Fredagen den 2 december (Riksdagens protokoll 1960:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

ANDRA KAMMAREN

1960

2—7 december

Debatter in. m.

Fredagen den 2 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Johansson i Norrköping ang. lokaliseringen av Aktiebolaget

Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag............. 5

herr Eriksson i Bäckmora ang. eltaxorna för detaljabonnenter..... 6

Tisdagen den 6 december

Svar på frågor av:

fröken Karlsson ang. förbättrad invalidpension.................. 11

herr Lothigius ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel för patienter
vid vissa sjukvårdsinrättningar........................ 11

Svar på interpellationer av:

herr Senander i anledning av visst sammankopplande av beslutade
höjningar av folkpensionsstandarden med utgående kommunala

förmåner................................................. 13

herr Lidskog ang. vissa principer för beviljande av lån till bostadsbyggande.
................................................ 17

herr Nilsson i Gävle ang. åtgärder mot hyresstegringar............ 18

herr Ohlin ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m. . 24

Svar på interpellation av herr Rydén ang. formerna för prövning av
ansökningar om bidrag ur lotterimedelsfonden samt på frågor dels av
herr Elnrwall ang. prövningen av ärenden rörande anslag ur lotterimedelsfonden
och dels av herr Christenson i Malmö ang. redovisningen
av omkostnaderna för och bidragen till Operan och Dramatiska
teatern..................................................... 44

Onsdagen den 7 december fm.

Svar på fråga av fru Ekendahl ang. utbildningen av kollektivavtalsan ställd

vårdpersonal inom sjuk- och åldringsvården............... 59

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

fröken Karlsson ang. ingivandet av förteckningar till arkivmyndigheterna
................................................... 63

fröken Vinge ang. bibliotekens personalorganisation.............. 65

herr Nelander ang. åstadkommande av överensstämmelse mellan

kommun- och pastoratsindelning............................. 69

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Göingegården ang. vissa motorvägsbyggen på västkusten
................................................... 74

herr Edlund ang. rabatterade järnvägsresor för vissa studerande 77
Svar på interpellation av herr Senander ang. rabatterade järnvägsresor

för folkpensionärer i samband med jul- och nyårshelgerna......... 79

Ändrad lydelse av § 7 mom. 2 i andra kammarens ordningsstadga.... 80

översyn av Aktiebolaget Statens skogsindustriers ekonomiska ställning
m. m................................................... 80

Minnesord över avliden ledamot av kammaren..................... 83

Räntefria studielån för finansiering av högre studier................ 83

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade

utgifter under kommande fyra budgetår, m. m................... 85

Inrättande av ytterligare deltidstjänster inom statsförvaltningen..... 88

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m............... 89

Ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om allmän varuskatt 96

Beskattningen av skördeskadelån...............»................ 102

Lag om parkeringsbot, m. m..................................... 108

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m........ 112

Onsdagen den 7 december em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. (Forts.) 137
Kostnadsfritt tillhandahållande av tabletter mot sockersjuka........ 177

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 december.

Motion nr 877, av herr Hallén m. fl., ang. ändrad lydelse av § 7 mom. 2

i andra kammarens ordningsstadga............................ 80

Statsutskottets utlåtande nr 191, om översyn av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning m. m..................... 80

— nr 192, om tillsättande av en beredning för yrkesutbildningsfrågor 83

— nr 193, om utredning angående räntefria studielån för finansiering

av högre studier............................................ 83

— nr 194, ang. förhöjd ersättning till Helge Teodor Anderson och Sven

Viktor Schierbeck........................................... 85

— nr 195, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m......... 85

Innehåll

Nr 29

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. försäljning av viss allmänna arvsfonden
tillfallen fast egendom................................ 85

— nr 197, om formerna för försäljning av jordbruksfastigheter, som

tillfallit allmänna arvsfonden................................. 85

— nr 198, om redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl

av beräknade utgifter under kommande fyra budgetår, m. m...... 85

— nr 199, ang. inrättande av ytterligare deltidstjänster inom statsförvaltningen
............................................... 88

Bevillningsutskottets betänkande nr 73, ang. vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt m. m............................ 89

— nr 80, ang. ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om allmän

varuskatt.................................................. 96

— nr 81, ang. avtal med Tunisien för undvikande av dubbelbeskattning

och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande direkta skatter................................... 101

— nr 82, ang. avtal med Storbritannien och Nordirland för undvikande

av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter............................................. 101

— nr 83, ang. avtal med Storbritannien och Nordirland till lindring i

dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap.......... 102

— nr 85, rörande beskattningen av skördeskadelån................ 102

— nr 86, om ändrad lydelse av 3 § förordningen angående stämpelavgiften
................................................... 108

Bankoutskottets utlåtande nr 34, ang. pension åt Edit Jonsson........ 108

— nr 35, ang. pension åt Helga Andersson....................... 108

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. lag om parkeringsbot, m. m. 108

— nr 41, ang. lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

m. m...................................................... 112

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, om viss ändring i lagen om nykterhetsvård.
.................................................. 177

— nr 68, om hälsovårds- och ordningsstadga för campingplatser.... 177

— nr 69, om kostnadsfritt tillhandahållande av tabletter mot sockersjuka.
..................................................... 177

— nr 70, om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. civilförsvarslagen....... 177

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. lag om byggnadsminnen.....177

— nr 33, om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid

upplåtelse av mark i vissa fall................................ 177

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, om utredning rörande livräddningsutrustning
för fiskebåtar..................................... 177

— nr 43, om positionsfartyg för fisket i södra Östersjön............ 177

. /

•••'' ’’tu.;t*f :i"l Ui!''. J ; ■ h ''• ,V,<yWUi:'''':

.............li-iji iMfjiioi

i,""!?’ /■. ^;iii’[Hvrui im fillTiuili;) ni"

. . . {<

. , ic H: S:■ I ■ r : ■ ci ,

'' ,: i'' ■ r;i;ir. it; i : . t.> i'' :

ud.ijWn .• .Si(i! . )J1/ in t.n"! £>n. .■

• >!! .li-.lUU !

..................

\ iii -1''; ''nhi-.rl i\>i*,uA?.5u^i\u\iiV

- '' -Sill . I h n ; .

■i. -i. ■; ''i *; ii- .. it,! ,''•»<

tf.

...........................................,'' ..i i: u

'' : ''-Vi '' '' '' : ■ . i 1 '' ''-''.I.

-■ 4 l". ; . ■ !■ •. I ! . ■ ■

•1: ......................... . . . : ■: ,: :•. ■. i, • i?l> jliiii,!''!;. Iil!i 1

'' \/ ii in ■ = »i ■ t .;i i *. t,'' ! MI! Ulf., .£* 1iT

	1 i t.1 1.:i.	,ni.- ■		. H:i) v,; ....... -1.:i
	’f> "‘H .	o *iii... i u 1: ii	(, ]	I'' na i<:);.;nr .? K Ti
’Jli	......-:■■■■>t,	: / J . 1 : • IftiJi'' )».»?		! , ■ f • i *; ?
	...............ii	7ri !■		] i.c!r.t)l .''ilili!: i'' 5 ''Ui
	-! .*•; nkj '' ''‘bn -r,^''ri; i	ni''3 L Jii	■wt-j)	>•/( m" ,0^ iii

/.nf	.......l.i . ,1. V	''! Jfi ''i.iiiTV , :\| . i		•ifmftj.tiilll ,. Hln,ii
.c,r.		.....ilO>Ä‘l7hiiA ■ ■ .!	■S! :	i< ju». u iUiu; ''in
	m . t. i . i--''.;/.	, "»-;vhk ,-ii-
		■ .»iHi ili; t‘, it		■>iji :/•:.** . -;i. . .; :
				...........''• ,t\:
	t ; IV ! ni» • i‘ ! ; .; . i >	•. . : ■ ''l;/ ill») r~ * i-		iJ&tth ''•ViV*- •i-U; .’ Hl
	tom •■»>) ..rl;	} / : ... n
		.;ni»rtt '':/■ ii! :		..............
■ 71	. "i: ill 1!	. • •i n; ''i‘		‘i • I'' •• i^r- ‘ \
	.. .ii i t l‘	i; i-jjto ) **;■ sA hl ;v,		’:in ; ; •,/ i .i.''; vi
		i ;•? .iwin	. ij“	•..iir# v!i{0''aå''i : i. \> \ •- i T »1 u J ti } u
w"* r		\J in In* , "n)<

Fredagen den 2 december 1960

Nr 29

Fredagen den 2 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. lokaliseringen
av Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska
penninglotteriet aktiebolag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har i en interpellation frågat
chefen för finansdepartementet om han
kan lämna denna kammare besked om
vid vilken tidpunkt ett beslut kan förväntas
föreligga från Aktiebolaget Tipstjänst
och Svenska penninglotteriet aktiebolag
i frågan om de båda bolagens
lokalisering.

Det torde få ankomma på mig att besvara
interpellationen.

Frågan om den framtida lokaliseringen
av bl. a. Aktiebolaget Tipstjänst
och Svenska penninglotteriet aktiebolag
behandlades i propositionen nr 120
till årets riksdag. Föredragande departementschefen
uttalade därvid att frågan
om en utflyttning av bolagen borde
ske eller ej avgjordes av bolagen
själva. Departementschefen uppgav att
enligt vad som inhämtats bolagen avsåg
att utföra vissa kompletterande undersökningar
bl. a. för att utröna konsekvenserna
i distributionsekonomiskt
avseende vid en utflyttning. Bolagens
definitiva ställningstagande till lokaliseringsfrågan
borde enligt departementschefen
anstå tills resultatet av undersökningarna
förelåg.

Statsutskottet uttalade i utlåtande, nr
127, i anledning av propositionen att
utskottet föreställde sig att en utflyttning
av de båda bolagen var praktiskt
genomförbar. Utskottet ville för
sin del understryka önskvärdheten av
att erforderliga undersökningar snarast
fullföljdes.

Vad först beträffar Aktiebolaget Tipstjänst
har de där pågående undersökningarna
komplicerats av vissa nytillkomna
faktorer. Sålunda har de åtgärder,
som måste vidtagas för att möta
den ökade konkurrensen från utlandet
liksom den på senare tid ökade spridningen
av fotbollsmatcherna till olika
veckodagar ställt bolaget inför nya organisatoriska
problem, som måste bearbetas
i samband med övervägandena
om en utflyttning. Den successiva övergången
till maskingranskning av kupongerna
medför också svårigheter att
för dagen bedöma behovet av såväl personal
som lokaler.

Svenska penninglotteriet aktiebolags
styrelse beslöt redan den 11 februari
1960 att låta verkställa en distributionsekonomisk
undersökning avseende
bolagets verksamhet genom därför särskild
anlitad expert och vidtog åtgärder
för att få en sådan undersökning
till stånd. Det visade sig emellertid
svårt att omedelbart skaffa kvalificerad
person för undersökningen. Först
helt nyligen har bolaget lyckats erhålla
hjälp av en expertgrupp för utförandet
av undersökningen. Till grund för
undersökningen kommer att ligga det
material av försäljningsekonomiska faktorer,
som bolaget framlagt i sitt utlåtande
den 7 april 1959 över lokaliscringsutredningens
betänkande i ämnei,

6 Nr 29 Fredagen den 2 december 1960

Svar på interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

och inom bolaget för tiden därefter
sammanställt ytterligare sådant material
jämte de uppgifter i övrigt, som
kan visa sig erforderliga.

Båda bolagen räknar med att pågående
undersökningar skall kunna slutföras
under 1961 och att ställning till
utflyttningsfrågan troligen skall kunna
tagas före årsskiftet 1961/62. För egen
del är jag angelägen om att frågan om
bolagens framtida lokalisering skall
kunna avgöras så snart som möjligt.
Jag utgår från att pågående undersökningar
bedrivs med största möjliga
skyndsamhet.

Härpå anförde

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Att jag har ett särskilt intresse för
de i interpellationen berörda frågorna
behöver jag väl knappast framhålla,
då jag tidigare från denna plats i kammaren
hälsat ett av de berörda statliga
bolagen välkommet till Norrköping.

Efter det positiva uttalande som finansministern
gjorde i proposition nr
120 till årets riksdag och det klara uttalandet
i statsutskottets utlåtande nr
127, att en utflyttning av Aktiebolaget
Tipstjänst och Svenska penninglotteriet
var praktiskt genomförbar, är det
helt naturligt att i dessa handlingar
nämnda städer är mycket intresserade
av de kompletterande undersökningar
som bolagen skulle vidtaga, och framför
allt av att det inte drar alltför långt
ut på tiden innan ett definitivt beslut
kan fattas. Att det på grund av olika
orsaker, som handelsministern räknar
upp, kan ta litet tid, har jag förståelse
för. Statsrådet tillkännager nu att ställning
till utflyttningsfrågan troligen skall
kunna tas före årsskiftet 1961/62 och
att han för egen del är angelägen att
frågan om bolagens framtida lokalise -

ring avgöres så snart som möjligt. Jag
finner detta vara ett klart uttalande
från statsrådets sida och visa hans
stora intresse för en lösning av lokaliseringsfrågorna.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. eltaxorna för
detaljabonnenter

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Eriksson i Bäckmora frågat mig,
om jag vill medverka till att de eltaxesystem,
som ersatt normaltariffen i vissa
länder eller som där prövas jämsides
med denna, inom en nära framtid även
erbjudes detaljabonnenterna på elkraft
i vårt land t. ex. på så sätt, att statens
vattenfallsverks taxebestämmelser kompletteras
med en taxa liknande den danska
s. k. propptaxan eller någon annan
effekttariff, som är lämplig för bostadsoch
jordbruksabonnemang liksom för
mindre industri- och hantverksabonnemang.

Som svar vill jag anföra följande.

Tarifferna för detaljdistribuerad elkraft
är föremål för fortlöpande uppmärksamhet
och översyn från distributörernas
sida. Såsom interpellanten
anger i motiveringen till sin interpellation
arbetar för närvarande ett eltariffutskott
inom Svenska elverksföreningen
på att få fram förslag till tariffer
av den typ, som interpellanten
efterlyser. Därvid undersökes även den
i Danmark förekommande och av interpellanten
nämnda s. k. propptariffen.
Resultat av utskottets arbete väntas
föreligga under första hälften av
år 1961. Förslaget kommer sedan att

Fredagen den 2 december 1960 Nr 29

Svar på interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

prövas av vattenfallsstyrelsen och övriga
distributörer av elkraft.

Något initiativ i saken från min sida
finner jag sålunda inte påkallat.

Härefter anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

Även om statsrådet inte har vidtagit
andra åtgärder än att ha inhämtat de
här lämnade upplysningarna från Svenska
elverksföreningen, är jag tillfredsställd
med det besked som jag har fått.
Det ger vid handen att det som elabonnenterna
i vårt land i många år har väntat
på nu äntligen är på väg. Med varje år
har i vårt land — särskilt på landsbygden
och inom småindustrien — opinionen
blivit allt starkare mot den nuvarande
eltaxan och sättet att debitera elavgifter.
Normaltariffen som infördes
1947 och de många varianter som finns
av den har aldrig varit populära. Och
den är minst av allt rättvis. Sättet att
beräkna tariffen med hänsyn till antalet
rum, odlad jord, motorer och hushållsmaskiner
har medfört en ur konsumenternas
synpunkt alldeles för hög
eltaxa. Den har inte varit utvecklingsfrämjande,
och den har varit dyr att
administrera för kraftföretag. Varför
skall ett hushåll på två personer med en
bostad på fem rum och kök, av vilken
kanske endast ett par rum begagnas i
vardagslag — icke ovanligt på landsbygden
— betala nästan dubbelt så stor
elavgift som ett hushåll på två personer
med två rum och kök? Varför skall en
abonnent som driver kreaturslöst jordbruk
och som använder skördetröska
och därför har föga större behov av
elkraft än privata förbrukare i genomsnitt
erlägga höga grundavgifter, beräknade
inte bara efter bostadens storlek
utan även efter den odlade arealen.

Det är därför, herr talman, verkligen
hög tid att vi får en både rättvisare och

billigare eltaxa. Med anledning av den
växande opinionen mot den nuvarande
eltaxan både här i riksdagen och bland
abonnenterna har man inom Svenska
elverksföreningen, efter att i många år
ha slagit dövörat till, äntligen börjat
fundera på ett nytt taxesystem.

Som min personliga uppfattning vill
jag också säga att det nog hade varit
önskvärt, att statsrådet givit uttryck för
någon egen mening i denna fråga. En
sådan egen mening söker jag förgäves
efter i interpellationssvaret. Därför
tillåter jag mig, herr talman, att rikta
en direkt fråga till kommunikationsministern:
I vad mån och i vilken form
kommer statsrådet i fortsättningen att
ägna denna fråga sin uppmärksamhet?
Blir det som hittills ingenting eller avser
kommunikationsministern, sedan resultatet
av Elverksföreningens utredning
föreligger, att på något sätt pröva taxefrågan,
eller möjligen underställa riksdagen
densamma? Det är en fråga som
jag vore mycket tacksam att få svar på.

Vid eltaxefrågans lösande i Sverige
har man sannerligen haft en lång och
mödosam väg att vandra. 1943 års elkraftutredning,
som bl. a. skulle lösa
tariffrågan, tog hela tolv år på sig, och
när den äntligen kom med ett förslag,
visade det sig, att den i allt väsentligt
godtog ett inom Svenska elverksföreningen
utarbetat förslag, som byggde
på normaltariffen, vars nackdelar jag
här helt kort tidigare kritiserat. Under
tiden har utvecklingen gått raskt, och
i många andra länder har man redan
övergivit grundavgiftstariffen. Exempelvis
i Danmark har man sedan sex år
tillbaka med stor framgång prövat ett
taxesystem, som gör den fasta avgiftens
storlek beroende på säkringens eller
den s. k. proppens storlek utan någon
som helst beräkning av krångliga tariffonheter
som här i Sverige. Därav
har den också fått namnet »propptaxan»,
något som jag i interpellationen
efterlyst även för elabonnenterna i Sverige.
Kommunikationsministern har där -

8 Nr 29 Fredagen den 2 december 1960

Svar på interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

vidlag nu givit definitivt besked att
frågan skall prövas av utredningen, och
det uttalar jag min tillfredsställelse över.
Erfarenheterna i Danmark av propptaxan
är enbart goda. Den ger abonnenterna
en låg och rättvis taxa. Den är
också billig och enkel för företagen att
administrera. Det är rätt anmärkningsvärt
att ett företag i Danmark med
21 000 elabonnenter på landsbygden,
som nu tillämpar propptaxan, levererar
sin elkraft till ett pris som är 48 procent
lägre än priset enligt den svenska
normaltariffen. Vi får också komma
ihåg att danskarna till stor del skall
alstra sin elektriska energi med kol och
olja, medan vi i Sverige har stora vattenkraftresurser,
som till betydande del
tillhör staten, varför den elkraft förbrukarna
förses med borde kunna bli
både god och billig.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få understryka min tacksamhet för svaret
och min tillfredsställelse med det
besked som där lämnats. Jag hoppas att
utredningen skall bli klar inom den tid
som angivits i svaret, alltså under första
halvåret 1961, och att utredningen skall
leda till att vi här i Sverige får en lägre
och rättvisare eltaxa.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av den
tacksamhet som interpellanten utvecklade
i slutet av sitt anförande skulle jag
ju inte ha behövt begära ordet. Men
någonstans i mitten var han en aning
missnöjd med svaret och ställde en fråga.
Därför får jag väl ägna litet uppmärksamhet
åt den mellersta delen av
hans anförande. Han bad nämligen om
ett besked hur jag skulle komma att
ställa mig till det förslag, som kommer
att framläggas under första hälften av
1961. Jag vill säga interpellanten, att
jag inte hör till dem, som springer omkring
och har en mening om ett förslag
som kommer om ett halvår.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet nu anförde vill jag säga, att
jag inte har avkrävt statsrådet någon
bestämd mening, utan jag ville bara veta
i vilken mån och i vilken form han kommer
att ägna denna fråga sin uppmärksamhet.
Det anser jag mig inte ha fått
svar på.

Sedan vill jag tillägga, att det väl inte
är alldeles ovidkommande för statsmakterna,
hur man i prishänseende behandlar
två miljoner hushållsabonnenter i
vårt land. Det måste väl ändå i viss mån
finnas ett intresse för statsmakterna att
se även på en sådan sak.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag måste tyvärr upprepa,
att jag inte kan taga ställning till
frågan om hur alla dessa abonnenter
skall behandlas, hur taxan skall utformas
etc., förrän ett förslag föreligger.

Jag förstår inte att herr Eriksson i
Bäckmora har så svårt att förstå mig
— vi talar ju ändå hälsingemål båda!

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Just av den orsaken att
både kommunikationsministern och jag
talar hälsingemål borde vi ha lättare
att förstå varandra. Men statsrådet
kringgår min fråga. Statsrådet behöver
ingalunda taga ställning till ett förslag,
som varken han eller jag vet vad det
innehåller. Vad jag önskar få svar på
är, om statsrådet i någon form avser
att pröva ett sådant förslag till nytt taxesystem
när det kommer, men något sådant
besked har jag inte fått.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! När ett förslag kommer,
skall man — det är väl självklart -— diskutera
och taga ställning till det. Inte
behöver man stiga upp och lämna en

Fredagen den 2 december 1960 Nr 29

Svar på interpellation ang. eltaxorna för detaljabonnenter

försäkran därom. Det ligger så att säga
i sakens egen natur.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid kammarens plenum på tisdag,
den 6 december, kommer ett stort antal
interpellationer och enkla frågor att
besvaras, och sammanträdet kommer
därför att börja kl. 15.00, icke såsom tidigare
preliminärt meddelats kl. 16.00.
Onsdagens arbetsplenum tar sin början
kl. 10.00, och plenum fredagen den 9
december, då också åtskilliga interpellations-
och frågesvar torde komma att
lämnas, börjar kl. 13.00. Lördagen den
10 december kl. 10.00 anordnas bordläggningsplenum.

§ 5

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
anläggande av s. k. koportar å
järnvägslinjer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Senanders vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de s. k.
utomverkarnas löne- och anställningsvillkor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 191, i anledning av väckta motioner
om översyn av Aktiebolaget .Statens

skogsindustriers ekonomiska ställning
m. m.,

nr 192, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en beredning för
yrkesutbildningsfrågor,

nr 193, i anledning av väckta motioner
om utredning angående räntefria
studielån för finansiering av högre studier,

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik
Helge Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck,

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom,

nr 197, i anledning av väckta motioner
om formerna för försäljning av
jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna
arvsfonden,

nr 198, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade
utgifter under kommande fyra
budgetår, m. m., och

nr 199, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av ytterligare
deltidstjänster inom statsförvaltningen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 73, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt m. m.,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Tunisien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående

Nr 29

Fredagen den 2 december 1960

ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland till lindring i dubbelbeskattning
beträffande skatter å
kvarlåtenskap,

nr 85, i anledning av väckta motioner
rörande beskattningen av skördeskadelån,
och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
pension åt f. städerskan i riksdagshuset
fru Edit Jonsson, och

nr 35, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
pension åt f. städerskan vid
justitieombudsmansexpeditionen fru
Helga Andersson;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om parkeringsbot, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område, dels
Kungl. Maj :ts proposition rörande godkännande
av europeisk överenskommelse
om skydd för televisionsutsändningar,
dels ock i ämnet väckta motioner; -

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om nykterhetsvård,

nr 68, i anledning av väckt motion om
hälsovårds- och ordningsstadga för campingplatser,

nr 69, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfritt tillhandahållande
av tabletter mot sockersjuka, och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § 2 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74);

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om byggnadsminnen, dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 33, i anledning av motioner om
ersättning i form av fri kraft eller mark
till enskilda vid upplåtelse av skogsmark
eller annan mark i vissa fall; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande lämplig livräddningsutrustning
för fiskebåtar, och
nr 43, i anledning av väckta motioner
om positionsfartyg för fisket i södra
Östersjön.

§ 8

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall; och
nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående beskattning av ränta å svenska
statens sparobligationer.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 190,om förordnande avenstatsrådsledamot
att utöva den befattning
med riksdagsärenden, som jämlikt § 46

Tiadagen den 6 december 1960

Nr 29

riksdagsordningen tillkommer en ledamot
av statsrådet, överlämnats till kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 6 december

Kl. 15.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne november.

§ 2

Svar på fråga ang. förbättrad invalidpension Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat, om jag vill lämna kammaren
upplysning, huruvida proposition till
riksdagen om förbättrad invalidpension
kan förväntas under år 1961.

Som svar härpå vill jag meddela, att
frågan om förbättrad invalidpensionering
står i samband med andra pensionsfrågor
och med spörsmålet om förbättrad
sjukförsäkring. Flertalet av dessa
frågor behandlas av 1958 års socialförsäkringskommitté,
som beräknas
kunna avge sitt betänkande under första
halvåret 1961. Jag räknar med att lagförslag
på grundval av kommitténs förslag
och annat pågående utredningsarbete
på detta område skall kunna föreläggas
1962 års riksdag.

Härpå anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka

chefen för socialdepartementet för svaret
på min fråga. Jag beklagar, att det
inte blir möjligt för riksdagen att ta
ställning till en förbättrad invalidpension
förrän tidigast 1962. Om man gör
en jämförelse mellan den pension, som
en änka på några år över 40 får och
vad en invalidgrundpension ger, finner
man att änkan för närvarande får mer
betalt och alltså får det bättre ekonomiskt
ställt vilket måste anses som anmärkningsvärt.
Har hon dessutom inkomst
av ett arbete eller rent av förmögenhet,
framstår förhållandet ännu
mera otillfredsställande. Jag skulle ha
varit mycket glad, om statsrådet hade
varit i tillfälle att säga, att vi redan
nästa år kunde förvänta en lösning av
denna fråga enligt mina önskemål —
alltså likställighet med andra pensionsformer
eller i varje fall en betydligt förbättrad
invalidpensionering — men jag
förstår att det tidsschema, som statsrådet
angivit, måste hållas.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kostnadsfria eller
prianedsatta läkemedel för patienter vid
vissa sjukvårdsinrättningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på fråga ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel för patienter vid vissa
sjukvårdsinrättningar

Herr talman! Herr Lothigius har frågat,
om jag vill medverka till att patienter,
som vistas på sådana sjukvårdsinrättningar
som avses i kungörelsen den
10 december 1954 (nr 727) med förteckning
över sjukvårdsanstalter enligt lagen
om allmän sjukförsäkring, blir berättigade
till kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel enligt förordningen
härom.

Ersättning för sjukhusvård utgår enligt
sjukförsäkringslagen endast vid vård
på sjukvårdsanstalt. Sjukvårdsanstalter
är dels de allmänna sjukhusen och dels
vissa andra sjukvårdsinrättningar, som
efter ansökan och prövning i varje särskilt
fall jämställes med de allmänna
sjukhusen och uppföres på den nyssnämnda
förteckningen.

Principen i sjukförsäkringslagen är,
att sjukhusvård ersättes med ett visst
belopp per dag och att ersättning för
särskilda vårdkostnader därutöver inte
lämnas. Varken läkarvård eller läkemedel
i samband med vården på sjukhus
berättigar alltså till ersättning. Vid de
allmänna sjukhusen har patienten inte
heller någon annan kostnad än dagavgiften.
Genom att uppföras på förteckningen
över sjukvårdsanstalter blir
en sjukvårdsinrättning, som inte är allmänt
sjukhus, jämställd med sådant
sjukhus i vad gäller patienternas rättigheter
m. m. enligt sjukförsäkringslagen.
Det har då ansetts, att man inte bör behandla
de på förteckningen uppförda
anstalterna gynnsammare än de allmänna
sjukhusen, vilket skulle bli fallet
om patienterna vid sidan om dagavgiften
hade rätt till kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel vid vård på de anstalter
som förteckningen upptager. Det
nuvarande systemet kan sägas medföra
en viss valfrihet för sjukvårdsinrättningar
att, allteftersom det ställer sig
fördelaktigast, bli uppförda på förteckningen
eller stå utanför. Huruvida detta
system är i alla avseenden tillfredsställande
vill jag inte ta ställning till i detta

sammanhang, men jag har min uppmärksamhet
riktad på frågan.

Vidare anförde

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min fråga. Det är
väl utan tvekan så, att dessa privata
sjukhem fyller ett mycket stort behov
och kompletterar våra ordinarie sjukhus
genom att avlasta dessa en del av
deras bekymmer på grund av överbeläggning.
Dessa sjukhus är godkända av
medicinalstyrelsen och följaktligen erkända
och väl skötta. Vilka patientkategorier
kommer då till de privata sjukhemmen?
Det är dels sådana patienter,
som kan betala för sig, t. ex. äldre människor,
vilka har en statspension utöver
folkpensionen, och dels sådana som, på
grund av att kronikerhemmen är fyllda
för månader och år framåt, icke kan
få någon vårdplats och icke vet vart
de annars skulle taga vägen. Ibland betalar
kommunerna för dessa patienter,
eftersom de inte kan skötas på pensionärshemmen
i kommunerna.

Jag känner till ett sådant privat sjukhem
i Småland, som är förnämligt skött,
på vilket vårdkostnaden är omkring 17
kronor per dag, medan vårdplatsen på
en allmän sjukinrättning, t. ex. ett landstingssjukhus,
kostar det allmänna 70—-75 kronor. En patient på lasarettet erhåller
dock fria eller rabatterade läkemedel
av lasarettet. Den som ligger på
av medicinalstyrelsen icke godkänd inrättning
erhåller likaledes fria eller rabatterade
läkemedel, medan den som
ligger på ett av medicinalstyrelsen godkänt
privat sjukhus icke får detta. Visserligen
erhåller han 5 kronor i sjukpenning,
men efter 180 dagar är han
utförsäkrad och får icke längre denna
ersättning.

Tillåt mig, herr talman, att helt kort
komma med ett litet exempel. En per -

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation i anledning av visst sammankopplande av beslutade höjningar

av folkpensionsstandarden med utgående kommunala förmåner

son flyttar från ett allmänt sjukhus till
ett privat sjukhem. Det kan vara av
mentala skäl han av läkaren på det allmänna
sjukhuset har fått recept på en
medicin. När patienten kommer över till
det privata sjukhuset ber han någon av
sköterskorna att ta ut medicinen, men
då visar det sig att han inte kan få någon
läkemedelsrabatt. Om han däremot
hade stannat på vägen till det nya sjukhuset
och köpt ut medicinen, hade han
kunnat tillgodogöra sig rabatten. För att
kunna klara den saken låter man i stället
släktingar och vänner i fortsättningen
ta ut medicinen, ett förfarande som
naturligtvis inte kan anses riktigt.

Nu finner jag av socialministerns
svar, att han har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Jag hoppas därför,
herr socialminister, att de felaktigheter
som förekommer så småningom skall
kunna avhjälpas

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation i anledning av
visst sammankopplande av beslutade
höjningar av folkpensionsstandarden

med utgående kommunala förmåner

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Senander har ställt
följande fråga: »Kan det förväntas, att
socialministern föreslår åtgärder till
förhindrande av att kommunala myndigheter,
så som skett i Göteborg, utnyttjar
av statsmakterna beslutade höjningar
av folkpensionsstandarden till
genomförande av försämringar av utgående
kommunala förmåner?»

I sin motivering för frågan påtalar
herr Senander det förhållandet, att Göteborgs
stad fr. o. m. den 1 juli i år
infört eller, i vissa fall, höjt avgifter
för vård i hemmet åt åldringar samt
i en del fall minskat eller tagit bort

vissa understöd av socialhjälpskaraktär.

Det är en kommunal angelägenhet
att organisera åldringsvård i hemmet
och liknande verksamhet, önskvärt är
att kommunerna på detta sätt gör det
möjligt för åldringar att få erforderlig
skötsel och tillsyn i sina hem. Detta
önskemål underströks av statsmakterna
bl. a. då frågan om åldringsvården
förelåg för en samlad bedömning vid
1957 års riksdag.

Då det gäller formerna för kommunernas
verksamhet på detta område,
t. ex. avgiftssättningen för hemhjälp
till folkpensionärer, har statsmakterna
inte ansett sig böra ingripa med föreskrifter.
Det har emellertid förutsatts,
att avgifter skall kunna tas ut för vårdåtgärder
i pensionärers enskilda hem
— lika väl som folkpensionärer får betala
för sig med sin folkpension då de
vårdas på ålderdomshem eller vårdhem
av olika slag.

Då frågor om åldringsvård och pensioner
diskuterats har det från statsmakternas
sida vid flera tillfällen på
senare år gjorts uttalanden av den innebörden,
att man bör sikta till att
möjliggöra för de gamla att tillgodose
sina behov av olika slag inom ramen
för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.
Samhället bör i enlighet med
denna tankegång se till, dels att bostäder,
omvårdnad och service av olika
slag står till förfogande, dels att pensionerna
är stora nog för att de gamla
skall kunna betala för sig. Så länge
samhällets resurser är begränsade är
det naturligt, att man måste tillgripa
en sådan prövning av vårdbehoven och
sätta avgifterna på ett sådant sätt, att
de angelägnaste behoven tillgodoses i
första hand.

Hur denna avvägning skall ske —
och i vad män folkpensionen i vissa fall
alltjämt måste kompletteras med socialhjälp
— måste man enligt min mening
överlåta åt kommunerna att be -

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation i anledning av visst sammankopplande av beslutade höjningar

av folkpensionsstandarden med utgående kommunala förmåner

stämma med hänsyn till de rådande
lokala förhållandena och omständigheterna
i de särskilda fallen. Jag anser
mig kunna räkna med att våra kommunalmän
även framgent kommer att
göra sitt bästa för att se till, att de
olika vårdåtgärderna för åldringar
kommer så många som möjligt till del
av dem som behöver bistånd och att
avgifter och andra villkor utformas så
rättvist som möjligt. För egen del skall
jag fortsätta att arbeta för sådana pensioner,
att pensionärerna i allt högre
grad blir oberoende av speciella åtgärder
av socialhjälpskaraktär.

Mot bakgrunden av det sagda är jag
inte beredd att uttala någon mening
om de kommunala beslut som herr Ser.
ander åsyftat med sin fråga.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Socialministern förklarar i sitt svar,
att han inte är beredd att uttala någon
mening om de kommunala beslut som
jag åsyftar med min fråga. Om det bara
gällt att få reda på socialministerns mening
i saken, skulle min interpellation
ha varit en överloppsgärning. Jag trodde
att socialministerns mening stod klar
för de flesta, då han i radions valdebatt,
när Hilding Hagberg påtalade förhållandet,
tydligen fann saken så uppseendeväckande,
att han betvivlade dess riktighet.

För övrigt kan väl inte socialministerns
mening i sakfrågan vara mer än
en, nämligen att det är upprörande att
hans och riksdagens ansträngningar att
förbättra standarden för folkpensionärerna
överkorsas av en kommunal myndighet,
såsom skett i det fall det här
gäller.

Nu säger emellertid socialministern,
att han inte är beredd att bekantgöra

sin mening. Detta är en högst beklaglig
deklaration. Hade socialministern
uttalat sin mening — som jag alljämt
förutsätter innebär ett ogillande av socialnämndens
beslut — skulle detta ha
haft en för vederbörande folkpensionärer
mycket god effekt.

Vad jag åsyftade med min interpellation
var att regeringen skulle ingripa
för att hindra kommunala myndigheter
att handla så som skett i Göteborg. Formen
för sådana ingripanden kunde jag
givetvis inte ange, men jag föreställde
mig att det skulle finnas åtskilliga utvägar
för att rätta till saken, i varje fall
så att ett upprepande förhindrades. Jag
hade också tänkt mig att det skulle kunna
ske under hand, om man nu inte ville
utfärda föreskrifter.

Jag vill erinra om att riksdagen vid
tidigare tillfällen, då folkpensionshöjningar
genomförts, gjort Uttalanden av
innebörd, att de beslutade höjningarna
icke fick tagas till intäkt för en minskning
av utgående kommunalt hemunderstöd.

Jag skall till belägg för vad jag här
har påstått anföra ett par uttalanden
från 1944 i ett sådant sammanhang. I
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 3 den 23 novemmer
1944 står dåvarande socialminister
Möllers uttalande i propositionen
refererat på följande sätt: »Huvudmotivet
för den provisoriska förstärkningen
är ju, att folkpensionärernas
standard i alltför många fall är för låg.
En rigorös tillämpning av den principen
att fattigvårdsunderstöden skola minskas
skulle leda till att pensionärer utan
fattigvårdsunderstöd, d. v. s. i regel pensionärer
med egen inkomst eller eljest
i en relativt bättre ekonomisk ställning,
skulle få sin standard höjd genom den
provisoriska förstärkningen, medan de
sämst ställda pensionärernas standard
skulle bliva oförändrad. Härtill kommer
att önskemålet om provisorisk förstärkning
av folkpensionerna ju icke

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation i anledning av visst sammankopplande av beslutade höjningar

av folkpensionsstandarden med utgående kommunala förmåner

aktualiserats av något behov att nedbringa
kommunernas fattigvårdskostnader.
»

Utskottet säger på denna punkt: »Departementschefen
har yttrat, att stor försiktighet
borde iakttagas vid de omprövningar
av fattigvårdsunderstöden
som kunde komma att vidtagas i anledning
av tillkomsten av provisoriska förbättringar
å tilläggspensionerna. Utskottet
vill understryka detta uttalande
från departementschefens sida. Huvudmotivet
för den provisoriska förstärkningen
är ju såsom departementschefen
anfört, att folkpensionärernas standard
i många fall är för låg.»

Här finns alltså ett uttalande, som
godkändes enhälligt av riksdagen, i
syfte att förhindra att kommunala myndigheter
utnyttjade pensionsförstärkningen
för att minska sina utgifter.

Dessa uttalanden tillkom därför att
det tidigare hade visat sig, att vissa
kommuner passade på tillfället, då pensionshöjningar
genomförts, att minska
på den kommunala hjälp som utgick.
Detta innebar ett så flagrant åsidosättande
av statsmakternas mening med
pensionsförbättringen, att man ansåg
sig böra åtminstone genom ett uttalande
söka sätta en spärr därför.

I det här fallet bör särskilt observeras,
att såväl regering som riksdag upprepade
gånger understrukit, att de folkpensionshöjningar
som förutsätts skall
äga rum under tioårsperioden fram till
1968 skulle utgöra verkliga standardförbättringar.

Detta måste innebära att statsmakterna
utgått ifrån, att inga ingripanden
från kommunala instanser som äventyrade
denna avsikt skulle förekomma.
Likväl passade Göteborgs socialnämnd
på att minska värdet av årets standardhöjning
med nära hälften, i vissa fall
med nästan hela standardhöjningen.
Den beslöt, att de gamla, som var i behov
av åldringsvård i hemmet och tidigare
haft denna vård gratis, skulle

fr. o. m. den 1 juli betala 10 kronor i
månaden och att de som tidigare betalat
10 kronor i månaden i fortsättningen
skulle erlägga 20 kronor.

För de sjuka åldringar, som ordinerats
diet och därför åtnjöt diettillägg
minskades tillägget med 20 kronor i månaden.
Där gick följaktligen praktiskt
taget hela tillägget.

Av det standardtillägg på 250 kronor
om året som riksdagen beviljat tog socialnämnden
sålunda tillbaka 120 genom
att höja kostnaden för åldringsvården.
För dem som hade diettillägg
passade man på att ta 240 kronor av
de 250 kronor som riksdagen beviljat
som standardtillägg. Dessutom tog socialvården
bort klädhjälpen.

Jag ber att med all kraft få betona, att
dessa åtgärder riktade sig mot pensionärer
som inte har andra inkomster än
sina folkpensioner eller med andra ord
dem som har det sämst ställt i alla avseenden.
Det rör sig vidare om åldringar,
som är i behov av särskild vård
därför att de inte kan klara sig utan
hjälp, och det gäller sjuka människor.
Enligt vad som kommit fram till min
kännedom finns det i Göteborg nu folkpensionärer,
som genom att de måste
erlägga den där tian i månaden inte
längre kan utnyttja åldringsvården utan
får hanka sig fram bäst de kan.

Dessa, de sämst ställda folkpensionärerna
i Göteborg, fick följaktligen föga
glädje av standardhöjningen och går
nu i bävan för att även nästa standardhöjning
skall reduceras på samma eller
liknande sätt.

Detta sker samtidigt som standardhöjningen
odelad kommer alla dem till
godo som icke är beroende av folkpensionen
för sin existens. År det inte, herr
socialminister, upprörande att se hur
miljonären, mannen med 100 000 kronors
årsinkomst, får sin »standardhöjning»
ograverad, medan de fattigaste
hland folkpensionärerna får den reducerad
med nära hälften eller mera?

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation i anledning av visst sammankopplande av beslutade höjningar

av folkpensionsstandarden med utgående kommunala förmåner

Vad man än må säga om socialnämndens
handlingssätt, så inte kan man säga
att det vittnar om social vidsyn. Motiveringen
att folkpensionärernas standard
något överstiger standarden för
socialvårdens understödstagare tvekar
jag inte att beteckna som cynisk. Hur
kan man över huvud taget anställa jämförelser
mellan socialvårdsfallen och
folkpensionärerna?

För det första är socialhjälpsbeloppen
så låga, att de inte medger en någorlunda
tillfredsställande standard. I
socialhjälpsfallen är det mestadels fråga
om tillfälliga störningar i försörjningsläget,
medan det för ett mycket
stort antal folkpensionärer rör sig om
ett konstant behov av förstärkning till
folkpensionerna.

Det är dessutom utmanande, att socialhjälpsstandarden
skall användas
som måttstock för vad folkpensionärerna
har rätt att påfordra efter sin
långa gärning i det produktiva arbetets
tjänst.

Det är i hög grad beklagligt att vår
socialminister, som anses vara en handlingens
man, förklarar sig ur stånd att
göra någonting åt saken. Men då jag
nu visat att statsmakterna tidigare ansett
sig böra stävja de kommunala myndigheternas
lust att söka minska sina
utgifter på de sämst ställda folkpensionärernas
bekostnad, vill jag enträget
uppmana socialministern att åtminstone
för framtiden sätta stopp för det kommunala
självsvåldet i detta hänseende.
Detta bör ske i samband med framläggande
av förslag till nästkommande
pensionshöjning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Att jag i mitt interpellationssvar
har förklarat att jag inte vill
göra något uttalande beträffande de beslut,
som de kommunala myndigheterna

i Göteborg har träffat, beror på att vi
i allmänhet —- exempelvis när det gäller
bostadstilläggets storlek och dylika
ting -—- inte brukar lägga oss i den
kommunala självstyrelsen. I samband
med senaste folkpensionshöjning sade
vi dock ifrån helt allmänt, att man med
anledning därav inte skulle sänka bostadstilläggen,
men det skedde därför
att man i det förslag som framlagts av
kommittén beträffande höjning av folkpensionerna
hade tänkt sig en successiv
avveckling eller i varje fall minskning
av dessa bostadstillägg.

Beträffande det uttalande som förre
socialministern Gustav Möller vid något
tillfälle har gjort och vad riksdagen
har sagt i anslutning därtill vill
jag understryka, att detta skedde vid en
tidpunkt då den stora majoriteten av
folkpensionärerna var beroende av fattigvårdsunderstöd.
Alla de försök som
riksdagen och regeringen gör att höja
folkpensionerna har ju till uppgift att
folkpensionärerna så småningom helt
skall slippa vara beroende av socialhjälp.
Och när vi verkligen har genomfört
den tjänstepensionering, som riksdagen
har fattat beslut om, kommer
folkpensionärerna alldeles självklart att
vara i det läget, att de inte behöver
några extra tillägg av socialhjälpskaraktär.
Hela vår gemensamma strävan —-både herr Senanders och min — går ju
ut på att skapa sådana förhållanden för
folkpensionärerna att de inte skall behöva
vara beroende av något slag av
socialhjälp.

Vad jag sålunda kan säga rent allmänt
är för det första, att herr Senander
borde ha tagit upp den här frågan
till debatt i Göteborgs stadsfullmäktige
genom sina partivänner i stället för här
i riksdagen, och för det andra, att min
strävan i fortsättningen — det kan jag
lova herr Senander — kommer att vara
att folkpensionärerna genom ökade
folkpensioner skall bli oberoende av socialhjälp
för framtiden.

Tisdagen den 6 december 1960 Nr 29

Svar på interpellation ang. vissa principer för beviljande av lån till bostadsbyggande

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Socialministerns rekommendation
till mig att animera
mina partivänner i Göteborgs stadsfullmäktige
att där ta upp denna fråga
var ganska överflödig, ty frågan har varit
före hos stadsfullmäktige i Göteborg.

Den kommunistiska gruppen i stadsfullmäktige
har till och med avlåtit en
skrivelse till socialnämnden i Göteborg

1 frågan. Så nog har vi gjort vad som
kan göras där. Men anser verkligen
inte socialministern, att det också är
ett statsmakternas intresse att se till,
att vad de utlovar som verklig standardhöjning
också blir det i praktiken.

Så blir det inte om de kommunala
myndigheterna skall nagga standardförbättringen
i kanten, ja, de inte bara
naggar förbättringen i kanten utan berövar
folkpensionärerna en god del av
den standardförbättring som statsmakterna
har beslutat att ge folkpensionärerna
och denna försämring av socialförmånerna
genomförs med den uttryckliga
motiveringen, att folkpensionärerna
fått ett standardtillägg som gör
att de sociala myndigheterna nu kan
ta ut högre avgifter för åldringsvården.

Förhållandena i framtiden är en helt
annan sak. Ingen betvivlar att den utveckling
som pågår kan föra till att
flertalet av dem som nu åtnjuter socialunderstöd
så småningom skall kunna
slippa detta. Men härifrån och tills
detta är uppnått är ett långt steg. Jag
ifrågasätter t. o. m., om man vid tioårsperiodens
slut kan säga, att det stora
flertalet folkpensionärer med de höjningar
man förutsatt gjorts oberoende
av hjälp också från kommunerna. Men
det är inte det som kan inträffa efter
åtta år utan vad som sker i dag som
frågan gäller. I dag är inte folkpensionerna
sådana, att de tryggar försörjningen
för de gamla. Det finns
ungefär 25 000 folkpensionärer i Göteborg
som måste anlita kommunalt stöd
för att klara sig. De klarar sig nämligen

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

inte på folkpensionerna, och de har inga
andra inkomster.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. vissa principer
för beviljande av lån till bostadsbyggande Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lidskog har frågat,
om jag är beredd medverka till att
bostadsstyrelsen erhåller sådana instruktioner,
att lån ej vägras till bebyggelse,
som sker i överensstämmelse
med fastställd stads- eller byggnadsplan.

Frågan ansluter till ett av bostadsstyrelsen
i höstens petita framfört förslag.
Detta förslag går ut på ett förtydligande
av nuvarande lånebestämmelser
i fråga om kvalitetskrav för bostäder,
som finansieras med statslån.
Jag avser att anmäla styrelsens förslag
i nästa års statsverksproposition. Min
ståndpunkt till förslaget kommer då att
redovisas för riksdagen.

Vidare har herr Lidskog frågat, om
jag vill medverka till att bostadsstyrelsens
beslutanderätt vad angår tomtprisnivån
inskränkes till att avse endast i
tomtpriset ingående kostnad för själva
marken.

I fråga om de lånebeviljande organens
tomtpriskontroll har jag inhämtat,
att man inom bostadsstyrelsen överväger
viss ändring av nu gällande
praxis. Jag har vidare erfarit, att bostadspolitiska
organisationskommittén
ämnar lägga fram förslag i ämnet. Det
torde därför bli tillfälle att inom kort
ta ställning till det av interpellantcn berörda
spörsmålet. Jag är inte beredd att
nu göra något uttalande i frågan.

Härpå anförde:

18 Nr 29 Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot hyresstegringar

Herr LIDSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på de två i
interpellationen framställda frågorna.

Sedan interpellationen framställdes
den 18 november har socialministern
haft överläggningar med bl. a. bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen och representanter
för kommunerna inom Storstockholm
och det finns anledning förmoda
att herr statsrådet då erhöll en
klar uppfattning om hur allvarliga och
aktuella de frågor är, som jag har ställt.

Stämningen bland de för bostadsbyggandet
ansvariga kommunalmännen
är irriterad, och stora förväntningar
knyts till herr statsrådet då det gäller
att lösa de problem som ligger bakom
frågorna.

Jag hade därför väntat ett klart och
obetingat ja redan nu som svar på den
första frågan. Nu får man ge sig till
tåls till nästa års riksdag. Det skulle
emellertid förvåna, om icke statsrådets
ståndpunktstagande i nästa års statsverksproposition
kommer att innebära
ett oreserverat ja till frågan.

Det är emellertid i och för sig icke
förvånande, att bostadsstyrelsen vid
lånebedömningen vill införa det kvalitetskrav,
som hänför sig till själva planen
och som borde ha tillgodosetts under
planarbetet och bevakats vid planfastställandet.
Det finns nämligen till
och med exempel på att Kungl. Maj :t
fastställt stadsplaner trots klara avstyrkanden
från såväl vederbörande länsstyrelse
som bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Det framstår dock enligt
min åsikt som stötande, om fastställande
av stads- eller byggnadsplan
icke skulle innebära ett slutgiltigt ställningstagande
från statsmyndigheternas
sida till kvalitetskravet beträffande
själva planen.

Beträffande svaret på min andra fråga
får jag uttrycka min tillfredsställelse
över beskedet dels att man inom
bostadsstyrelsen överväger viss ändring

av nu gällande praxis i fråga om tomtpriskontrollen
och dels att förslag i
ämnet inom kort kommer att framläggas
av bostadspolitiska organisationskommittén.

Till sist vill jag uttrycka den förhoppningen,
att herr statsrådet genom
en resolut insats i interpellationens
anda skall infria de stora förväntningar,
som kommunalmännen just nu ställer
på chefen för socialdepartementet beträffande
ändrade riktlinjer för bostadsstyrelsens
verksamhet i nu berört
avseende. Jag ber ännu en gång att få
framföra mitt tack.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Beträffande den första
frågan kan jag till den ärade interpellanten
säga, att jag inte finner det
tillfredsställande att den ena statliga
myndigheten går emot den andra i en
sådan angelägenhet. Därför har också
vissa förslag utarbetats — bl. a. av bostadsstyrelsen
— men det är inte vanligt
att man så här alldeles före statsverkspropositionens
framläggande avslöjar
vilken ståndpunkt departementet
och regeringen kommer att inta i
sådana sammanhang. Detta är förklaringen
till att jag inte kunnat gå längre
än jag gjorde i mitt svar.

Herr LIDSKOG (fp):

Herr talman! Jag har anledning att
ånyo understryka mitt tack till socialministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
hyresstegringar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle

Tisdagen den 6 december 1960 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder mot hyresstegringar

har frågat mig, om man kan förvänta
regeringens medverkan i syfte att hindra
planerade hyresstegringar samt om
regeringen överväger några nya finansieringsmetoder
för bostadsproduktionen
som frikopplar bostadssektorn från
räntefluktuationerna.

Med den första frågan åsyftar herr
Nilsson troligen det förslag till generell
hyreshöjning enligt hyresregleringslagen,
som statens hyresråd har överlämnat
och som nyligen föranledde beslut
av regeringen angående sådan hyreshöjning
för år 1961. Regeringen har i
sitt beslut följt hyresrådets förslag. Som
bekant är både hyresgästernas och fastighetsägarnas
organisationer företrädda
i hyresrådet. Regeringens beslut innebär
därför, att hyrorna för 1961 regleras
på ett sätt, som de berörda parterna
själva har blivit ense om. Regeringen
har inte ansett sig ha anledning
att frångå överenskommelsen mellan
parterna.

Herr Nilssons andra fråga kan jag besvara
på det sättet, att gällande bestämmelser
om räntegaranti just har till syfte
att hindra att tillfälligt höga räntor slår
igenom i bostadskostnaderna. Enligt
min mening tillgodoser de också detta
syfte, när det gäller nyproduktionen.
Några nya finansieringsmetoder för att
bereda bostadssektorn skydd mot ränteförändringar
synes inte påkallade.

Härpå anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Då interpellanten insjuknat
ber jag att å hans vägnar få
framföra ett tack till socialministern
för svaret på interpellationen. Interpellanten
har inte sett svaret, och det är
kanske lika bra, eftersom det väl antagligen
skulle ha drivit upp hans feber
ytterligare. Jag misstänker att han skulle
ha haft anledning att beklaga likgiltigheten
inför denna fråga, som är en
av de svåraste, ja, han kanske skulle
ha använt ett ännu starkare ord inför

det svar som socialministern nu har
levererat.

Det är verkligen dyrt att bo. Bostadskostnaden
är en svår och allvarlig fråga,
och den blir svårare och allvarligare
för varje år som går, om man fortsätter
den hittillsvarande kursen.

Jag skall anföra ett par exempel från
Stockholm, varav det ena gäller ytterstaden
och det andra innerstaden, över
boendekostnaderna enligt de hyror, som
är godkända och enligt det bränsletilllägg
som utgår. En familj på fyra personer,
varav två minderåriga, som bor
i ytterstaden och har 12 000 kronor i
inkomst får för en bostad på 55 m2 betala
2 820 kronor, inklusive bränsletilllägg,
d. v. s. 23,5 procent av inkomsten.
I innerstaden är situationen mycket
värre. Samma familj skulle där få betala
4 020 kronor, inklusive bränsletilllägget,
d. v. s. 33,5 procent av lönen.
Om därtill lägges utgående skatter, kan
man beräkna att en familj med 12 000
kronor i inkomst får ge ut 56 procent
därav, eller 6 720 kronor, för bostad
och skatt.

Detta problem växer ju oavbrutet.
Det besked herr socialministern har
lämnat utgör också ett besked till alla
bostadssökande människor här i landet
om att den kurs, som man nu slagit
in på, kommer att fortsättas också
framdeles.

Vad innebär nu exempelvis hyreshöjningen
från och med årsskiftet? Den
innebär totalt sett, att hyreskostnaden
för en bostad i ett gammalt hus i Stockholm
kommer att öka med sammanlagt
10 procent. Den innebär vidare, enligt
vad man meddelat från hyresgästföreningen,
att skillnaden mellan nya och
gamla bostäder i fråga om hyreskostnader
egentligen kommer alt utjämnas
genom den höjning som nu genomförs.
Jag tycker att det är varken mer eller
mindre än eu skandal.

Nu skyller socialministern på statens
hyresråd, som har godkänt denna
hyreshöjning och där både fastighets -

20 Nr 29 Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot hyresstegringar

ägarna och hyresgästföreningen är representerade.
Det är en överenskommelse,
säger han, och regeringen har
inte velat ändra denna överenskommelse.
Det är ett bekvämt sätt att komma
ifrån saken. Jag tycker också att
det ligger litet av cynism i detta framställningssätt,
något av ett hån mot
hyresgästrepresentanterna för att de
inte har velat eller inte har vågat demonstrera
mot den ytterligare hyresökning
som genomföres. Först sade regeringen,
att den inte kunde vara med
om att tillstyrka de ränteökningar som
de borgerliga partierna krävde, ty det
skulle få ödesdigra verkningar på hyran.
Sedan gick regeringen med på att
vidta de räntehöjningar, som de borgerliga
partierna krävde. I dag säger
regeringen, att nu måste man höja hyran,
därför att räntan har blivit högre.
En halv procents högre ränta betyder
många gånger en med 10 procent ökad
hyra, i varje fall när det gäller Stockholm.
Det finns emellertid, det skall
villigt erkännas, även andra orsaker
som medverkar till att driva upp hyresnivån.

Under det gångna decenniet har bostadskostnaderna
i nya hus stigit med
65 procent. I de äldre husen har ökningen
varit 40 procent, och nu får man
räkna med att kostnaderna stiger upp
till 45 eller kanske närmare 50 procent.
Av de hyreshöjningar, som genomförts
under det gångna decenniet, är
åtminstone en tredjedel ett resultat av
högräntepolitiken. Beträffande de gamla
husen är andelen ännu högre. Jag måste
därför säga att det är mycket av en
undanflykt, när socialministern hänvisar
till en s. k. överenskommelse mellan
hyresgästerna och fastighetsägarna.

I anledning av den andra frågan i
interpellationen hänvisar socialministern
till den räntegaranti som utgår och
säger, att denna hindrar tillfälliga hyresstegringar
i fråga om nyproduktionen.
Det kan väl hända; det har vi inte
satt i fråga. Men nyproduktionen är än -

då en relativt ringa del av hela det område,
som berörs av den nuvarande högräntepolitiken.
Denna räntegaranti omfattar
dessutom bara en mindre del av
de samlade kapitalkostnaderna även för
nya hus. Kapitalkostnaderna är mycket
höga och har av sakkunniga beräknats
till 67 procent av bostadskostnaderna.
Detta visar väl om något hur äventyrlig
den nuvarande högräntepolitiken är.

Yad räntans storlek betyder skall jag
be att få illustrera med några exempel.
Förre generaldirektören Alf Johansson
skriver, att om man på tio år skulle
kunna rationalisera bort 10 procent av
byggkostnaderna — det är ett myckel
djärvt antagande — skulle denna vinst
omedelbart ätas upp av en räntehöjning
på en halv procent. En procents räntehöjning
betyder att en hyresgäst får betala
lika mycket för en tvårummare som
han tidigare fick betala för en trerummare.

Förre generaldirektören Johansson
har också anfört ett tredje exempel, där
han erinrat om att en årlig inkomstökning
på 3 procent under fem år skulle
ätas upp av en räntehöjning på 1 procent.

Detta visar hur centralt problemet om
räntepolitiken är och hur kännbara
verkningarna blir för dem som behöver
en bostad.

Interpellanten har ställt frågan, huruvida
inte regeringen kunde överväga en
bostadsfinansiering, som frikopplar bostaden
från återverkningarna av tillfälliga
förändringar i räntepolitiken. Socialministern
visar emellertid ingen förståelse
för det. I varje fall tyder den
hänvisning socialministern gjorde därpå.
Men det måste innebära, att tillfälligheter
— kanske ett hastigt beslut
i riksbanken beroende på en tillfällig
stämning eller på en kohandel mellan
partierna eller en konjunkturbedömning
— skall kunna avgöra vad bostaden
skall kosta. Det är inte sociala hänsyn
som avgör den saken. År inte det ett
resonemang, som bör göras till föremål

Tisdagen den 6 december 1960 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder mot hyresstegringar

för omprövning? Kan flertalet i denna
kammare anse detta vara ett tillfredsställande
förhållande?

Regeringen tröstar sig med att vi
byggde 70 000 bostäder i fjol, och det
var givetvis bra, även om kvoten nu
sjunker. Men också där vill jag erinra
om ett par saker. Bostadsbyggandets
andel av investeringarna blir allt mindre.
Strax före krigsslutet gick en tredjedel
till bostäder. Nu får den produktionen
bara en femtedel av investeringarna.

Vidare räknar man med att ungefär
800 000 unga människor under detta
decennium kommer upp i de åldrar, då
de söker bostad. Det är då alldeles uppenbart,
att den åtstramning av byggverksamheten
som regeringen signalerade
vid årets början kan komma att
medföra mycket allvarliga konsekvenser
just för dessa årsklasser.

Dessutom förekommer det så många
upprörande ting på bostadsbyggandets
område, som verkligen borde kräva regeringens
ingripande. Jag nämnde i
remissdebatten ett exempel från en
mellansvensk stad, där en storbank hade
lagt sig till med tomtmark, som staden
sedan fick köpa för 43 miljoner kronor.
Om man skulle exploatera den
marken med hänsyn tagen till vad staden
fått betala, så skulle hyrorna där
tagas ut med 77 kronor per kvadratmeter.
En 60 kvadratmeters bostad skulle
då ha kostat 4 620 kronor i årshyra.
Inom parentes kan jag nämna, att denna
storbank kom undan en skatt på
25 miljoner, tack vare det smarta sätt
på vilket affären gjordes upp.

Vi genomförde en bra reform när vi
fick tomträttsinstitutionen, men om man

1 detta fall skall använda sig av den
rätten, så får man en utdebitering med

2 kronor per skattekrona. Sådana markspekulationer
får alltså förekomma.

Eller låt oss ta exempel från Täby och
Nacka. Där ser sig de kommunala myndigheterna
nödsakade att överlåta viktig
tomtmark, tillräcklig för hela stads -

delar, till den privata spekulationen.
Man är fullt medveten om att detta kommer
att få mycket ödesdigra konsekvenser
för dem som sedan skall bo i områdena.
Finns det inte anledning att där
undersöka vad som försiggår? Kan man
bara slå sig till ro med den process
av oavbrutet stegrade bostadskostnader
som nu inletts?

Det är kanske inte heller någon tillfällighet,
att de flesta mutskandalerna
också förekommer inom byggnadsområdet.
Detta säger jag inte som en förebråelse
mot regeringen. Den är inte ansvarig
för skandalerna. Men byggbranschen
och tomtmarksaffärerna är områden,
där spekulationen och skojet får
breda ut sig, till dess det tar sig uttryck
i sådana skandaler som hela svenska
folket på sista tiden har upprörts över.

Jag tycker alltså inte att regeringen
skall vara nöjd. Den har höjt räntan,
och den har i varje fall det politiska
ansvaret för den nuvarande högräntepolitiken.
Därmed prisger den inte bara
hyresgästernas, egnahemsägarnas samt
de bostadssökandes intressen, utan den
äventyrar också sitt eget bostadsprogram.
Det är en dålig politik, som borde
ändras.

Regeringen brukar inte ha dålig näsa
för vad som rör sig här i landet. Jag
tycker därför att man skulle passa på
och se efter, om det inte finns anledning
att nu vidtaga åtgärder för att få
ett slut på den tröstlösa processen med
oavbrutet stegrade bostadskostnader.
Socialministern borde låta något av den
Möllerska andan i bostadsfrågan bli bestämmande.
Målsättningen med en bostadshyra
på 20 procent av lönen var för
all del inte bra den heller, men den
var ändå bättre än den nuvarande politiken
med dess oerhörda konsekvenser
på bostadsområdet. Om och när en
sådan ändring i bostadspolitiken sker,
har man kanske anledning att tacka
socialministern inte bara för svaret
på eu interpellation i dessa frågor utan
också för innehållet i svaret.

22 Nr 29 Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot hyresstegringar

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det finns väl knappast
någon anledning för mig att just i detta
sammanhang gå in i en allmän penningpolitisk
debatt med herr Hagberg.
När det gäller att komma till rätta med
överhettningen inom konjunkturen och
förhindra en inflationsutveckling finns
ju många olika medel, som regeringen
och statsmakterna kan använda. Det har
genom omständigheterna blivit så, att
även räntemedlet kommit in i bilden,
och att detta i sin tur påverkar kapitalkostnaderna
även vid bostadsbyggandet
har inte jag på något sätt försökt
förneka. Men jag vill understryka, att
vår nuvarande räntegaranti ju ändock
i hög grad har förhindrat — och även
i fortsättningen kommer att förhindra

— att kapitalkostnaderna slår igenom i
form av alltför påtagliga hyreshöjningar.

När herr Hagberg säger att jag nära
nog har givit uttryck åt cynism, då
jag hänvisat till att hyresgästerna och
fastighetsägarnas representanter i hyresrådet
är överens om att framlägga
det förslag, som regeringen nu har stannat
för, så är det väl ändå ett något
lättsinnigt sätt att argumentera. Det är
i själva verket så, att dessa hyreshöjningar
är betingade dels av ökade kapitalutgifter
och dels, i kanske lika hög
grad, av ökade driftkostnader, d. v. s.
ökade utgifter för fastighetens skötsel
och liknande. Därtill kommer att i dessa
hyreshöjningar även ligger en del,
som är avsedd för de kostnader som
ökade reparationer kan föra med sig

— man har nämligen också kommit
överens om att reparationsvolymen skall
utökas.

Kan man verkligen under sådana omständigheter
skylla hela denna hyreshöjning
på de ökade kapitalkostnaderna
och därutöver göra gällande, att jag
yttrar mig på ett cyniskt sätt, när jag
hänvisar till att hyresgästernas representanter
har tagit ställning till de fak -

tiska kostnaderna och de sakliga motiveringar,
som kan mobiliseras för dessa
hyreshöjningar? Sedan är jag medveten
om att de ökade byggkostnaderna
är ett problem, som vi förvisso skall ha
uppmärksamheten inriktad på. Det
finns allt skäl att försöka komma till
rätta med de svårigheter, som vi i detta
sammanhang har att brottas med.

Herr Hagberg anför ett exempel på
en bostad här i Innerstockholm, som
skulle betinga en hyreskostnad på 73
kronor per kvadratmeter. Det är möjligt
att det kan vara riktigt, men det
är väl i så fall ett rätt extremt exempel
som han valt. När han nämnde hur
stor del av lönen som togs i anspråk
för en tvåbarnsfamilj i ytterstaden, där
husfadern hade 12 000 kronor om året,
utgår jag från alt han inte dragit ifrån
det familjebostadsbidrag som familjen
har. Då kommer man naturligtvis till
de siffror herr Hagberg nämnde. Men
herr Hagberg skall vara medveten om
att statsmakterna i detta sammanhang
också har för avsikt att höja familjebostadsbidraget
just därför att familjer
med barn inte skall drabbas för hårt
av denna hyreshöjning. I samma ögonblick
som vi medgivit en viss åtgärd
har vi tänkt tillgripa en annan, som
skall mildra verkningarna.

Om vi skall frångå de extrema exemplen,
så kan jag nämna de resultat vi
kommit till när vi räknat med genomsnittshyrorna
för tvårumslägenheter.
Exemplen avser tvårumslägenheter
byggda åren 1939, 1945, 1950 och 1955.
Lägenhetsytan har antagits vara 50 m2
i 1939 års hus, 53 m2 i 1945 års hus och
57 m2 i senare tillkomna hus. Vidare
avses orter där vatten- och avloppskostnaderna
är inräknade i hyran. 1939
års hus är inte statsbelånade, vilket däremot
övriga hus är.

För de 1939 färdigställda husen räknar
man i dag med en total genomsnittshyra
på omkring 2 010 kronor i Stockholmsområdet.
De får en höjning av 90
kronor per år, och hyran blir alltså

Tisdagen den 6 december 1960 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder mot hyresstegringar

2 100 kronor. I Mellansverige, där hyran
är 1 780 kronor, blir höjningen också
90 kronor, och man kommer upp till

1 870 kronor.

I de hus som byggts 1945 finner vi
att man i genomsnitt har en total hyra
på 2 050 kronor i Stockholm. Det
blir en ökning på 50 kronor, och den
totala årshyran 1961 är genomsnittligt
beräknad till 2 100 kronor.

I år 1950 färdigställda hus har vi nu
en hyra på 2 340 kronor, ett tillägg på
50 kronor och en total årshyra 1961 på

2 390 kronor. Går vi till de 1955 färdigställda
husen, finner vi en genomsnittlig
hyra på 2 530 kronor, en höjning
på 80 kronor och en total hyra
på 2 610 kronor, allt inom Stockholmsområdet.

De 1960 färdigställda bostäderna betingar
en genomsnittshyra på 2 785 kronor,
och där kommer den totala hyran
1961 också att utgöra 2 785 kronor, eftersom
dessa hus inte påverkas av den
1960 tillkomna räntehöjningen.

Jag har med dessa exempel velat
framhålla, att man inte bör ta ytterlighetsexempel,
när man vill skapa en
bild av vad vi gör genom att medge
denna hyreshöjning.

Slutligen vill jag för herr Hagberg
påpeka, att regeringen förvisso har sin
uppmärksamhet riktad på frågan om
bostadskostnaderna och att vi ingalunda
slår oss till ro med de nuvarande
förhållandena. Som ett uttryck härför
kommer förslaget om höjda familjebostadsbidrag
för barnfamiljerna som en
motvikt till de hyreshöjningar som har
medgivits från 1961 års början.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Extrema exempel kan
vara berättigade, om de anger en tendens.
Det kan ju också vara möjligt att
de av herr statsrådet åberopade exemplen
inte anger den riktiga tendensen.
De exempel från Stockholm som jag anförde
gäller naturligtvis nybyggda bo -

städer. I äldre bostäder var hyrorna tidigare
inte lika höga.

Av vad jag sade framgår klart, att
man med den nuvarande kursen håller
på att åstadkomma en utjämning av hyrorna
i gamla och nya bostäder. Det
tycker jag är oerhört orättvist. Jag kan
inte förstå att det skall vara ett samhälleligt
intresse att åstadkomma en sådan
utveckling.

När herr statsrådet kom in på frågan
om det framför allt är räntehöjningen
som förorsakat dessa hyreshöjningar,
pekade statsrådet på fastighetsskötseln
och andra poster. Om inte mitt minne
sviker mig tror jag att kostnaderna för
fastighetsskötaren utgör 4 procent av
kostnaden för bostaden. Under alla förhållanden
kan de poster som statsrådet
pekade på inte uppgå till mer än 10
procent, medan kapitalkostnaderna
uppgår till 67 procent. Vi bör därför
utan omsvep slå fast, att det är den i
början av året genomförda räntehöjningen
som nu slår igenom i hyreskostnaderna.

När herr statsrådet talade om konjunkturbromsande
medel, tyckte jag att
det i hans tonfall låg ett klart tvivel
beträffande räntans roll i detta fall.
Om herr statsrådet — vilket jag tyckte
mig kunna utläsa ur hans anförande
— delar min skepsis, är vi verkligen inte
ensamma. Vi har många exempel på
att det kan bli högkonjunktur både under
högräntetider och lågräntetider liksom
det kan bli kris och depression
både under högräntetider och lågräntetider.
Detta har inte på något sätt
med saken att göra. De enda som kan
tjäna på denna politik är kapitalägarna.
Ni kan med en räntehöjning inte
bromsa produktionen; möjligen kan ni
bromsa bostadsproduktionen något. Men
det som spelar någon roll i detta avseende,
nämligen storföretagens investeringar,
kommer ni inte åt med en
räntehöjning. Det är ju känt och omvittnat
att de är självfinansierande. Det
rör dem inte i ryggen om räntan hålls

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

vid 8 procent, som väl snart är det normala
för vanliga låntagare, eller vid
15 procent. De kommer ändå att investera
precis så mycket som det passar
dem. De behöver inte som småföretagarna
gå till bankerna för att lösa
den frågan.

Jag tyckte i alla fall att det var något
av ett löfte i vad statsrådet sade
om att regeringen skall hålla ögonen
på problemet med de ständigt växande
hyrorna. Men det framgick inte av svaret
på interpellationen. Där verkade
det som om statsrådet ansåg att det
räckte med den räntegaranti som utgår
men som ju på sin höjd kan hindra
stegringar i nyproducerade bostäder.
Men den allmänna räntepolitiken får
också de känna av. Därför har interpellanten
frågat om man inte skulle
kunna söka sig fram till en annan finansieringspolitik
beträffande bostäderna
så att dessa ryck och konjunkturbetingade
förändringar av räntan inte tilllätes
inverka på hyrorna. Nu kommer
ju väldiga kapital att strömma in bl. a.
genom den allmänna tjänstepensionen.
Regeringen bör allvarligt pröva om det
inte finns möjligheter att dels försöka
hålla räntekostnaderna för bostäderna
stabila och dels försöka hålla dem så
låga som möjligt. Något sådant kunde
jag inte utläsa av svaret, men jag hoppas
att denna diskussion skall bidra till
att rikta regeringens uppmärksamhet på
saken.

Överläggningen var härmed slutad.

Enär chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet Lange, av pågående
överläggning i första kammaren vore
förhindrad att omedelbart lämna under
nästföljande punkt å föredragningslistan
upptagna svar på interpellationer och
enkla frågor, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen nu kl. 16.07 att
ajournera sina förhandlingar till kl.
16.30.

§ 7

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska
utvecklingen i Europa, m. m.

Då förhandlingarna kl. 16.30 återupptogos,
erhöll chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Tillåt mig först beklaga
att jag vållat ett avbrott i kammarens
förhandlingar. Det beror på att jag hade
att svara på en interpellation också i
medkammaren, och mina möjligheter
att ge svar på under senaste tid framförda
interpellationer och frågor är
faktiskt av särskilda omständigheter begränsade
till dagens sammanträde.

Herr Ohlin har i en interpellation
bett mig lämna en redogörelse för den
senaste tidens utveckling inom de två
västeuropeiska handelspolitiska blocken
och möjligheterna till en samordning
mellan dessa båda block. Han har
vidare tagit upp frågan om de ekonomiskt
politiska åtgärder i vårt land som
kan föranledas av de nya förhållandena
i Europa. Herr Ohlin har slutligen även
velat veta regeringens uppfattning rörande
utsikterna för ett framtida ekonomiskt
samarbete inom den organisation
som avses skola efterträda OEEC.

Med anledning av interpellationen
vill jag meddela följande.

Vad till en början beträffar det ekonomiska
integrationsarbetet har det senaste
halvårets utveckling i stora drag
kännetecknats av en konsolidering av
samarbetet inom EFTA och försök att
finna nya utgångspunkter för att på sikt
komma fram till en allmän västeuropeisk
handelspolitisk uppgörelse. Med
hänsyn till omfattningen av de frågeställningar
som i detta sammanhang
aktualiseras torde jag här få begränsa
mig till en kortare översikt. Jag måste
självfallet också avstå från att mera i
detalj gå in på aktuella förhandlingsfrågor,
vilka jag emellertid haft tillfälle
att redovisa för utrikesnämnden.

Inom EFTA har de första tullsänkningarna
och utvidgningarna av importkvoterna
programenligt genomförts

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

vid halvårsskiftet. Avtalet har därmed
kommit i praktisk tillämpning. Erfarenheterna
under de månader som gått har
gett vid handen att igångsättningssvåriglieterna
snarast varit mindre än väntat.
Tillämpningen av EFTA:s ursprungsregler
och övriga bestämmelser
har icke givit upphov till några större
problem, och näringsliv och myndigheter
tycks snabbt ha anpassat sig till de
nya förhållandena. Det kan också sägas
att handeln EFTA-länderna emellan allmänt
sett kännetecknas av ett uppsving,
som i vissa fall är av betydande omfattning.
Den tid som förflutit är doek icke
tillräckligt lång för att något säkrare underlag
för en siffermässig belysning av
utvecklingen skall kunna tillhandahållas.
Det löpande samarbetet inom EFTA
har också nu kommit i gång i organiserade
former. Ett sekretariat har byggts
upp, vissa arbetande kommittéer har
bildats och börjat sin verksamhet och
medlemsländerna har inrättat permanenta
representationer i Geneve. Organisatoriskt
har sålunda förutsättningarna
skapats för ett smidigt genomförande
av EFTA-överenskommelsen och för
att gemensamt angripa nya frågeställningar.

I linje med EFTArs allmänna målsättning
har verksamheten inom organisationen
redan från början kommit att
främst inriktas på nya åtgärder för att
stärka det inbördes samarbetet och på
strävanden att åstadkomma en lösning
av de problem, som uppkommit genom
den handelspolitiska splittringen i Västeuropa.
Bland de frågor som under de
gångna månaderna ägnats uppmärksamhet
har den s. k. accelerationen, d. v. s.
ett snabbare genomförande av den ekonomiska
integrationen, tilldragit sig
särskilt intresse. Inom sexstatsgruppen
fattades som bekant redan i våras beslut
om att framflytta vissa tullsänkningar
och även i övrigt påskynda genomförandet
av den gemensamma marknaden.
Frågan om acceleration av tullsänkningarna
även inom EFTA har mot

den bakgrunden varit föremål för ingående
överläggningar vid de ministermöten
som ägt rum. Utredningar har
också företagits i de olika medlemsländerna.
Det har visat sig att vissa medlemsländer
icke är beredda att redan
nu binda sig för ytterligare tullsänkningar
utöver dem som följer av själva
EFTA-avtalet. Andra länder och bland
dem Sverige har däremot förklarat sig i
princip intresserade av en snabbare
tullsänkning. Något beslut om acceleration
har ännu inte fattats.

Så mycket torde emellertid kunna sägas
att det råder en allmän förståelse
i EFTA:s ministerråd för betydelsen
att ytterligare stärka EFTA-samarbetet.
Man är också i princip överens om att
nästa år studera vad som kan göras för
att påskynda avvecklingen av handelshindren
EFTA-länderna emellan. Detta
kan således komma att leda till en ny
förhandling i syfte att förkorta övergångstiden.
I det sammanhanget bör
också uppmärksammas den betydelse
som exempelvis från dansk och norsk
sida fästs vid utvecklingen av EFTAsamarbetet
på jordbrukets resp. fiskets
områden. Oavsett accelerationsspörsmålet
skall enligt konventionen
redan i år påbörjas en undersökning av
förhållandena i fråga om handeln med
fisk, och denna undersökning skall vara
avslutad före den 1 januari 1962.
Även på jordbrukets område skall vissa
utredningar göras under samma tid.

Vid nästa ministermöte kommer självfallet
accclerationsfrågan ånyo att tas
upp till behandling. Jag hoppas det då
skali vara möjligt att fatta formellt beslut
om undersökningar och förhandlingar
i syfte att åstadkomma ett snabbare
genomförande av EFTA. Man är
också överens om att vid det tillfället
ta upp den mera begränsade frågan om
att genomföra den till den 1 januari
1962 utsatta 10-procentiga tullsänkningen
vid en tidigare tidpunkt.

Herr Ohlin har i sin interpellation
också berört frågan om avvecklingen

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

av de kvantitativa importrestriktioner
som vissa EFTA-länder alltjämt upprätthåller.
Med anledning därav vill
jag understryka att EFTA-konventionens
bestämmelser icke i och för sig innebär
någon rätt för medlemsländerna
att bibehålla existerande importrestriktioner
under hela övergångstiden. Konventionen
bygger på förutsättningen
att inga kvantitativa restriktioner skall
få förekomma som inte är förenliga
med medlemsländernas övriga internationella
förpliktelser, därvid i första
hand GATT:s regler är av betydelse.
Inom detta vidare internationella samarbete
har man på senare tid skärpt
ansträngningarna att avveckla denna
typ av handelshinder. EFTA-reglerna
om utvidgning av importkvoter utgör
minimiförpliktelser beträffande sådana
restriktioner som medlemsländerna eljest
är berättigade att upprätthålla. I
likhet med interpellanten finner jag
det angeläget att kvarvarande restriktioner
avvecklas snarast möjligt. Från
svensk sida har vi också både inom
EFTA och i direkta kontakter med vederbörande
länder sökt verka härför.
Dessa frågor kommer även i fortsättningen
att följas med särskild uppmärksamhet.

Yad därefter angår frågan om förhållandet
mellan EFTA och sexstatsgruppen
och möjligheterna att nå framsteg
mot en allmän västeuropeisk handelspolitisk
uppgörelse vill jag först
erinra om att sedan början av september
tullförhandlingar pågår inom ramen
för GATT. Vid dessa förhandlingar aktualiseras
en rad av de praktiska problem
som uppkommit genom uppdelningen
av Västeuropa i två handelspolitiska
block. Det gäller bl. a. frågan om
upprättandet av sexstatsmarknadens
yttre tullmur och återtagandet i samband
därmed av från sexstatsländerna
tidigare för olika varuslag lämnade tullkoncessioner
i GATT och därav föranledda
s. k. omförhandlingar. Det gäller
vidare att förbereda en allmän ny

tullsänkningsförhandling nästa år. Från
svensk sida har i detta sammanhang
anförts en rad önskemål och klagomål
beträffande enskilda varuslag, och förhållandet
är detsamma beträffande övriga
EFTA-länder. Förhandlingarna har
visat sig utomordentligt komplicerade,
och det är inte möjligt att nu överblicka
vilka resultat som kan framkomma. Några
större framsteg har ännu inte nåtts,
och jag anser inte heller att utvecklingen
hittills motiverar någon optimism
rörande möjligheterna att nå tillfredsställande
överenskommelse på
denna väg. Vid årsskiftet tas det första
steget mot genomförandet av sexstatsgruppens
gemensamma yttre tullmur,
och utomstående länder ställs då inför
tullhöjningar i flera sexstatsländer.
Samtidigt genomför dessa länder inbördes
en ny 10-procentig tullsänkning.
Detta tillspetsar självfallet läget.

Parallellt med GATT-förhandlingarna
har inom den s. k. 21-mannakommittén
i Paris — d. v. s. den grupp som tillkom
efter Dillon-mötet i januari — bedrivits
utredningar rörande de handelsproblem
som de västeuropeiska länderna ställs
inför genom tillkomsten av de två handelsblocken.
Ett av syftena med dessa
utredningar är att frambringa material
som skall kunna utnyttjas i samband
med GATT-förhandlingarna. I arbetet,
som hittills huvudsakligen varit av tulloch
handelsstatistisk karaktär, har man
bl. a. undersökt möjligheterna att åstadkomma
en lista över de varor som är
av särskild betydelse i den intereuropeiska
handeln. Även på detta område
har emellertid stora svårigheter förelegat
att nå några framsteg, och det är ännu
för tidigt att uttala sig om vilka resultat
som så småningom kan framkomma.

I GATT-förhandlingarna har liksom i
21-mannakommittén ett nära samarbete
utvecklats mellan EFTA-länderna. Detta
tar sig uttryck i regelbundna sammanträden,
utbyte av informationer och arbetsmaterial
och en strävan att i största

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

möjliga utsträckning samordna ståndpunkterna.

När det gäller de allmänna förutsättningarna
för ett närmande mellan sexoch
sjustatsgrupperna har som bekant
vissa initiativ tagits under sensommaren
och hösten. Jag syftar härvid på de
kontakter som ägt rum mellan Storbritannien
och Västtyskland och som inleddes
genom överläggningar mellan
premiärminister Macmillan och förbundskansler
Adenauer. Under hösten
har genom utredningar och kontakter
på expertplanet de tekniska förutsättningarna
för en lösning av föreliggande
handelsproblem närmare analyserats.
Från brittisk sida har övriga EFTAländer
fortlöpande hållits informerade
rörande de resultat som framkommit.
Utan att här kunna gå närmare in på
detaljerna vill jag konstatera att dessa
utredningar och överläggningar synes
ha haft betydande värde för att klarlägga
ståndpunkterna på ömse sidor
och allmänt medverkat till ökad förståelse
och en förbättrad förliandlingsatmosfär.
De utredningar som utförts
har säkerligen också stort värde vid en
kommande förhandling.

För att en verklig förhandling skall
kunna inledas krävs emellertid att samtliga
berörda länder klart deklarerar sin
politiska önskan att nå en överenskommelse.
I det hänseendet finns det tyvärr
ännu icke något säkert tecken på
någon ändrad inställning från fransk
sida. Resultaten av de brittisk-tyska
överläggningarna kommer väl nu att
från tysk sida presenteras inom sexstatsgruppen
i syfte att utröna förutsättningarna
för en allmän uppslutning
kring någon form av överenskommelse.
Även inom sjustatsgruppen får vi tillfälle
att ventilera dessa problem. Det
lönar sig emellertid föga att ta fixerad
ståndpunkt till några bestiimda lösningar
innan man ens vet när, eller över
huvud taget om parterna verkligen är
beredda ingå i en förhandling. Jag hyser
för min del knappast någon tvekan

om att den dag den politiska förhandlingsviljan
verkligen föreligger det skall
vara möjligt att finna för alla parter
godtagbara tekniska lösningar.

Herr Ohlin har, som jag inledningsvis
nämnde, i sin interpellation också
berört frågan om vilka åtgärder på det
ekonomiskt-politiska området som i vårt
land kan föranledas av den nya situationen
i Europa. Härtill vill jag i detta
sammanhang endast framhålla det självklara
förhållandet, att den ekonomiska
politiken i vårt land fortlöpande måste
anpassas till de ändrade förutsättningar
som den fortgående integrationen medför.
Det än mera ökade beroendet av
den ekonomiska utvecklingen utanför
vårt lands gränser och bindningarna
på det handelspolitiska området skärper
också kraven på att den inre ekonomiska
balansen upprätthålles. Jag anser
det också angeläget att EFTA-länderna
utvecklar ett närmare samarbete
även på detta område genom fortlöpande
meningsutbyte rörande de enskilda
ländernas ekonomiska politik
och problem av gemensamt intresse.

Yad slutligen angår herr Ohlins sista
fråga — rörande omorganisationen av
OEEC — vill jag först erinra om att jag
för drygt en månad sedan i denna kammare
såsom svar på två enkla frågor
lämnade en kort redogörelse för förhandlingarna
i Paris. De preliminära
beslut som fattades vid sommarens ministerkonferens
i Paris innebar att
OEEC skulle reformeras och ombildas
till eu ny organisation — OECD — där
även USA och Canada skulle ingå som
medlemmar. Verksamheten i den nya
organisationen skall väsentligen avse
tre områden, nämligen den ekonomiska
politiken, hjälpen till utvecklingsländerna
och handelspolitiken. Under hösten
har ett intensivt arbete bedrivits
inom en förberedande kommitté som
haft till uppgift att utarbeta förslag till
konventionstext och regler för den nya
organisationens verksamhet och struktur.
Kommittén har just blivit färdig

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

med sin rapport och denna kommer upp
till behandling vid ett ministermöte i
Paris i nästa vecka. Då rapporten icke
är offentlig kan jag icke här före ministermötet
kommentera den i detalj. Allmänt
kan emellertid sägas att det inom
den förberedande kommittén varit möjligt
att i de flesta fall nå kompromisser,
där skilda uppfattningar gjort sig gällande.

En sak är emellertid vilka formuleringar
som man kan enas om vid förhandlingar
om en konventionstext, en
annan sak vilken karaktär det faktiska
samarbetet i framtiden kommer att få.
Det beror naturligtvis i hög grad på
medlemsländernas politiska intresse av
att utveckla detta samarbete. I det hänseendet
är det icke möjligt att nu förutse
utvecklingen. Endast erfarenheten
kan visa vilken betydelse organisationen
kommer att få för framtiden. En
faktor av stor betydelse är självfallet
vilken inställning den nya amerikanska
administrationen kommer att inta. Formellt
torde konventionen ge utrymme
för ett konkret fortsatt samarbete på
både det handelspolitiska och ekonomiskt-politiska
området. Redan i somras
nåddes enighet om att en av organisationens
huvuduppgifter borde vara
att ägna uppmärksamhet åt de aktuella
handelspolitiska problemställningarna
i Västeuropa. För egen del tror jag emellertid
det är anledning att icke ställa
förväntningarna för högt i fråga om
organisationens möjligheter att inom
den närmaste framtiden på allvar ta
itu med dessa frågor.

Från svensk sida har vi anledning att
arbeta för att den nya organisationen
skall bli ett effektivt instrument för
fortsatt aktivt samarbete för frigörelse
av handeln och för eu nära konjunkturpolitisk
samverkan och att därmed
även organisationens syfte att effektivisera
stödet till utvecklingsländerna
skall tillgodoses.

Med det anförda anser jag mig, herr

talman, ha besvarat herr Ohlins interpellation.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för interpellationssvaret. Det
är mycket tillfredsställande att erfara,
att en konsolidering äger rum inom
EFTA både ekonomiskt och psykologiskt,
vilket framgick av handelsministerns
anförande. Ju längre en sådan
utveckling fortsätter, ju mer EFTA
stärks som en levande organism, desto
bättre förhandlingsposition tror jag
EFTA får i förhållande till sexstaterna.
Ja, i själva verket kan man gå så
långt att man säger att bästa sättet att
slärka EFTA:s position för närvarande
är att man utvecklar dess egen livsduglighet.
Vid en konferens i London
för ett par veckor sedan med representanter
för EFTA-staterna, i vilken även
handelsministern deltog, framhölls detta
från många håll.

Jag begagnar tillfället att skjuta in
den reflexionen, att denna londonkonferens
gav ett starkt intryck av att
brittiska regeringen allvarligt bemödar
sig om att utveckla EFTA. De i svensk
press understundom uppdykande farhågorna
för att brittiska regeringen
plötsligt skulle kunna kasta om sin politik
och uppge hela EFTA-linjen förefaller
inte särskilt väl grundade. I själva
verket kan man väl anta att utgångspunkten
för sådana farhågor inte
sällan har varit vilseledande påståenden,
som i propagandasyfte har spritts
från helt annat håll för att skapa en
viss misstro inom EFTA.

Naturligtvis är det ur vissa synpunkter
mindre tillfredsställande, att ansträngningarna
att påskynda friare
handelsförbindelser inom EFTA-staterna
tills vidare inte har krönts med

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

framgång. Jag delar handelsministerns
mening att det ur svensk och allmän
synvinkel är bra, om man kan påskynda
utvecklingen. Jag tror att man inom
näringslivet helst ser att det inte drar
alltför mycket ut på tiden, när ett beslut
om friare handelsförbindelser val
har fattats. Anpassningssvårigheterna
blir ofta mindre då, än om man väljer
en lång övergångsperiod. Det är alltså
ingalunda så, att det blir lättare att
anpassa sig ju längre övergångstiden
blir, utan väntetiden kan ofta medföra
självständiga svårigheter, som man undgår
genom en något snabbare utveckling.
Men det är klart att här som på
andra områden är lagom bäst.

Handelsministern nämnde att man i
år skall påbörja vissa utredningar rörande
fiskets och jordbruksnäringens
problem. Det har tydligen inte skett
ännu. Det måste väl vara julhelgen man
tänker ta i anspråk för detta ändamål.
Jag gör endast den reflexionen att jag
hoppas att dessa utredningar skall äga
rum i nära kontakt med berörda näringsgrenars
egna organisationer.

En ur svensk synvinkel aktuell och
viktig fråga gäller avvecklingen av importkvoterna
inom EFTA. Som handelsministern
påpekar innebär EFTA-reglerna
minimiförpliktelser; det har ingalunda
varit meningen att staterna skulle
stanna därvid så länge som möjligt. I
den mån de vill handla i överenskommelsens
anda gäller tvärtom, att ett
land, som tidigare haft en svag valutaställning,
vid en förstärkning av valutasituationen
har all anledning att dra
den konsekvensen, att importrestriktionerna
skall avvecklas i relativt snabb
takt. Det finns ingen anledning att inte
diskutera denna fråga konkret. Lyckligtvis
har vårt grannland Danmarks valutaställning
de senaste två åren revolutionerats
i gynnsam riktning. Jag vill
därför uttala den uppfattningen, att det
vore helt naturligt, om man därför i
Danmark också skrede till att avveckla
de importrestriktioner som finns kvar

— och de är ganska många — i snabbare
takt än man hittills tyckts ha avsett.
Det sägs understundom att den danska
regeringen kan hänvisa till att det danska
folketinget härvidlag hyser viss betänksamhet.
Jag kan givetvis inte tala å
den svenska riksdagens vägnar, endast
å mina egna. Men det skulle ingalunda
förvåna mig, om handelsministern för
sin del kunde åberopa den svenska
riksdagen -— ifall handelsministern gör
sig besvär med att taga reda på dess
åsikt — för uppfattningen att vi här
i landet tycker att sådana importrestriktioner
inom EFTA-stater, som är förestavade
av svag valutaställning, bör avvecklas
när valutaställningen blivit god.

Det förekommer i Danmark i detta
sammanhang inte bara högre tullar än
förr och vissa importkvoter utan även
inom begränsade områden importavgifter
så konstruerade, att de i många
fall ger ett extraordinärt skydd, som
jag tycker inte rimmar väl med EFTAöverenskommelsens
anda. Jag tänker
inte diskutera den frågan, eftersom
herr Löfgren efter mig kommer att anföra
några konkreta och talande exempel.

Senast den 31 december 1961 skall
EFTA ta upp förhandlingar rörande
importkvoterna och importrestriktionerna,
och jag tillåter mig att uttrycka
den förhoppningen, att de nordiska staterna
långt dessförinnan tar upp mycket
allvarliga förhandlingar kring detta
problem för att så långt möjligt klara
nordiska aspekter redan innan de möter
de övriga EFTA-staterna.

Beträffande möjligheterna att förstärka
EFTA kan man väl säga, att en svårighet
är de olika intressen, som helt
naturligt gör sig gällande. Man har ingen
anledning att kritisera det förhållandet,
att de sju EFTA-staterna har
olika intressen, men detta minskar i
många fall handlingskraften utåt. Jag
kan t. ex. mycket väl förstå, om man
i Danmark anser, att jordbruksexporten
söderut till sexstatsmarknaden är

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

så viktig, att man i vissa lägen hyser
betänkligheter mot vissa aktioner. Å
andra sidan är det nödvändigt, att man
inom EFTA på allvar diskuterar, vilka
möjligheter man har att skapa ett samförstånd
inom EFTA för uppträdandet
utåt för att öka slagkraften hos EFTA.
Jag har det intrycket, att därvidlag det
mesta återstår att göra. Tyvärr måste
jag göra den reflexionen, att handelsministerns
uttryckssätt i anförandet
nyss på denna punkt kanske ger ett
mera gynnsamt intryck än som motsvaras
av verkligheten. Handelsministern
säger beträffande GATT-förhandlingarna,
att »liksom i 21-mannakommittén
ett nära samarbete utvecklats
mellan EFTA-länderna. Detta tar sig
uttryck i regelbundna sammanträden,
utbyte av informationer och arbetsmaterial
och en strävan att i största möjliga
utsträckning samordna ståndpunkterna».
Det är naturligtvis alltid tänkbart,
att man kan säga »i största möjliga
utsträckning», men frågan är i vilken
utsträckning det är möjligt. Jag
drar av detta yttrande ingen annan
slutsats än att handelsministern har
samma inställning som jag, att det är
angeläget att man verkligen i förväg
försöker så samordna intressena, att
EFTA därigenom uppnår ökad handlingskraft
utåt.

När jag sedan kommer till frågan
om en samordning mellan EFTA och
den gemensamma marknadens sex stater,
tillåter jag mig först att föra fram
en liten fråga till handelsministern.
Den gäller GATT-förhandlingarna. Ännu
har inga överenskommelser träffats
—■ i varje fall inte av större räckvidd
— i fråga om de kompensationer,
scm sexstaterna har anledning att ge,
när de nu vill föra en annan tullpolitik
än de tidigare enligt GATT-avtalet
bundit sig vid att föra. Vad sker den 1
januari 1961, då man börjar harmonisera
sexstaternas yttre tullmur, ifall man
då ännu inte nått några överenskommelser
rörande sexstaternas kompense -

rande handelspolitiska åtgärder av betydelse
för de sju?

Vad sedan själva samordningen beträffar
är det att hälsa med största
tillfredsställelse, att regeringscheferna
MacMillan och Adenauer träffats och
satt i gång ett utredningsarbete som,
även om det är förberedande, dock kan
bli av den största betydelse. Jag vill
emellertid för min del uttala den meningen,
att man ingalunda kan räkna
med att den franska regeringen kommer
att uppge sitt motstånd mot en sådan
mera långtgående samordning mellan
de sex och EFTA. Jag tror därför
att det vore oförsiktigt att uteslutande
räkna med att det väl inte dröjer så
länge, innan det blir en samordning.
Jag tror att man får arbeta med två
hypoteser. Den ena är att det kanske
inom ett antal månader, eller i varje
fall inte mycket längre tid, kan träffas
något slag av uppgörelse.

Den andra hypotesen är att det kan
dröja flera år, innan det blir några genomgripande
uppgörelser mellan de två
grupperna. I så fall har handelsministern
enligt min mening självklart rätt,
när han säger att man inte nu kan precisera
ställningstagandet från vår sida
rörande förhandlingar mellan de sex
och de sju — precisera i förväg innan
det på ömse håll finns tillräcklig förhandlingsvilja
för att det skall bli förhandlingar.
Det är inte mycket mening
i att exempelvis precisera ett enskilt
EFTA-lands ståndpunkt i fråga om en
omvandling av EFTA till en tullunion
eller dylikt utöver vad handelsministern
tidigare har gjort genom att antyda att vi
i oppositionen inte har låst oss för den
speciella EFTA-konstruktion som finns
i dag.

Jag vill för min del dra en annan
slutsats. Jag tror att det är angeläget
att man försöker — i den mån man
kan räkna med att det kommer att gå
flera år innan det blir aktuellt med
någon uppgörelse mellan de två grupperna
— åstadkomma ett så gott re -

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

sultat som möjligt i ett annat avseende,
nämligen att man försöker göra
dessa båda grupper, som länge kan
komma att existera sida vid sida och
rätt oberoende av varandra, till lågtullgrupper.
Därvid måste utgångspunkten
bl. a. vara — beträffande den saken
bär jag nog en annan inställning än
handelsministern — Förenta staternas
starka intresse av att inte amerikanska
varor i Europa skall möta en hårt
diskriminerande behandling. I den mån
EFTA är villig att lägga upp en annan
politik och så att säga erbjuda amerikanarna
att EFTA för sin del skall
försöka att ganska snabbt utvecklas
till en lågtullgrupp, så kommer detta
givetvis att betraktas som helt överensstämmande
med vad Förenta staterna
eftersträvar. Man kan därför förvänta
att man vid förhandlingarna i GATT
skall — om inte man ställer kraven för
högt — vinna förståelse för att Förenta
staterna å sin sida ger någon kompensation.

I så fall skulle man uppnå vad som
sannerligen inte har varit fallet på de
senaste åren, nämligen att EFTA till
stor del kan operera parallellt med,
för att inte säga på samma linje, som
den amerikanska handelspolitiken i en
strävan att åstadkomma en allmän lågtullpolitik
i Västeuropa även i fråga
om sexstatsgruppen. Om man på detta
sätt får de utanförstående staterna, inklusive
Förenta staterna, att stödja de
ansträngningar som Tyskland och Beneluxländerna
representerar inom sexslatsmarknaden,
bör förutsättningarna
bli så goda som över huvud taget är
möjligt för att även sexstatsmarknaden
skall utvecklas i riktning mot en låglullorganisation.
Och kan man på detta
sätt göra både de sex och de sju till
»lågt ullklubbar», lågtullorganisationer,
då spelar det mindre roll ifall dessa
båda organisationer lever var för sig
ett antal år än vad som skulle vara
frllet om tullmurarna är sådana som
de nu ter sig enligt planritningen.

Det förefaller mig därför verkligen
angeläget att man från svensk sida gör
vad som göras kan för att tillsammans
med de andra mindre staterna inom
EFTA-gruppen övertyga Storbritannien
om att det tillvägagångssätt, som jag
här talat om, utgör ett naturligt grepp
för att få till stånd en utveckling i
önskad riktning.

Detta går emellertid långt utöver
handelsministerns ofta framförda allmänna
välvilja i fråga om lågtullpolitiken.
Det innebär en rätt bestämt angiven
handlingslinje för bl. a. den svenska
handelspolitiken, och det överensstämmer
ingalunda med handelsministerns
reflexioner att det tills vidare
inte lönar sig att göra något annat än
att vänta, eftersom det inte på alla håll
finns någon förhandlingsvilja. Enligt
av mig angiven handlingslinje kan man
aktualisera saken på både första och
andra stadiet, alldeles oberoende av vilka
synpunkter som t. ex. den franska regeringen
har i nuvarande läge. Först på
det tredje stadiet kommer man fram
till att förhandla med sexstaterna, om
det inte av någon anledning har blivit
aktuellt tidigare.

Beträffande den ekonomiska politikens
anpassning till stormarknaderna i
Europa är handelsministern mycket fåordig.
Han nöjer sig i stort sett med
två meningar i interpellationssvaret. I
den ena säger han att den ekonomiska
politiken naturligtvis bör anpassas till
ändrade förutsättningar. Jag vill då slå
fast att en liberal yttre handelspolitik
icke är förenlig med en starkt regleringsbetonad
inre politik. Det måste
finnas en viss korrespondens mellan
greppet på den ena sidan om den ekonomiska
politiken och greppet på den
andra. Vidare är det uppenbart att näringsgrenarnas
och företagens anpassningsförmåga
ställes på stora prov under
en övergångspolitik som den förestående
och att detta i sin tur medför
krav på den offentliga ekonomiska politiken.
Jag behöver endast hänvisa till

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

kapitalanskaffningsproblemet, dvs. frågan
om näringslivets finansiering. En
förutsättning för en smidig anpassning
är naturligtvis att företagen kan finansiera
den maskinutrustning och omläggning
i övrigt som den nya marknadssituationen
kan motivera.

Man måste fråga sig — och det är
något som handelsministern inte bär
skingrat ovissheten kring — huruvida
regeringen är villig att ta konsekvenserna
av sin liberala yttre politik även
när det gäller den inre politiken. Jag
tänker särskilt på att konkurrensen
mellan EFTA-staterna av många skäl
kommer att bli livlig när det gäller
att bereda gynnsamma förutsättningar
för näringslivet, bland annat därför att
man är intresserad av att utländska
företag placerar dotterbolag i det egna
landet. På denna punkt vill jag upprepa
vad jag många gånger tidigare
sagt, nämligen att det förefaller mig
som om den svenska regeringen i denna
fråga intar en alltför ointresserad
hållning. Det verkar, som om man tänkte
ungefär på det sättet, att vi klarar
oss lika bra ändå, även om vi inte
får några amerikanska eller andra utländska
fabriker förlagda till Sverige.
Det är inte så viktigt, menar man.

Jag tror i själva verket att det är
mycket viktigt för framåtskridandet
här i landet, att vi erbjuder gynnsamma
förutsättningar för utländska företags
produktiva verksamhet inom våra
gränser. För att vi skall kunna vidmakthålla
vårt försprång i fråga om
höga reallöner i Sverige är det naturligtvis
också betydelsefullt att den ekonomiska
politiken ger produktion och
näringsliv över huvud taget gynnsamma
arbetsförutsättningar. Det räcker
inte att man kan hänvisa till att våra
förutsättningar i vissa avseenden är
lika bra eller i en del fall bättre än
på annat håll, medan de på andra områden
är sämre. Skall vi hoppas kunna
bibehålla ett betydande försprång när
det gäller reallönen i förhållande till

andra länder, är det nödvändigt att
vi skapar såvitt möjligt gynnsammare
förutsättningar i Sverige än på andra
håll. Här hoppas jag fortfarande få
mera utförliga och positiva uttalanden
från regeringshåll än vad som har
framkommit under de senaste årens debatt
i dessa spörsmål. Måhända kommer
detta redan i nästa månad i proposition
nr 1.

Handelsministern hade en mening
till under den ekonomiska politikens
rubrik, där han talar om vikten av
vidmakthållandet av den inre ekonomiska
balansen, och ingen motsäger
honom på den punkten. Jag gör bara
ett tillägg. Även med vidmakthållande
av inre ekonomisk jämvikt kan ett
land mycket väl ha en kostnadsinflation,
som försvagar konkurrenskraften
och i längden försämrar förutsättningarna
för en stabil och jämn sysselsättning.
Jag är litet förvånad över att regeringen
så ofta talar om den samhällsekonomiska
jämvikten men så sällan
talar om kostnadsinflationen. Det
ar ju dock de två avgörande sidorna
av inflationsproblemet. Varför då inte
mera diskutera bägge sidorna i stället
för bara den ena! Jag tror att bristen
på jämvikt i fråga om kostnadsnivåns
utveckling har visat sig medföra rätt
stora svårigheter i Europa. Jag behöver
bara hänvisa till devalveringarna i
Finland och Frankrike samt Tysklands
nuvarande läge med dess i alltför stark
takt växande valutareserv.

Angenämt överraskad är jag emellertid
över att handelsministern framhäver
det angelägna i att man inom EFTA
får till stånd ett meningsutbyte rörande
de enskilda ländernas ekonomiska politik.
Det är verkligen roligt att höra
detta. Regeringen har otvivelaktigt mera
att lära av Macmillanregeringens ekonomiska
politik än av broderpartiets ekonomisk-politiska
debatt i England. Jag
hoppas att man inom regeringen delar
denna uppfattning, något som vi väl
får erfara så småningom.

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

Beträffande den nya organisation för
europeiskt samarbete och utveckling,
OECD, som skall efterträda OEEC, har
handelsministern tydligen goda förhoppningar,
och det gläder mig i hög
grad. Det har ju ibland sagts i de privata
internationella diskussionerna, att
vissa mörka moln håller på att segla
upp vid horisonten för denna organisation.
Ingenting skulle glädja mig mer
än om dessa moln, som tydligen handelsministern
räknar med, snabbt skulle
komma att upplösas. Det är väl så
att handelsministern av andra skäl anser,
att det inte kan vara hans sak
att här diskutera dessa moln, vilket
jag också i och för sig kan ha en viss
förståelse för.

Vad OECD:s verksamhet när det gäller
de mindre utvecklade staterna beträffar,
får vi väl återkomma vid en
senare interpellationsdebatt.

Beträffande de konjunkturpolitiska
verkningarna vill jag till sist, herr talman,
än en gång uttrycka min tillfredsställelse
— det är väl för femte eller
sjätte gången under mitt relativt långa
anförande — över att handelsministern
nu har en helt positiv inställning
till en konjunkturpolitisk samverkan
bland annat inom OECD, alltså hela
Västeuropa, liksom i fråga om EFTAgruppen.
Jag är nämligen för min del
övertygad om att Västeuropas monetära
system och dess handelspolitiska system
aldrig kan bli funktionsdugliga, om man
inte sörjer för en sådan konjunkturpolitisk
samverkan, som skapar förutsättningar
för en någorlunda ordnad utveckling
av betalningsbalanserna i de
olika staterna. Jag tror nämligen, att betalningsbalanserna
i sista hand är beroende
av konjunkturutvecklingen och
kostnadsnivåernas rörelse och att om
man inte klarar dessa problem tvingas
man till handelspolitiska restriktioner
trots de bästa avsikter i olika stater, och
i allvarliga fall blir det också nödvändigt
att genomföra devalveringar, som skadar
handeln, särskilt innan de genomförs.

Problemen att skapa förutsättningar
för någorlunda stabila betalningsbalanser
och därmed friare handelsförbindelser
har, enligt min mening, en central
roll i det västeuropeiska samarbetet.
Vi kan helt enkelt inte skapa en
ordning som är gynnsam för den ekonomiska
utvecklingen i Västeuropa och
bland annat tillvaratar stormarknadernas
möjligheter om vi inte löser kostnadsutvecklingens
och betalningsbalansernas
problem. Därför är det värdefullt
att de nu inte längre är undanskuffade i
ett litet hörn -— såsom de trots allt vad
som har sagts om dem har varit under
OECD:s verksamhet hittills — utan sätts
högt upp på listan över arbetsuppgifter
inom OECD. Här är ytterligare
en anledning för mig att hoppas
att handelsministerns bedömning av
OECD:s framtid är riktig. Jag gläder
mig åt att den svenska regeringen
uppenbarligen vill verka för en sådan
gynnsam utveckling av OECD.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i detta sammanhang få berätta om
vissa erfarenheter jag har gjort under
den senaste tiden såsom industriman.
Jag vill särskilt nämna några exempel
på förhållandet mellan svensk och dansk
industri.

Låt mig allra först få teckna en bakgrund
till arbetsförhållandena för exempelvis
svensk möbelindustri och dansk
möbelindustri. Man har i Danmark underlättat
dansk export, alldeles särskilt
till Amerika, på speciellt sätt. Jag vill
inte påstå att förmånerna är lika aktuella
i dag som de har varit men jag vill
nämna om dem som bakgrund till de
nuvarande förhållandena inom denna
industrigren i våra båda länder.

Man liar i Danmark nämligen gett ett
slags exportpremie vid leverans till
Amerika. När man frågar om detta verkligen
är riktigt kan man få till svar
att det inte är ett riktigt påstående,
men jag har praktiska erfarenheter av

3 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 29

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

att så verkligen är fallet från vårt eget
företags arbete. Då vi i vårt amerikanska
företag har försökt köpa trästommar
till möbler från Sverige eller Danmark,
har vi funnit att danskarna under långa
tider åtnjutit en exportpremie som i
realiteten uppgår till cirka 8 procent
på det värde man har exporterat till
Amerika. Detta har kunnat ske därigenom
att dansk möbelindustri har fått
förfoga över 10 procent av dollarvalutan,
som annars inte kan disponeras
fritt, och denna dollarvaluta har de
danska exportföretagen sålt till en överkurs
som uppgått ända till 80 procent.
Och därmed har de fått exportpremier
som har gynnat den danska exporten
på Amerika. Jag kan förstå att några
tycker att detta inte har något med
denna debatt att göra, men jag har velat
påpeka att detta förhållande under
flera år har gynnat den danska möbelindustrien,
som tack vare detta har
kunnat lägga upp betydande serier och
komma in på den amerikanska marknaden
under betydligt bättre betingelser
än den svenska. På svensk sida har
vi aldrig uppnått den serietillverkning
som danskarna lyckats uppnå, och detta
sätter sin prägel också på dagens förhållanden,
även om denna dolda exportpremiering
nu har minskat mer och
mer på grund av att valutaförhållandena
i Danmark nu blivit mera normala.
Huruvida premieringen är helt borta
i dag kan jag inte med säkerhet yttra
mig om. Jag har velat nämna detta som
bakgrund till svensk och dansk möbelindustris
inbördes läge i dag.

Vi har nu träffat en överenskommelse
som skulle betyda att vi får ett friare
handelsutbyte även mellan Danmark
och Sverige. Det har tidigare förekommit
en betydande dansk möbelimport
till Sverige under det att vi har haft
mycket stora svårigheter att exportera
till Danmark, eftersom danskarna inte
har gett valutatilldelning i en omfattning
som tillnärmelsevis motsvarar den
svenska importen från Danmark.

När nu förhållandena har blivit något
annorlunda och svenska möbelföretag
söker exportera till Danmark, stöter
de på andra förhållanden som diskriminerar
den svenska exporten till
Danmark utöver tullbeloppen. I Danmark
utgår nämligen en s. k. textilavgift
med 15 procent på textilvaror. Textilvaror
används ju vid tillverkning av
stoppade möbler. Om en dansk tillverkare
gör en soffa får han betala 15 procent
textilavgift på de textilvaror som
ingår i soffan. Jag förutsätter att vi i
detta sammanhang inte har möjlighet
att gå in på de interna danska förhållanden
som ligger bakom textilavgiften
och jag skall bara nämna hur denna
avgift verkar, när vi från svensk sida
söker att i någon mån kompensera oss
genom svensk export till Danmark för
den mycket betydande importen från
Danmark. Jag har från mycket närstående
håll fått uppgifter om hur denna
textilavgift verkar, när vi försöker att
exportera stoppade möbler. Vårt företag
har nyligen startat en mindre rörelse
i Danmark för att snabbt kunna betjäna
danska kunder med klädsel av möbler
som vi hade tänkt att leverera från Sverige
oklädda. Vi räknade med att det
skulle ta för lång tid att förse de danska
köparna med möbler klädda i just de
tyger köparna önskade, om möblerna
skulle kläs i Sverige. Nu förhåller det
sig så att textilavgiften utgår på möbler
som importeras till Danmark, men inte
beräknat med 15 procent på det i möbeln
ingående textilmaterialet. I stället
bestäms avgiften så att varans värde beräknas
genom att till priset lägges tullen.
På det samlade beloppet för varan
plus tullen beräknas textilavgiften med
10 procent, vare sig det ingår för en
krona eller hundra kronor textilvaror i
möbeln.

Jag har sammanställt tullavgiften och
textilavgiften i ett praktiskt fall. Det avser
en soffmodell som vi skulle exportera
till Danmark.

Soffans pris utan klädseltyg är svens -

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

ka kronor 790. På detta belopp utgår
tull med 9,6 procent eller 75:84. På
summan härav, 865: 84, beräknas textilavgift
med 10 procent, alltså 86:58. Med
avgifterna kommer soffan alltså att
kosta 952:42.

I ovanstående soffa oklädd ingår textilvaror
till ett värde som enligt svensk
tillverkares inköpspris motsvarar svenska
kronor 9: 22. Om inköpspriset i Danmark
för textilvaror av detta slag förutsättes
vara detsamma och om man
lägger till förslagsvis 20 procent för
handelsavans — textilavgiften i Danmark
utgår på textilp''riset plus handelsi
avans -— skulle en dansk möbeltillverkare
i textilavgift få betala 15 procent,
vilket skulle motsvara svenska kronor
1: 66; alltså 9: 22 plus 20 procent är lika
med 11: 06. 15 procent på detta belopp
blir 1: 66.

Vid import från Sverige belastas den
importerade soffan med en textilavgift
av svenska kronor 86: 58, under det att
en dansk tillverkares textilavgift blir
1:66. Detta innebär en textilavgift av
750 procent för textilvaror i den oklädda
svenska soffan mot 15 procent för en
av dansk fabrikant tillverkad soffa.

Om textilavgiften för den svenska
soffan i den mån den överstiger textilavgiften
för en dansk soffa betraktas som
tull, blir den sammanlagda tullavgiften
svenska kronor 160: 76 eller mer än 20
procent i stället för 9,6 procent, som
vi nu har uppnått genom EFTA-förhandlingarna.
Om vi räknar med precis samma
möbel med klädsel får vi följande
värden.

Svenska

Soffan utan klädsel ........	kronor 790: —
6 meter klädseltyg till för-slagsvis 35 kronor per meter	210	_
Tullavgift 9,6 procent ......	1 000 96	—
10 procent textilavgift ......	1 096 109	60
	1 205	60

I denna soffa ingår, liksom i den förra,
textilvaror för 11:06 svenska kronor
samt klädseltyg för 210 kronor eller
sammanlagt 221:06 svenska kronor. 15
procent textilavgift på detta belopp,
som* skulle ha utgått för en dansk tillverkare,
blir 33,31. Men för den i Sverige
tillverkade soffan utgår en textilavgift
på kronor 109: 60, alltså nära 50
procent i stället för 15 procent. Om den
del av textilavgiften för den svenska
soffan som överstiger den textilavgift
som utgår för en dansk soffa, betraktas
som tull, blir den sammanlagda tullavgiften
svenska kronor 172:29 eller
mer än 17 procent i stället för 9,6 procent.
För enkelhets skull bortses här
från kostnaden för påsättning av klädseltyget,
men detta förrycker inte helhetsintrycket
av textilavgiftens orättvisa
verkningar.

Jag har velat klart exemplifiera förhållandena
när man skall försöka att i
linje med den friare marknaden komma
in på den danska marknaden på ett sätt
som någorlunda skulle motsvara danskarnas
tillvägagångssätt vid deras export till
Sverige. Jag hoppas att handelsministern
nu skall kunna få någon rätsida på dessa
förhållanden. Jag är övertygad om
att vad jag här har exemplifierat från
en enda bransch har sin motsvarighet
inom andra branscher. Jag har 4iört talas
om att man måste plocka bort ringarna
på en bil som skall exporteras
till Danmark för att man inte skall behöva
betala textilavgift på bilens hela
värde på grund av cord-väven i ringarna.
Huruvida detta är riktigt kan jag
inte säga, men jag håller det inte för
osannolikt med tanke på de uppgifter
som vi har fått när vi har försökt komma
till rätta med dessa förhållanden.
Vi har föreslagit att domestiken skall
tas bort på möblerna i hopp att slippa
textilavgiften. Men då har vi fått svaret
att det sitter ju en bit juteväv vid spiralerna,
och då måste textilavgift utgå
med 10 procent av det totala värdet av
möbeln plus tull!

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

Jag vill i detta sammanhang säga att
jag hyser den djupaste respekt och aktning
för den danska möbelindustrien.
Danskarna är duktiga, de arbetar energiskt.
Men jag vill också säga att man
sannerligen arbetar energiskt även inom
svensk möbelindustri. Det enda vi begär
är att få slippa diskriminerande avgifter
av detta slag.

Jag ber att få inskränka mig till vad
jag nu har anfört och hoppas att det
skall kunna vara en ledtråd vid kommande
förhandlingar för att få bort sådana
avgifter som måste anses diskriminerande.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag tror att herr Löfgren
kan glädja sig åt att ingen i kammaren
tycker att hans exemplifiering
inte varit tillräckligt konkret och detaljerad.
Det är över huvud taget karakteristiskt
för den debatt vi har fört i
dessa frågor — både tidigare och nu
— att den har präglats av mycket stor
enighet i huvudsakerna och av ett påfallande
och ur många synpunkter säkerligen
ytterst värdefullt om ock något
tröttande detaljintresse. Jag hoppas
för min del att denna enighet i
fråga om den europeiska handelspolitiken
i det väsentliga skall kunna bevaras.

Jag vill i likhet med herr Ohlin också
vittna om att EFTA-konferensen i London
innebar en påtaglig manifestation
av den brittiska regeringens positiva
intresse och positiva engagement i den
nya handelsorganisationen. Jag tror att
det var viktigt med hänsyn till andra
moment i den brittiska opinionen.
Men samtidigt skulle jag också gärna
vilja påpeka, att den brittiska opinionens
inställning på det hela taget nog
är den att det är angeläget att snarast
möjligt komma till en överenskommelse
mellan de sex och de sju. Skall vi för
EFTA-arbetet kunna bevara det stöd i
brittisk opinion som man för närva -

rande har får vi se till att man i varje
fall inte försummar någonting av vad
som kan göras för att brygga över motsättningarna
mellan de båda liandelsblocken.

Jag tror att statsrådet har rätt i sin
pessimism beträffande möjligheterna att
snart nå en definitiv uppgörelse. I det
fallet tror jag kanske mindre på den
korta tiden än vad herr Ohlin gjorde.
Det är nog ganska uppenbart att det
inte är fråga om några månader utan
om en betydligt längre period, under
vilken vi har att räkna med denna uppdelning
mellan de två handelsblocken.
Inte minst därför är det angeläget att
man inte reser några onödiga hinder,
att man inte är doktrinär i avseende
på de olika lösningar som kan tänkas
och att man är beredd att diskutera
olika alternativ.

Kanske bör man också komma ihåg,
att det dröjsmål som kommer att uppstå
under en sådan långvarig uppdelning
möjligen är allvarligast, inte för
den svenska industrien utan för det
svenska jordbruket. Inom sexstatsgruppen
håller man för närvarande på att
arbeta med en s. k. gemensam jordbrukspolitik,
och det är rätt uppenbart att
en sådan gemensam jordbrukspolitik är
inriktad på att ge ett definitivt företräde
över hela sexstatsmarknaden för de
jordbruksprodukter som produceras
där inom. Det är möjligt att detta också
kommer att medföra en ökning av jordbruksproduktionens
omfattning inom
sexstatsgruppen och att i den mån man
inte lyckas komma till ett modus vivendi
eller en mera definitiv uppgörelse mellan
de båda grupperna detta kommer
att innebära stora svårigheter, särskilt
för det danska men i viss utsträckning
också för det svenska jordbruket. Att
märka är ju vidare att i den mån det
danska jordbruket utestänges från
marknaden inom sexstatsgruppen kommer
det att medföra ett tryck även på
den svenska jordbruksexporten.

För min del undrar jag om inte detta

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

är det viktigaste problemet när det gäller
samordningen mellan de sex och de
sju just nu. Jag undrar också om det
inte finns anledning att med ganska
stor energi fullfölja de diskussioner om
jordbruket som statsrådet i sitt svar berör
med den kortfattade formuleringen
att på »jordbrukets område vissa utredningar
skall ske». Det vore värdefullt,
om det inte bara stannade med utredningar
utan också kunde föra till några
praktiska resultat när det gäller jordbruket
inom sjustatsgruppen. Sådana
praktiska resultat är i hög grad angelägna,
om man skall kunna undvika de
olägenheter som på detta område följer
med splittringen.

Sedan vill jag i likhet med herr Ohlin
bara konstatera att regeringen ännu en
gång inte har velat på allvar diskutera
konsekvenserna för den inre ekonomiska
politiken av den handelspolitiska utvecklingen.
Vi har från alla håll gång
på gång tagit upp detta i kammaren.
Det har tagits upp av herr Ohlin och
herr Antonsson, och även jag har försökt
taga upp det, men varje gång har
regeringen av någon anledning funnit
lämpligt att i sina svar eller uttalanden
föra frågan till en undanskymd
plats. Jag vet inte vad det beror på,
men uppenbart är i varje fall att det
finns ett mycket nära samband mellan
den inre ekonomiska politik man för
och kan föra och den handelspolitik
som man för. Sambandet går ju exempelvis
över de valutapolitiska områdena.
Vi har genom den handelspolitiska
frigörelsen och våra handelspolitiska
engagemang kommit till en situation,
där det över huvud taget inte är någon
mening att diskutera sådana åtgärder
som devalvering. Det är därför nödvändigt
att föra en ekonomisk politik, som
i det hänseendet skapar tillräckliga garantier.

Herr Ohlin nämnde ett par andra saker.
Han talade om kostnadsnivån, och
då vill jag särskilt understryka att denna
inte speciellt beror på EFTA-över -

enskommelserna, men uppenbart är i
varje fall, att just kostnadsnivån i dagens
handelspolitiska situation spelar
en mycket stor roll. Det är uppenbart
att en del av de svårigheter, som det
amerikanska näringslivet för närvarande
har att kämpa med, beror just
på att man där har en alltför hög kostnadsnivå
i sin produktion. Mycket tyder
på att Sverige hör till de länder,
som näst efter Förenta staterna har en
mycket hög nivå på det området.

Vad betyder detta i avseende på regeringspolitiken
i övrigt? Vad betyder
det i avseende på metoderna att lägga
nya avgifter och över huvud taget tynga
produktionen? Herr Ohlin nämnde frågan
om utländska dotterföretag i Sverige.
Det finns andra saker att ta upp
också, vilka ligger nära till. År det inte
så att en friare handelspolitik över huvud
taget förutsätter en friare kapitalrörelse?
År det inte så, att en friare
handelspolitik och en ökad konkurrens
förutsätter, att man har en verkligt fri
kapitalmarknad inom landet? Är det inte
så, att man med en sådan ökad konkurrens
ifrån utlandet och med en handelspolitik,
som bygger på exporten till
de främmande marknaderna och inte
på hemmamarknaden, har speciell anledning
att beakta investeringsmöjligheterna
för företagen och att inte, såsom
regeringen ofta har varit benägen
att göra, betrakta tillbakahållandet av
företagens produktiva investeringar
som det naturliga sättet att bevara den
ekonomiska balansen?

Jag frågar mig, om det ändå inte
skulle finnas någon anledning att vi vid
något tillfälle fick en ordentlig diskussion
och ett besked från regeringen om
hur man ser på dessa frågor. Jag vet
inte hur det är med relationerna mellan
handels- och finansdepartementen.
Det finns ingen anledning att förmoda
annat än att »förhållandet är gott» —
för att citera trontalets uttryck om främmande
makter. Men det är väl ändå så,
att finansdepartementet och handelsde -

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

partementet egentligen inte är främmande
makter utan att det finns ett visst
samband mellan vad som företas och
säges på det ena eller andra stället. Det
vore verkligen mycket kärt, som herr
Ohlin också antydde, om vi i statsverkspropositionen
nästa år kunde få en ordentlig
diskussion om detta spörsmål, så
att man fick anledning att ta upp det i
remissdebatten och då kanske inte bli
beskylld för att inte hålla sig till ämnet
eller avvisad med en axelryckning.

Herr talmannen tog nu åter ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill först bara säga
några ord till herr Löfgren. Han uppehöll
sig utförligt vid den danska textilavgiften
och dess verkningar då det
gällde möjligheterna för den svenska
möbelindustrien att konkurrera på den
danska marknaden. Jag delar hans uppfattning
att denna avgift och det sätt,
varpå den tydligen appliceras, står i dålig
överensstämmelse med EFTA-konventionen
och dess anda.

Jag vill vidare säga, för att lugna herr
Löfgren, att vi är fullt beredda från
handelsdepartementet och myndigheternas
sida att, om fallen anmäles för oss
på samma sätt som herr Löfgren här
gjort och med framläggande av konkret
material, undersöka fallen för att se vad
vi kan göra för att åstadkomma en bättring.

På många punkter har vi fört långa
diskussioner med Danmark lika väl som
med andra EFTA-länder. I alldeles särskilt
hög grad har diskussioner förts
med Danmark på grund av kända förhållanden,
som det kanske skulle föra för
långt att här närmare gå in på. Vi har
därvid sökt åstadkomma de ändringar,
som vi anser vara erforderliga. Vi är
beredda att föra dylika diskussioner
även i detta fall. Jag vill nämna att jag
hittills bara känner till ett enda fall,

som tidigare har anmälts och därför
kunnat tas upp till en diskussion av
denna art.

Herr Ohlin nämnde inledningsvis, att
han var en smula förvånad över att vi
redan i år skulle ta itu med fiskeproblemen
och undersöka fiskets, och kanske
jordbrukets, ställning i EFTA-sammanhang
i framtiden. Han förmodade
att vi kanske skulle ägna julferierna åt
det studiet.

Jag är angelägen att säga, att det är
en felskrivning i interpellationssvaret,
som jag här gjort mig skyldig till. Men
det kan kanske vara en liten förklaring
att vi för närvarande i dessa sammanhang
har blicken riktad så mot
framtiden, där vårt huvudintresse ligger,
att vi ibland är benägna att tro,
att vi redan befinner oss i år 1961, medan
vi ännu räknar år 1960. Det är
emellertid ett fel, som jag är angelägen
om att korrigera, som jag förut sade.

Jag skall inte ta upp alla de frågor,
som herr Ohlin berörde, men herr Ohlin
ställde en direkt fråga till mig om vad
som skall ske till den 1 januari. Något
resultat av GATT-förhandlingarna, som
jag berörde i interpellationssvaret och
som han själv berörde i sitt anförande,
har inte ännu framkommit, såvitt det är
oss bekant. Vad kommer då att ske?
Ja, tullbindningarna utlöper på de varor,
där de sex är beredda att omförhandla
sina tidigare angivna tullpositioner.
Det föreligger således en viss frihet
att från den tidpunkten genomföra
de tullhöjningar för olika medlemsstater
inom de sex, som kan följa med
anpassningen till den gemensamma
marknadens gemensamma tullnivå. Detta
faktum skall klart sägas ut. Å andra
sidan är det inte meningen, att denna
anpassning skall ske med en gång; den
skall ta sin början redan den 1 januari
1961 i stället för, såsom ursprungligen
var avsett enligt Rom-avtalet, ett år senare,
men därmed är inte anpassningen
i sin helhet genomförd. Dessutom —
och det framgick kanske också av mitt

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

svar — är avsikten att våren också skall
ägnas åt en omförhandling av tullarna
med sikte just på att åstadkomma en
uppgörelse på olika punkter. I det fallet
kommer vi att i likhet med övriga
EFTA-länder så långt möjligt att försöka
uppnå i varje fall partiellt godtagbara
resultat. Det är ett av syftena med den
nu pågående GATT-sessionen att där
närmare avhandla just dessa frågor.

En punkt, där jag hade litet svårt att
följa herr Ohlins resonemang, gällde inte
vad han rekommenderade men den
slutsats han kom fram till, nämligen att
man från regeringens sida, och särskilt
från min sida, inte hade något intresse
för detta spörsmål. Det gällde frågan
vad vi kan göra för att över huvud taget
nedbringa de yttre tullarna i Europa
och kanske också på övriga håll i
världen. Herr Ohlin erkände visserligen
att jag i allmänna deklarationer visat
mig vara anhängare av lågtullpolitiken,
men det var något helt annat, menade
herr Ohlin, än att föreslå konkreta
åtgärder för att åstadkomma en rörelse
i önskad riktning. Men det är ett
av den förestående GATT-sessionens
syften att försöka få i gång en ny tullsänkningsaktion.
Jag är emellertid inte
säker på att resultatet därav kommer
att bli särskilt tillfredsställande, och
detta har jag också givit uttryck åt i
mitt interpellationssvar. Men syftet finns
där, och det är meningen att större delen
av våren och försommaren skall ägnas
åt just den frågan.

Visst har vi inom EFTA haft förståelse
för det, som herr Ohlin här rekommenderar,
nämligen att vi för att få
ett större intresse från utomeuropeiska
länder — särskilt då Amerika — borde
kunna gå före och demonstrera vår villighet
att åstadkomma tullsänkningar.
Efter ett ministerrådsmöte i Wien framlade
vi också från EFTA:s sida en direkt
tullsäinkningsplan, som skulle tas
som utgångspunkt för en förhandling
om reciproka tullsänkningar såväl mot
sexstatsunionen -— från dessa staters

blivande gemensamma tullar — som
mot andra länder, vilka kunde vara intresserade
därav. Redan det illustrerar
ju på ett mycket konkret sätt vår vilja
att åstadkomma en verklig tullsänkning
och att vi inte bara tänker ligga stilla
och avvakta resultaten av de, kanske
utdragna förhandlingar som vi hoppas
så småningom skall komma till stånd
mellan de sex och de sju i syfte att
lösa deras inbördes problem här i
Europa.

Jag kan därför inte se att det kan
riktas några anklagelser mot vare sig
regeringen eller mig som företrädare
för den svenska regeringen i EFTA, för
att inte ha tillvaratagit de möjligheter
som finns för att hålla intresset för en
sänkning av de yttre tullarna vid liv.
Jag vet inte heller med mig att jag bevistat
ett enda sammanträde i EFTA:s
ministerråd, där frågor om sexstaternas
eller våra egna yttre tullar diskuterats,
där jag inte med skärpa drivit
linjen att vi själva måste vara beredda
att vid lämplig tidpunkt lägga fram förslag
om sänkning av våra tullar gentemot
andra länder, parallellt med att
vi fortsätter behandlingen av frågan
om tullarna mellan oss.

Sedan skall jag inte här falla för frestelsen
— inte ens efter herr Heckschers
anförande nyss — att ta upp en diskussion,
som kan ge meningsutbytet karaktären
av en allmän ekonomisk debatt.
Herr Heckscher förstod inte skälen
härför, men jag tror att de är ganska
självklara för var och en som vill sätta
sig in i dem. De nya marknadsperspektiven
är av mycket stor betydelse
för den ekonomiska politikens utformning
här i landet, men det finns också
andra omständigheter och faktorer som
måste observeras, om vi skall diskutera
den ekonomiska politiken. Och vad
man än kan anklaga regeringen för, så
inte är det bristande intresse för att diskutera
den ekonomiska politiken! Det
har vi ju ideligen återkommande tillfällen
att göra, och vi har också re -

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

dan haft en ganska utförlig debatt därom
vid remissdebatten till denna höstriksdag.
När man vill diskutera den
ekonomiska politiken, så räcker det inte
att bedöma den utifrån de framtida
marknadsperspektiven. Och det är av
den anledningen som det ibland inte
lämpar sig så bra med en uttömmande
debatt därom bara i anslutning till interpellationer
som framställes rörande
marknadsplanerna i Europa.

Men trots att jag inte här skall falla
för frestelsen från herr Ohlin och trots
att jag inte skall följa uppmaningen i
herr Heckschers anförande, vill jag ändå
ta upp en punkt till litet närmare
granskning. Jag skall göra det helt kort.
Men jag är medveten om att hur kort
jag än gör det, så kan det ändå föranleda
både herr Ohlin och herr Heckscher
att här ta upp ett ganska utförligt
resonemang. Vi hörde nyss, när herr
Ohlin var uppe i denna talarstol, att
han ansåg att jag i interpellationssvaret
bara hade ägnat två meningar åt
den ekonomiska politiken. Men trots
detta hade herr Ohlin ändå material
tillräckligt för att prata om den saken
i nära tio minuter —- om jag såg rätt
på klockan. När jag därför nu i några
fler meningar tar upp ett par speciella
problem, som herr Ohlin var inne på
och som även herr Heckscher dröjde
vid, så föreligger naturligtvis samma
risk.

Jag avser här frågan om möjligheterna
för utländska företag och utländskt
kapital att söka sig till vårt land. Jag
vill där först och främst slå fast att
det varken i princip eller i realiteten
reses några hinder. Det erfordras visserligen
tillstånd för rätten att etablera
sig här i landet, men det ges utan
svårigheter och utan onödigt dröjsmål.
Praxis i det hänseendet har inte minst
under de senaste åren uppmjukats högst
väsentligt, vilket skett inte minst mot
bakgrunden av vad vi kunde vänta oss
av samarbetet med EFTA och inom
Europa. I praktiken föreligger därför

knappast några svårigheter att här i
landet grunda dotterföretag. Även rätt
till kapitalförsträckning och kreditgivning
utifrån medgives.

Detta är emellertid saker som närmast
ankommer på de penningvårdande
myndigheterna att bevaka. Såvitt jag
har mig bekant möter emellertid inga
seriösa framställningar härom några
starkare invändningar från riksbankens
sida — i varje fall inte några principiella
invändningar.

En annan sak är ju att man måste se
upp, så att man inte på detta område
för en politik, som inte ligger i linje
med den allmänna kreditpolitiken, vilken
skall vara anpassad efter lägets
krav och framtidsutsikterna. Vill man
föra en snäv kreditpolitik här i landet
för att hålla balans i den inre ekonomien
och balans i kostnaderna, får man
se till att man inte genom en kraftig kapitalimport
äventyrar resultatet av en
sådan snäv kreditpolitik. Det måste hela
tiden ske en samordning.

Herr talman! Jag ser att jag redan
har uppfordrat både herr Ohlin och
herr Heckscher att begära ordet på denna
punkt, så det är kanske klokast att
jag där slutar med mina anmärkningar
beträffande den ekonomiska politiken.

Jag har egentligen bara två ting att
tillägga. Herr Ohlin gladde sig rätt mycket
åt den optimism beträffande arvtagaren
till parisorganisationen OEEC
och dess framtid, som han tyckte utstrålade
ur mitt interpellationssvar. Jag
vill emellertid säga, att jag är ledsen
om mitt interpellationssvar givit ett intryck
av odelad optimism beträffande
framtiden härvidlag. Det var sannerligen
inte meningen. Vad jag sagt är att
vi i konventionens text kunnat finna
för oss acceptabla formuleringar, att vi
fortfarande har en allmän överenskommelse
om att vi skall få diskutera de
för oss vitala handelspolitiska frågorna
i Europa i denna nya organisation. Men
jag säger samtidigt — och jag upprepar
det här — att till sist avgörande

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

blir ändå hur denna organisation kommer
att av medlemmarna i den tillåtas
fungera. Därvidlag kan man hysa stark
tveksamhet huruvida inte den närmaste
tiden ändå kommer att innebära en
klar omsvängning jämfört med OEEC
för ett par år sedan. Jag vill sålunda
inte på grund av vad jag sagt i mitt interpellationssvar
sedermera möta invändningen,
att jag vid olika tillfällen
i detta sammanhang givit uttryck för en
ogrundat optimistisk inställning.

Slutligen vill jag säga en sak till herr
Heckscher. Han berörde i slutet av sitt
anförande risken för att det danska
jordbruket skulle komma att utsätta oss
för ett tryck, därest sexstatsmarknaden
till en del går förlorad för danskarna.
Den möjligheten föreligger naturligtvis,
men jag vill säga att den i varje fall
inte är omedelbart förestående. Danmark
har nämligen ett avtal, som garanterar
landet en viss avsättning på
den gemensamma marknadens område
för en icke obetydlig tid framöver. Det
ger oss en möjlighet att i samband med
en undersökning om påskyndande av
EFTA-processen även ta upp hela jordbruksproblemet
till en grundlig undersökning.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som ett led i samarbetet
inom oppositionen skall jag överlåta åt
herr Ohlin att ta upp frågan om dotterföretagen
i Sverige. Det var inte av den
anledningen jag begärde ordet medan
statsrådet talade.

Men jag skall försöka att i korthet ta
upp två andra saker. Den ena är vad
statsrådet sade allra sist angående jordbruket.
Det är väl ändå så, att jordbrukets
intressen både i Sverige och i Danmark
är en av de omständigheter, som
starkast talar för att man söker uppnå
en sådan samordning mellan de båda
marknaderna i Europa, att man undviker
projekt av den typ som den s. k.
Mansholt-plancn utgjorde. Det må vara

att det danska jordbruket tills vidare är
tillförsäkrat en ställning inom den gemensamma
marknadens område, som
kan vara någorlunda tillfredsställande.
Men i den mån man inte innan den
överenskommelsen löper ut har fått någon
ordentlig anpassning mellan de båda
marknaderna, kan man väl förutsätta
att överenskommelsen inte i sin nuvarande
form blir förnyad, och då uppstår
just detta problem som jag försöker
att i någon mån antyda.

Till det kommer naturligtvis att det
också beträffande integrationen inom
sjustatsområdet är ganska svårt att ställa
jordbrukets problem åt sidan. Gränsdragningen
mellan jordbruksvaror och
industrivaror i EFTA-avtalet hör ju till
de saker, som lättast kan användas för
högläsning och som över huvud taget
lämpar sig för en smula skämt. Det är
väl ett uttryck för att just det problemet
är olöst inom EFTA-överenskommelsen
och att man skulle kunna komma ett
steg längre när det gäller den sidan av
samarbetet.

Statsrådet Lange säger, vilket för mig
framstår som en självklarhet, att man
naturligtvis inte kan bedöma den ekonomiska
politiken enbart ur perspektivet
av de utländska marknaderna. Nej,
herr talman, det är heller ingen som
påstår att man kan göra det. Men vad
som vore intressant, det vore om man
kunde få regeringen att bedöma den
ekonomiska politiken även ur synpunkten
av marknadsperspektivet, och sådant
har vi hittills haft mycket litet av.
Det är möjligt att statsrådet Lange i
detta fall hängivit sig åt en blygsamhet
och tillbakadragenhet som är så stor, att
han inte gjort sitt inflytande gällande
när det gällt regeringens uttalanden om
den ekonomiska politiken i allmänhet.
Det skulle jag i så fall vilja beklaga.
Men vad både herr Ohlin och jag önskar
är naturligtvis, att man inte skall
diskutera den ekonomiska politiken enbart
ur denna synpunkt, utan att man
vid en diskussion om den ekonomiska

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

politiken tar tillräcklig hänsyn till de
omständigheter som följer med utvecklingen
på det handelspolitiska området.
lag har ett bestämt intryck av att
regeringen är utomordentligt ovillig att
göra det. Diskussionerna om den ekonomiska
poiltiken har i regel lagts upp
med helt andra utgångspunkter, och
marknadsperspektiven har förvisats till
en synnerligen undanskymd plats.

Jag begär inte att statsrådet nu skulle
vara beredd att gå in i en allmän ekonomisk
debatt, utan vad jag i mitt yttrande
ville framhålla var att det vore
önskvärt att man inte varje gång när vi
har en ekonomisk debatt får beskedet,
att nu skall vi inte tala om handelspolitiken,
och att man inte varje gång vi
talar om handelspolitiken får veta, att
den ekonomiska politiken inte bör beröras.
Skulle man inte någon gång kunna
få dessa båda frågor samordnade i
en och samma diskussion? Jag har inte
så stora anspråk att jag begär att det
skall ske nu, men det vore utomordentligt
värdefullt om det kunde ske inom
det närmaste kvartalet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Heckscher. Den ekonomiska politiken
bör även ses ur synpunkten av det framtida
marknadsperspektivet, säger herr
Heckscher. Jag delar helt hans uppfattning.
Jag vill erinra herr Heckscher om
att så också skett. Om herr Heckscher
friskar upp sitt minne från läsningen
av 1960 års statsverksproposition, skall
han finna talrika hänvisningar till detta
i den där framlagda finansplanen. De
var så många, herr Heckscher, att det
gav mig anledning att taga till orda i
remissdebatten, i varje fall i en av kamrarna,
just för att beröra dessa problem.
Vad herr Heckscher sagt om att när
den ekonomiska politiken diskuteras,
får man inte diskutera handelsfrågorna,
och att när handelspolitiken diskuteras,
får man inte beröra den ekonomiska po -

litiken, .det överensstämmer alltså inte
med verklighet och sanning.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrar mig mycket
väl det tillfälle då herr statsrådet i denna
kammare under remissdebatten tog
upp de handelspolitiska spörsmålen. Det
skedde utan någon som helst anknytning
till den allmänna ekonomiska politiken.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Heckscher överraskade
mig med en reflexion beträffande
mitt anförande, vilken visar att
han tydligen blivit störd och därför inte
kunnat uppfatta vad jag sade. Han gjorde
gällande att jag skulle ha visat optimism
i fråga om möjligheterna till samordning
mellan de sex och de sju. Men
hela innebörden i mitt yttrande var att
vi i främsta rummet skulle intressera
oss för det alternativ som uppkommer,
om det tar flera år innan man kan få
en samordning. Det var det som jag särskilt
underströk i mitt anförande.

Statsrådet Lange gjorde gällande att
man inom EFTA ju försöker få till stånd
en utveckling i riktning mot lägre tullar.
Han sade att GATT-sessionens syfte
just är att få till stånd tullsänkningar,
även om utsikterna inte är så goda. Han
hänvisade till att EFTA i Wien utarbetat
en plan för reciproka tullsänkningar
för de båda grupperna.

Får jag lov att säga bara två saker.
Det jag särskilt åsyftade i mitt anförande
var ett speciellt grepp från EFTA
att få in Förenta staterna på EFTAsidan
i dessa handelspolitiska förhandlingar
på ett långt mera energiskt sätt
än vad Wien-planen innebar. Dessutom
har väl Wien-planen, såvitt offentligheten
känner till, inte förts fram såsom
en EFTA-politik under det senaste halvåret.
Om man hade en plan på papperet,
vilken sedan förts åt sidan, är väl detta
knappast något uttryck för att man målmedvetet
arbetar för att förverkliga

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

denna plan, som för övrigt enligt min
mening borde ha gått ännu längre i angiven
riktning.

När jag ändå bar ordet vill jag göra
en liten reflexion beträffande de förhandlingar,
som förts mellan MacMillan
och Adenauer, och de expertutredningar
som i samband därmed håller på att
göras. Ur svensk synpunkt vore det väl
en smula riskabelt om dessa utredningar,
som jag inte närmare känner till,
skulle baseras på det s. k. Okrent-förslaget,
som var framme på hösten 1958
och som ju innebar en sektorsvis skeende
attack mot problemen, där skogsindustrien,
jordbruket och den metallurgiska
industrien skulle komma sist.
Detta är ur svensk, dansk och norsk
synpunkt onekligen en tågordning, där
dessa länder skulle vara med om att ge
alla fördelar, medan de själva skulle få
vänta till sist innan de fick en del av
sina centrala intressen tillgodosedda.
Jag hoppas därför att den svenska regeringen,
när man kommer till en närmare
konversation kring dessa utredningar
rörande möjligheterna att samordna
de sex och de sju, inte accepterar
en uppläggning av den typ som
Okrent-förslaget innebar. Jag vill erinra
om att man från brittisk sida vid
ett tillfälle erbjöd Frankrike att fortsätta
förhandlingarna på den grunden.

Herr talman! Vi kommer att få ytterligare
en debatt, och jag avstår nu från
att fortsätta den ekonomisk-politiska debatten.
Handelsministern får tills vidare
glädja sig åt att varje mening han
uttalar föranleder en fem minuter lång
kommentar från mig, som han uttryckte
det. Hövligare kan man inte vara inom
oppositionen. Huruvida regeringsrepresentanterna
kan vara hövligare, är en
sak som det inte tillkommer mig att
bedöma.

Jag vill inte därmed beklaga mig över
handelsministerns svar, som dock på en
rad punkter gav en god belysning av
förhållandena, vilket jag ansåg vara
lämpligt att offentligheten skulle få i

nuvarande läge. Den ekonomiska politiken
kommer vi väl tillbaka till senare.

Det är väl en överdrift att påstå att
inga väsentliga hinder finns för utländska
företag att slå sig ned här i
Sverige. Vi har ju byggnadsregleringen.
Den verkar bromsande och som en osäkerhetsfaktor.
Vi har en valutareglering
som handläggs så, att man ju inte
kan få några garantier rörande framtida
kapitalrörelser av olika slag. Vi har nog
ett ogynnsammare klimat för utländska
företag inom landet än vad en del andra
länder har. Om jag får ta upp en annan
sida av kapitalimportens problem, kan
jag också nämna att vi har riksbanksrestriktioner
i kraft som innebär, att
man inte får lov att exportera svenska
värdepapper till utlandet för att få in
utländskt kapital annat än under vissa
speciella förutsättningar.

Det går mycket lätt att säga som handelsministern,
att man får tänka på den
andra sidan av den ekonomiska politiken
också. Visst får man göra det, men
man får väl också lov att tänka på fördelen
för Sverige av att föra en sådan
ekonomisk politik som gör klimatet
gynnsammare för utländsk ekonomisk
verksamhet och som underlättar kapitalimporten
från utlandet. Riksbankens
nuvarande restriktioner i fråga om handeln
med värdepapper, som vi kan diskutera
närmare en annan gång, betraktar
jag ingalunda som uttryck för denna
inställning, när de i själva verket
utöver att försvåra en svensk kapitalimport
dessutom alldeles i onödan medför
icke oväsentliga förmedlingsvinster
för utländska bank- och bankirinstitut
på grund av skillnaderna i kurs mellan
svenska och utländska kurser på svenska
värdepapper, vinster som lika gärna
skulle kunna komma svenska företag
till del. Varför man skall ordna så, att
alla fördelar tillfaller utlandet, har jag
mycket svårt att förstå.

Herr talman! Jag måste därför vidhålla
min uppfattning att det positiva
intresset för att skapa en sådan miljö,

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

att Sverige kan framgångsrikt konkurrera
med andra europeiska stater om att
locka till oss en stimulerande och betydelsefull
produktiv verksamhet, ännu är
alltför svagt på regeringsbänken. Om
man visade ett livligare intresse för att
åstadkomma en ökad konkurrenskraft
hos vår ekonomiska politik jämförd med
andra länders, så skulle i längden inte
bara näringslivet, som det heter, utan
hela vårt folk ha gagn därav.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! På en enda punkt —
den sista —- vill jag säga ett ord till
herr Ohlin. Jag är medveten om att det
i vissa länder även i Europa för närvarande
förs en politik som tar sikte
på åtgärder som i särskild grad stimulerar
kapitalinvesteringar i dessa länder.
Jag delar herr Ohlins uppfattning
att det är önskvärt, att svensk företagsamhet
på olika sätt blomstrar och att
vissa nya tillverkningsgrenar kommer
till stånd inför de nya marknader vi
har att se fram emot, men jag skulle
nog tro att man bör tänka sig för två
gånger innan man tar upp en tävlan
om att, med olika mer eller mindre tillfälliga
åtgärder, från kapitalexporterande
länder försöka dra till sig väsentliga
delar av det utländska kapital som
så väl skulle behövas på andra håll i
världen. Där tror jag inte att Sverige
har någon anledning att uppträda som
en allvarlig konkurrent.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller att avveckla
en del regleringar som står i dålig
överensstämmelse med de nya stormarknaderna,
har vi all anledning att
uppta konkurrensen med andra västeuropeiska
stater. Vi ligger för närvarande
inte särskilt väl till i den konkurrensen.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
i mitt anförande var så pass utförlig
och gav så detaljerade uppgifter var, att
jag hade den uppfattningen att handelsministern
kände till dessa förhållanden.
Därför ville jag med en ingående
och påtaglig exemplifiering ge
större effekt åt saken. Nu har jag förstått
att handelsministern inte kände
till mer än ett enda fall. Jag är ytterligt
tacksam för att handelsministern
förklarat sig beredd att verka för att vi
får en rätsida på dessa förhållanden.
Näringslivet kommer nog att begagna
den välvilja handelsministern visat och
lämna exempel på hur det har fungerat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation och frågor ang.
prövningen av ansökningar om bidrag ur
lotterimedelsfonden, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Rydén har i en
interpellation frågat mig

1) om jag är i tillfälle att för kammaren
lämna en redogörelse för den
administrativa praxis som tillämpas i
fråga om ansökningar om bidrag ur
lotterimedelsfonden särskilt vad gäller
byggnadsändamål av mera kostnadskrävande
natur samt

2) om jag vill pröva frågan om en sådan
ändring i formerna för ifrågavarande
ärendens kostnadsprövning och
handläggning, så att garantier kan vinnas
för att lotterimedelsfondens medel
kommer till användning för avsedda
kulturfrämjande ändamål.

Herr Elmwall har frågat mig om jag
är beredd att lämna kammaren en redogörelse
gör det förfarande som tilllämpas
vid prövningen av ärenden angående
anslag ur lotterimedelsfonden.

Tisdagen den 6 december 19G0

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

Herr Christenson har frågat mig om
jag är villig ta initiativ till att överflytta
ärenden rörande omkostnaderna och
bidragen till Operan och Dramatiska
teatern till ecklesiastikdepartementet
att uppföras på åttonde huvudtiteln.

Då interpellationen och frågorna har
nära samband med varandra tillåter jag
mig att besvara dem på en gång.

Vad först angår interpellationen och
den av herr Elmwall ställda frågan vill
jag erinra om att lotterimedel fördelas
av Kungl. Maj:ts dels ur lotterimedelsfonden,
till vilken årliga avsättningsanslag
uppföres under tionde huvudtiteln,
dels av överskottet å de särskilda lotterier
som under senare år ordnats till
förmån för konst, teater och andra kulturella
ändamål. Den administrativa
praxis som tillämpas vid fördelningen
av dessa medel avviker icke från praxis
i andra liknande anslagsärenden. Besluten
fattas av Kungl. Maj:t i konselj och
beredningen av ärendena sker i handelsdepartementet.

Bidragen ur lotterimedelsfonden tillgodoser
nästan enbart kulturella ändamål.
Enligt praxis har -— frånsett något
enstaka undantag — bidrag ej tilldelats
statliga myndigheter och institutioner.
Större delen av bidragen ur
fonden går till bidragstagare som årligen
åtnjuter bidrag ur fonden. Sådana
årligen återkommande bidrag utgår till
de kungl. teatrarna, stadsteatrarna och
vissa teaterturnéföretag samt till de
större symfoniorkestrarna och till ett
antal organisationer på konstbildningens
och musikens område.

Bidragen till teatrar och orkestrar
fördelas i regel på våren för nästkommande
spelår. Till grund för prövningen
lägges förutom senaste verksamhetsberättelse
utredning om bl. a. biljettpriser
och när dessa fastställdes. Vidare
infordras redogörelse för i vad mån
äskade anslagsökningar hcror på löneökningar
genom kollektivavtal, ävensom
redogörelse för inkomster och utgifter

under första hälften av pågående spelår
samt stat dels för andra hälften av detta
spelår, dels för nästkommande spelår.
Ansökningarna om bidrag remitteras
såvitt avser teatrar till teaterrådet och
i fråga om orkestrar till Musikaliska
akademien. Då anslag till stadsteatrar
och orkestrar utgår också från vederbörande
kommun, tages kontakt med
denna endera under hand eller genom
formell remiss. Även beträffande övriga
årligen återkommande bidrag gäller
att erforderliga uppgifter, t. ex. om
löne- och andra kostnadsökningar, införskaffas
och att remiss sker till vederbörande
myndighet, i fråga om
konstbildning chefen för Nationalmuseum
och i fråga om musik Musikaliska
akademien. Vid behov anlitas även
andra instanser.

Även de icke årliga bidragen ur lotterimedelsfonden
går huvudsakligen till
kulturella ändamål. Mera regelbundet
återkommer exempelvis ansökningar
om bidrag till kulturminnesvårdande
arbeten, uppförande av museer, inköp
av konst till samlingslokaler samt iordningsställande
av teaterscener och utrustning
till sådana m. m. Bland mera
sporadiskt förekommande bidrag kan
nämnas sådana till byggande och renovering
av soldathem, utgivande av minnesskrifter,
kostnader i samband med
jubileer, goodwillresor m. m.

Bidragen är oftast av engångsnatur
och täcker vanligen endast en mindre
del, för större företag en mycket liten
del, av kostnaderna. Prövningen av projektens
betydelse ur allmän synpunkt
blir därför här mera framträdande.
Detta innebär emellertid icke att prövningen
av den ekonomiska sidan eftersätts.

För bifall till ansökningar om bidrag
till byggnadsverksamhet, avseende
exempelvis restaurering av kulturhistoriskt
märkliga byggnader eller uppförande
av museer, krävs sålunda kostnadsberäkning
och finansieringsplan

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

över arbetena i fråga. Sådana ansökningar
remitteras i första hand till riksantikvarieämbetet,
som vid behov införskaffar
yttranden från vederbörande
landsantikvarie eller Nordiska museet
samt tar erforderliga kontakter med
kommunala organ. När fråga är om inrättande
av teaterscen eller utrustning
till sådan hörs teaterrådet, som därvid
också införskaffar yttrande från t. ex.
olika turnéföretag. Chefen för Nationalmuseum
är remissinstans i frågor som
angår t. ex. inköp av konst samt museibyggen
där utrymmen för skön konst
skall iordningställas. Ansökningar avseende
soldathem remitteras till försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd.
Utöver de nu särskilt nämnda
kan i förekommande fall vid behov som
remissinstans komma i fråga andra centrala
ämbetsverk, länsstyrelser och institutioner.

Som jag inledningsvis nämnde, fördelar
Kungl. Maj:t även bidrag ur behållningen
av de särskilda lotterier som
under senare år anordnats till förmån
för konst, teater och andra kulturella
ändamål. Det torde vara av intresse att
även denna bidragstilldelning berörs i
sammanhanget.

Dylika lotterier har alltsedan 1954
ordnats varje år utom ett. Riksdagen
har erhållit kännedom härom genom
anmälan under punkten rörande lotterimedel
i tionde huvudtiteln. Bidrag
har i första hand anvisats till olika
byggnadsändamål. Härjämte har bidrag
utgått till bl. a. retroaktivavgifter för
befattningshavare vid statsunderstödda
teatrar och orkestrar i samband med
anslutning till statens pensionsanstalt.

Den byggnadsverksamhet det här är
fråga om har — i motsats till vad som
gäller vid bidrag ur lotterimedelsfonden
— i allmänhet staten till huvudman
och är avsedd att bekostas genom nämnda
lotteribehållningar. Den omständigheten
att det här är fråga om medel
som icke anvisas över budgeten har

icke — såsom på olika håll antytts —
medfört att frågorna ägnats en mindre
ingående prövning.

Som exempel kan jag nämna att i ett
aktuellt fall — som för övrigt beröres
i interpellationen — avseende en större
ombyggnad, vederbörande statliga myndighet
efter framställning erhöll uppdrag
att efter erforderligt samråd utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag och plan rörande behövliga
arbeten. För ändamålet anvisades
sammanlagt 400 000 kronor. Förslag
framlades efter cirka ett och ett halvt
år. Diverse omarbetningar och reduceringar
vidtogs i förslaget, varefter
Kungl. Maj:t fattade beslut i ärendet.
Därvid uppdrogs åt myndigheten i fråga
att utföra ombyggnads- och reparationsarbetena
i huvudsaklig överensstämmelse
med det senast ingivna förslaget, varjämte
angavs en högsta sammanlagd
kostnad för arbetena i fråga.

I en annan byggnadsfråga, avseende
en teaterbyggnad i landsorten, där vederbörande
kommun stod som huvudman
för arbetena, remitterades bidragsansökan
till byggnadsstyrelsen, varjämte
som villkor för bidraget föreskrevs bl. a.
att innan arbetena påbörjades plan och
ritningar till desamma skulle för godkännande
underställas teaterrådet.

De förut nämnda ärendena avseende
bidrag till pensioneringskostnader remitteras
till statens pensionsanstalt och
avgörs efter gemensam beredning med
civildepartementet.

Herr talman! Med denna redogörelse
anser jag mig ha besvarat herr Elmwalls
fråga och även herr Rydéns interpellation
i dess helhet.

Vad slutligen beträffar frågan från
herr Christenson i Malmö vill jag erinra
om att Operans ekonomi och därmed
sammanhängande förhållanden för
närvarande är föremål för utredning
av särskilt tillkallad utredningsman.
Utredningsmannen har enligt sina direktiv
bl. a. till uppgift att överväga ett

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

samgående mellan Operan och Dramatiska
teatern. Först sedan resultatet av
nämnda utredning föreligger vill jag
taga ställning till den av herr Christenson
ställda frågan.

Härefter anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! För svaret på min interpellation
tackar jag statsrådet och
chefen för handelsdepartementet.

Interpellationen framställdes med anledning
av den uppseendeväckande fördyringen
av operahusets ombyggnad
och de rent otroliga omständigheter
som framkommit genom förre generaldirektör
Ödeens utredning om orsakerna
till denna fördyring. Riksdagen är ju
icke bidragsbeviljande part vad gäller
fördelningen av anslag ur lotterimedelsfonden,
men vi har skyldighet att
kräva att dessa medel kommer avsedd
mottagare till handa. Statsrådet har nu
redogjort för medlens fördelning och
för vad som kräves i fråga om kostnadsberäkningar
för t. ex. olika byggnadsarbeten
liksom för hur ärendena
remitterats till skilda instanser i och
för yttrande.

Statsrådet fortsätter: »Den omständigheten
att det här är fråga om medel
som icke anvisas över budgeten har icke
— såsom på olika håll antytts — medfört
att frågorna ägnats en mindre ingående
prövning.» Gentemot denna
statsrådets försäkran ber jag att få hänvisa
till utredningsmannens synpunkter
på orsakerna till miljonrullningen
i samband med operahusombyggnaden.
Generaldirektör Ödeen säger: »Måhända
bör också till slut påpekas, att den omständigheten,
att i detta fall för en investering
av denna storleksordning lotterimedel
kommit till användning och
ej, som för statliga byggnader normalt
statsanslag, har gjort att ärendet ej
kommit att underkastas den mera ingående
prövning bl. a. genom remissförfarande,
som pliir vara fallet, då

det gäller normala byggnadsföretag av
denna ekonomiska omfattning.»

Härtill kan fogas att statsrådet själv
ansett sig böra dra hela frågan om operahusets
ombyggnad inför justitiekanslern.

Jag har i min interpellation begärt
besked, huruvida statsrådet vill pröva
frågan om en sådan ändring i formerna
för ifrågavarande ärendens kostnadsprövning
och handläggning, att garantier
kan vinnas för att lotterimedelsfondens
pengar kommer till användning
för avsedda kulturfrämjande ändamål,
men statsrådet har ingalunda besvarat
denna del av interpellationen. Statsrådet
anser ju också att man har rätt att
kräva samma garantier i vad gäller de
särskilda lotterier, vilka arrangeras för
vissa syften, som för lotterimedelsfondens
användning. Om man detaljgranskar
vad som skett i detta speciella fall
förefaller det vara statsrådets mening,
att det är operaledningen och byggnadsstyrelsen
som underlåtit att hålla statsrådet
å jour med utvecklingen genom
att lämna upplysningar angående fördyringen
och att de s. k. kalkylerna tydligen
spruckit. Det vore i det sammanhanget
av visst intresse att höra, när
statsrådet senast hade kontakt med
byggnadsstyrelsen i och för information.
(Herr statsrådet Lange: Senast?)
Ja, jag hör att statsrådet säger »senast».
Det var väl i april eller maj som besked
kom om behov av ökat anslag.

Det är en sorglustig beskrivning utredningsmannen
givit av hur detta
stora ombyggnadsärende skötts. En mer
fullständig provkarta på missgrepp,
ofullständiga handlingar, brist på kontroll,
diametralt motsatta uppgifter från
olika ansvariga personer, missvisande
kalkyler och ibland fullständig avsaknad
av kostnadsutredningar, kan svårligen
uppvisas. Att under sådana förhållanden
icke mer noggrant kontrollera
fullföljandet av ärendet förefaller i varje
fall en utomstående vara eu alltför

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

stor godtrogenhet. Åtminstone är det
alltför godtroget skött ur affärsmässig
synpunkt.

Herr talman! Låt mig också säga några
ord om de särskilda lotterier som inrättats
för bl. a. Operans och Dramatens
ombyggnad m. m. Naturligtvis inser jag
att dessa lotterier, som angavs gälla stöd
åt teater och musik respektive konst
och teater, vad gällde Operans ombyggnad
givetvis även komme att innefatta
operarestaurangens ombyggnad, även
om jag anser detta vara ett i hög grad
dubiöst kulturellt ändamål. Men det är
lika obestridligt, att ingen människa i
detta land skulle ha accepterat en fördelning
av medlen från fyra å fem års
särskild lotteriverksamhet så, att mer
än hälften härav gått till restaurangombyggnad
med allt vad därtill hörer —
en restaurangombyggnad som ursprungligen
beräknats kosta 2,9 miljoner kronor
men som nu kommer att kosta det
fyrfaldiga.

Lotterierna har arrangerats för att
stödja teater och musik respektive konst
och teater. Jag betvivlar att det finns
någon i denna kammare, som ur dessa
ändamål kan utläsa något annat än att
det är fråga om teater, musik och konst.
Resultatet synes emellertid ha blivit att
musik och teater, d. v. s. Operan och
Dramaten, får knappt hälften, medan de
medel, som tydligen avsetts för musik
och konst, i stället gått till en restaurang
i lyxklass, som »ur alla synpunkter
skulle överglänsa allt vad som hittills
existerat i restaurangväg i Skandinavien».
Men det var för kulturella ändamål
som medlen skulle användas, icke
för kulinariska, och jag hoppas att jag
inte har fel härvidlag.

Låt mig slutligen lägga några synpunkter
på kontrasten mellan å ena sidan
lyxen och, med förlov sagt, slöseriet vid
ombyggnaden av en restauranglokal inrymd
i Operan och å andra sidan de
rent av bekymmersamma förhållanden,
som flertalet av landets företrädare för

kulturellt arbete — målare, skulptörer,
tonsättare och författare — lever i. Jag
anser mig ha rätt att göra denna lilla
jämförelse, eftersom lotterimedelsfondens
liksom de särskilda lotteriernas
pengar är avsedda att gå till främjande
av kulturella ändamål.

Om man studerar handelsministerns
uttalanden under de senaste fem åren
i statsverkspropositionen, då det gällt
att taga ställning till medelsbehovet,
kan man inte undgå att få en stark känsla
av den knapphetens kalla stjärna vi
tydligen lever under vad andlig odling
beträffar. Jag skall be att få citera några
av de uttalandena. 1956 sade statsrådet
Lange i statsverkspropositionen:
»Frågan om fondavsättningens storlek
måste emellertid bedömas efter det rådande
samhällsekonomiska läget. Under
nuvarande förhållanden torde utrymme
icke finnas för en mera betydande
uppräkning av anslaget.» 1957
sade departementschefen: »Till bestridande
av de sålunda väntade ökade utgifterna»
— det var fråga om löneökningar
för personalen vid Operan och
Dramaten — »anser jag mig av statsfinansiella
skäl icke kunna förorda en
större höjning» etc. 1958 sade departementschefen
— detta gäller alltså lotterimedelsfonden:
»I och för sig skulle
det vara önskvärt att avsevärt höja förevarande
anslag. Med hänsyn till budgetläget
torde dock ökningen böra begränsas
till 1,1 milj. kronor, motsvarande
de ökade löne- och kostnadshöjningarna.
» 1959 lät det så här: »Det är icke
nu möjligt för mig att medverka till
en så stor höjning av anslaget som skulle
behövas för att tillmötesgå alla i och
för sig väl motiverade önskemål om bidrag
ur fonden.» Och så till slut departementschefens
yttrande till 1960 års
statsverksproposition: »I och för sig
vore det givetvis önskvärt, om anslaget
kunde höjas till sådan nivå att alla välmotiverade
framställningar om bidrag
ur fonden kunde tillgodoses. Av stats -

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

finansiella skäl är emellertid detta icke
möjligt.»

Herr talman! Jag undrar om det ändå
inte vore möjligt att låta främjandet av
kulturen få mer av de pengar som kommer
från lotterimedelsfonden och de
särskilda lotterierna och att statsrådet
tillser, att det skapas största möjliga
garantier för att medlen helt kommer
till användning för avsedda kulturfrämjande
och allmännyttiga ändamål.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min fråga.
Av detsamma framgår, att lotterimedel,
såväl ur lotterimedelsfonden som från
överskottet å de särskilda lotterier, anordnade
till förmån för konst, teater
och andra kulturella ändamål, administrativt
sett fördelas enligt samma
praxis som gäller i andra liknande anslagsärenden.
När det gäller bidrag till
t. ex. kulturminnesvårdande arbeten
och iordningställande av teaterscener
in. m. blir projektets betydelse ur allmän
synpunkt särskilt framträdande,
men — framhåller handelsministern -—-detta innebär inte att prövningen av
den ekonomiska sidan eftersättes. För
restaurering av kulturhistoriskt märkliga
byggnader exempelvis krävs sålunda
kostnadsberäkning och finansieringsplan
över arbetena i fråga.

I pressdebatten har under den senaste
tiden ombyggnaden av operahuset
blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet.
En utredning om kostnaderna för
detta projekt har nyligen gjorts. Av
denna utredning har framgått, att kostnaderna
för ombyggnaden nu kan uppskattas
till över 21 miljoner kronor mot
ursprungligen beräknade 7 miljoner.
Operarestaurangen kommer sannolikt
att kosta 12 miljoner kronor, d. v. s.
fyra gånger så mycket som ursprungligen
beräknats. Jag har inte tagit del

av utredningen, och jag tänker inte i
detta sammanhang diskutera detta detaljärende.
Utredningen har ju överlämnats
till justitiekanslern, och riksdagen
torde få ta ställning till frågan nästa år.
Det synes mig emellertid vara anledning
att i sammanhanget föra ett par
principiella synpunkter på tal.

Såsom framgår av handelsministerns
svar skall bidragen ur lotterimedelsfonden
huvudsakligen användas till kulturella
ändamål och behållningen av de
särskilda lotterierna till förmån för
konst, teater och andra kulturella ändamål.
En principiell fråga synes mig
då vara i vilken utsträckning sådana
medel kan användas till restaurering
av t. ex. en restaurang. Det kan väl
kanske sägas, att de kulinariska finesser,
som följer med ett projekt, som
måste komma att överglänsa allt vad
som hittills existerat i restaurangväg
i Skandinavien, kan inrymmas i kulturen
i dess vidaste bemärkelse. Men jag
har för min del inte fattat begreppet
konst som grundval för lotterimedelstilldelningen
på det sättet, att det i någon
större utsträckning skulle inrymma
även kokkonsten.

Den avgörande principiella frågan är
emellertid i vilken mån de kostnadsberäkningar
och finansieringsplaner,
som ligger till grund för statsmakternas
beslut, också kommer att i huvudsak
stämma med de verkliga kostnaderna.
Denna fråga har i olika sammanhang
varit föremål för uppmärksamhet,
t. ex. i samband med uppförandet
av vattenfallsstyrelsens förvaltningsbyggnad
i Råcksta. Det är ju självklart
angeläget, att kostnaderna för statliga
byggnadsprojekt någorlunda hålles
i överensstämmelse med vad som beräknats
vid beslutet därom. Den överensstämmelsen
var ju långt ifrån tillfredsställande
i fråga om vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad. Nu synes
ombyggnaden av operahuset vara ett
nytt exempel härpå.

4 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 29

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

Handelsministern nämner i sitt svar
ett exempel, avseende en större ombyggnad,
varvid vederbörande statliga
myndighet efter framställning erhöll
uppdrag att inkomma med förslag och
plan rörande behövliga arbeten. För
ändamålet anvisades 400 000 kronor. Då
■— om jag är rätt underrättad — ett
belopp av 400 000 kronor anvisades för
utrednings- och planeringsarbete rörande
Operans ombyggnad, kan jag förmoda,
att det är denna som handelsministern
avser. Förslag framlades från
myndigheten, och Kungl. Maj :t uppdrog
åt myndigheten att utföra ombyggnadsoch
reparationsarbetena i huvudsaklig
överensstämmelse med det senast ingivna
förslaget, varjämte angavs en
högsta sammanlagd kostnad för arbetena
i fråga.

Av vad som numera har framgått
skulle kostnaderna sålunda inte kunna
bli i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förutsattes vid beslutet. I
fråga om operahusets ombyggnad har
i pressen uppgivits, att utredningen nu
skulle ha klarlagt, att det redan då
restaurangombyggnaden påbörjades
1958 skulle ha stått klart för engagerade
tjänstemän liksom för arkitekterna,
att de anslagna medlen skulle förslå
till endast en mindre del av arbetet.
Jag vill minnas, att förhållandena var
liknande i fråga om vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad. Då sistnämnda
fråga var föremål för riksdagens behandling
framhölls från regeringens sida
angelägenheten av ett säkrare underlag
för kostnadsberäkningar av byggnads-
och anläggningsarbeten som
grund för statsmakternas ställningstaganden.
Vilka åtgärder som i detta syfte
borde vidtagas var då, framhölls det,
föremål för överväganden, och från regeringens
sida gavs löftet, att någon
möda inte skulle lämnas ospard, när
det gällde att komma fram till en tillfredsställande
lösning av problemet.
Det som nu genom utredningen blivit

känt i fråga om operahusets ombyggnad
gör det emellertid ånyo motiverat
att ställa principfrågan, vilka åtgärder
som vidtagits eller kommer att vidtagas
för att ett säkrare underlag för kostnadsberäkningar
av byggnads- och anläggningsarbeten
skall kunna föreligga
som grund för statsmakternas ställningstagande
till projekten. Med det
stora byggnadsbehov som gör sig gällande
på andra områden är det ju synnerligen
angeläget, att kostnaderna för
statliga byggnadsarbeten någorlunda
hålles i överensstämmelse med de beräkningar,
som legat till grund för besluten.

Självfallet bör en byggnad av Operans
karaktär ha en representativ utformning.
Men överdrifter bör undvikas.
Den enklast funtade människa i
detta land bygger inte på så lösan sand,
att kostnaderna fyrfaldigas.

Det svenska folket låter sig beskattas
på många sätt. I detta fall rör det sig inte
om pengar hopbragta genom direkt
beskattning, utan de har avsatts genom
svenska folkets spelglädje. Men jag hade
nog ändå väntat, att statsrådet skulle
lämna en försäkran, att även dessa pengar
i fortsättningen kommer att behandlas
med all den respekt skattemedel kräver.
I sådana fall som t. ex. Operan
kommer en mycket ringa del av svenska
folket att ha nytta eller nöje av vad som
onödigtvis påkostats.

Vad som passerat kan måhända med
en mycket mild bedömning betraktas
som olycksfall i arbetet — olycksfall
som kan inträffa men som med alla medel
och med iakttagande av normal försiktighet
kan och bör undvikas.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Lange för svaret på min
fråga. Handelsministern meddelade i
svaret, att ett samgående mellan Operan
och Dramatiska teatern är föremål för

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

utredning. Operan och Dramatiska teatern
har blivit behandlade av åtskilliga
utredningar. År 1949 avlämnades
ett betänkande av en sakkunnig, och
denne föreslog bl. a. en begränsning av
lotterianslaget till Operan. Under 1948
erhöll Operan 2 miljoner kronor i anslag
av lotterimedelsfonden, men 1959
hade beviljade anslag stigit till 6,7 miljoner
kronor. Det är dessa engagemang
som hårt belastar lotterimedelsfonden.
Ekonomiskt riktigare hade enligt min
åsikt varit, att Operan och Dramatiska
teaterns ekonomiska drift bekostats av
åttonde huvudtiteln. Operan och Dramatiska
teatern samt lotterimedelsfonden
har vid flera tillfällen varit föremål
för riksdagens behandling. Det föreslogs
motionsvägen i riksdagen både
1959 och 1960 en ökad avsättning av
lotterimedelsfonden och att Operan och
Dramatiska teatern i ekonomiskt hänseende
borde tillföras ecklesiastikdepartementet.

Då jag efterlyst en överflyttning av
Operan och Dramatiska teatern till ett
annat departement har det skett främst
av ekonomiska skäl, men även andra
sakförhållanden kan åberopas. Både
Operan och Dramatiska teatern sorterar
under ecklesiastikdepartementet i
fråga om administrativa åtgärder och
tillsättandet av vissa styrelseposter,
bl. a. ordförandena samt teatercheferna.
Utredningar angående musik- och kulturliv
har också gjorts inom detta departement.
Inom riksdagen skulle man
få en bättre överblick på kulturfronten,
om samma avdelning inom statsutskottet
skulle granska dessa frågor.

Ett annat argument för en sådan samordning
är, att vi måste planera ett kulturellt
ungdomsprogram. Det gäller att
fånga ungdomens intresse för körsång,
musik och teater redan i skolan och på
fritiden. Ungdomsproblemen står i
brännpunkten, och positiva insatser bör
göras från statsmakternas sida för att
förmedla och bekosta bildande konst,

något som är av utomordentlig betydelse
för de ungas karaktärsdaning.

Jag skall inte här gå in på fördelningsprinciperna,
men jag vill erinra
om att statsmakterna i princip har uttalat
att hälften av vinstmedlen från
Svenska penninglotteriet borde anslås
till allmännyttiga kulturella ändamål
via lotterimedelsfonden. I föregående
års budget var inkomsterna cirka 115
miljoner kronor, men endast 24 miljoner
kronor delades ut, medan resten
gick till den allmänna budgeten liksom
t. ex. omsättningsskatten.

I tidningspressen har omtalats, att
handelsdepartementet saknar expertis,
som kunnat granska miljonrullningen i
operahuset, och av vad som skett synes
det som om det åberopade riksdagsinitiativet
om en överflyttning vore befogat.
Man kan ju invända att ecklesiastikdepartementet
är mycket starkt arbetsengagerat.
Det har emellertid i olika
sammanhang uttalats önskemål om
en departementsreform och om att vi
borde ha ett kulturdepartement, där
bl. a. radion och televisionen skulle inrangeras.
Man anser det malplacerat att
dessa institutioner hänvisas under kommunikationsdepartementet,
liksom det
är märkvärdigt att lotterimedelsfonden
förlagts till handelsdepartementet.

I vida kretsar i vårt land är man bekymrad
för finansieringen av byggnadskostnaderna
för operahuset. Kulturbevararna
på andra håll i landet har räknat
med ökade medel från lotterimedelsfonden
eller från lotterier. Genom
att Operan och Dramatiska teatern slukar
det mesta av de tributer, som offras
på konstens altare, ur lotterimedelsfonden,
får andra institutioner mindre
eller ingenting alls. Vårt kulturliv inom
teatern, musiken, museerna och konsthantverket
in. m. måste även hävda sig
i internationella sammanhang vid utställningar
och i gästspel. Handelsministern
talar i sitt svar om att sporadiska
bidrag liimnas till good will-re -

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

sor, men Malmö stadsteater kunde inte
ens få 40 000 kronor för ett gästspel i
Paris, utan detta måste regleras på frivillig
väg. För detta ändamål, att kunna
hävda de svenska kulturintressena
utomlands, borde högre anslag utgå,
och extra lotterier hade varit påkallade.

Till operahusets ombyggnad har medel
anvisats via de s. k. teaterlotterierna.
Hittills har för nämnda ändamål,
om jag inte är fel underrättad, utanordnats
11,4 miljoner kronor. Jag frågar:
Ämnar statsrådet fortsätta att på denna
väg täcka underskottet på operabyggnaden?
Det skulle vara intressant att
få svar på den frågan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I anledning av herr Rydéns
anförande vill jag säga att det förefaller
mig som om herr Rydén rör ihop
två ting. Han talar dels om de medel som
anvisas från den s. k. lotterimedelsfonden
och varom varje år beslut fattas i
särskild ordning på förslag av Kungl.
Maj :t under tionde huvudtiteln. Den
första fråga, som herr Rydén ställde i
sin interpellation gäller de grunder efter
vilka dessa medel fördelas, och jag
har i mitt svar försökt redogöra därför.
Men herr Rydén talar också om de medel
som influtit på särskilda, genom
Kungl. Maj:ts beslut anordnade lotterier
för kulturella ändamål. Den omständigheten
att dessa lotterier anordnats har
också anmälts för riksdagen, men detta
har inte varit frågor som underställts
riksdagen i samma bemärkelse som anvisningen
av medel från lotterimedelsfonden.

Jag vill också säga några ord — och
därmed skall jag sluta min betraktelse
rörande det första spörsmålet — i anledning
av att herr Rydén gav sig tid att
läsa upp flera uttalanden, som jag gjort
i statsverkspropositionen under tidigare
år och i vilka jag betonade att jag väl in -

såg, att de begärda medlen inte fullt ut
svarade mot vad som ur många synpunkter
kunde anses önskvärt. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på —
och det gäller särskilt herr Rydén —- att
från budgetåret 1955/56 till nu löpande
budgetår har medelsanvisningen per år
ökat från 13 miljoner till 24,1 miljoner
kronor. Det kan därför inte göras gällande
att denna anslagspost varit mer
styvmoderligt behandlad än många andra,
utan tvärtom. Om man ser på anslagsanvisningarna
i deras helhet kan
man nog konstatera att tilldelningen för
de ändamål, som dessa medel skall
främja, har varit mycket rikligare än
förut.

På grunder som jag, herr talman, kan
väl förstå har kammaren inte ansett sig
böra reagera mot att ett visst angivet
ärende blivit direkt berört i diskussionen
här liksom även i interpellationen.
Själv ser jag detta med en viss tillfredsställelse,
eftersom det ger mig en välkommen
anledning att göra några tillrättalägganden
i anledning av de debatter
som förts i denna fråga på ett, såvitt
jag kan bedöma, ganska osakligt sätt.

Jag vill då först fastslå att medel för
det aktuella projektet, operaombyggnaden,
hittills endast har anvisats från behållningen
av de särskilda teaterlotterierna.
Dessa har varje år givit omkring
4 miljoner kronor — ett år något mer,
ett par år något därunder. Såsom jag
framhöll i mitt interpellationssvar har
lotterierna anordnats årligen alltsedan
1954.

När operaombyggnaden sattes i gång,
var det inte avsikten att några andra
medel skulle behöva tagas i anspråk för
ändamålet. Emellertid är det inte bara
operaombyggnaden som har fått medelsanvisning
den här vägen, utan det har
lämnats medel till den nyligen avslutade
ombyggnaden av Dramaten och vidare
har vissa medel utgått för en utbyggnad
av Nationalmuseum.

Jag kanske, herr talman, utan att ta

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang.

lotterimedelsfonden, m. m.

kammarens tålamod i anspråk alltför
mycket kan få helt kort redogöra för
hur detta särskilda ärende hittills har
handlagts.

För egen del konfronterades jag med
frågan första gången vid något tillfälle
på hösten 1956 eller våren 1957, då jag
rätt nyligen hade kommit till handelsdepartementet
som dess chef. Det nämndes
då för mig att det fanns en kalkyl
avseende en ombyggnad av en restaurang,
befintlig i operabyggnaden. Denna
restaurang hade varit stängd i åtskillig
tid, jag vill minnas närmare ett år. Den
hade tidigare inneburit en viss inkomst
för Operan, men hyresgästen var inte
längre intresserad av att sköta rörelsen.
Lokalen var därjämte utdömd av hälsovårdsmyndighet
och yrkesinspektion.
Man begärde därför ombyggnad, en ombyggnad
som samtidigt skulle kunna tillgodose
vissa önskemål som mera direkt
berörde Operans egen verksamhet. Det
anfördes vidare att, såvitt man kunde
bedöma, kostnaderna skulle komma att
belöpa sig på omkring tre miljoner —
den exakta siffran finns angiven i den
under denna debatt åberopade utredningen.
Detta var emellertid inte någon
kostnadsberäkning utan endast vad jag
skulle vilja kalla en överslagsberäkning,
gjord ett par år tidigare.

Min första åtgärd blev i sammanhanget
att förklara, att det kunde vara av
visst intresse för alla att även i fortsättningen
låta Operan få det ekonomiska
stöd som en hyresavkastning av en restaurangrörelse
tidigare hade gett Operan.
Följaktligen, sade jag, borde vi undersöka
förutsättningarna härför. Så
småningom anvisades, såsom också står
omnämnt i interpellationssvaret, ett belopp
på 400 000 kronor för att möjliggöra
ordentlig projektering och grundlig
beräkning av kostnaderna. Denna
förberedelse var avslutad i november
1957 och låg till grund för den framställning
som då gjordes till Kungl. Maj:t
med begäran om att ett ganska avsevärt

prövningen av ansökningar om bidrag ur

belopp skulle anvisas för ändamålet, ett
belopp som flerfaldigt översteg den ursprungligen
angivna kostnaden på ungefär
tre miljoner.

Mitt omedelbara besked i det sammanhanget
blev, att jag absolut inte kunde
ta på mitt ansvar att använda de medel
som flutit in eller skulle komma att flyta
in tack vare de särskilt anordnade lotterierna
för att göra en ombyggnad av
den typen. Jag förstod, svarade jag, att
det kunde vara ett intresse för Operan
att stärka sin ekonomiska ryggrad och
att bortfallet av den tidigare hyresinkomsten
vållade svårigheter, men jag
var inte övertygad om att ett belopp av
den storleksordningen, nedlagt på denna
restaurang, skulle ge Operan den
bästa förräntningen. Om jag stod i den
situationen, sade jag, att jag kunde lämna
ett sådant bidrag, ansåg jag att man
borde kunna finna andra och säkrare
vägar att tillföra Operans ekonomi de
förmånerna, t. ex. genom att förstärka
Operans reservfond eller grunda en särskild
fond, som kunde placeras i värdepapper.
Jag fann det helt enkelt uteslutet
att engagera mig för ett projekt av
denna art. Jag begärde fördenskull att
man skulla undersöka om dessa lokaler
kunde finna annan lämplig användning.
Jag stod öppen för vilka förslag som
helst i det sammanhanget.

Jag frågade byggnadsstyrelsen som
gjort kostnadsberäkningen. Ärendet
måste nämligen lämnas till byggnadsstyrelsen,
eftersom det rörde sig om ett
byggnadsminnesmärke. Man kan inte
komma ifrån, att byggnadsstyrelsen då
skall ta ansvaret för förvaltningen. Operan
är nu faktiskt ett byggnadsminnesmärke
sedan 1935 — sedan kan man ha
delade meningar, huruvida operabyggnaden
är så arkitektoniskt anmärkningsvärd,
att den borde vara ett byggnadsminnesmärke,
men det är den och det
har man att rätta sig efter. Jag hänvände
mig alltså till byggnadsstyrelsen med
en förfrågan, om dess lokaler inte kun -

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

de användas på annat sätt och med en
förklaring att jag var beredd att överväga
att ge ett anslag för att iordningställa
restaurangen, om så behövdes, inom
en rimlig kostnadsram, som alltså
var mycket lägre än den som hade angivits
i de framlagda förslagen.

Resultatet blev att byggnadsstyrelsen
anförde att annan användning av dessa
lokaler, exempelvis som kontorsutrymme
eller annat, från myndighetens sida
inte kunde rekommenderas. Man förklarade
däremot att med en nedprutning
av det senast framlagda förslaget skulle
ombyggnaden kunna utföras till ett väsentligt
lägre belopp. Detta har växlat
något från tid till annan, men det har
rört sig om 3 miljoner — siffran beror
något på hur man fördelar kostnaderna
på vad som direkt avser restaurangen
och vad som skall anses belöpa på följdåtgärder
för Operans iordningställande
i övrigt, och därför har jag rört mig
med det runda beloppet 3 miljoner
kronor.

Herr talman, det är detta belopp som
enligt utredningsmannens uppfattning
har stigit till 12 miljoner. Av de 7 miljoner,
som hela det ursprungliga projektet
omfattade inklusive de nämnda 3
miljonerna, har blivit 18 miljoner. Därtill
kommer viss medelsanvisning som
har skett i särskild ordning under hand,
avseende bland annat ett ställverk. Dessa
ting har bringat upp kostnadssumman
till över 20 miljoner. Men dessa belopp
bör vi nog hålla isär. De här nämnda
medelsanvisningarna hade under alla
omständigheter förr eller senare måst
göras. De var icke angivna i den av
Kungl. Maj:t godkända ursprungliga planen
för Operans ombyggnad i denna
etapp.

Om man läser utredningen rätt finner
man att det har förekommit överläggningar
om dessa frågor mellan berörda
myndigheter och departementet. Det var
denna kostnadsberäkning som låg till
grund för det beslut som fattades i

april 1958, då ett belopp på högst 7 miljoner
anvisades för att möjliggöra denna
byggnadsändring. Jag är angelägen
om att understryka att vederbörande
myndighet framhöll att dessa kostnader
var försedda med goda marginaler. Detta
har heller aldrig bestritts.

Jag minns inte om det var herr Rydén
eller herr Elmwall som frågade, när
jag fick höra talas om att kostnaderna
för Operans ombyggnad skulle komma
att uppgå till ett helt annat belopp än
3 miljoner kronor. Den första tidpunkt
då jag började misstänka detta var i maj
1960. Ännu i början av detta år hade jag
under hand förfrågat mig huruvida
kostnadsberäkningen höll och fått uppgiften,
att såvitt man kunde bedöma
fanns det ingen anledning att tro något
annat. När omfattningen av detta
kostnadsöverskridande blivit något sånär
fastslagen, tillsatte jag utan dröjsmål
en särskild utredningsman att
granska omständigheterna kring detta.
Jag vill inte ännu dra några slutsatser
beträffande den verkställda utredningen.
Än mindre har jag anledning att
ta någon som helst ställning till ansvarsfrågan.
Mitt eget ansvar får riksdagen
tillfälle att pröva nästa vår genom
den vanliga granskning som sker
i samband med konstitutionsutskottets
verksamhet. Och jag ser fram emot denna
prövning med ett visst lugn. Men jag
är givetvis beredd att ta mitt ansvar i
detta sammanhang.

Den medelsanvisning som skett i annan
ordning kommer också att underställas
riksdagen, därest så behövs, redan
vid riksdagens början. Vi får alltså
tillfälle att återkomma även till den frågan.

Ärendet är nu ute på remiss. Utredningsmannen
har sagt sitt ord. Han har
inte haft att ta ställning i den personliga
ansvarsfrågan. Denna är föremål
för JK:s prövning. Utredningsmannen
har haft att redovisa orsakerna till fördyringen.
Råda de berörda institutioner -

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

na, byggnadsstyrelsen och operaledningen,
har ärendet på skyndsam remiss. Vi
väntar att deras yttranden skall föreligga
inom den närmaste tiden. Det finns
sålunda, herr talman, knappast någon
anledning för mig att nu gå in vidare
på omständigheterna i detta fall. Jag
vill bara ha fastslaget att denna fråga
inte har prövats eller handlagts av
Kungl. Maj :t på annat sätt än vilken
anslagsfråga som helst. Den omständigheten,
att det inte är riksdagen som
har anvisat de medel som här har ställts
till förfogande, har sannerligen inte inneburit
en mera släpphänt beredning av
ärendet inom departementet.

Man kan naturligtvis tvista om huruvida
det har varit tillräckligt med remissmyndigheter.
Den avgörande remissinstansen
måste ändå här vara
byggnadsstyrelsen, som har att ta det
slutliga ansvaret för hela ombyggnaden
och i vissa hänseenden för dess förvaltning.

Slutligen vill jag till herr Christenson
säga att det ligger en hel del i argumentet,
att Operan liksom Dramaten borde
överföras till annat departement. Jag
har angivit skälen till att jag inte vill
närmare gå in på denna fråga. Men
visst kan jag instämma i att en annan
ordning skulle ha vissa fördelar. Men
den skulle också ha vissa nackdelar.
I fråga om de sistnämnda vill jag nämna
att motsvarande institutioner i våra
grannländer är underkastade en mycket
mera detaljerad granskning, inte beträffande
byggnadsverksamheten men beträffande
deras konstnärliga verksamhet.
De skulle kunna känna större frihet
med den ordning som på detta område
råder i vårt land för närvarande. Det
skulle inte vara roligt om Operans eller
Dramatens chef — som fallet är i Danmark
—- skulle behöva uppträda inför
utskott och försvara sina spelplaner för
året in. m. Våra friare former är nog
till den konstnärliga verksamhetens bästa.
Detta är ett skäl som kan tala för att

man bör fundera mer än en gång innan
man tar ställning till frågan, huruvida
denna verksamhet skall överföras till
annan departemental instans.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Med anledning av den långa redogörelse
som statsrådet Lange nu har lämnat
över hur Operans ombyggnad fortskridit
kanske jag i alla fall har rätt att
göra den reflexionen, att det var en
ganska avsevärd tidrymd mellan april
1958 —• eller kanske rent av december
1957, då det sista kostnadsförslaget
gjordes upp —- och maj 1960, då statsrådet
blev misstänksam.

Det fanns flera olika kostnadsförslag,
bland andra det s. k. novemberförslaget
1957, där man var uppe i 11,4 miljoner
kronor. Statsrådet ansåg sig icke kunna
godkänna detta belopp för restaurering
av operabyggnaden utan begärde en
nedpressning, och i december 1957
framlades förslaget på 2,9 miljoner kronor.
Då man nu lyckats åstadkomma en
så uppseendeväckande stark nedpressning
tycker i varje fall jag att det borde
ha legat i statsrådets intresse att vaka
över ärendets vidare gång, ty en dylik
nedpressning är minst sagt ganska otrolig.
Om jag skall uttrycka mig försiktigt
anser jag, att man kan konstatera
en ovanligt stor brist på misstänksamhet
härvidlag från statsrådets sida.

Beträffande de särskilda lotterierna
och lotterimedelsfonden är statsrådet
och jag överens om att därvidlag inte
bör råda någon som helst skillnad vid
prövningen av liur medlen användes.
Jag anser alt man därför borde ha rätt
att begära en mer ingående ekonomisk
prövning av hur medlen från de särskilda
lotterierna använts.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag försökte att vara så

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

utförlig som möjligt — till och med så
utförlig, att jag trodde att även herr
Rydén skulle förstå mig. Jag är ledsen
att behöva konstatera, att jag ändå måste
ha uttryckt mig relativt otydligt, eftersom
här föreligger, som jag ser det,
rätt väsentliga missuppfattningar. Jag
kan därför inte låta herr Rydéns yttrande
stå oemotsagt.

Kungl. Maj:ts beslut fattades i april
månad 1958, då ett anslag om högst 7
miljoner kronor anvisades för ändamålet.
Anslaget inkluderade inte bara restaurangen
utan även andra ting. Till
grund för Kungl. Maj :ts beslut låg en
kostnadsberäkning, som i sin tur var
baserad på tidigare utförda undersökningar,
för vilka 400 000 kronor anvisats.
När man sedan kom fram till mycket
stora belopp för hela projektet, visade
det sig att kostnaderna för restaurangen
i det sammanhanget belöpte sig
till mellan 5 och 6 miljoner kronor. Jag
tror att utredningen kan ge närmare besked
på den punkten; jag har den inte
framför mig just nu och vill inte röra
mig med andra siffror än de riktiga.
Dessa kostnader på mellan 5 och 6 miljoner
blev, sedan jag sagt att jag inte
kunde vara med om en sådan ombyggnad,
begränsade till 2,9 miljoner. Den
nedpressningen kunde komma till stånd
genom att man avstod från att bygga en
festvåning och att för liknande ändamål
iordningställa en terrass. Det var vidare
vissa andra omständigheter, som också
anfördes såsom skäl för att man kunde
begränsa kostnaderna till belopp, som
möjligen skulle kunna vara mer acceptabelt
att utgå från för här ifrågasatta
medel. Det kan nämnas, att medan det
första och större projektet avsåg en ökning
av utrymmena med 54 procent, om
jag minns siffran rätt — jag gör en reservation
för det — avsåg detta senare
projekt något som inte var ens hälften,
knappast inte mer än möjligen 40 procent
av den ursprungliga utrymmesökningen,
som skulle komma till stånd ge -

nom dessa omdispositioner inom operabyggnaden.

Vad man sålunda här skall ta ställning
till är hur det kommer sig, att dessa
3 miljoner, som var angivna som ungefärlig
kostnad i Kungl. Maj:ts beslut
1957, år 1958 har stigit till 12 miljoner.
Dessa omständigheter finns närmare belysta
i den föreliggande utredningen
och kommer att ytterligare belysas vid
den fortsatta behandlingen av ärendet.

Jag har svårt att inse att detta ärende
i vad gäller kontakt med myndigheter,
remissinstanser och expertis
kunde ha skötts på ett annat sätt. Anledningen
till anslagsöverskridandet
kan kanske, som utredningsmannen säger
—- jag säger det inte ty jag vet inte
hur den fortsatta behandlingen av ärendet
blir sedan remissyttrandena inkommit
— bero på att man inom byggnadsstyrelsen
inte har bokföringen ordnad
på det sättet, att det går en larmsignal
när anslagen börjar överskridas!

Men jag vill att herr Rydén skall tro
mig på mitt ord då jag säger, att vid de
förfrågningar som jag vid upprepade
tillfällen har gjort hos byggnadsstyrelsen,
har jag inte fått någon som helst
anledning att tro, att kostnaderna överskridits.
Att så skett fick jag reda på
först vid en tidpunkt som låg mycket
nära den dag, då jag tillsatte den särskilda
utredningen för att få orsakerna
därtill klarlagda.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag har ingen som helst
anledning att inte tro statsrådet på hans
ord. Men det är naturligtvis ganska givet,
att det förelegat en brist i departementets
möjlighet att bedöma sådana
här frågor. Jag ber i detta sammanhang
att få hänvisa till vad generaldirektör
Ödeen säger om de två olika kostnadsförslagen,
d. v. s. novemberförslaget
och decemberförslaget 1957, på sidan 22
i sin utredning: »En jämförelse mellan
de ritningar, som åberopats i december -

Tisdagen den 6 december 1960

Nr 29

Svar på interpellation och frågor ang. prövningen av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfonden, m. m.

förslaget, och motsvarande ritningar i
novemberförslaget i vad mån dessa avsåg
ombyggnaden av restaurangen ger
vid handen, att de inbördes avvikelserna
dem emellan icke kan anses vara av
betydelse att i avgörande utsträckning
påverka ombyggnadskostnaderna» o. s.v.

När det i detta fall föreligger ett så
klart besked från en arkitekt, hade det
väl varit en relativt enkel sak att tillkalla
sådan expertis, när detta ärende
diskuterades i departementet i december
1957.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag tror, att svenska
folket med stort intresse följer denna
debatt i riksdagen om vår förnämsta
och största utåtriktade kulturinstitution.
Men frågan återstår, och den har
fortfarande inte blivit besvarad: Blir
Jet skattebetalarna som kommer att få
betala detta underskott eller blir det
efter andra principer som detta underskott
kommer att regleras?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Dessa frågor får, som
jag förut framhållit, närmare utredas
vid den fortsatta handläggningen av
ärendet. Så mycket vill jag ha fastslaget,
att utredningsmannen också har kunnat
visa på väsentliga förändringar som genomförts
i det ena projektet jämfört
med det andra. Jag nämnde till exempel
att terrassen inte fanns med i ett av projekten,
medan det däremot fanns med
i det tidigare framlagda förslaget. Det
är i varje fall en omständighet som jag
i egenskap av icke byggnadssakkunnig
måste tillmäta ett visst avseende såsom
förklaringsgrund till att kostnaderna
kunnat bli så nedpressade som från 5 till
2,9 miljoner kronor. Det var ett annat
projekt som då förelåg, låt vara delvis
baserat på tidigare gjorda kostnadsberäkningar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är klart att det finns
möjligheter till missuppfattningar i en
så pass villsam debatt som denna. Från
riksdagens synpunkt är givetvis förhållandet
mellan departementet och underordnade
verk av intresse. Av statsrådets
inlägg efter herr Rydéns första anförande
fick jag det intrycket, att statsrådet
efter beslutet i april 1958 egentligen inte
hade hört någonting förrän i maj i år.
Men av statsrådets näst sista anförande
fick jag den uppfattningen, att statsrådet
upprepade gånger hade hört ett och
annat om sakens utveckling men att dessa
rapporter icke varit oroande. Jag tror
att det är önskvärt att det blir klarhet
om vilken som är den rätta uppfattningen.
Har statsrådet fått rapporter under
dessa två år från byggnadsstyrelsen och
har dessa rapporter varit lugnande, icke
oroande? Eller har det varit tyst?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall svara direkt.
Jag har under dessa år vid olika tillfällen
haft anledning fråga: Hur ligger
det till med kostnadsberäkningarna för
detta projekt liksom för andra som
byggnadsstyrelsen haft ansvar för? Jag
har fått lugnande besked. Det första
oroande beskedet jag erhöll kom i
maj månad i år, och ännu så sent som
i början av detta år fick jag uppgifter
vilka — som jag tillät mig säga — gav
mig anledning förmoda att kostnaderna
ungefärligen skulle hållas. Men det är
klart att när man river i en gammal
byggnad, blir kostnaderna ibland större
än man kan förutse.

Det är också alldeles uppenbart —
detta framgår också av utredningen —
att många av kostnaderna, hur noggranna
beräkningar som än kan ha gjorts,
inte alltid kan förutses. Den omständigheten
att Dramaten ursprungligen var
kostnadsberäknad till 8 miljoner kronor,
men enligt de senaste uppgifterna

Nr 29

Tisdagen den 6 december 1960

Svar på interpellation och frågor ang.

lotterimedelsfonden, m. m.

— som är rätt dagsfärska men ännu inte
alldeles definitiva — säger man att en
viss merkostnad kommer till, på låt oss
säga 500 000 kronor. Detta har inte föranlett
mig att tillsätta någon utredningsman
för att undersöka omständigheterna
kring den fördyringen. Men när
man kommer till en kostnadspost, som
i de ursprungliga planerna uppgått till
3 miljoner och nu uppges belöpa sig
till 12 miljoner kronor, då finns det all
anledning att slå larm.

Jag vill också, herr talman, säga i
denna kammare att hade det varit fråga
om en kostnadsfördyring som uteslutande
hänfört sig till själva den del
av operabyggnaden, som använts för
operakonstens direkta behov, skulle jag
ha varit mindre alarmerad än jag är i
dag och än jag var när jag tillsatte utredningen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag tycker att första delen
av herr statsrådets sista anförande
var alldeles klar, och det skulle inte ha
föranlett mig att säga ett ord mera. Men
den sista delen tar i viss mån bort intrycket
av det första mer kategoriska
yttrandet. Den sista delen innebär ju
att det har förekommit rapporter om
kostnadsfördyringar. Då råder det alltså
fortfarande oklarhet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tror att det föreligger
ett missförstånd. Det har inte varit
någon som helst rapport om några kostnadsfördyringar.
I själva verket har jag
aldrig mottagit någon annan rapport
än den jag själv begärde, när det i maj
månad för första gången antyddes att
kostnadsramen inte skulle hålla.

Det som jag talade om sist var ombyggnaden
av Dramaten, beträffande
vilken någon definitiv sluträkning ännu
inte föreligger. Jag anförde den ombyggnaden
som exempel på att man

prövningen av ansökningar om bidrag ur

kanske ibland får räkna med vissa kostnadsfördyringar
vid renovering av gamla
byggnader. Jag tog det som exempel
på att det ju kunde ha inträffat kostnadsfördyringar
vid Operan, som inte
var av så allvarlig natur som denna sista
stora fördyring.

Jag kan inte se att jag där har motsagt
mig själv. Jag skulle ha varit
mindre oroad beträffande de allmänna
konsekvenserna, och det skulle ha funnits
mindre anledning för allmänheten
och riksdagen att reagera, därest sådana
— visserligen oförutsedda — kostnadsfördyringar
hade hänfört sig till
någon annan del av ombyggnaden än
den som gällde restaurangen. Det var
bara det jag ville ha sagt.

Ingen slutgiltig kostnadsberäkning
har ännu presterats av byggnadsstyrelsen.
De preliminära uppgifter som lämnats
kom till efter särskild begäran av
mig i maj månad, sedan jag börjat ana
att allt inte stod rätt till.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Att det kan bli dyrare
än man tänkt när man river i gamla
hus behöver vi inte diskutera, det har
vi kanske erfarenhet av i smått litet var.

Men det som intresserade mig var den
konstitutionella sidan av saken. Jag
ville inte här försöka dra några slutsatser
utan endast få klarhet i själva
bakgrunden. Då står det klart, att från
april 1958 till maj i år förekom inga
oroande rapporter beträffande restaurangbygget
i Operan. Det är alltså det
besked vi har på den punkten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts å bordet vilande skrivelse,
nr 190, till riksdagen med tillkännagivande,
att Kungl. Maj :t förordnat statsrådet
Rune Hermansson att under innevarande
riksdag utöva den befattning

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

med riksdagsärenden, som jämlikt § 46
riksdagsordningen tillkommer en ledamot
av statsrådet; och skulle underrättelse
om denna skrivelses innehåll meddelas
vederbörande utskott samt riksdagens
kanslideputerade.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 191—199, bevillningsutskottets
betänkanden nr 73,
80—83, 85 och 86, bankoutskottets utlåtanden
nr 34 och 35, första lagutskottets
utlåtanden nr 40 och 41, andra lagutskottets
utlåtanden nr 67—70, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 32 och 33 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 42
och 43.

§ 11

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo; och
nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer
för regionsjukvårdens utbyggande,
m. m.

§ 12

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 877, av herr Hallén m. fl., angående
ändrad lydelse av § 7 mom. 2
i andra kammarens ordningsstadga.

Denna motion bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.34.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 7 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. utbildningen av kollektivavtalsanställd
vårdpersonal inom
sjuk- och åldringsvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Ekendahl har frågat mig
om jag vill lämna en redogörelse för de
planer som utarbetats för att nå en
kvalitativt förbättrad grundutbildning

och vidareutbildning av den kollektivavtalsanställda
vårdpersonalen inom
landstingens, städernas och landskommunernas
sjuk- och åldringsvård samt
för vilka landsting och städer som utbyggt
den nämnda undervisningen i enlighet
med planerna.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Vad undervisningen av sjukvårdsbiträden
beträffar utarbetades år 1957 en
kursplan för denna av en kommitté med
representanter för bl. a. Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på fråga ang. utbildningen av kollektivavtalsanställd vårdpersonal inom sjukoch
åldringsvården

och Kommunalarbetareförbundet. Undervisningsplanen
-—- som omfattar ett
läsår — har sedermera omarbetats av
överstyrelsen för yrkesutbildning, varvid
vissa kvalitativa förbättringar genomförts.
Bl. a. har den teoretiska undervisningen
utökats och omlagts.

Samtliga landsting har numera anordnat
eller kommer att fr. o. m. 1961
anordna dylik utbildning. F. n. är dock
kursverksamheten i Gotlands och Hallands
läns landsting nedlagd. Kronobergs
läns landsting beräknar starta utbildningskurs
i januari 1961. Av städerna
utanför landsting har fem anordnat
utbildning av något slag medan den
sjätte begärt att vederbörande yrkesskola
skall påbörja utbildning enligt
kommittéförslaget. Under läsåret
1959/60 var antalet kurser omkring 50
med sammanlagt cirka 1 000 deltagare.
Enligt landstingens egna planer skulle
omkring 1 350 sjukvårdsbiträden komma
att utbildas per år. överstyrelsen för
yrkesutbildning — som särskilt utreder
behovet av utbildning för redan anställda
sjukvårdsbiträden — ämnar emellertid
intensifiera hela utbildningen och
planerar att under budgetåret 1961/62
för nyrekryterade och redan anställda
anordna omkring 250 kurser med cirka
4 000 deltagare. Som jämförelse kan
nämnas att förenämnda kommitté beräknade
utbildningsbehovet till cirka
3 000 per år. Tillströmningen till de
kurser som anordnas har på vissa håll
varit betydligt större än antalet elevplatser
medan på några håll antalet sökande
uppgivits inte räcka till för att
fullt utnyttja utbildningskapaciteten.

Utbildningskurser för undersköterskor
har i enlighet med av Landstingsförbundet
år 1945 framlagd kursplan
anordnats inom samtliga landsting
utom ett. Samtliga städer utom en har
också anordnat undersköterskeutbildning.
F. n. finns för undersköterskor
två omarbetade utbildningsplaner. Den
ena omfattar sex veckor och bygger

på grundutbildningen för sjukvårdsbiträden
jämte tre års praktik. Den andra
omfattar åtta veckor och bygger på
flera års väl vitsordad praktik. Sexveckorskursen
kan beräknas komma i
gång inom kort i de län, som bedrivit
grundutbildning tillräckligt länge. Undervisningsplaner
för åttaveckorskurser
har för läsåret 1959/60 fastställts inom
16 län. Kurser har dock anordnats endast
inom ett tiotal län. Antalet undersköterskeelever
var läsåret 1959/60 cirka
250.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att undersköterskornas såväl arbetsuppgifter
som utbildning sedan våren 1959
är föremål för utredning av en statlig
kommitté. Bl. a. undersöker man huruvida
inte vissa arbetsuppgifter, som f. n.
åligger sjuksköterska, i stället skulle
kunna utföras av undersköterska. Skulle
undersökningen leda till att mera kvalificerade
arbetsuppgifter kan läggas på
undersköterskorna, torde en omläggning
av deras utbildning kunna ifrågasättas.
Utredningen skall vidare överväga
möjligheterna att låta särskilt dugliga
undersköterskor — efter en eventuell
komplettering av deras kunskaper
— erhålla sjuksköterskekompetens.
Kommittén beräknas bli färdig med utredningsarbetet
under våren 1961. Jag
vill emellertid betona angelägenheten av
att den undersköterskeutbildning, som
bedrives enligt nuvarande riktlinjer, inte
bör minskas i avvaktan på resultatet
av nämnda utredning. Framhållas bör
att den i statlig regi bedrivna utbildningen
av lärare-instruktionssköterskor
utvidgats betydligt fr. o. m. innevarande
budgetår i syfte att möjliggöra en
ökning av utbildningskapaciteten för
olika kategorier sjukvårdspersonal.

I övrigt vill jag nämna att utbildning
av vårdarinnor-barnsköterskor för vård
av psykiskt efterblivna äger rum i
Stockholms stad, för Skaraborgs och
Älvsborgs läns landsting i Mariestad
samt vid landstingens centrala yrkes -

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29

Svar på fråga ang. utbildningen av kollektivavtalsanställd vårdpersonal inom sjukoch
åldringsvården

skolor i Örebro och Umeå. Ytterligare
fyra huvudmän planerar dylik utbildning.

Beträffande åldringsvården har överstyrelsen
för yrkesutbildning utarbetat
undervisningsplaner för vårdbiträden
vid ålderdomshem. Viss kursverksamhet
bedrives, men den är tyvärr ringa i
förhållande till behovet, överstyrelsen
avser att med det snaraste omarbeta
dessa undervisningsplaner och samordna
dem med grundutbildningen för
sjukvårdsbiträden. Jag vill dock framhålla
att möjlighet finns för denna personalgrupp
att deltaga i sjukvårdsbiträdes-
och undersköterskeutbildningen.

Härefter anförde:

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill till inrikesministern
framföra mitt tack för svaret på
min enkla fråga som gällde grundutbildningen
och vidareutbildningen av den
kollektivavtalsanställda vårdpersonalen.
Av svaret framgår att utbildningsplaner
har utarbetats och att överstyrelsen för
yrkesutbildning har förbättrat deras
kvalitet.

En av de stora frågorna i dagens samhälle
är ju utbyggnaden av mental- och
kroppssjukvården. Nya anläggningar
byggs, och de kan inte fylla sin uppgift
om det inte finns tillräckligt med vårdpersonal.
På den stora konferens, som
överstyrelsen för yrkesutbildning ordnade
i mitten av november, sades det
att det under 1960-talet kommer att behövas
22 000 nya tjänster inom vårdområdena.
Om den siffran är riktig så
ter sig ju antalet av dem, som nu håller
på att utbildas, löjligt litet. Bara
1 000 sjukvårdsbiträden och 250 undersköterskor
utbildades under läsåret
1959/60.

Statsrådet nämnde också i svaret att
samtliga landsting numera har eller under
1961 kommer att ordna en sådan
här utbildning men att två landsting,

Gotlands och Hallands läns om jag hörde
rätt, har lagt ned sin utbildning. Är
herr statsrådet i tillfälle att nu upplysa
om varför de har gjort det? Är behovet
fyllt i dessa två landstingsområden
eller finns det andra utbildningsområden
som man anser viktigare?

De planer överstyrelsen för yrkesutbildning
har på kurser för sjukvårdsbiträden
och undersköterskor med en
kapacitet av 4 000 deltagare om året ter
sig betydligt mer realistiska än den
siffra som nämndes beträffande den personal
som nu håller på att utbildas eller
fått sin utbildning. Personalorganisationen,
Svenska kommunalarbetareförbundet,
ser också med oro på att utbildningen
byggs ut i så långsam takt. Förbundet
konstaterar liksom jag med glädje
att det finns både ett principiellt intresse
för dessa frågor och ett praktiskt
intresse för att utforma fina kursplaner.
Jag vill till alla delar instämma i
ett uttalande som gjordes av Kommunalarbetareförbundets
ordförande i oktober
när förbundets styrelse var samlad
för att dryfta andra angelägenheter men
då utbildningsfrågorna också togs upp.
Efter att med tillfredsställelse ha noterat
den principiella inställningen och
de goda kursplanerna yttrade han att
det ändå tyvärr måste fastslås att det
har mött stora svårigheter att föra ut
planerna i det praktiska livet: »Det antal,
som genomgår grundutbildning, fyller
inte på långt när behovet, och medan
nya utbildningslinjer har skapats
för andra personalgrupper, har den viktiga
undersköterskeutbildningen tillfälligt
lagts ned.»

Herr talman! Detta är en så viktig
fråga för oss alla att det är nödvändigt
att stryka under att ingenting får hindra
att utbildningen förs ut på det lokala
planet i landsting och städer så att vi
kan utnyttja både de nya och de gamla
sjukvårdsinrättningarna. Utbildningskravet
får inte försummas. Det framgår
av inrikesministerns svar att han har

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på fråga ang. utbildningen av kollektivavtalsanställd vårdpersonal inom sjukoch
åldringsvården

ett stort intresse för dessa frågor och
möjligheter att verka för att något blir
gjort. Men ändå, herr statsråd, tycker
jag att bilden ter sig ganska mörk.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det råder ju inga delade
meningar oss emellan om vare sig behovet
eller den takt i vilken denna utbildning
bör ske. Den som har följt utvecklingen
delar emellertid inte riktigt
den uppfattningen att bilden ter sig
mörk. Det var ju ändå inte förrän 1957
som denna verksamhet kom i gång, och
nu är vi framme vid att samtliga landsting
har anordnat kurser, även om del
tillfälligtvis inträffat, att man på Gotland
och i Halland inte har planerat
någon kursverksamhet för nästkommande
år. Anledningen härtill vet jag inte
exakt. Förmodligen har man vid fjolårets
kurser inte haft den tillströmning
man förväntat, och därför avvaktar man
ytterligare erfarenhet.

Sedan kan vi vara överens om att
vi ännu inte kommit upp i en så omfattande
kursverksamhet som vore önskvärd
på grund av behovet. Jag vill emellertid
erinra fru Ekendahl om att —
såsom också sades i svaret — överstyrelsen
för yrkesutbildning för budgetåret
1961/62 planerar en kursverksamhet,
som kommer att omfatta 4 000 deltagare,
d. v. s. fyra gånger mer än vi
hade under fjolåret. Det är en planering
som jag tycker är utmärkt, därför att det
finns äldre biträden, vilka inte har haft
tillfälle att få en sådan utbildning, som
skulle ha varit önskvärd, men vilka man
nu kan ge denna kompletterande undervisning.

Man kan naturligtvis säga att det är
beklagligt att vi inte har fått i gång
undersköterskeutbildning i den omfattning
som vi hade önskat, men det har
samband med att vi i fjol startade en utredning
om denna specialutbildning.

Denna utredning är ännu inte klar. Vi
räknar med att den skall bli det under
våren 1961. Den utbildningen måste, så
långt vi kan förstå, bli mera omfattande
än 6 å 8 veckor. Jag vet inte hur lång
den kommer att bli, men låt mig säga,
att jag tror att den kommer att bli ungefär
ettårig. Det är ju ganska förståeligt,
om landstingen med hänsyn till
denna utredning sagt sig: Låt oss avvakta
denna utredning, innan vi sätter
i gång alltför mycken utbildning enligt
planen för 6- och 8-veckorskurserna.
När nu utredningen blivit förskjuten i
tiden, har emellertid Landstingsförbundet
uppmanat landstingen att snabbt
sätta i gång 6- och 8-veckorskurser, så
att man får till stånd den kompletterande
utbildning som är önskvärd.

Låt mig också till sist säga, för att
bilden skall bli mer fullständig, att förutom
denna kommunala utbildning har
vi inom den statliga sektorn en utbildning
i mentalsjukvård, omfattande 650
elever, som årligen tas in för 2-årig
grundutbildning. Denna utbildning har
en utomordentligt stor betydelse för
mentalsjukvården.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag är helt enig med
statsrådet om att KÖY:s utbildningsplaner
är realistiska, och jag vill här uttala
förhoppningen, att det verkligen skall
lyckas överstyrelsen för yrkesutbildning
att genomföra sina planer på utbildning
av 4 000 i stället för som nu 1 000.

Statsrådet sade att det är förståeligt
att landstingen, i avvaktan på den utredning
scm pågår rörande undersköterskorna,
underlåter att ordna denna 6-respektive 8-veckors utbildning. Jag beklagar
ändå att dessa kurser inte hålles
■—- utredningar har nu en enastående
förmåga att lamslå utvecklingen. Även
om jag är enig med statsrådet om att det
är bättre med exempelvis ett års utbildning
än en utbildning under 6—8 vec -

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. ingivandet av förteckningar till arkivmyndigheterna

kor, är dock den senare typen av utbildning
bättre än ingen alls. Därför
hoppas jag att landstingen tills vidare
fortsätter även med den kortare utbildningen;
jag passar på att i detta sammanhang
vända mig till herr talmannen,
som har med landstingen att göra. Man
vet inte om förslaget kan läggas fram
under 1961 så att utbildningen kanske
kan ta sin början 1962, men vi är eniga
om att det under tiden kommer att råda
stor brist på utbildad personal.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. ingivandet avförteckningar
till arkivmyndigheterna

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Karlsson frågat, om
jag vill lämna en redogörelse för i vilken
utsträckning myndigheterna fullgjort
skyldigheten att till arkivmyndigheterna
inge förteckningar och tilläggsförteckningar
över sina arkiv.

Härpå får jag svara följande.

Enligt gällande arkivstadga skall över
myndighets arkivbestånd föras en summarisk
förteckning, s. k. arkivförteckning.
Arkivförteckningen skall årligen
genomgås och fullständigas med hänsyn
till uppkomna förändringar i arkivbeståndet.
Till ledning för upprättande av
arkivförteckning kan Kungl. Maj:t, där
så fordras, fastställa en förteckningsplan.
Avskrift av arkivförteckning skall
inges till arkivmyndighet, d. v. s. riksarkivet,
krigsarkivet eller landsarkiv.
Dessutom skall myndighet första året i
varje decennium till arkivmyndigheten
inge s. k. tilläggsförteckning i form av
utdrag av den hos myndigheten successivt
kompletterade arkivförteckningen.

Av inhämtade upplysningar angående
den omfattning, i vilken myndigheterna
fullgjort skyldigheten att inge arkivförteckningar,
framgår bl. a. följande.

Av 223 civila centralmyndigheter,
länsstyrelser, domkapitel och länslantmäterikontor
har 172 eller drygt tre
fjärdedelar ingivit arkivförteckningar
till riksarkivet. Skyldigheten att år 1951
inge tilläggsförteckning har av nu nämnda
myndigheter fullgjorts i obetydligt
mindre omfattning. Av de myndigheter
inom denna grupp, som inte inkommit
med arkivförteckning, har 32 tillkommit
efter 1949 och 7 håller för närvarande
på att upprätta förteckningar. Av övriga
myndigheter, som har att inge förteckning
till riksarkivet, har vissa grupper
i förhållandevis ringa utsträckning ingivit
arkivförteckningar.

I fråga om de lokala myndigheter,
som skall inge förteckningar till landsarkiven,
har upplysningar införskaffats
såvitt angår 3 460 sådana myndigheter,
omfattande bl. a. landsfiskaler, rådhusrätter
och magistrater samt pastorsämbeten.
Av dessa myndigheter har 3 312
eller 95 procent ingivit arkivförteckning
och 3 052 eller omkring 88 procent tillläggsförteckning
år 1951.

Av dessa uppgifter framgår, att det
på sina håll brister i fråga om avlämnandet
av arkivförteckningar. Emellertid
bör man inte därav dra den slutsatsen,
att försummelse i flertalet fall skulle
föreligga hos de berörda myndigheterna
eller att arkivmyndigheterna
skulle brista i sin tillsynsskyldighet.
Det förhåller sig i åtskilliga av dessa
fall i själva verket så, att man, ofta
med arkivmyndighetens medgivande,
låtit anstå med upprättandet av förteckning
i avvaktan på genomförande
av en omorganisation eller på fastställande
av förteckningsplan eller på utfärdande
av gallringsbestämmelser. I
andra fall åter har dröjsmålet sin orsak
i att myndigheten inrättats först på senare
tid eller att förteckningsplan beträffande
arkivet fastställts först under
senare hälften av 1950-talet.

Det bör här också framhållas, att
myndigheterna numera i större utsträckning
än tidigare stiills inför svårbe -

64 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på interpellation ang. ingivandet av förteckningar till arkivmyndigheterna

mästrade problem i fråga om arkivvården.
De årliga accessionerna bär på senare
tid väsentligt ökat och en mängd
nya slag av handlingar såsom kortregister
o. d. kräver ett större arbete än
äldre tiders bundna böcker. Det är arkivmyndigheternas
uppgift att biträda
myndigheterna i fråga om arkivvården,
och de har också numera i allt
högre grad inriktat sig på denna gren
av sin verksamhet, bl. a. genom att ge
utförliga anvisningar och råd, anordna
kurser för myndigheternas personal och
tillhandahålla direkt service.

Jag vill slutligen omnämna, att i
ecklesiastikdepartementet för närvarande
beredes ett förslag till en ny allmän
arkivstadga för den statliga förvaltningen.
Förslaget syftar till en effektivisering
och förenkling av arkivvårdsarbetet
under arkivmyndigheternas
medverkan, och jag hoppas att nya
bestämmelser i denna riktning skall
bidra till att avhjälpa förefintliga brister
i de hänseenden, som fröken Karlsson
berört i sin interpellation.

Härpå anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
ett tack för svaret på min interpellation.

Anledningen till att den framställdes
var att det under senare tid i olika
sammanhang har framförts kritiska
omdömen om arkivvården här i landet.
Måhända är flera i kritisk riktning
gjorda påståenden icke i alla avseenden
berättigade, men ecklesiastikministern
har själv i sitt svar talat om
uppenbara brister. Statsrådet ger flera
förklaringar till brister i fråga om avlämnandet
av arkivförteckningar. Såsom
sådana skäl anföres en förestående
omorganisation, att en förteckningsplan
fastställts först under senare hälften
av 1950-talet och att nutida arkiv -

vård ställes inför större och mer svårbemästrade
problem än tidigare.

Detta är säkerligen riktigt, men jag
föreställer mig att det även finns andra
skäl, som ecklesiastikministern inte har
anfört, och jag skulle i det här sammanhanget
gärna vilja peka på några
sådana. Jag tror således att bristen på
kvalificerad personal är oerhört besvärande.
Likaså anser jag att bristen på
lämpliga utrymmen i mycket hög grad
måste hämma arkivvården och i varje
fall medför att den inte kan handhas på
det sätt, som de som arbetar inom densamma
själva önskar.

Jag skall som exempel redogöra något
för förhållandena vid landsarkivet
i Lund. Där är —• det kan man säga
utan att göra sig skyldig till någon
som helst överdrift — arkivet fyllt av
arkivalier från källargolvet till vindstaket.
Det saknas i stor utsträckning
utrymmen för inplacering av hyllor,
varför mycket av det som mottagits
inte endast till förvaring utan givetvis
också för bearbetning ligger i packlådor
och säckar, på golvet mellan hyllorna,
på vindsgolvet och i trappuppgångarna.
Förhållandena är sådana att
man nödgats att, liksom landsarkivet i
Uppsala, i skrivelse till riksarkivet begära
dess medverkan till att hos Kungl.
Maj :t utverka befrielse från skyldigheten
att inkräva eller mottaga arkivhandlingar.
Det är bedrövligt att man på
detta sätt skall behöva vidtaga åtgärder
som medför att vare sig de lokala
eller de centrala arkivmyndigheterna
inte kan fullgöra sina skyldigheter enligt
föreskrifterna. Den befrielse, som
här avses, berör inte mindre än tio
län, och det gäller så många myndigheter
att man i framställningen understrukit
önskvärdheten av att den äskade
befrielsen, om den erhålles, skall kungöras
i Svensk författningssamling.

Det säger sig självt att dessa förhållanden
inte endast äventyrar värdefulla
arkivalier utan också i hög grad försvårar
arbetet inom både de lokala och

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29

Svar på interpellation ang. bibliotekens personalorganisation

de centrala arkiven. För de forskare,
som av olika anledningar söker sig till
arkiven, blir det självfallet också i olika
fall svårt att med önskvärd lätthet få
tag på arkivhandlingar, som de behöver
för sin forskning och som bör vara
lättillgängliga.

Det är ett allmänt intresse och ett
uttryck för en viktig demokratisk princip
att man har tillgång till offentliga
handlingar, som arkiven skall tillhandahålla.
Det är också av största vikt
att arkiven fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Jag förstår av svaret
att ecklesiastikministern hyser det
största intresse för saken och är optimistisk
i fråga om framtiden. Inte minst
i den sista delen av interpellationssvaret
kommer denna positiva inställning
till uttryck. Statsrådet säger ju där:
»Jag vill slutligen omnämna, att i ecklesiastikdepartementet
för närvarande
beredes ett förslag till en ny allmän
arkivstadga för den statliga förvaltningen.
Förslaget syftar till en effektivisering
och förenkling av arkivvårdsarbetet
under arkivmyndigheternas
medverkan, och jag hoppas att nya bestämmelser
i denna riktning skall bidra
till att avhjälpa förefintliga brister
i de hänseenden, som fröken Karlsson
berört i sin interpellation.»

Jag föreställer mig att de nya bestämmelser,
som statsrådet aviserar, skall
innebära möjligheter för arkiven att ta
emot arkivalierna i utrymmen, där de
är lättillgängliga för allmänheten och
där de som är verksamma på arkiven
kan arbeta under något så när drägliga
förhållanden.

Jag ber att än en gång få uttala ett
tack för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. bibliotekens
personalorganisation

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Vinge frågat, vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att få till
stånd en ändamålsenlig utbildning, personalrekrytering
och anslagsavvägning
vid biblioteken i allmänhet och de
vetenskapliga biblioteken i synnerhet.

Vad först beträffar frågan om biblioteksutbildningen
har denna som bekant
på senare tid dryftats i olika sammanhang,
och den debatteras nu livligt inom
berörda fackkretsar. Det bör understrykas
att denna debatt gett vid handen,
att meningarna om hur utbildningen
bör gestaltas är mycket delade. Med
hänsyn härtill kan det knappast anses
ha varit till skada för saken, att
den pågående utvecklingen inom biblioteksväsendet
fått fortskrida något, innan
en statlig utredning nu fått tillfälle
att granska utbildningsproblemen.
Jag syftar på det förhållandet, att den
i år tillsatta kommittén för nya utbildningsvägar
vid de filosofiska fakulteterna
m. m. till följd av sina direktiv
kommer att ägna uppmärksamhet bl. a.
åt frågan om utbildning av den bibliotekspersonal,
i vars kvalifikationer
högre utbildning anses böra ingå. Kommitténs
rekommendationer i detta avseende
bör avvaktas, innan slutlig ställning
tas till denna del av bibliotekarieutbildningen.
Det kan vidare nämnas,
att utbildningen av övriga personalkategorier
vid de vetenskapliga biblioteken
kunnat breddas bl. a. genom ökat
stöd åt den sedan ett femtontal år vid
kungl. biblioteket bedrivna biblioteksassistentutbildningen.
En ytterligare
utvidgning av denna utbildning är i
viss mån beroende av lösningen av en
del lokalproblem, som man nu är i
färd med att överväga.

Frågan om utbildning av folkbibliotekens
personal har berörts i det betänkande,
som nyligen avgivits av den av
skolöverstyrelsen, Svenska stadsförbundet
och Svenska folkbibliotekarieför -

5 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på interpellation ang. bibliotekens personalorganisation

eningen tillsatta utredningen angående
rationalisering av det kommunala biblioteksväsendet.
Som grundval för utbildningsfrågans
lösning har utredningen
bl. a. analyserat förekommande
arbetsuppgifter vid biblioteken och dragit
upp fasta gränslinjer mellan olika
personalkategorier. Utbildningsfrågan
kan nu förutsättas bli uppföljd av såväl
de kommunala huvudmännen som
skolöverstyrelsen, och spörsmålet har
givetvis även vissa beröringspunkter
med det arbete, som utförs inom kommittén
för nya utbildningsvägar vid de
filosofiska fakulteterna.

Fröken Vinge har också tagit upp frågan
om personalrekryteringen till biblioteken.
Detta spörsmål är -— bortsett
från utbildningens betydelse för den
enskildes sysselsättningsmöjligheter —
självfallet i första hand en arbetsmarknadsfråga.
En väsentlig faktor i sammanhanget
är de arbetsuppgifter och
den lönesättning, som kan påräknas
inom yrket. Jag vill erinra om att bibliotekspersonalen
vid såväl större som
mindre statliga forskningsbibliotek under
de senaste åren fått sin löneställning
förbättrad. Personalens numerär har på
olika håll förstärkts.

Såvitt gäller de vetenskapliga biblioteken
synes några rekryteringssvårigheter
knappast föreligga.

För folkbibliotekens del är, enligt
vad jag erfarit, rekryteringssvårigheterna
numera mindre framträdande. En
ytterligare förbättring ter sig ingalunda
osannolik. Med nuvarande utbildningstakt
och med den relativa begränsning
av expansionen på bibliotekariesidan,
som torde bli en följd av den nyssnämnda
rationaliseringsutredningens
förslag, torde man kunna räkna med att
ännu förekommande vakanser ganska
snart blir fyllda. För att emellertid
säkrare hållpunkter för bedömningen
skall erhållas har arbetsmarknadsstyrelsen
åtagit sig att utföra en yrkes-
och utbildningsstatistisk undersökning
rörande bibliotekarieyrket.

Fröken Vinge har slutligen berört
spörsmålet om anslagsavvcigningen och
därvid ifrågasatt om inte statsmakterna
borde fastställa vissa normer för bedömningen
av bibliotekens behov för att
därigenom underlätta en rättvis anslagsavvägning,
i synnerhet beträffande specialbiblioteken.
Med hänsyn till bl. a.
de mycket skiftande arbetsuppgifterna
för just dessa bibliotek i deras egenskap
av serviceorgan för forskare och
studerande anser jag för egen del att
bedömningen av behoven nog bäst grundas
på en prövning från fall till fall.
När det gäller att inom ramen för de
resurser, som kan avdelas för ändamålet,
göra en anslagsavvägning mellan
någorlunda likartade statliga bibliotek,
finns dessutom möjlighet att på
grundval av statistiska uppgifter om
låne- och besöksfrekvens, accession o. d.
göra en jämförelse mellan bibliotekens
betydelse och arbetsuppgifternas omfattning.

Vad så till sist gäller motsvarande
fråga för folkbibliotekens del, torde den
förut berörda rationaliseringsutredningens
analyser och rekommendationer
kunna ge huvudmännen goda utgångspunkter
för en rationell anslagsavvägning.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fröken Vinges interpellation.

Vidare anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det intressanta och
innehållsrika svaret på min interpellation.
Särskilt fäste jag mig vid vad
som meddelades om utbildningsfrågans
läge. Jag skall inte för dagen kommentera
de synpunkterna utan avvaktar
vad som kommer att ske på detta område.

Trots de intressanta synpunkterna
i interpellationssvaret är jag ändå rätt

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29

Svar på interpellation ang. bibliotekens personalorganisation

besviken, herr statsråd. Det verkar symptomatiskt,
vad som säkerligen är oavsiktligt,
nämligen att statsrådet i sitt
interpellationssvar har råkat förvanska
själva slutklämmen i min interpellation,
där jag talar om vissa förhållanden vid
biblioteken i allmänhet och de vetenskapliga
specialbiblioteken i synnerhet.
Statsrådet talar om de vetenskapliga
biblioteken.

Det är alldeles riktigt, som statsrådet
framhåller, att förhållandena är
mycket olika vid olika specialbibliotek.
Vad man emellertid från specialbibliotekshåll
bestämt vill hävda är att
om man tar de biblioteken i en klump
och de bibliotek, som man i brist på
bättre uttryck kallar allmänbibliotek,
i en annan klump är skillnaden i vissa
avseenden större mellan de kategorierna
än mellan specialbiblioteken inbördes.

Vi har t. ex. frågan om litteraturens
sammansättning. När vi kommer in på
den besvärliga avvägningen i fråga om
personalbehovet och statsrådet hänvisar
till den statistik vi har över bokbestånd
m. m., måste vi göra klart för oss,
att avvägningen av antalet tjänster i
högre och lägre lönegrad är beroende
av bokbeståndets sammansättning. Vid
de specialbibliotek, där praktiskt taget
all nyförvärvad litteratur utgöres av
facklitteratur, till övervägande del på
en mångfald främmande språk, måste
den proportionen bli en annan än vid
allmänbiblioteken, där rent kvantitativt
sett en mycket stor del av litteraturen
utgöres av tryckeriernas och bokförläggarnas
leveransexemplar av svenskt
tryck av alla olika kategorier.

Vi måste också ha klart för oss att referensverksamheten
har en annan karaktär
och är mera intensiv vid en del
av de största specialbiblioteken än den
kan bli vid allmänbiblioteken. När statsrådet
nu säger, att specialbibliotekens
problem måste bedömas från fall till
fall, är detta kanske i och för sig riktigt,
men den bedömningen måste utgå

från vissa normer, vissa förberedande
undersökningar. Detta är särskilt väsentligt
eftersom, som statsrådet själv
är medveten om, en del av specialbiblioteken
sorterar under andra departement
än ecklesiastikdepartementet. Den mycket
intressanta undersökning, vilken
statsrådet nu omnämner och som har
gjorts på folkbibliotekshåll och i dagarna
blivit publicerad, visar en del av
vad som behöver göras men kan omöjligen
läggas som mall för förhållandena
vid specialbiblioteken — lika litet som
förhållandena vid de vetenskapliga allmänbiblioteken
annat än i begränsad utsträckning
kan läggas som mall för specialbibliotekens
behov.

Man behöver alltså en organisationsundersökning,
men jag tror att det vore
opraktiskt att fortsätta på den väg, som
man slagit in på vid ett par av de stora
allmänbiblioteken, och låta organisationsnämnden
taga hand om dem ett i
taget. Jag tror att det vore klokare att
först försöka få fram en allmän bedömning
av situationen, innan man går in
på dessa bedömningar från fall till fall.
Å andra sidan är jag mycket angelägen
om att stryka under att man inte i avvaktan
på sådana organisationsundersökningar
kan avstå från att tillgodose
det omedelbara behovet av upprustning.

Till min stora överraskning säger
statsrådet, att de vetenskapliga biblioteken
inte har rekryteringssvårigheter.
Det omdömet måtte emanera uteslutande
från allmänbiblioteken. Ett av de
främsta skälen till att ett par olika
representanter för specialbiblioteken
redan i våras sökte upp mig och bad
mig framföra deras bekymmer i riksdagen
var just rekryteringssvårigheterna.
Man pekade då speciellt på de fall, då
det är fråga om arbetsuppgifter, för
vilka man måste kräva kvalificerad utbildning
— akademisk examen och
biblioteksutbildning — men diir tjänsterna
är placerade i assistentgrad. Å
andra sidan liar jag klart för mig och
har observerat flera gånger, att det ty -

68 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på interpellation ang. bibliotekens personalorganisation

värr vid en del av biblioteken förekommer
att kvalificerad personal i viss utsträckning
utför arbetsuppgifter, som
skulle kunna utföras av personal med
något enklare utbildning, om man hade
lämplig personal att tillgå.

Jag tror det är oklokt att bara hänvisa
dessa frågor till civildepartementsutredningar.
Statsrådet kommer säkerligen
själv vid närmare övervägande att
finna, att det är i ecklesiastikdepartementets
eget intresse att försöka få ett
samlat grepp på dessa problem.

En annan väsentlig fråga, som statsrådet
— möjligen med avsikt — tagit
på med alltför lätt hand, är frågan om
bibliotekens fundamentala roll för högre
undervisning och forskning och hela
den problematik som uppstår i samband
med universitetens upprustning och de
ökade forskningsanslagen. Svårigheterna
för specialbiblioteken stiger givetvis
i takt med denna ur andra synpunkter
så glädjande utveckling.

Jag skulle vilja göra en bestämd skillnad
mellan de problem, som uppstår
för de yngre studenterna och för de
kvalificerade forskarna. För de yngre
studenterna gäller det framför allt att
få tillräcklig tillgång till kurslitteratur
och en plats i en läsesal. Detta är i hög
grad en fråga om anslag för böcker och
lokaler, men givetvis blir det också här
en fråga om ett ökat personalbehov.
Men jag tror inte att det för de yngre
studenterna är så farligt om de inte får
så mycket individuell vägledning. En
sådan vägledning bör kanske ges mera
i form av generell upplysning åt hela
grupper av studenter. Men det är också
nyttigt för dessa ungdomar att få vänja
sig vid att själva leta sig fram i kataloger
och bibliografier.

En helt annan sak är det med de
kvalificerade forskarna. Här är det ett
fruktansvärt slöseri med dyrbar arbetskraft
om de inte får service.

En representant för ett specialbibliotek,
nämligen chefen för medicinska fakultetens
i Göteborg bibliotek, Folke

Ström, skrev häromåret en artikel i Dagens
Nyheter, vilken han kallade »Litteraturfloden
och bibliotekarien». Han
beskrev där vältaligt de svårigheter som
forskarna ställs inför på grund av den
vetenskapliga litteraturens enorma tillväxt.
Hur fackmännen skall kunna följa
utvecklingen och få kännedom om
uppnådda resultat och nya frågeställningar
är ett problem som diskuteras
världen över. Meningarna är delade när
det gäller frågan om vilka metoder som
är bäst, men man är överens om att den
ohämmade litteraturtillväxten inte kan
få fortgå utan kompletterande åtgärder
på förmedlingssektorn.

Ström tillägger för sin del, att lika
säkert som forskning lönar sig, lika säkert
kommer en ökad investering i
forskningens förmedlingstjänst att löna
sig. Vilka tekniska hjälpmedel man än
får, är bibliotekariens roll i sammanhanget
ingalunda slutspelad, men hans
verksamhet kan kanske komma att få
en delvis annan inriktning, och detta
måste också beaktas när bibliotekarieutbildningen
diskuteras.

Jag vill också beröra en annan mycket
väsentlig fråga. Utvecklingen går
obönhörligen mot en ökad specialisering,
och specialbibliotekens roll i biblioteksorganisationen
blir alltmer framträdande.
Det kan vara tillräckligt att
nämna, att redan nu den interurbana
utlåningen vid ett av specialbiblioteken
— låt vara ett av de allra största,
nämligen Chalmers — är större än vid
något av universitetsbiblioteken, och
den är dubbelt så stor som vid Kungliga
biblioteket.

En annan kvantitetsuppgift: den sammanlagda
utlåningen vid karolinska institutets
och tekniska högskolans bibliotek
är ungefär lika stor eller kanske
t. o. m. något större än vid Uppsala universitetsbibliotek.

Jag är medveten om att siffermässiga
jämförelser inte säger allt, men de säger
dock någonting om den totala om -

Onsdagen den 7 december 19C0 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. åstadkommande av överensstämmelse mellan kommun och

pastoratsindelning

fattningen av verksamheten vid våra
vetenskapliga specialbibliotek.

Men viktigare än dessa kvantitetssiffror
är dock det som inte kan mätas i
siffror: den kvalificerade upplysningstjänsten
och dokumentationen. Industribiblioteken
vet vad denna verksamhet
betyder och satsar mycket på den.
Flera av specialbiblioteken har alltför
otillräckliga resurser för att kunna satsa
på dokumentation i modern mening.
Men personalens ingående kännedom
om sitt specialområde och möjligheterna
att komma i kontakt med fackmän
vid den institution, till vilken biblioteket
är knutet, gör tillsammans med
den speciella litteraturen specialbiblioteken
oumbärliga för de kvalificerade
forskarna.

Statsrådet kan säkert inte gärna i
längden förbise detta vid det fortsatta
arbetet med upprustningen av universiteten
och vid den fortsatta förbättringen
av forskningens villkor. Vad som
oroar specialbibliotekens folk är att man
tror att statsrådet inte tillräckligt beaktar
deras särskilda problem. Vågar jag
hoppas att herr statsrådet i fortsättningen
kommer att utöka sin stab av rådgivare
med representanter för ett par
av dessa specialbibliotek? I förhoppning
att så är fallet ber jag än en gång
att få tacka statsrådet för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åstadkommande
av överensstämmelse mellan
kommun- och pastoratsindelning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nelandcr frågat, om
det enligt min mening föreligger någon
möjlighet att samordna å ena sidan
arbetet med pastoratsreglcringsrefor -

men och å andra sidan förberedelserna
inom inrikesdepartementet rörande en
ändrad kommunindelning, så att största
möjliga överensstämmelse i fråga om
områdesindelningen uppnås.

Efter samråd med inrikesministern
får jag svara följande.

Frågan om ändrad kommunindelning
utreds för närvarande av särskilt tillkallade
sakkunniga. Arbetet med pastoratsregleringsreformen
på grundval av
1957 års riksdagsbeslut har framskridit
så långt, att beslut avses skola meddelas
under våren 1961. Meningen är att
reformen skall träda i kraft den 1 januari
1962.

En fullständig samordning av de båda
indelningsreformerna skulle kräva att
pastoratsregleringens ikraftträdande,
som med enstaka undantag måste ske
vid en och samma tidpunkt för hela
landet, uppskjutes på lång tid. Ett sådant
uppskov skulle otvivelaktigt ytterligare
öka de olägenheter, som från
skilda synpunkter följt med de nödvändiga
förberedelseåtgärderna inför
pastoratsreformen. Jag vill här bara
peka på den sedan 1950-talets början
genomförda och alltjämt pågående omfattande
vakanssättningen av prästtjänster,
de därav betingade väsentligt
försämrade befordringsmöjligheterna
för prästerna samt den bristande anpassning
av den församlingsprästerliga
organisationen till befolkningsomflyttningen
i landet, som följt genom att
man ansett sig böra avvakta den allmänna
pastoratsregleringen som underlag
för fastställande av en rationellare
tjänsteorganisation.

Överensstämmelse mellan blivande
pastorats- och kommungränser torde i
stor utsträckning kunna ernås även om
reformerna inte genomföres samtidigt.
Såvitt kan bedömas torde nämligen en
indelning av kommunerna i större enheter
endast undantagsvis kunna komma
att innebära, att ny kommungräns
skär pastoratsgräns i fall då den gam -

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av överensstämmelse mellan kommun''

och pastoratsindelning

la kommungränsen inte gör det. Det
har vid fastställandet av riktlinjerna för
pastoratsregleringen förutsetts att sådana
undantagsfall måste kunna accepteras.
Det torde väl också bli tillfälle att
vid den översyn punktvis av den nya
pastoratsindelningen, som med hänsyn
till bl. a. fortsatta befolkningsomflyttningar
måste antas komma att ske i
framtiden, rätta till sådana brister i
överensstämmelsen, om det anses påkallat.

Jag vill slutligen framhålla att en
samordning i arbetet på de båda indelningsreformerna
givetvis äger rum, bl. a.
genom kontakt mellan dem, som är
sysselsatta med detta arbete. I den mån
man före meddelandet av pastoratsregleringsbesluten
kan dra slutsatser av betydelse
för pastoratsindelningen ur de
erfarenheter som vinnes av kommunindelningssakkunniga,
kommer möjligheterna
härtill naturligtvis att tillvaratas.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Nelanders interpellation.

Härefter anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för svaret på min interpellation,
som gällde huruvida det finns
möjligheter att på något sätt samordna
den pågående pastoratsindelningen
med en eventuell ny kommunindelningsreform.
Jag vill uttala min tillfredsställelse
med den positiva syn på
samordningsfrågorna som kommer till
uttryck i statsrådets svar.

Huvudprincipen i den av riksdagen
år 1957 beslutade pastoratsindelningsreformen
var ju att kommun- och pastoratsgränser
inte skulle skära varandra.
Undantag skulle emellertid kunna
göras i fall där de kyrkliga intressena
eljest kunde komma att lida skada. Den
sista översynen av förslaget göres nu

av kammarkollegiet, som — sin plikt
likmätigt — på nytt låter höra församlingarna
i de fall ändringar gjorts i
domkapitlens förslag för att bringa
dessa till större överensstämmelse med
den nämnda huvudprincipen.

Den av mig åberopade, i inrikesdepartementet
pågående utredningen av
sakkunniga för att få fram riktlinjer
för en ny kommunindelning med till
antalet betydligt mindre men i fråga
om omfattningen åtskilligt utökade
storkommuner berördes förra veckan
av inrikesministern i ett interpellationssvar
i första kammaren. Det framgick
därav att sakkunnigförslaget väntas bli
avlämnat fram på nyåret. I intimt samarbete
med kommunerna skulle därefter
länsstyrelserna tydligen upprätta
planer för samgående i kommunblock
eller utvidgning av kommuner. Dessa
planer borde — enligt inrikesministern
— vara färdigställda före utgången av
år 1961, för att anpassning till den nya
enhetsskoleorganisationen skall kunna
ske vid läsåret 1962/63. Tidsskillnaden
mellan de båda indelningsförslagens
framläggande synes mig alltså, herr
statsråd, inte vara så oerhört stor.

Man har fått vänta länge på den nya
pastoratsindelningen — det är sant. Och
jag har stor förståelse för olägenheterna
med de många vakanssatta prästtjänsterna,
liksom dröjsmålet med att
få en rationell tjänsteorganisation fastställd.
Jag är därför ense med statsrådet
om att en fullständig samordning
av de båda indelningsreformerna skulle
för de kyrkliga intressena vålla en
alltför stor tidsutdräkt. Men olägenheterna
av ett nytt upprivande av pastoratsgränserna
om ett par år synes mig
också avsevärda.

Låt mig i anledning av svaret få
göra ett par marginalanteckningar. För
det första finner jag det anmärkningsvärt,
att pastoratsindelningen utgår
från befolkningssiffrorna den 1 januari
1959, medan man för den nya kommun -

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. åstadkommande av överensstämmelse mellan kommun och

pastoratsindelning

indelningen går så långt fram i tiden
att man använder framräknade siffror
för den 1 januari 1975 — en tidsskillnad
sålunda på över femton år. Härigenom
måste det uppstå åtskilliga
skiljaktigheter vid bedömningen. För
det andra gäller min tveksamhet statsrådets
uttryck, att en ny indelning av
kommunerna i större enheter endast
undantagsvis kan komma att innebära
att ny kommungräns skär pastoratsgräns
i fall, då den gamla kommungränsen
inte gör det. Jag skulle tro
att detta är en väl optimistisk syn på
problemet. Enligt förljudande skulle
det förslag som de sakkunniga snart
väntas lägga fram komma att för exempelvis
Malmöhus län bryta upp gränserna
för ett tjugutal storkommuner.
Är det så och blir det liknande förhållanden
i övriga delar av landet, föreställer
jag mig att det i många fall
kommer att skära sig även när det gäller
pastoratsgränserna.

För egen del vill jag också framhålla,
att efter framskapandet av betydligt
större kommuner eller kommunblock
— vilket man nu väljer — bör det naturligtvis
finnas möjligheter, utan att
gränserna skäres, att inom en och samma
sålunda utvidgad storkommun skapa
både två och tre pastorat, därest
den kyrkliga verksamheten gagnas härav.

Än en gång tackar jag för svaret och
stryker under vad som sades avslutningsvis,
att före fastställandet av pastoratsindelningen
kontakt- och samordningsmöjligheterna
i departementet tillvaratas.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det kan inte hjälpas
att den bebådade pastoratsindelningen
i en del fall får icke önskvärda konsekvenser,
och dessa kan nog i allmänhet
hänföras till att man vid pastoratsindclningcn
har känt sig alltför starkt

bunden av de nuvarande kommungränserna.
Vid den kommunindelning som
nu förberedes skall ju utgångspunkten
vara en indelning som tar sikte på områdena
kring en centralort. Emellertid
resulterar pastoratsregleringen enligt
kammarkollegiets förslag i många fall
däri, att pastorat som nu utgör ett område
kring en centralort uppdelas, så
att församlingarna i stället tillföres pastorat,
vilkas kommunikationer med moderförsamlingen
måste gå åt rakt motsatt
håll mot vad som nu är det riktiga
och naturliga i annan verksamhet och
sannolikt också i förhållande till vad
som kommer att bli fallet därest det
sker en ändring av kommunområdena.

Jag vill ta ett exempel från mitt eget
pastorat.

På var sin sida om Falköping, ungefär
någon kilometer från staden, ligger
två församlingar, Torbjörntorp och
Luttra, som båda tillhör Falköpings
pastorat. Dessa församlingar skall nu
tillföras var sitt pastorat åt motsatt håll
och alltså inte längre tillhöra Falköpings
pastorat. Skälet därtill förefaller
uteslutande vara att man har velat följa
kommungränserna. För att kunna
göra detta har man enligt kammarkollegieförslaget
t. o. m. blivit nödsakad
att dela upp tjänstgöringstiden för en
prästtjänst, så att halva tjänstgöringen
skall förläggas till Gudhem och halva
till Falköping i stället för att, såsom
det naturliga är, låta Torbjörntorps församling
bli kvar i Falköpings pastorat
och inte behöva dela på prästtjänsten.

Det är alltså uppenbart att pastoratsregleringen
i vissa fall innebär en utveckling
som går stick i stäv mot vad
som skall vara vägledande för kommunindelningsarbetet,
nämligen att det
skall ta sikte på områden som naturligt
grupperar sig omkring en centralort.
Detta bör ge anledning till att man omprövar
en del av de förslag som nu
föreligger.

Jag fäste mig också vid att statsrå -

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av överensstämmelse mellan kommun*

och pastoratsindelning

det slutade sitt svar med att säga att
man självfallet måste beakta de slutsatser
av betydelse för pastoratsindelningen
som kan dras av det pågående
kommunindelningsarbetet.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! De synpunkter som jag
vill framföra ligger i viss mån på en
annan linje än de som berörts av de
föregående talarna. Vad jag vill säga
gäller närmast förhållandena inom Luleå
stift, där ju pastoratsindelningen
inte är en fråga om sammanslagning
utan om sönderslagning av församlingar.

För närvarande råder inom Lideå
stift en stor aktivitet när det gäller bildandet
av nya pastorat, och domkapitel
och biskop kan därvid stödja sig
på 1957 års pastoratsindelningsreform.
En kommunalman kan dock icke undgå
att ställa sig skeptisk inför denna
verksamhet. Kan det vara praktiskt och
rationellt att stycka sönder de stora
pastoraten, när utvecklingen går i rakt
motsatt riktning då det gäller den borgerliga
kommunindelningen? Kommunindelningsreformen
har ju inte mer än
hunnit genomföras innan man litet varstans
ute i landet vill bygga vidare på
storkommunidén. Man har insett värdet
och betydelsen av större enheter.
Men inom Luleå stift och kanske även
i viss mån inom Härnösands stift går
strävandena i rakt motsatt riktning när
det gäller den kyrkliga indelningen.

Det kan väl sägas att församlingens
uppgifter och problem så helt skiljer
sig från den borgerliga kommunens att
någon jämförelse icke är möjlig, men
jag föreställer mig att även kyrkans
arbete kan organiseras mer eller mindre
effektivt och praktiskt. Får icke församlingsarbetet
större effektivitet, om
det inom en vidare räjong kan fördelas
efter arbetsuppgifternas art och
prästmännens personliga förutsätt -

ningar och anlag, än om man skall ha
en geografisk uppdelning, där de nya
delarna blir små men dock binder en
kyrkoherde inom sina gränser?

Det är möjligt att stora pastorat med
flera tjänster ställer alltför stora krav
på prästernas förmåga till samarbete,
men väl vore det vettigt. Yad som dock
för min del synes vara den största vådan
av att dela upp en moderförsamling
i två eller flera pastorat med gemensam
ekonomi är att vi kommer
att få ett permanent tillstånd av stridigheter
och motsättningar inom den
gemensamma kyrkofullmäktigeförsamlingen
■—■ strider som kan skada kyrkan
vida mer än kvinnoprästfrågan, vilken
torde vara glömd om några år. Att
tänka sig en organisation av församlingsförbund
är en lika dålig lösning.
Erfarenheterna av kommunala förbund
då det gäller den borgerliga verksamheten
manar inte till efterföljd. Under
alla förhållanden äventyras friden och
det goda samarbetet inom moderförsamlingarna.
En viss fördyring blir även
ofrånkomlig.

Likväl synes kyrkans aktivitet till
nya pastoratsbildningar ha fått ett ganska
positivt mottagande. Av tidningsreferaten
att döma har många argumenterat
mot församlingsdelning men
röstat för den. Förklaringen är väl den,
att biskop och domkapitel ännu har
nimbus av ovanjordisk auktoritet. Lokalpatriotism
spelar en betydande roll.
Den bygd, som har ett kapell eller en
kyrka, är naturligt nog mån om att
höja sin status med att få en kyrkoherde
i prästgården. Det är dock avslöjande,
att bygder och byar som ligger
någon mil från kapellet vill behålla
sin anslutning till moderpastoratet även
om avståndet till moderkyrkan är flerfaldigt
större.

Det främsta argumentet från kyrkans
sida för nya pastorat lär vara, att man
därmed skulle få fler prästtjänster till
övre Norrland och framför allt fler

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 73

Svar på interpellation ang. åstadkommande av överensstämmelse mellan kommunoch
pastoratsindelning

kyrkoherdetjänster. Högre lön och högre
social ställning skulle locka fler sökande,
och prästerna skulle bli mera
benägna att stanna kvar inom Luleå
stift. Något ligger väl i detta, men det
torde icke vara något radikalmedel att
lösa prästfrågan för övre Norrland.

Behovet av människovärd, vare sig
det gäller andlig, psykisk eller fysisk
vård, har väl knappast några gränser.
Även här kan det emellertid bli fråga
om en rimlig avvägning. Just denna
kyrkans service tror jag kan ordnas
mycket bättre inom stora pastorat med
flera tjänstemän där man i någon mån
kunde specialisera arbetsuppgifterna.
Då kunde någon av prästerna i högre
grad än nu sker sköta en mera allmän
kuratorsverksamhet.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
och jag hoppas att ecklesiastikministern
är synnerligen restriktiv
när det gäller att bilda nya pastorat.

Under detta anförande tog herr andre
vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
detta sammanhang därför att jag sysslar
med uppgörande av förslag till ny
pastoratsindelning. Jag vill inte påstå
att de förslag som successivt överlämnas
till regeringen i alla avseenden är
tillfredsställande. De ramar som riksdagen
fastställde 1957 och som vi har
att så långt det är möjligt rätta oss efter
i vårt arbete är nämligen alltför
snäva. Om herr Nelander och flera med
honom liktänkande hade visat mera vidsyn
i fråga om dessa problem, hade indelningen
antagligen blivit bättre än
vad den nu ser ut att bli — jag vill
dock för alt inte något missförstånd
skall råda påpeka att jag inte vet vilket
öde våra förslag kommer att röna.

Jag vill vitsorda att vi söker så långt
möjligt låta de nya pastoratens gränser

sammanfalla med de nuvarande borgerliga
kommungränserna. Det har på sina
håll uttalats önskvärdheten av att vi
borde snegla på de blivande kommungränserna.
Det har vi ingen möjlighet
till, ty vi har ingen aning om var de
blivande kommungränserna kommer att
gå. Vid kommande prövningar får man
göra de justeringar som behövs.

Den nuvarande ordningen på det
kyrkliga området är långtifrån tillfredsställande.
Man kan med fog säga att
demokratien på det kyrkliga området
fungerar mindre tillfredsställande. De
kyrkostämmor som hålls i våra små församlingar
ger väl knappast något uttryck
för församlingsbornas mening,
detta beroende på att de inte besöks.
Det inträffar att man måste gå ut i gårdarna
och hämta ett par personer för
att stämman skall bli beslutmässig och
man skall kunna utse ett par justeringsmän.

Även om jag kommer i efterhand med
mina synpunkter vill jag nog säga, att
de motioner som behandlades här i förra
veckan och som gällde huruvida de
ekonomiska angelägenheterna borde
handhavas av den borgerliga kommunen
eller annat organ, borde ha fått en
annan utformning än de nu fick. Jag
tror knappast att den utredning som
nu avses om förhållandet mellan stat
och kyrka kommer att syssla med dessa
viktiga problem.

Sedan vill jag rätta till en sak som
herr Nelander påstod. Han sade att församlingen
hörs i det fall att man vill
sammanföra församlingar till större enheter.
Det förhåller sig så, att församlingen
hörs av kollegiet i de fall där vi
frångår förslag som de skilda domkapitlen
har gjort upp. Vi har i ett flertal
fall måst avvika från domkapitlens
förslag beroende på att domkapitlen inte
så noga har följt de riktlinjer som
riksdagen har beslutat utan har tagit
större hänsyn till andra anvisningar,
var dessa nu iin har kommit ifrån, och

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

i många fall i väsentliga delar avvikit
från de principer som riksdagen har
fastställt. I dessa fall hörs alltså församlingarna.
Sedan är det regeringens
sak att fastställa organisationen.

Jag skulle till den föregående talaren
bara vilja säga att vad beträffar
Luleå stift har vi inte alls bearbetat det
förslag som domkapitlet i Luleå har utarbetat.
Hur vårt förslag i detta fall
kommer att gestalta sig kan jag under
dessa förhållanden helt naturligt inte
uttala mig om. Jag vill bara säga att vi
kommer att påbörja det arbetet i morgon.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att uttrycka min tillfredsställelse
över statsrådets klargörande — och ur
kyrkans synpunkt positiva — svar.

Så snart den nya pastoratsindelningen,
som nu förbereds, är klar, kommer
den utan tvekan att medföra åtskilliga
problem på en del håll. Jag tänker bl. a.
på gudstjänstsammanlysningen. Å andra
sidan är det uppenbart, att en justering
av indelningen måste ske på grund av
folkmängdsförskjutningar och förändringar
i samhällsstrukturen. Att åstadkomma
storpastorat efter mall av de
planerade borgerliga jättekommunerna
skulle inte innebära någonting mindre
än en katastrof för det kyrkliga arbetet.
Under en lång följd av år har befattningar
uppehållits genom vikarier.
Det har inte blivit någon fasthet och
kontinuitet i det kyrkliga arbetet. En
förlängning av dessa provisorier skulle
vara mycket olycklig.

Jag vill ännu en gång uttrycka min
tillfredsställelse och glädje över statsrådets
svar, vilket visar förståelse för
kyrkans behov.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. vissa motorvägsbyggen
på västkusten

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
har frågat mig om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för byggnadskostnaderna
för två- respektive fyrfiliga
motorvägar samt ange vilka ekonomiska
överväganden som varit avgörande
då man i fråga om pågående
motorvägsbyggen på västkusten har begränsat
sig till att bygga endast två filer
trots att man har gjort marklösen
och projektering samt över- och undergångar
för fyrfilig vägbana.

Som svar härpå får jag anföra följande.

Kostnaderna för utbyggnad av fyrfiliga
motorvägar liksom av två filer av
en fyrfilig motorväg varierar högst avsevärt.
Sålunda spelar bl. a. terrängoch
markförhållanden, bebyggelse och
det sekundära vägnätets omfattning stor
roll i de enskilda fallen. Det är ur kostnadssynpunkt
alltså inte möjligt att jämföra
olika företag sinsemellan.

En utbyggnad av endast två filer av
en fyrfilig motorväg kostar 60 å 70 %
av den totala kostnaden, inräknat marklösenkostnad
och kostnader för vissa
vägportar och trummor m. m. för den
slutliga vägbredden. Uppdelningen av
utbyggnaden i två etapper medför viss
kostnadsökning beroende på dubbla
etableringskostnader men torde vid
konstant penningvärde endast uppgå till
några få procent. Häremot får vägas
den räntebesparing, som uppstår, genom
att viss del av kapitalkostnaderna
skjutes på framtiden.

På riksväg 2 pågår f. n. utbyggnad till
motorväg på delsträckorna Åkarp—Borgeby,
Ö. Karup—Halmstad, förbifart vid
Falkenberg samt Sagsjön—Mölndal. Utbyggnad
med fyra filer sker därvid på
delsträckorna Åkarp—Borgeby och Sagsjön—Mölndal.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. vissa motorvägsbyggen på västkusten

Med hänsyn till kostnader, framkomlighet
och trafiksäkerhet har som en
gräns för utbyggnad av fyra filer angivits
en framtida trafikmängd av minst
9 000 fordon per sommarmedeldygn. En
utbyggnad till fyra filer av delen Ö.
Karup—Halmstad och förbifarten vid
Falkenberg har med hänsyn till den beräknade
trafikmängden ansetts bli erforderlig
tidigast under första hälften
av 1970-talet. Med hänsyn till att tillgängliga
medel i största möjliga utsträckning
bör koncentreras till de mest angelägna
objekten har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
funnit en utbyggnad
med dubbla körbanor för dessa delsträckor
böra anstå tills vidare.

På delen ö. Karup—Halmstad har det
visat sig nödvändigt att av tekniska skäl
bygga ut två vägportar till full framtida
bredd över den nya vägen. —- Vad
marklösenfrågorna beträffar har det ur
såväl vägväsendets som markägarnas
synpunkter visat sig vara förmånligt,
att redan i första utbyggnadsskedet anskaffa
mark för den slutliga utbyggnaden.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Nilssons fråga.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga. Denna
var föranledd av de reflexioner, som
väl de flesta människor gör, då de studerar
de pågående motorvägsbyggena,
särskilt om de har någon liten anknytning
till företagsamhet i någon form.
Man kan väl i detta fall inte komma
ifrån att tillämpa det gamla ordstävet
att det är lika lätt att koka en stor gryta
ärtor som det är att koka en liten
sådan.

Herr statsrådet delade inte på något
sätt min uppfattning om att kostnaderna
för byggandet av en tvåfilig väg i
så hög grad närmar sig kostnaderna för
byggandet av en fyrfilig väg, att det ha -

de varit lika bra att bygga en fyrfilig
väg med en gång. Jag har tillåtit mig
att i länets vägförvaltning efterfråga
kostnaderna härvidlag. Det svar jag där
fick stämmer överens med statsrådets
svar här i dag i fråga om kostnaderna.
Man sade att om man tänker sig att
kostnaderna per sträckmeter för en fyrfilig
motorväg i dag uppgår till i runt
tal 1 500 kronor, blir kostnaderna för
en tvåfilig väg cirka 1 200 kronor.

Med hänsyn till denna ringa skillnad
och då det just är en fyrfilig motorväg
som eftersträvas för att dämpa den
verkligt hårda belastning som nu finns
inte minst på rikstvåan -— jag är medveten
om att statsrådet mycket väl känner
till denna sak — frågar man sig
om det är klokt att använda skattepengar
på detta sätt.

Beträffande de etapper som i svaret
har redovisats vara under utförande på
rikstvåan kan sägas att det givetvis är
tacknämligt att arbetena där har påbörjats.
Men i vilket avseende är det
som man i första hand vill lätta trafiksvårigheterna
genom anläggandet av
fyrfiliga vägar? Efter vad jag kan förstå
är det den tunga trafiken, representerad
av långtradarna, som bromsar
upp, och vidare ökar sommartrafiken
ständigt på rikstvåan. Om denna väg
göres tvåfilig och om långtradarna skall
trafikera den i samma utsträckning som
tidigare, måste man säga att man inte
har vunnit så värst mycket med det nybygge
som nu pågår. Alla de detaljer,
vilka statsrådet nämnde och som måste
klaras upp i första omgången, kostar
ju lika mycket om det är fråga om
en tvåfilig eller en fyrfilig väg. Detta
har statsrådet också medgivit.

Så kommer statsrådet fram till att det
hela givetvis är en penningfråga, vilket
är lätt att förstå. Men när merkostnaden
i förhållande till hela byggnadskostnaden
inte är stiirre, frågar man sig,
om det är klokt att bygga på detta sätt.
Man kan också fråga sig om inte bilskattemedclfonden,
som ju lär uppgå till

76 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på fråga ang. vissa motorvägsbyggen på västkusten

omkring 1 000 miljoner kronor, skulle
kunna tas i anspråk vid sådana tillfällen.
Har denna fond av bilskattemedel
totalt försvunnit, eller när skall den
verkligen tas i anspråk? Är den avskriven,
eller kan vägförvaltningarna i vårt
land alltjämt betrakta den såsom en
tillgång?

Herr talman! Jag har velat ta upp
denna fråga därför att det rör sig om
så jättestora summor. Det tycks för närvarande
vara så i vårt land att när det
gäller statsbyggen vill man liksom inte
tränga in på de stora kostnaderna
i de olika avsnitten i lika hög grad som
när det gäller mindre företag och mindre
kostnader. Det förefaller som om
man inte orkar med att tränga på djupet
då det gäller de stora frågorna.
Vid flera andra tillfällen har man kunnat
konstatera att det inte alltid har
tillgått på det sätt som det borde göra
då det gäller användandet av skattemedel
i större sammanhang. Jag tror, herr
talman, att det även på det här området
borde ske en översyn, huruvida man
verkligen använder dessa jättestora summor
på klokaste och bästa sätt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara påpeka, att
i de 60 å 70 procent, som jag här nämnde,
ingår marklösenkostnaderna för den
fyrfiliga vägen, varför man inte har att
räkna med dessa vid ett framtida utbyggande
av den tvåfiliga vägen.

I det av interpellanten aktualiserade
fallet förhåller det sig på det sättet, att
man har bedömt att behovet av en fyrfilig
väg på en sträcka inte kommer att
inställa sig förrän i början av 70-talet.
Då har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sagt sig, att man tills vidare kan
bygga ut de två filerna, och utnyttja de
pengar, som vi spar därigenom, till
andra vägbyggen i länet eller i landet.
Det kan här röra sig om miljonbelopp
per kilometer.

Väg- och vatten har alltså resonerat
som så — och det tycker jag är ett riktigt
resonemang — att om vi nu inte
nödvändigtvis behöver bygga ut denna
väg till en fyrfilig sådan, därför att den
ändå klarar trafiken fram till första
hälften av 70-talet, kan vi använda de
pengar som vi här sparar till andra vägföretag
i andra delar av landet.

Detta förefaller mig vara ett riktigt
tillvägagångssätt, som inte borde föranleda
någon kritik utan närmast ett erkännande.
Man söker nämligen här få
till stånd en effektiv användning av varje
»vägkrona». Att så bör ske, trodde jag
att vi var helt överens om i den svenska
riksdagen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det är alldeles klart, att
om man sparar en viss mängd pengar
genom att bara bygga en tvåfilig väg,
kan man använda de sparade medlen till
att bygga andra vägar än motorvägar i
detta land. Men då har man inte löst
problemet med att förverkliga själva
motorvägstanken, som ju avser att lätta
på trafiken på de verkligt hårt belastade
trafiklederna.

Jag vet mycket väl, att herr statsrådet
har kännedom om att rikstvåan under
åtminstone sex månader av året är
en av de hårdast belastade vägarna här
i landet. Det bör därför vara viktigt att
just där få till stånd en fyrfilig motorväg.

Sedan betvivlar jag för min del, att
trafiken skulle öka endast i sådan utsträckning,
att vi först i början av 70-talet skulle behöva en fyrfilig väg. Var
och en som på sommaren trafikerar
rikstvåan måste förstå, att kravet på en
fyrfilig väg där redan under 60-talet
måste anses som mycket angeläget. Vi
som har haft tillfälle att följa utvecklingen
i trafikhänseende på våra vägar
under 50-talet är väl inställda på att
trafiken kommer att öka i mycket hög
grad även i fortsättningen. Jag tror då

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. rabatterade järnvägsresor för vissa studerande

för min del att vägkapaciteten i detta
fall inte är tillräcklig så långt som fram
till 70-talet, vilket statsrådet vill göra
gällande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
gjorde det sista till en trosfråga,
och det är klart att man kan ha olika
tro. Men här har ändå gjorts trafikundersökningar
och försök att ställa prognoser.
Dessa prognoser har resulterat i
en bedömning sådan som den jag har
presenterat i interpellationssvaret.

Väg- och vatten, liksom jag personligen,
är medveten om att rikstvåan skall
byggas ut till en motorväg, och man har
bedömt, att vissa avsnitt redan nu bör
byggas ut till motorväg. Så sker också.
Men på de avsnitt, där man prognosmässigt
har kommit fram till att det inte
kommer att föreligga ett behov av motorväg
förrän i början av 70-talet, nöjer
man sig för tillfället med en tvåfilig väg.

Jag tycker att det är ett praktiskt
handlande, som jag är alldeles övertygad
om att herr Nilsson själv tillämpar
i kommunalpolitiken i sin hemkommun.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. rabatterade järnvägsresor
för vissa studerande

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Edlund har frågat
mig om jag anser det vara oförenligt
med kravet på en kommersiell taxepolitik
inom statens järnvägar att nu i
jul låta studerande vid universitet, högskolor
och andra läroanstalter resa från
studieorten till hemorten ocli åter mot

enkel avgift, om hemfärden företas före
den 20 december och återfärden sker
efter den 10 januari nästa år.

Som svar vill jag anföra följande.

På grundval av ett betänkande från
1948 års järnvägstaxekommitté framlades
i en proposition till 1958 års riksdag
huvuddragen i en taxereform för resor
och transporter på statens järnvägar.
Reformen innebar bl. a. att sådana
rabatter som inte var företagsekonomiskt
motiverade skulle slopas och att
statens järnvägar skulle erhålla större
befogenheter att själv bestämma taxor
och rabatter. Riksdagen uttalade ej någon
erinran mot taxereformen. I enlighet
härmed har Kungl. Maj :t från och
med juli 1960 upphävt en mängd tidigare
utfärdade bestämmelser om olika
taxenedsättningar för speciella grupper
av resenärer, bl. a. för studerande
vid offentliga läroanstalter. Järnvägsstyrelsen
har alltså att utifrån kommersiella
överväganden fastställa rabattförmåner
för ifrågavarande resor efter den
1 juli 1960.

Enligt vad jag inhämtat, har järnvägsstyrelsen
vid prövning av frågan
om studeranderabatten funnit, att en sådan
rabatt är kommersiellt motiverad
endast under terminerna och alltså icke
under högtrafiken vid helgerna. Styrelsen
har sålunda medgivit studeranderabatt
vid resor, som företas inom 15
dagar under tiden 15 augusti—15 september
och 15 januari—15 juni. Rabattförmånerna
har emellertid samtidigt
utökats till att gälla alla studerande och
dessutom ej endast för resor från skolorten
till hemorten utan från skolorten
till valfri ort. Vidare har kravet på att
studerande inte får ha inkomst av förvärvsarbete
slopats.

Även om studeranderabatten inte gäller
vid julferierna för ifrågavarande resenärer,
erbjuds det goda möjligheter
för studerande att utnyttja de olika
kommersiella rabatter, som erbjuds SJ:s
övriga kunder, såsom gruppreserabatter
eller, vid längre resor, semesterbiljett.

78 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Svar på fråga ang. rabatterade järnvägsresor för vissa studerande

Härefter anförde:

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga.

Att järnvägarna numera lägger uteslutande
kommersiella synpunkter även
på avgiftsberäkningen vid den studerande
ungdomens studie- och ledighetsresor
är ingenting att säga om, eftersom
det står i överensstämmelse med riksdagsbeslutet
härom året. Rabattbestämmelserna
är nu att betrakta enbart som
ett medel att försöka locka de studerande
att företa resor, som de annars
inte skulle ha gjort eller som de skulle
ha företagit med andra och för dem
lämpligare färdmedel. Självfallet är
även detta till viss nytta för de studerande,
men om man så vill kan man uttrycka
det så att järnvägen erbjuder de
studerande billiga resor, när de inte
behöver resa. När de däremot som regel
verkligen behöver resa, d. v. s. i
samband med juluppehållet, föreligger
inte något sådant erbjudande.

Att järnvägen inte vill medge rabatterade
resor under de verkliga trafiktopparna
förstår jag, men jag delar inte
uppfattningen om det lämpliga i att dels
tidsbegränsa varje biljetts giltighetstid
till femton dagar och dels att från rabatteringen
undanta hela tiden från den
16 december — d. v. s. innan terminen
slutat — till den 14 januari, efter det
att vårterminen har börjat.

De studerande — vare sig de ligger
vid lägre skolor, folkhögskolor, seminarier,
högskolor eller universitet —har ju
i regel mycket ont om pengar. De försöker
därför alltid ordna sina resor på fördem
lämpligaste sätt. Och det för dem lämpligaste
sättet anses på grund av penningbristen
som regel vara detsamma
som det billigaste sättet. Detta innebär
att många — ja, alltför många — ordnar
sina resor på ett sätt, som ur andra
synpunkter än den rent personligt eko -

nomiska långt ifrån alltid är så lämpligt.
De som har tillgång till motorfordon
av ett eller annat slag brukar t. ex.
lasta dem till bristningsgränsen med
kamrater, som sedan delar kostnaderna.
Många försöker också helt enkelt lifta,
och på många håll ordnar man med särskilda
busstransporter.

Jultrafiken på våra vägar är tillräckligt
riskabel utan att man på detta sätt
framprovocerar körningar, som borde
vara onödiga. Jag vädjar därför till kommunikationsministern
att verka för en
smidigare utformning av bestämmelserna
för dessa ledighetsresor, en utformning
som skulle kunna bli både SJ
till nytta och vår studerande ungdom
till verkligt gagn och som dessutom
skulle avlasta vägarna från onödig jultrafik
och därmed undanröja en del av
riskerna i helgtrafiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Edlund överdriver
en aning, när han säger att de studerande
bara åtnjuter nedsatta biljettpriser
under sådana tider, då de inte kan
använda sig av förmånen. Detta är väl
ändå litet för mycket sagt, ty skolorna
har ju mitterminslov och lov vid Allhelgonadagen
och i andra sammanhang,
och vid sådana tillfällen kan ju de billigare
biljetterna användas. Jag har velat
göra det påpekandet för att man
skall få en mera fullständig bild av hela
frågan.

Sedan vill jag också tillägga, att under
tiden som jag haft herr Edlunds
enkla fråga liggande på mitt bord har
det från olika håll, bl. a. från de studerande
själva, påpekats att de ordnat
saken på det sätt som jag antydde i
slutet av interpellationssvaret, nämligen
så att de genom att ordna gruppresor
har kommit i åtnjutande av den rabatt,
som de inte kunnat erhålla individuellt.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

§ 7

Svar på interpellation ang. rabatterade
järnvägsresor för folkpensionärer i
samband med jul- och nyårshelgerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Senander frågat mig om jag inför
den kommande julhelgen vill ta initiativ
till åstadkommande av en mera generös
tillämpning av rabattbestämmelserna
vid SJ för folkpensionärerna.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Såsom huvudprincip för nedsättningar
i de allmänna taxorna på statens
järnvägar gäller enligt statsmakternas
beslut, att nedsättningarna skall vara
företagsekonomiskt betingade. I vad
mån nedsättning av biljettpriserna för
folkpensionärerna kan genomföras utan
ofördelaktig ekonomisk konsekvens för
statens järnvägar är en fråga som i första
hand får bedömas av järnvägsstyrelsen.

Helt nyligen har jag, såsom svar på en
interpellation av herr Carlsson i Huskvarna,
meddelat i denna kammare att
det inom järnvägsstyrelsen — bl. a. i
anledning av en till styrelsen remitterad
framställning från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund — pågår
en utredning om de framtida rabatteringsförmånerna
för folkpensionärer.
Resultatet av denna undersökning kommer
styrelsen att redovisa i svaret på
nämnda remiss.

Vad angår den nu instundande juloch
nyårshelgen kommer enligt vad
järnvägsstyrelsen beslutat SJ:s nyårskort
att finnas tillgängligt. Detta innebär
att folkpensionärer födda år 1894
eller tidigare får köpa kortet till halvt
pris. Samma förmån tillkommer folkpensioniirs
make eller maka, som inte
uppnått pensionsålder, under förutsättning
att makarna företager resan eller
resorna tillsammans.

Härpå anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för det svar han
lämnat på min interpellation.

Utan tvivel är det väl så, att rabattbestämmelserna
för folkpensionärernas
resor med järnväg är mycket snävt
hållna. Nu säger man att dessa nedsättningar
skall vara företagsekonomiskt
betingade. För min del kan jag absolut
inte godkänna, att man uteslutande skall
anlägga företagsekonomiska synpunkter
på en sådan fråga som det här gäller.
Där måste man också tillmäta de sociala
synpunkterna en väsentlig betydelse,
och man kan under inga förhållanden,
såsom det här tydligen är fråga
om, bortse från de sociala synpunkterna.

Rabattbestämmelserna grundas på ett
beslut av riksdagen, som inte statsrådet
för sin del är ansvarig för, men jag
tycker att beslutet måste korrigeras när
det gäller folkpensionärernas resor.
Samtidigt som man naturligtvis inte
helt kan skjuta de företagsekonomiska
synpunkterna åt sidan måste man alltså
tillmäta de sociala synpunkterna i detta
fall en mycket stor betydelse, och jag
hoppas att så kommer att ske i framtiden.

I slutet av svaret åberopas att SJ :s
nyårskort nu finns tillgängliga, och det
var dessa jag tänkte på när jag interpellerade.
De gäller bara under nyårshelgen,
om jag fattat rätt. Jag hade tänkt
mig att man kanske under hand genom
ingripande av kommunikationsministern
skulle kunna bereda folkpensionärer
möjlighet att resa till nedsatt pris
också i samband med julhelgen och inte
bara i samband med nyårshelgen. Jag
beklagar att inte den saken har kunnat
ordnas. Säkerligen avstängs många folkpensionärer
från möjligheten att utnyttja
denna förmån genom att man inte
har kunnat utsträcka giltighetstiden också
till julhelgen.

80 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1900 fm.

Ändrad lydelse av § 7 mom. 2 i andra kammarens ordningsstadga — Översyn av
Aktiebolaget Statens skogsindustriers ekonomiska ställning m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kanske skall komplettera
mitt svar till herr Senander
med den upplysningen, att statens järnvägar
avser att komma tillbaka med
den s. k. tågtian dels under våren 1961,
dels också under hösten 1961.

Sedan är det klart att järnvägsstyrelsen
i anledning av bl. a. den remiss, som
man har fått av framställningen från
socialdemokratiska ungdomsförbundet,
men också av andra anledningar kommer
att ha en ingående diskussion om
olika former för att möjliggöra för folkpensionärerna
att företa resor vid skilda
tillfällen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.

§ 8

Ändrad lydelse av § 7 mom. 2 i andra
kammarens ordningsstadga

Föredrogs en av herr Hallén m. fl.
avgiven, på kammarens bord vilande
motion, nr 877, angående ändrad lydelse
av § 7 mom. 2 i andra kammarens ordningsstadga.

Efter föredragning av motionen yttrade Herr

ANDRE VICE TALMANNEN:

Herr talman! I denna motion föreslås
sådan ändring av kammarens ordningsstadga,
att kanslideputerade tillföres
suppleanter. Förslaget, som är föranlett
av riksdagens nyligen fattade beslut
att uppdraga åt kanslideputerade
att i överensstämmelse med vad konstitutionsutskottet
anfört i sitt utlåtande
nr 26 fungera som riksdagens
personalnämnd, överensstämmer med
ett vid nämnda utlåtande fogat utkast.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott bleve det nödvändigt att för

ändamålet tillsätta ett enskilt utskott.
Då saken emellertid synes mig alltför
obetydlig för en sådan åtgärd, anser jag
att kammaren bör begagna den möjlighet
som i detta fall finns att avgöra motionen
utan remiss till utskott.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
ifrågavarande motion.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
denna hemställan.

§ 9

Översyn av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av väckta motioner om
översyn av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Att jag har fogat en
blank reservation till detta utskottsutlåtande
beror främst på att jag har den
uppfattningen att klämmen inte borde
ha innehållit en hemställan om en skrivelse
till Kungl. Maj :t. Den borde i stället
ha lytt: »Med hänvisning till vad
som anförts föreslår utskottet att motionerna
inte må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.» Om kammarens ärade
ledamöter läser vad utskottet skrivit,
så kommer de nämligen att finna
att det saknas underlag för utskottets
kläm. Det är inom statsutskottets avdelningar
praxis att handla ungefär så som
jag i detta sammanhang vill rekommendera.

Jag har emellertid också behov av att
här i kammaren liksom jag tidigare
gjort i statsutskottet säga något om det
sätt varpå tidningspressen skriver om
de ärenden som behandlas av utskotten.
Ibland förefaller tidningarna vara
rätt bra informerade, och då har jag

Onsdagen den 7 december 1960 fin.

Nr 29

översyn av Aktiebolaget Statens skogsindustriers ekonomiska ställning m. m.

faktiskt litet lättare att finna mig i det.
Men när de långt i förväg, innan ett
utskott tagit ställning, skriver så att läsarna
får en alldeles skev föreställning
om vad det är fråga om så måste jag
reagera. Både utskotten och kamrarna
bör säga ifrån att man inte kan tolerera
att tidningarna i förväg redovisar
det resultat som ett utskott kan tänkas
komma till. Det bör vara angeläget för
riksdagens utskott att här slå vakt om
gamla principer.

En vecka innan statsutskottet avgav
detta utlåtande, alltså den 23 november,
visste Västerbottens-Kuriren en hel del
om det trots att det är daterat den 29
november. Tyvärr hade tidningen också
blivit ganska felaktigt informerad. Den
slog upp saken rätt så stort på första
sidan: »ASSI:s trassliga affärer granskas.
Statsutskottet river sekretessen. Utlandsskulden
stor, ledningen obekymrad.
Äntligen skall Statens skogsindustriers
krångliga ekonomi bli föremål för en
kvalificerad utredning. I riksdagen har
doek de socialdemokratiska ledamöterna
suttit långt inne med medgivandet:
Motståndet under åren har varit kompakt.
Att nu undersökningen blivit beslutad
kan tillskrivas en frejdig kvinnas
kamp för sanering av det statliga bolagets
ekonomi.» Denna kvinna hade lyckats
få motståndarna på andra och bättre
tankar. Det står också en hel del annat,
som väl är avsett som en salut för
motionärerna. Vad säger då utskottet,
och hur stämmer det med detta?

Utskottet börjar med att erinra om
att för 1957 års riksdag framlades resultatet
av verkställd översyn av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier. Så sent
som 1957 hade vi alltså ett utredningsresultat
att pröva här i riksdagen. »Därvid
uttalades», fortsätter utskottet, »att
statsmakternas medverkan till en förbättring
av bolagets kapitalförsörjning
då borde begränsas till vad som erfordrades
för att bolagets kortfristiga skulder
skulle kunna nedbringas till en skälig
nivå.» Det förutsattes också att bola -

get självt på olika sätt kunde bidra till
att minska dessa skulder.

Utskottet skriver nu, att de åtgärder,
som då rekommenderades, har genomförts
av bolaget. På sid. 2 i sitt utlåtande
lämnar utskottet en redovisning som visar
att man kunnat göra en sanering i
överensstämmelse med vad riksdagen på
förslag av statsutskottet då uttalade:
»Av det anförda framgår, att under år
1959 en icke oväsentlig sanering skett
av bolagets tidigare belastning med
kortfristiga skulder, vilket stått i överensstämmelse
med statsmakternas förenämnda
uttalande år 1957.» Utskottet
går vidare i resonemanget och säger:
»Uppenbart är emellertid, att företaget
alltjämt brottas med svåra problem.
— — — Dit höra bland annat avsaknaden
av egna skogar, fraktavstånden
och skeppningsförhållandena. Därtill
komma speciella marknadspolitiska hänsyn.
Vidare är att märka, att de betydande
anläggningar, som nyligen företagits
i Karlsborg, icke hunnit bli fullt
intrimmade och alltså icke givit beräknat
utbyte. Att ställa någon mera definitiv
prognos över lönsamheten torde
knappast vara möjligt, innan bolagets
utbyggnader tagit mera fast form. Detta
kan näppeligen ske, förrän den av 1959
års riksdag beslutade nyanläggningen
vid Lövholmen kunnat tagas i bruk.»

Ett uttalande av utskottet, soxn de
som står för utskottets förslag om en
skrivelse till Kungl. Maj:t möjligen kan
ta till underlag härför är följande skrivning
av utskottet: »Utskottet understryker
nödvändigheten av denna fortlöpande
interna översyn och utgår från
att, om så befinnes påkallat, företagsledningen
därvid utnyttjar även utomstående
expertis. Resultatet av denna
översyn bör redovisas för regering och
riksdag.»

Jag har naturligtvis personligen alls
ingenting emot att så sker. Nu vet vi ju
emellertid att statsråd ocli deras medhjälpare
brukar känna behov av att
titta litet på vad utskotten — inte minst

6 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

82 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Översyn av Aktiebolaget Statens skogsindustriers ekonomiska ställning m. m.

statsutskottet — skriver, och därför är
jag av den meningen att man kunde ha
avstått från att skriva till Kungl. Maj:t.
Detta inte minst av utskottets följande
formulering: »Under hänvisning till det
anförda vill utskottet uttala, att utskottet
i nuvarande situation icke finner
tillräckliga skäl tala för en särskild utredning
om Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning.»

Här funnes ytterligare att tillägga.
Utskottets utlåtande ger underlag för
vissa reflexioner om hur staten som
den egentliga aktieägaren har sett på
detta sitt företag. Jag hör till dem som
menar, att aktieägarna i enskilda företag
fått tillskjuta förhållandevis mera
pengar till sina företag än staten fått
göra i detta fall. Den frågan har diskuterats
även när det gäller Norrbottens
järnverk. De som tagit till sin huvuduppgift
att klanka på de statliga företagen
borde kanske i framtiden allvarligt
överväga, om man inte bör försöka
komma till rätta med detta förhållande
och se till att staten i egenskap av aktieägare
tillskjuter ett kapital motsvarande
det som aktieägarna i de enskilda företagen
normalt brukar tillskjuta sina företag.

Herr talman! Jag har känt ett behov
att ge uttryck för min uppfattning i
denna fråga utan att vilja ställa något
yrkande.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av den del av herr Åkerströms
anförande, som rörde den av
honom delvis citerade artikeln. Jag delar
herr Åkerströms uppfattning, att
denna artikel ur olika synpunkter var
mycket olycklig. Jag beklagar att den
kom till, och jag har så mycket större
anledning att beklaga det som den
emanerar från folkpartiets egen pressorganisation
och inte varit införd enbart
i Västerbottens-Kuriren utan även
i annan press.

Men, herr talman, om statsministern
i ett officiellt sammanhang kunnat beteckna
den s. k. operaskandalen som
olycksfall i arbetet, tycker jag att man
kan ha större skäl att beteckna detta
som ett olycksfall i arbetet.

Någon novis på området — jag vet
inte vem och kommer inte att forska
efter hur det hela gått till — har möjligen
smällt ihop denna artikel i tro
att det var en bra grej, för att tala
journalistspråk, och så har den gått ut
scm cirkulärartikel utan att någon vettig
människa tittat på den. Mycket talar
för att det gått till på det sättet
och att det alltså är ett olycksfall i
arbetet, som mycket väl kan inträffa.

Om nu herr Åkerström och jag kan
vara överens om att det är fråga om
en bagatell och när jag nu framför mitt
beklagande av att artikeln kommit till,
borde vi väl kunna stryka över detta
och återgå till den sakfråga som här
skall diskuteras.

Jag vill då, herr talman, säga att i
anledning av utskottets förevarande utlåtande
har jag för närvarande intet att
anföra.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Till herr Åkerström vill
jag först säga, att reellt är det ingen
större skillnad mellan hans önskemål
beträffande utskottsklämmen och utskottets
eget förslag. Men det är klart
att man alltid kan diskutera olika tillvägagångssätt.
Vi skall emellertid komma
ihåg att det nu för första gången
varit möjligt att nå enighet i utskottet
rörande ett ASSI-ärende, och det
tycker jag är värt att notera.

Statens skogsindustrier är ju en gammal
bekant för riksdagen, och tyvärr
har det ofta stått strid om företaget.
Vi hade en stor debatt i saken 1957,
och senast vid 1959 års riksdag kom
betydande meningsskiljaktigheter till
uttryck. Många befarade att det skulle
bli en strid också vid denna höstriksdag.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Räntefria studielån för finansiering av högre studier

När vi emellertid i dag har att ta
ställning till ASSI sker detta inte främst
i stridens tecken. Debatten gäller i stället
ett enigt utskottsutlåtande. Detta
utlåtande är i all sin torra saklighet
ett enligt min mening mycket positivt
aktstycke. Även om motionärerna inte
vunnit den seger som i pressen olyckligtvis
tillskrivits dem, kan jag dock
glädja fru Sandström med att hennes
motion av utskottet har behandlats med
utomordentlig grundlighet...

Här avbröts anförandet av herr TALMANNEN,
som yttrade:

Jag hemställer att kammaren gör ett
uppehåll i sina förhandlingar till kl.
12.30.

Med bifall härtill beslöt kammaren nu
kl. 12.05 ajournera sammanträdet till
kl. 12.30.

§ 10

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Då kammaren kl. 12.30 ånyo sammanträdde
anförde

Herr TALMANNEN:

Den levnadsbana, som nu så hastigt
och tragiskt ändats, har i många avseenden
varit särpräglad. Fru Ragnhild
Sandströms insatser spände över många
och betydelsefulla områden. Hon har
kanske mer än någon annan kvinnlig
riksdagsledamot städse haft kammarens
öra. Hennes synpunkter har ofta
föranlett livliga debatter, där hennes
naturliga fallenhet och under en lång
och framgångsrik journalistgärning
uppövade förmåga att slagkraftigt argumentera
varit värdefulla och uppskattade
tillgångar. Hennes naturliga
och spontana sätt har förskaffat henne
otaliga vänner såväl inom kammaren
som hos den stora allmänhet hon så
ofta kommit i kontakt med genom sina
artiklar och radioframträdanden.

Den svenska riksdagen har lidit en

stor och smärtsam förlust. Vi bevarar
hennes sällsynt levande personlighet i
tacksam hågkomst och lyser frid över
hennes minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 11

Fortsatt behandling av frågan om översyn
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning m. m.

Den i statsutskottets utlåtande nr 191
gjorda hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

192, i anledning av väckta motioner om
tillsättande av en beredning för yrkesutbildningsfrågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Räntefria studielån för finansiering av
högre studier

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

193, i anledning av väckta motioner om
utredning angående räntefria studielån
för finansiering av högre studier.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:66) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 72), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att vid pågående studentsociala
utredning måtte prövas riktlinjer för
övergång till räntefria studielån för
finansiering av högre studier i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:66 och 11:72 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riks -

84 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Räntefria studielån för finansiering av högre studier

dagen måtte, med bifall till motionerna
1:66 och 11:72, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att vid pågående studiesociala
utredning måtte prövas riktlinjer
för övergång till räntefria studielån
för finansiering av högre studier i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Efter vad som nu har
inträffat vill jag säga endast några få
ord. Låt mig först slå fast att den motion
och den reservation som här föreligger
inte är uttryck för någon oenighet
beträffande betydelsen och nödvändigheten
av ett studiesocialt stöd. Vad
som diskuteras begränsar sig till att
endast gälla vad som kan vara den
lämpligaste formen för samhällets insatser
på detta område.

I den aktuella motionen pläderas
för närmare utredning om huruvida åt
studielåneformen bör ges en mera dominerande
position i det framtida studiesociala
stödet. Den tanke som föreslås
bli närmare utredd innebär i korthet:
under studietiden räntefria studielån
och efter avlagd examen — som
en ersättning för nuvarande naturastipendier
— att amorteringskravet efterskänks
ett antal år. Detta ger perspektiv
som talar för att uppslaget bör
allvarligt övervägas.

För det första bör det vara möjligt
att ernå ett effektivt studiestöd på denna
väg. För det andra kan det för folk
i dessa åldrar otidsenliga sammankopplandet
av föräldraekonomi och
studiestöd slopas. För det tredje befriar
studielån, kompletterade med stipendier
i form av amorteringseftergifter,
från den synnerligen svåra bedömningen
av studielämpligheten. Ett
uppnått studieresultat, som väl är något
mera påtagligt, blir i stället kvalifikationsgrunden.
För det fjärde måste
några amorteringsfria år efter avlagd
examen inte minst för dem som valt

yrken med förhållandevis låg begynnelselön
ha betydande värde för de
studerande själva. För det femte erbjuder
studielånevägen även möjligheter
för samhället att med ytterligare
amorteringseftergifter stimulera till
tjänstgöring i bygder, där det är särskilt
svårt att få olika tjänster besatta
med kompetenta tjänsteinnehavare.

Jag har här i all korthet sökt räkna
upp en handfull argument för att den
i motionen begärda utredningen bör
av riksdagen rekvireras. Utskottet säger
visserligen att det har inhämtats,
att studiesociala utredningen vid fullgörande
av sitt uppdrag kommer att
behandla de i motionerna berörda
spörsmålen. Frågan är då, om det kan
vara tillfyllest. Vi vet att SLU:s studentförbund
har tillskrivit studiesocialr
utredningen i denna fråga. Troligt
är väl även, att utredningen besvarar
denna skrivelse på något sätt. Oss har
emellertid synts, att denna fråga är så
betydelsefull, att riksdagen har all anledning
att begära en ordentlig översyn
av spörsmålet. Det är därför som
en starkare viljeyttring än vad utskottet
har åstadkommit föreligger i reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl.,
till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det har inom utskottet
icke rått någon tvekan om att den utredning,
som sysslar med de studiesociala
problem som reservanternas talesman
berörde bör taga dessa under
övervägande. Det är orsaken till att
utskottet, i den mån det haft kännedom
om att så kommer att bli fallet,
i sin korta motivering endast hänvisat
till att den pågående utredningen skall
taga dessa problem under omprövning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande fyra budgetår, m. m.

ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik
Helge Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck,

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom,
och

nr 197, i anledning av väckta motioner
om formerna för försäljning av jordbruksfastigheter,
som tillfallit allmänna
arvsfonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande fyra budgetår,
m. m

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
198, i anledning av väckta motioner om
redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande fyra budgetår,
m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:23) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 28), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att fr. o. m. statsverkspropositionen
för budgetåret 1961/62
måtte dels lämnas en samlad översikt av

ungefärligt beräknade totala utgiftsbehov
under de fyra närmast därefter följande
budgetåren, dels för varje anslag
upptagas jämväl uppgift om det ungefärliga
belopp, som kunde beräknas bli erforderligt
för ifrågavarande ändamål
under de två närmast därefter följande
budgetåren.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 23 och II: 28 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman och Ivar Johansson, fröken Andersson,
herrar Axel Johannes Andersson,
Pålsson, Lundström, Skoglund i
Dovcrstorp, Staxäng och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Bohman,
Larsson i Hedenäset och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett att viss del av utskottets
yttrande bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse och att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:23 och
11:28, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna sålunda
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den motion som detta
utskottsutlåtande behandlar innehåller
en rad synpunkter på de yrkanden som
framställts. Jag hade tänkt taga upp
en del av dessa, men jag har knappast
någon lust att göra detta, och jag tror
att kammaren håller mig räkning för
att jag, efter den smärtsamma förlust
som drabbat oss i dag, endast kommer
att lämna en kort redovisning för utskottets
utlåtande och för den därtill
fogade reservationen.

I motionen yrkas, att det dels borde
lämnas en samlad översikt av ungefärligt
planerade utgiftsbehov för de närmaste
fyra åren och dels, för varje
anslag, av det ungefärliga belopp som
kan beräknas bli erforderligt för ifråga -

86 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande fyra budgetår, m. m.

varande ändamål under de två närmast
därefter följande budgetåren.
Dessa yrkanden framställdes förra året
i särskilda motioner och föranledde då
inte någon riksdagens åtgärd.

Besparingsutredningen tog emellertid
upp det första yrkandet till behandling
och uttalade en positiv anslutning
till den långsiktiga planeringen.
Sedan motionen väcktes vid årets början
har Kungl. Maj:t i proposition 150
angående komplettering av riksstatförslaget
för budgetåret 1960/61 ägnat frågan
en utförlig behandling och gjort
ett positivt uttalande. Departementschefen
har därvid förklarat sig beredd
förorda, att det arbete med flerårsbedömningar
som bedrives sedan några
år tillbaka ytterligare utvecklas och
intensifieras och att resultatet härav
så långt det är praktiskt möjligt fortlöpande
bör redovisas för riksdagen.

När denna proposition behandlades
gjordes det inte något direkt uttalande
i anledning av statsrådets yttrande,
och det är i det avseendet som reservationen,
till vilken jag kommer att
yrka bifall, skiljer sig från utskottsutlåtandet.
Vi reservanter önskar nämligen
med understrykande av Kungl.
Maj:ts uttalande att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad
som i denna del har anförts.

Vi slår sålunda i reservationen fast
att Kungl. Maj :t har realiserat den första
delen av klämmen i de motioner
som väcktes vid riksdagens början. Beträffande
den andra delen av detta yrkande
har vi reservanter framhållit att
vi finner »vad i motionerna anförts
utgöra tillräcklig grund för att ett försök
göres till förverkligande av ifrågavarande
önskemål», alltså en planering
beträffande treårig anslagsberäkning.
Men vi har icke helt på denna punkt
kunnat följa motionerna. Medan det i
dessa framhålles att en sådan beräkning
bör göras för varje särskilt anslag,
anser vi reservanter det knappast

erforderligt att verkställa beräkningar
för varje anslag.

Vi begär också i denna del att riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte ge till känna vad som i detta avseende
anförts i ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande av herr Boman
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte heller ta
upp någon lång debatt i detta ärende,
närmast beroende på att frågan ju redan
har diskuterats vid åtskilliga tillfällen.
Herr Staxäng gjorde emellertid
här, såsom även skett i reservationen,
vissa understrykningar av vad jag närmast
skulle vilja kalla de positiva synpunkter
till förmån för en långtidsplanering
som finns redovisade i kompletteringspropositionen
till innevarande
års riksdag. Jag tror att man i detta
sammanhang även bör beakta alla de
reservationer och uttalanden i kringgärdande
riktning som finansministern
gör vad gäller möjligheterna att åstadkomma
en sådan långtidsplanering på
sådant sätt, att det inte bör bli föremål
för missförstånd. Jag skall därför tilllåta
mig att göra några citat ur denna
kompletteringsproposition.

Efter att ha talat om remissmyndigheternas
yttranden säger statsrådet:
»Såsom flera remissmyndigheter understrukit,
bör emellertid inte de svårigheter
och risker för missförstånd som
är förknippade med en statsfinansiell
långsiktsplanering underskattas. För det
första får inte utvecklandet av delplaner
och dessas infogande i en samlad planering
leda till en fastlåsning av budgetpolitiken.
Planerna måste ständigt
kunna anpassas till nya lägen, inte bara
på de speciella verksamhetsområden
som planerna närmast hänför sig till
utan även till ändrade förutsättningar

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande fyra budgetår, m. m.

i stort, exempelvis i samband med förändringar
i samhällsekonomien.»

Finansministern återkommer i proposition
nr 150 gång på gång till dessa
reservationer beträffande en långtidsplanering,
och han understryker kanske
alldeles särskilt konjunktursvängningarnas
inverkan på möjligheterna att
åstadkomma en dylik planering. Jag
har, herr talman, velat understryka dessa
reservationer i anledning av vad
herr Staxäng här anfört.

Jag kan inte undgå ett intryck av att
reservanterna i denna sak borde ha
kunnat vara nöjda med vad som nu skett
i samband med avlämnandet av proposition
150. I ett bihang E till denna
finns redovisad en beräkning av utgifterna
för fem år framåt — visserligen
inte såsom motionärerna har begärt för
varje anslagspost, men detta yrkande
har ju reservanterna gått ifrån. Det
finns i denna bilaga för var och en som
är intresserad av att studera den en
redovisning för varje huvudtitel, där en
hel del olika delposter har tagits upp.
Jag skall inte trötta kammaren med
några längre citat utan hänvisar i stället
till kompletteringspropositionens bilaga.
Det finns i varje fall under varje
huvudtitel några rubriker upptagna, och
utgiftsutvecklingen i avseende på dessa
har beräknats fram till budgetåret 1964/
1965.

Jag skall villigt erkänna, att jag för
min del anser att man har gått för långt
i detaljredovisning i denna kompletteringsproposition.
Jag tror att det kommer
att bli missförstånd och att dessa
beräkningar kommer att anses mer eller
mindre hållbara. Man kommer inte att
betrakta dom på det sätt som de bör betraktas,
nämligen snarast såsom en prognos
för utvecklingen under de närmaste
åren. Därför ifrågasätter jag mycket
starkt om det hela har något större
värde.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre med denna diskussion. Jag

kan nöja mig med att med understrykande
av vad jag här sagt yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det var egentligen min
mening att ge en redogörelse för det
resonemang som statsrådet förde i proposition
150, men jag avstod. Därvid
skulle jag ha redovisat både hans positiva
uttalanden och hans negativa. Herr
Gustafsson i Stockholm citerade mest de
senare. Jag vill gentemot detta anföra
ett citat ur statsrådets yttrande. Efter
att ha redovisat en del negativa synpunkter
säger han på sidan 19 följande:

»Olägenheterna av denna ofrånkomliga
osäkerhet i den långsiktiga budgetbedömningen
kan reduceras genom att
budgetkalkylerna fortlöpande revideras.
De utgör icke heller skäl till att avstå
från en långsiktig planering.»

Jag anser, herr talman, att även detta
bör föras till protokollet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 198, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

85 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Inrättande av ytterligare deltidstjänster inom statsförvaltningen

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 100 nej,
vadan kammaren hade bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Inrättande av ytterligare deltidstjänster
inom statsförvaltningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
199, i anledning av väckta motioner angående
inrättande av ytterligare deltidstjänster
inom statsförvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill endast med ett
par ord kommentera den blanka reservation
som jag har fogat vid detta utlåtande.

Man är ytterligt tacksam för det utlåtande
som här lagts fram, där utskottet
refererar ett cirkulär som den 6 juni
1960 gått ut till olika statliga myndigheter
med rekommendation om att dessa
på olika vägar skall försöka få fram deltidstjänster,
inte bara — framhålls det
— vad gäller rutinarbete utan även i
fråga om mera kvalificerat arbete. Detta
sista skulle jag särskilt vilja understryka.

Deltidsarbetet är en utomordentligt
viktig fråga i dagens samhälle. Det är
ett sätt att anpassa arbetet efter människan
vad tiden beträffar. Vi har fått
kolossalt förändrade förhållanden i vårt
samhälle, och i åtskilliga fall måste vi
på olika vis försöka anpassa dem efter
människan. För många tror jag att deltidsarbete
är av synnerligen stor betydelse.

Nu framhålls det bl. a. i cirkuläret
angående arbetstiderna, att man bör anpassa
dessa så att de är lämpliga för

dem som har vårdnaden om barn m. m.
Jag vill understryka, att jag inte ser
deltiden som en fråga enbart för kvinnor
utan som ett problem i allmänhet,
även för män. Det kan vara hälsoskäl
eller annat som gör att man önskar deltidsarbete.
Men inom vissa verk, där
man varit generös i fråga om deltidsarbete,
reserverar man dessa arbeten
helt för mödrar med barn. Jag hörde
häromdagen en person tala om att
väl mödrar men inga andra kan få deltidsarbete
inom ett visst statligt verk.
Det kan dock finnas andra som också
har vårdnadsplikt, t. ex. en ensamstående
som har vårdnad om föräldrar
eller syskon. Också för dem vore naturligtvis
deltidstjänst behövlig och
tacknämlig.

Deltiden kan även vara till förmän
för arbetsgivaren, vilket framhålles i
cirkuläret. Det är många gånger ett sätt
att få och behålla arbetskraft.

Jag inser de stora svårigheterna för
administrationen. Det är många gånger
utomordentligt svårt att samordna heltids-
och deltidstjänster. För att nå smidigare
anpassning rekommenderas då
arvodestjänster och detta är naturligtvis
alldeles riktigt. Jag vill dock framhålla
risken med arvodestjänster. Det
måste skapas möjligheter för den, som
har börjat som deltidsanställd och skött
sina åligganden på utomordentligt sätt
och sedan av något skäl övergår till heltid,
att även deltiden skall få vara kvalificerande
för befordran, pension o. d.
i fortsättningen.

Herr talman! Jag har inget yrkande
alt ställa och jag vill än en gång understryka
tacksamheten för det cirkulär
som skickats ut.

Fröken Vinge (fp) instämde häri.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! I vissa situationer blir
till synes stora problem små, eller rättare
sagt de återfår sina riktiga proportioner.
Låt mig, herr talman, helt kort
konstatera, att man kan vara glad för

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

den positiva inställning till deltidstjänsterna
som civildepartementet har visat
genom cirkulärskrivelsen.

Jag kan likväl inte frigöra mig från
att vissa tankegångar där kommer till
uttryck, som gör att man måste ställa
sig frågande till grundinställningen hos
civildepartementet till dessa frågor.
Skall problemet om inrättande av deltidstjänster
huvudsakligen vara en fråga
om tillgång på arbetskraft? Jag vill
inte bortse från att den saken kan spela
en stor roll, men jag skulle önska att
man insåge, att en fast kader av deltidstjänster
är angelägen.

Jag vill också i detta sammanhang
nämna några ord om de vårdområden
där vi har svårt att rekrytera arbetskraft.
Man säger numera att vi skall utbilda
dubbelt så många sjuksköterskor
som behövs och dubbelt så många sjukgymnaster.
Liknande tongångar hörs
när det gäller annan arbetskraft. Kan
det var riktig ekonomi att utvidga de
statsunderstödda utbildningsanstalterna
för att utbilda dubbelt så många människor
som kan beräknas bli behövliga
inom ett visst område? Jag tycker det
är dålig ekonomisk planering. Jag vill
än en gång understryka, vilket gjorts tidigare
i många sammanhang, att en lösning
av problemet med bristen på arbetskraft
är att vi tillägnar oss en modernare
och riktigare syn på deltidstjänsterna.

Härtill hör också frågan om tryggheten
i anställningen. En innehavare av
en deltidstjänst måste känna sig lika
trygg i sin anställning som innehavaren
av en heltidstjänst. Därvidlag brister
det fortfarande i väsentlig grad. I
varje fall har de deltidsanställda långt
ifrån samma garantier som heltidsanställda,
ifall de på sätt som föreslås i
cirkulärskrivelsen skall bli arvodesanställda.
De har bl. a. inte någon rätt till
pension och de kan vidare bli missgynnade
i semesterhänseende. Jag vill
erinra kammarens ledamöter om riksdagens
beslut i våras att hemställa hos

Kungl. Maj:t om utredning för översyn
av semesterlagen. Den utredningen har
såvitt jag vet ännu inte blivit tillsaft.
Det är sådana frågor som är vitala när
det gäller deltidsproblemet.

En liten passus i cirkulärskrivelsen
ger också anledning till undran. Civildepartementet
har ju en viss förmåga
att uttrycka sig så, att man inte riktigt
klart kan förstå innebörden, men
om jag tolkar denna passus riktigt, innebär
det att deltidstjänsterna inte bör
få den lönesättning som skulle vara betingad
av relationen till motsvarande
heltidstjänster. Man räknar med att deltidsanställda
i stor utsträckning skall
anförtros mera rutinmässiga göromål,
och redan detta tyder på att man tänker
sig en förhållandevis låg lönesättning.

Men, herr talman, med den kännedom
vi har om den tid det kan ta för moderna
synpunkter att tränga in i statsdepartementen,
vill jag ge civildepartementet
en eloge för den positiva inställning
som ändå kan spåras i denna cirkulärskrivelse.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Ändringar i förordningen om allmän
energiskatt m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 73, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:34
av herr Mattsson m. fl. och 11:45 av
herr Eriksson m. fl., vari hemställts

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

1) att riksdagen måtte besluta att nuvarande
energiskatt på elkraft för s. k.
borgerliga ändamål med 7 procent av
kraftpriset med verkan från den 1 juli
1960 skulle ersättas av en styckeskatt
med 1 öre/kwh, samt

2) att riksdagen måtte antaga ett genom
motionerna framlagt förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt;

II) de likalydande motionerna I: 199
av herrar Georg Carlsson och Robert
Johansson samt II: 248 av herr Elmwall
m. fl.

I enlighet med utskottets hemställan
i memorial nr 69 hade riksdagen vid
vårsessionen beslutat att uppskjuta behandlingen
av de föreliggande motionerna
till innevarande höstsession.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:34
av herr Mattsson m. fl. och 11:45 av
herr Eriksson m. fl. om ändring i förordningen
om allmän energiskatt; ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:199
av herrar Georg Carlsson och Robert
Johansson samt 11:248 av herr Elmwall
m. fl. om vissa ändringar i energiskatteförordningen,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Torsten Mattsson och Eriksson
i Räckmora, vilka —- under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:34 och 11:45 — ansett,
att utskottet bort hemställa

1) att riksdagen måtte, i anledning av
de likalydande motionerna I: 34 av herr
Mattsson m. fl. och II: 45 av herr Eriksson
m. fl., antaga ett i reservationen
framlagt förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 31 maj
1957 (nr 262) om allmän energiskatt;

2) att de likalydande motionerna

I: 34 av herr Mattsson m. fl. och II: 45
av herr Eriksson m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 199 av herrar
Georg Carlsson och Robert Johansson
samt II: 248 av herr Elmwall m. fl. måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna sålunda
hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande ärende
har jag och några kamrater i bevillningsutskottet
reserverat oss till förmån
för bifall till motion nr 45 i denna kammare.
Då bevillningsutskottets majoritet
avstyrkt motionen skall jag, herr talman,
med några ord beröra motionens
innehåll och anföra några motiveringar
för densamma.

Den skatt som lagts på elektrisk energi
för borgerlig förbrukning tas ut i
form av en 7-procentig värdeskatt på
summan av debiterade avgifter. Denna
beskattningsform får ju en långt större
räckvidd än vad som ursprungligen avsågs
med skatten på elkraft. I beskattningsvärdet
ingår nu både fasta grundavgifter,
mätarhyra och hela det invecklade
tariffsystem som ligger till
grund för företagens distributionskostnader.
Vad som nu beskattas är således
inte enbart den förbrukade elektriska
energien utan även distributionskostnaderna
till abonnenten, som enligt
min och mångas mening inte alls bör
beröras av den särskilda elskatten, om
man vill ha rättvisa i systemet. Därför
har i såväl motionen som i reservationen
visats på en annan väg till uttagandet
av elskatt, där man eliminerar orättvisorna
av den nuvarande beskattningsformen.
Vi har nämligen yrkat på slopandet
av den nuvarande 7-procentiga
skatten och i stället yrkat på en styckeskatt
på förslagsvis 1 öre/kWh. Det är
detta som majoriteten i bevillningsut -

skottet bär gått emot
har jag svårt att inse.

Jag har också svårt att förstå hur man
på håll där man nu slår vakt om den
orättvisa elskatten, socialdemokraterna,
högern och folkpartiet, kan förena denna
med kravet på likställighet i beskattningen.
För att i någon mån belysa
verkningarna av den nuvarande elskatten
sådan den är utformad skall jag,
herr talman, ta några jämförande exempel.

Jag vill då först slå fast, som jag också
tidigare konstaterat, att vår nuvarande
elskatt är en beskattning både utav
den förbrukade energien mätt i kilowattimmar
och en beskattning av distributionskostnaderna
sådana dessa tar sig
uttryck i våra nuvarande eltaxor med
dessas varierande sätt att beräkna
grundavgifter och tariffenheter. Det är
beskattningen av eltaxorna som jag har
vänt mig emot både i motionen och reservationen,
eftersom eltaxorna inte har
det ringaste samband med den förbrukade
energien. Det är också på det området
som orättvisorna i beskattningen
uppkommer.

Vi har i dag bortåt 2 000 olika eltaxor
i vårt land med stora variationer
i fråga om sättet att beräkna tariffenheter
och grundavgifter. Grundavgifternas
olika dyrhet på olika platser i
vårt land slår alltså igenom i den 7-procentiga elskatten och drabbar hårdast
de abonnenter, som också har att
betala de dyraste grundavgifterna. Dessa
får procentuellt sett betala en högre
elskatt till straff för att de har dyrare
grundavgifter. Detta gäller i stort sett
hela landsbygden, eftersom denna har
att betala de dyraste grundavgifterna.
Vi har för närvarande en spännvidd i
fråga om kostnaderna för grundavgifter
på mellan 7 kronor per tariffenhet i
Stockholm och 17 kronor per tariffenhet
i Värmlands glesbygd. — Sedan förekommer
även betydande olikheter i
fråga om det energipris, som abonnenterna
också har att betala. — Med des -

sa stora prisvariationer i fråga om de
taxor som abonnenten har att betala är
det uppenbart, att en 7-procentig elskatt
på summan av dessa avgifter plus
mätarhyra — där sådan förekommer —
ger ett utslag, som drabbar de abonnenter
hårdast, som tidigare har att betala
dyrare grundavgifter.

Om det nu hade varit så i vårt land,
att vi haft en enhetlig eltaxa, samma
pris på grundavgift, samma sätt att beräkna
tariffenheter och samma energipris,
ja, då medger jag att det strängt
taget inte hade spelat någon roll vilket
system vi valt i fråga om att debitera
elskatt. Men med nuvarande förhållanden
medför en värdeskatt alldeles
för stora ojämnheter i beskattningen.

Vill man åstadkomma en rättvis beskattning
härvidlag måste man, som vi
motionärer förordat, införa en styckeskatt.
Därmed skulle grundavgifternas
varierande inverkan helt elimineras,
och det som då beskattades vore respektive
abonnents uttag av elenergi. På den
finns det ett enhetligt och likvärdigt
mått var vi än bor i stad eller på landsbygd,
nämligen kilowattimmar. Därmed
skulle vi få ett fullt rättvist beskattningssystem.
Med rättvisa menar jag, att
för lika stor elförbrukning skall erläggas
lika stor skatt till staten.

I den promemoria från finansdepartementet,
som låg till grund för 1957
års riksdagsbeslut, förordades också en
styckeskatt för den borgerliga förbrukningen,
men sedan förslaget varit ute
på remiss lät sig finansministern förledas
av en remisskrivelse från Svenska
elverksföreningen och förordade slutligen
en värdeskatt. Samma böjelser för
elverksförcningens önskningar visar
även bevillningsutskottets majoritet och
åberopar bl. a. sådana skäl för bibehållande
av värdeskatten, som att den skulle
vara enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt.
Ja, jag frågar mig om
detta verkligen får vara något bärande
skäl för att bibehålla en orättvis beskattning?
Om den principen skulle få

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 91

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

— av vilka skäl

92 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

slå igenom i vår skattelagstiftning, var
hamnade man då i fråga om likställighetsprincipen?
För övrigt har landsbygdens
elnämnd i sitt remissyttrande
pekat på det faktum, att bland eldistributörerna
i vårt land flera olika sätt förekommer
för att ta ut denna elskatt,
men för abonnenterna skulle det vara
mycket lättare och enklare att kontrollera
att de har blivit påförda rätt belopp,
om vi finge en styckeskatt. I praktiken
kan det absolut inte vara svårare
att ta ut en styckeskatt med 1 öre/kWh
än den nuvarande procentskatten.

Jag finner således inga bärande motiveringar
i utskottets betänkande för
ett bibehållande av den nuvarande värdeskatten.
Med hänsyn till det anförda
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen av herr Bengtsson
m. fl.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det är synd att jag inte
kan understödja herr Eriksson i Bäckmora,
ty med den beundransvärda energi
han lägger ner för att få till stånd
en ändring av energiskatten vore han
värd en större framgång. Men det är
inte så som herr Eriksson säger, att
utskottet inte har haft några bärande
skäl för sitt avstyrkande. Det är tvärtom
så, att det finns många skäl för utskottet
att avstyrka motionerna.

Innan jag går in på dem vill jag emellertid
framhålla, att det är riktigt som
herr Eriksson i Bäckmora säger, att
abonnenten nu måste betala kostnaderna
för överföringsförluster, för underhåll
av ledningsnät, administrationskostnader
och dylikt, men jag kan inte
förstå att det kan undvikas. Det är en
princip som helt enkelt har införts för
att skapa rättvisa de olika konsumenterna
emellan, och skulle man på den
punkten bifalla motionerna, skulle det
innebära ett avsteg från de principer
som nu tillämpas på detta område. Där -

till skulle det medföra avsevärt minskade
statsinkomster.

Denna fråga diskuterades ju grundligt
förra året, och man avslog då motionerna
om styckeskatt med den motiveringen,
att en värdeskatt normalt är
att föredra ur debiterings- och kontrollsynpunkt,
att en omläggning skulle
medföra betydande kostnader för distributörerna,
att det skulle medföra skattehöjningar,
att det förelåge en mycket
liten skatteskillnad mellan landsbygd
och tätorter, att det alltjämt förekommer
en utjämning samt slutligen att
skattejustering för krafttaxor och elskatt
kan erhållas genom hänvändelse
till kontrollstyrelsen.

Det fanns sålunda många skäl för
riksdagens avslag på motionerna förra
året, och därtill kommer att denna fråga
så grundligt prövades när man gjorde
omändringen från styckeskatt till värdeskatt.
Frågan prövades av en regering,
i vilken satt partivänner till herr
Eriksson i Bäckmora, nämligen herrarna
Hedlund, Persson och Eliasson. Jag
antar därför att det var efter noggrant
övervägande man kom fram till det resultatet,
att en värdeskatt vore lämpligast,
rationellast, billigast och riktigast.

Nu har motionärerna försökt styrka
sitt krav med exempel på hur orättvis
denna skatt är för borgerlig förbrukning,
och de har gjort en sammanställning
av elavgifter och elskatten för tätorterna
Stockholm och några andra
större städer och jämfört dem med
krafttaxorna och elskatten inom vissa
landsbygdsområden, bl. a. inom Värmlands
glesbygd. Detta är, ärade kammarledamöter,
en nog så raffinerad sammanställning,
men den har det felet att
man har försökt bevisa alltför mycket.
Man faller som man säger på brottarspråket
på eget grepp.

I exemplet räknar man nämligen med
abonnemang om 10 tariffenheter och en
förbrukning av 2 000 kWh per år. Vad
är det för någonting? Jo, det betyder
att abonnenten har 8—9 rum och kök,

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 93

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

och så långt har vi tyvärr ännu inte
kommit i vårt folkhem. Det är inte någon
normal bostadsstorlek.

Jämförelsen är inte alls representativ,
herr Eriksson i Bäckmora, vare sig för
landsbygden eller för tätorterna, något
som också energiskattenämnden framhåller.
Hur många stora, fina lägenheter
på 8—9 rum och kök finns det t. ex.
i Värmlands glesbygd, frågar Svenska
elverksföreningen elakt. Inte heller kan
motionärerna avse att jämföra med jordbruk,
ty sådana finns veterligen inte i
Stockholm eller Göteborg, säger föreningen
vidare. Nej, jämförelsen måste
avse hantverk eller handel, som dock
har högre taxor än bostäder. Att jämföra
exempelvis jordbruk på landsbygden
med bostäder i tätorterna kan inte
vara tillräckligt. Nej, herr talman, denna
tabell säger ingenting om det verkliga
förhållandet mellan landsort och tätort
när det gäller taxor. I bästa fall är det
helt enkelt en olycka i arbetet.

Om man i stället gör en jämförelse
mellan kraftpriser och elskatt för bostäder
på landsbygd och i tätorter, baserad
på en normalförbrukning för 3
rum och kök, d. v. s. 70 kvm golvyta
samt en energiförbrukning på 1 500
kWh per år, erhålles helt andra resultat,
vilka kammarens ärade ledamöter
kan studera på sid. 8 i utskottets betänkande.
En jämförelse mellan de större
och mindre städerna samt tätorterna utvisar,
säger energiskattenämnden, endast
en mycket obetydlig skillnad, i
kronor räknat högt 5 per år. Skillnaden
kommer, säger man vidare, att krympa
inom de närmaste åren på grund av
väntade kraftprishöjningar inom flera
städer och tätorter, medan det inte är
aktuellt att höja normaltaxan på landsbygden.
Det kommer alltså att bli en
ännu mindre divergens. Utvecklingen
går alltså precis som man sade förra
året vidare mot ett förenhetligande av
taxorna mellan olika distributionsområden.

Herr talman! Alla argument mot en

omläggning från värdeskatt till styckeskatt
kvarstår alltså oförändrade, och
frågan blev, såsom jag sade, så grundligt
prövad vid omläggningen från
styckeskatt till värdeskatt, att det inte nu
finns någon anledning till ändrad inställning.
Man bör vidare lägga märke
till att om skatten i enstaka fall är väsentligt
högre än vad som är rimligt,
kan den nedsättas av kontrollstyrelsen.

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk längre utan med
det anförda ber jag att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk,
som nu uppträder som utskottets talesman,
är en dålig rådgivare när det gäller
denna speciella fråga. När herr
Brandt och jag diskuterade denna fråga
i riksdagen i fjol, gav herr Brandt mig
rådet att begära en nedsättning av skatten
hos kontrollstyrelsen. Jag lydde herr
Brandts råd och gjorde då en formell
framställning till kontrollstyrelsen för
en kommun, i vilken abonnenterna bevisligen
fick erlägga en 50 procent högre
elskatt än exempelvis abonnenterna i
Stockholm. Kontrollstyrelsen sade nej,
trots den avsevärda skillnaden om 50
procent. Herr Brandt får nu förlåta mig,
att jag inte mer tror på hans visdom
i dessa frågor.

Herr Brandt upprepar nu möjligheten
att hänvända sig till kontrollstyrelsen
och säger vidare, att det finns många
skäl för bevillningsutskottet att även i
år avvisa denna motion. Han hänvisar
därvid till att skatteskillnaden för abonnenterna
i staden och på landsbygden
är liten och att en utjämning av taxorna
håller på att ske. Herr Brandt ägnar
även rätt mycken tid åt att söka bevisa,
att mitt exempel i motionen är felaktigt.
Men han tycks faktiskt vara beredd
att gå i döden för att bevisa att Svenska
elverksföreningens statistikuppgifter är

94 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

alldeles riktiga. Ja, även kraftdistributörerna
kan behöva ha sina förespråkare
i riksdagen.

Jag vill bestämt göra gällande, att det
exempel jag anfört i motionen är riktigt
för det fall det gäller. Men om nu
herr Brandt inte vill tro på dessa uppgifter
och motiveringar, finns det också
en annan källa att tillgå, nämligen finansministerns
blå bok, som gavs ut i
januari i år. Jag är alldeles övertygad
om att herr Brandt fullständigt tror på
de uppgifter, som återfinns i den boken.
Finansministern redovisar, att det finns
en genomsnittlig skillnad, när det gäller
kostnaderna för landsbygdens abonnenter
och abonnenter i städerna, på
hela 30 %. Man beräknar att städernas
abonnenter får betala 12,4 öre per kWh,
medan landsbygdens abonnenter får betala
16,2 öre per kWh. Detta rimmar dåligt
också med herr Brandts påpekande,
att en utjämning håller på att ske mellan
kostnaderna för landsbygdsabonnenter
och abonnenter i städerna. Spännvidden
har blivit större sedan vi sist diskuterade
denna fråga, ty skillnaden i eltaxor
och elskatt 1958 mellan landsbygd
och stad var då enligt finansministern
2,3 öre per kWh. I dag är skillnaden 3,8
öre, d. v. s. 1,5 öre mera. Utvecklingen
går således inte åt det håll, som herr
Brandt föreställer sig, utan åt det motsatta
hållet.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
säger, att kontrollstyrelsen har
avslagit ansökningar om nedsättning.
Den saken kan jag inte gå närmare in
på, men jag vill framhålla, att det inte
tjänar mycket till att här diskutera procentsatser.
Det har visats, att skillnaderna
endast kan utgöra små summor
(några kronor) och även om ökningen
skulle uppgå till 100 procent, säger
denna siffra inte särskilt mycket, om
man inte vet vilket belopp det kan röra
sig om.

Herr Eriksson i Bäckmora kan dessutom
inte komma ifrån det faktum, att
den tabell som ni har sammanställt för
att visa orimligheten i nuvarande system
blivit hårt kritiserad och vederlagd
i de inkomna remissyttrandena.
Verkligheten kan ju också avslöja tåbellernas
brister. Man behöver bara gå till
sig själv. Var och en av kammarens ledamöter
kan säkert av egen erfarenhet
sluta sig till att herr Erikssons tabell
är orimlig, medan energiskattenämndens
tabell rimmar med vad man har
praktisk erfarenhet av.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i denna sak. Jag hänvisar
till vad jag förut sade, att det inte
finns skäl att nu ändra på utskottets
ståndpunkt. En styckeskatt skulle för
somliga abonnenter medföra en fördyring
och en försämring jämfört med
nuvarande förhållanden. En övergång
från värdeskatt till styckeskatt skulle
också i stort medföra prishöjningar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag hör till dem, som
har den uppfattningen att elskatten för
närvarande inte uttages på ett rättvist
sätt, och jag är också med bland de
motionärer, som har en delvis annan
mening och delvis andra önskemål än
herr Eriksson i Bäckmora här framfört.

När man tar del av utskottets förevarande
utlåtande, så gör man den reflexionen,
att även om en skatt har
beslutats med aldrig så stor tvekan, så
blir ändå en betydande majoritet här
i riksdagen snart ense om dess förträfflighet,
sedan den väl är genomförd.
Jag har motionerat om energiskattens
avskaffande, därest den i fjol höst beslutade
allmänna varuskatten skulle bibehållas.
Utskottets majoritet tycks
emellertid vara inställd på att båda
skatterna skall behållas i sin nuvarande
utformning. Utskottet kan inte
ens tänka sig att med några ord an -

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 95

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt m. m.

tyda att frågan kan prövas, t. ex. av
skatteutredningen. Det tycker jag utskottet
kunde ha kostat på sig, även
om ledamöterna i utskottet inte för dagen
är beredda att tillstyrka motionskravet.

Vi motionärer är inte ensamma om
vår uppfattning. Den delas av stora
grupper skattebetalare i glesbygderna.
Men tydligen finns det också många
människor, som betraktar energiskatten
som en helig ko, vilken inte får
vidröras. Så är också fallet med omsättningsskatten
i skatteutredningens
direktiv. Tydligen menar man att samma
sak bör gälla för energiskatten.
Men när utskottet nu inte har velat
ställa en avveckling av energiskatten
i utsikt, så borde det ha varit så mycket
mera angeläget att ge skatten en
mera rättvis utformning. Energiskatten
utgår nu även på kostnader för
underhåll av elnätet, löner åt erforderlig
personal samt administration m. m.,
och det gör att skatten drabbar mycket
ojämnt. I motionen har vi påvisat
att skillnaderna i skatteuttaget på grund
härav kan variera upp till 60 procent
för samma förbrukning.

Om detta säger emellertid utskottet,
att skillnaden i skattebelastning mellan
förbrukare på landsbygden och i tätorterna
är betydligt mindre än vad motionärernas
exempel visar. Ja, i och
för sig kan man kanske göra ett sådant
påstående, men det är ju en klen
tröst för dem som har att bära den
högre skattebelastningen. Och av motionerna
framgår ändå att spännvidden
i medeltal är 30 procent. Med utskottets
resonemang kan man med medelsiffror
försvara nästan vad som
helst. Jag vill i sammanhanget erinra
om det gamla uttrycket, att det går
mycket bra att drunkna i en sjö där
medeldjupct bara är en meter.

Utskottet framhåller vidare, att de
jämförelser som motionärerna gjort
knappast är rättvisande. Jag förmodar
att man här avser jämförelser mellan

jordbruksabonnent och bostadsabonnent,
men det är inte det saken gäller.
Det är en skattefråga, och då måste
man se även till skattekraften och låta
det bli likställighet. Det kan inte vara
rimligt att t. ex. en skogskörare eller
en arrendator i Värmlands skogsbygder
skall betala en mycket högre energiskatt
än den som är bosatt t. ex. här
i Stockholm. Det är egentligen mycket
enkelt.

Man kan komma ifrån de påtalade
olägenheterna, om man ändrar grunden
för skatteberäkningen -— eller man
kanske bara behöver ändra tolkningen
av nu gällande bestämmelser. Skatten
bör beräknas på den kraft som faktiskt
förbrukas. Då slipper man lägga
skatt för distributionsnät och underhållskostnader.

För min del har jag ansett, att en
värdeskatt i vissa fall kan göras mera
rättvisande. Det har enligt min uppfattning
inte avgörande betydelse om
man har värdeskatt eller styckeskatt.
Men då reservanten nu förordar styckeskatt,
skall jag ansluta mig till hans
reservation, eftersom den i vissa fall
tillmötesgår mina önskningar om ett
mera rättvisande skatteuttag.

Tillåt mig, herr talman, göra några
ytterligare reflexioner. Finansministern
yttrade häromdagen i en diskussion
om en annan skattefråga, att man
följer vissa grundläggande principer
för beskattningen. Men de principerna
kan väl inte vara så utformade, att den
ene får betala skatt för av honom förbrukad
elström och den andre dessutom
skatt på underhåll, administrationskostnader
m. m. för en anläggning,
som han personligen är delägare
i. Här utökas skatteobjektet med flera
detaljer, som enligt min mening icke
kan inordnas under rubriken kraftförbrukning,
då de helt bekostas av den
skattskyldige. Man skapar inte respekt
för skattelagar och principer om dessa
icke tillämpas likartat. Ändras tilllämpningen
av bestämmelserna på här

96 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om allmän varuskatt

redovisat sätt, innebär detta inte ett
avsteg från rättvisande skatteprinciper
utan en återgång till sådana.

Utskottet framhåller även, att statens
inkomster skulle minska i avsevärd
mån om motionärernas synpunkter
skulle tillmötesgås. Men det förhållandet,
att tillämpningen ändras eller
andra regler accepteras, innebär inte
såvitt jag kan se att skatteinkomsterna
skulle behöva minska. Man kan fråga
varför en sådan påföljd inträffar,
om man får skatten rättvist utformad.

Beskattningsvärdet skall utgöras av
det pris, som den slutlige konsumenten
får betala. Utskottet säger att nuvarande
skatteprincip avser att skapa
rättvisa konsumenter emellan. Motionärerna
har emellertid påvisat, att så icke
är fallet, och ingen kan heller bestrida
riktigheten av vad motionärerna säger.
Jag har uppfattat att herr Brandt
i Aspabruk själv erkände, att vad som
framhålles i den vägen är riktigt.

Jag vill ännu en gång understryka,
att om man vill ha en rättvisande beskattning,
får man inte skattlägga abonnenternas
egna kostnader för att tillgodogöra
sig elströmmen.

Herr talman! Jag instämmer således
i yrkandet om bifall till reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i
Bäckmora begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 151 ja och 42 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
om allmän varuskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 80, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 13 maj 1960 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 163, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt.

I enlighet med utskottets hemställan
i memorial nr 69 hade riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen
av den föreliggande propositionen
till innevarande års hösisession.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Ändrad lydelse ar 10 § 1 mom. förordningen om allmän varuskatt

Beträffande propositionens huvudsak- jande eller politiska ändamål eller att
liga innehåll anförde utskottet: företräda vanföra eller eljest arbets I

propositionen framlägges förslag om hindrade medlemmar, jli
frihet från allmän varuskatt för sådana Förslaget, som är föranlett av en skriperiodiska
publikationer, vilka väsent- velse från riksdagen, är avsett att träda
ligen framstår såsom organ för sam- i kraft den 1 januari 1961.

manslutningar med huvudsakligt syfte j)et 0Vannämnda förordningsförslaget
att verka för religiösa, nykterhetsfräm- yar ay följande iydelse.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959 om
allmän varuskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Utsäde, fröer,------och växtskyddsmedel.

2. Levande djur,------liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand,------krossat skick.

5. Fiskefartyg, så------ävensom luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som-------underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock 7. Allmänna nyhetstidningar, så ock

periodiskt utgivna medlemsblad, per- periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikatio- sonaltidningar och liknande publikationer,
dock endast i den mån dessa publi- ner, i den mån de tillhandahållas utan
kationer tillhandahållas utan särskild särskild avgift, ävensom andra perioavgift.
diskt utgivna publikationer, om dessa

väsentligen framstå såsom organ för
sammanslutningar med huvudsakligt
syfte att verka för religiösa, nykterhetsfrämjande
eller politiska ändamål eller
att företräda vanföra eller eljest arbetshindrade
medlemmar.

8. Läkemedel, som------till sjukhus.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961 men äger tillämpning redan
dessförinnan i vad avser utgivande av publikation efter ikraftträdandet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:692
av herr Schött samt 11:853 av herrar
Allard och Stenberg, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta

1) att jämväl idrottens sammanslutningar
skulle erhålla befrielse från er7-—Andra
kammarens protokoll 1960. Nr

läggande av allmän varuskatt för periodiska
publikationer, samt

2) att It) § 1 mom. punkten 7 förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt skulle erhålla följande
lydelse:

»---, ävensom andra periodiskt

utgivna publikationer, om dessa väsentligen
framstå såsom organ för samman 29 -

Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Ändrad lydelse av 10 § 1 inom. förordningen om allmän varuskatt

slutningar med huvudsakligt syfte att
verka för religiösa, nykterhetsfrämjande,
politiska eller idrottsliga ändamål

eller —---»; ävensom

II) de likalydande motionerna 1:701
av herrar Elmgren och Nils Elowsson
samt 11:861 av fröken Wetterström
m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta att publikationer, utgivna
av de frivilliga försvarsorganisationer,
som finns angivna i Kungl. Maj:ts kungörelse
den 11 december 1953 (nr 737)
angående frivillig försvarsverksamhet
samt av Tidskriften hemvärnets stiftel -

se, skall undantagas från skatteplikt enligt
förordningen om allmän varuskatt».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 163 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:692 av
herr Schött samt II: 853 av herrar Allard
och Stenberg ävensom de likalydande
motionerna I: 701 av herrar Elmgren
och Nils Elowsson samt II: 861 av fröken
Wetterström m. fl. — måtte antaga
följande såsom utskottets förslag betecknade -

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om

allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959 om
allmän varuskatt samt anvisningarna till nämnda författningsrum skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Utskottets förslag)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Utsäde, fröer,------och växtskyddsmedel.

2. Levande djur,------liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand,------krossat skick.

5. Fiskefartyg, så------ävensom luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som------underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar
och liknande publikationer, i den mån de tillhandahållas utan särskild
avgift, ävensom andra periodiskt utgivna publikationer, om dessa väsentligen
framstå såsom organ för sammanslutningar med huvudsakligt syfte att verka för
religiösa, nykterhetsfrämjande, politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande ändamål
eller att företräda vanföra eller eljest arbetshindrade medlemmar.

8. Läkemedel, som---------till sjukhus.

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Anvisningar
till 10 §.

Undantaget från--------

Med drivmedel------

Undantaget för--------

Till fartyg-----—--

Undantaget för allmänna nyhetstidningar
gäller sådana publikationer
av dagspresskaraktär, som

Anvisningar
till 10 §.

— liknande sätt.

---av butiksvara.

— av detaljhandlare.

— skattepliktiga varor.

Undantaget för allmänna nyhetstidningar
gäller sådana publikationer
av dagspresskaraktär, som

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29

Ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om allmän varuskatt

(Nuvarande lydelse)
normalt utkomma med minst ett nummer
varje vecka. Undantaget för övriga
periodiskt utgivna publikationer gäller
sådana alster av angivet slag, som enligt
utgivningsplan utkomma med normalt
minst fyra nummer om året. Skattefriheten
omfattar även utländska publikationer
av angivna slag.

(Utskottets förslag)

normalt utkomma med minst ett nummer
varje vecka. Undantaget för övriga
periodiskt utgivna publikationer gäller
sådana alster av angivet slag, som enligt
utgivningsplan utkomma med normalt
minst fyra nummer om året. Skattefriheten
omfattar även utländska publikationer
av angivna slag. Till sammanslutningar
med huvudsakligt syfte att verka
för idrottsliga eller försvarsfrämjande
ändamål hänföras endast organisationer,
som åro anslutna till Sveriges
riksidrottsförbund eller representerade
inom Sveriges olympiska kommitté eller
ock finnas angivna i 1 § punkten 1 kungörelsen
den 11 december 1953 (nr 737)
angående frivillig försvarsverksamhet
eller hava till uppgift att stödja hemvärnets
verksamhet.

(Utskottets förslag)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961 men äger tillämpning redan
dessförinnan i vad avser utgivande av publikation efter ikraftträdandet.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:692
av herr Schött samt 11:853 av herrar
Allard och Stenberg, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:701
av herrar Elmgren och Nils Elowsson
samt 11:861 av fröken Wetterström
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark samt herrar
Wärnberg, Andersson i Essvik och Forsberg,
vilka ansett att utskottet under
punkten A) bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 163, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

II) av herr Jansson, vilken ansett att
utskottet bort hemställa

A) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 163
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:692
av herr Schött samt 11:853 av herrar
Allard och Stenberg, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:701
av herrar Elmgren och Nils Elowsson
samt 11:861 av fröken Wetterström
m. fl.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! I proposition nr 163
har Kungl. Maj:t föreslagit en utvidgning
av det varuområde, som undan -

100 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om allmän varuskatt

tages från allmän varuskatt. Utvidgningen
skulle gälla periodiska publikationer,
vilka väsentligen framstår såsom
organ för sammanslutningar med
huvudsakligt syfte att verka för religiösa,
nykterhetsfrämjande eller politiska
ändamål eller att företräda vanföra
eller eljest arbetshindrade medlemmar.

I anslutning till denna proposition
har bland andra herr Allard och fröken
Wetterström väckt motioner, i vilka
det yrkats en utvidgning utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit.

I den av herr Allard och herr Stenberg
väckta motionen yrkas, att skattefriheten
skall utsträckas att även gälla
periodiska publikationer utgivna av
idrottens sammanslutningar. I den av
fröken Wetterström m. fl. väckta motionen
yrkas, att skattefriheten bör utsträckas
att gälla även sådana tidskrifter
som utges av de i kungörelsen angående
frivillig försvarsverksamhet angivna
frivilliga försvarsorganisationerna
samt av Tidskriften hemvärnets stiftelse.

Det är klart att man kan finna skäl
för motionärernas yrkande. Utskottet
har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag och
dessutom de motionsyrkanden jag här
refererat. I reservation I) av herr John
Ericsson m. fl. har yrkats bifall till
Kungl. Maj :ts proposition oförändrad.
Det är klart, att det som utskottet och
motionärerna framhållit kan finnas
andra ideella organisationer än de som
upptages i propositionen som kan vara
berättigade till denna skattefrihet. Vi
reservanter har dock inte kunnat medverka
därtill, framför allt därför att vi
anser att varuskatten bör vara så generell
som möjligt. Varje inskränkning
av ramen för denna skatt medför att
allt fler organisationer kommer att yrka
på skattefrihet, och följaktligen kan det
ligga en viss fara i att man öppnar
gluggar som egentligen inte bort öppnas.
Det är det främsta skälet för vår
reservation.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr I) av
herr John Ericsson m. fl.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Den utvidgning av
skattefriheten för vissa tidningar, som
utskottet föreslår i jämförelse med propositionen,
har sin grund i att utskottet
i likhet med motionärerna anser
det vara motiverat att om tidningar
som är organ för religiösa, politiska
eller nykterhetsfrämjande ändamål befrias
från varuskatt, samma skattebefrielse
då också bör gälla för idrottsorganisationernas
och de frivilliga försvarsorganisationernas
tidningar. Man
var inom utskottet allmänt överens om
att även dessa organisationer har ett
högt kvalificerat ideellt syfte med sin
verksamhet. Även reservanterna torde
helt dela den uppfattningen. Några
andra motiv än rent skattetekniska för
ett undantag från den av utskottet föreslagna
utvidgade skattebefrielsen har
inte heller reservanterna anfört.

De farhågor som reservanterna hyser
beträffande svårigheterna att efter
en utvidgning av skattebefrielsen hålla
en klar gräns torde vara betydligt överdrivna,
då de tidningar som skall komma
i fråga skall vara organ för organisationer
som är anslutna till Sveriges
riksidrottsförbund eller Sveriges olympiska
kommitté. De av försvarsorganisationernas
tidningar som åsyftas är
sådana som är organ för av staten sanktionerade
organisationer.

Genom att på detta sätt avgränsa det
skattefria området för tidskrifter som
främjar idrotten och det frivilliga försvaret
har utskottet sökt åstadkomma
klara och enhetliga normer för den
praktiska tillämpningen av bestämmelserna.
Om svårigheter vid tillämpningen
av den föreslagna skattebefrielsen uppstår
kommer säkerligen dessa inte att
orsakas av utvidgningen utan i stället
gälla bedömningen av vad som bör be -

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29 101

Ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om allmän varuskatt

traktas som religiöst, politiskt eller
nykterhetsfrämjande syfte. Men i fråga
om de tidningar som är organ för organisationer
med detta syfte har inga
delade meningar rått mellan reservanterna
och utskottet.

Den skattebefrielse det här gäller är
inte så stor, att den har någon betydelse
för statsverket, men beloppen kan
ha viss betydelse för verksamheten
inom de berörda organisationerna. Det
är ytterligare ett skäl för att kammaren
bör ansluta sig till utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i herr Allards uttalande. Det
ideella arbete, som utföres av idrottens
organisationer och de frivilliga försvarsorganisationerna,
är väl värt denna
uppmuntran från statsmakternas
sida.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad jag nyss sade. Om man inskränker
skattens tillämpningsområde
kommer otvivelaktigt fler och fler organisationer
att anse sig ha rätt till
skattefrihet för sina publikationer. Den
risk vi talat om i reservationen blir
större. Det tror jag att även herr Allard
måste hålla med om trots hans hänvisning
till medlemskap i Riksidrottsförbundet
som villkor för skattefrihet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade reservationen
I); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Essvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 80, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Johansson i Norrköping begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 78 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 81, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Tunisien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomstskatter,
och

102 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Beskattningen av skördeskadelån

nr 83, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland till lindring i
dubbelbeskattning beträffande skatter
å kvarlåtenskap.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

1 20

Beskattningen av skördeskadelån

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 85, i anledning av väckta
motioner rörande beskattningen av skördeskadelån.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:704 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 864 av herr Hedin
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam utredning med syfte att
ersätta skördeskadelån med skördeförskott,
vilka upptages som inkomst under
skadeåret men vid återbetalning får avdragas
i samband med inkomstdeklaration».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 704 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 864 av herr Hedin
m. fl. rörande beskattningen av skördeskadelån
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Anders Johansson, Torsten
Mattsson, Yngve Nilsson, Kronstrand,
Kollberg, Vigelsbo, Nilsson i Bästekille
och Stiernstedt, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 704 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 864 av herr Hedin
m. fl. — ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av förenämnda motioner i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning med syfte att ersätta
skördeskadelån med skördeförskott,

vilka upptoges som inkomst under skadeåret
men vid återbetalning finge avdragas
i samband med inkomstdeklaration.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag har inte tänkt ta
upp någon större debatt vid detta tillfälle,
men med hänsyn till att det är
en viktig fråga vi skall besluta i vill
jag dock säga några ord.

Det är väl befogat att kalla det gångna
årets väderlek exceptionell. Skördeskadorna
har nått en omfattning som vi
inte tidigare kunnat föreställa oss. Det
fanns från början utsikter till en bra
gröda, men väderleksförsämringen gjorde
att denna gröda antingen inte alls
blev bärgad eller också blev bärgad i
ringa utsträckning.

Vi har från högerns sida väckt två
likalydande motioner, I: 704 och II: 864,
i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition
nr 168, men jordbruksutskottet ansåg
sig inte kunna behandla motionerna
i samband med propositionen, varför
de så småningom remitterades till
bevillningsutskottet. I en reservation till
det nu föreliggande utskottsbetänkande!
— jag hör själv till reservanterna -—■
framhålles att ett genomförande av motionsförslaget
vore till fördel för dem
som drabbats av exceptionella skördeskador.
Utskottsmajoriteten, som inte
är stor, vill emellertid inte tillstyrka
motionerna.

Jag kan utan överdrift påstå, att om
resultatutjämningen i dag varit genomförd
hade denna fråga inte kommit på
riksdagens bord. Kammarens ledamöter
erinrar sig säkerligen, hur i våras
ena halvan av kammaren var för resultatutjämning
och den andra halvan mot.
Utskottet hänvisar till att statsmakterna
vidtagit en hel del åtgärder, t. ex. att
lån lämnats. Ja, detta är riktigt och
ingen har visat annat än tacksamhet
härför. Men å andra sidan vet var och

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29 103

en att detta inte räcker. Tyvärr har
skördeskadorna under ett flertal år varit
ständigt återkommande — ibland
har de, såsom i år, berott på för riklig
nederbörd, ibland på för ringa nederbörd.
1950-talet har varit ett mycket
svårt årtionde för jordbrukarna i detta
avseende.

Utskottet hänvisar också till att årets
riksdag antagit ett förslag om förlustutjämning.
Finansministern fick ju, när
den frågan diskuterades, mycket rosor
för sitt förslag. Men en förutsättning
för att förlustutjämning skall kunna utnyttjas
är att man ligger ända i botten,
över huvud tagit inte har någon inkomst
— då kan man använda denna
förlustutjämning ett år när man får inkomst.
Vi reservanter anser att skördeskadelånen
bör ersättas med skördeförskott
och att dessa skall få beskattas
samtidigt, vilket skulle medföra en utjämning.
Jag erkänner att motionerna
syftar till en resultatutjämning och ingenting
annat. Vi återkommer nog med
vårt förslag, tills vi får det genomfört.

Utskottet hänvisar vidare till att
skogskontona frigivits, varigenom man
utan uppsägning kan få ut pengar från
dessa. Det är naturligtvis också något
att vara tacksam för. Dessa möjligheter
föreligger dock endast för dem som
äger sina jordbruk. Men arrendatorer
och flera andra som drabbas värst har
inte denna möjlighet till hjälp. Jag tror
för min del att det skulle vara utomordentligt
värdefullt om vi på både
jordbrukets och trädgårdsodlingens område
hade samma rätt som i dag är
medgiven på skogsbrukets område, nämligen
att de år då inkomsten är hög kan
man på särskilt konto avsätta en viss
del av inkomsten för att under dåliga
år använda dessa medel till utjämning.
Detta skulle vara till fördel inte bara
för den enskilde utan även för samhället,
som i dylika fall skulle slippa
dessa återkommande krav på att visa
solidaritet för att hjälpa de svårast
drabbade. Hittills har det inte gått att

Beskattningen av skördeskadelån

genomföra denna anordning, men jag är
så optimistisk att jag tror, att en dag
mjuknar motståndet här i kammaren
liksom också i vår medkammare, så att
förslaget kan genomföras.

Utskottet anför till slut »att en lagstiftning
av den innebörd motionärerna
avsett skulle strida mot en grundläggande
princip i vår skattelagstiftning».
Ja, vi kan väl utan vidare vara överens
om att vår skattelagstiftning är ett lappverk.
Om vi i dagens läge med hänsyn
till den bakgrund jag nu skisserat skulle
besluta enligt motionsförslaget, vore
detta inte mer exceptionellt än mycket
annat. Dess genomförande skulle vara
till fördel för de människor som drabbas
svårt. Jag anser visserligen att det
är klokt att hålla på principer, men det
finns lägen då man får rucka på principerna
och se till det praktiska för att
nå ett godtagbart resultat.

Om vi i framtiden finge skördeförskott
i stället för skördeskadelån skulle
förhållandena bli helt annorlunda. De
människor som i dag kanske har ända
upp till fem skördeskadelån klarar inte
avbetalningarna, såvida vi inte under
1960-talet får exceptionellt goda väderleksförhållanden.
Under alla förhållanden
kommer nog regeringen en dag att
lägga fram ett förslag på riksdagens
bord i denna fråga, därom är jag övertygad.
Man måste helt enkelt konstatera
att människor som är skyldiga samhället
pengar inte har möjlighet att betala tillbaka
sina lån, varför dessa måste avskrivas.
I ett sådant läge anser jag att
åtgärder borde kunna vidtagas i förtid
för att hjälpa människor på detta enligt
min åsikt fördelaktiga sätt.

Jag sade från början, herr talman, att
jag inte skulle dra upp någon större debatt
i denna fråga, och jag skall hålla
mitt löfte. Jag ber härmed att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

104 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Beskattningen av skördeskadelin

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Nilsson i Bästekille sagt, men som
motionär i frågan skall jag be att få
säga några ord därutöver.

Förslaget om skördeförskott har avvisats
av bevillningsutskottets majoritet
dels på grund av att det innebär en
form av resultatutjämning, till vilken
utskottet tidigare intagit en negativ
ställning, dels därför att förslaget skulle
strida mot gällande principer i vår
skattelagstiftning. Den negativa inställningen
till resultatutjämning är förvånande
av flera skäl. Jordbrukets ekonomiska
produktionsresultat är liksom
trädgårdsnäringens mer beroende av
vädrets växlingar än någon annan närings.
Resultatet skiftar från år till år,
från gård till gård, beroende på det
tillfälliga samspelet mellan det rådande
vädret och de aktuella grödornas
behov. Dessa variationer hör liksom till
spelets regler, och normalt bör på något
längre sikt de goda åren kunna
täcka de brister som vållas av de
svaga.

Men för att den enskilde inte alltför
hårt skall drabbas av den progressiva
beskattningen måste han kunna utjämna
sina inkomster mellan goda och dåliga
år, och därför krävs en form av
resultatutjämning. Behovet härav är i
dagens moderna mycket kapitalkrävande
jordbruk långt större än bara för
något tiotal år sedan. Utskottet hänvisar
till de möjligheter som redan nu
finns bl. a. genom förlustutjämning och
genom skogskonto. Men nuvarande möjligheter
är helt otillräckliga.

Man har i höst vid flera tillfällen
hänvisat till skogskonto och till och
med underlättat uttag från detta konto.
Man har därigenom erkänt det stora
värde detta konto har för resultatutjämning.
Men vilka lantbrukare har
möjlighet att utnyttja skogskonto? Arrendatorerna
— som t. ex. i Södermanland
utgör cirka 40 procent ■—■ nystartande
lantbrukare och självägande

utan eller med små skogsarealer har
det inte. Det är givetvis bara de som
har relativt stora skogsinnehav och
som disponerat skog under några år
som kan ha tillgång till skogskonto;
huvuddelen av våra lantbrukare har
det alltså inte. Ur ren rättvisesynpunkt
— framför allt beträffande arrendatorer
och unga lantbrukare — borde man
från statsmakternas sida visa en helt
aunan förståelse än nu för resultatutjämning,
t. ex. i form av ett lantbrukskonto,
som i så fall även borde
få utnyttjas av trädgårdsodlare och fiskare,
som ju tillhör jordbrukets binäringar.

Förslaget om skördeförskott är ett
i högsta grad begränsat förslag. Det avser
inte en utjämning mellan de bättre
eller sämre år, som normalt följer på
varandra, utan åsyftar att vid för den
enskilde mera katastrofartade tillfällen
hjälpa honom att bildligt talat hålla huvudet
ovanför vattenytan. När utskottet
avvisar förslaget av principiella
skäl — normal skattemässig behandling
av lån — vill jag erinra om att det
härvidlag är fråga om exceptionella
förhållanden, som inte kan jämföras
med lån i vanlig mening. För att accentuera
detta har vi motionärer valt
benämningen skördeförskott i stället
för skördeskadelån. Ett lån i vanlig
mening tar man ju som regel för att
kunna starta ett företag eller för att
ge möjlighet till investeringar, som man
räknar med skall bli vinstgivande.
Skördeskadelån — eller bättre: skördeförskott
— tar man för att över huvud
taget kunna fortsätta sin rörelse
ulan att göra några investeringar, kanske
för att kunna klara den nödvändiga
konsumtionen -— helt enkelt för
att klara livets nödtorft.

Herr talman! Då jag anser att mycket
starka skäl, inte minst rättviseskäl,
talar för införande av skördeförskott
ber jag få yrka bifall till reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29 105

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är nog riktigt, såsom
här har sagts, att jordbrukarna
har stora besvärligheter i anledning av
skador som åsamkats skörden. Emellertid
har vi inom utskottet ansett att
de svårigheterna bör lösas på ett annat
sätt. De kan väl inte lösas i samband
med beskattningen?

Riksdagen har under 1950-talet gått
på den linjen, att man berett dem som
drabbats av skördeskador möjlighet till
skördeskadelån. Särskilda bestämmelser
om amorteringar och räntor hade
ju föreslagits i propositionen nr 168,
som riksdagen nyligen antog. Vissa lättnader
har beslutats för dem som tidigare
erhållit dylika lån och som i år
drabbats av skördeskador, bland annat
möjligheten av en förlängning av den
amorteringsfria tiden med ytterligare
två år. Jag vill även peka på Kungl.
Maj:ts beslut om rätt till uttag från
skogskonto utan att uppsägningstiden
av fyra månader iakttas. Herr Hedin
sade att det vore utan värde för dem
som saknar skog. Det är givetvis riktigt,
men det är dock ett bidrag så till
vida att det hjälper vissa av dem som
fått skördeskador och som har medel
insatta på skogskontot.

Motionärerna medger också att stödlån
och garantilån har varit till gagn
och en värdefull hjälp för dem som
drabbats av dessa olyckor. De säger
emellertid att nya vägar måste prövas.
Man har kommit fram till någonting
som man har kallat skördeförskott, vilket
i praktiken skulle innebära, att ett
lån skulle upptas till beskattning det
år som lånet tas, och sedan skulle amorteringarna
på detta lån bli avdragsgilla
vid inkomsttaxering.

Vi har i utskottet sagt oss, att detta
är en ny och mycket krånglig princip.
Dess tillämpning skulle åtminstone
enligt min mening medföra mycket stora
besvärligheter vid inkomsttaxeringen.
Riksdagens strävan har ju va -

Beskattningen av skördeskadelån

rit att förenkla taxeringarna. Detta
skulle alltså bli en käpp i hjulet för
denna strävan.

Jag är medveten om att bakom detta
förslag ligger ett försök att genomföra
i esultatutjämning, och mot en sådan
har ju, som tidigare omvittnats, bevillningsutskottet
och även riksdagen hittills
intagit en kallsinnig hållning. Jag
tror att det beslut som riksdagen fattade
i fjol om förlustutjämning inte
saknar värde i detta sammanhang. Det
är nog en betydande svartmålning av
herr Hedin att säga, att det just inte
har något större värde för dem som
drabbas av skördeskador. Tack vare
detta riksdagens beslut föreligger ju
möjlighet för den jordbrukare, som ena
året har en så dålig inkomst att det
för honom blivit underskott, att under
något av de följande sex åren utnyttja
detta underskott vid inkomsttaxeringen
och alltså då få göra avdrag
för detsamma.

Med stöd av de skäl som här anförts
bär jag för min del och även de övriga
i bevillningsutskottets majoritet kommit
fram till att vi inte kan tillstyrka
motionärernas yrkande utan i stället
yrkar avslag på detsamma. Jag ber,
herr talman, med det anförda att få
yrka bifall till vad utskottet hemställt.

Herr NILSSON i Bästekille (li) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade väntat mig
en något starkare argumentering av
herr Andersson i Essvik. Han åberopar
samma skäl som utskottsmajoriteten
anfört, om vilka både herr Hedin och
jag har förklarat, att vi inte anser dem
räcka. Han sade att denna fråga ej bör
lösas skattevägen. Jag har svårt att
förstå det. Vi har skattevägen löst
många frågor, av vilka en del kanske
varit besvärligare än denna. Det skulle
nog gå att lösa även den här frågan
skattevägen. Herr Andersson i Essvik
nämnde en del åtgärder som ge -

106 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Beskattningen av skördeskadelån

nomförts. Jag sade redan i mitt första
anförande, att vi är tacksamma för de
åtgärder som vidtagits. Vi tror emellertid
inte att de vidtagna åtgärderna är
tillräckliga i ett så exceptionellt läge
som det vi har i år. Däri skiljer sig
min och herr Anderssons i Essvik uppfattning.

Hur man än argumenterar i fråga
om skogskontona och de lättnader som
genomförts i fråga om dessa är det
dock ett faktum som inte går att rubba
att dessa lättnader inte kan utnyttjas
av dem som saknar skog eller är arrendatorer.
Det är en fördel för de
människor som kan begagna sig därav,
men det är ingenting att åberopa
som en lättnad för alla dessa hårt drabbade
människor, som inte kan utnyttja
denna förmån.

Herr Andersson sade att den omständigheten
att ett lån skulle kallas
skördeförskott skulle försvåra taxeringen,
så att det skulle bli svårt att
klara densamma. Både herr Andersson
och jag har sysslat med dessa frågor
ett stort antal år, och jag undrar, om
vi inte båda två har varit med om att
lösa frågor, som inte varit lättare än
denna.

Vidare sade herr Andersson att vi
åsyftar resultatutjämning. Det är fullkomligt
riktigt. Vi syftar naturligtvis
till en form av resultatutjämning. Vi
kan bara tänka oss det fallet att av två
lantbrukare drabbas den ene av skördeskador,
den andre inte. Låt oss säga
att dessa för två år taxeras för 30 000
kronor och att den ene blir taxerad
båda åren för 15 000 kronor, medan
den andre blir taxerad för 5 000 kronor
det ena året och 25 000 kronor det
andra. Blir det ingen skillnad i skattehänseende?
Det vet ju såväl herr Andersson
i Essvik som jag, och jag förmodar
även kammarens övriga ledamöter,
att den som har en låg inkomst
ett år och inte får utjämna densamma
drabbas av betydligt hårdare skattetryck
än den som har jämna inkoms -

ter. Det blir ökade bördor för dem som
råkat ut för skördeskador, och det anser
jag är orättvist.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Då även jag är antecknad
på den reservation, som har yrkat
bifall till den föreliggande motionen i
ärendet, vill jag understryka vad de föregående
talarna sagt angående nödvändigheten
av att på något sätt lösa denna
fråga.

Utskottsmajoritetens talesman ville
göra gällande att denna fråga bör lösas
på annat sätt än som föreslagits i reservationen.
Vi kan väl ändå inte komma
ifrån att detta är en skattefråga, och
då bör den också lösas som sådan.

Många har redan löst frågan, nämligen
de som övergått till redovisning efter
bokföringsmässiga grunder. Detta
gäller i regel större gårdar. De har sina
lager, som de kan skriva upp och skriva
ned, allteftersom förhållandena och produktionen
växlar på gårdarna. Så förhåller
det sig inte med dem som tillämpar
kontantprincipen, och det är alltjämt
det stora flertalet av jordbrukare
— i varje fall de mindre och de medelstora
jordbrukarna.

Det skall inte förnekas att en ny princip
införes, om förslaget om skördeförskott
antages, men jag tror att det vore
motiverat att, som i motionen och reservationen
begärts, utreda denna fråga
mot bakgrunden av vad vi hoppas på i
framtiden, nämligen en skördeskadeförsäkring.
Man kan utgå från att även
då kommer skördeskadebeloppen att betalas
ut i efterskott och beskattas ett år
efter det att skadan skett. Detta kan vi
inte finna är riktigt, och vi har anmärkt
på det förhållandet upprepade gånger
här i riksdagen. Man möter även dessa
anmärkningar ute i det praktiska livet.
Vi anser därför att en utredning i denna
fråga borde komma till stånd.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29 107

Med hänvisning till vad jag nu sagt
ber även jag få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Herr Vigelsbo sade att
det måste bli en skördeskadeförsäkring
i någon form, och då borde denna fråga
lösas. Detta hoppas även jag. Vad jag
avsåg när jag sade, att försöket att på
detta sätt lösa denna fråga inte är riktigt,
var att ett bifall till motionärernas
yrkande — inte själva utredningsyrkandet
men syftet med detsamma ■—-skulle innebära en resultatutjämning,
som vi ändå har sagt nej till.

Jag har inte sagt, att ett bifall till motionärernas
yrkande skulle innebära att
taxeringarna omöjliggjordes. Jag har
sagt att det otvivelaktigt skulle medföra
ökade besvär vid taxeringarna, något
som riksdagen hittills har försökt undvika.
Det ligger alltså någon nyansskillnad
mellan vad jag verkligen sade
och vad som lades i min mun.

Om jag vore jordbrukare, skulle jag
vara mycket tveksam om huruvida denna
åtgärd vore av något värde för mig.
Vi skall betänka att förslaget innebär
att lån, som tidigare aldrig har tagits
upp till beskattning, genom denna åtgärd
skulle bli beskattningsbara. Det
är en ny princip, det slår jag fast, och
jag tror inte att åtgärden hundraprocentigt
skulle hälsas med välvilja av
dem som man med denna åtgärd avser
att gagna.

Med detta, herr talman, ber jag ännu
en gång att få yrka bifall till utskottsförslaget.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Min avsikt är inte, att
skördeskadeförsäkringsfrågan skall lösas
på detta sätt. Men om en utredning
igångsattes nu, kunde man få fram beskattningsformer
som på ett rättvist
sätt reglerade skatten på skördeskadebelopp
även vid en försäkring. Också
ur den synpunkten borde man kunna gå

Beskattningen av skördeskadelån

med på en utredning. Jag tror att motionärerna
delar min uppfattning på
den punkten.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
känner nog inte lantbrukarna, om
han tror, att de inte skulle vara tacksamma,
därest förslaget om skördeförskott
bleve genomfört. Det skulle utan
tvivel vara till stor fördel för dem som
finge utnyttja det.

Man tycks ha bitit sig fast vid ordet
»lån», men ett skördeförskott kan betraktas
som ett bidrag med återbetalningsskyldighet.
Då ställer det sig annorlunda
ur skattesynpunkt. Det finns
ingen anledning att hävda att detta skattemässigt
skall behandlas som lån.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
att jag tror, att en jordbrukare
som ena året får t. ex. 3 000 kronor och
inte behöver ta upp dem såsom inkomst
skulle fundera mer än en gång, då han
året därpå skulle vara i en liknande
situation och då måste redovisa dessa
3 000 kronor såsom inkomst. Det skulle
åtminstone göra mig betänksam.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! För de lantbrukare som
drabbats av skördeskador under många
år — t. ex. i mälarlandskapen — och
fått lov att ta fyra, kanske t. o. m. fem
stödlån blir det utomordentligt stora
svårigheter när dessa skall amorteras.
Om de i stället hade fått pengarna som
skördeförskott, skulle det ha skapat betydligt
större möjligheter för dem att
klara amorteringarna än fallet nu är.

Får man genom skördeskador mycket
låg inkomst — kanske inte någon
inkomst alls — kan man kanske inte ens
utnyttja procentavdraget. Därigenom
får man alltså skatta för inkomster som
man inte har haft. Om man i stället får

108 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om parkeringsbot, m. m.

ett skördeförskott, kan avdraget utnyttjas,
och ett senare år kan man få lägre
skatt, eftersom avdrag då får göras för
återbetalningarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Bästekille
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 85, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Bästekille
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 95 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogos vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr
86, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
pension åt f. städerskan i riksdagshuset
fru Edit Jonsson, och

nr 35, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
pension åt f. städerskan vid justitieombudsmansexpeditionen
fru Helga
Andersson.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 22

Lag om parkeringsbot, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om parkeringsbot, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 oktober 1960 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 175, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll dels föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om parkeringsbot; och

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap.
6 § rättegångsbalken,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen likaledes fogat
förslag till

3) förordning om ändrad lydelse av
67 § vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648).

I det vid propositionen fogade förslaget
till lag om parkeringsbot var 5 §
av följande lydelse:

5 §.

Parkeringsbot tillfaller kronan.

Återbetalning av bot må ske i de fall

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29 109

och i den ordning Konungen bestämmer.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen de likalydande motionerna
nr 708 i första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, och herr Hedblom
och nr 869 i andra kammaren av herrar
Anderson i Sundsvall och Larsson i
Stockholm. Motionerna utmynnade i
hemställan att riksdagen måtte a) uttala
att kommun skulle tillerkännas rätt till
viss del av medel som inflöte genom
parkeringsbot som ersättning för kommunens
kostnader i samband med parkeringsövervakningen
samt b) besluta
tillägg i den föreslagna lagen om parkeringsbot
av ovan angiven innebörd och
bemyndiga Kungl. Maj:t att i administrativ
ordning utfärda erforderliga
tillämpningsföreskrifter.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med avslag å
motionerna I: 708 och II: 869 — måtte
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om parkeringsbot;

B. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken; C.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen icke
funnit skäl att i anslutning till det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648) göra andra uttalanden än
utskottet i förevarande utlåtande upptagit.

Reservation hade avgivits vid A) i
utskottets hemställan av herrar Hanson,
Per-Olof, och Larsson i Stockholm, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, i anledning av motionerna
I; 708 och II: 869, måtte för sin del besluta
sådan ändring i 5 § förslaget till
lag om parkeringsbot, att stadgandet
finge följande lydelse:

Lag om parkeringsbot, m. m.

5 §.

Parkeringsbot tillfaller kronan; dock
må Kungl. Maj:t äga rätt förordna om
att till kommun överföra viss del av de
medel som inflyta genom parkeringsbot.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Motorismen har efter
kriget fått en omfattning som ingen kunde
föreställa sig för 15 å 20 år sedan.
Enbart antalet bilar i det centrala registret
har under 1950-talet ökat med
en miljon. Det finns många som i detta
ser en utveckling hart när på väg mot
en katastrof, men flertalet betraktar väl
denna ökning som ett tecken på framåtskridande.
För min egen del är jag
böjd att ansluta mig till det senare synsättet.
Motorismen har utan allt tvivel
en god del i vårt mångomtalade välstånd
genom sin smidighet när det gäller kommunikationer
och transportväsen.

Tyvärr har motorismen också sina
mörka sidor, och det är ofta nog de
mest framträdande. Jag behöver knappast
nämna det stora antal människoliv
som för varje år går till spillo. En
annan sida av saken är att allt fler personer
för varje år oavsiktligt blir vållande
till sina medmänniskors död, och
det kan vara en belastning som för
många är svår att bära. I den mån en
sådan olycka har vållats på grund av
att föraren har varit spritpåverkad i
samband med bilkörningen har denne
också gjort sig skyldig till brott mot
landets lagar, vilket inte gör bördan
mindre.

Man har emellertid rika möjligheter
att bli lagbrytare i samband med motortrafik
utan att fördenskull behöva
känna samvetet alltför tungt belastat.
Jag tänker då på de brott mot parkeringsbestämmelser
som dagligen förekommer.
Naturligtvis kan också en sådan
förseelse medföra svåra olyckshändelser,
särskilt om den innebär ett brott
mot vad som stadgas i den allmänna

110 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om parkeringsbot, m. m.

vägtrafikförordningen. Den stora ökningen
av motorfordon har emellertid
medfört att även de lokala parkeringsbestämmelserna
blivit mera omfattande.
Detta gäller speciellt i våra större städer,
där man undan för undan tvingats
att beskära motorfordonsförarnas frihet
att ställa sina fordon på den plats de
själva anser mest tjänlig. Bestämmelserna
har som alla vet inte tillkommit
för ro skull utan nödvändiggjorts av det
förhållandet att samtliga medborgare
har rättmätiga krav på framkomstmöjligheter.

Med ett ökat antal lagbestämmelser
följer emellertid ofrånkomligt en total
ökning av antalet förseelser, och parkeringsförbuden
utgör inte något undantag.
Man chansar ganska friskt, men eftersom
övervakningen också skärpes
blir antalet lagförda brottslingar större.
Bestämmelserna i nya rättegångsbalken
om strafföreläggande medförde en viss
lättnad men inte tillräcklig för att minska
de rättsvårdande myndigheternas arbete.
Det här föreliggande lagförslaget
möjliggör emellertid en annan ordning,
nämligen ett direkt inbetalande av bötesbeloppet
utan föregående domstolshandläggning.
Förslaget är i den delen
mycket väl motiverat, och jag har ingen
invändning mot det i stort.

Anledningen till att jag begärt ordet,
herr talman, är att jag tillsammans med
herr Per-Olof Hanson i första kammaren
till utskottsutlåtandet fogat en reservation
rörande en liten detalj i lagförslaget.
Enligt förslaget skall böterna
utan undantag tillfalla kronan. I den
motion, som väckts i båda kamrarna
och tryckts i första kammaren med
nr 1: 708, har närmare motiverats, varför
även kommuner bör kunna få tillgodogöra
sig åtminstone en del av bötesbeloppet.
Jag skall inte uppta kammarens
tid med att upprepa vad som står
i motionen. Utskottet har emellertid
inte ansett sig kunna tillstyrka densamma
utan säger, att det är en fråga
som närmast hör hemma i ett större

sammanhang, och hänvisar till en rad
pågående utredningar, bl. a. den om
huvudmannaskapet för polisväsendet.

Utskottets ställningstagande förefaller
mig onödigt formellt. Med all respekt
för av utskottet nämnda utredningar
lär de inte ha så mycket att göra med
den fråga det här gäller. Möjligen föresvävar
det utskottet att den kostnad
kommunerna får vidkännas för trafikövervakningen
skulle bli mindre, om
hela polisväsendet i framtiden skulle
förstatligas.

Jag är inte övertygad om att de kostnader,
som därmed komme att övertas
av staten, skulle göra det oberättigat för
kommunerna att erhålla någon del av
inflytande bötesbelopp. Jag skulle exempelvis
knappast tro, att staten kommer
att överta kostnaderna för parkeringsövervakare,
som städerna i allt större
utsträckning får anställa.

Frånsett detta har vi ju begärt inte
en bindande föreskrift i lagen om rätt
för kommunen att uppbära hela eller
ens en del av böterna, utan endast att
lagen ger Kungl. Maj:t möjlighet att, där
så är påkallat, träffa avtal med vederbörande
kommun att en viss del av bötesbeloppet
får behållas. Det kommer således
i sista hand att bli Kungl. Maj:t
som har avgörandet. Om förhållandena
sedermera skulle ändras dithän att det
inte längre kan anses berättigat att kommunen
erhåller någon del av bötesbeloppet,
så står det Kungl. Maj:t fritt att
bringa en ändring till stånd.

Inte kan det heller med fog hävdas,
att det är en helt självklar sak att de
böter, som följer på en överträdelse av
lokala bestämmelser, skall tillfalla staten.
Om så hade varit fallet skulle det
knappast ha behövt uttryckas genom en
särskild lagparagraf. Hela det föreliggande
lagförslaget utgör en avkriminalisering
av parkeringsförseelserna. Man
kan nog säga att det är väl att så sker.
Ett tidsöverdrag vid en parkeringsplats
är väl inte en handling av kriminell
natur. Det är ju snarare en avgiftsfråga.

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Nr 29 111

Då tycker man att staten, sist av alla,
bör vara den part som tillgodogör sig
bötesbeloppet. I varje fall bör det enligt
motionärernas och reservanternas mening
inte fastslås benhårt i en lagbestämmelse.

Flera remissinstanser har också, herr
talman, invändningar att göra. Stadskollegiet
i Stockholm t. ex. har i sitt remissutlåtande
bl. a. sagt följande: »Att böter
för överträdelse av kommunala ordningsföreskrifter
tillfalla kronan torde
bl. a. vara beroende av önskemålet om
enhetlighet vid det straffrättsliga påföljdssystemets
tillämpning samt böternas
uppbörd och redovisning. I fråga
om parkeringsbot beröras icke domstolarna,
och denna bot är icke någon
straffrättslig påföljd, vilket kommer till
synes i det faktum, att avgiftsbetalningen
icke har anknytning till någon personidentifiering.
»

Enligt det nya lagförslaget är det fordonets
förare — han må heta Andersson,
Pettersson, Larsson eller någonting
annat — som får erlägga avgiften, men
denna belastar det registrerade fordonet,
och i den mån den felande föraren
verkligen betalar avgiften blir det inte
fråga om någon identifiering av honom.
Det är alltså här fråga om en typisk
avkriminalisering.

Jag skall inte orda mera om detta
utan bara avslutningsvis säga, att de
större städerna får vidkännas kostnader,
som i högre grad drabbar de där
boende än andra medborgare — just på
grund av den ständigt ökande biltätlieten
—• kostnader som inte närmare kan
fixeras. Man kan nämligen knappast
räkna ut vad felaktigt parkerade bilar
kan kosta exempelvis en butiksinnehavare,
som kanske får offra både tid och
kunder. Man kan inte säga att bilismens
nackdelar och fördelar berör oss alla
lika och att detta bl. a. skulle motivera
att staten undantagslöst tillfördes bötespengarna.
Det ligger i sakens natur, att
invånarna i de tätast bebyggda orterna
får större kostnader än andra, även om

Lag om parkeringsbot, m. m.

dessa kostnader inte alltid kan specificeras.

Av den anledningen anser jag, herr
talman, att regeringen bör få den möjlighet
till rörelsefrihet beträffande bötesbeloppen
som vi uttryckt i reservationen.
Jag vill därför yrka bifall till den
ändring i 5 §, första stycket, som finns
intagen i den föreliggande reservationen.

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av den föreliggande propositionen
med förslag till lag om parkeringsbot
inte funnit anledning till anmärkning.
Utskottet har tillstyrkt propositionen
såsom den föreligger.

Beträffande den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen, som går ut på att
kommunerna skall kunna tillerkännas
en viss del av de medel som inflyter genom
det system som kommer att införas,
har utskottsmajoriteten haft en mycket
bestämd uppfattning. Detta spörsmål är
av en så stor principiell räckvidd, att
man bör vänta på de utredningar som
arbetar även på detta område. Jag behöver
bara erinra om den nyligen tillsatta
utredningen rörande parkering,
där en av de centrala frågorna gäller
sättet att bekosta parkerings- och uppställningsplatser.
Utskottet anser därför
att reservanternas förslag till ändring
av 5 § är avhängigt av ett flertal
ännu olösta frågor som ligger under utredning.
Av dessa skäl avstyrker utskottet
reservanternas förslag och säger att
frågan icke bör lösas i detta sammanhang.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och bi -

112 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

föll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

§ 23

Lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m., dels Kungl. Maj :ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område, dels
Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande
av europeisk överenskommelse
om skydd för televisionsutsändningar,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 november 1959 dagtecknad
proposition, nr 17, hade Kungl.
Maj: t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9
och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr
152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

dels ock till riksdagens prövning i
grundlagsenlig ordning framlagt vid
propositionen fogat förslag till ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Kungl. Maj: t hade vidare genom en
den 1 april 1960 dagtecknad proposition,
nr 134, under åberopande av
propositionen bilagt statsrådsprotokoll
föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj: t att

dels tillträda den reviderade Bernkonventionen
för skydd av litterära och
konstnärliga verk av den 26 juni 1948;

dels ock ratificera

1) Världskonventionen om upphovsrätt
av den 6 september 1952 jämte tillläggsprotokoll,
samt

2) europeisk överenskommelse om
utbyte av program medelst televisionsfilm
av den 15 december 1958.

Slutligen hade Kungl. Maj:t genom en
den 14 oktober 1960 dagtecknad proposition,
nr 176, under åberopande av
propositionen bilagt statsrådsprotokoll
föreslagit riksdagen att godkänna europeisk
överenskommelse om skydd för
televisionsutsändningar av den 22 juni
1960.

Propositionen nr 17 hade, såvitt anginge
förslaget till ändrad lydelse av
1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen,
hänvisats till konstitutionsutskottet och
i övrigt till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.! anslutning härtill
hade jämväl de båda övriga propositionerna
behandlats av detta utskott.

I samband härmed hade utskottet vidare
behandlat av propositionen nr 17
föranledda motioner, nämligen

dels följande vid vårsessionen väckta:
de likalydande motionerna I: 304 av
herr Gezelius och herr Ohlsson, Ebbe,
samt 11:381 av herrar Fröding och
Gansmoe,

de likalydande motionerna 1:502 avfröken
Mattson och herr Elmgren samt
II: 620 pv fröken Bergegren och herr
Andersson i Linköping,

de likalydande motionerna I: 506 av
fru Hamrin-Thorell m. fl. samt II: 632
av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

de likalydande motionerna I: 507 av
herr Stefanson samt II: 626 av herr
Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna I: 508 av
herr Stefanson samt II: 631 av herr
Nordgren,

de likalydande motionerna 1:509 av
herr Sundin samt II: 630 av herr Antonsson,

de likalydande motionerna I: 510 av
herr Sundin samt 11:629 av herr Antonsson,
ävensom

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 113

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

motionen I: 505 av herrar Bengtson
och Sundin,

motionen II: 621 av fröken Vinge,
motionen II: 622 av herr Lundberg,
motionen II: 627 av herr Arvidson
och

motionen II: 628 av herrar Rimmerfors
och Gustafsson i Borås;

dels ock följande vid höstsessionen
väckta:

de likalydande motionerna I: 695 av
herr Stefanson m. fl. samt II: 855 av
herr Nordgren in. fl., ävensom

motionen I: 693 av herr Hedblom
samt

motionen I: 694 av fröken Mattson.
Ytterligare hade utskottet behandlat
en i anledning av propositionen nr 134
i andra kammaren av herr Löfgren
väckt motion, nr 852.

Om propositionernas huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I propositionen nr 17 föreslås en revision
av lagstiftningen till skydd för
författare, tonsättare, bildkonstnärer,
konsthantverkare och andra upphovsmän
till litterära och konstnärliga verk
(upphovsrätt). Nu gällande lagbestämmelser
på detta område är i åtskilliga
delar föråldrade, bl. a. med hänsyn till
utvecklingen inom film, grammofon, radio
och television. Vissa ändringar påkallas
även för att möjliggöra för Sverige,
som är medlem av den s. k. Bernkonventionen,
att tillträda en år 1948
reviderad text av konventionen, ävensom
den år 1952 i Geneve ingångna
Världskonventionen om upphovsrätt.
Det förberedande lagstiftningsarbetet
har utförts i samverkan med utredningar
i Danmark, Finland och Norge.

Den nya lagstiftning som föreslås innebär
i vissa avseenden en förstärkning
av upphovsmannens rätt. Bl. a. ges ökat
skydd åt de ideella och personliga intressen
han förbinder med verket.
Skyddstiden, som för närvarande i princip
är 30 år från upphovsmannens död
men beträffande litterära och musika -

liska verk provisoriskt förlängts till 50
år, föreslås nu beträffande samtliga verk
till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk
och konstindustri behålles
dock, i avbidan på pågående utredning
om mönsterskyddet, den hittillsvarande
skyddstiden oförändrad.

Å andra sidan har föreslagits nya
inskränkningar i upphovsrätten till förmån
för vissa kulturella eller eljest samhälleliga
ändamål. Bl. a. föreslås att arkiv
och bibliotek skall äga fotokopiera
skyddade verk och att skolorna skall
kunna göra bandinspelningar av radioprogram
o. dyl. Vidare skall de avtal
om radio- och televisionsutsändningar
av skyddade verk, som Sveriges radio
har med Stim och andra upphovsmannaorganisationer,
principiellt ge rätt att
sända ut verk även av upphovsman som
icke är ansluten till dessa organisationer.

Förslaget behandlar icke blott den
egentliga upphovsrätten utan upptager
också regler om skydd för musiker, skådespelare
och andra utövande konstnärer
och i samband därmed också för
grammofonindustrien och radion. Dessa
grupper får skydd mot vissa inspelnings-
och utsändningsåtgärder. Vidare
skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter
äga rätt till ersättning
för grammofonmusiken i radio och television.
Utövande konstnärer får dessutom
skydd för sina ideella och personliga
intressen.

I förslaget har även upptagits offentligrättsliga
stadganden till skydd för
vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes
sålunda möjlighet åt det allmänna att
ingripa till skydd för ideella värden
hos klassiska och andra äldre litterära
och konstnärliga verk.

Beträffande rätten till fotografier föreslås
särskilda bestämmelser. Skyddstiden,
vilken nu som huvudregel är 15
år från året för utgivningen, sättes till
25 år från framställningsåret. I en del
fall, där det för närvarande är fritt att
använda fotografier som illustrationer,

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

114 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

införes rätt till ersättning för fotografen.

Förslaget föranleder följdändringar i
tryckfrihetsförordningen och i lagen
mot illojal konkurrens.

Genom propositionen nr 134 föreslås
godkännande av att Sverige, som är
medlem av den s. k. Bernunionen för
skydd av litterära och konstnärliga
verk, i samband med genomförandet av
den genom propositionen nr 17 föreslagna
nya lagstiftningen tillträder den
för unionen gällande konventionen i
dess senaste, den 26 juni 1948 antagna
lydelse. Vidare föreslås ratifikation av
två andra internationella överenskommelser
på området. Den ena av dessa,
Världskonventionen om upphovsrätt av
den 6 september 1952, har ur svensk
synpunkt betydelse främst genom att ett
tillträde kommer att göra det lättare än
hittills för svenska upphovsmän att få
skydd i USA. Den andra är en inom
Europarådet utarbetad överenskommelse
av den 15 december 1958, som åsyftar
att i rättsligt avseende underlätta de
i eurovisionen deltagande televisionsföretagens
programutbyte.

I propositionen nr 176 föreslås slutligen
godkännande av en likaledes inom
Europarådet utarbetad överenskommelse
av den 22 juni 1960, som åsyftar att
bereda sistnämnda televisionsföretag internationellt
skydd för deras sändningar.

I motionen 11:622 av herr Lundberg
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 17 med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk,
m. m.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen,

(Kungl. Maj:ts förslag)

Byggnad eller bruksföremål må av
ägaren ändras utan upphovsmannens
lov, såvitt det kräves av tekniska skäl
eller för ändamålsenlig användning.

med förklaring att propositionen nr
17 i vad den hänvisats till lagutskott
icke kunnat oförändrad bifallas,

måtte,

dels med bifall till följande motioner,
nämligen

1. I: 505, i vad den rörde 20 § i förslaget
till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk; och

2. II: 621,

dels i anledning av följande motioner,
nämligen

1. I: 506 och II: 632,

2. 1:507 och 11:626, i vad de rörde
9 § i förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk; och

3. I: 694, i vad den rörde sistnämnda
paragraf,

dels ock med avslag å följande motioner,
nämligen

1. 1:304 och 11:381,

2. I: 507 och II: 626, i vad de avsåge
andra ändringar i förslaget till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk än beträffande 9 §,

3. 1:508 och 11:631,

4. I: 509 och II: 630,

5. 1:510 och 11:629,

6. 1:695 och 11:855,

7. I: 505, i vad den avsåge andra ändringar
i förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk
än beträffande 20 §,

8. II: 622,

9. II: 627 och

10. I: 693,

för sin del antaga

I. det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk med den
ändringen, att 9, 10, 13, 15,18, 19, 20, 23,
24, 39, 49, 51, 58, 61, 63, 65, 66 och 67 §§
erhölle i utskottets hemställan föreslagen
lydelse, i fråga om nedan angivna
paragrafer innebärande följande:

(Utskottets förslag)

§.

Byggnad eller bruksföremål må av
ägaren ändras utan upphovsmannens
lov.

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 115

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

18 §.

Av utgivet--------i blindskrift.

För utlåning åt blinda och andra
svårt vanföra må av utgivet litterärt
verk framställas exemplar genom ljudupptagning.
För sådan upptagning äger
upphovsmannen rätt till ersättning.

23 §.

Sedan litterärt----—----till allmänheten.

Konungen äger föreskriva, att avgift
skall utgå för sådan utlåning och uthyrning
av exemplar, som enligt första
stycket må ske utan upphovsmans samtycke,
ävensom förordna om medlens
fördelning.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller
televisionsutsändning i strid mot denna
lag är Stockholms rådhusrätt. Samma
lag vare i mål om ersättning som avses
i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första
stycket, 22 § andra stycket eller 47 §.

§•

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller
televisionsutsändning i strid mot denna
lag är Stockholms rådhusrätt. Samma
lag vare i mål om ersättning som avses
i 14 § andra stycket, 16 §, 18 § andra
stycket, 19 § första stycket, 22 § andra
stycket eller 47 §.

II. det genom propositionen framlagde
förslaget till lag om rätt till fotografisk
bild med i utskottets hemställan föreslagen
ändring av 15 § ävensom övergångsbestämmelserna
;

III. det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj
1931 (nr 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens med den ändringen,
att 9 § och ikraftträdandebestämmelsen
erhölle i utskottets hemställan
föreslagen lydelse;

B. att riksdagen, med bifall till det
härom i motionen I: 694 framställda
yrkandet, hos Kung], Maj:t hemställde
om utredning rörande frågan huruvida
allmänna handlingar borde beredas
upphovsrättsligt skydd i andra fall än
som följde av 9 § i förslaget till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk i den av utskottet föreslagna
avfattningen;

C. att motionen 11:628 måtte anses
besvarad genom vad utskottet anfört

vid 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk;

D. att motionerna I: 502 och II: 620
icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna 1:507 och 11:626,
i vad de icke berörts tidigare i utskottets
hemställan, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd;

F. att riksdagen, med bifall till propositionen
nr 134 och med avslag å motionen
11:852, måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att

dels tillträda den reviderade Barnkonventionen
för skydd av litterära och
konstnärliga verk av den 26 juni 1948;

dels ock ratificera

1. Världskonventionen om upphovsrätt
av den 6 september 1952 jämte tillläggsprotokoll; 2.

europeisk överenskommelse om
utbyte av program medelst televisionsfilm
av den 15 december 1958; samt

G. att riksdagen, med bifall till propositionen
nr 176, måtte godkänna euro -

116 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

peisk överenskommelse om skydd för
televisionsutsändningar av den 22 juni
1960, dock med förbehåll enligt dess
art. 3 b), c) och f).

I motiveringen beträffande förslaget
till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk yttrade utskottet:

Vid 18 §.

Enligt förevarande paragraf skall det
vara tillåtet att framställa exemplar av
litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.
Under senare år har vid sidan av
blindskrift i alltmer ökad omfattning
använts s. k. talböcker, d. v. s. tonband
på vilka verken inlästs och som kan
spelas upp i vanliga bandinspelningsapparater.
Verksamhet för framställning
och utlåning av talböcker till blinda bedrives
huvudsakligen inom De blindas
förening. Kostnaderna för verksamheten
täckes till viss del av statsanslag. En del
av detta beräknas för författararvoden.

I propositionen har diskuterats om
icke även framställning av talböcker för
utlåning åt blinda borde lämnas fri. Någon
bestämmelse härom har dock icke
upptagits i förslaget, då departementschefen
antagit att tillstånd till sådan
framställning utan större svårigheter
skulle kunna erhållas från författarna.
Skulle denna förmodan visa sig oriktig,
har det emellertid synts departementschefen
föreligga anledning att återkomma
till frågan. I de förut nämnda motionerna
göres gällande, att den av departementschefen
angivna förutsättningen
för ny prövning av frågan föreligger.

Enligt utskottets mening talar starka
humanitära skäl för att de blindas behov
av talböcker tillgodoses i så stor utsträckning
som möjligt. Man kan härvid
icke komma ifrån att den upphovsrättsliga
ensamrätten i princip medför vissa
hinder för användningen av detta hjälpmedel.
Ensamrätten innebär, att framställningen
av varje särskild talbok är
beroende av tillstånd av upphovsmannen
och alltså måste föregås av en överenskommelse
med denne. I motsats till

ett vanligt bibliotek, som bygger upp
sitt bokbestånd genom inköp i handeln
utan att författarna behöver tillfrågas,
måste ett talboksbibliotek för varje särskild
talbok taga kontakt med författaren
eller hans rättsinnehavare och förhandla
om tillstånd till framställningen.

Om, såsom för närvarande är fallet,
talboksverksamheten i huvudsak omhänderhas
av blinda, tillkommer att det
för dessa är förenat med särskilda svårigheter
att upprätthålla den administrativa
apparat som fordras för systemets
genomförande. Vidare märkes, att
någon talbok över huvud taget icke kan
framställas om man icke kommer i kontakt
med upphovsmannen eller uppgörelse
icke kan träffas i lionorarsfrågan.
I detta fall uppkommer luckor i bibliotekets
bestånd, som kan vara högst beklagliga.
Enligt utskottets mening talar
därför starka skäl för att framställning
av talböcker för utlåning åt blinda skall
få äga rum utan upphovsmannens tillstånd.
Däremot finns icke anledning att
betaga denne rätt till skälig ersättning
för det utnyttjande av hans verk som
sker genom framställningen.

Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla, att den kostnad för talboksframstiillningen
som utgöres av författararvode
bör, liksom andra kostnader
för framställningen, i så stor utsträckning
som möjligt avlastas från de blinda.
Även för framtiden bör därför, liksom
hittills, viss del av statsanslaget för
talboksverksamheten beräknas för författararvoden.

Mot det avsedda systemet har representanter
för upphovsmännen hos utskottet
invänt, att ett upphävande av
den hittillsvarande ensamrätten på området
kan få återverkningar på upphovsmännens
möjligheter att inom den ordinarie
förlagsbranschen få till stånd avtal
om framställning av grammofonskivor
o. d. med uppläsning av deras verk
och sålunda vålla dem betydande ekonomiskt
avbräck. Härvid har bl. a. framhållits,
att dylika inspelningar i stigande

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 117

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

utsträckning blivit en normal förlagsartikel
och att inspelningsrätten sålunda
blivit alltmera betydelsefull för upphovsmännen.
Utskottet anser emellertid
dessa farhågor vara överdrivna. Den
verksamhet för talboksframställning
som här avses och som sker för en högst
begränsad grupp personer kan icke gärna
påverka den kommersiella marknaden.

Utskottet anser alltså, att framställning
av talböcker för utlåning åt blinda
bör få äga rum utan tillstånd av upphovsmannen
men att denne bör äga rätt
till skälig ersättning.

Vad angår den närmare utformningen
av ett stadgande i ämnet torde det vara
tillräckligt att rätten förklaras gälla litterära
verk; musikaliska verk brukar
inte inspelas i den ordning varom nu är
fråga. I praktiken torde inspelningsrätten
komma att utövas av organisationer
för de blindas väl och av bibliotek. Att
uttryckligen begränsa stadgandet i detta
hänseende synes dock icke vara erforderligt;
missbruk från t. ex. kommersiella
företags sida torde icke behöva
befaras, eftersom rätten endast skall
gälla framställning för — vederlagsfri
— utlåning. Bestämmelserna om ersättning
bör utformas på motsvarande sätt
som i t. ex. 16 §. Man torde kunna utgå
från att uppgörelse om tillämpliga taxor
och tariffer kommer att träffas med författarnas
organisationer. I händelse av
tvist kommer skäliga ersättningsbelopp
att fastställas av domstol eller, om parterna
kommer överens därom, av skiljenämnd.
Såsom förut berörts bör de belopp
som de blinda utger i författarhonorar
i görligaste mån täckas av statsmedel.

Under remissbehandlingen har framförts
att man bör tillgodose icke blott
de blinda utan även poliopatienter och
andra personer som på grund av svår
vanförhet är förhindrade att taga del av
litterära verk i konventionellt utförande.
Enligt utskottets mening föreligger
här samma synpunkter som beträffande

de blinda. Förevarande stadgande bör
därför avse framställning även för utlåning
åt denna kategori.

I enlighet med det anförda föreslår
utskottet, i anledning av motionerna, att
till paragrafen såsom andra stycke fogas
en bestämmelse, att för utlåning åt
blinda och andra svårt vanföra må av
utgivet litterärt verk framställas exemplar
genom ljudupptagning; som en
andra punkt bör härtill fogas att upphovsmannen
för sådan upptagning skall
äga rätt till ersättning.

Vid 58 §.

Utskottet föreslår, att forumregeln i
andra punkten utvidgas till att omfatta
även mål om ersättning som avses i det
av utskottet förordade stadgandet i 18 §
andra stycket.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan
Förslaget till lag om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk
Till 2 § sista punkten.

Av fru Boman, utan angivet yrkande;

Till 9 §.

Av herr Fröding, likaledes utan angivet
yrkande;

Till 13 §.

Av fru Gärde Widemar, herr Hanson,
Per-Olof, fröken Mattson, fru Johansson,
herrar Östrand och Fröding samt fru
Löfqvist, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen för sin del måtte
besluta sådan ändring i 13 § förslaget
till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk att stadgandet finge
följande lydelse:

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av
ägaren ändras utan upphovsmannens
lov, såvitt det kräves av tekniska skäl
eller med hänsgn till byggnadens eller
föremålets användning.

Till 18 och 58 §§.

I. Av herrar Branting och Gezelius,
fröken Mattson, fru Boman, fru Johansson
och herr Fröding, vilka ansett

118 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

1. a) att utskottets ovan intagna yttrande
vid 18 § bort ha följande lydelse:

Enligt förevarande---(lika med

utskottet)---för författarvoden.

I propositionen---- (lika med

utskottet)---frågan föreligger.

Enligt utskottets ---(lika med

utskottet) —--- till framställningen.

Om, såsom för närvarande är fallet,
talboksverksamheten i huvudsak omhänderhas
av blinda, tillkommer att det
för dessa är förenat med särskilda svårigheter
att upprätthålla den administrativa
apparat som fordras för systemets
genomförande. Vidare märkes, att
någon talbok över huvud taget icke kan
framställas om man icke kommer i
kontakt med upphovsmannen eller uppgörelse
icke kan träffas i honorarsfrågan.
I detta fall uppkommer luckor i
bibliotekets bestånd, som kan vara högst
beklagliga. Enligt utskottets mening talar
därför starka skäl för att framställning
av talböcker för utlåning åt blinda
skall få äga rum utan upphovsmannens
tillstånd.

Enligt utskottets mening bör sådan
talboksframställning som endast är avsedd
för utlåning till blinda icke föranleda
rätt till ersättning för upphovsmannen
från talboksframställarens sida.
Detta utesluter å andra sidan icke, att
skälig ersättning till upphovsmannen
må kunna utgå av allmänna medel. Ersättningsfrågan
synes kunna regleras i
analogi med den nuvarande biblioteksutlåningsersättningen.

Till förekommande av missbruk synes
den av utskottet förordade fria talboksframställningsrätten
dock böra bli beroende
av Konungens tillstånd samt
vara underkastad de villkor, som i tillståndet
anges. Tillstånd synes vidare
endast böra lämnas åt bibliotek och organisation.

Under remissbehandlingen ----

(lika med utskottet) —---denna ka tegori.

I enlighet med det anförda föreslår
utskottet, i anledning av motionerna, att

till paragrafen såsom andra stycke fogas
en bestämmelse att bibliotek och organisation
må, med Konungens tillstånd
och på de villkor som däri anges,
framställa exemplar av utgivet litterärt
verk genom ljudupptagning, att användas
för utlåning till blinda och andra
svårt vanföra.

b) att vad utskottet anfört i sitt yttrande
vid 58 § bort utgå;

2. att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:506 och 11:632 måtte för sin
del besluta sådan ändring i 18 § förslaget
till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk att stadgandet
finge följande lydelse:

18 §.

Av utgivet---i blindskrift.

Bibliotek och organisation må, med
Konungens tillstånd och på de villkor
som däri angivas, framställa exemplar
av utgivet litterärt verk genom ljudupptagning,
att användas för utlåning till
blinda och andra svårt vanföra.

samt att riksdagen måtte antaga 58 §
nämnda lagförslag i den i propositionen
föreslagna lydelsen.

II. Av fru Löfqvist, som ansett

1. a) att utskottets yttrande vid 18 §
bort ha följande lydelse:

Enligt förevarande---—• (lika med

utskottet)---för författararvoden.

I propositionen---(lika med

utskottet)---frågan föreligger.

Enligt utskottets---(lika med ut skottet)

— — — till framställningen.

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 119

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Enligt utskottets mening talar därför
starka skäl för att framställning av talböcker
för utlåning åt blinda skall få
äga rum utan upphovsmannens tillstånd.

Däremot finner utskottet det skäligt
att ersättning i någon form utgår till
författarna för sådan framställning och
utlåning, lämpligen av statsanslag efter
samma principer som gäller i fråga om
folkbiblioteken.

Mot det---(lika med utskottet)

---kommersiella marknaden.

Utskottet anser alltså att framställning
av talböcker för utlåning åt blinda
bör få äga rum utan tillstånd av upphovsmannen
samt att skälig ersättning
härför bör utgå av statsanslag efter
samma principer som gäller i fråga
om folkbiblioteken.

Under remissbehandlingen---

(lika med utskottet)---denna kate gori.

I enlighet med det anförda föreslår
utskottet, i anledning av motionerna, att
till paragrafen såsom andra stycke fogas
en bestämmelse att bibliotek och
organisation må, med Konungens tillstånd
och på de villkor som däri anges,
framställa exemplar av utgivet litterärt
verk genom ljudupptagning, att användas
för utlåning till blinda och andra
svårt vanföra.

b) att vad utskottet anfört i sitt yttrande
vid 58 § bort utgå;

2. att utskottets hemställan bort avfattas
i enlighet med vad som angivits
i reservationen ovan under I.

Vidare hade särskilda yttranden avgivits I.

Av herrar Uranting, Robert Johansson,
Per-Olof Hanson, Onsjö och Ågren;

II. Av fru Gärde Widemar och fröken
Mattson.

Vad utskottet hemställt föredrogs.
Därvid anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Ilerr talman! Efter mer än 20 års utrednings-
och lagstiftningsarbete har vi

nu hunnit så långt att en ny lagstiftning
om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk är klar för behandling
i riksdagen.

Det är här fråga om en revision av
de rättsregler som ger skydd åt författare,
kompositörer, konstnärer och andra
upphovsmän på det litterära och
konstnärliga skapandets område. Samtidigt
revideras rättsskyddet för fotografer.

Upphovsrätten eller — som den tidigare
kallades ■— författar- eller auktorrätten
fick sitt första uttryck hos oss
i den tryckfrihetsförordning som utfärdades
året efter 1809 års statsvälvning.
Erkännandet av författares och
konstnärers rättigheter har sålunda hos
oss, liksom för övrigt även i flera andra
länder, burits fram av frihetsidéer och
framstegssträvanden. Från början var
skyddet begränsat till en ensamrätt för
upphovsmännen att utge sina arbeten i
tryck. Genom senare reformer utvidgades
skyddet: redan under mitten och
slutet av 1800-talet utsträcktes det till
bl. a. sceniska framföranden och konsertutföranden,
genom 1919 års lagar
till grammofon och film och genom en
lagändring 1931 till radio. Redan enligt
gällande lag täcker upphovsrätten alltså
i huvudsak alla de områden där det är
möjligt att ekonomiskt utnyttja de litterära
och konstnärliga alstren.

Den här utvecklingen har sin parallell
i samtliga kulturländer och styrs
internationellt av olika mellanfolkliga
överenskommelser, främst av den år
1886 tillkomna Bernkonventionen, som
omfattar praktiskt taget hela Europa,
med undantag för Ryssland, och även
åtskilliga utomeuropeiska länder. Svenska
författare är genom Sveriges anslutning
till denna konvention garanterade
att i övriga medlemsländer få ett skydd
som i stort sett motsvarar det de har i
Sverige.

Den revision som nu föreslås fullföljer
ett trefaldigt syfte. Till att börja
med är det fråga om att anpassa rätts -

120 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

reglerna efter den ekonomiska och tekniska
utveckling som under de senare
årtiondena har ägt rum på de områden
som berörs av upphovsrätten. Film,
grammofon och radio har utvecklats
ytterligare, och nya företeelser, såsom
television, fotokopiering och bandinspelning,
har tillkommit. Möjligheterna
att utnyttja de tekniska metoderna i förening,
t. ex. att visa film i television
eller att bandinspela radioprogram bär
ökats. Utvecklingen har skapat en rad
rättsliga problem som påkallar reglering.
I samband härmed har det varit
angeläget att också i övrigt systematiskt
och rättstekniskt förbättra gällande lagar.

Det andra huvudsyftet liar varit att
anpassa lagen till den internationella
utvecklingen. Bernkonventionen har reviderats,
och för svensk anslutning till
den nya versionen krävs vissa modifikationer
i vår lagstiftning. En ny överenskommelse,
Världskonventionen om
upphovsrätt, har tillkommit; svensk anslutning
kommer här att ge svenska
upphovsmän förbättrat skydd i USA och
en del andra länder, som står utanför
Bernkonventionen. Televisionen har fått
sina speciella överenskommelser, som
likaledes bör tillträdas från svensk
sida.

Slutligen — och från början var detta
det primära syftet — är det angeläget
att på området få till stånd nordisk
rättslikhet. Känslan för nordisk kulturgemenskap
blir livligare för varje
dag, inte minst genom radions och televisionens
förmedling. Det är därför av
vikt att inom Norden ha ensartade regler
om t. ex. förlagsavtal och uppförande
inom radio och TV. Med hänsyn till
den vikt som sålunda tillmäts nordisk
likformighet har förarbetena bedrivits
i nordisk samverkan. De förslag som de
olika nordiska kommittéerna har framlagt
har i samtliga länder fått gynnsamt
mottagande. Här i Sverige där remissförfarandet
varit osedvanligt omfattande
— mer än hundra myndigheter och

sammanslutningar har hörts — har förslagen
praktiskt taget enhälligt tillstyrkts
i sina huvuddrag. Den nordiska
samverkan har fortsatt också på departementsstadiet
och resulterat i att väsentligen
överensstämmande propositioner
ungefär samtidigt har framlagts i
de nordiska parlamenten.

Slutligen har nordisk samverkan ägt
rum också på parlamentsplanet. En delegation
från första lagutskottet har förhandlat
med representanter från de
parlamentsutskott som i grannländerna
har hand om ärendet. Av lagutskottets
utlåtande framgår, att man vid förhandlingarna
har beslutat att rekommendera
vissa ändringar, som innebär att förslagen
ytterligare närmas till varandra,
och att lagutskottet för sin del i det väsentliga
har följt dessa rekommendationer.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att ärendet i Danmark och Norge
icke kommer att behandlas av parlamenten
förrän i början av nästa år; i
Danmark har saken fördröjts av valet
och i Norge av budgetfrågor. I Finland
kommer ärendet möjligen upp senare
under denna månad. Det är naturligt att
man i grannländerna kommer att tillmäta
den svenska riksdagens ställningstagande
stor betydelse.

Om jag härefter skulle i korthet nämna
något om den föreslagna lagstiftningens
innehåll, vill jag först framhålla,
att den ingalunda innebär att några
revolutionerande nyheter införs i upphovsrätten,
något som redan torde ha
framgått av det jag förut har sagt om
ändamålet med revisionen. Sakligt är
den nya lagen till sina grunder helt
uppbyggd med den gällande som förebild.
I vissa avseenden har upphovsmannens
rätt dock något stärkts, såsom
då det gäller skyddet för hans ideella
och personliga intressen och hans möjligheter
att få ersättning för vissa utnyttjanden
som hittills har varit helt
fria. Å andra sidan har tagits hänsyn
till att samhälleliga behov har krävt

121

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

nya inskränkningar i upphovsrätten,
t. ex. då det gäller möjlighet att sända
verk i radio och television, att fotokopiera
tidskriftsuppsatser och annat i
arkiv och bibliotek, att spela in radioprogram
i skolorna. En nyhet av principiell
betydelse är att skyddstiden, som
enligt 1919 års lag varar till 30 år efter
upphovsmannens död, enligt föreskrift
i den reviderade Bernkonventionen har
förlängts till 50 år. För litterära och
musikaliska verk har dock denna förlängning
redan tidigare genomförts genom
provisorisk lagstiftning.

Förslaget behandlar inte bara den
egentliga upphovsrätten utan ger också
regler om skydd för bl. a. utövande
konstnärer, d. v. s. skådespelare och
musiker m. fl., för grammofonindustrien
och för radion och televisionen.

Enligt min mening överensstämmer
förslaget i allt väsentligt med vår tids
samhällssyn, och jag anser också att
det i detaljerna innebär en rimlig avvägning
mellan de motstående intressena
och likaså en rimlig lösning av de
delvis mycket intrikata frågorna. Jag
vill därför uttrycka min stora tillfredsställelse
över att lagutskottet vid sin
granskning enhälligt har anslutit sig till
huvudlinjerna i förslagen.

Men liksom allt annat mänskligt är
förslagen givetvis icke fullkomliga. Även
om de såvitt nu kan bedömas borde
kunna i sina huvuddrag bestå för lång
tid framåt kan den snabba utvecklingen
i det praktiska livet komma att ställa
krav på ändringar. Vi får då vara beredda
att undersöka och lägga till rätta
.sådana frågor.

I det följande skall jag, herr talman,
ingå på de viktigaste av de detaljfrågor,
som ingår i utskottets ändringsförslag.
Om jag tar upp dessa i paragrafföljd,
möter först problemet om upphovsrätt
till allmänna handlingar. I gällande rätt
finns en regel som generellt undantar
sådana handlingar från upphovsrätt.
Genom en speciallag har man dock givit
skydd åt de officiella kartorna, som

ju har kommersiellt värde. I propositionen
har man ansett att också en del
annat statligt tryck av kommersiell karaktär
borde ha skydd. Man har därför
begränsat undantaget något, så att det
skulle avse författningar samt beslut
och yttranden av myndighet och alltså
ej omfattar de kommersiella produkterna.
Utskottet har emellertid menat,
att man av principiella skäl bör behålla
ett generellt undantag, omfattande också
de kommersiella alstren, och införa
skydd för särskilda grupper av sådana
först efter ytterligare utredning.

Jag är nog fortfarande av den meningen,
att den i propositionen valda
metoden hade varit mera följdriktig.
Utan att den på något sätt kunde inkräkta
på tryckfrihetsförordningens
principer, skulle den ha förhindrat, att
enskilt vinstintresse hade haft möjlighet
att sko sig på det allmännas, d. v. s.
skattebetalarnas bekostnad. Men då utskottet
har förutsatt en utredning om
skydd för ytterligare grupper av alster,
ser jag inte någon anledning att motsätta
mig utskottets förslag.

Fn fråga som har väckt utskottets
särskilda intresse är problemet i vad
mån man får ändra byggnad eller bruksföremål.
Det talas om detta i 13 §. Den
nya lagen uppställer, liksom lagarna
i flera andra länder, bl. a. våra grannländer,
förbud mot att stympa eller vanställa
verk, eller som det heter i lagtexten:
»Ett verk må icke ändras så,
att upphovsmannens litterära eller
konstnärliga anseende eller egenart
kränkes.» Ett dylikt skydd mot kränkande
ändringar skall i princip också
gälla för byggnadsverk och konstnärliga
bruksföremål. Här måste det dock
av praktiska skäl inskränkas.

I propositionen har man därför uteslutit
skyddet då det gäller ändringar
som krävs av tekniska skäl eller för ändamålsenlig
användning. Med andra
ord: finns ett praktiskt syfte, får vilka
ändringar som helst vidtagas, även om
de objektivt skulle gå ut över upphovs -

122 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

mannens anseende. Däremot ger propositionen
skydd mot kränkande ingrepp,
som inte förestavas av något praktiskt
syfte.

I utskottet bär emellertid uppstått
delade meningar. En knapp majoritet
har velat gå längre: enligt dess mening
bör det beträffande byggnader och
bruksföremål finnas en total frihet att
göra ändringar och ingrepp, alltså även
om de sker utan något som helst praktiskt
syfte. En betydande minoritet har
emellertid i princip gått på propositionens
linje, låt vara att man önskar
en viss uppmjukning av lagtexten. Då
det gäller att ta ställning till frågan
skulle jag vilja understryka, att det
självfallet i praktiken ganska sällan
lär förekomma så långtgående ingrepp
att problemet över huvud taget blir aktuellt;
ändringar som objektivt icke
kränker upphovsmannen får naturligtvis
under alla förhållanden alltid göras. Jag
vill nämna att utskottsminoritetens linje
närmast ansluter sig till vad som
torde komma att föreslås i våra grannländer.

I 18 § har utskottet tagit upp en bestämmelse,
som gör det fritt att framställa
talböcker för blinda och andra
svårt vanföra. I propositionen fanns inte
någon sådan bestämmelse. Man hade
utgått från att de blinda, det var dem
saken närmast rörde, utan större svårigheter
skulle få tillstånd till sin talboksframställning
från författarna. För utgivna
författarhonorar hade man tänkt
sig att de blinda skulle få ersättning av
statsmedel, och ett anslag i detta syfte
beviljades av riksdagen i våras. Utskottet
har emellertid ansett att de blinda
bör ha rätt att göra talböcker utan att
behöva begära tillstånd av författarna.
Däremot har man godtagit tanken att
författarna bör ha honorar, och i utlåtandet
har understrukits att dessa honorar
bör täckas av statsmedel. För min
del vill jag, eftersom det har visat sig
att praktiska svårigheter är förbundna
med inhämtandet av tillstånd, inte mot -

sätta mig att möjlighet till tvångslicens
öppnas på detta område.

Jag vill också nämna att en stark
minoritet inom utskottet har föreslagit
å ena sidan att sådan tvångslicens skall
vara beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd,
å andra sidan att författarna därvid icke
skall ha någon rätt till honorar; skälig
ersättning till dem skulle i stället utgå
direkt av statsmedel.

Skillnaden mellan dessa båda ståndpunkter
torde vara större ur principiell
än ur praktisk synpunkt. Båda förutsätter
ersättning av statsmedel. Följer riksdagen
majoritetens linje blir det vid
bristande överenskommelse om ersättningens
storlek domstol, som skall fastställa
den. Enligt minoritetens linje blir
det Kungl. Maj :t och i sista hand riksdagen,
som fastställer ersättningen.

Jag övergår härefter till fotografilagen.
Denna har av utskottet godtagits
utom på en punkt, nämligen i fråga om
skyddstiden för fotografier. Gällande
rätt har här 15 år från offentliggörandet.
1 propositionen har föreslagits 25 år från
framställningen. I utskottet har man
skilt mellan två grupper fotografier:
vanliga bilder och sådana med konstnärligt
eller vetenskapligt värde. För de
vanliga fotografierna har man godtagit
tjugufemårstiden. För de kvalificerade
fotografierna föreslås samma skyddstid
som för upphovsrättsliga verk, alltså
fotografens livstid och 50 år därefter.
Förslaget bör ses mot bakgrund av att
fotograferna själva anser att de kvalificerade
bilderna i alla avseenden bör
åtnjuta upphovsrättsligt skydd. Denna
lösning har avböjts i propositionen med
hänsyn till svårigheterna i praktiken att
draga en gräns mellan de båda grupperna
fotografier.

Utskottets förslag innebär här en
kompromiss. I och för sig hyser jag en
viss tveksamhet inför lämpligheten av
förslaget. Jag måste dock medge att det
har den praktiska fördelen, att frågan
om en gränsdragning mellan kvalificerade
och okvalificerade bilder enligt detta

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 123

Lag om upphovsrätt

blir aktuell först efter utgången av den
kortare skyddstiden, alltså efter 25 år.
Om lagstadgandet tolkas restriktivt, kan
jag hålla med utskottet om att efter så
lång tid endast ett begränsat antal fotografier
ännu har intresse och att det
då torde ha skett en naturlig sållning,
så att gränsdragningen mellan de båda
grupperna blir lättare.

Av det jag har sagt framgår att jag,
låt vara i några fall med tvekan, anser
mig kunna godtaga de av utskottet föreslagna
ändringarna.

Jag vill till sist, herr talman, framhålla
att det vore utomordentligt glädjande,
om riksdagen i dag ville för sin
del i huvudsak antaga de framlagda lagförslagen.
Sverige skulle därmed få en
verkligt tidsenlig upphovsrättslag. Såsom
kulturstat har vi skyldighet mot
våra författare och konstnärer att genomföra
dessa lagförslag, som så länge
och så ingående har debatterats, så att
upphovsmännen äntligen får del av de
förbättringar i skyddet som förslagen
innehåller. Självfallet måste litteraturen
och konsten stödjas också i andra former,
men det grundläggande skyddet
för det andliga skapandet ger samhället
genom att upprätthålla en effektiv lagstiftning
om upphovsrätt till de litterära
och konstnärliga verken.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Nyss har akademikern
och juristen talat, och nu får lekmannen
tillfälle att framföra sina synpunkter.

Det är särskilt två omständigheter,
scm bör observeras i detta sammanhang,
nämligen att staten till huvudsaklig
del betalat kostnaderna för kurser
och högre utbildning åt vissa i vårt
samhälle. Men när det har gällt för
bonde- och arbetarbefolkningen att försöka
skaffa sig kunskaper, har man varit
hänvisad till att uppbringa de erforderliga
resurserna på frivillighetens
väg.

till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Justitieministern säger att det föreliggande
förslaget bygger på frihetens idé,
att det är fråga om en anpassning till
den internationella utvecklingen och
till den utveckling, som har ägt rum i
Norden. Han talar också om nordisk
kulturgemenskap och strävan efter likformighet
och säger, att man har försökt
att tillskapa en tidsenlig upphovsrättslag.
Bakom förslaget skulle också
ligga en önskan om att stödja konst
m. m. Enbart den omständigheten att
utredningen har tagit tjugu år borde
visa att den nu är minst lika långt efter
sin tid.

Det tal av justitieministern som vi
här har fått lyssna till, hör väl till rollen,
nämligen den att han skall hålla
ett försvarstal för något som han själv
inte är upphovsman till. Det är inte
saken som är det väsentliga, utan det
är justitiedepartementets auktoritet
som skall hävdas —- om man haft någon
sådan tidigare. I varje fall torde
ingen av de två grundpelare på vilka
den liberala tankeriktning byggde som
främst förde tryckfriheten till seger,
nämligen förnuftet och konkurrensen,
återfinnas i föreliggande lagförslag.

Jag vill göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att det här gäller
cn principfråga av största kulturella
och ekonomiska betydelse för land och
folk. I min motion har jag återgivit
Benjamin Constants uttalande, när han
säger att om alla uppfattningar får tävla,
så kommer den bästa att hemföra
segern, lika väl som framgången inom
den materiella produktionen tillfaller
den som billigast kan tillfredsställa de
mänskliga behov det gäller.

Det är också anmärkningsvärt — vilket
även påtalats av justitieministern
— att man i Danmark och Norge har
uppskjutit beslutet i denna fråga till
nästa år. Vi har här i landet haft ett
nyval, och nu skall den gamla riksdagen
besluta om och vara upphovsman
till något som kommande riksdagar
och generationer skall ta konse -

Nr 29

124

Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

kvenserna av och betala kostnaderna
för. Det är också märkligt att d''en förre
justitieministern i propositionen bara
har talat om den ena parten, nämligen
den producerande, men alldeles glömt
den andra och lika viktiga, nämligen
konsumenterna. Att vår i viss mening
efterblivna juristutbildning och justitiedepartementet
inte accepterar vad
som händer, när ett folk anammar demokratiens
frihets- och framstegsprinciper,
är ju ingen nyhet. Men det är
medeltidsmässigt och kusligt, om riksdagen
i likhet med utskottet så att säga
osäkrar revolvern när orden kultur, vetenskap,
forskning, teknik och företagsmässig
utveckling samt tryck- och
yttrandefriheten — sålunda allt det som
ligger i begreppet demokrati — kommer
på tal.

Vi avskaffade — åtminstone i teorien
— den företagsmässiga skråandan 1846.
Den var skadlig för vårt näringsliv.
Men nu är vi beredda att införa en ny
skråordning, denna gång på det andliga
området, en ordning som inte bara
omfattar det kulturella området utan
även hela vårt ekonomiska liv och
framåtskridande. Om den gamla skråordningen
var skadlig för företag och
industrier, så är en andlig skråordning
direkt livsfarlig för ett demokratiskt
samhälle!

Hela upphovsmannarätten bygger på
tankevillan att vi lever i ett statiskt,
inte ett dynamiskt samhälle som ständigt
förändras. Därför är vi på väg
att anamma en ideologi, som fjärmar
oss från demokratiens principer. Ytterst
lägger vi då bedömningen av denna
rättsfråga i händerna på tre jurister.
Det är de som bestämmer hur lagen
skall tolkas, vem som är att anse
som upphovsman och vad som innefattas
i begreppet konstnärligt skapande.

Professor Lönnroth har i ett föredrag
sagt att faran ligger i politikens
automatisering, att vi får en ny uppdelning
i herrar och undersåtar i och
med att politikerna utsöndras ur fol -

ket som en härskande yrkesgrupp, en
variant av högre byråkrati.

Striden om åsiktsdirigeringen under
samlingsregeringens tid — vilken till
sin innebörd är en strid om demokratiens
existens — gav en föraning om
var vi där kan hamna. Medlet att motverka
en utveckling bort från demokratien
är en radikal programpolitik,
som kan utgöra en ram åt det oorganiserade
missnöjet i samhället och ta upp
stridsfrågor där det behövs och oberoende
av valtaktiska hänsyn. Upphovsmannarättens
utbyggande kan med
fog betecknas som byråkratiseringens
triumf över förnuft och samhälle. Jag
vill erinra om att denna rätt omspänner
hela området för kultur, forskning
och teknik.

Det är också märkligt, att det är jurister
som utrett och skrivit propositionen
om upphovsrätten, bevakat den
i utskottet och försvarat den i riksdagen.
Denna fråga om kultur och framåtskridande
gäller i främsta rummet
de värden vår ecklesiastikminister,
handelsdepartementet och andra departement
skulle ha att bevaka. Jag måste
beklaga, att man numera tillmäter konst
och konstnärligt skapande så liten betydelse
att dessa kulturella värden, som
borde bevakas av vår kulturminister,
läggs i händerna på jurister, som ju
ser mera lagtekniskt och knappast kan
bedöma vilka värden som står på spel
i olika avseenden på detta område.

Man kan säga, att denna lag vidgar
klyftan mellan justitiedepartementet
och folket. Om justitiedepartementet
fortfar att tro att dess uppgift är att
vara tärande och inte närande i samhällslivet
och vår kultur och om man
inte kan bryta sig ut ur denna dödens
cirkel, är det allvarligt för en stat, där
demokratien måste få sitta emellan i
allra högsta grad.

Jag vill erinra om att en fungerande
demokrati förutsätter lagarbete, handlings-
och skaparkraft på olika områden,
men till demokratiens fundament

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 125

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

hör jämväl frihet för de krafter, som
måste forma förutsättningarna för människan
att skapa i demokratisk anda
cch gemenskap.

Arbetar- och bondebefolkningen fick
demokratien som ett medel till andlig
och materiell frigörelse. I det gamla
samhället fanns trots allt i de djupa
leden längtan att i boken, konstverket
och musiken tillfredsställa hunger efter
kunskap och s. k. bildning. Då stod
ekonomiska, politiska och andra hinder
i vägen, och vi fick nöja oss med
liötorgsalster i olika variationer. Demokratiens
seger i vårt land öppnade
många möjligheter. Studiecirkeln, biblioteket,
folkskolan, folkhögskolan, det
fria studiearbetet och våra folkrörelser
gjorde att jämväl arbetar- och bondebefolkningen
alltmer kunde finna ersättning
för hötorgskulturen, som förr
var den enda som bjöds. Radio, TV och
andra tekniska hjälpmedel har också
kunnat föra ut de kulturella värdena
och upplysningen till de bredare folklagren.

Det är med upplysning och kunnighet
som de svenska folkrörelserna har
kunnat omforma vårt samhälle utan att
tillgripa samma medel som andra länder,
vilka kanske har anammat upphovsrättens
principer.

Jag vill också konstatera, att aldrig
förr har så många och så dyra böcker,
tavlor, musikstycken eller alster
av annat s. k. konstnärligt skapande
sålts i vårt land. De har blivit en folkets
tillgång, de har fått bredd och
mening i vår demokrati. Men liksom
all verklig forskning inte får bindas av
gränser av vad slag det vara månde,
så bär tanke- och yttrandefriheten varit
en förutsättning för att ett till folkmängden
litet men i fråga om vetenskap,
forskning, kultur, industriellt och
tekniskt skapande rikt land skulle kunna
hävda sig.

Skråtänkande och skråanda är likt
pilgift som förlamar villebrådet, vilket
i detta fall är framåtskridande och kul -

tur. Reuterskiöld sade, att tryckfriheten
är ett väsentligt värn för vår egenart
som folk och stat. Den vidgade
upphovsrätten är reaktionär, och
i stället för att vidga den borde vi väl
i nådens år 1960 ha varit så långt framme
i utvecklingen att vi kunnat ta bort
litet av upphovsrätten och vidga möjligheterna
till att brygga över gränserna
även på det andliga området.

Men upphovsrättens skråanda träffar
jämväl svenskt närings- och samhällsliv
både hårt och förlamande. För
ett expansivt samhälle är det en livsfråga
att snabbt och effektivt kunna
tillvarata de produktiva krafter, som
ställs till förfogande genom teknik och
forskning. Vår lagstiftning ligger i förhållande
till den ekonomiska, sociala
och kulturella utvecklingen på medeltidsnivå.
Redan nu är den ett hinder
cch fyller inte den funktion som lag
och rätt borde ha i ett demokratiskt
samhälle.

Vi talar så ofta om bristande respekt
för lag och moraliska värden samt om
rättslöshet, men vi vill inte göra någonting
för att åstadkomma en ändring.
Lagen om upphovsmannarätt gör
alla svenska medborgare till lagbrytare.
Vi tvingas att bryta mot lagen i vårt
offentliga och dagliga liv i skolor, studiecirklar,
riksdag m. m. Svensk industri
och företagsamhet, stat, landsting
och kommuner orkar inte ha den hämsko
som lagen innebär, och det blir
nödvändigt att med alla till buds stående
medel söka kringgå lagen eller att
göra halt.

Vi får inte bara en förvirrande rättsosäkerhet,
utan de produktiva krafterna
tvingas att ägna tid och arbete åt
att söka värja sig mot ett kultur- och
företagsfientligt jurister! i stället för
r.tt ägna sig åt att producera och göra
ett hederligt arbete till gagn för land
och folk. Jag vill fråga dem det vederbör,
hur vårt domstolsväsende skall
klara den arbetsuppgiften. Filer har
väntelistan vid våra domstolar minskat

126 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

och hotas juristerna av arbetslöshet?
Justitieministern spekulerar väl inte i
att eftersläpningen skall bli större och
dom och straff bli en parodi på ett
rättsförfarande i och med att brott och
straff tidsmässigt kommer att ligga så
fjärran från varandra, att sambandet
dem emellan mer eller mindre utplånas.

Jag skulle vilja upplysa justitieministern
om att våra domstolar, länsstyrelser,
ämbetsverk m. fl. redan nu har en
eftersläpning som faktiskt skapar ett
brottsligt förfarande och tvång. Detta
kostar samhället och enskilda medborgare,
inte minst på landsbygden, oerhört
stora pengar. Jag har inte heller tyckt
mig märka att konsthistoria och konstnärligt
bedömande eller företagsekonomi
och samhällskunskap ingått som huvudämnen
i våra juristers utbildning.

Hur och när kommer den nya utbyggnaden
av domstolsväsendet att ske?
Efter vad jag kan förstå måste det vara
specialdomstolar som skall kunna bedöma
vad som är konst och vem som
skall bli den lycklige vinnaren i upphovsmannalotteriet.
En sådan domstol
kan väl inte ha nämndemän, ty det kunde
ju bli så oturligt att den koinrne att
bestå av »kulturellt okunniga» lekmän.
De domare, som skall döma i dessa
mål, måste väl ha en specialutbildning,
som nästan komme att överskrida gränsen
för det mänskliga. Eller skall domstolen
bli ett slags homeopatisk sprutdoktor,
där tron och slumpen skall bli
högsta rättsnorm för kultur och ekonomisk
bedömning? Denna fråga är kanske
en av de allvarligaste i detta sammanhang.
Om man gör domstolsförfarandet
till en ceremoni, som icke ger
rum för sakligt bedömande, då, ärade
kammarledamöter, skapar vi en rättsosäkerhet
och ett rättsförhållande, som
kan få mycket allvarliga följder.

Jag skulle även vilja fråga, om den
blivande domstolen kan utrustas med
personer som har sinne för pengar och
pengars värde, som har företagskun -

skap m. m. Eller skall den fungera som
Ebberöds bank när det gäller rättsförhållanden
som aktualiseras 50 år efter
upphovsmannens död? Jag såg helt nyligen,
att Kronan hade bjudit 100 kronor
för en mulbetesrätt. Efter domstolsprövning
kostade den staten 200 000
kronor plus 60 000 kronor i rättegångskostnader.
Vi har också en viss erfarenhet
från den strid jag hade 1950 när det
gällde lagen om gräns mot vatten och
om fiskerätt. Experterna sade att det
skulle kosta högst 3 miljoner kronor.
Tillåt mig därför fråga justitieministern:
Hur många hundra miljoner eller
miljarder kronor kommer detta äventyr
att kosta samhället? I begreppet samhälle
inlägger jag därvid den svenska
industrien, undervisningen in. m. Jag
vågar också fråga: Hur många jurister
skall man avdela för att klara alla utredningar
och rättsliga förfaranden som
kommer att behövas? Vi skall nämligen
uppmärksamma att den som anser sig
som upphovsman till ett konstnärligt
verk bara har att överlämna saken till
allmänne åklagaren. Därmed lämnas den
generösa vägen öppen för den ena parten
till att ganska godtyckligt bruka en
rätt som inte står motparten till buds.
Många företag får troligen avdela den
viktigaste arbetskraften för att processa
i stället för att låta den syssla med den
naturliga arbetsuppgiften att skapa, utveckla
och producera.

Rättsosäkerheten kommer också att
få en förödande verkan på kulturen, i
främsta rummet bland de bredare folklagren
och som sagt även inom vårt näringsliv.
Men även om vi anser att samhället
och näringslivet kan klara miljon-
eller miljardkostnaderna genom att
dra åt svångremmen på produktiva arbetare
i industri, jordbruk och handel
och hötorgskulturen får fira en renässans
i arbetar- och bondehemmen, så
kvarstår ändå den viktiga frågan vad
som är konst och vem som skall betraktas
som upphovsman. Jag har i
en tidning sett att några jurister i

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 127

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

augusti diskuterade var gränsen skall
dras mellan luftrummet och stratosfären.
De krävde en exakt specificering
av den nedre gränsen — den övre är
utan tak, konstaterade de lärda. Men
var finns definitionen på vad konst är?
Var är den nedre och den övre gränsen?
I upphovsmännens gemak skall
det väl finnas både golv och tak, så att
man kan skilja herrarna från undersåtarna,
som skall arbeta och betala
kalaset. Som lekman har jag i konsthistorien
— på allhelgonadagen läste jag
även en koralbok från 1910 — i böcker,
propositioner och utskottsutlåtanden
förgäves försökt få ett svar på frågan
vad konst är. Alla källor synes ge samma
felaktiga slutresultat som den felmatade
matematikmaskinen på valnatten.
Det utslaget kunde ju rättas till,
men den möjligheten står inte till förfogande
om ytterst kanske tre höga jurister
har fällt sin dom. Upphovsmannen
kan alltefter varans angelägenhetsgrad
tangera både utpressnings- och
ockergränsen men ändå anses vara hederlig
enligt lagen.

Före detta statsrådet, upphovsmannen
till propositionen om upphovsrätt, nuvarande
landshövdingen, ordföranden
i AB Atomenergi m. m., herr Lindell anförde,
att »lagstiftningen till skydd för
det litterära och konstnärliga skapandet
är av utomordentligt stor betydelse
för den andliga odlingen».

Vad är detta för superlativa floskler?
Lagen tyder på lika liten vetskap om
den andliga odlingen som om atomkraften.
F.nergien att göra något positivt
synes vara totalt obefintlig. Lagen kan
måhända gagna arkiven genom en viss
fotostatkopiering, om nu detta är en
nyhet, men den glömmer totalt bort att
dagens och framtidens ungdom bättre
behöver tillgång till undervisning och
kultur med eller utan tekniska hjälpmedel
om den skall klara samhällets
och industriens alltmer invecklade problem.
De åldriga hjärnorna synes oemottagliga
för vad teknik och ett dyna -

miskt samhälle kräver. Upphovsrättens
grundton är museal.

Utskottet skriver: »Gällande lagar,

som tillkom strax efter första världskriget,
är icke längre i nivå med den
starka utveckling som i tekniskt och
ekonomiskt hänseende ägt rum inom
skilda av upphovsrätten berörda områden;
här behöver endast erinras om
expansionen inom filmen, radion och
televisionen.»

Det är väldigt vackert skrivet. Det är
skrivet i precis samma anda som besjälade
de rasande arbetarna i England
när industrialismen gjorde sitt intåg.
Men arbetarrörelsen har lärt sig att industriell
och teknisk utveckling skall
tjäna ett vettigt syfte. När vi tar tekniska
hjälpmedel i kulturens och upplysningens
tjänst bär man sig åt på
samma sätt och motiverar det med samma
ord som man gjorde i England under
förra århundradet.

Det är också märkligt att när tekniska
hjälpmedel ställs till förfogande för de
många och när kulturella alster börjar
få en annan karaktär än den hötorgsmässiga,
då finner justitiedepartementet
och alla dessa utredare, som till huvudsaklig
del är jurister, att de skall stärka
monopolen så att de många stängs ute
och får svårare att komma till kunskapens
källor. Jag måste säga att det är
än mer horribelt när vi är ett litet folk
som måste hävda sig genom kvalitet, när
inte kvantiteten står till förfogande.

År 1886 utgavs en liten tidskrift som
hette Fri forskning, där det erinras om
att sociologien tagit fasta på tankefröet
i Pascals uttalande, att »hela den följd
av mänskliga släkten, som funnits till
under så många århundradens lopp, bör
betraktas som en och samma människa,
vilken oavlåtligt fortlever och utvecklar
sitt vetande». Vid världsutställningen
i Paris 1867 hölls högtidstalet av
Victor Hugo — han kallade det »Hälsning
till folken». Han säger där: »IIos
denna nation skall man föredraga den

128 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

fria utvecklingen framför stillaståendet.
Tillträdet skall stå öppet för alla.»

Det är därför orimligt att vi i fråga
om konstnärligt skapande skall ta ut en
detalj i kedjan och säga, att du och din
avkomma skall under din livstid och
femtio år sedan du gått bort från den
jordiska tillvaron dra nytta av ett arbete,
som många generationer har utfört.

Man kan säga att på detta sätt blir
avkomman ganska lik myran som mjölkar
bladlusen eller drönaren, som vill
leva utan att arbeta och prestera något
utan endast i den verkliga understödstagarandans
tecken leva vidare. Tror
någon vettig människa att detta är en
anda och miljö, under vilken man kan
skapa stor och vital litteratur, konst,
arkitektur in. in., som kan ge lust att
skapa och förnya sig? Förslagets genomförande
kan endast hjälpa ett ytterst
ringa fåtal, konstnärer som »har
lyckats» att tjäna mera pengar. Men
detta kommer att ske till priset av att de
unga och i regel fattiga konstnärerna
får sin skaparkraft hämmad och i nöd
och bävan får söka efter bröd och livets
nödtorft, trygghet och självtillit på de
smulor, som kan bli över när »de stora»
har tagit sitt. Upphovsrätten gynnar en
snedvriden syn på äganderätt, och upphovsmännen
bryter sig ut ur solidariteten
som självgoda desertörer utan ansvar
mot konstnärligt skapande eller
det kollektiv eller samhälle de trots allt
är en liten del av. Detta blir orimligt
när samhället allt mer påtar sig kostnaderna
för utbildning och trygghet.

Jag har roat mig med att titta i tidningarna
för den senaste tiden och läste
nyligen om Cellulosabolagets nya kontorsbyggnad.
På ett annat ställe läste
jag om den arkitektur som kallades
tårtpappersarkitektur. Beträffande Cellulosabolaget
prisade recensenten att
man verkligen hade fått fram litet konst
— detta hade ju varit så väldigt svårt.
Han påpekade samtidigt att gobelängerna
och tapeterna hade donerats av nå -

gon och hörde hemma i ett gånget tidsskede.
Detta alltså trots att vi nu har
ordnat det så att våra arkitekter fått en
ekonomisk standard, som ingen kunde
drömma om för några årtionden sedan.
När man skaffar något konstnärligt nu
för tiden kan det hända att man väljer
ut en bondgård i Bergslagen som har
uppförts av en bygdebyggmästare och
utan några ritningar. Sådant sätter man
främst. Sedan man nu ordnat dessa oerhört
stora inkomster börjar man på att
tala om kulturen, arkitekturen etc. Men
kulturen har liksom krympt samman
och har blivit allenast en mjölkkälla i
ekonomiskt avseende.

Kanske jag också skall erinra om
några föreläsningar — det var fyra stycken
— som hölls 1868 här i Stockholm
av en herre som hette Pontus Wikner.
Han behandlade där delvis detta tema
— för hundra år sedan. Han säger så
här:

»Man har talat om kulturfolk, men
den hederstiteln har aldrig längre av
ett folk kunnat uppbäras, än detsamma
vetat att gå framåt. Vid Nilen och
Ganges ammades fordom en blomstrande
bildning; ty över deras yppiga nejder
rörde sig en framåtspejande tanke
och en skapande fantasi: nu är den ursprungliga
rörelsen där avstannad, fantasin
skapar ingenting nytt, tanken skådar
endast tillbaka på det förgångna, Indien
och Egypten hava blivit minnets
länder .. .»

Jag undrar om man inte borde tänka
sig in i dessa problem, som en föreläsare
för över hundra år sedan uppmärksammade
och som inte har blivit mindre
sedan dess.

Men jag skulle också vilja ställa en
annan fråga till justitiedepartementet.
Vi bär i dagarna läst om att man med
protonkniven gör ungefär en operation
i veckan. Vem är upphovsman här? Är
det den snillrike vetenskapsmannen
Einstein, är det finansmagnaten Werner,
är det professorerna Svedberg,
Rexed, Leksell, är det kärnfysikern

129

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Larsson eller någon annan? Vem som än
utpekas som upphovsman kan protonkniven
endast nyttjas och förbättras
genom ett lagarbete, där ingen får svika
laget, om man praktiskt skall kunna
bota och hjälpa med användande av
vad som är ett resultat av många generationers
prestationer.

Detsamma gäller litteratur, konst och
arkitektur, och man måste säga att det
är endast en slump, vem som blir betecknad
såsom upphovsman till vad som
åstadkommits genom den samlade erfarenheten
och kunskapen under generationer.

Att konstnärerna och deras anhöriga
skall ha en god och säker försörjning
och kunna känna trygghet, liksom alla
andra medborgare i en demokrati, är
självklart. Men en ny skråordning kan
aldrig lösa denna fråga eller skapa förutsättningar
därför. Det är riktigt att ett
begränsat monopolutbud kan i vissa
fall höja priset, men om man inte räknar
med en alltför stor åtstramning i
fråga om inkomsterna för arbetare och
bönder, så måste man väl ändå säga sig,
att det ur konstnärernas synpunkt varit
positivt att de kunnat avyttra sina alster
på bredden och göra konsten och det
konstnärliga skapandet till en tjänare
åt människorna.

Jag vill nämna att jag i annat sammanhang
föreslagit att vi skall avdela
20—30 miljoner kronor för hithörande
ändamål. Ett sådant anslag skulle kunna
ha en stimulerande och hjälpande
uppgift och i motsats till de medel, som
skulle utgå enligt lagen om upphovsrätt,
komma de verkligt behövande till
del. Det kan tyckas att 20—30 miljoner
är mycket pengar. Men denna summa är
troligen mindre än vad rättsförfarandet
i samband med upphovsrätten kommer
att kosta per år — och de pengar
som går åt i sistnämnda fall kommer ju
inte konstnärerna till del.

Herr talman! Jag har i mitt resonemang
underlåtit att gå in på detaljerna i
lagförslaget. Detta bär jag gjort med

full vetskap om att varken justitiedepartementet,
utskottet eller kamrarna kan
förutse vad lagförslaget verkligen innebär.
Erfarenheten visar att lagförslag
av denna karaktär blir mångfaldigt
kostsammare än man vid antagandet av
lagförslaget förutsätter. Det är också,
som sagt, en handfull jurister som ytterst
bestämmer lagens innehåll och
även bestämmer kostnaderna i 50 år
efter konstnärens död. En dom, som
gäller en ledamot av denna kammare,
visar hur litet både konstitutionsutskott
och riksdag vet om vad lag och
författning innehåller och hur bestämmelserna
praktiskt kan verka. Borde
inte detta stämma till eftertanke, så att
vi inte ger oss in på att vidga skrålagstiftningen
på det andliga området?

Förslaget till upphovsrätt omfattar nu
praktiskt taget alla prestationer — och
icke-prestationer — som anses falla inom
det andliga skrået. Med litterärt verk
avses ej endast skönlitteratur utan även
beskrivande framställningar, vetenskapliga
arbeten m. m. Om en plastbytta får
signaturen Bernadotte, så måste också
denna plastbytta såvitt jag förstår inräknas
under rubriken konstnärligt skapande,
även om en vanlig människa
knappast kan se vari det konstnärliga
ligger.

Herr talman! Låt mig slutligen erinra
om vad Picasso sade år 1935: »Alla
människor vill förstå konst. Varför inte
försöka förstå fågelsång? Varför älskar
man natten, blommorna, allting runtomkring
en utan att försöka förstå dem?
Men när det gäller målning måste folk
förstå. Om de bara först och främst ville
fatta, att en konstnär arbetar av nödtvång,
att han själv bara är en obetydlig
del av världen och att man inte borde
lägga mer vikt vid honom än vid en
mängd andra ting som behagar oss här
i världen, fast vi inte kan förklara dem.
Folk, som försöker förklara tavlor, är
oftast ute i ogjort väder.»

Låt mig konstatera, icke för den nuvarande
justitieministern som inte har

9 — Andra kammarens protokoll 19G0. Nr 29

130 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

upphovsmannarätten till det här, utan
för förutvarande justitieministern, att
han i sitt konstnärliga nit är ute i ogjort
väder. Man har varken förstått vad
konst är — vilket man ju inte har skäl
att klandra vederbörande för — eller att
lagen om upphovsrätt ytterst kan döda
de värden man anser sig vilja skydda.
Borde inte justitiedepartementet i höstvädret,
som ju kan vara besvärligt
ibland, öppna alla fönster på vid gavel
och släppa ut det unkna, som även kan
omfatta personer, och gripa sig an med
andra positiva arbetsuppgifter och
framlägga därav betingade förslag, som
vi i åratal väntat på men som vi inte
hört något av. Vi väntar på sådana förslag,
därför att svenska folket behöver
ha skydd för både kultur och företagsamhet.
Rätts- och trygghetssynpunkten
måste beaktas.

Man försöker ge det föreliggande förslaget
en internationell eller nordisk
aspekt. Man säger att man skall vårda
kulturen genom att åstadkomma en likartad
lagstiftning. Emellertid bör man,
herr talman, i departementet betänka,
att vårt lilla land vad beträffar kultur
och industriell företagsamhet m. m. har
visat sig ha sådana värden, att vi icke
bör dra upp nya gränser. När vi ur internationell
synpunkt försöker riva
gränser mellan länder och folk, skall vi
väl inte på detta område kasta allt över
bord därför att man råkar i panisk förskräckelse
över friheten i vissa avseenden.

Jag ber med det här anförda och med
hänvisning till vad jag har anfört i min
motion nr 622 i denna kammare få yrka
avslag på både propositionen och utskottets
förslag i detta ämne.

I annat sammanhang kommer jag, om
så är möjligt, att påyrka att vi åt våra
konstnärer och alla dem som skapar
förutsättningarna för kultur- och samhällsliv,
produktion m. m. ger 20 å 30
miljoner kronor i första omgången. Jag
är medveten om att vårt land skulle kunna
ge mångdubbelt mera och att vi skul -

le få utdelning av det, men man får ju
lov att begränsa sig med hänsyn till det
motstånd som är att vänta mot sådana
förslag.

Med framhållande av dessa synpunkter
vill jag ännu en gång, herr talman,
yrka avslag på denna ur min synpunkt
reaktionära och samhällsfarliga proposition
och likaledes utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag måste säga att det
var en fruktansvärd salva som herr
Lundberg avlossade. Den borde ha verkat
alldeles förintande på propositionen,
om det inte varit så, att den salvan
alldeles sköt över målet. Herr Lundberg
försäkrade ett par gånger att han
inte avsåg att angripa mig utan min
företrädare. Han angrep också det något
mera diffusa begreppet justitiedepartementet.
Av vad herr Lundberg yttrade
vid remissen till utskottet av denna
proposition förstår jag, att han avsåg
att fullfölja det oförsynta angrepp han
då riktade mot tjänstemännen i departementet,
som inte har möjlighet att försvara
sig här. Då hade jag ej tillfälle att
vara närvarande i kammaren. Jag är
därför tacksam för att jag nu har fått
tillfälle att försäkra kammarens ledamöter,
att jag har till mitt förfogande
i departementet en stab av sällsynt
skickliga, samvetsgranna, omdömesgilla,
kunskapsrika och plikttrogna medhjälpare.
Det är nog många departementschefer
som avundas mig dessa medarbetare.

Jag tänker inte, herr talman, här gå
in på något bemötande i detalj av herr
Lundbergs känslomättade anförande,
men innan vi återgår till en saklig debatt
vill jag säga några ord om detta
anförande. Det är tydligt att herr Lundbergs
kritik i själva verket riktar sig mot
de bärande grundtankarna i den lagstift -

131

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ning som vi sedan länge har om upphovsrätt.
I själva verket blev den grundlagsfäst
genom tryckfrihetsförordningen
1810, och — jag upprepar det — den
nu föreslagna lagstiftningen är till sina
grunder helt uppbyggd på den hittillsvarande.
Varken herr Lundberg eller
allmänheten tycks i någon större utsträckning
ha lidit av den nuvarande.
Det förefaller egendomligt att herr
Lundberg behövt 40 år för att komma
underfund med alla de vederstyggligheter
och reaktionära tendenser som
skulle finnas i den lagstiftningen. Herr
Lundberg ger visserligen uttryck åt en i
och för sig vällovlig strävan att värna
om allmänheten och dess fria tillgång
till kulturvärdena på dessa områden,
men herr Lundberg vill inte ge åt författarna
och konstnärerna den rätt som
rimligen bör tillkomma dem. Herr
Lundberg betecknar propositionen som
en medeltidsmässig kuslighet, men det
är herr Lundbergs uppfattning som är
medeltidsmässigt kuslig. Det fanns en
tid — det var på de äldre landskapslagarnas
tid — då en lekares rätt var
beroende av om han kunde hålla en
otämjd kviga i den rakade och smorda
svansen. Det tycks som om herr Lundberg
i viss mån har sitt hjärta kvar hos
ett sådant rättssystem.

Herr Lundbergs motionsvis framförda
uppslag som han även har berört i sitt
anförande — att upphovsmännen skulle
få gottgörelse för sina prestationer genom
bidrag från särskilda statsanslag ■—-tyder också på att herr Lundberg dröjt
sig kvar i ett äldre rättssystem. Det var
länge sedan vi här i landet slog fast den
principen, att arbetaren är berättigad
inte bara till mer eller mindre rikliga
allmosor utan till en verklig lön för sitt
arbete. Den principen bör också gälla
konstnärer och konstutövare. Att vi nu
skulle frångå den principen anser jag
uteslutet. Jag är också övertygad om att
kammarens övervägande majoritet delar
min mening, eljest skulle vi här i
.Sverige slå in på en helt annan väg än

våra nordiska grannländer, ja, än hela
den västliga kulturvärlden. Syftet med
lagstiftningen på detta område är i sista
hand att skydda författare och andra
konstskapare mot obehörig exploatering
från ekonomiskt starkare parters sida.

Herr Lundberg har särskilt dröjt vid
de kostnader, som förslagets genomförande
skulle åsamka det allmänna, och
därvid till jämförelse pekat på de utgifter,
som följt av fiskerättsrevisionen.
Han nämnde även, om jag minns rätt,
mulbetesrätten. Dessa jämförelser är
alldeles missvisande. De huvudsakliga
merutgifter, som kan tänkas följa med
lagförslagets genomförande, torde närmast
drabba Sveriges radio, och där
räknade man år 1959 med att den totala
kostnadsökningen per år inte skulle
komma att överstiga 150 000 kronor. Till
jämförelse kan jag nämna, att Sveriges
radios samtliga dåvarande kostnader för
arvoden åt konstnärer m. fl. uppgick till
cirka 1‘A miljon kronor per år.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gratulerar justitieministern
till att ha så omdömesgilla
och på olika områden kunniga tjänstemän.
Om det förhåller sig så, måste väl
justitieministerns företrädare som ledare
för dem ha brustit i olika avseenden,
och under sådana förhållanden beklagar
jag den delen av mitt anförande.
Men eftersom man med justitiedepartementet
i regel menar justitieministern,
är det ganska förklarligt, om man
ger en vink åt det hållet. I mitt anförande
vid remissen av propositionen
berörde jag även vilka som var ansvariga
för att på en del områden ingenting
blev utfört.

Visst har jag ifrågasatt själva grunden
för upphovsmannarätten! Det måste
man ju, när vi lever i ett dynamiskt
samhälle. Varför tog vi bort skråväsendet?
Jo, det berodde på att skråväsendet
blivit ett hinder. I gångna tider ansågs
det vara av viirdc för samhället,
men nu är det alltså borttaget.

132 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Jag skulle mycket väl som lekman
kunna diskutera rätt och rättsuppfattning
och de olika moderiktningar, som
där kommer till synes, men eftersom
det centrala i detta fall inte är juridik
utan kultur, vetenskap och framåtskridande,
anser jag att justitiedepartementets
uppgift är att anpassa lagstiftningen
med hänsyn till vad som är av värde
för samhället i dessa avseenden. Jag
ställer här stora förhoppningar på justitieministern.

Tillåt mig sedan beträffande vad jag
sade om anslag fråga: Har vi inte förut
anslag till kulturella ändamål? Det är
riktigt, att arbetaren skall ha rätt till
sin lön. Under de hårda åren måste
emellertid möjlighet beredas konstnärerna
att ge uttryck åt den förmåga,
som varje konstnär tror sig besitta. När
man säger att arbetaren har rätt till
sin lön, ingår då däri att de, som femtio
år efter det att konstnären—upphovsmannen
har dött drar nytta av den lönen
och då lyfter utdelningarna, därvid
utför en sådan prestation att de är värda
sin lön? Vi har några sådana fall
på Strandvägen, och om dem har vi
använt underliga uttryck. Jag tror nog,
att herr justitieministern behöver tänka
om på den punkten.

Så undrar jag, om vi inte i den västliga
kulturvärlden har bevarat sådana
värden, att vi kunnat stå emot vissa tendenser
på ett sätt som andra folk inte
kunnat. Bör inte det vara tillräckligt
för att Sverige skall i första hand se
till att inte drabbas av olyckor utifrån?

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Efter justitieministerns
klarläggande inledningsanförande skall
jag fatta mig ganska kort, i varje fall
något kortare än min käre vän herr
Lundberg i Uppsala — jag tror nämligen,
att vi är rätt goda vänner även om
herr Lundberg inte älskar jurister.

Redan innan propositionen om upphovsrätt
lades fram fick jag av justitie -

ministerns företrädare samtalsvis höra,
att den kommande propositionen nog
kunde anses vara full av »de dödas
ben», d. v. s. av både kontroversiella och
svårbedömbara frågeställningar. Det
var därför inte utan en viss oro som jag,
sedan propositionen lagts fram, plöjde
igenom den för att kunna ge eventuella
motionstips åt högerpartiets s. k. lagkommitté.
Jag fann emellertid precis
som lagrådet, att propositionen nog i
stort sett innefattade en både skicklig
och omdömesgill avvägning av bl. a.
de många kontroversiella frågorna. Därför
hade jag för egen del inget annat
motionsuppslag än att man skulle ta
bort den tvångslicensrätt som den svenska
radion och televisionen fått. Jag
motionerade också i den frågan. Vid den
preliminära omröstningen i våras bifölls
motionen av utskottet. Efter att ha
varit med om överläggningarna i Köpenhamn
med representanter för övriga
nordiska lagutskott har jag emellertid,
herr talman, avstått från att yrka bifall
till motionen. I Köpenhamn vann
nämligen åtskilliga från svensk sida
framställda önskemål om jämkning i
olika hänseenden gehör, och eftersom
de norska och danska representanterna
höll mycket hårt på tvångslicensrätten
ansåg jag att man genom att även Sverige
behöll den skulle kunna ge de
andra något i gengäld. Det skulle också
vara underligt, om olika villkor skulle
gälla för radio i de olika nordiska länderna.
Därtill kommer, att när man
nu efter rekommendation av Nordiska
rådet för första gången etablerade ett
samarbete i lagfrågor mellan de nordiska
länderna även på utskottsplanet,
var det en extra anledning att låta samarbetet
resultera i flesta möjliga påtagliga
jämkningar för en större överensstämmelse.

Även om jag själv alltså inte hade
några andra motionsuppslag än det nyss
nämnda, var jag naturligtvis fullt på
det klara med att en hel del motioner
skulle komma att väckas i detta ärende,

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 133

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

där intressena i många fall varit stridiga.
Allt som allt har också inte mindre
än 17 motioner väckts kring hela propositionskomplexet.
Även om bara en
av motionärerna fått full utdelning har
en del andra uppnått antingen partiellt
bifall eller i varje fall utjämnande skrivning
i motionens syfte. Propositionen
har nog också i stort sett mått väl av
dessa ändringar och uppmjukningar.
Dessa har för övrigt föregåtts av ett
ovanligt intensivt utskottsarbete. Jag
kan nämna att vi för att fatta slutliga
beslut i detta ärende fick sätta till hela
sex dagar, men då lyckades vi också
skriva ihop oss utom i fråga om ett
par små frågor.

Det har för övrigt för en jurist av
facket varit i hög grad påtagligt hur väl
ett så utpräglat teoretiskt lagförslag som
det förevarande kan må av att bli konfronterat
med icke-juristers sunda lekmannaomdömen.
I två fall, där utskottet
av eget initiativ företagit viss ändring
av lagförslaget, har den första impulsen
till ändring kommit just från
någon av utskottets icke-jurister.

Även om jag alltså anser, att utskottets
förslag i stort sett är att föredra
framför propositionen, har jag anmält
reservation mot detsamma i tre avseenden.
Den första reservationen hänför
sig till § 9 och är blank. Jag föredrog
beträffande upphovsrätten till offentliga
handlingar propositionens reglering av
frågan och röstade för denna i utskottet.
Då jag blev skäligen ensam om denna
inställning och inte kände mig särskilt
djupt engagerad i saken, nöjde jag mig
emellertid med att här avge en blank
reservation.

Mina två andra reservationer avser
13 och 18 §§ samt en liten följdändring
av 58 § i förhållande till utskottet. I
båda dessa fall omfattas själva rescrvationsyrkandet
av inte mindre än sju
av utskottets sexton ledamöter.

Vid reservationen i anslutning till
13 §, som är av utpräglat teoretisk karaktär,
skulle jag kanske uppehålla mig

något utförligare än vid den som angår
18 §. Den sistnämnda är nämligen också
känslobetonad till viss del och kommer
— efter vad jag hört — att tas upp
i varje fall av fru Lisa Johansson.

För att ge bakgrunden till 13 § vill
jag till en början framhålla följande.
Den s. k. upphovsrätten, som enligt förslaget
och i enlighet med den reviderade
Bernkonventionen nu har utsträckts
till att även avse föremål av
nyttokonst, innefattar först och främst
viss rätt för upphovsmannen av ekonomisk
natur, som till exempel rätten att
ensam förfoga över verket när det gäller
att mångfaldiga det. Upphovsrätten
ger emellertid också sin innehavare ett
mera ideellt skydd, bland annat — som
justitieministern framhöll — i det hänseendet
att ett verk inte får ändras så
att upphovsmannens litterära eller
konstnärliga anseende eller egenart härigenom
kränkes. Skyddet mot kränkande
ändringar riktar sig i princip även
mot ägaren av ett konstföremål. Den som
köpt en tavla får till exempel inte kludda
på den så mycket han vill.

Beträffande byggnader och nyttokonstalster
har propositionen av naturliga
skäl velat ge ägaren en viss rätt
att göra ändringar, även om dessa skulle
kunna anses vara kränkande för upphovsmannen.
I 13 § i propositionen stadgas
nämligen, att byggnad eller bruksföremål
»må av ägaren ändras utan
upphovsmannens lov, såvitt det kräves
av tekniska skäl eller för ändamålsenlig
användning». Utskottsmajoriteten
har velat helt stryka denna såvittsats,
d. v. s. ge ägaren full suveränitet
att företa också för upphovsmannen
kränkande ändringar på vad han själv
äger, även om ändringarna inte är förestavade
av något som helst praktiskt
skäl. Därvidlag har reservanterna ansett
att utskottsmajoriteten har gått en
smula för långt. Jag skall citera vad
som säges i reservationen i detta avseende
:

»Enligt utskottets mening är det

134 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ofrånkomligt att beträffande objekt med
praktisk användning som byggnader och
bruksföremål kraftigt begränsa upphovsmannens
ideella rätt. Det kan ifrågasättas,
om man över huvud taget bör införa
någon inskränkning i den nuvarande
friheten för ägaren till sådana
objekt att förfoga över sin egendom på
det sätt han finner vara bäst. Om det
gäller ingrepp, som icke förestavas av
något ekonomiskt eller praktiskt syfte,
finns det dock knappast anledning att
utesluta skyddet för upphovsmannen.
Utskottet vill därför ej motsätta sig att
lagen utformas så att upphovsmannen
erhåller skydd i hithörande fall, t. ex.
då ägaren av en byggnad för att tillgodose
sin privata estetiska uppfattning
vidtager ändringar som drar allmänt
löje över arkitekten. Det föreslagna
stadgandet går emellertid här för
långt, då det endast medger ägaren att
göra ändringar som kräves, utom av
tekniska skäl, för ''ändamålsenlig’ användning.
Enligt utskottets mening bör
ägaren ha rätt att göra alla sådana ändringar
som han själv bedömer erforderliga
för objektets användning, utan
att det i efterhand skall kunna prövas
om åtgärden var ändamålsenlig eller ej.
Utskottet föreslår därför att stadgandet,
i anslutning till den norska propositionen,
jämkas så att ändring förklaras
tillåten, såvitt det kräves av tekniska
skäl eller med hänsyn till byggnadens
eller föremålets användning.»

Av vad justitieministern anförde kunde
man väl mellan raderna läsa fram,
att också han skulle föredra en reglering
av denna fråga efter reservanternas
linje framför en reglering enligt
utskottsmajoritetens. Jag skall dock
gärna medge, att skillnaden mellan utskottet
och reservanterna i praktiken
kommer att bli ytterligt liten. Reservanternas
förslag innebär emellertid —
såvitt jag bedömer det — en teoretiskt
sett bättre lösning av denna fråga än
utskottets.

Beträffande den till 18 § fogade re -

servationen vill jag anföra, att böcker
i blindskrift liksom också mikrofilmade
böcker för utlåning till vissa svårt
sjuka enligt propositionen är avsedda
att få framställas fritt och utan upphovsmannens
tillstånd, de sistnämnda
böckerna dock endast av bibliotek eller
arkiv, som erhållit Kungl. Maj :ts
tillstånd, och på de villkor som i tillståndet
angivits. Under remissbehandlingen
uttalades bland annat av Sve
riges allmänna biblioteksförening, att
även talböcker avsedda för blinda eller
poliopatienter borde få framställas
fritt. Också från De blindas förening
framhölls liknande önskemål.

Departementschefen anförde om denna
sak följande:

»Vid remissbehandlingen har representanter
för de blinda uttalat önskemål
om att även upptagning av litterära
verk på tonband till bruk för blinda
—• s. k. talböcker — måtte förklaras
fri. En generell regel i denna riktning
synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar
av litterära verk kan användas
även av andra än blinda, och
man torde icke kunna bortse från möjligheten
av att bestämmelser i ämnet
skulle missbrukas. Däremot kunde det
i och för sig övervägas att ge de blindas
egna organisationer samt folkbiblioteken
rätt att framställa ljudupptagningar
av litterära verk, under villkor
att dessa endast finge användas för utlåning
åt blinda. Man torde dock kunna
antaga att tillstånd till dylika upptagningar
utan större svårigheter skall
kunna erhållas från författarna. Skulle
denna förmodan visa sig oriktig, synes
det föreligga anledning att återkomma
till frågan.»

Nu har det emellertid, herr talman,
visat sig att någon uppgörelse mellan
de blinda och författarorganisationen
Flyco inte gått att få till stånd beträffande
villkor för föreningens talbokframställning.
Föreningen menar att
Flycos ersättningsanspråk har varit
oskäligt höga, och föreningen är för

Onsdagen den 7 december 1960 fm. Nr 29 135

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

övrigt av den uppfattningen att författarna
själva nog närmast är en smula
generade över de anspråk som framställs.
För denna uppfattning finner
man stöd däri, att i det fåtal fall där
en författare har reagerat mot att talböcker
intalats av deras verk, så har
man nästan undantagslöst motiverat detta
framträdande med solidariteten med
den egna organisationen. Utskottsmajoriteten
har nu föreslagit ett andra stycke
att fogas in i 18 §, som ju handlar
om blindskrift. Detta stycke skulle
innehålla en bestämmelse, att för utlåning
åt blinda och andra vanföra må
av utgivet litterärt verk framställas
exemplar genom ljudupptagning och att
för sådan ljudupptagning upphovsmannen
äger rätt till ersättning. Reservanterna
åter menar också, att ett tillägg
bör göras till paragrafen men att detta
i stället bör föreskriva att bibliotek
och organisation må, med Konungens
tillstånd och på de villkor som däri
angives, framställa exemplar av utgivet
litterärt verk genom ljudupptagning,
att användas för utlåning till blinda
och svårt vanföra. Skillnaden mellan
reservanternas och utskottets uppfattningar
består för det första däri, att
reservanterna anser att den föreslagna
fria talboksframställningsrätten skall
vara underkastad Kungl. Maj :ts tillstånd
och villkor och bunden till bibliotek
eller organisation — detta till förekommande
av missbruk — och för det
andra däri, att reservanterna menar
att talboksframställaren inte skall vara
skyldig att själv utge ersättning till
upphovsmannen. Vi vill nämligen förskona
De blindas förening, en i och
för sig mycket blid och fridsam organisation
— det försäkrar jag kammaren;
vi liar varit där på besök — från
att behöva förhandla med Flyco, en
organisation som såvitt vi har kunnat
se har ganska hårda nypor, och intet
ent i det. Vi vill också befria De blindas
förening från att riskera att bli
svarandepart i domstol om det skulle

bli tvist om ersättningsrätten. Däremot
är också reservanterna helt införstådda
med att skälig ersättning till författarna
bör kunna utgå, men denna
ersättning bör i så fall utgå av allmänna
medel och bestämmas i administrativ
ordning. En på visst sätt förstärkt
biblioteksersättning vore kanske här
den rätta modellen.

Genom den av oss föreslagna anordningen
bleve det också Kungl. Maj :t,
som ju även enligt utskottsmajoritetens
förslag i sista hand skall betala fiolerna,
som finge stå för förhandlingarna,
och det vore väl det riktigaste.

Gentemot vad min högt värderade
vän John Lundberg i Uppsala yttrade
skall jag inte inleda någon större polemik.
Andra som står herr Lundberg närmare
än jag har väl i första hand att
fighta med honom när han vill vräka
den kungl. propositionen. Justitieministern
har ju redan ingripit i det hänseendet.

Själv kan väl jag i alla fall få säga så
mycket till herr Lundberg som att det
är ganska naturligt, att jag med mina
utgångspunkter inte vill förvandla upphovsrätten
till någon sorts allemansrätt,
låt vara ersatt av allmänna medel.
Men jag är en ärlig man och jag
skall erkänna, herr Lundberg, att både
jag och utskottet har känt en viss förståelse
för den oro som herr Lundberg uppenbarligen
känner när nu en så omfattande
och högteoretisk lagstiftning som
den förevarande skall ut i levande livet.
Jag delar givetvis inte hans fruktan
för att juristerna skall missköta sig,
och jag tror nog också att domstolarnas
kapacitet skall räcka till -— alla
dessa historier kommer väl så småningom
att regleras genom ramavtal.
Men, herr Lundberg, lika litet som
exempelvis en förälder, även om han
känner en fullt berättigad oro för vad
det skall bli av hans späda barn när
det kommer ut i den hårda omvärlden,
lika litet som han fördenskull sätter ut
barnet till vargarna, lika liten anlcd -

136 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 fm.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ning har vi att låta en motsvarande
ängslan föranleda oss att avvisa ett lagförslag
som det förevarande, som för
övrigt till mycket väsentlig del bygger
på redan existerande lagstiftning.

Herr talman! Jag slutar med att yrka
bifall till utskottets förslag utom såvitt
avser 9 §, där jag avgivit en blank
reservation och där jag inte har något
yrkande alls, samt såvitt avser 13, 18
och 58 §§, där jag yrkar bifall till de
vid dessa paragrafer fogade reservationerna
av fru Gärde Widemar m. fl.
och av herr Branting m. fl.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till utskottets
talesman vilja ställa den frågan, om han
kan bekräfta att de ekonomiska följderna
av denna lagstiftning — som justitieministern
sade — begränsas till de
kostnader som Sveriges radio får. Om
det skulle vara på det sättet, varför har
man då tagit denna lag? Det finns ingen
logik i det hela.

Sedan skulle jag vilja fråga om skolundervisningen,
industrien och hantverket
kan räkna med att lagen icke
lägger bördor av ekonomisk art på dem.
Kan man från utskottet efter sex veckors
diskussion om detta lämna en garanti
härvidlag?

Herr Fröding sade här att han inte
ville göra upphovsrätten till allemansrätt.
Jag skulle då vilja fråga om herr
Fröding vill göra upphovsrätten till en
allemansrätt för alla konstnärer, inte
bara dem som lyckats och tjänar grova
pengar utan jämväl dem som strävar efter
att skaffa sig en tryggad inkomst i
olika avseenden? Det är ju detta som är
det väsentliga i resonemanget, och här
kommer man in på andra frågor.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Första lagutskottet har
ju inte haft någon anledning att göra

några kostnadsberäkningar. Men det är
ju självklart, att i den mån man utökar
upphovsrätten måste den också betalas
av köparen till densamma.

Sedan vill jag säga till herr Lundberg,
att jag naturligtvis vill att varje
upphovsman skall ha upphovsrätt till
vad han gjort. Jag vill inte att den dåligt
läste och föga populäre upphovsmannen
skall ha upphovsrätt till succéförfattarens
verk. Jag vill heller inte
att man endast skall kunna lita till att
bli gottgjord av allmänna medel.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att utskottets talesman icke har vidimerat
de uppgifter, som justitieministern
här lämnade — att kostnaderna
endast skulle träffa Sveriges radio. Detta
är ju ändå en ekonomisk fråga av oerhört
stor betydelse för svenskt samhällsliv.

Med tanke på utbyggandet av rättsväsende,
domstolsväsende m. m. —
detta medför kostnader som ett utskott
ändå borde ha beaktat innan det lade
fram ett förslag -— måste jag säga, att
allt tyder på att det är riktigare och
lämpligare att nu avslå propositionen
och utskottets förslag för att vänta och
undersöka hur man skall kunna förhindra,
att en sådan här lag skadar
svensk kultur och svenskt näringsliv.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.43.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 7 december 1960 em.

Nr 29 137

Onsdagen den 7 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen
rörande första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga
verk, m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
rörande Sveriges anslutning till
vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område, dels Kungl.
Maj:ts proposition rörande godkännande
av europeisk överenskommelse om
skydd för televisionsutsändningar, dels
ock i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet till

Herr ARVIDSON (s), som yttrade:

Herr talman! Författarrätten är ett
barn av den franska revolutionen och
fastslogs högtidligt i nationalkonventet
1793. En av de främsta talarna i nationalkonventet
yttrade följande ord:

»Rätten till det andliga arbetets alster
är utan gensägelse av alla former av
äganderätt den, vars berättigande minst
kan sättas i fråga, den, om vilken det
gäller, att ett ökat förvärv varken kan
såra den republikanska jämlikheten eller
inkräkta på friheten; och om någonting
är ägnat att förvåna, så är det, att
man ansett nödvändigt att uttryckligen
erkänna denna äganderätt och garantera
dess fria utövning genom positiv lag,

att det behövts en så stor revolution som
vår för att i detta som i så många andra
hänseenden föra oss tillbaka till den
allmänna rättvisans mest elementära begrepp.
»

Detta klassiska citat må vara min huvudsakliga
kommentar till herr Lundbergs
frejdiga angrepp på upphovsmännens
rätt till sina verk. Herr Lundberg
berättade att han forskat i skrifterna efter
en definition på vad som var konst.
Han hade letat, men de skrifter han studerat
hade givit samma utslag som datamaskinen
under den senaste valnatten.
Jag tycker att det där var ganska karakteristiskt.
Det visade sig sedan att de
utslag, som datamaskinen gav, berodde
på felaktig matning av maskinen. Man
kan misstänka, att detsamma var fallet
vid herr Lundbergs studium, då han letade
efter definitionen på konst.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
och delvis med sympati till herr
Lundbergs analyser. Herr Lundberg gick
till angrepp mot upphovsmännens äganderätt
till litterära och konstnärliga
verk. Jag tycker detta skulle ha varit
riktigt, om han samtidigt hade angripit
all privat äganderätt, men det gjorde
han inte. Nu angriper han bara upphovsmännens
äganderätt, det är den han
utlämnar. Likadant är det med skyddstiden.
När han angriper den, skulle detta
i och för sig ha varit bra, om han
bara hade gått till angrepp mot arvsrätten
över huvud taget, men det gjorde
han inte. Han gick till angrepp mot
arvsrätten när det gäller upphovsrätt
och ingenting annat.

Jag skall därför be att för säkerhets
skull få citera ytterligare några rader ur
den nyss citerade revolutionstalarens
anförande. Det heter där:

»Tryckningen av en författares ar -

138 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

bete kan så mycket mindre göra detta
till allmän egendom i den mening litteraturens
pirater fattar detta begrepp,
som ett ändamålsenligt utövande av författarens
äganderätt icke kan försiggå
på något annat sätt och följden fördenskull
skulle bliva, att författaren icke
kunde begagna sig av sin rätt utan att
i samma ögonblick förlora den.»

Herr talman! Den svenska riksdagen
har i dag att ta ställning till ett förslag
om ny lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk. Det rättsområde,
som berörs i detta förslag, har länge varit
i behov av reglering. De gällande lagarna
är från 1919. De har visserligen
i olika avseenden föryngrats och förändrats,
främst genom förlängningen av
skyddstiden, men de måste numera betraktas
som föråldrade.

Under de senaste tjugu åren har det
skett en förändring i sättet att se på de
litterära och konstnärliga upphovsmännen.
De betraktas numera som kulturarbetare,
d. v. s. som betydelsefulla samhällsmedborgare,
och man anser att deras
prestationer bör ge utdelning på
samma sätt som löntagarnas arbete och
företagarnas planering och risktagning.

Men samtidigt har upphovsmännens
rätt blivit vanskligare. Vi har fått helt
nya medel att mångfaldiga och sprida
konstnärliga produkter, och i samband
därmed har nya intressenter tillkommit.
Det har rent av uppstått nya konstformer.
Läget är i dag ett annat än 1919.
En ny lagstiftning ter sig som i hög
grad angelägen.

Den har låtit vänta på sig. Utredningsarbetet
började 1938. Många gånger under
de gångna åren har upphovsmännens
sammanslutningar givit uttryck för
sin otålighet. Erkännas måste emellertid,
att problemen varit av mycket invecklad
art och att de speciellt under
1950-talet genom nya tekniska förfaringssätt
blivit än mer invecklade. På
upphovsmannahåll har man därför medgivit,
att dröjsmålet har varit till nytta:
lagförslaget har blivit bättre än det skul -

le ha varit om det framlagts tidigare.
Jag tycker att man i det sammanhanget
med tacksamhet bör notera den insats,
som har gjorts ifrån alla dem som förberett
det lagförslag vi nu skall behandla.
Jag skulle vilja nämna förutvarande
riksmarskalken Ekeberg, professor Eberstein
och numera justitierådet Hedfeldt.

Förseningen sammanhänger med ännu
en omständighet. Kungl. Maj :ts proposition
är frukten av ett mer än två decennier
gammalt samarbete. Detta samarbete
fördröjdes under kriget. Bortsett
härifrån är det naturligt, att det tar
lång tid och oändlig möda och tålamod
att sammanjämka olika nationella ståndpunkter.
Detta långa och omsorgsfulla
arbete, som har varit tålamodsprövande
för många berörda grupper, bör — tycks
det mig — vara en faktor att räkna med
när man nu skall ta ställning till det
slutliga resultatet.

Vad upphovsmännen själva beträffar
vill jag understryka, att deras organisationer
med förväntan har sett framåt
mot denna dag, då riksdagen skall ta
ståndpunkt till propositionen. Detta innebär
att de betraktar lagförslaget som
i stort sett tillfredsställande från deras
synpunkter. Åtskilliga länge närda önskemål
från deras sida har förverkligats.
Jag vill här peka på lagförslagets 5 kap.,
som behandlar de utövande konstnärernas
intressen, på den nya inställningen
till ersättningsfrågorna när det
gäller till exempel skolantologier och på
den definitivt fastslagna skyddstiden.

Jag är beredd att i stort sett ställa
mig bakom propositionen. Detta innebär
dock inte att det skulle saknas anledning
till kritik, ja, rent av till missnöje
med propositionens sätt att avväga
upphovsmannens och hans motparters
intressen.

Det finns väl många sätt att bygga
upp en lag om upphovsrätten. Man har
här bestämt sig för att först fastslå, att
upphovsmannen har ensamrätt till sitt
verk generellt sett. Därefter har man
för att tillgodose vissa andra intressen

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 139

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

föreskrivit inskränkningar i denna ensamrätt.
Det ursprungliga betänkandet
innehöll vissa värdefulla bestämmelser
om förlagsavtal, vilka till skydd för den
svagare upphovsmannaparten har givits
s. k. tvingande karaktär. I propositionen
har dessa sistnämnda regler utgått. Jag
tror att man får acceptera detta. Lika
självklart är det inte att man accepterar
de inskränkningar i själva ensamrätten
som propositionen innehåller. Jag ber
att få peka på en råd sådana enligt min
mening omotiverade inskränkningar.

1. Enligt förslagets 11 § skall framställande
till eget bruk vara tillåtet. Det
kan låta naturligt. Det kan emellertid
hårt drabba låt oss säga vetenskapliga
författares tidskriftsartiklar. Bestämmelsen
ser också ut att ge till exempel en
konstgjutare möjlighet att för eget bruk
göra enstaka avgjutning av ett till honom
inlämnat konstverk. Detta måste
allvarligen kritiseras.

2. Enligt lagförslagets 16 § äger utgivare
av antologier för skolbruk eller
gudstjänstbruk att medtaga mindre delar
av litterärt eller musikaliskt verk
utan att inhämta upphovsmannens samtycke.
Denna s. k. tvångslicens är en
kränkning av upphovsmannens »droit
moral», av hans ideella rätt. Den bringar
dessutom upphovsmannen i underläge
vid förhandling om ersättning. För
att tillgodose ett påstått samhällsintresse
tar lagen alltså ställning i en avtalsfråga
till förmån för den starkare parten.

3. För välgörande ändamål har gjorts
än längre gående undantag — det gäller
20 §. Ett utgivet verk skall få framföras
utan ersättning till upphovsmannen,
om den som framför verket gör det
utan ersättning. Upphovsmannen ålägges
här att idka välgörenhet — en obegriplig
bestämmelse så länge man inte
exproprierar andra gruppers arbetsresultat
till förmån för vissa begränsade
intressen.

4. Det förtjänar i detta sammanhang
nämnas, att lagen inte skyddar artister

mot att televisionen utan ersättning spelar
deras filmer.

5. Enligt 47 § saknar artisterna rätt
att själva förhandla med Sveriges radio
om ersättning för användningen av
deras inspelningar, utan det skall ske
genom skivfabrikanterna.

6. Vissa upphovsmän har i lagen lämnats
helt utan skydd, nämligen artister
som inte framför verk i egentlig mening
men som har viktiga roller i underhållningsbransclien,
t. ex. vissa danskonstnärer.

7. Kommersiella grammofoninspelningar
kommer att inbringa utövande
konstnärer ersättning endast om de spelas
i radio, medan t. ex. restaurangerna
får framföra dem fritt.

De här framförda anmärkningarna
mot propositionen är att betrakta som
exempel på invändningar som upphovsmännen
skulle kunna göra. Jag avstår
emellertid från yrkanden i det sammanhanget.
Avgörande är för mig angelägenheten
av att lagstiftningen nu bringas
i hamn. Härtill måste jag dock göra
den reservationen — och därvidlag kan
jag instämma med justitieministern —
att ett fortsatt reformarbete är önskvärt
för att slutgiltigt ge upphovsmännen deras
erkända, av expropriativa ingrepp
icke beskurna rätt till frukterna av
konstnärligt arbete.

Med dessa utgångspunkter har jag ansett
mig kunna avstå från att motionsvis
framföra yrkanden om ändringar i
propositionen. Endast i ett par detaljfrågor
har jag motionerat om ändringar.
Den viktigaste gäller lagen om rätt
till fotografisk bild. Jag återkommer till
det.

Genom utskottsbehandlingen av detta
ärende har det emellertid på vissa
punkter uppstått en ny situation, som
kan föranleda diskussion inte blott av
utskottets ändringsförslag utan också av
vissa delar i själva propositionen. När
jag nu går in på utskottets arbete, så
vill jag först uttrycka min tillfredsställelse
över den grundlighet, med vilken

140 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

utskottet har behandlat detta ärende,
och min beundran för den omdömesgilla
behandlingen av många svårbemästrade
problem.

Utskottet har gjort många kloka avväganden
mellan det rättvisa och det
praktiskt genomförbara, t. ex. när det
gäller undantag för textilkonst, den s. k.
industrimusiken och vissa förslag som
skulle komma i strid med Bernkonventionen.
Å andra sidan måste jag anmäla
tvekan angående utskottets uttalande på
s. 52 angående omfattningen av rätten
till fotokopiering för eget bruk ■— här
förefaller mig utskottets tolkning av den
givna texten var alltför extensiv.

Jag skall också be att få stanna vid
ett par av utskottets uttalanden. Det gäller
generalklausulen i 29 § och bestämmelsen
i 51 § om skydd för klassiska
verk.

I anslutning till generalklausulen i
29 § refererar utskottet lagrådets uttalande,
att de sociala förutsättningarna
vid ingående av avtal är olika, eftersom
parterna inte är ekonomiskt jämställda.
Upphovsmannen är vanligen den svagare
parten. Stadgandet om jämkning i
avtal, som strider mot god sed eller
eljest är otillbörligt, bör därför inte tilllämpas
så återhållsamt som i skuldebrevslagen.
En parallellföreteelse finns
i nyttjanderättslagen. Utskottet framhåller,
att vissa förlagsavtalsbestämmelser,
som i auktorsrättskommitténs förslag
var tvingande, i propositionen gjorts
dispositiva just med hänsyn till det
skydd generalklausulen kan ge upphovsmannen.
Utskottet finner med rätta, att
detta utgör ett skäl för att stadgandet
bör tillämpas på det sätt lagrådet rekommenderat.

På en punkt kan dock vissa upphovsmän
ha anledning till ängslan för att generalklausulen
— även vid en strängare
tillämpning — kan bli verkningslös. Det
gäller tolkningen av begreppet »god sed
på upphovsrättens område». Det är utan
tvivel så, att mycket som nu på grund
av långvarigt bruk kan betraktas som

ett slags sed inte alls av upphovsmännen
kan betraktas som god sed. Så är
t. ex. fallet med översättarnas totalöverlåtelse
av sina verk. Kvalificerade översättningar
kan säljas vidare av ett förlag
och användas i helt nya former till
fördel för förlaget och originalförfattaren
men utan fördel för översättaren,
utan vars arbete det dock inte skulle varit
möjligt att sprida det utländska verket
i Sverige. Det bör påpekas, att översättarnas
honorar är mycket blygsamma
och alltså inte på något sätt kan motivera
ett sådant system.

Nu har emellertid utskottet i anslutning
till förslagets 3 § gjort ett intressant
uttalande, som återfinns på s. 40:
»En sedvänja, som är menlig för upphovsmännen
eller eljest icke önskvärd,
sanktioneras alltså icke av lagen. Vad
som är god sed skall bedömas objektivt;
bl. a. märkes att den omständigheten
att en sedvänja nått stor utbredning
icke i och för sig behöver medföra att
den skall godtagas.»

Jag utgår från att utskottet avser, att
detta uttalande om begreppet »god sed»
skall äga giltighet också beträffande
samma uttryck i 29 paragrafens generalklausul.
I så fall kommer denna bestämmelse
måhända att verka sanerande
på det auktorrättsliga avtalsområdet.

I fråga om skyddet för klassiska verk
i 51 § säger utskottet, att »det bör under
inga omständigheter ifrågakomma att
inskrida mot konstnärligt syftande eller
eljest ambitiösa bearbetningar av
äldre verk, även om resultatet är omstritt
och kanske på sina håll skarpt
kritiseras». Det är förvisso ett betydelsefullt
ställningstagande. Jag kan ansluta
mig till utskottets mening. Den klassiska
skatten ingår icke som en död last
i kulturlivet; den är ofta inspirationskälla
för vidarediktning, nytolkning och
tilldiktning, inte att förglömma spexet,
parodien, den raljanta parafrasen. Den
klassiska dikt som inte tål dessa variationer
är död och behöver inte ges särskilt
stöd. Endast uppenbar förvansk -

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 141

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ning, stympningar och dylikt, bör förhindras
i lag, och detta skydd kvarstår
enligt utskottet.

Jag tror att det också är i anslutning
härtill som man bör se utskottets vägran
att acceptera att ingripande skall
kunna ske på förberedelsestadiet. På ett
sådant stadium kan man i regel inte bedöma
det färdiga resultatet, som kanske
inte skulle behöva klandras. Utskottets
motvilja mot förhandscensur ansluter
jag mig till.

Jag vill därför, herr talman, beträffande
51 § yrka bifall till utskottets hemställan,
som innebär att följande ord
skall utgå ur lagtexten: »... eller om sådant
återgivande förberedes.»

Därmed är jag, herr talman, inne på
de ändringar i propositionen, som har
föreslagits av utskottet.

Först vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över två förändringar, som enligt
min mening tillgodoser viktiga rättvisekrav.

Den ena förändringen gäller förslagets
20 §. Enligt denna får sceniskt verk
och filmverk, som är utgivet, framföras
offentligt vid gudstjänst eller undervisning.
Detta innebär, att den som skapat
en film, direkt avsedd för skolbruk, inte
kan erhålla ersättning om filmen visas
i TV:s skolprogram. Religiösa dramatiska
verk, som är särskilt lämpade att
framföras i form av sånggudstjänst,
skulle också vara undandragna ersättning,
när de framförs i den form, för
vilken de är bäst lämpade och för vilken
de skapats. Det obilliga i en sådan bestämmelse
framstår som uppenbart, och
jag får, herr talman, i denna punkt
yrka bifall till utskottets förslag, att
undantaget för sceniskt verk och filmverk
skall gälla hela 20 §.

Den andra av utskottet föreslagna
ändringen gäller 15 § i lagen om rätt till
fotografisk bild. Jag har sjiilv varit med
om att motionera om att kvalificerade
fotografier skall få ett skydd motsvarande
det i lagen om upphovsrätt. De
av utskottet föreslagna tilläggen till pa -

ragrafen förefaller mig utgöra en lycklig
lösning av problemet, ägnad att tillgodose
de konstnärligt och vetenskapligt
högtstående fotografierna. Jag får
därför också i denna del, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

På tal om de förbättringar, som utskottet
har gjort, vill jag också instämma
med herr Fröding, då han yrkar bifall
till reservationen rörande 13 § om
skydd för byggnad eller bruksföremål
—- jag behöver här inte gå närmare in
på själva saken.

Det finns emellertid partier i utskottsutlåtandet,
som måste bemötas med allvarlig
kritik.

Majoriteten inom utskottet har föreslagit,
att 18 § skall förses med ett andra
stycke innehållande en tvångslicens:
den som vill framställa s. k. talböcker
för utlåning till blinda och andra svårt
vanföra må göra detta utan tillstånd av
författaren. Denne skall dock äga rätt
till ersättning. Bestämmelsen är av utskottet
formulerad i nära anslutning
till 16 §. Det finns därför anledning att
här ta upp vissa principiella frågor,
vilka jag —- det sade jag inledningsvis
— inte hade tänkt vidröra, om jag inte
föranletts till det av utskottets ändringsförslag
i denna del.

Hela upphovsrätten är för författarnas
del byggd på tanken, att gottgörelse
för det konstnärliga arbetet utfaller
i framtiden, inte i en omedelbar framtid
som vid arbete i allmänhet, utan i en
oviss framtid. Jag behöver här inte nämna
exempel på verk som då de först
publicerades antingen blev förbigångna
med tystnad eller rönte motgång, hån
och förakt, för att senare, ibland många
decennier senare, kom att anses som
omistliga, varvid äntligen ett ekonomiskt
utbyte kunde komma i fråga. .lag
skall i stället påminna om att också en
författare, som kan räkna med en viss
omedelbar avsättning av sitt verk och
därmed en viss omedelbar inkomst, måste
kalkylera med framtida inkomster av
verket. Under gynnsamma omständig -

142 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag- om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

heter kan boken gå ut i nya upplagor,
den kan efter en tid ges ut i billighetsupplaga,
den kan säljas som följetong,
den kan översättas till främmande
språk, den kan bli föremål för uppläsning
i radio eller TV, den kan filmas,
den kan utges som talbok. Med alla dessa
möjligheter måste en författare kalkylera.
Kanske är inkomsterna i varje
särskilt fall obetydliga, men många
bäckar gör, inte en älv men i varje fall
en å. De sammanlagda ersättningarna
utgör betalning för det ursprungligen
utförda arbetet. Man kan därför inte
hävda, som ibland skett, att när man
gratis utnyttjar en författares verk så
tar man ingenting ifrån honom. Man säger
att han ju inte behöver göra någon
arbetsinsats utöver den han redan
gjort. Jo, varje gång man tar gratis
minskar man den ersättning han har
rätt att vänta sig i framtiden. Detta är
givetvis synpunkter som ligger bakom
den internationellt accepterade principen
om viss skyddstid för litterära verk.
Den principen är erkänd även i länder
utanför Bernkonventionen, även om den
där får en från konventionen artfrämmande
utformning.

Har man detta klart för sig bör följden
bli, att man är försiktig med inskränkningar
i auktorrätten. Alltför ofta
kan de få en innebörd som inte är avsedd.

Inledningsvis -— det är på s. 31 —
säger utskottet, att det knappast kan
förnekas att alltför totala rättigheter
för upphovsmännen kan medföra ett
visst hinder för verkens spridning till
så vida kretsar som möjligt. Ja, detta är
alldeles riktigt när samhället vill ställa
sådana förmåner direkt till medborgarnas
förfogande, t. ex. vid de fria bibliotekslånen
eller vid viss arkivfotografering.
Citaträtten kan väl också i viss
mån sägas vara en frukt av en sådan
tankegång.

Men saken ter sig allt annat än självklar,
då det krävs förmedlning av en
producent, som själv har ekonomiskt

intresse av bokframställning. Hittills
har gällt, att litterärt verk i viss utsträckning
gratis får intas i antologier
för skolbruk. Detta betyder ju i själva
verket, att man ger skolbokförläggarna
en privat expropriationsrätt. Att detta
varit till fördel för det allmänna kan
man hävda först om man efter insyn i
förläggarnas kalkyler kan fastställa, att
dessa varit så pressade, att ett eventuellt
författarhonorar med nödvändighet
måste tas ut av bokköparen. Nu tror
jag inte alls att insynen skulle givit det
resultatet; förlagen tycks klara sig
ganska bra.

I fråga om antologier är betänkandet,
propositionen och utskottsutlåtandet ense
om att författarna skall ha ersättning.
Men utlåtandet föreslår beträffande talboken,
att den skall få utnyttjas med
stöd av tvångslicens. Enligt en tvångslicensbestämmelse
äger viss utnyttjare
av ett verk rätt att på visst sätt mångfaldiga
eller utsända verket utan att inhämta
upphovsmannens samtycke. När
kan sådant vara påkallat?

Författarna har själva slutit avtal med
Sveriges radio om rätt för företaget att
utan hörande av varje särskild författare
utnyttja föreningsanslutna författares
verk mot betalning i efterhand.
Det är detta avtal som legat till grund
för propositionens 22 §. Bakom avtalet
och paragrafen ligger det faktum, att
radion har behov av smärre litterära
bidrag och att programmen ofta skapas
med relativt kort varsel. Jag kan tänka
mig, att radion med en annan ordning
skulle kunna behöva inhämta samtycke
från 50—100 författare och kompositörer
i veckan. Jag medger att siffrorna
bara bygger på ett antagande, men de
förefaller inte osannolika.

Ett sådant tillvägagångssätt skulle vara
mycket opraktiskt. Det skulle dessutom
kunna medföra den risken, att en
programredaktör inte i tid får kontakt
med upphovsmannen och därför kommer
i onödiga svårigheter. Författarna
har visat förståelse för dessa problem.

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 143

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Dessutom stadgar 22 § rätt till förbehåll.
Den författare som inte vill vara
med om denna ordning kan enligt avtalet
och den föreslagna paragrafen reservera
sig. En sådan tvångslicens är
dels praktiskt motiverad, dels försedd
med en reservationsrätt, som skyddar
upphovsmannen mot ovälkomna utsändningar.
Hans »droit moral» är skyddad.

Det är svårt att se, att ett tvångslicenssystem
i andra fall är påkallat. Den som
planerar en antologi för skolbruk eller
religiöst bruk torde aldrig ha anledning
att vara ute i sista minuten. Och
om han nu skulle vara det, är det inte
då en smula opåkallat att i lag lägga
hyende under en sådan last? Det måste
därför finnas andra skäl.

I lagrådsremissen anförde departementschefen:
»Inom gudstjänstlivet behöver
man tillgång till enhetliga samlingar
av texter och melodier, ordnade
i nummerföljd eller på annat sätt, vilka
innehåller vad som lämpar sig för olika
tillfällen.» Ja, så är det ju, men därmed
har ju inte givits något som helst skäl
för att tvångsrekrytera författares verk
till religiösa antologier!

Vad skulle man vinna med en tvångslicens?
Jo, man skulle komma åt någon
enstaka författare, som på en gång skrivit
något som lämpar sig för gudstjänstlivet
och som inte önskar det publicerat
i en sådan antologi. Jag minns så
väl Ragnar Jändel. Han hade fått en av
sina dikter intagen i det psalmboksförslag
som låg till grund för 1936 års
psalmbok. Han förklarade att han inte
önskade dikten intagen i psalmboken.
Man respekterade detta, och det är naturligt,
men man hade kunnat säga nej.
Med hjälp av en tvångslicens skulle man
ha kunnat ta in Ragnar Jändels dikt i
psalmboken. Kan man inte förmoda åt!
endast mycket starka personliga skäl
föranleder en sådan inställning hos en
författare? För Jändel var det så, att
han hade ändrat sin religiösa inställning.
Sådant får man väl respektera.
Samhället måste respektera skäl som är
av en så starkt personlig art.

Samma sak gäller väl om skolantologierna.
De flesta författare önskar nog
bli representerade i en sådan antologi.
De skulle säkert vid förfrågan tacka ja.
De som skulle tänkas vägra sin medverkan
borde få göra det, eftersom det
kan röra sig om allvarliga konstnärliga
konflikter mellan en ståndpunkt som
ligger bakom ett ungdomsverk och en
hållning som författaren senare i livet
intagit. Anspråken på fullständighet kan
i en antologi över levande litteratur ju
ändå inte uppfyllas.

En lösning av skolboksfrågan har tidigare
framkastats: man kunde ge upphovsmännen
rätt att besluta rörande
verk som de själva äger, medan sådana
verk som totalöverlåtits till förlag samt
avlidna författares verk kunde göras
fria. I och för sig har jag inte några
yrkanden i nu berörda frågor, men det
har varit nödvändigt att dra fram dessa
synpunkter, eftersom utskottet utformat
sitt nya förslag till 18 § i så påtaglig anslutning
till den av mig här kritiserade
bestämmelsen. Utskottet säger sålunda
på s. 61 i utlåtandet, att den upphovsrättsliga
ensamrätten skulle lägga vissa
hinder i vägen för användning av talboken:
framställaren måste ta kontakt
med varje författare, vilket skulle medföra
en besvärlig administrativ apparat
och kunna föranleda luckor i talboksbeståndet,
om man inte kunde få tag på
författaren eller inte kunde träffa uppgörelse
med honom i honorarfrågan.
Dessa synpunkter, herr talman, är inte
hållbara.

Låt mig först klart deklarera: alla i
samhället måste se som en angelägen
uppgift, att de blinda och andra vanlottade
på allt sätt kompenseras för sin
svåra situation. Upphovsmännen har i
detta avseende inte ställt sig mindre
förstående än andra folkgrupper. Tvärtom
kan det visas, alt de i vissa konkreta
sammanhang gjort mer för de vanlottade
än genomsnittsmedborgaren. Det
är sagor då man förtäljer, att författarorganisationerna
skulle vilja sko sig på
de blindas och vanlottades bekostnad.

144 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Den konflikt som varit föremål för uppmärksamhet
i pressen har en helt annan
innebörd, såsom jag strax skall visa.
Dessutom vill jag kraftigt understryka,
att det är ett klart ideellt författarintresse
att nå fram till den publik som de
blinda och andra vanlottade utgör. Någon
motsättning mellan författarnas intressen
och de blindas finns inte, även
om De blindas förening i ovist nit sökt
göra detta gällande.

Det är emellertid min bestämda uppfattning,
att omsorgen om de vanlottades
materiella och andliga välbefinnande
är en angelägenhet för det allmänna,
för staten, även i den meningen att staten
skall stå det ekonomiska ansvaret
härför. På den punkten är jag helt ense
med utskottets majoritet. Ståndpunkten
innebär, att man inte kan ålägga en liten
och i stort sett fattig medborgargrupp
som upphovsmännen att bedriva
viss välgörenhet.

Vad finns det då för skäl för det föreslagna
tvångsingripandet? Förmodandet
att upphovsmannen inte är anträffbar
förefaller mig ganska hasarderat. Författare
har adress och telefon som de
flesta andra. Och det kan vid talboksframställning
inte vara tal om någon
sådan brådska, att kontakten hänger på
dagen eller ens på veckan. Det är en
relativt dyrbar sak att framställa en talbok
och planerandet torde kräva sin
tid. Den administrativa apparat, som
erfordras för införskaffande av materiel
— band och apparater — för ordnandet
av reparationer och för kontakt
med uppläsarna, måste väl rimligen
vara så utbyggd, att den kan betjäna
även kontakten med författarna.

Det återstår då av utskottets motiveringar
för tvångslicensen, att en inspelning
kan stranda på att ekonomisk uppgörelse
inte kan träffas. Det är säkert
där man har att söka pudelns kärna.

Både när det gäller antologier och
när det gäller talböcker blir det författarens
sak att efter utnyttjandet av hans
verk framställa krav. Hans möjlighet att

hävda sig är helt obefintlig. Är han inte
nöjd med vad som bjuds, sägs det, får
han vända sig till domstol. Lagen om
tillgång och efterfrågan har satts ur
spel. Tror någon att fattiga författare
vågar sig på processa i sådana sammanhang?
Nej, författaren får här som så
ofta annars vara nöjd med vad som
bjuds. Staten drar sig undan sitt ansvar
och tar lagstiftningsvägen ställning för
en part i ett civilrättsligt förhållande.
Den parten är när det gäller antologier
den starkare parten, när det gäller talböckerna
väl inte ekonomiskt stark men
kan i stället begagna den effektiva metoden
att vädja till författarnas blygsel.
Bakom bestämmelsen ligger ett »vet ni
inte skäms som vill ta betalt av dessa
vanlottade människor!» Är det verkligen
rimligt av samhället att inta den ställningen
i en fråga, där det ytterst också
enligt utskottets uppfattning är statens
sak att ta det ekonomiska ansvaret?

Författarna har i olika sammanhang
visat sig kunna förhandla med motparter.
Författarna har visserligen svag organisation
och avtalen har inte alltid
blivit bra, men förhandlat och kommit
till lösningar har man gjort. Författarnas
eget normalavtal med förläggarna
och deras avtal med radion ligger i
flera stycken till grund för propositionen.
Författarna hoppas också på goda
grunder kunna få till stånd ett normalavtal
om skolantologier.

När det gäller avtal om talböcker har
författarna legat i underläge. Pressen
från den allmänna opinionen har varit
för stark. Redan för att få själva författarrätten
accepterad har författarföreningarna
måst föra talan inför domstol.
Det kom aldrig till någon process. De
blindas förening erkände skyldigheten
att begära tillstånd av upphovsmannen
och erkände författarnas rätt till ersättning.
Därefter har författarna accepterat
ett av en opartisk förlikningsman
framlagt avtalsförslag. Kan det verkligen
vara utskottets mening att ett förlikningsförslag,
som i denna situation har

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 145

Lag om upphovsrätt

framlagts av en ledamot av högsta domstolen,
inte skulle i sådan grad tillgodose
vad billigt är, att det kunde få normera
den ekonomiska sidan av talboken
utan ingripande från statens sida? Det
är min bestämda övertygelse att ett sådant
avtal skulle komma till stånd ganska
snart, ett avtal på likställighetens
grund. Utskottsförslaget innebär att man
än en gång förvisar upphovsmännen till
supplikanternas ryggkrökande skara,
varifrån jag verkligen tror att man äntligen
var på väg att rädda dem.

Men frågan, ärade kammarledamöter,
har ytterligare en aspekt. Det är allmänt
hekant att talskivan, talbandet, alltså det
som vi kan sammanfatta såsom talboken,
i utlandet är under enorm utveckling.
Det är riktigt att talboken ännu
inte fått samma spridning här i landet,
men det är otvivelaktigt att den har en
stor framtid också här, om man inte
lägger hinder i vägen för utvecklingen.
Det tyckes mig alldeles klart, att den
föreslagna tvångslicensen är ett sådant
hinder.

Om ett litterärt verk redan har intalats
till förmån för de blinda och
andra svårt vanföra, torde ett kommersiellt
företag på området, som måste
räkna också dessa vanlottade bland sina
kunder, inte våga sig på en ny inspelning.
I stället för en stor kommersiell
upplaga får man då cn mindre och därigenom
dyrare talboksupplaga, enbart
avsedd för blinda och andra vanföra.
Men även om ingen inspelning för de
blinda gjorts, måste det kommersiella
företaget räkna med risken att en sådan
inspelning göres på grundval av tvångslicensen.

Ett kommersiellt företag kan på detta
sätt aldrig skaffa sig ensamrätt, en ensamrätt
som dock är förutsättningen för
att man med kraft skall kunna gå in för
en utgåva. Talboken förblir därigenom
en liten exklusiv och dyrbar artikel.
Tvångslicensen motverkar en önskvärd
utveckling mot billiga talböcker samtidigt
som den berövar författarna eu
10 — Andra kammarens protokoll 1960.

till litterära och konstnärliga verk, m. m.

inkomstkälla, som i en framtid kanske
kan bli väsentlig. Utskottet förklarar
helt kort, att man anser dessa farhågor
överdrivna. Det finns ingenting i utlåtandet
som stöder detta ställningstagande.
Det har gjorts lättfärdigt och
utan penetrering av relevanta fakta.

Summan är att både de angivna skälen
för en tvångslicens och motskälen
mot författarens farhågor består av lösa
antaganden. Att bygga en lagregel på så
lös grund är verkligen inte tillfredsställande.
Det är över huvud taget otillfredsställande
och staten ovärdigt att
tillgodose de behövande i samhället på
bekostnad av en liten grupp medborgare,
författarna, som själva inte har det
så väl ställt.

Utskottet har upptagit en bestämmelse
till skydd för de blinda men utsträckt
den till att gälla även andra svårt vanföra.
Det kan påpekas, att de poliosjuka
blir tillgodosedda enligt 12 §, en bestämmelse
som inom parentes sagt bygger
på ett samtycke som författarna frivilligt
lämnat för många år sedan.

Här är nu tre grupper av vanlottade
tillgodosedda på författarnas bekostnad.
Tendensen är tydlig. När samhället finner
det lämpligt att överflytta en del av
sitt ansvar på upphovsmännen, torde
det inte dröja alltför länge innan nya
och i och för sig behjärtansvärda ändamål
kommer att anmäla sig. Var skall
gränsen dragas? Är det inte fara värt
att man förbiser, att författarna själva
tillhör samhällets vanlottade? Vore det
inte skäl att vid avvägningen av frågorna
bättre skärskåda upphovsmännens
behov av stöd?

Till utskottsutlåtandet har fogats en
reservation, som i princip går ut på att
inte heller ersättning skall tillkomma
författarna. Jag tror mig med eftertryck
ha avvisat en sådan ståndpunkt. Det
bör emellertid understrykas, att denna
ståndpunkt i första hand är fientlig mot
de blinda — cn förolämpning mot dem,
eftersom den inte anser dem värda det
stöd från samhället, som består i att
Nr 29

146 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

man betalar deras författaravgifter. Mot
reservanterna borde de vanlottade och
författarna stå enade på samma frontlinje.
Att man är beredd att av statsmedel
ge utlåningsersättning — några
ören alltså — rubbar inte denna min
uppfattning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka avslag på utskottets förslag
till ett andra stycke i 18 §. Jag ansluter
mig alltså till propositionens utformning
av paragrafen. Jag vet inte om det
är möjligt att nu göra ett andrahandsyrkande,
men skulle detta avslagsyrkande
inte vinna kammarens bifall yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Den andra av utskottets ändringar
som uppkallar mig till kritik är förslaget
att stryka andra stycket i 23 §, enligt
vilket Kungl. Maj:t bemyndigas föreskriva
avgifter på utlåning och uthyrning
av litteratur.

Jag kan i och för sig förstå utskottets
motvilja mot att tillstyrka ett sådant
fullmaktsstadgande. Emellertid
undrar jag, om inte utskottet missförstått
avsikten med det hela. Stadgandet
har en annan funktion än utskottet räknat
med. Helt nyligen har i denna kammare
en redogörelse lämnats för biblioteksersättningen
till författarna för utlåningen
av deras verk. Denna ersättning
är utformad så, att den kan anses
spegla en rätt till ersättning för varje
boklån från offentliga bibliotek. En sådan
rätt föreligger dock inte, utan anslaget
har tillkommit såsom ett uttryck
för vad som är rättfärdigt och billigt.
Det har emellertid hela tiden varit en
tyst förutsättning att man i den nya lagen
om upphovsrätt skulle få med ett
stadgande som kunde bilda ett mera
fast underlag för ersättningen. Ett sådant
stadgande föreslås i propositionen.

När utskottet vill ha bort detta stadgande,
är motivet uppenbarligen en
fruktan för att i ett läge, då staten vägrar
utbetala biblioteksersättningen till

författarna, avgifter på bokutlåningen
skall åläggas låntagarna.

Då författarna tidigare krävt denna
form av ersättning —- alltså i form av
avgifter från låntagarna — har det berott
på två omständigheter. Man har för
det första menat, att ersättningen på
detta sätt skulle bli större än om medlen
utbetalades av staten, som samtidigt
själv skulle bestämma beloppens
storlek. I detta avseende har författarna
sannerligen fått rätt. Därom vittnar
den oblygt låga ersättning som för närvarande
utgår. För det andra har man
velat undvika, att författarersättningen
begagnas som en regulator, då staten befinner
sig i ekonomiska svårigheter,
det s. k. statsfinansiella läget. Författarna
har erfarenheter att åberopa.
Statsstipendierna till författarna utgick
1939 med 75 000 kronor. Så kom kriget.
Man behövde pengar för försvaret, och
siffran sjönk från 75 000 kronor ned
till 16 000 kronor år 1940. En biblioteksavgift
skulle inte innebära samma
frestelse.

Emellertid är författarorganisationerna
fullt på det klara med att kravet på
sådan avgift inte är realpolitik. De är
också medvetna om att en avgift skulle
innebära risker för minskning av utlåningen.
Då de nu kräver, att fullmakten
för regeringen att införa sådan avgift
skall kvarstå i lagen, beror det på
att stadgandet härom enbart är avsett
att vara den rättsliga grundvalen för
den biblioteksersättning med statsmedel
som numera utgår. Utskottet understryker
att författarna skall ha ersättning
— varför då inte på föreslaget sätt
stadga denna rätt? Bestämmelsen kommer
att vara till mycken nytta och innebär
ingen risk för att avgift i verkligheten
kommer att påläggas boklånarna.

Skulle emellertid ett så vittgående
fullmaktsstadgande inte anses önskvärt,
finns det dock ingen anledning varför
det inte skulle avse uthyrning av böcker.
Återigen förefaller det mig som

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 147

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

om man lagstiftningsvägen toge ställning
i ett civilrättsligt avtalsförhållande.
Man bör nämligen se saken på följande
sätt.

I och med att staten nu ersätter utlåning
av böcker och låter anslaget härför
bestämmas av den aktuella utlåningens
omfattning, har man fattat principbeslut
om det berättigade i att författaren
får ersättning för ett sådant utnyttjande
av hans verk. Därmed är
egentligen samma beslut fattat om de
s. k. bokbarernas uthyrning. Denna bör
så mycket mer vara underkastad denna
tankegång, som det där gäller ett rent
kommersiellt utnyttjande av böckerna.
Finns det något rimligt skäl, att staten,
i en situation, där den själv tagit sitt ansvar,
befriar vissa utnyttjare från ansvar? Utskottet

har visserligen försökt se
praktiskt på saken och antagit, att en
avgift på uthyrningen inte skulle ge
nämnvärt utbyte. Men utskottet saknar
helt material för sitt påstående. Någon
undersökning har inte gjorts, och man
har inte ens refererat de synpunkter som
tidigare kommit till synes bland annat
i bokutredningens betänkande. Vore det
inte bättre att man överlämnade sådana
praktiska frågor till dem som skulle utforma
bestämmelserna? I lagen gäller
det endast principen, och den är viktig
nog. Det förefaller mig opåkallat att,
som här föreslås ske, staten tar parti
för bokbarerna mot författarna. Vad här
sagts om uthyrningen av böcker gäller
för övrigt också om uthyrningen av
grammofonskivor.

Man har sagt att uppbörden av avgifterna
skulle vålla besvär. I själva verket
kan denna uppbörd ske på ett relativt
enkelt sätt genom Sveriges författarfond
— men den praktiska utformningen
får bli en senare fråga. Kammaren
har att ta ställning till det berättigade i
själva saken. Och där har jag svårt att
tänka mig att någon tvekan skulle vara
nödvändig — då riksdagen nu så länge
beviljat anslag till biblioteksersättningen.

Med stöd av det sist sagda får jag,
herr talman, yrka avslag på utskottets
förslag att andra stycket av 23 § skall
utgå ur lagen. I andra hand skulle jag
önska kunna yrka, att man förändrade
lydelsen av paragrafen på det sättet att
de två orden »utlåning och» utgår och
att stycket i övrigt skulle bibehållas.
Men jag får överlämna till talmannen
att själv bestämma huruvida ett sådant
yrkande är förenligt med riksdagsstadgan.

Slutligen några ord om 42 §. Jag har
undertecknat en motion vari föreslås,
att konstverk hos upphovsmannen skall
vara undantaget från utmätning. Utskottet
står helt främmande för tankegången
i motionen. Man pekar på vissa behjärtansvärda
intressen som talar för att
utmätning må kunna ske. Min avsikt var
i första hand att förhindra att vissa mot
konstnärerna riktade intressen främjades
genom regeln. Efter att ha studerat
utskottets motivering är jag numera
böjd för att anse propositionens lösning
väl avvägd. Herr talman! Jag har i denna
del inget yrkande.

Härmed har jag avslutat min granskning
av det föreliggande förslaget till
upphovsrätt. Det är mig då angeläget
att än en gång framhäva vikten av att
lagen nu förs i hamn. Den innebär en
reform på kulturlivets område av största
betydelse. Det får inte längre heta om
vårt land, att vi i vårt utarmade kulturliv
har vår underutvecklade sektor. Med
de fördelar den nya lagen bjuder —
med ett fortsatt reformarbete i sikte —
torde man snart kunna vederlägga detta
omdöme.

I de fall jag inte särskilt framställt
yrkanden ansluter jag mig till utskottets
förslag och uttalar förhoppningen
att beslutet i övrigt må gå i upphovsmannavänlig
riktning. Ett rikt kulturliv
blommar, om upphovsmännen kan
känna samma trygghet i sitt arbete som
andra yrkesmän. Besluten i dag bör
kunna bli krönet på ett mer än tjugoårigt
lagstiftningsarbete.

148 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson påstod
att jag inte hade kunnat mata in i en
maskin det material, som skulle ge ett
svar på frågan vad konst är, och att
ingen annan heller i litteraturen hade
kunnat göra detta. Jag konstaterar då,
att herr Arvidson borde ha vissa förutsättningar
att kunna mata in materiel
i maskiner, men hans maskin har inte
ens givit något utslag alls i fråga om
vad konst är.

Beträffande äganderättsfrågorna har
vi i dag diskuterat upphovsrätten och
inte de övriga rättsfrågorna. Jag har
därför inte haft anledning att gå in på
dem. Tillåt mig dock, herr talman, att
säga att det är tur att herr Arvidson
inte är verksam inom handeln och industrien,
ty den trust- och kartellanda,
som han visat i sitt anförande, är helt
enkelt oerhörd. Jag skulle till justitiedepartementets
tjänstemän vilja säga,
att justitiedepartementet är vida radikalare
än herr Arvidson. Jag trodde
inte att någon kunde vara så konservativ
i sådana frågor som herr Arvidson,
när man ändå inom handeln och
industrien kunnat följa, vart en sådan
utveckling leder. Vart har den stridbare
kulturkämpen herr Arvidson tagit vägen? Slutligen

vill jag citera några ord av
Strindberg som hör samman med detta
ämne. Strindberg skriver bl. a. att i
Egypten dyrkades liken, även efter de
största uslingar, och en anmärkning
mot den store hädangångnes regering
straffades som majestätsbrott. Det var
icke allenast förbjudet att öppna Dödsboken
över Farao, det var även påbjudet
att prisa hans dåliga handlingar såsom
varande berömliga. Swedenborg lär
därför ha sagt att Egypten betyder
mörkret.

Det är en skakande skildring av de
tankegångar, som herr Arvidson presenterat,
och den bör väl ändå stämma

till eftertanke. Jag ber att få säga till
justitiedepartementet, att herr Arvidson
leder i mörkret.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Herr Lundberg presenterade
sig i sitt första anförande i dag
som lekman. Detta kan även jag göra.
Jag är emellertid imponerad av att en
person, som erkänner sig ha lekmannamässiga
synpunkter på detta område,
kan prestera ett anförande på närmare
en timme.

Jag är också lekman, men jag har under
ärendets behandling kommit att i
denna fråga få en uppfattning som är
helt motsatt lekmannen Lundbergs. Även
om jag blottar en okunnighet som jag
kanske skulle försöka att dölja så väl
som möjligt, måste jag erkänna att när
vi grep oss an med denna fråga i utskottet
visste jag inte mycket om vad
upphovsrätten betyder. Jag var ganska
tveksam — och jag var säkerligen inte
ensam om det — när vi började behandla
propositionen, men i dag känner jag
mig faktiskt tacksam för att jag har fått
vara med om handläggningen av detta
spörsmål. Arbetet har för oss lekmän

— åtminstone för mig själv — varit en
utomordentlig studiecirkel i ett ämne,
som nog — det har sagts tidigare i dag

— inte särskilt många har blickat så
djupt in i. När man har fått lyssna till
föredragningar och själv har försökt att
så gott man har kunnat bilda sig en
uppfattning i frågan, har man blivit mer
och mer övertygad om att den revision
som här har föreslagits verkligen är motiverad.

Herr Lundberg har kritiserat förlängningen
av upphovsmannaskyddet från
30 till 50 år. Jag tyckte också till en början
att det verkade rent fantastiskt,
men, herr Lundberg, jag har tänkt mig
in i dessa konstnärers, författares och
andra fria yrkesutövares ställning. Låt
oss som exempel ta en konstnär som
inte kan inordna sig på något annat arbetsområde
utan vill göra sin insats som

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 149

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

konstnär. En del av dessa människor
blir aldrig erkända, men det finns en
och annan som blir det, fastän i regel
inte förrän han är mycket gammal eller
kanske först efter sin död. Han har
ägnat hela sitt liv åt denna verksamhet.
Han har kanske familj, och den har säkerligen
fått kännas vid svåra ekonomiska
umbäranden på grund av att familjeförsörjaren
inte har haft särskilt
stora inkomster att bidraga med. Hade
denne konstnär gått en annan väg och
blivit t. ex. en skicklig affärsman, läkare,
eller advokat —• juristerna har ju
figurerat här tidigare i dag — hade han
troligen fått ganska goda inkomster.
Dessa yrkesutövare har möjlighet att ge
sin familj en god ekonomisk standard,
och barnen kan få en god utbildning
utan att behöva sätta sig i skuld. Konstnären
däremot har levat för sin uppgift
och när han faller bort står familjen
kanske alldeles medellös. Då är det inte
-— det är den slutsats jag har kommit
till — ur vägen att hans efterlevande
ändå i någon mån kan få njuta frukterna
av det arbete som han har utfört och
som kanske inte förrän under hans allra
sista år har givit någon utdelning. Så
har jag sett på denna fråga.

Jag vill något utöver vad som redan
har skett beröra en lagparagraf, som tidigare
har varit uppe till diskussion,
nämligen 18 § som gäller de blindas talböcker.
Vid utskottets utlåtande har fogats
en reservation, som jag med några
ord vill kommentera. I långa stycken
sammanfaller utskottets och reservanternas
synpunkter. I en enligt reservanternas
mening mycket väsentlig fråga
har vi emellertid inte kunnat följa utskottets
majoritet, nämligen i vad gäller
ersättningen för framställning av talböcker
för blinda. Utskottet framhåller,
att starka skäl talar för att framställning
av talböcker för utlåning åt blinda
skall få äga rum utan upphovsmannens
tillstånd. Sedan fortsätter man emellertid
på följande sätt: »Däremot finns icke
anledning att betaga denne rätt till skä -

lig ersättning för det utnyttjande av
hans verk som sker genom framställningen.
» Här skiljer sig våra uppfattningar.
Reservanterna anser sig inte ha
något att erinra — det vill jag särskilt
poängtera för herr Arvidson — mot att
upphovsmannen erhåller skälig ersättning,
men denna ersättningsskyldighet
skall inte åläggas talbokens framställare
utan bör utgå av allmänna medel.

Om — såsom framgår av utskottets
utlåtande — upphovsmannen skall uppbära
viss ersättning av allmänna medel
och viss del därav skall erläggas av talboksframställaren,
är det att befara, att
underhandlingarna mellan parterna inte
alltid leder till resultat, utan att frågan
måste hänskjutas till domstol. Detta bör
ur flera synpunkter i görligaste mån
undvikas.

Herr Arvidson framhöll, att författarna
då frågan kommer upp för handläggning
vid domstol ligger i underläge, därför
att den allmänna opinionen är på de
blindas sida. Ja, jag är för min del glad
över att det är så, därför att här har vi
verkligen anledning att se bort ifrån
författarnas intressen och i första hand
ta hänsyn till en grupp av människor,
som inte har samma läsmöjligheter som
vi andra. Jag vill också säga till herr
Arvidson, att anledningen till att De
blindas förening är så ängslig för det
beslut vi skall fatta i dag är att man
har rätt dåliga erfarenheter av tidigare
underhandlingar och därför är angelägen
om att det inte blir en sådan lucka
här, att de blinda utöver alla andra problem
får många och svåra domstolsprocesser
att utkämpa.

Vi reservanter anser, att vårt förslag
är ägnat att skapa större klarhet och ge
säkrare garanti för ett undvikande av
irriterande och tidsödande processer.
Sett ur författarnas synpunkt kan frågan
knappast få någon större betydelse.
De som skulle vara mest beroende av
ersättning skulle bara få en ringa del
av den som skall utgå. De blindas läsvanor
och smakriktning skiljer sig näm -

150 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ligen inte från de seendes. Även de blinda
läser i regel s. k. bestsellers, och för
de författare, vilkas verk går ut i massupplagor,
torde de ersättningsbelopp det
här rör sig om inte ha någon avgörande
betydelse. Man frågar sig också om det
är förnuftigt att ha olika bestämmelser
beträffande talböcker och mikrofilmade
böcker. Jag ber att få hänvisa till motiveringen
rörande 12 §, sista stycket
där mikrofilmade böcker för svårt vanföra,
polioskadade och andra svårt handikappade
personer berörs. I det ena
fallet skall ersättning utgå till upphovsmannen,
i det andra inte. Skillnaden
ligger endast i metodiken vid framställningen
av böckerna; båda typerna skall
kunna utnyttjas av samma kategori människor.
Detta skulle alltså innebära, att
om man framställer en talbok för en
vanför skall författaren ha ersättning,
men om den vanföre i stället lånar en
mikrofilmad bok får författaren ingen
ersättning. En sådan lagstiftning är inte
konsekvent och måste te sig ganska svår
att tillämpa.

Enligt uppgift lär det finnas omkring
2 500 blinda, som lånar talböcker. Av
dessa har 85 procent inte någon annan
möjlighet att tillgodogöra sig vad litteraturen
har att bjuda på. Det är en
ganska avsevärd siffra. »Blunda ett
ögonblick och tänk», läste vi för ett par
år sedan på anslagstavlor landet runt.
Det har vi all anledning att göra här i
dag. Reservanterna har full förståelse
för nödvändigheten av större skydd för
upphovsmannen och större ekonomisk
trygghet för utövande konstnärer på
olika områden. Vi tror, att den föreslagna
lagen så långt det är möjligt täcker
berättigade krav härpå. På just den
här punkten jag nu berört har vi emellertid
anledning att också ta största
möjliga hänsyn till de samhällsmedborgare,
som av olyckliga omständigheter
nödgats inrätta sitt liv på ett så helt
annorlunda sätt än vi andra. Deras
handikapp utestänger dem från de flesta
av våra kulturella och gemensamhets -

skapande tillgångar. Då är det motiverat
att i största möjliga utsträckning bereda
dem vidgade möjligheter att utnyttja den
tekniska utvecklingen och i första hand
medverka till att deras handikapp åtminstone
inte skall leda till någon större
ekonomisk belastning för dem. Detta
ville jag ha sagt om 18 §.

Jag skulle också gärna vilja säga ett
par ord om 42 §. Detta kanske kan synas
obefogat, eftersom vi där har ett enhälligt
utskott. Jag har dock varit mycket
tveksam när vi behandlade denna
punkt. Jag skall be att få läsa upp paragrafen:
»Upphovsrätt må ej tagas i
mät hos upphovsmannen själv eller hos
någon, till vilken rätten övergått på
grund av giftorätt, arv eller testamente.
Samma lag vare beträffande manuskript,
så ock i fråga om exemplar av sådant
konstverk som ej blivit utställt, utbjudet
till salu eller eljest godkänt för offentliggörande.
»

Det är den sista meningen i denna
paragraf som jag faktiskt är rädd för.
Detta är en nyhet i lagen och innebär
en utvidgning av utmätningsskyddet.
Jag skulle vilja ta ett exempel.

Antag att till exempel en målare häftar
i skuld. Han har kanske underhållsskyldighet
mot maka och barn — inom
äktenskapet eller kanske utom äktenskapet.
Dessa har inte möjligheter, på
grund av det yrke han har, att genom
införsel få ut det underhållsbidrag som
de är berättigade till. Om man nu följer
42 §, som ett enhälligt utskott har föreslagit
kan det bli vissa konsekvenser.
En utmätningsman besöker en konstnär
men kan inte mäta ut en tavla som
konstnären ej signerat och som han påstår
inte är fullbordad. Det är ganska
svårt för lekmän att avgöra huruvida ett
verk är fullbordat eller inte. Man kan
inte ta verket i mät och därför frånhänds
hustrun och barnen sin rätt till
underhåll. En tid efter detta kommer
konstnären kanhända i knipa. Han ser
ett tillfälle att komma ur denna situation
genom att sälja det verk han har

Onsdagen den 7 december 1960 em.

Nr 29 151

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

hemma. Han signerar tavlan och får en
inkomst på den. Utmätningsmannen har
emellertid inte kunnat få något. Detta
har jag varit betänksam inför.

När jag nu inte reserverat mig är det
på grund av utskottets mycket tillfredsställande
skrivning. Utskottet har hänvisat
till att man inte kan bortse från
att paragrafens formulering kan leda till
missbruk. Det är visserligen klart att
en konstnär bör åtnjuta utmätningsfrihet
för sådana verk i hans ägo som
ännu ej kan anses som färdiga. Man kan
dock ej bortse från faran att bestämmelsen
kan komma att utnyttjas i syfte att
undandra borgenärerna egendom, till
vilken de med ett naturligt betraktelsesätt
borde äga rätt. Det sägs vidare i utlåtandet,
att det stöter på stora svårigheter
att finna en annan gränslinje än
den i propositionen föreslagna. Slutligen
säger utskottet följande: »Enligt utskottets
mening måste emellertid vid
tillämpningen beaktas den förut berörda
faran för missbruk. Utmätningsskyddet
får icke utsträckas utöver vad som
för det allmänna rättsmedvetandet ter
sig acceptabelt. Med hänsyn härtill bör
en tämligen fri prövning tillåtas beträffande
kravet att konstverket skall ha
blivit godkänt för offentliggörande; i
vissa fall bör dylikt godkännande kunna
anses framgå av omständigheterna
även om direkt bevisning därom ej kan
föras. Skulle i tillämpningen framkomma
tendenser till missbruk, bör frågan
om en skärpning av bestämmelsen upptagas
till förnyat övervägande.»

Det är denna skrivning som gjort att
jag inte reserverat mig. Om man skulle
använda sig av denna möjlighet till
missbruk finns det utsikter till att ta
upp denna fråga på nytt. Jag vill här
ytterligare understryka vikten av utskottets
skrivning på denna punkt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr I. 18 §
samt reservationen till 13 §. I övrigt ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Johansson och jag
är fullt överens på alla väsentliga punkter.
Yi är överens om att de blindas
strävan till kulturkontakter på allt sätt
bör gynnas. Vi tycks också vara överens
om att den ersättning, som bör utgå till
författarna till talboken, inte skall läggas
på talboksframställaren utan på staten.
Men om vi är överens om det förstår
jag inte hur man sedan kan vända på
saken och säga att inte staten har erkänt
sin skyldighet — ja, jag förstår att fru
Johansson säger det av sitt goda hjärta,
men logiskt sett är det orimligt att resonera
som hon gör, att vi skall vara
snälla mot de blinda och inte låta de
stygga författarna utnyttja rätten att
skaffa sig inkomster på de blindas bekostnad.
Det är staten som betalar kostnaderna,
de går inte ut över de blinda.
Varför då denna oro?

Fru Johansson säger att författarna
skall förhandla inte med de blinda, som
inte vill vara med om denna ersättning,
utan med staten. Men förhandlingar med
staten innebär att staten föreskriver.
Det blir inte några verkliga förhandlingar.
De blindas förening och Författarföreningen
kan mycket väl som parter
klara den saken själva. Risk att det
blir ideliga vädjanden till domstol föreligger
inte. Varför skulle man i så fall
inte ha gått till domstol då det gällt
uppgörelser med förlag och radio?
Blindföreningen säger sig ha erfarenhet
av Författarföreningens »hårda nypor»,
som någon uttryckte det. Jag skall inte
ta upp någon polemik om den saken eftersom
Blindföreningen inte har någon
representant här i andra kammaren
som skulle kunna svara, men jag vill
bara hänvisa till att det inte är Blindföreningen
utan Författarföreningen
som har accepterat förlikningsförslaget.
Att Blindföreningen har avslagit det och
Författarföreningen har accepterat det,

152 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

det måste ju säga någonting om de hårda
nyporna.

Jag tror det är oriktigt att här provocera
fram en motsättning som inte existerar
mellan författarna och de blinda.
Finns här någon motsättning, är det
mellan författarna och staten. För min
del är jag mycket ledsen över dessa försök
att förmå kammaren att få författarna
att framstå som hjärtlösa ekonomiska
strebrar, som utnyttjar sin maktställning
till att förtrycka de vanlottade.
Det är inte så.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson säger att
jag har talat om de »stygga» författarna.
Jag tycker jag har talat mig nästan varm
för mitt intresse att få vara med om att
verkligen skapa bättre trygghet för författarna.
Men jag har sagt klart och tydligt
att jag på denna punkt i första hand
måste kämpa för den grupp av människor
som är beroende av talböckerna,
de blinda.

Sedan säger herr Arvidson att det ju
är meningen att den ersättning som
skall betalas skall utgå av statsmedel.
Det avser vi ju också att den skall göra,
men det anslag som man nu har haft
till förfogande — det är, tror jag, 50 000
kronor — har enligt vad man säger från
De blindas förening räckt bara till hälften
av den ersättning som föreningen
har betalat ut.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Den uppgiften är inte
riktig. De beräkningar som förelagts De
blindas förening och som grundar sig
på föreningens egna utredningar ger vid
handen att kostnaderna skulle uppgå till
25 000 å 30 000 kronor.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skall till en början
be att få yrka bifall till den reservation
nr II av fru Löfqvist, som är fogad till
18 och 58 §§.

Det är till synes en liten skillnad mel -

lan de båda reservationer, som föreligger
i detta fall. När jag har lyssnat till
fru Johansson har jag nog fått den uppfattningen,
att hennes åsikter bättre
kommer till uttryck i den andra reservationen,
ty fru Johansson sade att hon
ansåg att ersättning till författarna för
den rätt som här medges att framställa
talböcker för de blinda bör utgå av allmänna
medel.

I reservation nr I gör man faktiskt
inte något deciderat uttalande. Man säger
å ena sidan, att det inte är någon
självklar sak att författarna skall ha
rätt till ersättning från talboksframställarens
sida. Å andra sidan har man
ingenting emot att de får sådan ersättning.
Det vore riktigare, om riksdagen
som sin mening klart uttalade, att ersättning
bör utgå för denna framställning.

Båda reservationerna skiljer sig däremot
ifrån utskottsmajoritetens uppfattning
i så måtto, att reservanterna anser
att frågan om ersättningen till författarna
bör avgöras, såsom justitieministern
för en stund sedan uttryckte sig, av
Kungl. Maj :t och i sista hand av riksdagen.

Det är naturligtvis alldeles riktigt,
herr Arvidson, att detta tillstånd att få
framställa talböcker för de blindas bruk
är en inskränkning i upphovsmannens
rätt att få förfoga över sitt verk. Men
i den allmänna kulturens intresse gör vi
ju också andra inskränkningar i upphovsmännens
rätt att få förfoga över
sina verk, t. ex. genom att allmänheten
har rätt att via biblioteken ha fri tillgång
till författarnas verk. Det är en
medborgerlig rättighet, som vi anser
gagnar kulturen — och i det långa loppet
naturligtvis också författarna.

När det gäller de blinda och andra
svårt handikappade har de inte samma
möjligheter att utnyttja denna rätt, som
samhället ger medborgarna. För att ge
dessa kategorier tillgång till litteraturen
måste man i stället söka andra vägar.
Man har då att välja mellan blindböc -

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 153

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

kerna, talböckerna och viss mikrofilmning
av böcker. Det är principiellt ingen
skillnad mellan dessa möjligheter i vad
avser begränsning av författarnas förfoganderätt.
Man bör därför kunna godta
detta resonemang, och det har inte heller
förekommit några som helst delade
meningar inom utskottet om rättigheten
för blindorganisationerna att på vissa
villkor — för förebyggande av missbruk
— få framställa talböcker. De meningsskiljaktigheter
som förekommit har faktiskt
gällt tillvägagångssättet vid ersättningen
till författarna.

Man kanske också kan säga, att den
inskränkning i författarnas rätt, som här
göres, ändå är ganska liten jämförd med
de enligt mitt tycke ganska hårdhänta
ingrepp, som man gör gentemot skaparna
av byggnadsverk och nyttokonst genom
det förslag man lagt fram i 13 §.
Den bör ses mot bakgrunden av bestämmelserna
i 3 §. I det nya lagförslaget
har man gett upphovsmännen en
ganska starkt vidgad rätt i ideellt hänseende
genom att förbjuda förvanskning
eller återgivande av verk på sätt som
kränker upphovsmannens anseende eller
egenart.

När man av praktiska skäl i 13 § har
gjort så vittgående undantag, är det väl
inte mycket att invända mot det. Däremot
tycker jag att det skulle vara ganska
olyckligt, om riksdagen följde utskottsmajoriteten
och dess ändringsförslag,
som i själva verket innebär att den
ideella rätt att kunna försvara sitt anseende
och sin egenart, som man ger åt
varenda konstnär av annat slag, förmenas
arkitekterna. Byggnadskonsten torde
ändå av gammalt anses tillhöra de
sköna konsterna, även om tyvärr inte
alla byggnadsverk är sköna konstverk.
Jag anser det oriktigt, om man antar ett
lagförslag, som gör att arkitekterna och
skaparna av konstnärliga bruksföremål
ensamma berövas all möjlighet att bevaka
sina intressen, när deras anseende
och egenart kränks utan att det finns
något som helst vettigt motiv för att så

sker. Jag hoppas därför att kammaren
kommer att följa den reservation av fru
Gärde Widemar m. fl., som är fogad till
13 §.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om motionerna nr 502 i
första kammaren och 620 i denna kammare
i anslutning till 41 §. Jag är där
en av motionärerna. I motionerna har
begärts en utredning om på vilket sätt
man skulle kunna tillvarata en avliden
författares ideella rätt i de fall — lyckligtvis
ganska sällsynta — då ett dödsbo
kan tänkas komma att kränka denna
ideella rätt genom att försöka undertrycka
verk, som kan anses som centrala
i författarens produktion eller som
det kan vara ett allmänt intresse att
offentliggöra. Utskottet har inte ansett
sig kunna biträda motionerna. Även om
jag kanske finner de betänkligheter,
som utskottet har anfört, något överdrivna
— en utredning kunde kanske
finna utvägar att övervinna de anförda
svårigheterna — vill jag ändå inte med
hänsyn till den välvilliga behandling
och motivering, som utskottet har presterat
för avslagsyrkandet, och med hänsyn
till att författarna inte heller har
ansett sig ha ett speciellt intresse av att
en sådan utredning kommer till stånd,
yrka bifall till motionerna.

Jag skulle slutligen, herr talman, också
vilja instämma i vad herr Fröding
yttrade här för en stund sedan nämligen
att när man har följt hur grundligt
detta ärende bearbetats inom utskottet,
kommer man nog till den slutsatsen att
det måste vara ett ganska gott lagförslag
som ligger på riksdagens bord, eftersom
man gjort så få ändringar och så få reservationer.
Det vore också glädjande
om — som jag hoppas — kammaren tar
detta lagförslag och därmed skapar ett
verk som gör det möjligt för oss att ansluta
oss till världskonventionen och
komma ytterligare ett steg på vägen mot
en samnordisk lagstiftning.

154 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville inte i mitt anförande
gå in på de olika reservationerna,
och det var av den anledningen att
jag anser att de båda sammanfaller så,
att det för mig är ett mysterium varför
vi skall behöva två reservationer, då ju
ändå yrkandena är alldeles desamma.
De skiljer sig beträffande några ord i
reservation II när det gäller de anslag
som skall utgå av statliga medel. Man
har där velat använda något starkare
ord än vi har gjort i vår reservation.
Jag ber att få läsa upp det stycke i reservationen
I som just gäller denna fråga.
Vi säger där: »Enligt utskottets mening
bör sådan talboksframställning som
endast är avsedd för utlåning till blinda
inte föranleda rätt till ersättning till
upphovsmannen från talboksframställarens
sida. Detta utesluter å andra sidan
icke, att skälig ersättning till upphovsmannen
må kunna utgå av allmänna medel.
Ersättningsfrågan synes kunna regleras
i analogi med den nuvarande biblioteksutlåningsersättningen.
»

Vidare har vi ansett att när det gäller
ersättning får det bli en uppgörelse mellan
Kungl. Maj:t och författarna. Vad vi
närmast har syftat till, vilket vi också
har försökt klarlägga i våra inlägg, har
varit att man under alla förhållanden
här skall skydda De blindas förening
mot de krav, som annars — om vi följer
utskottet — skulle kunna ställas gentemot
de blindas organisation.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skall försöka att
inte upprepa vad som har sagts tidigare.
Jag vill bara till alla delar understryka
fru Johanssons inledningsanförande här.
För oss lekmän har det faktiskt varit
så att vi har fått tränga in i cn för oss
alldeles ny värld, och det har varit
utomordentligt intressant.

När man talar om författare, musiker
och konstnärer får dessa för en vanlig
människa något av en abstraktion över
sig men eftersom alla dessa skall leva

med oss här i samhällslivet och den lag
som vi behandlar här i dag i ganska
stor utsträckning skall reglera detta
deras jordeliv, har vi, som suttit vid
utskottets bord, försökt att tänka oss in
i hur förslaget skall komma att verka
i det praktiska livet. Detta har varit
förenat med mycket stora svårigheter.
I likhet med herr Lundberg har vi
många gånger funderat över dessa saker,
och det har varit långa och ingående resonemang
om dem. Jag har då tröstat
mig med att det inte bara är utskottet
som har behövt denna rundliga tid för
att komma till en bestämd uppfattning
i dessa frågor. Förarbetena har pågått
under 20 år. Kungl. Maj:t har rundligt
och grundligt behandlat frågan och
på många punkter ventilerat sin stora
tveksamhet och kommit fram till att
skriva den lag som vi i vår tur behandlat
med det resultat som här föreligger.

De flesta är ganska nöjda med resultatet,
och vi har i utskottet också kommit
fram till en ganska enhetlig uppfattning
om lagens tillämpning.

Vad som varit särskilt roligt vid behandlingen
av denna lag är att de resonemang
som vi har fört och de beslut
som vi har kommit till inte haft
någonting med partipolitik att göra.
Det har varit uppfriskande och intressant,
därför att diskussionerna har rört
sig på det praktiska planet. Det är ett
litet avsnitt i utlåtandet, där utskottet
har följt Kungl. Maj:ts och förarbetarnas
förslag men där jag haft en avvikande
mening. Jag blev ensam om min
uppfattning i utskottet, och jag sade
när vi voterade att ensam är stark, men
jag kände mig inte så stark inför hela
utskottet, att jag ansåg det vara skäl att
reservera mig för ett annat förslag till
lagtext. Jag har i stället antecknat en
blank reservation till tredje avsnittet
i 2 §, som gäller den s. k. industrimusiken.
Jag har därför begärt ordet för
att i någon mån redovisa vad jag avsett
med min blanka reservation. Det fanns
en motion om avslagsyrkande på den

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 155

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

punkten, och vad som sagts i den motionen
delar jag i alla stycken.

Här är det fråga om något nytt. Jag
kanske skall läsa det ur andra paragrafen:
»Verket göres tillgängligt för allmänheten
då det framföres offentligt,
— — ■— Lika med offentligt framförande
anses framförande som i förvärvsverksamhet
anordnas inför en större
sluten krets.» Det gäller här industrimusiken.
När man i industriföretag eller
andra företag från Sveriges Radio återutsänder
musik under arbetet, eller när
man har en egen anläggning och spelar
skivor under någon tid av arbetsdagen,
har upphovsmannen rätt till ersättning
för detta. När det gäller detta slags utsändning
från Sveriges Radio av musik
under arbetet, har redan Sveriges Radio
lämnat ersättning till samtliga upphovsmän
för de skivor som spelas. Sedan vet
vi hur det går till. överallt i Sveriges
land knäpper man på sin radio vid den
tiden. Man gör det i de enskilda hemmen,
på anstalter av alla slag, på sjukhus
o. s. v., i någon mån också i företagen,
industrierna. Men det är bara
i företagen man på nytt skall betala ersättning
med 4 kronor per man och år.
Denna bestämmelse skall tillämpas där
musiken användes i förvärvssyfte eller
i förvärvsverksamhet. Med det har man
i förarbetena och i Kungl. Maj:ts proposition
velat säga, att när man sänder
denna musik under arbetet anses den
vara produktionsfrämjande, arbetarna
skall komma fram till bättre arbetsresultat.
Utsändningen betyder då en större
vinst för företagaren, och då är det klart
att han skall betala för den hjälp han
får genom industrimusiken.

Man har, som jag sade, diskuterat
mycket i vilka företag man skall genomföra
detta. Därför har lagtexten fått
uttrycket »större slutet sammanhang».
Vad är här större och vad är mindre
sammanhang? Vi har fått eu flytande
gräns: 50 arbetare och däröver är ett
större sammanhang. Har man under
20 arbetare är det ett litet samman -

hang, och då skall man inte vara ersättningsskyldig.

Jag föreställer mig att det blir ganska
besvärligt med tillämpningen av denna
del av lagen. Hur skall man kunna fastslå
förvärvssyftet, förvärvsverksamheten?
För att bestämmelserna skall kunna
åberopas krävs att framförandet äger
rum i förvärvsverksamhet, och däri
lägger man faktiskt att man har förvärvsnytta
av detta framförande.

Vi har väl alla någon gång, kanske
många gånger, haft tillfälle att besöka
ett företag, där den här musiken surrar.
Jag undrar hur många arbetare som
egentligen är påverkade av den positivt,
så att de utför ett bättre arbete. Jag tror
att den för flertalet blir en sådan vana
att man inte märker den alls. Andra
är — det vet jag •— irriterade av denna
musik. Det är ju en väldig blandning
i det som skvalar på förmiddagen i den
s. k. musiken under arbetet. Allt är
inte musik — jag kommer till det strax.
Det är med musiken som med konsten:
man kan diskutera vad som är konst.
Många tröttas av denna musik, en del
är irriterade av den, och så finns det
naturligtvis en och annan som är mycket
road av den. Men det är mycket
tveksamt om man kan påvisa att produktionen
vinner av denna verksamhet.

Så kommer jag till frågan vad som
här är musik. Jag skall inte avge något
värdeomdöme, men när man under det
arbete vi lagt ned på lagen om upphovsrätt
använt ordet kompositör, har jag
många gånger tyckt att det ordet ligger
på ett så högt plan, att jag inte velat
sammanställa det med åtskilligt av det
banala man lyssnar till i dessa utsändningar.

Det bär utvecklats rött mycket möda
på att definiera begreppet »större sammanhang».
Det kan som sagt vara ett
industriföretag, men det kan också vara
ett större hotell, där ägaren lejer en
musikkår och gör ett arrangemang. Det
sker i förvärvssyfte, och då skall han
naturligtvis ersätta upphovsmannen.

156 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Men sker det på ett litet hotell eller i
ett mindre sammanhang men med ungefär
samma syfte bakom det hela, då
behöver man inte erlägga denna avgift.
Är det en sammanslutning, som abonnerar
på det stora hotell jag nyss nämnde,
då är det ett slutet eller internt sammanhang,
och då skall man inte betala
avgift. Jag föreställer mig att lagstiftarna
skaffar sig många svårigheter med
detta avsnitt i lagen.

Beträffande musiken i radio är det
som jag nämnde så att ersättning redan
erlagts för den musik, vars skyddstid
inte löpt ut, och att således ersättning
tas ut en gång till. I det sammanhanget
uppställer sig en hel rad
svårigheter vid lagens tillämpning. Jag
skulle kunna ta flera exempel. En företagare
kan givetvis stänga av sin högtalaranläggning,
men då kan ju en musikintresserad
arbetare skaffa sig en
liten apparat att ha i närheten av arbetsbänken
-— och i så fall kostar det
ingenting, även om 19 av hans arbetskamrater
också kan lyssna på den. Det
är bara när företagaren har högtalaranläggning
som han får betala.

Som jag redan erinrat om lyssnar man
i andra större sammanhang till musik
under arbetet utan att behöva erlägga
ersättning till vederbörande diktare
och kompositörer. Med tanke på vad
vi talade om i denna kammare i förra
veckan har jag också sagt till mig själv:
Tänk om vi skulle börja värdesätta
husmödrarnas arbete — vilket var ett
önskemål i den debatten — och se om
de blir mera effektiva av att lyssna till
musik under arbetet! Om så är, kommer
inte de då också in i bilden om
upphovsmannarätten?

Som jag framhållit i utskottet finns
det ett enda område, där musik under
arbetet påverkar produktionen, men det
har inte kommit med alls i lagförslaget.
Jag tänker här på mjölkproduktionen i
våra ladugårdar. Den stiger bevisligen,
om korna får tugga och idissla till musik.
Men det står ingenting om att man

skall betala fyra kronor per ko och år
för att korna producerar mera mjölk
till musik!

En av utskottets mera erfarna ledamöter
sade under behandlingen av denna
paragraf att den är ett avsnitt, vid
vilket man kan sätta ett av de tusentals
frågetecken som måste sättas vid
tillämpning av denna lag. Ja, jag tror
att det blir oerhört svårt att tillämpa
denna paragraf, som förefaller mig rent
ut sagt dum. Jag tvekar inte att säga
det. Och jag har velat redovisa min
ovilja mot denna del av lagen, men jag
har inte velat ställa något särskilt yrkande,
därför att jag varit ensam om
min uppfattning i utskottet.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
den reservation som har avgivits till
18 § och för vilken fru Johansson nyss
talade så varmt.

Det har inte varit lätt för de blinda
att träffa uppgörelser om de arvoden
det här är fråga om. När jag lyssnade
till herr Arvidson, kunde jag inte undgå
att nästan tycka synd om honom.
Han stod här som företrädare för författarna
och talade faktiskt om författarna
kontra de blinda på ett sätt som
om de blinda höll på att ta brödet ur
munnen på dem. Men, herr Arvidson,
vi blir väl oerhört fattiga, om vi inte
har råd att vara generösa i sådana här
sammanhang! Jag tycker att författarna
skulle vara generösa till och med i
överkant i detta fall och glada för att
kunna hjälpa den lilla gruppen blinda.

Och om jag skulle fortsätta att ömka
herr Arvidson, när han i en senare replik
framhöll att det inte förelåg några
motsättningar mellan författarna och de
blinda, bara mellan staten och författarna,
så vill jag fråga: Ville inte herr
Arvidson att staten skulle komma med
i detta sammanhang, därför att det då
skulle bli svårare för författarna att
hävda sin rätt? Nej, det tror jag inte.
Frågan får tas litet skämtsamt, och jag
spetsar inte till den. Den kom bara
osökt för mig.

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 157

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Jag tycker vi skall använda det tillfälle
vi nu har att visa att vi har råd
att hjälpa de blinda, så att de slipper stå
i Stockholms rådhusrätt och diskutera
dessa frågor. Fru Johansson nämnde
att endast 85 procent av alla blinda kan
läsa blindskrift. Det är sålunda bara 15
procent som kan tillgodogöra sig litteraturen
den vägen. Och tänk på vilket
omfång en bok på blindskrift får!
Då förstår vi genast att detta är det mest
praktiska sätt som finns för närvarande
att ge de blinda tillgång till god
litteratur. En bok på blindskrift upptar
flera hyllmeter, och att frakta omkring
den och låna ut den är mycket besvärligt.
Men att lägga ett litet talband i en
ask och skicka i väg den är mycket behändigt.
Vi skall också hjälpa de blinda
att lösa arvodesfrågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i vad gäller §§ 18
och 58 och bifall till utskottets hemställan
i övrigt.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Jag tror att den glest besatta
kammaren håller mig räkning för
om jag fattar mig mycket kort. Jag har
inga nya synpunkter ens i detaljfrågorna
att tillföra debatten efter justitieministerns
klarläggande anförande och efter
det att utskottets främste företrädare,
herr Fröding, ytterligare utvecklat
utskottets mening och debatten nu har
pågått i åtskilliga timmar.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av den reservation som föreligger
beträffande 13 §. Jag har där anslutit
mig till utskottsmajoritetens förslag,
och jag hoppas att ett beslut i den riktningen
kommer att fattas av andra kammaren
så som redan skett i första kammaren.

Det är ingen tvekan om att det föreliggande
lagkomplexet är av en mycket
invecklad natur. Det har såväl utskottsbehandlingen
som debatten här i kammaren
givit vid handen. Antingen bör

man väl enligt herr Lundbergs yrkande
avslå hela förslaget eller också bör
man i huvudsak bifalla vad regeringen
föreslagit. Det har omvittnats från talarstolen
och det framgår av utlåtandet
att första lagutskottet har ägnat detta
förslag en kanske enastående ingående
behandling inte bara på utskottsplanet
utan även när det gäller samråd med i
första hand våra nordiska grannländer.
Att utskottet föreslår justeringar av propositionen
bevisar att man inte utan vidare
har tagit för gott vad Kungl. Maj:t
har sagt utan tagit hänsyn till speciella
önskemål som olika kategorier av människor
som kommer att beröras av lagens
tillämpning har givit uttryck för.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag beklagar att en fråga
av denna räckvidd skall kännas besvärande
för kammaren att diskutera
vid denna tid på dagen. Jag är nödsakad
att uppehålla mig vid frågan en
stund, även om jag hoppas att jag inte
skall behöva bli lika långsam som vissa
tidigare talare.

Utskottets ledamöter har talat om betydelsen
av sitt arbete och hur viktigt
det varit att tränga in i dessa problem.
Men kammarens ärade ledamöter måste
också förstå att även om herr Lundberg
i sina anföranden har skjutit över
målet så har hans mycket djuplodande
granskning av denna fråga säkert byggt
på praktiska erfarenheter. Det tycker
jag att man skall visa respekt och aktning
för.

.lag för min del har inom näringslivet
under många år kommit att få kontakt
med dessa förhållanden. Jag har i egenskap
av representant för vårt företag
fått stå både som svarande och kärande
i många mycket omfattande processer
med anledning av upphovsmannarätten.
Det är därför som jag kanske har en

158 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

något mera ingående kännedom om saken
än en del andra av kammarens ledamöter.
När jag dessutom ganska snart
lämnar min plats i kammaren men är
medlem av mönsterskyddsutredningen,
som har att ta ställning till frågor som
har nära samband med den vi nu behandlar,
så har jag ansett det viktigt
att inför kammaren redovisa vissa enligt
min mening angelägna synpunkter.
Det gäller inte bara den fråga vi skall
fatta beslut om i dag, utan jag vill också
säga något om följdverkningarna av vissa
undantag i den nu föreliggande propositionen,
vilka riksdagen senare kommer
att få ta ställning till. Därför nödgas
jag ge en bakgrund till min syn på
dessa ting genom att belysa en del sidor
av skyddsrätten över huvud taget.

Jag vill börja med att tala om de olika
former av skydd, som står till buds för
industriellt skapande av nyttigheter
inom svensk produktion.

Patenträtten ger skydd inom ett speciellt
område. En mönsterskyddslagstiftning
finns närmast formellt, men
på grund av mönsterskyddslagens ofullständighet
är denna skyddsform så
begränsad, att den nästan kan sägas sakna
betydelse. På grund av detta förhållande
har lagen om upphovsmannarätt
varit en utväg för erhållande av industriellt
skydd, vilket enligt min uppfattning
ofta innebär en nödfallslösning
och ej bör få utveckla sig till en större
omfattning.

Gränserna mellan de olika skyddsformerna
är ofta svåra att dra. Patent beviljas
nu bevisligen för »uppfinningar»,
som icke har tillräcklig uppfinningshöjd,
på grund av att mönster med
praktiskt syfte ej ens kan ges skydd
inom mönsterskyddets form för alster
inom metallindustrien. Även andra industrigrenar
är ställda utanför mönsterrätten.

Om en näringsidkare inom bruksföremålens
område skapar en artikel som
skall tillverkas, så kan formen praktiskt
taget aldrig skyddas, vilket haft till

följd att efterbildningar i stor utsträckning
förekommer. Jag tvekar inte att
säga, att detta sakernas tillstånd är
ovärdigt vårt rättssamhälle. Samhället
tillåter här stöld.

Den utväg som då alltmera valts för
att åstadkomma ett skydd är en anknytning
till lagen om upphovsrätt. Den
som kan anlita en tillräckligt erkänd
formgivare skjuter denne formgivare i
förgrunden såsom skapare av alstret,
även om formgivaren i verkligheten inte
självständigt utfört alstret, endast varit
en inom ett team nyhetsskapare i ett
företag eller rent av inte alls eller endast
i ringa omfattning tagit del i skapandet
av alstret i fråga. Är den angivne
skaparen en erkänd formgivare,
finns det stora utsikter för att alstret
skall komma att betraktas som konst,
varvid lagen om upphovsrätt kan tilllämpas.
Om däremot samma alster anges
såsom utfört av, låt mig säga, verkmästare
Karlsson, som saknar konstnärlig
utbildning, är det i varje fall i
praktiken ganska utsiktslöst att alstret
skall betraktas som konst och kunna
skyddas.

Så länge skyddstiden inom upphovsrätten
för alster av konstindustri och
konsthantverk begränsas till tio år, är
det rådande förhållandet ej så allvarligt,
men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid det faktum, att utredningsförslaget,
som godkänts av lagrådet, innebär
en förlängning av skyddstiden
till femtio år efter upphovsmannens
död, vilket i vissa fall kan betyda en
skyddstid av hundra år. Det skulle ha
medfört ytterligt allvarliga konsekvenser
om detta förslag bifallits, och jag
vill uttala min oreserverade uppskattning
över regeringens åtgärd att i varje
fall temporärt bibehålla den nu gällande
skyddstiden av tio år i avvaktan på
mönsterskyddsutredningens pågående
arbete.

Beträffande patenträtten gäller att betydande
kostnader får bäras av patenträttsinnehavaren.
I vissa fall kan ett

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 159

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

totalskydd inom de till patentkonventionen
anslutna länderna uppgå till belopp
på flera hundra tusen kronor, trots
att sådant skydd utgår efter cirka 17 år.

En mönsterskyddsrätt är ofta förenad
med betydande kostnader, om ej tillnärmelsevis
av den omfattning som för patent.
Denna skyddsform är också starkt
begränsad i tiden. 5, 10 eller 15 år är
vanliga skyddstider.

Skulle en onormal överföring av industriellt
skydd för bruksföremål till
upphovsrätten bli vanligare och skyddstiden
bli ända upp till hundra år och avgiften
bortfalla, så förstår kammarens
ledamöter hur allvarligt detta skulle
vara — allra helst som åtal enligt den
nya lagen skall väckas av allmänna
åklagaren. Det minsta man kan säga är
att det skulle uppstå en fullkomligt oberättigad
skillnad i skyddsformernas värde
med ett orättmätigt gynnande av de
medborgare som kan påräkna att bedömas
som konstnärer. Den enkle mannens
ofta ytterst värdefulla insatser
skulle däremot betraktas såsom av oansenligt
värde.

Den utredning på mönsterskyddsrättens
område, som tillsatts med anledning
av en av mig väckt motion, bör enligt
min bestämda uppfattning kunna
komma fram till lösningar, som i allt
väsentligt och på ett för alla parter tillfredsställande
sätt reglerar frågan om
berättigade skyddsformer på bruksföremålens
område.

Utan att gå in på de förslag som kan
framkomma inom mönsterskyddsutredningen
vill jag starkt betona nödvändigheten
av att den nu aktuella lagstiftningen
inte binder denna utredning
i dess ställningstaganden. Det var
för att få säkerhet härför som jag väckte
motionen nr 852 i denna kammare,
eftersom det var oklart om en nu vidtagen
ratificcring av Bernkonventionen
skulle förhindra ett fritt ställningstagande
i fråga om sättet att skydda nyttokonst.
Jag vill därför med tillfredsställelse
konstatera vad utskottet anför dels

på sidan 49 och dels på sidorna 101 och
102 i betänkandet. Med de klara besked
som här ges har vi alltså fria händer
inom mönsterskyddsutredningen att
föreslå formen för skydd av nyttokonst,
även om det skulle föranleda ändringar
i den lag vi nu går att antaga.

Jag har också genom samtal med den
i utskottet fungerande föredraganden,
hovrättsrådet Hesser, förvissat mig om
att anledningen till att nyttokonsten —
däribland även beklädnadsartiklar och
vävnader — nu bör oreserverat hänföras
till upphovsrättsligt skydd är den
att vissa artiklar eljest på grund av den
bristfälliga mönsterskyddslagstiftningen
skulle stå helt skyddslösa och att man
efter mönsterskyddsutredningens ställningstaganden
har frihet att välja
skyddsform för alster av konsthantverk
och konstindustri trots att Bernkonventionen
nu ratificerats. Jag har sålunda
ingen anledning att yrka avslag på förslaget
om ratificering av Bernkonventionen,
eftersom min motion nr 852
närmast väcktes av tekniska skäl på
grund av den oklarhet som rådde bland
tillfrågade experter, en oklarhet som nu
har skingrats genom utskottets tydliga
ställningstaganden.

Jag skall inte heller yrka bifall till
min motion nr 626. I denna hade jag
yrkat avslag på förslaget om ersättning
för industrimusik över huvud taget. Fru
Boman har varit inne på precis samma
tankegångar som jag anfört i motionen.
Här kommer det naturligtvis att bli
ganska svåra tolkningsproblem. Skall
denna bestämmelse gälla i fabriker
med slutna rum eller skall det vara en
enda stor lokal för att den skall gälla?

I förhållande till de andra problemen i
detta sammanhang anser jag frågan om
industrimusik vara så pass oväsentlig,
att jag inte vill spilla alltför mycken tid
på den saken.

Likaså anser jag mig ha blivit väl
tillgodosedd genom uppmjukningen av
förslaget om rätt till fotokopiering. För
övrigt har jag redogjort för anledningen

160 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 em.

till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Lag om upphovsrätt

till att jag inte nu yrkar bifall till förslaget
om ändring beträffande undantaget
för alster inom textilindustrien.

Av vad jag här anfört framgår med all
tydlighet att jag på det bestämdaste måste
varna för en anslutning till det särskilda
yttrande som avgivits av fru Gärde
Widemar och fröken Mattson. Något
yrkande kan ju inte ställas på denna
punkt, men jag har velat deklarera min
uppfattning i detta avseende.

Att nu göra ett uttalande, att man
vid den slutgiltiga prövningen skall genomföra
en avsevärd förlängning av
skyddstiden för nyttokonst, vore i
högsta grad olämpligt. En samstämmighet
med lagstiftning i andra länder bör
under inga förhållanden hindra oss i
Sverige att genomföra lagbestämmelser,
som kan vara mera rättvisa ur alla samhällsparters
synpunkt. Företrädarna för
detta särskilda yttrande har ju inte
heller fått utskottet med på att uttalandet
skulle ingå i utskottsutlåtandet, vilket
är värt att konstatera med tillfredsställelse.

Jag vill också säga några generella
ord om en avvägning av skyddets betydelse
för olika berörda parter. Dessa
kan i stort sett sägas vara tre: producenten,
formgivaren och konsumenten.

Producenten har ett berättigat behov
av skydd. Det skall vara av tillräcklig
tidslängd och av tillräckligt omfång för
att ge skydd för initialkostnaderna vid
genomförandet av en ekonomiskt lönsam
tillverkning i tillräckligt stor omfattning,
innan andra tillverkare får tillgodogöra
sig resultaten av det utvecklingsarbete
som utförts. Om så inte blir fallet blir
varorna onödigt fördyrade. Sedan en
sådan skyddstid utlupit skall de skyddade
utvecklingsformerna stå till fritt
förfogande för utvecklingen inom andra
företag. Inom patenträtten är skyddstiden
17 år, och jag anser att skyddstiden
inom bruksföremålens område i fråga
om formskyddet kan vara kortare.

Personligen skulle jag gärna vilja
medverka till en avsevärt kortare

skyddstid, eftersom praktiska erfarenheter
säger, att till och med kortare än
10 år skulle vara tillräcklig och värdet
av en därefter möjlig, obunden utveckling
måste tillmätas stor betydelse inom
näringslivet.

Jag övergår så till nästa part: formgivaren.
Jag är angelägen om att betona
vikten av att formgivaren får ett ordentligt
skydd så att skälig ersättning för
den skapande insatsen erhålles. Här får
inte bortses från vikten av att skaparen
av den ädla formen gör en mycket betydelsefull
insats. Billiga eller dyra varor
kan göras värdefullare om formen
är ädel, och den ekonomiska ersättningen
måste vara formgivarens främsta anledning
att göra sitt yttersta för att höja
värdet av de producerade varorna och
underlätta en försäljning på hemmamarknad
och export.

Då det gäller att avväga hur lång
skyddstid som kan vara lämplig för att
formgivaren skall få tillfälle till berättigad
ersättning för sitt arbete, måste
man ta hänsyn till en annan för formgivaren
betydelsefull faktor, nämligen
i vad mån andra formgivares rätt kränkes.
Om en mycket lång skyddstid medför
att området för formgivarens frihet
på grund av andra formgivares rätt mer
och mer begränsas, uppstår lätt det förhållandet
att en lång skyddstid blir en
nackdel i stället för en fördel. Härvid
måste ihågkommas att formgivaren i ett
stort antal främmande länder genom
konventionsbestämmelser erhåller upphovsrättsligt
skydd i Sverige och att en
utpräglad önskan om långvarigt upphovsrättsligt
skydd därför ytterligare
försvårar fri formgivningsverksamhet.

Om man i detta sammanhang hänvisar
till att en lång skyddstid utan sådan
olägenhet tillämpas i andra länder så
vill jag påpeka, att det först på senare
tid börjat förekomma fall, då upphovsrätt
hävdats genom processer och att
intresset för bevakandet av upphovsrätten
är i starkt stigande, och då inses

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 161

Lag om upphovsrätt till litterära och

lätt vad som kan ske i framtiden om
skyddstiden blir för lång.

Jag anser sålunda att det även borde
ligga i formgivarnas intresse att skyddstiden
för »industrial design», d. v. s.
bruksföremål, blir avvägd med hänsyn
till detta förhållande. En skyddstid av
den tidrymd som nu gäller borde enligt
min uppfattning vara fullt tillräcklig.

Vad slutligen gäller den tredje parten,
konsumenten, måste man visa förståelse
för berättigade önskemål om
lägsta möjliga priser. Det måste medges
att en skyddstid, som är längre än vad
som erfordras för att producenten skall
kunna utföra produktionen enligt ekonomiskt
välgrundade principer och för
att formgivaren skall erhålla en skälig
ersättning för sitt arbete, kan medföra
onödig kostnadsfördyring. Konsumenten
kan inte ha intresse av onödigt lång
skyddstid.

Jag vill i detta sammanhang citera ett
uttalande som står att läsa i en i dagarna
utkommen skrift, NIR, Nordiskt Immateriellt
Rättsskydd. I denna skrift
finns också en artikel skriven av justitierådet
Erik Hedfeldt, och de som känner
till förarbetena till lagen och utredningen
vet, vilken betydelse han haft
för utformningen av det lagförslag vi
nu går att besluta om.

I denna sin artikel berör han just förhållandet
mellan upphovsrättsligt och
mönsterskyddsrättsligt skydd för alster
av konsthantverk och konstindustri, varvid
författaren redovisar synpunkter
som jag för min del betraktar som väsentligt
ändrade i förhållande till vad
man tidigare räknat med från hans sida.
Jag skulle gärna vilja citera ett större
stycke ur denna skrift men jag skall
inte göra det utan ber i stället att till
kammarens protokoll få anmäla, att artikeln
i fråga återfinnes på sidorna 189
—191.

Jag skall bara läsa ett kort stycke i
slutet av artikeln, där det heter: »Är det
då praktisk politik att verka för att nyttokonsten
uteslutes från upphovsrättens

konstnärliga verk, m. m.

tillämpningsområde? Nej, knappast,
men vad man borde kunna hoppas på
är att en mönsterlagstiftning skulle
komma att övertaga det mesta av nyttokonstens
skyddsbehov, och att konstverksskyddet
för bruksföremål därefter
väl skulle finnas kvar på papperet men
alltmera sällan behöva åberopas i praxis.
Och så skulle domstolarna slippa avgöra
om kaffekoppar är konstverk.»

Apropå det sistnämnda och mot bakgrunden
av mina erfarenheter från dagslånga
sessioner i rättegångslokaler, där
man får lyssna till konstexperters uppfattning
om vad som är konst och icke
konst, vill jag i detta sammanhang gärna
återge en liten interiör från ett sådant
tillfälle för att kammarens ledamöter
skall förstå, på vilket oerhört
komplicerat och svårbedömbart område
vi rör oss, när vi talar om hithörande
förhållanden.

I en process, där vi anklagades för
att ha kopierat en annans verk, när vi
köpt en ritning av en arkitekt i en offentlig
tävlan, frågade vår advokat en
känd konstprofessor, hur denne kunde
bestämma, vad som är konst och icke
konst. Professorn lämnade en längre utredning
härom. Då frågade vår advokat:
»Ser professorn stolen som står där
borta? Om någon som professorn litar
på och som har konstnärlig utbildning
säger att stolen är ritad av professor
Carl Malmsten, anser professorn då att
stolen är ett konstnärligt alster?» »Ja,
då har jag den referens till mitt konsthistoriska
vetande som jag behöver för
att kunna fastställa, att det rör sig om
konst.» »Men ponera», säger vår advokat,
»att vederbörande dagen efter kommer
och säger att vad han sade om att
stolen var ritad av professor Carl Malmsten
var felaktigt — det är helt enkelt
snickarmästare Karlsson i Yisseltofta
som själv tillverkat stolen. Är det då
fortfarande konst?»

Rätten brast ut i ett stort skratt, och
vi fick inget som helst svar på denna

fråga. Men det är på sådana grunder
11 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

162 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

som svenskt rättsväsen skall ta ställning
till huruvida alster av s. k. konstindustri
och konsthantverk är hänförliga till
denna lag eller inte.

Och låt mig komplettera min framställning
med ytterligare en erfarenhet
från det praktiska livet.

Vårt företag vann för några veckor
sedan ett mål i hovrätten i Jönköping
rörande ett plagiatfall — en firma i
Småland hade kopierat en av våra fåtöljer
till ett antal av 6 000 och fick för
den skull betala enligt hovrättsutslaget
en skadeståndsersättning till vårt företag
på 25 000 kronor, vilket inom parentes
sagt var ganska litet. Men jag vill
deklarera inför kammaren, att jag skulle
ha skämts oerhört om vårt företag skulle
ha ägt ett upphovsrättsligt skydd för
denna fåtölj till dess att 50 år förflutit
efter vår formgivares död. Detta hade
varit fallet om vi fått den lagstiftning
som lagrådet tillstyrkt. Att regeringen
tagit avstånd från detta förslag hedrar
den. Men jag har velat peka på saken,
eftersom något av detta tänkesätt återfinns
i det särskilda yttrande, som fru
Gärde Widemar och fröken Mattson fogat
till utskottsutlåtandet. Innan jag lämnar
min plats i kammaren vill jag alltså
tala om för kammarens ledamöter vad
vi riskerar, om vi går för långt härvidlag.

Den lagstiftning vi redan har på detta
område har i allt väsentligt fungerat
tillfredsställande. Men att en anpassning
till den timade utvecklingen är berättigad
inses väl av de flesta. Den som har
någon erfarenhet av utredningar och
förberedelser för reformarbete inom immaterielrätten
vet hur oerhört svårt det
är att komma till resultat, som innebär
en för alla parter rättvis avvägning. Jag
tror att många av riksdagens ledamöter
finner det mycket svårt att överblicka
konsekvenserna av det nu föreliggande
lagförslaget.

Justitieministern sade att det nya lagförslaget
inte innebär någon revolutionerande
ändring jämfört med den gamla

lagen, men vi bör lägga på minnet att
en mycket väsentlig ändring ligger i
den nya bestämmelsen om allmänt åtal
för beivrande av intrång. Det måste därför
vara ett rent förbiseende av justitieministern,
då han anser sig kunna
begränsa det allmännas utgiftsökning i
samband med reformens genomförande
till cirka 150 000 kronor för Sveriges
Radios ökade kostnader. I själva verket
rör det sig säkert om belopp av en helt
annan storleksordning för staten. Och
för enskilda företag uppstår betydande
kostnader i form av advokatarvoden, då
man skall freda sig mot påstådda intrång.

Det måste ifrågasättas om det inte är
ganska sällan förslag framlagts till en
ny lag, som kan beräknas medföra så
många anledningar till sysselsättning
för vårt lands advokater som det nu
föreliggande förslaget. Då jag går att
medverka till den nya lagens genomförande
gör jag det i förvissningen att
riksdag och regering inte skall tveka att
genomföra ändringar i lagen så snart
allvarliga erinringar kan göras mot det
sätt på vilket lagen kommer att verka
i praktiken.

Jag skall inte uppehålla mig vid några
andra problem inom detta lagområde,
även om jag skulle ha en hel del att
säga ytterligare. Men jag har velat framföra
dessa synpunkter speciellt av den
anledningen att jag är angelägen om att
i mitt fortsatta arbete inom mönsterskyddsutredningen
medverka till lösningar
som kan vara riktiga och skäliga
för alla parter inom samhällslivet. Jag
fruktar, att om vi inte kan göra en väsentlig
överflyttning när det gäller ting,
som rör nyttokonsten, från auktorsrätten
till mönsterskyddsrätten, så får vi
ångra detta i framtiden. Det är inte bara
fråga om ekonomisk fördelning mellan
olika samhällsgrupper — även om jag
på grund av mina erfarenheter ofta
skulle känna det ganska besvärande att
vid avtals- och ackordsförhandlingar
med våra arbetare behöva pruta en fem -

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 163

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

öring eller en tioöring, samtidigt som
jag vet att oberättigad ersättning för
formgivning på grund av en onödigt
lång skyddstid skulle ställa en annan
kategori i en helt annan ställning.

Jag har på detta sätt velat klart framföra
det som är en hjärteangelägenhet
för mig, allra helst som jag inte får tillfälle
att vid dessa frågors vidare behandling
ge min åsikt till känna inför
kammaren.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Först och främst må
det tillåtas mig att uttrycka min glädje
över att ett förslag om upphovsmannarätten
äntligen synes komma att antagas
av riksdagen. I stora drag är utskottets
hemställan mycket gott. Detta är
min uppfattning, även om jag i vissa
detaljer nödgas intaga en från majoriteten
avvikande ståndpunkt.

Till det myckna, som redan sagts i
samband med lagutskottets utlåtande,
vill jag foga bara ett par tre anmärkningar.
Mitt inlägg gäller närmast 17 §.
Som bekant tar den paragrafen sikte
på upphovsmannarättens tillämpning,
när det blir fråga om ljudupptagning,
grammofon- eller bandinspelning för
undervisningsverksamhet.

Vad utskottet säger i sina kommentarer
till 17 §, kan jag till alla delar skriva
under. Det kan inte nog eftertryckligt
understrykas, att skolorna bör i
största möjliga mån beredas tillfälle och
frihet att i sin undervisning få använda
det utomordentliga hjälpmedel, som
bandinspelning utgör. Uttrycket »för
tillfälligt bruk» i paragrafens första mening
har av departementschefen tolkats
som principiellt innebärande, att
inspelningen blott får användas vid något
eller några tillfällen och detta inom
en icke alltför lång tid från det inspelningen
företogs. Detta förefaller mig,
herr talman, vara en mycket snäv tolkning.
Utskottet har också vidgat betydelsen
av uttrycket »för tillfälligt bruk»

till att innebära, att inspelningen inte
får ske för permanent bruk. Någon
egentlig begränsning av antalet användningar
anser utskottet vidare inte bör
gälla, och tiden för användningen bör
kunna utsträckas till åtminstone något
år.

För min del är jag beredd att vara
ännu liberalare och ännu generösare i
fråga om tiden än vad utskottet ger uttryck
för. Det är ju ändå fråga om undervisningsverksamhet.
Skolradion är
värd ett mycket högt beröm. Icke desto
mindre måste man vidgå, att den inte
alltid på ett tillfredsställande sätt förmår
erbjuda skolorna stoff för en allsidig
undervisning inom deras många
ämnesområden. Lärarna i olika skolformer
synes mig böra ha obegränsad
rätt att just för undervisningsändamål
utnyttja allt värdefullt material, som
de kan erhålla både genom radio och
press.

Inte minst gäller detta i fråga om elevernas
orientering i nutiden, ett ämne,
som intar ett mycket betydande rum i
gymnasier, folkhögskolor och andra undervisningsanstalter
för vuxen ungdom.
Låt mig exemplifiera vad jag här har
sagt. I Sigtunastiftelsens humanistiska
läroverk spelar man in Dagens eko,
Tidsspegeln och motsvarande program.
Denna serie av aktualiteter samlas sedan
på ett ljudband, och de lärare som
undervisar i nutidsorientering eller historia
lyssnar igenom bandet. Ur det
ganska rikhaltiga materialet sorterar
de sedan ut sådana avsnitt, som de anser
sig kunna använda i undervisningen.
Dessa ljudinspelningar är, såvitt jag
vet, tillåtna. Men hur är det, om man
sammanfattar detta material och införlivar
det med skolans arkiv för att på så
sätt ge lärarna möjlighet att om ett antal
år konkret belysa en situation, som
vår generation upplevt men som vid det
senare tillfället betraktas som en historisk
händelse? Det framgår inte klart
av lagen, om ett sådant arkiv får läggas
upp för framtiden.

It* — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 29

164 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Mitt inlägg vill endast understryka utskottets
uppfattning att 17 § för skolornas
del måste tolkas mycket generöst.
Våra utbildningsanstalter bör lämnas
största möjliga frihet vid användning
av bandinspelning som ett komplement
till undervisningen.

Herr talman! Ju mer jag tänker på
saken, desto angelägnare förefaller det
mig vara att av justitieministern få en
auktoritativ tolkning av det där diffusa
begreppet »för tillfälligt bruk». Jag vågar
säga, att undervisningsanstalter landet
runt avvaktar med minst sagt ivrig
förväntan, kanske även med oro ett tillrättaläggande
av dessa ords egentliga
innebörd. 17 § får inte ges en sådan
tydning, att skolornas praktiskt-pedagogiska
arbete i det hänseende nu är i
fråga begränsas och försämras.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Med hänsyn till den redan
långa debatten om lagen om upphovsrätt
skall jag inte upptaga kammarens
tid genom att ytterligare förlänga
den. Jag skall inskränka mig till att
helt instämma i vad fru Boman sagt i
densamma angående industrimusik.

Samtidigt som riksdagen nu kommer
att taga ställning till lagen om upphovsrätt
skall den emellertid besluta om
en lag om rätt till fotografisk bild. Det
har varit en omstridd fråga, inte bara i
Sverige utan även utomlands, hur det
rättsliga skyddet för fotografisk bild
skall ordnas. Det är möjligt att fotografiens
ställning som konst eller konsthantverk
under gångna årtionden kunde
diskuteras. Den utveckling som fotografien
undergått under de 40 år som förflutit
sedan 1919 års lagstiftning kan
emellertid med fog sägas vara så genomgripande,
att man för närvarande kan
tala om fotografier av såväl konstnärligt
som vetenskapligt värde. Detta har också
understrukits av departementschefen
bland annat i hans yttrande på sid.
45, av kommittémajoritetens uttalande
och senare även av utskottet.

I motion nr 855 i denna kammare och
en likalydande motion i första kammaren
nr 695 har med tanke på denna utveckling
yrkats, att den konstnärliga
och eljest kvalificerade fotografien
skulle skyddas på samma sätt som andra
auktorsverk. Det innebär, att upphovsrätt
till ett fotografiskt verk skulle
kunna göras gällande av upphovsmannen.
En uteslutning av de konstnärliga
fotografierna från upphovsmannarätt
utgör ett klart avsteg från lagförslagets
ledande principer och strider på samma
gång mot den grundläggande rättsregeln
om att lika skall behandlas lika.

Lagutskottet medger också, att åtskilliga
skäl kan anföras till förmån för
den av oss motionärer biträdda uppfattningen,
att kvalificerade fotografier bör
skyddas i upphovsrätten. För detta talar
enligt utskottet i första rummet principiella
överväganden, men även sakliga
skäl kan anföras. Lagutskottet har emellertid
ansett, att starka praktiska skäl
skulle tala mot upphovsrätt för kvalificerade
fotografier, framför allt svårigheten
att behöva tillämpa två olika lagar.
Jag ifrågasätter, om inte kommittén
överdriver dessa svårigheter, i all
synnerhet som Stockholms rådhusrätt,
Sveriges advokatsamfund och juridiska
fakulteten i Uppsala framhållit att gränsdragningsproblemen
inte kommer att
bereda domstolarna något större besvär.
Att frekvensen av svårbedömda gränsfall
skulle bli mycket hög är alltså endast
ett antagande.

Med tillfredsställelse konstaterar jag
emellertid, att den av lagutskottet föreslagna
ändringen i § 15 i fotografilagen
är ett klart framsteg och ett erkännande
av det konstnärliga fotografiet som
konsthantverk. Fotografier av konstnärligt
och vetenskapligt värde erhåller enligt
den ändringen en längre skyddstid.
Det är ett steg i rätt riktning för att
skapa likvärdiga betingelser för skilda
former av kvalificerat skapande, som
vi från hantverks- eller konsthantverkshåll
noterar med tacksamhet. Vi hade

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 165

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

nog hoppats att lagutskottet skulle
sträckt sig något längre och även beaktat
övriga punkter i motionerna angående
t. ex. fotografs rätt till sin produktion.
Alldeles speciellt hade vi väntat
oss ett ökat beaktande av punkt 2 i
motionen, som vill ge den fotograf som
verkligen tagit bilden och ingen annan
rätten att få framställa kopior av sitt
verk. Ävenledes hade vi hoppats på
ökad förståelse för rätt till ersättning,
om bilden kommer till flitigare användning
■— t. ex. i ett litterärt verk — än
vad som från början var avsett.

Med tanke på den välvilliga behandling
motionerna har fått och utskottets
skrivning har jag, herr talman, för dagen
intet yrkande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag kommer att säga
några ord om 17 § i lagförslaget. Det är
den paragraf som talar om rätten att
inom undervisningsverksamheten för
tillfälligt bruk få framställa offentliggjort
verk genom ljudupptagning.

Det har tidigare uttryckts farhågor
för konsekvenserna av den paragrafen.
Uttrycket »för tillfälligt bruk» kan nämligen
tolkas olika. Utskottet har tolkat
det så, att man åtminstone under ett år
kan ha en gjord inspelning i skolan och
använda den tämligen obegränsat under
den tiden. Men när ett år har gått, bör
det inspelade programmet bandas av, ty
man har inte rätt att behålla det längre.

Detta är såvitt jag förstår en besvärlig
tolkningsfråga, och jag skulle vilja
hemställa till justitieministern, som är
härvarande i kammaren, att ge sin syn
på problemet.

Jag instämmer med herr Hammar i
att det finns anledning för lärarna att
känna sig desorienterade och tveksamma
om hur de skall utnyttja den rätt lagen
ger dem att göra bandinspelningar
av radioprogram. Som riksdagens ledamöter
väl känner till används de moderna
hjälpmedlen alltmer i vårt under -

visningssystem. Inte minst vid folkhögskolorna
vill man gärna spela in teaterpjäser,
föredrag, musikstycken, aktuella
program i Dagens eko och dylikt. Det
är mycket värdefullt att kunna utnyttja
den möjligheten.

Personligen skulle jag gärna ha sett
att uttrycket »för tillfälligt bruk» helt
hade försvunnit ur 17 §. Det är möjligt
att man kan hänvisa till 11 § i lagen,
där det talas om att enstaka exemplar
kan framställas för enskilt bruk, och
därmed hoppas på den välvilliga tolkningen,
att en lärare för egen del kan
bevara ett program på band och använda
det i sin undervisning. Om vi inte
får klarhet i detta problem, föreligger
såvitt jag förstår risk för processer, och
därför är det värdefullt om sådan kan
skapas.

Jag vill också gärna understryka, att
vi måste göra allt för att stimulera skolorna
att använda den moderna teknikens
olika möjligheter. Det bör också
noteras, att detta inte bara gäller skolorna
utan även de olika folkbildningsorganisationerna,
som i sitt studiecirkelarbete
och sin kursverksamhet i allt
högre grad börjar använda bandinspelningsapparater.

Jag har inte något yrkande nu. Jag
tror, att det kan bli nödvändigt att i
framtiden ändra 17 § så att orden »för
tillfälligt bruk» utesluts, varigenom rätten
blir mindre begränsad än den nu
tycks bli. Jag vill, herr talman, hemställa
till såväl justitieministern som
ecklesiastikministern att de mycket noga
följer denna fråga. Om det visar sig
att det blir för vårt undervisningsväsen
ödesdigra konsekvenser med 17 :e paragrafens
nuvarande utseende, är det nödvändigt
att så snart som möjligt företa
en ändring av den.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Ett par av de föregående
talarna har varit inne på användningen

166 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

av de s. k. audio-visuella hjälpmedlen i
skolorna och även riktat direkta frågor
till mig. Må det därför vara mig tillåtet
att trots den sena timmen ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk några
minuter för att behandla detta spörsmål.

Då det gäller att bedöma i vilken
utsträckning lagförslaget ger möjligheter
att i skolorna använda sådana hjälpmedel,
vill jag först framhålla, att lärarna
har full frihet att inom ramen för
vad som i 11 § i förslaget kallas »enskilt
bruk» framställa vilka kopior, sammanställningar,
reproduktioner och
ljudband de vill och även bevara dessa
så länge de önskar. Enligt uttalande
av departementschefen i propositionen
föreligger enskilt bruk då förfarandet
anknyter till lärarens personliga undervisning.
Om däremot en särskild reproduktionscentral
— sådana lär numera
finnas anordnade inom skolväsendet —
får hand om sådant material och mångfaldigar
det i ett stort antal exemplar
till tjänst för skolorna inom ett distrikt,
saknas det personliga momentet, och
man är utanför det enskilda bruket. I
själva verket har man då kommit in
på ett slags förlagsverksamhet, och principiellt
bör den lika väl som de vanliga
skolförlagens bedrivas efter avtal
med upphovsmännen. Dessa har
vissa ekonomiska intressen att bevaka
och har även intresse av att kunna
korrigera fel, göra omredigeringar och
i övrigt ta hänsyn till utvecklingen.

I ett viktigt avseende går förslaget
emellertid längre i att tillgodose skolorna,
nämligen beträffande bandinspelning.
Enligt 17 § gäller den särskilda inskränkningen
av upphovsrätten att man
inom undervisningsväsendet har generell
rätt att bandinspela skyddade verk.
Denna rätt gäller även för sådana inspelningscentraler
som jag nämnde. Syftet
är närmast att ge möjlighet att spela
in och bevara skolradions program en
viss tid, men stadgandet gäller också
andra inspelningar. Kommersiella grammofonskivor
får dock inte direkt ko -

pieras. För att skydda upphovsmännen
mot ren förlagsverksamhet i denna form
har rätten att bevara inspelningarna
tidsbegränsats. Inspelning får ske •—-som det heter — endast för »tillfälligt
bruk». Detta uttryck är — det medges
— något vagt och har av utskottet preciserats
till att hetyda »åtminstone något
år». Detta kanske inte heller alldeles
klara uttryck får väl innebära, att
skolorna kan bevara inspelningarna ett
par tre år utan risk att anses ha överträtt
stadgandet. Men man är tydligen
inte nöjd därmed, utan har anmärkt, att
det över huvud taget ej borde gälla
någon tidsgräns. Det synes dock inte
föreligga några hinder för Sveriges radio
att medge skolväsendet att tillverka
permanenta inspelningar på basis av
radions eller i varje fall skolradions
program.

I debatten har också framhållits värdet
av att göra permanenta inspelningar
av aktualitetsprogram, såsom parlamentsdebatter,
uttalanden av regeringschefer
i olika länder o. s. v. Sådana inspelningar
kan emellertid i stor utsträckning
göras enligt speciella regler
i lagförslaget, t. ex. stadgandena om citat
i 14 § och om återgivning av offentlig
diskussion i 24 §. Jag tycker därför,
att man för närvarande bör godta förslagets
reglering på detta område. Skulle
bestämmelserna visa sig fungera otillfredsställande
— utvecklingen är ju
våldsam på detta område — får vi naturligtvis
ta upp dem till omprövning.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte utan en
känsla av lättnad för att inte säga tacksamhet,
som jag lyssnade till justiteministerns
klarläggande i fråga om den
bekanta 17 §. Såvitt jag kan förstå, finns
det stora möjligheter att på den väg
justitieministern angivit nå fram till en
samförståndslösning. Särskilt hopp ingav
hans sista konstaterande, att det, om
förhållandena inte visar sig tillfreds -

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 167

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ställande, skall finnas en möjlighet att
korrigera bestämmelserna.

Herr talman! Jag ber alltså att få begagna
tillfället att framföra mitt personliga
tack till justitieministern för
hans svar.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Den tolkning justitieministern
gav av ifrågavarande paragrafer
var betydligt generösare än jag hade
vågat hoppas. Det skulle vara värdefullt
om skolorna kunde få anvisning härom,
så att man vet vad man skall rätta sig
efter, eftersom lagtexten förefaller betydligt
mer restriktiv än justitieministern
nu meddelat.

Herr ONSJö (ep):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk innebär, som
justitieministern konstaterade i sitt första
anförande, i princip inte något nytt.
Att den andliga odlingens arbetare skall
ha samhällets skydd och kunna njuta
de materiella frukterna av sitt arbete
har länge varit erkänt. Redan under
1700-talet började en lagstiftning på
detta område ta fastare former i en del
länder, och i vårt land tog man viss
hänsyn till detta i 1810 års tryckfrihetsförordning.
Efter flera ändringar tillkom
nu gällande lag år 1919. Här är
alltså inte fråga om lagstiftning på ett
helt nytt område, vilket somliga tycks
tro, utan det gäller att modernisera en
lag som redan finns och försöka få den
att överensstämma med de internationella
överenskommelser som vårt land
anslutit sig till. Det är då framför allt
den s. k. Bernkonventionen som är
aktuell.

Resultatet av intellektuellt arbete
sprids lätt över gränserna, och ett litet
land som vårt har all anledning att medverka
till att så sker. Särskilt angeläget
är det givetvis att upphovsmännen i de
nordiska länderna får samma skydd och
samma villkor. Under förberedelserna

till det föreliggande lagförslaget, vilka
pågått ett kvarts sekel, har man därför
hållit intim kontakt med de övriga nordiska
länderna för att så långt möjligt
åstadkomma en likformig lagstiftning.
Såvitt jag vet är Sverige det första av
de nordiska länderna som nu går att
fatta beslut om en reviderad lag.

Jag skall inte ta upp mycket av vad
herr Lundberg sade —- det är tillräckligt
många som sysslat med honom
förut — men en sak vill jag gärna framhålla.
Herr Lundberg framställde det
så som om denna lag skulle vara ett
påfund av jurister och andra akademiker
och vad det var mer för skumma
individer han tänkte sig. Det gäller
i varje fall inte för första lagutskottet.
Där har jurister och akademiker inte
någon majoritet, utan det är mest lekmän
som står bakom utlåtandet. Att göra
rent hus och avslå hela lagförslaget som
herr Lundberg föreslår är såvitt jag
förstår otänkbart, och jag tror inte att
någon i utskottet hade en tanke på att
så skulle kunna ske.

I Ryssland lär det vara så som herr
Lundberg tänker sig att det skulle vara,
nämligen att det inte finns någon lagstiftning
utan att staten i stället lämnar
bidrag till upphovsmännen. Det innebär
en socialisering av det andliga skapandet,
och något sådant är fullkomligt
främmande för vårt land.

Jag vill emellertid inte förneka, att
det finns mycket att begrunda i det
resonemang herr Lundberg för i sin
motion. Vi är här inne på ett område,
där det är svårt att lagstifta så, att man
inte åstadkommer någon skada. Blir
skyddet för upphovsmännen alltför omfattande,
kan det hämma kulturutvecklingen
och t. o. in. bli till skada för
dem själva. .lag gör gärna den bekännelsen,
att jag känner en viss olust
inför en sådan här lag, eftersom man
vet att hur utförligt de olika lagparagraferna
än skrives kommer ändå det
mesta att bero på lnir de tillämpas. Vid
tillämpningen kommer man säkert att

168 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ställas inför gränsdragningsproblem,
som många gånger kanske kan te sig
olösliga.

Första lagutskottet har arbetat med
detta lagförslag ett helt år. Det torde
knappast någon gång tidigare ha förekommit,
att utskottet ägnat så lång tid
åt en enda proposition. Jag skall inte
yttra mig om resultatet av denna årslånga
tankemöda. De ändringar som
gjorts förefaller kanske varken många
eller omfattande, men utskottets möjligheter
har också varit ganska begränsade.
Så snart man försökt ändra något har
man alltid stött på någon svårighet. Det
har varit Bernkonventionen, det nordiska
samarbetet och nu gällande lag
som man måst ta hänsyn till. Utskottets
arbete har därför huvudsakligen inriktats
på att åstadkomma en skrivning,
som kan tjäna till ledning för lagtolkningen.
I det avseendet har, tror jag
man vågar påstå, en hel del åstadkommits
under utskottsbehandlingen. Det
är verkligen glädjande att så många,
fastän de varit kritiska i många punkter,
givit ett visst erkännande åt de ändringar
som skett inom utskottet.

Jag skall inte närmare gå in på vad
utskottet har skrivit i anslutning till de
olika lagparagraferna. Utskottet är ju i
stort sett enigt, och det är många som
har yttrat sig i den här frågan. Det är
emellertid en paragraf, 13 §, som jag
gärna vill säga några ord om. Beträffande
den paragrafen har vi inte lyckats bli
eniga i utskottet. Majoriteten föreslår
att den sista satsen i paragrafen enligt
propositionen »såvitt det krävs av tekniska
skäl eller för ändamålsenlig användning»
skall strykas. Innebörden av
satsen är ju att den som bygger ett hus
eller köper ett bruksföremål — inom utskottet
har man som exempel bl. a. använt
vaser och hattar —■ han får inte
ändra huset eller föremålet utan att
först ha gjort sig förvissad om att inte
upphovsmannens anseende och egenart
enligt 3 § kan anses bli kränkt genom
ändringen. En sådan bestämmelse

skulle i praktiken kunna komma att få
de mest orimliga konsekvenser. Jag skall
ta exemplet med en byggnad. Enligt
propositionen och reservanterna skulle
ju den som byggt ett hus, ifall han anlitat
arkitekt, inte ha rätt att disponera
över sitt eget hus och göra med
det vad han vill förrän 50 år efter arkitektens
död. Man får ju inte göra lagstiftningen
sådan, att den ter sig orimlig
i tillämpningen, även om det såsom
i detta fall kanske skulle betyda ett litet
avsteg från principen om skydd för upphovsmannens
ideella rätt. Nu säger herr
Fröding att skillnaden mellan utskottet
och reservanterna bara är teoretisk,
och det tror jag också är riktigt. Jag
tror att reservanterna menar ungefär
samma sak som utskottet. De låter satsen
stå med viss ändring, men sedan
skriver de på sådant sätt att den aldrig
kan tillämpas. Är inte denna lag krånglig
nog ändå för att vi skall låta något
stå, när vi från början vet att det inte
kan tillämpas? Första kammaren tog
med en överväldigande majoritet utskottets
förslag.

Det är också en reservation beträffande
18 §. De som har talat för den reservationen
har framfört skäl som ligger
på det känslomässiga planet. De har ju
tagit i så att man skulle kunna tro, att
utskottsmajoriteten inte har någon känsla
för de människor det här gäller, nämligen
de blinda. Men när det gäller att
besluta i ekonomiska ting får man inte
ledas för mycket av känsloskäl. Jag tycker
inte att man kan komma ifrån att
herr Arvidsons resonemang i princip är
riktigt, att om det finns en grupp som
behöver hjälp, så bör inte upphovsmännen
vara ensamma om att hjälpa, utan
det bör vara samhället. Bent principiellt
kan man inte komma ifrån att ett
sådant resonemang är riktigt, oberoende
av hur varmt man känner för dessa
olyckliga människor. Även i det fallet
är den mest nyktra linjen att gå på utskottets
förslag.

Jag har tillsammans med herr Bran -

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 169

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

ting m. fl. avgivit ett särskilt yttrande,
och jag vill säga ett par ord om det. Det
gäller skyddstiden. Femtio år efter upphovsmannens
död tycker man är bra
mycket. Det innebär ju att skyddstiden
kan bli ända upp till hundra år och däröver.
Att upphovsmannen och hans närmaste
arvingar skall vara skyddade och
ha rätt att njuta de ekonomiska frukterna
av upphovsmannens skapande är riktigt.
Men när det blir fråga om att skydda
andra arvingar, mer eller mindre avlägsna,
då tycker jag att man blir tveksam.
Och ur allmän synpunkt är det givetvis
önskvärt att skyddstiden inte blir
längre än vad som kan anses rimligt.
Jag tror att trettio år, som den hittills
gällande lagen föreskriver, hade varit
tillräckligt. På den punkten går det
emellertid inte att göra någon ändring
med hänsyn till de internationella överenskommelserna.
Jag har därför inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan på alla punkter.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som en av motionärerna
till den motion som ligger till grund för
reservation II till 18 och 58 §§ vill jag
säga några ord, i synnerhet sedan uppfattningar
som är helt motsatta min på
ett nästan utmanande sätt har framförts
av herr Arvidson.

Justitieministern sade tidigare i dag
att kultursamhället har skyldighet att
visa hänsyn mot kulturarbetarna. Men
kulturarbetarna har väl också skyldighet
att visa samhällsanda. De deklarationer
som herr Arvidson gjorde nådde
faktiskt ett lågvattenmärke i fråga om
samhällsanda. Jag tror inte att det är
författarrösten som talar, jag tror det
är advokatrösten. Om vi nu, när vi skall
ta ställning till denna fråga, skulle tro
att detta är vår andes stämma, då vore
det orättvist mot författarna.

Herr Arvidson sade att det gjorts försök
att driva upp eu motsättning mellan
författarna och de blinda. Ingen har

lyckats så väl i de försöken som herr
Arvidson själv. Han formulerade också
det omdöme han trodde att vi fällde så,
att hans ståndpunkt uppfattades såsom
en förolämpning mot de blinda. Han
sade, att de vanlottade tillgodosågs på
författarnas bekostnad och använde
många andra sådana uttryck som man
blev litet förvånad över.

Hur förhåller det sig nu med frågan?

I det förslag till lag som förelagts
riksdagen är det inte tal om upphovsrätt
när det gäller blindskrift. Där har
det inte påyrkats. Dessa tjocka böcker,
som man skall sitta och läsa långsamt
genom att känna på upphöjningarna,
dem har man inte väntat sig att kunna
begära stora inkomster av.

I lagen har man inte nämnt talböckerna.
Justitieministern säger att han
tror, att den saken kan ordnas utan att
någon bestämmelse tas in i lagen. Han
tror att författarna skall ge generellt
tillstånd att överflytta böcker till talböcker
och att även ersättningsfrågan
skall kunna ordnas enkelt. Han har nog
skäl för den uppfattningen, ty man har
lyckats att komma överens om dessa
saker i andra länder. I England finns
generellt tillstånd. Författarna där har
aldrig vägrat tillstånd, och ersättningen
är, enligt de uppgifter jag har fått, ungefär
30 öre per exemplar — och den
uttas aldrig. Samma princip gäller i
Förenta staterna. Där är ersättningsbeloppet
1: 25 per exemplar. I Norge har
man generellt tillstånd, och författarna
tar aldrig ut någon ersättning där. I
Finland har det inte varit någon diskussion.
I Danmark är saken icke heller
något problem. Det finns då skäl att
hoppas att det även i Sverige, som anses
vara ett välståndsland, skall finnas
möjligheter att klara denna sak utan
speciellt lagskydd för författarna.

Utskottet har emellertid måst ta ställning
till dessa ting eftersom motioner
är väckta om saken. Det har krävts att
samma hänsyn skall las till de blinda
vare sig det gäller böcker som de blinda

170 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

läser såsom talböcker eller såsom blindskriftsböcker.

Utskottet har liksom reservanterna
ansett att det bör vara generellt tillåtet
att överflytta böcker till talböcker. Utskottet
har i ersättningsfrågan haft den
meningen, att författarna borde ta ut
ersättningen av blindföreningen, som
producerar böckerna. Reservanterna har
haft den meningen att de blinda icke
bör stå som motpart till författarnas
förening, utan att ersättning, i den mån
sådan behöver utgå, bör tillförsäkras
författarna på annat sätt.

Det finns skäl för reservanternas mening.
Författarnas förening Flyco framställde
år 1958 anspråk på ersättning
från blindföreningen. Redan året därefter
kom Flyco med mycket skärpta
krav. Författarföreningen begärde att
de blinda skulle acceptera att det först
skall ha gjorts ett kontrakt med författaren
innan boken fick överföras. Ersättningsanspråken
blev höga, tio gånger
större än vad man krävde av seende
läsare. Författarna ansåg enligt Flyco
att de hade rätt att kräva större avans
av dem som inte kan se. Man gick så
långt att man uppmanade författarna
att bevaka sin rätt alldeles särskilt och
hindra de blinda att använda deras
verk som talböcker. En författare krävde
att en inspelning som redan var
gjord skulle förstöras. Hellre skulle talboken
förstöras än att några blinda fick
läsa den utan att beskattas extra — kan
man egentligen gå längre i brist på medmänsklighet?
Författarföreningen är
kanske en fackförening som ännu inte
hunnit så långt i sin utveckling och fördenskull
är så absurd i sitt framträdande.
Man får då hoppas att mognaden inställer
sig relativt snart.

Ersättningsfrågan bör kunna lösas för
de blindas vidkommande liksom för de
seendes. Det bör väl inte vara en så
märkvärdig sak när det gäller folk som
inte kan se. Allmänna medel kan användas
för ändamålet, det har både utskottet
och reservanterna ansett.

Utskottet talar om »skälig ersättning»
men har inte preciserat vad som menas
med skälig ersättning. Det är kanske
också svårt att göra, men när vi nu har
Flycos företrädare här, kanske vi kunde
få höra vilket belopp man nu anser för
skälig ersättning. Om man nu inte skulle
få gehör för reservationen blir det
ju en rätt intrikat situation om blindföreningen
blir utsatt för krav från
Flyco som den nu inte känner. År kraven
desamma som de som framställdes
tidigare eller är det nya? Har aptiten
vuxit ytterligare?

Herr Arvidson talade om att det rörde
sig om 25 000 kronor, men den siffran
kan inte vara riktig. Den är baserad
på en av de välvilligaste bedömningarna
från Flycos sida, och den bygger på
en första katalog, som i övervägande
grad upptog utländska bestsellers. Dessutom
är bara medräknat vad ersättning
till Flycos medlemmar skulle kosta,
men denna ersättning skulle väl ges till
alla författare, även till dem som inte
ryms inom Flyco? Alla dessa inskränkningar
till trots utgör den ersättningssumma
som herr Arvidson kom fram
till 25 000 kronor. Enligt de uppgifter
jag har fått blir ersättningsanspråken i
verkligheten 20 000 å 25 000 kronor högre.
Beräkningarna måste grunda sig på
något mera precisa uppgifter, om man
skall ha någon vägledning av vad som
sagts i debatten från Flycos sida.

Vi har ungefär 7 000 blinda skulle
jag tro. De flesta av dem är vuxenblinda.
De är inte så många som föds
blinda numera. De vuxenblinda har ett
mycket drygt arbete när de skall lära
sig blindskrift på gamla dar. Herr Arvidson
målade ut dessa blinda som en
skara som lever på staten. Men, herr Arvidson,
de blinda lever inte på staten.
Den som blir blind efter fyllda sextio
år får inte blindpension och inte blindtillägg.
Många av dem som blir blinda
före sextio års ålder får inte heller
blindtillägg, ty dessa lämnas endast i
den mån de inte har egna inkomster,

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 171

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

och det har många av dem. De blinda
är ingalunda människor som lever på
ett favoriserat sätt, såsom man nästan
kunde tro när man hörde herr Arvidson
ställa denna favoriserade skara vid sidan
av de utarmade författarna som bedrogs
på sina inkomster.

Det är, herr Arvidson, ingen lätt sak
att lära sig blindskrift. Det är mycket
svårt för äldre människor att få den
känsla i fingrarna som gör att man över
huvud taget kan uppfatta bokstäverna
—- oavsett om man lägger ner aldrig så
stor energi. När det gäller dem som blir
blinda efter en alldeles bestämd sjukdom
— och det är ganska många — har
de i allmänhet mycket svårt att känna
bokstäverna. De har ofta kramp i fingrarna
och mycket svårt att lära sig
blindskrift. Det betyder att de inte kan
läsa blindskrift. Nu söker man lägga
hinder i vägen för att de skall ha tillgång
till talböckerna.

Tänk, herr Arvidson, om vi får en ny
teknik som gör det möjligt för blinda
att rent av läsa vanlig skrift, vilket skulle
vara underbart för dem sedan de en
gång lärt sig att läsa. Tänk om man
kunde preparera bokstäverna eller ge
de blinda andra hjälpmedel! Skulle detta
vara en författarbragd, värd att belönas
med ytterligare höjda ersättningar
till författarna? Författaren skall inte
bara ha det som han förtjänar på att
skriva boken utan han skall ha större
ersättning därför att den blinde får läsa
den författarens verk i form av en talbok.
Är det då meningen att författaren
skall ha högre arvode, om det blir lättare
för den blinde att läsa? Det kan
absolut inte vara författarens avsikt att
bevaka sina intressen på det sättet.

Man bör jämställa de blindas rätt till
talböcker med utlåningsrätten för de
seende. Om riksdagen nu antar reservanternas
förslag, kommer då författarna
att ge några gratisförcställningar för
de blinda? Det är inte så som herr
Arvidson ville framställa saken — jag
tyckte att herr önsjö också nämnde

någonting om det — nämligen att författarna
på något särskilt sätt skulle
vara ensamma om att hjälpa de blinda.
Meningen är bara den att författarna
inte skulle få ta ut en extra avgift av
dem som inte kan se.

Jag tror att man gör författarna en
stor tjänst genom att här inte följa Flycos
genom herr Arvidson särskilt hårt
framförda anspråk. Vad som sades ifrån
det hållet kan närmast liknas vid flödet
från småsinnets yppigaste källsprång.
Den förhandlingsvilja som herr Arvidson
talade om har man inte anledning
att hysa förtroende för. Spåren förskräcker.
Är det inte riktigare att låta
Kungl. Maj:t i stället för blindföreningen
och dess medlemmar ta den strid
som eventuellt behöver tas med författarna
och Flyco? Här är det inte fråga
om en humanitär åtgärd. Att här gå på
reservationens linje ger inte så förtvivlat
stor favör för de blinda; vi visar
bara vanlig hänsyn av samma slag som
vi visar de seende när vi ger dem rätt
att låna böcker.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservation II, till 18 och 58 §§.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
kan väl anses ha fått
ett på det hela taget välvilligt mottagande
från kammarledamöternas sida, om
man nu bortser från herr Lundberg.
Visserligen har en del ledamöter, bl. a.
företrädare för författare och näringsliv,
framfört vissa anmärkningar mot
olika detaljer i förslaget. Ett par iindringsyrkanden
har också ställts av herr
Arvidson. De sålunda framförda synpunkterna
har emellertid ingalunda varit
okända för utskottet vid ärendets
behandling där.

Jag vill, herr talman, ånyo erinra om
den enhällighet i så gott som alla frågor,
som utskottet efter sin sex dagar
långa slutliga överläggning lyckades
uppnå, detta trots det här lagstiftnings -

172 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

komplexets invecklade och kontroversiella
natur.

Jag har, herr talman, slutligen inte av
vad som under kammarens överläggning
framkommit fått anledning att
frånträda något av de yrkanden, som
jag själv framställde i ett tidigare skede.

Herr ÅGREN (fp):

Herr talman! Såsom representant för
en av dem som har biträtt utskottsmajoriteten
i vad gäller 18 § skall jag be att
få säga några ord.

Enligt utskottets förslag får s. k. talböcker
framställas för utlåning åt blinda
och andra svårt vanföra utan upphovsmannens
tillstånd. Man har alltså
här av humanitära skäl tillskapat ett
system med tvångslicens. Skillnaden
mellan utskottsmajoriteten och de två
reservationerna är den att majoriteten
har avsett, att en tvångslicens inte gärna
kan medgivas utan att upphovsmannen
erhåller rätt till ersättning. Enligt
reservationerna äger ej upphovsmannen
sådan rätt. Det bör fastslås att de blindas
intressen tillgodoses lika väl med
den ena som den andra linjen, och därför
kan icke de humanitära skälen med
större rätt åberopas för den ena eller
den andra lösningen. Tvångslicensen
gäller enligt bägge alternativen. Dock
finns det flera skäl som talar mot en
lösning enligt reservanternas linje.

1. Om man, som reservanterna vill,
inte ger upphovsmännen någon rätt till
ersättning, innebär ju detta att man
tvingar en viss grupp i samhället att
stödja den speciella verksamhet det här
är fråga om. Denna lösning är föga tilltalande.
Visserligen har man i reservation
II uttalat sig för att ersättning skulle
utgå efter samma principer som gäller
i fråga om folkbiblioteken, medan
man däremot i reservationen I icke alls
har berört ersättningsfrågan i detta sammanhang.

2. Ifall man nu skulle lösa ersättningsfrågan
i administrativ ordning efter

samma principer, som gäller i fråga om
folkbiblioteken, måste ju detta innebära
ett särskilt prövningsförfarande, som
måste draga med sig både besvär och
särskilda kostnader.

3. Vad som ligger bakom reservanternas
förslag — det framgick också av
fru Bomans yttrande; hon ville inte se
de blinda stå inför Stockholms rådhusrätt
— tycks vara en rädsla för att utskottets
förslag skulle leda till besvärliga
ställningstaganden. Denna farhåga
torde dock ej vara speciell för detta särskilda
område av lagförslaget.

Om parterna inte kan träffa överenskommelse
om ersättningens storlek, torde
det i varje fall ej bli fråga om mer
än ett eller annat mål, som skapar prejudikat
för senare förhandlingar. Jag
vill instämma i vad herr Onsjö nyss sade
om att man i denna fråga inte skall
trycka alltför mycket på känslan. Vi
kan nog vara överens om att vi allesammans
har stark känsla för de blinda och
deras behov. Jag har den uppfattningen,
att om kammaren följer utskottets förslag,
så skall vi komma fram till ett tillstånd
som från såväl upphovsmännens
som de blindas och andra handikappades
synpunkt kan vara tillfredsställande.
Jag instämmer också i herr Onsjös
yttrande vad gällde 13 §, och jag ansluter
mig till det särskilda yttrandet
av herr Branting m. fl.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
vidare yttra mig i debatten, men fru
Erikssons anförande uppkallade mig till
ett genmäle. Hon hade en smula darr på
rösten, då hon ville försöka stämpla
mitt ståndpunktstagande som ett lågmärke
i fråga om samhällsanda. Jag för
min del skulle nog ha lust att tala om
lågmärke i fråga om demagogi då det
gäller fru Erikssons eget anförande.

Fru Eriksson säger att författarna vill

173

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

att de blinda skall betala särskilt arvode
för att få läsa en talbok. Hon talar
om att de som inte kan se skall erlägga
en extra avgift. Det är inte på något sätt
fråga om någonting i den vägen. Det är
fråga om att staten skall erlägga en skälig
ersättning för det utnyttjande av författarrätten,
som sker genom talböckerna.
Det har aldrig varit tal om att de
blinda för den saken skulle betala ett
enda öre. Vi har alla varit med om att
besluta om det första anslaget på 50 000
kronor, avsett att genom blindföreningen
utanordnas till de författare, vilkas
verk man utnyttjar i talböcker. Skall
det vara så nödvändigt att gång på gång
upprepa detta påstående och sedan få
höra nästan detsamma anfört på nytt,
ty variationerna är egentligen inte så
stora?

Vi har 7 000 blinda i landet, sades
det. Vi har andra vanlottade i mycket
större skala, som också skulle ha behov
av talboken. Men med den politik, som
De blindas förening för, får ingen annan
än de blinda tillgång till talboken;
detta har föreningen hela tiden varit
mycket noga med. Jag har från början
tyckt, att det var en alldeles felaktig
politik. Talboken borde gå ut i stora
upplagor till alla dem som behöver den.
Det behövs talböcker för småbarnen,
som ännu inte kan läsa, och det behövs
talböcker för de gamla i landet,
som kanske inte längre har förmåga att
med samma behållning läsa en vanlig
bok. Får de höra bokens innehåll läsas
upp, blir det en annan upplevelse. Varför
skall vi ha restriktioner här? Det
är mycket bättre att få en talboksproduktion,
som gör det möjligt för alla,
som vill använda talboken, att också få
göra det till ett rimligt pris. Men enda
sättet härför är att slopa den tvångslicens,
som man nu vill införliva med
lagen, en tvångslicens som hindrar en
sådan utveckling som jag här skisserat.
Det vore mycket bättre om man försökte
öppna vägen till en produktion
av billiga talböcker.

Fru Eriksson sökte göra gällande, att
jag här inte skulle representera författarna.

Jag talar här som enskild riksdagsman
och på eget ansvar. Men jag kan
försäkra fru Eriksson i Stockholm att
det bland författarföreningarnas medlemmar
har rått full enighet om att protestera
mot de krav som här ställes på
författarna att de ensamma skall åläggas
idka välgörenhet.

Om en författare får en penningsumma
för en talbok, så har han full rätt
att donera den till blindföreningen. Vi
kan t. o. m. uppmana honom att göra
det. Men han skall först ha pengarna i
sin hand, och han skall först fråga sig,
om han har råd till denna välgörenhet,
när andra i regel ger mycket mindre.
Har jag som författare råd till det, så
gör jag det, och då är allt gott och väl.
Men har jag inte råd, så skall man inte
tvinga mig att idka välgörenhet!

Det är denna principiella syn på saken
författarföreningarna velat hävda,
och jag är tacksam för att både regeringen
och utskottet så klart har anslutit
sig till denna tanke.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Författarnas rätt till ersättning
för sina verk är väl inte hotad
därför att den s. k. tvångslicensen
finns. Den vill ju både reservanterna
och utskottet ha. Är det bara den saken
som hindrar framställningen av billiga
talböcker, så är det verkligen illa ställt!
Och att det skulle vara ett särskilt hinder
för framställning av talböcker att
författarna förhandlar med staten, förstår
jag inte.

Sedan sade herr Ågren att reservanterna
inte vill ge upphovsmannen någon
ersättning. Jag läser emellertid reservationen
så, att den omständigheten,
att författarna inte har rätt till ersättning
vid framställning av talböcker,
inte utesluter att skälig ersättning till
upphovsmannen ändå må kunna utgå av

174 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

allmänna medel. Det är alltså inte på
det sättet att författarna saknar möjligheter
att få ersättning. Man skall bara
inte längre ha dessa förhandlingar direkt
med de blinda som man haft hittills
och lyckats så rysligt illa med.

Sedan säger jag ännu en gång att talet
om att författarna idkar välgörenhet
mot de blinda verkligen är egendomligt.
Vad är det för välgörenhet man idkar?
De blinda skall inte ens få lyssna på de
böcker som redan bär spelats in på
band. Är det det som är välgörenhet?

Nej, herr Arvidson försvarar här en
dålig sak. Rätten till ersättning är icke
hotad. Man kräver inte talboksutgivarna,
utan staten. Det är bara det att de
blinda nu blir mera skonade — om nu
det kan kallas välgörenhet.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Sedan fru Eriksson i
Stockholm nu lugnat sig en smula skall
jag be att få förklara varför tvångslicensen
är ett hinder för framställning av
billiga talböcker. Det gjorde jag visserligen
rätt utförligt i mitt första anförande,
men fru Eriksson lyssnade kanske
inte då så noga.

Om ett kommersiellt företag önskar
lägga upp en talboksproduktion, så måste
man kunna räkna med ensamrätt, om
det över huvud taget skall löna sig. Men
det existerar inte någon ensamrätt, om
en organisation som företräder en ganska
stor grupp vanlottade har tvångslicensmöjligheter
att lägga beslag på böckerna,
vare sig detta sker så att säga i
förväg — där alltså talboken redan
finns färdig — eller det sker i efterhand.
Risken finns där alltid. Den storartade
utveckling fram mot en billig talbok,
som vi har de tekniska och ekonomiska
möjligheterna till, försvinner
genom den tvångslicensmetod som man
nu ämnar lagfästa. Det är hela förklaringen.

Låt oss återvända ett ögonblick till
välgörenheten. »Vad är det för välgö -

renhet det är fråga om?» säger fru
Eriksson. »Författaren ställer till förfogande
ett verk som han har skrivit tidigare.
Det är inte något extra arbete
för honom att ställa detta arbete till
förfogande.» Nej, det är det inte, men
det var inte heller den saken det var
fråga om. Jag har i mitt första anförande
mycket utförligt belyst detta problem
och påvisat hur en författare måste
kalkylera med framtida inkomster.
Den inkomst han får första gången en
bok utges är en relativt liten summa.
Han måste också räkna med framtida
inkomster, inkomster som alltså inte
betyder någon extra arbetsinsats för
honom utan måste betraktas som en
ersättning för det först utförda arbetet.
Jag pekade på att det kan komma nya
upplagor, billighetsupplagor, att det
kan bli fråga om översättning till främmande
språk, filmning och mycket annat.
Om fru Eriksson hade rätt, skulle
författaren inte ha betalt för filmningen
heller, ty den medför inte något extra
arbete för författaren. Den ersättning
som utgår gäller hans ursprungliga arbete.
Annars skulle författarskapet
aldrig kunna ekonomiseras.

Låt oss säga att författaren får 100
kronor för att en talboksupplaga av en
roman läses in för de blindas del. Hans
välgörenhet, om han avstår från hundralappen,
består alltså i att han skänker
100 kronor till de blinda. Det är dock
fråga om en välgörenhet i det fallet. Fru
Eriksson menar att han skall tvingas
till denna välgörenhet. Jag menar att
det är samhället ovärdigt att tvinga honom
att skänka dessa 100 kronor. Det
må vara hans ensak om han vill göra
det eller inte.

Men detta ligger ju utanför hela resonemanget,
ty den ersättning som författaren
får skall ju utbetalas av staten, och
den tas alltså inte från de blinda. Vill
författaren, när han väl fått pengarna
i sin hand, sedan skänka dem till de
blinda, har ju inte de blinda någon olägenhet
av hela denna anordning.

Onsdagen den 7 december 1960 em. Nr 29 175

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Herr ÅGREN (fp):

Herr talman! Jag måste be att till fru
Eriksson få säga, att redan nu märks
det hur svårt det är att läsa lagtext. Det
står nämligen i utskottets förslag: »För
sådan upptagning äger upphovsmannen
rätt till ersättning.» I reservation I står
det inte alls på detta sätt, utan det står:
»Enligt utskottets mening bör sådan talboksframställning
som endast är avsedd
för utlåning till blinda icke föranleda
rätt till ersättning för upphovsmannen
från talboksframställarens sida. Detta
utesluter å andra sidan icke, att skälig
ersättning till upphovsmannen må kunna
utgå av allmänna medel. Ersättningsfrågan
synes kunna regleras i analogi
med den nuvarande biblioteksutlåningsersättningen.
»

Beträffande reservation II har jag förut
gjort ett påpekande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Arvidson svävar
långt ut när han skall förklara vilken
oförrätt som skulle ske om man lät förhandlingarna
om ersättning föras med
staten direkt i stället för via blindföreningen.
Men man bör väl se vad som
står i reservationen. Där står i 18 §:
»Bibliotek och organisation» — det gällde
bara dessa — »må med Konungens
tillstånd och på de villkor som däri angivas,
framställa exemplar av utgivet
litterärt verk genom ljudupptagning, att
användas för utlåning till blinda och
andra svårt vanföra.» År det ett så stort
problem att villfara detta?

överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Herr talmannen gav först propositioner
på bifall till eller avslag å det i
motionen 11:622 framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 17; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i motionen II: 622 framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motionsyrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 145 ja och 16 nej, varjämte 24
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit motionsyrkandet
i fråga.

Härefter upptogs beträffande det i
mom. A) i utskottets hemställan avsedda
förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk varje
stadgande, i fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

13 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av ifrågavarande paragraf i den lydelse,
som föreslagits i den till paragrafen
fogade reservationen av fru Gärde Widemar
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fröding begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

176 Nr 29 Onsdagen den 7 december 1960 em.

Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.

Den, som vill, att kammaren godkänner
13 § i första lagutskottets föreliggande
förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den till paragrafen fogade reservationen
av fru Gärde Widemar m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förevarande förslag.

18 och 58 §§

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag;
2:o) godkännande av dessa paragrafer
i den lydelse, som föreslagits i de till
paragraferna fogade reservationerna I)
och II); samt 3:o) bifall till det av herr
Arvidson under överläggningen framställda
yrkandet att kammaren måtte
godkänna ifrågavarande paragrafer i
den lydelse, som föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Johansson begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
upptagna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
18 och 58 §§ i första lagutskottets
föreliggande förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga
verk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragraferna i den lydelse, som föreslagits
i de till paragraferna fogade reservationerna
I) av herr Branting m. fl.
och II) av fru Löfqvist.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Onsjö begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
57 ja och 117 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 18 och
58 § § i den lydelse, som föreslagits i
reservationerna I) och II).

Motiveringen beträffande 18 och 58 §§

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av den
motivering, som anförts i reservationen
I), dels ock på godkännande av den i
reservationen II) anförda motiveringen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Bergegren begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande
18 och 58 §§ i föreliggande lagförslag
godkänner den motivering, som
anförts i reservationen I) av herr Branting
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som anförts i reservationen
II) av fru Löfqvist.

Onsdagen den 7 december 1960 em.

Nr 29 177

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Bergegren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
94 ja och 44 nej, varjämte 47 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den
motivering, som anförts i reservationen
I).

23 §

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag,
dels ock på bifall till det av herr
Arvidson under överläggningen framställda
yrkandet att kammaren måtte
avslå utskottets förslag att andra stycket
av förevarande paragraf skulle utgå;
och godkände kammaren paragrafen i
den av utskottet föreslagna lydelsen.

Lagen i övrigt

Utskottets förslag godkändes.

Utskottets hemställan under mom. A i
övrigt

Bifölls.

Mom. B—G

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 67, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om nykterhetsvård,
och

nr 68, i anledning av väckt motion om
hälsovårds- och ordningsstadga för
campingplatser.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Kostnadsfritt tillhandahållande av
tabletter mot sockersjuka

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfritt tillhandahållande
av tabletter mot sockersjuka.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! önskemålet om att dessa
tabletter skall vara kostnadsfria har redan
tillgodosetts. Tyvärr har emellertid
på förteckningen över de kostnadsfria
läkemedlen tabletten Dibein, den
tablett som läkarna helst använder, icke
upptagits. Jag hoppas att detta kan justeras
på annat sätt än genom ett riksdagsbeslut.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogos vart efter annat
andra lagutskottets utlåtande nr 70, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 12 § 2 mom. civilförsvarslagen den
22 april 1960 (nr 74);
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om byggnadsminnen, dels ock i ämnet
väckta motioner, och

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

178 Nr 29

Onsdagen den 7 december 1960 em.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 393, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande handläggningen
av ekonomiska angelägenheter avseende
kyrkliga ändamål;
från statsutskottet:

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; samt
från första lagutskottet:
nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om parkeringsbot,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § 2 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74); samt
från tredje lagutskottet:
nr 377, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om byggnadsminnen, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens andra kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 6 december
t. o. m. 14 december 1960.

Uppsala den 5 december 1960

Henrik Munktell

Professor Henrik Munktell är på
grund av svår entero-colit t. v. förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet.

Vilket härmed intygas

5/12 1960

Lars Hallén

Kammaren biföll herr Munktells anhållan.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.50.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRTCKOI. ESSELTE. STHLN SO
009205