Fredagen den 19 november (Riksdagens protokoll 1965:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37

ANDRA KAMMAREN

19—24 november

1965

Debatter m. m.

Fredagen den 19 november

Sid.

Interpellationer av:

herr Hermansson ang. principerna för export av krigsmateriel ...
herr Mundebo ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till

bostadsbyggandet.........................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Tobé ang. organisation för vidareutbildning av samhällsplanerare
på nordisk basis...................................

herr Börjesson i Falköping ang. signalsäkerhetsanläggningar vid

järnvägar................................................

herr Nordgren ang. sjöräddningstjänsten vid hälsingekusten.....

herr Wiklund ang. visst samråd rörande sexualupplysning m. m...
fru Lindekvist ang. förberedelserna för en televerkstad i Skellefteå
herr Gustavsson i Alvesta ang. anslag för tidigareläggning av lokaliseringsstöd
...............................................

Tisdagen den 23 november

Svar på frågor av:

herr Henrikson ang. tillvaratagandet av svenska medborgares intressen
i Rhodesia........................................

herr Sjöholm ang. boxningssportens skadeverkningar..........

herr Gustavsson i Alvesta ang. åtgärder i fråga om försumliga försörj
are ..................................................

herr Björk i Göteborg ang. en av flygstabens pressavdelning utarbetad
sammanställning över flygkriget i Vietnam..........

herr Björk i Göteborg ang. lagstiftning mot diskriminering på grund

av ras eller nationalitet...................................

herr Svenning ang. försäljning av bostadsrättslägenheter på exekutiv
auktion............................................

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

Svar på frågor av:

herr Werbro ang. kontrollen av höjdmätarinstrument i flygplan.. 15

herr Börjesson i Falköping ang. signalsäkerhetsanläggningar vid

järnvägar................................................ 15

fru Lindekvist ang. förberedelserna för en televerkstad i Skellefteå 17
herr Tobé ang. organisation för vidareutbildning av samhällsplanerare
på nordisk basis................................... 18

herr Wiklund ang. visst samråd rörande sexualupplysning m. m. 19
Svar på interpellationer av:

herr Lothigius ang. föroreningen av sjön Vättern.............. 20

herr Franzén i Träkumla ang. statsanslaget för byggande av vägar

på Gotland.............................................. 23

_Jierr Vigelsbo ang. väganläggningar i samband med nedläggningen

av Sala—Gysinge—Gävle järnväg.......................... 24

herr Gustavsson i Alvesta ang. avveckling av dyrortsgraderingen av

de statsanställdas löner................................... 27

Interpellationer av:

herr Bohman ang. fördelningen av byggnadskrediter........... 31

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. påskyndande av utredningen

rörande trafiken mellan Gotland och fastlandet.............. 31

Meddelande om enkel fråga av herr Bengtson i Solna ang. avveckling
av hyresregleringen i vissa kommuner och orter................ 33

Onsdagen den 24 november

Lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, m. m..... 34

De frivilliga försvarsorganisationernas arbetsvillkor.............. 36

Kronans försäljning av Järvafältet ............................ 41

Utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården ............. 41

Överlåtelse av kronan tillhörig mark .......................... 42

De partiellt arbetsföras pensionsrätt m. m................... 43

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna........................ 44

Olje- och bensinhandelns organisation.......................... 51

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd för hemarbetande kvinnor,

studerande, m. fl........................................... 67

Sjukförsäkringsförmånerna för utlandssvenskar.............. 69

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård............... 70

Användningen av psykologiska testmetoder inom den statliga verksamheten
.................................................. 7§

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. rätten för sjukskriven husmor att
utföra arbete i hemmet................................... gO

Innehål]

Nr 37

Std.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Norrköping ang. extra bostadskvot till kommuner

med experimentbyggen.................................... 80

herr Jonasson ang. principerna för användande av investerings inedel.

.................................................. 80

herr Johansson i Skärstad ang. skyddet för enskilda personer vid

vissa förskingringar...................................... 80

herr Eriksson i Bäckmora ang. allmänhetens insyn i radions och
televisionens programkostnader............................ 80

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 41, ang. lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, m. m......................... 34

— nr 43, ang. lag om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
in. m.......................................... 35

Statsutskottets utlåtande nr 156, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, i vad avser
de värnpliktigas fria resor.................................. 35

— nr 157, ang. de frivilliga försvarsorganisationernas arbetsvillkor. 36

— nr 158, ang. kronans försäljning av Järvafältet................ 41

— nr 159, om utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården.. 41

— nr 160, om lokal väderlekstjänst för byggnadsindustrien m. fl.

näringsgrenar............................................. 42

— nr 161, ang. överlåtelse av kronan tillhörig mark.............. 42

— nr 162, ang. de partiellt arbetsföras pensionrätt m. m......... 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om ändring i kommunalskattelagen,
m. ............................................... 44

—■ nr 46, ang. avskaffande av tullar på varor från u-länderna...... 44

— nr 47, ang. Sveriges bistånd till utvecklingsländerna.......... 44

— nr 49, om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen, m. m..... 51

Bankoutskottets utlåtande nr 52, ang. olje- och bensinhandelns organisation
.................................................. 51

— nr 53, i anledning av framställning från styrelsen för riksdags biblioteket

ang. anvisande av ytterligare anslag för bokinköp och
bokbindning.............................................. 67

Andra lagutskottets utlåtande nr 71, om frivillig tilläggssjukpenning

vid barnsbörd för hemarbetande kvinnor, studerande, m. fl. .. 67

— nr 72, ang. värdebeständig placering av arbetslöshetskassornas

fondmedel................................................ 69

— nr 75, om sjukförsäkringsförmånerna för utlandssvenskar....... 69

— nr 76, om statligt stöd till vård utomlands av kroniskt sjuka .... 70

Nr 37

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. förutsättningarna för en ekonomisk
landskapsvård..................................... 70

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, ang. användningen av

psykologiska testmetoder inom den statliga verksamheten...... 78

— nr 47, ang. glesbygdernas kommunikationsproblem ........... 79

— nr 48, om ersättning av statsmedel för skada som vållats av barn

och ungdom i familjevård.................................. 79

Fredagen den 19 november 19(>5

Nr 37

Fredagen den 19 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 172, angående den statliga
trafikpolitiken.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 944;
och

till konstitutionsutskottet motionen
nr 945.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder för att få till stånd en effektiv
katastrofberedskap, och

herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
studier i Radiouniversitetets
regi för två betyg i statskunskap.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. principerna för export
av krigsmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade: Herr

talman! Den svenska krigsmaterielexporten
har under den senaste tiden
kritiskt granskats av fredsorganistationer,
i press och TV. Den svenska
fredsriksdagen, som arrangerades den
13—14 november i Stockholm av alla
de stora fredsorganisationerna — Kampanjen
mot atomvapen, Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen, Svenska
fredskommittén, Svenska världsfredsmissionen
och Världsmedborgarna, antog
en motion med krav att exporten
av krigsmateriel från vårt land skulle
förbjudas.

I det omfattande program om fredsfrågorna
som den 3 november sändes
i TV ägnades frågan om krigsmaterielexporten
stor uppmärksamhet. Det erinrades
där om gällande regler för utförsel
av krigsmateriel från Sverige enligt
1949 års kungörelse (omtryckt i
SFS 1965:33) samt om de principer som
enligt statsminister Erlanders interpellationssvar
i april 1956 ligger till grund
för tillståndsgivningen. Dessa principer
innebär att utförsel av krigsmateriel
icke medges till stater, som för
tillfället är invecklade i akuta internationella
konflikter eller i vilka inbördeskrig
råder eller där det internationella
eller interna läget är så hotande,
att fara för oroligheter eller krig föreligger.
I ett interpellationssvar av handelsminister
Lange i februari 1961
framhölls att vid tillståndsgivningen
hänsyn även måste tagas till omstän -

Nr 37

Fredagen den 19 november 1965

Interpellation ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet

digheterna i varje enskilt fall. Export
av skyddsmateriel måste sålunda bedömas
mindre restriktivt än utförsel av
t. ex. stridsflygplan och krigsfartyg.

I det nämnda TV-programmet uppgavs
att Sverige under de senaste åren
exporterat vapen till bl. a. Jugoslavien,
Chile, Spanien, Kongo, Venezuela, Brasilien,
Argentina, Colombia, Sydafrika,
Portugal, Indonesien, Guatemala, England,
Japan, Österrike, Indien, Burma,
Pakistan, Franska Ekvatorialafrika, Angola,
Belgien, Sudan, Mexiko, Etiopien
och Tunisien. Några av dessa länder har
under de senaste åren varit inblandade
i väpnade internationella konflikter. I
flera andra finns, såsom påpekades i
TV-debatten, gerillarörelser och motståndsrörelser.
Den svenska exporten
torde ha skett till regeringen i vederbörande
land, vilket innebär att man
i realiteten tagit parti och furnerat en
sida i en konflikt med vapen och inte
den andra sidan. I flera fall är det osäkert
vilka typer av vapen som exporterats
eftersom de fullständiga uppgifterna
är sekretessbelagda.

De tidigare uppställda principerna är
mycket svåra att tillämpa i en värld
där såväl akuta internationella konflikter
som hårda inre konflikter förekommer.
Det land till vilket vapenexport
sker i dag kan i morgon vara ett land,
i vilket inbördeskrig utbrutit eller vilket
är indraget i en väpnad internationell
strid.

Uppgifter om skälen till att svensk
export av krigsmateriel över huvud taget
upprätthålles under dessa vanskliga
förhållanden är mycket varierande. I
det nämnda TV-programmet medverkade
representanter för såväl vapenindustrien
som försvaret och handelsdepartementet,
vilket i allmänhet fungerar
som tillståndsgivande myndighet. Där
uppgavs från vissa håll att de ekonomiska
skälen skulle vara avgörande, att
man inte skulle få tillräckligt långa serier
för att kunna pressa kostnaderna
om export icke upprätthölls. Från and -

ra håll angavs tvärtom att de ekonomiska
skälen icke var avgörande. Å ena
sidan sades att det icke fanns något
samband mellan Sveriges säkerhetspolitik
och vapenexporten, å andra sidan
att export av modern krigsmateriel skapade
respekt för vårt lands förmåga
att fullfölja den alliansfria utrikespolitiken.

Då det förefaller angeläget att större
klarhet skapas i dessa frågor anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ställa följande frågor:

1. Vilka är skälen till att svensk export
av krigsmateriel bedrives?

2. Vill statsrådet medverka till större
offentlighet när det gäller redovisningen
av krigsmaterielexporten?

3. Överväger regeringen en omprövning
eller precisering av nu gällande
principer för export av krigsmateriel,
eventuellt så att denna helt stoppas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder för att trygga
kreditförsörjningen till bostadsbyggandet Ordet

lämnades på begäran till

Herr MUNDEBO (fp), som yttrade:

Herr talman! Vårriksdagen beslutade
att årets bostadsbyggnadsprogram skulle
omfatta 88 000 lägenheter. Detta betraktades
som ett minimiprogram som
skulle utvidgas om det fanns möjlighet
härtill. Av det totala programmet skulle
15 500 lägenheter tillkomma storstockholmsområdet.

Såvitt nu kan bedömas kan emellertid
inte ens detta minimiprogram fullföljas
i fråga om Storstockholm. Den totala
igångsättningen i denna region torde
komma att bli avsevärt mindre än
man räknade med. Det huvudsakliga
skälet till att programmet inte kan fullföljas
är kreditsvårigheterna. En pro -

Fredagen den 19 november 1905 Nr 37 7

Interpellation ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet

duktion på cirka 1 000 lägenheter, som
eljest varit klar för igångsättning i storstockholmsregionen,
torde komma alt
stoppas på grund av bristen på kapital
eller på grund av för sena besked om
byggnadskreditiv.

Med hänsyn till den betydande bostadsbristen
är detta ett allvarligt problem.
Det är angeläget att bostadsbyggnadsprogrammets
målsättning kan fullföljas.
Statsmakterna måste medverka
till att bostadsbyggandet får erforderligt
utrymme på kreditmarknaden. Statsmakterna
måste genom sin ekonomiska
politik skapa garantier för att fattade
beslut skall kunna fullföljas. Det är
också angeläget att kreditförsörjningen
kan ordnas så att besvärande ryckighet
i bostadsproduktionen undvikes. Denna
ryckighet medför bl. a. sämre planering
och högre hyror.

Ett anmärkningsvärt inslag i den förda
kreditpolitiken är vidare att riksbankens
anvisningar till vissa kreditinstitutioner
går ut på att samtliga vid
viss tidpunkt tillgängliga medel skulle
tillföras kooperativa byggherrar, nämligen
Svenska riksbyggen och HSB. Detta
illustrerar ytterligare ryckigheten
i bostadspolitiken •—• jag utgår nämligen
från att riksbankens avsikt inte
varit att ensidigt gynna vissa företagsformer.

Kreditfrågan är sålunda en huvudfråga
inom bostadspolitiken.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet framställa följande
fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidta för att trygga kreditförsörjningen
till bostadsbyggandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i kommunal och ecklesiastik indelning,
in. in., och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
in. in.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 156, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående statsverket, i vad berättelsen
avser de värnpliktigas fria resor, jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 157, i anledning av väckt motion
angående de frivilliga försvarsorganisationernas
arbetsvillkor,

nr 158, i anledning av väckta motioner
angående kronans försäljning av
Järvafältet,

nr 159, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av telekommunikationerna
i skärgården,

nr 160, i anledning av väckta motioner
om lokal väderlekstjänst för byggnadsindustrien
m. fl. näringsgrenar,
nr 161, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark jämte i ämnet väckt
motion, och

nr 162, i anledning av väckta motioner
angående de partiellt arbetsföras
pensionsrätt m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av tullar på
varor från u-länderna,

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges bistånd till utvecklingsländerna,
och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av motioner angå -

Nr 37

Fredagen den 19 november 1965

ende olje- och bensinhandelns organisation,
och

nr 53, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av ytterligare anslag
för bokinköp och bokbindning;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av väckta motioner
om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd för hemarbetande kvinnor,
studerande, m. fl.,

nr 72, i anledning av väckta motioner
angående värdebeständig placering
av arbetslöshetskassornas fondmedel,
nr 75, i anledning av väckta motioner
om sjukförsäkringsförmånerna för utlandssvenskar,
och

nr 76, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd till vård utomlands
av kroniskt sjuka;

jordbruksutskottets utlåtande nr 25,
i anledning av väckta motioner angående
förutsättningarna för en ekonomisk
landskapsvård; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

46, i anledning av väckta motioner
angående användningen av psykologiska
testmetoder inom den statliga verksamheten,

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående glesbygdernas kommunikationsproblem,
och

nr 48, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel för skada
som vållats av barn och ungdom i familjevård.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner; samt
från första lagutskottet:
nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246); och

nr 364, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av vissa
utländska domar och beslut angående
underhåll till barn, m. m.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 2 § och 18
kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, samt

nr 176, med förslag rörande organisation
m. m. av förbandssjukvården.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit framställning
med förslag till sådana bemyndiganden
och författningsändringar,
m. in., avseende riksdagens verk,
som föranleds av statstjänstemannalagens
ikraftträdande.

§ 11

Till bordläggning anmäldes talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande
av en från riksdagens organisationsutredning
inkommen utredning
med vissa förslag rörande effektivisering
av riksdagsarbetet.

§ 12

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr förste
vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, angående omläggning av
utbildningen av sjuksköterskor m. m.,
motionerna:

Tisdagen den 23 november 1965

Nr 37

nr 946, av herr Eliasson i Sundborn
in. fl.,

nr 947, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl.,

nr 948, av herr Kellgren och fru Sjövall,

nr 949, av fru Kristensson in. fl.,
nr 950, av fru Sjövall in. fl., och
nr 951, av herr Turesson in. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag,
m. in., motionen nr 952, av herr Ilagnell.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Tobé, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående organisation för vidareutbildning
av samhällsplanerare på nordisk
basis,

herr Börjesson i Falköping, till herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående signalsäkerhetsanläggningar
vid järnvägar,
herr Nordgren, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående sjöräddningstjänsten
vid hälsingekusten,

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
visst samråd rörande sexualupplysning
m. m.,

fru Lindekvist, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående förberedelserna för en televerkstad
i Skellefteå, och

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående anslag för tidigareläggning
av lokaliseringsstöd.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 november

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. tillvaratagandet av
svenska medborgares intressen i Rhodesia Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr talman! Herr Henrikson har
frågat utrikesministern vilka åtgärder
Sverige har vidtagit för att tillvarata
svenska medborgares intressen i Rhodesia.
Till svar härpå vill jag meddela
följande.

Antalet svenskar i Rhodesia uppgår
för dagen till 145, varav 83 vuxna och
62 barn. Av dessa är de flesta missionärer,
stationerade i den södra delen
av landet. Genom legationen i Pretoria
står utrikesdepartementet i fortlöpande
kontakt med förutvarande svenske konsuln
i Salisbury, Sven Bouvin, som lovat
att personligen bistå eventuellt
hjälpbehövande landsmän. I ett telegram
har Bouvin meddelat att samtliga
svenskar i Rhodesia befinner sig väl.

Regeringens beslut att inte erkänna
den rhodesiska statsbildningen samt att

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på fråga ang. boxningssportens skadeverkningar

indraga det svenska konsulatet i Salisbury
innebär att Sverige saknar officiella
förbindelser med Rhodesia och därför
inte har några formella möjligheter
att gentemot lokala myndigheter tillvarata
svenska medborgares intressen.
Även om förhållandena där för närvarande
synes vara sådana att något bistånd
inte är aktuellt, står utrikesdepartementet
i ständig kontakt med organisationer
och företag som har personal
i Rhodesia.

Vidare anförde

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min
fråga.

Ian Smiths självständighetsförklaring
innebär naturligtvis i första hand ett
problem för Rhodesias befolkning, och
då särskilt för dess färgade del. Man
har anledning att djupt beklaga den
vita regimens halstarrighet och oförnuft.

För svenska medborgare som har sin
verksamhet förlagd till Rhodesia —•
missionärer, tekniker, affärsmän och
andra — innebär naturligtvis den uppkomna
situationen både risker och problem.
Möjligheterna till fortlöpande och
ostörda kontakter har på ett avgörande
sätt rubbats. All den hjälp som kan
ges från Sveriges sida är därför ytterst
värdefull.

Självfallet innebär inte min fråga någon
kritik av regeringens åtgärder i
detta sammanhang. Tvärtom uppskattar
jag i hög grad den snabbhet, varmed
regeringen handlade då det gällde att
avbryta de diplomatiska förbindelserna
med Rhodesia. Denna handlingslinje
har under gårdagen fullföljts genom regeringens
beslut att även bryta handelsförbindelserna
och därmed efterkomma
säkerhetsrådets rekommendationer till
FN:s medlemsstater.

Slutligen vill jag understryka det angelägna
i att regeringen så gott det sig

göra låter tillvaratar svenska medborgares
intresse. I svaret har statsrådet
Palme angivit vissa av de möjligheter
regeringen även i det nya läget har för
att lösa dessa problem.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet Palme för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. boxningssportens
skadeverkningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
vilka åtgärder inrikesministern ämnar
vidta i anledning av det betänkande
om boxningssportens skadeverkningar
som lades fram 1961 samt de
remissyttranden som härefter avgavs
över betänkandet.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Betänkandet och yttrandena däröver
har i februari 1964 för beaktande överlämnats
till de svenska ledamöterna i
den samnordiska arbetsgrupp som tillsatts
på rekommendation av Nordiska
rådet vid dess elfte session för att företa
en gemensam undersökning av boxningens
skadeverkningar.

Enligt uppgift från de svenska ledamöterna
hoppas arbetsgruppen kunna
slutföra sitt uppdrag under nästa år.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret, som genom
tillfälligheternas spel har kommit
att avlämnas i nära anslutning till en
ny seans i den stora dårskapens och
den blodiga brutalitetens tecken. Frågans
kulturella och allmänmänskliga

Tisdagen den 23 november 19G5

Nr 37

Svar på fråga ang. boxningssportens skadeverkningar

angelägenhetsgrad framhävdes av vad
som hände i Las Vegas i natt.

Jag vet att frågan har överlämnats
till Nordiska rådet, men där har man
inte gjort sig någon överdriven brådska;
man har haft ett sammanträde 1965
och skall enligt uppgift ha ett sammanträde
1960; utredningen här i Sverige
gjordes ju redan 1959. Denna fördröjning''
är beklaglig. Man kan kanske här
tillämpa det gamla talesättet att medan
gräset gror dör kon. Detta dröjsmål för
i detta fall med sig att ytterligare ett
antal ungdomar kommer att få men för
livet. Att det är så framgår mycket tydligt
både av själva utredningen och i
ännu högre grad av de remissyttranden
som en enig medicinsk expertis lämnat.

För ungefär fjorton dagar sedan höll
man på att slå ihjäl en dansk landslagsboxare
här i Stockholm; han slogs medvetslös
och fick tas in på sjukhus. Detta
hände — vilket jag är säker på att statsrådet
till skillnad från många ledamöter
av denna kammare förstår -— inte
på grund av någon olyckshändelse eller
något regelbrott utan på grund av regelrätt
utövad boxning. Detta är i ett
kulturland skrämmande och kusligt,
och jag tycker inte att vi har rätt att
passivt åse detta. Det hade därför varit
tillfredsställande om socialministern velat
ta ad notam de rekommendationer
som givits i de avgivna remissvaren. De
går bl. a. ut på att man skulle åstadkomma
en bättre medicinsk kontroll av
boxarna, man skulle kunna förbjuda
slag mot huvudet, och man skulle kunna
förbjuda offentliga tävlingar. Jag
skulle vilja hemställa till socialministern
att ta under övervägande om man
inte borde göra någonting åt detta i avvaktan
på att utredningen äntligen blir
färdig. Låt det bara inte dröja så länge
att vi får uppleva en ny dödsmatch i en
svensk boxningsring! Det bör inte få
gå så långt innan de ansvariga väcks
till besinning och aktivitet.

Jag skulle starkt vilja understryka att

passivitet inte konstituerar något alibi
i denna ansvarighetsfråga.

Socialministern kanske anser att detta
är en liten fråga. Men en fråga om
människors liv och hälsa kan och får
aldrig vara en liten fråga; det måste alltid
stå högt på föredragningslistan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Denna fråga är på sitt
sätt både liten och stor. De människor
som skadas vid boxningsutövning är individer,
och livshotande eller på annat
sätt farliga skador skall naturligtvis så
långt som möjligt undvikas. Jag skall
inte — trots matchen i Las Vegas i natt
— ge mig in på någon diskussion om
boxningssporten i hela dess vidd; en
sådan skulle annars ha sitt intresse i
detta sammanhang.

Jag begärde ordet för att understryka
att Nordiska rådet när det 1963 tog
upp denna fråga fann, att den på sitt
sätt var lika aktuell i alla de nordiska
länderna. Nordiska rådets juridiska utskott
ansåg, att de problem som sammanhängde
med boxningssporten borde
underkastas en mera omfattande undersökning
på just nordisk basis, innan
man tog ställning till frågan om ett ingripande
från samhällets sida. Just sådant
som herr Sjöholm nämnde — att
en dansk medborgare hade kommit till
skada under en boxningsmatch i Sverige
— understryker det önskvärda i
att man får fram nordiska riktlinjer på
detta område. Man bör under sådana
förhållanden avvakta de resultat utredningen
kan komma till.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det gläder mig att socialministern
har denna positiva inställning
och är medveten om de stora
faror som föreligger. Borde man då inte
för att skydda dessa människor i avvaktan
på utredningen kunna vidta vissa
åtgärder här i landet?

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på fråga ang. en av flygstabens pressavdelning utarbetad sammanställning
över flygkriget i Vietnam

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder i fråga om
försumliga försörjare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har ställt följande fråga: Vilka har
verkningarna varit av de ändringar i
socialhjälps- och barnavårdslagarna,
vad avser försumliga försörjare, som
genomfördes den 1 juli 1964 och vilka
åtgärder har vidtagits i anledning av
riksdagens skrivelse våren 1964 angående
behovet av utredning och ytterligare
åtgärder i fråga om försumliga
försörjare?

Borttagandet av bestämmelserna om
arbetsföreläggande för försumliga försörjare
motiverades av att de var oförenliga
med kraven på rättssäkerhet. Jag
uttalade vid riksdagsbehandlingen den
förmodan, att det var bristen på rättssäkerhet
i förfarandet som gjort arbetsföreläggandet
användbart som påtryckningsmedel
för att få ut underhållsbidrag.
Enligt den uppfattning jag då gav
uttryck åt och alltjämt har bör indrivningen
av fordringar på underhållsbidrag
— som i största utsträckning är
samhällets regressfordringar på grund
av utgivna bidragsförskott — inte utrustas
med några speciella tvångsmedel
utöver dem som det exekutiva förfarandet
innebär.

Det är drygt ett år sedan arbetsföreläggandet
avskaffades. Det torde vara
för tidigt att grunda någon uppfattning
på de begränsade erfarenheter man
kunnat få hittills.

Riksdagens skrivelse om behovet av
ytterligare utredning och åtgärder överlämnades
till lagberedningen för att
tas i beaktande i samband med reformarbetet
på utsökningsrättens område.
Lagberedningen har lagt fram förslag
till effektivare regler om utmätning av

lön och om införsel, som nu är föremål
för prövning i justitiedepartementet.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
fråga.

När vi behandlade detta ärende vid
riksdagen 1964 föregicks beslutet av en
ganska livlig debatt. Andra lagutskottet,
som hade förberett ärendet, uttalade
i sitt utlåtande, att det när det gäller
bidrag av detta slag kunde vara motiverat
att särskilda påtryckningsmedel användes
mot försumliga försörjare. Utskottet
sade vidare att det inte minst
från moralisk synpunkt var ett samhälleligt
intresse att de underhållsskyldiga
verkligen försökte fullgöra sina
förpliktelser. Dessa i sammanhanget
mycket väsentliga synpunkter underströks
också i hög grad i debatterna
här i kammaren.

Nu säger statsrådet att det är för tidigt
att grunda någon uppfattning på
de begränsade erfarenheter man hittills
kunnat få. Det är möjligt att det är riktigt.
Men jag tror att många ledamöter
i socialnämnderna anser, att den nya
lagen inte medfört någon positiv förändring.

Jag förutsätter att vi så småningom
får förslaget om effektivare regler om
utmätning och om införsel i lön och
att det förslaget så långt det är möjligt
överensstämmer med de intentioner
andra lagutskottet och riksdagen hade
vid sin behandling av denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en av flygstabens
pressavdelning utarbetad sammanställning
över flygkriget i Vietnam

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 23 november 1965 Nr 37

Svar på fråga ang. lagstiftning mot diskriminering på grund av ras eller nationalitet

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Björk i Göteborg
har frågat mig om jag anser att den
sammanställning över flygkriget i Vietnam,
som flygstabens pressavdelning
tillställt pressen, fyller rimliga krav i
fråga om källkritik och omdömesförmåga
och om jag anser att en publicitetsverksamhet
av detta slag kan gagna
försvarets och flygvapnets intressen?

Som svar på herr Björks frågor måste
jag svara nej.

Vidare anförde

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för hans militäriskt
kärnfulla och kortfattade svar.

Hans kritiska inställning verkar mycket
välgrundad mot bakgrunden av att
man i denna sammanställning läser
tvärsäkra påståenden om att vissa flygplanstyper
har visat sig mycket effektiva,
att inga förluster förekommit vid
vissa typer av anfall, att vissa verkansresultat
varit rimliga o. s. v. — allt
utan en kritisk prövning av källorna.
Här påstås också att möjligheterna för
Vietcong att få underhåll från Nordvietnam
reducerats avsevärt och att de väntade
offensiverna av Vietcong omöjliggjorts,
påståenden som verkar särskilt
diskutabla mot bakgrund av de senaste
dagarnas pressuppgifter om det militära
läget i Sydvietnam. Särskilt betänkligt
är naturligtvis också att flygstaben
diskuterar effekten av olika anfallstyper
utan att antyda vilka risker
de kan tänkas innebära för civilbefolkningen,
för åldringar, kvinnor och barn.

De vaga uttalandena om lärdomar för
Sveriges del måste väcka undran, vare
sig vederbörande tänker sig att vi kan
utsättas för Vietnams öde eller att vi
skulle uppträda på samma sätt som Förenta
staterna i Vietnam. Båda alternativen
öppnar i sanning skrämmande per -

spektiv. Jag är övertygad om att försvarsministern
läser utredningar från
staberna med kritiska ögon, och vad
som nu inträffat kan ge honom anledning
att ytterligare skärpa kritiken.
Självfallet har inte heller publiceringen
gagnat flygvapnets sak i den svenska
försvarsdebatten, om nu det skulle ha
varit avsikten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. lagstiftning mot
diskriminering på grund av ras eller
nationalitet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk i Göteborg
har frågat mig, när jag beräknar att
kunna lägga fram förslag till lagstiftning
ägnad att motverka diskriminering
grundad på ras eller nationalitet i samband
med besök på offentliga lokaler
och vid uthyrning av rum.

Mitt svar på frågan är, att detta lagstiftningsärende
skall behandlas med
all den skyndsamhet som är möjlig med
hänsyn till andra inom justitiedepartementet
föreliggande lagstiftningsuppgifter
av motsvarande angelägenhetsgrad.

Vidare anförde

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret. Det är nu
bortåt ett år sedan som statsrådet i
samband med ett olyckligt formulerat
JO-uttalande meddelade att han hade
sin uppmärksamhet riktad på problemet.
Det kan ju tänkas att det beskedet
avhöll en eller annan ledamot av kammaren
från att motionera i ämnet till
årets riksdag.

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på fråga ang. försäljning av bostadsrättslägenheter på exekutiv auktion

Jag vill nu vädja till justitieministern
att ge hög prioritet åt frågan i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Kammaren
har nyligen orienterats om vilka utomordentligt
svåra problem som en oreglerad
invandring till vårt land kunde
medföra. Men också en reglerad invandring
kan väntas innebära åtskilliga
påfrestningar, både ekonomiska och
psykologiska. Det blir inte bara fråga
om att anpassa utlänningarna till Sverige
och svenska förhållanden utan också
om att anpassa svenskarna till utlänningarna.
Riskerna för en diskriminering
i det sammanhanget kan inte bortresoneras.
Här är det angeläget att så
långt möjligt skapa garantier för likvärdig
behandling och för den enskildes
rätt, även om han till språk, ursprung
eller hudfärg skiljer sig från oss
andra. Det har också en moralisk betydelse
för oss själva och för Sveriges
internationella anseende att vi inte tilllåter
utbredning av diskriminerande
handlingssätt. Man kan inte säga att
detta enbart är en uppfostringsfråga.
Både Förenta staterna och England,
som givetvis har större problem än vi,
har drivits att tillgripa lagstiftning på
detta område. Jag inbillar mig också att
en lagstiftning i detta speciella fall kan
vara ägnad att underbygga och stärka
moraliska normer, som har blivit alltmer
nödvändiga i en värld, där man
accepterat principen om rasernas och
nationernas jämlikhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. försäljning av bostadsrättslägenheter
på exekutiv auktion

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig om man kan vänta en skärpt
lagstiftning i fråga om försäljning av

bostadsrättslägenheter på exekutiv auktion.
Som svar får jag anföra följande.

Den s. k. bostadsrättskontrollagen
medger priskontroll på vissa förvärv av
bostadsrätt, dock inte förvärv på exekutiv
auktion. Riksdagen hade i våras
att ta ställning till motionsyrkanden
om en utvidgning av kontrollen till att
omfatta också exekutiva förvärv. Dessa
yrkanden avslogs av riksdagen under
hänvisning till att frågan omfattas av
bostadsrättskommitténs uppdrag. Kommittén
skall också pröva frågan om
utmätningsfrihet för bostadsrätt. Kommittén
har enligt vad jag har inhämtat
ännu bara preliminärt diskuterat dessa
problem. Det är därför för tidigt att
nu säga något om hur lagstiftningen
slutligen kan komma att utformas.

Vidare anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
justitieministern för svaret på min
fråga.

Riksdagens tredje lagutskott, som vid
ett par tillfällen haft möjlighet att diskutera
bostadsrättskontrollagen bl. a. i
fråga om förvärv av bostadsrätt på exekutiv
auktion, framhöll i sitt utlåtande
nr 26 år 1965 vid behandling av en motion
om ändring av bostadsrättskontrolllagen,
att det delade motionärernas uppfattning
att möjligheter till undantag
beträffande förvärv av bostadsrätt, som
skett på exekutiv auktion, borde förhindras.

Utskottet framhöll dock att det föreliggande
spörsmålet enligt vad man
erfarit skall prövas av bostadsrättskommittén,
som har i uppdrag att överse
bostadsrättslagstiftningen. Utskottet ville
därför inte nu föreslå någon riksdagens
åtgärd.

Anledningen till att jag på nytt tar
upp frågan är att ett flertal bostadsrättslägenheter
på senare tid har sålts på
exekutiv auktion. Bl. a. kan nämnas fem
fall i Malmö och två i Stockholm, var -

Tisdagen den 23 november 19C5

Nr 37

Svar pa fråga ang. kontrollen av höjdmätarinstrument i flygplan — Svar på fråga
ang. signalsäkerhetsanläggningar vid järnvägar

vid högst uppseendeväckande försäljningssummor
har förekommit.

Undantagsbestämmelserna har utnyttjats
för att kringgå den föreskrivna
prisregleringen, vilket sker förmånligast
och lättast med tillämpning av nuvarande
laga förfarande i fråga om exekutiv
auktion.

Om man inte kan åstadkomma en
skärpt lagstiftning på detta område,
kommer det troligen att bli allt vanligare
att bostadsrättslägenheter säljes på
exekutiv auktion. Man kan också befara
att det tillämpas ett visst system för
att få till stånd sådana auktioner och
att denna för närvarande legala väg att
få ut oskäliga priser alltmer skall komma
till användning.

Riksdagen har med tanke på de aktuella
fallen inga skäl att i lagstiftningen
underlätta möjligheterna till
upptrissande av lägenhetsvärdena. Det
är därför, herr justitieminister, som det
skulle vara angeläget att snarast få till
stånd en lösning, vilken möjliggör att
bostadsrättskontrollens prisbegränsning
kan utsträckas att gälla även vid exekutiva
auktioner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. kontrollen av höjdmätarinstrument
i flygplan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
mig om man kan förvänta sig att jag
kommer att vidtaga åtgärder för att ernå
bättre kontroll av höjdmätare i flygplan
inom den civila luftfarten.

Under senare tid har vid luftfartsinspektionens
undersökningar av felaktiga
höjdmätare konstaterats utmattningsbrott
i balansviktsfjädrar i höjdmätare
som varit monterade i småflyg -

plan. I anledning härav hade jag den
26 oktober en särskild överläggning med
chefen för luftfartsinspektionen rörande
åtgärder för en bättre kontroll av
höjdmätare. Jag framförde därvid det
angelägna i att förebygga utmattningsbrott
bl. a. genom utbyte av balansviktsfjädrarna
efter viss tidsperiod. Inom
luftfartsinspektionen är hela denna fråga
f. n. föremål för närmare undersökningar
och överväganden.

Vidare anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.

Jag vill också med tacksamhet notera
de åtgärder som vidtagits på detta område.
Dessutom vill jag framhålla, att
det i luftfartskungörelsens 19 § finns
stadganden om att besiktning av radioutrustning
i flygplan skall ske i samråd
med televerket.

Det har alltså klart fastslagits att denna
utrustning skall ägnas särskild uppmärksamhet
utöver den rutinmässiga
kontroll, som företages vid flygplanens
översyn. Det torde därför föreligga motsvarande
behov av bestämmelser när
det gäller höjdmätare, då dessa i lika
stor utsträckning som radioutrustningen
tillhör de mest ömtåliga anläggningarna
i ett flygplan.

Med hänsyn till den senaste tidens
pressdebatt tror jag att det är av stor
betydelse att det görs klart för allmänheten
och inte minst för resenärerna
inom inrikesflyget, att allt göres för att
få en bättre kontroll av höjdmätarinstrumenten.

Jag ber än en gång få tacka herr statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. signalsäkerhetsanläggningar
vid järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Srar på fråga ang. signalsäkerhetsanläggningar vid järnvagar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag vill lämna
en redogörelse för utvecklingsarbetet
med signalsäkerhetsanläggningar vid
järnvägarna särskilt beträffande s. k.
automatiskt tågstopp.

I slutet av 1940-talet utarbetades en
plan över den framtida utbyggnaden av
växel- och signalsäkerhetsanläggningar
vid SJ. Den signaltekniska utvecklingen
i Europa karaktäriserades vid denna tid
av en övergång från mekaniska och
elektromekaniska konstruktioner till
helelektriska reläställverk. Denna nya
teknik gav järnvägarna stora möjligheter
att öka säkerheten och beräknades
också ge stora rationaliseringsvinster
men förutsågs samtidigt bli kapitalkrävande.
Det var därför angeläget att klarlägga
inom vilket område resurserna,
såväl de personella som de ekonomiska,
skulle sättas in.

En analys av olycksstatistiken för att
utröna vilka onormala händelser som
kunde elimineras med hjälp av säkerhetsanordningar
gav bl. a. vid handen
att av de onormala händelser, vilka
kunnat förebyggas med signalanordningar,
72 procent kunde elimineras
med fullständiga signalsäkerhetsanläggningar
på stationerna, 11 procent genom
införande av automatisk linjeblockering
och 2 procent genom införande
av automatiskt tågstopp.

Det med anledning härav uppgjorda
arbetsprogrammet omfattade fullständiga
säkerhetsanläggningar på stationerna
jämte automatisk linjeblockering och
koncentration av utbyggnaden till huvudlinjerna.

Efter ett par års utvecklingsarbete
kom anläggningsverksamheten i gång i
början av 1950-talet och SJ har t. o. m.
september månad i år tagit i bruk 320
st. nya reläställverk och 2 177 km linjeblockering.
SJ dubbelspår är numera
helt utrustade med moderna reläställ -

verk och linjeblockering. Vidare kan
nämnas att i oktober i år fjärrblockering
togs i bruk på sträckorna Göteborg
—Halmstad och Gällivare—Boden. Nya
signalställverk kommer att tas i bruk
på Stockholms central och i Norrköping
i nästa månad. Innevarande budgetår
beräknas 20 milj. kr investeras i
signalsäkerhetsanläggningar.

Vad gäller frågan om automatiskt tågstopp
eller automatisk övervakning av
tågens hastighet kan jag hänvisa till mitt
svar den 26 februari i år i denna kammare
på bl. a. en interpellation av herr
Börjesson i Falköping. Jag meddelade
då att den expertgrupp inom internationella
järnvägsunionen, som utreder denna
fråga, kunde väntas avge slutrapport
under våren 1966. Sedan expertgruppen
framlagt förslag till alternativa lösningar
väntas internationella järnvägsunionen
rekommendera de lösningar som
bäst anses motsvara järnvägarnas behov.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för hans utförliga
redogörelse för utvecklingsarbetet med
signalsäkerhetsanläggningarna vid järnvägarna.

Jag är medveten om att arbetet med
signalsäkerhetsanordningarna kräver en
ständigt fortgående teknisk forskning
speciellt när det gäller det s. k. automatiska
tågstoppet, vilket är ett i allra
högsta grad tekniskt komplicerat
problem.

Trots att jag är medveten om de stora
svårigheter som föreligger när det
gäller att rent tekniskt lösa problemet
med automatiskt tågstopp, vill jag ifrågasätta
om det inte gått alltför långtid
sedan man satte i gång med den
tekniska planeringen för automatiskt
tågstopp.

Det kanske kan intressera kammarens

Tisdagen den 23 november 1965

Nr 37

ledamöter och även statsrådet
lund att höra ett citat ur SJ:s egen
publikation av år 1943, där man säger
så här: »Försök med s. k. automatiskt
tågstopp har igångsatts under året. Anläggningen
består av en elektromagnetisk
apparat, som står i sådant beroende
av en signal, att den, när signalen
visar stopp och tåg passerar, påverkar
en anordning på loket, så att bromsarna
sättas i funktion och strömmen
frånkopplas.»

Det var 1943 man skrev så, och nu
är vi vid slutet av år 1965. Nog har allmänheten
rätt att fordra att åtminstone
de med snahba tåg tätt trafikerade
huvudlinjerna utrustas med automatiskt
tågstopp. Även om enligt svaret endast
två procent av alla olyckor skulle elimineras
genom införandet av automatiskt
tågstopp, vill jag ändock framhålla
att dessa procent är två procent
för mycket.

Jag är också medveten om att införandet
av s. k. automatiskt tågstopp
och andra nödvändiga förbättringar i
trafiksäkerheten på järnvägarna kommer
att kosta mycket pengar, men det
får enligt min mening inte bedömas
som en ekonomisk avvägningsfråga. Här
är det större värden som står på spel.
SJ har sedan flera år tillbaka satsat
hårt på att förbättra sin tågservice i olika
avseenden för att förmå så många
människor som möjligt att på sina resor
använda sig av tåget. SJ påtar sig
därmed ett mycket tungt ansvar om man
ej samtidigt ser till att dessa resenärers
liv skyddas med bästa möjliga till
buds stående säkerhetsanordningar.

Således borde svenska folket kunna
ha rätt att fordra att SJ inom de närmaste
åren inför automatiskt tågstopp
på alla huvudlinjer samt att dessa arbeten
bedrives med absolut förtursrätt.

Av redogörelsen framgick, herr talman,
att en internationell expertgrupp
håller på med problemet med automatiskt
tågstopp. Expertgruppen som har
hand om utredningen väntas under lop2
— Andra kammarens

pet av 1966 framlägga slutförslag, och
då anser jag att man inom statens järnvägar
bör vara beredd att snabbt påbörja
installationen av dessa säkerhetsanordningar,
så att åtminstone huvudlinjerna
inom de närmaste åren blir
utrustade med automatiskt tågstopp.

Herr talman! Jag ber än eu gång att
få tacka för den redogörelse som lämnats.
Samtidigt vill jag, då jag erfarit
att det är sista gången jag har tillfälle
att ställa en fråga till statsrådet Skoglund
i hans egenskap av statsråd och
chef för kommunikationsdepartementet,
tacka för alla de gånger jag fått tillfälle
att rikta frågor och interpellationer
till honom. Jag vill därmed med
tacksamhet konstatera att han alltid har
varit beredvillig att gå i svaromål och
visat prov på en god vilja.

Tack!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Herr talmannen meddelade, att herr
Nordgrens fråga angående sjöräddningstjänsten
vid hälsingekusten icke komme
att besvaras vid dagens sammanträde.

§ 10

Svar på fråga ang. förberedelserna för
en televerkstad i Skellefteå

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Fru Lindekvist har frågat
mig, hur långt förberedelserna för
den nya televerkstaden i Skellefteå fortskridit.

I enlighet med förslag i en i våras avgiven
proposition har riksdagen beslutat
om utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse
genom anläggning av två
nya verkstäder i Skellefteå och Kristinehamn.
Verkstäderna skall dimensio -

protokoll 7965. Nr 37

Svar på fråga ang. förberedelserna för en televerkstad i Skellefteå
Skog -

18 Nr 37 Tisdagen den 23 november 1965

Svar på fråga ang. organisation för vidareutbildning av samhällsplanerare på nor
disk basis

neras vardera för en personal om 250
man och drivas av ett för ändamålet
bildat aktiebolag under televerket. Erforderlig
tid för projektering och uppförande
av anläggningarna har — som
framgår av propositionen — beräknats
till tre år.

Åtgärder har vidtagits för att snarast
genomföra den sålunda beslutade utbyggnaden.
Förslag till bolagsordning
för det nya verkstadsaktiebolaget har
redan godkänts av Kungl. Maj :t, och
detta kan — sedan konstituerande stämma
hållits och erforderlig registrering
skett — förutses vara färdigbildat i början
av nästa år.

Planeringsarbetet har bedrivits i enlighet
med en inom televerket uppgjord
arbets- och tidsplan. Redan under juni
månad i år har diskussioner inletts
med företrädare för Skellefteå stad om
förvärv av lämplig tomtmark för den
där planerade verkstadsanläggningen. I
anslutning härtill har genom den anlitade
arkitektkonsulten skissförslag utarbetats
för bedömning av hur olika alternativt
framförda tomtförslag ställer
sig från synpunkten av en lämplig disposition
av anläggningen. Efter det att
preliminär överenskommelse träffats
om tomtförvärvet, har under september
månad i år den egentliga projekteringen
av verkstadslokalerna påbörjats.
Denna bedrivs med sikte på att ha entreprenadhandlingar
färdiga i juni månad
nästa år. Efter avslutat anbudsförfarande
beräknas byggnadsarbetena
kunna starta i oktober. Ungefär ett år
senare, d. v. s. under oktober—november
1967, förutsätts verkstadslokalerna
stå färdiga, varefter verkstadsinredning
och maskininstallationer vidtar.

Föreliggande uppgifter innebär, att
verkstaden i Skellefteå bör kunna tas
i drift strax efter årsskiftet 1967/68
och att därmed den uppgjorda tidsplanen
väl bör kunna hållas.

Vidare anförde

Fru LINDEKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga om televerkstaden i Skellefteå.

Det gläder mig, och framdeles också
de berörda kommunalmännen i min
hemstad, att arbetet på televerkstaden
är i gång och att denna, efter svaret
att döma, skall kunna byggas och vara
i drift inom i propositionen beräknad
tid.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. organisation för vidareutbildning
av samhällsplanerare på
nordisk basis

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat,
om jag har för avsikt att inom nära
förestående tid framlägga förslag om organisation
för vidareutbildning av samhällsplanerare
på nordisk basis i enlighet
med rekommendation från Nordiska
rådet.

Spörsmålet har utretts av en särskild
nordisk åttamannakommitté och därefter
upptagits till behandling inom
Nordiska kulturkommissionen. Norge är
utsett till koordinerande land. För närvarande
diskuteras möjligheterna att organisera
en försökskurs i ämnet.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först ber jag att få
framföra mitt tack till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för
svaret på min fråga. Den var föranledd
av att de, som är speciellt intresserade
av dessa frågor i vårt land, har den

Tisdagen den 23 november 19C5

Nr 37

1!)

Svar på fråga ang.

uppfattningen eller i varje fall har fått
den känslan att det nu är Sverige som
skall göra någonting i detta avseende.
När medlemsförslaget 1962 väcktes i
Nordiska rådet blev Norge koordinerande
land, men sedan har ett utredningsarbete
ägt rum med representanter för
de fyra nordiska länderna. De har kommit
till ett enhälligt förslag om att förlägga
eu institution till Stockholm, och
de har också utarbetat ett förslag om
hur en sådan institution skall vara beskaffad.

Detta förslag behandlades vid Nordiska
rådets session i Stockholm i
februari 1964. Kulturutskottet skrev då
i sitt förslag nr 13 bl. a.: »Utskottet konstaterar,
att denna sak kommit väl i
gång och föreslår, att rådet lägger meddelandena
till handlingarna i avvaktan
på nya meddelanden i spörsmålet
till nästa ordinarie session.»

Därefter hände det, att ecklesiastikdepartementet
skickade ut förslaget till
ett flertal remissorgan. Det avgavs i varje
fall mer än tjugofem yttranden. Remisstiden
utgick den 1 januari 1965, och
vi har nu under hela 1965 gått och väntat
på att ytterligare något skulle hända
i frågan. Dessutom har byggnadsstyrelsen
i sitt remissvar på U 63 föreslagit
att frågan om samnordisk vidareutbildning
av samhällsplanerare skall tas upp
i samband med vidare förslag om utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet.

Därför tror jag att det råder en viss
oklarhet på denna punkt. Jag tror inte
att norrmännen själva anser att bollen
ligger hos dem nu, utan det får nog
anses att den ligger hos de svenska
myndigheterna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Den utredning som herr
Tobé anspelar på har ju nyss behandlats
av nordiska kulturkommissionen,
som kommit fram till att man här skall
sätta i gång en försökskurs, vilken kan

visst samråd rörande sexualupplysning m. m.

komma att förläggas till Stockholm eller
någon annanstans. Det innebär emellertid
att Norge fortfarande är koordinerande
land och att det i första hand
kommer an på Norge att föreslå var
kursen skall hållas. Det är så i alla nordiska
samarbetsfrågor, att ett koordinerande
land följer frågan ända till dess
att den »kommit i land».

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. visst samråd rörande
sexualupplysning m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
om jag avser att meddela anvisningar
(t. ex. i form av tilläggsdirektiv)
om närmare samråd mellan 1964 års
sakkunniga för utredning rörande sexualupplvsningen
och den i våras tillkallade
utredningen rörande abortfrågan
och med denna sammanhängande spörsmål.

Svaret på frågan är nej, men jag vill
i sakfrågan dock upplysa om att samråd
redan äger rum mellan de två utredningarna.

Vidare anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Huvudsakligen två åtgärder
kan vidtagas från samhällets
sida för att minska behovet av abort,
när en abortsituation uppstått, respektive
att förebygga att sådana situationer
uppkommer. Att det är önskvärt att göra
vad som är möjligt för att begränsa
behovet av aborter, tror jag nästan alla
anser som inte kallt räknar med abort
som den kanske främsta lösningen på
detta problem i stort och i det enskilda
fallet.

Båda typerna av samhällsåtgärder har
länge prövats, men enligt vad på områ -

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på interpellation ang. föroreningen

det verksamma läkare upplyst är tydligen
verksamheten för att realisera dessa
åtgärder av alldeles för ringa omfattning
och den bedrives också med
otillräcklig effektivitet. Den ena typen
av åtgärder är sociala och ekonomiska
åtgärder till stöd åt kvinnor i abortsituation.
Den andra är sexualupplysning
genom samhällets försorg.

Läkarspecialisterna på en nyligen hållen
expertkonferens uttalade att det
alltjämt finns stora brister i kunskapen
om sexuella frågor och att redan därför
en del abortsituationer uppkommer,
som med bättre kunskap sannolikt inte
skulle behöva förekomma. Märkligt nog
gäller detta i viss mån även bland mognare
ungdom med god skolunderbyggnad.

I direktiven för den i våras tillsatta
utredningen rörande revision av abortlagstiftningen
står i sista satsen, att en
effektivisering bör eftersträvas »av vad
som kan göras från samhällets sida för
att ge upplysning om graviditetsförebyggande
åtgärder».

I kungl. brev den 9 oktober 1964 lämnas
uppdrag åt utredningen angående
sexualupplysningen att framlägga förslag
rörande denna upplysnings omfattning,
innehåll och mål. En sådan
upplysning måste väl då förutsättas omfatta
även de graviditetsförebyggande
åtgärderna, särskilt som man i brevet
utgår från att medverkan skall lämnas
inte bara av skolan utan också av övriga
institutioner för fostran och upplysning.
Såvitt kan bedömas gäller det
alltså inte bara skolans sexualundervisning.

Det förefaller sålunda som om de båda
utredningarnas direktiv delvis täcker
varandra och att nära samråd därför
bör ske mellan dessa. En viss
punkt i sexualupplysningsutredningens
direktiv torde utgöra särskild anledning
till sådant samråd, nämligen följande:
»De värderingar, från vilka undervisningen
och upplysningsarbetet i sexual■och
samlevnadsfrågor skall utgå, bör

av sjön Vättern

sammanfalla med de grunder, på vilka
skolans etiska fostran i allmänhet skall
byggas.»

I det jag tackar statsrådet Edenman
för svaret på min fråga tillåter jag mig
uppfatta statsrådets upplysande uttalande
i svaret på min fråga om samråd
som ett slags sanktion vad beträffar det
samråd, som tydligen upptagits. Jag tycker
sålunda att svaret är helt tillfredsställande,
även om det kanske är vanligt,
att man formligen inskriver en anvisning
om samråd i direktiven för en
utredning, då såsom här är fallet två
utredningar har direktiv, som delvis
sammanfaller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande november.

§ 14

Svar på interpellation ang. föroreningen
av sjön Vättern

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har frågat
mig om jag har uppmärksammat
den starkt ökande föroreningen av sjön
Vättern och om jag är beredd att ge
kammaren en redovisning för de åtgärder
som erfordras för att hindra en
fortsatt förstörelse av vätternvattnet och
för att återställa detsamma i sådant
skick att det kan tjäna som dricksvattenreservoar
för stora delar av vårt
land.

Frågan om skydd av Vättern mot föroreningar
har varit aktuell under flera
år. Redan år 1957 bildades på initiativ
av länsstyrelserna i de fyra län som
gränsar till Vättern en arbetsgrupp,
kommittén för Vätterns vattenvård, som
år 1958 utförde vissa inventeringar av

Tisdagen den 23 november 1905

Nr 37

Svar på interpellation ang. föroreningen av sjön Vättern

ytvattenintag och avloppsutsläpp och
sammanställde resultat av tidigare
undersökningar rörande Vättern. För
att få en bättre uppfattning om sjöns
vattenkvalitet utförde därefter statens
vatteninspektion i samarbete med kommittén
en omfattande undersökning år
1902.

Genom dessa utredningar har klarlagts
att vattnet i större delen av sjön
icke nämnvärt försämrats sedan 1930-talet utan alltjämt är i stort sett av utmärkt
beskaffenhet. I nordligaste delen
av sjön förekommer viss kulturpåverkan
i form av relativt måttliga syrenedsättningar,
av allt att döma härrörande
från industriellt avloppsvatten. I
Vätterns sydligaste del är förhållandena
dock avgjort sämre. Här förekommer
markerade föroreningar från sjöns sydspets
ända upp mot Visingsö. Föroreningarna
härrör väsentligen från kommunala
avloppsutsläpp från Jönköping
och Huskvarna med förorter samt en
sulfitfabrik i Jönköping.

Åtskilliga åtgärder har emellertid vidtagits
för att förhindra eller minska
fortsatt försämring av Vätterns vatten.
Vad gäller det mest hotade området i
söder har Jönköpings stad beslutat bygga
ett avloppsreningsverk för höggradig
rening. Igångsättningstillstånd har redan
lämnats, och verket beräknas vara
färdigt 1907—1968. Till detta reningsverk
skall anslutas avlopp också från
Norrahammars och Tabergs samhällen.
Huskvarna stads avloppsverk för låggradig
rening, som betjänar även Jönköpings
östra delar och Hakarps kommun,
avses att utbyggas för höggradig
rening. Även denna utbyggnad väntas
bli klar 1967—1968.

Bland ytterligare saneringsåtgärder
må nämnas att byggnadsarbeten pågår
för att överföra Motala stads avlopp
från Vättern till Motala ström. En regional
utredning har vidare genomförts
rörande samordning av avlopp från
Karlsborg och närliggande orter med
begagnande av Bottensjön som reci -

pient, varigenom inverkan på Vättern
starkt reduceras.

I den på uppdrag av Kungl. Maj:t av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagna
utredningen om Skånes och Hallands
vattenförsörjning, som redovisats
i år, har konstaterats att Vättern redan
nu har stor betydelse som vattentäkt för
södra Sverige och att denna betydelse
kommer att öka. Det är därför naturligt
och angeläget att åtgärder vidtas för att
bevara sjöns nuvarande i stort sett utmärkta
vattenkvalitet. Införandet av
höggradig biologisk rening av huvudparten
av de kommunala avloppsmängder,
som tillförs sjön, torde, som framgår
av vad jag sagt, inom några år ha
kommit till stånd. Detta innebär ett
stort framsteg. Kunde därtill, som i både
1962 års undersökning och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens utredning föreslås,
den konventionella biologiska reningen
kompletteras med en reduktion
av fosfater och andra s. k. närsalter,
skulle kampen för att skydda Vätterns
vatten bil ännu mer framgångsrikt.

De ansvariga myndigheterna är väl
medvetna om vikten av att kontinuerligt
följa utvecklingen av föroreningsgraden
i sjön. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har med länsingenjören i Jönköpings
län och representanter för Jönköping
och Huskvarna diskuterat förutsättningarna
att genomföra en utvidgad
regional samverkan för ordnande av
avloppsförhållandena på längre sikt i
trakten kring södra delen av Vättern.
Jag räknar med att de statliga myndigheterna
efter överläggningar med berörda
kommuner och industrier kommer
att framlägga förslag till de åtgärder
som kan erfordras för att skydda
Vättern mot ytterligare nedsmutsning.

Vidare anförde

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Det finns ett gammalt

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på interpellation ang. föroreningen

ordspråk som säger att det är bättre att
stämma i bäcken än i ån. Det var min
avsikt med denna interpellation. Jag
har inte ställt den utan att ganska väl
ha följt de pågående undersökningarna.

Jag har uppmärksammat hur man både
från forskningshåll och från kommittén
för Vätterns vattenvård med oro
följt den tilltagande föroreningen av landets
utan tvekan förnämsta sjö.

Situationen är ju den att om man når
en viss gräns av förorening eller om det,
som det på fackspråket heter, sker aminösa
förändringar i sjöns kemiska och
biologiska omsättningsmönster kan sådana
förhållanden uppstå, att — om
gränsen är nådd — det nästan är omöjligt
att återställa ett vatten i ett ursprungligt
eller ett tillfredsställande
skick.

Herr statsrådet har i interpellationssvaret
sagt att Vättern sedan 1930-talet
icke nämnvärt försämrats i större delen
utan alltjämt är i stort sett av utmärkt
beskaffenhet — undantag är södra Vättern
ända upp mot Visingsö och vissa
delar av norra Vättern. Detta är en sanning
med modifikation.

Situationen är den att vattnet i Vättern
har en kort nådatid, innan forskarna
räknar med farlig balansrubbning.
Visserligen säger man i den sista
utredningen att ännu inga tecken finns
på något slag av hypolimnisk anaerobi,
som är en nödvändig förutsättning för
utlösning av en kedjereaktion. Men å
andra sidan vet man att det mycket
snabbt kan uppstå en sådan kedjereaktion
bara den kommer i gång — med en
farlig balansrubbning som följd. Märkbara
förändringar har skett på fisket
dels vad beträffar tillgången på bl. a.
röding, dels så till vida att det konstaterats
kraftiga slam- och algpåslag på
redskapen. Det inger farhågor. Den speciella
röding som vi har i Vättern är
på väg att försvinna till starkt men för
yrkesfiskare, fritidsfiskare och även för
våra svenska hushåll.

Vi skall komma ihåg att även om man

av sjön Vättern

kan ordna en höggradig rening för det
kommunala och det industriella utsläppet
har man inte därmed löst problemet
i dess helhet. Den höggradiga reningen
hindrar endast cirka hälften av närsalterna
att komma ut i sjön.

Jag anser att statsrådets svar i stort
sett är positivt, särskilt när statsrådet
säger: »Jag räknar med att de statliga
myndigheterna efter överläggningar
med berörda kommuner och industrier
kommer att framlägga förslag till de åtgärder
som kan erfordras för att skydda
Vättern mot ytterligare nedsmutsning.
» Fullständigt blir det emellertid
inte om man inte snarast anger de åtgärder
som erfordras för att hindra fortsatt
försämring.

En miljon människor, kanske fler,
kan framdeles bli beroende av Vättern
för sin vattenförsörjning. Därtill kommer
yrkesfiskare, fritidsfiskare och friluftsfolk.
Det måste alltså vara ett riksintresse
att bevaka denna sjö. Härför
fordras enligt min mening omedelbart
specialdestination av statsmedel som bidrag
till sjöns sanering. Det fordras också
specialdestination av lånemedel till
kommunerna med förtur beträffande arbetstillstånd.
Det vore också fullt riktigt
att vissa industrier, som har utsläpp i
Vättern, får både lånemöjligheter och
fördelaktigare avdragsregler för de investeringar
som vidtages för att skydda
denna sjö.

Men vilka åtgärder som än vidtages
för att reducera kommunalt och industriellt
utsläpp får man inte tro att
man kan underlåta att bedriva en fortsatt
forskning. Denna måste tvärtom gå
hand i hand med de snabbaste saneringsåtgärder,
då det är dessa undersökningar
som visar vägen till fortsatta
åtgärder. För den forskning som kontinuerligt
måste fortsätta bör t. ex. av naturvårdsmedel
särskilda anslag kunna
ställas till förfogande. Jag tänker då på
en utbyggnad av den verksamhet som
pågår i bl. a. Mälaren.

Herr talman! Den effektivaste åtgär -

Nr 37

Tisdagen den 23 november l!)(i;>

Svar på interpellation ang. statsanslaget för byggande av vägar på Gotland

den vore att över huvud taget inte göra
några utsläpp alls, utan avleda föroreningarna
i södra Vätternbygden genom
en tunnel direkt till havet. I denna tunnel
skulle man kunna avleda en mängd
industriers och samhällens avloppsvatten
ut i havet. Man har schematiskt beräknat
kostnaderna för en sådan tunnel
till 90—100 miljoner kronor, alltså 100
kronor på var och en som framdeles
kan få vatten från denna förnämliga
sjö.

Det är min förhoppning, herr statsråd,
att den nuvarande kommunikationsministerns
relativt positiva svar på
ett kraftfullt sätt skall fullföljas av den
nye kommunikationsministern. För övrigt
har jag ingenting emot att hålla i
den blomma som herr Börjesson i Falköping
nyss överräckte till kommunikationsministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. statsanslaget

för byggande av vägar på Gotland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig om jag uppmärksammat
den för Gotland enligt hans mening
ogynnsamma utvecklingen i fråga
om fördelningen av anslaget för byggande
av vägar samt om jag är beredd
att medverka till en mera rättvis fördelning
av ifrågavarande anslag för kommande
år.

Fördelningen av väganslagen mellan
skilda regioner i landet baseras i princip
på två huvudfaktorer, nämligen vägarnas
tillstånd med avseende på bärighet
och geometrisk utformning, och trafikens
nuvarande och framtida omfattning.

På grundval härav har den ordinarie
vägbyggnadsverksamheten koncentre -

rats dels till de större tätortsregionerna
och dels till de viktigare vägarna mellan
dessa regioner.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kvalitetsgradering har 47 % av de
genomgående länsvägarna på Gotland
fullgod standard och inte mindre än
71 % godtagbar standard. Omkring
68 % av den övriga våglängden har godtagbar
standard. Detta visar, att Gotland
har en vägstandard som är betydligt
högre än genomsnittet för landet. Av de
för näringslivet på Gotland viktigare
vägarna, de genomgående länsvägarna,
vilka berör samtliga större industrier
och alla de fyra färjehamnarna, är 77 %
belagda mot 35 % för landet i genomsnitt.
Flertalet ingår i det tunga vägnätet
och har alltså mycket god bärighet.
Man kan således konstatera att viigstandarden
på Gotland är god, både absolut
sett och i jämförelse med övriga län. I
sammanhanget vill jag nämna att de
byggnadsföretag som pågick på Gotland
vid ingången av år 1965 representerade
en sammanlagd byggnadskostnad av
1,1 milj. kr.

Slutligen vill jag framhålla att på Gotland
liksom i övrigt standardhöjningar
på vägnätet åstadkommes genom olika
åtgärder inom vägunderhållets ram. I
synnerhet förstärkningsarbetena, som
syftar till att öka bärigheten, och beläggningsverksamheten
utgör ett värdefullt
komplement till vägbyggandet.

Vidare anförde

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Statsrådet börjar med påpekandet att
vägbyggnadsverksamheten har koncentrerats
till de större tätortsregionerna
och till viktiga vägar mellan dessa. Det
är klart att det gått åt dryga statsmedel
till investering på detta område.

Statsrådet sade sedan att klassen på

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på interpellation ang. väganläggningar i samband med nedläggningen av Sala—
Gysinge—Gävle järnväg

Gotlands vägar är bättre än genomsnittet
för landet. Jag kan delvis hålla med
statsrådet om detta. De vägar som vi
kallar stråkvägar är bra på Gotland,
men det finns många vägar som har blivit
eftersatta — särskilt i östra delen av
Gotland — både i fråga om underhåll
och nybyggnad, och det är bygdevägarna.

Anslagen för underhåll av vägarna
har ju i rätt stor utsträckning använts
för byggandet av vägar, och det är kanske
i och för sig bra att man kan överföra
medel på det sättet, men underhållet
av de mindre vägarna blir då mycket
eftersatt. Det är angeläget att vi på
Gotland får mer pengar både för byggande
och underhåll av vägarna.

Fordringar och påfrestningar på vägarna
kommer framdeles att bli större,
vilket också statsrådet har framhållit.
På grund av den ökade färjtrafiken på
Gotland och de allt större bilar och
långtradare som därigenom fraktas över
blir påfrestningarna på vägarna större
och större. I framtiden kommer det
också att bli dyrare att bygga vägar på
Gotland, därför att det kommer att
fordras betydligt starkare underlag än
tidigare, då hjultrycket blir större.

Ett annat förhållande, som vi annars
är mycket tacksamma för, men som
också ökar slitaget på bygdevägarna,
är att Gotland årligen får besök av
40 000 till 50 000 bilar från andra delar
av landet. Det är alltså fråga om turister
som hälsar på oss på Gotland.
Det är klart att den flerdubbling av bilparken
som äger rum under två—tre
månader om året innebär eu stor belastning
för småvägarna, som turisterna
gärna vill köra på, och därför måste
underhållet av dessa vägar bli betydligt
bättre än hittills.

Jag skulle ha varit mycket tacksammare
om kommunikationsministern nu
under sina sista dagar som chef för departementet
hade lovat mig, eller åtminstone
ingett hopp om, att gotlän -

ningarna skall få litet mer pengar för
vägändamål. Men jag har förgäves letat
efter något sådant i svaret. Vi hoppas
ändå att vi så småningom skall få större
anslag och därmed bättre möjligheter
att såväl bygga som underhålla vägarna.

Jag vill påminna statsrådet om att de
gotländska vägmyndigheterna framhållit,
och häri instämmer gotlänningarna,
att det behöver ombyggas hundra mil
vägar. Men de anslag vi nu får till nybyggnad
räcker emellertid bara till en
mil om året. Med den takten skulle det
dröja länge innan vi får det fullgoda
vägnät som vi önskar.

Jag hoppas att även den nye kommunikationsministern
skall visa samma
välvilja för Gotlands övriga frågor som
jag gärna vid detta tillfälle vill framföra.
Vi gotlänningar kommer i alla fall
på olika sätt att påminna om att vi behöver
större anslag både för byggande
och underhåll av vägarna.

Jag ber att ännu en gång få tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. väganläggningar
i samband med nedläggningen av
Sala—Gysinge—Gävle järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig om jag anser att tidigare vedertagen
princip om en bygds rätt till fullgoda
vägar som ersättning för nedlagd
järnväg alltjämt bör äga tillämpning
och, om så är fallet, hur snart de väganläggningar
som ställts i utsikt i samband
med nedläggningen av Sala—Gysinge—Gävle
järnväg kommer till stånd.

Det beslut om trafiknedläggning på
järnvägslinjen Sala—Gysinge—Gävle,
som fattades i juni 1962, föregicks av

Tisdagen den 23 november 19C5

Nr 37

Svar på interpellation ang. väganliiggningar i samband med nedläggningen av Sala—
Gysinge—Gävle järnväg

beredning och prövning i de former,
som sedan slutet av 1950-talet är vedertagna
i fråga om nedläggningsärenden
och vars huvudprinciper som bekant
accepterats i 1903 års riksdagsbeslut
om trafikpolitiken. I april 1962 gav jag
en närmare redogörelse rörande dessa
former i ett svar på en av herr Vigelsho
ställd interpellation, som även den
hade anknytning till den nu aktuella
järnvägslinjen. Jag framhöll i min redogörelse
att beredningen av nedläggningsärenden
omfattar bl. a. en noggrann
undersökning angående vilka
vägupprustningar som påkallas för att
möjliggöra att berörda bygder skall kunna
tillgodoses med ersättningstrafik.

Jag finner inte anledning till ändring
i de principer som statsmakterna beslutat.

I nedläggningsbeslutet angående Sala
—Gysinge—Gävle angavs vilka vägupprustningar
som bedömts böra utföras i
anledning av järnvägsnedläggelsen. Sålunda
skulle väg 254 helt ombyggas på
sträckan Gysinge—Hedesunda och förbättras
på sträckan Heby—Gysinge. Förbättringsarbeten
skulle utföras även på
väg 851 Enåker—Kroksbo och väg 509
Hedesunda—Tavlan. För att möjliggöra
dessa vägupprustningar har medel anvisats
i särskild ordning. Arbetena, som
genomförts i fråga om samtliga angivna
vägsträckor, har dragit en kostnad av
3 805 000 kronor. Arbetena avslutades i
augusti 1964. Samtliga de vägupprustningar
som utlovats i nedläggningsbeslutet
beträffande järnvägslinjen Sala—
Gysinge—Gävle har alltså utförts.

Eventuella yrkanden om ytterligare
vägförbättringar torde få behandlas i
den för ordinarie vägbyggnadsärenden
angivna ordningen. I samband härmed
vill jag nämna att vägförvaltningen i
Gävleborgs län lagt ner 250 000 kronor
av ordinarie underhållsmedel på vägarna
254 sträckan Hästbo—Gävle stads
gräns och 509 sträckan Hedesunda—
Tavlan samt avser att under år 1966 för -

bättra sistnämnda väg för ytterligare
275 000 kronor.

Vidare anförde:

Herr VIGELSUO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på mina frågor.

Samtidigt ber jag att få tacka för den
redovisning statsrådet lämnat beträffande
den tidigare behandlingen avärendet.
Det är alldeles riktigt som
statsrådet anför att vägen Gysinge—Hedesunda
inte endast har förbättrats,
utan också helt ombyggts och nu befinner
sig i förstklassigt skick, bred
och asfalterad. När det talas om ett belopp
av 3 805 000 kronor som nedlagts
på berörda vägar torde följaktligen detta
motsvara ungefär kostnaderna för
vägarbetena på sträckan Gysinge—Hedesunda.
På den del av vägförbindelsen,
som faller inom Västmanlands län, har
det egentligen inte hittills utförts några
större arbeten. En del vägrätningar har
verkställts och dessutom har det under
senare tid gjorts en del stakningar, som
möjligen kan föranleda den slutsatsen
att man framdeles har för avsikt att
fortsätta med ytterligare förbättringar
av denna vägsträcka.

Dessa punktvisa förbättringar som sålunda
vidtages kan inte anses vara tillfredsställande.
Att det sedan anlagts
en förstklassig väg mellan Gysinge och
Hedesunda måste betecknas såsom en ur
alla synpunkter riktig och nödvändig
åtgärd. Vad jag egentligen vill påtala är
att man inte fortsatt med förbättringarna
av denna vägförbindelse även på
västmanlandssidan. Trafikbelastningen
måste vara lika stor på båda sidor om
Gysinge; om den nu inte kan sägas vara
ännu större på västmanlandssidan. Det
är nämligen att bemärka att den långtradartrafik,
som har anknytning till
Sandviken, Bollnäs och andra större
centra i mellersta Norrland, utnyttjar
vägens västmanlandsdel men tar av i

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på interpellation ang. väganläggningar

Gysinge—Gävle järnväg

Gysinge, går över Öster-Färnebo och
Årsunda samt vidare till förut nämnda
platser. Denna trafik kommer således
inte att belasta den ombyggda vägen
Gysinge—Hedesunda.

En annan mycket välkommen vägombyggnad
har verkställts av vägen mellan
Heby och Albäck vid Fjärdhundra,
med anknytning till riksväg 70 vilken
sedan fortsätter till Enköping och
Stockholm. Denna vägförbättring har
liksom förbättringen av vägen Gysinge
—Hedesunda varit mycket nödvändig.
Både trafikanter och ortsintressen torde
vara fullt överens med mig på den
punkten.

Om vi emellertid tänker på den tunga
lastbilstrafiken, oavsett om den kommer
från Stockholm, Gävle eller någon
annan ort i mellersta Norrland, möter
alltså denna trafik i trafikledens båda
ändar en förstklassig väg för att så
småningom på en sträcka av fem mil
hamna på en väg som både i fråga om
sträckning och bärkraft knappast lämpar
sig för denna tunga trafik.

Det är en annan matarlinje till väg
254, som kommer från Sala och som
inte har berörts i interpellationssvaret.
Även där är vissa matarlinjer av mycket
dålig beskaffenhet, och vi har —
åtminstone i de berörda orterna — räknat
med att de i samband med gysingebanans
nedläggning skulle komma
i fråga för omläggning.

Förutom de löften som under hand
lämnats kommunala myndigheter vid
gävlebanans nedläggning borde man
också med hänsyn till den stegrade
tunga lastbilstrafiken snabbt gått i författning
om att försätta vägarna i härför
erforderligt skick. Att bygga nya
vägar i trafikledens båda ändar och
spara ett avstånd på cirka fem mil i
vägnätets centrum kan knappast förefalla
vare sig för trafikanter eller ortsintressen
vara acceptabelt.

Jag vill avslutningsvis framhålla att
jag hoppas att herr statsrådet eller lians

i samband med nedläggningen av Sala—

efterträdare tar sig en titt på denna
vägfråga för att på så sätt förvissa sig
om att den redovisning som jag här har
lämnat är riktig, och att de förbättringar,
som jag framhållit såsom erforderliga,
är fullt berättigade. Skulle man
på västmanlandssidan lika energiskt
vinnlägga sig om vägens förbättring
som man gjort på gästriklandssidan,
kan jag försäkra statsrådet att varken
han eller hans efterträdare skall behöva
ha något ytterligare bekymmer
för dessa vägbyggen.

Jag ber att få framföra mitt tack.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för herr Vigelsbo, att vad han diskuterar
nu är vägsträckningar som låg utanför
det som då diskuterades och som
inrymdes i överenskommelsen.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
det föreligger behov av de vägförbättringar
som herr Vigelsbo pläderat för
här. Men en sak måste vi ändå vara
överens om, herr Vigelsbo: De ingick
inte i den överenskommelse som träffades
vid nedläggningen av banan i fråga.
Här måste konstateras att det som
vi då utfäste har vi också infriat — till
och med i överkant, om man tar hänsyn
till att man har anvisat pengar
även i annan ordning än som skedde
i samband med nedläggningsbeslutet.

De projekt som herr Vigelsbo nu diskuterar
får, som jag sade i interpellationssvaret,
tas upp till behandling i
vanlig ordning. De har legat utanför
överenskommelsen, och de ligger fortfarande
utanför överenskommelsen. Jag
är angelägen att för kammaren och för
herr Vigelsbo understryka att de löften
som vi gav är infriade.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag medger att beloppet
kan verka frapperande — det är
3,5 miljoner som man har lagt ned

Tisdagen den 23 november 1965

Nr 37

Svar på interpellation ang. avveckling av dyrortsgraderingen av de statsanställdas
löner

på detta. Men att man gör det på eu
enda punkt kan ändå inte vara tillräckligt
för att tillfredsställa hela vägsträckningens
intressenter.

Det förljudes att statsrådet Skoglund
inom den närmaste tiden lämnar sin
post, och jag utnyttjar detta tillfälle,
herr talman, att framföra mitt tack
till statsrådet både för det svar som jag
har fått i dag och för de svar jag har
fått vid tidigare överläggningar med
den nuvarande kommunikationsministern.
Jag måste i rättvisans namn medge
att det inte är mycket som jag har
fått. Men med de blygsamma anspråk
som jag har, får jag också vara tacksam
för det lilla jag fått.

Jag vill bara tillägga att det projekt
som jag har framfört här i dag bör ges
mycket hög angelägenhetsgrad och vara
ett testamente, som jag hoppas att
statsrådet med varm hand lämnar till
sin efterträdares benägna hågkomst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. avveckling
av dyrortsgraderingen av de statsanställdas
löner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, lierr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag har för avsikt
att i samband med stundande avtalsförhandlingar
aktualisera frågan om
avveckling av dyrortsgraderingen av de
statsanställdas löner.

Som svar på herr Gustavssons fråga
får jag erinra om att det enligt riktlinjer
i prop. 1963:54 inom statistiska
centralbyrån pågår en undersökning för
att klargöra de geografiska prisskillnaderna.
Undersökningen, som är mycket
omfattande, har enligt uppgifter från
centralbyrån framskridit så långt att
en preliminär sammanställning beräk -

nas kunna framläggas i december detta
år. Eftersom de statsanställdas löner efter
den 31 december 1965 skall fastställas
genom kollektivavtal, kommer
prisundersökningens resultat att överlämnas
till statens avtalsverk som har
att företräda staten vid förhandlingar
om sådana avtal. Det blir förhandlingsparternas
sak att avgöra om eventuella
geografiska prisskillnader skall påverka
lönesättningen för de statsanställda
efter detta datum. Naturligtvis kommer
prisundersökningens resultat att offentliggöras.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för civildepartementet
för att jag har fått svar på den
interpellation jag väckt.

Statsrådet hänvisar i svaret till den
undersökning rörande de geografiska
prisskillnaderna, som pågår inom statistiska
centralbyrån. Det är glädjande
att höra att denna undersökning äntligen
har kommit så långt att ett material
nu inom kort kan presenteras. Men
det är förvånande att det skall behöva
arbetas med utredningar under flera år
i en fråga som borde kunna avgöras
utan att ett stort utredningsmaskineri
sätts i gång. Av uttalanden och vissa
ställningstaganden att döma är det ganska
klart att den befintliga dyrortsgrupperingen
inte är berättigad. Jag kan
exempelvis hänvisa till borgarrådet
Hjalmar Mehrs tal vid den nordiska arbetarkongressen
i Oslo i augusti månad,
då han enligt tidningsreferaten underkände
tesen att storstaden är dyrare
än andra orter och hävdade att han
därvidlag hade all ekonomisk expertis
i Sverige bakom sig. Det är denna dyrhet,
som alltså inte finns, som har varit
motivet för lönegraderingen.

Vi kan också se på regeringens beslut
att bevilja särskilda löneförmåner

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Svar på interpellation ang. avveckling av dyrortsgraderingen av de statsanställdas
löner

för viss del av personalen vid försvarets
fabriksstyrelse, när verket flyttade till
Eskilstuna. Då kompenserade regeringen
nedflyttningen från ortsgrupp 5 till
ortsgrupp 3 med en uppflyttning en eller
två löneklasser jämte vissa traktamenten
under halvtannat år. Jag säger
inte detta som kritik mot regeringens
ställningstagande utan ser det som ett
bevis på att regeringen har accepterat
att dyrortssystemets konstruktion inte
överensstämmer med de verkliga förhållandena.

Inte heller i debatten om låglönegruppernas
situation kommer vi ifrån dyrortssystemets
ogynnsamma verkningar,
ty det är ju låg- och mellaninkomstskikten
som drabbas av det systemet. Jag
tycker därför att det är högst angeläget
att dyrortsgrupperingen kommer
med i bilden vid de kommande löneförhandlingarna.
Jag har med min interpellation
för civilministern velat aktualisera
dyrortsfrågan inför stundande
förhandlingar. Enligt min mening kan
vi inte här i riksdagen stillatigande åse
dessa verkningar, och jag förutsätter att
man inte heller kan det i regeringen.

Nu hade jag hoppats att få ett litet
mera bestämt svar av civilministern,
huruvida han har för avsikt att medverka
till att dyrortsfrågan aktualiseras
inför kommande förhandlingar, men civilministern
hänvisar bara till att det
är förhandlingsparternas sak att avgöra
om geografiska prisskillnader i fortsättningen
skall få påverka lönesättningen.
Men om det nu, som det framhålles i
vissa sammanhang, inte finns några
prisskillnader, anser herr statsrådet då
att dyrortsgrupperingen alltjämt skall
vara kvar, eller vad är statsrådets uppfattning
i den frågan?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är en gammal fråga
vi här diskuterar. Den har debatterats
här i kammaren vid åtskilliga tillfällen.

Jag erinrar om att vi så sent som i våras
behandlade frågan på basis av de
motioner som väckts samt att riksdagens
ställningstagande då var i princip
detsamma som mitt ställningstagande i
dag, nämligen att detta är en sak om
vilken förhandlingar får föras mellan
parterna.

Herr Gustavsson i Alvesta beklagar
sig nu över att utredningen om dyrortsgrupperingen
har tagit för lång tid ■—
och det kan man ju alltid tycka. Men
vi skall vara på det klara med att det
inte är någon enkel sak att göra en sådan
utredning. Det är besvärligt att räkna
fram de faktorer som skall läggas
till grund för bedömningarna — och
kanske allra besvärligast att räkna fram
de faktorer som inte är alldeles givna
på förhand.

Nu gjorde herr Gustavsson det påståendet
att dyrortsgrupperingen bygger
på en dyrhet som inte finns. Jag vet
inte vad herr Gustavsson bygger det påståendet
på, frånsett ett refererat uttalande
av borgarrådet Mehr. Jag tror
inte att vare sig herr Gustavsson eller
jag med säkerhet vet huruvida det föreligger
några geografiska dyrhetsskillnader
i landet.

Låt mig också erinra om att de nuvarande
lönetabellerna, som är baserade
på vissa beräknade skillnader i dyrortshänseende,
är ett resultat av förhandlingar
mellan parterna. Jag vill
minnas att det var 1961 som vi gick
ifrån den absoluta bindningen till dyrheten
i respektive ortsgrupp och gjorde
större skillnad i lönespännvidderna än
vad den officiella dyrortsgrupperingen
visade på.

Sedan kom herr Gustavsson i Alvesta
också in på frågan om låglönerna och
sade att de i mycket stor utsträckning
är en följd av det nuvarande dyrortsystemet.
Jag vågar emellertid påstå att
detta inte gäller på det statliga området.
Det kan gälla i den privata sektorn,
men man kan med mycket gott fog

Tisdagen den 23 november 1965

Nr 37

Svar på interpellation ang. avveckling av

löner

hävda att de statliga lönerna på många
orter utgör höglöner där och att det är
de privata som är låga. På andra orter
förhåller det sig måhända tvärtom. Det
är ju nämligen ett faktum som inte kan
bestridas att lönespännvidderna inom
den privata sektorn är helt andra än på
den statliga sidan.

Jag kan rekommendera herr Gustavsson
i Alvesta att ta del av den utredning
i dessa frågor som finns redovisad
i ett par av de senare numren av tidskriften
Fackföreningsrörelsen. Däri
konstateras att om vi exempelvis tar
metallindustrien, där lönerna ofta brukar
anföras som efterföljansvärda exempel,
så har man där spännvidder omkring
medeltimförtjänsten i riket på
mellan 86 procent som lägst och 117
procent som högst. Det är alltså en betydligt
större spännvidd än vad man
har på det statliga området.

Även om jag inte har någon befogenhet
att göra det, kan det i sammanhanget
vara intressant att till herr Gustavsson
i Alvesta få ställa frågan: Vad vill
herr Gustavsson sätta i stället för den
nuvarande dyrortsgraderingen som basis
för bestämmandet av de statsanställdas
löner? Vill herr Gustavsson -—-som en enhällig utredning 1957 föreslog
— att vi skall försöka anpassa de statsanställdas
löner till någonting som man
i utredningen kallade för marknadslönen,
d. v. s. att marknadslönen på respektive
orter skall läggas som bas vid
bestämmandet av de statsanställdas löner? Herr

Gustavsson i Alvesta tyckte att
det svar jag lämnat inte var så bestämt
som han hade önskat. Jag tror inte det
finns anledning att lämna något mera
bestämt svar, ty om herr Gustavsson
läser svaret torde han finna, att det
ganska tydligt framgår vilket mitt
ståndpunktstagande är.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tror inte att jag

dyrortsgraderingen av de statsanställdas

uttryckt mig så, herr civilminister, att
låglönerna är eu följd av dyrortsgrupperingen,
utan jag sade att det är lågoch
mellaninkomstskikten som drabbas
av dyrortssystemet och att det därför
är högst angeläget att dyrortsgrupperingen
kommer med i bilden vid de löneförhandlingar
som skall föras. Jag
konstaterar att herr statsrådet inte svarar
på frågan om han vill aktualisera
detta spörsmål i samband med avtalsförhandlingarna.
Jag för min del anser
som sagt att det är angeläget att så sker.

Jag är väl medveten om att det tillkommer
parterna att uppta förhandlingar,
och båda parter har rätt att ta
initiativ. Som det nu är skall ju inte
riksdagen efteråt ändra på en träffad
uppgörelse, och det anser jag vara riktigt.
Men även statsmakterna skall väl
i alla fall i förväg kunna ange hur de
vill ha det. De olika parterna på övriga
områden vågar ju säga ifrån härvidlag
redan innan förhandlingarna börjat. Det
har vi kunnat iaktta under den senaste
tiden.

Civilministern ställde en fråga till
mig om vad jag vill sätta i stället. Jag
vill bara säga att principen skall vara
den, att det utgår samma lön för samma
arbete, oavsett bostadsorten. Det
måste vara huvudprincipen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är en principiellt
sett ganska intressant frågeställning som
herr Gustavsson i Alvesta reser.

Jag trodde att vi i riksdagen var överens
om att det skall överlåtas åt parterna
att i varje fall så fritt som möjligt
förhandla om löner och andra arbetsvillkor
som skall gälla på det statliga
området. Jag trodde också att däri
ingick att regeringen inte i alltför hög
grad skulle ge det förhandlande organet
direktiv om hur det skall agera i olika
sammanhang. Om inte detta är avsikten
blir hela den reform som min företrä -

Nr 37

Tisdagen den 23 november 19C5

Svar på interpellation ang. avveckling av

löner

dare statsrådet Lindholm genomfört på
området ganska meningslös.

Regeringen eller riksdagen skulle alltså
i varje särskild fråga föreskriva hur
förhandlingarna skall läggas upp! Parterna
får väl ändå träffas och förhandla,
och sedan får man se vad de kommer
fram till. Därefter blir det riksdagens
lönedelegation som slutligen får
ta ställning till om den anser att uppgörelsen
är acceptabel eller inte. Dyrortsgrupperingen
ingår som jag framhållit
som en del av löner och andra
förmåner varom det skall förhandlas
i detta sammanhang.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag kan inte inse att
det är principiellt felaktigt att framföra
en blygsam begäran att statsmakterna
säger ifrån, om de vill avskaffa
den föråldrade och omotiverade dyrortsgrupperingen
av lönerna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Då jag haft att göra med
dessa frågor tidigare må det väl förlåtas
mig, om jag i avslutningsskedet
blandar mig i denna diskussion.

Jag gör det därför att herr Gustavsson
i Alvesta har tagit upp en rent principiell
fråga. Han driver den meningen
att den nu gällande löneplanen skulle
vara föråldrad.

Jag vill då bara erinra om att den
löneplan, som nu tillämpas, är en produkt
av de förhandlingar vilka fördes
med personalorganisationerna år 1956.
De förändringar i siffrorna vilka förekommer
i densamma är en återspegling
av de generella löneförhöjningar som
skett.

Från organisationernas sida har under
denna tid icke framställts yrkanden
om någon ytterligare strukturförändring
i löneplanen. Därför innebär
herr Gustavssons resonemang i dag rent
principiellt, att han underkänner organisationernas
förmåga att tillvarata de

dyrortsgraderingen av de statsanställdas

statsanställdas intressen på detta område,
och detta är i och för sig en ganska
märklig händelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
talmanskonferensens å
bordet vilande skrivelse med överlämnande
av en från riksdagens organisationsutredning
inkommen utredning
med vissa förslag rörande effektivisering
av riksdagsarbetet.

§ 19

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 175,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 15 kap. 2 § och 18 kap. 13 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring; samt

till statsutskottet propositionen nr
176, med förslag rörande organisation
in. m. av förbandssjukvården.

§ 20

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från delegerade
för riksdagens verk med förslag till sådana
bemyndiganden och författningsändringar,
m. in., avseende riksdagens
verk, som föranleds av statstjänstemannalagens
ikraftträdande.

§ 21

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 946—952.

§ 22

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 41 och
43, statsutskottets utlåtanden nr 156—

Tisdagen den 23 november 1965

Nr 37

Interpellation ang. fördelningen av byggnadskrediter — Interpellation ang. påskyndande
av utredningen rörande trafiken mellan Gotland och fastlandet

102, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43, 40, 47 och 49, bankoutskottets utlåtanden
nr 52 och 53, andra lagutskottets
utlåtanden nr 71, 72, 75 och 70,
jordbruksutskottets utlåtande nr 25 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 40—48.

§ 23

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Hermansson, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående principerna för export av
krigsmateriel, och

herr Mundebo, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
åtgärder för att trygga kreditförsörjningen
till bostadsbyggandet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 24

Interpellation ang. fördelningen av byggnadskrediter Ordet

lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i pressen
lär de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
ha favoriserats genom villkor
som på direktiv av inrikesdepartementet
skulle ha uppställts för det senast
emitterade bostadslånet. Indirekt lär inrikesminister
Rune Johansson — likaså
enligt pressuppgifter — i ett tal i Kristianstad
söndagen den 21 november ha
bekräftat att de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
— bl. a. HSB och Riksbyggen
— beretts särskilda förmåner
i kredithänseende framför enskilda. Inrikesministern
skulle därvid ha förklarat
att motivet för att riksbanken

beviljat särskilda krediter till bl. a.
HSB och Riksbyggen vore att affärsbankerna
dirigerade kapital till den privata
sektorn av byggnadsmarknaden
och därigenom missgynnade de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen.

Med anledning härav får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till chefen
för inrikesdepartementet, herr statsrådet
Johansson, rikta följande frågor:

1. På vilka grunder stöder inrikesministern
sitt påstående om att affärsbankerna
medvetet dirigerar kapital till
den privata sektorn av byggnadsmarknaden
och därigenom missgynnar de
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen?

2. Anser statsrådet att det är riktigt
att konkurrensförhållandena på byggnadsmarknaden
påverkas genom särskilda
fördelningsregler i fråga om
byggnadskrediter ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. påskyndande av utredningen
rörande trafiken mellan Gotland
och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep),
som yttrade:

Herr talman! I motionerna I: 816 och
II: 988 väckta i anslutning till proposition
nr 191 år 1963 angående riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken m. m.
föreslogs, att riksdagen måtte uttala att
den statliga trafikpolitiken i fråga om
Gotlands trafikförbindelser med fastlandet
skall vara, att staten skall i den
utsträckning som blir behövlig lämna
ekonomiskt stöd åt gotlandstrafiken så
att kostnaderna för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet
blir i huvudsak lika med kostnaderna
för transport per järnväg med motsvarande
trafikstandard på sträckor av
samma längd.

Nr 37

Tisdagen den 23 november 1965

Interpellation ang. påskyndande av utredningen rörande trafiken mellan Gotland
och fastlandet

Sammansatta stats- och tredje lagutskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 1
1963 att de sålunda framförda synpunkterna
förtjänade beaktande. Eftersom
i ovannämnda proposition anmälts att
man från kommunikationsdepartementets
sida skulle i ökad utsträckning låta
företaga regionala undersökningar i syfte
att skapa bästa möjliga trafikservice,
förutsatte utskottet att en dylik undersökning
snarast skulle verkställas i fråga
om trafiken mellan Gotland och fastlandet
samt att de i motionerna aktualiserade
frågorna därvid skulle ägnas
vederbörlig uppmärksamhet.

En sådan speciell utredning angående
nämnda trafikförbindelser tillsattes
under våren 1964. Då frågan om trafikförbindelserna
med fastlandet, såväl vad
avser båt eller flyg som gods eller persontrafik,
är för Gotlands utveckling av
primär betydelse, vore det önskvärt att
omnämnda utredning kunde framkomma
med resultat och förslag till lösningar
så snabbt som möjligt. Eventuellt
kunde detta ske i form av delbetänkanden
så att exempelvis problemkomplexet
med trafiken över havet kunde
redovisas först och flygtrafiken behandlas
senare. Nu har cirka ett och ett
halvt år förflutit sedan utredningens
tillsättande utan att redovisning skett
av hur långt arbetet fortskridit.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. När kan man förvänta att resultat
och förslag till lösningar redovisas av
den tillsatta utredningen angående trafiken
mellan Gotland och fastlandet?

2. Om förslag från utredningens sida
ej är att förvänta inom den närmaste
framtiden, är i så fall statsrådet beredd
att genom olika åtgärder underlätta
för ifrågavarande utredning att forcera
sitt arbete?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 374, i anledning av väckta motioner
angående långsiktsplanering av
statsbudgeten;

nr 375, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande i lönehänseende
av lärartjänst i utvecklingsländerna;
och

nr 376, i anledning av väckt motion
angående säkerhetsinspektionen vid
sprängänmestillverkning.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 370, i anledning av väckta motioner
om höjd dagpenning till värnpliktig
m. m.;

nr 371, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för tillstånd till
innehav av radioamatöranläggning; och

nr 372, i anledning av väckta motioner
om förbud för minderårig att inneha
och bruka luftvapen m. m.

§ 27

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Schweiz
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 28

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt,
motionen nr 953, av herr
Nordgren m. fl.;

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 165, angående godkännande
av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Bolidens gruvaktiebolag om utbyggnad
av Grytfors kraftstation m. m., motionen
nr 954, av herr Holmberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag,
in. m., motionerna:

nr 955, av herr Berglund m. fl.,
nr 956, av herr Ståhl m. fl., och
nr 957, av herr Wahlund in. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, motionerna: nr

958, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

nr 959, av herrar Ringaby och Nordgren,
och

nr 960, av herr Wiklund in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 29

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Bengtson
i Solna till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående avveckling
av hyresregleringen i vissa
kommuner och orter.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 24 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 24 november 1965.

Till justitiedepartementet har den 22
november 1965 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för
lantbrukaren Tage Sundkvist, Katrineholm,
vilken vid ny röstsammanräkning
den 18 november 1965 blivit utsedd som
ledamot av riksdagens andra kammare i
stället för avgången ledamot av samma
kammare.

3 — Andra kammarens

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes icke någon anmärkning
mot fullmakten.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för lantbrukaren
Tage Sundkvist att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari 1969 efter herr Elmwall.

Herr talmannen meddelade, att herr
Sundkvist intagit sin plats i kammaren.
protokoll 1965. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, m. m.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 24—27 november
för deltagande i sammanträden
i Paris med Europarådets ekonomiska
och politiska utskott.

Stockholm den 23 november 1965
Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande november
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 15 i samma
månad tills vidare, denna dag åter
intagit sin plats i kammaren.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 177, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
953;

till statsutskottet motionerna nr 954—
957; och

till lagutskott motionerna nr 958—960.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Bohman, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
fördelningen av byggnadskrediter,
samt

herr Gustafsson i Stenkyrka, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående påskyndande
av utredningen rörande trafiken
mellan Gotland och fastlandet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Lag om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det är en detalj i detta
förslag som har föranlett mig att begära
ordet. Utskottet har inte haft att
behandla några motioner på denna
punkt, och jag kommer inte heller att
ställa något yrkande. Jag skall bara
göra en kort kommentar.

I detta förslag sägs, att det skall utses
både ordinarie delegerade och suppleanter
för dessa. Det sägs ingenting, om
hur stora dessa delegationer, om jag får
kalla dem så, skall vara, men det sägs
att för varje kommun skall finnas minst
en delegerad. Maximiantalet är alltså
inte fastställt, men statsrådet säger i
propositionen att en riktpunkt för antalet
delegerade kan vara antalet delegerade
som skall utses för den ändrade
eller nybildade kommunen. Han tillägger
dock, att det i vissa fall kan vara

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

Lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, nt. m.

fördelaktigt att ha ett mindre antal än
detta.

•lag vill påpeka att det — om man tar
den nybildade kommunens antal fullmäktige
som riktpunkt — kan uppstå
vissa svårigheter när man skall utse
både ordinarie och suppleanter bland
de redan befintliga fullmäktigegrupperna
i de tidigare kommunerna. Sådana
svårigheter kan uppstå om man skall
sammanlägga en stor kommun med en
liten kommun. Man kommer då att eftersträva
en proportionell representation
från båda dessa kommuner. Man
vill vidare verka för att varje parti som
är representerat i de olika kommunerna,
även i de små kommunerna, blir
representerat bland sammanläggningsdelegerade.

Det är naturligtvis i och för sig rimliga
krav som såväl kommunerna som
partierna kommer att hålla på. Men
man kan då komma i den situationen,
att antalet fullmäktige inte räcker till
för såväl ordinarie som suppleanter, i
synnerhet om man skall följa den riktpunkt
som statsrådet angivit i sin proposition.
Man tvingas då kanske att skära
ned antalet delegerade till ett relativt
litet antal, och det är naturligtvis
betänkligt med hänsyn till de ganska
stora och väsentliga uppgifter, som delegerade
kommer att få. De skall bl. a.
upprätta förslag till inkomst- och utgiftsstat
för det kommande året och för
de nya fullmäktige, behandla och avgöra
en lång rad andra mycket väsentliga
frågor.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
på detta därför att jag i min hemort
har stött på detta problem rent praktiskt.
På grund av den föreslagna suppleantinstitutionen
—• och det förslaget
kommer väl också att bifallas — kommer
man att finna att man måste skära
ned antalet delegerade till ett antal, som
man kanske annars inte skulle fastna
för.

På denna punkt har utskottet som
sagt inte haft att behandla någon mo -

tion, och det har heller inte avgivits
någon reservation vid utskottsbehandlingen,
men jag har tyckt att det vore
av värde att detta framhölls. Vi får nu
givetvis avvakta erfarenheterna av den
nya lagstiftningen. Skulle några misshälligheter
uppstå får man kanske senare
ändra lagstiftningen så, att man
helt enkelt slopar suppleantinstitutionen,
eller också får man införa suppleanter
i »gamla» fullmäktige, så att man,
när man väljer delegerade, har att utse
sådana bland såväl tidigare ordinarie
ledamöter som tidigare suppleanter.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är möjligt att det
förhållande som herr Nyberg pekat på
kan medföra komplikationer i vissa fall.
Men vi får väl räkna med att Kungl.
Maj :t vid fastställande av antalet delegerade
tar hänsyn till förhållandena i
de enskilda blocken. Framför allt kan
det naturligtvis medföra komplikationer
om bestämmelserna att de delegerade
skall vara fullmäktige tillämpas även
på suppleanterna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
in. in.; och

statsutskottets utlåtande nr 156, i anledning
av riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket, i
vad berättelsen avser de värnpliktigas
fria resor, jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

§ 9

De frivilliga försvarsorganisationernas
arbetsvillkor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
157, i anledning av väckt motion angående
de frivilliga försvarsorganisationernas
arbetsvillkor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har i en motion föreslagit,
att frågan om de frivilliga försvarsorganisationernas
arbete skall tas
upp i den stora försvarsutredning, som
nu pågår. Jag har gjort det av dels arbetsmarknadsmässiga,
dels principiella
skäl.

I det mycket digra yttrande, som ÖB
presterat, förekommer en hel del uttalanden,
som man kan notera med tacksamhet.
Utskottet har tydligen också
ansett, att man delvis kan låta sig nöja
med ÖB:s löfte att pröva de frågor, som
sammanhänger med de frivilliga försvarsorganisationernas
arbete. Utskottet
har anfört, att värnpliktsutredningen
kommer att behandla de frivilliga
försvarsorganisationernas villkor, och
utskottet förmodar att även 1965 års
försvarsutredning kommer att ta upp
dessa frågor. Om detta är riktigt, borde
man inte behöva orda mer i frågan. Jag
hoppas, att utredningen verkligen tar
hänsyn till de försvarsuppgifter som nu
ligger på de frivilliga försvarsorganisationerna.

Förhållandet är ganska egendomligt.
Privata föreningar subventionerar vårt
försvar. Staten ger sparsamma arvoden,
som inte kan accepteras som förr, då
arbetsmarknaden i dag bjuder hyggliga
villkor, och så får de frivilliga försvarsorganisationerna
själva skjuta till medel
för att få folk att på den s. k. frivilliga
vägen åta sig försvarsuppgifter.

Att det i mycket stor utsträckning
är kvinnor som deltar i detta frivilliga
arbete, är kanske förklaringen till att
systemet, där folk för en liten peng gör
<en stor insats, så länge kunnat godtas.

Det vore riktigt att en utredning klargör,
huruvida staten behöver dessa försvarsinsatser,
något som både ÖB och
alla hittillsvarande utredningar sagt vara
fallet. Om det är så, bör också dessa
insatser infogas i det övriga försvarsarbetet,
vilket vi ju betalar ordentligt
för. Om man däremot finner att dessa
insatser inte är nödvändiga eller att de
rent av kunde utföras mer rationellt,
om de liksom andra uppgifter ingick
i den egentliga försvarsorganisationen,
kan jag inte finna, att det är något plus
att organisationerna så att säga blandar
sig i försvaret. Jag vill inte förringa insatserna,
men frågan inställer sig automatiskt
i en tid, då det blivit allt svårare
att rekrytera folk till det frivilliga
försvarsarbetet.

På en försvarsdag nyligen sade kommendanten
för Stockholm, att han över
huvud taget inte såg någon möjlighet att
klara rekryteringen vare sig till hemvärnet
eller till de lottauppgifter, som
finns inom stockholmsområdet. Andra
deltagare i försvarsdagen var mer optimistiska,
men det hjälper ju ganska litet
med optimism, om den inte grundar
sig på sakskäl.

Dessa svårigheter bottnar naturligtvis
i att vi har full sysselsättning och
brist på arbetskraft. Yarje människa
som kan göra ett produktivt arbete
måste därför tas vara på för väsentliga
uppgifter. Annat arbete blir betalt men
inte arbetet inom det frivilliga försvaret.

Man säger då: Om vi inte hade det
frivilliga försvaret, skulle försvarsviljan
bli sämre. Här kommer jag in på
det principiella resonemanget. Jag förvånar
mig något över dessa ideliga förklaringar,
vilka återkommer även i ÖB:s
yttrande, att de frivilliga försvarsorganisationerna
skulle vara väsentliga för
försvarsviljan. Är det inte ett gammalt
sätt att se på saken? Har inte hela samhället
accepterat att vi alla gör väsentliga
uppoffringar för vårt försvar? Vi
har en försvarsbudget på 4 miljarder
kronor, och det säger en del om försvarsviljan
eller viljan att offra för för -

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

De frivilliga försvarsorganisationernas arbetsvillkor

svaret — om man nu skall uttrycka saken
på det sättet i stället. Att så envist
hålla fast vid att man behöver frivilliga
insatser av folk, främst av det skälet
att de har en ideell inställning och är
besjälade av försvarsvilja, är nästan
misskrediterande för ordet försvarsvilja.

En gång i tiden fanns det motsättningar
mellan de frivilliga försvarsorganisationerna
och arbetarrörelsen. Om
man alltför hårt håller på att de frivilliga
försvarsorganisationerna — som
visserligen i dag och framför allt i
framtiden inte kan garantera folk för
det frivilliga arbetet — har en idealitet
som är mycket större än de människors,
som helt är engagerade i försvaret, och
större än de människors som gör sin
värnplikt och sedan är beredda att betala
försvarsskatt under hela sin verksamma
tid, då markerar man en klyfta,
som i dag inte borde finnas och som jag
heller inte tror finns. Det stärker inte
försvarsviljan hos folk i allmänhet att
det alltför mycket poängteras att en
liten grupp liksom har »patent» på
denna. Om de uppgifter som det frivilliga
försvaret nu sköter behövs — vilket
jag tror är fallet — bör dessa betalas
såsom annat arbete utan tal om att
idealiteten är i fara.

Det är ingenting som hindrar att
kvinnor kan utföra arbetet även när de
får en normal betalning och vid lika
lön, och jag vågar inte frånkänna dem
idealitet även i det fallet. Det är väsentligt
att 1965 års försvarsutredning ser
till att det frivilliga försvarets uppgifter
kommer att klaras även i fortsättningen
men på moderna arbetsvillkor
och utan ett poängterande av försvarsviljans
beroende av frivilligheten. De
flesta människor i landet känner sig
helt solidariska med försvaret och inte
mindre solidariska än de, som tillhör
frivilligorganisationerna. Nuvarande
förhållanden är otidsenliga och bör
därför närmare utredas. Eftersom utskottet
förtröstar om saken, hoppas
även jag att så sker.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag tror att fru Eriksson
och jag är lika angelägna om att de frivilliga
försvarsorganisationerna får sådana
arbetsförhållanden att de verkligen
blir effektiva. I det stycket föreligger
nog inga skilda uppfattningar, men
sedan skiljer vi oss när det gäller sättet
att uppnå denna effektivitet.

Fru Eriksson vill att vanliga löner
skall utgå till de frivilliga försvarsorganisationerna,
att de skall betalas på
samma sätt som annat arbete inom vårt
samhälle. Det torde vara mycket svårt
att uppfylla dessa krav. Jag vill peka
på hur pass stor omfattning det frivilliga
försvaret har i vårt land. Vi har en
lång rad av frivilliga försvarsorganisationer.
Jag känner bäst till en av dem,
nämligen den frivilliga befälsutbildningen,
d. v. s. den som tar sikte på
att göra vårt värnpliktiga befäl skickat
att lösa sina uppgifter inom vår krigsorganisation.

Om vi bara tar denna enda organisation
kan nämnas, att den har 67 000
medlemmar, vilka i kurser och övningar
under förra året gjorde sammanlagt
310 000 timmar. Ca 9 000 av organisationens
medlemmar deltog i denna utbildning.
Denna syftar direkt till att förbereda
deras arbetsuppgifter inom det
reguljära försvaret. Organisationen bedrev
sedan även annan verksamhet i
form av idrott, fältsport m. m., och därvidlag
använde man sammanlagt 124 000
timmar. Häri deltog 15 000 medlemmar.
För försvarsupplysning i form av föredrag,
informationer o. d. använde de
ungefär 50 000 timmar. I denna sistnämnda
verksamhet deltog 10 000 av organisationens
medlemmar.

Fru Eriksson avser väl inte att ersättning
skall utgå för tid då vederbörande
lyssnar på föredrag o. d. och
kanske inte heller för tid som ägnas åt
idrottsutövning. Men till den tid som
fru Eriksson menar bör betalas hör
väl de 310 000 timmar som ägnas dels
åt direkta förberedelser för uppgifter
i krigsorganisationen och dels åt upp -

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

De frivilliga försvarsorganisationernas arbetsvillkor

gifter inom våra förband i samband
med repetitionsövningar. Att betala för
detta arbete enligt sedvanliga grunder
för arbetsmarknaden torde vara alldeles
omöjligt.

Om vi ser på den samlade frivilligrörelsen,
ingår i denna organisationer
för frivillig befälsutbildning, bilkårister,
lottor in. fl., med ett sammanlagt
medlemsantal av ungefär en halv miljon.
Tar vi med även Röda korset och
samtliga frivilligorganisationer, vars
uppgifter delvis ligger litet vid sidan
av de egentliga frivilliga försvarsorganisationernas
men som ändå sysslar
med sådana uppgifter som sjukvård och
hjälp åt övriga organisationer m. m.,
är medlemsantalet uppe i över en miljon.
Vår frivilligverksamhet är alltså
mycket omfattande.

Fru Erikssons och min uppfattning
skiljer sig när hon säger att frivilligtanken
och idealiteten är gammalmodiga
företeelser. Om denna uppfattning,
som också kommit till uttryck i fru
Erikssons motion, är riktig vill jag bara
tala om att jag i så fall föredrar att
vara gammalmodig. Jag sätter det allra
största värde på denna frivillighet. Den
har, såsom jag ser det, oerhört mycket
att betyda för vårt försvar.

Fru Eriksson anför i sin motion: »Är
däremot uppgifterna icke nödvändiga
för ett modernt försvar, bör de vara underkastade
samma rationaliseringstänkande
som försvaret för övrigt.» Jag
håller med om att vi överallt bör se till
det rationella och att detta är värdefullt.
Om vi skulle tvingas sätta vår försvarsmakt
på krigsfot är det naturligtvis bra
att veta att vi har ett modernt försvar,
moderna vapen, utomordentliga soldater,
men vi vet också allihop att det
som dock till sist är avgörande är försvarsviljan,
försvarsandan inom hela
nationen. Det är genom att denna brustit
som så många nationer gått under
och inte lyckats fullfölja vad man velat
med sitt reguljära försvar. Min uppfattning
är att de frivilliga försvarsorga -

nisationerna i detta sammanhang har
en utomordentligt stor uppgift att fylla.
De skall inte driva propaganda för
försvaret, men de skall sprida kunskap
om försvaret, och det är denna kunskap
som är så värdefull. Den ger de
svenska medborgarna underlag för att
tro på försvaret och bidrar därigenom
till att skapa den försvarsanda som är
det allra väsentligaste för ett effektivt
försvar.

ÖB har i sitt yttrande pekat på vissa
saker som han anser är väsentliga. Jag
kan helt instämma i dessa ÖB:s synpunkter.
De frivilliga försvarsorganisationerna
arbetar nu under, skulle jag
vilja påstå, odrägliga förhållanden i
många fall. De tvingas att satsa egna
pengar för att utbilda folk och det är
inte rätt. Det är samhällets uppgift att
svara för dessa kostnader. Därför skall
organisationerna också få de ekonomiska
resurser som de behöver. Detta
gäller bl. a. utbildning av viss B-personal,
och i detta fall saknar både lottor
och bilkårister tillgång till statsmedel.
De måste därför själva klara kostnaderna.
ÖB har sagt att kravet på ersättning
härvidlag är ett av de krav
som han anser är väsentliga att få tillgodosedda.

När det gäller administrationen, att
klara organisationen som sådan och de
uppgifter som sammanhänger med information
om utbildningen och organisationens
uppgifter, är anslagen alldeles
för knappa. Jag vill bara som
exempel nämna att Centralförbundet
för befälsutbildning för hela sin organisation
får något över 200 000 kronor
för administration. När man önskar en
fördubbling till ungefär en halv miljon
är detta inte någon orimlighet. Det
beloppet är också vad jag anser vara
rimligt. Samma förhållande råder även
i fråga om övriga frivilliga försvarsorganisationer.
De har rätt till och samhället
har skyldighet att förse dem med
de medel som erfordras för denna del
av verksamheten.

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

De frivilliga försvarsorganisationernas arbetsvillkor

ÖB:s yttrande innehåller också en rad
påpekanden i fråga om betydelsefulla
detaljer. Det gäller t. ex. B-avdrag för
medlemmar i försvarsorganisationer när
de tjänstgör inom totalförsvaret. Vidare
att dagarvodena skall vara rimliga och
räknas upp till den nivå som gäller för
övrig personal när den fullgör sin
tjänst. I det sammanhanget vill jag bara
peka på att dagarvodet för medlemmar
i de frivilliga försvarsorganisationerna
vid tjänstgöring nu utgör 10—12 kronor.
Detta dagarvode är skattebelagt, vilket
resulterar i att det inte blir så mycket
kvar av arvodesersättningen efter skatteavdrag.
Därvidlag har ÖB föreslagit
att arvodet skall få betraktas som traktamente,
alltså en ersättning för de
högre omkostnader som vederbörande
har i samband med tjänstgöringen. Ersättningen
skulle därigenom bli skattefri
och på så sätt oavkortad gå till den
som tjänstgör.

Herr talman! Jag har tagit upp dessa
saker därför att jag hävdar den uppfattningen
att de frivilliga försvarsorganisationerna
har en mycket stor uppgift att
fylla. Jag hävdar också den bestämda
uppfattningen att idealiteten fortfarande
finns kvar. Detta räknar dessa frivilligorganisationer
som en mycket stor
tillgång. Funnes den inte skulle vi inte
ha en frivilligverksamhet av den omfattning
som vi nu har. Jag vill till sist
framhålla — och jag tror att kammarens
ledamöter i stort delar ,den uppfattningen
— att de frivilliga försvarsorganisationernas
verksamhet representerar
ett stort materiellt värde.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Oskarson förutsätter
förfarande på ett gammalmodigt
sätt att de frivilliga försvarsorganisationerna
måste finnas för att vi skall få
en försvarsvilja i landet. Han säger i
sitt försvar för frivilligorganisationerna,
att det är bra med vapen och försvarsanordningar
för övrigt men att det

ändå hänger på att det finns en försvarsvilja.
Då frågar jag: hänger försvarsviljan
helt på de frivilliga organisationerna?
Det ser i så fall illa ut för
framtiden, om vi inte kan rekrytera folk
till detta. Skulle allting falla samman
då?

Nu säger ÖB i sitt yttrande att han
ställer krav på skattefrihet för dagarvoden,
B-avdrag för statstjänstemän och
att vissa kostnader betalas för all Bpersonal.
Det är ju utomordentligt bra,
men kunde man inte ha tänkt på detta
tidigare, höll jag på att säga. Det har
tydligen inte varit så självklart, att
dessa frågor skall tas med i en framtidsplanering.

Till slut förklarar herr Oskarson,
att frivilligorganisationerna gör så nödvändiga
insatser. Då menar jag, att det
är riktigt att granska dem vid sidan av
de andra försvarsuppgifterna och se
till att vi använder personalen rationellt
och betalar den så som den skall
betalas. Då säger herr Oskarson att
om idealiteten är gammalmodig, då är
han gammalmodig. Jag tror att herr Oskarson
är gammalmodig, men jag tror
inte att idealitet är gammalmodigt. Däremöt
tror jag att en idealitet, som förutsätter
att man även i fortsättningen
skall få inemot 100 000 kvinnor att arbeta
som lottorna gör, med 12 kronor
om dagen när de har kontrakt — andra
lottor får vispa sockerkakor och ordna
lotterier för att fylla på dessa pengar
— en sådan idealitet är gammalmodig,
och jag tycker inte, att den är ett uttryck
för riktig respekt för försvarsgärningen.
Är den nyttig och riktig skall
den också ersättas på ett sätt som inte
påminner om hur vi tidigare klarade
socialvården, som blev beroende av om
folk var hyggliga och ville hjälpa. Då
trodde man f. ö., att barmhärtigheten
bland människor skulle försvinna utan
ett sådant privat välgörenhetsarbete.
Detta är i parallellitet med det som sker
genom frivilligt försvarsarbete. Tror
man inte att försvarsviljan kan klaras

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

De frivilliga försvarsorganisationernas arbetsvillkor

utan sådant »välgörenhetsarbete», då är
man ingen framtidsmänniska. Jag tror
på försvarsviljan hos de många. Jag
tror, att staten orkar med att även ersätta
de insatser, som nu görs helt frivilligt.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Om vi är gammalmodiga
eller inte, det kan vi kanske lämna
därhän. Jag tror nog att fru Eriksson
också har idealitet även om vi inte har
samma uppfattning i fråga om dess värde
i detta sammanhang.

Fru Eriksson frågar: »Hänger försvarsviljan
helt på de frivilliga organisationerna?»
Naturligtvis inte! Det säger
sig väl självt att det inte kan vara
så. Försvarsviljan finns hos hela vårt
folk. Som jag försökte säga, så är den
emellertid avhängig av vad folk vet om
försvaret och vilken tilltro de har därtill.
Vi har förutom de frivilliga försvarsorganisationerna
Centralförbundet
Folk och försvar, som jag tror att fru
Eriksson känner väl till, som också hjälper
till med att orientera om och sprida
kunskap om vårt försvar. Men det är
inte fråga om antingen—eller utan både
—och. Det är här fråga om bidrag för att
skapa en god anda och en stark försvarsvilja,
och det är därvidlag jag anser
att de frivilliga försvarsorganisationerna
har sin mycket stora uppgift.

Fru Eriksson säger att det skulle finnas
en klyfta mellan olika delar av vårt
folk när det gäller försvarsviljan. Det
tror jag inte att det finns.

Sedan talar fru Eriksson om kvinnorna.
Detta är ingen speciell kvinnofråga,
utan ersättningen — det dagarvode jag
talade om — är lika för både kvinnor
och män. Där har vi alltså full likställighet,
och insatserna är lika stora från
det manliga som det kvinnliga hållet vid
frivilligt försvarsarbete.

Sedan, fru Eriksson, nämnde jag den
omfattning frivilligt försvarsarbete har
bara för att ge en bakgrund till det sto -

ra problem vi här behandlar — som jag
ser det. Alla dessa människor är ju en
mycket stor del av folket. De arbetar
frivilligt. De vill arbeta frivilligt och de
trivs med att arbeta frivilligt. Då tycker
jag att de skall få göra det, och jag tycker
att de organisationer, som företräder
dessa frivilliga insatser, är värda
den hjälp och det stöd som behövs. Att
vi skall kunna ordna det lönemässigt
vad gäller arbetsinsatserna anser jag
orimligt. Då kommer frivilligtanken att
försvinna, och då kommer vi säkerligen
inte att kunna redovisa det frivilliga
försvarsarbete vi nu kan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker precis tvärtom.
Om det är några som har ett intresse
som de vill arbeta för, så är det
deras sak. Det är helt frivilligt vad man
vill samlas omkring. Men det är när staten
engagerar folk som det blir fråga om
samma ersättning till dem som andra
får. Att man skall ge folk ersättning för
att de odlar ett intresse privat eller i en
förening har jag aldrig menat. Men när
de engageras och man säger att deras
insatser är nödvändiga för försvaret, då
skall de också ersättas liksom andra
som gör insatser för försvaret.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det är just vad ÖB sade
i sin utredning. Han vill att även de frivilliga
skall ha en ersättning när de
tjänstgör som är i paritet med vad som
utgår till övriga som tjänstgör inom försvaret.
På den punkten är vi väl överens,
men, fru Eriksson, det är dock hela
organisationen som åstadkommer att
dessa tjänstgöringar inom försvaret är
möjliga. Därför är den värd det stöd
som också ÖB förordat för ifrågavarande
organisationer och ledningen av
dem.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

Utbyggnad av telekommunikationerna i skärgården

si io

Kronans försäljning av Järvafältet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

158, i anledning av väckta motioner angående
kronans försäljning av Järvafältet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 158 har högerledamöterna fogat
ett särskilt yttrande. Den högermotion
som berörs av detta utlåtande
syftar till att påskynda exploateringen
av friställda delar av Järvafältet, så att
bostadsbyggandet skulle kunna igångsättas
snabbare och likvid för marken
kunna inflyta redan under budgetåret
1965/66. Motionen borde därför enligt
vår mening ha behandlats tidigare under
året, i varje fall under vårriksdagen,
så att det hade blivit möjligt att fatta beslut
då.

Då så inte har skett och det inte är
möjligt att uppnå motionens syfte beträffande
likvider och då förslag rörande
motionens syfte i övrigt enligt vad
utskottet framhåller förväntas bli framlagt
till 1966 års riksdag, anser vi oss
inte ha möjlighet att nu yrka bifall till
motionen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Utbyggnad av telekommunikationerna i
skärgården

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

159, i anledning av väckta motioner om
utbyggnad av telekommunikationerna i
skärgården.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt

att ställa något yrkande om bifall till de
motioner som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 159. De gäller emellertid
väsentliga angelägenheter för att
hjälpa människor i svåra situationer.
Det är fråga om dem som tillfälligt vistas
ute i skärgården, ofta i egna sommarstugor,
och som drabbas av sjukdom
eller olycksfall. De måste snabbt få
kontakt med ett organ som kan ge eller
förmedla hjälp. I motionen antyds de
möjligheter som ligger i att radiosändare
av lämplig typ utplaceras på öar med
bebyggelse men utan fasta telekommunikationer.
Behovet härav vitsordas av
länsstyrelsen i Stockholms län, som säger
att »sådana utrustningar skulle vara
av stort värde inom de ytterskärgårdsområden,
som saknar teleförbindelse,
men där såväl yrkesfiskare som fritidsfolk
uppehåller sig under ganska stora
delar av året. Detta särskilt med hänsyn
till nödvändigheten av att vid sjukdom
eller inträffat haveri skaffa snabb
hjälp».

Det är möjligt att behovet av sådan
typ av förbindelser är särskilt markerat
i Stockholms skärgård med dess bebyggelsesituation,
men det torde föreligga
även i andra fall.

Nu anför sjöfartsstyrelsen att man på
försök under två somrar har haft tio
radiostationer av typ »radioskåp» utplacerade
i Stockholms skärgård. Som
motstationer har vid närliggande lotsplatser
funnits motsvarande nätanslutna
apparater, och lotspersonalen bär tagit
emot och vidarebefordrat meddelanden.
Hittills har denna anordning gällt sjöräddningen,
men användningen torde
kunna vidgas, och därmed är man inne
på de linjer som motionen antyder.

I de redovisningar som lämnats av
telestyrelsen och sjöfartsstyrelsen görs
vissa uttalanden som inger förhoppning
om att man är medveten om de behov
som påpekats i motionen, och inställd
på att tillfredsställa dem.

För oss motionärer är det, herr talman,
inte en huvudsak att en utredning

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

tillsätts utan att man så snart som möjligt
löser kommunikationsfrågan för de
kategorier som lätt blir isolerade i skärgården.
Jag uttalar förhoppningen att
de experiment som påbörjats i Stockholms
skärgård skall fullföljas och utbyggas
till ett mera permanent kommunikationssystem.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Keijer har inte
ställt något yrkande, så jag har strängt
taget inte anledning att begära ordet.
Men jag vill för att förebygga ett möjligt
missförstånd säga att man inte får
glömma bort att fiskare ute i skärgården
numera praktiskt taget alla har telekommunikationer
från sin båt; det har
ju lämnats statsbidrag till det under
lång tid. Även om de är långt ute till
havs på sådana kobbar och holmar, där
det inte finns någon fast befolkning och
alltså inga telekommunikationer, har de
i regel på sin egen båt tillgång till sådana
förbindelser. De har det naturligtvis
inte till hundra procent men i varje
fall i stor utsträckning.

Här är det alltså fråga om dem som
på sin fritid vistas i skärgården. Som
televerket har påpekat skulle det bli en
mycket dyr anläggning, som verket inte
kan ta på sig kostnaderna för. Och det
finns ju fler skärgårdar än Stockholms.

Man kan inte heller begära att kostnaderna
skall betalas med skattemedel,
i synnerhet som man hoppas att snart
få fram en mobil anläggning till överkomligt
pris, som jag tror att var och
en kan klara.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av väckta motioner om
lokal väderlekstjänst för byggnadsindustrien
m. fl. näringsgrenar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Överlåtelse av kronan tillhörig mark

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark jämte i ämnet väckt
motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! I min motion nr 911,
väckt i denna kammare med anledning
av proposition nr 142, har jag velat påvisa
en provisorisk lösning av järnvägsmuseets
placering, när lokaliteterna i
Torsgatan 17 skall utrymmas före den
sista juni 1966.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att ifrågavarande byggnader i Mariefred
är helt otillräckliga för järnvägsmuseets
del och ej heller lämpade för
ändamålet. Jag har emellertid hört att
järnvägsstyrelsen i dagarna övervägt att
flytta museets expedition och arkivalier
till Stockholms Södra station. Huruvida
den byggnaden är mera ändamålsenlig
kan kanske diskuteras.

Sett ur turistsynpunkt är ju Mariefred
en attraktiv ort. Redan nu har Gripsholms
slott en besökssiffra som under

1964 var 72 000 personer och under

1965 till dags dato omkring 70 000 med
en dagssiffra på upp till 2 100 personer.

Departementschefen säger i propositionen
: »Genom överlåtelse av en del av
den nedlagda banan mellan Läggesta
och Mariefred skapas enligt min mening
förutsättningar för att etablera ett levande
museum för allmänheten, vilket
på ett värdefullt sätt skulle komplettera
statens järnvägars museisamlingar.» Jag
tolkar detta som ett positivt uttalande
från kommunikationsdepartementet i
fråga om järnvägsmuseet och dess framtid.

Vi har under femtio års tid skaffat
och samlat ihop föremål och handlingar
av historiskt och kulturtekniskt värde,

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

vilka vi då också måste bevara och göra
tillgängliga för dem som är intresserade
härav.

Herr talman! Jag kommer att med
.stor uppmärksamhet följa järnvägsstyrelsens
utredning och åtgärder i fråga
■om järnvägsmuseets framtid och har för
dagen inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

De partiellt arbetsföras pensionsrätt
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
162, i anledning av väckta motioner angående
de partiellt arbetsföras pensionsrätt
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utlåtande. En sådan
innebär i de flesta fall att man har
någon från utskottets utlåtande avvikande
mening. I detta fall instämmer jag
emellertid helt i utskottets utlåtande och
ber också få understryka vad utskottet
framhåller när man säger: »Utskottet
vill för egen del understryka vikten av
att de i de föreliggande motionerna behandlade
spörsmålen ägnas särskild
uppmärksamhet.»

Frågan gäller de partiellt arbetsföra
och deras anställning i statstjänst. Den
har diskuterats här tidigare i olika sammanhang.
1963 debatterades den med
anledning av ett par interpellationer.
Bl. a. hade fru Eriksson i Stockholm interpellerat
beträffande partiellt arbetsföras
problem i fråga om anställningsförhållandena
i statens tjänst. Frågan
har under senare år onekligen fallit
framåt. Jag ser att före detta civilministern
nu kommer in i kammaren och
vill därför erinra om att han har gjort
mycket för att liberalisera anställningsmöjligheterna
för de partiellt arbetsföra.

De partiellt arbetsföras pensionsrätt in. m.

Förr var det omöjligt för en partiellt
arbetsför, även om vederbörande var
kunnig i arbetet och väl skickad att utföra
det, att få anställning i statens
tjänst. Under senare år bär förhållandena
som sagt betydligt förbättrats, och
de cirkulär som gått ut till verken för
att uppmana verkscheferna att anställa
partiellt arbetsföra har varit många.
Fortfarande finns emellertid ett par
skönhetsfläckar, nämligen inskränkningar
i rätten till tjänstepension och
prognosbedömningen, som läkare måste
avge vid statlig anställning av partiellt
arbetsföra. Den senare är många gånger
ganska obarmhärtig och omöjliggör för
den partiellt arbetsföre att få en ordinarie
anställning, även om vederbörande
är både skickad för arbetet, kunnig
och i stånd att utföra det vid ansökningstillfället.
Det är dessa bestämmelser
vi vill skall slopas.

I debatten 1963 hänvisades till att statens
nämnd för partiellt arbetsföra utredde
dessa frågor och under 1964 ämnade
lägga fram en promemoria i frågan.
Dåvarande civilministern avvaktade
denna promemoria. Den blev framlagd
i december 1964 och tar upp just
frågorna om prognosbedömningen och
den begränsade pensionsrätten.

Jag hoppas nu att civilminister Gustafsson
snarast möjligt tar upp denna
fråga till behandling och att vi här i
riksdagen snart kan få ta ställning till
förslag som ger de partiellt arbetsföra
bättre villkor. Den ställning vi intar till
denna fråga får betydelse inte bara vid
statlig anställning. Den privata sektorn
tar nämligen många gånger hänsyn till
hur staten som arbetsgivare behandlar
just dessa frågor. Frågan har därför en
mycket vidare betydelse.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av tullar på
varor från u-länderna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 16

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av väckta
motioner angående Sveriges bistånd till
utvecklingsländerna.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 143 av herrar Lundström
och Sundin samt II: 184 av herrar Hedlund
och Ohlin hade bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära förslag i syfte att genom
undanröjande av nuvarande brister i
skattelagstiftningen stimulera svenska
investeringar i u-länderna.

Motionerna hade, såvitt de avsåge föreslagen
ändring i skattelagstiftningen,
hänvisats till bevillningsutskottet. I övrigt
hade motionerna hänvisats till statsutskottet
och vid innevarande års vårsession
behandlats i sistnämnda utskotts
utlåtande nr 125.

Utskottet hemställde,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna 1:143 av herrar
Lundström och Sundin samt 11:184 av
herrar Hedlund och Ohlin, i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet
— måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till åtgärder i syfte
att genom undanröjande av nuvarande
brister i den svenska skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i
utvecklingsländerna.

Reservation hade avgivits av herrar

John Ericsson, Wärnberg, Tage Johansson,
Hellebladh, Arne Pettersson,
Brandt, Allard, Kärrlander, Andersson i
Essvik och Forsberg, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att de likalydande motionerna 1:143
av herrar Lundström och Sundin samt
II: 184 av herrar Hedlund och Ohlin angående
Sveriges bistånd till utvecklingsländerna,
i vad motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Lotten har här gynnat
oppositionen så att det är de borgerliga
partierna som står för utskottets utlåtande
och socialdemokraterna för reservationen.
Utskottsmajoriteten vill i likhet
med motionärerna stimulera svenska
investeringar i u-länderna.

För att undanröja dubbelbeskattning
har vårt land s. k. dubbelbeskattningsavtal
med en mångfald länder. Dessa
avtal träffas bilateralt, varje avtal gäller
alltså endast Sverige och ett annat land.
Tyvärr saknar vi emellertid sådana avtal
med alla stater i Latinamerika utom
Argentina och med ett flertal stater i
Asien och Afrika, alltså med u-länder.
För att avhjälpa denna brist medger åtskilliga
u-länder själva särskilda skattelättnader
för utländska investeringar,
säger motionärerna. Men denna skattelättnad
omintetgöres genom beskattning
i det kapitalexporterande landet. Om
t. ex. ett u-land avstår från bolagsskatt
eller kupongskatt, blir den härigenom
ökade utdelningen helt beskattad i
Sverige, framhåller motionärerna. Det
är obestridligen på det sättet.

Vi reservanter bestrider inte att en
sådan dubbelbeskattning kan innebära
ett hinder, när Sverige skall lämna bidrag
till utvecklingsarbetet i u-länderna.
Eftersom vi inte heller inom rimlig tid
kan få dubbelbeskattningsavtal med dessa
länder i önskad omfattning kan det

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

vara motiverat att man genom interna
lagstiftningsåtgärder söker underlätta
investeringar och annan verksamhet i
il-länderna.

Emellertid har dessa skatteproblem
undersökts av en skattekommitté inom
OECD. Denna har prövat såväl om det
är önskvärt med interna lagstiftningsåtgärder
på skatteområdet som formerna
för dessa i syfte att underlätta ifrågavarande
investeringar. Denna kommitté
understryker bl. a. att skattereglernas
utformning endast är en av många faktorer
när det gäller att skapa gynnsamma
förutsättningar för investeringar i
u-länderna. Även om dylika åtgärder
gynnar u-länderna, så är de ändå till
ringa gagn, om inte dessa länder själva
på olika sätt söker förbättra investeringsklimatet
inom sina gränser, menar
denna kommitté. Därför är det önskvärt,
säger kommittén, att dubbelbeskattningsavtal
mellan industri- och utvecklingsländerna
snabbt ökar i antal.

Det är precis vad vi reservanter också
menar. Det är naturligtvis riktigt, och
det vill vi understryka. Det är den angelägnaste
uppgiften när det gäller att
stimulera investeringar i u-länderna. Vi
menar att det inte är utan vidare klart
att interna skattelagstiftningsåtgärder
alltid gynnar u-länderna. Man bortser
ifrån att de också kan användas som ett
medel för skatteflykt. Vidare är att märka
att dubbelbeskattningssakkunniga i
sitt betänkande »internationella skattefrågor»
har föreslagit att man i vår
svenska skattelagstiftning skulle införa
regler, innebärande att Sverige skall
kunna medge avräkning för skatt som
utomlands påförts för inkomst, vilken
beskattats även här i landet. Detta skulle
även gälla u-länderna, ett s. k. credit of
tax-system. Vi kan vänta proposition
nästa år i frågan, och vi menar, att det
bör bli ett värdefullt komplement till
dubbelbeskattningsavtalen för att undanröja
internationell dubbelbeskattning.

Utskottsmajoriteten säger emellertid

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

att den favör som dubbelbeskattningssakkunniga
kommer att föreslå inte är
tillräcklig, därför alt den endast gäller
faktiskt erlagd skatt och dessutom innehåller
spärregler som kommer att begränsa
dess tillämpningsområde. Såvitt
jag kan förstå menar utskottsmajoriteten
att om ett u-land har efterskänkt
skatt åt ett svenskt företag, detta företag
skall få göra avdrag som om hela skatten
i verkligheten hade erlagts. Jag vill
fråga: Är ändå inte detta en problematisk
utväg? Med dubbeibeskattningssakkunnigas
förslag blir ändå det viktigaste
hindret för svenska insatser i u-länderna
undanröjda.

Vidare vill jag be kammarens ledamöter
observera, att bolagen redan nu
enligt gällande regler har avsevärda
möjligheter att finansiera investeringar
utomlands. Ett svenskt bolag med dotterbolag
i utlandet kan nämligen få uppskov
med skattebetalningen för dotterbolagets
vinst så länge som vinsten inte
lyfts. Vinstmedlen kan alltså användas
till investeringar i utlandet och innebär
på så sätt en väsentlig förmån just i det
syfte som vi diskuterar. Dessutom finns
flera möjligheter för ett svenskt moderföretag
att överföra vinstmedel till sitt
dotterföretag utomlands utan att vinsten
beskattas här i Sverige.

Slutligen vill jag erinra om att ett antal
betydande .svenska bolag inom skilda
branscher har sammanslutit sig i ett ulandskonsortium
för att genom gemensamma
insatser möta den allt hårdare
konkurrensen på u-landsmarknaden
från andra länder.

Vi menar alltså att det viktigaste är
att dubbelbeskattningsavtal så snart som
möjligt ingås med dessa länder. Proposition
om avdrag för erlagd skatt i andra
länder kan väntas nästa år. Vinstmedel
kan dessutom redan nu enligt gällande
skatteregler få stå inne för investeringar
i dotterföretag i u-landet, och vidare
kan moderföretagen överföra egna vinstmedel
till u-landet för investeringar utan
att vinsten beskattas. Någon särskild

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

skrivelse till Kungl. Maj:t kan vi reservanter
därför inte finna vara behövlig.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
undertecknad av herr John Ericsson
in. fl.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! I denna fråga som gäller
stöd till u-länderna har här i landet i
skilda sammanhang sagts så mycket positivt
att den oinvigde som har lyssnat,
inte minst till en rad högstämda statsrådstal
vid solenna tillfällen, skulle kunna
förledas att tro att det har hänt synnerligen
mycket i u-landsfrågan. Så är
dess värre inte fallet.

I dag har vi en möjlighet att visa vår
positiva inställning när det gäller dessa
frågor. Det gäller nu en av de detaljer
som kan bidra till att bygga upp ett
större u-landsstöd. Obestridligen måste
det vara av stor vikt att stödja u-länderna
så, att verkningarna sträcker sig
utöver den aktuella insatsen. Härvidlag
är det av den största betydelse att få i
gång industrier och annan verksamhet.

Är då investeringar i u-länderna särskilt
lockande? Ja, det finns somliga
som tror att det exempelvis på grund
av de låga lönerna skulle vara så. Det
har emellertid helt nyligen gjorts en
intervjuundersökning av Industriförbundet
med ett stort antal företag med större
intressen i u-länderna, varvid det har
visat sig att dylika investeringar i allmänhet
inte är särskilt attraktiva. Lönerna
är visserligen i allmänhet lägre,
men trots detta är produktionskostnaderna
höga. Dessutom är de politiska
riskerna vid sådana investeringar synnerligen
stora. Det finns risker för nationalisering,
expropriation, krig och
revolter.

Flera industriländer har genom nationella
investeringsgarantisystem sökt att
minska den starkt återhållande effekt
som beror på de svårbedömbara riskerna.
Sverige har inte något liknande investeringsgarantisystem.
Den frågan

skall inte diskuteras i dag, men jag tycker
att konstaterandet är värdefullt, för
att inte säga nödvändigt, som bakgrund
till frågan om den skatterättsliga behandlingen
av u-landsinvesteringar.

Vinstintressen, eller skatteflyktsintressen
som reservanterna säger, motverkas
vid u-landsinvesteringarna av de politiska
riskfaktorerna i så hög grad att
dessa investeringar inte kan jämföras
med rent affärsmässiga investeringar i
allmänhet.

Den svenska skattelagstiftningen bygger,
som ju framhålles i utskottsutlåtandet,
i huvudsak på principen att internationell
dubbelbeskattning skall undvikas
genom bilaterala avtal. Vi vet
emellertid att Sverige för närvarande
saknar sådana avtal med ett mycket
stort antal u-länder. Det är alltså i dag
en oframkomlig väg för undvikande av
dubbelbeskattning. Det torde också dröja
åtskilliga år innan dylika avtal kan träffas
med u-länderna. I en sådan situation
är det rimligt att på andra vägar
söka åstadkomma skattelättnader och
därmed undvika negativa konsekvenser
för de företag som trots alla betänkligheter
gör investeringar i något u-land.
I stället behandlas för närvarande investeringar
i ett u-land ofta t. o. m. sämre
än motsvarande investeringar i Sverige.
Det kan inte vara riktigt med en
sådan ordning. Ett svenskt bolag beskattas
t. ex. inte för utdelningen från ett
annat svenskt företag, därest det förstnämnda
bolaget äger minst 25 procent
av aktiestocken i det senare företaget.
Men om ett u-land beslutar sig för att
avstå från bolagsskatt från ett svenskt
företag, då beskattar man i Sverige helt
den på så sätt ökade utdelningen. Detta
kan inte vara den rätta vägen, om man
vill stödja u-länderna.

Herr Brandt har här gjort gällande
att det system som föreslås i utskottsutlåtande
skulle kunna vara ett medel
till skatteflykt. Jag vill än en gång
erinra om de stora politiska riskerna
som verkar hämmande och som sanner -

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

ligen inte har den effekten att företagen
tror sig få nt lika stora vinster som
i andra sammanhang. Inte heller skatteflyktsfaktorn
kan bedömas på samma
sätt som vid investeringar inom vårt
eget land, där riskerna av politisk art
inte har tillnärmelsevis den omfattning
som i dessa andra länder.

Jag vill dessutom erinra om att från
den svenska industriens sida har gjorts
mycket bestämda deklarationer om att
man är villig satsa på olika sätt —• genom
arbetskraft, experter, sakkunskap
av skilda slag — för att hjälpa till i
biståndsverksamheten. En sådan utfästelse
har exempelvis under våren lämnats
i en skrivelse till statsministern,
och detta har skett trots de svårigheter
som den svenska industrien för närvarande
möter när det gäller att skaffa
arbetskraft. Detta är en sak som man
bör komma ihåg, när man anför sådana
här skatteflyktsargument mot industrien
och mot förslaget som sådant.

Det var intressant höra att herr
Brandt tog upp frågan om OECD och
dess kommitté. Jag kan i detta avseende
inskränka mig till att redovisa vad
herr Brandt i egenskap av reservant har
skrivit under — jag tror för resten att
herr Brandt själv berörde just detta.
Det heter i reservationen att kommittén
understryker att »interna åtgärder
är till litet gagn om inte utvecklingsländerna
själva på olika sätt söker förbättra
''investeringsklimatet’ inom sina
gränser». Jag kan för min del helt instämma
i detta, men det gör att jag har
den bestämda uppfattningen att i den
mån u-länderna genom interna åtgärder
söker stödja ett svenskt industriföretag,
skall inte det allmänna här i landet ta
hem vinsten därav. Då har vi inte på
ett riktigt sätt anammat biståndsprincipen.

Det är således viktigt att få till stånd
dubbelbeskattningsavtal även med u-länderna,
men innan detta har kunnat
realiseras är det lika nödvändigt att
söka komma till rätta med förhållan -

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

dena genom interna nationella skatteåtgärder.
Det förslag från dubbelbeskattningssakkunniga,
som herr Brandt
här åberopade, kan inte vara till fyllest,
eftersom förslaget inte tar hänsyn just
till vikten av att det blir en viss bestämd
effekt av de åtgärder som vidtas
internt inom u-landet, vilket ju inte
blir fallet om vi här i landet tar hem
vinsten av en skattelättnad som beviljas
från u-landets sida. I de fall då det
inte blir fråga om någon faktiskt erlagd
skatt därför att vederbörande u-land vill
ge ett stöd, bör man också se till att
detta stöd verkligen kan bli investeringsstimulerande.
Det får inte bli ett
stöd till den svenska staten, samtidigt
som vi från svensk sida diskuterar möjligheterna
att på olika vägar öka biståndet
till ifrågavarande u-land. Den
sortens karusell i u-landsstödet kan i
varje fall inte gagna u-landsintressena,
som för mig ter sig som de mest angelägna
i detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Den här diskussionen
handlar inte endast om en skattefråga.
Bakom olika ståndpunkter till kravet i
herrar Hedlunds och Ohlins motion ligger
skilda synsätt på frågan om hur de
fattiga länderna skall kunna ges bistånd
till sin utveckling. Om behovet av detta
bistånd förefaller vi vara ense. Och behovet
har för övrigt på nytt illustrerats
genom uppgifter från den pågående
FAO-konferensen i Rom. »Världen rusar
på kollisionskurs mot hungerkatastrof»,
sade där en föregående medlem
av den svenska riksdagen. Formuleringen
innebär inte någon tillspetsning utan
uttrycker bara den fruktansvärda verkligheten.

Vad kan vi göra? Är privata svenska
kapitalinvesteringar i u-länderna den
metod för bistånd som framför allt bör
användas och uppmuntras? Jag är inte

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

övertygad därom. Av utländskt kapital
anlagda industriföretag i de fattiga länderna
kan givetvis på kort sikt skapa
arbetstillfällen, bidra till skolning och
utbildning och till utvecklingen av en
inre marknad. De kan också medverka
till en ökning av landets utrikeshandel.
Men den andra sidan av denna process
kan samtidigt vara att de utländska företagen
suger ut ett fattigt lands naturtillgångar,
lägger beslag på dess skickligaste
arbetskraft och drar stora tillgångar
ur landet genom hemtagning av
profiter. Det är väl ett sådant överförande
av vinster till Sverige som den
borgerliga motionen avser att gynna.

Fru Nettelbrandt hänvisar här till en
enkät som gjorts av Sveriges industriförbund
bland svenska företag med filialer
i utlandet. Något siffermaterial
som bestyrker påståendena i den enkäten
har dock inte anförts, utan det handlar
bara om företagens egna omdömen.

Till dessa kan anmärkas att en investering
i ett nytt produktionsföretag
inte heller i Sverige ger hög vinst under
de första åren. Motivet för de svenska
företagens investeringar i u-länderna
är säkerligen i stor utsträckning att bevara
sin export och samtidigt en satsning
på framtida marknader. Sådana
motiv står ju inte på något sätt i motsättning
till vinstmotivet utan kompletterar
eller ingår direkt i detta. Det bör
för övrigt påpekas att utländskt kapital
i u-länderna i allmänhet redovisar mycket
höga vinster på sin verksamhet. För
Sydamerika finns det utförliga uppgifter
om den saken. Jag kan här nämna
att nettoinflödet av utländskt kapital av
alla typer till Latinamerika under en
viss period de senaste åren uppgick till
9,6 miljarder dollar, medan betalningarna
till utlandet från Latinamerika
samtidigt — det är huvudsakligen vinster
och räntor — uppgick till inte mindre
än 13,4 miljarder dollar, alltså mer
än nettoinvesteringarna. Det finns ingen
anledning tro att det svenska kapital som
är nedlagt i Latinamerika skulle ha säm -

re vinstförhållanden än t. ex. de amerikanska
företagen.

Ett fattigt lands ekonomiska utveckling
kan också bli snedvriden genom
utländska investeringar, vilket på längre
sikt skapar svåra problem. Utländska
kapitalanläggningar stärker också den
kapitalistiska sektorn i landet och blir
i praktiken, även om direkt inblandning
i de politiska angelägenheterna inte bedrives,
ett stöd för ekonomiskt maktägande,
reaktionära grupper. De kan bli
ett hinder för de politiska och sociala
förändringar som kan bana vägen för
en verklig ekonomisk utveckling.

För att utländskt kapital och utländska
produktionsanläggningar skall utöva
ett positivt inflytande i ett u-land måste
de infogas som en integrerande del i
landets egna ekonomiska utvecklingsplaner.
Någon helhetsbedömning av de
fattiga ländernas problem har hittills
inte legat till grund för de beslut som
fattats om svenska kapitalinvesteringar.
Inte heller synes några konsekventa försök
ha gjorts att inordna dessa i u-ländernas
planering. Avgörande har i stället
varit de svenska intressenternas egen
bedömning av var en god avkastning
kan vinnas på det investerade kapitalet.
Man har i allmänhet föredragit att göra
investeringar i u-länder med en borgerlig
eller reaktionär regim, vilken alltså
på kort sikt stärkes av de utländska investeringarna.

Enligt vår mening borde de privata
investeringarna i u-länderna av svenska
företag och banker kontrolleras av staten.
Sådana investeringar bör tillåtas
endast om de samordnas med u-landets
utvecklingsplaner och med de statliga
svenska insatserna i landet i fråga. En
sådan samordning kan ske med hjälp
av valutaregleringen.

Den helt avgörande förutsättningen
för att en verklig utvecklingsprocess
skall komma i gång i de fattiga länderna
är vad dessa länder själva gör. Men
det är självfallet att de rika länderna
bör och måste ge det bistånd som är

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

möjligt. Man måste emellertid hävda en
bestämd skillnad mellan på kommersiella
grunder investerat kapital i de fattiga
länderna och det svenska folkets
gemensamma biståndsinsatser. Gränslinjen
får inte utsuddas mellan dessa båda
former av förbindelser mellan det svenska
samhället och u-liinderna.

Tillsammans med en kraftig uppräkning
av biståndet via statskassan till uländerna
bör de viktigaste åtgärderna
ligga på handelspolitikens område. Jag
anknyter här till de problem som behandlades
i utskottsutlåtandet i föregående
ärende. De tullar och skatter som
alltjämt drabbar vissa s. k. tropiska produkter
bör omedelbart avskaffas. Samtidigt
bör vårt land aktivt stödja arbetet
för att skapa ett internationellt system
av råvaruavtal och priskompensation,
som kan garantera köpkraften hos
exporten av varor från de fattiga länderna
och möjliggöra högre inkomster
för dem. Stödet till vår egen produktion
av primärvaror, framför allt livsmedel,
måste vidare ges en sådan utformning,
att u-ländernas produktion och export
inte som nu diskrimineras.

Vidare bör vi genomföra förslagen
från FN:s handels- och utvecklingskonferens
i Geneve om uppställande av bestämda
målsättningar för importen av
både råvaror och färdigvaror från de
fattiga länderna och om viss tullfrihet
för dessa länders industrivaror. Det är
givetvis önskvärt att en internationell
överenskommelse uppnås om importmål
och tullbefrielse, och vårt land bör aktivt
arbeta härför. Men det är också möjligt
för oss att själva uppställa vissa
målsättningar för importen från u-länderna
liksom att bevilja de föreslagna
tullättnaderna. Detta borde ske omedelbart.

Det bör erinras om att vår handel
med u-länderna nu omfattar en mindre
del av den totala svenska handelsvolymen
än tidigare under efterkrigsåren.
Det behövs kraftfulla åtgärder för att i
stället få till stånd en ökning av han4
— Andra kammarens

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

deln, där det anses att exporten försvåras
av höga svenska priser. Medel skulle
exempelvis kunna anslås över statsbudgeten,
att användas som pristillägg
att utbetalas till u-liinderna vid import
därifrån av råvaror samt som prissubventioner
att betalas vid export av
svenska industrivaror till dessa länder.
Därigenom skulle vi kunna bidra till en
utjämning av den nuvarande »prissaxen»
och medverka till en ökning av
handeln med u-länderna.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa
synpunkter för att inte det intrycket
skall uppstå hos dem som lyssnar till
eller i efterhand studerar denna debatt,
att den svenska riksdagen som helhet
skulle bedöma skatten på profiter från
investeringar i u-länder som den väsentliga
frågan i det stora drama som heter
folkens kamp mot hungerkatastrofen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! De socialdemokratiska
reservanterna i utskottet har här som
vanligt fått ett värdefullt stöd av kommunisterna.
Jag kanske skall börja med
att konstatera att vi börjar vänja oss vid
det nu.

Alldeles bortsett från vad man har för
uppfattning i detta fall om de rent kommersiella
frågorna —- och där tror jag
inte att herr Hermansson och jag har så
stora förutsättningar att bli överens —
är det enligt min mening nödvändigt att
vi har klart för oss vilka frågor vi diskuterar
och skall fatta beslut om. Frågan
är om vi skall fortsätta med att diskriminera
u-länderna dels jämfört med
andra länder med vilka vi redan har
fått till stånd dubbelbeskattningsavtal
och dels jämfört med svenska företag i
Sverige. Och där menar vi inom den
demokratiska oppositionen att u-länderna
självfallet inte skall ställas åt sidan
eller sättas efter övriga länder. Vi anser
u-ländernas intressen vara så viktiga,
att det snarare är de som bör favoriseras
än tvärtom. Men på den punkten är

protokoll 7965. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Sveriges bistånd till utvecklingsländerna

den socialistiska majoriteten tydligen
av en annan uppfattning.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Om man vore så tvärsäker
i sin uppfattning om andras meningar
som fru Nettelbrandt, så vore
det inte lätt. Jag tror att varje ledamot
av riksdagen har samma varma känsla
för u-länderna som fru Nettelbrandt. Det
är inte den saken det nu är fråga om.
Här yrkar motionärerna att man skall
avskaffa brister i den internationella
skattelagstiftningen därför att vi inte
har dubbelbeskattningsavtal med utvecklingsländerna.
Jag nämnde att en
OECD-kommitté har sagt att det är till
litet gagn om inte utvecklingsländerna
själva på olika sätt söker förbättra investeringsklimatet
inom sina gränser.
Fru Nettelbrandt menar att det är den
strävan de har och att vi inte vill hjälpa
dem i denna strävan.

Men OECD-kommittén rekommenderar
att vi skall ingå dubbelbeskattningsavtal.
Vad är det som nu kommer att
ske? Till dess att vi kan få dessa dubbelbeskattningsavtal
— alltså en internationell
lagstiftning som innebär att vi
sluter avtal med land efter land tills vi
får avtal med alla de länder som vi är
intresserade av och bör hjälpa — så har
vi dubbelbeskattningskommitténs förslag
att de svenska företagen skall få
göra avdrag för den skatt de betalar i
u-land med vilket vi inte har dubbelbeskattningsavtal.
Men utskottsmajoriteten
är inte nöjd ändå utan vill att bolagen
skall få göra avdrag för en skatt i
u-Iandet som de aldrig har betalt. Det
är, menar vi, att ge sig ut på farliga vägar.
I varje fall kan det inte vara någon
anledning att föra in något dylikt i den
svenska lagstiftningen. Skall man hjälpa
u-länderna bör man naturligtvis, som
fru Nettelbrandt säger, ge en hjälp till
självhjälp så att de kan investera. Men
jag frågar: Är det då alltid nödvändigt
att man skall göra det genom skatteåtgärder
och skattelättnader? En skatte -

lättnad skulle bevisligen i detta fall leda
till skatteflykt, om den skulle genomföras.

Jag vet inte om fru Nettelbrandt har
suttit med i någon prövningsnämnd eller
taxeringsnämnd och sett vilka lagliga
möjligheter det finns att undkomma
skatt. Man får vara synnerligen försiktig
när man ändrar på skattelagstiftningen
så att man där inte genomför någonting
som kanske avser hjälp till utvecklingsländerna
men som i praktiken inte
blir hjälp till dem utan någonting helt
annat.

Jag har tidigare här klarlagt att företag
redan nu har, om de vill, olika möjligheter
— och rika möjligheter — att
göra investeringar av vinstmedel i u-länderna.
Vinstmedel som de har i sina
dotterföretag kan de låta stanna kvar
där för investeringar, och de kan föra
över vinstmedel, som inte beskattas, från
Sverige till dotterföretag i u-länderna.
Fortfarande tror jag inte, med hänsyn
till att vi får en proposition som tills
vidare kompletterar dubbelbeskattningsavtalen,
att det kan vara nödvändigt att
man skriver till Kungl. Maj :t om att vidta
åtgärder, när kammarens ledamöter
til syvende og sidst icke vet vilka konsekvenser
de får.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
alla här i riksdagen har samma varma
känslor som jag för u-länderna. Ja, det
är nog möjligt, jag är nästan benägen att
tro att det är på det sättet. Men varma
känslor lever man så dåligt på, om det
inte blir så mycket mer än varma känslor.
Det är nödvändigt att också låta
dem få uttryck i en konkret, bestämd
handling.

Herr Brandt talar igen om att OECDkommittén
rekommenderar dubbelbeskattningsavtal.
Jag tycker att det är
värdefullt om man fortsätter på den vägen,
men jag tror likafullt — och herr
Brandt har inte motsagt mig på den
punkten — att det kommer att ta lång

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

tid innan vi får dubbelbeskattningsavtal
med dessa länder.

Dubbelbeskattningssakkunnigas förslag,
som herr Brandt hänvisar till, är
naturligtvis bra. Jag tycker också att
credit of tax-systemet ger en hel del.
Det är värdefullt, om vi inte har ett
dubbelbeskattningsavtal, att man får
möjlighet att göra avdrag för den skatt
som eljest skulle ha betalts såväl i utlandet
som här i Sverige. Men det räcker
inte. Det ger inte den möjlighet som
herr Brandt understrukit hade angetts
av OECD:s skattekonunitté, nämligen
att man också skall se till att det enskilda
u-landet självt bidrar med åtgärder.

Hur är det i det konkreta fallet? Om
vi har ett credit of tax-system och
u-landet samtidigt genom egna åtgärder
vill stödja en svensk industri i landet
genom att avskriva skatt, skall vi då
säga: »Ja, men det där skall inte från
il-landets sida gå till industrien, det är
alldeles fel, det skall gå till svenska staten.
» Det är väl ändå en orimlig ordning.
Men det blir effekten av den linje
som herr Brandt och övriga reservanter
förfäktar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Olje- och bensinhandelns organisation

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 113 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson in. fl.

§ 17

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr
391), in. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Olje- och bensinhandelns organisation

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av motioner angående
olje- och bensinhandelns organisation.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 6 i första kammaren
av herrar Adolfsson och Lager
och nr 8 i andra kammaren av herr
Hermansson in. fl., hade föreslagits att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att 1947 års oljeutredning
måtte kompletteras med en utredning a)

avseende oljehandelns rationella
ordnande i enlighet med vad i motionerna
anförts;

b) angående upprättandet av allmänägd
petrokemisk industri.

Vidare hade i två till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner, nr 7 i
första kammaren av herr Erik Olsson
och nr 9 i andra kammaren av herr
Nilsson i Östersund m. fl., föreslagits
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag beträffande bensinhandelns
framtida organisation och utformning.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:7 och 11:9 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2.

att motionerna 1:6 och 11:8 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm och Augustsson,
fru Renström-Ingenäs samt herrar
Ilagnell, Ekström i Iggesund och Haglund,
vilka ansett att utskottet under
punkten 1. bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 7 och II: 9
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag beträffande
bensinhandelns framtida organisation
och utformning jämte därmed
sammanhängande problem.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Även i bankoutskottets
utlåtande nr 52, angående olje- och bensinhandelns
organisation, har oppositionen
efter lottning blivit utskottsmajoritet,
medan vi socialdemokratiska ledamöter
hamnat på reservationssidan.

Man kan om denna fråga säga på
samma sätt som om många andra frågor,
att det inte är första gången den
tas upp här i riksdagen. Inte minst jag
själv har aktualiserat frågan, både interpellationsvägen
och motionsvägen.
Varför har jag då gjort detta?

Även om det kan verka långsökt vill
jag framhålla att det främst varit bostadsfrågan
som utgjort bakgrunden till
framstötarna. Jag har ställt bostadsfrågan
mot nybyggnaden och utbyggnaden
av bensinstationer och undrat: Är det
ett riktigt användande av resurserna att
satsa på bl. a. bensinstationer, när det
råder sådan brist på bostäder o. d.?

Jag har i en motion påvisat att det

under åren 1960—1963 byggdes bensinstationer
för över 100 miljoner kronor.
Det hade självklart varit av utomordentlig
betydelse om dessa pengar i stället
kunnat användas för exempelvis bostadsbyggande.
Problemet skulle naturligtvis
inte ha lösts helt därigenom,
men ordspråket säger ju att många bäckar
små gör en stor å.

Min aktivitet på området föranledde
en kvällstidning att ge mig epitetet »bensinstationernas
fiende nummer ett».
Men det är på rakt motsatt sätt — då
jag och andra tagit upp dessa frågor
har vi också velat skapa människovärdiga
arbetsförhållanden för dem som
sysselsätts på bensinstationerna. Jag
skall inte här gå in på de kontraktsförbindelser
som innehavare av bensinstationer
måste sluta med de stora oljebolagen;
det kan inte vara nödvändigt att
ta upp den saken. Men jag kan säga så
mycket som att friheten för dessa människor
att verka är tämligen minimal.
Om någon är intresserad kan jag som
bevis för mitt påstående ta fram vissa
kontrakt.

Jag har till min glädje också funnit,
att jag inte varit ensam om aktiviteten
på detta område. Även riksdagsledamöter
på borgerligt håll har ansett nuvarande
planerings- och utbyggnadssystem
vara orimligt. Jag är mycket tacksam
för att både centerparti- och folkpartirepresentanter
vid vissa tillfällen
aktualiserat dessa frågor. Att deras partivänner
vid utskottsbehandlingen icke
ville biträda reservationen och föreslå
en utredning är något som de får göra
upp sinsemellan. Jag tycker dock att
det är av intresse att notera denna tidigare
visade inställning.

Vi har också i vår reservation klart
angivit varför man måste utreda denna
fråga. Detta sammanhänger såsom jag
tidigare anfört med frågorna om bensinstationsväsendets
framtida struktur
och hur det skall maximeras. Vi kommer
dessutom att få ett successivt stigande
antal bilar, och det är självfallet

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

nödvändigt att tillse att bensinstationerna
anpassas härefter.

Svenska petroleuminstitutet, som tydligen
fungerar såsom ett slags expertinstans
vid alla möjliga tillfällen på detta
område, har i ett annat sammanhang
än vid remissbehandlingen av detta
ärende ansett att man behöver undersöka
denna fråga. Öl. a. har man förordat
vissa utredningar om bensinhandeln.
Man anser t. ex. att servicen till
bilisterna och dessas önskemål för framtiden
bör tas upp till behandling.

Jag skall nu inte gå in på alla de diskussioner
som förekommit i detta sammanhang.
Jag vill bara framhålla, att
ett par, tre av remissinstanserna i år
ansett en utredning vara nödvändig.

Pris- och kartellnämnden uttalar exempelvis,
att det inte föreligger något
material som belyser bensinhandelns
struktur och prestationer. IC-föreningarna
anser att det föreligger ett påtagligt
behov av att klarhet skapas om
branschens betingelser.

Kommerskollegium utesluter inte att
antalet bensinstationer kan vara för
stort och understryker, att en undersökning
bör syfta till att utan ogynnsam
inverkan på den fria konkurrensen
främja större planmässighet på bensinhandelns
område. Sveriges bensinhandlares
riksförbund anser också, att en
utredning särskilt bör ägna sig åt bensinstationernas
utnyttjandegrad.

Jag vill särskilt ta upp kommerskollegiums
påpekande, att den fria konkurrensen
inte skall hindras. Vi har vid
utskottsbehandlingen frågat den fria
handelns företrädare, om de tror att
det förekommer en verkligt fri konkurrens
på detta område. Vi har också som
jämförelse tagit upp frågan om livsmedelsdistributionens
rationalisering. Alla
känner till den nedläggning av butiker
och den rationaliseringsverksamhet
som förekommer på detta område.

Under förra veckan förekom eu artikel
i Dagens Nyheter, vilken rätt utförligt
behandlar denna del av vår di -

Olje- och bcnsinhandelns organisation

stribution. Artikeln är rubricerad:
»''Smärtfri’ butiksdöd för Ica. Omsätter
nära 4 miljarder i år.» Vidare iieter det:
»1962 fanns 9 000 butiker i kedjan, i
dag är det 7 500, ocli 1970 återstår bara
5 000.» Längre fram i artikeln står det:
»Den hårda kapitalmarknaden gör att
man koncentrerar sig på distributionssidan,
där investeringar kan ge den
snabbaste utdelningen i fråga om effektivitetshöjningar.
»

Man kan fråga sig varför vi icke fått
en dylik process inom det område vi
i dag diskuterar. Personligen anser jag
att det skulle ha varit mycket naturligare,
om denna process kommit på ett
serviceområde, där vi kan och skall använda
bilen, i stället för på ett område
där husmödrarna i stor utsträckning
måste bära hem produkterna.

Jag noterar också med stor tillfredsställelse
att den förut åberopade tidningen
måste vara på samma linje som
dagens reservanter, enär rubriker som
dessa för några år sedan förekommit:
»Mackarna blir fler och fler, vi har redan
för många», »Vansinnigt på bensinmarknaden»
o. s. v. Man fortsatte sedan
med i mitt tycke mycket betecknande
exempel på orimliga anhopningar
till vissa städer och tätorter, medan
en del samhällen blivit utan.

Jag har vid något tillfälle tidigare
liknat denna utveckling på bensindistributionens
område vid ett luffarschack;
företagen har alltså i mycket stor utsträckning
gått in för att stänga varandra.
I detta syfte gör man inköp av
tomter och lägger ned åtskilligt med
pengar på mark som i vissa fall kan
ligga oanvänd många år.

Vi reservanter anser alltså att starka
skäl föreligger att göra en undersökning
av bensinhandeln, inte minst i syfte
att få en samlad bedömning av branschens
fortsatta utveckling och utbyggnadsbehov.
Jag yrkar därför bifall till
reservationen av herr Ståhle m. fl.

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Haglund inledde
sitt anförande med att understryka att
det inte är någon ny fråga som kammaren
nu konfronteras med. Det är riktigt
och sant. Under en råd av riksdagar har
vi haft denna fråga uppe till behandling.
.Tåg kanske kan komplettera herr Haglunds
redogörelse med att erinra om att
så sent som i fjol ett enigt utskott avstyrkte
motioner med samma innebörd
och att det den gången också beslöts att
ingen åtgärd behövdes från riksdagens
sida.

Det skall dock sägas att redan den
omständigheten att detta ämne återvänder
riksdag efter riksdag visar att det
verkligen föreligger problem. Det skall
ingen förneka. Kommunalmännen kan
jämt och samt konstatera vilka svårigheter
det är att bereda lämplig plats för
bensinstationerna, och de bedömningar
som görs i de kommunala organen kan
skilja sig rätt avsevärt från dem som
framläggs från bensinbolagens sida.

Som privatpersoner — som vägfarande
— har vi också rätt ofta anledning
att ställa oss en aning frågande inför
den placering av bensinstationer som vi
lägger märke till landet över.

Som sagt, problemen finns. Men frågan
är om dessa löses bäst genom nya
statliga utredningar. Redan nu pågår
det en del offentliga utredningar som
sysslar med detta problem. Utskottet erinrar
om att vägsakkunniga kommer att
lägga fram ett betänkande, i vilket även
dessa ting tas upp till diskussion. Detta
betänkande är aviserat till 1966. Utskottet
redovisar också att koncentrationsutredningen
redan har gjort vissa studier
som kommer att offentliggöras i
form av en separat rapport. Redan dessa
omständigheter tycker jag talar tillräckligt
klart till förmån för uppfattningen,
att ingen ytterligare utredning
för närvarande behövs.

I utskottsutlåtandet ges också besked
om att branschorganisationerna följer
utvecklingen — må vara att man på vis -

sa avsnitt saknar den dagsaktuella statistiken,
men man vet nog ändå ganska
väl var man står.

.lag vill också gärna understryka att
man när det gäller en bransch som arbetar
under hård konkurrens — vilket
fallet förvisso är på detta område — har
anledning att tro att den själv ser om
sitt hus. Det föreligger alltså på detta
område inte någon monopolställning,
som kunde medföra att behovet av rationaliseringsåtgärder
inte beaktas. Snarare
är det väl så, att den något täta
koncentrationen av bensinserviceanläggningar
är ett utslag av en mycket
hård konkurrens. Den konkurrensen
gynnar konsumenterna, och jag föreställer
mig att den jämförelse som herr Haglund
nyss gjorde med distributionen inom
t. ex. speceribranschen knappast är
rättvisande. Den sammanföring av små
affärer som förekommer inom speceribranschen
har väl vanligen sin grund i
det förhållandet, att det blir övermäktigt
svårt för de mindre affärerna att
föra och lagerhålla alla de artiklar som
konsumenterna numera vill ha tillfälle
att köpa på ett och samma ställe. På
bensinstationerna är det ett fåtal olika
artiklar som skall tillhandahållas, och
där föreligger alltså inte samma behov
av koncentration till stora företagsenheter.

När man nu som vägfarande — om
jag får använda det uttrycket på nytt —
finner det litet märkligt med dessa
många bensinstationer på en och samma
plats, bör man kanske erinra sig hur
man vid många tillfällen förvånat sig
över de stora dimensioner som tagits
till vid byggande av nya motorvägar
och infarter till tätorterna. Man har
kunnat läsa insändare i tidningarna om
hur orimligt det varit med detta slöseri
med mark och pengar. Men efter några
år har vi kunnat konstatera att maskineriet
vuxit ur de nya kläderna och att
motorvägarna och infarterna snarast
blivit för små. Omöjligt är det väl inte
att vi kan få uppleva något liknande

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

också beträffande bensinstationerna; på
de platser, där dessa nu förefaller vara
alltför många, kan de i eu nära framtid
visa sig fylla ett behov.

Det är sådana resonemang som ligger
bakom bankoutskottets hemställan, att
motionsyrkandena om ytterligare statliga
utredningar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Ett avsnitt av bankoutskottets utlåtande
har hittills inte diskuterats. Med
några ord skall jag be att få beröra också
det.

1 eu motion som väckts av herrar
Adolfsson och Lager i första kammaren
och av herr Hermansson m. fl. i denna
kammare finns utöver det utredningsvrkande
vi hittills diskuterat också ett
yrkande om utredning angående lämji
ligheten av att upprätta en allmänägd
petrokemisk industri. Inte heller det är
något nytt önskemål. Det har framförts
tidigare från kommunisthåll. Utskottet
har remitterat det yrkandet till olika instanser.
Yttrandena redovisas i vårt utlåtande
nr 52, och det är på grund av
det resonemang som förs av de olika
remissinstanserna som utskottet icke
funnit skäl att tillstyrka att en sådan
utredning kommer till stånd.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! I den socialdemokratiska
motion som ligger till grund för detta
utlåtande har vi motionärer hemställt
om en utredning av bensinhandelns
framtida organisation och utformning.
Denna motion har tillstyrkts i en reservation
av de socialdemokratiska utskottsledamöterna,
medan den borgerliga
lottmajoriteten avstyrkt vårt förslag.

Herr Regnéll säger att motioner av
samma innehåll avstyrkts av ett enhälligt
bankoutskott under fjolåret. Jag vill

Olje- och bensinhandelns organisation

till detta bara genmäla, att det den
gången gällde utredningskrav om oljehandelns
förstatligande. Nu gäller det
ett krav på utredning av bensinhandelns
organisation.

Förslaget i vår motion syftar alltså
till att genom en statlig utredning få
organisations- och distributionsformerna
inom branschen belysta, att åstadkomma
eu anpassning av bensinstationernas
antal och utformning med hänsyn
till framtida behov samt en översyn
av prisrabatter och prissättning inom
bensinhandeln. Vi har nämligen eu
mycket stark känsla av att den nuvarande
strukturen på bensinstationsnätet
i vårt land knappast kan sägas vara tillfredsställande
ur rationell och samhällsekonomisk
synpunkt. Detta är alltså
kärnpunkten i vårt resonemang. Jag är
personligen övertygad om att var och
en som reser omkring i detta land och
ser den flora av bensinstationer som
växt upp i städer och tätorter, efter riksvägar
och länsvägar, har svårt att hitta
någon förnuftig och enhetlig linje i detta
gytter av kostnadskrävande investeringar.

Det samhällsekonomiska läget manar
oss till skärpt vaksamhet och sträng
återhållsamhet i våra krav på nya investeringar.
Vi har en klart uttalad brist
på arbetskraft och kapital i det svenska
samhället. I och för sig nödvändiga projekt
inom sjukvården, skolväsendet, åldringsvården
och på andra områden måste
skjutas på framtiden. Vi bygger bostäder
upp till den gräns där de tillgängliga
resurserna sätter stopp. Tillgången
på tomtmark är också knapp i våra större
tätortsbildningar. I ett sådant läge
krävs en bättre planering på längre sikt
för att våra begränsade resurser skall
kunna sättas in där de bäst behövs. Detta
bör även gälla för den investeringssektor
vi nu diskuterar.

Motionärer och reservanter har fått
stöd för sin uppfattning från åtskilliga
remissinstanser. Sveriges bensinhandlares
riksförbund t. ex. har genom sitt re -

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

missvar fört in åtskilliga intressanta
synpunkter i diskussionen. Förbundet
tar upp förhållandet mellan oljebolagen
och detaljhandelsföretagen och pekar
på det dominerande inflytande oljebolagen
har inom alla led av bensinhandeln
på grund av att de äger eller förhyr på
långtidskontrakt den övervägande delen
av landets bensinstationer. Förbundet
pekar också på den dåliga lönsamheten
vid många stationer, vilken beror
på överdimensioneringen av stationsnätet.

En annan part som är mycket intresserad
av att någonting görs på detta
område är Transportarbetarförbundet.
Transportarbetarna är som bekant en
typisk låglönegrupp och har som sin
motpart vid förhandlingsbordet en av
världens rikaste arbetsgivare. Jag syftar
på de stora oljekoncernerna. Men
nu är det ju inte oljebolagen de förhandlar
med utan stationsföreståndarna.
Så länge vi har många små och olönsamma
företag inom branschen är det
svårt att lyfta upp transportarbetarna
på löneskalan. Man har rätt att ställa
samma krav här som på den övriga delen
av arbetsmarknaden, nämligen att
lönsamheten hos företagen skall vara
sådan, att utrymme finns för goda löner
och säkra anställningsförhållanden.

Herr Haglund nämnde några siffror
om bensinstationsbyggandets utveckling.
Jag vill komplettera hans uppgifter
med några sifferuppgifter från fjolåret.

Under 1964 byggdes 165 bensinstationer
till en sammanlagd kostnad av nära

40 milj. kronor. Dessutom ombyggdes
34 stationer för en kostnad av drygt 2
milj. kronor. Ny- och ombyggnaderna
under fjolåret kostade sammanlagt drygt

41 milj. kronor.

Jag skall ta ett annat exempel som
ännu bättre belyser utvecklingen på
detta område. I ett litet norrländskt
samhälle med något över 1 500 invånare
invigde man för en tid sedan sin nionde
bensinstation. Därmed är de allra flesta

oljebolagen representerade däruppe med
enmärkesstationer. Storleken av den
försäljning man har att dela på i detta
samhälle uppgår till cirka 3 miljoner
liter bensin och dieselolja. Samhället
tillhör en avfolkningsbygd så att någon
nämnvärd ökning av försäljningen är
knappast att räkna med.

Samtidigt har man på denna plats en
viss bostadsbrist. Under den senaste
femårsperioden har sex bensinstationer
i samhället bytt föreståndare 22 gånger.
Jag undrar om det möjligen är detta
förhållande som Svenska petroleuminstitutet
syftar på när det i sitt remissyttrande
över motionerna anför: »En
omfattande strukturomvandling pågår
sålunda inom bensinhandeln.» Ett sådant
förhållande, herr Regnéll, gynnar
varken konsumenterna eller distributörerna
inom oljebranschen.

Vi har i motionen pekat på samstationer
som en möjlig rationaliseringsåtgärd.
Oljefirmorna svarar att i så fall
upphör priskonkurrensen. Men jag frågar
mig: Kan detta vara det enda och
verkliga skälet? Är konkurrensviljan så
svag att den helt skulle försvinna om
man säljer två eller tre olika märken
från samma platta? Är det möjligen inte
i stället på det sättet, som man sagt mig
på försäljarhåll, att firmorna bjuder en
högre återförsäljarrabatt om man bara
för ett märke än om man planerar för
en flermärkesstation?

Bensinhandeln måste genomgå samma
rationaliseringsprocess som den övriga
handeln, innebärande en utveckling
mot större enheter och bättre lönsamhet,
för att därigenom kunna skapa
ett ökat utrymme för lönestegringar och
även för möjliga prissänkningar. Dessa
fundamentala principer som gäller för
näringslivet i övrigt bör även gälla för
denna bransch. Med en utredning syftande
till en bättre planering på detta
område tror vi att det finns möjligheter
att komma ett stycke på väg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

I detta anförande instämde herr Wikner
(s).

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Hem talman! Mitt genmäle får innehålla
en upprepning av vad jag förut
tillät mig säga, nämligen att ett enhälligt
utskott i fjol avstyrkte en utredning
kring just de ting som nu är aktuella.
De motioner, som då låg till grund för
utskottets utlåtande och bakom vilka
också herr Nilsson i Östersund stod, avsåg
bl. a. en rationalisering av bensinhandeln.
Jag har fjolårets utlåtande i
min hand och där sägs det: »När det
gäller distributionsapparaten påtalas vidare,
särskilt i motionerna 1:209 och
11:255, (vilket just var herr Nilssons i
Östersund motion) det ökande antalet
bensinstationer.»

Utskottet för i sitt fjolårsutlåtande ett
resonemang som går ut på att visst kan
det finnas problem att ta ställning till
beträffande placeringen av bensinstationer
och antalet sådana. Vi säger att dessa
problem många gånger diskuterats
både i kamrarna, i bankoutskottet och
i tredje lagutskottet och vi hänvisar till
att vägsakkunniga så småningom kommer
att lämna rapport om sitt ställningstagande.

Jag hinner kanske beröra en sak till.
Det skulle vara herr Nilssons i Östersund
omtanke om konsumenterna. Det
är ju alltid här fråga om ett invecklat
orsakssammanhang. Ibland kan det faktiskt
vara så att det ur samhällsekonomisk
synpunkt är bättre att hålla en
mycket väl utbyggd service än motsatsen.
Har man inte en sådan service uppstår
det en ko av väntande. Och man
har förvisso ibland vid bensinstationer
kunnat iaktta hur där står puttrande
bilar och väntar att få sin bensin och
service i övrigt. Under tiden kan de
väntande ingenting göra. De bara sitter
där och är förargade över att de inte
kommer vidare. Har man däremot ett
mycket väl utbyggt nät av bensinstationer
kan det väl hända att det ibland

Oljc- och bensin handelns organisation

blir en paus i kundtillströmningen. Men
då vet man att de som arbetar vid dessa
stationer alltid bar något nyttigt för
händer som gör att de inte är sysslolösa.

Sådana resonemang gör att det ofta
kan finnas skäl understryka att det som
ter sig som en mycket väl utbyggd service
— måhända en alltför väl utbyggd
service — i själva verket kan vara nationalekonomiskt
riktigt och berättigat.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns kanske inte
någon större anledning att tvista om den
snö som föll i fjol eller om de motioner
som då skrevs, men det hade varit bättre
om herr Regnéll hade läst klämmen
i de båda påtalade motionerna. Det är
riktigt att vi i den motion som ställde
krav om utredning om oljehandelns förstatligande
även förde in resonemanget
om bensinstationernas lokalisering. Men
detta var dock inte huvudnumret eller
det väsentliga i fjolårets motion, utan
klämmen gick ut på att vi krävde en
utredning med sikte på ett förstatligande
av oljehandeln.

När det sedan gäller konsumentintressena
på detta område vill givetvis
även motionärerna att vi skall ha en
god service åt bilisterna. Vi menar dock
att denna service inte får ta sig uttryck
på sätt som nu sker, i en överinvestering,
varigenom stationsföreståndarna i
många fall kommer i ett svårt ekonomiskt
läge; de får svårigheter att betala
avtalsenliga löner, och bildligt talat håller
man på många platser på att konkurrera
ihjäl varandra. Detta kan väl
heller inte vara ett intresse som herr
Regnéll som bankman är beredd att understödja.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman herr
Regnéll sade att det kanske inte varit
riktigt rättvisande att jämföra livsmedelsdistributionen
och den rationalise -

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

ring som försiggår på detta område med
oljehandeln och ställa samma krav. Det
är klart att det kan ligga en hel del i
detta resonemang. Om herr Regnéll inte
vet det tidigare, kan jag upplysa om att
det också på bensinhandelns område förekommer
en stor flora. Den — jag höll
på att säga — stackars arrendetagare,
som startar en bensinstation, blir i allmänhet
tvingad att köpa mycket material
som skall föras vid denna station.
I de flesta fall rör det sig om material
för mellan 25 000 och 30 000 kronor. Det
är den ena sidan av saken.

Jag minns inte hur herr Regnéll uttryckte
det hela men han sade något
om att man väl får hoppas på en rationalisering
och effektivisering även på
detta område; det är något som också
vi hoppas på. Men då skall man inte
ha stora krav, ty framför mig har jag en
tabell som visar att antalet bensinstationer
inte har förändrats så mycket. Det
finns fortfarande omkring 10 000 bensin-
och singelstationer. År 1938 hade
vi 9 400 och år 1964 hade vi 10 240. Om
man inte kan hoppas mera på rationaliseringstakten,
har man inte stora anspråk
på detta speciella område.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Den föreliggande frågan
är verkligen inte ny. Många motioner i
ärendet har behandlats i denna kammare,
och även om de kommunistiska motionärerna
kanske varit flitigast, kan
det konstateras att också andra har ansett
att något borde göras på detta inte
oväsentliga område av vårt ekonomiska
liv.

Det nya som i år har inträffat är faktiskt
att bankoutskottet har spruckit på
uppgiften att såsom tidigare blankt avslå
alla förslag om utredning av förhållandena
på oljehandelns område. Vi noterar
som ett betydande framsteg att utskottets
socialdemokratiska ledamöter
inte orkat vara med längre. Det finns
också rätt många och betydelsefulla remissinstanser
att stödja sig på, såväl en -

skilda företag inom branschen som också
det kooperativa företaget, d. v. s. bensinkonsumenternas
eget företag. Efter
dessa remissuttalanden, främst från bensindistributörernas
sida, och under förutsättning
av ett positivt riksdagsbeslut
i dag borde regeringen inte kunna undgå
att tillsätta den så länge begärda utredningen.

Reservanternas utredningskrav omfattar
endast en del av vad som krävs i den
kommunistiska motionen, den del som
sammanfaller med den socialdemokratiska
motionen i år, d. v. s. frågor gällande
bensinhandelns struktur, prissystem
och utbyggnadsbehov. I detta hänseende
har jag ingenting att tillägga utöver
vad som redan har sagts av de socialdemokratiska
talesmännen här i debatten.
Jag kan helt ansluta mig till vad
de i dessa stycken har anfört.

Den kommunistiska motionen har
emellertid även tagit upp kravet på utredning
gällande ett vidgat samhälleligt
inflytande på branschen såsom ett väsentligt
medel att råda bot på föreliggande
missförhållanden. Utredningskravet
omfattar jämväl en undersökning av
förutsättningarna för en svensk statligt
influerad petrokemisk industri.

Herr talman! I föreliggande situation
tänker jag inte yrka bifall till vår motion
i dess helhet utan ämnar nöja mig
med att tillstyrka den föreliggande reservationen,
även om denna enligt mitt
förmenande är alltför begränsad. Det
är mycket väl tänkbart att den föreslagna
utredningen ändå kan komma att se
sig nödsakad att ta upp åtminstone en
del av de övriga problem vi har velat
lösa. Vi förbehåller oss givetvis rätten
att i annat sammanhang få återkomma
till övriga problem. Om reservationen
bifalles, utgör ändå dagens beslut obestridligen
ett fall framåt för vad vi har
yrkat.

Jag vill likväl, herr talman, med ett
par ord kommentera de invändningar
som från en del remissinstansers sida
har gjorts mot vårt krav på ett vidgat

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

samhällsinflytande på oljebranschen.
Det är fråga om samma instanser, som
anser förhållandena inom branschen i
stort sett tillfredsställande.

Vår kritik mot rådande förhålllanden
gäller i stort följande: det kan inte vara
tillfredsställande att företag som säljer
för ungefär 3 miljarder kronor om året,
egentligen inte betalar någon skatt till
det allmänna på grund av att de som
dotterföretag är underställda utländska
truster, vilka utan svårighet kan ta
hand om alla vinster. Om vårt näringsliv
även på andra områden skulle vara
så funtat, så skulle väl t. o. m. de borgerliga
representanterna i bankoutskottet
— åtminstone en del av dem — kunna
tänka sig en utredning om att någonting
borde göras. Samma anmärkning
gäller det utländska inflytandet på petrokemiens
område. Det kan inte vara
tillfredsställande när utländska företag
tar i anspråk svensk arbetskraft, som vi
har ont om, pålägger samhället att ordna
bostäder och annan samhällsservice
till belopp, som ofta är större än vad
bolagen själva investerar i anläggningar,
och sedan släpar i väg vinsterna till
de utländska oljekoncernerna. Om priserna
på företagens produkter skulle
vara lägre här än i utlandet kunde kanske
en viss ursäkt anses föreligga för de
här anförda förhållandena, men ingen
kan stå upp och påvisa detta. Att den
svenska allmänheten i längden kommer
att finna sig i denna ordning tror jag
definitivt inte på.

En annan anmärkning är att samhället
även på detta område borde ha något
att säga till om då det gäller planeringen
av de industriella företagen, inberäknat
lokaliseringen. Vi bedriver samhällelig
lokaliseringspolitik, och jag kan inte
finna det lyckligt att denna bransch
skall betraktas som tabu. Vad slutligen
det samhälleliga inflytandet beträffar,
så är vi inte på något sätt bundna till att
det skall vara rent statliga företag på
området. Vi kan mycket väl tänka oss
företag, där både staten, kooperationen

Olje- och bensinhandelns organisation

och jordbruket liksom enskilda svenska
industriföretag är intressenter. Huvudsaken
för oss är att samhällsintresset
kan komma till uttryck i fråga om planering,
produktionsinriktning och prispolitik.

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Regnéll, som föranledde mig att begära
ordet. Han sade att bensinhandeln arbetar
under hård konkurrens, och han
gav uttryck åt att denna hårda konkurrens
skulle gynna konsumenten. Jag har
den uppfattningen att om någon handel
i detta land är orationell, så måste det
vara bensinhandeln, därför att den tar
i anspråk så oerhört stora kapitalinsatser
och binder realkapital i en utsträckning,
som måste vara anmärkningsvärd
i ett samhälle där man i övrigt vill vara
rationell.

Sedan vet ju också herr Regnéll att
någon — jag kan inte säga riktigt när
— har sagt att konkurrens dödar konkurrens.
Det förefaller som om konkurrensen
skulle ha dödat möjligheterna att
få fram en rationell ordning inom bensinhandeln.

Det är också anmärkningsvärt att utskottet
inte här har beaktat att vi, när
det gäller handeln i övrigt, har tvingats
till en koncentration där faktiskt konsumenterna
ibland får sitta emellan,
inte minst därför att de saknar transportmedel.
Konsumenter av bensin
m. in. är ju ändå kunder som har fordon
och kan transportera sig, och det
vore väl rimligt att man inom bensinhandeln
företoge en verklig storrationalisering
så att vi finge bort detta slöseri
med såväl realkapital som arbetskraft.

Vi har svårigheter att bygga bostäder
och vi har svårigheter när det gäller
att bygga sjukhem, sjukhus m. m. Det
är då märkligt att man — som det förefaller
— kan bygga stora kapitalkrä -

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

vande komplex för bensinhandeln utan
några som helst restriktioner.

Det är en annan sak jag tror att vi
skall uppmärksamma i detta sammanhang,
och det är att de bensinstationer
och bensintransporter vi för närvarande
har är en direkt fara för våra vattentäkter
och vår vattenförsörjning. Det är
märkligt att dessa transporter av bensin
och andra explosiva ämnen får ske
ganska ogenerat i tättbebyggda samhällen,
men det är kanske ändå mer anmärkningsvärt
att man förlägger bensinstationer
på vattenförande markområden,
där en olycka omedelbart skulle
hota vattenförsörjningen för hela samhällen,
städer och liknande.

Det är därför angeläget att man får
till stånd en annan ordning här. Den
planlöshet vi för närvarande har kan
givetvis bestå tack vare att våra oljebolag
har så oerhört goda ekonomiska
förutsättningar. Ur samhällets och handelns
synpunkt är det dock oförsvarbart
att detta får fortsätta, ty vi har
andra investeringsobjekt som är aktuellare
än dessa.

Sedan talades det om köerna. De skall
alltid fram i sådana här sammanhang.
Jag undrar, herr talman, om köerna på
bensinstationerna i vårt land är något
problem för närvarande. Jag tror att det
snarare är så att bristen på kunder för
de flesta bensinstationsföreståndare är
det verkligt allvarliga problemet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
jag började mitt första anförande med
att säga att vi väl alla är överens om
att det föreligger problem på detta område.
Det är vi väl medvetna om inom
utskottet och har också framhållit det
i vårt utlåtande. Hem Lundberg slår in
öppna dörrar om han vill påstå någonting
annat, vilket jag tyckte det lät
som om han önskade göra när han höll
sitt anförande.

Dessutom får jag säga att en del av
de bekymmer, som herr Lundberg satte
fingret på, är ting som inte aktualiserats
i den motion som vi behandlar och
som inte heller ligger under bankoutskottet.
Herr Lundberg talar om faran
för förorening av grundvatten genom
oljeutsläpp, bensinläckage m. m., men
det är saker som byggnadsnämnder och
motsvarande instanser har att beakta
när de gör upp planer för var sådana
anläggningar skall kunna placeras. Herr
Lundberg berörde också frågor som hör
in under byggnadsregleringen och som
sålunda ligger utanför bankoutskottets
område.

Däremot är det helt på sin plats att
herr Lundberg på nytt tar upp en diskussion
huruvida det totala antalet stationer
f. n. är för stort i förhållande till
biltätheten här i landet. Herr Haglund
nämnde siffror på antalet stationer i
dag och antalet stationer för ganska
länge sedan. Det var ungefär 10 000 stationer
nu och ungefär 10 000 då. Men
herr Haglund försummade att nämna
hur kraftigt antalet bilar, såväl personsom
lastbilar, har stigit under den
tiden.

Herr Lundberg talade också något
om de stora vinster som han anser att
oljebolagen gör. Den frågan berörde
också herr Karlsson i Huddinge i sitt
anförande när han talade om att det är
orimligt att man här skall ha företag
som enligt hans uppgift omsätter ungefär
3 miljarder kronor men som i stort
sett icke betalar någon skatt.

Det ger anledning att erinra om att
det finns svenska företag som i utlandet
äger dotterbolag, över vilkas utdelningar
de har möjlighet att öva inflytande
och från vilka de på rent legal
väg kan ta hem vinster till Sverige
därför att vi med ifrågavarande länder
har avtal till undvikande av dubbelbeskattning.
Det fungerar så mellan olika
stater att man genom överenskommelser
reglerar under vilka former ett moderföretag
skall ha möjligheter att ta

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

hem vinst från dotterföretag. Vi iir ju
ingalunda sämst när det gäller att
etablera oss i utlandet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll håller med
om att det föreligger problem, men han
nöjer sig med att konstatera det och
säga jaså. Reservationen däremot vill
försöka komma till rätta med och lösa
de problem som man ställs inför i detta
sammanhang.

Herr Regnéll påpekade också att bilismen
har ökat. Det känner vi mer än väl
till. Men, herr Regnéll, den ökningen
har ju påverkat alla områden. Vi har nu
butiker som ligger en mil från konsumenten,
och vi tvingas dagligdags att
uppleva att man av rationaliseringsskäl
slår igen butiker på landsbygden, vilket
skapar besvärligheter. Tidigare kanske
en butik hade en omsättning på 100 000
kronor och kunde klara sig på det. Nu
skall den ha en omsättning på 3 miljoner.

Får jag då fråga: Är distributionen
av bensin så oerhört märkvärdig att
man skall behöva ha fyra, fem bensinstationer
liggande bredvid varandra —-en av dem kanske har en kund? Det kan
inte vara försvarbart att fortsätta med
den ordningen, utan här behövs det
verkligen snabba och kraftiga tag. Att
det också behövs andra regleringar i
detta sammanhang är vi mer än väl
medvetna om, ty vi vet att det tyvärr
föreligger flera brister.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Regnéll vill
jag säga att det är givetvis möjligt, att
svenska företag som har dotterföretag
i utlandet gör likadant, så att de tar
hem vinsterna hit till Sverige i stället
för att skatta till stat och kommun där
företagen är belägna och där vinsterna
görs. Men därför blir ju inte ordningen
mera rättvis och riktig. Speciellt tycker
jag det om det gäller företag som är

Olje- och bensinhandclns organisation

placerade i utvecklingsländerna, där
man alldeles särskilt skulle behöva få
litet med av dessa vinster.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag opponerar mig
mot är att man vill beteckna detta som
något slags skumrasktrafik. Det är det
alls inte. Vem som helst vet hur det
ligger till, och här i riksdagen behandlar
vi dessa dubbelbeskattningsavtal.
Vi godkänner dem och såvitt jag har
mig bekant brukar inte heller den kommunistiska
gruppen rösta emot dem.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Lundberg säger, att vi måste slå igen
butik efter butik på olika områden till
nackdel för konsumenterna. Inom det
ena området efter det andra synes det
som om servicen faktiskt blir sämre
och sämre. Man har anledning fråga om
det är en tillfredsställande utveckling
i ett s. k. välfärdssamhälle, vilket ju
vårt land är eller vill vara. Utvecklingen
och strukturomvandlingen i samhället
i förening med en del statliga beslut
har onekligen försvårat för de
mindre och medelstora företagen över
huvud taget, kanske speciellt för serviceföretagen.

Inom det område som vi diskuterar
här i dag har vi alltjämt, enligt min mening,
en mycket god och tillfredsställande
service. Det synes mig som om vi
borde vara glada och tacksamma för
att det finns människor som vill ägna
sig åt denna bransch och ge allmänheten
och bilismen den service de
önskar.

Det föreliggande förslaget från reservanternas
sida torde leda till en avsevärd
försämring av servicen även på
detta område. Det måste väl stå klart
för envar att landets bilpark, som för
närvarande väl omfattar ca 2 miljoner
fordon, om man inräknar även vägtraktorer
och mopeder, inte kan betjänas
tillfredsställande av ett avsevärt mins -

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

kat antal servicestationer. En nedbantning
till cirka 1 500 försäljningsställen
kommer att förorsaka stora besvärligheter
för konsumenterna. Redan
landets stora utsträckning samt näringslivets
och befolkningens oavvisliga behov
av transporter även i glesbygderna
torde klargöra detta förhållande.

Vad priset beträffar har detta genom
konkurrens mellan öst och väst, mellan
kooperativa, enskilda och trustföretag
kunnat undan för undan sänkas, så att,
trots den våldsamma inflationen, själva
bensinpriset i ören räknat i dag ej är
högre än för 14 å 15 år sedan. Samtidigt
har också servicen, vari företagen
till konsumenternas båtnad sinsemellan
starkt konkurrerar, kunnat i hög
grad förbättras. Få andra branscher,
även sådana där staten har ett dominerande
inflytande, t. ex. eldistributionen,
torde kunna uppvisa något liknande.
Att bensinpriset sedan i dag är avsevärt
mycket högre än tidigare beror ju på
helt andra faktorer, nämligen de ständigt
stigande skatterna.

Man kan i dag rättvisligen slå fast
att såväl allmänheten som näringslivet
haft en oskattbar fördel av de tjänster,
som bensin- och oljehandeln kunnat erbjuda
och som resulterat i nedpressade
transportkostnader till de enskildas och
samhällets fördel. En »sanering» av
bensin- och oljehandeln av det slag
som motionärerna synes önska skulle
för trafikanterna och näringslivet, efter
vad jag förstår, medföra en serie
uppenbara olägenheter, bl. a. genom
längre körväg till stationerna — jag
tänker då speciellt på norrlandsförhållandena
— köbildning med kostsam
väntan på service och sannolikt också
ännu högre pris.

Vidare vill jag i detta sammanhang
erinra om att det ju inte är enbart bensinförsäljning
som äger rum vid dessa
bensinstationer, utan det är service över
huvud taget på många områden inom
bilbranschen och transportväsendet. 1
detta som i så många andra avseenden

torde man av samhällsekonomiska skäl
inte ha rätt att till nackdel för den enskilde
och samhället sätta den fria konkurrensen
ur spel, vilket förslaget sannolikt
siktar till. Herr Lundberg, en rationalisering
på detta område, som skulle
resultera i en avsevärt sämre service
enbart till nackdel för konsumenterna,
kan väl inte vara riksdagens önskan.

Herr talman! Om människor vill arbeta
på detta område, trivs med det och
vill ge oss en god service, så låt oss då
behålla den.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordgrens anförande
påminde om reaktionen hos spinneriarbetarna
i England mot spinnerimaskinerna
en gång i tiden. Visserligen
har det blivit besvärligt med servicen
för handeln, men vad är orsaken? Jo,
det är att priserna kräver en rationalisering.
Handeln har fått böja sig för de
ekonomiska lagarna, och det får vi nog
göra också i detta sammanhang.

Om herr Nordgren menar att bensinhandeln
ger en god och tillfredsställande
service även ur ekonomisk och samhällelig
synpunkt, så må det vara hans
ensak. Men för konsumenterna och för
landet i dess helhet är det en service
som tar i anspråk så orimligt stora investeringar
och så mycken arbetskraft
att den är oförsvarlig ur allmän synpunkt.
Om någon service för landsbygden
verkligen är angelägen är det sådan
som ger möjlighet att köpa mat där.
En landsbygdsbo kan inte tycka att det
är särskilt rationellt när han i en stad
ser tre, fyra eller fem stora bolag som
skaffat alla möjliga finesser till sina stationer
och där personalen ofta inte har
något att göra. En sådan service är anmärkningsvärt
slösaktig med både pengar
och arbetskraft. Om jag vore landsbygdsbo
skulle jag reagera mot slöseriet
på bensinhandelns område, när det är
så svårt att få personal till nödvändig
handel, inte minst på livsmedelsområdet.

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det ar riktigt att det
är svårt för landsbygdens befolkning att
kunna köpa mat, eftersom affärerna genom
olika åtgärder har rationaliserats
bort. Vill herr Lundberg nu att det även
skall bli svårt för landsbygdens befolkning
att köpa bensin på något så när
rimligt avstånd, så att den inte ens med
bil skall kunna komma till matvaruaffärerna? Herr

LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Nordgren vill
jag säga, att någon svårighet för landsbygdens
befolkning att köpa bensin inte
föreligger. Däremot kan det vara svårt
för dem som inte har bilar eller som
tillhör den äldre delen av befolkningen
att köpa mat för dagen.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast konstatera
att herr Lundberg inte synes känna
till förhållandena i Norrland. Jag har
förmånen att bo vid och ofta färdas på
E 4. Gång efter annan blir jag tillfrågad
var man på närmaste håll kan köpa
bensin och ofta har jag tack vare medförd
reservbensin kunnat hjälpa bilister
som varit utan bensin.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Bensinhandeln har varit
föremål för många diskussioner, och
även jag har tidigare berört denna fråga.
Jag skall inte uttala mig om antalet
bensinstationer — den frågan har redan
belysts. Det kan väl dock konstateras
att bensinhandeln inte kan anses vara
rationellt utformad. Otvivelaktigt är det
konsumenterna, bilägarna, som får betala
de höga investeringskostnaderna.

Bensinhandlarna är i många fall hårt
pressade av oljebolagen. Den som något
följt utvecklingen måste konstatera att
i fråga om rabatterna på både bensin
och eldningsolja råder ett enda kaos.
Jag hade för min del trott att oljebolagen
skulle ha lärt sig något av folk -

öl!.

Olje- och bensinhandelns organisation

opinionen och försökt rensa upp i dessa
förhållanden. Så har emellertid inte
skett och man frågar sig vad anledningen
därtill är.

För min del vill jag bestämt uttala
att jag inte vill vara med om att socialisera
näringslivet — inte heller i detta
avseende. Men jag tycker inte att förhållandena
är bra som de är. Herr
Nordgren uttalade farhågor för att en
upprensning kunde leda till en försämring
för glesbygderna. Men om det göres
en upprensning, kan man då inte
tänka sig att följden blir lägre bensinpriser?
I så fall skulle de människor
gynnas som har långa avstånd och förbrukar
mycket bensin.

För glesbygdens möjligheter att få
bensin behövs bra bensinstationer med
god service där, och det bör oljebolagen
ha klart för sig. Bensinstationerna
i glesbygderna behövs både för dem som
bor där och för dem som åker igenom
dessa bygder och kanske glömt fylla
tanken på annat håll.

Jag tror sålunda att åtskilliga detaljfrågor
behöver granskas ytterligare. Jag
skall inte lasta utskottsmajoriteten för
dess ställningstagande i denna fråga
som är besvärlig. Jag anser emellertid
att oljebolagen borde kunnat lösa denna
fråga tidigare. När de inte gjort detta
ser jag för min del ingen annan utväg
än att stödja reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den reservation som fogats
till utskottsutlåtandet siktar till en
reglering av bensinhandeln. Vad denna
reglering innebär vet vi inte, men vår
erfarenhet av regleringar här i landet är
väl i allmänhet den att förhållandena
inte har förbättrats. Snarare har det
skett en ändring till det bättre när en
reglering tagits bort.

Sedan vore det rätt intressant att höra
om herr Nilsson i Östersund vidhåller
sin uppfattning att man siktar till
ett förstatligande av bensinhandeln.

Bensinhandeln är en rätt komplicerad

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

näringsgren och man kan inte dra jämförelser
hur som helst. Branschen växer
ju oupphörligt och ibland kan givetvis
en privatperson fråga sig: Har det verkligen
funnits anledning att uppföra den
nya bensinstation som anlagts just på
det här stället? Men vi får inte glömma
att bakom tillkomsten av nya bensinstationer
ligger i stort sett samma förhållanden
som när det gäller övriga nyetableringar
inom handeln. När det t. ex.
bygges nya stora varuhus eller öppnas
stora livsmedelsbutiker, sammanhänger
detta med att man väntar sig eu ökad
marknad på platsen i fråga.

Det har här gjorts vissa jämförelser
mellan bensin- och livsmedelshandeln.
Man frågar varför livsmedelsföretagen
alltmer koncentrerats till stora enheter.
Ja, det är de ekonomiska lagarna som
har åstadkommit denna utveckling och
tack vare att det inte har funnits någon
reglering på området — det vill jag särskilt
understryka — har utvecklingen
helt kunnat följa frivillighetens linje.
Även inom bensinhandeln bör utvecklingen
kunna ske på ett liknande sätt.
Ingen tror väl att ett oljebolag, vare
sig det har svensk eller utländsk ägare,
är intresserat av att bygga bensinstationer
och sätta upp skyltar bara
för att visa att bolagets varor säljes på
platsen i fråga. Tanken bakom det hela
är naturligtvis att man skall få sälja en
sådan mängd varor att det hela blir lönsamt.

Jag tror sålunda att företagen i branschen
själva bäst kan bedöma frågan
om var investeringarna bör göras.

De ekonomiska lagarna kommer naturligtvis,
liksom fallet varit inom livsmedelshandeln,
att påverka den vidare
uvecklingen av bensinhandeln. Jag tror
också att det mest hälsosamma är att
dessa lagar får fungera och att man inte
försöker styra utvecklingen genom regleringar.
Jag vill i detta sammanhang
påminna om att i remissyttrandena har
från flera håll understrukits betydelsen
av att den fria konkurrensen får fort -

sätta inom bensinhandeln, detta med
hänsyn till konsumenternas intressen.
Påpekanden av detta slag har gjorts både
av de statliga remissinstanserna och
branschorganisationerna såväl på den
kooperativa som den enskilda sidan.

Under diskussionen här har ställts
den frågan, om det i dagens läge förekommer
sådana köer vid bensinstationerna
att det kan vara berättigat med
en utbyggnad. Ja, om man skall vara
rättvis måste man nog säga att det åtminstone
på vissa håll finns en viss
överkapacitet hos bensinstationerna.
Men branschen växer som sagt och jag
tror inte att det vore fördelaktigt för
någon av oss med köer på det ena eller
det andra stället. Om man försöker
åstadkomma en reglering och ett förstatligande
inom bensinhandeln, finns det
emellertid all anledning att där räkna
med ett nytt område för köer.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom en fråga helst
bör besvaras vill jag säga några ord till
herr Larsson i Umeå. Han frågade, om
jag fortfarande var intresserad av ett
förstatligande av oljehandeln. Jag vill
svara att jag har kvar mitt intresse för
den saken, men jag vet att koncentrationsutredningen,
som har speciellt ägnat
sig åt saken, i dagarna kommer att
framlägga ett beänkande där vi får ta
del av utredningens syn på problemet.
Under sådana förhållanden har jag inte
någon som helst anledning att i dag
stödja kommunistmotionen, utan jag
kommer med största intresse att avvakta
koncentrationsutredningens slutsatser
i fråga om ett förstatligande av oljehandeln.

Herr Nordgren var mycket bekymrad
för Norrlands möjligheter att få en tillräcklig
service med bensinstationer. Av
en förteckning som jag har tillgänglig
framgår att under 1964 byggdes i Norrland
— jag drar då gränsen söderut vid
herr Nordgrens hemlän, Gävleborgs län,

Nr 37

den 24 november 1905

Onsdagen

— 31 nya bensinstationer för en sammanlagd
kostnad av 8,5 miljoner kronor.
Under samma år ombyggdes 8 bensinstationer
till eu kostnad av 353 000
kronor.

Vad vi vill försöka komma åt är den
klumpvisa anhopningen av bensinstationer
i städerna och även på andra håll.

.lag skulle vilja rekommendera herr
Nordgren att åka med bil från Gävle
upp mot Norge. Vid den norska gränsen
kommer han att möta ett flaggspel från
bensinstationer, representerande de allra
flesta oljebolagen. Alla dessa bensinstationer
uppe på kalfjället kan givetvis
inte hålla öppet på vintern, utan det är
bara några veckor under turistsäsongen
som man konkurrerar med varandra.

Jag tror inte att norrlänningarna skulle
bli ledsna, herr Nordgren, om någon av
dessa bensinmackar slopades.

Herr Nordgren brukar slå vakt om
småföretagarnas intressen här i riksdagen.
Bensinstationsföreståndarna är
också en grupp av småföretagare. Gå
och fråga dem, herr Nordgren, hur de
ser på det här problemet!

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Just det som herr Nilsson
i Östersund nyss bad mig om gjorde
jag när jag sent i förrgår kväll bilade
ner till Stockholm. Jag frågade en bensinstationsföreståndare
vad han ansåg
om förslaget, och han sade sig vara
mycket bekymrad, ty det betydde kanske
att han måste lägga ned sin rörelse.

Däremot delar jag den uppfattningen
att den klumpvisa anhopningen av bensinstationer
inte är önskvärd. Där torde
de kommunala myndigheterna kunna
medverka till en bättre ordning.

Vad beträffar uppgiften att åtskilliga
ny- och ombyggnader skett under de senaste
åren vill jag framhålla, att detta
nog är riktigt men att det sannolikt beror
på att vägar lagts om. Det är väl då
naturligt att man placerar sin affär, eller
i detta fall stället för bensinförsäljning
och serviceverkstaden, något så
5 — Andra kammarens protokoll 19C>5. Nr

Olje- och bensinhandelns organisation

när i närheten av den nya trafikleden,
så att affären inte ligger kvar vid en
nedlagd väg.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Denna fråga kan väl anses
vara nog debatterad nu, men jag
skulle i alla fall vilja ge en liten replik
till herr Haglund då han dragit i härnad
för de stackars bensinstationsföreståndarna,
som han uttryckte det. Han säger
att de är tvingade att köpa material som
det tillkommer en bensinstation att ha
för servicens skull. Men, herr Haglund,
detta är väl egentligen ett frivilligt åtagande
från dessa bensinstationsföreståndares
sida, liksom det är ett frivilligt
åtagande att starta en affär.

Våra bensinstationer är nu inte bara
till för bensintappning och smörjning
av bilar, utan många vägfarande vill
också ha en god service på alla möjliga
andra områden. Man vill köpa tobaksvaror,
läskedrycker, sötsaker och
sådant. Detta kräver naturligtvis ett
stort varusortiment som de stackars
bensinstationsföreståndarna måste skaffa
kapital till. Detta innebär ju, herr
Haglund, att dessa bensinstationers lönsamhet
naturligtvis måste bli bättre än
om de ensidigt skulle användas för bensintappning,
oljesmörjning o. d. Som bilister
kräver vi mer och mer att få en
fullvärdig service av våra bensinstationer.
Jag undrar om herr Haglund, när
han vill få bilen omskött och därför
lämnar in den på morgonen, skulle vilja
vänta två till tre dagar för att få den
smord eller omsedd på något annat sätt,
vilket man mycket väl skulle kunna
tänka sig teoretiskt om det nu skulle bli
en sådan rationalisering som han talar
om. Man jämför med rationaliseringen
beträffande andra varugrupper, men där
gäller det ju en frivillig rationalisering.

Det är så sant som herr Jonasson sade,
och jag är mycket förvånad över att
hans anförande slutade med att han yr .

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Olje- och bensinhandelns organisation

kade bifall till reservationen. Han säger
att i första hand oljebolagen bör
sköta om denna sak. Ja, det är ju också
utskottets mening att detta är någonting
som det inte ankommer på riksdagen att
befatta sig med, utan det är bensinhandeln
över huvud taget som skall göra
det. Jag är säker på att det kommer
att ske på rationellaste och bästa sätt.

Här har också betygats att bensinpriset
inte höjts utan tvärtom sänkts om
man räknar med penningvärdets fall.

Med tanke på byggandet av bensinstationer
skulle jag vilja säga till herr
Nilsson i Östersund, att det är så sant
som herr Nordgren säger, nämligen att
byggandet i stort sett är betingat av ändringar
av vägnätet. Vi får emellertid här
i kammaren om någon vecka ta ställning
till en proposition, enligt vilken
regeringen skulle få större fullmakter
än tidigare då det gäller att reglera byggandet
av bensinstationer. Här har alltså
nu motionärerna egentligen fått mera
än vad de tänkt sig, när det kommer att
läggas i regeringens hand att bestämma
i dessa saker.

Till herr Lundberg skulle jag vilja
säga följande. Jag vet inte vilka bensinstationer
man har i Uppsala. Han säger
att det är brist på kunder, att folk går
arbetslösa o. s. v. Antingen är det en
missuppfattning eller också missköter
stationsföreståndarna sitt arbete. Jag
kan inte tyda det på annat sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Nu sade herr Berglund
att utskottet för sin del anser att det är
oljebolagen som skall ordna denna fråga.
Jag yttrade förut precis samma sak,
nämligen att oljebolagen skulle ha ordnat
denna sak, men det har inte skett.
Det är där skillnaden ligger, herr Berglund,
och det är det jag vänder mig
emot. Oljebolagen har haft chansen men
inte brukat den, och det är väl inte
mera att göra åt det.

I delta sammanhang vill jag också
framhålla att bensinkioskerna i många
fall har inneburit en mycket svår konkurrens
för annan handel.

Vad vi dessutom absolut behöver ha
ute i glesbygderna och som också bör
ordnas, är ordentliga servicestationer —
inte fyra, fem stycken av olika märken,
som inte betyder något för innehavarna
ekonomiskt och ej erbjuder kunderna
ordentlig service. Det är bara så nu att
det skall finnas olika märken på platsen.
Detta kan inte vara något önskemål,
utan vad vi vill ha är ordentliga stationer
med en riktig service, och detta borde
oljebolagen kunna komma överens
om.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Jonasson och jag
är nog ense om att detta bör överlämnas
till oljebolagen. Hur de sedan sköter
denna sak kan undandra sig vårt bedömande.
Men jag bedömer det så, att har
ingenting hänt enligt herr Jonassons mening
anser väl oljebolagen att det inte är
någonting att göra åt saken.

Jag anser att det här skall ha en naturlig
utveckling liksom det är på alla
andra områden av affärslivet, där vederbörande
bransch ser till att den blir
så effektiv som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Haglund begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Onsdagen den 24 november 1965 Nr 37

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd för hemarbetande kvinnor, studerande,
m. fl.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ståhle in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92
ja och 120 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Enligt

den preliminära planen skall
fredagen den 3 december anordnas antingen
ett arbetsplenum eller ett bordläggningsplenum.
Jag får nu meddela att
sammanträdet nämnda dag blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl.
14.00.

§ 20

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagsbiblioteket angående
anvisande av ytterligare anslag
för bokinköp och bokbindning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd
för hemarbetande kvinnor, studerande,
m. fl.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckta motio -

ner om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd för hemarbetande kvinnor,
studerande, in. fl.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 519
i första kammaren av fru Olsson och
herr Wikberg samt nr 619 i andra kammaren
av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö; ävensom

2) de likalydande motionerna nr 523
i första kammaren av herr Bertil Petersson
in. fl. och nr 616 i andra kammaren
av herr Fagertund in. fl.

I motionerna 1: 519 och II: 619 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
skyndsam utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och kvinnor
arbetande i familjens eget företag i enlighet
med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde,

A) att motionerna I: 519 och II: 619
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att motionerna 1:523 och 11:616
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Elmstedt, vilka ansett,
att utskottet under A) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:519 och 11:619 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om frivillig
sjukpenning vid nedkomst för hemarbetande
kvinnor och kvinnor arbetande i
familjens eget företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När vi bygger upp ett
försäkringssystem är det angeläget att
det utformas så att det kan omfatta

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd för hemarbetande kvinnor, studerande,
m. fl.

samtliga grupper. Det finns här en
grupp som visserligen är med i systemet
och har möjlighet att teckna frivillig
tilläggssjukpenningsförsäkring men
som i vissa situationer inte får den ekonomiska
trygghet som är angelägen. Vi
har vid tidigare tillfällen fört fram synpunkter
på denna fråga, men de har inte
föranlett någon åtgärd. I år har vi fört
fram frågan i motion, och till andra
lagutskottets utlåtande nr 71 finns en
reservation.

Det gäller hemarbetande kvinnor och
de kvinnor som deltar i arbetet för det
gemensamma företaget, makens företag.
Vid barnsbörd har de inte ersättning
från sjukkassan trots att de tecknar frivillig
tilläggssjukpenningsförsäkring. Vi
anser att även denna grupp bör ha möjlighet
att få samma ekonomiska trygghet
i denna situation som förvärvsarbetande
kvinnor. Vi kan inte finna att det
är någon skillnad i detta sammanhang.

Utskottet har i sin skrivning hänvisat
till tidigare motioner och sagt, att
andra lagutskottet avstyrkte motionerna
vid 1962 års riksdag med hänvisning
bl. a. till att det varken ur principiella
eller statsfinansiella synpunkter var motiverat
att för finansiering av en frivillig
försäkring anlita statsmedel i sådan
omfattning som motionärerna förordat.

I årets motion har vi begärt att frågan
blir föremål för utredning, och vi
har därmed inte direkt angivit riktlinjerna.
Men vi anser att frågan är väsentlig,
och därför borde man kunna utreda
den.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som är fogad till detta utlåtande.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! När vi i utskottet behandlade
de motioner som herr Gustavsson
i Alvesta här har redogjort för,
anlade vi samma synpunkter på dem
som på de motioner i samma ärende
som var aktuella i samband med att

lagen om allmän försäkring behandlades
1962. Herr Gustavsson vet lika bra
som jag att detta är en kostnadsfråga.
Det har inte varit någon ovilja i andra
lagutskottet eller i riksdagen, och vi
har inte velat ställa hemmafruarna
utanför försäkringen. Men det skulle
medföra stora kostnader för de försäkrade
själva, för hela försäkringskollektivet
och för samhället om även de som
inte förlorar någon arbetsinkomst vid
ledighet för havandeskap skulle räknas
in i kollektivet. Och det är ju arbetsförtjänsten
som är indikationen på att
de förvärvsarbetande kvinnorna nu får
tilläggssjukpenning under havandeskapsledighet.

Men en faktisk möjlighet att konstatera
hur stort intresset för försäkringen
är bland de hemarbetande kvinnorna
själva har vi i den frivilliga sjukförsäkringen.
Som bl. a. framgår av ett av
de remissvar som redovisas i andra
lagutskottets utlåtande har de hemmavarande
kvinnorna emellertid inte i någon
nämnvärd grad anmält sig till den
frivilliga sjukförsäkringen. Det säger
väl tillräckligt om att behovet inte är
så stort, ty kostnaden för anslutning
till den försäkringen är relativt ringa.

Herr Gustavsson i Alvesta vet också
mycket väl att detta är en kostnadsfråga
för försäkringskollektivet och samhället,
vilket utskottet också har framhållit
i sitt utlåtande.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fru Ekendahl och jag
torde ändå vara ense om att en grupp
människor här ställes utanför försäkringen,
och jag anser att vi inte behöver
lägga så stor vikt vid kostnaderna.
De kvinnor som t. ex. deltar i arbetet i
det gemensamma företaget får ju vidkännas
ett inkomstbortfall, när de inte
kan fullgöra sin arbetsinsats under ha -

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

SjukförsäkrinRsförmånerna för utlandssvenskar

vandeskap. Jag tror också att de är villiga
att betala den premie som det kan
bli fråga om.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag kan upprepa vad
jag sade i utskottet, att om en kvinna
är anställd i makens företag, så kan hon
bli betraktad som förvärvsarbetande.
Då blir hon med i den gemensamma
försäkringen och är därmed berättigad
till tilläggssjukpenning under den tid
hon inte kan fullgöra sitt vanliga arbete.

Jag håller med herr Gustavsson i Alvesta
om att det är skillnad mellan de
hemarbetande kvinnorna och de som
arbetar i makens företag, men är det
inte då en riktigare och renare linje att
de senare får ett anställningsförhållande
som berättigar till ersättning ur den
gemensamma socialförsäkringen?

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herrar Eric Carlsson och
Elmstedt; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av väckta motioner
angående värdebeständig placering
av arbetslöshetskassornas fondmedel.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 23

Sjukförsäkringsförmånerna för utlandssvenskar Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av väckta motioner
om sjukförsäkringsförmånerna för
utlandssvenskar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Vi har tidigare i dag
behandlat ett avsnitt av u-landshjälpen.
Den fråga vi nu skall dryfta gäller vissa
förhållanden för utlandssvenskarna och
ar även den angelägen. Något särskilt
yrkande kommer jag emellertid inte att
ställa, herr talman.

Det problem som vi aktualiserat i de
likalydande motionerna 1:9 och 11:12
anser vi måste lösas och lösas snart. Vi
har yrkat att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan
ändring av lagen om allmän försäkring
att svensk medborgare som är anställd
av svensk arbetsgivare och har utlandstjänst
tillförsäkras samma sjukförsäkringsförmåner
som andra svenska medborgare.

För ett år sedan — i november månad
1964 — interpellerade jag socialministern
rörande denna sak och påvisade
hur nödvändigt det var att vi försökte
lösa frågan. Tyvärr fick jag ett
negativt svar — socialministern ville
inte låta göra någon utredning.

Vi brukar säga att vi lever i ett välfärdssamhälle.
Det är riktigt när det
gäller många områden — inte minst
vad trygghetsfrågorna beträffar är vi
stolta över att ha kommit så långt. Jag
tänker exempelvis på sjukförsäkringen,
på tryggheten för den enskilde individen
då han råkar ut för sjukdom. Men
tryggheten finns härvidlag bara om
man vistas i välfärdslandet Sverige.
Skulle en svensk medborgare engagera
sig i u-landshjälp och vistas utanför
vårt land, mister han efter ett år denna
trygghet och kan inte åberopa att
han är svensk.

Vad som givit mig anledning att
ställa denna fråga under riksdagens bedömande
är de insatser som våra olika
missionssamfund gör på u-landsfältet.
I 50, 60, 70 eller 80 år har dessa missionssamfund
oförtrutet arbetat för att

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

i många avseenden hjälpa ifrågavarande
länder inom sjukvård och undervisning
— både teoretisk undervisning
och praktisk yrkesundervisning, läkarvård
m. in.

Inom vår moderna u-landshjälp har
man nu kommit underfund med att detta
har varit och är en mycket värdefull
insats, och man försöker kanske också
i långa stycken ta exempel av det som
uträttats. Jag tycker dock att det vore
ganska angeläget att vi visade, att vi
värderar denna insats på ett sådant sätt
att vi ger dessa utlandssvenskar den
trygghet, som de behöver ha i detta avseende.

Denna fråga har remitterats till riksförsäkringsverket,
som uttalar att det
rör sig om synnerligen stora problem
och att man inte vet om man kan lösa
dem. Utskottet har fallit in i denna melodi
och skriver på följande sätt: »Skulle
för dessa fall» — alltså de av mig
relaterade — »övervägas möjlighet att
uppbära förmåner från den svenska
sjukförsäkringen, måste i sammanhanget
även lösas frågorna om hur inkomstkontroll,
sjukkontroll och inkassering
av avgifter till försäkringen lämpligen
skall anordnas.»

Vi har i vår motion faktiskt tagit upp
denna fråga, och vi har redovisat hur
vi anser att den skulle kunna lösas. De
människor det gäller är engagerade av
missionssamfund eller andra arbetsgivare,
från vilka deras löner utgår. Jag
anser att denna fråga vore mycket enkelt
löst genom att dessa arbetsgivare
finge inkassera de sjukpremier, vilka
givetvis måste betalas från var och en
som skall komma i åtnjutande av sjukförsäkringen.

Utskottet uttalar dock avslutningsvis:
»Det torde kunna överlämnas åt Kungl.
Maj :t att ta upp de nu berörda problemen
till övervägande.» Herr talman!
Jag skulle gärna velat ha ett annat ord
på denna punkt, nämligen att detta
borde kunna överlämnas åt Kungl.
Maj:t, vilket utskottet också har gjort.

Jag har i princip ingenting emot utskottets
utlåtande, eftersom jag anser
att frågan i och med detta förts ett steg
närmare sin lösning. Jag skulle dock,
herr talman, avslutningsvis vilja framhålla
att det borde vara en hederssak
för oss att lösa detta problem.

I detta anförande instämde herr Wiklund
(fp).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 24

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd till vård utomlands
av kroniskt sjuka.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Förutsättningarna för en ekonomisk
landskapsvård

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående förutsättningarna för en
ekonomisk landskapsvård.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 337 av herr Isacson
m. fl. och II: 408 av herr Ringaby
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå
en inventering av och undersökning
om förutsättningarna för en önskvärd
landskapsvård med beaktande av de
ekonomiska betingelser som en rationell
betesproduktion kunde möjliggöra
inom de odlingsområden som borde bevaras
åt framtiden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte anse motionerna I: 337 och II: 408
besvarade med vad utskottet anfört.

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

Reservation liade avgivits av herrar
Carl Eskitsson, Isacson och Hedin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:337 och 11:408 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening ge
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; ocli
anförde därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 25 tas en mycket väsentlig sak upp,
nämligen förutsättningarna för en landskapsvård
som bättre än nu förmår bevara
en del av det svenska odlingslandskapet.
Det är naturvärden som måste
betraktas såsom omistliga arv från en
gången tid.

Våra milsvida barrskogar har sin speciella
tjusning och dragningskraft inte
bara för skogens män av facket utan
också för den fritidsälskande allmänheten.
Men barrskog har vi onekligen mycket
gott om, och arealerna ökar år från
år genom nyplanteringar. Däremot hotas
det gamla öppna landskapet i våra
kulturbygder av total igenväxt, dels genom
skogsplantering, dels genom ren
vanvård som karaktäriseras av att busksly
breder ut sig och stänger de öppna
vyerna.

Självfallet är det varken möjligt eller
önskvärt att i takt med nedläggningen
av jordbruk till varje pris söka bevara
den gamla landskapstypen. Det är ofrånkomligt
och troligen också nationalekonomiskt
riktigt att en stor del omföres
till produktiv skog. Men vi bör, menar
jag, ha råd att på olika sätt behålla en
del av det gamla ljusa landskapet, t. ex.
björk- och ekängar, i synnerhet i bygder
som frekventeras mycket av turister och
fritidsfolk.

Motionärerna för speciellt in tanken
att bevara den gamla landskaptypen genom
att utnyttja markerna för köttdjursproduktion.
Genom betesgång av får,
hästar eller ungdjur kan man på ett na -

turligt och billigt sätt hålla ängarna i
kultur och hindra buskvegetation.

Det finns naturligtvis möjligheter att
med konstlade medel — t. ex. buskbekämpning
med hormonderivat — hålla
hagmarkerna öppna. Men det blir en
kolossalt dyrbar metod både för en
första röjning och för årligt underhåll
av dessa marker. I motionerna hänvisas
till erfarenheter från Kopparbergs
län som visar att en första röjning av
igenväxta marker, som man önskar
iordningställa, kostar cirka 1 500 kronor
per hektar för de första åtgärderna,
och därtill kommer sedan det årliga underhållet.
Det rör sig alltså om väsentliga
kostnader.

I motionerna föreslås att det skall
ske en utredning om och undersökning
av förutsättningarna för en önskvärd
landskapsvård med beaktande av de
ekonomiska betingelser som en rationell
betesproduktion kan möjliggöra inom
de odlingsområden som bör bevaras
för framtiden.

Sällan har remissmyndigheterna varit
så eniga om att tillstyrka en motion
som i detta fall. Utskottsmajoriteten
konstaterar också att remissinstanserna
genomgående ansluter sig till motionärernas
synpunkter och hänvisar
främst till lantbruksstyrelsens uttalande.
Utskottsmajoriteten delar också motionärernas
uppfattning om betydelsen
av att de ekonomiska aspekterna på
landskapsvården beaktas på ett tidigt
stadium.

I slutet av utlåtandet kommer dock
något av en antiklimax genom att utskottsmajoriteten
bara hänvisar till berörda
myndigheters stora intresse för
frågan och dessutom till 1960 års jordbruksutredning.
Någon särskild åtgärd
från riksdagens sida anser man inte
behövs.

Några av utskottets ledamöter har
däremot ansett, att förutsättningarna
för att det snart skall kunna bli något
gjort på detta område är att Kungl.
Maj :t medverkar till en samordning av

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

åtgärderna från alla de olika myndigheter,
som berörs av dessa frågor. Just
på grund av att det är så många olika
myndigheter inkopplade på detta ärende
anser vi att en samordning är erforderlig.

Vi ställer oss vidare tveksamma till
om 1960 års jordbruksutredning över
huvud taget kommer att ta upp detta
problem. En av utskottets ledamöter har
haft kontakt med utredningen och fick
det beskedet, att utredningen inte räknat
med att ta upp detta ärende. Det förefaller
också troligt att det blir så —
jordbruksutredningen har ändå andra
stora uppgifter att behandla i första
hand.

Reservanterna anser alltså att denna
fråga bör utredas och att detta lämpligen
kan göras på det sätt, som lantbrukshögskolans
institutioner för växtodling
och för lantbrukets företagsekonomi
föreslagit, nämligen genom
tillsättandet av en expertgrupp, som
i sig rymmer såväl representanter för
den biologiska som för den samhällsekonomiska
vetenskapen liksom juridisk
expertis och företrädare för naturvård
och turistintressen. Denna expertgrupp
skulle kunna utarbeta modellplaner
och anvisningar om hur man
skall kunna lösa denna kulturfråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till jordbruksutskottets utlåtande nr 25.

I detta anförande instämde herr Nyberg
(fp).

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Urbaniseringen sätter
sina spår i landet och skapar många
problem; det känner vi alla till. Det
gäller inte bara mänskliga omställningsprocesser,
och det gäller inte bara det
svåra trycket på våra stora städer, utan
det gäller också den hotande förfulningen
av stora delar av det svenska
landskapet.

Var och en som driver ett jordbruk

vet att jordbrukaren måste föra en ständig
och hård kamp mot buskar och sly.
Det behövs bara att en åkerlapp av en
eller annan anledning får ligga obrukad
ett eller ett par år för att det skall
komma en invasion av buskar och sly
över dikesrenarna.

I dessa dagar när småbrukarna på
många håll betraktas nästan uteslutande
som en samhällsekonomisk belastning,
har man ändå tvingats erkänna att dessa
småbrukare skapat och bevarat
omistliga skönhetsvärden i vårt land.
Genom den pågående snabba nedläggningen
av jordbruk håller emellertid
det mycket säregna och vackra odlingslandskapet
på att förödas på många
håll. Inom ett bälte från västra Värmland
över Frykensjöarna och Kopparbergs
län upp emot Gävle har nedläggningen
av småbruk varit synnerligen
omfattande. Någon har kallat det här
området för den mellansvenska savannen
; det håller helt enkelt på att växa
igen i dessa trakter.

Om inte vår generation som eftermäle
skall få den hårda domen att den vanvårdat
vår vackra odlade svenska landsbygd,
måste vi ta krafttag på detta
område — och det ganska omedelbart.
Det blir emellertid, som herr Hedin
framhöll, mycket dyrt att med manuell
arbetskraft hålla en avfolkad bygd öppen
och fri från buskar och träd. Man
har beträffande ett område på 160 hektar
kring Siljan försökt beräkna vad
det skulle kosta att röja upp området,
hugga upp det röjda virket och bespruta
området med hormonderivat. Man
har, som herr Hedin nämnde, funnit
att kostnaderna skulle bli cirka
230 000 kronor, d. v. s. 1 500 kronor per
hektar. När man nu i jordbrukspolitiska
kretsar räknar med att cirka 25 procent
eller omkring 1 miljon hektar av
vår odlade areal skall läggas ned, inser
vi storleken av de kostnader det
blir fråga om. Även om vi skulle försöka
hålla endast omkring 10 procent
av den nedlagda åkerjorden fri från

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

buskar, skulle det alltså kosta omkring
150 miljoner kronor.

Av den anledningen har vi motionärer
önskat få till stånd en prövning av
möjligheterna till ekonomisk landskapsvård,
främst genom att utnyttja kor
och får som betesdjur på områden som
vi vill behålla öppna och fria från vegetation.
En sådan åtgärd skulle också
rimma med rent jordbrukspolitiska intressen,
eftersom det ju allmänt anses
som mycket önskvärt att öka köttproduktionen
även vid en nedskärning av
jordbruksproduktionen i övrigt.

Reservanterna vill i likhet med vad
lantbrukshögskolans institution för
växtodling och för lantbrukets företagsekonomi
föreslagit i sitt yttrande, att
det skall tillsättas en expertgrupp för
att studera dessa problem. I denna
grupp skulle såväl den biologiska som
samhällsekonomiska vetenskapen liksom
juridisk expertis och representanter
för naturvård och turistintressen
vara företrädda.

Jag vill också instämma i herr Hedins
yttrande, att sällan har en motion
blivit så tveklöst tillstyrkt av alla remissinstanser
som i detta fall. Som
framgår redan på första sidan av utskottets
utlåtande har yttranden inhämtats
från styrelsen för lantbrukshögskolan,
som bifogat yttranden av
högskolans institutioner för växtodling
och för lantbrukets företagsekonomi,
samt från lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen
och statens naturvårdsnämnd,
vilken senare överlämnat yttranden
från Vetenskapsakademiens naturskyddskominitté,
Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård.
Samtliga dessa instanser
har inte bara tillstyrkt utan de har —
skulle jag vilja säga — tillstyrkt i nästan
poetiska ordalag. Och det är ganska
märkligt med så stor enighet. Med
hänsyn till dessa samstämmiga remissyttranden
förefaller det som om utskottets
skrivning ändå vore litet egendomlig.
Utskottet håller helt med mo -

tionärerna och är i sak ense med dem
och remissinstanserna. Men utskottet
orkar liksom inte fram till ett tillstyrkande
av motionerna. På de sista raderna
i utlåtandet tappar utskottet luften
och åstadkommer en halvmesyr, när
man säger att motionerna inte bör föranleda
någon åtgärd. De värdefulla modellplaner
som en försöksverksamhet
skulle kunna skapa för en framtida ekonomisk
landskapsvård kommer vi alltså
inte att få. Min uppfattning är emellertid
att landskapsvården är av så
stor allmän betydelse, att alla möjligheter
att behålla de nuvarande skönlietsvärdena
och även att i möjligaste
mån återställa redan förödda värden
bör prövas.

På detta område, herr talman, har
vi ett tungt ansvar gentemot det uppväxande
och kommande släktet. Med
dessa ord ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström och herr Björkman (båda
h).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tror inte vi behöver
försöka övertyga varandra om behovet
och önskvärdheten av en effektiv landskapsvård.
Den är vi nog allesammans
precis lika intresserade av. Reservanternas
bemödanden är därför i det fallet
överflödiga. Men man kan ju diskutera
hur man skall gå till väga för att i praktiken
omsätta intresset för landskapsvård.

Behovet av en effektiv landskapsvård
uppkommer ju successivt, inte efter hand
som gårdar slås ihop med andra utan
i den mån en gård läggs ned och icke
brukas i fortsättningen. Nu är det emellertid
så, att vi har statliga ämbetsverk
som leder denna utveckling, nämligen
lantbruksstyrelsen med sina lantbruksnämnder.
De har att befrämja rationaliseringen
inom jordbruket och har följaktligen
vetskap om varje gård som
läggs ned. Det är lantbruksstyrelsens

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

och dessa nämnders uppgift att efter
hand som problem uppstår i samband
med nedläggningen av jordbruk undersöka
hur man lämpligen skall kunna lösa
dessa, alltså just de problem som reservanterna
och motionärerna vill lösa
genom att tillsätta en expertgrupp. Att
det är så framgår ju med all önskvärd
tydlighet av vad lantbruksstyrelsen själv
sagt i sitt remissyttrande. Jag ber att få
läsa upp en bit av det, eftersom reservanterna
som argument anför att så
många remissinstanser har tillstyrkt deras
förslag, men de har inte läst upp
något av vad dessa remissinstanser sagt.
Om jag nu läser upp en bit av vad det
ämbetsverk som har att handlägga dessa
frågor yttrat så kanske det hela klarnar.

Lantbruksstyrelsen uttalar önskvärdheten
av att ett utvecklingsarbete kommer
till stånd till grund för den verksamhet
som statens naturvårdsnämnd,
lantbruksnämnder in. fl. bedriver och
som har betydelse för naturvården.
Lantbruksstyrelsen anför vidare: »Ett
sådant arbete bör enligt lantbruksstyrelsens
mening omfatta bl. a. utarbetandet
av gemensamma riktlinjer för naturvårdsfrågornas
behandling vid översiktliga
överväganden rörande markanvändningen
och modellstudier rörande
företagens anpassning till landskapsvården.
Lantbruksstyrelsen förklarar
sig för sin del vara beredd att i
samarbete med statens naturvårdsnämnd
intensifiera insatserna för att
åstadkomma riktlinjer till grund för
överväganden rörande den långsiktiga
markanvändningen i det retarderande
odlingslandskapet.»

Det är ju just de uppgifterna som herrar
reservanter åsyftar.

Vi har också ett annat statligt organ
som är inkopplat på detta, nämligen
naturvårdsnämnden. Lantbruksstvrelsen
har alltså uttalat att den i samarbete
med naturvårdsnämnden vill söka lösa
just dessa problem, och det bör såvitt
jag begriper räcka att vi har två statliga
ämbetsverk som sysslar med dessa

uppgifter. Utskottet har ytterligare understrukit
behovet och önskvärdheten
av detta samarbete mellan lantbruksstyrelsen
och naturvårdsnämnden. Längre
kan man väl knappast gå.

Jag har haft ett samtal med en av de
högre tjänstemännen i lantbruksstyrelsen
och fått det bestämda beskedet att
detta är en av de uppgifter som lantbruksstyrelsen
handlägger. Lantbruksnämnderna,
planeringsnämnderna i länen,
lantbruksstyrelsen och naturvårdsnämnden
har alltså till uppgift att handlägga
dessa frågor.

Reservanterna borde ju ha goda förbindelser
med lantbruksstyrelsen, eftersom
en av reservanterna sitter med i
denna styrelse, så det vore ju lätt för
dem att skaffa sig samma besked som
jag har fått när jag har talat med dem
som leder lantbruksstyrelsens arbete.

Reservanterna vill ha en särskild, fristående
arbetsgrupp som skulle stå över
två statliga ämbetsverk. Det bör vara
fina herrar som ingår i den expertgruppen
då, eftersom de skall ge två
generaldirektörer föreskrifter om vad
de bär att göra enligt den instruktion
som de själva fått och som de tolkar
så som jag relaterat. År det så att det
behövs en sådan expertgrupp, förmodar
jag att dessa generaldirektörer själva
kan tillsätta den. I varje fall bör inte
riksdagen lägga sig i det.

Den förste ärade talaren, herr Hedin,
uttalade tvivel om huruvida jordbruksutredningen
skulle komma in på detta
problem.

Jag tillhör själv denna utredning och
kan betyga att vi har varit inne på precis
samma tankegångar som herrar motionärer
och reservanter nu utvecklar.
Det förefaller mig närmast som om herrarna
skulle ha kommit över den PM,
som jordbruksutredningen utarbetat och
där hämtat sina argument, ty de är precis
desamma som vi har diskuterat. Vi
har diskuterat huruvida man kan hålla
djur som avbetar dessa arealer eller om
man skall använda kemiska preparat

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

eller på annat sätt hålla träd- och buskvegetationen
borta. Det är precis vad
herrarna säger.

■lag erkänner gärna att det är ett
enkelt sätt att skaffa underlag för motioner
och reservationer att bara gnugga
promemorior från sittande utredningar.
Om herrarna tvivlar på vad jag säger,
ber jag att få läsa något av vad vi har
sagt i en av våra senaste PM inom jordbraksutredningen
och där vi bl. a. behandlade
denna fråga: »Planeringsverksamheten
bör ha som grundläggande
uppgift att registrera och översiktligt
presentera de fortgående strukturförändringarna
inom jordbruket och deras
konsekvenser för landsbygdsmiljön i
vidaste mening. Det är angeläget att det
ekonomiska rationaliseringsarbetet kan
bedrivas i en effektiv takt liksom att
verksamhetens konsekvenser på gott och
ont snabbt uppmärksammas.»

Det framgår med all önskvärd tydlighet
även härav att jordbruksutredningen
har detta problem under observation
och att den kommer att göra ett
uttalande om hur saken lämpligen bör
lösas. Hade det gällt en helt ny uppgift
för lantbruksnämnderna, skulle
jag inte ha något emot att man tillsatte
en utredning eller en expertgrupp för
ändamålet, men att tillsätta en expertgrupp
för en uppgift som redan är given
till två statliga ämbetsverk, tycker
jag är att gå litet för långt. Det är inte
många dagar sedan vi här i kammaren
diskuterade hur man skulle kunna åstadkomma
effektivisering och sparsamhet
i statsförvaltningen. Om jag minns rätt
var man på reservanternas håll mycket
energisk att få framhålla att det
förelåg stort intresse för statlig sparsamhet.
Vad skall man kalla detta för?
Herrarna vill ha experter som skall
sitta över huvudet på två statliga ämbetsverk.
Såvitt jag vet föreligger inga
som helst motiv för sådana statsutgifter.

Herr talman! Såvitt jag förstår finns
det ingen skillnad mellan oss när det

gäller intresse för naturvård och landskapsvård.
Med hänsyn till att det heller
inte finns något motiv för denna reservation
ber jag att få yrka bifall till vad
utskottet hemställt i föreliggande utlåtande.

Herr UINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta är ett ämne som
man inte behöver polemisera så hårt om
som herr Hansson i Skegrie gjorde. Det
rör ett helt opolitiskt och angeläget område,
och vi skulle kanske kunna diskutera
ämnet utan att polemisera alltför
hårt mot varandra. Om herr Hansson
är lika övertygad om behovet, varför
kan då inte utskottsmajoriteten med
en gång bifalla motionen? Vi är eniga
om saken, säger herr Hansson, men vi
diskuterar om det sätt på vilket det
skall ske.

Ja, det är klart att man kan diskutera.
Vi har som motionärer föreslagit
en väg men reservanterna i utskottet har
gått på remissvar från lantbrukshögskolans
institutioner för växtodling och för
lantbrukens företagsekonomi och anammat
detta förslag. Ingenting skall göras
över huvudet på statliga ämbetsverk, säger
herr Hansson. Här måste väl ändå,
herr Hansson, Kungl. Maj :t sätta till en
expertgrupp så att den skall bli allsidig.
Här skall också biologiska, samhällsekonomiska
och vetenskapliga intressen, turistintressen,
naturvårdsintressen o. s. v.
vara med. Skall man ha en expertgrupp
som är litet mera allsidigt sammansatt,
måste väl denna tillsättas av Kungl.
Maj :t. Om intresset för denna fråga verkligen
är stort, hade det naturliga varit
att man då bifallit motionsyrkandet och
i utskottet gjort en hemställan ungefär
som reservationens så att det verkligen
blivit något resultat av det hela.

.lag vill också tillägga att herr Hansson
inte ett enda ögonblick skall inbilla
sig att denna fråga kommer att tas upp
i samband med utformningen av den
framtida jordbrukspolitiken. Dessa utredningar
är krasst ekonomiska och ut -

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

redarna tänker inte på att ta några naturvårdshänsyn.
Det får bli en annan
grupp som tar hand om dessa frågor.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
menar att vi här är överens om
det stora intresse denna fråga bör bli
föremål för. Det är bara i fråga om tillvägagångssättet
som vi har olika meningar.

Om jag trodde att de modellstudier
som det här talas om verkligen skulle
komma till stånd utan några särskilda
åtgärder från riksdagens sida, skulle jag
kanske inte rösta på reservationen, men
jag är inte alls övertygad om detta. Jag
tror att det behövs ett initiativ från
Kungl. Maj:ts sida. Det sägs i utskottets
utlåtande ingenting om de modellstudier,
som lantbruksstyrelsen bl. a. har
tagit upp. Man tar t. ex. i utlåtandet inte
med sista meningen i lantbruksstyrelsens
yttrande, där det heter: »De företagsekonomiska
modellstudierna bör enligt
styrelsen lämpligen utföras i samråd
mellan statens naturvårdsnämnd,
lantbruksstyrelsen och lantbrukshögskolan.
»

Jag tror för min del att det behövs ett
initiativ från Kungl. Maj:t för att man
verkligen skall få dessa studier och en
allsidig utredning till stånd.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan knappast kalla
vad jag här anfört för polemik.

Det är svårt att ta på allvar motioner
och reservationer om saker som redan
är beslutade och håller på att genomföras.
Man bör då kunna bifalla motionen,
säger reservanterna. Ja, tänk så många
motioner som kunde bifallas i riksdagen
om motioner väcktes om allt som redan
är beslutat och håller på att genomföras
!

Nu säger herr Ringaby att om en expertgrupp
skall tillsättas måste Kungl.
Maj:t göra detta. Ja, naturligtvis, men

utskottet menar att det inte behövs någon
sådan expertgrupp. Utskottet har då
inte heller haft anledning att begära
tillsättandet av en dylik.

Den fråga vi här diskuterar kommer
inte att tas upp av jordbruksutredningen,
säger herr Ringaby. Såvitt jag läst
jordbruksutredningens direktiv rätt
skall frågan tas upp där. Vi har också
redan nu utarbetat en ganska omfattande
promemoria om jordbruket och
landsbygden där alla de problem som en
jordbruksrationalisering kommer att innebära
för landsbygden har tagits upp
och prövats. Jag har själv deltagit i en
debatt inom jordbruksutredningen kring
just dessa problem.

Herr Hedin säger att utskottet inte har
talat om några modellstudier. Nej, utskottet
har talat om vad lantbruksstyrelsen
anfört och instämt i dess synpunkter.
Lantbruksstyrelsen har bl. a. anfört:
»De företagsekonomiska modellstudierna
bör enligt styrelsen lämpligen
utföras i samråd mellan statens naturvårdsnämnd,
lantbruksstyrelsen och
lantbrukshögskolan.» Man är alltså själv
införstådd med att dessa modellstudier
bör förekomma, och detta instämmer utskottet
i. Vad kan man mer begära?

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Om det är så att en utredning
är på gång förvånar det mig i
högsta grad att samtliga remissinstanser
tillstyrkt en utredning. Vet de inte vad
de talar om?

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! En av anledningarna till
att jag begärde ordet var herr Hanssons
i Skegrie framförda uppfattning att motionärerna
skulle ha använt sig av jordbruksutredningens
synpunkter som underlag
för sin motion.

Det förhåller sig, utskottets värderade
ordförande, inte alls på det sättet. I stället
har man använt sig av den landskapsvårdsplan
för nedre siljansområdet
som föreligger färdig och där man

Onsdagen den 24 november 1905

Nr 37

Förutsättningarna för en ekonomisk landskapsvård

mycket kraftfullt tagit upp dessa frågor
och säger att det även är viktigt att på
något sätt göra befolkningen uppmärksam
på att åkrar håller på att växa igen
med buskar. Igenväxningen går för sakta
för att folk skall se vad som sker
o. s. v.

Detta är verkligen en mycket allvarlig
fråga. Vi vet hur snabbt hela vårt landskap
håller på att förändras, detta i
stor utsträckning av ekonomiska skäl.
Våra jordbruk igenplanteras, hela Småland
håller på att beskogas av gran och
det kan i och för sig vara riktigt att så
sker men vi måste i alla fall lämna utrymme,
där det går, för det ljusa landskapet.
Jag är inte alls övertygad om att
man kan klara denna fråga utan att tillsätta
en expertgrupp.

Herr Hansson i Skegrie talar om fina
herrar i en expertgrupp som måste stå
över herrar generaldirektörer. Varför
måste det vara på det sättet? Kan det
inte vara hyggliga, inte så fina, herrar
som har möjlighet att ge informationer
och vara vägledande för herrar generaldirektörer?
Jag skulle föreställa mig att
det är så motionärerna tänkt sig saken.

Här har man för en gångs skull i
Sveriges riksdag för landskapsvården
och för naturvården fört fram ett förslag
till ekonomisk lösning av problem
utan att stora anslag omedelbart skall
behöva ställas till förfogande. Man skall
i stället diskutera möjligheterna att kunna
skapa en landskapsvård som blir
självbärande i framtiden. Det tycker jag
är något mycket väsentligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få ställa
en direkt fråga till herrar reservanter:
Syftar herrar reservanter till skapandet
av ett nytt statligt ämbetsverk
för detta ändamål? Eller syftar ni till
att expertgruppen skall redovisa sina

resultat för redan förefintliga ämbetsverk? Herr

K1NGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Reservanterna syftar till
att få en modellplan för en ekonomisk
landskapsvård prövad för att sedan användas
i större sammanhang.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
påpekade jag att lantbruksstyrelsen säger
sig vara införstådd med att göra
upp dessa modellplaner.

Skall det inrättas en ytterligare grupp
som skall arbeta vid sidan av lantbruksstyrelsen? Herr

PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna diskussion eftersom
jag inte deltagit i utskottets överläggningar
kring denna fråga.

Men eftersom man i dessa dagar talar
om hur man skall kunna bevara borgfreden
under nästa år skall jag försöka
medverka till att den inte blir satt på
alltför hårda prov i denna fråga. Jag
vill därför bara understryka vad herr
Hansson i Skegrie sagt om att vi kommer
att ta upp denna fråga i jordbruksutredningen.
Utredningen kommer således
inte enbart att behandla ekonomiska
frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ringaby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965
Användningen av psykologiska testmetoder inom den statliga verksamheten

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Carl Eskilsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ringaby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 34 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26

Användningen av psykologiska testmetoder
inom den statliga verksamheten

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
väckta motioner angående användningen
av psykologiska testmetoder inom
den statliga verksamheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Om kammaren i dag
varit mera arbetsbelastad, hade jag tvekat
att begära ordet i anslutning till en
motion, som blivit föremål för en så
pass välvillig behandling som här är
fallet. Jag tillåter mig ändå att uppta
några minuter av kammarens tid för
att understryka vikten av de problem
som här presenteras.

Yad motionärerna velat rikta uppmärksamheten
på är den tilltagande
användningen av psykologiska testningsmetoder
vid anställning och befordran
inom den statliga verksamhe -

ten. Vi har hänvisat till de ömtåliga
och svårbemästrade problem som kan
uppstå i samband därmed. Det hör bl. a.
samman med att tillförlitligheten av
dessa metoder alltjämt är omstridd och
att de vid okritisk användning kan få
ödesdigra resultat för berörda tjänstemäns
och sökandes framtid.

Man har också problemet med offentlighet
och sekretess i detta sammanhang.
Risken är att anställnings- och
befordringsärenden kan avgöras med
stöd av hemlighållna testresultat, vilket
helt skulle stå i strid med den offentlighetsprincip
som annars dominerar
i vårt samhälle. Vi har understrukit
vikten av att iaktta försiktighet på
detta område. Vi har också föreslagit att
problemen i detta sammanhang skall
bli föremål för utredning i lämplig
form.

Motionen har blivit synnerligen positivt
mottagen på de allra flesta håll.
Samtliga remissinstanser understryker
de anmälda problemens stora betydelse.
Samtliga berörda löntagarorganisationer
tillstyrker utredning, Statstjänarkartellen,
TCO och Statstjänstemännens riksförbund
utan reservation, SACO med
önskemål om en något annan inriktning
i utredningsarbetet än vad motionärerna
har föreslagit. Också inom utskottet
har motionen blivit mycket positivt
mottagen. Representanter för olika
partier har uttryckt sin oro och sina
bekymmer för de problem som kan uppstå
vid en alltför snabb och okritisk
tillämpning av metoden.

Det har inte heller erbjudit några
större svårigheter för utskottet att komma
fram till en enhällig skrivning. Utskottet
säger sig bl. a. ha »kommit
till uppfattningen att psykologisk testning
kan ha en uppgift att fylla bl. a.
som hjälpmedel vid rekrytering och urval
av personal inom den offentliga
verksamheten», eu synpunkt som motionärerna
inte har något att invända mot.
Utskottet understryker också starkt »att
testningsresultaten endast får ses som

Onsdagen den 24 november 1965

Nr 37

A in andningen av psykologiska testmetoder inom den statliga verksamheten

en bland de faktorer som bör läggas till
grund för myndigheternas beslut i personalfrågor».

I fortsättningen heter det bl. a.: »Utskottet
finner angeläget att stor försiktighet
iakttages vid användandet av den
psykologiska testningen inom statsförvaltningen.
» Man hänvisar till att ytterligare
prövning erfordras beträffande
tillförlitligheten hos använda testmetoder,
att det råder brist på kvalificerade
psykologer, att man måste lösa organisatoriska
frågor rörande forskning
och utbildning och att de av motionärerna
framförda problemen rörande offentlighet
och sekretess kräver ingående
prövning.

Utskottet anser också att det »här är
fråga om förhållanden av stor betydelse
när det gäller att uppehålla den grundlagsstadgade
principen om förtjänst
och skicklighet som enda och avgörande
befordringsgrunder». Man påpekar,
precis som motionärerna, att bedömningen
givetvis blir något olika när det
gäller enkla anlagsprövningar och när
det är fråga om försök till mer inträngande
personlighetsanalys i samband
med tillsättande av mera kvalificerade
och ansvarsfulla tjänster.

Mot denna bakgrund kunde man ju
ha tänkt sig att utskottet helt skulle ha
anslutit sig till motionärernas utredningsförslag.
Det är nu inte helt och
hållet fallet. Utskottet hänvisar till att
det föreligger ett omfattande utredningsmaterial
och att ytterligare material
är att förvänta. Därvidlag kunde jag
möjligen anmäla den reservationen att
det visserligen föreligger eller väntas
ett omfattande utredningsmaterial men
att detta material ändå i allmänhet inte
är av den karaktären att det mera
direkt behandlar förevarande problem.

Utskottet tar inte uttrycklig ställning
till den tanke som motionärerna har
framfört, nämligen att man sedan pågående
utredningsarbete avslutats skulle
kunna tillsätta en stor och samlad
utredning för hela frågekomplexet. Mo -

tionärerna vill inte heller insistera på
att man skall välja den vägen. Det kan
nämligen råda någon tvekan, huruvida
man här borde gå fram på den stora
och samlade utredningens väg eller lösa
problemen genom partiella utredningar
och undersökningar.

Utskottets yrkande ligger emellertid
nära motionärernas. Det sägs att utskottet
»förutsätter att befintligt och framkommande
utredningsmaterial göres till
föremål för en samlad översyn och att
Kungl. Maj :t på grundval härav tager
de initiativ till ytterligare undersökningar
och till praktiska åtgärder som
kan befinnas påkallade».

Jag finner denna behandling av motionen
synnerligen tacknämlig. Jag inbillar
mig också att utskottsutlåtandet
kan bli till nytta i första hand för civildepartementet
när det i fortsättningen
finner det angeläget att gripa sig an
med detta problem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående glesbygdernas kommunikationsproblem,
samt

nr 48, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel för skada
som vållats av barn och ungdom i
familjevård.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 28

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
961, av herrar Börjesson i Falköping
och Persson i Heden, i anledning av

Nr 37

Onsdagen den 24 november 1965

Kungl. Maj:ts proposition nr 174, angående
statsbidrag till politiska partier.

Denna motion bordlädes.

§ 29

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående rätten för sjukskriven husmor
att utföra arbete i hemmet,

herr Johansson i Norrköping, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående extra bostadskvot till
kommuner med experimentbyggen,
herr Jonasson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angå -

ende principerna för användande av investeringsmedel,

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående skyddet för enskilda
personer vid vissa förskingringar, samt

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående allmänhetens
insyn i radions och televisionens
programkostnader.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.14.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 65
514818