, som gått sedan vi i fjol tog
ställning till dessa ting, tyder på att det
under innevarande konsumtionsår inte
blir så stor export, som vi då räknade
med, blir det dock åtskilliga tusen ton
smör som kommer att exporteras, och
om prisförhållandena skulle förändras,
såsom fallet var för några månader sedan,
kommer givetvis en hel del medel
att gå åt till prisutjämningen. Att sänka
margarinpriset och åstadkomma utjämning
via fettregleringskassan med medel,
som annars skulle inflyta till statskassan,
anser jag vara en förkastlig väg,
och Kungl. Maj :t har givetvis inte kunnat
biträda ett förslag i den riktningen.
Ftskottsmajoriteten har inte heller velat
göra någon ändring därvidlag.

Jag måste ännu en gång säga, att jag
inte kan fatta, att folkpartiet vid upprepade
tillfällen föreslår sänkning av
priset på smör och margarin, eftersom
följden av en sådan prissänkning måste
bli, att det jordbruk, som har animalieproduktion,
i viss mån kommer att få
sitta emellan.

Man vill också ha en annan ordning
när det gäller inblandningen av olja i
margarinet. Man vill ha en större import
av valolja och vill i stället exportera
rapsolja. Att märka är emellertid, att vi
inte sedan före det senaste kriget har
importerat mera valolja än under 1954.
Om man vill ha den höga kvalitet på
margarinet, som tillverkarna anser, att
man bör ha, bör väl ändå rapsolja ingå
i margarinet. Om rapsolja exporteras,
kan endast ett lägre pris tas ut, och en
inblandning av valolja i margarinet skulle
därför medföra en minskning av oljcväxtodlingen
här i landet. Det skulle innebära
att den areal, på vilken nu odlas
raps, skulle komma att besås med
andra viixtslag, och på det sättet skulle

vi kanske få produkter av sådana slag
som vi redan nu har svårigheter att vinna
avsättning för.

Jag tror för min del inte att dessa synpunkter
kan beaktas. Jag tror inte att
detta skulle vara till gagn för jordbruket.
Däremot är det inget tvivel om att det
skulle komma att gagna konsumenterna,
och förslaget är väl utformat på detta
sätt just därför att folkpartiet i huvudsak
vill tillgodose konsumenterna, även
om det skulle ske på bekostnad av jordbrukarnas
legala intressen.

Från högerns sida har det sagts alt
man med ett visst bekymmer ser på den
nuvarande utvecklingen, och i det avseendet
är jag ense med högern. Då det
gäller att täcka jordbrukets kostnader innebär
ju faktiskt det senaste årets uppgörelse
ett kanske större åtagande för
jordbrukarna än vi vissa tidigare år har
begärt. Men, som det redan har sagts,
det resultat som föreligger har ju föranletts
av utvecklingen på världsmarknaden,
och jordbrukets organisationer har
också ansett sig kunna godta den träffade
uppgörelsen, på vilken propositionen
bygger.

Jag vill också understryka, att det inte
är tu tal om att vegetabilieproduktionen
måste komma i ett sämre läge än den
tidigare varit till följd av den fördelning,
som har skett i år och varigenom kostnaderna
ökar men inkomsterna minskar
för denna produktion. Man kan givetvis
diskutera, huruvida den avvägning, som
tidigare skett mellan de olika produktionsgrenarna,
varit riktig eller inte,
men den saken skall jag inte nu gå in på.

Högern har dock på en del punkter
en avvikande mening från den, som utskottsmajoriteten
har stannat för. Herr
Eskilsson talade om att han med tillfredsställelse
noterade, att jag skulle ha
övergivit min hittillsvarande ståndpunkt,
då det gällde den högsta fetthalten på
mjölk. Jag har i det avseendet varje
år följt de synpunkter, som anförts av
Svenska mejeriernas riksförening, och
jag har varit angelägen om att riksdagen
när det gäller dessa ting skulle fatta beslut,
som överensstämde med vad man
kommit överens om vid underhandling -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. pnsreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

arna. Mig veterligt har Svenska mejeriernas
riksförening hittills handlagt dessa
ting på ett sådant sätt, att det inte finns
någon anledning att framställa någon
anmärkning däremot.

När jag i går gått med på att slopa begränsningen
av fetthalten har jag gjort
det under den förutsättningen att konsumenterna
skyddas i så måtto, att de alltid
har tillgång till treprocentig mjölk.
Jag tror, att detta är ganska nödvändigt,
ty på en del håll skulle det nog medföra
svårigheter för mejeriorganisationerna
att utbjuda mjölk med olika hög fetthalt.
Dessutom tror jag, att det är nödvändigt,
att man tillgodoser dem, som helst vill
ha en mager mjölk, och att sådan alltså
bör saluföras överallt. För min personliga
del tror jag, att om man höll en
mycket hög fetthalt i mjölken, skulle detta
leda till minskad konsumtion av olika
anledningar, nämligen dels att mjölken
inte blev så begärlig att dricka, dels att
priset blev alldeles för högt. Att man tidigare
haft en begränsning av fetthalten
i konsumtionsmjölken tror jag däremot
inte på något sätt har försvårat avsättningen
av mjölk liksom inte heller av
smörfett.

Vad beträffar fördelningen av den
prishöjning, som skall genomföras på
konsumtionsmjölken, har ju träffats en
överenskommelse, och den bör enligt
min mening respekteras. Även om produktmejerierna,
såsom från en del håll
anförts, skulle ha några särskilda synpunkter
att lägga på denna uppgörelse,
tror jag dock att överenskommelsen bör
följas, låt vara att statsmakterna rent
principiellt sett ingalunda behöver sätta
upp något pekfinger, då det gäller att
bestämma hur de prisökningar på mjölk,
som jordbruket får, bör fördelas.

När propositionen skrevs, hade man
ingen erfarenhet av vilken hjälp de skördeskadelån
och bidrag, som beslutats
för norra Sverige, givit drabbade jordbrukare,
och propositionen innehåller
därför inga förslag om ytterligare stöd
åt de jordbrukare i Norrbottens och Västerbottens
län, som utsatts för dessa så
omfattande skördeskador. Frågan har tagits
upp av utskottet, och jag hälsar

detta med tillfredsställelse. Kungl. Maj:t
skall givetvis så rättvist som möjligt söka
fördela de medel, som på utskottets förslag
kommer att anvisas. Jag vill instämma
i den synpunkt som herr Jon Jonsson
framhöll, att huvudsaken är att man
får möjligheter att fördela mera pengar
till dessa människor. Jag är övertygad
om att om man skulle besöka dem i deras
vardagsliv, skulle man finna att de
inträffade skördeskadorna gjort dem berättigade
till den merhjälp, som utskottet
föreslår. Då dessutom de statsmedel,
som i fjol anvisades på grund av den
minskade produktionen, inte har kommit
att utbetalas, så menar jag, att om
man kan ta dessa 2,5 miljoner kronor
av de uppkomna besparingarna, är jordbrukarna
i sin fulla rätt att få dessa
medel.

Jag hoppas också, att man från riksdagens
sida inte binder möjligheten att
utbetala dessa medel så hårt, att jordbrukarna
får vänta för länge på denna
hjälp, ty då kommer det att uppstå stora
svårigheter för de organ, som skall handha
fördelningen. Jag tycker nog att när
man har begränsat beloppet, kan man
med fullt förtroende överlämna resten
till Kungl. Maj :t. Det är givet, att vi kommer
att höra både jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
och på så sätt försöka fördela medlen
så rättvist som möjligt.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern började
med att upptaga till granskning våra
förslag i anledning av jordbruksprisförhandlingarna.
Han säger då, att det är
gammal skåpmat som vi kommer med
när det gäller förmalningsavgifterna,
och'' det må vara sant att vi har framfört
dessa yrkanden även de två föregående
åren. Men vi anser att det inte föreligger
något skäl att inte fortsätta med detta.
Jordbruksministern svarar nu liksom tidigare,
att det hänger på att de stora
kvarnarna inte vill gå med på den uppgörelsen,
men han har deklarerat att han
förstår småkvarnarnas svårigheter. Det
må vara tillåtet att uttala en undran,

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang1, prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

varför alla dessa småkvarnar ovillkorligen
måste böja sig för de stora företagen?
Man har nog litet svårt att inse ute
i bygderna, att så skall vara fallet.

Sedan säger herr jordbruksministern,
att småbrukets intressen har tillgodosetts
mera genom den höjning av priset
på de animaliska produkterna, som har
föreslagits vid prisförhandlingarna, och
han tillägger att dessa priser är beroende
av världsmarknaden och att vi annars
inte haft att räkna med någon höjning
i detta fall. Jag föreställer mig
emellertid, att även spannmålspriserna
är beroende av världsmarknaden.

Beträffande sänkningen av margarinpriset
har jag den uppfattningen, att en
måttlig sänkning av margarinpriset inte
kommer att i nämnvärd grad inverka på
konsumtionen av smör. För övrigt föreslår
ju jordbruksprisutredningen i sitt
betänkande, att margarinet skall sänkas,
om jag minns rätt med 45 öre. Jag vet
inte hur man hade tänkt sig att kompensera
det, men jag förmodar att det bör
gå på samma sätt i detta fall.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Då det talats länge i denna
fråga skall jag begränsa mig till att
beröra en enda punkt i detta utlåtande,
nämligen punkt A 3 angående fodersäd
och fodermedel.

EU stort antal småbrukare här i landet
behöver inköpa fodermedel av olika
slag för att få en nöjaktig mjölkproduktion
och för uppfödning av ungdjur. För
hela den animaliska produktionen måste
det finnas tillgång till fodermedel, och en
stor del av dessa måste tyvärr köpas från
bättre belägna jordbruk och storjordbruk.
Inköpsposten fodermedel är hos
småbrukarna ofta en stor och besvärande
utgiftspost. Ju mer den utgiften ökas
på grund av stegrade fodermedelspriser,
desto sämre måste lönsamheten bli för
dessa jordbrukare, och ju mer man kan
minska den posten, desto bättre blir lönsamheten.
Det är därför med en viss
förvåning som man tar del av utskottets
och departementschefens förslag, att man

nu skall minska och beskära de sedan
många år utgående fraktbidragen för fodersäd
till Norrland.

Transportfrågan är ju ett av Norrlands
största och svåraste problem, och de höga
frakterna är orsaken till att våra levnadskostnader
stiger. Alla förnödenheter
som vi skall köpa från importhamnarna
och från industrierna söderut fördyras
av de höga frakterna, medan vi
ofta själva får bekosta frakten på de produkter,
som särskilt småindustrien där
uppe producerar, emedan vi annars inte
kan hävda oss på marknaden.

Att frakterna fördyras av de långa avstånden
kan man ju inte göra något åt,
men de fördyras också av de stegrade
priserna på brännoljor och andra drivmedel.
Jag kan bara som ett exempel
peka på att bensinen är 4 öre dyrare
hemma i Lycksele än i O-zonen. Det
innebär givetvis en fördyring för mejerierna,
för slakterierna och för jordbrukets
föreningsrörelse i övrigt. Intransporten
av mjölken från jordbrukarna till
mejerierna sköts i stor utsträckning av
postverket med dess bussar och linjebilar.
Avtalet med postverket är nu uppsagt,
och vi väntar på en prisstegring,
troligtvis med 1 öre. För att hjälpa ett
statsägt affärsdrivande verk måste vi
alltså vara med om en försämrad lönsamhet
för jordbruksdriften.

Vi har ju också oss alla bekant, att
statens järnvägars priser kommer att höjas
när det gäller bl. a. vagnsfrakter och
frakt av styckegods. Det torde röra sig
omkring 7 å 10 procent. Det blir givetvis
också en fördyring för jordbrukarna.
Man måste då säga, att det väl ändå inför
dessa samlade prisstegringar är som
mest opsykologiskt och mest opassande
att komma med ett förslag som skulle innebära
att fraktbidragen vid transport av
fodermedel skulle minskas.

Jag är fullkomligt medveten om att
hushållningssällskapen i norr behöver
ökat anslag för att kunna driva en mera
effektiv konsulterande och rådgivande
verksamhet i fråga om spannmålsodlingen,
men vi har den bestämda uppfattningen,
att medel härför kan anvisas i
vanlig ordning genom den ordinarie hu -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

vudtiteln och inte bör tas av de förmåner
som hittills utgått till jordbrukarna.

Det är inte utan att man tycker, alt
det i viss mån råder orättvisa förhållanden
på detta område. En del av de förnödenheter
och nyttigheter, som framställs
i Norrland, fraktas till Sydsverige
på statens bekostnad. Jag skall bara peka
på en enda sak. Den elektriska energi,
som produceras vid de norrländska vattenfallen,
skickas via statsägda, mycket
kostnadskrävande liögspänningsledningar
till Syd- och Mellansverige, där den
tillhandahålls abonnenterna för samma
pris som betalas av de abonnenter, som
bor bara några kilometer ifrån kraftkällan.

Nu kan man invända, att det inte rör
sig om några större belopp i form av
fraktbidrag. Det är klart alt fraktbidragen
inte kommer att kunna nämnvärt
öka jordbrukets lönsamhet. Vare sig man
ser saken ur statsfinansiell synpunkt eller
ur den enskilde jordbrukarens synpunkt,
är nog detta riktigt. Men det gäller
här en gärd av rättvisa, en gest som
säkerligen skulle uppfattas mycket välvilligt
av dem som bor däruppe i dessa
bygder.

Sedan vill jag beröra ett yttrande som
fälldes av regeringens representant Jon
Jonsson. Jag konstaterar med tillfredsställelse
och med glädje, att han också
anser att spannmålsfodermedlen är tillräckligt
dyra i Norrland. Det var mycket
tacknämligt. Men i stället för att hjälpa
till med att få dem billigare vill han
minska fraktbidragen. Det är en konstig
utveckling.

Herr Jon Jonsson sade också, att relationen
mellan margarinpriset och
smörpriset kanske inte är så riktig. Han
konstaterade detta på grund av prisutredningens
förslag. Men han vill vänta,
tills frågan löses av sig själv. Ja, den som
lever får se.

Till sist vill jag konstatera, att när frågan
diskuterats i jordbruksutskottet, har
diskussionen varit ytterst saklig. Dagens
Nyheters namn har inte nämnts en enda
gång. Jag hade nog hoppats, att så skulle
kunna bli fallet även i denna kammare.

Herr talman! Jag ber att med dessa

ord få yrka bifall till den reservation
som avlämnats av herr Nord m. fl.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att fraktbidragen
skall vara kvar i det län, som herr Olofsson
representerar, nämligen Västerbottens
län. Det blir visserligen en liten
sänkning på grund av att det bottenbelopp,
för vilket bidrag inte lämnas, höjes
från 1 krona 25 öre till 2 kronor per
deciton, men syftet är att folk inte skall
fara över gränsen och köpa billigare och
sedan fara tillbaka och sälja med förtjänst.
Herr Olofsson bör kunna ge mig
rätt i att fodermedelsförsörjningen i
Norrland inte är tillräckligt tillgodosedd.
Här föreslås, att man skall öka upplysningsverksamheten
för att foderproduktionen
skall ske så, att den kan utnyttjas
för animalieproduktionen. Nu anslås medel
till att upplysningsvägen söka åstadkomma
en förbättring av produktionen
på längre sikt, vilket jag tror är lika värdefullt.

När det gäller de övriga norrländska
länen utom Norrbotten är tillförseln av
kraftfoder så ringa och fraktbidragen
för de enskilda jordbrukarna blir så små,
att det inte spelar någon roll, om man
tar bort bidragen. Då är det bättre att
pengarna samlas och användes till upplysnings-
och kursverksamhet för att förmå
de enskilda jordbrukarna att bättre
utnyttja sina möjligheter.

Sedan vill jag, herr talman, bara säga
till herr Persson att det där han sade
om skatorna kanske inte är så dumt, om
man antar att det är kommunisterna han
menar. Sitter de fast med stjärten, lagar
de nog att munnen är fri.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter.

Vid årets prisuppgörelse har man konstaterat
att mjölkproduktionen under senare
år varit i ständigt sjunkande. Den -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m

na utveckling är det kanske i och för
sig inte så mycket att anmärka på, då
vi hittills har haft ett visst överskott,
framför allt av smör, som man har exporterat.
Men det som intresserar och
kanske också oroar konsumenterna är
att, tvärt emot vad man önskade, mjölkproduktionen
har sjunkit mest i närheten
av konsumtionsorterna. Konkurrensen
om arbetskraften är störst i närheten
av industrisamhällena, och mjölkproduktionen
är, som alla känner till,
någonting som kräver mycken arbetskraft.
Mjölkproduktionen har följaktligen
minskats eller upphört där tidigare
än på andra ställen som varit litet
mer isolerade. Detta gör att det har blivit
en snedvridning i förläggningen av
denna produktion. Det kan på litet längre
sikt inte vara till nytta för vare sig
producent eller konsument, om man
skall frakta konsumtionsmjölken alltför
lång väg. Den ökade fraktkostnaden fördyrar
mjölken, och kvaliteten kan inte
bli bättre utan måste väl bli sämre, ju
längre man fraktar den.

På grund av dessa förhållanden har
man inom förhandlingsdelegationen i år
kommit överens om att företa en ganska
avsevärd höjning av priset på konsumtionsmjölk.
Man har också varit ense om
alt en del av denna prishöjning skulle
stanna kvar på konsumtionsorterna.
Man har sett olika uppgifter i pressen
om hur mycket av prishöjningen som
skulle komma producenterna till del.
Det räknas med att av landets produktion
av mjölk säljs ungefär 29 procent
till konsumtion. Det har också förekommit
experter inom våra egna ekonomiska
föreningar som räknat ut vad det
skulle ge, men ingen expert, som inte
känner till de verkliga förhållandena
vid ett mejeri, kan säga vad priset blir.
Detta beror precis på hur stor del av
mjölken som säljs för konsumtion och
hur stor gräddförsäljning ett mejeri har.
Alla räknar med ett medeltal. Jag skall
som ett exempel ta Stockholm som är
landets största konsumtionsort. Här skall
man avstå nära fyra miljoner kronor i
clearingavgifter. Hade vi ingen gräddförsäljning
här, skulle vi slippa undan

3 Första kammarens protokoll Nr In

med mindre än hälften. Detta beror på
att i samband med uppgörelsen har också
beslutats en högre gräddclearing än
tidigare, en gräddclearing om 47 öre per
liter på tjockgrädden.

Man kan fråga sig, varför man över
huvud taget skall hålla på i nuvarande
situation med detta kineseri med utjämning
för k-mjölken och grädden. Finns
det något annat område inom jordbruksproduktionen,
där man utjämnar
mellan jordbrukarna? Låt oss se på
brödspannmålen t. ex. Där har vi några
få prisorter i landet, och det finns platser,
från vilka vederbörande odlare får
betala tre till fyra öre per kilogram i
frakt till inköpsorten, och den kostnaden
får han själv erlägga. Jag har inte
hört talas om någon som har sagt att
här skall ske en utjämning. I detta fall
har vederbörande jordbrukare en viss
fördel av att bo i närheten av konsumtionsorten
och en viss nackdel av att bo
längre bort. Men så fort det är fråga
om mjölk skall det vara en fördelning
över hela landet.

Jag anser för min del att en fördelning
av vad man får in genom det höjda
priset kommer att i alltför stor utsträckning
jämnas ut, så att det inte blir
någon stimulans. För Stockholms del
kan man efter denna prishöjning
kanske höja priset med ett halvt öre,
men kommer det ingenting mera till,
sjunker antagligen priset för producenten
ännu mera. Ingen tror att detta skall
bli en stimulans av mjölkproduktionen
i närheten av Stockholm. Det kan finnas
ett annat område med ett litet mejeri
intill en mindre konsumtionsort,
där man har behov av en ringa kvantitet
k-mjölk. Mejeriet samlar in denna
kvantitet på ett kortare avstånd. Detta
mejeri har det ganska lätt. Problemen
blir så pass olika, att det blir oerhörl
besvärligt att lösa sådana frågor efter
schablon.

Jag tror, att när vi bär en lag mot
monopolisering, skulle det i den här situationen
vara allra enklast att låta folkta
ut det pris som anvisats och som man
har ratt alt ta ut på varje konsumtionsort.
Om detta pris inte avviker mera

Nr 19

Fredagen den 20 mai 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

från ett närliggande produktmejeris avräkningspris
än vad fraktkostnaderna
motsvarar, så anser jag att man inte har
trampat någon på tårna. Men med det
förslag, som nu föreligger blir kompensationen
för ökade krav på k-mjölken
ringa.

Vad gäller den lilla höjning i priset
på producerad och inlevererad mjölk,
som kommer av den första prishöjningen,
så blir den som sagt så pass liten,
att det inte blir fråga ens om något öre
per liter utan endast några tiondelar.
Jag anser för min del att det inte vore
för mycket, om de konsumtionsmjölkförsäljande
mejerierna finge behålla
den prishöjning som nu är att vänta
från den 1 september, nämligen 2,7 öre.

För övrigt vill jag ansluta mig till
vad utskottet har sagt här i stort sett,
men med den ändring som föreslagits
av herrar Eskilsson och Hseggblom i reservation
6). Jag tycker att detta sammanfaller
med mina synpunkter, därför
att det förutsättes att man vid fördelningen
av de pengar, som man eventuellt
anser sig kunna avstå, skall samarbeta
med jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen.
Dessa har gnuggat
denna fråga grundligt tidigare, och
det är de, som följer dessa problem också
under produktionsåret. Jag tror att
det blir ett ganska gott stöd för jordbruksministern,
när han kommer så
långt, att han skall fördela medlen här,
om han tar ett råd därifrån.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Även om vi kan vara
eniga om att den prisuppgörelse, som
legat till grund för den ställning riksdagen
skall intaga i dag med anledning
av utskottets hemställan, i större utsträckning
än tidigare har gagnat den
animaliska produktionen i jämförelse
med den vegetabiliska, tror jag att jag i
motsats till herr Jon Jonsson inte vill
anse den prognos, som legat till grund
för prisöverenskommelsen, som det enda
saliggörande, om man vill komma
till en rättvis behandling av jordbruksnäringens
krav i nuvarande tid. Jag kan

inte förena mig med dem som har den
uppfattningen att, när det gäller att ge
stöd åt en viss näringsgrupp som har
åsamkats en säregen inkomstförlust,
den gruppens inkomstläge skall vara
beroende på ett särskilt ställningstagande
från riksdagens sida.

Enligt professor Nannesons tidigare
beräkningar som troligen legat till
grund för även den kalkylberäkning
som detta år har förestavat underhandlingen
förekommer det största antalet
arbetstimmar, per odlat hektar räknat,
inom de minsta jordbruken. När man
nu i jordbrukskalkylen räknar jordbrukets
utgifter, arbetskraftens löner o. s. v.,
och sedan drar in antalet arbetstimmar
i beräkningarna, däri även inräknat arbetstimmarna
på det mindre jordbruket,
för att via de kalkylmässiga beräkningarna
få fram jordbrukets inkomster,
borde det väl vara skäligt att kräva att
man även skall reglera de olika förändringarna
i jordbruksnäringens produktion
via kalkylen och via underhandlingsbordet
och inte så, som här skett i
utskottets motivering när det gäller
mjölkregleringen, rekommendera principen
att för framtiden riksdagen skall
ta ställning i varje särskilt fall, när sådana
omständigheter inträffar som t. ex.
skördeskador.

Det förelåg enligt de uppgifter vi
fick i propositionen i början av januari
månad skördeskador inte minst i Norrbottens
och Västerbottens län — och
även i Kristianstads län och Malmöhus
län, men inte i samma omfattning som
i Norrland.

Vi är eniga i de flesta punkter, dock
ej om hur man skall ordna fördelningen
av det särskilda stödet. Enligt utskottsmajoritetens
rekommendation skall
lantbruksnämnderna genomföra fördelningen.
Men skulle man begära, att lantbruksnämnderna
uppe i Västerbotten
och Norrbotten nu skall ta itu med ett
nytt ansökningsförfarande, kommer detta
att leda till en väsentlig försening, såsom
utskottets ärade ordförande påpekade
i sitt första anförande här. Inte
heller kan man av lantbruksnämnderna
fordra en rättvis fördelning, tv hur blir

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

det då för de leverantörer i de övre
norrlandslänen som får vidkännas ökade
fasta omkostnader?

Min uppfattning är, och jag tänker
att den delas av reservanterna, att
Kungl. Maj:t bör fördela bidraget mellan
mejeriföreningarna och lantbruksnämnderna,
för att kunna kompensera
dem som i år inte längre levererar till
mejeriet. Det finns sådana. Enligt de
uppgifter vi fick i utskottet från övre
Norrland, är invägningsminskningen i
Överkalix’ mejeriområde minst 35 procent.
Kvantiteten har alltså minskat
men fraktkostnaderna och övriga omkostnader
är större än förut. Detta
åsamkar de kvarvarande leverantörerna
åtskilliga fasta fördyringar.

De uppgifter vi fick redan i januari
visade, att det inom Västerbottens län
var 12 kommuner som hade skördeskador,
understigande 40 procent, medan
15 kommuner redovisade skördeskador
över 40 procent. I Norrbotten har 20—
40 procents skada uppgivits av 13
socknar, och över 40 procent av 20
socknar.

Kommunisterna kan givetvis rekommendera
vilka åtgärder som helst, eftersom
de tydligen inte själva kan åstadkomma
det trolleri som de rekommenderar,
ty hur kan man å ena sidan kräva
reducering av konsumentpriserna på
jordbrukets förnödenheter och å andra
sidan samtidigt rekommendera större generositet
ifrån statens sida? Visst kan
man säga: »Vi subventionerar.» Men när
man inom konsumentkommittén och
EO:s jordbruksexperter rekommenderar
en särskild översyn för att lugna konsumenterna,
tycker jag att man borde
rikta blicken mot andra områden av näringslivet,
där det även finns förutsättningar
att tillvarataga konsumentintresset.
Vi behöver bär ifrån riksdagen inte
sträcka vår vandring långt ut i .Stockholms
stad för att finna områden, där
konsumentkommittén kan gripa in. Hur
mänga hattaffärer och hur många kappaffiirer
finns det inte efter Västerlånggatan,
där konsumentkommittén möjligen
skulle kunna rekommendera eu enda
affiir för att betjäna konsumtionen?

Otaliga affärer ligger bredvid varandra.
Men när det gäller jordbruket och jordbrukets
lönsamhet över huvud taget är
man i färd med att rekommendera en
omvandling med glesbebyggelsen som
måttstock. Jag rekommenderar er, mina
damer och herrar, att se på prisregleringspropositionen.
Där kan man läsa om
de olika lönsamheterna, och där visas
att innehavare av jordbruk av basjordbrukets
storlek, d. v. s. mellan 10 och
20 hektar, har en inkomst på drygt 8 000
kronor. Uppgifter därom, hämtade från
1953 års deklarationsuppgifter, visar att
medelinkomsten för i jordbruket och
dess binäringar på landsbygden anställda
uppgår till drygt 4 700 kronor. Man
kan i detta sammanhang jämföra med att
inom industrien och övriga näringsgrenar
i detta land ligger medelinkomsten
vid 7 775 kronor — med reservation,
herr talman, för siffrornas exakthet, då
jag tar dem ur minnet.

Jag har nämnt detta för att ge en bild
att det läge som nu är rådande. Jag tror
inte att man sopar bort det mindre jordbruket
i detta land genom en rekommendation
om hastigare rationaliseringstempo
— de som i Norrland sitter kvar på
jordbruk av basjordbrukets storlek kommer
ändå att flytta därifrån på grund av
den otrivsel som där råder, och herrarna
inom industrien får sedan försöka
att ordna karavaner upp till Norrland
för att tillvarataga skogen.

För en tid sedan förklarade våra
främsta experter att vi kunde lägga ned
600 000 hektar jord med hänsyn till den
nuvarande produktionsvolymen utan att
äventyra konsumtionsbehovet. Jag tror
inte att man får vara så tvärsäker på
att vi i vårt land har en sådan överproduktion,
att det är rådligt att inskränka
jordbruksarealerna ens på platser med
sämre produktionsbetingelser.

Jag skall nämna några siffror för att
visa tilbakagången i invägningsrcsultatet
inom Västerbottens län under första
kvartalet i år. Första kvartalet 1954 var
invägningen i Västerbotten 19 483 448
kilo och första kvartalet i år 17 527 730
kilo. Där är det en nedgång i jämförelse
med föregående år med 10,89 procent.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Antalet leverantörer har under samma
tid minskat med 261 inom Västerbottens
södra.

Inom Skellefteorten, som utgör Västerbottens
norra, utgjorde invägningen under
första kvartalet 1954 16 618 317 kilogram.
Enligt statistiken var invägningen
där under första kvartalet 1955 14 784 936
kilogram, d. v. s. en minskning med 14,64
procent. Antalet mjölkleverantörer hade
nedgått med 372.

I lappmarken var invägningen under
första kvartalet 1954 5 444 028 kilogram
mot 4 461 979 kilogram under första
kvartalet i år, och där har antalet leverantörer
nedgått med 105.

Dessa siffror från Norrbotten utgör
ett klart bevis för att det specialstöd,
som nu föreslås, inte enbart kan fördelas
av lantbruksnämnden. I Överkalix
har invägningen av mjölk minskat med
inte mindre än 35 procent. Mot den bakgrunden
måste man fråga sig, om det
inte vore rimligt att gå den väg som
reservanterna rekommenderar, nämligen
att stödet skall förmedlas dels av mejerierna
och dels av lantbruksnämnderna.
Lantbruksnämnderna skulle då kunna
ge bidrag till de jordbrukare som på
grund av skördeskador i år inte kan
göra samma leveranser som tidigare till
mejerierna. För övrigt kan man ju ta
mejerileveranserna under år 1953 som
utgångspunkt för fördelningen av det
stöd som det här är fråga om.

Det förvånar mig att de representanter
för övre Norrland, som har suttit
med vid underhandlingarna, kunnat
släppa igenom detta förslag utan att anmäla
reservation.

Sedan har vi fraktkostnaderna. Herr
Olofsson i Lycksele påpekade, att det
icke utgår fraktbidrag i Västerbottens
och Norrbottens län. Staten har dock
höjt grundavgiften från kronor 1: 25 till
kronor 2: —. Jag ifrågasätter för min
del, om inte Västernorrlands och Jämtlands
skogsbygder liksom motsvarande
trakter i Värmland, Västmanland och
Dalarna, där man tidigare hade bidrag
till billigare transporter av fodermedel,
skulle vara mer betjänta av att få behålla
denna fraktlindring än av den re -

kommendation om undervisning via hushållningssällskapen,
som man nu ger
dem. Man anklagar ju härmed faktiskt
jordbrukets utövare i dessa bygder för
att sakna kunskaper om hur de bäst
skall kunna producera foderspannmål.
Förhållandena är för små, jordbruken
är icke möjliga till en ökad foderinedelsproduktion
och det finns faktiskt inte
betingelser för att kunna på många orter
öka den odlingen.

Fodermedelskostnaderna har hitintills
kalkylmässigt använts som en balanserande
faktor i fråga om mjölkproduktionen.
Man har tillåtit högre fodermedelspriser
i syfte att därigenom minska
produktionsvolymen för mjölk under perioder
då man inom vissa områden befarat
överproduktion av mjölk.

Jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till den reservation, som jag tillsammans
med herr Tjällgren och andra
ledamöter fogat till utskottets utlåtande.
Jag hemställer även att fraktkostnaderna
bör utgå på samma sätt som tidigare.
I den delen sammanfaller mitt yrkande
således med motsvarande punkt
i den av herr Nord in. fl. avgivna reservationen.
I övrigt yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k), kort
genmäle:

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå herr Lage Svedbergs resonemang.

I sak har han egentligen starkt understrukit
vad jag framhållit i tvenne anföranden.
Han ansåg sig emellertid ändå
tvungen att polemisera mot mig.

Herr Lage Svedberg underströk att
huvudsyftet bör vara att trygga lönsamheten
för bönderna. Han medgav att utskottet
egentligen är i färd med att frångå
denna princip. Herr Svedberg menade
att problemet egentligen borde lösas
avtalsvägen.

Han anklagade oss vidare för att vi
skulle göra oss skyldiga till trolleri, när
vi hävdar att det skulle vara möjligt att
hindra prishöjningarna att slå igenom
i konsumentledet och samtidigt medge
en förhöjning av mjölkpristilläggen. Det

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

är inget trolleri som vi här rekommenderar,
utan vi resonerar fullt logiskt.

Men sedan kommer frågan, varifrån
pengarna skall tas. Herr Lage Svedberg
vet mycket väl att det kommer en hel
del pengar genom den beslutade höjningen
av bolagsskatten. Och nog vet herr
Lage Svedberg att bönderna icke minst
där uppe i Norrland sliter året runt för
att åstadkomma de höga bolagsvinsterna,
bland annat genom sitt slit i skogarna.
Å andra sidan har herr Lage Svedberg
sitt samvete — och han har ett
mycket gott samvete. Men det är solidariteten
med regeringen som gör att hans
resonemang inte blir så logiskt.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Efter herr Svedbergs
kraftfulla tal nyss kan jag begränsa mig
till att säga några få ord.

Alla vet, att när jordbruksuppgörelsen
kommer till riksdagen, så sätter den
oss faktiskt i samma läge, som när lönefrågorna
kommer hit: saken är av gjord

på förhand —• sedan jordbrukets
ekonomiska och fackliga organisationer
har gjort upp med statsmakterna, kan vi
praktiskt taget inte göra några ändringar
i förslaget. De motioner, som väckts
från olika håll, får väl närmast betraktas
som propagandanummer. Möjligtvis
kan man någon gång genom en motivering,
som man får med i utskottets skrivning,
påverka nästa års uppgörelse.

Den här gången tycks råda en allmän
mening om att uppgörelsen har mer än
tidigare tagit sikte på att förbättra lönsamheten
för småbruket, vilket jag för
min del är mycket tillfredsställd med.
Det enda undantaget från uppslutningen
kring småbruket är väl folkpartiets
återigen upprepade förslag om en sänkning
av margarinpriset. Herr Nord sade
visserligen i ett anförande, att han inte
trodde att det skulle nämnvärt försvåra
smöravsättningen. Varken herr Nord eller
jag vet så mycket på den punkten. I
varje fall tror jag för min del att det
skulle försvåra avsättningsmöjligheterna,
vilket i huvudsak kommer att gå ut
iiver småbruket.

Jag skulle sedan vilja säga bara ett
par ord, herr talman, om själva mjölkprisets
höjning. När det kungjordes att
priset på konsumtionsmjölk skulle höjas
med 5 öre per liter från 1 april samt
med ytterligare 3 öre från den 1 september,
trodde väl alla att detta innebar
en kraftig prisförbättring för producenterna.
Radiotjänst släppte i påskas fram
ett underhållningsprogram, där man
gjorde sitt bästa att förlöjliga en spritfri
statsrådsmiddag — förmodligen som
ett led i nykterhetspropagandan inför
frisläppandet av spriten den 1 oktober
i år — och där man lät bondeförbundarna
på melodien »Halta Lottas krog»
uttrycka sin glädje över att de fått 8
öre mer för mjölken. Alltsammans var
mycket kvickt och radiomässigt.

Om man emellertid söker ta reda på
vad producenterna får av prishöjningen,
kommer man till ett märkligt resultat.
Jag vill här anföra ett par siffror,
som direktör Stensgård redovisat i Jordbrukarnas
föreningsblad. Herr Georg
Carlsson har tidigare i detalj angivit
siffror för det område, som han närmast
representerar. Det blir ingalunda några
8 öre, såsom meddelades svenska folket
i den kvicka radiosketchen, utan ett
mycket blygsammare belopp. Av 5-öringshöjningen den 1 april tar handeln
0,5 öre, och om resten fördelas lika på
all den vid mejerierna invägda mjölken,
motsvarar det 1,19 öre per kilogram i
medeltal för hela året. Eftersom mjölkmängden
under sommarmånaderna är
betydligt större än under andra årstider,
medan försäljningen av konsumtionsmjölk
är ungefär lika stor året om, räcker
inkomstökningen under sommarmånaderna
därför inte till större prishöjning
än 1 öre i genomsnitt. Med en ytterligare
prishöjning av 3 öre den 1 september
kommer man teoretiskt upp i en
sammanlagd höjning av producentpriset
med 2,2 öre i medeltal för hela nästa år,
under förutsättning att inkomstökningen
fördelas lika på all invägd mjölk. Höjningen
kan bli något högre inom vissa
områden men lägre, t. o. m. avsevärt
liigre, knappt 1 öre, inom andra områden
beroende på den starkt diverge -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

rande proportionen av konsumtionsmjölk.

Talet om »8 öre mer för mjölken» är
alltså så missvisande som gärna är möjligt.
Men även om det blir bara 1 eller
2 öre i genomsnitt för jordbrukarna genom
prishöjningen, är det naturligtvis
att hälsa med stor tillfredsställelse, framför
allt för småbrukets del.

Jag vill sedan med några ord beröra
en av reservationerna, nämligen reservation
5) av herr Tjällgren m. fl. Den
gäller det särskilda bidrag till Norrland
på 2,5 miljoner kronor, som utskottet
föreslagit. Jag måste uttala min
förvåning över att utskottet inte kunnat
ena sig på denna punkt. Både majoriteten,
som representeras av herr Jonsson,
och minoriteten, som representeras
av utskottets ordförande herr Tjällgren,
har praktiskt taget samma förslag. När
jag först läste reservationen och sedan
tittade efter i utskottsutlåtandet för att
se vari skillnaden låg, kunde jag inte
finna någon skillnad alls. Nu har vi fått
veta, att pengarna enligt majoritetens
förslag skall utdelas genom lantbruksnämnden,
medan det enligt reservationen
skall ske i samband med mjölklikviden.
Herr Sundberg har meddelat, att
det kommer att dröja mycket länge, innan
producenterna får dessa pengar, om
lantbruksnämnden skall dela ut dem;
det kommer att dröja till omkring årsskiftet,
sade herr Sundberg, och ingen
vet, om det hela kan vara färdigt ens
då. Det föreföll ju, som om herr Jonsson
blev ganska förskräckt över den
upplysningen, och jag misstänker att utskottsmajoriteten
fattat sitt beslut från
oriktiga utgångspunkter.

Jag vill alltså föreslå att vi bifaller reservationen
på denna punkt för att göra
norrlänningarna en liten tjänst, så
att de får dessa extra pengar inom rimlig
tid. Det framgår både av motionerna
och av reservationen, att detta är de
norrländska representanternas linje. Jag
räknar mig i detta fall inte precis som
norrlänning — fastän Gävleborgs län,
som jag representerar, geografiskt hör
till Norrland — men jag måste säga att vi,
som bor litet längre söderut, gärna kan

följa Norrbottens och Västerbottens representanter
i denna fråga.

Herr talman! Jag har intet att erinra
mot utskottets förslag, utom beträffande
den punkt som beröres i reservation
nr 5 av herr Tjällgren, till vilken reservation
jag ber att få yrka bifall.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Det förhåller sig säkerligen
så som den föregående ärade talaren
och även herr Georg Carlsson i Arla
sagt, att höjningen av mjölkpriset med
5 öre från den 1 april har i huvudsak
ätits upp av stegrade omkostnader. Men
det lilla, som kunnat delas ut till mjölkproducenterna
själva, har dock gått genom
de mejerier som haft direkt konsumtionsmjölkförsäljning,
och jag måste
inlägga en liten protest, när herr Georg
Carlsson uttrycker den meningen att
också de 3 öre, som skall utgå från den
1 september, bör tillfalla konsumtionsmjölksmejerierna.
Vi måste tänka på att
också produktmjölksmejerierna haft
ökade omkostnader för skjutsar och löner,
även om de kanske i allmänhet inte
har så långa transporter som konsumtionsmjölksmejerierna.

Därför har herr Pettersson i Dahl och
jag fogat en liten reservation till utskottets
utlåtande. Vi önskar att denna synpunkt
beaktas och att produktmjölksmejerierna
inte tillbakasättes i alltför
hög grad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation nr 7, som är den
sista i fråga om regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt, som redan har pågått i
över tre timmar. Jag skall endast säga
några ord med anledning av att inte tiden
räckte till i min replik tidigare.

Herr Jonsson i Fjäle vände sig mot
att det från folkpartihåll sagts, att totalkalkylen
hade falilt ihop som en skrothög.
Jag har för min del inte någon anledning
att ta upp en debatt i den frå -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

gan, då jag inte är ansvarig för detta
uttalande. Men nog har jag den uppfattningen
att vi litet var har börjat att
tvivla på kalkylens exakthet. Då man i
kalkylen, såsom i år, rör sig med olika
procenttal i fråga om arbetsminskningen,
är man väl ändå ute på hal is.

Herr Jonsson säger vidare, att fodermarknaden
är fri och även prisbildningen.
Det är den givetvis, men tidigare
har ju prisbildningen reglerats genom
importavgifter. Det gör man ju än i dag
beträffande majsen. Det förefaller, som
om herr Jonsson är regleringsvän, när
det passar, och liberaliseringsvän, när
det passar, bara foderpriserna hålls
höga.

Jag skall även säga några ord om
folkpartiets motionsvis framförda förslag,
att vi skall sälja oljeväxtprodukter,
när det är förmånligt, och importera
valolja för margarintillverkning, när det
är ekonomiskt fördelaktigt. Det sades
av någon att vi därigenom skulle få en
sämre kvalitet på margarinet. Det förefaller
emellertid, som om detta inte
vore så allvarligt, när man iakttar gränshandeln
med Norge. Våra landsmän
tycks nämligen mycket högt värdera det
norska margarinet, fastän det innehåller
valolja.

Vidare vill jag bara uttala min anslutning
till reservationen nr 5). Jag
kan instämma i det mesta av vad de
norrländska representanterna anfört angående
hjälpen till de jordbrukare i
Norrland, som drabbats särskilt svårt
av skördeskador.

Till sist ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till punkterna 2), 3) och 6)
under A samt till punkten 3) under B
i utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber endast att få
förtydliga mitt tidigare ställda yrkande
angående fraktkostnaderna. Jag kommer
nämligen beträffande dessa att yrka
bifall till reservationen nr 2).

Jag yrkar alltså bifall till den av herr
Nord in. fl. avgivna reservationen i denna
del.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! När herr Bror Nilsson
framhåller, att så mycket stannar hos
konsumtionsmjölkförsäljarna, vill jag
bara säga, att man måste ta hänsyn till
att allt högre krav ställes på kvaliteten.
Om vi skall få en bättre kvalitet på mjölken,
måste förhållandet vara detta. Vidare
har man inte heller tagit någon hänsyn
till att vi under lågproduktionstid
nästan är utan skummjölk till våra djur.
Därvidlag har produktmejerierna en
jämn tillförsel och tar igen mycket av
pengarna den vägen.

Jag kan därför inte instämma i den reservation,
som herr Bror Nilsson och
herr Pettersson i Dahl företräder.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan och särskilt angående utskottets
motivering.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:521 och II:
648 i nu ifrågavarande del.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkten A 2, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nord
m. fl. avgivna, med 1 betecknade reservationen;
samt 3:o), att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:521 och 11:648 i nu förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 100;

Nej — 29.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 98;

Nej — 28.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjorda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna A 4 och
A 5 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
A 6 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Nord m. fl. avgivna, med 4
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes ocli godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller var jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A 6, röstar

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna A 7—A 9
hemställt.

I fråga om punkten A 10, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herrar Bror Nilsson
och Pettersson i Dahl avgivna, med
7 betecknade reservationen; samt 3:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 521 och II: 648
i nu ifrågavarande del.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten B hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten (i 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes

av bifall till motionerna 1:521 och II:
648, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C 2 hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
i fråga om punkten C 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner biföllos
härefter utskottets hemställanden i punkterna
D och E.

Angående punkten F, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herrar Eskilsson
och Haeggblom avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller var jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Eskilsson och
Hseggblom avgivna, med 6, betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

Nr 19

Fredagen de

Anslag till lantbruksnämnderna
en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen Slutligen

bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna G—I
hemställt.

Vidkommande motiveringen, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets uttalanden skulle godkännas,
dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i den av herr Tjällgren
m. fl. avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner jordbruksutskottets
motivering i dess utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Tjällgren m. fl.
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Jonsson, Jon, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 82.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

20 maj 1955

På härefter gjord proposition beslöt
kammaren, att utskottets i utlåtandet
gjorda anmälan skulle läggas till handlingarna.

Anslag till lantbruksnämnderna

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret
1955/56 till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnena
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
vissa ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, dels
fastställa ändrad avlöningsstat för desamma,
dels ock till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader för
budgetåret 1955/56 anvisa förslagsanslag
av 9 457 100 respektive 2 592 000
kronor.

I samband med dessa anslagspunkter
hade jordbruksutskottet behandlat följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) 1:180 av herr Svärd och II: 235, likalydande,
av fru Boman m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
inskränka lantbruksnämndernas
verksamhet och organisation i enlighet
med de riktlinjer, som anförts i motionerna,
dels under Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader anvisa till
7 957 100 respektive 1 592 000 kronor
minskade anslag;

2) 1:181 av herr Persson, Karl, i vilken
motion yrkats, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag om sådan ändring, att lantbruksnämnderna
bleve sammanslagna med
hushållningssällskapen eventuellt under
särskilda avdelningar; samt

3) I: 182 av herr Veländer och herr
Elofsson, Gustaf, vari yrkats, att riksdagen
måtte besluta att dels i princip avveckla
lantbruksnämnderna, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Kungl. Maj :t måtte — efter erforderlig
utredning — för nästa års riksdag framlägga
förslag till sådan omorganisation
av hushållningssällskapen, att den verksamhet,
som nu åvilade lantbruksnämnderna,
kunde överföras på sällskapen.

Utskottet hade i det föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 180 och II: 235,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som förut
i utlåtandet angivits;

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 457 100 kronor;

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 592 000 kronor;

II. att motionerna I: 181 och I: 182
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Eskilsson och Hueggblom, som dock ej
antytt sin mening.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Bland de motioner, som
jordbruksutskottet behandlat i samband
med detta utlåtande, är även en av mig
väckt motion, vari jag hemställt om en
utredning, syftande till sammanslagning
av hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna.

Frågan har tidigare varit föremål för
riksdagens behandling. Så har varit fallet
de flesta år, sedan lantbruksnämnderna
inrättades genom beslut av 1947
års riksdag. Här i riksdagen har det inte
gått att få gehör för en utredning av frågan,
men ute i bygderna är förhållan -

Anslag till lantbruksnämnderna
det ett annat. Från olika håll har nämligen
hela tiden hävdats, att de uppgifter,
som nu åvilar lantbruksnämnderna,
mycket väl och till lägre kostnader skulle
kunna överföras till andra organ,
främst hushållningssällskapen.

Det är inte tal om annat än att lantbruksnämnderna
utgör en dyrbar överorganisation.
Belysande i det avseendet
är vad riksdagens revisorer skrivit om
en sammanslagning av lantbruksnämnderna
i södra och norra delarna av Kalmar
län och de remissvar, som infordrats
och inkommit. Av dessa handlingar
framgår med all önskvärd tydlighet, att
det blir oerhört mycket dyrare med två
olika organ, som ju ändå måste åtminstone
i någon mån samarbeta. För att få
en ordentlig organisation ifrågasätter
riksdagens revisorer en sammanslagning
av lantbruksnämnderna i de båda länsdelarna.
Detta bleve väl knappast någon
förbättring i verklig mening. Visserligen
kunde lantbruksnämnden få en bättre
organisation med bättre utnyttjande av
tjänstemännen och särskilt tjänstemän
med speciell erfarenhet för olika uppgifter,
men avstånd och därmed resekostnader
och tidsspillan för såväl tjänstemännen
som framför allt allmänheten
bleve ju i hög grad förstorade. I detta
fall vore det väl bra mycket ändamålsenligare
med en sammanslagning av
lantbruksnämnd och hushållningssällskap
i de båda länsdelarna var för sig.
Då skulle man vinna en bättre organisation
utan att avstånd, resekostnader och
tidsspillan bleve förstorade.

Jag tycker att hela den diskussion,
som förts i denna fråga, är ett mycket
typiskt exempel på vad som kunde vinnas
genom en sammanslagning av hushållningssällskap
och lantbruksnämnder.
Dessa får ju ändå så att säga övervaka
varandras arbete genom den alternering
av såväl hushållningssällskapssekreterare
som lantbruksdirektörer vid varandras
sammanträden, som är föreskriven.
En sammanslagning skulle ge möjlighet
till en bättre och effektivare organisation
för båda institutionerna och därmed
i hög grad förbilliga båda organisationernas
verksamhet.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Anslag till lantbruksnämnderna

En annan sak är att det ser ut, som
om det i många fall inte gått att uppbringa
tillräckligt kompetenta chefstjänstemän
till lantbruksnämnderna.
Härpå tyder den impopularitet, som
lantbruksnämnderna åtnjuter hes jordbruksbefolkningen
i många län. Den kritik,
som i JO:s ämbetsberättelse riktats
mot en lantbruksnämnd, är också ett
exempel härpå. JO skriver i sin ämbetsberättelse,
att de fel och misstag,
som lantbruksnämnderna gjort, varit beroende
på bristande juridisk sakkunskap.
Detta är nog riktigt, men även
önskemålet om juridisk sakkunskap vore
naturligtvis lättare att tillgodose genom
den större organisation, som bleve följden
av en sammanslagning av lantbruksnämnder
och hushållningssällskap.

Herr talman! Jag skall inte orda vidare
i denna fråga. Jag förstår att det
för närvarande inte går att i riksdagen
få resonans för den sammanslagning,
som jag föreslagit. Ute i bygderna är
förhållandet emellertid i allmänhet ett
annat. Jag vet, att det åtminstone på
många håll växer upp en opinion mot
lantbruksnämnderna. Denna opinion
kommer förr eller senare att tvinga till
en utredning om en rationellare organisation
än den dubbelorganisation, som
för närvarande finns, på grund av att
dessa båda organisationer delvis sysslar
med så närstående uppgifter som
jordbrukets yttre och inre rationalisering
samt driftrationalisering.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 181 i
denna kammare, som går ut på en utredning
om sammanslagning av lantbruksnämnder
med hushållningssällskap.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag jämte herr Haeggblom fogat en blank
reservation, som hänför sig till motioner
vid riksdagens början att anslagen
till lantbruksnämndernas avlöningar
och omkostnader skulle nedsättas. Dessa
motioner byggde på förutsättningen,
att jordförvärvslagarna skulle upphöra
med utgången av juni månad 1955. Vi

har också från vårt partis sida yrkat avslag
på den framlagda jordrationaliseringslagen
som behandlats av tredje lagutskottet.
Nu har ärendena kanske kommit
litet i otakt, då vi väl rätteligen borde
ha behandlat tredje lagutskottets utlåtande
om jordrationaliseringslagen innan
vi vi behandlade dagens anslagsfråga.
Det föreligger visserligen en reservation
inom tredje lagutskottet för bifall
till avslagsmotionerna, men det
finns väl ganska små förutsättningar för
ett antagande att riksdagen skulle följa
reservationen. På grund härav har vi
inte fullföljt yrkandet om nedskärning
av anslaget till lantbruksnämnderna.

Det var detta, herr talman, som jag
har velat konstatera.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Det brukar ju alltid sägas
att man skall rationalisera olika
verksamheter, och särskilt har man ju
i mycket hög grad varit inne på detta
när det gäller jordbruket, men det märkliga
är att så snart det gäller statliga inrättningar
har man alldeles släppt den
tanken; då går man inte in för att rationalisera,
utan i stället utökar man de
förefintliga institutionerna med flera avdelningar.
Detta kan ju inte vara något
som man bör fortsätta med alltför länge.

Förr hade vi ju i varje län ett hushållningssällskap,
som skötte de uppgifter
som tillhörde dess verksamhet, och
jag anser för min del att hushållningssällskapen
också har möjlighet att sköta
lantbruksnämndernas uppgifter. Hushållningssällskapens,
lantbruksnämndernas
och bostadsnämndernas uppgifter
hänger ju samman på många punkter.
Dessa tre institutioner skulle mycket väl
kunna centraliseras till en, och jag har
skrivit under en motion, där man i första
hand vill försöka med två genom att
slå tillsammans hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna. Jag tror för
min del också att lantbruksnämnderna
drar litet för stora kostnader för den
verksamhet som de utövar. Endast deras
resekostnader för den yttre rationaliseringen
har under budgetåret uppgått
till 550 000 kronor, medan hela verk -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

samheten rör sig med ett belopp på en
miljon kronor.

Jag tror för min del att man även på
detta område bör vidtaga vissa försiktighetsåtgärder.
Lika väl som man vill
förbilliga och rationalisera produktionen
på andra håll behöver man nog rationalisera
på detta område för att nå
ett bättre resultat, och jag tror att man
utan någon som helst skada kan sammanföra
dessa två institutioner och på
så sätt bespara staten en hel del utgifter.
Det är därför som herr Velander
och jag har väckt motionen nr 182, och
jag ber, herr talman, att i korthet få
yrka bifall till denna motion, nr 182 i
första kammaren.

I detta anförande instämde herrar Veländer
(h) och Osvald (fp).

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är möjligt att riksdagen
om någon tid kommer att bifalla
Kungl. Maj ds proposition om en ny
jordrationaliseringslag. Huruvida detta
kommer att ske eller inte, skall jag inte
uttala mig om. Det enda jag kan tillåta
mig säga i detta sammanhang är att de
kostnader, en tillämpning av denna lag
är beräknad att medföra, enligt min
uppfattning inte står i proportion till de
resultat som kan uppnås. Det behövs
inte några längre utläggningar på den
punkten; det räcker att hävda att den
rationalisering som har betytt någonting
väsentligt för det svenska jordbruket,
det är den för vilken jordbrukarna
själva har svarat. Den verksamhet med
hjälp av jordrationaliseringslagarna, som
lantbruksnämnderna har ägnat sig åt,
har såvitt jag vet inte medfört sådant resultat
att ett anslag av den här föreslagna
storleksordningen är motiverat.

För att ge ett bestämt eftertryck åt
denna uppfattning och även för att i
hög grad markera min anslutning till de
tankegångar som herr Elofsson här har
anfört anhåller jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen i denna kammare,
nr 180, som är likalydande med
motionen av fru Roman m. fl. nr 235 i
andra kammaren.

Anslag till lantbruksnämnderna

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Dessa motioner om lantbruksnämnderna
återkommer nästan varje
år, och de väcks alltid från ungefär
samma håll. Det förefaller mig som om
det finns en del människor som inte riktigt
kan sätta sig in i, vilka arbetsuppgifter
hushållningssällskapen har och
vilka lantbruksnämnderna har — i varje
fall gäller det om lantbruksnämndernas
uppgifter. Man utgår ifrån, såsom det
står i motionerna, att initiativen huvudsakligen
tas av jordbrukarna själva, och
så menar man att detta är tillräcklig
grund för att kräva lantbruksnämndernas
avskaffande.

Jag tror för min del att var och en,
som i verkligheten har följt lantbruksnämndernas
arbete, vet att det inte förhåller
sig på det sätt som motionsförfattarna
gör gällande. Det verkliga förhållandet
är nog ett annat. Det är alldeles
riktigt att de allra flesta initiativen
tas av enskilda jordbrukare. Men vi
har ju ändå, herr talman, fattat det beslutet,
vari ingen ändring hittills dock
har skett, att man skall söka få till stånd
en sådan strukturrationalisering att det
uppstår jordbruk som är tillräckligt stora
och ändamålsenliga för att bilda ett
bärkraftigt underlag för en normalfamilj
att försörja sig på. Vad det här gäller är
därför inte bara att personer köper fastigheter,
utan det väsentliga är att sådana
samköp av fastigheter kommer till
stånd som passar in i den strukturrationalisering
och upprustning som vi kräver.

I en av motionerna — det är herrar
Velanders och Elofssons — talas det om
att hushållningssällskapen är väldigt populära,
under det att lantbruksnämnderna
är impopulära. Ja, brukar inte populariteten,
det må gälla en enskild person
eller en organisation, höra samman
med vilka uppgifter vederbörande har?
Hushållningssällskapen — jag tillhör ett
sådant och är med i förvaltningsutskottet
— har till uppgift att befrämja upplysningen
och lämna bidrag till jordbruksförsök,
och sådant är människorna
tacksamma för. Är det någon som inbillar
sig att hushållningssällskapen skulle

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Anslag till lantbruksnämnderna

bli lika uppskattade, om de fick på sig
överflyttade de uppgifter som lantbruksnämnderna
nu har, nämligen strukturrationaliseringen,
som är så känslig och
som vållar så stort missnöje hos dem
som inte får framgång för sina krav
och framställningar?

När här görs gällande att man bör utreda
frågan om att lantbruksnämnderna
skulle upphöra som självständiga organ
och uppgå i hushållningssällskapen, vill
jag säga att det ju också finns en annan
väg att gå, nämligen att hushållningssällskapens
arbetsuppgifter överflyttas
på lantbruksnämnderna, som då skulle
få ett par nya avdelningar. Båda möjligheterna
kan nog tänkas. Men om man
menar allvar med strukturrationaliseringen,
så måste det, jag vill understryka
detta, finnas någon institution eller
nämnd som har hand om den uppgiften
och som söker påverka utvecklingen. I
annat fall kommer man ingen vart.

Det har i den föreliggande frågan
väckts en motion av fru Boman och i
denna kammare av herr Svärd. Jag har
tyckt mig förstå att herr Svärd tar både
sig själv och vad han framför här i
kammaren på allvar, ibland på ganska
högtidligt allvar. Men jag måste ändå
säga att denna motion kan inte tas på
allvar. Först och främst bär den vittne
om att den som skrivit den —• det är
kanske inte herr Svärd — svävar i salig
okunnighet om hur lantbruksnämnderna
arbetar. Det sägs bl. a. att om
ett problem uppstår reser hela jordbruksnämnden
ofta ut och tittar på förhållandena.
I mitt län reser hela lantbruksnämnden
ut ungefär vartannat eller
vart tredje år; eljest är det delegationerna
som arbetar.

Motionärerna påstår vidare att lantbruksnämnderna
ingenting betyder och
ingenting uträttar. Men sedan säger de
att om rationaliseringslagarna avskaffas,
blir flera av lantbruksnämndernas tjänstemän
lediga. Det måste väl ändå innebära
att de nu har en del uppgifter att
fylla. Jag tror att det arbete dessa tjänstemän
utfört har varit av mycket stor
betydelse. Jag vet att det ligger till på
det sättet att hushållningssällskapen har

sina arbetsuppgifter och lantbruksnämnderna
sina. Om man flyttade över
hushållningssällskapens uppgifter på
lantbruksnämnderna eller lantbruksnämndernas
på hushållningssällskapen
skulle inga större besparingar kunna göras,
ty i båda fallen måste det finnas
folk som utför arbetet. Vid behandlingen
av anslaget till hushållningssällskapen
brukar det alltid och det med rätta
framhållas, att de har för dåligt med
arbetskraft, och där finns således inga
anställda som kan överta några av lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter, utan
det krävs särskilda arbetskrafter för
dem. Man vinner således ingenting med
en sammanslagning.

Jag har den bestämda uppfattningen
att när det ordnats så, att lantbruksnämnder
och hushållningssällskap har samma
ordförande — jag tror det är så i
samtliga län — och att hushållningssällskapets
sekreterare är självskriven i
lantbruksnämnden och att lantbruksdirektören
är självskriven i hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, så finns
de personliga samarbetsmöjligheterna.
Om dessa herrar inte skulle kunna komma
överens, är det naturligtvis en sak
för sig. Men de organisatoriska förutsättningarna
för ett samarbete mellan
hushållningssällskapet och lantbruksnämnden
finns, och därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Herr Jon Jonsson har ju
redan fört utskottets talan här. Jag behöver
därför inte närmare ingå på ärendet.
Men jag har i alla fall begärt ordet
för att tillkännage, att jag har vissa
sympatier för de förslag som har framförts
i åtminstone en del av de här föreliggande
motionerna. Man kan naturligtvis
inte komma ifrån, att det beträffande
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
föreligger en dubbelorganisation
och att organisationsfrågan
skulle kunna lösas bättre och billigare.
Man talar ju så mycket i våra dagar
om att sparsamhet bör iakttas på

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

alla områden. Det är faktiskt så som herr
Andersson i Rixö nämnde häromdagen
i en debatt om en annan fråga, att det
ena gången är fråga om sparsamhet men
andra gången inte är så noga med att
spara. Jag tror att man skulle kunna inbespara
åtskilliga miljoner, om man ville
försöka sig på att göra en utredning i
det avseende som är begärt i motionerna.
Jag vill inte att man skall gå så radikalt
till väga, att man skall avskaffa lantbruksnämnderna
— det vore nog mindre
välbetänkt — men man borde kunna utreda,
huruvida det skulle kunna vara
möjligt att sammanslå hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna, så att
man fick ett enda organ, som hade hand
om uppgifterna. Att jag emellertid inom
utskottet inte heller i år har yrkat bifall
till motioner härom beror på att lantbruksnämnderna
ju har verkat så jämförelsevis
kort tid, att det måste vara
för tidigt att nu göra en ändring. Man bör
avvakta för att se, huruvida en ändring
är absolut nödvändig. På den grunden
står jag på utskottsmajoritetens sida här.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Herr Jon Jonsson ansåg
att man inte skulle kunna sammanföra
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen,
eftersom de har så vitt skilda
uppgifter. Men det kan de ha ändå. Man
behöver inte ha mer än en chef för det
hela, och man kan mycket väl ha en gemensam
kassörska. Sedan kan varje avdelning
sköta arbetet precis som nu när
det är skilda organisationer.

Vidare sade herr Jonsson, att lantbruksnämnderna
behövs för att man skall
få till stånd bärkraftiga jordbruk. Jag
vill inte förneka, att lantbruksnämnderna
bär en uppgift att fylla, men jag tror
att administrationskostnaden blir för stor
i förhållande till det arbete som de nedlägger.

Herr Jonsson sade sedan, att lantbruksnämnderna
inte är uppskattade för det
arbete de utför. Jag vill inte ta upp någon
debatt med herr Jonsson om detta,

Anslag till lantbruksnämnderna
utan hänvisar bara till vad JO har sagt.
Många nämnder handhar sin uppgift med
stor försiktighet, men andra går fram på
ett annat sätt. För inte länge sedan hörde
jag att någon kom hem till en lantbrukare
och frågade: »Skall du sälja din
egendom?» »Nej, inte vad jag vet», sade
lantbrukaren. Han fick då till svar: »Jo,
det skall du, ty en lantbruksnämnd har
frågat mig, om jag ville köpa den.» Det
är väl ändå inte meningen, att lantbruksnämnden
skall ha till uppgift att ta initiativ
när det gäller att sälja en egendom,
som aldrig varit utbjuden. Först
när egendomen är till salu, skall den försöka
slå ihop den med en annan egendom.
Vad jag har refererat är kanske
ett särfall, men lantbruksnämnderna får
nog vara litet försiktiga. Vi skall tala tyst
om deras popularitet. Den är nog inte så
stor som herr Jonsson i Fjäle kanske
tror.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Herr Jonsson tycks utgå
från att det förslag till begränsningar
i anslagen för lantbruksnämnderna, som
jag här har rest, skulle förutsätta oförändrade
arbetsuppgifter för dessa nämnder.
Så är emellertid inte fallet. Vad jag
har utgått från och vad jag fortfarande
vågar utgå från är att en betydande del
av det arbete, lantbruksnämnderna nu
har, skall försvinna, därför att man helst
skall slippa den säregna tvångslagstiftning
som kallas för jordbruksrationaliseringslagen.
Om — mot allt förnuft —
man behåller lagen, bör den tillämpas
på ett sådant sätt, att inte en mängd
ärenden av denna art samlas hos lantbruksnämnderna.
Jag föreslår alltså en
begränsning av verksamheten och i anledning
därav en minskning av anslagen.
Sedan tror jag man skall tala tyst
om vad statliga organ under tidernas
lopp liar åstadkommit i s. k. strukturrationaliserande
riktning inom svenskt
jordbruk.

Vad så till slut angår resorna skall
jag inte uttala mig om hur lantbruks -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Anslag till lantbruksnämnderna
nämnderna bär sig åt i herr Jonssons
hemtrakt när de reser. Jag skall bara
be att få hänvisa till de resekostnader
som lantbruksnämnderna i landet drar.
Det är tillräckligt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Som motionär skall jag
till vad som sagts av herr Gustaf Elofsson
foga endast ett par ord. Jag är glad
åt att herr Jonsson i Fjäle och utskottets
ärade ordförande här har tagit till orda,
därför att, när jag har genomsett utskottets
betänkande, har jag inte funnit någon
som helst motivering för utskottets
ställningstagande. Jag betraktar det
nämligen inte såsom någon motivering,
att man talar om att i vissa tidigare sammanhang
har motioner av samma innehåll
som den nu föreliggande avstyrkts.
Så gör man i detta utskottsbetänkande,
utan att det i reciten eller annorstädes
har angivits, vilka skäl som man har
stött sig på i dessa tidigare sammanhang.
Uppfattningarna har dock varit
delade på denna punkt ända sedan lantbruksnämndernas
tillkomst, och det förvånar
mig, att den omständigheten inte
på något sätt har kommit till uttryck i
det föreliggande betänkandet.

En anledning till att det verkligen varit
av behovet påkallat att anföra åtminstone
något skäl för utskottets ståndpunkt
utgör den rastlösa utveckling på
alla områden, berörande jordbrukets
förhållanden, som har pågått under de
senaste åren. Man kan väl tänka sig, att
det på grund av denna utveckling har
tillkommit nya synpunkter på den nu
gällande dubbelorganisationen och de
uPPgifter som det ena eller det andra
ledet i denna har att fylla. Jag kan i varje
fall inte biträda den uppfattning, som
herr Jonsson företräder, att hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna
lämpligen kan bestå vid sidan av
varandra. Jag kan inte undgå att finna,
att dessa institutioner har uppgifter,
som så att säga går in i varandra. Och
då tycker jag, att man inte befordrar en
rationalisering eller effektivisering av
verksamheten på förevarande område

genom att låta denna dubbelorganisation
bestå.

För egen del kan jag i stort ansluta
mig till de synpunkter, som framfördes
av utskottets ärade ordförande. Jag utgår
sålunda från att det skulle vara åtskilligt
att vinna genom en omprövning
av lantbruksnämndernas ställning rent
organisationsmässigt men även med hänsyn
till deras uppgifter; och jag skattar
inte åt den uppfattningen, att lantbruksnämndernas
uppgifter i fortsättningen
kommer att vidgas undan för undan, vilket
man hittills har sökt att sträva till.
Jag kan mycket väl tänka mig, att lantbruksnämndernas
nuvarande uppgifter
kommer att minskas på grund av en beskärning
av dessa med avseende å den
yttre rationaliseringen och även med
hänsyn till fortvaron eller icke fortvaron
av förvärvs- och förköpslagarna.

När herr Jonsson så starkt understryker
lantbruksnämndernas uppgift i fråga
om bildandet av lämpliga jordbruk,
så är det väl så, att man på alla håll erkänner,
att rationaliseringen på jordbrukets
område, sålunda även den yttre rationaliseringen,
främst och i huvudsak
befordrats av människorna själva. Vad
lantbruksnämnderna hittills har uträttat
på det området är väl mycket blygsamt i
förhållande till vad som har skett på
grund av initiativ och åtgärder från
dem, som direkt haft och har med jordbruket
att skaffa. Jag vill också säga, att
med hänsyn till jordbrukets läge, som
vi har hört åtskilligt talas om förut i
dag särskilt från representanter för norrlandsintressena,
om jag så får uttrycka
mig, måste det vara förenat med ett
utomordentligt stort ansvar att tänka sig,
att lantbruksnämnderna skall spela den
avgörande rollen i den omvandling av
bl. a. brukningsdelarna, som måste förutsättas
komma att fortgå i ökat tempo
inom exempelvis våra skogslän. Jag tror
för min del att det blir en uppgift, som
lantbruksnämnderna inte orkar med.
Jag kan också tänka mig, att det då inte
i alla sammanhang blir ett befordrande
av vad som är rationellt och riktigt,
utan att det kan resultera i en snedvridning
av utvecklingen.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Jag instämmer, herr talman, i det yrkande,
som är ställt av herr Gustaf
Elofsson, och när jag gör det, närmast
såsom hans medmotionär, så är det därför,
att jag vill nå fram till en utredning
av hithörande spörsmål, som under alla
förhållanden är av behovet påkallad.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för att
säga att jag inte kan dela herr Velanders
synpunkter. Vi har redan tidigare
haft en dubbelorganisation. Jag tänker
då på hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.
Jag tror sannerligen
att det finns arbete för både lantbruksnämnder
och hushållningssällskap. Samarbetet
kan man kanske diskutera, det
har måhända inte varit tillräckligt och
kan ökas i framtiden, men jag tror förvisso
att lantbruksnämnderna har gjort
en insats för att skapa större trygghet
och bättre förhållanden inte minst i
Norrland. Det är klart att högern, som i
stor utsträckning representerar bolagsintresset
i detta land, skulle vilja öppna
dammarna och skapa en fri spekulation.
Detta är helt naturligt, och det är att
beklaga att högern kanske inte har haft
ledamöter i samtliga lantbruksnämnder
i detta land och därigenom fått en större
insyn i dem. Men jag tror förvisso,
att om högerns representanter varit med
i lantbruksnämnderna och sett dessas insatser
inte minst genom att förbättra arronderingen
inom jordbruket, skulle det
ha låtit annorlunda.

Jag är enig med herr Velander om
att en hastig storleksrationalisering av
jordbruket i övre Norrland är orimlig,
men det kan gå att arronderingsförbättra
det. Tack vare uppsiktslagen, förköpslagen
och jordförvärvslagen har åtskilliga
jordbruk räddats från att försvinna i
spekulanternas ägo. Innan rationaliseringslagarna
kom till, förekom det stora
spekulationsköp i övre Norrland. Den
ena fastigheten efter den andra blev såld
utan att någon lagstiftning gav möjligheter
att begränsa förvärvsintresset. Det
finns bolag här i Stockholm som köpt
fastigheter och som nu t. o. in. är ställda
under uppsikt enligt vanhävdslagen.

4 Första kammarens protokoll 4955. Nr 19

Anslag till lantbruksnämnderna

Jag måste ställa mig frågande till herr
Svärds rekommendation för sin motion.
Vad innebär den? Jo, att det skulle bli
en avveckling redan i slutet av detta
budgetår, och man hänvisar till att lantbruksstyrelsen
skulle kunna överflytta
den övertaliga personal, som skulle bli
resultatet av ett bifall till herr Svärds
rekommendation.

Jag vill säga till herr Velander, att vi
i Norrland fortfarande lider av sviterna
av en gången tids intresse från bolag
och andra att förvärva fastigheter. Vi
fick egnahemsföreningar, som medverkade
till att bolagen fick sälja inägojorden
och på så sätt komma ifrån ansvaret
att underhålla den sittande arrendatorn.
Den begränsade inägojorden vräktes
över på arrendatorerna. De fick egnahemslån
och satt sedan och dinglade på
dessa små fastigheter. Att rekommendera
att uppsiktslagen och rationaliseringslagarna
skulle tas bort vore därför detsamma
som att säga: Ge fri framfart för
spekulationsintresset! Det finns utrymme
för detta fortfarande, och jag skulle
tänka mig att ett bifall till herr Svärds
motion vore att ge ytterligare luft under
vingarna för det enskilda kapitalintresset
att förvärva fastigheter utan ansvar
för att bygden skall ha det leende, som
den bygd har, där fastigheterna brukas
av sina ägare.

Jag är enig med herr Tjällgren om att
det kan finnas en tänkbar möjlighet att
samordna hushållningssällskapens och
lantbruksnämndernas verksamhet, men
jag tror inte att det kommer att leda till
vad herr Svärd med sin rekommendation
möjligen har avsett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svedbergs anförande
ådagalägger, vad vi visste förut,
nämligen att meningarna är mycket skiftande
på ifrågavarande område. Herr
Svedberg yttrade sig såsom representant
för övre Norrland. Jag beklagar, att herr
Svedberg inte är representant för översta
Norrland, d. v. s. Norrbottens län. Jag

Nr 19

Fredagen den 20 mai 1955

Anslag till lantbruksnämnderna
kan nämligen tänka mig att, om man talade
om inställningen till lantbruksnämnderna
och deras verksamhet i
översta Norrland, skulle man inte kunna
påstå, att herr Svedberg företräder den
landsändan. Men, herr talman, det är
inte från sådana utgångspunkter jag diskuterar
hithörande spörsmål, utan jag
siktar till att en objektiv prövning skall
föregå de åtgärder, som bör vidtagas på
detta område.

Herr Svedberg går långt tillbaka i tiden
— jag höll på att säga till Adam —
och talar om de stora bolagen och hur
de har gått fram! Jag vill säga, att det
belyser också hur valhänt och opraktiskt
man har gått fram även på lagstiftningens
område, ty om man vid exempelvis
sekelskiftet skulle ha gått in
för den största möjliga frihet åt olika
håll men dock fastslagit, att styckning
av jord eller jordbruksfastigheter inte
finge förekomma, med mindre än att en
skogstilldelning skedde till de jordbrukslotter,
som då bildades av, låt mig säga,
200 tunnland skog, hade en sådan utveckling
som den vi har varit med om
aldrig kommit att äga rum. Sådana bestämmelser
i våra jorddelningslagar
skulle ha överflödiggjort de hårda meningsbrytningar,
som har förekommit i
hithörande avseenden, och sannolikt förebyggt
lantbruksnämndernas tillkomst
över huvud taget.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara erinra herr
Velander om att när det första avstyckningsförfarandet
skedde, fick inägojorden
ingen som helst skogstilldelning. Sedan
kom en lagstiftning som räddade en
viss skogstilldelning till bolagsfastigheternas
arrendeinnehavare; vid deras förvärv.
En viss procent skogsareal förbehölls
brukningsenheten, och det var ju
en viss räddning. Om inte den lagen hade
kommit till, som åtminstone gav ett
litet tillskott till jorden, som var tillmätt
i knappaste laget, hade vi haft en ännu
mera uttunnad befolkning i Norrland.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste ha yttrat mig
så, att jag givit anledning till missförstånd
å herr Svedbergs sida. Jag har velat
säga, när man började syssla med
norrlandsfrågorna, borde man ha gått in
för en sådan ordning beträffande jordbruks-
och skogsfastigheter, att någon
uppdelning eller skifte av dessa fastigheter
inte skulle ha fått ske, med mindre
än att till jordbrukslotten lagts en tillräckligt
stor skogsareal. Om man hade
fastslagit, att till jordbrukslotten skulle
läggas en skogsareal om exempelvis 200
tunnland eller något i den stilen, hade
man kunnat lämna fältet fritt för en anpassning
från människornas eller företagens
sida efter deras eget bedömande.
Genom en sådan ordning hade man alltså
kommit ifrån vad man kallar Lindhagenslagar
och annat i den stilen, som
inte löst några problem, när allt kommer
till allt, utan måhända bidragit till
en snedvridning därav.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av att herr Velander
yttrade, att här pågår en rastlös utveckling
på jordbrukets område när det
gäller driftrationaliseringen. Jag förmodar
att han tänkte på maskinteknikens
framsteg och sådant. Det är ju detta
som aktualiserar skapandet av verkligt
bärkraftiga och ändamålsenliga fastigheter.
Men just därför, menar jag, är det
nödvändigt med ett statligt organ som
försöker att se till, att den som bäst behöver
jorden också får köpa den, och
inte bara den som har mest pengar och
kan betala bäst.

Jag förmodar att bakom Velanders yttrande
ligger någonting annat än vad han
sade, om att det är ett så stort ansvar
med strukturrationaliseringar under
trycket av den moderna tekniken och
maskinerna, att det alldeles övergår
lantbruksnämndernas möjligheter och
förmåga att bedöma förhållandena något
så när rättvist. Menar då herr Velander,
att om vi tog bort lantbruksnämnderna
och lät de enskilda spekulanterna

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

och andra klara saken, dessa då skulle
väl tillvarataga de samhälleliga synpunkterna
på detta område?

Om de styckningslotter utan skog som
herr Velander nämnde vill jag säga, att
det är besvärligt att lagstiftningen varit
sådan att vi kommit i den här situationen,
men, herr Yelander, om vi hade
haft den bestämmelsen för 20, 30 år sedan,
att en styckningslott skulle ha 100
tunnland skog, skulle det då ha funnits
möjlighet att köpa något enda hemman
av en spekulant eller ett bolag?

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonssons fråga till
mig, liksom hans anförande i övrigt, bygger
på en fullständigt felaktig utgångspunkt.
Det har här inte varit tal om att
lantbruksnämnderna skulle försvinna på
grund av att det inte finns några arbetsuppgifter
för dem, utan här har frågan
gällt, vad som ur effektivitetssynpunkt
kan vara det lämpligaste, om uppgifterna
skall handhavas av hushållningssällskapen
eller av lantbruksnämnderna. Det
är en fråga som ingen borde känna
bättre till än herr Jonsson, som har varit
med i diskussionerna därom i varje
fall sedan år 1947.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Av debatten har framkommit
att meningarna är en smula delade
om lantbruksnämndernas arbete.
Jag har i någon mån vid ett par tillfällen
deltagit i lantbruksnämndernas arbete,
och jag har då funnit att de har
lagt ned ett mycket gott arbete för jordbrukets
framtid. Jag tror att om vi inte
hade haft lantbruksnämnderna under
dessa år, skulle vi haft ett mycket stort
antal arrendatorer i stället för självägande
jordbrukare, åtminstone i mitt
län. Att vi kunnat bevara en hel del
självägande jordbrukare anser jag vara
av sådant värde för samhället i sin helhet,
att vi inte utan vidare får bortse
därifrån. Det är nog inte obekant att
det har varit många spekulanter, på
skogsfastigheter i all synnerhet men

Anslag till lantbruksnämnderna
även på andra fastigheter. Det är alldeles
självfallet att många jordbrukarsöner
inte hade kunnat konkurrera med kapitalstarka
spekulanter och att de därför
skulle ha fått dra det kortaste strået.
Tack vare lantbruksnämndernas biträde
har man lyckats bevara en hel del av
bygdens söner vid jordbruket.

I övrigt skulle jag vilja säga, att lantbruksnämndernas
arbete inte sker alldeles
på en slump. Det företas alltid
mycket noggranna utredningar och beräkningar
av vad som för framtiden kan
tänkas bli lämpligast. Detta må väl vara
av något värde. Det är klart att det kan
finnas skäl till anmärkningar en eller
annan gång, men det är särskilt i sådana
fall då det uppträder flera köpare.
Då är det alldeles klart att någon blir
missbelåten och försöker misstänkliggöra
lantbruksnämndernas arbete. Det var
ungefär likadant när skogsvårdsstyrelserna
på sin tid började sitt arbete. Det
hade stiftats en tvångslag, som ålade
skogsägarna att plantera ny skog när de
huggit bort den gamla. Många blev irriterade
över detta och ansåg att det inte
var deras skyldighet att se till nyplanteringen,
och det förekom mycken kritik.
Men samhällets alla medborgare har
nu lärt sig förstå att det var av alldeles
utomordentligt stort värde att vi fick
en lag som ålade vederbörande avverkare
att plantera skog igen. Det är kanske
inte så stor skillnad på lantbruksnämndernas
arbete och skogsvårdsstyrelsernas.
I båda fallen är det fråga om
utövande av ett visst tvång. Men lantbruksnämnderna
hjälper i alla fall jordbrukarna
i vissa stycken, och framför
allt bidrager de till att bevara många
självägande jordbruk. Det är detta som
jag gärna skulle vilja understryka vid
detta tillfälle.

Här har diskuterats huruvida hushållningssällskapen
eller lantbruksnämnderna
skall ha hand om denna uppgift i
fortsättningen. Det kan givetvis råda delade
meningar därom. Jag anser emellertid
att detta är en oväsentlig sak. Vilketdera
av dessa organ som har hand om
denna uppgift spelar väl inte så stor
roll. Huvudsaken är väl vad som utfö -

Nr 19

Fredagen den 20 inaj 1955

Anslag till lantbruksnämnderna

res och att syftet med jordförvärvslagen
tillgodoses. Jag har i och för sig inte
någonting emot att hushållningssällskapen
för framtiden får hand om denna
uppgift. De skulle säkerligen kunna sköta
den lika bra, men någon måste ändå
göra det.

Det har nämnts här att JO gjort anmärkningar
mot lantbruksnämndernas
arbete. Jag känner till det ärendet också.
De anmärkningar som JO gjorde var
av rent formell natur. I själva sakfrågan
har alla varit ense om att det resultat,
som lantbruksnämnderna kommit
till, var det allra bästa. Det finns väl
därför inte så stor anledning att klaga
på vad lantbruksnämnderna gjort. Det
var också, som sagt, på rent formella
grunder, som JO framställde sina anmärkningar.
Det var i detta fall hans
skyldighet att göra det, ty det hörde ju
till hans uppgifter.

I övrigt har det sagts att jordbrukarna
själva har gjort mest, när det gäller
jordbrukets rationalisering. Det är helt
naturligt. Varför skulle inte jordbrukarna
själva vara intresserade av att för
framtiden få ett så beskaffat jordbruk
att det kan bestå? Vi vet alla hur
jordbruket har utvecklats under senare
år. Den maskinella utrustningen har
ökat oavbrutet o. s. v. Det är alldeles
självfallet att jordbrukarna är intresserade
av att följa med den utvecklingen
och intresserade av att få bärkraftiga
jordbruk och en sådan lönsamhet för
jordbruket, att detta kan bli likställt
med andra näringsgrenar.

Det är klart att det inom detta område
finns mycket att ändra på och att
det kan finnas skäl till anmärkningar
av ett eller annat slag. Man kan naturligtvis
hitta fall, där lantbruksnämndernas
beslut inte varit så särskilt lyckade.
När det gäller lantbruksnämndernas arbete
hänger mycket på nämndernas sammansättning,
på deras vilja och vad de
själva anser vara riktigt. Men de fel
och misstag som begåtts kan kanske
ändå repareras. Vi får väl hoppas att
det i framtiden blir på det sättet, att
lantbruksnämnderna själva söker förverkliga
sina uppgifter på ett riktigt sätt.

Därmed torde vi säkert alla erkänna att
deras arbete är mycket betydelsefullt,
när det gäller att skapa bärkraftiga jordbruk.

Jag har velat ha sagt detta på grund
av den hårda kritik, som anförts mot
lantbruksnämndernas arbete. Jag kan
nämligen inte dela den, utan anser att
därest verksamheten bedrives på det
sätt som varit avsikten hela tiden, så
har vi ingen anledning att se alltför
mörkt eller alltför pessimistiskt på framtiden.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Herr Jonsson påstod i
sitt första anförande, att orsaken till att
lantbruksnämnderna i vissa avseenden
inte är populära är att de har hand om
strukturrationaliseringen inom jordbruket
och därigenom lätt kommer i konflikt
med olika personer. Jag tror för
min del inte att orsaken är den. Tidigare
hade ju egnahemsnämnderna hand om
motsvarande uppgift. De sorterade under
hushållningssällskapen. Visserligen
gällde det på den tiden för egnahemsnämnderna
inte att sammanföra olika
jordbruk till större enheter utan tvärtom
att stycka sönder stora jordbruk till
mindre enheter. Men jag tror inte att
själva den arbetsuppgiften hade eller
har någon inverkan på deras popularitet
eller motsatsen. Orsaken till att lantbruksnämnderna
inte är populära ligger
nog djupare än vad herr Jonsson
gjorde gällande. Den sammanhänger
säkerligen till en del med att lantbruksnämnderna
endast sysslar med den ena
sidan av jordbrukets rationaliseringsverksamhet.
Hushållningssällskapen har
hand om den mer positiva sidan av rationaliseringen,
om jag så får uttrycka
mig, nämligen driftrationaliseringen.
De bedriver i samband därmed en omfattande
upplysande verksamhet och
kommer då i närmare kontakt med jordbrukarna
i gemen än lantbruksnämnderna,
som mer eller mindre godtyckligt
tillämpar lagens bestämmelser ute i bygderna.

Det var emellertid egentligen inte för

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

att säga detta som jag begärde ordet. Eftersom
diskussionen har glidit in på frågan
om jordförvärvslagens betydelse,
dess nödvändighet eller inte, vill jag gärna
deklarera, att jag anser att vi under
alla förhållanden i vissa avseenden kommer
att behöva ha en jordförvärvslag.
Det ändrar emellertid inte min uppfattning
i den fråga som nu närmast är
föremål för diskussion, nämligen om
lämpligheten att sammanslå .hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna.
Som jag redan erinrat om, skötte ju
egnahemsnämnderna tidigare motsvarande
verksamhet, och de arbetade då som
en avdelning under hushållningssällskapen.
På samma sätt kunde lantbruksnämnderna
nu naturligtvis inordnas under
hushållningssällskapen med samma
chef och administration. Jag är övertygad
om att de uppgifter, som nu kommer
att åvila lantbruksnämnderna enligt den
nya jordförvärvslag som riksdagen om
några dagar kommer att besluta, lika
bra skulle kunna skötas av dylika underavdelningar
inom hushållningssällskapen
som av de fristående lantbruksnämnderna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena särskilda propositioner
komme att framställas dels beträffande
punkten I av utskottets i det nu
ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan,
dels angående punkten II, såvitt anginge
motionen I: 181, dels ock rörande
sistnämnda punkt, i vad den avsåge motionen
I: 182.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 180 och II: 235; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Anslag till lantbruksnämnderna

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 180
och II: 235.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svård begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 17.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i punkten TI
hemställt, såvitt anginge motionen I: 181,
samt vidare på bifall till nämnda motion;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten II, i vad den avsåge
motionen I: 182, anförde nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas i berörda
del, dels ock att kammaren skulle
bifalla nämnda motion.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i angivna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposilion: -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. inrättande av en högsta domstol i skattemål

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26
punkten II, såvitt angår motionen I: 182,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den nämnda motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
avser mark under Gripsholms kungsladugård
l2 i Mariefreds stad och Bogesund
l1 i Stockholms län, m. m.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

Ang. inrättande av en högsta domstol i
skattemål

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion angående
inrättande av en särskild högsta
domstol i skattemål.

I en inom första kammaren av herr
Branting väckt motion, nr 115, ade
hemställts, att riksdagen måtte uttala sig
för inrättande av en särskild högsta
domstol i skattemål samt hos Kungl.
Maj:t begära en skyndsam utredning av
de med inrättandet av en sådan domstol
förenade spörsmålen.

Motionen, som hänvisats till behandling
av lagutskott, hade enligt överenskommelse
mellan konstitutions- och förs -

ta lagutskotten hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och första lagutskott,
vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet
anfört bland annat;

»Vad det av motionären väckta förslaget
beträffar, får utskottet som sin
åsikt uttala, att detta icke bör ses fristående
utan i samband med övriga framförda
uppslag i ämnet. De allvarliga
olägenheter, som följa av nuvarande
långa väntetider, motivera enligt utskottets
mening, att samtliga dessa uppslag
underkastas en förutsättningslös prövning.
Förutom den i propositionen nr
167 till årets riksdag bebådade utredningen
angående åtgärder, ägnade att begränsa
tillströmningen av finansmål till
regeringsrätten, böra enligt utskottets
mening övriga under diskussionen framkomna
uppslag i förevarande ämne bliva
föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Innan för- och nackdelarna med olika
tänkbara utvägar att undanröja den balans
av beskattningsmål, som för närvarande
finnes i regeringsrätten, underkastats
en allsidig prövning, anser utskottet
något principiellt ställningstagande
icke böra ifrågakomma från riksdagens
sida till lämpligheten av att en
särskild högsta domstol i skattemål inrättas.

Under hänvisning till det ovan sagda
får utskottet hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i detta utlåtande anfört.
»

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Vi bör givetvis inte belasta
debattprotokollen i onödan, men
här står vi onekligen inför en mycket
betydelsefull angelägenhet, varken mer
eller mindre än organisationen av det
högsta domstolsväsendet beträffande den
gren, som omfattar förvaltningen och
där speciellt skatteärendena. Vi står inför
denna vittutseende angelägenhet,
fastän givetvis i dag på ett helt förberedande
stadium. Saken gäller en utredning,
som ännu inte har kommit till
stånd.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang inrättande av en högsta domstol i skattemål

Förvaltningsärendena tenderar ju över
huvud taget att breda ut sig över allt
vidare fält, och bland dessa intar, vågar
jag påstå, skattefrågorna en alltmer dominerande
särställning. Yi ser att den
högsta förvaltningsdomstolen, regeringsrätten,
oavlåtligen belastats med nya
uppgifter. Varje år kommer det en proposition,
som ökar ut den katalog på
ärenden, som det tillkommer regeringsrätten
att behandla. Och i regeringsrättens
stora portfölj intar ju numera just
skatteärendena en alldeles dominerande
ställning. Denna utveckling har, såsom
alla intresserade vet, resulterat i att regeringsrätten
råkat in i en situation, som
bra mycket liknar en permanent kris,
på så sätt att man icke hinner med sitt
pensum, med påföljd att här uppstår eu
alltjämt växande balans, vilket i sin tur
medför en rad allvarsamma olägenheter
både för det allmänna och för de enskilda
medborgarna, såsom också statsrevisorerna
har påpekat.

Fastän det föreliggande utlåtandet är
enhälligt, vill jag tillåta mig att beledsaga
det med ett par ord i anknytning
till den av mig väckta motionen om regeringsrättens
rationella klyvning på så
sätt, att det inrättas en särskild högsta
domstol för skattemål, som sålunda skulle
övertaga en stor, särpräglad del av
regeringsrättens arbetsbörda. Uppslaget
är ju inte mitt. Det ligger nära till hands
och framfördes — utan bestämt ståndpunktstagande
—■ av 1954 års statsrevisorer.

När regeringsrätten kom till, i början
på detta århundrade, var för övrigt situationen
så till vida likartad med den nuvarande,
att det då stod klart för alla
att högsta domstolens arbetsbörda måste
på något definitivt och effektivt sätt lättas.
Då ansåg man att detta borde ske
genom att en ny högsta instans inrättades,
som övertog vissa grupper mål, då
närmast av förvaltningsrättslig karaktär.
Som vi vet, hjälpte inte den operationen
annat än till en del. Man måste sedermera
också försöka sig på andra utvägar
för att begränsa den växande måltillströmningen
till högsta domstolen. Dland
annat hade vi under eu tid summa rcvi -

sibilis-arrangemanget, och nu känner
alla till att vi har det särskilda prövningsförfarandet
beträffande fullföljdsrätten.

När nu regeringsrätten har kommit i
sitt nuvarande oläge, är det naturligt
nog att man på samma sätt som när det
gällde högsta domstolen överväger olika
metoder till bättring av situationen, detta
vid sidan av den åtgärd, som naturligtvis
har varit den närmast till hands
liggande, nämligen en successiv ökning
av antalet ledamöter i regeringsrätten.

Om jag får börja med att säga ett ord
om den sistnämnda utvägen, är det ju
så att den redan har anlitats, men å andra
sidan uppenbarligen inte kan betraktas
såsom i längden tillräcklig och tillrådlig.
Det borde väl stå klart för alla,
att det inte gärna kan vara önskvärt att
såsom en högsta prejudicerande instans
operera med en mycket stor, månghövdad
och inbördes uppsplittrad institution,
som mer eller mindre kan karakteriseras
som en amorf juridisk massa
av mångblandad sakkunskap, tvingad att
i sin verksamhet spänna ut över ett väldigt
och högst skiftande arbetsfält.

Vad skall man då i detta läge ta sig
till med regeringsrätten? Till summa revisibilis-systemet
torde ingen vilja återvända,
och beträffande metoden att avskära
vissa grupper av skattemål från
fullföljdsrätt har nyligen första lagutskottet
uttalat berättigade betänkligheter.

Av tänkbara metoder för att få till
stånd en bättre ordning återstår då, förefaller
det mig, närmast tre olika utvägar.
Den första är att för regeringsrätten
införa ett prövningsförfarande när
det gäller fullföljdsrätten, i likhet med
det som för inte så länge sedan infördes
beträffande fullföljd till högsta domstolen.
Ett sådant förfarande vore, enligt
mitt sätt att se, att imitera en anordning
som redan blivit utsatt för åtskillig
kritik och vars tillämplighet speciellt
på skattemålen tvivelsutan skulle medföra
särskilda vanskligheter. Därmed vill
jag icke ha sagt, alt inte en viss sovring
också i fråga om sådana skattemål
kan vara möjlig och rimlig, men det blir
säkerligen icke liitt att formulera de fas -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. inrättande av en högsta domstol i skattemål

ta regler, som härvidlag skall avskära
somliga mål från fullföljdsrätten och
släppa fram andra. Ett stoppande av fullföljdsrätten
ter sig i detta fall desto
mera betänkligt, som förfarandet i kammarrätten
och inför prövningsnämnderna
inte alls korresponderar med de nuvarande
formerna för rättegång i vanliga
mål inför hovrätt och underdomstolar.
Kraven på rättssäkra avgöranden
kan ju inte gärna ställas lägre i fråga
om skattemålen än beträffande andra
rättssaker.

Den andra utvägen för en rationalisering
av regeringsrättens arbete skulle
vara att dela upp domstolen i två eller
flera rasta avdelningar, av vilka en skulle
få syssla speciellt med skattemål. Metoden
förefaller mig på något sätt halvgången
och oklar, men låter sig naturligtvis
tänka.

Den tredje utvägen, som för mig och
andra —- tills vidare och före utredningen,
det medger jag gärna ■— har
tett sig såsom den mest rationella, vore
att organisera en särskild högsta domstol
för skattemålen, med sitt eget kansli
och sina egna föredragande. Vi har sett
av den utredning, som det sammansatta
utskottet presterat, att förberedelsen och
föredragningen i regeringsrätten nu sker
genom särskilt förordnade ämbetsmän
från respektive departement i Kungl.
Maj:ts kansli. Lämpligheten av denna
anordning har, som alla vet, i annat sammanhang
diskuterats och kritiserats. I
vissa ärenden kan den måhända vara
praktisk, men det måste nog sättas i fråga
om den ter sig såsom den lämpligaste
särskilt i skattemålen, där kronans fiskaliska
intressen bryter sig mot de enskilda
intressena. Jag ifrågasätter givetvis
icke med detta objektiviteten i den
föredragning som nu äger rum, men det
kan inte undvikas att det nuvarande arrangementet,
särskilt när det gäller de
nämnda målen, ter sig egendomligt ur
vanliga domstolsmässiga synpunkter.

Också en annan omständighet kommer
i detta sammanhang i blickfältet. Skattejuridiken
har ju kommit att utveckla sig
och utvecklar sig alltmer till en särskild
disciplin, som i själva verket kan suve -

ränt behärskas endast av ett begränsat
antal experter. Detta förhållande kan
man icke undgå att beakta vid rekryteringen
till regeringsrätten. Men denna
domstol skall ju vid sidan av skattemålen
behandla och slutgiltigt avgöra
också en stor mängd av helt andra
sorters mål, som sträcker sig över den
praktiska, även den kommunala förvaltningens
vida fält, och även detta måste
beaktas vid rekryteringen till denna
domstol. Jag tror för min del att dessa
rekryteringsfrågor skulle komma i ett
mera hanterligt läge genom en rationell
klyvning av regeringsrätten, så att en
speciell högsta domstol för skattemål inrättas.

Men detta, herr talman, är nu mina
kommentarer. Utskottet har icke tagit någon
särskild ståndpunkt. Det har inte velat
binda sig för vare sig den ena eller
andra linjen, innan en utredning och
ett förslag ligger på bordet, vilket ju
är en helt naturlig sak. För egen del
inskränker jag mig därför i detta läge
till att uttala min tillfredsställelse över
att utskottet har velat objektivt och utan
ståndpunktstagande förorda, att också
uppslaget om en särskild högsta domstol
i skattemål kommer med i utredningsdirektiven,
vilka ju ännu icke är
givna.

Jag vill slutligen bara påpeka, att
statsutskottet ännu icke har behandlat
statsrevisorernas yttrande i detta ärende
utan uppskjutit den saken till höstriksdagen.
Då kanske vi kan återkomma
till saken.

Jag ber, herr talman, att få förorda bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (li):

Herr talman! Såsom den föregående
ärade talaren antydde har vi sett litet
olika på dessa saker. Men det är så att
det sammansatta utskott, i vilket herr
Branting och jag och flera andra haft
ett angenämt samarbete, har allt igenom
behärskats av en lovvärd strävan att
såvitt möjligt komma till en fullständig
enighet. Det har vi gjort också i det
här fallet. Men jag tror inte, att enighe -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang inrättande av en högsta domstol i skattemål

ten hade behövt bli mycket mindre, om
vi mera deciderat uttalat våra betänkligheter
mot det av statsrevisorerna framförda
och av herr Branting nu vidareförda
uppslaget.

Jag skall inte ge mig in på en tolkning
av hur utskottet i allmänhet resonerat,
men jag känner ett behov av att säga
ifrån, att för mig har det gällt bara ett
litet vänligt ord åt tanken. Vi har inte
sagt någonting om att denna fråga skall
tagas med i utredningens direktiv. Vi
har endast sagt, att Kungl. Maj:t bör
uppmärksamma saken och att den bör
förutsättningslöst prövas. Vi vägde nog
orden, och att besvära en kommitté med
att tänka igenom det här projektet har
vi inte varit ense om att vilja föreslå.
För min personliga del önskar jag inte
detta uppslag någon framgång, ty jag
tror inte alls på det.

Herr Branting antydde, att det förelåg
en sorts prejudikat genom att man vid
inrättandet av regeringsrätten hade så
att säga klyvt högsta domstolen. Det får
jag kanske korrigera litet, herr Branting.
Det var inte alls på det sättet.
Regeringsrätten tillkom genom att man
överflyttade mål från statsrådet, och det
var endast några mycket små grupper
av mål, som kom från högsta domstolen.
Någon klyvning av högsta domstolen
var det inte fråga om att företa.

Det skulle därför nu bli första gången,
som vi skulle klyva en högsta domstol.
Min invändning mot en sådan åtgärd
iir att jag över huvud taget har
stark motvilja mot att, då det inte föreligger
tvingande skäl, skapa specialdomstolar.
För att konkretisera det, så anser
jag, att på det här området är det till
en positiv nytta för å ena sidan behandlingen
av skattemålen, att regeringsråden
också har att syssla med andra förvaltningsmål,
och å andra sidan för behandlingen
av dessa andra mål, att ledamöterna
även har erfarenhet av skattemål.

Det har antytts av statsrevisorerna och
sades nu också av herr Branting, att vi
skulle kanske kunna ordna det så bra,
att i den tilltänkta skattedomstolen satt
uteslutande skatteexperter, d. v. s. sådana
som på förhand riktigt behärskade

skattelagstiftningen. Jag vill då framhålla,
att när vi i nuvarande stund i regeringsrätten
har många personer med annan
erfarenhet och annan bakgrund än
från skattemål, framför allt allmän domarerfarenhet,
så är det sannerligen inte
bara eller kanske ens i främsta rummet
för att andra mål än skattemålen skall
få en tillfredsställande behandling, utan
det förhåller sig så, att vid bedömande
just av skattemålen är det av fundamental
betydelse, att ledamöterna inte bara
är personer, som så att säga har vuxit
upp i skatteväsendets problemställningar,
utan även sådana som har en bredare
grundval för bedömandet av alla de
levnadsförhållanden, affärsmässiga och
andra förhållanden, som skattelagstiftningen
anknyter till. Det är i det avseendet
förutvarande domstolsjurister har
att spela en mycket stor roll. Djupt
olycklig skulle utvecklingen bli, ifall
man inriktade sig på att tillskapa en
domstol, där man på förhand gjorde avkall
på detta för skattelagstiftningens
tillämpning fullkomligt fundamentala element.

Till detta vill jag tillägga, att det ur
arbetsteknisk synpunkt framstår som
ganska olyckligt att inrätta en särskild
domstol genom att dela upp en bestående
domstol på två. Vi får två domstolar
med vardera sitt bestämda ledamotsantal,
men hur ställer sig då saken
i ett läge, då den ena domstolen kanske
finner sig överhopad av arbete, medan
den andra får mala tömning? Det kan
inte vara någon ur arbetssynpunkt tillfredsställande
ordning.

Jag ser här i mina anteckningar herr
Brantings beskrivning av den »amorfa
juridiska massa», som regeringsråden
bildade — de representerade olika slags
sakkunskap och fick sysselsätta sig med
allsköns olika mål. Jag tycker, herr Branting,
att det var en tråkig beskrivning
och fula etiketter på en anordning, som
vi sätter allra största värde på när det
gäller den högsta domstolen. Sätter vi
ändå inte värde på att ha män med erfarenhet
och synpunkter från olika håll,
och väntar vi inte av dem — liksom av
regeringsrättens ledamöter — alt de skall

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. inrättande av en högsta domstol i skattemål

vara i stånd att gripa sig an med vad
som helst inom sitt stora område?

Vad jag emellertid framför allt har att
invända mot statsrevisorernas och herr
Brantings uppslag är, att jag inte kan
förstå, vad detta uppslag har för roll att
spela i den diskussion, i vilken statsrevisorerna
och herr Branting har velat
placera in det, diskussionen om den stora
balansen i regeringsrätten. Ja, det är
naturligtvis klart, att om vi vill tillsätta
ett större antal ledamöter än som nu
finns i regeringsrätten i de båda domstolarna
tillsammans, kan man vinna någonting.
Men om det inte är detta som
är meningen, inser jag inte, hur man på
något sätt med denna klyvning av domstolen
skall kunna hoppas på ett bättre
arbetsresultat. Jag skulle kunna föra en
polemik mot argumenteringar i den riktningen,
som jag har hört, men innan jag
hört några sådana, tror jag att det är
tillräckligt att jag ställer frågan.

Herr Branting ställde frågan, hur vi då
skall bära oss åt för att avarbeta regeringsrättens
balans. Han kunde för sin
del inte finna andra utvägar än att införa
en sållning med prövningstillstånd
o. s. v. eller också att inrätta en särskild
avdelning av regeringsrätten eller en
särskild högsta domstol. Ja, hela denna
fråga om regeringsrättens balans står ju
enligt mitt sätt att se i ett något avlägset
samband med det nu föreliggande projektet,
ty jag tycker inte att det tjänar syftet
att avarbeta balansen. Men, herr talman,
tillåt mig att ändå säga några ord
om detta spörsmål, fastän jag därmed
en smula glider in på ett ärende, som
kommer senare på föredragningslistan
— frågorna hänger nämligen så nära
ihop!

Herr Branting frågar som sagt, hur vi
skall kunna nedbringa balansen. Låt mig
hänvisa till det betänkande av bevillningsutskottet,
nr 46, som vi skall behandla
senare i dag. Förhistorien till detta
betänkande är, att riksdagen för några
år sedan begärde en lagstiftning om
ett taxeringsförfarande, som bättre skulle
tillgodose dels effektivitetens, dels
rättssäkerhetens krav. Resultatet blev ett
kommittébetänkande, som på ett uppse -

endeväckande sätt sköt alla rättssäkerhetssynpunkter
åsido och i vilket framlades
förslag, mot vilka man därför reagerade
från alla möjliga håll. Statsrådet
Sköld förtjänar en eloge för att han skar
bort en mängd av de betänkliga saker,
som förekom i kommittéförslaget. Han
lade fram ett förslag, som nu i huvudsak
har tillstyrkts av bevillningsutskottet och
som jag till stora delar kan ansluta mig
till, fastän jag måste reservera mig på
vissa punkter. Men jag vill framhålla,
att kvar står önskemålet om att verkligen
omskapa taxeringsförfarandet därhän att
där skapas ökad rättssäkerhet. En utredning
har satts i gång för att fullfölja detta
arbete, och jag skall tillåta mig att
synnerligen varmt uttala den önskan, att
behovet av en ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande ordning i de lägre instanserna
i skatteväsendet blir tillgodosett
i det arbetet.

Detta är i och för sig av betydelse.
Men — här kommer vi till sammanhanget
med den fråga vi nu har framför oss
— en sådan reform är också efter mitt
sätt att se av grundläggande betydelse
för hela frågan om den balans i regeringsrätten,
som bekymrar oss så mycket.

Det förhåller sig nämligen uppenbarligen
på det sättet, att om vi får förfarandet
i lägre instanser omlagt på ett sådant
sätt, att man där ungefär efter de
krav, man ställer upp beträffande domstolsprocessen,
tillgodoser möjligheterna
att få en grundlig utredning och bereder
parterna möjlighet att få fram sin argumentering
och sin bevisning — med ett
ord: ju mer man stärker de lägre instanserna
i taxeringsförfarandet — desto mera
minskar det stora problem, som vi nu
sysselsätter oss med. Man minskar det
på två sätt. Man minskar det helt enkelt
därför att om det blir så beställt att sakerna
kan få en verkligt grundlig och allsidig
och tillfyllestgörande utredning —
låt oss säga med muntliga förhandlingar
och jag vet inte vad — i prövningsnämnderna
och i kammarrätten, kommer ju
behovet för parterna att gå vidare till regeringsrätten
att bli mycket mindre än
det varit förut. Parterna kommer att kun -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. inrättande av en högsta domstol i skattemål

na i väsentligt större utsträckning ställa
sig till freds med kammarrättens utslag.

Vidare skulle jag vilja säga, att har
man ordnat ett sådant förfarande, som
innebär att det görs en redig domstolsmässig
prövning i två instanser, då kan
man verkligen överväga, huruvida man
inte kunde våga sig på att uppställa villkor
och begränsningar av olika slag, som
jag inte här skall försöka skissera, för
rätten att gå vidare till kungs, d. v. s.
till regeringsrätten.

Jag ber, herr talman, om ursäkt för att
jag sålunda kom in på ett annat ärende,
men de båda hänger så nära tillsammans,
och jag hoppas att i stället inte behöva
uppträda då det andra utlåtandet
föredras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BRANTING (s):

Herr Herlitz’ synpunkter på detta
ärende är ju för mig välbekanta — vi har
ventilerat våra åsikter på ett tidigare
stadium — men jag trodde att vi hade
enat oss om det föreliggande utlåtandet,
och det har vi ju också gjort. Jag antar
att meningen med herr Herlitz’ inlägg
inte var att på något sätt neka sin hand
och förskrivning på den punkten. Den
objektiva utredning, som vi här alltså förutsätter
skall komma till stånd, skall enligt
utskottsutlåtandet utan tvivel omfatta
också den särskilda punkten angående
inrättandet av en särskild högsta
domstol i skattemål.

Jag behöver kanske inte polemisera
mot allt vad herr Herlitz har sagt. Jag
tror att om han i sina historiska studier
går tillbaka till regeringsrättens
tillkomst, skall han utan tvivel finna —
åtminstone har jag med mina egna ögon
läst det —• att då mycket bestämt betonades
nödvändigheten av att lätta högsta
domstolens arbetsbörda. Det är alldeles
riktigt som herr Herlitz sade att det dessutom
gällde att föra över en mängd mål
från Kungl. Maj:ts prövning, men det
är ju en annan sak.

Jag skulle i den här diskussionen för
min del bara vilja deklarera att jag

självfallet är alldeles ense med herr Herlitz
om nyttan och nödvändigheten av
att få till stånd en omstöpning av rättegångsförfarandet
beträffande skattesaker
i de undre instanserna. Det är
nu en vittutseende omorganisation, som
det därvidlag gäller, men icke desto
mindre nödvändig, och det kan mycket
väl hända att den kommer att i viss mån
lätta trycket underifrån på den högsta
instansen. Det kan så vara, men det ena
goda behöver därvidlag icke alls förskjuta
det andra.

Jag kan å andra sidan inte känna
mig så övertygad om hållbarheten i herr
Herlitz’ argumentation när han kastar
fram en mycket generell ståndpunkt
kontra specialdomstolar. Man kan väl
ändå inte deklarera någonting sådant så
definitivt, när vi i själva verket på flera
områden redan laborerar med specialdomstolar,
såsom herr Herlitz mycket
väl vet.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta och ber att få vidhålla mitt förut
framställda yrkande.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Bara ytterligare ett litet
ord till protokollet.

Vi skall inte tvista om ord, herr Branting,
men det var ju så att vi satt i utskottet
och vägde de ord som vi skrev
in i utlåtandet, och det var nog en och
annan i utskottet som aktade sig för att
få sagt att utskottet hemställde om att i
direktiven för någon utredning skulle
ingå att den skulle pröva detta projekt.
Vi valde våra ord, och vi sade bara att
uppslagen borde underkastas en »förutsättningslös
prövning» och att samtliga
uppslag borde bli föremål för »Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet». Åtminstone jag
var vaksam då vi valde orden, och jag
vill för ingen del att det skall läggas in
i vad utskottet skrivit en rekommendation
till Kungl. Maj:t att be några kommitterade
att tränga in i frågan om inrättandet
av en skattedomstol.

Herr BRANTING (s):

Vi var i utskottet fullt medvetna om
alt Kungl. Maj:t har uppdragit åt två

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

personer att gora en utredning beträffande
vissa möjligheter att begränsa
måltillströmningen till regeringsrätten.
Mot denna bakgrund tror jag att man
i utskottet hade klart för sig att en utredning
kommer till stånd, och det var
därför jag tillät mig att tala om vissa
direktiv för denna utredning, som vi vet
är på tapeten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. ändrad organisation av Upplands
regemente m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr Ilo, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
4 mars 1955 föreslagit beträffande omorganisation
av Upplands regemente
m. fl. förband.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar i huvudsak, att Södermanlands
pansarregemente (P 3) skulle ombildas
till regemente för pansarinfanteriutbildning
och att i samband därmed
nuvarande infanteriutbildning vid Upplands
regemente (18) skulle upphöra.
Härigenom skulle Signalregementet (S 1)
och arméns signalskola (Sign S) kunna
flyttas till Uppsala och övertaga de av
regementet därstädes nu disponerade anläggningarna
samt Svea ingenjörkår
(Ing 1) kunna övertaga de nuvarande för
Signalregementet avsedda anläggningarna
i Solna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald och fru HamrinThorell
(1:426) och den andra inom
andra kammaren av herrar Jacobsson i
Tobo och Munktell (11:539), hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den föreslagna
omorganisationen av I 8, P 3,
Ing 1, S 1 och Sign S skulle anstå i avvaktan
på ytterligare utredning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 426 och II: 539, godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 mars
1955 föreslagit beträffande omorganisation
av Upplands regemente m. fl. förband.

Reservationer hade avgivits av, utom
andra, herrar Aastrup, Malmborg i Skövde
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Birke och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:426 och 11:539,
besluta, att av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 mars 1955 förordad omorganisation
av Upplands regemente m. fl.
förband skulle anstå i avvaktan på ytterligare
utredning.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Försvarsministern aviserade
i statsverkspropositionen att han
senare skulle återkomma med förslag till
en del ändringar i fredsorganisationen.
Dessa hade omnämnts i ÖB-utredningen
och syftade till vissa rationaliseringar
och besparingar, som kunde beslutas
utan att i övrigt föregripa den ställning
riksdagen skulle komma att ta till ÖBplanen.
Det är dessa förslag> som behandlas
i propositionen nr 110 och i
föreliggande utlåtande från statsutskottet.

I den punkt som nu behandlas föreslås
att utbildningen, som bedrives vid

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

pansarregementet i Strängnäs, P3, skall
upphöra. Pansartruppernas utbildning
koncentreras i stället till Pl, P2 och P4.
Härigenom uppstår vissa besparingar,
och vidare frigöres P3:s etablisseinent
för annan utbildning.

I Stockholm ligger tre militära utbildningsanstalter,
vilkas lokalbehov skulle
behöva ordnas. Signalskolan måste snarast
flyttas från nuvarande lokaler vid
Marieberg, som byggnadsstyrelsen vill
disponera för annat ändamål. Si^ialregementet
i Solna är något trångbott.
Under budgetåret 1955/56 föreligger en
brist på 100 platser, som provisoriskt
får klaras genom överbeläggning. Vid
ingenjörstrupperna, Ing. 1, som också
ligger i Solna, är platsbristen större.
Det fattas för närvarande förläggningsutrymme
för 250 man. Bristen stiger under
1956/57 till 400 platser, och budgetåret
1962/63 beräknas den till 600 platser.
Nybyggnad av 100 förläggningsplatser
i anslutning till en av de nuvarande
utbildningsanstalterna kostar
minst en miljon kronor. Om man vill
undvika nybyggnader och därmed
förknippade kostnader, är det uppenbarligen
riktigt att flytta en av dessa utbildningsanstalter
dit, där förläggningsutrymme
blir frigjort genom koncentration
av organisationen, i detta fall
Strängnäs.

Vilket förband lämpar sig då bäst för
en förflyttning?

Vad först signalregementet beträffar,
är dess nuvarande anläggningar i Solna
förhållandevis nya. De byggdes omkring
1940, och de signaltekniska utbildningsanordningarna
ha successivt kompletterats,
ja, så sent som detta år. Det gäller
avsevärda belopp, som går förlorade
vid en förflyttning. Den nära kontakten
med telestyrelsen, den teletekniska industrien
i Stockholm samt de tekniska
utbildningsanstalterna ävensom att behovet
av lärare lättare kan fyllas i
Stockholm än i Strängnäs liksom andra
liknande omständigheter talar också för
att signalregementet bör ligga kvar i
Stockholm.

Mot Ing. 1 :s förflyttning till Strängnäs
har arméchefen anfört, att eu så -

dan skulle medföra en försämrad utbildningseffekt
på grund av svårigheterna
att i Strängnäs åstadkomma lika lämpliga
och välbelägna utbildningsanordningar
som de vilka disponeras inom det
nuvarande etablissementet. Under behandlingen
av propositionen i första avdelningen
har dock inte några övertygande
belägg för detta påstående kunnat
framläggas. Väger man på dettta sätt
mot varandra olägenheterna av det ena
eller andra förbandets förflyttning —
och sådana måste givetvis alltid uppstå
— blir resultatet det, att det måste vara
enklare att flytta Ing 1 till Strängnäs
än att flytta Signalregementet. Och det
är inte osannolikt att även arméledningen
skulle kommit till samma resultat,
om valet gällt enbart Strängnäs.

Nu har emellertid arméledningen och
departementschefen framlagt ett helt annat
förslag, nämligen att flytta Upplands
regemente i Uppsala, I 8, till Strängnäs
och till dess kaserner förlägga signalregementet
och signalskolan. Ing. 1 får
ligga kvar i Solna och får signalregementets
nuvarande etablissement. I 8
ombildas i samband härmed från ett infanteriregemente
till ett pansarinfanteriregemente.
Man flyttar alltså på två förband
i stället för ett, utan att förebringa
enligt min åsikt bärande skäl för att
man inte skall ta den enklaste lösningen,
att flytta Ing. 1 till Strängnäs, låta
signalregementet ta Ing. 1 :s nuvarande
lokaler och behålla I 8 i Uppsala.

Som ett vägande argument för I 8:s
förflyttning har anförts, att arméchefen
funnit, att I 8:s nuvarande skjutfält inte
lämpar sig för ändamålet. De olika militära
myndigheterna är dock påfallande
oense i denna punkt. Vidare har det
framhållits att, eftersom signalregementet
inte behöver så stort övningsområde,
skulle omkring 250 hektar av I 8:s mark
i Uppsala kunna avstås till civilt ändamål.
En sådan försäljning skulle ge staten
en del pengar, och Uppsala stad skulle
få mark för bostadsbebyggelse. Jag
skall här inte ta upp kammarens tid
med att redogöra för de skiftande uppfattningar,
som råder angående värdet
av denna mark för det föreslagna iinda -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

målet. Däremot finns det anledning rikta
kammarens uppmärksamhet på den
oro som yppats från olika håll, Uppsala
stad, landstinget, Akademiska sjukhuset
och universitetet, i fråga om att låsa
fast I 8:s mark på så lång sikt som blir
fallet då ett helt nytt förband med dyrbara
tekniska anordningar förlägges till
I 8:s nuvarande kaserner.

Det är orealistiskt och inte heller nödvändigt
att i dag tänka sig en förflyttning
av I 8:s etablissement till plats
utanför staden med en kostnad på 30 å
40 miljoner. Å andra sidan förstår man
de civila myndigheternas bekymmer i
Uppsala, då de nu befarar, att militärerna
kommer att lägga ned många, nya
miljoner i de gamla kasernerna i Uppsala
och därmed hindra för långa tider
framåt en rationell lösning av sjukhusets
och universitetets samt stadens
markbehov.

Ser man saken på det sättet — och
det gör man tydligen i Uppsala — ter sig
kanske inte förvärvet av 250 hektar mark
i Hågadalen som lika viktigt, lika angeläget.
Jag ber också att i detta sammanhang
få erinra kammaren om den
särskilda uppmärksamhet som statsrevisorerna
vid 1954 års granskning ägnade
mark- och förläggningsfrågorna, enkannerligen
i Uppsala. Revisorerna säger
bland annat: »Två tredjedelar av den inom
nämnda stad» — d. v. s. Uppsala —
»befintliga marken innehas sålunda av
olika statliga myndigheter eller därmed
jämförliga institutioner, medan den återstående
tredjedelen redan är bebyggd till
ungefär hälften. Den statsägda marken,
vilken omfattar de för nybebyggelsen
mest lämpade områdena, ligger som ett
mäktigt bälte kring stadskärnan och förhindrar
stadens naturliga utveckling.»
Revisorerna fortsätter längre fram på tal
om militära etablissement och övningsfält:
»Även om dessa anläggningar fortfarande
under ett antal år skulle kunna
användas för sitt syfte, får icke det
framtidsperspektivet lämnas ur sikte, att
anläggningarna så småningom kunna
bliva praktiskt taget helt obrukbara på
grund av den fortsatta samhällsbildningen.
» Statsrevisorerna betonar, att det

föreligger stor fara för felinvesteringar,
vilka för staten måste bli finansiellt betungande,
samtidigt som det innebär en
misshushållning med samhällets reala
resurser.

Enligt de upplysningar, som lämnats
vid föredragningarna i första avdelningen,
har inga förhandlingar förts med de
civila instanserna i Uppsala, innan förslaget
om I 8:s och signalregementets
förflyttningar lades fram. Bland annat
med tanke på de synpunkter, som revisorerna
lagt på dessa frågor, har man
anledning att undra, varför inte detta
skett.

Är nu I 8:s etablissement efter vissa
omändringar lämpligt som utbildningsanstalt
för signaltrupperna?

Det torde vara ostridigt, att hur man
än bygger om och ändrar lokalerna på
I 8, kan de inte bli av samma standard
som den vilken föreligger i Solna. Man
är tvungen att utnyttja I 8-förläggningen
till det yttersta för att till nöds ta
emot såväl signalregementet som signalskolan.
Man tar i anspråk tjänstebostäder,
kompanidagrum och vindsutrymmen
till skol- och förläggningslokaler.
Föreligger inte här en nödlösning, som
det så småningom kommer att kosta
staten mycket pengar att rätta till?

Även om dessa olika förflyttningsalternativ
övervägts länge i den högsta
försvarsledningen, framgår det av handlingarna
att utredningarna om kostnader
och konsekvenser i övrigt måst ske i
stor hast inom de lägre staberna. Remisstiden
har varit synnerligen kort.

Hur hållfasta kostnadsberäkningarna
kan vara är därför svårt att uttala sig
om. Någon granskning av dem har inte
heller kunnat ske inom statsutskottet.
Departementschefen säger för sin del att
han inte tagit ståndpunkt i frågan rörande
storleken av de kapitalinvesteringar,
som erfordras för organisationens
genomförande.

I propositionen rör man sig med eu
siffra på cirka 7,7 miljoner kronor, varav
6,7 miljoner på kapitalbudgeten och
1 miljon på driftbudgeten. Av dessa 6,7
miljoner reserveras 3 miljoner för ett
nytt stridsskjutningsområde i strängnäs -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. in.

trakten, varefter återstår 3,7 miljoner,
som skall räcka för ombyggnader och
omändringar vid de tre förläggningsplatserna.
100 000 kronor får Ing. 1, som
flyttar över till signalregementets lokaler.
500 000 reserveras för Strängnäs,
och resten, 3,1 miljoner, skall räcka för
att av I 8:s kaserner göra en modern utbildningsanstalt
för signaltrupper.

Detta är uppenbart otillräckligt. Beloppet
är också kraftigt nedprutat av arméledningen.
Bland annat hade fortifikationsförvaltningen
vrkat på ytterligare
1,7 miljon kronor, och det belopp av
400 000 kronor av de 3,1 miljoner kronorna,
som skulle reserveras för teletekniska
installationer, måste vara kraftigt
tilltaget i underkant, eftersom värdet
av gjorda investeringar, som ur teknisk
och ekonomisk synpunkt inte kan
flyttas från Solna till Uppsala, belöper
sig på väsentligt större belopp.

Under föredragningarna har även påtalats
den årliga fördyring på kanske
en halv miljon eller mer, som verkstadstjänsten
kommer att dra vid en förläggning
av signalregementet till Uppsala. 1
den punkten har inga närmare förklaringar
kunnat lämnas.

Den önskan att spara, som kommit till
uttryck i försvarsledningens olika förslag,
är berömvärd. Den bör ges allt
stöd. Men när denna sparsamhetsvilja
inte av tidsskäl kunnat underbyggas
med någorlunda tillförlitliga beräkningar
av kostnaderna för en föreslagen omorganisation,
då ställer man sig den frågan,
om det inte vore bättre att skjuta
en smula på det principiella avgörandet
för att företaga ytterligare utredningar.
Det är det reservanterna gjort. De har
kommit till det resultatet att olägenheterna
av ett uppskov på några månader
inte är så besvärande, att dessa inte skulle
uppvägas av fördelarna att ha något
fastare grund att stå på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
under denna punkt.

Herr OSVAUI) (fp) :

Herr talman! Departementschefen har
vid handläggningen av denna fråga

bland annat framhållit, att det är angeläget
att tillmötesgå berättigade civila
anspråk på mark. I det avseendet kan
väl full enighet råda om behovet av att
de militära anläggningarna utformas på
ett sådant sätt, att de inte hindrar utvecklingen
av några samhällen. Lika
nödvändigt som det är att vi bygger upp
de anläggningar som behövs för vårt
försvar, lika viktigt är det att tillse att
samhällenas utveckling inte hämmas.

Departementschefen säger, att det nu
föreliggande förslaget är det enda som
med rimliga kostnader medger ett sådant
tillmötesgående som han har talat
om. Emellertid uttalar han också, att han
inte har tagit slutgiltig ställning till investeringskostnaderna.

Det är därför, menar jag, riktigare att
man nu låter frågan gå till ytterligare
utredning. Det framhålles bland annat
av reservationen, att den förflyttning,
som här är ifrågasatt, icke har föregåtts
av några överläggningar med Uppsala
stad, Uppsala läns landsting och universitetsmyndigheterna,
som ju framför allt
berörs av det här framlagda förslaget.
Visserligen är det sant, att utskottet understrukit
det uttalandet, som departementschefen
har gjort, då utskottet säger
att det förutsätter att vid projektering
för ytterligare eventuella lokalbehov
för försvarets räkning i området
mellan Akademiska sjukhuset och Ulleråkers
sjukhus i Uppsala så långt möjligt
är hänsyn tages till att såväl universitetets
som Akademiska sjukhusets
framtida markbehov tryggas. Det är visserligen
mycket värdefullt att ha detta
utskottets uttalande, men enligt min uppfattning
är det inte tillräckligt.

Det förefaller mig därför som om den
enda riktiga lösningen nu är att gå på
det av reservanterna framlagda förslaget,
nämligen ett uppskov för att ytterligare
klarlägga de ekonomiska konsekvenserna
av den föreslagna omorganisationen.
Därvidlag, menar jag, är det inte bara
fråga om de kostnader, som faller på
försvarsanläggningarna, utan man måste
också ta hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
för de samhällen som här
berörs. I fråga om Uppsala stad är ju

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

bland annat förhållandet det, att en stor
del av den framtida bebyggelsen måste
äga rum på mark som erbjuder sämre
grundförhållanden än de områden som
för närvarande disponeras av I 8.

Förr i tiden brukade man ju gå till
väga på det sättet att man förläde de
militära övningsfälten utanför tätorterna.
I många fall, bland annat i Uppsala,
har utvecklingen blivit den, att staden
har vuxit ut så att den omsluter åtminstone
delar av övningsfältet. I 8 ligger
ju för närvarande bra nära Uppsala stads
centrum.

Man kan väl säga, att med den nu
pågående vapentekniska utvecklingen är
det ännu mer angeläget än förr att de
militära övningsfälten förläggs på tillräckligt
stort avstånd från tätorterna. Jag
menar inte därmed att man skall kasta
ut övningsfälten i ödemarken, men man
bör se till att de dock kommer på ett
sådant avstånd från tätorterna att dessas
utveckling inte hämmas. Så länge det
militära övningsfältet ligger kvar på den
plats där det nu ligger i Uppsala är det
oundvikligt, att utvecklingen av staden
samt landstingets och universitets anläggningar
kommer att hämmas.

Nu är det visserligen sant att med den
omflyttning som är föreslagen kommer
det att bli en viss fördel för Uppsala
stad, för landstinget och för universitetet.
Men jag föreställer mig att det inte
kan dröja så förfärligt många år förrän
Uppsala stads utveckling kräver att ytterligare
mark ställs till förfogande på
de områden, som man nu skall ta i anspråk
för signalregementet. Det vill med
andra ord säga, att den civila utvecklingen
kan komma att pressa sig fram
med en sådan styrka, att en förflyttning
åter kommer att bli nödvändig, och i
så fall är ju den investering som nu
görs en felinvestering. Det är därför,
menar jag, som en utveckling på lång
sikt borde beaktas, innan man fattar slutlig
ståndpunkt till det här föreliggande
spörsmålet. Det borde vara bättre att
nu söka åstadkomma en lösning på lång
sikt, och en sådan lösning skulle bland
annat innebära att I 8 förflyttas till någon
plats utanför Uppsala, så att hela

det militära övningsfältet så småningom
kunde frigöras för samhällets utveckling.

Jag delar helt den uppfattning som har
framförts av en del av de militära myndigheterna
att det nuvarande övningsfältet
för I 8 icke är lämpligt för sitt
ändamål. Det framhölls från vissa civila
kretsar i Uppsala redan då övningsfältet
utvidgades, att det i längden inte kunde
vara möjligt att ha ett övningsfält
av den karaktären i stadens omedelbara
närhet. Då menade de militära
myndigheterna emellertid att det endast
var onödiga farhågor som man uttalade
från civilt håll.

Skall man kunna lösa detta problem
på ett sådant sätt, att både de militära
kraven på goda övningsfält kommer att
tillgodoses på lång sikt och att det blir
möjligt för samhället att utvecklas så
som måste anses vara normalt, i detta
fall en normal utveckling av Uppsala
stads, av landstingets och universitetets
anläggningar, så är det enda riktiga att
man nu låter denna fråga gå till en förnyad
utredning och tar hänsyn till de
ekonomiska konsekvenserna inte bara
för de militära organisationerna utan
också för de samhällen som berörs.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I herr Osvalds yttrande instämde fru
Hamrin-Thorell (fp).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Eftersom försvarsministern
är närvarande här och säkert snart
kommer att ta till orda, kan jag som representant
för utskottets majoritet fatta
mig mycket kort.

I sådana här fall rör det sig om mycket
svåra avvägningar mellan statens intressen
och vissa orters intressen, och
vi har också i första avdelningen haft
en hel del uppvaktningar när det gällt
denna proposition. Vi har tyvärr inte
haft möjlighet att i någon större utsträckning
tillmötesgå något av de önskemål
som har framförts. Vid en jämförelse
mellan de olika frågorna måste jag
nog i alla fall säga, att de önskemål som

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

framförts från Uppsala stads sida inte
väger bland de tyngsta.

Nu fick vi höra av herr Osvald att I 8
visserligen bör ligga kvar i Uppsala, men
att det bör flyttas ut från staden-—man
vill inte ha det kvar där det ligger nu,
men man vill ha det kvar i alla fall.
Det är så med orterna, att de inte vill
mista sina regementen.

Om vi nu skulle följa det förslag, som
reservanterna i sista hand syftar till, förefaller
det att bli en mycket dyrbar
historia för staten. Herr Aastrup har redan
anfört några siffror, men jag tar
mig friheten att också ur utskottsutlåtandet
läsa upp ett par rader om den
saken.

»Enbart för signalregementet och Svea
ingenjörkår har investeringsbehovet
uppskattats till minst 7 miljoner kronor.
För anskaffande av nya lokaler för signalskolan
ha kostnaderna beräknats till
5 miljoner kronor. En nybyggnad för
Upplands regemente skulle draga en
kostnad av mellan 30 och 35 miljoner
kronor.»

Emot detta står det förslag som framlagts
i Kungl. Maj:ts proposition, där de
ifrågavarande organisationsförändringarna
beräknas till cirka 7,7 miljoner
kronor. Ingen vet om dessa beräkningar
står sig, men det är ett mycket lovvärt
försök, anser jag, att göra besparingar.

Det torde vara låt oss säga ganska
nedstämmande för försvarsledningen,
när den nu efter påtryckning från regering
och riksdag har försökt gå på
en sparsam linje, att man då inom riksdagen
vill underkänna den linjen och
i stället vill ha ett mycket dyrbarare
förslag.

Jag tror, licrr talman, att vi lugnt kan
ta utskottsförslaget trots vad reservanterna
sagt, och jag ber att få yrka bifall
till detsamma.

Häri instämde herr Nilsson, Alfred,
(fp).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag kommer för min del
inte att fördjupa mig i det utrednings 5

Första kammarens protokoll lOfiö. Nr 7.9

material som föreligger i detta triangeldrama.
Jag skall bara försöka att ange
några av de synpunkter som jag själv
haft anledning att lägga på denna fråga
i egenskap av ledamot av Uppsala stads
drätselkammare.

Jag lyssnade nyss på diskussionen i
andra kammaren, och både där och här
har mot försvarsministern framförts en
anklagelse för att inga kontakter har
tagits med de civila myndigheter, som
så intimt berörs av denna fråga rörande
omdisposition av militära förband. Men
det är en sanning med mycket stor modifikation.
Jag vill bara erinra om att
så snart som de civila myndigheterna
fick vetskap om att det förelåg förslag
om en ändring av denna karaktär, togs
kontakt med försvarsministern av en delegation,
som omfattade representanter
för alla de myndigheter som var berörda
och som framförde de önskemål och
synpunkter man hade att lägga på frågan.

I förgrunden stod då självfallet de civila
myndigheternas rent materiella intressen.
Det gällde markbehov av olika
slag för olika verksamheters expansion.
En annan fråga, som alltid dyker upp
i dessa sammanhang, var de otvetydigt
stora olägenheter, som en förflyttning
av en militär anläggning medför för personalen,
och som en tredje fråga aktualiserades
de rent militärstrategiska synpunkterna.
I den sista frågan, herr talman,
hade jag vid det nämnda tillfället
icke någon uppfattning, och jag kan inte
heller anföra någon i dag. Det bör ankomma
på andra att avgöra, huruvida
en omflyttning av detta slag har någon
militärstrategisk betydelse.

Det materiella intresset har faktiskt
helt tillgodosetts. Omedelbart efter den
uppvaktning, som skedde, skickade försvarsministern
över ett förslag till vederbörande
myndigheter med angivande
av den mark som staten kunde tänkas
avstå åt staden i den händelse signalregementet
skulle komma till Uppsala.
Jag måste nog säga, att vad som där anvisades
tillgodosåg våra rent materiella
intressen i långt högre grad än vad vi
hade vågat hoppas. Det tillgodoser på

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

rätt lång sikt stadens behov av mark
för bostadsbebyggelse, och det tillgodoser
omedelbart ett kanske mera trängande
behov, nämligen en disposition av
mark för universitetets behov.

Jag förstår mycket väl att utskottet
haft det ganska besvärligt att knäcka
denna fråga, men utskottet har funnit
en god lösning, varför jag har anledning
understryka vad utskottet har framhållit
i ett par hänseenden. Utskottet säger
beträffande markdispositionerna: »Stadens
behov av mark för sin utvidgning
skulle härigenom kunna tillgodoses om
också icke i den omfattning som synes
vara erforderligt på längre sikt.»

Jag vill särskilt understryka den sista
satsen därför att önskelösningen självfallet
skulle vara den som herr Osvald
nyss antydde nämligen att helt frilägga
Polacksbacken från varje militär institution.
Det är givet att vi skulle vara
mest tillfredsställda med att regementet
vore förlagt till länet och helst så
nära Uppsala som möjligt. Jag förmodar
emellertid att försvarsministern och
även utskottet i denna som i så många
andra frågor inte haft möjlighet att lösa
frågan efter den allra förnämligaste linjen.
Därför kan jag för min del godtaga
försvarsministerns lösning och kommer
också att rösta för utskottets förslag.

Jag är angelägen att understryka ytterligare
en sak, i utskottets skrivning, nämligen
följande: »Utskottet förutsätter
dock, att vid projektering för ytterligare
eventuella lokalbehov för försvarets räkning
i området mellan Akademiska sjukhuset
och Ulleråkers sjukhus i Uppsala
hänsyn, så långt möjligt är tages till att
såväl universitetets som Akademiska sjukhusets
framtida markbehov tryggas.»

Jag vill till sist, herr talman, säga att
det är naturligt, att även om stadens rent
materiella intressen på detta sätt har
kunnat tillgodoses, så är det mänskligt
och naturligt att stadens myndigheter
även har kunnat ställa sig bakom de
andra intressen, som uppstår och som
det gäller att skydda vid en flyttning
av ett militärt förband med de olägenheter
som medföljer en sådan flyttning
för personal och andra. En flyttning är

givetvis en så ingripande sak för många,
att staden självfallet ansett det vara med
sina intressen förenligt att också rikta
en vädjan till statsmakterna att försöka
så långt möjligt undvika åtgärder som
kan framkalla personliga tragedier i detta
sammanhang. Jag hoppas att detta är
en vädjan, som i någon mån skall kunna
tillgodoses när den här operationen
skall vidtagas.

Jag vill med detta, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Näsgård sade i slutet
av sitt anförande, att det måste vara
nedslående för de militära myndigheterna
att bli utsatta för kritik i riksdagen
när de har kommit med en linje,
som skulle kunna betecknas som en sparsamhetslinje,
och det i riksdagen i stället
förordas ett förslag, som herr Näsgård
betecknade såsom ett mycket dyrbart
förslag. Ja, det skulle man kanske
kunna säga. Men saken ligger ju för närvarande
så till, att man inte med säkerhet
kan bedöma kostnaderna för de olika
alternativen, och man bör därför utreda
frågan ytterligare. Det kan nämligen
tänkas att det förslag, som för närvarande
ser ut att vara det billigaste, i
längden blir dyrare än det förslag som
föresvävat bl. a. reservanterna. Det kan
nämligen tänkas att den lösning, som
herr Eriksson nyss betecknade såsom
den bästa lösningen, som önskelösningen,
i längden inte bara är den bästa ur
militär synpunkt utan kanske också den
billigaste.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Bakgrunden till det förslag,
som nu ligger på riksdagens bord,
är en strävan från de militära myndigheterna
att på bästa sätt söka effektivisera
våra förband och göra en fredsarmé
så billig som möjligt och i anslutning
därtill se till att krigsförbanden på
grund av teknikens utveckling ändras.
Fredsregementena måste därför följa
med i utvecklingen.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

Faktum är att vi inte längre behöver
fyra regementen för pansartrupperna. Vi
kan nöja oss med tre större regementen.
Södermanlands regemente, som skall frigöras,
lämpar sig särskilt för pansarinfanteri.
Upplands regemente har däremot
inte tillräckliga möjligheter för infanteriutbildning.
Det är då naturligt att
flytta denna utbildning till en annan
ort, och det mest naturliga är att flytta
den till Strängnäs.

Inom de närmaste åren måste vi vidare
få plats för ytterligare 700 man vid
signalregementet och ingenjörkåren i
Stockholm. Samtidigt måste signålskolan
flyttas från Marieberg och Kungsholmen
för att bereda'' plats åt civila ämbetsverk
och bostäder. En utbyggnad i
Stockholm skulle kosta 12 miljoner kronor
och måste undvikas. I stället måste
signalregementet och signalskol^n enligt
vårt förmenande placeras i de frigjorda
kasernerna i Uppsala. Ingenjörkåren kan
klara sin utvidgning om den får övertaga
signalregementets hela anläggning.
Dessutom har man beflitat sig om att tillmötesgå
de civila önskemål som framför
allt har framställts ifrån Uppsala stad
och som innebär, att man skall skall frigöra
mark för Uppsala stads behov.

Nå, säger då hem Aastrup, varför väljer
man då inte den enklaste lösningen
— och den frågan är naturligtvis i och
för sig berättigad -— nämligen att förflytta
signalregementet direkt till Strängnäs?
Då skulle man undvika den så
kallade regementskarusellen, för att använda
ett uttryck som varit synligt i
pressen.

Det kan synas som om detta vore den
enklaste lösningen, men jag försäkrar att
alla möjligheter härvidlag har undersökts.
Om vi, såsom Kungl. Maj:ts förslag
innebär, förflyttar I 8 till Strängnäs,
drar det en kostnad av 7,7 miljoner
kronor. Det finns specifikation på vartill
dessa pengar skall användas. Om vi
emellertid skulle förflytta signalregementet
direkt till Strängnäs, innebär det
en omedelbar kostnad av 6,3 miljoner.
Den kostnaden är ju, kan man anmärka,
lägre än de 7,7 miljoner kronor som
Kungl. Maj:ts förslag innebär.

Ja, det kan synas så. Men för det första
innebär den lösningen att signalregementet
får sämre utbildningsmöjligheter
i Strängnäs än i Uppsala och Stockholm
därför att man i Strängnäs icke
kan uppbringa den för verksamheten
erforderliga lärarpersonalen. För det
andra innebär den lösningen att vi icke
kan avstå mark till Uppsala stad, vilket
vi i och för sig önskar. Ur kostnadssynpunkt
är det dessutom för staten en fördel
att kunna få in pengar till statskassan
genom försäljning av mark till Uppsala
stad. Om I 8 ligger kvar i Uppsala
kommer vi tvärtom i den situationen, att
vi måste skaffa ytterligare mark utöver
den som regementet redan förfogar över.

Nå, säger herr Aastrup, då kan man
väl förflytta Ing. 1 direkt till Strängnäs!
Det är naturligtvis också en utväg att
fundera på. Men även den lösningen har
noga utretts. Det har visat sig att ett sådant
förfarande drar en kostnad av 12
miljoner kronor. Det beloppet måste
jämföras med de 7,7 miljoner kronor
som är kostnaden enligt arméstabens alternativ.
Dessutom befinner vi oss vid
en dylik lösning i precis samma situation
som om vi förflyttar signalregementet
direkt till Strängnäs: vi kan inte avstå
någon mark till Uppsala stad och
följaktligen inte heller räkna med de inkomster
till statskassan på försäljning
av mark, som Kungl. Maj :ts förslag kommer
att medföra.

Herr Osvald rekommenderade då en
lösning på längre sikt, såsom han uttryckte
det. Resultatet kunde då kanske,
trodde han, bli bättre ur utbildningsoch
andra synpunkter och kanske även
på längre sikt billigare. Herr Osvald, det
är svårt att övertyga mig därom! Jag vet
att det finns stämningar i Uppsala län
både för att man skall behålla regementet
och inte behålla det. Det är traditionsmättade
motiv som i detta sammanhang
inkommer i bilden. Men vi vet i
varje fall, att om vi skall förflytta förläggningen
utanför Uppsala stad, kostar
det mellan 30 och 35 miljoner kronor.
Jag anser mig icke kunna uppbringa de
pengarna i närvarande stund. Vidare
måste vi ha byggnadskvot för att bygga

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

för dessa 35 miljoner kronor. Så ansträngt
som läget för närvarande är inom
byggnadsverksamheten är det möjligt
att vi kanske hellre bör använda
denna kvot för att bygga sjukhus, bostäder
och annat.

Därtill kommer att vi inte kan planera
på längre sikt än 15, 20 år. Den
militärtekniska utvecklingen går så oerhört
snabbt för närvarande. Vem vet hur
situationen är om 20 år? Det är kanske
då inget problem längre. Vi kanske då
kan flytta ut regementet från Uppsala
och placera dem, som disponerar förläggningen
där, någon annan stans på
någon förläggningsort som kommer att
friställas av någon anledning. Det finns
åtskilligt som tyder på att så kan bli
fallet.

Sedan har man sagt, att vi inte skulle
ha haft kontakt med de civila myndigheterna.
Herr Eriksson har redan bemött
det påståendet och omtalat, att jag
personligen har stått i förbindelse med
representanter för Uppsala stad och diskuterat
dessa problem. Jag måste säga
mig, att om vi för närvarande kan frigöra
250 hektar mark och ställa den till
Uppsala stads förfogande, så kommer
först och främst universitetet att få tillräckliga
utvecklingsmöjligheter i och
med att det får tillfälle att växa ut på
det gamla artilleriskjutfältet. Jag tror
också att det blir möjligt för Akademiska
sjukhuset att expandera åt öster. Därtill
kommer, att enligt de uppgifter, som
jag fick när jag befann mig i Uppsala,
skulle inte — även om staten i dag skulle
avstå från Polacksbacken och sålunda
avstå från den mark, där de nuvarande
förläggningshusen befinner sig —. den
mark som finns väster om vägen vara
tillräcklig’ för expansion av både Akademiska
sjukhuset och Ulleråkers sjukhus.
Även om man skulle tillgripa den
lösningen tvingas alltså Akademiska
sjukhuset förr eller senare att tränga
över Stockholmsvägen öster ut.

Om man sedan ser till det behov av
mark, som Uppsala stad för närvarande
har, kan jag nämna, att jag erhållit den
uppgiften att inom den närmaste tioårsperioden
kommer man inte att be -

höva ta i anspråk den mark som nu är
aktuell. Det kommer att ske först tioårsperioden
därefter. Och den mark vi nu
kan friställa räcker till för en tioårsperiod
för Uppsala stads tillväxt.

Med vårt förslag anser jag att alla
rimliga krav har tillmötesgåtts, som kan
ställas från de militära och civila myndigheterna.
Vad som skall inträffa efter
tjugo år tror jag att vi kan överlämna åt
den tidens människor att ta ställning till.

Jag har bara, herr talman, velat göra
dessa påpekanden för att slå fast, att vi
har haft goda kontakter med de civila
myndigheterna, försökt tillmötesgå Uppsala
stads krav och noggrant genomgått
de olika alternativen för regementsförflyttningarna.
Det är både kostnads-, militära
och civila skäl, som talar för det
förslag som nu ligger på riksdagens
bord.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag medger, att det är
ett mycket bestickande resonemang, som
herr statsrådet har fört, och jag medger
också, att de 250 hektar mark, som
skall försäljas till Uppsala stad, naturligtvis
är ett värdefullt tillskott för den
närmaste framtiden.

Men jag skulle vilja fråga en sak. Statsrådet
säger, att det är nödvändigt att
förflytta militären från Marieberg för
att tillgodose civila byggnadsbehov.
Har inte statsrådet då gjort den reflexionen,
att det i en nära framtid också
kan bli nödvändigt att förflytta signalregementet
och skolan från Uppsala
för att tillgodose civila byggnadsbehov
där? Den frågan tycker jag att man borde
ställa sig. Det kan tänkas, att utvecklingen
går så snabbt, att de investeringar,
som man måste göra för signalregementet,
kan komma att visa sig vara felinvesteringar.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Herr Näsgård citerade utskottsmajoritetens
utlåtande och framhöll
att kostnaderna för att göra nybyggnader
och omändringar här i Stock -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

holm för signalskolan och signalregementet
skulle kosta 12 miljoner kronor.
Jag tycker inte att detta ger ett rättvisande
intryck av reservationen, där under
alla förhållanden förutsatts att några
dylika ombyggnader och ändringar i
Stockholm inte skall äga rum.

Försvarsministern säger att uppsalaregementet
inte har utvecklingsmöjligheter
inom Uppsala stad. Jag förmodar att
försvarsministern syftar på att det
stridsskjutningsområde, som regementet
nu förfogar över, om -— låt oss säga fyra
å fem år — kan visa sig vara för litet.
Men det är en sak som gäller flertalet
infanteriregementen i vårt land. Jag vill
också framhålla, att det finns möjligheter
anskaffa ett stridsskjutningsområde
i närheten av Uppsala, lika välbeläget
som det stridsskjutningsområde, vilket
nu enligt departementschefens förslag
skall inköpas i strängnästrakten.

Det förslag som departementschefen
framlagt, att få en del pengar till dessa
förflyttningar genom att sälja ett område
till Uppsala stad för dess behov
av mark för bostadsbebyggelse är visserligen
bestickande, men man måste
väga vinsten härav mot den nackdelen —
vilket jag ber att framhålla även för
herr Eriksson ■— att man genom att förflytta
ett så tekniskt betonat förband
som signalregementet till Uppsala låser
fast på ett mycket fastare sätt de nuvarande
I 8-kasernerna för militära ändamål
-— för hur lång tid framåt vet
ingen.

Försvarsministern framhöll att enligt
de noggranna kostnadsberäkningar, som
gjorts, Kungl. Maj :ts förslag är det billigaste
alternativet. Detta verkar paradoxalt
— det skulle alltså vara billigare
att flytta två förband än ett! Vi var på
det klara med inom första avdelningen,
att det framlagda förslaget är ett starkt
nedprutat förslag. När man nu gör en
jämförelse mellan det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget ocli andra alternativ,
som varit föremål för överväganden, bör
man för att få ett rättvisande resultat
göra motsvarande justeringar på alternativförslagen.
Det är vidare uppenbart
att nedprutningen i propositionen är så

kraftig, att vi måste räkna med stora
kostnader i fortsättningen, om signalförbandet
flyttas till Uppsala.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag är inte alls främmande
för att den här föreslagna omdisponeringen
kan skapa och öka en oro genom
att flytta signalregementet till Uppsala
och därmed kanske binder Polacksbacken
för längre tid än vi anser önskvärt.
Dessa farhågor har emellertid redan
blivit framförda till försvarsministern.
Och när han nu lägger in i bilden det
vi själva gör i Uppsala, nämligen att man
här inte har att ta hänsyn till annat
än den överskådliga framtid, som ligger
inom de närmaste 12, 15 å 20 åren, så
vill även jag säga att mycket kan hända
under den tiden och att man därför kan
dämpa sin oro. Jag var ju också angelägen
att understryka, att utskottet även
på den punkten har tillgodosett Uppsalas
intressen genom att skriva på det sättet,
att den mark, som nu ställes till disposition,
inte klarar markbehovet på längre
sikt.

Sedan tycker jag, herr talman, att man
både i medkammaren och här litet för
mycket har betonat det stora värdet av
den mark, som försvaret nu skulle avstå.
Jag hoppas, att inte herr statsrådet diskonterar
dessa värdeomdömen, ty staden
är inte beredd att betala vilket pris
som helst för marken, utan vi vill resonera
med försvarets myndigheter om ett
pris som kan vara rimligt.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Erikssons sista yttrande
var, tror jag, skickligt ur Uppsala
stads synpunkt, och skulle jag såsom
motpart till staden i detta fall yttra mig
om vem som bäst tillvaratagit dess intressen
i den nu pågående debatten, så
måste jag erkänna att det är just herr
Eriksson som har gjort det.

Herr Osvald sade någonting om att
jag nu tar hänsyn till de civila behoven
och önskemålen för Stockholms stads
vidkommande alt få iimbctslokaler och

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. ändrad organisation av Upplands regemente m. m.

bostäder i de nuvarande byggnaderna
på Marieberg och Kungsholmen, och han
frågade, varför jag då inte kan tänka
mig att man får ta samma civila hänsyn
när det gäller Uppsala stad. Men det är
ju precis vad vi gjort, herr Osvald. Vi
har velat tillmötesgå Uppsala stads önskemål
att få tomtmark tillgänglig, och
detta sker på snabbaste och bästa sätt
genom det föreliggande förslaget. Får I 8
vara kvar, kan vi icke avstå mark, men
om regementet flyttas, kan vi göra det.
Vi har genom de verkställda undersökningarna
nära nog blivit övertygade om
att Uppsala stads markbehov för civila
ändamål i så fall blivit tillgodosett för
kanske de närmaste 20 åren framåt. Och
vad som sedan skall ske, den saken får
vi väl överlåta åt dem som i framtiden
kommer att syssla med dessa ärenden.

Sedan får vi komma ihåg också en
annan sak, nämligen att det inte bara
gäller att tillgodose de civila behoven i
Stockholm i fråga om lokaler, utan det
gäller också för mig att någonstans placera
700 man i ingenjörskåren. Det kan
inte ske utan att man skaffar lokalutrymmen
vid det nuvarande signalregementet.

Det är riktigt som herr Aastrup säger,
att det vid en ytlig betraktelse kan
synas, som om det skulle vara billigare
att förflytta ett förband i jämförelse med
två sådana. Vid de utredningar, som
verkställts, har det emellertid visat sig
att det blir billigare att förfara på sätt
som nu föreslagits, och inte bara billigare
utan också ändamålsenligare. Ingen
har nämligen bestritt, att det ur militär
synpunkt är lämpligare att för detta ändamål
använda fältet intill Strängnäs än
de fält, som man för närvarande disponerar
i Uppsala.

Herr Aastrup säger, att om man nu
skall pruta, skall man inte bara pruta
på ett förslag, utan då skall man pruta
även på de andra förslagen för att man
skall kunna få en rimlig jämförelse. Ja,
om man kan pruta. Men här har signalinspektören
lagt fram ett förslag, som
givetvis ur hans synpunkt skulle vara
det mest önskvärda. Vid de undersökningar,
som sedermera verkställts, har

det emellertid visat sig att man genom
att pruta på garageutrymmen samt utrymmen
för undervisning m. in. kan
komma ned till de 2,7 miljoner kronor,
som arméchefen nu föreslagit.

Det sades tidigare i dag, att statsrådet
tydligen är så osäker på det hela,
att han inte kunnat ta ställning till vilka
kapitalinvesteringar, som skall göras.
Ja, mina damer och herrar, när
jag gjort denna skrivning, har det skett
för att ha den möjligheten att kunna
pruta och komma under de belopp, som
föreslås av arméchefen. Det är den möjligheten,
som jag vill ha till mitt förfogande,
och som gör att jag på sätt som
skett har formulerat denna sats i departementschefens
yttrande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Aastrup m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Aastrup m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält

Då emellertid herr Aastrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 18.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält I

en till riksdagen avlåten proposition,
nr 109, hade Kungl. Maj:t under
punkten 1 föreslagit riksdagen att till
Vissa markförvärv för armén för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 4 200 000 kronor.

Av ifrågavarande anslag var ett belopp
av 4 100 000 kronor avsett för utvidgning
av Ravlunda pansarskjutfält.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Norling och Helmer Persson (I: 430)
och den andra inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. (II: 536), i vilka
hemställts, att riksdagen, under uttalande
av att det befintliga pansarskjutfältet
i Ravlunda borde i enlighet med ortsbefolkningens
önskemål snarast möjligt avvecklas,
måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 109, punkt 1, Vissa
markförvärv för armén,

dels en inom första kammaren av
herrar Karl Persson och Gustaf Elofsson
väckt motion (I: 429), vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå punkt 1 i Kungl.
Maj:ts proposition nr 109 om utvidgning
av Ravlunda skjutfält och att ny utredning
måtte verkställas, varvid även borde
övervägas lämpligheten av gemensamt
övningsfält för pansarvapnen i södra
och mellersta Sverige,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Kristensson i Osby och Netzén
väckt motion (II: 530), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts begäran om ett investeringsanslag
av 4,2 miljoner kronor under titeln Vissa
markförvärv för armén för budgetåret
1955/56 och i stället hos Kungl.
Maj:t hemställa om en förnyad utredning
om pansarvapnets skjutfält och
möjligheter att finna områden, som bättre
än Ravlundafältet svarade mot moderna
krav.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:430 och 11:536 samt 1:429 och
11:530, till Vissa markförvärv för armén
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 4 200 000 kronor.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Under förevarande punkt
i utskottets utlåtande behandlas frågan
om inköp av mark för utvidgning av
Ravlunda skjutfält.

Kostnaden för detta markförvärv, 4,2
miljoner kronor, är ju i och för sig inte
så stor för att gälla anslag till ett militärt
ändamål — vi vet ju sedan gammalt
att då är inte någon summa för stor. Det
är här alltså inte kostnaden i och för
sig som är det allra väsentligaste, utan
det är själva ianspråkstagandet av denna
mark för militärt ändamål. Man frågar
sig, om det är alldeles nödvändigt
att taga i anspråk denna gamla hedmark,
som har så stort intresse ur naturskyddssynpunkt.
De militära myndigheterna
anser ju, att det är nödvändigt
för att kunna utvidga skjutfältet, vilket
nu är alltför litet för P 2:s räkning. När
skjutfältet år 1943, tror jag det var, inköptes
för regementets räkning, uttala -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält

des starka farhågor för att det inte var
tillräckligt stort utan skulle behöva utvidgas
med tiden.

Frågan är nu, om det även med det
markområde, som det här gäller, kommer
att räcka till och om det är någon
mening med detta stora offer från befolkningens
och naturvännernas sida,
som det givetvis är att avstå från detta
område. När vi diskuterade denna fråga
vid en interpellationsdebatt, sade statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
att ett skjutfält för pansarvapnen,
med de nya centurionkanonerna,
behöver vara 2x2 mil i fyrkant, såvida
det inte ligger i anslutning till något vatten.
Men om skjutfältet ligger vid havet,
behövs det ett betydligt mindre landområde.

Nu har det från andra håll, hland annat
i ÖB:s utredning, upplysts, att även
ett skjutfält för pansarvapen behöver vara
betydligt större än vad detta skjutfält
blir efter den föreslagna utvidgningen.
Det har sagts att ett sådant skjutfält
borde vara 1x1,5 mil, men detta
skjutfält blir ju kanske inte mer än tiondelen
så stort. På sin högsta höjd blir det
3x5 kilometer. Nu sägs det, att ett sådant
skjutfält är tillräckligt med hänsyn
till den nuvarande och skönjbara
utvecklingen av pansarvapnet men vi
vet inte vad som kommer härnäst. Redan
håller ju centurion-stridsvagnarna
på att bli omoderna och de får väl vika
för ännu större stridsvagnar. Då blir
frågan givetvis, om skjutfältet kommer
att räcka till.

Försvarsministern sade alldeles nyss,
att den militärtekniska utvecklingen i
våra dagar går mycket fort. Det tror jag
inte någon vill bestrida. Det är nog tvärtom
så, att utvecklingen går fortare för
varje år, och då är det väl alldeles tydligt,
att om detta skjutfält redan är i
minsta laget även efter en utvidgning,
måste det om några år bli obrukbart eller
också måste det ånyo utvidgas. Men
nu har det också upplysts, att det inte
finns några utvidgningsmöjligheter vid
Ravlunda.

Finns det då inte något annat alternativ?
Försvarets fastiglietsnämnd har för -

klarat, att den har inventerat många områden
i sydligaste Sverige utan att finna
något område, som är lämpligt för
ändamålet. Det må vara riktigt, ty det
är klart att det inte är så lätt att finna
ett område, som är tillräckligt stort, men
jag undrar i alla fall, om vi inte står inför
en sådan utveckling, att vi måste ha
ett stort slcjutfält, som blir gemensamt
för olika regementen och där man kan
samöva och ha stora skjutövningar.
Körövningar och andra mindre övningar
skulle däremot kunna bedrivas i anslutning
till de olika regementena. Jag
tror att utvecklingen går i den riktningen,
att vi måste leta upp ett sådant stort
skjutfält. Med de nuvarande kommunikationerna
kan det inte vara alldeles
omöjligt att befäl och manskap på P 2,
som ligger intill stambanan, järnvägsledes
kan transporteras till ett skjutfält,
som givetvis kan vara gemensamt för
hela södra och mellersta Sverige, om det
nu går att leta upp ett sådant, och där de
stora skjutövningarna kan hållas. Jag
tror att detta blir den utveckling som
måste ske. Jag är alldeles övertygad om
att samhället helt enkelt inte ekonomiskt
kan havråd att ha ett tillräckligt stort
skjutfält för varje pansarregemente. Det
är ju även fråga om att utöka de övriga
vapenslagens skjutfält på grund av den
militärtekniska utvecklingen inom deras
områden.

När det nu gäller detta Ravlundafält
är det klart, att om det hade funnits garantier
för att det kommer att fylla sin
uppgift under åtminstone den framtid,
som nu kan överblickas, hade kanske
inget offer varit förgäves. Men när man
läser ÖB:s utredning och kommer till
det resultatet, att fältet säkerligen ändå
inte kommer att räcka till, ställer man
sig mycket tveksam till den nu föreslagna
utvidgningen, varigenom den sista
resten av det egentliga hedlandskapet
och den säregna naturen där nere offras.

Ytterligare en omständighet, som man
måste ta i betraktande, är den skogsväxt
som finns därnere. Det är en
skogsplantering, som på inga villkor
får huggas ned och som gjorts för att

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält

skogen skall binda sanden. Det finns ju
sådana skyddsplanteringar runt så gott
som hela Skånes kust, i varje fall överallt
där det finns sand. Sandflykten har
ju visat sig vara besvärlig i synnerhet
för Skånes del. Det har varit en särskild
statlig utredning angående åtgärder mot
denna sandflykt. Nu är det meningen att
även offra denna skyddsplantering för
det militära ändamålet. En gata skall
huggas upp i skyddsplanteringen för att
området skall kunna användas till övningsfält.
De stora och tunga centurionvagnarna
kommer givetvis att fördärva
den skog och gräsväxt, som finns, och
kanske förstöra området, så att det helt
enkelt blir ett sandfält.

Jag har mer och mer kommit till den
uppfattningen, att det måste bli en ny utredning
och en ny inventering av möjligheterna,
inte att flytta detta skjutfält
till någon annan plats i sydligaste Sverige,
och som försvarets fastighetsnämnd
har förklarat, att någon sådan plats inte
finnes, utan för att skapa ett skjutfält,
som blir gemensamt för pansarvapnet
i södra och mellersta Sverige.

I den motion, som jag och en annan
kammarledamot har väckt i frågan, har
vi föreslagit en sådan utredning och
hemställt om uppskov med ianspråktagandet
av den nya marken vid Ravlunda
för militärt ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna motion, som har nr 429 i
denna kammare.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet, men när jag hörde att min
vän Karl Persson spann på samma tråd
som gått igenom tidningarna i åratal,
för att inte säga ända sedan 1943, ansåg
jag alt detta uttalande inte borde stå
oemotsagt.

Herr Persson sade bl. a. att det var
den sista resten av våra hedlandskap,
som skulle tas i anspråk som skjutfält.
Jag vill då bara rekommendera herr
Persson att köra på landsvägen från
Brösarp till Simrishamn, ty då skall han
finna, alt det runt om vägen ligger sto -

ra hedområden, som inte tagits i anspråk
för militärt ändamål, och det är
mycket större än det område, som nu
föreslås utvidgat.

De överdrifter man gjort i detta fall
har jag läst om. Det är precis som om
det skulle bli värre, om man körde på
fälten med dessa stridsvagnar än om
det plöjdes och såddes på dem, vilket
skett sedan hedenhös. Var och en som
sysslar med jordbruk vet att det ryker
mycket värre, om fälten plöjs upp än
om de ligger gräsbevuxna. Som det nu
är, har det inte varit någon sandflykt
och kommer inte att bli någon sandflykt
på det fält det här gäller.

Det har sagts, att om riksdagen bifaller
Kungl. Maj:ts förslag, skulle skogen
huggas ned. Det kommer inte att bli någon
sandflykt, om detta skjutfält utvidgas,
ty det kommer att finnas skog runtomkring,
och det är inte några stora
öppna områden, som kommer att röjas
upp.

Det har också framhållits, att den fina
blomsterprakt, som nu finns, skulle ta
skada. Enligt min mening är denna
blomsterprakt mycket förnämlig och har
aldrig under i varje fall min tid varit
så förnämlig som i dag — sandnejlikan
sprider sig inte bara på det område,
som ligger vid området närmast kusten
utan sprider sig också utåt fälten, något
som den annars inte tidigare gjorde, när
man plöjde och sådde på dem.

Vidare har det talats om de många
fornminnen som finns vid detta fält -—
det är hundratals bautastenar, flera domarringar
och en nära fyratusenårig
stendös samt en märkvärdig sandformation
som för flera tusen år sen burits upp
med korgar. Sanden har tagits från den
kanal, som varit inseglingsrännan till
Verkeån. Men, mina damer och herrar,
hela detta område, som dessa fornminnen
ligger på, togs undan från militärt
bruk 1943 på förslag av dåvarande försvarsminister
Sköld, och det förhåller
sig på samma sätt nu i den föreliggande
propositionen. De områden, som dessa
minnesmärken ligger på, skall med all
rätt bevaras och fritas från militära övningar.

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält

Härtill kommer att en utomordentligt
förnämlig väg har anlagts på detta område,
sedan militären fick hand om det.
Vidare har här byggts ett förnämligt
vandrarhem i en förnäm korsvirkesgård
som flyttats till det fria området och som
under sommaren besökes av en mängd
människor. Det har blivit en fri badstrand,
något som inte tidigare fanns,
när kreaturen tidigare fick gå och beta
på marken. Stora områden har alltså blivit
fria, och det går inte att säga att det
bara har blivit försämringar. Det har i
stället blivit bättre än tidigare, och marken
ligger numera i fred.

Härtill kommer, att fiskarbefolkningen
i detta Knäbäck, som är en idyll och
som det skrivits så mycket om, inte
längre kan existera. Byn saknar nämligen
hamn, och det är inte ekonomiskt riktigt
att bygga någon sådan, eftersom det
är så nära till Vitemölla och Kivik.
Fiskarbefolkningen kan inte existera
med sina småbåtar, som de måste dra
upp på stranden på kvällen. Jag vill
också se den sommargäst, som vill stanna
kvar, när den bofasta befolkningen
flyttar och det inte finns kvar några
affärer eller något sådant.

Jag vill därför säga, att det har förekommit
synnerligen många överdrifter
i denna fråga och alltför många skriverier.
Denna plats har aldrig varit så
känd som den är i dag. När jag kom
dit 1943 på försvarsministerns order,
hade jag skam till sägandes aldrig varit
där förut, och många människor sade
att de inte kände till platsen. Sedan har
det blivit en invasion av folk, och det
kommer väl att så förbli på grund av
den säregna naturen. Det är således
många fördelar förenade med detta.

Slutligen har sagts, att man här skall
söka finna ett nytt fält. Man försökte
detta redan 1943. Ålen det är bara en chimär
att militären skulle kunna flytta
till ett annat fält, ty det är inte lätt
att hitta ett fält som duger. Detta fält
är lämpligt och kommer att vara det för
många år framåt — man vet ju ingenting
om hur det ställer sig längre fram.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Den föregående talaren
försökte försvara förvärvet av ifrågavarande
markområde, oaktat jag är säker
på att han vet att befolkningen i dessa
trakter enhälligt har opponerat sig emot
det. Stora opinionsmöten har hållits, där
olika meningsriktningar varit företrädda.
Uppvaktning har förekommit hos
försvarsministern av representanter för
de berörda kommunerna och ortsbefolkningen.
250 författare och konstnärer har
i skrivelse till försvarsministern inlagt
en bestämd protest emot att detta område
skall disponeras för militära ändamål
och begärt att området i stället skall
upplåtas som naturreservat. Senare har
ytterligare ett antal författare och konstnärer
instämt i den protestskrivelse som
inlämnats. Samma mening bär Samfundet
för hembygdsvård givit till känna i
egenskap av remissinstans. Jag ber att
få citera några rader av vad samfundet
skrivit. Det yttrar bland annat följande:
»Ur olika synpunkter vore det olyckligt
att utvidga det nuvarande skjutfältet så
att detta nära nog fördubblas. Det skulle
betyda att övningsfältet på ett helt annat
sätt än förut komme att dominera
stranden och bygden, att Knäbäcks by
med dess värdefulla miljöbild liksom
Lilla Juleboda och Skogsdala sannolikt
skulle försvinna alldeles som tidigare
Killehusen och Kyrkekullen, att en stor
del av den vackra ''Maglehems ora’ ■— ett
av de ståtligaste beståndsdelarna i landet
— skulle decimeras och deformeras
i samband med upphuggningar för militära
övningar. Härtill kommer att bygdens
karaktär av viktigt fritids- och rekreationsområde
allvarligt skulle hotas,
en olägenhet som skulle beröra en mycket
stor del av östra Skåne.»

Det är vad samfundet har yttrat.

Bland de allvarligaste invändningar,
som befolkningen framfört, är att förutom
att Knäbäcks by kommer att försvinna
blir även samhällena Vitemölla
och Kivik isolerade från sjösidan och
att fiskarna blir avstängda från sin näring
under den tid skjutövningar pågår.
Under vissa tider kan upp till ett 40-tal
båtar nattetid ligga och fiska i Hanö -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfalt

bukten som gränsar intill övningsfältet.
Befolkningen i intilliggande samhällen
anser dessutom att det inte gives betryggande
säkerhet vare sig vid skarpskjutning
eller vid bombfällning, vartill militären
även tänkt använda övningsfältet.
Övningsfältet kommer ju att ligga intill
både järnväg och landsväg, och man
fruktar att projektiler kan falla utanför
avsedda områden, vilket för övrigt redan
bär hänt. Någon egentlig ljudvall mot
Maglehems samhälle finnes ej heller,
oaktat en skjutstation kommer att förläggas
endast ett par kilometer från
samhället. Det obehag som detta kommer
att förorsaka befolkningen behöver man
knappast särskilt framhålla.

Förutom alla dessa direkta olägenheter
som förorsakas befolkningen i kommunerna
runt övningsfältet, kommer vidare
stora kulturhistoriska värden och
fornminnen att förstöras. Inte mindre än
23 fastigheter i Knäbäcks by kommer att
beröras, och hela den säregna miljön
blir fördärvad. De familjer, som ännu
bor kvar, drivs bort från den ort, där
de levat och verkat sedan barndomen,
för att ge ökat livsrum åt militären.

Den del av heden, som redan nu användes
som övningsfält, har vandaliserats
och håller på att bli en flygsandsöken.
Utvidgas övningsfältet enligt
Kungl. Maj :ts förslag, kommer även den
skog, som länet planterat som skydd
för jord- och sandflykt, att skövlas, och
därmed uppstår fara för att jorden i de
kringliggande områdena kommer att fördärvas.
Platsens jättebokar har redan
smulats sönder av pansarkanonerna, de
gamla korsvirkeshusen vid stranden har
malts sönder bit för bit av stridsvagnar
och kanoner. Urgammal kultur krossas
som i en mortel. De militära anslagen
bär frukt.

När man bevittnar det tragiska öde,
som drabbar bygden, finner man en
upprepning av vad Steinbeck skriver om
i sin bok »Vredens druvor». När befolkningen
inte frivilligt ville lämna sina
gamla hem, kom pansarvagnar och tanks
och bara vräkte omkull och krossade
dem.

Utskottet, som tillstyrker Kungl. Maj:ts

förslag och avstyrker motionerna, bygger
på de givna löftena, att man skall
försöka vandalisera så litet som möjligt,
och på uppfattningen att det inte finns
andra alternativ att tillgå. Det vid andra
tilfällen så ofta brukade och missbrukade
talet om det statsfinansiella lägets
svårigheter saknas alldeles vid detta tillfälle,
ehuru det här gäller en utgift på
4,2 miljoner kronor. Godkänner riksdagen
Kungl. Maj:ts proposition under
denna punkt, får jag helt instämma i det
yttrande som ordföranden i Albo härads
hembygdsförening fällt: »I raden
av bautastenar och minnen från årtusenden
tillbaka borde resas ännu en sten
med inskriptionen: ’Allt detta har skett
mot befolkningens enhälliga opinion’.»

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 430 i
denna kammare och 536 i andra kammaren,
som går ut på avslag på Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag ber att få påpeka att
vi har diskuterat detta ämne för ganska
kort tid sedan i denna kammare. Jag
fick då anledning att upplysa om alla de
försök som gjorts att skaffa ett lämpligt
pansarskjutfält någonstans i Sverige. Jag
nämnde då, att i första militärområdet,
om vilket det nu är tal, har undersökningar
gjorts rörande 37 olika platser.
I fjärde militärområdet har man gjort
undersökning på 32 platser och i femte
militärområdet på 25. När det gäller Skåne
nämnde jag bland annat att man hade
undersökt möjligheterna att förlägga
ett skjutfält till Ringenäs, Hovs hallar,
Slättaröd, öllöv, Farhult, Falsterboudde,
Kabusa, Gladsax hallar, Ravlunda och
Ilinkaby. Vidare hade man haft uppmärksamheten
riktad på Tönnersjö och
Kosta närmast utanför skånegränsen.
Ingenstädes har man lyckats finna utrymme
för ett fält av den storlek som
behövs för ändamålet. Därtill kommer
— det bör vi inte underlåta att erinra
oss i sammanhanget — att var vi än lägger
ett dylikt fält, tvingas vi att skicka
bort människor i mycket större antal än

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält

de 48 personer, varom det nu är fråga.
Ytterligare tillkommer att vi drager på
oss en kostnad, som enligt de undersökningar,
som verkställdes vid Hallandsgränsen,
skulle röra sig om mellan 70
och 80 miljoner kronor. Detta får vi
jämföra med dessa 4,2 miljoner, som
herr Persson i Vinslöv nyss talade litet
föraktfullt om, då han sade att när det
gäller militära ändamål, får man ju vara
beredd på vilka utgifter som helst. Jag
har en annan uppfattning i det fallet än
herr Persson.

Efter vad herr Alfred Nilsson sagt
beträffande skjutfältet i Ravlunda har
jag egentligen ingenting att tillägga. Han
yttrade sig med all den sakkunskap som
han besitter på grund av den särskilda
kännedom han har om förhållandena
där. Jag var i tillfälle att under senaste
sommaren under ganska lång tid kontrollera
hans uppgifter, och jag kan utan
vidare verifiera dem. Men om det nu
skall citeras, som herr Norling gjort,
skall jag ta mig friheten att ur propositionen
citera vad Skånes naturskyddsförening
har sagt, som man väl i alla fall
får tillmäta någon betydelse, för att jämföra
det med den skräckskildring som
herr Norling nyss gav oss. Skånes naturskyddsförening
säger följande: »Bland
annat befarade man att den glesa markvegetationen
inom de hedartade partierna
skulle rivas upp genom stridsvagnarna.
Dessa farhågor har dessbättre visat
sig ogrundade. Även om det helt naturligt
icke kunnat undvikas, att skador
uppstått på markvegetationen, har dessa
varit av ringa omfattning och icke givit
upphov till sandflykt i nämnvärd utsträckning.
Ej heller har skador av annat
slag uppstått, som kunnat tillmätas
större betydelse. Med visst fog kan det
rent av sägas, att områdets användande
som skjutfält medfört några positiva resultat
ur naturskyddssynpunkt. Som exempel
härpå kan anföras att de magra
åkerfält som fanns vid de förutvarande
jordbruken på strandheden och som störde
helhetsbilden, numera vuxit igen, så
att strandheden i dag ter sig än mera
storslagen än tidigare.»

Det var Skånes naturskyddsförening.

Så skall jag också ta mig friheten att
i anslutning till herr Norlings yttrande
läsa upp ett brev från trakten. Herr Norling
talade å befolkningens vägnar och
sade att denna hade enhälligt opponerat
sig mot utvidgningen. Han talade bland
annat för fiskarna i Knäbäck och ställde
sig på deras sida. Men, herr Norling, jag
har ett brev från fiskarna i Knäbäck,
som är av följande lydelse: »Undertecknade
som året runt har sin bostad i Knäbäck
vill härmed med anledning av
väckta motioner mot utvidgningen av
skjutfältet bringa följande till Eder kännedom.
Skulle icke utvidgningen äga
rum, utan en ny utredning ske betyder
detta för oss, att flera besvärliga år ligger
framför oss. Det är mycket lätt för
vissa kategorier att på avstånd uttala sig.
Dels äro vi införstådda med de militära
skälen, som onekligen verka väl genomtänkta
efter den framställning, som gavs
vid anordnat möte i Brösarps bygdegård.
Vi hemställa därför att herr statsrådet
ville beakta denna vår framställning utan
att låta sagda motioner inverka på den
inställning herr statsrådet redan intagit
i avgiven proposition. Knäbäck den 13/4
1955 ...» och så följer namnteckningarna
ifrån fiskarna i Knäbäck.

Det är den verkliga meningen hos den
bofasta befolkningen på stället, herr
Norling!

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När försvarsministern
läste upp det brev, som han fått från
Knäbeck, återgav han inte de namn,
som stod inunder. Det kanske inte var
så många som hade skrivit under detta
brev, och det kanske var därför han
utelämnade namnen. Men jag skall inte
taga upp någon diskussion om den saken,
utan jag vill bara säga, att när jag
skrev under denna motion, så var det
med tanke på att försvarsledningen ansåg,
att trots denna utvidgning av Ravlundafältet
blev det inte stort nog ändå.

Om det är meningen att man skall bereda
de 48 fiskarna i Knäbäck sysselsättning
på andra platser, så att de får
utöva sin verksamhet där, då kan man ju

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Ang. utvidgning av Ravlunda pansarskjutfält

säga att saken i viss mån har förändrats,
men vid mötet i Maglehem var det
ingenting som tydde på att statsmakterna
var beredda att lösa den frågan.

Jag har också fått ett brev, där man
talade om hur man fördelat ersättningen
för de förluster som fiskarna där
gjort. Av tre fiskare hade en fått 6000 kronor,
en mellan 2 000 och 3 000 kronor,
och en hade fått 300 kronor. Nu hoppas
jag att detta blivit rättat; det var väl
någon felaktig värdering som skett. Men
det är ju självklart att sådant väcker
viss harm inom bygden. När man utövar
fisket gemensamt, vill man naturligtvis
också, om man skall bli berövad detta,
få en skälig ersättning, och det hoppas
jag nu att dessa fiskare får.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Nilsson i Steneberg, som påstod att dessa
vagnar inte alls river upp sanden och
även till försvarsministern, att orii herrarna
hade sett, hur vägarna sett ut, när
pansarvagnarna kört från Hässleholm
till Ravlunda, så hade ni nog fått ett
annat intryck. Nu har det visst blivit
bättre uppsikt över körningarna; nu vågar
de inte köra med dem utan att ha
hjulkärror under dem, men vi har inte
glömt, hur vägarna skars upp förut. De
var nästan ofarbara, innan vältarna hade
gått över dem. Jag tror också att
denna sandmark lätt kan rivas upp, så
att risk för sandflykt uppstår, men om
så inte sker, är det självklart inte så
mycket att säga om att man har detta
övningsfält. Det skulle emellertid vara
ganska intressant för kammaren att få
veta, hur försvarsministern ser på saken,
om han anser att detta övningsfält
är tillräckligt för framtiden, överbefälhavaren
har ju en annan inställning,
men det kan tänkas att han vill
ha för stora fält. Är detta fält inte tillräckligt
för framtiden, så långt man kan
överblicka den tekniska utvecklingen
på detta område, menar jag att man redan
nu borde ha sökt efter en annan
plats, där det hade funnits större möjligheter.

Nu går det väl inte att utvidga fältet
annat än genom att låta Maglehems samhälle
stryka på foten. Det är viil den

enda möjlighet som finns, om man skall
utvidga fältet ytterligare. Av den anledningen
har jag ansett, att innan man definitivt
beslutat sig för att utvidga fältet,
skulle man ha gjort undersökningar
på andra områden. Då hade man kanske
kunnat få fram ett skjutfält som bättre
fyllt tidens krav än vad Ravlundafältet
kommer att göra.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anledning av av det brev som försvarsministern
har fått. Jag tvivlar inte
på att sådana åsikter förts fram som där
förekom, ty efter vad jag nu hört av herr
Elofsson, finner jag att det förekommit
vissa köpslag där nere bland fiskare som
skulle få någon liten ersättning för att de
lämnar sitt fiske. Men det är inte bara
fiskarna i denna trakt det gäller. Det kommer
även dit fiskare från Blekinge och
fiskar ål. Hittills har det varit så, att fiskarna
i trakten har varnats när det skulle
bli skjutningar, men blekingefiskarna
har kommit dit ovetande om skjutningarna,
och hur lätt kunde då inte olyckor
ha inträffat!

Vidare tycker jag att det är ganska
egendomligt att man i vårt avlånga land
som är tämligen glest befolkat med undantag
för Skåne skall behöva lägga detta
skjutfält som tar så stora ytor i anspråk,
precis i det landskap som är folktätast.
Här finns nog, tänker jag, på andra
håll i Sverige områden, där man utan
att behöva köra bort folk, såsom på detta
sätt sker, kan placera ett skjutfält.
Eller ligger det möjligtvis så till, att dessa
jättestridsvagnar inte kan användas
annat än i Skåne på slättmarken? De
kanhända inte kan användas någon annanstans
i vårt kuperade land, utan man
måste ha dem stationerade där nere?

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Centurionvagnarna kan
användas mer än i Skåne; det har visat
sig att de kan användas till och med i
Norrbotten. Men vi har en del av dem

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
i Skåne, därför att de skall tjäna Skånes
försvar. Det är skälet till att pansarregementet
är förlagt dit.

Visst kan man som herr Norling säga,
att det i vårt avlånga land måste finnas
åtskilliga ställen där man skulle kunna
förlägga ett stridsvagnsskjutfält. Visst
finns det sådana, och möjligheterna har
undersökts. Jag talade nyss om att man
i första militärområdet har undersökt
37 olika platser och funnit att överallt
tvingas man att köra bort flera hundra
människor. Det är inte en affär som man
utan vidare ger sig in på. Därtill kommer
de kostnader som jag nyss nämnde
och som i varje fall enligt den undersökning
som vi har gjort uppe vid hallandsgränsen
uppgår till 70 å 80 miljoner
kronor. Vill herr Norling vara med om
att betala detta, han som ständigt yrkar
på att vi skall sänka våra försvarsutgifter?
Jag skulle tro att han i det avseendet
inte är så generös som han är,
när han uttalar sig i anslutning till
Ravlundafältet och dess utvidgning.

För att undvika varje missuppfattning
vill jag understryka, att jag inte kan uttala
mig om skjutfältets ändamålsenlighet
för all framtid, herr Elofsson. Det
är svårt att göra det med hänsyn till
den snabba militärtekniska utvecklingen.
Men jag kan säga, att man anser att
det kommer att bli tillräckligt inom den
tid som vi nu kan överblicka och med
de stridsvagnar som vi för närvarande
har.

Sedan undrade herr Elofsson i förbigående,
hur många namnunderskrifter
det var på den av mig upplästa skrivelsen.
Jag kan tala om för honom att det
finns 14 fiskare i Knäbäck, som bor där
året runt, och att det finns 14 namnunderskrifter
på skrivelsen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla motionen I: 429;
samt 3 ro) att kammaren skulle bifalla
de likalvdande motionerna I: 430 och II:
536.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2—i

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 130, i anledning
av Kungl. Maj:ls proposition angående
överlåtelse av viss kronan tillhörig mark
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående högertrafikfrågan
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 25 februari 1955, föreslagit
riksdagen att dels avgiva yttrande i anledning
av ett av föredragande departementschefen
framlagt förslag angående
högertrafikfrågan, dels uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde till
en av departementschefen förordad folkomröstningsnämnd
utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté, dels ock för
budgetåret 1955/56 anvisa följande anslag,
nämligen dels till Statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning
under sjätte huvudtiteln ett anslag
av 2 550 000 kronor, dels till Administration
av 1955 års folkomröstning
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

Av det begärda anslaget till statlig
upplysningsverksamhet hade 550 000
kronor avsetts för utformning, tryckning
och distribuering av en broschyr
samt för täckande av kostnaderna för
nämnden och det rådgivande organet,

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

medan 2 000 000 kronor avsetts för understöd
åt de olika åsiktsriktningarnas
upplysnings- och propagandaverksamhet.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (I: 431) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (11:545), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta dels att
begränsa anslaget till statlig upplysningsverksamhet
till 550 000 kronor, avseende
uteslutande utformning, tryckning
och distribution av en objektiv broschyr
i ämnet, dels att i övrigt beakta
vad i motionen anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Englund m. fl. (I: 453) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås m. fl. (II: 544), i vilka hemställts,
att riksdagen med bifall i övrigt
till vad som föreslagits i förevarande
proposition måtte anvisa följande anslag,
nämligen

a) till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstningar under
sjätte huvudtiteln ett anslag av 3 000 000
kronor;

b) till administration av 1955 års folkomröstningar
under elfte huvudtiteln ett
förslagsanslag av 1 500 000 kronor;

dels en inom första kammaren av herrar
Sigfrid Larsson och Franzén väckt
motion (I: 454), i vilken hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att till
statlig upplysningsverksamhet vid 1955
års folkomröstning under sjätte huvudtiteln
i enlighet med Kungl. Maj ds förslag
anslå 550 000 kronor till täckande
av kostnaderna för en broschyrs utformning,
tryckning och distribution, inklusive
kostnaderna för den föreslagna
nämnden och rådgivande organet, men
avslå Kungl. Maj:ts förslag om understöd
av propaganda med ett belöp]) av två
miljoner kronor;

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av licrr
Ohlon m. fl. (I: 469) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
(11:580), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition måtte dels till
statlig upplysningsverksamhet vid 1955
års folkomröstning under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 550 000 kronor,
innebärande en nedskärning av
Kungl. Maj :ts förslag med 2 000 000 kronor,
dels i övrigt beakta vad i motionen
anförts;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Svensson i Stenkyrka och Johansson
i Mysinge väckt motion (II: 563),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts anhållan dels om att
riksdagen måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde till folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté, dels om ett
anslag för budgetåret 1955/56 under sjätte
huvudtiteln å 2 550 000 kronor till statlig
upplysningsverksamhet vid 1955 års
folkomröstning.

Den i motionerna I: 453 och II: 541
begärda anslagshöjningen var avsedd för
bestridande av merkostnaderna för en
särskild folkomröstning rörande medborgarnas
inställning till den principiella
utformningen av bestämmelserna mot
onykterhet i biltrafiken, vilken enligt
motionärernas mening borde ordnas
samtidigt med folkomröstningen rörande
högertrafiken.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 563, såvitt nu vore i fråga,
uppdraga åt talmanskonferensen att såsom
biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande parlamentarisk kommitté; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med av -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
slag å motionerna 1: 431 och II: 545,
I: 454, I: 469 och II: 580, I: 453 och II:
544 samt II: 563, sistnämnda tre motioner
såvitt de avsåge förevarande anslag,
till Statlig upplysningsverksamhet vid
1955 års folkomröstning för budgetåret
1955/56 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 2 550 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 453 och II: 544, såvitt
de avsåge förevarande anslag, till Administration
av 1955 års folkomröstning
för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet nfört
bland annat:

»Beträffande utformningen av själva
frågeställningen vid folkomröstningen
har departementschefen avvisat tanken
på att till besvarande skulle uppställas
en rad alternativa frågor. Ett någorlunda
uttömmande angivande av olika tänkbara
alternativ anses nämligen komma
att ge upphov till en stor mängd frågor,
vilka skulle göra omröstningen invecklad
och medföra allvarliga svårigheter att
ur omröstningsresultatet utläsa den verkliga
folkmeningen. Enligt departementschefens
åsikt bör därför endast en fråga,
avsedd att besvaras med ja eller nej,
uppställas och denna fråga avse önskvärdheten
av en övergång till högertrafik
på vägarna. Samtidigt förutsättes
dock att medborgare, som ställa sig likgiltiga
eller av andra skäl icke vilja
taga ställning till förevarande spörsmål,
skola beredas möjlighet att uttryckligen
ge denna sin mening till känna vid omröstningen
genom avlämnande av en
blank röstsedel.

I likhet med departementschefen finner
utskottet det ändamålsenligt, att frågeställningen
vid folkomröstningen utformas
så enkelt som möjligt. Vad departementschefen
härutinnan anfört och
förordat ger därför i princip icke anledning
till någon erinran från utskottets
sida. Det synes dock utskottet tveksamt,
om tillräckliga skäl föreligga för redovisning
av även en tredje ståndpunkt

vid själva omröstningen, vilket måste
komma att komplicera förfarandet. Utskottet
vill likväl icke motsätta sig departementschefens
förslag.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Näsström och Hesselbom,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 563, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förslag att riksdagen
måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande parlamentarisk
kommitté;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:563, såvitt nu vore i fråga,
och med avslag å motionerna 1:431 och
11:545, 1:454, 1:469 och 11:580 samt
1:453 och 11:544, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning; IV.

att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:453 och 11:544, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till administration av
1955 års folkomröstning;

2) av fröken Andersson, herrar Sundelin,
Alfred Nilsson, Aastrup, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Ståhl,
Svensson i Ljungskile och Cassel samt
fröken Ager, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under II och III hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:563, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag att riksdagen
måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande parlamenrisk
kommitté;

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:431 och 11:545, I:
454 samt I: 469 och II: 580 och med avslag
å motionerna I: 453 och II: 544 samt
II: 563, sistnämnda tre motioner såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Statlig
upplysningsverksamhet vid 1955 års folkomröstning
för budgetåret 1955/56 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
550 000 kronor;

3) av herrar Johansson i Mysinge och
Svensson i Stenkyrka, vilka ansett, att
vid den nu föreslagna folkomröstningen
någon särskild statlig upplysningsverksamhet
icke vore påkallad och att därför
utskottet bort under II och III hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:563, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förslag att riksdagen
måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsnämnden
utse en rådgivande parlamentarisk
kommitté;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:563, såvitt nu vore i fråga,
och med avslag å motionerna I: 431 och
11:545, 1:454, 1:469 och 11:580 samt
1:453 och II: 544, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till statlig upplysningsverksamhet
vid 1955 års folkomröstning; 4)

av herrar Sundelin och Svensson i
Ljungskile, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

I den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen hade för det senare
av de båda nyss återgivna styckena av
utskottets motivering föreslagits följande
lydelse:

»I likhet med departementschefen finner
utskottet det ändamålsenligt, att frågeställningen
vid folkomröstningen utformas
så enkelt som möjligt. Vad departementschefen
härutinnan anfört och
förordat ger därför i princip icke anledning
till någon erinran från utskottets
sida. Enligt utskottets mening förcliggga

0 Första kammarens protokoll 19~>5. Nr 19

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
dock icke tillräckliga skäl för redovisning
av även en tredje ståndpunkt vid
själva omröstningen, vilket måste komma
att komplicera förfarandet. I överensstämmelse
härmed anser sig utskottet
böra förorda, att den vid omröstningen
uppställda frågan skall kunna besvaras
med allenast ja eller nej.»

På framställlning av herr talmannen
beslöts att vid behandlingen av förevarande
utlåtande överläggningen skulle få
omfatta även nästföljande ärende på föredragningslistan,
andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning angående högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I enlighet med vad som
föreslås i propositionen hemställer nu
utskottsmajoriteten att det skall anslås
en summa av 2 550 000 kronor till upplysningsverksamhet
plus 1 000 000 kronor
till administration i samband med
folkomröstningen rörande högertrafiken.
I en reservation, som jag har undertecknat
och som har nummer 2), uttalas att
det räcker med en summa av 550 000
kronor, som skulle användas till en
objektivt avfattad broschyr i frågan. Det
finns också en reservation nr 3), där det
yrkas avslag även på detta anslag. Jag
kan gärna bekänna att jag har vissa sympatier
för den reservationen. Men vi har
ansett, att det kunde vara rimligt att gå
med på 550 000 kronor för att man, som
sagt, skulle få en rent objektiv uppställning
av frågekomplexet. Vi anser dock,
att de 2 miljonerna gott kan sparas —
kort sagt, att de är onödiga. De avser
nämligen direkt propaganda. Här finns
ju en möjlighet att spara, och det är inte
någon liten summa. Därför behöver inte
upplysningen sättas åsido. Vi har ju ett
både bättre och billigare medel, nämligen
radion, där de olika riktningarna
kan göra sina uppfattningar gällande.
Vi har prövat radiodebatter i samband
med allmänna val, och därvid är ju frågeställningarna
väsentligt mera inveck -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
lade än när det gäller att besvara frågan,
huruvida man vill ha höger- eller
vänstertrafik. Jag tror att en så anordnad
upplysning skulle nå väsentligt vidare
kretsar än hur många broschyrer
som helst. Som alla vet, går broschyrer
oftast direkt i papperskorgen.

Men saken har också en principiell
sida. Såsom också framhålles i motionerna
I: 431 och II: 545, blir förfaringssättet
i detta sammanhang sannolikt prejudicerande
för kommande folkomröstningar.
Här är det ju inte någon politisk
fråga, men blir det ett prejudikat,
är det inte alldeles uteslutet, att man
vid kommande folkomröstningar kan få
statsunderstödd politisk propaganda —
och varthän det kan leda, visar ju ganska
sorgliga exempel från andra länder.

Nu säger utskottet, att det anser det i
inte principiellt stötande att staten understöder
propaganda, utan »anser det
snarare vara en fråga om rättvisa och
rent spel». Jag begrep först inte alls vad
utskottet menade med detta, men jag föreställer
mig att här åsyftas, att »vänstersidan»
inte har så stora möjligheter
som »högersidan» att få fram sina synpunkter.
Men dessa kan, som jag nämnde
tidigare, komma fram i radion. Utskottet
menar alltså att »högerfolket» skulle representeras
av de ofta kapitalstarka motororganisationerna,
medan vänsterfolket
inte har några som talar för sig. Jag
tror att denna synpunkt är ganska överdriven.
Det är ju inte alldeles oviktigt
i sammanhanget, att man i andra länder,
där man sedan länge haft folkomröstningar,
inte har ansett det nödvändigt
eller ens önskvärt med en statlig propagandaverksamhet.
Varför skulle då en
sådan behöva förekomma här? Svenska
folket är väl ändå inte mera bakom än
folken i andra länder?

För att nu inte bli alltför långrandig
vill jag till sist bara kort och gott säga,
att reservanterna anser att den föreslagna
särskilda folkomröstningsnämnden
med vidhängande parlamentarisk kommitté
är onödig.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 2).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Senast riksdagen diskuterade
frågan om en eventuell övergång
till högertrafik i vårt land var den 25
november 1953. Riksdagen hade då att
ta ställning till ett utlåtande från andra
lagutskottet. I detta utlåtande anförde
utskottet den uppfattningen att för Sveriges
del så avsevärda fördelar vore förenade
med en övergång till högertrafik,
att vårt land snarast möjligt borde inrikta
sig på en sådan övergång. Utskottet
ansåg, att innan riksdagen gick att
ta ställning till denna fråga, borde den
föregås av närmare utredningar, så att
beslutet kunde genomföras i anslutning
till att riksdagen hade fattat ett sådant
beslut, och utskottet hemställde att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära sådana utredningar. Detta utskottets
utlåtande vann riksdagens bifall, i
denna kammare utan votering och i andra
kammaren med 156 röster mot 16.

Man kan fråga sig vad det är som hänt
på dessa ett och ett halvt år, sedan riksdagen
senast hade att diskutera denna
fråga. Kungl. Maj:t villfor riksdagens
hemställan och tillsatte en utredning,
vars majoritet har tillstyrkt en övergång
till högertrafik. Utredningen har även
haft att yttra sig om en eventuell folkomröstning,
men förslaget om en sådan
har utredningen inte biträtt. Kungl.
Maj:t har däremot i den nu föreliggande
propositionen föreslagit att frågan
skall bli föremål för en allmän folkomröstning.
De skäl Kungl. Maj:t redovisat
i propositionen är två. Dels sägs i
propositionen, att det har visat sig råda
mycket delade meningar bland remissinstanserna,
och dels att denna fråga är
av särskilt stor vikt för allmänheten.

Ärade kammarledamöter! Om den omständigheten,
att det råder delade meningar
om ett förslag bland remissinstanserna,
skulle vara motivering för folkomröstningar,
lär vi få hålla på att folkomrösta
praktiskt taget året runt i detta
land. Nog har väl riksdagen utan att
fråga folket till råds fattat beslut i frågor
som är av betydligt större vikt för
allmänheten än frågan om en trafikre -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

gel. Jag har därför vid behandlingen i
statsutskottet inte kunnat anse, att just
frågan om vilken trafikregel vi skall ha
här i landet är så lämplig för en folkomröstning.
Skall folkomröstningsinstitutet
användas mer i framtiden än hittills,
bör man nog välja ut frågor som
är av betydligt större angelägenhetsgrad
eller av helt annan art än frågan, hur
vi skall färdas på våra gator och vägar.

Det sägs också i utskottets motivering,
att denna fråga är lämplig för folkomröstning,
då frågan är så enkel. Ja, det
är klart att frågeställningen är enkel.
Det gäller antingen höger eller vänster,
ja eller nej — något tredje alternativ
ges inte. — När man har föreslagit i
propositionen, att även en tredje ståndpunkt
skall komma till uttryck vid omröstningen,
har det för mig framstått såsom
obegripligt. — Men är detta spörsmål
så enkelt som man velat göra gällande?
Jag kan inte dela denna uppfattning,
då man på denna fråga kan lägga
olika aspekter. Jag finner frågan vara
av sådan både ekonomisk och teknisk
natur, att den nog får den riktigaste behandlingen,
om den på sedvanligt sätt
behandlas av regering och riksdag.

Man kan inte heller, herr talman, helt
bortse ifrån vad denna folkomröstning
kommer att kosta samhället. Enligt den
kungl. propositionen skulle kostnaderna
gå på 3,55 miljoner kronor, och om man
därtill lägger de kostnader, som kommunerna
får vidkännas för vallokaler
och dylikt, torde man komma upp i ett
belopp av minst fyra miljoner kronor.
När man både i statsutskottet och i kammaren
fått vara med om att yrka avslag
på eller att rösta emot anslagsäskanden
som varit synnerligen berättigade, kan
man ju fråga sig, om det är lämpligt att
satsa detta relativt stora belopp på en
folkomröstning i en trafikfråga. Jag delar
nämligen inte den föregående talarens
och reservanternas uppfattning, att
man kan gå ut till svenska folket och
be det ge sitt votum utan att samtidigt
skapas garantier för att folket får en klar
uppfattning om vad frågan gäller.

Med hänvisning till det här anförda
får jag, herr talman, i första hand yrka

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
bifall till reservation 1) i avseende på
statsutskottets hemställan under punkt 1
i utlåtandet samt avslag på andra lagutskottets
utlåtande med förslag till lag om
folkomröstning. Därest kammaren bifaller
mitt yrkande i avseende å punkt 1,
yrkar jag i andra hand bifall till punkterna
2, 3 och 4 i reservation 1).

I herr Hesselboms yttrande instämde
herrar Näsström (s), Nils Theodor Larsson
(bf) och Georg Carlsson (bf):

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I den reservation till utskottets
utlåtande, som har avgivits av
herrar Näsström och Hesselbom och för
vilken reservation herr Hesselbom nyss
har argumenterat, har yrkats avslag å
Kungl. Maj:ts förslag att underställa frågan
om övergång till högertrafik i vårt
land allmän folkomröstning. Reservanterna
anser, som framgår av reservationen
och som också framgick av herr
Hesselboms anförande nyss, att riksdagen
genom sitt beslut vid 1953 års höstsession
att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående förutsättningarna
för övergång till högertrafik i vårt land
redan tagit ställning i princip för en
övergång till högertrafik. Jag måste säga
att jag är mycket tveksam, om det är
riktigt att uttolka innebörden av riksdagsbeslutet
1953 på det sättet. Men även
om en sådan uttolkning vore riktig, har
jag svårt för att förstå att detta skulle
utgöra något starkare skäl för att inte,
innan slutlig ställning tages, hänskjuta
en sådan fråga till allmän folkomröstning,
om den eljest lämpar sig härför.

Nu påstår dessa reservanter, att frågan
om övergång till högertrafik inte
lämpar sig för folkomröstning på grund
av dess utpräglat tekniska karaktär, som
det heter i reservationen.

Ja, visst är frågan om övergång till
högertrafik i hög grad en teknisk fråga,
men den iir — det är åtminstone min
bestämda uppfattning — inte enbart en
teknisk fråga. Det är en fråga som på
ett mycket inträngande sätt berör hela
det svenska folket. Jag tänker här inte

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
närmast på frågan om kostnaderna för
en trafikomläggning, ehuru den frågan
väl ingalunda hör sakna allmänt intresse,
utan jag tänker på hur en omläggning
från vänster- till högtrafik kommer att
beröra praktiskt taget varenda svensk
medborgare, med de fördelar och de
nackdelar en dylik omläggning kan beräknas
medföra. Enligt min uppfattning
kan man inte sakligt hävda den ståndpunkten,
att det här är en fråga som endast
rör en del av folket, exempelvis
motorismens företrädare eller teknikerna.

Jag kan inte förstå annat än att denna
fråga är just en sådan fråga, som
synnerligen väl lämpar sig att hänskjuta
till en rådgivande folkomröstning.
Men även om man är beredd att biträda
propositionens förslag om anordnandet
av allmän folkomröstning i högertrafikfrågan,
kan man vara betänksam i fråga
om utformningen av förslaget och de
föreslagna anslagsbeloppen. Fröken Andersson
har redan motiverat den med 2)
betecknade reservationen till utskottsutlåtandet,
vilken grundar sig på motioner
från folkparti- och liögerhåll. Denna
reservation innefattar yrkande om avslag
å Kungl. Maj:ts förslag att riksdagen
måtte »uppdraga åt talmanskonferensen
att såsom biträde åt folkomröstningsniimnden
utse en rådgivande parlamentarisk
kommitté». Reservationen innebär
också att det föreslagna anslaget till statlig
upplysningsverksamhet vid 1955 års
folkomröstning minskas med två miljoner
kronor från 2 550 000 kronor till
550 000 kronor. Det innebär inte att man
skulle slopa all upplysningsverksamhet
från samhällets sida. Man säger i reservationen:
»Att statsmedel tagas i an språk

för utgivande i samband med folkomröstningen
av en broschyr i rent objektivt
upplysningssyfte finner utskottet
för sin del motiverat.» Samma synpunkter
har framförts i de motioner som har
avgivits från folkparti- och högerhåll.

I folkpartimotionen säges det också,
att härmed vill vi inte ta ställning till
frågan om det allmännas insatser för
uplysning när folkomröstningen gäller

politiskt kontroversiella spörsmål. I motionen
anföres vidare: »Frågan om statsunderstödd
propaganda i folkomröstningsfrågor
har även en principiell aspekt.
Det spörsmål, som nu skall underställas
folket, är ingen politiskt kontroversiell
fråga. Intet av de politiska
partierna har engagerat sig för någondera
sidan. I framtiden kan emellertid
mycket väl tänkas att även frågor av
partiskiljande art blir föremål för folkomröstning.
Med motsvarande anordningar
i ett dylikt, icke osannolikt, läge
skulle det omfattande statsunderstöd,
som skulle bli följden av ett bifall till
den nu framlagda propositionen, förvandlas
till en statsundersödd partipolitisk
propaganda.»

Tillsammans med herr Waldemar
Svensson står jag också antecknad för
en blank reservation till förevarande
statsutskottsutlåtande. Anledningen härtill
är att jag hyser sympatier för de
synpunkter, som bär anförts bland annat
i motionen 452 i första kammaren,
vartill också ansluter sig motionen 453 i
första kammaren, vilken sistnämnda motion
behandlats av statsutskottet i detta
sammanhang. Den förstnämnda motionen
behandlas i lagutskottets utlåtande. Motionerna
gäller frågan om en folkomröstning
för utrönande av folkmeningen beträffande
ett stadgande om förbud för
var och en att under förande av motorfordon
förtära alkohol eller att föra motorfordon
inom relativt kort tid efter föregående
alkoholförtäring. Jag har sympatier
för de tankar, som har uttalats i
dessa motioner. Det kunde vara värdefullt
att genom en folkomröstning få allmänhetens
inställning till denna fråga
belyst. Jag har likväl ansett det klokt
att vid folkomröstningen denna gång,
vilken är den första på över 30 år, begränsa
omröstningen till frågan om övergång
till högertrafik eller kvarblivande
vid vänstertrafik.

Herr talman! Jag her att med det anförda
få instämma i det yrkande, som
redan ställts om bifall till den med 2)
betecknade reservationen till det föreliggande
statsutskottsutlåtandet nr 131.

Fredagen den 20 mai 1955

Nr 19

Herr BJÖRNBERG (li):

Herr talman! I utskottets utlåtande liar
på ett par ställen erinrats om att ett par
av ledamöterna i högertrafikutredningen
i sin reservation bl. a. uttalat, att enligt
deras mening några principiella hinder
inte föreligger för en folkomröstning i
denna fråga. Eftersom jag råkar vara
en av dessa båda reservanter, vill jag
nämna att vad som närmast föranlett
detta uttalande är den omständigheten,
att en av ledamöterna i utredningen
mycket bestämt hävdade, att en folkomröstning
bör företas, därest någon mera
väsentlig del av kostnaderna skulle tas
av andra medel än bilskattemedel. Det
är ju ganska klart att personer, som varit
med bland dem, vilka ivrat mycket
för tillkomsten av ett folkomröstningsinstitut
och betraktar detta som ett värdefullt
och demokratiskt instrument vid
betydelsefulla frågors avgörande, inte
gärna vill motsätta sig användande av
detta instrument i en så pass viktig fråga
som denna. Frågan berör ju i hög
grad, såsom nämndes nyss av herr Sundelin,
hela folket, då den så att säga griper
in i folkets vanor och förhållanden.
Men jag tror att det framgår tämligen
klart av reservanternas mycket försiktiga
skrivning, att vi inte är så särskilt
entusiastiska för en folkomröstning i det
här sammanhanget, ty frågan om en trafikomläggning
är, det vill jag poängtera
— vilket skett redan förut, och jag
vill understryka det nu — en fråga av
väsentligen teknisk natur, en komplicerad
fråga som folk i allmänhet får svårt
att sätta sig in i, trots all den planerade
propaganda och upplysningsverksamhet,
som det här talas om. Jag tycker
nog att det konsultativa referendum,
som införts, vore förtjänt av en lyckligare
debut än vad som nu tydligen kommer
att ske.

Trots frågans invecklade natur håller
jag dock bestämt före, att den propaganda
som nu föreslås är i många stycken
tämligen obehövlig. En broschyr,
som objektivt och sakligt redovisar argumenten
från båda hållen och samtidigt
kanske också ger anvisningar beträffande
själva proceduren, är kanske

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
önskvärd och har en mission att fylla.
Men denna stora propagandaapparat i
övrigt med en folkomröstningsnämnd,
en parlamentarisk kommitté, tillskapande
av intresseorganisationer litet här och
var i landet, bildande av centralorgan
på båda hållen och allt detta med film,
flygblad, affischer, annonser o. s. v. -—
är detta behövligt? Jag tror att allt detta
i stället för att skapa klarhet bidrager
till förbistring och förvirring och
knappast är ägnat att göra folkomröstningsinstitutet
populärt utan snarare
skapa olust omkring det, ej minst på
grund av de höga kostnaderna.

Det har sagts att denna propaganda är
behövlig och dessa pengar erforderliga
för att ge båda meningsriktningarna
chanser att göra sig gällande. Man hänvisar
till att det är att frukta att de stora
mäktiga motororganisationerna skulle
lägga sina stora resurser i den ena vågskålen
och att den andra skulle väga
mycket lätt. Det är väl sant, att de flesta
bilister här i landet, såvitt man kan utlösa
av de remissvar som inkommit från
bilorganisationerna, kommer att uttala
sig för övergång till högertrafik. Men
det finns dock bilägarorganisationer,
som har avstyrkt övergång till högertrafik.
Den andra parten kommer därför
inte att bli alldeles utan stöd.

Det sägs nämligen i utlåtandet, att tre
bilägarorganisationer har avstyrkt förslaget
om övergång till högertrafik.

I varje fall håller jag som sagt bestämt
före, att all denna propaganda är
tämligen överflödig om den över huvud
taget gör någon nytta. Vi har ju de möten
som kommer att arrangeras, och där
är ordet fritt. Vem som helst kan uttala
sig i vilken riktning som helst. Jag kan
nämna, att jag redan varit kallad till
åtskilliga möten, där dessa frågor liar
ventilerats och diir det har förekommit
mycket livliga, sakliga och temperamentsfulla
inlägg från båda meningsriktningarna.
Det tror jag kommer att bli
fallet även i fortsättningen, vilka som än
arrangerar mötena. Det finns bilfolk litet
varstans i landet, som har både förmåga
och mod att säga sin mening.

Vidare har vi tidningarna, som myc -

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
ket välvilligt öppnar sina spalter för insändare
och artiklar från båda hållen.
Det har varit massor av sådana insändare
i samband med utredningsbetänkandets
framläggande, och jag är förvissad
om att tidningarna kommer att
svämma över av insändare och artiklar
i denna fråga, ju mer vi nalkas dagen
för folkomröstningen. Detta är — som
här förut sagts — ingen fråga av politisk
natur, och det finns ingen anledning
för tidningarna att i detta sammanhang
favorisera den ena eller andra parten
eller att undertrycka någons mening.
Vi har också radion, som såvitt jag förstår
står till förfogande för båda meningsriktningarna.

Jag menar, att det med de tekniska
resurser, som vi för närvarande förfogar
över i vårt land, är tämligen onödigt
att tillskapa och underhålla den omfattande
apparat, som här föreslås. Det
är en dyr historia, och de två miljoner,
som man här vill fördela på de båda
hållen, är enligt mitt förmenande bortkastade.

Men, herr talman, jag skulle också vilja
ge utskottet en liten blomma, ett erkännande
för ett såvitt jag förstår enhälligt
uttalande rörande sättet att täcka
kostnaderna för trafikomläggningen. Det
heter i utlåtandet att utskottet utgår ifrån
att, »i den mån möjligheter att utnyttja
automobilskattemedelfondens överskott
för finansiering av en eventuell övergång
till högertrafik visar sig föreligga,
dessa möjligheter också komma att begagnas».
Det är ett uttalande, som reservanterna
i högertrafikutredningen bör
känna sig ganska tillfredsställda med
och som inger förhoppningar åt bilisterna
i vårt land, att de inte genom ökade
drivmedelsskatter skall behöva betala
denna omläggning. Överskottet på biltrafikmedlens
specialbudget växer oavbrutet.
Det beror dels på att antalet bilar
ökar allt mera, dels på att bilaccisen
tillkommit och dels slutligen på att begränsningar
sker beträffande investeringarna
i vägbyggnader. Det är beklagligt
att vi inte kan öka tempot i vägbyggandet.
Det ser ut som om det inte skulle
gå; hur mycket pengar som än beta -

las, får vi inte mera vägar. När en ändring
härutinnan kan ske, tycks man inte
kunna förutse. Jag tror, att den dagen
är tämligen avlägsen -— i varje fall
förefaller det så just nu — då vägbyggandets
tempo kan öka i samma sakt
som bilskatteinbetalningarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 131 fogade reservationen 2) av fröken
Andersson m. fl.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Låt mig börja med att
göra några kommentarer till den utredning
vi fått rörande frågan om övergång
till högertrafik. Den ger på ett par punkter
värdefull information. Man får veta,
att under ett år fyra dödsfall av cirka
ett tusen kan antas ha berott på utlänningars
ovana vid vänstertrafik. Det
finns vidare ett övervägande av den innebörden,
att en övergång till högertrafik
kommer att kräva en avsevärd tribut
i form av ökade skador på den svenska
allmänheten, som är van vid vänstertrafik
och som sålunda kommer att få
svårigheter att anpassa sig till högertrafiken,
på samma sätt som utlänningarna
nu har svårt att anpassa sig till vår
vänstertrafik. Det gäller här ett mycket
större antal personer än det antal utlänningar
som nu kommer till skada,
och därför blir denna tribut vid en övergång
till högertrafiken av betydande
storleksordning. De sakkunniga har också
förtjänstfullt angivit, att det är svårt
att överväga vid vilken tidpunkt man
från dessa utgångspunkter kan räkna
med att den vunna likformigheten med
utlandet kommer att ge vinst.

Men jag skulle vilja framhålla, herr
talman, att utredningen icke har tagit
med alla de faktorer som i detta sammanhang
är av intresse. Det finns en
icke oväsentlig utländsk forskning, som
haft sin utgångspunkt i den omständigheten,
att den mänskliga organismen
icke är symmetrisk, icke med samma
lätthet vänder sig åt höger som åt vänster.
I själva verket är det så, att ett
övervägande antal personer har en be -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

nägcnhet att i påkommande lägen svänga
åt vänster, och denna benägenhet är så
pass utpräglad, att det i tysk debatt varit
under allvarligt övervägande att övergå
från höger- till vänstertrafik just med
hänsyn till att medfödd benägenhet för
avvikelse åt vänster förekommer i högre
frekvens bland befolkningen än sådan
benägenhet för avvikelse åt höger.

Om detta forskningsresultat är riktigt
—■ och utredningen före omröstningen
borde kompletteras på denna punkt —
uppkommer ju den frågeställningen, huruvida
inte en trafikomläggning i strid
mot en övervägande inriktning hos den
mänskliga organismen kommer att i slutloppet
— med hänsyn till den mycket
obetydliga frekvensen av skador, förknippade
med utlänningars ovana vid
svensk vänstertrafik — visa sig vara en
förlust. Jag finner det mycket angeläget
att detta problem blir belyst vid sidan
av de övriga, genom herr statsrådet eller
de organisationer som har att förbereda
upplysningen i frågan.

Men när jag begärt ordet i detta sammanhang,
herr talman, är det inte väsentligen
för att påpeka denna i den nu
presenterade undersökningen bortglömda
detalj, utan för att ett ögonblick försvara
den motion, som jag bland andra
har undertecknat och som går ut på att
man skulle begagna tillfället att i detta
sammanhang också få ett svar av svenska
folket på en punkt, som är mycket
angelägen med hänsyn till trafiksäkerheten.
Det är visserligen inte exakt klarlagt,
herr talman, vad alkoholen kostar
oss i svensk trafik, men när undersökningen
om trafikolyckor på grund av
olikheten mellan vår vänstertrafik och
kontinentens liögertraffik har visat, att
man får räkna i promille — 4 på 1 000
— så vill jag framhålla, att de av alkoholen
vållade trafikolyckorna måste räknas
i några på tio. Väsentligt större trafiksäkerhetsproblem
är alltså förknippade
med alkoholen i trafiken än med
utlänningarnas ovana vid svensk vänstertrafik.

De liar förefallit oss som om man från
statsutskottets sida bedömt motionärernas
förslag såsom ett obehörigt ingrepp

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
i den väsentliga frågeställningen; jag
har haft en känsla, att det närmast betraktats
som ett helgerån att motionen
föreslagit att vi samtidigt skulle söka
få en inblick i detta andra spörsmål.
Men jag försäkrar kammaren, att jag inte
varit med om att väcka denna motion
på grund av något behov att i detta fall
spela gossen Rudas roll, utan det har
skett helt enkelt därför att frågan om
vänster- eller högertrafik enligt min mening
icke ur trafiksäkerhetssynpunkt är
något stort problem, vilket däremot alkoholen
är. Det är denna från utskottet
avvikande mening om vad som är stort
och smått, som gjort att jag varit med
om att väcka denna motion.

Nu har statsutskottet och lagutskottet
funnit en anledning till avslag på motionen
i hänvisningen till att det skulle
vara vanskligt för svenska folket att hålla
isär två sådana här frågeställningar; utskotten
har till och med kostat på sig
att säga, att det rör sig om två väsentligt
olikartade frågeställningar. Om jag får
beröra den senare saken först, så gäller
ju bägge frågorna åtgärder för att öka
trafiksäkerheten, och om mitt bedömande
är riktigt kommer det att vara lättare
för svenska folket att bilda sig en uppfattning
om den relativa betydelsen
av dessa båda åtgärder, om de ställs i
kontrast till varandra.

Men dessutom är det ju inte alls ovanligt,
herr talman, att man i de länder
som företrädesvis använt folkomröstningsinstitutet
kombinerar olika folkomröstningar;
sådana kombinationer är
tvärtom mycket vanliga.

När den schweiziska förbundsstaten
införde sitt folkomröstningsinstitut, nöjde
man sig visserligen vid den första
omröstningen med att ta upp ett enda
spörsmål, som gällde totalrevision av
författningen. Men redan vid den andra
omröstningen rådfrågades det schweiziska
folket om följande åtta spörsmål:
bestämmelser om mått och vikt, likställande
av judar och naturaliserade utlänningar
i fråga om bosättningsrätt, inflyttades
rösträtt i kommunala angelägenheter,
inflyttades beskattning och civilrättsliga
förhållanden, bestämmelser

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
om tros- och religionsfrihet, avskaffande
av vissa straffarter, skydd för konstnärliga
och litterära arbeten och förbud mot
hasard- och lotterispel. Det ansågs således
den schweiziska befolkningen år
1866 vara kapabel att vid ett omröstningstillfälle
ta ståndpunkt till. I den
amerikanska tillämpningen av omröstningsinstitutet
är sammanställande av
olika heterogena spörsmål ännu vanligare.
Jag har hittat en omröstning i staten
Oregon, där man vid samma tillfälle
underställt folket 21 olika frågor. Ja, herr
talman, jag ifrågasätter inte att det svenska
folket skulle vara intellektuellt jämbördigt
med det schweiziska eller ens
lika upplyst som invånarna i staten
Oregon. Men jag frågar mig om vi ändå
inte har nått en sådan kulturnivå att vi
vid ett omröstningstillfälle skulle kunna
klara två relativt befryndade frågeställningar.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte säga så
mycket i själva huvudfrågan, som gäller
om det skall vara folkomröstning eller
ej kring denna trafikregel. Jag har i
propositionen redovisat argumenten, och
jag anser att denna fråga är lämplig för
folkomröstning. Den berör på ett mycket
intimt sätt alla medborgares förhållanden,
inte bara motorismens folk utan
också alla andra. Det har tidigare i riksdagen
funnits tankar om att frågan skulle
gå till folkomröstning. Här har nu, så
långt jag förstår, utskottet med undantag
av två ledamöter kunnat ena sig om
detta, och striden gäller nu närmast frågan
om upplysningsanslagen.

När det gäller upplysningsanslagen, är
de flesta i utskottet eniga om att det bör
spridas upplysning före omröstningen,
men att de bör begränsas. Striden gäller,
om man utöver utspridandet av en
broschyr, som alla medborgare skall få,
dur själva propositionen är ställd och
där det lämnas upplysningar om argumenten
för båda uppfattningarna, skall
göra någonting från det allmännas sida.
Jag bar föreslagit att därutöver skall
anslås ett mycket stort upplysningsan -

slag, som kan få användas av dem, som
kräver en omläggning av trafikregeln,
och av dem, som anser att vi kan klara
oss med den nuvarande. Vad som i det
aktuella fallet gör alt man vill låta anslagen
användas på detta sätt är ju bland
annat det förhållandet, att, såsom alla
vet, anhängarna av en omläggning är
mycket starkt organiserade. De finns i
våra motororganisationer, och praktiskt
taget hela den svenska pressen har ställt
sig på deras sida. Förfäktarna av vänsterregeln
är inte rustade på samma sätt.
Jag känner inga motororganisationer,
som anser att vi skall bibehålla vänsterregeln
— möjligen lastbilsägarna och
omnibusägarna, men de gör det av det
skälet att de inte vill vara med och bekosta
omläggningen med automobilskaltemedel.
Jag skulle inte tro att dessa organisationer
kommer att engagera sig i
någon speciell kampanj.

Här bar vi alltså en situation, där de
propagandaresurser, som finns, är mycket
ensidigt fördelade. Om vi skall ha eu
allmän folkomröstning, menar jag att
samhället nog bör se till, att det inte blir
en alltför ensidig upplysningsverksamhet
före omröstningen. Härvid kommer
jag in på den principfråga, som vädrats
både i motioner och i denna debatt och
som jag skall säga några ord om.

Jag vill då först erinra om att justitieministern
i fjol lade fram ett förslag här
i riksdagen om nya regler för folkomröstningsinstitutet.
Dessa regler antogs
av riksdagen, och i framtiden — detta
är en grundlagsändringsfråga — kan vi
tänka oss att dessa regler kommer att
gälla. Det innebär att en tredjedel av
kamrarnas ledamöter — en tredjedel av
första kammarens ledamöter och en
tredjedel av andra kammarens ledamöter
— har möjlighet att besluta om folkomröstning.
Så är inte förhållandet nu.
Genom detta förslag öppnas en möjlighet
till mycket täta folkomröstningar. I
propositionen sade justitieministern
ifrån att det enligt regeringens mening
skulle bedrivas eu upplysningsverksamhet
i samband med varje sådan folkomröstning,
och han räknade för sin del
med att det krävdes stora belopp, om

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

det skulle bli en allsidig information
och upplysningsverksamhet. I riksdagen,
där detta förslag behandlades, togs inte
någon ställning till frågan men det framkom
i varje fall inte några invändningor
mot tanken. När vi nu står inför en
folkomröstning, är det alldeles klart att
man vill åberopa detta regeringens förslag,
som lades fram i fjol.

Det som ligger bakom tanken om upplysningsanslag
är ju att om vi skall kräva
av medborgarna att delta i beslut —•
även om dessa är rådgivande ■— i olika
frågor, som hittills har behandlats av
riksdagen, är det samhällets skyldighet
att se till, att alla blir informerade och
att frågan blir belyst från alla sidor. Jag
menar att det är en skyldighet för staten
att se till, att denna information
blir allsidig, och då krävs det en ganska
omfattande upplysningsverksamhet. Jag
kan försäkra er, att det ingalunda räcker
att endast utnyttja radion för att få
upp intresset för folkomröstning. Vi
skulle så långt jag förstår skada folkomröstningsinstitutet
från början, om vi
inte är beredda att verkligen låta folkomröstningarna
föregås av en livlig upplysnings-
och propagandaverksamhet.

Här kommer den andra frågan in i
bilden, nämligen den om propagandaresursernas
fördelning inom landet.
Man har sagt att anledningen till att
oppositionen inte nu vill stödja förslaget
om anslag på 2 miljoner kronor till
upplysningsverksamhet är, att om det i
framtiden skulle bli omröstning i politiskt
kontroversiella frågor, skulle det
innebära, att staten bekostar politisk
upplysnings- och propagandaverksamhet.
Jag hoppas att oppositionen skiljer
mellan den propaganda- och upplysningsverksamhet,
som föregår våra allmänna
val — där är det ju fråga om
partipolitisk upplysnings- och propagandaverksamhet
— och den verksamhet
det här gäller. Ingen bär ifrågasatt, att
staten skall bekosta partiernas verksamhet
före de allmänna valen. Men här är
det inte fråga om politiska ställningstaganden
av samma natur. Det är väl
ändå så, att medborgarna vid de allmänna
valen utifrån sin grundåskådning i

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
allmänna samhällsfrågor försöker ta
ställning till de olika partierna. Men här
kommer vi enligt de nya folkomröstningsreglerna
att öppna möjligheter för
en tredjedel av riksdagens ledamöter
att sända ut på folkomröstning — som
jag hoppas — viktiga frågor, men ändå
detaljer i det hela, som medborgarna
tvingas att sätta sig in i på ett annat
sätt än när man röstar utifrån sin samhällsåskådning.

Denna olikhet i propagandaresursernas
fördelning är alltså en viktig sak,
och jag vill erinra om att när möjlighet .
öppnas här i riksdagen för högern och
folkpartiet att — om de går tillsammans
— få viktiga frågor under folkomröstning,
så behärskar dessa två partier,
som är i minoritet i riksdagen, tre fjärdedelar
av dagspressen, de behärskar
veckopressen, och de har dessutom möjligheter
— det vet jag av erfarenhet —
att på ett helt annat sätt än andra partier
och intressegrupper i samhället
skaffa pengar för politisk verksamhet.
Detta kommer man inte förbi.

När vi inom det socialdemokratiska
partiet och inom bondeförbundet inte
har visat samma entusiasm för folkomröstningstanken
som oppositionen, hoppas
jag att man inom oppositionen inser,
att detta självfallet sammanhänger
med att vi är på det klara med den
chans, som även en minoritet kan skaffa
sig genom de nya reglerna, om den är
utrustad med sådana överlägsna propagandaresurscr
som den nuvarande oppositionen.

Om oppositionen hade velat få till
stånd en mera allmän samling kring
det folkomröstningsinstitut, som vi häller
på att skaffa oss, hade såvitt jag
förstår oppositionen möjlighet därtill genom
att nu visa det tillmötesgåendet, att
den accepterade den tanken, att det allmänna
vid varje folkomröstning ställer
ett belopp till förfogande, som kan användas
av de i omröstningen berörda
intressenterna för upplysningsverksamhet.
Det är enligt vår mening eu demokratisk
tanke och i varje fall ett försök
att neutralisera den övermakt i fråga om
propagandaresurser, som ju ändå finns

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
hos den borgerliga oppositionen i landet.

Det är beklagligt, att oppositionen inte
har kunnat visa detta tillmötesgående.
Jag tycker ju att i den fråga, som vi
behandlar i dag och som inte är en politiskt
kontroversiell fråga utan gäller en
trafikregel, oppositionen ändå skulle ha
kunnat av tillmötesgående gå med på det
begärda upplysningsanslaget, så att vi
fick de erfarenheter, som vi nog behöver,
innan vi tar ställning nästa gång
till folkomröstningsinstitutet här i riksdagen.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag förstår, att det
som jag nu har sagt kan vara mycket
politiskt kontroversiellt i den diskussion
vi för, men det har varit nödvändigt för
att motivera vår inställning till det upplysningsanslag,
som striden i denna fråga
gäller.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Kommunikationsministerns
sista anförande klarlägger, att det
här är fråga om ett anslag som kan —
även om det inte är så i detta ärende —
komma att gälla rent politisk propaganda.
Jag delar hans mening om att när
samhället vädjar till medborgarna att ge
sin mening till känna i en folkomröstningsfråga,
skall skyldighet också föreligga
för samhället att tillhandahålla en
objektiv upplysning i all den utsträckning
som är möjlig. Men jag skiljer på
vad som därvidlag är erforderligt och
den propaganda för den ena eller andra
ståndpunkten, som ligger utanför den
erforderliga objektiva upplysningsverksamheten.

När här föreslås, att man skall ge ut
en skrift till alla hushåll i landet för
550 000 kronor, så är det ingen liten
summa. Jag skulle tro att det för närvarande
finns omkring 2,4 miljoner hushåll
eller någonting sådant här i landet.
Man skall således skicka ut en upplaga
av skriften på omkring 2,4 miljoner
exemplar. Då når man alla hushåll
i städer, tätorter och på landsbygden.
Det kostar i postbefordringsavgift 120 000

kronor, och man har kvar ett belopp
på 430 000 kronor för skriftens tryckning.
Så långt sträcker sig mina erfarenheter
av att trycka massbroscliyrer,
att jag kan försäkra, att för det beloppet
får man en mycket omfattande,
mångsidig och väl illustrerad skrift, som
såvitt jag förstår kan innehålla både tekniska
upplysningar och de objektiva synpunkter,
som kan erfordras, även om
man ser frågan såsom tänkts ur båda
synpunkterna — ur både ja- och nejpropositionssynpunkt.
Därför tror jag att
beloppet på 550 000 kronor mycket väl
räcker till för att tillgodose de önskemål,
som herr statsrådet och utskottet
och även vi andra har på upplysningsverksamheten.
Sedan kan man naturligtvis
fortsätta ungefär hur långt man vill
med att anslå pengar för propaganda
för den ena eller andra ståndpunkten,
men jag tycker att det är en viktig
princip, att det bör överlåtas helt och
hållet till förkämparna för de olika uppfattningarna.

Det kommer sannerligen inte ens i
denna fråga, som ju ligger helt utanför
partistriderna, att saknas livliga förespråkare
för båda ståndpunkterna. Man
har möjligheten att utnyttja radion —
det har bär påvisats flera gånger -—
och även om televisionen kanske inte
betyder mycket den här gången, kan den
komma till större användning en annan
gång. Vidare har vi pressen, och i den
delen vill jag till herr statsrådet och
dem, som talar om att högern och folkpartiet
till sitt förfogande har en stor
del av pressen, säga, att man förbiser
den mycket stora betydelsen ur opinionsbildande
synpunkt, som man numera
ovillkorligen måste tillmäta den
fackliga pressen. I det avseendet är såvitt
jag förstår socialdemokraterna mycket
väl tillgodosedda och även bondeförbundet
för den delen. Man kan alltså inte
påstå att socialdemokraterna har en så
svag press att detta skulle motivera ett
särskilt ekonomiskt stöd i en sådan här
fråga för att deras synpunkter skulle
bli bevakade. De senaste valrörelserna
har ju givit mycket tydliga belägg för
att den fackliga pressen i stor utsträck -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

ning — det gäller åtminstone LO-pressen
— är klart partipolitisk.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag i fråga om de två miljoner
kronor som har föreslagits utöver de
550 000 kronorna till den objektiva broschyren.

Sedan ber jag att ett ögonblick få
uppehålla mig vid en annan detalj. Det
gäller den omtalade tredje ståndpunkten.
När jag läste, att man skulle ha en
blank sedel vid sidan av ja- och nejsedlarna,
så frågade jag mig, vad man
ville vinna med det. Det skulle ju bara
vara två frågor att besvara, för att det
inte skulle bli så komplicerat. Jag delar
den meningen att man bör göra omröstningen
så enkel som möjligt. De röstande
skall få svara ja eller nej. Är det
meningen att man med den blanka sedeln
skall markera att man inte vet vad
man vill, att man inte vill ta ståndpunkt?
Det kan man ju göra genom att inte rösta,
och så kommer väl de flesta, som
befinner sig i den situationen, att gå till
väga. Skall den blanka sedeln markera
någonting annat? I så fall vad? Den som
går till omröstningslokalen och avger en
blank sedel kan väl inte anses ha ett
större intresse än den, som inte alls går
dit, därför att han tycker att han inte
har någon möjlighet att främja sin medelväg
eller vilken annan uppfattning
han kan ha.

Däremot tror jag att den blanka sedeln
kan ställa till åtskilligt trassel när
det gäller att läsa ut resultatet av en sådan
här omröstning. Man kommer att
ha olika meningar om vad de blanka
sedlarna betyder och vilken betydelse
man skall tillmäta ja- och nejrösterna i
förhållande till antalet avgivna röster
och kanske i förhållande till antalet icke
avgivna röster. Jag tror att folkomröstningen
skulle må bäst av att man hade
två sedlar, ja eller nej. Den som inte vilt
rösta ja eller nej kan låta bli och ger
därigenom till känna att han inte vill
eller kan ta ståndpunkt.

I)å jag tror att det finns åtskilliga
kammarledamöter, som har skilda meningar
i andra frågor men som delar
den uppfattningen alt man inte bör ha

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
mer än två röstsedlar, tillåter jag mig
att yrka att det stycke i statsutskottets
utlåtande, som på s. 10 börjar med »I
likhet» och på s. 11 slutar med »departementschefens
förslag», får den lydelse
som föreslagits i reservation nr 2.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag finns inte antecknad
under detta utskottsutlåtande, eftersom
jag inte hade tillfälle att vara närvarande
vid statsutskottets plenum, men jag
deltog på ett förberedande stadium i beredningen
av ärendet, och jag har i fjärde
avdelningen antecknat mig för samma
avvikande mening som föreligger i
reservation nr 1. Jag delar således helt
och fullt den uppfattning som herr Hesselbom
tidigare tillkännagivit i denna
fråga, och jag ber att få ansluta mig till
hans yrkande.

Det är emellertid ändå några få ord
som jag vill säga här i debatten. Jag vill
påminna om att frågan om höger- eller
vänstertrafik ingalunda är så ny och
främmande för vare sig riksdagen eller
svenska folket som man kanske skulle
kunna tro. Jag vill minnas att jag första
året jag tillhörde denna kammare var
med om att väcka en motion, i vilken vi
begärde en utredning om införande av
högertrafik, och riksdagen beslöt en utredning.
Denna utredning kom, men den
då sittande regeringen kunde inte enas
om att framlägga någon proposition på
grundval av utredningen. I stället togs
frågan upp motionsvägen vid 1945 års
riksdag. År 1945 beslöt första kammaren
att införa högertrafik här i landet och
beslöt en skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran att Kungl. Maj:t skulle fastställa
tidpunkt när högertrafiken skulle införas.
Frågan föll emellertid i andra kammaren.

Sedan kom frågan ånyo upp till 1953
års riksdag med begäran om ny utredning.
Denna utredning har vi fått. Kungl.
Maj :t har erhållit den, och då vore väl
ingenting naturligare än att Kungl. Maj:t
också togc ställning till denna nya utredning.
Det är detta som Kungl. Maj:t
inte har gjort. I stället har Kungl. Maj:t

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
föreslagit riksdagen att besluta en folkomröstning
och att bevilja anslag för att
bestrida kostnaderna för denna folkomröstning.
Jag vet inte vad som är anledningen
till att Kungl. Maj :t har velat gå
den vägen, men jag har svårt att tänka
mig någon annan anledning än att Kungl.
Maj:t inte kunnat bli enig om att framlägga
något förslag i frågan för riksdagen.
För egen del tycker jag emellertid,
att bär borde det ha varit Kungl. Maj:t,
som i första hand tagit ställning till utredningen,
antingen positivt i form av
ett förslag i överensstämmelse med utredningen
eller genom att säga att man
inte kommer att lägga fram något förslag
utan låter utredningen till ingen åtgärd
föranleda. Då hade ju riksdagen
haft sin initiativrätt, och frågan kunde
ju ha kommit upp motionsledes för prövning
vid nästa års riksdag.

Nu skall frågan gå till folkomröstning.
Jag är fullkomligt enig med herr Hesselbom
om att denna fråga, som gäller
en trafikregel och som är av rent teknisk
natur, är en av de minst lämpade
för en folkomröstning som man på det
hela taget kan tänka sig. Då har vi under
senare tid haft många frågor, som
hade varit mera lämpade för en folkomröstning,
om man nu vill pröva detta
folkomröstningsinstitut. Jag bara nämner
exempelvis motboken, som säkerligen
hade intresserat svenska folket i
mycket högre grad än frågan om trafikriktningen.
Nu befarar jag emellertid att
genom den propositionsordning som föreslagits
av både regeringen och utskottet,
nämligen att man inte skall nöja sig
med bara ja och nej utan också höra
den s. k. tredje ståndpunkten, kan man
riskera att trafikfrågan kommer i dödläge.
Vi får inget klart uttalande från
svenska folket, om de vill till höger eller
till vänster. Det är sannolikt att den tredje
ståndpunkten kan bli tungan på vågen,
och var skall man räkna in den?
Skall högeranhängarna lägga den i högerskålen
och vänsteranhängarna i vänsterskålen,
eller hur skall man bedöma
vad denna tredje ståndpunkt vill, dessa
som ingenting vill och som kanske vill
gå mitt i vägen? Det är detta som jag

tycker är så uppenbart orimligt, att man
inte nöjer sig med ett klart ja eller nej
utan också skall dra in en tredje ståndpunkt
precis som vid gallupundersökningarna.
Gallupundersökningarna i all
ära, men dem kan vi väl ändå låta tidningarna
och andra hålla på med! Jag
tycker inte att riksdagen skall befatta sig
med gallupundersökningar.

Om, som jag befarar, vi får ett utslag
som inte ger stöd för vare sig det ena
eller andra men som ändå är sådant, att
varken regeringen eller riksdagen vill
mot en sådan folkomröstning göra någonting,
då kan vi få denna fråga i lägervall,
och detta kan ur flera synpunkter
bli ganska besvärande. Med den livliga
trafik som nu håller på att utvecklas
är ju nämligen frågan om trafikreglerna
inte bara en nationell fråga som berör
oss utan en fråga som har internationella
och framför allt internordiska aspekter.
Jag vet att trafikfrågan redan har varit
uppe i Nordiska rådet, och jag finner det
naturligt, att om det skall vara ett samarbete
i Norden, så bör givetvis också
trafikfragan bli föremål för samarbete.
Vi har väl ingen tanke på att vårt land
ensamt skall behålla vänstertrafikrikt
ningen eller på att få de andra länderna
i Norden att övergå till vår trafikregel.
Detta är väl ändå tämligen orimligt, och
jag fruktar att om inte vi inom en relativt
snar framtid kan lösa frågan, kommer
den att bli ett hinder för fortsatt
nordiskt samarbete.

Men frågan har ju många andra aspekter,
och vi får väl inte heller bortse ifrån
kostnaderna. Att nu, därför att regeringen
inte vill ta ett initiativ eller åtminstone
låta riksdagen få ta ett initiativ,
vara beredd alt kasta ut tre och en halv
miljoner kronor för denna folkomröstning
är, måste jag säga mig, i dagens
läge litet för generöst. Jag erinrar om
hur vi här under denna riksdag vid upprepade
tillfällen har fått höra att en utgift
på 25 000 kronor, ja 10 000 kronor,
har vi ingen möjlighet att göra. Vi har
ingen möjlighet att sysselsätta ett antal
man för ett nyttigt arbete. Finansministern
förklarade här för inte länge sedan
att cn folkräkning som kostade en mil -

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

jon kronor kunde vi av kostnadsskäl inte
töreta. Men en folkomröstning som kostar
tre och en halv miljoner kronor anser
regeringen att vi mycket väl kan
göra. Jag tror för egen del att en folkräkning
som hade kostat en miljon kronor
skulle ha gett åtskilligt mer av värde
än vad denna folkomröstning för tre
och en halv miljoner kommer att ge.

Jag kan således inte bortse från kostnadssidan,
i synnerhet i ett läge där vi
talar om sparsamhet och där vi till och
med från statens sida är beredda till
stora uppoffringar för att gynna sparsamheten.
Man bör nog försöka att tilllämpa
sparsamhet även från statsmakternas
sida, och därför tycker jag att riksdagen
bör avvisa detta förslag såsom
tämligen onödigt och alldeles orimligt
kostnadskrävande.

Här föreligger ett klart avslagsyrkande,
och jag skulle vilja säga till dem som
visserligen vill ha en folkomröstning
men inte vill vara med om att betala
kostnaderna: Om ni röstar för avslagsvrkandet
så slipper ni kostnaderna, då
blir det inga kostnader alls. Men sätter
vi i gång denna apparat måste i alla
fall någon betala kostnaderna, vem det
sedan än blir, det kan vi inte undvika.
Vi får komma ihåg att det ändå är en
ganska stor apparat att sätta i gång denna
folkomröstning i hela vårt land.

Det är inte utan att jag också befarar
att denna folkomröstning kommer att
ställa hela folkomröstningsinstitutet i en
ganska underlig dager. Jag har åtminstone
tänkt mig att folkomröstning skulle
företas i stora, för landet och folket
viktiga frågor och undantagsvis i ytterligt
viktiga fall. Skall man börja folkomrösta
i sådana bär frågor och i snart
sagt vilken fråga som helst där man
kanske inte kan uppnå enighet på annat
sätt, då fruktar jag att vi får en
procedur som gör att det svenska folket
nog rätt snart kommer att tröttna på
folkomröstning.

För egen del kan jag inte komma
ilrån att såsom denna omröstning är
upplagd med tre olika ståndpunkter
blir den närmast löjlig. Den verkar på
något sätt som en komedi, och om man

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
vill göra denna komedi fulländad skall
man också ge en miljon åt den tredje
ståndpunkten, åt dem som vill gå mitt
i vägen, alltså åt Laura i trafiken. Då
blir det fullkomlig komedi.

Jag har inte med bästa vilja kunnat
finna något skäl för att man nu skall
gå till folkomröstning i denna fråga.
Låt regeringen ompröva frågan. Vill
den inte själv ta ställning eller ta ett
initiativ så har riksdagen möjlighet att
göra det, och då kan vi vänta tills så
sker.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Hesselboms yrkande.

Herr NÄSGÅUD (bf):

Herr talman! Många har redan yttrat
sig i denna fråga, men ingen talare har
ännu yrkat bifall till utskottets förslag,
och mitt ärende är nu att framställa ett
sådant yrkande. Samtidigt vill jag göra
några få reflexioner.

Herr Englund gjorde en liten anmärkning
emot kommittén för att vi inte tagit
upp en vetenskaplig teori som han
hade funnit i Tyskland, att människorna
skulle ha benägenhet för vänstervridning
— jag tror det var så. Ja, herr
Englund får ursäkta att vi inte har sysslat
med det i kommittén. Jag har tidigare
som motivering för vänstertrafiken
hört sägas att den skulle vara nedärvd
från vårt vildestadium. Då vi gick på
obanade stigar här i vårt fädernesland
och hade en stenyxa i högra handen
som försvarsvapen, var det lämpligt att
vi höll oss till vänster på stigen så att vi
med fördel kunde bruka högra handen
om vi blev anfallna av en mötande. Jag
tycker att den teorien är mera naturlig
än den där som herr Englund kom med,
men vi har ju inte sysslat med detta
heller i kommittén.

I övrigt må jag säga att jag inte har
varit någon förespråkare för att det skulle
bli folkomröstning i denna fråga. 1
kommittén tog vi ingen ståndpunkt till
den saken. Det ingick inte heller i direktiven
att vi skulle göra det. Två ledamöter,
herrar Björnberg och Christenson
i Malmö, förklarade i eu reservation att

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
de i princip hade ingenting emot att det
skulle bli folkomröstning, och herr Nilsson
i Göteborg skrev i sin reservation
att om finansieringen skulle ske på något
annat sätt än så som kommitténs
majoritet föreslagit ville han att det skulle
hänskjutas till folkomröstning. Jag
skulle kunna hysa vissa sympatier för den
ståndpunkt som har intagits i en reservation
och som innebär, att man skulle
avgöra frågan utan folkomröstning, men
såvitt jag förstår tillhör det inte praktisk
politik just nu. Vill man ha fram
frågan, måste man låta den gå till folkomröstning.
Jag kan inte hålla med herr
Karl Andersson, som bär lagt ned så
mycket arbete på att bevisa att denna
fråga inte alls skulle vara lämpad för
folkomröstning. Jag vet, att vissa motororganisationer
också har drivit den
satsen. Men det är väl att gå alltför långt.
Alla människor här i landet — vare sig
de har bil eller färdas på cykel eller går
till fots —■ är trafikanter, och då kan
de väl också ha rättighet att hysa en
mening om huruvida vi skall ha högereller
vänstertrafik.

Herr Björnberg var i någon mån inne
på finansieringen och gav statsutskottet
en blomma för att det hade strukit under
vad som även antytts i propositionen,
att om bilskattemedlen räcker till, behöver
vi inte ta ut någon extra skatt. Han
menade, att på så sätt har han och hans
kamrat i kommittén fått rätt. Nu vill jag
faktiskt bestrida, att de fått rätt i denna
fråga, ty när herr Björnberg och herr
Christenson i Malmö föreslog, att man
skulle ta av reserverade bilskattemedel,
rörde de sig helt enkelt med luftpengar
—• det fanns inga reserverade bilskattemedel
då. Vad som fanns var medel som
ännu inte hunnit utbetalas, men som
var disponerade. Sedan dess har det varit
nödvändigt att minska investeringarna.
Mest på grund av brist på arbetskraft
har inte vägbyggandet kunnat forceras
som man hade tänkt sig, och därför
har det blivit överflöd på automobilskattemedel.
Men kanske allra viktigast
är att den extra registreringsavgiften
har införts, och den kommer ju att
stärka bilskattefonden högst betydligt.

Det har sagts, att denna avgift skall reserveras
för framtida behov inom vägväsendet.
Jag har för min del tillåtit mig
att i början av riksdagen motionera om
att riksdagen skulle göra ett uttalande,
att medlen finge användas till att bestrida
kostnaderna för införande av högertrafik.
Nu kan jag anse att motionen
genom statsutskottets utlåtande har bifallits
i efterhand.

Slutligen har vi frågan om upplysningsanslaget.
Jag menar nog, att om
man skall ha garanti för en någorlunda
objektiv upplysningsverksamhet i denna
fråga, måste man väl ställa pengar till
förfogande för båda riktningarna. Flertalet
av de större tidningarna har i förväg
tagit ståndpunkt för högertrafiken.
Jag är för all del inte ledsen för det,
eftersom jag själv i kommittén har tillstyrkt
högertrafiken, men jag vill inte
att svenska folket skall bli utsatt för en
ensidig propaganda. Skulle det i verkligheten
förhålla sig så att en stor majoritet
inom folket inte alls vill vara med
om högertrafiken, då får vi väl skrinlägga
frågan för tjugu år framåt. I och
med att förbindelserna med våra grannländer
och med kontinenten utökas i nuvarande
takt kommer vi naturligtvis till
sist ändå fram till högertrafik.

Om det nu ligger så till — vilket jag
tror — att högertrafikens förespråkare
har de största resurserna till sitt förfogande,
anser jag att man måste se till,
att också vänstersidan får resurser till
upplysningsverksamhet.

Herr Lundström sade här, att folkpartiet
visserligen har de flesta dagstidningarna,
men att socialdemokraterna
och t. o. m. bondeförbundet är välförsedda
med facktidningar. Det är säkert
ett misstag vad bondeförbundet beträffar.
Om nu Jordbrukarnas föreningsblad
och RLF-bladet en och annan gång avlivar
en saklig groda i de stora folkpartitidningarna,
innebär det inte att de på
något sätt stöder bondeförbundet eller
går dess ärenden.

Herr talman! Här har förut talats så
mycket, att jag nöjer mig med detta. Jag
slutar med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Fredagen den 20 mai 1955

Nr 19

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag hade inte tänka att
blanda mig i denna debatt, men jag kände
mig uppkallad av kommunikationsministerns
anförande.

Jag bar frågat mig om staten verkligen
har så gott om pengar att vi kan slösa
med dem på det sätt som beviljandet av
detta anslag innebär. Liksom en del reservanter
har jag ingenting att erinra
emot anslaget för den objektiva broschyren,
som skulle lägga fram problemställningen
och servera båda sidornas argument
och som genom statens försorg
skulle tillhandahållas alla röstande, men
jag kan inte tillstyrka de två miljonerna
som begärs för propaganda genom
enskildas försorg.

Man talar om att vänstersidan bör beredas
samma möjligheter som högersidan,
som anses ha goda propagandamöjligheter
genom motororganisationer och
press. Men vad finns det för organisationer
på vänstersidan, som man särskilt
skulle understödja? Är det inte utomordentligt
krystat att tänka sig att det
skulle bildas speciella sammanslutningar,
som skulle vända sig till staten och
begära ekonomisk hjälp för att driva
propaganda? Det blir måhända endast
professionella reklammakare som här
kan ha någonting att hämta? Man har
talat om att det ämne det här gäller
skulle lämpa sig för en folkomröstning
på grund av sin lättillgängliga beskaffenhet
— frågan är klar till sin innebörd,
eller skulle i varje fall bli det genom
den broschyr man skulle sätta i
händerna på folk. Men samtidigt vill
man nu göra det så krångligt, att man
för att skipa rättvisa skulle behöva ställa
rikliga anslag till förfogande, i lika mån
för båda sidor.

Detta har förefallit mig besynnerligt,
och jag har undrat om man verkligen
hade att söka orsaken till detta förslag
i en övertygad uppfattning om behovet
i detta speciella fall av en så omfattande
propagandaapparat.

Nu har emellertid kommunikationsministern
befriat mig från varje ovisshet
på den punkten. Han motiverade inte
detta anslag med behovet för detta spe -

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
ciella ändamål och för den fråga som
här är före, utan han talade om framtida
folkomröstningar i politiska frågor
på yrkande av en minoritet. I sådana
fall, menade han, var det uppenbart att
man behövde räkna med att det skulle
ställas statsmedel till förfogande för att
åstadkomma rättvisa. Han motiverade
detta genom ett understrykande av att
den nuvarande minoriteten — jag antar
att han utgår ifrån att den för all framtid
kommer att befinna sig i minoritet
— är så väl tillgodosedd med pengar
när det gäller att bedriva propaganda,
att det skulle komma att innebära en
snedbelastning för den händelse inte
majoriteten finge statsmedel till förfogande,
för att avbalansera minoriteten.

Jag måste säga, att här öppnar sig
utomordentligt allvarliga perspektiv. Här
sitter nu socialdemokratien med anspråk
på monopol på regeringsmakten i detta
land sedan decennier tillbaka, och man
frågar sig: Hur har detta varit möjligt om
den befunnit sig i ett markerat underläge
när det gällt att driva propaganda?
Jag frågar mig ytterligare: Vad är det i
detta hänseende för skillnad på en folkomröstning
i en politisk fråga, och ett
vanligt allmänt politiskt val? Vad är det
för annat som sker när vi har val här i
landet, än att alla partier efter råd och
lägenhet kostar på sig den propaganda
som krävs för ändamålet? Jag kan inte
se att det är någon principiell skillnad
emellan att med statsmedel understödja
en politisk kampanj, framkommen
på grund av begäran om folkomröstning,
och att med statsmedel understödja
kampanjen i ett vanligt val. Det
ligger precis i samma linje. Och detta är,
mina damer och herrar, ett utomordentligt
allvarligt perspektiv att ställa oss
inför. Det skulle ju innebära att man
började fingra på de ömtåliga demokratiska
spelreglerna.

Det är denna motivering, som jag
framför allt tyckte mig få fram av kommunikationsministerns
anförande. Man
har när det gäller detta ärende, där vi är
fullkomligt på det klara med att inga
politiska motsättningar föreligger, inte
velat släppa fram det till folkomröstning

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
utan att koppla ihop det med ett flermiljonsanslag
— uppenbarligen för att
därmed få ett prejudikat att åberopa, när
vi kommer över till de politiskt kontroversiella
frågorna. Detta var mer eller
mindre innebörden i kommunikationsministerns
yttrande, och det har jag inte
kunnat lämna oemotsagt.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i den reservation som är avgiven av fröken
Andersson m. fl.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill absolut bestrida
att jag inte motiverade de 2 miljoner,
som vi nu diskuterar, i första hand med
behovet av upplysning i den fråga som
det i dag gäller. Jag har sagt att vi här
har ett klart fall. Om vi beslutar en
folkomröstning, vet vi att den ena sidan
besitter väldiga propagandaresurser.
Organisationer står bakom den och
nästan hela den svenska pressen -— det
kan jag säga, som sett alla ledare som
skrivits om denna sak — medan beträffande
vänstersidan t. o. m. högerledaren
här i kammaren måste fråga var
den finns. Högersidan är alltså utrustad
med betydande propagandaresurser,
medan inte en enda organisation trätt i
bräschen för vänstersidan, som man
dock t. o. in. misstänker har en majoritet
inom folket bakom sig.

Då säger jag, att om det skall bli en
upplysning före denna folkomröstning,
där man med olika propaganda- och
upplysningsmetoder skall försöka få frågan
belyst från olika sidor, så finns det
bara ett sätt, nämligen att det allmänna
ställer medel till de båda sidornas förfogande
för propaganda under kontroll.
För att ge riksdagen möjlighet att bevaka
att dessa pengar blir riktigt använda,
så att de inte går till professionella
reklammän, som herr Ewerlöf uttryckte
det, har jag föreslagit en parlamentarisk
kommitté på tio personer,
som skall utses av talmanskonferensen.

Sedan jag sagt detta har jag vidare tagit
upp en diskussion om vad som står
i högerns och folkpartiets motioner, vilket
flera talare ifrån oppositionen ock -

så varit inne på. Jag har sagt att utöver
denna motivering för pengar till
propaganda i dagens fråga har vi ytterligare
en motivering. Den framfördes redan
förra året i en proposition. Från
riksdagens sida argumenterade man inte
emot när justitieministern anmälde att
han räknade med att varje folkomröstning
skulle föregås av propaganda, bekostad
av statsmedel på 3 å 5 miljoner
kronor. Men jag vill inte påstå att riksdagen
har accepterat del —- justitieministern
hade nämligen vid det tillfället
utlovat en utredning om den upplysningsverksamhet
som skall föregå en
folkomröstning. Denna utredning är nu
tillsatt och i arbete.

Vi kommer därefter in på frågan om
våra propagandaresurser. Frågan har
ingenting att göra med vem som är i
majoritet i riksdagen i dag om vem som
är i minoritet utan det gäller den allmänna
demokratiska principen att staten
när den ålägger medborgarna att
yttra sig om en fråga skall se till att
medborgarna blir ordentligt informerade
och upplysta. Här kan inte begås någon
orättvisa, eftersom båda parter självfallet
får del av anslagen. Varför skall
man tro — det har ju sagts förut att så
inte behöver bli fallet — att i varje folkomröstning
den nuvarande oppositionen
alltid skall stå mot den nuvarande majoriteten?
Det finns så många kombinationer.
Det är principen, som det gäller
att slå fast, och principen är den, att
man vid varje folkomröstning skall ställa
ett upplysningsanslag till förfogande.

Den behöver vi ju inte ta ställning
till i dag, men det är klart att det vore
meningslöst att inte ta upp detta problem
till diskussion nu, när vi har
framför oss den första folkomröstningen
sedan 1922 och förmodligen den sista
enligt den gamla lagen. Vi väntar ju alla
att vi efter nästa års val skall stadfästa
det nya folkomröstningsinstitut, som
riksdagen —- så långt jag förstår enhälligt
— accepterade i fjol. Vi kommer
alltså i fortsättningen att få täta folkomröstningar,
och jag kan försäkra herr
Ewerlöf att om dessa skall bli politiska,
d. v. s. att oppositionen skall utnyttja

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

den möjlighet den har enligt de nya
reglerna att kasta ut viktiga politiska
frågor till folkomröstning, måste vi, som
har varit mindre entusiastiska för att
få detta folkomröstningsinstitut än vad
oppositionen har varit, säga oss, att förutsättningen
för att det skall bli allmän
nationell samling kring denna nya demokratiska
arbetsform är att vi kan bli
eniga om att det inte får inträffa, att
den ena sidans överlägsna propagandaresurser
gång efter annan skall få fälla
utslaget.

Det finns, för att uttrycka det på ett
annat sätt, farhågor inom den nuvarande
majoriteten för att det inte är någon
tillfällighet att oppositionen är så
ivrig anhängare av folkomröstning. Den
opposition som vet med sig att den har
de överlägsna propagandaresurserna bakom
sig kan — och det var där jag ville
att oppositionen skulle räcka ut handen
— skingra alla sådana farhågor genom
att acceptera tanken, att staten varje
gång skall ställa medel till förfogande
så att ingen behöver känna sig liksom
i förväg slagen därför att den inte har
finansiella resurser att gå ut till folkomröstning
efter folkomröstning. Det
räcker för de majoritetspartier, som nu
finns, att skaffa pengar för den upplysningsverksamhet,
som krävs vartannat
år vid valen och som staten naturligtvis
inte skall bekosta. Den nuvarande oppositionen
har, det vet jag av erfarenhet,
eu helt annan och fördelaktigare ställning
i det fallet än de nuvarande majoritetspartierna.

.lag tycker att det är lika bra att resonera
rakt på sak i denna fråga. De farhågor
som har hysts inom majoritetspartierna
för folkomröstningarna, vilket
medfört att dessa partier kanske verkat
negativa under de senaste åren, och den
misstanken, att oppositionen vill driva
fram folkomröstningar därför att den
känner sin överlägsenhet i propagandaresurserna,
kan vi skingra om vi nu
räcker varandra handen, .lag är övertygad
om att det skall bli mycket lättare
att acceptera denna nya princip
inom vår demokrati för att komma fram
till beslut, om vi här kan komma över 7

Första kammarens protokoll 1955. Nr It)

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
ens om statens skyldighet att se till att
medborgarna under alla omständigheter
blir allsidigt informerade.

Herr HERLITZ (h):

Tillåt mig bara, herr talman, att till
sist innan klubban faller få konstatera,
att vi från kommunikationsministern fått
höra tre olika resonemang. För det första
har han åberopat särskilda omständigheter
i det här föreliggande fallet. För det
andra har han åberopat allmänna demokratiska
principer, som alldeles oberoende
av ett konkret politiskt läge skulle
föranleda ett statligt ekonomiskt stöd åt
de kämpande sidorna. Jag står mycket
främmande för dessa allmänna demokratiska
principer, som såvitt jag känner
till — men jag är ingen specialist på
detta område — inte har tillämpats i
andra länder. Jag vet väl att man sörjer
för information, det är en sak, men här
är det frågan om någonting helt annat,
nämligen att stödja en propaganda för
viss mening. Dessa allmänna demokratiska
principer, som kommunikationsministern
utvecklade, förefaller mig,
som sagt, något tunna och något osäkra.

Men låt mig fastslå, att det var med eu
helt annan konkretion och med en helt
annan åskådlighet vi fick framlagd för
oss den tankegång, som för kommunikationsministern
alldeles tydligt är den
avgörande, nämligen att vi har en bestämd
politisk situation här i landet och
att vi har ett socialdemokratiskt majoritetsparti,
som har sett med mindre entusiasm
— sade kommunikationsministern,
och det ligger ingen överdrift i att
uttrycka det på det viset — på ett folkomröstningsinstitut
och dess vidgade användning.
Låt oss alla säga som det är,
att socialdemokraterna är en grupp, som
verkligen har hyst farhågor för detta instituts
genomförande. Det har visat sig
i alla våra diskussioner om saken, att
man på socialdemokratiskt håll bykt
rädsla för att utsätta sig för folkomröstning.

Det är alltså detta som man nu utgår
från såsom utslagsgivande. Det man är
rädd för är sålunda — vi har fått det

Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
klarlagt nu — det förhållandet, att det
antages att de som kommer här och bråkar
genom att begära folkomröstningar
iir sådana, som har mäktiga krafter och
mäktiga ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Det hela går sålunda ut på att den rådande
majoriteten skall med statsmedel
få tillräckliga resurser att bekämpa den
med obehöriga medel verkande oppositionen.
Jag tycker att det är av rätt stort
principiellt intresse, att detta blir fastslaget
i denna debatt.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är förvånad över
min vän herr Herlitz’ inlägg, eftersom
det var åtskilligt som han inte fångat
upp eller i varje fall förde åt sidan i
debatten.

När jag här berörde dels det konkreta
fallet — vilket jag måste göra, eftersom
det är två miljoner kronor, som begärs
för denna folkomröstning — och dels
principerna, så skedde det därför att
oppositionen yrkat avslag på de två miljonerna,
då den är rädd för principen
— den är rädd, såsom det står i motionerna,
för att även vid omröstningar i
politiskt kontroversiella frågor statsmedel
skall kunna användas som stöd åt
politisk propaganda.

Herr Herlitz vet mycket väl att vid
folkomröstningar i utlandet, exempelvis
i Amerika och Schweiz, lägger man ned
ganska stora kostnader från det allmännas
sida på upplysning, information och
propaganda. Propaganda och information
är det ganska svårt att skilja på. Om
vi anslår två miljoner kronor, som en
vänster- och en högersida får använda
för att informera, upplysa och propagera
i en icke politisk skiljefråga, så är
det ju inte fråga om någon politisk propaganda.
Och vem har sagt att varje
fråga, som kan bli föremål för folkomröstning,
skall vara sådan, att partierna
marscherar upp enligt den tågordning,
som vi nu har, och anmäler behov av
pengar för att bekämpa varandra? I alla
fall har de, som ivrigast kämpat för folk -

omröstningsinstitutct, hela tiden sagl,
att så behöver det inte bli. Jag misstänker
att herr Herlitz’ kollega, herr Håstad,
som jag vet just nu yttrar sig i medkammaren,
säger någonting liknande,
eftersom han har gjort det tidigare.

Beträffande rädslan så är det inte här
fråga om rädsla hos oss utan rädsla hos
oppositionen för att det blir möjligt för
alla riktningar, politiska eller inte, alt
sprida upplysning i en fråga, som de
kan vara intresserade av i en folkomröstning.
Vi är, som sagt, inte rädda för
oppositionen. Trots överlägsenhet i propagandaresurser,
är den i alla fall fortfarande
opposition. Det beror här på
helt andra ting. Men en sådan propagandaöverlägsenhet,
som jag här talat om,
kan i detaljfrågor mycket väl få en sådan
betydelse, att den fäller utslaget. Det
kan inte jag anse vara ur demokratisk
synpunkt rimligt eller riktigt.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag skall bara säga
några få ord!

Herr Näsgård ville inte unna herr
Christenson och mig glädjen att se vår
linje beträffande finansieringen i stort
sett accepterad av utskottet. Han bestred,
att det fanns några pengar tillgängliga
i bilskattemedlens specialbudget
vid den tid, då vårt betänkande avgavs.
Pengarna skulle ha kommit senare,
och vi rörde oss med »luftpengar»
— det uttrycket använde han faktiskt.

Det vore lockande, att här läsa upp
ur reservationen vår utredning på den
punkten, men det är ett ganska omfattande
aktstycke och jag skall inte vid
denna sena timme trötta kammaren
med det. Låt mig bara säga, att de siffror,
som vi då framlade beträffande förefintligheten
av sådana överskottsmedel,
ingalunda har bestridits i den diskussion
som sedermera förekommit i
pressen i detta ärende. De kalkyler beträffande
framtiden som vi gjorde upp
har bekräftats — och bekräftats i överkant
— av utvecklingen.

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag blev ytterligt överraskad av kommunikationsministerns
anförande här.
Om kommunikationsministern hade inskränkt
sig till den här föreliggande
frågan, hade jag visserligen inte kunnat
ansluta mig till hans mening att detta
stora anslag behövs, men jag skulle ha
kunnat medgiva att skäl i detta speciella
sammanhang anförts, som i och
för sig inte gjorde den intagna ståndpunkten
orimlig. Men när kommunikationsministern
drar ut resonemanget på
det sättet, att anledningen till att socialdemokratien
— han talade närmast för
dess räkning — ställt sig tveksam till
folkomröstning när det skulle komma
att gälla politiska frågor närmast är den
propagandamässiga underlägsenheten
hos socialdemokratien, måste jag sannerligen
säga, att jag hittills inte har
sett någon sådan underlägsenhet i vare
sig ekonomiska eller andra sammanhang.
Snarare har jag sett en viss överlägsenhet
i ekonomiska sammanhang.
Om man kommer till en folkomröstning
i politiska frågor — jag talar närmast
om sådana, ehuru jag är villig att
tro att flertalet av de frågor som blir
föremål för folkomröstning inte kommer
att vara politiskt kontroversiella —
har socialdemokratien i själva verket
tillgång till ett agitationsmaterial som
är kolossalt stort. Kommunikationsministern
talade om dagspressen men berörde
inte den väldiga fackpressen,
som man inte får underskatta och som
till stora delar står till socialdemokratiens
disposition.

Jag är rädd för den åskådning som
kommunikationsministern gjorde sig till
tolk för, tv jag tycker inte att steget
är så långt härifrån till uppfattningen
att även propagandan vid allmänna val
skall finansieras av statsmedel. Det är
principiellt inte någon skillnad mellan
dessa båda fall. Det är ett skrämmande
argument.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara eu kort replik till
herr Bergvall!

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan

Jag förstår, att herr Bergvall inte hyser
sådana bekymmer som andra har
anledning att göra i denna fråga, eftermom
herr Bergvall vet, att hans parti
tillsammans med högern företräder tre
fjärdedelar av dagspressen och praktiskt
taget hela den veckopress som vi
har i landet. Dessutom vet vi av erfarenhet,
att svenska företagare inte är
ovilliga att satsa pengar på den propaganda,
som högern och folkpartiet hedriver.
Det får ju ändå lov att vara
någon måtta på oskulden.

Detta är ett svårt problem. Jag har
ifrågasatt, om inte oppositionen kunde
hjälpa oss att komma ur svårigheterna,
som vi nu står i, genom att acceptera
tanken att låta staten bekosta en viss
del av den upplysningsverksamhet, som
skall föregå varje folkomröstning. Oppositionen
måste räkna med att den uppfattning
i detta avseende beträffande
folkomröstningen, som jag företräder
och som delas av de flesta inom mitt parti
och även inom bondeförbundet, kommer
vi att ha även i framtiden, då folkomröstningarna
kanske kommer tätare,
eftersom det blir möjligt för en tredjedel
av kammarens ledamöter att kasta
ut viktiga frågor till folkomröstning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

1 fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Hesselbom, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Näsström och honom
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Lundström, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, att den del av utskottets
yttrande, som avsåge frågan om
röstning med blank sedel, d. v. s. det
stycke, som på sidan It) i det tryckta
utlåtandet började med orden »I likhet»
och på sidan 11 slutade med »departe -

100 Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
mentschefens förslag», erhölle den lydelse,
som föreslagits i fröken Anderssons
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hesselboms yrkande.

Herr Lundström äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 131 punkten I antager bifall
till herr Hesselboms yrkande i ämnet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
antagits bifall till herr Lundströms yrkande
i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit

sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst

omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 50;

Nej — 39.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Näsström och
Hesselbom avgivna reservationen i denna
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
II, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson

m. fl. avgivna reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Fredagen den 20 maj 1955

Nr 19 101

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 38.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten III
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande del av
den av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. avgivna reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Ang. folkomröstning i högertrafikfrågan
ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 38.

Därjämte hade It ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning angående högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren lade utskottets anmälan till
handlingarna och biföll vad utskottet i
utlåtandet hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag angående det fortsatta riksdagsarbetet
meddela följande.

Bordläggningsplena kommer att hållas
i morgon lördag klockan 11.00 samt
måndag klockan 16.00. Från och med tisdagen
den 24 maj hålles arbetsplenum
så olla som kräves för att återstående
ärenden skall medhinnas före pingsthelgen.
Det är icke avsett att kvällsplenum
skall hållas onsdagen den 25 maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 286, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftclsen;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1955/56;

102 Nr 19

Fredagen den 20 maj 1955

nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret 1955/56
m. in.;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgångsåldern för
befattningshavare underkastade SPAreglementet
m. in.; och

nr 290, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ersättning till vissa
beställningshavare i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 19 och 20 kap. föräldrabalken,
m. in.; och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 299, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts skrivelse med överlämnande
av redogörelser från Nordiska rådets
svenska delegation.

Anmäldes en av herr Ewerlöf under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom in. fl. undertecknad motion,
nr 545, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om skiljedom
i viss arbetstvist.

Motionen hänvisades till behandling
av lagutskott.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till Lunds universitet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1955/56 till ökad utbildning av
läkare jämte i ämnet väckta motioner;

nr 137, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever vid folkhögskolor; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående utbyggnad av yrkesutbildningen
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Justitiedepartementet: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till regeringsrätten;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till fångvården in. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
Stockholms tygstation m. in.; och

nr 145, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av fullmäktiges i
iiksgäldskontoret framställning angående
inrättande av en postanstalt i riksdagshuset; nr

27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande inrättande
av vissa nya tjänster samt rörande
höjd lönegradsplacering för vissa andra
tjänster i banken, m. m.; och

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1955/56 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.;

Lördagen den 21 maj 1955

Nr 19 103

första lagutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden;

andra lagutskottets memorial nr 33, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om inskränk -

ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.26.

In fidem
Per Bergsten

Lördagen den 21 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, in. m.; och
nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
in. in.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 293, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete
in. in., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av olycksfall i arbete
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

de ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, in. in.;
samt

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 135—144 och
memorial nr 145, bankoutskottets utlåtanden
nr 26—28, första lagutskottets
memorial nr 36, andra lagutskottets memorial
nr 33 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 24.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
sjöfartsverk m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till kommerskollegium jämte
i ämnet väckt motion;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad examination
av tandläkare in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till tillfällig
korttidsutbildning av präster jiimte i
ämnet väckta motioner;

104 Nr 19

Lördagen den 21 maj 1955

nr 152, i anledning av väckta motioner
angående ombyggnad av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår; nr

153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ärendet
väckta motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
in. in.;

sammansatta slats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1955/56 till Allmänna
barnbidrag jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, in. in., dels
ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande och memorial: nr

26, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till expropriation av
mark för stärkande av ofullständiga jordbruk;
samt

nr 27, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 28, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stuteristatens organisation
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

29, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till förvärv
av aktierna i Törefors aktiebolag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner in. m.;
samt

nr 30, angående uppskov med behandling
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.03.

In fidem
Per Bergsten

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551020