Fredagen den 19 maj Sid (Riksdagens protokoll 1967:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

FÖRSTA KAMMAREN

1967

19—20 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 19 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Larsson, Lars, om vissa åtgärder
för undvikande av fel i röstlängd .......................... 3

Inrättande av en statlig investeringsbank (Forts.) ............ 5

Rätt för företagare att skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder .......................... 80

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond ............ 81

Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m................. 83

Svar på interpellation av herr Isacson ang. omskolning och omplacering
av friställd arbetskraft .......................... 108

Vissa anslag under elfte huvudtiteln:

Om statsbidrag till kommun för uppförande av lokaler för hantverks-,
industri- och serviceföretag ...................... 114

Anslag till omskolning m. m............................... 116

Lokaliseringsbidrag ...................................... 117

Lokaliseringslån .......................................... 118

Om vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder.................. 120

Meddelande ang. enkel fråga av herr Svanström ang. åtgärder
mot skadeverkningar av översvämningar i ådalarna ........ 125

t Första kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 19 maj sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. dels bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar inom näringslivet,
dels vissa författningsändringar i samband därmed 5

Statsutskottets utlåtande nr 111, ang. bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom näringslivet
.................................................... 80

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. rätt för företagare att
skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
m. m..................................... 80

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. anslag till statens hantverksoch
industrilånefond .................................... 81

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m..................................... 83

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. vissa anslag inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde m. m................... 114

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Fredagen den 19 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Om vissa åtgärder för undvikande av
fel i röstlängd

Herr statsrådet LUNDKVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Lars Larssons interpellation om vissa
åtgärder för undvikande av fel i röstlängd,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Lars Larsson har
frågat om justitieministern är villig att
underlätta för valnämndernas ordförande
att i år sända underrättelse om
rösträttshinder genom att i anvisningar
till lokal skattemyndighet föreskrivs
skyldighet för myndigheten antingen att
själv fullgöra uppdraget eller att tillhandahålla
valnämnderna fullständiga
uppgifter om namn och adress på de
personer som underrättelserna skall
sändas till eller om justitieministern
vill medverka till att frågan löses på
annat sätt. Sedan interpellationen överlämnats
till mig för besvarande får jag
anföra.

Röstlängd för val till riksdagens andra
kammare och kommunal röstlängd
upprättas varje år som en gemensam
handling av den lokala skattemyndigheten.
Den skall senast den 30 juni överlämnas
till valnämndens ordförande.
Denne skall genast sända underrättelse
till dem som i röstlängden har antecknats
såsom inte röstberättigade. Av underrättelsen
skall framgå vilken omständighet
som har antecknats som hinder
mot rösträtt.

Underrättelse om rösträttshinder
upprättas med ledning av röstlängden.
Enligt röstlängdskungörelsen skall i

röstlängden för varje i längden upptagen
person antecknas bl. a. vilken fastighet
denne är skriven på. Till skillnad
mot t. ex. mantalslängden innehåller
röstlängden inte uppgifter om postadress.

Eftersom det enligt lag åligger valnämndsordförandena
att sända ut underrättelser
om rösträttshinder, kan
den skyldigheten inte av Kungl. Maj:t
flyttas över på annan myndighet. Att
nu generellt ålägga lokal skattemyndighet
att tillhandahålla adressuppgifterna
är inte heller lämpligt med hänsyn till
den stora arbetsbelastning som råder
hos dessa myndigheter, bl. a. på grund
av förberedelser för övergång till automatisk
databehandling, och till den korta
förberedelsetid som de skulle få för
en sådan uppgift. Vad jag nu har sagt
utesluter emellertid inte att de lokala
skattemyndigheterna — liksom pastor,
länsstyrelsen och kommun — såsom
hittills torde ha skett lämnar upplysningar
och annat biträde i den utsträckning
det är möjligt. Jag utgår
från att valnämndsordförandena på sådant
sätt skall kunna få den hjälp som
de behöver för att utan att bli oskäligt
betungade fullgöra sin skyldighet att
lämna underrättelse om rösträttshinder.
Från och med nästa år faller besväret
härmed i stort sett bort i samband
med att röstlängdsmaterialet då
blir föremål för automatisk databehandling.
Underrättelserna kommer
nämligen då att färdigställas med
adresser i datamaskinen och valnämndsordförandens
arbete blir i huvudsak begränsat
till kontrolluppgifter.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
interpellation. Att frågorna ursprungli -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Om vissa åtgärder för undvikande av fel i röstlängd

gen riktades till justitieministern berodde
på att denne en gång i tiden tog
initiativet till röstlängdsutredningen, i
vilken just dessa spörsmål aktualiserades.

I den från gårdagen avbrutna debatten
om investeringsbanken har det
från kritikernas sida gjorts gällande att
den frågan har med 1968 års val att
göra. Medan debattörerna nu samlar sig
för slutronden skall jag begagna tillfället
att ta upp några frågor som absolut
har med 1968 års och alla kommande
års val att göra. Sett mot bakgrunden
av de ganska hårda tag som
vi upplevde i går under behandlingen
av föredragningslistans huvudämne,
blir frågor kring röstlängdsförfarandet
ganska sublima ting men för väljaren
inte desto mindre viktiga.

I sakfrågan har statsrådet i sitt svar
beskrivit gällande regler vid upprättande
av röstlängd och svårigheten att i
dagsläget komma till rätta med de kantigheter
som — jag fattar det så — inte
heller statsrådet förnekar förekommer
i detta sammanhang.

Jag har haft tillfälle att följa uppbyggandet
av den nya valnämndsorganisationen,
som innebär endast en valnämnd
per kommun. Även om jag var
tveksam från början inför den starka
koncentrationen av denna ömtåliga och
grannlaga uppgift till ett fåtal personer,
vill jag gärna medge att de anvisningar
som utfärdats av regeringen och
av olika myndigheter för fullgörande
av valnämndens uppgift har fått min
tveksamhet inför den nya organisationen
att vika. Dessa anvisningar möjliggör
nämligen en betydligt bättre service
till allmänheten-väljarna än tidigare,
och det är ett viktigt framsteg.

Den kanske viktigaste uppgiften som
åvilar valnämnden och dess ordförande
är att medverka till att den slutliga
röstlängden blir så riktig som det är
möjligt att åstadkomma. Därför skall
valnämndens ordförande bl. a. meddela
alla personer, som i röstlängden är upptagna
med antecknat rösthinder, detta.

I dag ter sig denna uppgift för ordföranden
som både meningsfull och meningslös.
Det förra omdömet får gälla
för det led i väljarnas rättssäkerhet som
upprättandet av en slutligt riktig röstlängd
utgör. Det kan nämligen lätt, rent
administrativt, uppstå fel vid uppgörandet
av röstlängden. Stockholmsfallet
för några år sedan är väl det mest
kända, men icke det enda.

Samtidigt som valnämndens ordförande
i detta arbete ser en viktig uppgift
ter det sig ibland rent meningslöst
att han, i varje fall de år då val
normalt inte förekommer, skall sända ut
underrättelser till personer som finns
upptagna i röstlängden men till vilka
han saknar postadress. Det må förlåtas
interpellanten om han som tidigare valnänmdsordförande
ibland funderat över
denna närmast omöjliga uppgifts motivering
mot bakgrunden av att han samtidigt
är medveten om att upprättandet
av röstlängden i sig inrymmer risker
för att röstberättigade personer ej upptagits
i längden, risker som närmast ter
sig olösliga.

Jag tänker på de fall då någon eller
några personer ej kommer att uppföras
i längden, ofta beroende på rent tekniska
fel vid uppgörandet av denna.
Deras möjlighet att få utöva rösträtten
är då beroende på om de själva uppsöker
den plats där röstlängden finns
till beskådande under viss tid i juli
månad varje år för att förvissa sig om
att de har rösträtt, och att ett eventuellt
fel skriftligt påtalas hos valnämnden.

De rösträttshinder som förekommer
och om vilka underrättelse skall lämnas
är att en person är omyndig, att
han inte är svensk medborgare eller,
då det gäller kyrkliga val, att han inte
tillhör svenska statskyrkan.

Det är detta som landets valnämndsordförande
nu kommer att syssla med
under de första veckorna i juli månad i
år och som jag hade hoppats att de
skulle kunna få hjälp med genom att
åtminstone slippa leta reda på adresserna
till personerna i fråga. Den lokala

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

skattemyndigheten skulle kunna klara
den uppgiften. Nu säger statsrådet
Lundkvist i sitt svar att Kungl. Maj:t
inte kan överflytta detta uppdrag från
valnämndens ordförande till annan
myndighet, och jag hade nog inte heller
hoppats särskilt mycket på det uppslaget
i min interpellation. Jag kan även ha
förståelse för att ett obligatoriskt uppgiftslämnande
från lokal skattemyndighet
till valnämndens ordförande kan
innebära en besvärlig arbetsbelastning
för lokal skattemyndighet i år då omläggningen
av dess arbeten från manuell
till datamässig behandling pågår.

Jag är emellertid tacksam för att
statsrådets svar innehåller en positiv
antydan om att bl. a. den lokala skattemyndigheten
skall kunna medverka till
dessa adressuppgifters framtagande om
det finns tid därtill.

Det här är främst ett problem i de
medelstora och mindre kommunerna. I
de största kommunerna torde väl den
kommunala administrationen kunna
åläggas att utföra dessa uppgifter. Jag
vill ändå med en siffra nämna den
omfattning arbetet kan få. I Finspångs
kommun i Östergötland, som jag känner
bäst till, fanns förra året It 000 personer
antecknade i röstlängderna, och
av dessa hade 1 000 rösträttshinder.
Huvuddelen av dessa var utlänningar.
En aktiv medverkan från lokal skattemyndighet
att ta fram adresser på de
personer som saknar rösträtt kan därför
hälsas med tillfredsställelse.

Emellertid, herr talman, vill jag till
sist säga att svaret inrymmer en positiv
och väsentlig upplysning, nämligen
den att från och med nästa år slipper
vi den nuvarande ordningen. Då kommer
databehandlingen att vara färdig,
och då kommer den lokala skattemyndigheten
att klara huvudarbetet med
de aktuella underrättelserna. I den förvissningen
kan det kanske kännas lättare
för valnämndsordförandena att i
år för sista gången utföra arbetet.

När jag så slutligen än en gång tackar
statsrådet Lundkvist för interpella -

tionssvaret och den positiva anda det
är hållet i samt de förhoppningar om
en snar lösning av de angivna problemen
som det inger, vill jag bara tilllägga
den förhoppningen att programmeringsarbetet
vid databehandlingen av
röstlängdsmaterialet måtte omgärdas
med största möjliga kontroll. Datamaskinerna
arbetar snabbt och bra, men
tänker gör de inte, det är programmerarnas
uppgift.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs den från riksgäldskontoret
inkomna skrivelsen med överlämnande
av riksdagens revisorers särskilda
berättelse om utgivningen av
statsliggaren.

Berättelsen hänvisades till statsutskottet.

Herr TALMANNEN anförde:

Innan jag öppnar den fortsatta debatten
om det statliga kreditinstitutet
skulle jag vilja hemställa hos kammarens
ledamöter, att de som avser att
ta till orda under den lokaliseringsdebatt
som följer efter detta ärende ville
vara vänliga att anmäla sig, vilket underlättar
för talmannen att något bedöma
detta plenums längd.

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank
(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid bankoutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner angående
dels bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet, dels vissa författningsändringar
i samband därmed,
jämte av propositionerna föranledda
motioner.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja replikväxlingen
i dag där herr Sträng slutade
i går. Herr Sträng sade att politik framför
allt är en viljeyttring och inte en
utredning. Jag instämmer helt med honom.
Vi har i högerpartiet en bestämd
vilja i denna fråga. Vi vill ha ett privat
finansväsen, och av den anledningen
är det som vi som ett alternativ för att
klara de svårigheter som för närvarande
råder på detta område vill inrätta
ett finansieringsinstitut, Näringskredit.

Herr Sträng säger att det inte finns
några legala hinder för att göra det. Och
det är alldeles rätt, formellt sett. Men,
säger herr Sträng själv, det finns praktiska
hinder. Regeringen vägrar oktroj.
Det är det verkliga praktiska hindret.

Det kanske är, herr talman, att gå
litet långt, men det är inte sidovördnad
mot herr Sträng om jag använder
ett litet tillspetsat uttryck och säger att
det är något av humbug, sir, att säga
att det finns möjligheter att stifta ett
sådant institut, när man vägrar oktroj.

Det är som jag sade i går: borgarsamhället
på sin tid sade inte nej till en
arbetarbank, Olof Aschbergs Nya banken,
men arbetarregeringen i dag säger
nej till en borgarbank.

Vidare undrar jag om jag uppfattade
herr Sträng rätt på en punkt. Jag tror
att jag möjligen kan ha missförstått honom,
men ändå vill jag fråga. Det gällde
den politiska viljeyttringen. När herr
Sträng vände sig till herr Bengtson
som en bland kronprinsarna till centerpartiets
tron, så talade herr Sträng om
hur lång eller rättare sagt hur kort tid
— tre timmar — det tog att göra upp
om den största skattereformen. Jag måste
fråga: Ville herr Sträng med detta
ha sagt att det underförstått skulle ha
tagit tre timmar att göra upp med herr
Hedlund om den Wickmanska banken?
År det möjligen det som ligger under
denna hänvisning till viljeyttring?

Herr Sträng påstår att jag skulle ha
sagt att här görs det upp i slutna direktionsrum,
och detta skulle ha varit

en lapsus linguae från min sida. Men,
herr Sträng, så förhåller det sig inte.
Herr Sträng har helt enkelt hört fel.
Jag sade att det har antytts i propositionen
och i utskottsmajoritetens skrivning
att ett samspel skulle underlättas
mellan statens styrande verksamhet och
det statliga kreditbolagets låneverksamhet.
Det är dunkelt tal, sade jag, men,
och jag citerade: »Enligt vår mening
bör finansieringen av de statliga företagens
riskfyllda objekt prövas och
beslutas av riksdagen och inte flyttas
över till det statliga kreditbolagets slutna
direktionsrum.»

Ja, krediter behandlas i slutna direktionsrum.
Det är alldeles riktigt, och så
skall det vara. Som ett exempel kan
jag nämna att inom det privata bankväsendet
gavs i fjol nya krediter på
över tre miljarder kronor. 60 procent
av dessa krediter beslutades inom slutna
direktionsrum ute i lokala bankstyrelser
med över 5 000 styrelsemedlemmar.
Men här i denna bank rör det sig
om nio styrelsemedlemmar.

I Sveriges riksbank råder sekretessbestämmelser
för fullmäktige och medlemmarna
av direktionen. De får inte
tala om eller beröra krediter som riksbanken
ger till sina kunder. Detta är alldeles
i sin ordning. Men märk väl, herr
Sträng, jag talade om riskfyllda statliga
objekt. Och risk, det har jag sagt
tidigare, tar man inte med andras pengar,
det tar man med sina egna. Detta är
en viktig distinktion. Statliga företag
som inte självfinansieras skall begära
nytt kapital i riksdagen och inte i det
statliga kreditbolagets slutna direktionsrum,
där den Wickmanska banken
enligt bestämmelserna nu skall få rätt
att köpa aktier. Privata företag som
vill ha riskkapital får vända sig till
sina aktieägare i full öppenhet. Det är
många bolagsdirektörers skrivelser som
hamnar även i min kammare. Men det
kan vara begripligt om herr Sträng som
är socialist inte lika bra känner till hur
det går till på den kapitalistiska fronten.
Det har jag sagt förut —- och det

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

kan jag upprepa — låt därför oss som
kan jobbet sköta den här saken!

Herr Sträng sade att vi i näringslivet
skulle vilja ha en statlig garanti och
tilläde att förmodligen vill vi också ha
ett bidrag till aktiekapitalet. Men herr
Sträng har läst på dåligt. Bankerna, säger
vi, skulle stå som garanter. Statsgaranti
skulle endast lämnas precis som
efter hittillsvarande principer för en
investering, som från allmänna synpunkter
bedömes såsom särskilt angelägen
men som efter vedertagna kreditbedömningsprinciper
kan finansieras
genom bankerna hos Näringskredit
eller eljest på marknaden. Riksdagen
skall för varje särskilt fall fatta beslut.
Statliga företag bör i övrigt få sina
kreditanspråk behandlade på samma
sätt som enskilda företag. Det är alls
inte här fråga om att vi vill ha någon
speciell garanti från statens sida för
det privata refinansieringsinstitutet.

Herr Sträng säger vidare att han inte
har mött någon aversion från de företagare
som redan varit uppe och förhandlat
med honom om att få pengar.
Nej, det vore väl rätt märkvärdigt om
de skulle hysa aversion gentemot den
hos vilken de begär pengar och får
pengar. Jag tycker att det skulle vara
ett egendomligt handlande från deras
sida. Man skall väl vara artig mot den
hos vilken man begär att få pengar.
Detta är väl ändå inte något argument
för att vi skall ha ett statligt kreditaktiebolag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I finansministerns en
och en halv timme långa anförande i
går hade han den fördelen att kunna
göra åtskilliga motsägelser på grund av
att tidsintervallerna blev så pass långa
mellan de olika saker han anförde. Detta
var också vad han gjorde sig skyldig
till. Vid något tillfälle talade han om att
vi har nått ett mycket högt välstånd i
vårt land. Det är alldeles riktigt. Vi är
bland de länder som har de högsta väl -

inrättande av en statlig investeringsbank
stånden i världen. Vi har en mycket effektiv
produktion. Men observera, herr
finansminister, detta är uppbyggt på
privat och kooperativ verksamhet och
till ytterst ringa del på statens verksamhet.

Sedan kommer motsägelserna när finansministern
i långa haranger lovprisar
statlig verksamhet som ju inte har
visat någon större effektivitet i vårt
land. Den bild som finansministern gav
av verksamheten i olika länder är både
ofullständig och missvisande. Ta t. ex.
den italienska stålproduktionen. Finansministern
må ha vad åsikter som helst
om Förenta staterna. Jag skall inte diskutera
Vietnam eller något annat liknande
spörsmål, men se på den amerikanska
stålproduktionen! Till och med
den dåvarande härskaren i Ryssland
Chrustjov sade, när han besökte Förenta
staterna, att det är en enastående produktion
och det dröjer länge innan Sovjet
kommer så långt som Amerika nu
gjort. Är USA:s näringsliv uppbyggt
med statliga krediter, eller hur är det
uppbyggt?

Jag skulle önska att bilden blir något
fullständigare, om man nu skall göra en
redovisning. Vi har en hård konkurrens
från andra länder, säger finansministern.
Det är riktigt, vi har konkurrens
från t. ex. Japan. Vad säger propositionen
i redogörelsen om Japan? Den säger
att där finns några få små statliga
kreditinstitut.

Det är alltså icke från de socialistiska
länderna — om vi skall kalla dem så —
som vi har den hårda konkurrensen,
utan det är från länder som liknar Sverige,
uppbyggda på annat sätt än med
statligt inflytande.

Jag tycker dock att finansministern
gör ett verkligt sensationellt påstående
då han säger att de enskilda företagen
vid sina investeringar ser det hela ur
sin begränsade synpunkt och att de därför
inte hade möjligheter att överblicka
hela fältet, utan staten måste ingripa.
Det förefaller mig vara en mycket
sträng socialistisk uppfattning. Skall vi

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

verkligen gå vidare på den vägen, så
att vi inte skall tro på det högt stående
samhälle som nu är uppbyggt och dess
effektivitet utan att staten måste ingripa?
Finns det något bevis för att det
kommer att ge mera?

Finansministern upprepade en hel
del saker om skogen — som jag sagt tidigare
— dess betydelse, nödvändigheten
av rationalisering m. m. Herr finansminister,
det finns en man som känner
skogsnäringarnas intressen utomordentligt
väl. Det är doktor Gunnar Hedlund.
Jag fick rekommendationen att lyssna
på honom och lära av honom. Det gör
jag gärna, och det har jag gjort under
mycket lång tid. Men, herr finansminister,
på den motion som jag har talat så
mycket om står som första namn Gunnar
Hedlund. Skulle man möjligen kunna
tänka sig att finansministern också
lyssnar litet grand på vad Gunnar Hedlund
säger?

I motionen är det ju föreslaget att det
skall bli en konkurrerande bank. Det
förefaller dock som om finansministern
har den uppfattningen att konkurrensen
är av ondo. Staten skall ha bestämmanderätten
i investeringsbanken. Om man
konkretiserar finansministerns argument
mot att det skulle vara konkurrens,
så är det väl det, att staten inte
kan låta vanliga banker bedriva denna
verksamhet, ty det är risk för att det
blir förluster för insättarna, men om
man av medborgarna i stället tar in
pengar i form av omsättningsskatt, då
kan man riskera deras pengar. Det står
dock i propositionen att det inte är meningen
att banken skall ge någon som
helst subvention. Var finns egentligen
den likställdhet, som jag talade om att
vi ville ha — alltså inte en bank av det
slag som nu finns utan ett kreditinstitut
av den karaktär som vi nu har men
med lika villkor? Vad får bankerna
t. ex. av AP-fonden och dess medel, herr
finansminister? Får de förvärva aktier?
Var finns likställigheten i bankernas
konkurrens med kreditinstitutet?

Sedan måste jag bestämt säga ifrån

om en sak. Finansministern har sagt —
och det har vid flera andra tillfällen
sagts från regeringshåll — att centerns
ocli folkpartiets förslag innebär en bank
på ett år. Omigen citerar jag ur doktor
Hedlunds tal i andra kammaren: »Däremot
är det icke för vårt vidkommande
fråga om någon provisorisk bank. Investeringsbanken
bör enligt vår mening
redan nu göras definitiv.» Kan det nu
äntligen bli slut med det där talet, så att
vi i varje fall inte från statsrådshåll får
höra att vårt förslag bara gäller en bank
på ett år.

Vidare säger finansministern att det
kanske blir mindre till de små företagen.
Men då är ju vår uppfattning om
Industrikredit och Företagskredit riktig.
Och då borde man ju stödja vårt
förslag.

Finansministern nämnde de tre timmarna
som gick åt för att göra upp
skattepaketet. Det gällde höjning av vissa
skatter, bl. a. höjning av spritskatten
— jag tror det var tre kronor den gången
— och även om det kanske tog litet
tid att få finansministern att gå med på
det, så är ju detta dock av en helt annan
karaktär. Men det är bra! Kom sedan
inte och skyll på utredningar, när
vi tycker att någonting bör ske snabbare!
Varför skall vi tala så mycket om
kreditmarknadsutredningen, när det
går att göra en sak snabbt?

Vi driver inte politik för sista dagen
här, utan man kommer att fortsätta.
Herr finansministern och jag har haft
debatter sedan minst 20 år, och vi kommer
säkert att debattera igen. Men skall
de tre timmarnas överläggning om skattepaketet
vara prejudicerande, låt oss
då fatta snabba beslut, men inte bara i
detta fall, utan även vid andra tillfällen.

Jag konstaterar att det fortfarande
förefaller som om man från regeringens
sida är rädd för konkurrens. Man vågar
inte ställa upp i en fri konkurrens med
en annan bank, man vill använda banken
för dirigering.

Till slut, herr talman, vill jag mycket

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

bestämt tillbakavisa vad lierr Åkerlund
sade. Han insinuerar att här skulle föreligga
en uppgörelse mellan centern
och socialdemokraterna i fråga om banken.
Det är helt orimligt. Vi har preciserat
våra ståndpunkter i en motion
tillsammans med folkpartiet. Det är den
klara text som föreligger. Det är inte
nödvändigt att göra sådana insinuationer.
Även om högern nu hamnat på en
ytterligt negativ linje, undanber vi oss
att bli indragna på det sättet, herr
Åkerlund.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
började i går med att erinra kammaren
om att han varit med 40 år i politiken
och varit finansminister i 12 eller
13 år. Därför kanske man kan förstå
att finansministern utnyttjar de sedvanliga
politiska tricken att använda
felaktigt ordval och ge felaktig beteckning
på det politiska förslag, som vi här
diskuterar.

När finansministern börjar med att
säga att det här är fråga om en reform,
söker han ge intryck av att regeringen
söker förbättra någonting. Men vad är
det för förbättring som detta förslag
om ett statligt, jättestort kreditinstitut
leder till? Leder det till ökad kapitalbildning,
till ökat sparande? Har vi anledning
tro att statsbanken kommer att
klara de sysselsättningssvårigheter, som
vi just i dag står inför och kommer att
stå inför även i morgon?

Inte på någon av dessa punkter har
herr Sträng lyckats visa att statsbanken
medför en förbättring. Däremot är det
alldeles klart att det statliga kreditinstitutet
— och det framgick mycket
tydligt av finansministerns anförande
— leder till ett ökat statligt inflytande,
en ökad statlig kontroll över näringsliv,
företagsamhet och industriell verksamhet.
Men det är ingen reform. Det
är i stället fråga om ett socialistisktpolitiskt
önskemål som regeringen Erlander
och finansminister Sträng i

egenskap av socialdemokrater naturligtvis
slåss för men det medför ingen
förbättring av de allmänna ekonomiska
förhållandena här i landet.

Finansministern har också en annan
försvarslinje. Han glider över på de
principiella, demokratiska frågorna.
Han hävdar, att striden gäller folkets
inflytande på visst område. Förslaget
om en statsbank skulle vara ett framsteg
i demokratiseringsprocessen. Det
skulle öka det medborgerliga engagemanget
när det gäller fördelningen av
våra resurser.

Detta är ett återfall av herr Sträng
i ett stelt marxistiskt tänkande. Det
finns ju system med full statlig kontroll,
där det finns bara en, statlig bank.
Så är det i de östliga länderna i Europa.
Ingen föreställer sig väl att folkets
inflytande är större i exempelvis
det ryska systemet än i ett system som
är uppbyggt på den fria marknadshushållningens
principer. .lag skulle ju
kunna fråga om finansministern menar
att folkets inflytande är större i de statligt
ägda företagen. Hur är det med
CEA-verken, Norrbottens järnverk och
LKAB? Kan det verkligen sägas att folk
i allmänhet har större inflytande på hur
dessa företag styrs och hur resurserna
där fördelas?

Finansministern anser att den här
demokratiseringsprocessen skall vägas
mot något som han kallade de ekonomiska
supermän som styr och ställer
inom företagandet här i landet. De
ekonomiska supermännen skall dessutom
vara födda av de rätta föräldrarna.
Jag förstår nu att finansministern
började med att säga att han varit
med i 40 år i det politiska livet, för
här är tydligen ett gammalt betraktelsesätt
som kommit upp till ytan. Vad
som i dag händer i fråga om fördelningen
av våra resurser är att den
sker genom konkurrerande banker med
tusentals banktjänstemän. Som herr
Åkerlund sade, finns det över 5 000
människor i bankernas olika lokalstyrelser.
Det finns dessutom tusentals hu -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

vudmän till sparbankerna som på olika
sätt kan få reda på vad som sker inom
bankerna.

Det har alltså skett en naturlig demokratiseringsprocess
inom ramen för
det system som för närvarande tillämpas.
Jag tror att supermännen är en
tankekonstruktion som saknar motsvarighet
i sinnevärlden. Möjligen tror finansministern
att några supermän skall
ta hand om statsbanken som skall söka
leda utvecklingen i den riktning som
herr Sträng önskar.

Vilka uppgifter är det som finansministern
anser banken skall taga på sig?
Tre exempel gavs: det gäller att klara
skogsindustrin, det gäller att klara
varvsindustrin och det gäller att klara
stål- och järnindustrin. Finansministern
säger att »vi» — det måste ju vara
regeringen •— har ett utbyggnadsprogram
för skogsindustrin i södra och
mellersta Sverige och ett nedbantningsprogram
vad beträffar norra delen av
landet. Vilka företag skall bantas ned
och läggas ned, så att det blir ökad friställning
av arbetskraft i landets norra
delar? Skall detta vara den nya bankens
uppgift?

Låt mig sedan sluta med den kanske
väsentligaste frågan, nämligen självfinansieringen.
Finansministern säger
att det inte är bra med en för låg självfinansiering
men att det inte heller är
bra med en för hög självfinansiering.
Självfinansieringen skall vara lagom.
Det är verkligen en inträngande företagsekonomisk
avvägning som finansministern
gör.

Vore det inte rejälare att bara konstatera
att självfinansieringen har
minskat under de senaste tre åren?
Den har minskat så pass mycket att
själva investeringsviljan påverkas. Vi
vet också att investeringarna i framtiden
i stor utsträckning kommer att
få satsas på innovationer och nykonstruktioner
av helt annat slag än som
förekommit tidigare. Det leder till ett
större risktagande, och det naturliga
är att riskerna tas av företagen själva.

Därför måste de få utrymme för en
ökad självfinansiering. För utvecklingen
inom svensk industri är det angeläget
att man inte begränsar företagens möjligheter
till självfinansierade investeringar.
Om man i stället ökar dessa möjligheter,
skapar man bättre förutsättningar
för industrins utbyggnad och
därmed för sysselsättningen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ur en synvinkel är herr
Sträng en angenäm meddebattör. Han
vill nämligen debattera, och på den
punkten skiljer han sig fördelaktigt
från en del av sina statsrådskolleger.
Jag kan inte hålla med honom i allt,
men om det skall bli en debatt är det
rätt angeläget att man verkligen försöker
ta upp varandras sakståndpunkter.
Jag tycker att finansministern ofta gör
så, vilket jag vill framhålla.

I sitt anförande i går hade finansministern
en hel del intressanta saker att
komma med. Det är ju omöjligt för mig
att kommentera allt. Replikrätten har i
varje fall inte mycket med fri konkurrens
att göra. Jag vill liksom herr Holmberg
anknyta till vad finansministern
sade om att fördelningen av kakan är
förbehållen, herr talman, ekonomiska
supermän. Jag tycker att det var ett
väldigt egendomligt yttrande, om jag
nu fattade det rätt, och det tror jag att
jag gjorde. I Sverige har vi världens
kanske starkaste fackföreningsrörelse.
Yi har haft en socialdemokratisk regim
under decennier. Vi har haft en person
som har suttit såsom finansminister i
många år, och fortfarande skulle alltså
fördelningen av den kaka som vi alla
har att äta av vara hänskjuten till några
ekonomiska supermän. Det påståendet
kan väl inte vara allvarligt menat. Jag
kan inte tänka mig det.

Det är viktigt att det i allt samhällsarbete
finns olika kontrollmöjligheter.
Olika organ i näringslivet men även
statliga organ behöver en kontroll på

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

varandra. Jag tror att en sådan kontroll
i stor utsträckning förekommer här i
landet. Folkpartiet har oupphörligen
hävdat att ett fritt näringsliv är nödvändigt,
men det är inte fritt om det
finns konkurrenshämmande monopol
och karteller. Här har vi från början
intagit en något annan ställning än högern.
Därför är det intressant att höra
att regeringen nu säger att den bank som
man vill inrätta inte skall lyda under
bankinspektionens kontroll. Herr Sträng
framhöll att bankinspektionen har sagt
sig inte kunna utöva denna kontroll. Då
vill jag fråga finansministern: Det går
väl att ändra på bankinspektionen så
att även den nya banken — om den nu
kommer till stånd, och det gör den väl
— kan kontrolleras, eller tycker finansministern
att det inte är behövligt med
en kontroll?

Sedan sade finansministern något
som var mycket intressant och mycket
glädjande, nämligen att profiten givetvis
behövs. Företagen måste gå med
vinst. När man nu på den senaste tiden
har hört en hel del förklenande
socialdemokratiska uttalanden om när
ett företag försöker gå med vinst, var
finansministerns yttrande mycket angenämt
att höra. Jag hoppas att det hördes
även på Aftonbladets redaktion,
när den socialdemokratiska vänsterfalangens
propagandaballong sprack, ty
den sprack verkligen i finansministerns
yttrande i går. Det är rimligt och även
nödvändigt att företagen drivs med avsikt
att gå med vinst. Jag hoppas att
detta går in på en del håll på den socialdemokratiska
vänsterkanten. Att det
skall gå in hos kommunisterna finns det
väl inte så stort hopp om.

Herr Sträng påstod att mittenpartiernas
förslag avsåg en bank på ett år. Men,
herr Sträng, det var väl förhastat? Yi
säger precis såsom TCO att man, eftersom
det är en dålig utredning, måste
försöka göra något bättre under ett inkörningsår.
Detta, herr finansminister,
är det väsentliga i sammanhanget.

Herr Sträng framhöll att det inte

inrättande av en statlig investeringsbank
fanns några lagliga hinder för bankerna
att på samma sätt som när det gäller
den statliga banken skapa ett institut.
Men, herr finansminister, den statliga
banken har ju också en garanti, en förmån
som tydligen inte skulle komma
till stånd om ett fristående institut upprättades.
Då är det alltså inte fri konkurrens.
Då finns det ju ett hinder för
att upprätta ett liknande institut. Jag
skulle vilja fråga herr Sträng: Finns
det inga möjligheter att inrätta ett försäkringssystem
för en fristående bank
av samma typ som existerar beträffande
exportkreditgarantierna? Om det
finns intresse för att ordna ett fristående
institut, skulle herr Sträng då vara
intresserad av att medverka till skapandet
av ett sådant garantisystem? Eller
skall det vara förbehållet den statliga
banken, just därför att man vill
upphäva den fria konkurrensen på detta
område?

Politik är viljeyttring, sade herr
Sträng, och det håller jag verkligen
med om. Hans uttalande kom mig att
tänka på en passus i finansplanen. Där
konstateras att hushållens sparande efter
en uppgång nu har minskat, och det
kallar finansministern en »normalisering»
av hushållens sparande. Det är väl
ingenting att göra åt saken, menar han
tydligen — nergången innebär bara att
sparandet gått till ett normalt läge. Nu
skulle jag vilja fråga finansministern:
Finns det inte något behov av viljeyttring
från regeringens sida för att öka
tillgången på sådant sparande som
icke åstadkommes via statsbudgeten?
Socialdemokratiska partiet har ju för
några veckor sedan varit med om att
rösta ner alla våra förslag på den punkten.
Var finns den politiska viljeyttringen
när det gäller att åstadkomma
denna ökning av sparandet?

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få avstå tills
vidare och ämnar återkomma senare.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern påstod
i sitt anförande att företagens lönsamhet
inte väsentligen kan påverkas av regeringens
ekonomiska politik — kostnadsutvecklingen
inom näringslivet beror
på faktorer utanför regeringens
kontroll. Jag finner det ganska anmärkningsvärt
att landets finansminister på
detta sätt avsvär sig det huvudsakliga
ansvaret för kostnadsutvecklingen i
landet.

Enligt herr Sträng skulle tydligen en
aktiv näringspolitik framför allt bestå
i att man genom åtgärder på kreditmarknaden
motverkar den alltför låga
egenfinansieringen inom företagen,
som orsakas av yttre omständigheter
utanför de politiska instansernas kontroll;
närmast skall det bli fråga om nya
former för kreditfinansiering. Yi menar
att regeringen har ett ansvar för
den låga lönsamheten inom företagen.
Det är regeringens och riksdagens uppgift
att medverka till bättre förutsättningar
för näringslivet i detta avseende,
och vi har under en följd av år i många
framstötar pekat på att en framkomlig
väg är att ge vårt skattesystem en tidsenlig
utformning; jag skall inte nu gå
in på vad vårt förslag innebär. Vi menar
också att ansvaret för inflationsutvecklingen
i mycket stor utsträckning
ligger hos regeringen; det kommer väl
finansministern inte heller ifrån. Under
de senaste åren har ju inflationsutvecklingen
i vårt land varit mycket kraftig,
betydligt större än genomsnittet under
tidigare år; även internationellt sett är
vår inflation mycket stor. Jag framhöll
i mitt anförande att en näringsvänlig
politik borde i första hand — därvidlag
instämmer jag också i vad herr
Holmberg nyss har sagt — sikta till att
förbättra näringslivets egenfinansiering,
stärka dess likviditet, investeringsvilja
och konkurrenskraft.

Man kan säga att sådant är alldagliga
argument, som från denna talarstol har
upprepats många gånger av representanter
för oppositionen. Men argumen -

ten blir jo inte därför mindre viktiga
när det gäller att få till stånd en näringspolitik
som främjar utveckling och
trygghet. Med anledning av herr
Strängs omdöme i går om mitt anförande
vill jag säga att i det trögrörliga idéflöde
som regeringen presterar när det
gäller att i dessa avseenden förbättra
näringslivets villkor kan det vara bra
med ett och annat vattenfall — även om
vattenfallet skulle bestå av alldagliga
argument.

Låt mig sedan ta upp frågan om de
rättsliga förutsättningarna för inrättandet
av kreditinstitut. De privata bankerna
har rätt att teckna aktier i kreditinstitut
vars bolagsordning är godkänd
av Kungl. Maj :t. Lika konkurrens för
sådana kreditinstitut med den nya investeringsbanken
är således beroende
av om Kungl. Maj:t godkänner att bolagsordningen
innehåller liberala bestämmelser
om riskbedömning och om
långfristig kreditgivning. Det är således
inte på förhand givet att kreditinstituten
får denna möjlighet.

Jag vill komplettera herr Dahléns fråga
med frågan: Kommer Kungl. Maj:t
att ha en positiv inställning i detta avseende
till nya kreditinstitut och kommer
Kungl. Maj :t också att medge ett garantisystem
med den utformning som
herr Dahlén har föreslagit?

Får jag sedan, herr talman, ta upp
några synpunkter på AB Industrikredit.
Herr Ståhle och även finansministern
har sagt att Industrikredits och Företagskredits
utlåningskapacitet är tillräcklig
för deras verksamhet. Den formella
utlåningskapaciteten är för närvarande
1 034 miljoner kronor. Man beräknar
inom Industrikredit och Företagskredit
att det årliga behovet av nytillskott
i utlåningen är ungefär 250 till
300 miljoner kronor per år.

De uppgifter som finns i bankoutskottets
utlåtande på sidan 13 avspeglar
inte det nu aktuella läget. Om man tar
siffrorna från månadsskiftet april—maj
finner man att utestående lån i Industrikredit
uppgår till 671 miljoner kronor

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

och beviljade ej utlämnade lån till 262
miljoner kronor, således sammanlagt
933 miljoner kronor. Dessutom föreligger
151 icke behandlade ärenden till ett
sammanlagt belopp av 162 miljoner kronor,
varav ett belopp av omkring 100
miljoner kronor är aktuellt. Räknar
man ihop detta med de redan beviljade
lånen är man uppe vid den utlåningskapacitet
som Industrikredit har. Det
är således angeläget att inom en ganska
snar framtid förstärka detta instituts
utlåningskapacitet för att det skall kunna
tillgodose nuvarande kreditbehov
inom de mindre och medelstora företagen.

På nu anförda skäl tycker jag att oppositionspartiernas
reservation har
stort fog för sig. Jag noterar med stor
tillfredsställelse finansministerns positiva
inställning till Industrikredit och
Företagskredit, och jag är glad över finansministerns
uttalande att dessa institut
kommer att få det kapitaltillskott
som de behöver för att kunna vidga utlåningen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Pressen betecknar i dag
mitt gårdagstal som ett maratontal, och
följaktligen skall jag väl i det avseendet
inte upprepa mig i dag. Men det är alltid
litet svårt för regeringsrepresentanten
som skall försöka kommentera sex
å sju olika inlägg, varje på sex minuter.
Om jag skulle tillämpa den demokrati
som här påtalas skulle jag följaktligen
vara tvungen att nu tala ungefär en
halvtimme. Jag skall emellertid inte göra
det men vill ändå ta upp en del av
vad som har sagts i de tidigare inläggen
under debatten. Jag kan avstå från att
beröra en del annat, eftersom jag anser
att jag i mitt långa inlägg i går klarade
ut de problem som nu har tagits upp
och att man därför slagit in öppna dörrar
i en del av de kommentarer som nu
serverats i replikerna.

Herr Åkerlund ställde dock en fråga

till mig som jag är något fundersam
över. Han undrar om det skulle tagit
tre timmar att nu göra upp med herr
Hedlund även om den Wickmanska
banken. Om det nu inte bara är fråga
om en retorisk florettstöt utan det verkligen
ligger något bakom herr Åkerlunds
fråga, skulle jag omedelbart vilja
förklara att den procedur som föregick
den i slutet av 1959 av riksdagen antagna
skatteuppgörelsen icke har upprepats
i den nu aktuella frågan.

Mitt exempel, som jag hade anledning
att nämna för herr Torsten Bengtson
eftersom jag tyckte att denne i sitt
inlägg i går lade alldeles för stor vikt
vid det formellt utredningsmässiga, var
inte avsett att säga något annat än att
det i det politiska handgemänget många
gånger är så att viljeyttringen får större
vikt än det traditionellt och formellt
utredningsmässiga. Jag tror nog att var
och en i kammaren är beredd att ge
mig rätt i detta.

Herr Åkerlund framhöll vidare att
han väl förstod att företagen inte visade
någon aversion mot finansministern
när det gällde diskussioner om att få
låna pengar och att det vore tämligen
abnormt om så skulle varit fallet.

Det var inte detta jag ville förklara i
mitt anförande i går utan det var att jag
i de diskussioner jag haft nöjet att föra
med företagarna om själva den tanke
som ligger bakom den statliga investeringsbanken
inte har mött den aversion
och den kritik som jag funnit på det politiska
planet eller — låt mig säga det
— på tjänstemannaplanet i industriorganisationerna.
Det har i denna fråga
rått en annan atmosfär bland de praktiskt
verksamma industriföretagarna,
och det var bara detta jag ville konstatera.

Skulle jag vidare ta upp en debatt
med herr Bengtson från den internationella
utgångspunkten att amerikanarna
är de bästa och skickligaste producenterna
av stål i världen och att Sovjet
måste konstatera att det ännu ligger en
bit efter — vilket Sovjet också gör även

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

om man i ärlighetens namn skall erkänna
att det har knappat in på avståndet
på ett alldeles förbluffande sätt under
de senaste åren — vill jag framhålla
att det ändå svårligen går att göra jämförelsen
så enkel som lierr Bengtson gör
den.

Herr Bengtson framhåller nämligen
att den amerikanska stålproduktionen
har byggts upp på privatkapital och att
man i Förenta staterna inte har behövt
någon statsbank. Världens rikaste land
Förenta staterna med dess storlek har
dock naturligen en kapitalmarknad som
möjliggör insatser av det slag som det
gäller, något som Sverige, ett litet land
med 8 miljoner människor, även om vi
per capita är ganska väl ställda, självfallet
inte kan prestera annat än genom
en mera kollektiv ansträngning med
staten som medverkande.

Min rekommendation i går till herr
Bengtson — varvid jag utgick från det
helt förutsättningslösa antagandet att
herr Bengtson någon gång i framtiden
måhända skulle kunna stå bland kandidaterna
till partiledarposten i sitt
parti och därför från denna synpunkt
skulle ha åtskilligt att lära av dagens
partiledare i centerpartiet — gällde i
ett bestämt avseende. Det var inte fråga
om någon speciell kännedom om
skogsnäringens ekonomiska förhållanden,
produktionstekniska förutsättningar
eller dylikt. Jag avsåg det specifika
förhållandet att en viljeyttring i politiken
ibland måste få överhanden över
de traditionella och konventionella utredningssynpunkterna.
Sedan tog herr
Bengtson upp en annan fråga som jag
kanhända inte berörde i mitt inlägg i
går. Han sade att denna statsbank skulle
köpa aktier, och han frågade med den
jämförelseambition han har: Varför

skall inte de privata bankföretagen få
köpa aktier, när statsbanken får chansen
att köpa aktier? Det har ju sagts
ifrån i propositionen på ett ganska blygsamt
sätt, att det kan komma situationer
där statsbanken inte rätteligen kan
fullgöra sin funktion om den skulle va -

ra förhindrad att lägga sig till med en
viss aktiepost.

Här kommer jag in på frågor som har
med ett mycket allvarligt kreditmässigt
och företagsmässigt problem att göra.
Det är alls inte ovanligt att företagen,
och gärna då familjeföretagen, under
goda tider satsar så hårt på utbyggnaden
att de glömmer bort sin egen likviditet
i den meningen, att varje ansvällning
i driften ju bör motsvaras av
en soliditets- och likviditetsökning som
då endast kan ske genom tillskott till
aktiekapitalet. Jag har tyvärr sett allt
för många exempel på hur ett sådant
snabbt expanderande familjeföretag i eu
tillfällig konjunkturomsvängning har
ställts inför likviditetsproblem och helt
enkelt står inför situationen att få slå
igen butiken bara därför att man inte
har tänkt på att det är nödvändigt att
följa med i fråga om aktiekapitalets
ökning.

Detta är ett problem. Tyvärr brukar
det hela resultera i att någon affärsbank
i en sådan situation griper in och
lägger sig till med detta familjeföretag,
trots att banken inte har möjligheten att
köpa aktier. Men till varje affärsbank
är ju knutet ett investmentbolag, och
via investmentbolagen — eller rättare
via kreditengagemangen i de små företagen
— har man ju dessa hotade företag
så att säga spetsade på gaffeln. Då
brukar företagen inte ha någonting annat
att välja på än att sälja sig till bankens
investmentföretag.

Det sagda skall inte tolkas så att detta
är en regel, men jag har sett för många
exempel, som jag tycker varit ledsamma,
ty den personliga initiativ- och företagsandan
har spolierats hos företaget.
Ägarna har arbetat fram företaget,
de har olyckligt nog satt sig i en situation
där de har måst sälja sig, och
det är en utveckling som vem som helst
kan vara litet betänksam inför.

Det kan tänkas att statsbanken behöger
gå in i ett engagemang där det,
när man börjar titta närmare på det
hela, visar sig att företaget inte är so -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

litt — det är underlikvidiserat, om jag
får använda det uttrycket. Då kan det
behövas ett tillskott på aktiekapitalsidan
för att få företaget sunt och bärkraftigt.
I propositionen har sagts, att
detta skall kunna ske »i undantagsfall».
Jag tror att det är en fråga om undantagsfall,
men jag tycker inte att banken
skall vara helt utesluten från möjligheten
att göra en räddningsaktion på
detta område. Det finns skäl som herr
Bengtson inte behöver gå så långt bort
för att finna och som talar för den
uppfattning som jag här deklarerar.

Detta var väl det mera konkreta i
herr Bengtsons inlägg, som jag skulle
vilja kommentera. I övrigt var det en
rad snabbt utkastade inpass i anslutning
till mitt anförande under gårdagen.
Herr Bengtson sade att han hade
haft nöjet att diskutera med mig sedan
20 år tillbaka; kanske är det
t. o. m. 22 eller 25 år, om vi går tillräckligt
långt bort i hävderna. Tidigare
diskuterade vi ganska ofta. Därefter
har det tyvärr för min del, och följaktligen
med naturnödvändighet även för
herr Bengtsons del, blivit längre mellan
debatterna. Jag har burit detta med
fattning, och jag gör det framför allt efter
att ha avlyssnat herr Bengtsons inlägg
i replikskiftet här i dag. Jag måste
säga, utan att vara elak, att även om
herr Bengtson ju i alla andra avseenden
har utvecklats på ett glädjande sätt
så har han i själva debattekniken tyvärr
stannat i växten.

Herr Holmberg undrar: År denna
statsbank egentligen en reform, eller
är den det inte? Leder den till en bättre
tillgång på krediter? Leder den till bättre
trygghet i dagsläget?

Jag försökte utveckla detta i går. När
regeringen förklarar, att man av den
privata konsumtionen tar en halv miljard
och transferrerar dessa pengar till
direkta investeringspengar i industrin,
då är det en extra insats och tillgång
på investeringssidan som i annat fall —
om man skall se på det hela som prak -

tisk politiker — inte är möjlig. Vi har
förklarat att vi är beredda att nästa år
försöka upprepa den operationen. Jag
har följaktligen den mycket bestämda
uppfattningen, att arrangemanget med
investeringsbanken är ett konkret överförande
av pengar ifrån konsumtion till
investering som i annat fall icke skulle
ha varit möjligt.

Vidare har vi aldrig gjort gällande
att etablerandet av investeringsbanken
skulle innebära en specifikt utbyggd
trygghet för dagen. Vi har tvärtom varit
angelägna att säga, att det inte har
med dagssituationen på arbetsmarknaden
att göra. I den har vi de traditionella
arbetsmedlen, och det är arbetsmarknadspolitik,
lokaliseringspolitik,
omskolningsverksamhet och beredskapsarbeten
och allt som ligger i detta, och
vi har förklarat oss beredda att om läget
så kräver stärka våra insatser på de
avsnitten.

Men banken har ändå ett trygghetselement
i sig därför att den på sikt ger
näringslivet i vårt land en starkare
ställning visavi konkurrenterna utanför
våra gränser. Där ligger trygghetselementet
om jag sträcker blicken litet
längre fram än till den dagsaktuella situationen
och ser på det hela i framtiden.

Det var väl litet onödigt av herr
Holmberg att polemisera mot mig i
fråga om det ryska systemet och säga,
att här i Sverige har vi ju ändå kommit
så oändligt mycket längre. Jag har
för min del deklarerat, att jag inte har
någon övertro på den i detalj statsreglerade
ekonomi som jag har haft tillfälle
att se i andra länder. Jag tror dock
att hela utvecklingen både i öststaterna
och i västvärlden går mot en anpassning
till någonting som kan vara syntesen
av tesen och antitesen, som vi utläste
det för något tiotal år sedan. Jag
tycker nog, att Sverige är på rätt väg
i detta avseende och att vi med glädje
kan konstatera att vi inte är ensamma
i den utvecklingen.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr Holmberg frågar vidare: Har
folket i allmänhet större inflytande i
statsföretagen?

Detta är väl individuellt. Jag föreställer
mig att det skulle vara möjligt
att ta fram statsföretag där folket har
mer inflytande. Det går väl också att
ta fram statsföretag där folket inte har
mer inflytande. Men det avgörande är
ju, att det är denna kammare och medkammaren
som har sista ordet i fråga
om statsföretagen och även deras attityd
gentemot folket. Och när jag talar
om folket menar jag inte bara de som
exklusivt är anställda i företagen utan
i mera allmänt demokratisk betydelse.

Vidare säger herr Holmberg: Finansministern
svarade med tre exempel när
han i går försökte illustrera en del arbetsuppgifter
för banken.

Ja, det hade efterlysts några exempel,
och trots att jag upptog tiden i en och
en halv timme fanns det knappast möjligheter
till någon mera omfattande exemplifiering.
Jag tyckte att de tre exemplen
var ungefär tillräckligt för att
illustrera vad jag tror så här omedelbart
ligger på arbetsprogrammet. Men
det är ju ingen tvekan om att denna
bank kommer att vara synnerligen upptagen
med att fungera även på många
andra områden än de områden jag här
mera explicit angav.

Utvecklingen får anvisa bankens arbetsområden,
och jag tror ingen vågar
ha den uppfattningen, att denna institution
och dess tjänstemän och styrelse
kommer att sitta och rulla tummarna
och fundera över var deras aktivitet
skall få sin utlösning.

Det var väl snarast en politiskt betingad
fint av herr Holmberg, när han
med utgångspunkt från mitt resonemang
om den omställningsprocedur som är
på gång i skogsindustrin frågade: Vilka
företag är det nu som regeringen nu
är ute efter att lägga ner?

Jag sade under gårdagen, att när vi
ser på förhållandena i Norrland är det
ingen tvekan om att det där är en del
mindre, privata företag, som nu läggs

ner. Däremot finns det en potentiell
möjlighet att expandera på industrisidan
i Sydsverige och i Mellansverige,
där vi för närvarande har en skogstillväxt
som vi inte tar vara på, en tillväxt
som skulle räcka till ett par ordentliga
massaindustrier och åtskilliga
sågverk vid rationell utformning. Till
detta ställde herr Holmberg den där retoriska
frågan, som jag tycker att han
skall spara till nästa televisionsdebatt.
Där kan den möjligen passa, eftersom
det då inte finns möjlighet för regeringsrepresentanten
att utveckla och
kommentera det hela.

Herr Holmberg frågar alltså: Vilka
företag är det som regeringen är ute
efter att lägga ned? Vilka företag skall
läggas ned i Norrland?

Jag är rädd för att regeringen inte
behöver intressera sig för detta och
inte banken heller —• banken skall för
övrigt inte intressera sig för det. Tv
dessa företag kommer att falla under
alla förhållanden i den mån de är för
dåliga och för små. De kommer väl att
gå så länge man inte behöver lägga investeringspengar
i dem, så länge de bär
sig och håller ihop. Men det finns väl
ingen företagare, som har en dålig industrienhet,
som är beredd att investera
nya belopp i ett slags upprustning
av den alltför dåliga enheten.

Vi befinner oss i en situation, där en
del smärre företag helt enkelt blir
tvingade att slå igen — av ekonomiska
skäl och konkurrensskäl. Och i Norrland
har vi en situation, där våra råvaror
inte räcker till för att varje litet
företag skall kunna efterträdas av ett
nytt företag med tre- eller fyradubblad
kapacitet. Det står klart för var och en.

Herr Holmberg kan tro mig på mina
ord: investeringsbanken kommer inte
att gå omkring och lägga ned några företag!
Men företagsnedläggningen går sin
egen väg, och det kan bli fråga om att
resonera sig fram till vad som skall
komma efter företagsnedläggningen.
Hur skall de företagstyper, som skall ta
vara på den råvara vi har, se ut? Där

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

kommer banken in som en aktiv faktor
i diskussionen.

Herr Holmberg raljerade med mitt
uttryck om att självfinansieringen bör
vara »lagom». Han tyckte att det var
en skral definition, och jag skall vara
artig och hålla med honom om det. Jag
är inte beredd att säga om en självfinansiering
av 60, 65, 70, 75 eller 80 procent
är den exakt riktiga självfinansieringsgraden.
Jag tror dessutom att de
varierande typerna av svensk industri
måhända kräver varierande självfinansieringsgrad.
Det kan vara lättare för
en viss industri att låna pengar än för
en annan industri, och det har inflytande
på vad man behöver i fråga om
självfinansieringsgrad.

Mitt uttryck om »lagom» var egentligen
betingat av — och jag tror att jag
anförde det i gårdagens inlägg — att
det i en televisionsdebatt i början på
1960-talet, där det privata bankväsendet
och den privata industrin var representerade,
betonades att självfinansieringsgraden
spelade en viss roll.
Jag avslöjar här inga hemligheter; det
finns väl möjligheter att gå till det protokoll
som fördes. Representanten för
affärsbankerna i den dialogen betraktas
såsom en duktig man på sitt område
— han blev ju till och med namngiven
i gårdagens debatt såsom en karl,
som man i alla avseenden skall ha
respekt för — och det har jag också!
Det var han som försökte definiera
självfinansieringsgraden för företagen
med uttrycket »lagom»! Jag trodde att
jag i varje fall skulle slippa en reaktion
från herr Holmbergs sida för att
jag kopierade ett uttryck från en av
»kreditgivningens supermäns» inlägg i
den här intressanta frågan.

1 praktiken ger det sig nog det hela
rätt väl. Självfinansieringen har, som
jag nämnde, sin betydelse för vilken
art av företagsverksamhet det är fråga
om. Självfinansieringen får sin betydelse
om jag sätter in den i dess perspektiv
av tillgången på lånekapital eller bristen
på lånekapital. Det går inte att fixe 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr Z9

ra självfinansieringen till någon exakt
procentsats. Man kan inte komma närmare
definitionen än att man säger,
att företaget bör ha en sådan vinst att
det inte nödvändigtvis är hänvisat till
en mer eller mindre tillgänglig kreditmarknad
för att svara för det utvecklingsarbete,
som företaget av naturliga
skäl ständigt måste hålla vitalt och intakt.

Så vill jag något kommentera en del
av herr Dahléns synpunkter.

Herr Dahlén har kanske något missförstått
mig om han drog den slutsatsen,
att jag menade att »fördelningen
av kakan» i dagsläget förbehålls de
ekonomiska supermännen. Fördelningen
av kakan är ett komplicerat problem,
men man kan dela upp det problemet på
olika sektorer. En av de sektorerna är
den kreditgivning, som sker över affärsbankerna,
och det är den kreditgivningen
det här är fråga om.

Där tillät jag mig under gårdagen att
säga, att man får det intrycket, att de
som handlägger den privata kreditgivningen
i de privata affärsbankerna enligt
oppositionens mening är något slags
»ekonomiska supermän». Eftersom ni
anmärker på att staten går in på den
här verksamheten, eftersom ni befarar
tråkiga konsekvenser av detta, och högerpartiet
säger t. o. m. bestämt nej,
så måste ni räkna med att resultatet blir
olyckligt. Däremot har ni en blåögd och
barnslig förtröstan på att det hela går
väldigt bra om staten inte lägger sig i
den här verksamheten utan att den får
ligga i händerna på det privata initiativet
och den privata företagsamheten
såsom den uppträder i affärsbankerna.
Då måste man ju i bakgrunden ha någon
slags känsla av att där sköts det
hela av folk, som är så utvalda i alla
avseenden, att min beteckning »ekonomiska
supermän» väl i stort sett måste
passa in på det hela.

I allmänhet är det duktigt folk, men
det kan ju hända olyckor även på det
här området; det skall vi nog ha blicken
öppen för.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Det finns ju ingenting som säger, att
den stab av ansvariga tjänstemän och
den styrelse, som skall ha ansvaret för
den statliga banken, värderingsmässigt
skulle vara sämre utrustade än vad de
är i den privata driften. Varför skall
de vara det? Jag tror att selektionen
eller urvalet kanske blir noggrannare
när det gäller den statliga banken än
vad det på sina håll kan vara i den privata
verksamheten. Jag tillät mig i går
säga, att man ibland har intrycket att
det avgörande är om man är född av
de riktiga föräldrarna.

Jag tror att herr Dahlén även tog upp
frågan varför bankinspektionen var
ställd vid sidan om den statliga investeringsbanken.
Det finns naturligtvis
skäl till det. Bankinspektionen är till
för att värna om de enskilda insättarnas
intressen i bankvärlden.

I statsbanken är det ju inte fråga om
några andra intressen än obligationsköparnas
— om jag skall jämställa dem
med insättarna i bankvärlden. Dessa
obligationsköpare får ju i stället skyddas
av statsgarantierna och den relativt
snäva upplåningsrätten i förhållande
till det ovanligt stora aktiekapitalet.

Jag tror att jag med detta har förklarat,
vad det är för skillnad mellan det
vanliga kreditväsendet i affärsbankerna
och den tänkta statsbanken, och därmed
också varför bankinspektionen kan betraktas
ur olika perspektiv när det gäller
de här institutionerna.

Mittenpartiets — nej, mittenpartiernas,
jag är kanske litet för snabbt ute
— företrädare har ju varit angelägna att
framhålla, att det är fel att beskylla dem
för att bara yrka på en bank på ett år.
Vi har ju accepterat banken, säger de.

Men varför talar man om tiden ett
år i sina motioner och i sina reservationer?
Om man är på det klara med att
detta är en riktig åtgärd — och jag får
väl tolka mittenpartiernas uttalanden på
det sättet •— så har man ju alltid möjlighet
att när banken har satts i verket
yrka på ändringar, om de erfarenhetsmässigt
anser att ändringar är befogade.

Just det förhållandet att man har fixerat
tiden till ett år innebär — som jag uppfattar
det — ett misstänkliggörande av
banken som institution och afl man vill
ha praktiskt taget fria möjligheter framöver.

Har jag misstagit mig på den punkten,
så — då skall jag gärna acceptera
er tolkning. Då får jag i stället tolka
saken på det sättet, att ni inom mittenpartierna
är på det klara med att banken
absolut fyller en funktion. Den är
ett bra inslag i vår kreditkonstitutionella
verksamhet. Den är följaktligen riktig
att som institution ställa sig bakom,
men ni förbehåller er rätten, i den mån
erfarenheten ger det vid handen, att
framlägga vissa ändringsförslag. Jag
tycker dock att ni direkt skulle ha angivit
det i er motion och i er reservation.
Det skulle ha uteslutit dessa missförstånd.

Ni är följaktligen, om jag förstått de
senaste inläggen rätt, anhängare till regeringens
bankförslag i princip och i
fråga om bankens funktion, som den är
presenterad. Det har jag anledning att
understryka, och jag skall tro er på orden
därvidlag, även om ni därigenom
naturligtvis distanserar er ännu mer
markant från den tredje parten i den
borgerliga samlingen, som det heter vid
valtillfällen och i högtidliga sammanhang.

Herr talman! Med detta tror jag att
jag i korthet har bemött inläggen. Jag
har försökt ta upp de frågor som jag
tyckte behövde belysas utöver vad jag
gjorde i mitt anförande i går. Men jag
kan självfallet inte bara för diskussionens
egen skull ta upp alla de inpass
och inslag, som replikerna gav vid handen.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Sträng har
svarat mig sympatiskt uppriktigt, även
om jag tog ett hårt ord i min mun i ett
och annat sammanhang. Jag hade i min
fråga om en eventuell uppgörelse med

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

herr Hedlund inte velat insinuera, som
herr Bengtson tror, utan det var en fråga
i klarhetens tecken. Det finns skäl
att ställa denna fråga. Herr Sträng gjorde
en antydan i går, som jag uppfattade
så, att det här kunde föreligga en sådan
förhandsuppgörelse. Det är också känt,
att herr Hedlund i TV i slutet av fjolåret
talade i sak till förmån för statliga penninginsatser
vid en strukturrationalisering.
Vidare finns det en annan skatteuppgörelse,
som jag vill peka på i sammanhanget,
nämligen skattepaketet, inte
1959 utan på hösten 1963, som kombinerades
med inrättande av två jordbrukskreditinstitut.

Så vill jag ta upp en annan sak, som
herr Sträng berörde, talet om pengar
till kreditbolag och ökade möjligheter
för näringslivet över huvud taget. Jag
skulle vilja fråga: Hur kan det bli mera
pengar än eljest genom ett kreditbolag?
Även om jag skulle acceptera som riktigt
— vilket jag inte gör —• att 500 miljoner
kronor i oms innebär mera pengar
till näringslivet, är det, som jag sade
i går, inte några särskilt stora pengar.
Jag tittade i natt efter hur det förhöll
sig för ett känt stålverk, som herr
Sträng åberopade i går, nämligen Sandviken.
Under senast förflutna femårsperioden
har det järnverket investerat
470 miljoner kronor, alltså i praktiken
lika mycket som de 500 miljonerna till
statsbanken, och denna finansiering hade
kunnat genomföras på vanligt sätt,
genom obligationer, reverslån och till
icke ringa del genom att vända sig till
aktieägarna.

Herr Sträng använde ett uttryck, som
jag måste reagera mot. Han säger att investmentbolagen
»spetsar familjeföretag
på gaffeln». Det är ett hårt ord. Vad som
sker i det sammanhanget är i själva verket,
att många sådana bolag kommer till
bankerna och i realiteten blir räddade,
inte spetsade på gaffeln. Genom att kredit
ställs till förfogande finns möjlighet
för dem att leva vidare, och det räddar
i själva verket förmögenheterna åt deras
familjer.

Får jag säga några ord om varvsindustrin
också. Vi vet att varvsindustrin
är i nöd. Herr Sträng ställer villkor:
Gå samman! Åtminstone sägs detta i
tidningsuppgifter.

Skulle nu hjälpen via den s. k. investeringsbanken
vara förenad med villkor?
Skulle det behöva vara så, om man
gjorde ett refinansieringsinstitut efter
vårt mönster? Såvitt jag kan se skulle
det innebära en betydligt större frihet
för varvsindustrin, om den finge använda
en sådan metod som vår. Vi har sagt,
att om det från allmänna synpunkter är
angeläget, kan staten ge garantier, om
staten vill. Men det är inget krav ifrån
vår sida, när vi talar om ett finansieringsinstitut.

Vilka villkor ställer herr Sträng när
det gäller skogsindustrins utbyggnad i
södra Sverige, där det finns överskott
av virke? Vi vet att massaindustrierna
i södra Sverige kämpar med stora svårigheter.
Lönsamheten är svag. Är det
politiska villkor fogade i detta? Det är
också en fråga.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var betydligt angenämare
att höra finansministern i dag
är i går. Åtskilligt av vad jag anser vara
övertoner, som han använde i går, har
röjts undan, i synnerhet detta med tiden
»ett år». Jag hoppas nu finansministern
inser att det inte går att leta
fram något, vare sig i motionen eller
reservationerna, som tyder på att banken
enligt mittpartiernas förslag bara
skulle få en livslängd av ett år, och det
förekommer inte i pressen heller. Jag
vill bara göra den kommentaren.

Jag tog vidare upp Förenta staternas
stålproduktion, medan finansministern
ju speciellt höll sig till Italien. Han
framhöll att USA och Sverige var två
länder av olika storlek. Ja, visst är de
olika. De har olika stor folkmängd och
de har olika anspråk på resurser i övrigt.

Finansministern markerade nu i sin

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

replik mycket klart, att det bara var i
ett bestämt avseende som man skulle ta
hänsyn till vad doktor Hedlund hade
sagt. Jag skulle vilja utsträcka det mycket
längre och fråga: Varför inte ta
hänsyn till åtskilliga andra saker, som
han också har sagt t. ex. i mittpartiernas
motion? Det tycker jag de är värda!

I fråga om aktieinköp tycker jag det
är olämpligt, att långivaren skall få ett
inflytande i ett företag via en sådan
väg. Jag tror att finansministern, om
jag tolkade honom rätt, inte heller
tyckte det var så särskilt trevligt om det
skulle bli så. Det blir dock inte bättre
om staten har detta inflytande än om
privata har det. Det blir nog — såsom
jag erinrar mig att Strindberg en gång
när han skrev om 30-åriga kriget lät de
agerande diskutera huruvida de upproriska
skulle skäras med knivar eller
klippas med saxar —- lika obehagligt
för företagen vilken beroendeställning
de än kommer att stå i.

Slutligen skulle jag vilja säga, eftersom
åtskilligt har blivit utklarat nu efter
vårt lilla meningsutbyte tidigare,
att det för mig såsom enkel centerpartist
vare helt fjärran att göra något försök
att bedöma en ledamot av Kungl.
Maj :ts regering och hans utveckling under
de senaste 22 åren! Man kanske
dock kan konstatera en sak, nämligen
att finansministern i alla fall kvantitativt
har utvecklats mycket starkt under
den tiden. Sedan tycker jag att det viktigaste
nog inte är att bedöma varandras
anföranden. Det viktigaste är nog att
man själv är medveten om på vilken
nivå ens anföranden befinner sig.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
nämnde en sak, som verkligen fick mig
att rycka till och som jag skulle vilja
ha litet närmare utvecklad. Han påpekade
att regeringen nästa år har för avsikt
att »upprepa denna operation» —
jag tror att orden föll så.

Vad innebär nu »denna operation»?
Jo, tydligen att tillföra den nya statsbanken
nytt aktiekapital på en halv miljard
kronor, alltså lika mycket som i år.
Men inte bara det, finansministern var
nämligen inne på denna operation även
i går — något som jag tycker att vi inte
skall glömma. Han lät då framskymta
att motivet för att tillskjuta kapital till
banken också var ett motiv för att här i
riksdagen få igenom en skattehöjning,
som dessutom var »öronmärkt».

Min fråga blir då: Räknar finansministern
för nästa år med en ny höjning
av omsättningsskatten och en ny öronmärkning,
eller kan man finna på någon
annan finansieringsmetod?

Det gläder mig att finansministern
säger, att han inte har någon tilltro till
detaljreglering. Han har studerat frågorna
i öststaterna, däribland Sovjetunionen.
Det är bra att få höra ett så
klart uttalande i dag, men i går andades
finansministerns huvudanförande ändå
en betydande tilltro till kravet på och
behovet av ett ökat statligt inflytande
och ökad statlig kontroll och dirigering
av näringslivet. Jag erinrar mig särskilt
de nästan lyriska ordalag som användes
vid beskrivningen av det franska systemet,
där man onekligen just förbinder
kreditgivningen med detaljingripanden
och speciella krav på näringslivet som
skall uppfyllas om det skall erhålla krediter.

Slutligen en annan sak. Finansministern
har visserligen nämnt en del exempel
på vad banken skall göra, men
jag vill erinra om att dessa exempel inte
är svar på den fråga som jag ställde i
går. Jag frågade då: År regeringen beredd
att ge något enda exempel på i och
för sig räntabla strukturrationaliseringar,
som hittills hindrats av att kreditmarknaden
ej fungerat tillfredsställande? Detta

var min huvudfråga i går. Kanske
kan jag få svar på den nu?

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern vill inte
ha någon kontroll från bankinspektionens
sida över sin bank. Jag skall
inte diskutera det längre. Jag har framfört
min synpunkt.

Men, herr finansminister, hur tänker
sig finansministern att skattebetalarnas
intressen skall tillgodoses i det här sammanhanget?
Det kan nämligen bli så,
att skattebetalarna får släppa till pengar.
Vi hoppas att verksamheten skall bli
räntabel, men det är ju tänkbart att förluster
uppstår. Hur skall de intressena
tillgodoses genom ett speciellt organ,
som kan upplysa både regering och
riksdag?

Finansministern återkom till sina supermän.
Jag vill säga till herr Sträng,
att vi inte tror på att det finns några
supermän av den typ som herr
Sträng talat om. Bankernas ledningar
kan inte agera som allsmäktiga supermän,
ty de har en mycket hård inbördes
konkurrens. Vad herr Sträng vill
åstadkomma är emellertid en bank med
privilegier, som ger monopolställning
utan likvärdig konkurrens med andra
institutioner. Var skall herr Sträng få
tag på sådana supermän som inte behöver
utsätta sig för fri konkurrens? Det
vore intressant att få reda på. Herr
Sträng har redan talat om att han själv
inte aspierar på en post i styrelsen.

Jag tror att det vore bra för det svenska
näringslivets utveckling om det
skedde en differentiering av kreditmarknaden.
Centerpartiet och folkpartiet
föreslår därför att medel skall beviljas
till en investeringsbank, som ger
ökad konkurrens. Herr Sträng vill begränsa
konkurrensen.

Sedan vill jag, herr talman, ta upp
endast en sak till som herr Sträng berörde
i går. Jag påpekade att den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt
talat om vad den socialdemokratiska
partikongressen sade 1964 om företagens
självfinansiering, nämligen att
man vill tvinga företagen att i större
utsträckning låna för sina investeringar.

Herr Sträng förklarade i går, att om ett
uttalande i den frågan skulle göras i
dag och han hade möjlighet att bestämma
hur det skulle formuleras, så hade
uttalandet blivit ett annat.

Det var ju intressant, ty tidskriften
Aktuellt anser tydligen att det som sades
1964 gäller även i dagens läge. Aktuellt
får väl byta namn och kalla sig
»Efter sin tid».

Men vad vill herr Sträng nu göra
för att förhindra en fortsatt nedgång
av självfinansieringen? Det var ju viljeyttringar
det var fråga om, och företagens
självfinansiering bestäms inte bara
av bruttovinster och kostnader -— det
vet ju herr Sträng -— utan det finns ju
något som kallas skattelagar. Alla våra
förslag att förhindra en nedgång i självfinansieringen
har socialdemokraterna
avvisat. Vad vill herr Sträng göra för
att förhindra nedgången?

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var ett uttalande av
finansministern i gårdagens anförande
som upprörde mig, det som berörde
företagens och statens ansvar för de anställda.
Herr Sträng sade, att ett prerogativ
för företagen var vinsten och lönsamheten.
Han sade sedan att om ett
företag misslyckas i sin verksamhet så
spikas inte företagaren för att han inte
kan skydda sina anställda. Jag tror att
orden därefter föll så, »att företagaren
vänder sig om och sover sött på sitt
öra».

Jag tycker att det omdömet vittnar
om en förenklad och något cynisk inställning
till företagens problem, .lag
har ju vissa kontakter med företagare
inom industri och hantverk liksom även
inom handeln och jag vet att svag lönsamhet
och sjunkande likviditet kan vara
utomordentligt tung personlig börda
för företagaren och kan förorsaka
ledare för både små och stora företag
många sömnlösa nätter. De har satsat
hela sin förmåga, sitt yrkeskunnande

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

sin ekonomi och sin framtid på företaget
och misslyckas de i sina ansträngningar
till följd av låg lönsamhet och
ökande kostnader kan detta innebära
en personlig tragedi av stora mått. Deras
egen och familjens framtid råkar i
fara. Jag vet också att inte minst ansvaret
för de anställda vilar tungt på
företagarna i en sådan situation. Företagarna
är i regel inte okänsliga för de
anställdas problem utan känner ett
starkt ansvar för dem. Oftast drar sig
företagarna för att i en kritisk situation
säga upp sina medarbetare även
om detta skulle behövas för att förbättra
lönsamheten inom företaget.

Jag tycker således, herr talman, att
detta omdöme från finansministerns sida
inte är rättvist.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Åkerlund reagerade
mot mitt sätt att formulera en synpunkt.
Jag sade att det händer att investmentbolagen
»spetsar familjeföretag
på gaffeln»; de har dem ju faktiskt
på gaffeln när de står som kreditgivare
och företagets situation är desperat.
Men jag var angelägen att betona att
detta inte är någon regel, även om det
har förekommit och förekommer fall
som är ganska påtagliga — och den saken
kan man konstatera när man som
jag har chansen att titta bakom kulisserna.
Därför har även det uttrycket i
vissa fall full täckning.

Dessa förhållanden har bidragit till
att vi är utomordentligt försiktiga när
det gäller högerpartiets yrkande att man
skall låta affärsbankerna lägga sig ombord
med aktieposter. Bankerna går vid
sidan om det förbudet, de går kring knuten
med sina investmentbolag — men
de har ändå vissa problem, och det
skulle vara enklare för dem om de
direkt fick möjlighet att hålla aktieinnehav
i företag. Sedan ett eller två år
tillbaka ligger det på mitt bord framställningar
från affärsbankerna om att
få den rättigheten. Yi har övervägt frågan
i regeringen och är negativt in -

ställda. Eu av anledningarna har jag här
i korthet redovisat.

Herr Holmberg hade blivit utomordentligt
överraskad när han av mitt inlägg
fick klart för sig att det är meningen
att nästa år upprepa operationen
med kapitaltillskott till banken.
Ja, nu är herr Holmberg en upptagen
man — vore han inte det behövde han
inte bli så där obehagligt överraskad.
På sid. 34 i Kungl. Maj ds proposition
annonseras nämligen klart, att de 500
miljoner som beräknas i år bör tillsammans
med ytterligare tillskott från
statens sida, som avses bli aktualiserade
under nästa år, ingå i banken i form
av eget kapital och där bilda underlag
för utlåning. Regeringen har alltså klart
deklarerat att om statsbanken skall få
den effektivitet, som vi anser erforderlig,
så räcker det inte med aktiekapitalet
500 miljoner. Detta bör väl
helst fördubblas.

Huruvida det betyder att en ny omsättningsskattehöjning
blir nödvändig
är det för tidigt att säga något om i
dag. Fn omsättningsskattehöjning är genomförd.
Så mycket kan jag väl säga,
att det inte är fråga om att sänka omsättningsskatten
med en procent nästa
år och därmed ta bort möjligheten att
repetera påslaget. Men det kan ju komma
in andra element i den statsfinansiella
och budgetmässiga bedömningen.
Så försiktig som varje finansminister
måste vara kan jag inte säga mer än att
det är för tidigt att i dag ge något besked
på den punkten. Själva annonseringen
är dock en gång för alla klar
redan i statsverkspropositionen.

Herr Holmberg frågar: Har det varit
några strukturrationaliseringar som inte
har kommit till stånd genom de nu befintliga
kreditinstituten?

Ja, vad vet vi om det? Vi vet att vi
bakom oss har haft en del år då företagarna
har haft svårigheter att skaffa
pengar för nödvändiga inte bara strukturrationaliseringar
utan rationaliseringar
över huvud taget. Obligationskön
i riksbanken har varit enorm sedan åt -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

skilliga år tillbaka. Behovet av att bygga
ut snabbare bar varit påtagligt. Om
det hade varit möjligt att realisera denna
utbyggnad tidigare, är det möjligt att
vissa företeelser som vi i dag avläser
på företagssidan hade varit onödiga.

Problemet är emellertid inte så enkelt
att man bara kan fråga: Vilka
strukturrationaliseringar har inte kommit
till stånd? Det är ett slags hypotetisk
fiktion, som herr Holmberg diskuterar.
Det kan inte ges något exakt svar
på den frågan. Man kan bara helt allmänt
säga, att företagen skulle ha varit
tacksamma om de hade tillgång till medel
för en snabbare rationalisering och
strukturutbyggnad än vad de hitintills
har haft. Den sanningen kan herr Holmberg
få verifierad när som helst om han
vänder sig till företagarvärlden och frågar
den.

Herr Dahlén kom tillbaka till sin diskussion
om att den föreslagna monopolbanken
— ett oriktigt uttryck enligt
min mening — utesluter konkurrens.
Vad blir då konsekvensen av de alternativa
förslagen från er sida? Den logiska
konsekvensen är ju den att vi skall
ha två institut. Vi skall ha ett statligt
institut, i vilket ledningen skall utses av
det allmänna, av samhället, i vilket samhället
har garantierna för den riskkreditgivning
som blir erforderlig. Det
andra s. k. konkurrerande institutet
skulle vara ett institut, där privata intressen
tillsätter ledning och funktionärer
medan samhället tar kreditgarantirisken
vid sådana engagemang då detta
är nödvändigt. Det finns ingen renodlad
möjlighet att få till stånd ett konkurrerande
privatinstitut. Samhället
måste ju ligga i botten i båda fallen.
Det är av den anledningen vi inte förstår
den här diskussionen vare sig om
monopolbank eller om konkurrens på
lika villkor som ni brukar säga. Det sistnämnda
kan i praktiken icke genomföras.

Med detta har jag, herr talman, försökt
att svara även på de senaste inläggen.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! De frågor som från
oppositionstalarnas sida under debatten
har ställts till mig som talesman för
bankoutskottet har på ett utomordentligt
sätt besvarats av finansministern i
hans inlägg både i huvudanförandet och
i replikerna.

Det är endast herr Bengtson, som
måste få elt klart besked angående min
bedömning av mittenpartiernas ställningstagande
till förslaget i propositionen
om det statliga kreditaktiebolaget.

Jag har nu i min hand protokollet
från mitt inlägg i debatten i går. I mitt
inlägg har jag mycket klart redovisat
att det enligt min uppfattning endast
finns ett alternativ till förslaget i propositionen,
nämligen högerns avslagsyrkande.
Den uppfattningen, herr
Bengtson, har jag fortfarande!

Herr WERNER (k):

Herr talman! Låt mig med några ord
kommentera bakgrunden till att denna
proposition med förslag om inrättandet
av en statlig investeringsbank
över huvud taget kommit att framläggas
för årets riksdag. Det är enligt vår mening
kort och gott så att det nuvarande
ekonomiska systemet visat sin oförmåga
att fungera tillfredsställande. Dess
yttringar har sådana följder för stora
löntagargrupper att det nu är ofrånkomligen
nödvändigt för samhället att
gripa in.

Detta liar längst uppe i norr långt tidigare
varit nödvändigt. Det privata
näringslivet visade där prov på både
oförmåga och ovilja att skapa erforderliga
arbetstillfällen åt befolkningen. Det
fick samhället göra.

I andra delar av vårt land, exempelvis
i Ådalen, skedde en så ensidig utbyggnad
av skogsindustrierna, att redan
i början av rationaliseringen och de
driftsekonomiska omställningarna sysselsättningskriser
uppstått, vilka nu förvärrats.

Storfinansen lämnades i fred. Under

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

högkonjunktur och innan de nämnda
industriella omställningarna inleddes
inkasserade regeringen den fulla sysselsättningen
såsom ett resultat av sin politik.
Nu kommer problemen. Nu framstår
behovet av samhälleliga ingripanden
som ytterst trängande aktuella.

Om vad regeringen så anspråksfullt
betecknade såsom sin »den fulla sysselsättningens
politik» verkligen hade bestått
i ett ökat samhällsinflytande över
näringslivet, en samhällelig ledning och
kontroll över investeringarna och över
kreditinstituten, en riksplanering och
en planering av de produktiva resursernas
användning motsvarande de samhälleliga
och sociala behoven samt
framför allt: om den satsat på ett ökat
samhälleligt ägande av produktionen,
hade situationen varit radikalt annorlunda.

Nå, herr talman, det föreligger alltså
nu ett regeringsförslag om bildandet av
en investeringsbank —■ uttryckt med i
sammanhanget vedertaget ord. Det är
ett gott framsteg fastän långt ifrån tillfredsställande.
Jag skall återkomma
härtill.

Mittenpartierna vågar inte vända sig
mot förslaget. De begagnar i stället tillfället
att fria till mindre och medelstora
företag, som de särskilt vill gynna i
sammanhanget. Att högern stegrar sig
och yrkar avslag på propositionen förundrar
ingen. Bolagens och bankernas
politiska förkämpe vill inte ge ett enda
finger åt något som skulle kunna utveckla
sig till ett samhälleligt intrång
på de dominerande kapitalgruppernas
privilegierade område: näringslivet —
detta står fullkomligt klart och är samtidigt
mycket betecknande.

Det är emellertid synd att det föreliggande
förslaget inte ger särdeles stor
anledning till oro hos storfinansen. Förslaget
går ut på att erforderliga medel
skall hopbringas från de samhälleliga
resurserna och ställas till näringslivets
förfogande. Visst betyder detta sysselsättning
åt arbetslösa eller av arbetslöshet
hotade på platser där arbetstillfäl -

lena försvunnit, hotar att försvinna respektive
minska eller minskar.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
har i motionerna II: 956 och I: 768 utvecklat
synpunkter i full överensstämmelse
med för flera år tillbaka ställda
förslag om ett ökat samhällsinflytande
över näringslivet.

I våra förslag har givits grundläggande
motiveringar för kraven på ökat
samhälleligt inflytande över produktionens
omfattning och inriktning. De aktuella
behov som vi därvid velat tillgodose
är desamma som nu, nämligen att
trygga arbete och utkomst. De långsiktiga
syftena har ingalunda dolts. Vi menar
att storfinansens ekonomiska maktställning
över näringslivet måste brytas
och att samhällets och löntagarnas inflytande
måste öka i motsvarande grad.
Detta ställer vi in i vår socialistiska
målsättning.

Såväl aktuella, nyssnämnda behov att
trygga arbete och utkomst som det jag
anförde om långtsyftande mål förutsätter
vad exempelvis förre LO-ekonomen
Rudolf Meidner yttrade vid Svenska
sparbanksföreningens årsmöte i oktober
1965: »Staten bör satsa mer på den
egna industrin i Norrland i stället för
att mer eller mindre helt med skattelättnader
bygga anläggningar åt landets
största och rikaste företag.» Alla vet
att en annan ekonom, som också är riksdagsman,
uttalat sig om behovet av den
statliga företagsamhetens utbyggande på
ett synnerligen energiskt sätt. Jag syftar
på herr Hans Hagnells uttalanden
exempelvis i tidningen Metallarbetaren,
men även här i medkammaren.

För en sådan styrning av investeringarna
behövs det i motsvarande grad
ett samhällets inflytande över kreditmarknaden.
Det behövs —■ som vi framhåller
i vår motion — än mer betydande
ekonomiska medel för detta ändamål.
AP-fondernas placeringsregler bör ses
över, så att en ökad användning av dessa
medel för angivna syften kan komma
i fråga. Härmed bör möjliggöras vad
också DO uttalar i sitt remissyttrande,

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

där det framhålles att »en intensifierad
långtidsplanering är nödvändig för att
en statlig bank på ett meningsfullt och
aktivt sätt skall kunna spela en roll i
strukturutvecklingen, som det framlagda
förslaget förutsätter». Det handlar
om en satsning på nya industrier, byggda
på den modernaste teknik, t. ex. inom
kemi, elektronik och verkstadsindustri.

Får jag erinra om att kommunisterna
redan år 1960 och 1961 i motioner föreslog
anläggandet av en allmänägd petrokemisk
industri. Den gången sade även
företrädare för regeringspartiet att
»Sverige var för litet för sådana stora
företag». I dag vet alla vad vi har för
industri i Stenungsund — och vilka
slags trustintressen som där etablerat
sig. De samhälleliga insatserna måste
också tjäna syftet att tillföra samhället
inkomster — på sikt. Denna synpunkt
förtjänar att anföras även nu i detta
sammanhang.

En annan sida av problemet, som vi
velat trycka på i vår motion, är frågan
om att trygga ett löntagarinflytande i
bankens styrelse. Vi har svårt att förstå
skälen till att i denna styrelse, jämte
representanter för staten och företrädare
för löntagarna, enligt propositionen
bör ingå jämväl företrädare för näringslivet
och kreditväsendet. Att i styrelsen
bör ingå personer som har ett betydande
företags- och samhällsekonomiskt
kunnande samt en god överblick
över näringslivet är en annan sak. Erfarna
och kunniga människor kan uppbringas
även i andra kretsar än inom
det privata affärslivet.

Herr talman! Ett beaktande av detta
och av de synpunkter jag i övrigt anfört
ger enligt min mening en helt anan
och betydelsefullare innebörd åt det
framlagda förslaget än vad som nu är
fallet. Vi tillmäter de anförda synpunkterna
sådan betydelse att jag anser mig
böra yrka bifall till utskottsutlåtandet
med det tillägget att det stycke på s. 25
i utskottets yttrande som börjar med orden
»I motionerna I: 768 och II: 956»

utbytes mot ett stycke av följande lydelse: Såsom

framhålles i motionerna I: 768
och II: 956 kan skapandet av en investeringsbank
bli ett betydelsefullt medel
att utvidga samhällets inflytande i näringslivet,
främja en demokratisk planering
av ekonomin, samhällsekonomisk
produktivitet och demokratisk
uppbyggnad av företagen. I detta syfte
bör i denna styrelse jämte representanter
för staten även ingå representanter
för löntagarna, som besitter företagsoch
samhällsekonomiskt kunnande och
med god överblick över näringslivet.
Den statliga investeringsbanken bör utvecklas
självständigt, i motsättning till
det nuvarande produktionssättets principer.
Den bör bli ett led i en verklig
inbrytning i de dominerande kapitalgruppernas
makt och utnyttjas för att
ändra maktförhållandena till löntagarnas
föredel. Banken bör infogas i en
långsiktig ekonomisk planering och
dess kreditgivning förenas med inflytande
för samhället och löntagarna i
respektive företag.

Detta tilläggsyrkande är väl t. o. m. så
klart formulerat, att det borde kunna
förstås av den redaktör i Aftonbladet
som i går i en femspaltsrubrik talade
om att »Hermansson hotar välta regeringens
statliga bank». Denna rubrik
vill jag beteckna som en politisk oanständighet
— för att inte använda ett
ännu starkare uttryck. Den slutledningsförmåga
som Aftonbladet demonstrerar
när man efter att ha läst våra motioner
och uttalanden i dessa sammanhang
kommer till en slutsats som innebär att
man spekulerar i att kommunisterna
skulle gå med högern vid voteringen senare
i dag, skulle jag vilja karakterisera
såsom ett uttryck för ett sällsynt dumt
partipolitiskt nit i syfte att med billiga
metoder komma en motståndare till livs.
Kommer man till denna slutsats efter
att ha läst våra motioner och uttalanden,
läser man — ursäkta, herr talman
-— motioner ungefär som fan läser
bibeln.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Nils Theodor Larsson
började sitt anförande i går med
att tala om att han hade den uppfattningen,
att den föreslagna investeringsbanken
kunde komma att spela en stor
roll i den utveckling näringslivet undergår.
Han fortsatte: »Men vi vet inte
så mycket om banken», och så talade
han sedan om någonting annat.

Det är självklart att de som föredrar
att gå ut i korridorerna inte får veta så
värst mycket mer än de kan utläsa ur
handlingarna och som framgår av vad
som redan har sagts i debatten. .Tåg håller
med herr Nils Theodor Larsson så
långt att det inte är lätt att ur det material,
som presenterats både i utskottets
utlåtande, i reservationerna och i
de avgivna motionerna, läsa ut någonting
som kan ge god ledning, om man
vill skaffa sig en uppfattning om vad
som är det riktiga och rätta.

Det är självklart att högern här har
presenterat en bestämd ståndpunkt i
det avseendet att man går emot förslaget
om banken. Man vill av många olika
skäl inte ha en statlig investeringsbank.
En del skäl är klara, men däremot
är det mycket oklart, om högern
här går emot förslaget om banken exempelvis
av det skälet att man anser att
vi i stället bör fatta beslut om förtidspension
åt vissa äldre arbetare. Det är
väl i så fall att blanda ihop två saker
som över huvud taget inte har med
varandra att göra. Investeringsbanken
skall ju stödja investeringsmöjligheterna
för de företag som tvingas att investera,
kanske mycket stora belopp.
Att det sedermera ändå för dessa företag
kan bli en utveckling som nödvändiggör
en aktiv arbetsmarknadspolitik
och att det under en övergångstid måste
lämnas stöd både åt den arbetskraft
som kan betecknas som äldre arbetskraft
och annan ledig arbetskraft är
självklart. Beslut i dessa frågor har ju
redan fattats. Det finns alltså inte någon
särskild anledning att ta upp dessa

frågor såsom argument i debatten om
investeringsbanken.

Ett av de argument som väl är mest
framträdande och kanske helt avgörande
för högern är att man inte vill vara
med om att en statlig investeringsbank
skall få något inflytande över industrin
om företagen söker eller beviljas lån
från investeringsbanken. Man får nästan
den uppfattningen att högerns ståndpunkt,
sådan den här redovisats, skulle
kunna tolkas så att högern anser att
industriföretagen och annan verksamhet
inom näringslivet i dag är helt självständiga.
Det är inte någon objektiv
skildring av det verkliga läget, ty de allra
flesta av de större företagen står ju
ändå under ett mycket starkt inflytande
av banksystemet. Visserligen är de
uppsplittrade på några av de större
bankerna, men det är väl ändå att ge
en skev bild av hur det förhåller sig.
Vad man säger till allmänheten kan vara
en sak för sig, men man borde inte
försöka vilseleda riksdagen i detta avseende
genom att påstå att bankvärlden
inte utövar något inflytande. Det är
helt naturligt att den gör det och att
den måste göra det. Om man skall stå
som finansiär för stora och betydande
kapitalinsatser, så är det helt naturligt
att man vill ha insyn i vad pengarna
skall användas till och hur de används
sedan de en gång beviljats. Det är därför
jag inte kan förstå varför det skulle
vara onaturligt, att en statlig investeringsbank
som efter ansökan beviljar
kredit skulle få rätt att få reda på både
förutsättningarna för kreditens beviljande
och hur företaget självt bedömer
möjligheten att med stöd av det investeringskapital
man söker göra företaget
mera räntabelt och ge det större
möjligheter att hävda sig i konkurrensen
på marknaden.

Jag tror inte att de av högerns representanter
som har talat här verkligen
tror att det skulle vara möjligt att utestänga
den långivande institutionen från
rätten att få del av vad pengarna skall
användas till och, om pengarna ställs

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

till förfogande, vilka förutsättningar det
finns att pengarna också gör verklig
nytta.

Nej, sådana resonemang kan man tillgripa
om man inte har några starkare
argument att komma med eller om man,
vilket väl är det mest troliga, vill skymma
över något som man tycker är besvärande.

Herr Holmberg underströk högerns
ståndpunkt alldeles särskilt när han
vände sig mot förslaget om en investeringsbank
och yttrade ungefär så här.
Ändamålet med målsättningen för banken
är att ge tillfälle för det allmänna
till insyn i näringslivet. Jag är inte säker
på att det är målsättningen för banken.
Målsättningen är att kunna lämna
kredit, och om man lämnar krediter
skall man också ha den erforderliga insynen
för att kunna bedöma kreditvärdigheten
och möjligheten att nå resultat
med insatsen.

Jag skulle vilja fråga herr Holmberg
— han är tyvärr inte närvarande här:
Varför bekämpar högern den föreslagna
investeringsbanken, om det inte är i
syfte att förhindra en sådan insyn? Är
det något sjukt i näringslivet som statens
eller det allmännas representanter
över huvud taget inte får ta del av,
eftersom man här är så rädd för en lcreditgivning
av detta slag? Det är fråga
om toppkrediter och mycket riskbetonade
krediter.

Finansministern har själv deklarerat
att det inte är meningen att han, Wickman
eller någon annan i departementen
skall sitta och bedöma dessa frågor.
Det skall vara andra betrodda män som
skall sitta i bankens styrelse, och de
skall helt naturligt ha samma rätt till
insyn som vilken annan bank har. Varför
fordrar man likställighet i det ena
avseendet men inte i det andra? Jag
tycker att det är inkonsekvent i högsta
grad att i varje fall inför riksdagen tala
på det sättet.

Herr Holmberg tillägger beträffande
den sociala sidan av frågan att det är
statens naturliga uppgift att ta hand

inrättande av en statlig investeringsbank
om de konsekvenser som blir följden
om företagen råkar i svårighet samt se
till att man finner en tillfredsställande
lösning. Men företagen skall helt ta ansvaret
för produktionen och den verksamhet
respektive företagsledningar
har att svara för. Ja, det är ingen som
förvägrat dem det. Men kan man svära
på att företagsledningen i alla situationer
är de som har den bästa överblicken
och alltid kommer till den rätta
slutsatsen om vad som är rätt och riktigt?
Varför har vi fått så många och
stora nedläggningar av företag just under
de allra senaste två åren och kanske
framför allt under 1966? Är det inte
därför att företagsledningarna ofta har
bedömt situationen så, att läget trots
svårigheter skulle ljusna och att företagen
skulle ha möjligheter att fortsätta?
Men sedan ett av företagen inom en
bransch kommit till den slutsatsen att
företaget är för litet för att kunna fortsätta
verksamheten på lönsam nivå och
därför måste nedläggas för att senare
byggas upp på något ställe där förutsättningarna
är bättre, smittar detta av
sig — så bedömer jag situationen — till
andra företag som är i svårigheter. På
så sätt får man en hel rad av nedläggningar
på en mycket kort tid. Den riktiga
bedömningen hade kanske i stället
varit att man borde ha fattat beslut om
att avveckla företaget i fråga redan i
ett skede då förutsättningarna var bättre
för att omplacera den anställda arbetskraften.

Jag tycker inte att man skall stiga
upp och slå sig för sitt bröst och i alla
situationer gå i god för att företagsledningarna
ensamma har möjlighet att
avgöra vad som är rätt och riktigt i ett
samhälle i utveckling. Det är ju inte bara
företaget och dess kapitalinsatser
som kommer i svårigheter, det går ju
också ut över den mänskliga arbetskraften.

Man har här i många avseenden diskuterat
frågor som är intressanta ur
många synpunkter men som inte har ett
dugg med investeringsbankens tillkomst

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

att göra. Man talar om självfinansieringen
och lönsamheten i företagen på ett
sätt som om detta var någonting som
kunde påverkas i sådan riktning att
man alltid hade en balansnivå som svarade
mot herr Strängs »lagom». På 1950-talet, framför allt efter Koreakrisen,
upplvede vi en tid då lönsamheten inom
vissa delar av vår industri var så stor
att företagen inte kunde få lov att använda
överskotten omedelbart utan
tvingades att sätta in dem på steriliserade
konton. Detta gällde framför allt
skogsindustrin, men det är möjligt att
också andra industrier, t. ex. varvsindustrin,
då hade överskott som motsvarade
täckningen för den självfinansiering
som man eftersträvat.

Jag har den uppfattningen att företagen
alltid utnyttjar marknaden på det
sättet att de tar ut vad som är möjligt
att ta ut, precis på samma sätt som de i
en kärvare konjunktur pressar ned lönsamheten
så långt som de över huvud
taget vågar och ofta tar tidigare sparade
reserver i anspråk för att komma
över en svår tid i förhoppning om att
det längre fram skall bli bättre. Många
har naturligtvis stupat på detta, men
många har också kommit över svårigheterna.
Av det som sagts tidigare i
dag har jag inte blivit övertygad om att
vi kan komma längre än att vi erkänner
att det är en vettig politik att företagen
har en lönsamhet som täcker den
grad av självfinansiering som kan vara
önskvärd. Det är ju inte alltid de kan
nå den graden, men många har gott och
väl täckning för det som kan erfordras
för normala investeringar. Däremot
har de vanligtvis inte tillräckliga resurser
för att klara sådana stora investeringar
som nämnts här i dag och som
vissa större företag har gjort eller planerar
att göra. Framför allt är detta väl
fallet inom skogsindustrin, där de stora
investeringarna ännu inte har satts i
gång men där planerna är klara och där
det, som tidigare nämnts, rör sig om
hundratals miljoner. Så stora belopp
kanske skogsindustrin inte har kvar i

sina steriliserade fonder från början
av 1950-talet.

Men så långt är i varje fall högerns
ståndpunkt klar: högern vill ha avslag
på förslaget om investeringsbanken.
Hur mycket man kan klara av det, som
skulle klaras genom investeringsbankens
tillkomst, genom att anslå 100 miljoner
för forskningsändamål, det vet
jag inte. Men det är ju heller inte något
direkt alternativ till investeringsbanken.
Det är något som man har plockat fram
för att ha någonting annat att tala om
— något som inte är aktuellt vid avgörandet
av frågan om banken men som
naturligtvis mycket väl kan komma upp
i annat sammanhang. Det står ju exempelvis
högern fritt att under den allmänna
motionstiden nästa år motionerna
om sådana anslag i samband med
behandlingen av statsverkspropositionen
och de huvudtitlar som rymmer sådana
frågor som hör ihop med forskning
av olika slag.

Jag blev något förvånad över framför
allt herr Bengtsons replikanförande
i dag, där han särskilt poängterade att
det var något han bestämt måste säga
ifrån och något som han alldeles bestämt
måste säga åt högern. År det alltså
på dessa två punkter, där han har
en bestämd uppfattning — alltså dels
repliken till högern och dels det han
ville säga i det här sammanhanget?
Allt det andra kan man alltså ta såsom
mer eller mindre svävande. Har herr
Bengtson ett behov av att markera det
ena bestämt, så är väl det andra mindre
bestämt. Där blir uppfattningen mer
svävande och liksom beroende av något
annat än det man har en bestämd
uppfattning om. Jag frågar mig för resten,
om mittenpartierna inte är ute på
gungfly även i andra sammanhang. De
har ju skrivit under reservationer i flera
olika avseenden, där de vill ha frågorna
direkt under beslut i riksdagen.
Men samtidigt har de ett tolvpunktsprogram
under ett särskilt yttrande. Tre
eller fyra av de önskemål som står upptagna
där har ju också framförts i re -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

servationer. Är den bestämda uppfattningen
representerad i reservationerna
i de sammanhang, där det särskilda yttrandet
sammanfaller, eller är det bara
uttryck för ett behov att framföra vissa
önskemål sådana de nu utformats i de
tolv punkterna?

.lag har en känsla av att mittenpartierna
i den situation som de befinner
sig i bär haft ett behov av att dölja
någonting som har karaktären av en
brasklapp »härtill är vi nödda och
tvungna» — alltså nödda att biträda beslutet
om investeringsbanken men att
sedan under de där tolv punkterna dölja
mycket av det som man skulle vilja ha
i stället.

Jag kan förstå centerpartiet i viss utsträckning,
om det är centern som haft
största intresset av bifall till förslaget,
medan folkpartiet har pendlat mellan
högerns ståndpunkt om direkt avslag
— för att få en parlamentarisk utredning
om någonting annat, som skulle
vara till hälften det ena och till hälften
det andra, eller allra helst någonting
som var helt fristående från statligt inflytande
i annat avseende än att man
skulle ha tillgång till statliga garantier
mot förluster som kunde uppkomma vid
sådan långivning som var riskbetonad.
Jag har inte kunnat läsa ut vad som är
det ena eller det andra. Jag har inte
heller av herr Bengtsons uttalande kunnat
uttolka vad som var bestämt och
vad som var mera flytande. Herr Bengtson
sade i sitt anförande i går, att den
föreslagna banken kan bli inkörsporten
till ett inflytande över näringslivet,
och det kan centern inte vara med om.
Hur stort inflytande kan centerpartiet
då vara med om? Kan det vara med om
ett sådant inflytande att styrelsen för
investeringsbanken får samma rätt som
andra bankföretag till erforderliga upplysningar
om förutsättningarna för användande
av begärda investeringsanslag,
och sedermera rätt att också följa
hur pengarna används, så att man inte
riskerar onödiga förluster?

Det har inte på något håll ifrågasatts,

att företagen skulle vara tvingade att
ta investeringsbankens tjänster i anspråk.
Det blir följaktligen inga andra
företag, som behöver föra överläggningar
med den kommande bankstyrelsen,
än sådana som vill anlita bankens krediter
— krediter som de nuvarande
bankerna inte kan lämna, t. ex. därför
att det inte kan ställas den bankmässiga
säkerhet, som bankerna har rätt
att fordra och måste fordra. Det kan
också gälla så stora belopp, att bankerna,
eller i varje fall en enda bank,
inte kan lämna beloppet i fråga. Jag
förutsätter dock, att ett sådant företag
först har utnyttjat sina vanliga bankkrediter
så långt det över huvud taget
har funnits möjligheter för banken i
fråga att ställa lån till förfogande, vare
sig detta nu beror på säkerheten eller
på tillgängliga medel i banken. Men då
är ju företagets vanliga bank engagerad
och har insyn i företaget, en insyn
som den möjligen sedermera kan få dela
med styrelsen för investeringsbanken.

Det är flera andra frågor, som aktualiserats
i detta sammanhang, som jag
också betraktar som något man talar
om, bara för att ha någonting att tala
om, då man inte vet vad det skall bli
av investeringsbanken eller vilken inriktning
den skall få. Dit räknar jag
de förslag som framförts, både motionsvis
och i reservationerna, liksom i
mittenpartiernas särskilda yttrande, om
aktieteckning för att ytterligare förstärka
resurserna hos Industrikredit och
Företagskredit. Det har ju funnits möjligheter
att framföra dessa synpunkter
tidigare, om det nu skulle ske motionsvis.
De som var intresserade för en sådan
förstärkning av dessa båda kreditföretags
resurser hade väl kunnat väcka
en sådan motion under den fria motionstiden.
Men det hade varit ännu
mera naturligt, om dessa företag själva
till Kungl. Maj:t hade framfört önskemål
om förstärkning av resurserna.
Någon sådan framställning har tydligen
inte kommit in, och jag tycker det är
för mycket begärt att riksdagen skall

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av eu statlig investeringsbank

fatta ett beslut på en motion, när de
företag det gäller inte själva känt behov
av att just nu få en förstärkning
av sitt kapital. Jag tycker inte heller
att det har något större sammanhang
med investeringsbankens tillkomst.

Sedan, herr talman, har jag inte mer
än ett par synpunkter till att framföra.
De gäller den debatt som har förts om
storföretagens behov av kapital och
möjligheterna för småföretagen och de
medelstora företagen att vara med. Finansministern
har ju i sitt anförande
lämnat klart besked om att det inte är
så att bankens resurser reserverats för
storföretagen. Finansministern har dock
understrukit att sannolikheten talar för
att de stora anspråken kommer från just
dessa företag.

Herr Holmberg har med åberopande
av statistiska uppgifter nämnt, att i
företag med över 500 anställda arbetare
endast en tredjedel av det totala antalet
anställda inom näringslivet. Två
tredjedelar är anställda i mindre företag.
Ett företag med 500 anställda är ett
stort företag efter svenska förhållanden.
Jag tror att herr Stefanson till småindustrin
räknar företag med 10 och upp
till — kanske jag skall vara frikostig
och säga — 200 anställda. Herr Stefanson
är nog tacksam även om han dit
får räkna enbart företag med upp till
100 anställda till denna grupp.

Det stora antalet småföretag och det
lilla antalet storföretag beror inte enbart
på möjligheterna att driva ett företag
av det ena eller andra slaget eller
önskemålet att få ett litet eller stort
företag. Det beror helt enkelt på att
förutsättningarna för stora företag
finns bara inom vissa branscher och är
nästan helt uteslutna inom andra branscher.
Hantverk och småindustri tycker
jag är ett utomordentligt bra namn på
företag som i fråga om antalet sysselsatta
tillhör de mindre och medelstora.

Storföretagen har sin bestämda marknad.
Småföretagen spänner över betydligt
större områden, men framför allt

områden som till det väsentliga representeras
av de mindre företagen. Handeln,
transporterna och liknande serviceverksamhet
sköts i största utsträckning
av småföretag. Storföretag med
över 500 anställda är relativt fåtaliga.
Även livsmedelsindustrin är till det
väsentliga representerad av småföretag,
i synnerhet om man drar gränsen för
dessa vid 500 anställda.

Investeringsbanken kommer inte att
ställa till med några större svårigheter
för den mindre företagsamheten. Kan
den mindre företagsamheten inte få sina
intressen tillgodosedda genom investeringsbanken
— och det är inte
troligt att banken kommer att utnyttjas
av småföretagsamheten i någon större
utsträckning — kommer de mindre företagen
ju, såsom finansministern har
sagt, att kunna räkna med att få hjälp
genom Industrikredit eller Företagskredit
eller i någon annan form.

Med detta tror jag, herr talman, att
jag i stort sett har redovisat den uppfattning
som jag har fått av den debatt
som hittills har förts och av det material
som har presenterats. Jag ansluter
mig nog helt till det som redan tidigare
har sagts — jag kommer inte ihåg av
vem — nämligen att det här bara fanns
två alternativ att välja på: högerns avslagsyrkande
och ett yrkande om bifall
till bildandet av investeringsbanken.
Jag förmodar att det inte är ett beslut
som gäller för all framtid. Vi kan sällan
fatta beslut som vi är medvetna om
skall få så lång livslängd. Det kommer
säkert att finnas anledning att senare
diskutera investeringsbanken, både
principerna för långivningen och vem
som skall inrangeras såsom låntagare
under bankens domvärjo. I all synnerhet
mittenpartierna får väl räkna med
— om de vinner 1968 års val — att de
tolv punkterna är en god inledning till
ett samarbetsavtal och ett program för
hur de skall sköta den ekonomiska politiken
sedan de har kommit till makten.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talman
Strand apostroferade mig och högerpartiet
ett par gånger, och jag skall göra
några små kommentarer i anledning
därav.

Jag vill först instämma i att det på
sitt sätt finns två rena alternativ i den
här frågan, men de alternativen är inte
å ena sidan bildandet av ett statligt kreditinstitut
och å andra sidan avslag på
förslaget om ett sådant institut. Alternativen
är å ena sidan det statliga kreditinstitutet
— av utomordentlig storlek
— och å andra sidan den serie av åtgärder
och reformer som högerpartiet
föreslår för att stärka näringslivet i
framtiden och de särskilda åtgärder av
social art som föreslås för att trygga
sysselsättningen.

Högerpartiet föreslår — det finns
anledning att återigen upprepa det —
inrättande av ett återlåneinstitut, anslag
till forskning, möjligheter till bättre
självfinansiering, en rimlig skattepolitik,
avskaffande av valutaregleringen,
avveckling av emissionskontrollen och
särskilt stöd till de mindre och medelstora
företagen. Detta är alltså alternativet
som skall vägas mot den statliga kolossalbanken.

Talman Strand sade vidare att högerpartiet
vänt sig mot målsättningen för
den statliga banken — som skulle vara
att ge det allmänna insyn — och frågade:
Varför bekämpar högerpartiet denna
målsättning? Så enkelt är det nu ändå
inte, ty för samarbete mellan stat
och näringsliv — och samarbete måste
ske — fordras det på sitt sätt ömsesidig
insyn, d. v. s. insyn från näringslivet i
hur staten resonerar och från staten i
hur näringslivet resonerar.

Det har emellertid framgått av debatten
här med herr Sträng och framför
allt av den debatt som nu förs i
andra kammaren att det tydligtvis inte
räcker för regeringen med insyn som
skäl för banken. Banken skall tydligen
användas till en dirigering och till ett
framtida kraftigare grepp över närings -

livet. Detta är på intet sätt förvånande,
utan det är självklart, eftersom förslaget
bygger på ett politiskt ställningstagande
som har bestämts av vänstergrupperna
inom socialdemokratin.

Sedan vill jag säga ett par ord om talman
Strands uttalande att man diskuterar
frågor om självfinansiering och lönsamhet
som egentligen inte skulle ha
någonting med banken att göra. Emellertid
är det just självfinansieringen
och lönsamheten som är det betydelsefulla
i detta sammanhang. Bättre lönsamhet
och en större självfinansiering
för det svenska näringslivet än vi haft
under de tre senaste åren hade stärkt
konkurrenskraften och också kunnat
påskynda strukturförändringen inom
näringslivet.

Vad slutligen beträffar påståendet att
ingen tvingar företagen att låna pengar
i denna bank, så var väl detta, herr
förste vice talman, ett föga underbyggt
påstående. Det skall nämligen sättas i
relation dels till bankens omslutning
och utlåningskapacitet, dels till det beräknade
behovet av ökade krediter till
industrin. Man räknar med att banken
skall kunna låna ut ungefär en miljard
kronor i ett läge då industrins behov av
nya krediter enligt professor Kraghs
beräkningar uppgår till ungefär en och
en halv miljard kronor. Av den sifferjämförelsen
framgår att det föreligger
ett direkt tvång — så måste man uttrycka
det — för näringslivet att vända
sig till statsbanken för att över huvud
taget få kapital till nödvändiga investeringar.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Förste vice talman
Strand frågade vad som är meningen
med det särskilda yttrandet och dess
tolv punkter. Skall det ange mittenpartiernas
inställning till banken och den
ekonomiska politiken, eller skall man
hålla sig till reservationerna? Talman
Strand tror att mittenpartierna är ute

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

på ett gungfly och genom det särskilda
yttrandet vill på något sätt — så fattade
jag det — reservera sig för kommande
behov och eventualiteter.

Jag ber endast att få citera vad som
står i början av det särskilda yttrandets
andra avsnitt: »Då den splittrade utskottsbehandlingen
gjort det svårt att
i reservationer inlägga helhetsbilden av
vår inställning till frågan om finansieringen
av näringslivets investeringar
och då det av tekniska och praktiska
skäl varit omöjligt att genom reservationer
markera varje punkt i utskottets
motivering där vår uppfattning inte
överensstämmer med utskottsmajoritetens,
vill vi genom ett särskilt yttrande
sammanfatta våra synpunkter.» Detta
är hela avsikten med det särskilda yttrandet.

Sedan är det ju ytterst tillfredsställande
att notera att en representant för
socialdemokratiska partiet börjar reflektera
över det program som mittenpartierna
kan komma att lägga fram
vid regeringssamverkan efter 1968 års
val. Jag ber att få bidraga till materialet
för sådana studier med denna skrift
»Mittensamverkan». (Herr förste vice
talmannen Strand: »Jag har den förut.
») Den är visserligen röd på omslaget
men det är bara av dekorativa skäl
— någon socialistisk politik finns det
sannerligen inte i den.

När det gäller självfinansieringen säger
talman Strand liksom tidigare finansminister
Sträng, att man anser att
företagen skall ha en tillräcklig självfinansieringsgrad
— en lagom självfinansieringsgrad,
kallar man det. Men vad
är då lagom? Det har debatten naturligtvis
inte kunnat ge besked om. Detta
är också anledningen till att vi i en reservation
föreslår utredning beträffande
självfinansieringsgraden. Den lämpliga
självfinansieringsgraden i de olika
branscherna är en avvägningsfråga, och
jag anser det ytterst betydelsefullt att
man utreder denna för vårt näringsliv,
dess investeringsvilja och dess framtida
utveckling synnerligen viktiga fråga.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga till
herr Holmberg att det var han som skisserade
målsättningen så som jag angav
den — i propositionen anges den inte
på det sättet, utan där är väl målsättningen
att man skall stå företagen till
tjänst med krediter som av olika skäl
inte kan anskaffas på annat håll.

Sedan vill jag understryka, herr
Holmberg, att även om de särskilda förslagen
faller i samband med beslutet
om investeringsbanken så är de inte
borta ur bilden; de är lika aktuella i
fortsättningen. Det kan ju inte vara meningen
att investeringsbanken skall stå
till tjänst med forskningsanslag vare
sig av denna storleksordning eller till
mindre eller högre belopp. De frågorna
kommer att behandlas varje år, om
inte annat så i samband med statsverkspropositionen.

Självfinansieringen inom näringslivet
är en mycket viktig fråga, säger herr
Holmberg, och herr Stefanson har tydligen
samma uppfattning. Detta har jag
inte förnekat. Jag anser bara att det inte
hör samman med bankens tillkomst
på det sättet, att man skulle kunna
undvara banken om det vore möjligt
att i en eller annan form göra en utredning
och komma fram till ett resultat
som skulle garantera företagen en
tillfredsställande självfinansiering. Investeringsbanken
behöver komma i
gång omedelbart. Huruvida tillkomsten
av en sådan bank kan medverka till en
höjning av självfinansieringsgraden inom
ett företag, vet vi inte någonting om
i dag. Det går ju inte att ställa förslaget
om utredning rörande en höjd självfinansiering
inom företagen som ett motförslag
eller alternativ till frågan om behovet
av investeringsbanken.

Herr Holmberg säger att den beräknade
omfattningen av bankens verksamhet
kommer att ha betydelse när det
gäller insynen i ett företag. Jag underströk
i mitt anförande att jag förutsätter
att företagen även i fortsättningen

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

kommer att betrakta sin egen bank som
en naturlig finansiär i verksamheten,
som kommer att lämna krediter upp till
den gräns som bankerna normalt kan
lämna. När det gäller anspråken på
krediter från investeringsbanken kommer
det inte att bli fråga om andra lån
än sådana där beloppen ligger över vad
den egna banken kan lämna. Följaktligen
är det inte fråga om och kommer
antagligen inte att bli fråga om en finansiering''
av ett företag från botten
utan endast fråga om toppkrediten. Således
blir också invsteringsbankens behov
av insyn förenat med ansökan eller
tilldelning av lån av den här arten.

Herr Yngve Persson påpekade för mig
att i styrelsen för banken skall ingå
också representanter för näringslivet.
Det är inte meningen att det skall bli
en ensidig sammansättning i styrelsen
av personer som har herrar Strängs,
Wickmans eller Erlanders särskilda bevågenhet.
Meningen är väl att man skall
försöka få med i styrelsen personer
från näringslivet som representerar den
sakkunskap och erfarenhet som en sådan
banks styrelse kan ha behov av.

•lag håller med herr Stefanson om att
det finns vissa punkter i det särskilda
yttrandet som av naturliga skäl har tagits
med där, eftersom det inte har funnits
plats för dem i reservationerna av
det skälet att de har legat vid sidan om
ärendet och varit av sådan karaktär att
det inte gärna är möjligt att ställa dem
under proposition. Det var emellertid
inte dessa punkter jag vände mig mot
utan det var sådana punkter som också
finns representerade i form av reservation.
Det gäller inte mindre än tre stycken,
såvitt jag kan förstå, nämligen frågan
om en ökning av resurserna inom
AB Industrikredit och Företagskredit,
vidare ett särskilt yrkande som har
framställts reservationsvis om premiering
av det enskilda sparandet — detta
yrkande har också upptagits som
punkt 6 i det särskilda yttrandet — och
slutligen ytterligare en punkt. Det är
dessa punkter jag har vänt mig mot och

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 29

frågat om det är reservationerna som
representerar den bestämda uppfattningen,
medan det särskilda yttrandet
har tillkommit bara för att göra det hela
litet fylligare och för att kunna användas
som ett program. Eller skall
man betrakta det särskilda yttrandet
som det uttalande som anger de bestämda
uppfattningarna och reservationerna
bara som någonting som av rent taktiska
skäl har fått lov att tagas med.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju inte vem som
helst som talar när förste vice talmannen
yttrar sig. Därför skulle jag gärna
vilja slå fast en sak som herr Strand sade
i sin replik. Han hävdar nämligen
att det nya kreditbolaget endast skall
vara en kreditinstitution som skall ha
hand om toppkrediterna, således endast
de krediter som ligger över vad
de sedvanliga affärsbankerna kan bevilja
sina kunder.

Jag vill gärna understryka detta uttalande
av herr Strand, ty det stämmer
uppenbarligen inte med vad som står i
propositionen och vad diskussionen
har rört sig om. Utgångspunkten för
andra uttolkare från den socialdemokratiska
sidan har ju beträffande bankens
uppgift gjort gällande att den skall
kunna ägna sig åt praktiskt taget alla
former av industrikreditgivning.

Vidare vill jag uttrycka min glädje
— även om jag alls inte är förvånad —
över herr förste vice talmannens uttalande
att högerpartiets särskilda förslag,
som ju är en serie av förbättringar för
näringsliv, trygghet och sysselsättning,
inte är borta ur bilden. Nej, det är de
självfallet inte. De kommer naturligtvis
att framföras av oss och behandlas
i alla de ekonomiska sammanhang där
vi får tillfälle att diskutera näringspolitik
i framtiden.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Det utlåtande från bankoutskottet
som nu har debatterats un -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

der mycket lång tid berör förvisso ett
frågekomplex av utomordentligt stor betydelse
ur både ekonomisk och politisk
synpunkt. Regeringens förslag om inrättandet
av ett statligt kreditbolag bygger
på argument som närmare redovisas
i proposition nr 56. Vi i högerpartiet
finner dessa argument långt ifrån övertygande.
I konsekvens härmed har vi —
tyvärr ensamma — yrkat avslag på regeringsförslaget.

Trots att de flesta av argumenten i
debatten vid det här laget börjar bli uttömda,
vill jag göra några reflexioner i
anledning av den redovisning som i
propositionen lämnas om bakgrunden
och nuläget inom näringslivet i vårt
land samt om den troliga utvecklingen
på detta område.

Vi sätter särskilt inom högerpartiet
åtskilliga frågetecken i kanten för denna
redovisning. Såsom har framhållits av
flera tidigare talare gör man sig i väsentlig
grad skyldig till överdrifter när
man talar om att enskilda projekt i
framtiden skulle bli av sådan storleksordning
och tidsmässigt så långa att de
inte kan rymmas inom det existerande
kreditväsendets ram.

Visserligen kan inom vissa branscher
förekomma stora enskilda projekt. En
sådan bransch är som även nämnts här
massaindustrin, där utvecklingen tydligt
är inriktad mot större enheter. Det
är dock i allmänhet långt ifrån säkert
att de största enheterna är de effektivaste
ur lönsamhetssynpunkt.

För inte så länge sedan lämnades i
dagspress och TV beskrivning över vissa
företag som i sin bransch tillhörde
de största och mest mekaniserade i
landet, men där kalkylerna pekade i
rakt motsatt riktning, nämligen att lönsamheten
var sämre än hos de medelstora
företagen inom branschen.

En framstående finansman har nyligen
uttalat, att vi i vårt land har benägenhet
för att hysa en överdriven och
orealistisk tro på att endast storföretagsamheten
skulle vara lönsam och i
framtiden bli lönsam. Han tillägger att

den mänskliga fatkorn här liksom i de
flesta fall har en avgörande betydelse
för resultatet. Finns det folk med duglighet,
energi och framåtanda, klarar
sig det lilla företaget lika bra sida vid
sida med det stora.

Jag tror för min del att det ligger
mycket av sanning och erfarenhet i
detta uttalande. Ett företag måste vara
lönsamt. Det är ju huvudsyftet med dess
bedrivande över huvud taget. Sedan spelar
det mindre roll vilken storleksordning
det har.

Det har tidigare i debatten pekats på
den mindre företagsamhetens roll i vårt
land. Jag skall endast nämna att de
mindre och minsta företagen, företag
som i medeltal sysselsätter under 50
anställda, sammanlagt ger sysselsättning
åt mellan 275 000 och 300 000 människor
i vårt land. Det är ju ett mycket
stort antal. Tar man med företag med
ännu fler anställda, t. ex. några hundra,
kommer man upp till 300 000 å 400 000.
Det är sålunda en mycket betydande
del av det totala antalet anställda inom
vår industri. Inom de mindre företagarnas
led har det utan tvekan uppstått
en viss oro för att den statliga bankans
tillkomst skulle försvåra för dem
att erhålla krediter i erforderlig omfattning,
en oro som är fullt förståelig
med tanke på att den nya banken enligt
förslagsställarna huvudsakligen skall
tillgodose kreditbehovet för stora och
riskfyllda projekt. Det har även här i
debatten talats om att småföretagsamheten
skulle kunna komma in, men enligt
propositionen är ju huvudsyftet att
inrikta sig på stora och, som det sägs,
riskfyllda företag.

Jag vill också framhålla att banken
inte på något sätt ökar den totala tillgången
på krediter i landet. Finansministern
gjorde visserligen i går gällande
— och han upprepade det i dag —
att en sådan ökning skulle ske på grund
av att man genom en höjning av omsättningsskatten
skulle plocka in 500
miljoner kronor och, som han uttryckte
det, öronmärka dessa pengar som då

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

tillförs näringslivets investeringar. Men
det är ett rätt ihåligt resonemang, om
man tar hänsyn till denna åtgärds inverkan
på statens lånebehov och dessutom
till att man inte vet hur stor del
av pengarna som annars på olika vägar
säkerligen skulle ha kommit kapitalmarknaden
till godo.

Man fick vidare av finansministerns
anförande ett intryck av att bankens
medel i avsevärd grad skulle tas i anspråk
vid strukturrationalisering. Det
är inte så lätt att klart definiera innebörden
av detta ord, men vad man hittills
lag! in i detta är oftast åtgärder som
inte kräver så särskilt mycket nytt kapital
utanför företagen. Det kan därför
vara anledning för den mindre företagsamheten
att med uppmärksamhet följa
utvecklingen inom den blivande bankens
område.

Man återkommer i propositionen
gång på gång med påståendena om att
de föreliggande behoven inte kan tillgodoses
inom det nuvarande kreditväsendets
ram. Det har sagts förut här
att någon bevisning för dessa påståenden
inte kunnat förebringas. Finansministern
fick en direkt fråga om det i
dag, men han sade att han inte kunde
ge något konkret exempel.

Man kan alltså konstatera att bevisföringen
i detta avseende är mycket
bristfällig och att det inte kunnat påvisas
att investeringar inte har kommit
till stånd på grund av otillräcklig kapacitet
hos det nuvarande kreditväsendet.
Och jag vill ytterligare understryka
vad jag nyss sade att den statliga
banken inte tillför kapitalmarknaden
något nytt kapital. Sådant skapas endast
genom nysparande och inte genom att
man ger staten möjlighet att via ändringar
i kreditapparaten styra och fördela
redan tillgängliga kapitalresurser.
Det är nämligen den effekten som åstadkommes
genom den nya banken.

Genom vårt förslag om att inrätta ett
enskilt återfinansieringsinstitut ävensom
övriga åtgärder på kapitalmarknadens
område — de har tydligt redovi -

sats här av flera talare, bl. a. av vår
partiordförande och herr Åkerlund —
vill vi skapa gynnsamma möjligheter för
näringslivet att inom en snar framtid
kunna tillgodose vårt lands kapitalbehov.
Vi har vid jämförelse med regeringsförslaget
funnit att vårt förslag har
påtagliga fördelar, bl. a. genom att det
på ett företagsekonomiskt riktigt sätt
sammansmälter med redan befintliga institut
och därmed redan från början
tillgodoföres den kunskap och den erfarenhet
om näringslivets behov som
där finns samlad. Såvitt jag har kunnat
finna kommer dessa förslag om de genomföres
— utan att ha några negativa
verkningar för näringslivet — att på
sikt vidga ramen för kreditväsendet
utan styrning eller prioritering på andra
grunder än vad som nu är praxis
inom bankvärlden.

Man kan nog — trots finansministerns
uttalande härom både i går och i
dag— säga att det inte är någon särskilt
välvillig inställning till enskild företagsamhet
som socialdemokraterna har
ådagalagt i debatten omkring den statliga
banken och andra för näringslivet
viktiga, ekonomiska frågor. De har ställt
sig'' negativa till många av våra tidigare
förslag om ökad självfinansiering och
ökade möjligheter till enskilt sparande.
Propositionen andas en övertro till statliga
ingripanden, då den säger: »En
tillräcklig sparandeökning kan åstadkommas
endast genom insatser från statens
sida.» Denna uppfattning kan vi i
högerpartiet ingalunda acceptera. Vi
tror nämligen att om det enskilda sparandet
stimuleras på lämpligt sätt och
åtgärder vidtas för penningvärdets bevarande
kommer denna sektor av sparandet
att även i framtiden få avgörande
betydelse för kapitaltillgången i landet.

Det resonemang som förs i propositionen
om fördelningspolitik mellan
företagarvinst och lönernas andel av
produktionsresultatet ter sig i dagens
läge, kan man säga, helt verklighetsfrämmande.
Med de starka organisatio -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ner vi har på arbetsmarknaden föreligger
ingen risk för att löntagarnas intressen
inte skulle bli tillgodosedda. De
senaste årens löneuppgörelser talar snarare
för motsatsen. Om någon har kommit
i kläm så torde det vara företagsamheten,
varom upprepade nedläggningar
och inskränkningar bär vittne.

Finansministern gav i går några exempel,
som han sade, där även privatföretagarna
gjort misslyckade investeringar.
Dessa exempel var enligt min
mening ganska malplacerade. Jag förbigår
det första som var från gamla tider
— från Kreugerkraschen — men här
nämndes också Uddevallavarvets skapare.
Han fortsatte: »Även i Ådalen och i
Dalsland hittar vi flera sådana exempel.
»

Finansministern är inte närvarande
nu, men jag vill ändå via protokollet
ställa några frågor till honom i detta
avseende. Det bör ju vara rimligt att jag
någorlunda väl känner till mitt lilla
landskaps industriella utveckling och
dess bakgrund. Jag känner även igen
finansministerns tongångar från mera
lokalt plan i detta avseende. Jag tror
därför att finansministern har haft väl
ensidiga källor att ösa ur vid sitt kunskapsinhämtande
om den dalsländska
industrins utveckling och dess bakomliggande
historia. Det var isolerade bygder.
Det låg i kanten av landet. Tidigare
hade det fått uppbära mycket ogynnsamma
följder av närheten till ett annat
land som vi i äldre tider låg i fejd med,
och det hade fått till följd att kommunikationerna
då var dåligt utvecklade och
att fattigdomen också var stor.

För hundra år sedan — nästa år skall
vi fira hundraårsjubileum — tillkom
den kanal som går genom landskapet
och vars existens nu är aktuell som fick
stor betydelse. Från den tiden och fram
mot sekelskiftet förbättrades kommunikationerna,
och genom järnvägarnas tillkomst
blev det sedan möjligt att ta vara
på de råvaror som fanns i landskapet.
Framsynta köpmän och industrimän

från Göteborg och Uddevalla flyttade
upp till det efter dåtida begrepp något
avlägsna landskapet. Under kamp i ekonomiskt
avseende — de hade relativt
ont om pengar — lyckades de från små
företag bygga upp en massa- och pappersindustri
som under ett sekel gett
landskapet ett helt annat utseende och
helt enkelt lyft befolkningen ur dess
fattigdom och bidragit till att det har
skett en uppblomstring där som annars
inte skulle ha varit möjlig.

Vad är det då för felinvesteringar
man talar om i det här lilla landskapet?
Jag kan inte förstå annat än att man
siktar på just massa- och pappersindustrin.
Är det inte i så fall för mycket
begärt att dessa män vid sekelskiftet
skulle ha kunnat förutse att på 1960-talet får vi förhållanden som gör att
man inte kan fortsätta med sin näring?
Syftar uttalandet på investeringar under
senare tid tror jag inte att det är lätt att
hitta dessa. Det finns nämligen företag
i landskapet som under 1930-talets
hårda år lånade pengar och moderniserade
sina företag. I dag sviktar dessa
företag under det orimliga kostnadsläget
därför att enheterna är för små.

Jag tycker i det här fallet att rätt
skall vara rätt, och därför har jag velat
bemöta påståendena mot företagsamheten
i Dalsland. Det är en historiebeskrivning
som i verkligheten saknar
täckning. Den som påstår annat saknar
kännedom om bakomliggande fakta eller
vill inte använda sig av de kända
förhållandena.

Finansministern tog upp, som jag
nyss sade, Uddevallavarvet som ett exempel.
Men jag måste säga att i det fallet
tycker jag att det varit mycket riktigare
att säga att det var vi, d. v. s. socialdemokraterna,
som gjort missgreppet.
Socialdemokratin har under mycket
lång tid haft ett sådant inflytande
på företagets utveckling att den inte
under några förhållanden kan frita sig
från ansvaret för de missgrepp som där
har skett. Jag vill vid detta tillfälle slå

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

fast detta faktum. Och jag tror att det i
verkligheten är svårt att påstå motsatsen.

Herr talman! Det här är några exempel
på de argument som från regeringssidan
anförts och som ligger till grund
för den statliga investeringsbanken,
som vi från högerhåll inte på något sätt
kan acceptera.

De vinster som genom utnyttjande av
den moderna teknikens olika hjälpmedel
framskapas medför som regel minskat
behov av arbetskraft. Nedläggning
av olönsamma företag är ofrånkomligt
med hänsyn till konkurrensförmågan
hos näringslivet. Genom den senaste tidens
kostnadsutveckling har vi dock
jämsides med den pågående strukturrationaliseringen
fått en företagsdöd,
som går ut över företag som vid ett mera
normalt kostnadsläge, internationellt
sett, är fullt konkurrenskraftiga, men
som nu dukar under. Denna företeelse
är högst beklaglig, och de politiska
maktinnehavarna kan inte undandraga
sig ansvaret härför. Från högerpartiets
sida har oupphörligen varnats för en
politik vars verkningar tagit sig sådana
uttryck. Men oavsett vem som bär skulden
anser vi att det är samhällets plikt
att i görligaste mån skapa trygghet åt
dem som oförskyllt drabbas av arbetslöshet
och andra svårigheter, som den
pågående omställningen i näringslivet
kan medföra.

En kategori som tidigare i ganska
ringa grad berörts av denna utveckling
är tjänstemannakåren. Genom dataålderns
inträde och övriga möjligheter
till rationaliseringar inom förvaltningsområdet
har även denna grupp nu råkat
i en svår situation. I många fall har
tjänstemännen svagt skydd i fråga om
avgångsersättningar och andra förmåner
som annars brukar komma anställda
till del. För dem som hunnit upp i
medelåldern är det ofta svårt att få nytt
arbete. Vid inträffad arbetslöshet måste
huvudsyftet alltid vara att ge den därav
drabbade en meningsfylld ny sysselsättning
och först därefter pröva andra

utvägar för att ordna upp vederbörandes
förhållanden.

Herr talman! Utifrån sina synpunkter
på de sociala frågor som sammanhänger
med näringslivets problem har
högerpartiet lagt fram förslag som syftar
till att ge de anställda trygghet i
samband med strukturomställningar.
Jag ber med detta, herr talman, att få
instämma i de yrkanden som tidigare
framförts av herr Åkerlund.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Man har givetvis haft
anledning förvänta att en och annan
sak skulle komma att ställas på sin spets
i denna debatt, men vad man inte haft
anledning förvänta var ett sådant uttalande,
som det herr Åkerlund gjorde
i går. Han talade nämligen om »socialdemokraternas
och mellanpartiernas
helsocialistiska framstöt». Jag förmodar
att det inte är herr Åkerlund obekant
att det trots allt i detta land försiggår
vissa försök att åstadkomma någon
sorts gemensam syn på saker och
ting mellan de tre borgerliga partierna.
Det finns de som har offrat rätt mycket
arbete på det och fortfarande gör det.
Jag skulle vid detta tillfälle vilja fråga
herr Åkerlund: Anser han att dessa försök
bör fortsätta? I så fall förväntar
jag att några sådana uttryck inte kommer
att fällas i fortsättningen. Eller anser
herr Åkerlund att dessa försök är
värdelösa? Då är det klart att då har
herr Åkerlund full frihet att använda
sin vokabulär även i fortsättningen.
Jag tror att det vore mycket angeläget
att få svar på dessa frågor. Det har till
mig kommit aktade högerledamöter i
denna kammare och sagt att de hoppas
att jag glömt herr Åkerlunds förlöpning.
Jag är ledsen att jag inte kan lova något
på den punkten. Jag skall göra ett försök.
Hur det försöket skall lyckas, det
beror i mycket hög grad på herr Åkerlund.

Låt mig sedan, herr talman, ta upp
ett par saker. Jag skal! försöka bli så

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

kortfattad som möjligt med hänsyn till
det ansträngande program som vi har
framför oss. Jag skulle då vilja säga att
även om man i och för sig inte till alla
delar accepterar det förslag om skapandet
av en stor investeringsbank som föreligger,
så måste man medge att banken
innebär ett betydande stöd åt näringslivet.
Det parti jag företräder avvisar
som väl alla, utom möjligen herr
Åkerlund, är på det klara med varje
försök till socialisering av näringslivet.
Men vi finner det angeläget att samhället
vidtar åtgärder för att främja näringslivet
och industrin och därmed
sysselsättningen och tryggheten. Den
frågan är utomordentligt viktig för välståndet
och tryggheten i vårt samhälle.
Inte minst utvecklingen inom många
branscher under den senaste tiden säger
oss att åtgärder från det allmännas
sida är nödvändiga. Centerpartiet har
ju under flera år starkt hävdat angelägenheten
av och även lyckats genomdriva
åtgärder av betydande omfattning,
t. ex. när det gäller lokaliseringspolitiken,
som har visat sig kunna skapa nya
möjligheter till sysselsättning och ny
optimism ute i bygderna liksom också
i våra tätorter av olika storlek.

Det är, som jag ser det, inte tal om annat
än att samhällets satsningar på den
aktiva lokaliseringspolitiken varit till
utomordentlig nytta. Men i det sammanhanget
uppstår ett spörsmål. Det är uppenbart
att den strukturrationalisering
som man avser att den nya banken skall
betjäna kommer att kräva stora kapitalinsatser.
Då är frågan om det inte i detta
sammanhang är en högst allvarlig
angelägenhet att hävda de små och medelstora
företagens intressen. Jag kanske
skall be herr fungerande talmannen
om överseende med att jag tar upp
frågan. Han var litet missnöjd förra
gången den berördes här från talarstolen.
Trots att man i propositionen om
den nya banken ägnar ett par rader
även åt dessa kategorier företagare, under
framhållande av att banken även
kommer att se till deras intressen, finns

det här anledning att vara i viss mån
skeptisk. Inte heller det som har sagts
från denna talarstol tidigare har helt
kunnat lugna mig. Blir det någonting
över åt de mindre företagen, sedan man
tillgodosett intresset av att sirukturrationalisera
och skapa stora företag?

Detsamma är förhållandet med lokaliseringspolitikens
hävdande i sammanhanget.
Propositionen utlovar att man
skall återkomma till detta spörsmål senare,
men vi hade gärna sett att man
dragit konsekvenserna av denna nya
giv även ur lokaliseringssynpunkt. Det
måste väl nämligen anses vara fullt
klart att den önskade strukturrationaliseringen
kommer att skapa nya lokaliseringsproblem.
Om man slår ihop två
eller flera företag så skapar man ju på
de nedlagda enheternas plats behov av
nya sysselsättningsmöjligheter. Likaså
kan givetvis strukturrationalisering på
er. plats medföra viss friställning av arbetskraft
såsom resultat av den rationalisering
av arbetsformer och produktion
som väl måste till om processen skall
vara fullgod.

Jag menar att man i samma andetag
sålunda skulle ha tillgodosett de nya
krav som kan uppstå i samband härmed.
Jag förmodar att talesmännen för
den nya banken, d. v. s. för regeringen,
på den punkten hävdar att man skall
vara beredd att ta sådana hänsyn, och
det vore naturligtvis utomordentligt
tacknämligt om vi kunde få en försäkran
på den punkten.

Sedan finns det för mig anledning att
ett ögonblick stanna inför trygghetsproblemet.
Det har av socialdemokratin
i debatten kring den nya banken
förts fram i förgrunden ungefär som om
denna trygghet och kraven därom skulle
vara något nytt och främmande, detta
att man skulle skapa trygghet för
människorna i fråga om anställning och
utkomst, över huvud taget för deras
existens. Det är väl ändå så, herr talman,
att strävandena efter att kunna
bjuda trygghet alltid ligger i botten för
ett politiskt arbete. Jag brukar i debat -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ten om trygghetsproblemen gå så långt
att jag säger att den politiker som glömmer
bort den enskilda människan och
hennes möjligheter att existera i sitt arbete,
han har glömt bort sin väsentliga
uppgift. När exempelvis centerpartiet
hävdat lokaliseringspolitikens betydelse,
är det ett utslag av just en önskan
att åstadkomma trygghet för ett ökat
antal människor. När centerpartiet har
anslutit sig till politiken att hålla de
statliga företagen uppe, därför att de
spelar en så väsentlig roll för sysselsättningen
i orten, har det också varit utslag
av detta att människorna, som är
beroende av dessa företag, skall kunna
känna den trygghet som det här är fråga
om. Tryggheten borde alltså för oss
alla vara grunden i all politisk verksamhet.
Det är ingenting nytt, och det
är framför allt inte en socialdemokratisk
nyupptäckt.

Det finns i denna punkt anledning
att också stanna vid den sida av saken
som man sällan om ens någonsin hört
talas om i debatten, nämligen företagarnas
trygghet i dagens situation. Den
är angelägen ur många synpunkter, inte
bara deras egen synpunkt. Den är angelägen
också i den mån företagen är bärare
av den sysselsättning som skapar
utkomst och möjligheter för den enskilde.
Herr talman, jag har för min del sålunda,
liksom mitt parti, anslutit mig
till huvudprincipen om den statliga
banken, som av herr Åkerlund betecknades
som en helsocialistisk framstöt.
Det har från socialdemokratiskt håll,
främst genom herr fungerande talmannen,
anförts att man haft anledning att
från centerpartihåll vara mycket betänksam
i sitt uppträdande i denna fråga.
Jag skulle vilja fråga: På vilket sätt
har det uppträdandet givit anledning
till misstanke? Vi har valt att acceptera
tanken på den statliga banken därför
att vi vet att de penningresurser den
representerar behövs i dagens samhälle.
Men vi har också valt att därvidlag anföra
de på vissa punkter avvikande meningar
som vi har. Jag kan inte förstå

i vilken grad detta skulle anses vara
på något sätt diskriminerande för centerpartiets
vidkommande. Man måste
kunna medverka i samhällsutvecklingen,
men det måste väl ändå inte betyda
att man i varje situation skall avhålla
sig från att över huvud taget ha en egen
uppfattning om saker och ting.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Torsten Andersson
gjorde gällande att jag hade gjort
mig skyldig till en förlöpning. Nu tror
jag att det kan spela en viss roll om
herr Torsten Andersson har hört fel,
eller om jag har hört fel i denna fråga.
Jag sade i går, att detta innebär en delsocialistisk
framstöt. Jag uppfattar det
så, att herr Torsten Andersson sade
Ae/socialistisk framstöt. Det är alltså en
skillnad, som inte är helt oväsentlig i
sammanhanget.

Sedan ställde herr Torsten Andersson
en fråga till mig, som jag givetvis inte
kan besvara annat än för egen räkning.
Herr Torsten Andersson säger att här
pågår försök att få till stånd ett borgerligt
trepartisamarbete och att det finns
en gemensam syn mellan de borgerliga
partierna, och så frågade han efter min
inställning till detta.

Jag kan säga, att jag inte på något
sätt är inkopplad på dessa diskussioner.
Jag känner alltså inte till hur de fortskrider
och vad de i praktiken innebär.

Herr Torsten Andersson frågar mig
då om försöken bör fortsätta. Om jag i
så fall säger ja, kan jag inte uttala mig
på det sätt som jag har gjort. Anser jag
att försöken är värdelösa, kan jag givetvis
säga så. Jag vill tillägga, att det
beror på vad det är för politik som skall
komma ut av dessa diskussioner. Jag
känner, som sagt, inte till någonting om
den politiken, men i detta speciella fall
har det, såvitt jag förstår, inte resulterat
i ett synsätt som skulle kunna betecknas
såsom borgerligt.

Den s. k. investeringsbanken är enligt
min mening en så pass stor sak att

Fredagen den 19 maj 1967

40 Nr 29
Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

man inte kan uppfatta den annat än
såsom en delsocialistisk framstöt. Det
är en uppfattning som jag anser det
på grund av företagets storlek omöjligt
att frångå. Industrikredit och liknande
företag är så pass små att de inte
träffar livsnerven i ett borgerligt samhälle.
I detta fall anser jag att man har
gått över den gränsen och att man därför
måste beteckna investeringsbanken
såsom en delsocialistisk framstöt.

Jag beklagar djupt att centerpartiet
och folkpartiet har gått på en linje i
samverkan med socialdemokratin och
därmed låtit högern utgöra ensamt
kvarstående oppositionsparti.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till detta är bara att
säga att jag i mitt block ordagrant har
antecknat den anförda meningen. Jag
medger gärna att jag kan ha hört fel
på helsocialistisk och delsocialistisk.
När man hör det på avstånd är skillnaden
hårfin, inte praktiskt men i
innehållet. Kvar står i varje fall att det
viktiga i uttrycket — om man håller sig
till huvuddelen av orden — är socialistisk
framstöt, och de orden tycker jag
i och för sig inte är berättigade.

Jag hoppas att ett sådant övertramp
inte skall betyda att de försök till samarbete
som man nu håller på med skall
förfelas. Herr Åkerlund gör det på den
punkten bekvämt för sig genom att säga
att han inte är inkopplad. Det betyder
att han inte behöver intressera
sig ett skvatt för det och inte behöver
veta vad som är aktuellt eller vad man
har kommit överens om. Ett sådant uttalande
av en man av herr Åkerlunds
kaliber som står i toppen av sitt parti
vittnar om att intresset för att åstadkomma
en lösning på denna punkt
praktiskt taget är obefintligt, vilket jag,
herr talman, har anledning att beklaga.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till detta bara
säga att det är en bedömningsfråga om
man skall betrakta investeringsbanken
såsom en socialistisk framstöt eller inte.
Det gör jag, men det gör inte herr Andersson
i Brämhult, och därmed kan vi,
såvitt jag förstår, inte komma längre.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta anförande kommer
att så till vida avvika från den hittillsvarande
debattens huvudtema som
jag kommer att uppehålla mig vid en
detalj inom vårt utvecklingsarbete. Det
gäller en arbetsuppgift av mycket stor
betydelse och som är i stort behov av
ökade kapitalresurser, resurser som
man är villig att tillskjuta i medvetandet
om att det innebär ett visst risktagande.

Pågående utveckling inom näringslivet,
speciellt inom industrin, har
sammanfattats av professor Svennilson
på detta sätt: »En allmän erfarenhet är
att den internationella handeln ständigt
förskjutes mot nya varor. Ett land som
genom sin egen forskning kan utveckla
nya processer och varor kan ständigt
upprätthålla ett temporärt tekniskt försprång.
Efter någon tid kommer dessa
innovationer att imiteras i utlandet och
därmed minskas deras lönsamhet. Denna
ekonomiska dynamik är ett starkt
motiv för att upprätthålla en stark nationell
forskning.» Det går således inte
att importera forskningsresultat för utvecklingsarbete.
Chanserna på en hårdnande
världsmarknad ligger i en egen
målinriktad forskning. Jag är väl medveten
om att ett betydande forskningsoch
utvecklingsarbete alltid pågått inom
vårt näringsliv, men jag måste samtidigt
konstatera att det under avsevärd
tid huvudsakligen hållit sig inom det
fack eller ämnesområde, där respektive
industri redan arbetar. De verkligt egna
innovationerna, byggda på egna idéer

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

och egen forskning och liggande utanför
det egentliga produktionsområdet,
har varit mera tunnsådda.

Såvitt jag förstår är dagens konjunkturdämpning
särskilt märkbar inom företag
där denna form av forsknings- och
utvecklingsarbete har varit obetydlig.
Det finns branschområden där man
länge har hängt sig fast vid att rationalisera
den egna produktionen och bundit
utvecklingsarbetet alltför ensidigt
vid det hittillsvarande produktionsområdet.
Jag är övertygad om att det inte
har berott på bristande insikt hos företagsledningen
om behovet av en större
flexibilitet och förnyelse i fråga om
utveckling av nya produkter för att
stödja den verksamhet man hittills bedrivit
eller ersätta icke längre lönsamma
delar av den samma. I flertalet fall
har skälet säkerligen varit att söka i de
stora kostnader som är förbundna med
innovationer i olika led alltifrån forskningsstadiet
till marknadsföringen.
Det krävs ofta mycket stora kapitalinsatser
härvidlag.

Jag har velat understryka dessa brister
inom vissa delar av näringslivet,
fastän jag är fullt medveten om att
många företag inom ramen för de resurser
som har varit tillgängliga på ett
utomordentligt sätt har fullföljt en innovationsverksamhet
som bidragit till
att vi både vunnit och hållit vår ställning
och vår levnadsstandard.

Situationen av i dag och i morgon
aktualiserar emellertid forsknings- och
utvecklingsarbetet inom näringslivet på
en helt annan nivå än hittills. Det gäller
inte bara Sverige utan hela världen.
Förenta staternas totala forskningsutgifter
— federala och privata — beräknas
ligga vid cirka 30 miljarder dollar
per år, medan hela Västeuropa satsar
mindre än en tredjedel därav på motsvarande
verksamhet. På ett litet land
som Sverige, som dock har en exportindustri
av betydelse och hittills lyckats
hålla en levnadsstandard som är
högre än något annat europeiskt lands,
ställs i denna situation betydande krav

om vi skall kunna bevara och utveckla
vår ställning och vår levnadsstandard.
Naturligtvis kommer behovet av utveckligsarbete
att öka i än större omfattning
den dag EEC omfattar hela
Västeuropa. Vi har då en fri marknad
med 350 miljoner invånare, d. v. s. nästan
dubbelt så många konsumenter som
i Förenta staterna.

Forsknings- och utvecklingsarbete
kräver två huvudbetingelser, dels forskare
i vidaste bemärkelse, dels kapital.
I båda dessa hänseenden har staten betydande
uppgifter. Det är ett känt faktum
att tillgången på forskare inom olika
fält icke är tillräcklig. Flykten till
Amerika eller andra delar av världen
har visserligen i samband med en del
företeelser här i landet berövat oss värdefulla
krafter; men det sammanhänger
sannerligen inte med något överskott på
forskare. Att främja utbildningen av
forskare är således en av de absoluta
förutsättningarna för framsteg.

Den industriella forskningen har tidigare
till betydande del och i vissa fall
helt bekostats av företagen själva. Men
självfinansieringens tid är ju praktiskt
taget förbi, med den politik som regeringen
och dess riksdagsmajoritet har
fört under många år. Vi erinrar oss
också att finansministern klart har uttalat
att han föredrar en lånfinansierad
framför en självfinansierad investeringsverksamhet
i näringslivet. Samma
synpunkt återkommer i bankoutskottets
nu föreliggande utlåtande. Utskottet anser
dels att investeringarna olika branscher
emellan blir mer rationellt avvägda,
om finansieringen sker över en kreditmarknad
där olika behov vägs mot
varandra, men dels också att kreditpolitikens
möjligheter att påverka investeringsutvecklingen
ökar ju större externfinansieringen
är.

Detta är ju ett ganska tydligt språk.
I tider av bristande kapitaltillgång och
bristande samhällsekonomisk balans
kan en sådan styrning av investeringarna
måhända försvaras, men normalt
sett är en permanent kontroll- och diri -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1987

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

geringsverksamhet jaå detta som på så
många andra områden inte bara obefogad
utan direkt skadlig. Den sakliga
kreditmässiga prövningen under en fri
kapitalmarknad är naturlig, men förutsättningen
är då att olika kreditinstitut
har något så när likartade möjligheter
till risktagande. Ett statligt monopol
på riskvilligt kapital ger den statliga
dirigeringen dess mycket allvarliga
karaktär.

Enligt den uppfattning vi i folkpartiet
företräder bör strävandena att öka
självfinansieringsmöjligheterna på allt
sätt stödjas. De åtgärder för att stärka
företagens självfinansiering som föreslås
i mittenpartiernas gemensamma
partimotion förtjänar därför större intresse
än som visas av utskottsmajoriteten.

Med den begränsande lagstiftning
som vi har i fråga om kapitalrörelser
över gränserna är det desto betydelsefullare
att företagssparande och andra
liknande omständigheter möjliggör ökning
av för forskningen tillgängligt kapital
utanför statens bidragsverksamhet.
Jag tror emellertid inte att det räcker
för att skapa en framtida forsknings-
och utvecklingsverksamhet som
är tillräcklig med tanke på näringslivets
behov, detta oavsett om det gäller
grundläggande forskning inom statliga
organ eller målforskning och utveckling
inom företagens egen ram.

T det sammanhanget kan jag erinra
om de amerikanska undersökningar
som visat att mindre och medelstora
företag svarar för en betydligt större
andel av för utvecklingen viktiga innovationer
än som motsvaras av deras investeringar
i forskning'' och utvecklingsarbete;
och detta gäller inte bara Amerika.
Flexibiliteten i tillverkningen
skulle med säkerhet vara ännu större
om de små och medelstora företagens
möjligheter att skaffa kapital till sitt
forsknings- och utvecklingsarbete vore
bättre. I verkligheten är det ju tvärtom
— deras möjligheter är mindre, och avsevärt
mindre, än för de storföretag

som propositionen huvudsakligen sysslar
med.

Man borde efter många års erfarenhet
av regeringens ekonomiska politik
inte behöva diskutera orsaken till läget
på kapitalmarknaden. Konjunkturförändringar
och arbetskostnadsfördyringar
har visserligen ställt stora anspråk
på kapitaltillgången för rationaliseringar
och liknande. Men ingen tvekan kan
råda om att vårt näringsliv skulle kunnat
möta konjunkturdämpningen bättre
och smidigare med en mer produktionsvänlig
statlig politik.

Med framtida anspråk på näringslivet
— när det gäller både mindre företag
och storindustrin — är det ofrånkomligt
att det forsknings- och utvecklingsarbete
som kan skapa ökad flexibilitet
ges ekonomiska resurser av avsevärt
större omfattning än hittills. Så
viktigt som detta är har vi i folkpartiet
ansett det nödvändigt att biträda syftemålet
med de åtgärder som förslaget om
ökat riskbärande kapital för näringslivet
innebär. Yi har en annan uppfattning
än regeringen och den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten om hur
de föreslagna investeringsuppgifterna
skall lösas. Jag skall inte gå in på den
debatten eftersom vi nu har sysslat med
den under en och en halv dag. Jag bara
konstaterar detta förhållande. Men
vi hoppas på att det kapital som skall
tillföras en riskbärande investeringsverksamhet
i betydande grad skall sikta
på att stimulera forskning och utvecklingsarbete
av det slag som jag har berört
i mitt anförande. Den avvägning
som därvid måste ske i förhållande till
rationaliseringsåtgärder av traditionell
art måste ovillkorligen beakta att på
sikt är forskningen A och O för den som
vill följa med i den internationella utvecklingen
och bevara anställningstryggheten
inte bara hos de i företagen
anställda utan hos medborgarna
över huvud taget i vårt land.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i det yrkande som tidigare
har ställts av herr Stefanson.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Först några ord om behovet
av den föreslagna investeringsbanken
utifrån några personliga erfarenheter
som jag har som mångårig
företrädare för en näringsorganisation
och som styrelseledamot i en större
sparbank.

Såvitt jag har kunnat finna fungerar
vårt nuvarande kreditväsende i huvudsak
bra. Det har inte visats — det har
strukits under flera gånger i debatten
— att några för vårt lands ekonomiska
utveckling angelägna objekt har stoppats
på grund av bristande finansieringsmöjligheter.
Även i fortsättningen
skulle vårt kreditväsende, såvitt jag kan
förstå, kunna som hittills anpassa sig
efter samhällets dynamik i den mån
inte en alltför snäv banklagstiftning lägger
hinder i vägen. Kreditväsendet är
som sådant mer dynamiskt än de flesta
samhällsföreteelser. Hela verksamheten
är inställd på anpassning, utveckling,
dynamik. Kapitalet är ett fluidum som
alltid snabbt söker sina vägar. Genom
att bygga särskilda dammar kring kapitalströmmarna
skapas endast hinder.

Det finns ingen anledning att tro att i
och för sig räntabla investeringsobjekt
inom näringslivet, inriktade på rationalisering,
strukturanpassning och utveckling,
i fortsättningen skulle bli
bortglömda. I och för sig saknas alltså
tillräckliga skäl för ett statligt engagemang
i föreslagen form och storleksordning
på kreditområdet. Därmed har
jag självfallet inte velat förneka att näringslivets
kapitalbehov kan ställa ökade
krav på marknaden i framtiden och
att nya kreditformer kan behövas.

Men avgörande, herr talman, för den
framtida produktionsutvecklingen är
dock til syvende og sidst att sparandet
ställer tillräckliga kapitalresurser till
näringslivets förfogande. Det är att angripa
problemet i fel ända när man i
stället för att sikta på ett ökat sparande
lägger huvudvikten vid fördelningen av
de tillgängliga kapitalresurserna. För -

inrättande av en statlig investeringsbank
delningen är trots allt inte det väsentliga.

Trots vårt lands för närvarande relativt
höga sparkvot tror jag i motsats
till finansministern att det är angeläget
att ägna sparandet ett ökat intresse.
Näringslivets självfinansiering är den
bästa sparbössan; den kommer hela
samhället till godo. Jag vill med tillfredsställelse
notera att centerpartiet
och folkpartiet i fråga om självfinansieringen
följer samma linje som vi.

Nu görs det på sina håll i den allmänna
debatten med stolthet gällande
att investeringsbanken skulle ställa ökade
kapitalresurser till näringslivets förfogande.
Herr Sträng medgav visserligen
i går att det bakom detta tal låg ett till
övervägande del politiskt argument. Han
hade nämligen — enligt vad han själv
sade — härförutan inte kunnat genomföra
höjningen av omsättningsskatten.

I dag var herr Sträng inne på något
annorlunda tankegångar som anknyter
sig till vad som i denna del sägs i propositionerna.
I kompletteringspropositionen
uttrycks det så, att det finansiella
sparandet över budgeten, d. v. s.
skillnaden mellan statens inkomster och
utgifter med avdrag för långivning och
kapitaltransaktioner, visar en uppgång
från innevarande budgetår till det nästkommande,
i storleksordningen 500 miljoner
kronor, något som skulle hänföra
sig till kapitaltillskott i investeringsbanken.

I proposition nr 56 görs på sid. 28
följande direkta uttalande: »Utrymme
för att nu inrätta detta finansieringsinstitut
har i väsentlig grad skapats av
den statliga sparandeökning som den
nyligen genomförda höjningen av den
allmänna varuskatten innebär.»

Hur förhåller det sig då med detta?
Jo, eftersom totalbudgeten visar ett underskott
på två miljarder måste detta
belopp — således även den halva miljard
som går till investeringsbanken —
lånas upp på kapitalmarknaden. Detta
innebär å andra sidan att kapitalmark -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

naden belastas med angivna belopp och
får en motsvarande minskning av det
som blir över till andra låneanspråk.
Påståendet att det finansiella sparandet
över budgeten ökas ger följaktligen en
fullständigt skev bild av det verkliga
sammanhanget.

Herr talman! Låt mig ta ett praktiskt
exempel. Om jag personligen lånar upp
1 000 kronor och sätter in detta belopp
på en sparbanksbok, kan det då verkligen
påstås att jag har ökat mitt finansiella
sparande med 1 000 kronor? Jag
kan visserligen visa upp en sparbanksbok
med en insättning på 1 000 kronor
men är å andra sidan skyldig motsvarande
belopp. Var och en begriper att
det inte är fråga om något reellt sparande
i detta fall.

Lika litet kan det påstås att staten
genom det på kapitalmarknaden upplånade
tillskottet till investeringsbanken
skulle ställa ökade kapitalresurser
till näringslivets förfogande.

Vad som enligt min mening jämte den
statliga styrningen av de långa krediterna
inger de största betänkligheterna
är att det på kreditmarknaden genom
investeringsbanken — vid sidan av prioriteringen
för bostadsbyggandet — införs
en ny prioriteringskategori, nämligen
det exklusiva antal företag — de
s. k. stora klumparna — vars investeringar
av ett eller annat skäl åsättes
en samhällsekonomisk etikett, d. v. s.
vissa investeringsobjekt som inriktas
på rationalisering, strukturanpassning
och utveckling. I ett dynamiskt näringsliv
som det svenska borde rätteligen alla
företag höra till denna kategori. Men
det är tydligen inte meningen. Med ett
begränsat kapitalutrymme är risken
den att den prioriterade långivningen
till denna kategori kommer att menligt
inverka på alla andra företags möjligheter
att erhålla krediter. Det blir
mindre pengar över till de kortare och
medellånga krediterna med ty åtföljande
konsekvenser för omsättningen inom
näringslivet, givetvis såvida inte
riksbanken samtidigt sätter i gång med

någon hurtfrisk kreditexpansion. Det
blir alltså företagarna i gemen — de
som inte tillhör de prioriterades förnämliga
klubb — som får sitta emellan.
Den fria kapitalmarknaden sättes med
andra ord ur spel.

Speciella komplikationer kan komma
att uppstå i fråga om obligationsemissionerna.
Såsom i går sades av herr
Yngve Holmberg är det en dominerande
kvot av de långa krediterna till näringslivet
som skulle tillfalla banken.

Låt mig härefter övergå till några
reflexioner kring den hittills förda debatten,
enkannerligen kring finansministerns
utförliga bidrag till densamma.
Herr Sträng slutade i går sitt anförande
med en uppmaning att vi skulle
betrakta frågan om investeringsbanken
som en praktisk politisk fråga utan
teoretiska funderingar. Det gällde helt
enkelt att skaffa pengar till långsiktiga
riskbetonade objekt. Men denna hans
uppmaning rimmade, åtmistone såvitt
jag kan bedöma, illa med större delen
av hans eget anförande, som handlade
om samarbetets filosofi i herr Strängs
egen tappning, samarbetet mellan staten,
företrädd av regeringen, och näringslivet.
Om ett dylikt samarbete är
förvisso ingenting annat än gott att
säga. Det är ingen på oppositionssidan
som har någonting att erinra mot ett
sådant samarbete, inte ens under statens
ledarskap.

Men det vackra filosofiska talet
klingade ut i ett ackord som var, om jag
fattade saken rätt, en ren och skär
maktfilosofi. Propositionen har ju för
övrigt inte tillkommit i samarbetets
tecken, tvärtom. Bakom den ligger ett
politiskt handlingsbeslut utan utredning
och utan samförståndsförsök över
huvud taget.

Den fria marknadshushållningen är
tydligen enligt herr Strängs ideologi en
förlegad ståndpunkt. Jag har en motsatt
mening. I dagens samhälle och morgondagens
var det enda som dög, menar
herr Sträng, samordnad branschplanering,
styrd av staten. Den ekono -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

miske supermannen herr Sträng, för
att använda hans egen terminologi, ansåg
denna linje som den enda tänkbara
i strävandena att göra kakan större i
den skärpta konkurrensens bestående
klimatförsämring. För fortsatt ekonomisk
tillväxt fordras enligt herr Sträng
statlig planering. Och det är för att
statsmakterna skall kunna sätta makt
bakom orden som investeringsbanken
föreslagits. För att få lån i den banken
skulle det uppenbarligen krävas
att vederbörande låntagare ställde sig
statsmakternas villkor till efterrättelse.
De som uppträder med anspråk på att
vara samhällets företrädare har nämligen
alltid rätt, även när de har fel.

Innebörden i herr Strängs filosofi
var, om jag fattade rätt, att placeringen
av AP-medlen, vilken hittills har skett
med syfte att få bästa möjliga förräntning
och säkerhet, i stället skulle dirigeras
efter s. k. samhällsekonomiska intentioner
och hög ambitionsnivå, för
att använda ett annat av herr Strängs
älsklingsuttryck.

Herr Sträng har uppenbarligen förälskat
sig i den franska »planification», ett
av general de Gaulles älsklingsbarn.
Herr Sträng har emellertid förbisett att
förhållandena i Frankrike är något annorlunda
än här. I Frankrike lever en
viss form av eftersläpande krigsekonomi
kvar, och det är naturligt att en
gammal general satsar på denna ekonomiska
form.

I vilken utsträckning investeringsbanken
som mellanhand skulle svara för
förmedlingen av kreditgivningen från
AP-fonderna har inte riktigt klarlagts.
AP-fonderna svarar i dag ensamma för
cirka 50 procent av teckningarna av industriobligationer.
Dessa fonder spelar
alltså en mycket stor roll. Med makten
över de långsiktiga krediterna i sin
hand avser man uppenbarligen — det
har sagts ännu tydligare i andra kammaren
av herr Krister Wickman — att driva
fram den strukturrationalisering
branschvis som man finner nödvändig.

Marknadens fria krafter får inte läng -

re verka. Det skall bli kommando uppifrån.
Staten skall vara den pådrivande
kraften via krediterna. Hur vore det om
regeringen sysslade litet mera med att
klara statens primära uppgift att sörja
för penningvärdet i stället för att i detalj
dirigera? På penningområdet har
regeringen enligt min mening meriterat
sig dåligt för de nya maktbefogenheterna.

Till sist vill jag säga några ord om
högerpartiets förslag om ett anslag på
100 miljoner kronor i årets budget för
främjande av forskning. Det gladde
mig att herr Lundström ställde sig så
positiv till ökade insatser för forskning.
För högerpartiet står det klart att framtiden
ligger i forskning, förnyelse och
nyskapande. Vi måste som nation satsa
mera på forskning om vi inte skall bli
akterseglade på det teknologiska området.
Detta gäller för övrigt hela Västeuropa.
Som jämförelse kan nämnas att
medan Sveriges andel för forskning av
bruttonationalprodukten utgör 1,35—
1,6 procent, beroende på hur man räknar,
är motsvarande andel i USA 3,1
procent, i Sovjetunionen 2,5 till 3 procent,
i England 2,2 procent, i Holland
1,8 procent, i Frankrike 1,5 procent och
i Västtyskland 1,3 procent. Med någon
överdrift yttrade för något år sedan
den franske forskningsministern Peyrefitte
vid OECD:s ministerkonferens i
Paris för teknisk forskning att Europa
riskerar komma bland u-länderna om
man inte satsar mera på forskning.

Högerpartiet menar att det är bättre
för framstegsutvecklingen att satsa på
forskningen och på andra ting som ligger
i våra alternativ än att inrätta statliga
investeringsbanker. 100 miljoner
kronor på ett år för forskning låter kanske
inte så mycket, men ett sådant anslag
skulle som inledning vara ägnat att
utgöra en stimulans även till ökad enskild
aktivitet över hela linjen på forskningsområdet.
Vi skulle också vilja inaugurera
en ny statlig politik på forskningsområdet.
Tanken är den att de av
oss begärda medlen skulle gå till en ny -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

inrättad forskningsfond, utformad med
Malmfonden som mönster. Med en utvidgad
forskning skulle också vinnas
den fördelen i den aktuella situationen
att friställd arbetskraft på ingenjörsplanet
skulle kunna beredas sysselsättning
inom ett område där deras kunskaper
och erfarenheter kunde bli till nytta.
Utöver det nya forskningsanslaget
har högerpartiet föreslagit förbättrade
skatteregler för forskningskostnader
inom enskilda företag. Samma syfte har
också högerpartiets förslag om införande
av rätt för företag att till särskilda
omställnings- och utbildningsfonder
skattefritt avsätta medel avsedda att tas
i anspråk i samband med strukturförändringar
i lägen där det kan uppstå
frågor om friställning av arbetskraft.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 1 b, 3, 4, 5, 7, 8 och 9 a.

Herr GEI JER, ARNE, (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
det intressanta anförande som herr Jacobsson
just hållit, fäste jag mig vid en
sak, nämligen behovet av ökad forskning
inom industrin, och jag håller i
sak med honom om att det är en viktig
angelägenhet. Men även om man
tycker det, så tror jag att det är riktigt
att säga att herr Jacobssons siffror
om forskningens omfattning inte är riktigt
korrekta vid en jämförelse med
Sverige. När herr Jacobsson säger att
3 procent av bruttonationalprodukten i
Förenta staterna går till sådan forskning
så är det riktigt. Procentsiffran
för Europa ligger på 1,5 å 2 procent,
och man skulle då kunna tro att vi är
bara hälften så forskningsmedvetna i
Europa som man är i USA. Man bör
dock i rimlighetens namn säga, att av
USA:s forskningskostnader går ungefär
hälften till rymdforskning och det gör
att situationen är något annorlunda än
vad som framgick av herr Jacobssons
framställning.

I övrigt har den debatt som ägt rum
bär från oppositionens sida rätt myc -

ket rört sig om socialisering, att förslaget
om ett kreditinstitut är ett steg
i socialistisk riktning.

Jag har en annan uppfattning om
vad socialisering är, tv såvitt tåg kan
förstå betyder detta kreditinstitut inte
någonting i linje med begreppet ökad
socialisering. Vore det så enkelt att genomföra
socialisering så hade den väl
varit genomförd för länge sedan. Vad
det möjligtvis kan vara fråga om är
ett något ökat samhällsinflytande över
den viktiga kapitalmarknaden. Men
även den ökningen från samhällets sida
är mycket begränsad, ty även om statens
kreditinstitut blir av en storleksordning,
som överstiger alla tidigare
svenska kreditinstituts, så omfattar det
ändå en mycket liten del av de samlade
investeringar som sker i detta land
varje år.

Vad detta kreditinstitut kan göra är
att bedriva en utlåning, som svarar mot
några få procent av hela den utlåning
till investeringar som äger rum i vårt
land. Då kan man inte säga att det är
fråga om socialisering, men möjligtvis
något ökat samhällsinflytande.

Samhällsinflytandet över kapitalmarknad
och näringsliv är ändå mycket
begränsat i detta land. Jag erinrar
mig att våra vänner inom näringslivet
brukar tycka väldigt mycket om
att utomlands betona hur litet inflytande
samhället har över det svenska näringslivet.
Jag har själv deltagit i sådana
sammankomster och man brukar
säga — vilket är riktigt — att det privata
näringslivet i vårt land svarar för
mer än 90 procent av hela aktiviteten
inom näringslivet; för de resterande 10
procenten svara samhället och kooperativ
verksamhet. Om man mot detta
skulle ställa frågan, hur det ligger till
i andra europeiska länder, så svarar
samhället där för en betydligt större
del, t. o. m. i högborgerliga länder, som
Västtyskland. Och i Italien t. ex. är regeringen
ansvarig för mer än en tredjedel
av hela det industriella livet.

I vårt land har vi ett näringsliv där

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

samhället har ett mycket litet inflytande.
Inflytandet skulle kanske nu genom
detta kreditinstitut bli en aning större,
men ändock komma att bli tämligen
begränsat.

Av de olika problem som ventilerats
i debatten vill jag något kommentera
frågan om självfinansieringen. Jag har
lyssnat på en del av debattinläggen;
jag har också tagit del av mittenpartiernas
motion då det gäller frågan om
självfinansiering. Att det förekommer
så mycken diskussion om självfinansieringen
i vårt land kanske har ett
samband med att vi tidigare hade en
mycket hög självfinansiering. Om vi går
tillbaka till början av 1950-talet hade
man inom stora delar av industrin en
självfinansiering på upp till 100 procent
— ja, t. o. m. mer än det, om man
vill uttrycka saken på det sättet. Nu
har emellertid självfinansieringsgraden
successivt sjunkit. Var den ligger i dag
är svårt att säga, men gissningsvis håller
den sig på ungefär 60 procent.

Det är klart att en sådan förändring
för företagen måste vara kännbar. Däremot
tror jag icke att det privata banksystemet
har någonting emot den utvecklingen,
ty bankernas funktion är
naturligtvis att i en sådan situation
träda in och hjälpa till med kapitalanskaffning.

Även om självfinansieringsgraden i
svensk industri har sjunkit väsentligt
är det klart att vi vid en internationell
jämförelse inte ligger sämre till än andra
länder, snarare fortfarande bättre.
Om jag ser den frågan från mina egna
utgångspunkter och ur de intressen,
som jag har att företräda i det civila livet,
är det klart att vi föredrar en
ganska hög självfinansieringsgrad, ty
det ger alltid en större stabilitet åt det
egna företaget. Vi ser inte alls gärna
att självfinansieringsgraden sjunker
alltför mycket, men vi är också på det
klara med att det är orimligt att självfinansieringsgraden
går upp emot 100
procent. Ty en självfinansieringsgrad
som ligger vid 100 procent innebär också

nackdelar ur ekonomisk synpunkt —
inte för företaget, men väl för samhället.
Det kan leda till en snedvridning
av hela näringslivets inriktning och utveckling.
Men i princip är en relativt
hög självfinansieringsgrad att föredra
i förhållande till att självfinansieringsgraden
skulle bli alltför låg.

I mittenpartiernas motion, där man
behandlar olika problem, bär man också
behandlat frågan om självfinansieringsgraden.
Jag vet inte om det ligger
i mittenideologin att man skall försöka
gå förbi ömtåliga saker så lätt som
möjligt. När man talar om självfinansieringsgraden
har man nöjt sig med att
i motionen yrka på att självfinansieringen
skall vara »tillräcklig».

Vad avser man med det? Avser man
egentligen att självfinansiering skall
kunna ske till hundra procent eller till
någonting därunder? Det hade ju varit
väldigt nyttigt och intressant om man
mera konkret hade kunnat ange vad
man egentligen vill med talet om graden
av självfinansiering i det svenska
näringslivet.

En frågeställning av annan art, som
har spelat en viss roll här och som har
gjort det länge i den offentliga debatten,
är de större företagen i förhållande
till de små. I går var det särskilt
herr Holmberg som kritiserade propositionen,
därför att den skulle innebära
ett gynnande av storföretagen på småföretagens
bekostnad.

Självklart kan det inte vara så, att
detta nya kreditinstitut är till enbart
för storföretagen. Här kommer även
mindre företag in. Det blir en bedömning
från fall till fall — det utgår jag
ifrån. Det kan innebära att stora industrikoncerner
kan få lån till betydande
belopp men att även små företag skall
kunna få det — allt bedömt mot bakgrunden
av de framtidsutsikter som företaget
har, den produktion företaget
har och den betydelse produkten har,
även ur utrikeshandelssynpunkt.

Jag skulle vilja beteckna allt detta tal
om småföretagen som missgynnas så -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

som mer eller mindre en myt. Jag'' är
själv i hög grad medveten om att vi
har och alltid kommer att ha ett betydande
antal småföretag — och det är
helt naturligt i ett industriland av vår
struktur. Det förhållandet att man har
ett betydande antal stora företag, basindustrier,
gör det naturligt att vi också
måste ha ett stort antal småföretag.
Jag skulle tro att antalet mindre företag
— var man än sätter gränsen för
storleken — för framtiden inte kommer
att minska utan kommer att försvara
sin plats i det svenska näringslivet,
ja t. o. m. kommer att öka i antal.
De är betydelsefulla ur många synpunkter.
De betyder mycket också ur sysselsättningssynpunkt.
Jag tror det är
nödvändigt att just säga, att småföretagen
i dessa sammanhang inte skall
missgynnas till storföretagens förmån,
utan det får naturligtvis bli en bedömning
med hänsyn till alla de faktorer
som jag förut har nämnt.

Kapitalmarknaden i vårt land är för
liten, har det sagts. Man kan mycket
väl hålla med om att vår kapitalmarknad
är för liten, men det innebär inte
att den är liten internationellt sätt. Det
har ju vid några tillfällen sagts offentligt
— och det behöver upprepas —
att vår kapitalmarknad internationellt
sett är stor, om vi ser den i proportion
till landets storlek. Men vad man kan
säga är att vår kapitalmarknad är otillräcklig.
Vi behöver en ännu större kapitalmarknad,
och detta är ett sätt att
hjälpa kapitalmarknaden att bli större,
även om det i debatten har sagts, att
kapitalmarknaden icke tillföres några
ytterligare medel genom detta kreditinstitut.
Kreditinstitutet innebär ändock
att man möjliggör en kanalisering
av kapital från de fonder för pensionsändamål,
som finns, till nyttig aktivitet
i det svenska näringslivet. Det är ett
sätt att kunna utnyttja dessa pensionsfonder,
vars uppsamlade medel rätteligen
är löntagarnas pengar. Från den
fackliga rörelsens sida är det ett lika
stort intresse som för företagen själva,

att företagen kan få det kapital som
behövs för att kunna göra de rationaliseringar
och utbyggnader som utvecklingen
kräver.

Vad vi fäster stor vikt vid är att den
utåtriktade delen av den svenska industrin
skall kunna ha en god framtid, ty
vi berörs i så hög grad av det som händer
internationellt. När uppemot en
fjärdedel av allt som tillverkas i detta
land också måste säljas internationellt,
är det klart att den svenska industrin
måste vara konkurrenskraftig; det gäller
små såväl som stora företag. Utvecklingen
hittills tyder på att svenskt
näringsliv har hävdat sig relativt väl.
Den svenska exporten har stigit år efter
år, även 1966, och den kommer
säkert att göra det även 1967. År 1966,
som internationellt sett var ett konjunkturmässigt
ganska dämpat år, kunde
vi ändock få till stånd en exportstegring
i löpande priser med 8 procent,
samtidigt som importen kunde
hållas tillbaka till ungefär hälften.

Jag tycker det vittnar rätt väl om
den svenska industrins förmåga att göra
sig gällande internationellt. Under det
rätt hårda år, som 1966 var i Europa
ekonomiskt sett, kunde vi t. o. in. prestera
en exportstegring till EEC på 5
procent, eller lika stor stegring som
till EFTA, där handelshindren dock var
betydligt mindre. Jag tycker det vittnar
om den konkurrenskraft, som fortfarande
finns i svenskt näringsliv, en
konkurrenskraft som vi naturligtvis
måste se till kan upprätthållas.

Det bästa sättet att uppehålla konkurrensförmågan
är givetvis att näringlivet,
företagen, tekniskt sett alltid
står på toppnivå. Huvuddelen av den
exporterande sektorn av svensk industri
befinner sig just tekniskt sett på en
mycket hög nivå vid internationell jämförelse.
Detta är glädjande för företagen
själva helt naturligt, men också för dem
som skall ta sitt levebröd ur företagen.
Jag tror det är samma tillfredsställelse
ur landets synpunkt som helhet.

Vad vi däremot kan ha olika mening -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ar om är vilka vägar vi skall använda
för att kunna bibehålla eller kanske
t. o. in. öka den konkurrensförmåga,
som för närvarande finns. Det kreditinstitut,
som nu diskuteras, är en av de
skiljande frågorna. Men man har gjort
frågan om kreditinstitutet till en partiskiljande
fråga i alltför stor utsträckning.
Jag tror det är riktigt, som finansministern
sade senast här i dag på förmiddagen,
att ute i företagen och från
företagsföreningarnas sida ser man inte
lika extremt på kreditinstitutet som partierna
gör. Man ser på detta kreditinstitut
från mera praktiska utgångspunkter,
nämligen så att man på detta sätt
kan kanalisera mera kapital till kommande
investeringar i vårt näringsliv.
Om detta kreditinstitut får tillfälle att
verka en tid och man får viss erfarenhet,
så kommer det också, tror jag, att
råda större enighet mellan partierna.
Jag gissar att efter ett par år kommer
meningsmotsättningarna om kreditinstitutet
att vara långt mindre än vad de
är iust nu, när beslutet skall fattas, och
att de borgerliga partierna då kommer
att tala mindre om socialisering än vad
de gör just för närvarande.

I den motion som mittenpartierna
har presenterat i anledning av propositionen
har de tagit upp en annan viktig
angelägenhet, som har samband med
denna fråga, nämligen tryggheten för
de anställda. Den väg som regeringen
nu har föreslagit, d. v. s. att det skall
skapas ett kreditinstitut, innebär också,
hoppas jag, att de anstälda genom sina
organisationer kommer att få ett något
större medinflytande i näringslivet än
vad som för närvarande är fallet. I och
med att man skall ta i anspråk pensionsfondernas
pengar, som utgör löntagarnas
ihopsparade kapital, bör också löntagarnas
organisationer få ett visst
medinflytande i det nya bolaget som
kommer till stånd. Det är väl helt rimligt? De!

som mittenpartierna tar upp
handlar mera om den enskildes trygghet,
om de svårigheter som den enskil 4

Första kammarens protokoll 1S67. Nr 29

de utsättes för vid de omställningar som
sker. Jag skulle nästan kunna säga, att
det verkar som om mittenpartierna har
hämtat en del av sina formuleringar
från anföranden som hållits av mig och
andra inom fackföreningsrörelsen vid
olika tidpunkter. Jag känner nästan
igen ordalydelsen på vissa punkter.
Trygghetsproblemen har naturligtvis
stor betydelse, och det är viktigt att
mittenpartierna är beredda att medverka
till lösningen av dessa frågor, när de
undan för undan kommer att presenteras
för riksdagen. Att det kommer olika
förslag är nödvändigt, det är min övertygelse.
Inom fackföreningsrörelsen
kommer vi att hålla grytan kokande till
dess att vi uppnår en ökad grad av
trygghet och en bättre omvårdnad av
individen än vad som för närvarande
är fallet.

Man talar om avgångsvederlagen. Detta
är ju en förhandlingsfråga, men vi
tycker att de ännu ger för liten trygghet.
En intressant detalj i mittenmotionen
är att man tar för sannolikt, att
det beträffande avgångsvederlag kommer
att krävas medverkan i någon form
från det allmännas sida för att ordna
saken. Jag sade för en tid sedan något i
den stilen och serverades omedelbart
en ledare i en framstående företagartidskrift.
Där höll man inte med om
detta utan var av motsatt uppfattning,
och därför noterar jag med tillfredsställelse
vad mittenpartierna nu har uttalat
— visserligen i mycket vag form,
men jag hoppas att det ändå skall hålla
den dag då vi eventuellt har att ta ställning
till frågan här i riksdagen.

Bakgrunden till att löntagarorganisationerna
har fäst stor vikt vid det kommande
kreditinstitutet är naturligtvis
omtanken om människorna i det svenska
samhället, en omtanke som många
även utanför organisationerna hyser.
Vad vi vill göra och vad vi lyckas göra,
då det gäller att hävda vår ekonomi, vår
produktion och vår handel gentemot
andra länder, gör vi givetvis i syfte att
för de svenska medborgarna skapa bätt -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

re, säkrare och tryggare levnadsförhållanden.
Det har varit en av huvudpunkterna
för oss inom fackföreningsrörelsen,
då vi mycket bestämt har tillstyrkt
tillkomsten av detta kreditinstitut.
Vi tror att det är riktigt och att det
är nödvändigt för de människor som
tar sin bärgning ur industrin. Vi tror
att det är nödvändigt även ur hela landets
synpunkt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller den stora
frågan om investeringsbanken har herr
Arne Geijer och jag naturligt nog skilda
åsikter. Våra själar är förankrade på
olika sidor. Jag tror mig inte heller om
att kunna övertyga herr Arne Geijer
om att min betänkligheter mot banken
är välgrundade.

Jag skulle dock i anslutning till hans
anförande vilja peka på en sak, nämligen
när han talar om att småföretagen
inte skall bli missgynnade som låntagare
genom bankens tillkomst. Jag vill uttrycka
det så, att eftersom banken innebär
att en ny prioriterad låntagarekategori
tillskapas, nämligen vissa riskbetonade
utvecklingsindustrier, måste
det ju bli ett begränsat kreditutrymme
för alla andra. Dessa senare blir på
det sättet missgynnade.

Beträffande kanaliseringen av APfondernas
medel till företagen vill jag
säga, att det självfallet är ett angeläget
önskemål att denna kanalisering sker.
Det är emellertid ingenting nytt. Den
har ju under de år som gått fungerat
tillfredsställande och, såvitt jag kan förstå,
under medinflytande av löntagarna
i de olika fondstyrelserna.

När det gäller självfinansieringen vill
jag med stor tillfredsställelse notera herr
Arne Geijers nyanserade bedömning av
denna fråga. Hans bedömning skiljer
sig avsevärt från det — om jag skulle
uttrycka det något vanvördigt — glyt -

tiga resonemang som har förekommit på
en del håll och som även har satt sina
spår i Kungl. Maj:ts proposition. Jag delar
herr Arne Geijers mening, att självfinansieringen
i varje fall inte bör tilllåtas
gå över hundra procent, utan att
investeringarna till viss del bör finansieras
via lånemarknaden. Självfinansieringsgraden
har tidigare varit 100
procent och SO procent, men är nu, såsom
herr Arne Geijer sade, cirka 60
procent. Prognoserna lär dock gå ut på
att det på 1970-talet kan vara risk för
att den går ner till 40 procent om ingenting
händer. Nuvarande självfinansieringsgrad,
är otvivelaktigt för låg och
måste höjas till förslagsvis 75—80 procent.

Jag skulle vilja be herr Geijer att han
sätter sin breda rygg till och hjälper
oss andra inom näringslivet att försöka
åstadkomma en vändning av den
kurvan genom att skapa bättre avskrivningsmöjligheter.
Ett projekt i den delen
som väl kommer att aktualiseras
ganska snart gäller avskrivningarna på
fastigheter. För närvarande är möjligheterna
till sådana avskrivningar mycket
begränsade, men jag anser att man
där skulle kunna skapa bättre möjligheter
såväl för industrin som för
den mindre företagsamheten och inte
minst för jordbruket med tanke på den
rationalisering som pågår.

Jag noterar också att herr Geijer och
jag tycks vara överens om vikten av
forskning. Herr Geijer underkände mina
sifferuppgifter om vilken andel av
bruttonationalprodukten som går till
forskning i olika länder. Vi var kanske
överens om att siffran för Europa är
1,5 procent och för USA 3,1 procent,
men sedan sade herr Geijer att siffran
för Amerika skall man inte ta för högtidligt
— och detta därför att så mycket
pengar går till rymdforskning.

Jag vet inte om han därmed menade,
att rymdforskningen skulle höra till
det militära området och att man därför
inte kunde jämföra siffrorna. Men
jag skulle vilja säga att man icke bör

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

förringa rymdforskningens värde — jag
tror att den har mycket stor betydelse
och har synnerligen viktiga civila aspekter.
Rymdforskningens framsteg avsätter
djupa spår och påverkar utvecklingen
inom andra forskningsområden.
Vi behöver bara tänka på sådant som
satelliterna för television, liksom konsekvenserna
för meteorologin och astronomin.
Rymdforskningen öppnar oerhörda
framtidsaspekter på olika områden.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Rara några ord till
herr Geijer.

Han betraktar inte detta statliga kreditbolag
som en socialisering. Detta erinrar
mig om att en av socialdemokratins
i praktiken bästa tänkare på detta
område, herr Wigforss, sade att socialisering
var en fråga om samhällets organisation.
Vi skall inte glömma att det
föreslagna statliga kreditbolaget just
gäller en fråga om samhällets organisation
på detta finansområde; dessutom
gäller det, så som förslaget är presenterat,
en fråga om möjligen växande
resurser av kapital och dettas fördelning.

Sedan säger herr Geijer att det bara
rör sig om ett något ökat samhällsinflytande
på detta område, och en sådan
sak är inte så farlig; så skall vi uppfatta
det.

Min motfråga blir: Är det en garanti
för att företagen blir bättre skötta, om
man får ett ökat samhällsinflytande? Vi
för vår del tror inte det — och fler än
vi är misstrogna. Herr Geijer åberopade
att svenskt näringslivs representanter
brukar säga utomlands, att i Sverige är
samhällsinflytandet ringa och att vi
i själva verket har ett fritt näringsliv
till 90 procent.

Men varför sägs detta utomlands?
Jo, det beror på att man i andra länder
är misstänksam mot ett socialistiskt
samhällssystem såsom man uppfattar
vårt. Vi har erfarenheter av den saken

i flera länder — ta gärna Ralien och
Västtyskland, som herr Geijer pekade
på — där man säger: Är det så att man
har det i Sverige på samma sätt som vi
med våra socialiserade företag, då är
det tydligen inte riktigt bra.

Jag är rädd för att en socialistisk regering
i Sverige —- jag är ledsen att
behöva säga det ■—- är ett dåligt varumärke
utomlands.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
höra hur herr Geijer så bestämt slöt
upp på finansministerns sida när det
gäller att indirekt fördöma det oansvariga
talet om att det är fel av företagen
att försöka driva sina rörelser så att
det blir vinst. Det var ju kontentan av
en stor del av herr Geijers anförande.
Och någonting annat kunde givetvis inte
LO-chefen göra. Det är ju fullständigt
oansvarigt och orimligt när man inom
kommunismen och från socialdemokratins
vänsterkant säger att det är felaktigt
att driva vinstintresset. Jag noterar
detta med tillfredsställelse.

Jag vill också säga ett par andra ord
om fortsättningen i herr Geijers tal.
Han talade om självfinansieringen och
tyckte att mittenpartiernas uttalanden
om att det bör vara en »tillräcklig»
självfinansiering var alltför vaga. Ja,
men herr Sträng var väl i går inte så
mycket klarare då han talade om en
»lagom» självfinansiering. Herr Geijer
hade en tredje definition. Han talade
om en »hög» självfinansieringsgrad. En
sådan hade han ingenting emot; han
föredrog den, sade han.

Här har vi alltså tre definitioner i
fråga om självfinansieringen som inte
är så särskilt preciserade: tillräcklig,
lagom och hög självfinansieringsgrad.
Herr Geijers definition är väl den mest
progressiva i sammanhanget och jag
har ingenting emot att använda den
beteckningen.

Men hur skall man då bestämma vad
som är en hög självfinansieringsgrad?

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

An g. inrättande av en statlig investeringsbank

På den punkten förbigick herr Geijer
vad vi från folkpartiets sida och från
centerpartiets sida har krävt, nämligen
att vi måste sätta oss ned och verkligen
bedöma vilken grad av självfinansiering
som är nödvändig inom olika
näringsgrenar. Om herr Geijer läst fortsättningen
på motionen, nederst på
sid. 18, hade han sett detta. Vi har ett
gemensamt intresse av att se till att
självfinansieringsgraden inte blir för
låg. Jag skulle också tro att det är en
gemensam ståndpunkt att den redan är
så låg, att det inger allvarliga farhågor
ur effektivitetssynpunkt och ur sysselsättningssynpunkt
om den blir lägre.

Från mittenpartiernas sida har vi
frågat om det verkligen inte är på tiden
att det blir en utredning om dessa
saker så att vi slipper stå här i kammarens
talarstol och »tycka» i allmänna
ordalag. Jag håller nämligen med herr
Geijer om att det tjänar mycket litet
till.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer inviterade
centerpartiet till samarbete omkring
trygghetspolitiken. Det är alldeles uppenbart
att den invitationen mottas med
mycket stort intresse. Inbjudan kan
väl dock i och för sig, mot bakgrunden
av den hittills förda politiken, te
sig ganska underlig. Såvitt jag vet har
centerpartiet stått med i de främsta leden
när det gällt trygghetspolitiken,
i varje fall alltsedan 1930-talet.

Den beredvillighet som vi har visat på
denna punkt kan dock inte innebära,
att vi oreserverat skall svälja varje propå
som kommer från herr Geijers håll.
Vi vill förbehålla oss att pröva frågorna
efter den syn på samhällspolitiken,
som vi har. Jag ber att få erinra
om centerpartiets strid under många
år för den allmänna arbetslöshetsförsäkringen.
Den tror jag i och för sig
visar ungefär var vårt intresse ligger
när det gäller dessa frågor.

Det är alldeles uppenbart att centerpartiet
i mycket hög grad representerar
folkgrupper, som är ytterligt beroende
av den trygghet som samhället
kan skapa. På den punkten råder det
från vår sida ingen tvekan. Det väsentliga
är att vi vill ha rätten att
pröva de förslag som kommer fram
och att lägga våra synpunkter på dem.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag återkommer till frågan
om självfinansieringen. Frågeställningen
gällde hur stor självfinansieringen
bör vara. Jag framhöll tidigare
att jag vill att företagen skall ha en
ganska hög självfinansiering. Jag skulle
tro att självfinansieringen har ett
klart och direkt samband med den
konjunkturutveckling som äger rum.
Att självfinansieringen nu är lägre än
tidigare beror delvis — jag vill understryka
detta — på den konjunkturdämpning
som vi för närvarande har i
Europa. I och med att konjunkturen
vänder uppåt igen ökar möjligheten till
självfinansiering.

Jag skulle vilja uttrycka saken på
följande sätt. Rent allmänt anser jag
icke att självfinansieringen bör sjunka
lägre än den nivå, där den för närvarande
befinner sig. Den kan gärna vara
något högre. Dock kan behovet vara
varierande för olika slag av både branscher
och företag.

Det har vidare i replikerna diskuterats
en del andra ting. En fråga som
ställdes till mig gällde om företagen
blir bättre skötta därför att vi får detta
kreditinstitut.

Den frågan är omöjlig'' för mig att besvara.
Vad kreditinstitutet skall åstadkomma
är väl inte en bättre skötsel av
företagen, utan det skall ombesörja kapitalanskaffningen
åt företagen. Såsom
alla vet kan ett företag med aldrig så
god tillgång på kapital vara dåligt skött.
Därvidlag kommer ju de individuella
egenskaperna hos dem som sitter i före -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

tagsledningen in i bilden. Därför har vi
också alltid haft och kommer alltid att
ha både bättre och sämre skötta företag.

Herr Jacobsson erinrade om att högern
— liksom även mittenpartierna
— föreslagit lättnader för företagen.
Ja, i den uppräkning av önskemål
som förekommit både i går och i dag
har det begärts att alla de belastningar,
som för närvarande åvilar företagen,
skulle lyftas bort genom beslut av riksdagen
— om inte högern framställt ett
önskemål, så har mittenpartierna gjort
det, och tillsammans täcker de hela
området.

Detta går helt enkelt inte att genomföra.
Det är vi medvetna om, och om
herr Jacobsson blev finansminister,
skulle ha inte ens våga framföra sådana
förslag i riksdagen.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Efter denna långa debatt
önskar jag endast helt kortfattat
få lämna en motivering för mitt ställningstagande,
eftersom denna fråga behandlats
i statsutskottets femte avdelning.

Regeringens proposition om investeringsbanken
har starkt kritiserats inte
minst för att de mindre och medelstora
företagens finansieringsproblem inte
blivit tillräckligt beaktade. Många ekonomiska
experter har framhållit att regeringen
tycks tro, att det endast är de
stora företagen som man kan satsa på.
Det görs visserligen i propositionen
ett uttalande som tyder på att regeringens
tidigare inte särskilt positiva
hållning mot småföretagsamheten något
förändrats. Det anförs t. ex. att
bankens finansieringsinsatser inte kan
förbehållas stora företag utan att de
också skall medverka till att lösa utvecklings-
och omställningsproblem för
expansiva mindre och medelstora företag.

Trots detta uttalande i propositionen
står det klart att regeringen avser

att använda bankens utlåningskapacitet
för mycket stora investeringar och
att de mindre företagen kommer att få
en mycket blygsam position bland bankens
kunder.

Herr Geijers positiva uttalande om
de mindre företagens betydelse inom
näringslivet var. mycket glädjande.

I mittenpartiernas förslag till bank
under den period som nu närmast följer
betonar vi vikten av att man inte
glömmer bort de mindre företagen. Avgörande
för bankens medverkan i viss
långivning skall vara bedömningen av
projektets art, inte företagets storleksordning.
Utvecklingskraftiga mindre
och medelstora företag skall således få
nytta av den nya banken på samma
villkor som större företag. Detta säger
vi alltså i mittenreservationen.

Vi har också med en del andra förslag
velat visa vårt intresse för en
rättvisare behandling av de mindre
företagen. Redan nu finns ju två institut
med särskild uppgift att underlätta
långfristig kreditgivning för de mindre
företagen. Jag syftar på AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Utlåningen
från dessa institut hämmas för närvarande
av flera faktorer. Instituten
erhåller inte tillräckligt med medel från
AP-fonderna. Institutens upplåning från
dessa fonder måste öka så att den långa
väntetiden för de lånesökande företagen
reduceras och kreditgivningen
effektiviseras. Dessutom måste instituten
få större utredningskapacitet så att
låneärendena kan behandlas snabbare
än för närvarande. Redan i början av
debatten framfördes påståendet att outnyttjade
medel fanns tillgängliga inom
dessa institut. Jag vill hänvisa till den
redogörelse som herr Stefanson lämnade
i ett av sina inlägg. Att det är ett
stort behov av långfristiga krediter till
de mindre och medelstora företagen är
alldeles uppenbart. De rigorösa säkerhetskrav
som nu hämmar utlåningen
måste uppmjukas. Dessa förslag skulle
avsevärt förbättra institutens kreditgivningsverksamhet.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Staten bör markera sitt intresse för
AB Industrikredit och AB Företagskredit
genom att öka sin andel av aktiekapitalet
i dessa institut. Förslag härom
framställs i mittenreservationer till
statsutskottets utlåtande nr 111. Förslagen
går ut på att ett investeringsanslag
av 4 miljoner kronor anvisas till
teckning av aktier i AB Industrikredit
och ett investeringsanslag av 2 miljoner
till teckning av aktier i AB Företagskredit.

Mittenpartierna vill markera sitt intresse
för de mindre och medelstora
företagen också på så sätt att ökade
medel föreslås till hantverks- och industrilånefonden.
Behovet av kreditgivning
i företagareföreningarnas regi är
mycket stort. I annat sammanhang har
vi krävt att taket på föreningarnas direktlån
skall höjas avsevärt. I vår motion
om investeringsbanken föreslår vi
en ökning av anslaget till hantverksocli
industrilånefonden med 24 miljoner
kronor. Förslaget återkommer i en
reservation till statsutskottets utlåtande
nr 111. Med vårt förslag vill vi säkerställa
fortsatt utveckling och fortsatt
effektivisering av de mindre företagen.

Många talare har före mig berört
den principiella frågan om investeringsbanken.
Jag vill bara upprepa vad
dessa talare har sagt, nämligen att skillnaden
mellan regeringens förslag och
vårt alternativ är att vi motsätter oss
ett statligt monopol som skulle leda
till maktkoncentration på detta viktigare
område inom kreditmarknaden.
Vi vill öppna vägar för konkurrens också
på detta område. Då minskar riskerna
för felinvesteringar. Samtidigt
undvikes risker för politisk dirigering.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till alla de reservationer
som jag påtecknat vid statsutskottets
utlåtande nr 111.

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Jag vill börja med att
citera ett anförande som jag höll i ja -

nuari 1960 här i kammaren. Vi hade då
just varit med om att bilda EFTA, och
vi hade inte kommit med i EEC. Vi
hade kommit med i ett gemensamt frihandelsområde,
men vi hade inte kommit
in i en så stor gemensam marknad
som vi hade önskat och hoppats. Vi förutsåg
ändå att vi i någon mån skulle
kunna rationalisera och förbilliga tillverkningen
genom att nu kunna utnyttja
de stora seriernas ekonomi. Man kunde
ändå med fog säga att vi ännu visste
bra litet om vad EFTA skulle komma
att betyda för oss under 1960-talet. Man
var i stort sett optimistisk, men man
var det inte oreserverat. I regeringens
finansplan hade summariskt antytts att
vi i fortsättningen i mycket högre grad
än hittills genom aktiva insatser måste
underlätta överflyttning av arbetskraft
och kapital till de mest effektiva näringsgrenarna.
»Men», fortsatte jag, »det
finns en negativ sida av detta, nämligen
att vi måste räkna med att inte kunna
satsa kapital på sådan industri som i det
nya läget inte kan hävda sig och att man
måste bereda sig på att flytta bort arbetskraft
från sådana industrier.»

Jag erinrar mig att jag med det uttrycket
mera tänkte på enstaka företagsenheter
och mindre på hela industriella
branscher, men jag fortsatte:
»Det kan betyda smärtsamma ingrepp
för både individer och kommuner. Investeringar
gjorda av enskilda och bolag
eller av kommuner och stat kan bli
värdelösa — även sådana som ligger
bra långt borta från själva den industriella
produktionen.»

Det påpekades också att en kontinuerlig
anpassning till nya förhållanden
ständigt fortgår inom vårt näringsliv,
genom en småningom skeende omvandlingsprocess,
i vilken enstaka episoder
ibland kan väcka uppseende. Ibland inträffar
emellertid händelser av teknisk
eller ekonomisk natur, vilka medför mera
språngartade förändringar inom hela
näringslivet eller en näringsgren, och
därigenom blir förändringarna mera
kännbara. Det är för oss lätt att så

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

här i efterhand ange den tekniska utveckling
som ledde till bruksdöden i
vårt land i början och mitten av förra
århundradet. Det är också lätt att påvisa
orsakerna till sågverksdöden efter första
världskriget. Det är likaså lätt att påvisa
de ekonomiska och tekniska faktorer
som nu lett fram till dagens situation.

Det anförda sades 1960. Det har tagit
några år innan den nuvarande situationen
inträtt, men den är här nu.
Den är alltså inte oväntad. Den har
tvärtom kunnat förutses, och de händelser
som den ger anledning till är som
det förutspåddes många gånger smärtsamma.

Situationen är särskilt besvärlig för
att den betingas av två olika sammanstötande
komponenter — å ena sidan
strukturomvandlingen med de sammanslagningar,
den rationalisering, den
koncentration till större enheter och
samtidigt nedläggning av mindre enheter
som den processen innebär. Å andra
sidan har vi också de svåra konkurrensförhållandena
inom stora delar av vår
industri, inte bara den industri som har
att kämpa med konkurrens utomlands
utan också en stor del av industrin på
hemmamarknaden som har svårt att
kämpa med utländsk konkurrens här
inom landet.

Om de båda komponenterna i processen
kan man säga att den ena, den som
är betingad av den rationalisering som
blivit nödvändig, skulle ha kommit alldeles
oberoende av regeringens åtgärder,
medan den andra, den som hänger
ihop med konkurrensförhållandena eller
är betingad av de höga kostnaderna
hos oss, i hög grad är beroende av den
ekonomiska politiken och företagens
förlorade möjligheter till självfinansiering,
som man försökt minska genom
medvetna åtgärder.

Jag hade inte tänkt dröja något närmare
vid dessa rent ekonomiska problem.
Det är emellertid ett par saker
som har sagts under denna debatt som
jag skulle vilja ta upp. Den ena var att

finansministern sade att det ibland
hände att bankerna genom sina investmentbolag
kunde ta hand om familjeföretag,
där kapitalbehovet inte hade i
tillräcklig grad tillgodosetts och där
man till slut för att driften inte skulle
upphöra fick lov att sälja till ett sådant
bankerna närstående investmentbolag.
Det var enligt hans mening olyckligt
eftersom det personliga initiativ som
ofta låg bakom dessa familjeföretag kom
bort.

Jag vill erinra om att det ibland kan
vara så att staten medverkar till att
sådana familjeföretag förlorar sin likviditet
och råkar i svårigheter. Om en
initiativrik person som lyckats bygga
upp ett företag och skaffat sig ett ganska
stort kapitel till verksamheten råkar do,
kommer genom arvsskatten en mycket
stor del av detta kapital, alltså de likvida
medel som finns för företaget, att
dras in till staten. Det är naturligtvis
en rätt säregen uppgift för en statlig
investeringsbank att låna ut pengar i
stället för sådana som staten har dragit
in på detta sätt.

Herr Geijer anförde att de borgerliga,
när några år har gått, kommer att mera
acceptera investeringsbanken. Ja, herr
talman, om nu investeringsbanken kommer
till stånd emot vår önskan och
kommer att ta hand om en stor del av
det kapital som finns på kapitalmarknaden,
är det väl inte så underligt om även
sådana företag som har anknytning till
borgerliga kretsar kan behöva låna
pengar från investeringsbanken. De
måste ju vara ute och söka pengar var
dessa pengar än kan finnas. När investeringsbanken
har tagit hand om en
mycket stor del av kapitalmarknaden,
är det som sagt inte så egendomligt om
dessa företag får vända sig till den,
även om de inte tycker om den.

Jag skall nu övergå till den andra
sidan och dröja vid följderna av den
ekonomiska situation som vi befinner
oss i. Den träffar kommuner, och den
träffar företag. Men den träffar framför
allt enskilda människor som plötsligt

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

måste konstatera att det inte är så helt
med tryggheten i vårt välfärdssamhälle
och att detta inte fungerar så som det
bör fungera.

I propositionen understryks samhällets
skyldighet att söka trygga levnadsstandard
och möjligheter till nya och
goda arbets- och livsförhållanden för
dem som berörs av omställningar i produktionen
och nedläggning av företag.
Det är dessa och andra i anslutning
därtill gjorda uttalanden som utgör motivet
för att man från olika håll och
även från vårt håll i detta sammanhang
har tagit upp dessa frågor till en i viss
mån förnyad granskning under denna
riksdag — annars brukar detta ske, och
har delvis skett, i riksdagens början. Betydelsen
av dessa åtgärder har också i
debatten framhållits av flera talare —
inte minst av herr Geijer för en liten
stund sedan.

Det är inte så få som nu är friställda.
I mars var det visserligen bara 42 000
som var registrerade som arbetslösa mot
35 300 förra året, men det finns dessutom
nära 8 000 mot drygt 6 000 i beredskapsarbete
och 26 500 mot knappt
21 000 i omskolningskurser för ett år
sedan. Helt säkert är inte denna statistik
utan sina brister, och helt säkert
finns det även en dold arbetslöshet nu
som i regel vid andra tillfällen. En
kanske ännu mer talande bild av denna
förändring kan man få genom att jämföra
hur siffrorna för antalet lediga
platser och antalet platssökande ändrat
sig under det senaste året. Det är ett
självklart socialt krav att arbetslösa så
fort som möjligt bereds ett meningsfullt
arbete. Det är inte alltid det går
att genomföra. Vi har hittills haft en
högkonjunktur där frågan mera har
gällt att skaffa fram arbetskraft än att
ta hand om friställd arbetskraft. Sådan
har situationen varit under en följd av
år, och det är därför naturligt att vad
vi försökt åstadkomma framför allt varit
inriktat på den problematiken. Nu
är situationen den motsatta, och det
medför att man måste modifiera och

bygga ut det system som vi hittills har
haft för att ta hand om friställd arbetskraft.

Vi har i ett par motioner framfört
förslag i denna riktning. De behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 112, som
ju i princip skall behandlas i ett senare
sammanhang. Jag har emellertid
förvissat mig om att i den här debatten
få diskutera de delar av detta senare
utlåtande som har direkt anknytning
till den nu diskuterade frågan. Vissa
av våra förslag i motionerna har genom
åtgärder föreslagna i proposition
nr 105 om anslag på tilläggsstat redan
blivit tillgodosedda. En del har också
redan tidigare behandlats här i riksdagen
i år och kan alltså inte nu tas upp
till någon ny realbehandling.

Vi har en arbetslöshetsförsäkring.
Den administreras som bekant genom
arbetstagarorganisationernas arbetslöshetskassor,
och den åtnjuter statsbidrag.
Ett stort antal arbetstagare står
dock utanför arbetslöshetsförsäkringen.
Det gäller framför allt de som inte är
anslutna till någon organisation. Vi anser
att försäkring mot oförvållad arbetslöshet
i princip bör omfatta alla
arbetstagare och att möjligheterna att
utvidga försäkringen bör utredas, t. ex.
av KSA-utredningen.

Vi anser också att skäl talar för att
undersöka möjligheterna och formerna
för utvidgning av det system för tilldelande
av avgångsbidrag som nu finns
och som bygger på ett i avtalsmässiga
uppgörelser grundat försäkringssystem.
Vi är medvetna om att den frågan redan
är under behandling i KSA-utredningen.

Vi vet att det vid driftsinskränkningar
i främsta rummet är den äldre arbetskraften
som råkar i besvärligheter.
Vissa åtgärder som vi har föreslagit beträffande
omställningsmöjligheterna för
den äldre arbetskraften har redan vidtagits
genom antagandet av förslagen i
proposition nr 105. I det här sammanhanget
vill jag också erinra om den
diskussion som vi för några veckor se -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

dan hade i frågan om förbättrade möjligheter
till ett förtida uttag av ålderspension,
något som vi tycker kan vara
berättigat under vissa bestämda förhållanden.

Förhandsinformation om driftsinskränkningar
är nödvändig för att arbetsmarknadsorganen
så snart som möjligt
skall kunna sätta in effektiva medel
och även för att den enskilda arbetstagarna
skall få tillfälle att planera
för sin omställning. Vi har den uppfattningen
att det nuvarande varselsystemet,
som bygger på överenskommelser
mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och vissa arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer,
i stort sett har fungerat
tillfredsställande. Det omfattar
emellertid inte hela marknaden, och det
vore önskvärt med längre varsel än två
månader där så är möjligt att genomföra.
Den frågan har behandlats i en
interpellafionsdebatt i andra kammaren
i april i år, och inrikesministern
har förklarat sig ha för avsikt att medverka
till förhandlingar med arbetsmarknadens
parter om förlängd varseltid.
Vi anser emellertid att frågan hastar
och att den är så viktig att den bör
föranleda eu särskild skrivelse från
riksdagen.

Vi har slutligen omskolningsverksamheten.
Omskolningsverksamheten är
under en tid som den nuvarande av den
allra största betydelse. Men det är också
viktigt att man följer effekten av
omskolningsverksamheten liksom av
andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Vi vet ju egentligen ganska litet om
den effekten. Förra året framförde vi
en stark kritik på denna punkt. Vi menade
att de undersökningar som gjorts
var ofullständiga och att de visade dåliga
resultat. I år konstaterar vi emellertid
— som utskottet också framhållit
i utlåtandet — att vissa åtgärder har
vidtagits eller är under planering för
att skaffa oss en bättre uppfattning om
vad vi gör med våra åtgärder. Vi hoppas
att detta också skall ge oss bättre
kunskaper om effekten av de olika åt -

gärder som vidtas så att vi kan rätta utformningen
av åtgärderna därefter.

Även om ekonomiska stödåtgärder
måste ingå bland samhällets ingripanden
för att avhjälpa eller underlätta
omställningssvårigheterna, är likväl det
mest väsentliga att den friställde så
snabbt som möjligt bereds tillgång till
nytt, meningsfyllt arbete, där hans
kunskaper och kvalifikationer i övrigt
kan fullt utnyttjas.

En utvidgning av omskolningsverksamheten
spelar just nu en betydande
roll. Det är angeläget att friställd arbetskraft
snabbt kan utnyttjas inom
områden, där brist på kvalificerad sådan
föreligger. Inom stora områden
brottas samhället med en sådan allvarlig
brist. Inom utbildningssektorn,
inom vårdområdet för att nämna ett
par exempel föreligger i dag uppenbara
brister som kan väntas bestå under
avsevärd tid. I vissa fall kan kvalificerad
arbetskraft utan omskolning
överföras till dessa områden, i andra
fall krävs längre eller kortare utbildningstid
för att det skall kunna ske.

För sådan omplacering och eventuell
omskolning måste man ta hand om sådan
arbetskraft som redan är friställd
eller som fått varsel om friställning
inom en nära framtid. Varslet är ju till
bl. a. för att tiden skall kunna utnyttjas
för planering av ny verksamhet. Särskilt
tänker vi på åtgärder för att kanalisera
kvalificerad arbetskraft till
sådana områden där brist härpå föreligger.
Det gäller att i möjligaste mån
utnyttja vederbörande arbetstagare på
den kvalifikationsnivå som han uppnått
under föregående sysselsättning. Problemet
har fått ökad aktualitet inte
minst till följd av att antalet friställda
bland tjänstemannagrupperna ökat.

I nuvarande läge finns det däremot
ingen anledning att ta arbetskraft från
företag som är i full gång och där varsel
alltså inte givits, för att utbilda den för
uppgifter inom andra områden där
brist på arbetskraft föreligger. Då rubbar
man förhållandena och kan för -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig'' investeringsbank

svåra situationen för de företag som är
i gång, och det är ju inte meningen,
allra minst i en situation som den nuvarande.

Yi har ställt oss kritiska till den formen
av överföring tidigare. Vi är fortfarande
skeptiska mot den, och jag anser
att den i dagens läge inte har någon
uppgift att fylla. I själva verket har den
ju också i mycket ringa grad utnyttjats.
I den nuvarande situationen måste hela
vår uppmärksamhet och hela vårt intresse
inriktas på att ta hand om dem
som blivit eller som snart skall bli friställda.

Åtgärderna bör planeras i samarbete
mellan arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och näringslivet. Jag vill
särskilt understryka betydelsen av att
den sistnämnda parten får vara med. Vi
anser nämligen att en stor del av denna
omskolnings- och anpassningsutbildning
bör kunna äga rum inom företagen.
Det går oftast snabbare att få vederbörande
tillbaka i produktionen i
en meningsfylld sysselsättning, och det
blir dessutom billigare.

Herr talman! Jag återkommer med
yrkanden på grundval av vad jag här
framfört i samband med behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr 112.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag är helt klar över att
det krävs ett stort mått av självdisciplin
i detta riksdagens slutskede när
det gäller anförandenas längd. Detta är
eu allmän önskan ute i bänkarna- vid
denna tidpunkt, en fredagseftermiddag,
och jag skall därför inte förlänga denna
diskussion särdeles mycket, utan försöka
hålla mitt anförande så koncentrerat
som möjligt. Det är desto mera motiverat
mot bakgrunden av att finansministern
förde ut oss på de stora näringspolitiska
fälten i går, lät oss rasta
en stund vid Stefansons vattenfall och
gav oss en rejäl översikt över regeringens
förslag i detta avseende.

Jag satt alldeles nyss och lyssnade

på herr Gösta Jacobsson, som jag har
uppskattat som en mycket kunnig ledamot
i dessa frågor, när han gjorde en
karakteristik av regeringens resonemang
i detta stycke. Han kom in på den
exemplifiering som förts om den franska
ekonomin och sade, att det är naturligt
att den franska ekonomin, som i
hög grad styrs av en gammal general,
också liknar en kvardröjande krigsekonomi.

Jag skall inte förlänga detta avsnitt
särskilt mycket, men jag skulle vilja
hänvisa herr Jacobsson till en av de experter
på industripolitiken i Europa,
John Ekström, som varit knuten till Industriförbundet
och som är engagerad
i den svenska Europamarknadsdelegationen
i Bryssel. Han har i en briljant
uppsats i Sveriges industriförbunds tidskrift
givit en god redogörelse för hur
den franska ekonomin fungerar i dessa
stycken. Han utvecklar detta vidare
med att tala om den tyska kolpolitiken.
Han erinrar bl. a. om att kolindustrin
nu diskuterar i ett totalperspektiv en
planmässig nedläggning av gruvor och
minskning av produktionsvolymens nyinvesteringar
på de bästa brytningsorterna
samt regionalt stöd till de drabbade
trakterna för förnyelse av stadsbebyggelse
och transportleder. Han säger,
att denna utveckling f. ö. har vissa
paralleller med de senaste årens svenska
jordbruksdebatt.

När man här uppehållit sig vid det
franska exemplet finns det skäl att erinra
om den exemplifiering .som i propositionen
görs med det statliga engagemang
som sker beträffande investeringsbankerna
i andra länder, där man
inte sett på dessa saker särskilt dogmatiskt.
Japanerna var i gång redan 1951,
och vi har hela katalogen i propositionen.
Det är därför ganska överraskande
för mig att höra hur herr Jacobsson så
lättvindigt vill avfärda detta avsnitt.
Jag är alldeles övertygad om att det inte
skulle gagna vår egen samhällsutveckling
om vi vore så självtillräckliga att vi
skulle upphöra att lära av vad andra

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

länder möjligen kan ge oss av sina erfarenheter.

Herr Åkerlund inledde den långa debatten
under gårdagen med att karakterisera
propositionen som ett slarvigt
förberedelsearbete. Han gav en beskrivning
av arbetet i utskottet, och han
sade att begärda föredragningar voterades
ned. Vi brukar kanske inte tala så
mycket om hur vi arbetar i utskotten,
men önskar herr Åkerlund det, kan jag
göra framställningen litet utförligare.

Herr Åkerlund begärde en votering i
utskottet om ytterligare föredragning
och förlorade. Från vårt håll förklarade
vi oss ge vår fulla anslutning till propositionen,
utan att finna anledning att
pruta på den i något avseende. Det fanns
full frihet för högern att resonera med
sina borgerliga bröder från centern
och folkpartiet, som ju har en egen motion
som förordar en annan utformning.
Med hänsyn till att utskottet har en
ordförande med samma partibeteckning
som herr Åkerlund finns det väl
ännu mindre anledning misstänka att
det har skett något maktövergrepp gentemot
dem som har begärt att få resonera
ytterligare i denna fråga.

Vad ville herr Åkerlund? Jo, han ville
ha en föredragning av representanter
från Svenska bankföreningen, som ju
har Marcus Wallenberg såsom ordförande.
Denna föredragning skulle ske i
bankoutskottet, innan utskottet skulle
behandla Kungl. Maj ds proposition. Det
är ganska märkligt att ifrågasätta, att
vi skulle ta loss en av de 17 remissinstanser
som här har varit inkopplade,
som har haft full frihet att skriva så
mycket man har velat om Kungl. Maj ds
proposition och som hyggligt och snällt
fått vartenda ord tryckt. Det föranledde
oss att säga att det i så fall skulle bli lika
aktuellt för de övriga 16 remissinstanserna
att få stiga in i utskottet och lägga
fram sina synpunkter utöver vad de
har skrivit i sina remissvar. Det skulle
ha blivit en utomordentligt märklig behandling,
och det ville vi naturligtvis
under inga förhållanden vara med om.

Däremot sade vi att vi fann det naturligt,
om någon ledamot ville ställa ytterligare
frågor, att finansdepartementet
skickade över experter som kunde
svara på de frågor som ledamöterna var
angelägna om att ställa. Detta var desto
naturligare då propositionen är en regeringens
produkt. Det var också vad
som skedde. Vi gick till väga på samma
sätt som vi gör vid de tillfällen
då riksbankschefen talar inför utskottet.
Utskottsledamöterna får ställa skriftliga
frågor. Så gjordes i detta fall. Frågorna
lämnades en eftermiddag kl. 17.00, och
morgonen därefter på ordinarie utskottstid
satt tre experter från finansdepartementet
och svarade på de 13 nedskrivna
frågor som utskottets ledamöter
hade ställt.

Jag vill ha detta sagt inför kammaren.
Vi brukar ju inte föra ett resonemang
om hur vi arbetar i utskotten, men eftersom
herr Åkerlund inledde gårdagens
debatt med att säga, att begärda
föredragningar hade voterats ned, och
viile ge människorna — det har även
kommit igen i vissa borgerliga tidningar
— en föreställning om att det var
fråga om något slags maktövergrepp
från den socialdemokratiska utskottshalvan
vid utskottets behandling, skall
denna fakta lämnas.

Det är alldeles uppenbart — och det
har sagts här vid flera tillfällen — att
högermotionen ur vår synpunkt är
mindre intressant. Den utstrålar en klar
borgerlig negativism. Högern säger nej
till banken. Motionerna är ju vid detta
laget analyserade i de flesta avseenden,
men mittenmotionen är något intressantare,
och det finns skäl att uppehålla
sig något mer vid en annan sida av
den.

Mittenmotionen är mera mångtydig.
Den använder i vissa stycken samma
uttryck som högermannen herr Åkerlund
gjorde i går, när han talade om
propositionen som tillkommit i »slarvighet»
etc. I mittenmotionen, som är
signerad av herrar Ohlin och Hedlund,
säger man, att regeringen har lagt fram

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

»brådstörtade förslag» och att beslutet
har fattats »på lösa grunder». Investeringsbanken
ges en »monopolställning»
och risker föreligger för en »politisk
dirigering».

Efter denna genomläsning av mittenmotionens
beskrivning av propositionens
skröplighet väntar man sig att
mittenpartierna skulle ha yrkat avslag
på regeringsförslaget, men såsom har
framgått av behandlingen finns det i
mittenmotionen ett halvt bifallsyrkande.
Det är inte frågan om något direkt
yrkande om bifall till propositionen.
Jag vill rikta uppmärksamheten på
klämmen i reservanternas yrkande i
detta avseende. I motionen sägs att
man på nytt vill utreda denna fråga.
Man vågar dock inte säga direkt nej till
propositionen. Man säger att man vill
vara färdig med utredningen till nästa
år — kanhända i avvaktan på hur valvinden
blåser då.

Samma negativa betygsättning som
mittenpartierna nu ger investeringsbanken
med dess möjligheter att låna upp
ATP-medel gav samma borgerlighet regeringens
stora ATP-reform för åtta år
sedan. Jag har plockat fram folkpartimotionen
från år 1959. Den är signerad
av herr Ohlin och den nye partiledaren
herr Wedén. Den har visserligen
gulnat med åren, men jag kan försäkra
att det inte har lägrat sig så särskilt
mycket damm på den. Jag har haft tillfälle
att slå i den då och då, och det är
intressant att se att samma formuleringar
och samma negativa vändningar
som nu går igen i mittenpartiernas motion
beträffande investeringsbanken
kom till uttryck i folkpartiets anti-ATPmotion
år 1959. Då vände man sig mot,
som det hette, regeringsförslagets »ekonomiska
och rättsliga löslighet» och
mot »ett nytt statsmonopol», som inte
borde inrättas. Man varnade för vad
man kallade en »statlig dirigering av
kapitalmarknaden». Motionärerna skrev
vidare — man hade t. o. m. kursiverat
det i motionen — »att man skulle söka
avvärja regeringens förslag om en obli -

gatorisk tilläggspensionering bland annat
därför att den skulle ha en fördröjande
inverkan på framstegsutvecklingen».

Motionärerna var vid den tidpunkten
öppenhjärtigare än de kanske är nu.
Då skrev de så här: »Tilläggspensioneringens
problem har framkallat en
ovanlig skärpning av de politiska motsättningarna
i vårt land.» Folkpartiet
varnade, när vi genomförde ATP, för
ett statligt pensionsmonopol och skrev
att ett nytt statsmonopol inte borde inrättas.
Man gick än längre och sade
att hela ATP-refonnen vilade på mycket
bräcklig grund, och man förutsåg
att reallönerna skulle sänkas.

Ärade kammarledamöter! Jag är alldeles
övertygad om att 90 procent av
löntagarna är av helt annan mening i
denna fråga och upplever folkpartimotionen
som en ändlös olycksprofetia.
Kanhända är det också så att banken
kommer att skapa ungefär samma politiska
strid som ATP gjorde på sin tid.
1959 sysslade man också med försäkringens
organisation, och det är intressant
att erinra om det mot bakgrunden
av den fp—cp-motion som nu bär legat
på riksdagens bord. Man sade så här i
folkpartiförslaget: »I motsats til! propositionen
som förutsätter en statlig monopolanstalt
byggs tjänstepensioneringen
enligt folkpartiets förslag upp på fristående
pensionsinrättningar.» Man fortsatte:
»För fondförvaltningen medför
denna ordning därutöver en önskvärd
decentralisering. Man undviker de påtagliga
olägenheter som är förenade
med en starkt centraliserad fondförvaltning.
Genom detta förslag torde en
tillfredsställande utspridning av fondmedlen
kunna åstadkommas.»

Jag vill fråga de ärade kammarledamöterna:
Är vi i dagens ekonomiska
läge angelägna att åstadkomma den utspridning
av fondmedlen som folkpartisterna
drömde om 1959? Av den ekonomiska
utvecklingen har vi lärt oss
att vi tvärtom blir tvingade att koncentrera
våra resurser på de områden

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

där de kommer bäst till nytta — inte
minst mot bakgrunden av vad som sker
beträffande utvecklingen inom europamarknaden,
de internationella storföretagens
utveckling, det omtalade teknologiska
gapet mellan vårt land och de
industriella giganterna. Det hör till bilden
— för att repetera en smula till —
att folkpartiet i sin tjänstepensionsmotion
år 1959 ville att 80 procent av
de pengar som inlevererades skulle gå
tillbaka till företagen för självfinansiering.

Jag vill rikta uppmärksamheten på
hur utomordentligt snabbt utvecklingen
går på detta område. Jag känner
inte någon löntagare — han må vara
arbetare eller tjänsteman — och, vågar
jag påstå, inte heller någon småföretagare
som uppfattar den s. k. monopolanstalten
som särdeles tryckande. För
hela borgerligheten har emellertid tillkomsten
av ATP-systemet inneburit en
djup besvikelse, så tung att de gamla
argumenten från 1959 mot ATP nu tas
fram igen för att riktas mot den föreslagna
investeringsbanken. Man menar
att den är samma andas barn, skapad
av den svenska socialdemokratin. De
gamla resentimenten har blossat upp på
nytt hos borgerligheten. Folkpartiets
gruppledare i denna kammare, herr
Dahlén, tycks ha haft svårt att styra
sig, när han i remissdebatten den 19
januari i år från denna talarstol sökte
misskreditera den föreslagna näringspolitiska
fonden. Han sade då enligt
protokollet: »Detta är ett typiskt socialdemokratiskt
plåstrande. Man plåstrar
om den skada man har varit med om
att åstadkomma men man går inte till
roten med det onda.» Efter den salvan
tog herr Dahlén fram det gamla kära
socialiseringsspöket igen, som borgerligheten
så många gånger har farit omkring
med, senast när vi skulle genomföra
ATP-reformen för åtta år sedan.

Herr Dahlén fortsatte: »Centralisering
till herr Sträng, till kanslihuset, är alltså
det sätt på vilket socialdemokraterna
nu vill föra ut sin socialism. Man

följer därmed ett råd som engelsmännen
givit inom labourpartiet sedan flera
år tillbaka: Ta makten över kapitalmarknaden,
det är en fin modell för
socialism.»

Herr Dahlén är fortfarande lika aggressiv.
I går karakteriserade han detta
förslag så att det var ett »illa övervägda
hugskott som kastats fram», han talade
om socialdemokratisk »villervalla» och
kallade detta för »den statliga centralbyråkratens
dröm i sin prydno».

Efter denna salva sökte herr Dahlén
ge sken av att fp—cp-linjen skulle överensstämma
med TCO:s yttrande, där
man talat om en successiv inpassning
av denna investeringsbank. Löntagarorganisationernas
linje är helt klar. LO
ger ju sin fulla anslutning till förslaget,
och nu söker alltså mittenpartierna reparera
sitt synnerligen skamfilade anseende
i tjänstemannakretsar genom att
hänvisa till TCO:s remissyttrande där
man talar om en successiv inpassning
av investeringsbankens verksamhet på
kreditmarknaden. Ja, ärade kammarledamöter,
en successiv inpassning är
väl någonting alldeles självklart. TCO
har uttryckt sig ganska försiktigt i sitt
i övrigt mycket positiva svar. Vad som
skiljer TCO och mittenpartierna är att
folkpartiet och centern vill ha en nedbantad
ettårsbank, medan tjänstemannarörelsen
i likhet med LO säger ja till
förslaget om den nya investeringsbanken.

Jag vill citera ett av de centrala avsnitten
i tjänstemannarörelsens remisssvar:
»TCO tillstyrker också förslaget
om anvisning över statsbudgeten av 500
milj. kr. under budgetåret 1967/68 och
ett lika stort belopp för budgetåret därefter
för uppbyggnad av bankens eget
kapital.» Detta ligger ju helt i linje med
regeringens proposition. Mittenpartierna
däremot har, som vi sett, ett mera
nedbantat förslag. Det är alltså fråga
om någonting helt annat som TCO tillstyrker
än vad mittenpartierna kommer
med.

Men folkpartiet varnar för en stats -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

bank. Herr Dahlén yttrade i går: »Vi
säger nej till det statliga bankmonopolet.
» Herr Torsten Bengtson i centerpartiet
uttryckte sig med en annan nyans
när han sade: »Frågan om hel- eller
halvstatlig bank skall emellertid hållas
öppen.» Det är intressant att notera
nyansskillnaderna.

Ärade kammarledamöter! Vi har
länge förstått att detta är en mycket
känslig fråga för alla borgerliga partier
men främst för mittenpartierna.
Finansministern nöjde sig i går, jag
skulle tro närmast på grund av tidsnöd,
med att nämna rubriken på en ledande
artikel i Veckans Affärer, en tidskrift
som väl får anses vara något slags borgerligt
neutral. Jag skall använda en del
av min rätt knappa tid för att omtala
vad som sades under den refererade
rubriken: »Statsbanken är ett politiskt
faktum som alla numera accepterar —
om än med protester ... På så okända
marker som här är fråga om gäller det
dessutom att skynda långsamt. Det är
därför nödvändigt att oppositionen och
näringslivet noga håller sina ögon riktade
på bankens verksamhet. Men det
på kort sikt — d. v. s. till september
1968 — viktigaste är att inte låta sig
provoceras till en ny pensionsstrid.» Ja,
till detta vill man göra den kommentaren
att det är klara besked, och det är
lika angeläget för löntagarna att vakta
över sina egna ATP-pengar med hänsyn
till hur borgerliga maktägare vill handskas
med dessa.

Denna bedömning från grupper som
står borgerligheten nära vill jag gärna
ställa mot vad tjänstemannarörelsen säger.
I TCO-tidningen — som är tjänstemannarörelsens
huvudorgan — avslutades
ledaren om statsverkspropositionen
i januari månad på följande sätt: »Man
kan också fråga sig om inte tanken
med fonden rent allmänt har framtiden
för sig. Staten och näringslivet står
redan i ett starkt beroendeförhållande
till varandra och det gäller inte bara
vårt land. Staten skall inte enbart ha
’brandkårsfunktioner’ när det gäller nä -

ringslivet. Det kan också vara befogat
att staten i samverkan med företagare
och löntagare vidtar åtgärder på primärt
stadium för att begränsa brandkårsrollen
till det absolut ofrånkomliga.
»

Härav framgår alldeles tydligt hur
parallellställda intressena är från
Landsorganisationens och TCO:s sida
och hur de löper jämsides med den
proposition som regeringen här har
lagt fram.

Herr talman! Jag har med mitt anförande
velat visa hur trådarna i denna
fråga går tillbaka till den stora pensionsstriden
i riksdagen år 1959. Jag har
då funnit hur samma borgerliga negativism
som mötte den stora ATP-reformen
nu i realiteten möter frågan om
fortsatt löntagarinflytande över egna
intjänade pensionspengar. Fria från
all dogmatism vill vi angripa även
denna fråga. Det framlagda regeringsförslaget
handlar om praktisk politik
i biandekonomins samhälle, och framtidsuppgifternas
lösning kommer sannerligen
inte att tillåta att vi fastnar i
något dogmatiskt tänkande, oavsett vilken
kulör det sedan kan vara fråga om.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I anledning av propositionen
om bildandet av ett statligt
kreditinstitut vill jag framföra några
synpunkter sedda ur en företagares
synvinkel; för företagarna säger man ju
att den nya banken skall fylla en så revolutionerande
uppgift.

Jag tycker nog att det är viktigt att
man gör klart det grundläggande syftet
bakom detta bankförslag, nämligen att
man avser att gynna och stimulera den
varutillverkande industrin på övriga
branschers bekostnad. Indirekt är därmed
förslaget ett erkännande från regeringens
sida att man misslyckats i
den ekonomiska politiken. Man har
drivit inflationspolitiken så långt, att
den svenska kronan framstår som övervärderad.
De delar av näringslivet som

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

utsätts för utländsk konkurrens har
därigenom fått allt svårare att göra sig
gällande, och speciellt har de svårt att
hitta nya lovande projekt som är tillräckligt
attraktiva efter den genomgångna
och förväntade penningvärdeförsämringen.

Vi kan i dagarna se symtomen: en
känslig och otillfredsställande utrikeshandelsbalans,
ovilja inom industrin att
göra de investeringar som behövs för
vår fortsatta standardstegring, en minskad
och mera osäker sysselsättning
inom industrin. Nu söker regeringen
improvisera bort dessa sina misstag
genom att gynna dem man försvårat
det för genom eu bristfällig ekonomisk
politik. Först förstör man marknaden
så att den inte fungerar tillfredsställande.
Sedan utnämner man sig själv
till marknaden, och dirigerar det kapital
— som definitivt inte blir mer genom
reformen — till industrin, något
som måste ske på andra verksamheters
bekostnad: på bostadsbyggandets, kommunernas,
handelns och servicenäringarnas
bekostnad.

Vad beträffar de miljoner eller miljarder
som utöver bankens aktiekapital
skall ställas till förfogande för utlåning
till företagsamheten finns väl endast
AP-fonderna att tillgå. Men dessa är ju
som här förut sagts inga nya pengar,
och när jag i fjol debatterade frågan
om en ökad återlånerätt för företagen
från denna fond i bankoutskottet fick
jag av en av socialdemokratiska partiets
ekonomiska experter det beskedet,
att vi hade en kaka att röra oss med
som var delad i olika bitar, och härav
hade industrin fått sin del. Och denna
bit kunde inte ökas; i så fall skulle
andra områden få sitta emellan. Det vore
intressant att med detta resonemang
som bakgrund få belyst från regeringspartiets
sida vilka områden som nu
skall få mindre bitar.

Fn annan springande punkt i ett förslag
som detta är statens förmåga att
sköta en investeringsdirigering av detta
slag. Här ställs tro mot tro. .lag ser

ingen anledning att betvivla den goda
viljan hos förslagsställarna att söka upp
och stödja de bästa projekten. Däremot
hyser jag, som jag tycker, välgrundade
farhågor beträffande deras förmåga.
Under alla omständigheter är det oroväckande
att se den självsäkerhet som
präglar regeringens uttalande på denna
punkt. Vad som föresvävar tycks vara
en superobjektiv myndighet som inte
ens behöver utsättas för konkurrens —
som korrektiv mot misstag och för att
hålla företagarspänsten vid liv. Det hade
verkligen varit på sin plats att visa
litet mer ödmjukhet på denna punkt.
Branschers och industriföretags framtidsutsikter
är inte så enkla att förutse.
I en nyutkommen bok påpekar professor
Ulf af Trolle att det för fem år sedan
inte fanns någon som förutsåg järnindustrins
och skogsindustriernas nuvarande
problem, trots att detta rimligen
borde vara en av de mera enkla
prognoserna eftersom det handlar om
väl etablerade branscher som vi borde
ha god överblick över.

Han ger också en rad andra exempel
på hur svårt det är att göra riktiga
prognoser för vad som i framtiden kommer
att vara konkurrenskraftigt. Det
gäller att göra klart för sig att det inte
är möjligt att bara braka på med storaf
och tunga statliga investeringar och
sedan hoppas att dessa skall resultera
i en snabb tillväxt. Den ekonomiska
och tekniska utvecklingen är alldeles
för komplicerad för att det skall lyckas.

Jag har heller inte under debatten i
denna fråga från regeringshåll fått några
exempel på branscher, som regeringen
garanterar skall fortleva. Med hänsyn
till självsäkerheten i regeringens
uttalande i bankfrågan förmodar jag
att det finns en sådan förteckning, och
jag tror att näringslivet för sin egen
skull skulle vara synnerligen intresserat
av att få taga del av en sådan kartläggning.

I det enskilda näringslivet kommer
risker för felinvesteringar alltid att

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

finnas, inte bara beroende på den ekonomiska
politik som förs, utan även
beroende på den snedvridna konkurrens
vi möter från utlandet i form av
subsidier och politiska åtgärder. Denna
risk kommer även att förefinnas i
fortsättningen, oberoende av tillkomsten
av en statlig bank, och det är därför
angeläget att investeringarna görs
i en miljö där begångna misstag smidigt
kan rättas till.

Speciellt angeläget är det att man
inte envisas med att fortsätta på en väg
som visat sig mindre lyckad. I detta
avseende har staten hittills inte visat sig
vara någon föregångare. Det är väl ganska
naturligt om motståndskraften mot
landshövdingar, kommunala opinioner,
deputationer och andra påtryckare
blir mindre i en politisk institution än
i en institution som endast har att ta
hänsyn till ekonomiska realiteter. Prestigehänsynen
och rädslan för att få stå
med skammen för misslyckanden kan
också förväntas bli större hos bankledning
och regering. Det är därför inte
någon alltför djärv prognos att ett politiskt
skötebarn av detta slag efter någon
tid — och trots alla goda avsikter
i dagens läge —■ kommer att utveckla
en ovilja mot att se sanningen i vitögat.

Nödvändigheten av att banken blir
utsatt för konkurrens på så lika villkor
som möjligt bör bl. a. ses i detta perspektiv
— såsom en renhållningsfråga
och såsom ett korrektiv mot maktmissbruk.

Att det i bankernas styrelser ingår ledamöter
från arbetstagarsidan är ingen
nyhet. Dugliga och kunniga sådana
finns redan i såväl sparbanksstyrelserna
som affärsbankernas avdelningsstyrelser.
Och det är fråga om kunniga
män och kvinnor, som känner företagsamheten
och har erfarenhet av produktionslivets
problem — inte partibelönade
teoretiker eller partifunktionärer
som visserligen har tron på sig själva
men som inte har samma kännedom
om hur ett förelag fungerar.

Låt mig vidare, herr talman, liksom
flera av de tidigare talarna något beröra
möjligheterna för den företagsform
som vi i dagligt tal kallar småindustri
att erhålla lån i den nya banken. I
propositionen har visserligen några rader
ägnats denna stora grupp av företag,
men samtidigt har förklarats att
det till betydande del torde bli fråga
om större, långsiktiga och mera riskbetonade
projekt. Såsom jag ser det kan
denna grupp av företag näppeligen inrangeras
i denna kategori. Dessa företag
torde inte heller finna någon större
anledning att söka tröst i uttalandet att
»det synes vara olämpligt att i förväg
söka precisera den närmare inriktningen
av bankens verksamhet».

Herr talman! Kreditfrågorna för denna
grupp av företag är inte oväsentliga
utan tvärtom högst väsentliga. Mot bakgrunden
av att av de cirka 30 000 industriföretagen
i vårt land endast cirka
250 har mer än 500 anställda måste varje
prioritering av större investeringsobjekt
med nödvändighet komma att
ske på de mindre och medelstora företagens
bekostnad.

Av denna anledning har vi från högerpartiet
begärt att utlåningskap aciteten
hos de befintliga låneinstituten,
AB Industrikredit, AB Företagskredit
och statens hantverks- och industrilånefond,
skulle förbättras och har i reservationer
tillsammans med övriga
borgerliga partier framfört förslag härom.

Finansministern förklarade i gårdagens
debatt att det inte föreligger några
avvikande uppfattningar i denna fråga.
Regeringen är villig att gå med på ytterligare
kapitaltillskott till AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Men
detta förutsätter ju också att dessa institut
har möjlighet till lån från APfonderna
och det är väl därvidlag som
vi är oroliga. Skall den nya banken
nämligen tillgodogöra sig de belopp
som nämns i propositionen, blir det väl
tyvärr inte så stora möjligheter kvar
för dessa institut att tillförsäkra sig

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

medel för utlåning. Detta kommer då,
såsom jag ser det, att gå ut över den
mindre och medelstora industrin.

Den ärade ledamoten herr Arne
Gei jer har här nyss sökt lugna oss när
det gäller dessa farhågor, men, herr talman,
erfarenheten hittills talar ett annat
språk. Jag skulle kunna ta fram åtskilliga
exempel på hur medelstora företag
i min bygd under det senaste året
har fått avstå betydande exportorder,
därför att det inte funnits möjlighet att
finansiera erforderliga investeringar.
Mina betänkligheter när det gäller bättre
tillmötesgående från den nya banken
kvarstår.

Av vad jag här anfört torde framgå
att tron på den nya banken som räddningsplanka
för svensk industri inte
har gått in hos den övervägande delen
av svenska företagare. Dessa företagare
har ju aldrig saknat låneinstitut, men
den av regeringen drivna ekonomiska
politiken har inte gett instituten möjlighet
att i tillräcklig omfattning lämna
sina kunder den kredit som behövts.
Skulle därtill dessa företagare i fortsättningen
bli mer eller mindre beroende
av regeringens uppfattning om vad som
är önskvärda eller icke önskvärda företag
i vårt land, då tror jag att investeringsviljan
automatiskt kommer att
stagnera även inom i och för sig progressiva
företag.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till högerpartiets reservationer
till statsutskottets utlåtande
nr 111.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Sedan så många andra
talare haft ordet finns det inte mycket
att komma med.

Jag vill till en början anknyta till en
sak som herr Palm tog upp. Det gällde
herr Åkerlunds yttrande. Detta fälldes
i ett sådant sammanhang att man, som
herr Palm betonade, fick det intrycket
att herr Åkerlund ville göra gällande
att det var socialdemokraterna i utskot 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 29

inrättande av en statlig investeringsbank
tet som förhindrade ytterligare föredragningar.
Till komplettering av vad
herr Palm sagt vill jag nämna att herr
Åkerlunds förslag i utskottet bara erhöll
två röster; en högerman lade ned
sin röst. Det kan vara bra att veta det,
ty många fick kanske det intrycket att
det var bara socialdemokraterna som
motsatte sig ytterligare föredragning
från Bankföreningen.

Sedan är det inte utan att man blir
litet rörd eller kanske borde bli rörd av
inlägg av den typ som herr Kaijser
gjorde i denna kammare när han talade
för trygghet i anställningen. Jag är tillräcklig
gammal för att ha upplevt den
period då borgerligheten för sista gången
hade regeringsmakten i detta land,
och jag råkade själv ut för den politik
som fördes på den tiden. Han talar
så varmt om trygghet, och jag frågar
mig, varför man inte lägger sig till med
också det andra slagordet, rättvisa. Men
det glömmer man av. Man har kopierat
våra deviser. Det hade vi väl ingenting
emot, om vi inte vore på det klara med
att det är bara politiska spekulationer
bakom allt detta vackra tal om trygghet.
Herr Jacobsson skakar på huvudet.
Gärna för mig, erfarenheterna av vad
jag upplevt av högerpolitik i detta land
i min ungdom säger mig att man inte
heller kan lita på dagens höger i det
avseendet.

Många talare har varit uppe och prisat
det privata näringslivet, och det
finns väl ingen anledning för mig att
gå in i detaljer här. Men när man har
sagt att den statliga banken skulle skapa
större otrygghet för felinvesteringar
och att man mera litar på det privata
näringslivet i detta fall — där skulle
det inte vara så många felinvesteringar
— är det väl bara att konstatera vad
som framhölls i går, att det förekommer
felinvesteringar också i det privata näringslivet.
Det skall man väl inte försöka
förneka! Det är väl också delvis
sådana felinvesteringar som förorsakat
den arbetslöshet som man i dag talar sig
varm för att avhjälpa. Inte sedan ATP -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

stridens dagar har ett socialdemokratiskt
förslag mötts av en sådan borgerlig
moteld som när regeringen presenterade
sitt förslag om en statlig investeringsbank.
Hela den borgerliga övervikten
när det gäller pressen har utnyttjats,
och i denna propaganda och även
här i dag har man talat om risken för
maktkoncentration, när man har varnat
för den statliga investeringsbanken. Oppositionen
har med sitt pressövertag
försökt hamra in tesen om monopolbanken.
Man har gjort det därför att man
vet att allmänheten har en gammal och
sannerligen berättigad misstro mot allt
vad maktkoncentration och monopol
heter. Det vet man på den borgerliga
kanten, och därför försöker man hamra
in just detta slagord — monopolbanken.

Men nog är det underligt att den borgerliga
oppositionen bara ser risker när
det gäller att demokratiskt valda ombud
skall få mera att säga till om. När löntagarorganisationerna
får ett visst inflytande
på kapitalmarknaden, då ropar
man genast på monopol och maktkoncentration,
medan den maktkoncentration
som finns i dag på kapitalmarknaden
inte verkar alls avskräckande på
oppositionen. Denna reaktion är verkligen
avslöjande. Den talar om för alla
som vill reflektera vilka intressen de
borgerliga partierna i själva verket slår
vakt om. Yar finns i dag maktkoncentrationen
på den svenska kapitalmarknaden?
Vilka är det som utövar kontrollen
när det gäller kreditfördelningen i
stort? Svaret är: Tre stora privata affärsbanker
i vilkas ledning sitter en
handfull människor. Det är en värld
som den svenska allmänheten vet mycket
litet om. Även om antalet aktieägare
i de privata affärsbankerna är ganska
stort, så är det inget bra exempel på
en ägardemokrati. Herr Åkerlund nämnde
i förmiddags att cirka 5 000 personer
satt i olika bankstyrelser. Men dessa
hankstyrelser har ju mycket små befogenheter.
De flesta lånen i de mindre
bankerna rör sig om cirka 50 000 kronor,
och vad kommer det att betyda i

ett samhälle som kan förväntas komma
med stora krav på krediter? Huvudmännen
sammanträder en gång om året, väljer
en bankstyrelse och godkänner bokslutet,
och sedan äter man en bankmiddag.
Det är hela inflytandet som de har.
Nej, stämmorna är i det närmaste ritualer
för att man skall följa lagen. Dessa
tre bankgruppers ägarintressen berör ett
mycket stort antal företag med sammanlagt
flera hundratusen anställda. Dessa
företag utgör ungefär hälften av de
börsnoterade företagen. En stor del av
industrins totala förädlingsvärde, främst
inom exportinriktade branscher, är
koncentrerad inom dessa företag. Den
Wallenbergska intressesfären är långt
större än de två övriga bankgruppernas.
Bestämmelserna att bankerna inte får
äga andra aktier än s. k. organisationsaktier
utom i undantagsfall kringgås
sedan gammalt av s. k. investmentbolag
som är bankerna närstående. De tillkom
från början för att överta aktier i företag
som bankerna tvingats överta och
rekonstruera efter 1920-talets och 1930-talets kriser. Utöver investmentbolagen
har flera nybildade finansierings- och
utvecklingsbolag under senare år köpt
upp ett stort antal små och medelstora
familjeföretag. På fyra år fram till halvårsskiftet
1966 har dessa nybildade finansieringsbolag
skaffat sig kontrollen
över cirka 90 fristående bolag och koncerner
med totalt ca 20 000 anställda.
Det är alltså inte bara fråga om företag
där ägaren har avlidit — som någon talare
varit inne på.

Dessa tre stora bankgrupper har sedan
1960 fyrdubblat antalet löntagare
och tjänstemän i de företag som de kontrollerar.

Låt mig fråga mittenpartierna: Är en
sådan här maktkoncentration och en sådan
här utveckling lycklig ur småföretagarsynpunkt?
Låt mig vidare fråga:
Varför har man inte gjort någonting
mot en sådan här utveckling? Såvitt
jag vet — jag har försökt att forska —
har det inte väckts några motioner mot
en sådan koncentration. Ni är ju an -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

nars så flitiga på olika områden med att
skriva motioner och interpellera och stå
i — det är ju inte något ont i detta —
men på detta område är det alldeles
tyst. Jag erinrar mig livligt att det för
några år sedan — jag minns inte om det
var tre eller fyra år sedan — hade
väckts en socialdemokratisk motion här
i kammaren i vilken begärdes en utredning
om maktkoncentrationen — en utredning
som för resten framlägger sitt
förslag i sommar. Det blev en mycket
livlig diskussion, där — om jag inte
minns fel — samtliga borgerliga partier
gick emot vårt förslag om en utredning
av maktkoncentrationen. Varför har
man inte observerat denna maktkoncentration
— centerpartiet kanske har gjort
det? Varför är man så skräckslagen inför
denna statliga investeringsbank som
ju kommer, efter vad jag kan förstå, att
i viss mån motverka en sådan här utveckling?
Denna har gått i den riktningen
att dessa tre stora bankföretag
har köpt upp en mängd små företag
som, såvitt jag kan förstå, många gånger
har varit mycket välskötta familjeföretag.
I bästa fall har efter köpet den
förutvarande ägaren blivit direktör över
sitt förut ägda företag.

Mittenpartierna säger sig vara speciellt
intresserade av att slå vakt om denna
viktiga del av vårt näringsliv, och vi
har i dag fått vittnesbörd om vad dessa
småindustrier betyder. Om det låg något
annat än politisk propaganda bakom
det talet, skulle man kunna ägna sig
åt att hindra den verkliga maktkoncentration
som har skett i vårt land under
senare år. Det är inte staten och det är
inte socialdemokratin, utan det är de
kapitalstarka som köper upp dussintals
småföretag om året.

Jag tycker att alla de borgerliga partierna
har varit dåliga väktare mot
maktkoncentration och monopol. Det
finns nog anledning att återkomma till
frågan om dessa maktkoncentrationer
och riskerna för de skadliga monopol
som nu observeras när koncentrationsutredningens
förslag framlägges.

inrättande av en statlig investeringsbank

Mittenpartierna har nu accepterat en
statsbank som ett provisorium i avvaktan
på en utredning som man vill ha till
stånd. Man motiverar sitt ja med den
akuta situationen inom näringslivet och
på arbetsmarknaden som kräver, som
man säger, omedelbara åtgärder. Då
måste jag ställa frågan: Varför tog i
så fall inte oppositionen själv några
konkreta initiativ i den här riktningen,
och varför rasar folkpartiet mot regeringens
förslag? Jag tror att den enkla
sanningen är den att oppositionen härvidlag
har tagits på sängen och man
har tvingats att sätta sig i rörelse just
genom regeringens förslag.

Men här kommer vi tillbaka till ett
mycket känt mönster som har utkristalliserat
sig när det gäller oppositionens
agerande. Oppositionen lägger sig här,
som i så många andra fall, på det gamla
vanliga sättet så nära oss som möjligt;
en flygel långt åt höger säger nej, medan
mittenflygeln går så nära socialdemokraterna
som den vågar. Det är väl
detta som litet storslaget då och då kallas
kraftfull opposition.

Herr talman, jag instämmer i herr
Ståhles yrkande.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Åke Larsson sade
nyss att han upplevt »när borgerligheten
för sista gången hade regeringsmakten
här i landet». Jag förmodar att
det var en helt oavsiktlig felsägelse.
Herr Larsson menade väl »senaste».
Jag önskar inte heller Larsson personligen
något illa, och jag försäkrar att
vi kommer igen.

Herr talman! Jag hade tänkt ta upp
några saker i samband med yttranden
av herrar Ståhle, Strand och Geijer.
Men först skulle jag vilja säga något om
de synpunkter jag fått på ärendet genom
att läsa ett bakgrundsmaterial till
den nu diskuterade propositionen, nämligen
»Finansiella långtidsperspektiv»
av Börje Kragh. Det är närmast fråga
om kapitel 9 angående utvecklingen efter
1970.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 19G7

Ang. inrättande av en statlig'' investeringsbank

Om man konstaterar att ett ökat totalt
skatteuttag är svårt att åstadkomma
via den direkta skatten — det är faktorer
kallade marginalskattetänkande
och skattefusk som sätter ett tak —■
och om man dessutom konstaterar att
den indirekta skatten vid lämplig utformning
— och här avser man säkerligen
med »lämplig» en övergång till
mervärdeskatt — har ett hra stycke
kvar i fråga om möjlig höjning av uttagsprocenten
och har nackdelen av
starka och omedelbara kompensationskrav
vid lönebildningen, men samtidigt
konstaterar att uttagsprocenten till
ATP kan varieras från 1970, att ATPavgifterna
i princip kan jämställas med
indirekt beskattning, att i ett skattepaket
ATP-avgifterna kan manipuleras —
inom parentes sagt: vänligen observera
ordet »manipuleras» i detta sammanhang
— med hänsyn till den samhällsekonomiska
balansens politik, att ju
snabbare AP-fonden byggs upp desto
större svängrum blir det för den offentliga
skattepolitiken, dessutom att både
företag och hushåll kan tänkas betrakta
AP-fonden som sin fond, vilket skulle
göra en avgiftshöjning särskilt attraktiv,
ja, då, herr talman, står det helt klart
för var och en som följt det här resonemanget
dels att en fullkomlig frikoppling
skett mellan ATP-avgifterna och
utgående och nuvarande framtida pensioner
och dels att en så kraftig höjning
som praktiskt och psykologiskt är
möjligt att ta ut av det skatte- och avgiftstyngda
svenska folket skall och
kommer att tas ut, förutsatt att socialdemokratin
accepterar Börje Kraghs
tankegångar i hans »Finansiella långtidsperspektiv»
och att socialdemokraterna
får fortsätta att styra oss.

Ja, herr talman, det här som jag
plockat ihop i praktiskt taget en mening
är inte alls någon skräckvision
konstruerad av en högerman utan det
är sammanställda citat ur den utredning,
som ligger till grund för delar av
den nu diskuterade propositionen. Jag
ber då att få hänvisa till sid. 17 och

de därpå följande fem sidorna i propositionen.
I förenklad klartext betyder
det att när man inte kan höja vare
sig den direkta eller den indirekta skatten
ytterligare utan negativa biverkningar,
då kan man klämma fram mer
pengar under den smakligare rubriken
ATP-avgifter.

Sedan ifrågavarande utredning, SOU
1967:6, dagtecknades den 25 januari,
har ju statsbanksdiskussionen utvecklat
sig vidare. Det Wickmanska kreditbolaget
skall nu ta sina medel till utlåning
just ur AP-fonden. Tillskapandet
av detta kreditinstitut är självfallet ett
mycket kraftigt incitament till snabbast
möjliga påfyllning av fonden avgiftsvägen.
Då står vi mitt uppe i det
ovan citerade Kraghska resonemanget.
Man kan motivera höjda ATP-avgifter
genom ett framräknat s. k. skattegap.
Pengar flödar in i AP-fonden, som sedan
lånas ut till statsbanken enligt dess
prioritering. Detta är självfallet en socialistisk
önskedröm.

Men om man ser det från andra sidan,
blir det en löneskatt, nämligen
för den del av avgiften som inte krävs
för pensionsändamål, en löneskatt som
betalas av alla företag som lyckas hålla
i gång och som sedan kommer vissa
företag till godo i form av lån från
statsbanken. Det är ju ett illusionsnummer
om man då påstår sig göra något
till näringslivets fromma. Det är
också ett ingrepp som ändrar dagens
relationer mellan kapitalintensiva och
löneintensiva företag, till de senares
nackdel, in. m.

Jag har velat ta upp detta för att be
om en bekräftelse från ansvarigt regeringshåll,
att man icke accepterar det
Kraghska resonemanget om AP-fonderna
och ATP-avgifterna. För min del
vill jag ha kvar det direkta sambandet
mellan avgifter till fonden och utgående
pensioner. Jag vill ha ett avståndstagande
från vad som står i utredningen:
»Under 1970-talet kan alltså
uppbyggnadstakten i AP-fonden tillkomma
som särskilt instrument för att

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

lösa den samhällsekonomiska balansproblematiken.
Som redan framhållits
flera gånger är det också blott i ett sådant
större sammanhang som frågan om
AP-fonderingen kan ges en meningsfylld
allmänekonomisk innebörd.» Detta
uttalande återfinnes överst på sid.
113.

Jag har nu begärt detta avståndstagande
från de skisserade överuttagen
med stöd av vad professor Kragh säger
på sid. 116: »Beräkningen av sambanden
mellan utgifter, uttagsprocent och
fondbildning visar i själva verket att vid
gällande pensionsprinciper redan uppnådda
uttagsprocent skulle vara tillräckliga
för att garantera uppbyggandet
av en även på längre sikt betydande
buffertfond.»

Självfallet vet jag att storleken av
de framtida ATP-avgifterna är ett särskilt
stort ärende, som väl kommer att
tas upp under 19G8, men till detta ärende
om statsbanken hör absolut tankarna
om medvetna överuttag AP-fonden
till godo. På lång sikt är dessa idéer i
finansiella långtidsperspektiv förskräckande.

Finansministern började sitt anförande
i går med en ATP-exposé och benämnde
avgifterna »pengar som löntagarna
avstår och som reserveras för
framtida pensionsutfästelser», alltså till
pensioner och ingenting annat. Det
skulle ha varit ytterst värdefullt om
finansministern eller någon annan direkt
ansvarig nu skulle kunna ta avstånd
från de här framförda tankegångarna
ur den Kraghska utredningen. Det
borde ju gå lätt, om man tolkar herr
Strängs uttalande rätt fram, men man
blir kanske något tveksam när man påminner
sig finansministerns yttrande
om värdet för regeringen av »de befintliga
och kanske mer de potentiella
möjligheterna för inflytande över kapitalbildningen».

Hur är egentligen herr Strängs inställning
beträffande framtida manipulering
med ATP-avgifterna?

Herr talman, bankoutskottets vice

ordförande herr Ståhle nämnde i sitt
första anförande att vi måste skapa
metoder att i ökad utsträckning kanalisera
AP-medel till näringslivet. Herr
Ottosson har tidigare varit inne litet
på denna fråga, och jag skulle vilja
fråga herr Ståhle direkt hur han tänker
sig detta.

Jag har siffror från årsskiftet 1966—
1967 som visar att stat och kommun
hade inbetalat 27 procent av den totala
behållningen i fonden, och stat och
kommun hade lånat 22 procent. Näringslivet,
det gäller både andra och
tredje fonden, stod för 73 procent av
inbetalningarna och hade återlånat 33
procent. Där blev det 40 procent över,
och dessa 40 plus ytterligare 5 procent
hade gått till bostäder.

Hur vill herr Ståhle ha det? Vad
skall vi minska på? Det är möjligt att
vi kan komma överens på slutet. Skall
vi minska på bostadspengarna, eller
skall det ske på det som tidigare gått
till stat och kommun? Ty det skall väl
inte vara de 33 procenten som går till
näringslivet? Jag tror för min del att
det bara blir en omfördelning av dem
och ingenting annat, men det skulle vara
ytterst intressant att höra bakgrunden
till herr Ståhles uttalande att han
vill i ökad utsträckning kanalisera APmedel
till näringslivet.

Herr förste vice talmannen sade i sitt
inlägg att högerpartiet icke önskar att
den långivande institutionen, dvs. APfonden,
skall ha något inflytande över
användningen av fondmedel. Vårt avslagsyrkande
till det statliga kreditbolaget
tolkas alltså av herr Strand på det
sättet. Jag kan inte riktigt följa med i
den tankegången. Är det så att herr
Strand kritiserar den nuvarande skötseln
av AP-fondens utlåning? Ökar
slussningen via Wickmanbanken fondstyrelsernas
inflytande?

Jag tror herr Strands uppfattning fotar
sig på vad jag kanske något vanvördigt
vill kalla socialdemokratisk visyn:
vi socialdemokrater, vi löntagare,
vi ägare till fondmedlen och skapare

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

av statsbanken, det är vi som skall ha
inflytande.

Herr Arne Geijer nämnde i sitt anförande
här en del synpunkter beträffande
socialiseringshotet. Han ville bagatellisera
det avsevärt, och jag antecknade
att han sade att det ju är fråga
om »att bedriva en utlåning som
svarar mot några få procent av det
sammanlagda utbudet till investeringar».

Men detta gäller utlåning till företagen.
Utlåningen på hela kreditmarknaden
1964 — det är de senaste siffror
jag har till hands — till företagen var
3 779 miljoner kronor, varav från APfonden
597 miljoner kronor. Hur kan
då herr Geijer så bagatellisera detta blivande
kreditinstituts tyngd i sammanhanget
och tala om bara några få procent,
när kapaciteten på utlåningen blir
fem gånger kapitalet eller i starten 2 500
miljoner kronor. Jag förstår inte riktigt
herr Geijers procenträkning, och
jag skall avstå från att berätta en historia,
som kanske de flesta känner till,
om den enkla procenträkningen där
skillnaden mellan 4 och 6 kronor blir
2 procent och köpmannen levde gott på
det.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg riktade
i sitt anförande eu direkt fråga till mig.
Han citerade vad jag hade sagt i mitt
första anförande beträffande möjligheterna
att i ökad utsträckning kanalisera
AP-fondernas medel till näringslivet.
Jag vidhåller fortfarande min uppfattning,
herr Lundberg. AP-fonderna kommer
att växa, och då måste de ökade
resurserna användas förutom till bostäder
även till de ändamål som investeringsbanken
stiftas för, nämligen såsom
stöd för vårt näringsliv.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Lundberg talar om någonting annat än

vad jag har sagt. Jag har utskriften av
mitt anförande här, och jag har över
huvud taget inte yttrat mig om APfonderna
och deras användning i detta
sammanhang.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag avstå från att gå in i polemik
mot vad som tidigare har sagts.
Jag skall inte heller göra några principiella
deklarationer. Det mesta av synpunkterna
för och emot investeringsbanken
har väl redan anförts. Jag har
dock ett behov av att understryka
vissa synpunkter som framföres i vår
reservation från behandlingen i statsutskottet.

I årets finansplan, där de första signalerna
till en näringspolitisk fond hissades,
sades att fonden skulle användas
för finansiellt stöd till rationaliseringsoch
utvecklingsprojekt av sådan omfattning
eller art att projekten inte i
sin helhet kunde finansieras på marknaden
eller med egna medel. Det var
alltså frågan om projekt av en storlek
som vi inte hittills varit vana vid.

För mindre och medelstor industri
gav givetvis detta utspel anledning till
oro. Man frågade sig om staten nu hade
för avsikt att aktivt engagera sig för
investeringar i mycket stora företag. I
så fall, befarade man, skulle den mindre
och medelstora industrin komma
ännu mera i kläm i den utvecklingsprocess
som vi nu upplever. Sedermera
har man dock i finansdepartementet
tagit hänsyn till den kritik som det
första förslaget mötte och skriver att
»bankens finansieringsinsatser inte
kommer att förbehållas stora företag».
Jag citerar vidare: »Det finns också ett
stort antal mindre och medelstora företag
där en stark utveckling av nya
produkter och metoder äger rum och
för vilka finansieringssvårigheterna kan
vara särskilt besvärande. Sådana företag
bör ofta kunna påräkna en snabb
expansion om finansieringsproblemen

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

kan lösas. Det är en naturlig uppgift
för investeringsbanken att medverka
till lösningen av utvecklings- och omställningsproblem
för sådana företag.»

Det är anledning att understryka detta
uttalande och hoppas att det verkligen
blir till ledning för bankens verksamhet.
Jag vill också uttala den förhoppningen
att den styrelse som skall
leda denna investeringsbank sammansätts
av personal med förståelse och insikt
även för de problem som den mindre
och medelstora industrin har.

Regeringen har låtit förstå att syftet
med banken skulle vara att skapa trygghet
för de anställda i näringslivet inför
den strukturomvandling som pågår. Om
bankens verksamhet kommer att inriktas
på att i samarbete med näringslivet
och befintliga kreditinstitutioner stimulera,
stödja och utveckla det i vårt land
redan högt stående näringslivet och om
banken avstår från att dirigera och
dämpa den enskilda företagsamheten,
kan bankens verksamhet innebära ökad
trygghet för både företagare och anställda.
Men när det gäller de mycket
stora investeringar som man här i första
hand har talat om blir det dock en
trygghet på mycket lång sikt.

Vill man öka tryggheten för dagen
och de närmaste åren, kan man inte
lämna mindre och medelstor företagsamhet
åt sidan. De mindre företagen
med upp till 50 anställda svarar ändå
i dag för närmare en tredjedel av vår
produktion och uppnår tillsammans
med vad vi kallar medelstora företag
—- med upp till 500 anställda — ungefär
två tredjedelar av den samlade produktionen.
Dessa företag har således
en avgörande betydelse för vårt näringslivs
utveckling och för tryggheten
för vår arbetskraft. Tar vi hänsyn till
vår bebyggelsestruktur med jämförelsevis
stor spridning av vår befolkning på
många tätorter över ett geografiskt
stort område, så kommer vi under
överbliekbar framtid att vara helt beroende
av företag i dessa storleksgrupper.
Vi har funnit anledning att med

en rad olika lokaliseringspolitiska åtgärder
stödja näringslivet i de områden
där utvecklingen varit svag. Skall
vi lyckas i den målsättning som gäller
för lokaliseringspolitiken måste vi också
vara beredda att värna om mindre och
medelstor företagsamhet.

Därför vill jag gärna slå fast att när
staten nu skall vidta väsentliga åtgärder
syftande till ökad produktion, ökad
rationalisering och större effektivitet
med målsättningen att förbättra vår gemensamma
konkurrenskraft och vår
ekonomi, måste man också vidta motsvarande
verksamma åtgärder som förbättrar
förutsättningarna jämväl för
den mindre företagsamheten.

Detta behöver inte betraktas som
några eftergifter på bekostnad av effektiviteten
i vårt näringsliv. Det finns
många exempel därpå. Enligt en undersökning
som verkställts inom Sveriges
hantverks- och industriorganisation har
det visat sig att förädlingsvärdet per
anställd under en tioårsperiod har ökat
mest inom gruppen företag med upp till
50 anställda. Liknande erfarenheter om
effektiviteten bland mindre företag har
kunnat redovisas inom handelns område.

Emellertid torde den mindre industrin
ha drabbats jämförelsevis hårdare
av den knappare penningmarknaden.
Den mindre företagsamheten hävdade
sig tämligen väl under början av 1960-talet, men de senaste två åren har visat
en sjunkande kurva. Det ligger i sakens
natur att mindre företag kan ha svårare
att erbjuda attraktiva säkerheter
när det uppstår tävlan om begränsade
kapitaltillgångar. Det är inte alltid
som räntabilitetsfrågorna eller lönsamheten
blir avgörande vid bedömningen
av kreditvärdet utan fastmer de reala
tillgångarna i fastigheter och andra värden
av varaktigt slag. En angelägen
uppgift är därför för dagen att finna
smidigare former för att slussa över
kapital till den mindre industrin.

Det har sagts i debatten att de finansieringsinstitut
som främst skall tjäna

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

mindre och medelstor industri inte liar
knapphet på utlåningsresurser för närvarande,
och det skulle alltså inte finnas
skäl för mittenpartiernas förslag
att tillföra dem ökade utlåningsmöjligheter
i samband med inrättandet av den
nya banken. Med kännedom om det
stora lånebehov som finns inom denna
sektor av näringslivet torde det väl här
vara en fråga om att förbättra kontakten
mellan låneinstituten och företagarna,
att förstärka utredningsavdelningar
och administration och att
kanske ge säkerhetsbestämmelserna en
översyn.

Jag tror att det kan ha ganska stor
betydelse att man visar även den mindre
företagsamheten sin goda vilja samtidigt
med att man intresserar sig för
de stora investeringarna. Det är så
många i dag som talar om stordrift,
sammanslagning, fusioner, nedläggning
av mindre enheter o. s. v. Det förekommer
många överdrifter i detta tal. Det
ligger en fara i att dessa talesätt dämpar
tron på framtidsmöjligheterna för
mindre företag och minskar viljan till
extra insatser inom ett fritt näringsliv.
Den drivkraften: lusten att våga
och vinna, att föra en rörelse till framgång
och utveckling, viljan att skapa
någonting nytt — den behöver vi i dag
minst lika mycket som någonsin förr.
Det är mot den bakgrunden man får
se de förslag som centern och folkpartiet
i sina reservationer lagt fram för
att främja förutsättningarna även för
mindre och medelstor industri.

Jag vill gärna notera herr Geijers positiva
uttalande här på eftermiddagen,
när han underströk sin tro på den
mindre företagsamhetens betydelse för
framtiden och redogjorde för en realistisk
syn på självfinansieringsfrågorna
och andra problem inom företagsamheten
—- trygghetsfrågorna inte minst.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
A 1, B och D i statsutskottets utlåtande
nr 111, under förutsättning att riksdagen
kommer att bifalla motsvarande

reservationer i bankoutskottets utlåtande
nr 33.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Förvisso är kravet på
en aktiv näringspolitik för trygghet och
sysselsättning inte nytt — det nya är att
regeringen och socialdemokratin fått
upp ögonen för den näringspolitiska
verkligheten.

Oppositionen har år efter år krävt
en mer aktiv näringspolitik. I denna innefattas
en omläggning av skattepolitiken
för att främja produktion och arbetsvilja,
effektiva åtgärder mot inflationen
och en förbättrad kapitalförsörjning
för näringslivet, det sistnämnda
bl. a. genom användning av APmedel
t. ex. via bankerna, kreditinstitut
samt AB Industrikredit och AB
Företagskredit.

Vid föregående års riksdag framfördes
dessa krav i partimotioner från
mittenpartierna. Under de år dessa
krav ställdes slumrade den socialdemokratiska
regeringen, ända tills den blev
tagen på sängen av den forcerade strukturomvandlingen.
År 1966 ökade antalet
företagsnedläggningar starkt liksom
driftsinskränkningar och varsel därom.
Regeringen hade inget program för motåtgärder,
utan det gällde att i all hast
hitta på ett sådant.

Att förslaget om en investeringsbank
tillkom i all hast är verkligen omvittnat.
Aldrig tidigare har ett så omfattande
förslag framförts på grundval av
ett så torftigt förarbete. Två suddiga
promemorior från finansdepartementet
var allt som presenterades. Frågan har
inte på långa vägar utretts tillfredsställande.
Låt oss dra parallellen med inrättandet
av AB Företagskredit år 1962.
Detta institut är nog så betydelsefullt
men kan med sina fyra miljoner i aktiekapital
inte alls mäta sig med jättebanken.
Frågan om institutet utreddes
av 1960 års företagskreditutredning,
där för övrigt herr Wickman var ordförande.
Utredningens betänkande låg

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

till grund för en proposition, och riksdagen
fick även ta del av förslag till
bolagsordning. Det är på motsvarande
sätt som vi anser att förarbetet till investeringsbanken
borde ha tillgått.

Ingen tvekan kan råda om att nya
kreditgivningsmöjligheter bör skapas
för investeringar i näringslivet. Vi har
dock åtskilliga erinringar mot regeringsförslaget,
även bortsett från de
bristande förarbetena.

Kritiken gäller i första hand att den
föreslagna investeringsbanken får monopolställning
på en viktig del av kreditmarknaden.
En sådan monopolisering
innebär stora risker för misstag
ledande till felinvesteringar med såväl
företagsekonomiska som samhällsekonomiska
förluster till följd. Dessutom
torde det uppkomma risker för politisk
dirigering.

I den gemensamma center- och folkpartimotionen
förordas en noggrann utredning
om vår framtida kreditmarknad.
Denna utredning bör föreslå sådana
ändringar i nuvarande bestämmelser
att nya enskilda kreditinstitut kan
skapas och konkurrens etableras med
en under statens medverkan inrättad
investeringsbank. Dessutom bör banklagstiftningen
liberaliseras, så att de
nuvarande kreditinstituten får ökade
möjligheter att bevilja långfristiga tidsbestämda
lån.

Den investeringsbank som vi, på
grund av den akuta situationen inom
näringslivet och i avvaktan på utredning,
föreslår inrättad skall inte kunna
användas som ett socialiseringsinstrument.
I propositionen sägs det något
dunkelt att »övervägande skäl synes tala
för att investeringsbanken får möjligheter
att i undantagsfall förvärva aktier».
Vi vill inte vara med om någon
socialisering och förordar därför i motionen
att banken inte skall få rätt att
förvärva aktier.

I vårt förslag hemställer vi att, utöver
de 470 miljoner kronorna, 30 miljoner
kronor tillskjutes för att lånemöjligheterna
till de mindre och medel -

stora företagen skall kunna utökas. 24
miljoner kronor skall användas till
hantverks- och industrilånefonderna
och resten till ökning av aktiekapitalet
i AB Industrikredit och AB Företagskredit.

Det är rent förunderligt att man i
promemoriorna så totalt kunde gå förbi
de mindre och medelstora företagens
problem. En viss korrigering har gjorts
i propositionen, men ändå är det klart
att regeringen gjort sig skyldig till en
felbedömning. Strukturrationaliseringen
inom denna sektor är väl så betydande
som inom storföretagen. Undersökningar
visar att lönsamheten inte avviker så
särskilt mycket mellan olika grupper
av företag. Över huvud taget är det angeläget
och nödvändigt att främja de
mindre företagens rationaliseringssträvanden.

De mindre företagens betydelse förringas
ibland, och därför kan erinras
om några siffror. Endast 1 200 industriföretag
av totalt 30 000 har över 100
anställda, och av dessa har bara 240
över 500 anställda. Även i fråga om
produktionen är de mindre företagen
av stor betydelse, eftersom de står för
65 procent av den totala produktionen.
Hantverket och den mindre industrin,
om man hit räknar företag med upp till
50 anställda, har omkring 100 000 företag
med en halv miljon människor sysselsatta
och en omsättning av cirka 25
miljarder kronor per år.

Vidare bör betonas de mindre företagens
stora sociala betydelse, främst
ur sysselsättningssynpunkt, som även
den kommer att öka med en fortsatt och
stegrad satsning på lokaliseringspolitiken.
Det sistnämnda är ofrånkomligt
med dagens snabba omvandling av samhällsstrukturen.
De mindre företagens
viktiga position bestyrks om man jämför
med internationella förhållanden. I
USA som har stormarknadens alla fördelar
är den mindre företagstypens andel
i näringslivet ungefär lika stor som
i vårt land.

Enligt min uppfattning talar således

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

allt för att även de mindre och medelstora
företagen måste ges goda möjligheter
till rationalisering och vidareutveckling.
Utöver ökningen av aktiekapitalet
i AB Företagskredit och AB Industrikredit
är det angeläget att även på
andra sätt vidga dessa instituts möjligheter
att ge kredit. Detta kan ske genom
att tilldelningen från AP-fonderna ökas.
Därigenom kan den långa väntetiden
för företagen reduceras och kreditgivningen
effektiviseras. En annan åtgärd
är att ge instituten större utredningskapacitet
så att låneärendena kan behandlas
snabbare än vad som nu är
fallet. Därutöver kan de alltför rigorösa
säkerhetskraven som hämmar utlåningsmöjligheterna
liberaliseras.

I sammanhanget kan det framhållas
att AB Företagskredit och AB Industrikredit
tillkom efter det att centern under
ett antal år gjort framstötar därom.
Regeringen — och även övriga
partier — var synnerligen ovillig till
att på detta sätt stödja de mindre företagen.
Ovilligheten har hela tiden markerats
genom att ifrågavarande kreditinstitut
givits otillräckliga resurser. Det
är tydligt att regeringen hellre vill satsa
på storindustrin, vilket framgår av förslaget
om investeringsbank.

Företagarföreningarna utgör ett värdefullt
komplement till bankerna för
den mindre och medelstora företagsamheten.
Åtskilligt mer skulle de kunna
göra om taket på deras direktlån kunde
höjas. Vidare borde det vara möjligt
för företagarföreningarna att placera
lån med av dem beviljade statliga garantier
i t. ex. AB Industrikredit eller
den aktuella investeringsbanken. Det
sistnämnda alternativet skulle innebära
att man vid utlåning av investeringsbankens
kapital för riskbärande, långfristig
kreditgivning kunde utnyttja
företagarföreningarnas goda lokalkännedom.
Därigenom skulle pengarna kunna
användas på ett effektivare sätt. I
detta sammanhang bör betonas att ramen
för de statliga industrigarantilånen
bör vidgas avsevärt.

Sammanfattningsvis vill jag betona
angelägenheten av att medel ställs till
förfogande för investeringar i näringslivet.
Detta bör dock ske enligt det
system som föreslås i motionerna från
mittenpartierna. Särskilt vill jag framhålla
vikten av att de mindre och medelstora
företagen ges goda möjligheter
att framgent hävda sig till gagn för hela
näringslivet och hela samhället.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till de reservationer från centerns
representanter som fogats till bankoutskottets
utlåtande nr 33 och statsutskottets
utlåtande nr 111.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets förevarande
utlåtande komme att framställas
först särskilt angående utskottets
hemställan punktvis med viss uppdelning
av punkten K och därefter särskilt
i fråga om motiveringen i vissa
delar.

På gjord proposition bifölls till en
början utskottets hemställan i punkten
A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils Theodor
Larsson in. fl. vid punkten avgivna,
med 1 a betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
B, röstar

Ja;

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 a betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnes vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —88;

Nej — 38.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nils Theodor
Larsson in. fl. vid punkten avgivna,
med 2 a betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

inrättande av en statlig investeringsbank

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —91;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten D, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund in. fl.
vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de beträffande punkten E förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Åkerlund
in. fl. vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund in. fl.
vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 59.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten F framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid punkten avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

I vad gällde punkten G, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils Theodor Larsson
in. fl. vid punkten avgivna, med 6 a
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl., vid punkten avgivna,
med 6 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten H
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det för -

slag, som innefattades i den av herr
Åkerlund m. fl. vid punkten avgivna,
med 7 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej— 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten J framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
J, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund in. fl.
vid punkten avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 23.

Med avseende å punkterna K I, K II
och K IV, fortsatte herr talmannen, hade
yrkats

1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr Stefanson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils Theodor Larsson
m. fl. vid punkten K avgivna, med 9 b
betecknade reservationen; samt

3:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
punkten K anförda, med 9 a betecknade
reservationen, varjämte i punkten K II
utskottets hemställan skulle bifallas.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Stefansons yrkande.

Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 33 punkterna K I, K II
och K IV antager det förslag, som innefattas
i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten K avgivna,
med 9 b betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Åkerlund
m. fl. vid punkten K avgivna, med
9 a betecknade reservationen, varjämte
i punkten K II utskottets hemställan bifallits.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —40;

Nej — 68.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Därjämte hade 27 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkterna
K I, K II och K IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten K avgivna, med 9 a betecknade
reservationen, varjämte i punkten
K II utskottets hemställan bifallits.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 24.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
därefter vad utskottet i punkterna K III
och L hemställt.

Vidkommande utskottets motivering
i det stycke, som å s. 16 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottets
bedömning av» och å s. 17
slutade med »inte är påkallad», gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma samt vidare
därpå att den motivering skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr
Åkerlund m. fl. vid punkten B avgivna,
med 1 b betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att

hava upprepat propositionen på godkännande
av utskottets motivering i
denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i bankoutskottets
motivering i utlåtande nr
33 som börjar på s. 16 med orden »Utskottets
bedömning av» och slutar på
s. 17 med orden »inte är påkallad»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Åkerlund m. fl. vid punkten B avgivna,
med 1 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 22.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjordes i vad gällde det
stycke i utskottets yttrande, som å s.
25 i det tryckta utlåtandet började
med orden »I motionerna I: 768 och II:
956» och slutade med »denna representation»,
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare på
godkännande av den motivering, som
under överläggningen föreslagits av
herr Werner; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. rätt för företagare att skattefritt avsätta medel till särskilda omställnings- och
utbildningsfonder

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 111, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom
näringslivet, såvitt propositionen avser
medelsanvisning, jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. rätt för företagare att skattefritt
avsätta medel till särskilda omställningsoch
utbildningsfonder

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning av väckta
motioner angående rätt för företagare
att skattefritt avsätta medel till
särskilda omställnings- och utbildningsfonder
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
56, angående bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet, väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:767,
av herr Holmberg m. fl., och II: 954, av
herr Bohman in. fl., såvitt nu vore i fråga,
samt

2) motionen II: 957, av herr Ståhl,
såvitt nu vore i fråga.

I motionerna I: 767 och II: 954 hade
anhållits bland annat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förelägga
1967 års höstriksdag förslag om införande
av rätt för företag att till särskilda
omställnings- och utbildningsfonder
skattefritt avsätta medel, avsedda
att tagas i anspråk i samband med
förutsedda eller pågående strukturförändringar
i företagen och i lägen, då
dessa förutsattes leda till friställning
av arbetskraft.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 767,
av herr Holmberg in. fl., och II: 954, av
herr Bohman m. fl., samt

2) motionen II: 957, av herr Ståhl,

i vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Magnusson
i Borås, vilka ansett, att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna
I: 767, av herr Holmberg m. fl., och
11:954, av herr Bohman m. fl., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte förelägga 1967 års
höstriksdag förslag om införande av
rätt för företag att till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder skattefritt
avsätta medel, avsedda att tagas i anspråk
i samband med förutsedda eller
pågående strukturförändringar i företagen
och i lägen, då dessa förutsattes
leda till friställning av arbetskraft.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar
Elofsson, Erik Filip Petersson och Ahlmark,
fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Enskog och Börjesson
i Falköping.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera

Fredagen den 19 maj 1907

Nr 29

punkten av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
48 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 23.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 2 gjorda hemställan.

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1967/68 till statens hantverks- och industrilånefond
jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3
januari 1967, föreslagit riksdagen att
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 18 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Johan Olsson och herr Mattsson
(I: 16) samt den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Örebro
in. fl. (11:20), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels
höja de i kungl. kungörelsen 1960:372
(1965:102) angivna gränserna för företagareförenings
utlåning till 150 000
kronor, dels ock i samband därmed slopa
de för närvarande olika maximigränserna
för lån till maskiner;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Olsson in. fl. (I: 551) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro m. fl. (11:681),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 21 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:551 och 11:681, till
Statens hantverks- och industrilåne -

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond

fond på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder för budgetåret 1967/68
anvisa ett investeringsanslag av
18 000 000 kronor;

2. att motionerna I: 16 och II: 20 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Kaijser, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Karl-Erik Eriksson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nelander,
Björkman, Tobé, Sjönell och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
hort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:551 och 11:681, till Statens hantverks-
och industrilånefond på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
för budgetåret 1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 21 000 000 kronor;

2) av herrar Kaijser, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Karl-Erik Eriksson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nelander,
Björkman, Tobé, Sjönell och Westberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1: 16
och II: 20, besluta höja de i kungörelsen
den 3 juni 1960 (nr 372) om statligt
kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri angivna gränserna för
företagareförenings utlåning till 150 000
kr., varvid de för närvarande olika
maximigränserna för lån till maskiner
skulle slopas.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Bara ett par ord, herr talman, för att
heröra vad som behandlas i detta utlåtande.
Det gäller framställning om höjning
av maximalgränserna för utlåning
via företagarföreningarna och höjning
av anslaget till statens hantverks- och
industrilånefond.

Om jag först berör den första frågan
vill jag erinra om att riksdagen 1960
fastställde de nu gällande villkoren för
utlåning från företagarföreningarna.
Man kan få låna högst 50 000 kronor till
ett och samma företag, om det gäller
rörelsemedel. Avser lånet maskiner, kan
lånebeloppet uppgå till 75 000 kronor.

Det finns flera bärande skäl för en
förändring nu. Sedan 1960 har penningvärdet
förändrats väsentligt. För att
köpa samma mängd nyttigheter som
man fick för 50 000 kronor år 1960 erfordras
i dag omkring 70 000 kronor.

Vidare har kapitalbehovet blivit större
i dag i förhållande till omsättning
och produktion, liksom även i förhållande
till antalet anställda. Man kan
uppskatta behovet av årliga nyanskaffningar
av materiella anläggningstillgångar
vara 50 procent större nu än
för sju år sedan, räknat i procent på
omsättningen.

Slutligen har vi i dag anledning att
vidtaga särskilda åtgärder för att stimulera
näringslivet och underlätta omställningssträvandena.
Därom tror jag vi
är tämligen eniga. Det har understrukits
i såväl kompletteringspropositionen som
i det förslag om investeringsbank vi
nyss diskuterat.

Jag ber, herr talman, alltså att få yrka
bifall till reservationerna vid utlåtandet,
betecknade med 1 och 2, avseende
dels högre anslag till hantverks- och
industrilånefonden och dels höjning
av maximigränserna för utlåning till
företagarföreningarna.

Häri instämde herr Carlsson, Harry,
(fp).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej — 59.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan

samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 113 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 60.

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
in. in.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.

Bankoutskottet hade i ett sammanhang
behandlat ett antal till utskottet

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

hänvisade motioner avseende riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken och speciella
lokaliseringspolitiska åtgärder.

En utvidgning i olika hänseenden av
det lokaliseringspolitiska stöd som nu
utginge hade påyrkats i vissa av dessa
motioner.

Frågan om statliga kreditgarantier i
lokaliseringspolitiskt syfte hade upptagits
i de likalydande motionerna I: 595,
av herr Bengtson, och 11:547, av herr
Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att sådana garantier
skulle medgivas för budgetåret
1967/68 intill ett belopp av 100 000 000
kronor.

Frågan om kombination av å ena sidan
lokaliseringsstöd, å andra sidan
statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri behandlades i

dels de likalydande motionerna I:
208, av herr Erik Olsson och herr Hedström,
samt 11:266, av herr Lundmark
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om ändring av kungl. kungörelserna
nr 327/1960 och nr 102/1965
med innebörd, att lokaliseringsstöd till
visst företag enligt kungl. kungörelsen
nr 101/1965 icke uteslöte möjligheten
att senare erhålla lån enligt förstnämnda
kungörelse;

dels motionen II: 773, av herr Öhvall
in. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
ändring av nu gällande bestämmelser,
så att lokaliseringslån och garantilån
kunde utgå i vissa fall samtidigt för ett
och samma investeringsprojekt.

Lokaliseringsstödets geografiska avgränsning
hade behandlats i

dels de likalydande motionerna I:
207, av herr Nils Theodor Larsson, och
II: 259, av herr Börjesson i Glömminge,
vari anhållits, att riksdagen måtte medgiva,
att det statliga ekonomiska företagsstödet
i lokaliseringspolitiskt syfte
finge inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland enligt
samma grunder som fastställts för nor -

ra stödområdet, samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsamt framläggande av
förslag till geografisk avgränsning för
nämnda stödområde;

dels motionen 1:341, av herr Svanström,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i anslutning till behandling
av frågan om fortsatt lokaliseringsstöd
uttala, att Kalmar län och
Gotlands län borde jämställas med det
norra stödområdet;

dels motionen 11:551, av herr Nyberg
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle uttala, att ett stödområde
för den lokaliseringspolitiska verksamheten
borde inrättas för östra och sydöstra
Götaland efter samma grunder
som fastställts för det norra stödområdet,
samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag
till geografisk avgränsning av nämnda
stödområde.

Lokaliseringspolitiska frågor avseende
speciella regioner hade även behandlats
i

dels de likalydande motionerna I:
608, av herr Wikberg, samt 11:753, av
herr Larsson i Norderön och herr Jönsson
i Ingemarsgården, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära en skyndsam översyn av
lokaliseringspolitiken i syfte att avsevärt
höja effekten av de statliga stödåtgärderna
i Norrlands inland i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels de likalydande motionerna I:
429, av herr Axel Andersson, och II:
549, av herr Jönsson i Ingemarsgården.

Bland de utredningsönskemål, som i
övrigt framförts, avsåge somliga glesbygdernas
problem. Detta ämne behandlades
i

dels de likalydande motionerna I:
434, av herr Per Jacobsson m. fl., och
II: 545, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
olika åtgärder syftande till en

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

förbättring av förhållandena på glesbygden
särskilt med hänsyn till inlandets
förhållanden, varvid särskilt borde
övervägas

a) statsbidrag till glesbygdskommuner,
som ordnade kollektiva transportmedel
till områden, där uttunningen
av befolkningen redan gått så långt, att
de helt och hållet saknade kollektiva
trafikmedel,

b) en höjning av maximigränsen för
statsbidrag till busslinjerna i glesbygderna,

c) taxemässig samtrafik mellan SJ
och bussföretagen såväl i fråga om person-
som godsbefordran,

d) ett särskilt servicestöd till ett antal
tätorter i inlandet för att möjliggöra
för dessa orter att trots utflyttningen
erbjuda en godtagbar service till
den kvarboende befolkningen;

dels de likalydande motionerna I:
593, av herr Torsten Andersson in. fl.,
och 11:760, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning rörande åtgärder i syfte att
främja upprätthållande av livskraftiga
serviceorter i glesbygderna;

dels de likalydande motionerna I:
598, av herr Isacson och fröken Stenberg,
samt 11:765, av herr Petersson
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta
skyndsamt utreda och för riksdagen
framlägga förslag om vilka åtgärder,
som borde vidtagas för att befolkningen
i landets glesbygder skulle på ett
rättvist sätt få del av det stigande välståndet
och erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service.

En närbesläktad fråga hade behandlats
i de likalydande motionerna I: 609,
av herrar Wikberg och Fälldin, samt
II: 754, av herr Larsson i Norderön
in. fl., vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
skyndsam utredning rörande åtgärder,
som kunde främja upprätthållande av

en effektiv varudistribution på landsbygden.

Utredningar av annat slag hade föreslagits
i de likalydande motionerna I:
166, av herr Högström in. fl., och II:
209, av herr Sundelin in. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning
av de frågor, som sammanhängde
med den nu pågående befolkningsomflyttningen
i landet,

samt i de likalydande motionerna I:
602, av herr Johan Olsson och herr
Harald Pettersson, samt II: 770, av herrar
Sundkvist och Dahlgren.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna 1:595 och 11:547,
angående statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:208 och 11:266 samt II:
773 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört om viss översyn av reglerna
rörande lokaliseringsstöd samt statligt
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och
småindustri;

C. att följande motioner om lokaliseringsstöd
till vissa delar av östra Götaland,
nämligen

a) I: 207 och II: 259,

b) 1:341,

c) II: 551,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 608 och II: 753,
om ökade statliga stödåtgärder i Norrlands
inland, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:429 och 11:549,
om åtgärder för att trygga sysselsättningen
i Ådalen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att följande motioner, nämligen

a) I: 434 och II: 545,

b) 1:598 och 11:765,

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

c) 1:593 och 11:760, samtliga angående
glesbygdernas problem, samt

d) 1:609 och II: 754, om upprätthållande
av en effektiv varudistribution
på landsbygden,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna 1:166 och 11:209,
om utredning angående befolkningsomflyttningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

H. att motionerna 1:602 och 11:770,
angående den regionala planeringen
och den samhällsekonomiska målsättningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A,
av herrar Hilding, Mattsson, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:595 och 11:547 måtte besluta, att
statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte skulle medgivas för budgetåret
1967/68 intill ett belopp av
100 000 000 kronor;

2, vid utskottets hemställan under C,
av herrar Hilding, Mattsson, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:207 och 11:259 samt 11:551
måtte

dels medgiva, att det statliga lokaliseringsstödet
finge inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland
enligt samma grunder som fastställts
för norra stödområdet,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att efter
hörande av lokaliseringsorganen fastställa
gränserna för ett stödområde i
östra Götaland; samt

att motionen 1:341 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3, vid utskottets hemställan under D,
av herrar Hilding, Mattsson, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under D hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 608 och II: 753 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en skyndsam översyn
av lokaliseringspolitiken i syfte att
avsevärt höja effekten av de statliga
stödåtgärderna i Norrlands inland i enlighet
med vad reservanterna anfört;

4, vid utskottets hemställan under F,
av herrar Åkerlund, Hilding, Enars son,

Mattsson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under F hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:434 och 11:545 samt 1:598 och
II: 765 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag angående
åtgärder i syfte att bereda befolkningen
i landets glesbygder en tillfredsställande
service; samt

att motionerna 1:593 och 11:760
ävensom motionerna 1:609 och 11:754
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras statsutskottets
utlåtande nr 112; yrkanden vid
sistnämnda utlåtande skulle dock framställas
först sedan detsamma föredragits.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har under två dagar
diskuterat investeringsbanken, och det
skall väl gärna medges att det är en
stor och betydelsefull fråga, men man
kan i det här skedet endast beklaga, att
när vi nu kommer över till lokaliserings-
och arbetsmarknadsfrågorna så

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

måste diskussionen föras under en besvärande
tidspress, som vi självfallet
alla vid denna sena tidpunkt måste
känna.

Den politiska debatten i det bär landet
har under de senaste decennierna i
hög grad dominerats av ekonomiskt tänkande
och ekonomiska värderingar. Begreppet
levnadsstandard har praktiskt
och känslomässigt kopplats samman
med goda inkomster och en god ekonomisk
ställning. En god levnadsstandard
har med andra ord i den politiska debatten
begreppsmässigt kommit att uttrycka
en ekonomisk statussituation,
ett sätt att tolka begreppet som leder
vidare till den föreställningen, att goda
inkomster egentligen är det enda som
behövs för att den enskilda människan
— eller kanske i främsta rummet familjen
— skall kunna sägas ha en god levnadsstandard.

Det vore intressant att få en djupare
definition av begreppet levnadsstandard.
Det skall ingalunda bestridas att
ekonomiska villkor därvidlag spelar
en stor roll, men här tillkommer också
så många andra ting som måste vägas
in i begreppet. Det är så många individuella
synpunkter som måste läggas i
vågskålen.

Trygghetsbegreppet ges en alldeles
särskild tyngd i dagens arbetsmarknadspolitiska
debatt, och talet om
trygghet har också ofta återkommit i
den debatt som förts de här dagarna.
Det skall villigt medges att tryggheten
i tillvaron i hög grad är förknippad
med ekonomiska villkor, men det finns
också andra trygghetsfaktorer som jag
tror att vi har lätt att förbise men som
för den enskilde i många fall kan vara
mycket väsentliga.

Situationen på arbetsmarknaden i dag
ger förvisso många människor anledning
att fundera över dessa problem.
Den strukturomvandling som nu pågår
och den omflyttning av arbetskraft som
blir följden tangerar ofta på ett hårdhänt
sätt detta trygghetsproblem, som
för så oändligt många människor i vårt

land just gäller frågan om möjligheterna
att bo kvar och finna sin utkomst
där man är van att bo och där man
kanske levat hela sitt liv, där man
kanske har en god och billig bostad
och där man trivs med naturen och bekantskapskretsen
— där man med andra
ord vuxit samman med bygden.

Nu kan man fråga sig vad man kan
göra åt allt detta, om man inte längre
har någon meningsfylld uppgift att ägna
sig åt som kan ge den nödvändiga
försörjningen på den ort där man är
bosatt. Detta är ju den stora frågan, och
jag föreställer mig att bankoutskottet
inte heller har kunnat undgå att snudda
vid detta problem vid behandlingen
av det ärende som vi just nu diskuterar.

I denna diskussion vill det gärna insmyga
sig en defaitistisk föreställning,
att den utveckling som pågår liksom är
någonting ödesbestämt, som det är meningslöst
att streta emot. Denna attityd
av självuppgivelse är farlig. Erfarenheterna
från de senaste årens lokaliseringsverksamhet
säger oss också att
den är grundfalsk i långa stycken.

Tyvärr är det ju så, att man med
statistik och vetenskapliga mätmetoder
kan bevisa det mesta. De ekonomiska
räknemästarna har också under det senaste
decenniet framför allt varit ivrigt
sysselsatta med att bevisa hur mycket
nationalinkomsten stigit eller kan komma
att stiga, om man kan överflytta
arbetskraft från lägre betalda yrken
till bättre betalda. Sådana räknekonster
är alltid vanskliga och man glömmer
eller förbiser gärna alla negativa faktorer,
som kommer in i bilden — kapitalförstöring
genom att bostäder och
andra kapitaltillgångar ej kan utnyttjas,
alla spolierade trivselfaktorer, för
att inte tala om alla personliga tragedier
som folkomflyttningarna kan bli
anledning till. Det är väl också dessa
spekulationer om de nationalekonomiska
verkningarna som ligger under
— som någon har uttryckt det — den
»glada förhoppningen», att ju flera
jordbruk, småaffärer, hantverkare och

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. m.

småindustrier som försvinner, ju snabbare
kommer det allmänna välståndet
att stiga.

Givetvis ligger det väl något i detta,
men jag vill än en gång betona, att välstånd
och levnadsstandard är någonting
som inte kan mätas enbart i timpenning
och lönegrader. Det är så oändligt
mycket mera som en människa behöver
för att känna sig tillfreds med
sin tillvaro.

Naturligtvis är det bra om vi har en
viss rörlighet på arbetsmarknaden, ty
det är i dagens arbetsmarknadspolitiska
läge nödvändigt. Men jag tror inte
vi skall tala om detta som om det vore
en stor välsignelse. Att flytta från en
plats där man är rotad till en ny, främmande
miljö, till ett nytt arbete, till
andra skolor eller till den isolering, som
folkträngseln i en storstad kan betyda,
kan innebära påfrestningar både
ekonomiskt och psykologiskt som inte
alla människor är mäktiga att bära. Naturligtvis
är det värdefullt att arbetsmarknadsmyndigheterna
i dag kan lämna
hjälp åt dem som måste flytta, men
jag tror inte vi skall förbise att det,
som i Stockholm eller kanske här i
riksdagen kallas arbetskraftens rörlighet,
egentligen i många fall på ort och
ställe betyder bristande trygghet och
hänvisning till arbete på annan ort.

Vi har ju, som jag tidigare har sagt,
under dessa dagar diskuterat den s. k.
utvecklingsbanken eller investeringsbanken.
Det är en fråga som även
har samband med och griper in i utvecklingsfrågorna
och arbetsmarknadsfrågorna.
Jag skall naturligtvis inte förlänga
debatten beträffande banken. Jag
vill bara uttrycka den förhoppningen
att det kapital man här investerar —
och som väl egentligen i första hand
syftar till strukturrationalisering inom
industri och näringsliv — inte skall behöva
investeras i konkurrens med de
lokaliseringsåtgärder som vi på andra
vägar och med andra medel försöker
främja.

Jag kan ändå inte undertrycka far -

hågorna, även om de i dag har bestritts,
för att den nya banken kan komma att
binda delar av våra kapitaltillgångar
på ett sådant sätt att möjligheterna blir
sämre att främja lokaliseringen i glesbygderna
och därmed utvecklingen på
detta område hämmas. Vad som behövs
för att främja utvecklingen och öka
tryggheten i dessa bygder är för vårt
vidkommande kanske inte ett stort statligt
kreditinstitut, utan främst ökade
bidrags- och lånemöjligheter genom de
organ som redan finns. Erfarenhetsmässigt
kan vi nog i dag säga, att den
inledda lokaliseringspolitiken har avsatt
resultat, även om den behöver putsas
i vissa detaljer. Den har skapat nya
sysselsättningstillfällen och bromsat utflyttningstakten
i de områden som beröres
av dessa åtgärder. Jag tror inte
heller vi skall glömma att den psykologiska
effekten har varit god, även
om resurserna visat sig otillräckliga.
Det är ju så att vi på detta område
i förväg har intecknat de medel, som
står till förfogande. Det måste väl också
sägas, att man inte har kunnat åstadkomma
den spridning som varit önskvärd
och angelägen framför allt när det
gäller de lånemedel som skulle behövas
för att nå den avsedda effekten på området.

En annan iakttagelse som man kan
göra, och som även kunde förutses, är
att huvudparten av lokaliseringsstödet
gått till de större tätorterna inom stödområdena.
Det har naturligt medfört
en arbetskraftsomflyttning i områdena,
vilken varit oförmånlig för inland och
mera glesbygdsbetonade delar. Denna
erfarenhet säger oss att det är angeläget
att lokaliseringsorganen får medel
och möjligheter att i större utsträckning
än hittills sprida nya företag till
andra orter, där förutsättningar för industriell
verksamhet kan föreligga.

Skall detta bli möjligt måste det emellertid
ske i samband med att den samhälleliga
serviceverksamheten byggs ut
och vederbörande orter görs mer attraktiva
och jämställda med geografiskt

Fredagen den 19 maj 1987

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

mera välbelägna orter. På en plats där
samhällsservicen är hygglig, skolväsendet
tillfredsställande ordnat, kommunikationerna
någorlunda acceptabla
o.s. v., finns förutsättningar för industriell
verksamhet av olika slag, som
då kanske också kan dra fördelar av
lokala förhållanden som de större tätorterna
i allmänhet inte kan erbjuda:
tillgång på bofast och tillförlitlig arbetarstam,
i många fall billigare lokaler
och andra ekonomiska förmåner.

Vi har i en motion nr 434 i första
kammaren och nr 545 i andra kammaren
pekat på dessa förhållanden och
även föreslagit åtgärder, som man från
samhällets sida skulle ha möjlighet att
vidtaga. Dit hör frågan om möjligheterna
att bibehålla kollektiva trafikmedel
i glesbygdsområden, där en växande
bilism och minskat befolkningsunderlag
försämrar möjligheterna att
med lönsamhet driva bussföretag och
andra företag för kollektiv transport.
Man kan genom olika samhällsinsatser
göra skolväsendet mer anpassbart till
glesorternas förhållanden, och man kan
— som i andra länder — utnyttja radio,
TV och olika slags audiovisuella hjälpmedel
för att kompensera de svårigheter
som följer av de stora avstånden;
för att nu nämna några exempel.

Man kan också stimulera kulturaktiviteter
av olika slag, som gör den förmenta
isoleringen mindre besvärande.

Jag har med detta velat säga, att vi
inte skall vare sig misströsta eller utesluta
möjligheten att genom stimulansåtgärder
av skilda slag öka möjligheten
att bevara sysselsättningstillfällena i våra
inlandsregioner. Utvecklingen i stort
inom samhället talar väl närmast för
att detta inte endast är en arbetsmarknadsfråga
utan också i hög grad en
fråga om samhällsbildens förändring
på längre sikt.

Att vi i detta land, i den mån Sverige
utvecklats till ett industriland, har fått
en markant förflyttning av arbetskraften
från landsbygden till tätorterna är
naturligt. Kanske har det också i långa

stycken varit en riktig utveckling. Men
i dag har vi anledning ställa frågan,
om inte våra storstadsområden nått den
optimala gränsen för vad man kan svälja
utan att kostnaderna för gemensamhetsanordningar
av olika slag, sanitära
olägenheter, sociala och personliga anpassningssvårigheter
av skilda slag blir
så stora, att vi nu måste se oss om efter
möjligheter att vända strömmen.

I statsutskottets utlåtande nr 112 behandlas
arbetsmarknadsfrågor av olika
slag. Det finns där några reservationer
som jag skall be att mycket kort få beröra.

Reservationen vid punkten 1 berör
beredskapsarbeten, och i den tas upp
möjligheterna att bereda kommunerna
tillfälle att uppföra verkstadshus inte
enbart för sådana serviceanordningar
som kommunerna är direkt beroende
av. Detta är en angelägen sak och en
fråga som är av betydelse även för den
vidare utvecklingen.

Jag vill också gärna instämma i vad
som sägs i reservation a vid punkten 4
beträffande lokaliseringslånen. Det är
angeläget att förslag snarast möjligt
framläggs om utvidgning av totalramen
för lokaliseringslån. Jag tror att andra
kommer att beröra dessa punkter och
skall därför inte närmare utveckla min
syn på dem.

I reservationen vid punkten 2 behandlas
frågan om inkomstprövningsreglerna
för utbildningsbidrag. Syftet
med reservationen är att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
en översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för omskolning
för att därigenom underlätta
för framför allt de kvinnor som så önskar
att erhålla yrkesinriktad utbildning.
Man får av utskottets utlåtande närmast
det intrycket, att utskottet inte anser en
prövning omotiverad men att en sådan
bör kunna ske i samband med utformningen
av ett särskilt studiefinansieringssystem
inom vuxenutbildningen.
Det är möjligt att en sådan lösning så
småningom kan åstadkommas, men det

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

torde knappast vara en lösning som såvitt
jag kan förstå tillgodoser det nu aktuella
behovet.

Reservation a vid punkten 5 berör
frågan om varseltiderna. Driftsinskränkningar
och företagsnedläggelser
har förekommit i oroväckande stor utsträckning
under de senaste åren. I åtskilliga
fall har dessa nedläggelser kommit
överraskande och oförberett och
vållat arbetslöshet och svårigheter av
skilda slag för den anställda arbetskraften.
Det kan inte undvikas att vid
sådana driftsinskränkningar vissa kategorier
drabbas hårdare än andra, och
då är det nära till hands att de framför
allt drabbar den kvinnliga arbetskraften
och den äldre arbetskraften.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik
förekom avskedanden och permitteringar
år 1960 vid 134 arbetsställen
och berörde 6 732 anställda, medan
motsvarande siffror år 1966 utgjorde
respektive 563 och 20 733. Antalet direkta
företagsnedläggelser har sedan år
1960 tredubblats enligt denna statistik.
Dessa nedläggelser och driftsinskränkningar
drabbar främst vissa exportindustrier
och sådana industrier som möter
stark konkurrens med utländska
företag på hemmamarknaden. Dessa
tendenser bekräftar antagandet att den
svenska industrins konkurrenskraft
gentemot utlandet har försvagats.

Hur vi skall möta denna utveckling
och eliminera verkningarna av densamma
är i hög grad en fråga om hur
den ekonomiska politiken utformas.
Men en sak kan vi väl ändå ha anledning
att fundera över, nämligen hur vi
bäst skall kunna hjälpa de människor
som berörs av en i många stycken oundviklig
strukturomvandling i vårt lands
näringsliv. Detta är anledningen till att
vi i en reservation föreslagit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om skyndsamt initiativ i syfte
att uppta förhandlingar med de berörda
organisationerna om en förlängning
av varseltiden.

Självfallet bör vid sådana förhandlingar
även skyldigheten att underrätta
underleverantörer om planerade driftsinställelser
tas upp. Vi är medvetna om
att inrikesministern sedan motionen
skrevs i en interpellationsdebatt förklarat
sig ha för avsikt att medverka till
förhandlingar med arbetsmarknadens
parter om varseltid. Vi anser dock att
denna fråga är så angelägen att den
påkallar en särskild hemställan från
riksdagen.

De frågor som behandlas i reservationerna
b och c vid punkten 5 har
ganska utförligt redovisats i de motioner,
som väckts av oppositionspartierna
i anslutning till propositionen nr 56.

I de för folkpartiet och centerpartiet
gemensamma motionerna hemställes om
förslag till 1968 års riksdag angående
utbyggnad av det arbetsmarknadspolitiska
programmet, vilka förslag tagits
upp i reservation b vid punkten 5. De
gäller närmast frågor om utvidgad försäkring
vid förlorad sysselsättning, förstärkning
av arbetsmarknadsforskningens
resurser, förbättrade möjligheter till
förtidspension åt äldre arbetskraft ävensom
frågan om avgångsbidrag och stöd
åt särskilt svårplacerad arbetskraft
in. in.

Utskottet behandlar dessa frågor
ganska utförligt och kommer till den
slutsatsen, att i motionerna aktualiserade
spörsmål är föremål för utredning
och bearbetning, bl. a. i den s. k. KSAutredningen,
eller på annat sätt.

Vi bestrider inte att så är förhållandet,
men vi finner det angeläget att
riksdagen gör ett uttalande av innebörd
att dessa frågor bör bearbetas så
skyndsamt att förslag till lösning av
dessa detaljproblem kan föreläggas 1968
års riksdag.

Jag ansluter mig också till det resonemang
som föres i reservation c vid
punkten 5 om åtgärder i syfte att bredda
och utvidga omskolningsverksamheten.
Åtgärder för att bibringa friställd
arbetskraft utbildning och aktuella yr -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

keskunskaper är i nuvarande arbetsmarknadsläge
en viktig beredskapsåtgärd.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkanden på de olika punkterna.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag kan instämma i mycket
av vad herr Jacobsson rent allmänt
enfört. Jag kommer för övrigt att så
långt det är möjligt fatta mig kort även
beträffande vissa detaljfrågor som jag
ämnar beröra.

Vi befinner oss just nu i ett kärvt konjunkturläge.
Erfarenheter från gången
tid visar ganska klart, att det i tider av
kärvare ekonomiskt klimat först och
främst är låginkomstgrupperna som får
ta de första och mest kännbara konsekvenserna
av ett försämrat läge i samhället.

Vi har under det senaste året fått
uppleva industrinedläggelser och permitteringar,
som visar tendenser att ge
sådana verkningar som jag nämnt. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder — och
även inte bara sådana — måste under
sådana förhållanden vidtas som ger innehåll
åt en enligt centerns mening
självklar solidaritet.

Låt mig i detta sammanhang framhålla
att jag till dessa behövliga åtgärder
också räknar den investeringsbank,
som för en stund sedan beslutats i denna
kammare. Formerna för kreditförsörjningen
till näringslivet kan diskuteras,
men behovet i dagens läge kan ingen
på allvar bestrida. Arbetsmarknadspolitiken
måste naturligtvis innehålla
flera komponenter för att rätt fylla de
viktiga uppgifter som ett samhälle i förvandling
kräver. Vi inom centerpartiet
har länge hävdat att lokaliseringspolitikens
roll inom arbetsmarknadspolitikens
ram måste ges större utrymme. Att
flytta människor måste, anser vi, komma
i efterhand i förhållande till möjligheterna
att flytta och etablera företag
ute i bygderna.

Sedan vi här i riksdagen för ett par
år sedan fått fram ett aktivt lokaliseringspolitiskt
program visar också utvecklingen
att åtskilligt kan göras. Förmodligen
har de begränsade resurserna
rent penningmässigt hållit tillbaka en
än mera positiv effekt. Solidariteten
landsdelarna och regionerna emellan
har ändock fått ett bättre innehåll än
tidigare var fallet. I motioner till årets
riksdag har vi från centerhåll lagt fram
förslag i fråga om ytterligare förbättring
av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.
Dessa motioner, som behandlats
av bankoutskottet i dess utlåtande nr
30, kommer huvudsakligen att beröras
av andra talare från centerpartiet.

Låt mig dock, herr talman, få säga
några ord om motionerna I: 593 och II:
760 — med herrar Andersson i Brämhult
och Nilsson i Tvärålund som
första namn — som inte vunnit utskottets
bevågenhet och av någon underlig
orsak inte heller reservanternas.
I motionerna har begärts en skyndsam
parlamentarisk utredning om åtgärder i
syfte att främja upprätthållande av livsviktiga
serviceorter i glesbygderna. Nu
har utskottet nöjt sig med att konstatera
förekomsten av en arbetsgrupp inom
Kungl. Maj:ts kansli. Jag är övertygad
om att en parlamentarikergrupp med
tillgång till experter lika snabbt och
med bättre förutsättningar hade kunnat
finna riktiga angreppspunkter på detta
akuta problem.

I statsutskottets utlåtande nr 112 behandlas
som första punkt de allmänna
beredskapsarbetena. Här har herr Jacobsson
varit rätt utförlig. Jag nöjer
mig med korta konstateranden.

I reservationen vid punkten 1, som
grundar sig på en centermotion, vill vi
ge möjligheter för kommuner att erhålla
statsbidrag för att som kommunalt beredskapsarbete
uppföra lokaler för
hantverks-, industri- och serviceföretag
enligt de grunder som angetts i motionerna.
Bidrag kan enligt nuvarande bestämmelser
ej utgå, och vi tror att öppnandet
av en sådan här möjlighet på

Nr 29

Fredagen den 19 mai 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

många orter vore av stor betydelse för
båda näringslivet och kommunen.

Tillsammans med folkpartiet och högern
och på grundval av en folkpartimotion
har vi, såsom herr Jacobsson
varit inne på, i reservationen a vid
punkten 2 begärt en översyn av
inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidraget för omskolning i syfte att
underlätta för de kvinnor som så önskar
att erhålla yrkesinriktad utbildning.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning
begärt en sådan översyn,
och vi tycker där att vi är i gott
sällskap.

Beträffande utskottets hemställan under
punkten 3 har centern i reservation
rörande lokaliseringsbidrag föreslagit
att anslagsrubriceringen från nuvarande
reservationsanslag ändras till förslagsanslag
med möjlighet för Kungl.
Maj:t att göra överskridanden. Vi har i
reservationen understrukit den stora
betydelse som lokaliseringsbidrag har
för stora delar av det norrländska inlandet
och andra områden med synnerligen
stora problem i fråga om sysselsättning.
Man bör enligt vår mening
ha möjlighet att inom sådana områden
tillämpa bestämmelserna så generöst att
maximalt bidrag, d. v. s. 50 procent av
kostnaden, kan utges i större utsträckning
än tidigare. Ett sådant förfarande
bör enligt vår mening vara möjligt därest
anslaget får karaktären av förslagsanslag
samt om totalramen för lokaliseringslån
snarast kan vidgas. Detta sistnämnda
villkor tar vi, tillsammans med
folkpartiet, upp som yrkande i reservation
4 vid punkten 4. Vi föreslår där en
skrivelse med begäran att regeringen
snarast möjligt förelägger riksdagen
förslag om erforderlig'' vidgning av lokaliseringslånens
totalram.

Reservation a vid punkt 5 behandlar
våra motionsledes framförda synpunkter
i fråga om varseltiden. Företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar har
ökat mycket snabbt under 1966. Det synes
som om denna utveckling skulle
fortsätta och förvärras. Problemet för

särskilt den äldre arbetskraften och
kvinnorna är besvärande, och omställningsåtgärder
kräver, inte minst för
dessa kategorier, en lång förberedelsetid.
Vi anser att ärendets natur påkallar
initiativ från riksdagens sida och har
därför yrkat på en riksdagens skrivelse
med begäran till Kungl. Maj :t om
skyndsamt initiativ i syfte att uppta förhandlingar
med berörda organisationer
om en förlängning av varseltiden.

Reservation b vid punkt 5 behandlar
frågan om en utbyggnad av det arbetsmarknadspolitiska
programmet. Den
anpassning som i dag pågår inom det
svenska näringslivet kan befaras leda
till omställningssvårigheter för arbetskraften,
och då framstår det som angeläget
att snarast möjligt få redovisat ett
samlat grepp över behövliga reformer
på det arbetsmarknadspolitiska området.
Vid föreslår en skrivelse till Kungl.
Maj :t i denna fråga.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att i denna omgång få yrka bifall till
motionerna I: 593 och II: 760 vid bankoutskottets
utlåtande nr 30 och återkommer
med talmannens benägna medgivande
i övrigt med yrkanden när vederbörande
utlåtande från statsutskottet
föredrages.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag skall uteslutande
uppehålla mig vid bankoutskottets utlåtande
om lokaliseringspolitiken.

Lokaliseringspolitik enligt de riktlinjer
som riksdagen fastställde 1964
har nu bedrivits i vårt land i snart två
år, och det bör alltså vara möjligt att
skönja verkningarna av de insatser som
hittills har gjorts.

Lokaliseringsstödets omfattning fram
till den 1 december förra året framgår
av en tabell, som är införd i statsverkspropositionen.
Tabellen visar att stödets
fördelning på olika län varit ojämn
även inom stödområdet. Det hänger
inte bara samman med att behovet av
lokaliseringsstöd kan skifta mellan oli -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna for lokaliseringspolitiken, m. m.

ka landsändar. Lokaliseringspolitiska
insatser förutsätter självfallet att det
finns eller planeras verksamhet, till vilken
man begär stöd och vilken uppfyller
de ställda villkoren.

1 det norra stödområdet är det Västerbottens
län som hittills fått den
största andelen eller närmare en femtedel
av det totala stödet. Jämtland
som bara fått en tjugofemtedel är sämst
ställt. Den bild som tabellen ger av lokaliseringsstödets
omfattning och fördelning
mellan olika län har förändrats
något efter den 1 december förra året,
men inte mera än att den i grova drag
alltjämt gäller.

Eftersom den främsta anledningen
till lokaliseringspolitiken var de starka
flyttningsrörelserna från vissa landsdelar
har det sitt givna intresse att se
hur befolkningssiffrorna i länen inom
norra stödområdet utvecklats. Man kan
då konstatera att siffrorna vid det senaste
årsskiftet var gynnsamma för
samtliga norrlandslän med undantag
för Jämtland. 1964 minskade folkmängden
i alla norrlandslän, likaså 1965 med
undantag för Gävleborgs län. Det är
alltså inte en förändring till det bättre,
om temporär eller mera permanent återstår
att se. Lokaliseringsstödets roll i
denna utveckling kan vara svår att närmare
bestämma. Det är tillräckligt att
kunna konstatera att stödet har i hög
grad bidragit till att hejda folkminskningen
i Norrland. Inte minst torde de
psykologiska verkningarna ha varit betydande.
På många orter har pessimism
förbytts i optimism.

Den hittillsvarande lokaliseringspolitikens
utformning och verkningar ger
anledning till några reflexioner rörande
den geografiska avgränsningen av lokaliseringsstödet.
I årets statsverksproposition
framhåller inrikesministern att
den snabba omvandlingsprocessen framför
allt inom vissa industribranscher i
ökad utsträckning kommer att påkalla
lokaliseringspolitiska insatser oberoende
av stödområdesgränsen. Statsrådet
säger vidare att om de möjligheter till

sådana insatser som föreligger enligt
gällande riktlinjer utnyttjats skulle
man också tillgodose syftet med de förslag
till ändringar av stödområdesgränsen
som förts fram från olika håll. Statsrådets
påpekande här innebär inte att
lokaliseringspolitikens målsättning på
något sätt förändrats, men dess karaktär
av ett väsentligt inslag i arbetsmarknadspolitiken
har givetvis förstärkts.

Det ligger då nära till hands att fråga
sig om inte tiden är inne att slopa stödområdesgränserna
och låta lokaliseringspolitiken
omfatta i stort sett hela
landet. Det förefaller mig som om lokaliseringsstödet
ändå i praktiken kommer
att alltmer utgå oberoende av de
uppdragna geografiska gränserna.

När riktlinjerna medger långt gående
undantag från huvudregeln för lokaliseringsstödet
blir onekligen en särskild
gränsdragning för vissa avdelade stödområden
tämligen överflödig. Nu är den
aktiva lokaliseringspolitiken en försöksverksamhet
som måste anpassas till de
erfarenheter den ger. Jag antar att det
omfattande utredningsarbete, som enligt
statsverkspropositionen pågår kring
lokaliseringspolitiken, dess mål och
medel och dess allmänna förutsättningar,
bl. a. kommer att leda till att de geografiska
avgränsningarna upphör. Enligt
en tidningsuppgift har arbetsmarknadsstyrelsens
chef också nyligen framhållit
att lokaliseringspolitiken bör omprövas,
vilket bl. a. skulle innebära att
den utsträckes till flera delar av vårt
land.

Men så länge vi har den nuvarande
gränsdragningen får riksdagen återkommande
pröva och diskutera framställningar
om en utvidgning av stödområdet.
I år liksom tidigare föreligger
motioner som går ut på att östra
Götaland i lokaliseringshänseende jämställes
med norra stödområdet. Det förslaget
lades ursprungligen fram av lokaliseringsutredningen,
och skälen härför
har på senare tid snarast förstärkts.
Inte minst utvecklingen i oskarshamnstrakten
visar detta.

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Då andra talare med all sannolikhet
kommer att behandla detta ämne kan
jag nöja mig med att yrka bifall till reservation
nr 2, som avser lokaliseringsstöd
till de sysselsättningssvaga områdena
i östra Götaland.

Reservation nr 3 gäller Norrlands inland,
som ju redan ingår i stödområdet,
men där effekten av de statliga stödåtgärderna
har varit obetydlig. Jag har
tidigare nämnt att Jämtlands län såväl
i fråga om befolkningsutveckling som
lokaliseringsstöd har ogynnsamma siffror.
Förklaringen är att länet är föga
industrialiserat och framför allt att någon
större industri inte finns där. Cirka
20 företag har visserligen fått lokaliseringsstöd,
men den beräknade sysselsättningseffekten
är inte stor. Tillskottet
av anställda har uppskattats till cirka
200.

Utskottsmajoriteten vill dock inte vara
med om att begära en särskild och
skyndsam översyn av lokaliseringspolitiken
för detta område. Reservanterna
däremot har gått motionärerna till mötes
med hänsyn till att inte minst Jämtlands
framtid som en livskraftig del av
Norrland ter sig mycket oviss om man
inte vidtar särskilda åtgärder. En åtgärd
som säkerligen skulle kunna få lokaliseringsfrämjande
effekt vore att underlätta
transporterna till och från
Trondheimsfjordens hamnar. Gemensamma
statliga åtgärder från svensk och
norsk sida torde krävas för att komma
till rätta med de svårigheter som hittills
förelegat för den svenska transitotrafiken
över Trondheim.

Ett annat återkommande ämne i lokaliseringsdebatterna
är frågan om
möjligheterna att bereda människorna i
glesbygderna en rimlig service i olika
avseenden. Ifrågavarande reservation,
liksom den föregående om Norrlands inland
och dess problem, har tidigare berörts
av Per Jacobsson.

Det är ett problem med allvarlig innebörd,
därför att det inte minst angår
de äldre människor som blir kvar i

våra glesbygdsområden. De får allt svårare
att klara sig när deras kontaktmöjligheter
minskar. Då, i en situation
när de mer än annars är i behov av
stöd och hjälp av olika slag, måste de
finna sig i en försämrad service.

Deras situation har beskrivits utförligt
i åtskilliga motioner på senare år,
och det är likadant i år. Motionärer från
olika partier tar upp glesbygdernas problem.
Någon framgång hos utskottet har
de emellertid inte heller i år.

Utskottet hänvisar till den arbetsgrupp
som inom regeringens kansli
sysslar med dessa ting och anser att
det inte finns behov av några särskilda
påstötningar. Motionärerna liksom utskottsreservanterna
anser dock att de
har väntat länge nog på ett samlat förslag
till åtgärder för att avhjälpa eller
åtminstone lindra de svårigheter som
glesbygdsbefolkningen nu har att kämpa
mot. Något sådant samlat förslag
har vi emellertid ännu ej sett till. Däremot
kom för någon vecka sedan på ledamöternas
bord en prydlig blå broschyr,
som bar rubriken »Gammal i
glesbygd». Denna broschyr hör till de
första synliga bevisen på att den omtalade
arbetsgruppen fungerar.

Det må förlåtas oss reservanter om
vi tycker att resultatet än så länge är
i klenaste laget. Broschyren syftar bara
till att ge en samlad översikt över statens
och kommunernas insatser inom
åldrings- och handikappvården. Det behövs
säkert information av det här slaget,
och det är naturligtvis värdefullt att
den har kommit till stånd, men vi väntar
på ett större grepp i denna viktiga
fråga.

Reservanterna begär därför utredning
och förslag om åtgärder i syfte att bereda
befolkningen i landets glesbygder
en tillfredsställande service. Det viktiga
är nu att det snarast möjligt läggs
fram förslag, så att glesbygdernas människor
äntligen får se att det händer
någonting positivt. Länge nog har de
fått uppleva att situationen år från år

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

försämrats i stället för förbättrats för
dem. Jag yrkar därför bifall till reservation
4.

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 1, som
avser statliga kreditgarantier i lokaliseringspolitiskt
syfte. Skälen för denna
reservation torde komma att utvecklas
närmare av andra talare. På återstående
punkter yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns minst två
skäl för mig att inte tala för länge vid
detta tillfälle. Dels har jag tagit kammarens
tid i anspråk tidigare i dag,
dels är programmet hårt ansträngt.

Jag skall emellertid göra några reflexioner
i anledning av att ärendet om
lokaliseringspolitiken nu ligger på
kammarens bord. Vid det hör laget kan
vi bilda oss en ungefärlig uppfattning
om i vilken grad den förda lokaliseringspolitiken
har varit lyckosam. Den
kanske inte har överträffat förväntningarna,
ty de var nog stora när ,vi
startade denna giv, men att vissa betydande
förväntningar slagit in, är dock
alldeles klart.

Jag har vid något tillfälle från denna
talarstol betygat att för mitt eget läns
vidkommande, som till viss del ingår i
det norra stödområdet, har de åtgärder
som kunnat sättas in varit av betydande
värde och skapat optimism. Vi
har fått uppbära en del snubbor för
att vissa företag av mindre kaliber har
tilldelats pengar.

Jag tror vi kan ta denna kritik med
ro. För det första är det naturligtvis
angeläget att man genom lokaliseringspolitiken
kan främja företagsamhet
även i de små orterna. För det andra
är det alldeles uppenbart att ett belopp,
insatt på rätt ställe och i rätt ögonblick,
kan ha mycket stor betydelse,
även om det är ganska ringa.

Så här efteråt kan man göra diverse
reflexioner om hur det hela har

utfallit. Jag är benägen att helt instämma
i herr Hildings uttalande, när han
hävdar att tiden borde vara inne för en
prövning av frågan om att utsträcka
gränserna för lokaliseringsstödet i norra
stödområdet till att kanske omfatta
hela landet. Det finns vid detta laget,
herr talman, åtskilliga skäl som talar
för det. När vi gjorde den utredning
som utmynnade i 1963 års förslag, ägnade
man väl då och då en tanke åt
att lokaliseringsgiven borde kunna komma
hela landet till godo. Detta ledde
till att vi för norra stödområdet fick
särskilda, låt mig kalla dem nära nog
automatiska regler, och vi fick regler
med mera begränsad giltighet som gällde
landet i övrigt och som förutsatte
speciella situationer och förhållanden.

Man ägnade då ganska ofta en tanke
åt möjligheten att skapa samma förutsättningar
för hela landet. I dag tror
jag man har anledning att säga att det
borde ha varit möjligt. Jag ber att få
hänvisa till de resonemang och funderingar
som man nu har på att verkställa
en riksplanering.

Jag lämnar det därhän i vad mån olika
parter är oense om vad en sådan
riksplanering skall innehålla och inte
innehålla, men jag kan livligt föreställa
mig att genomförandet av en sådan
planering i hög grad skulle underlättas,
om för hela landet gällde gemensamma
regler för det lokaliseringsstöd
som vi har.

Det finns bygder utanför det norra
stödområdet längre söderut, inte minst
i mitt eget län och i grannlänen, som
det är all anledning att penetrera för
framtiden. Man skulle då behöva ha
i bakfickan möjligheten att lämna ett
mera allmänt lokaliseringsstöd. Vilken
positiv roll det skulle spela, är uppenbart.

Jag har egentligen, herr talman, begärt
ordet för att plädera för en motion,
som jag tagit mig orådet före att
bära fram i denna kammare under
nummer 593 och som i andra kammaren
har fått nummer 760. I den motio -

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

nen har vi till diskussion försökt ta upp
en annan grupp av problem i detta
sammanhang, som jag i dag nära nog
skulle vilja beteckna såsom tillsammans
lika viktiga som någonsin de problem
som vi hade att diskutera när vi började
den s. k. lokaliseringsutredningen.

Tillsammans utgör de båda problemgrupperna
någonting högst väsentligt.
Även om vi kan driva en lokaliseringspolitik
efter mycket generösa linjer, så
kan vi aldrig frigöra oss från att den
lokaliseringspolitiken borde åtföljas av
en rad åtgärder som mera syftar till
att skapa den rätta miljön för de lokaliseringspolitiska
åtgärder vi sätter in.

Vi har i vår motion diskuterat glesbygdernas
och de små tätorternas problem.
De problemen är i dag överhängande,
och jag kan ge utskottet rätt, när
utskottet säger att det utredningskrav
som vi bär fram i vår motion, kanske
skulle betyda en försening, vilket vi
inte har råd med. Vi har emellertid
begärt att denna utredning skulle göras
så skyndsamt som möjligt. Varför har
vi låtit vårt resonemang mynna ut i ett
krav på en parlamentarisk utredning?
Helt enkelt därför att vi menar att bygdens
och dess tätorters framtid först
och främst är den allmänna politiska
opinionens sak. Det finns ingen som
helst anledning för mig att på något
sätt underkänna det utredningsarbete
som pågår inom departementets väggar,
men jag har den bestämda uppfattningen
att ett parlamentariskt inslag
i en sådan utredning skulle kunna
vara både fruktbart och välkommet.
Människorna som bor där ute i glesbygderna
och deras representanter måste
ju bättre än någon annan veta var
skon klämmer. De har en uppfattning
om hurudan deras bygd egentligen skulle
se ut och vara funtad för att fungera
på ett riktigt sätt. De har, såvitt jag
kan förstå, en bestämd uppfattning, väl
utbildad under årens lopp, om hur det
samhälle skall se ut där de skall bo,
och vilka krav de har att ställa på det
samhället framför allt ur service- och

trivselsynpunkt. Vi har mer och mer
blivit på det klara med att de människor
som bor där ute och brottas med
dessa problem har all rätt att på denna
punkt lita till ett givmilt samhälle.

Inrikesministern, som lyssnar till debatten,
har vid några tillfällen låtit sig
intresseras och fängslas av ett resonemang,
som går ut på någonting som han
brukar kalla för kulturella stödjepunkter
ute i bygderna. Jag förmodar att
han därvidlag inte tar begreppet kulturella
stödjepunkter precis efter
bokstaven, utan jag är övertygad om att
inrikesministern med sina propåer menar
att man skall skapa livskraftiga
service- och sysselsättningspunkter ute
i bygderna.

Det finns många aspekter på detta
problem, inte minst ett som blir alltmer
aktuellt undan för undan nämligen
detta: om vi skall mena allvar med
vår strävan att bereda en fritidsmiljö
åt alla de människor, som i dag dras
i grottekvarnen, som befolkar våra stora
städer och har en alldeles bestämd
önskan att då och då få känna av naturen
i verkligheten, måste det vara A
och O i denna strävan att bygga upp en
bygd och skapa dess naturliga funktioner,
så att människorna inte kommer
direkt till en vildmark. Man måste
bakom sig ha någonting att falla tillbaka
på när det gäller den service och
omvårdnad de behöver. Låter man
bygden gå ned i tomgång och inte upprätthåller
ens den mest nödvändiga servicen,
då står dessa människor utan det
som de naturligtvis ändå alltid förknippar
med sin tillvaro, den må sedan
vara i storstaden eller på sommarnöjet.

Jag föreställer mig att det ur samhällets
synpunkt skulle kunna vara angeläget
att slå vakt om och att ta till
vara de kulturreminiscenser som finns
ute i bygden, att hålla uppe dess specifika
liv, som så många människor i
detta land är förtrogna med. Det har
nämnts tidigare i talarstolen under denna
ämnesrubrik att vi på något sätt

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

måste komma till rätta med övertrycket
i våra stora städer, och det är så sant
som det är sagt. Det är intressant att
iaktta att debatten om samhällsplanering
och bebyggelseplanering ute i stora
världen, i Europa, mer och mer gått
ut ifrån att de största städerna har sett
sina bästa dagar — i varje fall om man
med de bästa dagarna betecknar dem
då människorna trängdes över hövan
där. Man kan på allt fler ställen se en
utveckling som innebär att de stora
stadskärnorna töms på människor. I
varje fall minskar antalet högst väsentligt,
och jag tror att det är en utveckling
som man får motse litet överallt,
även om utvecklingen hittills i vår
egen huvudstad mest har letts av den
fortgående kontoriseringen.

Det måste vara ett samhällsintresse,
om man nu menar allvar med strävandena
att bereda den enskilda människan
en så god tillvaro som möjligt, att
förhjälpa henne att slippa det problem
som allt köståendet utgör, slippa de
problem som är betingade av att trängas
omkring alla nyttigheter och att i stället
skapa dessa nyttigheter ute i bygderna,
där det finns plats för var och
en.

Utskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka bifall till vår motion. Man säger
att man delar vår syn på glesbygden
i och för sig, men man kan inte
vara med om en parlamentarisk utredning.

Herr talman! Jag har inte låtit mig
avskräckas av detta faktum och inte
ens av det faktum att jag inte har fått
någon av mina partivänner i utskottet
att yrka bifall till motionerna. Jag skall
därför yrka bifall till motionerna I: 593
och II: 760. Jag gör det därför att jag
är övertygad om att detta problem —
jag upprepar det än en gång — är så
stort och svåröversiktligt att man till
det utredningsarbete som ändå pågår
borde knyta även parlamentariska krafter.
Utredningen kan göras omfattande
eller mindre omfattande, men jag tror
att vi just nu är i den situationen att

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 20

någonting måste göras för att vi skall
hinna ifatt med samhällsåtgärderna i
den utveckling som sker. Det är för
sent, herr talman, att börja att reformera,
när det inte finns någon människa
att reformera för och inga tätorter
att reformera i. En av de stora uppgifter
som ligger framför oss är att ta itu med
detta problem och jag har därför dristat
mig att yrka bifall till motionerna.

I övrigt har yrkats bifall till de reservationer
som är knutna till utlåtandet.
Jag skall, om det visar sig nödvändigt,
be att få återkomma till dem
när det blir aktuellt med en votering.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till bankoutskottets
hemställan under F i dess utlåtande nr
30 har fogats en reservation betecknad
med nr 4. Det är en gemensam borgerlig
reservation, vari yrkas att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag angående
åtgärder i syfte att bereda befolkningen
i landets glesbygder en tillfredsställande
service. Flera borgerliga motioner
ligger till grund för denna reservation,
bl. a. motion nr 598 i denna
kammare av herr Isacson och fröken
Stenberg samt nr 765 i andra kammaren
av herr Petersson i Gäddvik m. fl.

De problem som uppstår när en bygd
avfolkas är för alla väl bekanta. De består
i försvårade kommunikationer, affärer
som slår igen, busslinjer som försvinner
och skolor som stängs. Allt detta
är ju företeelser som förekommer
på många ställen i vårt land och skapar
stora problem inte minst för de mäniniskor
som ändå måste bo kvar och är
rotade i en sådan bygd. Vi reservanter
har därför funnit det angeläget att rikta
uppmärksamheten på dessa problem.
Utskottet säger att problemen ägnas
stor uppmärksamhet och åberopar även
utredningar som är på gång.

Herr Hilding har utförligt behandlat
denna punkt och jag kan instämma i
vad han har anfört. Trots att utskottet

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

påpekar att utredningar pågår både i
departementet och på annat sätt — de
är delvis regionalt betingade och berör
Norrland — tycker vi, att man ändå
borde ta itu med detta problem ur mera
allmän synvinkel.

Herr talman! Jag ber att med denna
korta motivering få yrka bifall till reservation
nr 4 av herr Åkerlund m. fl.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! I anslutning till bankoutskottets
utlåtande nr 30 och den skrivning
som däri redovisas i anledning av
motionsparet I: 166 och II: 209 vill jag
anföra några korta kommentarer.

Till att börja med vill jag säga att
när utskottet uppfattat motionärernas
konstaterande att »Norrlands del av lokaliseringsstödet
blivit mera blygsam
i samma takt som stödområdet utvidgats»
som en kritik av lokaliseringspolitiken,
så är detta en felaktig slutsats.
Vi är nämligen väl medvetna om att
med den snabba förändring som vårt
näringsliv nu genomgår kommer behov
av lokaliseringspolitiska åtgärder att
uppstå på många håll i landet utanför
det ursprungligen tänkta stödområdet.
Vad vi ville säga i sammanhanget var
att de norrländska företagen inte kunnat
konkurrera med företag i andra
delar av landet när det gällt att hos
affärsbankerna erhålla kapital för sin
utbyggnad. Risktagandet hos de privata
bankerna har säkerligen varit mycket
litet när det gällt finansiering av
ny företagsamhet i Norrland. Därför
emotser vi tillkomsten av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet med ett
alldeles speciellt intresse.

Sedan har utskottet förutsatt att motionärerna
inte har för avsikt att driva
fram ett nytt synsätt inom lokaliseringspolitiken,
och därför är kravet på
en utredning inte påkallat. Låt mig på
den punkten säga att med de av utskottet
redovisade åtgärderna för att följa
upp lokaliseringspolitikens utformning

kan det kanske för dagen vara överflödigt
med en särskild utredning i enlighet
med yrkandet i motionerna. Å andra
sidan kan det inte tillräckligt understrykas
nödvändigheten av att samhället
inte planerar sina insatser inom näringslivet
— och dit hör lokaliseringspolitiken
— på ett sådant sätt att betydande
samhälleliga investeringar på
vissa håll i landet ej kommer till användning,
samtidigt som motsvarande
nyinvesteringar måste till på andra orter.
Den formen av kapitalförstöring
måste verkligen förhindras, så långt
detta nu är möjligt.

Jag vill citera vad Landsorganisationen
sagt i det nu diskuterade utskottsutlåtandet
med anledning av motioner
som rör den framtida sysselsättningen
i Ådalen: »Det gäller inte bara att påverka
utbyggnaden av näringslivet utan
även att åstadkomma en samordning
med andra slag av investeringar. Enligt
LO:s uppfattning kan detta endast
åstadkommas genom att samhället leder
utvecklingen. Detta innebär att
statsmakterna fortlöpande bör följa utvecklingen
för såväl den totala ekonomin
som inom olika regioner och vidta
erforderliga åtgärder. Därigenom kan
en mera planmässig omvandling av näringslivet
komma till stånd, vilket i sin
tur bör förbättra såväl den ekonomiska
effektiviteten som tryggheten i arbetslivet
för den berörda arbetskraften.
» Det är just denna samordning
med den totala ekonomin inom olika
regioner som vi anser intimt hör ihop
med vår lokaliseringspolitik.

Utöver detta vill jag, herr talman,
peka på en annan betydelsefull fråga,
som också hör samman med lokaliserings-
och näringslivspolitik, och det
är behovet av att snarast komma fram
till kommunbildningar som möjliggör
livskraftiga regioner. Om man exempelvis
ser på hur den norrländska
skogsindustrin i dag utvecklas, med
koncentration till kustområdena av ett
fåtal stora enheter, finner man att det
måste vara av allra största vikt att vis -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

sa tätorter belägna i inlandet, varifrån
råvaran till industrin hämtas, ges möjligheter
till en framtida utveckling.
Om samhället, som fallet är i Västernorrlands
län, genom lokaliseringsstöd
till de två stora skogsföretagen SCA
och NCB medverkar till en utbyggnad
av basindustrin — en i och för sig riktig
åtgärd — så skulle jag vilja se dessa
insatser i ett större näringspolitiskt
sammanhang. Enligt min mening måste
detta leda till att arbetskraften i skogen
kan erbjudas en sådan samhällelig
service på ett begränsat antal orter i
inlandet att den kan stanna kvar och
fullgöra sin betydelsefulla insats. Detta
måste vara en grundförutsättning för
att samhällets samlade resurser utnyttjas
optimalt. Således är det ytterst angeläget
att den regionplanering, som
nu börjat komma i gång inom vissa
län, intensifieras och snarast leder till
att man ute i kommunerna får en grund
att bygga vidare på. Den osäkerhet inför
framtiden som i dag präglar många
av våra kommuner måste skingras.

Jag hoppas till sist, herr talman, att
den fortlöpande bedömning och redovisning
av de uppnådda resultaten på
lokaliseringspolitikens område, som utskottet
emotser, skall ge riksdagen möjlighet
att följa utvecklingen på detta
viktiga avsnitt av samhällslivet.

På de grunderna har jag inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Mitt inlägg i denna debatt
kommer helt att röra sig om bankoutskottets
utlåtande nr 30 angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
och begränsas till utskottets hemställan
under punkt D.

Denna punkt berör motionsparet I:
608 och II: 753. Motionerna utmynnar
i en hemställan, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en
skyndsam översyn av lokaliseringspolitiken
i syfte att avsevärt höja effekten

av de statliga stödåtgärderna i Norrlands
inland i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Vi påtalar i motionerna hurusom det
hittillsvarande lokaliseringsstödet i
norra stödområdet huvudsakligast gått
till kustbygden. Av hittills beviljat lokaliseringsstöd
har endast 4,3 procent
tilldelats företag i Jämtlands län, framhåller
vi, och pekar på den starkt negativa
sysselsättningsutvecklingen i detta
län trots de statliga stödåtgärderna.
Jag skall inte trötta kammaren med
siffror som belyser denna utveckling,
eftersom önskemål om en begränsning
av debatten har uttryckts och eftersom
jag lämnade en ganska grundlig redovisning
för denna utveckling i samband
med debatten för tre veckor sedan angående
bidrag till företagarföreningarna;
för den eventuellt intresserade ber
jag att få hänvisa till protokollet från
denna debatt.

Jag tillåter mig emellertid konstatera,
att lokaliseringsstödet i sin nuvarande
utformning har visat sig ge ganska god
effekt i kustområdena men inte alls varit
till fyllest när det gäller inlandet.
Här behövs ytterligare åtgärder, om
syftemålet med de av riksdagen fastställda
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
skall uppnås. Vi har också såväl
i årets motioner som i motioner beträffande
samma fråga till fjolårets riksdag
givit exempel på olika åtgärder i
det syftet.

Bankoutskottet har i år varit vänligt
nog att i viss mån uttrycka förståelse
för motionernas intentioner. Utskottet
säger bl. a. följande: »Även om utskottet
sålunda till väsentliga delar kan instämma
i motionärernas synpunkter»,
— slut på förståelsen! — »finner utskottet
det icke motiverat att föreslå en
sådan översyn av lokaliseringspolitiken
som motionärerna hemställer om. Det
torde nämligen tillhöra de för lokaliseringspolitiken
ansvariga myndigheternas
reguljära uppgifter att fortlöpande
granska verkningarna av gällande
bestämmelser och vidtagna åtgärder

100

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

samt ta de initiativ som granskningen
kan föranleda. Utskottet avstyrker sålunda
det yrkande som ställts i motionerna
I: 608 och II: 753.»

Detta föranleder mig att fråga: Vilka
ansvariga myndigheter är det som bankoutskottet
avser? Är det möjligen vederbörande
länsstyrelser? Om så är fallet,
får jag kanske påminna kammarens
ledamöter om att dessa förhållanden redan
för ett år sedan påtalades av länsstyrelserna
i Norrland. Länsstyrelsen i
Jämtlands län skrev i ett remissyttrande
bl. a. följande: »I dess nuvarande utformning
synes sålunda det statliga lokaliseringsstödet
blott i begränsad omfattning
kunna komma att bidraga till
industrialisering inom tidigare svagt
industrialiserade områden. Länsstyrelsen
vill därför framhålla det angelägna
i att man söker åstadkomma en längre
driven styrning av industrilokaliseringen
och en längre gående differentiering
av lokaliseringsstödet inom stödområdet.
»

Den 27 september 1966 lämnade samma
länsstyrelse en skrivelse till Kungl.
Maj :t i samma syfte.

Låt mig också få referera vad länsstyrelsen
i Norrbottens län säger. Den
skriver bl. a. följande: »Kustlandet med
54 procent av länets invånare har alltså
erhållit cirka 95 procent av de nyskapade
sysselsättningstillfällena. Inlandet
med 46 procent av invånarantalet svarar
endast för cirka 5 procent av lokaliseringsresultatet.
Det finns ingenting
som tyder på att denna tendens,
med nuvarande lokaliseringspolitiska
medel, kommer att ändras.»

Dessa myndigheter har således i hög
grad uppmärksammat problemen. Men
såvitt jag vet har ingenting nytt hänt.

Fråga nummer två: Är det måhända
inrikesdepartementet bankoutskottet avser
som varande den myndighet som
skall vidta nya åtgärder och initiativ?
Får jag i så fall erinra om vad inrikesminister
Johansson bl. a. yttrade i
fjolårets lokaliseringspolitiska debatt i
andra kammaren som svar på en fråga

av herr Nilsson i Östersund. Inrikesministern
svarade: »Herr Nilsson i Östersund
frågar vad som ligger bakom interpellationssvaret
och undrar om det
blir fråga om en ökad aktivitet i de
län, där insatserna hittills blivit minimala.
Ja, vi har utgått från att man
efter hand som lokaliseringspolitiken
utvecklas och ger effekt inom vissa områden
får minska ner aktiviteten på
dessa avsnitt. Man kan genom en differentiering
av bidragen i sänkande riktning
i de områden, som företagsmässigt
är under full uppbyggnad, och i höjande
riktning i de svårlokaliserade områdena
kanske ändå åstadkomma en viss styrning,
under alla omständigheter en påverkan
så långt detta är möjligt.»

Ja, detta låter väldigt bra. Men när
kommer tidpunkten då de nya, ökade
aktiviteterna skall sättas in? Det är ju
denna fördröjning som gör oss oroliga.
Tiden går och situationen blir allt besvärligare
i dessa inlandsområden.

Detta är bakgrunden, herr talman, till
att vi även i år motionsledes återkommer
med kravet på en skyndsam översyn
av lokaliseringspolitiken. Jag kan
bara beklaga att högerns och socialdemokraternas
ledamöter i bankoutskottet
inte mera har lyssnat till vad folket
— i bl. a. Jämtland, även deras partivänner
— har sagt såväl i resolutioner
som i distriktsstämmouttalanden i dessa
frågor. Om så hade varit fallet skulle
mittenpartiernas reservation på denna
punkt varit överflödig.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till reservation 3 som är
fogad till bankoutskottets utlåtande nr
30.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Den stora uppmärksamhet
som den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten har fått — både inom
och utanför riksdagen — som beslutades
av höstriksdagen 1964 och vars
riktlinjer avser en femårig försöksperiod,
av vilken ännu inte två år har

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

101

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

gått — visar att denna stödverksamhet
är ett betydelsefullt instrument för att
komma till rätta med en del av de problem
som framkallas av befolkningsomflyttningen
och den snabbt fortskridande
strukturomvandlingen inom näringslivet.

1 år, liksom tidigare under åren 1965
och 1966, har till bankoutskottet hänvisats
ett antal motioner, vari föreslås
en mängd förändringar och utökningar
av de principer som från början fastslogs
för det lokaliseringspolitiska stödet.
Vidare påyrkas att ett flertal utredningar
skall igångsättas av spörsmål
som är att hänföra till lokaliseringspolitikens
område.

Bankoutskottet avvisade år 1965 och
även år 1966 de i motioner framförda
ändringsyrkandena med hänvisning till
den korta tidsperiod som riktlinjerna
för lokaliseringspolitiken varit i praktisk
tillämpning. Enligt utskottets uppfattning
har ingenting inträffat som just
nu skulle motivera en annan inställning
till de olika delfrågor, vilka även i år
motionsledes framförts.

Det torde vara viktigt att i detta sammanhang
erinra om de optimistiska uttalanden,
som departementschefen gjort
vid flera tillfällen om flexibiliteten i
tillämpningen i vad gäller både gränsdragningen
och det ekonomiska stödet.
Mot bakgrunden av dessa uttalanden
torde det vara all anledning att avvakta
erfarenheterna av nu pågående försöksverksamhet
innan man gör några
större förändringar av tidigare beslut.

Utskottet har inte av de nu föreliggande
motionerna, vilka inte synes innehålla
några väsentliga nya argument,
föranletts att ändra sin förra året intagna
ståndpunkt.

Jag ber därför, herr talman, att helt
kort få bemöta några av de argument
som redovisas i de till utskottets utlåtande
bifogade reservationerna.

I reservation nr 1 hemställes att riksdagen
måtte besluta att statliga kreditgarantier
i lokaliseringspolitiskt syfte
må medges för budgetåret 1967/68 in -

till ett belopp av 100 miljoner kronor.

Förslag om komplettering av lokaliseringsstödet
med kreditgarantier har
väckts både vid 1965 och 1966 års riksdagar.
Bankoutskottet anser en uppdelning
av det statliga stödet på tre olika
stödformer mindre lämplig. Riksdagen
har tidigare följt utskottet och avslagit
reservationerna till förmån för de olika
motionsförslagen.

I reservation nr 2 hemställes om lokaliseringsstöd
inom delar av östra och
sydöstra Götaland. Motioner av liknande
innehåll har tidigare år avstyrkts av
utskottet och avslagits av riksdagen.
Såsom motivering för sitt ställningstagande
har utskottet bl. a. anfört just
den flexibilitet som kännetecknar systemet
med lokaliseringspolitiska stödåtgärder.

Det torde förtjäna omnämnas, att det
under tiden den 1 juli 1965—31 december
1966 i fem fall beviljats lokaliseringsstöd
för investeringar i östra Götaland
för tillhopa 46,9 miljoner kronor,
i samtliga fall i form av lån. Den
beräknade sysselsättningseffekten av
dessa investeringar har angivits till i
runt tal 1 000 personer.

I reservation nr 3 hemställes om eu
skyndsam översyn av lokaliseringspolitiken
i syfte att avsevärt höja effekten
av de statliga stödåtgärderna i Norrlands
inland. Utskottet anser det inte
motiverat att föreslå en sådan översyn
av lokaliseringspolitiken. Det torde
nämligen tillhöra de för lokaliseringspolitiken
ansvariga myndigheternas
uppgifter att fortlöpande granska verkningarna
av gällande bestämmelser och
att vidtaga de åtgärder samt ta de initiativ
som granskningen kan föranleda.

Beträffande denna punkt undrade
herr Wikberg i sitt inlägg nyss vilka
myndigheter som skall ta dessa initiativ.
Vi har diskuterat denna fråga inom
utskottet och har ansett att det är
planeringsrådet och länsstyrelsen, men
även de lokala myndigheterna på respektive
platser som skall ta initiativ för
att på ett eller annat sätt skapa möjlig -

102

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, in. in.

lieter att lokalisera industrier till orten
i fråga. Detta är anledningen till att vi
i utskottets skrivning uttryckt oss på
detta sätt.

I reservation nr 4 hemställes om åtgärder
i syfte att bereda befolkningen
i landets glesbygder en tillfredsställande
service. Det frågelcomplex som härvid
berörs är i hög grad redan föremål
för olika samhälleliga organs uppmärksamhet.
Redan sommaren 1965 utfärdades
direktiv till planeringsråden i länen
att de borde närmare överväga glesbygdsbefolkningens
speciella situation
och framlägga därav föranledda förslag.

En regional utredningsverksamhet av
delvis mycket ambitiös art har sedan
dess kommit till stånd. Särskild betydelse
i detta sammanhang har den omfattande
utredningsverksamhet rörande
glesbygdsfrågorna som igångsatts på
uppdrag av lokaliseringsberedningen
och som bl. a. innefattar ett större
forskningsprojekt med främst kulturgeografisk
och sociologisk inriktning.

En speciell arbetsgrupp för frågor
rörande service till glesbygdsbefolkningen
har tillsatts inom Kungl. Maj:ts
kansli. Denna grupp, som spänner över
de olika sektorer av administrationen
vilka främst berörs av frågorna, avser
att på det ena området efter det andra
pröva möjligheterna att förbättra den
service som erbjuds glesbygdsbefolkningen
och att över huvud taget söka
bidra till lösande av de problem som
befolkningsomflyttningen förorsakar.

De synpunkter som framföres i motionerna
I: 166 och II: 209 — som nyss
berörts av herr Högström — att ej endast
företagsekonomiska utan även
samhällsekonomiska överväganden bör
bli avgörande för näringslivets utbyggnad
i olika delar av landet är, såvitt
utskottet kan bedöma, en av grundtankarna
bakom den lokaliseringspolitiska
försöksverksamhet som nu bedrives.

Chefen för inrikesdepartementet har
nyligen i ett interpellationssvar understrukit
detta genom följande uttalande:

»Vad lokaliseringsorganen har att pröva
är om lokaliseringen är så angelägen
från samhällelig synpunkt att statligt
stöd bör utgå för att göra lokaliseringen
möjlig. Lokaliseringsorganen har
därvid att beakta inte bara de företagsekonomiska
förutsättningarna utan också
de sociala skälen samt de samhällskostnader
som kan väntas uppkomma
vid det ena eller andra lokaliseringsalternativet.
Det är naturligt att man
vid dessa avvägningar kan komma till
olika resultat beroende bl. a. på om
det gäller nylokalisering eller utvidgning
av på orten redan etablerat företag.
Bedömningen kan också påverkas
av de nya investeringarnas storlek i
förhållande till de på orten redan nedlagda
kostnaderna i enskilda och samhälleliga
investeringar.»

Med vad jag här påpekat torde de i
motionerna resta kraven redan vara
beaktade.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr WIKBERG (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bankoutskottets värderade
vice ordförande har bl. a. anfört
att det med hänsyn till den korta tid
som lokaliseringsstödet hittills har utgått
— alltså ungefär två år — inte
finns anledning att bifalla de önskemål
som framfördes i vår motion om en
översyn av lokaliseringsstödet. Detta
är naturligtvis en fråga om hur man bedömer
vilken tid som erfordras. Får
jag bara erinra om vad som bl. a. står
i den lokaliseringsproposition som på
sin tid godkändes av riksdagen. Där
sägs det att de erfarenheter som vinns
av lokaliseringsarbetet skall snabbt tillvaratas
vid stödverksamhetens fortsatta
utformning. När kommer den tidpunkten? Sedan

påpekar utskottets talesman
att det framför allt var de lokala myndigheterna
som skulle ta dessa initiativ.
När det gäller utbyggnad av redan

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

103

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

befintliga företag inom ett område tror
jag att det är riktigt att de lokala myndigheterna
tar initiativ, och de har ju
möjligheter att ta initiativ. Men inom
ett område där industrialiseringen är
mycket begränsad finns det också begränsade
möjligheter att ta sådana initiativ,
och gäller det att nyetablera företag
inom ett område tror jag att det
är angeläget att de centrala myndigheterna
tar ett initiativ.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Inom utskottet har vi
utan att på något sätt förbise det allvarliga
i läget på en hel del områden
i detta land ansett, att en tidrymd av
knappa två år är en alltför kort tid för
att man skall få någon erfarenhet av
luir insatserna och stödet i realiteten
verkat. Det tar tid innan sådana saker
i det praktiska livet gör ett utslag som
kan ge resultat.

Det är alldeles riktigt som herr Wikberg
sade att det är de lokala myndigheterna
som skall ta initiativ, ty så intresserad
måste man ju vara i varje
bygd att man från de kommunala myndigheternas
sida tar initiativ för att få
dit industrier eller verksamhet i någon
form.

Som avslutning kan jag också säga,
herr talman, att jag kraftigt vill understryka
vad jag tidigare sagt om flexibiliteten
vid tillämpningen av dessa
bestämmelser.

I mitt hemlän, Västmanland, som
aldrig tidigare hade räknat med att behöva
lokaliseringsstöd i någon form,
har man redan nu med hänvisning till
gruvdriftens stora svårigheter gått in
för att lämna lån till lokaliseringsstöd
— alltså även i detta starkt industrialiserade
län.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Det kanske är litet ofint
att säga något mer än att framställa yrkanden,
men på grund av en rad av

motioner och reservationer som statsutskottet
haft att behandla när det gällt
arbetsmarknaden är det ofrånkomligt
att göra en liten genomgång, i varje
fall av de många reservationer som
föreligger från borgerligt håll, reservationer
som i vissa fall nästan bara
språkligt skiljer sig från vad utskottsmajoriteten
har förordat.

I den första reservationen vill mittenreservanterna
att det skall medges
att statsbidrag kan utgå även till lokaler
för mindre produktionsföretag som
komplement för viss service som kommunerna
bör tillgodose. Majoriteten i
utskottet har hänvisat till att industrilokaler
får uppföras som beredskapsarbete,
om Kungl. Maj:t medger detta.
Dessa ståndpunkter beror bl. a. på svårigheterna
att bedöma den kommunala
kompetensens gränser. Enighet råder i
princip om beredskapsarbetenas allmänna
inriktning, och reservanterna
torde inte heller ha avsett att ändra
på dessa allmänna grunder. Någon reell
skillnad mellan majoritetens ställningstagande
och reservanternas föreligger
inte.

När det gäller omskolningen vill
mittenreservanterna begära en översyn
med förtursrätt av inkomstprövningsreglerna
för grundbidraget för omskolning.
Majoriteten har förutsatt att frågan
kommer att prövas i samband med
de undersökningar som pågår rörande
konsekvenserna för ett inom vuxenutbildningen
särskilt utformat studiesystem
och finner därför någon särskild
skrivelse i ämnet inte påkallad. Utskottets
mening innebär att man skall se
saken i rätt sammanhang, och eftersom
detta utreds är det ingen annan skillnad
än den demonstrationseffekt som
reservanterna möjligen vill uppnå med
sitt förslag.

I fråga om lokaliseringen har centerpartiet
reserverat sig för att anslaget
till lokaliseringsbidrag skall anvisas
som förslagsanslag, och vidare vill centerpartiet
och folkpartiet begära förslag
om utvidgning av totalramen för loka -

104

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

liseringslån snarast möjligt. Högern vill
ha mera pengar till lokaliseringslån endast
om investeringsbanken inte bildas.
Den bär emellertid kommit till nu
i dag, och därigenom bortfaller detta
högerns yrkande.

Anslaget till lokaliseringsbidrag är
ju av den typ att ökade behov inom
en godtagen ram mycket väl kan tillgodoses
i vanlig ordning över tilläggsstaten.
Det väsentliga är den ram som
statsmakterna beslutar om för verksamheten.
Att ha detta anslag som ett reservationsanslag
gör varken till eller
ifrån, och nu när möjligheten finns —
det vet alla som sitter i denna kammare
— är ju detta ingenting annat
än ett försök att i varje fall skilja sig
från majoriteten i ett ärende som egentligen
i och för sig inte betyder någonting
men som kanske ute i den s. k.
buskagitationen möjligen kan ha någon
effekt.

Varseltiden har man också reserverat
sig för ifrån borgerligt håll. Det är
borgerlig samling. Här vill man nämligen
ha en förlängd varseltid. Det har
vi ingenting emot om det skulle vara
motiverat.

Jag kan säga samma sak här som jag
sade i statsutskottet, att reservanterna
har större möjligheter än vi att tala
med dem som brukar varsla om inskränkningar
inom industrin. Nu är det
ju så att varseltiderna är bestämda genom
avtal mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsgivarparten. Det råder
inga delade meningar om att det ur planeringssynpunkt
är angeläget att varsel
kommer så tidigt som möjligt. Man
måste emellertid beakta att detta inte
innehåller hela det bekymmer som det
är fråga om. Utskottet har, som även
reservanterna antecknat, erfarit att frågan
är föremål för inrikesministerns
uppmärksamhet.

Avtalsparten är också — och det vet
vi — fullt på det klara med frågans
vikt. Mot den bakgrunden skulle en
skrivelse enligt reservationen fylla endast
en uppgift som demonstration för

den självklara delen i ett totalt inte
okomplicerat avtalsförhållande, där
båda parter är på det klara med att
det är önskvärt att varsel kan ges tidigare.
Men då man inom inrikesdepartementet
har detta under utredning
är det enligt mitt sätt att se tämligen
onödigt att vi skriver brev till kanslihuset
om någonting som man där redan
håller på med.

Det har sagts en hel del om den s. k.
KSA-utredningen i de reservationer
som här föreligger. I propositionen om
investeringsbanken anför statsrådet
Wickman att arbetsmarknads- och
trygghetspolitiken måste byggas ut ytterligare,
och han pekar särskilt på bekymren
för de handikappade och för
de äldre. Nu har i de motioner som var
väckta i anledning av propositionen
rörande investeringsbanken en rad olika
punkter hänvisats till bevillningsutskottet.
I dessa motioner finns det
en lång rad önskemål som man i vissa
fall haft en s. k. kläm till och i andra
fall endast fört ett resonemang kring.
Mittenpartiernas motioner utmynnar i
rediga förslag. Högerns stora motion,
som resonemangsvis fört fram olika
förslag, har resulterat i att man från
borgerligt håll enats om en gemensam
reservation. I den bär yrkats att riksdagen
skall begära förslag till nästa års
riksdag i fråga om utvidgad försäkring
vid förlorad sysselsättning, förstärkning
av arbetsmarknadsforskningen,
förtidspensionering, avgångsbidragen
och stöd åt särskilt svårplacerad arbetskraft.

I en annan gemensam borgerlig reservation
har yrkats att riksdagen skall
för Kungl. Maj:t beträffande den breddade
omskolningen tillkännage för det
första att arbetsmarknadsstyrelsen skall
få i uppdrag att i samråd med skolöverstyrelsen
och näringslivet utarbeta
erforderligt underlag för en breddad
omskolningsverksamhet, och för det
andra att statsbidraget för vuxenutbildningen
bör ökas.

Vad först angår utvidgad försäkring

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

105

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

vid förlorad sysselsättning tycks yrkandet
vara motiverat i mittenpartimotionerna
med att det är önskvärt att
en sysselsättningsförsäkring blir allmänt
omfattande. Det gäller alltså inte
en arbetslöshetsförsäkring utan en sysselsättningsförsäkring.
I högermotionerna
framförs samma sak. Frågan utreds
— som även påpekas i mittenpartimotionerna
— av KSA-utredningen.
Kvar står den »stora» differensen
om förslag skall begäras till 1968 års
riksdag eller om utredningen skall få
arbeta enligt sina planer. Som kammaren
förstår är skillnaden hårfin, om
den över huvud taget går att upptäcka.

I fråga om förtidspensioneringen sägs
i mittenmotionerna att även vid en utbyggnad
av de arbetsmarknadspolitiska
medlen en rest arbetslösa kommer att
kvarstå. För dessa bör det enligt motionerna
övervägas förbättrade möjligheter
till förtidspension. I högermotionerna
anförs att KSA-utredningen bör utreda
bl. a. de nackdelar som följer av
ett förtida pensionsuttag genom reduktion
av pensionsbeloppet.

Sakfrågan har behandlats av riksdagen
den 26 april i år i anledning av
andra lagutskottets utlåtande nr 39. Lagutskottets
majoritet ansåg att någon
ändring av reglerna om förtidspensionering
inte nu borde övervägas utan
att KSA-utredningens resultat beträffande
de grundläggande frågorna bör avvaktas.
I en reservation anfördes att
förtidspension borde kunna medges i
vidgad utsträckning i sådana fall där de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte
förslår. Kamrarna stannade som alla
vet i skilda beslut.

Utskottsmajoriteten har anslutit sig
till det som anförts i tilläggsdirektiven
till KSA-utredningen, nämligen att det
är angeläget att stödet till den äldre
arbetskraften utformas så, att dess karaktär
av arbetsmarknadspolitisk! betingat
bidrag klart kommer till uttryck.
Lösningen av grundfrågan bör därför
ske inom ramen för KSA-utredningens
samlade direktiv. En begäran om för -

slag till 1968 års riksdag kan inte vara
erforderlig. Utredningsaspekten är tillgodosedd.

Beträffande avgångsvederlagen uttrycker
mittenpartimotionerna den tanken
att medverkan i lämpliga former
från det allmännas sida kan underlätta
en förbättring av nuvarande förhållanden.
I högermotionen finner
man att KSA-utredningen bör studera
frågan. Grundfrågan studeras också av
KSA-utredningen. Formerna får vi därefter
ta ställning till. Det bör erinras
om att denna riksdag har fattat beslut
om skattebefrielse för avgångsvederlag.

Ett utökat stöd för äldre arbetskraft
också i fråga om utbildning förespråkas
i reservationen. Mittenpartiernas motioner
innehåller även här önskemål som
är tillgodosedda, t. ex. om förbättrad
företagsutbildning för äldre arbetskraft.
Högermotionärerna konstaterar detta
faktum.

Det ligger sålunda en sakligt sett betydande
konstruktivitet i förslagen. De
reformer som här kan göras torde få
ske på grundval av förslag i propositionsform.
Och sådana förslag kommer
även utan skrivelser av så tankeväckande
innehåll.

Vad omskolningen beträffar innebär
reservationens förslag ett uppdrag åt
arbetsmarknadsstyrelsen att göra en
undersökning. Mot bakgrunden av att
detta område redan är föremål för ett
mycket aktivt intresse finns det emellertid
ingen anledning att bifalla reservationen.

Summan av bedömningen blir alltså
den att proposition nr 56 uttrycker en
positiv syn på arbetsmarknadspolitikens
förstärkning. Vidare framförs motioner
vilkas positiva grundsyfte kan
sägas peka i samma riktning. Detta är
ju bara glädjande, i den mån det kan
uppfattas som ett tecken på att kommande
reformer kan genomföras i enighet.
Emellertid lyckas man inte konkretisera
sig i positiva förslag. Nästan undantagslöst
har motionärerna lyckats
få ihop en provkarta på åtgärder som

106

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

redan är föremål för pågående utredning
eller uppmärksammade på annat
sätt — i den mån det inte bara är vackra
beskrivningar av allmänna meningar.
De förslag som läggs fram får mest uppfattas
som demonstrationer i syfte att
ge intryck av att även den yttersta
borgerligheten ägnar en tanke åt individens
problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 112.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få konstatera
att herr Birger Andersson med något
litet ironi talar om demonstrationer.
Jag trodde nu att det för honom var någonting
väldigt fint med demonstrationer,
men det är det tydligen inte.

Vidare säger herr Andersson att det
inte föreligger några större skiljaktigheter
mellan reservanternas och utskottets
uppfattningar. Jag kan gärna hålla med
om det. Det är inte så förfärligt stora
skillnader. Men det var visst någon ledamot
av denna kammare som någon
gång sade att den lilla skillnaden också
kan vara rätt betydelsefull.

Yrkandet i centerns reservation om
förslagsanslag i stället för det nuvarande
reservationsanslaget när det gäller
lokaliseringsbidraget tycker jag är
vettigt. Jag fick heller inte för mig att
herr Birger Andersson i sak vände sig
emot det.

Jag förmodar också att herr Birger
Andersson är av samma uppfattning
som reservanterna att en vidgad ram för
lokaliseringslånen är nödvändig. Jag
har åtminstone fått den uppfattningen
av vad herr Birger Andersson i vissa
sammanhang sagt när det gäller hans
eget län.

Herr Birger Andersson ville liksom
förringa värdet av att skriva brev och
påstod att det gick inflation i riksdagens
skrivelser till Kungl. Maj :t. Eftersom
Kungl. Maj:t är representerad i
kammaren just nu, skulle man ju kun -

na tycka att herr Andersson har rätt i
det här fallet.

Men hur är det — här skrivs brev till
höger och vänster, t. ex. mellan partiledare,
i alla möjliga frågor. Skulle inte
riksdagen också kunna uttala sig via
en skrivelse till Kungl. Maj:t? Det är ju
nästan den enda form riksdagen har att
uttala en mening. Jag kan inte finna att
brevskrivandet i detta fall är så mycket
att ironisera över.

Jag vill instämma med herr Andersson
i hans karakteristik av högerns
stora trygghetsmotion: allmänna önskningar
som inte följs upp av några konkreta
yrkanden. x

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har en känsla av
att herr Birger Andersson har mycket
krafter kvar i kväll, och vi skulle kanske
kunna diskutera länge, men tidpunkten
är ju ogynnsam, och det är
kanske inte lämpligt.

Herr Andersson sade att reservationerna
i huvudsak endast i språkligt avseende
skiljer sig från utskottets utlåtande.
I fortsättningen av sitt anförande
ställde han sig dock starkt kritisk
även mot det sakliga innehållet i dessa
reservationer, så det måste väl ändå
föreligga vissa skillnader på en del
punkter.

Beträffande reservation vid punkten
2 i statsutskottets utlåtande nr 112, som
gäller översyn av inkomstprövningsreglerna
för grundbidraget till omskolningen,
är det väl riktigt att skillnaden inte
kan vara så stor. Här är det dock fråga
om tidpunkten när en sådan översyn
skall kunna åstadkommas och när man
kan räkna med att det skall leda till resultat.
Vi på oppositionens sida befinner
oss ju så ofta i denna situation att vi
försöker väcka intresse för vissa frågor
och vissa avsnitt i de frågekomplex som
behandlas, genom att vi föreslår skrivelser
till Kungl. Maj:t med hemställan
om att vissa frågor skall behandlas

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

107

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

skyndsamt, alltså de frågor som vi anser
vara av särskild betydelse.

Vi är annars hänvisade till att vänta
på den tidpunkt som Kungl. Maj :t kan
finna lämplig för att ta upp dessa frågor.

Det är ju den skillnaden mellan oppositionens
situation och Kungl. Maj :ts
att vi knappast har någon annan möjlighet
än att på den här vägen försöka
animera Kungl. Maj:t att så snart som
möjligt komma fram med förslag på de
punkter som vi finner särskilt angelägna.

Reservation a vid punkten 4 gäller
frågan om löneramen för lokaliseringslånen.
Det borde vara av intresse för de
organ som skall syssla med dessa frågor
att ha någon uppfattning om när medel
kommer att ställas till förfogande och
vid vilken tidpunkt det kan komma att
ske. Såsom vi vet har vi ju för närvarande
i förväg intecknat dessa lånemedel.
Man kan väl då inte underlåta att
ibland fundera över hur det kommer att
bli det sista året när dessa lånemedel
skall disponeras och hur situationen
vid det tillfället kommer att vara, eftersom
vi inte i förväg har haft någon
kännedom om vid vilken tidpunkt lånemedlen
kommer att stå till förfogande.

I reservation a vid punkten 5 — jag
skall inte beröra någon mer reservation
än denna — yrkar vi att förslag skall
föreligga år 1968 på de punkter som vi
närmare har specificerat i reservationen.
Det gäller ju mycket betydelsefulla
frågor som berör det arbetsmarknadspolitiska
programmet. Skillnaden mellan
utskottets skrivning och reservationen
är att vi gärna vill få en tidpunkt
preciserad när förslag i dessa viktiga
frågor kan tänkas föreläggas riksdagen
för avgörande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta många
minuter i anspråk. En och annan av
kammarens ledamöter kanske vet att

jag inte är någon vän av långa fredagsplena.
Jag vill fördenskull inte heller
förlänga denna sammankomst.

Herr Nils-Eric Gustafsson menade att
små skillnader kan vara av betydelse.
De små skillnader som man här har
konstruerat fram har väl, misstänker
jag, mer en politisk betydelse än en
reell. Det må vara hänt. Vi har ju alla
sysslat en del med politik och vet hur
sådana här ting går till. Kvar står dock
att skillnaderna är obetydliga, att viljan
är god och att en rad av de reservationer
som här föreligger aldrig borde ha
blivit skrivna.

Jag vill till sist uttrycka min glädje
över det brinnande intresse som nu
visas frågor som socialdemokratin tidigare
ensam har fått slåss för.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Efter det senaste anförandet
av herr Birger Andersson hyser
jag stor förhoppning om att viljan
till samförstånd nästa år kommer att
vara mycket god på båda håll.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Även om jag denna
majfredag klockan 19.48 har ett angeläget
ärende i samband med lokaliseringspolitiken,
hyser jag dock inte någon
kolartro på att jag kan åstadkomma
någonting genom att hålla en lång
utläggning inför kammaren. Jag kommer
därför att avstå från det. Jag väljer
en annan väg och ställer en direkt
fråga till herr talmannen.

Har herr talmannen hört talas om
den staden Oskarshamn? Ja, herr talmannen
behagade finna frågan vara
retorisk. Den tarvar inget svar. Jag
nämner Oskarshamn som ett signum
för ett större problem, nämligen östra
Götaland. Vi representanter från östra
Götaland har år efter år återkommit
motionsledes och sökt fästa uppmärk -

108

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

samheten vid de problem som existerar
där. Vi har ännu inte mötts av förståelse
vare sig av bankoutskottet eller
av kamrarna. Ändock är icke oskarshamnskrisen
löst, fastän man trodde
det för något år sedan.

Jag har inte ställt frågan till herr inrikesministern
om han möjligen känner
till staden Oskarshamn, ty jag vet om
honom att han har stora bekymmer i
dag, lokaliserade till den staden Oskarshamn.
Emellertid gäller det inte bara
Oskarshamn, utan staden har ett uppland
med samma problem i fråga om
sysselsättningen. Norra länsdelen kring
Västervik och de gamla bruksbygderna
där omkring har samma problem. I
södra delen av Kalmar län överraskades
man av att en betydande industri
flyttades därifrån till Karlskrona, som
är beläget inom samma geografiska region.
Det blev inte bättre i Kalmar för
det, även om Karlskrona också behöver
hjälp. Allt ligger i östra Sverige liksom
de båda öarna ute i havet med kända
förhållanden på arbetsmarknadens område.
äL

Herr talman! Jag skall inte hålla något
långt anförande. Jag har med detta
syftat till att fästa uppmärksamheten
vid att det finns allvarliga problem i
östra Sverige på sysselsättningens område
som statsmakterna icke kan blunda
för. Med detta har jag också avsett
att fästa uppmärksamheten vid reservation
nr 2 till bankoutskottets utlåtande
nr 30, vilken reservation jag med detta
avser att yrka bifall till.

Jag sympatiserar också med de övriga
reservationerna till bankoutskottets
utlåtande nr 30. De må gärna bifallas
de också.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att under överläggningen vid detta utlåtande
besvara herr Isacsons interpellation
angående omskolning och omplacering
av friställd arbetskraft, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Jag måste börja med
ett mycket allvarligt påpekande. Herr
Nils Theodor Larsson har sökt att förleda
kammaren, i två avseenden. Först
beträffande klockan, sedan beträffande
östra Götaland. Det förstnämnda är inte
så allvarligt. Det andra är allvarligare.

Låt mig säga att vi känner till Oskarshamn.
Får jag så fråga: Känner
herr Nils Theodor Larsson till att lokaliseringspolitiska
insatser har gjorts i
Oskarshamn och i Västervik och att sådana
kan bli aktuella i Kalmar och på
andra platser? Området är föremål för
lokaliseringspolitiska insatser utan att
därför behöva ligga inom ett stödområde.
Punktinsatserna är i detta avseende
helt avgörande.

Herr talman! Min avsikt var att i
anslutning till den fråga som behandlas
lämna ett interpellationssvar. Eftersom
det finns förtecknat på kammarens
dagordning, skall jag nu läsa upp svaret.

Herr Isacson har frågat hur många
personer som fortfarande redovisades
som arbetssökande den 1 mars detta år
efter friställning i samband med nedläggning
av företag eller driftsinskränkning
under tiden före den 1 september
1966 och vilka erfarenheter som vunnits
av omskolning och omplacering av
av personer, som uppnått 55 års ålder,
i samband med sådan omflyttning av
arbetskraft.

Sådana uppgifter som herr Isacson
avser i första delen av sin fråga framgår
inte av de vanliga arbetslöshetsräkningarna.
I samband med räkningen
i december 1966 företogs emellertid
en specialundersökning av de personer
som under år 1966 blivit arbetslösa på
grund av företagsnedläggning eller
driftsinskränkning. Totalt var vid detta
tillfälle 3 274 personer eller 10 procent
av hela antalet arbetslösa utan arbete
till följd av sådana åtgärder. Av dessa
kom 2 701 från industri och hantverk
samt gruvindustri. 30 procent av dem
hade varit utan arbete i mer än tre månader,
28 procent mellan en och tre

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

109

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

månader samt 42 procent mindre än
en månad. Inom övriga yrkesområden
var arbetslöshetstiderna kortare. Dessa
siffror bör ses mot bakgrunden av att
antalet personer berörda av varsel under
år 1966 uppgick till 21 000.

Vad gäller frågan om vilka erfarenheter
som vunnits av omskolning av
personer som uppnått 55 års ålder vill
jag framhålla, att en rätt vald utbildning
för äldre arbetskraft i regel ger
ett gott resultat. I de flesta fall leder
utbildningen till önskad anställning i
utbildningsyrket eller i närliggande yrke.
Det är emellertid naturligt att äldre
arbetskraft ofta känner tveksamhet inför
att byta yrke eller att flytta till annan
ort. Detta bottnar vanligen i en
större bundenhet vid hemorten i vissa
fall på grund av fastighetsinnehav, familjeband
eller andra omständigheter
samt osäkerhet inför att helt byta arbets-
och kanske bostadsmiljö.

Under utbildningstiden kan bidrag
till vederbörandes egen och familjens
uppehälle erhållas. För att minska de
ekonomiska påfrestningar som uppstår
vid flyttning till annan ort kan olika
former av flyttningsbidrag utgå. De
nämnda åtgärderna gäller alla arbetslösa
oavsett orsaken till arbetslösheten.
Statistiska uppgifter om äldre som blivit
utan arbete i samband med driftsnedläggningar
eller driftsinskränkningar
och som omskolats finns inte tillgängliga.
Det kan emellertid nämnas
att antalet deltagare i omskolningskurser
över 55 års ålder från våren 1966
till hösten 1966 ökade från ungefär 450
till nära 650.

Geografisk omplacering av äldre arbetskraft
förekommer också om än i
betydligt mindre omfattning än beträffande
yngre. Man har inte gjort någon
specialundersökning beträffande äldre
arbetskraft som har omplacerats från
en ort till en annan på grund av sådana
sysselsättningsförän dringar som interpellanten
avser. Beträffande hela antalet
personer över 55 år som erhållit
starthjälp finns emellertid uppgifter.

Under år 1966 var det 500. Eftersom
starthjälp utgår i samband med arbetsplacering
innebär det att vederbörande
också fått sysselsättning.

Jag vill framhålla att arbetsförmedlingarna
under senare tid i högre grad
än tidigare har aktiverats att gripa sig
an problemen i fråga om den arbetskraft
som drabbas av driftsmässiga förändringar.
Det gäller i första hand åtgärder
som syftar till att underlätta
omställningen till nytt arbete i öppna
marknaden. För att bereda varje anställd
som blir utan arbete en lönsam
och meningsfylld sysselsättning har arbetsförmedlingens
service systematiserats
efter vissa principer, men åtgärderna
måste naturligtvis anpassas till det
aktuella fallet. Det väsentliga i arbetsförmedlingens
handlande är en kraftfull
och koncentrerad insats under en
relativt kort tidsperiod. Härvid måste
arbetsförmedlingen utveckla ett nära
och förtroendefullt samarbete med arbetsgivare
och arbetstagare för att åtgärderna
skall få en för alla parter tillfredsställande
effekt. Detta samarbete
sker i huvudsak inom ramen för den
omställningskommitté som bildas vid
varje företagsnedläggning. Denna kommitté
består av representanter för företagsledning,
de anställdas organisationer
inom företaget, kommunen, länsarbetsnämnden
och arbetsförmedlingen.
Omställningskommitténs uppgift är
att före och under omställningen vara
ett forum för information och överläggningar
om de frågor och åtgärder, som
aktualiseras under omställningsarbetets
gång. Det åligger också arbetsförmedlingen
att följa upp resultatet av de vidtagna
åtgärderna.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för detta ganska uttömmande
svar.

Jag finner det svårt att vid denna
timme, när de flesta kammarledamöter

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

väntar på att få lämna storstaden och
fara ut till landet, till fågelsången och
fiskevattnen, ta upp en diskussion om
utglesningsbygdernas problem; det är
ju något av en paradox. Men när jag
ställde interpellationen trodde jag inte
att den skulle besvaras vid ett tillfälle
som detta utan hade hoppats att den
kunnat komma upp i ett tidigare sammanhang.
Det är i alla fall min egen
skuld att så inte skedde, eftersom jag
inte kunde ta emot svaret vid ett tidigare
tillfälle.

Interpellationen framställdes mot
bakgrunden av den debatt, som fördes
framför allt under förra året vid skilda
tillfällen, om nyttan och nödvändigheten
av att påskynda strukturomvandlingen
och en övergång från vad man
kallade låglöneföretagen till höglöneföretagen.
Förra årets debatt var i det
avseendet mycket märklig, tycker jag.
Framträdande medlemmar av både regering
och riksdag uttalade sig i den
riktningen, att vi borde lägga ner låglöneföretagen,
ju förr dess bättre. Vid
den tidpunkten fanns en känsla av obegränsade
möjligheter. Man tyckte att
det var anledning att påskynda denna
process. Det talades också mycket om
att samhället kunde göra väldiga överföringsvinster.
Särskilt vissa företag
inom textilbranschen och jordbruket
kom i blickpunkten — man menade att
ju förr folk kunde rationaliseras bort
därifrån, desto bättre var det ur hela
samhällets synpunkt.

lag tycker nog att frågan om individen
många gånger här kommit i skymundan.
Människan har behandlats som
en matematisk storhet med ett visst
värde i en samhällsekonomisk ekvation,
men inte mycket mer. Lärdomarna under
senare år har emellertid varit bittra
och visat att problemen ingalunda
är så enkla som man velat göra gällande.
I dag har vi problem även på platser
med normalt fungerande arbetsmarknad,
och jag tycker knappast att
interpellationssvaret är uttömmande
härvidlag — jag hade väntat att få litet

statistiska uppgifter från sådana platser.
I arbetsmarknadsstyrelsens papper
har jag funnit uppgifter som tyder på
att framför allt den äldre arbetskraften
har mycket stora svårigheter att i denna
situation komma över till nya arbetsfält.
Det är denna restarbetslöshet
som är så påtaglig och skapar så stora
rent mänskliga problem.

Jag tror — det framhölls även inledningsvis
av herr Jacobsson — att många
mänskliga tragedier har utspelats i detta
sammanhang. Mot den bakgrunden
vill jag ställa frågan: Skall vi inte, när
vi har att ta ställning till en rad andra
problem, t. ex. jordbrukspolitiken, tänka
oss mycket noga för innan vi vidtar
åtgärder som ytterligare påskyndar den
här processen?

När vi diskuterar överföringsvinsterna
och när vi diskuterar nyttan av att
föra över människor från en näringsgren
till en annan är det, herr inrikesminister,
en mycket stor brist i vårt resonemang
att vi sällan räknar med den
ekonomiska totaleffekten. Ofta räknar
man bara med överföringsprocessens
plussida. Men hur skall det vara möjligt
att få kännedom om hela effekten av
en sådan här överföring? Det finns också
en mycket stor minussida — en kostnadssida
— och jag har en bestämd
känsla av att man hittills har varit
rädd för att ta upp denna kostnadssida
och föra in den i debatten. Om man
hade gjort det, hade det blivit en mycket
mera realistisk bedömning av den
samhällsekonomiska nyttan av lokaliseringsåtgärder.
Vi skulle också ha fått
en mycket nyktrare diskussion om dessa
saker. Det är många aspekter som
man måste ta hänsyn till i detta sammanhang
och som berör just kostnadssidan.
Jag är medveten om att det är
ytterst svårt. Med den strukturomvandling
som vi i många avseenden står inför
är det dock nödvändigt att vi har
klart för oss både plussidan och minussidan.
Därför är en realistisk undersökning
av hela nettoeffekten, av alternativa
överförings- och omställningslös -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

ningar, ett önskemål som det är ytterst
viktigt att få beaktat.

Människorna i dagens samhälle har
inånga gånger en mycket specialiserad
och begränsad yrkesutbildning. Det ligger
väl liksom i tiden att specialiseringen
inom näringslivet också medför en
specialisering i yrkesutbildningen. Hur
skall man i tid kunna ta upp detta problem?
Jag har på tjänstemannasidan
sett fall som klart visar att vissa tjänstemän
i dag skulle ha en helt annan situation
om de inte haft en så specialiserad
och begränsad yrkesutbildning.
Kan man inte från samhällets sida, innan
det är dags för omskolning, ta initiativ
som skulle underlätta och göra
det möjligt för dem som står inför en
omställning att kunna klara en sådan
på ett bättre sätt? Här kommer värdet
av en bred yrkesutbildning i blickpunkten.

När jag talar om dessa frågor rörande
nettoeffekt, överföringsvinster och
allt sådant kan jag inte underlåta att
berätta en liten historia som jag tycker
är belysande för den enskilda människans
situation i sammanhanget.

Det gällde en skogsarbetare och deltidsj
ordbrukare från mina trakter, som
begärde ett bostadsförbättringslån. Han
var en duktig skogsarbetare och ville
ägna sig åt sitt yrke. Men när hans ansökan
kom upp i länsbostadsnämnden
blev den avslagen. Man ansåg inte läget
på hans bostad vara lämpligt. I stället
blev han då övertalad av arbetsmarknadsmyndigheterna
att söka sig
till Stockholm, där han skulle kunna
få ett arbete och tjäna betydligt mera,
eftersom han tillhörde de s. k. låglönegrupperna.

Han gjorde som han blev tillrådd och
vistas nu här i Stockholm. Jag har träffat
mannen i fråga, och han säger att
han om han hade vetat vad detta skulle
innebära aldrig hade givit sig in på det.
Han tjänar i dag 10 000 kronor mer om
året men har en lägre levnadsstandard
än när han själv kunde bestämma sina
hyreskostnader i sin enkla bostad. Han

kunde tidigare på fritiden i viss mån
odla de livsmedel han behövde. Den
levnadsstandard han i dag har är naturligtvis
rent samhällsekonomiskt hög,
om den nu skall bedömas på detta vis,
men hans levnadskostnader är inte
minst med hänsyn till bostaden så mycket
större att han känner sig ha gjort
ett ytterst dåligt val.

Detta val tvingas många människor i
dag att göra. Vi kan i våra kalkyler
bara konstatera att det är på detta sätt.
Han har handlat samhällsekonomiskt
riktigt, och han tillhör nu en höglönegrupp,
men man har glömt bort något
väsentligt i sammanhanget. Jag frågar
mig om man inte borde försöka att se
på dessa frågor på ett något annat sätt.
Jag vet att det är svårt, men det är nödvändigt
framför allt om man skall komma
till rätta med de glesbygdsproblem
som på många håll håller på att bli allt
besvärligare.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag uppfattar inte det
tidsmässigt trängda läget i denna kammare
så att dess ledamöter skulle vara
mindre intresserade av de aktuella sysselsättnings-
och trygghetsfrågorna,
utan det torde vara så att vad som bör
göras nu är mindre kontroversiellt. De
på motionsyrkanden byggda reservationerna
är i sina viktigaste delar tillgodosedda
genom åtgärder, pågående utredningar
och aviserade förslag. För
min del behöver jag därför inte tynga
kammarens ledamöter med några längre
kommentarer.

Trygghetsfrågorna skall inte bara diskuteras
—• de skall också lösas, och vi
är på god väg. Det belopp på över 2,5
miljarder kronor som vi nu tycks kunna
besluta om i enighet är ett mycket
viktigt bidrag till det trygghetsarbete
som pågår.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

112

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

positioner komme att framställas särskilt
beträffande varje pankt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorde
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hilding in. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen hade vid den nu företagna
voteringen avsett att rösta nej;

å omröstningstavlan hade dock angivits,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets i punkten B gjorda
hemställan.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hilding m. fl. vid punkten
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding in. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

113

Ang. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m.

Ytterligare gjorde herr talmannen
i enlighet med de rörande punkten D
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Hilding m. fl. vid punkten avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding m. fl.
vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —• 85;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten E gjorda hemställan.

Vidkommande punkten F, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

8 Första kammarens protokoll 1967. Nr 29

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Hilding, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Åkerlund in. fl. vid punkten
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 593
och II: 760.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hildings
yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 30 punkten F antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Åkerlund m. fl. vid punkten avgivna,
med 4 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till utskottets hemställan med den and -

Nr 29

114

Fredagen den 19 maj 1967

Om statsbidrag till kommun for uppforande av lokaler för hantverks-, industri- och

serviceföretag

ring, som föranledes av bifall till motionerna
I: 593 och II: 760.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej —27.

Därjämte hade 54 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkänna givit,

att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna G
och H hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner m. in.

Punkten 1

Om statsbidrag till kommun för uppförande
av lokaler för hantverks-, industri-
och serviceföretag

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr

l, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1967, föreslagit riksdagen att till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 350 miljoner kronor,
därav förslagsvis 140 miljoner kronor
att räknas av mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Johan Olsson m. fl. (1:88) och
den andra inom andra kammaren av
herr Eriksson i Bäckmora in. fl. (II:
120),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (I: 398) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund

m. fl. (II: 507),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. väckt
motion (11:511).

I motionerna 1:88 och 11:120 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag skulle kunna utgå till
kommuner, som i form av statskommu -

115

Fredagen den 19 maj 1967 Nr 29

Om statsbidrag till kommun för uppförande av lokaler för hantverks-, industri- och

serviceföretag

nala beredskapsarbeten eller på andra
godtagbara sätt uppförde lokaler för
hantverks-, industri- och serviceföretag.

I motionen 11:511 hade föreslagits,
att riksdagen skulle medgiva, att arbetsmarknadspolitiskt
flyttningsbidrag
till kvalificerad arbetskraft för flyttning
till företag inom lokaliseringsområde
finge lämnas även i de fall, då initiativet
till flyttningen tagits av arbetsförmedlingen,
i enlighet med vad som anförts
i motionen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:398 och 11:507, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Allmänna beredskapsarbeten m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 350 000 000 kronor, därav
förslagsvis 140 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte beträffande bidrag
för flyttning till företag inom lokaliseringsområde
i anledning av motionen
11:511 godkänna vad utskottet
i punkten anfört;

III. att motionerna 1:88 och 11:120,
om statsbidrag för uppförande av vissa
lokaler, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Gustafsson i
Skellefteå, Helander, Nilsson i Tvärålund,
Sjönell och Westberg, vilka, i fråga
om statsbidrag för uppförande av
vissa lokaler, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under III hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:88 och 11:120 medgiva, att
statsbidrag finge utgå till kommun för
uppförande som kommunalt beredskapsarbete
av lokaler för hantverks-,

industri- och serviceföretag enligt de
grunder, som angivits i motionerna.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. I och II samt därefter
särskilt avseende mom. III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de rörande mom. III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
1 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

116 Nr 29

Fredagen den 19 mai 1967

Anslag till omskolning m. m.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 2

Anslag till omskolning m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Omskolning in. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 210 miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén in. fl. (1:279) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 367), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för
omskolning, i syfte att underlätta för de
kvinnor, som så önskade, att erhålla
yrkesinriktad utbildning,

dels ock en inom första kammaren
av herr Wallmark väckt motion (I:
525), vari anhållits, att riksdagen för
budgetåret 1967/68 måtte för Omskolning
m. m. anvisa ett anslag av 195
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen I: 525 till Omskolning m. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 210 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:279 och 11:367,
såvitt de avsåge inkomstprövning av
utbildningsbidrag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Bohman, Gustafsson i Skellefteå, Helander,
Nilsson i Tvärålund, Sjönell och
Westberg, vilka, i fråga om inkomstprövningsreglerna
för utbildningsbidrag,
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:279
och II: 367, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära översyn
av inkomstprövningsreglerna beträffande
grundbidraget för omskolning
i syfte att underlätta för de kvinnor,
som så önskade, att erhålla yrkesinriktad
utbildning;

b) av herr Wallmark, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. I gjorda hemställan.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

117

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
2 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—-82;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 3

Ang. lokaliseringsbidrag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 60 miljoner kronor.

I de likalydande motionerna I: 398,
av herr Bengtson in. fl., och II: 507, av
herr Hedlund in. fl., hade, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte anvisa till Lokaliseringsbidrag för
budgetåret 1967/68 ett förslagsanslag
av 80 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 398 och II: 507,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Nilsson i Tvärålund,
Sjönell och Westberg, vilka, i fråga om
anvisande av anslaget som förslagsanslag,
ansett, att utskottets yttrande hort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:398 och 11:507, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Lokaliseringsbidrag
för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000
kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet

118

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Ang. lokaliseringslån
med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 100;

Nej— 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att lian avstode från att rösta.

Punkten 4

Ang. lokaliseringslån

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lokaliseringslån för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 100 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 56, angående bildande
av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson och herr Bengtson (I:
766) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin
(II: 955), i vilka, såvitt nu vore i fråga,
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t snarast möjligt måtte förelägga
riksdagen efter skyndsam prövning
förslag om erforderlig utvidgning
av totalramen för lokaliseringslånen,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmberg in. fl. (I: 767) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman in. fl. (II: 954), i vilka
bland annat yrkats, att riksdagen, med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag om medelsanvisning
i propositionen nr 56,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag om investeringsanslag
på tilläggsstat av 100 miljoner kronor
till ytterligare lokaliseringslån.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Lokaliseringslån
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 100 000 000
kronor;

II. att motionerna I: 766 och II: 955,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 767 och II: 954,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander,

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

119

Nilsson i Tvärålund, Sjönell och Westberg,
vilka, i fråga om utvidgning av
totalramen för lokaliseringslån, ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 766 och
II: 955, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte efter skyndsam prövning
snarast möjligt förelägga riksdagen förslag
om erforderlig utvidgning av totalramen
för lokaliseringslån;

b) av herrar Kaijser, Wallmark,
Schött och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka, under förutsättning av bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 111 fogade reservationen A 2, i
fråga om medelsanvisning på tilläggsstat,
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 767
och II: 954, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag om investeringsanslag
på tilläggsstat av 100 000 000
kronor till ytterligare lokaliseringslån.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Ang. lokaliseringslån

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. I gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
4 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. III gjorda hemställan.

Fredagen den 19 maj 1967

120 Nr 29

Punkten 5

Om vissa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder

I denna punkt hade utskottet behandlat
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (1:279) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 367), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att arbetsmarknadsstyrelsen uppmanades
ingå i förhandlingar med berörda
organisationer rörande avtal om
förlängning av varseltiden,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Enarsson och Sveningsson (I:
513) samt den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Tumhult
m. fl. (11:654), i vilka anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om fortlöpande analys
av effekterna av vidtagna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och att i motionerna
framförda synpunkter därvid
måtte beaktas,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Mattson (1:518) och den andra
inom andra kammaren av fru Lindekvist
m. fl. (II: 651),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Stefanson och Tistad (I: 522)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården och
herr Andersson i Örebro (11:648),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlberg och fru Wallentheim
(I: 677) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Carlstein och
Hammarsten (11:506),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Kellgren in. fl. väckt motion
(II: 360).

Vidare hade utskottet behandlat följande
i anledning av propositionen nr
56, angående bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet, väckta
motioner, nämligen

dels de under punkten 4 nämnda
motionerna 1:766, av herr Axel Andersson
och herr Bengtson, samt II:
955, av herrar Hedlund och Ohlin, i
vilka, såvitt nu vore i fråga, yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om förslag till 1968
års riksdag angående utbyggnad av det
arbetsmarknadspolitiska programmet,
under uttalande av att särskild uppmärksamhet
skulle ägnas

a) påskyndande av utredningen om
allmän sysselsättningsförsäkring,

b) förstärkande av arbetsmarknadsforskningens
resurser,

c) utökat stöd åt svårplacerad arbetskraft
i fråga om bland annat utbildning
och omskolning samt avgångsvederlag,

d) förbättrade möjligheter till förtidspension
åt äldre arbetskraft,

dels ock de under punkten 4 likaledes
nämnda motionerna I: 767, av herr
Holmberg m. fl., och 11:954, av herr
Bohman in. fl., i vilka, såvitt nu vore
i fråga, föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte i tilläggsdirektiv
till den förra året tillsatta utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet (KSAutredningen)
uppdraga åt denna att

a) utreda möjligheterna och formerna
för en utvidgning av försäkringssystemet
för avgångsbidrag,

b) pröva villkoren rörande möjligheterna
för äldre friställd arbetskraft att
erhålla förtidspension, och

c) utreda övriga trygghetsfrågor i
samband med strukturomställningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 360, såvitt den avsåge utredning
om en inkomstgaranti, i skri -

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

121

velse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört;

II. att motionen 11:360, såvitt den
avsåge bemyndigande att utgiva vissa
ersättningar, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:279 och 11:367
samt I: 767 och II: 954, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:522 och 11:648
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:518 och 11:651
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:513 och 11:654
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 677 och II: 506
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna 1: 766 och II: 955
samt I: 767 och II: 954, samtliga motioner
såvitt de avsåge utbyggnad av det
arbetsmarknadspolitiska programmet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna I: 767 och II: 954,
såvitt nu vore i fråga och till den del
de ej behandlats under VIII, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Wallmark, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Harald Pettersson, Bohman,
Gustafsson i Skellefteå, Helander,
Nilsson i Tvärålund, Sjönell och Westberg
samt fröken Ljungberg, vilka, i
fråga om förlängning av varseltiden,
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:279 och
II: 367 samt I: 767 och II: 954, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsamt initiativ i syfte att upptaga

Om vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder
förhandlingar med berörda organisationer
om en förlängning av varseltiden; b)

av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Wallmark, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Harald Pettersson, Bohman,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Nilsson
i Tvärålund, Sjönell och Westberg
samt fröken Ljungberg, vilka, i fråga
om en utbyggnad av det arbetsmarknadspolitiska
programmet, ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
VIII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 766 och II:
955 samt 1:767 och 11:954, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till 1968 års riksdag om utbyggnad
av det arbetsmarknadspolitiska programmet
under uttalande av att särskild
uppmärksamhet skulle ägnas

a) frågan om utvidgad försäkring
vid förlorad sysselsättning,

b) förstärkning av arbetsmarknadsforskningens
resurser,

c) förbättrade möjligheter till förtidspension
åt äldre arbetskraft,

d) övriga trygghetsskapande åtgärder
såsom avgångsbidrag och stöd åt särskilt
svårplacerad arbetskraft;

c) av herrar Kaijser, Per Jacobsson,
Wallmark, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Harald Pettersson, Bohman,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Nilsson
i Tvärålund, Sjönell och Westberg
samt fröken Ljungberg, vilka, i fråga
om en breddning av omskolningsverksamheten,
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under IX hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 767 och II: 954, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört angående
en breddning av omskolningsverksamheten.

122

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

Om vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Herr JACOBSSON, PER, (fp): Vinner Nej, antages det förslag, som

Herr talman! Jag yrkar bifall till re- innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
servation a. vid punkten avgivna, med a betecknade

reservationen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna b och c.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. I och II, därefter
särskilt i fråga om mom. III, vidare särskilt
avseende mom. IV—VII, ytterligare
särskilt beträffande mom. VIII samt
slutligen särskilt rörande mom. IX.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
5 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV—VII hemställt.

I fråga om mom. VIII, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser in. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
5 mom. VIII, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

123

Om vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder

vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 55.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande mom. IX framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser in. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112 punkten
5 mom. IX, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 55.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återståenda
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid nästa arbetsplenum, på tisdag,
upptages först till behandling ärendet
angående riktlinjer för bostadspolitiken.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 225, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; samt
nr 230, angående val av ordförande
och fullmäktige i riksgäldskontoret med
suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

226 och 227, för
herr Olle Dahlén
herr Torsten Bengtson
att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 228 och 229, för
herr Sven Wedén
herr Nils Hansson

att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 231, för herr Lars Lindmark
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 234, för herr Erik Adamsson
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;
nr 232 och 233, för
herr Ivar Johansson
herr Oscar Östman

124

Nr 29

Fredagen den 19 maj 1967

att vara fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

235 och 236, för
herr Lars Eliasson
herr Tage Magnusson
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;

nr 237 och 240, för
herr Erik Wärnberg
fru Astrid Kristensson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt

nr 241—243, för
herr Helge Karlsson
herr Carl Eskilsson
herr Eskil Tistad

att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 253, till Konungen i
anledning av väckta motioner om en
upplysningskampanj angående straffades
problem vid sökande av arbete.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ett fördrag innehållande principer för
staternas uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar; nr

258, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt; samt
nr 259, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack in. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet; samt

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
Törefors aktiebolags verksamhet m. in.
jämte i ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

andra lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder på vuxenutbildningens
område m. in. såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till folkbokföringsförordning
in. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 inom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959
(nr 612);

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet jämte i ämnet väckta motioner;
samt

Fredagen den 19 maj 1967

Nr 29

125

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947
(nr 523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande och memorial
:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
sälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 24, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

33, i anledning av motioner angående
skolungdomens ferieresor;

nr 35, i anledning av motioner om
ett centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsvärdering inom den statliga
sektorn; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående formerna för den statliga
representationen.

Meddelande ang. enkel fråga
Anmäldes och bordlädes en av herr
Werner avlämnad motion, nr 860, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1967/68,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Svanström (ep) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet: »År
Herr Statsrådet beredd att genom initiativ
i syfte att åstadkomma jämnare
avrinning under våren minska skadeverkningarna
i form av översvämningar
i våra ådalar"?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 19.41.

In fidem
K.-G. Lindelöw

126

Nr 29

Lördagen den 20 maj 1967

Lördagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 860.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 100, 117 och
118, bevillningsutskottets betänkande
nr 44, andra lagutskottets utlåtande nr
45, tredje lagutskottets utlåtanden nr
34, 36, 37, 42 och 43, jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 samt memorial nr
24 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 33 och 35—37.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
memorial nr 28, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
jordbruksutskottets utlåtande nr
18 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.03.

In fidem
K-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967